Prop. 1977/78:40

om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Prop. 1977 / 78: 40 Regeringens proposition 1977/78: 40

om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling '

beslutad den 27 oktober 1977.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade ut- drag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det" ändamål som fram- går av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN NILS G. ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att främja utveck— lingen för de mindre och medelstora företagen.

I propositionen föreslås att 'de näringspolitiska insatserna på regional nivå breddas och byggs ut kraftigt. Förslag läggs fram om att länsvisa utvecklingsfonder byggs upp i stiftelseform med stat och landsting som huvudmän och med uppgift att till de mindre och medelstora företagen tillhandahålla informations-, rådgivnings-, utbildnings- och konsult- tjänster samt lämna lån på hög risknivå.

Fonderna, som föreslås starta sin verksamhet den 1 juli 1978, avses överta de uppgifter som företagareföreningarna f. 11. har. Målgruppen för verksamheten föreslås vara mindre och medelstora industriföretag samt vissa serviceföretag med direkt anknytning till industrin. Frågan om servicenäringarnas behov av finansierings- "och" rådgivningsinsatser i' stort kommer att utredas.

insatser för att främja'produktförnyelse och marknadsföring föreslås få hög prioritet i fondernas verksamhet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och underleverantörsföretagens utveckling avses bli ägnade stor uppmärksamhet.-Som ett "led i uppbyggnaden av utvecklingsfonderna föreslås att dessa tillförs de medel som f.n. finns i statens hantverks- och industrilånefond och statens utvecklingsfond.

För budgetåret 1978/79 avses utvecklingsfonderna för" sin kreditverk- samhet tillföras 322 milj. kr. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i förhållande till de medel som har tillförts statens hantverks- och" industrilånefond och statens utvecklingsfond under innevarande bud-

P-rop.'1977/78: 40 2

getår. För budgetåret 1978/79 beräknas statens bidrag till fondernas företagsserviceverksamhet till drygt 58 milj. kr.

Ramen för statlig garanti för lån till hantverks- och- industriföretag beräknas för budgetåret 1978/79 till 300 milj. kr.

För uppbyggnad av två regionala investmentbolag dels för Värmland —Bergslagenregionen dels för mellersta Norrland. som dotterbolag till Svenska Industrietablerings AB, beräknas för nästa budgetår 40 milj. kr. Bolagens uppgift avses främst vara att främja etablering av nya före- tag. '

Vidare föreslås vissa ändringar i riktlinjerna för Företagskapital AB, som ägs av staten och bankerna gemensamt. Företagskapital har till upp- gift att lämna mindre och medelstora företag kapitaltillskott. [ propo— sitionen föreslås att Företagskapital får möjlighet att lösa ut delägare i - sådana företag genom att förvärva andra än nyemitterade aktier. _Vi-. dare föreslås att Företagskapital ges möjlighet att genom lån underlätta enskildas förvärv av sådana företag eller företagsandelar.

En förstärkning av statens insatser för att främja den småföretags- inriktade fortbildningen föreslås också.

Till bidrag för uppförande av kommunägda industrilokaler, avsedda . för uthyrning till mindre och medelstora företag inom främst. det inre stödområdet, beräknas för nästa budgetår 30 milj. kr. '

För att främja de mindre och medelstora företagens exportansträng-. ningar föreslås att verksamheten vid Sveriges exportråd förstärks och breddas. Förslaget innebär att Exportrådet ges möjlighet att sända ut exportkonsulter för besök i företagen, att erbjuda företagen fler ”export- chefer att hyra” och att arrangera fler 'exportträffar och säljresor. Nya exportörer föreslås få en första marknadsundersökning utförd till sub- ventionerat pris. Vidare föreslås att handelssekreterarkontoren till sig får knyta exportfrämjanderåd bestående av lokalt verksamma affärsmän.

Vidare föreslås att Exportrådet får medel för att fortsätta en infor- mationskampanj för att främja exporten. Vissa åtgärder för att för- bättra exportfrämjandets lokala förankring i Sverige samt för" att för- bättra de kommersiella språkkunskaperna föreslås också.

Det föreslås också att statliga medel ställs till Sveriges turistråds för—' fogande nästa budgetår för att i samarbete med regionala och lokala" turistorgan utveckla produktions- och bokningscentraler. Härigenom . bör sammansättningen och utbudet av den svenska turistnäringens tjäns- ter förbättras. Vidare aviseras att Turistrådet i samråd med statskontoret får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att datorisera boknings-' rutinerna vad gäller svensk turism.

I propositionen läggs också fram förslag som syftar till att lösa vissa för småföretagen akuta problem "på kapitalbeskattningens område, dvs. problem som hänger samman med förmögenhets-, arvs- och gåvo— beskattningen av kapital nedlagt i småföretag. Statsmakterna har re-

Prop. 1977/78: 40 3

dan tidigare uppmärksammat dessa problem och medgivit särskilda lätt- nader vid kapitalbeskattningen av småföretagen. I propositionen kon- stateras att utredningsunderlag f.n. saknas för mer genomgripande principiella ändringar i nuvarande system. De nu framlagda förslagen innebär i huvudsak en utvidgning av de lättnader som f.n. medges. Enligt förslagen får substansvärdet av förmögenhet nedlagd i ett små- företags rörelse, jordbruk eller skogsbruk reduceras till 30 % vid så- väl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och gåvobeskattningen. För att hindra spekulation i fastigheter föreslås samtidigt att vissa spärr- regler införs. Reduktionen av substansvärdet får enligt spärreglerna inte leda till att företagens värde bestäms till lägre belopp än som motsvarar . taxeringsvärdet av fastigheter som ingår i förvärvskällan minskat med de skulder som efter proportionell fördelning belöper på dessa fastig— heter. Spärreglerna omfattar dock inte ekonomibyggnader i jordbruk eller byggnader som används .i rörelse. I likhet med nuvarande lättnader berör förslagen inte börsnoterade företag eller andra företag vilkas aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden. De nya reglerna om l'örmögenhetsskatt avses bli tillämpliga fr.o.m. 1979 års taxering, me- dan reglerna om arvs- och gåvoskatt föreslås bli tillämpliga i de fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. I propositionen förutskickas att kapitalskatteproblemcn och andra närliggande frågor skall utredas ytterligare.

Propositionen innehåller även andra förslag till ändringar i beskatt- ningsreglerna. Sålunda föreslås att de regler om beskattning av s.k. i'åmansföretag som infördes år 1976 ändras i ett par avseenden. Den särskilda bestämmelsen om värdering av bilförmån i fåmansföretag av- ses bli upphävd och ersatt av värderingsregler som gäller generellt för anställda i alla företag. En uppmjukning föreslås av den regel som gäller för fåmansförctagens avdrag för tanticmavsättningar o.d. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till det exportkreditstöd som medges i form av extra avdrag för exportkreditkostnader. Förslaget i denna del innebär att även export av konsulttjänster i fortsättningen skall" kunna medföra rätt till extra avdrag och att den bcloppsgräns som gäller be- träffande omfattningen av stödberättigad kredit sänks från 1 milj. kr. till 0,5 milj. kr.

I propositionen aviseras slutligen att en särskild småföretagsdelegation skall tillkallas med uppgift att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på srnåföretagsområdet.

IT Riksdagen ]977/78. ] saml. Nr 40

Prop. 1977/78: 40 4

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde ' 1977-10—27 -

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh- man, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahl- gren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Buren- stam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo Föredragande: statsministern, statsråden Åsling, Bohman, Mundebo, Burenstam Linder

Proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Statsministern anför:

De mindre och medelstora företagen i det följande kallade småföre- tagen spelar en mycket framträdande roll i det svenska näringslivet.

Företag med mindre än 200 anställda svarar i dag för ca hälften av sysselsättningen. Detta-innebär att mer än en miljon människor är direkt verksamma i dessa företag. Antalsmässigt utgör småföretagen den helt övervägande delen av företagsamhcten. Inte minst på många små orter är de av avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna och därmed för dessa Orters möjligheter att bibehålla sin livskraft. De har på så sätt stor betydelse för den regionala utvecklingen-. '

Service och. varutillförsel kan på många områden inte klaras utan" ett stort antal småföretag. Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och ut- ländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse, liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Förslagen i denna proposition rörande småföretagen är ett uttryck för den vikt regeringen tillmäter vilja och förmåga till personliga företagar- insatser samt utvecklingsmöjligheterna inom denna del av näringslivet. Förslagen utgår ifrån att alla de som är verksamma i företagen — de anställda, företagsägare och företagsledare har ett gemensamt intresse av att uppnå bästa möjliga produktionsresultat.

Åtgärder som stimulerar till ökad småföretagsamhet medverkar också till en jämnare fördelning av resurserna i samhället och en tillfredsställan- de sysselsättnings- och servicenivå för medborgarna oberoende av bostads-

Prop. 1977/78: 40 5

ort. Genom en spridning av resurser och. inflytande undviks en koncen- tration av makt och inflytande till ett litet antal företag och beslutsfattare.

Propositionen innehåller också förslag till en administrativ decentrali- sering av de näringspolitiska besluten i syfte att förkorta-kontaktvägarna mellan myndigheter och de omedelbart berörda. En vidgad regional de- mokrati på det näringspolitiska området gersarntidigt större grupper av medborgare möjligheter att påverka de samhälleliga besluten.

De senaste årens utdragna internationella lågkonjunktur och det för många företag svaga konkurrensläget har skapat stora avsättningssvårig- heter för den svenska industrin som helhet. Produktionen har stagnerat och strukturproblemen hotar sysselsättningen inom en rad branScher och företag.

Mot bakgrund härav har regeringen redan vidtagit en rad åtgärder för att förbättra konkurrensläget, i första hand för den utlandskonkurrerande industrin. Till dessa åtgärder hör bl. a. nedskrivningen av kronans värde, den successiva avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften och en restriktiv finans- och kreditpolitik.

Även om konkurrensläget förbättras står det svenska näringslivet inför stora omställningar. Flera av de industribranscher där svenska företag av tradition har varit mycket starka och där en expansion tidigare har ägt rum möter nu svårigheter.- Basnäringar som stål- och skogsindustrin kan " även långsiktigt väntas möta ökad konkurrens bl. a. från länder med rika och lättåtkomliga råvarutillgångar. Inom vissa delar av verkstadsindustrin är det teknologiska försprånget inte längre tillräckligt för att uppväga" höga arbetskraftskostnader. På många varuområden måste man också räkna med en förhållandevis låg ökning av efterfrågan.

Flera av våra hemmamarknadsdominerade näringar har likaså mött en ökad internationell konkurrens som skapat problem. I branscher där pro— duktionen är arbetskraftskrävande och där produktionstekniken är väl- känd och allmänt tillgänglig spelar lönekostnadsdifferenscrna mellan olika länder en stor roll. Konfektionsindustrin och skoindustrin är exem- . pel på branscher, där Sverige under en följd av år bl. a. på grund av dessa förhållanden har tvingats minska produktionsvolymen.

Detta ställer stora krav på en aktiv näringspolitik. En första uppgift måste nu vara att klara den svenska ekonomin och näringslivet över de akuta svårigheterna. Vi måste emellertid också föra en politik som lång- siktigt stärker företagens konkurrensmöjlighetcr och som stimulerar till nytänkande och nya produkter. Det gäller att få till stånd en expansion på de områden där konkurrensförutsättningarna är bäst. Särskild tonvikt måste läggas på längre driven förädling och satsning på tekniskt avance- rade varor och tjänster. Det gäller att också få till stånd en ökad nyeta- blering och inbrytningar på nya marknader.

Det är min uppfattning att vi tidigare här i landet inte .tillräckligt upp- märksammat de strukturella förändringar i näringslivet som nu är ofrån—

Prop. 1977/78: 40 6

komliga. Därigenom har även livskraftiga företag slagits ut och koncen— ärationstendenserna i näringslivet har förstärkts. Det gäller nu för alla parter — samhället, löntagarna och deras organisationer samt företagens ägare och ledare att gemensamt gripa sig an de problem som kan upp- stå vid strukturomvandlingen.

Regeringen avser mot den bakgrunden att stegvis se över och effektivi- sera näringspolitiken. Som ett första steg i en sådan allmän översyn pre- senteras i denna proposition en analys av småföretagens situation och problem samt förslag till åtgärder som syftar till att främja utvecklingen inom denna del av näringslivet.

Genom sin flexibilitet och sin branschmässiga spridning spelar små- företanen, som jag redan understrukit, en viktig roll i näringslivsutveck— lingen. I ett läge då det framstår som särskilt angeläget att alla samhällets produktiva resurser tas tillvara på bästa sätt är det viktigt att småföre- tagcns utvecklingsmöjligheter underlättas. Den viktiga produktionstak- tor som vilja och förmåga till företagande innebär måste tas tillvara på ett bättre sätt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för att lång- siktigt kunna stärka det svenska näringslivets konkurrensförmåga och trygga välstånd och sysselsättning.

I ett andra steg har regeringen för avsikt att lägga fram förslag till åt- gärder som kan underlätta de omställningar och strukturförändringar som nu är nödvändiga inom vissa branscher. Senare denna dag kommer chefen för industridepartementet att lägga fram sådana förslag rörande bl. a. den svenska specialstålindustrin.

Som ett tredje steg har regeringen inlett en översyn av samhällets stöd :Eil teknisk forskning och utveckling. Ny produktionsteknik och nya pro- dukter tillhör i ett mer långsiktigt perspektiv de viktigaste utvecklings- faktorerna för näringslivet. En genomgripande analys av vilka möjligheter som finns att ytterligare stimulera ett ökat utvecklingsarbete pågår f.n. inom regeringskansliet. Regeringen avser att under år 1978 lägga fram förslag i denna fråga.

Som ett fjärde steg planerar regeringen att våren 1979 lägga fram för- slag till riktlinjer för näringspolitiken i ett längre perspektiv. I detta sam- manhang kommer bl. a. formerna för den näringspolitiska planeringen att tas upp. Vidare kommer de statliga företagens roll i näringspolitiken att behandlas.

Utöver dessa åtgärdsprogram kommer regeringen bl. a. att lägga fram förslag om ett nytt system för statens medverkan vid företagens export- l.:reditfinansiering sedan exportfinansieringskommittén (H 1977: 01) lagt fram sitt betänkande.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa regeringens syn på småföre- tag-ens situation och problem.

Förutsättningarna för att bedriva verksamhet i mindre skala varierar mellan olika näringsgrenar. Småföretagen är t. ex. helt dominerande i

Prop. ] 977/78: 40 7

sådana näringar som jordbruk, handel, samfärdsel, privata tjänster och byggnadsverksamhet. Inom industrin finns det stora delområden, där stordriftsfördelar drivit fram verksamhet i större skala. Andelen småföre- tag är här mindre. Inom tillverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tred- jedel av det totala antalet yrkesverksamma i småföretag. Denna andel ten- derar dock att minska.

Tillverkningsindustrins utveckling mot ökad koncentration har i hög grad styrts av tekniska och efterfrågebetingadcfaktOrer. På så sätt har företagssammanslagningar oftast haft rationella motiv. I andra fall har emellertid fusionerna och företagsöverlåtelserna i stor utsträckning haft sin grund i bristande framtidstro. Det allmänna företagsklimatet har upp- fattats som negativt av många enskilda företagare. Det finns också exem- pel på att samgåenden huvudsakligen "har haft skattemässiga orsaker. Därutöver har olika institutionella förhållanden spelat en betydande roll. Företagens finansieringsmöjligheter samt tillgången till utbildad personal" och experter påverkar företagens kostnadsbild och utvecklingsmöjligheter. Inte minst kan de krav som samhället ställer på företagen i form av upp- giftsskyldighet och lagstiftning påverka stora och små företag olika.

Det är också numera väl dokumenterat att det finns utvecklingshinder, som är bromsande för småföretagens utveckling. Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att komma till rätta med dessa problem och i övrigt förbättra förutsättningama för en gynnsam utveckling för småföretagen.

Ett bättre utnyttjande av resurserna och utvecklingsmöjligheterna inom småföretagen skulle på ett väsentligt sätt förbättra hela det svenska nä- ringslivets utveckling. Dct finns inom småföretagssektorn outnyttjade möjligheter att öka produktionsvolymen och sysselsättningen, produktivi- - teten, produktutvecklings- och annan förnyelseverksamhet samt exporten.

En allmän förutsättning för att bättre kunna utnyttja dessa möjlighe- ter är en generell ekonomisk politik, som underlättar företagens expan- sion och vidareutveckling. Så måste t. ex. inom ramen för den nuvarande restriktiva kreditpolitiken i första hand företagens kreditbehov tillgodo- ses. Smäföretagen är särskilt beroende av en jämn tillgång på bankkredi- ter. Regeringen har somjag nämnt också nyligen lagt fram ett stabilise— ringspolitiskt program. Dessa ekonomisk—politiska åtgärder bör öppna möjligheter för en mer expansiv utveckling i det svenska näringslivet.

Innan jag närmare redovisar regeringens överväganden och förslag när det gäller insatser för småföretagen vill jag beröra ett par viktiga utgångs- punkter.

Vårt näringsliv bygger huvudsakligen på marknadsekonomins princi- per. Samhällct modifierar emellertid på olika sätt marknadens krafter för att få systemet att fungera smidigt och för att undvika de negativa effek- ter som kan följa med ett renodlat marknadssystem. Åtgärder som sätts in för att underlätta utvecklingen inom en-viss grupp företag får'å andra sidan inte utformas så att "de försvårar för andra företag eller snedvrider

Prop. 1977/78: 40 8

konkurrensförhållandena. Av detta skäl-bör de 'utvecklingsstimulerande insatserna för småföretagen i princip ha karaktären av åtgärder, som ut- jämnar orättvisor mellan små och stora företag eller som hjälper före-' ' tagen över olika tröskelproblem."

Marknadsekonomin bygger också på principen att de enskilda före- tagen har ett eget företagsekonomiskt ansvar och ett eget ansvar för före- tagens vidareutveckling. Samhällets åtgärder skall inte utformas så att detta företagsansvar lyfts över på samhälleliga organ. De skall i stället -' syfta till att ge ”hjälp till självhjälp”. Det är företagen själva som bestäm-' mer, om de skall utnyttja de resurser och hjälpmedel som samhället stäl- ler till deras förfogande.

Samhällets insatser för småföretagen har hittills varit splittrade och svåröverskådliga. De är inriktade främst på att underlätta företagens kapitalförsörjning och på att tillgodose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och annan service.

På kapitalförsörjningsområdet finns bl. a. företagareföreningama, loka- liseringsstödet, Norrlandsfonden, AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Företagskapital AB, "Svenska Industri- etablerings AB (SVETAB), AB Svensk Exportkredit, styrelsen för tek- nisk utveckling (STU), statens utvecklingsfond samt de lånegarantier sam staten tillhandahåller för olika ändamål. Ändamål, villkor och for- mer för insatserna varierar i hög grad.

Den statliga och statsunderstödda företagsservice som erbjuds småfö— retagen är inriktad på information, rådgivning och utbildning. Företags- service i olika former lämnas av bl. a. företagarföreningarna, STU, sta- tens industriverk inkl. dess enhet för företagsutveckling (SIF U), Industri- ellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) och Sveriges exportråd.

Denna splittring har lett till alltför många program och alltför många ”dörrar att knacka på” för företagen. Därför är det angeläget att försöka förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och företag.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa de stimulansåtgärdcr och andra förslag för småföretagen som behandlas i propositionen. De kan i första hand hänföras till följande områden: kapitalförsörjningen, kapital- beskattningen, företagsservicen och företagarmiljön.

Jag börjar med kapitalförsörjningsfrågan. Småföretagen befinner sig i en annorlunda situation än de stora före- tagen vad gäller försörjningen både med eget kapital och med lånekapital.

Vad först gäller det egna kapitalet kan de stora företagen ofta öka detta genom emissioner på aktiemarknaden. "Småföretagen har inte den möj- ligheten utan måste i större utsträckning bygga upp sin kapitalbas genom självfinansiering. Själva har småföretagsägarna sällan möjlighet att till- skjuta eget kapital, om de inte äger en förmögenhet vid sidan av företaget. Detta kan medföra att soliditeten hos företag som växer urholkas. I sådana

Prop. 1977/78: 40 9

fall återstår så småningom ofta baranedläggning eller försäljning till något kapitalstarkt företag som de enda realistiska alternativen.

Chefen för budgetdepartementet kommer i bilaga 3 till denna proposi- tion att lägga fram förslag på skatteområdet, som syftar till att bl. a. för- bättra företagens försörjning med eget kapital. Jag återkommer till denna fråga. .

Dessutom tar chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 upp vissa förslag rörande Företagskapital AB. Möjligheter öppnas därigenom för Företagskapital att lämna långa lån mot säkerhet bestående av bl.a. panträtt i ett företags aktier. En sådan lånemöjlighet kan utnyttjas av enskilda personer som är lämpliga att överta och driva mindre företag men som har begränsade egna tillgångar. Vidare kan sådan långivning användas för att utöka ett företags eget kapital, för att lösa ett arvskatte- problem eller ett problem med utlösen av arvingar.

Staten erbjuder också småföretagen riskvilligt kapital via Investerings- bankcn och SVETAB. Enligt det förslag som chefen för industridepara tementet redovisar i bilaga 1 skall SVETAB:s möjligheter att på minorif. tetsbasis främja nyetableringar utökas genom att regionala investment- bolag inrättas på försök för Värmland—Bergslagenregionen och för mel— lersta Norrland.

Småföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. En minoritetspost i ett sådant företag är därför från placeringssynpunkt inte särskilt attrak- tiv. Till detta bidrar också svårigheterna att omsätta aktierna i likvida medel. Enligt regeringens mening bör konvertibla skuldebrev i sådana fall kunna utgöra ett alternativ till aktier. Dessa skuldebrev kan ges en sådan utformning att de från banksynpunkt närmar sig eget kapital. I detta sammanhang vill jag nämna att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om viss ändring i aktiebolagslagen(1975: 1385, ändrad se- nast l.976: 992). Härvid tar han även upp frågan om konvertibla skulde— brev.

När det gäller småföretagens försörjning med lånekapital på hög risk— nivå kan man konstatera, att dessa ofta har begränsade möjligheter att erbjuda från banksynpunkt tillfredsställande säkerheter. Det föreligger därför ofta svårigheter att få lån för finansiering av s.k. immateriella investeringar, dvs. investeringar i ”know how”, produktutveckling och marknadsföring.

lndustrikredit och Företagskredit, som är till hälften ägda av staten och till hälften av bankerna, lämnar långa krediter med fast ränta till små- företag. Dessa institut fyller väsentligen den uppgift obligationslånen har för stora företag. Företagareföreningarna lämnar s. k. direktlån, som i sin tur finansieras med lån från statens hantverks- och industrilånefond. Även om direktlånen sammantaget endast utgör en mindre del av småföreta- gens totala krediter är de av strategisk betydelse genom att de vanligtvis

Prop. 1977/78: 40 10

ligger på en hög risknivå. De fordrar inte heller samma säkerheter som ordinarie bankkrediter. Även Investeringsbanken är aktivt engagerad i småföretagens finansiering. I samarbete med företagareföreningarna läm—' nar Investeringsbanken bl. a. s. k. kombinationslån. Statens utvecklings—' fond har sin utlåning inriktad på innovationsverksamhet. Fonden lämnar lån med villkorlig återbetalning till utveckling av nya produkter, proces— ser och system.

Lånen från företagareföreningarna och statens utvecklingsfond utgör på så sätt ett viktigt komplement till den ordinarie kreditmarknaden. Man kan dock peka på vissa brister. De resurser som föreningarna och utveck- lingsfonden förfogar över är otillräckliga i förhållande till behoven. För utvecklingsfonden har det också framstått som ett problem att nå en till- fredsställande geografisk spridning av utlåningen. Den institutionella ra- men för kreditstödet är, som jag tidigare har nämnt, splittrad. Företagare- ' föreningarna kan dessutom normalt inte ge lån till immateriella investe- ringar på hög risknivå.

Den kreditverksamhet som speciellt vänder sig till småföretagen bör därför enligt regeringens uppfattning utvidgas och till vissa delar om- struktureras. Krediter bör kunna ges till delvis nya ändamål och på delvis nya villkor. En ökad samordning bör ske mellan olika kreditformer. Be- sluten bör så långt som möjligt läggas på regional nivå.

Chefen för industridepartcmentet redovisar i bilaga 1 förslag som bl. a. innebär att resurserna i statens hantverks- och industrilånefond och sta- tens utvecklingsfond sammanförs och regionaliseras. Varje län får enligt förslaget en egen fond, till vilken räntor och amorteringar återförs. Sam— tidigt förstärks de totala utlåningsrcsurserna väsentligt. För att handha bl.a. denna verksamhet tillskapas i varje län en särskild stiftelse med staten och landstinget som huvudmän. Samtidigt avses de nuvarande före- tagareföreningarna bli upplösta. Stiftelserna ges en självständig ställning;

I huvudsak bör långivningen ha samma inriktning och karaktär'som hittills. Utlåningsreglerna bör emellertid göras mer generella. Amorte- ringstiderna föreslås bli 'mer flexibla. Möjlighet öppnas till längre amorte- ringsanstånd. Vidare skall-långfristiga personlån kunna lämnas för att möjliggöra företagsöverlåtelser och nyetableringar. Utlåningcn utvidgas till att omfatta inte bara industriföretag utan även vissa serviceföretag med direkt anknytningitill industrin. Lån bör kunna lämnas även till'in- vesteringar i produktutveckling och marknadsföring och kunna vara förenade med villkorlig återbetalningsskyldighet.

De nya stiftelserna och den därtill knutna låneverksamheten kan 'be- tccknas som ett slags utvccklingsfonder. Genom tillkomsten av dessa'fon- der skapas enligt regeringens mening' på regional nivå organ; som på ett bättre sätt kan lösa många av finansieringsproblemen för småföretagen inom industrisektorn. Servicenäringarnas finansieringsproblem liksom deras behov av företagsService kommer att tas upp till särskild behand-

Prop. 1977/78: 40 11

ling i en kommitté som chefen för handelsdepartementet senare avser att inhämta regeringens bemyndigande för att få tillkalla.

Jag övergår nu till vissa skattefrågor. Som jag redan har framhållit har skattesystemets utformning stor bety- delse för företagens utveckling. Det är därför angeläget att företagsbe- skattningen är utformad så att den i tillräcklig omfattning tar hänsyn till småföretagens särskilda behov och svårigheter.

Från småföretagens sida har vid olika tillfällen framförts önskemål om ändringar i skattesystemet bl. a. vad gäller uttaget av arbetsgivaravgifter och möjligheterna till resultatreglerande'åtgärder. Dessa frågor har ett direkt samband med företagsbeskattningens utformning i stort. F. n. pågår en omfattande översyn av företagsbeskattningen inom företagsskattcbc- redningen (Fi 1970: 77). Nämnda frågor får därför prövas när ställning tas till företagsskatteberedningens förslag. Jag vill erinra om att bered— ningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av november månad detta år.

Vissa skattefrågor som har direkt betydelse för småföretagen bör dock tas upp redan nu. En sådan fråga gäller utformningen av kapitalbeskatt- ningcn på förmögenhet nedlagd i företag. Det förmögenhetsvärde som ett företag representerar träffas av en årlig förmögenhetsskatt. Vidare tas arvs— eller gåvoskatt ut när företaget går över till en ny ägargeneration. Kapitalskatterna träffar i första hand dem som äger eller övertar ett före- tag men har samtidigt mycket stor betydelse för de ekonomiska förhål- landena i företaget som sådant.

För att ägaren av ett företag skall kunna betala förmögenhetsskatten på det i företaget arbetande kapitalet måste han årligen göra avsevärda uttag ur företaget utöver normal arbets- och kapitalersättning. För något större familjeföretag kan dessa uttag uppgå till 10 0,10 av det arbetande kapitalets värde. Förmögenhetsskatten medför härigenom en extra be- lastning på företaget och kan allvarligt hämma dess utveckling. Motsvarande problem möter när företaget byter ägare i samband med arv eller försäljning. Även här måste som regel medel tas ut ur företaget för att betala arvsskatten eller köpeskillingen. Marginalskatteeffekter leder till att uttaget ofta blir betydligt större än det nominella skattebeloppet. Det utgör därigenom även i dessa fall en avsevärd belastning för företaget.

I samband med 1970 års skattereform infördes ett provisorium, som syftade till att undanta de små och medelstora företagen från i första hand de skärpningar av förmögenhets- och arvsskatterna som då genom- fördes. Dessa regler ersattes år 1974 med de bestämmelser som f. n. gäl- ler. Samtidigt begärde riksdagen en ytterligare översyn av hithörande problem.

De förslag som chefen för budgetdepartementet nu lägger fram i bilaga 3 innebär en fortsatt utbyggnad av gällande system.

Enligt huvudregeln kommer förmögenhets-, arvs— och gåvoskatt att i

lProp. 1977/78: 40 12

fortsättningen beräknas på 30 % av småföretagens substansvärde. För att inte de nya reglerna skall stimulera spckulationsköp av fastigheter införs. en spärregcl. Denna innebär i princip att reduktionen av substansvärdet till 30 'i'-z inte får leda till att företagets förmögenhetsvärde kommer att understiga fastighetens taxeringsvärde efter avdrag för de skulder som efter proportionell fördelning belöper på fastigheten. Åtgärderna får uppfattas som provisoriska i avvaktan på att ytterligare utredningsarbete på skatteområdet blir slutfört. _

De nya reglerna bör kunna bidra till en minskad skattebelastning på småföretagen och därigenom göra det möjligt att med bibehållen före- tagsform driva dessa företag vidare. Samtidigt har lättnaderna avvägts så att de inte skall få effekter, som är oacceptabla från fördelningspolitisk synpunkt.

Chefen för budgetdepartementet lägger också fram förslag om vissa justeringar av de särskilda bcskattningsregler för s. k. fåmansföretag som infördes år 1976. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Även dessa förslag syftar till att elimi- nera vissa för småföretagen specifika skatteproblem.

Jag övergår nu till företagsservicejrågoma. Information, rådgivning och utbildning är ofta av mycket stor betydelse för att länka in företagen i en expansiv utveckling. Företagens utveck- lingsmöjligheter tas i många fall inte tillvara på grund av bristande infor— mation. Informationsbristen är ofta störst när det gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Egen teknisk och ekonomisk kompetens sak- nas. Småföretag har dessutom ofta sämre möjligheter än stora att låta sina anställda delta i kurser och annan vidareutbildning.

Det övervägande informations- och serviceutbudet kommer från pri- vata företag eller organisationer. De statligt finansierade insatserna skall ses som ett komplement till dessa. F. n. kanaliseras som jag tidigare har nämnt allmän information, rådgivning och annan service i stor utsträck- ning genom företagareföreningarna. Insatser på det tekniska området görs av STU i samarbete med föreningarna. Utbildningsinsatserna hand- has av SIFU.

Under senare år har företagsservicen förstärkts och breddats. En strä- van har varit att få till stånd en ökad regionaliscring. För att nå ut med insatserna till så många företag som möjligt har inte minst den uppsö- kande verksamheten byggts ut.

Den verksamhet som de nämnda organen bedriver på företagsservice- området är enligt min uppfattning mycket betydelsefull för småföretagen. En breddning och ytterligare regionaliscring av verksamheten bör emel- lertid öka möjligheterna att nå ut till företagen.

De förslag som chefen för industridepartementet redovisar beträffande inrättandet av regionala utvecklingsfonder innebär att företagsservicein- satserna kan byggas ut och breddas. Dessa skall kunna fungera som full-

Prop. 1977/78: 40 13

serviceorganisationer, dit företagen kan vända sig med olika problem. Insatser som främjar produktförnyelse och marknadsföring bör ges hög prioritet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och un- derleverantörsföretagens utveckling bör ägnas ökad uppmärksamhet. Ser- viceföretagens behov av ifrågavarande tjänster kommer som jag tidigare har nämnt att bli föremål för särskild utredning.

Chefen för industridepartementet lägger också fram förslag om stat- ligt stöd i vissa fall till s.k. exploateringsföretag. Förslaget syftar till att förbättra möjligheterna att föra fram uppfinningar till kommersiell exploatering.

Ett av de områden där informations-, rådgivnings-, utbildnings- och kontaktförmedlingsbehovet framstår som störst gäller exportverksam- heten. Tröskelproblemen för småföretag när det gäller att saluföra pro- dukter på utlandsmarknaderna har belagts i åtskilliga sammanhang. Sam- tidigt finns enligt en bred uppfattning outnyttjade möjligheter för en till— växt baserad på export.

Åtgärder för att stimulera och underlätta en ökad export från små- företagen vidtas fortlöpande genom Exportrådet och inom ramen för de av industriverket administrerade branschprogrammen.

Chefen för handelsdepartemcntet föreslår i bilaga 4 att Exportrådet skall få öka-de resurser för exportfrämjande verksamhet bland småföre- tag. Rådet kommer därigenom bl. a. att kunna medverka till att finan- siera en första marknadsundersökning på utlandsmarknadcn. Vidare "föreslås att Exportrådets program ”exportchef att hyra” skall utökas kraftigt.

Turistnäringen är en starkt småföretagsdominerad ”exportverksamhet”. Denna näring har speciella behov av service på marknadsföringssidan, eftersom utbudet är splittrat och har svårt att nå fram till konsumenterna. Chefen för handelsdepartementet redovisar förslag om ökade samhälls- insatser även på detta område.

En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling inom småföretag- samhctcn är också att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o. rn. budgetåret 1977/78 finns möjlighet att inom det inre stödområdet och på Gotland få statsbidrag till uppförande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning. Chefen för industri- departementet föreslår att det systemet skall byggas ut.

Den allmänna företag;/miljön påverkas bl. a. av de krav och regler som samhället i olika avseenden ställer upp. Kraven på uppgiftslämnande till olika centrala myndigheter inverkar t. ex. i hög grad på småföretagen med deras begränsade möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Företagarna har starkt reagerat mot ”blankettbördan”.

Vissa åtgärder har redan vidtagits för att komma tillrätta med dessa problem. En särskild delegation (B 1977: 09) har inrättats med uppgift att föreslå åtgärder för att reducera och förenkla uppgiftlämnandet. Delega-

Prop. 1977/78: 40 14

tionens verksamhet inriktas också på att få till stånd en prövning av alla nytillkommande eller ändrade uppgiftskrav. Den har befogenhet att före- skriva villkor för uppgiftsinsamlingcn, t. ex. genom att viss uppgift inte får samlas in.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning (direktiv 1977: 46) an— gående statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling. '

Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarens kost- nader mot nyttan av statistiken. Dessutom pågår fortlöpande inom myn- digheterna ett arbete som syftar till att förenkla bl.a. företagens upp- giftslämnandc.

De nu nämnda åtgärderna är att betrakta som ett första steg när det gäller att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet. Det är regeringens avsikt att med kraft driva denna fråga vidare.

I takt med att samhällets näringspolitiska aktiviteter intensifierats har ett stort antal nya stödformer och institutioner skapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl.a. service. och finansiellt stöd hos små- företagen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock. som jag tidigare har understrukit, möjligheterna för småföretagen att överblicka utbudet av olika stödformer försvårats.

De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en ökad samordning och kortare kontaktvägar. I fråga om t. ex. kompletterande krediter och företagsservice kommer företagen i allt väsentligt att kunna vända sig till ett organ nämligen de regionala utvecklingsfonderna.

Jag vill också beröra ett par problem med anknytning till lagstiftningen på arbetsmarknaden.

Den arbetsrättliga lagstiftningens konsekvenser för småföretagen är på viktiga områden föremål för utredningsarbete. Det ankommer bl.a. på den nya arbetsrättskommittén (A 1976: 02") att följa tillämpningen av medbestämmandelagen på de mindre arbetsplatserna. En annan uppgift för kommittén är att komma med förslag rörande tillämpningen av för- troendemannalagen på-sådana arbetsplatser. Förslag har nyligen lagts fram. '

En utredning (direktiv "1977: 102) för översyn av lagen om anställ- ningsskydd (1974: 12) har nyligen tillsatts. Det blir bl.a. en viktig upp- gift för utredningen att söka finna lösningar som vid driftsinskränkningar ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd men samtidigt ger de mindre arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. I direktiven berörs bl. a. de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem som har förts fram av organisationer som före- träder småföretagsamheten. En annan uppgift blir att söka finna jämk- ningar i anställningsskyddslagen som utan att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex. ungdo- mar och kvinnor att komma in' på arbetsmarknaden. Småföretagens sär- skilda problem kommer också att beaktas i utredningsarbetet.

Prop. 1977/78: 40 15

Slutligen vill jag ytterligare något beröra de viktiga frågorna om etab- . lering av nya företag och överlåtelser av företag.

Antalet nyetableringar har gått ner inom tillverkningsindustrin under det senaste decenniet. Det finns många förklaringar till denna nedgång. Utrymmet för nyetableringar har minskat inom industrisektorn. Befintliga företags expansion fyller ut lediga ”nischer” eller marknadspotentialer. Presumtiva företagsetablerare köper i större utsträckning redan befintliga företag. Uppfinnare går i högre grad också till befintliga företag med sina idéer än startar egna företag. Härigenom kan den egna risken i många fall begränsas.

Till bilden hör också. som jag tidigare har anfört, att det har blivit mer komplicerat att vara företagare. Även i ett litet företag är kraven på företagarna idag utomordentligt stora. Detsamma gäller för de anställda.

Det bör vara en strävan från samhällets sida att-söka främja nyföre- tagandet. De' ger i sin tur bättre möjligheter att skapa en ökad syssel- sättning här i landet. I många fall kan en ny produkt eller idé inte exploa- teras på annat sätt än genom att ett nytt företag startas. Nyetableringar förbättrar också samhällets möjligheter att föra en effektiv regional— politik.

Hindren för nyetablering hänför sig framför allt till problem med kapitalförsörjning och bristande företagsservice. De förslag som redo- visas i denna proposition går bl. a. ut på att minska ifrågavarande hinder. Jag vill bl. a. peka på de. regionala utvecklingsfondernas möjligheter att lämna lån med högre risktagande och lägre amorteringstid än hittills. [ vissa fail kan det röra sig om rena personlån. Jag vill också peka på förslagen om inrättandet av två regionala investmentbolag och om de utvidgade programmen för utbildning och rådgivning inom ramen för de regionala utvecklingsfonderna.

När det gäller överlåtelse av företag vill jag erinra om att marknaden för köp och försäljning av medelstora företag, d.v.s. företag med mel- lan 50 och 200 anställda är mycket begränsad. Förhållandevis få enskilda personer övertar familjeföretag i denna storleksgrupp. Köparkretsen be- står till största delen av andra företag, ofta investmentbolag. Även för mindre företag med upp till ca 50 anställda, är köparkretsen begränsad.

Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en breddning av kretsen av köpare till företag som är utbjudna till försäljning. Flera företag kan då fortleva i fria och av koncern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett annat viktigt skäl för en breddning utgör de kon-- sekvenser som en ökad koncentration medför i konkurrensavseende. Ett förvärv leder ofta till att det köpande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Detta gäller särskilt om ytterligare effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig att uppnå, beroende på bl. a. marknadens avgränsning eller kost- .nadsförhållanden. Förekomsten av en alltför begränsad köparkrets inne-

Prop. 1977/78: 40 - 16

bär också risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företags- ledningen.

Det förhållandet att enskilda persöner sällan uppträder som köpare annat än i de fall det rör sig om köp av mycket små företag, samman- hänger främst med att förmögenhetsvärdet i dessa företag ofta är bety- dande. Ytterst få enskilda personer har ekonomiska möjligheter att fi- nansiera ett företagsköp.

Det är enligt regeringens uppfattning önskvärt att göra det möjligt för lämpliga enskilda personer utan större förmögenhet att överta även me- delstora familjeföretag. I propositionen redovisas flera förslag som under- lättar företagsöverlåtelser av detta slag.

För de regionala utvecklingsfonderna öppnas sålunda möjligheter att lämna långa personlån vid överlåtelse. Som jag tidigare har nämt skapas också möjligheter att belåna aktier i Företagskapital för att underlätta en överlåtelse. Vidare vill jag erinra om att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vidgad möjlighet att medge undantag (dispens) från aktie- bolagslagcns låneförbud vid förvärv av aktier i bolag.

Sammantaget bör dessa åtgärder tillsammans med de förslag om för- ändringar på kapitalskatteområdet som jag tidigare har redogjort för. på ett väsentligt sätt kunna underlätta företagsöverlåtelser. Chefen för budgetdepartementet avser att senare inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för att bl. a. undersöka möjligheterna att genom ändring av beskattningsreglerna ytterligare underlätta sådana över- låtelser. .

Sammanfattningsvis .vill jag framhålla att de förslag till. åtgärder som nu redovisas på småföretagsområdct på ett aktivt sätt bör kunna bidra till att erbjuda gynnsammare utvecklingsbetingelser för dessa företag. Åtgärderna utgör därmed, enligt regeringens bedömning, också ett vik- tigt led i strävan att uppnå grundläggande mål för den övergripande ekonomiska politiken. Förslagen bör samtidigt ses som ett första steg i" ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet.

För att ytterligare förstärka kontaktvägarna mellan regeringen och småföretagsamheten är det regeringens avsikt att låta tillkalla en särskild smäföretagsdelegation. Huvuduppgiften för delegationen kommer att vara att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på småföretagsområdet, initiera olika åtgärder samt i övrigt lämna synpunkter och råd rörande samhällets småföretagspolitik.

Delegationens verksamhet kommer att bedrivas direkt under rege- ringen. I delegationen kommer att ingå representanter för bl a företagens och de anställdas organisationer, landstingen samt vissa myndigheter och-. organ inom det näringspolitiska området.

Det är också regeringens avsikt att ta initiativ till olika informations— insatser rörande företagandets villkor. Enligt regeringens mening bör

Prop. 1977/78: 40 17

sådana insatser på ett aktivt sätt kunna verka stimulerande på intresset att starta och driva företag. Sådana insatser förutsätter en nära samverkan med företagens och de anställdas organisationer.

Vissa viktiga frågor som har starka beröringspunkter med småföre- tagen tas inte upp i denna proposition. Detta gäller bl. a. företagsbeskatt- ningen i stort, frågan om särskild bolagsform för småföretag, rättshjälp till företagare, exportkreditfinansicring. trygghetslagarna, forsknings- och utvecklingsfrågor, kapitalförsörjningen i stort, servicenäringarnas situation och problem samt frågan om delpension för småföretagare. An- ledningen till att dessa frågor inte nu tas upp är bl. a. att regeringen inte velat föregripa pågående utredningar.

Statsråden Åsling, Bohman, Mundcbo och Burenstam Linder utveck- lar senare de närmare riktlinjerna för och utformningen av de förslag till åtgärder inom småföretagsområdet vilkas huvudinriktning jag har redo- gjort för. Statsrådens anföranden och förslag redovisas i underprotokol- len för resp. industri-, ekonomi-, budget- och handelsdepartementen.

Statsministern avslutar. Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om

åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. dels förelägger riksdagen vad övriga f.öredraganden har anfört för de åt-

gärder som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till statsministerns och övriga föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har hemställt om.

Regeringen föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i industri-, ekonomi-, budget- och handelsdepartementcns underprotokoll skall bifogas propositionen som bilagorna 1—4.

Regeringens proposition 197 7 / 78:40

Bilaga 1 Industridepartementet

Åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling

såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Utdrag INDUSTRIDEPAR'I'EM EN'I'FT PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

I977- [ 0-27

Föredragande: statsrådet Åsling

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelsto- ra företagens utveckling sävitt avser industridepartementets verksamhets- område

1 Inledning

De mindre och medelstora företagens situation har under senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Dessa företag utgör en mycket viktig del av vår samhällsekonomi. De svarar för en betydande del av den totala sysselsättningen inom näringslivet. Det kan allmänt konstateras att ut- vecklingen har kommit att öka kraven på både företag och deras anställda. För speciellt de mindre och medelstora företagen har detta i många fall lett till stora påfrestningar och anpassningsproblem.

Som ett första led i en förstärkning av näringspolitiken har regeringen

utarbetat ett samlat program för de mindre och medelstora företagen. Statsministern har tidigare denna dag angett riktlinjerna för detta program och översiktligt redovisat förslag om åtgärder inom smäföretagsområdet. . Ett underlag för regeringens överväganden och förslag utgörs av resul— taten av den omfattande utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analyserade mindre och medelstora företagens situation och utveeklingstendenser. Här bör främst nämnas verksamheten vid statens industriverk. vissa universitet och högskolor samt näringslivsorganisatio- nerna. Resultaten av denna utrcdningsverksamhct redovisas i samman- fattande form i det följande ( avsnitt 2 ).

Därutöver har de mindre och medelstora företagens problem analyserats och övervägts av olika offentliga utredningar.

inom industridepartemcntets verksamhetsomräde har följande utred- ningsförslag lämnats.

I-"ört'mgartjfö'rr'ningxulrt'tlningcn (A l97523) tillkallades med stöd av re- geringens bemyndigande den 30 oktober 1975 för att utreda företagarefö- reningarnas ställning och roll inom den närings— och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på krediter.

] Riksdagen [977/78. I .ruml. Nr40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40

w

Utredningen avlämnade ijanuari l977 sitt betänkande (SOU 197723) Utbyggd regional näringspolitik'). '

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkolle- giet. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). skolöverstyrelsen (SÖ). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk. styrelsen för teknisk utveckling (STU). sta- tens utvecklingsfond. exportkreditnämnden. samtliga länsstyrelser. stiftel- seutredningen. kapitalmarknadstttredningcn. företagsobestandskommit- tén. sysselsättningsutrcdningen. STU-kommittén. decentraliseringsutred— ningen. Centralorganisationen SACO/SR. Familjeföretagcns förening. samtliga företagareft'.'>reningar. Svenska handelskammarförbundet, samtli- ga handelskamrar. AH lndustrikredit. AB Företagskredit. Institutet för företagsledning (IFL). Landsorganisationen i Sverige (1.0). samtliga landstingskommuner. Gotlands. Göteborgs och Malmö kommuner. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Post- och kreditban— ken.. Stiftelsen industricentra. Norrlandsfonden. Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF). Svenska bankföreningen. Svenska företagares riksförbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska iikerift'ir— bundet. Sveriges exporträd. Sveriges föreningsbankers förbund. Sveriges grossistförbund. Sveriges industriförbund. Sveriges investeringsbank AB. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHlO). Sveriges köpman- naförbund. fullmäktige i Sveriges Riksbank. Företagareföreningarnas för— bund och Tjänstemännens centralorganisation (T(TO).

Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a. kommuner. FCC-distrikt. länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ. SHlO. lndustriförbundet. SAF och Familjeföretagens förening har avgett gemen— samt yttrande. Detsamma gällcr AB lndustrikredit och AB Företagskredit. Post- och kreditbankcn ansluter sig till Svenska bankföreningens yttrande. SACO/SR ansluter sig till särskilt yttrande frän Svenska (fivilingenjörsft'ir- bundet. Yttranden över betänkandet har avgetts även av Sveriges Me- kanförbund. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Expolaris.

Genom beslut den 20 september l974 urval)-og Kungl. Maj:t år sralt'lts industriverk att utreda rissa _l'rtigor bend/_"lamle kurst't'rksanzltctt'n m. in. vid statens industriverk.

I rapporten (SIND 197526) Kursverksamheten m. m. vid statens indu- striverk har verket redovisat resultaten av utredningsarbetet.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av statskontoret. RRV. dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ). SÖ. AMS. STU, statens provningsanstalt (SP). länsstyrelserna i Stockholms. Kronobergs. Kalmar, Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Västernorrlands

1) Landshövdingen Karl Frithiofson. ordförande. riksdagsledamoten Sven G. An- dersson (fp). landstingsrådet Paul Ericsson (s). riksdagsledatnoten Filip Fridolfsson (m). f. d. riksdagsledamoten Birgit Hjalmarsson (s). riksdagsledamotcn Johan A. Olsson (c) och f. d. riksdagsledamoten Karl Rask (s).

'N

Prop. l977/78:40

samt Norrbottens län. Svenska handelskammarförbundet. Svenska kom- munförbundet. Landstingsförbundet. Sveriges industriförbund. SHlO. TCO. SACO/SR — som har överlämnat yttrande frän SACO/SR:s perso- nalförening vid statens industriverk. i vilket centralorganisationen in- stämmer —. LO. SAF. IFL. Svensk industriförening och pcrsonalorganisa- tionerna vid statens industriverk. Flera remissinstanser har bifogat yttran- den fran bl. a. kommuner. tlniversitet och högskolor. länsarbctsnämnder m. 11. myndigheter och organ.

Med skrivelse den Iijuni 1977 har.S'INIZ'I')(')Ix'-alrt'tlniugt'n ([ [975.114) ') redovisat_fi'irslag unt inlensr'lit'ratl in_l'ormaliwts- (It'll a':i/tlau('n/alinnsrt'rk- .t'uIl/lt'l vid rissa_li'irt'lagarq/i'ir'wliugar m. m.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av patent- och registre- ringsverket. statens industriverk. STU. statens räd för vetenskaplig infor- mation och dokumentation (SlNFDOK). lngcnjörsvetenskapsakademien. LO. SHlO. T(Ö () och Företagareföreningarnas förbund.

Ytterligare utredningar. som också har starka beröringspunkter med de mindre och medelstora företagen. har ännu inte avslutat sitta arbeten. Bland dessa utredningar bör nämnas främst 1974 ars bolagskommitle (.lu 1974231). 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 196959). banklagsulred— ningen (Fi l976:()4). utredningen (li 1977:()l) angaende statistiska central- byråns uppgiftsinsamling. l'öretagsskattcberedningen (Fi l97():77). 1972 års ' skatteutrcdning (Fi 197102). cxportfinansieringskommilten (H 1977101). sysselsättningsutredningen (A 1974202). utredningen om utbildning i före- tag (A 197510! ). nya arbetsrättskommitten (A 1976202). företagsobeständs- kommitten (Fi 197611?) och utredningen (19771102) om översyn av anställ- ningsskyddslagstiftningen. Vidare har regeringen genom beslut den 22 de- cember 1976 uppdragit ät indttstriverkct att utreda frågor om regional pro- duktutvecklingsservicc till mindre och medelstora företag och enskilda tipp- finnare m.m. och genom beslut den lt) februari 1977 uppdragit åt STU att utreda frågor rörande främst mindre och medelstora företags utnyttjande av ny teknik.

Exportfmansieringskommitte'n. 1968 års kapitalmarknadsutredning. fö- retagsskatteberedningen och 1972 ärs skatteutrcdning beräknas avsluta sina uppdrag före utgången av är 1977.

STU-kotttmitte'n (l 1974106) har nyligen lagt fram sitt betänkande (SOU 1977164) STUs stöd till teknisk forskning och innovation.

En stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder pä smt'tföretags— området har förts fram i skrivelser från organisationer. företag och enskil- da m. fl.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om utvecklingsfrämjan- de åtgärder för mindre och medelstora företag inom industridepartemcn- tets verksamhetsomradc.

') Direktören Harry Brynielsson. utredare.

Prop. 1977/78:40 4

2 Småföretagens situation och utvecklingstendenser

Smäföretagsforskningen under det senaste decenniet har avsevärt bidragit till en ökad kunskap om de smä företagens situation och roll i det svenska näringslivet. [ det följande skall. mot bakgrttnd av de resultat som under- sökningar vid bl. a. statens indttstriverk. olika forskningsinstitutioner och branschorganisationer har givit. närmare belysas smäföretagandet i det svenska näringslivet. Först härigenom möjliggörs en inplaeering av dessa företag i ett större näringspolitiskt sammanhang. Det är också först i en sådan belysning som förtttsättningarna och problemen för smäföretagsam- heten kan ges en riktig dimension.

Smäföretagsforskningen är starkt inriktad pä industriföretagen. Det— samma gäller den officiella statistikens redovisning av företagsamheten. I det följande ägnas därför industrisektorn störst uppmärksamhet medan smäföretagandet i flertalet andra näringsgrenar endast ("översiktligt belyses.

2.1 Inledning

Småföretagen svarari dag för ca hälften av sysselsättningen i det svenska näringslivet. Detta innebär att mer än 1 miljon människor är direkt verk- samma i dessa företag. Till antalet utgör småföretagen den helt övervägan- de delen av företagen. ca 99 (::;- De är av avgörande betydelse för ut- komstmöjligheterna för människor pä många små orter och därmed ocksa för dessa ortcrs möjligheter att bibehälla sin livskraft. Pä mänga omräden spelar småföretagen en viktig roll när det gäller möjligheterna för konstt- menter att fa sina behov av service tillgodosedda. Smäföretagen fyller en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och utländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Smäföretagsbegreppet är inte entydigt. Det synes emellertid praktiskt att knyta an till antalet anställda som ett generellt storleksmatt. En i de flesta sammanhang vedertagen storleksgradcring innebär att med sunt/b'- retag avses företag med färre än 200 ansti'illda. Inom denna grupp finns mim/re _li'irelag (färre än 50 anställda) och medelstora _lå'irclag (50—200 anställda). Av särskilt intresse är att. så längt möjligt. göra en åtskillnad mellan å ena sidan de småföretag som ingår i en större koncern eller pä annat liknande sätt har anknytning till större t'öretag och ä andra sidan de fristående företag som ägs av få personer. de s. k. familjeföretagen.

Totalt finns det i dag dryg 200 000 företag med anställda. Av dessa är ca 25 % verksamma inom vardera handeln och den privata tjänstesektorn samt 12—14 Q'? inom vardera industri- och byggnadsverksamheterna. Fler- talet av företagen är mycket smä. Företag med färre än fem anställda uppgick år 1976 till ca 160 000 och de sysselsatte totalt 185 ()()0 personer. Bland företagen med minst fem anställda svarade samma är de 46 000

'Jl

Prop. 1977/78:40

smäföretagen för 97% av företagsbeständet. De svarade för 45 C? (850 000 anställda) av sysselsättningen i näringslivet.

Förutsättningarna för smäföretagandet är mycket olika mellan närings- grenar och branscher. Inom vissa sektorer finns särskilda förutsättningar för verksamhet i större anläggningar pä grttnd av stordriftsfördelar i till- verkning eller distribution. Andra sektorer kan ha gynnsammare tekniska förutsättningar för produktion i liten skala. Smäföretagandet kan ocksä ha goda förutsättningar beroende pä att branschen befinner sig i ett expansivt skede eller beroende pä krav pä närhet till konsumenterna.

Särskilda smädriftsfördelar kan ocksä göra sig gällande i olika verksam— heter. Smi'iföretagarens kännedom om den lokala kundens problem och önskemäl liksom den ofta betydande flexibiliteten i verksamheten uted- vcrkar i vissa fall till att skapa speciella förutsi'tttningar för verksamhet i liten skala. Fränvaron av komplicerade beslutsstrukturer och tunga admi- nistrativa processer medverkar till att ett litet företag ofta reagerar snabba— re pa kundens önskemäl. De smä industriföretagens produktionsutrustning är ocksä ofta av mindre specialinriktat slag än större företags anläggningar.

Till skillnad f'än delar av industrisektorn karaktäriseras säväl handels-. scrvicc- och samfärdselsektorn som delar av byggnadsverksamheten av att fördelar med stordrift vanligen kan tas till vara redan i mycket smä företag. Inom vissa industribranscher gäller däremot att företagens styckkostnader vid produktion av standardvaror fortsätter sjunka med ökande produk- tionsvolym ocksä i (nyckel stora företag. Genom att befintliga företag i betydande utsträckning strävar efter att ta till vara dessa kostnadsfördelar begränsas utrymmet för tillkomsten av nya. smä företag. Förekomsten av fördelar med stordrift innebär också att företag med produktion i stor skala kan saluföra sina produkter till priser där det mindre företagets verksamhet inte är konkurrenskraftig. Fränvaron av nämnvärda stordriftsfördelar un- derlättar och är en förutsättning för säväl etablering av nya företag som fortlevnad och expansion hos befintliga smäföretag.

Smäföretagandet har ttnder det senaste decenniet förskjutits fran indti— strisektorn till andra delar av näringslivet. Detta sammanhänger saväl med de allmänna utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin som de spc— ciella produktions- och verksamhetsförhällandena som räder inom olika näringsgrenar och branscher. Varuhandelns och tjänstesektorns omfatt- ning har vuxit i takt med befolkningens ökade krav på service och varuför- sörjning. Genom en växande inhemsk och internationell handel samt stark volymtillväxt i transportintensiva näringar har vidare behovet av en om- fattande och effektiv samtärdselsektor ökat. De under framförallt 1960-ta- let ökadc kraven pä en god bostadsförsörjning och -standard har inneburit ett tryck pä byggnadssektorn att expandera sin kapacitet.

Förutsättningarna för en stor och växande företagsamhet inom dessa näringsgrenar har därför varit goda. Samtidigt kan konstateras att säväl

Prop. 1977/78:40 6

varuhandeln och tjänstesektorn som delar av byggnadsindustrin karaktäri— seras av mycket smä ctableringströsklar. Marknaderna är ofta starkt geo- grafiskt avgränsade och därmcd överbliekbara för de potentiella företagar- na. Marknadens geografiska begränsning innebär att konkurrens frän be- fintliga större företag ej heller behöver mötas i sä stor utsträckning. Fler— talet verksamheter i näringsgrenarna är vidare mycket arbetskraftsintensi- va. varför kravet pä kapitalinsats vid etableringstilltället i regel är begrän- sat.

I följande sammanställning redovisas företagsbeständets utveckling mellan ären 1965 och 1975.

Företagsbeståndets förändringar åren 1965—1975. näringsgrensvis

Näringsgren Andel av Förändring i antalet företag Andel Antal bcständet antal anställda av be- företag 1965 (%) ständet 1975

0—4 5—49 50—199 200— 197505?)

Jordbruk 1 | —7 600 .::0 15 "i'll 8 16 000 Tillverknings- industri 15 —-2 300 —1 200 —250 —4() 13 26 200 Byggnads- verksamhet 15 —5 600 100 -—200 —40 14 29 700 Handel 22 —800 r 1 300 100 +() 26 53 100 Samfärdsel 7 '—200 + 750 10 —5 X 17 300 Tjänster (privata) 21 —1 100 +950 +70 +65 26 54 600 Övriga 9 700 —1()() "80 +.() 5 10 800 Antal företag är 1975 — 160 500 42 400 3 600 1 150 207 700 Förändring (f.?) — —9.3 (4.1 -- 8.9 —5.8

Källa: statistiska centralbyrt'tn

Bakom de registrerade föri'tndringarna i företagsbeständet ligger nyetable- ringar. företagssamgäenden och nedläggningar. Här finns ocksä den för- skjutning som innebär att företag genom interna förändringar ökar resp. krymper sin verksamhet och därmed förflyttas från en storleksklass till en annan.

Betydelsen av var och en av dessa förändringsfaktorer varierar mellan näringsgrenar och branscher. Styrande för förändringarna är i första hand förekomsten av outnyttjade stordrifts— eller smädriftsfördelar och eventu- ella marknadsbegränsningar. Den inhemska konsumtionens storlek sätter

Prop. 1977/78;40 7

ocksa en gräns för avsättningsmöjlighcterna för lokalt eller nationellt in— riktade företag. Den ökade internationaliseringen av ekonomin leder vis- serligen till ökade möjligheter till avsättning pa utlandsmarknaderna. men samtidigt uppstar för speciella varuomräden en hardare konkurrens pä den egna. inhemska marknaden.

Samtidigt finns drivkrafter i riktning mot en ökad andel smäföretag. Smäföretagsexpansionen inom handels-. samfärdsel- och tjänstesektorer— na skall ses mot bakgrund av dels den totala tillväxten i dessa näringsgre- nar. dels de särskilda förutsättningar för en starkt decentraliserad aktivitet och för verksamhet i liten skala som kännetecknar dessa sektorer.

Erfarenhetsmässigt är smäföretagsandelen störst och etableringsfre- kvensen högst i näringsgrenar och branscher som befinner sig under ex- pansion och utveckling. Exempel på detta är expansionen inom t.ex. metall— och maskindustrin under efterkrigstiden. Det gäller också den plastbearbetande industrin. vilken under sitt mest expansiva skede Linder 1970-talets början upplevde en mycket hög etableringsfrekvens. Samtidigt kan konstateras att näringsgrenar och branscher som är på tillbakagang eller stagnerar tenderar att koncentrera sin verksamhet till allt färre och större enheter.

Vid sidan av de tekniska betingelser som kan motivera en viss koncent- ration av verksamheter förekommer drivkrafter som av institutitmella eller andra skäl tenderar att driva koncentrationsproccssen _x-'tterligare framät. Företagsförvärv och företagssamgaenden syftar i vissa fall till att enskilda. större företag skall uppnä en marknadskontroll. Sadana fusioner har inte som primärt syfte att sänka kostnaderna eller i övrigt öka effektiviteten. Institutionella faktorer såsom kreditmarknadens funktionssätt. beskatt- ningssystemets utformning och arbetsmarknadslagstiftningen innebär för- skjutningar i kostnadsrelationerna mellan smä och stora företag pä ett sätt som driver fram en ur samhällets synvinkel inte önskvärd koncentration av verksamheten.

Företag med färre än 50 anställda svarade är 1975 för 34 '.'"i- av .vyxscl- .t'iitl/tiltyt'n i det svenska näringslivet. De medelstora företagen sysselsatte 15 '.Fi- av de anställda. lnom industrisektorn är sysselsättningsandelen för företag med tipp till 200 anställda 33 %. För samtliga övriga näringsgrenar utom gruvindustrin uppgär motsvarande andel till 60—65 '.!-i.

Företugi'ln'xlcindt't uppvisar stora skillnader mellan näringsgrenar och branscher. Antalsmässigt svarar de mindre företagen. i synnerhet de med färre än fem anställda. för den helt dominerande delen av företagsbestän- det. inslaget av småföretag varierar särskilt mycket mellan olika delar av industrisektorn. lnom flertalet andra näringsgrenar återfinns en klar smä- töretagsdominans.

Huvuddelen av småföretagen är fäpersonägda. fristäende företag. s. k. familjeföretag. Dessa företags andel av företagsbeständet tilltar med sjun- kande företagsstorlek. Sä gäller för t. ex. den tillverkande industrin att

Prop. 1977/78:40 8

andelen familjeföretag bland de större företagen är 1975 uppgick till 17 Ca'-. bland de medelstora företagen till 65 '..7'2- och bland de mindre företagen till ca 95 %. Sysselsättningsmässigt svarade familjeföretagen för 32 '.55- av verksamheten inom industrisektorn är 1975. Särskilt hög andel familjefö- retag kan noteras i tjänstesektorn.

Av följande sammanställning framgår de mindre och medelstora företa— gens andelar av sysselsättningen i olika näringsgrenar.

Sysselsättningsandel för företag i olika storleksgrupper år 1975

Näringsgren S sselsättnin'sandel '.??- . Familjeföretagens 49 50—199 200— sysselsättnings— anställda anställda anställda andel tf.-'i)

Jordbruk 39 19 42

Gruvindustri 19 9 72 18

Tillverkningsindustri 18 15 67 32

varav verkstadsindustri 16 14 70 25

Byggnadsindustri 45 14 41 60 Varuhandcl. hotell och restaurang 48 16 36 53 Samfärdsel 48 15 37 53

Uppdragsverksamhet.

uthyrning 50 17 33 60 Hela näringslivet 34 15 51

Källa: statistiska centralbyran

Smäföretagsinslaget varierar i viss utsträckning ocksa mellan regioner. Andelen mycket smä arbetsställen tenderar att vara stor i skogslänen och andra i sysselsättningshänseende utsatta områden. [ storstadslänen och i vissa andra mellansvenska län är tvärtom de större företagskategorierna och. i synnerhet. företag i gruppen 5—49 anställda mer företrädda.

Sysselsättningsmässigt svarar företag med upp till 50 anställda för en dominerande del av näringslivsverksamheten inom framför allt vissa syd- och mellansvenska län. Här märks bl. a. Smälandsläncn. vilka traditionellt har kännetecknats av en betydande smäföretagsamhet.

Småföretagen är i större utsträckning än andra företagskategorier hänvi- sade till kreditmarknaden förfinansiering av sina investeringar. Detta har bl. &. tagit sig uttryck i en med företagsstorlekcn stigande kapitalstyrka. Soliditeten inom företag av olika storlek framgår av följande sammanställ— ning.

Prop. 1977/78:40 9

Soliditeten i företag av olika storlek är 1975 (%) ')

Näringsgren Antal anställda

21 1—49 50—99 100— 199 200— 'f"illverkrringsindustri 20.5 23.6 22.8 27.0 Byggnadsindustri 8.8 9.1 12.8 10.1 Varuhandel 16.6 16.6 18.4 23.4 Sarnfärdsel 9.4 14.0 15.7

Källa: statistiska centralbyrän

]) Eget kapital samt hälften av obeskattadc reserver i förhållande till balansom- slutningen.

Smaföretagens andel av uppläningen i affärsbanker och sparbanker sva- rar väl mot dessa företags andel av sysselsättningen. [ förhällande till sin andel av bruttoinvesteringarna tar småföretagen inom industrisektorn i anspråk en större del av affärsbankcrnas utlåning än vad de större företa— gen gör. Sä svarade t. ex. företag i stt'rrlekskategorin 20—49 anställda ar 1974 för mindre än 5 '72- av indtrstriinvcsteringarna. medan deras läneandel i affärsbankerna uppgick till ca 10 (E:-.

Länmm/u'lt'u i företag av olika storlek företer ofta betydande skillnader. Branschtillhörigheten är dock ofta mer avgörande för företagens avkast- ning än storleken. Av följande sammanställning framgär för företag av olika storlek avkastningen på det totala kapitalet i olika näringsgrenar är 1974. För en rättvisande bild av lönsamheten kräVs emellertidjustering för bl. a. företagarens ofta betydande egna arbetsinsats i de minsta företagen. Med hänsyn till detta förstärks i flertalet sektorer intrycket av en sämre lönsamhet med sjunkande företagsstorlek. Vidare päverkas ägarlöneuttagets storlek av de skattemässiga förhällandena. Vinstuttag ter sig för flertalet smäföretagare som mer ogynnsamt än en motsvarande ökning av löneutta- get. Detta verkar reducerande på den redovisade vinsten. Material framtaget vid statistiska centralbyrän visar på att det här använda lönsamhetsmättet påverkas av ägarlöneuttaget särskilt mycket i små företag. En än mer pä- taglig skillnad finns härvidlag mellan mängpersonägda och fäpersonägda företag. Ägarlöneuttaget är i storleksklassen 50—99 anställda i genomsnitt ca 259"? större i fäpersonägda företag. l—"ämansbolag med 100—499 anställda re- dovisar en ägarlön som är ca 10 % högre än i mängpersonägda företag av samma storlek. Bland de minsta företagen — 20—49 anställda föreligger inga synbara skillnader i detta avseende.

Prop. 1977/78:40 10

Det bör också erinras om att år 1974 var ett från lönsamhetssyttpunkt mycket exceptionellt är. Samtidigt gäller att urvalsstorleken i de statistiska undersökningar som ligger bakom redovisningen för den minsta storleks- klassen är mycket begränsad.

Lönsamheten i företag av olika storlekar ar 1974'1

Näringsgren Antal anställda 11—19 20—199 200—

Tillverkningsint'fustri 5.2 7.6 8.2 Byggnadsindustri 2.9 2.4 1.9 Varuhandel 5.5 4.7 6.6 Samfardsel 1.8 1.9 0.6 Förvaltning. uppdragsverksamhet 0.6 0.4 1.8 Samtliga företag 2.8 3.9 6.0

Källa: statistiska centralbyrän ') Avkastning pä totalt kapital (procent)

Verksamheten i småföretag är vanligen betydligt mer arbetskraftsinten- siv än i större företag. Detta har delvis redan framgått vid redovisningen av investeringsförhällandena. Omsättningen per anställd i småföretag är också i flertalet näringsgrenar avsevärt lägre än i större företag. Särskilt påtagligt är detta inom byggnadsindustrin. den tillverkande indttstrin och samfärdselsektorn. l dessa näringsgrenar är omsättningen per anställd ca 50??- högre i de större företagen än i företagscnhctcr med färre än 20 anställda.

För företag med fler än en ärsanställd utgör aktiebolaget den vanligaste företagsformen. Aktiebolagsformens tttnyttjande bland företag av olika stor- lek varierar betydligt. Ar 1974 var aktiebolag mest förekommande bland företag med 50—200 anställda. ca 87% var verksamma sotn aktiebolag. medan de mindre företagen i betydligt mindre omfattning arbetade i aktie— bolagsform. Av dessa arbetade 665"??- i aktiebolagsform. Bland de större före— tagen var samma år 82 'i'? verksamma som aktiebolag. Aktiebolagsformen är inom tillverkningsindustrin dubbelt så vanlig som inom flertalet andra näringsgrenar. Det övervägande antalet aktiebolag. ca 3/4. hade år 1972 ett aktiekapital om 5 000 kr. Ytterligare 23.595.- av bolagen hade ett aktiekapital

understigande 50 000 kr. Sedan är 1972 har aktiebolagsbildningen gått ned avsevärt. Av de under är 1972 nyregistrerade tillverknings- och byggnadsindtrstriföretagen ut- gjordes tvä tredjedelar av aktiebolag. År 1975 hade aktiebolagsbildningens andel av nyregistreringarna sjunkit till 16 %.

Prop. l977/78:40 11

2.2 Industrisektorn inom industrisektorn är inslaget av smt'tför'etag mycket varierande mel- lan branscher. Den träbearbetande industrin och tekoindttstrin är de branscher där småföretagen xyssel.—filmingxntt'ixxigl dominerar. med 74 "S'-?- resp. 63 % av de anställda. Om man däremot ser till de fämansägda före- tagen. gäller att dessa i ifrågavarande branscher sysselsätter en något mindre andel av de anställda. Detta sammanhänger med att en viss del av de sma företagen tillhör någon större koncernbildning. Den åtskillnad mellan smä- företags- resp. fämansförctagsbegrcppet som på detta sätt gör sig gällande kommer klarast till uttryck inom den kemiska industrin. Inom denna bransch svarar företagen med upp till 200 anställda för en tredjedel av sysselsätt- ningen. De fämansägda företagen svarar endast för ca 20 9?- av sysselsätt- ningen i denna bransch. Vissa framträdande skillnader mellan s. k. tnz'tngpersonägda och fäperson- ägda industriföretag kan konstateras. För företag i alla storleksklasser upp till 500 anställda kan av material framtaget vid statistiska centralbyrån konstateras. att t. ex. omsättningen i famansägda företag är 1975 uppgick till i genomsnitt endast ca 70% av mångpersonägda företags omsättning. Det totala kapitalets storlek var i fämansägda företag i genomsnitt 25—509? lägre än i mängpersonägda företag. Det egna kapitalet var ca 50% lägre i de fämansägda företagen. lndttstrins andel av näringslivet totalt varierar mellan regioner. Sålunda kan konstateras en viss indttstridomittans i främst de mellansvenska regio- nerna utanför storstäderna. Betydande länsvisa skillnader finns också vad gäller fördelningen mellan arbetsställen av olika storlek. De små (färre än 200 anställda) arbetsställenas sysselsättningsandel är som mest betydande iJönköpings. Kronobergs och Jämtlands län. i vilka de svarar för 2/3 eller mer av industrisysselsättningen.

En betydande del av industriföretagen är verksamma. helt eller delvis. som ttnderlevetantörer till andra. ofta större. företag. Med underleveran- tör avses i detta sammanhang företag som tillverkar insatsvaror och som för sin avsättning är beroende av ett fätal avnämare. Enligt undersökningar utförda av olika näringslivsorganisationer och forskningsinstitutioner kan in emot en fjädedel av de svenska verkstadsindustriföretagen anses arbeta på detta sätt. Inom flertalet andra industribranscher är denna typ av under- leveransverksamhet av mindre omfattning. Flertalet underleverantörer är små företag. Vanligtvis ökar andelen underleveransinriktade företag med sjunkande företagsstorlek. Detta synes dock endast ske ned till en viss storlek. då underleveransprodttktionen äter avtar.

Orsakerna till den stora förekomsten av underleveransinriktade företag i vissa delar av industrisektt'u'n är flera. Bestälfarföretagets behov av minsta möjliga uppbindning av resurser och stor flexibilitet är ett skäl till utlägg— ning av viss produktion hos underlevct'antörer. Andra motiv samman— hänger med att det för mänga komponentbetonade varor inte sällan finns

Prop. 1977/78:40 12

betydande kostnadsfördelar att uppnå genom tillverkning i längre serier än vad som för det förbrttkande företaget motiverar en egen produktion. Behovet av produkter som representerar ett specifikt tekniskt kunnande motiverar ocksä i vissa fall utnyttjande av fristående ttnderleverantörer.

Det förhållant'let att just små företag i högre grad än andra företagskate- gorier arbetar som ttnderleverantörer torde inte minst sammanhänga med de minskade resttrskrav som ofta följer av ett underleverantörsft'örhållande. Små företag har ofta mycket begränsade möjligheter att avsätta särskilda resurser för t. ex. marknadsföring och produktutveckling. De hänvisas därför i större utsträckning än andra företag till verksamhetsformer där sådana resursinsatser inte är erforderliga i samma utsträckning som an— nars. Genom den inriktning som ett underleverantörsförhällande ger kan bl. a. marknadsförings— och lagerhållningskostnaderna hållas nere. Beho- vet av och arbetet med prodttktutveckling initieras sannolikt i högre grad av kundföretag. Nedlagda produktutvecklingskostnader blir därför åter- vunna i större utsträckning än vad som kan vara fallet för andra företags- kategorier. Inte sällan innebär också underleverantörsrollen att visst tek- niskt och administrativt kunnande förs över från beställarföretaget.

Omkring 40 .fi- av den svenska industriprodttktionen avsätts genom ex- port. Den direkta exporten varierar avsevärt med företagsstorlekcn. De större företagens andel av den totala varttexporten kan för år 1975 upp- skattas till 86 %. De små företagen svarar för ca 14 (."-'i. vilket kt'tnjå'imföras med denna företagskategoris andel av industrins omsättning om ca 26 %.

Skillnaderna mellan fåpersonägda och mångpersonägda företags export- inriktning framstår vid en jämförelse som betydande. Exportandelen av de fåpersonägda företagens omsättning var är 1975 endast hälften av mot- svarande andel för de mångpcrsonägda företagen. Skillnaderna var särskilt stora i den minsta storleksklassen. 20—49 anställda.

Många små företag medverkar genom sin underleverantörsroll indirekt i de större företagens export. 1 en studie vid Umeå universitet är 1975. Nationella och lokala produktionssystem en strttkturstttdie med inrikt- ning pä mindre och medelstora företag. har kttnnat konstateras att upp- skattningsvis en femtedel av småföretagen avsätter en "betydande andel” av sin prodttktion till landets 30 största indttstrikoncerner. I fiertalet av dessa koncerner dominerar avsättningen på tttlandsmarknaderna. Härtill komtner de småföretag som i mer begränsad omfattning avsätter sina produkter hos de exportinriktade företagen.

De små företagens begränsade avsättning på marknader utanför Sverige torde inte minst sammanhänga med denna företagskategoris ofta små möjligheter att på egen hand avsätta resurser för marknadsföring och marknadsintroduktion. Det har i flera sammanhang kunnat beläggas att svårigheterna för många småföretag är betydande vid marknadsföringsin- satser redan på den inhemska marknaden. En annan anledning till den begränsade exportförsäljningen ligger i själva produktområdesinriktning-

Prop. l977/78:40 l3

en. En betydande andel av de produkter som idag saluförs av små företag har av olika skäl en geografiskt förhållandevis avgränsad avsättning och syf- tar till att tillgodose lokala behov av varor. På motsvarande sätt arbetar liknande företag i andra länder. lnte desto mindre kan det konstateras att idag även vissa mycket småföretag på starkt specialiserade produktområden avsätter en betydande del av sin produktion i utlandet.

Näringslivets int'uxlcringur uppgick år l975 till 28 miljarder kr. lndu- striinvesteringarna uppgick till l-"l miljarder kr. Av dessa svarade småfö— retagen för ca Zl 'if-?.. I förhållande till sysselsättningen i dessa företag. ca 34 '.3- av industrisysselsättningen. är investeringsaktivitcten lag. Detta för- hållande sammanhänger i hög grad med de stnå företagens koncentration till branscher med låg kapitalintensitet. Samtidigt gäller dock också i flertalet branscher att småföretag ofta tttnyttjar en mer arbetsintensiy produktionsteknik.

F.nligt en rad undersökningar framgår att innom/ionst'm'kmm/n'tuu inom industriföretag i det närmaste är proportionell med företagsstorlekcn. Va- riationerna mellan olika företagskategorier är dock betydande. Manga småföretag är till följd av sin speciella branschtillhörighet eller underleve- rantörsställning inte i lika stort behov som större företag av att lägga ner resurser på produktutveckling. Antalet patentansökningar utgörs av såväl kvalitativa som kvantitativa skäl ett mycket bristfälligt mätt på företagens uppfinnings-. forsknings- eller produktutvecklingsaktivitet. (iem'nnförda studier vid Umeå universitet är 1972 visar emellertid på ett proportionellt förhållande mellan företagsstorlek och antalet patcntansökningar. Det kan samtidigt konstateras. av denna studie och andra. utländska undersök- ningar. att inom branscher med mindre kapitalintensiv och stordriftsbeto— nad karaktär svarar stnåföretagen för en oftast större andel av antalet patentsökta uppfinningar än vad deras s_t-sselsättnings— och produktions— andelar utvisar.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom industriföretagen är en- ligt dcn officiella statistiken mycket starkt koncentrerad till de större företagen. Liksom i fråga om patentverksamheten föreligger här betydan- de olikheter i branschhänseende. lnom tekoindustrin. trävaruindustrin. gummi- och plastvaruindustrin samt tnetallyaruindustrin är småföretagens FoU-verksamheter betydande. Samtidigt gäller att den officiella FoU-sta— tistiken i inte oväsentlig omfattning underskattar omfattningen av de resur- ser som läggs ned på tekniskt utvecklingsarbete i mindre företag.

Det kan av material framtaget vid statistiska centralbyran konstateras. att FoU-verksamheten inom fäpersonägda företag oftast är avsevärt mind- re än inom mångpersonägda företag. Detta gäller företag i alla storleks- klasser.

l STU-kommitténs nyligen framlagda betänkande. "S'I'Uzs stöd till tek- nisk forskning och innovation" (SOU l977164), konstateras att sambandet mellan företagsstorlek och innovationsförmåga är ett av de vanligaste

Prop. 1977/78:40 14

stridsämnena inom innovationslitteratttren. Delvis sammanhänger detta med de betydande svårigheterna att statistiskt registrera de resurser som i små företag läggs ned på FoU-verksamhet. Möjligheterna att värdera och summera enskilda företags innovationer är också mycket begränsade. Utan betydande utredningsinsatser kan inte annat än kvantitativa. antals- mässiga redovisningar av företagens innovationer ske.

Dessa problem har kommit till uttryck bl.a. i ett par under 1970—talet genomförda utländska undersökningar. 1 en engelsk studie är 1971 kttnde t.ex. konstateras att de små företagen svarade för 34% av de totala in- novationskostnaderna. men producerade 10% av innovationerna. Slutsatsen härvid. att små företag är mer effektiva i FoU-hänseende. blir emellertid vansklig då hänsyn inte tagits till ofta betydande arbetsinsatser som just i små företag sällan registreras som FoU-aktivitet.

1 en undersökning är 1974 av större innovationer i amerikanska företag kunde konstateras bl.a. att de små företagen åstadkom fler innovationer per försäljningskrona än större företag. lngen hänsyn togs dock i denna undersökning till de enskilda innovationernas kvalitativa betydelse. Inte heller klarlades vad det speciella urvalet av innovationer — i detta fall 277 stycken inneburit för undersökningsresultatet.

2.3 Företagsbeståndets utveckling inom industrin

1ndustriföretagsbeståndet minskade avsevärt under 1960-talets andra hälft. Under perioden 1970—1975 har antalet företag varit i det närmaste oförändrat. Bakom denna utveckling kan urskiljas förändringar i till- och fränflödet av företag. Nyetableringsverksamheten. som vid 1960-talets mitt var ca 50% högre än tio år senare. uppvägdes av ett betydande antal företagsnedläggelser under 1960-talets mitt och andra hälft. Det utflöde av företag som det stora antalet nedläggningar lett till har successivt minskat. Under 1970-talets första hälft balanserar i stort sett antalet nedläggningar och etableringar inom industrisektorn.

Dessa förhållanden gäller indttstrisektorn i sin helhet och ger på intet sätt en riktig bild av förhållandena i enskilda branscher och storleksklasser av företag. För den tillverkande delen av det svenska näringslivet torde inte desto mindre kunna konstateras att de nettoförändringar som under 1970-talet kunnat konstateras i företagsbeständet i hög grad är hänförliga till förvärvs- och fusionsverksamhet mellan företag.

