om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Prop. 1977 /78: 40 Regeringens proposition

1977 /78: 40

om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling |

beslutad den 27 oktober 1977.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBIÖRN FÄLLDIN

NILS G. ÄSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att främja utvecklingen för de mindre och medelstora företagen.

I propositionen föreslås att de näringspolitiska insatserna på regional nivå breddas och byggs ut kraftigt. Förslag läggs fram om att länsvisa utvecklingsfonder byggs upp i stiftelseform med stat och landsting som huvudmän och med uppgift att till de mindre och medelstora företagen tillhandahålla informations-, rådgivnings-, utbildnings- och konsulttjänster samt lämna lån på hög risknivå. |

Fonderna, som föreslås starta sin verksamhet den 1 juli 1978, avses överta de uppgifter som företagareföreningarna f.n. har. Målgruppen för verksamheten föreslås vara mindre och medelstora industriföretag samt vissa serviceföretag med direkt anknytning till industrin. Frågan om servicenäringarnas behov av finansierings- 'och rådgivningsinsatser i' stort kommer att utredas.

Insatser för att främja produktförnyelse och marknadsföring föreslås få hög prioritet i fondernas verksamhet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och underleverantörsföretagens utveckling avses bli ägnade stor uppmärksamhet. Som ett led i uppbyggnaden av utvecklingsfonderna föreslås att dessa tillförs de medel som f.n. finns i statens hantverks- och industrilånefond och statens utvecklingsfond.

För budgetåret 1978/79 avses utvecklingsfonderna för sin kreditverksamhet tillföras 322 milj. kr. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. 1 förhållande till de medel som har tillförts statens: hantverks- och: industrilånefond och statens utvecklingsfond under innevarande bud- 1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40

Prop. 1977/78: 40 2

getår. För budgetåret 1978/79 beräknas statens bidrag till fondernas företagsserviceverksamhet till drygt 58 milj. kr.

Ramen för statlig garanti för lån till hantverks- och:industriföretag beräknas för budgetåret 1978/79 till 300 milj. kr.

För uppbyggnad av två regionala investmentbolag dels för Värmland —Bergslagenregionen dels för mellersta Norrland, som dotterbolag till Svenska Industrietablerings AB, beräknas för nästa budgetår 40 milj. kr. Bolagens uppgift avses främst vara att främja etablering av nya företag. eo : : : ös : na

Vidare föreslås vissa ändringar i riktlinjerna för Företagskapital AB, som ägs av staten och bankerna gemensamt. Företagskapital har till uppgift att lämna mindre och medelstora företag kapitaltillskott. I propositionen föreslås att Företagskapital får möjlighet att lösa ut delägare i : sådana företag genom att förvärva andra än nyemitterade aktier. Vidare föreslås att Företagskapital ges möjlighet att genom lån underlätta enskildas förvärv av sådana företag eller företagsandelar.

En förstärkning av statens insatser för att främja den småföretagsinriktade fortbildningen föreslås också.

Till bidrag för uppförande av kommunägda industrilokaler, avsedda för uthyrning till mindre och medelstora företag inom främst det inre stödområdet, beräknas för nästa budgetår 30 milj. kr. |

För att främja de mindre och medelstora företagens exportansträng-. ningar föreslås att verksamheten vid Sveriges exportråd förstärks och breddas. Förslaget innebär att Exportrådet ges möjlighet att sända ut exportkonsulter för besök i företagen, att erbjuda företagen fler ”exportchefer att hyra” och att arrangera fler exportträffar och säljresor. Nya exportörer föreslås få en första marknadsundersökning utförd till subventionerat pris. Vidare föreslås att handelssekreterarkontoren till sig får knyta exportfrämjanderåd bestående av lokalt verksamma affärsmän.

Vidare föreslås att Exportrådet får medel för att fortsätta en informationskampanj för att främja exporten. Vissa åtgärder för att förbättra exportfrämjandets lokala förankring i Sverige samt för att förbättra de kommersiella språkkunskaperna föreslås också.

Det föreslås också att statliga medel ställs till Sveriges turistråds förfogande nästa budgetår för att i samarbete med regionala och lokala" turistorgan utveckla produktions- och bokningscentraler. Härigenom bör sammansättningen och utbudet av den svenska turistnäringens tjänster förbättras. Vidare aviseras att Turistrådet i samråd med statskontoret får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att datorisera boknings-' rutinerna vad gäller svensk turism.

I propositionen läggs också fram förslag som syftar till att lösa vissa för småföretagen akuta problem på kapitalbeskattningens område, dvs. problem som hänger samman med förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen av kapital nedlagt i småföretag. Statsmakterna har re-

Prop. 1977/78: 40 3

dan tidigare uppmärksammat dessa problem och medgivit särskilda lättnader vid kapitalbeskattningen av småföretagen. I propositionen konstateras att utredningsunderlag f.n. saknas för mer genomgripande principiella ändringar i nuvarande system. De nu framlagda förslagen innebär i huvudsak en utvidgning av de lättnader som f.n. medges. Enligt förslagen får substansvärdet av förmögenhet nedlagd i ett småföretags rörelse, jordbruk celler skogsbruk reduceras till 30 70 vid såväl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och gåvobeskattningen. För att hindra spekulation i fastigheter föreslås samtidigt att vissa spärrregler införs. Reduktionen av substansvärdet får enligt spärreglerna inte leda till att företagens värde bestäms till lägre belopp än som motsvarar . taxeringsvärdet av fastigheter som ingår i förvärvskällan minskat med de skulder som efter proportionell fördelning belöper på dessa fastigheter. Spärreglerna omfattar dock inte ekonomibyggnader i jordbruk eller byggnader som används i rörelse. I likhet med nuvarande lättnader berör förslagen inte börsnoterade företag eller andra företag vilkas aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden. De nya reglerna om förmögenhetsskatt avses bli tillämpliga fr. o. m. 1979 års taxering, medan reglerna om arvs- och gåvoskatt föreslås bli tillämpliga i de fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. I propositionen förutskickas att kapitalskatteproblemen och andra närliggande frågor skall utredas ytterligare.

Propositionen innehåller även andra förslag till ändringar i beskattningsreglerna. Sålunda föreslås att de regler om beskattning av s.k. fåmansföretag som infördes år 1976 ändras i ett par avseenden. Den särskilda bestämmelsen om värdering av bilförmån i fåmansföretag avses bli upphävd och ersatt av värderingsregler som gäller generellt för anställda i alla företag. En uppmjukning föreslås av den regel som gäller för fåmansföretagens avdrag för tantiecmavsättningar o. d. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till det exportkreditstöd som medges i form av extra avdrag för exportkreditkostnader. Förslaget i denna del innebär att även export av konsulttjänster i fortsättningen skall kunna medföra rätt till extra avdrag och att den beloppsgräns som gäller beträffande omfattningen av stödberättigad kredit sänks från 1 milj. kr. tll 0,5 milj. kr.

I propositionen aviseras slutligen att en särskild småföretagsdelegation skall tillkallas med uppgift att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på småföretagsområdet.

17 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 40

Prop. 1977/78: 40 4

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-10-27 :

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo Föredragande: statsministern, statsråden Åsling, Bohman, Mundebo, Burenstam Linder

Proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Statsministern anför:

De mindre och medelstora företagen — i det följande kallade småföretagen — spelar en mycket framträdande roll i det svenska näringslivet.

Företag med mindre än 200 anställda svarar i dag för ca hälften av sysselsättningen. Detta innebär att mer än en miljon människor är direkt verksamma i dessa företag. Antalsmässigt utgör småföretagen den helt övervägande delen av företagsamheten. Inte minst på många små orter är de av avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna och därmed för dessa orters möjligheter att bibehålla sin livskraft. De har på så sätt stor betydelse för den regionala utvecklingen: |

Service och varutillförsel kan på många områden inte klaras utan ett stort antal småföretag. Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och utländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse, liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Förslagen i denna proposition rörande småföretagen är ctt uttryck för den vikt regeringen tillmäter vilja och förmåga till personliga förctagarinsatser samt utvecklingsmöjligheterna inom denna del av näringslivet. Förslagen utgår ifrån att alla de som är verksamma i företagen — de anställda, företagsägare och företagsledare — har ett gemensamt intresse av att uppnå bästa möjliga produktionsresultat.

Åtgärder som stimulerar till ökad småföretagsamhet medverkar också till en jämnare fördelning av resurserna i samhället och en tillfredsställande sysselsättnings- och servicenivå för medborgarna oberoende av bostads-

Prop. 1977/78: 40 5

ort. Genom en spridning av resurser och. inflytande undviks en koncentration av makt och inflytande till ett litet antal företag och beslutsfattare.

Propositionen innehåller också förslag till en administrativ decentralisering av de näringspolitiska besluten i syfte att förkorta kontaktvägarna mellan myndigheter och de omedelbart berörda. En vidgad regional demokrati på det näringspolitiska området ger samtidigt större grupper av medborgare möjligheter att påverka de samhätlleliga besluten.

De senaste årens utdragna internationella lågkonjunktur och det för många företag svaga konkurrensläget har skapat stora avsättningssvårigheter för den svenska industrin som helhet. Produktionen har stagnerat och strukturproblemen hotar sysselsättningen inom en rad branscher och företag.

Mot bakgrund härav har regeringen redan vidtagit en rad åtgärder för att förbättra konkurrensläget, i första hand för den utlandskonkurrerande industrin. Till dessa åtgärder hör bl. a. nedskrivningen av kronans värde, den successiva avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften och en restriktiv finans- och kreditpolitik.

Även om konkurrensläget förbättras står det svenska näringslivet inför stora omställningar. Flera av de industribranscher där svenska företag av tradition har varit mycket starka och där en expansion tidigare har ägt rum möter nu svårigheter: Basnäringar som stål- och skogsindustrin kan ' även långsiktigt väntas möta ökad konkurrens bl. a. från länder med rika och lättåtkomliga råvarutillgångar. Inom vissa delar av verkstadsindustrin är det teknologiska försprånget inte längre tillräckligt för att uppväga höga arbetskraftskostnader. På många varuområden måste man också räkna med en förhållandevis låg ökning av efterfrågan.

Flera av våra hemmamarknadsdominerade näringar har likaså mött en ökad internationell konkurrens som skapat problem. I branscher där produktionen är arbetskraftskrävande och där produktionstekniken är välkänd och allmänt tillgänglig spelar lönekostnadsdifferenserna mellan olika länder en stor roll. Konfektionsindustrin och skoindustrin är exem- . pel på branscher, där Sverige under en följd av år bl. a. på grund av dessa förhållanden har tvingats minska produktionsvolymen.

Detta ställer stora krav på en aktiv näringspolitik. En första uppgift måste nu vara att klara den svenska ekonomin och näringslivet över de akuta svårigheterna. Vi måste emellertid också föra en politik som långsiktigt stärker företagens konkurrensmöjligheter och som stimulerar till nytänkande och nya produkter. Det gäller att få till stånd en expansion på de områden där konkurrensförutsättningarna är bäst. Särskild tonvikt måste läggas på längre driven förädling och satsning på tekniskt avancerade varor och tjänster. Det gäller att också få till stånd en ökad nyctablering och inbrytningar på nya marknader.

Det är min uppfattning att vi tidigare här i landet inte tillräckligt uppmärksammat de strukturella förändringar i näringslivet som nu är ofrån-

Prop. 1977/78: 40 6

komliga. Därigenom har även livskraftiga företag slagits ut och koncenirationstendenserna i näringslivet har förstärkts. Det gäller nu för alla parter — samhället, löntagarna och deras organisationer samt företagens ägare och ledare — att gemensamt gripa sig an de problem som kan uppstå vid strukturomvandlingen.

Regeringen avser mot den bakgrunden att stegvis se över och effektivisera näringspolitiken. Som ett första steg i en sådan allmän översyn presenteras i denna proposition en analys av småföretagens situation och aroblem samt förslag till åtgärder som syftar till att främja utvecklingen inom denna del av näringslivet.

Genom sin flexibilitet och sin branschmässiga spridning spelar småföretagen, som jag redan understrukit, en viktig roll i näringslivsutvecklingen. I ett läge då det framstår som särskilt angeläget att alla samhällets produktiva resurser tas tillvara på bästa sätt är det viktigt att småföreiagens utvecklingsmöjligheter underlättas. Den viktiga produktionsfaktor som vilja och förmåga till företagande innebär måste tas tillvara på att bättre sätt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för att långsiktigt kunna stärka det svenska näringslivets konkurrensförmåga och irygga välstånd och sysselsättning.

EF eit andra steg har regeringen för avsikt att lägga fram förslag till åtgärder som kan underlätta de omställningar och strukturförändringar sem nu är nödvändiga inom vissa branscher. Scnare denna dag kommer chefen för industridepartementet att lägga fram sådana förslag rörande bl. a. den svenska specialstålindustrin.

Som ett tredje steg har regeringen inlett en översyn av samhällets stöd il feknisk forskning och utveckling. Ny produktionsteknik och nya produkter tillhör i ett mer långsiktigt perspektiv de viktigaste utvecklingsiaktorerna för näringslivet. En genomgripande analys av vilka möjligheter som Tinns att ytterligare stimulera ett ökat utvecklingsarbete pågår f. n. inom regeringskansliet. Regeringen avser att under år 1978 lägga fram förslag i denna fråga.

Som ett fjärde steg planerar regeringen att våren 1979 lägga fram förslag till riktlinjer för näringspolitiken i ett längre perspektiv. I detta samzranhang kommer bl. a. formerna för den näringspolitiska planeringen ait tas upp. Vidare kommer de statliga företagens roll i näringspolitiken ait behandlas. .

Utöver dessa åtgärdsprogram kommer regeringen bl. a. att lägga fram förslag om ett nytt system för statens medverkan vid företagens cxportkreditfinansiering sedan exportfinansieringskommittén (H 1977: 01) lagt iram sitt betänkande.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa regeringens syn på småföreagens situation och problem.

Förutsättningarna för att bedriva verksamhet i mindre skala varierar mellan olika näringsgrenar. Småföretagen är t. ex. helt dominerande i

Prop. 1977/78: 40 7

sådana näringar som jordbruk, handel, samfärdsel, privata tjänster och byggnadsverksamhet. Inom industrin finns det stora delområden, där stordriftsfördelar drivit fram verksamhet i större skala. Andelen småföretag är här mindre. Inom tillverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av det totala antalet yrkesverksamma i småföretag. Denria andel tenderar dock att minska.

Tillverkningsindustrins utveckling mot ökad koncentration har i hög grad styrts av tekniska och efterfrågebetingade faktorer. På så sätt har företagssammanslagningar oftast haft rationella motiv. I andra fall har emellertid fusionerna och företagsöverlåtelserna i stor utsträckning haft sin grund i bristande framtidstro. Det allmänna företagsklimatet har uppfattats som negativt av många enskilda företagare. Det finns också exempel på att samgåenden huvudsakligen 'har haft skattemässiga orsaker. Därutöver har olika institutionella förhållanden spelat en betydande roll. Företagens finansieringsmöjligheter samt tillgången till utbildad personal och experter påverkar företagens kostnadsbild och utvecklingsmöjligheter. Inte minst kan de krav som samhället ställer på företagen i form av uppgiftsskyldighet och lagstiftning påverka stora och små företag olika.

Det är också numera väl dokumenterat att det finns utvecklingshinder, som är bromsande för småföretagens utveckling. Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att komma till rätta med dessa problem och i övrigt förbättra förutsättningarna för en gynnsam utveckling för småföretagen.

Ett bättre utnyttjande av resurserna och utvecklingsmöjligheterna inom småföretagen skulle på ett väsentligt sätt förbättra hela det svenska näringslivets utveckling. Det finns inom småföretagssektorn outnyttjade möjligheter att öka produktionsvolymen och sysselsättningen, produktivi- : teten, produktutvecklings- och annan förnyelseverksamhet samt exporten.

En allmän förutsättning för att bättre kunna utnyttja dessa möjligheter är en generell ekonomisk politik, som underlättar företagens expansion och vidareutveckling. Så måste t. ex. inom ramen för den nuvarande restriktiva kreditpolitiken i första hand företagens kreditbehov tillgodoses. Småföretagen är särskilt beroende av en jämn tillgång på bankkrediter. Regeringen har som. jag nämnt också nyligen lagt fram ctt stabiliscringspolitiskt program. Dessa ekonomisk-politiska åtgärder bör öppna möjligheter för en mer expansiv utveckling i det svenska näringslivet.

Innan jag närmare redovisar regeringens överväganden och förslag när det gäller insatser för småföretagen vill jag beröra ett par viktiga utgångspunkter.

Vårt näringsliv bygger huvudsakligen på marknadsekonomins principer. Samhället modifierar emellertid på olika sätt marknadens krafter för att få systemet att fungera smidigt och för att undvika de negativa effekter som kan följa med ett renodlat marknadssystem. Åtgärder som sätts in för att underlätta utvecklingen inom en viss grupp företag får å andra sidan inte utformas så att de försvårar för andra företag eller snedvrider

Prop. 1977/78: 40 8

kxonkurrensförhållandena. Av detta skäl bör de 'utvecklingsstimulerande insatserna för småföretagen i princip ha karaktären av åtgärder, som utjämnar orättvisor mellan små och stora företag eller som hjälper föreiagen över olika tröskelproblem.

Marknadsekonomin bygger också på principen att de enskilda företagen har ett eget företagsekonomiskt ansvar och ett eget ansvar för företagens vidareutveckling. Samhällets åtgärder skall inte utformas så att detta företagsansvar lyfts över på samhälleliga organ. De skall i stället syfta till att ge ”hjälp till självhjälp”. Det är företagen själva som bestämmer, om de skall utnyttja de resurser och hjälpmedel som samhätlet ställer till deras förfogande.

Samhällets insatser för småföretagen har hittills varit splittrade och sväröverskådliga. De är inriktade främst på att underlätta företagens Kapitalförsörjning och på att tillgodose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och annan service.

På kapitalförsörjningsområdet finns bl. a. företagareföreningarna, loka- Hseringsstödet, Norrlandsfonden, AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Företagskapital AB, Svenska Industriotablerings AB (SVETAB), AB Svensk Exportkredit, styrelsen för tekaisk utveckling (STU), statens utvecklingsfond samt de lånegarantier sam staten tillhandahåller för olika ändamål. Ändamål, villkor och former för insatserna varierar i hög grad.

Den statliga och statsunderstödda företagsservice som erbjuds småföretagen är inriktad på information, rådgivning och utbildning. Företagsservice i olika former lämnas av bl. a. företagarföreningarna, STU, statens industriverk inkl. dess enhet för företagsutveckling (SIFU), Industriallt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC) och Sveriges exportråd.

Denna splittring har lett till alltför många program och alltför många ”dörrar att knacka på” för företagen. Därför är det angeläget att försöka förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och iöretag.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa de stimulansåtgärder och andra förslag för småföretagen som behandlas i propositionen. De kan i första hand hänföras till följande områden: kapitalförsörjningen, kapitalbeskattningen, företagsservicen och företagarmiljön.

Jag börjar med kapitalförsörjningsfrågan. Småföretagen befinner sig i en annorlunda situation än de stora före-

tazen vad gäller försörjningen både med eget kapital och med lånekapital.

Vad först gäller det egna kapitalet kan de stora företagen ofta öka detta senom cmissioner på aktiemarknaden. Småföretagen har inte den möj- Jigheten utan måste i större utsträckning bygga upp sin kapitalbas genom självfinansicring. Själva har småföretagsägarna sällan möjlighet att tillskjuta eget kapital, om de inte äger en förmögenhet vid sidan av företaget. Detta kan medföra att soliditeten hos företag som växer urholkas. I sådana

Prop. 1977/78: 40 9

fall återstår så småningom ofta bara nedläggning eller försäljning till något kapitalstarkt företag som de enda realistiska alternativen.

Chefen för budgetdepartementet kommer i bilaga 3 till denna proposition att lägga fram förslag på skatteområdet, som syftar till att bl. a. förbättra företagens försörjning med eget kapital. Jag återkommer till denna fråga. | .

Dessutom tar chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 upp vissa förslag rörande Företagskapital AB. Möjligheter öppnas därigenom för Företagskapital att lämna långa lån mot säkerhet bestående av bl.a. panträtt i ett företags aktier. En sådan lånemöjlighet kan utnyttjas av enskilda personer som är lämpliga att överta och driva mindre företag men som har begränsade egna tillgångar. Vidare kan sådan långivning användas för att utöka ett företags eget kapital, för att lösa ett arvskatteproblem celler ett problem med utlösen av arvingar.

Staten erbjuder också småföretagen riskvilligt kapital via Investeringsbanken och SVETAB. Enligt det förslag som chefen för industridepar-. tementet redovisar i bilaga 1 skall SVETAB:s möjligheter att på minori-. tetsbasis främja nyetableringar utökas genom att regionala investmentbolag inrättas på försök för Värmland—Bergslagenregionen och för mellersta Norrland.

Småföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. En minoritetspost i ett sådant företag är därför från placeringssynpunkt inte särskilt attraktiv. Till detta bidrar också svårigheterna att omsätta aktierna i likvida medel. Enligt regeringens mening bör konvertibla skuldebrev i sådana fall kunna utgöra ett alternativ till aktier. Dessa skuldebrev kan ges en sådan utformning att de från banksynpunkt närmar sig eget kapital. I detta sammanhang vill jag nämna att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om viss ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385, ändrad senast 1976: 992). Härvid tar han även upp frågan om konvertibla skuldebrev.

När det gäller småföretagens försörjning med lånekapital på hög risknivå kan man konstatera, att dessa ofta har begränsade möjligheter att erbjuda från banksynpunkt tillfredsställande säkerheter. Det föreligger därför ofta svårigheter att få lån för finansiering av s. k. immateriella investeringar, dvs. investeringar i ”know how”, produktutveckling och marknadsföring.

Industrikredit och Företagskredit, som är till hälften ägda av staten och till hälften av bankerna, lämnar långa krediter med fast ränta till småföretag. Dessa institut fyller väsentligen den uppgift obligationslånen har för stora företag. Företagareföreningarna lämnar s. k. direktlån, som i sin tur finansieras med lån från statens hantverks- och industrilånefond. Även om direktlånen sammantaget endast utgör en mindre del av småföretagens totala krediter är de av strategisk betydelse genom att de vanligtvis

Prop. 1977/78: 40 10

ligger på en hög risknivå. De fordrar inte heller samma säkerheter som ordinarie bankkrediter. Även Investeringsbanken är aktivt engagerad i småföretagens finansiering. I samarbete med företagareföreningarna lämnar Investeringsbanken bl. a. s. k. kombinationslån. Statens utvecklingsfond har sin utlåning inriktad på innovationsverksamhet. Fonden lämnar lån med villkorlig återbetalning till utveckling av nya produkter, processer och system. Lånen från företagareföreningarna och statens utvecklingsfond utgör på så sätt ett viktigt komplement till den ordinarie kreditmarknaden. Man kan dock peka på vissa brister. De resurser som föreningarna och utvecklingsfonden förfogar över är otillräckliga i förhållande till behoven. För utvecklingsfonden har det också framstått som ett problem att nå cen tillfredsställande geografisk spridning av utlåningen. Den institutionella ramen för kreditstödet är, som jag tidigare har niimnt, splittrad. Företagare- | föreningarna kan dessutom normalt inte ge lån till immateriella investeringar på hög risknivå. Den kreditverksamhet som speciellt vänder sig till småföretagen bör därför enligt regeringens uppfattning utvidgas och till vissa delar omstruktureras. Krediter bör kunna ges till delvis nya ändamål och på delvis nya villkor. En ökad samordning bör ske mellan olika kreditformer. Besluten bör så långt som möjligt läggas på regional nivå. Chefen för industridepartementet redovisar i bilaga 1 förslag som bl. a. innebär att resurserna i statens hantverks- och industrilånefond och statens utvecklingsfond sammanförs och regionaliseras. Varje län får enligt förslaget en egen fond, till vilken räntor och amorteringar återförs. Samtidigt förstärks de totala utlåningsresurserna väsentligt. För att handba bl. a. denna verksamhet tillskapas i varje län en särskild stiftelse med staten och landstinget som huvudmän. Samtidigt avses de nuvarande företagareföreningarna bli upplösta. Stiftelserna ges en självständig ställning. I huvudsak bör långivningen ha samma inriktning och karaktär som hittills. Utlåningsreglerna bör emellertid göras mer generella. Amorteringstiderna föreslås bli mer flexibla. Möjlighet öppnas till längre amorteringsanstånd. Vidare skall långfristiga personlån kunna lämnas för att möjliggöra företagsöverlåtelser och nyétableringar. Utlåningen utvidgas till att omfatta inte bara industriföretag utan även vissa serviceföretag med direkt anknytning till industrin. Lån bör kunna lämnas även till'investeringar i produktutveckling och marknadsföring och kunna vara förenade med villkorlig återbetalningsskyldighet. | De nya stiftelserna och den därtill knutna låneverksamheten kan betecknas som ett slags utvecklingsfonder. Genom tillkomsten av dessa fonder skapas enligt regeringens mening på regional nivå organ, som på ett bättre sätt kan lösa många av finansicringsproblemen för småföretagen inom industrisektorn. Scrvicenäringarnas finansieringsproblem liksom deras behov av företagsservice kommer att tas upp till särskild behand-

Prop. 1977/78: 40 11

ling i en kommitté som chefen för handelsdepartementet senare avser att inhämta regeringens bemyndigande för att få tillkalla.

Jag övergår nu till vissa skattefrågor.

Som jag redan har framhållit har skattesystemets utformning stor betydelse för företagens utveckling. Det är därför angeläget att företagsbeskattningen är utformad så att den i tillräcklig omfattning tar hänsyn till småföretagens särskilda behov och svårigheter.

Från småföretagens sida har vid olika tillfällen framförts önskemål om ändringar i skattesystemet bl. a. vad gäller uttaget av arbetsgivaravgifter och möjligheterna till resultatreglerande åtgärder. Dessa frågor har ett direkt samband med företagsbeskattningens utformning i stort. F. n. pågår en omfattande översyn av företagsbeskattningen inom förcetagsskatteberedningen (Fi 1970: 77). Nämnda frågor får därför prövas när ställning tas till företagsskatteberedningens förslag. Jag vill erinra om att beredningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av november månad detta år.

Vissa skattefrågor som har direkt betydelse för småföretagen bör dock tas upp redan nu. En sådan fråga gäller utformningen av kapitalbeskattningen på förmögenhet nedlagd i företag. Det förmögenhetsvärde som ctt företag representerar träffas av en årlig förmögenhetsskatt. Vidare tas arvs- eller gåvoskatt ut när företaget går över till en ny ägargeneration. Kapitalskatterna träffar i första hand dem som äger eller övertar ett företag men har samtidigt mycket stor betvdelse för de ekonomiska förhållandena i företaget som sådant.

För att ägaren av ctt företag skall kunna betala förmögenhetsskatten på det i företaget arbetande kapitalet måste han årligen göra avsevärda uttag ur företaget utöver normal arbets- och kapitalersättning. För något större familjeöretag kan dessa uttag uppgå till 10 9/9 av det arbetande kapitalets värde. Förmögenhetsskatten medför härigenom en extra belastning på företaget och kan allvarligt himma dess utveckling. Motsvarande problem möter när företaget byter ägare i samband med arv eHer försäljning. Även här måste som regel medel tas ut ur företaget för att betala arvsskatten eller köpeskillingen. Marginalskatteeffekter leder till att uttaget ofta blir betydligt större än det nominella skattebeloppet. Det utgör därigenom även i dessa fall en avsevärd belastning för företaget.

I samband med 1970 års skattereform infördes ett provisorium, som syftade till att undanta de små och medelstora företagen från i första hand de skärpningar av förmögenhets- och arvsskatterna som då genomfördes. Dessa regler ersattes år 1974 med de bestämmelser som f. n. gäller. Samtidigt begärde riksdagen en ytterligare översyn av hithörande problem.

De förslag som chefen för budgetdepartementet nu lägger fram i bilaga 3 innebär en fortsatt utbyggnad av gällande system.

Enligt huvudregeln kommer förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt att i

Prop. 1977/78: 40 12

fortsättningen beräknas på 30 9/4 av småföretagens substansvärde. För att inte de nya reglerna skall stimulera spekulationsköp av fastigheter införs. en spärregel. Denna innebär i princip att reduktionen av substansvärdet till 30 9 inte får leda till att företagets förmögenhetsvärde kommer att understiga fastighetens taxeringsvärde efter avdrag för de skulder som efter proportionell fördelning belöper på fastigheten. Åtgärderna får uppfattas som provisoriska i avvaktan på att ytterligare utredningsarbete

på skatteområdet blir slutfört. |

De nya reglerna bör kunna bidra till en minskad skattebelastning på småföretagen och därigenom göra det möjligt att med bibehållen företagsform driva dessa företag vidare. Samtidigt har lättnaderna avvägts så att de inte skall få effekter, som är oacceptabla från fördelningspolitisk synpunkt.

Chefen för budgetdepartementet lägger också fram förslag om vissa justeringar av de särskilda beskattningsregler för s. k. fåmansföretag som infördes år 1976. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Även dessa förslag syftar till att eliminera vissa för småföretagen specifika skatteproblem.

Jag övergår nu till företagsservicefrågorna.

Information, rådgivning och utbildning är ofta av mycket stor betydelse för att länka in företagen i en expansiv utveckling. Företagens utvecklingsmöjligheter tas i många fall inte tillvara på grund av bristande information. Informationsbristen är ofta störst när det gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Egen teknisk och ekonomisk kompetens saknas. Småföretag har dessutom ofta sämre möjligheter än stora att låta sina anställda delta i kurser och annan vidareutbildning.

Det övervägande informations- och serviceutbudet kommer från privata företag eller organisationer. De statligt finansierade insatserna skall ses som ett komplement till dessa. F. n. kanaliseras som jag tidigare har nämnt allmän information, rådgivning och annan service i stor utsträckning genom företagareföreningarna. Insatser på det tekniska området görs av STU i samarbete med föreningarna. Utbildningsinsatserna handhas av SIFU.

Under senare år har företagsservicen förstärkts och breddats. En strävan har varit att få till stånd en ökad regionalisering. För att nå ut med insatserna till så många företag som möjligt har inte minst den uppsökande verksamheten byggts ut.

Den verksamhet som de nämnda organen bedriver på företagsserviceområdet är enligt min uppfattning mycket betydelsefull för småföretagen. En breddning och vtterligare regionalisering av verksamheten bör cmellertid öka möjligheterna att nå ut till företagen.

De förslag som chefen för industridepartementet redovisar beträffande inrättandet av regionala utvecklingsfonder innebär att företagsserviceinsatserna kan byggas ut och breddas. Dessa skall kunna fungera som full-

Prop. 1977/78: 40 13

serviceorganisationer, dit företagen kan vända sig med olika problem. Insatser som främjar produktförnyelse och marknadsföring bör ges hög prioritet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och underleverantörsföretagens utveckling bör ägnas ökad uppmärksamhet. Serviceföretagens behov av ifrågavarande tjänster kommer som jag tidigare har nämnt att bli föremål för särskild utredning.

Chefen för :ndustridepartementet lägger också fram förslag om statligt stöd i vissa fall till s.k. exploateringsföretag. Förslaget syftar till att förbättra möjligheterna att föra fram uppfinningar till kommersiell exploatering.

Ett av de områden där informations-, rådgivnings-, utbildnings- och kontaktförmedlingsbehovet framstår som störst gäller exportverksamheten. Tröskelproblemen för småföretag när det gäller att saluföra produkter på utlandsmarknaderna har belagts i åtskilliga sammanhang. Samtidigt finns enligt en bred uppfattning outnyttjade möjligheter för en tillväxt baserad på export.

Åtgärder för att stimulera och underlätta en ökad export från småföretagen victas fortlöpande genom Exportrådet och inom ramen för de av industriverket administrerade branschprogrammen.

Chefen för handelsdepartementet föreslår i bilaga + att Exportrådet skall få ökade resurser för exportfrämjande verksamhet bland småföretag. Rådet kommer därigenom bl. a. att kunna medverka till att finansiera en första marknadsundersökning på utlandsmarknaden. Vidare föreslås att Exvortrådets program ”exportchef att hyra” skall utökas kraftigt.

Turistnäringen är en starkt småföretagsdominerad ”exportverksamhet”. Denna näring har speciella behov av service på marknadsföringssidan, eftersom utbudet är splittrat och har svårt att nå fram till konsumenterna. Chefen för hande!sdepartementet redovisar förslag om ökade samhällsinsatser även på detta område.

En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling inom småföretagsamheten är också att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o. m. budgetåret 1977/78 finns möjlighet att inom det inre stödområdet och på Gotland få statsbidrag till uppförande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning. Chefen för industridepartementet föreslår att det systemet skall byggas ut.

Den allmänna företagsmiljön påverkas bl. a. av de krav och regler som samhället i olika avseenden ställer upp. Kraven på uppgiftslämnande till olika centrala myndigheter inverkar t. ex. i hög erad på småföretagen med deras begränsade möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Företagarna har starkt reagerat mot ”blankettbördan”.

Vissa åtgärder har redan vidtagits för att komma tillrätta med dessa problem. En särskild delegation (B 1977: 09) har inrättats med uppgift att föreslå åtgärder för att reducera och förenkla uppgiftlämnandet. Delega-

Prop. 1977/78: 40 14

tionens verksamhet inriktas också på att få till stånd en prövning av alla nytillkommande eller ändrade uppgiftskrav. Den har befogenhet att föreskriva villkor för uppgiftsinsamlingen, t. ex. genom att viss uppgift inte får samlas in.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning (direktiv 1977: 46) angående statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling. |

Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarens Kkostnader mot nyttan av statistiken. Dessutom pågår fortlöpande inom myndigheterna ett arbete som syftar till att förenkla bl. a. företagens uppgiftslämnande.

De nu nämnda åtgärderna är att betrakta som ett första steg när det gäller att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet, Det är regeringens avsikt att med kraft driva denna fråga vidare.

I takt med att samhällets näringspolitiska aktiviteter intensifierats har ett stort antal nya stödformer och institutioner skapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl. a. service och finansiellt stöd hos småföretagen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock, som jag tidigare har understrukit, möjligheterna för småföretagen att överblicka utbudet av olika stödformer försvårats.

De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en ökad samordning och kortare kontaktvägar. I fråga om t. ex. kompletterande krediter och företagsservice kommer företagen i allt väsentligt att kunna vända sig till ett organ nämligen de regionala utvecklingsfonderna.

Jag vill också beröra ett par problem med anknytning till lagstiftningen på arbetsmarknaden.

Den arbetsrättliga lagstiftningens konsekvenser för småföretagen är på viktiga områden föremål för utredningsarbete. Det ankommer bl. a. på den nya arbetsrättskommittén (A 1976: 02) att följa tillämpningen av medbestämmandelagen på de mindre arbetsplatserna. En annan uppgift för kommittén är att komma med förslag rörande tillämpningen av förtroendemannalagen på .sådana arbetsplatser. Förslag har nyligen lagts fram. |

En utredning (direktiv 1977: 102) för översyn av lagen om anställningsskydd (1974: 12) har nyligen tillsatts. Det blir bl. a. cn viktig uppgift för utredningen att söka finna lösningar som vid driftsinskränkningar ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd men samtidigt ger de mindre arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det eckonomiska och sociala ansvaret. I direktiven berörs bl. a. de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem som har förts fram av organisationer som företräder småföretagsamheten. En annan uppgift blir att söka finna jämk-

en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex. ungdomar och kvinnor att komina in på arbetsmarknaden. Småföretagens särskilda problem kommer också att beaktas i utredningsarbetet.

Prop. 1977/78: 40 15

Slutligen vill jag ytterligare något beröra de viktiga frågorna om etab- . lering uv nya företag och överlåtelser av företag.

Antalet nyetableringar har gått ner inom tillverkningsindustrin under det senaste decennict. Det finns många förklaringar till denna nedgång. Utrymmet för nyetableringar har minskat inom industrisektorn. Befintliga företags expansion fyller ut lediga ”nischer” eller marknadspotentialer. Presumtiva företagsetablerare köper i större utsträckning redan befintliga företag. Uppfinnare går i högre grad också till befintliga företag med sina idéer än startar egna företag. Härigenom kan den egna risken i många fall begränsas.

Till bilden hör också, som jag tidigare har anfört, att det har blivit mer komplicerat att vara företagare. Även i ett litet företag är kraven på företagarna idag utomordentligt stora. Detsamma gäller för de anställda.

Det bör vara en strävan från samhällets sida att söka främja nyföretagandet. Det cer i sin tur bättre möjligheter att skapa en ökad syssclsättning här i landet. I många fall kan en ny produkt eller idé inte exploateras på annat sätt än genom att ett nytt företag startas. Nyetableringar förbättrar också samhällets möjligheter att föra en effektiv regionalpolitik.

Hindren för nyetablering hänför sig framför allt till problem med kapitalförsörjning och bristande företagsservice. De förslag som redovisas i denna proposition går bl. a. ut på att minska ifrågavarande hinder. Jag vill bl. a. peka på de regionala utvecklingsfondernas möjligheter att Jämna lån med högre risktagande och lägre amorteringstid än hittills. [ vissa fail kan det röra sig om rena personlån. Jag vill också peka på förslagen om inrättandet av två regionala investmentbolag och om de utvidgade programmen för utbildning och rådgivning inom ramen för de regionala utvecklingsfonderna.

När det gäller överlåtelse av företag vill jag erinra om att marknaden för köp och försälining av medelstora företag, d.v.s. företag med mel- Jan 50 och 260 anställda är mycket begränsad. Förhållandevis få enskilda personer övertar familjeföretag i denna storleksgrupp. Köparkretsen består till största delen av andra företag, ofta investmentbolag. Även för mindre företag med upp till ca 50 anställda, är köparkretsen begränsad.

Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en breddning av kretsen av köpare till företag som är utbjudna till försäljning. Flera företag kan då fortleva i fria och av koncern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett annat viktigt skäl för en breddning utgör de konsekvenser som en ökad koncentration medför i konkurrensavseende. Ett förvärv leder oita till att det köpande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Detta gäller särskilt om ytterligare effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig att uppnå, beroende på bl. a. marknadens avgränsning eller kostnadsförhållanden. Förekomsten av en alltför begränsad köparkrets inne-

Prop. 1977/78: 40 16

bär också risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företagsledningen.

Det förhållandet att enskilda personer sällan uppträder som köpare annat än i de fall det rör sig om köp av mycket små företag, sammanhänger främst med att förmögenhetsvärdet i dessa företag ofta är betydande. Ytterst få enskilda personer har ckonomiska möjligheter att finansiera ett företagsköp.

Det är enligt regeringens uppfattning önskvärt att göra det möjligt för lämpliga enskilda personer utan större förmögenhet att överta även medelstora familjeföretag. I propositionen redovisas flera förslag som underlättar företagsöverlåtelser av detta slag.

För de regionala utvecklingsfonderna öppnas sålunda möjligheter att lämna långa personlån vid överlåtelse. Som jag tidigare har nämt skapas också möjligheter att belåna aktier i Företagskapital för att underlätta en överlåtelse. Vidare vill jag erinra om att chefen för justitiedepartementct senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vidgad möjlighet att medge undantag (dispens) från akticbolagslagens låneförbud vid förvärv av aktier i bolag.

Sammantaget bör dessa åtgärder tillsammans med de förslag om förändringar på kapitalskatteområdet som jag tidigare har redogjort för, på ett väsentligt sätt kunna underlätta företagsöverlåtelser. Chefen för budgetdepartementet avser att senare inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för att bl. a. undersöka möjligheterna att genom ändring av beskattningsreglerna ytterligare underlätta sådana överlåtelser. . :

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att de förslag till åtgärder som nu redovisas på småföretagsområdet på ett aktivt sätt bör kunna bidra till att erbjuda gynnsammare utvecklingsbetingelser för dessa företag. Åtgärderna utgör därmed, enligt regeringens bedömning, också ett viktigt led i strävan att uppnå grundläggande mål för den övergripande ekonomiska politiken. Förslagen bör samtidigt ses som ett första steg rr ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet.

För att ytterligare förstärka kontaktvägarna mellan regeringen och småföretagsamheten är det regeringens avsikt att låta tillkalla en särskild småföretagsdelegation. Huvuduppgiften för delegationen kommer att vara att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på småföretagsområdet, initiera olika åtgärder samt i övrigt lämna synpunkter och råd rörande samhällets småföretagspolitik.

Delcegationens verksamhet kommer att bedrivas direkt under regeringen. I delegationen kommer att ingå representanter för bl a företagens och de anställdas organisationer, landstingen samt vissa myndigheter och organ inom det näringspolitiska området.

Det är också regeringens avsikt att ta initiativ till olika informationsinsatser rörande företagandets villkor. Enligt regeringens mening bör

Prop. 1977/78: 40 17

sådana insatser på ett aktivt sätt kunna verka stimulerande på intresset att starta och driva företag. Sådana insatser förutsätter en nära samverkan med företagens och de anställdas organisationer.

Vissa viktiga frågor som har starka beröringspunkter med småföretagen tas inte upp i denna proposition. Detta gäller bl. a. företagsbeskattningen i stort, frågan om särskild bolagsform för småföretag, rättshjälp till företagare, exportkreditfinansiering, trygghetslagarna, forskningsoch utvecklingsfrågor. kapitalförsörjningen i stort, servicenäringarnas situation och problem samt frågan om delpension för småföretagare. Anledningen till att dessa frågor inte nu tas upp är bl. a. att regeringen inte velat föregripa pågående utredningar.

Statsråden Åsling, Bohman, Mundebo och Burenstam Linder utvecklar senare de närmare riktlinjerna för och utformningen av de förslag till åtgärder inom småföretagsområdet vilkas huvudinriktning jag har redogjort för. Statsrådens anföranden och förslag redovisas i underprotokollen för resp. industri-, cekonomi-, budget- och handelsdepartementen.

Statsministern avslutar.

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om

åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling, dels förelägger riksdagen vad övriga föredraganden har anfört för de åt-

gärder som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till statsministerns och övriga föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har hemställt om.

Regeringen föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i industri-, ekonomi-, budget- och handelsdepartementens underprotokoll skall bifogas propositionen som bilagorna 1—4.

Regeringens proposition

1977/78:40

Bilaga 1 Industridepartementet

Ätgärder för att främja

de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser oo industridepartementets verksamhetsområde

Bilaga 1 Regeringens proposition 1977/78:40

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-10-27

Föredragande: statsrådet Äsling

Anmälan till proposition om ätgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling sävitt avser industridepartementets verksamhetsområde

1 Inledning

De mindre och medelstora företagens situation har under senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Dessa företag utgör en mycket viktig del av vår samhällsekonomi. De svarar för en betydande del av den totala sysselsättningen inom näringslivet. Det kan allmänt konstateras att utvecklingen har kommit att öka kraven på både företag och deras anställda. För speciellt de mindre och medelstora företagen har detta i många fall lett till störa påfrestningar och anpassningsproblem.

Som ett första led i en förstärkning av näringspolitiken har regeringen utarbetat ett samlat program för de mindre och medelstora företagen. Statsministern har tidigare denna dag angett riktlinjerna för detta program

och översiktligt redovisat förslag om åtgärder inom småföretagsområdet.

Ett underlag för regeringens överväganden och förslag utgörs av resultaten av den omfattande utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analysera de mindre och medelstora företagens situation och utvecklingstendenser. Här bör främst nämnas verksamheten vid statens industriverk, vissa universitet och högskolor samt näringslivsorganisationerna. Resultaten av denna utredningsverksamhet redovisas I sammanfattande form i det följande (avsnitt 2).

Därutöver har de mindre och medelstora företagens problem analyserats

och övervägts av olika offentliga utredningar.

Inom industridepartementets verksamhetsområde har följande utred-

ningsförslag lämnats.

Företagareföreningsutredningen (AA -1975:3) ullkallades med stöd av re-

geringens bemyndigande den 30 oktober 1975 för att utreda företagarefö-

reningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en fördjupad analys av vissa frågor om de

små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på krediter.

I Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I

Utredningen avlämnade i januari 1977 sitt betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik '). |

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkolleglet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen (SÖ). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk. styrelsen för teknisk utveckling (STU). statens utvecklingsfond, exportkreditnämnden, samtliga länsstyrelser, stiftelsecutredningen, kapitalmarknadsutredningen. företagsobeständskommittén, sysselsättningsutredningen, STU-kommittén, decentraliseringsutred-

ningen, Centralorganisationen SACO/SR. Familjeföretagens förening, samtliga företagareföreningar, Svenska händelskammarförbundet, samtli-

ga handelskamrar, AB Industrikredit, AB Företagskredit. Institutet för företagsledning (IFL), Landsorganisationen i Sverige (LO). samtliga landstingskommuner, Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Post- och kreditbaunken, Stiftelsen industricentru, Norrlandsfonden, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska sparbanksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges exportråd, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges investeringsbank AB. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges köpman-

naförbund, fullmäktige i Sveriges Riksbank, Företagareföreningarnas för-

bund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a. kommuner,

FCO-distrikt, länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ. SHIO,

Industriförbundet, SAF och Familjeföretagens förening har avgett gemensamt yttrande. Detsamma gäller AB Industrikredit och AB Företagskredit. Post- och kreditbanken ansluter sig till Svenska bankföreningens yttrande. SACO/SR ansluter sig till särskilt yttrande från Svenska Civilingenjörsförbundet. Yttranden över betänkandet har avgetts även av Sveriges Mckanförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (I.RF) och Expolaris.

Genom beslut den 20 september 1974 uppdrog Kungl. Maja åt statens industriverk att utreda vissa frågor beträffande kursverksamheten m. m. vid stutens industriverk.

I rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk har verket redovisat resultaten av utredningsarbetet.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgelts av statskontoret.

RRV, dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ), SÖ. AMS. STU,

statens provningsanstalt (SP), länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands

!) Landshövdingen Karl Frithiofson, ordförande, riksdagsledamoten Sven G. Andersson (fp), landstingsrådet Paul Ericsson (s), riksdagsledamoten Filip Fridolfsson (m), f. d. riksdagsledamoten Birgit Hjalmarsson (s), riksdagsledamoten Johan A. Olsson (c) och f. d. riksdagsledamoten Karl Rask (s).

samt Norrbottens län, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet. Sveriges industriförbund. SHIO.

TCO, SACO/SR — som har överlämnat yttrande från SACO/SR:s perso-

nalförening vid statens industriverk, i vilket centralorganisationen instämmer —, LO, SAF, IFL. Svensk industriförening och personalorganisationerna vid statens industriverk. Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a. kommuner, universitet och högskolor, länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ.

Med skrivelse den I5 juni 1977 har SINFDORK-utredningent1 1975:04) ') redovisat förslag om intensifterad informations- och dokumentattonsverksanhet vid vissa företagareföreningar m.m.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av patent- och registreringsverket, statens industriverk. STU, statens råd för vetenskaplig infoörmation och dokumentation (SINFDOFH). Ingenjörsvetenskapsakademien. LÖ. SHIO. TCO och Företagareföreningarnas förbund.

Ytterligare utredningar, som också har starka beröringspunkter med de mindre och medelstora företagen, har ännu inte avslutat sina arbeten. Bland dessa utredningar bör nämnas främst 1974 års bolagskommite (Ju 1974:21). 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59), banklagsutredningen (Fi 1976:04), utredningen (E 1977:01) angående statistiska central-

byråns uppgiftsinsamling. företagsskatteberedningen (Fi 1970:77), 1972 års

skatteutredning (Fi 1972:02), exportfinansieringskommiltén (H 1977:01). sysselsättningsutredningen (A 1974:02), utredningen om utbildning i företag (A 1975:0D, nya arbetsrättskommittén (A 1976:02). företagsobeständskommittén (Fi 1976:03) och utredningen (1977:102) om översyn av anställningsskyddslagstiftningen. Vidare har regeringen genom beslut den 22 december 1976 uppdragit åt industriverket att utreda frågor om regional pro-

duktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag och enskilda upp-

finnare m.m. och genom beslut den 10 februari 1977 uppdragit åt STU att utreda frågor rörande främst mindre och medelstora företags utnyttjande av ny teknik.

Exportfinansieringskommittén, 1968 års kapitalmarknadsutredning, företagsskatteberedningen och 1972 ärs skatteutredning beräknas avsluta sina uppdrag före utgången av år 1977.

STU-kommittén (I 1974:06) har nyligen lagt fram sitt betänkande (SOU 1977:64) STUs stöd till teknisk forskning och innovation.

En stor mängd synpunkter och förslag rörunde åtgärder på småföretags-

området har förts fram 1 skrivelser från organisationer, företag och enskilda m. fl.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om utvecklingsfrämjan-

de ätgärder för mindre och medelstora företag inom industridepartementets verksamhetsomräde.

3 Direktören Harry Brynielsson, utredare.

2¶Småföretagens situation och utvecklingstendenser

Småföretagsforskningen under det senaste decenniet har avsevärt bidragit till en ökad kunskap om de små företagens situation och roll i det svenska näringslivet. I det följande skall, mot bakgrund av de resultat som undersökningar vid bl. a. stutens industriverk. olika forskningsinstitutioner och branschorganisationer har givit, närmare belysas småföretagandet I det svenska näringslivet. Först härigenom möjliggörs en inplacering av dessa företag I ett större näringspolitiskt sammanhang. Det är också först I en sädan belysning som förutsättningarna och problemen för småföretagsamheten kan ges en riktig dimension.

Småföretagsforskningen är starkt inriktad på industriföretagen. Det-

samma gäller den officiella statistikens redovisning av företagsamheten. I

det följande ägnas därför industrisektorn störst uppmärksamhet medan småföretagandet i flertalet andra näringsgrenar endast översiktligt belyses.

2.1¶Inledning

Småföretagen svarar i dag för ca hälften av sysselsättningen i det svenska näringslivet. Detta innebär att mer än I miljon människor är direkt verksamma i dessa företag. Till antalet utgör småföretagen den helt övervägande delen av företagen, ca 99 7. De är av avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna för människor på många små orter och därmed ocksa för dessa orters möjligheter att bibehålla sin livskraft. På många områden spelar småföretagen en viktig roll när det gäller möjligheterna för konsumenter att få sina behov av service tillgodosedda. Småföretagen fyller en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och utländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Småföretagsbegreppet är inte entydigt. Det synes emellertid praktiskt att knyta an till antalet anställda som ett generellt storleksmått. En i de flesta sammanhang vedertagen storleksgradering innebär att med småföretag avses företag med färre än 200 anställda. Inom denna grupp finns mindre företag (färre än 50 anställda) och medelstora företag (50-200 anställda). Av särskilt intresse är att. så långt möjligt, göra en åtskillnad mellan å ena sidan de småföretag som ingår i en större koncern eller på annat liknande sätt har anknytning till större företag och å andra sidan de fristående företag som ägs av få personer, de s. k. familjeföretagen.

Totalt finns det i dag dryg 200 000 företag med anställda. Av dessa är ca 25 26 verksamma inom vardera handeln och den privata tjänstesektorn samt 12-14 &£ inom vardera industri- och byggnadsverksamheterna. Flertalet av företagen är mycket små. Företag med färre än fem anställda uppgick år 1976 till ca 160 000 och de sysselsatte totalt 185 000 personer.

Bland företagen med minst fem anställda svarade samma år de 46 000

smätöretagen för 9772 av företagsbeständet. De svarade för 457 (850 000 anställda) av sysselsättningen i näringslivet.

Förutsättningarna för småföretagandet är mycket olika mellan näringsgrenar och branscher. Inom vissa sektorer finns särskilda förutsättningar för verksamhet I större anläggningar på grund av stordriftsfördelar i tillverkning eller distribution. Andra sektorer kan ha gynnsammare tekniska förutsättningar för produktion i liten skala. Småföretagandet kan också ha goda förutsättningar beroende på att branschen befinner sig i ett expunsivt skede eller beroende på krav på närhet till konsumenterna.

Särskilda smådritftsfördelar kan också göra sig gällande i olika verksamheter. Smäföretagarens kännedom om den lokala kundens problem och önskemål liksom den ofta betydande flexibiliteten i verksamheten medverkar i vissa fall till att skapa speciella förutsättningar för verksamhet i liten skala. Frånvaron av komplicerade beslutsstrukturer och tunga administrativa processer medverkar till att ett litet företag ofta reagerar snabbare på kundens önskemål. De små industriföretagens produktionsutrustning är också ofta av mindre specialinriktat slag än större företags anläggningar.

Till skillnad från delar av industrisektorn karaktäriseras såväl handels-. service- och sumfärdselsektorn som delar av byggnadsverksamheten av att fördelar med stordrift vanligen kan tas till vara redan i mycket små företag. Inom vissa industribranscher gäller däremot att företagens styckkostnader vid produktion av standardvaror fortsätter sjunka med ökande produktionsvolym också i mycket stora företag. Genom att befintliga företag i betydande utsträckning strävar efter att ta till vara dessa kostnadsfördelar begränsas utrymmet för tillkomsten av nya, små företag. Förekomsten av fördelar med stordrift innebär också att företag med produktion i stor skala kan saluföra sina produkter till priser där det mindre företagets verksamhet inte är konkurrenskraftig. Frånvaron av nämnvärda stordriftsfördelar underlättar och är en förutsättning för såväl etablering av nya företag som fortlevnad och expansion hos befintliga småföretag.

Smårföretagandet har under det senaste decenniet förskjutits från industrisektorn till andra delar av näringslivet. Detta sammanhänger såväl med de allmänna utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin som de speciella produktions- och verksamhetsförhållandena som råder inom olika näringsgrenar och brånseher. Varuhandelns och tjänstesektorns omfattning har vuxit i takt med befolkningens ökade krav på service och varuförsörjning. Genom en växande inhemsk och internationell handel samt stark volymtillväxt i tränsportintensiva näringar har vidare behovet av en om-

fattande och effektiv sumfärdselsektor ökat. De under framförallt 1960-ta-

let ökade kraven på en god bostadsförsörjning och -standard har inneburit ett tryck på byggnadssektorn att expandera sin kapacitet.

Förutsättningarna för en stor och växande företagsamhet inom dessa näringsgrenar har därför varit goda. Samtidigt kan konstateras att såväl

varuhandeln och tjänstesektorn som delar av byggnadsindustrin karaktäriseras av mycket små etableringströsklar. Marknaderna är ofta starkt geografiskt avgränsade och därmed överblickbara för de potentiella företagar-

na. Marknadens geografiska begränsning innebär att konkurrens från befintliga större företag ej heller behöver mötas i så stor utsträckning. Fler-

talet verksamheter i näringsgrenarna är vidare mycket arbetskraftsintensiva, varför kravet på kapitalinsats vid etableringstillfället i regel är begrän-

sat.

I följande sammanställning redovisas företagsbeståndets utveckling mellan åren 1965 och 1975.

Företagsbeståndets förändringar åren 1965-1975, näringsgrensvis

Näringsgren Andel av Förändring i antalet företag Andel Antal

beståndet antal anställda av be- — företag

1965 (€6) ståndet 1975

0— 549 50-199 200- 1975 (00)

Jordbruk 1 —7 600 20 IS +0 8 16 000 Tillverkningsindustri IS -2 300 —1 200 —-250 -40 13 26 200 Byggnudsverksamhet 15 —5 600 - 100 :-200 -40 14 29 700

Antal företag år 1975 - 160 500-42 400 3 600 I 150 - 207 700 Förändring (7) — -9,3 +41 + 8,9 —58

Källa: statistiska centralbyrån

ringar, företagssamgåenden och nedläggningar. Här finns också den förskjutning som innebär att företag genom interna förändringar ökar resp.

krymper sin verksamhet och därmed förflyttas från en storleksklass till en annan.

Betydelsen av var och en av dessa förändringsfaktorer varierar mellan

förekomsten av outnyttjade stordrifts- eller smädriftsfördelar och eventuella marknadsbegränsningar. Den inhemska konsumtionens storlek sätter

också en gräns för avsättningsmöjligheterna för lokalt eller nationellt inriktade företag. Den ökade internationaliseringen av ekonomin leder visserligen till ökade möjligheter till avsättning på utlandsmarknaderna, men

samtidigt uppstår för speciella varuområden en härdare konkurrens på den

egna, inhemska marknaden.

Samtidigt finns drivkrafter i riktning mot en ökad andel småföretag. Småföretagsexpansionen inom handels-, samfärdsel- och tjänstesektorer-

na skall ses mot bakgrund av dels den totala tillväxten i dessa näringsgrenar. dels de särskilda förutsättningar för en starkt decentraliserad aktivitet och för verksamhet i liten skala som kännetecknar dessa sektorer.

Frfarenhetsmässigt är småföretagsandelen störst och etableringsfre-

kvensen högst I näringsgrenar och branscher som befinner sig under ex-

pansion och utveckling. Exempel på detta är expansionen inom t. ex. metall- och maskindustrin under efterkrigstiden. Det giller också den plastbearbetande industrin. vilken under sitt mest expansiva skede under 1970-talets början upplevde en mycket hög etableringsfrekvens. Samtidigt kan konstateras att näringsgrenar och branscher som är på ullbakagang eller stagnerar tenderar att koncentrera sin verksamhet tll allt färre och större enheter.

Vid sidan av de tekniska betingelser som kan motivera en viss koncentration av verksamheter förekommer drivkrafter som av institutionella eller andra skäl tenderar att driva koncentrationsprocessen ytterligare framåt.

Företagsförvärv och företagssamgåenden syftar i vissa fall till att enskilda.

större företag skall uppnå en marknadskontroll. Sadana fusioner har inte

som primärt syfte att sänka kostnaderna eller t övrigt öka effektiviteten.

Institutionella faktorer såsom kreditmarknadens funktionssätt. beskaltningssystemets utformning och arbetsmarknadslagstiftningen innebär förskjutningar i kostnadsrelationerna mellan små och stora företag på ett sätt som driver fråm en ur samhällets synvinkel inte önskvärd koncentration av verksamheten.

Företag med färre än 50 anställda svarade år 1975 för 34 7 av svysselsättningen 1 det svenska näringslivet. De medelstora företagen sysselsatte 15 67 av de anställda. Inom industrisektorn är sysselsättningsundelen för företag med upp till 200 anställda 33 2. För samtliga övriga näringsgrenar utom gruvindustrin uppgår motsvarande andel till 60-65 4.

Företagsbeståndet uppvisar stora skillnader mellan näringsgrenar och branscher. Antalsmässigt svarar de mindre företagen, i synnerhet de med färre än fem anställda. för den helt dominerande delen av företagsbeständet. Inslaget av småföretag varierar särskilt mycket mellan olika delar av industrisektorn. Inom flertalet andra näringsgrenar återfinns en klar småföretagsdominans.

Huvuddelen av småföretagen är fåpersonägda, fristående företag, s. k.

familjeföretag. Dessa företags andel av företagsbeståndet tilltar med sjun-

kande företagsstorlek. Så gäller för t. ex. den tillverkande industrin att

andelen familjeföretag bland de större företagen ar 1975 uppgick ull 17 4. bland de medelstora företagen till 65 £& och bland de mindre företagen till ca 95 96. Sysselsättningsmässigt svarade familjeföretagen för 32 6 av verksamheten inom industrisektorn år 1975. Särskilt hög andel familjeföretag kan noteras i tjänstesektorn.

Av följande sammanställning framgår de mindre och medelstora företagens andelar av sysselsättningen i olika näringsgrenar.

Sysselsättningsandel för företag i olika storleksgrupper år 1975

Varuhandel, hotell och restaurang 48 16 36 53 Samfärdsel 48 IS 37 53 Uppdragsverksamhet, uthyrning 50 17 33 60 Hela näringslivet 34 15 51 -

Källa: statistiska centralbyrån

Småföretagsinslaget varierar i viss utsträckning också mellan regioner. Andelen mycket små arbetsställen tenderar att vara stor I skogslänen och andra i sysselsättningshänseende utsatta områden. I storstadslänen och i vissa andra mellansvenska län är tvärtom de större företagskategorierna och. i synnerhet, företag I gruppen 549 anställda mer företrädda.

Sysselsättningsmässigt svarar företag med upp till 50 anställda för en dominerande del av näringslivsverksamheten inom framför allt vissa sydoch mellansvenska län. Här märks bl. a. Smålandslänen, vilka traditionellt bar kännetecknats av en betydande småföretagsamhet.

Småföretagen är i större utsträckning än andra företagskategorier hänvisade till kreditmarknaden för finansiering av sina investeringar. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i en med företagsstorleken stigande kapitalstyrka. Soliditeten inom företag av olika storlek framgår av följande sammanställning.

Soliditeten i företag av olika storlek år 1975 (£c)')

Källa: statistiska centralbyrån

1) Eget kapital samt hälften av obeskattade reserver I förhållande till balansomsluttningen.

Smaåföretagens andel av upplåningen i affärsbanker och sparbanker svarar väl mot dessa företags andel av sysselsättningen. I förhållande till sin andel av bruttoinvesteringarna tar småföretagen inom industrisektorn i anspråk en större del av affärsbankernas utlåning än vad de större företagen gör. Så svarade t. ex. företag i storlekskategorin 20-49 anställda ar 1974 för mindre än 5 6 av industriinvesteringarna. medan deras läneandel raffärsbankerna uppgick till ca 10 66.

Lönsamheten a företag av olika storlek företer ofta betydande skillnader. Bransehtllhörigheten är dock ofta mer avgörande för företapens avkastning än storleken. Av följande sammanställning framgår för företag av olika storlek avkastningen på det totala kapitalet i olika näringsgrenar år 1974. För en rättvisande bild av lönsamheten krävs emellertid justering för bl. a. företagarens ofta betydande egna arbetsinsats i de minsta företagen. Med hänsyn till detta förstärks i flertalet sektorer intrycket av en sämre lönsamhet med sjunkande företagsstorlek. Vidare påverkas ägarlöneuttagets storlek av de skattemässiga förhållandena. Vinstuttag ter sig för flertalet småföretagare som mer ogynnsamt än en motsvarande ökning av löneuttaget. Detta verkar reducerande på den redovisade vinsten. Material framtaget vid statistiska centralbyrån visar på att det här använda lönsamhetsmåttet påverkas av ägarlöneuttaget särskilt mycket i små företag. En än mer påtaglig skillnad finns härvidlag mellan mångpersonägda och fåpersonägda företag. Ägarlöneuttaget är i storleksklassen 50-99 anställda i genomsnitt ca

254 större i fåpersonägda företag. Fåmansbolag med 100-199 anställda re-

dovisar en ägarlön som är ca 10 €& högre än i mångpersonägda företag av samma storlek. Bland de minsta företugen — 20-49 anställda — föreligger

inga synbara skillnader 1 detta avseende.

Det bör också erinras om att år 1974 var ett från lönsumhetssynpunkt

mycket exceptionellt är. Samtidigt gäller att urvalsstorleken i de statistiska

undersökningar som ligger bakom redovisningen för den minsta storleksklassen är mycket begränsad.

Lönsamheten i företag av olika storlekar år 1974')

Källa: statistiska centralbyrån !) Avkastning på totalt kapital (procent)

Verksamheten I småföretag är vanligen betydligt mer arbetskraftsintensiv än i större företag. Detta har delvis redan framgått vid redovisningen av investeringsförhällandena. Omsättningen per anställd i småföretag är också i flertalet näringsgrenar avsevärt lägre än i större företag. Särskilt

påtagligt är detta inom byggnadsindustrin, den tillverkande industrin och

samfärdselsektorn. I dessa näringsgrenar är omsättningen per anställd ca 505- högre i de större företagen än i företagsenheter med färre än 20 anställda.

För företag med fler än en årsanställd utgör aktiebolaget den vanligaste företagsformen. Akticbolagsformens utnyttjande bland företag av olika storlek varierar betydligt. Ar 1974 var aktiebolag mest förekommande bland

företag med 50-200 anställda, ca 879t var verksamma som aktiebolag.

medan de mindre företagen i betydligt mindre omfattning arbetade i aktiebolagsform. Av dessa arbetade 667 i aktiebolagsform. Bland de större företagen var samma år 8224 verksamma som aktiebolag. Aktiebolugsformen är inom tillverkningsindustrin dubbelt så vanlig som inom flertalet andra näringsgrenar. Det övervägande antalet aktiebolag, ca 3/4, hade år 1972 eu aktiekapital om 5 000 kr. Ytterligare 23,57: av bolagen hade ett aktiekapital understigande 50 000 kr.

Sedan år 1972 har aktiebolagsbildningen gått ned avsevärt. Av de under

är 1972 nyregistrerade tillverknings- och byggnadsindustriföretagen ut-

gjordes två tredjedelar av aktiebolag. År 1975 hade aktiebolagsbildningens andel av nyregistreringarna sjunkit till 16 <z.

2.2¶Industrisektorn

Inom industrisektorn är inslaget av småföretag mycket varierande mellan branscher. Den träbearbetande industrin och tekoindustrin är de branscher där småföretagen sysselsätiningsmässigt dominerar, med 74 "+ resp. 6392 av de anställda. Om man däremot ser till de fåmansägda företagen, gäller att dessa I ifrågavarande branscher sysselsätter en något mindre andel av de anställda. Detta sammanhänger med att en viss del av de små företagen tillhör någon större koncernbildning. Den åtskillnad mellan småföretags- resp. fåmansföretagsbegreppet som på detta sätt gör sig gällande kommer klarast till uttryck inom den kemiska industrin. Inom denna bransch svarar företagen med upp till 200 anställda för en tredjedel av sysselsättningen. De fåmansägda företagen svarar endast för ca 20 92 av sysselsättningen i denna bransch.

Vissa framträdande skillnader mellan s.k. mångpersonägda och fåpersonägda industriföretag kan konstateras. För företag i alla storleksklasser upp till 500 anställda kan av material framtaget vid statistiska centralbyrån konstateras. att t. ex. omsättningen I fåmansägda företag år 1975 uppgick till i genomsnitt endast ca 7096 av mångpersonägda företags omsättning.

Det totala kapitalets storlek var i fåmansägda företag i genomsnitt 25—-505c

lägre än i mångpersonägda företag. Det egna kapitalet var ca 509 lägre i de fåmansägda företagen.

Industrins andel av näringslivet totalt varierar mellan regioner. Sålunda kan konstateras en viss industridominans i främst de mellansvenska regionerna utanför storstäderna. Betydande länsvisa skillnader finns också vad gäller fördelningen mellan arbetsställen av olika storlek. De små (färre än 200 anställda) arbetsmällenas sysselsättningsandel är som mest betydande i Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län, i vilka de svarar för 2/3 eller mer av industrisysselsättningen.

Fn betydande del av industriföretagen är verksamma. helt elter delvis. som underleverantörer till andra, ofta större, företag. Med underleverantör avses I detta sammanhang företag som tillverkar insatsvaror och som för sin avsättning är beroende av ett fåtal avnämare. Enligt undersökningar utförda av olika näringslivsorganisationer och forskninpsinstitutioner kan in emot en fjädedel av de svenska verkstadsindustriföretagen anses arbeta på

detta sätt. Inom flertalet andra industribranscher är denna typ av under-

leveransverksamhet av mindre omfattning. Flertalet underleverantörer är små företag. Vanligtvis ökar andelen underleveransinriktade företag med sjunkande företagsstorlek. Detta synes dock endast ske ned till en viss storlek, då underleveransproduktionen åter avtar.

Orsakerna till den stora förekomsten av underleveransinriktade företag i vissa delar av industrisektorn är flera. Beställarföretagets behov av minsta möjliga uppbindning av resurser och stor flexibilitet är ett skäl till utläggning av viss produktion hos underleverantörer. Andra motiv sammanhänger med att det för många komponentbetonade varor inte sällan finns

betydande kostnadsfördelar att uppnå genom tillverkning i längre serier än vad som för det förbrukande företaget motiverar en egen produktion. Behovet av produkter som representerar ett specifikt tekniskt kunnande motiverar också i vissa fall utnyttjande av fristående underleverantörer.

Det förhållandet att just små företag i högre grad än andra företagskalegorter arbetar som underleverantörer torde inte minst sammanhänga med de minskade resurskrav som ofta följer av ett underleverantörsförhållande. Små företag har ofta mycket begränsade möjligheter att avsätta särskilda resurser för t. ex. marknadsföring och produktutveckling. De hänvisas

därför i större utsträckning än andra företag till verksamhetsformer där

sådana resursinsatser inte är erforderliga i samma utsträckning som annars. Genom den inriktning som ett underleverantörsförhåtlande ger kan

bl. a. marknadsförings- och lagerhållningskostnaderna hållas nere. Beho-

vet av och arbetet med produktutveckling initieras sannolikt i högre grad av kundföretag. Nedlagda produktutvecklingskostnader blir därför återvunna i större utsträckning än vad som kan vara fallet för andra företapskategorier. Inte sällan innebär också underleverantörsrollen att visst tekniskt och administrativt kunnande förs över från beställarföretaget.

Omkring 40 ££ av den svenska industriproduktionen avsätts genom export. Den direkta exporten varierar avsevärt med företagsstorleken. De större företagens andel av den totala varuexporten kan för år 1975 uppskattas till 86 7. De små företagen svarar för ca 14 <c, vilket kan jämföras med denna företagskategoris andel av industrins omsättning om ca 26 &&.

Skillnaderna mellan fåpersonägda och mångpersonägda företags exportinriktning framstår vid en jämförelse som betydande. Exportandelen av de fåpersonägda företagens omsättning var år 1975 endast hälften av motsvarande andel för de mångpersonägda företagen. Skillnaderna var särskilt stora i den minsta storleksklassen, 20-49 anställda.

Många små företag medverkar genom sin underleverantörsroll indirekt i de större företagens export. I en studie vid Umeå universitet år 1975. Nationella och lokala produktionssystem — en strukturstudie med inriktning på mindre och medelstora företag, har kunnat konstateras att uppskattningsvis en femtedel av småföretagen avsätter en "betydande andel” av sin produktion till landets 30 största industrikoncerner. I flertalet av dessa koncerner dominerar avsättningen på utlandsmarknaderna. Härull kommer de småföretag som i mer bepränsad omfattning avsätter sina produkter hos de exportinriktade företagen.

De små företagens begränsade avsättning på marknader utanför Sverige torde inte minst sammanhänga med denna företagskategoris ofta små möjligheter att på egen hand avsätta resurser för marknadsföring och marknadsintroduktion. Det har I flera sammanhang kunnat beläggas att svårigheterna för många småföretag är betydande vid marknadsföringsinsatser redan på den inhemska marknaden. En annan anledning till den begränsade exportförsäljningen ligger i själva produktområdesinriktning-

en. En betydande andel av de produkter som idag saluförs av små företag har av olika skäl en geografiskt förhållandevis avgränsad avsättning och syftar till att tillgodose lokala behov av varor. På motsvarande sätt arbetar liknande företag i andra länder. Inte desto mindre kan det konstateras att idag även vissa mycket små företag på starkt specialiserade produktområden avsätter en betydande del av sin produktion i utlandet.

Näringslivets investeringar uppgick år 1975 till 28 miljarder kr. Indu-

striinvesteringarna uppgick tll 14 miljarder kr. Av dessa svarade småföretagen för ca 21-52. I förhållande till sysselsättningen i dessa företag, ca

34 av industrisysselsättningen, är investeringsaktiviteten låg. Detta för-

hållande sammanhänger i hög grad med de små företagens koncentration till branscher med låg kapitalintensitet. Samtidigt gäller dock också i flertalet branscher att småföretag ofta utnyttjar en mer arbetstntensiv produktionsteknik.

Fnligt en rad undersökningar framgår att vovationsverksumheten wom industriföretag i det närmaste är proportionell med företagsstorleken. Variationerna mellan olika företagskategorter är dock betydande. Manga småföretag är till följd av sin speciella bransehtillhörighet eller underleverantörsställning inte I lika stört behov som större företag av att lägga ner resurser på produktutveckling. Antalet patentansökningar utgörs av såväl kvalitativa som kvantitativa skäl ett mycket bristfälligt mått på företagens uppfinnings-, forsknings- eller produktutvecklingsaktiviet. Genomförda studier vid Umeå universitet är 1972 visar emellertid på ett proportionellt

förhållande mellan företagsstorlek och antalet patentansökningar. Det kan

samtidigt konstateras, av denna studie och andra, utländska undersökningar, att inom branscher med mindre kapitalintensiv och stordriftsbetonad karaktär svarar småföretagen för en oftast större andel av antalet patentsökta uppfinningar än vad deras sysselsättnings- och produktionsandelar utvisar.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom industriföretagen är enligt den officiella statistiken mycket starkt koncentrerad till de större företagen. Liksom i fräga om patentverksamheten föreligger här betydande olikheter i branschhänseende. Inom iekoindustrin, trävaruindustrin, gummi- och plastvaruindustrin samt metallvaruindustrin är smålöretagens FoU-verksamheter betydande. Samtidigt gäller att den officiella FoU-statistiken i inte oväsentlig omfattning underskattar omfattningen av de resurser som läggs ned på tekniskt utvecklingsarbete i mindre företag.

Det kan av material framtaget vid statistiska centralbyrån konstateras. att FOU-verksamheten inom fäpersonägda företag oftast är avsevärt mindre än inom mångpersonägda företag. Detta gäller företag i alla storleksklasser.

I STU-kommitténs nyligen framlagda betänkande. ”STU:s stöd till teknisk forskning och innovation” (SOU 1977:64), konstateras att sambandet

mellan företagsstorlek och innovationsförmåga är ett av de vanligaste

stridsämnena inom innoövationslitteraturen. Delvis sammanhänger detta

med de betydande svårigheterna att statistiskt registrera de resurser som i små företag läggs ned på FoU-verksamhet. Möjligheterna att värdera och summera enskilda företags innovationer är också mycket begränsade. Utan betydande utredningsinsatlser kan inte annat än kvantitativa, antalsmässiga redovisningar av företagens innovationer ske.

Dessa problem har kommit till uttryck bl.a. i ett par under 1970-talet genomförda utländska undersökningar. I en engelsk studie är 1971 kunde t.ex. konstateras att de små företagen svarade för 3-4'7Z. av de totala innovationskostnaderna, men producerade 1092 av innovationerna. Slutsatsen härvid, att små företag är mer effektiva I FoU-hänseende, blir emellertid

vansklig då hänsyn inte tagits till ofta betydande arbetsinsatser som just i små företag sällan registreras som FoU-aktivitet.

I en undersökning år 1974 av större innovationer i amerikanska företag kunde konstateras bl.a. att de små företagen åstadkom fler innovationer per försäljningskrona än större företag. Ingen hänsyn togs dock i denna undersökning till de enskilda innovationernas kvalitativa betydelse. Inte heller klarlades vad det speciella urvalet av innovationer — 1 detta fall 277

stycken — inneburit för undersökningsresultatet.

2.3¶Företagsbeståndets utveckling inom industrin

Industriföretagsbeståndet minskade avsevärt under 1960-talets andra hälft. Under perioden 1970-1975 har antalet företag varit i det närmaste

oförändrat. Bakom denna utveckling kan urskiljas förändringar i till- och frånflödet av företag. Nyetableringsverksamheten, som vid 1960-talets mitt var ca 50246 högre än tio år senare, uppvägdes av ett betydande antal företagsnedläggelser under 1960-talets mitt och andra hälft. Det utflöde av företag som det stora antalet nedläggningar lett till har successivt minskat. Under 1970-talets första hälft balanserar i stort sett antalet nedläggningar och etableringar inom tndustrisektorn.

Dessa förhållanden gäller industrisektorn i sin helhet och ger på intet sätt en riktig bild av förhållandena i enskilda branscher och storleksklasser

av företag. För den tillverkande delen av det svenska näringslivet torde

1970-talet kunnat konstateras i företagsbeståndet i hög grad är hänförliga till förvärvs- och fusionsverksamhet mellan företag.

Det kan för tillverkningsindustrin i dess helhet konstateras att småföretagens andel av den totala sysselsättningen under 1970-talets första hälft

har minskat något, från 36,4 72 år 1969 ull 33,3 2 år 1975. Särskilt bety-

dande har företagskoncentrationen och nedgången i småföretagens sysselsättningsandel varit inom livsmedelsbranschen — från 44 till 32 26 under

samma tid — samt jord- och stenvaruindustrin — från 42 2 till 34 22.

2.3.1 Nvyetableringar

Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det senaste decenniet. Enligt en undersökning genomförd vid statens industriverk år 1976, Industriutvecklingen i Sverige (SIND 1976:7), har det årliga antalet nyetablerade företag inom denna sektor gått ned från va 1 700 vid 1960-talets mitt till ca 1 100 år 1975. Denna nedgång är i betydande ut-

sträckning hänförlig till 1970-talet.

De flesta nyetablerade företagen är små. Av tidigare undersökningar vid Industrins Utredningsinstitut (UD, Etablering, nedläggning och industriell tillväxt i Sverige 1954-1970, och Sveriges Industriförbund, Nyetableringar inom svensk industri 1963-1968, framgår detta klart. Enligt Industriförbundets undersökning hade de nyetablerade företagen under mitten av

1960-talet huvudsakligen färre än 10 anställda. I IU1:s undersökning av den plastbearbetande industrin och vissa verkstadsindustrier konstateras en genomsnittlig storlek under det första verksamhetsåret om ca 13-14 an-

ställda.

I förhållande till beståndet av mindre företag (färre än 50 anställda) har nyetableringarna varierat mellan 5 och 8 27 under den senaste tioårsperioden. En högsta etableringsgrad nåddes år 1972. Under år 1975 uppgick

etableringarna tll ca 5 2 av mindreföretagsbeståndet i industrisektorn.

Verkstadsindustrin har hittills under 1970-talet dominerar etableringarna i såväl absoluta som relativa tal. Till skillnad från flertalet övriga industribranscher har denna bransch en andel av nyetableringarna som avsevärt överstiger dess andel av företagsbeståndet. Detta förhållande har it hög

grad bidragit till att verkstadsindustrin under 1970-talet kunnat öka sin

andel av det totala företagsbeständet från 32 42 till 38 7.

Inom verkstadsindustrin har metallvaruindustrin framstått som särskilt etableringsintensiv. Vissa andra industribranscher har under korta expanslonsperioder uppvisat en hög etableringsfrekvens. Det gäller bl. a. den plastbearbetande industrin under 1970-talets första tre år. Mycket låga relativa etableringstal kännetecknar däremot jord- och stenvaruindustrin samt trävarwuindustrin.

Etableringarna har under ett flertal är visat betydande regionala olikheter. Fram till år 1974 översteg storstadslänens etableringsundel betydligt dessa läns andel av företagsbeståndet inom tillverkningsindustrin. Det kan dock konstateras att skillnaderna påtagligt har utjämnats under år 1974-

1975.

Industriverket konstaterar i sin undersökning att etableringsutvecklingen för tillverkningsindustrin i dess helhet inte följer konjunkturutvecklingen. Bland annat gäller att etableringsnivän legat relativt stabilt under konjunkturförsvagningen 1965-1967, liksom att antalet etableringar gick ned kraftigt under konjunkturuppgången 1973-1974. För vissa enskilda branscher visar däremot IUI:s undersökning på ett svagt konjunktursamband.

Nedgången i antalet nyetableringar inom industrisektorn har sin bak-

grund och förklaring i en rad faktorer. Förekomsten av outnyttjade stordrifts- eller smådriftsfördelar utgör en viktig drivkraft när det gäller etable-

ringarnas inriktning. Marknadens storlek och tillväxt, förekomsten av

institutionella och andra etableringshinder, initialsvårigheter samt intresset för nyföretagande är faktorer av avgörande betydelse för nyetablerandets omfattning. Vidare kan ett minskande antal företagsnedläggelser också medverka till att begränsa utrymmet för nyetableringar.

För industrisektorn har i olika sammanhang, bl. a. i koncentrationsutredningens betänkande (SOU 1970:30) Stordriftsfördelar inom industriproduktionen kunnat konstateras förekomsten av stordriftsfördelar inom en rad branscher och delbranscher. Detta torde vara en viktig förklaringsgrund till nedgången i nyetableringarna. Möjligheterna att genom längre serier eller större anläggningar ta till vara befintliga kostnadsfördelar hade vid mitten av 1960-talet utnyttjats endast i ett fåtal av de industribranscher där sådana fördelar bedömdes föreligga. Den ökade företagskoncentrationen inom stora delar av industrisektorn som ägt rum därefter måste ses mot bakgrund av detta förhållande.

Till detta skall läggas att det även på marknadsförings- och distributionsområdet inom många produktområden finnas kostnadsmässiga fördelar av verksamhet i större skala. Detta gäller inte minst möjligheterna att saluföra produkter på utlandsmarknaderna.

Den hittillsvarande tekniska utvecklingen har i mänga fall gett en ytterligare drivkraft att genom längre serier och större enheter uppnå kostnadsfördelar i verksamheten. Denna tendens kan väntas bestå. Samtidigt medför den fortsatt ökade internationaliseringen av marknader och industrier att konkurrensen hårdnar och därmed kraven på att tillvarata alla kostnadsfördelar ökar. Dessa förhållanden kan inom vissa storleksintervall och branscher förväntas medverka till ytterligare tillväxt i anläggningsstorlekarna.

Det marknadsmässiga utrymmet är delvis avgörande för möjligheterna att etablera nya företag. Inom industrin har produktionsvolymen ökat med ca 50 Z under det senaste decenniet. Samtidigt har emellertid importen volymmässigt fördubblats, varför möjligheterna för svenska företag att ytterligare expandera på den inhemska marknaden på många produktområden har varit avsevärt lägre. Detta har i många fall lett till att expansion i utlandet blivit nödvändig. Ett på detta sätt minskande utrymme begränsar i betydande utsträckning möjligheterna att etablera nya företag. Små, nystartade företag har många gånger ytterst begränsade möjligheter att saluföra sina produkter utanför hemmamarknaden. Nyföretagandet har därför 1 ökad utsträckning koncentrerats till mer skyddade hemmamarknadsinriktade näringsgrenar och produktområden eller till avgränsade och kraftigt expanderande områden inom industrisektorn.

Möjligheterna att starta ett nytt företag är också i hög grad avhängiga de initialsvårigheter och etableringshinder som kan råda utöver de förutsätt-

ningar som de rent produktionstekniska förhållandena skapar. Det gäller

möjligheterna att anskaffa kapital — ofta mycket riskbenäget — vid företa-

gets start, att erhålla kompletterande kunskap på t. ex. marknadsförings-

området eller i tekniskt hänseende. Det gäller här också möjligheterna att

leva upp till av samhället ställda krav på företag och företagande.

Från samhällets sida har vidtagits vissa åtgärder som syftat till att underlätta nyetableringar och igångkörningar av företag. Möjligheter har tillskapats för uppfinnare och andra potentiella företagare att erhålla finansiellt stöd för utveckling av idéer, för prototypframtagning och för upprättande av produktionslinjer. Vidare har genom företagareföreningarnas successiva utbyggnad ytterligare resurser ställts till småföretagens förfogande för rådgivning och information vid bl. a. nyetablering.

Det står å andra sidan klart att ökade krav från samhällets sida har gjort

det mer komplicerat att leda även ett litet företag. Sannolikt kan detta verka försvårande och förhindrande för enskilda personer som överväger

att starta ett företag. Samtidigt leder samhällets krav till att dessa personer

tvingas till bl. a. större insikt i ekonomiska frågor, vilket obestridligen bör vara till en fördel för det nystartade företagets överlevnadsmöjligheter. Ett

ytterligare krav från samhällets sida har kopplats till aktiekapitalets storlek i nystartade aktiebolag. Bestämmelser om ökat aktiekapital vid bolags-

bildning trädde i kraft den I juli 1973, då tägsta tillåtna belopp höjdes från 5 000 kr, till 50 000 kr. Detta har drivit nyföretagandet från aktiebolagsformen till andra företagsformer. Av industriverkets undersökning framgår att sedan 1972 har andelen aktiebolag bland de nyregistrerade före-

tagen minskat från 65 4 till 16 2. Samtidigt har andelen enskilda firmor

samt handels- och kommanditbolag mer än fördubblats.

Motiven bakom företagsbildning är i dag i de flesta avseenden desamma som för ett decennium sedan. Behovet att förverkliga sig själv, att vara oberoende synes enligt olika undersökningar under 1970-talet fortfarande kvarstå som väsentliga etablerinusmotiv. Penningmotivet finns med i flertalet nyetableringar. Det under mellankrigstiden och decenniet närmast efter andra världskriget ofta förekommande levebrödsmotivet har under det senaste decenniet ytterligare förlorat i betydelse.

Samhällets ökade insatser på sysselsättningsområdet har lett till en ökad trygghet i anställningen för flertalet människor. Insatserna från samhällets och enskilda företags sida för en bättre arbetsmiljö i företagen har inneburit alt den fysiska arbetsmiljön i väsentliga avseenden förbättrats. Utbyggnaden av den arbetsrättsliga lagstiftningen har medfört ökade möjligheter för de anställda att ta del i och påverka viktiga beslut i företaget. I synnerhet vad gäller den egna arbetssituationen. Utvecklingen på utbildningsområdet har lett till större valfrihet för ungdomar. Sammantaget torde detta ha medverkat till att nägra av de tidigare väsentliga drivkrafterna bakom nya

företagsbildningar avtagit i styrka. Bland de mindre framträdande etableringsmotiven märks satsningar på

2 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I

nya produkter. S. k. innovationsetableringar synes enligt undersökningar genomförda vid Industriförbundet och industriverket såväl vid 1960- som 1970-talets mitt utgöra en mycket ringa del av företagsetableringarna. Det har inte framkommit utredningsresultat som tyder på att några märkbara förändringar I detta etableringsmotivs betydelse skulle ha skett under det senaste decenniet. Som jag senare återkommer till finns det dock mycket som tyder på en stor tillväxtpotential hos denna typ av nyetablerade företag.

Som kommer att framgå i ett senare avsnitt har det årliga antalet nedläggningar successivt minskat sedan 1960-talets mitt. Denna minskning har antalsmässigt varit kraftigare än nedgången i antalet företagsetableringur inom industrisektorn. Den sjunkande nedläggningstakten torde också ha inneburit ett krympande etableringsutrymme i vissa branscher.

Mot denna bakgrund kan för industrisektorns del förklaras en minskande andel av verksamheten i småföretag och en totalt sett minskande etableringstakt. Samtidigt är det uppenbart att de kostnadstördelar vid längre serier och den ökande internationella konkurrens som karaktäriserar stora delar av industrisektorn i mycket ringa utsträckning återfinns i de mer skyddade konsument- och serviceinriktade sektorerna. Den ökade andelen av företagsbeståndet för handels- och tjänstesektorn får ses som ett uttryck för att nyetableringarna söker sig andra vägar. Det är också i första hand inom dessa sektorer som ett flertal traditionella ”smådriftsfördelar” 1 fråga om service och flexiblitet är möjliga att tillvarata.

Det bör emellertid framhållas att det även inom industrisektorn finns delbranscher som under längre eller kortare perioder, beroende på en ”hantverksmässig” och kraftigt specialiserad produktion, upplevt en intensiv nyetableringsverksamhet. Detta gäller som framgått tidigare bl. a. delar av verkstadsindustrin och den plastbearbetande industrin. Det har också i tidgare sammanhang, bl. a. 1 en undersökning vid Umea universitet 1974. Företag i strukturomvandlingen. kunnat beläggas att nyetableringsverksamheten är som livligast i expanderande branscher med utrymme för nya produkter och produktidéer.

Karaktäristiskt för nyetablerade företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Detta förhållande har bestyrkts av samstämmiga undersökningar från såväl Sverige som andra länder. Förklaringarna härtill är flera. Inte minst sammanhänger det med att nyctableringarna vanligen koncentreras till de delar av en berörd bransch som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. Vidare gäller att nyetableringar inte sällan bygger på nya produktions- och distributionsmetoder, ibland även helt nya produkter, vilket skapar ett expansionsutrymme som saknas på redan befintliga produktområden i branschen. Egenskaper hos företagsledaren spelar också en väsentlig roll för att etableringen skall bli framgångsrik. En jämförelse mellan företagsledare i befintliga företag och nyetable-

rade företag visur utt de sistnämnda är genomsnittligt betydligt yngre. vilket i viss utsträckning kan förväntas innebära mer positiva attityder till olika tillväxtfrämjande faktorer. Även utbildningsnivån har betydelse.

De nyetablerade företagens bidrag ull den tekniska förnyelsen är omtvistad. Såväl Industriförbundets undersökning som en pågående studie vid industriverket pekar på att en företagsetablering endast i få fall bygger på en produktidé eller satsning på nya produktionsmetoder. Det har däremot i olika sammanhang kunnat konstateras att företag som etablerats på cgen produktidé eller liknande ofta har en snabbare tillväxt än företag som etablerats av andra skäl. Av Industriförbundets undersökning framgär att hälften av företagsledarna som startat verksamheten runt en produktidé ocksa återfinns inom den fjärdedel av de etablerade företagen som har den högsta tillväxttakten. Bland de långsammast tillväxande företagen äåterfinns ingen sadan företagsledare. Av en annan, i industriförbundets regi genomförd studie av ett antal framgångsrika familjeföretag, representerande olika företagsstorlekar, branscher, företagsåldrar och lokaliseringar. Framgångsrika företagare (1976), kan konstateras att företag som startats runt en ny produkt är mer expansiva än andra nystartade företag.

Samhällets möjligheter att föra en effektiv regionalpolitik sammanhänger delvis med i vilken grad nya företag etableras eller kan förmås att etablera sig inom särskilt utsatta regioner. Uppgifter över lokaliseringsstödets fördelning på olika stödkategorier visar på att den övervägande delen av detta stöd under perioden 1965-1975 utgått ull i stödregionerna befintliga företag. Totalt beräknas de i stödområdena existerande företagen ha svarat för ca 75 26 av det lämnade stödet och de härigenom möjliggjorda investeringarna. Av den beräknade sysselsättningseffekten beräknas dessa företag ha svarat för ca 65 &. Återstående stödföretag utgörs emellertid inte uteslutande av genuina nyetableringar av företag. Tvärtom har huvuddelen av det återstående stödet och, i ännu högre grad, den beräknade sysselsättningseffekten varit hänförlig till filalutläggning eller omflyttning av befintlig verksamhet. Det kan av detta material konstateras att sysselsättningseffekten vid en stödinsats av given storlek genomsnittligt blivit mest betydande vid filialutläggningar och utlokaliseringar av befintliga verksamheter. Samtidigt gäller att stödet till genuina nyetableringar i större utsträckning än stödet till filalutläggningar och utlokaliseringar avsett glest befolkade områden. |

Det har vid olika undersökningar framkommit resultat som tyder på att de regionalpolitiska insatserna å sin sida haft betydelse för etableringsutvecklingen. Sälunda framkom vid Industriförbundets etableringsundersökning år 1972 att etableringsfrekvensen under 1960-talet var högre i

stödomrädet än i övriga områden, trots de särskilda svårigheterna inom

stödområdet i bl. a. service- och transporthänseende.

2.32 Utrvecklingen hos de verksumma företagen

Genom volymexpansion förflyttas småföretag till större företagskategorier. Vid stagnation eller rationaliseringar krymper företag i sysselsättningshänseende. Genom nedläggningar och uppköp upphör vissa företag helt som egna juridiska personer. I det följande skall närmare beröras frågan om förändringarna I verksamma företag av olika storlek. I första hand avses härmed den sysselsättningsmässiga tillväxten och förändringarna i vissa finansiella variabler. Nedläggnings- och förvärvsproblemaltiken kommer att behandlas i ett följande avsnitt.

Antalet industriföretag med minst 50 anställda uppgick vid 1970-talets början till I 920. Av uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån fram-

går att inemot en fjärdedel av dessa år 1975 var nedlagada, uppköpta eller

hade minskat sin storlek under gränsen 50 anställda. För ca 42. av företagen är det känt att de lagts ned. Närmare 992 av företagen hade fusio-

nerats eller ombildats. Ytterligare ca 364 hade minskat sin sysselsättning

till färre än 50 anställda. Ungefär 89t av företagen hade utgått ur statisti-

ken av ej kända skäl.

Skillnaderna i utvecklingen mellan företag i olika storleksklasser är emellertid stora. Så är t.ex. konkurs och nedläggningar sällan förekommande bland större företag. Fusioner och företagsombildningar är vanligast bland företag med 100-500 anställda. Vidare kan konstateras att stabiliteten hos företagen ökar med företagsstorlek. Tillskott av företag hänförligt till nyctableringar är mest betydande bland de mindre företagen. Ju större företagsstorleksklass desto större andel av företagen fanns även

fem år senare I samma storleksklass.

Förändringar i beståndet av industriföretag med fler än 50 anställda åren 1971-1975

Antal Andel (22) av företagen som

- Andel

lagts ned — fustonerats. = vuxit!) minskat!) Jämnat åter-

ombildats storleks- stående

klassen företag

uv ej 1976-01-01

kända skäl

— —

Källa: statistiska centralbyrån 1) Företag som förflyttats till större resp. lägre storleksklass.

Den betydande omsättningen av företag.i de små storleksklasserna tar

sig också uttryck i ett stort tillskott av företag. Under 1970-talets första

hälft innebar detta tillskott för kategorin 50-99 anställda att företugsbe-

ståndet förnyades till över 5042.

Intrycket av den med företagsstorleken växande stabiliteten i företagsbeståndet förstärks av annat material från statistiska centralbyrån. Smårföretagen karaktäriseras av en jämfört med större företag betydande spridning i tillväxthänseende. Trots att mellan åren 1969 och 1975 flertalet småföretag inom industrisektorn enligt den officiella statistiken minskat antalet anställda, är det inom denna företagsgrupp som man återfinner de sysselsättningsmässigt mest expansiva företagen. Andelen företag med en sysselsättningstillväxt om mer än 10 4 per år har hittills under 1970-talet genomgående varit högre bland småföretagen än bland de större enheterna. Den genomsnittliga andelen företag med sådan tillväxt uppgick under perioden 1969-1975 ull ca 20 2 för företag med 20-49 anställda och till

1254 för företag med fler än 200 anställda. Det kan emellertid konstateras att de konjunkturmässiga variationerna är mer framträdande bland de

större företagen än bland de små. Så har t. ex. under perioden 1969-1975 andelen företag som under året ökat sysselsättningen varierat mer bland de större företagen än bland företag med färre än 200 anställda.

Undersökningar av speciella branschers utveckling under 1950- och 1960-talen visar på att företagens interna tillväxt ofta utgör det viktigaste tillskottet i företagsbeståndet i en viss storleksklass. Så framgår t. ex. av industriförbundets tidigare nämnda etablerings- och nedläggningsstudie för är 1975. att av nettotillskottet av företag med fler än 20 anställda i sex industribranscher utgjordes hälften av tillväxt i företag med färre än 20 anställda.

Av Industriförbundets undersökning framgår även utvecklingen av ett bestånd av företag mellan ären 1954 och 1969. Utvecklingen är likartad med den från senare material erhållna bilden. Omsättningen av företag synes dock ha varit nägot lägre under 1950- och 1960-talen än under första hälften av 1970-talet. Av de år 1954 befintliga företagen med fler än 20 anställda i sex småföretagsintensiva industribranscher, återstod 15 år senare ca 60 <&. Av bortfallet utgjordes ca en tredjedel av företag som upphört genom förvärv. Lika många företag hade lagts ned. Omkring 20 av bortfallet av företag utgjordes av sådana som minskat sin verksamhet ned till färre än 20 anställda.

Vid en jämförelse mellan expansion hos småföretag och stora företag

mäste hänsyn tas till att de senare ofta expanderur genom förvärv av

andra, oftast små. företag. Enligt en studie vid IUI rörande fusioner i

svensk industri. Fusioner i svensk industri, var de börsnoterade industriföretagens expansion under 1950- och 1960-talen till nära en fjärdedel hänförlig till förvärv av andra företag. Med hänsyn till den starkt ökande fusionsaktiviteten i näringslivet under 1970-talet torde förvärvens betydelse för de större företagens tillväxt knappast ha avtagit. För 1970-talets

första häflt kan noteras att antalet sysselsatta I de av storföretagen förvärvade företagen uppgick till ca 150 000. Av detta utgjordes ca en tredjedel

av sysselsatta i förvärvade småföretag.

Uppgilter framtagna vid statistiska centralbyrån pekar på att stora företag i genomsnitt är Mer sysselsättningsexpansiva än små företag. Andelen stora företag som överhuvud taget ökat sysselsättningen har under 1970talets sex första år varit S>-15 procentenheter större än motsvarande andel bland mindre företag. Med hänsyn till att de stora företagen i betydande utsträckning expanderar genom förvärv av andra företag, finns dock skäl alt antaga att den interna tillväxten i småföretag väl kan mäta sig med de

stora företagens interna expansion. lönsamheten har under det senaste decenniet inom industrisektorn utvecklats i stort sett likartat för samtliga storleksgrupper av företag. För

flertalet företagskategorier kan konstateras att avkastningen på det egna kapitalet följt trenden för den bransehvisa lönsamhetsutvecklingen.

Soliditetsutvecklingen har däremot varit mycket olika mellan företag av olika storlek. För de största företagen har skett en avsevärd nedgång fran

en genomsnittlig nivå om ca 42 46 vid 1960-talets mitt till ca 30 § ett

decennium senare. De medelstora företagen har tll skillnad härifrån fått vidkännas en mycket måttlig nedgång i den egna kapitalstyrkan, från 28 till ca 23 2. De mindre företagens genomsnittliga soliditet har under en rad år varierat mellan 202 och 22 <c. Beträffande de mindre företagen bör

dock särskilt noteras att den officiella statistiken här inte återspeglar det

törhållandet att variationerna mellan enskilda företag är betydande. Samtidigt innebär sambandet och bindningen mellan företagets kapital och ägarnas privata tillgångar att den officiella statistikens klassificering av balansräkningens olika poster inte alltid ger en rättvisande bild av de mindre företagens soliditetssituation.

Småföretagen svarade perioden 1965-1975 för ca 202 av industriinvesteringarna. Någon systematisk förskjutning mellan företag av olika storleksklasser har inte skett. Däremot gäller att det konjunkturmässiga beroendet hos småföretagens investeringar är betydande. Det framgar bl. a. av statistiska centralbyråns investeringsstatistik att småföretagens andel av industriinvesteringarna under lågkonjunkturperioder påtagligt

minskar. Inte minst torde detta sammanhänga med att investeringsverk-

samheten liksom många andra aktiviteter i småföretag ofta karaktäriseras av ett förhållandevis kort tids- och planeringsperspektiv. Frånvaro av utvecklade planeringsfunktioner och rutiner för långsiktig planering i småföretag har belagts såväl i studier vid Sveriges Verkstadsförening Budgetenkät (april 1973). som i undersökningar av den dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen vid 1970-talets början. Förekomsten av investeringsprojekt med lång färdigställandetid torde

också bidraga till en mer stabil investeringsaktivitet bland de större företagen.

Till följd av en betydande mekanisering och automatisering inom industrisektorn har sysselsättningen inom hela denna näringsgren trots en avsevärd volymexpansion långsamt minskat under det senaste decenniet.

Det förhållandet att småföretagens andel av industriinvesteringarna varit i

stort sett oförändrad under det senaste decenniet talar för att denna mekanisering skett i ungefär samma takt i samtliga storlekskategorier av företag. Sysselsättningsminskningar i smaföretag bör därför inte nödvändigtvis

tolkas som en stagnation i företagets verksamhet. Även rationaliseringar

och en ökad effekuvitet verkar sysselsättningsminskande så länge företaget inte expanderar I viss takt.

Arbetsställestrukturen och sysselsättningen inom industrisektorn har i

geografiskt hänseende under perioden 1965-1974 endast undergått mindre

förändringar. Vissa förskjutningar har skett till nackdel för främst stör-

stadslänen och mot en ökad andel av verksamheten i övriga län i södra Sverige. Enligt den officiella statistiken har storstudslänen och flertalet av

skogslänen under 1970-talets första hälft varit de områden där de små

arbetsställena fråmst minskat i antal. I skogslänen har i motsvarande grad

arbetsställen med 50-499 anställda ökat sin andel av arbetsställebeståndet.

Tillväxten i antalet storarbetsställen har varit som mest betydande i storstadslänen och vissa skogslän. Bland de skogslän som på detta sätt karak-

täriseras av ett starkt krympande antal små arbetsställen (färre än 50

sysselsatta? märks i synnerhet Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Orsakerna till den förhållandevis kraftiga minskningen av antalet små arbetsställen i vissa skogslän är svåra att härleda. Vad som i olika sammanhang framförts rörande ett bristande serviceutbud till företagen och därmed en i olika avseenden sämre företagsmiljö inom dessa områden synes inte kunna beläggas. Tvärtom framgår av länsplaneringsunderlaget 1974 vid länsstyrelserna i Västerbottens. Kopparbergs och Jämtlands län utt serviceutbudet i dessa län på det hela taget är fullt i nivå med övriga delar av riket. Det har också bl. a. i det betänkande (SOU 1972:28). Företagsservice, som avgavs av dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen är 1972 konstaterats att huvuddelen av de av småfö-

retagen anlitade serviceföretagen är belägna utanför den region där det anlitande företaget är beläget. Gemensamt för de aktuella regionernas

branschstruktur är dock att de vid mitten av 1960-talet hade en. jämfört med riket i övrigt, påfallande stor andel företag inom den träbearbetande industrin. Som konstaterats i en av industriverket är 1975 publicerad utredning om den träbearbetande industrin, (SIND 1975:1) Den träbearbetande industrin under 1970-talet. var emellertid trävaruföretagen just i Norrlandslänen och Kopparbergs län till skillnad från övriga träbearbetande företag expanderande från slutet av 1960-talet. Det finns därför sköl att anta ult vissa av de små arbetsställena genom denna expansion senare kommit att registreras som tillhöriga gruppen medelstora arbetsställen.

Det har också kunnat konstateras en betydande tillväxt i tre av de aktuella länen — undantaget Kopparbergs län — av antalet arbetsställen med 50-499 sysselsatta.

2.3.3 Företagsförvärv |

Årligen förvärvas ett betydande antal företag av enskilda personer eller

av andra företag. Uppgifter om storleksordningen på enskilda personers

övertagande — genom förvärv eller arv — saknas dock. Att ett betydande antal mindre och medelstora familjeföretag övertagits av enskilda personer styrks emellertid av genomförda studier vid Industriförbundet, Samhället

och företagarna år 1975, och industriverket (SIND 1975:5) Företagsfor-

mer i teori och tillämpning. Av dessa framgår att företagsledaren i inemot hälften av de studerade företagen med färre än 20 anställda saknar släktband med företagets grundare. Bland de något större familjeföretagen saknar nuvarande ägaren släktmässiga relationer ull grundaren i 12-14 4 av företagen.

Övertagande inom familjen synes öka med storleken på det övertagna företaget. Av de nämnda undersökningarna framgår beträffande aktiebolagssektorn, att mindre än 20 7 av företagsledarna i de minsta företagen (färre än 20 anställda) har släktmässiga relationer med grundaren. För de något större familjeföretagen (20-100 anställda) är motsvarande andel 30-

35 St.

Det årliga antalet företagsförvärv av juridiska personer har sedan 1950talets slut ökat oavbrutet. Inom industrisektorn uppgick antalet fullständiga

eller partiella företagsförvärv till ett 50-tal per år under årtiondena fram till

1960-talets början. År 1975 hade antalet förvärv stigit till ca 370. Pågående

registrerings- och sammanställningsarbete vid statens pris- och kartellnämnd

tyder på att den totala fusionsverksamheten i det svenska näringslivet sjunkit under år 1976. Fusioner i svensk industri 1955-1975

1955 1960 1965 1970 1975

Antal fusioner 54 133 228 207 371 Sysselsatta 6 400 14 000 23 300 27 500 51 800 Andel av industrisysselsättningen (46) 0.8 1,6 24 2,9 54

Källa: IUI samt statens pris- och kartellnämnd

Fusionsfrekvensen har alltsedan 1940-talets mitt varit störst bland företagen med 50-500 anställda. År 1975 motsvarade uppköpen av medelstora företag inom industrin ca 7 7 av det totala beståndet av företag i denna kategori. Bland företag med 200-499 anställda var motsvarande tal 7.5 Förvärvsfrekvensen bland företag med färre än 50 anställda uppgick endast till ca 2 Zz. Att fusioner i första hand berör de medelstora företagen

stöds av Industriförbundets undersökning från 1974. Det framgår av denna att av en grupp studerade familjeföretag i mitten av 1960-talet hade år 1974 16 ££ sålts. De sålda företagen var huvudsakligen av storleksordningen minst 100 anställda. Andelen sålda företag bland familjeföretag med färre än 100 anställda uppgick endast ull 7.

Livsmedelsindustrin är en bransch som under såväl 1960- som 1970-talet

karaktäriserats av hög förvärvsaktivitet. Detsamma gäller jord- och stenindustrin. Under andra hälften av 1960-talet var fusionsintensiteten dessutom särskilt hög i massa- och pappersindustrin liksom inom transportmedelsindustrin. Hittills under 1970-talet har också den kemiska industrin utmärkts av en hög förvärvsaktivitet.

Industriverket har i sin studie Industriutvecklingen 1 Sverige särskilt berört familjeföretagens roll i förvärvssammanhang. Av verkets undersökning framgår att ca 3/4 av industrifusionerna under 1970-talets första hällt avsåg uppköp av familjeföretag. Antalsmiässigt dominerar förvärv av me-

tallvaruföretag och företag inom maskinindustrin samt den träbearbetande

industrin. De flesta fullständiga uppköp av familjeföretag har skett bland de medelstora företagen. Det framgår också av industriverkets undersökning att genomsnittsstorleken på de förvärvade företagen sjunkit under den studerade perioden, från 60 till 34 anställda.

Det framgår vidare av industriverkets rapport att de förvärvande företagen till ca 40 7 själva är familjeföretag. Familjeföretagens andel har dock sjunkit något under 1970-talets första hälft. från 46 72 år 1970 ull 39 2 ar 1974. Parallellt härmed har en viss uppgång skett av i första hand investmentbolagens förvärv av familjeföretag. Investment- och kaptaltörvaltande bolag svarade under perioden 1970-1974 för 11 4 av fumiljeföretagsuppköpen inom industrin. Ar 1974 uppgick andelen till 13 7. Industriver-

ket konstaterar att familjeföretagens förvärv av andra familjeföretag i

första hand skett inom tekoindustrin samt den träbearbetande industrin. Storföretagens familjeföretagsuppköp har i första hand inriktats mot verkstadsindustrin samt den kemiska industrin.

Drivkrafterna bakom fusioner är av mycket skiftande slag. Det finns inte något enskilt fusionsmotiv som förklarar flertalet genomförda fusioner. Denna uppfattning stöds av de studier och undersökningar som IUI och Industriförbundet gjort om fusionsmotiven.

Bland de faktorer som medverkar till att driva fram en fusion kan skiljas mellan köparens och säljarens motiv, mellan företagsinterna och omgivningsbetingade orsaker. Strävan efter effekuvitetsförbättrinar och tillvaratagande av produktionstekniska stordriftsfördelar och samordningsvinster är ett vanligt köparmotiv. Konkurrensbegränsningsmotivet synes spela en mindre framträdande roll. trots att 30—40 77 av förvärven avser företag med konkurrerande produkter. I vissa fall utgör en önskan att bredda produktsortimentet den främsta drivkraften för köparen. '

På säljarsidan förekommer också en rad typer av fusionsmotiv. Klara

olikheter synes föreligga mellan lönsamma. expanderande företags försäljningsmotiv respektive försäljningsorsakerna hos företag med dålig lönsamhet. För de förstnämnda utgörs försäljningsmotivet inte sällan av brist på finansiella medel eller produktutvecklings- eller marknadsföringskapacitet. Det sistnämnda gäller i synnerhet när företaget står inför att avsätta sina produkter på utlandsmarknader. I ett delbetänkande av konkurrensutredningen, (SOU 1977:51) Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-1973, en fallstudie, har nyligen redovisats hur i flera fall ett större börsföretags eller investmentbolags förvärv av ett hitet företag tillfört det senare såväl värdefull teknisk kunskap som betydande möjligheter att vidga sin avsättningsmarknad. För företag med sämre lönsamhet har det framställt som mer vanligt att generationsskiftesproblem och skattemässiga förhållanden leder till ett utbud av företag. Alternativet till försäljningen är för dessa företag många gånger nedläggning av verksamheten.

Företagets bransehtillhörighet har stor betydelse för sannolikheten att det skall utbjudas till försäljning eller särskilt efterfrågas som förvärvsobjekt. Som framgått udigare är förvärvsaktiviteten särskilt hög i branscher som står inför eller befinner sig i en strukturell omställningsprocess. Det gäller såväl branscher I ett särskilt expansivt skede som sädana delar av industrin som är på tullbakagång. Särskilt kan noteras i industriverkets rapport alt de större företagen är mest förvärvsaktiva I expansiva branscher (verkstådsindustri och kemisk industrp, medan familjelföretagen i första hand uppträder som köpare i branscher på ullbakagång och med en betydande överkapacitet (tekoindustrin och den träbearbetande industrin). Delvis torde detta sammanhänga med att de små företagen i anbudshänseende sällan torde kunna konkurrera med de större företagen vid förvärv av de mest lönsamma och expansiva företagen. Det torde ocksa bero på utt de större börsföretagen och investmentbolagen inte i någon högre grad är intresserade av att gå in i branscher som i huvudsak är på tillbakagang.

Den under 1960-talet kraftigt ökade fusionsaktiviteten + såväl industrin som näringslivet I sin helhet bör främst ses mot bakgrund av den under detta decennium accelererande takten i strukturomvandlingen. Under 1960-talets första hälft ökade tillväxttakten i den svenska ekonomin jämfört med de tva föregående femårsperioderna. En fortsatt hög tillväxttakt rådde även under återstoden av 1960-talet. Utrikeshandeln, som vuxit förhållandevis måttligt under 1950-talets första hälft. ökade därefter påtagligt och uppnådde en största tuillväxttakt mellan åren 1965 och 1970. Parallellt med den svenska ekonomins ökade internationella beroende och den växande konkurrensen från utländsk industri har ett allt större antal branscher ställts inför ett behov av utt tillvarata de stordriftsfördelar och rationaliseringsvinster som kan erhållas genom att produktionen dras samman till större enheter eller organiseras på annat sätt.

Förvärvsaktiviteten har emellertid ytterligare accelererat under 1970talets första hälft, trots en under denna period mindre intensiv strukturom-

vandling och en viss uppbromsning I utrikeshandelns tillväxt. Det finns flera förklaringar till detta.

I flertalet av de industribranseher där förvärvsaktiviteten vurit betydande har marknadens tillväxt under 1970-talets första hälft stagnerat. Även den förutsedda ullväxten I produktionsvolym under perioden fram till 1981 är för dessa sektorer mindre gynnsam än för industrigenomsnittet. Detta gäller i synnerhet jord- och stenindustrin samt livsmedelsindustrin. Möjligheterna för företag inom sådana sektorer att expandera genom investeringar i och utbyggnad av den egna verksamheten är därför mer begränsade än för expanderande företag i andra branscher.

Ett annat förhållande som päverkar förvärvsfrekvensen gäller investeringskostnadernas utveckling under de senaste åren. Under åren 1974 1975 ökade investeringskostnaderna dubbelt så snabbt som tidigare under [970-talet. från en prisstegringstakt om ca 8 56 till 1677 per år. För i synnerhet kapitalintensiva branscher. såsom t. ex. massa- och pappersindustrin. innebär detta att investeringar i den egna verksamheten blir mind-

re förmånliga och att intresset för expansion genom företagsförvärv ökar.

För skogsindustrin har också de under 1974 och 1975 växande problemen med ravarubasen utgjort ett ytterligare motiv för förvärv av andra företag.

Likviditetsökningen inom industrin var under år 1971-1973 liksom under

andra hälften av 1975 osedvanligt snabb. Under dessa perioder växte

företagens likviditet totalt med ca 40 7 per år. Förutsättningarna för en ökad efterfrågan på förvärvsobjekt blev härigenom mycket goda.

Utbudet av företag under år 1975 torde till viss del ha påverkats av diskusstonerna kring den ändring av realisationsvinstbeskattningen som trädde i kraft under våren 1976 och som avsåg försäljning av aktier efter utgången av mars 1976. De nya bestämmelserna innebar att vid försäljning av aktier som innehafts under en längre tid än två är skulle 40 52 av reulisationsvinsten beskattas. Pidigare regler innebar en avtrappning av skatteplikten under tredje till femte året och beskattning enligt schablon av 10.27 av försäljningspriset vid försäljning efter tem år. Härigenom har försäljningar av företag kommit att framstå som avsevärt mindre gynnsamma än tidigare. I synnerhet gäller detta i förhållande till det för företagaren vanliga alternativet till en försäljning, nämligen överlåtelse inom familjen. Det kan därför inte uteslutas att den förestående tagändringen drev fram vissa vtterligare försäljningar under år 1975, vilka i annat fall skulle ha skett först något eller t. o. m några är senare. Det bör här noteras att antalet förvärv under 1976 enligt preliminära uppgifter från statens prisoch kartellnämnd avsevärt sjunkit.

Utbudet av särskilt mindre och medelstora företag torde även i viss utsträckning ha påverkats av dessa företags växande behov av att söka sig nya avsältningsmarknader. Det framgår av konkurrensutredningens delbetänkande Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-1973. att behovet av alt få tillgång till exporUförsäljningskapacitet och kompetens inte

sällan utgör ett motiv bakom försäljning av företag. Ftakt med en stagna-

tion på olika inhemska avsättningsområden torde dessa försäljningsmotiv ha vuxit i betydelse.

2.3.4¶Nedläggningar

Ett betydande antal företag läggs ned varje år. Särskilt hög nedläpgningstakt kan noteras vid perioder av låg ekonomisk aktivitet. Det övervägande antalet nedläggningar sker utan att verksumheten kommit på ekonomiskt obestånd. I mer begränsad omfattning är nedläggningar orsakade av en

konkurs. Förhållandena varierar härvidlag dock mellan näringsgrenar. Vill detta skall senare återkommas.

Det årliga antalet företagsnedläggningar har minskat under det senaste

decenniet. Även i förhållande till företagsbeståndet var nedläggninesfre-

kvensen lägre vid 1970-talets mit än tio är tidigare.

Nedläggningar inom industrin 1966-1975 (salderade värden)

1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

Antal nedlagda företag med fler än I anställd (1 000-ta]) 2518 22 14 14 102-20 08 IA 09 Nedläggningar i förhållande till företagsbeståndet (06) 10.8 82 102 64 72 63 10,4 42 57 50

Källa: statistiska centralbyrån. statens industriverk samt IUl

Nedläggningarnas relativa nivå skiljer sig inte i någon högre grad mellan expansiva branscher (såsom verkstadsindustrin, plastindustrin) och stagnerande branscher (t. ex. den träbearbetande industrin). Detta har framgått av studier av nedläggningsutvecklingen genomförda vid Umeå universitet. Företag I strukturomvandling” (1974). och IUI. Gemensamt för ett flertal branscher är dock en gradvis uppgång av nedläggningstakten under 1960-talet. Detta förhållande har också bestyrkts av möbelindustriutred-

ningen 1 betänkandet (SOU 1972:2) Svensk möbelindustri, och metallma-

nufakturutredningen i betänkandet (SOU 1973:29 och 30) Järn- och me-

tallmanufakturindustrin under 1970-talet.

Under 1950- och 1960-talen synes vissa regionala skillnader ha funnits i företagsnedläggelserna. Här pekar emellertid erfarenheterna i olika rikt-

ningar. Enligt den nämnda undersökningen vid Umeå universitet uppvisade den storstadspräglade regionen Stockholms län en högre nedläggnings-

benägenhet än Västerbottens län. Metallmanufakturutredningen visade också den en betydande nedläggning i storstadsregionerna. I en rapport

från exportgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Or-

ter i regional samverkan. pekas på ett i viss mån motsatt förhallande, nämligen att glesbygdsområdenas andel av den totala nedläggningen av industriarbetsställen under perioden 1963-1970 klart översteg dessas andel av företagsbeståndet.

Uppgifter om konkurser tyder på att storleksfördelningen på de nedlagda företagen har en relativ småföretagsdominans. Det förhallandet att företag ofta krymper före nedläggningen bidrar emellerud till att skapa en överdriven bild av småföretagens andel av nedläggningarna. Även justerade för ett sådant förhållande tyder dock de nämnda etablerings- och nedläggningsstudierna vid Umea universitet och IUI på alt småföretag är mer berörda av nedläggningar än större företar.

Företagskonkurserna utgör en växande andel av nedläggningarna. Antulet företagskonkurser inom hela näringslivet har under det senaste decenniet fyrfaldigats. från ca 700 år 1965 till 3 100 år 1974. Ökningen är nästan I sin helhet hänförlig till aktiebolagskonkurser. Av en studie vid Lunds universitet 1975. genomförd på uppdrag av industriverket, (SEND 1975:2) Företagskonkurser. framgår att konkursfrekvensen under 1960talets andra hälft inom industrisektorn var betydligt lägre än för andra näringsgrenar. Ökningstakten i industriföretagskonkurserna var också långsammare än för andra näringsgrenar. Inte desto mindre har antalet konkuser i förhållande till de totala nedläggningarna i industrisektorn ökat.

Konkursföretagens storlek synes enligt nämnda undersökning vara av mindre betydelse för konkursfrekvensen. Sålunda svarade de mindre företagen (färre än 50 anställda) under perioden 1966-1970 för 98,3 £7 uv antalet konkurser och 97,6 7 antalet företag. I 1.64 av konkurserna berördes medelstora företag, vilka samtidigt svarade för cu 1.8 + av företagsbeståndet. Det kan dock noteras att gruppen företag med 5-49 anställda svarade för en betydligt större andel av konkuserna än vad som motsvarade dessas andel av det totala företagsbeståndet.

Forskningen kring andra typer av företagsnedläggelser än konkurser är mycket begränsad och möjliggör inga längtgående slutsatser om vilka strukturella faktorer som bestämmer nedläggningsutvecklingen. Bakom en företagsnedläggelse ligger i de flesta fall en rad motiv i kombination. Inte sällan har företagets produkt och maskinella utrustning uppnått en sådan ålder att. kombinerat med en avsaknad på efterträdare. företaget helt enkelt anses ha levt färdigt. Bransech- och marknadsutveckling torde här spela en avgörande rott. Nedläggningsfrekvensen kan förväntas bli mest betydande i stagnerande och tillbakagående brunsecher. Vid de tillfällen då en särskilt ökad nedläggningstakt kunnat konstateras har också gällt att

företagsbeståndet minskat särskilt mycket inom sådana branscher. bl. a.

den träbearbetande industrin samt jord- och stenindustrin.

Bakom företagskonkurserna finns en mångfald orsaker. I första hand

märks lönsamhetsproblem. Det framgår av industriverkets konkursstudie

utt alltför korta serielängder och en härd prispress utgör en mycket vanlig

konkursanledning. Andra framträdande konkursorsaker utgör kostnadsproblem, brister i den interna planeringen och bristande utbildning hos företagsledningen. Bristande kreditmöjligheter och svårigheter beroende på kreditrestriktioner anges sällan som konkursanledning. Trots detta konstateras I industriverkets undersökning ett samband mellan konkursuppgångar och kreditåtstramning. Det konstateras vidare att företagsledare i konkursdrabbade företag har en i genomsnitt betydligt kortare branscherfarenhet än företagsledare i verksamma företag. Över 30 av de förra har mindre än 10 års branscherfarenhet. Bland de verksamma företagsledarna

har endast ca 15 6 mindre än 10 års erfarenhet i branschen.

Den sedan mitten av 1960-talet kraftiga ökningen av aktiebolagskonkurserna bör ses mot bakgrund av bl. a. en under samma period avsevärt ökad registrering av aktiebolag. Medan antalet aktiebolagskonkurser under ti-

den 1965-1972 växte från ca 350 till 2 200 per år, ökade det årliga antalet bolagsregistreringar från 5 700 till ca 18 000. Under denna period expande-

rude i synnerhet de s. k. 5 000-kronorsbolagens andel av bolagsregistreringarna. Livslängden för dessa företag har visat sig vara avsevärt lägre än för företag med större aktiekapital. Av industriverkets studie framgår att företag med en livslängd understigande fem år svarade för 50 2 av konkurserna. Det finns följaktligen starka skäl att antaga att den kraftiga tillväxten av antalet mycket små och ofta mindre seriösa bolagsbildningar bidragit också till ett ökat antal konkurser.

2.4¶Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra näringsgrenar

24.1 Byggnadsindustrin

Byggnadsverksamhetens andel av den totala produktionen i näringslivet sjönk under perioden 1965-1974 från 11.2 ££ ull 6,9 221 löpande priser. Antalet sysselsatta ökade under 1960-talets andra hälft med 0.6 2 per år. Under 1970-talets första fyra år minskade antalet anställda med ca 27

årligen. Medelantalet anställda år 1975 uppgick till ca 332 000 personer.

Antalet företag inom byggnadsindustrin minskade enligt den officiella

statistiken från 35 000 till 29 000 under 1960-talets andra hälft. Nedgången var I första hand hänförlig till den allra minsta företagskutegorin med högst en ärsanställd. Utvecklingen var däremot positiv för andra mindre företag inom branschen. Under 1970-talets första sex är ökade åter företagsbestån-

det. till ca 29 700 företag. Även under denna period skedde tillväxten i första hand bland företag med 219 årsanställda. Denna utveckling innebar

att företagen med upp till 49 anställda ökade sin andel av företagsbeståndet under tiden 1965-1973 från 9496 till ca 98,5 27. Sysselsättningsmässigt svarade de mindre företagen är 1969 för 38.5

av verksamheten I byggnadsindustrin. De medelstora företagen sysselsatte

17,77 av de anställda. Sex år senare hade de mindre företagens andel ökat kraftigt till 45,57, medan såväl de medelstora som de större företagen minskat sin andel av sysselsättningen. Sysselsättningen sjönk i de båda sistnämnda företagskategorierna också avsevärt I absoluta tal.

Fåmansföretagens andel av sysselsättningen var som framgatt tidigare, högre inom byggnadsindustrin än i flertalet andra närinusgrenar, ca 609. Sysselsättningen inom denna företagskategori är i hög grad koncentrerad till

den minsta storleksklassen (0-19 anställda), i vilken hälften av de anställda

återfinns. Inom industrin i övrigt är endast 1/3 av de fåmansbolagsanställda sysselsatta I denna minsta företagskategori.

Husbyggnadsverksumheten svarar för ca 2/3 av såväl antalet företag som

härvidlag under perioden 1969-1975.

Några stora regionala skillnader i sysselsättningen mom byggnadsindustrin föreligger inte. Under 1960-talets andra hälft skedde en viss nedgång av antalet sysselsatta i byggnadsverksamhet i Norrlandslänen. Under 1970-talets första hälft var trenden nedåtgående inom samtliga riksområden.

Vid statens industriverk har inom ramen för en undersökning av företagsbildningen inom industrin också studerats etableringsutvecklingen inom byggnadsindustrin (SIND 1976:7), Industriutvecklingen i Sverige. Uppskattningar av etableringsutvecklingen mellan åren 1965 och 1970 tyder på en successiv uppgäng från ca 900 till I 400 nyetablerade byggnadsindustriföretag årligen. Under 1970-talets första hälft har det årliga antalet nyetableringar varierat mellan 1300 och 1 670. I förhållande till antalet mervärdeskattepliktiga företag har etableringen motsvarat 3456 av företagsbeständet.

Konkursutvecklingen inom byggnadsindustrin synes för åren 1964-1972 pa det hela taget sammanfalla med utvecklingen i näringslivet i övrigt. Detta framgår av industriverkets undersökning (SIND 1976:2) Ftublering-

ar och konkurser i byggnadsindustrin. Antalet konkurser ökade under perio-

den 1964-1974 från 180 ull 550. Såväl i fråga om associationsform som företagsstorlek och konkursslag ligger utvecklingen inom byggnadsindustrin linje med utvecklingen inom det övriga näringslivet. Till skillnad från andra näringsgrenar är emellertid den genomsnittliga livslängden för konkursföretagen mycket kort och förekomsten av upprepade konkurser betydande. Konkursgäldenärens branseherfarenhet och skolutbildning är också mer begränsad än vad som gäller i andra näringsgrenar.

Förvärvsaktiviteten har under perioden 1969-1975 ökat i likhet med flertalet andra näringsgrenar. från ett 20-tal förvärv per är till ca 60. Andelen berörda anställda av de i branschen totalt sysselsatta är dock "mindre än inom näringslivet i sin helhet. Andelen små uppköpta företag har varit mindre än i näringslivet I övrigt.

Bostadsbyggandet och industrins byggnadsinvesteringar har avgörande

betydelse för byggnadsindustrins utveckling. Bostadsbyggandet. som under 1960-talet ökat betydligt. hade vid 1970-talets början nätt en sådan nivå att vissa mättnadstendenser började uppträda. Byggnadsverksamheten hölls dock delvis uppe genom industrins byggnadsinvesteringar. inte minst på grund av de betydande miljövårdsinvesteringarna under 1970-talets första hälft.

Den ökande andelen mycket små företag och den stigande konkursutvecklingen inom byggnadsindustrin torde främst sammanhänga med den starka expansionen uv byggnadsverksamheten under slutet av 1960-talet.

Tillväxten på småhusmarknaden under 1970-talet har också verkat i denna

riktning. Vidare torde de skattemässiga förhållandena ha medverkat till att

företagsformen i ökad utsträckning kommit tll användning inom bygg-

nadsverksamheten. Denna utveckling har på olika håll tidigare föranlett en viss oro för konsekvenserna för samhället, de anställda och konsumenterna. Såväl riksdagen som berörda fackliga organisationer och vissa näringslivsorganisationer har tagit upp frågan om de konsekvenser som kan följa av en alltför snabb och oreglerad företagsetableringsutveckling i byggnadsindustrin. Till följd härav gav regeringen på hösten 1974 industriverket i uppdrag att närmare kartlägga och analysera denna utveckling. I sin rapport våren 1976 framhöll verket att såväl konsumentpolitiska som industripolitiska skäl som andra samhällsintressen talar för att vissa företagssanerande atgärder vidtas i byggbranschen. Industriverket bedömde det dock som för tidigt att tå ställning i frågan om införande av ytterligare myndighetskontrollerade auktorisationsförfaranden i byggbranschen. Enligt indu-

striverkets uppfattning bör utfallet avvaktas av de skatte-, försäkringstek-

niska, arbetsrättsliga och konsumentpolitiska ätgärder som under de allra senaste åren vidtagits eller aviserats I syfte att begränsa förekomsten av mindre seriös företagsamhet i branschen.

Installationsbransechutredningen behandlade i sitt år 1974 framlagda betänkande (SOU 1974:47) Installationssektorn, frågan om lämplig företagsstruktur inom installationssektorn. Utredningen menade att en ökad industrialisering, dvs. förtillverkning. utgör det väsentligaste medlet för att öka byggandets produktivitet. Utredningen förordade därför en ökad integration. säväl vertikalt mellan tillverkning och montering som horisontellt

genom att inställationsverksamheten t ökad utsträckning integrerades i

byggnadsföretagen.

Det torde delvis redan av det nu sagda framgå att ett flertal av de problem som kännetecknar småföretagandet i industrisektorn inte åter-

finns I samma utsträckning inom byggnadsindustrin. Det gäller tröskelpro-

blem vid etableringsullfället liksom kapitalförsörjning och produktutvecklingssvårigheter I den kontinuerliga driften. Inom byggnadsindustrin torde de mest näraliggande problemen i stället sammanhänga med den i dag rådande företagsstrukturens utseende och de speciella problem som kan aterföras till en diskutabel utveckling av bolagsbildningen.

24.2 Varuhandeln

Varuhandelns andet av den totala produktionen har under perioden 1965-1974 sjunkit från 10 56 till 8.8 261 löpande priser. Sysselsättningstillväxten var under 1960-talets andra hälft högre än för näringslivet i dess helhet. Under den därpå följande femårsperioden var den däremot något långsammare. Investeringsutvecklingen har under heta perioden varit svag med en ringa eller negativ volymsförändring i de årliga investeringarna.

Företagsbeståndet inom varuhandeln undergick under 1960-talets andra hälft en viss minskning för att därefter åter öka. År 1975 uppgick antalet företag enligt den officiella statistiken till ca 53 000. Under perioden 1965-

1975 har framför allt de medelstora företagens andel av företagsbeståndet minskat. Sysselsättningen inom varuhandeln har under samma tid ökat från 485 000 till drygt 500 000 anställda. Under 1970-talets första hälft har framför allt de medelstora varuhandelsföretagens liksom vissa större partihan-

delsföretags (200-500 anställda) andel av sysselsättningen minskat.

Antalet företagsförvärv har inom varuhandeln i likhet med industrisek-

torn ökat kraftigt sedan 1960-talets slut, från ca 60 till 200 förvärv per år.

Antalet av företagssamgåenden berörda arbetstagare är dock. i förhållande till näringsgrenens totala sysselsättning, i nivå med den totala fusionsakti-

viteten i näringslivet. Det kan konstateras att förvärven inom varuhandeln

i högre grad än för andra näringsgrenar avser uppköp av mindre företag (färre än 50 anställda). Andelen storföretagsförvärvare är också större än i flertalet andra näringsgrenar.

Konkursfrekvensen inom handeln var under 1960-talets andra hällt avsevärt högre än inom andra näringsgrenar. Av industriverkets nyss nämnda konkursutredning framgick att konkursfrekvensen inom handeln under perioden var dubbelt så hög som i industrisektorn. Detaljhandeln svarade också för den andelsmissigt dominerande delen av samtliga konkurser i näringslivet. mer än 507. Samtidigt bör noteras att denna del av varuhandeln inte svarar för mer än 1674 av företagsbeståndet.

I 1975 års långtidsutrednings betänkande (SOU 1975:89) samt bilaga 4 (SOU 1975:97) Varuhandeln 1975-1980. framhölls att strukturförändringarna inom dagligvaruhandeln varit särskilt kraftiga jämfört med varuhandeln i övrigt. De yttre rattonaliseringarna har inneburit en ofta stark koncentration till stora, centralt belägna butiksenheter samt ett bortfall av mindre företag och försäljningsställen. Inom hela dagligvaruhandeln kan antalet nedlagda butiker under 1960-talet uppskattas till ca 1 300 per är.

Under 1970-talets första hälft har däremot nedläggningsfrekvensen avtugit

betydligt. Antalet årliga nyetableringar har rört sig om inemot 200 butiker. huvudsakligen i nybyggda bostadsområden och köpcentra.

Butikskoncentrationen har inneburit vissa fördelar för konsumenterna bl. a. genom den kostnadspress som övergången till stordrift möjliggjort. Samtidigt har dock följt, särskilt i glesbyggdsområden, sämre tillgänglighet till den basservice som dagligvaruhandeln utgör. I utvärderingen av läns- 3 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 40. Bilaga I

planering 1974 (SOU 1974:91) Poliuk för regional balans, framgår också att

sysselsättningsutvecklingen inom varuhandeln under perioden 1965-1974 varit särskilt ogynnsam i norra Mellansverige och mellersta Norrland.

Mot bakgrund av de problem som denna utveckling givit upphov till. tillsattes den statliga distributionsutredningen år 1970. I utredningens betänkande 1975 (SOU 1975:69) Samhället och distributionen. föreslogs

bl. a. ett ökat kommunalt ansvar för planeringen av varuförsörjningen. en särskild tillstandsprövning för etableringar av nya butiker och en anmälningsplikt vid planerade butiksnedläggningar. Regeringen har nyligen redovisat sina ställningstaganden i dessa frågor 1 propositionen (1977/78:8) om Ätgärder på distributionsområdet.

Nedläggningen av mindre butiker inom dagligvaruhandeln förväntas enligt långtidsutredningen fortgå i relativt snabb takt under återstoden av 1970-talet. Till betydande del sammanhänger detta med de kraftiga kostnadsstegringar som förutses på personalsidan. Långtidsutredningen bedömer dock att detta inte slår hårdast på den allra minsta storlekskategorin med ingen eller 1-2 anställda. utan kommer att påverka nedläggningsfrekvensen kraftigast inom företag av något större storlek än denna.

Enligt distributionsutredningen tyder tillgängligt material på utt kostnads- och lönsamhetssituationen är betydligt mer gynnsam i stora enheter än i små. Sedan hänsyn tagits till ”normal” ersättning till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar blir nettovinsten negativ i mindre butiker. Någon förändring i tiden i detta uvseende har utredningen inte kunnat skönja.

För finansiering av etableringar och utvidgningar finns inom de olika dagligvarukedjorna särskilda kreditmöjligheter. Inom konsumentkoovperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas

insatskapital och icke uttagen återbäring sumt genom lån från Kooperatio-

nens Pensionsanstalt. Inom ICA förekommer ett flertal finansieringsformer mellan regionföretagen och den enskilde köpmannen. Vidare finns ett huvudsakligen av livsmedelsindustrin finansierat kreditinstitut, AB Handelskredit. Detta bolag inriktar sin långiv ning på företag som önskar ha en mera obunden ställning gentemot de stora grossistföretagen.

Utvecklingen inom partihandeln har på flera områden gått mot en ökad

integration med bade detaljhandeln och industrin. Fusionsaktiviteten har

varit betydande inom partihandeln. Flera av de stora koncernerna inom pårtihandeln har under senare år varit involverade i företagsfusioner.

Under 1970-talet har årligen mellan 4 000 och 6 000 arbetstagare inom partihandeln berörts av fusioner.

har bl. a. berott på att stordriftsfördelarna inom flertalet delar av denna bransch inte är påtagliga. Konkurrenssituationen är inte heller lika ut-

präglad som inom andra delar av varuhandelsområdet. Fackhandeln är

också mer tätortskoncentrerad än annan varuhandet och därmed mindre

påverkad av det senaste decenniets befolkningsomflyttningar. Fackhandelns bättre förutsättningar än andra typer av handelsföretag att anpassa sig till en förändrad konkurrenssituation har framgått av en undersökning vid Handelns utredningsinstitut rörande stormarknadernas effekter. Fffektmätningar av stormarknadsetableringar it Växjöregionen (1975).

Av en i distributionsutredningens betänkande redovisad undersökning rörande den textila beklädnadshandeln framgår att antalet butiker för

försäljning av beklädnadsvaror mellan 1963 och 1972 minskade med 20 5:

till 6 800. I förhållande till nedläggningarna av livsmedelsbutiker var ned-

läggningarna i beklädnadshandeln förhållandevis måttliga. Väsentligt för

beklädnadshandelsföretagens överlevnad synes ha varit förekomsten av störa skillnader mellan olika butikers sortiment. Vidare har möjligheterna att arbeta med betydande bruttomarginaler haft betydelse.

Den övriga fackhandeln har, enligt beräkningar gjorda av koncentra-

tionsutredningen i betänkandet (SOU 1968:6) Strukturutveckling och kon-

kurrens inom handeln och Handelns utredningsinstitut. minskat från ca 22 000 butiker år 1963 tll 18 600 butiker år 1972. Fackhandelsbutikerna har, såväl på beklädnadssidan som inom andra områden, fått vidkännas en ökad konkurrens från varuhus och stormarknader. Även dagligvaruhandeln har i växande omfattning utvidgat sitt sortiment mot fackhandelsartiklar.

Utvecklingen inom fackhandeln har gått mot en ökad samverkan mellan

företagen i ekonomiska och andra frågor. Antalet fackkedjor uppgick 1975

enligt distributionsutredningen till ett 30-tal. Samarbetet inom kedjorna avsåg ursprungligen främst varuinköp. men har senare vidgats till att omfatta bl. a. reklam. utbildning och finansieringsverksamhet. Frågan om

kapitalanskaffning har under senare år alltmer aktualiserats från fackked-

jorna. Vissa kedjor har som nämnts bildat cgna finansieringsinstitut. Dessau är ännu relativt små. Inom vissa områden, t. ex. inom färg- och puppershandeln, har fabrikanterna engagerat sig I kreditgivning till detaljhandeln.

Samhällets mål för service har behandlats i olika sammanhang. Vid 1972 ärs riksdag konkretiserades sålunda målen för regionalpolitiken. bl. a. vad avser kraven på god serviceförsörjning — ätkomlighet och standard — för glesbygdsbefolkningen. För att tillgodose dessa mal spelar i synnerhet de mindre företagsenheterna en väsentlig roll. Här bör också nämnas det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd. som sedan den I juli 1973

utgår huvudsakligen inom det inre stödområdet. Det innefattar bl. a. för-

mänliga lån till näringsidkare med försäljningsställe för dagligvaror.

Ett mera samlat grepp på varuförsörjningsfrågorna tas upp i regeringens

nyligen framlagda proposition t(1977/78:8) med förslag till åtgärder på di-

stributionsområdet. Där anges som utgångspunkt att allu medborgare skall kunna ordna sin försörjning med främst dagligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete. I propositionen anges vilka åtgärder som bör vidtas för att klara denna målsättning. Bland dessa kan här nämnas förbättrade finansieringsmöjligheter.

2.4.3 Samfärdseln

Den privata delen av samfärdselsektorn domineras av lastbilstraänsporterna såväl sysselsättningsmässigt som i fråga om antalet företag. Dessa transporter ökade mycket snabbt under 1960-talet, beroende främst på den höga tillväxttakten i bostadsbyggandet och inom den lättare industrin. De ökade kraven på korta leveranstider och minskad lagerhållning inom före-

tagen har verkat i samma riktning. Under perioden 1960-1973 ökade enligt

1975 års långtidsutredning lastbilarnas andel av det totala transportarbetet i landet på 29 2 till 46 22. För återstoden av 1970-talet förutses en stagnering av lastbilsandelen, i första hand beroende på nedgång i de kortväga. bostadsbyggnadsberoende transporterna.

Den yrkesmässiga delen av trafiken svarar för den största delen av lastbilarnas totala transportarbete, ca 80 4. Mellan 1965 och 1975 ökade antalet åkerier i takt med lastbilstrafikens växunde betydelse från ca 16 000

till ca 21-000. Inslaget av små företagsenheter inom branschen är mycket markant. Ökningen koncentrerades också till den allra minsta kategorin äkerier med endast ett fordon. Dessa ökade sin andel av företagsbeständet

från 68 § ull över 70 § under perioden. Samtidigt sjönk dock deras undel av lastbilsinnehavet, från 34 2 ull 32 6. Minst gynnsam har utvecklingen varit för äkerier med 2-5 fordon vilka minskat sin andel av såväl antalet

åkerier som lastbilarna.

Ett karaktäristiskt drag för branschen är den stora anslutningen av akerier till s. k. lastbilscentraler. Det är främst de mindre äkerierna som är

anslutna till sådana centraler.

Företagsförvärven är inom denna näringsgren av betydligt mindre omfattning än I fertalet andra delar av näringslivet. [likhet med utvecklingen

i näringslivet i dess helhet har dock en avsevärd ökning av det årliga

antalet företagsförvärv skett sedan I960-talets slut.

Frågan om företagsstrukturens utveckling inom branschen har behand-

lats dels i ett betänkande 1971 av utredningen om företagsstrukturen inom

den yrkesmässiga trafiken (SOU 1971:34) Lastbil och taxi, dels i ett delbetänkande 1975 av trafikpolitiska utredningen (SOU 1975:66) Trafikpolitik — behov och möjligheter. Yrkestrafikutredningen framhöll i sitt betänkande att den under 1960-talet avsevärda nyetableringen inom bran-

schen i betydande utsträckning skett utan föregående planering och att

utvecklingen därigenom lett till en företagsstruktur som inte svurade mot de krav som kunde komma att ställas på en väl fungerande traänsportapparat. Utredningen förordade att särskilda åtgärder skulle vidtas i syfte att

åstadkomma större effektivitet och ett från trafiksäkerhetssynpunkt lämp-

ligare anordnande av trafiken. I propositionen 1972:81 delade departementschefen uppfattningen att branschen i alltför hög grad engagerade åkeriföretag som saknade förutsättning för en ekonomiskt sund drift av verksamheten. I enlighet med förslagen i propositionen genomfördes bl. a. en utbyggnad av den ekonomiska lämplighetsprövningen och en skärpning

av företagaransvaret I fråga om arbetstids- och belastningsbestämmelser-

na.

Trafikpolitiska utredningen konstaterande i fråga om företagsstrukturen inom åkeribranschen att större företagsenheter erbjuder bättre möjligheter till rationalisering. Vidare kan väsentliga krav som måste ställas vad avser trafiksäkerhet, arbetarskydd. anställningstrygghet etc. bättre tillgodoses inom det större företagets ram. Det underströks emellertid att enbart företagets storlek inte är avgörande vid bedömningen av den lämpliga bransehstrukturen. Hänsyn måste tas till bl. a. transportuppgifternas art. Vidare erinrades om den samverkan som sker inom ramen för lastbilscentralernas och trunsportförmedlingsföretagens verksamhet och som verkar i rationaliserande riktning.

jan har transporterna kommit att utgöra en allt viktigare förutsättning för näringslivets fortsatta utveckling. Det är därför angeläget att utvecklingen inom transportsektorn och transportföretagen är sådana att de ökande kraven på rationella och effektiva transporter kan tillgodoses.

Utvecklingen inom transportsektorn är också av avgörande betydelse för möjligheterna att tillgodose de krav som samhällets regionalpolitiska målsättningar innebär. Starka samband råder mellan transportsektorns utveckling och en balanserad utveckling av befolknings- och näringslivsstrukturen i landets olika delar. Mot denna bakgrund lämnar samhället

stöd för varutransporter från det inre stödområdet samt bidrag tll icke

lönsam busstrafik.

244 Tjänstesektorn

Den privata tjänstesektorn är till sin sammansättning avsevärt mer heterogen än flertalet övriga näringsgrenar. En beskrivning av den strukturella utvecklingen inom området försvåras härmed. Även möjligheterna att identifiera för näringsgrenen större gemensamma problem begränsas. Den utvecklingsbild som ges av bl. a. 1975 års långtidsutredning är av detta skäl försedd med betydande reservationer.

Tjänstesektorns andel av näringslivets totala produktion ökade under perioden 1965-1974 från 11.2 2 till 12,1 76 i löpande priser. Sysselsätt-

ningen ökade under periodens första hälft i snabbare takt än för näringsli-

vet i dess helhet. Under 1970-talet här sysselsättningen stagnerat kring nivån 530 000 anställda.

Av den officiella statistiken framgår att beståndet av företag med an-

ställda inom restaurang- och hotellbranschen. förmedlings- och uppdragsverksamhet samt rekreations- och reparationsverksamhet mellan aren

uppgick antalet företag I dessa branscher tll ca 55 000. Bland företagen

med fler än en anställd skedde under perioden en viss ökning av de mindre företagsenheternas andel.

Företag med färre än 200 anställda svarade år 1975 för 720 av sysselsättningen i nämnda branscher. Jämfört med situationen fem år tidigare innebar detta en viss minskning.

Förvärvsaktiviteten inom tjänstesektorn är Jåg i jämförelse med andra näringsgrenar. I likhet med den allmänna utvecklingstrenden har det årliga antalet företagsförvärv under 1970-talet dock vuxit kraftigt, från ett 20-tal

per år till 75 år 1975. Karaktäristiskt för förvärven är att en stor andel vad

gäller både säljure och köpare är små företag. I hög grad beror detta på den

betydande småföretagsandelen i sektorn. Utvecklingen inom s. k. uppdragsverksamhet är av särskilt intresse.

Denna bransch riktar i första hand sitt utbud av tjänster mot andra företag,

inte minst inom industrisektorn. Under perioden 1969-1975 var uppdrags-

verksamheten en av de mest expansiva delarna av tjänstesektorn. Antalet företag med anställda ökade med 48 77 ull 11 900. Särskilt de minsta företagskategorierna har ökat i antal. Sysselsättningen inom uppdrags-

verksamheten har vuxit med 28 23 till ca 76 000 anställda år 1975. Tillväx-

ten har i detta avseende varit starkast bland företag med upp till 20 anställda och de största företugen.

Struktur- och koncentrationsförhållandena inom uppdragsverksamheten har belysts i en utredning publicerad av statens pris- och kartellnämnd i juni 1976, Konsulter I Sverige. Det kan av denna konstateras att flertalet typer av uppdragsverksamhet vuxit under 1970-talets första år. Undantag härifrån är byggkonsultbranschen samt annons-. reklam- och marknadsföringskonsultverksamheten. Flertalet företag inom sektorn är unga. Detta gäller särskilt ADB-konsultföretagen, av vilka 75 €& har bildats sedan är 1965. Företag som arbetar med uppdragsverksmhet avseende administra-

tiv organisation har till 55 2 etablerats efter detta år. Det framgår vidare

alt konsultföretagen i stor och ofta växande omfattning riktar sig mot industrin. Särskilt gäller detta unnan teknisk konsultverksamhet än inom byggbranschen samt annons-, reklam- och marknadsföringsverksamhet.

Betydande regionala olikheter finns i tjänstesektorns sysselsättningsut-

veckling. Av den totala sysselsättningstillväxten inom tjänstesektorn un-

der perioden 1965-1970 föll två tredjedelar på storstadslänen. Som jämfö-

relse skall noteras att storstadslänen år 1970 svarade för inte fullt 40 £7 av det totala antalet sysselsatta i lundet. Detta framgär av det betänkande som utredningen om regionalpolitiska styrmedel redovisade på hösten 1974.

(SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling. Utvärderingen av läns-

planering 1974 visar på en för i synnerhet skogslänen ogynnsam utveckling av den privata tjänstesektorn under det senaste decenniet. För äterstoden av 1970-talet förutses. med undantag av de båda nordligaste länen. en fortsatt krympning av tjänstesektorn.

Tjänstesektorn karaktäriseras i vissa delar av en påfallande hög andel

små företag. Sysselsättningsmässigt är detta den del av näringslivet där småföretagens roll är som mest framträdande. Inslaget av familjeföretag är inom denna sektor större än i andra näringsgrenar.

Småföretagsdominansen sammanhänger främst med de specietta förutsättningar för en starkt decentraliserad och geografiskt koncentrerad verk-

samhet som kännetecknar sektorn. "Tekniskt betingade stordriftsfördelar

gör sig mindre ofta gällande inom denna sektor. Samtidigt har sektorns expansion inneburit ett växande utrymme inte endast för tillväxt hos befintliga företag. utan även vad gäller etablering av nya verksamheter.

Etableringshinder i form uv höga tröskelkostnader har saknats.

2.5¶Problem och utvecklingshinder

Företagens villkor bestäms i betydande utsträckning av den allmänna ekonomiska politiken. Småföretagen likaväl som större företag baserar sin verksamhet på de förutsättningar som denna politik skapar.

En rad för småföretagen speciella. institutionellt betingade problem kan dock urskiljas. Dessa skall beröras i det följande.

2.51 Kapitalförsörjning

Kapitalförsörjningen är för flertalet småföretag en strategisk faktor. Dessa företag saknar tillgang vill aktie- och obligationsmarknaderna. genom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 7 av sin årliga kapitaltillförsel. Småföretagen har oftast en avsevärt sämre soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för finansiering av sina investeringar. Investeringar i produktbyten eller andra förändringar är många gånger stora i förhållande till företagets egna resurser. Investeringarna och därmed lånebehoven är ojämnt fördelade över tiden.

Undersökningar av småföretagens lönsamhetssituation pekar i olika riktningar. Det är därför svårt att för denna företagskategori i dess helhet bedöma förmågan att generera eget kapital för bland annat investeringsändamäål. Variationerna i lönsamheten är betydande i de små storlekskategorierna. Vissa slutsatser synes dock möjliga att dra. Små industriföretag med färre än ett tjugotal anställda synes ofta uppvisa dälig lönsamhet. Detsamma gäller företag i mellanstorlekarna 100-200 eller 200-500 anställda, beroende på brunschtillhörighet.

Den otillfredsställande lönsamheten i många små företag har flera för-

klaringar. Bransehtillhörigheten är inte minst väsentlig härvidlag. Ett för

Just de fåpersonägda företagen karaktäristiskt förhällande gäller emellertid

den speciella kapitalskattesituationen som närmare skall behandlas i ett

följande avsnitt. Det förtjänar emellertid att redan här påpekas att företagets redovisade lönsamhet i många fall påverkas av utt ägarlöneuttaget anpassas för att inrymma även erläggandet av förmögenhetsskatter och eventuella amorteringar för lån till betalning av arvs- eller gåvoskatt. Även

den dubbelbeskattning som sker vid uttag av företagets vinst medverkar

till att ägarlöneuttaget och den redovisade lönsamheten päverkas. Det har. som framgått tidigare. av material framtaget vid statistiska centralbyrån kunnat konstateras att justeringen för ägarlöneuttag föranleder större förändringar 1 den redovisade lönsamheten för fåpersonägda än för mångpersonägda företag.

Många småföretag är ull följd av en otillfredsställande förmåga att gene-

rera eget kapital i stor utsträckning hänvisade till extern upplåning för finansiering av investeringar. Flertalet småföretag präglas emellertid av

svårigheter att prestera tillräckliga och fullgoda säkerheter för sin upplåning. Findustriförbundets rapport år 1972 rörande företagsetablering konstaterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstillfället saknade uillräckliga säkerheter. Detta förhållande sammanhänger främst med företagets starka bindning till ett fåtal personers ekonomi och dessas begränsade möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Svårigheterna att ställa erforderliga säkerheter blir som mest framträdande it samband med s. k. immateriella investeringar.

I syfte att åtminstone delvis tillgodose småföretagens kapitulanskaffningsbehov har samhället under det senaste decenniet tllskapat särskilda finansieringsmöjligheter för dessa företag. Aktiekapitaltllskott kan nume-

ra lämnas från tre av staten hel- eller hälftenägda institut, Investeringsban-

ken. Svenska industrietablerings AB (SVETAB) och Företagskapital AB. Härtill kommer den långivning på hög risknivå som sker företrädesvis till mindre och medelstora företag genom bl. a. företagareföreningarna. Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond liksom inom ramen för det statliga lokaliseringsstödet. AB Industrikredit och AB Företagskredit lämnar långfristiga krediter mot fullgoda botteninteckningar till företrädesvis mindre och medelstora företag vid investeringar i anläggningar och produktionsutrustning.

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden är betydande. Den heh dominerande delen av kredittillförseln sker genom det ordinarie banksys-

temet. De statliga insatserna har i första hand kompletterande karaktär.

Ftt genomgående drag för flertalet av de institut genom vilka samhället ställer kapital till småföretagens förfogande är dock i högre grad än övrig kreditgivning inriktad på finansiering av investeringar på hög risknivå.

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden framgår av följande sammanställning. Av redovisningen framgår att ca 3/4 av kreditförsörjningen skett via affärs- och sparbanker. Som påpekades ovun är dock flertalet av de kreditformer som erbjuds företagen från samhällets sida av mer riskbenägen karaktär än vad som torde gälla för affärs- och sparbanksutläningen.

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden (miljarder kr)

1) Tillkommer vissa ej storleksfördeltade poster i storleksordningen 2-4 miljarder kr. Källa: statens industriverk

Industriverkets utredning om de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning konstaterar att dessa företags svårigheter att unskaffa erforderligt kapital fortfarande är framträdande vad gäller riskkapitalförsörjningen. Detta gäller såväl vid företagets etablering som senare i den kontinuerliga verksamheten. Vid starten av ett företag erfordras kapital på hög risknivå. Möjligheterna att uppbringa ett tillräckligt eget startkapital är ofta begränsade. Industriverket framhåller att dessa svårigheter bl. a. sammanhänger med ett tidigare inte obetydligt säkerhetstänkande såväl på den ordinarie kreditmarknaden som hos sådana långivare som ursprungligen avsetts förse de små företagen med riskkapital. Verket framhåller även att den totala kreditvolym som star till förfogande för utlåning av riskkapital är en begränsningsfaktor. Det kan dock konstateras. vilket bl. a. Industriförbundets tidigare redovisade etableringsstudie visar. att kapitalanskaffningsproblemens omfattning i hög grad sammanhänger med sådana faktorer som företagsstartarens utbildningsnivå liksom motiven bakom företagsstarten. I allmänhet synes gälla att en högre utbildning samt företagsbildning runt en produktidé skapar gynnsammare förutsättningar för att tillgodose företagets kapitalbehov vid starttillfället.

Kraven på kapitalinsats är väsentligen mycket högre i de fall då ett redan

etablerat företag övertas eller förvärvas. I fråga om enskilda personers förvärv av företag är dock de finansiella problemen i hög grad av skatteteknisk karaktär. Detta förhållande tas upp i ett följande avsnitt.

En från kapitalanskaffningssynpunkt mycket väsentlig åtskillnad mellan etableringen av ett företag och finansieringen vid en existerande verksamhet gäller riskaspekten. Många ganger är det förenat med mindre svårigheter för ett etablerat företag att uppbringa kapital för att tillföra verksamheten en ny produkt än att göra detta kring ett nybildat företag. Inte desto mindre är det etablerade företagets behov av riskkapital i vissa situationer betydande. Industriverket framhöll i sin utredning särskilt företagets behov av främmande kapital på hög risknivå i samband med s.k. immate-

riella investeringar, dvs. investeringar i marknadsföring, produktutveckling eller på det administrativa området. Åtskilliga förutsebara lön-

samma men riskfyllda projekt finner en naturlig finansiering på den ordinu-

rie kreditmarknaden. De svårigheter som ändock ofta uppstår att uppbringa kapital för dessa ändamål påverkas av såväl formella begränsningar i många kreditinstituts verksamhet som det nyss påtalade säkerhetstän-

kandet hos vissa kreditgivare. Dessa investeringars höga risknivå och

immateriella karaktär innebär att de såväl hos kreditgivare som bland

låntagande företag fått stå ullbaka för andra och mer renodlade produktionsinvesteringar.

På senare år har emellertid frågan om krediter för investeringar I marknadsföringsåtgärder uppmärksammats av statsmakterna. Således gjordes under 1976 en ändring av hittillsvarande regler för det statliga kreditstödet till hemslöjd. hantverk och småindustri, som innebär att detta stöd om särskilda skäl föreligger också kan utgå för kostnader avseende utveckling och marknadsföring av produkter.

"Tillgången till resurser för tekniskt utvecklingsarbete är av stor betydel-

se för alla företags möjligheter att överleva och expandera. Inom större företag finns ofta avsevärda finansiella och ekonomiska resurser avsatta för sådana ändamål. I åtskilliga sammanhang, bl. a. i utredningsverksamheten vid industriverket, har kunnat konstateras en rad småföretugsspecifika faktorer som hämmar en eftersträvad ökning av produktutvecklingsarbetet i dessa företag. Studier genomförda på initiativ av den dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen visade att över hält-

ten av ett antal undersökta småföretag hade otillräckliga finansiella resur-

ser för ett utvidgat utvecklingsarbete.

Bristande tillgång till kapital för nödvändiga expansionsinvesteringar har i vissa fall lett till försäljning av företag. Detta gäller många gånger mindre starkt växande företag med I övrigt goda möjligheter till fortsatt verksam-

het på egen hand. Det har bl. a. av konkurrensutredningens tidigare nämnda delbetänkande kunnat konstateras att vissa av I första hand in-

vestmentbolag förvärvade företag befunnit sig i en sådan situation.

2,52 Kapitalbeskattning m. m.

Kapitalbeskattningens utformning har stor betydelse för många smålöretags fortlevnad. Detta gäller såväl förmögenhetsbeskattningen som arvsoch gåvobeskattningen. Förmögenhetsskatten utgör ett problem för framför allt de medelstora familjeföretagen. Ägaren tvingas ta ut en årlig ”överlön” som för familjeföretag kan utgöra en broms för dessas vidare utveckling.

Flertalet företagsledare i familjeföretag ställs förr eller senare inför behovet att överlåta företaget till en efterföljande generation. Ett i flera sammanhnag påpekat problem med företagsöverlåtelser är kopplat till urvs- och gåvobeskattningens etfekter. En generationsväxling är otvivelaktigt förknippad med en betydande belastning på företaget. Den nye ägaren har ofta tll följd av skuldsättning i samband med övertagandet betydande amorteringar. Beroende på marginalskatteeffekterna nödgas ägaren för amorteringarna tå ut en lön som kan bli mycket stor. Förhallandena är härvid likartade vid övertagande genom urv och genom köp.

Den skattemässiga belastningen är i första hund avhängig av företagets förmögenhetsförhållanden. Av de nämnda studierna vid Umeå universitet och Industriförbundet framgår att förmögenhetsvärdet för 3—t år sedan för företag med färre än 20 anställda normalt understeg 200 000 kr. För företag

med ca 20-100 anställda gällde att omkring hälften hade ett förmögenhets-

värde understigande detta belopp. För ca en fjärdedel av företagen översteg aktiernas sammanlagda deklarationsvärde en halv miljon kronor. Bland familjeföretag med fler än 100 anställda hade ca hälften ett värde överstigande en halv miljon kronor och I6 7 ett värde av mer än en miljon kronor. Överslagsmässiga beräkningar visade dock att företagens substansvärde enligt riksskatteverkets beräkningssätt ofta läg högre än gällande deklarationsvärden för uktierna. Hänsyn bör också I fråga om företag med 20-100 anställda tas till att fertalet av företagarna ägde mindre än hältten av aktierna i företaget samt att sedan undersökningstillfället en viss uppjustering av förmögenhetsvärdena har skett.

Mot denna bakgrund kan belastningen på företagen av arvs- och gåvobeskattningen respektive förmögenhetsbeskattningen schablonmässigt bedömas. Om företaget överlåts till en ensam arvinge och sidoförmögenheter saknas innebär arvs- och gåvoskatteförordningens bestämmelser att på förmögenheter om 100 000, 250 000, 500 000 resp. en miljon kronor uttas en skatt på ca 15 000. 60 000, 160 000 resp. 400 000 kronor. Saledes torde företagsförmögenheter på nägra få hundratusen kronor knappast leda till större finansiella problem. Vid företagsvärden omkring en miljon och uppåt torde det däremot vara svårt att klara arvsbeskattningen utan en betydande skuldsättning som blir till belastning för företaget. Den mest utsatta företagskategorin är därmed de familjeföretag som är av storleksordningen minst 100 anställda. Däremot torde flertalet företag under denna

storlek. där förmögenhetsvärdena i det övervägande antalet fall understiger en kvurts miljon, inte möta samma problem.

Förmögenhetsskatten aktualiseras först vid förmögenheter som överstiger 200 000 kr. Från denna förmögenhetsnivå stiger skatten progressivt till f.n. ca 15000 kr. vid en förmögenhet om ca en miljon kronor. Detta innebär att förmögenhetsskatten för flertalet småföretag inte torde innebä-

ra nägon nämnvärd belastning. Det bör emellertid framhållas att. eftersom

denna skatt erläggs med beskattade inkomstmedel, kravet på företagsägarens löneuttag blir ca tre till fem gånger så stort beroende på dennes marginalskattebelastning. I industriverkets och Industriförbundets under-

sökningar bedöms förmögenhetsskatten bi kännbar först vid förmögen-

heter överstigande en halv miljon kronor. I likhet med arvs- och gåvobeskattningen blir följaktligen förmögenhetsskatten besvärande först för familjeföretag med inemot ett hundratal anställda. Normalt finansieras skatten genom ett ökat löneuttag. Vissa av företagarna har vid ullfällen även ianspråktagit kapital utanför företagen för att betala förmögenhetsskatten.

En följd av den betydande finansiella belastning som arvs- och gåvobheskuttningen givit upphov till i samband med generationsskiften har blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs ull en utomstående. Det har från skattesynpunkt tett sig mer gynnsamt att sälja företaget än att överlåta det till en eller flera arvingar. Till betydande del har dessa skillnader i beskattningshänseende upphävts genom ändringarna 1976 i bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning. Fortfarunde kvarstår dock att arvs- och gåvobeskattningen för vissa företag blir en betydande belastning och därför inte sällan leder till försäljning av företaget.

En i förvärvshänseende särskilt utsatt position har mot denna bakgrund de medelstora familjeföretagen. Andelen försäljningar bland medelstora företag är mer än dubbelt så hög som för de mindre företagen. De medelstora företagen karaktäriseras ofta av att deras höga företapsvärden försvårar en generationsväxling eller försäljning till enskilda personer. Det har i industriverkets studie rörande företagsformer för mindre företag kunnat konstateras att företagsledare i företag med färre än 20 anställda i större omfattning förvärvat sina företag från personer med vilka de inte är släkt än vad företagsledarna t de något större företagen har gjort. Företagsledaren i ett medelstort företag är också i större utsträckning densamme som grundaren.

Förvärv av företag sker ofta av andra företag. Vid förvärv av mycket

små företag uppträder enskilda personer som köpare. Detta sammanhänger

främst med att förmögenhetsvärdet i medelstora företag i vissa fall är så

betydande att ytterst få enskilda personer har ekonomiska möjligheter att finansiera ett företagsköp. Om den köpande personen saknar sedan lång tid hopsparande medel av betydande storlek måste insatskapitalet lånas upp.

Banklån mot normal amorteringstid kräver därvid - med hänsyn till att

prop. 1977/78:40 4 'n

amorteringar sker med beskattade medel — stora löneuttag som menligt in-

verkar på företagets konsoliderings- och överlevnadsmöjligheter.

Enskilda personers övertagande av företag kan således förhindras genom kaupitalanskaffnings- och amorteringssvärigheter. Företags köp av företag kännetecknas inte av samma svårigheter. Ett köpande företag har i förhållande till en köpande enskild person finansiella fördelar beroende på

bl. a. marginalskatteförhållandena. Ftt köpande företag har även den fördelen framför en fysisk person att utdelning från det köpta till det köpande

företaget vanligen inte beskattas hos det senare. Vinstmedel kan alltså skattefritt föras över till det köpande företaget och av detta användas för amortering av köpeskillingen. Detta innebär att ett till försäljning utbjudet företag I stället för att köpas upp av en privatperson kan komma att bli uppköpt av ett annat företag som befinner sig I ett skattemässigt mer gvnnsamt läge än den enskilda personen. Som följd härav kan företagsöverlåtelserna tendera att snedvridas från fysiska till juridiska personer.

Enligt lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall har föreskrivits att det sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt. förmögenhetlsskatt, allmän kommunalskatt, fändstingsmedel och egenavgifter skall begränsas till ett spärrbelopp motsvarande 80 7 av den del av den beskatt-

ningsbara inkomsten som ej överstiger 200 000 kronor och 85 7 av över-

skjutande belopp. Förmögenhetsskatten får dock inte nedsättas till lägre belopp än vad som motsvarar skatten på halva förmögenheten. Nedsättning sker av förmögenhetsskalten, om ej annan ordning kan antagas vara förmanligare för den skatteskyldige. Bestämmelserna enligt denna lag innebär att förmögenhetsbeskattningens belastning på företagaren I vissa fall mildras.

Vid den omläggning av kapitalbeskattningen som ägde rum år 1970 beslutades vissa provisoriska regler om lättnader i kapitalbeskuttningen för vissa mindre och medelstora företag (SFS 1970:171D). Dessa skattelättnader innebar för förmögenhetsbeskattningen att den skattepliktiga förmögenheten — för företagsförmögenheter mellan 0,5 och 2 milj. kr. — reducerades med 25 2 av den del som översteg 0.5 milj. kr. För arvsbeskattningen utgjorde reduktionen 10 f7 av urvsskatten om företagets värde var mindre än 2 milj. kr. och 5 + om företagets värde låg mellan 2 och 2,5 milj. kr.

Från och med 1975 års taxering gäller nya regler för företagsvärdering vid kapitalbeskattningen (SES 1974:311, 312). I och med detta har också det tidigare provisoriet sloöpats. De nya reglerna innebär att man använder en värderingsregel vid beräkning av förmögenhets- och arvsskatt där in-

ventarier och lager i jordbruk och rörelse får tas upp till det lägsta värde

som kan godtas vid inkomstbeskattningen enligt kommunalskattelagen.

Skattelättnaderna i det nya systemet blir emellertid heroende av företagets lagersituation. För företag med en stor andel av tillgångarna i varulager

kan skattelättnaderna bli så betydande att en spärregel har införts. Denna

innebär att förmögenhetsvärdet måste uppgå till minst 60 2% av det värde som följt om hittillsvarande värderingssystem tillämpats.

Företagsskatteberedningen har 1976 i promemorian (Ds Fi 1976:10) Särskilda skattelättnader för familjeföretag, lagt fram förslag om ändrade regler för att från kapitalskattesynpunkt underlätta generationsskiften i familjeföretag. Beredningens förslag innebär bl. a. att ett system med särskilda s. k. arvsskattekonton tillskapas. Till dessa skall vid ägarens inkomsttaxering avdragsgilla medel kunna avsättas. Arvingarna skall enligt förslaget få avdrag vid inkomstskattetaxering för den arvsskatt som belöper på företaget och som inte täcks av medel på arvsskattekontot. Arvsskatten eller del av denna avses härigenom, under vissa förutsättningar, kunna betalas med obeskattade inkomster.

Möjligheterna att låna pengar ur företaget användes tidigare ofta för att

finansiera ett generations- och arvsskifte. Sedan juni 1973 råder dock förbud mot lån till närstående intressenter i aktiebolag (SFS 1973:302,

303). Som skäl för detta har anförts såväl bolagsrättsliga som skatterättsli-

ga aspekter. Läneförbudsbestämmelserna, som numera överförts till aktiebolagslagen, innehåller en dispensregel som ger länsstyrelsen möjlighet att, om starka skäl föreligger, medge undantag från förbudet. Dispensmöjligheterna synes dock inte ha kommit att utnyttjas i samband med lån för betalning av arvs- eller gåvoskatter.

Frågan om bolagsformens betydelse för de mindre och medelstora företagen i beskattnings- och andra avseenden har blivit belyst säväl mom forskningen som i olika statliga utredningar. Som tidigare nämnts är fler-

talet mindre och medelstora företag verksamma I aktiebolagsform. De

formella skillnaderna mellan olika bolagsformer är betydande. I motsats till aktiebolagsformens krav på bl. a. begränsad ansvarighet, information och beslutsfattande står de mycket personnära företagsformerna enskild firma och handelsbolag. Av en studie publicerad av industriverket, (SIND 1975:5) Företagsformer i teori och tillämpning. framgår dock att de praktiska skillnaderna mellan aktiebolagsformen och andra företagsformer är små, inte minst till följd av den gradvisa ”urholkningen” av principen om begränsad ansvarighet och det starka sambandet mellan ägarens och företagets ekonomi.

Företagsskatteberedningen har i sitt betänkande (SOU 1975:54) Fåmansbolag framhållit att det associationsrättsliga systemets svagheter gett upphov till oegentligheter i beskattningshänseende. Beredningen återför detta förhållande till det faktum att skatterätten, trots urholkningen av den begränsade ansvarigheten i många mindre aktiebolag, upprätthåller den civilrättsliga regeln att två skilda rättssubjekt föreligger. Beredningen framhåller att detta inte bara i taxeringshänseende ger upphov till en olikformighet, utan att det även får en konkurrenssnedvridning som följd. Brottsförebyggande rådet konstaterade i en promemora 1976 (PM 1976:12) Överväganden och förslag för skatte- och valutagruppens fortsatta arbete,

att akticbolagsformen, genom de beaktansvärda skattemässiga fördelar den innebär, blivit allt vanligare för verksamheter också utanför de områden — industri. handel och liknande — där den ursprungligen varit avsedd att utnyttjas.

Frågan om särskild bolagsform för mindre företag utreds fi n. av 1974 ärs bolagskommitté.

2.5.3 Företagsservice

Information, rådgivning och utbildning är ofta av stor betydelse för att länka in företagen I en expanderande utveckling. Avsaknad på information om saväl på vilka produktområden eller marknader expansionen kan ske som vilka medel som står tull buds för en sådan utvidgning begränsar expansionsmöjligheterna. Av studier genomförda vid industriverket (SIND PM 1976:1), Informationstjänster till industrin, och Ingenjörsvetenskapsakademien, Småindustrins informationsbehov (Ivarapport ID, rörande småföretagens informationsbehov framgår att huvuddelen av företagen i denna kategori upplever en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Det konstateras att detta beror av såväl bristande personella resurser för informationssökning som av informationsutbudets ofta komplicerade karaktär. I vissa sammanhang har det kunnat konstateras att också delar av den information som t. ex. kanaliseras från olika samhällsorgan tll företagssektorn 1 begränsad om-

fattning och inte sällan först efter längre tid når de mindre företagen.

Under senare år har i förskningen kring nyföretagande och småföretag i allt högre grad framhållits företags- och företagaremiljöns betydelse för uppkomsten av nya företag liksom för tillväxten hos befintliga företag. En väsentlig förutsättning för företagsbildningen är ofta möjligheten till resurskomplettering i olika avseenden. Svårigheterna att. särskilt på mindre orter, få företagets behov uv service och experter/konsulter av olika slag tillgodosett har belagts i en räd studier.

Studier har visat att småföretag i stor utsträckning själva saknar erforderlig kvalificerad teknisk och ekonomisk personal, inte minst beroende på att dessa företag inte fullt ut kan utnyttja heltidsanställda specialister. Små företag har ofta sämre möjligheter än stora företag att ta i anspråk högskoleutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareutbildning. Det kan bl. a. i de olika typer av kursverksamhet som bedrivs vid

indistriverket. liksom i den undersökning rörande företagareutbildning

som genomfördes vid Umea universitet 1973, Vidareutbildning för företagsledare i mindre och medelstora företag, konstateras att mycket nära samband råder mellan företagsstorlek och deltagande i vidareutbildning.

Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen konstaterade också i sitt betänkande 1974 att ett företag med under 100 anställda hade

endast 3 77 heltidsanställd personal för utbildningsfrågor, medan motsva-

rande tal för företag med 100-500 anställda samt över 500 anställda upp-

gick till 14 4 resp. 73 4. Ett av de områden där informations-, rådgivnings-. utbildnings- och inte

minst, kontaktförmedlingsbehovet framstått som mest betydande gäller exportverksamhet. Som framgått tidigare är endast ett ytterst begränsat antal småföretag direkt engagerade i exportaktiviteter idag. Svårigheterna för småföretagen att saluföra sina produkter på utlandsmarknaden har

belagts i åtskilliga sammanhang. Även om vissa faktorer talar för att

småföretagens möjligheter till några mer betydande ökningar av försäljningen på utlandsmarknaderna är begränsade, torde inte desto mindre det på vissa avgränsade produktområden finnas outnyttjude potentialer för en

tillväxt baserad på export. Fortfarande saknas emellertid annat än vissa

enskilda delbranschstudier över sådana tillväxtmöjligheter.

I syfte att undanröja detta för småföretagen ogynnsamma förhållande har från statsmakternas sida utbildningsinsatserna riktade mot denna företagskategori intensifierats under senare år. Bl. a. har kursverksamheten

vid industriverket i allt högre grad inriktats mot småföretag. Genom ett samarbete med den kommunala vuxenutbildningen har dessa initiativ dessutom givits en större regional spridning. Sedan ett par år bedrivs vid Sveriges Exportråd en verksamhet med vidareutbildning i internationell marknadsföring. Även inom ramen för de s. k. branschprogrammen har utbildningsinsatserna itensifierats under 1970-talet. Via branschprogram-

men har vissa insatser i exportfrämjande syfte skett i form av stödda

samverkansprojekt m. m. För att i ökad utsträckning möjliggöra för småföretag och ta del av den tekniska utvecklingen har teknisk expertis via företagareföreningarna ställts till småföretagens förfogande. Företagareföreningarna har också i takt med en kraftigt ökad resurstilldelning kunnat bistå de mindre och medelstora företagen med finansiell kompetens och rådgivning i växande omfattning.

Möjligheterna att uppnå väsentliga industripolitiska och regionalpolitiska målsättningar är bl. a. beroende av en väl fungerande och utbyggd underleverantörssektor. Som tidigare nämnts är ett betydande antal småföretagare verksamma som underleverantörer. Underleverantörsrollen är dock inte sällan förknippad med problem. Underleverantörerna används ibland av beställarföretapet som en buffert under lågkonjunkturer. Kon- Junkturberoendet och ”ryckigheten” i underleverantörernas produktion har belagts i en underleverantörsstudie av industriverket är 1975. (SIND PM 1975:4) Underleverantörsproblematiken — en översyn. Industriverket konstaterar att för delar av den insatsvaruproducerande industrin är konjunkturberoendet starkt samt att ryckigheten i produktionsvärdestillväxten förstärks av att det ofta är fråga om relativt små företag och om en stark koncentration av företagens försäljning till ett fåtal kunder.

Ett annat problem utgör bristerna i förbindelserna mellan beställare och underleverantör, vilket kan förhindra eller försvåra vidgade underleve-

ransströmmar i den svenska industrin. Det gäller här främst de makt- eller förhandlingsposiuoner som grundas på storteksretationerna mellan köpare och säljare av underleveranser, dels de krav på underleverantörens tekniska och administrativa kompetens-som den industriella utvecklingen ställer. Det stora kundberoendet innebär emellertid inte undantagslöst ökande beroendeförhållanden. Ibland utgör just denna relation en särskild fördel. Det kan gälla avsättningsmöjligheter. ullgång till leverantörskrediter m. m. Beroendeförhållandena är också ofta mer ömsesidiga än vad inköps- resp. försäljningsandelar utvisar.

Industriverket framhaller utt kunskapsskillnaderna t ekonomiska och tekniska frågor mellan köpare och säljare av underleverunser av många upplevs som ett växande problem. Denna skillnad väntas. I takt med att industriproduktionen blir alltmer specialiserad och unpassad till höga kvalitetskrav, ytterligare accentueras. -Åtaganden som underleverantör till industri med hart styrda produktionsförlopp kommer också att medföra komplicerade och delvis nya krav på underleverantörerna. Det har också visat sig att delvis andra funktioner bedömts aktuella för rådgivning och utbildning I underleverantörssammanhang än för mindre och medelstor industri I allmänhet.

Industriverket pekade på en rad områden där särskilda insatser från samhällets sida borde aktualiseras. Det gäller bl. a. kompetenshöjande utbildnings- och konsultinsatser för kvalitetskontroll. leveransbevakning. produktkalkylering m. m. Verket framhäller också behovet av att marknaden breddas för mänga underleverantörer. Behovet av särskilda insatser för att underlätta för små underleverantörsföretag att deltaga i den statliga upphandlingen nämns även.

Samhällets insatser för att främja underleverantörssektorns effektivitet

har hittills varit tämligen begränsade. Via företagareföreningarna. Export-

rådet och styrelsen för teknisk utveckling har en viss förmedling av underleveransefterfrågan och -utbud initierats.

2.5.4 Komplicerad företagaremiljö

Den miljö företagen har att arbeta i bestäms av en rad faktorer. Ett väsentligt inslag 1 företagsmiljön utgör de institutionella förhållandena. Samhällets ökade krav I olika avseenden kan verka försvårande och förhindrande för såväl enskilda personer som överväger att starta ett företag

som för mindre. etablerade företag. Ökade krav på bokföring och annan

redovisning liksom ett växande uppgiftslämnande till olika centrala myndigheter inverkar i högre grad på små företag med begränsade möjligheter ull avsälta resurser för administrativa ändamål. Detta är ett förhållande som kraftigt påtalats från smårföretugens sida.

Vissa åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med dessa problem. Enligt statsmakternas beslut har en särskild delegation inrättats med uppgift att föreslå olika konkreta åtgärder för att reducera och förenkla upp- 4 Riksdagen 1977/78.1 sand. Nr 40. Bilaga I

giftslämnandet. Delegationens verksamhet bör i första hand inriktas på att få till stånd en noggrann och allsidig prövning av alla nytillkommande eher ändrade uppgiftskrav. Delegationen skall också ge råd och service till uppgiftsinsamlande myndigheter. Delegationen har befogenhet att föreskriva villkor för uppgiftsinsamlingen, i. ex. att viss uppgift inte får samlas in. Delegationen kommer också att pröva frågan om ersättning för uppgiftslämnande.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning angående statistiska centralbyräns uppgiftsinsamling (direktiv 1977:46). Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarnas kostnader mot nyttan av statistiken. Möjligheterna att starkt begränsa eller slopa delar av uppgiftslämnandet bör speciellt undersökas samt möjligheterna till samordning med annan statistikproduktion. Vidare bör övervägas om ändrade krav på kvalitet. periodicitet, sakligt innehåll och tillämpad teknik etc. kan leda till förenklat uppgiftslämnande.

Dessutom bör nämnas att det inom myndigheterna pågår ett fortlöpande arbete som syftar till att förenkla bl. a. företagens uppgiftslämnande.

Under det senaste decenniet har också I takt med att samhällets näringspolitiska aktiviteter intensifierats eu stort antal nya stödformer och institutioner tillskapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl. a. service och finansiellt stöd hos i synnerhet de mindre och medelstora företagen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock möjligheterna för den enskilde företagsledaren att överblicka utbudet av olika typer av stöd minskat.

2.5.5 Arbetsmarknadslagstiftningen m. m.

Den utökade lagstiftningen på det arbetsrättsliga området liksom de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år har I vissa sammanhang framhållits som utvecklingshinder för många smäföretag.

Samhällets arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser kommer I stor utsträckning småföretagen ull del. Så gäller bl. a. att arbetsmarknadsstödet för ungdomar i enskilda beredskapsarbeten ”T0O-kronan” liksom det statliga lokaliseringsstödet i större utsträckning än vad som motsvarar de mindre och medelstora företagens sysselsättningsandel kommit dessa företag till godo. Jämfört med en andel av industrisysselsättningen om ca en tredjedel svarar småföretagen för ca 80 4 resp. 60 7: av stödet till befintliga företag via de nämnda stödformerna. Beträffande lagerstödet som utgick under åren 1975 och 1976 kan noteras att detta huvudsakligen utnyttjats

av större företag. Detta förhållande beror på att produkter särskilt lämpade

för lagerhållning finns i vissa storföretagsdominerade branscher — massaoch pappersindustri, stålindustri, delar av verkstadsindustrin.

Ett speciellt problem, som uppmärksammats i bl. a. betänkandet av kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen år 1974, gäller de mindre och medelstora företagens bristande förmåga att tillgodogöra sig

information om vissa av samhällets stödåtgärder. Kommittén konstaterade t. ex. utt informationen om möjligheterna att få utbildningsbidrag vid anställning av äldre och handikappade liksom om den s. k. fem-kronan, i lägre grad nått ut ull de små företagen än till andra typer av företag.

Den arbetsrättsliga lagstiftningens konsekvenser för de mindre och medelstora företagen är på viktiga områden föremål för utredningsarbete. I riksdagsdebatten om medbestämmandelagen tilldrog sig lagens tillämpning på de mindre arbetsplatserna stor uppmärksamhet. Det ankommer nu på den nya arbetsrättskommittén (AA -1976:00) att följa ullämpningen av medbestämmandelagen bl. a. på detta område. En annan uppgift för kommtitten är att komma med förslag rörande ullämpningen av förtroendemannaluggen på de mindre arbetsplatserna. Fit sådant förslag väntas senare iår.

En utredning för översyn av unställningsskyddslagen har nyligen tillsutts. Enligt direktiven för utredningsarbetet blir det bl. a. en viktig uppgift

för den nya kommittén att söka finna lösningar som I driftsinskränknings-

situaltoner ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd och samtidigt de enskilda arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. I direktiven talas bl. a. om de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem som har förts fram av organisationer som företräder den mindre företagsamheten. En unnan uppgift blir att söka finna jämkningar 1 anställningsskyddslagen som utan att förändra dess syfte

medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex.

ungdomar och kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Ytterligare frågor som har aktualiserats i framställningar från småföretagarhåll kommer att överlämnas till den nya kommittén. De mindre arbetsplåtsernas särskilda problem kommer också att beaktas i utredningsarbetet.

En ny lag om arbetsmiljön träder i kräft den I juli 1978. Den skall ersätta nu gällande arbetarskyddslag. Den nya lagen kommer att betyda en kraltigt Ökad stimulans för en bättre arbetsmiljö. Lagsuftningens tillämpning får därvid utvecklas med hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmiljön, dels det vid varje tillfälle tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet. Den nya lagen kommer självfallet att innebära skärpta krav mot alla de företag där arbetsmiljön är eftersatt. Ett viktigt hjälpmedel inom arbetarskyddet utgörs av företagshälsovärden, som emellertid i vad avser smaföretagen än så länge är ofullständigt utbyggd. En särskild svårighet har visat sig vara att finna lämpliga former för att ullgodose behovet av företagshälsovärd inom små och geografiskt spridda arbetsplatser. Hithörande frågor

utreds av 1976 års företagshälsovårdsutredning (A 1976:01). Enligt de av

regeringen utfärdade direktiven för utredningsarbetet bör målet vara alt alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård.

Från samhällets sida har under senare år omfattande insatser gjorts i syfte att stimulera åtgärder för en bättre arbetsmiljö. Förutom de ändringar i arbetarskyddslagstiftningen som genomfördes med verkan från den I

januari 1974 samt ökade resurser till arbetarskyddsmyndigheternas före-

skrifts- och koöntrollverksamhet bör även nämnas kraftigt ökade resurser för forskning, teknisk utveckling, information och utbildning inom arbetsmiljörådet genom inrättande av arbetarskyddsfonden. Framhållas bör också att år 1975 öppnades möjligheter till statliga garantilån för att förbättra arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen.

2.5.6 Nvetableringshinder

Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det

senare decenniet. Till detta finns en rad förklaringar. Utrymmet för nycetableringar inom industrisektorn har minskat till följd av marknadsmässiga begränsmngar, befintliga företags expansion och växande import-

konkurrens. Dessa förklaringsfaktorer kan ur samhällets synvinkel moti-

vera cn viss nedgång i etableringsverksamheten. Andra orsaker, som sammanhänger med ökade initialsvårigheter och etableringshinder utöver vad de rent produktionstekniska förhållandena skapar, bidrar emellertid till en ur samhällets synvinkel oönskad minskning av antalet nyetablering-

ar. .

Nyctableringarnas betydelse för industrins expansion och konkurrenskraft har kunnat konstateras. Karaktäristiskt för nyetablerade företar är

att de tillväxer snabbare än äldre företag. Inte minst sammanhänger detta

med att nyföretagandet ofta koncentreras till branscher och sektorer som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. De personliga egenskaperna hos företagsledarna i nystartade företag har också ofta särskilt ullväxtfrämjande karaktär.

Nyetableringarnas bidrag till den tekniska förnyelsen kan ses från olika utgångspunkter. Endast i ett begränsat antal full bygger företagsetableringar på en helt ny produktidé eller satsning på nya produktionsmetoder. Det: står samtidigt klart att företag som etablerats runt en teknisk eHer produktmiässig idé ofta har en snabbare tillväxt än företag som startats av andra skäl.

Möjligheterna att etablera ett företag runt en ny produkt eller produktionsteknik är inte minst avhängiga tillgången ull kapital vid starttillfället. Det har av olika undersökningar framgått att vid många etableringar företagsstartaren haft betydande svårigheter att uppbringa tillräckliga säkerheter för sin kapitalanskaffning. Bristande insikt i andra företagsfunktioner än de rent tekniska och tillverkande momenten har även verkat försämrande på möjligheterna till en framgångsrik etablering. Samtidigt har det dock visat sig att etableringar runt en produktidé eller ny produktionstek-

nik oftast är mindre problemfylld än etableringar som skett av andra skäl. En särskilt framgångsrik typ av etableringar har erfarenhetsmässigt visat

sig vara de nybildningar som skett utifrån ett konstulerat behov av en ny produkt. Dessa ”behovsorienterade” etableringar har oftast större möjligheter än andra företagsetableringar att få sin avsättning tryggad. Ur sam-

hällets synvinkel finns särskilda skäl att aktivit underlätta sådana etableringar.

Utrymmet för nybildningar av företag begränsas inte minst av att antalet företagsnedläggelser successivt gatt ned. Det har här kunnat konstateras alt det ärliga antalet nedläggningar inom industrisektorn minskat mellan åren 1966 och 1975. Minskningen har varit större än den registrerade nedgången i etableringsverksamheten.

Det finns i olika situationer starka motiv att från samhällets sida verka för att en hotande nedläggning undvikes. En sådan strävan att knyta

förnyelse och expansion till befintliga företag innebär emellertid att ut-

rymmet för nyetablering av verksamheten minskar.

Företagsnedläggelser medför alltid problem. Ur samhällets synvinkel uppkommer kostnader i form av kapitalförstöring samt att arbetsmarknads- och regionalpolitiska problem uppstår. På vissa områden kan sumhätllets försöriningsberedskapspolivuiska målsättningar äventyras. För den enskilda arbetstagaren innebär nedläggningarna otrygghet. försörjningssvårigheter och omställningsproblem. I de fall då företaget är beläget på en mindre ort kan följa problem med att behålla ett befolkningsunderlar tillräckligt för att vissa typer av samhällsservice och. om det gäller nedläggning av ett medelstort eller större företag. svårigheter för lokala underleverantörer-att leva vidare. Problemen i samband med nedläggningar blir ytterligare förvärrade då desså inte sätlan sker koncentrerat till en bransch och en region.

Det kan inte omedelbart hävdas att detta är en olycklig konflikt. Förutom de kostnader för samhället och den enskilde som undviks genom ett undanröjt nedläggningshot innebär nämligen detta att många av de ”fTödslovåndor”” som en nybildning av ett företag normalt innebär kan förbigås. Genom att befintlig kunskap, ett etablerat kontaktnät. gamla marknadstöringskanaler och, inte minst, en sedan tidigare sammansvetsad arbetsstyrka kan utnyttjas undviks många av de betydande inkörningskostnader som ett nystartat företag upplever. Dessa tgångsättningskostnader vid företagsetableringar är ofta avsevärda och inte sällan betydligt underskattade vid etableringstidpunkten. Industriverkets undersökning rörande

småföretagens kreditförsörjning pekar också på att befintliga företag ofta

har bättre möjligheter att anskaffa kapital för prototypframtagning, design etc. Även i utländska undersökningar har kunnat konstateras att idéer. uppfinningar och innovationer. trots att de i åtskilliga fall har sitt upphov utanför det befintliga företagsbeståndet. mest effektivt realiseras inom en

redan etablerad verksamhet.

Rekonstruktioner och även mindre genomgripande undersökningar av nedläggningshotade företag kräver ibland samhällets stöd. En rad sådana stödformer finns redan idag. Utöver de regionalpoliuska stödmedlen kan nämnas de av industriverket administrerade bransechprogrammen. Inom ramen för dessa utgår bidrag för konsulttjänster som syftar tll att under-

lätta strukturella omställningar och förändringar inom och mellan företag. För företag i dessa branscher finns också möjligheter att erhålla särskilda statliga garantier för lån upptagna i bank i syfte att finansiera vissa typer av

strukturförändringar, i första hand för förvärv av annat företag. delar av

andra företag eller för att sammanföra funktioner i flera företag till bolag. Möjligheter att erhålla kapital på hög risknivå vid företagsinterna omställningar finns genom de statliga garantier som kan lämnas för vissa typer av banklän (s. k. industrigarantilån). Finansiella tillskott på hög risknivå lämnas också av Investeringsbanken.

2.5.7 Hinder för företagsöverlåtelser

Goda möjligheter till överlåtelse av företas bidrar till att öka flexibiliteten I näringslivet och minskar risken för nedläggning av etablerade verksumheter. Marknaden för köp och försäljning av företag är dock begränsad. Detta gäller särskilt de medelstora företagen.

Köparkretsen består till stor det av företag, oftast andra familjeföretag. Även de större börsnoterade bolagen uppträder många gånger som köpare av företag. För de minsta företagen är köparkretsen vidare.

Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en breddning av köparkretsen. för att möjliggöra företagens fortlevnad i fria och av koncern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett viktigt skäl utgör de konkurrenspolitiska konsekvenserna. Ett förvärv leder till att det köpande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Ett annat väsentligt skäl utgör förekomsten av speciella smådriftsfördelar” inom den aktuella sektorn. Detta gäller I synnerhet de fall då verksamheten är starkt specialiserad och ytterligare effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig beroende på marknadens begränsning eller kostnadsförhållandena. Ett tredje betydelsefullt skäl vill att från samhällets sida inta en kritisk inställning till vissa förvärv sammanhiinger med geografiskt begränsade områdens behov av service och varutillförsel. Detta har betydelse särskilt på vissa mindre orter. Ytterligare situationer där det samhällsekonomiska värdet av förvärv synes tveksamt utgör de fall där det förvärvade företaget befinner sig 1 ett expansionsskede, men med hänsyn till finansiell aoch personella restriktioner inte har möjlighet att på egen hand fortsätta expansionen. Det kan i sådana fall synas vara mer motiverat alt företaget på annat sätt bereds tillgång till nödvändiga resurser för att möjliggöra en expansion på egen

hand. Det kan slutligen också anföras att förekomsten av en alltför begrän-

sad köparkrets innebär risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företagsledningen eller -ledaren.

I vissa sammanhang kan företagsförvärv, där annat företag står som köpure vara att föredra frän samhällets synpunkt jämfört med att enskilda personer är köpare. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att det sålda

företaget inte sällan står inför ett nedläggningshot eller är i behov av betydande omstruktureringar. En enskild person torde normalt ha mer

begränsade möjligheter att. jämfört med ett företag. I sådana situationer

trygga sysselsättningen för de anställda genom alternativa arbetsuppgilter eller verksamhet på annan ort eller med annan produkt.

Det förhällandet att enskilda personer sällan uppträder som köpare av andra än mycket små företag såmmanhänger främst med att förmögenhetsvärdet i företagen ofta är så betydande att ytterst få enskilda personer

har ekonomiska möjligheter att finansiera ett köp. När ett annat företag

står som köpare uppträder normalt inte samma svårigheter. Fit köpande företag har. som framhäallits tidigare. i förhållande till en köpande enskild person vissa finansiella fördelar vid ett förvärv.

Samhället har olika möjligheter att underlätta enskilda personers förvärv av företag. Speciellt förmånliga lån i fall där en enskild person kan bedömas vara särskilt lämpad att ta över en verksamhet utgör ett väsentligt medel. Länets löptid torde vara av stor betydelse för den övertagande personen och därmed för företagets möjligheter alt bära det löneuttag som

i skattelagstiftningen. Som framgått tidigare tvingar marginalskatteförhallandena den övertagande personen till ett betydande överlöneuttar för erläggande av amorteringar på lån upptagna I samband med förvärvet.

3. Samhällets hittillsvarande insatser på småföretagsområdet

På ett flertal områden har samhället vidtagit åtgärder i syfte att undanröja svårigheter som möter verksumheten inom mindre och medelstora

företag. Detta gäller främst på kredit- och kapitalförsörjningsomrädet samt

vad gäller dessa företags behov av extern rådgivning, utbildning och annan service. Vissa av de instrument som idag stär till samhällets förfogande för att främja de mindre företagen har funnits tillgängliga under en lang rad ar. Under det senaste decenniet har dock en intensifiering och breddning av

samhällets insatser och aktiviteter ägt rum.

3.1¶Kapitalförsörjning

För att tillgodose bl. a. de mindre och medelstora företagens behov av långfristiga krediter har under en lång tid funnits särskilda kreditinstitut och kreditformer. Sålunda tillkom i mitten av 1930-talet Industrikredit AB och I början av 1940-talet inrättades fonden för hantverks- och småindustrikredit. från år 1960 med benämningen statens hantverks- och industrilänefond. I takt med den alltmer ökade uppmärksamhet som de mindre och medelstora företagens förhållanden kom att röna under 1960-talet — bl. a.

vad gäller dessa företags kapitalförsörjning — har successivt en rad nya

specialinriktade kreditinstitut inrättats vid sidan av de tidigare.

De under de senaste 15 åren tillkomna speciella kreditinstituten varierar avsevärt såväl till ändamålsinriktning som vad gäller t ex risktagande. I betydande utsträckning är dessa olikheter betingade av ett ofta klart uttalat syfte att dessa kreditinstitut primärt skall fungera som komplement till den

ordinarie kapitalmarknaden och täcka olika delar av det kapitalbehov som

vissa grupper av företag ej kan få ullgodosett på annat sätt.

Formerna för kreditgivningen varierar. Vissa institut — Företagskapital (tillkom år 1973), SVETAB (1969) och Investeringsbanken (1967) — har möjligheter att bista olika grupper av företag med tillskott av eget kapital. Den vanligaste kreditgivningsformen är dock förmedling av kapital i form av långfristig långivning. Utöver de särskilda kreditformer som ullkom under 1930- och 1940-talen märks här Företagskredit (1962) och Svensk exportkredit (1962) liksom Investeringsbanken. Längfristiga krediter kan sedan början och mitten av 1960-talet också erhållas genom Allmänna penstionsfonden resp den regionalpolitiska stödverksamheten. En rad institut har också tillkommit för att genom garantivivning möjliggöra för företag att på vanligt sätt låna upp kapital i bank. Förutom Industrikredit och Iokaliseringsstödet. vilka utöver sin sedvanliga långivning också kan bevilja garantier, finns här de spectella garantiformerna som via Industriverket erbjuds som industrilånegarantier (1954) eller strukturgarantier (1972). Sedan 1960-talets början har också inrättats olika organ med möjlighet att förmedla lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, d v s äterbetalningen är betingad av huruvida det aktuetta projektet resulterar i en vinstgivande produkt eller ej. Sådana lån kan beviljus av Norrlandsfonden (1960. STU (1968) samt statens utvecklingsfond (19723).

Endast ett begränsat antal av de nämnda kredit- eller garantigivarna har en i stadgarna eller på annat sätt formellt uttalad ändamålsinriktning mot mindre och medelstora företag. En sådan inriktning gäller för längivningen ur statens hantverks- och industrilänefond. industrilånegarantigivning. Industrikredit och Företagskredit samt Företagskapital. För atskilliga andra statliga hel- eller delägda näringslivsinriktade kreditinstitut gäller dock vanligen sådan funktionella. geografiska eller branschmässiga avgränsningar att de I praktiken har en i mänga fall betydande utlaning till mindre och medelstora företag.

Den till småföretagen specialdestinerade kreditgivningen uppgick år 1975 ull totalt ca 1 300 miljoner kronor. Av detta kom ca 900 miljoner kronor de mindre och medelstora företagen till del. Härull kommer den upplåning som möjliggjorts genom statliga garantier, är 1975 ca 67 miljoner kronor. långivningen till de mindre och medelstora företagen från övriga. cj speciellt småföretagsinriktade, kreditinstitut uppgick samma år till inemot 850 miljoner kronor.

Mindre och medelstora företags upplåning hos specialinstituten år 1975

Upplåning är 1975

(milj. kr.. avrundade belopp)

Speciellt smaföretagsinriktad kreditgivning statens hantverks- och industri-

Regionalt begränsad kreditgivning

lokaliseringsstöd 330 ')

Norrlandsfonden 55 Funktionellt begränsad kreditgivning Svensk exportkredit [5 styrelsen för teknisk utveckling 2577

statens utvecklingsfond 257)

Övrig kreditgivning

Källa: statens industriverk ') Avser långivning. Härtill kommer bidrag om ca 140 miljoner kronor. 2) Inkluderar stöd till enskilda uppfinnare.

Samhället kan vid introduktion av nya produkter eller ny produktionsteknik — bl. a. i samband med nyetablering — lämna olika typer av finanstellt stöd. Det enskilda företagets möjlighet att få tillgång till vissa delar av

denna kreditgivning är i vissa fall beroende av företagets geografiska

belägenhet och etableringens karaktär.

STU lämnar finansiellt stöd till industriella utvecklingsarbeten i arbetets tidigaste skeden. Bidrag och lån lämnas för produkter eller idéer som bedöms ha ett tekniskt nyhetsvärde. STU:s bidrag till beräknade projekt-

kostnader överstiger sällan 50 27. Under budgetaret 1976/77 uppgick det

finansiella stödet till enskilda företag till 32 miljoner kronor, varav ca 6097 till nuindre och medelstora företag. Härtill kommer stödet till enskilda uppfinnare om ca I5 miljoner kronor. Säväl uppfinnarstödet som stödet till småföretagen har under de två senaste budgetåren utökals avsevärt.

Genom statens utvecklingsfond kan lämnas finasiellt stöd för att täcka

företagens behov av kapitaltillskott för de faser i utvecklingsarbetet som ligger mellan STU:s engagemangsmöjligheter och uppbyggnad av resurser för produktion i full skala. Under budgetåret 1976/77 uppgick utlåningen

ull 38,5 miljoner, av vilket belopp ca 80 75 avsåg lån tull mindre och medelstora företag eller enskilda personer.

Län på hög risknivå i samband med bl a nyetableringar kan lämnas av företagareföreningarna från statens hantverks- och industrilånefond med upp till fn 300 000 kr till en och samma sökande. Genom ett är 1974 inlett sumarbete mellan företagareföreningarna och Investeringsbanken har företagen fått möjligheter att komplettera dessa krediter med lån på upp till 500-000 kr från banken. Av den sammanlagda utlåningen under år 1976 på ca 205 miljoner kronor — 182 miljoner kronor från hantverks- och industrilåne fonden samt 23 miljoner kronor via Investeringsbanken — torde dock endast en begränsad del ha avsett etablering av nya verksamheter.

Regionalt avgränsat finansiellt stöd vid nyetableringar kän lämnas uv Norrlandsfonden och i form av lokaliseringsstöd. Den totala uttåningen från Norrlandsfonden uppgick år 1975 tull ca 62 miljoner kronor. huvudsakligen dock inriktad på befintliga företag. Statligt lokuliseringsstöd har sedan 1965 utgått med totalt ca 4 100 miljoner kronor. Av detta har inemot 90 7 avsett utvidgning, flyttning eller filkalutläggning vid befintliga företag.

3.2¶Företagsservice m. m.

321 Information och radgivning

Den statliga och statsunderstödda service som riktas mot mindre och medelstora företag är koncentrerad till teknisk och industriell utveckling, utbildning samt marknadsföring. Information, rådgivning och kontaktförmedling utgör väsentliga element i företagsservicen.

Allmän företagsserviceverksamhet har sedan länge bedrivits inom ramen för verksamheten vid företagareföremningarna. Insatserna på denna speciella del av föreningarnas verksumhet har expanderat kraftigt under senare år. Den statliga medelstilldelningen till särskilda företagsserviceinsatser har ökat från 2.5 miljoner kronor budgetåret 1973/74 ull 14.5 miljoner budgetåret 1977/78. Föreningarnas informations- och kontaktverk-

samhet har prioriterats från statsmakternas sida under de år särskilda

medel har anvisats för företagsserviceåtgärder. I runt tal hälften av bidra-

gen till föreningarna under tiden 1973/74—-1976/77 har för resp budgetår

specialdestinerats för information och kontaktverksamhet. Huvudsyftet med verksamheten är att ge företagen vägledning och information om uillgängligt serviceutbud på den privata marknaden eller i samhällets regi samt hänvisa företagen till rätt instans i det konkreta fallet. Allmän rådgivning och översiktliga företagsanalvser utgör en annan väsentlig del av föreningarnas serviceverksamhet. Under senare är har verksamheten inom detta område I ökad utsträckning inriktats på frågor som rör produktförnyelse sumt marknadsföring på hemma- och exportmarknaderna. Föreningarna har i sistnämnda avseende ett starkt stöd i Exportrådet. Även företa-

gareföreningarnas arbildningsservice har intensifierats under de senaste

åren. Vid varje förening finns sedan två år en särskild utbildningskonsulent, vilkens uppgift är främst att analysera utbildningsbehov och ge information om tillgängligt kursutbud. Utbildningskonsulenterna samarbetar som regel mycket nära med statens industriverks enhet för företagsutveckling och andra utbildningsorgan.

Företagareföreningarnas verksamhet kommer att närmare behandlas i det följande.

Genom STU sker i tekniska frågor en omfattande förmedlings- och rådgivningsverksamhet som nästan uteslutande riktar sig mot mindre och medelstora företag eller enskilda uppfinnare. STU:s totala kostnader för denna verksamhet uppgick budgetaret 1976/77 ull 9.0 miljoner kronor. Verksamheten avser en rad olika former av service: uppfinnarstöd i form av allmänna råd och upplysningar, pitentradgivning. medverkan i förmedling av uppfinnings- och forskningsresultat till industriell exploatering. innovations- och kreativitetsfrämjunde åtgärder samt kontaktförmedling mellan olika förskningsinsttutioner och småföretag. Den sistnämnda verksamheten bedrivs regionalt med kontaktsekretariat på sju högskoleorter. Kontaktsekretariaten arbetar i nära samverkan med företagareföreningarna.

Viss service- och rädgivningsverksamhet på det tekniska omradet bedrivs inom ramen för statens ndustriverks bransehstödjande aktiviteter. Detta sker i form av branschanknutna tekniska konsulenter inom gjuteriindustrin. den träbearbetande industrin samt järn- och metallmanufakturindustrin. Totalt finns i dag fyra konsulenter.

Ytterligare servicefunktioner på uppfinnings- och produktutvecklingsområdet fullgörs av patent- och registreringsverket.