Det kan för tillverkningsindustrin i dess helhet konstateras att småföre- tagens andel av den totala sysselsättningen under 1970-talets första hälft har minskat något. från 36.4 '??- år 1969 till 33.3 97 år 1975. Särskilt bety- dande har företagskonccntrationen och nedgången i småföretagens syssel— sättningsandel varit inom livsmedelsbranschen — från 44 '.:2'? till 32 % under samma tid — satnt jord- och stenvaruindustrin — från 42 92 till 34 %.

Prop. 1977/78z40 15

23. I N_ralubleringur Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det senaste decenniet. Enligt en undersökning genomförd vid statens industri- verk år 1976. 1ndustriutvecklingen i Sverige (SlND 197617). har det årliga antalet nyetablerade företag inom denna sektor gått ned från ca 1 700 vid 1960-talets mitt till ca 1 100 år 1975. Denna nedgång är i betydande ut— sträckning hänförlig till l970-talet. De fiesta nyetablerade företagen är små. Av tidigare undersökningar vid Industrins Utredningsinstitut (IlUl). Etablering. nedläggning och industriell tillväxt i Sverige 1954—1970. och Sveriges Industriförbund. Nyetableringar inom svensk industri 1963—1968. framgår detta klart. Enligt Industriför- bundets undersökning hade de nyetablerade företagen under mitten av 1960-talet huvudsakligen färre än 10 anställda. 1 1U1:s undersökning av den plastbearbetande industrin och vissa verkstadsindustrier konstateras en genomsnittlig storlek tlnder det första verksamhetsåret om ca 13—14 an- ställda.

I förhållande till beståndet av mindre företag (färre än 50 anställda) har nyetableringarna varierat mellan 5 och 8 '.?i- under den senaste tioårsperio— den. En högsta etableringsgrad nåddes år 1972. Under år 1975 uppgick etableringarna till ca 5 '.37': av mindreföretagsbeståndet i industrisektorn.

Verkstadsindustrin har hittills tlnder l970-talet dominerar etableringarna i såväl absoluta som relativa tal. Till skillnad från flertalet övriga indttstri- branscher har denna bransch en andel av nyetableringarna som avsevärt överstiger dess andel av företagsbeständet. Detta förhållande har i hög grad bidragit till att verkstadsindustrin under 1970-talet kunnat öka sitt andel av det totala företagsbeständet från 32 % till 38 '.'-"?.

Inom verkstadsindustrin har metallvaruindustrin framstått som särskilt etableringsintensiv. Vissa andra industribranscher har ttnder korta expan- sionsperioder uppvisat en hög etableringsfrekvens. Det gäller bl. a. den plastbearbetandc industrin under 1970-talets första tre är. Mycket låga relativa etableringstal kännetecknar däremot jord— och stenvaruindustrin samt trävaruindustrin.

Etableringarna har under ett flertal år visat betydande regionala olikhe— tcr. Fram till år 1974 översteg storstadsläncns etableringsandel betydligt dessa läns andel av företagsbeständet inotn tillverkningsindustrin. Det kan dock konstateras att skillnaderna påtagligt har utjämnats under år 1974— 1975.

Industriverket konstaterar i sin undersökning att etableringsutveckling- en för tillverkningsindttstrin i dess helhet inte följer konjunkturutveckling- en. Bland annat gäller att etableringsnivän legat relativt stabil under kon- junkturft'irsvagningen 1965—1967. liksom att antalet etableringar gick ned kraftigt under konjunkturuppgången 1973—1974. För vissa enskilda brans- cher visar däremot 1U1:s undersökning på ett svagt konjunktursamband.

Nedgången i antalet nyetableringar inom industrisektorn har sin bak-

Prop. l977/78:40 16

grund och förklaring i en rad faktorer. Förekomsten av outnyttjade stor- drifts- eller smådriftsfördelar utgör en viktig drivkraft när det gäller etable- ringarnas inriktning. Marknadens storlek och tillväxt. förekomsten av institutionella och andra etableringshinder. initialsvårigheter samt intres- set för nyföretagande är faktorer av avgörande betydelse för nyetableran- dets omfattning. Vidare kan ett minskande antal företagsnedläggelser också medverka till att begränsa utrymmet för nyetableringar.

För industrisektorn har i olika sammanhang. bl. a. i koncentrationsut- redningens betänkande (SOU 19701301 Stordriftsfördelar inorn industri- produktionen kunnat konstateras förekomsten av stordriftsfördelar inom en rad branscher och delbranscher. Detta torde vara en viktig förklarings- gmnd till nedgången i nyetableringarna. Möjligheterna att genom längre serier eller stön'e anläggningar ta till vara befintliga kostnadsfördelar hade vid mitten av 1960—talet utnyttjats endast i ett fåtal av de industribranscher där sådana fördelar bedömdes föreligga. Den ökade företagskoncentratio— nen inom stora delar av industrisektorn som ägt rttm därefter måste ses mot bakgrund av detta förhållande.

Till detta skall läggas att det även på marknadsförings- och distribu- tionsområdet inom många produktområden finnas kostnadsmässiga för- delar av verksamhet i större skala. Detta gäller inte minst möjligheterna att saluföra produkter på utlandsmarknaderna.

Den hittillsvarande tekniska utvecklingen hari många fall gett en ytterli- gare drivkraft att genom längre serier och större enheter uppnå kostnads- fördelar i verksamheten. Denna tendens kan väntas bestå. Samtidigt medför den fortsatt ökade internationaliseringen av marknader och indti- strier att konkurrensen hårdnar och därmed kraven på att tillvarata alla kostnadsfördelar ökar. Dessa förhållanden kan inom vissa storleksinter- vall och branscher förväntas medverka till ytterligare tillväxt i anlägg- ningsstorlekarna.

Det marknadsmässiga utrymmet är delvis avgörande för möjligheterna att etablera nya företag. lnom industrin har produktionsvolymen ökat med ca 50 % under det senaste decenniet. Samtidigt har emellertid importen volymmässigt fördubblats. varför möjligheterna för svenska företag att ytterligare expandera på den inhemska marknaden på många produktom- råden har varit avsevärt lägre. Detta har i många fall lett till att expansion i utlandet blivit nödvändig. Ett på detta sätt minskande utrymme begränsari betydande utsträckning möjligheterna att etablera nya företag. Små. ny- startade företag har många gånger ytterst begränsade möjligheter att salu- föra sina produkter utanför hemmamarknaden. Nyföretagandet har därför i ökad utsträckning koncentrerats till mer skyddade hemmamarknadsinrik- tade näringsgrenar och produktområden eller till avgränsade och kraftigt expanderande områden inom industrisektorn.

Möjligheterna att starta ett nytt företag är också i hög grad avhängiga de initialsvårigheter och etableringshinder som kan råda utöver de förutsätt-

Prop. 1977/78:40 17

ningar som de rent produktionstekniska förhållandena skapar. Det gäller möjligheterna att anskaffa kapital — ofta mycket riskbenäget vid företa- gets start. att erhålla kompletterande kunskap på t. ex. tnarknadsförings- området eller i tekniskt hänseende. Det gäller här också möjligheterna att leva upp till av samhället ställda krav på företag och företagande.

Från samhällets sida har vidtagits vissa åtgärder som syftat till att tlnderlätta nyetableringar och igt'ingkörningar av företag. Möjligheter har tillskapats för uppfinnare och andra potentiella företagare att erhålla tittart- siellt stöd för utveckling av idéer. för prototypframtagning och för upprät- tande av produktionslinjer. Vidare har genom företagareföreningarnas successiva utbyggnad ytterligare resurser ställts till småft'aretagens förfo- gande för rådgivning och information vid bl. a. nyetablering.

Det står å andra sidan klart att ökade krav från samhällets sida har gjort det mer komplicerat att leda även ett litet företag. Sannolikt kan detta verka försvårande och förhindrande för enskilda personer som överväger att starta ett företag. Samtidigt leder samhällets krav till att dessa personer tvingas till bl. a. större insikt i ekonomiska frågor. vilket obestridligen bör vara till en fördel för det nystartade företagets överlevnadsmöjligheter. Ett ytterligare krav från samhällets sida har kopplats till aktiekapitalets storlek i nystartade aktiebolag. Bestämmelser om ökat aktiekapital vid bolags— bildning trädde i kraft den 1 juli 1973. då lägsta tillåtna belopp höjdes från 5 000 kr. till 50 000 kr. Detta har drivit nyföretagandet från aktiebolags- formen till andra företagsformer. Av industriverkets undersökning fram- går att sedan 1972 har andelen aktiebolag bland de nyregistrerade före- tagen minskat från 65 % till 16 G?. Samtidigt har andelen enskilda firmor samt handels— och kommanditbolag merän fördubblats.

Motiven bakom företagsbildning är i dag i de flesta avseenden desamma som för ett decennium sedan. Behovet att förverkliga sig själv. att vara oberoende synes enligt olika undersökningar under 197()-talet fortfarande kvarstå som väsentliga etableringsmotiv. Pcnningmotivet finns med i fler- talet nyetableringar. Det under mellankrigstiden och decenniet närmast efter andra världskriget ofta förekommande levebrödsmotivet har ttnder det senaste decenniet ytterligare förlorat i betydelse.

Samhällets ökade insatser på sysselsättningsområdet har lett till en ökad trygghet i anställningen för flertalet människor. Insatserna från samhällets och enskilda företags sida för en bättre arbetsmiljö i företagen har innebu- rit att den fysiska arbetsmiljön i väsentliga avseenden förbi'tttrats. Utbygg- naden av den arbetsrättsliga lagstiftningen har medfört ökade möjligheter för de anställda att ta del i och påverka viktiga beslut i företaget. i synner- het vad gäller dcn egna arbetssitttationen. Utvecklingen på utbildningsom- rådet har lett till större valfrihet för ungdomar. Sammantaget torde detta ha medverkat till att några av de tidigare väsentliga drivkrafterna bakom nya företagsbildningar avtagit i styrka.

Bland de mindre framträdande etableringsmotiven märks satsningar på

2 Rikta/agan I977/78. I mml. Nr4ll. Bilugu I

Prop. 1977/78:40 18

nya produkter. S. k. innovationsetableringar synes enligt umlersökningar genomförda vid Industriförbundet och industriverket säväl vid 1960- som 1970-talets mitt utgöra en mycket ringa del av ft'iretagsett-rbleringarna. Det har inte framkommit utredningsresultat som tyder på att några märkbara förändringar i detta etableringsmotivs betydelse skulle ha skett under det senaste decenniet. Somjag senare återkommer till finns det dock mycket som tyder på en stor tillväxtpotential hos denna typ av nyetablerade företag.

Som kommer att framgå i ett senare avsnitt har det årliga antalet ned- läggningar successivt minskat sedan l960-talets mitt. Denna minskning har antalsmässigt varit kraftigare än nedgången i antalet företagsetableringar inom industrisektorn. Den sjunkande nedli'iggningstakten torde också ha inneburit ett krympande etableringsutrymme i vissa branscher.

Mot denna bakgrund kan för industrisektorns del förklaras en minskan- de andel av verksamheten i småföretag och en totalt sett minskande etableringstakt. Samtidigt är det uppenbart att de kostnadslördelar vid längre serier och den ökande internationella konkurrens som karaktärise- rar stora delar av industrisektorn i mycket ringa trtst 'äckning återfinns i de mer skyddade konsument- och serviceinriktade sektorerna. Den ökade andelen av företagsbeständet för handels- och tjänstesektorn får ses som ett uttryck för att nyetableringarna söker sig andra vägar. Det är också i första hand inom dessa sektorer som ett fiertal traditionella "smådriftslör- delar" i fråga om service och flexiblitet är möjliga att tillvarata.

Det bör emellertid framhållas att det även inom industrisektorn finns delbranscher som under längre eller kortare perioder. beroende på en "hantverksmässig" och kraftigt specialiserad produktion. upplevt en in— tensiv nyetableringsverksamhet. Detta gäller som framgått tidigare bl. a. delar av verkstadsindustrin och den plastbearbetande industrin. Det har också i tidgare sammanhang. bl. a. i en undersökning vid Umeå universitet 1974. Företag i strukturomvandlingen. kunnat beläggas att nyctablerings- verksamheten är som livligast i expanderande branscher med utrymme för nya produkter och produktideer.

Is'arakti'rristiskt för nyetablerade företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Detta förhållande har bestyrkts av samstämmiga undersök- ningar från såväl Sverige som andra länder. I—"örklaringarna härtill är flera. Inte minst sammanhänger det med att nyetableringarna vanligen koncent— reras till de delar av en berörd bransch som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. Vidare gäller att nyetz'tbleringar inte sällan bygger på nya produktions- och distributionsmetoder. ibland även helt nya produkter. vilket skapar ett expansionsutrymme som saknas på redan befintliga produktområden i branschen. Egenskaper hos företagsle- daren spelar också en väsentlig roll för att etableringen skall bli framgångs- rik. En jämförelse mellan företagsledare i befintliga företag och nyetable-

Prop. 1977/78z40 19

rade företag visar att de sistnämnda är genomsnittligt betydligt yngre. vilket i viss utsträckning kan förväntas innebära mer positiva attityder till olika tillväxtfrå'imjande faktorer. Även utbildningsnivån har betydelse.

De nyetablerade företagens bidrag till den tekniska förnyelsen är orntvi- stad. Såväl Industriförbundcts undersökning som en pågående studie vid industriverket pekar på att en företagsetablcring endast i få fall bygger på en produktidé eller satsning på nya produktionsmetoder. Det har däremot i olika sammanhang kunnat konstateras att företag sotn etablerats på egen produktide eller liknande ofta har en snabbare tillväxt än företag som etablerats av andra skäl. Av Industriförbundets undersökning framgår att hälften av företagsledarna som startat verksamheten runt en produktidé ocksa återfinns inom den fjärdedel av de etablerade företagen som har den högsta tillväxttakten. Bland de långsammast tillväxande företagen åter- finns ingen sådan företagsledare. Av en annan. i industrilörbundets regi genomförd studie av ett antal framgångsrika familjeföretag. representeran- de olika företagsstorlekar. branscher. företagsåldrar och lokaliseringar. Framgångsrika företagare (1976). kan konstateras att företag som startats runt en ny produkt är mer expansiva än andra nystartade företag.

Samhällets möjligheter att föra en effektiv regionalpolitik sammanhäng- er delvis rned i vilken grad nya företag etableras eller kan förmås att etablera sig inom särskilt utsatta regioner. Uppgifter över lokaliseringsstö- dets fördelning på olika stödkategorier visar på att den övervägande delen av detta stöd under perioden 1965—1975 utgått till i stödregionerna befintli— ga företag. Totalt beräknas de i stt'idområdena existerande företagen har svarat för ca 75 Ciz- av det lämnade stödet och de härigenom rnöjliggjorda investeringarna. Av den beräknade sysselsättningseffckten beräknas dessa l't'iretag ha svarat för ca 65 '.!-P. Återstående stödföretag utgörs emellertid inte uteslutande av genuina nyetableringar av företag. Tvärtom har huvud- delen av det '."rterstående stödet och. i ännu högre grad. den beräknade sysselsättningseffekten varit hänförlig till filialtttläggning eller omflyttning av befintlig verksamhet. Det kan av detta material konstateras att syssel- sättningseffekten vid en stödinsats av given storlek genomsnittligt blivit mest betydande vid filialutläggningar och utlokaliseringar av befintliga verksamheter. Samtidigt gäller att stödet till genuina nyetableringari stör- re utsträckning än stödet till filialutläggningar och utlokaliseringar avsett glest befolkade områden. '

Det har vid olika undersökningar framkommit resultat som tyder på att de regionalpolitiska insatserna å sin sida haft betydelse för etableringsm- vecklingen. Sålunda framkom vid Industriförbundcts etableringsunder- sökning år 1972 att etableringsfrekvensen under 1960-talet var högre i stödområdet än i övriga områden. trots de särskilda svarigheterna inom stödområdet i bl. a. service- och transporthänseende.

Prop. 1977 /78:40 20

2.3.2 Utvecklingen har de verksam/im företagen Genom volymexpansion förflyttas småföretag till större företagskatego- rier. Vid stagnation eller rationaliseringar krymper företag i sysselsätt- ningshänseende. Genom nedläggningar och uppköp upphör vissa företag helt som egna juridiska personer. I det följande skall närmare beröras frågan om förändringarna i verksamma företag av olika storlek. 1 första hand avses härmed den sysselsättningsmässiga tillväxten och förändring— arna i vissa finansiella variabler. chläggnings- och förvärvsproblernati- ken kommer att behandlas i ett följande avsnitt. Antalet industriföretag med minst 50 anställda uppgick vid 1970-talets början till 1 920. Av uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån fram— går att inemot en fjärdedel av dessa år 1975 var nedlagada. uppköpta eller hade minskat sin storlek under gränsen 50 anställda. För ca 4'.:-"('- av före- tagen är det känt att de lagts ned. Närmare % av företagen hade fusio- nerats eller ombildats. Ytterligare ca 39? hade minskat sin sysselsättning till färre än 50 anställda. Ungefär 89% av företagen hade utgått ur statisti- ken av ej kända skäl. Skillnaderna i utvecklingen mellan företag i olika storleksklasser är emellertid stora. Så är t.ex. konkurs och nedläggningar sällan förekom- mande bland större företag. Fusioner och företagsombildningar är vanli- gast bland företag med 100—500 anställda. Vidare kan konstateras att stabiliteten hos företagen ökar med företagsstorlek. Tillskott av företag hänförligt till nyetableringar är mest betydande bland de mindre företagen. Ju större företagsstorleksklass desto större andel av li'iretagen fanns även fem år senare i samma storleksklass.

Förändringar i beståndet av industriföretag med fler än 50 anställda åren 1971—1975

Antal Andel ('I?) av företagen sotn

Andel lagts ned fusionerats. vuxit') minskat') lämnat åter- ombildats storleks- stående klassen företag av ej 1976—01—01 kända skäl ___—T_—

50—99 5 6 12 21 56 100—199 5 11 13 12 1 58 200—499 1 12 9 13 2 63 500—999 0 9 12 I 1 4 64 I 000— l 7 8 2 82

Källa: statistiska centralbyrän

') Företag som förflyttats till större resp. lägre storleksklass.

Den betydande omsättningen av företag-i de små storleksklasserna tar sig också uttryck i ett stort tillskott av företag. Under 1970-talets första

Prop. l977/78:40 21

hälft innebar detta tillskott för kategorin 50—99 anställda att företagsbe- ståndet förnyades till över 509.

Intrycket av den med företagsstorlekcn växande stabiliteten i företags- beständet förstärks av annat material från statistiska centralbyrån. Småfö- retagen karaktäriseras av en jämfört med större företag betydande sprid- ning i tillväxthänseende. Trots att mellan åren 1969 och 1975 flertalet småföretag inom industrisektorn enligt den officiella statistiken minskat antalet anställda. är det inom denna företagsgrupp som man återfinner de sysselsättningsmässigt mest expansiva företagen. Andelen företag med en sysselsättningstillväxt om mer än 10 Cé- per år har hittills ttnder I970-talet genomgående varit högre bland småföretagen än bland de större enheter- na. Den genomsnittliga andelen företag med sådan tillväxt uppgick under perioden 1969—1975 till ca 20 '.'-'i för företag med 20—49 anställda och till 12'..?1-- för företag med fler än 200 anställda. Det kan emellertid konstateras att de konjunkturmässiga variationerna är mer framträdande bland de större företagen än bland de små. Så har t. ex. under perioden 1969—1975 andelen företag som under året ökat sysselsättningen varierat mer bland de större företagen än bland företag med färre än 200 anställda.

Undersökningar av speciella branschers utveckling under 1950- och 1960-talcn visar på att företagens interna tillväxt ofta utgör det viktigaste tillskottet i företagsbeständet i en viss storleksklass. Så framgår t. ex. av industriförbundets tidigare nämnda etablerings- och nedläggningsstudie för är 1975. att av nettotillskottet av företag med fier än 20 anställda i sex industribranscher utgjordes hälften av tillväxt i företag med färre än 20 anställda.

Av Indtrstriförbundets undersökning framgår även utvecklingen av ett bestånd av företag mellan åren 1954 och 1969. Utvecklingen är likartad med den från senare material erhållna bilden. Omsättningen av företag synes dock ha varit något lägre under 1950- och 1960-talen än under första hälften av 1970-talet. Av de år 1954 befintliga företagen med fler än 20 anställda i sex småföretagsintensiva industribranscher. återstod 15 år se- nare ca 60 O Av bortfallet utgjordes ca en tredjedel av företag som upphört genom förvärv. I.ika många företag hade lagts ned. Omkring 20 C? av bortfallet av företag utgjordes av sådana som minskat sin verksamhet ned till färre än 20 anställda.

Vid en jämförelse mellan expansion hos småföretag och stora företag mäste hänsyn tas till att de senare ofta expanderar genom förvärv av andra. oftast små. företag. Enligt en studie vid IUI rörande fusioner i svensk industri. Fusioner i svensk industri. var de börsnoterade industrifö- retagens expansion under 1950- och 1960-talen till nära en fjärdedel hän- förlig till förvärv av andra företag. Med hänsyn till den starkt ökande fusionsaktiviteten i näringslivet under I970-talet torde förvärvens betydel- se för de större företagens tillväxt knappast ha avtagit. För 1970-talets

Prop. 1977/78:40 — 22

första häflt kan noteras att antalet sysselsatta i de av storföretagen förvär- vade företagen uppgick till ca 150 000. Av detta utgjordes ca en tredjedel av sysselsatta i förvärvade småföretag.

Uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån pekar på att stora före- tag i genomsnitt är mer sysselsättningsexpansiva än små företag. Andelen stora företag som överhuvud taget ökat sysselsättningen har rrnder 1970- talets sex första år varit 5—15 procentenheter större än motsvarande andel bland mindre företag. Med hänsyn till att de stora företagen i betydande utsträckning expanderar genom förvärv av andra företag. finns dock skäl att antaga att den interna tillväxten i småföretag väl kan mäta sig med de stora företagens interna expansion.

lönsamheten har under det senaste decenniet inom industrisektorn utvecklats i stort sett likartat för samtliga storleksgrupper av företag. För flertalet företagskategorier kan konstateras att avkastningen på det egna kapitalet följt trenden för den branschvisa lönsarnhetsutvecklingen.

Soliditetsutvecklingen har däremot varit mycket olika mellan företag av olika storlek. För de största företagen har skett en avsevärd nedgång fran en genomsnittlig nivå om ca 42 % vid 1960-talets mitt till ca 30 Ci ett decennium senare. De medelstora företagen har till skillnad härifrån fätt vidkännas en mycket måttlig nedgång i den egna kapitalstyrkan. från 28 C?- till ca 23 (T?. De mindre företagens genomsnittliga soliditet har Linder en rad år varierat mellan 20 '.!-"('. och 22 Ci. Beträffande de mindre företagen bör dock särskilt noteras att den officiella statistiken här inte återspeglar det förhållandet att variationerna mellan enskilda företag är betydande. Sam- tidigt innebär sambandet och bindningen mellan företagets kapital och ägarnas privata tillgångar att den officiella statistikens klassificering av balansräkningens olika poster inte alltid ger en rättvisande bild av de mindre företagens soliditetssituation.

Småföretagen svarade perioden 1965—1975 för ca 20 (72- av industriin- vesteringarna. Någon systematisk förskjutning mellan företag av olika storleksklasser har inte skett. Däremot gäller att det konjunkttrrmässiga beroendet hos småföretagens investeringar är betydande. Det framgår bl. a. av statistiska centralbyråns investeringsstatistik att småföretagens andel av industriinvesteringarna under lågkonjunkturperioder påtagligt minskar. Inte minst torde detta sammanhänga med att investeringsverk— samheten liksom många andra aktiviteter i smz'tföretag ofta karaktäriseras av ett förhållandevis kort tids- och planeringsperspcktiv. Frånvaro av utvecklade planeringsfttnktioner och rutiner för långsiktig planering i småföretag har belagts såväl i studier vid Sveriges Verkstadsförening Bttdgetenkät (april 1973). som i undersökningar av den dåvarande delega- tionen för de mindre och medelstora företagen vid l970-talets början. Förekomsten av investeringsprojekt med lång färdigsti'tllandetid torde också bidraga till en mer stabil investeringsaktivitet bland de större företa- gen.

IJ '.IJ

Prop. 1977/78:40

Till följd av en betydande mekanisering och automatisering inom indu- strisektorn har sysselsättningen inom hela denna näringsgren trots en ilVSCVi-ll'd VOlymeXPansion långsamt minskat under det senaste decenniet. Det förhi'tllandet att småföretagens andel av industriinvesteringarna varit i stort sett oförändrad under det senaste decenniet talar föratt denna rncka- nisering skett i ungefär samma takt i samtliga sttn'lekskategorier av företag. S_vsselsättningsminskningar i småföretag bör därför inte nödvändigtvis tolkas som en stagnation i företagets verksamhet. Även rationaliseringar och en ökad effektivitet verkar sysselsättningsminskande så länge företa- get inte expanderar i viss takt.

Arbetsställestruktttren och sysselsättningen inom industrisektorn har i geografiskt hänseende under perioden 1965—1974 endast undergått mindre förändringar. Vissa förskjutningar har skett till nackdel för främst stor— stadslänen och mot en ökad andel av verksamheten i övriga län i södra Sverige. Enligt den officiella statistiken har storstadslänen och flertalet av skogslänen under 1970-talets första hälft varit de områden där de små arbetsställena främst minskat i antal. 1 skogslänen har i motsvarande grad arbetsställen med 50—499 anställda ökat sitt andel av arbetsställebeståndet. 'Iillväxten i antalet storarbetsställen har varit som mest betydande i stor— stadslänen och vissa skogslän. Bland de skogslän som på detta sätt karak- täriseras av ett starkt krympande antal små arbetsställen (färre än 50 sysselsatta) märks i synnerhet Kopparbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län.

Orsakerna till den fi'trhållandevis kraftiga minskningen av antalet sma arbetsställen i vissa skogslän är svåra att härleda. Vad som i olika sam- manhang framförts rörande ett bristande serviceutbud till företagen och därmed en i olika avseenden sämre företagsmiljö inom dessa områden synes inte kttnna beläggas. Tvärtom framgår av Iänsplancringsunderlaget 1974 vid länsstyrelserna i Västerbottens. Kopparbergs och Jämtlands län till NCI'VlCc'UlhlldCl i dessa lån på det hela taget är fullt i nivå med övriga delar av riket. Det har också bl.a. i det betänkande (SOU 1972:28). Företagsservice. som anavs av dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen är 1972 konstaterats att huvuddelen av de av småfö— retagen anlitade sel'viccför'etagen är belägna utanför den region där det anlitande företaget är beläget. Gemensamt för de aktuella regionernas branschstruktur är dock att de vid mitten av l960-talet hade en. jämfört med riket i övrigt. påfallande stor andel företag inom den träbearbetande industrin. Som konstaterats i en av industriverket år 1975 publicerad utredning om den träbearbett-mde industrin. (SIND 197511) Den träbear— betande industrin under 1970-talet. var emellertid trävaruföretagen just i Norrlandslänen och Kopparbergs län till skillnad från övriga träbearbetan— de företag expanderande från slutet av 1960-talet. Det finns därför skäl att anta att vissa av de små arbetsställena genom denna expansion senare kommit att registreras som tillhöriga gruppen medelstora arbetsställen.

Prop. 1977/78:40 24

Det har också kunnat konstateras en betydande tillväxt i tre av de aktuella länen undantaget Kopparbergs län — av antalet arbetsställen med 50—499 sysselsatta.

2.3.3 Föra/(lyx!'Örviirr .

Årligen förvärvas ett betydande antal företag av enskilda personer eller av andra företag. Uppgifter om storleksordningen på enskilda personers övertagande — genom förvärv eller arv — saknas dock. Att ett betydande antal mindre och medelstora fämiljeföretag övertagits av enskilda personer styrks emellertid av genomförda studier vid Industriförbundet. Samhället och företagarna år 1975. och industriverket (SIND 1975:5) Företagsfor- mer i teori och tillämpning. Av dessa framgår att företagsledaren i inemot hälften av de studerade företagen med färre än 20 anställda saknar släkt- band rned företagets grundare. Bland de något större familjeföretagen saknar nuvart'tnde ägaren släktmässiga relationer till grundaren i 12—14 få. av företagen.

Övertagande inom familjen synes öka med storleken på det övertagna företaget. Av de nämnda undersökningarna framgår beträffande aktiebo- lagssektorn. att mindre än 20 (.."-"? av företagsledarna i de minsta företagen (färre än 20 anställda) har släktmässiga relationer med grundaren. För de något större fämiljcföretagen 120—100 anställda) är motsvarande andel 30— 35 (?r.

Det årliga antalet företagsförvärv av juridiska personer har sedan 1950- talets slut ökat oavbrutet. Inom industrisektorn uppgick antalet fullständiga eller partiella företagsförvärv till ett 50-tal per år under årtiondena fram till 1960—talets början. År 1975 hade antalet förvärv stigit till ca 370. Pågående registrerings- och sammanställningsarbete vid statens pris- och kartellnämnd tyder på att den totala fusionsverksamheten i det svenska näringslivet sjun- kit trnder år 1976.

Fusioner i svensk industri 1955—1975

1955 1960 1965 1970 1975 Antal fusioner 54 133 228 207 371 Sysselsatta 6 400 14 000 23 300 27 500 51 800 Andel av industri- sysselsättningen (Ci-) 0.8 1.6 2.4 2.9 5.4

Källa: IUI samt statens pris- och kartellnämnd

Fusionsfrekvensen har alltsedan 1940-talets mitt varit störst bland före- tagen med 50—500 anställda. År 1975 motsvarade uppköpen av medelstora företag inom industrin ca 7 f..-"?- av det totala beståndet av företag i denna kategori. Bland företag med 200—499 anställda var motsvarande tal 7.5 (..?-i. Förvärvsfrekvensen bland företag med färre än 50 anställda uppgick en- dast till ca 2 %. Att fusioner i första hand berör de medelstora företagen

| J !Jl

Prop. 1977/78:40

stöds av Industriförbundets undersökning från 1974. Det framgär av denna att av en grupp studerade familjeföretagi mitten av I960-talet hade år I974 16 ?? sålts. De sälda företagen var huvudsakligen av storleksordningen minst 100 anställda. Andelen sålda företag bland familjeföretag med färre än 100 anställda uppgick endast till 7 '.!-t.

Livsmedelsindustrin är en bransch som ttnder säväl I960- sotn I970-talet karaktäriserats av hög förvärvsaktivitet. _Detsamma gäller jord- och ste- nindustrin. Under andra hälften av I960-talet var fusionsintensiteten dess- utom särskilt hög i massa- och pappersindustrin Iiksom inom transportme- delsindustrin. Hittills under I970-talet har också den kemiska industrin utmärkts av en hög förvärvsaktivitet.

Industriverket har i sitt studie Industritttvecklingen i Sverige särskilt berört familjeföretagens roll i förvärvssammanhang. Av Verkets undersök— ning framgär att ca 3/4 av industrifusionerna Linder I970-talets första hälft avsäg uppköp av familjeföretag. Antalsmässigt dominerar förvärv av me- tallvaruföretag och företag inom maskinindustrin samt den träbearbetande industrin. De flesta fullständiga uppköp av familjeföretag har skett bland de medelstora företagen. Det framgår också av industriverkets undersök- ning att genomsnittsstorleken på de förvärvade företagen sjunkit under den studerade perioden. frän 60 till 34 anställda.

Det framgår vidare av industriverkets rapport att de förvi'u'vande företa— gen till ca 40 '.Ii själva är familjeföretag. Familjeföretagens andel har dock sjunkit nägot under I970—talets första hälft. frän 46 '.Ii är 1970 till 39 '.'-f- är I974. Parallellt härmed har en viss uppgäng skett av i första hand invest- mentbolagens förvärv av familjeföretag. lnvestment— och kapitalförvaltan- de bolag svarade under perioden [970—1974 för 11 C-i- av familjeföretags- uppköpen inom industrin. År 1974 uppgick andelen till 13 '.'-i. lndustriver- ket konstaterar att familjeföretagens förvärv av andra familjeföretag i första hand skett inom tekoindustrin samt den träbearbetande industrin. Storföretagens familjeft'irctagsuppköp har i första hand inriktats mot verk- stadsindustrin samt den kemiska industrin.

Drivkrafterna bakom fusioner är av mycket skiftande slag. Det finns inte nägot enskilt fusionsmotiv som förklarar flertalet genomförda fusioner. Denna uppfattning stöds av de studier och umlerst'ikningar som lLII och Industriförbundet gjort om fusionsmotiven.

Bland de faktorer som medverkar till att driva fram en fusion kan skiljas mellan köparens och säljarens motiv. mellan företagsinterna och omgiv— ningsbetingade orsaker. Strävan efter effektivitetsförbättrinar och tillva- ratagande av produktionstckniska stordriftsfördelar och samordnings- vinstcr är ett vanligt ki'iparmotiv. Konkurrensbegränsningsmotivet synes spela en mindre framträdande roll. trots att 30—40 .”?- av förvärven avser företag med konkurrerande produkter. I vissa fall utgör en önskan att bredda produktsortimentet den främsta drivkraften för köparen. '

Pä säljarsidan förekommer ocksä en rad typer av fusionsmotiv. Klara

Prop. l977/78:40 26

olikheter synes föreligga mellan lönsamma. expanderande företags försälj- ningsmotiv respektive försäljningsorsakerna hos företag med dålig lön- samhet. För de ft")rstnämnda utgörs försäljningsmotivet inte sällan av brist på finansiella medel eller produktutvecklings- eller marknadsföringskapa- eitet. Det sistnämnda gälleri synnerhet när företaget stär inför att avsätta sitta produkter pä utlandsmarknader. I ett delbetänkande av konkurrensut- redningen. (SOU I977:51) Fusioner och förvärv _i svenskt näringsliv 1969—1973. en fallstudie, har nyligen redovisats hur i flera fall ett större börsföretags eller investmentbolags förvärv av ett litet företag tillfört det senare såväl värdefull teknisk kunskap som betydande möjligheter att vidga sin avsättningsmarknad. För företag med sämre lönsamhet har det framstätt sotn mer vanligt att generationsskiftesproblem och skattemässiga förfu'tllant'fen leder till ett utbud av företag. Alternativet till försäljningen är för dessa företag mänga gänger nedläggning av verksamheten.

Företagets branschtillhörighet har stor betydelse för sannolikheten att det skall utbjudas till försäljning eller särskilt efterfrågas som förvärvsob— jekt. Som framgått tidigare är förvärvsaktiviteten särskilt hög i branscher som står inför eller befinner sig i en strukturell omställningsprocess. Det gäller såväl branscher i ett särskilt expansivt skede sotn sådana delar av industrin som är på tillbakagång. Särskilt kan noteras i industriverkets rapport att de större företagen är mest förväeraktiva i expansiva bran- scher (verkstadsindustri och kemisk industri). medan familjeföretagen i första hand uppträder som köpare i branscher pä tillbakagång och med en betydande överkapacitet (tekoindustrin och den träbearbetande industrin). Delvis torde detta sammanhänga med att de smä företagen i anbudshänse- ende sällan torde kunna konkurrera med de större företagen vid förvärv av de mest lönsamma och expansiva företagen. Det torde ocksa bero pä att de större börsft'iretagen och investmentbolagen inte i någon högre grad är intresserade av att gä in i branscher som i huvudsak är pä tillbakagång.

Den under I960-talet kraftigt ökade fttsionsaktiviteten i såväl industrin som näringslivet i sin helhet bör främst ses mot bakgrund av den under detta decennium accelererande takten i strukturomvamllingen. Under l960-talcts första hälft ökade tillväxttakten i den svenska ekonomin jäm- fört nted de tva föregaende femärsperioderna. En fortsatt hög tillväxttakt rädde även under aterstoden av I960-talet. Utrikeshandeln. sotn vuxit förht'tllandevis mältligt under 1950-talets första hälft. ökade därefter påtag- ligt och uppnädde en största tillväxttakt mellan ären 1965 och 1970. Paral- lellt: med den svenska ekonomins ökade internationella beroende och den växande konkurrensen frän utländsk industri har ett allt större antal bran— scher ställts inför ett behov av att tillvarata de stordriftsfördelar och rationaliseringsvinster som kan erhållas genom att produktionen dras samman till större enheter eller organiseras på annat sätt.

Förvärvsaktiviteten har emellertid ytterligare accelererat under 1970- talets första hälft. trots en under denna period mindre intensiv strttkturom-

Prop. l977/78:40 27

vandling och en viss uppbromsning i utrikeshandelns tillväxt. Det finns flera förklaringar till detta.

I flertalet av de industribtanscher där förvärvsaktiviteten varit betydan- de har marknadens tillväxt under l970-talets första hälft stagnerat. Även den förutsedda tillväxten i produktionsvolym under perioden fram till 1981 är för dessa sektorer mindre gynnsam än för ittdustrigenomsnittet. Detta gäller i synnerhet jord- och stenindustrin samt livsmedelsindustrin. Möj- ligheterna för företag inom sädana sektorer att expandera genom investe- ringar i och utbyggnad av den egna verksamheten är därför mer begränsa- de än för expanderande företag i andra branscher.

Ett annat förhållande som påverkar förvärvsl'rekvensen gäller investe- ringskostnadernas utveckling under de senaste åren. Under åren 1974— 1975 ökade investeringskostnaderna dubbelt så snabbt som tidigare under l970—talet. från en prisstegringstakt om ca 8 ':7-2; till 16 '; per år. För i synnerhet kapitalintensiva branscher. såsom t. ex. tnassa- och pappersin- dustrin. innebär detta att investeringari den egna verksamheten blir mind- re förmånliga och att intresset för expansion genom fÖIL'IithfÖl'Vtth ökar. För skogsindustrin har ocksä de under 1974 och 1975 växande problemen med råvarubasen utgjort ett ytterligare motiv för förvärv av andra företag.

Likviditetsökningen inom industrin var under år 1971—1973 liksom ttnder andra hälften av 1975 osedvanligt snabb. Under dessa perioder växte företagens likviditet totalt med ca 40 ("/' per år. Förutsättningarna för en ökad efterfrågan på förvi'trvsobjekt blev härigenom mycket goda.

Utbudet av företag under är 1975 torde till viss del ha påverkats av diskussionerna kring den ändring av realisationsvinstbeskattningen som trädde i kraft under våren 1976 och som avsag försäljning av aktier efter utgången av mars 1976. De nya bestämmelserna innebar att vid försi'tljning av aktier sotn innehafts under en längre tid än två är skttlle 40 '.T-Z- av realisationsvinsten beskattas. 'I'idigare regler innebar en avtrappning av skatteplikten under tredje till femte året och beskattning enligt schablon av 10 O' av försäljnittgspriset vid försäljning efter fem år. Härigenom har försi'tljningar av företag kommit att fratnstä som avsevärt mindre gynn- samma än tidigare. I synnerhet gäller detta i förhållamle till det för företa- garen vanliga alternativet till en fiftrsäljning. nämligen överlåtelse inottt familjen. Det kan därför inte uteslutas att den föresti'tende lagändringen drev fram vissa ytterligare försäljningar under år 1975. vilka i annat fall skulle ha skett först något eller 1. o. in några år senare. Det bör här noteras att antalet förvärv ttnder 1976 enligt preliminära uppgifter från statens pris- och kartellnämnd avsevärt sjunkit.

Utbudet av särskilt mindre och medelstora företag torde även i viss utsträckning ha påverkats av dessa företags växande behov av att söka sig nya avsättningsmarknader. Det framgår av krmkurrensutredningens del— betänkande Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—1973. att beho- vet av att få tillgång till exportförsi'tljningskapaeitet och kompetens inte

Prop. 1977/78:40 28

sällan utgör ett motiv bakom försäljning av företag. I takt med en stagna- tion på olika inhemska avsättningsområden torde dessa försäljningsmotiv ha vuxit i betydelse.

2.3.4 Nedläggningur

Ett betydande antal företag läggs ned varje år. Särskilt hög nedläggnings- takt kan noteras vid perioder av låg ekonomisk aktivitet. Det övervägande antalet nedläggningar sker titan att verksamheten kommit på ekonomiskt obestånd. 1 mer begränsad omfattning är nedläggningar orsakade av en konkurs. Förhållandena varierar härvidlag dock mellan näringsgrenar. Till detta skall senare återkommas.

Det årliga antalet företagsnedläggningar har minskat under det senaste decenniet. Även i förhållande till företagsbeståmlet var nedläggningsfre- kvensen lägre vid I970-talets mitt än tio år tidigare.

Nedläggningar inom industrin 1966—1975 tsalderade värden)

1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

Antal nedlagda företag med fler än I anställd (1000-011) 2.5 1.11 2.2 1.4 1.4 1.2 2.0 0.8 1.1 0.9 Nedläggningar i förhållande till företagsbeständet (%) 10.8 8.2102 6.4 7.2 63104 4.2 5.7 5.0

Källa: statistiska centralbyrån. statens industriverk samt IUI

Nedläggningartms relativa nivå skiljer sig inte i någon högre grad mellan expansiva branscher (såsom verkstadsindustrin. plastindustrin) och stag- nerande branscher (t. ex. den träbearbetande industrin). Detta har fram- gått av studier av nedläggningsutvecklingen genomförda vid Umeå univer— sitet. "Företag i strukturomvandling" (1974). och IUI. Gemensamt för ett flertal branscher är dock en gradvis uppgång av nedläggningstakten under 1960-talet. Detta förhållande har också bestyrkts av möbelindustritttred- ningen i betänkandet (SOU 1972:2) Svensk möbelindustri. och metallma- nufakturutredningen i betänkandet (SOU 1973:29 och 30) Han och me- talImanufakturindustrin under I970—talet.

Under 1950- och 1960-talen synes vissa regionala skillnader ha funnits i företagsnedläggclserna. Här pekar emellertid erlärenheterna i olika rikt- ningar. Enligt den nämnda undersökningen vid Umeå universitet uppvisa- de den storstadspräglade regionen Stockholms län en högre nedläggnings- benägenhet än Västerbottens län. Metal|manufakturutredningen visade också den en betydande nedläggning i storstadsregionerna. 1 en rapport från exportgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Or-

Prop. 1977/78:40 29

ter i regional samverkan. pekas på ett i viss mån motsatt förhallande. nämligen att glesbygdsomrt'tdenas andel av den totala nedläggningen av iiidustriarbetsställen under perioden 1963—1970 klart översteg dessas andel av företagsbestz'indet.

Uppgifter otii konkurser tyder på att storleksfördelningen på de nedlag- da företagen har en relativ siiiåföi'etagsdoniinans. Det förhållandet att företag ofta krymper före nedläggningen bidrar emellertid till att skapa en överdriven bild av småföretagens andel av nedläggningariia. Även justera- de för ett sådant f("irhållande tyder dock de nämnda etablerings— och ned— läggningsstudierna vid Umeå universitet och IUI påatt småföretag är mer berörda av nedläggningar än större företag.

Företagskonkurserna utgör en växande andel av nedläggningarna. An— talet företagskonkiirser inom hela näringslivet har under det senaste de- cenniet fyrfaldigats. från ca 700 år 1965 till 3 100 år 1974. Ökningen är nästan i sitt helhet hänförlig till aktiebolagskonkurser. Av en studie vid Lunds universitet 1975. genomförd på uppdrag av industriverket. (SIND I975z2) Förett'igskonkurser. framgår att konkursfrekvensen under 1960- talets andra hälft inom industrisektorn var betydligt lägre än för andra näringsgrenar. Ökningstakten i industriföi'etagskonkurserna var också långsammare än för andra näringsgrenar. Inte desto mindre har antalet konkuser i förhållande till de totala nedläggtiingarna i industrisektorn ökat.

Konkursfl'iretagens storlek synes enligt nämnda undersökning vara av mindre betydelse för konkursfrekvensen. Sältinda svarade de mindre fö- retagen (färre än 50 anställda) under perioden 1966—1970 för 98.3 '3 av antalet konkurser och 97.6 'å'; antalet företag. 1 1.691" av konkurserna berördes medelstora företag. vilka samtidigt svarade för ca 1.8 % av före- tagsbeständet. Det kan dock noteras att gruppen företag med 5—49 anställda svarade för en betydligt större andel av konkuserna än vad som motsvarade dessas andel av det totala företagsbeständet.

Forskningen kring andra typer av företagsnedlt'iggelser än konkurser är mycket begränsad och möjliggör inga långtgående slutsatser om vilka strukturella faktorer som bestämmer nedläggningsutvecklingen. Bakom en företagsnedläggelse ligger i de flesta fall en rad motiv i koml'tination. Inte sällan har företagets produkt och maskinella utrustning uppnått en sådan ålder att. kombinerat med en av'saknad pä eftertri'idare. företaget helt enkelt anses ha levt färdigt. Bransch— och marknadsutveckling torde här spela en avgörande roll. chläggningsfrekvensen kan förväntas bli mest betydande i stagnerande och tillbakagående branscher. Vid de tillfällen då en särskilt ökad nedläggningstakt kunnat konstateras har också gällt att företagsbeståndet minskat särskilt mycket inom sådana branscher. bl. a. den t'äbearbetande industrin samtjord- och stenindustrin.

Bakom företagskonkurserna finns en mångfald orsaker. I första hand märks lönsamhetspi'oblem. Det framgår av industriverkets konkursstudie att alltför korta serielängder och en hård prispress utgör eti mycket vanlig

Prop. 1977/78:40 30

konkursanledning. Andra framtri'idande konkursorsaker utgör kostnads- problem. brister i den interna planeringen och bristande utbildning hos företagsledningen. Bristande kreditmöjligheter och svårigheter beroende på kreditrestriktitmer anges sällan som konkursanledning. Trots detta kon- stateras i industriverkets undersökning ett samband mellan konkursiipp- gångar och kreditätstramning. Det konstateras vidare att företagsledare i konkursdrabbade företag haren i genomsnitt betydligt kortare branscher- farenhet än företagsledare i verksamma företag. Över 30 ”=? av de förra har mindre än 10 års branscherfarenhet. Bland de verksamma företagsledarna har endast ca 15 f-E- mindre än 10 års erfarenhet i branschen.

Den sedan mitten av 1960—talet kraftiga ökningen av aktiebolagskonkur— serna bör ses mot bakgrund av bl. a. en under samma period avsevärt ökad registrering av aktiebolag. Medan antalet aktiebolagskonkurser under ti- den 1965—1972 växte från ca 350 till 2 200 per år. ökade det årliga antalet bolagsregistreringar från 5 700 till ca 18 000. Under denna period expande- rade i synnerhet de s. k. 5 ()()0-kronorsbolagens andel av bolz'igsregistre— ringarna. Livslängden för dessa företag har visat sig vara avsevärt lägre än för företag med större aktiekapital. Av industriverkets studie framgår att företag med en livslängd understigande fem år svarade för 50 ”=?- av koti— kursei'na. Det finns följt'iktligen starka skäl att antaga att den kraftiga tillväxten av antalet mycket små och ofta mindre seriösa bolagsbildningar bidragit också till ett ökat antal konkurser.

2.4 Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra näringsgrenar

2 .4. I B_v_g_t_'liutlxilt(luxtri/t

Byggnadsverksamhetens andel av den totala produktionen i näringslivet sjönk under perioden 1965—1974 från 11.2 (T'? till 6.9 C?— i löpande priser. Antalet sysselsatta ökade under 1960-talets andra hälft med ().6 r.-;. per år. Under 1970-tå1ets första fyra år minskade antalet anställda med ca 2 '5-7 årligen. iN-Iedclantalet anställda är 1975 uppgick till ca 332 000 personer.

Antalet företag inom byggnadsindustrin minskade enligt den officiella statistiken från 35 ()()0 till 29 000 under l960-talets andra hälft. Nedgången var i första hand hänförlig till den allra minsta företagskategorin med högst en ärsanställd. Utvecklingen var däremot positiv för andra mindre företag inom branschen. Under 1970-ta1ets första sex är ökade åter företagsbestän- det. till ca 2.9 700 företag. Även under denna period skedde tillväxten i första hand bland företag med 2—19årsanställda. Denna utveckling innebar att företagen med tipp till 49 anställda ökade sin andel av företagsbeständet under tiden 1965—1973 från 949? till ca 98.5 (T'-?.

Sysselsättningsmässigt svarade de mindre företagen är 1969 för 38.5 C? av verksamheten i byggnadsindustrin. De medelstora företagen sysselsatte

Prop. l977/78:40 31

17.7'51. av de anställda. Sex år senare hade de mindre företagens andel ökat kraftigt till 45.5 ("i-. medan såväl de medelstora som de större företagen minskat sin andel av sysselsi'ittningen. Sysselsättningen sjönk i de båda sist- nämnda företagskategorierna också avsevärt i absoluta tal.

Fåniansföretagens andel av sysselsi'ittningen var som framgått tidigare. högre inom byggmidsindustrin än i flertalet andra näringsgrenar. ca 6002. Sysselsättningen inom denna företagskategori är i hög grad koncentrerad till den minsta storleksklassen (()—19 anställda). i vilken hälften av de anställda åteifmns. Inom industrin i övrigt är endast 113 av de I'ämansbolagsanställda sysselsatta i denna minsta II'iretagskategori.

Husbyggnadsvei'ksamheten svarar för ca 2/3 av såväl antalet företag som sysselsättningen inom näringsgi'eneii. liiga betydande förändringar har skett härvidlag under perioden 1969—1975.

Några stora regionala skillnader i sysselsättningen itiom byggnadsindu- strin föreligger inte. Under l960-talets andra hälft skedde en viss nedgång av antalet sysselsatta i byggnadsverksamhet i Norrlandslänen. Under 1970-talets första hälft var trenden nedåtgående inom samtliga riksområ- den.

Vid statens industriverk har inom ramen för en undersökning av före- tagsbildningen inom industrin också studerats etableringsutvecklingen iti- otn byggnadsindustrin (SIND 1976:7). 1ndustriutvecklingen i Sverige. Uppskattningar av etableringsutvecklingen mellan åren 1965 och 1970 tyder på en successiv uppgång från ca 900 till 1 400 nyetable *ade byggnads- industriföretag årligen. Under 1970-talets första hälft har det årliga antalet nyetableringar varierat mellan 1400 och I 670. I förhållande till antalet mervärdeskattepliktiga företag har etableringen motsvarat 3—492- av före- tagsbeständet.

Konkursutvecklingen inom byggnadsindustrin synes för åren 1964—1972 på det hela taget sammanfalla med utvecklingen i näringslivet i övrigt. Detta framgår av industriverkets undersökning (SIND l976:2) Etablering— ar och konkurser i byggnadsindustrin. Antalet konkurser ökade under perio- den 1964—1974 från 180 till 550. Såväl i fråga om associationsform som företagsstorlek och kotikursslag ligger utvecklingen inom byggnadsindu— strin i linje med utvecklingen inom det övriga näringslivet. Till skillnad från andra näringsgrenar är emellertid den genomsnittliga livslängden för koti- KUI'SfÖI'CIlIgCII mycket kort och förekomsten av upprepade konkurser be- tydande. Konkursgäldenäi'ens branscherlareiihet och skolutbildning är ocksa mer begränsad än vad som gäller i andra näringsgrenar.

Förvärvsaktiviteten har under perioden 1969—1975 ökat i likhet med flertalet andra näringsgrenar. från ett 20-tal förvärv per år till ca 60. Andelen berörda anställda av de i branschen totalt sysselsatta är dock ”mindre än inom näringslivet i sin helhet. Andelen små uppköpta företag har varit mindre än i näringslivet i övrigt.

Bostadsbyggandet och industrins byggnadsinvesteringar har avgörande

Prop. 1977/78:40 32

betydelse för byggnadsindustrins utveckling. Bostadsbyggandet. som un- der 1960-talet ökat betydligt. hade vid 1970-talets början nått en sådan nivå att vissa mättnådstendenser började uppträda. Byggnadsverksamheten hölls dock delvis uppe genom industrins byggnadsinvesteriiigar. inte minst på grund av de betydande miljövårdsinvesteringarna under l970-talcts första hälft.

Den ökande andelen mycket små företag och den stigande konkursut— vecklingen inom byggnadsindtistrin torde främst sammanhänga med den starka expansionen av byggnadsverksamheten under slutet av 1960—talet. Tillväxten på småhusmarknaden under 1970-tålet har också verkat i denna riktning. Vidare torde de skattemässiga förhållandena ha medverkat till att företagsformen i ökad utsträckning kommit till användning inom bygg- nadsverksamheten. Denna utveckling har på olika håll tidigare föranlett en viss oro för konsekvenserna för samhället. de anställda och konsumenter- na. Såväl riksdagen som berörda fackliga organisationer och vissa närings— livsorgånisationer har tagit tipp frågan om de konsekvenser som kan följa av en alltför snabb och oreglerad företagsetableringsutveckling i byggnad- sindustrin. Till följd härav gav regeringen på hösten 1974 industriverket i uppdrag att närmare kartlägga och analysera denna utveckling. I sin rap- port våren 1976 framhöll verket att såväl konsumentpolitiska som indtistri- politiska skäl som andra samhällsintressen talar för att vissa företagssane- rande åtgärder vidtas i byggbranschen. Industriverket bedömde det dock som för tidigt att ta ställning i frågan om införande av ytterligare myndig- hetskontrolleradc atiktorisationsförfaranden i byggbranschen. Enligt indu- striverkets uppfattning bör utfallet avvaktas av de skatte-. försäkringstek— niska. arbetsrättsliga och konsumentpolitiska åtgärder som under de allra senaste åren vidtagits eller aviserats i syft * att begränsa förekomsten av mindre seriös företagsamhet i branschen.

1nstallationsbranschtitredningen behandlade i sitt är 1974 framlagda be— tänkande (SOU 1974:47) Installationssektorn. frågan om lämplig företags- struktur inom installationssektorn. Utredningen menade att eti ökad indti- strialisering. dvs. förtillverkning. titgör det väsentligaste medlet för att öka byggandets produktivitet. Utredningen förordade därför en ökad iiitegra- tion. såväl vertikalt mellan tillverkning och montering som horisontellt genom att installationsverksamheten i ökad utsträckning integrerades i byggnadsföretagen.

Det torde delvis redan av det nti sagda framgå att ett flertal av de problem sotn kännetecknar småföretagandet i industrisektorn inte äter- finns i samma utsträckning inom byggnadsindustrin. Det gäller tröskelpro— blem vid etableringstillfället liksom kapitalförsörjning och produktutveck— Iingssvärigheter i den kontinuerliga driften. Inom byggnadsindustrin torde de mest näraliggande problemen i stället sammanhänga med den i dag rådande företagsstrukttirens utseende och de speciella problem som kan återföras till en diskutabel utveckling av bolagsbildningen.

Prop. 1977/78z40 33

2.4.2 1-"uru/iu/itlelri

Varuhandelns andel av den totala produktionen har under perioden 1965—1974 sjunkit från 10 ':'-P till 8.8 f."?- i löpande priser. Sysselså'ittningstill- växten var under I960-talets andra hälft högre än för näringslivet i dess helhet. Under den därpå följande femårsperioden var deti däremot något långsammare. 1nvesteringsutvecklingcn har under hela perioden varit svag med en ringa eller negativ volyiiisföri'indring i de årliga investeringarna.

Företagsbeständet inoin vartihandeln tindergick under 1960-ta1ets andra hälft en viss minskning för att därefter äter öka. År 1975 uppgick antalet företag enligt den officiella statistiken till ca 53 000. Under perioden 1965— 1975 har framför allt de medelstora företagens andel av företagsbeständet minskat. Sysselsättningen inom varuhandeln har under samma tid ökat från 485 000 till drygt 500 000 anställda. Under 1970-talets första hälft har fram- för allt de medelstora varuhandelsföretagens liksom vissa större partihan- delsföretags (200—500 anställda") andel av sysselsättningen minskat.

Antalet företagsförvärv har inom varuhandeln i likhet med industrisek- torn ökat kraftigt sedan 1960-talets slut. från ca 60 till 200 fÖI'VIII'V per år. Antalet av företagssamgäenden berörda arbetstagare är dock. i förhållande till näringsgrenens totala sysselsättning. i nivå med den totala fusionsakti- viteten i näringslivet. Det kan konstateras att förvärven inom varuhandeln i högre grad än för andra näringsgrenar avser uppköp av mindre företag (faire än 50 anställda). Andelen storföretagsförvärvare är också större än i flertalet andra näringsgrenar.

Konkursfrekvensen itiom handeln var titider 1960-talets andra hälft av- sevärt högre än inom andra näringsgrenar. Av industriverkets nyss tiämn- da konkursutredning framgick att konkursfrekvensen inom handeln under perioden var dubbelt så hög som i industrisektorn. Detaljhandeln svarade också för den andelsmässigt dominerande delen av samtliga konkurser i näringslivet. mer än 5047. Samtidigt bör noteras att denna del av varu- handeln inte svarar för mer än 16'31 av företagsbeståndet.

1 1975 års långtidsutrednings betänkande (SOU 1975289) samt bilaga 4 (SOU 1975:97) Vai'uhandeln 1975—1980. framhölls att .sti'ukturförändring- arna inom dag/igvaruhandeln varit särskilt kraftiga jämfört med varuhan- deln i övrigt. De yttre rationaliseringarna har inneburit en ofta stark koncentration till stora. centralt belägna butiksenheter samt ett bortfall av mindre företag och försäljningsställen. Inom hela dagligvartihandeln kan antalet nedlagda butiker under l960-talet uppskattas till ca 1 300 per år. Under 1970-talets första hälft har däremot nedläggningsfrekvensen avtagit betydligt. Antalet årliga nyetableringar har rört sig om inemot 200 butiker. huvudsakligen i nybyggda bostadsområden och köpcentra.

Butikskoncentrationen har inneburit vissa fördelar för konsumenterna bl. a. genom den kostnadspress som övergf'ingen till stordrift möiliggiort. Samtidigt har dock följt. särskilt i glesbyggdsomrät'len. sämre tillgänglighet till den basservice som dagligvaruhandelii utgör. I utvärderingen av läns-

3Riksdugwi 1977/78. ] sum/. Nr40. Bilaga [

Prop. 1977/78:40 34

planering 1974 (SOU 1974:91) Politik för regional balans. framgår också att sysselsättningsutveeklingen inom varuhandeln utider perioden 19654974 varit särskilt ogynnsam i norra Mellansverige och mellersta Norrland.

Mot bakgrund av de problem som denna utveckling givit upphov till. tillsattes den statliga distributionsutredningen år 1970. I utredningens be— tänkande 1975 (SOU 1975:69) Samhället och distributionen. föreslogs bl. a. ett ökat kommunalt ansvar för planeringen av variiförsörjningen. en särskild tillståndsprövning för etableringar av nya butiker och en anmäl- ningsplikt vid planerade butiksnedläggningar. Regeringen har nyligen re- dovisat sina ställningstaganden i dessa frågor i propositionen (1977/7818) om åtgärder på distributionsområdet.

Nedläggningen av mindre butiker inom dagligvaruhandeln förväntas en— ligt längtidsutredningen fortgå i relativt snabb takt under återstoden av 1970-talet. Till betydande del sammanhänger detta med de kraftiga kost- nadsstegringar som förutses på personalsidan. I_ångtidsutredningen be- dömer dock att detta inte slår hårdast på den allra minsta storlekskategorin med ingen eller 1—2 anställda. titan kommer att påverka nedläggningsfre- kvensen kraftigast inom företag av något större storlek än denna.

F.nligt distributionsutredningen tyder tillgängligt material på att kost- nads— och lönsamhetssituationen är betydligt mer gynnsam i stora enheter än i små. Sedan hänsyn tagits till "normal” ersättning till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar blir nettovinsten negativ i mindre btiti- ker. Någon förändringi tiden i detta avseende har utredningen inte kunnat skönja.

För finansiering av etableringar och utvidgningar finns inom de olika dagligvarukedjorna särskilda kreditmöjligheter. Inom konsumentkoopera- tionen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagen återbäring samt genom län från Kooperatio- nens Pensionsanstalt. Inom ICA förekommer ett flertal finansieringsfor- mer mellan regionföretagen och den enskilde köpmannen. Vidare finns ett huvudsakligen av livsmedelsindtistrin finansierat kreditinstitut. AB Han— delskredit. Detta bolag inriktar sin långivning på företag som önskar ha en mera obunden ställning gentemot de stora grossistföretagen.

Utvecklingen inom partihandel" har på flera områden gått mot en ökad integration med både detaljhandeln och industrin. Fusionsaktiviteten har varit betydande inom partihandeln. Flera av de stora koncernerna inom partihandeln har under senare år varit involverade i företagsfusioner. Under 1970-talct har årligen mellan 4 000 och 6000 arbetstagare inom partihandeln berörts av fusioner.

Strtikturförändringarna inom I/Ilt'lx'lldlldt'lll har varit relativt små. Detta har bl. a. berott på att stordriftsfördelarna inom flertalet delar av denna bransch inte är påtagliga. Konkurrenssituationen är inte heller lika tit— präglad som inom andra delar av varuhandelsområdet. Fackhandeln är också mer tätortskoncentrerad än annan varuhandel och därmed mindre

Prop. 1977/78:40 35

påverkad av det senaste decenniets befolkningsomflyttningar. Fackhan— delns bättre förutsi'ittningar än andra typer av handelsföretag att anpassa sig till en förändiad konkurrenssituation har framgått av en undersökning vid Handelns Utredningsinstitut rörande stormarknadernas effekter. F.f— fektmätningar av stormarknadsetableringar i Växjöregionen ( 1975).

Av en i distributionsutredningens betänkande redovisad undersökning rörande deti textila beklädnad.shandeln framgår att antalet butiker för försz'iljning av beklädnadsvaror mellan 1963 och 1972 minskade med 20 (."-'i- till 6 800. I förhi'tllånde till nedläggningarna av livsmedelsbutiker var ned- läggningarna i bekli'idnadshandeln förhållandevis måttliga. Väsentligt för beklädnadshandelsföretagens överlevnad synes ha varit förekomsten av stora skillnader mellan olika butikers sortiment. Vidare har möjligheterna att arbeta med betydande brtittomarginaler haft betydelse.

Den övriga faekhandeln har. enligt beräkningar gjorda av koncentra- tionsutredningen i betänkandet (SOU I968z6) Strukturutveckling och kon— kurrens inom handeln och Handelns Utredningsinstitut. minskat från ca 22 000 butiker är 1963 till 18 000 butiker år 1972. Fackhandelsbutikerna har. såväl på beklädnadssidan som inom andra områden. fått vidkännas en ökad konkurrens från varuhus och stormarknader. Även dagligvaruhan- deln har i växande omfattning utvidgat sitt sortiment mot fackhandelsar- tiklar.

Utvecklingen inom faekhandeln har gått mot en ökad samverkan mellan företagen i ekonomiska och andra frågor. Antalet fackkedjor uppgick 1975 enligt distributionsutredningen till ett 30-tal. Samarbetet inom kedjorna avsåg ursprungligen främst varuinköp. men har senare vidgats till att omfatta bl. a. reklam. utbildning och finansieringsverksamhet. Frågan om kapitalanskaffning har under senare år alltmer aktualiserats från fackked— jorna. Vissa kedjor har som nämnts bildat egna finansieringsiiistittit. Dessa är ännu relativt små. Inom vissa områden. (. ex. inom färg- och pappers- handeln. har fabrikanterna engagerat sig i kreditgivning till detaljhandeln.

Samhällets mål för service har behandlats i olika sammanhang. Vid 1972 års riksdag konkretiserades sålunda målen för regionalpolitikeii. bl. a. vad avser kraven på god serviceförsörjning — ätkomlighet och standard för glesbygdsbefolkningen. För att tillgodose dessa mål spelar i synnerhet de mindre företagseiiheterna en väsentlig roll. Här bör också nämnas det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd. som sedan deti Ijtili 1973 titgär huvudsakligen inom det inre stödområdet. Det innefattar bl. a. för- iiiänliga lån till näringsidkare med försäljningsställe för dagligvaror.

Ett mera samlat grepp på varuft'ftrst'irjningsfragorna tas tipp i regeringens nyligen framlagda proposition (1977/7818) med förslag till åtgärder på di- stribtitionsområdei. Där anges som utgångspunkt att alla medborgare skall ktinna ordna siti försörjning med främst dagligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete. I propositionen anges vilka åtgärder som bör vidtas för att klara denna målsättning. Bland dessa kati här nämnas förbättrade finan- sieringsmöjligheter.

Prop. 1977/78:40 36

2.4.3 S'ani/i'irdxt'ln

Den privata delen av samfärdselsektorn domineras av lastbilsti'anspor- terna säväl sysselsättningsmässigt sotn i fråga om antalet företag. Dessa transporter ökade mycket snabbt under 1960-talet. beroende främst på den höga tillväxttakten i bostadsbyggandet och inom den lättare industrin. De ökade kraven på korta leveranstider och minskad lagerhållning inom före- tagen har verkat i samma riktning. Under perioden I960—1973 ökade enligt 1975 års längtidsutredning lastbilarnas andel av det totala transportarbetet i landet på 29 % till 46 C). För återstoden av l970-talet förutses en stagne- ring av lastbilsandelen. i första hand beroende på nedgång i de kortväga. bostadsbyggnadsberoende transporterna.

Den yrkesmässiga delen av trafiken svarar för den största delen av lastbilarnas totala ti't-insportarbete. ca 80 or. Mellan 1965 och 1975 ökade antalet åkerieri takt med Iastbilstrafikens växande betydelse från ca 16 000 till ca 21 ()()(l. Inslaget av små företagsenheter inom branschen är mycket markant. Ökningen koncentrerades också till den allra minsta kategorin åkerier med endast ett fordon. Dessa ökade sin andel av företagsbeständet från 68 C? till över 70 '.'-'i under perioden. Samtidigt sjönk dock deras andel av Iastbilsinnehavet. från 34 '7'?- till 32 Ol'-. Minst gynnsam har utvecklingen varit för åkerier med 2—5 fordon vilka minskat sin andel av såväl antalet åkerier som lastbilarna.

Ett karaktäristiskt drag för branschen är den stora anslutningen av åkerier till s. k. lastbilseentraler. Det är främst de mindre äkerierna som är anslutna till sådana centraler.

F("iretagsförvärven är inom detina näringsgren av betydligt mindre om- fattning än i flertalet andra delar av näringslivet. I likhet tiied utvecklingen i näringslivet i dess helhet har dock en avsevärd ökning av det årliga antalet förelagsförvärv skett sedan l960-talets slut.

Frågan om företagsstrukturcns utveckling inom branschen har behand- lats dels i ett betänkande 1971 av utredningen om företagsstrukturen inom den yrkesmässiga trafiken (SOU 1971:34) Lastbil och taxi. dels i ett del- betänkande 1975 av trafikpolitiska utredningen (SOU 1975:66) Trafik- politik behov och möjligheter. Yrkestråtikutredningen framhöll i sitt betänkande att den under 1960-talet avsevärda nyetableringen inom bran- schen i betydande utsträckning skett utan föregående planering och att utvecklingen därigenom lett till en företagsstruktur som inte svarade mot de krav som ktinde komma att ställas påen väl fungerande transportappa— rat. Utredningen förordade att särskilda åtgärder skulle vidtas i syfte att åstadkomma större effektivitet och ett från trafiksäkerhetssynpunkt lämp— ligare anordnande av trafiken. I propositionen 1972281 delade departe- mentschefen uppfattningen att branschen i alltför hög grad engagerade åkeriföretag som saknade förutsi'ittning för en ekonomiskt stind drift av verksamheten. I enlighet med förslagen i propositionen genomfördes bl. a. en utbyggnad av den ekonomiska lämplighetsprövningen och en skärpning

Prop. 1977/78:40 37

av företagaransvaret i fraga om arbetstids- och belastningsbestämmelser- na.

Tralikpolitiska utredningen konstaterande i fraga om företagsstrukturen inom åkeribranschen att större företagsenheter erbjuder bättre möjligheter till lationalisering. Vidare kan väsentliga krav som måste ställas vad avser trafiksäkerhet. arbetarskydd. anställningstrygghet etc. bättre tillgodoses inom det större företagets ram. Det underströks emellertid att enbart företagets storlek inte är avgörande vid bedömningen av den lämpliga branschstrukturen. Hänsyn måste tas till bl. a. transportuppgifternas art. Vidare erinrades om den samverkan som sker inom ramen för Iastbilscent- ralernas och transportförmedlingsföretagens verksamhet och som verkar i rationaliserande riktning.

Med de förändringar sotn skett inom näringslivet sedan l960-talets bör- jan har transporterna kommit att utgöra en allt viktigare förutsättning för näringslivets fortsatta utveckling. Det är därför angeläget att utvecklingen inom transportsektorn och transportföretagen är sädana att de ökande kraven på rationella och effektiva transporter kan tillgodoses.

Utvecklingen inom transportsektorn är ocksä av avgörande betydelse för möjligheterna att tillgodose de krav som samhällets regionalpolitiska målsättningar innebär. Starka samband råder mellan transportsektorns utveckling och en balanserad utveckling av befolknings- och näringsliVs- strukturen i landets olika delar. Mot denna bakgrund lämnar samhället stöd för varutransporter från det inre stödområdet satnt bidrag till icke lönsam busstrafik.

2.4.4 'I_'/'('in.t'lt'.teldo/'n

Den privata tjänstesektorn är till sin sammansättning avsevärt mer hete- rogen än flertalet övriga näringsgrenar. En beskrivning av den strukturella utvecklingen inom omrädet försvåras härmed. Även möjligheterna att identifiera för näringsgrenen större gemensamma problem begränsas. Den utvecklingsbild som ges av bl. a. l975 års långtidsutredning är av detta skäl försedd med betydande reservationer.

Tjänstesektorns andel av näringslivets totala produktion ökade under perioden l965—l974 frän |l.2 '.'-'? till l2.l '"';-- i löpande priser. Sysselsätt— ningen ökade under periodens första hälft i snabbare takt än för näringsli— vet i dess helhet. Under 1970-talet har sysselsättningen stagnerat kring nivån 530 000 anställda.

Av den officiella statistiken framgår att beståndet av företag med an— ställda inom restaurang- och hotellbranschen. förmedlings- och uppdrags- verksamhet samt rekreations- och reparationsvcrksamhet mellan aren l969 och l975 endast undergick en marginell förändring. Sistnämnda år uppgick antalet företag i dessa branscher till ca 55 000. Bland företagen

Prop. 1977/78:40 - 38

med fler än en anställd skedde under perioden en viss ökning av de mindre företagscnheternas andel.

Företag med färre än 200 anställda svarade år 1975 för 72952.- av syssel- sättningen i nämnda branscher. Jämfört med situationen fem år tidigare inne- bar detta en viss minskning.

Förvärvsaktiviteten inom tjänstesektorn år läg i jämft'jrelse med andra näringsgrenar. I likhet tued den allmänna utvecklingstrenden har det årliga antalet företagsförvärv under l970-talet dock vuxit kraftigt. från ett 20-tal per år till 75 år 1975. Karaktäristiskt för förvärven är att en stor andel vad gäller både säljare och köpare är små företag. l hög grad beror detta på den betydande småföretagsandelen i sektorn.

Utvecklingen inom s. k. uppdragsverksamhet är av särskilt intresse. Denna bransch riktar i första hand sitt utbud av tjänster mot andra företag. inte minst inom industrisektorn. U nder perioden 1969—1975 var uppdrags- verksamheten en av de mest expansiva delarna av tjänstesektorn. Antalet företag med anställda ökade med 48 C"? till ll 900. Särskilt de minsta företagskategorierna har ökat i antal. Sysselsättningen inotn uppdrags- verksamheten har vuxit med 28 CP.- till ca 76 000 anställda är 1975. Tillväx- ten har i detta avseende varit starkast bland företag med upp till 20 anställda och de största företagen.

Struktur- och koncentrationsförhållandena inom uppdragsverksamheten har belysts i en utredning publicerad av statens pris- och kartellnämnd i juni 1976, Konsulter i Sverige. Det kan av denna konstateras att llertalet typer av uppdragsverksamhet vuxit under l970-talets första år. Undantag härifrån är byggkonsultbranschen samt annons-. reklam— och marknadsfö- ringskonsultverksamheten. Flertalet företag inom sektorn är unga. Detta gäller särskilt ADB-konsultföretageu. av vilka 75 (ivf.- har bildats sedan år 1965. Företag som arbetar med uppdragsverksmhet avseende administra— tiv organisation har till 55 '.:72- etablerats efter detta år. Det framgår vidare att konsultföretagen i stor och ofta växande omfattning riktar sig mot industrin. Särskilt gäller detta annan teknisk konsultverksamhet än inom byggbranschen samt annons-. reklam— och markmtdsföringsverksamhet.

Betydande regionala olikheter linns i tjänstesektorns sysselsättningsm- veckling. Av den totala sysselsättningstillväxten inom tjänstesektorn un- der perioden l965—l970 föll två tredjedelar pä storstadslänen. Som jämfö- relse skall noteras att storstadslänen år l970 svarade för inte fullt 40 '.537' av det totala antalet sysselsatta i landet. Detta framgår av det betänkande som utredningen om regionalpolitiska styrmedel redovisade på hösten l974. (SOU l974z82) Samverkan för regional utveckling. Utvärderingen av läns- planering l974 visar på en föri synnerhet skogslänen ogynnsam utveckling av den privata tjänstesektorn under det senaste decenniet. För återstoden av l970-talet förutses. med undantag av de båda nordligaste länen. en fortsatt krympning av tjänstesektorn.

'l'jänstesektorn karaktäriseras i vissa delar av en påfallande hög andel

Prop. 1977/78z40 39

små företag. S_vsselsättningsmässigt är detta den del av näringslivet där småföretagens roll är som mest framträdande. Inslaget av familjeföretag är inom denna sektor större än i andra näringsgrenar. Småföretagsdominausen sammanhänger främst med de speciella förut— sättningar för en starkt decentraliserad och geografiskt koncentrerad verk- samhet sotn kännetecknar sektorn. 'I'ekniskt betingade stordriftsfifn'delar gör sig mindre ofta gällande inom denna sektor. Samtidigt har sek- torns expansion inneburit ett växande utrymme inte endast för tillväxt hos befintliga företag. utan även vad gäller etablering av nya verksamheter. Etableringshinder i form av höga tröskelkostnader har saknats.

2.5 Problem och utvecklingshinder

Företagens villkor bestäms i betydande utsträckning av den allmänna ekonomiska politiken. Småföretagen likaväl som större företag baserar sin verksamhet på de förutsättningar som denna politik skapar.

En rad för småföretagen speciella. institutionellt betingade problem kan dock urskiljas. Dessa skall beröra's i det följande.

2.5.1 Kapim(I"/ilatin:/"ning Kapitalförsöriningen är för flertalet småföretag en strategisk faktor. Dessa företag saknar tillgang till aktie- och obligationsmarknaderna. ge- nom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 ”få av sin årliga kapital— tillförsel. Småft'u'etagen har oftast en avsevärt sämre soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för finansiering av sitta investeringar. Investeringar i prmluktbyten eller andra förändringar är många gånger stora i förhållande till företagets egna resurser. Investering- arna och därmed lånebehoven är ojämnt fördelade över tiden. Undersökningar av småföretagens lönsamhetssituation pekar i olika riktningar. Det är därför svårt att för denna företagskategori i dess helhet bedöma förmågan att generera eget kapital för bland annat investeringsän— damål. Variationerna i lönsamheten är betydande i de små storlekskatego— rierna. Vissa slutsatser synes dock möjliga att dra. Små industriföretag med färre än ett tjugotal anställda synes ofta uppvisa dålig lönsamhet. Detsamma gäller företag i mellanstorlekarna l00—200 eller 200—500 anställ- da. beroende på branschtillhörighet. Den otillfredsstållande lönsamheten i många små företag har flera för- klaringar. Branschtillhörighcten är inte minst väsentlig härvidlag. Ett för just de fäpersonägda företagen karaktäristiskt förhållande gäller emellertid den speciella kapitalskattesituationen som närmare skall behandlas i ett

Prop. 1977/78:40 40

följande avsnitt. Det förtjänar emellertid att redan här påpekas att företa- gets redovisade lönsamhet i många fall påverkas av att ågarlöneuttaget anpassas för att inrymma även erläggandet av f(fn'mögenhetsskatter och eventuella amorteringar för lån till betalning av arvs- eller gåvoskatt. Även den dubbelbeskattning sotn sker vid uttag av företagets vinst medverkar till att ågarlöneuttaget och den redovisade lönsamheten påverkas. Det har. som framgått tidigare. av material framtaget vid statistiska centralbyrå'tn kunnat konstateras att justeringen för ägarlöneuttag föranleder större för- ändringar i den redovisade lönsamheten för fäpersonägda än för mångper- sonägda företag.

Många småföretag är till följd av en otillfredsställande förmåga att gette- rera eget kapital i stor utsträckning hänvisade till extern upplåning för finansiering av investeringar. Flertalet småföretag präglas emellertid av svårigheter att prestera tillräckliga och fullgoda säkerheter för sin upplä- ning. I industriförbundets rapport är l972 rörande företagsetablering kon- staterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstilllället saknade tillräckliga säkerheter. Detta förhållande sammanhänger främst med före- tagets starka bindning till ett fåtal personers ekonomi och dessas begrän- sade möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Svårigheterna att ställa erforderliga säkerheter blir som mest framträdamle i samband med s. k. immateriella investeringar.

I syfte att åtminstone delvis tillgodose småföretagens kapitalanskaff— ningsbehov har samhället under det senaste decenniet tillskapal särskilda finansieringsmöjligheter för dessa företag. Aktiekapitaltillskott kan nume- ra lämnas från tre av staten hel- eller hälftenägda institut. Investeringsban- ken. Svenska industrietablerings AB (SV ETAB) och Företagskapital AB. Härtill kommer den långivning på hög risknivå som sker företrädesvis till mindre och medelstora företag genom bl. a. löretagareföreningarna. Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond liksom inom ratnen för det statliga lokaliseringsstödet. AB lndustrikredit och AB l—"öretagskredit läm- nar långfristiga krediter mot fullgoda botteninteekningar till företrädesvis mindre och medelstora företag vid investeringar i anläggningar och pro- duktionsutrustning.

Småföretagens upplåning på kreditnuu'knaden är betydande. Den helt dominerande delen av kredittillförseln sker genom det ordinarie banksys- temet. De statliga insatserna har i första hand kompletterande karaktär. F.tt genomgående drag för flertalet av de institut genom vilka samhället ställer kapital till småföretagens förfogande är dock i högre grad än övrig kreditgivning inriktad på finansiering av investeringar på hög risknivå.

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden framgår av följande sam— manställning. Av redovisningen framgår att ca 3/4 av kreditförsi'n'jningen skett via aftärs- och sparbanker. Som påpekades ovan är dock tlertalet av de kreditformer som erbjuds företagen från samhällets sida av mer riskbe- nägen karaktär än vad som torde gälla för affärs- och sparbanksutli'tningen.

Prop. 1977/78z40 41

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden (miljarder kr)

Kreditgivare Utestaende lån till småföretag 1975—l2-3l

Aflärsbankertm ') 17.0 Sparbanker och föreningsbanker ') 3.7 Industrikredit, Företagskredit 3.2 l.okaliseringslån I.(l Sveriges Investeringsbank 0.7 AP-fonden (återlån) 0.5 Statens hantverks- och industrilånefond 0,3 Ovriga 0.6 Totalt 27.6

') Tillkommer vissa ej storleksfördelade poster i storleksordningen 2—4 miljarder kr. Källa: statens industriverk

Imlustriverkets utredning om de mindre och medelstora företagens kre— ditförsörjning kt'mstaterar att dessa företags svårigheter att anskaffa erfor- derligt kapital fortfarande är framträdande vad gäller rix/(kapat:[li'irsö/j- ningen. Detta gäller såväl vid företagets etablering som senare i den kontinuerliga verksamheten. Vid starten av ett företag erfordras kapital på hög risknivå. Möjligheterna att uppbringa ett tillräckligt eget startkapital är ofta begränsade. Industriverket framhåller att dessa svårigheter bl. a. samlmtnhänger med ett tidigare inte obetydligt säkerhetstänkande såväl på den ordinarie kreditmarknaden som hos sådana långivare som ursprungli- gen avsetts förse de småföretagen med riskkapital. Verket framhåller även att den totala kreditvolym som star till förfogande för utlåning av riskka- pital är en begränsningsfaktor. Det kan dock konstateras. vilket bl. a. Industriförbundets tidigare redovisade etableringsstudie visar. att kapita- lanskaffningsproblemens omfattningi hög grad sammanhänger med sådana faktorer som företagsstartarens utbildningsnivå liksom motiven bakom företagsstarten. I allmänhet synes gälla att en högre utbildning samt före- tagsbildning runt en produktidé skapar gynnsammare förutsättningar för att tillgodose företagets kapitalbehov vid starttillfället.