Personella och tekniska resurser för marknadsundersökningar, tekniska

utredningar. exper.mentell provning m m ställs fn till de mindre och medelstora företagens förfogande vid Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland. vilket varit verksamt i Skellefteå sedan ar 1971.

322 Utbildning

Behovet av utbildning för företagsledare och anställda i de mindre och medelstora företagen har uppmärksammats alltmer under senare är. I syfte att främja tekniska och ekonomiska framsteg inom de mindre och medels-

branscher och företagsgrupper bedrivs i samhällets regi särskild utbildningsverksamhet. Här har tidigare nämnts den regionala utbildningsservi-

cen genom utbildningskonsulenterna vid företagareföreningarna.

En omfattande utbildnings- och utbildningsfrämjande verksamhet administreras härutöver av industriverket. Industriverkets utbildningsverksamhet sker delvis i egen regi, delvis I samverkan med andra institutioner. Inom området företagsledarutbildning har verket tagit initiativ till ett sum-

arbete med näringslivets organisationer och vissa utbildningsorgan för att skapa överblick över planerade och pågående aktiviteter samt för att underlätta en samordning av de olika organens insatser. Genom finansiellt stöd har verket medverkat till att utbildningsmaterial kommer fram som är anpassat till de mindre företagens behov och som täcker luckor i det nuvarande utbildningsutbudet.

Industriverkets enhet för företagsutveckling — SIFU — bedriver en omfattande kursverksamhet med inriktning bl a på mindre och medelstora företag. Dessa företag svarar för ungefär en tredjedel av antalet kursdeltagare.

Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär och avser främst

tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i företagen. Antalet kursdeltagare under budgetåret 1976/77 uppgick till ca 21 500. en ökning med 4 000 deltagare jämfört med budgetåret dessförinnan.

Även inom ramen för de speciella branschprograummen initierar. ut-

vecklar och stöder verket olika utbildningsinsatser. Branschprogrummens utbildningsåtgärder omfattar textil: och konfektionsbranscher, möbel-,

snickeri- och trähusindustrin samt gjuterierna. Utbildningen vänder sig i första hand till nyckelpersoner inom företagen och är nära anpassad till branschens förhållanden. Utbildningen genomförs alltid i samverkan med branschens organisationer och är i betydande utsträckning regionaliserad. Under budgetåren 1970/71-1976/77 har totalt anslagits ca 30 milj. kr. för

dessa insatser.

SIFU har filiulkontor i Malmö, Göteborg. Växjö och Luleå. Via SIFU:s filialkontor och företagareföreningarna når industriverket ut regionalt med utbildningsfrämjande aktiviteter. SIFU:s kursverksamhet finansieras genom kursavgifter och statliga bidrag. För budgetåret 1977/78 uppgick bidragen till 10,6 miljoner kronor.

Den kommunala vuxeniubildningen erbjuder vidareutbildning till yrkesverksamma för att möjliggöra för dessa personer att följa med i den tekniska utvecklingen och andra förändringar inom bl. a. olika områden av näringslivet. Utbildningen har för närvarande anordnats i nära nog samlligå kommuner. Sedan ett par år tillbaka pågår ett samurbete mellan industriverket och den kommunala vuxenutbildningen i bla Växjöområdet. Samurbetet innebär att företagsanpassade lokala kurser kan genomföras till en låg kostnad för kursdeltagarna.

3.2.3 Exportfrämjande åtgärder

Samhällets exportfrämjande insatser sker i första hand via Exportrådet, vars uppgift är att som centralt organ planera, samordna och genomföra ätgärder för att främja Sveriges export. De mindre och medelstora företagens exportmöjligheter har i detta sammanhang ägnats särskild uppmärksamhet. Enligt rådets avtal med staten bidrager denna till verksamhetens finansiering med ett belopp som motsvarar rädets nettokostnader för den

mindre industrin. En särskild delegation för den mindre industrin har knutits till exportrådets styrelse. Delegationen skall ge räd i frågor som gäller verksamheten riktad till mindre företag och kan genom direkt kontäktverksamhet ge vägledning och stimulans åt de mindre företagen i deras exportansträngningar.

Verksamheten inom exporträdet omfattar saväl projektverksamhet såsom mässframträdanden. besöks- och säljresor. marknadsundersökningar som allmän eller fördjupad service och rådgivningsverksamhet. Sistnämnda verksamhet är i hög grad inriktad mot de mindre och medelstora

företagen. Bidrag till löpande service till den mindre industrin utgick

budgetåret 1977/78 med 1,9 miljoner kronor. Projektverksamheten som bedrivs inom ramen för ett anslag om 17 miljoner kronor betjänar bade stora och små företag. Andelen mindre företag är stigande. Vissa projekt.

bl. a. de s. k. säljresorna, drivs främst för de mindre företagen. Rådet

administrerar vidare det statliga stödet till kursarrangörer inom området för

vidareutbildning i internationell marknadsföring. Till rådet är knutet en rådgivande delegation i dessa frågor.

Exportfrämjande aktivitet bedrivs i inte obetydlig omfattning vid företagareföreningarna. Oftast sker denna verksamhet I samverkan med export-

rådet. Varje förening har utsett en särskild tjänsteman som skall hålla kontakt med Exportrådet.

Flertalet föreningar anordnar regelbundet tillsammans med Exporträdet informationsträffar om export samt medverkar i analyser av företagens exportmöjligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU). Exportrådet och föreningarna genomförts kurser i exportkunskap i så gott som sumtliga län.

Vid envar förening i Stockholms. Värmlands och Kopparbergs län bedrivs i samverkan med Exportrådet och industriverket ett exportfrämjande projekt — ”exportchef att hyra” — för grupper av företagare som är verksamma I olika branscher. Till varje grupps förfogande har ställts en export-

konsult med uppgift att underlätta företagens utlandsförsäljning.

Inom ramen för de bransehfrämjande åtgärderna vid industriverket uansvarar verket för vissa exportfrämjande insatser. Exportstödprogrammet omfattar tekoindustrierna, den träbearbetande industrin, den manuella

glasindustrin samt delar av metallmanufakturindustrin. Genom att dessa

branscher karaktäriseras av ett betydande inslag av småföretag har i bety-

dande utsträckning exportstödet kommit denna företagskategori till del. Exportstödet kan utgå till såväl kollektiva som företagsindividuella pro-

jekt. De regler som gäller för konsult- och exportbidragen är ej enhetliga

för de olika branscherna. Stödet kan inom vissa branscher användas för

bl.a. omorientering till nya produktområden, för sortiments- och marknadsanalyser liksom för etablering av försäljningsorganisationer utomlands. Från och med budgetåret 1976/77 ansvarar industriverket för sumt-

liga exportstödprogram. För tekoprogrammet sker handläggningen helt

inom verket medan Sveriges exportråd svarar för genomförandet av övriga

program. Mellan budgetåren 1970/71 och 1976/77 har totalt anvisats ca 60

miljoner kronor för dessa ändamål.

3.2.4 Underleverantörsinriktade åtgärder

Behovet av en väl fungerande underleverantörssektor har föranlett samhällsinsatser på området i första hand via företagareföreningarna. Utöver den omfattande service- och rådgivningsverksamhet som underleveran-

törsföretagen i likhet med andra småföretag är föremål för, är ett flertal företlagareföreningar engagerade i leveransförmedlingsverksamhet på re- |

glonal nivå. Verksamhetens omfattning och inriktning varierar mellan för-

eningar från passiv informationsförmedling till aktiva kontaktförmedlande insatser. Verksamheten bedrivs i regel i nära kontakt med branschorgani-

sationerna.

Vid Exportrådet bedrivs leveransförmedling mellan utländska beställare

och svenska underleverantörer. Årligen förmedlas ca 6 000 varuförfrågningar från utlandet till svenska företag. Förmedlingen sker dels genom tillhandahållande av adresser till lämpliga svenska leverantörer, dels genom inhemska underleverantörer om inkomna förfrågningar. Handelskamrarna förmedlar på liknande sätt årigen 4000-5 000 förfrågningar från utländska kunder.

En annan typ av leveransförmedling har bedrivits i ett tidsbegränsat projekt för norrländska underleverantörer av STU i samverkan med Sveriges industriförbund. Projektet syftade bla till att etablera kontakter mellan

beställarföretag i södra Sverige och underleverantörer i Norrland. I verk-

samheten deltog även företagareföreningarna i de nordligaste länen liksom Norrlandsfonden.

4. Företagareföreningarnas verksamhet m.m.

4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och verksamhet

Av främt social- och sysselsättningspolitiska skäl började företagare-

föreningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande

arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet.

Föreningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kre-

ditstöd, söka dels stimulera till ny företagsamhet, dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första

hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen med en klart regionalpolitisk inriktning. Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. I styrelserna ingår representanter för stat, landsting och länets hantverksor-

ganisation. Samhällets representanter utgör majoritet i styrelsen. Detta är

en förutsättning för att föreningen skall få lån ur statens hantverks- och industrilånefond. Landshövdningen är självskriven ledamot i styrelsen om inte regeringen förordnar annat. Sedan år 1975 skall två styrelseledamöter och suppleanter för dem utses efter förslag av facklig huvudorganisation.

Verksamheten bedrivs med hjälp av administrationsbidrag från staten och resp. landsting. Dessutom har föreningarna möjlighet att ta upp lån frän staten.

Till medlem av länets företagareförening kan antas företagare, sammaunslutning av företagare. landsting och primärkommun i länet samt sådan

enskild eller juridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens ändamål och verksamhet.

Vid slutet av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17 400 medlemmar. Majoriteten av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Föreningarna kräver medlemskap av företag som beviljas lån men däremot inte av företag som utnyttjar föreningarnas tjänster i övrigt. Insatsbelop-

pen är av engångskaraktär. De varierar mellan föreningarna men är för samtliga närmast symboliska till sin storlek.

Sedan år 1959 finns en företagareförening i varje län.

Ffter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 har föreningarnas verk-

samhet i högre grad inriktats på att tjäna ett allmänt produktionshöjande

syfte. Föreningarna i stödlänen har fortfarande viktiga uppgifter inom ramen för regionalpolitiken, bl.a. beredning och uppföljning av ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år 1968 handlägger dessutom föreningarna i de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemar-

bete. Föreningarnas organisation och verksamhet behandlades senast av statsmakterna år 1968 på grundval av förslag från 1962 års företagareföre-

ningsutredning. Enligt statsmakternas ställningstaganden till förslagen (prop. 1968:61, SU 1968:102, rskr 1968:254) skall företagareföreningarna ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri.

I och med inrättandet av statens industriverk (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225) år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på länsplanet mellan bl. a. industriverket och de mindre och medelstora industriföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser I fråga om företagsservice förstärktes. Vidare påbörjades budgetåret 1974/75 en successiv uppbyggnad av en s.k. utbildningskonsulentfunktion inom varje företagareförening (prop. 1974:47, NU 1974:35. rskr

1974:227).

Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter rörunde de statliga bidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet. Föreningar-

na har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar. De har även vissa beredande uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om trafiktillstånd.

Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter under senare år har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl

lånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har

ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till närmare 400 tjänstemän f. n.

För budgetaret 1977/78 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avser alt täcka föreningarnas administrationskostnader för kreditverksamhet och företagsservice m.m. År 1977 beräknas bidragen från landstingen uppgå till ca 19 milj. kr. Samhället finansierar härigenom

huvuddelen av föreningarnas verksamhet. Bidragens fördelning på olika

ändamål och föreningar framgår av följande sammanställning. Statliga och landstingskommunala bidrag till företagareföreningarna budgetåret 1977/78 resp. kalenderåret 1977 (belopp i 1 000-tal kr.)

Före- Statliga bidrag budget- Summa = Landstings- Summa statliga tagare- året 1977/78 statliga — kommunala och landstingsförening bidrag bidrag kommunala (län) Allmänt Bidrag Bidrag år 1977 bidrag

administ- till till

rations- = företags- utbild-

bidrag service = nings-

service

24 735 10 205 3 170 38 110 18 966 57 076

Anm. Dessutom får föreningarna särskilda bidrag för administration av glesbygdsstöd, garantilån för arbetsmiljön och energisparbidrag.

Företagareföreningarnas olika uppgifter kan delas in i två huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen företagsservice och kreditverksamhet.

Målgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. Ingendera verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänseende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

I prop. 1973:41, som behandlar bl.a. olika industripolitiska stöd- och utvecklingsinsatser, definieras begreppet företagsservice. Med företagsservice avses främst - information till företagen i olika frågor, t.ex. om former för finansiering,

beskattningsregler, regler för handel på olika utlandsmarknader eller

olika standardiserings-, patent-, provnings-, såkerhets- och miljövärds-

krav, —- utbildning (fortbildning) i tekniska, ekonomiska och administrativa frå-

gor inkl. marknadsföringsfrågor. —- rådgivning (konsulttjänster) i tekniska, ekonomiska och administrativa

frågor inkl. marknadsföringsfrågor. | - tekniska tjänster beträffande produktutveckling, prototyptillverkning

och provning.

Reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet finns i kungörelsen (1960:372, omtryckt 1973:550, ändrad senast 1976:471) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Kreditstöd får lämnas för att främja hemslöjd, hantverk och småindustri. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksarnhet eter —- med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Stöd till större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara att stödet är angeläget från sysselsättnings- eller lokaliseringssynpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningar även för mindre industri- och hantverksföretag, t.ex. genom att de är underleverantörer till den större industrin. I sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon exakt storleksmässig avgränsning av be-

greppet hantverk och småindustri lagtext eller förarbeten. Den praxis som

har utvecklats torde dock innebära att företag med upp till 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.

Med annan industriell verksamhet avses i författningen någon form av

tillverkning, bearbetning eller förädling.

Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet, bl. a. företag som under industriella former och i större skala bedriver viss förädling, t. ex. kafferosterier och skinn- och pälsberedning. eller viss form av 5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40. Bilaga I

tillverkning, t. ex. större fotolaboratorier för framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av naturprodukter bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet, t. ex. sågning av skiffer, sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid stenkross, om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär.

Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag,

lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen, djuruppfödning eller odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet. Kreditstödet omfattar inte heller tjänsteproducerande företag.

I den kreditstödjande verksamheten ingår utlåning av hantverks- och industrilån (direktlån), förmedling av industrigarantilän och beredning av s.k. kombinationslån som lämnas av Investeringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om garantilån för arbetsmiljön, statsbidrag för energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

Företagareföreningarnas låneverksamhet i form av direktlån finansieras

f.n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industrilånefond. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta, som med 0,59£ understiger föreningarnas egen utlåningsränta. F.n. uppgår

summan av till statsverket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlusttäckningen på låneverksamheten finansieras dels genom att varje

förening till en särskild fond avsätter 0,5Z: av utlånat belopp, dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag till förluster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. Läåneförlusterna har under de är som låneverksamheten bedrivits i genomsnitt för samtliga föreningar uppgätt till drygt 356 av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåneverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att förstärka hantverksoch industritånefonden. Fonden uppgick i augusti 1977 till ca 575 milj. kr.

Den länsvisa fördelningen av utestående län ur statens hantverks- och

industrilånefond samt omfattningen av kombinationslånen framgår av sammanställningen på nästa sida.

På myndighetsplanet fungerar industriverket som service- och tillsynsorgan för föreningarna. Verket ger råd och anvisningar för föreningarnas samlade verksamhet, fördelar de statliga bidragen till föreningarna och utövar tillsyn över deras kreditstödjande verksamhet.

Som samarbetsorgan för föreningarna med främst service- och informationsuppgifter fungerar även Företagareföreningarnas förbund. Samtliga

föreningar är medlemmar i förbundet. Dess verksamhet finansieras genom

avgifter från föreningarna.

Utestående lån ur statens hantverks- och industrilänefond per den 15 augusti 1977 samt utestående kombinationslån per den 31 maj 1977 (belopp i 1 000-tal kr.)

Kornbinationslån

Företagare-

!) Inkluderar beviljade men ev. inte uttagna lån till föreningarna för budgetåret

1977/78, totalt 75 milj kr. 2) Utöver detta belopp tillkommer ca 14 milj. kr. i utestående lån från vissa lands-

ting. ") Varav garanti 500 000 kr.

4.2 Företagareföreningsutredningens betänkande

4.2.1 Företagareföreningarnas framtida verksamhet i stort 4.2.1.1 Utredningen

Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande, med utgångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar, att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av deras stöd- och utvecklingsprogram. Hittillsvaran-

de erfarenheter visar att företagen finner det mycket värdefullt att kunna

repliera på en organisation, som kan arbeta i nära och mer eller mindre

daglig kontakt med företagen.

De enskilda företagen finner det enligt utredningen föga ändamälsenligt att bli föremål för uppsökande stödverksamhet från flera håll. De har redan i dagsläget ofta svårigheter att få en överblick över alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att

kontakta alla olika myndigheter och organ. Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de

samhälleliga utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som ett slags samordnande organisation i varje län.

I sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet har utredningen funnit att föreningarna i stort synes vara lämpade

att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar få väl utvecklade kontakt- och informationsvägar inte bara till målgrupperna — de mindre och medelstora företagen — utan också till de olika centrala och regionala myndigheter och organ som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har

ställts till föreningarnas förfogande har inneburit att förutsättningarna för utvecklande insatser I företagen har förbättrats. Genom nära och dagliga kontakter har föreningarna skapat ett förtroende hos företagen och bidragit

till en gynnsam utveckling bland dessa.

Utredningen har dock funnit förhållanden som inte kan betraktas som helt tillffredsställande. Vissa av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom vissa föreningar. En del av problemen är betingade av bristande resurser hos föreningarna. De bör sålunda enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas resursmässigt och samtidigt ges en bättre organisatorisk uppbyggnad för att de mer effektivt skall kunna stödja småföretagen I deras utvecklings- och expansionsansträngningar.

Målet för föreningarnas framtida verksamhet i stort bör även framöver vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som ger möjligheter till en trygg och ökad sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att medverka till att

uppnå en tillfredsställande effektivitet i enskilda företag och att i möjligaste

mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher. Tyngd-

punkten i föreningarnas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att

vidareutveckla det befintliga näringslivet. En viktig uppgift är emellertid

att medverka till att nya företag etableras. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna — dvs. främst kreditstödjande verksamhet och olika slag av

företagsserviceinsatser — bör därvid i stort bibehällas. Enligt utredningen har föreningarnas breda verksamhetsoraräde och omfattande medelarsenal inneburit en ökad effektivitet i de åtgärder man har vidtagit. Föreningarna har inom ramen för sin organisation kunnat välja lämplig sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer spercalinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

En grundförutsättning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma ätminstone på litet längre sikt.

Företagareföreningarna kommer i än högre grad att vara samhällets — statens, landstingens och kommunernas — regionala organ för näringspolitiska insatser till små och medelstora företag. De bör därvid regionalt betjäna främst industriverket. STU ock exportrådet. Föreningarnas insatser — alltifrån rådgivnings- och konsultinsatser till lån och bidrag - måste få karaktären av hjälp tll självhjälp. Det är företagen själva som skall bestämma om de vill utnyttja föreningarnas stödmöjligheter. Föreningarna har en viktig samordningsuppgift mellan näringslivet och centrala myndigheter, stöd- och serviceorgan, läns- och kommunala myndigheter m.fl.

Föreningarna skall i denna funktion ge information om och hänvisa till de centrala och regionala stödformer som kan aktualiseras i enskilda fall och i

övrigt förmedla kontakter som närmgslivet av olika skäl kan ha problem att

klara. Föreningarnas verksamhet måste stå i samklang med samhällets reglonalpolitiska strävanden.

Centrala näringspoliuiska organ, landsting och kommuner bör i princip inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. De bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag utan kanalis2ra sina insatser via föreningarna.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna eventuell myndighetsutövning till repionala myndigheter. Utredningen har dock inget att erinra mot att föreningarna även i fortsättningen handhar vissa myndighetsutövande uppgifter på samma sätt som gäller i dag.

Föreningarna bör ges stor flexibilitet och självständighet när det gäller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Utredningen har inte ansett det möjligt och inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur

föreningarna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfaren-

heterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet dels varierar över tiden, dels varierar mellan olika regioner och län.

Det bör ankomma på föreningarna att själva göra de avvägningar och prioriteringar som är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna länet.

4.2.1.2. Remissyttrandena :

Nära nog samtliga remissinstansers allmänna bedömning är att utred-

ningens förslag i stort bör kunna ligga till grund för den framtida regionala näringspolitiska organisationen.

SHIO/[Industriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening delar utredningens uppfattning om föreningarnas övergripande målsättning. Organisationerna finner även flertalet av de åtgärder som utredningen föreslår väl ägnade att främja detta övergripande mål.

Industriverket delar i stort utredningens bedömning av den hittillsvarande utvecklingen och de nu rådande förhållandena. Verket instämmer vida-

re i huvudsak i utredningens förslag. som till stora delar innebär en an-

passning till redan tillämpad praxis.

RRV anser att utredningen inom den valda ramen väl kartlagt problem och brister i företagareföreningarnas nuvarande verksamhet. Verket vill dock understryka vikten av att företagareföreningarnas uppgifter ses som en del i den totala regional- och näringspolitiken.

ÖEF hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att stärka och bredda företagareföreningarnas organisation och verksamhet. En liknande uppfattning framförs av exportrådet.

LO framhåller att organisationen i olika sammanhang har pekat på behovet av en effektiv regional organisation för näringspolitiken. LO har

emelertid ställt sig tveksam till företagareföreningarnas möjligheter att i

nuvarande form och utan kraftiga resurförstärkningar effektivt kunna fungera som regional näringspolitisk organisation. LO har därför föreslagit att

föreningarna borde göras till föremål för en utredning varför LO inled-

ningsvis uttrycker sin tillfredsställelse över att denna nu har genomförts. Rent allmänt delar LÖ uppfattningen att verksamheten främst skall ta sikte på de mindre och medelstora företagen. Det är enligt LO det stora antalet sådana företag spridda över hela landet och med starkt varierande problem och förutsättningar som gör att en effektiv regional organisation för näringspolitiken kommit att framstå som allt mer nödvändig. Det är ett

allmänt näringspolitiskt intresse att utvecklingsmöjligheter för denna del

av näringslivet tas tillvara och att näringspolitiken aktivt bidrar till detta.

TCO kan i allt väsentligt ansluta sig till utredningens principiella överväganden om behovet av en utbyggd regional näringspolitik. De förslag som framförs I betänkandet ligger i stor utsträckning i linje med TCO:s uppfattning.

Även Företagareföreningurnas förbund framhåller att förbundet i allt väsentligt delar utredningens huvudförslag. Företagareföreningarna, lik-

som länsstyrelserna, landstingen och handelskamrarna är i stort positiva

till utredningens förlag även om vissa delar av förslagen kritiseras. Företa-

gureföreningen i Kronobergs län konstaterar med glädje den stora enighet som utredningen redovisar vad gäller behovet av en slagkraftig regional

näringspolitik samt målsättningen för företagareföreningarna att i framtiden

kunna fungera som ett effektivt instrument i nära samverkan med länets

näringsliv för att skapa och vidmakthålla en trygg sysselsättning.

Sysselsättningsutredningen anför att företagareföreningsutredningens uppfattning att företagareföreningarna I alltmer ökad utsträckning bör fungera som ett organ för samhällets industripolitiska insatser inom regional-

och näringspolitiken överensstämmer med sysselsättningsutredningens -

uppfattning.

Svenska företagares riksförbund anser däremot att en utbyggd verksamhet enligt utredningens förslag först bör ske sedan klara utredningar visat det verkliga behovet av kreditstöd och serviceverksamhet till icke marknadspris hos mindre och medelstora familjeföretag.

Remissinstanserna är genomgående positiva till utredningens förslag att företagareföreningarna bör kunna utgöra basen för en framtida regional

närtingspolitisk organisation och att målet för företagareföreningarnas

verksamhet bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning samt att detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen.

Landstingsförbundet anför att företagareföreningarna på det hela taget har varit framgångsrika som förmedlare av samhällets insatser och gör sammanfattningsvis den bedömningen att föreningarnas verksamhet har bidragit till en mera balanserad regional utveckling — både mellan länen och inom varje län. Sveriges köpmannuförbund ser positivt på förslaget att

föreningarna kommer att få vidgade och mer betydelsfulla arbetsuppgifter

genom att starkare betoning på deras ansvar för uppbyggnanden av den regionala näringspolitiken genom kreditförmedling. AB Industrikredit och AB Företagskredit framhåller i sitt gemensamma yttrande att som ett av de

viktigaste problemen inom svenskt näringsliv under de närmaste åren

framstår behovet av höjd effektivitet. Företagareföreningarnas liksom övriga kreditinstituts insatser måste inriktas på åtgärder som kan förväntas höja den tekniska och kommersiella idénivån i landet.

Ett stort antal remissinstanser, däribland LÖ, SHIOlndustriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening, Svenska bankföremingen/PK-banken, exportrådet och Huandelskammarförbundet understryker utredningens uppfattning att föreningarnas insatser bör inriktas endast på företag

eller projekt som bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma. Exportrådet

finner det angeläget att poängtera denna grundinställning, för att sådana

aktiviteter skall kunna ge långsiktiga effekter på livskraftiga företag. Handelskammarförbundet anser att det är ett oavvisligt krav att de

projekt i vilka föreningarna satsar resurser är utvecklingsbara och lön-

samma på sikt. Förbundet anser vidare att det är en fördel att målformulceringen gjorts relativt vid då det ger de olika föreningarna frihet vid den

närmare utformningen av sin verksamhet.

LO framhåller att föreningarnas verksamhet skall ta sikte på företag som

med hjälp av föreningarnas insatser har gynnsamma utvecklingsmöjligheter. Uppgiften bör inte vara att med olika stödåtgärder kortsiktigt rädda sysselsättningen i sådana fall där företagen inte har möjligheter att överleva på längre sikt. Samtidigt vill LO understryka vikten av att föreningarnas verksamhet ligger i linje med samhällets regionalpolitiska strävanden.

Utredningens förslag att centrala näringspolitiska organ, landsting och kommuner inte bör bedriva stödverksamhet vid sidan av föreningarna eller bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer får stöd av ett stort antal remissinstanser.

Decentraliseringsutredningen ansluter sig till utredningens mening att det regionala näringspolitiska arbete som ligger väl till för föreningarna skall kanaliseras genom dessa. Några nya organ behöver inte i framtiden inrättas på länsnivå för att täcka in speciella behov när det gäller företagsservicen. Det är också angeläget att centrala organ inte bedriver verksamhet i länen genom personal placerad i de centrala organens administration. Föreningarna utgör en naturlig replipunkt för förmedling av service och bör få resurser för att tillgodose de ökade krav som successivt kommer att ställas.

Även industriverket betonar vikten av att de centrala näringspolitiska organen — STU, exportrådet m.fl. —- liksom landstingen och även primärkommunerna inte bygger upp egna länsbaserade organisationer, utan kanaliserar sina operativa insatser via föreningarna. Föreningarna blir då den naturliga kontaktpunkten för länets mindre och medelstora företag i frågor som är väsentliga för dessa företags utveckling.

Hundelskammarförbundet anser det vara tillfredsställande att utredningen så hårt trycker på att samhällets direkta näringspolitiska insatser på regional nivå skall samlas till ett organ. Samtidigt framhåller förbundet att det faktum att företagareföreningarna inom det statliga området skall utgöra exportrådets regionala replipunkter inte får innebära att handelskamrarna som företrädare för det samlade näringslivet i resp. region får mindre möjligheter att ge företagen service på utrikeshandelsområdet.

Många remissinstanser, däribland Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Gävelborgs läns landsting, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Södermanlands läns företagareförening samt Svenska kommunförbundet, anser dock att utredningens ståndpunkt är väl kategorisk. Flera av dessa instanser menar att bl.a. kommunerna även I framtiden måste ha nära kontakter med företagen för att kunna fullgöra sina servicefunktioner och Övriga verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller bl.a. att landstingen för sin del kan ha behov av egna organ för regionalpolitiska frågor. om deras insatser på länsplanet kan vidgas. Vidare måste både landsting och primärkommuner

ha möjlighet att medverka inom regionalpolitiken i andra former. Det

handlar exempelvis om att ta fram industrimark och lokaler, om att erbjuda god kommunal service och att biträda företagen vid kontakter med andra

samhällsinstanser. Således mäste det finnas utrymme för allmänt näringslivsfrämjande insatser som inte riktar sig direkt till enskilda företag.

Nära nog samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning till föreningarna. Industriverket understryker liksom utredningen att: ”stor restriktivitet måste iakttas om man överväger att ge föreningarna myndighetsutövande uppgifter. Föreningarnas karaktär av stöd- och serviceorgan måste i stället markeras. varför uppgifter av fiskal. reglerande. föreskrivande eller kontrollerande art i princip inte bör ges föreningarna”. RRF delar denna uppfattning. RRV. liksom flera andra instanser. bl.a. flera länsstyrelser. anser dock att för att undvika dubbelarbete och för att utnyttja föreningarnas miljökunskap dessa bör kunna utföra berednings- och uppföljningsarbete åt andra organ.

Det stora flertalet remissinstanser, som har yttrat sig i denna del, anslu-

ter sig till utredningens uppfattning att föreningarna bör ges stör flexibilitet

och sjävständighet i sin verksamhet. Några instanser, bl.a. Svensk industriförening och LÖ synes dock mena att behovet av självständighet inte bör överdrivas utan att behovet av central påverkan av föreningarnas verksamhet också måste beaktas. Enligt LO ger utredningens resonemang på vissa punkter intryck av att man underskattar värdet av central sam-

ordning och styrning. LO vill rent allmänt slå fast att näringspolitiken är

och mäste vara en huvuduppgift för staten. En övergripande styrning av resurserna är nödvändig i syfte att utjämna de regionala skillnaderna i sysselsättning. Detta har hittills varit relativt allmänt accepterat vad gäller regionalpolitiken och det måste i lika hög grad gälla näringspolitiken. Statsmakterna bör därför klart slå fast att företagareföreningarnas verksamhet skall ha som utgångspunkt den planering som sker inom ramen för regional- och näringspolitiken.

4.2.2 Företagareföreningarnas framtida målgrupp

4.2.2.1 Utredningen

Utredningens principiella utgångspunkt är att inom ramen för olika näringspolitiska insatser bör samhället söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningarnas mälgrupp I en sådan omfattning.

I enlighet med sina tilläggsdirektiv föreslår utredningen att den nuvarande målgruppen — främst de tillverkande företagen — utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag.

Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen. I den mån tjänsteproducerande

företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller

enskilda konsumenter, får frågan om företagen är stödberättigade uvgöras

från fall till fall av föreningarna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

Utredningen, som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk näringsgrensindelning (SND, föreslår att följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar bör ingå I föreningarnas målgrupp:

e Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskil-

da stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalise-

ring Sand- och grustag, mineralbrott m.m. Tillverkningsindustri Byggnadshantverk Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling

Lastbilstransport och maskinuthyrning, vad gäller föreningarnas fö-

retagsservice men däremot inte kreditstöd

Juridisk, ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet

e Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet. reparation av

motorfordon samt tvätteriverksamhet.

Frågan om målgrupper bör enligt utredningen tas upp tll ny prövning efter några år med ledning av då vunna erfarenheter avseende resursun-

språk m.m.

4.2.2.2 Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del, däribland SHIO/|lndustriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening, anser att utredningens målgruppsavgränsning är välmotiverad eller tillfredsställande.

Flera instanser anser dock att avgränsningen gjorts för snäv. Grossistförbundet och köpmannaförbundet anser sålunda att detaljhandeln bör ingå I målgruppen. Bl.a. RRV, flera länsstyrelser och handelskamrar framhåller att turistnäringen bör ingå i målgruppen. Malmgruvor, ytterligare delar av byggnadsindustrin, åkerinäringen — även i fråga om kreditstöd -, restaurang- och hotellrörelse är andra exempel på näringsgrenar som

föreslås ingå i målgruppen. LRF, Företagareföreningarnas förbund och

bl.a. vissa företagareföreningar förordar en större valfrihet i målgruppshänseende beträffande verksamhet 1 glesbygd, t.ex. stuguthyrning och

taxirörelse. Investeringsbanken förordar en mycket allmänt hållen formule-

ring för att ange målgruppsavgränsningen, nämligen: ” mindre och medelstor näringsverksamhet'”.

Å andra sidan uttrycker åtskilliga remissinstanser, däribland ett flertal företagareföreningar, industriverket, Företagareföreningarnas förbund

och Norrlandsfonden tveksamhet inför den föreslagna utökningen av

målgruppen — från ca 35000 till ca 100000 företag. Dessa instanser

förordar en mer successiv utökningstakt så att stödet till den primära

mälgruppen inte minskas. Därvid framhålls att föreningarna redan har svårigheter tillgodose behoven hos den nuvarande målgruppen.

I sammanhanget framhåller LO att även om föreningarnas verksamhet

främst skall ta sikte på mindreföretagen så vill LO dock betona vikten av

att föreningarna strävar efter att upprätthålla goda kunskaper och kännedom om förhållanden även i större företag. Vidare anser LÖ rent principiellt att företag som kommer i åtnjutande av olika samhälleliga stödatgär-

der skall följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etable-

rade på den svenska arbetsmarknaden. LO menar sålunda bl.a. att det klart bör slås fast I anvisningarna för föreningarnas kreditstödjande verk-

samhet att det av beslutsunderlaget i kreditärendet bör framgå huruvida relationerna till de anställda är reglerade genom avtal samt huruvida mer

betydande brister i arbetsmiljön kan anses föreligga. Vidare bör framgå om

företaget fullgjort sina skyldigheter enligt medbestämmandelagen. Remissinstanserna tillstyrker genomgående eller har inga invändningar

mot förslaget att frågan om målgruppsavgränsningen tas upp till ny prövning om ett par år.

4.2.3 Företagsservice i fortsättningen

4.2.3.1 Utredningen

Utredningen framhåller sin allmänt positiva grundinställning till den

hittills bedrivna verksamheten. I det stora hela fungerar företagsserviceverksamheten väl enligt utredningen och fyller uppenbarligen ett stort behov

när det gäller småföretagens utveckling. Utredningen föreslår att företugareföreningarnas företagsservice liksom

hittills bör omfatta informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgiv-

ning inklusive översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice samt kon-

sultverksamhet. Verksamheten, som bör vara av aktiv uppsökande karaktär, bör intensifieras och ges ökad spridning. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga företag inom målgruppen.

Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom områdena produktutveckling, marknadsföring och export sumt åt den uppföljande verksamheten. Vad gäller rådgivningsverksamheten anser utredningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser, liksom mer omfattande åtgärdsförslag, bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Föreningarna bör iaktta viss restriktivitet I fråga om renodlad konsultverksamhet i egen regi och med egna resurser. Uppfattningen grundas på bl. a. att föreningarnas personella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna rådgivnings-/analysverksamheten är

mycket tidskrävande och fordrar härd prioritering vad gäller urvalet av

företag. Föreningarna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytter-

ligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att föreningarna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer. I den mån konsultverksamhet bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift, eller i vart fall med ett belopp som lägst motsvarar föreningarnas självkostnader.

Utredningen föreslår särskilda åtgärder för att främja etablering av nya

företag. De omfattar bl. a. kartläggning av utvecklingsbara idéer, information till potentiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av rådgivning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. Ut-

redningen framhåller att insatserna på detta område å ena sidan bör vara av mer generell karaktär, dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal

och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt, eller inriktade på

informations-, konferens- och utbildningsverksamhet med tänkbara nyföretagare som målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke tillgo-

dosedda behov av lokal/regional produktion i form av t. ex. underleveranser.

Å den andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och

konkreta. De bör omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag genomgår, dvs. förberedelsefas, startfas och inkörningsfas.

I förberedelsefasen finns flera åtgärder som kan aktualiseras och ulvecklas, bl. a.: - information och utbildning I ”att starta eget” eller på annat sätt exploa-

tera en affärsidé, - rådgivning och bistånd i planeringsuppgifter, t. ex. marknadsanalyser,

kapitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler, lokalutformning. - kontaktförmedlingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta-

gare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer, idégivare.

kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa-

tioner, finansiärer, tänkbara kunder och leverantörer.

Särskilda åtgärder föreslås även för att förbättra underleverantörsföretagens situation. En särskild funktion för underleverantörsfrågor bör fin-

nas vid varje förening. Utredningen framhåller att flertalet underleverantörer är småföretag. De ingår således i företagareföreningarnas nuvarande mål-

grupp. De flesta föreningar sysslar därför redan nu med någon form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och uppläggning. Särskilda resurser för ändamålet saknas. Målsättningen är oklar. Behovet av förbättrade kontakter mellan

köpare och säljare av underleveranser har stimulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt eller branschmässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed-Expo,

Smedbörsen i Eskilstuna, Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå.

Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en intern-nordisk leverantörsbörs.

Exportrådet och handelskamrarna förmedlar förfrågningar från utländska

kunder.

Utredningen anser att föreningarna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ, centrala och regionala/lokala myndigheter, intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och differenticring av näringslivet. Möjligheten att i större utsträckning än hittills få till stånd inomregionala underleveranssystem framstår därvid som intressant. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier, ottenttig

upphandling, leverantörsbörser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar, längs vilka detta mål bör kunna nås. En allmän höjning

av underleverantörernas kompetens, t. ex. genom information, rådgivning

och utbildning, bör också söka åstadkommas genom medverkan av före-

ningarna.

För att samhällets stöd inom underleveransområdet skall bli effektivt måste det enligt utredningen omfatta en hel serie atgärder inordnade i ett

gemensamt program.

De centrala serviceinstanserna från industriverkets sida med inriktning på att bl. a. effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet bör utökas och intensifieras. Detta är enligt utredningen en viktig förutsättning för att föreningarna I sin tur skall kunna främja utvecklingen bland mål-

gruppsföretagen.

Beträffande företagareföreningarnas utbildningsservice framhåller utredningen att denna bör betraktas som en integrerad del av företagsser-

viceverksamheten. De utbildningsbehov som kommer fram bl. a. genom

utbildningskonsulenternas verksamhet bör kanaliseras till olika utbildningsgivare. Föreningarna bör inte själva bedriva kursverksamhet.

Vidare föreslår utredningen att funktionerna vid SIFU:s filiulkontor i Malmö, Göteborg, Växjö och Luleå bör föras över till företagareföreningen på resp. ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkontorens uppgifter. Utredningen framhåller bl. a. de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbildningsservice resp. filialkontoren. Utredningen erinrar härvid om sin principiella utgångspunkt att

regionala näringspolitiska insatser — till vilka utbildningen räknas — så långt möjligt bör kanaliseras genom ert organ, nämligen företagareföreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och integration av rådgivnings-

och utbildningsverksamhet torde komma att öka. Detta talar enligt utred-

ningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan ftlialkontorens upp-

gifter och företagareföreningarnas. Utbildningsenheterna inom berörda föreningar föreslås få en egen budget. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar, dels i Stock-

holm eller Nyköping med Mellansverige som upptagningsområde, dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som upptagsningsområde.

4,2.3.2 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag om företagsservicens inriktning mot främst produktförnyelse. marknadsföring och export samt underleverantörs- och nyetableringsfrågor.

Exportkreditnämnden hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om att företagareföreningarnas räådgivningsverksamhet bl. a. inom exportområdet bör intensifieras och understryker att detta innefattar angelägna arbetsuppgifter.

Några instanser, däribland Svensk industriförening och några länsstyrelser anser dock att utredningen har överbetonat värdet av underleverantörsinriktade insatser. Omfattande ansträngningar att marknadsföra länets egna underlverantörer torde enligt Svensk industriförening knappast tillföra landets industri ökad effektivitet annat än mycket marginellt.

Å andra sidan understryker många instanser betydelsen av intensi- "fRerande insatser i syfte att förbättra underleverantörsföretagens situation. LO framhåller att dessa företag ofta bedriver verksamhet under mycket osäkra förhållanden och att de ofta är beroende av enstaka produkter och

kunder.

Sveriges Civilingenjörsförbund sympatiserar med utredningens strävan att stödja produktutveckling och marknadsföring. Dock borde utredningen bättre ha preciserat hur detta skall gå till. Det är inte minst viktigt att beakta att även tjänster är produkter och således i behov av produktutveckling och marknadsföring. För stöd till marknadsföring bör företagareföreningarna ha ett allmänt marknads- och bränschkunnande samt ett kunnande om marknadsföringsteknik. Härutöver bör register över marknadskonsulter finnas. Kärnan i begreppet produktutveckling torde vara teknisk utveckling av produkten som sådan till den form i vilken den skall produceras för marknaden. Självfallet lämpar sig inte denna typ av verksamhet för företagareföreningarna, ens om dessa drev en omfattande egen konsultrörelse. Det stöd föreningarna kan ge är att speciellt ha produktutveckling och dess problem i åtanke vid t. ex. kreditstöd och översiktliga företagsanalyser.

SHIO|lndustriförbundeti|SAF|Familjeföretagens förening, Handelskammarförbundet och ytterligare några instanser är tveksamma till utbytet av den uppsökande verksamheten. Eftersom denna är mycket resurskrävande är det enligt SHIO/Industriförbundet/SAF/Familjeföretagens förening naturligare att låta företagen gå till föreningarna än tvärtom.

De allra flesta remissinstanserna som har synpunkter i denna fråga tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag i fråga om konsultverksamhet inkl. debiteringsprinciper för sådan verksamhet vid fören-

ingarna. Industriverket anför att föreningarna inte bör låsa sina resurser i ett fåtal företag. Genomförandet av de djupgående analyserna bör därför överlätas till utomstående konsulent. SIHOHndustriförbundeilSAF|Fuamiljeföretagens förening understryker utredningens slutsats att föreningarna bör kunna bedriva konsultverksamhet. men att de bör vara återhållsamma i detta hänseende då lämpliga utomstående konsulter finns att tillgå. Föreningarnas konsultverksamhet bör självfallet debiteras med marknadsmässiga avgifter, så att en snedvriden konkurrenssituation inte

uppstår. Målsättningen bör vara att upprätthålla goda kontakter med och

stimulera utvecklingen av lokala konsultföretag. Detta får dock inte hindra att föreningens tjänstemän följer upp vissa ärenden samt att de har möjlig-

het att själva undantagsvis ta itu med mer omfattande konsultverksamhet. anför organisationerna.

Utredningens allmänna inställning tull utbildningsfrågornas betydelse för småföretagens utveckling delas genomgående av remissinstanserna. SÖ anför att utredningens överväganden och förslag beträffande utbildningsservice inom företagareföreningarna var ändamålsenliga. IFL säger sig dela utredningens principiella syn på föreningarnas roll i utbildningssammanhang. En liknande uppfattning förs fram av SHIO/Industriförbundet/ SAF|Familjeföretagens förening.

Beträffande förslaget att funktionerna vid SIFU:s filialkontor bör föras över till företagareföreningarna råder delade meningar bland remissinstanserna. Flera instanser, bl. a. RRV, statskontoret, decentraliseringsutredningen, Handelskammarförbundet och några företagareföreningar tillstyrker förslaget. Decentraliseringsutredningen anför att: ”det är från de redovisade utgångspunkterna fullt naturligt att SIFU:s utbildningsverksamhet decentraliseras till företagareföreningarna. Ansvaret för utbild-

ningens genomförande bör efter hand kunna spridas till fler föreningar.

Den av företagareföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer decentraliseringsutredningen som ett steg i en sådan utveckling”.

Samtidigt ställer sig ett stort antal instanser avvisande till förslaget.

Detta gäller bl. a. SHIO/Industriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening, Svensk industriförening, LÖ. Företagareföreningarnas förbund och flertalet företagareföreningaur, vilka anser att nuvarande organisation bör

behållas. Kritiken från Företagareföreningarnas förbund och företagare-

föreningarna går bl. a. ut på att utredningens förslag skulle innebära att utbildningsenheten tvingas tjäna två hvudmän nämligen företagareföre-

ningarna i fråga om organisation och administration och SIFU i fråga om arbetsinnehåll. Om förslaget genomförs innebär det vidare enligt Företagareföreningarnas förbund att kostnaderna för marknadsföring av kurserna

åvilar föreningarna medan resultatet av denna arbetsinsats tillfaller SIFU. Den avvisande inställningen från övriga instanser motiveras främst av att nuvarande ordning fungerar väl.

Kritisk mot förslaget är även industriverket, som för sin del dock före-

slår att filialkontoren förs till verkets industriavdelning. Ytterligare några

instanser stöder den tanken.

Kommentarerna till utredningens ståndpunkt att föreningarna inte bör

bedriva egen kursverksamhet är mycket få. Industriverket stöder principiellt den tanken men framhåller samtidigt att föreningarna bör ha möjlig-

het att anordna företagsintern utbildningsverksamhet.

4.2.4 Kreditstöd i fortsättningen

4.2.4.1 Utredningen

Utredningen framhåller att bilden av småföretagens kapitalförsörjningssituation är mycket splittrad. Otvivelaktigt har småföretagen som regel

lägre soliditet och därmed ett större kreditberoende än större företag. Rent

allmänt torde behovet av att stimulera den mindre företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kreditvolym.

Behovet av utvidgning av samhällets kreditstöd bör i första hand kunna tillgodoses genom olika förändringar inom ramen för befintliga stödformer/institut. Det är vidare väsentligt att varje företag får en totalt sett sund finansiering. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att reglerna för

vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör ges en mer

generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att kreditstöd skall kunna utgå till exempelvis anskaffning av omsättningstillgångar eller marknadsföring och produktutveckling. Kreditstöd bör kunna utgå även

för köp av aktier.

För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kreditstöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör prövas möjligheten att ge statens utvecklingsfond resurser för en utvidgad verksamhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvesteringar. Företagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterligare fördjupas. Redan i dag har företagareföreningarna vissa möjligheter att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan lämpligast tillgodoses genom att utvecklingsfonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med särskild högt risktagande och med längre amorteringsanstånd än vad som f. n. är möjligt.

För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter och nyu företag bör föreningarna få möjlighet att med särskilda medel ge villkorliga lån till preliminära konsultundersökningar avseende främst produktutveckling. Utredningen nämner att det i olika sammanhang under de senaste åren, bl. a. i riksdagsmotioner, har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktut-

veckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt.

Utredningen föreslår att föreningarnas möjlighet är lämna län till produktutveckling och marknadsföring byggs ut så att föreningarna kan bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid preliminära och förberedande undersökningar av affärs- eller produktidéer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning, en marknadsanalys eller en patentbarhetsgranskning.

Nuvarande stödmöjligheter med såväl direktlån från föreningarna som alternativt industrigarantilån från statens industriverk bör behållas. Enligt utredningen har direktlänesystemet den avgörande förtjänsten att företagareföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut

lån. I tider med kreditrestriktioner har dessutom föreningarna I många fall

visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinstituten att ge riskkrediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan unser utredningen att garantilån är att föredra i många fall. Låntagaren kan genom att utnyttja garantilän i regel samla sina krediter hos en och samma långiva-

re/bank. Garantisystemet ställer också små anspråk på direkt statlig finansiering. Då fråga är om direktlån till företag inom stödbranscher eller andra branscher som fordrar riksöversikt bör samråd ske med industriverket

och/eller annat berört centralt organ.

I öptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än som nu sker. alltifrån kortfristiga kredi-

ter till 20-åriga lån, med hänsyn till främst investeringsobjektens ekono-

miska livslängd och skattemässiga avskrivningstid. Nyctablerade företag bör kunna få amorteringsanstånd under högst fem år. övriga företag under högst tre år. Det organ som beslutar om stöd bör sålunda få större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen betonar dock att den utökade maximala lånetiden bör utnyttjas sparsamt och att många lån bör kunna amorteras på avsevärt kortare tid än tio år. En snabb återbetalning av lån ger föreningarna ökade resurser till ny utlåning. De kan därmed stödja fler företag.

Kraven på personliga borgensåtaganden av företugsägaren och denne närstående personer i samband med upplåning bör mildras väsentligt. Som riktlinje bör dock liksom hittills gälla att låntagaren skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid garanteras en viss ekonomisk rörelsefrihet. Utredningen betonar vikten av att inte för stränga säkerhetskrav tillämpas, vilket skulle motverka syftet med stödet. Frågan om borgenskrav får avgöras från fall till fall av den instans som beslutar om stödet.

Utlåningsräntan för direktlån och garantilån bör enhetligt bestämmas till 3,0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonmto, vilket

motsvarar den nivå som I allmänhet tillämpas idag. Utredningen påpekar

att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmiässig räntesats för dessa typer av krediter. men är med tanke 6 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 40. Bilaga I

på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och direktlån, eftersom valet av stödform annars kunde komma att styras av räntenivaerna i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utredningsförslaget skulle bankerna som hittills årligen betala in 0,5 4 av utestaende lånebelopp till staten i förlusttäckningsavgift.

En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd lånegräns för direktlånen i stället för delegering av vissa garantilåne-

ärenden. Gränsen för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag

bör sålunda höjas från f. n. 300 000 kr. till 500 000 kr. Gränsen bör omprövas efter ett par år. Frågan om lånegräns bör enligt utredningen ses mot bakgrund av bl. a. föreningarnas samarbete med Investeringsbanken.

Utredningen förutsätter vidare att garantilånen i fortsättningen får någon form av gynnsam särbehandling i samband med kreditrestriktioner så att småföretagens kreditförsörjning inte försvåras I alltför hög grad i sådana situationer. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbehandling av garantilänen med hänvisning bl. a. ull att många småföretags kreditproblem kan lösas med hjälp av direktlån fran föreningarna, i vissa

fall i kombination med lån från Investeringsbanken. I anslutning till be-

handlingen av kreditstödstrågorna tar utredningen upp frågan om ett företag bör vara berättigat till sådant stöd även om personalens anställningsförhållanden inte är reglerade med facklig organisation.

Utredningen, som hänvisar till bedömningar av industriverket och till

riksdagsbehandling av frågan, anser att företagareförening skulle gå utanför ramen för gällande ordning om föreningen skulle lata sin kreditbedömning påverkas av miljö- eller avtalsförhållanden, såvida inte dessa är av betydelse för företagets kreditvärdighet.

Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlusttäckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina låneförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör

föreningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i ären-

den avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen överföras från industri-

verket tull föreningurna.

De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s. k. hotellgaran-

tilan. som f. n. åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras på

föreningarna.

4.2.4.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag om förbättringar på kreditområdet bemöts i stort positivt av remissinstanserna, Sålunda finner exempelvis fullmäktige i riksbanken de synpunkter och förslag, som utredningen i denna del har

redovisat I huvudsak väl ägnade att läggas till grund för den fortsatta verksamheten. Svenska kommunförbundet anser det värdefullt om föreningarna i enlighet med förslagen ges ökade möjligheter att utvidga kreditstödet och att därvid i viss utsträckning höja risknivån. inte minst med hänsyn till stödets syfte att utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet.

Utredningens uppfattning av samhällets kreditstöd bör förmedlas inom

ramen för befintliga stödformer och att reglerna för kreditstödberättigade

atgärder bör ges en mer generell utformning mottas positivt av nära nog sumtliga remissinstanser som har yttrat sig I denna del. LO ställer sig dock kritiskt till förslaget om lån för köp av aktier. Några instanser. bl. a.

exportrådet, STU och statens utvecklingsfond uppehåller sig särskilt vid

frågan om stöd till marknadsinvesteringar. Fxportrådet anser det vara: 1 hög grad önskvärt med en fond för direktlån till mindre och medelstora företag, villkorliga lån avsedda för marknadsinvesteringar i uttandet'.

STU anser att lånebehovet bör kunna tillgodoses genom införandet av

någon typ av villkorliga projektbundna lån. Utvecklingsfonden anser för sin del att sådana lån i fortsättningen bör kunna administreras av fonden.

Utredningens förslag som speciellt syftar till att stimulera nyetableringar röner särskilt intresse hos flera remissinstanser, bl. a. SHIOHIndustriförbundet] SAF|Familjeföretagens förening, länsstyrelsen i Västerbottens län samt Göteborgs- och Bohus landstingskommun.

SHIO/lIndustriförbundet/SAF/Familjeföretagens förening föreslår att

särskilda ”etableringslån” på 50 000 kr. bör införas. Lånen föreslås kunna vara amorteringstria upp till fem år och löpa med långa återbetalningstider. Länsstyrelsen och landstinget anser att lån i samband med nyetableringar bör kunna utgå på I princip samma villkor som gäller för lokaliseringslän.

Utredningens förslag om lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för preliminära undersökningar på bl. a. produktutvecklingsområdet stöds genomgående av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. BI. a. industriverket och statens utvecklingsfond förordar dock au stödet bör lämnas som bidrag i stället för som lån. Skälet härtill anges vara det tidskrävande uppföljningsarbetet.

Förslaget om att nuvarande ordning med såväl direktlån från företagareföreningarna som länegarantier från industriverket bör behallas vinner stöd hos nära nog samtliga instanser. RRF anser dock att endast länegaräantiformen bör behållas framöver. Några avgörande argument för att direktlån skall kunna lämnas vid sidan av garantilån har RRV inte funnit. RRV pekar bl. a. på garantilånens fördelar i fräga om administration. Om

direktlån likväl behålls bör någon form av samordnad låneadministration eftersträvas. Vidare förordar några remissinstanser, däribland Företaga-

reföreningarnas förbund samt ett antal företagareföreningar och länssty- ' relser, att vissa beslut om garantilån delegeras till regionalt organ.

Nägra instanser, bl. a. industriverket, fullmäktige i riksbanken och

Svenska sparbankstföreningen, har synpunkter på utredningens tankegångar att garantilån regelmässigt bör kunna undantas från bestämmelser-

na om utlåningstak för bankerna i samband med kreditrestriktioner. Industriverket ställer sig positivt till en sådan ordning. Fullmäktige i riksbanken och sparbanksföreningen avvisar bestämt tanken. Sålunda anför fullmäkti-

ge i riksbanken bl. a. att: ”likviditets- och kassakvotssystemen är generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Något undantag har heller aldrig gjörts, ehuru krav därpå framställts i olika sam-

manhang. Gjordes undantag skulle ytterst svårhanterliga gränsdragnings-

problem uppkomma. Det kan nämligen knappast hävdas att industrigaran-

tilånen är så angelägna, att de ensamma skulle få utgöra undantag. Grund

torde nämligen saknas för den allmänna bedömningen. att de lån, i vilkas förberedelser en företagareförening engagerat sig. är mer betydesefulla för svensk ekonomi än många andra lån. Gjordes vidare undantag för stora

områden av krediter, skulle instrumentens effektivitet försvagas”.

Förslag om mer flexibla löptider för direktlån och garantilän hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet remissinstanser. Några instanser bl. a. Svenska bankföreningen/PK-banken och Sveriges föreningsbankers förbund understryker dock utredningens uppfattning att längre tlånetider än tio år bör förekomma endast i undantagsfall. Föreningsbankernas förbund anser dessutom att det är lämpligt att behålla den nuvarande maximigrän-

sen på tio år för garantilånen.

Utredningens förslag att kraven på företagsägare och denne närstående

personer att åtaga sig borgensansvar bör mildras väsentligt vinner stöd hos

en bred remissopinion. Sparbanksföreningen framhåller att om alltför stränga säkerhetskrav tillämpas så motverkas syftet med stödet. En lik-

nande uppfattning företräds av Sveriges föreningsbankers förbund, som

anför att borgen gör bäst nytta om den tillämpas i rimlig proportion till förmåga. Västernorrlands företagareförening framhåller i sammanhanget behovet av centrala regler eller anvisningar för hur begränsningen av borgenskraven får utformas. Föreningen påpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan uppfattas som en orättvisa bland företagen. LO är

tveksam till förslaget. Enligt LO skulle man kunna tänka sig ett villkorat

borgensansvar, dvs. personlig borgen skulle gälla om företagaren inte uppfyller vissa specificerade villkor. Även Företagareföreningarnas för-

bund och några företagareföreningar anser att ett system med villkorat

borgensansvar bör övervägas.

Utredningens förslag att räntenivån för direktlån och garantilån bör

knytas till diskontot och bestämmas till 3,0 procentenheter över denna nivå

möts av olika uppfattningar hos det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del. |

Positiva till förslaget är bl. a. SHIO/Industriförbundet[SAF|Familjeföretagens förening.

Svenska bankföreningen/PK-banken, Sveriges föreningsbankers för-

8å

bund, industriverket och ytterligare några instanser, bl. a. Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan för garantilånen bör sättas högre än enligt utredningens förslag Svenska bankföreningen/PK-banken förordar sålunda 3,5 procentenheter över diskontot och motiverar detta

med att garantilånen är betydligt mer arbetskrävande för bankerna än

industriutlåning i allmänhet. Bankföreningen/PK-banken anser vidare att det vore olämpligt att fastställa räntenivån i låneförfattningen, eftersom

man i en förordning inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstituten

och deras kunder. En liknande uppfattning framförs av bl. a. Svenska sparbanksföreningen, som framhåller att räntan liksom hittills bör regleras i avtal mellan staten och kreditinstituten. Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan bör höjas med 1 procentenhet. bl. a. av det skälet att det därvid enligt föreningen skille bli lättare att placera garantilån i bankerna. Industriverket påpekar att de flesta företag är beredda utt

betala en något högre ränta för garantilån inför risken att inte alls erhålla

lån för en lönsam investering.”

Förslaget att gränsen för föreningarnas direktlån till varje enskilt företar bör höjas till 500 000 kr. stöds genomgående av remissinstanserna. Sälun-

da framhåller bl. a. Flertalet företagareföreningar att ökade kostnader för

byggnader och maskiner m. m. motiverar en höjning. Decentraliseringsiutredningen godtar den föreslagna lånegränsen på 500 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Beloppsgränsen är i

stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlånestödet —

i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höjningar av lånegränsen finns det enligt decentraliseringsutredningen förutsättningar alt låta företagareföreningarna besluta i samtliga direktlåneärenden. Investeringsbanken framhåller att höjningen kommer att innebära en väsentlig förbättring av föreningarnas möjligheter att tillgodose de mindre företagens lånebehov. Investeringsbanken anför vidare utt bunken är beredd att fortsätta och fördjupa samarbetet med föreningarna I fråga om de s. k. kombinationslånen. Samtidigt ställer sig banken kritisk till att direktlånen även I fortsättningen finansieras enbart med budgetmedel och anför: ”Fn nackdel med detta är att anslagens storlek mera torde avspegla det statsfinansiella läget än föreningarnas och därmed de mindre och medelstora företagens behov av riskvilligt lånekapital. Bankens uppfattning är att erforderliga lånemedel bör ställas till föreningarnas förfogande via den existerande kapitalmarknaden och ställer sig beredd att medverka härvidlag".

Utredningens förslag att föreningarna i fortsättningen bör få sina låneförluster täckta genom årliga statliga bidrag kritiseras av några remissinstanser. Sparbanksföreningen etinrar om att detta system ställer stora anspråk på den enskilda företagareföreningens likviditet. Företagareföreningarnas förbund anser det vara en fördel om föreningarna själva dispo-

nerar förlusttäckningsmedel. Detta bidrar enligt förbundet till en väl av-

vägd riskprövning. "Eftersom föreningarna har fått det stora förtroendet att låna upp ansengliga belopp av staten utan nägra som helst säkerheter, borde de även ha förtroendet att förvalta egna förlusttäckningsmedel",

inför förbundet. som föreslår att föreningarna bör få sig tilldelade förlust-

täckningsmedel motsvarande i stort en fördubbling av de genomsnittliga nuvarande förlusterna per är, dvs. 4 &. SHIOllIndustriförbundei]SAFI Familjeföretagens förening och nära nog samtliga företugareföreningar ansluter sig till förbundets förslag.

Utredningens förslag att beslutanderätten beträffande mindre bidragsbelopp till energibesparande åtgärder liksom beredning av ärenden om s. k. hotellgarantilån bör överföras till föreningarna tillstyrks eller godtas

av det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig 1 dessa frågor. Beträffande den förstnämnda typen av ärenden framhåller SHIO/

Industriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening att detta ligger i linje med förslaget att decentralisera beslutsfattandet till de enskilda föreningarna i ärenden av rutinkaraktär.

I fråga om förvaltningen av hotellgarantilånen anför fullmäktige i rikshanken att banken även i fortsättningen är intresserad av att handha förvaltningen men inte vill motsätta sig ett överförande om detta skulle visa sig vara lämpligt. Värmlands läns företugareförening vill inte mot-

sätta sig den föreslagna överföringen men anser det principiellt felaktigt att föreningarna på detta sätt får ytterligare en utvidgning av målgruppen.

En liknande uppfattning framförs av Göteborgs och Bohus läns företa-

gareförening som anser att denna typ av serviceföretag först senare bör

införas bland föreningarnas kreditkunder.

4.2.5 Företagareföreningarnas resursbehov m. m.

4.2.5.1 Utredningen

Företagareföreningarnas resurser i form av personal, tillgång till central service samt lånemedel behöver enligt utredningen förstärkas väsentligt under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är de/s att föreningarna redan med nuvarande verksamhet inte har fullt tillräckliga resuerser.

dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyetablering och bidra till

en effektiv underleveransförmedling, dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dels de föreslagna förändringarna i låneverksamheten.

En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av föreningarnas administrativa resurser fram till början av 1980-talet, motsvarande en personalökning med ca 400 anställda.

Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att såväl staten som resp. landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet.

Behovet av utökade statliga länemedel kommer att accentueras av bl. a. den höjda dirketlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorteringsanstånd. Medlen för förlusttäckning kan komma att behöva utökas på längre sikt.

Resurserna för central service tull föreningarna bör enligt utredningen ökas I lägst samma takt som utvidgningen av föreningarnas egna resurser.

De statliga bidragen till föreningarnas lönekostnader och övrig administration bör anvisas under eft anslag i stället för som nu under tre anslag.

4.2.5.2 Remissyttrandena

Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna måste tillföras ytterligare resurser i form av lånemedel m. m. och personal för att kunna fullfölja sina nuvarande. och inte minst sina kommande, upprifter. Ftt stort antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den

föreslagna utbyggnadstakten. Andra remissinstanser säger sig ha svårt att ta ställning till omfattningen av resursbehovet.

RR anser att ställning inte bör tas ännu till den föreslagna utbyggnadstakten av föreningarnas resurser utan att denna fråga prövas successivt allteftersom erfarenheter fås av den nya inriktningen av verksamheten.

Industriverket betonar att expansionen i de enskilda föreningarna bör bestämmas utifrån de förhållanden som råder i resp. län, exempelvis när

det gäller övrigt utbud av service. företagstäthet m. m. Verket förordat att

målsättningen bör vara att föreningarna på sikt har resurser i minst den omfattning som utredningen föreslår.

Landstingsförbundetr är inte berett att tillstyrka förslaget om en fördubbling av resurserna under de närmaste fem åren. Vad som kan avdelas bör enligt förbundet avgöras vid direkta överläggningar mellan stat och landsting. I det sammanhanget kan även större tillskott än vad utredningen har förutsatt behöva övervägas.

SHIO[Industriförbundet/SAF|Familjeföretagens förening anser att det är tveksamt om en fördubbling på personalsidan är lämplig eller ens möjlig all genomföra på så kort tid med hänsyn till de utbildningsinsatser som måste bli nödvändiga. Föreningarna kan knappast hinna med att anställa och utbilda ny personal i den utsträckningen, samtidigt som de enligt planerna skall utöka verksamheten så pass kraftigt. Det väsentliga är att tillräckliga resurser ställs till föreningarnas förfogande, för att dessa skall

kunna växa på ett balanserat sätt i harmoni med expansionen i verksam-

heten. Stor frihet bör därvid lämnas åt föreningarna alt själva avgöra om de

vill anställa ytterligare personal eller köpa tjänster på konsultbasis, bl. a.

från branschorganisationer med speciell sakkunskap inom det aktuella området.

Jämtlands läns företagareförening betonar att utökningen av föreningarnas kapacitet I första rummet måste inrikta sig på en utökning av de kvalitativa insatserna och i andra hand på de kvantitativa insaterna.

När det gäller fördelningen av resurser på olika län menar flera remissin-

stanser, bl. a. Företagareföreningarnas förbund, Västernorrlands, Jämtlands och Gotlunds läns företagareförening ett antal länsstyrelser samt Göteborgs och Bohus läns landsting att det är synnerligen viktigt att grunder för fördelningen av företagareföreningarnas anslag fastställs. Med hänvisning till industriverkets nuvarande huvudsakliga fördelningsgrund —

antalet industriföretag inom länet — anförs bl. a. att kräven på insatser

inom industrifattiga län torde vara väsentligt högre än inom industririka län. Å andra sidan framhåller företagareföreningen i Stockholms län som

betjänar en förhållandevis företagstät region, sina otillräckliga resurser.

Några instanser påpekar i sammanhanget att grunder för fördelningen

av medelstillskott från stat resp. landsting saknas i utredningsförslaget. Beträffande förslaget om att även den centrala servicen till föreningarna

bör förstärkas framhåller några instanser, bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län. att resursexpansionen i första hand bör ske: ”på fältet och inte

centralt”.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del. däribland industriverket och ett flertal företagareföreningar, tillstyrker genomgående förslaget att de statliga bidragen tull föreningarna bör anvisas i princip endast under ett anslag och kalenderärsvis.

I anslutning till behandlingen av förslaget om ny anslagskonstruktion framhåller bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län ochÖstergötlands läns landsting att det skulle vara en fördel om de ekonomiska bidragen från staten Överslagsmässigt kunde preciseras för mer än ett budgetår I tapet. Länsstyrelsen påpekar även att de nya stiftelserna — liksom även landstingens ekonomiska planering i de kortsiktiga perspektivet — underlättas om de statliga bidragen avsågs gälla för kalenderår, sammanfallande med såväl företagareföreningarnas som landstingens räkenskapsår. Även Stockholms läns företagareförening anser att man bör eftersträva att övergå till flerårsplaner för de näringspolitiska insatserna både på det centrala och det regionala planet. Landstingsförbundet anser att en ramstyrning

behövs. Den kan ske genom de beslut om flerårsprogram som stat och resp. landsting gemensamt fattar. Fkonomiska medel bör lämpligen kunna

anvisas för ett år i taget. samtidigt som huvudmännen garanterar en viss miniminivå för de två närmast följande ären.

4.2.6 Företagareföreningarnas framtida organisation

4.2.6.1 Utredningen

Vid överväganden om lämplig organisationsform för företagareföreningarna måste utgångspunkten enligt utredningen vara den funktion som föreningarna skall ha i framtiden. Verksamheten skall avgöra organisa-

tionsformen och inte tvärtom.

Ställningen som organ för samhällets närings- och regionalpolitik medför

att föreningarna måste uppfylla vissa krav från samhällets sida. Samhället

mäste ha möjlighet att enkelt och effektivt påverka och följa upp verksam-

heten samt att lägga ut de program som påkallas av närings- och regional-

politiska skäl. Det är emellertid angeläget att föreningarna inom denna rum

har stor självständighet och beslutsansvar att lägga upp och genomföra olika insatser och åtgärder. I princip bör kontrollen att progrummen följs

ske genom revision i efterhand. Det är vidare av stor vikt att verksamheten

organiseras med sådan flexibilitet att handläggning kan ske snabbt och risken för onödig byråkratisering nedbringas. Detta får dock inte medföra

att kravet på rättssäkerhet efterges. utan man måste samtidigt sträva efter

att åstadkomma någorlunda likformig hantering av ärendena samt hög och jämn kvalitet på verksamheten.

Bl. a. framhåller utredningen att nagon form av fast organisatorisk anknytning måste finnas till den mindre företugssamheten för att man därigenom skall kunna bibehålla kontaktvägarna och upprätthålla den good-will föreningarna åtnjuter hos företagen. Detta betraktar utredningen som

mycket angeläget eftersom man annars försämrar möjligheterna att på ett

effektivt sätt nå ut till företagen med de olika stöd- och utvecklingsinsal-

serna.

Vidare förutsätter utredningen att landstingen även i framtiden tillskjuter finansiella resurser till föreningarna.

En grundläggande svaghet med den nuvarande organisationsformen är enligt utredningen att en ekonomisk förening principiellt skall vara kooperativ och inriktad på att främja medlemmarnas ckonomiska intressen. En strikt tillämpning av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skulle alltså innebära att de som söker medlemskap enbart av intresse att stödja föreningens verksamhet inte skulle kunna accepteras som medlemmar och att verksamheten uteslutande skulle inriktas på medlemmarnas bästa. Det är uppenbart att verksamheten i den framtida organisationen liksom f. n. i praktiken måste gå utanför föreningslagens ram. Rent formellt ter det sig otillfredsställande att samhället sanktionerar ekonomiska föreningar med

verksamhet som direkt strider mot grundtanken i föreningslagen.

Andra nackdelar än formella följer också av föreningsformen. En näringspolitisk basorganisation mäste ha inriktning på samtliga företag i målgruppen, dvs. de mindre och medelstora företagen. Så länge en del av dessa företag står utanför föreningarna genom att de inte är medlemmar finns inbyggda risker för konfliktsituationer. Åtminstone teoretiskt kan den situationen uppkomma att en förening i sin stödjande verksamhet måste välja mellan ett medlemsföretag och ett annat företag med ungefär samma behov och förutsättningar. Risken för konfliktsituationer av nu

nämnt slag ökar i den mån föreningarna får utökade uppgifter med visst

inslag av myndighetsutövning. Oavsett detta framstår det också som otill-

fredsställande att vissa företag deltar medan andra står utanför den regionala näringspolitiska organisationen.

Med föreningsformen följer vidare olägenheten att samhället kan sakna

medel att fullt tillfredsställande påverka och följa upp verksamheten.

Eftersom det också vid en förutsättningslös granskning står klart att föreningsformen inte uppfyller de krav på möjligheter till styrning som rimligen mäste ställas på en basorganisation för samhällets regional- och näringspolitik. måste slutsatsen bli att en lämpligare organisationsform bör övervägas. En sådan organisationsform bör då byggas upp bl. a. med den viktiga utgångspunkten att hela det samlade näringslivet i regionen ges tillfälle att påverka och besluta om verksamhetsinriktning och genomfö-randet av olika projekt.

Mot den bakgrunden förordar utredningen — efter att ha analyserat föroch nackdelar av myndighets-, aktiebolags- resp. stiftelseformen — att företagareföreningarna upplöses och ombildas till stiftelser med staten och resp. landstingskommun eller, i förekommande fall kommun utanför landsting, som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelseformen skulle enligt utredningen i viss män kunna ses som en formell anpassning till de faktiska förändringar som redan har ägt rum. Frågan om huvudmannaskap hör enligt utredningen nära ihop med finansieringsfrågan, eftersom ett åtagande att vara stiftare naturligen bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten. I praktiken torde därmed knappast annan part än stat och landsting, samt i förekommande fall kommun utanför landsting. vara aktuell. Detta torde enligt utredningen inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, t. ex. från kommunerna. eller genom egen verksamhet. Insatser från andra än här angivna huvudmän av sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap är det dock inte realistiskt att tänka sig. Den organisatoriska anknytningen till näringslivet eller andra intressenter får i stället tillgodoses i huvudsak via styrelserepresentation. Stiftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvudmännen. De bör inom de övergripande ramar som stiftarna fastställer själva bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. I sammanhanget framhåller utredningen vikten av att föreningarna ges möjlighet till en långsiktig planering. Utredningen anser det därför vara lämpligt att stiftelserna årligen anger sina intentioner för den närmaste treårspe-

rioden. Man får därmed en "rullande treårsbudget” med årlig anslagsgivning, vilken förutsetts i huvudsak ansluta till treårsplanen. Med hänsyn till bl. a. föreningarnas good-will bör ordet ”företagareförening” ingå i stiftel-

sernas namn. De föreslås bli benämnda ”Stiftelsen företagareföreningen i

X-län”.

Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamö-

ter. I styrelsen bör företrädare för huvudmännens eller i varje fall för

samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmännen bör ingå företrädare för primärkommunerna. för företagarorganisationer samt för centrala fackliga organisationer (LO och TCO). Landshövdingen bör ingå bland de statliga representanterna. Dessa bör utses av

regeringen tfeller industriverket) och övriga ledamöter av landstinget. Ut-

redningen redovisar två modeller för val av företrädarna för intressegrupper. en där landstinget i princip är bundet till förslag från intresseorganisationerna och en där landstinget är mer obundet. Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller att önskemalet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet —:såväl företagsägare som anställda — troligen bäst torde tillgodoses i förstnämnda modell. Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalföreträdare utses om avtal härom trätfas efter förslag från arbetstagarorganisation som är företrädd hos föreningen .Personaltöreträdaren bör ha samma befogenheter som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.

Även fortsättningsvis bör enligt utredningen enskilda eller företrädare

för olika intressentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett årsmöte ta det av

stiftelsens verksamhetsberättelse, lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verksamheten. Nägon beslutande funktion kan naturligtvis ett

sådant möte dock inte få. Något nytt centralt organ bör inte skapas som forum för samråd mellan

huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom att

landstingen får representation i industriverkets styrelse.

Industriverket bör även i fortsättningen ha det grundläggande ansvaret för den centrala servicen ull stiftelserna. |

Om de nuvarande föreningarna upplöses upphör den formella grunden för Företagareföreningarnas förbunds verksamhet. Avgörande för frågan om ett fristående organ — ett ombildat förbund — skall finnas i foörtsättningen blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om stiftarna medger att resurser fär tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera industriverkets centrala service

till stiftelserna.

Den nya organis: tionen föreslås gälla fr. o. m. I juli 1978.

4.2.6.2 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att ombilda företagareföreningarna till stiftelser. Bland företagareföreningarna tillstyrker eller godtar ca 20 föreningar förslaget.

Landstingsförbundet 1. ex. delar sålunda uppfattningen att verksamhe-

ten i framtiden bör bedrivas helt i samhällets regi. Organisationsformen

ekonomisk förening är av det skälet olämpligt. ”I stället bör man välja

stiftelseformen, som ger ett delat ansvar åt stat och landsting. På så sätt

kan man nå balans mellan riksintressen och regionala intressen och på samma gång slå vakt om flexibiliteten och snabbheten i besluten”. anför förbundet.

Enligt statskontoret är den föreslagna organisationsformen en förbättring, eftersom den klarare ger uttryck för samhällets reella inflytande över

företagareföreningarna. Detta är särskilt viktigt om man planerar att kraf-

tigt bygga ut företagareföreningarnas resurser.

TCO anser att utredningens förslag att omforma företagareföreningarna till stiftelser vara en nödvändig åtgärd om den nya organisationen skall kunna fungera som ett regionalt näringspolitiskt organ.

Exportrådet instämmer I att stiftelseformen förefaller mest ändamålsen-

lig för att den planerade verksamheten skall kunna genomföras.

SHIOllndustriförbundet!SAF|Familjeföretagens förening tar inte ut-

tryckligen ställning men framhåller att fördelarna med stiftelseformen är

många.

Bl. a. ett par företagareföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat sig för att föreningsformen bibehålls. Göteborgs och Bohus läns företagureförening anser att myndighet och stiftelse är likvärdiga organi-

sationsformer. Föreningen kan även tänka sig att företagareföreningen ombildas till rent landstingsorgan.

Stiftelseutredningen och företagareföreningen i Kalmar län anser att aktiebolagsformen är att föredra framför stiftelseformen. Stiftelscutred-

ningen framhåller bl. a. att oklarhet råder om de offentligrättsliga stiftel-

sernas rättsställning. Innan stiftelseutredningen, som har i uppdrag att bil. a. undanröja denna oklarhet i viktiga delar. har fullgjort sitt uppdrag finns skäl att iaktta återhållsamhet i fråga om att bilda nya offentligrättsliga stiftelser på områden där annan organisationsform i och för sig är lämplig.

Förslaget om huvudmannaskap och finansiering beträffande stiftelserna

tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Sålunda

tillstyrks förslaget av bl. a. industriverket, Landstingstförbundet och Företagareföreningarnas förbund.

TCO anser emellertid att övervägande skäl talar för att endast staten blir huvudman för de nya stiftelserna. Även LO uttrycker viss tveksamhet till

förslaget och anför att även om en mer förutsättningslös prövning hade givit vid handen att en renodlad statlig stiftelse hade varit att föredra av

både principiella och praktiska skäl så vill LO därför inte motsätta sig att även landstingen ingår som huvudmän.

Svenska kommunförbundet finner visserligen att det finns skäl som talar för att föreningarna ges ett renodlat statligt huvudmannaskap och direkt

underställs industriverket. Eftersom samhällets näringspolitiska insatser

är så omfattande och berör stat och kommun på såväl regional nivå som

lokal nivå finns å andra sidan starka skäl som talar för ett delat statligt. landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Den näringspolitiska situationen varierar från län till län. Formerna för huvud-

mannaskapet måste därför enligt förbundets mening prövas förutsätt-

ningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter däribland

kommunerna. Styrelsen vill förorda detta alternativ.

Stockholms läns landsting förordar att endast landstingen blir huvudmän.

Mulmö kommun påpekar att utredningen inte närmare har diskuterat

frågan om ställningen för de kommuner som inte är med i landsting.

Kommunen framhåller att dessa kommuners förhållande till stiftelserna närmare bör klarläggas.

Ett stort antal remissinstanser bl. a. Indusiriverket, Svensk industriförening, SHIOHndustriförbundeil SAF|Familjeföretagens förening samt flera länsstyrelser och företagareföreningar avvisar eller ställer sig tveksamma till utredningens förslag i namnfrågan. Kritiken går genomgående ut på att det föreslagna näumnet utgör en falsk varubeteckning eftersom det ger den oinvigde en känsla av att ha att göra med en förening där medlemmarna på stämma har beslutanderätt, vilket alltså ej är fallet. Det torde därför vara bättre med ett namn som speglar föreningarnas verksamhet och samtidigt

ger antydan om att föreningarna är en organisation i vilken samhället har

huvudintresset. Ett flertal namnförslag läggs fram av remissinstanserna.

Utredningens förslag beträffande stiftelsernas styrelsers storlek. sam-

mansättning och utseende mottas på skiftande sätt av remissinstanserna.

Bl. a. SHIOHndustriförbundet]SAF|Familjeföretagens förening och företagareföreningarnas förbund ullstyrker förslaget att antalet ledamöter i

styrelsen skall vara normalt högst elva ledamöter. Flera remissinstanser,

bl. a. ett antal länsstyrelser och lundsting, däribland Länsstyrelsen i Kristianstads län, Kristianstads läns landsting, Malmöhus läns landsting samt Malmö kommun anser däremot att styrelsen skall uppgå till tretton personer. Industriverket, Gotlands läns företagareförening, Jämtlands läns företagareförening, LO och ytterligare några instanser föreslår alt styrelse-

ledamöternas antal bör begränsas till nio ledamöter. Stockholms läns fö-

retagareförening anser att antalet styrelseledamöter bör uppgå till sjutton

personer.

SHIO[Industriförbundet[SAF|Familjeföretagens förening framhåller att elva ledamöter är en lämplig normalstorlek, men att näringslivet bör vara företrätt med ytterligare en ledamot. Denna bör i så fall, anför organisationerna, ta den plats som utredningen avsett för Kommunförbundet.” Vi har ej funnit att utredningen tillräckligt motiverat varför denna organisation skulle vara representerad. Principen att förbund av lokala organ skall finnas representerade inom de centrala organen är ej heller i övrigt allmänt accepterad.

Styrelsen skulle då utses enligt följande:

Regeringen

utser två ledamöter, varav en är landshövdingen i länet.

Landstinget

utser tre ledamöter, och noterar valet av fyra ledamöter från de organisationer som representerar målgruppen, dvs.

de mindre och medelstora företagen it länet (SHIO, SAF, handels-

kamrarna i samarbete med Industriförbundet)

två ledamöter från fackliga centralorganisationer.

Olika regioner har olika näringslivsstruktur, t. ex. storstadsområden med inslag av glesbygd. I sådana fall bör en allsidig representation trån

olika delar av regionen tillförsäkras genom att styrelsen kan utökas utöver

11 ledamöter. Detta kan exempelvis möjliggöras genom att styrelsen får rätt att själv utse ytterligare medlemmar tkooptering).

LO vänder sig mot förslaget att landstingen skall utse det stora flertalet ledamöter. Eftersom stiftelserna till den helt dominerande delen bör ses som

verkställande organ för den statliga näringspolitiken förefaller den före-

slagna ordningen underlig enligt 1.O:s mening.

Enligt LO bör stiftelsernas styrelser ha nio ledamöter med majoritet för samhällsrepresentanterna, vilket överensstämmer med nuvarande regler.

Av de fem samhällsrepresentanterna bör två utses av regeringen och tre av

landstinget. Övriga fyra ledamöter bör utses av regeringen varav två på förslag från LÖ och TCO och två på förslag av företagareorganisationerna. Med detta förslag får man alltså enligt LÖ en något mindre styrelse. en majoritet för samhöällsrepresentanterna, lika antal ledamöter nominerade av löntagarorganisationer och företagareorganisationer samt slutligen en miujoritet av ledamöter utsedda av staten.

Industriverket påvisar ett annat alternativ där huvudmännen dels var för sig utser vissa ledamöter, dels gemensamt utser övriga enligt följande:

Huvudmannen/staten utser två ledamöter. varav den ene skall vara ländshövdingen teller den regeringen förordnar)

Huvudmannen/landstinget utser två ledamöter. varav en ledamot efter förslag från Svenska kommuntörbundet tlänsavdelningen)

Huvudmännen gemensamt utser övriga ledamöter, varav två efter förslag från central facklig huvudorganisation (LO och TCO) samt tre ledamöter efter förslag från berörda näringslivsorganisationer.

Beträffande nomineringsrätten anser Landstingsförbundet att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbundet ett ansvar för de politiska partierna att se till att

olika intressen blir företrädda. Samtidigt slår man fast att inflytandet över

utvecklingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna.

1CO kräver med bestämdhet att den nuvarande ordningen med en självständig nomineringsrätt för TCO bibehälles och anför: ”Sedan 1975 har TCO och LÖ representanter I företagareföreningarnas styrelser. De

fackliga representanterna utses formellt av regeringen. Tidigare hade de

fackliga centralorganisationerna även en självständig nomineringsrätt till

respektive länsstyrelse. Från och med 1977 har dock LO och TCO mist denna rätt. I stället gavs landstingen i uppgift att utse ledamöter till läns-

styrelserna. Bland dessa skulle även återfinnas ledamöter med erfarenheter från arbetsmarknaden, Det praktiska resultatet av den nya ordningen har blivit att av de 14 personer som tidigare var ledamöter i länsstyrelserna blev endast 5 återvalda. De valdes emellertid som företrädare för visst parti, ej som facklig representant. TCO måste därför konstatera att utredningens bedömning att båda modellerna skulle leda till likartat resultat är felaktig”.

SHIOIndustriförbundet[S$AF!Familjeföretagens förening föreslår vitterligare ett alternativ och anför att i valet mellan utredningens bägge modeller är den enligt vilken landstinget (som huvudman) är bundet av formella förslag från intresseorganisationerna, den som bäst garanterar organisationernas representation inom stiftelserna. Örganisattonerna rekommenderar emellertid ett annat alternativ, nämligen ”att det skall ankomma på organisationerna alt direkt utse sina styrelseledamöter. Fit dylikt valförfarande ansluter sig också till de former som varit brukliga vid

tidigare val på föreningsstämmor”.

Flertalet företagareföreningar och länsstyrelser samt några landsting

förordnar den modell som innebär att landstingen i praktiken blir bundna

av förslag från näringslivsorganisationer. Den andra modellen förespråkas av de flesta landstingen samt några företagareföreningar och länsstyrel- Ser.

Några instanser, bl. a. ett anal företagareföreningar understryker att möjlighet mäste finnas för personer med professionellt företagskunnande att ingå 1 styrelserna.

Flera instanser. bl. a. 7CO framhåller med hänvisning till utvecklingen

på arbetsmarknaden under senare tid att det skall vara en rätt för personalföreträdare att ingå Il styrelsen.

Landstuingsförbundet och Hallands läns företa gareförening ifrågasätter att landshövdingen normalt skall vara självskriven som ledamot i styrel-

sen.

Ett stort antal remissinstanser däribland industriverket och SHIO/Industriförbundet]SAF|Familjeföretagens förening delar utredningens uppfattning att något nytt organ för samråd mellan stiftarna inte behöver

inrättas. Det samråd som kan erfordras exempelvis när det gäller resurs-

frågor. programutformning m. m. bör enligt industriverket kunna äga rum i

stiftelsernas styrelser eller genom direktkontakt mellan industriverket och

resp. landsting.

Landstingsförbundet framhåller att: ”Tösningen med dubbelt huvud-

mannaskap och den enskilda organisationsformen mäste rimligen få till konsekvens, att inget statligt centralt organ kan ge direktiv för verksamheten eller utöva tillsyn I vedertagen mening. Däremot är det nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och re-

surstilldelning, samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är av den karaktären att de kan läggas på departementsnivå. och då naturligen på industridepartementet. Skall staten dessutom svara för central service till stiftelserna, är industriverket det mest näraliggande alternativet.

För landstingens del är det självklart att intressebevakningen sköts av

landstingsförbundet, som också företräder de tre primärkommunerna med landstingsuppgifter. Det kan heller inte uteslutas att förbundet tar på sig att svara för viss central service. Särskilt bör därvid pekas på de centrala arbetsgivarefunktionerna, bland annat avtalsförhandlingar”.

Företagareföreningarnas förbund är emellertid av den bestämda upp-

fattningen att det, oavsett organisationsform, även i fortsättningen finns

behov av ett fristående serviceorgan för erfarenhetsutbyte och samråd mellan länsorganen.

Nära nog samtliga företagareföreningar och bl. a. SHIO[Industriförbundet|SAF|Familjeföretagarnas förening anser dock att en samorganisation för de enskilda stiftelserna i princip motsvarande Företagareförening-

arnas förbund här vore av värde. | Bl. a. några företagareföreningar och länsstyrelser anser det vara naturligast att de nya stiftelserna börjar sin verksamhet först den I januari

1979 i stället för den 1 juli 1978 som utredningen föreslår. Stftelsernas första verksamhetsår skulle då sammanfalla med kalenderåret, vilket dessa

instanser anser vara en fördel. Dessutom skapas ytterligare tidsutrymme

för genomförandet av organisationsförändringarna.

5. Rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk

5.1 Inledning

I uppgifterna för industriverket ingår att främja utbildning av företagare och anställda i näringslivet.

Vid verkets enhet för företagsutveckling — SIFU — bedrivs en omfattande kursverksamhet. Kurserna är huvudsakligen av fortbildningskaraktär. De riktar sig främst till de mindre och medelstora företagen. Kursdeltagarna kommer emellertid också från den offentliga sektorn. Tonvikten i verksamheten ligger på de tekniska och ekonomiska områdena. Satsningar på

arbetsmiljö- och andra områden förekommer dock. Kurserna är genomgående korta, koncentrerade och målinriktade med stark betoning på den

praktiska tillämpningen av kunskaper och färdigheter.

SIFU samarbetar med bl. a. andra utbildningsarrangörer och med

branschorganisationer. Verksamheten finansieras till övervägande delen

genom kursavgifter men även genom statliga bidrag. För de regionala kontakterna med näringslivet, lokala myndigheter m. fl. har SIFU filialkontor i Malmö, Göteborg, Växjö och Luleå.

Förutom vid SIFU sker utbildningsaktiviteter inom verket bl. a. inom ramen för de statliga stimulansprogrammen för vissa industribranscher med speciella problem, t. ex. textil- och konfektionsindustrierna. Vidare pägar utbildningsfrämjande verksamhet i den företagsservice. som förmedlas av företagareföreningarna och som verket har ett övergripunde ansvar för. Ansvaret för de nu nämnda utbildningsaktiviteterna åvilar verkets industriavdelning.

År 1974 uppdrog Kungl. Maj:t åt industriverket att utreda vissa frågor

beträffande kursverksamheten m. m. inom verket. I utredningsdirektiven erinrades om uttalanden i prop. 1974:47 av chefen för industridepartementet att en begränsning av SIFU:s relativt breda och traditionellt inriktade fortbildningsverks amhet successivt borde ske genom att SIFU-verksamheten i ökad utsträckning inriktas på att utveckla nya kursprogram och system för den företagsanpassassade fortbildningen samt utarbeta kurs-

och instruktionsmaterial. Samtidigt skulle en stor del av genomförandet av utbildningen kunna vara organisatoriskt och administrativt fristående från

SIFU-verksamheten. Därvid pekades på möjligheten till framtida samar-

bete med den kommunala vuxenutbildningen. Beträffande finansteringsprinciperna för SIFU-verksamheten borde enligt utredningsdirektiven

bl. a. frågan om avvägningen mellan självfinansiering och statliga bidrag prövas och alternativa finansieringsmodeller redovisas. Vidare borde ver-

ket som underlag för en bedömning av debiteringsgrunderna för tjänsteutbudet analysera såväl SIFU-verksamhetens tjänsteproduktion och motta-

gargrupper som verksamhetens ekonomi.

I rappporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens indu-

striverk redovisas reusltaten av utredningsarbetet.

5.2 Förslagen i rapporten

Industriverket framhåller inledningsvis att olika utbildningsfrämjande åtgärder måste anses utgöra ett väsentligt inslag i en effektivitetsfrämjande industripolitik. Statligt stöd till industripolitiskt motiverade utbildningsinsatser bör enligt verket i princip inriktas på att täcka behov och brister i det existerande utbildningssystemet, särskilt sådana av betydelse för de mindre och medelstora företagen. Verket påpekar härvid bl. a. att kursutbudet

är föga anpassat till företagens individuella behov och att tidsbrist. bristande studievana samt kostnader i samband med utbildning ofta kan utgöra ett svåröverkomligt hinder för deltagande i utbildning. Vidare framhäller verket att de mindre och medelstora företagen inte är tillräckligt informe-

rade om det tillgängliga kursutbudet samt att kurser ofta anordnas på uder och platser som inte passar dem.

ar redan har genomförts eller kan förutses inom olika detar av utbildnings-

området. Verket pekar särskilt på betydelsen av den kommunala vuxenut- 7 Riksdagen 1977178.1 saml. No 40. Bilaga I

bildningen, den pägående försöksverksamheten med vyrkesteknisk högskolceutbildning. vissa förändringar inom arbetsmarknadsutbildningen samt olika intresseorganisationers ökade engagemang inom utbildnings-

verksamheten.

Vad gäller den kommunala vuxenutbildningen tar verket upp vissa generella problem. som motverkar en ökad företagsinriktad utbildningsverksamhet, bl. a. det formella kravet på minst tolv deltagare för att en kurs skall få startas och de förhållandevis låga lärararvodena. vilka gör det svårt att rekrytera lärare från näringslivet.

Industriverkets insatser på utbildningsområdet bör enligt verket även it fortsättningen vara inriktade på fort- och vidareutbildning av i näringslivet yrkesverksamma personer. Industriverket anser emellertid att en klarare

profilering av verkets utbildningsanknutna verksamhet är nödvändig. framför allt rollfördelningen mellan industriavdelningen och SIFU.

Industriavdelningen bör enligt verket ha en övergripande utbildnings-.

analys- och planeringsfunktion. Den bör inriktas på bl. a. att fortlöpande

kartlägga efterfråge- och utbudssituationen vad gäller kursverksamhet av intresse för främst mindre och medelstora företag. Vidare bör industriavdelningen ha ansvaret för olika insatser med syfte att främja tillkomst och

utveckling av ett regionalt kursutbud som är anpassat till dessa företags

behov och förutsättningar. Själva kursgenomförandet bör endast undantagsvis ombesörjas av industriavdelningen. För att industriverket i samverkan med andra instituttoner och organisationer skall kunna utveckla och såmordna olika utbildningsaktiviteter krävs enligt verket ökad personal vid industriavdelningen —- som f. n. disponerar sex tjänster för utbildningsuppgifter — med totalt tio tjänster. För samordning och programplanering m. m. behövs härav sex tjänster, för information om utbildning behövs två tjänster samt för administrativa uppgifter och sekretariatsfunktioner två tjänster. Denna personalförstärkning bör enligt verket ske successivt under en femårsperiod. Dessutom föreslår verket att ett nytt anslag = Stöd till utbildningstnsatser m. m. — tas upp och administreras av industriavdelningen. Från anslaget förutsätts bidrag kunna utgå till olika ut-

bildningsgivare med näringslivsinriktad utbildningsverksamhet för kursutveckling, regionaliserad kursverksamhet. deltagarstipendier, kursdoku-

mentation m. m. Bidrag föreslås normalt utgå under förutsättning att kursarraängören/utbildningsgivaren själv svarar för viss del av kostnaderna.

Liksom ifråga om de förut nämnda personalförstärkningarna föreslår ver-

ket att medelsuppbyggnaden under det nya anslaget sker successivt under en femårsperiod. Vid slutet av perioden beräknas anslaget uppgå till 15 milj. kr.

De stipendiemedel, tf. n. 600 000 kr. per budgetär, som hittills har anvi-

sats till SIFU föreslås i fortsättningen ingå I det nya anslaget. Stipendier avses även framöver utgå för att täcka kursavgifter samt rese- och uppe-

hållskostnader för deltagare i näringslivsinriktad kursverksamhet. Verket

bör dock få möjlighet att fördela medlen ull olika kursarrangörer vilka i sin tur delar ut de enskilda stipendierna.

Verket framhåller it sammanhanget att det även i framtiden kommer att finnas behov av regionala organ av den typ SIFU:s filalkontor representerar, vilka kan arbeta över länsgränserna och även fungera som samordnare

av övergripande regionala utbildningsinsatser. Detta förefaller särskilt väsentligt om en fortsatt utveckling av samarbetet med den kommunala

vuxenutbildningen skall kunna ske.

Samtidigt anser industriverket att enbart SIFU-verksamheten inte motiverar en regional organisatton av nuvarande omfattning. Kontorens tjänster är av sådan art. att de inte kan avgiftsfinansieras. Hela kostnaden för verksamheten belastar härigenom statsanslaget till SIFU-verksamheten.

SIFU har därmed — sett till verksamhetens totala omfattning och inriktning = en dyr fältorganisation.

Industriverket föreslår därför att filiatkontoren bryts ut ur SIFU-organisationen och knyts till verkets industriavdelning. Härigenom markeras klarare att kontoren skall kunna aktivit förmedla tjänster även från andra utbildningsorgan än industriverket/SIFU. Ett sådant arrangemang skulle även underlätta. samordningen mellan kontoren och företagareföreningarna. Kontoren förutsätts liksom hittills ta initiativ till och samordna olika kurser som genomförs av lokala arrangörer.

Kontorens verksamhet föreslås även i fortsättningen knytas an till före-

tagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner. En nära samverkan

mellan kontoren och föreningarna är därför nödvändig. Kontakterna metlan kontoren och föreningarna är redan i dag väl utvecklade men kan behöva ytterligare stärkas.

Verket räknar inte med att en ökad satsning på den kommunala vux-

enutbildningen och annan regional utbildningsverksamhet fordrar någon

större kvantiativ utbyggnad av de nuvarande regionalkontorens resurser. Däremot behövs en kvalitativ förändring. Filialkontoren omfattar 15 anställda. främst assistenter och biträden. Vid en positiv utveckling av verksamheten kan en utbyggnad av regionalorganisationen till Mellansverige och nedre Norrland bli aktuell. Verket räknar med att det i ett läge med en utbyggd verksamhet med ytterligare två filalkontor krävs sammanlagt 20 tjänster, varav 15 för handläggare samt fem för assistenter och biträden. Löner och övriga kostnader för en sådan regional organisation har beräknats till ca 2 milj. kr. 1 1976 ärs kostnadstäge.

I sammanhanget framhåller verket att en fortsatt utveckling och utbyggnad av utbildningskonsulentfunktionerna vid företagareföreningarna frumstår som väsentlig.

Beträffande den framtida SIFU-verksamheten framhäller verket att en

successivt utbyggd regional utbildningsverksamhet förmedlad av den kommunala vuxenutbildningen och andra utbildningsgivare otvivelaktigt innebär en begränsning av en viss del av SIFU:s nuvarande marknad.

utbildningen och vissa intresscorganisationers ökade engagemang inom utbildningsområdet har likartade effekter. Detta innebär dock inte att den egentliga grundvalen för SIFU:s verksamhet rycks undan. Tyngdpunkten i

SIFU-verksamheten bör enligt uttalanden av statsmakterna ligga I produktion av korta specialkurser av fortbildningskaraktär i aktuella ämnen med stark anknytning till praktisk tillämpning. Verksamheten bör enlipt verket huvudsakligen vara inriktad på kurser inom tekniska ämnesområden där SIFU i dagsläget har sin största kompetens. Utbildningsbehoven

på detta området torde enligt verket inte komma att täckas genom påbörjad

eller planerad utbyggnad inom andra delar av utbildningssystemet. Det bör därför kunna utgöra ett naturligt område inom vilket SIFU i samverkan med andra intressenter kan initiera och genomföra olika utbildningsakti-

av SIFU:s program och arbetsformer samt en klarare profilering av verksamheten.

SIFU:s primära verksamhet bör enligt industriverket således innefatta

initiering, projektering, utveckling och genomförande av industripolitiskt

motiverad fort- och vidareutbildning riktad till nyckelpersoner inom främst

mindre och medelstora företag samt därtill direkt relaterad utvecklingsoch provningsverksamhet samt teknisk facktjänst. Aktiviteterna bör inriktas på att täcka aktuella kunskapsbehov föranledda av teknisk och annan utveckling samt omfatta genomförande av specialkurser i tekniska och ekonomiska ämnen med stark anknytning till arbetstillämpning. SIFU

bör även kunna ta initiativ för att täcka luckor i utbildningssystemet på

områden där andra intressenter inte kan förmås att verka samt genomföra utbildningar i anslutning till olika myndigheters föreskrivande verksamhet. SIFU bör dock inte enligt verkets mening på eget initiativ utveckla och genomföra kurser som mer eller mindre exklusivt vänder sig till målgrupper inom den offentliga sektorn. Andelen offentligt anställda bland SIFU:s kursdeltagare beräknas därmed komma att minska men inte helt falla bort.

Industriverket har studerat olika finansieringsmodeller för SIFU-verksamheten. Utgångspunkten har därvid varit att finansieringen bör ordnas

på ett sådant sätt att de prioriterade målgrupperna ges rimliga möjligheter att delta i SIFU:s utbildningsverksamhet. Samtidigt bör en inte obetydlig

del av den totala kostnaden för verksamheten kunna täckas genom avnifter från dem som direkt tillgodogör sig tjänsterna.

Med detta perspektiv har verket studerat tidigare modeller för finansiering av SIFU:s uppgifter. Jämförelser har gjorts också med de regler för

statsbidrag som tillämpas för andra utbildningar t. ex. i studieförbundens

regi. Verket har studerat även de former för finansiering som gäller för andra typer av statligt stödd företagsservice, exempelvis företagareföre-

ningarnas serviceverksamhet.

Analyserna leder verket fram till uppfattningen att de ekonomiska pro-

blem som SIFU tidigare har brottats med och den effekt dessa medfört för verksamhetens nuvarande utformning och inriktning inte primärt kan hänföras till den grundläggande principen för utformningen av det statliga stödet till SIFU. Problemen är enligt verket snarare hänförliga till stödets storlek i förhållande till verksamhetens mål.

Statsbidraget till SIFU avser enligt verket att täcka en beräknad skillnad mellan totalkostnaden för den av samhället prioriterade verksamheten och det belopp som kan förväntas inflyta genom avgifter från avnämnarna. Detta ger SIFU redan i dag möjligheter, vilka också praktiskt utnyttjas. att 1 viss mån tillämpa olika debiteringsgrunder för skilda typer av tjänster och mottagarkategorier.

Verket framhåller emellertid att i ju högre grad verksamheten inriktas på

korta specialiserade kurser av aktualitetskaraktär och ju mer den inriktas

på att tillgodose behoven hos "smala, geografiskt utspridda målgrupper,

desto större blir utvecklings- och totalkostnaderna. Omvänt gäller att ju

högre ambitionen sätts I fråga om att nå ut till ur utbildningssynvinkel mindre medvetna och därtill betalningssvaga målgrupper desto mindre del av totalkostnaderna kommer att kunna täckas genom avgifter. Det ekono-

miska dilemmat för SIFU har därför hittills legat i att statsbidraget inte

varit tillräckligt för att täcka dels kostnaden för en nödvändig central administration och en erforderlig baskompetens dels de utvecklings- och genomförandekostnader som skulle vara förknippade med en mer konsekvent inriktning av verksamhten på de prioriterade ämnes- och behovsområdena.