Kraven på kapitalinsats är väsentligen mycket högre i de fall då ett redan etablerat företag övertas eller förvärvas. I fråga om enskilda personers förvi'u'v av företag är dock de finansiella problemen i hög grad av skatte- teknisk karaktär. Detta förhållande tas upp i ett följande avsnitt.

Prop. 1977/78:40 42

En från kapitalanskalfningssynpunkt mycket väsentlig åtskillnad mellan etableringen av ett företag och finansieringen vid en existerande verksatn- het gäller riskaspekten. Många gånger är det förenat med mindre svårig- heter för ett etablerat företag att uppbringa kapital för att tillföra verksam- heten en ny produkt än att göra detta kring ett nybildat företag. Inte desto mindre är det etablerade företagets behov av riskkapital i vissa situationer betydande. Industriverket framhöll i sin utredning särskilt företagets be- hov av främmande kapital på hög risknivå i samband med s.k. int/Imre- riella investeringar. dvs. investeringar i marknadsföring. produktut- veckling eller på det administrativa området. Åtskilliga förutsebara lön- samma men riskfyllda projekt tinner en naturlig finansiering på den ordina- rie lu'editmarknaden. De svårigheter som ändock ofta uppstår att upp- bringa kapital för dessa ändamål påverkas av såväl formella begränsningar i många kreditinstituts verksamhet som det nyss påtalade säkerhetstän- kandet hos Vissa kreditgivare. Dessa investeringars höga risknivå och immateriella ka'aktär innebär att de såväl hos kreditgivare som bland låntagande företag fått stå tillbaka för andra och mer renodlade produk— tionsinvesteringar.

Pa senare år har emellertid frågan om krediter för investeringar i mark- nadsföringsåtgärder uppmärksammats av statstnakterna. Således gjordes under l976 en ändring av hittillsvarande regler för det statliga kreditstödet till hemslöjd. hantverk och småindustri. som innebär att detta stöd om särskilda skäl föreligger också kan utgå för kostnader avseende utveckling och marknadsföring av produkter.

'I'illgången till resurser för Icknixk! llll'()('kfl'llgå'lll'bt'lv är av stor betydel— se för alla företags möjligheter att överleva och expandera. Inom större töretag finns ofta avsevärda finansiella och ekonomiska resurser avsatta för sådana ändamål. I åtskilliga sammanhang. bl. a. i utredningsverksam— heten vid industriverket. har kunnat konstateras en rad smäföretagsspeci— fika faktorer som hämmar en efterstri'tvad ökning av produktutvecklings— arbetet i dessa företag. Studier genomförda på initiativ av den dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen visade att över hälf- ten av ett antal undersökta småföretag hade otillräckliga finansiella resur- ser för ett utvidgat utvecklingsarbete.

Bristande tillgång till kapital för nödvändiga expansionsinvesteringar har i vissa fall lett till försäljning av företag. Detta gäller många gånger mindre starkt växande företag med i övrigt goda möjligheter till fortsatt verksam- het på egen hand. Det har bl. a. av konkurrensutredningens tidigare nämnda delbetänkande kunnat konstateras att vissa av i första hand in- vestmentbolag förvärvade företag befunnit sig i en sådan situation.

Prop. 1977/78z40 43

2.5.2 Kupilu/bcxkullning III. ln.

Kapitalbeskattningens utformning har stor betydelse för många småfö— retags fortlevnad. Detta gäller såväl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och gåvobeskattningen. Ft'irmt'igcnhumx/amcn utgör ett problem för framför allt de medelstora familjeföretagcn. Ägaren tvingas ta ut en årlig "överlön'" som för familjeföretag kan utgöra en broms för dessas vidare utveckling.

Flertalet företagsledare i familjeföretag ställs förr eller senare inför be— hovet att överlåta företaget till en efterföljande generation. Ett i flera sammanlmag påpekat problem med företagsöverlåtelser är kopplat till urrx- m-lt gu('n/mtkutlningt'nx effekter. F_n generationsväxling är otvivel- aktigt förknippad med en betydande belastning på företaget. Den nye ägaren har ofta till följd av skuldsättning i samband med t'wertagandet betydande amorteringar. Beroende på marginalskatteeffekterna nödgas ägaren för amorteringarmt ta ut en lön som katt bli mycket stor. Förhållan- dena är härvid likartade vid övertagande genom arv och genom köp.

Den skattemässiga belastningen är i första hand avhängig av företagets förmögenhetsft'irhållanden. Av de nämnda studierna vid Umeå universitet och Iudustrilörbundet framgår att förmögenhetsvärdet för 3—4 år sedan för företag med färre än 20 anställda normalt understeg 200 000 kr. För företag med ca 20—l00 anställda gällde att omkring hälften hade ett förmögenhets- värde understigande detta belopp, För ca en fjärdedel av företagen över— steg aktiernas sanunanlagda deklarationsvärde en halv miljon kronor. Bland familjeföretag med fler än l00 anställda hade ca hälften ett värde överstigande en halv miljon kronor och l6 (? ett värde av mer än en miljon kronor. Överslagsmässiga beräkningar visade dock att företagens stlb- stansvärde enligt riksskatteverkets beräkningssätt ofta lag högre än gällan- de deklarationsvärden för aktierna. Hänsyn bör också i fråga om företag med 20—100 anställda tas till att flertalet av företagarna ägde mindre än hälften av aktierna i företaget samt att sedan undersökningstilllället en viss uppjustering av förmögenhetsvärdena har skett.

Mot denna bakgrund kan bela'tstningen på företagen av arvs- och gåvo— beskattningen respektive förmt'igenhetsbeskattningen schablonmässigt be— dömas. Om företaget överlåts till en ensam arvinge och sidoförmt'igenheter saknas innebär arvs- och gåvoskatteförordningens bestämmelser att på för- mögenheter om lt')0 000. 250 000. 500 000 resp. en miljon kronor uttas en skatt på ca IS 000. 60 000. l60 000 resp. 400 000 kronor. Således torde företagsförmögenheter på några få hundratusen kronor knappast leda till större finansiella problem. Vid företagsvärden omkring en miljon och uppåt torde det däremot vara svårt att klara arvsbcskattningen utan en betydande skuldsättning som blir till belastning för företaget. Den mest utsatta företagskategorin är därmed de fåmiljeft'iretag som är av storleks- ordningen minst l00 anställda. Däremot torde flertalet företag under denna

Prop. l977/78:40 44

storlek. där förmögenhetsvärdena i det övervägande antalet fall understi- ger en kvarts miljon. inte möta samma problem.

Förmögenhetsskatten aktualiseras först vid förmögenheter som översti- ger 200 000 kr. Från denna förm't'igenhctsnivå stiger skatten progressivt till f. n. ca 15 000 kr. vid en förmögenhet om ca en miljon kronor. Detta innebär att förn'tögenhetsskatten för flertalet småföretag inte torde innebä- ra någon nämnvärd belastning. Det bör emellertid framhållas att. eftersom denna skatt erläggs med beskattade inkomstmedel. kravet på företags— ägarens löneuttag blir ca tre till fem gånger så stort beroende på defines marginalskattebelastning. I industriverkets och Industriförbundets under- sökningar bedöms förmögenhetsskatten bli kännbar först vid förmögen- heter överstigande en halv miljon kronor. I likhet med arvs- och gåvobe- skattningen blir följaktligen förmt'igenhetsskatten besvärande först för få- miljeföretag med inemot ett hundratal anställda. Normalt finansieras skatten genom ett ökat lönctlttag. Vissa av företagarna har vid tillfällen även ianspråktagit kapital utanför företagen för att betala förmögenhets- skatten.

En följd av den betydande finansiella belastning som arvs- och gävobe— skattningen givit upphov till i samband med generationsskiften har blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs till en utomståen- de. Det har från skattesynpunkt tett sig mer gynnsamt att sälja företaget än att överlåta det till en eller flera arvingar. Till betydande del har dessa skillnader i beskattningshänseende upphävts genom ändringarna [976 i bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning. Fortfarande kvarstår dock att arvs— och gåvobeskattningcn för vissa företag blir en betydande belastning och därför inte sällan leder till försäljning av företaget.

En i fi'irvärvshi'tnseende särskilt utsatt position har mot denna bakgrund de medelstora familjeföretagen. Andelen försäljningar bland medelstora företag är merän dubbelt så hög som för de mindre företagen. De medel- stora företagen karaktäriseras ofta av att deras höga företagsvärden för- svarar en generationsväxling eller försäljning till enskilda personer. Det har i industriverkets studie rörande företagsformer för mindre företag kunnat konstateras att företagsledare i företag med färre än 20 anställda i större omfattning förvärvat sina företag från personer med vilka de inte är släkt än vad föt'ctt'tgsledarna i de något större företagen har gjort. Före- tagsledaren i ett medelstort företag är också i större utsträckning densam— . me som grundaren.

Förvärv av företag sker ofta av andra företag. Vid förvärv av mycket små företag uppträder enskilda personer som köpare. Detta sammanhänger främst med att förmögenhetsvärdet i medelstora företag i vissa fall är så betydande att ytterst få enskilda personer har ekonomiska möjligheter att finansiera ett företagsköp. Om den köpande personen saknar sedan lång tid hopsparande medel av betydande storlek måste insatskapitalet lånas upp. Banklån mot normal amorteringstid kräver därvid — med hänsyn till att

'Jl

prop. 1977/78z40 4

'.tmorteringar sker med beskattade medel — stora löneuttag som menligt in- verkar på företagets konsoliderings— och överlevnadsmöjligheter.

Enskilda personers övertagande av företag kan således förhindras ge- nom kapitalanskaffnings- och atnorteringssvårigheter. Företags köp av företag kännetecknas inte av samma svårigheter. Ett köpande företag har i förhf'tllande till en köpande enskild person finansiella fördelar beroende på bl. a. mat—ginalskatteförhållandena. F.tt köpande företag har även den för— delen framför en fysisk person att utdelning från det köpta till det köpande företaget vanligen inte beskattas hos det senare. Vinstmedel kan alltså skattefritt föras över till det köpande företaget och av detta användas för amortering av köpeskillingen. Detta innebär att ett till försäljning tttbjttdet företag i stället för att köpas ttpp av en privatperson kan kotnttta att bli uppköpt av ett annat företag som befinner sig i ett skattemässigt mer gynnsamt läge än den enskilda personen. Som följd härav kan företags— f'werlåtclserna tendera att sncdvridas från fysiska till juridiska personer.

Enligt lagen ( 1970: l72) om begränsning av skatt i vissa fall har föreskri- vits att det sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt. förmögenhets— skatt. allmän kommunalskatt. landstingsmcdel och egenavgifter skall bc- gränsas till ett spärrbelopp motsvarande 80 Ci- av den del av den beskatt- ningsbara inkomsten som ej överstiger 200 000 kronor och 35 'i'? av över- skjtttande belopp. Förmögenhetsskatten får dock inte nedsättas till lägre belopp än vad sotn tttotsvarar skatten på halva förmt'igenheten. Nedsått- ning sker av förmögenhetsskatten. om ej annan ordning kan antagas vara fl"'n*månligare för den skatteskyldige. Bestämmelserna enligt denna lag in— nebär att förmögenhetsbeskattningens belastning på företagaren i vissa fall mildras.

Vid den omläggning av kapitalbeskattningen som ägde rttm år l970 beslutades vissa provisoriska regler om låttnaderi kapitalbeskattningen för vissa mindre och medelstora företag (SFS t970: l7l ). Dessa skt-tttelättnader innebar för förmögenhetsbeskattningen att den skattepliktiga förmögenhe- ten för företagsförmögenheter mellan 0.5 och 2 milj. kr. — reducerades med 25 (."-'(? av den del som översteg 0.5 milj. kr. För arvsbeskattningen utgjorde reduktionen 10 (ff- av arvsskatten om företagets värde var mindre än 2 milj. kr. och 5 (513 om företagets värde låg mellan 2 och 2.5 milj. kr.

Från och med l975 års taxering gäller nya regler för företagsvärdering vid kapitalbeskattningen (SFS l974z3ll. 312). I och med detta har ocksa det tidigare provisoriet slopats. De nya reglerna innebär att man använder en värderingsregel vid beräkning av förmögenhets— och arvsskatt där in- ventarier och lager ijordbruk och rörelse får tas tipp till det lägsta värde sotn kan godtas vid inkomstbeskattningen enligt kommttnalskattelageu. Skattelättnaderna i det nya systemet blir emellertid beroende av företagets lagersituation. För företag med en stor andel av tillgångarna i varttlager kan skattelättnadcrna bli så betydande att en spärregcl har införts. Denna

Prop. 1977/78:40 46

innebär att förmögenhetsvärdet måste uppgå till minst 60 C'r- av det värde som följt om hittillsvarande värderingssystem tillämpats.

Företagsskatteberedningen har 1976 i promemorian (Ds Fi 1976: 10) Sär- skilda skattelättnader för familjeföretag. lagt fram förslag om ändrade regler för att från kapitalskattesynpunkt underlätta generationsskiften i familjeföretag. Beredningens förslag innebär bl.a. att ett system med särskilda s. k. arvsskattekonton tillskapas. Till dessa skall vid ägarens inkomsttaxering avdragsgilla medel kunna avsättas. Arvingarna skall en- ligt förslaget få avdrag vid inkomstskattetaxering för den arvsskatt som belöper på företaget och som inte täcks av medel på arvsskattekontot. Arvsskatten eller del av denna avses härigenom. under vissa förutsättning- ar. kunna betalas med Obeskattade inkomster.

Möjligheterna att låna pengar ur företaget användes tidigare ofta för att finansiera ett generations- och arvsskifte. Sedan juni l973 räder dock förbud mot lån till närstående intressenter i aktiebolag (SFS 19732302. 303). Som skäl för detta har anförts såväl bolagsrättsliga som skatterättsli- ga aspekter. Läneförbudsbestämmelserna. som numera överförts till ak- tiebolagslagen. innehåller en dispensregel som ger länsstyrelsen möjlighet att. om starka skäl föreligger. medge undantag från förbudet. Dispensmöj- ligheterna synes dock inte ha kommit att utnyttjas i samband med lån för betalning av arvs— eller gåvoskatter.

Frågan om Im/ug.sjiu'nwnx betydelse för de mindre och medelstora fö- retagen i beskattnings- och andra avseenden har blivit belyst såväl inom forskningen som i olika statliga utredningar. Som tidigare nämnts är fler- talet mindre och medelstora företag verksamma i aktiebolagsform. De formella skillnaderna mellan olika bolagsformer är betydande. [ motsats till aktiebolagsformens krav på bl. a. begränsad ansvarighet. information och beslutsfattande står de mycket personnära företagsformerna enskild firma och handelsbolag. Av en studie publicerad av industriverket. (SIND 1975:5) Företagsformer i teori och tillämpning. framgår dock att de prak- tiska skillnaderna mellan akticbolagsformen och andra företagsformer är små. inte minst till följd av den gradvisa "urholkningen" av principen om begränsad ansvarighet och det starka sambandet mellan ägarens och före- tagets ekonomi.

Företagsskatteberedningen har i sitt betänkande (SOU 1975:54) Få- mansbolag framhållit att det associationsrättsliga systemets svagheter gett upphov till oegentligheter i beskattningshänseende. Beredningen återför detta förhållande till det faktum att skatterätten. trots urholkningen av den begränsade ansvarigheten i många mindre aktiebolag. upprätthåller den civilrättsliga regeln att två skilda rättssubjekt föreligger. Beredningen framhåller att detta inte bara i taxeringshänseende ger upphov till en olikformighet. utan att det även får en konkurrenssnedvridning som följd. Brottsförebyggande rådet konstaterade i en promemora 1976 (PM l976: l2) Överväganden och förslag för skatte- och valutagrttppens fortsatta arbete.

Prop. 1977/78z40 47

att aktiebolagsformen. genom de beaktansvi'trda skattemässiga fördelar den innebär. blivit allt vanligare för verksamheter också utanför de områ- den — industri. handel och liknande — där den ursprungligen varit avsedd att utnyttjas.

Frågan om särskild bolagsform för mindre företag utreds f. n. av l974 års bolagskommittc.

2.5.3 Före!(tgsxt'rt'icc Information. rådgivning och utbildning är ofta av stor betydelse för att länka in företagen i en expanderande utveckling. Avsaknad på information om saväl på vilka produktområden eller marknader expansionen kan ske som vilka medel som står till buds för en sådan utvidgning begränsar expansionsmöjligheterna. Av studier genomförda vid industriverket (SIND PM l976: ] ). lnformationstjänster till industrin. och lngenjörsveten— skapsakademien. Småindustrins informt'ttionsbehov (lvarapport ll). rö- rande småföretagens informationsbehov framgår att huvuddelen av företa- gen i denna kategori upplever" en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Det konstateras att detta beror av såväl bristande personella resurser för informationssökning som av informationsutbudets ofta komplicerade karaktär. [ vissa sammanhang har det kunnat konstateras att också delar av den information som t. ex. kanaliseras från olika samhällsorgan till företagssektorn i begränsad om- fattning och inte sällan först efter längre tid när de mindre företagen. Under senare år har i forskningen kring nyföretagande och småföretag i allt högre grad framhållits företags— och företagaremiljöns betydelse för uppkomsten av nya företag liksom för tillväxten hos befintliga företag. En väsentlig förutsättning för företagsbildningen är ofta möjligheten till re- sttrskomplettering i olika avseenden. Svårigheterna att. särskilt på mindre orter. få företagets behov av service och experter/konsulter av olika slag tillgodosett har belagts i en rad studier. Studier har visat att småföretag i stor utsträckning själva saknar erfor- derlig kvalificerad teknisk och ekonomisk personal. inte minst beroende på att dessa företag inte fullt ut kan utnyttja heltidsanställda specialister. Små företag har ofta sämre möjligheter än stora företag att ta i anspråk högsko— leutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareut- bildning. Det kan bl. a. ide olika typer av kursverksamhet som bedrivs vid indistriverket. liksom i den undersökning t'i'frande företagareutbildning som genomfördes vid Umeå universitet 1973. Vidareutbildning för före- tagsledare i mindre och medelstora företag. konstateras att mycket nära samband råder mellan företagsstorlek och deltagande i vidareutbildning. Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen konstaterade också i sitt betänkande 1974 att ett företag med under [00 anställda hade endast 3 '.F'i- heltidsanställd personal för utbildningsfrågor. medan motsva-

Prop. 1977/78:40 48

rande tal för företag med 100—500 anställda samt över 500 anställda upp- gick till 14 95? resp. 73 %.

Ett av de områden där informations-. rådgivnings-. utbildnings- och inte minst. kontaktförmedlingsbehovet framstått som mest betydande gäller exportverksamhet. Som framgått tidigare är endast ett ytterst begränsat antal småföretag direkt engagerade i exportaktiviteter idag. Svårigheterna för småföretagen att saluföra sina produkter på utlandsmarknaden har belagts i åtskilliga sammanhang. Även om vissa faktorer talar för att småföretagens möjligheter till några mer betydande ökningar av försälj- ningen på utlandsmarknaderna är begränsade. torde inte desto mindre det på vissa avgränsade produktområden finnas outnyttjade potentialer för en tillväxt baserad på export. Fortfarande saknas emellertid annat än vissa enskilda delbranschstrrdier över sådana tillväxtmöjligheter.

I syfte att undanröja detta för småföretagen ogynnsamma förhållande har från statsmakternas sida utbildningsinsatserna riktade mot denna fö- retagskategori intensifierats under senare år. Bl. a. har kursverksamheten vid industriverket i allt högre grad inriktats mot småföretag. Genom ett samarbete med den kommunala vuxenutbildningen har dessa initiativ dessutom givits en större regional spridning. Sedan ett par år bedrivs vid Sveriges Exportråd en verksamhet med vidareutbildning i internationell marknadsföring. Även inom ramen för de s. k. branschprogrammen har utbildningsinsatserna itensificrats under 1970-talet. Via branschprogram— men har vissa insatser i exportfrämjande syfte skett i form av stödda samverkansprojekt m. m. För att i ökad utsträckning möjliggöra för små- företag och ta del av den tekniska utvecklingen har teknisk expertis via företagareföreningarna ställts till småföretagens förfogande. Företagarefö- reningarna har också i takt med en kraftigt ökad resurstilldelning kunnat bistå de mindre och medelstora företagen med finansiell kompetens och rådgivning i växande omfattning.

Möjligheterna att uppnå väsentliga industripolitiska och regionalpolitis- ka målsättningar är bl. a. beroende av en väl fungerande och utbyggd underleverantörssektor. Som tidigare nämnts är ett betydande antal små— företagare verksamma som underleverantörer. Underleverantörsrollen är dock inte sällan förknippad med problem. Underleverantörerna används ibland av beställarföretaget som en buffert under lågkonjunkturer. Kon- junkturberoendet och "ryckigheten" i underleverantörernas produktion har belagts i en underleverantörsstudie av industriverket år 1975. (SIND PM I975z4) Underleverantörsproblematiken en översyn. Industriverket konstaterar att för delar av den insatsvaruproducerande industrin är kon- junkturberoendet starkt samt att ryckigheten i produktionsvärdestillväxten förstärks av att det ofta är fråga om relativt små företag och om en stark koncentration av företagens försäljning till ett fåtal kunder.

Ett annat problem utgör bristerna i förbindelserna mellan beställare och underleverantör. vilket kan förhindra eller försvåra vidgade underleve—

Prop. 1977/78:40 49

ransströmrnar i den svenska indrrstrin. Det gäller här främst de makt- eller förhandlingspositioner som grundas på storleksrelationerna mellan köpare och säljare av underlevcranser. dels de krav på underlcverantörens teknis— ka och administrativa kompetens-som den industriella utvecklingen ställer. Det stora kundberocndet innebär emellertid inte undantagslöst ökande beroendeförhållanden_ lbland utgör jtrst denna relation en särskild fördel. Det kan gälla avsättningsmöjligheter. tillgång till let-'erantörskrediter m. m. Beroendeförhållandena är också ofta mer ömsesidiga än vad inköps- resp. försäljningsandelar utvisar.

Industriverket framhåller att kunskapsskillnaderna i ekonomiska och tekniska frågor mellan köpare och säljare av underleveranscr av många upplevs som ett växande problem. Denna skillnad väntas. i takt med att industriproduktionen blir alltmer specialiserad och anpassad till höga kva- litetskrav. ytterligare accentueras. -.-åtaganden som underleverantör' till industri med hart styrda produktiortsförlopp kommer ocksa att medföra komplicerade och delvis nya krav på underleverantörerna. Det har också visat sig att delvis andra funktioner bedömts aktuella för rådgivning och utbildning i undcrleverantörssammanhang än för mindre och medelstor industri i allmänhet.

Industriverket pekade på en rad områden där särskilda insatser från samhällets sida borde aktualiseras. Det gäller bl. a. kompetensht'rjande utbildnings- och konsultinsatser för kvalitetskontroll. leveransbevakning. produktkalkylering m. m. Verket framhi'tller också behovet av att markna— den breddas för många underleverantörer. Behovet av särskilda insatser för att underlätta för små underleverantörsföretag att deltaga i den statliga upphandlingen nämns även.

Samhällets insatser för att främja underleverantifwssektorns effektivitet har hittills varit tämligen begränsade. Via företagareft'h'eningarna. Export- rådet och styrelsen för teknisk utveckling har en viss förmedling av un— derleveransefterfrägan och -utbud initierats.

2.5.4 Krwrp/iverntl_li'irt'ltlga/runtil/f'i

Den miljö företagen har att arbeta i bestäms av en rad faktorer. litt väsentligt inslag i företagsmilji'xn utgör de institutionella förhållandena. Samhällets ökade krav i olika avseenden kan verka försvr'rrande och för— hindrande för såväl enskilda personer som överväger att starta ett företag som för mindre. etablerade företag. Ökade krav på bokföring och annan redovisning liksom ett växande uppgiftslämnande till olika centrala myn— digheter inverkar i högre grad på små företag med begränsade möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Detta är ett förhållande som kraftigt påtalats frän småföretagens sida.

Vissa åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med dessa problem. Enligt statsmakternas beslut har en särskild delegation inrättats med upp- gift att föreslå olika konkreta åtgärder för att reducera och förenkla tipp—

4 Riku/(igen [977/73. ] .ru/ul. Nr 40. Billiga I

Prop. 1977/78:40 50

giftslämnandet. Delegationens verksamhet bör i första hand inriktas på att få till stånd en noggrann och allsidig prövning av alla nytillkomrnandc eller ändrade uppgiftskrav. Delegationen skall också ge råd och service till uppgiftsinsamlande myndigheter. Delegationen har befogenhet att före— skriva villkor för uppgiftsinsamlingen. t. ex. att viss uppgift inte får samlas in. Delegationen kommer också att pröva frågan om ersättning för uppgifts- lämnande.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning angående statistiska cent- ralbyräns uppgiftsinsamling (direktiv 1977146). Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarnas kostnader mot nyttan av statisti- ken. lt-föjligheterna att starkt begränsa eller slopa delar av uppgiftslämnan- det bör speciellt undersökas samt möjligheterna till samordning med annan statistikproduktion. Vidare bör övervägas om ändrade krav på kvalitet. periodicitet. sakligt innehåll och tillämpad teknik etc. kan leda till fi'Srenklat uppgiftslämnande.

Dessutom bör nämnas att det inom myndigheterna pågår ett fortlöpande arbete som syftar till att förenkla bl. a. företagens uppgiftslämnande.

Under det senaste decenniet har också i takt med att samhällets närings- politiska aktiviteter intensifierats ett stort antal nya stödformer och insti- tutioner tillskapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl. a. ser— vice och finansiellt stöd hos i synnerhet de mindre och medelstora företa— gen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock möjligheterna för den enskilde företagsledaren att överblicka utbudet av olika typer av stöd minskat.

2.5.5 ffrbt'lxnmrkmrtl.s'lttg.x'ti/irringen m. m.

Den utökade lagstiftningen på det arbetsrättsliga omrädet liksom de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år har i vissa samman- hang framhållits sorn utvecklingshinder för många småföretag.

Samhällets arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser kommer i stor utsträckning småföretagen till del. Så gäller bl. a. att arbetsmarknads- stödct för ungdomar i enskilda beredskapsarbeten " It)-kronan" liksom det statliga lokaliseringsstödet i större utsträckning än vad som motsvarar de mindre och medelstora företagens sysselsättningsandcl kommit dessa fö- retag till godo. Jämfört med en andel av indttstrisysselsättningen om ca en tredjedel svarar småföretagen för ca 80 G?. resp. 60 '.!-1.- av stödet till befintli- ga företag via de nämnda stödformernr'r. Beträffande Iagerstödet som ut- gick under åren 1975 och 1976 kan noteras att detta huvudsakligen utnyttjats av större företag. Detta förhållande beror på att produkter särskilt lämpade för lagerhållning finns i vissa storföretagsdominerade branscher massa- och pappersindustri. stålindustri. delar av verkstadsindustrin.

Ett speciellt problem. som uppmärksammats i bl. a. betänkandet av kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen år 1974. gäller de mindre och medelstora företagens bristande förmåga att tillgodogöra sig

Prop. 1977/78z40 51

information om vissa av samhällets stödåtgi'rrder. Kommittén konstaterade t. ex. att informationen om möjligheterna att få utbildningsbidrag vid an- ställning av äldre och handikappade liksom om den s. k. fem-krortan. i lägre grad nått ut till de små företagen än till andra typer av företag.

Den arbetsrättsliga lagstiftningens konsekvenser för de mindre och me- delstora företagen är på viktiga omraden föremål för utredningsarbete. ] riksdagsdebatten om medbestämmandelagcn tilldrog sig lagens tillämpning på de mindre arbetsplatserna stor uppmärksamhet. Det ankommer nu pa den nya arbetsrättskommitte'n (A 1976101) att följa tilli'rmpningen av med— bestämmandelagen bl. a. på detta omrade. En annan uppgift för kommit- ten är att komma med förslag rörande tillämpningen av förtroendemanna- lagen på de mindre arbetsplatsermr. Ett sådant förslag väntas senare i år.

En utredning för översyn av anställningsskyddslagen har nyligen till— satts. Enligt direktiven för utredningsarbetet blir det bl. a. en viktig uppgift för den nya kommitten att söka finna lösningar som i driftsinskränknings— situationer ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd och samtidigt de enskilda arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. [ direktiven talas bl. a. om de förslag om trygghetsfonder eller fi'trsi'rkringssystem som har förts fram av organisationer som företrä- der den mindre företagsamhetcn. En annan uppgift blir att söka finna jämkningar i anställningsskyddslagen som utan att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex. ungdomar och kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Ytterligare frågor som har aktualiserats i framställningar från småföretagarhåll kom- mer att överlämnas till den nya kommitten. De mindre arbetsplatscrnas särskilda problem kommer också att beaktas i rrtredningsarbetet.

En ny lag om arbetsmiljön träder i kraft den 1 juli 1978. Den skall ersätta nu gällande arbetarskyddslag. Den nya lagen kommer att betyda en kraf- tigt ökad stimulans f'ör en bättre arbetsmiljö. Lagstiftningens tillämpning får därvid utvecklas med hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmil- jön. dels det vid varje tillfälle tillgängliga samhäl|sekonomiska utrymmet. Den nya lagen kommer självfallet att innebära skärpta krav mot alla de företag där arbetsmiljön är eftersatt. Ett viktigt hjälpmedel inom arbetar— skyddet utgörs av f'öretagshälsovärden. som emellertid i vad avser smafö— retagen än så länge är ofullständigt utbyggd. En särskild svårighet har visat sig vara att finna lämpliga former för att tillgodose behovet av företagshäl- sot-'ård inom små och geografiskt spridda arbetsplatser. Hithörande frågor utreds av 1976 års företagshälsovårdsutredning (A 197610] ). Enligt de av regeringen utfärdade direktiven för titredningsarbetet bör målet vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård.

Från samhällets sida har under senare år omfattande insatser gjorts i syfte att stimulera åtgärder för en bättre arbetsmiljö. Förutom de ändringar i arbetarskyddslagstiftningen som genomfördes med verkan från den 1 januari 1974 samt ökade resurser till arbetarskyddsmyndigheternas före—

PJ

Prop. 1977/78:40 5

skrifts- och kontrollverksamhet bör även nämnas kraftigt ökade resurser för forskning. teknisk utveckling. information och utbildning inom arbets- miljörådet genom inrättande av arbetarskyddsfonden. Framhållas bör ocksä att år l975 öppnades möjligheter till statliga garantilän för att för- bättra arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen.

3.5.6 N_vt'lubleringxhinde/' Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det senare decenniet. Till detta finns en rad förklaringar. Utrymmet för nyetableringar inom industrisektorn har minskat till följd av marknads— mässiga begränsningar. befintliga ft'iretags expansion och växande import- konkurrens. Dessa förklaringsfaktorer kan ur samhällets synvinkel moti- vera en viss nedgång i etableringsverksamheten. Andra orsaker. som sammanhänger med ökade initialsvårigheter och etableringshinder utöver vad de rent produktionstekniska förhållandena skapar. bidrar emellertid till en ur samhällets synvinkel oönskad minskning av antalet nyetablering- ar. . Nyetableringarnas betydelse för industrins expansion och konkurrens— kraft har kunnat konstateras. Karaktäristiskt för nyetablerade företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Inte minst sammanhänger detta med att nyföretagandet ofta koncentreras till branscher och sektorer som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. De per- sonliga egenskaperna hos företagsledarna i nystartade företag har också ofta särskilt tillväxtfrämjande karaktär". Nyetableringarnas bidrag till den tekniska förnyelsen kan ses från olika utgångspunkter. Endast iett begränsat antal fall bygger f'öretagsetablering- ar på en helt ny produktide eller satsning på nya produktionsmetoder. Det' står samtidigt klart att företag som etablerats runt en teknisk eller pro- duktmässig idé ofta har en snabbare tillväxt än företag som startats av andra skäl.

lN-löjligheterna att etablera ett företag runt en ny produkt eller produk— tionsteknik är inte minst avhängiga tillgången till kapital vid starttillfället. Det har av olika undersökningar framgått att vid många etableringar före- tagsstartaren haft betydande svårigheter att uppbringa tillräckliga säker- heter för sin kapitalanskaffning. Bristande insikt i andra företagsfunktioner än de rent tekniska och tillverkande momenten har även verkat försäm- rande på möjligheterna till en framgångsrik etablering. Samtidigt har det dock visat sig att etableringar runt en produktide eller ny produktionstek- nik oftast är mindre problemfylld än etableringar som skett av andra skäl.

En särskilt frt'tmgångsrik typ av etableringar har elfarenhetsmässigt visat sig vara de nybildningar som skett utifrån ett konstaterat behov av en ny produkt. Dessa '"behovsorienterade" etableringar har oftast större möjlig- heter än andra företagsetableringar att få sin avsättning tryggad. Ur sam—

Prop. 1977/78:40 53

hällets synvinkel finns särskilda skäl att aktivit underlätta sadana etable- ringar.

Utrymmet för nybildningar av företag begränsas inte minst av att antalet företagsnedläggelser sttceessivt gatt ned. Det har här kunnat konstateras att det ärliga antalet nedläggningar inom industrisektorn minskat mellan åren l966 och 1975. Minskningen har varit större än den registrerade nedgången i etableringsverksamheten.

Det finns i olika situationer starka motiv att från samhällets sida verka för att en hotande nedläggning trndvikes. En sådan strävan att knyta förnyelse och expansion till befintliga företag innebär emellertid att ut- rymmet för nyetablering av verksamheten minskar.

Företagsnedläggelser medför alltid problem. Ur samhällets synvinkel uppkommer kostnader i form av kapitalförstöring samt att arbetsmark— nads- och regionalpolitiska problem uppstår. På vissa områden kan sam- hällets försörjningsberedskapspolitiska målsättningar äventyras. För den enskilda arbetstagaren innebär nedläggningarna otrygghet. försörjnings- svårigheter och omställningsproblem. I de fall då företaget är beläget påen mindre ort kan följa problem med att behålla ett befolkningsrrnderlag tillräckligt för att vissa typer av samhällsservice och. om det gäller ned- läggning av ett medelstort eller större företag. svårigheter för lokala un- derleverantörer.att leva vidare. Problemen i samband med nedläggningar blir ytterligare förvärrade då dessa inte sällan sker koncentrerat till en bransch och en region.

Det kan inte omedelbart hävdas att detta är en olycklig konflikt. För- utom de kostnader för samhället och den enskilde som undviks genom ett undanröjt nedläggningshot innebär nämligen detta att många av de "föds- lovåndor" som en nybildning av ett företag normalt innebär kan förbigås. Genom att befintlig kunskap. ett etablerat kontaktnät. gamla marknadsfö— ringskanaler och. inte minst. en sedan tidigare sammansvetsad arbetsstyr— ka kan utnyttjas undviks många av de betydande inkörningskostnader som ett nystartat företag upplever. Dessa igångsättningskostnader vid företagsetableringar är ofta avsevärda och inte sällan betydligt underskat— tade vid etableringstidpunkten. lndrrstriverkets undersökning rörande småföretagens kreditförsörjning pekar också på att befintliga företag ofta har bättre möjligheter att anskaffa kapital för prototypframtagning. design etc. Även i utländska undersökningar har kunnat konstateras att ideer. uppfinningar och innovationer. trots att de i åtskilliga fall har sitt upphov utanför det befintliga företagsbeständet. mest effektivt realiseras inom en redan etablerad verksamhet.

Rekonstruktioner och även mindre genomgripande undersökningar av nedläggningshotade företag kräver ibland samhällets stöd." En rad sädana stödformer finns redan idag. Utöver de regionalpolitiska stödmedlen kan nämnas de av indrtstriverket administrerade branschprograrnmcn. Inom ramen för dessa utgår bidrag för konsulttjänster som syftar till att Linder—

Prop. 1977/78z40 54

lätta strukturella omställningar och förändringar inom och mellan företag. För företag i dessa branscher finns också möjligheter att erhålla särskilda statliga garantier för lån upptagna i bank i syfte att finansiera vissa typer av strukturförändringt'tr. i första hand för förvärv av annat företag. delar av andra företag eller för att sammanföra funktioner i flera företag till bolag. Möjligheter att erhålla kapital på hög risknivå vid företagsinterna omställ- ningar f'rnns genom de statliga garantier som kan lämnas för vissa typer av banklån (s. k. industrigarantilån). Finansiella tillskott på hög risknivå läm- nas också av lnvesteringsbanken.

3.5.7 Hinderförji'irulugxt'ir'w'ltilelxar Goda möjligheter till öre/"låtelse ut'-lördag bidrar till att öka flexibilite- ten i näringslivet oeh minskar risken för nedläggning av etablerade verk- samheter. Marknaden för köp och försäljning av företag är dock begrän- sad. Detta gäller särskilt de medelstora företagen. Köparkretsen består till stor del av företag. oftast andra familjeföretag. Även de större börsnoterade bolagen uppträder många gånger som köpare av företag. För de minsta företagen är köparkretsen vidare. Ur samhällets synvinkel finns fiera skäl som motiverar en breddning av köparkretsen. för att möjliggöra företagens fortlevnad i fria och av kon- cern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett viktigt skäl utgör de konkurrenspolitiska konsekvenserna. Ett förvärv leder till att det kö- pande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Ett annat väsentligt skäl utgör förekomsten av speciella "smädriftsfördelar" inom den aktuella sektorn. Detta gäller i synnerhet de fall då verksamheten är starkt specialiserad och ytterligare effektivitets- vinster genom större produktionsvolym inte är möjlig beroende på mark- nadens begränsning eller kostnadsft'rrhållandena. Ett tredje betydelsefullt skäl till att från samhällets sida inta en kritisk inställning till vissa förvärv sammanhänger med geografiskt begränsade områdens behov av service och varutillförsel. Detta har betydelse särskilt på vissa mindre orter. Ytterligare situationer där det samhällsekonomiska värdet av förvärv sy- nes tveksamt utgör de fall där det förvärvade företaget befinner sig i ett expansionsskede. men med hänsyn till finansiell aoch personella restrik- tioner inte har möjlighet att på egen hand fortsätta expansionen. Det kan i sådana fall synas vara mer motiverat att företaget på annat sätt bereds tillgång till nödvändiga resurser för att möjliggöra en expansion på egen hand. Det kan slutligen också anföras att förekomsten av en alltför begrän- sad köparkrets innebär risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företagsledningen eller -ledaren. I vissa sammanhang kan företagsförvi'irv, där annat företag står som köpare vara att föredra från samhällets synpunkt jämfört med att enskilda personer är köpare. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att det sålda

Prop. 1977/78z40 55

företaget inte sällan står inför ett nedläggningshot eller är i behov av betydande ornstruktureringar. En enskild person torde normalt ha mer begränsade möjligheter att. jämfört med ett företag. i sådana situationer trygga sysselsättningen för de anställda genom alternativa arbetsuppgifter eller verksamhet på annan ort eller med annan produkt.

Det förhz'tllandet att enskilda personer sällan uppträder som köpare av andra än mycket små företag sammanhänger främst med att förmögen- hetsvärdet i företagen ofta är så betydande att ytterst få enskilda personer hill" ekonomiska möjligheter att finansiera ett köp. När ett annat företag står som köpare uppträder normalt inte samma svårigheter. F.tt köpande företag har. som framhållits tidigare. i förhållande till en köpande enskild person vissa finansiella fördelar vid ett förvärv.

Samhället har olika möjligheter att underlätta enskilda personers förvärv av företag. Speciellt förmånliga lån i fall där en enskild person kan bedö- mas vara särskilt lämpad att ta över en verksamhet utgör ett väsentligt medel. Lånets löptid torde vara av stor betydelse för den övertagande personen och därmed för företagets möjligheter att bära det lönerrttag som amorteringarna kräver. En liknande effekt kan uppnås genom förändringar i skattelagstiftningen. Som framgått tidigare tvingar marginalskatteförht'rl- landena den övertagande personen till ett betydande överlönertttag för erläggande av amorteringar på lån upptagna i samband med li'irvärvet.

3. Samhällets hittillsvarande insatser på småföretagsområdet

På ett flertal områden har samhället vidtagit åtgärder i syfte att undan- röja svårigheter som möter verksamheten inom mindre och medelstora företag. Detta gäller främst på kredit- och kapitalförst'irjningsotnrädet samt vad gäller dessa företags behov av extern rådgivning. utbildning och annan service. Vissa av de instrument som idag står till samhällets förfogande för att främja de mindre företagen har funnits tillgängliga under en lang rad ar. Under det senaste decenniet har dock en intensifiering och breddning av samhällets insatser och aktiviteter ägt rrrm.

3.1 Kapitalförsörjning

För att tillgodose bl. at. de mindre och medelstora företagens behov av långfristiga krediter har under en lång tid funnits särskilda kreditinstitut och kreditformer. Sålunda tillkom i mitten av 1930—talet lndustrikredit AB och i början av 1940-talet inrättades fonden för hantverks- och småindu- strikredit. från år 1960 med benämningen statens hantverks- och industri- lånefond. I takt med den alltmer ökade uppmärksamhet som de mindre och medelstora företagens förhållanden kom att röna under l9(»(l-talet — bl. a.

Prop. 1977/78z40 56

vad gäller dessa företags kapitalförst'irining har successivt en rad nya specialinriktade kreditinstitut inrättats vid sidan av de tidigare.

De under de senaste 15 åren tillkomna speciella kreditinstituten varierar avsevärt såväl till ändarnålsinriktning som vad gäller t ex risktagande. [ betydande utsträckning är dessa olikheter betingade av ett ofta klart uttalat syfte att dessa kreditinstitut primärt skall fungera som komplement till den ordinarie kapitalmarknaden och täcka olika delar av det kapitalbehov som vissa grupper av företag ej kan få tillgodosett på annat sätt.

Formerna lör kreditgivningen varierar. Vissa institut — Företagskapital (tillkom år 1973). SVETAB (1969) och 1nvesteringsbanken (1967) — har möjligheter att bistå olika grupper av företag med lil/.rkulr av eget kupiltll. Den vanligaste kreditgivningsformen är dock förmedling av kapital i form av långfristig långivning. Utöver de särskilda kreditformer som tillkom under 1930- och 1940-talen märks här Företagskredit (1962) och Svensk exportkredit (1962) liksom 1nvesteringsbanken. Långfristiga krediter kan sedan början och mitten av l960-talet också erhållas genom Allmänna pensionsfonden resp den regionalpolitiska stödverksamheten. En rad irr— stitut har också tillkommit för att genom gurunrigir'ning möjliggöra för företag att på vanligt sätt låna upp kapital i bank. Förutom industrikredit och lokaliseringsstödet. vilka utöver sin sedvanliga långivning också kan bevilja garantier. finns här de speciella garantiformerna som via industri— verket erbjuds som industrilånegarantier (1954) eller strrrkturgarantier (1973). Sedan l960—talets början har också inrättats olika organ med möj— lighet att förmedla lån med villkorlig (iIvrbclulningsxÅy/dig/u'I. d v s åter— betalningen är betingad av huruvida det aktuella projektet resulterar i en vinstgivande produkt eller ej. Sådana län kan beviljas av Norrlandsfonden (1961 ). S'l'U (1968) samt statens utvecklingsfond (1973).

Endast ett begränsat antal av de nämnda kredit- eller gar'antigi 'arna har en i stadgarna eller på annat sätt formellt uttalad ändamålsinriktning mot mindre och medelstora företag. En sådan inriktning gäller för långivningen ur statens hantverks- och indtrstrilånefond. industrilånegarantigivning. 1n— dustrikredit och l—"öretagskredit sanrt Företagskapital. För åtskilliga andra statliga hel- eller delägda näringslivsinriktade kreditinstitut gäller dock vanligen sådan funktionella. geografiska eller branschrnässiga avgräns- ningar att de i praktiken har en i mänga fall betydande utlåning till mindre och medelstora företag.

Den till småföretagen specialdestinerade kreditgivningen uppgick år 1975 till totalt ca 1 300 miljoner kronor. Av detta kom ca 900 miljoner kronor de mindre och medelstora företagen till del. Härtill kommer den upplåning som möjliggjorts genom statliga garantier. är 1975 ca 67 miljoner kronor. långivningen till de mindre och medelstora företagen från övriga. ej speciellt småföretagsinriktade. kreditinstitut uppgick samma år till in— emot 850 miljoner kronor.

Prop. 1977/78:40 57

Mindre och medelstora företags upplåning hos specialinstituten år 1975

Upplåning är 1975 (milj. kr.. avrundade belopp)

Speciellt småföretagsinriktad kreditgivning

statens hantverks- och ittdustri-

lånefond 130 1ndusrrilånegarantier 60 lndusu'ikredit 590 l—"öretagskredit 120 Företagskapital lt) Regionalt begränsad kreditgivning lokaliseringsstöd 330 [) Norrlandsfonden 55

Funktionellt begränsad kreditgivning

Svensk exportkredit 15 styrelsen för teknisk utveckling 25 3) statens utvecklingsfond 25 -') Övrig kreditgivning 1nvesteringsbanken 330 Allmänna pensionsfonden (återlån) 60 Summa (exkl. garantier) ca 1 700

Källa: statens industriverk ') Avser långivning. Härtill komnter bidrag om ca 140 miljoner kronor. 2) Inkluderar stöd till enskilda uppfinnare.

Samhället kan vid introdrrktiort av rtya produkter eller ny produktions- teknik bl. a. i samband rtted nyetablering lärttrta olika typer av tittart- sielft stöd. Det enskilda företagets möjlighet att fa tillgärtg till vissa delar av dertrta kreditgivning är i vissa fall beroende av företagets geografiska belägenhet och etablerirtgens karaktär.

STU lätttrtar finansiellt stöd till industriella utvecklingsarbeten i arbetets tidigaste skeden. Bidrag och lån lämnas för produkter eller ideer som bedöms ha ett tekniskt nyhetsvärde. S'l'les bidrag till beräknade projekt- kostnader överstiger sällan 50 "1'. Under budgetåret 1976/77 uppgick det finansiella stödet till enskilda företag till 32 miljoner kronor, varav ca 604? till rttindre och ntedelstora företag. Härtill korttrtter stödet till enskilda uppfinnare om ca 15 ntifjorter kronor. Såvitt upptirtrtarstödet som stödet till sntt'tföretagen har rrnder de två sertaste budgetåren utökats avsevärt.

Genom .rmlcnx ntt'cckling.s;/innl kan lämnas linasiellt stöd för att täcka företagens behov av kapitaltillskott för de faser i utvecklirtgsarbetet som ligger mellan S'l'Uzs ertgagentartgsmöjlighctcr och uppbyggnad av resurser för produktion i frrll skala. Under budgetåret 1976/77 uppgick utlåningen

Prop. l977/78:40 58

till 38.5 miljoner. av vilket belopp ca 80 C'J- avsåg lån till mindre och medelstora företag eller enskilda personer.

Lån på hög risknivå i samband nted bl a nyetablerirtgar kan lämnas av företagareförertirtgarna från xlult'ns lmnn'erks- ut'/1 int/nslrilzine/önt/ rtted upp till f n 300 ()()0 kr till en och samma sökande. Genom ett år 1974 inlett samarbete mellan företagareföreningarna och Investuringxlmnkwr har fö— retagert fått möjliglteter att korttplettera dessa krediter nted lån på upp till 500 ()()0 kr från bartkert. Av den sarttrttanlagda utlåningen urtder år 1976 på ca 205 miljoner kronor 182 miljoner kronor från hantverks- och industri- lånefonden santt 23 miljoner kronor via lnvesterirtgsbankert torde dock ettdast en begränsad del ha avsett etablering av nya verksarttheter.

Regionalt avgränsat finansiellt stöd vid rtyetableringar kan läntrtas av Ntn'rluntlleå)nt/t'n och i forrtt av lokn/ixuriirgsx[(it/. Den totala utlåningen från Norrlandsfonden uppgick år 1975 till ca 62 miljoner kronor. hrrvud- sakligen dock irtriktad på befintliga företag. Statligt lokaliseringsstöd har sedan 1965 utgått med totalt ca 4 100 miljoner kronor. Av detta har irterttot 90 '.fi avsett utvidgrtirtg. flyttning eller filialutläggningvid befintliga företag.

3.2 Företagsservice m. m.

3.2.I ln/iu'nmliun (N'/l rat/givning

Den statliga och statsunderstödda service som riktas rttot mindre och medelstora företag är koncentrerad till teknisk och industriell utveckling. utbildning sarttt marknadsföring. lnforntatiort. rådgivning och kontaktför- rttedling utgör väsentliga element i företagsservicert.

Allrttän företagsserviceverksarttltet ltar sedan länge bedrivits irtont ra- men för verksamheten vid föreragurtjfi'irt'ningurnu. lrtsatserna på dettna speciella del av föreningarnas verksamhet ltar expanderat kraftigt urtder senare år. Den statliga medelstilldelrtingert till särskilda företagsservicein- satser har ökat från 2.5 miljoner kronor budgetåret 1973/74 till 14.5 miljo- ner budgetåret 1977/78. Föreningarnas informations- och kontaktverk- samhet har prioriterats frän statsmakternas sida under de år särskilda medel ltar anvisats för företagsserviceåtgärder. 1 runt tal hälften av bidra- gen till föreningarna urtder tiden 1973/74—1976/77 har för resp budgetår specialdestinerats för information och kontaktverksartthet. Huvudsyftet rtted verksamheten är att ge företagen vägledning och information om tillgängligt serviceutbud på den privata marknaden eller i samhällets regi samt hänvisa företagen till rätt instans i det konkreta fallet. All/niin rät/gir- ning (n'/1 översiktliga jörutugxunalyxcr utgör en annan väsentlig del av föreningarnas serviceverksamhet. Under senare är har verksamheten inortt detta område i ökad utsträckning inriktats på frågor som rör produktförny- else sarttt marknadsföring på hemma- och exportntarknaderna. Förening— arna hår i sistnämnda avseende ett starkt stöd i Exportrådet. Även företa-

Prop. 1977/78:40 59

gareföreningarnas nrbih/ningsxz'rt'it't' ltar intensifierats rrrtder de senaste åren. Vid varje förening finns sedan två år en särskild utbildningskonsu- lent. vilkens uppgift är främst att analysera utbildrtirtgsbeltov och ge infor- mation om tillgängligt kursutbud. Utbildnirtgskonsrrlenterna samarbetar som regel mycket nära med statens industriverks enhet för Iörctagsut— veckling och andra rrtbildningsorgan.

Företagarcföreningarnas verksamhet komnter att rtärrttarc behandlas i det följande.

Genom S'I'U sker i tekniska frågor en omfattande förntedlings- oclt rådgivrtingsverksamhet som rtästart uteslutande riktar sig rttot mindre och medelstora företag eller enskilda uppfinnare. S'I'Uzs totala kostnader för denna verksamhet uppgick budgetåret 1976/"77 till 9.0 miljoner kronor. Verksamheten avser en rad olika former av service: rrppfirtrtarstöd i forrtt av allrttänna råd och upplysningar. patentradgivning. medverkan i förrtted- ling av uppfinnings- och forskningsresultat till industriell exploatering. innovations- och kreativitetsfräntjande åtgärder samt kontaktförntedling mellan olika forskrtingsinstitutioner och sntåft'n'etag. Den sistrtärttrtda verksamheten bedrivs regionalt nted kontaktsekretariat på sju högskole— orter. Kontaktsekretariatert arbetar i ttära samverkan med lörctagareft'trc- ningarna.

Viss service- och rädgivningsverksanthet på det tekniska omradet be- drivs irtortt ramen för statens flltlll.)ll'll'('I'/t'.)' lminxt'lisn'itliuntlt' ultririlt'lt'r. Detta sker i form av branscltartkrtutna tekniska konsulenter inom gjuteri- irtdtrstrirt. den träbearbetande industrin samt järn- oclt ntetallmanulåktur— industrin. Totalt firtns i dag fyra konsulenter.

Ytterligare servicefunktioner på upplittnirtgs- och produktrrtvecklirtgs- ontrådet fullgörs av [)(llt'llf— uc/t rcleixlrer/"ngtrer/(uf.

Personella och tekniska resurser för marknadsundersökningar. tckrtiska utredningar. experimentell provning m m ställs f n till de ntindre och medelstora företagens förfogande vid Stille/sun Inc/nxlriu/l/ n/t't't'klingx- ('t'llll'IHH i övre Norrland. vilket varit verksantt i Skellefteå sedan ar 1971.

3.2.3 Utbildning Behovet av utbildning för företagsledare och anställda i de mindre och medelstora företagen har uppmärksammats alltrttcr under senare år. I syfte att främja tekniska och ekonomiska framsteg inom de mindre och medels- tora företagen santt för att underlätta strukturella förändringar i vissa branscher och företagsgrupper bedriVs i samhällets regi särskild utbild- ningsverksamhet. Här har tidigare närttrtts den regionala utbildrtirtgsservi- cert genom utbildrtingskonsulenterna vid företagareförenirtgarna. En omfattande trtbildnirtgs- och utbildningsfi'ämjande verksamhet adrtti- nistreras härutöver av intlmrrivcrkul. lndustriverkets utbildningsverksant— het sker delvis i egen regi. delvis i samverkan med andra institutioner. lrtont omrädet företagsledarutbildning har verket tagit initiativ till ett sattt—

Prop. 1977/78z40 60

arbete nted näringslivets organisatit'tner och vissa rrtbildrtirtgsorgart för att skapa överblick över planerade och pågående aktiviteter sarttt för att underlätta en samordning av de olika organens insatser. Gertortt finansiellt stöd har verket medverkat till att utbildrtirtgsmaterial komnter fram som är anpassat till de mindre företagens behov och som täcker luckor i det nuvarande utbildningsutbudct.

lndustriverkets enhet för företagstrtveekling — SlFU bedriver en ontfat- tande kursverksamhet med inriktning bl a på mindre och medelstora företag. Dessa företag svarar för ungefär en tredjedel av antalet kursdeltagare. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär och avser främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i före- tagen. Antalet kursdeltagare under budgetåret 1976/77 uppgick till ca 21 500. en ökning med 4 000 deltagare jämfört nted budgetåret dessförinnan.

Även irtont ramen för de speciella branschprogråmmen initierar. rtt- vecklar och stöder verket olika utbildningsirtsatser. Branschprt')grammens utbildningsåtgärdcr omfattar textil- och konfektionsbranseher. möbel-. snickeri- och trähusindustrin santt gjuterierna. Utbildningen vänder sig i första hand till nyckelpersoner inom företagen och är nära anpassad till branschens förhållanden. Utbildningen genomförs alltid i samverkan nted branschens organisationer och är i betydande utsträckning regionaliserad. Under budgetåren 1970/71—1976/77 har totalt anslagits ca 30 milj. kr. för dessa insatser.

SlFU har filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå. Via SIFUzs filialkontor och företagareft'trertingarna rtår indtrstriverket ut regionalt nted rrtbildningsfrämjande aktiviteter. SIFUzs kursverksamhet finansieras ge- nom kursavgifter och statliga bidrag. För budgetåret 1977/78 uppgick bi— dragen till 10,6 rttiljorter kronor.

Den Å'HNIHIIIIIIIIU t'rrrr'nnrhiltlningen erbjuder vidareutbildning till yrkes- verksamma för att möjliggöra för dessa personer att följa rtted i den tekniska utvecklingen och andra förändringar inom bl. a. olika områden av näringslivet. Utbildningen har för närvarande anordnats i rtära nog samtli— ga kommuner. Sedan ett par år tillbaka pågår ett santarbete rttellan indu- striverket och den korttrttunala vuxertrrtbildnirtgert i blå Växjöområdet. Samarbetet innebär att företagsanpassade lokala kurser kan genomföras till en låg kostnad för kursdeltagarna.

3.2.3 lir/nn'f/i't'inrjtrm/r' digfi/"(ler

Samhällets exportfrämjande insatser sker i första hand via Lit/mrlrtfrlr'l. vars uppgift är att som centralt organ planera. samordna och genomföra åtgärder för att frärttja Sveriges export. De mindre och medelstora företa— gens exportmöjligheter har i detta sammanhang ägnats särskild uppmärk- samhet. Enligt rädets avtal rtted staten bidrager dertna till verksamhetens finansiering nted ett belopp som motsvarar rådets nettokostnader för den

Prop. l977/78:40 öl

mindre industrin En särskild delegation för den mindre industrin har knutits till exportriidcts styrelse. Delegationen skall ge råd i frågor som gäller verksamheten riktad till mindre företag och kan genom direkt kon- taktverksamhet ge vägledning och stimulans åt de mindre företagen i deras- exportanstri'tngningar.

Verksamheten inom exporträdet omfattar såväl projektverksamhet så— som mässframträdanden. besöks- och säljresor. marknadsumlersökningar som allmän eller fördjtlpad service och rådgivningsverksamhet. Sistnämn- da verksamhet är i hög grad inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Bidrag till löpande service till den mindre industrin utgick budgetåret t977/78 med 1.9 miljoner kronor. Projektverksamheten som bedrivs inorn ramen för ett anslag om 17 miljoner kronor betjänar bade stora och småföretag. Andelen mindre företag är stigande. Vissa projekt. bl.a. de s. k. säljresorna, drivs främst för de mindre företagen. Rådet administrerar vidare det statliga stödet till kurszu'rangörer inom området för vidareutbildning i internationell marknadsföring. Till rådet är knutet en rådgivande delegation i dessa frågor.

Exportfrämjande aktivitet bedrivs i inte obetydlig omfattning vid/i'irt'm- gura/öreningurnu. Oftast sker denna verksamhet i samverkan med export- radet, Varje förening har utsett en särskild tjänsteman som skall hälla kontakt med Exportrådet.

Flertalet föreningar anordnar regelbundet tillsammans med Exportrådet informationsträffar om export samt medverkar i analyser av företagens exporttnöjligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendel (TRU). Exportrådet och för- eningarna genomförts kurser i exportkunskap i så gott som samtliga län.

Vid envar förening i Stockholms. Värmlands och Kopparbergs län be- drivs i samverkan med Exportrådet och indt'lstriverket ett exportfrämjande projekt "exportchef att hyra" — för grupper av företagare som är verk- samma i olika branscher. Till varje grupps förfogande har ställts en export- konsult med uppgift att underlätta företagens utlandsförsäljning.

Inom ramen för de branschfrämjamle åtgärderna vid imluxlrirurkcl an- svarar verket för vissa exportfrämjande insatser. Exportstödprogrammet omfattar tekoindustriet'na. den träbearbetande industrin. den manuella glasindustrin samt delar av metalImanufakturindustrin. Genom att dessa branscher karaktäriseras av ett betydande inslag av småföretag har i bety- dande utsträckning exportstödet kommit denna Röretagskategori till del.

Exportstödet kan utgå till såväl kollektiva som företagsindividuella pro- jekt. De regler som gäller för konsult- och exportbidragen är ej enhetliga för de olika branscherna. Stödet kan inom vissa branscher användas för bl.a. omorientering till nya produktområden. för sortiments- och mark- nadsanalyser liksom för etablering av försäljningsorganisationer utom- lands. Från och med budgetåret 1976/77 ansvarar italustriverket för samt- liga exportstödprogram. För tekoprogrammet sker handläggningen helt

Prop. l977/78:40 62

inom verket medan Sveriges exportråd svarar för genomförandet av övriga program. Mellan budgetåren f970/7l och 1976/77 har totalt anvisats ca 60 miljoner kronor för dessa ändamål.

3.2.4 Umlerlererurm'irsinrik/adeåtgärder

Behovet av en väl fungerande underleverantörssektor har föranlett sam- hällsinsatser på området i första hand via_li'irc'lagarqföreningar/zu. Utöver den omfattande service- och rådgivningsverksamhet som underleveran- törsföretagen i likhet med andra småföretag är föremål-för. är ett flertal företagareföreningar engagerade i leveransförmedlingsverksamhet på re- ' gional nivå. Verksamhetens omfattning och inriktning varierar mellan för- eningar från passiv informationsförmedling till aktiva kontaktförmedlande insatser. Verksamheten bedrivs i regel i nära kontakt med branschorgani- sationerna.

Vid Exportrådet bedrivs leveransförmedling mellan utländska beställare och svenska underleverantörer. Årligen förmedlas ca 6 000 varuförfräg- ningar från utlandet till svenska företag. För-medlingen sker dels genom tillhandahållande av adresser till lämpliga svenska leverantörer. dels ge- nom inhemska underleverantörer om inkomna förfrågningar. Handelskam- rarna förmedlar på liknande sätt årigen 4000—5 000 förfrågningar från ut- ländska kunder.

En annan typ av leveransförmedling har bedrivits i ett tidsbegränsat projekt för norrländska underleverz-mtörer av STU i samverkan med Sveri— ges industriförbund. Projektet syftade bla till att etablera kontakter mellan beställarföretag i södra Sverige och underleverantörer i Norrland. ] verk- samheten deltog även företagareföreningarna i de nordligaste länen liksom Norrlandsfonden.

4. Företagareföreningarnas verksamhet m. m. 4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och verksamhet

Av främt social— och sysselsättningspolitiska skäl började företagare- föreningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. Föreningarna skulle genom rådgivning. och efter hand även genom kre- ditstöd, söka dels stimulera till ny företagsamhet. dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen med en klart regionalpolitisk inriktning.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. I styrelserna ingår representanter för stat. landsting och länets hantverksor— ganisation. Samhällets representanter utgör majoritet i styrelsen. Detta är

Prop. l977/78:40 63

en förutsättning för att föreningen skall få lan ur statens hantverks- och industrilånefond. Landshövdningen är självskriven ledamot i styrelsen om inte regeringen förordnar annat. Sedan år 1975 skall två styrelseledarnöter och suppleanter för dem utses efter förslag av facklig huvudorganisation.

Verksamheten bedrivs med hjälp av administrationsbidrag från staten och resp. landsting. Dessutom har föreningarna möjlighet att ta tipp lån från staten.

Till medlem av länets företagareförening kan antas företagare. samman- slutning av företagare. landsting och primärkommun i länet samt sådan enskild eller juridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens ändamål och verksamhet.

Vid slutet av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17 400 med- lemmar. Majoriteten av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Föreningarna kräver medlemskap av företag som beviljas lån men däremot inte av företag som utnyttjar föreningarnas tjänster i övrigt. lnsatsbelop- pen är av engångskaraktär. De varierar mellan föreningarna men är för samtliga närmast symboliska till sin storlek.

Sedan är [959 finns en företagareförening i varje län. Efter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 har föreningarnas verk- samhet i högre grad inriktats på att tjäna ett allmänt produktionshöjande syfte. Föreningarna i stödlänen har fortfarande viktiga uppgifter inom ramen för regionalpolitiken. bl.a. beredning och uppföljning av ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år l968 handlägger dessutom föreningarna i de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemar- bete.

Föreningarnas organisation och verksamhet behandlades senast av statsmakterna år 1968 på grundval av förslag från I962 års företagareföre- ningsutredning. Enligt statsmakternas ställningstaganden till förslagen (prop. 196826]. SU l968zlfl2. rskr l968z254) skall företagareföreningarna ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri.

[ och med inrättandet av statens industriverk (prop. I973z4l. NU 1973154. rskr l973:225) år l973 fick föreningarna rollen som kontaktpunk— ter pä länsplanet mellan bl.a. industriverket och de mindre och medelstora industriföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå trt med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser i fråga om företagsservice förstärktes. Vidare påbörjades budget- året l974/75 en successiv uppbyggnad av en s.k. tltbildningskonstrlent- funktion inom varje företagareförening (prop. 1974247, NU l974z35. rskr l974z227).

Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter rörande de statliga bidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet. Föreningar-

Prop. 1977 /78:40 64

na har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig lånegaranti för ar- betsmiljöförbättringar. De har även vissa beredande uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om trafiktillstånd.

Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter trnder senare år har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl lånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till närmare 400 tjänstemän f. n.

För budgetåret 1977/78 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avser att täcka föreningarnas administrationskostnader för kreditverksamhet och företagsservice m.m. År 1977 beräknas bidragen från landstingen uppgå till ca 19 milj. kr. Samhället finansierar härigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet. Bidragens fördelning på olika ändamål och föreningar framgår av följande sammanställning.

Statliga och landstingskommunala bidrag till företagareföreningarna bud- getåret 1977/78 resp. kalenderåret 1977 (beloppi ] OOO-tal kr.)

Före- Statliga bidrag budget- Summa Landstings- Summa statliga tagare- året 1977/78 statliga kommunala och landstings— förening _——————— bidrag bidrag kommunala (län) Allmänt Bidrag Bidrag år 1977 bidrag

administ- till till rations- företags- trtbild- bidrag service nings-

service

AB 1 250 1 015 190 2 455 1 635 4 090 C 865 290 90 1 245 350 1 595 D 835 350 90 1 275 900 2 175 E 960 475 180 1 615 775 2 390 F 1 545 500 190 1 23. ' 300 2 535 G 960 450 150 1 560 350 1 910 H 1 105 450 130 1 685 575 2 260 1 545 180 80 805 247 1 052 K 800 295 170 1 265 250 1 515 L | 000 565 120 1 685 500 2 185 M 965 565 140 I 670 660 2 330 N 975 275 90 1 340 450 1 790 0 1315 630 170 2115 700 2 815 P 1 325 600 140 2 065 550 2 615 R 1 190 400 130 I 720 644 2 364 S 1090 465 140 1695 815 2 510 T 925 375 140 1 440 200 1 640 U 830 325 90 1 245 700 1 945 W 1 190 415 120 1 725 1 220 2 945 X 855 275 110 1 240 1 500 2 740 Y 1 060 345 120 1 525 1 400 2 925 Z 955 275 120 | 350 1 070 2 420 AC I 125 345 140 I 610 1 525 3 135 BD ] 070 345 130 I 545 1 650 3 195

24 735 10 205 3 170 38 110 18 966 57 076

Anm. Dessutom får föreningarna särskilda bidrag för administration av glesbygds- stöd. garantilån för arbetsmiljön och energisparbidrag.

Prop. l977/78:40 65

Företagareförcningarnas olika uppgifter kan delas in i två huvudsakliga verksamhetsområden. nämligen_fi'ir'utcrgsscr'vicc och kr'cdin'ererrnrlrt't.

Målgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. lngendera verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författ- ningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänscende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

1 prop. 1973z41. som behandlar bl.a. olika indtrstripolitiska stöd- och utvecklingsinsatser. definieras begreppet företagsservice. Med företags- service avses främst — itt/brnratimr till företagen i olika frågor. t.ex. om former för finansiering.

beskattningsregler. regler för handel på olika utlarafsmarknader eller olika standardisering». patent-. provnings-. säkerhets- och miljövårds- krav.

_ utbildning (fortbildning) i tekniska. ekonomiska och administrativa frå- gor inkl. marknadsföringsfrågor. — rådgivning (konsulttjänster) i tekniska. ekonomiska och administrativa frågor inkl. marknadsföringsfrågor. — tekniska tjänster beträffande produktutveckling. prototyptillverkning och provning.

Reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet finns i kungörel- sen (1960:372. omtryckt 19731550. ändrad senast 1976:471) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Kreditstöd får lämnas för att främja hemslöjd. hantverk och småindustri. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksam- het eller i fråga om anläggningsverksarnhet eller — med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Stöd till större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara att stödet är angeläget från sysselsättnings- eller lokalise- ringssynpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningar även för mindre industri- och hantverksförctag. t.ex. genom att de är underleverantörer till den större industrin. 1 sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon exakt storleksmässig avgränsning av be- greppet hantverk och småindustri lagtext eller förarbeten. Den praxis som har utvecklats torde dock innebära att företag med upp till 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.

Med annan industriell verksamhet avses i författningen någon form av tillverkning. bearbetning eller förädling.

Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet. bl. a. fö- retag som under industriella former och i större skala bedriver viss föräd- ling. t. ex. kafferosterier och skinn- och pälsberedning. eller viss form av

5 Riksdagen 1977/78. I .ru/nl. Nr 41). Bilaga I

Prop. 1977/78:40 66

tillverkning, t. ex. större fotolaboratorier för framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av naturprodukter bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet. t. ex. sågning av skiffer. sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid stenkross. om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär.

Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag. lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. djuruppfödning eller odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet. Kreditstödet omfattar inte heller tjänsteproducerande företag.

I den kreditstödjande verksamheten ingår utlåning av hantverks- och industrilån (direktlån). förmedling av industrigarantilån och beredning av s. k. kombinationslån som lämnas av lnvesteringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om garantilån för arbetsmiljön. statsbidrag för energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpoli- tiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

Företagareföreningar-nas låneverksamhet i form av direktlån finansieras f.n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industri- lånefond. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta. som med 0.591 understiger föreningarnas egen utlåningsränta. F.n. uppgår summan av till statsverket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlusttäckningen på läneverksamheten finansieras dels genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0.5 %- av utlånat belopp. dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag till för- luster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. Låneförlusterna har under de är som-låneverksamheten bedrivits i genom- snitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 392.- av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåncverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att förstärka hantverks- och industrilånefonden. Fonden uppgick i augusti 1977 till ca 575 milj. kr.

Den länsvisa fördelningen av utestående lån ur statens hantverks- och industrilånefond samt omfattningen av kombinationslånen framgår av sammanställningen på nästa sida.

På myndighetsplanet fungerar industriverket som service- och tillsyns- organ för föreningarna. Verket ger råd och anvisningar för föreningarnas samlade verksamhet. fördelar de statliga bidragen till föreningarna och utövar tillsyn över deras kreditstödjande verksamhet.

Som samarbetsorgan för föreningarna med frätnst service- och informa- tionsuppgifter fungerar även Företagareföreningarnas förbund. Samtliga föreningar är medlemmar i förbundet. Dess verksamhet finansieras genom avgifter från föreningarna.

Prop. 1977/78z40 67

Utestående lån ur statens hantverks- och industrilänefond per den 15 augusti 1977 samt utestående kombinationslån per den 31 maj 1977 (belopp i ] (100-tal kr.)

Kornbinationslån Företagare- _ förening Statens hantverks- lnvesterings- Företagare- (län) och industrilånefondl) banken förening AB 27 307 1 900 1 5.90 C 21 055 5 225 2 794 D 24 392 I 980 1 320 E 23 250 2 370 l 500 F 25 150 1 900 1 200 G 26 637 2 260 1 710 H 23 615 7 200 4 370 1 11 945 1 300 1 000 K 23 837 1 100 700 L 31 600 3 1501) 1 900 M 27 150 8 350 5 716 N 24 142 5 050 2 950 () 26 117 1 400 900 P 20 475 2 600 2 100 R 24 322 2 100 I 400 S 21 3l6 1650 1 100 T 18 602 I 980 . 1 700 U 17 600 800 500 W 26 400 2 800 | 900 X 12 823 1 100 700 Y 13 637 6.00 400 Z 18 356 675 500 AC 32 355 4 415 2 435 BD 25 372 1 (100 700 Summa 574 4552) 62 905 41 085

') Inkluderar beviljade men ev. inte uttagna lån till föreningarna för budgetåret 1977/78. totalt 75 milj kr. 2) Utöver detta belopp tillkommer ca 14 milj. kr. i utestående lån från vissa lands- ting. 3) Varav garanti 500 000 kr.

4.2 Företagareföreningsutredningens betänkande

4.2.1 Företugurqfi'iruningt'trnusframtida verksam/ret i stort 4.2.1.1 Utredningen Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med ut- gångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar. att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika nä- ringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning före- ligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens. landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av deras stöd- och utvecklingsprogram. Hittillsvaran-

Prop. 1977/78:40 68

de erfarenheter visar att företagen finner det mycket värdefullt att kunna repliera på en organisation. som kan arbeta i nära och mer eller mindre daglig kontakt med företagen.

De enskilda företagen finner det enligt utredningen föga ändamålsenligt att bli föremål för uppsökande stödverksamhet från fiera håll. De har redan i dagsläget ofta svårigheter att få en överblick över alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödfor- mer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ.

Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de samhälleliga utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som ett slags samordnande organisation i varje län.

1 sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verk- samhet har utredningen funnit att föreningarna i stort synes vara lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar få väl utvecklade kontakt- och informationsvå'tgar inte bara till målgrupperna — de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheter och organ som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har inneburit att förutsättningarna för utvecklande insatser i företagen har förbättrats. Genom nära och dagliga kontakter har föreningarna skapat ett förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.

Utredningen har dock funnit förhållanden som inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Vissa av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom vissa föreningar. En del av problemen är betingade av bristande resurser hos föreningarna. De bör sålunda enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas resursmässigt och samtidigt ges en bättre organisatorisk uppbyggnad för att de mer effektivt skall kunna stödja småföretagen i deras utvecklings- och expansionsansträng- ningar.

Målet för föreningarnas framtida verksamhet i stort bör även framöver vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en trygg och ökad sysselsätt- ning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet i enskilda företag och att i ruöjligastc mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher. Tyngd- punkten i föreningarnas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. En viktig uppgift är emellertid att medverka till att nya företag etableras. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna dvs. främst kreditstödjande verksamhet och olika slag av

Prop. 1977/78z40 69

företagsserviceinsatser — bör därvid i stort bibehållas. Enligt utredningen har föreningarnas breda verksamhetsområdc och omfattande medelarsenal inneburit en ökad effektivitet i de åtgärder man har vidtagit. Föreningarna har inom ramen för sin organisation kunnat välja lämplig sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer spcicalinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

En grundförutsi'tttning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på litet längre sikt.

Företagareföreningarna kommer i än högre grad att vara samhällets — statens. landstingens och kommunernas - regionala organ för näringspoli- tiska insatser till små och medelstora företag. De här därvid regionalt betjäna främst industriverket. S'l'U ocl'. exportrådet. 1-"örcningt'trnas insat- ser— alltifrån rådgivnings- och konsultinsatser till lån och bidrag— måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen själva som skall be- stämma om de vill utnyttja föreningarnas stödmöjligheter. Föreningarna har en viktig samordningsuppgift mellan näringslivet och centrala myndig— heter. stöd- och serviccorgan. läns- och kommunala myndigheter m.fl. Föreningarna skall i denna funktion ge information om och hänvisa till de centrala och regionala stödformer som kan aktualiseras i enskilda fall och i övrigt förmedla kontakter som näringslivet av olika skäl kan ha problem att klara. Föreningarnas verksamhet måste stå i samklang med samhällets re- gionalpolitiska strävanden.

Centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner bör i princip inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverk- samhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. De bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag utan kanalisera sina insatser via föreningarna.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutöv- ning till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna eventuell myndighelsutövning till regio- nala myndigheter. Utredningen har dock inget att erinra mot att föreningarna även i fortsättningen handhar vissa myndighetsutövande uppgifter på samma sätt som gäller i dag.

Föreningarna bör ges stor flexibilitet och sji'rlvständighet när det gäller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Utredningen har inte ansett det möjligt och inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur föreningarna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfaren- heterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet dels varierar över tiden. dels varierar mellan olika regioner och län.

Det bör ankomma pa föreningarna att själva göra de avvägningar och prioriteringar som är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställan- de effekt inom det egna länet.

Prop. 1977/78:40 70

4.2.l.2. Remissyttrandena

Nära nog samtliga remissinstansers allmänna bedömning är att utred— ningens förslag i stort bör kunna ligga till grund för den framtida regionala näringspolitiska organisationen.

SHIO/lnduslrr'ji'irbunder/SA F/FamMie/öralagens _li'irt'ning delar utred- ningens uppfattning om föreningarnas övergripande målsättning. Organi- sationerna finner även flertalet av de åtgärder som utredningen föreslår väl ägnade att främja detta övergripande mål.

Industriverket delar i stort utredningens bedömning av den hittillsvaran- de utvecklingen och de nu rådande förhållandena. Verket instämmer vida- re i huvudsak i utredningens förslag. som till stora delar innebär en an- passning till redan tillämpad praxis.

RRV anser att utredningen inom den valda ramen väl kartlagt problem och brister i företagareföreningarnas nuvarande verksamhet. Verket vill dock understryka vikten av att företagareföreningarnas uppgifter ses som en del iden totala regional- och näringspolitiken.

ÖEF hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att stärka och bredda företagareföreningar-nas organisation och verksamhet. En liknande uppfattning framförs av e.tymrtrådet.

LO framhåller att organisationen i olika sammanhang har pekat på behovet av en effektiv regional organisation för näringspolitiken. LO har emellertid ställt sig tveksam till företagareföreningarnas möjligheter att i nuvarande form och utan kraftiga resurförstärkningar effektivt kunna fun- gcra som regional näringspolitisk organisation. LO har därför föreslagit att föreningarna borde göras till föremål för en utredning varför LO inled- ningsvis uttrycker sin tillfredsställelse över att denna nu har genomförts. Rent allmänt delar LO uppfattningen att verksamheten främst skall ta sikte på de mindre och medelstora företagen. Det är enligt LO det stora antalet sådana företag spridda över hela landet och med starkt varierande problem och förutsättningar som gör att en effektiv regional organisation för nä- ringspolitiken kommit att framstå som allt mer nödvändig. Det är ett allmänt näringspolitiskt intresse att utvecklingsmöjligheler för denna del av näringinVet tas tillvara och att näringspolitiken aktivt bidrar till detta.

TCO kan i allt väsentligt ansluta sig till utredningens principiella övervä- ganden om behovet av en utbyggd regional näringspolitik. De förslag som framförs i betänkandet ligger i stor utsträckning i linje med TCO:s uppfatt- ning.

Även Företagarql'öreningarnax förbund framhåller att förbundet i allt väsentligt delar utredningens huvudförslag. Förelagarq/i'ircningurna, lik- som länxstyrelrerna. landstingen och hande/.s'kummrna är i stort positiva till utredningens förlag även om vissa delar av förslagen kritiseras. Förem- gurtföreningen i Kronobergs län konstaterar med glädje den stora enighet som utredningen redovisar vad gäller behovet av en slagkraftig regional näringspolitik samt målsättningen för företagareföreningarna att i framtiden

Prop. 1977 /78:40 71

kunna fungera som ett effektivt instrument i nära samverkan med länets näringsliv för att skapa och vidmakthålla en trygg sysselsättning.

.S'_v.r.vel._vz'itmingxutrut/ningen anför att för"etagaref1'ir'eningsutredningens uppfattning att företagareföreningarna i alltmer ökad utsträckning bör fun— gera som ett organ för samhällets industripolitiska insatser inom regional- och näringspolitiken överensstämmer med sysselsättningsutredningens - uppfattning.

Svens/cu _)Q'iretagurex riksförbund anser däremot att en utbyggd verk- samhet enligt utredningens förslag först bör ske sedan klara utredningar visat det verkliga behovet av kreditstöd och servicevcr'ksamhet till icke marknadspris hos mindre och medelstora familjeföretag.

Remissinstanserna är genomgående positiva till utredningens förslag att företagarean'eningarna bör kunna utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation och att målet för företagareföreningarrras verksamhet bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkur- renskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning samt att detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen.

[.andstitta.—fifit'lntndt't anför att företagareföreningarna på det hela laget har varit framgångsrika som förmedlare av samhällets insatser och gör sammanfattningsvis den bedömningen att föreningarnas verksamhet har bidragit till en mera balanserad regional utveckling— både mellan länen och inom varje län. _S't'crigcs köp/nurrntr/Q'r'rbttnd ser positivt på förslaget att föreningarna kommer att få vidgade och mer betydelsfulla arbetsuppgifter genom att starkare betoning på deras ansvar för uppbyggnanden av den regionala näringspolitiken genom kreditförmedling. AB Industrikrvu'it och AB Företags/tredit framhåller i sitt gemensamma yttrande att som ett av de viktigaste problemen inom svenskt näringsliv under de närmaste åren framstår behovet av höjd effektivitet. Företagareföreningarnas liksom öv- riga kreditinstituts insatser måste inriktas på åtgärder som kan förväntas höja den tekniska och kommersiella idenivån i landet.

Ett stort antal remissinstanser. däribland LO. .S'HI(.)/Industri/Firbmr— det/5.4 ["/Fainiliqfi'iretugcnx _li'irwring, Svens/ru Imnk/i'irwrinyt'n/PK—lmn- kcn. ('.rpurtrådut och Humle/skunrmar/firlnurdvt understryker utredning— ens uppfattning att föreningarnas insatser bör inriktas endast på företag eller projekt som bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma. Exportrådet finner det angeläget att poängtera denna grundinställning. för att sådana aktiviteter skall kunna ge långsiktiga effekter på livskraftiga företag.

Handelskammarförbundet anser att det är ett oavvisligt krav att de projekt i vilka föreningarna satsar resurser är utvecklingsbara och lön- samma på sikt. Förbundet anser vidare att det är en fördel att målformule- ringen gjorts relativt vid då det ger de olika föreningarna frihet vid den närmare utformningen av sin verksamhet.