Verket förordar mot bakgrund härav att det statliga stödet till SIFUverksamheten även fortsättningsvis baseras på programbudgetmiässiga bedömanden. Den nuvarande modellen bör dock kunna preciseras och vidareutvecklas i vissa avseenden. Med hänsyn till den föreslagna inriktningen av verksamheten anser verket det rimligt att kostnaderna för SIFU:s administration och service liksom kursutvecklingskostnaderna i princip täcks av statsmedel. Kostnaderna för genomförande av kursverksamheten bör normalt helt eller delvis bestridas genom avgifter. I vissa fall anser industriverket det dock vara rimligt att även del av eller hela genomförandekostnaden täcks av statsbidrag. Det kan t. ex. gälla i fråga om utbildningsinsatser som riktar sig till smala” målgrupper eller andra avnämnare som det ur samhällets synvinkel är angeläget att nå ut till. men för vilka normala kursavgifter sannolikt utgör ett hinder för deltagande i utbildning. Det bör också kunna gälla utbildning som huvudsakligen avser att sprida information om regler och normer som företagen har att iaktta i sin verksamhet.

Denna basverksamhet bedöms ge SIFU förutsättningar att som en sekundär aktivitet på uppdragsbasis utveckla kurser och genomföra utbildningsinsatser för andra intressenters räkning. Insatser för bl. a. den kommunala vuxenutbildningens behov kan här väntas bli betydelsefulla. Goda

förutsättningar torde kunna skapas även för att genomföra utbildningar för andra offentliga organs liksom enskilda företags räkning.

Verket framhåller vidare att småföretagens efterfrågan på servicetjänster många gånger inte kan preciseras som renodlade utbildnings-. rådgivnings- eller tekniska utvecklings- eller provningsuppdrag. Ett företags produktutveckling innebär exempelvis ofta tillämpning av ny teknik för vilken säväl information som teknisk rådgivning och utbildning behövs. För att tillgodose företagens behov av sådana ”flerdimensionella” tjänster bör möjligheterna prövas att etablera ett fastare samarbete mellan SIFU. STU och de kollektiva forskningsinstituten.

Beträffande SIFU:s framtida lokalisering anför verket att SIFU:s verk-

samhet numera har förändrats, och kan väntas även fortsättningsvis bli ändrad. så eenomgripande att de ursprungliga motiven för riksdagens beslut år 1973 att del av SIFU skall förläggas till Borås nu inte längre kan anses kvarstå. Bl. a. har den totala sysselsättningsvolymen kraftigt minskat från omkring 240 personer I början av 70-talet till ett uppskattat drygt 100-tal vid decenniets slut. Praktiskt taget hela den provnings- och utvecklingsverksamhet som främst motiverade en samlokalisering med statens provningsanstalt har överförts till andra huvudmän eller avvecklats. Ge-

nom integrationen med industriverket har kontaktbehoven med verkets

övriga enheter kraftigt ökat. Inriktningen på korta, specialiserade kurser av hög aktualitet kräver snabba och nära kontakter med olika myndigheter, näringslivsorganisationer och specialistorgan, vilka huvudsakligen återfinns inom stockholmsområdet. Deltagarna till SIFU:s kurser kommer vidare sannolikt i högre grad än i dag att rekryteras på riksbasis, vilket gör

att Stockholm blir den ort som i allmänhet ur kommunikationsteknisk

synvinkel blir det fördelaktigaste alternativet för kursdeltagarna. I sammanhanget framhåller verket också att målgrupperna mindre och medelstora företag torde komma att drabbas av betydande merkostnader. bl.a. ökade restidskostnader och produktionsbortfall, vid en lokalisering till Borås. Dessa kostnader uppskattas till ca 4,5 milj. kr/år i 1976 års kostnadsläge.

Industriverket hemställer därför om förnyad prövning av frågan om SIFU:s lokalisering. .

Skulle en sådan prövning trots de ändrade förutsättningar som verket pekat på visa att sakliga skäl talar för att det tidigare beslutet bör stå fast anser industriverket att i princip hela nuvarande SIFU bör förläggas till Borås. För marknadsförings-, kontakt- och kursverksamhet i stockholmsområdet bör dock ett filialkontor organiseras i Stockholm. Verket framhåller i sammanhanget att en delning av verksamheten på två geografiskt skilda orter blir, vid given verksamhetsvolym, mer resurskrävande än en

sammanhållen enhet. .

Med anledning härav redovisar industriverket två alternativa resursbe-

dömningar avseende den framtida SIFU-verksamheten. Den ena utgår

från en lokalisering av SIFU ull Stockholmsomradet, alternativ A, den andra utgår från en lokalisering till Borås med ett filtalkontor i Stockholm. alternativ B.

Med ledning av olika antaganden om antalet kurstitlar. kursgenomtöranden. kursdeltagare m m, lämnas följande räkneexempel över SIFUverksamhetens omslutning t ett antaget kige kring skiftet är 1979/80 (milj. kr... 1976 ärs priser).

Subventionerad kursverksamhet [1 1.1 primär | verksamhet | Intäktsbortfall kursavgifter 0,95: Summa 8,5 10,55 Egna intäkter Fyna intäkter Kursavgifter 7.9 6,95 Summa primärverksamheten 16.4 17,50 sekundär Uppdragsverksamhet Uppdragsverksamhet verksamhet | Uppdragsintäkter 5,0 SA Total omslutning 21,4 22,5

'Beräknat på omslutningen av primärverksamheten. Motsvarande andel för budgetaret 1974/75 uppges vara 36 "4. "Ökat behov av tjänster, bl. a. till följd av splittrad lokalisering. "ntäktsboörtfall till följd av ett beräknat minskat antal kursdeltagare vid en Boraslokalisering.

Beräkningarna enligt alternativ A grundar sig på bl.a. följande antaganden. i > 3 a a fa £ £ = TFT ec er 75 = 7 2. Z = = - , e& = - = = z = co & en 3 < co ed T =E ff ffa =

omkring 300 titlar/år. = Utvecklingskostnaderna för olika kurser beräknas öka. Anledningen

härtill är att verksamheten i högre grad förutsätts bli inriktad på korta specialiserade kurser med mindre livslängd än vad som genomsnittligt gäller för SIFU:s kursverksamhet idag.

= Antalet kursgenomföranden beräknas minska till omkring 75 "+ av nuva-

rande omfattning. främst beroende på att ett ökat utbud från den kommunala vuxenutbildningen och andra arrangörers sida begränsar SIFU:s

marknadsutrymme. = Antalet deltagare per kurs antas minska från det nuvarande genomsnittet

om 21 personer till 19 personer. Anledningen härtill är en hårdare inriktning av verksamheten mot mer svårbearbetade målgrupper (bl.a. de allra minsta företagen).

- Den genomsnittliga kursdeltagaravgiften har beräknats till 790 kronor.

En viss del av verksamheten kommer dock att vara inriktad på sådana

ämnen och målgrupper där inte hela genomförandekostanden kan av-

giftsfinansieras. Verket beräknar att 25 22 av det totala antalet kursdeltagare kan hänföras till denna kategori och att det genomsnittliga bi-

dragsbeloppet uppgår till 50 && av genomförandekostnaden, — SIFU beräknas vid sidan av sin primära verksamhet erhålla uppdrag att

utveckla kursmaterial för olika utbildningar inom ramen för den kom-

munala vuxenutbildningen och för företagsinterna kurser m.m. i stor-

leksordningen 5 milj. kr. per är. Beräkningarna enligt alternativet B grundas på följande faktorer.

Personalkostnaderna beräknas öka med 1,1 milj. kr. i förhållande till

alternativet A på grund av dyrare och mer tidskrävande kontakter sumt dubblering av vissa tjänster (totalt ytterligare 10 tjänster). Vidare bör man

enligt verkets mening räkna med en viss intäktsminskning till följd av ett

minskat antal deltagare per kurs. Verket uppskattar intäktsbortfallet ull 950 000 kr/år. Verket utgår härvid från att Borås kommer att bli mindre attraktiv än Stockholm som kursort. bl.a. med hänsyn till kommunikationsmöjligheterna. Verket räknar med att deltagarantalet per kurs kommer att minska med två personer.

Verket framhåller också att bl a hyreskostnaderna torde komma att öka vid lokalisering enligt alternativet B. Dessa har dock ej beräknats.

Av följande sammanställning framgår verkets bedömning av det framti-

da personalbehovet för SIFU vid alternativa lokaliseringar.

Personal vid SIFU

SIFU 1975/76 SIFU 1979/80

Alternativ A Alternativ B

Borås — Sthlm = Totalt

!) Förs över till industriavdelningen. 2) Reell minskning — facksektionerna förutsätts ta över vissa uppgifter. 3) Minskningen främst hänförlig till målerikonsultverksamheten, som successivt avvecklas. +) Beräknas inte återgå i tjänst. 5) Beräknas inte bli tillsatta.

Avslutningsvis föreslår industriverket att en ny organisationsform för

SIFU bör övervägas. Verket anför att en klarare profilering av SIFU:s

aktiviteter mot korta kurser av fortbildningskaraktär innebär att verksam-

heten helt kommer att sakna inslag av sådan art som normalt är förknippade med central myndighetsutövning. Samtidigt ställs stora krav på flexibelt handlande och snabba beslut t verksamheten. Industriverket anser därför

att skäl talar för att SIFU ges en formellt fristående ställning, t.ex. i form av

statligt bolag eller suftelse utanför den centrala statsförvaltningen. Detta skulle ge SIFU en likartad ställning som ett flertal andra samhällsstödda serviceorgan med speciell inriktning på mindre och medelstora företag såsom stiftelsen industriellt utvecklingscentrum i övre Norrlaånd (ICC). de kollektiva forskningsstilftelserna och företagarföreningarna. Härigenom

skulle även öppnas formella möjligheter att aktivt engagera flera intres-

senter. t. ex. statliga myndigheter. näringslivs- och intresseorganisationer som huvudmän för verksamheten. Industriverket förutsätter att en nära

och konstruktiv samverkan mellan verket och SIFU skall kunna säker-

ställas även inom ramen för en ny organisationsform.

Verket säger sig inte ha haft anledning eller möjlighet att närmare analysera olika praktiska frågor i anslutning ull en ny organisationsform för SIFU. Ej heller har verket undersökt andra tänkbara intressenters inställ-

ning till medverkan i en sådan organisation. Industriverket anser emeller-

tid att frågan har ett sådant intresse att den bör utredas närmare.

5.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna biträder genomgående industriverkets uppfattning utt utbildningsfrämjande åtgärder är ett väsentligt medel i en etfektivitetsfrämjande industripolitik och att en ökad regionulisering av kursutbudet i samverkan med regionernas kursarrangörer, bl.a. den kommunala vuxenutbildningen, bör komma till stånd. Vidare delar remissinstanserna

uppfattningen att särskilda utbildningsinsatser behövs för de mindre och

medelstora företagen.

UKA framhåller att erfarenheterna visar att det är särskilt svårt att få en uppfattning om utbildningsbehoven i de mindre och medelstora företagen. Enligt UKÄ bör därför industriverket här kunna göra en insats uv stort värde både för företagen och för universiteten och högskolorna. AAS pekar på de positiva sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska effekter en ökad företagsutbildning kan ha.

SÖ delar industriverkets uppfattning att försöksverksumheten som har genomförts mellan verket och den kommunala vuxenutbildningen har sla-

git väl ut och att den tillämpade samverkansmodellen bör kunna ligga till grund för en fortsatt samverkan som leder till att kursverksumheten regio-

naliseras och breddas. De problem som har uppmärksammats I samband

med försöksverksamheten rörande bl.a. lägsta antal deltagare för att starta

en kurs, timarvoden för lärare m m bör enligt SÖ utredas och analyseras inom en gemensam arbetsgrupp. Frågan om lägsta antal deltagare tas upp

av Aera instanser, däribland länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens

län. vilka förordar att kurser inom den kommunala vuxenutbildningen bör få arrangeras om antalet deltagare uppgår ull lägst fem personer.

STU säger sig ha kunnat konstatera ett behov av särskilda utbildningsinsatser bl.a. inom försöksverksamheten med stöd till de mindre företagen från de kollekuva foörskningsinstiuten. Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till verkets grundläggande bedömningar och anser att företagen har betydande behov av fort- och vidareutbildning för sin personal inom de olika fackområden som de omspänner i sin verksamhet. Enligt länsstyrelsen har industriverket på ett förtjänstfullt sätt klargjort både de geografiska och de ekonomiska hindren för deltagande i utbildning och också föreslagit lämpliga åtgärder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar starkt vikten av en ökad regionalisering av kursutbudet. Att denna regionalisering sker genom en systematisk samverkan med andra kursarrangörer synes enligt länsstyrelsen kunna innebära vissa fördelar i form av exempelvis breddad information om kurserna och eventuellt lägre kostnader för kursdeltagarna. Den närmast till hands liggande åtgärden för att sprida kursutbudet synes enligt länsstyrelsen vara en samverkan mellan industriverket och den kommunala vuxenutbildningen. Länsstyrelsen pekar It sammanhanget på de mycket goda erfarenheterna av försöksverksamheten på detta område i

Vixjö-regionen.

Länsstyrelserna i Norrbottens län och Västernorrlands län delar i stort verkets allmänna utgångspunkter men anser att verket bort beakta även de regionalpolitiska aspekterna på företagsutbildningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att länets speciella företagsstruktur ställer särskilda krav på utbildningsverksamhet. Länsstyrelsen i Västernorrlands Kin framhåller att utbildningsfrågorna har avgörande betydelse för att en äsyftad industriell ullväxt skall komma till stånd i norrlandstlänen.

Industriförbundet anser att verkets bedömningar och förslag i huvudsak är välgrundade och ägnade att förbättra förutsättningarna för staten alt uktivt medverka vid näringslivets fortbildningsverksamhet.

SAF har inget att erinra mot de motiv som presenteras för industripolitiska utbildningsinsatser och instämmer i att dessa bör inriktas på att täcka behov och brister i existerande utbildningssystem samt att redan befintliga resurser i första hand bör utnyttjas. Industriverkets utbildningsinsalser bör enligt SAF säledes inriktas på områden där undra utbildningsarrangörer av skilda anledningar inte anordnar lämplig utbildning.

LO delar i allt väsentilgt verkets synpunkter och förslag. L.Ö instämmer

särskilt i de synpunkter som framförs beträffande utbildningsbehovet inom

de allra minsta företagen.

Den föreslagna rollfördelningen mellan verkets industriavdelning och SIFU liksom inrättandet av ett särskilt anslag för stöd till utbildnings . m. tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser som har yttrat sig I dessa avseenden. Enligt RRF bör dock industriavdelningens roll begränsas till

analvs och kartläggning av utbildningsbehov och utbildningsutbud. planering, initiering. information och ekonomiskt stöd i utbildningsverksamheten. Det egentliga kursutvecklings- och studieplansarbetet samt genomfö-

randet bör däremot inte ankomma på industriavdelningen enligt RRV,

som vidare framhåller bl. a. ätt verket på grundval av det material som industriverket presenterar inte kan bedöma bebovet av ett nytt anslag.

IFE är tveksamt till om det är effektivt att kategoriskt dela upp verkets planerande verksamhet å ena sidan och utbildningsarrangörernas genomförande å den andra sidan. Enligt 1F1::s mening blir ett kursprogram aldrig riktigt färdigt. Varje genomförande ger nya erfarenheter och stimulerar till förbättringar. För att kunna följa med i och förstå detta kontinuerliga utvecklingsarbete krävs enligt IFL. att man i viss utsträckning är engagerad även I genomförandet eller att man på annat sätt säkerställer att erfarenhet

från fältet nyttiggörs I fortsatt planerings- och utvecklingsarbete.

SP framhäller att de organisatoriska samband som har blivit följden av SIFUs inordnande i industriverket ger underlag för uppdelningen av ansvaret för övergripande insatser till verket och för specialiserude insatser vill SIFU så som industriverket förordar, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stöder inrättandet av ett nytt anslag men framhåller att anslagets storlek och därmed antalet administratörer bör relateras till de samhällsekonomiska vinster som insatserna beräknas ge. Möjligheterna att ästadkomma en marginell minskning av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska insatser genom färre företagsnedläggelser och driftinskränkningar motiverar enligt länsstyrelsen en kraftig satsning på detta område. Industriförbundet anför att det kanske viktigaste av verkets förslag är inrättandet av ett nytt anslag. Den föreslagna anslagsgivningen är enligt förbundet angelägen och kommer att väsentligt förbättra situationen på företagsutbildningsområdet. Det föreslagna beloppet 15 milj. kr. bedömer förbundet som realistiskt redan på kort sikt. Även SEO ställer sig bakom förslaget av inrättandet av ett nytt anslag och tillstyrker att de stipendiemedel som nu administreras av SIFU ingår i anslaget. Med hjälp av det nya anslaget skulle enligt SHI1O industriverket och SIFU få de länge önskade resurserna att ekonomiskt stärka utveckling och anpassning av kurser och hjälpmedel för många mindre företag och yrkesgrupper. som har en bristfällig utbildning och vilkas deltagande i existerande utbildning försvåras av kostnudsskäl. SAF har ingenting att erinra mot de aktiviteter som förestås kunna erhålla stöd från det nya anslaget. SAF framhåller dock att stödet till framställning av kursmaterial bör ges en utformning som främjar produk-

tion av läromedel som är användbara i olika kursformer och som speciellt

stimulerar inläringssituationen i små grupper. SAF understryker att stödåtgärder i form av stipendier torde vara nödvändiga om utbildningen skall na företrädare för de mindre företagen vilka av ekonomiska skäl kan ha svårigheter att delta i utbildning. SAF understryker också att vid beräk-

ningen av resurser medel mäste reserveras för vidmakthållande och kom-

petenshöjande utbildning för personalen inom industriavdelningen och

SIFU.

Svensk industriförening stöder helt verkets motivering för inrättandet av

det nya anslaget och för vilka ändamål medel skall utgå.

Endast ett fåtal instanser kommenterar verkets bedömning av behovet av personalförstärkningar vid industriavdelningen. Statskontoret anför att verkets förslag om att förstärka den centrala planeringen synes motiverad. SÖ framhåller att en ökad samverkan med industriverket ställer krav på ökade resurser vid båda myndigheterna.

Vad gäller frågan om SIFU:s filialkontors organisatoriska förankring framförs olika uppfattningar av de instanser som har vttrat sig i denna del.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Norrbottens, Stockholms och Västernorrlands län samt Industriförbundet är positiva till verkets förslug alt organisatoriskt föra över kontoren till industriavdelningen. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes denna organisationsförändring lämplig med hänsyn till den föreslagna specialiseringen av SIFU:s utbildningsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att SIFU:s fillalkontor kommer

att fylla en viktig funktion även framledes som en kanal för att förbättra

möjligheterna till fortbildning. Överflyttningen från SIFU till industriverkets industriavdelning torde inte innebära någon förändring i detta avseende. Den föreslagna ökade regionaliseringen kommer emellertid att medföra ett ökat ansvar och flera arbetsuppgifter för filialkontoren, varför en förstärkning av dessa synes angelägen. Hur samordningen med företagarefö-

reningarnas utbildningskonsulentfunktioner skall utformas. torde inte

kunna fastställas förrän den då pågående utredningen om företagareföreningarnas verksamhetsform och arbetsuppgifter har lagt fram sina förslag. anför länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och Handelskammarförbundet hänvisar i sina yttranden till företagareföreningsutredningens då pågående arbete. Enligt dessa instansers mening förefaller det lämpligt att avvakta utredningens förslag och samordna ställningstagandet till den framtida uppläggningen och organisationen av SIFU:s regionala verksamhet med kommande beslut kring företagareföreningarnas inriktning och organisa-

tion. RRV och länsstyrelsen i Kalmar län är negativa till förslaget och anser att en regionalt utbyggd organisation på utbildningsområdet bör ske inom ramen för företagareföreningarnas verksamhet.

Industriverket har föreslagit en fortsatt dubblering av den regionala organisationen på utbildningsområdet i form av dels företagareföreningar-

nas utbildningskonsulentfunktion, dels SIFU:s filialkontor, anför RRV.

som hänvisar till ett tidigare remissvar angående verksamheten vid SIFU. Med hänvisning till det ökade stödet till företagareföreningarna för företagsservice, risken för konkurrens mellan två regionala organisationer och kostnadskonsekvenserna föreslog RRV då att den regionala uppbyggnaden

skulle begränsas till ex organisation, nämligen företagareföreningarna. RRV finner att skälen härför är ännu starkare nu när SIFU ingår i industriverket och om filialkontoren bryts ur SIFU-organisationen och förs till industriavdelningen. Självfallet bör SIFU i likhet med övriga enheter inom industriverket, replicra på denna regionala organisation, hävdar RRV.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det inte nödvändigt att arbeta med regionkontor — vare sig för SIFU eler industriverket — med uppgift att

betjäna en grupp av län. I stället synes det länsstyrelsen kimpligare att de olika företagareföreningarna i en grupp av län var för sig inriktar sig på

sådana specialområden av utbildningen och annan expertservice som be-

tingas av näringslivets behov i respektive län, och att ett ömsesidigt utbyte av specialisttjänster mellan de olika länens företagareföreningar äger rum.

Sålunda kunde exempelvis i ett län företagareföreningens utbildningskon-

sulenter huvudsakligen svara för verkstadsindustrins behov. medan i ett

angränsande län utbildningskonsulterna kunde vara inriktade på träindustrin. En sådan anordning ter sig mera rationell än en uppbyggnad av

tristående regionkontor för områden omfattande flera Kin. unför länsstyrel-

sen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, SHIO och personalorganisationerna vid statens industriverk är även de negativa ull förslaget. Dessu instanser

anser emellertid att filialkontoren också i fortsättningen bör ligga kvar

inom SIFU-organisationen. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län hur verket inte redovisat några bärande skäl för att knyta filtalkontoren till industriavdelningen. Med hänsyn till de nära kontakter som kan förutsättas ske i ökande grad mellan SIFU. filialkontoren och företagareföreningarnas utbildningskonsulenter finner länsstyrelsen att kontoren bör behållas inom

SIFU. SHIO framhåller att SIFU även framgent torde ha nytta av regto-

nala stödjepunkter, som kan utgöra kontakteentra för större regioner och därvid samverka med såväl företagareföreningarna i flera fån som näringslivets organ och övriga utbildningsgivare. Personalorganisationerna vid industriverket anför att för att SIFU skall kunna hälla kontakt med sina prioriterade mälgrupper är det av största betydelse att SIFU har en nära kontakt med filialkontoren. Det är enligt dem helt klart att från SIFU:s kursproducerande sektioners sida är kontakten lättare att upprätthålla om filialkontoren sorterar direkt under SIFU och koncentreras på marknadsföring av SIFU-tjänsterna.

Flera instanser. däriblund länsstyrelserna t Kalmar, Västernorrlands

och Stockholms län, framhåller i sammanhanget vikten av att företagareföreningarna tillförs ökade resurser för sina verksamheter på utbildningsområdet.

Nära nog samtliga remissinstanser är posittva till huvudlinjerna i verkets förslag beträffande SIFU-verksamhetens framtida inriktning och finansiering.

RRV ifrågasätter dock om inte verket överbetonat de framtida SIFU-

kursernas rikstäckande karaktär. Vidare tillstyrker RRV inte en höjning av statsbidragsandelen i SIFU-verksamheten bl. a. med hänsyn till att den föreslagna inriktningen mot korta, specialiserade kurser av aktuvalitetskaraktär inte bara medför kostnadshöjande faktorer utan också rymmer förhållanden som tenderar att sänka kostnaderna. RRV anför härvid bl. a. att behovsanalyser för sådana kurser är enklare samt att planerings-. samordnings- och dokumentationskraven är lägre.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av utt kursutbudet i inlandskommunerna inte får inskränkas på grund av att antalet kursdeltagare blir för litet och/eller kursavgifterna för höga. Om en kurs bedöms

angelägen från samhällets svnpunkt bör hela kurskostnaden kunna betalas

av statsmedel, anför länsstyrelsen. Liknande synpunkt i finansieringsfrågan framförs av flera instanser, bl. a. TCO och läönssiyrelsen i Malmöhus län. Vänsstyrelsen anför att kravet på självfinansiering av kurserna genom deltagaravgifter inte bör vara alltför starkt. Höga kursavgifter fär enligt länsstyrelsen inte bli ett hinder för företagen att kunna tillgodose angelägna utbildningsbehov.

Landstingsförbundet framhåller det angelägna i att den typen av kursutbud, som SIFU nu tillhandahåller, bör bestå. Det gäller kurser för bl. a. teknisk personal. fastighetsskötare, drift- och servicepersonal, vilka utgör ett viktigt komplement till landstingens egna utbildningsinsatser på detta

område. Industriförbundet, som i övrigt är positivt till verkets förslag rörande

SIFU-verksamheten. ställer sig tveksamt till om det är lämpligt att SIFU

engagerar sig i utbildningsinsatser på andra områden än de som har direkt

teknisk anknytning, t. ex. det ekonomiska området. Fit flertal andra utbildningsinstitutioner arrangerar ekonomisk utbildning av företagsledare och dessa har i regel större unik kompetens än SIFU. Vidare anför förbundet att vissa avdelningar på SIFU nu har alltför begränsad storlek för att kunna producera kurser med tillfredsställunde kvalitet och företagsanpassning. Dessa resurser bör enligt förbundet kunna omdisponeras så att andra mer framgångsrika avdelningar förstärks. Förbundet framhäller också att en stor del av verksamheten inom den tekniska facktjänsten nu har avvecklats och att det i dagens läge är realistiskt att förutse mer eller mindre total avveckling av denna verksamhetsgren i framtiden.

SAF understryker verkets uppfattning att SIFU:s utbildningsverksamhet i hög grad kommer utt behöva inriktas på små målgrupper och speciella ämnesområden, främst det tekniska området. vilket innebär att den fordrar

stora upptagningsområden. Kravet på aktualitet kan också medföra att kursernas livslängd kan bli kortvarig. Samtliga dessa faktorer bidrar enligt SAF till att kurskostnaderna kan bli så höga att stödåtgärder måste sättas

in för att utbildningen skall nå ut till de tänkta målgrupperna.

IFL anför beträffande kurskostnaderna att enligt dess erfarenhet är de

mindre företagen känsligare för priset på en kurs än de stora företagen men

att vissa förhållanden tyder på att priskänsligheten t första hand är en uttitydfråga. Företagen vet för Itet om vad de kan få ut av en kurs och betraktar inte kurskostnaden som en investering 1 företagets framtida utveckling.

Svensk industriförening anser att SIFU bör bibehållas som en enhet med eget budgetansvar och med uppgift att samordna utbildningen inom landet. centralt och lokalt. av nyckelpersoner inom mindre företag I alla de uvseenden som verket föreslår utom tekniska kurser och facktjänst. En närmare analys av SIFU:s nuvarande utbud av tekniska kurser ger enligt föreningen vid handen att det är inom relativt avgränsade områden som SIFU äger kompetens. Det gäller I huvudsak inom områdena elteknik, byggnadsoch VVS-teknik. processteknik, kemisk teknik och verkstadsteknik. En- Hgt föreningen är endast sektionen för elteknik betydande i sin bransch. Föreningen anser det tveksamt att inom dessa områden bedriva kursverksumhet enbart inriktad på mindre företag. Föreningen föreslar därför att industriverket undersöker möjligheterna att bilda ett självständigt utbildningsinstitut för elsektionen, nära anknutet till branschorganen. Beträffande övriga här aktuella sektioner bör man enligt föreningen överväga en integrering med befintliga eHer planerade branschinstitut. Säledes bör un-

dersökas ett eventuellt sammanförande av delar av den kemisk-tekniska

sektionen med det planerade plasttekniska institutet och av sektionen för verkstadsteknik med t. ex. Institutet för verkstadsteknisk forskning. För de utbildningsinsatser som bransechinstituten gör av betydelse för den

mindre och medelstora industrin bör bidrag kunna utgå via industriverket.

Personalorganisationerna vid industriverket stöder verkets uppfattning om inriktningen av SIFU-verksamheten. Utbildningsinsatserna bör dock enligt organisationerna omfatta nyckelfunktioner inom hela det svenska närtneslivet. Den extra stimulans som de små och medelstora företagen kan behöva för att följa med i utvecklingen bör lämpligen tillgodoses genom speciella satsningar. hävdar organistionerna. Vidare fordrar organisationerna erforderliga utvecklingsresurser och nägra års arbetsro utan

SIFU-begreppet och SIFU-identiteten. Organisationerna framhåller också beträffande dimensioneringen av det framtida SIFU, att man måste vara klar över ätt upphandling och genomförande av kvalificerade tjänster även i fortsättningen kräver en omfattande intern kompetens. Det har visat sig att nuvarande personalstyrka omfattande ca 175 personer är oullräcklig. De antaganden verket gör om den framtida verksamheten beträffande SIFU:s kursgenomföranden är enligt organisationerna mindre välgrundade. De anser alt en framtida personalstab omfattande ca 200 personer är mer realistisk.

Flertalet instanser har inte berört verkets förstag att låta ompröva beslutet om att viss del av SIFU skall lokaliseras till Borås. Av de instanser som har yttrat sig i frågan anser länsstyrelserna i Kalmar och Stockholms

län, Handelskammarförbundet, Industriförbundet. SHIO, SAF och personalorganisationerna vid industriverker, bl. a. på de grunder verket har anfört. att det finns skäl att ompröva lokaliseringsbeslutet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför dessutom att de specialiserade fortbildningskurser som SIFU har inriktats på ofta kräver hela riket som upptagningsområde. Den från kommunikationssynpunkt lämpligaste förläggningsorten för denna typ av kurser är därmed Stockholm, hävdar länsstyrelsen. Länsstyrelsen påpekar också utt de näringsgrenar till vilka dessa kurser riktas i stor utsträckning är lokaliserade ull Stockholmsregionen. länsstyrelsen hänvisar härvid till 1972 års företagsräkning, enligt vilken Stockholms län har nära en femtedel av totala antalet arbetsställen i riket med mindre än 50 anställda inom tillverknings- och byggnadsindustrin.

Industriförbundet anför bli a. att den övervägande majoriteten av de branschorganisationer som samarbetar med SIFU är lokaliserade till Stockholm. En omlokalisering till Borås skulle således enligt förbundet

kar förbundet att sektionen för ehteknik, SIFU:s i särklass mest framgangsrika sektion enligt förbundets mening, i hög grad är beroende av en till Stockholmsområdet koncentrerad elektroindustri. Enligt företrädare för branschen måste motsvarande utbildningsverksamhet i Stockholmsområdet byggas upp i annan regi om SIFU förläggs ull Boras. anför förbundet.

Stutskomoret, länsstyrelsen i Älvsborgs län och Svenska kommunförbundet unser inte att lokaliseringsbeslutet bör omprövas. Statskontoret finner det inte styrkt att Borås som lokaliseringsort skulle minska möjligheterna att attrahera kursdeltagre. Härvid påpekar stätskontoret den radikalt förbättrade kommunikationsservice som öppnandet av bandvetter flygplats kommer att innebära för Boråsområdet. Statskontoret framhåller i sammanhanget att en eventuell utökning av antalet tjänster för regional service bl. a. i Stockholmsomradet bör ses i ett sammanhang för hela landet. Statskontoret tillstyrker inte ett särskilt filialkontor i Stockholm med andra uppgifter än övriga regionala kontor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser bl. a. att de sumhällsekonomiska och regionalpolitiska motiven för att förlägga statlig verksamhet, även den som SIFU representerar, till primära centra utanför storstadsområdena alltjämt är giltiga. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar i sammanhänget till 1972 års företagsräkning, som också visar att närmare 30 3 av de mindre och medelstora företagen inom tillverkningsindustrin är belägna i Älvsborgs län och i de angränsande länen. Motsvarande andel uppnås också i de A-regioner som ligger omkring två ummars bilresa från Borås. framhåller länsstyrelsen. Detta förhållande understryker enligt länsstyrelsens mening att SIFU i Borås torde få goda möjligheter att rekrytera fast och ullfällig personal samt att uppnå den attraktionsgrad som kursverksamhetens avnämare torde komma att kräva.

IFL framhåller. på grundval av egna erfarenheter, att kurser för mindre företag bör drivas i geografisk anslutning till företagen. Av detta skäl borde det enligt IFT vara relativt likgilugt var i landet SIFU:s huvudkontor ligger. IF1T. anför vidare att motiven för verkets antagande att intäkterna av kursverksamheten skulle minska vid en lokalisering till Borås inte är tillräckligt klart redovisade. Kursverksamheten måste ju ändå bedrivas I anslutning till deltagarnas geografiska hemvist, framhåller IFT.

AMS avstår från att närmare gå in på verkets förslag beträffande lokaliseringen av SIFU men påpekar att styrelsen tidigare ställt sig positiv till en utlokalisering av SIFU:s verksamhet. SP tar inte ställning i själva lokaliseringsfrågan men konstaterar mot bakgrund av egna erfarenheter att vid en omlokalisering uppkommer merkostnader på grund av ökade kontakt-. rese-. tele- och transportkostnader. Vidare medför en uppdelning av SI- FU:s verksamhet på Borås och Stockholm enligt SP:s bedömning med ull säkerhet ett ökat anställningsbehov även vid oförändrad verksamhetsvolym.

Fit fåtal instanser har yttrat sig över förslaget att låta utreda frågan om ny organisationsform för SIFU.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det svårt att på grundval av utredningsmaterialet ta ställning till frågan om SIFU bör ges en formellt sett fristående ställning eller alltjämt ingå i industriverket. Övervägande skäl tycks dock tala för att nuvarande ordning behålls. Industriförbundet, SHIO och SAF tillstyrker verkets förslag. Dessa organisationer framför samma uppfattning. nämligen att vissa fördelar sannolikt skulle vinnas genom att organisera SIFU som en självständig enhet i vars styrelse både statliga organ och näringslivets organisationer kunde vara representerade. Som har framgått tidigare föreslår Svensk industriförening bl. ua. att industriverket bör undersöka möjligheterna att bilda ett självständigt utbildningsinstitut för SIFU:s elsektion.

6. SINFDOK-utredningens förslag

6.1 Förslagen

SINFDOK-utredningen (I -1975:04) tultkallades enligt regeringens bemyndigande den 26 juni 1975 för att utreda organisation av verksamheten inom området teknisk och vetenskaplig information och dokumentation. Med hänvisning till det då pågående propositionsarbetet i anslutning till förviagareföreningsutredningens betänkande redovisade SINFDOK-utredningen 1 skrivelse den 15 juni 1977 vissa förslag till åtgärder inom informations- och dokumentationsområdet som nära hängde samman med företagareföreningarnas verksamhet. Övriga förslag inom ramen för utredpingsarbetet kommer utredningen att redovisa I sitt slutbetänkande. som beräknas bli framlagt före utgången av år 1977.

SINFDOK-utredningen frumhåller att den tekniska informationsservi- 8 Riksdaven 1977178. 1 saml. Nr 40. Bilaga I

cen kan ses som ett naturligt led i den företagsservice som befinner sig under utbyggnad i landet kring företagareföreningarna. Företagen kan sägas ha behov av att få rätt information i en användbar form men också att göras medvetna om det informationsutbud som existerar. Kraven är i princip desamma oavsett om frågorna rör avtal, skatter, miljö. säkerhet, juridik, marknadsföring eller teknik. När det gäller främst de mindre och medelstora företagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbättringar. maskinanskaff-

ningar, produktionsutvidgning, tillfälliga produktionsstörningar m.m.

Den nödvändiga informationen finns, enligt utredningen. redan i betydande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska foörskningsrapporter och patenthandlingar, faktadatabaser och kataloger. Men för de mindre och medelstora företagen är det ofta svårt att tillgodogöra sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informationskällorna och användarna tar fram informationsmaterialet ur just de fakta som företaget behöver ha tillgång till. Företagen vill om möjligt ha konkreta besked och slippa välja mellan olika alternativ. Framför allt söker företagsledaren, enligt utredningen. en opartisk, erfaren och kunnig samtalspartner. som han har förtroende för.

Utredningen framhåller att det är svårt att finna en effektiv lösning på denna informationsöverföring via en mellanhand. Överföringen påverkas av flera faktorer, bl.a. mottagarens behov och mottagarekapacitet, mellanhändernas erfarenhet och utbildnong, vetskapen om och åtkomsten av erforderligt informationsmaterial. Det senare ställer också krav på att bibliotek och andra informationskällor fungerar i ett samverkande system. Endast erfarenheter från försöksverksamhet kan enligt utredningen skapa underlag för mer permanenta åtgärder.

Utredningen pekar vidare på att SINFDOK har tagit initiativ till det s k Kalmarprojektet. En kontaktman har anställts vid företagareföreningen i Kalmar län med uppgift att samla erfarenhet om hur en uppsökande kontakt- och informationsverksamhet skall bedrivas för att göra bästa nyttan i mindre och medelstora företag. Han skall också stegvis försöka precisera företagens behov av tekniköverföring. Målgrupp är bl. a. företagsledare och övriga chefer vid vissa verkstadsföretag med mellan 20 och 200 anställda.

Projektet berör också utbildning av personalen vid företagareföreningen i Kalmar län.

Fnligt utredningens uppfattning bör nu stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig informationsförmedling will mindre och medelstora företag. Det gäller att på olika sätt bl.a. göra redan känd teknik tillgänglig för företagen på ett effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen idag svårigheter att utnyttja informations-

tjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen

översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informatio-

nen tenderar att drunkna i det stora utbudet.

Mot denna bakgrund och i anslutning till den förestående utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad försöksverksamhet på informations- och dokumentationsomradet. Verksamheten bör pågå under den närmaste treärsperioden med början den I juli 1978.

förutom den 1 Kalmar län, påbörjas försök med teknisk informationsför-

medling inom ramen för den ordinarie företagsserviceverksamheten. Ar-

betet skall enligt utredningen bl. a. bedrivas som en systematisk uppsök-

ning av mindre och medelstora industriföretag i länet. För arbetet bör vid varje förening anställas en erfaren tekniker som har förutsättningar att

vinna förtroende hos företagarna och har möjlighet att analysera företa-

gens behov av teknisk information, Han bör vara så väl informerad på informations- och dokumentationsområdet att han snabbt kan lämna hän-

visningar till goda muntliga och skriftliga informationskällor. För denna uppsökande tekniska informationsservice bör anvisas 320 000 kr. per är under försöksperioden.

Vidare föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en professionell informations- och dokumentationsexpert som kan få tillgång

till modern teknisk utrustning. Han bör enligt utredningen biträda de i företagsservicen verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår att 230 000 kronor per år under försöksperioden anvisas för anställning av ifrågavarande expert.

Utredningen föreslår ocksa att ett samarbete inleds mellan företagarefö-

reningar och branschforskningsinstitut. Genom en medverkan från instiwutens sida kan enligt utredningen informationsgivningen till företagen i

specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. Utredningen

anser att 300 000 kr. per år bör anvisas för ifrågavarande ändamål.

Slutligen anför utredningen att i anslutning till försöksverksamheten bör

viss utbildning i informations- och dokumentationsserviee av berörd per-

sonal vid företagareföreningarna komma till stånd. Utbildningen skulle ta sikte på att visa vilka informationskällor som står tll buds och vägen att snabbt få tillgång vill materialet. Den skulle även ange lämpliga metoder för att analysera företagens informationsproblem och systematiskt söka information. För utbildningsinsatserna anser utredningen att högst 100 000 kr. per År bör anvisas.

Utredningen förordar att försöksverksamheten bör följas upp och utvärderas av en särskild styrgrupp med företrädare för bl. a. industriverket,

SINFDOK. STU och Industriförbundet/SHIO.

6.2 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser delar utredningens grunduppfattning att åtgär-

der bör vidtas för att effektivisera och systematisera informationssprid-

ningen till de mindre och medelstora företagen. Salunda ansluter sig

patent- och registreringsverket, STU, SINFDOK. SHIO, Företagareföreningaurnas förbund och TCO i stort till den föreslagna försöksverksamhe-

ten. Industriverket ställer sig tveksamt till försöksverksamheten vid före-

tagareföreningarna. LÖ tar inte närmare ställning till utredningens olika förslag.

Puatent- och registreringsverket understryker den viktiga roll som företagareföreningarna har när det gäller att förmedla teknisk information till

företagen, särskilt de mindre och medelstora. Patentverket utnyttjar sedan några år tillbaka företagareföreningarna i verkets egna informationsakti-

viteter. Verkets uppfattning är därför att utredningens förslag bör vara väl

ägnat att främja en effektivare spridning av teknisk information till mindre

och medelstora företag, Patentverket förordar därför ett skyndsamt genomförande av det av SINFDOK-utredningen föreslagna programmet och tillstyrker att de av utredningen angivna medlen ställs tull förfogande för dess genomförande.

Slutligen anförs att verket numera bedriver en undervisningsverksamhet som 1 vissa delar bör väl motsvara det utbildningsbehov som den av utredningens förslag berörda personalen vid företagareföreningarna har.

De mindre företagens informationsbehov gäller inte bara teknisk/vetenskaplig information framhåller industriverket utan i minst lika hög grad frågor som rör exempelvis myndighetsföreskrifter, marknads- och

behovsutveckling, utbildning, serviceutbud m.m. Verket instämmer i ut-

redningens uppfattning att det bör finnas en mellanhand, en ”översättare”, mellan informationskällorna och användarna. de mindre företagen. Mellanhandens uppgift kan vara att bl. a. analysera företagets informationsbehov, att konkretisera/översätta detta och att översätta svaret till för företaget/företagaren användbar form.

När det gäller utredningens konkreta förslag ställer sig industriverket tveksamt till försöksverksaumheten vid företagareföreningarna. Enligt verkets uppfattning rymmer försöksverksamheten i princip inte något nylt element, utan utgör en normal arbetsuppgift vid en företagareförening.

Genom den utbildning på informationsområdet som verket planerar för

föreningspersonalen, torde den befintliga personalen också bibringas erforderlig kunskap på informations- och dokumentationsområdet.

Verket framhåller vidare att informationssökning för att lösa tekniska

problem i mindreföretagen normalt innebär att få tag i den eller de personer som vet något om hur man löser det aktuella problemet eller som kan

skaffa den information/kunskap som erfordras. Mindreföretagen är

m. a. o. mer betjänta av en direktkontakt med en specialist på det aktuella problemområdet, som också kan fungera som mellanhand/översättare, än att få ett antal referenser/artiklar. som i och för sig kan vara relevanta för problemet. Det är därför enligt verket tveksamt om den föreslagna för-

söksverksamheten med en professionell informations- och dokumenta-

tionsexpert uppfyller dessa krav.

Enligt verkets uppfattning bör föreningstjänstemännen. som ett led i det dagliga arbetet, vid behov kunna utnyttja befintliga resurser på informations- och dokumentationsområdet. I industriverkets program för effekti-

viserad information ingår ett avsnitt om teknikinformation till mindreföre-

tagen som tar upp bl.a. en försöksverksamhet i samarbete med ingenjörsvetenskapsakademiens informationstjänst, temadagar/faktablad kring ny teknik m.m. Genom bl.a. dessa aktiviteter torde föreningstjänstemännen kunna knyta kontakt med specialister som kan svara för såväl sökning som "Översättning av information.

En försöksverksamhet med informations- och dokumentationsexpert

kan dock enligt verket ha en kunskapshöjande effekt i föreningarna och

stimulera till ett ökat utnyttjande av befintliga informations- och dokumentationsresurser. Industriverket förordar att experten fungerar som konsult åt flera föreningar.

Industriverket framhåller vidare att i programmet för teknikinformation tull mindre och medelstora företag ingår som en del att bl a genom temadagar och faktablad föra ut vissa branschforskningsinstituts kompetens och

möjligheter att bistå mindreföretagen. Den försöksverksamhet som utred-

ningen föreslår skulle enligt verkets uppfattning möjliggöra ökade insatser från instituten för att stödja de mindre och medelstora företagens verksamhet.

Verket anser slutligen i likhet med utredningen att behov av viss utbild-

ning och kontaktskapande aktiviteter på informationsområdet krävs för

föreningspersonalen, men att denna utbildning bör omfatta samtliga föreningar. Verket redovisar sina planer att under budgetåret 1977/78 genomföra en grundläggande utbildning på informationsområdet för de informationsansvariga vid varje företagareförening.

STU delar SINFDOK-utredningens uppfattning att en försöksverksamhet med förmedling av teknisk information till mindre och medelstora företag är motiverad. STU ställer sig positiv till den föreslagna samverkan i en särskild styrgrupp. Genom en sådan samverkan skapas förutsättningar för utt informations- och dokumentationsverksamheten naturligt integreras med såväl företagareföreningarnas och branschforskningsinstitutens som STU:s serviceverksamhet.

Även SINFDOK ansluter sig i allt väsentligt till de av utredningen

framförda förslagen. När det gäller förslaget om att knyta en informations-

och dokumentationsexpert vid en företagareförening vill dock SINFDOK rekommendera att de närmare betingelserna —- vilken region som är lämpligast, om experten bör vara verksam vid en eller flera förenignar m.m. — ytterligare utreds innan formerna för försöket fastställs.

Fftersom de i försöksverksamheten ingående projekten är fördelade på olika huvudmän, industriverket och STU, föreslår SINFDOK att ansvaret för hela programmet läggs på industriverket. SINFDOK förklarar sig också berett att medverka i den föreslagna styrgruppen för uppföljning och

utvärdering och utt ställa erfarenheterna från SINFDONK-projektet till förfogande.

1CO framhåller att de förslag om en utvidgad försöksverksamhet som SINFDOK-utredningen lägger frum har den fördelen att verksamheten fortfarande bedrivs I begränsad form. Den bör ge erfarenheter som kan utnyttjas för att senare bedöma om verksamheten skall övergå i större skula. Försöksverksamheten bör enligt TCO inriktas på alt ge information och motivation hos de som arbetar i små och medelstora företag att utnyttja den information som kan vara relevant i olika problemsituationer. Den bör inte ensidigt inrikta sig på företagsägaren/företagsledaren utan även vända sig till övriga I företaget.

TCO anför vidare utt verksamheten förutom teknisk och kommersiell information bör innefatta även arbetsmarknadspolitisk information. Bristande kunskaper om arbetsmarknaden och dess parter är ofta en allvarlig svaghet hos de små företagen.

1CO ullstyrker sålunda att den föreslagna försöksverksumheten initieras om statsmakterna ställer nödvändiga resurser till förfogande. Det föreligger emellertid ett stort behov av att noggrant ange inriktningen av verksumheten innan den pabörjas. Den styrgrupp som föreslås bli tillsatt

finns det därför ett stort behov av. Denna grupp bär även svara för en

kontinuerlig uppföljning av verksamheten. I styrgruppen mäste de fackliga

organisationerna vara representerade. |

LO delar utredningens grunduppfattning att det är angeläget utt olika åtgärder vidtas i syfte att skapa ökad kännedom om redan befintlig teknik och uppnådda foörskningsresultat bland mindre och medelstora företag och samtidigt förbättra dessa företags möjligheter att tillgodogöra sig denna kunskap. Samhället satsar stora medel på forskning och utveckling vilket är nödvändigt. Sannolikt skulle dock enligt LO:s uppfattning, betydligt större utvecklingseffekter kunna uppnås om detta följdes upp med mer effektiva åtgärder i syfte att sprida kännedom om forskningsresultat och tekniska framsteg framförallt bland de mindre och medelstora företagen.

LO tar dock inte närmare ställning till SINFDOK-utredningens olika

förslag.

SHIO instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag men framför

vissa synpunkter som mäste beaktas i sammanhanget.

Viss försiktighet bör sålunda enligt SHIO iakttas vid den föreslagna systematiska uppsökningen av mindre och medelstora företag I samband med försöken med teknisk informationsförmedling. Många företagare

upplever att de översköljs av information och skrifter och har svårt att

tillgodogöra sig innehållet. Utredningen konstaterar också att den nyttiga informationen kan drunkna i det stora utbudet. Risk finns också att en del förelagare uppfattar den uppsökande verksamheten som opäkallad och påträngande. och därför inte tillgodogör sig denna enligt intentionerna

framhåller SHIO.

SHIO understryker vidare vikten av att brunsch- och intresseorganisationer utnyttjas vid informutionsspridningen till de mindre företagen. Branschförbunden har enligt SHIO utomordentliga insikter i branschens speciella förhållanden. till skillnad mot företagareföreningarnas mera allmänna kunskaper om företagsamhetens regionala förutsättningar. De flesta branschorganisationer har en kontinuerlig skriftutgivning. framför allt genom bransechtidningarna, och bedriver en omfattande kurs- och föredragsverksamhet samt allmän rådgivning.

Vad gäller brunsehforskningsinstituten konstaterar SHIO att dessa huvudsakligen, atminstone hittills, bedrivit en forskning som i enbart ringa grad kommit de mindre företagen till godo. Hos dessa företag finns därför en utbredd skepticism mot att ett ökat stöd för FoU-insatser till denna

företagssektor skall kanaliseras över branschforskningsinsututen. Minimi-

bidraget för medlemsskap i vissa av de industristiftelser som bedriver kollektiv forskning är enligt SHIO också väl högt för att intressera mindreföretagen I allmänhet. SHIO anser därför att samhidlet bör rycka in och förbättra möjligheterna för mindreföretagen att ullgodogöra sig och bidragå till den kollektiva forskningen. SINFDOK-utredningens förslag på denna punkt hoppas SHIO skall vara ett led i den riktningen. SHIO finner det värdefullt att de föreslagna åtgärderna skall följas upp och utvärderas av en särskild styrgrupp.

Företagareföreningarnas förbund, stutligen, tillstyrker också den förslagna försöksverksamheten men vill samtidigt understyrka alt frågan om en mer permanent insats får övervägas först efter noggrann utvärdering.

7. Vissa internationella förhällanden

Småföretagens roll i olika länder varierar avsevärt. Ekonomiska. soctula och kulturella olikheter har medverkat till att företagsstrukturen fatt skiftande utseende. Fill en del torde också rent redovisningsmässiga skillnader uppkomma till följd av mycket varterande definivuoner av småtöretagsbe- £reppet.

Utvecklingstendenserna har visat en större samstämmighet. I samtliga industrialiserade länder har under det senaste decenniet skett en ökad koncentration mot större företagsenheter. De mindre och medelstora företugens sysselsättningsandel har vanligen minskat. En förskjutning av småföretagandet mellan näringsgrenar kan konstateras i flertalet länder.

Olikheter i tradition och annat har också lett till att samhällsinsatserna på småföretagsområdet tagit mycket varierande former. Påfallande är dock att man inriktar sig på frågor rörande de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning och deras behov av utbildning, rådgivning och information. Gemensamt för ett flertal länder synes också vara att just under de senaste två ull tre åren intresset markant ökats för denna kategori av företag.

7.1 Norge

Utvecklingen av beståndet av industriföretag i Norge har varit likartad med den svenska. Antalet företag gick mycket starkt tillbaka under andra

hälften av 1960-talet. Mellan 1970 och 1975 har det endast skett en obetyd-

lig minskning. Särskilt påtaglig har nedgången varit i antalet mycket små företagsenheter. Från 1965 till 1975 ökade den totala industrisysselsättningen från 369 000 till 391 000 anställda. Ökningen föll helt på företag med fler än 50 anställda och med tyngdpunkt på de större företagen. Härigenom kom de mindre och medelstora företagens sysselsättningsandet att minska från 63,5 Sö till 59,3 2. Den branschvisa fördelningen av små och medel-

stora företag visar på ett mycket starkt småföretagsinslag i livsmedels-.

trävaru- och teko-industrierna. I dessa branscher har även utvecklingen mot större företagsenheter varit starkast. Inom vissa expansiva brunscher,

bl. a. den plastbearbetande industrin och elektroindustrin, har antalet små

företag ökat. Den regionala utvecklingen har gått mot en med riksgenom-

snittet likartad företagsstorleksstruktur i flertalet regioner. En rad åtgärder har vidtagits från samhällets sida i syfte att underlätta

verksamheten inom småföretagssektorn. Bland den kreditgivning som vänder sig mot de mindre företagen märks särskilt Håndverks- og småindustrifondet vilken har till uppgift att ställa garantier och lämna långsiktiga investeringskrediter i form av toppfinanstiering till hantverks- och småin-

dustriföretag. I fondens bestämmelser begränsas dess medverkan till fö-

retag med färre än 20 anställda. Utlåningsramen uppgick år 1977 till 30 miljoner norska kronor. Andra kreditformer som i betydande utsträckning | vänder sig till de mindre och medelstora företagen utgör Industrifondet och Industriens omstillingsfond vilka båda syftar till att underlätta och främja omställningar och samgåenden inom industrin. Industrifonden har. förutom lånegarantigivning. möjligheter att förvärva aktier i företag. Inom ramen för den regionalpolitiska verksamheten är Distriktenes utbyggingsfond verksamt med bl. a. långivning i sysselsättningsfrämjande syfte. För främjande av teknisk forskning och utveckling kan stöd utgå från Utvecklingsfonder, vilken lämnar lån för riskbetonade eller i förhållande till företagets storlek. särskilt betydande investeringar med ett tekniskt eller

marknadsmässigt nyhetsvärde. Såväl bottenlån som lån på hög risknivå kan lämnas av den i juni 1977 ombildade Norske Industribank. För flertalet

av de nämnda kreditinstituten gäller att de tillkommit under 1960- och 1970-talet.

I en i augusti i år framlagd stortingsmelding föreslår den norska regeringen en utbyggnad av kreditgivningen via Håndverks- og småindustri-

fondet, Industribanken och Distriktenes utbyggingsfond. För år 1978 föreslås en ökning av den förstnämnda fonden till 55 miljoner norska kronor och en höjd gräns för enskilda länebelopp från 300 000 till 500 000 norska

kronor. Storleksgränsen för företag som kan komma i fråga för lån föreslås

höjd från 20 till 50 anställda. En utredning om sammanslagning av Industribunken och en ökad regionulisering av Industribankens verksamhet aviseras.

Företagsserviceverksamhet bedrivs i första hand vid Distriktenes utbyggingsfond. Genom Starens teknologiske insiitir har bland andra de

mindre och medelstora företagen beretts tillgång till såväl särskilda utbildningsmöjligheter som rådgivningstjänster. Kursverksamheten är starkt yrkesinriktad och täcker ett stort spektrum av branscher och funktionsområden. En betydande decentralisering av verksamheten har skett. I regeringens stortingsmeld konstateras att det särskilda stödet till företagsservice i dag är begränsat. En utbyggnad av den statliga industriella rådgivnings-. konmtaktförmedlings- och informationsverksamheten föreslås därför. Under 1978 föreslås fem särskilda kontor för detta ändamål upprättas med sikte på en landsomfattande verksamhet år 1982. Det administrativa ansvaret för denna verksamhet läggs på Statens teknologiske institut. Institutets utbildningsverksamhet avses också byggas ut. bl. a. genom särskil-

da företagsutvecklande kurser.

Endast en mindre del av samhällets insatser på forsknings- och utvecklingsområdet kommer de mindre och medelstora företagen till del. Av den verksamhet som bedrivs vid Norges teknisk-naturvetenskaplige forskningsråd avser ca fem procent företag med färre än 100 anställda. Urvecklingsfondet uvdelade år 1975 ca en femtedel av sina resurser till mindre och medelstora företag. I regeringens stortingsmeld föreslås ökade informationsinsatser, via bl. a. NTNF, riktade mot små företag liksom ökade satsningar på småföretag via Fondet för fremme av bransjeforskning. Bransjeforskningsfondet. Även behovet av ett ökat hänsynstagande till de mindre företagens roll i den statliga teknikupphandlingen framhålls. Staten avser att lägga ökad vikt vid att mindre företag blir underleveruntörer vid offentliga upphandlingar. i

7.2 Danmark

De mindre företagen inom industrisektorn i Danmark ökade mellan 1965 och 1972 sin andel av såväl företagsbeståndet som sysselsättning. Sistnämnda är svarade, bland arbetsställen med fler än fem anställda, denna kalegori för ca 75 + av de 6 800 arbetsställena och 2457 av de 408 000 anställda. De medelstora verksamhetsställena svarade såväl år 1965 som 1972 för ca 20 &- av företagsbeståndet och 30 &- av sysselsättningen.

Inom detaljhandeln har ägt rum en motsatt utveckling. Under 1960-talet minskade antalet försäljningsställen med ca 9 4 till 56 000. I första hand skaffade detta de minsta (0-4 anställda) försäljningställen vilkas antal minskade med 17 6 till 45 000. Sysselsättningen, som totalt sett ökade något, minskade för denna företagskategori från 113 000 till 99.000 anställda.

Hantverks- och småindustrisektorn (0-19 anställda) har sedan 1968 minskat något i fråga om antalet företag men tillvuxit sysselsättningsmässigt. Reparationsföretagen har ökat såväl antals- som sysselsättningsmässigt medan byggnadssektorn har stagnerat i båda avseendena. Nyregistreringarna av industriföretag har under senare år uppgått till årligen ca 4 600 eller motsvarande ca 11 7 av företagsbeständet i denna sektor.

Speciella samhällsinsatser riktade till de mindre och medelstora företagen finns i första hand på kreditförsörjningsomrädet. Den direkta kreditgivningen kanaliseras främst genom Direktoratet för Egnsuveckling (direktoratet för regional utveckling). Län till hantverk och mindre industri för utbyggnad och rationalisering kan utgå med normalt högst 350 000 danska kronor i varje enskilt fall. Beloppsramen är f. n. 40 milj. kr. per år. För län tull hantverks- och smålindustriföretag kan också utgå statliga garantier för rörelsekapital. Syftet är att möjliggöra 1 förhållande till företagets storlek betydande omställningar till nya produkter och marknader. låneramen är f.n. 200 milj. kr. och högsta lånebelopp 250 000 kr. Garantier lämnas endast till företag med högst 75 anställda. Indirekt medverkar samhället till att kreditgivningen till mindre företag främjas genom garantier ull finansteringsinstitut som riktar sig till denna företagskategori. Den totala garantiramen för detta ändamäl uppgår till 60 milj. kr. Bland samhällets insatser på kreditgivningsområdet finns även sådana som riktas ull industri- och hantverkssektorn i sin holhet eller geografiskt avgränsade delar av denna. Denna kreditgivning torde i betydande utsträckning kom-

ma också de mindre företagen till del. Här kan bl. a. nämnas statliga

garantier för lån upptagna för omställning till nya marknadsförhållanden eller för att möjliggöra igångsättning. utveckling eller rationalisering av samhällsnyttig produktion. Inom ramen för det regionalpolitiska stödet (Egnsudvikling) utgär län, bidrag och garantier. Staten bidrar också med kapitaltillskott till verksamheten vid Finansieringsinstilutet for Industri og Håndverk A/S. Institutet lämnar lån till exporterande och importkonkurrerande verksamheter vid bl. a. nyetableringar, expansions- och produktionsomställningar. Kreditgivning speciellt inriktud mot teknisk utveckling kanaliseras genom Fondet till fremme af teknisk og industriel udvikling. Fonden kan medverka vid finansieringen av utvecklingsprojekt endast i de inledande skedena. Fonden har möjlighet att lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet och kan även teckna aktier. Budgetåret 1976/77

disponerade fonden 90 milj. kr. |

Utöver den rådgivnings- och informationsverksamhet som bedrivs i anslutning till den speciellt småföretagsinriktade kreditgivningsverksamheten lämnar samhället särskilt stöd till arbetsmarknads- och branschorganisationernas tekniska service- och konsulentverksamhet. Budgetäret 1976/77 uppgick beviljningsramen för dessa ändamål tll 20.2 milj. kr. Särskilda bidrag för tekniskt inriktad serviceverksamhet och vidareutbildning utgår även via Teknologirådet ull i första hand ett 20-tal godkända

tekniska serviceinstitut. Budgetåret 1976/77 anslogs totalt 164 miljoner för finansieringen av denna verksamhet. Huvuddelen — ca 80 £7 — avsåg uktiviteter hos serviceinstituten medan återstoden utgick till enskilda projekt. Betydande insatser har härvid avsett service- och utbildningsverksumhet riktad mot mindre företag.

7.3 Finland

Antulet omsättningsskatteskyldiga företag I Finland uppgick år 1974 till ca 59 000. Huvuddelen av dessa var småföretag. Företagen med färre än 200 anställda svarade för 40 77: av sysselsättningen I näringslivet. Inom industrin sysselsatte denna företagskategori 29.6 5 av de anställda. Särskilt stört inslag av mindre och medelstora företag fanns inom varuhandeln - 58,4. Antalet sma industriföretag (med färre än 50 anställda) har hittills under 1970-talet minskat nägot.

Samhällets insatser för att underlätta smaföretagens kreditförsörjning

sker i flera former. Endast ett fåtal av dessa riktas direkt till de mindre och medelstora företagen. Särskilda s. k. rämnestödskrediter har kunnat utgå till sma företag sedun är 1969. Stödet vänder sig speciellt till små företag som är verksamma inom de s. k. utvecklingsområdena. Räntestödskredit kan avse högst 50 €& av investeringar som medför väsentlig ökning av företagets produktionskapacitet. Räntestödet utgar med högst 80 56 av räntan på länet under de två första åren. efter det projektet fullföljs. och med 40 57 under de två därpå följunde aren. Under år 1975 beviljades 167 sådana krediter till ett totalt lånebelopp om 25 miljoner mark. Långivning med speciell inriktning mot de små industriftöretagen sker även via statens investeringsfond. Utlåningen år 1976 ull småindustrin uppgick till 15.2 miljoner mark. Den utgjorde emellertid endust en mycket liten det av fondens totala utlänning (656,4 miljoner mark). Statliga garantier, ndustrivarantier, kan lämnas ät industriföretag och vissa andra typer av företag med en omsättning om högst 50 miljoner mark för investeringar t anläggningstillgångar eller för ökning av rörelsekapitalet. Totalt beviljudes under är 1976 vidare lån till ett sammanlagt belopp om 30.6 miljoner mark. Ca 20 7 av garantierna avsag lån för rörelsekapitaltillskott.

Vid sidan av den direkt småföretagsinriktade kreditgivningen kan lån lämnas till småföretag inom ramen för den regionalpolitiska stödverksam-

heten. Utvecklingsfonden kan lämna krediter ull och även teckna aktier i

företag belägna 1 utvecklingsområdena. Till företag i utvecklingsområdena kan utgå särskilda investerings-. start- och utbildningsbidrag. Investeringsbidragen beviljas för anskaffande av anläggningstillgångar. Startbidraget beviljas på grundval av de löner och lagstadgade sociala avgifter som föranleds av att ett företag påbörjar eller utvidgar produktion. Utbildningsbidragets syfte är att kompensera företagen för utbildningskostnader i samband med att verksamhet påbörjas eller utvidgas. Andelen bidrag som

beviljats mindre och medelstora industriföretag uppgick under tiden september 1975 —- juni 1977 till ca 73 2. Totalt utgick under perioden till denna företagskategori ca 160 miljoner mark i sådana bidrag.

Samhällets småföretagsinriktade företagsservice hanteras huvudsakligen genom handels- och industriministeriets s. k. industridistriktsorganisation. För närvarande finns elva sådana distrikt med ca 75 anställda. Rådgivnings- och informationsverksamheten är i hög grad kopplad till det finansiella området. I övrigt berör verksamheten här såväl företagsekonomiska och administrativa som tekniska frågor. En betydande uwtbildnings-

verksumhet sker också inom de olika distrikten. Utbildningen vänder sig

främst till företagsledarna och nyckelpersoner i företagen. I verksamheten utnyttjas I första hand externa konsulter. Staten subventionerar kurserna till ca 50 26. Under år 1976 deltog totalt ca 2 000 personer i dessa kurser. Det kan slutligen nämnas att huvuddelen av den småföretagsinriktade kreditgivningen handläggs vid dessa distriktsorganisationer.

7.4 Storbrittanien

Småföretagen sysselsatte I Storbritannien vid 1960-talets mitt en tredjedel av de anställda i näringslivet. Inslaget av småföretag varierar betydligt mellan näringsgrenar. I den tillverkande industrin svarade de mindre och medelstora företagen för 20 7c av sysselsättning och produktion medan inom t. ex. hotell- och restaurangbranschen verksamheten i de små företa-

gen utgjorde inemot tre fjädedelar av den totala verksamheten. Antalet

sysselsatta i småföretagssektorn uppgick till ca 4,4 miljoner anställda.

Småföretagens andel av såväl sysselsättning som produktionsvärde inom industrisektorn har fallit under en rad år. En liknande utveckling har under 1960-talet ägt rum inom handelssektorn och byggnadsindustrin. Ett ökat inslag av småföretag har noterats inom samfärdselsektorn och delar av tjänstesektorn.

Industrial and Commercial Finance Corporation (ICFC) är en av de största långivarna till små företag vad gäller krediter och kapital på såväl låg som hög risknivå. Bolaget ägs gemensamt av brittiska centralbanken och olika privata banker. Vid 1970-talets början uppgick den ärliga utlåningen till totalt 152 miljoner pund. ICFC tecknar också i betydande utsträckning aktier i mindre och medelstora företag. Genom i första hand sitt dotterbolag Estate Duties Investment Trust (EDIT) kan ICFC förse företag med kapital i syfte att underlätta generationsskiften och erläggandet av arvsskatt. Finansiellt stöd till teknisk utveckling i mindre och medelstora företag kan utgå från National Research Development Corporation. (NRDC) och Technical Development Capital Ltd. (TDC). Sistnämnda bolag är dotterbolag till ICFC. Återbetalningen sker med hänsyn till försäljningsframgång. NRDC kan även teckna aktier i bolag. Investeringar finansierade via TDC avser finansieringen efter prototypstadiet.

Kapitaltillskottet kan ta samma former som vad gäller NRDC:s kreditgivning.

Finansiellt stöd i samband med omställningen av mindre och medelstora företag inom speciella branscher kan utgå för anlitande av konsulter. Stödet utgår i form av bidrag med 50 &£ för konsultkostnader. Vidare kan särskilda bidrag utgå — med högst 5 000 pund — för undersökningar av samverkansmöjligheter mellan företag. Bidraget avser 5077 av utredningskostnaderna och lämnas endast om minst fyra företag berörs.

Rådgivnings- och informationsinsatserna är betydande. Ansvaret för verksamheten åvilar främst enheten för småföretagsfrågor inom det brit-

tiska industridepartementet. Främst bör här nämnas de särskilda informa-

tionscentra — Small Firms Information Centres — vilka sedan 1972 är verksamma på ett tiotal orter. Informationsgivningen avser vägledning i utbudet av företagsservice vid offentliga och privata institutioner. Rådgiv-

ningsverksamheten har i första hand kommit att inriktas på allmänna

företagsledarfrågor och vägledning i lagstiftning och offentliga regleringar.

En annan typ av rådgivningsverksamhet utgör den år 1976 tillkomna s.k. Small Firms Councelling Service (C”Småföretupens rådgivningstvänst ), SFCS. I verksamheten har engagerats f. d. företupsledare att delta i diskussioner med mindre och medelstora företag om uppkommande problem. Raådgivningstjänsten är avsedd som ett komplement till de nämnda informationscentra och arbetar f. n. på ett I0-tal orter.

I mitten av innevarande år har aviserats uppbyggnad av ytterligare en

rådgivningsverksamhet, syftande till att hjälpa i första hand medelstora

företag inom verkstadsindustrin att ta i anspråk ny teknologi och nya administrativa styrmedel. Verksamheten avses, I likhet med SFCS. bygga på en förmedling av erfarenheterna hos, i detta fall, en grupp verkstadstekniska experter. Man avser att nå ca 700 företag med denna service inom loppet av de närmaste två åren.

7.5 Västtyskland

Antalet företag minskade i Västtyskland under 1960-talet med ca 200 000 enheter eller 10 92. Trots starka koncentrationstendenser inom vissa branscher uppvisar dock företagsstrukturen fortfarande en övervägande

andel små företag. Sålunda räknar man med att 95 27 av de omkring 1.9

miljoner företagen (förutom lantbruk och skogsbruk) fortfarande är att hänföra till gruppen ”Mittelstand”.

Nägon entydig definition på vilka företag som bör inga I kategorin ”Mittelstand” finns inte. I allmänhet hänföres till denna grupp företag

inom hantverk, industri, handel. hotell- och restaurangbranseherna samt

transportväsendet där ägaren själv arbetar och bär det ekonomiska ansva-

ret.

Inom denna kategori sysselsätts två tredjedelar av alla arbetstagare och

härifrån härrör omkring 60 46 av den totala omsättningen. Denna höga andel mindre och medelstora företag har under den senaste femårsperio-

den förblivit tämligen konstant. även om undantag måste göras för vissa branscher. där koncentrationstendensen varit utpräglad, t. ex. byggnads-

branschen och transportväsendet. Avgången av småföretag inom industri och hantverk har i stor utsträckning kompenserats av ett motsvarande nytillskott inom serviceområdet.

Det statliga finansiella stödet till småföretagen utgår i tre former, nämligen som direkta bidrag via statsbudgeten, långfristiga lån med läg ränta från ERP-fonden (Europe Recovery Program) och genom statliga borgensförbindelser. Bidragsformerna fördelar sig i huvudsak enligt följande.

Via statsbudgeten har under åren 1970-1975 nära 750 miljoner DM utgått i stöd till små och medelstora företag. Bidrag lämnas bl. a. för

utbildningsändamål. för etablering av nya företag inom nya bostadsområ-

den eller regionalt svaga områden, för informations- och rådgivningsakti-

viteter samt för underlättande av samarbete mellan företag. Dessa medel har under den senaste femårsperioden mer än tredubblats. År 1975 avsattes sammanlagt ca 200 miljoner DM, varav 70 miljoner DM var avsett för teknisk forskning och utveckling.

Av statsmedel har under den senaste femårsperioden vidare avsatts medel för en rad skilda ändamål som alla kän sägas gynna även de mindre och medelstora företagens utveckling. Det rör sig om bidrag till tyska

företags deltagande i mässor och utställningar i utlandet, samt för information och reklam i utlandet.

Via den administrerande myndigheten för krediter från ERP-fonden, ”Kreditanstalt för Wiederaufbau”, utbetalas lån enligt två program som speciellt är anpassade för de mindre och medelstora företagen. ERP-fonden har även ett särskilt program för regionalt stöd till ekonomiskt svaga regioner i Förbundsrepubliken. Även härifrån kan de mindre företagen erhålla bidrag och krediter. Lån utgår till hälften av den planerade investeringen. Till mindre och medelstora företag lämnade ERP-fonden år 1975 drygt 10 000 lån på sammanlagt 683 miljoner DM. Dessa krediter användes för investeringar om totalt 2,7 miljarder DM.

Som ett ytterligare stöd till de mindre företagen har staten under den senaste femårsperioden trätt in med borgensförbindelser för nyetableringar motsvarande en total länesumma om 1,3 miljarder DM.

Genom Åren har skilda lagstiftningsåtgärder vidtagits för att stärka de

mindre företagens konkurrenskraft. Bland annat ändrades den s. k. rörel-

seidkarskatten 1975, så att högre avdrag beviljades vid beräknande av vinstskatten. Ett större antal småföretag (ca 800 000 jämfört med tidigare 240 000) blev därmed helt befriade från vinstskatten.

Nya riktlinjer har också införts i fråga om den offentliva upphandlingen. Dessa avses fortsättningsvis innehålla särskilda regler för hur även de mindre och medelstora företagen skall inkluderas i all anbudsgivning.

För rädgivnings-, informations- och komtaktförmedlingsverksamhet avsaltes år 1975 38 miljoner DM. Merparten av detta — ca 60 25 — avser rådgivning. Verksamheten sker såväl vid olika statliga organ som I form av stöd till enskilda branschorganisationer.

För utbildningsinsatser riktade till företagsledare och anställda i mindre och medelstora företag anslogs år 1975 ca I6 miljoner DM.

7.6 Frankrike

Företag med färre än 200 anställda sysselsatte år 1973 ca 28 4 av de anställda i den franska tillverkningsindustrin. Deras andel av den totala omsättningen uppgick till 22 4. Antalet företag med fler än fem anställda uppgick ull ca 42 000, varav 91-67 utgjordes av mindre och medelstora företag. Inom den träbearbetande industrin. den grafiska industrin samt bland beklädnadsföretagen dominerade de mindre och medelstora företa-

gen.

Samhällets insatser på småföretagsområdet har fram till de två senaste åren varit mycket begränsade. Under åren 1976 och 1977 har olika småföretagsinriktade åtgärder vidtagits såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om företagsservice, offentlig upphandling m. m.

Genom särskilda, huvudsakligen privata, regionala utvecklingsbolag — Sociétes de Développement Regional — kanaliseras statligt finansiellt stöd till nyetablering av företag och expansion av befintliga företag. Det statliga stödet uppgår ull 50 % av bolagens deltagande i nyetablerade företag och 25 €£ av deltagandet vid expansionsinvesteringar. Under det första verksamhetsåret har ca 70 miljoner franes utgått ull dessa ändamål. Särskild kreditgivning riktad till mindre och medelstora företag har också möjliggjorts genom de specialdestinerade medel som via statlig obligationsupptuning ställts till dessa företags förfogande. Under det senaste året har totalt 5.5 miljarder franes upplånats. Finansiellt bidrag vid nyetableringar har sedan mitten av 1977 utgått från speciella regionala organ. Bidragen avser anskatfande av anläggningstillgångar och utgår med hänsyn till den förväntade sysselsättningseffektens storlek. I en särskild försöksverksamhet inom ctt departement har vidare introducerats ett system med villkorliga lån för marknadsföring av nya produkter. Specialdestinerade krediter till mindre och medelstora företags export lämnas genom UFINEX, vilket institut genom statliga garantier beretts möjlighet att inrikta viss del av sin kreditgivning till de mindre och medelstora exportföretagen. Sedan år 1970 utgår också särskilt stöd vid samverkan mellan företag på viss ort eller inom viss region.

På företaugsserviceområdet hur likaledes under de senaste åren tillkommit en rad former för stöd ull mindre och medelstora företag. Här skall nämnas några. Med hjälp av statligt stöd har ett antal speciella tjänster för raädgivning i samband med bl. a. nyetablering inrättats vid vissa s. k.

handelskamrar - Chambres de Commerce et d"Industrie. Handelskamrarna drivs I enskild regi. En betydande rådgivningsverksamhet har även byggts ut för att tillgodose de mindre företagens behov av rådgivning m. m. vid exportförsäljning. Företagen kan här också erbjudas översiktliga analyser av sina potentiella exportmöjligheter och särskilt bistånd vid de utländska handelskamrarna. En särskild kommission har under år 1976 tillsatts 1 naderleverantörsfrågor. Kommissionen arbetar såväl med rädgivning som med probleminventeringar och utredande verksamhet.

Utbildningsverksamher med inriktning på mindre och medelstora företag bedrivs på flera områden. Även dessa program har påbörjats först

under senare år eller är under introduktion. Kurser i företagsbildningstrå-

gor har under ett år bedrivits vid Chambres de Commerce et d"Industrie. Under hösten 1977 påbörjas en mer omfattande verksamhet av liknande slag vid vissa tekniska gymnäsier.

Informationsverksamhetr riktad till mindre och medelstora företag finns bl. a. för underleverantörsfrågor, i allmänna företagsledarfrågor — ”Dossters PMI”. en särskild regelbunden publikation i småföretagsfrågor — och vad avser olika arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska, skattemässiga och andra samhällsåtgärder som kan ha betydelse för verksamheten vid de

mindre och medelstora företagen. |

Slutligen kan nämnas att den offentliga upphandlingen i ökad utsträckning medvetet inriktats på mindre och medelstora företag. Speciella mål har uppsatts vad avser denna företagskategoris andel av upphandlingen. Särskilda åtgärder har också vidtagits för att korta ner betalningstiderna vid mindre företags leveranser till staten.

7.7 Nederländerna

Det totala företagsbeståndet har mellan 1965 och 1975 minskat från 275 000 till 230 000 enheter. De mindre företagens!) undel av sysselsättningen i det nederländska näringslivet har minskat från 23 <&& år 1963 till 21 Z år 1976. Förändringen i det absoluta antalet sysselsatta I mindre företag har varit obetydligt under denna period. Antalet mindre företag har minskat inom samtliga näringsgrenar utom hotell- och restaurangnäringen.

De mindre och medelstora företagen har endast i begränsad omfattning blivit föremål för särskilda samhällsinsatser. Övergripande program för stöd till småföretagen saknas. Däremot har vidtagits andra åtgärder som I varierande mån även kommer småföretagen till godo.

Direkt småföretagsinriktat kreditstöd lämnas genom den nederländska

banken för den mindre industrin och handeln (Nederlandse Middenstund-

bank) i samråd med ekonomiministeriets avdelning för handel. hantverk och tjänster. För expanderande företag har lämnats finansiellt stöd av flera

!) Avser vanliga företag med högst 50 anställda för vissa näringsområden, dock högst 20 anställda.

slag, bl. a. investeringskrediter på hög risknivå, lån för övertagande av eller samgående med andra företag samt lån för finansiering av samverkansprojekt. I vissa fall kan statliga garantier lämnas för lån upptagna i bank.

NEHFM tStickting Nederlandse Herstructurerings Maatschappij) bildades är 1972. Dess huvudsakliga uppgift är att för industribranscher med

strukturproblem genomföra undersökningar, utarbeta omstrukturerings-

planer samt bistå och övervaka genomförandet av dessa planer. Inom vissa

branscher kan NEHEM finansiellt bistå enskilda företag som har allvarliga

strukturproblem.

Stöd till enskilda företag med akuta problem administreras huvudsakligen av Bureau Bijzondere Bedrijfsproblemen (B.B.B.) vid ckonomiministeriet. Via byrån kan utgå en bred skala av stöd, såväl lån som bidrag. De flesta företag som sökt stöd genom B.B.B. har varit småföretag med mindre än 100 anställda.

Det finns tre statsunderstödda regionala utvecklingsorgan — NV Noordlijke Outwikkelingsmaatsehappij (N.O.M.J. Limburgse Instituut voor Outwikkeling en Financiering (1..1.O.F.) samt den nyctablerade N.V.

Overijsselse Outwikkelingsmaatschappij. En betydande del av verksam-

heten vid dessa organ inriktas på mindre och medelstora företag. Till utvecklingsorganens förfogande står bl. a. vissa kreditgivningsmöjligheter. Fn omfattande rådgivnings- och informationsverksamhet bedrivs också.

Förutom den företagsservice som förmedlas till bl. a. mindre och medelstora företag genom NEHEM bedrivs vid De Raad voor het Midden — en Kleinbedrijf en verksamhet med rådgivning riktad till de mindre företa-

gen.

7.8 USA

Småföretagssektorn') svarar i USA för 97 7 av företagen. cu 50 76 av sysselsättningen och ca 40 §2 av näringslivets omsättning. |

Antalet småföretagsenheter har ökat betydligt under 1970-talets början. Småföretagens andel av sysselsättningen har i stort legat oförändrad mellan år 1970 och 1975.

genom den i början av 1950-talet tillskapace Small Business Administration, SBA. Denna organisation är i första hand en finansiell institution med

möjlighet att förse mindre och medelstora företag med såväl långfristiga

krediter som aktiekapitalillskott. SBA medverkar vidare till att den offentliga upphandlingen i viss omfattning styrs mot de mindre företagen.

Slutligen riktar organisationen ett betydande utbud av rådgivnings- och

informationsservice till den mindre företags verksamheten. Verksamheten

1) Smäföretagsbegreppet ges i den amerikanska administrationen ingen storleksmässig definition.

9 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I

bedrivs huvudsakligen genom ett drygt 10-tal lokala kontor med sammanlagt 4 200 anställda. Den under är 1977 antagna budgeten uppgick till 2.96 miljarder dollar och organisationen är auktoriserad att garantera privata lån till småföretag om totalt 7 miljarder dollar.

SBA:s kreditgivning till företag enligt s. k. individuella låneprogram (Regular Business Loans) uppgick år 1975 till I 600 miljoner dollar. Länen avsåg såväl expansionsinvesteringar i anläggningar och utrustning som tillskott av rörelsekapital och krediter vid omställning av företags verksamhet. Av det totala antalet beviljade lån — ca 22 000 — avsåg 25 4 lån till lokala, privata utvecklingsbolag etablerade för att ekonomiskt främja tillväxten av handel och industri inom lokalt avgränsade områden. Under år 1975 utgick 358 sådana lån om totalt 81 miljoner dollar. Sedan programmets tillkomst är 1958 beräknas ca 260 000 sysselsättningstillfällen ha skapats eller räddats. Via delstatliga utvecklingsbolag görs vissa ytterligare liknande insatser med något mer förmånliga lånevillkor. Särskilda lånemöjligheter finns vidare för vissa typer av samverkansprojekt mellan småföretag. Speciella läneformer har också tillkommit för att förse mindre företag med krediter för investeringar eller omställningar tull följd av samhällets reglering, bl. a. på arbetsmiljöområdet, konsumentskyddsområdet och vid uppförandet av militära anläggningar.

SBA auktoriserar och delvis finansierar vidare särskilda investeringsbolag — Small Business Investment Companies (SBIC) — genom vilka enskilda skall kunna kanalisera riskkapital till mindre företag. Särskilt förmånliga beskattningsregler har givit ett incitament till medverkan i

dessa bolag. Vid slutet av år 1975 fanns 262 verksamma bolag med ett

totalt kapital om ca 390 miljoner dollar. SBA har vidare möjlighet att i vissa fall lämna garantier till factoringbolag för täckning av upp till 90 6 av förluster uppkomna till följd av utebliven betalning från mindre företag.

Den federala regeringen upphandlar varje år varor och tjänster för flera miljarder dollar. SBA bevakar att en skälig del av dessa kontrakt går till småföretag. Förutom direkta kontrakt förekommer ett omfattande system för att tillförsäkra småindustrin tillfällen till underleveranser genom överenskommelser med de hundra största entreprenadföretagen i USA. F de fall ett litet företags förmåga att uppfylla ett kontraktsförhållande ifrågasättes av en federal upphandlare kan SBA efter granskning av företagets resurser utfärda ett s. k. kompetensbevis, vilket garanterar företaget förmåga att motsvara ifrågavarande krav.

Rädgivnings-, informations- och utbildningsverksamheten är i huvudsak

inriktad på de företagsledande funktionerna i företaget. Av särskilt intresse är att notera de s. k. SCORE/ACE (Service Corps of Retired Executives

resp. Active Corps of Executives). Detta är en frivilligkår av pensionerade och aktiva professionella företagsledare med goda meriter som via SBA

tillhandahäller sitt kunnande och kan ”rycka ut” för att bistå ett litet

företag som har problem. Sedan begynnelsen 1964 har inemot 300 000

sådana uppdrag genomförts. Det totala antalet personer i denna verksamhet uppgår idag till 5 800.

7.9 Kanada

Med småföretag avses I Kanada vanligen företag med färre än I00 anställda vad avser industrin och färre än 50 anställda vad gäller övriga närinasgrenar.

År 1973 hade 88 % av sumtliga företag i näringslivet färre än 100 anställda. Antalet anställda i småföretagen uppgick till ca 1.9 miljoner personer. vilket utgjorde ca 33 £& av den totala sysselsättningen.

Särskilda former för samhälleligt stöd till småföretagen har funnits sedan länge. De direkta och indirekta samhällsinsatserna beräknas till idag mellan 500 och 1 000 miljoner dollar per år. Huvudansvaret för samhällets stöd till småföretagen åvilar en särskild minister bunden till industri- och handelsdepartementet.

En rad finansiella stödformer finns. År 1944 startades Industriella ut-

vecklingsbanken (1DB) med sin verksamhet riktad i första hand till småfö-

retagen. Denna ersattes år 1975 av Federala företagsutvecklingshanken (FBDB). I samband härmed expanderades utbildningen till småföretag och regionala kontor öppnades. FBDB kan numera även teckna aktier i smaåföretag. Sedan 1944 har totalt 3 500 miljoner dollar lånats ut till småföretag

via IDB och FBDB. Vid mitten av år 1977 hade FBDB lån utestående hos

ca 32 000 småföretag.

Statliga lånegarantier kan även lämnas för finansiering vid företagsetablering eller expansion i småföretag. Under år 1976 ställdes garantier till ett belopp om totalt ca 80 miljoner dollar. De individuella garantibeloppens maximala storlek höjdes i mitten av år 1977 ull 75 000 dollar.

Det kan vidare nämnas att företag med beskattningsbara inkomster understigande 150 000 dollar per är genom sänkt beskattning stimuleras att låta vinsten stanna kvar i företaget.

För ekonomiskt utsatta regioner finns särskilda program för industriell expansion via Department for Regional Economic Expuanston. Genom det nyligen införda s. k. företagsutvecklingsprogrammer har små företag beretts särskilda möjligheter att finansiera produktutveckling och marknadsföring av nya produkter.

Samhällets småföretagsinriktade företagsserviceverksamhet kanalisceras i första hand genom FBDB. Ett särskilt rådgivningsprogram administreras av banken. Särskilda former finns även för att underlätta småföretagens möjligheter att få tillgång till den yrkesutbildade arbetskraft som erfordras. Detta sker via speciella arbetsmarknadscentra (Canada Manpower Centres). Genom denna kan också särskild personalutbildning arrangeras.

| ' [

7.10 Japan

Småföretagens sysselsättningsandel har i Japan legat på ca 80 <& ända

sedan början på 1960-talet. Minskningen har sedan dess varit mindre än 2

procentenheter.

Inom tillverkningsindustrin har de små företagsenheternas sysselsätt-

ningsandel sedan år 1963 legat oförändrad på ca 70 26. Denna i jämförelse

med de västeuropeiska länderna mycket höga andel torde delvis kunna förklaras av den för små företagsenheter särskilt gynnsamma företagsbeskattningen. Inom byggnadsindustrin svarar de mindre och medelstora företagen för ca 90 22 av sysselsättningen. Småföretagens andel av sysselsättningen inom varuhandeln har under det senaste decenniet minskat något och uppgick år 1972 till 85 Zz. De mindre företagen minskade sin

sysselsättningsandel inom serviccnäringen från 80 ce till 70 fc under sam-

ma period.

Samhällets insatser till stöd för småföretagen administreras av handelsoch industridepartementet (MITI, Ministry of International Trade and

Industry) samt av ett till regeringen knutet råd för småföretagsfrågor

(Medium and Small Enterprise Policy Deliberation Council.

Samhällets direkta insatser på kreditförsörjningsområdet förmedlas dels genom bottenlångivningsinstitut, dels i form av funktionell specialdestinerad kreditgivning. Sistnämnda långivning avser en rad ändamål såsom stöd

till utbildning av företagsledare, lån vid samverkansprojekt och stöd till modernisering av produktionsapparaten. Härutöver finns en statlig lea-

singverksamhet med huvudsaklig inriktning på mindre företag. Samhäl-

lets företagsservice förmedlas i första hand genom olika småföretagarefö-

reningar och statliga konsulter, genom kostnadsfri tillgång till laboratorier m. m. Företagareföreningarna utgörs av ett stort antal delvis statsunderstödda enskilda föreningar för olika typer av samverkan mellan mindre och medelstora företag, såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om produktion och försäljning. Dessa enskilda organisationers verksamhet är i stor utsträckning reglerad i särskild lagstiftning.

Vid sidan av insatserna på kreditförsörjnings- och företagsserviceområdet har även andra åtgärder vidtagits vilka syftar till att särskilt underlätta

de mindre företagens verksamhet. Tidigare har nämnts företagsbeskattningens för små företag särskilt gynnsamma utformning. De små företagens roll i den statliga upphandlingen behandlas i särskild lagstiftning.

Vidare finns bestämmelser om att samhället i vissa fall kan begränsa stora

detaljhandelsföretags verksamhet till förmån för de små företagen.

8. Föredraganden

8.1¶Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat regeringens allmänna syn på småföretagens situation. Han har därvid anfört bl. a. följande.

Småföretagen, dvs. företag med mindre än ca 200 anställda, utgör en viktig del av vår ekonomi. Småföretagen svarar för mer än en tredjedel av vår industriella sysselsättning. De är av utomordentlig betydelse för den regionala utvecklingen. Småföretagen spelar en avgörande roll för utkomstmöjligheterna för människor på mindre orter och därmed också för dessa orters möjlighter att bibehålla sin livskraft. Deras betydelse för innovationsprocessen inom näringslivet är stor. De är en viktig källa för

teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer. Småföretagen

fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare för större inhemska och utländska företag.

Statsministern har också framhållit att en rad förhållanden verkar direkt

hindrande på småföretagens utveckling och expansion. Till dessa utveck-

lingshinder hänför sig framför allt frågor rörande kapitalförsörjning, kapitalbeskattning, företagsservice och företagsmiljön. För att åstadkomma en gynnsam utveckling bland småföretagen är det därför en självklar utgångspunkt för regeringens politik att söka minska förekommande utvecklings-

hinder. Det gäller att ta till vara outnyttjade möjligheter inom småföretagen till ökad produktionsvolym och sysselsättning, ökad produktivitet, ökad produktutveckling och innovationsverksamhet samt ökad export.

Jag skall nu med utgångspunkt i de av statsministern angivna riktlinjerna för regeringens politik på småföretagsområdet redovisa olika förslag till

åtgärder inom industridepartementets verksamhetsområde. Mina förslag

är inriktade främst på att lösa de problem som hänger samman med kapitalförsörjningen och servicen till företagen.

I det följande kommer jag att ta upp frågor om dels uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder med de nuvarande företagareföreningarna som bas, dels ny inriktning av verksamheten vid Svenska Industrietable-

rings AB (SVETAB), dels förstärkning av den småföretagsinriktade fortbildningen, dels stöd till exploateringsföretag, dels ock ökat stöd till uppfö-

rande av kommunägda industrilokaler inom. främst det inre stödområdet.

De medelsbehov som följer av mina överväganden beräknar jag till

sammanlagt nära 470 milj. kr för nästa budgetår. Jag avser att återkomma härtill vid min anmälan till budgetpropositionen 1978.

Till grund för mina överväganden ligger ett omfattande utredningsmate-

rial. Jag har tidigare i avsnitt 2 översiktligt redovisat resultaten av den

utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analysera

småföretagens situation och utvecklingstendenser. Här bör särskilt framhållas verksamheten vid statens industriverk, vissa universitet och hög-

skolor samt näringslivets egna organisationer.

Företagareföreningsutredningen (A 1975:03) tillkallades i slutet av år 1975 för att utreda företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en analys av bl. a. småföretagens tillgång och efterfrågan på krediter. Utredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik och remissyttrandena över betänkandet är ett viktigt underlag för mina överväganden.

I rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk redovisade industriverket förslag till förstärkning och effektivisering av den småföretagsinriktade fortbildningen.

SINFDOK-utredningen lade i en skrivelse i juni 1977 fram förslag om intensifierad informations- och dokumentationsverksamhet m. m. vid företagareföreningarna.

Utöver vad jag nu har nämnt finns åtskilliga rapporter. promemorior och skrivelser som behandlar olika frågeställningar på småföretagsområdet.

Under beredningsarbetet i industridepartementet har överläggningar hållits med företrädare för bl. a. företagens och de anställdas organisatio-

ner.

8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder

8.2.1 Allmänt

Utvecklingen under senare år har ställt ökade krav på både företagen

satt i snabb takt. Den tekniska nivån har höjts med krav på allt mer

komplicerad teknisk och maskinell utrustning. Produkternas livslängd har blivit kortare, vilket har ställt ökade krav på produktutveckling och på bedömningsunderlaget vid produktval. Konkurrensen har hårdnat i takt med handelns ökade internationalisering. Kraven på förbättrad yttre och inre miljö har successivt ökat. Dessa förhållanden leder i många fall till påfrestningar och anpassningsproblem som kan vara speciellt kännbara för småföretagen.

Denna utveckling ställer stora anspråk på näringspolitiken. Statsministern har tidigare framhållit att en självklar strävan från regeringens sida är

att fortlöpande vidta åtgärder för att effektivisera de näringspolitiska instrumenten.

På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder 1 syfte att

undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på

kredit- och kapitalförsörjningsområdet samt på företagsserviceomrädet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Deras

stöd- och utvecklingsprogram varierar vad avser ändamål, omfattning och

inriktning.

Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör nämnas

AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Företagskapital AB, Norrlandsfonden, SVETAB, statens utvecklingsfond, statens industriverk, inkl. dess enhet för företagsutveckling (SIFU), Sveriges exportråd och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (1UC). Vidare bör speciellt företagareföreningarna nämnas.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. De

skall genom företagsservice och kreditstöd söka stimulera utvecklingen

bland de mindre och medelstora industriföretagen inom länen. Det finns en förening i varje län. Verksamheten finansieras huvudsakligen med bidrag från staten och resp. landsting. Föreningarnas kreditverksamhet möjliggörs genom att de kan ta upp lån från statens hantverks- och industrilånefond.

Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med utgångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar. att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen. Hittillsvarande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt att kunna repliera på en organisation, som kan arbeta I nära kontakt med företagen.

De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och aktiviteter

som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ.

Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de

utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som en slags samordnande organisation i varje län. Föreningarnas resurser behöver emellertid enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas. De måste samtidigt få en bättre organisatorisk uppbyggnad för att mer effektivt kunna stödja småföretagen.

Utredningen har i sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspoliisk organisation. Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- och informationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ, som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att förutsättningarna för olika insatser i företagen har förbättrats. Genom nära kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.

Samtidigt pekar utredningen på att det hos dagens företagareföreningar finns vissa olösta problem och att det föreligger vissa förhållanden som inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Några av dessa är av generell

natur medan andra är att hänföra till svagheter inom enskilda föreningar.

Vissa av problemen beror på bristande resurser. Utredningen har redovisat förslag till lösningar av dessa problem.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att företagareföreningarnas

resurser för både kreditstöd och företagsservice förstärks kraftigt. Vidare föreslås att en siftelse med staten och resp. landsting som huvudmän bildas i varje län för att överta föreningarnas nuvarande uppgifter.

Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande antalet remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut på regional nivå och att företagareföreningarna får utgöra basen för uppbyggnad av en regional näringspolitisk organisation.

För egen del kan jag I huvudsak ansluta mig till företagareföreningsutredningens slutsatser och förslag. Behovet av att åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden mellan

olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna spelar i detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i länen.

De överväganden och förslag, som utredningen har lagt fram, är därför enligt min mening väl ägnade att läggas till grund för ett ställningstagande till företagareföreningarnas framtida verksamhet och därmed också till frågan om hur näringspolitiken på lämpligt sätt skall kunna förstärkas på

regional nivå. Jag övergår nu till att behandla huvudfrågorna i utredningens förslag.

22 Organisationsform, ledning och uppföljning m. m.

Som redan har framgått ställer sig företagareföreningsutredningen kritisk till att organisationsformen ekonomisk förening bibehålls. För att en ökad stabilitet i föreningarnas organisatoriska uppbyggnad skall åstadkommas bör enligt utredningens förslag föreningarna upplösas och ombildas till stiftelser med stat och landsting, samt i förekommande fall kommun utanför landsting. som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelseform kan enligt utredningen i viss mån ses som en formell anpassning till de

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att föreningarna ombildas till stiftelser med staten och

landstingen som huvudmän. Ett fåtal remissinstanser bl. a. några företagareföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län. anser dock att föreningsformen bör bibehållas.

Stiftelseutredningen är kritisk mot stiftelseformen och förordar att företagareföreningarna ombildas till aktiebolag.

Landsorganisationen i Sverige (LO) framhåller i sitt yttrande att man inte motsätter sig att även landstingen ingår som huvudmän i stiftelserna men att man av både principiella och praktiska skäl hade föredragit renodlade statliga stiftelser. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framför liknande synpunkter och anser att övervägande skäl talar för att endast staten bör vara huvudman för de nya stiftelserna. Stockholms läns lands-

ting Å andra sidan förordar att landstingen ensamma blir huvudmän.

Svenska kommunförbundet framhåller att starka skäl talar för ett delat statligt. landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Förbundet förordar därför att formerna för huvudmannaskapet prövas

förutsättningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter, däri-

bland kommunerna.

Fnligt min mening bör företagareföreningarna få en ny roll i samhällets näringspolitik. Den medför att formen ekonomisk förening inte längre är lämplig. Företagareföreningsutredningens förslag att föreningarna ombildas till stiftelser anser jag vara väl underbyggt. En övergång till stiftelseform medger att verksamheten kan bedrivas med krav på flexibilitet och anpassning till de särskilda förhållanden som råder i varje län. Vidare kan den organisatoriska anknytningen till landstingen garanteras. Enligt min mening är det viktigt att näringspolitiken i länen får en så bred förankring som möjligt. Utredningens förslag att landstingen tillsammans med staten blir huvudmän för verksamheten finner jag därför både naturligt och nödvändigt.

Fftersom ett åtagande att vara huvudman också bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten torde i praktiken knappast andra parter än stat och landsting vara aktuella. I likhet med utredningen bedömer jag det inte som realistiskt att bidrag från kommuner — bortsett från de kommuner som ligger utanför landsting — kan bli av en sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap. Detta spörsmål får också anses beröra frågan om primärkommunernas rättsliga kompetens på det näringspolitiska området. Däremot anser jag det vara värdefullt att ett nära samarbete med kommunerna åstadkoms.

Jag förordar således att en stiftelse med staten och resp. landsting som stiftare och huvudmän bildas i varje län med uppgift att överta företagareföreningarnas nuvarande uppgifter och verksamhet. I förekommande fall

bör även kommun utanför landsting ingå. Den roll i näringspolitiken som

stiftelserna avses få kommer att ställa stora krav på ledningen av verksamheten. Jag återkommer senare till denna fråga.

Fn allmän strävan bör enligt min uppfattning vara att stiftelserna i de

olika länen görs likartade vad gäller mål. uppgifter, styrelsesammansättning osv. Regionala olikheter kan självfallet finnas som motiverar variationer i vissa avseenden.

Rent formellt kan en övergång från förening till stiftelse ske genom att en stiftelse bildas som övertar föreningarnas organisation och verksamhet. Föreningarna kan därefter upplösas i den ordning som föreskrivs I lagen

om ekonomiska föreningar. Eftersom föreningarna är självständiga och

med egen beslutanderätt, fordras samverkan från deras sida. Några problern i detta avseende räknar jag inte med skall föreligga.

Jag kommer inom kort att ta initiativ till att förhandlingar tas upp om att upplösa de nuvarande föreningarna och om att bilda stiftelser. Jag avser att föreslå regeringen att en särskild organisationskommitté tillkallas för ändamålet.

Stiftelserna bör enligt min mening inom de ramar som stiftarna faststäl-

ler ha stor självständighet. Samhällets ledning av verksamheten bör således ske genom utlagda program och fastställda normer, t. ex. i fråga om länevillkor. Styrningen av den löpande verksamheten bör överlåtas på stiftelserna och deras ledningar. Det bör, som också företagareföreningsutredningen har understrukit, ankomma på resp. stiftelse att själv bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Samtidigt vill jag i likhet med LO understryka att stiftelserna som utgångspunkt för sin inriktning av verksamheten och för sina prioriteringar 1 Övrigt

givetvis måste ha den övergripande planering som sker inom ramen för den

av statsmakterna fastställda industri-. regional- och sysselsättningspolitiken.

Kontroll av stiftelsernas verksamhet bör ske årligen genom revision. Enligt min uppfattning bör varje stiftelses verksamhet granskas av tre revisorer, En av dem bör vara auktoriserad. Därutöver bör staten och resp. landsting utse var sin revisor. Huvudmännen bör årligen besluta om

ansvarsfrihet för styrelsen och verkställande direktören i stiftelserna. Jag

vill i sammanhanget erinra om all industriverket har utarbetat en modell för revision av de nuvarande företagareföreningarnas verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande att lösningen med dubbelt huvudmannaskap och den enskilda organisationsformen måste få till kon-

sekvens att inget statligt centralt organ ensamt bör kunna ge direktiv för

verksamheten i dess helhet eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Däremot är det enligt förbundets mening nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och resurstilldelning, samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är enligt förbundet av den karaktären att de bör läggas på departementsnivå och dä naturligen på industridepartementet.

Jag delar Landstingsförbundets uppfattning att det dubbla huvudmannaskapet för stiftelserna kan få vissa konsekvenser för ledning och upp-

följning av verksamheten på central nivå. Ett stort antal frågor är gemensamma för stiftelserna och där finns behov av samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna. Enligt min uppfattning bör ett särskilt organ för detta ändamål skapas. I organet bör ingå företrädare för bl. a. industridepartementet, industriverket och landsting-

en. Även personalen vid stiftelserna bör genom sina organisationer vara

företrädd i organet. Organet bör inte ha eget kansli. Kansliresurser bör enligt min mening tillhandahållas av industriverket.

Den av mig förordade modellen innebär att industriverket får en något

annan roll än tidigare. Förutom att verket på samma sätt som gäller för

andra centrala myndigheter och organ bör utnyttja stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program bör verkets uppgifter gentemot stiftelserna falla inom i huvudsak två områden.

För det första bör statens huvudmannaansvar utövas genom verket. På verket bör sålunda falla ansvaret för översiktlig planering. Vidare bör verket årligen till regeringen redovisa det totala behovet av statliga tillskott till stiftelserna samt med utgångspunkt i regeringens anvisningar fördela de av riksdagen till stiftelserna anvisade medlen.

Verkets uppgift blir att bl. a. medverka till att behovet av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i stiftelsernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme.

För det andra bör verket ansvara för den centrala servicen till stiftelserna. Allmänt bör verket ge råd, stöd och service till stiftelserna. I praktiken torde det knappast bli fråga om några större förändringar, eftersom redan de nuvarande relationerna mellan verket och föreningarna kännetecknas av ett kontinuerligt informations- och erfarenhetsutbyte.

Mitt förslag att skapa ett organ för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna innebär att flera funktioner motsvarande dem som i dag ligger hos föreningarnas samrådsorgan — Företagareföreningarnas förbund — kommer att handhas av det nya organet.

När det gäller stiftelsernas inre organisation innebär företagareföre-

ningsutredningens förslag bl. a. att de bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter,

I styrelsen bör, enligt utredningen. företrädare för huvudmännen eller i

varje fall för samhälleliga intressen vara i majoritet. Med företrädare för

samhälleliga intressen avses även representant för primärkommuner.

Utöver företrädare för huvudmännen bör, enligt utredningen, ingå före-

trädare för primärkommunerna, för företagareorganisationer och för fackliga organisationer. Två modeller redovisas för att utse företrädarna för

intresseorganisationerna, den ena där landstinget träffar sitt val efter for-

mella förslag från organisationerna och den andra där landstinget är mer obundet.

Enligt den första modellen utses styrelsen på följande sätt:

regeringen

eller, efter delegation. statens industriverk utser två ledamöter.

varav en skall vara landshövdingen eller den regeringen förordnar landstinget

utser nio ledamöter varav en ledamot efter förslag från Svenska

kommunförbundets länsavdelning

tre ledamöter efter förslag från företagareorganisationer

två ledamöter efter förslag från central facklig huvudorganisation

(LO och TCO)

tre övriga ledamöter.

Enligt den andra modellen utser landstinget samtliga nio ledamöter efter

fritt val. men med beaktande av att olika intressegrupperingar främst primärkommuner, företagarcorganisationer och fackliga organisationer

blir företrädda.

Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalföreträdare, om avtal härom träffas, utses efter förslag från ar-

betstagarorganisation som är företrädd hos stiftelsen. Denna personalfö-

reträdare bör ha samma befogenheter som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.

Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller

dock att behovet av att inom stiftelsernas ram få till stånd en av alla accepterad anknytning till näringslivet — såväl företagsägare som anställda

—- troligen bäst tillgodoses i den modell där resp. intresseorganisation avger

egna förslag till ledamöter. som sedan utses av landstinget.

Remissinstanserna är splittrade i fråga om styrelsens storlek, samman-

sättning och utseende.

Vissa länsstyrelser och landsting förordar exempelvis att antalet styrelseledamöter bör uppgå till 13. Stockholms läns företagareförening anser att

förhållandena i Stockholms län motiverar att antalet bör vara 17.

Å andra sidan hävdar flera instanser, t. ex. industriverket. nägra företa-

gareföreningar och LO. att antalet ledamöter bör vara nio. Utredningens första modell för utseende av företrädare för intresseorganisationerna, där landstinget träffar sitt val efter förslag från organisatio-

nerna, har fått anslutning från bl. a. näringslivsorganisationerna., flertalet

företagareföreningar och länsstyrelser. Några landsting har också biträtt modellen. TCO kräver att den nuvarande ordningen med en självständig

nomineringsrätt för TCO behålls. LO framför motsvarande synpunkter. LO vänder sig vidare mot att landstingen enligt utredningens förslag skall

utse större delen av styrelsen. LO anser att eftersom stiftelserna enligt LO till den helt dominerande delen bör ses som verkställande organ för den

statliga näringspolitiken förefaller den av utredningen föreslagna ordning- .en underlig.

Utredningens andra modell där landstinget är mera obundet och efter

fritt val utser nio ledamöter förespråkas av flera landsting, vissa företaga-

reföreningar och länsstyrelser. Även Landstingsförbundet förespråkar denna modell. Förbundet framhåller att den i sak mest tilltalande lösningen

är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbundets mening ett ansvar för de politiska partierna att se till, att olika

intressen blir företrädda. Samtidigt slås fast att inflytandet över utvecklingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna. Förbundet till-

styrker därför inte att landshövdingen — lika litet som någon annan person

— skall ingå i stiftelserna i kraft av sin yrkesroll. Förbundet anför att det måste stå landstingen fritt att i varje situation utse de personer, som är mest skickade för uppdraget.

Många remissinstanser pekar på nödvändigheten av att ett professionellt

företagskunnande ges utrymme i styrelserna.

Flera remissinstanser vänder sig mot utredningens förslag att en perso-

nalföreträdare skall utses endast om avtal träffas därom. Med hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare år anser man att det

skall vara en rätt för personalföreträdare att ingå.

När det gäller frågan om styrelsens sammansättning, hur den skall utses och dess storlek anser jag att främst tre principer bör vara vägledande.

För det första bör styrelsen bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen. De bör vara

väl förtrogna med länets näringsliv, dess problem och utvecklingsmöjlig-

heter och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande.

t. ex. företagsledare, företrädare för de anställda eller företagens organi-

sationer. Företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som eljest har en ställning som ger överblick över den regionala näringspo-

litiken bör också kunna ingå i styrelsen.

För det andra anser jag att beslut om styrelsens sammansättning bör fattas på länsnivå och av landstingen. Detta ligger i linje med vad jag

tidigare har förordat beträffande stiftelsernas självständighet. Det bör emellertid ligga i landstingens intresse att vid valet av styrelseledamöter

samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För det tredje bör antalet styrelseledamöter hållas lågt. Härigenom skapas förutsättningar för smidiga arbetsformer. Vidare möjliggörs en snabb beslutsprocess och en allmän flexibilitet i styrelsearbetet.

Med hänsyn till det anförda anser jag att stiftelsernas styrelser i normal-

fallet bör bestå av nio ledamöter. Dessa bör utses av landstingen efter fritt

val. Landstingen skall i sina val beakta vad jag nyss har anfört om behovet

av att olika kompetens- och erfarenhetsområden blir företrädda. Jag är väl

medveten om att kritik riktas från intresseorganisationernas sida mot den av mig nu förordade ordningen. Även om organisationerna enligt mitt

förslag inte får formell nomineringsrätt utgår jag dock från att de genom

landstingens försorg kommer att bli representerade i styrelserna.

Utöver dessa ledamöter bör en företrädare för personalen vid stiftelserna knytas till styrelserna.

För att möjliggöra en ytterligare påverkan för organisationerna på beslutsprocessen i stiftelsernas styrelser anser jag alt till stiftelsernas kansli/

verkställande direktör bör kunna knytas en beredningsgrupp. Denna be-

redningsgrupp bör utses av landstingen och bestå av personer som utses efter förslag från de anställdas och företagens organisationer. Gruppen bör

fortlöpande delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen.

I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag att kontaktvägen till målgruppen dessutom bör kunna förstärkas genom att enskilda eller företrädare för olika intressentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett möte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelse, lämna synpunkter på denna

och i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan na-

turligtvis inte ett sådant möte få.

Ett mycket stort antal remissinstanser ställer sig skeptiska mot utredningens förslag att namnet på de nya stiftelserna bör vara ”Stiftelsen företagareföreningen i x-län”. I många yttranden talar man om falsk varubeteckning. En lång rad alternativa namnförslag förs fram i remissyttrandena.

För egen del ansluter jag mig till den stora grupp av remissinstanser som anser att stiftelserna inte bör bibehålla den gamla benämningen företagareförening. Enligt min uppfattning bör stiftelserna benämnas "Stiftelsen x-läns utvecklingsfond””. Ett sådant namn återspeglar på ett bättre sätt den verksamhet stiftelserna avses bedriva.

Vad slutligen gäller tidpunkten för reformens ikraftträdande delar jag utredningens uppfattning att stiftelserna om möjligt bör starta sin verksamhet den 1 juli 1978. Som jag tidigare har nämnt har jag för avsikt att inom kort ta initiativ till förhandlingar bl. a. om bildandet av stiftelserna. Jag är väl medveten om att dessa förhandlingar kan dra ut på tiden. Det kan därför inte uteslutas att vissa stiftelser kan starta sin verksamhet först efter den 1 juli 1978.

8.2.3 Målet för verksamheten

Vad gäller målet för stiftelsernas verksamhet föreslår utredningen att detta bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg

sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på småföretagen. Den

Övergripande uppgiften blir därvid enligt utredningen att medverka till att

uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och att i möjli-

gaste mån bidra till en effektiv produktionssturktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i stiftelsernas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig uppgift för dem att medverka till att nya företag etableras.

Utredningens målformulering vinner stöd hos de flesta remissinstanserna. Även jag ansluter mig härtill. Enligt min uppfattning bör stiftelserna verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet att driva företag och att starta nya företag. Stiftelserna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan också

på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. Insatserna från stiftelsernas sida bör sättas in på ett sa tidigt stadium som möjligt för att förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer.

I likhet med utredningen vill jag understryka att stiftelsernas insatser måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen som har att bestämma om de vill utnyttja stiftelserna. Det kan således aldrig bli fråga om att samhället genom dessa insatser övertar något ansvar för företagens skötsel. Detta ansvar måste hela tiden ligga hos företagen själva. Det är

däremot viktigt att stiftelserna genom aktiva informationsinsatser gör fö-

retagen medvetna om vilka stöd- och utvecklingsmöjligheter som finns.

Jag delar också utredningens uppfattning att stiftelsernas verksamhet

måste stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Stiftel-

serna måste sålunda beakta behoven av en ökad inomregional balans. De

regional- och sysselsättningspolitiska aspekterna beaktas normalt genom

att stiftelserna verkar för en stabil och trygg sysselsättning inom de lönsumma och utvecklingsbara företagen. Jag finner det emellertid rimligt att en stiftelse — för att förbättra sysselsättningssituationen på en ort med

svåra problem — har möjlighet att också satsa på mer riskfyllda projekt än

vad som normalt skulle vara motiverat. Jag vill understryka att en förutsättning för dylika insatser är att företagen/projekten i fråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma på längre sikt. Jag ansluter mig till utred-

ningens uppfattning, vilken också vinner stöd hos flertalet remissinstanser,

att stiftelsernas insatser inte skall ha till syfte att kortsiktigt rädda sysselsättningen i ett visst företag om detta inte bedöms ha några möjligheter att

överleva på sikt. I sådana situationer bör från samhällets sida i stället andra, främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.

Dagens företagareföreningar spelar som jag tidigare har nämnt en viktig roll för att främja utvecklingen bland småföretagen i länen. Genom den nära samordningen med olika länsorgan har föreningarna i hög grad medverkat i strävandena att uppnå en regional balans. Småföretagen har särskild betydelse för den regionala utvecklingen och företagareföreningarnas verksamhet har till följd därav kommit i förgrunden. I takt med att föreningarnas resurser har ökat har deras möjligheter att påverka den regionala

utvecklingen i länen förbättrats.

När jag nu förordar en uppbyggnad av länsvisa utvecklingsfonder så är

det ett väsentligt led i en aktiv regionalpolitik. En decentralisering av

beslutsfattandet genomförs och den regionala utvecklingen kommer att kunna påverkas från länsnivån.

Som underlag för stiftelsernas verksamhetsinriktning och prioriteringar i

övrigt krävs enligt min mening att de utarbetar handlingsprogram. Dessa

program måste vara avstämda mot riktlinjerna för den övergripande nä-

ringspolitiken. Därför bör stiftelserna vid utarbetande av dessa program samråda med industriverket. Vidare finner jag det lämpligt att de s. k.

länsprogrammen utgör en utgångspunkt i detta avseende. Länsprogrammen anger hur verksamheten inom olika sektorer bör bedrivas för att en balanserad utveckling i länet skall uppnås. När länsprogrammet antas har det en bred förankring i länet. Statliga myndigheter, landsting, kommuner. fackliga organisationer, företagens organisationer m. fl. har på olika sätt medverkat i länsplaneringen.

8.2.4 Uppgifter i stort

När det gäller stiftelsernas uppgifter anser utredningen att övervägande skäl talar för att företagareföreningarnas nuvarande uppgifter i stort bibe-

hålls.

Enligt utredningen har nämligen föreningarnas hittillsvarande breda verksamhetsområde och den omfattande medelsarsenalen som har stått till deras förfogande, inneburit en betydande effektivitet i de åtgärder som har vidtagits. Företagareföreningarna har kunnat välja lämplig sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer specialinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens bedömning vad gäller stiftelsernas framtida uppgifter i stort. Enligt min mening är det viktigt att stiftelserna så långt möjligt byggs upp till fullserviceorganisationer dit företagen kan vända sig med allehanda problem. Detta innebär att stiftelserna får två huvuduppgifter. dels företagsserviceverksamhet, dels kreditverksamhet.

Företagsserviceverksamheten bör bestå i informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice samt konsultverksamhet. Det kan röra sig om t. ex. tekniska, ekonomiska, juridiska. administrativa och marknadsmässiga frågor.

I detta sammanhang vill jag nämna att förslag (SOU 1977:49) nyligen har lagts fram om vidgade möjligheter till processuell rättshjälp för näringsidkare. Förslaget remissbehandlas f. n.

Kreditverksamheten bör liksom hittills bestå i egen kreditgivning, kreditförmedling samt beredning och uppföljning av visst statligt kreditstöd. främst industrigarantilån och lokaliseringsstöd.

Utöver dessa direkta stöd- och utvecklingsinsatser med inriktning på

småföretagen, som är den helt dominerande verksamheten, bör stiftelserna i likhet med dagens företagareföreningar kunna handha även vissa andra uppgifter.

I detta sammanhang vill jag understryka att det inte är stiftelsernas

uppgift att konkurrera med redan befintliga privata rådgivnings- och kon-

sultorgan eller kreditinstitut. Dessa privata organ svarar för den helt domi-

nerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. Flera remissinstanser, däribland näringslivets organisationer, har i sina yttranden strukit under detta och varnat för risken för snedvridning av konkurrensförhållandena.

En grundläggande princip för de samhälleliga stöd- och utvecklingsinsatserna bör, enligt min uppfattning, vara att de skall sättas in på sådana områden där det traditionella serviceutbudet är bristfälligt eller saknas. : Det rör sig således om kompletterande insatser från stiftelsernas sida. En strävan bör därför vara att stiftelserna fortsätter och bygger ut det nära samarbetet med bl. a. banker och andra finansieringsföretag, privata kon-

sultföretag, handelshus, branschorganisationer och andra servicegivande

organ eller sammanslutningar som föreningarna har 1 dag.

Även om jag sålunda förordar att de nuvarande uppgifterna för företagareföreningarna i stort överflyttas till stiftelserna anser jag dock att förändringar bör genomföras vad gäller vissa uppgifter. För kreditverksamheten

innebär mina förslag i det följande betydande förändringar. För att stiftelse

i juridisk mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigvarande ändamål avskild förmögenhetsmassa. ett stiftelsekapital. Som

statsministern tidigare har redovisat föreslås en sammanslagning mellan

hantverks- och industrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa bå-

da fonder regionaliseras till länsnivå, vilket innebär att varje stiftelse

kommer att få en egen förmögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Föreslaget innebär sålunda att stiftelserna ges ett eget och självständigt ansvar för medlens användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäckning.

Beträffande stiftelsernas myndighetsutövande uppgifter vill jag göra en

precisering. F. n. har föreningarna sådana uppgifter bl. a. i fråga om stöd-

formerna garantilån för arbetsmiljön och glesbygdsstöd till hemarbete.

Enligt utredningen bör de nuvarande uppgifterna i stort bibehållas. Detta gäller även myndighetsutövning. Samtidigt stryker utredningen under att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighetsutövning till föreningarna. I första hand bör övervägas att överlämna

sådan till regionala myndigheter.

I likhet med utredningen och många remissinstanser har jag inget att erinra mot att stiftelserna övertar myndighetsutövande uppgifter från företagarföreningarna. Jag anser dock att särskilda skäl då bör föreligga. Sådana skäl kan vara krav på snabb och enkel handläggning av ärenden, på

speciell kompetens hos handläggarna, främst i tekniska och ekonomiska

frågor, eller på ingående kännedom om näringslivet i stort eller enskilda företag. Jag vill starkt understryka att de myndigheisutövande uppgifterna

bör ha en direkt anknytning till stiftelsernas funktion som service- och utvecklingsorgan till näringslivet. Vidare bör uppgifterna inte vara av fiskal eller kontrollerande natur utan ha karaktären av att bestämma om

förmåner för företagen. 10 Riksdagen 1977[78.1 saml. Nr 40. Bilaga I

Jag ansluter mig således till utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighetsutövning till stiftel-

serna. Detta bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna myndighetsutövningen till redan befintliga myndigheter på länsnivå, främst länsstyrelserna. Denna restriktivitet motiveras främst av de hinder av bl. a. psykologisk karaktär som kan uppstå i företagen vid deras kontakter med organ som har såväl myndighetsutövande som rena serviceuppgifter. Jag anser därför att det är viktigt att stiftelsernas huvuduppgift — att vara service- och utvecklingsorgan till näringslivet — klart markeras. Jag vill också understryka nödvändigheten av att de upparbeta-

de kontaktvägarna till företagen behålls. Stiftelsernas myndighetsutövande

funktion bör därför inte utsträckas till annat område än prövning av bidrag

eller annat stöd till näringsidkare. Att myndighetsutövningen principiellt

skall vara av positiv karaktär för näringslivet hindrar naturligtvis inte att

stiftelserna utövar nödvändig kontroll över stödets användning. Föreningarna utför f. n. beredande uppgifter rörande ärenden om bidrag

till energibesparande åtgärder i näringslivet. Industriverket fattar beslut

om sådana bidrag. Företagareföreningsutredningen har efter förslag från

industriverket förordat att stiftelserna får dels vidgade uppgifter vad gäller beredning av ärenden, dels beslutsrätt i ärenden som avser mindre bidrag.

Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget.

Efter samråd med statsrådet Johansson finner jag det av främst praktiska skäl befogat att låta en väsentlig del av antalet ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet avgöras genom beslut på länsplanet. Stiftelserna är enligt min mening de regionalorgan som är bäst lämpade för uppgiften. Jag förordar därför att dessa erhåller beslutanderätt vad

avser vissa bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet. Det

bör ankomma på regeringen att genom föreskrifter närmare avgränsa stiftelsernas befogenheter i detta avseende.

Regeringen har i prop. 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m. föreslagit bl. a. att delar av den verksamhet med

statsbidrag till hemarbete som vissa företagareföreningar bedriver skall

överföras till nybildade regionala stiftelser. Dessa skall enligt förslaget ha till uppgift att svara för olika former av skyddat arbete. Vid riksdagens

bifall till förslaget kommer den nya organisationen att träda i kraft tidigast

den I januari 1980. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag att de av mig föreslagna regionala utvecklingsfonderna till dess den nya organisationen för skyddat arbete har startat sin verksam-

het bör ha beslutanderätt i ärenden om statsbidrag till hemarbete inom

vissa glesbygder.

Vad gäller frågan om beslut rörande statliga lånegarantier för arbetsmil-

jöinvesteringar vill jag erinra om att detta garantisystem upphör med

utgängen av år 1977.

8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter

Företagareföreningsutredningen har inte ansett det möjligt och inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur stiftelserna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfarenheterna visar att

behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet varierar dels

över tiden, dels mellan olika regioner och län. Småföretagen utgör en mycket heterogen grupp. Utredningen anser därför att det bör ankomma på stiftelserna själva att göra de avvägningar och prioriteringar som är

nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna

länet.

Jag har tidigare framhållit att det är angeläget att stiftelserna ges möjlig-

het till en stor flexibilitet och självständighet. Jag är därför i princip inte

heHer beredd att förorda en viss generellt given resursprioritering för stiftelserna.

Med hänsyn till den grundläggande betydelsen för småföretagen av

kompetens och kunskaper inom områdena produktförnyvelse och mark-

nadsföring vill jag dock stryka under att stiftelsernas insatser inom dessa

områden bör ges hög prioritet. Enligt min uppfattning är det väsentligt att

just produktförnyelse- och marknadsföringsarbetet effektiviseras och förstärks i småföretagen. Liksom utredningen anser jag också att föreningarnas inriktning på att främja etablering av nya företag och deras roll som

kontaktförmedlare mellan å ena sidan underleverantörsföretugen i länet och å andra sidan olika beställareföretag bör ägnas ökad uppmärksamhet. I ett följande avsnitt kommer jag att närmare redovisa mina överväganden i dessa frågor.

8.2.6 Målgrupp

De nuvarande målgrupperna för företagareföreningarnas företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. Ingendera verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexiblitet i mälgruppshänscende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

Enligt reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet, som finns 1 kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550, ändrad senast 1976:471), lämnas kredit-

stöd till sådan i författningens rubrik angiven och därmed jämförlig verk-

samhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller —- med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar. I.ikaså

kan enligt samma författning kreditstöd lämnas till industriliknande verk-

samhet t. ex. företag som under industriella former och i större skala

bedriver viss förädling. Kreditstödet omfattar däremot inte grossist- och detaljhandelsföretag eller tjänsteproducerande företag.

När det gäller stiftelsernas framtida målgrupp är företagareföreningsut-

redningens principiella utgångspunkt att, inom ramen för olika näringspolitiska insatser. samhället bör söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock enligt utredningen inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningarnas målgrupp i en sådan omfattning.

Utredningen förslår att den nuvarande målgruppen — främst de tillverkande företagen — utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag. Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen.

Utredningen, som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk Näringsgrensindelning (SND, föreslår att följande näringsgrenar bör ingå I målgruppen:

e Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskilda

stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering

Sand- och grustag, mineralbrott m. m. Tillverkningsindustri Byggnadshantverk Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling

Lastbilstransporter och maskinuthyrning, vad gäller föreningarnas fö-

retagsservice, men däremot inte kreditstöd

Juridisk, ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet eo Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet, reparation av mo-

torfordon samt tvätteriverksamhet.

I många remissyttranden föreslås utökning av målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Näringsgrenar, eller delar därav, som föreslås ingå är t. ex. hotell- och restaurangbranschen, turistnäringen, olika delar av byggnadsindustrin och handeln. Samtidigt framhålls i flera yttranden, i synnerhet från företagareföreningar, att föreningarna redan i dag har för små resurser för att kunna ge företagen i nuvarande målgruppen —- de tillverkande företagen — service och krediter i tillräcklig omfattning.

Att målgruppen inte bör avgränsas alltför hårt utan anges så att utrymme finns för regionala och lokala variationer framhålls också i flera yttranden. Varje regions näringsgeografiska förutsättningar bör beaktas. Bl. a. Företagareföreningarnas förbund anser dessutom att målgruppsavgränsningen bör ges en generösare tillämpning i glesbygdsregioner så att stiftelserna där kan betjäna hela det befintliga näringslivet.

Enligt min uppfattning bör man sträva efter att inom ramen för stiftel-

sernas verksamhet söka nå de företag som kan vara i behov av stöd eller

hjälp i någon form. Från principiella utgångspunkter kan jag därför ansluta

mig till de remissinstanser som förordar en utökning av målgruppen i

förhällande till utredningens förslag. Samtidigt delar jag utredningens

uppfattning att det inte är möjligt att nu utvidga stiftelsernas målgrupp i en

sådan omfattning. Det är också uppenbart att många av dagens företaga-

reföreningar har betydande problem att betjäna den nuvarande målgrup-

pen i tillräcklig omfattning.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att utvidgningen av målgruppen nu bör begränsas till att omfatta sådana tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära målgruppen — de tillver-

kande företagen.

I den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande

företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter får

frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av stiftel-

serna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

När det gäller målgruppsavgränsningen för olika näringsgrenar eller delar därav finner jag utredningens förslag väl avvägt. Utredningens tillvägagångssätt, att relatera målgruppen till SNI, skapar förutsättningar för att

på ett entydigt sätt avgränsa målgruppen. Jag förordar därför att stiftelsernas målgrupp omfattas av de näringsgrenar som utredningen har föreslagit.

Enligt min mening bör dock de tillverkande företagen även fortsättningsvis utgöra den primära målgruppen.

Jag har vidare tagit fasta på de remissyttranden som förespråkar flexibi-

litet vad gäller tolkning av målgruppens omfattning. Enligt min mening bör sålunda stiftelserna i vissa fall kunna räkna in i målgruppen även andra företag än de jag generellt har förordat. En förutsättning härför bör dock

vara att en sådan tillfällig utvidgning inte innebär att stiftelsernas insatser försämras vad gäller den prioriterade målgruppen.

] Jikhet med utredningen anser jag att stiftelsernas verksamhet bör

inriktas på småföretag. Det är dock svårt att entydigt precisera vilka företag som omfattas av kategorin småföretag. Jag avser med småföretag i detta sammanhang företag med upp till ca 200 anställda.

Gränsen uppåt bör dock inte vara absolut. Bedömning får göras från fall

till fall av stiftelserna. Även om jag sålunda anser att stiftelsernas verk-

samhet bör ta sikte på främst småföretagen, är det ändock — främst med

hänsyn till det nära och ömsesidiga beroendet mellan stora och små företag

- av betydelse att stiftelserna har kontakt och informationsutbyte med stora företag. LO ger uttryck för en motsvarande uppfattning.

Det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestäm-

mer att meddela närmare föreskrifter i fråga om stiftelsernas målgrupp.

Mitt ställningstagande innebär bl. a. att detaljhandeln inte kommer att ingå i stiftelsernas målgrupp. Jag vill i detta sammanhang emellertid erinra

om att chefen för handelsdepartementet i prop. 1977/78:8 om åtgärder på distributionsområdet har meddelat sin avsikt att föreslå regeringen att en

kommitté tillkallas med uppgift att utreda verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna, vari detaljhandeln ingar. I bilaga 4 till denna proposition redogör han närmare för kommitténs uppgifter.

Avslutningsvis vill jag beröra en principiell fråga rörande målgruppsav-

gränsningen som LÖ tar upp i sitt remissyttrande. Enligt LO bör företag

som kommer Ii åtnjutande av samhälleliga stödåtgärder följa de allmänt

accepterade spelregler som sedan länge är etablerade på den svenska arbetsmarknaden. LO anser därför att ett villkor för stöd från stiftelserna bör vara att anställningsförhållandena för företagets personal är reglerade

genom avtal med behörig facklig organisation. Enligt LO är någon form av

bindande anvisning om detta nödvändig.

Frågan huruvida avtalsreglerade förhållanden skall vara ett villkor för samhälleliga stödinsatser har tidigare varit föremål för prövning. Industriverket har i denna fråga — i brev den 10 februari 1976 till vissa fackliga organisationer — anfört bl. a. att verkets befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter för företagareföreningarnas långivning inte sträcker sig längre än till mera allmänt hållna föreskrifter och att verket inte bör ge sig in i en detaljreglering av verksamheten. Verket anser sig inte heller böra föreskriva långtgående villkor för rätten att lämna ut direktlån. Om t. ex. ett företag har förklarats i blockad därför att företagaren vägrar teckna avtal för arbetstagarnas räkning på de villkor som enligt kollektivavtal gäller för branschen, är detta dock en omständighet som enligt verkets mening i hög grad kan antas påverka företagets lönsamhet och därmed dess kreditvärdighet.

Vid riksdagens behandling av en motion i frågan (1975/76:2122) anslöt sig näringsutskottet till industriverkets uppfattning (NU 1975/76:51). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets mening (rskr 1975/76:330).

Även företagareföreningsutredningen har tagit upp frågan. Enligt utredningens mening bör stiftelserna kunna anförtros uppgiften att göra en allsidig kreditbedömning utan centrala föreskrifter om krav på att vissa avtalsförhållanden skall råda i det lånesökande företaget.

För egen del ansluter jag mig till företagareföreningsutredningens uppfattning. Även om jag anser alt förekomsten av kollektivavtal i stort är till gagn för företagens utveckling är jag inte beredd att förorda att dylika avtal skall vara ett villkor för att stiftelserna skall kunna lämna stöd till ett företag. Jag betraktar det emellertid som en självklarhet att stiftelserna vid

sin bedömning och analys av ett företag tar hänsyn till i vilken utsträckning

ett avtalslöst förhållande kan påverka företagets kreditvärdighet och utvecklingsmöjligheter i övrigt.

8.2.7 Samordning av industripolitiska insatser

Som jag tidigare har framhållit utgör behovet av ökad samordning av

industripolitiska insatser på länsnivå en viktig utgångspunkt för mina

överväganden och förslag rörande uppbyggnaden av regionala utvecklingsfonder.

Enligt företagareföreningsutredningens förslag bör inte centrala indu-

stripolitiska organ — främst industriverket, STU och Exportrådet — lands-

ting och kommuner bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det industripolitiska området vid sidan av den

stödjande verksamhet som stiftelserna kommer att rikta till näringslivet.

Detta innebär enligt utredningen att dessa organ inte bör bygga upp egna regionala organ för stöd till enskilda företag. De bör i stället kanalisera sina insatser via stiftelserna.

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att en ökad samordning av industripolitiska insatser sker via stiftelserna. Flera länsstyrelser. landsting, kommuner. Landstingsförbundet och Kommunförbundet anser dock att utredningens förslag på denna punkt är väl kategoriskt och därför behöver modifieras. Synpunkterna går i stort ut på att även om en ökad samordning bör ske via stiftelserna får detta inte medföra att kommuner och landsting avstår från att bedriva egen näringspolitisk verksamhet. I

stället pekar man på betydelsen av en aktiv medverkan från kommunernas

sida i näringspolitiken.

För egen del ansluter jag mig till utredningens grundtanke att en ökad samordning av industripolitiska insatser bör ske via stiftelserna. Detta bör gälla såväl de centrala industripolitiska organens insatser som kommunernas och landstingens insatser. Jag delar därför helt utredningens uppfattning att industriverket och STU inte bör bygga upp egna regionala organ. I

stället bör de repliera på stiftelserna. Efter samråd med chefen för han-

delsdepartementet vill jag framhålla att detta bör gälla även Exportrådet. Detta utesluter emellertid inte att Exportrådet i fråga om särskilda aktiviteter utvecklar sitt samarbete med andra organ på regional nivå som sysslar med exportinriktade frågor. Jag åsyftar härvid främst handelskamrar och expo-organisationer.

Även när det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser anser jag att en samordning via stiftelserna bör eftersträvas. Stiftelsernas kontakter med och kunskaper om länens näringsliv bör utnyttjas. Stiftelserna är enligt min uppfattning väl skickade att medverka vid genomförande av kommunernas olika näringspolitiska program. Samtidigt delar jag den uppfattning som flera remissinstanser för fram att en sådan

samordning inte får innebära att landsting och kommuner avstår från egen

näringspolitisk verksamhet. Inom ramen för den kommunala kompetensen har dessa organ en rad viktiga näringspolitiska uppgifter. Jag kan här peka på kommunernas ansvar för mark, industrilokaler. vägar, hamnar, bo-

stadsbyggande m. m. Att landsting och kommuner upprätthåller fortlö-

pande kontakter med företagen anser jag vara både självklart och nödvändigt.

Den av mig förordade samordningen via stiftelserna av industripolitiska

insatser medger i och för sig att det vid sidan av stiftelserna på länsnivå givetvis kan finnas andra stöd- och utvecklingsorgan inom det näringspolitiska fältet. Jag åsyftar då närmast organ såsom IUC, Expolaris i Skellefteå. Norrlands Center, samhällsfinansierade produktutvecklingsråd samt de kontaktsekreterare som STU har placerat vid vissa universitet och högskolor. Jag ser även positivt på verksamheten inom privata organ av

typ Swed-Expo i Värnamo m. fl. Behovet av dylika organ bör helt självklart bedömas utifrån förutsättningarna för de enskilda länen eller regio-

nerna. Det kan exempelvis vara ändamålsenligt för en stiftelse att på marknadsföringsområdet och i fråga om exportfrämjande verksamhet avtala om samarbete med ett redan befintligt organ i stället för att inom stiftelsen bygga upp egna fasta resurser. Ett sådant förfarande får emellertid inte innebära att stiftelsens principiella ansvar för verksamheten ifråga minskar.

Om det inom ett län sålunda framöver kommer att finnas stöd- och utvecklingsorgan vid sidan av stiftelsen måste enligt min uppfattning en absolut strävan vara att mycket nära samarbete etableras mellan stiftelsen och dessa organ.

8&.2.å Principer för finansiering av verksamheten

Vad gäller finansiering av kostnaderna för föreningarnas företagsservice och administration svarar staten f.n. för ca 50 Sc, medan landstingens andel totalt sett uppgår till ca 25 2. Det bör dock framhållas att läandstingens bidrag i hög grad varierar mellan olika län. För innevarande budgetår har över statsbudgeten anvisats totalt ca 40 milj. kr. till föreningarna. Landstingens bidrag för kalenderåret 1977 uppgår till närmare 20 milj. kr.

Ansvaret för finansiering av stiftelsernas verksamhet i stort bör enligt företagareföreningsutredningen åvila huvudmännen, dvs. stat och landsting. Detta bör emellertid inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, 1. ex. kommuner, eller genom avgiftsbelagd konsultverksamhet.

Huvudmännens finansieringsansvar bör enligt utredningen avse finan-

siering av dels stiftelsernas företagsservice och administration, varvid

lönekostnaderna helt dominerar, dels kreditverksamheten.

I likhet med utredningen anser flertalet remissinstanser att ansvuret för

finansieringen av stiftelsernas administration för både företagsservice- och

kreditverksamheten bör ävila staten och landstingen gemensamt. Även jag kan ansluta mig till denna princip. Utredningen har dock inte redovisat nägra förslag vad gäller fördelning av finansieringsansvaret mellan stat och

landsting, vilket bl. a. flera landsting har kritiserat.

Enligt min mening kan en lämplig princip vara att staten svarar för finansiering av den basverksamhet som finns i varje stiftelse, medan landstingen svarar för speciella program och insatser. Detta hindrar givet-

vis inte att landstingen. i likhet med vad som hittills har varit fallet i vissa

län, bidrar även till finansiering av basverksamheten.

Jag är inte beredd att förorda en för samtliga län enhetlig finansieringsstruktur med avseende på fördelningen mellan statliga och landstingskommunala bidrag till resp. stiftelse. Denna fördelning bör preciseras och slås fast i samband med de förhandlingar som bör tas upp mellan staten och resp. landsting. Fördelningen bör kunna ändras efter hand och anpassas till de behov av insatser som kan komma att visa sig I resp. län. Jag har i det töregående förordat en självständig ställning för stiftelserna och gett uttryck för ett ökat länsdemokratiskt inslag i verksamheten. En naturlig följd härav är att laändstingen successivt påtar sig ett allt större ekonomiskt

ansvar. När det gäller finansiering av stiftelsernas kreditverksamhet kan kon-

stateras att nuvarande system innebär att staten till den helt övervägande delen svarar för försörjningen med lånemedel. Med hänsyn till statens ansvar för kreditpolitiken i stort bör enligt min mening detta gälla även

fortsättningsvis. Det bör sålunda i första hand ankomma på staten att svara

för att stiftelsernas kreditkapacitet fortlöpande anpassas till en ur

samhällsekonomisk synvinkel tillfredsställande nivå. Detta bör dock inte

hindra att landstingen, liksom hittills har varit fallet i nägra län. också tillhandahåller resurser för stiftelsernas kreditverksamhet.

Sammanfattningsvis innebär den gemensamma finansieringen av stiftel-

sernas verksamhet mellan staten och landstingen att stiftelserna. på summa sätt som f. n. sker, årligen kommer in med beräkningar av resursan-

språk för det kommande verksamhetsaret till industriverket och resp.

landsting. Ett utökat samråd mellan huvudmännen bör emellertid eftersträvas i denna fråga. Detta samråd bör ske i det organ som enligt vad jug

har förordat bör inrättas.

Jug vill dock i detta sammanhang framhalla att systemet med gemensam finansiering av stiftelsernas verksamhet bör ses över när andra frågor rörande fördelning av kostnader mellan stat och kommun i stort senare aktualiseras.

Företagareföreningsutredningen framhåller vikten av att den långsiktiga planeringen vid stiftelserna förbättrus. Utredningen förordar ett system med en rullande treärsbudget. vilket vinner gehör också bland remissin-

stånserna.

Som ett led i en förbättrad planering av verksamheten vid stiftelserna föreslår utredningen vidare att statens bidrag till stiftelserna bör anvisas för kalenderår. F. n. är den statliga medelsanvisningen anpassad till det statliga budgetäret. Företagareföreningarnas nuvarande räkenskapsar sammanfaller med kalenderår. landstingens bidrag till föreningarna läimnas också för kalenderär.

Jag delar utredningens uppfattning att stiftelserna bör ges möjligheter till en långsiktig planering av verksamheten. Jag anser dock inte att en lång-

sikug bindning av stiftelsernas utgifter i form av en flerursbudget är en nödvändig förutsättning för detta. Enligt min mening bör en tidsmässig samordning av bidragen från huvudmännens sida vara till gagn inte bara för stiftelserna utan även för huvudmännens möjligheter att genomföra och utvärdera gemensamma intentioner. Den organisationskommitté, som enligt min mening bör tillkallas. bör få i uppgift att närmare överväga dessa frågor.

8.2.9. Kreditverksamheten vid utvecklingsfonderna

Statsministern har tidigare redogjort för regeringens syn på bl. a. behovet av insatser för att underlätta småföretagens kapitalförsörjning. Speciellt bristen på riskkapital utgör i många fall ett betydande utvecklingshinder för småföretagen. Stora svårigheter föreligger att få lån för finanslering av bl. a. immateriella investeringar, dvs. investeringar I know-how. produktutveckling och marknadsföring. Det har även visat sig svårt att uppbringa riskkapital i form av aktieteckning från utomstående. Småföretagen har allmänt sett en låg soliditet, vilket blir speciellt kännbart för expanderande företag. För nyetablerade företag är dessa hinder också kännbara. Företagsöverlåtelser medför ofta särskilda finunsicringsproblem.

Småföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. De medel som kan stå till förfogande för ändamålet används vanligen för en fortsatt kapitaluppbyggnad. Även i de fall utdelning sker är en minoritetspost i ett mindre aktiebolag från placeringssynpunkt normalt inte attraktiv på grund av svårigheterna att omsätta detta aktieinnehav i likvida medel.

Från samhällets sida påverkas tillgången på kapital i företagen i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder. Det är en strävan frän regeringens sida alt föra en ekonomisk politik som på ett aktivt sätt och under beaktande av de allmänna fördelningspolitiska målen främjar uppbyggandet av företagens kapital. Därmed ökar också deras konkurrenskraft och förmåga utt Överleva och expandera. Den ekonomiska politiken måste dock kompletteras med andra samhälleliga atgärder.

Staten har på olika vägar sökt medverka till att lösa småföretagens kupitalförsörjningsproblem. De län som företagareföreningarna. Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond lämnar fyller en betydelsefull uppgift som komplement till det ordinarie kreditväsendet. Fonderna an-

vänds huvudsakligen för s. k. topplån. Även Industrikredit. Företagskre-

dit, Företagskapital och Investeringsbanken bedriver utlåning med inriktning på småföretag.

I fråga om småföretagens kapitalförsörjning i stort är det angeläget att peka på den viktiga roll som den generella kreditpolitiken spelar. Småföretagens tillgång till lånekapital måste givetvis beaktas vid kreditpolitikens utformning.

Erfarenheten har visat att många småföretag har svårigheter att klara

försörjningen med riskkapital och att behoven varierar mycket. Många — I synnerhet nyetablerade — företag har behov av att samtidigt finansiera olika åtgärder — produktutveckling. marknadsföring, investeringar i maskiner och anläggningar etc. Det nuvarande kreditstödet framstår I många fall som olämpligt utformat.

Jag avser att nu mera i detalj redovisa mina överväganden och förslag beträffande det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna. Inledningsvis

vill jag slå fast att företagareföreningarna spelar en viktig roll när det gäller

småföretagens kapitalförsörjning. Även om omfattningen av föreningarnas

utläning till småföretagen i förhållande till den totala kreditvolymen till

dessa företag är mycket liten fungerar föreningarnas långivning i många fall som en katalysator på kreditmarknaden. Hantverks- och industrilånen, de s. k. direktlånen. som normalt ligger på en hög risknivå med sämre siäkerheter än ordinarte bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras.

Jag har tidigare förordat att regionala utvecklingsfonder i varje fån byggs upp med företagareföreningarna som bas. Mitt förslag innebär vidare att föreningarnas nuvarande låneverksamhet slås samman med den verksamhet och de resurser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond. 1 samband härmed bör enligt min uppfattning den kreditverksamhet som tf. n. bedrivs vid föreningarna och utvecklingsfonden ytterligare förstärkas och breddas. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Det statliga kreditstöd som förmedlas genom företazareföreningarna lämnas f.n. I form av dels direkta lån som beslutas av föreningarna, dels lånegarantier som beslutas uv industriverket eller regerirgen. Lånegarantier beviljas för lån inom det ordinarie kreditväsendet.

Företagareföreningsutredningen finner övervägande skäl tala för att båda formerna av k: oditstöd skall behällas. Enligt utredningen har direktlånesystemet den avgörande förtjänsten att företagareföreningarna snabbt

och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. I tider med kreditre-

striktioner har dessutom föreningarna i många fall. enigt utredningen, visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinsti:uten att ge riskkrediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utredningen att garantilån är att föredra i mänga fall. Låntagaren kan genom att

utnyttja garantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långivare/bank, Garantisystemet ställer också små anspråk på direkt statlig finan-

slering.

Det stora flertalet remissinstanser har inga erinringar mot utredningens

förslag om att båda formerna av kreditstöd bör behållas. Riksrevisionsverket (RRV) finner emellertid inga avgörande argument för att direktlån

behöver lämnas vid sidan av garuntilån. RRV pekar på garantilånens

fördelar i fråga om bl. a. låneadministration. RRV föreslår därför att endast garantilåneformen avänds i fortsättningen. Om direktlånen likväl bi-

behålls bör enligt RRV någon form av samordnad låneadministration eftersträvas.

Övervägande skäl talar enligt min mening för den av utredningen före-

slagna lösningen. Det är väsentligt att behålla direktlånemöjligheten med hänsyn bl. a. till att systemet medger ett snabbt beslutsfattande. Ett bibe-

hållande av direktlånemöjligheten är vidare avgörande för den utvidgning

av låneändamålen som jag senare återkommer till. De av utredningen redovisade fördelarna som ligger i möjligheten att kunna förmedla lånega-

rantier har dock inte bestridits av remissinstanserna. Jag förordar att det

kreditstöd som bör handhas av stiftelserna lämnas i form av såväl direktlån som lånegarantier. Mina överväganden och förslag i det följande om bl. a. låneändamål och lånevillkor avser sålunda bäde direktlån och lånegarantier. Beslut om lånegarantier liksom om eftergift av statens rätt på grund av

industrigarantilån bör även fortsättningsvis fattas av industriverket och i

vissa fall av regeringen.

Vad gäller inriktningen av kreditverksamheten vill jag anföra följande.

Målgruppen för kreditstödet har jag redovisat tidigare. Jag har vidare anfört att stiftelserna inte skall konkurrera med befintligt service- och kreditutbud. Kreditverksamheten vid stiftelserna bör i stället utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga länesäkerheter för lån på den ordinarie kreditmarknaden.

Behovet av riskvilligt kapital är. som jag tidigare har anfört, särskilt framträdande för småföretag med liten andel eget kapital och bristfälliga

säkerheter. I vissa situationer bör stiftelserna enligt min mening vara

beredda till ett särskilt stort risktagande. Jag tänker närmast på lånebehoven för expanderande och nyetablerade företag samt företag som avser att etablera sig eller är etablerade på exportmarknaden. De förstag på kreditområdet, som företagareföreningsutredningen har lagt fram. är. som jag uppfattar dem. utformade med beaktande av de allmänna näringspolitiska målen. Förslagen i stort har också vunnit gehör hos flertalet remissinstanser. Dessa har framhållit bl. a. behovet av att förbättra småföretagens

försörjning med riskkapital i synnerhet vad gäller investeringar 1 mark-

nadsföring och produktutveckling.

Direktlånen och lånegarantierna är i dag avsedda att svara mot endast

vissa typer av låneändumål, främst investeringar I byggnader och maskiner samt, om särskilda skäl föreligger, även anskaffning av omsättningstillgångar eller kostnader för utveckling och marknadsföring av produkter.

Företagareföreningsutredningen har betonat det väsentliga i att varje företag får en totalt sett sund finansiering. Utredningen föreslår 1 linje

härmed att reglerna för vilka typer av ändamål som får stödjas arbetas om

och får en mer generell räckvidd. Förslaget stöds av en bred remissopinion.

Även jag finner det befogat att utöka stödändamålen. Frågan om för

vilket ändamäl kreditstöd skall lämnas bör avgöras från fall till fall av stiftelserna. Lån och garantier bör enligt min mening i fortsättningen kunna

lämnas för att finansiera, förutom investeringar i maskiner och anläggningar, även investeringar i bl. a. produktutveckling och marknadsföring.

Företagareföreningarna lämnar f. n. stöd endast till redan etablerade företag eller enskilda näringsidkare.

Ett problem för många mindre företag är svärigheterna för företagets ägare att kunna satsa ett tillräckligt stort eget kapital. I många fall kan detta

försätta företagen i akuta kriser. Exempel på en situation då en förstärkt

ägarinsats behövs är övertagande av företag när den förutvarande ägaren skall lösas ut. Amorteringar på de personliga lån varmed köparen vanligtvis finansierar sitt aktieköp nödvändiggör på grund av marginalskatteef-

fekterna ofta mycket stora löneuttag ur företaget. Detta nedför risk för finansiell urholkning av företaget så att dess utveckling och därmed dess

bidrag till produktion och sysselsättning äventyras. Andra situationer där ägaren måste höja sin insats av eget kapital är — förutom vid rena nyetableringar — då ett aktiebolags aktiekapital skall höjas till det föreskrivna

minimibeloppet om 50 000 kr.

Jag vill vad gäller sistnämnda fråga erinra om statsmakternas beslut

(prop. 1976/77:109. LU 1976/77:29, rskr 1976/77: 301. SFS 1977:320) om

aktiekapitalets storlek i aktiebolag som har bildats före den 6 juni 1973. Detta beslut innebar att höjningen av aktiekapitalet i dessa äldre aktiebolag måste vara genomförd först före utgången av år 1981. Beslutet torde medföra att finansieringsproblem förknippade med höjning av aktiekapitalet i befintliga aktiebolag på kort sikt blir av begränsad omfattning. För

aktiebolag som bildas nu krävs emellertid ett aktiekapital om minst 50 000

kr. Frågan om aktiekapitalets minimistorlek och den därmed sammaun-

hängande frågan om behovet av en särskild bolagsform för småföretagen

med frihet från personligt ansvar men med lägre kapitalinsats än i aktiebolag övervägs f. n. av 1974 års bolagskommitté. Ett betänkande väntas bli framlagt före utgången av år 1978, varefter regeringen får anledning att aterkomma till härmed sammanhängande spörsmål.

Jag förordar att kreditstöd via stiftelserna i undantagsfall bör kunna lämnas som lån till privatpersoner I syfte att bl. a. möjliggöra önskvärda nyctableringar och underlätta företagsöverlåtelser. Näringslivsorganisationerna har i sina yttranden framfört motsvarande förslag om s. k. etable-

ringslän i syfte att stimulera företagsetableringar.

Möjligheten till s. k. personlån bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast i den mån ctt företags gynnsamma utveckling är i betydande fara eller en angelägen nyetablering hotar att utebli utan sådant stöd. En allmän förutsättning bör dessutom vara att inga andra finansieringsalternativ står till buds. Sådana personlån bör också så snart som möjligt omsättas till i första hand ordinarie banklån. Jag vill i sammanhanget också hänvisa till

det förslag till nya riktlinjer för Företagskapital som chefen för ekonomi-

departementet redovisar i bilaga 2 till denna proposition. Vidare vill jag nämna att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vissa ändringar i aktiebolagslagen. Förslaget innebär bl. a. en vidgning av möjligheterna att medge dispens från aktiebolagslagens bestämmelser om låneförbud i avsikt att underlätta företagsöverlåtelser. Detta avses gälla både i samband med arvfall och vid nymträde i företag.

Jag övergår nu till frågan om villkoren för stiftelsernas kreditverksamhet i stort. Senare kommer jag att redovisa mina överväganden vad gäller de särskilda lånevillkor som bör knytas ull lån för produktutveckling och marknadsföring. vs

Sedan år 1976 får en företagareförening låna ut högst 300 000 kr. till en och samma låntagare. Industriverket kan dock medge att högre belopp fär lanas ut i enskilda fall. Vidare bör nämnas det samarbete som finns mellan företagareföreningarna och Investeringsbanken inom ramen för de s. k. kombinationslånen. Med låncutredningar från föreningarna som huvudsakligt beslutsunderlag kan sälunda föreningarnas direktlån kombineras med lån från Investeringsbanken på upp till 500 000 kr.

Företagareföreningsutredningen föreslär att lånegränsen t. v. höjs till 500 000 kr. och sedan omprövas efter två år. Utredningen förutsätter därvid att föreningarnas samarbete med Investeringsbanken fortsätter, vilket innebär att föreningarna i realiteten ofta kan erbjuda krediter på sammanlagt ca I milj. kr. Vidare förutsätts att industriverket får utöva inflytande över ärenden där exempelvis speciella branschförhållanden påkallar den centrala instansens bättre överblick.

Flera remissinstanser, främst företagareföreningar, har förordat en högre lånegräns med hänsyn till bl. a. de starkt ökande kostnaderna för sådana byggnader och maskiner som lånen ofta avser att delfinansiera. Decentraliseringsutredningen godtar den föreslagna lånegränsen på 300 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Beloppsgränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlånen i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höjningar av lånegränsen finns det enligt utredningen förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta I samtliga direktlåneärenden. Vidare anser några remissinstanser att beslut om lånegarantier upp till vissa belopp bör kunna fattas på länsplanet.

Jag anser det vara befogat att nu höja beloppgränsen för utlåning till en och samma sökande. En sådan höjning är motiverad av dels penningvär-

förordar. Av främst praktiska skäl anser jag — i likhet med utredningen -— att höjning bör ske genom en anpassning av direktlånegränsen snarare än genom en delegering till länsplanet av vissa beslut om garantilån.

Jag förordar att stiftelserna får besluta om lån på högst 500 000 kr. till en

och samma sökande. Större lån bör kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det. Samråd bör då ske med industriverket. Mitt förslag bygger också på den förutsättningen att samarbetet mellan stiftelserna och Investeringsbanken utvidgas och fördjupas. Genom kombinationslånen kan sålunda stiftelsernas direktlån kombineras med lån från banken på upp till 500 000 kr. Mitt förslag om höjning av stiftelsernas lånegräns från nuva-

rande 300 000 kr. till 500 000 kr. innebär att stiftelserna med hjälp av

kombinationslånen kan bidra med 1 milj. kr. vid finansiering av ett enskilt projekt.

Såsom hittills bör enligt utredningen som allmän riktlinje gälla att låntagaren skall lämna säkerheter 1 företagets reella egendom och därvid garänteras en viss ekonomisk rörelsefrihet. Utredningen betonar vikten av att rimliga säkerhetskrav tillämpas så att syftet med stödet inte motverkas. Vidare anser utredningen att kravet på personlig borgen i många fall bör kunna begränsas, men att frågan om borgen bör få avgöras från fall till fall

av den instans som beslutar om stöd.

Flera remissinstanser har förordat möjligheten att förknippa frågan om borgen med vissa villkor som kan ha ställts upp för lånet. Borgensansvaret skulle då kunna utkrävas endast om företaget har underlatit att uppfylla föreskrivna villkor om t. ex. höjning av aktiekapitalet eller anlitande av auktoriserad revisor. Västernorrlands företagareförening menar att anvisningar bör utarbetas centralt för hur en begränsning av borgen skall utformas. Föreningen päpekar risken för att olika praxis I de skilda länen kan uppfattas som orättvist bland företagarna.

Enligt min äsikt bör lånesäkerheterna även i fortsättningen fastställas

från fall till fall av det organ som har att besluta om lån eller lånegaranti. Närmare föreskrifter och riktlinjer för tillämpningen av denna princip och i

fråga om borgensvillkor ankommer det på regeringen eller myndighet som

regeringen bestämmer att meddela. Till riksdagens information skall jag

här emellertid kortfattat redovisa min syn i dessa frågor.

Fnligt min mening bör olika former av villkorliga borgenskrav kunna tillämpas. Som allmän riktlinje bör gälla att relativt svaga säkerheter och därmed betydande kreditrisker bör kunna accepteras. Jag vill i sammanhanget erinra om att stiftelsernas självständiga ställning medför ett eget ansvar för förlusttäckning. Lån till nyetablerade företag bör enligt min mening kunna förknippas med särskilt stora risker. Krav på personlig borgen bör dock normalt kvarstå. När det befinns lämpligt bör emellertid en viss uppmjukning kunna ske. Det personliga borgensåtagandet bör inte

ges en sådan omfattning som ter sig oskälig sett mot borgenstecknarens ekonomiska situation. Önskemålet om ett visst målt av samordning av de olika stiftelsernas

praxis I fråga om borgen liksom graden av risktagande och annat som rör låneverksamheten, finner jag befogat. Det tillgodoses genom de föreskrifter och riktlinjer som regeringen eller myndigheten i fråga utfärdar.

Ränta för industrigarantilån har hittills bestämts med ledning av rekommendationer som har utfärdats av Svenska Bankföreningen och vissa

andra samarbetsorganisationer för kreditinstituten. Rekommendationerna

har utgått från en överenskommelse från år 1968 mellan organisationerna och staten. I överenskommelsen förutsattes att räntenivån skulle fastställas med utgångspunkt i den s. k. bottenlåneräntan. Denna utgör emellertid i dag inget enhetligt begrepp och är därför otjänlig som likare.

I praktiken har garantilåneräntan de senaste åren uppgått till i medeltal

ca 3 § över riksbankens vid varje tillfälle gällande officiella diskonto. Av utestående garantilånebelopp har långivaren haft att erlägga en förlusttäckningsavegift på 0,5 2 till staätsverket. Garantilåneräntan har varit normerande för bl. a. räntan på föreningarnas direktlån.

Företagareföreningsutredningen påpekar att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en nagot högre och därmed mer marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter, men är med tanke på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon

höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom

hittills tillämpas för både garantilån och direktlån, eftersom valet av stödform annars kunde komma utt styras av räntenivåerna i stället för som

hittills av länebeloppens storlek. Enligt utredningsförslaget skulle banker-

na liksom hittills årligen betala in 0,5 7 av utestående länebelopp till staten

I förlusttäckningsavgift. Bankföreningen hävdar i sitt remissyttrande och i särskild skrivelse att

det är motiverat med en högre ränta än vad utredningen föreslår. Föreningen anser vidare att det är olämpligt att fastställa räntenivån i en låneförfattning, eftersom man i en sådan inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstituten och deras kunder. Även Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan bör höjas med en procentenhet, bl. a. av det skälet att det därmed blir lättare att placera garantilån i bankerna.

En central utgångspunkt när det gäller att fastställa räntenivån bör enligt min mening vara att det statliga kreditstödet inte skall konkurrera med utan i stället tjäna som komplement till de reguljära kreditinstitutens låne-

verksamhet. Detta talar för att en marknadsmässig räntenivå tillämpas.

Med hänsyn till att stiftelsernas låneverksamhet i hög grad kommer att variera vad avser bl. a. inriktning och grad av risktagande anser jag det vara mindre lämpligt att, som utredningen föreslår, enhetligt binda räntan

för direktlånen och industrigarantilånen vid en viss given nivå. Givetvis

måste det allmänna ränteläget i landet vara vägledande vid fastställande av stiftelsernas utlåningsränta. men det viktiga är enligt min mening att räntan kan anpassas till förutsättningarna I varje enskilt fall.

Det bör ankomma på regeringen att ange riktlinjer för hur räntenivån för kreditstödet skall fastställas samt för långivarens förlusttäckningsavgift i samband med garantilån.

De nuvarande reglerna om linens löptider innebär att garanti- och

direktlån skall återbetalas genom regelbundna amorteringar, I normalfallet inom högst tio år. I undantagsfall kan den sammanlagda lånetiden för garantilån uppgå till högst 20 är. Amorteringsuppskov på högst ett är kan beviljas av företagareföreningarna och på högst tre år av industriverket.

Utredningen föreslår att det organ som beslutar om stöd får större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Vägledande bör i stor utsträckning vara låneobjektens ekonomiska livslängd. De organ som beslutar om stöd bör enligt utredningen kunna medge lånetider på högst 20 år. Utredningen betonar dock att den utökade maxi-

mala lånetiden bör utnyttjas sparsamt och att många lån bör kunna amorte-

ras på mycket kort tid. En snabb återbetalning av lån ger stiftelserna ökade resurser för ny utlåning. De kan då stödja fler företag. Den enskilda stiftelsen resp. industriverket bör vidare enligt förslaget kunna medge

amorteringsuppskov i högst tre är. Vid nyetableringar tör amorterings-

uppskov kunna medges i högst fem år. Förslagen har mött positivt gensvar bland remissinstanserna. |

För egen del anser jag att en uppmjukning av reglerna för länetidernas längd och för amorteringsanständ positivt kan bidra till gynnsamma ut-

vecklingsbetingelser för småföretagen. Det ankommer på regeringen all

närmare utforma reglerna härför.

Jag övergår nu till att behandla frågan om finansieringen av siftelsernas direktlåneverksamhet.

Företagareföreningarnas laäneverksamhet finansieras f. n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industrilånefond. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta, som med 0,5 4 understiger föreningarnas egen utlåningsränta. F. n. uppgår summan av till statsverket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlusttäckningen på laneverksamheten finansieras dels genom att varje förening ull en särskild fond avsätter 0,5 7 av utlänat belopp. dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag ull förluster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. I åneförlusterna har under de år som läneverksamheten bedrivits i genomsnitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 3 6 av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåneverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att förstärka hantverksoch industrilånefonden. Fonden uppgår f. n. till ca 590 milj. kr. Av dessa har 90 milj. kr. tillförts under innevarande budgetår. Företagareförenings-

utredningen förutsätter att tillskott över statsbudgeten sker även i fortsättningen. Investeringsbanken är kritisk till användningen av enbart detta

finansieringssätt, något som enligt banken medför risk för att anslagens storlek mer avspeglar det statsfinansiella läget än föreningarnas och därmed småföretagens behov av riskvilligt lånekapital.

Jag har tidigare förordat en långtgående självständighet för stiftelserna. I It Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 40. Bilaga I

linje härmed bör nu de medel i hantverks- och industrilånefonden, som

motsvarar fordringar på företagareföreningurna, överföras till stiftelserna.

Härigenom ökas stiftelsernas finansiella stadga samtidigt som det regionala ansvarsområdet rent allmänt ökas. Medlen bör fördelas på de 24 stiftelserna I förhållande till företagareföreningarnas nuvarande upplåning ur fon-

den. Räntor liksom amorteringar på utestäende lån tillfaller med en sådan

ordning stiftelserna och kan på så sätt användas för ny utlåning samt för förlusttäckning. Det förutsätts att stiftelserna själva svarar för förlusttäckningen, vilket också står I överensstämmelse med vad bl. a. näringslivsor-

ganisationerna och Företagareföreningarnas förbund har anfört i sina re-

missyttranden. De förlusttäckningsfonder som f. n. finns inom företagareföreningarna bör överföras till de nya stiftelserna. Som jag närmare

utvecklar i det följande bör även de kapitalresurser som f. n. disponeras av

statens utvecklingsfond tillföras stiftelserna. Stiftelsernas behov av ytterligare medel för sin kreditverksamhet bör. enligt min mening, t. v. tillgodoses genom att medel anvisas över statsbudgeten.

Jag vill i sammanhanget framhålla att stiftelsernas kreditverksamhet även framdeles skall regleras genom cen statlig förordning.

Jag övergår nu till att behandla frågan om behov av särbehandling för

varantilånen vid kreditrestriktioner.

Systemet med lånegarantier bygger på ett väl fungerande samarbete med banker och andra låneinstitut. Som jag tidigare har framhållit har verksam-

heten fungerat tillfredsställande och bör fortsätta. Komplikationer har dock uppstått i vissa fall på grund av bankernas svårigheter att lämna ut lån

när kreditrestriktioner räder. Detta har i många fall medfört särskilda

problem för småföretagen på grund av deras ofta låga soliditet och därmed stora beroende av krediter.

Riksbanken fastställde hösten 1976 tillfälliga lånetak för affärsbankernas utläning och i samband därmed vissa sanktioner för det fall att länetaken

skulle överskridas. Riksbanken underströk emellertid i skrivelse till ban-

kerna vikten av utt den fortgående nyutlåningen i första hand användes för att undvika hårda effekter på finansiellt svaga låntagare, såsom småföretag. I detta syfte meddelade riksbanken att — vad gällde affärsbankerna —

den särskilda avgiften för överskridande av lånetaket skulle reduceras i den mån den ökade nyutläningen skedde i form av vissa typer av lån, bl. a.

industrigarantilän. Det med stöd av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel införda utlåningstaket upphörde att gälla vid utgången av mars 1977.

Företagareföreningsutredningen förutsätter att garantilanen förtsätt-

ningsvis blir föremål för nägon form av gynnsam behandling i detta avse-

ende. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbehandling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditproblem kan lösas med hjälp av direktlån från föreningarna, i vissa fall i

kombination med lån från Investeringsbanken. Fullmäktige i riksbanken

anför i sitt remissvar att likdividitets- och kassakvotssystemen är generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Om undantag

gjordes skulle ytterst svårhanterliga gränsdragningsproblem uppkomma. Det kan enligt fullmäktige knappast hävdas att industrigarantilånen är så

angelägna, att de ensamma skulle få utgöra undantag. Vid undantag för

stora områden som är lika betydelsefulla för svensk ekonomi, skulle instrumentens effektivitet försvagas.

Med hänsyn till de ökade möjligheterna att i vissa fall bevilja större direktlån och med tanke på vad fullmäktige i riksbanken har anfört är jag efter samråd med chefen för ekonomidepartementet inte beredd att förorda alt industrigarantilänen automatiskt särbehandlas i tider med restriktiv penningpolitik. Denna fråga får prövas från fall till fall inom ramen för den ckonomiska politiken.

Avslutningsvis tar jag nu upp frågan om stiftelsernas uppgifter I anslut-

ning till hötellgarantilån.

Industriverket kan i dag bevilja statliga garantier för lån till företag inom turist- och hotellnäringen. Ärenden om hotellgarantilån bereds på länsplanet av riksbankens avdelningskontor. Verksamheten har varit stagnerande med f. n. endast ett fåtal ansökningar per år. Företagareföreningsutredningen föreslår att beredning och uppföljning av sådana ärenden i fortsättningen skall övertas av stiftelserna. Fullmäktige 1 riksbanken säger i sitt remissyttrande att riksbanken fortfarande är intresserad av att handha

förvaltningen av hotellgarantilånen, men vill inte motsätta sig att den förs över till stiftelserna om detta skulle visa sig vara lämpligt. Ett par företaga-

reföreningar är tveksamma till förslaget med hänsyn till att hotellnäringen avses ligga utanför målgruppen.

Jag anser — i likhet med utredningen — 1 och för sig utt företagareföre-

ningarna redan i dag är väl lämpade för uppgifter i samband med hotellgarantilänen. Mina förslag vad gäller stiftelsernas målgrupp innebär dock alt

hotellnäringen inte innefattas. En alltför stor vidgning av målgruppen vid

ett och samma tillfälle skapar som jag har framhållit betydande problem. Jag vill erinra om att hoötell- och restaurangutredningen (H 1974:01) väntas lägga fram sina förslag i slutet av detta år. Utredningens arbete kan enligt vad jag har inhämtat komma att beröra branschens finansieringsförhållanden. Grunderna för de nu tillämpade hotellgarantilånen kan därför komma att påverkas av förslagen. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet anser jag därför att handläggningsordningen för hotellgarantilån t. v. bör vara oförändrad.

8.210 Omorganisation av verksamheten vid statens utvecklingsfond

Statligt stöd till industrins tekniska förnyelsearbete är sedan länge en viktig del av industripolitiken. För att vår industri skall kunna vidmakt-

hålla och förbättra sin internationella konkurrenskraft fordras bl. a. att våra produkter och vår prdouktionsteknik ligger på en hög teknisk nivä. I

tider när industrins lönsamhet är dålig ökar dess svårigheter att frigöra

medel för tekniskt utvecklingsarbete. Betydelsen av statliga insatser växer därvid.

Den tekniska förnyelseprocessen kan med en viss förenkling beskrivas

som ett antal skeden från idé till färdig produkt eller process.

I det första skedet uppkommer den idé som utgör grunden för hela

förnyelscearbetet. Idéns tekniska och ekonomiska bärkraft analyseras och planer utarbetas för det fortsatta utvecklingsarbetet.

I nästa skede sker det tekniska utvecklingsarbetet. Forskningsarbete och konstruktionsarbete utgör viktiga inslag i denna verksamhet. Arbetet i detta skede avslutas ofta med att en fungerande prototyp tas fram, ibland i laboratorieskala. Stöd till det tekniska förnyelsearbetet i dessa två skeden kan lämnas av främst STU. Det är emellertid vanligtvis inte möjligt att i

detta skede direkt sätta i gång med tillverkningen av en produkt eller

fullskalig tillämpning äv en process. Först måste produkten eller processen anpassas till kraven vid fullskaleproduktion.

Under ett tredje skede anpassas produkten så att produktionskostnader-

na blir så låga som möjligt. konstruktions- och ritningsunderlag för se-

rietillverkning utarbetas och en provserie tas fram. För att testa en process kan en försöksanläggning behöva byggas. Vissa marknadsundersökningar behöver också göras. Under detta skede är produktens eller processens

lönsamhet fortfarande så osäker att lån från normala kreditinstitut är svåra att erhålla. För att stödja den tekniska förnyelseprocessen i detta skede har

statens utvecklingsfond inrättats.

I den tekniska förnyelseprocessens sista skede sker investeringar i produktionsanläggningar och marknadsföring. Finansieringen av sådana in-

vesteringar sker normalt genom ordinarie kreditinstitutioner eller genom de s. k. mellanhandsinstituten och företagareföreningarna. Till speciellt

riskbetonade investeringar i detta skede har Investeringsbanken möjligheter att lämna lån.

Företagareföreningsutredningen betonar i sitt betänkande vikten av nära samarbete mellan företagareföreningarna och de nyss nämnda statliga stöd- och kreditorganen. Speciellt föreslås att företagareföreningarnas kontaktverksamhet och samarbete i övrigt med statens utvecklingsfond ytterligare fördjupas. Utredningen lägger också fram vissa förslag vad

gäller den närmare inriktningen av utvecklingsfondens låneverksamhet.

Jag behandlar nu dessa förslag.

Statens utvecklingsfond inrättades den 1 juli 1973 (prop. 1973:41. NU 1973:54, rskr 1973:225, SFS 1973:622). Den är en självständig myndighet men är administrativt knuten till STU. Fonden är avsedd att utgöra ett komplement till STU och Investeringsbanken. Lån får inte beviljas till projekt som kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala

marknadsmässiga villkor och inte heller till rena marknadsföringsinvesteringar. Lån beviljas normalt till högst halva projektkostnaden och lånevill-

koren kan variera inom vida gränser. Normalt har fonden förutom ränta på det utlånade beloppet från lyckade projekt begärt även en riskpremice på 25 7. Räntan har legat på samma nivå som räntan för industrigarantilånen.

Räntebetalningen kan vara löpande eller ackumulerad. Särskild säkerhet erfordras inte. Misslyckas ett projekt har utvecklingsfonden möjligheter att efter förhandlingar med låntagaren skriva ned eller helt skriva av lånet. För utvecklingsfondens lån gäller således villkorlig återbetalningsskyldighet.

Fonden har under budgetåren 1973/74—-1977/78 tillförts sammanlagt 117 milj. kr. från Investeringsbankens vinst under åren 1972-1976.

Företagareföreningsutredningen föreslår att utvecklingsfondens verksamhet vidgas så alt fonden kan lämna lån även till rena marknadsföringsinvesteringar. Redan i dag har företagareföreningarna visserligen, som utredningen påpekar, vissa möjligheter att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan enligt utredningen lämpligast tillgodoses genom att fonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en sådan förändring.

Jag finner efter samråd med statsrådet Johansson, att utvecklingsfondens medel bör få användas för lån med villkorlig återbetalningsskyldighet till rena marknadsföringsinvesteringar. Det har under utvecklingsfondens verksamhet, vilket fonden har påpekat i sina verksamhetsberättelser under en följd av år, framkommit ett stort behov hos småföretagen att få en risktagande finansiering av marknadsföringsinvesteringar. I likhet med fondens övriga lån bör lånen avse sådana projekt, som inte kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga villkor.

Företagareföreningsutredningen nämner att det i olika sammanhang under de senaste åren, bl. a. i riksdagsmotioner, har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktutveckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt.

Företagareföreningarna har i dag, som jag nyss har nämnt, viss möjlighet

att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Utredningen föreslår att föreningarnas möjlighet i detta avseende byggs ut så att föreningarna kan bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid preliminära och förberedande undersökningar av affärs- eller produktidéer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning, en marknadsanalys eller en patentbarhetsgranskning.

Enligt min mening finns det goda skäl som talar för att stiftelserna bör ges möjlighet att bevilja lån med villkorlig återbetalning för produktutveckling och marknadsföring. Detta bör emellertid kunna ske i betydligt större omfattning än vad som utredningen föreslagit. Erfarenheter från utvecklingsfondens verksamhet liksom från IUC i Skellefteå visar enligt min mening den stora betydelsen av ett nära geografiskt samband mellan mindre och medelstora företag och långivare eller utvecklingsorgan. Möj-

ligheterna att få fram nya idéer och projekt torde därmed förbättras. En

god lokal förankring hos långivaren ökar också möjligheterna till en rättvisande bedömning av de olika projektens genomförbarhet En sådan ny

lånemöjlighet innebär vidare att stiftelserna ges möjlighet att stödja ett projekt ända från den tidpunkt det först kommer in till stiftelsen till dess

produktion kan sättas igång. Detta gäller projekt där det tekniska riskta-

gandet är litet. Projekt med högt tekniskt risktagande bör liksom hittills

hänvisas till STU.

Genom att utvidga stiftelsernas stödmöjligheter kommer stiftelserna att kunna lämna samma typ av stöd som nu lämnas av statens utvecklingsfond. Jag förordar därför efter samråd med statsrådet Johansson att de medel som i dag finns hos utvecklingsfonden regionaliseras och fördelas på suftelserna och slås samman med de medel som, enligt mitt förslag tidigare. ullförts stiftelserna genom regionalisering av statens hantverksoch industrilånefond. Genom en sådan regionalisering räknar jag med att

produktutvecklingslänen bättre skall kunna nå ut till småföretag i olika delar av landet. Regionaliseringen torde också medföra fördelar i beslutsprocessen. Mitt förslag till regionalisering innebär att utvecklingsfondens verksam-

het upphör. Det bör unkomma på regeringen att närmare bestämma fördelningen av fondens medel på stiftelserna. Hänsyn bör härvid tas dels till den geografiska belägenheten hos de företag som redan har lån i utvecklingsfonden. dels önskvärdheten av att främja utvecklingen inom vissa regioner.

För att förhindra regionala olikheter i långivningen bör lånevillkoren enligt min uppfattning så långt möjligt ges en enhetlig utformning för hela landet. I arbetet med projektbedömningar bör stiftelserna ha nära kontakt och samrad med STU på samma sätt som statens utvecklingsfond har i

dag. Härigenom elimineras också risken för dubbelarbete. Vidare bör ett

nära samarbete etableras mellan stiftelserna i Norrland och Norrlandsfonden.

Den ränta som skall tillämpas bör bestämmas med utgångspunkt i de

principer som jag tidigare har redovisat i fråga om stiftelsernas direktlån.

Räntebetalningen bör vara löpande eller ackumulerande. Lånen bör vara amorteringsfria till dess projekten börjar lämna avkastning. Äterbetalningen bör sedan ske i form av en viss procent på projektens omsättning. För att lånen inte skall konkurrera med andra lånemöjligheter bör stiftelserna, förutom återbetalning av ränta och länebelopp. från lyckosamma projekt även kunna kräva en riskpremie, dock högst 25 <& av länebeloppen. Den extra belastning för företagen som en sådan riskpremie utgör kompenseras av ult stiftelserna vid ett misslyckande för projekten ges möjlighet att helt eller delvis skriva uv lånebeloppet. Jag vill här åter erinra om stiftelsernas

ansvar för förlusttäckning.

Lånen bör i likhet med nuvarande regler inte täcka heta projektkostnaden. Det är enligt min mening angeläget att låntagarna själva bär en del av

risken. Därigenom ökas låntagarens intresse av och ansträngningar för att projektet skall lyckas. För länen bör säkerhet utöver projektet inte krävas. Det ankommer på regeringen att fastställa de närmare villkoren för ifrågavarande lån.

Omorganisationen av utvecklingsfondens verksamhet bör ske vid den

tidpunkt då de nya stiftelserna påbörjar sin verksamhet. All nuvarande personal vid fondens kansli bör erbjudas anställning vid STU. Till de övergångsfrågor som kan uppkomma i samband med att verksamheten vid statens utvecklingsfond överförs till de nya stiftelserna avser statsrådet

Johansson att återkomma i annat sammanhang. Det bör därför ankomma

på regeringen att fastställa slutlig tidpunkt när utvecklingsfondens verksamhet i sin nuvarande form skall upphöra.

S211- Företagsserviceverksamheten vid utvecklingsfonderna

Den företagsserviceverksamhet som dugens företagareföreningar bedriver omfattar olika delaktiviteter. främst = informations- och kontaktverksamhet - allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser

= utbildningsserivce

—- konsultverksamhet

Hikhet med företagareföreningsutredningen har jag en positiv inställning till den hittills bedrivna verksamheten. Verksamheten fungerar väl och fyller ett stort behov när det gäller att främja småföretagens utveckling. Mindre företag kan inom sin egen organisation inte i samma utsträckning som större företag förfoga över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för företaget väsentliga områden. Genom utt köpa tjänster utifrån kan även sådana företag med begränsade resurser tillgodose starkt specialiserade behov vad gäller t. ex. administration. Juridik. produktionsteknik och marknadsföring. Enligt min uppfattning är det sålunda utomordentligt viktigt att tjänster av sådan typ finns att tillgå och att dessa är anpassade till småtöretagens behov. Jag ser det som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att utbudet av företags-

service är lämpligt utformat. I sammanhanget bör understrykas att den

övervägande delen av utbudet normalt kommer från privata företag eller

intresseorganisationer. Jag räknar med att detta förhållande kommer att gälla även framöver. Statens insatser blir. som jag tidigare har framhållit. därför av kompletterande natur. Insatserna bör inriktas mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. Mitt

förslag tidigare att i stiftelsernas målgrupp inkludera även vissa tjänstepro-

ducerande företag, t. ex. konsultföretag, är ett led i strävan att åstadkomma ett till småföretagen bättre anpassat tjänsteutbud. Enligt min uppfattning bör företagsserviceverksamheten även i fortsättningen ingå som en viktig del i stiftelsernas verksamhet. En effektiv

företagsserviceverksamhet bör enligt min uppfattning på ett aktivit sätt kunna medverka till ett bättre utnyttjande av de potentialer som finns hos småföretagen. Företagsserviceinsatser kan sålunda bidra till expansion och utveckling hos befintliga företag och till etablering av nya företag.

Vidare kan insatserna förbättra smaåföretagens möjligheter att komma in på exportmarknader. Den fortsatta företagsserviceverksamheten bör säledes

liksom hittills omfatta informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning inkl. översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon-

sultverksamhet.

Jag har tidigare redovisat min uppfattning att stiftelserna bör ges en stor självständighet. Jag är därför inte beredd att närmare ange hur verksamheten bör läggas upp och bedrivas vid de enskilda stiftelserna. Med hänsyn

till de skiftande förhållanden som råder i de olika länen i fråga om närings-

livsstruktur, företagstäthet m. m. bör suftelsernas företagsserviceverksamhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samarbete med andra service- eller utvecklingsorgan bör, som jag tidigare

har framhållit. eftersträvas. Jag övergår nu till att redovisa vissa allmänna synpunkter på företagsserviceverksamheten. Till utbildningsservicen återkommer jag 1 ett följan-

de avsnitt.

I fråga om verksamhetens inriktning i stort deltar jag företagareföreningsutredningens uppfattning att stor uppmärksamhet bör ägnas insatser inom områdena produktförnyelse, produktutveckling och marknadsföring samt exportfrämjande aktiviteter. Jag vill också peka på värdet av att stiftelserna mot ersättning kan tillhandahålla viss juridisk service. Ökade insalser inom dessa områden. som syftar till att höja företagens kompetens och kunnande, är enligt min mening en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling av vårt näringsliv.

Företagareföreningarnas verksamhet är redan I dag, om än i varierande omfattning. inriktad på att stimulera och effektivisera mark nadsföringsarbetet I småföretagen. Vissa föreningar medverkar i samarbete med Exportrådet i åtgärder för att stimulera företagens export. Jag ser det som utom-

ordentligt viktigt att föreningarnas insatser inom detta område intensi-

fieras. Enligt min uppfattning finns bland våra småföretag outnyttjade

exportmöjligheter. Samtidigt är svårigheterna för dessa företag att nå

exportmarknaderna stora.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdeparte-

mentet i bilaga 4 till denna proposition lägger fram förslag till åtgärder

bl. a. inom Exportrådets ram för att främja småföretagens export. De nya

stiftelserna bör inom ramen för dessa åtgärder ha en viktig uppgift, nämligen utt utgöra replipunkter på länsnivå för Exportrådet. Med sin breda kontaktyta gentemot näringslivet kan stiftelserna medverka i sökprocessen

efter tänkbara exportörer. En annan viktig uppgift för stiftelserna är alt

stimulera till samarbete mellan företagen, att finna lämpliga grupperingar

mellan företag vad gäller produkt- och produktionsinriktning. EH mindre företag kan sällan ensamt gå ut på export. Detta kräver ofta samarbete med andra företag. Jag ser därför positivt på en utveckling som innebär att företag i en region i ökad utsträckning samarbetar inom ramen för s. k. turnkey-projekt. Företagens produkt består då av t. ex. en komplett fabriksanläggning, sjukhus eller skola. För att organisera sådana projekt krävs emellertid en samordningsfunktion. Förutom exportinriktade storföretag bör även stiftelserna eller annat organ, t. ex. Expolaris i Skellefteå. kunna

svara för en sådan funktion.

Stiftelserna kan även genom rådgivnings-, konsult- och utbildningsinsatser medverka till att höja effektiviteten bland företagen och därmed förbättra deras förutsättningar för export.

Som exempel på ett intressant program för exportstimulerande åtgärder på regional nivå vill jag peka på den verksamhet i Skaraborgs län, som tillkom hösten 1976. I sumarbete mellan bl. a. företagareföreningen, länsstyrelsen, Skaraborgsbanken och Exportrådet har en rad exportfrämjande insatser inletts, t. ex. uppsökande verksamhet. småföretagsanpassad exportutbildning och samverkan med handelshus. Enligt min uppfattning vore det värdefullt om en motsvarande systematisering och samordning av exportfrämjandet kunde ske även i övriga län. Det bör understrykas att Exportrådet har det övergripande ansvaret för insatserna.

En ytterligare möjlighet med anknytning tull stiftelsernus verksamhetsområde att bredda kontakterna med avnämare i andra länder är att i högre

grad än hittills utnyttja de kommissioner som har upprättats inom ramen

för avtalen om ekonomiskt. industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete mellan Sverige och ett antal statshandels- och utvecklingsländer. Vid de återkommande genomgångarna inom ramen för de regeringskommissioner som följer avtalens tillämpning, lämnas förslag till samarbete med företag i resp. länder, innefattande exempelvis leveranser av komponenter och gemensam utveckling av produkter och marknader. Samarbete med utländska företag i sådana former bör kunna vara av särskilt intresse för småföretagen, som på grund av begränsad produktionsvolym eller bristande resurser för produktutveckling och marknadsbearbetning, inte ensamma kan bibehålla eller öka sin konkurrensförmåga. Att verksamheten i dessa regeringskommissioner hittills inte i någon större utsträckning har berört småföretagens möjligheter och önskemål har berott bl. a. på bristande kapacitet och svårigheter att etablera kontakter med intresserade

småföretag. Det torde vara uppenbart att det även med hänsyn till behoven i de länder med vilka vi samarbetar vore av stort värde om samarbetet på företagsplanet med småföretag kunde byggas ut. Nyligen har inletts en försöksverksamhet i skogslänen i syfte att under-

lätta för småföretag att via företagareföreningarna kanalisera uppslag och

information som kan beaktas vid sammanträden med regeringskommissio-

nerna. Under förutsättning av att erfarenheterna av denna försöksverk-

samhet blir positiva kommer ansträngningar att göras i syfte att på bredare

bas söka främja smårtöretagens samverkan med utländska partners. Detta borde enligt min mening kunna leda fram till långsiktiga samarbetskontakter med utländska parter. Den bör också kunna underlätta planeringen av gemensamma framträdanden på mässor och branschkonferenser och ge

värdefulla impulser också för samarbete mellan småföretagen i Sverige.

Förutom att ökad uppmärksamhet från stiftelsernas sida bör ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring vill jag i likhet med företagareföreningsutredningen peka på två områden. inom vilka jag anser det vara påkallat med mer omfattande och systematiserade insatser än hittills. Detta gäller etableringsfrämjande och underleverantörsinriktade åtgärder.

Utgångspunkten för mitt ställningstagande är den nedgång i nyföreta-

gande inom tillverkningsindustrin som har skett under 1970-talet. Ur samhällsekonomisk synvinkel är det vikugt att få till stånd en högre etableringstakt. Jag har tidigare redovisat förslag till förändringr i de nuvarande företagareföreningarnas kreditverksamhet, vilka syftar till att underlätta finansiering av nyetablerade företag. Mina förslag avseende SVETAB:s verksamhet, som jag redovisar i det följunde, har samma syfte. Dessa insatser i kombination med företagsserviceinsatser från stiftelsernas sida

bör kunna verka i riktning mot en ökad företagsbildning. Jag förordar

därför att det i varje stiftelse bör finnas en funktion för främjande uv nyföretagande.

Företagareföreningsutredningen framhåller att insatserna på detta om-

råde å ena sidan bör vara av mer generell karaktär. dvs. ägnade att skapa

en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt eller inriktade på informations-. konferens- och utbildningsverksamhet med tänkbara nyföretagare som mälgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke tillgodosedda behov av lokal/regional produk-

tion i form av 1. ex. underleveranser.

Å andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och konkreta och omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag ge-

nomegar. förberedelsefus, startfas och inkörningslas.

I förberedelsefasen finns flera atgärder som kan aktualiseras och utvecklas, bl. a. = information och utbildning i "att starta eget” eller på annat sätt exploa-

tera en affärsidé. - rådgivning och bistånd i planeringsuppgifter, t. ex. marknadsanalyser,

kupitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler. lokalutformning. - kontaktförmedlingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta-

gare och å andra sidan övriga intressenter som innovutörer. idégivare,

kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa-

tioner. finansiärer. tänkbara kunder och leverantörer.

Den modell utredningen redovisar för att främja nyföretagandet bör kunna tjäna som utgångspunkt för de enskilda stiftelsernas insatser på ifrågavarande område. Jag vill i sammanhanget understryka nödvändigheten av att ett mycket nära samarbete kommer till stånd mellan stiftelserna. industriverket, andra centrala myndigheter, regionala myndigheter och organ. kommuner, banker m. fl. Ett sumarbete med näringslivets organisationer bör ocksa eftersträvas.

Jag vill också frumhålla att mina förslag rörande SVETAB innebär bl. a. att SVETAB bör systematisera sin sökprocess efter nya idéer och projekt

genom s. k. affärsidéseminarier. Denna sökprocess förutsätter ett nära sumarbete mellan SVETAB och stiftelserna. På motsvarande sätt bör

stiftelsernas insutser på underleveransområdet systematiseras och intensilieras.

Underleveranser i form av standardvaror och specialprodukter svarade under är 1975 för mer än en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins produktion. Villverkningsvärdet uppskattas till drygt 15 000 milj. kr. Motsvarande sysselsättning kan antas omfatta ca 100 000 anställda. Härtill

kommer underleveranser inom andra branscher, bland dem främst sko-. läder-. teko-, snieckeri-. möbel- samt kemisk-tekniska industrier. Flertalet underleverantörer är småföretag. De ingår därför redan i före-

tagareföreningarnas nuvarande målgrupp. De festa föreningar har redan kommit att syssla med någon form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och

uppläggning. Särskilda resurser för ändamålet saknas. Målsättningen är

oklar. Det bör framhållas utt företagareföreningarna ingalunda är de enda

organisationer som arbetar inom underleveransområdet. Behovet av för-

bättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har stimulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt eller bränscl mässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed-Expo, Smedbörsen i Eskilstuna, Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en intern-nordisk leverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna törmedlar förfrågningar från utländska kunder.

I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag att stiftelserna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ, centrala och regionala/lokala myndigheter, intresseorganisationer m. fl.

bidra till en utbyggnad och differentiering av näringslivet. Utnyttjunde av spridningseffekter från basindustrier, offentlig upphandling, leveruntörs-

börser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. Stiftelserna bör också t. ex. genom information.

rädgivning och utbildning, söka åstadkomma en allmän höjning av under-

leverantörernas kompetens.

Välutvecklade underleveranssystem innebär normalt en rationell arbetsfördelning mellan företagen inom en viss region eller bransch. Det

betyder inte bara ett rimligt utnyttjande av tillgängliga resurser från företagsekonomisk synpunkt, utan också att den totalt tillgängliga arbetskraften utnyttjas på ett mer effektivt sätt än om produktionen är koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Sådana system skapar också förutsättningar för en längre driven specialisering. Detta i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya underleveranssystem. Som flera remissinstanser har framhållit. får det dock inte bli fråga om att enbart flytta en underleverans från ett län till ett annat. Det gäller att fånga upp de

outnyttjude expansionsmöjligheter som finns i länens näringsliv.

För att ett samhälleligt stöd inom underleveransområdet skall bli effektivt måste det enligt företagareföreningsutredningens uppfattning omfatta en hel serie av åtgärder inordnade i ett gemensamt program. Jag delar denna uppfattning. Med de variationer som från region till region bedöms erforderliga bör programmet sålunda syfta till att med stiftelserna som bas få tll stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan beställare och

leverantörer. Detta samarbete bör inte bara ta sikte på att uppnå förbättra-

de kommunikationer mellan parterna, utan framför allt på att uppnå en successiv förbättring av underleverantörernas kompetens och förmäga att ta på sig allt större och mera komplicerade arbetsuppgifter. dvs. att göra företagen effektivare.

Jag har tidigare redovisat att företagsserviceverksamheten består av informations- och kontaktverksamhet. allmän rådgivning och översiktliga

företagsanaulyser, konsultverksamhet och utbildningsservice. Informations- och kontaktverksamheten bör ta sikte på att bl. a. under-

lätta för företagen att snabbt komma i kontakt med rätt instans då de behöver kreditstöd, råd eller annan service. Stiftelserna bör således utgöra en allmän kontaktförmedtare mellan olika serviceorgan — exempelvis STU. Exportrådet eller privata konsulter — och företagen. I många fall bör stiftelserna inom ramen för den egna organisationen kunna lösa förekommande problem.

En annan viktig uppgift för stiftelserna bör vara att allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra samhälleliga beslut som påverkar företagens verksamhetsbetingelser.

SINFDOK-utredningen (I 1975:04) har i skrivelse den 15 juni 1977 tagit

upp frågan om småföretagens informationsbehov.

Utredningen framhåller att dessa företag har behov av att få rätt information i användbar form. Vidare bör de göras medvetna om det informationsutbud som existerar. Kraven är i princip desamma oavsett om frågorna rör avtal, skatter, miljö, säkerhet, juridik, marknadsföring eller teknik. När det gäller främst småföretagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbättringar, miuskinanskaffningar, produktionsutvidgning, tillfälliga produktionsstörning-

ar m. m. Den nödvändiga informationen finns enligt utredningen redan i

betydande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och patenthandlingar, faktadatabaser och kataloger.

Men för småföretagen är det ofta svärt att tillgodogöra sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informationskällorna och användarna tar fram informationsmaterialet ur just de fakta som företagen behöver ha tillgång till. Utredningen framhåller samtidigt att det är svårt att finna en effektiv lösning på detta problem.

Enligt SINFDOK-utredningen bör stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsikug informationsförmedling till smäföretag. Det gäller att på olika sätt göra bl. a. redan känd teknik tillämplig för företagen på eu effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen i dag svärigheter att utnyttja informationstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informationen tenderar alt drunkna i det stora utbudet.

Mot denna bakgrund och i anslutning ull den förestående utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad försöksverk-

samhet på informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör

pågå under den närmaste treårsperioden med början den 1 juli 1978.

Utredningen föreslår sålunda att vid två företagareföreningar påbörjas försök med teknisk informationsförmedling inom raren för den ordinarie företagsserviceverksamheten. Arbetet bör enligt utredningen bedrivas bl. a. som en systematisk uppsökning av sma industriföretag i länet. Vidare föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en expert

som får tillgång till modern teknisk utrustning. Denne bör enligt utredning-

en biträda de i företagsserviceverksamheten verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår också att ett sarnarbete inleds mellan företagareföreningar och branschforskningsinstitut. Genom en medverkan från institutens sida kan. enligt utredningen, informationsgivningen till företagen i specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. Slutligen bör i anslutning till försöksverksamheten viss utbildning i informations- och dokumentationsservice av berörd personal vid företagareföreningarna komma till stånd. Utredningen har beräknat ett medelsbehov om ca 950) 000 kr. per år under en treårsperiod.

Remissinstanserna ställer sig i stort positiva till utredningens förslag. Industriverket menar dock att den föreslagna försöksverksamheten redan kan sägas ingå som en integrerad del i företugsserviceverksamheten.

För egen del kan jag ansluta mig till SUINFDOK-utredningens uppfattning att informationsförmedlingen till småföretagen bör systematiseras och effektiviseras. Enligt min mening behövs emellertid ingen speciell försöksverksamhet vid de nya stiftelserna för att en sådan systematisering skall

kunna åstadkommas. Den tekniska informationsservicen bör. som industriverket också framhåller. ingå som ett naturligt led i stiftelsernas före-

tagsserviceverksamhet. Det bör ankomma på resp. stiftelse att inom ra-

men för sin totala verksamhet ta ställning tull omfattning och inriktning på intensifierade insatser inom informations- och dokumentationsomrädet.

De bör samråda bl. a. med industriverket och SINFDOK. Jag räknar

också med att industriverket kommer att tillgodose de utbildningsbehov inom informations- och dokumentationsområdet hos stiftelsernas personal. som utredningen har behandlat.

Förutom stiftelserna utgör företagens och de anställdas organisationer enligt min uppfattning en viktig länk i informationsförmedlingen till företagen. Dessa organisationer svarar redan 1 dag i stor utsträckning för mer specialiserad och branschanpassad information till företagen. Även statligå myndigheter som STU har använt sig av denna informationskanal. Som

ett led i den allmänna förstärkning av den samhällsfinansierade företags-

servicen som jag förordar bör också möjligheterna till medverkan från företagens och de anställdas organtsationer tullvaratas. Industriverket bör utarbeta förslag ull program för ökad informationsförmedling till företagen via organisationerna. Vid min medelsberäkning i det följande avseende stödet till företagsserviceverksamhet kommer jag att ta hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om den information till företagen som lämnas inom ramen för det s. k. DIS-systemet och är reglerad enligt lägen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Fnligt denna lag är länsstyrelser och kommuner skyldiga att årligen översiktligt informera företagen om sådan verksamhet och planering som kan antas vara av betydelse för företagen inom länet resp. kommunen.

Informationsskyldigheten omfattar visserligen endast näringsidkare som sysselsätter fler än 50 arbetstagare. men i praktiken har spridningen av informationen varit betydligt större. Sålunda har samtliga län och flertalet kommuner sänt ut skriftlig information till samtliga företag med fler än 20

anställda och i vissa fall vill ännu mindre företag. Informationen har till-

ställts både företagsledning och de anställda. På många håll har muntliga informationsträffar arrangerats i kommunal regi i stället för skriftlig information eller som komplement till denna.

Förutom rent företagsinriktad information om t. ex. olika former av sådant stöd, bidrag och service som de regionala samhällsorganen kan medverka till, behandlas sakområden av mer allmänt intresse, exempelvis länsplanering, trafik- och vägplanering, bostadsbyggande, miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor och sysselsättningsplanering. De mer allmänna delarna har ofta fått ett relativt stort utrymme. vilket har medfört att 1 varje fall den skriftliga informationen mött intresse inte bara från näringsidkare utan även från skolor. studieförbund, politiska partier, olika intressegrupper

m. fl.

Trots vissa olikheter beträffande inriktning och omfattning mellan den s. k. DIS-informationen och de av mig förordade informationsinsatserna via stiftelserna anser jag att möjligheter till samordning bör prövas i syfte att uppnå ökad effektivitet och för att dubbelarbete och dubblerad intformation skall undvikas. Jag förutsätter att en sådan samordning av informationsinsatser från stiftelserna. länsstyrelserna och kommunerna kommer till stånd.

Vad — gäller — rådgivningsverksamheten = vid — stiftelserna — anser

företagareföreningsutredningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgäng av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser. liksom mer omfattande åtgärdsförslag, bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Jag delar denna uppfattning.

Utredningen framhåller vidare att rådgivningsverksamheten bör vara av uppsökande natur. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga I målgruppen ingående företag. I likhet med utredningen vill jag betona värdet av en aktiv verksamhet. Samtidigt anser jag att det finns skäl att ta fasta på bl. a. näringslivsorganisationernas påpekanden att den uppsökande verksamheten är mycket resurskrävande. De enskilda suftelsernas egna resurser blir därför avgörande för omfattningen av den uppsökande verksamheten. Vidare vill jag framhålla vikten av att stiltelserna ges möjlighet att följa upp att de åtgärdsförslag som kommer fram genom rådgivnings- och analysverksamheten verkligen blir genomförda — eller åtminstone seriöst prövade - inom rimlig tid. Detta är enligt min mening en grundförutsättning för en effektiv företagsserviceverksamhet.

Enligt företagareföreningsutredningens uppfattning bör suftelserna iuktta viss restriktivitet I fråga om egna konsulinsatser. Uppfattningen grundas på bl. a. att stiftelsernas personella kapacitet i regel inte medger

alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna

rådgivnings-/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård prioritering vid urvalet av företag. Suftelserna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytterligare skäl ull utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att stiftelserna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer.

För egen del kan jag ansluta mig ull utredningens uppfattning att stiftelserna bör begränsa sina egna konsultinsatser. Samtidigt är jag väl medveten om att utbudet av konsulttjänster, som kan tillgodose småföretagens speciella behov, varierar avsevärt mellan olika platser i landet. Finns det ingen lämplig utomstäende konsult tillgänglig bör enigt min uppfattning stiftelserna i undantagsfall vara öppna att också ta 2å sig uppgiften alt svara för atgärdsdelen. Stiftelsernas personal får också värdefulla erfarenheter och därmed ökat förtroende bland företagen genom att ibland 2enomföra mer djupgående konsultuppdrag i företagen.

Jag delar helt företagareföreningsutredningens uppfattning att i den mån stiftelserna åtar sig konsultuppdrag bör företagen sorn regel debiteras en marknadsmissig avgift eller en avgift, som åtminstone motsvarar självkostnaden för uppdraget. Flertalet remissinstanser ansluter sig också till denna uppfattning. Detta bör gälla även för stiftelser. som är verksamma på orter där lämpliga konsulter helt saknas. Den omständigheten att en stiftelse är ensam om att kunna åtaga sig konsultuppdrag motiverar I sig inte en förhållandevis läpre avgiftssättning än den som övriga stiftelser tillämpar.

I vissa speciella fall, t. ex. i samband med etablering av ett nytt företag

eller framtagande av en ny produktidé, kan det emellertid, som jag har redovisat tidigare, vara befogat att samhället helt eHer delvis finansierar vissa begränsade konsultinsatser bl. a. genom att tillhandahålla villkorliga lån.

8.212 Övriga frågor

Mitt förslag om uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder innebär för fonderna nya uppgifter, större självständighet och ansvar samt väsentligt utökade resurser i förhållande till dagens företagareföreningar. Detta kommer givetvis att ställa mycket stora krav på ledningen för fonderna. Av de verkställande direktörerna i fonderna krävs stor kompetens och gedigen erfarenhet från t. ex. industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen på Iedande nivå.

I samband med att fonderna bildas är det naturligt att samtliga verkställande direktörsbefattningar utlyses. Företagareföreningarnas nuvarande direktörer bör få möjlighet till fortsatt sysselsättning inom ramen för fondernas verksamhet. om de inte kommer ifråga som verkställande direktö-

rer.

Utvecklingsfondernas verksamhet kommer vidare att ställa krav på att ny kompetens förs in, främst inom områdena marknadsföring och produktförnyelse. Här bör eftersträvas att personerna i fråga har teknisk-industriell kompetens och erfarenhet. Jag vill också i sammanhanget framhälla att de nya resurser som enligt mitt förslag bör ställas till stiftelsernas förfogande inte självklart bör leda ull en motsvarande uppbyggnad av den egna personalstyrkan. I många fall är det sannolikt bättre att hyra in en konsult för längre eller kortare tidi stället för att anställa en ny person i den cgna organisationen. Jag har tidigare också pekat på möjligheten till samarbete med t. ex. branschorganisationer. handelshus samt andra organ och sammanslutningar.

Parallellt med att fondernas verksamhet vidgas och resurserna förstärks bör även en viss förstärkning ske av den centrala servicen till fonderna vad gäller t. ex. information, verksamhetsrationalisering och personalutveck-

ling. Jag har för avsikt att förorda att vissa medel anvisas för detta ändamål

via industriverket.

Med hänsyn till ändamålet för fondernas verksamhet förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartementet att fonderna i skattehänseende hänförs ull sådana juridiska personer som har inskränkt skattskyldighet

enligt 53 § I mom. d) kommunalskattelagen (1928:370). Detta innebär att

fonderna blir befriade från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt och att de blir skyldiga att erlägga kommunalskatt endast såvitt avser inkomst av fastighet. Särskilt förslag härom bör senare föreläggas riksdagen.

8.3 Smäföretagsinriktad fortbildning

Utbildningsfrågorna har sin givna betydelse i en aktiv näringspohtik. Den tekniska utvecklingen och förändringarna i samhället i stort ställer höga krav på företagsledningens och de anställdas kunskaps- och färdighetsnivå. Företagens förmaga alt anpassa sig till och även dra fördel av

Välplanerade utbildningsinsatser ger näringsliv och samhälle en god avkastning i form av konkurrenskraftiga företag. Med hänsyn härtill är det

en viktig uppgift för näringspolitiken att som komplement till det ordinarie

utbildningsväsendet främja fortbildningen i företagen.

Många småföretagare anser sig sakna tillräckliga teoretiska kunskaper för rollen som företagsledare. Detta kan gälla ämnesområden som företagsekonomi, marknadsföring. bokföring osv. Samtidigt kan konstateras att såväl företagsledaren som de anställda i småföretagen i regel deltar i fortbildning i påfallande mindre omfattning än motsvarande personalgrupper inom de större företagen. Tidsbrist, höga kursavsifter, svårtillgängligt kursutbud och i vissa fall bristande intresse är enligt småföretagarna själva de huvudsakliga faktorerna som hämmar utbildningsdeltagandet.