LO framhåller att föreningarnas verksamhet skall ta sikte på företag som

Prop. 1977/78:40 72

med hjälp av föreningarnas insatser har gynnsamma utvecklingsmöjlighe- ter. Uppgiften bör inte vara att med olika stödz'rtgärder kortsiktigt rädda sysselsättningen i sådana fall där företagen inte har möjligheter att överle- va på längre sikt. Samtidigt vill LO understryka vikten av att föreningarnas verksamhet ligger i linje med samhällets regionalpolitiska strävanden.

Utredningens förslag att centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner inte bör bedriva stödverksamhet vid sidan av föreningarna eller bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer får stöd av ett stort antal remissinstanser.

Daventraliseringsutreclningen ansluter sig till utredningens mening att det regionala näringspolitiska arbete som ligger väl till för föreningarna skall kanaliseras genom dessa. Några nya organ behöver inte i framtiden inrättas på länsnivå för att täcka in speciella behov trär det gäller företags— servicen. Det är också angeläget att centrala organ inte bedriver verksam- het i länen genom personal placerad i de centrala organens administration. Föreningarna utgör en naturlig replipunkt för förmedling av service och bör få resurser för att tillgodose de ökade krav som successivt kommer att ställas.

Även industriverket betonar vikten av att de centrala näringspolitiska organen — STU. exportrådet m.fl. liksom landstingen och även primär- kommunerna inte bygger upp egna lånsbaserade organisationer. utan ka- naliserar sina operativa insatser via föreningarna. Föreningarna blir då den naturliga kontaktpunkten för länets mindre och medelstora företag i frågor som är väsentliga för dessa företags utveckling.

Handels/tanrrmrtji'irbmulet anser det vara tillfredsställande att utred- ningen så hårt trycker på att samhällets direkta näringspolitiska insatser på regional nivå skall samlas till ett organ. Samtidigt framhåller förbundet att det faktum att företagareföreningarna inom det statliga omrädet skall utgö— ra exportrådets regionala replipunktcr inte får innebära att handelskamrar- na som företrädare för det samlade näringslivet i resp. region får mindre möjligheter att ge företagen service på utrikeshandelsområdet.

Många remissinstanser. däribland Landstings/iir!)mulet. Stockholms län:: landsting, Gåva/borgs läns landsting. lli/t.v.vtyrels'un i Gc"it'lel_mr,r:s län. Södermanlands läns företagurqfifirening samt Svenska kommunji'irhmrdt't. anser dock att utredningens ståndpunkt är väl kategorisk. Flera av dessa instanser menar att bl.a. kommunerna även i framtiden måste ha nära kontakter med företagen för att kunna fullgöra sina servicefunktioner och övriga verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller bl.a. att landstingen för sin del kan ha behov av egna organ för regionalpolitiska frågor. om deras insatser på länsplanet kan vidgas. Vidare måste både landsting och primärkommuner ha möjlighet att medverka inom regionalpolitiken i andra former. Det handlar exempelvis om att ta fram industrimark och lokaler. om att erbjuda god kommunal service och att biträda företagen vid kontakter med andra

Prop. 1977/78:40 73

samhällsinstanser. Således måste det finnas utrymme för allmänt närings- livsfrämjande insatser som inte riktar sig direkt till enskilda företag.

Nära nog samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndig- hetsutövning till föreningarna. Industriverket understryker liksom utred- ningen att: "stor restriktivitet måste iakttas om man överväger att ge föreningarna myndighetsutövande uppgifter. l—"öreningarnas karaktär av stöd- och serviceorgan måste i stället markeras. varför uppgifter av fiskal. reglerande. föreskrivande eller kontrollerande art i princip inte bör ges föreningarna". RRV delar denna uppfattning. RRV. liksom flera andra instanser'_bl.a. flera länsstyrelser. anser dock att för att undvika dubbelar- bete och för att utnyttja föreningarnas miljökunskap dessa bör kunna utföra berednings- och uppföljningsarbete åt andra organ.

Det stora flertalet remissinstanser. som har yttrat sig i denna del. anslu- ter sig till utredningens uppfattning att föreningarna bör ges stor flexibilitet och sjävständighet i sin verksamhet. Några instanser. bl.a. Svens/t' indu- stri/öroning och 1.0 synes dock mena att behovet av självständighet inte bör överdrivas utan att behovet av central påverkan av föreningarnas verksamhet också måste beaktas. Enligt LO ger utredningens resonemang på vissa punkter intryck av att man underskattar värdet av central sam- ordning och styrning. LO vill rent allmänt slå fast att näringspolitiken är och måste vara en huvuduppgift för staten. En övergripande styrning av resurserna är nödvändig i syfte att utjämna de regionala skillnaderna i sysselsättning. Detta har hittills varit relativt allmänt accepterat vad gäller regionalpolitiken och det måste i lika hög grad gälla näringspolitiken. Statsmakterna bör därför klart slå fast att företagareföreningarnas verk- samhet skall ha som utgångspunkt den planering som sker inom ramen för regional- och näringspolitiken.

4.2.2 Företrtgarq/i'irenilrrulrnasjranttida mfl/grupp

4.2.2.l Utredningen

Utredningens principiella utgångspunkt är att inom ramen för olika näringspolitiska insatser bör samhället söka nå samtliga mindre och me- delstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningarnas mål- grupp i en sådan omfattning.

[ enlighet rrred sina tilläggsdirektiv föreslår utredningen att den nuvaran- de målgruppen — främst de tillverkande företagen — utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag.

Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt an- knytning till den nuvarande målgruppen. I den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller

Prop. 1977/78z40 74

enskilda konsumenter. får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av föreningarna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

Utredningen. som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk nä— ringsgrensindelning (SNI ). föreslår att följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar bör ingå i föreningarnas målgrupp:

. Företag inom jordbrukets binär—ingar som inte omfattas av det särskil- da stöd sorn finns tilljordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalise- ring Sand- och grustag. mineralbrott m.m.

Tillverkningsindustri Byggnadshantverk Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling Lastbilstransport och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas fö- retagsservice men däremot inte kreditstöd

. Juridisk. ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings- och rengöringsverksamhet. reparation av motorfordon samt tvi'ttteriverksamhet.

Frågan om målgrupper bör enligt utredningen tas upp till ny prövning efter några år med ledning av då vunna erfarenheter avseende resursan- språk m.m.

4.112 Remissyttrandena Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del. däribland SHlO/Industrifr'irbundet/SAF/Familjejifiretagens jörening. anser att ut- redningens målgruppsavgränsning är välmotiverad eller tillfredsställande. Flera instanser anser dock att avgränsningen gjorts för snäv. (_irosxixt- _l'örbundet och köpmanna/i'irbmrdet anser sålunda att detaljhandeln bör ingå i målgruppen. Bl.a. RRV. flera liirrsstyrclxer och llande/skanrrar framhåller att turistnäringen bör ingå i målgruppen. Malmgruvor. ytterliga- re delar av byggnadsindustrin. åkerinäringen — även ifråga om kreditstöd —. restaurang- och hotellrörelse är andra exempel på näringsgrenar som föreslås ingå i målgruppen. LRF. Ft'iretagarq/i'jreningarnas _fi'irbund och bl.a. vissa fö"retugurd'r'ire/rirrgar förordar en större valfrihet i målgrupps- hänseende beträffande verksamhet i glesbygd. t.ex. stuguthyrning och taxirörelse. Int-resteringsbanken förordar en mycket allmänt hållen formule- ring för att ange målgruppsavgränsningen. nämligen: "mindre och medelstor näringsverksamhet". Å andra sidan uttrycker åtskilliga remissinstanser. däribland ett/luna! förelagartföreningar. industriverket. Företagare/öreningarnas förbund och Narrlandsjöndwr tveksamhet inför den föreslagna utökningen av målgruppen—från ca 35000 till ca 100000 företag. Dessa instanser förordar en mer successiv utökningstakt så att stödet till den primära

Prop. 1977/78z40 75

målgruppen inte minskas. Därvid framhålls att föreningarna redan har svårigheter tillgodose behoven hos den nuvarande målgruppen.

I sammanhanget framhåller LO att även om föreningarnas verksamhet främst skall ta sikte på mindreföretagen så vill 1.0 dock betona vikten av att föreningarna strävar efter att upprätthålla goda kunskaper och känne- dom om förhållanden även i större företag. Vidare anser LO rent princi— piellt att företag som kommer i åtnjutande av olika samhälleliga stödåtgär- der skall följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etable- rade på den svenska arbetsmarknaden. 1.0 menar sålunda bl.a. att det klart bör slås fast i anvisningarna för föreningarnas kreditstödjande verk- samhet att det av beslutsunderlaget i kreditärendel bör framgå huruvida relationerna till de anställda är reglerade genom avtal samt huruvida mer betydande brister i arbetsmiljön kan anses föreligga. Vidare bör framgå om företaget fullgjort sina skyldigheter enligt medbestämmamlelagcn.

Remissinstanserna tillstyrker genomgående eller har inga invändningar mot förslaget att frågan om målgruppsavgränsningen tas upp till ny pröv- ning om ett par år.

4.2.3 Företags.vert'it'e ij?)/'t.tiillriiligc'r1

4.2.3.l Utredningen

Utredningen framhåller sin allmänt positiva grundinställning till den hittills bedrivna verksamheten. I det stora hela fungerar företagsservice- verksamheten väl enligt utredningen och fyller uppenbarligen ett stort behov när det gäller småföretagens utveckling.

Utredningen föreslår att företagareföreningarnas företagsservice liksom hittills bör omfatta informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgiv- ning inklusive översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon- sultverksamhet. Verksamheten. som bör vara av aktiv uppsökande kav raktär. bör intensifieras och ges ökad spridning. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga företag inom målgruppen.

Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom om- rådena produktutveckling, marknadsföring och export samt åt den Upp- följande verksamheten. Vad gäller råclgirniugxt'urkmmhelm anser utred— ningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomfö- randet av djupgående analyser. liksom mer omft-tttande åtgärdsförslag. bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Föreningarna bör iaktta viss restriktivitet i fråga om renodlad konsultverksamhet i egen regi och med egna resurser. Uppfattningen grundas på bl. a. att föreningarnas perso- nella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna rådgivnings-/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård prioritering vad gäller urvalet av företag. Föreningarna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytter-

Prop. 1977/78:40 76

ligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att föreningarna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer. 1 den mån konsultverksam- het bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift. eller i vart fall med ett belopp som lägst motsvarar föreningarnas själv- kostnader.

Utredningen föreslår särskilda åtgärder för att främja etablering av nya företag. De omfattar bl. a. kartläggning av utvecklingsbara idéer. informa- tion till potentiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av råd- givning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. Ut- redningen framhåller att insatserna på detta område å ena sidan bör vara av mer generell karaktär, dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt. eller inriktade på informations-. konferens- och utbildningsverksamhet med tänkbara nyföre- tagare som målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke tillgo- dosedda behov av lokal/regional produktion i form av t. ex. underleveran— ser.

Ä den andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen efter ett eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och konkreta. De bör omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag genomgår. dvs. förberedelsefas. startfas och inkörningsfas.

l förberedelsefasen finns flera åtgärder som kan aktualiseras och ut- vecklas. bl. a.:

— information och utbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploa- tera en affärsidé.

— rådgivning och bistånd i planeringsuppgifter. t. ex. marknadsanalyser. kapitalbehovsberäkningar. investeringskalkyler. lokalutformning. — kontaktförmedlingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta- gare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer. idégivare. kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa- tioner. finansiärer. tänkbara kunder och leverantörer.

Särskilda åtgärder föreslås även för att förbättra underleverantörsföre- tagens situation. En särskild funktion för underleverantörsfrågor bör fin- nas vid varje förening. Utredningen framhåller att flertalet underleverantörer är småföretag. De ingår således i företagareföreningarnas nuvarande mål- grupp. De flesta föreningar sysslar därför redan nu med någon form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och uppläggning. Särskilda resurser för ändamå- let saknas. Målsättningen är oklar. Behovet av förbättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har stimulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt eller branschmässigt avgrän- sade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed-Expo,

Prop. 1977/78:40 77

Smedbörsen i Eskilstuna. Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en intern-nordisk leverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna förmedlar förfrågningar från utländska kunder.

Utredningen anser att föreningarna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ. centrala och regionala/lokala myndigheter. intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och dif- ferentiering av näringslivet. Möjligheten att i större utsträckning än hittills få till stånd inomregionala undcrlcveranssystem framstår därvid som in- tressant. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier. offentlig upphandling. leverantörsbörser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. En allmän höjning av underleverantörernas kompetens. t. ex. genom information. rådgivning och utbildning. bör också söka åstadkommas genom medverkan av före- ningarna.

För att samhällets stöd inom underlevcransområdet skall bli effektivt måste det enligt utredningen omfatta en hel serie atgärder inordnade i ett gemensamt program.

De centrala serviceinstanserna från industriverkets sida med inriktning på att bl. a. effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet bör utökas och intensifieras. Detta är enligt utredningen en viktig förutsättning för att föreningarna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland mål- gruppsföretagen.

Beträffande företagareföreningarnas utbildningsscrvice framhåller ut- redningen att denna bör betraktas som en integrerad del av företagsser- viceverksamheten. De utbildningsbehov som kommer fram bl. a. genom utbildningskonsulenternas verksamhet bör kanaliseras till olika utbild- ningsgivare. Föreningarna bör inte själva bedriva kursverksamhet.

Vidare föreslår utredningen att funktionerna vid SlFU:s filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå bör föras över till företagareförening- en på resp. ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkontorens uppgifter. Utredningen framhåller bl. a. de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbildningsservice resp. filial- kontoren. Utredningen erinrar härvid om sin principiella utgångspunkt att regionala näringspolitiska insatser — till vilka utbildningen räknas — så långt möjligt bör kanaliseras genom ett organ. nämligen företagareföreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och integration av rådgivnings- och utbildningsverksamhet torde komma att öka. Detta talar enligt utred- ningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens upp- gifter och företagareföreningarnas. Utbildningsenheterna inom berörda föreningar föreslås få en egen budget. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar. dels i Stock-

Prop. 1977/78:40 78

holm eller Nyköping med Mellansverige som upptagningsområde. dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som upptagsningsområde.

4.2.1? Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag om företagsservicens inriktning mot främst produkt- förnyelse. marknadsföring och export samt underleverantörs- och nyeta- bleringsfrågor.

[:ir/)(irlkrmIi/m'immlen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet bl. a. inom expor- tområdet bör intensifieras och understryker att detta innefattar angelägna arbetsuppgifter.

Några instanser. däribland Svensk induslrififirening och några länsstyrel- ser anser dock att utredningen har överbetonat värdet av underleveran- törsinriktade insatser. Omfattande ansträngningar att marknadsföra länets egna underlverantörer torde enligt Svensk industriförening knappast till- föra landets industri ökad effektivitet annat än mycket marginellt.

Å andra sidan understryker många instanser betydelsen av intensi-

' fierande insatser i syfte att förbättra underleverantörsföretagens situation. LO framhåller att dessa företag ofta bedriver verksamhet under mycket osäkra förhållanden och att de ofta är beroende av enstaka produkter och kunder.

Sveriges ('irilingen/'o'mjöl-bmid sympatiserar med utredningens strävan att stödja produktutveckling och marknadsföring. Dock borde utredningen bättre ha preciserat hur detta skall gå till. Det är inte minst viktigt att beakta att även tjänster är produkter och således i behov av produktut— veckling och marknadsföring. För stöd till marknadsföring bör företaga- reföreningarna ha ett allmänt marknads- och branschkunnande samt ett kunnande om tnarknadsföringsteknik. Härutöver bör register över ntark- nadskonsulter finnas. Kärnan i begreppet produkttttveckling torde vara teknisk utveckling av produkten som sådan till den form i vilken den skall produceras för marknaden. Självfallet läntpar sig inte denna typ av verk- samhet för företagareföreningarna. ens om dessa drev en omfattande egen konsultrörelse. Det stöd föreningarna kan ge är att speciellt ha produktut- veckling och dess problem i åtanke vid t. ex. kreditstöd och översiktliga företagsanalyser.

SHIO/Industriförbundet/SAF/Famiquft'irt'tagens förening, Handels- kammarförbundet och ytterligare några instanser är tveksamma till utbytet av den uppsökande verksamheten. Eftersom denna är mycket resurskrä- vande är det enligt SHlO/lndustriförbundet/SAF/FamiIjeföretagens före- ning naturligare att låta företagen gå till föreningarna än tvärtom.

De allra flesta retnissinstanserna som har synpunkter i denna fråga tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag i fråga om kon- sultverksamhet inkl. debiteringsprinciper för sådan verksamhet vid fören-

Prop. 1977/78:40 79

ingarna. Inc/uxlrirwkm anför att föreningarna inte bör läsa sina resurser i ett fåtal företag. Genomförandet av de djupgående analyserna bör därför överlåtas till utomstående konsulent. SHIO/liidustrij/i'irlmmlt-'t/.S'..4I'll-'u- niin'q/E'irelagensji'irt'ning understryker tttredningens slutsats att förening- arna bör kunna bedriva konsultverksamhet. men att de bör vara återhåll— samma i detta hänseende då lämpliga utomstående konsulter finns att tillgå. l-"öreningarnas konsultverksamhet bör sji'tlvfallet debiteras med marknadsmä: "iga avgifter. så att en snedvriden konkurrenssituation inte uppstår. Målsättningen bör vara att upprätthålla goda kontakter med och stimulera utvecklingen av lokala konsultföretag. Detta får dock inte hindra att föreningens tjänstemän följer upp vissa ärenden samt att de har möjlig- het att själva undantagsvis ta itu med mer omfattande konsultverksamhet. anför organisationerna.

Utredningens allmänna inställning till utbildningsfrägornas betydelse för småföretagens utveckling delas genomgående av remissinstanserna. SÖ anför att utredningens överväganden och förslag beträffande utbildnings- service inom företagareföreningarna var ändamålsenliga. IFI. säger sig dela utredningens principiella syn på föreningarnas roll i utbildningssam- manhang. En liknande uppfattning förs fram av SHiG/Industriförbundel/ SA F / ["tl/riiqu/öl'et(1 gens förening.

Beträffande förslaget att funktionerna vid SlFU:s filialkontor bör föras över till företagareföreningarna råder delade meningar bland remissinstan- serna. Flera instanser. bl. a. RRV. .s'tatxkdfilurul. llt-'('t»nrruli.s'aringsutred- ningen, Ilande/skamntarfi'irhtma't't och några _fi'irt'mgul'e/i'n'cningur till- styrker förslaget. Decentraliseringsutredningen anför att: "det är från de redovisade utgångspunkterna fullt naturligt att SlFU:s utbildningsverk- samhet deeentraliseras till företagareföreningarna. Ansvaret för utbild- ningens genomförande bör efter hand kunna spridas till fler föreningar. Den av företagarcföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer decentraliseringsutredningen sotn ett steg i en sådan utveckling".

Samtidigt ställer sig ett stort antal instanser avvisande till förslaget. Detta gäller bl. a. SHIO/Induxtri/i'irhundet/SAF/Fa"lilje/öretagens för- aning. Svens/( in(lustri/örening. LO. Förelugurqfi'irt'ningurnusfiir/mm! och flertalet_li'irt'Iuyurejöreningur. vilka anser att nuvarande organisation bör behållas. Kritiken från Företagareföreningarnas förbund och företagare- föreningarna går bl. a. ut på att utredningens förslag skulle innebära att utbildningsenheten tvingas tjäna två hvudmän nämligen företagareföre— ningarna i fråga om organisation och administration och SlFU i fråga om arbetsinnehåll. Om förslaget genomförs innebär det vidare enligt Företaga- reföreningarnas förbund att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar föreningarna medan resultatet av denna arbetsinsats tillfaller SlFU. Den avvisande inställningen från övriga instanser motiveras främst av att nuvarande ordning fungerar väl.

Kritisk mot förslaget är även in:/uslriwrkcl. som för sin del dock före-

Prop. 1977/78:40 80

slår att filialkontoren förs till verkets industriavdelning. Ytterligare några instanser stöder den tanken.

Kommentarerna till utredningens ståndpunkt att föreningarna inte bör bedriva egen kursverksamhet är mycket få. Industriverket stöder princi- piellt den tanken men framhåller samtidigt att föreningarna bör ha möjlig- het att anordna företagsintern utbildningsverksamhet.

4.2.4 Kreditstöd [fortsättningen

4.2.4.l Utredningen

Utredningen framhåller att bilden av småföretagens kapitalförsörjnings- situation är mycket splittrad. Otvivelaktigt har småföretagen som regel lägre soliditet och därmed ett större kreditberoende än större företag. Rent allmänt torde behovet av att stimulera den mindre företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kreditvolym.

Behovet av utvidgning av samhällets kreditstöd bör i första hand kunna tillgodoses genom olika förändringar inom ramen för befintliga stödfor- mer/institut. Det är vidare väsentligt att varje företag får en totalt sett sund finanSiei-ing. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att kreditstöd skall kunna utgå till exempelvis anskaffning av omsättningstillgångar eller marknadsföring och produktutveckling. Kreditstöd bör kunna utgå även för köp av aktier.

För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kredit- stöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör prövas möjligheten att ge statens utvecklingsfond resurser för en utvidgad verk- samhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvestering- ar. Företagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterli- gare fördjupas. Redan i dag har företagarcföreningarna vissa möjligheter att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkor- lig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan lämpligast tillgodoses genom att utvecklingsfonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med särskild högt risktagande och med längre amorteringsanstånd än vad som f. n. är möj- ligt.

För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter och nya före- tag bör föreningarna få möjlighet att med särskilda medel ge villkorliga län till preliminära konsultundersökningar avseende främst produktutveck- ling. Utredningen nämner att det i olika sammanhang under de senaste åren. bl. a. i riksdagsmotioner. har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktut-

Prop. 1977/78:40 8 l

veckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insat- serna ligger så nära företagen som möjligt.

Utredningen föreslår att föreningarna-ts möjlighet är lämna lån till pro- duktutveckling och marknadsföring byggs ut så att föreningarna kan be- vilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid prelimi- nära och förberedande undersökningar av aftärs- eller produktideer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning. cn marknadsanalys eller en patent- barhetsgranskning.

Nuvarande stödmöjligheter med såväl direktlån från föreningarna som alternativt industrigarantilån från statens industriverk bör behållas. Enligt utredningen har direktlånesystcmet den avgörande förtjänsten att företa- gareföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. [ tider med kreditrestriktioner har dessutom föreningarna i många fall visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinstituten att ge risk- krediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utred— ningen att garantilån är att föredra i många fall. Låntagarcn kan genom att utnyttja gt'trantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långiva- re/bank. Garantisystemct ställer också små anspråk på direkt statlig linan— siering. Då fråga är om direktlån till företag inom stödbranscher eller andra b'anscher som fordrar riksöversikt bör samråd ske med industriverket och/eller annat berört centralt organ.

Löptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än som nu sker. alltifrån kortfristiga kredi- ter till ZO-åriga lån. med hänsyn till främst invesleringsobjektens ekono- miska livslängd och skattemässiga avskrivningstid. N_vctablerade företag bör kunna få amorteringsanstånd Linder högst fem år. övriga företag under högst tre år. Det organ som beslutar om stöd bör sålunda få större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen betonar dock att den utökade maximala lånetiden bör utnytt- jas sparsamt och att många lån bör kunna amorteras på avsevärt kortare tid än tio år. En snabb återbetalning av lån ger föreningarna ökade resurser till ny utlåning. De kan därmed stödja fler företag.

Kraven på personliga borgensåtaganden av företagsägaren och denne närstående personer i samband med upplåning bör mildras väsentligt. Som riktlinje bör dock liksom hittills gälla att låntagaren skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid garanteras en viss ekonomisk rörel- sefrihet. Utredningen betonar vikten av att inte för stränga säkerhetskrav tillämpas. vilket skulle motverka syftet med stödet. Frågan om borgens- krav får avgöras från fall till fall av den instans som beslutar om stödet.

Utlåningsräntan för direktlån och garantilån bör enhetligt bestämmas till 3.0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonto. vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas idag. Utredningen påpekar att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter. men är med tanke

6 Riksdagen )977/78. ] .tutnl. Nr40. Bilaga ]

Prop. 1977/78:40 82

på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och direktlån, eftersom valet av stödform annars kunde komma att styras av räntenivåer- na i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utredning.—iför- slaget skulle bankerna som hittills årligen betala in 0.5 % av utestående lånebelopp till staten i förlusttäckningsavgift.

En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd lånegräns för direktlånen i stället för delegering av vissa garantilåne- ärenden. Gränscn för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag bör sålunda höjas från f. n. 300 000 kr. till 500 000 kr. Gränsen bör omprö- vas efter ett par år. Frågan om låneg'äns bör enligt utredningen ses mot bakgrund av bl. a. föreningarnas samarbete med lnvesteringsbanken.

Utredningen förutsätter vidare att garantilånen i fortsättningen får någon form av gynnsam särbehandling i samband med kreditrestriktioner så att småföretagens kreditförsörjning inte försvåras i alltför hög grad i sådana situationer. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbe- handling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditproblcm kan lösas med hjälp av direktlån fran föreningarna. i vissa fall i kombination med lån från lnvesteringsbanken. l anslutning till be- handlingen av kreditstödsfrågorna tar utredningen upp frågan om ett före- tag bör vara berättigat till sådant stöd även om personalens anställnings- förhållanden inte är reglerade med facklig organisation.

Utredningen, som hänvisar till bedömningar av industriverket och till riksdagsbehandling av frågan, anser att företagareförening skulle gå utan— för ramen för gällande ordning om föreningen skulle låta sin kreditbedöm- ning påverkas av miljö- eller avtalsförhållanden. såvida inte dessa är av betydelse för företagets kreditvärdighet.

Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlust- täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina låncförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör föreningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i åren- den avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen överföras från industri- verket till föreningarna.

De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s. k. hotellgaran- tilan. som f. n. åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras på föreningarna.

4.142 Remissyttrandena Utredningens förslag om förbättringar på kreditområdet bemöts i stort positivt av remissinstanserna. Sålunda finner exempelvis fit/Itm'iktigc i riksbanken de synpunkter och förslag, som utredningen i denna del har

Prop. 1977/78z40 83

redovisat i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för den fortsatta verksamheten. Svens/tu kummmt/i'irhttndt't anser det värdefullt om före- ningarna i enlighet mcd förslagen ges ökade möjligheter att utvidga kre- ditstödet och att därvid i viss utsträckning höja risknivån. inte minst med hänsyn till stödets syfte att utgöra ett komplement till det ordinarie kredit- väsendet.

Utredningens uppfattning av samhällets kreditstöd bör förmedlas inom ramen för befintliga stödformer och att reglerna för kreditstt'idberättigat'le åtgärder bör ges en mer generell utformning mottas positivt av nära nog samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Lt) ställer sig dock kritiskt till förslaget om lån för köp av aktier. Några instanser. bl.a. c.t'lmrtrt'idcl. STU och .x'tulcnx llll'('('/t'[ill_t,'.t_'/itlltl uppehåller sig särskilt vid frågan om stöd till tnarknadsinvesteringar. Exportrådet anser det vara: "i hög grad önskVärt med en fond för direktlån till mindre och medelstora företag. villkorliga lån avsedda för marknadsinvesteringar i utlandet". STU anser att lånebehovet bör kunna tillgodoses genom införandet av någon typ av villkorliga projektbundna lån. Utvecklingsfonden anser för sin del att sådana lån i fortsättningen bör kunna administreras av fonden.

Utredningens förslag som speciellt syftar till att stimulera nyetableringar röner särskilt intresse hos flera remissinstanser. bl. a. SHI()/lntln.ttri/Tir- bnntlt't/SA F/FttIni/jtf/i'iretagunx_fi'ircning. lt'inxxlyrt'lxt'n i I-"iix/c'rin:tlt'nx län samt Gött'huryx- (N'/l Bohus lundxtingxkutnmun.

SHlO/lndustriförbundet/SAF/Familjeföretagens förening föreslår att särskilda "etableringslån” på 50 000 kr. bör införas. Lånen föreslås kunna 'ara amorteringsfria upp till fem år och löpa med långa återbetalningstider. Länsstyrelsen och landstinget anser att lån i samband med nyetableringar bör kunna utgå på i princip samma villkor som gäller för lokaliseringslån.

Utredningens förslag om lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för preliminära undersökningar på bl. a. produktutvecklingsområdet stöds ge- nomgående av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. Bl. a. industriverket och statens titrct-klitzgxl'und förordar dock att stödet bör lämnas som bidrag i stället för som lån. Skälet härtill anges vara det tidskrävande uppföljningsarbetet.

Förslaget om att nuvarande ordning med såväl direktlån från företaga- reföreningarna som lånegarantier från industriverket bör bchallas vinner stöd hos nära nog samtliga instanser. RR l" anser dock att endast lånega- rantiformen bör behållas framöver. Några avgörande argument för att direktlån skall kunna lämnas vid sidan av ga 'antilån har RRV inte funnit. RRV pekar bl. a. på garantilånens fördelar i fråga om administration. Om direktlån likväl behålls bör någon form av samordnad låneadministration eftersträvas. Vidare förordar några remissinstanser. däribland Företaga- rqföreningarnus förbund samt ett antal_li'iretagareföreningur och [iinxsty- ' relser. att vissa beslut om garantilån delegeras till regionalt organ.

Några instanser. bl. a. flit/IM"ll'il't'l'Å't'I. _lit/lnn'iktigu i riksbanken och

Prop. 1977/78:40 84

.S'renska spar/)(:tzk.t;fi'ireizitigeti. har synpunkter på utredningens tanke- gångar att garantilån regelmässigt bör kunna undantas från bestämmelser- na om utlåningstak för bankerna i samband med kreditrestriktioner. lndu- striverket ställer sig positivt till en sådan ordning. Fullmäktige i riksbanken och sparbanksföreningen avvisar bestämt tanken. Sålunda anför fullmäkti- ge i riksbanken bl. a. att: "'likviditets- och kassakvotssystemen är gene- rella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Något un- dantag har heller aldrig gjorts. ehuru krav därpå framställts i olika sam- manhang. Gjordes undantag skulle ytterst svårhanterliga gränsdragnings- problem uppkomma. Det kan nämligen knappast hävdas att industrigaran- tilånen är så angelägna. att de ensamma skulle få utgöra undantag. Grund torde nämligen saknas för den allmänna bedömningen. att de lån. i vilkas förberedelser en företagareförening engagerat sig. är mer betydcsefulla för svensk ekonomi än många andra län. Gjordes vidare undantag för stora områden av krediter. skulle instrumentens effektivitet försvagas".

Förslag om mer flexibla löptider för direktlån och garantilån hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet remissinstanser. Några instanser bl. a. Svenska lmnkjt'iiruningen/PK—bunken och Sveriges_ft'irc'ningx/mnkt'rx ji'irhund understryker dock utredningens uppfattning att längre lånetider än tio år bör förekomma endast i undantagsfall. Föreningsbankernas förbttnd anser dessutom att det är lämpligt att behålla den nuvarande maximigrän- sen på tio år för garantilånen.

Utredningens förslag att kraven på företagsägare och denne närstående personer att åtaga sig borgensansvar bör mildras väsentligt vinner stöd hos en bred remissopinion. Spathanks/iireningen framhåller att om alltför stränga säkerhetskrav tillämpas så motverkas syftet med stödet. En lik- nande uppfattning företräds av Sveriges ji'ireningx/mnkerx _li'irlmnd. som anför att borgen gör bäst nytta om den tillämpas i rimlig proportion till förmåga. Vä.vternurr/unds_li'iretugurqfi'irening framhåller i sammanhanget behovet av centrala regler eller anvisningar för hur begränsningen av borgenskraven får utformas. Föreningen påpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan uppfattas som en orättvisa bland företagen. 1.0 är tveksam till förslaget. Enligt LO skulle man kunna tänka sig ett villkorat bm'gensansvar. dvs. personlig borgen skulle gälla om företagaren inte uppfyller vissa specificerade villkor. Även Företag::rq/i'iraningarnux _li'ir- hund och några företugnrqfi'irt'ningur anser att ett system med villkorat borgensansvar bör övervägas.

Utredningens förslag att räntenivån för direktlån och garantilån bör knytas till diskontot och bestämmas till 3.0 procentenheter över denna nivå möts av olika uppfattningar hos det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del. .

Positiva till förslaget är bl. a. SHIO/lndustri/i'irbunder/SA['i/l-"uminq/ii- retagens förening.

Svenska [unik/öreningen/PK-hunkcn. Sveriges ji'ircningxlmnkt'rx 'l'ör-

Prop. 1977/78:40 85

hund. i/n/tmtrivw-kvt och ytterligare några instanser. bl. a. (it'itclmrgs' m-lz Bnhnx länsförringarq/Fir'ening anser att räntan för garantilånen bör sättas högre än enligt utredningens förslag Svenska bankföreningen/PK-banken förordar sålunda 3.5 procentenheter över diskontot och motiverar detta med att garantilånen är betydligt mer arbetskrävande för bankerna än industriutlåning i allmänhet. Bankl'öreningen/PK-banken anser vidare att det vore olämpligt att fastställa räntenivän i låneförfattningen. eftersom man i en förordning inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstituten och deras kunder. En liknande uppfattning framförs av bl. a. Svenska sparbanksföreningen. som "framhåller att räntan liksom hittills bör regleras i avtal mellan staten och kreditinstituten. Göteborgs och Bohus läns före- tagareförening anser att räntan bör höjas med I procentenhet. bl. a. av det skälet att det därvid enligt föreningen skille bli lättare att placera garantilån i bankerna. Industriverket påpekar att de flesta företag är beredda att betala en något högre ränta för garantilån inför risken att inte alls erhålla lån för en lönsam investering."

Förslaget att gränsen för föreningarnas direktlån till varje enskilt företag bör höjas till 500 000 kr. stöds genomgående av remissinstanserna. Sålun- da framhåller bl. a. Flertaletjö'rcragurq/k'ireningar att ökade kostnader för byggnader och maskiner m. m. motiverar en höjning. Decenrrulixwings-nl- redningen godtar den föreslagna lånegränsen på 500 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Beloppsgränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlanestödet — i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höjningar av lånegränsen finns det enligt decentraliseringsutredningen förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta i samtliga direktlåneärenden. In- i"usIeringsbunkwt framhåller att höjningen kommer att innebära en väsent- lig förbättring av föreningarnas möjligheter att tillgodose de mindre företa— gens lånebehov. 1nvesteringsbanken anför vidare att banken är beredd att fortsätta och fördjupa samarbetet med föreningarna i fråga om de s. k. kombinationslånen. Samtidigt ställer sig banken kritisk till att direktlån-en även i fortsättningen finansieras enbart med budgetmedel och anför: "En nackdel med detta är att anslagens storlek mera torde avspegla det statsfi- nansiella läget än föreningarnas och därmed de mindre och medelstora företagens behov av riskvilligt lånekapital. Bankens uppfattning är att erforderliga lånemedel bör ställas till föreningarnas förfogande via den existerande kapitalmarknaden och ställer sig beredd att medverka härvid- lag".

Utredningens förslag att föreningarna i fortsättningen bör få sitta låne- förluster täckta genom årliga statliga bidrag kritiseras av några remissin- stanser. SpurhunÅs;]fircnintw/i erinrar om att detta system ställer stora anspråk på den enskilda företagareföreningens likviditet. Förutugnrvjöru- ningar/mrförbund anser det vara en fördel om föreningarna själva dispo-

Prop. l977/78z40 86

nerar förlusttäekningsmedel. Detta bidrar enligt förbundet till en väl av- vägd riskprövning. "Eftersom föreningarna har fått det stora förtroendet att låna upp ansengliga belopp av staten utan några som helst säkerheter. borde de även ha förtroendet att förvalta egna förlusttäckningsmedel". inför förbundet. som föreslår att föreningarna bör få sig tilldelade förlust- täckningsmedel motsvarande i stort en fördubbling av de genomsnittliga nuvarande förlusterna per år. dvs. 4 %. SHIO/lndttstriförlmndet/SAFl ["a/nil/"e/i'irelagens förening och nära nog samtliga _löretagare/i'ireningur ansluter sig till förbundets förslag.

Utredningens förslag att beslutanderätten beträffande mindre bidrags- belopp till energibesparande åtgärder liksom beredning av ärenden om s. k. hotellgarantilån bör överföras till föreningarna tillstyrks eller godtas av det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i dessa frågor. Beträffande den förstnämnda typen av ärenden framhåller .S'HIO/ Induslrifi'irhnnder/SAF/Funtil/"eli'irelagensji'irening att detta ligger i linje med förslaget att decentralisera beslutsfattandet till de enskilda förening- arna i ärenden av rutinkaraktär.

I fråga om förvaltningen av hotellgarantilånen anförjul/namnge :" riks- banken att banken även i fortsättningen är intresserad av att handha förvaltningen men inte vill motsätta sig ett överförande om detta skttlle visa sig vara lämpligt. If'ärmlands läns _r'öretugureförening vill inte mot- sätta sig den föreslagna överföringen men anser det principiellt felaktigt att föreningarna på detta sätt får ytterligare en utvidgning av målgruppen.

En liknande uppfattning framförs av Göteborgs uelt Bohus läns/ören:— gara/i'irening som anser att denna typ av serviceföretag först senare bör införas bland föreningarnas kreditkunder.

4.3.5 F:"iretugur'q/i'irern'ngarnus resurshehm' m. m.

4.2.5.l Utredningen

Företagareföreningarnas resurser i form av personal. tillgång till central service samt lånemedel behöver enligt utredningen förstärkas väsentligt under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att föreningar- na redan med nuvarande verksamhet inte har fullt tillräckliga resuerser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyetablering och bidra till en effektiv underleveransförmedling. dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dels de föreslagna förändringarna i låneverk- samheten.

En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av föreningar- nas administrativa resurser fram till början av 1980-talet, motsvarande en personalökning med ca 400 anställda.

Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att såväl staten som resp. landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbe- hovet.

Prop. 1977/73:40 87

Behovet av utökade statliga lånemedel kommer att accentueras av bl. a. den höjda dirketlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorteringsan- stånd. Medlen för förlusttäckning katt kotttnta att behöva utökas på längre sikt.

Resurserna för central service till föreningarna bör enligt utredningen ökas i lägst samma takt som utvidgningen av föreningarnas cgtta resurser.

DC statliga bidragen till föreningarnas lönekostnader och övrig admini- stration bör anvisas under en attslag i stället för som nu under tre anslag.

4.2.5.2 Remissyttrandena Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna maste tillföras ytterligare resurser i form av lånentedel nt. m. och personal för att kttnna fullfölja sitta nuvarande. och inte minst sina kommande. uppgifter. Ett stort antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstakten. Andra remissinstanser säger sig lta svart att ta ställning till omfattningen av resursbehovet. RRV anser att ställning inte bör tas ännu till den föreslagna uthyggnads- takten av föreningarnas resurser tttan att denna fråga prövas successivt allteftersom erfarenheter fås av den nya inriktningen av verksamheten. Industriverket betonar att expansionen i de enskilda föreningarna bör bestämmas utifrån de förhållanden som råder i resp. lätt. exempelvis när det gäller öwigt utbud av service. företagstäthet m. m. Verket förordat att målsättningen bör vara att föreningarna på sikt ltar resurser i minst den omfattning som utredningen föreslär.

Lundstingsfi'n'lmnder är inte berett att tillstyrka förslaget om en fördub- bling av resurserna under de närmaste fem åren. Vad som kan avdelas bör enligt förbundet avgöras vid direkta överläggningar mellan stat och lands- ting. I det sammanhanget kan även större tillskott ätt vad utredningen har förutsatt behöva övervägas.

SHlO/lndttstrl/Firlnutdei/SA F/Fnntiljeji'iremgens _fi'irening anser att det är tveksamt om en fördubbling på personalsidan är lämplig eller ens möjlig att genomföra på så kort tid med hänsyn till de tttbildningsinsatser som måste bli nödvändiga. Föreningarna kan knappast hinna med att anställa och utbilda ny personal i den utsträckningen. santtidigt som de cttligt planerna skall utöka verksamheten så pass kraftigt. Det väsentliga är att tillräckliga resurser ställs till föreningarnas förfogande. för att dessa skall kttntta Växa på ett balanserat sätt i harmoni med expansionen i verksam- heten. Stor frihet bör därvid lämnas åt föreningarna att själva avgöra om de vill anställa ytterligare personal eller köpa tjättster på konsultbasis. bl. a. fran branschorganisationer med speciell sakkunskap ittotn det aktuella området.

Jämtlands läns_lk'iremgure/i'irening betonar att utökningen av förening— arnas kapacitet i första rummet måste inrikta sig på en utökning av de kvalitativa insatserna och i andra hand på de kvantitativa insaterna.

Prop. 1977/78:40 88

När det gäller fördelningen av resurser på olika län menar flera remissin- stanser. bl. a. Företagarcfh'ireningarnas förband. Västernorrlands. Jämt- lands och Gotlands läns företagardärening ett antal länsstyrelser samt Göteborgs och Bohus läns landsting att det är synnerligen viktigt att grunder för fördelningen av företagareföreningarnas anslag fastställs. Med hänvisning till industriverkets nuvarande huvudsakliga fördelningsgrund — antalet industriföretag inom länet anförs bl. a. att kraven på insatser inom industrifattiga län torde vara väsentligt högre än inom industririka län. Å andra sidan framhåller företagareföreningen i Stockholms län som betjänar en förhållandevis företagstät region. sina otillräckliga resurser.

Några instanser påpekar i sammanhanget att grunder för fördelningen av medelstillskott från stat resp. landsting saknas i utredningsförslaget.

Beträffande förslaget om att även den centrala servicen till föreningarna bör förstärkas framhåller några instanser. bl. a. länsstyrelsen [ Jt'inkäpings län. att resursespansionen i första hand bör ske: "på fältet och inte centralt".

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del. däribland industrivar- kat och ett flertalföretagaref/?)"reningar. tillstyrker genomgående förslaget att de statliga bidragen till föreningarna bör anvisas i princip endast under ett anslag och kalenderårsvis.

] anslutning till behandlingen av förslaget om ny anslagskonstruktion framhåller bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och Östargätlands läns landsting att det skulle vara en fördel om de ekonomiska bidragen från staten överslztgsmässigt kunde preciseras för mer än ett budgetår i taget. Länsstyrelsen påpekar även att de nya stiftelserna — liksom även lands- tingens ekonomiska planering i dc kortsiktiga perspektivet underlättas om de statliga bidragen avsågs gälla för kalenderår. sammanfallande med såväl företagareföreningarnas som landstingens räkenskapsår. Även Stockholms länsjärvtagarelät-aning anser att man bör eftersträva att över- gå till flerårsplancr för de näringspolitiska insatserna både på det centrala och det regionala planet. Landstingsji'irhmnlct anser att en ramstyrning behövs. Den kan ske genom de beslut om flerårsprogram som stat och resp. landsting gemensamt fattar. Ekonomiska medel bör lämpligen kunna anvisas för ett år i taget. samtidigt som huvudmännen garanterar en viss miniminivå för de två närmast följande åren.

4 .2 .6 Företagarqfärt'ningarna.? framtida organisation

4.2.6.l Utredningen

Vid överväganden ont lämplig organisationsform för företagareförening- arna måste utgångspunkten enligt utredningen vara den funktion som föreningarna skall ha i framtiden. Verksamheten skall avgöra organisa- tionsfornten och inte tvärtom.

Ställningen som organ för samhällets närings- och regionalpolitik medför

Prop. 1977/78z40 89

att föreningarna måste uppfylla vissa krav från samhällets sida. Samhället måste ha möjlighet att enkelt och effektivt påverka och följa upp verksam- heten samt att lägga ut de program som påkallas av närings- och regional- politiska skäl. Det är emellertid angeläget att föreningarna inom denna ram har stor självständighet och beslutsansvar att lägga upp och genomföra olika insatser och åtgärder. I princip bör kontrollen att programmen följs ske genom revision i efterhand. Det är vidare av stor vikt att verksamheten organiseras med sådan flexibilitet att handläggning kan ske snabbt och risken för onödig byråkratisering nedbringas. Detta får dock inte medföra att kravet på rättssäkerhet efterges. trtan man måste samtidigt sträva efter att åstadkomma någorlunda likformig hantering av ärendena samt hög och jämn kvalitet på verksamheten.

Bl. a. framhåller utredningen att- nagon form av fast organisatorisk an- knytning måste frnnas till den mindre företagssamhcten för att man därige- nom skall kunna bibehålla kontaktvägarna och upprätthålla den good-will ft'fn'eningarna åtnjuter hos företagen. Detta betraktar utredningen som mycket angeläget eftersom man annars försämrar möjligheterna att på ett effektivt sätt nå ut till företagen med de olika stöd— och utvecklingsinsat— serna.

Vidare förutsätter utredningen att landstingen även i framtiden tillskju- ter finansiella resurser till föreningarna.

En grundläggande svaghet med den nuvarande organisationsformen är enligt utredningen att en ekonomisk förening principiellt skall vara koope- rativ och inriktad på att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. En strikt tillämpning av lagen ( 1951:308 ) om ekonomiska föreningar skulle alltså innebära att de som söker medlemskap enbart av intresse att stödja föreningens verksamhet inte skulle kunna accepteras som medlemmar och att verksamheten uteslutande skulle inriktas på medlemmarnas bästa. Det är uppenbart att verksamheten i den framtida organisationen liksom f. n. i praktiken måste gå utanför föreningslagens ram. Rent formellt ter det sig otillfredsställande att samhället sanktionerar ekonomiska föreningar med verksamhet som direkt strider mot grundtanken i föreningslagen.

Andra nackdelar än formella följer också av föreningsformen. En nä- ringspolitisk basorganisation måste ha inriktning på samtliga företag i målgruppen. dvs. de mindre och medelstora företagen. Så länge en del av dessa företag står utanför föreningarna genom att de inte är medlemmar finns inbyggda risker för konfliktsituationer. Åtminstone teoretiskt kan den situationen uppkomma att en förening i sin stödjande verksamhet måste välja mellan ett medlemsföretag och ett annat företag med ungefär samma behov och förutsättningar. Risken för konfliktsituationer av nu nämnt slag ökar i den mån föreningarna får utökade uppgifter med visst inslag av myndighetsutövning. Oavsett detta framstår det också som otill- fredsställande att vissa företag deltar medan andra står utanför den regio— nala näringspolitiska organisationen.

Prop. 1977/78z40 90

Med föreningsformen följer vidare olägenheten att samhället kan sakna medel att fullt tillfredsställande påverka och följa tipp verksamheten.

Eftersom det också vid en förutsättningslös granskning står klart att föreningsformen inte uppfyller de krav på möjligheter till styrning som rimligen måste ställas på en basorganisation för samhällets regional- och näringspolitik. måste slutsatsen bli att en lämpligare organisatiortsform bör övervägas. En sådan orgt'rnisationsform bör då byggas upp bl. a. med den viktiga utgångspunkten att hela det samlade näringslivet i regionen ges tillfälle att påverka och besluta om verksamhetsinriktning och genomfö-- randet av olika projekt.

Mot den bakgrunden förordar utredningen — efter att ha analyserat för— och nackdelar av myndighets—. aktiebolags- resp. stiftelseformen — att företagareföreningarna upplöses och ombildas till stiftelser med staten och resp. landstingskommun eller. i förekommande fall kommun utanför landsting. som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelseformen sktrlle enligt utredningen i viss mån kunna ses som en formell anpassning till de faktiska föri'tndringar som redan har ägt rum. Frågan om huvudman- naskap hör enligt utredningen nära ihop med finansieringsfrägan. eftersom ett åtagande att vara stiftare naturligen bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten. i praktiken torde därmed knappast annan part än stat och landsting. samt i förekommande fall kommun utanför landsting. vara aktuell. Detta torde enligt utredningen inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare. t. ex. från kommunerna. eller genom egen verksamhet. Insatser från andra än här angivna huvudmän av sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap är det dock inte realistiskt att tänka sig. Den organisatoriska anknytningen till näringslivet eller andra intressenter får i stället tillgodoses i huvudsak via styrelsere- presentation. Stiftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvudmän- nen. De bör inom de övergripande ramar som stiftarna fastställer själva bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. I sammanhanget framhåller utredningen vikten av att föreningarna ges möj- lighet till en långsiktig planering. Utredningen anser det därför vara lämp- ligt att stiftelserna årligen anger sina intentioner för den närmaste treårspe- rioden. Man får därmed en "rullande treårsbudget" med årlig anslagsgiv- ning. vilken förutsetts i huvudsak ansluta till treårsplanen. Med hänsyn till bl. a. föreningarnas good-will bör ordet '”företagareförening” ingå i stiftel- sernas namn. De föreslås bli benämnda "Stiftelsen företagareföreningen i X-län".

Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamö- ter. l styrelsen bör företrädare för huvudmännens eller i varje fall för samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmän- nen bör ingå företrädare för primärkommunerna. för företagarorganisatio— ner samt för centrala fackliga organisationer (LO och TCO). Landshöv- dingen bör ingå bland de statliga representanterna. Dessa bör utses av

Prop. 1977/78140 91

regeringen (eller industriverket) och övriga ledamöter av landstinget. Ut- redningen redovisar två modeller för val av företrädarna för intressegrup- per. en där landstinget i princip är bundet till förslag från intresseorganisa- tionerna och en där landstinget är mer obundet. Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller att önskemålet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet —-såväl företagsägare som an- ställda troligen bäst torde tillgodoses i förstnämnda modell. Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalfö- reträdare utses om avtal härom träffas efter förslag från arbetstagarorgani- sation som är företrädd hos föreningen .Personalföreträdaren bör ha sam- ma befogenheter som personalföretrå'tdare i statlig myndighets styrelse.

Även ftn'tsättningsvis bör enligt utredningen enskilda eller företrädare för olika intressentgrupper ges tillfäll * att årligen vid ett årsmöte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelsc. lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan naturligtvis ett sådant möte dock inte få.

Något nytt centralt organ bör inte skapas som forum för samråd mellan huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom att landstingen får representation i industriverkets styrelse.

Industriverket bör även i fortsättningen ha det grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna. "

Om de nuvarande föreningarna upplöses upphör den formella grunden för Företagareföreningarnas förbunds verksamhet. Avgörande för frågan om ett fristående organ — ett ombildat förbund skall finnas i fortsättning— en blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om stiftarna medger att resurser får tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera indtrstriverkets centrala service till stiftelserna.

Den nya organisztionen föreslås gälla fr. o. m. I juli 1978.

41.61 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att ombilda företagareföreningarna till stiftelser. Bland företagareföreningarna tillstyrker eller godtar ca 20 föreningar för— slaget.

l.amlstings/i'irlmndct t. ex. delar sålunda uppfattningen att verksamhe- ten i framtiden bör bedrivas helt i samhällets regi. 0rganisationsformen ekonomisk förening är av det skälet olämpligt. ”I stället bör man välja stiftelseformen. som ger ett delat ansvar åt stat och landsting. På så sätt kan man nå balans mellan riksintressen och regionala intressen och på samma gång sla vakt om flexibiliteten och snabbheten i besluten". anför förbundet.

Enligt statskontoret är den föreslagna organisationsformen en förbätt- ring. eftersom den klarare ger uttryck för samhällets reella inflytande över

Prop. 1977/78z40 92

företagareföreningarna. Detta är särskilt viktigt om man planerar att kraf- tigt bygga ut företagareföreningarnas resurser.

TCO anser att utredningens förslag att omforma företagareföreningarna till stiftelser vara en nödvändig åtgärd om den nya organisationen skall kunna fungera som ett regionalt näringspolitiskt organ.

Exportrådet instämmer i att stiftelseformen förefaller mest ändamålsen- lig för att den planerade verksamheten skall kunna genomföras.

SHIO/Industriförbtuzdet/SAF/FarrziljejTiretage/zs förening tar inte ut- tryckligen ställning men framhåller att fördelarna med stiftelseformen är många.

Bl. a. ett par företagartföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat sig för att föreningsformen bibehålls. Göteborgs och Bohus läns ji'iretagareftjirening anser att myndighet och stiftelse är likvärdiga organi- sationsformer. Föreningen kan även tänka sig att företagareföreningen ombildas till rent landstingsorgan.

Strftelseatredningen ochföretagare/äreningen [ Kalmar län anser att aktiebolagsformen är att föredra framför stiftelseformen. Stiftelscutred- ningen framhåller bl. a. att oklarhet råder om de offentligrättsliga stiftel- sernas rättsställning. lnnan stiftelseutredningen. som har i uppdrag att bl. a. undanröja denna oklarhet i viktiga delar. har fullgjort sitt uppdrag finns skäl att iaktta återhållsamhet i fråga om att bilda nya offentligrättsliga stiftelser på områden där annan organisationsform i och för sig är lämplig.

Förslaget om huvudmannaskap och finansiering beträffande stiftelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Sålunda tillstyrks förslaget av bl. a. industriverket. Landstings/Firma:det och Fo"- reItigareläreningarnas _lärhttnd.

'I'CO anser emellertid att övervägande skäl talar för att endast staten blir huvudman för de nya stiftelserna. Även L() uttrycker viss tveksamhet till förslaget och anför att även om en mer förutsättningslös prövning hade givit vid handen att en renodlad statlig stiftelse hade varit att föredra av både principiella och praktiska skäl så vill LO därförinte motsätta sig att även landstingen ingår som huvudmän.

Svens/(a kommtmjärhandet finner visserligen att det finns skäl som talar för att föreningarna ges ett renodlat statligt huvudmannaskap och direkt underställs industriverket. Eftersom samhällets näringspolitiska insatser är så omfattande och berör stat och kommun på såväl regional nivå som lokal nivå finns å andra sidan starka skäl som talar för ett delat statligt. landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Den nä- ringspolitiska situationen varierar från län till län. Formerna för huvud- mannaskapet måste därför enligt förbundets mening prövas förutsätt- ningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter däribland kommunerna. Styrelsen Vill förorda detta alternativ.

Stockholms läns landsting förordar att endast landstingen blir huvud- man.

Prop. l977/78:40 93

Malmö kommun påpekar att utredningen inte närmare har diskuterat frågan om ställningen för de kommuner som inte är med i landsting. Kommunen framhåller att dessa kommuners förhållande till stiftelserna närmare bör klarläggas.

Ett stort antal remissinstanser bl, a. Industriverket. Srt'nsk imlns/ri/i'iro- ning. SHl(_)/llulustri/i'irlmnder/SA F/Funiilj'tfliii'utagens_li'irt'ning samt flera länsstyrolsw' och.li'irctagai'q/å'irarzingar aVVisar eller ställer sig tveksamma till utredningens förslag i namnfrågan. Kritiken gär genomgående ut på att det föreslagna namnet utgör en falsk varubeteckning eftersom det ger den oinvigde en känsla av att ha att göra med en förening där medlemmarna pä stämma har beslutanderätt. vilket alltså ej är fallet. Det torde därför vara bättre med ett nanm som speglar föreningarnas verksamhet och samtidigt ger antydan om att föreningarna är en organisation i vilken samhället har huvudintresset. Ett flertal namnförslag läggs fram av remissinstanserna.

Utredningens förslag beträffande stiftelsernas styrelsers storlek. sam- mansättning och utseende mottas på skiftande sätt av remissinstanserna.

Bl. a. SHIO/IntlusIri/i'irblm(let/SA F/Familiq/i'irctagcns_fi'iruning ochji'i— retagarq/Firwringarnasjiirlmntl tillstyrker förslaget att antalet ledamöter i styrelsen skall vara normalt högst elva ledamöter. Flera remissinstanser. bl. a. ett antal länsslyra/scr och landsting, däribland Länsstyrolst'n i Kris— tianstads län, Kristianstmls läns landsting. .r'l-lalnu'i/ms läns landsting samt Malmö kommun anser däremot att styrelsen skall uppgå till tretton perso— ner. Industriverket. Gotlands läns ji'irt'tagarLf/i'irt'ning, Jämtlands läns ji")- ratagarq/i'ironing. L(') och ytterligare några instanser föreslär att styrelse- ledamöternas antal bör begränsas till nio ledamöter. .S'tot'ltholms läns j;";— retagare/ärming anser att antalet styrelseledamöter bör uppgå till sjutton personer.

SHIO/lndnstri/ifirlmnder/SAF/Famiqu/i'iretagwnsjärv/ring fram håller att elva ledamöter är en lämplig normalstorlek, men att näringslivet bör vara företrätt med ytterligare en ledamot. Denna bör i så fall. anför organisa- tionerna. ta den plats som utredningen avsett för Kommunförbundet." Vi har ej funnit att utredningen tillräckligt motiverat varför denna organisa- tion skulle vara representerad. Principen att förbund av lokala organ skall linnas representerade inom de centrala organen är ej heller i övrigt allmänt accepterad.

Styrelsen skulle då utses enligt följande:

Regeringen utser två ledamöter. varav en är landshövdingen i länet. Landstinget utser Ira ledamöter. och noterar valet av fyra ledamöter från de organisationer som representerar målgruppen. dvs. de mindre och medelstora företagen i länet (SHlO, SAF. handels- kamrarna i samarbete med lndustriförbundet)

Prop. 1977/78:40 94

trä ledamöter från fackliga centralorganisationer.

Olika regioner har olika näringslivsstruktur. (. es". storstadsområden med inslag av glesbygd. ] sådana fall bör en allsidig representation från olika delar av regionen tillförsäkras genom att styrelsen kan utökas utöver ll ledamöter. Detta kan exempelvis möjliggöras genom att styrelsen får rätt att själv utse ytterligare medlemmar (kooptcring)."

L() vänder sig mot förslaget att landstingen skall utse det stora llertalet ledamöter. Eftersom stiftelserna till den helt dominerande delen bör ses som verkställande organ för den statliga näringspolitiken'förefaller den före— slagna ordningen underlig enligt l.0:s mening.

Enligt l_.() bör stiftelsernas styrelser ha nio ledamöter med majoritet för samhälIsrepresentanterna. vilket överensstämmer med nuvarande regler. Av de fem samhällsrepresentanterna bör två utses av regeringen och tre av landstinget. Övriga fyra ledamöter bör utses av regeringen varav två på förslag från 1.0 och TCO och två på förslag av företagareorganisationerna. Med detta förslag får man alltså enligt 1.0 en något mindre styrelse. en majoritet för samhällsrepresentanterna. lika antal ledamöter nominerade av löntagarorganisationer och företagareorganisationer samt slutligen en majoritet av ledamöter utsedda av staten.

Industriverket pavisar ett annat alternativ där huvudmännen dels var för sig utser vissa ledamöter. dels gemensamt utser övriga enligt följande:

Huvudmannen/staten utser tva ledamöter. varav den ene skall vara landshövdingen (eller den regeringen förordnar)

Huvudmannen/landstinget utser tvä ledamöter. varav en ledamot efter förslag från Svenska kom- munförbundet (Iänstwdelningen)

Huvudmännen gemensamt utser övriga ledamöter. varav två efter förslag från central facklig huvud- organisation (LO och TCO) samt tre ledamöter efter förslag från berörda näringslivsorganisationer.

Beträffande nomineringsrätten anser [_antlsringt/In-i'nnnlut att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbundet ett ansvar för de politiska partierna att se till att olika intressen blir företrädda. Samtidigt slår man fast att inllytandet över utvecklingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna.

'I'('() kräver med bestämdhet att den nu 'arande ordningen med en självständig nomineringsrätt för TCO bibehålles och anför: "Sedan l975 har TCO och LO representanter i företagareföreningarmts styrelser. De fackliga representanterna utses formellt av regeringen. Tidigare hade de fackliga centralorganisationerna även en självständig nomineringsrätt till

Prop. l977/78z40 95

respektive länsstyrelse. Från och med 1977 har dock LO och TCO mist denna rätt. I stället gavs landstingen i uppgift att utse ledamöter till läns- styrelserna. Bland dessa skulle även återfinnas ledamöter med erfarenhe- ter från arbetsmarknaden. Det praktiska resultatet av den nya ordningen har blivit att av de 14 personer som tidigare var ledamöter—i länsstyrelserna blev endast 5 åter-valda. De valdes emellertid som företrädare för visst parti, ej som facklig representant. TCO måste därför konstatera att utred- ningens bedömning att båda modellerna skulle leda till likartat resultat är felaktig".

SHIO/Intlttstrl/i'it'lntn(lut/SAFlFamiljtj/J'it't'tagt'tts _lå'irt'nittu föreslär yl— tcrligare ett alternativ och anför att i valet mellan utredningens bägge modeller är den enligt vilken landstinget (som huvudman) är bundet av formella förslag från intresseorganisationerna. deti som bäst garanterar organisationernas representation inorn stiftelserna. (')rganisationcrna re— kommenderar emellertid ett annat alternativ, nämligen "att det skall an- komma på organisationcrna att direkt utse sina styrelseledamötcr. F.tt dylikt valförft'n't'inde ansluter sig ocksa till de former som varit brukliga vid tidigare val på föreningsstämmor".

Flt'rtalt't _li'irotagat'a/fit't-ningar och länsstyrt'lst't' samt nägra lanc/sting förordnar den modell som innebär att landstingen i praktiken blir bundna av förslag från näringslivsorganisationer. Den andra modellen l'i'irespråkas av dcjlt'sta lamlstitlgt'n Samt nägra ji'irt'tagarq/i'irt'ningar och lt'insstrrt'l- .tt'l'.

Några instanser. bl. a. ett antal 'lilll't'fllydI'q/i'll't'lllllytll' understryker att möjlighet måste finnas för personer med professionellt företagskunnande att inga i styrelserna.

Flera instanser. bl. a. TCO framhi'tller med hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare tid att det skall vara en rätt för perso— nalt'öreträdare att ingå i styrelsen.

Lam/stings/i'ir/mntlot OCh [lalla/als läns _lo'rt'taga/'(j/i'irc'ning ifri'tgt'tsätter att landshövdingen normalt skall vara självskriven som ledamot i styrel- sen.

Ett stort antal remissinstanser däribland in:/ttstrirurlct och SHIOl/ncln- A"ll'llt'it'httntlet/SA I'll"?!HIililj/i'iratagans _li'irt'ning delar utredningens tipp- fattning att något nytt organ för samråd mellan stiftarna inte behöver inrättas. Det samråd som kan erfordras exempelvis när det gäller resurs- frågor. programutformning m. m. bör enligt industriverket kunna äga rttm i stiftelser—nas styrelser eller genom direktkontakt mellan industriverket och resp. landsting.

LU'I(l-Ylins'xfi'irlnualot framhåller att: "lösningen med dubbelt huvud- mannaskap och den enskilda organisationsformen maste rimligen få till konsekvens. att inget statligt centralt organ kan ge direktiv för verksam- heten eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Däremot är det nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och re—

Prop. 1977/78:40 96

surstilldelning. samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är av den karaktären att de kan läggas på departementsnivå. och da naturligen pä industridepartementet. Skall staten dessutom svara för central service till stiftelserna. är industriverket det mest näraliggande alternativet.

För landstingens del är det självklart att intressebevakningen sköts av landstingsförbundet. som också företräder de tre primärkommunerna med landstingsuppgifter. Det kan heller inte uteslutas att förbundet tar på sig att svara för viss central service. Särskilt bör därvid pekas på de centrala arbetsgivarefunktionerna. bland annat avtalsförhandlingar".

Företagard'öreningarnas förbund är emellertid av den bestämda upp- fattningen att det. oavsett organisationsform. även i fortsättningen finns behov av ett fristående serviceorgan för erfarenhetsutbyte och samråd mellan länsorganen.

Nära nog .vumtligu ji'iralagarq/öreningar och bl. a. SHIO/Imt'lmtri/Iir- bundet/SA F/Fumiqu/b'relagarnasförening anser dock att en samorganisa- tion för de enskilda stiftelserna i princip motsvarande Företagareförening- arnas förbund här vore av värde. .

Bl. a. några förelagurdi'ireningur och länszviyrelxer anser det vara na- turligast att de nya stiftelserna börjar sin verksamhet först den 1 januari 1979 i stället för den 1 juli 1978 som utredningen föreslär. Stiftelsernas första verksamhetsår skulle då sammanfalla med kalenderäret. vilket dessa instanser anser vara en fördel. Dessutom skapas ytterligare tidsutrymme för genomförandet av organisationsförändringarna.

5. Rapporten (SIND l975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk

5.1 Inledning

] uppgifterna för industriverket ingår att främja utbildning av företagare och anställda i näringslivet.

Vid verkets enhet för företagsutveekling SlFU bedrivs en omfattan- de kursverksamhet. Kurserna är huvudsakligen av fortbildningskaraktär. De riktar sig främst till de mindre och medelstora företagen. Kursdeltagar- na kommer emellertid också från den offentliga sektorn. Tonvikten i verk- samheten ligger på de tekniska och ekonomiska områdena. Satsningar pä arbetsmiljö- och andra områden förekommer dock. Kurserna är genomgå- ende korta. koncentrerade och målinriktade med stark betoning på den praktiska tillämpningen av kunskaper och färdigheter.

SlFU samarbetar med bl. a. andra utbildningsarrangörer och med branschorganisationer. Verksamheten finansieras till övervägande delen genom kursavgifter men även genom statliga bidrag. För de regionala kontakterna med näringslivet. lokala myndigheter m. tl. har SlFU filial- kontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå.

Prop. 1977/78:40 - 97

Förutom vid Sll—"U sker utbildningsaktiviteter inom verket bl. a. inom ramen för de statliga stimulansprogrammen för vissa industribranscher med speciella problem. t. ex. textil- och konfektionsindustrierna. Vidare pägår utbildningsl'rämjande verksamhet i den företagsservice. som för- medlas av företagareföreningarna och som verket har ett övergripande ansvar för, Ansvaret för de nu nämnda trtbildningsaktiviteterna ävilar verkets industriavdelnittg.

År 1974 uppdrog Kungl. Maj:t ät industriverket att utreda vissa frägor beträffande kursverksamheten m. m. inom verket. ! utredningsdirektiven erinrades om uttalanden i prop. 1974147 av chefen för industrideparte- mentet att en begränsning av SlFU:s relativt breda och traditionellt inrik- tade fortbildningsverk'amhet successivt borde ske genom att SlFU-verk- samheten i ökad utsträckning inriktas på att utveckla nya kursprogram och system för den företagsanpassassade fortbildningen samt utarbeta kurs- och instruktionsmaterial. Samtidigt skulle en stor del av genomförandet av utbildningen kunna vara organisatoriskt och administrativt fristående från SlFU-verksamheten. Därvid pekades på möjligheten till framtida samar— bete med den kommunala vuxenutbildningen. Beträffande finansierings- principerna för SlFU-verksamheten borde enligt utredningsdirektiven bl. a. frågan om avvägningen mellan självfinansiering och statliga bidrag prövas och alternativa frnansieringsmodeller redovisas. Vidare borde ver- ket som underlag för en bedömning av debiteringsgrunderna för tjänsteut- budet analysera säväl SlFU-vcrksamhetens tjänsteproduktion och motta- gargrupper som verksamhetens ekonomi.

[ rappporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens indu- striverk redovisas reusltaten av utredningsarbetet.

5.2 Förslagen i rapporten

industriverket framhåller inledningsvis att olika utbildningsfrämjande åtgärder måste anses utgöra ett väsentligt inslag i en effektivitetsfrämjande industripolitik. Statligt stöd till industripolitiskt motiverade utbildningsin- satser bör—enligt verket i princip inriktas på att täcka behov och brister i det existerande utbildningssystemet. särskilt sådana av betydelse förde mind- re och medelstora företagen. Verket påpekar härvid bl. a. att kursutbudet är föga anpassat till företagens individuella behov och att tidsbrist. bris- tande studievana samt kostnader i samband med utbildning ofta kan utgöra ett svåröverkomligt hinder för deltagande i utbildning. Vidare framhäller verket att de mindre och medelstora företagen inte är tillräckligt informe- rade om det tillgängliga kursutbudet samt att kurser ofta anordnas på tider och platser som inte passar dem.

I sammanhanget betonar industriverket också att väsentliga förändring- ar redan har genomförts eller kan förutses inom olika delar av utbildnings- omrädet. Verket pekar särskilt på betydelsen av den kommunala vuxenut- 7 Riksdagen [977/78. I saml. No 40. Bilaga !

Prop. 1977/78:40 98

bildningen. den pågående försöksverksamheten med yrkestcknisk hög- skoleutbildning. vissa förändringar inom arbetsmarknadsutbildnirtgen samt olika intresseorganisationers ökade engagemang inom utbildnings- verksamheten.

Vad gäller den kommunala vuxenutbildningen tar verket rrpp vissa gene- rella problem. som motverkar en ökad företagsinriktad utbildningsverk- samhet, bl. a. det formella kravet på minst tolv deltagare för att en kurs skall få startas och de förhållandevis låga lärararvodena. vilka gör det svårt att rekrytera lärare från näringslivet.

lndustriverkets insatser på utbildningsområdet bör enligt verket även i fortsättningen vara inriktade på fort— och vidareutbildning av i näringslivet yrkesverksamma personer. Industriverket anser emellertid att en klarare profilering av verkets utbildningsanknutna verksamhet är nödvändig. framtör allt rollfördelningen mellan industriavdelningen och SlFU.

lndustriavdelningen bör enligt verket ha en övergripande utbildnings-. analys- och planeringsfunktion. Den bör inriktas på bl. a. att fortlöpande kartlägga efterfråge- och utbudssituationen vad gäller kursverksamhet av intresse för främst mindre och medelstora företag. Vidare bör industriav- delningen ha ansvaret för olika insatser med syfte att främja tillkomst och utveckling av ett regionalt kursutbud som är anpassat till dessa företags behov och förutsättningar. Själva kursgenomförandet bör endast undan— tagsvis ombesörjas av industriavdelningen. För att industriverket i sant- verkan med andra institutioner och organisationer skall kunna utveckla och såmordna olika utbildningsaktiviteter krävs enligt verket ökad perso— nal vid industriavdelningen — som f. n. disponerar sex tjänster för utbild- ningsuppgifter- med totalt tio tjänster. För samordning och prt')gramplane- ring m. m. behövs härav sex tjänster. för information om utbildning be- hövs två tjänster samt för administrativa uppgifter och sekretariatsfunk- tioner två tjänster. Denna personalförstärkning bör enligt verket ske stre- cessivt under en femårsperiod. Dessutom föreslår verket att ett nytt anslag Stöd till utbildningsinsatser tn. m. tas upp och administreras av indti- striavdelningen. Från anslaget förutsätts bidrag kunna utgå till olika ut— bildningsgivare med näringslivsinriktad utbildningsverksamhet för kursut- veckling. regionaliserad kursverksamhet. deltagarstipendier. kursdoku- rnentation m. m. Bidrag föreslås normalt utgå under törutsättning att kurs- arrangören/utbildningsgivaren själv svarar för viss del av kostnaderna. Liksom ifråga om de förut nämnda personalförstärkrtingarna föreslår ver- ket att medelsuppbyggnaden under det nya anslaget sker successivt under en femårsperiod. Vid slutet av perioden beräknas anslaget uppgå till 15 milj. kr.

De stipendiemedel. f. n. 600 ()()0 kr. per budgetår. som hittills har anvi- sats till SlFU föreslås i fortsättningen ingå i det nya anslaget. Stipendier avses även framöver utgå för att täcka kursavgifter samt rese- och uppe- hållskostnader för deltagare i näringslivsinriktad kursverksamhet. Verket

Prop. 1977/78:40 99

bör dock få möjlighet att fördela medlen till olika kursarrangörer vilka i sin tur delar ut de enskilda stipendiet—na.

Verket framhåller i sammanhanget att det även i framtiden kommer att finnas behov av regionala organ av den typ SlFU:s filialkontor represente- rar. vilka kan arbeta över länsgränserna och även fungera som samordnare av övergripande regionala utbildningsinsatser. Detta förefaller särskilt vä- sentligt om en fortsatt utveckling av samarbetet med den kommunala vuxenutbildningen skall kunna ske.

Samtidigt anser industriverket att enbart SlFU-verksamheten inte moti— verar en regional organisation av nuvarande omfattning. lx'ontorens tjäns- ter år av sådan art. att de inte kan avgiftsfinansieras. Hela kostnaden för verksamheten belastar härigenom statsanslaget till SlFU-verksamheten. SlFU har därmed — sett till verksamhetens totala omfattning och inriktning — en dyr tältorganisation.

Industriverket föreslår därför att frlialkontoren bryts ut ur SlFU-organi- sationen och knyts till verkets industriavdelning. Härigenom markeras klarare att kontoren skall kunna aktivit förmedla tjänster även från andra utbildningsorgart än industriverket/SlFU. Ett sådant arrangemang skulle även underlätta,samordningen mellan kontoren och företagareft'rreningar- na. Kontoren förutsätts liksom hittills ta initiativ till och samordna olika kurser som genomförs av lokala arrangörer.

Kontorens verksamhet föreslås även i fortsi'tttningen knytas an till före— tagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner. F_n nära samverkan mellan kontoren och föreningarna är därför nödvändig. Kontakterna tuel- lan kontoren och föreningarna är redan i dag väl utvecklade men kan behöva ytterligare stärkas.

Verket räknar inte med att en ökad satsning på den kommunala vux— enutbildningen och annan regional utbildningsverksamhet fordrar någon större kvantiativ utbyggnad av de nuvarande regionalkontorens resurser. Däremot behövs en kvalitativ förändring. lf—'ilialkontoren omfattar 15 an- ställda. främst assistenter och biträden. Vid en positiv utveckling av verk- samheten kan en utbyggnad av regionalorganisationen till Mellansverige och nedre Norrland bli aktuell. Verket räknar med att det i ett läge med en utbyggd verksamhet med ytterligare två filialkontor krävs sammanlagt 20 tjänster. varav 15 för handläggare samt fem för assistenter och biträden. Löner och övriga kostnader för en sådan regional organisation har beräk- nats till ca 2 milj. kr. i 1976 års kostnadsläge.

l sammanhanget framhåller verket att en fortsatt utveckling och utbygg- nad av utbildningskonsulentfunktionerna vid företagareI'öreningarna fram— står som väsentlig.

Beträffande den framtida Sll—"LJ-verksamhetcn framhåller verket att en successivt utbyggd regional utbildningsverksamhet förmedlad av den kommunala vuxenutbildningen och andra utbildningsgivare otvivelaktigt innebär en begränsning av en viss del av SlFU:s nuvarande marknad.

Prop. 1977/78:40 100

Även andra förändringar i omvärlden såsom den yrkestekniska högskole- utbildningen och vissa intresseorganisationers ökade engagemang inom utbildningsområdet har likartade effekter. Detta innebär dock inte att den egentliga grundvalen för SlFU:s verksamhet rycks undan. Tyngdpunkten i SlFU-verksamheten bör enligt uttalanden av statsmakterna ligga i pro- duktion av korta specialkurser av fortbildningskaraktär i aktuella ämnen med stark anknytning till praktisk tillämpning. Verksamheten bör enligt verket huvudsakligen vara inriktad på kurser inom tekniska ämnesområ- den där SlFU i dagsläget har sin största kompetens. Utbildningsbehoven på detta området torde enligt verket inte komma att täckas genom påbörjad eller planerad utbyggnad inom andra delar av utbildningssystemet. Det bör därför kunna utgöra ett naturligt område inom vilket SlFU i samverkan med andra intressenter kan initiera och genomföra olika utbildningsakti- viteter. Detta förutsätter dock en fortsatt omstrukturering och förändring av SlFUzs program och arbetsformer samt en klarare prol'rlering av verk- samheten.

SlFU:s primära verksamhet bör enligt industriverket således innefatta initiering, projektering. utveckling och genomförande av industripolitiskt motiverad fort- och vidareutbildning riktad till nyckelpersoner inom främst mindre och medelstora företag samt därtill direkt relaterad utvecklings- och prtwningsverksamhet samt teknisk facktjänst. Aktiviteterna bör in- riktas på att täcka aktuella kunskapsbehov föranledda av teknisk och annan utveckling samt omfatta genomförande av specialkurser i tekniska och ekonomiska ämnen med stark anknytning till arbetstillämpning. SlFU bör även kunna ta initiativ för att täcka luckor i utbildningssystemet på områden där andra intressenter inte kan förmås att verka samt genomföra utbildningar i anslutning till olika myndigheters föreskrivande verksamhet. SlFU bör dock inte enligt verkets mening på eget initiativ utveckla och genomföra kurser som mer eller mindre exklusivt vänder sig till målgrup- per inom den offentliga sektorn. Andelen offentligt anställda bland SlFU:s kursdeltagare beräknas därmed komma att minska men inte helt falla bort.

lndustriverket har studerat olika finansieringsmodeller för SlFU-verk- samheten. Utgångspunkten har därvid varit att finansieringen bör ordnas på ett sådant sätt att de prioriterade målgrupperna ges rimliga möjligheter att delta i SlFU:s utbildningsverksamhet. Samtidigt bör en inte obetydlig del av den totala kostnaden för verksamheten kunna täckas genom ax.-gifter från dem som direkt tillgodogör sig tjänsterna.

Med detta perspektiv har verket studerat tidigare modeller för linan- siering av SlFU:s uppgifter. Jämförelser har gjorts också med de regler för statsbidrag som tillämpas för andra utbildningar t. ex. i studieförbundens regi. Verket har studerat även de former för finansiering som gäller för andra typer av statligt stödd företagsservice. exempelvis företagaretöre— ningarnas serviceverksamhet.

Analyserna leder verket fram till uppfattningen att de ekonomiska pro-

Prop. 1977/78:40 101

blem som SlFU tidigare har brottats med och den effekt dessa medfört för verksamhetens nuvarande utformning och inriktning inte primärt kan hänföras till den grundläggande principen för utformningen av det statliga stödet till SlFU. Problemen är enligt verket snarare hänförliga till stödets storlek i förhållande till verksamhetens mål.

Statsbidraget till SlFU avser enligt verket att täcka en beräknad skillnad mellan totalkostnaden för den av samhället prioriterade verksamheten och det belopp som kan förväntas inflyta genom avgifter från avnämnarna. Detta ger SlFU redan i dag möjligheter. vilka också praktiskt utnyttjas. att i viss mån tillämpa olika debiteringsgrunder för skilda typer av tjänster och mottagarkategorier.

Verket framhåller emellertid att iju högre grad verksamheten inriktas på korta specialiserade kurser av aktualitetskaraktär och ju mer den inriktas på att tillgodose behoven hos "smala". geografiskt utspridda målgrupper. desto större blir utvecklings- och totalkostnaderna. Omvänt gäller att ju högre ambitionen sätts i fråga om att nå ut till ur utbildningssynvinkel mindre medvetna och därtill betalningssvaga målgrupper desto mindre del av totalkostnaderna kommer att kunna täckas genom avgifter. Det ekono- miska dilemmat för SlFU har därför hittills legat i att statsbidraget inte varit tillräckligt för att täcka dels kostnaden för en nödvändig central administration och en erforderlig baskompetens dels de utvecklings- och genornförandekostnader som skttlle vara förknippade med en mer konse- kvent inriktning av verksamhten på de prioriterade ämnes- och behovsom- rådena.

Verket förordar mot bakgrund härav att det statliga stödet till SlFU- verksamheten även fortsättningsvis baseras på programbudgetmässiga be- dömanden. Den nuvarande modellen bör dock kunna preciseras och vida- reutvecklas i vissa avseenden. Med hänsyn till den föreslagna inriktningen av verksamheten anser verket det rimligt att kostnaderna för SlFU:s administration och service liksom kursutvecklingskostnaderna i princip täcks av statsmedel. Kostnaderna för genomförande av kursverksamheten bör normalt helt eller delvis bestridas genom avgifter. I vissa fall anser industriverket det dock vara rimligt att även del av eller hela genomföran- dekostnaden täcks av statsbidrag. Det kan t. ex. gälla i fråga om utbild- ningsinsatser som riktar sig till ”smala" målgrupper eller andra avnämnare som det ur samhällets synvinkel är angeläget att nå ut till. men för vilka normala ktrrsavgifter sannolikt utgör ett hinder för deltagande i utbildning. Det bör också kunna gälla utbildning som huvudsakligen avser att sprida information om regler och normer som företagen har att iaktta i sin verk- satnhet.

Denna basverksamhet bedöms ge SlFU förutsättningar att som en se- ktrndär aktivitet på uppdragsbasis utveckla kurser och genomföra trtbild- ningsinsatser för andra intressenters räkning. Insatser för bl. a. den kom- munala vuxenutbildningens behov kan här väntas bli betydelsefulla. Goda

Prop. 1977/78:40 102

förutsättningar torde kuntta skapas även för att genomföra utbildningar för andra offentliga organs liksom enskilda företags räkning.