Förslag som syftar till att förbättra utbildningssituationen bland småföretagen har lagts fram av industriverket i rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk. Företagareföreningsutredningen behandlar också vissa frågor om den småföretagsimriktade utbildningen. Jag vill i anslutning härtill även nämna att de utbildningsproblem som jag nyss berörde har kartlagts av utredningen (A. 1975:01) om utbildning i företag. Utredningen kommer enligt vad jag har inhämtat att inom kort presentera sitt material. Detta kommer att ligga ill grund för överväganden om fortsatt utredningsarbete kring utbildningen i företagen.

I industriverkets rapport föreslås riktlinjer för verkets utbildningsanknutna verksamhet. Vidare föreslås vissa resursförstärkningar för utbildningsfråmjande åtgärder vid verket och en organisatorisk förändring vad gäller SIFU:s filialkontor. Slutligen hemställer verket att riksdagens beslut år 1973 att del av SIFU skall lokaliseras till Boras tas upp till ny prövning och alt frågan om ny organisationsform för SIFU utreds. Rapporten har remissbehandlats.

Företagareföreningsutredningens utgångspunkt är att utbildningsfrämjande åtgärder bör betraktas som en integrerad del av föreningarnas företagsservice. Utredningen ansluter sig tull eller framför inga invändningar mot förslagen I industriverkets rapport, utom såvitt avser den regionala

serviceorganisationen på utbildningsomradet. Sälunda föreslår utredning-

en att funktionerna vid SIFU:s filiulkontor i Malmö, Göteborg, Växjö och luleå förs över ull resp. företagareförening på dessa orter. Dessa föreningar får därmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filalkontorens uppgifter. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar — dels i Stockholm, alternativt i 12 Riksdagen 1977178. I samt. Nr 40. Bilaga I

Nyköping. med Mellansverige som upptagningsområde, dels i Falun. alternätivt i Gävle, med nedre Norrland som upptagningsområde. Vidare föreslås att ett utbildningsråd bildas mellan föreningarna i resp. upptagningsområde. Rådet föreslås svara för bl. a. planering av verksamheten och besluta om resursfördelning på olika utbildningsaktiviteter.

Industriverkets rapport har överlag fått ett positivt bemötande av remis-

sinstanserna.

Även jag ställer mig bakom den grundläggande tanken i rapporten. nämligen att särskilda åtgärder behövs från samhällets sida för att stimulera fortbildningen i småföretagen. Industriverkets och SIFU:s roller i detta sammanhang bör, som verket självt anger, kunna preciseras och utvecklas vidare.

Utgångspunkten för mina förslag på utbildningsområdet är att de ätgär-

der som vidtas för att främja utbildning av småföretagens personal från

statens sida skall vara konkurrensneutrala. Det är således min principiella uppfattning att SIFU i ökande grad skall konkurrera om de statliga bidragen till den företagsinriktade fortbildningen på lika villkor med övriga kurs-

arrangörer. |

SIFU:s primära uppgift bör enligt min uppfattning även fortsättningsvis

vara all genom fortbildning stödja småföretagens utveckling. Detta bör kunna ske genom korta specialkurser i aktuella ämnen inom främst teknik och ekonomi med stark anknytning till praktisk tillämpning. Kurserna bör rikta sig till nyckelpersoner i företagen. SIFU:s kursverksamhet bör givet-

vis styras utifrån småföretagens utbildningsbehov. Samverkan med de regionala utvecklingsfonderna torde därvid bli ett värdefullt komplement till

SIFU:s direkta kontakter med sina målgrupper och deras organisationer. SIFU bör vidare kunna anordna kurser 1 anslutning till förändringar i samhället, t.ex. ny lagstiftning, vilka påverkar småföretagandets villkor.

Utöver den primära verksamheten bör SIFU 1 viss utsträckning och under förutsättning av att det sker på uppdragsbasis kunna utveckla och genomföra kurser även för andra målgrupper än småföretagen. Vidare bör SIFU kunna utveckla kurser för andra utbildningsgivares eller myndigheters räkning och också vid behov introducera dessa. Slutligen bör SIFU kunna bedriva konsult- och provningsverksamhet i anslutning till kursverksamheten. I fråga om konsult- och provningsverksamheten bör sam-

arbete eftersträvas med bl. a. STU. de kollektiva branschforskningsinsti-

tuten och statens provningsanstalt.

Beträffande finansiering av SIFU:s primära verksamhet bör en grundprincip vara att verksamheten är självbärande. Denna princip kan dock inte tillämpas I samtliga fall. Av skäl som jag redan har berört är det angeläget att samhället stimulerar en ökad fortbildningsverksamhet i smäföretagen. De speciella utbildningsbehoven hos dessa företag kräver ofta särskilt upplagda kursprogram, vilka medför onormalt höga kursutvecklingskostnader. För att kursavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå är det därför enligt min mening motiverat alt samhället bidrar till finan-

sieringen av kursverksamheten. Jag erinrar om vad jag nyss har anfört om att SIFU skall konkurrera på lika villkor med andra arrangörer om bidrag till fortbildningsverksamhet. En differentiering i prissättning bör tillämpas så att de speciellt priskänsliga målgrupperna inom småföretagssektorn stimuleras att delta i från samhällets synpunkt angelägen fortbildning. Tankegångar liknande dem jag nu har framfört om prissättningen finns uttryckta i industriverkets rapport och har vunnit gehör hos en stor grupp remissinstanser.

SIFU:s uppdragsverksamhet bör däremot finansieras helt genom uppdragsintäkter. Härigenom skapas möjligheter för SIFU att medverka i

näringspolitiskt viktiga aktiviteter, vilka uteslutande bör finansieras av

beställaren. Jag har nyss nämnt att såväl enskilda som offentliga organ bör kunna vara uppdragsgivare. SIFU bör ha möjlighet att till full kostnadstäckning offerera kurser som normalt utvecklas för den primära målgrup-

pen även till statliga myndigheter i den män inte detta försämrar möjligheterna att bistå småföretagen.

Beträffande SIFU vill jug också erinra om att jag vid min anmälan till årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 56) underströk att

riksdagens beslut att viss del av SIFU skall lokaliseras till Borås ligger fast. Industriverkets förslag i detta avseende kommer jag således inte ytterligare

att beröra. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att ortskommitté Borås nyligen har lämnat förslag till uppdelning av funktioner och personal mellan verksamheten i Stockholm och den i Borås. Jag avser att i annat : sammanhang inom kort redovisa mina ställningstaganden i detaljfrågorna kring den förestående omlokaliseringen.

När det gäller frågan om en utredning om ny organisationsform för SIFU. som industriverket föreslår, har jag för avsikt att förutsättningslöst ta upp diskussioner med bl. a. företagens och de anställdas organisationer om för- och nackdelar med ett breddat huvudmannaskap för SIFU.

Jag går därmed över till att behandla industriverkets- exkl. SIFU — och

stiftelsernas roll när det gäller småföretagsinriktad fortbildning.

Industriverket bör enligt min uppfattning ha det övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. I denna uppgift bör ingå att främja tillkomst och utveckling av företagsanpassade kurser och att samordna olika utbildningsaktiviteter. Verket bör även

hålla sig underrättat om utbud och efterfrågan vad gäller kursverksamhet

av intresse för småföretagen. Själva kursgenomförandet bör dock inte

skötas av verket centralt. I stället bör befintliga offentliga och privata utbildningsgivare anlitas. t. ex. SIFU, IFE, studieförbund, branschorgani-

sationer m. fl.

Då det gäller utbildning för de anställda i företagen vill jug också erinra

om de möjligheter som finns inom bl. a. arbetsmarknadsutbildningens

ram.

För att olika utbildningsgivare skall stimuleras att « högre grad än hittills anpassa sin kursverksamhet till småföretagens speciella behov är det enligt

min mening nödvändigt att samhället bidrar till finansieringen av de merkostnader som en sädan anpassning kan medföra. Jag ansluter mig därför till verkets förslag att statliga bidrag bör kunna utgå till kursarrangörer som genomför kurser med speciell inriktning på småföretagen. En grundförutsättning bör dock vara att kurserna huvudsakligen finansieras av arrangören, t.ex. genom kursavgifter. Bidragen, som efter ansökan bör fördelas

av industriverket i samråd med de nya stiftelserna, bör kunna avse kostna-

der för att ta fram nya kurser och aktualisera äldre kurser samt för bearbetning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika branscher och företagsgrupper. Ett viktigt inslag I denna verksamhet bör vara en ökad geografisk spridning av kurserna. Härigenom skaps större förutsättningar för företagsledare och anställda i småföretag att delta i fortbildningsverksamhet.

De kurser som blir aktuella i detta sammanhang kan omfatta skilda ämnesområden, t.ex. ekonomisk planering, marknadsföring och export-

kunskap. produktutveckling. produktionsteknik. personaladministration

och arbetsmiljölagstiftning.

Totalt beräknar jag medelsbehovet för dessa bidrag till 8 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Det nuvarande systemet inom SIFU:s ram med stipendier till enskilda kursdeltagare från näringslivet bör till följd av mina förslag upphöra. De nya bidragen. liksom stipendierna. syftar nämligen till att hälla kursavgifterna på rimlig nivå.

Jag övergår nu till frågan om den regionala organisationen när det gäller småföretagsinriktad fortbildning inom industridepartementets verksamhetsområde.

Industriverket föreslär i sin rapport att SIFU:s filialkontor organisato-

anges vara en strävan att klarare markera att filialkontoren skall kunna medverka I verksamheten hos andra utbildningsgivare än SIFU.

Företagareföreningsutredningen föreslår däremot alt företagareföreningarna blir huvudmän för filialkontorens verksamhet. Utredningen framhåller bl. a, de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbildningsservice resp. filialkontoren. Utredningens principiella utgångspunkt

är vidare att regionala näringspolitiska insatser — till vilka utbildningen

räknas — så längt möjligt bör kanaliseras genom ett organ, niimligen företagareföreningarna. Vidare frumhålls att kraven på samordning och integration av rädgivnings- och utbildningsverksamhet torde komma att öka genom utredningens förslag. Detta talar enligt utredningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens uppgifter och företagareföreningarnas.

Remissutfallet är splittrat i denna fråga. Några remissinstanser, däri-

bland RRV. statskontoret. decentraliseringsutredningen och Handelskammarförbundet tillstyrker företagareföreningsutredningens förslag. Decentraliseringsutredningen anför att det från de redovisade utgångspunk-

terna är fullt naturligt att SIFU:s utbildningsverksamhet decentraliseras till

företagareföreningarna. Ansvaret för utbildningens genomförande bör enligt decentraliseringsutredningen efter hand kunna spridas till fler föreningar. Den av företagareföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer utredningen som ett steg i en sådan utveckling.

Andra remissinstanser, bl. a. ett antal länsstyrelser. stöder industriverkets förslag att filialerna skall föras över till verkets industriavdelning. Ett stort antal instanser, bl.a. näringslivets organisationer, LO, Företagareföreningarnas förbund och det övervägande antalet företagareföreningar. anser dock att filialerna bör ligga kvar under SIFU:s huvudmannaskap.

Företagareföreningarnas förbund anför bl. a. att det måste betecknas som en stör nackdel för de föreslagna utbildningsenheterna inom föreningarna att de i sitt arbete måste tjäna två uppdragsgivare nämligen föreningarna när det gäller intern organisation och administration och SIFU när det gäller arbetets innehåll. Om förslaget genomförs innebär det vidare enligt förbundet att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar föreningarna medan resultatet av denna arbetsinsats ullfaller SIFU.

För min del har jag uppfattat utredningens förslag så utt organisationsförändringen skall skapa större neutralitet i förhållande ull olika kursgivare. Detta åstadkoms genom att den personal som nu är verksam vid SIFU-filialerna frigörs från SIFU:s huvudmannaskap. och deras funktioner förs över till stiftelsernas organisation. Den formella kopplingen till SIFU kommer således att upphöra.

För egen del ansluter jag mig sålunda till företagareföreningsutredningens förslag, att SIFU:s filialkontor bör avvecklas. I stället bör de funktioner som kontoren nu har i fortsättningen has om hand av stiftelserna. Härigenom förstärks föreningarnas nuvarande utbildningsservice. Redan i dag finns det en utbildningskonsulentfunktion med uppgift att stimulera och främja fortbildning i småföretagen.

Den lösning som jag här förordar anser jag vidare stå i samklang med mina tidigare förslag om bidrag till fortbildningsinsatser från olika kursarrängörers sida. Som jag förut har nämnt avses bidragen bli fördelade av industriverket i nära samråd med stuftelserna. Genom att suftelserna står formellt obundna och neutrala till olika utbildningsg: vare kan de förutsättningslöst pröva olika utbildningsalternativ samt föreslå stöd ull skilda kursarrangörer. I det sammanhanget bör givetvis SIFU:s kursutbud och kursutvecklingsmöjligheter utnyttjas när detta framstår som lämpligt.

Jag förordar, med hänvisning till vad jag nu har anfört. att funktionerna

vid filialkontoren i Malmö, Göteborg, Växjö och Luleå flyttas över till resp! stiftelse på dessa orter. Skäl talar dessutom för en utbyggnad av den regionala utbildningsorganisationen. Sålunda bör. i enlighet med utredningens förslag, motsvarande verksamheter för Mellansverige och nedre Norrland byggas upp på försök så att en mer rikstäckande och enhetlig verksamhet uppnås. Verksamheten bör bli föremål för utvärdering och slutligt ställningstagande två år efter start. Utredningen föreslår att företagareföreningen i Stockholms län/alternativt Södermanlands län och

föreningen i Kopparbergs län/alternativt Gävleborgs län, får motsvarande nya utbildningsuppgifter inom följande upptagningsomräden:

Stockholm/alt. Nyköping Stockholms, Uppsala, Söderman-

lands och Östergötlands län

Falun/alt. Gävle Örebro, Västmanlands, Koppar-

bergs och Gävleborgs län.

De remissinstanser, främst landstingen och företagareföreningarna. som har yttrat sig beträffande lokaliseringen av de aktuella utbildningsverksamheterna för Mellansverige och nedre Norrland framför olika uppfattningar i frågan. För egen del förordar jag, bl. a. av regionalpolitiska skäl, Nyköping och Falun som lokaliseringsorter.

Den enskilda filialkontoren har f. n. flera län som upptagningsområde.

Detta motiveras av att deltagarna i olika kursaktiviteter oftast måste rekryteras från fler än ett län. Några instanser berör frågan om indelningen i olika upptagningsområden och förordar en annan indelning än den utredningen förespråkar. Med hänsyn härtill och till att verksamheten i fortsättningen kommer att bli av rikstäckande omfattning bör frågan om indelningen närmare prövas. Denna prövning bör lämpligen göras av den organisationskommitté som jag avser inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla.

I likhet med företagareföreningsutredningen förutsätter jag att den re-

glonala utbildningsverksamheten i stort bör bedrivas på sätt som nu sker

vid filial kontoren.

För att få till stånd en samordnad gemensam planering av utbildningsverksamheten vid stftelserna föreslår utredningen att ett informellt organ — ett utbildningsräd — bildas i varje upptagningsområde. I detta bör ingå representanter för varje stiftelse inom området. Rådet bör samlas ett par gånger om äret för bl. a. utvärdering av den gångna verksamheten och planering av den kommande verksamheten. Utredningens förslag i dessa avseenden finner jag välmotiverade.

Det bör ankomma på stiftelserna att inom ramen för sina totala resurser bestämma utbildningsverksamhetens omfattning för varje verksamhetsår.

Behovsunderlag bör lämpligen tas fram av utbildningsrådet som också bör få påverka resursernas fördelning på olika aktiviteter.

Jag har räknat med att den personal som i dag finns vid SIFU:s filial-

kontor överförs till berörda stiftelser.

8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet

Jag har tidigare redovisat min syn på småföretagens kapitalförsörjningssituation. Jag konstaterude därvid bl. a. vissa problem vad gäller försörjning med eget kapital. Dessa företag har exempelvis inte tillgång till

aktiemarknaden på samma sätt som större företag. Frågan om näringslivets cgenkapitalförsörjning i stort utreds av kapitalmarknadsutredningen (F1 1969:59). som väntas lägga fram sitt slutbetänkar de under detta år.

Enligt min uppfattning är det emellertid viktigt att ätgärder vidtas redan nu för att förbättra smaföretagens anskaffning av egenkapital både vid expansion av befintlig verksamhet och etablering av ny. Från samhällets sida påverkas givetvis tillgången på egenkapital i företagen som jag tidigare

har nämnt i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder.

För att trygga företagens försörjning med egenkaupital mäste dock den ekonomiska politiken kompletteras med andra typer av samhälleliga insatser. Traditionellt har dessa insatser haft karaktären av medel- och lånefristiga krediter. De krediter jag närmast åsyftar är de som lämnas av företaga-

reföreningarna, Industrikredit och Företagskredit. F.n. medverkar samhället till att direkt underlätta försörjningen av egenkapaital i företagen genom SVETAB och Företagskapital.

Jag vill i sammanhanget erinra om att chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 till denna proposition lägger fram förslag om nya riktlinjer för Företagskapitals verksamhet. Förslaget syftar till att bl. a. underlätta äga-

rebyten och generationsskiften i småföretag. Förslaget öppnar möjlighet

för enskilda personer med begränsade egna tillgångar att överta och driva

ett mindre företag.

SVETAB tillkom år 1969 (prop. 1969:56, SU 1969:106, rskr 1969:250) genom att de uppgifter som åvilade den dåvarande s. k. industrietable-

ringsdelegationen överfördes till ett särskilt aktiebolag. Enligt statsmakternas beslut skulle SVETAB:s målsättning vara att ska-

på nya arbetstillfällen genom att medverka till etablering av nya och

utbyggnad av befintliga företag. både helstatliga och i samarbete med det

enskilda näringshvet. kommunägda företag och kooperationen. SVETAB skulle i angivet syfte kunna inträda som hel- eller delägare i företag i samband med exempelvis expansions- eller rationaliseringsinvesteringar. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt industrietablering i regioner med sysselsättningssvårigheter. SVETAB skulle drivus på affärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet.

Företaget skulle vidare, så snart det bedömdes förenligt med dess

intressen, avyttra de aktieposter som bolaget kommit att besitta. Det bedömdes därvid att staten eller statliga företag sannolikt i många fall skulle framstå som naturliga köpare av dylika aktieposter. Slutligen framhölls det som angeläget, att bolaget inte skulle dubblera Stätsföretags roll

som statligt förvaltningsbolag.

SVETAB:s aktiekapital fastställdes tll 8 milj. kr. Avsikten var att aktiekapitalet skulle sättas så högt att bolaget utan risker för sitt fortbestånd skulle kunna täcka kostnaderna under tiden till dess bolaget erhöll tillräckliga intäkter från sina engagemang.

Aktierna tecknades till en överkurs på 20 2. Skillnaden mellan denna

överkurs och aktiernas nominella värde, dvs. 1,6 milj. kr. tillfördes SVE- TAB:s reservfond.

Fr. o. m. är 1970 är SVETAB ett helägt dotterbolag till Statsföretag. Efter överföringen till Statsföretag höjdes SVETAB:s aktiekapital och reservfond till 10 milj. kr. resp. 2 milj. kr.

För att SVETAB skulle ha möjlighet att finansiera sin verksamhet även genom upplaning, ställdes en statlig garanti på 20 milj. kr. till bolagets förfogande.

Under de första verksamhetsåren fram till är 1974 kom SVETAB att

engagera sig I ett stort antal projekt. Vissa av dessa, t. ex. Elkapsling AB, Nordtool AB och Nylands Mattfabrik AB, var rena nyetableringar. Andra engagemang, t. ex. den s. k. byggmatertalgruppen omfattande J. O. Dahlberg AB. Frikssons Trävaruindustrier AB. Holmsunds Golv AB och Kalmar Kök AB sumt Svenska Bromsbandsfabriken AB och Kryotherm AB, innebar att SVETAB helt eller delvis övertog redan befintliga företag.

År 1974 var bolaget hel- eller majoritetsdelägare i tolv företag. som

tillsammans svarade för en omsättning på 204 milj. kr. och sysselsatte ca

1.350 personer. Tyngdpunkten i verksamheten låg i byggmaterialgruppen,

som omsatte totalt 135 milj. kr.

Erfarenheterna från SVETAB:s verksamhet under tiden 1969 och 1974 var blandade. SVETAB bidrog otvivelaktugt på ett aktivt sätt ull att öka sysselsättningen. Av SVETAB-gruppens I 350 arbetstillfällen år 1974 var således ca 350 nya, medan omkring 1 000 fanns redan vid förvärvstidpunkten.

SVETAB kom att engagera sig i icke lönsamma företag för att avvärja

nedläggningshot. Av förutnämnda ca I 000 övertagna arbetstillfällen kunde omkring 300 anses ha varit nedläggningshotade vid SVETAB:s övertagande. Detta innebar dock i flera fall endast att nedläggningsbeslutet uppsköts. samtidigt som de företagsekonomiska förlusterna ökade.

De i prop. 1969:56 uttryckta förhoppningarna om att SVETAB:s aktickapital skulle vara tillräckligt för att balansera de första årens organisationskostnader infriades inte. Utvecklingen visade att det tog läng tid. innan SVETA B:s insatta riskkapital kunde återfås genom en vinstgivande avyttring av aktier i sådana företag som hade kommit in i ett mera stabiliserat skede. Det kunde konstateras att målsättningen på denna punkt — att vinsterna på avyttrade engagemang skulle förstå till att finansiera SVF- TAB:s expansion — gav uttryck för överdrivna förväntningar som ännu inte

har realiserats. SVETAB:s inkörningsförluster och behov av-kapitaltill-

skott visade sig vara betydande. Under ären 1973-1975 medgavs därför Statsföretag att inom en ram på 60 milj. kr. avräkna de koncernbidrag som lämnades till SVETAB mot den beslutande utdelningen till staten/ägaren tprop. 1973:170 s. 66, NU 1973:71, rskr 1973:384). Statsföretag har I en skrivelse den 29 mars 1976 lämnat en redogörelse för sysselsättningseffekten av denna åtgärd.

Perioden 1969-1974 kan sammanfattningsvis sägas ha inneburit att SVETAB ulltför snabbt iklädde sig ett fullt företagsledningsansvar i en heterogen företagsgrupp med många problemföretag. samtidigt som man i vissa fall underskattade problemen i samband med nycetubleringar. Under denna period överbetonades också betydelsen av att snabbt skapa nya eller säkerställa befintliga arbetstillfällen medan den långsiktiga ekonomin och marknadsbedömningen kom i bakgrunden. SVETAB:s erfarenheter från denna första femårsperiod talade således för att man skulle finna former för sina engagemang som 1 större utsträckning innebär delägarskap i företag med goda ekonomiska och marknadsmässiga utvecklingsmöjlig-

heter på längre sikt. Med hänsyn till SVETAB:s betydande finansiella och lönsamhetsmässi-

gu problem rekonstruerades företaget i samband med 1974 års bokslut.

Byggmaterialgruppen lades i ett nytt dotterföretag till Statsföretag. Essbo

Bomaterial AB. Samtidigt överfördes Nordtool och Anderssons Finsliperi till SMT-Pullmax AB. SVETAB-gruppen, som därefter minskat väsentligt i omfång. redovisade för år 1975 en förlust på 10.8 milj. kr. och för är 1976 en vinst på 0.3 milj. kr.

I samband med rekonstruktionen av SVETAB ändrades inriktningen på verksamheten något. Den nya inriktningen innebar sammanfattningsvis att företaget i fortsättningen skulle ha som huvudregel att inte ensamt etablera egna dotterbolag. SVETAB skulle saledes gå in i samarbetsprojekt där företagets delägarskap utgjorde en komplettering till övriga ägarinsatser.

SVETAB:s finansiella medverkan skulle ske i form av minoritets-

engagemang eller genom långsiktiga lån som vid senare tidpunkt kunde konverteras till aktier. Förutom ekonomiskt risktagande skulle SVETAB även aktivt bidra med kunskaper och räd.

En annan huvudlinje för SVETA B:s verksamhet skulle vara att förmedla

projektförslag. affärsidéer, licenskontakter ete. SVETAB:s roll i denna förmedlingsfunktion avsags vara konsultens. Inom ramen för denna verksamhet har SVETAB genom bl. a. dotterbolaget Mekansam AB och Försäljnings AB AC-Mekan medverkat i produktionsförmedling och annan samverkan mellan kunder och leverantörer.

Slutligen skulle SVETAB i största möjliga utsträckning verka för nyetableringar inom Statsföretagsgruppen, särskilt i områden där sådana var

regionalpolitiskt önskvärda. Statsföretag skulle därvid medverka finan-

siellt i särskild ordning.

Nyorienteringen av SVETAB:s verksamhet efter år 1974 har inneburit att företaget på ett mer aktivit sätt kunnat xoncentreza sig på att vidareutveckla och stabilisera verksamheterna i dotterbolagen. SVETAB:s koncernstab har därvid dokumenterat sin förmåga till aktiv medverkan när dotterföretag eller delägda företag befunnit sig i besvärliga situationer.

SVETAB:s dotterbolag och minoritetsposter per 1976-12-31 framgår av följande sammanställning. 13 Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 40. Bilaga I

Företag Andel I .okalise- Antal

ringsort anställda

Elkapsling AB so & Ånge 50

AB Förbandsmaterial 100 <6 Partille 44 Hema Industrier AB 100 Kalix 20 Kryotherm AB 100 <a — Piteå 58 Svenska Bromsbandsfabriken AB st & Långsele 8å Mekansam AB 100 7 Eskilstuna 3 Datamönster i Göteborg AB 100 fo Göteborg 2 Försäljnings AB AC-Mekan 25 ch — Skellefteå 5 Wirsbo Elektronik AB 0,17 Torsby 5

Härtill kommer några mindre bolag med obetydlig omsättning och utan egen personal.

Företagsgruppen sysselsatte under år 1976 totalt 280 personer och omsatte ca 100 milj. kr.

Jag har tidigare redovisat. att SVETAB:s verksamhet är 1976 gav ett

mindre överskott från att ha varit starkt förlustbringande. Företaget har dock inte haft finansiella möjligheter under de senaste åren att i någon större utsträckning engagera sig i några nya projekt. Statsministern har tidigare anfört att det är viktigt att näringspolitiken i

ökad utsträckning inriktas på att främja etablering av nya företag. Mina förslag tidigare rörande de regionala utvecklingsfonderna skall ses som ett

led i en sådan ökad satsning på nyföretagandet. Genom en kombination av företagsserviceinsatser och lån på hög risknivå och med mjuka villkor bör

fonderna kunna spela en viktig roll i detta avseende. Det är emellertid önskvärt att pröva om fondernas insatser kan kompletteras med insatser som mer direkt förbättrar smäföretagens tillgång på egenkapital i samband med nyctableringar. De erfarenheter som SVETAB skaffat sig och den

kompetens som företaget byggt upp skulle kunna utnyttjas i detta sam-

manhang.

Jag förordar därför att SVETAB:s nyetableringsfrämjande insatser försöksvis organiseras inom ramen för två särskilda investmentbolag, som är

helägda av SVETAB. Investmentbolagens insatser bör koncentreras till två geografiska regioner, Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland.

Verksamheten bör starta den 1 juli 1978.

Jag vill i sammanhanget erinra om att ett liknande investmentbolag, NJA-INVEST, nyligen har etablerats för Norrland (prop. 1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/77:345). Jag anser liksom jag anförde i fråga om

NJA-INVEST att en utvärdering av verksamheten bör göras efter en

tvåårsperiod.

Vid överläggningar mellan företrädare för industridepartementet och Statsföretag har enighet uppnåtts om att följande riktlinjer bör gälla för de

till SVETAB knutna regionala investmentbolagen.

Huvudinriktningen av bolagens verksamhet bör vara att såsom minoritetsintressenter stödja etablering av nya småföretag. Bolagen bör emellertid — när speciella skäl talar härför — kunna förvärva majoritetsintressen. Bolagen måste i sina engagemang sträva efter att finna företagare som även efter kapitalinsats från bolagens sida är beredda att aktivit driva och teda sina företag.

En särskild styrka i bolagens engagemang2 bör ligga i att man kombinerar satsningen av riskkapital med finansiell sakkunskap och administrativa insatser. Bolagen bör således medverka i projekteringen vid start av nya företag.

Bolagens engagemang I nystartade företag bör vid sidan av minoritets-

engagemang i aktier kunna få formen av konverteringslån som ger bolagen

möjlighet att till en i förväg specificerad kurs som regel konvertera lånen till aktier. Fftersom konverteringslånet har karaktär av riskkapital bör bolagen vanligen inte begära någon säkerhet för dessa lån. I konsekvens därmed ges bolagen också möjlighet att få andel i framtida vinster. Konverteringslånet minskar kreditriskerna för andra långivare och kan alltsä sägas utgöra en grundsten i det finansiella paket bestående av företrädesvis

reguljära bankkrediter. lokaliseringsstöd. lån från Norrlandsfonden etc.

som krävs vid starten av ett företag. Konverteringslånet kan således sägas

representera eu sekundärt riskkapital.

Formen för bolagens engagemang bör i princip vara sådan att den underlättar en avyttring av engagemanget till majoritetsägaren eller annan intressent när detta ter sig lämpligt från atfärsmässig synpunkt. Bestämmelserna om vinstandelslån som har intagits i 7 kap. 2 §i aktiebolagslagen öppnar tillsammans med reglerna för beskattning av ränta på vinstandelslän (SFS 1977:243) möjlighet att utveckla i detta sammanhang lämpliga finansieringsformer. Lagstiftningen gör det möjligt för det bolag som emitterar vinstandelslån att få avdrag för såväl den fasta som den rörliga räntedelen. Avdragsrätten kan emellertid falla bort om emissionen riktas till aktieägare eler intressenter som inte är fristående i förhåltande ull bolaget. Jag förutsätter att de regionala investmentaolagen i detta sammanhang betraktas såsom sådana på placering av xapital i näringslivet inriktade finansieringsinstitut för vilka avdragsrätten kvarstår även om

viss intressegemenskap skulle föreligga.

Genom att bolagens engagemang görs i form av vinstandelslån skulle således kunna uppnås att bolagen erhåller en förhållandevis stor undel av avkastningen på sina engagemang under dess löptid. Majoritetsaktieägaren kan alltså i de fall när detta är önskvärt tillförsäkras rätt att köpa tillbaka bolagens engagemang.

Det är enligt min uppfattning av vikt att bolagen arbetar på företagsekonomiska grunder och ges tillfälle att låta normala företagsekonomiska

riskspridningssynpunkter bestämma företagsgruppens omfattning. Risken

för förluster på engagemang i nya företag är I allmänhet betydande. Från

de lyckade engagemangen kan bolagen under de närmaste åren inte påräkna en avkastning utöver en nivå som motsvarar normala ränteinkomster. Bolagen måste således räkna med att de närmaste årens expansion sker med låg lönsamhet och är förenad med betydande risker.

När bolagen går in som intressent i ett företag måste särskild uppmärksamhet ägnas åt säkerhetsfrågan. Många kreditinstitut kräver regelmässigt ett solidariskt borgensåtagande från samtliga aktieägare. För bolagens del

skulle ett sådant borgensåtagande innebära att man tvingades åta sig en

växande del av ägandeansvaret i företag.

Enligt min mening bör därför bolagen, när man går in som delägare, meddela borgenärerna att man inte är beredd att ställa borgen eller att bolagen begränsar sina borgensåtaganden dels i tiden och dels i proportion till aktieinnehavet. I samband med tecknandet av konverteringslån bör

bolagen inte ställa någon borgenssäkerhet.

Enligt min uppfattning bör de regionala investmentbolagen ges resurser så att de på ett slagkraftigt sätt kan medverka i nyetablering av regionens näringsliv.

Investmentbolagen bör få ett eget kapital som ger bolagen möjligheter

att göra ett femtontal engagemang var i storleksordningen mellan 100 000

kr. och 1,5 milj. kr. under den närmaste femärsperioden. Varje bolag bör

därför få ett eget kapital på 20 milj. kr. Även om investmentbolagen bör arbeta efter företagsekonomiska prin-

ciper bör understrykas att den av mig förordade verksamheten är av mycket speciell karaktär. Den väntade löpande avkastningen på konverteringslånen kommer åtminstone under de första fem åren enbart att förslå till att täcka administrationskostnader och till att täcka enstaka förluster. Detta talar för att tillskottet av riskkapital till de regionala investmentbolagen görs i form som markerar att staten i förhållande till Statsföretag resp. SVETAB t. v. inte ställer utdelningsanspråk på satsade medel. Detta sker genom att staten lämnar bidrag direkt till de regionala investmentbolagen som sedan omvandlas till aktiekapital och reservfond.

SVETAB:s centrala förvaltning bör arbeta i nära samverkan med de

regionala investmentbolagen. SVETAB bör kunna bistå investmentbola-

gen vid t. ex. utformningen av finansiella paket, uppläggningen av redovisning, rapproter, budgetsystem och system för långsiktig planering. Med hänsyn härtill bör de regionala bolagen kunna arbeta med liten egen administration. .

För att de regionala investmentbolagen skall kunna fungera på ett effek-

tivt sätt och därmed främja tillkomsten av nya företag måste bolagen ha ett välutbyggt kontaktnät med vars hjälp man kan spåra upp intressanta pro- Jekt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att SVETAB f. n. arbetar på att

systematisera sin sökverksamhet efter nya projekt genom att driva s. k.

affärsidéseminarier. Dessa seminarier syftar till att hjälpa personer som

planerar att driva egna företag att analysera sina förutsättningar, att dis-

kutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kompletterande kompetens samt att påbörja arbetet med affärsplaner. Deltagarna I seminariet får sedan tillfälle att förhandla om finansieringen av sina projekt med den eller de investerare som står bakom seminariet. Sådana affärsidéseminarier bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för de regionala investmentbolagens verksamhet.

Enligt min uppfattning bör SVETAB i nära samarbete med industriverket och utvecklingsfonderna i länen vidareutveckla affärsidéseminarierna.

Med hänsyn till bl. a. de regionala investmentbolagens verksamhet i

Värmland-Bergslagen och mellersta Norrland är det naturligt att särskild uppmärksamhet ägnas dess regioner under den närmaste tiden.

Förutsättningen för att en företagare eller blivande företagare skall vara

motiverad att delta i ett seminarium är att det klart sägs ut alt ett riskkapi-

tal finns tillgängligt för intressanta projekt. SVETAB bör i detta syfte försöka intressera förutom de egna regionala investmentbolagen även andra investmentföretag, näringslivsorganisationer eller institutioner och per-

soner med intresse för riskkapitalplaceringar att ställa sig bakom semina-

rierna.

SVETAB bör i detta sammanhang också samarbeta med sådana större företag som kan sägas ha ett långsiktigt sysselsättningsansvar för den region inom vilken de verkar. Särskilt företag som kan befara att dess

störningar i sysselsättningen på orten bör ha motiv för att aktivt stödja aktiviteter av ifrågavarande slag. Jag vill nämna att SVETAB i samarbete med sysselsättningsutredningen har påbörjat försöksverksamhet med affärsidéseminarier i Kopparbergs

och Värmlands län, Intresset kring verksamheten har visat sig stort.

Det bör framhållas att motsvarande aktiviteter, där bl. a. privata konsultbolag är involverade, pågår inom andra regioner. exempelvis I Sjuhäradsbygden. Jag ser positivt på sådana aktiviteter.

Sammanfattningsvis kan sägas att affärsidéseminarierna utgör ett led i strävandena att främja etableringsverksamheten här i landet. Verksamheten mäste därför vara nära samordnad med industriverkets och stiftelsernas företagsservice. SVETAB bör när det gäller frågor av tvp val av geografisk region för seminarier, antal seminarier per år osv. samråda med

verket. Industriverket bör inom ramen för sin allmänna företagsservice

också kunna finansiera viss del av SVETAB:s kostnader för seminarieverksamheten om så bedöms lämpligt. Jag vill också erinra om mitt

förslag angående stiftelsernas kreditverksamhet som innebär att dessa skall kunna lämna villkorliga lån för bl. a. utvärdering av projekt och affärsidéer. Dessa lån bör kunna spela en viktig roll när det gäller att driva

fram en affärsidé till tillverkning och marknadsintroduktion.

Vad gäller frågan om SVETAB:s roll i näringspolitiken, utöver vad jag nu har anfört, ankommer det på Statsföretag att lämna förslag.

8.5¶Stöd till exploateringsföretag

Som jag tidigare har nämnt består den tekniska förnyelseprocessen av ett antal olika skeden. Framgång i varje skede är väsentlig för att hela processen skall lyckas. Genom de av mig tidigare föreslagna åtgärderna förbättras möjligheterna att stödja ett produktutvecklingsprojekt i ett småföretag från dess början till dess produktion kan igångsättas.

I många fall görs emellertid uppfinningar av personer utanför ett företag. Uppfinningen utvecklas sedan antingen med egna medel eller med hjälp av medel från 1. ex. STU. När upplinningen är tekniskt färdigutvecklad aktualiseras frågan hur den skall exploateras. Om uppfinnaren inte önskar att själv starta ett företag på grundval av sin uppfinning återstår att försöka hitta ett lämpligt företag som är villigt att exploatera uppfinningen. STU bedriver 1 dag förmedlingsverksamhet, som innebär att personer med färdigutvecklade uppfinningar ges råd och hjälp att hitta exploatörer för dessa. STU:s möjligheter att förmedla uppfinningar till exploatering är emellertid begränsade, vilket medför att många uppfinningar trots goda kommersiella förutsättningar förblir ocexploaterade.

I Sverige finns ett antal företag som har specialiserat sig på att föra fram mer eller mindre utvecklade uppfinningsidéer till kommersiell exploatering, s. k. exploateringsföretag. Ofta arbetar dessa företag också med att söka nya produkter åt företag som möter svårigheter på sin traditionella marknad. Det gemensamma för exploateringsföretagen är att de genom sin erfarenhet och sitt kontaktnät kan åta sig att koppla samman uppfinningar med företag som kan exploatera dem.

Problem med lönsamheten hos exploateringsföretag begränsar ofta de risker som dessa företag kan tu och det antal nya uppfinningar som företagen kan äta sig att förmedla till exploatering varje år. Från olika håll, bl. a. i riksdagsmotioner, har tanken framförts att man genom ett statligt stöd kunde utöka möjligheterna för dessa företag att hjälpa uppfinnare. NÅgra exploateringsföretag har i skrivelser föreslagit att staten genom satsningar i bolagen medverkar till en ökad exploatering av innovationer. Institutet för Innovationsteknik föreslar att ett särskilt institut för industriell utveckling inrättas. Institutet skulle förutom utveckling av uppfinninar ägna sig åt bl. a. att placera färdigutvecklade produkter i intresserade företag.

Erfarenheter fran bl. a. STU:s verksamhet visar tydligt att förmedlingen av en uppfinning till ett lämpligt industriföretag för exploatering är ett kritiskt moment i många innovationsprojekt. Det är enligt min mening uppenbart att nya vägar mäste sökas för att komplettera de ansträngningar som görs vid STU att lösa denna uppgift. Jag har efter samråd med statsrådet Johansson kommit frum till att en lämplig sådan väg kan vara ett statligt stöd i vissa fall till exploateringsföreag. STU bör därför ges möjlighet att lämna sådant stöd om så bedöms lämpligt. I de fall stöd utgår bör regler fastställas för hur avtal skall slutas mellan exploateringsföretaget

och den enskilda uppfinnaren bl. a. i syfte att förhindra oskäliga vinster hos exploateringsföretaget. STU måste också garanteras erforderlig insyni exploateringsföretaget. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma vilka villkor som skall förknippas med nämnda stöd.

Jag räknar med att STU bör kunna lämna ifrågavarande stöd inom ramen för nuvarande medelstilldelning.

8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling av den mindre företag-

samheten är att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin

expansion. Fr. o .m. budgetåret 1977/78 finns möjlighet för. kommuner inom det inre stödområdet och på Gotland att få bidrag för att uppföra mindre industrilokaler för uthyrning. Medel för ändamålet har anvisats under reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Bidragets storlek och övriga villkor avgörs från fall till fall av regeringen och ansluter till vad som gäller för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Stödet används som ett regionalpolitiskt motiverat och långsiktigt sysselsättningsskapande medel.

Enligt min mening är tillgången på ändamålsenliga lokaler för uthyrning av väsentlig betydelse för särskilt småföretagen. Systemet med statligt stöd till kommunala industrilokaler bör byggas ut. Även i fortsättningen bör stöd lämnas främst inom det inre stödområdet och på Gotland. I undantagsfall bör emellertid stöd kunna lämnas även i andra delar av det allmänna stödområdet. Något statligt bidrag till att täcka driftkostnader

kun inte komma i fråga. Liksom hittills bör stöd lämnas i första hand för

lokaler som byggs i mindre orter. Det ankommer på regeringen utt närmare utforma riktlinjer beträffande stödvillkor m. m.

Jag räknar med en bestlutsram för budgetåret 1978/79 om 30 milj. kr. och avser att äterkomma till frågan vid anmälan till budgetpropositionen 1978.

8.7 Sammanfattning av resursbehov

Mina förslag om en förstärkning av statens insatser inom industridepartementets verksamhetsområde för att främja utvecklingen bland småföretagen ställer krav på ökade medel. Jag kommer nu sammanfattningsvis att redovisa mina bedömningar av medelsbehovet och börjar med statens bidrag till de regionala utvecklingsfonderna. F.n. anvisas medel för täckande av kostnaderna för företagareföreningarnas basorganisation över två anslag under fjortonde huvudtiteln, nämligen Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader och de under anslaget Företagsoch branschfrämjande åtgärder upptagna anslaägsposterna Främjande av

företagsservice och Regional utbildningsservice. För innevarande budget-

år har totalt anvisats 40 150 000 kr. för dessa ändamål.

Företagareföreningsutredningen beräknar att föreningarnas personal och övriga administrativa resurser grovt räknat behöver fördubblas till början av 1980-talet. Utredningen pekar på en rad faktorer som talar för en sådan resursökning.

Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna mäste

tillföras ytterligare resurser för att kunna fullfölja sina nuvarande och inte

minst kommande uppgifter. Ett antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstakten. Andra säger sig ha svårt att ta ställning till omfattningen av resursbehovet.

Även jag anser att en resursökning är nödvändig. Statens bidrag till företagsservice och administration vid de regionala utvecklingsfonderna

bör alltså räknas upp. Jag utgår ocksa från att landstingen räknar upp sina

bidrag. Jag är dock inte beredd att nu ta ställning till en flerårig uppbyggnad av resurserna. Frågan om statens bidrag får I sedvanlig ordning bli föremål för överväganden vid det årliga budgetarbetet. Som jag tidigare har nämnt bör senare övervägas om unsvaret för finansiering av de regionala utvecklingsfonderna i högre grad skull decentraliseras.

För budgetåret 1978/79 räknar jag med att statens bidrag skall uppgå till 58 150 000 kr., vilket innebär en ökning på 18 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning har jag också tagit hänsyn till att visst bidrag bör utgå tull bl. a. intresseorganisationerna för

informationsinsatser, SVETAB för affärsidéseminarier och till industri-

verkets service till fonderna, t. ex. personalutbildning och information.

Enligt min uppfattning bör vidare resurserna för kreditverksamheten vid fonderna ökas väsentligt. Detta motiveras främst av utökning av målgrup-

pen, höjda länegränser samt en väsentlig utvidgning av låneändamålen. Vidare skall fonderna i fortsättningen själva helt svara för sin förlusttäckning.

För budgetåret 1978/79 bör utvecklingsfonderna totalt ullföras 322 milj.

kr.. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. 1 förhållande till de medel som har tillförts hantverks- och industrilånefonden och statens utvecklingsfond under innevarande budgetår. Detta innebär vidare att systemet med en avsättning av Investeringsbankens vinst för att finansiera kapitaltillskott till statens utvecklingsfond upphör.

I detta sammanhang bör nämnas att en teknisk konsekvens av att medel i

hantverks- och industrilånefonden överförs till utvecklingsfonderna är att

ett avskrivningsanslag av motsvarande storlek måste tas upp. Chefen för

budgetdepartementet avser att redovisa denna fråga I annat sammanhang.

Ramen för statlig garanti för lån ull hantverks- och industriföretag bör för budgetaret 1978/79 räknas upp med 100 milj. kr. tll totalt 300 milj. kr.

För uppbyggnad av två regionala investmentbolag under SVETAB beriäk-

nar jag för nästa budgetår 40 milj. kr. |

En förstärkning bör ske av statens insatser för att främja den småföre-

tugsinriktade förvbildningen. Bidraget till SIFU avser jag att räkna upp

med 1.3 milj. kr. för nästa budgetår. Genom bortfallet av stipendiemedlen

och den regionala verksamheten kommer dock anslaget att minska. Vidare

räknar jag med 8 milj. kr. som bidrag till företagsinriktad fortbildning på regional och lokal nivå.

Till bidrag till uppförande av kommunägda industrilokaler inom allmänna stödområdet beräknar jag för nästa budgetår en beslutsram av 30 milj. kr., vilket innebär en ökning med ca 15 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Sammanlagt räknar jag alltså med en medelsanvisning över statsbudge-

ten av nära 470 milj. kr. för nästa budgetår vilket innebär en ökning med ca

280 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Som jag tidigare har framhållit. avser jag att uterkomma till anslagsfrå-

gorna och anslagskonstruktionen i samband med min anmälan till budgetpropositionen 1978.

8.8¶Författningsförslag

Jag har tidigare förordat att stiftelserna anförtros vissa uppgifter som innebär myndighetsutövning. Jag syftar främst på uppgifterna att självständigt fatta beslut i ärenden om statligt kreditstöd, statsbidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet och statsbidrag till hemarbete inom vissa glesbygder. Det rör sig sålunda till viss del om uppgifter som f. n.

handhas av företagareföreningarna. Enligt 11 kap. 6 §& regeringsformen krävs det stöd av lag för att överlämna förvaltningsuppgift som innefattar

myndighetsutövning till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ.

Med hänsyn härtill har inom industridepartementet utarbetats förslag till

lag om beslutanderätt för stiftelse, som har bildats för att på regional nivå

främja näringslivets utveckling. Förslaget har utformats så att beslutanderätten gäller frågor om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stiftelsernas verksamhetsområde. Härigenom hålls möjligheten öppen att

utan ny lagstiftning överlämna till siftelserna även andra uppgifter av angivet slag än de som nu är aktuella. Beslutanderätten gäller givetvis inte

bara frågan om stöd skall utgå utan även frågor som rör t. ex. lånevillkor och avskrivning av lån enligt gällande riktlinjer. En motsvarande lag

(1975:354) om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd

för arbetsmiljöförbättringar innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt beträffande sådan information om företagens verksamhet, som inte bör komma till allmän kännedom. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Nämnda lag (1975:354) bör upphävas i samband med att den nya lagen träder 1 kraft. Kreditstödet som där avses upphör att utgå i och med

utgången av år 1977.

Förslag till ny lag bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden som bihang I.

8.9 Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jug att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga förslaget till lag om beslutanderätt för suftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling, dels att godkänna de riktlinjer. som jag har förordat för uppbyggnad och organisation av regionala utvecklingsfonder 2 kreditverksumheten vid utvecklingsfonderna + företagsserviceverksamheten m. m. vid utvecklingsfonderna An omorganisation av den nuvarande verksamheten vid stätens utvecklingsfond I småföretagsinriktad fortbildning vN inriktningen av verksamheten vid Svenska Industrietablerings AB 2 stöd till exploateringsföretag 9. stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler, dels att bemyndiga regeringen att 10. 1 huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har förordat träffa avtal mellan staten och vederbörande landsting samt i förekommande full kommun utanför landsting om att-bilda regionala utvecklingsfonder vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande

år

Förslag till Bihang I

Lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling

Härigenom föreskrives följande. 1 8 Foligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far stiftelse, som har bildats för utt på regional nivå främja näringslivets utveckling, pröva fråga om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stuttelsens verksamhetsområde.

28 Den som hos stiftelse som avses i I $ har tagit befattning med fråga som

anges i paragrafen får ej obehörigen yppa vad han därvid har erfarit om

affårs- eller driftförhållanden.

Denna lag träder i kraft den I juli 1978. då lagen (1975:354) om beslutan-

derätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbätt-

ringar skall upphöra att gälla.

8.3 Småföretagsinriktad fortbildning —=.sssssseseessssser ere rer rer 177 8.5 Stöd till exploateringsföretag ss.soocrrresreerrrsrr rer reset 190 8.7 Sammanfattning av resursbehOV sossssoserrrressrrrrrese rara 191

8.8¶Författningsförsläg sosossossseeseeererrrr rese rr sr rr rr er es st 193

8.9 Hemställäf sossoosssossrssrr reser rer e rer sas resas rer e er ers 194 Bihang dl sosseesseesereerr reses esse reser rr ett rer rr ers ssk Ks Arns es 195

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977

Regeringens proposition

1977/78:40

Bilaga 2 Ekonomidepartementet

Ätgärder för att främja

de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 |

Bilaga 2

Utdrag EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-10-27

Föredragande: statsrådet Bohman

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och

medelstora företagens utveckling såvitt avser ekonomidepartementets

verksamhetsområde

1 Inledning

I arbetet på att förbättra småföretagens villkor har ingått att inventera möjligheterna att använda befintliga organ och institutioner för att stärka företagens utvecklingsmöjligheter. Inom ekonomidepartementets område faller Företagskapital Aktiebolag (i fortsättningen kallat Företagskapital). Jag vill nu ta upp frågan om en utvidgning av bolagets verksamhet.

Företagskapital har till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag i landet. Bolaget tillskjuter kapital genom att förvärva aktier eller andelar i näringsföretaget eller liknande rättigheter. Företagskapital kan också lämna eller förmedla krediter till företagen och ikläda sig garantiförbindelser för dem. Hälften av aktierna i bolaget ägs av staten och hälften av affärsbankerna, inkl. Sparbankernas bank och Föreningsbankernas bank. Rörelsen drivs med anlitlande av personalen hos AB Industrikredit och AB Företagskredit, som också ägs till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna.

Företagskapital har i skrivelse till regeringen den 25 oktober 1976 föreslagit att bolaget skall få rätt att förvärva aktier i ett företag även utan samband med kapitaltillskott till företaget. Bolaget har vidare hemställt att det får en egen organisation med erforderlig personal och egen verkställande direktör. Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken har avgett yttranden över Företagskapitals skrivelse,

2¶Företagskapitals uppgifter och verksamhet

Förcetagskapital tillkom i enlighet med ett avtal år 1972 mellan staten och affärsbankerna. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att träffa avtalet i överensstämmelse med de grunder som angavs i prop. 1972: 101 (NU 1972: 44, rskr 1972: 265). Syftet med att inrätta Företagskapital an- VY Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 40. Bilaga 2

Prop. 1977/78: 40 2

gavs i propositionen (s. 8) vara att förbättra tillgången på riskbärande kapital för de mindre och medelstora företagen.

Företagskapital har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag här i landet. Vid finansieringen tillskjuter bolaget kapital genom att i samband med nyemission förvärva aktier eller andelar i företagen eller liknande rättigheter. Eftersom aktieförvärven skall motsvaras av ett kapitaltillskott till företagen i fråga och inte till enskilda aktieägare, är Förctagskapital däremot förhindrat att i annat sammanhang än vid nyemission förvärva aktier. Företagskapital kan också lämna eller förmedla krediter åt företagen och lämna garantiförbindelser. Medel som behövs för verksamheten anskaffar bolaget genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar. Bolaget kan i övrigt driva verksamhet som är förenlig med bolagets nu angivna uppgifter.

Företagskapital är ett kreditaktiebolag, på vilket lagen (1963: 76) om kreditakticbolag är tillämplig. Enligt 5 § i denna lag står bolaget under tillsyn av bankinspektionen.

Kapitaltillskott till ett näringsföretag får ske endast om det är ägnat att befrämja företagets lönsamhet och sunda utveckling. Företagskapital får i princip förvärva endast minoritetsposter. Skulle bolaget i särskilt fall ha erhållit röstmajoritet i ett företag, därför att förhållandena har påkallat det, skall bolaget medverka till att denna situation inte består längre än hänsyn till bolagets och det berörda företagets intressen skäligen föranleder. För att åstadkomma ett finansiellt stöd åt så många företag som möjligt inom ramen för bolagets resurser och även uppnå största möjliga riskfördelning skall bolaget avveckla sina kapitalengagemang i kundföretagen så snart detta kan ske med skäligt hänsynstagande till bolagets eget och kundföretagens intressen. Vid sådan avveckling skall kundföretagets övriga ägare ha optionsrätt till de aktier celler andelar som bolaget avyttrar.

Enligt bolagsordningen skall aktiekapitalet i Företagskapital utgöra lägst 20 milj. och högst 60 milj. kr. Aktiekapitalet uppgår f.n. till 20 milj. kr. Staten äger den ena hälften av aktierna och bankinstituten efter en viss fördelning den andra hälften. Bolaget har en reservfond på 4 milj. kr. Som särskild säkerhet för bolagets förpliktelser har aktieägarna i förhållande till vars och ens aktieinnehav ställt garantiförbindelser på 60 milj. kr. till bolagets förfogande. Bolaget får anskaffa medel för sin verksamhet genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar till ett belopp som motsvarar högst det sammanlagda beloppet av garantiförbindelserna.

Styrelsen i Företagskapital består av tio ledamöter jämte högst tio suppleanter, av vilka staten och bankinstituten utser hälften vardera. Ordföranden utses av regeringen medan vice ordföranden väljs av de styrelseledamöter som bankinstituten har utsett. Av de fem styrelsceleda-

Prop. 1977/78: 40 3

möter, som vardera aktieägargruppen utser, skall minst två vara utsedda

inom styrelsen för AB Industrikredit. Motsvarande gäller vid val av suppleanter.

Företagskapital anlitar AB Industrikredits och AB Företagskredits ledning och övriga personal för den dagliga verksamheten. Dessa bolag ägs liksom Företagskapital till hälften vardera av staten och affärsbankerna. Bolagen har gemensam styrelse och är helt samförvaltade. Liksom Företagskapital är de kreditaktiebolag och har till uppgift att medverka till finansieringen av företrädesvis mindre och medelstora företag. De läm-

nar huvudsakligen långfristiga lån. AB Industrikredits kreditgivning är inriktad främst på primärkrediter, medan AB Företagskredit lämnar lån efter en friare bedömning av säkerheterna. Enligt vad föredraganden anförde i prop. 1972: 101 (s. 9) borde Före-

tagskapitals verksamhet t. v. betraktas som en försöksverksamhet.

Frågan om en utökad rätt för Företagskapital att förvärva aktier har

prövats av riksdagen under våren 1976. Riksdagen beslöt därvid att av-

slå ett motionsyrkande, som i riksdagsbehandlingen stöddes av de bor-

gerliga partierna, om en omedelbar översyn av reglerna för verksamheten i Företagskapital. Beslutet skedde med hänvisning till att bolagets styrelse enligt uppgift planerade en utvärdering av verksamheten varefter den fortsatta inriktningen skulle övervägas (mot. 1975/76: 2044, NU 1975/76: 54 s. 56, 57, 70 och 71, rskr 1975/76: 388).

3¶Företagskapitals skrivelse

Företagskapital framhåller att tiden ännu inte är mogen för en slutlig

utvärdering av den försöksverksamhet som bolaget f. n. bedriver. Bolaget

lunda få möjlighet att förvärva aktier inte bara som f. n. genom kapitaltillskott till företag vid nyemission utan också när aktierna utgör en del av

befintlig aktiestock i företaget. Som exempel på insatser som Företagskapital då skulle kunna göra nämns möjligheten att ur familjeföretag lösa

ut passiva delägare, som utgör hinder för företagens utveckling, eller del-

ägare som har bjudit ut sina aktier till utomstående. Det har också från

vissa företag anmälts behov av att sälja en minoritetspost av aktier i före-

taget för finansiering i samband med generationsskifte. Samarbetet med AB Industrikredit har fungerat väl och de flesta av de nuvarande kundkontakterna har etablerats via detta bolag. Företagskapi-

tals verksamhet är dock av annan karaktär än den som AB Industrikredit

bedriver. Speciellt uppföljningen och bevakningen av de mindre företagen,

som i vissa fall nyligen har startat sin verksamhet och inte har utvecklat sina ledningsfunktioner och utarbetat redovisningsrutiner, har visat sig

vara mycket arbetskrävande, Företagskapital har nu också nått en sådan omfattning att det enligt styrelsens mening är nödvändigt för bolaget att

Prop. 1977/78: 40 4

under den fortsatta försöksverksamheten få en egen organisation med erforderlig personal för bolagets specifika arbetsuppgifter och en egen verkställande direktör. Bolaget har hittills från Industrikredit förvärvat tjänster som motsvarar ungefär fyra heltidsanställda tjänstemän. Det förutsätts att den egna personalen t. v. bör ha motsvarande omfattning. För att hålla nere de fasta kostnaderna avses samarbetet med Industrikredit att fortsätta genom att detta bolag tillhandahåller vissa administrativa tjänster. Samarbetet på styrelseplanet med vissa gemensamma styrelseledamörter förutsätts bestå mellan företagen.

4¶Remissyttrandena

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker att Företagskapitals förslag genomförs.

Bankinspektionen tillstyrker att bolaget får rätt att förvärva aktier utan samband med kapitalökning. Inspektionen erinrar dock om att bolagets uppgift enligt vad som uttalades vid dess tillkomst avser de mindre och medelstora näringsföretagens kapitalförsörjning. Från den utgångspunkten kunde det enligt inspektionens mening vara naturligt att bolagets relativt begränsade resurser används för reeila tillskott och inte för aktieförvärv som endast påverkar ägarförhållandena i företagen. Förslaget innebär viss ändring av bolagets målsättning och ändamål, eftersom aktieförvärven får annat syfte än att stärka kapitalbasen i de ifrågavarande företagen. Även för framtiden torde det som en huvudprincip vara angeläget att kapitalengagemangen i Företagskapitals kundföretag avvecklas så snart det låter sig göra för att kreditbolagets resurser skall kunna komma så många företag till nytta som möjligt.

Även om det normalt inte bör vara en självständig uppgift för Företagskapital att överta ägarengagemang i företag, bör detta enligt bankinspektionens mening dock kunna komma i fråga när avsikten är att underlätta generationsväxling i familjeföretag. Det kan i regel bli fråga om förvärv med begränsade möjligheter till både förräntning och senare avyttring. Utvidgas möjligheterna till förvärv av ifrågavarande slag, samtidigt som Företagskapitals kostnader för att anskaffa kapital ökar, kan det bli svårt för bolaget att hålla sin egen verksamhet på en företagsekonomisk basis. Bolaget måste självfallet beakta nu nämnda omständigheter och beakta att dessa sätter gränser för de engagemang som bolaget kan göra på det nya området.

I fråga om Företagskapitals behov av en egen organisation instämmer bankinspektionen i vad bolaget anför.

5 Föredraganden

I denna proposition angrips småföretagens problem över ett brett fält. Förslag till förbättringar läggs fram vad gäller bl. a. skattebelastning, kapi-

Prop. 1977/78: 40 5

talförsörjning, rådgivning och information. En under många år livligt debatterad fråga har varit de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. Ett antal specialinstitut och särskilda kreditformer har efter hand inrättats för att kompenscra dessa företag för de svårigheter de har att t. ex. få tillgång till obligationsmarknaden eller att på grund av bristande formella säkerheter kunna vända sig till den reguljära kreditmarknaden. Företagens kapitalförsörjning i stort övervägs av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969: 59) som avser att lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1977/78.

Den avgörande frågan när det gäller småföretagens försörjning med riskkapital är bedömningen av dessa företags framtidsutsikter. När utvecklingsmöjligheterna bedöms som mindre goda — t. ex. på grund av en oförmånlig skattemässig situation eller svårigheter att bemästra ökade krav från samhällets sida — försvåras tillförseln av riskvilligt kapital. Chefen för budgetdepartementet föreslår i bilaga 3 vissa ändringar i beskattningsreglerna såvitt gäller småföretagen. Det är också angeläget att se över andra möjligheter att förbättra småföretagens situation. Det finns bl. a. anledning att pröva vilken roll det av staten och affärsbankerna gemensamt ägda Företagskapital kan spela i detta sammanhang.

Företagskapital bildades år 1972 i syfte att förbättra tillgången på riskbärande kapital för de mindre och medelstora företagen. Bolaget ger företagen kapitaltillskott främst genom att förvärva minoritetsposter av aktier vid nyemission, Jag har i det föregående närmare redogjort för de förutsättningar som gäller för Företagskapitals verksamhet.

För verksamheten, som började den 1 januari 1973, har bolaget till september 1977 tagit i anspråk ett belopp som motsvarar det egna kapitalet. Hittills har bolaget engagerat sig i 14 företag med en sammanlagd omsättning av ca 400 milj. kr. och med tillhopa ca 2 600 anställda. Bolagets placeringar per den 30 juni 1977 fördelade sig med 10,3 milj. kr. på aktier och 11,7 milj. kr. på förlagslån. Bolaget har avvecklat sina engagemang i två företag och nedbringat sitt aktieinnehav i ett tredje. Under perioden fram till den 31 december 1976 har bolagets verksamhet efter avskrivningar på engagemang lämnat ett sammanlagt överskott på ca 1,4 milj. kr.

Företagskapitals verksamhet är således inriktad på att förse småföretagen med riskkapital. Något som ofta kan vara minst lika betydelsefullt för mindre företags fortsatta verksamhet är att nödvändiga strukturförändringar kan genomföras utan alltför stora påfrestningar. De bör bl. a. kunna drivas vidare i enskild regi trots ägarbyte. Detta gäller t. ex. familjeföretag vid generationsskifte. Tyvärr har det ofta visat sig vara

svårt att överlåta ett familjeföretag till enskild person, främst på grund

av de höga krav på avkastning som gällande skatteregler har lett till. En nytillträdande ägare måste nämligen på grund av de progressiva inkomst- och förmögenhetsskatteskalorna, ta ut stora lönebelopp ur före-

Prop. 1977/78: 40 6

taget för att klara sin samlade skattebelastning. Skall köpeskillingen dessutom amorteras, ökar kravet på löneuttag ytterligare. Detta kan leda till avkastningsbehov som ett mindre företag inte kan tillgodose. Belysande exempel på detta har redovisats i företagsskatteberedningens promemoria (Ds Fi 1976: 10) ”Särskilda skattelättnader för familjeföretag”. Flertalet småföretag som har avyttrats under senare år har därför i stället sålts till större företag eller investmentföretag.

För att underlätta ägarbyten i mindre och medelstora företag eller för att lösa finansicringsproblem vid generationsskifte i sådana företag har Företagskapital föreslagit att bolagets möjligheter att förvärva minoritetsposter av aktier utvidgas till att avse även del av redan existerande aktiestock.

I likhet med remissinstanserna anser jag att Företagskapital bör få möjlighet att förvärva aktier även utan samband med nyemission. Det är inte ovanligt att verksamheten i ett mindre eller medelstort företag, som i och för sig borde ha god lönsamhet eller goda utvecklingsmöjligheter. hämmas av att någon eller några delägare inte kan eller vill ta del i verksamheten. Verksamheten skulle kunna effektiviseras, om sådana delägare löstes ut av de övriga. Detta förhindras ofta av brist på medel. Det kan också finnas risk för att den fortsatta verksamheten försvåras, om en delägare som de övriga inte kan lösa ut överlåter sin del på någon utomstående person. Situationen kan vidare vara den att samtliga delägare är ense om att en minoritetspost i företaget bör avyttras men inte kan finna någon köpare.

Problem av nu angivna slag torde framför allt uppstå i samband med generationsväxling i familjeföretag. Om Företagskapital får möjlighet att då träda in innebär det visserligen att föremålet för detta bolags verksamhet utvidgas till att avse mer än ren finansiering av mindre och medelstora företag. Att bistå företagen i sådana fall framstår emellertid som en ångelägen uppgift som ligger i linje med det allmänna syftet bakom tillskapandet av Företagskapital, nämligen att stödja de mindre och medelstora företagens verksamhet. Företagskapital bör i nu avsedda fall kunna förvärva inte bara aktier utan också andelar i ckonomiska föreningar och liknande rättigheter.

När en eller flera delägare i ett mindre företag skall lösas ut kan det emellertid finnas ett intresse att undvika att ett främmande företag inträder som delägare. Detta kan gälla även om det främmande företaget -— som fallet är med Företagskapital — har målsättningen att så snart det kan ske avveckla sitt engagemang på ett för de övriga delägarna tillfredsställande sätt. Det kan också förhålla sig så att en insats från Företagskapital kan behövas för att andra köpare som är villiga att träda in och överta ctt mindre företag som har bjudits ut till salu skall kunna överta företaget.

En möjlighet är då att Företagskapital i stället för att själv inträda som

Prop. 1977/78: 40 7

ägare erbjuder tillträdande ägare ett lån, varvid säkerheten kan bestå av panträtt i aktier i företaget. En sådan lånemöjlighet skulle kunna utnyttjas av enskilda personer, som är lämpliga att överta och driva ctt mindre företag men som har begränsade egna tillgångar.

Fall kan också tänkas där den lämpligaste utvägen att lösa finansieringsproblemen i samband med överlåtelse är en kombination av lån till ny ägare för förvärv av en majoritetspost med förvärv av en minoritetspost för Företagskapital.

lämna lån av här angivet slag. Garanti för att lånemöjligheten kommer att användas för sitt egentliga syfte ligger i den bedömning av företaget som Företagskapital har att göra i samband med att lånet beviljas. Ett villkor bör vara att företaget ger Förcetagskapital erforderlig insyn i verksamheten under lånets löptid. I regel bör också krav på en inte alltför obetydlig insats från tillträdande ägare ställas och en viss del av köpeskillingen anskaffas genom lån i bank.

Eftersom lånen skall återbetalas med beskattade medel, kommer den nya lånemöjlighet som Företagskapital kan erbjuda att kunna utnyttjas endast i den mån amorteringsvillkoren är förmånliga. Dessa villkor är i sin tur beroende av den låncetid och de övriga förutsättningar som vid varje tid gäller för Företagskapitals upplåning. Den längsta tid för vilken Företagskapital kan lämna lån är enligt bolagsordningen 20 år.

Skulle en låntagare brista i sin betalningsskyldighet kan Företagskapital behöva i samband med pantrcalisation själv förvärva pantsatta aktier. Fortfarande bör Företagskapital i enlighet med gällande bolagsordning inte förvärva aktiemajoriteten i något företag, såvida det inte skäligen påkallas av förhållandena. Skulle Företagskapital göra ett sådant förvärv, har bolaget att medverka till att majoritetsinnehavet inte består längre än vad skälig hänsyn till bolagets och det andra företagets intressen föranleder.

För att de här angivna ändringarna i Företagskapitals verksamhet skall kunna genomföras krävs ett tillägg till avtalet mellan staten och affärsbankerna samt ändring i bolagsordningen. Enligt vad jag har inhämtat är affärsbankerna beredda att träffa tilläggsavtal i enlighet med vad jag nu har angett. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att träffa sådant avtal.

Den verksamhet som Förctagskapital bedriver är att betrakta som en försöksverksamhet. De nya finansieringsmöjligheterna bör ses som led i den fortsatta försöksverksamheten och bör användas med försiktighet och i begränsad omfattning. Det kan sålunda finnas skäl att sedan praktiska erfarenheter har vunnits på nytt pröva hur Företagskapital bäst bör medverka vid finansiering av mindre och medelstora företag.

Enligt vad Företagskapital uppger har verksamheten fått sådan omfattning att det är nödvändigt för bolaget att under den fortsatta för-

Prop. 1977/78: 40 8

söksverksamheten få en egen organisation med egen verkställande dircktör och övrig erforderlig personal. Enligt min mening är bolagets önskemål i detta hänseende befogade. Det bör dock understrykas att bolaget även i fortsättningen bör ha ett nära samarbete med AB Industrikredit och AB Företagskredit och så långt som möjligt anlita dessa företag för t. ex. administrativa tjänster m. m.

I avtalet mellan staten och affärsbankerna om Företagskapital har uttryckligen förutsatts att bolagets organisation kan komma att ändras. Något tillägg till avtalet krävs därför inte för att nu berörda ändring skall kunna genomföras.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att bemyndiga regeringen att träffa tilläggsavtal om Företagskapital Akticbolag enligt de grunder som jag har förordat i det föregående,

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977

Regeringens proposition

1977/78:40

Bilaga 3 Budgetdepartementet

Ätgärder för att främja

de mindre och medelstora företagens

utveckling

såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 |

Bilaga 3

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-10-27

Föredragande: statsrådet Mundebo

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde

1 Inledning

På beskattningsområdet möter småföretagen särskilda problem. Kapitalbeskattningen, dvs. förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen av kapital som har nedlagts i småföretag, kan medföra en betydande extrabelastning på dessa företag och kan därigenom hämma deras utveckling. Problemet har redan tidigare uppmärksammats av statsmakterna. Genom lagstiftning år 1970 infördes provisoriska lättnader i kapitalbeskattningen för ägare av småföretag. År 1974 omarbetades reglerna. Vid riksdagsbehandlingen år 1974 uttalades emellertid att frågan inte kunde anses ha fått sin slutgiltiga lösning och att framför allt problemen vid generationsväxling i små och medelstora företag återstod att lösa. Företagsskatteberedningen (Fi 1970: 77) fick tilläggsdirektiv i enlighet med riksdagens önskemål. En arbetsgrupp inom beredningen har lagt fram ett förslag till lösning av arvsoch gåvoskatteproblemen vid generationsskiften. Under remissbehandlingen av förslaget har förts fram starka önskemål om lättnader även i förmögenhetsbeskattningen. |

Jag anser det angeläget att dessa kapitalskattefrågor snarast fär en tillfredsställande lösning. Det förslag som har lagts fram av arbetsgruppen och de upppslag som har framkommit vid remissbehandlingen har det gemensamt att de medför stora tekniska komplikationer eller bryter ganska tvärt mot nuvarande beskattningsprinciper. Jag anser att ytterligare utredningsmaterial behövs innan man prövar lösningar av det slaget. I det följande föreslår jag en kraftig utbyggnad av de nuvarande lättnaderna vid beskattningen av kapital i sådana småföretag som driver rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Fortsatt utredningsarbete får visa om andra lösningar på sikt är mer ändamålsenliga. I Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 2

Jag kommer också att ta upp vissa andra beskattningsfrågor som särskilt berör småföretagen. År 1976 infördes särskilda regler för inkomstbeskattning av vissa småföretag, s.k. fåmansföretag. Reglerna har kritiserats från olika synpunkter och jag avser att föreslå att de justeras i vissa avseen-

den. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet kommer jag ock-

så att ta upp frågan om utvidgning av rätten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen för vissa exportkreditkostnader. Slutligen kommer jag att föror-

da smärre tekniska justeringar av de regler som gäller för egenföretagares avdrag för s.k. egenavgifter.

Vad särskilt beträffar kapitalbeskattningen finns, som jag nyss nämnde, redan i dag regler som innebär att tillgångar nedlagda i vissa småföretag behandlas gynnsammare än andra förmögenhetstillgångar. Lättnadsreglerna omfattar dels företag som drivs i direktägd form, dels företag som drivs genom bolag vars aktier inte är noterade på börs och inte heller omsätts på

kapitalmarknaden. De berörda företagen har i vissa sammanhang beteck-

nats som familjeföretag. I det följande kommer jag dock att använda uttrycket småföretag.

De nu gällande reglerna om beskattning av kapital i småföretag innebär i princip att tillgångar som har nedlagts i ett småföretags rörelse, jordbruk eller skogsbruk får värderas med utgångspunkt i inkomstskatteförfattningarnas bestämmelser. Vid kapitalbeskattningen godtas alltså den avskrivning av inventarier och nedskrivning av lager som skulle ha kunnat medges vid inkomsttaxeringen. Lättnaderna tillkom genom lagstiftning år

1974 (prop. 1974: 98, SkU 1974: 38, rskr 1974: 259, SFS 1974: 311—320).

I samband med att propositionen behandlades begärde riksdagen på förslag av skatteutskottet att regeringen skulle ge företagsskatteberedningen tilläggsdirektiv. Beredningen borde i ett större sammanhang utreda möjligheterna att ändra kapitalbeskattningen så att bl. a. generationsväxlingar i småföretagen underlättades.

Beredningen fick den 28 juni 1976 tilläggsdirektiv i enlighet med riksdagens önskemål.

I oktober 1976 överlämnade företagsskatteberedningen till chefen för finansdepartementlet promemorian (Ds Fi 1976:10) Särskilda skattelättnader

för familjeföretag. Promemorian hade utarbetats av en särskild arbets-

grupp inom beredningen!. I promemorian föreslås bl. a. att en småföretagare under sin aktiva tid skall kunna få sätta av medel till ett s. k. arvsskat-

tekonto. Sådana avsättningar föreslås bli avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och värdet av kontot skall inte heller redovisas som tillgång vid förmö-

genhetstaxeringen. Om de avsatta medlen används för annat ändamål än

att betala arvs- eller gåvoskatt, skall medlen återföras till beskattning.

Vidare föreslås att den som ärver eller genom gåva övertar ett småföretag

! Generaldirektören Sten Walberg, ordförande. samt experterna, kammarrättsassessorn Per Anclow. jur. dr Bertil af Klercker, länsrådet Carl-Gustaf Petersson samt civilekonomen Jan Werding.

Prop. 1977/78: 40 3

skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvs- eller gåvoskatt som belöper på företaget och inte täcks av medel på arvsskattekontot. I prome-

morian föreslås även ökade möjligheter till eftergift av arvs- eller gåvoskatt och anstånd med betalningen av sådan skatt.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), Göta hovrätt, kam-

marrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt. Malmö tingsrätt, Göteborgs

tingsrätt. länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län, Centralorganisationen SACO/SR,

Familjeföretagens förening. Fideikommissariernas intresseorganisation, Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Landsorganisationen i Sverige

(LO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Stockholms handelskammare, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företagares riksförbund, Svenska handelskammarförbundet, Svenska revi-

sorsamfundet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

(TOR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska försäkrings-

bolags riksförbund och Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF). Skrivelser

har även inkommit från Skånes handelskammare och Sveriges jordägareförbund.

Länsstyrelsen i Kalmar län har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Kalmar läns handelskammare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt yttrande fogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Malmö samt från Skånes handelskammare. LRF hänvisar ull yttrande av Lantbrukarnas skattedelegation. Stockholms handelskammare, SAF, Svenska försäk-

ringsbolags riksförbund — utom såvitt avser försäkringsfrågor — samt Sve-

riges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund hänvisar till yttrande av Näringslivets skattedelegation. Familjeföretagens förening och SHIO

har avgett gemensamt yttrande. LO har till sitt yttrande fogat ett yttrande

från Svenska metallindustriarbetareförbundet.

2¶Nuvarande regler m. m.

2.1 Kapitalskatterna 2.1.1 Nuvarande skattelättnader

Vid kapitalbeskattningen, dvs. förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattning-

en, behandlas kapital som har nedlagts i småföretag gynnsammare än and-

ra tillgångar. Dessa särskilda skattelättnader motiveras främst av att kapi-

talet, så länge det arbetar i företaget. inte på samma sätt som andra tilt-

Prop. 1977/78: 40 | 4

gångar är omedelbart tillgängligt för ägarens privata konsumtion. Lättnader av detta slag infördes första gången i samband med 1970 års skattere-

form. Dessförinnan togs vid kapitalbeskattningen inte hänsyn till att till-

gångar innehades eller brukades på olika sätt. Reglerna hade provisorisk karaktär och innebar att s.k. arbetande kapital undantogs från den skatteskärpning som annars inträffade på grund av 1970 års lagstiftning (prop. 1970: 71, BevU 1970: 41, rskr 1970: 231, SFS 1970: 170-174). De provisoriska reglerna var i allt väsentligt desamma för arvs- och förmögenhetsbe-

skattningen. En lång rad förutsättningar var uppställda. Företaget skulle utgöra viss minsta del av ägarens sammanlagda förmögenhet, han skulle

vidare ha sin huvudsakliga inkomst från förvärvskällan och om han ägde . flera förvärvskällor skulle det finnas ett naturligt samband mellan dem. Fö-

retaget fick inte ha ett värde överstigande 2 milj. kr. Vidare skulle företa-

get till 75 Z- ägas av högst tio fysiska personer. Om dessa förutsättningar

var uppfyllda, reducerades det skattepliktiga förmögenhetsvärdet med

25 Z av den del av förmögenheten som översteg 500000 kr. Vid arvsbeskattningen var skattelättnaden i stället utformad som en villkorad rätt till eftergift med 10 Zz av arvsskattens storlek.

De provisoriska reglerna visade sig snart ha vissa inte avsedda effekter. Bestämmelserna ersattes år 1974 (prop. 1974:98. SKkU 1974:38, rskr 1974:259, SFS 1974:311—-312) med de regler som fortfarande gäller.

Enligt dessa upptas tillgångar i jordbruk, skogsbruk eller rörelse till det lägsta värde som skulle ha kunnat godtas vid inkomstbeskattningen. Enligt en spärregel skall dock minst 60 7 av företagsförmögenheten beräknad

enligt de tidigare reglerna redovisas till beskattning. För vissa slag av tillgångar infördes specialbestämmelser. Sålunda fick skogskontomedel och andra avsättningar vid kapitalbeskattningen tas upp till halva värdet.

Senare under år 1974 vidgades lättnaderna till att omfatta även gåvoskatten (prop. 1974:185, SkU 1974:65, rskr 1974: 406, SFS 1974:1053). Här gäller numera i stort sett samma bestämmelser som vid förmögenhets- och arvsbeskattningen. Vissa spärrar är uppställda för att hindra skatteflykt. Bl. a. fordras att gåvan avser all givarens rätt till förvärvskällan och att gåvan är utan förbehåll. Skattelättnaden går förlorad om företaget avyttras

inom fem år. Ny gåva anses då föreligga. Genom ett tillägg år :1976 (prop. 1975/76:193. SkU 1975/76:62, rskr

1975/76: 381, SFS 1976: 331—335) ändrades reglerna för att hindra inte avsedda skattelättnader i fråga om byggmästarnas lager av fastigheter.

Skattelättnaderna medges oberoende av om verksamheten drivs i direktägd form eller i bolagsform. Företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller eljest föremål för omsättning på kapitalmarknaden är emeller-

tid undantagna från skattelättnaderna. Börsnoterade aktier och andelar

värderas efter börskursen. För värderingen av icke börsnoterade aktier har riksskatteverket (RSV) utfärdat anvisningar (RSV Dt 1976:15).

Även på inkomstbeskattningens område finns regler som kan sägas be-

Prop. 1977/78: 40 5

akta familjeföretagens kapitalskatteförhållanden i vissa situationer. De bestämmelser i 35§ 3 mom. nionde stycket kommunalskattelagen

(1928: 370, 35 § 3 mom. ändrad senast 1976: 343). KL, som har införts för att förhindra s.k. interna aktieöverlåtelser, är försedda med en möjlighet till dispens. I vissa fall har dispens medgetts för att underlätta genera-

tionsskiften eller för att göra det möjligt för arvingarna efter en företags-

ägare att få fram medel för betalning av arvsskatt. I detta sammanhang kan

också nämnas möjligheten att för sådana ändamål få dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975:1385, ändrad senast 1977: 709). I fråga om arvsbeskattningen finns speciella regler som rör tid och sätt för skattens betalning. Sedan länge har det varit möjligt att få anstånd med

skattens betalning eller att betala den med annat än kontanter. Dessa reg-

ler gäller i princip alla skattskyldiga.

Enligt 52 § I mom. lagen (1941:416) om avsskatt och gåvoskatt, AGL

(52 § I mom. ändrad senast 1975:133), skall arvs- eller gåvoskatt betalas

inom sex veckor från det att skatten har fastställts. Arvsskatten fastställs av allmän underrätt i samband med registrering av bouppteckningen. Bo-

uppteckningen skall normalt inges till rätten senast fyra månader efter

dödsfallet. Gävoskatten fastställs av länsstyrelse med ledning av gåvo-

deklaration som skall inges senast den 15 februari året efter det gävan mottogs.

Enligt 55 § AGL kan under vissa förutsättningar anstånd medges med betalning av skatten. Om kontanter och lätt realiserbara tillgångar i ett dödsbo inte överstiger den dubbla arvsskatt som boet skall förskjuta eller

om det i annat fall föreligger avsevärd svårighet för någon som är skattskyldig enligt AGL att betala hela skatten, kan anstånd medges. Beskatt-

ningsmyndighet får inte medge anstånd för längre tid än tio år, medan regeringen däremot kan medge att skatten betalas under 20 år. Medges anstånd skall nöjaktig säkerhet ställas.

Normalt betalas arvsskatten kontant. Betalning kan emellertid också ske

på annat sätt. Enligt 52 § 2 mom. första stycket AGL kan i fråga om arvsskatt, som skall betalas av dödsbo, efter tillstånd av beskattningsmyndig-

heten halva skatten få erläggas genom bl. a. skuldebrev med inteckningssä-

kerhet. Om den arvsskatt som dödsboet skall förskjuta överstiger 20000

kr.. kan dessutom intill skattens halva belopp börspapper godtas som be-

talningsmedel. I praktiken leder anstånd och rätten att betala med annat än kontanter vanligen till samma resultat för den skattskyldige. Från formell synpunkt är reglerna dock strängare i anståndsfallen.

1 56 § AGL finns en annan regel som kan få stor betydelse vid generationsväxlingar i småföretag. Enligt detta lagrum efterges nämligen skatten,

om den som har förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva avli-

der inom ett år från det att skattskyldighet inträdde. För nyttjanderätter och liknande periodiska förmåner är eftergiftsmöjligheterna något större.

Här är tiden satt till fem år, men eftergiften omfattar då bara en del av skatten.

Prop. 1977/78: 40 6

2.1.2 Utredningsförslaget

Enligt direktiven var huvuduppgiften för utredningen att föreslå sådana ändringar som behövs för att underlätta generationsväxlingar i familjeföretag, dvs. att så långt möjligt söka undanröja de konsekvenser av kapitalbeskattningen som försvårar ett ägarskifte utan försäljning.

Arbetsgruppen har utformat sina förslag med utgångspunkt i den situation som uppkommer vid en familjeföretagares död. Värdet av företaget kommer då att beläggas med arvsskatt. Huruvida arvingarna skall kunna överta företaget beror I hög grad på deras möjligheter att få fram medel till arvsskattens betalning. Till skillnad från ägare av aktier i börsnoterade bolag kan ägare av familjeföretag inte skaffa fram pengar till arvsskatten ge-

nom att sälja en del av aktierna. Även möjligheterna till lån är begränsade.

Situationen blir därför vanligen den att hela eller större delen av arvsskatten mäste betalas med det ärvda företagets avkastning. Denna avkastning skall emellertid först inkomstbeskattas. Till följd av progressiviteten vid den statliga inkomstbeskattningen torde inte sällan krävas en avkastning på ca fyra å fem gånger arvsskattens belopp för att finansiera förvärvet. Motsvarande förhållanden inträder om generationsväxling sker genom gå-

va.

Arbetsgruppen framhåller att en smidig generationsväxling kräver åtgärder redan under företagarens aktiva tid. Medel kan behöva avsättas för att möta en kommande arvs- eller gåvobeskattning. Utrymmet för sådana åtgärder beror självfallet på de årliga skatter och avgifter som skall erläggas. I denna del inverkar förmögenhetsskatten, som också måste betalas med beskattade medel. Även här framtvingar progressiviteten vid inkomstbeskattningen mycket stora uttag ur företaget för skattens betalning och minskar således utrymmet för andra åtgärder.

I promemorian redovisas ingående de lönsamhetskrav som kapitalskatterna medför för familjeföretagen. De totala kraven på räntabilitet på eget kapital före skatt för att täcka uttag för kapitalskatter och nödvändig kapitalbildning för företagets tillväxt anges i några undersökta typfall bli ca 30-40 Ze för ett företag med ett skattemässigt värde på I milj. kr. För ett företag med ett värde på 5 milj. kr. anges räntabilitetskravet till 30-50 <z. I

promemorian nämns som jämförelse att genomsnittlig faktisk räntabilitet

på eget kapital inom gruppen industriföretag med 50-99 anställda för pe-

rioden 1970—1974 var 25 § före skatt. I promemorian görs vidare en jämförelse mellan skatteeffekterna för, å

ena sidan, den företagare som vill behålla ett företag eller ta över det i samband med arv eller gåva och, å andra sidan, den företagare som i stället säljer det. Åtminstone fram till 1976 års ändringar av realisationsvinstbe-

skattningen framstod det enligt arbetsgruppen som mer lönande att sälja. Skatten kom då att beräknas på 10 Zz av köpeskillingen medan återstoden av vinsten var skattefri. Genom 1976 års ändringar i realisationsvinstbe-

skattningen har förhållandet mellan alternativen generationsväxling och

Prop. 1977/78: 40 7

försäljning nägot förskjutits till nackdel för försäljningsalternativet. Alltjämt kvarstår emellertid att detta alternativ oftast är det mest lockande.

Arbetsgruppen har sett som en uppgift att så längt möjligt söka skapa balans mellan skatteeffekterna vid fortsatt drift av ett familjeföretag och effekterna vid en avyttring. Härav följer enligt arbetsgruppen att framtida skattelättnader inte lämpligen kan utformas alltför restriktivt.

Arbetsgruppens förslag till lösning av generationsväxlingsproblemen i familjeföretag har fått följande utformning.

Förslagen bygger på att de nuvarande skattelättnaderna behålls. De föreslagna reglerna tar sikte på i stort sett samma typer av företag som omfattas av de gällande bestämmelserna. Vissa närmare preciseringar har

emellertid varit erforderliga.

För det första skall skattelättnaderna bara medges familjeföretag i egentlig mening. dvs. företag med en viss ägarkoncentration. Man har definierat familjeföretag som ett företag där minst 30 <& ägs av en person i förening med make och barn. Än vidare har man reserverat de föreslagna lättnaderna till sådana skattskyldiga som äger en inte alltför obetydlig del av företaget. Endast den som i förening med make och äger minst 20 <2 av företaget skall vara berättigad till skattelättnader. Huvudprincipen i förslaget är att

arvsskatt för familjeföretag eller del därav skall kunna betalas med obe-

skattade inkomster. dvs. att avdrag vid inkomsttaxeringen skall kunna erhållas för medel som är avsedda för betalning av arvsskatt eller har erlagts I arvsskatt.

Skattelättnaderna är olika utformade under ägarens livstid och vid hans frånfälle. Under ägarens livstid får avsättningar göras till s. k. arvsskattekonton. Medlen skall sättas in på särskild bankräkning. Dessa avsättningar

skall vara avdragsgilla vid ägarens inkomsttaxering. Den som på nyss angi-

vet sätt äger ett familjeföretag eller del därav föreslås få sätta av ett belopp motsvarande 10 4 av sin andel i företaget, dock högst 2 < per år. En förutsättning för avsättningsrätt är att värdet av familjeföretaget eller den skattskyldiges del därav uppgår till minst 200.000 kr. De medel som har avsatts skall sedan användas för att betala den arvs- eller gåvoskatt som kan bli aktuell vid ett generationsskifte. Under tiden fram till dess får fonderna också den effekten att förmögenhetsbeskattningen av företaget dämpas. Fonderna skall nämligen inte heller behöva redovisas som tillgång vid för-

mögenhetstaxeringen. De skall ändå kunna få användas som säkerhet för

lån som företaget tar upp. Om däremot fonderna används på annat sätt el-

ler om företaget säljs skall innestående medel genast återföras till beskatt-

ning. Detsamma gäller om ägaren flyttar utomlands. Vissa försäljningar till närstående eller anställda skall dock inte utlösa inkomstbeskattning.

Vid arvs- och gåvobeskattningen får fonderna användas till betalning av skatt utan att inkomstskatt behöver erläggas. Det kan emellertid tänkas att

den föregående innehavaren inte har kunnat göra avsättningar i tillräcklig omfattning. något som framför allt kan förmodas bli fallet under de första

Prop. 1977/78: 40 8

åren efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Vid ägarens frånfälle medges

därför vtterligare lättnader. Om företaget tillskiftas en arvinge skall denne ha rätt till ett årligt avdrag vid sin inkomsttaxering med 5 42 av den arvsskatt som har erlagts för företaget och som inte täcks av arvsskattefond. För att avdrag skall medges på detta sätt måste den återstående arvsskatten uppgå tll minst 20000 kr. Anståndsreglerna 1 arvsskattelagen har anpassats härtill. Säljer arvingen företaget inom fem är efter sitt förvärv skall

både fondmedlen och avdragsbeloppen återföras till beskattning.

Om dödsboet säljer företaget skall likaså fonderna inkomstbeskattas. Vid gåva skall i allt väsentligt samma regler gälla. Vissa begränsningar har

föreslagits med tanke på riskerna för missbruk. Avsättning till fond eller avdrag för arvsskatt får inte ske med större belopp än som motsvarar inkomsten från företaget. Avdragsrätten får alltså

inte användas till att skapa underskott i förvärvskällan. Likaså skall skattelättnader bara medges fysiska personer som är bosatta i Sverige.

Arbetsgruppen har även tagit upp en del andra frågor som har samband med familjeföretagens kapitalskatteförhållanden. BL a. föreslås att den nuvarande tidsgränsen för arvs- eller gåvoskattefrihet vid täta dödsfall utsträcks. Dödsfall inom en tioårsperiod skall kunna beaktas. Om mottaga-

ren dör inom ett är efter sitt förvärv skall liksom nu hela arvsskatten efterges. Vid dödsfall därefter skall eftergiften minskas med ett belopp som ut-

gör en tiondel för varje helt år som förflutit efter dödsfallet.

Som nyss påpekats föreslås att anståndsreglerna i AGL ändras. Bl.a. skall arvinge. testamentstagare eller gåvotagare som förvärvar ett småfö-

retag eller del därav få rätt till anstånd med skattens betalning under 20 år.

I anslutning härtill föreslås att även aktier i företaget skall kunna godtas som säkerhet, åtminstone upp till beskattningsvärdet.

Arbetsgruppens förslag bygger. som redan har nämnts, på att de nuvarande kapitalskattelättnaderna behålls. En ändring föreslås emellertid. Arbetsgruppen framhåller att de gällande reglerna i viss mån missgynnar jordbruken, eftersom i dessa fall fastigheterna vanligen utgör den dominerande delen av tillgångarna och höjningar av taxeringsvärdet slår kraftigt.

Arbetsgruppen föreslår att jordbruksfastighet skall få redovisas till 75 <£ av taxeringsvärdet vid kapitalbeskattningen.

Arbetsgruppen har även tagit upp en inkomstskattefråga som har anknytning till de nuvarande värderingsreglerna vid kapitalbeskattningen.

Om byggnader och inventarier genom arv eller testamente förvärvas samtidigt med den verksamhet i vilken de används skall som tillgångarnas anskaffningsvärde anses överlätarens inkomstskattemässiga restvärde, såvi-

da inte stämpelskatt vid förvärv på grund av arv eller testamente har beräknats på grundval av lägre belopp (punkt 3 sjunde stycket och punkt 5

tredje stycket av anvisningarna till 22 § och punkt 3 b sista stycket och punkt 7 sjätte stycket av anvisningarna till 29 § KL). Arbetsgruppen föreslår här att den tidigare ägarens restvärde skall övertas av den nyc ägaren

Prop. 1977/78: 40 9

även om arvsskatten har beräknats på ett lägre värde.

Slutligen föreslås att fiderskommiss vid förmögenhetsbeskattningen skall värderas enligt reglerna för nyttjanderätt i stället för som nu enligt reglerna för äganderätt.

21.3 Remissyttrandena Allmänna synpunkter

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med ett par undantag anser remissinstanserna att skattelättnader måste medges för att lösa familjeföretagens kapitalskatteproblem. De remissinstanser som representerar det allmänna bedömer emellertid de framlagda förslagen som alltför komplice-

rade. De instanser som företräder näringslivet anser att förslagen är otill-

räckliga, främst därför att man inte har tagit hänsyn tll förmögenhetsskat-

ten.

LO och TCO ställer sig kritiska ull tanken på särskilda skatteregler för vissa kategorier av skattskyldiga. LO anser att de speciella problemen med familjeföretagens kapitalskatter i stället bör lösas genom någon form av värdesäkra lån. TCO menar att reglerna om anständ med arvsskattens betalning i stället bör ändras. Kuammurrätten i Göteborg anser det vara en brist att den remitterade promemorian inte innehåller någon principiell dis-

kussion om värdet av att ett familjeföretag behålls inom samma familj från

generation till generation, Utan en sådan diskussion är det enligt kammarrätten inte möjligt att bedöma om förslagen är ändamålsenliga.

I övrigt har. som nyss påpekats, remissinstanserna i regel ställt sig posi-

tiva till tanken på att särregler måste finnas för att lösa familjeföretagens

kapitalskattesituation. Meningarna går emellertid isär om den närmare utformningen av sådana bestämmelser.

Genomgående har stark kritik riktats mot den valda tekniska lösningen i stort. RSV. som avstyrker förslaget. anser att det skulle medföra ett betydande administrativt merarbete för taxeringsmyndigheterna såväl i fråga om den skattemässiga bedömningen som I tråga om kommunikation med andra myndigheter. RSV framhåller att förslaget innebär bl.a. att taxeringsmyndigheterna skall beräkna storleken av den arvsskatt som belöper på ett ärvt småföretag samt understryker att den personal som i dag handlägger inkomsttaxeringen har förhållandevis ringa insikter om arvs- och gåvoskatten. Liknande synpunkter framförs från flera länsstyrelser. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör inte skattelagstiftningen ytterligare kompliceras om det är möjligt att uppnå i huvudsak samma effekt på ett enklare sätt. Länsstyrelsen anser att det från systematisk och skatterättslig synpunkt är betänkligt att för vissa personer införa avdragsrätt avseende svensk allmän skatt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser de töreslag-

na reglerna med sin detaljrikedom vara tekniskt komplicerade och därför utredningskrävande och svårkontrollerbara. TOR finner förslagen mycket komplicerade och påpekar att förenklingar i skattesystemet efterlysts i oli-

Prop. 1977/78: 40 10

ka sammanhang. Kammarrätten i Göteborg tramhäller svårigheterna för de skattskyldiga att tillämpa de föreslagna reglerna och nämner att den som förrättar arvskiften måste ha mycket kvalificerade insikter i regelsystemet för att arvingar inte skall gå miste om betydande delar av de föreslagna skatteförmånerna. Kanmmarkollegiet anser det vara uteslutet att det invecklade maskineri som föreslås skall kunna fungera med mindre det inom varje länsstyrelse tillsätts en övervakare för varje fall då den föreslagna lagen om särskilda skattelättnader är tillämplig. Från länsstyrelsehåll betonas också svårigheterna för taxeringsnämnderna att beräkna arvsskatten. Vidare pekar man på de problem som kan uppkomma när det gäller att i tiden samordna underrätts anständsbeslut med avdragsprövningen

i taxeringsnämnd. De instanser som företräder näringslivet är mer positivt inställda till för-

slagen, LRF anser att arbetsgruppens analys på ett övertygande sätt har visat att många familjeföretagare inte kan driva sitt företag vidare utan tvingas sälja det till utomstående. Det framlagda förslaget är enligt LRF ett

förtjänstfullt arbete och de praktiska tillämpningssvårigheter som förslaget

kan medföra är inte sådana att de utgör hinder för lagsuftning. LRF påpekar också att svårigheterna inte bör överdrivas med hänsyn till det ringa antalet fall som berörs. Fuamiljeföretagens förening anser att förslagen skulle underlätta generationsskiften i flertalet medelstora familjeföretag och att de positiva effekterna på framför allt några års sikt bör bli betydande. Svensk industriförening finner förslagen konstruktiva och anser att de bör läggas till grund för lagstiftning. Även Näringslivets skattedelegation anser förslaget väl ägnat att underlätta generationsväxlingar i familjeföretag och tillstyrker att det genomförs. RRV, Göra hovrätt, SACOJSR. FAR, Svenska företagares riksförbund, Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförhund och TRF ställer sig också positiva till förslagen i stort.

Skattelättnadernas närmare utformning

Åtskilliga remissinstanser ställer sig kritiska till den föreslagna avdrags-

rätten för arvs- och gåvoskatt och till förslaget att tuxeringsmyndigheterna skall pröva hur stor del av arvsskatten som belöper på den skattskyldiges

förvärv. Man anser att taxeringsmyndigheterna kommer att ställas inför stora svårigheter. Flera remissinstanser föreslår därför andra lösningar. Kammarkollegiet anser att skatteskalorna vid förmögenhets-. arvs- och

gåvobeskattningen bör utformas så att inga nödlösningar av det slag som arbetsgruppen har föreslagit blir behövliga. Näringslivets skattedelegation

framhäller att den under årens lopp skärpta kapitalskattenivån fått konsekvenser i form av bl. a. minskad investeringsvilja, ökade finansieringssvå-

righeter, lägre tillväxttakt, utströmning av kapital och kunnande till utlan-

det, skärpta betalningssvärigheter samt försämrad likviditet och soliditet.

Delegationen anser att man bör pröva ett system med proportionell förmö-

Prop. 1977/78: 40 11

genhetsskatt och skattefrihet för lager. Genomförs sådana mer generellt verkande åtgärder behövs enligt delegationen inga specialregler av den typ som f.n. finns eller som har föreslagits av arbetsgruppen.

LO anser att småföretagare bör betala skatt efter samma regler som andråa skattskyldiga. De specielta problemen för dessa företag bör lösas genom åtgärder utanför skatteområdet. LO vill däremot stödja lösningar som. med bibehållande av en för alla lika arvs- och gåvoskattelagstiftning, underlättar ägarskiften i familjeföretag. LO nämner som en tänkbar lösning att den som förvärvar ett företag erhåller ett lån. som inte skulle behöva amorteras så länge han behåller företaget. Vid arv eller gåva skulle lånet kunna motsvara arvs- eller gåvoskatten. Lanet skulle skrivas upp i takt med aktiernas värdestegring.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna avdragsrätten alltför komplicerad och förordar att man 1 stället sänker den skatt som belöper på företaget eter företagsdelen.

Flera remissinstanser anser också att man bör inrikta lättnaderna direkt på kapitalskatterna och inte blanda in inkomstskatten. RSV anser den lämpligaste lösningen vara en form av eftergift helt eller delvis av kapitalskatten. Malmö tingsrätt samt länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Skaraborgs. Värmlands och Västernorrlands län anser också att generationsväxlingsproblemen bör lösas inom ramen för kapitalskatterna.

Länsstyrelserna i Kronobergs. Kalmar och Örebro län ifrågasätter om inte

en förmånligare skatteskala bör införas vid arv och gåva av familjeföretag. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar andra lösningar och nämner bl.a. ett system med arvsskattereverser. Även från näringslivets sida har man pekat på vissa tekniska problem. Familjeföretagens förening anser att

förslaget ytterligare komplicerar ett redan krångligt skattesystem. Kopp-

lingen mellan inkomstskatt och arvs- och gåvoskatt är principiellt tveksam och praktiskt besvärlig att tillämpa för såväl enskilda som berörda myndigheter.

Som redan har nämnts påtalar vissa remissinstanser att förmögenhetsskatten inte har behandlats. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beklagar att arbetsgruppen inte har haft tillfälle att utreda möjligheterna till ytterligare lindring av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Samma uppfattning redovisar FÅR och Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser likaledes att förmögenhetsskatten bör lindras och nämner möjligheten att över huvud taget inte ta ut sådan skatt förrän kapital tas ut ur företaget.

Familjeföretagens förening anser att förmögenhetsskatten — i likhet med vad som föreslagits beträffande arvs- och gåvoskatt — bör få erläggas med obeskattade medel. Enligt LRF gäller de skäl som i förslaget anförts för lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen i lika hög grad den årliga förmögenhetsbeskattningen. Enligt Svensk industriförening bör tillgångar som arbetar i familjeföretag inte förmögenhetsbeskattas. Skånes handels-

Prop. 1977/78: 40 12

kammare framhåller att förmögenhetsskatteproblemet i dag är lika allvarhgt som generationsväxlingsproblemet för en rad av de företag som berörs av förslaget.

Några av de nu nämnda remissinstanserna anser också att ätgärder behövs för att underlätta för en utomstående att förvärva familjeföretag.

Särskilda frågor

Den föreslagna definitionen av familjeföretag och familjeföretagare har

tagits upp av Hera remissinstanser. RSV, länsstyrelsen i Kronobergs län. Kalmar läns handelskammare, länsstyrelsen i Malmöhus län, Skanes handelskammare, SACOISR, Familjeföretagens förening. ERE, Näringslivets skuttedelegation, Svenska företagares riksförbund och TRF anser en uppmjukning motiverad. Förslaget godtas däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län och Fideikommissariernas intressecorganisation.