Verket framhåller vidare att småföretagens efterfrågan på servicetjäns- ter rnänga gånger inte kan preciseras som renodlade utbildnings-. rådgiv- nings- eller tekniska utvecklings- eller provningsuppdrag. Ett företags produkttrtveckling innebär exempelvis ofta tillämpning av ny teknik för vilken såväl information som teknisk rådgivning och utbildning behövs. För att tillgodose företagens behov av sådana '"flerdimensionella"' tjänster bör möjligheterna prövas att etablera ett fastare samarbete mellan SIFU. STU och de kollektiva forskningsinstituten.

Beträffande SlFU:s framtida lokalisering anför verket att SlFU:s verk- samhet numera har förändrats. och kan väntas även fortsättningsvis bli ändrad. så genomgripande att de ursprungliga motiven för riksdagens beslut år 1973 att del av SlFU skall förläggas till Borås nu inte längre kan anses kvarstå. Bl. a. har den totala sysselsättningsvolymen kraftigt min- skat frän omkring 240 personer i. början av 70-talet till ett uppskattat drygt 100-tal vid decenniets slut. Praktiskt taget hela den provnings— och utveck— lingsverksamhet sotn främst motiverade en samlokalisering med statens provningsanstalt har ("överförts till andra huvudmän eller avvecklats. Ge- nom integrationen med industriverket har kontaktbehoven med verkets övriga enheter kraftigt ökat. inriktningen på korta. specialiserade kurser av hög aktualitet kräver snabba och nära kontakter med olika myndighe- ter. näringslivsorganisationer och specialistorgan. vilka huvudsakligen återl'rnns inom stockht')lmsområdet. Deltagarna till SlFU:s kurser kommer vidare sannolikt i högre grad än i dag att rekryteras på riksbasis. vilket gör att Stockholm blir den ort som i allmänhet ur kommunikationsteknisk synvinkel blir det fördelaktigaste alternativet för kursdeltagarna. [ sam- manhanget framhåller verket också att målgrupperna mindre och medel- stora företag torde komma att drabbas av betydande merkostnader. bl.a. ökade restidskostnader och produktionsbortfall. vid en lokalisering till Borås. Dessa kostnader uppskattas till ca 4.5 milj. kr/år i 1976 års kost- nadsläge.

lndustriverket hemställer därför om förnyad prövning av frågan om SlFU:s lokalisering.

Skulle en sådan prövning trots de ändrade förutsättningar som verket pekat på visa att sakliga skäl talar för att det tidigare beslutet bör stå fast anser industriverket att i princip hela nuvarande SlFU bör förläggas till Borås. För marknadsförings-. kontakt- och kursverksamhet i stockholm- sområdet bör dock ett filialkontor organiseras i Stockholm. Verket fram- håller i sammanhanget att en delning av verksamheten på två geograliskt skilda orter blir. vid given verksamhetsvolym. mer resurskrävande än en sammanhållen enhet. .

Med anledning härav redovisar industriverket två alternativa resursbe- dömningar avseende den framtida Sll—"U-verksamheten. Den ena utgår

Prop. 1977/78:40 103

från en lokalisering av SlFU till Stockholmsområdet. alternativ A. den andra utgår från en lokalisering till Borås med ett filialkontor i Stockholm. alternativ B.

Med ledning av olika antaganden om antalet kurstitlar. kursgenomlö- randen. kursdeltagare m m. lämnas följande räkneesempel över Sll—"U- verksamhetens omslutning i ett antaget läge kring skiftet år l979/XU (milj. kr.. I976 års priser).

Alternativ A Alternativ B Statsbidrag (ca 52 CZ-)' Statsbidrag (ca 60 (F!-)] .-deinistration/service 3.5 4.6: Utveeklingskostnader 3.9 3.9 Sulo-'entionerad kursverk- samhet l.l l.l primär . verksamhet lntäktsbortfall kurstwgifter 0.95” Summa 8.5 l0.55 Egna intäkter" Egna intäkter lx'ursavgifter 7.9 0.95 Summa primärvcrksamheten 16.4 [7.50 sekundär Uppdragsverksamhet Uppdragsverksamhet verksamhet [_Jppdragsintäktcr 5.0 5.0 'l'otal omslutning 21.4 22.5

'Beräknal på omslutningen av primärverksamheten. Motsvarande andel för budget- året 1974175 uppges vara 36 '-r'.. 2()kat behov av tjänster, bl. a. till följd av splittrad lokalisering. 'lntäktsbt'n'tfall till följd av ett beräknat minskat antal kursdeltagare vid en Boras- lokalisering.

Beräkningarna enligt alternativ A grundar sig på bl.a. följande antagan— den.

— Antalet kurstitlar beräknas ligga på i stort sett oförämlrad nivå. dvs. omkring 300 titlar/år. UlVCCklingskostnaderna för olika kurser beräknas öka. Anledningen härtill är att verksamheten i högre grad förutsätts bli inriktad på korta specialiserade kurser med mindre livslängd än vad som genomsnittligt gäller för SlFU :s kursverksamhet idag. Antalet kursgenomföranden beräknas minska till omkring 75 ”'i- av nuva— rande omfattning. främst beroende pä att ett ökat utbud fran den kom— munala vuxenutbildningen och andra arrangörers sida begränsar SlFU:s marknadsutrymme.

— Antalet deltagare per kurs antas minska från det nuvarande genomsnittet om 21 personer till 19 personer. Anledningen härtill är en hårdare inrikt— ning av verksamheten mot mer svårbearbetade målgrupper (bl. a. de all- ra minsta företagen).

Prop. 1977/78z40 104

— Den genomsnittliga kursdeltagaravgiften har beräknats till 790 kronor. En viss del av verksamheten kommer dock att vara inriktad på sådana ämnen och målgrupper där inte hela genomförandekostanden kan av- giftsftnansieras. Verket beräknar att 25. % av det totala antalet kursdel- tagare kan hänföras till denna kategori och att det genomsnittliga bi- dragsbeloppet uppgår till 50 % av genomförandekostnaden. — SlFU beräknas vid sidan av sin primära verksamhet erhålla uppdrag att utveckla kursmaterial för olika utbildningar inom ramen för den kom- munala vuxenutbildningen och för företagsinterna kurser m.m. i stor- leksordningen 5 milj. kr. per år.

Beräkningarna enligt alternativet B grundas på följande faktorer. Pcrsonalkostnaderna beräknas öka med 1,1 milj. kr. i förhållande till alternativet A på grund av dyrare och mer tidskrävande kontakter samt dubblering av vissa tjänster (totalt ytterligare 10 tjänster). Vidare bör man enligt verkets mening räkna med en viss intäktsminskning till följd av ett minskat antal deltagare per kurs. Verket uppskattar intäktsbortfallet till 950 000 kr/år. Verket utgår härvid från att Borås kommer att bli mindre attraktiv än Stockholm som kursort. bl.a. med hänsyn till kommunika- tionsmöjligheterna. Verket räknar med att deltagarantalet per kurs kom- mer att minska med två personer. Verket framhåller också att bl a h_vreskostnaderna torde komma att öka vid lokalisering enligt alternativet B. Dessa har dock ej beräknats.

Av följande sammanställning framgår verkets bedömning av det framti- da personalbehovet för SlFU vid alternativa lokaliseringar.

Personal vid SlFU

SlFU 1975/76 SlFU 1979/80 Alternativ A Alternativ B Borås Sthlm Totalt

Ledning 2 2 2 2 lNlarkmtd/planering 5 4 4 l 5 Regionalkontor 15 - ' — — — Administration/service 46 26 =) 22 b 28 Facksektioncr 93 70 ") 68 9 77 Långtidssjuka m. ti. 14 ---4) — — — Vakanser 15 " Sl — — -

Summa 189 102 96 16 112

') Förs över till industriavdelningen. Z) Reell minskning — facksektionerna förutsätts ta över vissa uppgifter. ”) Minskningen främst hänförlig till målerikonsuItverksamheten. som successivt avvecklas. 4) Beräknas inte återgå i tjänst. 5) Beräknas inte bli tillsatta.

Avslutningsvis föreslår industriverket att en ny organisationsform för SlFU bör övervägas. Verket anför att en klarare profilering av SlFU:s aktiviteter mot korta kurser av fortbildningskaraktär innebär att verksam-

Prop. 1977/78:40 105

heten helt kommer att sakna inslag av sådan art som normalt är förknippa— de med central myndighetsutövning. Samtidigt ställs stora krav på flexibelt handlande och snabba beslut i verksamheten. lndustriverket anser därför att skäl talar för att SlFU ges en formellt fristående ställning. t.ex. i form av statligt bolag eller stiftelse utanför den centrala statsförvaltningen. Detta skulle ge SlFU en likartad ställning som ett flertal andra samhällsstödda serviceorgan med speciell inriktning på mindre och medelstora företag såsom stiftelsen industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC). de kollektiva forskningsstiftelserna och företagarförcningarna. Härigenom skulle även öppnas formella möjligheter att aktivt engagera llera intres- senter. t. ex. statliga myndigheter. näringslivs- och intresseorganisationer som huvudmän för verksamheten. lndustriverket fi'irutsättcr att en nära och konstruktiv samverkan mellan verket och SlFU skall kunna säker- ställas även inom ramen för en ny organisationsform.

Verket säger sig inte ha haft anledning eller möjlighet att närmare analy- sera olika praktiska fragor i anslutning till en ny organisationsform för SIFU. Ej heller har verket undersökt andra tänkbara intressenters inställ- ning till medverkan i en sådan organisation. lndustriverket anser emeller- tid att frågan har ett sådant intresse att den bör utredas närmare.

5.3 Remissyttrandena

Rcmissinstanserna biträder genomgående industriverkets uppfattning att utbildningsträmjande åtgärder är ett väsentligt medel i en effektivitets- främjande industripolitik och att en ökad regionaliscring av kursutbudet i samverkan med regionernas kursarrangörcr. bl.a. den kommunala vux- enutbildningen. bör komtna till stånd. Vidare delar remissinstanserna uppfattningen att särskilda utbildningsinsatser behövs för de mindre och medelstora företagen.

UK,-1 framhåller att erfarenheterna visar att det är särskilt svårt att fa en uppfattning om utbildningsbchtwen i de mindre och medelstora företagen. Enligt UKÄ bör därför industriverket här kunna göra en insats av stort värde både för företagen och för universiteten och högskolorna. nt.-11.5" pekar på de positiva s_vsselsättnings- och arbetstmtrknadspolitiska effekter en ökad företagsutbildning kan ha.

SÖ delar industriverkets uppfattning att försöksverksamheten som har genomförts mellan verket och den kommunala vuxcnutbildningen har sla- git väl ut och att den tillämpade samverkansmodellen bör kunna ligga till grund för en fortsatt samverkan som leder till att kursverksamheten regio— naliseras och breddas. De problem sotn har uppmärksammats i samband med försöksverksamheten rörande bl.a. lägsta antal deltagare för att starta en kurs. timarvoden för lärare m m bör enligt SÖ utredas och analyseras inom en gemensam arbetsgrupp. Frågan om lägsta antal deltagare tas tipp av flera instanser. däribland länxslyr:'lscrnu i Krmmln'rgx och ..Niurrlmllunx

Prop. 1977/78:40 106

län. vilka förordar att kurser inom den kommunala vuxenutbildningen bör få arrangeras om antalet deltagare uppgår till lägst fem personer.

.S'I'U säger sig ha kunnat konstatera ett behov av särskilda trtbildningsin- satser bl.a. inom försöksverksamheten med stöd till de mindre företagen från de kollektiva forskningsinstitttten. [.r'insxlyra/wu [ Kalmar län ansltr- ter sig till verkets grundläggande bedömningar och anser att företagen har betydande behov av fort- och vidareutbildning för sin personal inom de olika fackomraden som de omspänneri sin verksamhet. Enligt länsstyrel— sen har industriverket på ett förtjänstfullt sätt klargjort både de geografiska och de ekonomiska hindren för deltagande i utbildning och också föreslagit lämpliga åtgärder.

[.fi/tsarf_rrt'lxt'n [ Krmruhcrgs län betonar starkt vikten av en ökad regio— nalisering av kursutbudet. Att denna regionaliscring sker genom en syste- matisk samverkan med andra kursarrangi'irer synes enligt länsstyrelsen ktrnna innebära vissa fördelar i form av exempelvis breddad information om kurserna och eventuellt lägre kostnader för kursdeltagarna. Den när- mast till hands liggande åtgärden för att sprida kursutbudet synes enligt länsstyrelsen vara en samverkan mellan indtrstrivcrket och den kommtr- nala vuxenutbildningen. Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på de mycket goda erfarenheterna av försöksverksamheten på detta område i Växjö-regionen.

Lt'ins'xryrt'lxarna i EVUI'I'IHIIIUIIA' [än och l""t'i.stvrnurr/umlx [än delar i stort verkets allmänna utgångspunkter men anser att verket bort beakta även de regionalpolitiska aspekterna på företagsutbildningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att länets speciella för'ctagsstrtrktur ställer sär— skilda krav på utbildningsverksamhet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utbildningsfri'tgorna har avgörande betydelse för att en åsyf— tad industriell tillväxt skall komma till stånd i norrlandslänen.

Indusrr'rj/i'irlmrtc/et anser att verkets bedömningar och förslag i huvudsak är välgrundade och ägnade att förbättra för'utsättningarna för" staten att aktivt medverka vid näringslivets fortbildningsverksamhet.

3.4 I" har inget att erinra mot de motiv som presenteras för industripoli- tiska utbildningsinsatser och instämmer i att dessa bör inriktas påatt täcka behov och brister i existerande trtbildningssystem samt att redan befintliga resurser i första hand bör utnyttjas. lndustriverkets trtbildningsinsatser bör enligt SAI-' således inriktas på områden där andra utbildningsarrangörer av skilda anledningar inte anordnar lämplig utbildning. LO delar i allt väsentilgt verkets synptrnktcr och förslag. 1.0 instämmer särskilt i de synpunkter som framförs beträffande utbildningsbehovet inom de allra minsta företagen. Den föreslagna rollfördelningen mellan verkets indtlstriavdelning och SlFU liksom inrättandet av ett särskilt anslag för stöd till utbildnings . m. tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser sotn har yttrat sig i dessa avseenden. F.nligt RRV bör dock industriavdelningens roll begränsas till

Prop. 1977/78:40 107

analys och kartläggning av utbildningsbehov och u(bildningsutbtrd. planc- ring. initiering. information och ekonomiskt stöd i trtbildningsverksamhc— ten. Dct egentliga kursutvecklings- och sttrdieplansarbetet samt genomfö- randet bör däremot inte ankomma på industriavdelningen enligt RRV. som vidare framhåller bl. a. att verket på grundval av det material som indtrstriverket presenterar inte kan bedöma behovet av ett nytt anslag.

IF]. är tveksamt till om det är effektivt att kategoriskt clcla tipp verkets planerande verksamhet å ena sidan och trtbildrtingsar'rangörernas genom- förande å den andra sidan. Enligt lFl.:s mening blir ett kursprogram aldrig riktigt färdigt. Varje genomförande ger rtya erfarenheter och stimtrlerar till förbi'tttringar. För att kunna följa med i och förstå detta kontinuerliga utvecklingsarbcte krävs enligt lFl__ att man i viss trtsträckning är engagerad även i genomförandet eller att man på annat sätt säkerställer att erfarenhet från fältet nyttiggörs i fortsatt planerings- och trtvecklingsarbete.

SI” framhåller att de organisatoriska samband som har blivit följden av SlFLIs inordnande i industriverket ger underlag för uppdelningen av an- svaret för övergripande insatser till verket och för specialiserade insatser till SlFU så som industriverket förordar. Lii/t.s'xlyrt'lxc'rt i (föra/wrp och Bu/rux lt'in stöder inrättandet av ett nytt anslag men framhåller att anslagets storlek och därmed antalet administratörer bör relateras till de samhällse- konomiska vinster som insatserna beräknas ge. Möjligheterna att åstad- komma en marginell minskning av kostnaderna för arbetsmarknadspolitis- ka insatser genom färre företagsnedli'tggclser och driftinskri'tnkningar mo- tiverar enligt länsstyrelsen en kraftig satsning pa detta område. [llt/[Miff- _/i'ir/mmlul anför att det kanske viktigaste av verkets förslag är inrättandet av ett nytt anslag. Den föreslagna anslagsgivningen år enligt förbtrndet angelägen och kommer att väsentligt förbättra sittrationen på företagsut— bildningsornrådet. Det föreslagna beloppet 15 milj. kr. bedömer förbtrndet som realistiskt redan pa kort sikt. Även SHK) ställer sig bakom förslaget av inrättandet av ett nytt anslag och tillstyrker att de stipentliemedel som nu administreras av SlFU ingår i anslaget. Med hjälp av det nya anslaget skulle enligt SlllO industriverket och SlFU få de länge önskade resurserna att ekonomiskt stärka utveckling och anpassning av kurser och hjälpmedel för många mindre företag och yrkesgrupper. sotn har en bristfällig tttbild- ning och vilkas deltagande i cxisterande utbildning försvåras av kostnads— skäl. ..S'.—t I" har ingenting att erinra mot de aktiviteter som föreslås kunna erhålla stöd från det nya anslaget. SAF framhåller dock att stödet till framställning av kursmaterial bör ges en utformning som främjar prodtrk- tion av läromedel som är användbara i olika ktrrsformer och som speciellt stimtrlerar inläringssituationen i små grupper. SAF understryker att stöd- åtgärder i form av stipendier torde vara nödvändiga om utbildningen skall nå företrädare för de mindre företagen vilka av ekonomiska skäl kan ha svårigheter att delta i utbildning. SAF understryker också att vid beräk- ningen av resurser medel maste reserveras för vidmakthållande och kom—

Prop. 1977/78:40 108

petenshöjande utbildning för personalen inom industriavdelningen och SlFU.

Svensk inclustrrf/i'iruning stöder helt verkets motivering för inrättandet av det nya anslaget och för vilka ändamål medel skall utgå.

Endast ett fåtal instanser kommenterar verkets bedömning av behovet av personalförsti'u'kningar vid industriavdelningen. Statskontoret anför att verkets förslag om att förstärka den centrala planeringen synes motiverad. SÖ framhåller att en ökad samverkan med industriverket ställer krav på ökade resurser vid båda myndigheterna.

Vad gäller frågan om SlFU:s filialkontor—s organisatoriska förankring framförs olika uppfattningar av de instanser som har yttrat sig i denna del. Länysfyre/_s-crnu [ It'rotrolwrgt'. Norr/minuts, Stockholms och I-"'t'i.ttcrtmrr- lunds län samt Indttstrtjfi'irlmmlet är positiva till verkets förslag att organi- satoriskt föra över kontoren till industriavdelningen. Enligt lt'in.vstyrclxu/r f Stockholms län synes denna organisationsförändring lämplig med hänsyn till den föreslagna specialiseringen av SlFU:s utbildnirtgsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser. att SlFU:s filialkontor kommer att fylla en viktig funktion även framledes som en kanal för att förbättra möjligheterna till fortbildning. Överflyttningen från SlFU till industriver- kets industriavdelning torde inte innebära någon förändring i detta avseen- de. Den föreslagna ökade regionaliseringen kommer emellertid att medföra ett ökat ansvar och flera arbetsuppgifter för filialkontoren. varför en för- stärkning av dessa synes angelägen. Hur samordningen med företagareft'r- reningarnas utbildningskonsulentfunktioner skall utformas. torde inte kunna fastställas förrän den då pågående utredningen om företagarell'rre- ningarnas verksamhetsform och arbetsuppgifter har lagt frarn sina förslag. anför länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i ll-Iulmt'ilttts län och Humle/.akmntrturli'ir/mnclt'l hän- visar i sina yttranden till företagareföreningsutredningens då pågående arbete. Enligt dessa instansers mening förefaller det lämpligt att avvakta utredningens förslag och samordna ställningstagandet till den framtida uppläggningen och organisationen av SlFU:s regionala verksamhet med kommande beslut kring ft'rretagareföreningarnas inriktning och organisa- tion.

RRV och [länsstyrelsen l Kalmar län är negativa till förslaget och anser att en regionalt utbyggd organisation på utbildningsområdet bör ske inom ramen för företagareföreningarnas verksamhet.

lndustriverket har föreslagit en fortsatt dubblering av den regionala organisationen på utbildningsområdet i form av dels företagareförcningar- nas utbildningskonsulentfunktion. dels SlFU:s filialkontor. anför RRV. som hänvisar till ett tidigare remissvar angående verksamheten vid SlFU. Med hänvisning till det ökade stödet till företagareföreningarna för före- tagsservice, risken för konkurrens mellan två regionala organisationer och kostnadskonsekvenserna föreslog RRV då att den regionala uppbyggnaden

Prop. 1977/78:40 109

skulle begränsas till en organisation. nämligen företagareföreningarna. RRV finner att skälen härför är ännu starkare nu när SlFU ingåri industri- verket och om filialkontoren bryts ur SlFU-organisationen och förs till industriavdelningen. Självfallet bör SlFU i likhet med övriga enheter inom industriverket. repliera på denna regionala organisation. hävdar RRV.

Lii/i.ulyra/smt i Kalmar liin anser det inte nödvändigt att arbeta med regionkontor vare sig för SlFU eller industriverket — med uppgift att betjäna en grupp av län. I stället synes det länsstyrelsen lämpligare att de olika företagarcföreningarna i en grupp av län var för sig inriktar sig på sådana specialområden av utbildningen och annan csperlservice som be- tingas av näringslivets behov i respektive län. och att ett ömsesidigt utbyte av specialisttjänster mellan de olika länens företagareföreningar äger rtrm. Sålunda kttnde exempelvis i ett lätt företagareföreningens utbildningskon- sulenter huvudsakligen svara för verkstadsindustrins behov. medan i ett angränsant'le län trtbildningskonsulterna ktrnde vara inriktade på träindu— strin. En sådan anordning ter sig mera rationell än en uppbyggnad av fristående regionkontor för områden omfattande flera län. anför länsstyrel- sen.

[.fi/tsstyrelsen iÄlrx/mrys lil/t. 51110 och ])('I'.t't)lllllt)1'_L'tIIIl.Wlllt)/I('I'lltl l'ftl .vttttunx lllcllm'fl'll'r'l'k är även de negativa till förslaget. Dessa instanser anser emellertid att lilialkontoren också i fortsättningen bör ligga kvar inom SlFU-organisationen. Enligt [lins-.t-tyrclxun i Älvsborgs ((in har verket inte redovisat några bärande skäl för att knyta filialkontoren till industri- avdelningen. Med hänsyn till de nära kontakter som kan förutsättas ske i ökande grad mellan SlFU. lilialkontoren och företagareföreningarnas ut— bildningskonsulenter finner länsstyrelsen att kontoren bör behållas inom SlFU. SHlO framhåller att Sll—"U även framgent torde ha nytta av regio- nala stödjepunkter. som kan utgöra kt'mtaktcentra för större regioner och därvid samverka med såväl l'öretagareföreningarna i tlera län som närings- livets organ och övriga trtbildningsgivare. Per'sont-rlorganisationerna vid industriverket anför att för att SlFU skall kunna hålla kontakt med sina prioriterade målgrupper är det av största betydelse att SlFU har en nära kontakt med filialkontoren. Det är enligt dem helt klart att från SlFU:s kursproducerande sektioners sida är kontakten lättare att upprätthålla om filialkontoren sorterar direkt under SlFU och koncentreras på marknads— föring av Sll-"U-tjänsterna.

Flera instanser. däribland lit"nxstyrelse/"nu i Kult/tur, l'r'ixternnrrluml.»- och .S'tm-lt/mltnx län, framhålleri sammanhanget vikten av att företagarefifr- reningarna-t tillförs ökade resurser för sina verksamheter på utbildningsom- rådet.

Nära nog samtliga remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i verkets förslag beträffande SlFU-verksarnhetens framtida inriktning och tittart- siering.

RR l-"' ifrågasätter dock om inte verket överbctonat de framtida SIFU-

Prop. 1977/78:40 1 10

kursernas rikstäckande karaktär. Vidare tillstyrker RRV inte en höjning av statsbidragsandelen i SlFU-verksamheten bl. a. med hänsyn till att den föreslagna inriktningen mot korta. specialiserade kurser av aktualitetska- raktär inte bara medför kostnadshöjande faktorer trtan också rymmer förhåll't'rnden som tenderar att sänka kostnaderna. RRV anför härvid bl. a. att behovsanalyser för sådana kurser är enklare samt att planerings-. samordnings— och dokurnentationskraven är lägre.

[.iitrsstyrclwn i Nurrlmttwrs lz'in understryker vikten av att kursutbudet i inlandskomrnunerna inte får inskränkas på grund av att antalet kursdelta- gare blir för litet och/eller kursavgiftcrna för höga. Om en kurs bedöms angelägen från samhällets synpunkt bör hela kttrskostnaden ktrnna betalas av statsmedel. anför länsstyrelsen. Liknande synpunkt i finansieringsfrå- gan framförs av flera instanser. bl. a. T('() och Iiinxstyrelsen i ;l-lultnö/tm liin. Länsstyrelsen anför att kravet på självftnansiering av kurserna genom deltt'rgaravgifter inte bör vara alltför starkt. Höga kursavgifter fär enligt länsstyrelsen inte bli ett hinder för företagen att ktrnna tillgodose angelägna utbildningsbehov.

Lumlxtingaji'irlmn(let framhåller det angelägna i att den typen av kursut- bud. som Sll—"U nu tillhandahåller, bör bestå. Det gäller kurser för bl. a. teknisk personal. fastighetsskötare. drift- och servicepersonal. vilka utgör ett viktigt komplement till landstingens egna utbildningsinsatser på detta område.

Inc/ustt'ili'irlmmlvt. som i övrigt är positivt till verkets förslag rörande SlFLl-verksamheten. ställer sig tveksamt till om det är lämpligt att SlFU engagerar sig i utbildningsinsatser på andra områden än de som har direkt teknisk anknytning. t. ett. det ekonomiska området. Ett tlertal andra ut- bildningsinstitutioner arrangerar ekonomisk utbildning av företagsledare och dessa hari regel större unik kompetens än SlFU. Vidare anför förbun- det att vissa avdelningar på SlFU nu har alltför begränsad storlek för att ktrnna producera kurser med tillfredsställande kvalitet och företagsan— passning. Dessa resurser bör enligt förbundet ktrnna omdisponeras så att andra mer framgi'tngsrika avdelningar förstärks. l—"örbundet framhåller också att en stor del av verksamheten inom den tekniska facktjänsten nu har avvecklats och att det i dagens läge är realistiskt att förutse mer eller mindre total avveckling av denna verksamhetsgren i framtiden.

SAF understryker verkets uppfattning att SlFU:s tttbildningsverksam- het i hög grad kommer att behöva inriktas på små målgrupper och speciella ämnesområden. främst det tekniska området. vilket innebär att den fordrar stora upptagningsområden. Kravet på aktualitet kan också medföra att kursernas liVslängd kan bli kortvarig. Samtliga dessa faktorer bidrar enligt SAI—' till att kurskostnaderna kan bli så höga att stödåtgärder måste sättas in för att utbildningen skall nå ut till de tänkta målgrupperna.

II-"L anför beträffande kurskostnaderna att enligt dess erfarenhet är de mindre företagen känsligare för priset på en kurs än de stora företagen men

Prop. 1977/78:40 l l 1

att vissa förhållanden tyder på att priskänslighcten i första hand är en attitydfråga. Företagen vet för litet om vad de kan få ut av en kurs och betraktar inte kurskostnaden som en investering i företagets framtida utveckling.

Svens/x' industri/å'irt'ning anser att SlFU bör bibehållas som en enhet med eget budgetansvar och med uppgift att samordna utbildningen inom landet. centralt och lokalt. av nyckelpersoner inom mindre företag i alla de avse— enden som verket föreslår utom tekniska kurser och facktjänst. En närma- re analys av SlFU:s nuvarande utbud av tekniska kurser gcr enligt fören- ingen vid handen att det är inom relativt avgränsade områden som SlFU äger kompetens. Det gäller i huvudsak inom områdena elteknik. byggnads- och VVS-teknik. processteknik. kemisk teknik och verkstadsteknik. Fn- ligt föreningen är endast sektionen för elteknik betydande i sin bransch. Föreningen anser det tveksamt att inorn dessa områden bedriva kursverk- samhet enbart inriktad på mindre företag. Föreningen föreslar därför att industriverket undersöker möjligheterna att bilda ett självständigt utbild- ningsinstittrt för elsektionen. nära anknutet till branschorganen. Beträffan- de övriga här aktuella sektioner bör man enligt föreningen överväga en integrering med befintliga eller planerade branschinstitut. Således bör ttn- dersökas ett eventuellt sammanförande av delar av den kemisk-tekniska sektionen med det planerade plasttekniska institutet och av sektionen för verkstadsteknik med t. ex. Institutet för verkstadsteknisk forskning. För de utbildningsinsatser som bransehinstituten gör av betydelse för den mindre och medelstora industrin bör bidrag kttnna utgå via industriverket.

[)?/"St)Il(llHI'L'll/Il-Å'llfit'Ill'l'lltl rid industriverket stöder verkets uppfattning om inriktningen av SlFU-verksamheten. Utbildningsinsatserna bör dock enligt organisationerna omfatta nyckelfunktioner inom hela det svenska näringslivet. Den extra stimulans som de små och medelstora företagen kan behöva för att följa med i utvecklingen bör lämpligen tillgodoses genom speciella satsningar. hävdar organistionerna. Vidare fordrar organi- sationerna erforderliga utvecklingsresurser och några års arbetsro titan risk för nedskärningar och avveckling av aktiviteter eller förändringar av SlFU—begreppet och SlFU-identiteten. (')r'ganisationerna framhåller också beträflande dimensioneringen av det framtida SlFU. att man tnäste vara klar över att upphandling och genomförande av kvalificerade tjänster även i fm'tsättningen kräver en omfattande intern kompetens. Det har visat sig att nuvarande personalstyrka omfattande ca 175 personer är otillräcklig. De antaganden verket gör om den framtida verksamheten beträffande SlFU:s kursgenomföranden är enligt organisationerna mindre välgrunda- de. De anser att en framtida personalstab t'trnfattande ca 200 personer är mer realistisk.

Flertalet instanser har inte berört verkets förslag att låta ompröva be— slutet om att viss del av SlFU skall lokaliseras till Borås. Av de instanser

som har yttrat sig i frågan anser Iiinsxtyrulsurnu i Kalmar och Stockholms

Prop. 1977/78:40 1 12

lt'itt. Hun(It'lxkuntnrtttj/i'it'httmlt't. In(Ittxlri/i'irbtim/ct. SHM). SAF och per- .wmull"gatt/rix:ttionvrmt 1'ltlflltlll.t'll'll'('l'l(l'l.. bl. a. på de grunder verket har anfört. att det finns skäl att ompröva lokaliseringsbeslutet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför dessutom att de specialiserade fortbildningsktrrser som SlFU har inriktats på ofta kräver hela riket som trpptagningsomräde. Den från kommunikationssynpunkt lämpligaste för- läggningsortcn för denna typ av kurser är därmed Stockholm. hävdar länsstyrelsen. länsstyrelsen påpekar också att de näringsgrenar till vilka dessa kurser riktas i stor utsträckning är lokaliserade till Stockholmsregio- nen. Länsstyrelsen hänvisar härvid till 1972 års företagsräkning. enligt vilken Stockholms län har nära en femtedel av totala antalet arbetsställen i riket med mindre än 50 anställda inom tillverknings- och byggnadsindtr- strin.

In(lttxtrifi'irbttttclt't anför bl. a. att den övervägande majoriteten av de branschorganisationer som samarbetar med SlFU är lokaliserade till Stockholm. En ornlokalisering till Borås skulle således enligt förbundet medföra betydligt förändrade kontaktmöjligheter. I sammanhanget påpe- kar förbundet att sektionen för elteknik. SlFU:s i särklass mest frarngångs- rika sektion enligt förbundets mening. i hög grad är beroende av en till Stockholmsomrt'tdet koncentrerad elektroindustri. F.nligt företrädare för branschen måste motsvarande tttbildningsverksamhet i Stockholmsomrä— det byggas ttpp i annan regi om SlFU förläggs till Borås. anför förbtrndet.

.S'ltttkarturel. liinxxlyt'ulxt'tt i Älrx/mrgx liin och .S'rutrx/t'u lt'ntntntttr/i'ir- Imntlct anser inte att lokaliseringsbeslutet bör omprövas. Statskontoret finner det inte styrkt att Boras som lokaliseringsort sktrlle minska möjlig- heterna att attrahera kursdeltagre. Härvid påpekar statskontoret den radi- kalt förbättrade kommunikationsserviee som öppnandet av Landvetter flygplats kommer att innebära för Boråsområdet. Statskontoret framhåller i sammanhanget att en eventuell tttökning av antalet tjänster för regional service bl. a. i Stockholmsområdet bör ses i ett sammanhang för hela landet. Statskontoret tillstyrker inte ett särskilt filialkontor i Stockholm med andra uppgifter än övriga regionala kontor.

[.it'tt.v.vt_vr1--lxett i Älrxlmrgx Iiin anser bl. a. att de samhällsekonorniska och regionalpolitiska motiven för att förlägga statlig verksamhet. även den som SlFU representerar. till primära centra utanför storstadsområdena alltjämt är giltiga. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar i satnrnan- hanget till 1972 års företagsräkning. sotn också visar att närmare 30 'I? av de mindre och medelstora företagen inom tillverkningsindustrin är belägna i Älvsborgs län och i de angränsande länen. b'lt'HSVill'LtnLlC andel uppnås också i de A-regioner som ligger omkring två timmars bilresa från Borås. framhåller länsstyrelsen. Detta förhållande understryker enligt länsstyrel- sens mening att SlFU i Borås torde fa goda möjligheter att rekrytera fast och tillfällig personal samt att ttppnä den attraktionsgrad som kursverk- samhetens avnämare torde komma att kräva.

Prop. 1977/78:40 1 13

II-"L framhåller. på grundval av egna erfarenheter. att kurser för mind- re företag bör drivas i geografisk anslutning till företagen. Av detta skäl borde det enligt lFl- vara relativt likgiltigt var i landet SlFU:s huvudkontor ligger. lFl. anför vidare att motiven för verkets antagande att intäkterna av kursverksamheten skulle minska vid en lokalisering till Borås inte är tillräckligt klart redovisade. Kursvcrksamheten måste jtl ändå bedrivas i anslutning till deltagarnas- geografiska hemvist. framhåller lFl_.

All-18 avstår från att närmare gå in på verkets förslag beträffande lokali- seringen av SlFU men påpekar att styrelsen tidigare ställt sig positiv till en utlokalisering av SlFU:s verksamhet. SI) tar inte ställningi själva lokalise- ringsfrågan men konstaterar mot bakgrund av egna erfarenheter att vid en ornlokalisering uppkommer merkostnader på grund av ökade kontakt-. rese—. tele- och transportkostnader. Vidare medför en uppdelning av Sl- FU:s verksamhet på Borås och Stockholm enligt SP:s bedömning med all säkerhet ett ökat anställningsbehov även vid oförändrad verksamhetsvo- lyrn.

Ett fåtal instanser har yttrat sig över förslaget att låta utreda frågan om ny organisationsform lör SlFU.

[.iinxxx-tyrelsen iGiitulmr-gs och Bolt/lx liin finner det svårt att på grundval av utredningsmaterialet ta ställning till frågan om SlFU bör ges en formellt sett fristående ställning eller alltjämt ingå i industriverket. Övervägande skäl tycks dock tala för att nuvarande ordning behålls. Imlttstri/i'irlmntlul. SHM) och 5.4 F tillstyrker verkets förslag. Dessa organisatit'rner framför samma uppfattning. nämligen att vissa fördelar sannolikt sktrlle vinnas genom att organisera SlFU som en självständig enhet i vars styrelse både statliga organ och näringslivets organisationer ktrnde vara representerade. Som har framgått tidigare föreslår Srt'nxk industri/231141ing bl. a. att indtr- striverket bör undersöka möjligheterna att bilda ett självständigt utbild— ningsinstitut för SlFU:s elsektion.

6. SlNFDOK-utredningens förslag

6.1 Förslagen SlNFDOK—utredningen (1 1975104) tillkallades enligt regeringens be- myndigande den Zhjuni 1975 för att utreda organisation av verksamheten inom området teknisk och vetenskaplig information och dokumentation. Med hänvisning till det då pågående propositionsarbetet i anslutning till företagareföreningsutredningens betänkande redrwisade SlNFDOK-ut- redningen i skrivelse den 15 jttni 1977 vissa förslag till åtgärder inom informations- och dokumentationsområdet som nära hängde samman med företagareföreningarnas verksamhet. Övriga förslag inom ramen för utred- ningsarbetet kommer utredningen att redovisa i sitt slutbetänkande. som beräknas bli framlagt före utgången av år 1977. SlNFD(_)K-utredningen framhåller att den tekniska inforrnationsservi-

8 Riksdagen 1977/78. [ .t'aml. Nr40. Bilaga 1

Prop. 1977/78:40 ] l4

cen kan ses som ett naturligt led i den företagsservice som befinner sig under utbyggnad i landet kring f("iretagareförcningarna. Företagen kan sägas ha behov av att få rätt information i en användbar form men också att göras medvetna om det informationsutbttd som existerar. Kraven är i princip desamma oavsett om frågorna rör avtal. skatter. miljö. säkerhet. juridik. marknadsföring eller teknik. När det gäller främst de mindre och medelstora företagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbt'ittringar. maskinanskaff- ningar. produktionsutvidgning. tillfälliga produktionsstörningar m.m.

Den nödvändiga informationen finns. enligt utredningen. redan i bety- dande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och patenthandlingar. faktadatabaser och kataloger. Men för de mindre och medelstora företagen är det ofta svårt att tillgodo- göra sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informations- källorna och användarna tar fram informationsmaterialct ur just de fakta som företaget behöver ha tillgång till. Företagen vill om möjligt ha kon- kreta besked och slippa välja mellan olika alternativ. Framför allt söker företagsledaren. enligt utredningen. en opartisk. erfaren och kunnig sam- talspartner. som han har förtroende för.

Utredningen framhåller att det är svårt att finna en effektiv lösning på denna informationsöverft'iring via en mellanhand. Överföringen påverkas av flera faktorer. bl.a. mottagarens behov och mottagarekapacitet. mellan- händernas erfarenhet och utbildnong. vetskapen om och åtkomsten av erforderligt informationsmaterial. Det senare ställer också krav på att bibliotek och andra infm'mt'ttionskällor fungerar i ett samverkande system. Endast erfarenheter från försöksverksamhet kan enligt utredningen skapa underlag för mer permanenta åtgärder.

Utredningen pekar vidare på att SINFDOK har tagit initiativ till det s k Kalmarprojcktet. En kontaktman har anställts vid ft'iretagareföreningen i Kalmar län med uppgift att samla erfarenhet om hur en uppsökande kon- takt— och informationsverksamhet skall bedrivas för att göra bästa nyttan i mindre och medelstora företag. Han skall också stegvis försöka precisera företagens behov av tekniköverföring. Målgrupp är bl.a. företagsledare och övriga chefer vid vissa verkstadsföretag med mellan 20 och 200 anställda. Projektet berör också utbildning av personalen vid företagareföreningen i Kalmar län.

Enligt utredningens uppfattning bör nu stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig informationsförmedling till mindre och medelstora företag. Det gäller att på olika sätt bl.a. göra redan känd teknik tillgänglig för företagen på ett effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen idag svårigheter att utnyttja informations- tjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informatio- nen tenderar att drunkna i det stora utbudet.

Prop. 1977/78:40 [ 15

Mot denna bakgrund och i anslutning till den föreståcrtde utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår trtredningen en utvidgad försi'rksverk- samhet på informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör pågå under den närmaste treårsperiodcn med början den I juli 1978.

Utredrtingcn föreslår sålunda att vid ytterligare två töretagaretöreningar. förutom den i Kalmar lätt. påbörjas försök med teknisk informatjonsför- medling irtom ramen för den ordinarie företagsserviceverksarnheten. Ar— betet skall enligt utredningen bl. a. bedrivas som en systematisk uppsök- ning av mindre och medelstora industriföretag i lärtet. För arbetet bör vid varje förening anställas en erfaren tekniker som har förutsättningar att vinna förtroende hos företagarna och har möjlighet att analysera företa— gens behov av teknisk information. Han bör vara så väl informerad pa informations- och dokumentationsområdet att han snabbt kan lämna hän— visningar till goda muntliga och skriftliga inft'rrmationskållor. För denna uppsökande tekniska inforrnationsservice bör anvisas 320 000 kr. per år under försé'ikspcrioden.

Vidare föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en professionell informations- och dokumcntationsexpert som kan få tillgång till modern teknisk utrustning. Han bör enligt utredningen biträda de i företagsservicen verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår att 230 000 kronor per år under först'rksperioden anvisas för an- ställning av ifrågavarande expert.

Utredningen föreslår ocksa att ett samarbete inleds mellan företagarefö- reningar och branschforskningsinstitttt. Genom en medverkan från insti- tutens sida kan enligt utredningen inlormationsgivningen till fi'iretagen i specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. L.!tredningen anser att 300 ()()0 kr. per är bör anvisas för ifrågavarande ändamål.

Slutligen anför utredningen att i anslutning till ft'frrsöksverksamheten bör viss utbildning i informations- och dokumentationsservice av berörd per— sonal vid företagarefi'rrertingarna komma till stånd. Utbildningen skulle ta sikte på att visa vilka informationskällor som står till buds och vägen att snabbt få tillgång till materialet. Den skttlle även ange lämpliga metoder för att analysera företagens informalionsproblem och systematiskt söka in— formation. För utbildningsinsatserna anser utredningen att högst 100 000 kr. per år bör anvisas.

Utredningen förordar att f("irsöksverksamheten bör följas upp och utvär- deras av en särskild styrgrupp med företrädare för bl. a. industriverket. SINFDOK. STU och lndustriförbundet/SHl(_).

6.2 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser delar utredningens grunduppfattning att åtgär— der bör vidtas för att effektivisera och systematisera intbrmationssprid- ningen till de mindre och medelstora företagen. Sålunda ansluter sig

Prop. 1977/78:40 116

pure/tt- och rargislreringxverkat, STU. SlNFDOK. SHIO. Förela_uur'q/i'r're- ningarnas förbund och TCO i stort till den föreslagna försöksverksamhe- ten. 1!!(I'Il.$'fl'i1'('rk('f ställer sig tveksamt till försöksverksamheten vid före— tagareföreningarna. 1.0 tar inte närmare ställning till utredningens olika förslag.

Purmrr- ut'/1 rt'gislreringxrer/(cl understryker den viktiga roll som företa- gareföreningarna har när det gäller att förmedla teknisk information till företagen. särskilt de mindre och medelstora. Patentverket utnyttjar sedan några år tillbaka företagareföreningarna i verkets egna infornmtionsakti- viteter. Verkets uppfattning är därför att utredningens förslag bör vara väl ägnat att främja en effektivare spridning av teknisk information till mindre och medelstora företag. Patentverket förordar därför ett skyndsamt ge— nomförande av det av SlNFDOK-utredningen föreslagna programmet och tillstyrker att de av utredningen angivna medlen ställs till förfogande för dess genomförande.

Slutligen anförs att verket numera bedriver en undervisningsverksamhet som i vissa delar bör väl motsvara det utbildningsbehov sotn den av utredningens förslag berörda personalen vid företagareföreningarna har.

De mindre företagens informationsbehov gäller inte bara teknisk/veten- skaplig information framhåller induxrrirerke! utan i minst lika hög grad frågor som rör exempelvis myndighetsföreskrifter. marknads- och behovsutveckling. utbildning. serviceutbud m.m. Verket instämmer i ut- redningens uppfattning att det bör finnas en mellanhand. en ""("rversi'rtta- re". mellan informationskällorna och användarna. de mindre företagen. Mellanhandens uppgift kan vara att bl. a. analysera företagets informations- behov. att konkretisera/översätta detta och att översätta svaret till för företaget/företagaren användbar form.

När det gäller utredningens konkreta förslag ställer sig industriverket tveksamt till försöksverksamheten vid företagareföreningar—na. Enligt ver- kets uppfattning rymmer försöksverksamheten i princip inte något nytt element. utan utgör en normal arbetsuppgift vid en ft'rretagareförening. Genom den utbildning på informationsområdet som verket planerar för föreningspersonalen. torde den befintliga personalen också bibringas er- forderlig kunskap på informations- och dokumentationsområdet.

Verket framhåller vidare att informationssökning för att lösa tekniska problem i mindreföretagen normalt innebär att få tag i den eller de personer som vet något om hur man löser det aktuella problemet eller som kan skaffa den information/kunskap som erfordras. Mindreft'aretagen är m. a. o. mer betjänta av en direktkontakt med en specialist på det aktuella problemområdet. som också kan fungera som mellanhand/översättare. än att få ett antal referenser/artiklar. som i och för sig kan vara relevanta för problemet. Det är därför enligt verket tveksamt om den föreslagna för- söksverksamheten med en professionell informations- och dokumenta- tionsexpert uppfyller dessa krav.

Prop. 1977/78:40 ] 17

Enligt verkets uppfattning bör föreningstjänstcmi'innen. sorti ett led i det dagliga arbetet. vid behov ktinna utnyttja befintliga resurser på informa- tions- och dokumentationsområdet. ] industriverkets program för effekti- viserad information ingår ett avsnitt om teknikinformation till mindreföre- tagen som tar upp bl.a. en försöksverksamhet i samarbete med ingenjörs- vetenskapsakademiens informationstjänst. temadagar/faktablad kring ny teknik m.m. Genom bl.a. dessa aktiviteter torde föreningstjänstemännen ktinna knyta kontakt med specialister som kan svara för såväl sökning som "översättning" av information.

En försöksverksamhet med informations- och dokumentationsexpert kan dock enligt verket ha en kunskapshöjande effekt i föreningarna och stimulera till ett ökat utnyttjande av befintliga informations- och doktr- nientationsresurser. lndtistriverket förordar att experten fungerar som konsult åt flera föreningar.

lndustriverket framhåller vidare att i programmet för teknikinformation till mindre och medelstora företag ingår som en del att bl a genom temada— gar och faktablad föra ut vissa branschforskningsinstituts kompetens och möjligheter att bistå mindreföretagen. Den f("irsöksverksamhet som utred- ningen föreslår skulle enligt verkets uppfattning möjliggöra ökade insatser från instituten för att stödja de mindre och medelstora företagens verk- samhet.

Verket anser slutligen i likhet med utredningen att behov av viss utbild- ning och kontaktskapande aktiviteter på informationsområdet krävs för föreningspersonalen. men att denna utbildning bör omfatta samtliga för— eningar. Verket redovisar sina planer att under budgetåret 1977/78 ge- nomföra en grundläggande utbildning på informationsområdet för de in— formationsansvariga vid varje ft'iretagareförening.

STU delar SlNFDOK-utredningens uppfattning att en försöksverksaiii- het med förmedling av teknisk information till mindre och medelstora företag är motiverad. STU ställer sig positiv till den föreslagna samverkan i en särskild styrgrupp. Genom en sådan samverkan skapas förutsättningar för att informations- och dokumentationsverksainheten naturligt integreras med såväl företagarefi'ireningarnas och branschforskningsinstittitens som STU:s serviceverksamhet.

Även SlNFDOK ansluter sig i allt väsentligt till de av utredningen framförda förslagen. När det gäller förslaget om att knyta en informations- och dokumentationsexpert vid en töretagareförening vill dock SlNFDOK rekommendera att de närmare betingelserna vilken region som är lämpli- gast. om experten bör vara verksam vid en eller flera förenignar m.m. — ytterligare utreds innan formerna för försöket fastställs.

Eftersom de i försöksverksamheten ingående projekten är fördelade på olika huvudmän. industriverket och STU. föreslår SlNFDOK att ansvaret för hela programmet läggs på industriverket. SlNFDOK förklarar sig också berett att medverka i den föreslagna styrgruppen för uppföljning och

Prop. 1977/78:40 [ 18

utvärdering och att ställa erfarenheterna från SINFDOK-projektet till förfogande.

'I'(_"(.) framhåller att de förslag om en utvidgad försöksverksamhet som SINFD()K-utredningen lägger fram har den fördelen att verksamheten fortfarande bedrivs i begränsad form. Den bör ge erfarenheter som kan utnyttjas för att senare bedöma om verksamheten skall övergå i större skala. Försöksverksamheten bör enligt TCO inriktas på att ge information och riiotivation hos de som arbetar i små och medelstora företag att utnyttja den information som kati vara relevant i olika problernsituationer. Den bör inte ensidigt inrikta sig på företagsägaren/företagsledaren titan även vända sig till övriga i företaget.

TCO anför vidare att verksamheten förutom teknisk och kommersiell inft'irmatit'in bör innefatta även arbetsmarknadspolitisk information. Bris- tande kunskaper oni '.ii'betsmai'knaden och dess parter är ofta en allvarlig svaghet hos de småföretagen.

TCO tillstyrker sålunda att den föreslagna försöksverksariiheten in- itieras om statsmakterna ställer nödvändiga resurser till förfogande. Det föreligger emellertid ett stort behov av att noggrant ange inriktningen av verksamheten innan den påbörjas. Den styrgrupp sorii föreslås bli tillsatt finns det därför ett stort behov av. Denna grupp här även svara för en kontinuerlig uppföljning av verksamheten. 1 styrgruppen måste de fackliga organisationerna vara representerade. '

LU delar utredningens grttnduppfattning att det är angeläget att olika åtgärder vidtas i syfte att skapa ökad kännedom om redan befintlig teknik och uppnådda forskningsresultat bland mindre och medelstora företag och samtidigt förbättra dessa företags möjligheter att tillgodogöra sig denna kunskap. Samhället satsar stora medel på forskning och utveckling vilket är nödvändigt. Sannolikt skulle dock enligt L(_):s uppfattning. betydligt större utvecklingselfekter ktinna uppnås om detta följdes tipp med mer effektiva åtgärder i syfte att sprida kännedom om forskningsresultat och tekniska frantsteg framförallt bland de mindre och medelstora företagen.

LO tar dock inte närmare ställning till SINFDOK-utredningens olika förslag.

SINO instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag men framför vissa synpunkter som måste beaktas i sammanhanget.

Viss försiktighet bör sålunda enligt SHlO iakttas vid den föreslagna systematiska uppsökningen av mindre och medelstora företag i samband med försöken med teknisk informationsförmedling. Många företagare upplever att de översköljs av information och skrifter och har svårt att tillgodogöra sig innehållet. Utredningen konstaterar också att den nyttiga informationen kan drunkna i det stora utbudet. Risk finns också att en del företagare uppfattar den uppsökande verksamheten som opåkallad och påträngande. och därför inte tillgodogör sig denna enligt intentionerna framhåller SHlO.

Prop. 1977/78:40 [ 19

SHIO understryker vidare vikten av att bransch- och intresseorganisa— tioner utnyttjas vid informationsspridningen till de mindre företagen. Branschförbunden har enligt SHIO titomt'n'dentliga insikter i branschens speciella förhållanden. till skillnad mot ft'iretagareföreningarnas mera all- männa kunskaper om företagsamhetens regionala fi'irutsi'ittningar. De flesta branschorganisationer har en kontinuerlig skrifttitgiviiiiig. framför allt genom branschtidningarna. och bedriver en omfattande kurs- och föredragsverksamhet samt allmän rådgivning.

Vad gäller branschforskningsinstittitett konstaterar SHlO att dessa hu- vudsakligen. åtminstone hittills. bedrivit en forskning som i enbart ringa grad kommit de mindre företagen till godo. Hos dessa företag finns därför en utbredd skepticism mot att ett-ökat stöd för FoU-insatser till denna företagssektoi' skall kanaliseras över branschforskningsinstituten. Minimi- bidraget för medlemsskap i vissa av de indtistristiftelser som bedriver kollektiv forskning är enligt SHlO också väl högt för att intressera miiid- refi'iretagen i allmänhet. SHlO anser därför att samhället bör rycka in och förbättra möjligheterna för miridreföretagen att tillgodogöra sig och bidra- ga till den kollektiva forskningen. SINFDOK-utredningens förslag på den- na punkt hoppas SHIO skall vara ett led i den riktningen. SHIO finner det värdefullt att de föreslagna åtgärderna skall följas tipp och utvärderas av en särskild styrgrtipp.

Fr'irt'lrigurq/i'irt'rir'rigurmrx fiir/unit]. slutligen. tillstyrker också den för— slagna försöksverksamheten men vill samtidigt tinderstyrka att frågan om en mer permanent insats får övervägas först efter noggrann utvärdering.

7. Vissa internationella förhållanden

Småli'iretagens roll i olika länder varierar avsevärt. Ekonomiska. sociala och kulturella olikheter har medverkat till att företagsstrukturcn fatt skif— tande utseende. Till en del torde också rent redovisiiiiigsriiässiga skillnader uppkomma till följd av mycket varierande definitioner av småföretagsbc- greppet.

Utvecklirigstendenserna har visat en större samstämmighet. I samtliga indtistrialiscrade länder har under det senaste decenniet skett en ökad koncentration mot större företagsenheter. De mindre och medelstora fifi- retagens sysselsättningsandel har vanligen minskat. En förskjutning av smt'iföretagandet mellan näringsgrenar kan konstateras i flertalet länder.

(.)likheter i tradition och annat har också lett till att samhällsinsatserna på småföretagsområdet tagit mycket varierande former. Påfallande är dock att man inriktar sig på frågor rörande de mindre och medelstora företagens kreditft'irsöijning och deras behov av utbildning. rådgivning och informa- tion. Gemensamt för ett flertal länder synes också vara att just under de senaste två till tre åren intresset markant ökats för denna kategori av företag.

Prop. 1977/78:40 120

7.1 Norge

Utvecklingen av beståndet av industriföretag i Norge har varit likartad med den svenska. Antalet företag gick mycket starkt tillbaka under andra hälften av 1960-talet. Mellan 1970 och 1975 har det endast skett en obetyd- lig minskning. Särskilt påtaglig har nedgången varit i antalet mycket små företagsenheter. Från 1965 till 1975 ökade den totala industrisysselsätt— ningen från 369 000 till 391 000 anställda. Ökningen föll helt på företag med fler än 50 anställda och med tyngdpunkt på de större företagen. Härigenom kom de mindre och medelstora företagens sysselsi'ittriingsandel att minska från 63.5 (;?-i.- till 59,3 %. Den branschvisa fördelningen av små och medel- stora företag visar på ett mycket starkt småföretagsinslag i livsmedels-. trävaru- och [eko-industrierna. [ dessa branscher har även utvecklingen mot större företagsenheter varit starkast. Inom vissa expansiva branscher. bl. a. den plastbearbetande industrin och elektroindustrin. har antalet små företag ökat. Den regionala utvecklingen har gått mot en med riksgenom- snittet likartad företagsstorleksstruktur i flertalet regioner.

En rad åtgärder har vidtagits från samhällets sida i syfte att underlätta verksamheten inom sn'täföretagssektorn. Bland den kreditgivning som vänder sig mot de mindre företagen märks särskilt Händi'urkx— (tg .wiiriiri- (Irixrrrj/iuitler vilken har till uppgift att ställa garantier och lämna långsiktiga investeringskrediter i form av toppfinansiering till hantverks- och småin- dustriföretag. 1 fondens bestämmelser begränsas dess medverkan till fö- retag med färre än 20 anställda. Utlåningsramen uppgick år 1977 till 31) miljoner norska kronor. Andra kreditforriier som i betydande titsträckriing ' vänder sig till de mindre och medelstora företagen utgör Imlnxlri/inrdul m-li lnduxlricnx tmr.t'rilliii_g.v/itlttl vilka båda syftar till att underlätta och främja omställningar och samgåenden inom industrin. lndustriforideii har. för- titom lånegarantigivning. möjligheter att förvärva aktier i företag. Inom ramen för den regitmalpolitiska verksamheten är Distriktenes- lll/)_t'_u_t.,'i/l_'_,'.t'- _limd verksamt med bl. a. långivning i sysselsättningsfrämjande syfte. För främjande av teknisk forskning och utveckling kan stöd utgå från Utryck- lint'sfiirider. vilken lämnar lån för riskbetonade eller i förhållande till före— tagets storlek. särskilt betydande investeringar med ett tekniskt eller marknadsmässigt nyhetsvärde. Såväl bottenlån som lån på hög risknivå kan lämnas av den ijuni 1977 ombildade NOFX/(( liidusrrihurrk. För tlertalet av de nämnda kreditinstituten gäller att de tillkommit under 1960— och l97l.)-talet.

1 en i augusti i år framlagd stortingsmelding föreslår den norska rege- ringen en utbyggnad av kreditgivningen via Håndverks- og småindtistri- fondet. lndustribanken och Distriktenes titbyggingsfond. För år 1978 före- slås en ökning av den förstnämnda fonden till 55 miljoner norska kronor och en höjd gräns för enskilda lånebelopp från 300 000 till 500 ()()0 norska kronor. Storleksgränsen för företag som kan komma i fråga för lån föreslås

Prop. 1977/78:40 121

höjd från 20 till 50 anställda. En utredning om sariimanslagning av lndu— stribanken och en ökad regiorialisering av lndustribaiikcns verksamhet aviseras. '

Företagsservieevcrksamhet bedrivs i första hand vid Distriktenes tit- byggingsfond. Genom .S'tutt'nx teknologiskt- ins/inr! har bland andra de mindre och medelstora företagen beretts tillgång till såväl särskilda titbild- nirigsiiiöjligheter som rådgivningstjäiistcr. Kursverksamheten är starkt yr— kesinriktad och täcker ett stort spcktrtirii av branscher och funktionsområ- den. En betydande decentralisering av verksamheten har skett. 1 regering— ens stortingsmeld konstateras att det särskilda stödet till företagsservice i dag är begränsat. En utbyggnad av den statliga industriella rådgivnings-. kontaktförmedlings- och informationsverksarnheten föreslås därför. Un— der 1978 föreslås fem särskilda kontor för detta ändamål tippråttas riied sikte på en landsomfattt-inde verksamhet år 1982. Det administrativa ari— svaret för denna verksamhet läggs på Statens tekitologiske institut. lnsti- ttitets utbildningsverksamhet avses också byggas ut. bl. a. genom särskil- da förett'tgsutvecklande kurser.

Endast en mindre del av samhällets insatser på forsknings- och utveck- lingsområdet kommer de mindre och riiedelstora företagen till del. Av deti verksamhet som bedrivs vid Nur-ges lt'knisk-ririlrrri'utcnxkupligc _lörx— kriirigxrätl avser ca fem procent företag med färre än 100 anställda. Ur- i't't'kli'iiysjfiniclvt avdelade år 1975 ca en femtedel av sina resurser till mindre och riiedelstora företag. 1 regeringens stortingsmeld föreslås ökade informationsinsatser. via bl. a. NTNF. riktade mot små företag liksom ökade satsningar på småföretag via Foiidet för freninie av bt".ii1s_jefoi'sk- ning. Bruns/ql);i'.t'lt'lriri_r.'.s;fiint/ul. Även behovet av ett ökat hänsynstagande till de mindre företagens roll iden statliga teknikupphandlitigen frariihålls. Staten avser att lägga ökad vikt vid att mindre företag blir underleverantö- rer vid offentliga upphandlingar. !

7.2 Danmark

De mindre företagen inom industrisektorn i Danmark ökade mellan 1965 och 1972 sin andel av såväl f't'iretagsbesti'indet som sysselsättning. Sist— nämnda åi' svarade. bland arbetsställen med ller än fem anställda. denna kategori för ca 75 'i"?- av de 6 8th arbetsställena och 24 'j-r' av de 4th ()()(1 anställda. De medelstora verksamhetsställena svarade såväl år 1965 som 1972 för ca 20 '.FI- av företagsbeständet och 30 '..i- av sysselsättningen.

inom detaljhandeln har ägt rtim en motsatt utveckling. Under 19btl-talet minskade antalet försäljningsställen med ca 9 '.F-('- till 56 (100. 1 första hand skaffade detta de minsta (()—4 anställda) försålinitigställen vilkas antal minskade med 17 '.75- till 45 000. Sysselsi'ittningen. sorti totalt sett ökade något. minskade för denna företagskategori från 1 13 (till) till 99 (100 anställ— då.

Prop. 1977/78:40 122

Hantverks- och småindustrisektorn (0—19 anställda) har sedan 1968 min- skat något i fråga om antalet företag men tillvuxit sysselsättningsmässigt. Reparationsföretagen har ökat säväl antals- sotn sysselsätttiitigstnässigt medan byggnadssektorn har stagnerat i båda avseendena. Nyregistrering- arna av industriföretag har ttnder senare år uppgått till årligen ca 4 600 eller motsvarande ca 1 1 få? av företagsbestf'indet i denna sektor.

Speciella samhällsinsatser riktade till de mindre och medelstora företa- gen ftnns i första hand på kreditförsörjningsomrädet. Den direkta kredit- givningen kattaliseras främst genom Direkturutet_li'ir Ey!].fllll't't'k/fllg (di- rektoratet för regional utveckling). Lån till hantverk och mindre industri för utbyggnad och rationalisering kan utgå med normalt högst 350 ()()(l datiska kronor i varje enskilt fall. Bcloppsramen är f. n. 40 milj. kr. per år. För lån till hantverks- och småindustriföretag kati ocksä utgå statliga guru/ttit't'jör röra/seltupitul. Syftet är att möjliggöra i förhållande till före— tagets storlek betydande omställningar till nya produkter och marknader. Låneramen är f. n. 201) milj. kr. och högsta lånebelopp 250 000 kr. Garan- tier lämnas endast till företag med högst 75 anställda.1ndirckt medverkar samhället till att kreditgivningen till mindre företag främjas genom garan- tier till finansieringsinstitut som riktar sig till dentta företagskategori. Den totala garantiramen för detta ändamål uppgår till 60 milj. kr. Bland sam- hällets insatser på kreditgivningsområdet finns även sådana som riktas till industri- och hantverkssektorn i sin helhet eller geografiskt zwgränsade delar av denna. Denna kreditgivning torde i betydande utsträckning kom- tna också de mindre företagen till del. Här kati bl. a. nämnas statliga garantier för lån upptagna för omställning till nya marknadsfi'ärhållanden eller för att möjliggöra igångsätlning. utveckling eller rationaliseritig av samhällsnyttig produktion. ltioni ratnen för det regionalpolitiska stödet (Egnsudvikling) utgär lätt. bidrag och garatitier. Staten bidrar också tued kapitaltillskott till verksamheten vid ['if/laIIA'fUI'f/Ltfå'fllx[ff]!It'll/IUI" Itttluxtri og Iltittc/rurk .»l/S. Institutet lämnar lån till exporterande och importkonkurre— rande verksamheter vid bl. a. nyetableringar. expansions- och produk— tionsomställningar. Kreditgivning speciellt inriktad mot teknisk utveckling kanaliseras genom Fotidet till fremme af teknisk og industriel ttdvikling. Fonden kan medverka vid finansieringen av utvecklingsprojekt endast i de inledande skedena. Fonden har möjlighet att lämna lån med villkorlig äterbetalningsskyldighet och katt även teckna aktier. Budgetåret 1976/77 disponerade fonden 90 milj. kr. .

Utöver den rädgivnings- och informationsverksamhet som bedrivs i anslutning till den speciellt småföretagsitiriktade kreditgivningsverksam- heten lämnar samhället särskilt stöd till arbetsmarknads- och branschorga- nisationernas tekniska service- och kotisulentverksamhet. Budgetaret 1976/77 uppgick beviljningsramen för dessa ändamål till 20.2 milj. kr. Särskilda bidrag för tekniskt inriktad serviceverksamhet och vidareutbild- ning utgår även via Tekno/ttgiråtlct till i första hand ett 20-tal godkända

Prop. 1977/78:40 !- IJ b.:

tekniska serviceinstitut. Budgetåret 1976/77 anslogs totalt 164 miljoner för finansieringen av dentia verksamhet. Huvuddelen — ca 80 '.'-(' avsåg akti- viteter hos serviceinstituten medan återstoden utgick till enskilda projekt. Betydande insatser har härvid avsett service- och utbildningsverksamhet riktad mot mindre företag.

7.3 Finland

Antalet omsättningsskatteskyldiga företag i Finland uppgick år 1974 till ca 59 000. Huvuddelen av dessa var småföretag. Företagen med färre än 200 anställda svarade för 40 'i'/': av sysselsättningen i näringslivet. ltiotii industrin sysselsatte denna företagskategori 29.6 '.??- av de anställda. Sär- skilt stort inslag av mitidre och medelstora företag fanns itiom varuhandeln — 58.4 (fi.. Antalet sma industriföretag (med färre än 5.1) anställda) har hittills under l970-talet minskat något.

Samhällets insatser för att underlätta småföretagens krcditfi'irst'trjning skeri flera former. Endast ett fåtal av dessa riktas direkt till de mindre och medelstora företagen. Särskilda s. k. rti/tte.x'lt'itIs'Årt'(litt'r har kunnat utgå till sma företag sedan år 1969. Stödet vänder sig speciellt till små företag sotn är verksamma inom de s. k. utvecklingsområdena. Ri'tntestödskredit kan avse högst 50 '.!-i.- av investeringar som medför väsentlig öktiing av företagets prodttktionskapacitet. Räntestödet tttgar med högst 81) f."?- av räntan på lånet under de två första åren. efter det projektet fullföljs. och med 40 fr?- under de två därpå följande åren. Under år 1975 beviljades 167 sådana krediter till ett totalt lånebelopp om 25 miljoner mark. Långivning med speciell inriktning mot de små industriföretagen sker även via state/ts inrus/cringv/åmtl. Utlåtiingen år 1976-till småindustrin uppgick till 15.2 miljoner mark. Den utgjorde emellertid endast en mycket liten del av fondens totala utlåning (6564 miljoner mark). Statliga garantier. industri- _L'lll'tllllit'l'. kan lämnas åt industriföretag och vissa andra typer av företag med ett omsättning om högst 50 miljoner mark för investeringar i atilägg- ningstillgångar eller för ökning av rörelsekapitalet. 'l'otalt beviljades ttnder år 1976 vidare lån till ett sammanlagt belopp om 30.6 miljoner mark. Ca 20 '..52 av garantierna avsåg lätt för rörelsekapitaltillskott.

Vid sidan av den direkt småft'iretagsinriktade kreditgivningen kati lån lämnas till småföretag itiotii ratncti för den regionalpolitiska stödverksam- heten. Uti'a'/tlitres/mde” katt lämna krediter till och även teckna aktieri företag belägna i utvecklingsområdetia. "1111 företag i tttvecklingsområdena kan utgå särskilda investerings-. start- och utbildningsbidrag. lnveste- ringsbidragen beviljas för anskaffande av anläggningstillgångar. Startbi- dragct beviljas på grundval av de löner och lagstadgade sociala avgifter som föranleds av att ett företag påbörjar eller tttvidgar produktion. Utbild- ningsbidragcts syfte är att kompensera företagen för utbildningskostnader i samband med att verksamhet påbörjas eller utvidgas. Andelen bidrag som

Prop. 1977/78:40 124

beviljats mindre och medelstora industriföretag uppgick under tiden sep- tember 1975 —juni 1977 till ca 73 %. Totalt utgick ttnder perioden till denna företagskategori ca 160 miljoner mark i sådana bidrag.

Samhällets småföretagsinriktade företagsservice hanteras huvudsakli- gen genom handels- och industriministcricts s. k. industridistriktsorgani- sation. För närvarande finns elva sådana distrikt med ca 75 anställda. Rådgivnings— och informationsverksamheten är i hög grad kopplad till det finansiella området. I övrigt berör verksamheten här såväl företagsekono- miska och administrativa som tekniska frågor. En betydande utbildnings- verksamhet sker också inom de olika distrikten. Utbildningen vänder sig främst till företagsledarna och nyckelpersoner i företagen. I verksamheten utnyttjas i första hand externa konsulter. Staten subventionerar kurserna till ca 5( %. Under år 1976 deltog totalt ca 2 000 personer i dessa kurser. Det kan slutligen nämnas att huvuddelen av den småföretagsinriktade kreditgivningen handläggs vid dessa distriktsorganisationer.

7.4 Storbrittanien

Småföretagen sysselsatte i Storbritannien vid 1960-ta1ets mitt en tredje- del av de anställda i näringslivet. Inslaget av småföretag varierar betydligt mellan näringsgrenar. I den tillverkande industrin svarade de mindre och medelstora företagen för 20 % av sysselsättning och produktion medan inom t. ex. hotell- och restaurangbranschen verksamheten i de stnå företa- gen utgjorde inemot tre tjädedelar av den totala verksamheten. Antalet sysselsatta i småföretagssektorn uppgick till ca 4.4 miljoner anställda.

Småföretagens andel av såväl sysselsättning som produktionsvärde ln- om industrisektorn har fallit under en rad är. En liknande utveckling har under 1960-talet ägt rum inom handelssektorn och byggnadsindustrin. Ett ökat inslag av småföretag har noterats inom same'irdselsektorn och delar av tjänstesektorn.

Industrial and Commercial Finance Corporation (ICFC) är en av de största långivarna till små företag vad gäller krediter och kapital på såväl låg som hög risknivå. Bolaget ägs gemensamt av brittiska centralbanken och olika privata banker. Vid 1970-talets början uppgick den årliga utlå- ningen till totalt 152 miljoner pund. ICFC tecknar också i betydande utsträckning aktier i mindre och medelstora företag. Genom i första hand sitt dotterbolag Estate Dulles Investtnent Trast (EDIT) kan ICFC förse företag med kapital i syfte att underlätta generationsskiften och erläggan- det av arvsskatt. Finansiellt stöd till teknisk utveckling i mindre och medelstora företag kan utgå från National Research Development Corpo- ration (NRDC) och Technical Develop/item Capital [.ttl. (TDC). Sist- nämnda bolag är dotterbolag till ICFC. Återbetalningen sker med hänsyn till försäljningsframgång. NRDC kan även teckna aktier i bolag. Investe- ringar finansierade via TDC avser finansieringen efter prototypstadiet.

|») lJl

Prop. 1977/78:40 l

Kapitaltillskottet kan ta samma former som vad gäller NRDCs kreditgiv- ning.

Finansiellt stöd i samband med omställningen av mindre och medelstora företag inom speciella branscher kan utga för anlitande av konsulter. Stödet utgitr i form av bidrag med 50 C"? för konsultkostnader. Vidare katt särskilda bidrag utgå — med högst 5 000 pund för undersökningar av samverkansmöjligheter mellan företag. Bidraget avser 50 'i'? av utredningskostnaderna och lämnas endast om minst fyra företag berörs.

Radgivnings- och informationsinsatscrna är betydande. Ansvaret för verksamheten avilar främst enheten för smäföretagsftägor inom det brit- tiska industridepartemcntet. Främst bör här nämnas de särskilda informa— tionscentra Small Firms Infor/nation Centres — vilka sedan 1972 är verksamma på ett tiotal orter. lnformationsgivningen avser vägledning i utbudet av företagsservice vid offentliga och privata institutioner. Rådgiv- ningsverksamheten har i första hand kommit att inriktas på allmänna företagsledarfrägor och vägledningi lagstiftning och offentliga regleringar.

En annan typ av rädgivningsverksamhet utgör den är 1976 tillkomna s. k. Small Firms Conneelling Service ("Smi'tföretagens rftdgivnings- . tjänst"). SFCS. l verksamheten har engagerats f. d. företagsledare att delta i diskussioner med mindre och medelstora företag om uppkommande problem. Radgivningstjänsten är avsedd som ett komplement till de nämn— da informationscentra och arbetar f. n. på ett It)-tal orter.

[ mitten av innevarande är har aviserats uppbyggnad av ytterligare en rädgivningsverksamhet. syftande till att hjälpa i första hand medelstora företag inom verkstadsindustrin att ta i anspråk ny teknologi och nya administrativa styrmedel. Verksamheten avses. i likhet med SFCS. bygga på en förmedling av erfarenheterna hos. i detta fall. en grupp verkstads- tekniska experter. Man avser att nä ca 7()() företag med denna service inom loppet av de närmaste två åren.

7.5 Västtyskland

Antalet företag minskade i Västtyskland under l960-talet med ca 2()() non enheter eller 10 %. Trots starka koncentrationstendenscr inom vissa branscher uppvisar dock företagsstrukturen fortfarande en övervägande andel små företag. Sålunda räknar man med att 95 'D";- av de omkring 1.9 miljoner företagen (förutom lantbruk och skogsbruk) fortfarande är att hänföra till gruppen "Mittelstand".

Nägon entydig definition pa vilka företag som bör inga i kategorin "'Mittelstand" finns inte. I allmänhet hänföres till denna grupp företag inom hantverk. industri. handel. hotell- och restaurangbranscherna samt transportväsendet där ägaren själv arbetar och bär det ekonomiska ansva- ret.

Inom denna kategori sysselsätts tvä tredjedelar av alla arbetstagare och

Prop. 1977/78:40 126

härifrån härrör omkring 60 % av den totala omsättningen. Denna höga andel mindre och medelstora företag har under den senaste femårsperio- den förblivit tämligen konstant. även om undantag måste göras för vissa branscher. där koncentrationstendensen varit utpräglad. t. ex. byggnads- branschen och transportväsendct. Avgången av småföretag inom industri och hantverk har i stor utsträckning kompenserats av ett motsvarande nytillskott inom serviceområdet.

Det statliga finansiella stödet till småföretagen utgår i tre former. nämli- gen som direkta bidrag via statsbudgeten. långfristiga lån med låg ränta från ERP—fonden (Europe Recovery Program) och genom statliga bor- gensförbindelser. Bidragsformerna fördelar sig i huvudsak enligt följande.

Via statsbudgeten har under åren 1970—1975 nära 750 miljoner DM utgått i stöd till små och medelstora företag. Bidrag lämnas bl. a. för utbildningsändamål. för etablering av nya företag inom nya bostadsområ- den eller regionalt svaga områden. för informations- och rådgivningsakti- viteter samt för underlättande av samarbete mellan företag. Dessa medel har under den senaste femårsperioden mer än tredubblats. År 1975 avsat- tes sammanlagt ca 200 miljoner DM. varav 70 miljoner DM var avsett för teknisk forskning och utveckling.

Av statsmedel har under den senaste femårsperioden vidare avsatts medel för en rad skilda ändamål som alla kan sägas gynna även de mindre och medelstora företagens utveckling. Det rör sig om bidrag till tyska företags deltagande i mässor och utställningari utlandet. samt för informa— tion och reklam i utlandet.

Via den administrerande myndigheten för krediter från ERP—fonden. "Kreditanstalt ftir Wiederaufbau". utbetalas lån enligt två program som speciellt är anpassade för de mindre och medelstora företagen. ERP-fon- den har även ett särskilt program för regionalt stöd till ekonomiskt svaga regioner i Förbundsrepubliken. Även härifrån kan de mindre företagen erhålla bidrag och krediter. Lån utgår till hälften av den planerade investe- ringen. Till mindre och medelstora företag lämnade ERP-fonden år 1975 drygt 10 ()()0 lån på sammanlagt 683 miljoner DM. Dessa krediter användes för investeringar om totalt 2.7 miljarder DM.

Som ett ytterligare stöd till de mindre företagen har staten under den senaste femårsperioden trätt in med borgen.sförbimlelser för nyetablering- ar motsvarande en total lånesumma om 1.3 miljarder DM.

Genom åren har skilda lagstiftningsåtgärder vidtagits för att stärka de mindre företagens konkurrenskraft. Bland annat ändrades den s. k. rörel- seidkarskatten 1975. så att högre avdrag beviljades vid beräknande av vinstskatten. Ett större antal småföretag (ca 800 000 jämfört med tidigare 240 ()()0) blev därmed hclt befriade från vinstskatten.

Nya riktlinjer har också införts i fråga om den offentliga upphandlingen. Dessa avses fortsättningsvis innehålla särskilda regler för hur även de mindre och medelstora företagen skall inkluderas i all anbudsgivning.

Prop. 1977/78:40 127

För riideivnings-. in/årrmalions- och Å'onmÅt/i'irntezllinlesverksamhet av- sattes år 1975 38 miljoner DM. Merparten av detta ca 6013?- avser rådgivning. Verksamheten sker såväl vid olika statliga organ som i form av stöd till enskilda bransclttn'ganisationer.

För uthildningsinsatser riktade till företagsledare och anställda i mindre och medelstora företag anslogs år 1975 ca 16 miljoner DM.

7.6 Frankrike

Företag med färre än 200 anställda sysselsatte år 1973 ca 28 "3?- av de anställda i den franska tillverkningsindustrin. Deras andel av den totala omsättningen uppgick till 22 Cr. Antalet företag med fler än fem anställda uppgick till ca 42000. varav 91 'Gå. utgjordes av mindre och medelstora företag. Inom den träbearbetande industrin. den grafiska industrin samt bland beklädnadsföretagen dominerade de mindre och medelstora företa- gen.

Samhällets insatser på smaföretagsområdet har fram till de två senaste åren varit mycket begränsade. Under åren 1976 och 1977 har olika småfö- retagsinriktade åtgärder vidtagits såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om företagsservice. offentlig upphandling m. m.

Genom särskilda. huvudsakligen privata, regionala utvecklingsbolag — Societas de De'velo/meinen! Regional — kanaliseras statligt finansiellt stöd till nyetablering av företag och expansion av befintliga företag. Det statliga stödet uppgår till 50 'a'. av bolagens deltagande i nyetablerade företag och 25 G?. av deltagandet vid expansionsinvesteringar. Under det första verk— samhetsåret har ca 70 miljoner francs utgått till dessa ändamål. Särskild kreditgivning riktad till mindre och medelstora företag har också möjlig- gjorts genom de specialdestinerade medel som via statlig obligalionsupp— ltininy ställts till dessa företags förfogande. Under det senaste året har totalt 5.5 miljarder francs upplänats. Finansiellt bidrag vid nyetableringar har sedan mitten av 1977 utgått från speciella regionala organ. Bidragen avser anskaffande av anläggningstillgångar och utgår med hänsyn till den förväntade sysselsättningseffektens storlek. 1 en särskild försöksverksam- het inom ett departement har vidare introducerats ett system med villkorli- ga Iån för marknadsföring av nya produkter. Specialdcstincrade krediter till mindre och medelstora företags export lämnas genom UFINEX. vilket institut genom statliga garantier beretts möjlighet att inrikta viss del av sin kreditgivning till de mindre och medelstora expt'n'tföretagen. Sedan år 1970 utgår också särskilt stöd vid samverkan mellan företag på viss ort eller inom viss region.

På företagsserviceområdet har likaledes under de senaste åren tillkom— mit en rad former för stöd till mindre och medelstora företag. Här skall nämnas några. Med hjälp av statligt stöd har ett antal speciella tjänster för rådgivning i samband med bl. a. nyetablering inrättats vid vissa s. k.

Prop. 1977/78:40 128

handelskamrar — Chambres de Commerce et d"lndustrie. Handelskamrar- na drivs i enskild regi. En betydande rådgivningsverksamhet har även byggts ut för att tillgodose de mindre företagens behov av rådgivning nt. nt. vid e.t'pt)r'tl'örsäl/ning. Företagen kan här också erbjudas översiktliga analyser av sina potentiella cxportmöjligheter och särskilt bistånd vid de utländska handelskamrarna. En särskild kommission har Linder år 1976 tillsatts i underleverantt'ii's/i't'igor. Kommissionen arbetar såväl med råd- givning som med probleminventeringar och utredande verksamhet.

Utbildningsvtn'ksamhet med inriktning på mindre och medelstora före— tag bedrivs på flera områden. Även dessa program har påbörjats först under senare år eller är under introduktion. Kurser i företagsbildningsfrå- gor har under ett år bedrivits vid (."hambres de Commerce et d'lndustrie. Under hösten 1977 påbörjas en mer omfattande verksamhet av liknande slag vid vissa tekniska gymnasier.

Infin'mationsverksamhet riktad till mindre och medelstora företag finns bl. a. för underleverantörsfrågor. i allmänna företagsledarfrågor "Dos— siers PMI". en särskild regelbunden publikation i småföretagsfrågor och vad avser olika arbetsmarknadspolitiska. regionalpolitiska. skattemässiga och andra samhå'tllsåtgärder som kan ha betydelse för verksamheten vid de mindre och medelstora företagen. .

Slutligen kan nämnas att den oU'wtt/iga upphandlingen i ökad utsträck- ning medvetet inriktats på mindre och medelstora företag. Speciella mål har uppsatts vad avser denna företagskategoris andel av upphandlingen. Särskilda åtgärder har också vidtagits för att korta ner betalningstiderna vid mindre företags leveranser till staten.

7.7 Nederländerna

Det totala företagsbeständet har mellan 1965 och 1975 minskat från 275 000 till 230 000 enheter. De mindre företagensl) andel av sysselsätt- ningen i det nederländska näringslivet har minskat från 23 (7:- år 1963 till 21 % år 1976. Förändringen i det absoluta antalet sysselsatta i mindre företag har varit obetydligt under denna period. Antalet mindre företag har minskat inom samtliga näringsgrenar utom hotell- och restaurangnäringen.

De mindre och medelstora företagen har endast i begränsad omfattning blivit föremål för särskilda samhällsinsatser. Övergripande program för stöd till småföretagen saknas. Däremot har vidtagits andra åtgärder som i varierande mån även kommer småföretagen till godo.

Direkt småföretagsinriktat kreditstöd lämnas genom den nederländska banken för den mindre industrin och handeln (Nederlandse Middenstand- bank) i samråd med ekonomiministeriets avdelning för handel. hantverk och tjänster. För expanderande företag har lämnats finansiellt stöd av flera

') Avser vanliga företag med högst 50 anställda för vissa näringsområden. dock högst 20 anställda.

Prop. 1977/78:40 129

slag. bl. a. investeringskrediter på hög risknivå. lån för övertagande av eller samgående med andra företag samt lån för finansiering av samver- kansprojekt. I vissa fall kan statliga garantier lämnas för lån upptagna i bank.

NEHFM (Stickting Nederlandse Herstructurerings Maatsehappij) bil- dades är l972. Dess huvudsakliga uppgift är att för industribranscher med struktttrproblem genomföra undersökningar. utarbeta omstrukturerings- planer samt bistå och övervaka genomförandet av dessa planer. Inom vissa branscher kan NEH EM finansiellt bistå enskilda företag som har allvarliga strukturproblem.

Stöd till enskilda företag med akuta problem administreras huvudsakliv gen av Bureau Bijzondere Bedrijfsproblemcn (B.B.B.) vid ekonomiminis- teriet. Via byrån kan utgå en bred skala av stöd. såväl lån som bidrag. De flesta företag som sökt stöd genom B.B.B. har varit småföretag med mindre än 100 anställda.

Det finns tre statsunderstödda regionala utvecklingsorgan — NV Noordlijke Outwikkelingsmaatschappij tN.O.M.). Limburgse Instituut voor ()utwikkeling en l—"inanciering ( l..l .O.F.) samt den nyetablerade N .V. ()verijsselsc Outwikkelingsmaatschappij. En betydande del av verksam- heten vid dessa organ inriktas på mindre och medelstora företag. Till utvecklingsorganens förfogande står bl. a. vissa kreditgivningsmöjligheter. En omfattande rådgivnings- och informationsverksamhet bedrivs också.

Förutom den företagsservice som förmedlas till bl. a. mindre och tne- delstora företag genom NEH EM bedrivs vid De Raad voor het Midden en Kleinbedrijf en verksamhet med rådgivning riktad till de mindre företa- gen.

7.8 USA

Småförctagssektorn ') svarar i USA för 97 ff-i- av företagen. ca 50 '.F'é- av sysselsättningen och ca 40 ':"-'('- av näringslivets omsättning. .

Antalet småföretagsenheter har ökat betydligt under l970—talets början. Småföretagens andel av sysselsättningen har i stort legat oförändrad mel- lan år l97t) och l975.

Samhällets insatser på smäföretagsomradel kanaliseras i första hand genom den i böljan av l95()-talet tillskapace Small Business Administra- linn. SBA. Denna organisation är i första hand en finansiell institution med möjlighet att förse mindre och medelstora företag med såväl långfristiga krediter som aktiekapitaltillskott. SBA medverkar vidare till att den offentliga upphandlingen i viss omfattning styrs mot de mindre företagen. Slutligen riktar organisationen ett betydande utbud av rädgivnings- och informationsservice till den mindre företag.—' verksamheten. Verksamheten

1) Smäföretagsbegreppet ges i den amerikanska. administrationen ingen storleks— mässig delinlllon.

9 Riku/agan 1977/78. I saml. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40 130 ' bedrivs huvudsakligen genom ett drygt 10-tal lokala kontor med samman- lagt 4 200 anställda. Den under år 1977 antagna budgeten uppgick till 2.96 miljarder dollar och organisationen är auktoriserad att garantera privata lån till småföretag om totalt 7 miljarder dollar.

SBA:s kreditgivning till företag enligt 5. k. individuella låneprogram (Regular "Business Loans) uppgick år 1975 till 1 600 miljoner dollar. Lånen avsåg säväl expansionsinvesteringar i anläggningar och utrustning som tillskott av rörelsekapital och krediter vid omställning av företags verk- samhet. Av det totala antalet beviljade län ca 22 000 — avsåg 25 G? lån till lokala. privata utvecklingsbolag etablerade för att ekonomiskt främja till- växten av handel och industri inom lokalt avgränsade områden. Under år 1975 utgick 358 sådana lån om totalt 81 miljoner dollar. Sedan program- mets tillkomst är 1958 beräknas ca 260 000 sysselsättningstillfällen ha skapats eller räddats. Via delstatliga utvecklingsbolag görs vissa ytterliga- re liknande insatser med något mer förmånliga lånevillkor. Särskilda låne- rnöjligheter finns vidare för vissa typer av samverkansprojekt mellan småföretag. Speciella låneformer har också tillkommit för att förse mindre företag med krediter för investeringar eller omställningar till följd av sam- hällets reglering. bl. a. på arbetsmiljöomri'tdet. konsumentskyddsområdet och vid uppförandet av militära anläggningar.

SBA auktoriserar och delvis finansierar vidare särskilda investerings- bolag Small Business Investment Companies (SBlC) genom vilka enskilda skall ktrnna kanalisera riskkapital till mindre företag. Särskilt förmånliga beskattningsregler har givit ett incitament till medverkan i dessa bolag. Vid slutet av är 1975 fanns 262 verksamma bolag med ett totalt kapital om ca 390 miljoner dollar. SBA har vidare möjlighet att i vissa fall lämna garantier till factoringbolag för täckning av ttpp till 90 Cé- av förlrrster uppkomna till följd av utebliven betalning från mindre företag.

Den federala regeringen upphandlar varje år varor och tjänster för flera miljarder dollar. SBA bevakar att en skälig del av dessa kontrakt går till småföretag. Förutom direkta kontrakt förekommer ett omfattande system för att tillförsäkra småindustrin tillfällen till underleveranser genom över— enskommelser med de hundra största entreprenadföretagen i USA. 1 de fall ett litet företags förmåga att uppfylla ett kontraktsförhållande ifråga— sättes av en federal upphandlare kan SBA efter granskning av företagets resurser utfärda ett s. k. kompetensbevis, vilket garanterar företaget för- måga att motsvara ifrågavarande kra'v.

Rädgivnings-. informations- och trtbildningsverksamheten är i huvudsak inriktad på de företagsledande funktionerna i företaget. Av särskilt intresse är att notera de s. k. S(TORE/ACE (Service Corps of Retired Executives resp. Active Corps of Executives). Detta är en frivilligkår av pensionerade och aktiva professionella företagsledare med goda meriter som via SBA tillhandahåller sitt kunnande och kan "rycka ut” för att bistå ett litet företag som har problem. Sedan begynnelsen 1964 har inemot 300000

Prop. 1977/78:40 131

sådana tippdrag genomförts. Det totala antalet personer i denna verksam- het uppgår idag till 5 800.

7.9 Kanada

Med småföretag avses i Kanada vanligen företag med färre än 100 anställda vad avser industrin och färre än 50 anställda vad gäller övriga näringsgrenar.

År 1973 hade 88 få? av samtliga företag i näringslivet färre än 100 anställ- da. Antalet anställda i småföretagen uppgick till ca 1.9 miljoner personer. vilket utgjorde ca 33 % av den totala sysselsättningen.

Särskilda former för samhälleligt stöd till småföretagen har funnits sedan länge. De direkta och indirekta samhällsinsatserna beräknas till idag mel- lan 500 och 1 000 miljoner dollar per år. Huvudansvaret för samhällets stöd till smi-"rföretagen åvilar en särskild minister bunden till industri- och han— delsdepartementet.

En rad finansiella stödformer finns. År 1944 startades Int/usii'iella ui- i'eeklingsluinken (lDB) med sin verksamhet riktad i första hand till småfö- retagen. Denna ersattes år 1975 av Federala jiirelagsuli'et'klingslmnken (FBDB). I samband härmed expanderades utbildningen till småföretag och regionala kontor öppnades. FBDB kan numera även teckna akticri småfö- retag. Sedan 1944 har totalt 3 500 miljoner dollar lånats ut till småföretag via lDB och FBDB. Vid mitten av år 1977 hade FBDB lan utestående hos ca 32 000 småföretag.

Slutliga lånegarantier kan även lämnas för finansiering vid företagsetablering eller expansion i småföretag. Under år 1976 ställdes garantier till ett belopp om totalt ca 80 miljoner dollar. De individuella garantibcloppens maximala storlek höjdes i mitten av år 1977 till 75000 dollar.

Det kan vidare nämnas att företag med beskattningsbara inkomster understigande 150 000 dollar per år genom sänkt beskattning stimuleras att låta vinsten stanna kvar i företaget.

För ekonomiskt utsatta regioner finns särskilda program för industriell expansion via Delmrlinenlfor Regional Economic Erpansion. Genom det nyligen införda s. k._fi'iremgsaii'er'klingsprogranimet har små företag be- retts särskilda möjligheter att finansiera produktutveckling och mark— nadsföring av nya produkter.

Samhällets småföretagsinriktade företagsserviceverksamhet kanaliseras i första hand genom FBDB. Ett särskilt rådgivningsprogram administreras av banken. Särskilda former finns även för att underlätta småföretagens möjligheter att få tillgång till den yrkesutbildade arbetskraft som erfordras. Detta sker via speciella arbetsmarknadscentra (Canada Manpower Cent- res). Genom denna kan också särskild personalutbildning arrangeras.

Prop. 1977/78:40 13 lx)

7.l0 Japan

Småföretagens sysselsättningsandel har i Japan legat på ca 80 % ända sedan början på 1960-ta1et. Minskningen har sedan dess varit mindre än 2 procentenheter.

lnom tillverkningsindustrin har de små företagsenheternas sysselsätt- ningsandel sedan år 1963 legat oförändrad på ca 70 %. Denna ijämförelse med de västeuropeiska länderna mycket höga andel torde delvis kunna förklaras av den för små företagsenheter" särskilt gynnsamma företagsbe- skattningen. lnorn byggnadsindtrstrin svarar de mindre och medelstora företagen för ca 90 % av sysselsättningen. Småföretagens andel av syssel— sättningen inom varuhandeln har under det senaste decenniet minskat något och uppgick år 1972 till 85 (72. De mindre företagen minskade sin sysselsättningsandel inom servicenäringen från 80 (:( till 70 G'c- under sam- ma period.

Samhällets insatser till stöd för småföretagen administreras av handels- och industridepartementet (MlTl. Ministry of International Trade and Industry) samt av ett till regeringen knutet råd för småföretagsfrågor (Medium and Small Enterprise Policy Deliberation Council).

Samhällets direkta insatser på kreditförsörjningsområdet förmedlas dels genom bottenlångivningsinstitut. dels i form av funktionell specialdestine- rad kreditgivning. Sistnämnda långivning avser en rad ändamål såsom stöd till utbildning av företagsledare. lån vid samverkansprojekt och stöd till modernisering av produktionsapparaten. Härutöver finns en statlig lea- singverksamhet med huvudsaklig inriktning på mindre företag. Samhäl- lets företagsservice förmedlas i första hand genom olika småföretagarefö- reningar och statliga konsulter, genom kostnadsfri tillgång till laboratorier m. m. Företagareföreningarna utgörs av ett stort antal delvis statsunder— stödda enskilda föreningar för olika typer av samverkan mellan mindre och medelstora företag. såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om produktion och försäljning. Dessa enskilda organisationers verksamhet är i stor utsträckning reglerad i särskild lagstiftning.

Vid sidan av insatserna på kreditförsörjnings- och företagsserviceomra- det har även andra åtgärder vidtagits vilka syftar till att särskilt underlätta de mindre företagens verksamhet. Tidigare har nämnts företagsbeskatt- ningens för små företag särskilt gynnsamma utformning. De små företa- gens roll i den statliga upphandlingen behandlas i särskild lagstiftning. Vidare finns bestämmelser om att samhället i vissa fall kan begränsa stora detaljhandelsföretags verksamhet till förmån för de småföretagen.

Prop. 1977/78:40 133

8. Föredraganden

8.1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat regeringens allmänna syn på småföretagens situation. Han har därvid anfört bl. a. följande.

Småföretagen. dvs. företag med mindre än ca 200 anställda. utgör en viktig del av vår ekonomi. Småföretagen svarar för mer än en tredjedel av vår industriella sysselsättning. De är av utomordentlig betydelse för den regionala utvecklingen. Småföretagen spelar en avgörande roll för ut- komstmöjligheterna för människor på mindre orter och därmed också för dessa orters möjlighter att bibehålla sin livskraft. Deras betydelse för innovationsprocessen inom näringslivet är stor. De är en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer. Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverka- re för större inhemska och utländska företag.

Statsministern har också framhållit att en rad förhållanden verkar direkt hindrande på småföretagens utveckling och expansion. Till dessa utveck- lingshinder hänför sig framför allt frågor rörande kapitalförsörjning, kapi— talbeskattning, företagsservice och företagsmiljön. För att åstadkomma en gynnsam utveckling bland småföretagen är det därför en självklar utgångs— punkt för regeringens politik att söka minska förekommande utvecklings- hinder. Det gäller att ta till vara outnyttjade möjligheter inom smäföreta- gen till ökad produktionsvolym och sysselsättning. ökad produktivitet. ökad produktutveckling och innovationsverksamhet samt ökad export.

Jag skall nu med utgångspunkt i de av statsministern angivna riktlinjerna för regeringens politik på småföretagsområdet redovisa olika förslag till åtgärder inom industridepartementets verksamhetsområde. Mina förslag är inriktade främst på att lösa de problem som hänger samman med kapitalförSÖrjningen och servicen till företagen.

[ det följande kommer jag att ta upp frågor om dels uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder med de nuvarande företagareföreningarna som bas, (le/s ny inriktning av verksamhet-en vid Svenska lndustrietable- rings AB (SVETAB). dels förstärkning av den småföretagsinriktade fort- bildningen. dels stöd till exploateringsföretag. dels ock ökat stöd till uppfö- rande av kommunägda industrilokaler inorr. främst det inre stödområdet.

De medelsbehov som följer av mina överväganden beräknar jag till sammanlagt nära 470 milj. kr för nästa budgetår. Jag avser att återkomma härtill vid min anmälan till budgetpropositionen 1978.

Till grund för mina överväganden ligger ett omfattande utredningsmate- rial. Jag har tidigare i avsnitt 2 översiktligt redovisat resultaten av den utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analysera småföretagens situation och utvecklingstendenser. Här bör särskilt fram- hållas verksamheten vid statens industriverk. vissa universitet och hög- skolor samt näringslivets egna organisationer.

Prop. 1977/78:40 l34

Företagareföreningsutredningen (A l975:03) tillkallades i slutet av år l975 för att utreda företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en analys av bl. a. småföretagens tillgång och efterfrågan på krediter. Utredningens betänkande (SOU 197713) Utbyggd regional näringspolitik och remissytt- randena över betänkandet är ett viktigt underlag för mina överväganden.

[ rapporten (SIND 197516) Kursverksamheten m. m. vid statens indu— striverk redovisade industriverket förslag till förstärkning och effektivise- ring av den småföretagsinriktade fortbildningen.

SlNFDOK—utredningen lade i en skrivelse ijuni 1977 fram förslag om intensifierad informations- och dokumentationsvcrksamhet m. m. vid fö- retagareföreningarna.

Utöver vad jag nu har nämnt finns åtskilliga rapporter. promemorior och skrivelser som behandlar olika frågeställningar på smäföretagsområdet.

Under beredningsarbetet i industridepartementet har överläggningar hållits med företrädare för bl. a. företagens och de anställdas organisatio- ner.

8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder

8.2.1 Allmänt

Utvecklingen under senare år har ställt ökade krav på både företagen och deras anställda. De strukturella förändringarna i näringslivet hur fort- satt i snabb takt. Den tekniska nivån har höjts med krav på allt mer komplicerad teknisk och maskinell utrustning. Produktcrnas livslängd har blivit kortare. vilket har ställt ökade krav på produktutveckling och på bcdömningsundcrlaget vid produktval. Konkurrensen har hårdnat i takt med handelns ökade internationalisering. Kraven på förbättrad yttre och inre miljö har successivt ökat. Dessa förhållanden leder i många fall till påfrestningar och anpassningsproblem som kan vara speciellt kännbara för småföretagen.

Denna utveckling ställer stora anspråk på näringspolitiken. Statsminis- tern har tidigare framhållit att en självklar strävan från regeringens sida är att fortlöpande vidta åtgärder för att effektivisera de näringspolitiska in- strumenten.

På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på krcdit- och kapitalförsörjningsområdct samt på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Deras stöd- och utvccklingsprogram varierar vad avser ändamål. omfattning och inriktning.

Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör nämnas

Prop. 1977/78:40 135

AB lndustrikredit. AB Företagskredit. Sveriges Investeringsbank AB. Företagskapital AB. Norrlandsfonden. SVETAB. statens utvecklings- fond. statens industriverk. inkl. dess enhet för företagsutveckling (SlFU). Sveriges exportråd och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC). Vidare bör speciellt företagareföreningarna nämnas.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. De skall genom företagsservice och kreditstöd söka stimulera utvecklingen bland de mindre och medelstora industriföretagen inom länen. Det finns en förening i varje län. Verksamheten finansieras huvudsakligen med bidrag från staten och resp. landsting. Föreningarnas kreditverksamhet möjlig- görs genom att de kan ta upp lån från statens hantverks- och industrilåne- fond.

Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med ut- gångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar. att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska orga- nens. landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen. Hittillsva- rande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt att kunna repliera på en organisation. som kan arbeta i nära kontakt med företagen. De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ.

Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utred- ningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som en slags samordnande organisation i varje län. Föreningarnas resurser be— höver emellertid enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas. De måste samtidigt få en bättre organisatorisk. uppbyggnad för att mer effek— tivt kunna stödja småföretagen.

Utredningen har i sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- ochlinformationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ. som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att förutsättningarna för olika insatser i företagen har förbättrats. Genom nära kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.

Prop. 1977/78:40 136

Samtidigt pekar utredningen på att det hos dagens företagarcföreningar finns vissa olösta problem och att det föreligger vissa förhållanden sotn inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Några av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom enskilda föreningar. Vissa av problemen beror på bristande resurser. Utredningen har redovi- sat förslag till lösningar av dessa problem.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att företagareföreningarnas resurser för både kreditstöd och företagsservice förstärks kraftigt. Vidare föreslås att en siftelsc med staten och resp. landsting som huvudmän bildas i varje län för att överta föreningarnas nuvarande uppgifter.

Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande antalet remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut på regional nivå och att företagareförcningarna får utgöra basen för uppbyggnad av en regional näringspolitisk organisation.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till företagareföreningsut- redningens slutsatser och förslag. Behovet av att åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden mellan olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna spelari detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i länen.

De överväganden och förslag. som utredningen har lagt fram. är därför enligt min mening väl ägnade att läggas till grund för ett ställningstagande till företagareföreningarnas framtida verksamhet och därmed också till frågan om hur näringspolitiken på lämpligt sätt skall kunna förstärkas på regional nivå.

Jag övergår nu till att behandla huvudfrågorna i utredningens förslag.

1.2 ()rgultisutin/tsjbrm. ledning och uppji'Hjni/tg m. m. Som redan har framgått ställer sig företagareföreningsutredningen kri- tisk till att organisationsformen ekonomisk förening bibehålls. För att en ökad stabilitet i föreningarnas organisatoriska uppbyggnad skall åstad- kommas bör enligt utredningens förslag föreningarna upplösas och ombil- das till stiftelser med stat och landsting. samt i förekommande fall kommun utanför landsting. som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelse- form kan enligt utredningen i viss mån ses som en formell anpassning till de faktiska förändringar som redan har ägt rum.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att föreningarna ombildas till stiftelser med staten och

Prop. 1977/78:40 137

landstingen som huvudmän. Ett fåtal remissinstanser bl. a. några företaga- reföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län. anser dock att föreningsfor- men bör bibehållas.

Stiftelsetrtredningen är kritisk mot stiftelseformen och förordar att före- tagareföreningarna ombildas till aktiebolag.

Landsorganisationen i Sverige (LO) framhåller i sitt yttrande att man inte motsätter sig att även landstingen ingår som huvudmän i stiftelserna men att man av både principiella och praktiska skäl hade föredragit renod- lade statliga stiftelser. Tji'instemännens ccntralorganisation (TCO) framför liknande synpunkter och anser att övervägande skäl talar för att endast staten bör vara huvudman för de nya stiftelserna. Stockholms läns lands— ting å andra sidan förordar att landstingen ensamma blir huvudmän.

Svenska kommunförbundet framhåller att starka skäl talar för ett delat statligt. landstingskommtrnalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Förbundet förordar därför att formerna för huvudmanmrskapet prövas lörutsi'ittningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter. däri- bland kommunerna.

Enligt min mening bör företagarcföreningarna få en ny roll i samhällets näringspolitik. Den medför att formen ekonomisk förening inte längre är lämplig. Företagareföreningsutrcdningens förslag att föreningarna ornbil- das till stiftelser anser jag vara väl underbyggt. En övergång till stiftelse- form medger att verksamheten kan bedrivas med krav på flexibilitet och anpassning till de särskilda förhållanden som råderi varje län. Vidare kan den organisatoriska anknytningen till landstingen garanteras. Enligt min mening är det viktigt att näringspolitiken i länen får en så bred förankring som möjligt. Utredningens förslag att landstingen tillsammans med staten blir huvudmän för verksamheten finner jag därför både naturligt och nöd- vändigt.

Eftersorn ett åtagande att vara huvudman också bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten torde i praktiken knappast andra parter än stat och landsting vara aktuella. [ likhet med utredningen bedö- rnerjag det inte som realistiskt att bidrag från kommuner — bortsett från de kommuner som ligger utanför landsting kan bli av en sådan storleksord- ning att det motiverar huvudmannaskap. Detta spörsmål får också anses beröra frågan om primärkommunernas rättsliga kompetens på det närings- politiska området. Däremot anser jag det vara värdefullt att ett nära samarbete med kommunerna åstadkoms.

Jag förordar således att en stiftelse med staten och resp. landsting som stiftare och huvudmän bildas i varje län med uppgift att överta företagare- föreningarnas nuvarande uppgifter och verksamhet. I förekommande fall bör även kommun utanför landsting ingå. Den roll i näringspolitiken som stiftelserna avses få kommer att ställa stora krav på ledningen av verksam- heten. .lag återkommer senare till denna fråga.

En allmän strävan bör enligt min uppfattning vara att stiftelserna i de

Prop. 1977/78z40 138

olika länen görs likartade vad gäller mål. uppgifter. styrelsesammansi'ttt- ning osv. Regionala olikheter kan självfallet finnas som motiverar variatio- ner i vissa avseenden.

Rent formellt kan en övergång från förening till stiftelse ske genom att en stiftelse bildas som övertar föreningarnas organisation och verksamhet. Föreningarna kan därefter upplösas i den ordning som föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar. Eftersom föreningarna är självständiga och med egen beslutanderätt. fordras samverkan från deras sida. Några pro- blern i detta avseende räknar jag inte med skall föreligga.

Jag kommer inom kort att ta initiativ till att förhandlingar tas upp om att upplösa de nuvarande föreningarna och om att bilda stiftelser. Jag avser att föreslå regeringen att en särskild organisationskommitté tillkallas för ärt- damålet.

Stiftelserna bör enligt min mening inom de ramar som stiftarna faststäl- ler ha stor självständighet. Samhällets ledning av verksamheten bör såle- des ske genom utlagda program oeh fastställda normer. t. ex. i fråga om lånevillkor. Styrningen av den löpande verksamheten bör överlåtas på stiftelserna och deras ledningar. Det bör. som också företag;-treförenings- tttredningen har understrukit. ankomma på resp. stiftelse att själv bestäm- ma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Samti— digt vill jag i likhet med 1.0 understryka att stiftelserna som utgångspunkt för sin inriktning av verksamheten och för sina prioriteringar i övrigt givetvis måste ha den övergripande planering som sker inom ramen för den av statsmakterna fastställda industri—. regional- och sysselsättningspoliti- ken.

Kontroll av stiftelsernas verksamhet bör ske årligen genom revision. Enligt min uppfattning bör varje stiftelses verksamhet granskas av tre revisorer. En av dem bör vara auktoriserad. Därutöver bör staten och resp. landsting utse var sin revisor. Huvudmännen bör årligen besluta om ansvarsfrihet för styrelsen och verkställande direktören i stiftelserna. Jag vill i sammanhanget erinra om att industriverket har utarbetat en modell för revision av de nuvarande företagareföreningarnas verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande att lösningen med dubbelt huvudmannaskz-tp och den enskilda organisationsformen måste få till kon— sekvens att inget statligt centralt organ ensamt bör kunna ge direktiv för verksamheten i dess helhet eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Där- emot är det enligt förbundets mening nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och resurstilldelning. samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är enligt förbundet av den karaktären att de bör läggas på departementsnivå och då naturligen på industridepartementet.

Jag delar Landstingsförbundets uppfattning att det dubbla huvudman- naskapet för stiftelserna kan få vissa konsekvenser för ledning och upp-

Prop. 1977/78:40 139

följning av verksamheten på central nivå. Ett stort antal frågor är gemen- samma för stiftelserna och där finns behov av samråd och erfarenhetsut- byte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna. Enligt min upp- fattning bör ett särskilt organ för detta ändamål skapas. ] organet bör ingå företrädare för bl. a. industridepartementet. industriverket och landsting- en. Även personalen vid stiftelserna bör genom sina organisationer vara företrädd i organet. Organet bör inte ha eget kansli. Kansliresurser bör enligt min mening tillhandahållas av industriverket.

Den av mig förordade modellen innebär att industriverket får en något annan roll än tidigare. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala myndigheter och organ bör utnyttja stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program bör verkets uppgifter gentemot stiftelserna falla inom i huvudsak två områden.

För det första bör statens huvudmannaansvar utövas genom verket. På verket bör sålunda falla ansvaret för översiktlig planering. Vidare bör verket årligen till regeringen redovisa det totala behovet av statliga tillskott till stiftelserna samt med utgångspunkt i regeringens anvisningar fördela de av riksdagen till stiftelserna anvisade medlen.

Verkets uppgift blir att bl.a. medverka till att behovet av företags- service och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i stiftelsernas verksam- het och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme.

För det andra bör verket ansvara för den centrala servicen till stiftelser— na. Allmänt bör verket ge råd. stöd och service till stiftelserna. ] praktiken torde det knappast bli fråga om några större förändringar. eftersom redan de nuvarande relationerna mellan verket och föreningarna kännetecknas av ett kontinuerligt informations— och erfarenhetsutbytc.

Mitt förslag att skapa ett organ för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna innebär att llera funktioner motsvarande dent som i dag ligger hos föreningarnas samrådsorgan — Förctagareföreningarnas förbttnd — kommer att handhas av det nya orga- net.

När det gäller stiftelsernas inre organisation innebär företagareföre- ningsutredningens förslag bl. a. att de bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter.

[ styrelsen bör. enligt utredningen. företrädare för huvudmännen eller i varje fall för samhälleliga intressen vara i majoritet. Med företrädare för samhälleliga intressen avses även representant för primärkommuner.

Utöver företrädare för huvudmännen bör. enligt utredningen. ingå före- trädare för primärkommunerna. för företagareorganisationer och för fack- liga organisationer. Två modeller redovisas för att utse företrädarna för intresseorganisationerna. den ena där landstinget träffar sitt val efter for— mella förslag från organisationerna och den andra där landstinget är mer obundet.

Prop. 1977/78:40 140 Enligt den/Finsta I"()d('/ll.'ll utses styrelsen på följande sätt:

regeringen eller, efter delegation. statens industriverk utser två ledamöter. varav en skall vara landshövdingen eller den regeringen förordnar landstinget utser nio ledamöter varav en ledamot efter förslag från Svenska kommunförbundets länsavdelning tre ledamöter efter förslag från företagareorganisationer två ledamöter efter förslag från central facklig huvudorganisation (LO och TCO) tre övriga ledamöter.

Enligt den andra mode/lan utser landstinget samtliga nio ledamöter efter fritt val. men med beaktande av att olika intressegrupperingar främst primärkommuner. företagarcorganisationer och fackliga organisationer blir företrädda.

Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalföreträdare, om avtal härom träffas. utses efter förslag från ar- betstagarorganisation som år företrädd hos stiftelsen. Denna personalfö- reträdare bör ha samma befogenheter som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.

Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller dock att behovet av att inom "stiftelsernas ram få till stånd en av alla accepterad anknytning till näringslivet — såväl företagsägare som anställda troligen bäst tillgodoses i den modell där resp. intresseorganisation avger egna förslag till ledamöter. som sedan utses av landstinget.

Remissinstanserna är splittrade i fråga om styrelsens storlek. samman— sättning och utseende.

Vissa länsstyrelser och landsting förordar exempelvis att antalet styrel- seledamöter bör uppgå till 13. Stockholms läns företagareförening anser att förhållandena i Stockholms län motiverar att antalet bör vara 17.

Å andra sidan hävdar flera instanser. t. ex. industriverket. nägra företa- gareföreningar och LO. att antalet ledamöter bör vara nio.

Utredningens första modell för utseende av företrädare för intresseorga- nisationerna, där landstinget träffar sitt val efter förslag från organisatio- nerna, har fått anslutning från bl. a. näringslivsorganisationerna. flertalet företagareföreningar och länsstyrelser. Några landsting har också biträtt modellen. TCO kräver att den nuvarande ordningen med en självständig nomineringsrätt för TCO behålls. LO framför motsvarande synpunkter. LO vänder sig vidare mot att landstingen enligt utredningens förslag skall utse större delen av styrelsen. LO anser att eftersom stiftelserna enligt LO till den helt dominerande delen bör ses som verkställande organ för den statliga näringspolitiken förefaller den av utredningen föreslagna ordning- .en underlig.

Prop. 1977/78:40 141

Utredningens andra modell där landstinget är mera obundet och efter fritt val utser nio ledamöter förespråkas av flera landsting. vissa företaga- reföreningar och länsstyrelser. Även Landstingsförbundet förespråkar denna modell. Förbundet framhåller att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbun— dets mening ett ansvar för de politiska partierna att se till. att olika intressen blir företrädda. Samtidigt slås fast att inflytandet över utveck- lingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna. Förbundet till- styrker därför inte att landshövdingen — lika litet som någon annan person —- skall ingå i stiftelserna i kraft av sin yrkesroll. Förbundet anför att det måste stå landstingen fritt att i varje situation utse de personer. som är mest skickade för uppdraget.

Många remissinstanser pekar på nödvändigheten av att ett professionellt företagskunnande ges utrymme i styrelserna.

Flera remissinstanser vänder sig mot utredningens förslag att en perso- nalföreträdare skall utses endast om avtal träffas därom. Med hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare år anser man att det skall vara en rätt för personalföreträdare att ingå.

När det gäller frågan om styrelsens sammansättning. hur den skall utses och dess storlek anser jag att främst tre principer bör vara vägledande.

För det första bör styrelsen bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen. De bör vara väl förtrogna med länets näringsliv. dess problem och utvecklingsmöjlig- heter och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande. t. ex. företagsledare. företrädare för de anställda eller företagens organi- sationer. Företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som eljest har en ställning som ger överblick över den regionala näringspo- litiken bör också kunna ingå i styrelsen.

För det andra anser jag att beslut om styrelsens sammansättning bör fattas på länsnivå och av landstingen. Detta ligger i linje med vad jag tidigare har förordat beträffande stiftelsernas sjäIVständighet. Det bör emellertid ligga i landstingens intresse att vid valet av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För det tredje bör antalet styrelseledamöter hållas lågt. Härigenom skapas förutsättningar för smidiga arbetsformer. Vidare möjliggörs en snabb beslutsprocess och en allmän flexibilitet i styrelsearbetet.

Med hänsyn till det anförda anserjag att stiftelsernas styrelser i normal- fallet bör bestå av nio ledamöter. Dessa bör utses av landstingen efter fritt val. Landstingen skall i sina val beakta vad jag nyss har anfört om behovet av att olika kompetens- och erfarenhetsområden blir företrädda. Jag är väl medveten om att kritik riktas från intresseorganisationernas sida mot den av mig nu förordade ordningen. Även om organisationerna enligt mitt förslag inte får formell nomineringsrätt utgår jag dock från att de genom landstingens försorg kommer att bli representerade i styrelserna.

Prop. 1977/78:40 142

Utöver dessa ledamöter bör en företrädare för personalen vid stiftelser- na knytas till styrelserna.

För att möjliggöra en ytterligare påverkan för organisationerna på bc- slutsprocessen i stiftelsernas styrelser anserjag att till stiftelsernas kansli/ verkställande direktör bör kunna knytas en beredningsgrupp. Denna be- redningsgrupp bör utses av landstingen och bestå av personer som utses efter förslag från de anställdas och företagens organisationer. Gruppen bör fortlöpande delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen.

[ likhet med företagareföreningsutredningen anser jag att kontaktvägen till målgruppen dessutom bör kunna förstärkas genom att enskilda eller lt'ireträdare för olika intressentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett möte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelsc. lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan na- turligtvis inte ett sådant möte få.

Ett mycket stort antal remissinstanser ställer sig skeptiska mot utred- ningens förslag att namnet på de nya stiftelserna bör vara "Stiftelsen fi'tretagareföreningen i x-län". [ många yttranden talar man om falsk varu— beteckning. En lång rad alternativa namnförslag förs fram i remissyttran— dena.

För egen del ansluterjag mig till den stora grupp av remissinstanser som anser att stiftelserna inte bör bibehålla den gamla benämningen företaga— reförening. Enligt min uppfattning bör stiftelserna benämnas "Stiftelsen x-läns utvecklingsfond”. Ett sådant namn återspeglar på ett bättre sätt den verksamhet stiftelserna avses bedriva.

Vad slutligen gäller tidpunkten för reformens ikraftträdande delar jag utredningens uppfattning att stiftelserna om möjligt bör starta sin verk— samhet den 1 juli l978. Som jag tidigare har nämnt har jag för avsikt att inom kort ta initiativ till förhandlingar bl. a. om bildandet av stiftelserna. Jag är väl medveten om att dessa förhandlingar kan dra ut på tiden. Det kan därför inte uteslutas att vissa stiftelser kan starta sin verksamhet först efter den ljuli l978.

8.2.3 tl'lålc'rfi'irt'crkxu/nhurwt

Vad gäller målet för stiftelsernas verksamhet föreslår utredningen att detta bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrens- kraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på småföretagen. Den övergripande uppgiften blir därvid enligt utredningen att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och att i möjli- gaste mån bidra till en effektiv produktionssturktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i stiftelsernas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig ttppgift för dem att medverka till att nya företag etableras.

C.

Prop. 1977/78:40 143

Utredningens målformulering vinner stöd hos de flesta remissinstanser- na. Även jag ansluter mig härtill. Enligt min uppfattning bör stiftelserna verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet att driva företag och att starta nya företag. Stiftelserna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. lnsat- serna från stiftelsernas sida bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt föratt förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer.

[ likhet med utredningen vill jag understryka att stiftelsernas insatser måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen som har att bestämma om de vill utnyttja stiftelserna. Det kan således aldrig bli fråga om att samhället genom dessa insatser övertar något ansvar för företagens skötsel. Detta ansvar måste hela tiden ligga hos företagen själva. Det är däremot viktigt att stiftelserna genom aktiva informationsinsatser gör fö- retagen medvetna om vilka stöd- och utvecklingsmöiligheter som finns.

Jag delar också utredningens uppfattning att stiftelsernas verksamhet måste stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Stiftel— serna måste sålunda beakta behoven av en ökad inomregional balans. De regional— och sysselsättningspolitiska aspekterna beaktas normalt genom att stiftelserna verkar för en stabil och trygg sysselsättning inom de lön- samma och utvecklingsbara företagen. Jag finner det emellertid rimligt att en stiftelse — för att förbättra sysselsättningssituationen på en ort med svåra problem har möjlighet att också satsa på mer riskfyllda projekt än vad som normalt skulle vara motiverat. Jag vill understryka att en förut- sättning för dylika insatser är att företagen/projekten i fråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma på längre sikt. Jag ansluter mig till utred- ningens uppfattning. vilken också vinner stöd hos flertalet remissinstanser. att stiftelsernas insatser inte skall ha till syfte att kortsiktigt rädda syssel- sättningen i ett visst företag om detta inte bedöms ha några möjligheter att överleva på sikt. I sådana situationer bör från samhällets sida i stället andra. främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.

Dagens företagareföreningar spelar som jag tidigare har nämnt en viktig roll för att främja utvecklingen bland småföretagen i länen. Genom den nära samordningen med olika länsorgan har föreningarna i hög grad med- verkat i strävandena att uppnå en regional balans. Småföretagen har sär- skild betydelse för den regionala utvecklingen och företagareföreningarnas verksamhet har till följd därav kommit i förgrunden. ! takt med att före- ningarnas resurser har ökat har deras möjligheter att påverka den regionala utvecklingen i länen förbättrats.

Närjag nu förordar en uppbyggnad av länsvisa utvecklingsfonder så är det ett väsentligt led i en aktiv regionalpolitik. En decentralisering av beslutsfattandet genomförs och den regionala utvecklingen kommer att kunna påverkas från länsnivån.

Som underlag för stiftelsernas verksamhetsinriktning och prioriteringar i

Prop. 1977/78:40 |44

övrigt krävs enligt min mening att de utarbetar handlingsprogram. Dessa program måste vara avstämda mot riktlinjerna för den övergripande nä- ringspolitiken. Därför bör stiftelserna vid utarbetande av dessa program samråda med industriverket. Vidare finner jag det lämpligt att de s. k. länsprogrammen utgör en utgångspunkt i detta avseende. Länsprogram- men anger hur verksamheten inom olika sektorer bör bedrivas för att en balanserad utveckling i länet skall uppnås. När länsprogrammet antas har det en bred förankring i länet. Statliga myndigheter. landsting. kommuner. fackliga organisationer. företagens organisationer m. fl. har på olika sätt medverkat i länsplaneringen.

8.2.4 Uppgifter i .rmrt När det gäller stiftelsernas uppgifter anser utredningen att övervägande skäl talar för att företagareföreningarnas nuvarande uppgifter i stort bibe- hålls.

Enligt utredningen har nämligen föreningarnas hittillsvarande breda verksamhetsområde och den omfattande medelsarsenalen som har stått till deras förfogande. inneburit en betydande effektivitet i de åtgärder som har vidtagits. Företagareföreningarna har kunnat välja lämplig sammansätt- ning av insatser alltifrån översiktliga ft'öretagsanalyser över mer specialin- riktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

[ likhet med remissinstanserna delar jag utredningens bedömning vad gäller stiftelsernas framtida uppgifter i stort. Enligt min mening är det viktigt att stiftelserna så långt möjligt byggs upp till fullserviceorganisatio- ner dit företagen kan vända sig med allehanda problem. Detta innebär att stiftelserna får två huvuduppgifter. dels_l'örctugxs-crvit'ai-w'kxumht'l. dels kreditt'vrkmmlwt.

Företagsserviceverksamheten bör bestå i informations- och kontakt— verksamhet. allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser. tttbild- ningsservice samt konsultverksamhet. Det kan röra sig om t. ex. tekniska. ekonomiska. juridiska. administrativa och marknadsmässiga frågor.

1 detta sammanhang villjag nämna att förslag (SOU 1977149) nyligen har lagts fram om vidgade möjligheter till processuell rättshjälp för näringsid- kare. Förslaget remissbehandlas f. n.

Kreditverksamhcten bör liksom hittills bestå i egen kreditgivning. kre- ditförmedling samt beredning och uppföljning av visst statligt kreditstöd. främst industrigarantilån och lokaliseringsstöd.

Utöver dessa direkta stöd- och utvecklingsinsatser med inriktning på småföretagen. som är den helt dominerande verksamheten. bör stiftelserna i likhet med dagens företagareföreningar kunna handha även vissa andra uppgifter.

I detta sammanhang vill jag understryka att det inte är stiftelsernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata rådgivnings- och kon- sttltorgan eller kreditinstitut. Dessa privata organ svarar för den helt domi-

Prop. 1977/78:40 145

nerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. Flera remis- sinstanser. däribland näringslivets organisationer. har i sina yttranden strukit under detta och varnat för risken för snedvridning av konkurrens- förhållandena.

En grundläggande princip för de samhälleliga stöd- och utvecklingsin— satserna bör. enligt min uppfattning. vara att de skall sättas in på sådana områden där det traditionella serviceutbudet är bristfälligt eller saknas. - Det rör sig således om kompletterande insatser från stiftelsernas sida. En strävan bör därför vara att stiftelserna fortsätter och bygger ut det nära samarbetet med bl. a. banker och andra finansieringsföretag. privata kon— sultföretag. handelshus. branschorganisationer och andra servicegivande organ eller sammanslutningar som föreningarna har i dag.

Även omjag sålunda förordar att de nuvarande uppgifterna för företaga- reföreningarna i stort överflyttas till stiftelserna anserjag dock att föränd- ringar bör genomföras vad gäller vissa uppgifter. För kreditverksamheten innebär mina förslag i det följande betydande förändringar. För att stiftelse ijuridisk mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigva- rande ändamål avskild förmögenhetsmassa. ett stiftelsekapital. Som statsministern tidigare har redovisat föreslås en sammanslagning mellan hantverks- och industrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa bå- da fondcr regionaliseras till länsnivå. vilket innebär att varje stiftelse kommer att få en egen förmögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Föreslaget innebär sålunda att stiftelserna ges ett eget och självständigt ansvar för medlens användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäckning.

Beträffande stiftelsernas myndighetsutövande uppgifter vill jag göra en precisering. F. n. har föreningarna sådana uppgifter bl. a. i fråga om stöd- formerna garantilån för arbetsmiljön och glesbygdsstöd till hemarbete.

Enligt utredningen bör de nuvarande uppgifterna i stort bibehållas. Detta gäller även myndighetsutövning. Samtidigt stryker utredningen un- der att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighets- utövning till föreningarna. [ första hand bör övervägas att överlämna sådan till regionala myndigheter.

[ likhet med utredningen och många remissinstanser har jag inget att erinra mot att stiftelserna övertar myndighetsutövande uppgifter från fö- retagarföreningarna. Jag anser dock att särskilda skäl då bör föreligga. Sådana skäl kan vara krav på snabb och enkel handläggning av ärenden. på speciell kompetens hos handläggarna. främst i tekniska och ekonomiska frågor. eller på ingående kännedom om näringslivet i stort eller enskilda företag. Jag vill starkt understryka att de myndighetsutövande uppgifterna bör ha en direkt anknytning till stiftelsernas funktion som service- och utvecklingsorgan till näringslivet. Vidare bör uppgifterna inte vara av fiskal eller kontrollerande natur utan ha karaktären av att bestämma om förmåner för företagen.

10 Riku/(igen 1977/78. I sunt/. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40 146

Jag ansluter mig således till utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighetsutövning till stiftel- serna. Detta bör prövas från fall till fall. 1 första hand bör övervägas att överlämna myndighetsutövningen till redan befintliga myndigheter på länsnivå. främst länsstyrelserna. Denna restriktivitet motiveras främst av de hinder av bl. a. psykologisk karaktär som kan uppstå i företagen vid deras kontakter med organ som har såväl myndighetsutövande som rena serviceuppgifter. Jag anser därför att det är viktigt att stiftelsernas huvud- UPPgift — att vara service- och utvecklingsorgan till näringslivet — klart markeras. Jag vill också understryka nödvändigheten av att de upparbeta- de kontaktvägarna till företagen behålls. Stiftelsernas myndighetsutövande funktion bör därför inte utsträckas till annat område än prövning av bidrag eller annat stöd till näringsidkare. Att myndighetsutövningen principiellt skall vara av positiv karaktär för näringslivet hindrar naturligtvis inte att stiftelserna utövar nödvändig kontroll över stödets användning.

Föreningarna utför f. n. beredande uppgifter rörande ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet. lndustriverket fattar beslut om sådana bidrag. l—iöretagareföreningsutredningen har efter förslag från industriverket förordat att stiftelserna får dels vidgade uppgifter vad gäller beredning av ärenden. dels beslutsrätt i ärenden som avser mindre bidrag. Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget.

Efter samråd med statsrådet Johansson finnerjag det av främst praktis- ka skäl befogat att låta en väsentlig del av antalet ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet avgöras genom beslut på länspla- net. Stiftelserna är enligt min mening de regionalorgan som är bäst lämpa- de för uppgiften. Jag förordar därför att dessa erhåller beslutanderätt vad avser vissa bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet. Det bör ankomma på regeringen att genom föreskrifter närmare avgränsa stif- telsernas befogenheter i detta avseende.

Regeringen har i prop. 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m. föreslagit bl. a. att delar av den verksamhet med statsbidrag till hemarbete som vissa företagareföreningar bedriver skall överföras till nybildade regionala stiftelser. Dessa skall enligt förslaget ha till uppgift att svara för olika former av skyddat arbete. Vid riksdagens bifall till förslaget kommer den nya organisationen att träda i kraft tidigast den 1 januari 1980. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet förordarjag att de av mig föreslagna regionala utvecklingsfonderna till dess den nya organisationen för skyddat arbete har startat sin verksam- het bör ha beslutanderätt i ärenden om statsbidrag till hemarbete inom vissa glesbygder.

Vad gäller frågan om beslut rörande statliga lånegarantier för arbetsmil- jöinvesteringar vill jag erinra om att detta garantisystem upphör med utgången av år 1977.

Prop. 1977/78:40 [47

8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter Förctagareföreningsutredningen har inte ansett det möjligt och inte hel- ler ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur stiftelserna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfarenheterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet varierar dels över tiden. dels mellan olika regioner och län. Småföretagen utgör en mycket heterogen grupp. Utredningen anser därför att det bör ankomma på stiftelserna själva att göra de avvägningar och prioriteringar som är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna länet.

Jag har tidigare framhållit att det är angeläget att stiftelserna ges möjlig- het till en stor flexibilitet och självständighet. Jag är "därför i princip inte heller beredd att förorda en viss generellt given resursprioritering för stiftelserna.

Med hänsyn till den grundläggande betydelsen för småföretagen av kompetens och kunskaper inom områdena pnida/tt/örrryulsc och mark- nadsföring vill jag dock stryka under att stiftelsernas insatser inom dessa områden bör ges hög prioritet. Enligt min uppfattning är det väsentligt att just produktförnyelse- och marknadsföringsarbetet effektiviseras och för- stärks i småföretagen. Liksom utredningen anser'jag också att föreningar- nas inriktning på att främja etablering av nya företag och deras roll som kontaktförmedlare mellan å ena sidan under/areruntörs/öretagen i länet och å andra sidan olika beställareföretag bör ägnas ökad uppmärksamhet. [ ett följande avsnitt kommerjag att närmare redovisa mina överväganden i dessa frågor.

8.2.6 Målgrupp De nuvarande målgrupperna för företagareföreningarnas företagsser- vice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. lngendera verksamhe- ten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjan- de verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för för- eningarna ger emellertid utrymme för viss flexiblitet i målgruppshänseen- de. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. [ fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag. Enligt reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet. som finns i kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri (omtryckt 19732550. ändrad senast l976:47l). lämnas kredit- stöd till sådan i författningens rubrik angiven och därmed jämförlig verk- samhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller — med viss begränsning verksamhet inom jordbrukets binäringar. Likaså kan enligt samma författning kreditstöd lämnas till industriliknande verk- samhet t. ett. företag som under industriella former och i större skala

Prop. 1977/78:40 148

bedriver viss förädling. Kreditstödet omfattar däremot inte grossist- och detaljhandelsföretag eller tjänsteproducerande företag.

När det gäller stiftelsernas framtida målgrupp är företagareföreningsut- redningens principiella utgångspunkt att. inom ramen för olika näringspo- litiska insatser. samhället bör söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock enligt utredningen inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningar- nas målgrupp i en sådan omfattning.

Utredningen förslår att den nuvarande målgruppen — främst de tillver- kande företagen utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag. Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen.

Utredningen. som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk Nä- ringsgrensindelning (SNI). föreslår att följande näringsgrenar bör ingå i målgruppen:

. Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskilda stöd som finns tilljordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering . Sand- och grustag. mineralbrott m. m.

. Tillverkningsindustri

. Byggnadshantverk . Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling . Lastbilstransporter och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas fö- retagsservice. men däremot inte kreditstöd . Juridisk. ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings— och rengöringsverksamhet. reparation av mo— torfordon samt tvätteriverksamhet.

I många remissyttranden föreslås utökning av målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Näringsgrenar. eller delar därav. som föreslås ingå är t. ex. hotell- och restaurangbranschcn. turistnäringen. olika delar av byggnadsindustrin och handeln. Samtidigt framhålls i flera yttranden. i synnerhet från företagareföreningar, att föreningarna redan i dag har för små resurser för att kunna ge företagen i nuvarande målgruppen de tillverkande företagen service och krediter i tillräcklig omfattning.

Att målgruppen inte bör avgränsas alltför hårt utan anges så att utrymme finns för regionala och lokala variationer framhålls också i flera yttranden. Varje regions näringsgeografiska förutsättningar bör beaktas. Bl. a. Före- tagareföreningarnas förbund anser dessutom att målgruppsavgränsningen bör ges en generösare tillämpning i glesbygdsregioner så att stiftelserna där kan betjäna hela det befintliga näringslivet.

Enligt min uppfattning bör man sträva efter att inom ramen för stiftel- sernas verksamhet söka nå de företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Från principiella utgångspunkter kanjag därför ansluta

Prop. 1977/78:40 149

mig till de remissinstanser som förordar en utökning av målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Samtidigt delar jag utredningens uppfattning att det inte är möjligt att nu utvidga stiftelsernas målgrupp i en sådan omfattning. Det är också uppenbart att många av dagens företaga- reföreningar har betydande problem att betjäna den nuvarande målgrup- pen i tillräcklig omfattning.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att utvidgningen av målgruppen nu bör begränsas till att omfatta sådana tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära målgruppen — de tillver- kande företagen.

[ den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av stiftel- serna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

När det gäller målgruppsavgränsningen för olika näringsgrenar eller delar därav finnerjag utredningens förslag väl avvägt. Utredningens tillvä- gagångssätt, att relatera målgruppen till SNI. skapar förutsättningar för att på ett entydigt sätt avgränsa målgruppen. Jag förordar därför att stiftelser- nas målgrupp omfattas av de näringsgrenar som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör dock de tillverkande företagen även fortsättningsvis utgöra den primära målgruppen.

Jag har vidare tagit fasta på de remissyttranden som förespråkar flexibi- litet vad gäller tolkning av målgruppens omfattning. Enligt min mening bör sålunda stiftelserna i vissa fall kunna räkna in i målgruppen även andra företag än de jag generellt har förordat. En förutsättning härför bör dock vara att en sådan tillfällig utvidgning inte innebär att stiftelsernas insatser försämras vad gäller den prioriterade målgruppen.

] likhet med utredningen anser jag att stiftelsernas verksamhet bör inriktas på småföretag. Det är dock svårt att entydigt precisera vilka företag som omfattas av kategorin småföretag. Jag avser med småföretag i detta sammanhang företag med upp till ca 200 anställda.

Gränsen uppåt bör dock inte vara absolut. Bedömning får göras från fall till fall av stiftelserna. Även om jag sålunda anser att stiftelsernas verk- samhet bör ta sikte på främst småföretagen. är det ändock — främst med hänsyn till det nära och ömsesidiga beroendet mellan stora och små företag — av betydelse att stiftelserna har kontakt och informationsutbyte med stora företag. LO ger uttryck för en motsvarande uppfattning.

Det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att meddela närmare föreskrifter i fråga om stiftelsernas målgrupp.

Mitt ställningstagande innebär bl. a. att detaljhandeln inte kommer att ingå i stiftelsernas målgrupp. Jag vill i detta sammanhang emellertid erinra om att chefen för handelsdepartementet i prop. 1977/7818 om åtgärder på distributionsområdet har meddelat sin avsikt att föreslå regeringen att en

Prop. 1977/78:40 150

kommitté tillkallas med uppgift att utreda verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna. vari detaljhandeln ingår. 1 bilaga 4 till denna proposition redogör han närmare för kommitténs uppgifter.

Avslutningsvis vill jag beröra en principiell fråga rörande målgruppsav- gränsningen som LO tar upp i sitt remissyttrande. Enligt LO bör företag som kommer i åtnjutande av samhälleliga stödåtgärder följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etablerade på den svenska arbetsmarknaden. LO anser därför att ett villkor för stöd från stiftelserna bör vara att anställningsförhållandena för företagets personal är reglerade genom avtal med behörig facklig organisation. Enligt LO är någon form av bindande anvisning om detta nödvändig.

Frågan huruvida avtalsrcglerade förhållanden skall vara ett villkor för samhälleliga stödinsatser har tidigare varit föremål för prövning. lndustri— verket har i denna fråga — i brev den 10 februari 1976 till vissa fackliga organisationer — anfört bl. a. att verkets befogenhet att utfärda tillämp- ningsföreskrifter för företagareföreningarnas långivning inte sträcker sig längre än till mera allmänt hållna föreskrifter och att verket inte bör ge sig in i en detaljreglering av verksamheten. Verket anser sig inte heller böra föreskriva långtgående villkor för rätten att lämna ut direktlån. Om t. ex. ett företag har förklarats i blockad därför att företagaren vägrar teckna avtal för arbetstagarnas räkning på de villkor som enligt kollektivavtal gäller för branschen. är detta dock en omständighet som enligt verkets mening i hög grad kan antas påverka företagets lönsamhet och därmed dess kreditvärdighet.

Vid riksdagens behandling av en motion i frågan tl975/7622l22) anslöt sig näringsutskottet till industriverkets uppfattning (NU 1975/76:51). Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets mening (rskr 1975/761330).

Även företagareföreningsutredningen har tagit upp frågan. Enligt utred— ningens mening bör stiftelserna kunna anförtros uppgiften att göra en allsidig kreditbedömning utan centrala föreskrifter om krav på att vissa avti-tlsförhållanden skall råda i det lånesökande företaget.

För egen del ansluter jag mig till företagareföreningsutredningens upp- fattning. Även om jag anser att förekomsten av kollektivavtal i stort är till gagn för företagens utveckling ärjag inte beredd att förorda att dylika avtal skall vara ett villkor för att stiftelserna skall kunna lämna stöd till ett företag. Jag betraktar det emellertid som en självklarhet att stiftelserna vid sin bedömning och analys av ett företag tar hänsyn till i vilken utsträckning ett avtalslöst förhållande kan påverka företagets kreditvärdighet och ut- vecklingsmöjligheter i övrigt.

8.2.7 _S'anwrdtriug ut' industripa/iriska insatser Som jag tidigare har framhållit utgör behovet av ökad samordning av industripolitiska insatser på länsnivå en viktig utgångspunkt för mina

Prop. 1977/78:40 151

överväganden och förslag rörande uppbyggnaden av regionala utveck- lingsfonder.

Enligt företagareföreningsutredningens förslag bör inte centrala indti- stripolitiska organ — främst industriverket. STU och Exportrådet — lands- ting och kommuner bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det industripolitiska området vid sidan av den stödjande verksamhet som stiftelserna kommer att rikta till näringslivet. Detta innebär enligt utredningen att dessa organ inte bör bygga upp egna regionala organ för stöd till enskilda företag. De bör i stället kanalisera sina insatser via stiftelserna.

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att en ökad samordning av industripolitiska insatser sker via stiftelserna. Flera länsstyrelser. landsting. kommuner. Landstingsförbundet och Kommunförbundet anser dock att utredningens förslag på denna punkt är väl kategoriskt och därför behöver modifieras. Synpunkterna går i stort ut på att även om en ökad samordning bör ske via stiftelserna får detta inte medföra att kommuner och landsting avstår från att bedriva egen näringspolitisk verksamhet. I stället pekar man på betydelsen av en aktiv medverkan från kommunernas sida i näringspolitiken.

För egen del ansluter jag mig till utredningens grundtanke att en ökad samordning av industripolitiska insatser bör ske via stiftelserna. Detta bör gälla såväl de centrala industripolitiska organens insatser som kommuner- nas och landstingens insatser. Jag delar därför helt utredningens uppfatt- ning att industriverket och STU inte bör bygga upp egna regionala organ. I stället bör de repliera på stiftelserna. Efter samråd med chefen för han- delsdepartementet vill jag framhålla att detta bör gälla även Exportrådet. Detta utesluter emellertid inte att Exportrådet i fråga om särskilda aktivi- teter utvecklar sitt samarbete med andra organ på regional nivå som sysslar med exportinriktade frågor. Jag åsyftar härvid främst handelskam- rar och expo-organisationer.

Även när det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser anser jag att en samordning via stiftelserna bör eftersträvas. Stif- telsernas kontakter med och kunskaper om länens näringsliv bör utnyttjas. Stiftelserna är enligt min uppfattning väl skickade att medverka vid ge- nomförande av kommunernas olika näringspolitiska program. Samtidigt delar jag den uppfattning som flera remissinstanser för fram att en sådan samordning inte får innebära att landsting och kommuner avstår från egen näringspolitisk verksamhet. Inom ramen för den kommunala kompetensen har dessa organ en rad viktiga näringspolitiska uppgifter. Jag kan här peka på kommunernas ansvar för mark. industrilokaler. vägar. hamnar. bo- stadsbyggande m. m. Att landsting och kommuner upprätthåller fortlö- pande kontakter med företagen anserjag vara både självklart och nödvän- digt.

Den av mig förordade samordningen via stiftelserna av industripolitiska

'J- | J

Prop. 1977/78:40 ] .

insatser medger i och för sig att det vid sidan av stiftelserna på länsnivå givetvis kan finnas andra stöd- och utvecklingsorgan inom det näringspoli- tiska fältet. Jag åsyftar då närmast organ såsom lUC. Expolaris i Skellef- teå. Norrlands Center. samhälIsfmansierade produktutvecklingsråd samt de kontaktsekreterare som STU har placerat vid vissa universitet och högskolor. Jag ser även positivt på verksamheten inom privata organ av typ Swed-Expo i Värnamo m. ll. Behovet av dylika organ bör helt själv- klart bedömas utifrån förutsättningarna för de enskilda länen eller regio- nerna. Det kan exempelvis vara ändamålsenligt för en stiftelse att på marknadsföringsområdet och i fråga om exportfrämjande verksamhet av- tala om samarbete med ett redan befintligt organ i stället för att inom stiftelsen bygga upp egna fasta resurser. Ett sådant förfarande får emeller- tid inte innebära att stiftelsens principiella ansvar för verksamheten ifråga minskar.

Om det inom ett län sålunda framöver kommer att finnas stöd- och utvecklingsorgan vid sidan av stiftelsen måste enligt min uppfattning en absolut strävan vara att mycket nära samarbete etableras mellan stiftelsen och dessa organ.

8.2.8 Principer_li'irfimtn.s'it'ring ur rer/(suntlzetc/r Vad gäller finansiering av kostnaderna för föreningarnas företagsservice och administration svarar staten f. n. för ca 50 %. medan landstingens andel totalt sett uppgår till ca 25 02. Det bör dock framhållas att landsting- ens bidrag i hög grad varierar mellan olika län. För innevarande budgetår har över statsbudgeten anvisats totalt ca 40 milj. kr. till föreningarna. Landstingens bidrag för kalenderåret l977 uppgår till närmare 20 milj. kr. Ansvaret för finansiering av stiftelsernas verksamhet i stort bör enligt företagareföreningsutredningen åvila huvudmännen. dvs. stat och lands- ting. Detta bör emellertid inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare. t. ex. kommuner. eller genom avgiftsbelagd kon- sultverksamhet.

Huvudmännens finansieringsansvar bör enligt utredningen avse finan- siering av dels stiftelsernas företagsservice och administration. varvid lönekostnaderna helt domine 'ar. dels kreditverksamheten.

[ likhet med utredningen anser llertalet remissinstanser att ansvaret för finansieringen av stiftelsernas administration för både företagsserviee— och kreditverksamheten bör åvila staten och landstingen gemensamt. Även jag kan ansluta mig till denna princip. Utredningen har dock inte redovisat några förslag vad gäller fördelning av finansieringsansvaret mellan stat och landsting. vilket bl. a. flera landsting har kritiserat.

Enligt min mening kan en lämplig princip vara att staten svarar för finansiering av den basverksamhet som finns i varje stiftelse. medan landstingen svarar för speciella program och insatser. Detta hindrar givet-

Prop. 1977/78z40 153

vis inte att landstingen. i likhet med vad som hittills har varit fallet i vissa län. bidrar även till finansiering av basverksamheten.

Jag är inte beredd att förorda en för samtliga län enhetlig finansierings- struktur med avseende på fördelningen mellan statliga och landstings- kommunala bidrag till resp. stiftelse. Denna fördelning bör preciseras och slås fast i samband med de förhandlingar som bör tas upp mellan staten och resp. landsting. Fördelningen bör kunna ändras efter hand och anpassas till de behov av insatser som kan komma att visa sig i resp. län. Jag har i det föregående förordat en självständig ställning för stiftelserna och gett ut- tryck för ett ökat länsdemokratiskt inslag i verksamheten. En naturlig följd härav är att landstingen successivt påtar sig ett allt större ekonomiskt ansvar.

När det gäller finansiering av stiftelsernas kreditverksamhet kan kon- stateras att nuvarande system innebär att staten till den helt övervägande delen svarar för försörjningen med Iånemedel. Med hänsyn till statens ansvar för kreditpolitiken i stort bör enligt min mening detta gälla även fortsättningsvis. Det bör sålunda i första hand ankomma på staten att svara för att stiftelsernas kreditkapacitet fortlöpande anpassas till en ur samhällsekonomisk synvinkel tillfredsställande nivå. Detta bör dock inte hindra att landstingen. liksom hittills har varit fallet i några län. också tillhandahåller resurser för stiftelsernas kreditverksamhet.

Sammanfattningsvis innebär den gemensamma finansieringen av stiftel- sernas verksamhet mellan staten och landstingen att stiftelserna. på sam- ma sätt som f. n. sker. årligen kommer in med beräkningar av resursan- språk för det kommande verksamhetsz'tret till industriverket och resp. landsting. Ett utökat samråd mellan huvudmännen bör emellertid efter- strävas i denna fråga. Detta samråd bör ske i det organ som enligt vad jag har förordat bör inrättas.

Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att systemet med gemensam finansiering av stiftelsernas verksamhet bör ses över när andra frågor rörande fördelning av kostnader mellan stat och kommun i stort senare aktualiseras.

Företagarefi'ireningsuti'cdningen framhåller vikten av att den långsiktiga planeringen vid stiftelserna förbättras. Utredningen förordar ett system med en rullande treårsbudget. vilket vinner gehör också bland remissin- stanserna.

Som ett led i en förbättrad planering av verksamheten vid stiftelserna föreslår utredningen vidare att statens bidrag till stiftelserna bör anvisas för kalenderår. F. n. är den statliga medelsanvisningcn anpassad till det statliga budgetåret. Företagareföreningarnas nuvarande räkenskapsår sammanfaller med kalenderår. landstingens bidrag till föreningarna läm- nas också för kalenderår.

Jag delar utredningens uppfattning att stiftelserna bör ges möjligheter till en långsiktig planering av verksamheten. Jag anser dock inte att en lång-

Prop. 1977/78:40 154

siktig bindning av stiftelsernas utgifter i form av en flerarsbudgct är en nödvändig förutsättning för detta. Enligt min mening bör en tidsmässig samordning av bidragen från huvudmännens sida vara till gagn inte bara för stiftelserna utan även för huvudmännens möjligheter att genomföra och utvärdera gemensamma intentioner. Den organisationskommitté. sotn en- ligt min mening bör tillkallas. bör få i uppgift att närmare överväga dessa frågor.

8.2.9 Kreditverksanthetcn vid utt'c'c'kli/igsfimdt'r/m Statsministern har tidigare redogjort för regeringens syn på bl. a. beho- vet av insatser för att underlätta småföretagens kapitalförsönining. Spe- ciellt bristen på riskkapital utgör i många fall ett betydande utvecklings- hinder för småföretagen. Stora svårigheter föreligger att få lån för finan- siering av bl. a. immateriella investeringar. dvs. investeringar i know-how. prodttkttttveckling och marknadsföring. Det har även visat sig svårt att uppbringa riskkapital i form av aktieteckning från utomstående. Småföre— tagen har allmänt sett en låg soliditet, vilket blir speciellt kännbart för expanderande företag. För nyetablerade företag är dessa hinder också kännbara. Företagsöverlåtelser medför ofta särskilda finansieringspro- blem.

Smäföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. De medel som kan stå till förfogande för ändamålet används vanligen för en fortsatt kapital- ttppbyggnad. Även i de fall utdelning sker är en minoritetspost i ett mindre aktiebolag från placeringssynpunkt normalt inte attraktiv på grund av svårigheterna att omsätta detta aktieinnehav i likvida medel.

Från samhällets sida påverkas tillgången på kapital i företagen i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder. Det är en strävan från regeringens sida att föra en ekonomisk politik som på ett aktivt sätt och under beaktande av de allmänna fördelningspolitiska målen främjar Lipp- byggandet av företagens kapital. Därmed ökar också deras konkurrens- kraft och förmåga att överleva och expandera. Den ekonomiska politiken måste dock kompletteras med andra samhälleliga atgärder.

Staten har på olika vägar sökt medverka till att lösa småföretagens kapitalförsörjningsproblem. De län som företagareföreningarna. Norr- landsfonden och statens utvecklingsfond lämnar fyller en betydelsefull uppgift som komplement till det ordinarie kreditväsendet.Fonderna an- vänds huvudsakligen för s. k. topplan. Även lndustrikredit. Företagskre- dit, Företagskapital och lnvesteringsbanken bedriver utlåning med inrikt- ning på småföretag.

I fråga om småföretagens kapitalförsörjning i stort är det angeläget att peka på den viktiga roll som den generella kreditpolitiken spelar. Småfö- retagens tillgång till lånekapital måste givetvis beaktas vid kreditpolitikens utformning.

Erfarenheten har visat att många småföretag har svårigheter att klara

Prop. 1977/78:40 155

försörjningen med riskkapital och att behoven varierar mycket. Många —i synnerhet nyetablerade företag har behov av att samtidigt finansiera olika åtgärder — produktutveckling. marknadsföring. investeringar i ma- skiner och anläggningar etc. Det nuvarande kreditstödet framståri många fall som olämpligt utformat.

Jag avser att nu mera i detalj redovisa mina överväganden och förslag betri'iffande det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna. Inledningsvis villjag slå fast att företagareföreningarna spelar en viktig roll när det gäller småföretagens kapitalförsöijning. Även om omfattningen av föreningarnas utlåning till småföretagen i förhållande till den totala kreditvolymen till dessa företag är mycket liten fungerar föreningarnas långivningi många fall som en katalysator på kreditmarknaden. Hantverks- och industrilånen. de s. k. direktlånen. som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säker- heter än ordinarie bankkrediter. är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras.

Jag har tidigare förordat att regionala utvecklingsfonder i varje län byggs upp med företagarcföreningarna som bas. Mitt förslag innebär vidare att föreningarnas nuvarande lånevcrksamhet slås samman med den verksam- het och de resurser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond. I samband härmed bör enligt min uppfattning den kreditverksamhet som f. n. bedrivs vid föreningarna och utvecklingsfonden ytterligare förstärkas och breddas. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Det statliga kreditstöd som förmedlas genom företagareföreningarna lämnas f.n. i form av dels direkta lån som beslutas av föreningarna. dels lånegarantier som beslutas av industriverket eller regerirgcn. Låncgaran- tier beviljas för lån inom det ordinarie kreditväsendet.

Företagareföreningsutredningen finner övervägande skäl tala för att bå- da formerna av k: :ditstöd skall behållas. Enligt utredningen har direktlå— nesystemet den avgörande förtjänsten att företagarcföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. l tider med kreditre- striktioner har dessutom föreningarna i många fall. eniigt utredningen. visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinstiiuten att ge risk- krediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utred- ningen att garantilån år att föredra i många fall. Låntagarcn kan genom att utnyttja garantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långiva— re/bank. Garantisystemet ställer också små anspråk på direkt statlig finan- siering.

Det stora flertalet remissinstanser har inga erinringar mot utredningens förslag om att båda formerna av kreditstöd bör behållas. Riksrevisionsver- ket (RRV) finner emellertid inga avgörande argument för att direktlån behöver lämnas vid sidan av garantilån. RRV pekar på garantilånens fördelar i fråga om bl. a. låneadministration. RRV föreslår därför att en- dast garantili'incformen avänds i fortsättningen. Om direktlånen likväl bi-

Prop. 1977/78:40 l56

behålls bör enligt RRV någon form av samordnad låneadministration efter- strävas.

Övervägande skäl talar enligt min mening för den av utredningen före- slagna lösningen. Det är väsentligt att behålla direktlånemöjligheten med hänsyn bl. a. till att systemet medger ett snabbt beslutsfattande. Ett bibe- hållande av direktlånemöjligheten är vidare avgörande för den utvidgning av låncändamålen som jag senare återkommer till. De av utredningen redovisade fördelarna som ligger i möjligheten att kunna förmedla lånega- rantier har dock inte bestridits av remissinstanserna. Jag förordar att det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna lämnas i form av såväl direktlån som lånegarantier. Mina överväganden och förslag i det följande om bl. a. Iåneändamål och lånevillkor avser sålunda både direktlån och lånegaran- tier. Beslut om lånegarantier liksom om eftergift av statens rått pågrund av industrigarantilån böt" även fortsättningsvis fattas av industriverket och i vissa fall av regeringen.

Vad gäller inriktningwi av krm/itverksam/teten vill jag anföra följande. Målgruppen för kreditstödet har jag redovisat tidigare. Jag har vidare anfört att stiftelserna inte skall konkurrera med befintligt service- och kreditutbud. Kreditverksamhcten vid stiftelserna bör i stället utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den ordinarie kreditmarknaden.

Behovet av riskvilligt kapital år. som jag tidigare har anfört. särskilt framträdande för småföretag med liten andel eget kapital och bristfälliga säkerheter. I vissa situationer bör stiftelserna enligt min mening vara beredda till ett särskilt stort risktagande. Jag tänker närmast på lånebeho- ven för expanderande och nyetablerade företag samt företag som avser att etablera sig eller är etablerade på exportmarknaden. De förslag på kredit- området. som företagareföreningsutredningen har lagt fram. är. som jag uppfattar dem. utformade med beaktande av de allmänna näringspolitiska målen. Förslagen i stort har också vunnit gehör hos flertalet remissinstan- ser. Dessa har framhållit bl.a. behovet av att förbättri'i småföretagens försörjning med riskkapital i synnerhet vad gäller investeringar i mark- nadsföring och produktutveckling.

Direktlånen och lånegaranticrna är i dag avsedda att svara mot endast vissa typer av låneändumål. främst investeringar i byggnader och maski- ner samt. om särskilda skäl föreligger. även anskaffning av omsättnings- tillgångar eller kostnader för utveckling och marknadsföring av produkter.

Företagareföreningsutredningen har betonat det väsentliga i att varje företag får en totalt sett sund finansiering. Utredningen föreslår i linje härmed att reglerna för vilka typer av ändamål som får stödjas arbetas om och får en mer generell räckvidd. Förslaget stöds av en bred remissopi- nion.

Även jag finner det befogat att utöka stödändamålen. Frågan om för

Prop. l977/78:40 157

vilket ändamål kreditstöd skall lämnas bör avgöras från fall till fall av stiftelserna. Lån och garantier bör enligt min mening i fortsättningen kunna lämnas för att finansiera. förutom investeringar i maskiner och anläggning- ar. även investeringari bl. a. produktutveckling och marknadsföring.

Företagareföreningarna lämnar f. n. stöd endast till redan etablerade företag eller enskilda näringsidkare.

Ett problem för många mindre företag är svårigheterna för företagets ägare att kunna satsa ett tillräckligt stort eget kapital. I många fall kan detta försätta företagen i akuta kriser. Exempel på en situation då en förstärkt ägarinsats behövs är övertagande av företag när den förutvarande ägaren skall lösas ut. Amorteringar på de personliga lån varmed köparen vanligt- vis finansierar sitt aktieköp nödvändiggör på grund av marginalskatteef— fekterna ofta mycket stora löneuttag ur företaget. Detta medför risk för finansiell urholkning av företaget så att dess utveckling och därmed dess bidrag till produktion och sysselsättning äventyras. Andra situationer där ägaren måste höja sin insats av eget kapital är förutom vid rena nyetable- ringar då ett aktiebolags aktiekapital skall höjas till det föreskrivna minimibeloppet om 50 000 kr.

.Jag vill vad gäller sistnämnda fråga erinra om statsmakternas beslut (prop. 1976/77:109. LU 1976/77:29. rskr 1976/77: 301. SFS 19772320) om aktiekapitalets storlek i aktiebolag som har bildats före den 6 juni 1973. Detta beslut innebar att höjningen av aktiekapitalet i dessa äldre aktiebolag måste vara genomförd först före utgången av år 1981. Beslutet torde medföra att finansieringsproblem förknippade med höjning av aktiekapi- talet i befintliga aktiebolag på kort sikt blir av begränsad omfattning. För aktiebolag som bildas nu krävs emellertid ett aktiekapital om minst 50 000 kr. Frågan om aktiekapitalets minimistorlek och den därmed samman- hängande frågan om behovet av en särskild bolagsform för småföretagen med frihet från personligt ansvar men med lägre kapitalinsats än i aktiebo- lag övervägs f. n. av 1974 års bolagskommitte. Ett betänkande väntas bli framlagt före utgången av år 1978. varefter regeringen får anledning att återkomma till härmed sammanhängande spörsmål.

Jag förordar att kreditstöd via stiftelserna i undantagsfall bör kunna lämnas som lån till privatpersoner i syfte att bl. a. möjliggöra önskvärda nyetableringar och underlätta företagsöverlåtelser. Näririgslivsorganisa- tionerna hari sina yttranden framfört motsvarande förslag om s. k. etable- ringslän i syfte att stimulera företagsetableringar.

Möjligheten till s. k. personlån bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast i den mån ett företags gynnsamma utveckling är i betydande fara eller en angelägen nyetablering hotar att utebli utan sådant stöd. En allmän förutsättning bör dessutom vara att inga andra finansicringsalternativ står till buds. Sådana personlån bör också så snart som möjligt omsättas till i första hand ordinarie banklån. Jag vill i sammanhanget också hänvisa till det förslag till nya riktlinjer för Företagskapital som chefen för ekonomi—

Prop. 1977/78:40 158

departementet redovisar i bilaga 2 till denna proposition. Vidare vill jag nämna att chefen förjustitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vissa ändringari i'tktiebolagslagen. Förslaget innebär bl. a. en vidgning av möjligheterna att medge dispens från aktiebolagslagens bestämmelser om låneförbud i avsikt att underlätta företagsöverlåtclser. Detta avses gälla både i samband med arvfall och vid nyinträde i företag.

Jag övergår nu till frågan om villkoren/iir stiftelsernas kreditrer/(samliv! i stort. Senare kommer jag att redovisa mina överväganden vad gäller de särskilda lånevillkor som bör knytas till lån för produktutveckling och marknadsföring. _

Sedan år 1976 får en företagareförening låna ut högst 300 000 kr. till en och samma låntagare. lndustriverket kan dock medge att högre belopp får lånas ut i enskilda fall. Vidare bör nämnas det samarbete som finns mellan företagarefifwcningarna och lnvesteringsbanken inom ramen för de s. k. kombinationslånen. Med låneutredningar från föreningarna som huvud- sakligt beslutsunderlag kan sålunda föreningarnas direktlån kombineras med lån från lnvesteringsbanken på tipp till 500 000 kr.

Företagareföreningsutredningen föreslår att lånegränsen t. v. höjs till 500000 kr. och sedan omprövas efter två år. Utredningen förutsätter därvid att föreningarnas samarbete med 1nvesteringsbanken fortsätter. vilket innebär att föreningarna i realiteten ofta katt erbjuda krediter på sammanlagt ca 1 milj. kr. Vidare förutsätts att industriverket får utöva inflytande över ärenden där exempelvis speciella branschförhållanden på- kallar den centrala instansens bättre överblick.

Flera remissinstanser. främst företagi'ireförcningar. har förordat en hög- re lånegräns med hänsyn till bl. at. de starkt ökande kostnaderna för sådana byggnader och maskiner som lånen ofta avser att delfinansiera. Decentra- liseringsutredningen godtar den föreslagna lånegränsen på 500 ()00 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Belopps- gränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlånen i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höj- ningar av lånegränsen finns det enligt utredningen förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta i samtliga direktlåncärcnden. Vidare anser några remissinstanser att beslut om lånegarantier upp till vissa belopp bör kunna fattas på länsplanet.

Jag anser det vara befogat att nu höja beloppgränsen för utlåning till en och samma sökande. En sådan höjning är motiverad av dels penningvär- desf'örändringen. dels den ökade självständighet för stiftelserna som jag förordar. Av främst praktiska skäl anserjag i likhet med utredningen —att höjning bör ske genom en anpassning av direktlånegränsen snarare än genom en delegering till länsplanet av vissa beslut om garantilån.

Jag förordar att stiftelserna får besluta om lån på högst 500 000 kr. till en

Prop. 1977/78:40 159

och samma sökande. Större län bör kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det. Samråd bör då ske med industriverket. Mitt förslag bygger också på den förutsättningen att samarbetet mellan stiftelserna och lnves- teringsbanken utvidgas och fördjupas. Genom kombinationslånen kan så— lunda stiftelsernas direktlån kombineras med lån från banken på upp till 500 000 kr. Mitt förslag om höjning av stiftelsernas lånegräns från nuva- rande 300000 kr. till 500000 kr. innebär att stiftelserna med hjälp av kombinationslånen kan bidra med 1 milj. kr. vid finansiering av ett enskilt projekt.

Såsom hittills bör enligt utredningen som allmän riktlinje gälla att lånta— garen skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid ga- ranteras en viss ekonomisk rörelsefrihet. Utredningen betonar vikten av att rimliga säkerhetskrav tillämpas så att syftet med stödet inte motverkas. Vidare anser utredningen att kravet på personlig borgen i många fall bör kunna begränsas. men att frågan om borgen bör få avgöras från fall till fall av den instans som besltttar om stöd.

Flera remissinstanser har förordat möjligheten att förknippa frågan om borgen med vissa villkor som kan ha ställts tipp för lånet. Borgensansvaret skulle då kunna utkrävas endast om företaget har underlåtit att uppfylla föreskrivna villkor om t. ex. höjning av aktiekapitalet eller anlitande av auktoriserad revisor. Västernorrlands företz'tgareförening menar att anvis- ningar bör utarbetas centralt för hur en begränsning av borgen skall utfor- mas. Föreningen päpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan uppfattas som orättvist bland företagarna.

Enligt min åsikt bör lånesäkerheterna även i fortsättningen fastställas från fall till fall av det organ som har att besluta om län eller lånegaranti. Närmare föreskrifter och riktlinjer för tillämpningen av denna princip ochi fråga om borgensvillkor ankommer det på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela. 'l'ill riksdagens information skall jag här emellertid kortfattat redovisa min syn i dessa frågor.

Enligt min mening bör olika former av villkorliga borgenskrav kunna tillämpas. Som allmän riktlinje bör gälla att relativt svaga säkerheter och därmed betydande kreditrisker bör kttnna accepteras. Jag vill i samman— hanget erinra om att stiftelsernas självständiga ställning medför ett eget ansvar för förlusttäckning. Lån till nyetablerade företag bör enligt min mening kunna förknippas med särskilt stora risker. Krav på personlig borgen bör dock normalt kvarstå. När det befinns lämpligt bör emellertid en viss uppmjukning kttnna ske. Det personliga borgensåtagandet bör inte ges en sådan omfattning som ter sig oskälig sett mot borgenstecknarens ekonomiska situation.

Önskemålet om ett visst mått av samordning av de olika stiftelsernas praxis i fråga om borgen liksom graden av risktagande och annat som rör låneverksamheten. finnerjag befogat. Det tillgodoses genom de föreskrif- ter och riktlinjer som regeringen eller myndigheten i fråga utfärdar.