Förslaget om arvsskattekonton har fått ett blandat mottagande. RSV anser att bestämmelserna i denna del är oklara och kan missbrukas. Fiknande kritik har framförts av kammarrätten i Göteborg. länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar. Malmöhus och Skaraborgs län. TOR menar att konwt ger möjlighet till en resultatutjämning. som knappast har samband med kapitalskaterna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller också svärigheterna att i vissa fall kontrollera att kontot inte används som säkerhet för privatlån. Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner som ett alternativ till arvsskattekonton en lösning som innebär att man skulle medge avdrag vid

inkomsttaxeringen för premier avseende en särskild skatteförsäkring.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund diskuterar en sådan lösning och anser att bestämmelser om arvsskatteförsäkring bör införas som ett komplement till regler om arvsskattekonto.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om inte rätten till avdrag för avsättning till arvsskattekonto bör utvidgas och avdragsrätten för erlagd arvsskatt i stället sänkas i motsvarande grad. Även Familjeföreta- Nens förening och Svensk industriförening anser en utvidgning av avdragsrätten motiverad.

Även de av utredningen uppställda beloppsspärrarna — 200 000 kr. resp. 20000 kr. -- har kritiserats. RSV, kammarrätten i Göteborg ochlänsstyrelsen i Kronobergs län pekar på olika tröskeleffekter. Beloppens höjd kritiseras även av länsstyrelserna i Kalmar och Södermanlands län, TOR, Familjeföretagens förening, LRF, Näringslivets skattedelegation, Svensk industriförening och Svenska företagares riksförbund. Kammarkollegiet påtalar också avsaknaden av maximibelopp och menar att man därigenom avlägsnat sig från utgångspunkten. nämligen att underlätta generations-

växlingar 1 mindre och medelstora företag.

Utredningens förslag att jordbruksfastighet skall få tas upp till 7567 i stället för 10077 av taxeringsvärdet har också fått ett blandat mottagande. RSV framhåller att förslaget förstärker spekulationen i sådana fastigheter.

Prop. 1977/78: 40 s 13

Förslaget avstyrks av bli a. länsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands, Malmöhus och Skaraborgs län samt TCO. Länsstyrelsen t Göteborgs och Bohus län anser däremot att motsvarande reducering bör ske beträffande rörelsefastigheter. LRF godtar också förslaget och nämner som ytterligare skäl för lättnad den latenta skatteskuld som, med de nya reglerna för beskattning av realisationsvinster, vilar på fastighetsvärdena. Fideikommissariernas intresscorganisation och Sveriges jordägareförbund har liknan-

de åsikter.

Den föreslagna ändringen i fråga om avskrivningsunderlaget vid vissa

benefika förvärv lämnas utan erinran av RSV. ERF anser det angeläget att förslaget genast genomförs och får retroaktiv verkan.

Den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vid täta dödsfall tillstyrks av bla. Mabnö tingsrätt. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om inte den föreslagna regeln av prakuska skäl bör begränsas något.

RSV ifrågasätter lämpligheten av förslaget om lindrigare förmögenhets-

beskattning av fideikommiss. Enligt Fideikommissariernas intresscorgani-

sation år förslaget välgrundat.

2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 2.2.1 Allmänt

År 1976 infördes särskilda bestämmelser för beskattning av s. k. fåmans-

företag samt företagsledare och delägare i sådana företag (prop. 1975/76: 79, SKU 1975/76: 28, rskr 1975/76:171, SFS 1976: 85—87). Med fåmansföretag avses i första hand aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag vari aktierna eller andelarna till övervägande del ägs — direkt el-

ler genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett få-

tal fysiska personer. Vissa företag vars verksamhet är uppdelad på verksamhetsgrenar som är oberoende av varandra räknas också som fåmansfö-

retapg. nämligen om en person genom aktic- eller andelsinnehav, avtal eller på därmed jämförligt sätt har den reella bestämmanderätten över en sådan verksamhetsgren. Som företagsledare anses den eller de personer som till

följd av eget eller närstående persons aktie- eller andelsinnehav i företaget

eller annan liknande grund har väsentligt inflytande i företaget eller — i fråga om företag som är uppdelat på självständiga verksamhetsgrenar — den som har den reella bestämmanderätten över viss verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess resultat.

Genom 1976 års lagstiftning reglerades beskattningskonsekvenserna när ett fäåmansföretag hyr lokaler av företagsledaren eller lämnar lån till honom

och när delägare träffar avtal med företaget om köp och försäljning av egendom. Lagstiftningen innehöll också regler som begränsade möjligheterna att vid inkomsttaxeringen fördela företagsinkomsten mellan företagsledaren och hans make och barn. Vidare infördes bestämmelser om beskattning av bilförmåner i fåmansföretag och om företagets rätt till avdrag

för avsättningar för tantiem o. d. till företagsledaren.

Prop. 1977/78: 40 14

De bestämmelser som rör företagsledare och delägare omfattar i regel också närstående till dem. Begreppet närstående omfattar föräldrar, faroch morföräldrar, make. avkomling eller avkomlings make. syskon eller

syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den skattskyldige eller nå-

gon av nämnda personer är delägare.

På förslag av regeringen lindrades villkoren för fördelning av företagsinkomst mellan företagsledare och hans make och barn under hösten 1976 (prop. 1976/77:41. SKU 1976/77:12. rskr 97. SES 1976: 1094-1098).

I det följande redogörs särskilt för reglerna om bilförmåner och tantiemavsättningar.

2.2.2 Beskattning av bilförmån

I KL finns — bortsett från en speicalregel för fåmansföretag som tillkom genom 1976 ars lagstiftning och som strax skall behandlas — inte nägra särskilda regler för värdering av förmånen att för privat bruk få utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot finns i 42 § andra stycket KI. en allmän besiämmelse att värdet av produkter. varor eller andra naturaförmåner.

som ingär i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter ortens pris. Till ledning för 1977 års taxering har RSV utfärdat dels allmänna anvisningar

för värdering av bilförmån vid inkomst av tjänst. dels särskilda anvisningar som ävser nyssnämnda specialregel för fåmansföretag och andra regler för beskattning av sädana företag.

Enligt de allmänna anvisningarna (RSV Dt 1976: 27) bör förmånsvärde-

ringen i första hand ske med utgångspunkt i den disponerade bilens prisklass och den privata körsträckan. De i anvisningarna upptagna värdena. vilka är uppställda i tabellform, är i princip avsedda att motsvara vad det skulle ha kostat att äga och utnyttja en bil under motsvarande förhållanden. Som exempel kan nämnas att förmånsvärdet av en arbetsgivaren tillhörig bil i 35 000-kronorsklassen (t.ex. en Saab 99 eller en Volvo i 240klassen) skall beräknas till 7 100 kr. vid en årlig körsträcka på 1000 mil. Vid en årlig körsträcka på 2 000 mil uppgär förmånsvärdet i denna prisklass till 10600 kr. Tabellvärdena är emellertid inte tillämpliga om bilen 'uppenbarligen har anskaffats huvudsakligen för förmånshavarens privata bruk. Enligt anvisningarna bör i ett sådant fall normalt, allt efter bilens användning, hela etler större delen av den bilkostnad som påförts arbetsgivarens rörelse tas till beskattning hos förmånshavaren som bilförmånsvärde. Det har särskilt utsagts att förmånsvärdena skall tillämpas oavsett om arbetsgivaren tillhandahåller egen bil eller s. k. Icasingbil. |

I anvisningarna understryks vidare att de i tabellen upptagna värdena är avsedda som riktvärden och att de i vissa fall bör kunna jämkas uppåt eller nedåt. Det påpekas samtidigt att jämkning som regel inte bör ske endast på

basis av sådana mera allmänt hållna uttalanden av förmånshavaren. som

denne inte har förmått göra sannolika. Om den årliga körsträckan för privat körning över- eller understiger i tabellen angivna körsträckor gäller att

Prop. 1977/78: 40 15

törmånsvärdet I motsvarande mån skall justeras. I anvisningarna uttalas dock att värdet inte utan särskilda skäl bör tas upp lägre än ull det i tabellen angivna beloppet för 500 mils körning. Har förmånstagaren ersatt arbetsgivuren med visst belopp för att åtnjuta förmånen, bör förmånsvärdet sänkas med motsvarande belopp.

I anvisningarna konstateras slutligen att det kan antas. att nöjaktig utredning ofta inte kommer att föreligga beträffande omfattningen av den privata körningen och att det därför blir nödvändigt att bygga på en schablonregel. I enlighet härmed bör enligt anvisningarna — It sådana Fall då det inte visas eller görs sunnolikt. att körsträckan varit kortare eller längre, och då inte anvisningarna I övrigt leder till en annan bedömning -- förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen årlig körsträcka (privatkörning) av 1000 mil.

Den genom 1976 års lagsuftning införda specialregeln för fåmansföretag återfinns i 42 § tredje stycket KL. Enligt denna regel skall. såvitt gäller företagsledare i fämansföretag eller honom närstående person. vid beräkning av värde av bilförmån anses som om bilen I privat bruk körts minst I 000 mil.

I den proposition som låg till grund för lagsuttningen framhöll föredraganden att det ofta är mycket svårt för taxeringsmyndigheterna att klarläggå hur mycket en bil har använts i tjänsten och hur mycket den har använts

privat (prop. 1975/76:79 s. 79). Detta ansågs gälla särskilt beträffande bilar

som kan disponeras av företagsledare I ett fåmansföretag eller nägon honom närstående person. Det fanns därför för dessa fall behov av en särregel för att minska utrymmet för obehöriga skattefördelar. Föredraganden framhöll vidare att nuinimiregeln kunde ses som ett uttryck för utt själva rätten alt disponera bilen är mer värd för en företagsledare i ett fåmunsföretag än för en annan anställd.

Som redan nämnts har RSV till 1977 ärs taxering utfärdat särskilda anvisningar för beskattning av fåmansföretag m.m. (RSV Dt 1976: 35). Anvisningarna innehåller bl. a. ett avsnitt som behandlar värdering av förmån av fri bil och den nyssnämnda minimiregeln I 42 § tredje stycket KL. I det avsnittet lämnas bl.a. följande föreskrifter. Med arbetsgivaren tillhörig bil jämställs sådan bil som arbetsgivaren hyrt exempelvis genom s. k. leasingavtal. Om det i företaget finns flera bilar som kan disponeras av företagsledaren eller någon honom närstående person men endast en av bilarna har kommit till användning, bör beskattningen av denna förmån beräknas med utgångspunkt från den bil som faktiskt har använts. I anvisningarna sägs vidare att beskattning av förmån att få utnyttja en företaget tillhörig bil inte

heller bör ske om något faktiskt utnyttjunde inte har förekommit till följd

av exempelvis handikapp o. d. eller om det har förelegat någon annan omständighet som har omöjliggjort privat nyttjände. Den omständigheten att företagsledaren eller någon honom närstående person innehar en egen personbil för privat bruk bör enligt anvisningarna endast i vissa särskilda fall

Prop. 1977/78: 40 16

medföra att undantag görs från minimivärderingen. Som exempel på fall där avsteg kan göras nämns att företagets bil uteslutande är avsedd för verksumheten och har utnyttjats så att privat nyttjande i praktiken har omöjliggjorts. En förutsättning är dock att dessa förhållanden kan styrkas t.ex. genom uppgifter ur en körjournal eller annan liknande uppgift. Enligt anvisningarna kan vidare jämkning ske om det faktiska nyttjandet för pri-

vat bruk är lägre än 1000 mil till följd av att dispositionsrätten varit begrän-

sad under året, t.ex. om biten i inte obetydlig omfattning har utnyttjats för privat bruk även av andra anställda I företaget. Jämkning bör även göras om bilen inte har kunnat utnyttjas under hela året. dvs. om bilen har förvärvats eller avytträats under året. Om en bil har anskaffats huvudsakligen för företagsledarens eller någon honom närstående persons privata bruk bör slutligen enligt anvisningarna värdet av förmånen inte beräknas kigre än vad som motsvarar i företaget avdragna bilkostnader till den del dessa belöper på det privata nyttjandet.

Anvisningarna för beskattning av fåmansföretag behandlar också beskattningskonsekvenserna om företaget anskaffar en dyrare bil än som är nödvändigt för verksamheten. I sådant fall skall enligt anvisningarna avdrag vägras företaget för den del av kostnaderna för bilen som överstiger

beräknade kostnader för en till verksamheten anpassad bil. Finns sådan fö-

retagsledare i företaget som har kunnat utnyttja bilen även för privat bruk. bör i stället ett belopp motsvarande nämnda del av kostnaderna tas till beskattning hos denne. I vissa fall skall företagsledaren följaktligen beskattas säväl för kostnaden för sitt privata nyttjande (bilförmån värderad enligt de allmänna anvisningarna) som för den del av kostnaderna för resor i företagets verksamhet som överstiger vad som motsvarar normala bilkostnader i verksamheten. Anvisningarna innehåller föreskrifter till ledning för prövningen av om en viss bil är att anse som för dyr i förhållande till den bedrivna verksamheten. Vidare lämnas riktlinjer för beräkning av det belopp som skall läggas till värdet av företagsledarens bilförmån i de fall då bilen har varit dyrare än nödvändigt.

2.2.3 Avdrag för tantiemavsättningar o.d.

Rörelsedrivande fåmansföretag har i praxis vanligen fått avdrag för lön till aktieägare, som har företagsledande ställning. utan att lönens storlek ifrågasatts av beskattningsmyndigheterna. Beträffande lön till aktieägare, som inte är företagsledare, har viss prövning skett av lönens skälighet. Företag som inte är rörelsedrivande har schablonmässigt fått avdrag högst med belopp som motsvarar viss procent av bruttointäkterna. Inom nu angivna gränser har fåmansföretagen kunnat avpassa lönen till företagsledare och delägare så att någon beskattningsbar vinst inte har uppkommit.

Det har varit vanligt att fåmansföretagen i bokslutet gjort skuldavsättningar som har avsett lön, lönetillskott. tantiem o.d. till företagsledaren. Enligt tidigare gällande regler fick företaget avdrag för ersättningen vid

Prop. 1977/78: 40 17

taxeringen för det beskattningsår som avsättningen avsåg. I fråga om före-

tagsledarens beskattning gällde - liksom i dag — att beloppet enligt 41 §

KI. skulle tas till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår dä be-

loppet blev tillgängligt för lyftning. Denna förutsättning ansågs inte upptylld förrän beloppet var känt och bestämt till sin storlek, dvs. i regel först när räkenskaperna hade avslutats och bokslutet var upprättat. Resultatet blev att företagsledaren i regel beskattades för ersättningen först året efter det då företaget fick avdrag.

I betänkandet (SOU 1975: 54) Fåmansbolag konstaterade företagsskatteberedningen att skuldreserveringar avseende tantiem, lönetillskott m. m. tull delägare särskilt i de mindre aktiebolagen hade använts för att nollställa rörelsens resultat och att bolaget-delägarna på detta sätt - samtidigt som dubbelbeskattningen undveks -- hade kunnat skaffa sig en skattekredit. Någon motsvarande möjlighet fanns inte för egenföretagare eller delägare I

handels- och kommanditbolag. Beredningen frumhöll att avsättningarna

medförde betydande kontrollproblem. i synnerhet då bolaget hade tullämpat brutet räkenskapsär. För att uppna överensstämmelse mellan aktiebolag och övriga företagsformer föreslog beredningen att reserveringar för obetalda löneförmåner och därmed jämförliga kostnader avseende aktieägare skulle tas upp som intäkt hos aktieägaren redan för det år för vilket avsättningen hade gjorts i bolagets räkenskaper.

Vid remissbehandlingen av beredningens förslag framhölls bl. a. att det

kunde bli svårt att fastställa storleken av tantiemet för visst år i sådan tid

att aktieägaren kunde redovisa det i sin självdeklaration för aret i fråga. Man efterlyste därför särskilda regler om anstånd med självdeklaration i dessa fall och bestämmelser som skulle göra det möjligt att i efterhand jus-

tera deklarationen. Vidare ansägs problem uppkomma beträffande den

preliminärskatt som belöpte på tantiemet. Man underströk också behovet av särskilda regler som möjliggjorde komplettering och justering av de kontroll- och arbetsgivaruppgifter som bolaget skulle lämna beträffande aktieägaren.

I prop. 1975/76:79 anförde föredraganden att det framstod som otillfredsställande att aktiebolag — till skillnad mot t. ex. företag som drevs under enskild firma — skulle få skattekredit genom att göra reserveringar för tantiem och liknande skulder. Han ansåg dock att den av beredningen föreslagna lösningen var förenad med betydande praktiska svårigheter. Han föreslog att bestämmelserna om rätt beskattningsår för bolagets avdrag i stället skulle ändras på så sätt att det föreskrevs att avdrag för tantiem o. d. från aktiebolag till företagsledare eller honom närstående personer skulle ä göras först under det år då utbetalning har skett. I en riksdagsmotion

(1975/76:1040) yrkades att företagsskatteberedningens förslag efter vissa

kompletteringar skulle läggas till grund för lagstiftning. Riksdagen följde dock propositionen (SKU 1975/76:28, rskr 171). Den nya bestämmelsen

om rätt beskattningsår för avdrag för tantiemavsättningar o. d. har tagits in

2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 18

i punkt I av anvisningarna ull 41 §& KL.

Riksskatteverket (RSV) har i sina anvisningar för tillimpningen av de nya reglerna om beskattning av famansföretag (RSV Dt 1976: 35) behand-

lat bl.a. frågan om avdrag för tantiem och liknande ersättning. Härmed av-

ses enligt anvisningarna ersättning som har fastställts med utgångspunkt från verksamhetens resultat men däremot inte t.ex. provisionsersättning o.d. enligt sådant prestationsavtal som inte är beroende av verksamhetens resultat. Som tantiem unses inte heller vad som enligt särskild författning eller på annan jämförlig grund utgör lönekostnad för räkenskapsåret, t. ex. ersättning för sedvanlig semesterlön. arbetsgivaravgifter och andra löneberoende kostnader. Med tantiem jämställs däremot vad som vid räkenskapsårets utgång av överskott av bolagets verksumhet gottskrivs företagsledare I fåmanstöretag. Avdrag för sådan ersättning till företagsledare eller honom närstående person medges enligt anvisningarna, om beloppet har utbetalats elier på annat därmed jämförligt sätt har gjorts tillgängligt för lyftning före räkenskapsårets utgång. Normalt får beloppet anses tillgängligt för lyftning i samband med gottskrivningen. Skatteavdrag skall därvid i förekommande fall göras på beloppet och kontrolluppgift lämnas. Om beloppet tillgodoförts företagsledare eller honom närstående på sådant sätt bör företaget medges avdrag under motsvarande räkenskapsår. Ersättningen skall i samband härmed redovisas såväl i löneredovisning för inbetalning av källskatt som på kontrolluppgift för samma år. I annat fall skall. om avdrag yrkas för sådan ersättning. utredning lämnas som visar eller på annat sätt styrker att utbetalning har skett före räkenskapsårets utgång.

2.3 Extra avdrag för exportkreditkostnader 2.3.1 Allmänt

Regler om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för exportkreditkostnader infördes år 1973 (prop. 1973: 126, SKU 1973:43, rskr 1973: 255). Regler-

na tillkom för att i ett läge där flera länder på olika sätt subventionerade ex-

portkreditgivningen skydda vitala exportintressen och säkerställa att de svenska företagens konkurrensläge vid kapitalvaruexport inte allvarligt försämrades I förhållande till andra länders företag (prop. 1973:126 s. 30). Exportkreditstödet fick en tidsbegränsad karaktär. Föredraganden framhöll att man borde fortsätta ansträngningarna att nå fram till internationella överenskommelser som förhindrade att statliga kreditsubventioner påverkade enskilda företags konkurrensmöjligheter.

Ar 1975 ändrades reglerna i vissa avseenden (prop. 1975/76:72. SkU 1975/76: 22. rskr 1975/76:100). De nya reglerna är tillämpliga på avtal som ingås under tiden den I oktober 1975 —den 31 december 1979. De innebär

att exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kan

medges under i huvudsak följande förutsättningar. Exporten skall kunna anses ha väsentlig beydelse från samhällsekonomisk och sysselssättnings-

Prop. 1977/78: 40 19

politisk synpunkt. Anledning skall ftnnas till antagande att konkurrent om exporten har tillgäng ull utländskt kreditstöd. Exporten skall avse kapitalvara och exportkredit skall lämnas köparen för mer än hälften av köpeskillingen, dock minst I milj. kr. Vidare skall exportkrediten ha en löptid av minst tvä och högst tio är och finansieras hos bank eller kapitalmarknadsinstilut till en ränta som överstiger den som utgar enligt exporikreditavtalet. Stödet innebär att — vid sidan av vanliga omkostnadsavdrag — ett extra avdrag medges vid den statliga och kommunala inkomsttaxeringen med ett belopp som motsvarar skillnaden under beskattningsåret mellan den ränta som den skattskyldige har erlagt vid finansiering av exportkrediten (refinansieringsräntan) och den ränta som han har uppburit enligt exportkreditavtalet (exportkrediträntan). Avdraget får dock högst uppgå till 472

av den del av exportkrediten som inte är äterbetald vid beskattningsärets

ingång.

I det följande behandlas särskilt kraven att exporten skall avse kapitalvara och alt krediten skall uppgå ull minst I milj. kr.

2.3.2¶Varor för vilka exportkreditstöd kan utgå

Exportkreditstöd i form av extra avdrag kan endast utgå vid export av kapitalvaror som har sålts för användning i det land vartill försäljning skett eller — vid underleverans — sälts för användning i det land vartill huvudieverantörens försäljning skett. Varken i lagtext eller förarbeten finns någon

definition av begreppet kapitalvara. Vid genomförandet av 1975 års änd-

ringar förelåg en promemoria från Sveriges exporträd och Sveriges Industriförbund där det bl. a. föreslogs att kapitalvarubegreppet skulle tolkas så att konsultuppdrag hänfördes till stödberättigad export. I propositionen framhöll föredraganden att det i framtiden liksom tidigare borde ankomma på regeringen att pröva vad som avses med kapitalvara. Han underströk dock samtidigt att begreppet enligt hans mening inte kunde ges så vidsträckt tolkning att det omfattade även rena konsultuppdrag (prop.

1975/76:72 s. 10).

2.3.3 Stödets begränsning till exportkrediter av viss omfattning

Ursprungligen krävdes för rätt till avdrag att exportkredit lämnades för minst 2 milj. kr. I prop. 1975/76:72 framhöll föredraganden att det borde fordras att en exportkreditaffär var av en viss storlek för att den skulle uppfylla kravet på samhällsekonomisk betydelse och arbetsmarknadspolitiska effekter. Enligt hans mening saknades därför anledning att sänka minimigränsen för exportkredit. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framlades förslag om att sänka gränsen till 0,5 milj. kr. för att öka möjligheterna för mindre och medelstora företag att komma I åtnjutande av stödet. Riksdagen beslöt att fastställa minimigränsen till I milj. kr.

Prop. 1977/78: 40 20

2.4¶Schablonavdrag för egenavgifter

År 1976 infördes nya regler om avdrag vid inkomsttaxeringen för s.k. egenavgifter, dvs. allmän arbetsgivuravgift och socialförsäkringsavgifter som utgår på egenföretagares inkomster (prop. -1975/76:178, SKU 1975/76:68. rskr 1975/76:408 och SES 1976:460—-461 samt prop.

1976/77:41. SKU 1976/77:12, rskr 1976/77:97 och SES 1976:1094--1098).

De nya reglerna innebär att egenavgifter som belöper på inkomst av rörel-

se och jordbruksfastighet dras av som omkostnader i förvärvskällan och

inte — såsom tidigare — i form av allmänt avdrag. Vid taxeringen för visst beskattningsar medges ett s.k. schablonavdrag för de cgenavgifter som hänför sig till beskatiningsåret I fråga. Avdraget beräknas på ett underlag som motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av rörelse eller jordbruks-

fastighet. beräknad enligt lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt (ändrad senast 1977: 573), minskad med dels sjukpenning. dels underskott av an-

nan rörelse som den skattskydlige har bedrivit resp. av annan jordbruksfastighet som han har brukat. Schablonavdraget utgör i regel 1054 av den

del av underlaget som inte överstiger 10.000 kr., 2094 av den del av under-

läget som överstiger 10000 kr. men inte 100.000 kr. och 15 27 av överskju-

tande del av underlaget. För vissa skattskyldiga utgör avdraget dock bara

497 av underlaget. Till denna grupp hör skattskyldig som har fyllt 65 är vid utgången uv året före taxeringsåret eller som har åtnjutit förtidspension eller hel älderspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring i decem-

ber månad året före taxeringsåret och inte omfattas av vissa särbestämmel-

ser I 15 kap. 2§ samma lag. Hit hör vidare skattskyldig vars inkomst uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av s.k. likställighetsavtal. Nu nämnda skattskyldiga påförs inte annan egenavgift än allmän arbetsgivaravgift. Det lägre avdraget gäller också för skattskyldig, som inte är inskriven I allmän försäkringskassa vid utgången av året näst före taxeringsåret, eftersom sädan skattskyldig betalar väsentligt lägre egenavgifter än övriga.

De slutliga egenavgifter som påförs för visst beskattningsär avstäms mot

tidigare medgivet schablonavdrag. Om de slutliga avgifterna är större än

schablonavdraget. får överskjutande belopp dras av vid påföljande taxering. Har schablonavdrag medgetus med högre belopp än de slutliga avgifterna, tas skillnadsbeloppet upp som intäkt vid den följande taxeringen.

De nya reglerna om schablonavdrag tillämpades första gången på 1976

års inkomster. Procentsatserna för egenavgifterna åren 1976—1978 framgår av följunde uppställning.

Egenavgift enligt 4 § lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift (45 ändrad senast 1976: 1097) 1as endast ut på inkomst som överstiger visst belopp. Ar 1976 var det avgiftsfria beloppet [8000 kr. Er. o.m. år 1977 uppgär det ull 30000 kr. I det inre stödomradet är den allmänna arbetsgivaravgiften under ären 1976 och 1977 nedsatt ull 257. 1 prop. 1977/78:54 hur fö-

reslagits att avgiften fr.o.m. den I janauri 1978 avvecklas helt inom det in-

re stödområdet och nedsätts tll 2771 övriga delar av landet.

3 Föredraganden

3.1 Inledning

På beskattningsområdet möter smältöretagen och deras ägare i dag särskilda problem som de börsnoterade bolagen och deras aktieägare inte har. I många fall kan dessa skatteproblem verka hämmande på småtöretagens utveckling. Skuttesystemet bör utformas så att sådana effekter motverkas.

F.n. pågår en omfattande översyn av skattesystemet. Företagsskattebe-

redningen (Fi 1970: 77) ser över olika delar av företagsbeskuttningen. En huvuduppgift för beredningen är att pröva avvägningen mellan å ena sidan den skått som träffar företagens vinster och å andra sidan företagens möjligheter till olika resultatreglerande dispositioner. Vidare skall beredningen bl.a. göra en avvägning mellan vinstbeskattningen och olika produktionsfaktorskatter, t.ex. arbetsgivaravgifterna. 1972 års skatteutredning (1 -1972:02) utreder främst frågan om fysiska personers beskattning. Utredningsuppdraget omfattar även kapitalbeskattningen. Båda utredningarna skall enligt illäggsdirektiv ha avslutat sitt arbete i november i år. I detta läge bör man undvika lagstiftningsåtgärder som direkt föregriper resultatet

av utredningsarbetet. Å andra sidan får utredningsarbetet givetvis inte

hindra att angelägna åtgärder genomförs redan nu t avvaktan på resultatet av utredningarnas arbete.

Kapitalbeskattningen, dvs. förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningen. är ett område där småtföretagens situation f.n. är särskilt besvärkg. För att betala förmögenhetsskatten på det kapital som arbetar i företaget måste

! I princip fr.o.m. 1.7.1977. > Enl. prop. 1977/78: 54.

Prop. 1977/78: 40 22

ägaren — i de fall då företaget bedrivs i aktiebolagsform - ofta röra störa löneuttag. som innebär en avsevärd belastning på företaget och kan även-

tyra dess fortsatta drift. På motsvarande sätt kan arvs- och gavobeskatt-

ningen framtvinga så pass betydande löneuttag alt generationsskiften i dessa företag starkt försvåras och i vissa fall omöjliggörs. Resultatet av kapitalskauereglerna kan bli sådant att fortsatt drift inte framstår som meningsfull. I stället kan en försäljning bli en ekonomiskt sett mer tilltalande

lösning. Åtskilliga smäföretag har också kommit att köpas upp av investmentbolag eller andra större företag. BI a. för att hindra en sådan utveckling medgav statsmakterna år 1970 särskilda kapitalskattelättnader för vis-

så småföretag. Ar 1974 omarbetades reglerna. På grund av bl. a. den skärpta progressionen vid inkomstbeskattningen och de intlatoriska värdeökningarna har lättnaderna visat sig inte längre vara tillräckliga för att lösa småföretagens kapitalskatteproblem. Det är därför nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder. Kapitalskattereglerna mäste utformas så att de inte

hindrar eller onödigtvis försvarar fortsatt drift i småföretagets form. Prin-

cipen bör enligt min mening vara att en fysisk person skall kunna driva ett småföretag så att avkastningen ger — förutom en rimlig inkomst att leva av — även medel för att betala sådana skatter som kan sägas vara omedelbart anknutna till företaget. Med hänsyn ut betydelsen av att främja nyföretagande och ett dynamiskt och livskraftigt näringsliv bör ätgärder för att

lindra beskattningen av det arbetande kapitalet i småföretag vidtas ome-

delbart. och jag kommer i det följande att föreslå sådana åtgärder.

Till grund för mina överväganden om ändrade kapitalskattelättnader ligger en promemoria som har utarbetats av en arbetsgrupp inom företagsskatteberedningen. Utredningsuppdraget var I enlighet med riksdagens önskemål att försöka underlätta generationsskiften i småföretag. Arbetsgruppen inriktade helt naturligt sitt arbete på arvs- och gåvoskatterna. Under remissbehandlingen och i den allmänna debatten under senare år har emellertid frågan om förmögenhetsbeskattningen av dessa företag kommit i förgrunden. Enligt min mening är det också angeläget att åtgärder snabbt vidtas beträffande förmögenhetsskatten. F.n. saknas det utredningsunderlag som skulle behövas för mer genomgripande principiella ändringar i nuvarande system. De förslag som jag nu lägger fram beträffande kapitalbeskattningen innebär därför i första hand en kraftig utvidgning av nuvarande lättnader. Förslagen tar sikte på att lösa de akuta problemen och därigenom underlätta fortsatt drift av småföretag och generationsskiften i sådana företag. Sedan ytterligare utredningsmaterial erhållits, får bedömas om

andra lösningar på sikt kan vara mer ändamålsenliga. I detta sammanhang

vill jag också framhålla att mina förslag inte berör de särskilda problem som kan uppkomma för den som avser att överta ett småföretag genom köp. En fysisk person som är villig och lämplig att köpa ett smäföretag kan

ha svårt att få fram de medel som behövs för att täcka köpeskillingen.

Även om han lyckas finansiera köpet genom lån. kan han på grund av mar-

Prop. 1977/78: 40 23

ginalskatteeffekterna tvingas att tå ut en betydande överlön från företaget för att klara amorteringarna. Chefen för ekonomidepartementet lägger i dag fråm förslag tll ändrade riktlinjer för Företagskapital AB. Svftet med förslaget är bl.a. att underlätta för enskilda personer att överta småföretag. Vidare föreslär chefen för justitiedepartementet att möjligheterna till dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975:1385, ändrad senast

1977: 709) utvidgas. Även det förslaget har till syfte bl.a. att underlätta

övertagandet av smäföretag. I olika sammanhang har framförts önskemål om att åtgärder i samma syfte skulle vidtas även på beskattningsområdet. Sädana åtgärder aktualiserar dock en rad principiella och tekniska frågor. Inligt min mening bör inte bara kapitalbeskattningen bli föremål för viterligare utredning. Även frågan om ändringar i skattereglerna för att underlätta enskilda personers köp av småföretag bör utredas. Detsamma gäller en del andra närliggande frågor. t. ex. möjligheterna att via beskattnings-

reglerna underlätta småföretagens kapitalanskaffning. Jag avser att tå upp

dessa utredningsfrågor när företagsskatteberedningen och 1972 års skatteutredning har redovisat sina betänkanden. |

ändringar i företagsbeskattningen. Önskemålen har avsett bl. a. smäföreta-

gens möjligheter till kKonsolideringsätgärder och resultatutjämning samt uttaget av arbetsgivaravgifter. Dessa och liknande frågor har ett omedelbart samband med företagsbeskattningens utformning i stort. Enligt min mening bör frågor av detta slag inte nu behandlas särskilt för småföretagens del, eftersom detta skulle innebära ett direkt föregripande av företagsskatteberedningens arbete. I ett par andra avseenden bör ändringar dock redan

nu kunna göras beträffande småföretagens inkomstbeskattning. Ar 1976

infördes på förslag av beredningen särskilda beskattningsregler för vissa småföretag, de s.k. fåmanstföretagen. På initiativ av den nuvarande regeringen ändrades reglerna i vissa avseenden under hösten 1976, främst såvitt avsåg beskattningen av egenföretagares medhjälpande make och barn. I det följande kommer jag att ta upp frågan om ytterligare justering av beskattningsreglerna för smäföretag. Vidare kommer jag efter samråd med chefen för handelsdepartementet att föreslå viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Jag kommer även att föreslå smärre tekniska justeringar av de regler som gäller för egenföretagares avdrag för s. k. egenavgifter.

3.2 Kapitalbeskattningen 3.2.1 Allmänna synpunkter

De svårigheter som kapitalskatterna ger upphov till för familjeföretagen

kan enklast beskrivas på följande Sätt. Skatterna på förmögenheter, arv

och gåvor utgår enligt progressiva skalor. Vid inkomstbeskattningen tar man inte hänsyn till om kapitalskatt skall erläggas. Detta betyder att kapi-

Prop. 1977/78: 40 24

talskatt måste betalas med beskattade inkomster. Utöver uttaget för sin egen konsumtion mäste en företagsägare — om han inte vill sälja företaget eller lägga ner driften — årligen tå ut medel tll förmögenhetsskatten ur sitt företag. På motsvarande sätt måste den som ärver eller får ett företag I gåva ta medel ur företaget för att betala arvs- eller gåvoskatten. Eftersom även inkomstskatten är starkt progressiv. kommer dessa uttag att träffas av höga marginalskattesatser. Sammanlagt innebär detta att man i för fa-

miljeföretagare inte ovanliga inkomstlägen får räkna med löneuttag på minst 4 å 5 gånger kapitalskattens belopp. Belastningen på företaget ökas

viterligare genom alt arbetsgivar- eller egenavgifter beräknas på de uttagna medlen. Allt detta medför att kraven på lönsamhet i företagen kan bli så

höga att de från företagsekonomiska utgångspunkter framstår som orealis-

viska.

Statsmakterna har också tidigare uppmärksammat de nu beskrivna förhållandena. I samband med 1970 ars skattereform infördes för första gången specialbestämmelser för förmögenhets- och arvsbeskattning av sådant kapital som var nedlagt I familjeföretag. Dessa regler hade provisorisk karaktöär och ersattes år 1974 med mer permanenta regler. Reglerna utsträcktes senare till att avse även gåvoskatten. De nuvarande bestämmelserna bygger på inkomstskatteförfattningarnas värderingsnormer och medför alt lager och inventarier får tas upp till belopp som är betydligt lägre än de verkliga värdena.

Även de regler som infördes år 1974 fick i viss mån karaktär av provisorium. Under riksdagsbehandlingen av de föreslagna reglerna uttalade nämligen skatteutskottet i sitt av riksdagen godtagna betänkande bl.a. att familjeföretagens kapitalskattesituation inte hade fått sin slutliga lösning genom regeringens förslag. Framför allt borde frågan om vilka åtgärder som erfordras för att underlätta problemen vid generationsväxlingar ytterligare undersökas. En sådan undersökning har. som redan tidigare nämnts. nu gjorts av en arbetsgrupp inom företagsskatteberedningen.

Arbetsgruppens förstag tar I första hand sikte på att lösa kapitalskatte-

problemen I samband med generationsväxlingar. Detta var också uppgiften enligt direktiven. Förslaget innebär i korthet att den som ärver ett företag skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvsskatt som belöper på

företaget. För att möjliggöra en smidig generationsväxling föreslås även att

viss avsättning med obeskattade medel skall få ske under innehavstuden. Denna avsättningsrätt är begränsad till högst 1077 av företagets värde. Eftersom sädana avsättningar inte skall förmögenhetsbeskattas. får ägaren en viss lättnad även vid den årliga förmögenhetsbeskattningen.

Utredningsförslaget har fått ett blandat mottagande. I allmänhet har man ställt sig förstående till att kapitalskattelättnader är nödvändiga. Den kritik

som har framförts kan sammanfattas på följunde sätt. De remissinstanser som företräder det allmännas intressen har unsett förstagen tekniskt alltför krängliga för att kunna hanteras av skattemyndigheterna. Även de remiss-

Prop. 1977/78: 40 25

instanser som representerar näringslivet har framfört likartade invändningar. Men från detta häll har kritiken framför allt tagit sikte på att problemen kring förmögenhetsbeskattningen inte löses genom utredningsförslaget.

För egen del anser jag att utredningsförslaget i allt väsentligt skulle lösa kapitalskatteproblemen kring generationsväxlingarna. Enligt mångas mening är emellertid behovet av lättnader kanske t.o.m. större vid den årligen återkommande förmögenhetsbeskattningen än vid engångsföreteelser såsom arv eller gåva. Jag delar denna uppfattning. Samtidigt som det är angeläget att generationsväxlingsproblemen får en tillfredsställande lösning måste också situationen under företagarens aktiva tid beaktas. Den skärpta progressionen vid inkomstbeskattningen i förening med de inflatoriska värdeökningarna har under senare år bidragit till att skärpa de problem som sammanhänger med förmögenhetsskatten. Nya regler bör alltså omfatta även denna skatt. I nuvarande läge, där det gäller att snabbt lösa ett akut problem i avvaktan på att vissa delar av kapitalskatteproblematiken hinner utredas ytterligare. är det angeläget att reglerna görs enkla och blir lätta att tillämpa både för enskilda och skattemyndigheter. Flera remissinstanser har ansett ull det föreliggande utredningsförslaget angående arvs- och gåvoskatterna är alltför komplicerat. bl. a. därför att det leder till att inkomstskättemyndigheter skall ta ställning till arvs- och gåvoskattefrågor som normalt ligger utanför deras kompetens. Dessa invändningar mot förslaget anser jag bärande. Med hänsyn till behovet av ett enkelt och

lättillämpat system bör de regler som nu genomförs så lång möjligt ges

samma form vid förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen och utför-

mas inom ramen för dessa skatter.

De förslag till lättnader som jag lägger fram i det följande är avsedda att tillämpas både på företag som drivs I direktägd form och på företag som drivs I bolagsform. I likhet med nuvarande lättnader omfattar förslagen inte företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller är före mäl för liknande notering och inte heller andra företag vars aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden.

3.2.2 Lättnader vid förmögenhetsbeskattningen

Kapitalskattelättnaderna bör enligt min mening utformas med utgängspunkt i förhällandena under familjeföretagarens aktiva tid och alltsä i första hand ta sikte på förmögenhetsbeskattningen. Som jag tidigare har nämnt är det dock angeläget att lättnaderna f.n. får en generell inriktning och i allt väsentligt får samma utformning vid all kapitalbeskattning. Det är därför önskvärt att nya regler om förmögenhetsskatten utformas så att de

med vissa kompletteringar kan användas även vid arvs- och gåvobeskatt-

ningen.

Från småföretagarnas sida har ibland yrkats att man helt skulle undanta

förmögenhet som har nedlagts i rörelse, jordbruk eller skogsbruk från förmögenhetsbeskattning. Mot en sädan lösning kan emellertid åtskilliga in-

Prop. 1977/78: 40 260

vändningar resas. Så langtgående skattelättnader kunde måhända försvaras så länge företaget inte byter ägare. Under den tid som ägaren driver verksamheten kan det sägas att det nedlagda kapitalet saknar särskilt ekonomiskt värde för honom utöver den avkastning som företaget lämnar. I fråga om avkastningen skulle inkomstbeskattningen vara tillräcklig. Situationen blir emellertid en annan när företaget säljs och ägaren uppbär en köpeskilling som han kan fritt disponera över. För att då inte ästadkomma restultat som för andra inkomsttagare och förmögenhetsägare framstår som

uppenbart stötande skulle det bli nödvändigt att skärpa realisationsvinst-

reglerna. För att ett skäligt hänsynstagande till tidigare ätnjutna skatteförmäåner skall bli möjligt. torde det även fordras att realisationsvinstreglerna differentieras med hänsyn tll innehavstidens längd. Sådana bestämmelser blir inte bara invecklade utan kan även ge nyckfulla resultat. Vidare skulle man få införa särskilda övergängsbestämmelser i fråga om äldre företagsinnehav. Modellen lämpar sig inte heller särskilt väl för arvs- och gåvobeskattningen. Den skulle där få förses med möjligheter till en efterföljande beskattning om mottagaren inom viss tid efter förvärvet avyttrar företaget. Med hänsyn till arvs- och gåvobeskattningens nuvarande utformning är detta emellertid inte möjligt utan en ingående detaljreglering med därav

följande kontrollsvårigheter. Enligt min mening kan knappast heller med

fog göras gällande att företagsförmögenheten helt bör undantas från förmögenhetsbeskattningen. Målet bör i stället vara att undanröja de särskilda svårigheter som denna beskattning ger upphov till.

Ett annat uppslag som har förts fram bl. a. vid remissbehandlingen är att beskatta företagsförmögenheter enligt en särskild och gynnsammare tariff än den som gäller för andra tillgångsslag. Denna lösning har emellertid en del tekniska olägenheter. Relativt komplicerade regler skulle få införas för behandlingen av förmögenhet i småföretag. Det skulle inte räcka att ta hänsyn till ägarens egna förhållanden utan man skulle även få ta ställning till hur man i fortsättningen bör utforma samtaxeringen med make och barn. som har del i företaget elter driver eget företag. Om man ersätter nu-

varande skattelättnader med ett system med dubbla tariffer, blir effekterna

i förhållande till nuvarande regler ojämna företagen emellan. Om man ä

andra sidan behåller nuvarande skattelättnader I det nya systemet skulle

man få en dubbelform av skattelättnader som verkar onödigt invecklad.

Som jag tidigare har nämnt beror familjeföretagens kapitalskattesvårigheter främst på att dessa skatter skall betalas med beskattade medel. En

lösning som då kunde förefalla naturlig skulle vara att vid ägarens inkomst-

taxering medge avdrag helt eller delvis för den förmögenhetsskatt som be-

löper på företaget. De erforderliga löncuttagen skulle härigenom kunna

sänkas avsevärt. En sådan avdragsrätt bryter dock mot nuvarande be-

skattningsprinciper, eftersom fysisk person f.n. inte får avdrag för svensk allmän skatt. Även bortsett härifrån är lösningen inte invändningsfri. Först

Prop. 1977/78: 40 27

vill jag nämna att den leder till vissa ojämnheter. Ett mindre företag ägt av en person med höga mhkomster skulle nämligen kunna ge större skattelättnader än ett större företag som ägs av en person med lägre inkomster. Vidare förutsätter en avdragsrätt av detta slag att beskattningsmyndigheterna skall kunna räkna ut hur mycket av den totala förmögenhetsskutten som belöper på tillgångar i rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Detta skulle kräva detaljerade och med nödvändighet invecklade regler, inte minst i det fall då skattskyldig innehar aktier 1 ett smäföretag som vid sidan av 1. ex. rörelse bedriver verksamhet som inte omfattas av skattelättnaderna. Likaså uppkommer avsevärda svårigheter om den skatteskyldige berörs av 80/85-procentsregeln. Modellen är dessutom svär att tillämpa vid arvs- och gävobeskattningen. Utredningsförslaget bygger visserligen på tanken att avdrag vid inkomsttaxeringen skall medges för arvs- och gåvoskatt. Förslaget blev emellertid starkt kritiserat och bör enligt min mening inte följas i den föreslagna formen. Jag vill slutligen framhålla att en avdragsrätt för förmögenhetsskatt — i likhet med några av de lösningar som jag tidigare har diskuterat aktualiserar trågan om kompenserande skärpning i den beskattning som sker när företaget avyttras. Ett ställningstagande till den frågan fordrar ytterligare utredningsundertag.

En lösning som har förordats av några remissinstanser bygger på tanken att den kapitalskatt som belöper på et företag inte omedelbart skall krävas ut av ägaren. Statens skatteanspråk skulle anstå till dess företaget säljs. Även bortsett frän de problem som en sådan lösning aktualiserar t.ex. i fråga om krav på ränta och ställande av säkerhet. kan den få mindre önskvärda effekter. Den förmögenhetsskatteskuld. som efter en längre innehavstid skulle vila på företaget. kan antas många gånger uppgå till sädana belopp att en försäljning blir omöjlig. I varje fall skulle en sådan betydande skatteskuld säkert ge upphov till försök att med mer eller mindre konstlade medel eliminera den vid en försäljning. Än vidare kräver denna till synes enkla modell åtskilliga kompletteringar. Jag vill här nämna att särskilda regler behövs för delförsäljningar samt vissa ägarskiften i samband med arv och gåva samt bodelning i anledning av skilsmässa. Om inte särregler införs för en del av dessa förvärv innebär modellen inte heller någon lösning på generationsväxlingsproblemen I familjeföretag.

En vtterligare modell som har presenterats från bl. ua. försäkringsföretagens sida bygger på tanken att man skulle anknyta lättnadsreglerna till särskilda arvsskatteförsäkringar. Vid sidan av de regler som arbetsgruppen föreslog skulle avdrag medges för premier som betalades in på sådana försäkringar. Eftersom jag inte är beredd att nu förorda avdragsrätt för kapitalskatter. blir modellen inte aktuell. Dessotom vill jag påpeka att förslaget om avdragsrätt för premier skulle komplicera vår redan invecklade försäkringsbeskattning.

Jag har i det föregäende velat belysa innebörden av några förslag som har förts fram I fråga om kapitalbeskattningen av småföretag. De redovisa-

Prop. 1977/78: 40 28

de förslagen återkommer i flera remissyttranden med något olika variationer. Gemensamt för förslagen är att de inte sällan medför komplikationer av praktisk natur eHer ganska tvärt bryter mot hävdvunna skattemässiga

principer. Som jag tidigare har nämnt fordras ytterligare utredningsarbete

innan man slutligt kan bedöma om någon av de föreslagna modellerna i en

eller annan form kan komma till användning på längre sikt. I det arbetet får

bl. a. göras avvägning mellan de skattelättnader som medges under innehavet av ett företag och beskattningen när företaget avyttras. Åtminstone tillsvidare är det enligt min mening angeläget att nya skattelättnader får en sådan form att de nägorlunda väl läter sig inpassas I det gällande systemet. Detta gäller inte minst därför att man riskerar att oavsiktligt öppna dörren för nya skatteflyktsåtgärder, om man utan noggrann utredning slår in på helt nya vägar inom detta område. Också av praktiska och administrativa skäl är det önskvärt att så längt möjligt kunna använda redan beprövade metoder.

Enligt min mening bör utgängspunkten f.n. vara att lättnaderna skall ta sikte på att lindra kapitalbeskattningen som sådan. Även om inkomstskat-

ten har stor indirekt betydelse för kapitalskatteuttaget är det lämpligast att

inrikta lättnaderna så att de får en omedelbar effekt vid kapitalbeskattning-

en. Både principiella och praktiska skäl talar också för att man försöker undvika att blanda samman kapital- och inkomstbeskattning.

De nuvarande skattelättnaderna är uppbyggda med utgångspunkt i inkomstskatteförfattningarnas värderingsregler. Sälunda fär ett lager i prin-

cip tas upp till 4027 av anskaffningsvärdet och inventarier till det lägsta belopp som skulle ha kunnat godtas vid inkomstberäkningen. För att inte fö-

retag vars tillgångar domineras av lager skall bli alltför gynnade i förhållande till andra företag har dessutom införts en särskild spärr, som innebär att minst 60 7 av företagets substansvärde skall redovisas som tillgång.

Denna utformning kan kritiseras från olika synpunkter. Reglerna är inte neutrala i förhållande till olika former av verksamhet. De stora möjligheterna till varulagernedskrivning vid inkomsttaxeringen gör att de lagerintensiva företagen — trots spärregeln — kommer att gynnas vid kapitalbe-

skattningen. På motsatt sätt missgynnas företag där andra tillgångar, 1. ex. anläggningstillgångar i form av fastigheter, dominerar. Så blir fallet t. ex. i

fråga om jordbruken, där den fasta egendomen vanligen utgör en mycket väsentlig del av tillgångarna. Vidare kan man från principiell synpunkt ifrå-

gasätta lämpligheten av att anknyta till inkomstbeskattningens värderingsregler. Lagernedskrivningen är tänkt att kunna användas i resultatutjäm-

nande syfte. Avskrivningarna på inventarier är visserligen i princip avsedda att motsvara faktisk värdenedgång, men även de har med tiden kommit att få inslag av resultatutjämning. Till det anförda kommer att hela före-

tagsbeskattningen f.n. är föremål för översyn. Det är inte möjligt att nu

ange hur konsolideringsreglerna kommer att utformas i framtiden. Det kan dock visa sig att reglerna ändras i sådan omfattning att de mindre än I dag

Prop. 1977/78: 40 29

lämpar sig som utgångspunkt för kapitalskattelättnader.

Samtidigt som lättnaderna nu utvidgas är det av anförda skäl önskvärt att reglerna får en något annorlunda utformning. Anknytningen till inkomstbeskattningen bör släppas. Härigenom blir det möjligt att uppnå större neutralitet i törhållande till företag som har olika sammansättning av

tillgångarna. Man bör I största möjliga utsträckning tillämpa normer som

ger samma resultat för alla förmögenheter som har nedlagts t rörelse, jordbruk och skogsbruk. Detta sker lämpligen genom att lättnadsreglerna i fortsättningen tar sikte på att reducera substansvärdet av hela företaget i stället för värdet av vissa tillgångsslag. Även om denna princip görs till huvudregel. blir det dock > av skäl som jag strax skall redovisa - nödvändigt att komplettera huvudregeln med en särskild spärregel.

Jag föreslår att huvudregeln för värdering av förmögenhet i småföretag

utformas på följande sätt. I ett första steg fastställs substansvärdet av den

förmögenhet som har nedlagts it rörelse. jordbruk eller skogsbruk. Substansvärdet bestäms enligt de principer som ligger till grund för nuvarande spärregel eller. med andra ord, enligt de värderingsregler som tillämpades före 1974 års reform. Värdesättningen vid inkomsttaxeringen blir inte bindande. Varulager skall enligt 4 § sista stycket lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt, SF tändrad senast 1976:332), tas upp till det värde som det kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Lagret skall därvid värderas som helhet utan hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning i detalj. Lager av djur på jordbruksfastighet tas upp till de värden som riksskatteverket (RSV) fastställer enligt punkt I femte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928: 370) eller — om sädant värde inte har fastställts för vissa djur — till allmänna saluvärdet. Vid varulagervärderingen skall hänsyn tas till inkurans och prisfallsrisk. Inventari-

er tas upp till anskaffningsvärdet efter avdrag för skälig avskrivning eller

utrangering. I praktiken innebär detta att de bokförda värdena i regel kan godtas. Fastigheter redovisas till taxeringsvärdet. Byggnadsföretagens lager av fastigheter och andra fastigheter som utgör lagertillgångar upptas lägst till detta värde. Övriga tillgängar i förvärvskällan värderas enligt nuvarande regler. Skulderna avräknas, varvid andra latenta skatteskulder än utskiftningsskatteskuld inte beaktas. Medel som innestår på skogskonto får dock även I fortsättningen redovisas till halva det nominella värdet,

medan hälften av vissa fondavsättningar fär tas upp som skuld.

Sedan skulder och andra avgående poster har avräknats. erhålles företagets substansvärde. Lättnader i förmögenhetsbeskattningen bör medges i form av en väsentlig reduktion av substansvärdet. Jag föreslär att det skat-

tepliktiga förmögenhetsvärdet bestäms till 307 av substansvärdet. Hiär-

igenom uppnår man att småföretagens förmögenhetsvärde i förhållande till

nuläget sänks med hälften i de fall då nuvarande spärregel är tillämplig. I övriga fall blir sänkningen ännu större.

Prop. 1977/78: 40 30

Som jag redan har nämnt är det nödvändigt att komplettera huvudregeln med en särskild spärregel. De föreslagna lättnaderna är I första hand avsedda för dem som är småföretagare eller jordbrukare It egentlig mening. Det är givetvis inte önskvärt att reglerna får den effekten att de stimulerar till spekulation av olika slag. Risken för att kapitalskattelättnader skall få en sådan effekt har framhållits bl. a. vid remissbehandlingen av det förslag som företagsskatteberedningens arbetsgrupp har lagt fram. De problem som här aktualiseras blir något olika beroende på om det är fråga om elt rörelsedrivande företar eller ett företag inom jordbruk eller skogsbruk.

Vad först beträffar jordbruksfastigheter har på senare tid kunnat märkas

en ökad efterfrågan på sådana fastigheter. Detta är i stor utsträckning en

följd av det inflationsskydd som kapitalinvesteringar i fastigheter har visat sig ge. Jordbruksfastigheter har blivit attraktiva kapitalplaceringsobjekt. vilket har medverkat till att höja fastighetspriserna ull men för de aktiva jordbrukarna. En sänkning av de skattepliktiga förmögenhetsvärdena till 3077 av substansvärdet skulle I hög grad förstärka denna efterfrågan och vuerligare pressa priserna I höjden. Farhågor i den riktningen har också uttulats under remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag. Jag anser det angeläget att försöka undvika att man genom skattelättnaderna stimulerar s.k. passivt ägande av jordbruksfastigheter. Lättnaderna borde därför i princip förbehållas dem som själva aktivt bedriver jordbruk eller sköogsbruk. Avsevärda svärigheter uppkommer dock när det gäller att precisera ett krav på aktivt deltagande. De provisoriska regler om kapitalskattelättnader för familjeföretag som infördes år 1970 och tillämpades vid 1972-1974 års taxeringar uppställde bl. a. kräv på att företaget skulle utgöra viss minsta del av ägarens förmögenhet och att han skulle ha sin huvudsakliga inkomst från företaget. Dessa bestämmelser var svårtillämpliga och fick vissa mindre önsk värda effekter. De kunde bl. a. leda till att en hel del skattskyldiga tämligen godtyckligt kom att ställas utanför det gynnade området. Om nämligen den skattskyldiges inkomstförhällanden varierade mellan olika är. kunde detta leda till att han ett är fick och ett annat år inte fick skattelättnader. Jag anser därför att starka skäl talar mot en lösning av här antytt slag. Enligt min mening skulle det vara lämpligare att uppställa krav som direkt avsåg den skuttskyldiges faktiska arbetsinsats på fastigheten. Det visar sig emellertid vara synnerligen svårt att formulera ett krav som å ena sidan ger det resultat som åsyftas I såk och som å andra sidan blir möjligt att hantera i den praktiska tillämpningen. Man måste därför finna någon annan utväg. .

Jag anser att man kan få en godtagbar lösning om man +: I stället för att ta sikte på fastighetsägarens person och hans aktivitet i förvärvskällan — utformar en särskild spärregel som garanterar att förmögenhetsvärdet av förvärvskällan inte på grund av reduktionen av substansvärdet kommer att understiga det skattepliktiga förmögenhetsvärdet enligt nuvarande regler

Prop. 1977/78: 40 31

av sådana tillgångar som speciellt kan antas utgöra kapitalplaceringsobjekt för passiva jordägare. Det gäller i första hand mark och växande skog. bostadsbyggnader och vissa för jordbruket och skogsbruket obehövliga byggnader. s. k. överbyggnad. Spärregeln bör alltså åstadkomma att värdet av förvärvskällan inte på grund av reduktionen av substansvärdet tas upp till lägre belopp än vad som motsvarar det skattepliktiga värdet av den förmögenhet som har lagts ner i dessa tillgångar. Däremot bör värdet av produktiva investeringar i t.ex. ekonomibyggnader. inventarier och lager ligga utanför spärregeln.

Det skattepliktiga värdet enligt nuvarande regler av förmögenhet som

enligt det sagda bör omfattas av spärregeln utgörs I princip av taxeringsvärdet på mark. skog. bostadsbyggnader och överbyggnad minskat med de skulder som är hänförliga till samma tillgångar. Taxeringsvärdet på tillgångarna erhålles genom att jordbrukstasughetens hela taxeringsvärde minskas med den del av det taxerade byggnadsvärdet som avser ekonomibyggnader. Svårare är det att bestämma hur stor del av skulderna som belöper på ullgångarna i fråga. Det är i praktiken ofta inte möjligt att på ett tillfredsställande sätt utreda hur skulderna fördelar sig på olika tillgångar I förvärvskällan. Enligt min mening är det därför nödvändigt att vid tillämpningen av spärregeln genomgående använda en proportioneringsmetod.

som innebär att de totala skulderna i förvärvskällan fördelas på de olika

tillgångarna i förhållande till tillgångarnas förmögenhetsvärde. Med skulder avses I detta sammanhang låneskulder, leverantörskulder, mervärdeskatteskulder och andra avdragsgilla skulder i förvärvskällan, däremot inte

sådana avgående poster som fond- eller garantiavsättningar och inte heller

den skattskyldiges privata skatteskulder.

Jag föreslår således beträffande jordbruk och skogsbruk att huvudregeln om reduktion av substansvärdet tll 30 f£ kompletteras med en spärregel av det innehåll som jag här har angivit. Ett exempel kan belysa hur spärregeln fungerar. Antag att det oreducerade värdet av tillgångarna i förvärvskällan uppgär till 3 milj. kr. och låneskulderna till I milj. kr. Substansvärdet, som då är 2 milj. kr., skall enligt huvudregeln reduceras till 0,6 milj. kr. Antag vidare att taxeringsvärdet, minskat med den del av byggnadsvärdet som avser ekonomibyggnader, uppgår till 2 milj. kr. På detta tillgångsvärde skall 2/3 av skulderna eller 0,66 milj. kr. anses belöpa. Det lägsta värde som enligt spärregeln skall tas upp till beskattning blir då (2-0,66 =) 1,33 milj. kr. Ändras förutsättningarna så att hela tillgångsvärdet ligger i mark

eller andra tillgångar som omfattas av spärregeln, skulle hela substansvärdet — liksom i dag — bli beskattat. Om ä andra sidan taxeringsvärdet av

mark m. m. uppgår till i milj. kr., blir det beskattningsbara förmögenhetsvärdet av förvärvskällan (1-1/3x1=) 0.66 milj. kr. Generellt gäller att spärregeln träder i funktion endast i de fall då värdet av mark m. m. överstiger 30 7% av hela tillgångsvärdet.

Jag övergår nu till frågan om behovet av en särskild spärregel vid värde-

Prop. 1977/78: 40 32

ring av rörelse. Även hir föreligger samma svårigheter att på ett tillfreds-

ställande sätt formulera ett krav på aktivitet i förvärvskällan. Även bort-

sett härifrån är det tveksamt om ett sådant krav skulle vara önskvärt. Särskilt på senare tid har uttalats starka önskemål om att man borde underlätta smålöretagens finansiering genom att stimulera utomstående personer att placera kapital i dessa företag. Det skulle då inte vara lämpligt att utesluta sådana personer från skattelättnaderna.

Det är inte på samma sätt som i fräga om jordbruksfastigheter vanligt att en rörelse som sådan förvärvas I rent spekulationssyfte. En rörelse kan däremot omfatta tillgångar som är väl lämpade som kapitalplaceringsobjekt, t.ex. fastigheter eller värdepapper. Gällande rätt innehåller vissa garantier mot att en verksamhet som närmast avser förvaltning och omplacering av privata förmögenhetstillgångar behandlas som rörelse. För att en verksamhet som omfattar 1. ex. innehav, förvaltning och omsättning av

fastigheter skall anses som rörelse fordras att fastigheterna köps och säljs i

sådan omfattning att verksamheten blir att betrakta som vrkesmässig handel med fastigheter. I normalfallet kommer inte ens ett stort innehav av t.ex. hyresfastigheter att falla under rörelsebegreppet och försäljningarna behandlas då inte heller som rörelse utan som tillfällig förvärvsverksamhet och beskattas enligt realisationsvinstreglerna. Några kapitalskattelättnader blir i så fall inte aktuella. Vissa på senare är uppmärksammade fall av

spekulation i hyresfastigheter o. d. skulle således inte beröras av mina för-

slag till skattelättnader.

Det kan dock inte uteslutas att det i praktiken uppkommer fall där en verksamhet som faller under rörelsereglerna är av sådan art att den i princip inte borde omfattas av skattelättnuderna. Det skulle givetvis vara önskvärt att undanta dessa fall från lättnadsreglerna. Vid närmare övervägande visar det sig emellertid att detta möter stora tekniska svårigheter. Om man t.ex. önskade undanta vissa former av fastighetshandel skulle betydande gränsdragningsproblem uppkomma. Så har t. ex. en byggmästare inte sällan en blandad verksamhet i den meningen att han vid sidan av den egentliga byggnadsverksamheten bedriver handel med fastigheter. Någon anled-

ning att undanta sådan fastighetshandel från de föreslagna lättnadsreglerna

finns I allmänhet inte. Ett komplicerat regelsystem fordras för att i dessa och liknande fall nå fram till en godtagbar gränsdragning. Vad jag nu har sagt om fastigheter gäller även t.ex. verksamhet som avser värdepapper.

Jag är därför inte beredd att f. n. föreslå någon begränsning av skattelättna-

derna till vissa typer av rörelse.

Även I fråga om rörelse kommer jag därför till slutsatsen att man bör löså det här behandlade problemet genom en särskild spärregel som garanterar att företagets beskattningsbara förmögenhetsvärde inte på grund av re-

duktionen av substansvärdet kommer att understiga värdet av den förmö-

genhet som har investerats i vissa typiska kapitalplaceringsobjekt. Spärrregeln bör i princip omfatta fastighetsinvesteringar. Eftersom företagens

Prop. 1977/78: 40 33

byggnadsinvesteringar I flertalet fall mäste betraktas som sådana produktiva investeringar som bör falla utanför spärregeln. bör denna begränsas till det taxerade maurkvärdet av fastigheter som ingår i rörelse. Man kunde överväga att också låta spärregeln omfatta andra tillgångsslag, t.ex. vissa företags innehav av värdepapper. Här uppkommer dock gränsdragningsproblem av det slag som jag tidigare har berört. Jag vill därför f.n. inte

föreslå att andra rörelsetillgängar än fastigheter omfattas av spärregeln.

Vid spärregelns ullämpning skall skulderna — liksom när det gäller jordbruksfastigheter — fördelas på tillgångarna i förvärvskällan i förhållande till tillgångarnas skattepliktiga förmögenhetsvärde. Beträtfande effekterna av spärregeln kan jag hänvisa till vad jag har anfört i fråga om jordbruksfastigheter.

Företagsskatteberedningens arbetsgrupp har även föreslagit särskilda

regler för fidetkommissens vidkommande. Fideikommissegendom föreslas

vid förmögenhetsbeskattningen få värderas enligt de regler som gäller för nyttjanderätter. En spärr föreslås dock som innebär att värdet inte får understiga hälften av annars tillämpligt värde. Enligt min mening kan det ifragusättus om specialbestämmelser av sådant slag bör införas. Skälig hänsyn

till fideikommissens situation kan i stället tas genom att dessa får tas upp ull 207-4 stället för 307 av substansvärdet. Jag föreslår att en sådan regel

införs vid förmögenhetsbeskattningen. Vid arvsbeskattningen behövs van-

ligen inte någon motsvarande regel. Detta beror på att ett fidetkommiss skall upphöra vid den nuvarande fideikommissariens död och att egendo-

men då tillfaller den avlidnes rättsinnehavare med äganderätt. Om rege-

ringen ger dispens och läter ett fidetkommiss fortleva ytterligare en genera-

tion skall arvsskatten enligt nuvarande regler beräknas som om egendomen hade förvärvats med nyttjanderätt. Detta innebär att arvsskatten beräknas på det kapitaliserade värdet av avkastningen från fideikommissegendomen. Denna egendom värderas enligt de regler som gäller vid äganderätt. Avser fideikomisset ett jordbruk, kommer värdet av detta enligt

mitt förslag beträffande arvsskatten att beräknas till 307 av substansvär-

det. Avkastningen beräknas med utgångspunkt i detta reducerade värde. Med hänsyn härtill behövs inte heller i detta fall någon 20-procentregel. De särskilda spärreglerna bör inte tillämpas när egendom innehas eller - i undantagsfall -- övertas med fideikommissrätt.

Mina förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen kan sammanfattas

på följande sätt. I ett första steg skall man fastställa substansvärdet av för-

mögenhet som har lagts ner i ett småföretags rörelse. jordbruk eller skopsbruk. Substansvärdet bestäms oberoende av inkomstbeskattningens värderingsregler. I ett andra steg reduceras substansvärdet till 3077. Om den skattskyldige äger fastighet som ingär i förvärvskällan, får reduktionen

dock inte leda till att värdet av förvärvskällan kommer att understiga ett

visst lägsta belopp. Detta belopp bestäms med utgångspunkt i ett tillgångsvärde, som för jordbruk och skogsbruk motsvarar fastighetens taxerings- 3 Riksdagen L977178.1 sand. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 34

värde minskat med den del av byggnadsvärdet som avser ekonomibyggnader och som för rörelse motsvarar fastighetens taxerade markvärde. Minimibeloppet erhålles sedan man från det nu nämnda tllgångsvärdet har avräknat de skulder i förvärvskällan som efter proportionering belöper på tillgångsvärdet.

Förslaget leder ull en avsevärd nedsättning av de beskattningsbara förmögenhetsvärdena på småföretag. Bortser man från de särskilda spärreg-

lerna, som blir tillämpliga bara i de fall då markvärde m. m. överstiger 30 &

av det totala tillgångsvärdet. kommer de skattepliktiga förmögenhetsvärdena som redan nämnts att sänkas med minst hälften. Reduktionen av substansvärdet blir inte beroende av hur förmögenheten är fördelad på olika tillgangsslag i andra fall än då spärreglerna är tillämpliga. Minskningen i skattepliktigt förmögenhetsvärde leder givetvis genomgående ull att förmögenhetsskatten sätts ned. I normalfallet leder detta till att behovet av

uttag av överlön och därmed belastningen på företaget tinklusive arbetsgi-

varavgifter) minskar avsevärt. Följande exempel belyser detta. Antag att en skattskyldig driver ett företag i aktiebolagsform och att företagets substansvärde uppgår till 1.0 milj. kr.. vilket enligt nuvarande regler motsvarar ett lägsta skattepliktigt förmögenhetsvärde av 0,6 milj. kr. Antag vidare att han önskar göra sådana uttag från företaget att han efter skatt får samma disponibla inkomst som en löntagare utan beskattningsbar förmögenhet erhäller vid en lön på 60.000 kr. Merbelastningen på företaget på grund av uttag för förmögenhetsskatt reduceras i så fall från ca 29000 kr. tll ca

4000 kr. eller med drygt 85. Ändras förutsättningarna så att substans-

värdet uppgår till 2,2 milj. kr. — motsvarande ett lägsta skattepliktigt förmögenhetsvärde av 1.3 milj. kr. enligt nuvarande regler — och jämförelselönen uppgär till 100.000 kr.. minskar extrabelastningen på företaget från ca 157 000 kr. till ca 46 000 kr. eller med 712. I de fall då substansvärdet av ett småföretag överstiger ca 2,2 milj. kr. kommer lättnadsreglerna i många fall inte att få den fulla effekt som motsvarar det halverade förmögenhetsvärdet. Detta beror på att skattskyldiga med stora förmögenhetsinnehav ofta redan nu får sin skatt väsentligt nedsatt enligt den s.k. 80/85-procent-

regeln. I princip innebär denna regel att en fysisk persons sammanlagda skatt inte får överstiga et visst spärrbelopp. Detta belopp motsvarar 80 'Z. av den statligt beskattningsbara inkomsten till den del den inte överstiger

200000 kr. och 852 av överskjutande inkomstbelopp. En skattskyldig med stor förmögenhet kan redan i dag ha fått skatten nedsatt ull spärrbeloppet. Om hans totala skatt efter genomförandet av mitt förslag understiger spärrbeloppet, leder förslaget fortfarande till skattelättnader, om än mindre än som hade varit fallet utan existensen av 80/85-procentregeln. Antag att företaget i det senaste exemplet har ett substansvärde av 3.0 milj. kr., vilket enligt nuvarande regler ger ett lägsta skattepliktigt förmögen-

hetsvärde av 1,8 milj. kr. Ägarens förmögenhetsskatt är då normalt nedsatt

på grund av 80/85-procentregeln och den ytterligare lättnaden på grund av

Prop. 1977/78: 40 ' tin

mitt förslag — som reducerar den skattepliktiga förmögenheten till 0,9 milj. kr. — blir därför förhållandevis mindre än i de tidigare fallen. Likväl gäller fortfarande att merbelastningen på företaget på grund av förmögenhetsskatten kommer att ungefär halveras. Jag vill också nämna att exemplet utgår ifrån att ägaren ensam har inkomst. Om även maken har inkomst, kommer 80/85-procentregelns begränsningeffekt att bli mindre och den eftfektiva lättnaden till följd av mitt förslag alltså större. Med ökande substansvärde hos företaget — eller vid fall av mer betydande förmögenhetsinnehav utöver det som ligger i smäföretaget — kommer man emellertid till fall där mitt förslag inte leder till nagra skattelättnader. Begränsningen genom 80/85-procentregeln blir där effekuv såväl med dagens förmögenhetsvärdering av företaget som enligt de föreslagna reglerna. Man kommer här in på frågan om den allmänna avvägningen av inkomst- och förmögenhetsskatteuttaget vid de största förmögenhetsinnehaven. Den frågan faller inom det område som 1972 års skatteutredning har i uppgift att se över. Det kan finnas anledning att ta upp frågan när ställning med tiden tas till skatteutredningens förslag. Jag vill dessutom understryka att även de nu berörda fallen omfattas av mina förslag till lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen.

Det förslag till arvsskattelättnader som den särskilda arbetsgruppen inom företagsskatteberedningen presenterade angavs sänka räntabilitetskravet från 30-507 till 10-202 räntabilitet på eget kapital före skatt. Denna effekt skulle uppnås för den som behöll ett ärvt företag i minst 20 år. De lättnader i kapitalbeskattningen som jag förordar har en annan inriktning. För det första omfattas förmögenhetsskatten och vidare är det avsett — vilket jag strax skall återkomma till — att lättnaderna vid arvsbeskattningen skall kunna åtnjutas även om arvingarna inte behåller företa-

get. Det är därför svärt att jämföra de båda förslagens effekter i olika situa-

tioner. Det finns dock anledning att anta att mina förslag rörande förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningen sammantagna normalt medför ungefär samma sänkning av lönsamhetskraven som arbetsgruppens förslag skulle ha gjort i de fall då det hade kunnat utnyttjas fullt ut.

De totala årliga kapitalskatterna på tillgångar 1 småföretag kan f. n. beräknas uppgå till ca 150 milj. kr. Mina förslag beträffande förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt kan tillsammans beräknas sänka kapitalskatterna på sådana tillgångar till 50 äå 60 milj. kr. per år. Härtill kommer att förslagen minskar behovet av löneuttag från småföretagen.

Beträffande tillämpningen av de nya reglerna vill jag slutligen tillägga följande. De föreslagna lättnaderna avser bara förmögenhet som har nedlagts i rörelse. jordbruk eller skogsbruk. För annan förmögenhet skall kapitalskatt naturligtvis betalas efter vanliga regler. Drivs verksamheten i bolagsform måste man kunna avgränsa bolagets tillgångar och skulder från aktieägarens privata förmögenhet. Om bolaget vid sidan av rörelse. jordbruk eller skogsbruk har annan förvärvskälla, t. ex. hyresfastighet. blir det

Prop. 1977/78: 40 36

också nödvändigt att vid värderingen av aktierna i bolaget avgöra hur bolagsförmögenheten fördelar sig på de olika förvärvskällorna. Om rörelse, jordbruk eller skogsbruk drivs i direktägd form måste man på motsvarande sält dra gränsen mellan vad som hör till verksamheten och vad som är företagarens privata förmögenhet eller ingär i förvärvskälla som inte omfattas av skattelättnaderna. Jag är medveten om att det i det enskilda fallet kun vara svårt att göra dessa gränsdragningar. Problemen föreligger redan i dag men gränsdragningarna får givetvis större betydelse när skattelättnaderna för vissa tillgångsslag utvidgas. Det är därför viktigt att man i taxeringsarbetet ägnar uppmärksamhet åt dessa frägor.

De nya reglerna om lättnader vid förmögenhetsbeskattningen bör tillämpas första gången vid 1979 års taxering.

3.2.3¶Lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen

Jag hur i det föregående beskrivit hur jag anser utt kapitalskattelättnaderna f. n. bör utformas under företagarens aktiva tid. dvs, vid förmögenhetsbeskattningen. Frågan är nu hur generationsväxlingsproblemen bör behandlas. dvs. vad som bör gälla vid arvs- och gåvobeskattningen. Arvsoch gåvobeskattningen bör inte vara utformad så att man hindrar eller onö-

digtvis försvårar att ett småföretag förs över till nästa generation. Skatter-

na vid arv och gåva måste hällas på sådan nivå att det från företagsekonomiska utgångspunkter blir möjligt för en eller flera arvingar eller andra närstående att överta företaget och driva det vidare. De förslag som jag har lagt fram beträffande förmögenhetsskatten är utformade med tanke på att de även bör kunna tillämpas vid arvs- och gåvobeskattningen. Såväl 30procentregeln som de särskilda spärreglerna bör alltså enligt min mening tillämpas även vid arv och gåva. Frågan är emellertid om skattelättnaderna vid arv och gåva I nägot eller några avseenden bör vara mer omfattande eller mer begränsade än vid förmögenhetsbeskattningen.

Kapitalskattelättnaderna har f.n. samma räckvidd vid förmögenhetsoch arvsbeskattningen. Däremot är de villkorade vid gåvobeskattningen.

BI. a. krävs för skattelättnad att gåvan avser all givarens rätt till det bort-

givna företaget och att gävan är förbehällslös. Mottagaren måste också behålla egendomen I minst fem år. I annat fall återtas tidigare medgiven skattelättnad. Det kunde ifrågasättas att läta motsvarande villkor gälla även vid förvärv genom arv eller testamente. Det avgörande skälet för det skulle vara att arvsskattelättnaderna i huvudsak motiveras av att man vill underlätta för arvingarna att ta över ett småföretag. Detta skäl förlorar i styrka om dödsboet eller arvingarna kort tid efter företagarens död säljer företaget och får en köpeskilling som kanske avsevärt överstiger det skattemässiga värdet på företaget. Villkoret kunde få den utformningen att skatte-

lättnad medges endast om företaget inte säljs inom förslagsvis fem år efter dödsfallet. Om dödsboet avyttrar företaget inom denna tid, får hela arvs-

Prop. 1977/78: 40 37

skatten räknas om. Skulle efter arvskifte en arvinge inom samma tid sälja företaget eller sin andel i det. får den på honom belöpande urvsskatten räk-

nas om.

Mot en sådan lösning kan emellertid riktas flera invändningar. Att spärrregler av här ifrågavarande slag behövs vid gåva sammanhänger med att gi-

vare och gåvotagare annars skulle kunna handla i sumförstand och skaffa

sig obehöriga skatteförmåner. Vid arv saknas möjligheter till sådan spekulation. Vidare kan en spärregel vara oläglig från företagets synpunkt. Efter en företagares död kan det vara svårt att finna en lämplig efterträdare inom arvingarnas krets. För att få del av skattelättnaderna skulle arvingarna ändå behöva behålla företaget under ett antal är. Tidsgränsen skulle alltså i sådana fall kunna försvåra en från företagets synpunkt önskvärd försäljning till utomstäende.

En spärregel skulle också aktualisera svåra gränsdragningsproblem. Ftt dödsbo kan vilja sälja företaget till någon av delägarna. Mot en sådan för-

säljning finns inte anledning att ingripa med en hårdare arvsbeskattning.

Man kan även tänka sig att någon närstående som inte är dödsbodelägare önskar överta företaget och att just en lindrigare arvsbeskattning i hög grad

skulle underlätta ägarskiftet. Man kan inte heller bortse ifrån att spärrar av

här diskuterat slug kommer att inbjuda till missbruk och försök till kringgäende. Slutligen kan det ocksä framstå som godtyckligt att ingripa mot en försäljning 1. ex. fyra år efter dödsfallet men låta en kanske minst lika vinstgivande avyttring efter sex år gå fri.

Med tanke på det förhållandevis ringa behovet av en spärregel i arvsfallen och med hänsyn till de svårigheter som jag nu har redovisat anser jag att man bör avstå från en sådan regel vid arvsbeskattningen. De nu gällan-

de spärrarna vid gåva bör däremot behållas.

Mitt förslag beträffande arvs- och gåvobeskattningen är därför att lättna-

der i princip skall medges på samma sätt och i summa omfattning som vid

förmögenhetsbeskattningen. I ett par avseenden finns det dock skäl att vid arvs- och gåvobeskattningen medge lättnader som saknar motsvarighet vid förmögenhetsbeskattningen.

Arvs- och gåvoskatterna har karaktär av engångsskatter. I det enskilda fallet kan dessa skatter uppgå till avsevärda belopp. F. n. finns det vissa möjligheter att få unstånd med skattens betalning. De nuvarande reglerna är dock för restriktivt utformade för att alltid kunna tillgodose småföretagens speciella situation. Anståndsreglerna bör därför kompletteras med speciella föreskrifter av ungefär den innebörd som har föreslagits av företagsskatteberedningens arbetsgrupp.

Jag föreslår att dödsbo, arvinge, testamentstagare eller gåvotagare skall kunna medges rätt att betala den arvs- eller gåvoskatt som belöper på ett småföretag genom högst 20 ärliga inbetalningar. Med småföretag förstås då varje sådant företag som omfattas av de särskilda lättnadsreglerna. Skat-

ten skall erläggas med lika årliga belopp. För att undvika alltför utdragna

Prop. 1977/78: 40 38

amorteringar bör det föreskrivas att varje äarsbelopp mäste uppgå till minst 3 000 kr. Uppgår arvsskatten exempelvis tll 18 000 kr.. blir anständstiden sex år. Någon vtterligare beloppsgräns är knappast behövlig. Beslut om anstånd bör meddelas av beskattningsmyndigheten, dvs. vederbörande tingsrätt eller länsstyrelse. Medges anständ skall liksom nu ränta erläggas och säkerhet ställas. I fråga om kraven på säkerhet biträder jag arbetsgruppens förslag. Aktier i företaget bör således godtas.

Arbetsgruppen har även behandlat arvs- och gåvobeskattningen vid täta dödsfall. F.n. efterges arvs- eller gåvoskatt. om mottagaren dör inom ett år efter skattskyldighetens inträde. Gruppen föreslår att denna tid förlängs till 10 år och att eftergiftsbeloppet successivt avtrappas inom tidsperioden. Enligt min mening är en sådan uppmjukning välmotiverad och jag biträder därför arbetsgruppens förslag även i denna del.

Likaså ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag angäende avskriv-

ningsunderlag vid vissa benefika förvärv. Jag föreslar att tidigare ägares

restvärde vid inkomstbeskattningen skall anses som anskaffningsvärde vid

övertagande genom arv och testamente oberoende av om annat värde har legat till grund för arvsskatteberäkningen. I likhet med arbetsgruppen anser jag att man i avvaktan på företagsskatteberedningens förslag bör avstå från längre gående ändringar I reglerna om avskrivningsunderlag.

De nya reglerna om arvs- och gåvoskatt bör tillämpas i de fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. Nyssnämnda ändring av

reglerna om avskrivningsunderlag vid benefika förvärv bör tillämpas

fr.o.m. 1978 års taxering.

Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla att den skattemässiga situation som uppkommer vid arv och gåva av småföretag har många likheter med den som inträder när nägon köper ett sådant företag. Den person som ärver företaget eller får det i gåva kan bl. a. behöva göra stora löneuttag för alt täcka arvs- eller gåvoskatten. Mina förslag till nya värderingsregler och ökade möjligheter till anständ kommer i förening med bl. a. det förslag om utvidgade möjligheter till dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975: 1385) som chefen för justitiedepartementet lägger fram att

väsentligt minska svårigheterna, Detta hindrar inte att vissa problem fort-

farande kvarstår. Som jag tidigare har nämnt bör denna fräga liksom frågan om arvs- och gåvoskattelättnadernas utformning utredas vtterligare.

3.2.4. Författningsförslag

De nya bestämmelserna om lättnader vid förmögenhetsbeskattningen bör tas in i punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 §§ SF och där ersätta det nuvarande tredje stycket.

AV tredje stycket i dess föreslagna nya lydelse framgår att inkomsttaxe-

ringens värderingsregler inte längre skall vara bestämmande vid förmögenhetsberäkningen. Tredje stycket innehåller särskilda föreskrifter för värderingen av inventarier och lager. Bestämmelserna överensstämmer i prin-

Prop. 1977/78: 40 39

cip med de värderingsregler som gällde före 1974 ärs lagändringar. Övriga tillgångar värderas enligt 4 § och punkterna 1. 3 och 4 av anvisningarna till 3 och 4 88.

I det nya fjärde stycket anges att skulder och andra avgående poster skall avräknas enligt bestämmelserna I 5 §. Härav följer bl. a. att avdrag kan medges för garantiavsättningar. Hänsyn skall i princip inte tas till andra latenta skatteskulder än utskiftningsskatteskuld. Ett undantag är dock att medel på skogskonto även i fortsättningen får tas upp till halva värdet och att hälften av vissa fondavsättningar får avräknas som skuld.

Substansvärdet av förvärvskällan beräknas enligt nu angivna principer. Om skulder och andra avgående poster överstiger värdet av tillgångarna. får resterande skuldbelopp avräknas mot den skattskyldiges övriga skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Leder beräkningen till överskott, får förmögenhetsvärdet av förvärvskällan enligt bestämmelserna i det nya femte stycket sättas ner till 30 2 eller — i fräga om fideikommiss — 20 'v av det överskjutande värdet.

De s. k. spärreglerna har tagits in i det nya sjätte stycket. Reduktionen

av substansvärdet enligt femte stycket får inte leda till att förvärvskällans

förmögenhetsvärde kommer att understiga visst minsta belopp. Vid beräkning av detta belopp tas jordbruksfastighet upp ull taxeringsvärdet minskat med den del av det taxerade byggnadsvärdet som hänför sig till ekonomibyggnader. Fastighet i rörelse tas upp till det taxerade mark värdet. Fastighet skall beaktas endast om den ägs av den skattskyldige eler — när fråga är om värdering av aktier it ett småföretag - av bolaget i fråga. Arrenderad fastighet eller fastighet som innehas med fiderkommissrätt beaktas således

inte. Från nu angivna fastighetsvärden avräknas så stor del av skulderna i

förvärvskällan som dessa fastighetsvärden utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskällan. Vid beräkning av sistnämnda värde skall givetvis fastigheternas hela taxeringsvärde beaktas.

AV sjunde stycket framgår alt de nya reglerna — liksom nuvarande lätt-

nader — inte bara är tillämpliga på företag som drivs i direktägd form utan

även på företag som drivs genom juridisk person.

Mina förslag till lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen föranleder ändring av 228 I mom., 238,55 §S Loch 2 mom. samt 56 § lagen (1941:416) om arvs- och gåvoskuatt, AGL.

För att klargöra att de föreslagna lättnaderna — i likhet med de nuvarande — inte omfattar företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller

är föremål för liknande notering och inte heller andra företag vars aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden bör ett förtydligande göras 14 § SF och 23 § första stycket AGL.

Förslaget till nya regler för beräkning av avskrivningsunderlag vid vissa

benefika förvärv medför ändring av punkt 3 bh av anvisningarna till 29 §

KL.

Prop. 1977/78: 40 40

3.3 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 331 ledning

Genom lagstiftning under våren 1976 infördes ett antal särregler för beskattningen av s. k. fämansföretag och intressenter i sådana företag (prop.

1975/76: 79. SKkU 1975/76: 28, rskr 1975/76: 171, SFS 1976: 85-87). Med

fåmansföretag avses i första hand aktiebolag. ekonomiska föreningar och handelsbolag vars aktier eller andelar innehas av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Bestämmelserna hade till syfte att vid inkomstbeskattningen skapa rättvisa mellan olika företagsformer genom att minska de beskattningsfördelar som fåmansföretagen ansågs ha haft tidigare i förhållande till verksamhet som bedrivs utan förmedling av juridisk person.

Med det nya regelsystemet har man därför i första hand tagit sikte på såda-

na transaktioner som har kunnat genomföras av den anledningen att något reellt tvåpartsförhållande inte har förelegat mellan företaget och dess ägare. Sådana transaktioner kan t. ex. ha bestått I att man i fåmansföretaget har träffat för ägarna särskilt förmånliga avtal om disposition av bil och lokaler eller att man har tillämpat en felaktig prissättning vid överlätelse av egendom mellan företaget och ägarkretsen. Avsikten med den nya lagstiftningen har å andra sidan inte varit att genomföra någon allmän skärpning av beskattningen av fåämansföretagen.

I samband med tillkomsten av lagstiftningen om fåmansföretag uttrycktes i olika sammanhang farhågor för att reglerna I många fall skulle få inte önskvärda beskattningsetffekter. Kritiken avsåg bl. a. de genom lagstift-

ningen genomförda begränsningarna I rätten att vid inkomsttaxeringen för-

dela inkomst från företaget mellan företagsledaren och hans make och barn.

På förslag av den nya regeringen gjordes hösten 1976 en uppmjukning av villkoren för individuell beskattning av make och barn (prop. 1976/77: 41. SkU 1976/77: 12. rskr 1976/77: 97. SFS 1976: 1094-1098).

Reglerna har nu hunnit vara i kraft under ca ett och ett halvt år och de har tillämpats vid 1977 års taxering. Jag har från taxeringshåll inhämtat att erfarenheterna av regelsystemet i stort sett är goda. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte skäl att nu göra någon mer genomgripande översyn av lagstiftningen på området. Detta utesluter inte att det i ett senare skede, då ytterligare erfarenheter har vunnits vid tillämpningen. kan finnas anledning att se över systemet. På ett par punkter finns det emellertid skäl att redan nu vidta vissa justeringar. Kritiken av reglerna har varit särskilt stark när det gäller värderingen av bilförmåner och behandlingen av tantiemavsättningar. Jag delar uppfattningen att reglerna i dessa avseenden inte är tillfredsställande och att en omedelbar justering är påkallad. Jag kommer därför i det följande att föreslå ändrade regler på dessa områden.

I detta sammanhang vill jag nämna att man från småföretagarhäll också har riktat kritik mot att taxeringsmyndigheterna ofta har intagit en restrik-

Prop. 1977/78: 40 41

tiv hållning till egenföretagares yrkanden om avdrag för utbildningskostna-

der. Man har också efterlyst regler som skulle ge egenföretagarna möjligheter att vid taxeringen få avdrag för konsultkostnader som uppkommer i samband med upprättandet av självdeklarationer och vid taxeringsprocesser. Enligt min mening finns det dock inte något behov av att nu ändra beskattningsreglerna på dessa områden. För fåamansföretagen gäller här samma regler som för andra skattskyldiga. Utbildnings-. konsult- och processkostnader är avdragsgilla endast under förutsättning att de kan anses ha nedlagts för att förvärva eller bibehålla intäkterna i den skatiskyldiges förvärvskälla. Detta är en för nuvarande avdragssystem grundläggande princip, som gäller för alla kätegorter av skattskyldiga och för alla inkomstslag. Jag anser det varken lämpligt eller ens möjligt att i detta lagstiftningsärende ta upp dessa avdragsfrågor ull omprövning.

3.3.2 Beskattning av bilförmån

Genom 1976 års lagstiltning infördes en specialregel för värdering av bilförmån som har ätnjutits av företagsledare i fåmansföretag eller av honom närstående person. Regeln bör ses mot bakgrund av de allmänna principer som tillämpas vid värderingen av bilförmän Ii tjänst.

Bortsett från nämnda specialregel innehåller KL. inte nägon särskild be-

stämmelse om värdering av bilförmåner. Riksskatteverket (RSV) har emellertid utfärdat anvisningar i ämnet vilka har blivit normgivande för taxeringsmyndigheternas bedömning (senast RSV Dt 1976: 27). En redogörelse för det huvudsakliga innehället i dessa anvisningar har lämnats i

avsnitt 2.2.2. Beträffande värderingsprinciperna vill jag här endast erinra

om att RSV har angivit riktvärden för värderingen av bilförmån i tjänst med utgångspunkt i den disponerade bilens prisklass och den privata körsträckans längd. Med hänsyn till den kritik som har riktats mot specialregeln för fåmansföretag — vartill jag strax återkommer — är det av särskilt

intresse att se vilka krav RSV har uppställt när det gäller att i det enskilda

fallet uppskatta omfattningen av den privata körningen. Enligt anvisningarna kan det antas att godtagbar utredning angående omfattningen av den

privata körningen ofta inte kommer att föreligga, varför det i dessa fall blir

nödvändigt att bygga på en schablonregel. Enligt den schablonregel som i enlighet härmed har intagits i anvisningarna bör — i sådana fall då det inte har visats eller gjorts sannolikt att den privata körsträckan varit kortare eller längre och då anvisningarna i övrigt inte ger anledning till en annan bedömning — förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen är-

lig privat körsträcka av 1 000 mil. Anvisningarna innehåller dessutom en föreskrift enligt vilken förmånsvärdet inte utan särskilda skäl bör tas upp

till lägre belopp än som motsvarar 500 mils privatkörning.

Enligt den år 1976 införda specialregeln för fåmansföretag skall — såvitt gäller företagsledare i sådant företag eller honom närstående person — vid

värderingen av bilförmån anses att bilen i privat bruk har körts minst 1 000

Prop. 1977/78: 40 42

gel. Ett huvudskäl var att det särskilt beträffande företagsledare i fämansföretag och honom närstående personer i praktiken hade visat sig svärt att

få klarhet angående omfattningen av den privata körningen. En bidragande

orsak till denna svårighet ansågs vara att det i dessa fall normalt inte har förelegat något reellt tvåpartsförhållande. Cagregeln har formulerats som

en ovillkorlig minimiregel. som alltså I princip inte kan brytas genom olika

former av bevisning från de skattskyldigas sida. Det bör dock erinras om att RSV i sina anvisningar för beskattning av fåmansföretag har öppnat visså möjligheter till jämkning (RSV Dt 1976: 35). Enligt dessa anvisningar gäller vidare att visst tillägg skall göras till värdet av företagsledares bilför-

mån. om företaget har anskatfat en dyrare bil än som kan anses erforderligt med hänsyn till verksamheten. Tillägget skall i princip motsvara den del av

kostnaderna för resor i verksamheten som överstiger vad som motsvarar

normala bilkostnader i företaget.

Specialregeln har utsatts för stark kritik från småföretagarnaus sida. Kri-

tiken har särskilt tagit fasta på att det i princip inte finns några möjligheter

att frångå regeln genom motbevisning. Det har påpekats att det ofta förekommer fall där det på olika sätt finns möjligheter att styrka att den privata körsträckan väsentligt understiger 1 000 mil. I de fall då den privata körningen är mycket begränsad är det enligt kritikerna stötande att företagsle-

daren eller honom närstående person skall behöva bli beskattad för så pass

omfattande privatkörning som I 000 mil. Man har från småföretagarhåll

också påpekat bl. a. att minimiregeln saknar motsvarighet för andra kate-

gorier av skattskyldiga som också har möjligheter att utnyttja arbetsgivarens bil för privata ändamål.

För egen del får jag anföra följande. Den kritik som har riktats mot schablonregeln om värdering av förmän av fri bil i fåmansföretag anser jag i princip vara befogad. Genom en alltför stram utformning av regeln har man I princip avhänt de skattskyldiga alla möjligheter att genom olika former av bevisning bryta presumtionen om minst I 000 mils körning. Det är uppenbart att detta i enskilda fall kan leda till en omotiverad skattebelastning. Jag anser också att man så långt det är möjligt bör undvika särregler för en viss kategori av anställda. Samtidigt vill jag ullägga att jag delar den uppfattning som kom till uttryck i förarbetena till lagstiftningen om fåmansföretag. nämligen att dispositionsrätten till en bil kan ha större bety-

delse för en företagsledare i ett fåmansföretag än för annan anställd. Det

förhållandet gör att det fortfarande kan finnas anledning att tillämpa något striktare bevisregler i fråga om företagsledare i fåmansföretag. Detta sammanhänger ju bl. a. med att det normalt inte föreligger något egentligt tvåpartsförhållande mellan företaget och företagsledaren.

Jag är alltså beredd att förorda någon form av ändring av den nu gällande regeln för värdering av förmån av fri bil i fåmansföretag. En möjlighet är

att mjuka upp den nuvarande regeln så att de skattskyldiga får möjlighet att

Prop. 1977/78: 40 43

under vissa förutsättningar bryta presumtionen om minst I 000 mils privatkörning. Jag anser emellertid att man genom en sådan begränsad ändring inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser kravet på en så långt möjligt lik- formig reglering för alla grupper av anställda. Jag anser det önskvärt att uppnä en mer samlad lösning av frägan om värdering av bilförmåner.

Det ligger då nära till hands att reglera frågan med en teknik liknande den som tidigare har använts beträffande avdrag för Kostnader för resor

med egen bil ull och från arbetet vid inkomst av tjänst. I punkt 4 av anvis-

ningarna till 33 & KL har angivits vissa allmänna normer för bestämmande

av sådant avdrag. varefter det har överlåtits ät RSV att närmare ange hur avdragsberäkningen skall ske. En motsvarande ordning synes med fördel

kunna användas också i fråga om bilförmånerna. Kompetensen att besluta

om verkställighetsföreskritter ligger numera primärt hos regeringen. Regcringen kan dock tilläggas rätt att delegera denna uppgift till viss myndighet. När det gäller frägan om värdering av bilförmåner bör sådan delegering | lämpligen ske till RSV. Genom att anlita denna teknik får man utrymme för

den flexibilitet som är nödvändig på området. Det är samtidigt en fördel

att reglerna härigenom på ett annat sätt än hittills blir direkt bindande för taxeringsmyndigheterna.

Utgångspunkten bör vara att förmänsvärdet i princip skall motsvara den inbesparing av kostnader som den anställde gör genom bilförmånen. Vär-

det bör med andra ord motsvara de kostnader som han skulle ha haft om

han själv hade ägt bilen. Det är naturligtvis inte möjligt att i varje enskilt

fall göra en exakt beräkning av dessa kostnader. Värderingen måste i stället liksom hittills grundas på vissa schabloner. Dessa bör så långt det är

möjligt baseras på uppgifter om genomsnittliga faktiska kostnader för bilar

i olika pris- och årsklasser vid olika årliga körsträckor. Schablonen bör lik-

som hittills kunna frångås i särskilda fall, t. ex. när fåmansföretag har an-

skaffat bil som uteslutande eller så gott som uteslutande är avsedd för företagsledarens eller honom närstående persons privata bruk eller när bilen i annat fall har anskaffats huvudsakligen för förmånshavarens privata bruk.

Vad jag nu har anfört innebär inte någon egentlig avvikelse från de principer som har legat till grund för RSV:s nuvarande anvisningar. En annan sak är att det framdeles kan bli aktuellt att justera värdenivän för bilförmanerna med hänsyn till den faktiska kostnadsutvecklingen.

Den fråga. som närmast har föranlett mig att föreslå en ändrad reglering på detta område. gäller de normer som skall tillämpas vid fastställande av den privata körsträckan. Även i framtiden behövs någon form av presum-

tionsregel för de fall då tillräcklig utredning saknas. Säväl RSV:s nuvarande anvisningar som specialregeln för fåmansföretag utgår från en årlig körsträcka på 1 000 mil. Tillgängliga uppgifter tyder på att privatägda bilar ge-

nomsnittligt sett utnyttjas för årliga körsträckor som klart överstiger I 000

mil. Mönstret är med all sannolikhet detsamma i sådana fall där den skattskyldige på grund av sin anställning har fått förmånen att fritt utnyttja bil

Prop. 1977/78: 40 44

som arbetsgivaren tillhandahaller. Med hänsyn ull att det således mer sällan torde förekomma att en bil som fritt får disponeras för privat bruk används för årliga körsträckor understigande 1 000 mil är det enligt min mening motiverat alt I de fall då utredningen i det enskilda fallet inte visar annat utgå ifrån att den privata körsträckan har uppgått ull minst detta milantal.

Jag föreslär därför alt man inför en presumtionsregel som innebär att skattskyldig skall anses ha kört biten i privat bruk minst I 000 mil. Om det

inte föreligger nägra begränsningar i dispositionsrätten bör ett påstående

om mindre sträcka än I 000 mil godtas endast om den skattskyldige kan göra sannolikt att körsträckan har varit mindre. Det är inte möjligt att här närmare precisera beviskravet. Jag vill dock som exempel nämna att uppgifter ur en kontinuerligt förd körjournal många gånger bör kunna godtas om inte uppgifterna motsägs av övriga omständigheter. Jag vill samtidigt understryka att presumtionsregeln endast anger en nedre gräns. Ofta torde den faktiska privata körsträckan väsentligt överskrida I 000 mil. Det bör vara möjligt att i föreskrifterna ange typfall där en längre körsträcka presummeras. t. ex. fall där bilen endast I obetydlig utsträckning har använts i tjänsten.

Den presumtionsregel som jag nu har föreslagit är avsedd att ullämpas generellt, dvs. även beträffande företagsledare i fåmansföretag. En företagsledare i ett fåmansföretag — eller den som är närstående till honom — bör alltså i likhet med anställda i allmänhet ha möjlighet att bryta presumtionen om minst I 000 mils privat körning. Det är en annan sak att man när det gäller fåmansföretagen ofta kan ha anledning att ställa större krav på bevisningen för alt presumtionen skall brytas. Detta sammanhänger med att det i dessa fall ofta råder intressegemenskap mellan företaget och förmånshavaren.

Förmånsvärdet bör liksom hittills kunna jämkas nedåt. om det är uppenbart att förmänshavaren disponerar en väsentligt större och dyrare bil än han med hänsyn till sitt inkomstläge och sina förhållanden i övrigt skulle ha hällit sig med om han själv hade stått för kostnaderna för bilen.

Som jag redan har nämnt behandlar RSV i sina anvisningar särskilt det fallet att ett fåmansföretag har anskaffat en betydligt dyrare bil än som behövs för verksamheten. Enligt anvisningarna skall i sådana fall visst tillägg göras till det förmånsvärde som beräknas för företagsledaren eller honom

närstående person. Jag anser att samma princip bör tillämpas även i fort-

sättningen och att den bör komma till uttryck i lagtexten.

I förarbetena till 1976 års lagstiftning och i RSV:s anvisningar berörs även frågan om företagets rätt till avdrag för kostnader för en bil som är dyrare än verksamheten kräver. Enligt vad jag har erfarit avser företagsskatteberedningen att lägga fram förslag som berör denna fråga. Resultatet av beredningens arbete bör inte nu föregripas genom lagstiftning. I avvaktan på beredningens förslag får det liksom hittills överlåtas åt praxis att

Prop. 1977/78: 40 45

pröva frågan om företagets avdragsrätt i här berörda fall.

Beträffande värdering av bilförmäner förestår jug alltså att nuvarande specialregel för fåmansföretag ersätts av mer generella bestämmelser. Dessa bör tas in 142 § KL och anvisningarna till denna paragraf. [42 § KIL. bör anges att regeringen eller efter regeringens bemyndigande RSV för varje kalenderår skall fastställa föreskrifter för värdering av bilförmän. Ut-

trycket bilförmän bör definieras som sådan förmån att för privat bruk få ut-

nyttja bil som tillkommer skattskyldig på grund av anställning eller uppdragsförhällande eller av annan liknande grund. Denna definition är avsedd att täcka även de fall då arbetsgivare tillhandahåller s. k. Icasingbil eller då skattskyldig på grund av anställning. medlemskap i förening e. d. har fått rätt att på förmånliga villkor hyra bil. Definitionen täcker bl. a.

också det fall då närstående till företagsledare i fåmansföretag har fått utnyttja bil för privat bruk. I anvisningarna till 42 & KL bör anges de huvudprinciper som skall följas vid fastställande av värderingsföreskrifterna.