Prop. 1977/78:40 160

Ränta för i'm/n.s-iriguruuti/ån har hittills bestämts med ledning av re— kommendationer som har utfärdats av Svenska Bankföreningen och vissa andra samarbetsorganisationer för kreditinstituten. Rekommendationerna har utgått från en överenskommelse från år 1968 mellan organisationerna och staten. 1 överenskommelsen förutsattes att räntenivån skulle faststäl- las med utgångspunkt i den s. k. bottenlåneräntan. Denna utgör emellertid i dag inget enhetligt begrepp och är därför otjänlig som likare.

I praktiken har garantilåneri'intan de senaste åren uppgått till i medeltal ca 3 '??- över riksbankens vid varje tillfälle gällande officiella diskonto. Av utestående garantilånebclopp har långivaren haft att erlägga en förlttst- tåckningsavgift på 0.5 % till statsverket. Garantilåneräntan har varit nor- merande för bl. a. räntan på föreningarnas direktlån.

Företagareföreningsutredningen påpekar att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter. men är med tanke på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och direktlån. eftersom valet av stöd- form annars kunde komma att styras av räntenivåerna i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utret'lningsförslagct skulle banker- na liksom hittills årligen betala in 0.5 '.'-2 av utestående lånebelopp till staten i förlusttäckningsavgift.

Bankföreningen hävdar i sitt remissyttrande och i särskild skrivelse att det är motiverat med en högre ränta än vad utredningen föreslår. Före- ningen anser vidare att det är olämpligt att fastställa räntenivån i en lånelörfattning. eftersom man i en sådan inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstittiten och de "as kunder. Även Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan bör höjas med en procentenhet. bl. a. av det skälet att det därmed blir lättare att placera garantilån i bankerna.

En central utgångspunkt när det gäller att fastställa räntenivån bör enligt min mening vara att det statliga kreditstödet inte skall konkurrera med utan i stället tjäna som komplement till de reguljära kreditinstitutens låne- verksamhet. Detta talar för att en marknadsmässig räntenivå tillämpas.

Med hänsyn till att stiftelsernas låneverksamhet i hög grad kommer att variera vad avser bl. a. inriktning och grad av risktagande anser jag det vara mindre lämpligt att. som utredningen föreslår. enhetligt binda räntan för direktlånen och industrigarantilänen vid en viss given nivå. Givetvis måste det allmänna ränteläget i landet vara vägledande vid fastställande av stiftelsernas utlåningsränta. men det viktiga är enligt min mening att räntan kan anpassas till förtttsättningarna i varje enskilt fall.

Det bör ankomma på regeringen att ange riktlinjer för htir räntenivån för kreditstödet skall fastställas samt för Iångivarens förlusttäckningsavgift i samband med garantilån.

De nuvarande reglerna om f(llll'llA' lt'iplitlcr innebär att garanti- och

Prop. 1977/78:40 161

direktlån skall återbetalas genom regelbundna amorteringar. i normalfallet inom högst tio år. [ undantt'igsfall kan den sammanlagda lånetiden för garantilån uppgå till högst 20 år. Amorteringsuppskov på högst ett år kan beviljas av företagaref'i'u'eningårnå och på högst tre år av industriverket.

Utredningen föreslår att det organ som besltttar om stöd får större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Vägledande bör i stor utsträckning vara låneobjcktens ekonomiska livs- längd. De organ som beslutar om stöd bör enligt utredningen kunna medge lånetider på högst 20 år. Utredningen betonar dock att den utökade maxi- mala lånetiden bör utnyttjas sparsamt och att många lån bör kunna amorte- ras på mycket kort tid. En snabb återbetalning av lån ger stiftelserna ökade resurser för ny utlåning. De kan då stödja fler företag. Den enskilda stiftelsen resp. industriverket bör vidare enligt förslaget kunna medge amorteringsuppskov i högst tre år. Vid nyetableringar tör amorterings- ttppskov kunna medges i högst fem år. Förslagen har mött positivt gensvar bland remissinstanserna. '

För egen del anser jag att en uppmjukning av reglerna för lånetidernas längd och för amorteringsanständ positivt kan bidra till gynnsamma ut- vecklingsbetingelscr för småföretagen. Det ankommer på regeringen att närmare utforma reglerna härför.

Jag övergår nu till att behandla frågan om_linanxicring('n ur .ilfl'lclxvrnux direkt/(inet'crÅxam/n'l.

Företagareföreningarnås låneverksamhet finansieras f. n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industrilånefönd. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta. som med 0.5 Or understi- ger föreningarnas egen utlåningsränta. F. n. uppgår sumntan av till stats- verket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlttsttäckningen på laneverksamhcten finansieras dels genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0.5 Ci? av titlänat belopp. dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag till för- lttster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. Låneförlusternå hår ttnder de år som länevcrksamheten bedrivits i genom- snitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 3 '..3'2- av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåneverksamheten har medel över statsbttdgetcn årligen anvisats föratt förstärka hantverks- och industrilånefonden. Fonden uppgår f. n. till ca 590 milj. kr. Av dessa har 90 milj. kr. tillförts under innevarande budgetår. Fi'iretagareförenings- utredningen förutsätter att tillskott över statsbudgeten sker även i fortsätt- ningen. lnvestcringsbånken är kritisk till användningen av enbart detta finansieringssätt. något som enligt banken medför risk för att anslagens storlek mer avspeglar det statsfinansiella läget än föreningarnas och där- med småföretagens behov av riskvilligt lånekapital.

Jag har tidigare förordat en långtgående självständighet för stiftelserna. !

ll Riksdagen 1977/78. ] .viiml. Nr-IU. Bilaga ]

Prop. 1977/78:40 162

linje härmed bör nu de medel i hantverks- och industrilånefonden. som motsvarar fordringar på företagareförcningarna. överföras till stiftelserna. Härigenom ökas stiftelsernas finansiella stadga samtidigt som det regionala ansvarsområdet rent allmänt ökas. Medlen bör fördelas på de 24 stiftelser- na i förhållande till företagareföreningarnas nuvarande upplåning ur fon- den. Räntor liksom amorteringar på utestäende lån tillfaller med en sådan ordning stiftelserna och kan på så sätt användas för ny utlåning samt för förlusttäckning. Det förutsätts att stiftelserna själva svarar för förlttsttäck- ningen. vilket också står i överensstämmelse med vad bl. a. näringslivsor- ganisationerna och Företagareföreningarnas förbttnd har anfört i sina re- missyttranden. De förlttsttäckningsfonder som f. n. finns inom företaga- reföreningarna bör överföras till de nya stiftelserna. Som jag närmare tttvecklar i det följande bör även de kt-tpitalresttrser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond tillföras stiftelserna. Stiftelsernas behov av ytterli- gare medel för sin kreditverksamhet bör. enligt min mening. t. v. tillgodo- ses genom att medel anvisas över statsbudgeten.

Jag vill i sammanhanget framhålla att stiftelsernas kreditverksamhet även framdeles skall regleras genom en statlig förordning.

Jag övergår nu till att behandla frågan om behov av särbehandling för gm'mililrinvn vid kredit/varIri/ttiuner.

Systemet med lånegarantier bygger på ett väl fungerande samarbete med banker och andra låneinstitttt. Som jag tidigare har framhållit har verksam- heten fungerat tillfredsställande och bör fortsätta. Komplikationer har dock uppstått i vissa fall på grtind av bankernas svårigheter att lämna ut lån när kreditrestriktioner räder. Detta har i många fall medfört särskilda problem för småföretagen på grttnd av deras ofta låga soliditet och därmed stora beroende av krediter.

Riksbanken fastställde hösten 1976 tillfälliga lånetak för affärsbankernas utlåning och i samband därmed vissa sanktioner för det fall att lånetåken skulle överskridas. Riksbanken underströk emellertid i skrivelse till ban- kerna vikten av att den fortgående nyutlåningen i första hand användes för att undvika hårda effekter på finansiellt svaga låntagare. såsom smäföre- tag. l detta syfte meddelade riksbanken att vad gällde affärsbankerna den särskilda avgiften för överskridande av lånetåket skttlle reduceras i den mån den ökade nyutlåningen skedde i form av vissa typer av lån. bl. a. industrigarantilån. Det med stöd av lagen (19741922) om kreditpolitiska medel införda utlåningståket upphörde att gälla vid utgången av mars 1977.

Företagåreföreningstttredningen förutsätter att garantilånen fortsätt- ningsvis blir föremål för någon form av gynnsam behandling i detta avse- ende. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbehandling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditpro- blem kan lösas med hjälp av direktlån från föreningarna. i vissa fall i kombination med lån från lnvesteringsbanken. Fullmäktige i riksbanken anför i sitt remissvar att likdividitets- och kassakvotssystemett är generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Om undantag

Prop. 1977/78:40 163

gjordes skulle ytterst svårhanterliga gränsdragningsproblem uppkomma. Det kan enligt fullmäktige knappast hävdas att industrigarantilånen är så angelägna. att de ensamma skulle få utgöra undantag. Vid undantag för stora områden som är lika betydelsefulla för svensk ekonomi. skulle in- strumentens effektivitet försvagas.

Med hänsyn till de ökade möjligheterna att i vissa fall bevilja större direktlån och med tanke på vad fullmäktige i riksbanken har anfört ärjag efter samråd med chefen för ekonomidepartementet inte beredd att förorda att industrigarantilånen automatiskt särbehandlas i tider med restriktiv penningpolitik. Denna fråga får prövas från fall till fall inom ramen för den ekonomiska politiken.

Avslutningsvis tar jag nu upp frågan om stiftelsernas uppgifter i anslut- ning till hotel/gurumild/t.

lndustriverket kan i dag bevilja statliga garantier för lån till företag inom turist- och hotellnäringen. Ärenden om hotellgarantilån bereds på Iänspla— net av riksbankens avdelningskontor. Verksamheten har varit stagnerande med f. n. endast ett fåtal ansökningar per år. Företagareföreningsutred- ningen förcslår att beredning och uppföljning av sådana ärenden i fortsätt- ningen skall övertas av stiftelserna. Fullmäktige i riksbanken säger i sitt remissyttrande att riksbanken fortfarande är intresserad av att handha förvaltningen av hotellgarantilånen. men vill inte motsätta sig att den förs över till stiftelserna om detta skulle visa sig vara lämpligt. Ett par företaga- reföreningar är tveksamma till förslaget med hänsyn till att hotellnäringen avses ligga utanför målgruppen.

Jag anser — i likhet med utredningen i och för sig att företagareföre- ningarna redan i dag är väl lämpade för uppgifter i samband med hotellga- rantilånen. Mina förslag vad gäller stiftelsernas tnålgrupp innebär dock att hotellnåringen inte innefattas. En alltför stor vidgning av målgruppen vid ett och samma tillfälle skapar som jag har framhållit betydande problem. Jag vill erinra om att hotell- och restaurangutredningen (H 1974101) väntas lägga fram sina förslag i slutet av detta år. Utredningens arbete kan enligt vad jag har inhämtat komma att beröra branschens finansieringsförhållz-tn- den. Grunderna för de nu tillämpade hotellgarantilånen kan därför komma att påverkas av förslagen. Efter samråd med chefen för handelsdeparte- mentet anser jag därför att handläggningsordningen för hotellgarantilån t. v. bör vara oförändrad.

8.2.1!) Oma/"yunisatiun ar verksam/101011 vid statens tllverk/in_usfiuul

Statligt stöd till industrins tekniska förnyelsearbete är sedan länge en viktig del av industripolitiken. För att vår industri skall kunna vidmakt- hålla och förbättra sin internationella konkurrenskraft fordras bl. a. att våra produkter och vår prdouktionsteknik ligger på en hög teknisk nivå. I tider när industrins lönsamhet är dålig ökar dess svårigheter att frigöra medel för tekniskt utvecklingsarbete. Betydelsen av statliga insatser väser därvid.

Prop. 1977/78:40 164

Den tekniska förnyelseprocessen kan med en viss förenkling beskrivas som ett antal skeden från idé till färdig produkt eller process.

I det första skedet uppkommer den idé som utgör grunden för hela förnyelsearbetet. lde'ns tekniska och ekonomiska bärkrat't analyseras och planer utarbetas för det fortsatta utvecklingsarbetet.

] nästa skede sker det tekniska utvecklingsarbetet. Forskningsarbete och konstruktionsarbete utgör viktiga inslag i denna verksamhet. Arbetet i detta skede avslutas ofta med att en fungerande prototyp tas fram. ibland i laboratorieskala. Stöd till det tekniska förnyelsearbetet i dessa två skeden kan lämnas av främst STU. Det är emellertid vanligtvis inte möjligt att i detta skede direkt sätta i gång med tillverkningen av en produkt eller fullskalig tillämpning av en process. Först måste produkten eller processen anpassas till kraven vid fullskaleproduktion.

Under ett tredje skede anpassas produkten så att produktionskostnader- na blir så låga som möjligt. konstruktions- och ritningsunderlag för se- rietillverkning utarbetas och en provserie tas fram. För att testa en process kan en försöksanläggning behöva byggas. Vissa marknadsundersökningar behöver också göras. Under detta skede är produktens eller-processens lönsamhet fortfarande så osäker att lån från normala kreditinstitut är svåra att erhålla. För att stödja den tekniska förnyelseprocessen i detta skede har statens tttvecklingsfond inrättats.

[ den tekniska förnyelseprocessens sista skede sker investeringar i pro- duktionsanläggningar och marknadsföring. Finansieringen av sådana in- vesteringar sker normalt genom ordinarie kreditinstitutioner eller genom de s. k. mellanhandsinstituten och företagz'treföreningarna. Till speciellt riskbetonade investeringar i detta skede har lnvesteringsbanken möjlig- heter att lämna lån.

l—"öretagareföreningsutredningen betonar i sitt betänkande vikten av nära samarbete mellan företagareföreningarna och de nyss nämnda statliga stöd- och kreditorganen. Speciellt föreslås att företagareföreningarnas kontaktverksamhet och samarbete i övrigt med statens utvecklingsfond ytterligare fördjupas. Utredningen lägger också fram vissa förslag vad gäller den närmare inriktningen av utvecklingsfondens låneverksamhet. Jag behandlar nu dessa förslag.

Statens utvecklingsfond inrättades den I juli 1973 (prop. l973z4l. NU 197354. rskr l973z225. SFS 19731622). Den är en självständig myndighet men är administrativt knuten till STU. Fonden är avsedd att utgöra ett komplement till S'I'U och lnvesteringsbanken. Lån får inte beviljas till projekt som kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga villkor och inte heller till rena marknadsföringsinveste- ringar. Lån beviljas normalt till högst halva projektkostnaden och lånevill— koren kan variera inom vida gränser. Normalt har fonden förutom ränta på det utlånade beloppet från lyckade projekt begärt även en riskpremie på 25 'if. Räntan har legat på samma nivå som räntan för industrigarantilånen.

Prop. 1977/78:40 ' 165

Räntebetalningen kan vara löpande eller ackumulerad. Särskild säkerhet erfordras inte. Misslyckas ett projekt har utvecklingsfonden möjligheter att efter förhandlingar med låntagaren skriva ned eller helt skriva av länet. För utvecklingsfondens lån gäller således villkorlig återbetalningsskyldig- het.

Fonden har under budgetåren I973/74—l977/78 tillförts sammanlagt 117 milj. kr. från lnvesteringsbankens vinst under åren l972—I976.

Företagareföreningsutredningen föreslår att utvecklingsfondens verk-_ samhet vidgas så att fonden kan lämna lån även till rena marknadsförings- investeringar. Redan i dag har företagareföreningarna visserligen. som utredningen påpekar. vissa möjligheter att lämna direktlån för produktut- veckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan enligt utredningen lämpligast tillgodoses genom att fonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en sådan förändring. Jag finner efter samråd med statsrådet Johansson. att utvecklingsfon- dens medel bör få användas för lån med villkorlig återbetalningsskyldighet till rena marknadsföringsinvesteringar. Det har under utvecklingsfondens verksamhet. vilket fonden har påpekat i sina verksamhetsberättelser under en följd av år. framkommit ett stort behov hos småföretagen att få en risktagande finansiering av marknadsföringsinvesteringar. [ likhet med fondens övriga lån bör lånen avse sådana projekt. som inte kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga villkor.

Ft'iretagareföreningsutredningen nämner att det i olika sammanhang un- der de senaste åren. bl. a. i riksdagsmotioner. har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareft'åreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktutveckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt. Företagareföreningarna har i dag, som jag nyss har nämnt, viss möjlighet att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Utredning- en föreslår att föreningarnas möjlighet i detta avseende byggs ut så att föreningarna kan bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid preliminära och förberedande undersökningar av affars- eller produktidéer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning. en marknads- analys eller en patentbarhetsgranskning.

Enligt min mening finns det goda skäl som talar för att stiftelserna bör ges möjlighet att bevilja lån med villkorlig återbetalning för produktut- veckling och marknadsföring. Detta bör emellertid kunna ske i betydligt större omfattning än vad som utredningen föreslagit. Erfarenheter från utvecklingsfondens verksamhet liksom från lUC i Skellefteå visar enligt min mening den stora betydelsen av ett nära geografiskt samband mellan mindre och medelstora företag och långivare eller utvecklingsorgan. Möj- ligheterna att få fram nya idéer och projekt torde därmed förbättras. En

Prop. 1977/78:40 ' l66

god lokal förankring hos långivaren ökar också möjligheterna till en rättvi- sande bedömning av de olika projektens genomförbarhet En sådan ny lånemöjlighet innebär vidare att stiftelserna ges möjlighet att stödja ett projekt ända från den tidpunkt det först kommer in till stiftelsen till dess produktion kan sättas igång. Detta gäller projekt där det tekniska riskta- gandet är litet. Projekt med högt tekniskt risktagande bör liksom hittills hänvisas till STU.

Genom att utvidga stiftelsernas stödmöjligheter kommer stiftelserna att kunna lämna samma typ av stöd som nu lämnas av statens tttvecklings- fond. Jag förordar därför efter samråd med statsrådet Johansson att de medel som i dag finns hos utvecklingsfonden regimmlin-'my och fördelas på stiftelserna och slås samman med de medel som. enligt mitt förslag tidigare. tillförts stiftelserna genom regionalisering av statens hantverks- och industrilånefond. Genom en sådan regionalisering räknar jag med att produktutvecklingslanen bättre skall kunna nå ut till småföretag i olika delar av landet. Regionaliseringen torde också medföra fördelar i besluts- processen.

Mitt förslag till regionalisering innebär att tttvecklingsfondens verksam- het upphör. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma för- delningen av fondens medel på stiftelserna. Hänsyn bör härvid tas dels till den geografiska belägenhcten hos de företag som redan har lån i utveck- lingsfonden. dels önskvärdheten av att främja utvecklingen inom vissa regioner.

För att förhindra regionala olikheter i långivningen bör lånevillkoren enligt min uppfattning så långt möjligt ges en enhetlig utformning för hela landet. I arbetet med projektbedömningar bör stiftelserna ha nära kontakt och samrad med STU på samma sätt som statens utvecklingsfond har i dag. Härigenom elimineras också risken för dttbbelarbete. Vidare bör ett nära samarbete etableras mellan stiftelserna i Norrland och Norrlandsfon— den.

Den ränta som skall tillämpas bör bestämmas med utgångspunkt i de principer som jag tidigare har redovisat i fråga om stiftelsernas direktlån. Rämcbctalningen bör vara löpande eller ackumulerande. Lånen bör vara amm—teringsfria till dess projekten börjar lämna avkastning. Återbetalning- en bör sedan ske i form av en viss procent på projektens omsättning. För att lånen inte skall konkurrera med andra lånemöjligheter bör stiftelserna. förutom återbetalning av ränta och lånebelopp. från lyckosamma projekt även kunna kräva en riskpremie. dock högst 25 % av lånebeloppen. Den extra belastning för företagen som en sådan riskpremie utgör kompenseras av att stiftelserna vid ett misslyckande för projekten ges möjlighet att helt eller delvis skriva av lånebeloppet. Jag vill här åter erinra om stiftelsernas ansvar för förlusttäckning.

Lånen bör i likhet med nuvarande regler inte täcka hela projektkostna- den. Det är enligt min mening angeläget att låntagarna själva bären del av

Prop. 1977/78:40 167

risken. Därigenom ökas låntagarens intresse av och ansträngningar för att projektet skall lyckas. För lånen bör säkerhet utöver projektet inte krävas. Det ankommer på regeringen att fastställa de närmare villkoren för ifråga- varande lån.

Omorganisationen av utvecklingsfondens verksamhet bör ske vid den tidpunkt då de nya stiftelserna påbörjar sin verksamhet. All nuvarande personal vid fondens kansli bör erbjudas anställning vid STU. Till de övergångsfrågor som kan uppkomma i samband med att verksamheten vid statens tttvecklingsfond överförs till de nya stiftelserna avser statsrådet Johansson att återkomma i annat sammanhang. Det bör därför ankomma på regeringen att fastställa slutlig tidpunkt när utvecklingsfondens verk- samhet i sin nuvarande form skall upphöra.

S.J./l Ft'iretugm('rrit't't'erkmntltvtt'lt rid lltt't'c'k/i/tgsjfiutder/m

Den företagsserviceverksamhet som dagens företagareföreningar bedri- ver omfattar olika tlelaktiviteter. främst informations- och kontaktverksamhet allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser — utbildningsserivce konsultverksamhet

I likhet med företagareföreningsutredningen harjag en positiv inställning till den hittills bedrivna verksamheten. Verksamheten fungerar väl och fyller ett stort behov när det gäller att främja småföretagens utveckling. Mindre företag kan inom sin egen organisation inte i samma utsträckning som större företag förfoga över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för företaget väsentliga områden. Genom att köpa tjänster utifrån kan även sådana företag med begränsade resurser ti||g0d05c starkt specialiserade behov vad gäller (. ex. administration. juridik. prodttktionsteknik och marknadsföring. Enligt min uppfattning är det sålunda utomordentligt viktigt att tjänster av sådan typ finns att tillgå och att dessa är anpassade till småföretagens behov. Jag ser det som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att utbudet av företags- service är lämpligt utformat. ] sammanhanget bör understrykas att den övervägande delen av utbudet normalt kommer från privata företag eller intresseorganisationer. Jag räknar med att detta förhållande kommer att gälla även framöver. Statens insatser blir. som jag tidigare har framhållit. därför av kompletterande natur. insatserna bör inriktas mot sådana områ- den där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. Mitt förslag tidigare att i stiftelsernas målgrupp inkludera även vissa tjänstepro- ducerande företag. t. ex. konsultföretag. år ett led i strävan att åstadkom- ma ett till småföretagen bättre anpassat tjänsteutbud.

Enligt min uppfattning bör företagsserviceverksamheten även i fortsätt- ningen ingå som en viktig del i stiftelsernas verksamhet. En effektiv

Prop. 1977/78:40 l68

företagsserviceverksamhet bör enligt min uppfattning på ett aktivit sätt kunna medverka till ett bättre utnyttjande av de potentialer som finns hos småföretagen. l—"öretagsserviceinsatser kan sålunda bidra till expansion och utveckling hos befintliga företag och till etablering av nya företag. Vidare kan insatserna förbättra smt'tföretagens möjligheter att komma in på exportmarknader. Den fortsatta företagsserviceverksamheten bör således liksom hittills omfatta inforntations- och kontaktverksamhet. allmän råd- givning inkl. översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon— sultverksamhet.

Jag har tidigare redovisat min uppfattning att stiftelserna bör ges en stor självständighet. Jag är därför inte beredd att närmare ange httr verksam- heten bör läggas upp och bedrivas vid de enskilda stiftelserna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råderi de olika länen i fråga om närings- Iivsstruktur. företagstäthet m.m. bör stiftelsernas företagsserviceverk- samhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samarbete med andra service- eller utvecklingsorgan bör. som jag tidigare har framhållit. eftersträvas.

Jag övergår nu till att redovisa vissa allmänna synpunkter på företags- serviceverksamheten. Till utbildningsscrvicen återkommer jag i ett följan- de avsnitt.

l fråga om verksamhetens inriktning i stort delar jag ft'iretagareföre— ningstttredningcns uppfattning att stor uppmärksamhet bör ägnas insatser inom områdena produktförnyelse. produktutveckling och marknadsföring samt exportfrämjande aktiviteter. Jag vill också peka på värdet av att stiftelserna mot ersättning kan tillhandahålla viss juridisk service. Ökade insatser inom dessa områden. som syftar till att höja företagens kompetens och kunnande. är enligt min mening en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling av vårt näringsliv.

Företagareföreningarnas verksamhet är redan i dag. om än i varierande omfattning. inriktad på att stimulera och effektivisera marknadsföringsar- betet i småföretagen. Vissa föreningar medverkari samarbete med Export- rådet i åtgärder för att stimulera företagens export. Jag ser det som utom— ordentligt viktigt att föreningarnas insatser inom detta område intensi- fieras. Enligt min uppfattning finns bland våra småföretag outnyttjade exportmöjligheter. Samtidigt är svårigheterna för dessa företag att nå exportmarknaderna stora.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdeparte- mentet i bilaga 4 till denna proposition lägger fram förslag till åtgärder bl. a. inom Exportrådets ram för att främja småföretagens export. De nya stiftelserna bör inom ramen för dessa åtgärder ha en viktig uppgift. nämli- gen att utgöra replipunktcr på länsnivå för Exportrådet. Med sin breda kontaktyta gentemot näringslivet kan stiftelserna medverka i sökprocessen efter tänkbara exportörer. En annan viktig uppgift för stiftelserna är att stimulera till samarbete mellan företagen. att finna lämpliga grupperingar

Prop. 1977/78:40 l69 mellan företag vad gäller prodttkt- och produktionsinriktning. En mindre företag kan sällan ensamt gå ut på export. Detta kräver ofta samarbete med andra företag. Jag ser därför positivt på en utveckling som innebär att företag i en region i ökad utsträckning samarbetar inom ramen för s. k. turnkey-projekt. Företagens produkt består då av t. ex. en komplett fab- riksanläggning. sjukhus eller skola. Föratt organisera sådana projekt krävs emellertid en samordningsfttnktion. Förutom exportinriktade storföretag bör även stiftelserna eller annat organ. t. ex. Expolaris i Skellefteå. kunna svara för en sådan funktion.

Stiftelserna kan även genom rådgivnings-. konsult- och tttbildningsinsat- ser medverka till att höja effektiviteten bland företagen och därmed för- bättra deras förutsättningar för export.

Som exempel på ett intressant program för exportstimulerattde åtgärder på regional nivå vill jag peka på den verksamhet i Skaraborgs län. som tillkom hösten l976. ! samarbete mellan bl. a. företagareföreningen. lätts- styrelsen. Skataborgsbanken och Exportrådet har en rad exportfrämjande insatser inletts. t. ex. uppsökande verksamhet. småföretagsanpassad ex- porttttbildning och samverkan med handelshus. Enligt min uppfattning vore det värdefullt om en motsvarande systematisering och samordning av exportfrämjandet kttnde ske även i övriga län. Det bör understrykas att Exportrådet har det övergripande ansvaret för insatserna.

En ytterligare möjlighet med anknytning till stiftelsernas verksamhet- sområde att bredda kontakterna med avnämare i andra länder är att i högre grad än hittills utnyttja de kommissioner som har upprättats inom ramen för avtalen om ekonomiskt. industriellt och tekniskt-vetenskapligt samar— bete mellan Sverige och ett antal statshandels- och tttvecklingsländcr. Vid de återkommande genomgångarna inom ramen för de regeringskommis- sioner som följer avtalens tillämpning. lämnas förslag till samarbete med företag i resp. länder. innefattande exempelvis leveranser av komponenter och gemensam utveckling av produkter och marknader. Samarbete med utländska företag i sådana former bör kunna vara av särskilt intresse för smz'tföretagcn. som på grund av begränsad produktionsvolym eller bristan- de resurser för produktutveckling och marknadsbearbetning. inte ensam- ma kan bibehålla eller öka sin konkurrensförmåga. Att verksamheten i dessa regeringskommissioner hittills inte i någon större tttsträckning har berört småföretagens möjligheter och önskemål har berott bl. a. på bris- tande kapacitet och svårigheter att etablera kontakter med intresserade smt'tförctag. Det torde vara uppenbart att det även med hänsyn till behoven i de länder med vilka vi samarbetar vore av stort värde om samarbetet på företagsplanet med småföretag kttnde byggas ut.

Nyligen har inletts en försöksverksamhet i skogslänen i syfte att under- lätta för småföretag att via företagareföreningarna kanalisera uppslag och information som kan beaktas vid sammanträden med regeringskommissio- nerna. Under förutsättning av att erfarenheterna av denna försöksverk- samhet blir positiva kommer ansträngningar att göras i syfte att på bredare

Prop. 1977/78:40 170

bas söka främja småföretagens samverkan med utländska partners. Detta borde enligt min mening kttnna leda fram till långsiktiga samarbetskontak- ter med utländska parter. Den bör också ktrnna underlätta planeringen av. gemensamma framträdanden på mässor och branschkonferenser och ge värdefulla impulser också för samarbete mellan småföretagen i Sverige.

Förutom att ökad uppmärksamhet från stiftelsernas sida bör ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring vill jag i likhet med företagareföreningsutredningen peka på två områden. inom vilkajag anser det vara påkallat med mer omfattande och s_vstematiserade insatser än hittills. Detta gäller etableringsfrämjande och underleverantörs- inriktade åtgärder.

Utgångspunkten för mitt ställningstagande är den nedgång i nyföreta— gande inom tillverkningsindustrin som har skett under l970-talet. Ur sattt- hällsekonomisk synvinkel är det viktigt att få till stånd en högre etable- ringstakt. Jag har tidigare redovisat förslag till förändringr i de nuvarande ft'fu—etagareföreningarnas kreditverksamhet. vilka syftar till att underlätta finansiering av nyetablerade företag. Mina förslag avseende SVFTAst verksamhet. som jag redovisar i det följande. har samma syfte. Dessa insatser i kombination med företagsserviccinsatser frän stiftelsernas sida bör kunna verka i riktning mot en ökad företagsbildning. Jag förordar därför att det i varje stiftelse bör finnas en funktion för främjande av rtxfi'iremgunde.

Förett'tgareföreningstrtredningen framhåller att insatserna på detta om- råde å ena sidan bör vara av mer generell karaktär. dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt eller inriktade på informations-. konferens- och utbildnings- verksamhet med tänkbara nyföretagare sotn målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av tttvecklings- bara affärsidéer samt icke tillgodosedda behov av lokal/regional prodttk- tion i form av t. ex. underleveranser.

Å andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etable- ringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och kon- kreta och omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag ge- nomgår. förberedelsefas. startfas och inkörningsfas.

[ förberedelsefäscn finns flera atgärder som kan aktualiseras och ttt- vecklas. bl. a.

information och tttbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploa- tera en affärsidé.

rådgivning och bistånd i planeringsuppgil'ter. t. ex. marknadsanalyser. kapitalbehovsberäkningar. investeringskalkyler. lokalutformning.

kontaktförmedlirtgsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta- gare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer. idégivare. kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa- tioner. finansiärer. tänkbara kunder och leverantörer.

Prop. 1977/78:40 l7l

Den modell utredningen redovisar för att främja nyföretagandet bör kunna tjäna som utgångspunkt för de enskilda stiftelsernas insatser på ifrågavarande område. Jag vill i sammanhanget understryka nödvändig— heten av att ett mycket nära samarbete kommer till stånd mellan stiftelser— na. industriverket. andra centrala myndigheter. regionala myndigheter och organ. kommuner. banker m. fl. Ett samarbete med näringslivets organi- sationer bör ocksa efter'stri'tvas.

.lag vill också framhålla att mina förslag rörande SV ETAB innebär bl. a. att SV ETAB bör systematisera sin sökprocess efter nya idéer och projekt genom s. k. affär—sideseminarier. Denna sökprocess förutsätter ett nära . samarbete mellan SVETAB och stiftelserna. På motsvarande sätt bör stiftelsernas insatser på under/ut'ertursområdet systematiseras och inten- sifieras.

Ljnderleveranser i form av standardvaror och specialprodukter svarade under år 1975 för mer än en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins produktion. 'l'illverkningsvärdet uppskattas till drygt 15 000 milj. kr. Mot- svarande sysselsättning kan antas omfatta ca IOO ()()0 anställda. Härtill kommer underleveranser inom andra branscher. bland dem främst sko-. läder—. teko-. snickeri-. möbel- samt kemisk-tekniska industrier.

Flertalet underleverarttörer är smt'iföretag. De ingår därför redan i före- tagareföreningarnas nuvarande målgrupp. De flesta föreningar har redan komtnit att syssla med någon form av underleveransförmedling. Verksam- heten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och ttppläggning. Särskilda resttrser för ändamålet saknas. Målsättningen är oklar. Det bör framhållas att ti'u'etagareföreningarna ingalttnda är de enda organisationer som arbetar inom underleveransområdet. Behovet av för- bättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har sti- mulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regio— nalt eller branscl mässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed—Expo. Smedbörseni Eskilstuna. Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå. Sveriges Mekanförbtrnd ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbctningsregister och svarar även för en intern-nordisk Ieverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna tör— medlar förfrt'igningar från utländska kunder.

I likhet med företagareföreningsutredningen anserjag att stiftelserna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ. centrala och regionala/lokala myndigheter. intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och differentiering av näringslivet. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier. offentlig upphandling. leverantörs- börser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. Stiftelserna bör också (. ex. genom information. rådgivning och utbildning. söka åstadkomma en allmän höjning av under- leverantörernas kompetens.

Våltttvecklade underleveranssystcm innebär normalt en rationell ar- betsft'irdelning mellan företagen irtom en viss region eller bransch. Det

Prop. 1977/78:40 172

betyder inte bara ett rimligt utnyttjande av tillgängliga resurser från före- tagsekonomisk synpunkt. utan också att den totalt tillgängliga arbetskraf- ten utnyttjas på ett mer effektivt sätt än om produktionen är koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Sådana system skapar också förutsätt- ningar för en längre driven specialisering. Detta i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya underleveranssystem. Som flera remissin- stanser har framhållit. får det dock inte bli fråga om att enbart llytta en underleverans från ett lån till ett annat. Det gäller att fånga tipp de outnyttjade expansionsmöjligheter som finns i länens näringsliv.

För att ett samhälleligt stöd inom underlcveransområdet skall bli effek- tivt måste det enligt företagareföreningsutredningens uppfattning omfatta en hel serie av åtgärder inordnade i ett gemensamt program. Jag delar denna uppfattning. Med de variationer som från region till region bedöms erforderliga bör programmet sålunda syfta till att med stiftelserna som bas få till stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan beställare och leverantörer. Detta samarbete bör inte bara ta sikte på att uppnå förbättra- de kommunikationer mellan parterna. utan framför allt på att uppnå en successiv förbättring av underleverantörernas kompetens och förmåga att ta på sig allt större och mera komplicerade arbetsuppgifter. dvs. att göra företagen effektivare.

Jag har tidigare redovisat att företagsserviceverksamheten består av informations- och kontaktverksamhet. allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser. konsultverksamhet och utbildningsserviee.

lir/iu'littttiuns- och kontaktverksam/retur bör ta sikte på att bl. a. Linder- lätta för företagen att snabbt komma i kontakt med rätt instans da de behöver kreditstöd. råd eller annan service. Stiftelserna bör således utgöra en allmän kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan exempelvis STU . Exportrådet eller privata konsulter — och företagen. [ många fall bör stiftelserna inom ramen för den egna organisationen kunna lösa förekom- mande problem.

En annan viktig uppgift för stiftelserna bör vara att allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra samhälleliga beslut som påverkar företagens verksamhetsbetingelser.

SlNFDOK-utredningen (] l975304) har i skrivelse den 15 juni I977 tagit upp frågan om småföretagens informationsbehov.

Utredningen framhåller att dessa företag har behov av att få rätt infor- mation i användbar form. Vidare bör de göras medvetna om det informa- tionsutbud som existerar. Kraven åri princip desamma oavsett om frågor- na rör avtal. skatter. miljö. säkerhet. juridik. marknadsföring eller teknik. När det gäller främst småföretagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbåttringar. ma- skinanskaffningar. produktionsutvidgning. tillfälliga produktionsstörning- ar m. m. Den nödvändiga informationen finns enligt utredningen redan i betydande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och patenthandlingar. faktadatabaser och kataloger.

Prop. 1977/78:40 173

Men för småföretagen är det ofta svårt att tillgodogöra sig dessa erfaren- heter utan att en mellanhand mellan informationski'tllorna och användarna tar fram informationsmaterialet urjust de fakta som "företagen behöver ha tillgång till. Utredningen framhåller samtidigt att det är svårt att finna en effektiv lösning på detta problem.

Enligt SlNl—"DOK-utredningen bör stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig informationsförmedling till småföretag. Det gäller att på olika sätt göra bl.a. redan känd teknik tillämplig för företagen på ett effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen i dag svårigheter att utnyttja informationstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informationen tenderar att drunkna i det stora utbudet.

Mot denna bakgrund och i anslutning till den förestående utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad försöksverk- samhet på informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör pågå under den närmaste treårsperioden med början den 1 juli l978.

Utredningen föreslår sålunda att vid två företagareföreningar påbörjas försök med teknisk informationsförmedling inom ramen för den ordinarie företagsserviceverksamheten. Arbetet bör enligt utredningen bedrivas bl. a. som en systematisk uppsökning av små industriföretag i länet. Vida- re föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en expert som får tillgång till modern teknisk utrustning. Denne bör enligt utredning- en biträda de i fi'iretagsserviceverksamheten verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår också att ett samarbete inleds mellan töretagareföreningar och branschforskningsinstitut. Genom en medverkan från institutens sida kan. enligt utredningen. informationsgivningen till företagen i specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. Slutligen bör i anslutning till försöksverksamheten viss utbildning i infor- mations- och dokumentationsservice av berörd personal vid företagareför- eningarna komma till stånd. Utredningen har beräknat ett medelsbehov om ca 950 ()th kr. per år under en treårsperiod.

Remissinstanserna ställer sig i stort positiva till utredningens förslag. lndustriverket menar dock att den föreslagna försöksverksamheten redan kan sägas ingå som en integrerad del i företagsserviceverksamheten.

För egen del kan jag ansluta mig till SlNFDOK-utredningens uppfatt— ning att informationsförmedlingen till småföretagen bör systematiseras och effektiviseras. Enligt min mening behövs emellertid ingen speciell försöks- verksamhet vid de nya stiftelserna för att en sådan systematisering skall kunna åstadkommas. Den tekniska informationsservicen bör. som indu— striverket också framhåller. ingå som ett naturligt led i stiftelsernas före- tagsserviceverksamhet. Det bör ankomma på resp. stiftelse att inom ra— men för sin totala verksamhet ta ställning till omfattning och inriktning på intensifierade insatser inom informations- och dokumentationsområdet. De bör samråda bl.a. med industriverket och SlNFDOK. Jag räknar

Prop. 1977/78:40 l74

också med att industriverket kommer att tillgodose de utbildningsbehov inom informations- och dokumentationsområdet hos stiftelsernas perso- nal. som utredningen har behandlat.

Förutom stiftelserna utgör företagens och de anställdas organisationer enligt min uppfattning en viktig länk i infornrationsförmedlingen till företa— gen. Dessa organisationer svarar redan i dag i stor utsträckning för mer specialiserad och branschanpassad information till företagen. Även statli- ga myndigheter som STU har an 'ånt sig av denna informationskanal. Som ett led i den allmänna förstärkning av den samhällsfinansierade företags- servicen som jag förordar bör också möjligheterna till medverkan från företagens och de anställdas organisationer tillvaratas. lndustriverket bör utarbeta förslag till program för ökad informationsförmedling till företagen via organisationerna. Vid min nredelsberåkning i det följande avseende stödet till företagsserviceverksamhet kommerjag att ta hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag också ta upp f'ågan om den information till företagen som lämnas inom ramen för det s. k. DIS-systemet och är reglerad enligt lagen (l9762349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Enligt denna lag är länsstyrelser och kommuner skyldiga att årligen över- siktligt informera fi'rrctagen om sådan verksamhet och planering som kan antas vara av betydelse för företagen inom länet resp. kommunen.

lnformationsskyldigheten omfattar visserligen endast näringsidkare som sysselsätter fler än 50 arbetstagare. men i praktiken har spridningen av informationen varit betydligt större. Sålunda har samtliga lån och flertalet kommuner sänt ut skriftlig information till samtliga företag med fler än 20 anställda och i vissa fall till ännu mindre företag. Informationen har till- ställts bade företagsledning och de anställda. På många håll har muntliga infonnationsträffar arrangerats i kommunal regi i stället för skriftlig infor- mation eller som komplement till denna.

Förutom rent företagsiruiktad information om t. ex. olika former av sådant stöd. bidrag och service som de regionala samhällsorganen kan medverka till. behandlas sakområden av mer allmänt intresse. exempelvis lånsplanering. tralik- och vägplanering. bostadsbyggande. miljöfrågor. ar- betsmarknadsfrågor och sysselsättningsplanering. De mer allmänna delar- na har ofta fått ett relativt stort utrymme. vilket har medfört att i varje fall den skriftliga informationen mött intresse inte bara från näringsidkare utan även från skolor. studieförbund. politiska partier. olika intressegrupper m. ll.

Trots vissa olikheter betri'iflande inriktning och omfattning mellan den s. k. DIS-informationen och de av mig förordade informationsinsatserna via stiftelserna anserjag att möjligheter till samordning bör prövas i syfte att uppnå ökad effektivitet och för att dubbelarbete och dubblerad infor- mation skall undvikas. .lag förutsätter att en sådan samordning av infor- mationsinsatser från stiftelserna. länsstyrelsermt och kommunerna kom- mer till stånd.

Vad gäller rtitlgii'ningsr'urksunr/rvrwr vid stiftelserna anser

Prop. 1977/78:40 175

företagareföreningsutr'edningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser. liksom mer omfattande åtgårdsfi'rrslag. bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Jag delar denna uppfattning.

Utredningen framhåller vidare att rådgivningsverksarnheten bör vara av uppsökande natur. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga i målgruppen ingående företag. I likhet nred utredningen vill jag betona värdet av en aktiv verksamhet. Samtidigt anserjag att det finns skäl att ta fasta på bl. a. näringslivsorganisationernas påpekanden att den uppsökande verksam- heten år mycket resurskrävande. De enskilda stiftelsernas egna resurser blir därför avgörande för omfattningen av den uppsökande verksamheten. Vidare villjag framhålla vikten av att stiftelserna ges möjlighet att följa Upp att de åtgärdsförslag som kommer fram genom rådgivnings- och analys— verksamheten verkligen blir genomförda — eller åtminstone seriöst prövade - inom rimlig tid. Detta är enligt min mening en grundförutsättning för en effe_ktiv företagsserviceverksamhet.

Enligt företagareföreningsutredningens uppfattning bör stiftelserna iaktta viss restriktivitet i fråga om zac/ru kmrxulrinsurxcr. Uppfattningen grundas på bl. a. att stiftelsernas personella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna rådgivnings—/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård prioritering vid urvalet av företag. Stiftelserna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytterligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att stiftelserna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer.

För egen del kan jag ansluta mig till utredningens uppfattning att stiftel- serna bör begränsa sina egna konsultinsatser. Samtidigt årjag väl medve- ten onr att utbudet av konsulttjänster. som kan tillgodose småföretagens speciella behov. varierar avsevärt mellan olika platser i landet. Finns det ingen lämplig utomstående konsult tillgänglig bör enigt min uppfattning stiftelserna i umlantagsfall vara öppna att också ta på sig uppgiften att svara för '.'rtgärdsdelen. Stiftelsernas personal får också värdefulla erfaren- heter och dårmcd ökat förtroende bland företagen genom att ibland ge- nomfi'ira mer djupgående konsultuppdrag i företagen.

Jag delar helt företagareföreningsutredningens uppfattning att i den mån stiftelserna åtar sig konsultuppdrag bör företagen som regel debiteras en markmtdsmässig avgift eller en avgift. som åtminstone motsvarar själv- kostnaden för uppdraget. Flertalet remissinstanser ansluter sig också till denna uppfattning. Detta bör gälla även för stiftelser. som är verksamma på orter där lämpliga konsulter helt saknas. Den on'rständigheten att en stiftelse är ensam om att kunna åtaga sig kt'rnsultuppdrag motiverar i sig inte en fl'rr'hållandevis lägre avgiftssättning än den som övriga stiftelser tillämpar.

I vissa speciella fall. t. ex. i sanrband med etablering av ett nytt företag

Prop. 1977/78:40 176

eller framtagande av en ny produktide. kan det emellertid. som jag har redovisat tidigare. vara befogat att samhället helt eller delvis linansierar vissa begränsade konsultinsatser bl. a. genom att tillhandahålla villkorliga lån.

R.J./2 Örrigtrli'tigur

Mitt förslag om uppbyggnad av regionala utvecklingslonder innebär för fonderna nya uppgifter. större självständighet och ansvar samt väsentligt utökade resurser i förhållande till dagens företagarelör'eningar. Detta kommer givetvis att ställa mycket stora krav på ledningen för fonderna. Av de verkställande direktörerna i fonderna krävs stor kompetens och gedigen erfarenhet från t. ex. industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen på ledande nivå.

1 samband med att fonderna bildas år det naturligt att samtliga verkstäl— lande direktörsbefattningar utlyses. Företagareföreningarnas nuvarande direktörer bör få möjlighet till fortsatt sysselsättning inom ramen för fon- dernas verksamhet. om de inte kommer ifråga som verkställande direktö- rer.

Utvecklingsfondernas verksamhet kommer vidare att ställa krav på att ny kompetens förs in. främst inom områdena marknadsföring och pro- duktförnyelse. Här bör eftersträvas att personerna i fråga har teknisk-in- dustriell kompetens och erfarenhet. Jag vill också i sammanhanget fram- hålla att de nya resurser som enligt mitt förslag bör ställas till stiftelsernas lörfogande inte självklart bör leda till en motsvarande uppbyggnad av den egna personalstyrkan. [ tnånga fall är det sannolikt bättre att hyra in en konsult för längre eller kortare tid i stället föratt anställa en ny person i den egna organisationen. Jag har tidigare också pekat på möjligheten till sam— arbete med t. ex. branschorganisationer. handelshus samt andra organ och samrnanslutningar.

Parallellt med att fondernas verksamhet vidgas och resurserna förstärks bör även en viss förstärkning ske av den centrala servicen till fonderna vad gäller t. ex. information. verksamhetsrationalisering och personalutveck- ling. Jag har för avsikt att förorda att vissa medel anvisas för detta ändamål via industriverket.

Med hänsyn till ändamålet för fondernas verksamhet förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartementet att fonderna i skattehänseen- de hänförs till sådarmjuridiska personer som har inskränkt skattskyldighet enligt 53 :$ 1 mom. d) kommunalskattelagen (1928370). Detta innebär att fonderna blir befriade från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt och att de blir skyldiga att erlägga kommunalskatt endast såvitt avser inkomst av fastighet. Särskilt förslag härom bör senare föreläggas riksdagen.

Prop. 1977/78:40 177

8.3 Småföretagsinriktad fortbildning

Utbildningsfrågorna har sin givna betydelse i en aktiv näringspolitik. Den tekniska utvecklingen och förändringarna i samhället i stort ställer höga krav på företagsledningens och de anställdas kunskaps- och färdig- hetsnivå. Företagens förmåga att anpassa sig till och även dra fördel av dessa förändringar äri hög grad beroende av personaliitvecklande insatser.

Välplaneradc utbildningsinsatser ger näringsliv och samhälle en god avkastning i form av konkurrenskraftiga företag. Med hänsyn härtill är det en viktig uppgift för näringspolitiken att som komplement till det ordinarie utbildningsväsendet främja fortbildningen i företagen.

Många smålöretagare anser sig sakna tillräckliga teoretiska kunskaper för rollen som företagsledare. Detta kan gälla ämnesområden som företagsekonomi. marknadsföring. bokföring osv. Samtidigt kan konstate- ras att såväl företagsledaren som de anställda i småföretagen i regel deltari fortbildning i påfallande mindre omfattning än motsvarande personalgrup- per inom de större företagen. Tidsbrist. höga kursavgifter. svårtillgängligt kursutbud och i vissa fall bristande intresse är enligt småföretagarna själva de huvudsakliga faktorerna som hämmar utbildningsdeltagandet.

Förslag som syftar till att förbättra utbildningssituationen bland småfö- retagen har lagts fram av industriverket i rapporten (SIND 19751») Kurs- verksamheten m. m. vid statens industriverk. Företagareförerringsutred- ningen behandlar också vissa frågor om den småföretagsinriktade utbild- ningen. Jag vill i anslutning härtill även nämna ati de iitbildningsproblem som jag nyss berörde har kartlagts av utredningen (A 1975201) om utbild- ning i företag. Utredningen kommer enligt vad jag har inhämtat att inom kort presentera sitt material. Detta kommer att ligga :.ill grund för övervä- ganden om fortsatt utredningsarbete kring utbildningen i företagen.

[ industriverkets rapport föreslås riktlinjer för verkets utbildningsan- knutna verksamhet. Vidare föreslås vissa resursförstär'kningar för utbild- iiiiigsfrämjande åtgärder vid verket och en organisatorisk förändring vad gäller SlFU:s filialkontor. Slutligen hemställer verket att riksdagens beslut år 1973 att del av SlFU skall lokaliseras till Borås tas upp till ny prövning och att frågan om ny organisationsform för SlFU utreds. Rapporten har remissbehandlats.

Företagareförenirigsutr'edningens utgångspunkt är att iitbildningsfräm- jande åtgärder bör betraktas som en integrerad del av föreningarnas före- tagsservice. Utredningen ansluter sig till eller framför inga invi'tndningar mot förslagen i industriverkets rapport. utom såvitt avser den regionala serviceorganisationen på utbildningsområdet. Sålunda föreslår utredning- en att funktionerna vid SlFU:s filialkontori Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå förs över till resp. fi'rrelagarelörening på dessa orter. Dessa fören- ingar får därmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkonto- rens uppgifter. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar — dels i Stockholm. alternativt i

12 Riksdagen lU77/78. I .runll. Nr-lt). Billiga I

Prop. 1977/78:40 178

Nyköping. med Mellansverige som upptagningsområde. dels i Falun. al- ternativt i Gävle. med nedre Norrland som upptagningsområde. Vidare föreslås att ett utbildningsråd bildas mellan föreningarna i resp. iipptag- ningsområde. Rådet föreslås svara för bl. a. planering av verksamheten och besluta om resursfördelning på olika utbildningsaktiviteter.

lndustriverkets rapport har överlag fått ett positivt bemötande av remis- sinstanserna.

Även jag ställer mig bakom den grundläggande tanken i rapporten. nämligen att särskilda åtgärder behövs från samhällets sida för att stimule- ra fortbildningen i småft'jretagen. lndustriverkets och SlFU:s roller i detta sammanhang bör. som verket självt anger. kunna preciseras och utvecklas vidare.

Utgångspunkten för mina förslag på utbildningsområdet är att de åtgär- der som vidtas för att främja utbildning av småföretagens personal från statens sida skall vara konkurrensncutrala. Det är således min principiella uppfattning att SlFU i ökande grad skall konkurrera om de statliga bidra- gen till den företagsinriktade fortbildningen på lika villkor med övriga kurs- arrangörcr. _

SlFU:s primära uppgift bör enligt min uppfattning även fortsättningsvis vara att genom fortbildning stödja småföretagens utveckling. Detta bör kunna ske genom korta specialkurser i aktuella ämnen inom främst teknik och ekonomi med stark anknytning till praktisk tillämpning. Kurserna bör rikta sig till nyckelpersoner i företagen. SlFU:s kursverksamhet bör givet- vis styras utifrån småföretagens utbildningsbehov. Samverkan med de regio- nala utvecklingsfonderna torde därvid bli ett värdefullt komplement till SlFU:s direkta kontakter med sina målgrupper och deras organisationer. SlFU bör vidare kunna anordna kurser i anslutning till förändringar i sarii- hället. t. ex. ny lagstiftning. vilka påverkar smålöretagt-indets villkor.

Utöver den primära verksamheten bör SlFU i viss utsträckning och under förutsättning av att det sker på tippdragsbasis kunna utveckla och genomföra kurser även för andra målgrupper ån småföretagen. Vidare bör SlFU kunna utveckla kurser för andra utbildningsgivares eller myndighe- ters räkning och också vid behov introducera dessa. Slutligen bör SlFU kunna bedriva konsult- och provningsverksamhet i anslutning till kurs- verksamheten. I fråga om konsult- och provningsverksamheten bör sam- arbete eftersträvas med bl. a. STU. de kollektiva branschforskningsinsti- tuten och statens provningsanstalt.

Beträffande finansiering av SlFU:s primära verksamhet bör en grtind- princip vara att verksamheten är självbärande. Denna princip kan dock inte tillämpas i samtliga fall. Av skäl som jag redan har berört år det angeläget att samhället stimulerar en ökad fortbildningsverksamhet i små- företagen. De speciella utbildningsbehoven hos dessa företag kräver ofta särskilt upplagda kursprogram. vilka medför onormalt höga kursutveck- lingskostnader. För att kursavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå är det därför enligt min mening motiverat att samhället bidrar till finan-

Prop. 1977/78:40 179

sicririgen av kursverksamheten. Jag erinrar om vad jag nyss har anfört om att SlFU skall konkurrera på lika villkor med andra arrangörer om bidrag till fortbildningsverksamhet. En differentiering i prissättning bör tillämpas så att de speciellt priskänsliga målgrupperna inom småföretagssektorn stimuleras att delta i från samhällets synpunkt angelägen fortbildning. Tankegångar liknande dem jag nu har framfört om prissättningen finns ut— tryckta i industriverkets rapport och har vunnit gehör hos en stor grupp remissinstanser.

SlFU:s uppdragsverksamhet bör däremot finansieras helt genom upp- drt'igsintäkter. Härigenom skapas möjligheter för SlFU att medverka i näringspolitiskt viktiga aktiviteter. vilka uteslutande bör finansieras av beställaren. Jag har nyss nämnt att såväl enskilda som offentliga organ bör ktinna vara uppdragsgivare. SlFU bör ha möjlighet att till full kostnads- täckning offerera kurser som normalt utvecklas för den primära målgrup- pen även till statliga myndigheter i den män inte detta försämrar möjlighe— terna att bistå småföretagen.

Beträffz'inde SlFU vill jag också erinra om att jag vid min anmälan till årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 56) underströk att riksdagens beslut att viss del av SlFU skall lokaliseras till Borås ligger fast. lndustriverkets förslag i detta avseende kommerjag således inte ytterligare att beröra. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att ortskommitté Borås nyligen har lämnat förslag till uppdelning av funktioner och personal mellan verksamheten i Stockholm och den i Borås. Jag avser att i annat ' sammanhi-tng inom kort redovisa mina ställningstaganden i detaljfrågorna kring den förestående omlokaliseringcn.

När det gäller frågan om en utredning om ny organisationsform för SIFU. som industriverket föreslär. har jag för avsikt att förutsättningslöst ta upp diskussioner med bl. a. företagens och de anställdas organisationer om för- och nackdelar med ett breddat huvudmannaskap för SIFU.

Jag går därmed över till att behandla industriverkets- exkl. SlFU och stiftelsernas roll när det gäller småföretagsinriktad ft'rrtbildning.

lndustriverket bör enligt min uppfattning ha det övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. 1 den- na uppgift bör ingå att främja tillkomst och utveckling av företagsanpassa- de kurser och att samordna olika titbildningsaktiviteter. Verket bör även hålla sig underrättat om utbud och efterfrågan vad gäller kursverksamhet av intresse för småföretagen. Själva kursgenomförandet bör dock inte skötas av verket centralt. l stället bör befintliga offentliga och privata utbildningsgivare anlitas. t. ex. SlFU. lFL. studieförbund. branschorgani- sationer ni. 11.

Då det gäller utbildning för de anställda i företagen vill jag också erinra om de möjligheter som finns inom bl. a. arbetsmarknadsutbildningens ram.

För att olika utbildningsgivare skall stimuleras att i högre grad än hittills anpassa sin kursverksamhet till småföretagens speciella behov är det enligt

Prop. 1977/78:40 180

min mening nötlvändigt att samhället bidrar till llnansieringen av de nicr- kostnader som en sådan anpassning kan medföra. Jag ansluter mig därför till verkets förslag att statliga bidrag bör kunna utgå till kursarrangörer som genomför kurser med speciell inriktning på smz'iföretagen. En gruudföriit- sättning bör dock vara att kurserna huvudsakligen finansieras av arran- gören. t.ex. genom kursavgifter. Bidragen, som efter ansökan bör fördelas av industriverket i samråd med de nya stiftelserna. bör kunna avse kostna- der för att ta fram nya kurser och aktualisera äldre kurser samt för bearbet- ning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika branscher och före- tagsgrupper. Ett viktigt inslag i denna verksamhet bör vara en ökad geo- grafisk spridning av kurserna. Härigenom skaps större förutsättningar för företagsledare och anställda i småföretag att delta i fortbildningsverksam- het.

De kurser som blir aktuella i detta sammanhang kan omfatta skilda ämnesområden. t.ex. ekonomisk planering. marknadsföring och export- kunskap. produktutveckling. produktionsteknik. personaladrninistration och arbetsmiljölagstiftning.

'l'otalt beräknar jag medelsbehovet för dessa bidrag till 8 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Det nuvarande systemet inom SlFU:s ram med sti- pendier till enskilda kursdeltagare från näringslivet bör till följd av mina förslag upphöra. De nya bidragen. liksom stipendierna. syftar nämligen till att hålla kursavgifterna på rimlig nivå.

Jag övergår nu till frågan om den regionala organisationen när det gäller småföretagsinriktad fortbildning inom industridepartementets verksamhets- område.

lndustriverket föreslår i sin rapport att SlFU:s filialkontor organisato- riskt förs över till verkets industriavdelning. Syftet med denna förändring anges vara en strävan att klarare markera att l'ilialkontoren skall kunna medverka i verksamheten hos andra utbildningsgivare än SlFU.

Företagareföreningsutredningen föreslår däremot att företagareföre- ningarna blir huvudmän för filialkontorens verksamhet. Utredningen framhåller bl.a. de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbild- ningsscrvice resp. filialkontoren. Utredningens principiella utgångspunkt är vidare att regionala näringspolitiska insatser till vilka utbildningen räknas så långt möjligt bör kanaliseras genom ett organ. nämligen företa- garel'öreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och integra- tion av rådgivnings- och utbilduiirgsverksamhet torde komma att öka ge— nonr utredningens förslag. Detta talar enligt utredningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens uppgifter och företagare- föreningarnas.

Remissutfallet är splittrat i denna fråga. Några remissinstanser. däri- bland RRV. statskontoret. decentraliseringsutredningen och Handels- karnmarförbundet tillstyrker företagarefifrreningsutredningens förslag. De- centraliseringsutredningen anför att det från de redovisade utgångspunk- terna är fullt naturligt att SlFU:s utbildningsverksamhet decentraliseras till

Prop. 1977/78:40 181

företagareföreningarna. Ansvaret för utbildningens genomförande bör en- ligt decentraliseringsutredningen efter hand kunna spridas till fler före- ningar. Den av företagareföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer utredningen som ett steg i en sådan utveckling.

Andra remissinstanser. bl. a. ett antal länsstyrelser. stöder industriver- kets förslag att filialerna skall föras över till verkets industriavdelning. Ett stort antal instanser. bl.a. näringslivets orgt'inisationezr. LO. Företagareföre- ningarnas förbund och det övervägande antalet företagareföreningar. anser dock att filialerna bör ligga kvar under SlFU:s huvudmannaskap.

Fi'rretagareföreningarnas förbund anför bl. a. att det måste betecknas som en stor nackdel för de föreslagna utbildningsenheterna inom förening- arna att de i sitt arbete måste tjäna två uppdragsgivare nämligen förening- arna när det gäller intern organisation och administration och SlFU när det gäller arbetets innehåll. Om förslaget genomförs inrrebår det vidare enligt förbundet att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar förening- arna medan resultatet av denna arbetsinsats tillfaller" SlFU.

För min del har jag uppfattat utredningens förslag så att organisationslörändringen skall skapa större neutralitet i förhållande till olika kursgivare. Detta åstadkoms genom att deti personal som nu är verksam vid SlFU-filialerna frigörs från SlFU:s huvudmannaskap. och deras funktioner förs över till stiftelsernas organisation. Den formella kopplingen till SlFU kommer således att upphöra.

För egen del ansluter jag mig sålunda till företagareföreningsutredning- ens förslag. att SlFU:s filialkontor bör avvecklas. I stället bör de funktio- ner som kontoren nu har i fortsättningen has om hand av stiftelserna. Härigenom förstärks föreningarnas nuvarande utbildningsscrvice. Redan i dag finns det en utbildningskonsulentfunktion med uppgift att stimulera och främja fortbildning i småföretagen.

Den lösning som jag här förordar anser jag vidare stå i samklang med mina tidigare förslag om bidrag till fortbildningsinsatser från olika kurs— arrangörers sida. Som jag förut har nämnt avses bidragen bli fördelade av industriverket i nära samråd med stiftelserna. Genom att stiftelserna star formellt obundna och neutrala till olika utbildningsgivare kan de förutsätt— ningslöst pröva olika utbildningsalternativ samt föreslå stöd till skilda kursarrangörcr. 1 det sammanhanget bör givetvis SlFU:s kursutbud och kursutveeklingsmöjligheter utnyttjas när detta framstår som lämpligt.

Jag förordar. med hänvisning till vad jag nu har anfört. att funktionerna vid filialkontoren i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå flyttas över till resp'. stiftelse på dessa orter. Skäl talar dessutom för en utbyggnad av den regionala iitbildningsorganisationen. Sålunda bör. i enlighet med utred- ningens förslag. motsvarande verksamheter för lN'lellansverige och nedre Norrland byggas upp på försök så att en mer rikstäckande och enhetlig verksamhet uppnås. Verksamheten bör bli föremål för utvärdering och slutligt ställningstagande två år efter start. Utredningen föreslår att före- tagareföreningen i Stockholms län/alternativt Södermanlands län och

Prop. 1977/78:40 182

föreningen i Kopparbergs län/alternativt Gävleborgs län. får motsvarande nya utbildningsuppgifter inom följande upptagriingsonrråden:

Stockholm/alt. Nyköping Stockholms. Uppsala. Söderman- lands och Östergötlands län Falun/alt. Gävle Örebro. Västmanlands. Koppar-

bergs och Gävleborgs län.

De remissinstanser. främst landstingen och företagarefi'rreningarna. som har yttrat sig beträffande lokaliseringen av de aktuella utbildningsverk— samheterna för Mellansverige och nedre Norrland framför olika uppfatt- ningar i frågan. För egen del förordar jag. bl. a. av regionalpolitiska skäl. Nyköping och Falun som lokaliseringsorter.

Den enskilda lilialkontoren har f. n. flera lån som upptagningsomr'åde. Detta motiveras av att deltagarna i olika kursaktiviteter oftast måste rekryte "as från fler än ett lån. Några instanser berör frågan om indelningen i olika upptagningsoniråden och förordar en annan indelning än den utred- ningen förespråkar. Med hänsyn härtill och till att verksamheten i fortsätt- ningen kommer att bli av rikstäckande omfattning bör frågan om indel- ningen nårmare prövas. Denna prövning bör lämpligen göras av den orga- nisationskommitte som jag avser inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla.

! likhet med företagareförenirigsutredningen förutsätter jag att den re- gionala utbildningsverksamheten i stort bör bedrivas på sätt som nu sker vid filialkontoren.

För att få till stånd en samordnad gemensam planering av utbildnings- verksamheten vid stiftelserna föreslår utredningen att ett informellt organ - ett utbildningsråd bildas i varje upptagitingsområde. [ detta bör ingå representanter för varje stiftelse inom området. Rådet bör samlas ett par gånger om året för bl. a. ut 'ärdering av den gångna verksamheten och planering av den kommande verksamheten. Utredningens förslag i dessa avseenden finner jag välmotiverade.

Det bör ankomma på stiftelserna att inom ramen för sina totala resurser bestämma utbildningsverksamhetens omfattning för varje verksamhetsår. Behovsunderlag bör lämpligen tas fram av iitbildningsrådet som också bör få påverka resursernas fördelning på olika aktiviteter.

Jag har räknat med att den personal som i dag finns vid SlFU:s filial- kontor överförs till berörda stiftelser.

8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet

Jag har tidigare redovisat min syn på småföretagens kapitalförsörjnings- situation. Jag konstaterade därvid bl. a. vissa problem vad gäller försörj- ning med eget kapital. Dessa företag har exempelvis inte tillgång till

Prop. 1977/78:40 183

aktiemarknaden på samma sätt som större företag. Frågan om näringsli- vets egenkapitalförsörjning i stort utreds av kapitalmarknadsutredningcn (Fi 1969159). som väntas lägga fram sitt slutbetänkande under detta år.

Enligt min uppfattning är det emellertid viktigt att åtgärder vidtas redan nu för att förbättra småföretagens anskaffning av egenkapital både vid expansion av befintlig verksamhet och etablering av ny. Från samhällets sida påverkas givetvis tillgången på egenkapital i företagen somjag tidigare har nämnt i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder.

För att trygga företagens försörjning med egenkapital måste dock den ekonomiska politiken kompletteras med andra typer av samhälleliga insat- ser. Traditionellt har dessa insatser haft karaktären av medel- och långfris- tiga krediter. De krediterjag närmast åsyftar är de som lämnas av företaga— reföreningarna. lndustrikredit och Företagskredit.

F.n. medverkar samhället till att direkt underlätta fi'irsörjningen av egenkapaital i företagen genom SV ETAB och Företagskapital.

Jag vill i sammanhanget erinra om att chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 till denna proposition lägger fram förslag om nya riktlinjer för Företagskapitals verksamhet. Förslaget syftar till att bl. a. underlätta äga- rebyten och generationsskiften i småföretag. Förslaget öppnar möjlighet för enskilda personer med begränsade egna tillgångar att överta och driva ett mindre företag.

SVE'I'AB tillkom år 1969 (prop. 196956. SU 1969:106. rskr 1969250) genom att de uppgifter som åvilade den dåvarande s. k. industrietable- ringsdelegationen överfördes till ett särskilt aktiebolag.

Enligt statsmakternas beslut skulle SVETAst målsättning vara att ska- pa nya arbetstillfällen genom att medverka till etablering av nya och titbyggiiad av befintliga företag. både helstatliga och i samarbete med det enskilda näringslivet. kommunägda företag och kooperationen. SV ETAB skulle i angivet syfte kunna inträda som hel- eller delägare i företag i samband med exempelvis expansions— eller rationaliseringsinvesteringar. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt indiistrietablering i regioner iiied sysselsättningssvårigheter. SV ETAB skulle drivas på affärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet.

Företaget skulle vidare. så snart det bedömdes förenligt med dess intressen. avyttra de aktieposter som bolaget kommit att besitta. Det bedömdes därvid att staten eller statliga företag sannolikt i många fall skulle framstå som naturliga köpare av dylika aktieposter. Slutligen fram- hölls det som angeläget. att bolaget inte skulle dubblera Statsföretags roll som statligt förvaltningsbolag.

SVETAst aktiekapital fastställdes till 8 milj. kr. Avsikten var att ak- tiekapitalet skulle sättas så högt att bolaget utan risker för sitt fortbestånd skulle kunna täcka kostnaderna under tiden till dess bolaget erhöll tillräck- liga intäkter från sina engagemang.

(!

Aktierna tecknades till en överkurs på 20 C#. Skillnaden mellan denna

Prop. 1977/78:40 184

överkurs och aktiernas nominella värde. dvs. 1.6 milj. kr. tillfördes SV E- TAst reservfond.

Fr. o. m. är 1970 är SVE'l'AB ett helägt dotterbolag till Statsföretag. Efter överföringen till Statsföretag höjdes SVETAB:s aktiekapital och reservfond till 10 milj. kr. resp. 2 milj. kr.

För att SV ETAB skulle ha möjlighet att finansiera sin verksamhet även genom upplåning. ställdes en statlig garanti på 20 milj. kr. till bolagets förfogande.

Under de första verksamhetsåren fram till år 1974 kom SVE'liAB att engagera sig i ett stort antal projekt. Vissa av dessa. t. ex. Elkapsling AB. Nordtool AB och Nylands Mattfabrik AB. var rena nyetableringar. Andra engagemang. t. ex. den s. k. byggmaterialgruppeii (.rmfattande J. (). Dahl- berg AB. Erikssons Trävaruindusti'ier AB. Holmsunds Golv AB och Kal- mar Kök AB saiiit Svenska Bromsbandsfabriken AB och Kryotherm AB. innebar att SV ETAB helt eller delvis övertog redan befintliga företag.

År 1974 var bolaget hel- eller majoritetsdelägare i tolv företag. som tillsammans svarade för en omsättning på 204 milj. kr. och sysselsatte ca 1 350 personer. Tyngdpunkten i verksamheten låg i byggmaterialgruppen. som omsatte totalt 135 milj. kr.

Erfarenheterna från SVETAB:s verksamhet under tiden 1969 och 1974 var blandade. SVETAB bidrog otvivelaktigt på ett aktivt sätt till att öka sysselsättningen. Av SVE'l'AB-gruppens I 350 arbetstillfällen år 1974 var således ca 350 nya. medan omkring 1 000 fanns redan vid förvärvstid- punkten.

SV ETAB kom att engagera sig i icke lönsamma företag för att avvärja nedläggningshot. Av förutnänirida ca 1 000 övertagna arbetstilllällen kun- de omkring 300 anses ha varit nedläggningshotade vid SVETAB:s överta- gande. Detta innebar dock i (lera fall endast att nedläggningsbesliitet uppsköts. samtidigt som de företagsekonorniska förlusterna ökade.

De i prop. 1969256 uttryckta förhoppningarria om att SVETAB:s ak- tiekapital skulle vara tillräckligt för att balansera de första årens organisa- tionskostnader infriades inte. Utvecklingen visade att det tog lång tid. innan SVETAB:s insatta riskkapital kunde återfås genom en vinstgivande avyttring av aktier i sådana företag som hade kommit in i ett mera stabilise- rat skede. Det kunde konstateras att målsättningen på denna punkt att vinsterna på avyttrade engagemang skulle förslå till att finansiera SVE- TA B:s expansion — gav uttryck för överdrivnt'r förväntningar som ännu inte har realiserats. SVETAB:s inkörningsförluster och behov itV—Kttpllttlllll- skott visade sig vara betydande. Under åren 1973—1975 medgavs därfi'ir Statsföretag att inom en ram på 60 milj. kr. avråkria de koncernbidrz-ig som lämnades till SVETAB mot den beslutande utdelningen till staten/ägaren (prop. 19731170 s. 66. NU 1973z71. rskr 1977—384). Statsföretag har i en skrivelse den 29 mars 1976 lämnat en redogörelse för sysselsättningsef— fekten av denna åtgärd.

Prop. 1977/78:40 185

Perioden 1969—1974 kan sammanfattningsvis sägas ha inneburit att SVETAB alltför snabbt iklädde sig ett fullt företagsledningsansvar i en heterogen företagsgrupp med många problemföretz'tg. samtidigt som man i vissa fall underskattade problemen i samband med nyetableringar. Under denna period överbetonades också betydelsen av att snabbt skapa nya eller säkerställa befintliga arbetstillfällen medan den långsiktiga ekonomin och marknadsbedömningen kom i bakgrunden. SVETAB:s erfarenheter från denna första femårsperiod talade således för att man skulle finna former för sina engagemang som i större utsträckning innebär delägarskap i företag med goda ekonomiska och marknadsmässiga utvecklingsmöjlig— heter på längre sikt.

Med hänsyn till SVETAB:s betydande finansiella och lönsamhetsmässi- ga problem rekonstruerades företaget i samband med 1974 års bokslut. Byggmaterialgruppen lades i ett nytt dotterföretag till Statsföretag. Essbo Bomaterial AB. Samtidigt överfördes Nordtool och Anderssons Finsliperi till SMT-Pullmåx AB. SV ETAB-gruppen. som därefter minskat väsentligt i omfång. redovisade för år 1975 en förlust på 10.8 milj. kr. och för är 1976 en vinst på 0.3 milj. kr.

I samband med rekonstruktionen av SVETAB ändrades inriktningen på verksamheten något. Den nya inriktningen innebar sammanfattningsvis att företaget i fortsättningen skulle ha som huvudregel att inte ensamt etablera egna dotterbolag. SVETAB skulle således ga in i samarbetsprojekt där företagets delägarskap utgjorde en komplettering till övriga ägarinsatser.

SVETAB:s finansiella medverkan skulle ske i form av minoritets- engagcmang eller genom långsiktiga län som vid senare tidpunkt kunde konverteras till aktier. Förutom ekonomiskt risktagande skulle SVETAB även aktivt bidra med kunskaper och råd.

En annan huvudlinje för SV ETAB:s verksamhet skulle vara att förmedla projektförslag. affärsidéer. licenskontakter etc. SVETAB:s roll i denna förmedlingsfunktion avsågs vara konsultens. 1nom ramen för denna verk- samhet har SV ETAB genom bl. a. dotterbolaget Mekansam AB och För- säljnings AB AC-Mekan medverkat i produktionsförmcdling och annan samverkan mellan kunder och leverantörer.

Slutligen skulle SV ETAB i största möjliga utsträckning verka för nyeta- bleringar inom Statsföretagsgruppen. särskilt i områden där sådana var regionalpolitiskt önskvärda. Statsföretag skulle därvid medverka finan- siellt i särskild ordning.

Nyorienteringen av SVETAB:s verksamhet efter år 1974 har inneburit att företaget på ett mer aktivit sätt kunnat koncentrera sig på att vidareut- veckla och stabilisera verksamheterna i dotterbolagen. SVETAB:s kon- cernstab har därvid dokumenterat sin förmåga till aktiv medverkan när dotterföretag eller delägda företag befunnit sig i besvärliga situationer.

SV ETAst dotterbolag och minoritetsposter per 1976-12-31 framgår av följande sammanställning.

13 Riku/uge!) 1077/78. I .utntl. Nr—Il). Bilaga I

Prop. 1977/78:40 186

Företag Andel Lokalise— Antal ringsort anställda Elkapsling AB 50 9; Ånge 50 AB Förbandsmaterial 100 % Partille 44 Hema industrier AB 100 fi- Kalix 20 Kryotherm AB 100 % Piteå 58 Svenska Bromsbandsfabriken AB 51 C? Långsele 85 lylekansam AB 100 ',? Eskilstuna 3 Datamönster i Göteborg AB 100 CZ- Göteborg 2 Försäljnings AB AC-Mekan 25 % Skellefteå 5 Wirsbo Elektronik AB 0.1 9?- Torsby 5

Härtill kommer några mindre bolag med obetydlig omsättning och utan egen personal.

Företagsgruppen sysselsatte under år 1976 totalt 280 personer och om- satte ca 100 milj. kr'.

Jag har tidigare redovisat. att SVETAB:s verksamhet är 1976 gav ett mindre överskott från att ha varit starkt förlustbringande. Företaget har dock inte haft finansiella möjligheter under de senaste åren att i någon större utsträckning engagera sig i några nya projekt.

Statsministern har tidigare anfört att det är viktigt att näringspolitiken i ökad utsträckning inriktas på att främja etablering av nya företag. Mina förslag tidigare rörande de regionala utvecklingsfonderna skall ses som ett led i en sådan ökad satsning på nyföretagandet. Genom en kombination av företagsserviccinsatscr och lån på hög risknivå och med mjuka villkor bör fonderna ktrnna spela en viktig roll i detta avseende. Det är emellertid önskvärt att pröva om fondernas insatser kan kompletteras med insatser som mer direkt förbättrar småföretagens tillgång på egenkapital i samband med nyetableringar. De erfarenheter som SVETAB skaffat sig och den kompetens som företaget byggt upp skulle kunna utnyttjas i detta sam- manhang.

Jag förordar därför att SV ETAst nyetableringsfrämjande insatser för- söksvis organiseras inom ramen för två särskilda inr'esrmwrllmlug, som är helägda av SV ETAB. lnvcstmentbolagens insatser bör koncentreras till två geografiska regioner. Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland.

Verksamheten bör starta den ljuli 1978. Jag vill i sammanhanget erinra om att ett liknande investmentbolag. NJA-INVEST. nyligen har etablerats förNorrland (prop. 1976/77:125. NU 1976/77:40. rskr 1976/77:345). Jag anser liksom jag anförde i fråga om NJA—INVEST att en utvärdering av verksamheten bör göras efter en tvåårsperiod.

Vid överläggningar mellan företrädare för industridepartementet och Statsföretag har enighet uppnåtts om att följande riktlinjer bör" gälla för de till SVETAB knutna regionala investmentbolagen.

Prop. 1977/78:40 187

Huvudinriktningen av bolagens verksamhet bör vara att såsom minori- tetsintressenter stödja etablering av nya småföretag. Bolagen bör emeller- tid — när speciella skäl talar härför kttnna förvärva majoritetsintressen. Bolagen måste i sina engagemang sträva efter att finna företagare som även efter kapitalinsats från bolagens sida är beredda att aktivit driva och leda sina företag.

En särskild styrka i bolagens engagemang bör ligga i att man kombinerar satsningen av riskkapital med finansiell sakkunskap och administrativa insatser". Bolagen bör således medverka i projekteringen vid start av nya företag.

Bolagens engagemang i nystartade företag bör vid sidan av minoritets- engagemang i aktier kunna få formen av konverteringslån som ger bolagen möjlighet att till en i förväg specificerad kurs som regel konvertera lånen till aktier. Eftersom konverteringslånet har karaktär av riskkapital bör bolagen vanligen inte begära någon säkerhet för dessa län. 1 konsekvens därmed ges .bolagen också möjlighet att få andel i framtida vinster. Kon— verteringslånet minskar kr'editriskerna för andra långivare och kan alltså sägas utgöra en grundsten i det finansiella paket bestående av företrädesvis reguljära bankkrediter. lokaliseringsstöd. lån från Norrlandsfonden etc. som krävs vid starten av ett företag. Konverteringslånet kan således sågas representera ett sekundärt riskkapital.

Formen för bolagens engagemang bör i princip vara sådan att den underlättar en avyttring av engagemanget till majoritetsägaren eller annan intressent när detta ter sig lämpligt från affi'rrsmässig synpunkt. Bestäm- melserna om vinstandelslån som har intagits i 7 kap'. 2 s* i aktiebolagslagen öppnar tillsammans med reglerna för beskattning av ränta på vinstandels- lan (SFS l977z243) möjlighet att utveckla i detta sammanhang lämpliga finansieringsformer. Lagstiftningen gör det möjligt för det bolag som emitterar vinstandelslån att få avdrag för såväl den fasta som den rörliga räntedelen. Avdragsrätten kan emellertid falla bort om emissionen riktas till aktieägare eller intressenter som inte är fristående i förhållande till bolaget. Jag förutsätter att de regionala investmentbolagen i detta sam- manhang betraktas såsom sådana på placering av kapital i näringslivet inriktade finansieringsinstittrt för vilka avdragsrätten kvarstår" även om viss intressegemenskap skulle föreligga.

Genom att bolagens engagemang görs i form av vinstandelslån sktrlle således kunna uppnås att bolagen erhåller en förhållandevis stor andel av avkastningen på sina engagemang trnder dess löptid. Majoritetsaktieägaren kan alltså i de fall när detta är önskvärt tillförsi'rkras rätt att köpa tillbaka bolagens engagemang.

Det är enligt min uppfattning av vikt att bolagen arbetar på företagseko- norniska grunder och ges tillfälle att låta normala fi'rr'etagsekonomiska riskspridningssynpunkter' bestämma företagsgruppcns omfattning. Risken för förluster på engagemang i nya företag är i allmänhet betydande. Från

Prop. 1977/78:40 188

de lyckade engagemangen kan bolagen trnder de närmaste åren inte påräk— na en avkastning utöver en nivå som motsvarar normala ränteinkomster. Bolagen måste således räkna med att de närmaste årens expansion sker med låg lönsamhet och är förenad med betydande risker.

När bolagen går in som intressent i ett företag måste särskild uppmärk— samhet ägnas åf säkerhetsfrågan. Många kreditinstitut kräver regelmässigt ett solidariskt borgensåtagande från samtliga aktieägare. För bolagens del sktrlle ett sådant borgensåtagande innebära att man tvingades åta sig en växande del av ägandeansvaret i företag.

Enligt min mening bör därför bolagen. när man går in som delägare. meddela borgenärerna att man inte är beredd att ställa borgen eller att bolagen begränsar sina borgensåtaganden dels i tiden och dels i proportion till aktieinnehavet. I samband med tecknandet av konverteringslån bör bolagen inte ställa någon borgenssäkerhet.