Värderingen skall ske enligt schablon som grundas på genomsnittliga fak-

tiska kostnader för innehav av bilar i olika pris- och årsklasser vid olika år-

Hga körsträckor.

Bilen skall anses ha körts minst I 000 mil i privat bruk under året, om den skattskyldige inte kan göra sannolikt att den privata körsträckan har varit mindre. Har företagsledare 1 famanstöretag eller honom närstående person fått disponera en bil som är betydligt dyrare än som fordras för verksamheten. skall till det förmånsvärde som beräknas enligt schablonen

läggas ett belopp som kun anses motsvara skillnaden mellan de faktiska

kostnaderna för bilens användning i verksamheten och de för verksamheten erforderliga kostnaderna. Om en bil har anskaffats helt eHer huvudsakligen för förmånshavarens privata bruk, skall värdet av förmånen bestämmus till ett belopp motsvarande heta eller den huvudsakliga delen av de bilkostnader som har påförts företagets verksamhet. Sistnämnda regel får dock inte Jeda ull att förmånsvärdet bestäms till lägre belopp än det som framkommer enligt schablonen.

De nya reglerna bör tillämpas första gången vid 1979 års taxering.

3.2.3, Avdrag för tantiemavsättningar o. d.

Rörelsedrivande fåmansföretag har i regel fått avdrag för lön till före-

tagsledaren utan att lönens skälighet har prövats av taxeringsmyndigheter-

na. Löneutbetalning har därmed i praktiken godtagits som en metod för att undvika dubbelbeskattning.

Det har varit vanligt att de mindre aktiebolagen i resultatutjämnande syt-

te har gjort skuldavsättningar i bokslutet för lönetillskott. tuntiem o. d. ull

aktieägarna. Enligt tidigare gällande regler fick bolaget uvdrag för sådana

uvsättningar vid taxeringen för det beskattningsår som avsättningarna häntörde sig till. Företagsledaren beskattades emellertid i regel för beloppet

först vid taxeringen för det därpå följande beskattningsåret. eftersom be-

Prop. 1977/78: 40 46

loppet först då ansågs känt och därmed tillgängligt för lyftning.

Genom 1976 ärs lagstiftning föreskrevs utt fåmansbolagen i fortsättningen skulle få avdrag för avsättning ull tantiem o. d. till företagsledare och närstående till honom först vid taxeringen för det är då beloppet hade betalats ut. RSV har utfärdat anvisningar för tolkning och tillämpning av den nya regeln. Jag hänvisar tll den redogörelse för anvisningarnas innehåll som har lämnats i avsnitt 2.2.3.

I riksdagsmotioner (1975/76: 1040, 1976/77: 320) och i den allmänna skattedebatten har riktats kritik mot den lösning som valdes genom 1976 års lagstiftning. Lösningen har ansetts medföra att det blir svårt eller omöjligt att använda tantiem o. d. för resultatreglering. Man har därför önskat att företagsskatteberedningens förslag i betänkandet (SOU 1975: 54) Fäåmansbolag i stället skall genomföras efter vissa kompletueringar. Detta förslag innebär att bolaget får avdrag enligt tidigare gällande regler. medan företagsiedaren beskattas för avsättningen redan vid taxeringen för det år som avsättningen avser.

För egen del får jag anföra följande. Avsikten med 1976 års lagstiftning

var inte att hindra att löneutbetalningar till akticägare I fåmansägda aktiebolag används I syfte att nollställa bolagets resultat och därmed eliminerar den dubbelbeskattning som annars träffar aktiebolagens vinster. Syftet var 1 stället att hindra att sådana aktiebolag och deras delägare genom skuldav-

sättningarna skaffade sig en skattekredit som inte stod andra företagsfor-

mer till buds. Samtidigt ansågs det angeläget att förbättra taxeringsmyn-

digheternas kontrollmöjligheter. Vill man nå dessa resultat finns två huvudalternativ för att lösa frågan. Antingen kan man lata bolaget få avdrag

enligt äldre regler och tidigarelägga företagsledarens beskattning eller ock-

så kan man skjuta upp bolagets avdrag till det är då företagsledaren beskat-

tas.

Som jag redan har nämnt valde företagsskatteberedningen det första huvudalternativet. När beredningens förslag remissbehandlades päpekade flera remissinstanser att förslaget skulle medföra praktiska svårigheter. Ett problem var att företagsledaren inte alltid kunde känna tull beloppets stor-

lek när han upprättade sin självdeklaration. Det skulle därför bli nödvändigt att införa regler som gjorde det möjligt att i efterhand justera deklarationen. Problem skulle vidare uppkomma i fråga om preliminärskatten på

beloppet samt beträffande de kontroll- och arbetsgivaruppgifter som företaget hade att lämna. Enligt min mening är dessa invändningar alltjämt bärande och man bör därför försöka lösa frågan på annat sätt än beredningen

föreslog. Genom 1976 ärs lagstiftning valdes det andra huvudalternativet. Enligt

den lagregel som då infördes får bolaget inte avdrag förrän det avsatta be-' loppet har betalats ut. Denna regel har ansetts alltför restriktiv. Jag delar uppfattningen att en tolkning av lagregeln strikt efter ordalydelsen alltför mycket begränsar möjligheterna att använda lön. tantiem o. d. i resultatut-

Prop. 1977/78: 40 47

jämnande syfte. RSV har emellertid i sina anvisningar tolkat lagregeln så att det för avdragsrätt är tillräckligt att beloppet har varit tillgängligt för Iyvftning och att denna förutsättning skall anses uppfylld redan när beloppet har gottskrivits företagsledaren. Denna tolkning. som enligt min mening står i god överensstämmelse med lagsuftningens grunder. ger utrymme för

en smidigare tillämpning. En viktig fråga är hur stora krav man i praktiken

ställer på utredningen angående tidpunkten för gottskrivningen. Även i deta avseende anser jag att RSV har anvisat en lämplig lösning. Anvisningarna synes nämligen innebära att man skall godta en uppgift om att gottskrivning har sket före räkenskapsårets utgång. under förutsättning alt preliminärskatteavdrag har gjorts från beloppet och skatten har betalats in under den uppbördstermin som infaller närmast efter räkenskapsarets utgang samt att beloppet i vederbörlig ordning redovisas i löneredovisning och på kontrolluppgift. Den praktiska konsekvensen är att bolaget efter räkenskapsårets utgång har viss ud att göra en bedömning av hur stort belopp som skall tillgodoföras i form av tantiem o. d. Denna tid uppgår till 18 dagar. om räkenskapsåret utgår vid någon av de tidpunkter som

anges i 12 § första stycket bokföringslagen (1976:125). I andra fall kan den

uppgå till I månad och 18 dagar. Genom regelbunden resultatuppföljning och ett preliminärt bokslut bör bolagen i regel kunna göra gottskrivningen

inom den angivna tiden. Vid det definitiva bokslutet kan det naturligtvis vi-

så sig att gottskrivningen inte motsvarar bolagets hela överskott. Med hänsyn till de övriga resultatreglerande åtgärder som skattesystemet tillåter är det dock inte nödvändigt att tantiem o. d. utgör den sista” resultatutjämnande posten.

Resultatet av mina överväganden är att jag ansluter mig till den lösning som RSV har anvisat. Jag föreslår att nuvarande lagregel kompletteras så att det klart framgår att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda om tantiem eller liknande ersättning har blivit tillgänglig för lyftning under räkenskapsåret. Det föreslagna tillägget bör göras tillämpligt fr. o. m. 1978 ärs taxering.

Det är lämpligt att liksom hittills överlåta ät RSV att i sina anvisningar

avgränsa tantiembegreppet och precisera vilka utredningskrav som bör

gälla beträffande tidpunkten för gottskrivning m. m.

3.4 Extra avdrag för exportkreditkostnader

Exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kan medges svenska företag vid exportaffärer. om det finns anledning att anta att utländska konkurrenter har tillgång tull exportkreditstöd. Stödet innebär att ett extra avdrag medges vid såväl den statliga som den kommunala inkomsttaxeringen med belopp motsvarande skillnaden mellan refinansieringsräntan och exportkrediträntan, dock högst 4 7 av den del av export-

krediten som inte är återbetald vid beskattningsårets ingång. Nuvarande

Prop. 1977/78: 40 48

regler om exportkreditstöd infördes är 1975 (prop. 1975/76: 72, SkU

1975/76: 22. rskr 1975/76: 100. SES 1975: 1150). I avsnitt 2.3 har redogjorts för de förutsättningar som gäller för att stöd skall utga. Jag vill här endast erinra om att det fordras alt exporten avser kapitalvara och all exporikrediten uppgar till minst I milj. kr.

Under våren 1977 har chefen för handelsdepartementet — efter regeringens bemyndigande tillsatt en utredning (H 1977: 01) om exportfinansie-

ringen. I utredningens direktiv framhålls att det står klart att den svenska exporten trots olika åtgärder från statsmakternas sida — bl. a. ifrågavarande lagstiftning om avdrag för exportkreditkostnader -- arbetar under mind-

re gynnsamma betingelser än som erbjuds i flera andra länder. Utredningen bör enligt sina direktiv pröva om nuvarande system för finanstering cel-

ler stöd för finansiering kan förbättras och om behov därutöver föreligger

av att tillskapa nya finansieringsformer. Det anges att utredningens arbete bör bedrivas skyndsamt.

Med hänsyn till nämnda utredningsarbete är det enligt min mening olämpligt att I detta sammanhang göra någon mer fullständig utvärdering av effekterna av gällande lagstiftning om exportkredistöd. I ett par avseenden anser jag det dock vara angeläget att snarast utvidga möjligheterna ull stöd. Jag tänker härvid på stödets begränsning till kapitalvaror och till exportkrediter överstigande I milj. kr. Efter samrad med chefen för handelsdepartementet lägger jag därför nu fram förslag vill ändringar i dessa två hänseenden.

All nuvarande regler inte omfattar export av konsulttjänster torde främst ha berott på utt exportkredier tidigare var mindre vanliga i dessa tall. Under senare tid har emellertid kreditgivningen blivit alltmera betvdelsefull vid export av konsulttjänster. härunder inbegripet tjänster I samband med entreprenadarbeten. Dessa krediter gäller ofta mycket stora belopp och löper med kredittider på upp till tio ar. Kreditkonkurrens har uppstått bla. därför att konsultföretag I flera länder har tillgång till samma kreditsubventioner som gäller för kapitalvaruexport. Detta medför att de svenska koöonsultföretagens konkurrensläge har försämrats + jämförelse med vad som gäller för flertalet av de viktigaste konkurrenterna. Enligt min mening är det angeläget att detta förhållande rättas till. Jag föreslar därför att konsulttjänster blir berättigade till exportkreditstöd under samma förutsättningar som I. n. gäller för kapitalvaror.

F.n. kan exportkreditstöd medges endast om kredit lämnas för mer än hälften av den avtalade köpeskillingen. dock minst I milj. kr. Detta medför

att mindre och medelstora företag I atskilliga fall torde sakna möjligheter

alt utnyttja stödet och att deras konkurrensläge därför är ogynnsammare än många utländska konkurrenters. Bade av administrativa skäl och med hänsyn till att den export som erhaller stöd skall vara av samhällsekonomisk betydelse är det dock lämpligt att kräva att exporikrediten är av viss omfattning. Jag föreslär att nuvarande beloppsgräns sänks till 0,5 milj. kr.

Prop. 1977/78: 40 49

De nya reglerna bör träda i kraft snarast möjligt och ullämpas i fråga om exportkreditavtal som ingås under tiden den I september 1977-31 december 1979.

3.5 Schablonavdrag för egenavgifter

År 1976 ändrades reglerna för rörelseidkares och jordbrukares avdrag för egenavgifter. Tidigare gällde att egenavgifterna fick dras av i form av allmänt avdrag och att de avgifter som belöpte på inkomsterna under ett beskaltningsar var avdragsgilla först vid täxeringen för det därpa följande beskattningsaret. Enligt de nya reglerna far egenavgifter på inkomst av rö-

relse och jordbruksfastighet dras av som omkostnad 1 förvärvskällan. I

princip innebär de nya reglerna också att avgifterna får avräknas redan

mot de inkomster som de belöper på. Med hänsvn till avgiftsreglernas ut-

formning har det dock inte ansetts möjligt att vid taxeringen för ett visst beskattningsår medge avdrag för de på aret faktiskt belöpande avgifterna. I stället har valts en lösning som innebär att avdraget för det löpande beskattningsärets avgifter bestäms schablonmässigt till viss andel av det s. k.

avgiftsunderlaget. Detta motsvarar nettointäkten av förvärvskällan före

sehablonavdraget. minskad med bl. a. sjukpenning och liknande ersättning. Avdraget utgör enligt huvudregeln 10.4 av den del av underlaget som inte överstiger 10 000 kr... 2077 av underlaget mellan 10 000 kr. och 100 000 kr. samt 15 4 av överskjutande del av underlaget. För vissa skattskyldiga, som betalar väsentligt lägre avgifter än andra, utgör avdraget dock bara 4 24 av underlaget. Om de slutliga egenavgifter som påförs för visst beskattningsår avviker från det vid taxeringen medgivna schablonavdraget, sker en avstämning vid följande ärs taxering.

De nya reglerna om schablonavdrag utlämpades första gången på 1976 ärs inkomster. Åren 1977 och 1978 kommer cgenavgifterna att ligga ett par procentenheter högre än under år 1976. Fraga uppkommer då om man bör höja de procentsatser som enligt huvudregeln ullämpas vid beräkning av avdraget (10. 20 resp. 15-62). När man tar ställning till den frågan. bör man hälla I minnet att schablonen är avsedd att täcka en mängd situationer med mycket varierande avgiftsuttag. Det ligger i sakens natur att avdraget ofta inte exakt överensstämmer med de slutliga egenavgifterna. I vissa fall blir

avdraget för högt, I andra fall för lagt. Genom avstämningen i efterhand

tillses att slutresultatet blir riktigt. Mot den bakgrunden anser jag inte att den avgiftshöjning som i förhållande till år 1976 inträffar under aren 1977 och 1978 är tillräckligt stor för att motivera en höjning av procentsatserna för schablonavdraget. I detta sammanhang vill jag framhålla att nuvarande avdragsregler får ses som ett provisorium som tillämpas i avvaktan på att

reglerna för socialförsäkringsavgifter ses över. Pensionskommittén (S

1970: 40) har nyligen i betänkandet (SOU 1977: 46) Pensionsfrågor m. m. lagt fram förslag om enhetligare och mer lättillämpade regler för avgiftsbe- 4 Riksdagen 1977178.1 suml. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 50

räkning. Förslaget är avsett att träda i kraft den I januari 1979. När statsmakterna tar ställning till förslaget. kan det finnas anledning att överväga en mer genomgripande omläggning av avdragsreglerna för egenavgifter

och att därvid änyo pröva möjligheterna att vid taxeringen medge avdrag

för de på beskattningsåret faktiskt belöpande avgifterna.

Huvudregeln för beräkning av schablonavdrag bör alltså enligt min me-

avdragsreglerna redan nu justeras. Reglerna är tvingande t den meningen alt avdrag skall beräknas oberoende av den skattskyldiges yrkande sä snart de i KL angivna förutsättningarna för avdrag är uppfyllda. I vissa fall kan detta leda till att avdrag beräknas på viss inkomst trots att det redan vid taxeringen star klart att egenavgifter inte kommer att utgå på inkomsten eller att avgifterna kommer att betydligt understiga avdragsbeloppet. Det för höga avdraget skall vid påföljande taxering återföras till beskatt-

ning. Fit sådant system kan medföra olägenheter både för de skattskyldiga

och för de myndigheter som har hand om taxering och avgiftsberäkning. Jag anser att avdragsreglerna bör ändras så att klart omotiverade avdrag i fortsättningen kan undvikas.

En anledning till att sechablonavdraget kan bli för stort är att de inkomst-

begrepp som tillämpas vid inkomsttaxering och avgiftsdebitering inte helt

stämmer överens. Avdraget beräknas på inkomst som enligt KL utgör rörelse- eller jordbruksinkomst. Det förekommer ibland — 1. ex. i fråga om

inkomst av skogskörslor — att inkomst. som enligt KL är rörelse- eller

Jjordbruksinkomst. skall anses utgöra inkomst av anställning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring. AFL (omtryckt 1977:630). På sådan in-

komst uttas inte några egenavgifter. Inkomsten bör i sådana fall kunna undantas från underlaget för schablonavdrag. Det är dock inte lämpligt att alägga taxeringsmyndigheterna att ex officio pröva denna fråga. Det får i

stället ankomma på den skattskyldige att ta initiativet. Jag föreslär att

punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL kompletteras med en bestämmelse som innebär att underlaget för schablonavdrag på begäran av den skattskyldige skall minskas med inkomst som utgör anställningsinkomst enligt AFL. Det får i första hand ankomma på den skattskyldige själv att lämna den utredning som behövs för att bedöma frågan.

Som jag redan har nämnt utgör schablonavdraget för en särskild grupp

av skattskyldiga endast 4 2 av underlaget. Skälet ull att denna procentsats tillämpas är att dessa skattskyldiga i regel inte betalar annan egenavgift än

allmän arbetsgivaravgift. Regeringen har föreslagit att den allmänna arbetsgivaravgiften fr. o. m. år 1978 skall sänkas med två procentenheter vilket innebär att den avvecklas i det inre stödomraådet och i övriga landet sänks frän 4 4 till 2 4 (prop. 1977/78: 54). Vidare gäller att egenavgift i form av allmän arbetsgivaravgift tas ut endast på inkomst som överstiger

visst belopp. Det avgiftsfria beloppet uppgår fr. o. m. är 1977 till 30 000 kr.

Som jag redan har nämnt ligger det i de skattskyldigas eget intresse att

Prop. 1977/78: 40 in

undvika ett omotiverat eller alltför högt avdrag. Jag föreslår därför att avdragsreglerna för här ifrågavarande skattskyldiga ändras I två hänseenden. Fr. o. m. inkomståret 1978 bör sehablonavdraget nedsättas ull 257 av underlaget. Vidare bör fr.o.m. 1978 års taxering gälla att avdraget skall beräknas endast på sådant underlag eller del därav för vilket allmän arbetsgivaravgift skall utgå. Vid prövning av denna fråga bör taxeringsmyndigheten av praktiska skäl kunna utgå ifrån att hela underlaget motsvarar sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 4 § första stycket lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift. Jag vill erinra om att underlaget. enligt vad jag tidigare har föreslagit. inte omfattar vad som utgör anställningsinkomst enligt AFT. om den skattskyldige själv har begärt att sådan inkomst skall avräknas vid fastställande av underlaget. Genom den nu töreslagna bestämmelsen hindrar man att schablonavdrag beräknas på den del av underlaget som understiger det avgiftsfria beloppet eHer på sådan inkomst av verksamhet i inre stödomradet som fr. o. m. år 1978 är undantagen från allmän arbetsgivaravgift.

4 Hemställan

Med hänvisning ull vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt antaga inom budgetdepartementet upprättade förslag till

I. Jag om ändring I kommunalskattelagen (1928: 370),

2. lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.

3. lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

4. lag om ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit.

Förslagen bör fogas tll regeringsprotokollet i deta ärende som bhihang I.

Prop. 1977/78: 40 An LS

Bihang I

1¶Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives att 428, punkt 2 a av anvisningarna till 228,

punkt 3 b av anvisningarna till 29 8, punkt I av anvisningarna till 41 § samt

anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan

angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

42 I! Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande

hyrespris eller. i saknad av tillfälle till sådan jämförelse. efter annan grund, som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmaåner. som ingå i lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

Vid beräkning av värde av för- Regeringen eller efter regeringmån av att för privat bruk få utnytt- ens bemyndigande riksskatteverhket ja arbetsgivaren tillhörig bil skall, fastställer för varje kalenderår fösåvitt gäller företagsledare i få- reskrifter för värdering av bilförmunsföretag eller honom närståen- mån enligt de grunder som anges i de person, anses som om bilen i anvisningarna. Med — bilförmån privat bruk körts minst 1000 mil. förstås sådan förmån att för privat

(Sc vidare anvisningarna.) bruk få utnyttja bil som tillkommer

skattskyldig på grund av anställ-

ning eller uppdragstörhaållande el-

ler av annan liknande grund. (Se vidare anvisningarna.) Anvisningar

till 22 §

2.a.? Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av skattskyldig, som är fysisk person. medges schablonavdrag för egenavgifter enligt bestämmelserna i denna punkt.

Schablonavdraget beräknas på Schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar den ett underlag som motsvarar den

skattskyldiges nettointäkt av jord- skattskyldiges nettointäkt av jord-

bruksfastigheten, beräknad enligt bruksfastigheten. beräknad enligt lagen (1947:576) om statlig in- lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt före schablonavdraget, komstskatt före schablonavdraget,

minskad med dels sjukpenning el- minskad med dels sjukpenning eller ler annan ersättning som avses I annan ersättning som avses I punkt punkt 14 av anvisningarna till 218, 14 av anvisningarna till 21 §, dels dels underskott av annan här i riket underskott av annan här i riket bebelägen = jordbruksfastighet som lägen jordbruksfastighet som bru-

brukats av den skattskyldige. kats av den skattskyldige, dels —

! Senaste lydelse 1976:85. ? Senaste lydelse 1976:1094.

Prop. 1977/78: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om den skattskyldige begär det —

intäkt som är att hänföra till in-

komst av anställning enligt IH kap.

2§ första stycket lagen (1962:381)

om allmän försäkring.

Motsvarande gäller beträffande skattskyldig som är delägare i handelsbolag 4fr 53 § 2 mom.)

Beskattas enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 § medhjälpande

make för del av inkomst av verksamhet, som bedrives av den andra maken, skall schablonavdrag för egenavgifter beräknas särskilt för envar av makarna.

Schablonavdraget utgör — såvida Schablonavdraget utgör — såvida annat icke följer av sjätte stycket — annat icke följer av sjätte och sjun-

10 procent av den del av underlaget de styckena — 10 procent av den som icke överstiger 10000 kronor. del av underlaget som icke översti-

20 procent av den del av underlaget ger 10000 kronor, 20 procent av

som överstiger 10000 men icke den del av underlaget som översti- 100 000 kronor samt 15 procent av ger 10000 men icke 100 000 kronor den del av underlaget som översti- samt 15 procent av den del av unger 100.000 kronor. derlaget som överstiger 100000

kronor.

Schablonavdraget utgör 4 pro- Schablonavdraget utgör 2 pro-

cent av underlaget om cent av underlaget om

a) den skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret har fyllt 65 är,

b) den skattskyldige för december månad året näst före taxeringsåret

har åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962: 381)

om allmän försäkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt I5 kap. 2 § samma lag, c) den skattskyldige icke är inskriven i allmän försäkringskassa vid ut-

gången av äret näst före taxeringsåret. eller

d) bruttointäkten av fastigheten uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av överenskommelse som avses i 3 kap. 2 § andra stycket la-

gen (1962:381) om allmän försäkring.

I fall som avses i sjätte stycket

beräknas schablonavdrag endast

på underlag eller del därav för vil-

ket egenavgift enligt 4§ lagen

(1968:419) om allmän arbetsgivar-

avgift vid taxeringen -bedömes

komma att utgå. Vid denna bedöm-

ning anses underlaget utgöra så-

dan inkomst av annat förvärvsar-

bete som avses i första stycket

nämnda lagrum.

till 29.8 3.b.! Vid planenlig avskrivning fördelas en tillgångs anskaffningsvärde

såsom omkostnad på ett antal år i följd genom värdeminskningsavdrag

! Senaste lydelse 1957:72.

Prop. 1977/78: 40 in +

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar (till-

gångens varaktighetstid). Det årliga värdeminskningsavdraget bör normalt

bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning icke förebringas om anskaffningsvärdet eller om de avdrag som därå tidigare ägt rum, må avdraget beräknas tull viss procent äå bokförda värdet eller äå annat värde, som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må. sävitt angår skattskyldig som för handels-

böcker. endast där utredning företes om hur mycket av anskaffningsvärdet

som kvarstår oavskrivet I beskattningsavseende ske med större belopp än

som under beskattningsåret avskrivits i räkenskaperna. Den omständigheten alt utredning i nu angivna avseende icke företes skull dock ej utgöra hinder för skattskyldig att tillgzodonjuta avdrag. som redan tidigare skett i räkenskaperna men dä ej gjorts vid beskattningen. därest det påvisas hur stor skiljaktighet i sistnämnda avseende föreligger och avdraget eljest är behörigt.

Vid bestämmande av tillgångs varaktighetsud skall hänsyn tagas till omständigheter. som kunna föranleda. att tillgängens nytta för rörelsen beräknas bliva begränsad till kortare tid än som kan antagas svara mot dess förbrukning genom slitning eller dyl.. sasom exempelvis då tillgången anskaffats för utnyttjunde av en konjunktur, som väntas bliva allenast ullfällig. eller av ett särskilt arbetstillfälle. eller då ullgången kan väntas bliva sasom ockonomisk utbytt mot ny tillgång. innan den blir utsliten.

Säsom tillgångs anskaffningsvär- Såsom tllgångs anskatfoingsvär-

de skall anses, då tillgången förvär- de skall anses. då tillgången förvär-

vals genom köp eller byte eller där- vals genom köp eller byte eller där-

med jämförligt fång. den verkliga med jämförligt fång, den verkliga kostnaden för dess anskaffande kostnaden för dess anskaffande och. då tillgången annorledes över- och. då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess allmänna sa- gått ull rörelsen, dess allmänna saluvärde vid tiden för övergången. luvärde vid tiden för övergången. Dock skall iakttagas följande. Har Dock skall iakttagas följunde. Har tillgång i samband med förvärv av tillgång i samband med förvärv av den rörelse. vari den nyttjas, erhål- den rörelse. vari den nyttjas. erhällits annorledes än genom köp eller lits annorledes än genom köp eller

byte eller därmed jämförligt fång. byte eller därmed jämförligt fång.

skall. där ej särskilda omständighe- skall. där ej särskilda omständighe-

ter till annat föranleda. säsom an- ter till annat föranleda, såsom an-

skaffningsvärde för tillgången an- skaffningsvärde för tillgången anses det belopp som kvarstår i be- ses det belopp som kvarstår 1 beskattningsavseende oavskrivet för skattningsavseende oavskrivet för överlåtaren. försavitt ej vid förvärv överlåtaren. Skulle det i något fall

av rförelsen på srund av urv eller befinnas. att den skattskyldige eller

testamente stämpelplikt beräknats nägon. som står honom nära. vidtaefter lägre belopp, i vilket fall det gt åtgärd för att den skutltskyldige belopp efter vilket stämpelplikt så- skall kunna tillgodoräkna sig ett lunda beräknats skall anses såsom högre anskaffningsvärde än som anskaffningsvärde. Skulle det i nå- synes rimligt, och kan det antagas got fall befinnas. att den skattskyl- alt detta skett för att åt någon av dige eller någon. som står honom dem bereda obehörig förmån i be-

Prop. 1977/78: 40 'n '"n

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

nära. vidtagit åtgärd för att den skaltningsavseende, skall anskultskattskyldige skall kunna tillgodo- ningsvärdet i skälig mån jämkas.

räkna sig ett högre anskaffningsvär- Sasom anskaffningsvärde för un-

de än som synes rimligt, och kan gång. som moderbolag eller överta-

det antagas att detta skett för att åt gande förening övertager från dot-

någon av dem bereda obehörig för- terbolag eller överlätande förening

man i beskattningsavscende, skall vid sådan fuston, som i 2883 mom.

anskatfningsvärdet i skälig mån första eller andra stycket avses. jämkas. Såsom anskuffningsvärde skall anses det belopp. som vid fuför tillgång, som moderbolag eller sionstuillfället kvarstår i beskattövertagande förening övertager ningsavseende ouavskrivet hos dot-

från dotterbolag elter överlåtande terbolaget eller den överlaande

förening vid sådan fusion, som i föreningen. 28853 mom. första eller andra stycket avses, skall anses det belopp. som vid fösionstillfället kvarstår i

beskattningsavseende — oavskrivet hos dotterbolaget eller den överla-

tande föreningen.

till 415 Lt Inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Hänsyn skall därför tagas till in- och utgående la-

ger av varor, därt inbegripet djur, råmaterial. hel- och halvfabrikat m.m... samt till fordringar och skulder. Som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall därvid upptagas värdet av närmast föregående beskaltningsårs utgående lager, fordringar och skulder. Bestämmelserna 141 § om lager få i varvsrörelse tillämpas även I fråga om skepp eller skeppsbygge.

på vilket den skattskyldige utfört eller avser att utföra arbete i icke ovä-

sentlig omfattning. utan hinder av att den skattskyldige avyttrat skeppet el-

ler bygget. Vad nu föreskrivits gäller dock endast intill dess skeppet eller skeppsbygget levererats till förvärvaren. Vad som avses med skepp fram-

gar av sjölagen (1891:35 s. DD.

För skattskyldig. som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av in-

komst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits såda-

na intäkter. vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eHer uteslutits in-

täkt. som skolat medräknas. eller bland utgifterna avförts sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske. skall företagas erfor-

derlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstäm-

melse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen ä tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning tlager) skall vid inkomstberäkningen godtagas.

därest denna värdesättning icke står I strid med vad nedan sägs. lagret vid beskattningsårets utgång får icke upptagas till lägre belopp än

fyrtio procent av lagrets unskaffningsvärde eller. om återanskaffningsvär-

det på balansdagen är lägre. sistnämnda värde, i förekommande fall efter

avdrag för inkurans. Dock får läger av djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse icke upptagas till lägre belopp än fyrtio procent av de

+ Senaste lydelse 1976: 924.

Prop. 1977/78: 40 56

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

värden som riksskatteverket fastställer för olika slag av djur i skilda äldersgrupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa djurslag under en period av tolv månader närmast före den I oktober beskattningsäret. Om sådant värde icke fastställts. t. ex. i fråga om särskilt dyrbara avelsdjur. fär djuret upptagas lägst till fyrtio procent av allmänna saluvärdet.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller äteranskaffningsvärdet och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som motsvarar medeltalet av värdena ä lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseären), må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarunde förstnämnda värde ä detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelse-

årens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller. därest återunskatfningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre. sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. I fråga om djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse gäller dock att värdet av djuren skall hava upptagits till fulla det värde som riksskatteverket fastställt enligt föregaende stycke eller till fulla allmänna saluvärdet. Föreligger sådant fall att sextio procent av nyssnämnda medehalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsärets utgång. mä avdrag ätnjutas jämväl för det överskjutande beloppet. därest en häremot svarande avsättning I räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonmto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall av-

sättningen äterföras till beskattning nästföljande beskattningsår. därvid

frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av

sadana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å

tillgangarna I fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattnings-

uret eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Där-

est sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats. skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen. till medeltalet av värdena ä lagren vid utgången av de tva närmast föregående beskattningsären icke gälla.

Utan avseende a vad förut stadgats angående den lägsta värdesättning ä lagret. som vid inkomstberäkningen kan godtagas. må det lägre värde a lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för prisfall visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angäende det lägsta värde å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas. har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags pla-

ceringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller ä skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande

vilka en sädan värdesättning finnes icke vara godtagbar. Värdet ä lager av

nu avsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn tll risk för förlust. prisfall m.m. framstår såsom skäligt.

Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag av skattskyldig, som driver bank-

eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, eller av annan skatt-

skyldig, för vilken aktien utgör varulagertillgång, och är det icke uppenbart utt den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde för honom med hänsyn till hans rörelse. må sådan nedgäng i aktiens

värde som beror på utdelning till den skattskyldige av medel, vilka vid för-

värvet funnos hos det utdelande bolaget och icke motsvara tillskjutet be-

Prop. 1977/78: 40 57

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

lopp, ej föranleda att aktien vid inkomstberäkningen för den skattskyldige upptages till lägre belopp än som motsvarar hans anskaffningskostnad för aktien. Har denna. innan sådan utdelning sket, upptagits till lägre belopp än den skattskyldiges anskaffningskostnad, må aktien vid utgängen av det beskattningsär, varunder utdelningen äger rum, icke upptagas till lägre belopp än aktiens värde I beskattningshänseende vid ingången uv samma år med tillägg av ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan den skattskyldiges anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde. dock högst av det utdelade beloppet. Sker utdelning utan att det värde för aktien. som ligger till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst. påverkas och

medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upplös-

ning av bolaget redovisar förlust, skall därifrån avräknas det belopp som motsvarar utdelningen. Utdelning som avses I detta stycke anses I första hand gälla andra medel än sådana som motsvara tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke äger motsvarande tillämpning på andel i ekonomisk förening. Med tillskjutet belopp avses därvid inbetald insats.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara mot den konstaterade värdenedgängen å lagret å balansdagen. Oaktat vad nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av det lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta ej framstår såsom uppenbart opäkallat. eller med det högre procenttal därav som riksskatteverket kan hava för lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmandet av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om de lagertillgångar. vilka kvarligga I lagret vid beskattningsårets utgång, äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat. skola såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta ä eget kapital.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas. alt inköpspriset för tillgångar av samma slag a balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt. att dylikt prisfall kommer att in-

eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rätugheter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas endast 1 den män den skattskyldige visar. att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset. eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Vad här är stadgat gäller särskilt Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av då fråga är om bestämmandet av det är. varunder en inkomst skall det är, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sist- skall anses hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att nämnda avseende gäller alltsa. att inkomst skall anses hava ätnjutits inkomst skall anses hava atnjutils S Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 58

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

under det år, då densamma enligt under det år. då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased allmänt vedertagen köpmannased eller enligt vad som beträffande eller enligt vad som beträffande

jordbruk är allmänt brukligt bör i jordbruk är allmänt brukligt bör i

räkenskaperna uppföras sasom in- räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost. även om den ännu icke komstpost. även om den ännu icke av den skattskyldige uppburitls i av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kontanta penningar eller eljest kommit honom uullhanda t.ex. i kommit honom tillhanda t.ex. i

form av levererade varor, fullgjor- form av levererade varor, fullgjor-

da prestationer eller på annat här- da prestationer eller på annat här-

med jämförligt sätt. Vad sålunda med jämförligt sätt. Vad sålunda gäller 1 fråga om inkomstposterna gäller i fråga om inkomstposterna

har motsvarande tillämpning i fråga har motsvarande ullämpning i fråga

om utgiftsposterna. Avdrag för tan- om utgiftsposterna. Avdrag för tan-

tiem eller liknande ersättning från tiem eller liknande ersättning från

fåmansföretag ull företagsledare el- åmansföretag till företagsledare el-

ler honom närstående person fär ler honom närstående person fär dock åtnjutas först under det år då dock äåtnjutas först under det år då utberalning skett. I fråga om tiden ersättningen har utbetalats eller för inkomst- och utgiftsposters blivit tillgänglig för Ivfining. | fråga upptagande enligt bokföringsmässi- om tiden för inkomst- och utgiflsga grunder tillämpas i allmänhet det posters upptagande enligt bokföförfaringssättet, att fordringar upp- ringsmässiga grunder tillämpas i föras såsom inkomst under det år. allmänhet det förfaringssättet, att då de uppkomma, och att räntein- fordringar uppföras såsom inkomst täkter hänföras tll inkomsten för under det år, då de uppkomma, och det år. på vilket de belöpa, i bägge att ränteintäkter "hänföras till infallen oberoende av huruvida de komsten för det år, på vilket de beverkligen influtit under nämnda är löpa, i bägge fallen oberoende av eller icke. Ä andra sidan lärer det huruvida de verkligen influtit under vara vedertaget, att förskottsvis in- nämnda år eller icke. Å andra sidan flutna räntor, som till större eller lärer det vara vedertaget, att förmindre del belöpa åa ett kommande skottsvis influtna räntor, som till

år. till denna del bokföringsmässigt större eller mindre del belöpa ä ett hänföras till det sistnämnda årets kommande år, till denna del bokfö-

inkomst. ringsmässigt hänföras till det sist-

nämnda årets inkomst. |

Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning. som skall erläggas under loppet av flera år. må såsom intäkt för varje år upptagas den del av

köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkesförråd m.m., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas

därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje är influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsonr inkomst för ett är beskattat vinst. som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer säsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen för det följande är, då vinsten i bokföringen kommer till

synes, det sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med

Prop. 1977/78: 40 59

Nuvarande lydelse Föreslagen Ixdelse

hänsyn härtill justeras på sådant sätt. att den redan beskattade vinsten icke för det äret anyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

av beskaffenhet att avdrag därför får ske. icke böra beaktas vid inkomstberäkningen för det år. under vilket den kommit till synes i räkenskaperna. eller beskattningsmyndighet eljest något år frångatt den skattskyldiges bokföring i avseende, som kan hava inflytande på följande ärs inkomstberäkning.

till 42-85

Stundom inträffar. att äå en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller

detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av

jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger. medför dock icke. att bo-

stadsförmän saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmanens värde i

nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter. varor eller andra naturaförmaner, som ingå i lön

eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris di-

rekt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hänsyn

till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat gäldas i penningar, eter. då fråga är om produkter eller varor från egen jord-

bruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att

den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara för-

hållanden av motsvarande kvantiteter.

I fråga om praktikanter, lärlingar, elever vid sjuksköterskeskolor och liknande förekommer, att vederbörande under utbildningstiden åtnjuter naturaförmåner (fri kost. fri bostad) eventuellt jämte en mindre kontantersättning, som närmast har karaktär av fickpengar. I dylika fall mä värdet av naturaförmånerna jämkas och upptagas tll det lägre belopp, som med hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga förhållanden framstär som skäligt.

Värdet av bilförmån skall be-

stämmas enligt schablon på grund-

val av genomsnittliga faktiska kost-

nader för innehav av bilar i olika

pris- och årsklasser vid olika årliga

körsträckor. Bilen skall anses ha

körts minst 1000 pil i privat bruk

under året, om icke den skattskyldi-

ge kan göra sannolikt att den pri-

väta körsträckan har varit mindre.

Huar företagsledare i fåmansföre-

tag eller honom närstående person

fått utnyttja bil som är betydligt dvy-

rare än vad som kan anses erfor-

derligt med hänsyn till företagets

> Senaste lydelse 1964: 70.

Prop. 1977/78: 40 60

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

verksamhet, skall till det enligt schablon beräknade värdet av bilförmån läggas ett belopp som kan anses motsvara skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten och de

för verksamheten erforderliga kostnaderna. Kan bil antagas ha an-

skaffats helt eller huvudsakligen

för den skattskyldiges privata bruk,

skull värdet av förmånen bestänmmas till ett belopp motsvarande hela eller den huvudsakliga delen av de bilkostnader som har påförts företaget, dock att värdet icke på

grund härav får bestämmas till läg-

re belopp än det som framkommer vid en värdering enligt schablon.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De nya bestämmelserna I andra, femte och sjunde styckena av punkt 2 a av anvisningarna till 22 §, punkt 3 b av anvisningarna till 29 8 och trettonde stycket av punkt I av anvisningarna till 41 § tillämpas första gången vid 1978 ärs taxering. I övrigt tillämpas de nya bestämmelserna första gången

vid 1979 ärs taxering.

Prop. 1977/78: 40 61

2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrives att 4 § och punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 §§ lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt! skall ha nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 8

Fastighet upptages till taxeringsvärdet vid beskattningsårets utgång. Var

sådant värde då ej åsatt eller har under beskattningsåret omständighet in-

träffat. som kan under taxeringsperioden påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten ull det taxeringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma äsatt. Finnas sådana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 S jordabalken, skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna 1 tredje stycket om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämpning.

Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid. som därför återstår, kan anses hava betingal vid en försäljning under normala förhällanden.

Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.

Foördran. som löper med ränta. skall, därest den icke är tillgång i rörelse,

upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret

uppiupen men ej förfallen ränta. Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden fö-

re förfallodagen, uppskattas till belopp. som utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna lag fogad tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp. varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke.

Värdepapper, som noteras a in- Värdepapper, som noteras på inländsk eller utländsk börs, uppta- ländsk eller utländsk börs eller är ges till det noterade värdet, så- föremål för liknande notering, upp-

framt antagas kan, att detta mot- skattas till det noterade värdet, el-

svarar vad som må hava varit på- ler, om detta icke motsvarar vad räkneligt vid försäljning under nor- som skulle kunna påräknas vid förmala förhållanden. Sädana värde- säljning under normala förhållanpapper. som icke noteras åå börs, den, till det pris som skulle ha kiunvärderas med ledning av bestäm- nat paåräknas vid en sådan försälj-

melserna I punkt 2 av anvisningar- ning. Sådana värdepapper, som el-

na till 3 och 4 §§. Jest omsättas på kapitalmarknaden

eller vars värde icke skall beräknas

med ledning av bestämmelserna i

punkt 2 av anvisningarna till 3 och

4 SS, uppskattas enligt sist angivna

grund. 1!

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 859. 2 Senaste lydelse 1976: 332.

Prop. 1977/78: 40 62

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Annan för evärdlig tid utgående ränta. avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas till tjugo gänger det belopp, vartill den uppgått under beskattningsåret.

Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp. rättigheten motsvarat under beskattningsåret, enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och II.

Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock

är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabell IH, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid. dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.

Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att

rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapilalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten

tes ålder.

Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation alle-

nast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde

motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation.

Övrig lös egendom upptages till det värde. som den kan anses hava be-

tingat vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 3 och 4 §§

2." Vid beräkning av förmögenhet, som ingår i förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. gäller följande.

Sammanfaller icke räkenskapsåret med beskattningsäret. får som värde av förmögenheten tagas upp värdet vid utgången av det räkenskapsår som

före den I mars taxeringsåret gätt ull ända närmast intill utgängen av be-

skattningsåret. Detta värde skall emellertid rättas med belopp som den skattskyldige satt in i förvärvskällan eller tagit ut ur densamma för egen räkning eller för annan av honom innehavd förvärvskälla. Utgär räkenskapsäret före beskattningsåret, skall nämnda värde ökas med insättningar och minskas med uttag som skett intill beskattningsårets utgång. Utgär räkenskapsåret efter beskattningsäret, skall värdet minskas med insättningar och ökas med uttag som skett efter utgången av beskattningsäret.

För inventarier, som äro avsed- Den värdesättning av tillgångarda för stadigvarande bruk i för- nat förvärvskällan som sker vid invärvskällan, liksom för lager upp- — komstunaxeringen är icke bindande tages det värde som taxeringsåret vid förmögenhetsberäkningen. Inkunnat godtagas vid inkomsttaxe- — vemiarier som äro avsedda för sturingen avseende förvärvskällan. — digvarande bruk i förvärvskällan Härigenom får dock förmögenhets- == upptagas till anskaffningsvärdet efvärdet av förvärvskällan icke sättas ter avdrag för skälig avskrivning ellägre än sextio procent av det vär- = Ier utrangering. Lager värderas

? Senaste lydelse 1976: 332.

Prop. 1977/78: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

de som framkommer vid en värde- som helhet utan hänsyn till påräk-

ring där inventarierna upptagits till nelig vinst vid försäljning i detalj.

anskaffningsvärdet efter avdrag för varvid dock fastighet upptages skälig avskrivning eller utrangering lägst till taxeringsvärdet. Lager av och lagret värderats som helhet djur på jordbruksfastighet upptautan hänsyn till påräknelig vinst vid ges till de värden, som riksskatte-

försäljning i detalj, varvid dock fas- verket enligt punkt I femte stycket tighetr skall upptagas lägst till taxe- av anvisningarna till 41 § kommu-

ringsvärdet. IHänsyn skall därvid naäalskattelagen A1928:370) senast tagas till inkurans och prisfallsrisk har fastställt före utgången av det

men i regel icke till annan latent år som närmast föregår tuxerings-

skatteskuld än wutskiftningsskatte- året, eller — om sådant värde icke skuld. har fastställts för vissa djur - till

det allmänna saluvärdet. Vid vär-

dering uv lager skall hänsyn tagas

till inkurans och prisfallsrisk.

Skulder och andra avgående

poster i förvärvskällan avräknas enligt bestämmelserna i 5 §. Hän-

syn tages icke till annan latent

skutteskuld än utskiftningsskatte-

skuld, såvida icke annat följer av

punkt 3 första stycket av dessa un-

visningar.

Om värdet av tillgångarna i för-

värvskällan överstiger beloppet av

skulder och andra avgående pos-

ter, fär förmögenhetsvärdet av för-

värvskällan nedsättas till trettio

procent av det översskjutande vär-

det. Om förvärvskällan innehaves

med fideikommissrätt. får dock

nedsättning ske till tjugo procent

av sistnämnda värde.

Bestämmelserna i femte stycket

får icke leda till att förmögenhets-

värdet av förvärvskällan sätts lägre

än till vad som motsvarar värdet av

sådana fastigheter i förvärvskäl-

lan, som tillhöra ägaren av denna.

efter avdrag för de skulder som be-

löpa på dessa fastigheter. Härvid

skall som värde av jordbruksfastig-

het upptagas fastighetens tauxe-

ringsvärde minskat med den del av

det taxerade byggnadsvärdet som

uvser ekonomibyggnader och som

värde av fastighet i rörelse det

taxerade markvärdet. På fastighe-

terna skall anses belöpa så stor del

av skulderna i förvärvskällan som

Prop. 1977/78: 40 64

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

nu angivna värde av fastigheterna utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskällan. Sistnämnda värde beräknas med hänsyn till fustigheternas hela taxeringsvärde. Bestämmelserna i detta stycke tillämpas icke på förvärvskälla som innehaves med fideikomissrätt.

Bestämmelserna i denna anvisningspunkt tillämpas även när förvärvskällan innehaves indirekt 2enom förmedling av juridisk person.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978 och tillämpas första gången vid 1979 års taxering.

Prop. 1977/78: 40

3¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrives att 22 § I mom... 23 §, 55 & I och 2 mom. samt 56 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

22.5¶I mom.” Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i

21 §.skall, där ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxeringsvärde. Finnes sådana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna I 23 § vid F om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämpning.

Fast egendom. som utgör lager- Fast egendom, som enligt komtillgång, värderas enligt reglerna i munalskattelagen (1928:370) ingår 23 5 F andra stycket. i förvärvskälla inom inkomstslagen

Jjordbrukstastighet eller rörelse,

värderas enligt reglerna + 2385 F

andra stycket.

23¶Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas i den mån ej annat följer av 20 § tredje stycket, ull vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplatelsen och den tid. som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

B. Aktie, obligatiön eller därmed B. Värdepapper, som noteras på

jämförlig värdehandling uppskat- inländsk eller utländsk börs eller är

tas. där värdehandlingen noteras å föremål för likhande notering, uppimländsk eller utländsk börs, till det skattas till det noterade värdet elnoterade värdet eller, om detta icke ler. om detta icke motsvarar vad motsvarar vad som varit påräkne- som skulle kunna påräknas vid förligt vid försäljning under normala säljning under normala förhållanförhållanden, till pris, som vid dylik den, till der pris som skulle ha kunförsäljning Aan påräknas. Sådan nat päräknas vid en sådan försäljvärdehandling, som icke noteras å ning. Sådana värdepapper, som elbörs eller vars värde icke skall be- Jjest omsättas på kapitalmarknaden räknas med ledning av bestämmel- eller vars värde icke skall beräknas serna i F nedan, uppskattas enligt med ledning av bestämmelserna i F sist angivna grund. nedan, uppskattas enligt sist angiv-

na grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid,

som avses i 21 3. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas

för uden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp. som utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna lag fogade tabellen I.

! Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857, ? Senaste lydelse 1975;133. > Senaste lydelse 1976: 333.

Prop. 1977/78: 40 66

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.

Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gälde-

nären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

Medel, för vilka uppskov med inkomstbeskattning åtnjutes enligt bestämmelserna om skogskonto eller investeringskonto för skog. upptagas till halva värdet. Har medel avsatts till fond för särskilt ändamål enligt föreskrift i lag eller annan författning och har avdrag vid inkomstberäkningen medgivits för avsättningen, får halva det avsatta beloppet upptagas som skuld.

D. För evärdlig tid utgående ränta. avkomst eller annan förmån uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta. avkomst eller annan förmån. som utgår under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är rät-

tigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas kapi-

talvärdet efter det belopp rättigheten för helt år motsvarär enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och III. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt bestämd. anses årliga värdet utgöra

fem procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att,

där rättighet avser endast del av egendom eller dess ärliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet. som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av

tabell III, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock

högst till tio gånger det värde, rättigheten för helt år motsvarar.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde

efter den äldstes levnadsälder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes älder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den köpkurs på chec-

kar, utställda I samma myntslag, som gällde vid tiden för skattskyldighetens inträde. Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke beräknas efter denna grund, bestämmer regeringen eller den myndighet regeringen förordnar. hur beräkningen skall ske.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig om-

sorg skedd försäljning.

Inventarier, som äro avsedda för Vid värderingen av förvärvskälla

studigvarunde bruk i jordbruk med som enligt kommunalskattelagen binäringar, i skogsbruk eller i rörel- (1928:370) ingår i inkomstslagen

se, liksom lager upptagas till det Jjordbruksfastighet eller rörelse skovärde som kunnat godtaguas vid in- la bestämmelserna i punkt 2 av ankomstbheräkning enligt kommunal- visningarna till 3 och 4 §§ lagen

skattelagen (1928:370). Härigenom (1947:577)' om statlig förmögenfår dock förmögenhetsvärdet av hetsskatt, utom femte stycket and-

förvärvskällan icke sättas lägre än ra punkten, tillämpas. sextio procent av det värde som framkommer vid en värdering där inventarierna upptagits till anskatf-

Prop. 1977/78: 40 67

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

ningsvärdet efter avdrag för skälig avskrivning eller utrangering och lagret värderats som helhet utan

hänsyn till påräknelig vinst vid för-

säljning i detalj, varvid dock fast egendom skall upptagas lägst till

taxeringsvärdet. Hänsyn skall där-

vid tagas till inkurans och prisfallsrisk men i regel icke till annan latent skatteskuld än utskiftningsskutteskuld.

55 §

I mom. + Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel och därmed jäm-

förliga fordringar samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara

värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt. som jämlikt 54 8 skall av dödsboet förskjutas, eller föreligger i andra fall för nägon som är skattskyldig enligt denna lag avsevärd svårighet att genast er-

lägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må be-

skattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom högst tio ärli-

ga inbetalningar, dock att anständet i intet fall må utsträckas till flera inbe-

talningar än som prövas erforderligt.

I fråga om skatt som belöper på

egendom som skall värderas enligt

bestämmelserna i 23§ F andra

stycket får beskattningsmyndig-

heten medgiva att skatten erlägges

genom högst tjugo ärliga inbetul-

ningar.

På regeringens prövning må an- På regeringens prövning må i an-

komma att. där för viss skattskyl- nat fall än som avses ti föregående dig synnerliga skäl därtill äro, med- stycke ankomma att, där för viss giva att den skatt, som belöper på skattskyldig synnerliga skäl därtill honom tillfällen egendom, erlägges äro, medgiva att den skatt, som be-

genom högst fjugu årliga inbetal- löper på honom tilifallen egendom,

ningar. erlägges genom högst rjugo årliga

inbetalningar.

2 mom Första inbetalmingen 2 mom. Första inbetalningen

skall äga rum inom tid, som angives skall äga rum inom tid. som angives

152 § I mom., och skall uppgå. om 152. $ I mom., och skall uppgå. om skatten uppdelas i endast två pos- skatten uppdelas i endast två pos-

ter. minst till en fjärdedel av skat- ter, minst till en fjärdedel av skat-

tens belopp och i andra fall minst tens belopp och i andra fall minst vill belopp motsvarande skattebe- till belopp motsvarande skattebe-

loppet delat med antalet inbetal- loppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall ningar. Andra inbetalningen skall

Senaste lydelse 1974:857 (ingressen).

Senaste lydelse 1974:857.

Prop. 1977/78: 40 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

verkställas å årsdagen för beslutet verkställas å årsdagen för beslutet

om skattens fastställande och envar om skattens fastställande och envar

av de följande ä motsvarande dag av de följande å motsvarande dag

det år. varunder den förfaller till det är. varunder den förfaller till betalning; och skola dessa inbetal- betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika ningar uppgå till sinsemellan lika

belopp. Å skatt, med vars erläggan- belopp. Har anstånd medgivits en-

de anstånd ätnjutes, utgår ränta. ligt bestämmelserna i I mom. and- Räntan utgår från och med måna- ra stycket skola de årliga inbetal-

den efter den då skatten skulle ha ningarna uppgå till minst 3000 kro-

erlagts om anstånd icke medgivits nor. Ä skatt. med vars erläggande

till och med den månad då an- anstånd ätnjutes, utgår ränta. Rän-

ständstiden gätt till ända. I fråga tan utgår från och med månaden ef-

om räntan gälla i övrigt bestämmel- ter den då skatten skulle ha erlagts serna I 52 § I mom.. dock att räntan om anstånd icke medgivits till och

påföres av länsstyrelsen. med den mänad då anståndstiden

gått till ända. I fråga om räntan gäl-

la i övrigt bestämmelserna i 52 8 I

mom.. dock att räntan påföres av

länsstyrelsen.

5 6 Ny

Avlider den. som förvärvat egen- Avlider den, som förvärvat egen-

dom genom arv, testamente eller dom genom arv, testamente eller

gåva. inom ett år från det skattskyl- gåva, eftergives skatten enligt földighet inträtt, eftergives skatten. Jjande. Sker dödsfallet inom ett år

I fråga om den, som på livstid från det skattskyldighet inträtt, efbekommit egendom med sådan tergives hela skattebeloppet. Avli-

rätt, som avses i 8 § andra stycket, der den skattskyldige senare men eller på livstid erhållit nyttjände- inom tio år efter det skattskyldighet rätt, rätt till ränta, avkomst eller inträtt, eftergives samma belopp, annan förmån, sker vidare eftergift minskat med en tiondedel för varje av skatt sålunda: helt år som förflutit från sagda tid-

av då anständ med skattens er- punkt. läggande beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergi-

ves vad av skatten icke förfallit till

betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall. då enligt anståndsbhe-

slutet skatten uppdelats på flera in-

betalningar än tio, eftergift ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet in-

betalningar utgjort tio;

b) då anständ med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, ef-

5 Senaste lydelse 1974:312.

Prop. 1977/78: 40 69

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tergives så stor del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid dödstillfället.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen

gjord framställning av den underrätt eler länsstyrelse. som meddelat be-

slut i skatteärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Äldre bestämmelser gäller

dock fortfarande om skattskyldighet har inträtt eller. i fråga om 56 §. dödsfall har inträffat dessförinnan.

Prop. 1977/78: 40 70

4¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit

Härigenom föreskrives att 2 § lagen (1973:423) om avdrag vid inkomst-

taxeringen avseende kostnad för exportkredit skall ha nedan angivna ly-

delse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

2 VI

Avdrag kan medges, om

|. exporten kan anses ha väsentlig betydelse från samhällsekonomisk och sysselsättningspolitisk synpunkt, samt anledning föreligger till antagande att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd.

2. exporten avser kapitalvara, 2. exporten avser kapitalvara elsom såhs för användning i det land ler konsulttjänster, som sålts för vartill försäljning skett. eller vid användning i det land vartill försälj-

underleverans, som sålts för an- ning skett, eller vid underleverans.

vändning i det land vartill huvudle- som sålts för användning i det land

verantörens försäljning skett. vartill huvudleverantörens försälj-

ning skett.

3. exportkredit lämnas köparen 3. exportkredit lämnas köparen för mer än hälften av den avtalade för mer än hälften av den avtalade köpeskillingen. dock minst en mil- köpeskillingen, dock minst 500 000

Jon kronor, kronor,

4. exportkrediten har en löptid av minst två och högst tio år.

5. finansiering av minst hälften av exportkrediten sker hos bank eller kapitalmarknadsinstitut, och den ränta som utgår för denna finansiering

överstiger den ränta som utgår enligt exportkreditavtalet.

I fall där flera skatuiskyldiga deltager i försäljning. får avdrag medges avseende skattskyldigs del av kostnad för exportkredit, även om denna del understiger en miljon kronor, under förutsättning att hela exportkrediten sammanlagt uppgår till nämnda belopp.

Föreligger synnerliga skäl, får avdrag medges. även om kredittiden

överstiger tio år eller om ej minst hälften av exportkrediten finansieras hos

bank eller kapitalmarknadsinstitut.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på

den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas i fråga om exportkreditavtal som ingås under tiden den I september 1977-31 december 1979.

! Senaste lydelse 1975:1150.

Prop. 1977/78: 40 | 71

Innehäll

| INIedNiNng sosse eereereereesrrerreere ere sees s sees ere rs reses |

2 Nuvarande regler fllffa srososereessererr er er rss rer rr setts ra 3

2.1 Kaäpitalskalternå..sssssoerseeerrsrrsseser rs r res r tres esta 3

2.1.1 Nuvarande skattelättnader ssssssoosssssesrreres se resa 3

Regeringens proposition

1977 /78:40

Bilaga 4 Handelsdepartementet

Ätgärder för att främja

de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 1

«- Bilaga 4 '

sr se Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL | "vid regeringssammanträde 1977-10-27

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens' utveckling såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för rege-

ringens arbete med att förbättra småföretagens arbetsvillkor.

Inom handelsdepartementets verksamhetsområde ligger det stora flertalet av de småföretag som är att hänföra till tjänstesektorn, dvs. ser-

vicenäringarna. De utgör omkring en tredjedel av alla företag i landet. Vidare svarar handelsdepartementet för vissa allmänna frågor som rör småföretagen främst inom exportfrämjandet. Till departementets verk-

samhetsområde hör också marknadsföringen av turismen i Sverige.

En stor del av företagen inom servicenäringarna bedriver handel,

såväl detalj- som partihandel. Till kategorin hör vidare bl. a. hotell- och restaurangföretag, andra företag inom. turism och sämfärdsel, konsultföretag m. fl. Småföretagen inom de nu nämnda näringarna möter i stort. problem av samma slag som motsvarande företag inom industri och jordbruk.

Sålunda berörs de på likartat sätt av det-allmänna företagsklimatet; av

kapitalförsörjnings- och skattefrågor, av arbetsmarknadslagstiftningen . och av den ökande komplexiteten i i dagens samhälle. Liksom inom näringslivet” i övrigt har en 'omfattaride strukturomvandling genomförts inom 'servicenäringårna under senare år. Bl. a. utvisar de resultat soni distributionsutredningen' har redövisat i betän:

kandet (SOU 1975: 69—70) Samhället och distributionen” ått en om-

fattande koncentration av 'butiksnätet här ägt rum under den senaste tioårsperioden. En ökande gräd av 'samverkaii 'och” integration mellan -r

företagsenheter inom varuhandeln kan också påvisas, Dessa förhållan- | den hänger nära samman "med arbetsvillkoren, för de” små. företagen NS

inom området. 1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40. Bilaga 4 -

Prop. 1977/78: 40 . 2

Någon samlad analys av behovet av åtgärder för småföretag inom servicenäringarna har inte gjorts. Här kan dock noteras det utredningsarbete och de förslag, som företagareföreningsutredningen har redovisat i betänkandet (SOU 1977: 3) Utbyggd regional näringspolitik. Utredningen har föreslagit en utvidgning av företagareföreningarnas nuvarande kreditstöd och rådgivning till att omfatta även andra än tillverkande företag. Utredningen har haft en positiv grundinställning till att föreningarnas målgrupp utvidgas till att omfatta i princip hela näringslivet. I enlighet med sina direktiv har utredningen stannat för att en utvidgning i ett första steg bör begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag, som har direkt anknytning till den hittillsvarande målgruppen. Stora delar av servicenäringarna faller således utanför utredningens förslag. Detta förhållande har kritiserats från flera håll vid remissbehandlingen.

Även om sålunda något samlat grepp ännu inte har tagits om de problem som möter småföretagen inom tjänstesektorn, har åtgärder vidtagits eller aktualiserats rörande vissa servicebranscher.

Beträffande främst dagligvaruhandeln utgår sedan den 1 juli 1973 ett statligt stöd till kommersiell service i glesbygd. Vidare har regeringen nyligen lagt fram cen proposition (1977/78:8) om åtgärder på distributionsområdet. |

Hotell- och restaurangföretagens situation och problem granskas av hotell- och restaurangutredningen (H 1974: 01). Utredningen räknar med att slutföra sitt arbete i början av år 1978. För turistnäringen i stort finns Sveriges turistråd (ST), som svarar för marknadsföring m. m. av turism i Sverige, ST har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 lagt fram förslag till ytterligare åtgärder på turistområdet. .

Förslag till mera samlade åtgärder rörande bl. a. kreditstöd och rådgivning för småföretag inom servicenäringarna har — förutom i remisssvar över företagareföreningsutredningens betänkande — även lämnats av Sveriges köpmannaförbund i en särskild skrivelse den 1. september 1977. I den nyss nämnda propositionen om åtgärder på distributionsområdet aviseras en utredning i dessa frågor.

Inom det statliga exportfrämjandet är en rad aktiviteter särskilt inriktade på småföretagen. Sveriges exportråd (SE) är verkställande organ för dessa frågor. Rådet har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 Jagt fram förslag om ytterligare åtgärder för småföretag. Vidare har rådet i en skrivelse den 26 september 1977 hemställt om medel för en särskild exportkampanj med syftet att uppmuntra inte minst små-

företagen att öka satsningarna på export. |

Exportfinansieringskommittén (H 1977:01) undersöker frågan om huruvida åtgärder bör vidtas för att ge svenska företag ökade möjligheter att konkurrera på i huvudsak samma villkor som andra länders

Prop. 1977/78: 40 3

företag i fråga om krediter vid export. Kommittén räknar: med att lägga fram förslag om villkoren för exportfinansieringen i början av

år 1978. Frågor om utvidgning åv det nuvarande cxportkreditstödet '

till att omfatta kreditaffärer som görs huvudsakligen av mindre före-

tag har dock i en annan bilaga till denna proposition anmälts av chefen > ee

för budgetdepartementet. Vidare har: delegationen för den mindre industrin inom Sveriges cexportråd i skrivelse till regeringen den 22 september 1977 lagt fram förslag om s. k. exportfonder. : Frågor rörande den regionala organisationen av exportfrimjandet har berörts av bl. a. den tidigare nämnda företagareföreningsutredningen. Vidare har Svenska handelskammarförbundet i skrivelse den 28

augusti 1977 behandlat de svenska handelskamrarnas möjligheter att

bidra till exportfrämjandet.

2¶Nuläge och förslag rörande servicenäringarna

2.1 DPagligvaruhandeln m, m

Det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd utgår sedan den 1 juli 1977 och syftar till att garantera befolkningen i glesbygd till-

fredsställande varuförsörjning. Stödet, som regleras i förordningen (1973: 608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd (ändrad senast 1975: 789), utgår till kommun i form av hemsändningsbidrag och

till näringsidkare i form av investeringsstöd. Verksamheten är främst ' inriktad på det i kungörelsen (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt |

stöd (omtryckt 1976: 379, ändrad senast 1977: 142) angivna inre stöd-

området. Föreligger särskilda skäl kan regeringen i visst fall besluta att stöd skall utgå även i annan del av landet.

Stödet avser dagligvaruförsörjningen. Med dagligvaror förstås livsmedel och andra förnödenheter, såsom kemisk-tekniska artiklar, för vilka hushållens inköpsbehov är ofta återkommande. SS

Investeringsstöd utgår till näringsidkare med fast försäljningsställe,

där dagligvaror säljs, om det behövs för att tillgodose behovet av till-' fredsställande kommersiell service. Stödet utgår i form av avskrivnings-

och investeringslån samt kreditgarantier för anskaffning av varulager.

Avskrivnings- och investeringslån utgår för ny-, till- eller ombyggnad

av affärslokal eller annan byggnad som behövs för verksamheten samt inredning och utrustning. Om särskilda skäl föreligger kan stöd utgå även för vissa investeringar i varubuss.

Avskrivningslånen är ränte- och amorteringsfria och skrivs av under

en femårsperiod. De får motsvara högst 35 96 eller, om särskilda skäl. föreligger, högst 50 Zo av kostnaden för investeringen, Lånen får sam-

mantaget utgöra högst två tredjedelar av. nämnda kostnad. Kredit-

Prop. 1977/78: 40 4

garanti utgår endast i samband med lån och får motsvara högst 50 9o

av det kapitaltillskott som behövs. För budgetåret 1977/78: har 3 milj. kr. anvisats för lån och ramen för tecknande av kreditgarantier fastställts till:2 milj. kr. Investeringsstöd beviljas av konsumentverket. Ansökan görs av nä-

ringsidkaren hos länsstyrelsen, som efter samråd med berörda kom-

muner med eget yttrande inger ansökningen till konsumentverket.

Som framgår av det föregående är dock regeringen beslutande instans

i ärenden som rör stöd utanför det inre stödområdet.

Servicefrågorna behandlas vidare i propositionen (1977/78:8) om åt-

gärder på distributionsområdet. Där konstateras att den marknad, som skall ombesörja den slutliga förmedlingen av varor till konsumenterna, som helhet fungerar väl. Bla. till följd av butiksnätets utglesning upp-

står dock problem för olika grupper av medborgare, särskilt i glesbyg-

der och skärgårdar. Dessa problem kan öka vid en fortsatt koncentration inom detaljhandeln.

Med hänsyn härtill anförs det att ytterligare åtgärder bör vidtas för att trygga medborgarnas varuförsörjning. En utgångspunkt är härvid att alla medborgare skall kunna ordna sin försörjning med främst dag-

ligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete. Bland de åtgärder som anges i propositionen kan här nämnas så-

dana som på ett naturligt sätt avses medföra en verklig egen livskraft hos den handel som svarar för närservicen och glesbygdsservicen. Konsumentverket har fått i uppdrag att undersöka hur glesbygdshandeln skall kunna tillföras ett vidgat utbud. av varor och tjänster. |

Bland förslagen i propositionen kan vidare nämnas ökade möjlig-

heter till stöd till nedläggningshotade dagligvarubutiker och försäljningsställen för drivmedel. Stödet utgör en utbyggnad av det nyss nämnda glesbygdsstödet. Det föreslås kunna utgå i hela landet i områden : där serviceproblem kan föreligga, såsom. glesbygder och skärgårdar..

Anslaget höjs från 3 till 6 milj. kr. : : |

2.2¶Turism samt hotell och festairangfrågor ”

Turistnäringen i Sverige består till övervägande del. av små företag. Av omkring 2 000 boendeanläggningar är mer än 8090 små anläggningar med färre än 100. bäddar. - Tillsammans har de ungefär hälften => av det totala antalet bäddar för uthyrning i Sverige. Till:största delen

finns dessa företag i glesbygd och i mindre. orter, med fördelning över ..-hela riket. Detta framgår av statistiska centralbyråns och ST:s inkvar-.. :

teringsstatistik. Rn - oo - ot

Flertalet av anläggningarna är: små stadshotell, turisthotell. och pen-

sionat, vilka i allmänhet är familjeföretag: . De 'står utanför kedjegrupperingar och samordnande .branschorganisationer:.:Branschunder-:

Prop. 1977/78: 40 5

sökningar, t.ex. i samband med Nordiska ministerrådets kommittés för turistfrågor projekt för vidareutbildning av ledande personal i tu-

ristbranschen har visat att innehavarna har lång praktisk erfarenhet,

men samtidigt ofta bristfällig utbildning 1 ekonomi och marknadsfö-

ring.

Branschens lönsamhet är dålig. De små företagens genomsnittliga

beläggning över året överstiger inte 40 96o.: Detta kombinerat med de

höga driftskostnader som en personalintensiv verksamhet medför förklarar den bristande lönsamheten. Dessutom är utnyttjandet ojämnt fördelat över året vilket medför sysselsättningsproblem.

Den låga beläggningen medför problem även för andra företag inom näringen, t. cx. campingplatser, båtuthyrningsfirmor och restaurang-

idkare i turistorter.

Det generellt låga resursutnyttjandet i turistbranschen beror till en del på klimatet i Sverige. Huvudorsaken torde emellertid vara att de små företagen var för sig saknar resurser för en effektiv marknadsföring till konsumenterna. Utbudet blir splittrat och svåröverskådligt. Det är betydligt enklare att boka en utlandsresa än att beställa ett

lämpligt sammansatt rekreationspaket i Sverige. Inte minst gäller detta

för konsumenter i utlandet, som i dag knappast har någon möjlighet att med rimlig ansträngning skaffa sig en bild av vad den svenska turistindustrin kan erbjuda och sedan beställa ett arrangemang. Efter-

som semestrarna i flera curopeiska länder är förlagda till andra tider än i Sverige skulle en ökad tillströmning av turister därifrån medföra en säsongsförlängning vilket skulle få en klart positiv effekt på bran-

schens lönsamhet. |

ST inrättades den 1 januari 1976 som en offentlig stiftelse av staten, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. ST:s uppgift

är att som centralt organ planera, samordna och genomföra åtgärder för

att främja marknadsföring av turism i Sverige. ST:s verksamhet finansieras huvudsakligen över statsbudgeten, men viss betald uppdragsverksamhet förekommer också. |

I anslagsframställningen för budgetåret 1978/79 framhålls att en av de viktigaste uppgifterna för svensk turism är att söka åstadkomma ett bättre utnyttjande av tillgänglig inkvarteringskapacitet genom en

större säsongsspridning och en jämnare fördelning av turistströmmarna över landet. Införandet av femveckorssemestern under 1978 kommer

att innebära att svenska folket får ytterligare ett stort antal semesterdygn att disponera. Med utgångspunkt från rådande mönster för semesterkonsumtionen bör Sverige-turismen ha en god chans att få en rejäl andel av dessa nytillkommande semesterdagar.

Analyser inom turistrådet visar emellertid att brist i information och

distribution av svenska turistprodukter ' utgör väsentliga hinder för

arbetet att utveckla resandet till och i Sverige. Bristerna kan samman-

Prop. 1977/78: 40 6

fattningsvis beskrivas som. en påfallande strukturlöshet inom svensk turism främst i produktions- och distributionsleden. ST arbetar med att försöka initiera förändringar som kan lösa dessa problem för såväl resandet i som till Sverige. ST avser att medverka i inrättandet av ett antal regionala produktions- och bokningsorgan. Målet för dessa organ är att i samarbete med den regionala och de lokala turistorganisationerna sammanställa och marknadsföra turistnäringens utbud inom respektive region. En av de främsta uppgifterna är därvid att på ett konsu- : mentanpassat sätt skapa förutsättningar för bokning av såväl enskilda arrangemang som paketresor.

Hotell- och restaurangutredningen tillkallades år 1974 för att utreda nuläge och utvecklingstendenser m. m. inom hotell. och restaurangnäringen.

Förutom att kartlägga och analysera hotell- och restaurangbranschen skall utredningen kunna lämna förslag till åtgärder som främjar. en effektiv anpassning av branschens struktur och arbetsförhållanden till ändrade efterfråge- och produktionsförutsättningar. Utredningen skall ägna etableringsfrågorna särskilt intresse och överväga åtgärder för att följa och påverka etableringen i hotell- och restaurangnäringen.

Utredningen har bl. a. genomfört undersökningar för att belysa nyetablerings- och nedläggningstakten inom branschen. Omfattningen av kommunernas engagemang i hotell- och restaurangnäringen har kartlagts liksom finansieringsförhållandena. Vidare har man undersökt befolkningens hotell- och restaurangvanor och konsumenternas attityder till branschens tjänster.

Utredningen räknar med att slutföra sitt uppdrag i början av år 1978.

2.3 Vissa allmänna kreditstöds- och rådgivningsfrågor

Önskemål om att företagareföreningarnas kreditstödjande och rådgivande funktioner skulle komma hela näringslivet, alltså även serviccenäringarna, till godo har framförts från många håll och i flera sammanhang, bl. a. i remissyttranden över företagareföreningsutredningens betänkande. .

Köpmannaförbundet behandlar hithörande frågor såvitt gäller detalj- handeln i sin skrivelse den 1 september 1977.

I skrivelsen framhålls att detaljhandeln är en bransch som är starkt präglad av småföretag. Dessa företag får näringspolitisk och allmän

företagsservice av förbundet med dess .bransch- och distriktsorganisa-

tioner. Företagsservice ges dessutom inom de frivilliga fackkedjorna a av bl. a. butikskonsulenter. oa

Förbundet anför i sin skrivelse vidare. att ett. alternativ till utbyggd företagsservice inom företagareföreningarna är: en. av statsmedel be-

Prop. 1977/78: 40 7

kostad organisation med speciella småföretagarekonsulenter för detalj-

handeln. Bland arbetsuppgifterna för dessa nämns särskilt uppgifter som

åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. Vidare nämns arrangemang för avbytare vid företagares sjukdom och semester. Sådana konsulenter skulle enligt förbundet naturligen kunna knytas till förbundets regionala servicenät, dvs. länsförbundens kanslier.

Köpmannaförbundet framför vidare bl.a. en idé om ett: allmänt fi-

nansieringsinstitut för små företag inom detaljhandelns alla branscher.

Man cfterlyser också statliga kreditgarantier, smidiga borgensformer och räntelättnader. Vidare önskas en översyn av reglerna för företags- ' inteckning i butikshandeln i syfte att uppnå en mera rättvisande bedömning av kreditvärdigheten i dessa företag. Lättnader i finansierines-' möjligheterna för ombyggnads- och utvidgningsarbeten i befintliga . enheter begärs också. |

I propositionen om åtgärder på distributionsområdet tas också nu nämnda frågor upp till behandling, Där sägs bl. a. följande (s. 81 f.).

En delfråga i det sammanhanget är den av distributionsutredningen aktualiserade frågan om ett statligt engagemang i det av dagligvaruindustrin bildade finansieringsbolaget AB Handelskredit. Utredningen menar att ett sådant engagemang borde kunna övervägas i anslutning till de frågor jag nu har behandlat. Flera remissinstanser tillstyrker ett engagemang medan några är kritiska. Bolaget självt har i skrivelse hemställt om ett statligt engagemang i någon form.

Olika argument har förts fram för att staten på något sätt skall medverka i AB Handelskredit. Utredningen ser närmast en sådan åtgärd som cn komplettering till det statliga investeringsstödet. Flera av de

remissinstanser som är positiva menar att åtgärden — genom bolagets

inriktning på företag med ett fristående uppträdande på marknaden — skulle främja konkurrensen inom dagligvaruhandeln. De remissinstanser som motsätter sig ett statligt engagemang menar att om staten skall medverka i dagligvaruhandelns finansiering så bör det inte ske genom AB Handelskredit utan snarare genom en utbyggnad av det statliga investeringsstödet.

För egen del vill jag inledningsvis erinra om vad jag tidigare har sagt

om konkurrenssituationen inom dagligvaruhandeln (avsnitt 6.2). Sålunda

torde det vara obestridligt att den blockkoncentration som har skett inom denna handel för med sig vissa risker. Förekomsten av en finansieringsverksamhet som riktar sig mot företag med ett fristående uppträdande på marknaden är därför av stort värde. Det bör emellertid påpekas att även andra källor står till förfogande för dem som eftersträvar en från blocken fristående finansiering av sina etableringar. - Här kan nämnas de båda halvstatliga företagen AB Industrikredit och

AB Företagskredit. Dessa företag har redan medverkat vid etablering '

av detaljhandelsföretag och erbjuder efter vad jag har inhämtat jäm-

förelsevis förmånliga lånevillkor.

Mot bakgrund av det anförda är jag inte beredd att nu föreslå nå- got statligt engagemang i en finansieringsverksamhet med nyss angivet syfte. Frågan bör dock prövas ytterligare. Jag har funnit att detta bör

ske i samband med att finansieringssituationen inom :detaljhandeln och

Prop. 1977/78: 40

andra delar av servicenäringen samt vissa: näraliggande spörsmål tas upp till behandling i ett något vidare perspektiv. Jag vill här erinra om de förmånliga statliga krediter till främst industri och hantverk, som förmedlas av företagareföreningarna och där kraven på säkerhet ställs lägre än vid rent kommersiell utlåning. Servicenäringen står av olika skäl utanför denna låneverksamhet. Enligt

min mening kan även inom denna sektor av näringslivet situationer

tänkas där etableringar, som är önskvärda från allmän synpunkt, ute-

blir p. g. a. att bankmässiga säkerheter inte kan ställas. Detta kan ex-

empelvis vara fallet då rörelsen inte etableras i egen fastighet. Vidare torde möjligheterna att få kreditgivare att godta företagsinteckningar variera med etableringarnas beskaffenhet. Det är tänkbart att nya butiksformer eller affärsidéer har svårare att göra sig gällande än mera traditionella etableringar. Dessa problem torde främst uppstå för mindre företag. En näraliggande fråga gäller behovet av råd och hjälp i frågor rörande marknadsförutsättningar, utbildningsmöjligheter, företagsadministration m. m., som särskilt i ett inledningsskede kan vara påtagligt

för de mindre företagen. Även här kan konstaterås att någon mera

allmänt tillgänglig organisation — i motsats till vad som giller för andra delar av näringslivet — inte står till servicenäringens förfogande. Jag anser att dessa frågor liksom frågan om att genom ett statligt

engagemang i AB Handelskredit eller i annan form förbättra finansie-

ringsmöjligheterna för företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen bör övervägas närmare. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om att en särskild kommitté tillkallas för att pröva verksamhetsförhållandena och finansicringssituationen för mindre företag inom servicenäringen.

3¶Exportfrämjande insatser

3.1¶Beflintligt statligt exportstöd till småföretag

3.1.1 Sveriges exportråd SE inrättades den 1 juli 1972 genom avtal mellan svenska staten och Sveriges allmänna cxportförening. SE:s uppgift är att som centralt organ planera, samordna och genomföra åtgärder för alt främja Sveriges export. För att lösa denna uppgift leder SE den kommersiella verk-

samheten vid handelssekreterarkontoren och de handelskamrar i utlandet som slutit samarbetsavtal' med rådet. SE skall samråda med

utrikesdepartementet i sådana exportfrämjandefrågor som kräver medverkan av utrikesrepresentationen.

Som rådgivande organ har SE tillsatt två delegationer, en för den

mindre industrin och en för vidareutbildning i internationell marknadsföring. : . | SE finansieras huvudsakligen genom företagens abonnemangsavgifter.

För den allmänna service som SE lämnar till småföretagen utgår emel-' lertid ett statligt bidrag. Detta är beräknat så att det motsvarar SE: S nettokostnad för denna service. sedan småföretagens abonnemangsavgif- . ter har dragits av.

Prop. 1977/78: 40 9

3.1.2 Handelssekreterare, beskickningar och handelskammare

Handelssekreterarnas uppgift är att öka den svenska exporten genom specialiserad kommersiell service särskilt i fråga om marknadsföring.

F. n. är 27 handelssckreterarkontor och en handelsavdelning inrättade eller under inrättande. Kontor finns i Toronto, Vancouver, Chicago, New York, Los Angeles, Detroit, Houston, Mexico City, Zörich, Diässceldorf, Stuttgart, Hamburg, Milano, Prag, Budapest, Wien, London, Haag, Bryssel, Madrid, Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Jeddah, Tcheran, Tokyo och Melbourne. '

Därjämte skall en handelsavdelning inrättas vid ambassaden i Cara-

cas. Verksamheten vid kontoren och harndelsavdelningen leds av handelssekreterare.

På samtliga handelssekreterarkontor finns praktikanter med statsstipendier som utdelas av Sveriges exportråd. För budgetåret 1977/78

har beräknats 2,4 milj. kr. till ett 60-tal stipendier. Stipendiatverksamheten ger särskilt god möjlighet för småföretag att träna personal utom-

lands.

Arbetet på kontoren indelas i tre verksamhetsgrenar eller extern-

program nämligen cexportservice (tidigare kallad allmän verksamhet),

uppdragsverksamhet och projektverksamhet.

I exportservice ingår de tjänster som handelssekreterarkontoren utför avgiftsfritt som t. ex. rådgivning till besökande affärsmän, enklare varuförfrågningar och rutinkorrespondens. Denna verksamhet finansieras av staten och för budgetåret 1977/78 har anslagits 12,5 milj. kr. Denna kostnadsfria service kommer i hög grad de mindre företagen' till godo. Handelssekreterarkontoren i London, Hamburg, Helsingfors och Oslo betjänar särskilt ofta mindre företag. Detta kommer även att gälla kontoret i Köpenhamn som är under inrättande.

Uppdragsverksamhet omfattar de tjänster som handelssekreterarkontoren utför på särskild beställning och mot särskild avgift för enskild abonnent eller myndighet. Den ger såväl mindre som större företag en möjlighet att till ett överenskommet Fris få t. ex. en marknadsundersökning genomförd eller en potentiell agent uppletad.

Projektverksamheten omfattar de "tjänster som handelssekreterarkontoren utför på uppdrag av SE och som helt eller delvis finansieras av staten med särskilt anslagna mede: för exportfrämjande ändamål. Som särskilt projekt bedrivs Service-paket för den mindre industrin ' vilket innebär att företag utan exporterfarenhet erbjuds vissa tjänster .

vid handelssekreterarkontoren till subventionerat pris. tg

De drygt hundra ambassaderna och konsulaten har som en av sina . huvuduppgifter att underlätta företagens export. Främst i länder där :

handelssekreterarkontor inte finns bedrivs en omfattande exportservice.

och projektbevakningsverksamhet av iutrikesrepresentationen. Detta

kommer inte minst de mindre företagen till del.

1t Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 40. Bilcga 4

Prop. 1977/78: 40 10

I Paris och Sao Paulo finns handelskamrar vilka erhåller statsbidrag. Dessa handelskamrar arbetar inom exportfrämjandet på ungefär samma sätt som handelssekreterarkontor. |

3.1.3 Projektverksamhet

SE bedriver en omfattande projektverksamhet som delvis finansieras

av staten med särskilt anslagna medel för exportfrämjande ändamål.

För budgetåret 1977/78 har ställts sammanlagt 21,6 milj. kr. till SE:s

disposition. De i projekten deltagande företagen skall i princip satsa

lika mycket som staten.

Projektverksamhetens grundtanke är att företag genom samverkan kan öka sin konkurrenskraft på utlandsmarknaderna. Genom samarbete i marknadsbearbetningen, t. ex. vid mässframträdanden, på utställningar och delegationsresor blir uppmärksamhetsvärdet större, och dessutom hålls kostnaderna nere för det' enskilda företaget. Bland andra effekter som uppnås är erfarenhetsspridning mellan de företag som deltar i ett projekt, vilket är särskilt värdefullt för de mindre företagen. Projekt har under senare år arrangerats i branscher som t. ex. byggutrustning, miljövård och sport/fritid.

Projektverksamheten betjänar både stora och små företag men inom

ramen för verksamheten vidtas särskilda åtgärder för de mindre före-

tagen. Dit hör säljreseverksamhet som främst riktar sig till exportoerfarna småföretag. : Ett särskilt projekt för sådana företag är de s.k. exportcheferna att hyra. Denna funktion startade på försök 1974 och har som grundtanke att företag skall kunna anlita en högt kvalificerad exportmarknadsförare för en flerårig insats på deltid i företaget. Genom samarbetet med denne expert skall personalen utbildas i exportteknik. Exportchef att hyra har

redan utnyttjats av tre företagsgrupper om 5S—$8 företag och tre andra grupper är f. n. under arbete i Stockholms, Kopparbergs och Värmlands '

län. Under hösten 1977 startar ytterligare tre grupper 1 Göteborg, Kalmar och Örebro. En annan projekttyp är konsultstödet. Riksdagen biföll i juni 1977

(NU 1976/77:47, rskr. 1976/77: 332) regeringens proposition 1976/77: 83 om stöd åt konsultföretag för förstudie- och anbudskostnader av-

seende internationellt eller nationellt finansierade projekt av infrastrukturell eller industriell natur i u-länder. För budgetåret 1977/78 uppgår

stödet till 2 000 000 kr. Det har formen av projektsamarbete mellan SE och konsultföretag och omfattar högst 50 96 'av konsultföretagets självkostnader. Om företagets anbud antages skall stödet återbetalas.

Eftersom de flesta :konsultfirmor är små blir konsultstödet huvud- -

sakligen användbart för mindre och medelstora företag:

Prop. 1977/78: 40 1

3.1.4 Utbildning i i internationell marknadsföring

I betänkande (SOU 1975: 45) Vidareutbildning i 1 internationell mark-

nadsföring visade den s.k. IM-utredningen att behovet av vidareutbildning i internationell marknadsföring var stort, särskilt i småföretagen. Efter förslag av min företrädare beslöt riksdagen 1976 att SE skulle utveckla nya kurser i detta ämne och modernisera gamla, samtidigt som kursutbudet skulle regionaliseras så att det nådde ut till

företag i landsorten. En särskild delegation för vidareutbildning i internationell marknadsföring tillsattes för att bistå SE i dessa frågor. Fr. o. m. budgetåret 1976/77 har av statliga medel anslagits ungefär 0,9 milj. kr. per år för ändamålet.

3.1.5 Exportfinansiering

Finansiering av export är mer komplicerad än finansiering av inrikes-

handel. Det är ofta svårt att bedöma utländska köpares kreditvärdighet, och valutarisker kan uppstå i samband med utlandsförsäljning.

Genom exportkreditnämnden (EKN) gör staten det möjligt för företagen att försäkra kreditrisker och vissa valutarisker. Särskilt för de mindre företagen, som ofta inte har den finansiella styrkan att klara större kredit- och valutaförluster, är denna möjlighet till riskbegränsning av utomordentlig betydelse.

Vid exportförsäljning ställs ofta krav på leverantören att kredit skall lämnas. Mindre företag är visserligen såtillvida gynnade att de genom

sina leveransers relativa litenhet sällan utsätts för de krav på fleråriga krediter som större exportföretag drabbas av i alltmer ökad utsträck-

ning, men även kortare krediter kan vara svåra att refinansiera. Till detta kommer att leverantörskrediterna i många fall måste lämnas i främmande valuta. Detta är ett stort problem för småföretag som

sällan har den expertis som erfordras för att förvalta valutarisker.

Räntekonkurrensen från utlandet vid lämnandet av exportkrediter har successivt blivit alltmer besvärande. Genom lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit (ändrad 1975: 1150) kan stöd lämnas i form av avdrag för skillnaden mellan refinansieringsräntan och räntan på exportkrediter upp till 4.960 av utestående exportkredit. Kreditens minimibelopp skall vara 1 milj. kr. för att stöd skall komma ifråga, vilket begränsat dess användbarhet

för småföretag. Exportstödet kan vidare utgå bara för export av kapitalvaror, vilket utestänger tjänstecxportörer från att utnyttja ränteavdragcet.

För att belysa exportfinansieringsproblematiken mer allmänt tillsatte regeringen i februari 1977 en kommitté, exportfinansieringskom-

mittén (H 1977: 01), med uppgift att utreda frågan. Kommittén fick i

uppdrag att arbeta skyndsamt, och kommer att lämna sitt betänkande i början av 1978.

Prop. 1977/78: 40 12

3.2 Sveriges exportråds anslagsframställning för budgetåret 1978/79 vad ' avser åtgärder för småföretagen

Delegationen för den mindre industrin har till uppgift att vara råd-

givande organ åt SE:s styrelse och direktion i frågor som rör de mindre

företagens exportproblem. |

Delegationen har i ett aktionsprogram presenterat en rad åtgärder

för att stimulera export från småföretag och speciellt nyexportörer.

Delegationen har tillsammans med bl. a. företagareföreningar, handelskamrar och cexpo-organisationer konstaterat att ett stort antal företag har mer eller mindre akut behov av stimulans och rådgivning i exportfrågor.

SE föreslår att de ökade statliga medel som SE begär för budgcet-

året 1978/79 skall prioriteras till vissa branscher och företagsgrupper

oavsett företagsstorlek respektive till vissa marknader. SE över-

väger att högprioritera företag som samarbetar för försäljning av färdiga industrianläggningar, s. k. turn-key samarbete, samt företag inom

agro-industrin, skogsindustrin, specialstålindustrin och miljövårdsin-

dustrin. Därutöver planerar SE att prioritera följande branscher: byggmaterial och byggutrustning, sjukhusutrustning, sport- och fritidsutrustning, offshore-utrustning, fordonsutrustning samt gruvutrustning. Högprioriterade marknader är Norden, Västtyskland, Frankrike, USA, Saudiarabien, Nigeria, Venezuela och Japan.

Ovannämnda prioriteringar av branscher och marknader gäller för både små och stora företag. I ett särskilt åtgärdspaket som är riktat

till småföretag gör SE dock en speciell prioritering av sådana markna-

der som dels erbjuder en god potential för ett litet företag och dels är möjliga att bearbeta. Fem marknader blir i första hand aktuella, nämligen Norge, Danmark, Finland, Storbritannien och Västtyskland.

Åtgärdspaketet innehåller utöver marknadsprioriteringen en uppsökande del, en undersökande del och en genomförande del,

Den uppsökande verksamheten planeras ske i form av dels s. k. ex- portträffar och dels individuella företagskonsultationer. Denna verksamhet bör enligt SE hänföras till exportservice (allmän exportfrämjande verksamhet) och bedrivas utan större kostnader för företagen.

Den uppsökande verksamkbeten skall bedrivas i samarbete med regionala

organ som de till utvecklingsfonder omskapade företagareföreningarna,

handelskamrar och expo-organisationer. För den undersökande verksamheten föreslås att SE till ett lågt fast

pris får möjlighet att erbjuda den första marknadsundersökningen ett

litet företag eller en nyexportör vill göra på en högprioriterad marknad. . po ee | För den genomförande verksamheten: framläggs flera. förslag: till.

konkret hjälp för ett företag att hitta de rätta säljkanalerna och att

Prop. 1977/78: 40 13

komma ut på exportmarknaderna. Det finns enligt SE ett mycket stort behov av sådan hjälp, eftersom många småföretag saknar finansiella och personella resurser att själva marknadsföra sina produkter utanför Sverige, trots att produkterna har förutsättning att kunna säljas internationellt.

SE planerar sålunda att närmare undersöka möjligheterna för det lilla företaget att ta tillvara det etablerade företagets erfarenheter och siljorganisation.

Svårigheten att finna en lämplig representant på en marknad eller önskan att själv mer direkt styra marknadsföringen motiverar allt fler företag att enskilt eller tillsammans med andra etablera försäljningsbolag i utlandet. För att underlätta igångsättningen och förkorta tidsåtgången i dessa fall föreslår SE att handelssekreterarkontoren skall kunna erbjuda en förstärkt service på etableringsområdet. Handelssekreterarkontoren bör också enligt SE kunna tillhandahålla bl. a. administrativ service och övervakning av säljorganisationen.

SE bedriver som nämnts tidigare sedan några år en konsultservice, exportchef att hyra. Denna innebär att en grupp företag får ”dela” på en exporterfaren person, som skall tillföra företagen kunskap om exportteknik samtidigt som han genomför den exportsatsning som företagen tror har möjlighet bli framgångsrik. Första året företagen anlitar exportchefen står staten via SE:s projektmedel för större delen av kostnaden, men redan andra året bär företaget hela kostnaden. När tre år gått förväntas företagen kunna stå på egna ben vad gäller export, varvid exportchefen kan ”hyra ut sig” till nya företag. Inom sex län har verksamheten startat. Behov har anmälts från regionala organ av ytterligare tio funktioner, varför SE har begärt medel för dessa i sin anslagsframställning.

SE föreslår även ökade insatser för säljreseverksamhet, dvs. gemensamt organiserade resor för småföretag där dessa bereds möjlighet att ute på marknaderna knyta kontakt med potentiella köpare eller distributörer. Detta är en följd av de föreslagna åtgärderna cxportträffar och företagskonsultationer inom ramen för den uppsökande verksamheten.

Slutligen har SE konstaterat. att efterfrågan på licenser tenderar att öka. Mindre företag och enskilda uppfinnare har ofta uppenbara svårigheter med marknadsföring av sitt know-how i form av licenser. Vissa handelssekreterarkontor har dock redan i dag möjligheter och kunskaper att hjälpa säljare av licenser. SE avser att vidga denna service till fler kontor och även att förstärka resurserna centralt. |

Totalt för åtgärder som syftar till att stimulera export från småföretag och speciellt nyexportörer beräknar SE ett ökat medelsbehov för budgetåret 1978/79 under elfte huvudtiteln anslaget B 3. Expört- . .

främjande åtgärder med 6 870 000 kr. oo |

Prop. 1977/78: 40 14

Som en följd av bl. a;: de föreslagna åtgärderna ökar enligt SE be-

hovet av resurser för exportservice vid handelssekreterarkontoren. To-

talt begär SE 1530 000 kr. i ökade medel för intensifierad exportservice på högprioriterade marknader under anslaget B-2. Handelssekreterare för budgetåret 1978/79.

3.3 Sveriges exportråds kampanj för att öka exporten

T framställning till chefen för handelsdepartementet den 26 september

1977 föreslår SE att en informations- och propagandakampanj med syfte att öka exporten skall startas. SE anser att Sveriges starkt försämrade balans i utrikeshandeln i kombination med de förlorade im-

portandelarna i utlandet kräver åtgärder på bl. a. det exportfrämjande

området av en helt annan typ och dimension än tidigare. Enligt SE bör en kampanj riktad till näringslivet, fackföreningarna och myndig-

heterna därför igångsättas för att rikta dessa målgruppers uppmirksam-

het mot exportproblematiken och påverka deras attityder till export i

positiv riktning. Detta skulle stimulera till en exportökning.

SE föreslår i framställningen en rad konkreta åtgärder, t. ex. anordnandet av exportkonferenser i olika delar av landet, informations-

spridning till massmedia och förmedling av utbildningsmaterial till bl. a.

personaltidningar. |

För kampanjverksamheten anhåller SE om statsbidrag på 1 300 000 kr. för perioden t. o. m. juni 1978, varav ca 350 000 kr. för personalkostnader inom kampanjkansliet.

3.4 De svenska handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet '

I skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 31 maj 1977

redovisar Svenska handelskammarförbundet: de svenska handelskamrarnas service till företagen i utrikeshandelsfrågor. Sålunda har förbundet och kamrarna en betydande verksamhet vad gäller att förmedla från utlandet kommande affärsförfrågningar. Vidare anordnas kontakt- och :

studieresor till utlandet och utges tillsammans med. SE: en mässkalen-. der. Olika handelskamrar anordnar kontaktbesök för -handelssekreterare och ambassad/konsulattjänstemän vid dessas besök 'i.Sverige. Han- . -: delskamrarna har också ett vidsträckt internationellt. kontaktnät: och :

bistår företag med rådgivning i utrikeshandelsfrågor.-. stt

I skrivelsen påpekar. förbundet också med anledning av ett. t. förslag 1. företagareföreningsutredningens, betänkande (SOU .1977::3) -om företa- -

gareföreningarnas framtida -exportfrämjande- uppgifter; att det före-- : faller naturligt att de föreslagna stiftelsernas arbete på utrikeshandelns.: ::x:.”:

område utformas så att det kompletterar den verksamhet som . bedrivs av handelskamrarna. I sammanhanget erinras om att såväl företagareföreningarna som handelskamrarna i-dag arbetar som. replipunkter för: SE. Skäl kan därför åberopas för att inte bara stiftelserna utan också handelskamrarna skall kunna inom vissa ramar tillföras allmänna medel för denna verksamhet.

I en promemoria daterad den 22 augusti 1977 som överlämnats till chefen för handelsdepartementet föreslår handelskammarförbundet att statligt stöd lämnas till handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet. Förslagsvis fem handelskammare skulle anställa en cxportsckreterare med en halv skrivkraft som biträde med uppgift att verka för ökade exportansträngningar främst från de medelstora och mindre företagens sida. Det statliga stödet skulle omfatta löner, sociala kostnader, telefonoch resekostnader och uppgå till 1 250 000 kr. |

Flera handelskamrar uppges i promemorian vara villiga ställa lokaler till förfogande gratis för SE:s exportchefer att hyra.

3.5 Exportfinansicring 3.5.1 Förslag om ändring av exportkreditstödet

När lagen om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit ändrades 1975 förelåg en promemoria från SE och. Sveriges industriförbund där det bl. a; föreslogs att begreppet kapitalvaror skulle anses innefatta även konsultuppdrag. Exportkreditstödet omfattar nämligen enligt lagen enbart kapitalvaror. I propositionen framhböll' föredraganden dock att begreppet kapitalvaror inte kunde ges denna vidsträckta tolkning (prop. 1975/76: 72 s. 10).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framlades förslag öm att

sänka gränsen för att. få rätt till avdrag från kreditaffärer om. minst

2 milj. kr. till kreditaffärer om minst 0,5: milj. kr. (motioner: 1975/76: .. 132, 142 och 143). Skälet var att även småföretag skulle kunna: komma i åtnjutande av stödet. Riksdagen (SKU 1975/76: 22, rskr. 1975/76: 100) fastställde emellertid minimigränsen till 1 milj. kr.

3.5.2 Förslag om tillskapande av en exportfond a

Delegationen för den mindre industrin inom SE har genom skrivelse till regeringen den 22 september 1977, framfört. förslag om att inrätta en särskild exportfond för mindre företag för att underlätta deras exportfinansiering. |

Fonden skall kunna refinansiera och/eller -: garantera: bankernas kreditgivning vid tillverkning för export och för finansiering av exportkrediter med kortare löptid än två år. Fast räntesats skall lämnas och

kursrisker skall övertas.. . i RE :

Enligt delegationen skall: fonden endast medverka i affärer genom-

Prop. 1977/78: 40 16

förda av mindre företag. Kredittiderna skall inte överstiga två år och kontraktsbeloppet bör normalt ej överstiga 5 milj. kr. Sveriges Investe- -ringsbank skall förvalta fonden i samråd med företagareföreningarna.

Fonden bör tillföras ett statsanslag om 100 milj. kr., och Investerings-

banken skall med särskild statsgaranti kunna upplåna 200 milj. kr. för fondens räkning i utlandet. Fonden skall också lämna garantier på

totalt 300 milj. kr. |

4 Föredraganden

4.1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för rege-

ringens arbete med att förbättra småföretagens' arbetsvillkor.

Inom handelsdepartementets verksamhetsområde ligger det stora fler-

talet av småföretagen inom tjänstesektorn, dvs. servicenäringarna. Vidare svarar departementet för exportfrämjandet.

Småföretagen inom servicenäringarna möter i allt väsentligt samma

slags problem som motsvarande företag inom den tillverkande sektorn. : De berörs alla av utvecklingen av det allmänna företagsklimatet och av strukturförändringarna i samhället. De har behov av riskvilligt kapital

i olika former. Gemensamt är också behovet av rådgivning i frågor som berör företagen.

I den allmänna debatten har problemen för småföretagen inom servicenäringarna vanligen intagit en mera undanskymd plats än problemen för de tillverkande företagen. Detta kan förklaras av att de förstnämnda företagen hittills har klarat sig jämförelsevis bra. När

den inhemska produktionen har fått det allt svårare att konkurrera

med importen — till följd av bl. a. det höga kostnadsläget — har servicenäringarna haft en mer gynnsam utveckling, delvis därför att den privata konsumtionen genom bl.a. den höga upplåningen utomlands har kunnat öka. Serviceföretagen är i allmänhet inte heller utsatta för utländsk konkurrens. De har i alla händelser uppvisat en hög grad av flexibilitet. Nya servicefunktioner (butikstyper etc.) har vuxit fram i

takt med de förändrade förhållandena i samhället, Detta har varit möjligt bl.a. genom att ofta ett förhållandevis litet kapital har måst bindas i anläggningstillgångar. .En viktig bidragande orsak till den

relativt goda anpassningsförmågan torde också vara det aktiva bistånd som de enskilda företagen får från branschorganisationer och leveran-

. . or törsföretag.

Det sagda får inte skymma de ökande problemen för småföretagen : inom servicesektorn. Inte minst har dessa föranletts av de stigande -

kostnaderna för arbetskraft, vilka drabbat de löneintensiva: service-

Prop. 1977/78: 40 17

näringarna hårt. Dessutom kan tjänsteproducerande företag få särskilda svårigheter i tider av åtstramning av den privata konsumtionen.

Nedläggningar inom och omstruktureringar av viktiga branscher, såsom dagligvaruhandeln och hotell- och restaurangnäringen, har föranlett särskilda åtgärder från statsmakternas sida. Svårigheterna för små företag att hävda sig på dagens komplexa marknader har också lett till särskilda statliga åtgärder, exempelvis vad gäller exportfrämjande och turism.