Enligt min uppfattning bör de regionala investmentbolagen ges resurser så att de på ett slagkraftigt sätt kan medverka i nyetablering av regionens näringsliv.

lnvestmentbolagen bör få ett eget kapital som ger bolagen möjligheter att göra ett femtontal engagemang var i storleksordningen mellan 100 000 kr. och 1,5 milj. kr. under den närmaste femårsperioden. Varje bolag bör därför få ett eget kapital på 20 milj. kr.

Även om investmentbolagen bör arbeta efter förett'tgsekonomiska prin- ciper bör understrykas att den av mig förordade verksamheten är av mycket speciell karaktär. Den väntade löpande avkastningen på konverte- ringslånen kommer åtminstone under de första fem åren enbart att förslå till att täcka administrationskostnader och till att täcka enstaka förluster. Detta talar för att tillskottet av riskkapital till de regionala investmentbola— gen görs i form som markerar att staten i förhållande till Statsföretag resp. SV ETAB t. v. inte ställer utdelningsanspråk på satsade medel. Detta sker genom att staten lämnar bidrag direkt till de regionala investmentbolagen som sedan omvandlas till aktiekapital och reservfond.

SVETAB:s centrala förvaltning bör arbeta i nära samverkan med de regionala investmentbolagen. SVETAB bör kunna bistå investmentbola- gen vid t. es. utformningen av finansiella paket. uppläggningen av redo- visning. rapproter. btrdgetsystem och system för långsiktig planering. Med hänsyn härtill bör de regionala bolagen kunna arbeta med liten egen admi- nistration. .

För att de regionala investmentbolagen skall kunna fungera på ett effek- tivt sätt och därmed främja tillkomsten av nya företag måste bolagen ha ett välulbyggt kontaktnät med vars hjälp man kan spåra upp intressanta pro- jekt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att SV ETAB f. n. arbetar på att systematisera sin sökverksarnhet efter nya projekt genom att driva s. k. affärsideseminarier. Dessa seminarier syftar till att hjälpa personer som planerar att driva egna företag att analysera sina förutsättningar. att dis-

Prop. 1977/78:40 189

kutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kompletterande kom- petens samt att påbörja arbetet med aflärsplaner. Deltagarna i seminariet får sedan tillfälle att förhandla om finansieringen av sina projekt med den eller de investerare som står bakom seminariet. Sådana affärsidcsemina- rier bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för de regionala investment- bolagens verksamhet.

Enligt min uppfattning bör SVETAB i nära samarbete med industriver— ket och utvecklingsfonderna i länen vidareutveckla affärside'seminarierna. Med hänsyn till bl. a. de regionala investmentbolagens verksamhet i Värmland-Bergslagen och mellersta Norrland är det naturligt att särskild uppmärksamhet ägnas dess regioner under den närmaste tiden.

Förutsättningen för att en företagare eller blivande företagare skall vara motiverad att delta i ett seminarium är att det klart sägs trt att ett riskkapi- tal finns tillgängligt för intressanta projekt. SVETAB bör i detta syfte försöka intressera förutom de egna regionala investmentbolagen även and- ra investmentföretag. näringslivsorganisationer eller institutioner och per— soner med intresse för riskkapitalplaceringar att ställa sig bakom semina- rierna.

SVETAB bör i detta sammanhang också samarbeta med sådana större företag som kan sägas ha ett långsiktigt sysselsättningsansvar för den region inom vilken de verkar. Särskilt företag som kan befara att dess strukturella förändringar på längre sikt kan komma att medföra allvarliga störningar i sysselsättningen på orten bör ha motiv för att aktivt stödja aktiviteter av ifrågavarande slag.

Jag vill nämna att SVETAB i samarbete med sysselsättningsutredningen har påbörjat försöksverksamhet med aEirsidéseminarier i Kopparbergs och Värmlands län. Intresset kring verksamheten har visat sig stort.

Det bör framhållas att motsvarande aktiviteter. där bl. a. privata kon- sultbolag är involverade. pågår inom andra regioner. exempelvis i Sjuhä- radsbygden. Jag ser positivt på sådana aktiviteter.

Sammanfattningsvis kan sägas att affärsidéseminarierna utgör ett led i strävandena att främja etableringsverksamheten här i landet. Verksamhe- tcn måste därför vara nära samordnad med industriverkets och stiftelser- nas företagsservice. SVETAB bör när det gäller frågor av typ val av geografisk region för seminarier. antal seminarier per år osv. samråda med verket. lndustriverket bör inom ramen för sin allmänna företagsservice också kunna finansiera viss del av SVETAB:s kostnader för semina- rieverksamheten om så bedöms lämpligt. Jag vill också erinra om mitt förslag angående stiftelsernas kreditverksamhet som innebär att dessa skall kunna lämna villkorliga lån för bl. a. utvärdering av projekt och affärsidéer. Dessa lån bör kunna spela en viktig roll när det gäller att driva fram en affärsidé till tillverkning och marknadsintroduktion.

Vad gäller frågan om SVETAB:s roll i näringspolitiken. utöver vad jag nu har anfört. ankommer det på Statsföretag att lämna förslag.

Prop. 1977/78:40 l90

8.5 Stöd till exploateringsföretag

Som jag tidigare har nämnt består den tekniska förnyclseprocessen av ett antal olika skeden. Framgång i varje skede är väsentlig för att hela processen skall lyckas. Genom de av mig tidigare föreslagna åtgärderna förbättras möjligheterna att stödja ett produktutveeklingsprojekt i ett småföretag fran dess början till dess produktion kan igångsättas.

I många fall görs emellertid uppfinningar av personer tltanför ett företag. Uppfinningen utvecklas sedan antingen med egna medel eller med hjälp av medel från t. ex. STU. När upplinningen är tekniskt färdigutvecklad aktu- aliseras frågan hur den skall exploateras. ()m uppfinnaren inte önskar att själv starta ett företag på grundval av sin uppfinning återstår att försöka hitta ett lämpligt företag som är villigt att exploatera uppfinningen. STU bedriver i dag förmedIingsverksamhet. som innebär att personer med färdigutvecklade uppfinningar ges råd och hjälp att hitta exploatörer för dessa. STU:s möjligheter att förmedla uppfinningar till exploatering är emellertid begränsade. vilket medför att många uppfinningar trots goda kommersiella förutsättningar förblir oexploaterade.

I Sverige finns ett antal företag som har specialiserat sig på att föra fram mer eller mindre utvecklade uppfinningsidéer till kommersiell exploate- ring. s. k. exploateringsföretag. Ofta arbetar dessa företag också med att söka nya produkter åt företag som möter svårigheter på sin traditionella marknad. Det gemensamma för exploateringsf'i'iretagen är att de genom sin erfarenhet och sitt kontaktnät kan åta sig att koppla samman uppfinningar med företag som kan exploatera dem.

Problem med lönsamheten hos exploateringsföretag begränsar ofta de risker som dessa företag kan ta och det antal nya uppfinningar som företa- gen kan äta sig att förmedla till exploatering varje år. Från olika håll. bl. a. i riksdagsmotioner. har tanken framförts att man genom ett statligt stöd kunde utöka möjligheterna för dessa företag att hjälpa uppfinnare. Några exploateringsf'öretag har i skrivelser föreslagit att staten genom satsningar i bolagen medverkar till en ökad exploatering av innovationer. Institutet för lnnm'ationsteknik föreslar att ett särskilt institut för industriell utveckling inrättas. lnstittltet skulle förutom utveckling av uppfinninar ägna sig åt bl. a. att placera färdigutvecklade produkter i intresserade företag.

Erfarenheter fran bl. a. STU:s verksamhet visar tydligt att förmedlingen av en uppfinning till ett lämpligt industriföretag för exploatering är ett kritiskt moment i många innovationsprojekt. Det är enligt min mening uppenbart att nya vägar mäste sökas för att komplettera de ansträngningar som görs vid STU att lösa denna uppgift. Jag har efter samråd med statsrådet Johansson kommit fram till att en lämplig sådan väg kan vara ett statligt stöd i vissa fall till cxploateringsföreag. S'I'U bör därför ges möjlig- het att lämna sådant stöd om så bedöms lämpligt. [ de fall stöd utgår bör regler fastställas för hur avtal skall slutas mellan exploateringsföretaget

Prop. 1977/78:40 191

och den enskilda uppfinnaren bl. a. i syfte att förhindra oskäliga vinster hos exploateringsföretaget. STU måste också garanteras erforderlig insyn i cxploateringsföretaget. Det bör ankomma på regeringen att närmare ut— forma vilka villkor som skall förknippas med nämnda stöd.

Jag räknar med att STU bör ktrnna lämna ifrågavarande stöd inom ramen för nuvarande medelstilldelning.

8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler

En viktig fi.")rutsättning för en gynnsam utveckling av den mindre företag- samheten är att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o .m. budgetåret I977/78 finns möjlighet för. kommuner inom det inre stödområdet och på Gotland att få bidrag för att rrppföra mindre industrilokaler för uthyrning. Medel för ändamålet har anvisats under reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Bidragets storlek och övriga villkor avgörs från fall till fall av regeringen och ansluter till vad som gäller för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Stödet används som ett regionalpolitiskt motiverat och långsiktigt sysselsättningsskapande medel.

Enligt min mening är tillgången på ändamålsenliga lokaler för uthyrning av väsentlig betydelse för särskilt småföretagen. Systemet med statligt stöd till kommunala industrilokaler bör byggas ut. Även i fortsättningen bör stöd lämnas främst inom det inre stödområdet och på Gotland. 1 undantagsfall bör emellertid stöd kunna lämnas även i andra delar av det allmänna stödområdet. Något statligt bidrag till att täcka driftkostnader kan inte komma i fråga. Liksom hittills bör stöd lämnas i första hand för lokaler som byggs i mindre orter. Det ankommer på regeringen att närmare utforma riktlinjer" beträffande stödvillkor m. m.

Jag räknar med en beslutsram för budgetåret l978/79 om 30 milj. kr. och avser att återkomma till frågan vid anmälan till budgetpropositionen I978.

8.7 Sammanfattning av resursbehov

Mina förslag om en förstärkning av statens insatser inom industridepar- tementets verksamhetsområde för att främja utvecklingen bland småföre- tagen ställer krav på ökade medel. Jag kommer nu sammanfättningsvis att redovisa mina bedömningar av medelsbehovet och börjar med statens bidrag till de regionala utn'('It/iugtjtbmlcruu. F. n. anvisas medel för täck- ande av kostnaderna för företagareföreningarnas basorganisation över två anslag Linder fjortonde huvudtiteln. nämligen Bidrag till företagareföre- ningar m. fl.: Administrationskostnader och de under anslaget Företags- och branschfrämjande åtgärder upptagna anslagsposterna l—"rämjande av företagsservice och Regional utbildningsscrvice. För innevarande budget- år har totalt anvisats 40 ISO 000 kr. för dessa ändamål.

Prop. 1977/78:40 192

Företagareföreningsutredningen beräknar att föreningarnas personal och övriga '.tdministrativa resurser grovt räknat behöver fördubblas till början av 1980-talet. Utredningen pekar på en rad faktorer som talar för en sådan resursökning.

Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna måste tillföras ytterligare resurser för att kunna fullfölja sina nuvarande och inte minst kommande uppgifter. Ett antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstaktcn. Andra säger sig ha svårt att ta ställning till omfattningen av resursbehovet.

Även jag anser att en resursökning är nödvändig. Statens bidrag till företagsservice och administrr'rtion vid de regionala utvecklingsfonderna bör alltså räknas upp. Jag utgår också från att landstingen räknar tipp sina bidrag. Jag är dock inte beredd att nu ta ställning till en flerårig uppbygg- nad av resurserna. Frågan om statens bidrag får i sedvanlig ordning bli föremål för överväganden vid det årliga budgetarbetet. Som jag tidigare har nämnt bör senare övervägas om ansvaret för finansiering av de regio- nala utvecklingsfonderna i högre grad skall decentraliseras.

För budgetåret [978/79 räknar jag med att statens bidrag skall uppgå till 58 150000 kr.. vilket innebär en ökning på l8 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning har jag också tagit hän- syn till att visst bidrag bör utgå till bl. a. intresseorganisationerna för informationsinsatser. SVETAB för affärsidéseminarier och till industri- verkets service till fonderna. t. ex. personalutbildning och information.

Enligt min uppfattning bör vidare resurserna för kreditverksamheten vid fonderna ökas väsentligt. Detta motiveras främst av utökning av målgrup- pen. höjda lånegränser samt en väsentlig utvidgning av li'rneändamålen. Vidare skall fonderna i fortsättningen själva helt svara för sin förlusttäck- ning.

l—"ör budgetåret l978/79 bör utvecklingsfonderna totalt tillföras 322 milj. kr.. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i förhållande till de medel som har tillförts hantverks- och industrilånefonden och statens utveck- lingsfond under innevarande budgetår. Detta innebär vidare att systemet med en avsättning av lnvesteringsbankens vinst för att finansiera kapital- tillskott till statens utvecklingsfond upphör.

[ detta sammanhang bör nämnas att en teknisk konsekvens av att medel i hantverks- och industrilånefonden överförs till utvecklingsfonderna är att ett avskrivningsanslag av motsvarande storlek måste tas upp. Chefen för budgetdepartcmcntet avser att redovisa denna fråga i annat sammanhang.

Rame/tjöt- .t'lul/ig guru/rti för lån till .hantverks- och industriföretag bör för budgetåret l978/79 räknas rrpp med 100 milj. kr. till totalt 300 milj. kr. För uppbyggnad av två regionala inrexmrt'nlIm/ug under SV ETAB beräk- narjag för nästa budgetår 40 milj. kr. I

En förstärkning bör ske av statens insatser för att främja den små/fire- 1u.r:xinrikmdufor!bildningar. Bidraget till SlFU avser jag att räkna rrpp

Prop. 1977/78:40 - 193

med 1.3 milj. kr. för nästa budgetår. Genom bortfallet av stipendiemedlen och den regionala verksamheten kommer dock anslaget att minska. Vidare räknar jag med 8 milj. kr. som bidrag till-företagsinriktad fortbildning på regional och lokal nivå.

Till bidrag till app/i")"ramlc ar kommunägda int/axtrilokaler inom allmän- na stödområdet beräknar jag för nästa budgetår en beslutsram av 30 milj. kr.. vilket innebär en ökning med ca l5 milj. kr. i förhållande till inneva- rande budgetår.

Sammanlagt räknarjag alltså med en medelsanvisning över statsbudge- ten av nära 470 milj. kr. för nästa budgetår vilket innebär en ökning med ca 280 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Som jag tidigare har framhållit. avser jag att aterkomma till anslagsfrå— gorna och anslagskonstruktionen i samband med min anmälan till budget- propositionen 1978.

8.8 Författningsförslag

Jag har tidigare förordat att stiftelserna anförtros vissa uppgifter som innebär myndighetsutövning. Jag syftar främst på uppgifterna att själv- ständigt fatta beslut i ärenden om statligt kreditstöd. statsbidrag till energi- besparande åtgärder inom näringslivet och statsbidrag till hemarbete inom vissa glesbygder. Det rör sig sålunda till viss del om uppgifter som f. n. handhas av företagareföreningarna. Enligt ll kap. 6 & regeringsformen krävs det stöd av lag för att överlämna förvaltningsuppgift som innefattar rnyndighetsutövning till bolag. förening. samfällighet. stiftelse eller enskild individ.

Med hänsyn härtill har inom industridepartementet utarbetats förslag till lag om beslutanderätt för stiftelse. som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling. Förslaget har utformats så att beslutande- rätten gäller frågor om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stiftelsernas verksamhetsområde. Härigenom hålls möjligheten öppen att utan ny lagstiftning överlämna till siftelserna även andra uppgifter av angivet slag än de som nu är aktuella. Beslutanderätten gäller givetvis inte bara frågan om stöd skall utgå utan även frågor som rör t. ex. lånevillkor och avskrivning av lån enligt gällande riktlinjer. En motsvarande lag (l975z354l om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbi'rttringar innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt beträffande sådan information om företagens verksamhet. som inte bör komma till allmän kännedom. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Nämnda lag (l975z354) bör upphävas i samband med att den nya lagen träder i kraft. Kreditstödet som där avses upphör att utgår i och med utgången av år 1977.

Förslag till ny lag bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden som bihang ].

Prop. 1977/78:40 l94

8.9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

Llc/x att antaga förslaget till

lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional

nivå främja näringslivets utveckling.

dels att godkänna de riktlinjer. som jag har förordat för

1

3.

+'-

'Jl

xx]?

9.

uppbyggnad och organisation av regionala utvecklingsfonder kreditverksamheten vid utvecklingsfonderna företagsserviceverksamheten m. m. vid rrtvccklingsfonderna omorganisation av den nuvarande verksamheten vid statens utveck- lingsfond

småft'iretagsinriktad fortbildning

inriktningen av verksamheten vid Svenska lndustrietablerings AB stöd till exploateringsföretag stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler.

(le/s att bemyndiga regeringen att

l().

ll.

i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har förordat träffa avtal mellan staten och vederbörande landsting samt i förekommande fall kommun utanför landsting om att-bilda regionala utvecklingsfonder vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för

förslagens genomförande

(th

Prop. 1977/78:40 195 Förslag till "mang ' Lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling

Härigenom föreskrives följande.

l & Enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndig- het sorn regeringen bestämmer får stiftelse. som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling. pröva fråga om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stiftelsens verksamhetsområde.

2 9" Den som hos stiftelse som avses i l * har tagit befattning med fråga som anges i paragrafen får ej obehörigen yppa vad han därvid har er"-farit om affärs- eller driftf'örhållanden.

Denna lag träder i kraft den ljtrli 1978. då lagen ( l975z354) om beslutan- derätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöfi'wrbätt- ringar skall upphöra att gälla.

Prop. 1977/78:40

( Innehåll 1. Inledning .................................................. 2. Småföretagens situation och utvecklingstendenser ............. 2.1 Inledning .............................................. 2.2 Industrisektorn ......................................... 2.3 Företagsbeståndets utveckling inom industrin .............. 2.3.1 Nyetableringar .................................... 2.3.2 Utvecklingen hos de verksamma företagen ........... 2.3.3 Företagsförvärv ................................... 2.3.4 Nedläggningar .................................... 2.4 Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra näringsgrenar .......................................... 2.4.1 Byggnadsindustrin ................................ 2.4.2 Varuhandeln ..................................... 2.4.3 Samfärdseln ...................................... 2.4.4 Tjänstesektorn .................................... 2.5 Problem och utvecklingshinder ........................... 2.5.1 Kapitalförsörjning ................................. 2.5.2 Kapitalbeskattning m. m. .......................... 2.5.3 Företagsservice ................................... 2.5.4 Komplicerad företagaremiljö ....................... 2.5.5 Arbetsmarknadslagstiftningen m. m. ................ 2.5.6 Nyetableringshinder ............................... 2.5.7 Hinder för företagsöverlåtelser ..................... 3. Samhällets hittillsvarande insatser på småföretagsområdet ...... 3.1 Kapitalförsörjning ...................................... 3.2 Företagsservice m. m. .................................. 3.2.1 Information och rådgivning ......................... 3.2.2 Utbildning ....................................... 3.2.3 Exportfrämjande åtgärder .......................... 3.2.4 Underleverantörsinriktade åtgärder ................. 4. Företagareföreningarnas verksamhet m. m. .................... 4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och verksamhet ............................................ 4.2 Företagareföreningsutredningens betänkande .............. 4.2.1 Företagareföreningarnas framtida verksamhet i stort .. 4.2.1.l Utredningen ............................... 4.2.1.2 Remissyttrandena .......................... 4.2.2 Företagareföreningarnas framtida målgrupp .......... 4.2.2.l Utredningen ............................... 4.2.2.2 Remissyttrandena .......................... 4.2.3 Företagsservice i fortsättningen ..................... 4.2.3.l Utredningen ...............................

4.2.3.2 Remissyttrandena ..........................

196

II 14 15 20 24 28

62 67 67 67 70 73 73 74 75 75 78

Prop. 1977/78:40 197

4.2.4 Kreditstöd i fortsättningen ......................... 80

4241 Utredningen ............................... 80 4.2.4.2 Remissyttrandena .......................... 82 4.2.5 Företagareföreningarnas resursbehov m. m. .......... 86 4.2.5.1 Utredningen ............................... 86 4.2.5.2 Remissyttrandena .......................... 87 4.2.6 Företagareföreningarnas framtida organisation ........ 88 4.2.6.1 Utredningen ............................... 88 4.2.6.2 Remissyttrandena .......................... 91

5. Rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk ............................................... 96 5.1 Inledning .............................................. 96 5.2 Förslagen i rapporten ................................... 97 5.3 Remissyttrandena ...................................... 105 6. SINFDOK-utredningens förslag ............................. 113 6.1 Förslagen ............................................. 113 6.2 Remissyttrandena ...................................... 115 7. Vissa internationella förhållanden ............................ 119 7.1 Norge ................................................ 120 7.2 Danmark ...... 121 7.3 Finland .............................................. 123 7.4 Storbritannien ........................................ 124 7.5 Västtyskland .......................................... 125 7.6 Frankrike ............................................ 127 7.7 Nederländerna ........................................ 128 7.8 USA ................................................. 129 7.9 Kanada .............................................. 131 7.10,Japan ............................................... 132 8. Föredraganden ............................................ 133 8.1 Inledning .............................................. 133 8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder ............... 134 8.2.1 Allmänt .......................................... 134 8.2.2 Organisationsform. ledning och uppföljning m. m. ..... 136 8.2.3 Målet för verksamheten ............................ 142 8.2.4 Uppgifteristort ................................... 144 8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter ................... 147 8.2.6 Målgrupp ........................................ 147 8.2.7 Samordning av industripolitiska insatser ............. 150 8.2.8 Principer för finansiering ........................... 152 8.2.9 Kreditverksamheten och utvecklingsfonderna ........ 154 8.210 Omorganisationen av verksamheten vid statens

utvecklingsfond .................................. 163

8.2.11 Företagsserviceverksamheten vid utvecklingsfonderna 167 8.2.12 Övriga frågor .................................... 176

Prop. 1977/78:40 198

8.3 Småföretagsinriktad fortbildning ............................ 177 8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet ........................ 182 8.5 Stöd till exploateringsföretag ............................... 190 8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler ........... 191 8.7 Sammanfattning av resursbehov ............................ 191 8.8 Författningsförslag ........................................ 193 8.9 Hemställan ................................ . ...... - ......... 194 Bihang l ..................................................... 195

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977

Regeringens proposition . ' 197 7/ 78:40

Bilaga 2 Ekonomidepartementet

. Åtgärder för att. främja demindre och medel- stora företagens ' utveckling --

'såVitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 1

Bilaga .?

Utdrag

EKONOM IDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde '1977-10-27

Föredragande: statsrådet Bohman

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde

1. Inledning

I arbetet på att förbättra småföretagens villkor har ingått att inventera möjligheterna att använda befintliga organ och institutioner för att stärka företagens utvecklingsmöjligheter. Inom ekonomidepartementets område faller Företagskapital Aktiebolag (i fortsättningen kallat Företagskapital). Jag vill nu ta upp frågan om en utvidgning av bolagets verksamhet.

Företagskapital har till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag i landet. Bolaget tillskjuter kapital genom att förvärva aktier eller andelar i näringsföretaget eller liknande rättigheter. Företagskapital kan också lämna eller förmedla krediter till företagen och ikläda sig garantiförbindelser för dem. Hälften av aktierna i bolaget ägs av staten och hälften av affärsbankerna, inkl. Sparbankernas bank och Föreningsbankernas bank. Rörelsen drivs med anlitande av personalen hos AB lndustrikredit och AB Företagskredit, som också ägs till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna.

Företagskapital har i skrivelse till regeringen den 25 oktober 1.976 före- slagit att bolaget skall få rätt att förvärva aktier i ett företag även utan samband med kapitaltillskott till företaget. Bolaget har vidare hemställt att det får en egen organisation med erforderlig personal och egen verk- ställande direktör. Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken har av- gett yttranden över Företagskapitals skrivelse.

2. Företagskapitals uppgifter och verksamhet

Företagskapital tillkom i enlighet med ett avtal år 1972 mellan staten och affärsbankerna. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att träffa av- talet i överensstämmelse med de grunder som angavs i prop. 1972: "101 (NU 1972: 44, rskr 1972: 265). Syftet med att inrätta Företagskapital an-

1 Riksdagen 7977/78. ] sam/. Nr 40. Bilaga 2

Prop. 1977/78: 40 2

gavs i propositionen (s. 8.) vara att förbättra tillgången på riskbärandc kapital för de mindre och medelstora företagen.

Företagskapital har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksam- het att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora närings- företag här i landet. Vid finansieringen tillskjuter bolaget kapital genom att i samband med nyemission förvärva aktier eller andelar i företagen eller liknande rättigheter. Eftersom aktieförvärven skall motsvaras av ett kapitaltillskott till företagen i fråga och inte till enskilda aktieägare, är Företagskapital däremot förhindrat att i annat sammanhang än vid ny- emission förvärva aktier. Företagskapital kan också lämna eller för- medla krediter åt företagen och lämna garantiförbindelser. Medel som behövs för verksamheten anskaffar bolaget genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar. Bolaget kan i övrigt driva verksamhet som är förenlig med bolagets nu angivna uppgifter.

Företagskapital är ett kreditaktiebolag, på vilket lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag är tillämplig. Enligt 55 i denna lag står bolaget under tillsyn av bankinspektionen.

Kapitaltillskott till ett näringsförctag får ske endast om det är ägnat att befrämja företagets lönsamhet och sunda utveckling. Företagskapital får :i princip förvärva endast minoritetsposter. Skulle bolaget i särskilt fall ha erhållit röstmajoritet i ett företag, därför att förhållandena har påkallat det, skall bolaget medverka till att denna situation inte består längre än hänsyn till bolagets och det berörda företagets intressen skä- ligen föranleder. För att åstadkomma ett finansiellt stöd åt så många företag som möjligt inom ramen för bolagets resurser och även uppnå största möjliga riskfördclning skall bolaget avveckla sina kapitalengage- mang i kundföretagen så snart detta kan ske med skäligt hänsynstagan- de till bolagets eget och kundföretagens intressen. Vid sådan avveckling skall kundföretagets övriga ägare ha optionsrätt till de aktier eller an- delar som bolaget avyttrar.

Enligt bolagsordningen skall aktiekapitalet i Företagskapital utgöra lägst: 20 milj. och högst 60 milj. kr. Aktiekapitalet uppgår f. n. till 20 milj. kr. Staten äger den ena hälften av aktierna och bankinstituten efter en viss fördelning den andra hälften. Bolaget har en reservfond på 4 milj. kr. Som särskild säkerhet för bolagets förpliktelser har aktieägarna i förhållande till vars och ens aktieinnehav ställt garantiförbindelser på 60 milj. kr. till bolagets förfogande. Bolaget får anskaffa medel för sin verksamhet genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar till ett belopp som motsvarar högst det sammanlagda beloppet av garanti- förbindelserna.

Styrelsen i Företagskapital består av tio ledamöter jämte högst tio suppleanter, av vilka staten och bankinstituten utser hälften vardera. Ordföranden utses av regeringen medan vice ordföranden väljs av de styrelseledamötcr som bankinstituten har utsett. Av de fem styrelseleda-

Prop. 1977/78: 40 3

möter. som vardera aktieägargruppen utser, skall minst två vara utsedda inom styrelsen för AB lndustrikredit. Motsvarande gäller vid val av suppleanter.

Företagskapital anlitar AB Industrikredits och AB Pöretagskredits led- ning och övriga personal för den dagliga verksamheten. Dessa bolag ägs liksom Företagskapital till hälften vardera av staten och affärsbankerna. Bolagen har gemensam styrelse och är helt samförvaltade. Liksom Före- tagskapital är de kreditaktiebolag och har till uppgift att medverka till finansieringen av företrädesvis mindre och medelstora företag. De läm- nar huvudsakligen långfristiga lån. AB Industrikredits kreditgivning är inriktad främst på primärkrediter, medan AB Företagskredit lämnar lån efter en friare bedömning av säkerheterna.

Enligt vad föredraganden anförde i prop. 1972: "101 (s. 9) borde Före- tagskapitals verksamhet t. v. betraktas som en försöksverksamhet.

Frågan om en utökad rätt för Företagskapital att förvärva aktier har prövats av riksdagen under våren 1976. Riksdagen beslöt därvid att av- slå ett motionsyrkande, som i riksdagsbehandlingen stöddes av de bor- gerliga partierna, om en omedelbar översyn av reglerna för verksam- heten i Företagskapital. Beslutet skedde med hänvisning till att bolagets styrelse enligt uppgift planerade en utvärdering av verksamheten var- efter den fortsatta inriktningen skulle övervägas (mot. "1975/76: 2044, NU 1975/76: 54 s. 56. 57, 70 och 71. rskr 1975/76: 388).

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1977/78:40: Avsnitt 1

3. F öretagskapitals skrivelse

Företagskapital framhåller att tiden ännu inte är mogen för en slutlig utvärdering av den försöksverksamhet som bolaget f. n. bedriver. Bolaget anser dock att vissa förändringar bör göras redan nu. Bolaget bör så- lunda få möjlighet att förvärva aktier inte bara som f. n. genom kapital- tillskott till företag vid nyemiSSion utan också när aktierna utgör en del av befintlig aktiestock i företaget. Som exempel på insatser som Företags- kapital då skulle kunna göra nämns möjligheten att ur familjeföretag lösa ut passiva delägare. som utgör hinder för företagens utveckling. eller del- ägare som har bjudit ut sina aktier till utomstående. Det har också från vissa företag anmälts behov av att sälja en minoritetspost av aktier i före- taget för finansiering i samband med generationsskifte.

Samarbetet med AB lndustrikredit har fungerat väl och de flesta av de nuvarande kundkontakterna har etablerats via detta bolag. Företagskapi- tals verksamhet är dock av annan karaktär än den som AB lndustrikredit bedriver. Speciellt uppföljningen och bevakningen av de mindre företagen, som i vissa fall nyligen har startat sin verksamhet och inte har utvecklat sina ledningsfunktioner och utarbetat redovisningsrutiner, har visat sig vara mycket arbetskrävande. Företagskapital har nu också nått en sådan omfattning att det enligt styrelsens mening är nödvändigt för bolaget att

Prop. 1977/78: 40 4

under den fortsatta försöksverksamheten få en egen organisation med erforderlig personal för bolagets specifika arbetsuppgifter och en egen verkställande direktör. Bolaget har hittills från lndustrikredit förvärvat tjänster som motsvarar ungefär fyra heltidsanställda tjänstemän. Det för- utsätts att den egna personalen t. v. bör ha motsvarande omfattning. För att hålla nere de fasta kostnaderna avses samarbetet med Industri— kredit att fortsätta genom att detta bolag tillhandahåller vissa administra- tiva tjänster. Samarbetet på styrelseplanet med vissa gemensamma sty- relseledamöter förutsätts bestå mellan företagen.

4. Remissyttrandena

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker att Företagskapitals förslag genom- förs.

Bankinspektionen tillstyrker att bolaget får rätt att förvärva aktier utan samband med kapitalökning. Inspektionen erinrar dock om att bola— gets uppgift enligt vad som uttalades vid dess tillkomst avser de mindre och medelstora näringsföretagens kapitalförsörjning. Från den utgångs- punkten kunde det enligt inspektionens mening vara naturligt att bolagets relativt begränsade resurser används för reella tillskott och inte för aktie- förvärv som endast påverkar ägarförhållandena i företagen. Förslaget in— nebär viss ändring av bolagets målsättning och ändamål, eftersom aktie- förvärven får annat syfte än att stärka kapitalbasen i de ifrågavarande företagen. Även för framtiden torde det som en huvudprincip vara ange- läget att kapitalengagemangcn i Företagskapitals kundföretag avvecklas så snart det låter sig göra för att kreditbolagets resurser skall kunna kom- ma så många företag till nytta som möjligt.

Även om det normalt inte bör vara en självständig uppgift för Företags- kapital att överta ägarengagemang i företag, bör detta enligt bankinspek- tionens mening dock kunna komma i fråga när avsikten är att underlätta generationsväxling i familjeföretag. Det kan i regel bli fråga om förvärv med begränsade möjligheter till både förräntning och senare avyttring. Utvidgas möjligheterna till förvärv av ifrågavarande slag, samtidigt som Företagskapitals kostnader för att anskaffa kapital ökar, kan det bli svårt för bolaget att hålla sin egen verksamhet på en företagsekonomisk basis. Bolaget måste självfallet beakta nu nämnda omständigheter och beakta att dessa sätter gränser för de engagemang som bolaget kan göra på det nya området.

I fråga om Företagskapitals behov av en egen organisation instämmer bankinspektionen i vad bolaget anför.

5. Föredraganden

I denna proposition angrips småföretagens problem över ett brett fält. Förslag till förbättringar läggs fram vad gäller bl. a. skattebelastning, kapi—

Prop. 1977/78: 40 5

talförsörjning, rådgivning och information. En under många år livligt debatterad fråga har varit de mindre och medelstora företagens kapital- försörjning. Ett antal 5pecialinstitut och särskilda kreditformer har efter hand inrättats för att kompensera dessa företag .för de svårigheter de har att t. ex. få tillgång till obligationsmarknaden eller att på grund av bris- tande formella säkerheter kunna vända sig till den reguljära kredit- marknaden. Företagens kapitalförsörjning i stort övervägs av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969: 59) som avser att lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1977/78.

Den avgörande frågan när det gäller småföretagens försörjning med riskkapital är bedömningen av dessa företags framtidsutsikter. När ut- vecklingsmöjligheterna bedöms som mindre goda t. ex. på grund av en oförmånlig skattemässig situation eller svårigheter att bemästra ökade krav från samhällets Sida —— försvåras tillförseln av riskvilligt kapital. Chefen för budgetdepartementet föreslår i bilaga 3 vissa ändringar i beskattningsreglerna såvitt gäller småföretagen. Det är också angeläget att se över andra möjligheter att förbättra småföretagens situation. Det finns bl. a. anledning att pröva vilken roll det av staten och affärsban- kerna gemensamt ägda Företagskapital kan spela i detta sammanhang.

Företagskapital bildades år 1972 i syfte att förbättra tillgången på risk- bärandc kapital för de mindre och medelstora företagen. Bolaget ger företagen kapitaltillskott främst genom att förvärva minoritetsposter av aktier vid nyemission. Jag har i det föregående närmare redogjort för de förutsättningar som gäller för Företagskapitals verksamhet.

För verksamheten, som började den 1 januari 1973, har bolaget till september 1.977 tagit i anspråk ett belopp som motsvarar det egna kapi- talet. Hittills har bolaget engagerat sig i 14 företag med en sammanlagd omsättning av ca 400 milj. kr. och med tillhopa ca 2 600 anställda. Bo- lagets placeringar per den 30 juni 1977 fördelade sig med 10,3 milj. kr. på aktier och 11,7 milj. kr. på förlagslån. Bolaget har avvecklat sina engagemang i två företag och nedbringat sitt aktieinnehav i ett tredje. Under perioden fram till den 31 december 1976 har bolagets verksam- het efter avskrivningar på engagemang lämnat ett sammanlagt överskott på ca 1,4 milj. kr.

Företagskapitals verksamhet är således inriktad på att förse småföre- tagen med riskkapital. Något som ofta kan vara minst lika betydelse- fullt för mindre företags fortsatta verksamhet är att nödvändiga struktur- förändringar kan genomföras utan alltför stora påfrestningar. De bör bl. a. kunna drivas vidare i enskild regi trots ägarbyte. Detta gäller t. ex. familjeföretag vid generationsskifte. Tyvärr har det ofta visat sig vara svårt att överlåta ett familjeföretag till enskild person, främst på grund av de höga krav på avkastning som gällande skatteregler har lett till. En nytillträdande ägare måste nämligen på grund av de progressiva in- komst- och förmögenhetsskatteskalorna, ta ut stora lönebelopp ur före-

Prop. 1977/78: 40 6

taget för att klara sin samlade skattebelastning. Skall köpeskillingen dess- utom amorteras, ökar kravet på löneuttag ytterligare. Detta kan leda till avkastningsbehov som ett mindre företag inte kan tillgodose. Belysande exempel på detta har redovisats i företagsskatteberedningens prome- moria (Ds Fi 1976: 10) ”Särskilda skattelättnader för familjeföretag". Flertalet småföretag som har avyttrats under senare år har därför i stället sålts till större företag eller investmentföretag.

För att underlätta ägarbyten i mindre och medelstora företag eller för att lösa finansieringsproblem vid generationsskifte i sådana företag har Företagskapital föreslagit att bolagets möjligheter att förvärva minori- tetsposter av aktier utvidgas till att avse även del av redan existerande aktiestock.

I likhet med remissinstanserna anser jag att Företagskapital bör få möj- lighet att förvärva aktier även utan samband med nyemission. Det är inte ovanligt att verksamheten i ett mindre eller medelstort företag, som i och för sig borde ha god lönsamhet eller goda utvecklingsmöjligheter. häm- mas av att någon eller några delägare inte kan eller vill ta del i verksam- heten. Verksamhetcn skulle kunna effektiviseras, om sådana delägare löstes ut av de övriga. Detta förhindras ofta av brist på medel. Det kan också finnas risk för att den fortsatta verksamheten försvåras, om en delägare som de övriga inte kan lösa ut överlåter sin del på någon utom- stående person. Situationen kan vidare vara den att samtliga delägare är ense om att en minoritetspost i företaget bör avyttras men inte kan finna någon köpare.

Problem av nu angivna slag torde framför allt uppstå i samband med generationsväxling i familjeföretag. Om Företagskapital får möjlighet att då träda in innebär det visserligen att föremålet för detta bolags verksamhet utvidgas till att avse mer än ren finansiering av mindre och medelstora företag. Att bistå företagen i sådana fall framstår emellertid som en angelägen uppgift som ligger i linje med det allmänna syftet bakom tillskapandet av Företagskapital. nämligen att stödja de mindre och medelstora företagens verksamhet. Företagskapital bör i nu avsedda fall kunna förvärva inte bara aktier utan också andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter.

När en eller flera delägare i ett mindre företag skall lösas ut kan det emellertid finnas ett intresse att undvika att ett främmande företag inträ- der som delägare. Detta kan gälla även om det främmande företaget som fallet är med Företagskapital —— har målsättningen att så snart det kan ske avveckla sitt engagemang på ett för de övriga delägarna tillfreds- ställande sätt. Det kan också förhålla sig så att en insats från Företags- kapital kan behövas för att andra köpare som är villiga att träda in och överta ett mindre företag som har bjudits ut till salu skall kunna överta företaget.

En möjlighet är då att Företagskapital i stället för att själv inträda som

Prop. 1977/78: 40 7

ägare erbjuder tillträdande ägare ett lån, varvid säkerheten kan bestå av panträtt i aktier i företaget. En sådan lånemöjlighet skulle kunna ut- nyttjas av enskilda personer, som är lämpliga att överta och driva ett mindre företag men som har begränsade egna tillgångar.

Fall kan också tänkas där den lämpligaste utvägen att lösa finansierings— problemen i samband med överlåtelse är en kombination av lån till ny ägare för förvärv av en majoritetspost med förvärv av en minoritetspost för Företagskapital.

Enligt min mening bör Företagskapital därför-även ges möjlighet att lämna lån av här angivet slag. Garanti för att lånemöjligheten kommer att användas för sitt egentliga syfte ligger i den bedömning av företaget som Företagskapital har att göra i samband med att lånet beviljas. Ett villkor bör vara att företaget ger Företagskapital erforderlig insyn i verksamheten under lånets löptid. I regel bör också krav på en inte allt- för obetydlig insats frän tillträdande ägare ställas och en viss del av köpeskillingen anskaffas genom län i bank.

Eftersom lånen skall återbetalas med beskattade medel. kommer den nya lånemöjlighet som .Företagskapital kan erbjuda att kunna utnyttjas endast i den mån amorteringsvillkoren är förmånliga. Dessa villkor är i sin tur beroende av den lånetid och de övriga förutsättningar som vid varje tid gäller för Företagskapitals upplåning. Den längsta tid för vilken Fö- retagskapital kan lämna lån är enligt bolagsordningen 20 år.

Skulle en låntagare brista i sin bctalningsskyldighct kan Företagskapi- tal behöva i samband med pantrealisation själv förvärva pantsatta aktier. Fortfarande bör Företagskapital i enlighet med gällande bolagsordning inte förvärva aktiemajoriteten i något företag, såvida det inte skäligen påkallas av förhållandena. Skulle Företagskapital göra ett sådant förvärv, har bolaget att medverka till att majoritetsinnchavet inte består längre än vad skälig hänsyn till bolagets och det andra företagets intressen föran- leder.

För att de här angivna ändringarna i Företagskapitals verksamhet skall kunna genomföras krävs ett tillägg till avtalet mellan staten och affärs- bankerna samt ändring i bolagsordningen. Enligt vad jag har inhämtat är affärsbankerna beredda att träffa tilläggsavtal i enlighet med vad jag nu har angett. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens bemyndi- gande att träffa sådant avtal.

Den verksamhet som Företagskapital bedriver är att betrakta som en försöksverksamhet. De nya finansieringsmöjligheterna bör ses som led i den fortsatta försöksverksamheten och bör användas med försiktighet och i begränsad omfattning. Det kan sålunda finnas skäl att sedan prak- tiska erfarenheter har vunnits på nytt pröva hur Företagskapital bäst bör medverka vid finansiering av mindre och medelstora företag.

Enligt vad Företagskapital uppger har verksamheten fått sådan om- fattning att det är nödvändigt för bolaget att under den fortsatta för—

Prop. 1977/78: 40 8

söksverksamheten få en egen organisation med egen verkställande direk- tör och övrig erforderlig personal. Enligt min mening är bolagets önske- mål i detta hänseende befogade. Det bör dock understrykas att bolaget även i fortsättningen bör ha ett nära samarbete med AB lndustrikredit och AB Företagskredit och så långt som möjligt anlita dessa företag för t. ex. administrativa tjänster m. m.

I avtalet mellan staten och affärsbankerna om Företagskapital har ut- tryckligen förutsatts att bolagets organisation kan komma att ändras. Något tillägg till avtalet krävs därför inte för att nu berörda ändring skall kunna genomföras.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att bemyndiga regeringen att träffa tilläggsavtal om Företagskapital Aktiebolag enligt de grunder som jag har förordat i det föregående.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM I977

Regeringens propOsitionl 1977/ 78:40

Bilaga 3 Budgetdepartementet

'Åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling

såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 ]

Bilaga 3 Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträdc 1977-10-27

Föredragande: statsrådet Mundebo

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling såvitt avser budgetdepartementets verksamhets- område

1 Inledning

På beskattningsområdet möter småföretagen särskilda problem. Kapi- talbeskattningen, dvs. förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningcn av ka- pital som har nedlagts i småföretag. kan medföra'en betydande extrabe- lastning på dessa företag och kan därigenom hämma deras utveckling. Pro- blemet har redan tidigare uppmärksammats av statsmakterna. Genom lagstiftning år 1970 infördes provisoriska lättnader i kapitalbeskattningen för ägare av småföretag. År 1974 omarbetades reglerna. Vid riksdagsbe- handlingen år 1974 uttalades emellertid att frågan inte kunde anses ha fått sin slutgiltiga lösning och att framför allt problemen vid generationsväxling i små och medelstora företag återstod att lösa. Företagsskatteberedningen (Fi 1970277) fick tilläggsdirektiv i enlighet med riksdagens önskemål. En arbetsgrupp inom beredningen har lagt fram ett förslag till lösning av arvs- och gåvoskatteproblemen vid generationsskiften. Under remissbehand- lingen av förslaget har förts fram starka önskemål om lättnader även i för- mögenhetsbeskattningen. '

Jag anser det angeläget att dessa kapitalskattefrågor snarast får en till- fredsställande lösning. Det förslag som har lagts fram av arbetsgruppen och de upppslag som har framkommit vid remissbehandlingen har det ge— mensamt att de medför stora tekniska komplikationer eller bryter ganska tvärt mot nuvarande beskattningsprineiper. Jag anser att ytterligare utred- ningsmaterial behövs innan man prövar lösningar av det slaget. I det föl- jande föreslårjag en kraftig utbyggnad av de nuvarande lättnader-na vid be- skattningen av kapital i sådana småföretag som driver rörelse.jordbruk el- ler skogsbruk. Fortsatt utredningsarbete får visa om andra lösningar på sikt är mer ändamålsenliga.

] Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40. Bilaga 3

lx)

Prop. 1977/78: 40

Jag kommer också att ta upp vissa andra beskattningsfrågor som särskilt berör småföretagen. År 1976 infördes särskilda regler för inkomstbeskatt- ning av vissa småföretag. s. k. fåmansföretag. Reglerna har kritiserats från olika synpunkter och jag avser att föreslå att de justeras i vissa avseen- den. Efter samråd med chefen för handelsdepanementet kommerjag ock- så att ta upp frågan om utvidgning av rätten till extra avdrag vid inkomst- taxeringen för vissa exportkreditkostnader. Slutligen kommerjag att föror- da smärre tekniskajusteringar av de regler som gäller för egenföretagares avdrag för s.k. egenavgifter.

Vad särskilt beträffar kapitalbeskattningen finns. som jag nyss nämnde. redan i dag regler som innebär att tillgångar nedlagda i vissa småföretag be- handlas gynnsammare än andra förmögenhetstillgångar. Lättnadsreglerna omfattar dels företag som drivs i direktägd form, dels företag som drivs ge- nom bolag vars aktier inte är noterade på börs och inte heller omsätts på kapitalmarknaden. De berörda företagen har i vissa sammanhang beteck- nats som familjeföretag. [ det följande kommer jag dock att använda ut- trycket småföretag.

De nu gällande reglerna om beskattning av kapital i småföretag innebäri princip att tillgångar som har nedlagts i ett småföretags rörelse. jordbruk eller skogsbruk får värderas med utgångspunkt i inkomstskatteförfatt- ningarnas bestämmelser. Vid kapitalbeskattningen godtas alltså den av- skrivning av inventarier och nedskrivning av lager som skulle ha kunnat medges vid inkomsttaxeringen. Lättnaderna tillkom genom lagstiftning år 1974 ( prop. 1974: 98 . SkU 1974: 38. rskr 1974: 259. SFS |974: 311—320).

I samband med att propositionen behandlades begärde riksdagen på för- slag av skatteutskottet att regeringen skulle ge företagsskatteberedningen tilläggsdirektiv. Beredningen borde i ett större sammanhang utreda möjlig— heterna att ändra kapitalbeskattningen så att bl.a. generationsväxlingar i småföretagen underlättades.

Beredningen fick den 28juni 1976 tilläggsdirektiv i enlighet med riksda- gens önskemål.

I oktober 1976 överlämnade företagsskattcbcredningen till chefen för fi— nansdepartementet promemorian (Ds Fi 1976: 10) Särskilda skattelättnader för familjeföretag. Promemorian hade utarbetats av en särskild arbets- grupp inom beredningenl. l promemorian föreslås bl. a. att en småföreta- gare under sin aktiva tid skall kunna få sätta av medel till ett s.k. arvsskat- tekonto. Sådana avsättningar föreslås bli avdragsgilla vid inkomsttaxering- en och-värdet av kontot skall inte heller redovisas som tillgång vid förmö- genhetstaxeringen. Om de avsatta medlen används för annat ändamål än att betala arvs- eller gåvoskatt. skall medlen återföras till beskattning. Vidare föreslås att den som ärver eller genom gåva övertar ett småföretag

' Generaldirektören Sten Walberg, ordförande. samt expenerna. kammarrättsasses- som Per Anclow.jur. dr Bertil af Klercker. länsrådet Carl-Gustaf Petersson samt ci- vilckonomen Jan Werding.

'JJ

Prop. 1977/ 78: 40

skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvs- eller gåvoskatt som be- löper på företaget och inte täcks av medel på arvsskattekontot. l prome— morian föreslås även ökade möjligheter till eftergift av arvs- eller gåvoskatt och anstånd med betalningen av sådan skatt.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarkollegi- et. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). Göta hovrätt. kam- marrätten i Göteborg. Stockholms tingsrätt. Malmö tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. länsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands. Kronobergs. Kal- mar. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Värmlands. Örebro. Västemorrlands och Västerbottens län. Centralorganisationen SACO/SR. Familjeföretagens förening. Fideikommissariemas intresseorganisation. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Stockholms handelskammare. Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF). Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska revi- sorsamfundet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges grossistförbund. Sveri- ges hantverks- och industriorganisation (SHIO). Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund. Taxeringsnärnndsordförandcnas riksförbund (TOR). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Svenska försäkrings- bolags riksförbund och Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF). Skrivelser har även inkommit från Skånes handelskammare och Sveriges jordägare- förbund.

Länsstyrelsen i Kalmar län har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Kalmar läns handelskammare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt yttrande fogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Malmö samt från Skånes handelskammare. LRF hänvisar till yttrande av Lantbrukarnas skattcdelegation. Stockholms handelskammare. SAF. Svenska försäk- ringsbolags riksförbund utom såvitt avser försäkringsfrågor — samt Sve- riges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund hänvisar till yttrande av Näringslivets skattedelegation. Familjeföretagens förening och SHlO har avgett gemensamt yttrande. LO har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Svenska metallindustriarbetareförbundet.

2 Nuvarande regler m. m.

2.1. Kapitalskatterna

2.1.1. Nuvarande skattelättnader

Vid kapitalbeskattningen. dvs. förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattning— en. behandlas kapital som har nedlagts i småföretag gynnsammare än and- ra tillgångar. Dessa särskilda skattelättnader motiveras främst av att kapi- talet. så länge det arbetar i företaget. inte på samma sätt som andra till-

Prop. 1977/78: 40 _ 4

gångar är omedelbart tillgängligt för ägarens privata konsumtion. Lättna- der av detta slag infördes första gången i samband med 1970 års skattere- form. Dessförinnan togs vid kapitalbeskattningen inte hänsyn till att till- gångar innehades eller brukades på olika sätt. Reglerna hade provisorisk karaktär och innebar att 5. k. arbetande kapital undantogs från den skatte- skärpning som annars inträffade på grund av 1970 års lagstiftning (prop. 1970: 71. BevU 1970: 41. rskr 1970: 231. SFS 1970: 170—174). De provisoris- ka reglerna var i allt väsentligt desamma för arvs- och förmögenhetsbe- skattningen. En lång rad förutsättningar var uppställda. Företaget skulle utgöra viss minsta del av ägarens sammanlagda förmögenhet, han skulle vidare ha sin huvudsakliga inkomst från förvärvskällan och om han ägde _ flera förvärvskällor skulle det finnas ett naturligt samband mellan dem. Fö- retaget fick inte ha ett värde överstigande 2 milj. kr. Vidare skulle företa- get till 75 C? ägas av högst tio fysiska personer. Om dessa förutsättningar var uppfyllda. reducerades det skattepliktiga förmögenhetsvärdet med 25 ??r: av den del av förmögenheten som översteg 500000 kr. Vid arvsbe- skattningen var skattelättnaden i stället utformad som en villkorad rätt till eftergift med 10 C?- av arvsskattens storlek.

De provisoriska reglerna visade sig snart ha vissa inte avsedda effekter. Bestämmelsema ersattes år 1974 ( prop. 1974: 98 . SkU 1974: 38. rskr 1974: 259. SFS 1974: 31 1—312) med de regler som fortfarande gäller. Enligt dessa upptas tillgångar ijordbruk. skogsbruk eller rörelse till det lägsta värde som skulle ha kunnat godtas vid inkomstbeskattningen. Enligt en spärregel skall dock minst 60 C? av företagsförmögenheten beräknad enligt de tidigare reglerna redovisas till beskattning. För vissa slag av till- gångar infördes specialbestämmelser. Sålunda fick skogskontomedel och andra avsättningar vid kapitalbeskattningen tas upp till halva värdet.

Senare under år 1974 vidgades lättnaderna till att omfatta även gåvoskat- ten (prop. l974zl85. SkU 1974: 65. rskr 1974: 406. SFS l974:l()53). Här gäller numera i stort sett samma bestämmelser som vid förmögenhets— och arvsbcskattningen. Vissa spärrar är uppställda för att hindra skatteflykt. Bl.a. fordras att gåvan avser all givarens rätt till förvärvskällan och att gå- van är utan förbehåll. Skattelättnaden går förlorad om företaget avyttras inom fem år. Ny gåva anses då föreligga.

Genom ett tillägg år "1976 ( prop. 1975/76: 193 . SkU 1975/76: 62. rskr 1975/76: 381. SFS 1976: 331—335) ändrades reglerna för att hindra inte av- sedda skattelättnader i fråga om byggmästamas lager av fastigheter.

Skattelättnaderna medges oberoende av om verksamheten drivs i direkt- ägd form eller i bolagsform. Företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller eljest föremål för omsättning på kapitalmarknaden är emeller- tid undantagna från skattelättnaderna. Börsnoterade aktier och andelar värderas efter börskursen. För värderingen av icke börsnoterade aktier har riksskatteverket (RSV) utfärdat anvisningar (RSV Dt 1976: 15).

Även på inkomstbeskattningens område finns regler som kan sägas be-

Prop. 1977/78: 40

'Jl

akta familjeföretagens kapitalskatteförhållanden i vissa situationer. De be- stämmelser i 35 ä 3 mom. nionde stycket kommunalskattelagen (1928: 370, 35 ä 3 mom. ändrad senast 1976: 343). KL, som har införts för att förhindra s.k. interna aktieöverlätelser, är försedda med en möjlig- het till dispens. I vissa fall har dispens medgetts för att underlätta genera- tionsskiften eller för att göra det möjligt för arvingarna efter en företags- ägare att få fram medel för betalning av arvsskatt. I detta sammanhang kan också nämnas möjligheten att för sådana ändamål få dispens från låneför- budet i aktiebolagslagen (1975: 1385. ändrad senast 1977: 709).

I fråga om arvsbeskattningen finns speciella regler som rör tid och sätt för skattens betalning. Sedan länge har det varit möjligt att få anstånd med skattens betalning eller att betala den med annat än kontanter. Dessa reg— ler gäller i princip alla Skattskyldiga.

Enligt 52 5 1 mom. lagen (19411416) om avsskatt och gåvoskatt. AGL (52 5 1 mom. ändrad senast 1975: 133). skall arvs- eller gåvoskatt betalas inom sex veckor från det att skatten har fastställts. Arvsskatten fastställs av allmän underrätt i samband med registrering av bouppteckningen. Bo- uppteckningen skall normalt inges till rätten senast fyra månader efter dödsfallet. Gåvoskatten fastställs av länsstyrelse med ledning av gåvo- deklaration som skall inges senast den 15 februari året efter det gåvan mottogs.

Enligt 55 & AGL kan under vissa förutsättningar anstånd medges med betalning av skatten. Om kontanter och lätt realiserbara tillgångar i ett dödsbo inte överstiger den dubbla arvsskatt som boet skall förskjuta eller om det i annat fall föreligger avsevärd svårighet för någon som är skatt- skyldig cnligt AGL att betala hela skatten. kan anstånd medges. Beskatt- ningsmyndighet får inte medge anstånd för längre tid än tio år. medan rege- ringen däremot kan medge att skatten betalas under 20 år. Medges anstånd skall nöjaktig säkerhet ställas.

Normalt betalas aerskatten kontant. Betalning kan emellertid också ske på annat sätt. Enligt 52 ä 2 mom. första stycket AGL kan i fråga om arvs- skatt, som skall betalas av dödsbo. efter tillstånd av beskattningsmyndig- heten halva skatten få erläggas genom bl. a. skuldebrev med inteckningssä- kerhet. Om den arvsskatt som dödsboet skall förskjuta överstiger 20000 kr.. kan dessutom intill skattens halva belopp börspapper godtas som be- talningsmedel. I praktiken leder anstånd och rätten att betala med annat än kontanter vanligen till samma resultat för den skattskyldige. Från formell synpunkt är reglerna dock strängare i anståndsfallen.

1 56 & AGL finns en annan regel som kan få stor betydelse vid genera- tionsväxlingari småföretag. Enligt detta lagrum eftergcs nämligen skatten. om den som har förvärvat egendom genom arv. testamente eller gåva avli- der inom ett år från det att skattskyldighet inträdde. För nyttjanderätter och liknande periodiska förmåner är eftergiftsmöjligheterna något större. Här är tiden satt till fem år. men eftergiften omfattar då bara en del av skat- ten.

Prop. 1977/78: 40 6

2 . I .2 Utred"i/rgsmrslagel

Enligt direktiven var huvuduppgiften för utredningen att föreslå sådana ändringar som behövs för att underlätta generationsväxlingar i familjeföre- tag. dvs. att så långt möjligt söka undanröja de konsekvenser av kapitalbe- skattningen som försvårar ett ägarskifte utan försäljning.

Arbetsgruppen har utformat sina förslag med utgångspunkt i den situa- tion som uppkommer vid en familjeföretagares död. Värdet av företaget kommer då att beläggas med arvsskatt. Huruvida arvingarna skall kunna överta företaget berori hög grad på deras möjligheter att få fram medel till arvsskattens betalning. Till skillnad från ägare av aktier i börsnoterade bo— lag kan ägare av familjeföretag inte skaffa fram pengar till arvsskatten ge- nom att sälja en del av aktierna. Även möjligheterna till län är begränsade. Situationen blir därför vanligen den att hela eller större delen av arvsskat- ten måste betalas med det ärvda företagets avkastning. Denna avkastning skall emellertid först inkomstbeskattas. Till följd av progressiviteten vid den statliga inkomstbeskattningen torde inte sällan krävas en avkastning på ca fyra år fem gånger arvsskattens belopp för att finansiera förvärvet. Motsvarande förhållanden inträder om generationsväxling sker genom gå— va.

Arbetsgruppen framhåller att en smidig generationsvi'txling kräver åtgär- der redan under företagarens aktiva tid. Medel kan behöva avsättas för att möta en kommande arvs- eller gåvobeskattning. Utrymmet för sådana åt- gärder beror självfallet på de årliga skatter och avgifter som skall erläggas. I denna del inverkar förmögenhetsskatten. som också måste betalas med beskattade medel. Även här framtvingar progressiviteten vid inkomstbe- skattningen mycket stora uttag ur företaget för skattens betalning och minskar således utrymmet för andra åtgärder.

[ promemorian redovisas ingående de Iönsamhetskrav som kapitalskat- terna medför för familjeföretagen. De totala kraven på räntabilitet på eget kapital före skatt för att täcka uttag för kapitalskatter och nödvändig kapi- talbildning för företagets tillväxt anges i några undersökta typfall bli ca 30—40 % för ett företag med ett skattemässigt värde på 1 milj. kr. För ett företag med ett värde på 5 milj. kr. anges räntabilitetskravet till 30—50 C?-.1 promemorian nämns som jämförelse att genomsnittlig faktisk räntabilitet på eget kapital inom gruppen industriföretag med 50—99 anställda för pe- rioden 1970—1974 var 25 57? före skatt.

I promemorian görs vidare en jämförelse mellan skatteeffektema för. å ena sidan. den företagare som vill behålla ett företag eller ta över det i sam- band med arv eller gåva och. å andra sidan. den företagare som i stället säl- jer det. Åtminstone fram till 1976 års ändringar av realisationsvinstbe- skattningen framstod det enligt arbetsgruppen som mer lönande att sälja. Skatten kom då att beräknas på 10 C? av köpeskillingen medan återstoden av vinsten var skattefri. Genom 1976 års ändringar i realisationsvinstbe- skattningen har förhållandet mellan alternativen generationsväxling och

Prop. 1977/78: 40 7

försäljning något förskjutits till nackdel för försäljningsalternativet. Allt- jämt kvarstår emellertid att detta alternativ oftast är det mest lockande.

Arbetsgruppen har sett som en uppgift att så långt möjligt söka skapa ba- lans mellan skatteeffckterna vid fortsatt drift av ett familjeföretag och ef- fekterna vid en avyttring. Härav följer enligt arbetsgruppen att framtida skattelättnader inte lämpligen kan utformas alltför restriktivt.

Arbetsgruppens förslag till lösning av generationsväxlingsproblemcn i familjeföretag har fått följande utformning.

Förslagen bygger på att de nuvarande skattelättnaderna behålls. De fö- reslagna reglerna tar sikte på i stort sett samma typer av företag som om- fattas av de gällande bestämmelserna. Vissa närmare preciseringar har emellertid varit erforderliga.

För det första skall skattelättnaderna bara medges familjeföretag i egent- lig mening. dvs. företag med en viss ägarkoncentration. Man har definierat familjeföretag som ett företag där minst 30 €.? ägs av en person i förening med make och barn. Än vidare har man reserverat de föreslagna lättnader- na till sådana skattskyldiga som äger en inte alltför obetydlig del av företa- get. l—lndast den som i förening med make och äger minst 20 C?- av företaget skall vara berättigad till skattelättnader. Huvudprincipen i förslaget är att arvsskatt för familjeföretag eller del därav skall ktrnna betalas med obe- skattade inkomster. dvs. att avdrag vid inkomsttaxeringen skall kunna er- hållas för medel som är avsedda för betalning av arvsskatt eller har erlagts i arvsskatt,

Skattelättnaderna är olika utformade under ägarens livstid och vid hans frånfälle. Under ägarens livstid får avsättningar göras till s. k. arvsskatte- konton. Medlen skall sättas in på särskild bankräkning. Dessa avsättningar skall vara avdragsgilla vid ägarens inkomsttaxering. Den som på nyss angi- vet sätt äger ctt familjeföretag eller del därav föreslås få sätta av ett belopp motsvarande 10 C? av sin andel i företaget. dock högst 2 C?. per år. En för- utsättning för avsättningsrätt är att värdet av familjeföretaget eller den skattskyldiges del därav uppgår till minst 200000 kr. De medel som har av- satts skall sedan användas för att betala den arvs- eller gåvoskatt som kan bli aktuell vid ett generationsskifte. Under tiden fram till dess får fonderna också den effekten att förmögenhetsbeskattningen av företaget dämpas. Fonderna skall nämligen inte heller behöva redovisas som tillgång vid för— mögenhetstaxeringen. De skall ändå kunna få användas som säkerhet för lån som företaget tar upp. Om däremot fonderna används på annat sätt el- ler om företaget säljs skall innestående medel genast återföras till beskatt- ning. Detsamma gäller om ägaren flyttar utomlands. Vissa försäljningar till närstående eller anställda skall dock inte utlösa inkomstbeskattning.

Vid arvs— och gåvobeskattningen får fonderna användas till betalning av skatt titan att inkomstskatt behöver erläggas, Det kan emellertid tänkas att den föregående innehavaren inte har kunnat göra avsättningar i tillräcklig omfattning. något som framför allt kan förmodas bli fallet under de första

Prop. l977/78: 40 8

åren efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Vid ägarens frånfälle medges därför ytterligare lättnader. Om företaget tillskiftas en arvinge skall denne ha rätt till ett årligt avdrag vid sin inkomsttaxering med 5 % av den arvs- skatt som har erlagts för företaget och som inte täcks av arvsskattefond. För att avdrag skall medges på detta sätt måste den återstående arvsskat- ten uppgå till minst 20000 kr. Anståndsreglerna i arvsskattelagen har an- passats härtill. Säljer arvingen företaget inom fetn år efter sitt förvärv skall både fondmcdlen och avdragsbeloppen återföras till beskattning.

Om dödsboet säljer företaget skall likaså fonderna inkomstbeskattas. Vid gåva skall i allt väsentligt samma regler gälla. Vissa begränsningar har föreslagits med tanke på riskerna för missbruk.

AVsättning till fond eller avdrag för arvsskatt får inte ske med större be- lopp än som motsvarar inkomsten från företaget. Avdragsrätten får alltså inte användas till att skapa underskott i förvärvskällan. Likaså skall skat- telättnader bara medges fysiska personer som är bosatta i Sverige.

Arbetsgruppen har även tagit upp en del andra frågor som har samband med familjeföretagens kapitalskatteförhållandcn. Bl.a. föreslås att den nu- varande tidsgränsen för arvs- eller gåvoskattefrihet vid täta dödsfall ut- sträcks. Dödsfall inotn en tioårsperiod skall kunna beaktas. Om mottaga- ren dör inom ett år efter sitt förvärv skall liksom nu hela arvsskatten efter- gcs. Vid dödsfall därefter skall eftergiften minskas med ett belopp som ut- gör en tiondel för varje helt år som förflutit efter dödsfallet.

Som nyss påpekats föreslås att anståndsreglerna i AGL ändras. Bl.a. skall arvinge. testamentstagare eller gåvotagare som förvärvar ett småfö- retag eller del därav få rätt till anstånd med skattens betalning under 20 år. I anslutning härtill föreslås att även aktier i företaget skall kunna godtas som säkerhet. åtminstone upp till bcskattningsvärdet.

Arbetsgruppens förslag bygger. som redan har nämnts. på att de nuva- rande kapitalskattelättnaderna behålls. En ändring föreslås emellertid. Ar- betsgrttppen framhåller att de gällande reglerna i viss mån missgynnar jordbruken. eftersom i dessa fall fastigheterna vanligen utgör den domine- rande delen av tillgångarna och höjningar av taxeringsvärdet slår kraftigt. Arbetsgruppen föreslår att jordbruksfastighet skall få redovisats till 75 9? av taxeringsvärdet vid kapitalbeskattningen.

Arbetsgruppen har även tagit upp en inkomstskattefråga som har an- knytning till de nuvarande värderingsreglerna vid kapitalbeskattningen. ()m byggnader och inventarier genom arv eller testamente förvärvas sam- tidigt med den verksamhet i vilken de används skall som tillgångarnas an- skz'tffningsvärt'le anses överlåtarens inkomstskattemässiga restvärde, såvi- da inte stämpelskatt vid förvärv på grund av arv eller testamente har be- räknats på grundval av lägre belopp (punkt 3 sjunde stycket och punkt 5 tredje stycket av anvisningarna till 22 å och punkt 3 b sista stycket och punkt 7 sjätte stycket av anvisningarna till 29 & KL). Arbetsgruppen före- slår här att den tidigare ägarens restvärde skall övertas av den nye ägaren

Prop. 1977/78: 40 9

även om arvsskatten har beräknats på ett lägre värde.

Slutligen föreslås att fideikommiss vid förmögenhetsbeskattningen skall värderas enligt reglerna för nytt_iz-tndcri'ttt i stället för som nu enligt reglerna för äganderätt.

2.1.3. Rumisvvltrunde/m All/minut! synpunkter

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med ett par undantag anser remissinstanserna att skatteli'tttnader måste medges för att lösa familjefö— retagens kapitalskatteproblem. De remissinstanser som representerar det allmänna bedömer emellertid de framlagda förslagen som alltför komplice— rade. De instanser som företräder näringslivet anser att förslagen är otill- räckliga. främst därför att man inte har tagit hänsyn till förmögenhetsskat- ten.

LO och TCO ställer sig kritiska till tanken på särskilda skatteregler för vissa kategorier av skattskyldiga. LO anser att de speciella problemen med familjeföretagens kapitalskatter i stället bör lösas genom någon fortn av värdesäkra lån. TCO menar att reglerna om anstånd med arvsskt'tttens be- talning i stället bör ändras. Kammarrätten i Göteborg anser det vara en brist att den remitterade promemorian inte innehåller någon principiell dis— kussion om värdet av att ett ft'tmiljeföretag behålls inom samma familj från generation till generatitm. Utan en sådan diskussion är det enligt kammar- rätten inte möjligt att bedöma om förslagen är ändamålsenliga.

I övrigt har. som nyss påpekats. remissinstanserna i regel ställt sig posi- tiva till tanken på att särregler måste finnas för att lösa familjeföretagens kapitalskattesituation. Meningarna går emellertid isär om den närmare ut- formningen av sådana bestämmelser.

Genomgående har stark kritik riktats mot den valda tekniska lösningen i stort. RSV. som avstyrker förslaget. anser att det skulle medföra ett bety- dande administrativt merarbete för taxcringsmyndigheterna såväl i fråga om den skattemässiga bedömningen som i fråga om kommunikation med andra myndigheter. RSV framhåller att förslaget innebär bl.a. att taxe- ringsmyndigheterna skall beräkna storleken av den arvsskatt sotn belöper på ett ärvt småföretag samt understryker att den personal som i dag hand— lägger inkomsttaxeringen har förhållandevis ringa insikter om arvs— och gå— voskatten. Liknande synpunkter framförs från flera länsstyrelser. l—Inligt lt'irt.v.vt_t—/-cl.wn ! Stockholms län bör inte skattelagstiftningen ytterligare kompliceras om det är möjligt att uppnå i huvudsak samma effekt på ett enklare sätt. Länsstyrelsen anser att det från systematisk och skatterättslig synpunkt är betänkligt att för vissa personer införa avdragsrätt avseende svensk allmän skatt. [.f'inxxlyrclxm i _S't'itlt'r/mm/ztnds [än anser de föreslag- na reglerna med sin detaljrikedom vara tekniskt komplicerade och därför utredningskrävande och svårkontrollerbara. 'I'(.)R finner förslagen mycket komplicerade och påpekar att förenklingar i skattesystemet efterlysts i oli-

Prop. l.977/78: 40 lt)

ka sammanhang. Kannnurrt'illen i Göteborg framhåller svårigheterna för de skattskyldiga att tillämpa de föreslagna reglerna och nämner att den som förrättar arvskiften måste ha mycket kvalificerade insikter i regelsy- stemet för att arvingar inte skall gå miste om betydande delar av de före- slagna skatteförmånerna. Å'unnnar/nillegie! anser det vara uteslutet att det invecklade maskineri som föreslås skall kttnna fungera med mindre det inom varje länsstyrelse tillsätts en övervakare för varje fall då den före- slagna lagen om särskilda skattelättnader är tillämplig. Från länsstyrelse- håll betonas också svårigheterna för takeringsni'tmnderna att beräkna arvs- skatten. Vidare pekar man på de problem som kan uppkomma när det gäl- ler att i tiden samordna underrätts anståndsbeslut med avdragsprövningen i taxeringsnå'tnmd.

De instanser som företräder näringslivet är mer positivt inställda till för- slagen. LRF anser att arbetsgruppens analys på ett övertygande sätt har vi- sat att många familjeföretagare inte kan driva sitt företag vidare utan tvingas sälja det till utmnståcnde. Det framlagda förslaget är enligt LRF ett förtjå'tnstfullt arbete och de praktiska tillämpningssvårigheter som förslaget kan medföra är inte sådana att de utgör hinder för lagstiftning. LRF påpe- kar också att svårigheterna inte bör överdrivas med hänsyn till det ringa antalet fall som berörs. I-ktnn'Ije/i'iretagens _fi'irening anser att förslagen skulle underlätta generationsskiften i flertalet medelstora familjeföretag och att de positiva effekterna på framför allt några års sikt bör bli betydan- de. Svensk iminxtri/örening finner förslagen konstruktiva och anser att de bör läggas till grund för lagstiftning. Även Niiringslivets skatteclelegutiun anser förslaget väl ägnat att underlätta generalionsväxlingar i familjeföre- tag och tillstyrker att det genomförs. RR V. Göm Imi-rim. SA ("(f)/SR. FAR. Svens/vu_ll'irt'lugurex ri/vv/i'irbmul. Svenska revisursunzfiinder. Sveriges ad— vukulminfiunl. Sveriges gmyxix[förbund och 'I'RF ställer sig också positiva till förslagen i stort.

Skutreliittnudernas närmare rit/"urinning

Åtskilliga remissinstanser ställer sig kritiska till den föreslagna avdrags- rätten för arvs- och gåvoskatt och till förslaget att taxeringsmyndigheterna skall pröva hur stor del av arvsskatten som belöper på den skattskyldiges förvärv. Man anser att taxeringsmyndigheterna kommer att ställas inför stora svårigheter. Flera remissinstanser föreslår därför andra lösningar.

Kainmur/ml/egiet anser att skatteskalorna vid förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningcn bör utformas så att inga nödlösningar av det slag som arbetsgruppen har föreslagit blir behövliga. Näringslivets skurtedelegatiun framhåller att den under årens lopp skärpta kapitalskattenivån fått konse— kvenser i form av bl.a. minskad investeringsvilja. ökade fmansieringssvå- righeter. lägre tillväxttakt. utströmning av kapital och kunnande till utlan- det. skärpta betalningssvårigheter samt försämrad likviditet och soliditet. Delegationen anser att man bör pröva ett system med proportionell förmö-

Prop. 1977/78: 40 I I

genhetsskatt och skattefrihet för lager. Genomförs sådana mer generellt verkande åtgärder behövs enligt delegationen inga specialregler av den typ som f.n. finns eller som har föreslagits av arbetsgruppen.

LO anser att småförett'tgare bör betala skatt efter samma regler som and- ra skattskyldiga. De speciella problemen för dessa företag bör lösas genom åtgärder utanför skatteområdet. LO vill däremot stödja lösningar som. med bibehållande av en för alla lika arvs- och gåvoskattelagstiftning. un- derlättarägarskiften i familjeföretag. LO nämner som en tänkbar lösning att den som förvärvar ett företag erhåller ett lån. som inte skulle behöva amorteras så länge han behåller företaget. Vid arv eller gåva skttlle lånet kunna motsvara arvs- eller gåvoskattcn. Lånet skulle skrivas tipp i takt med aktiernas 'ärdestegring.

[.iinssryrelsernu i .S'loeklwlnis samt Gilleburgs nell lin/ms liin anser den föreslagna avdragsri'itten alltför komplicerad och förordar att man i stället sänker den skatt som belöper på företaget eller företagsdelen.

Flera remissinstanser anser också att man bör inrikta lättnaderna direkt på kapitalskatterna och inte blanda in inkomstskatten. RSV anser den lämpligaste lösningen vara en form av eftergift helt eller delvis av kapital- skatten. :l-lallnö ringsriin samt liinsstyrelsernu i Södernmnlands. Mal/nö- hns. .S'karalmrgs. Värmlands och l-"iisrernurrluntls liin anser också att ge- nerationsväslingsproblemen bör lösas inom ramen för kapitalskatterna. Liin.s'srvrelsernu i Krona/mms. Kalmar och Örebro liin ifrågasätter om inte en förmz'mligare skatteskala bör införas vid arv och gåva av familjeföretag. Liinsstyrelsen i Viisterbottens liin förordar andra lösningar och nämner bl.a. ett system med arvsskattereverser. Även från näringslivets sida har man pekat på vissa tekniska problem. Fantilieförelagensförening anser att förslaget ytterligare kotnplicerar ett redan krångligt skattesystem. Kopp- lingen mellan inkomstskatt och arvs- och gåvoskatt är principiellt tveksam och praktiskt besvärlig att tillämpa för såväl enskilda som berörda myndig- heter.

Som redan har nämnts påtalar vissa remissinstanser att förmögenhets- skatten inte har behandlats. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beklagar att arbetsgruppen inte har haft tillfälle att utreda möjligheterna till ytterligare lindring av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Samma uppfattning redovisar ["AR och Svenskaföretagares riksförbund. Länsstyrelsen i Väs— Ierhurtens liin anser likaledes att förmögenhetsskatten bör lindras och nämner möjligheten att över huvud taget inte ta ut sådan skatt förrän kapi- tal tas ut ur företaget.

l-"umil/'qföretagens förening anser att förmögenhetsskatten i likhet med vad som föreslagits beträffande arvs- och gåvoskatt bör få erläggas med obeskattade medel. Enligt LRF gäller de skäl som i förslaget anförts för lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen i lika hög grad den årliga för- mögenhetsbeskattningen. Enligt Svensk industriförening bör tillgångar som arbetar i familjeföretag inte förmögenhetsbeskattas. Skånes handels-

Prop. 1977/78: 40 12

ktnnnmre framhåller att förmögcnhetsskatteproblemct i dag är lika allvar- ligt som generationsväslingsproblemet för en rad av de företag som berörs av förslaget.

Några av de nu nämnda retnissinstanserna anser också att åtgärder be- hövs för att underlätta för en utomståend * att förvärva familjeföretag.

.S'iirsk iltltt flata rr

Den föreslagna definitionen av familjeföretag och familjeföretagare har tagits upp av flera remissinstanser. RSV. länsstyrelsen i Ix'ronobergv län. Kalmar läns lmn(le/slt'ttnt/nure. länsstyrelsen i t'l'lnlntälttts lätt. Skunes Intn- (lelsktnnntttre. SA ("()/SR. Funtilie/i'iretagens_li'irening. LRI”. Näringslivets skutterlelegutiun. Svenska_li'irt'tugnres rikstärlmtnl och TRI—' anser en tipp— mjttkning motiverad. Förslaget godtas däremot av länsstyrelsen i l-"äster- botlt'ns län och lr'itlt'iko/nntissctrierntts intresseorgttnist/tion.

Förslaget om arvsskattekonton har fått ett blandat mottagande. RSV an- ser att bestämmelserna i denna del är oklara och kan missbrukas. Liknan- de kritik hat' framförts av kttnztmtrrätten i Göteborg. liinssfyre/serna i Stockholms. Kal/nar. :llttl/nälms och Skaraborgs län. TOR menar att kon- tot gcr tnöjlighct till en resultattttjämning. som knappast har samband med kapitalskatterna. Länsstyrelsen i Stockho/ins län framhåller också svårig- heterna att i vissa fall kontrollera att kontot inte används som säkerhet för privatlån. Lätisst_vr(-'/sen i tllulnzt'ilzns län nämner som ett alternativ till arvsskattekonton en lösning som innebär att man skulle medge avdrag vid inkomsttascringen för premier avseende en särskild skatteförsäkring. Även Svenska_lärsäkringslnrlugs riksfärlmntl diskuterar en sådan lösning och anser att bestämmelser om arvsskattcförsäkring bör införas som ett komplement till regler om arvsskattekonto.

Länsst_vrelsen i Västernorrittntls lätt ifrågasätter om inte rätten till av- drag för avsättning till arvsskattekonto bör utvidgas och avd 'agsrätten för erlagd arvsskatt i stället sänkas i motsvarande grad. Även Furniliefi'iretu- gensförening och Svensk imlttstrifärening anser en utvidgning av avdrags- rätten motiverad.

Även de av utredningen uppställda beloppsspärmrna — 200000 kr. resp. 20 000 kr. —— har kritiserats. RSV. kont/mtrrätten [ Göteborg och länsstyrel- sen i Ix'ronobergs län pekar på olika tröskeleffekter. Beloppens höjd kritise- ras även av Iänsstyrelsermt i Kalmar och Sädertnunlunds län. TOR. Fu- nzil/e/i'iretagens_li'irening. LRF. Näringslivets skoItetlelegation. Svensk in- clttstri/i'lrening och Svenska_fi'iretagures riksfärbtt/nl. Kantin(trkollegiet pä- talar också avsaknaden av masimibelopp och menar att man därigenom avlägsnat sig från utgångspunkten. nämligen att underlätta generations- växlingar i mindre och medelstora företag.

Utredningens förslag att jordbruksfastighet skall få tas upp till 75 C; i stället för Rififi-"'i'. av taxeringsvärdet har också fått ett blandat mottagande. RSV framhåller att förslaget förstärker spekulationen i sådana fastigheter.

Prop. l977/78:40 , 13 Förslaget avstyrks av bl. a. lättsstyrelsernu i Stockholms. Siitlt'rnntnlaltt/s. Mal/trähus oClt Skurulmrgs län samt TCO. Lättsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län anser däremot att motsvarande reducering bör ske beträffande rörelsefastigheter. LRF godtar också förslaget och nämner sotn ytterligare skäl för lättnad den latcnta skattesktlld som. med de nya reglerna för be- skattning av realisationsvinster. vilar på fastighetsvärdena. l-"it/eikommis— s(triernos intresseorgunisution och Sveriges jrtrtlägrtrelärbnntl har liknan- de åsikter.

Den förcslagna ändringen i fråga om avskrivningsunderlaget vid vissa benefika förvärv lämnas utan erinran av RS l-'. LRF anser det angeläget att förslaget genast genomförs och får retroaktiv verkan.

Den föreslagna tttvidgningcn av skattefriheten vid täta dödsfall tillstyrks av bl.a. tila/mä tingsrätt. Giitelmrgs tingsrätt ifrågasätter om inte den fö- reslagna regeln av praktiska skäl bör begränsas något.

RSV ifrågasätter lämpligheten av förslaget om lindrigare förmögenhets- beskattning av fideikommiss. Enligt Fit/elkont/nissoriernus fllll'L'S.YL'('ll'_L'tlIlf- sution är förslaget välgrundat.

2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 2.2.1 Allmänt År 1976 infördes särskilda bestämmelser för beskattning av s. k. fåmans- företag samt företagsledare och delägare i sådana företag (prop. |975/76: 79. SkU 1975/76: 28. rskr |975/76: l7l. SFS 1976: 85—87). Med få- tnansföretag avses i första hand aktiebolag. ekonomisk förening och han— delsbolag vari aktierna eller andelarna till övervägande del ägs direkt el- ler genom förmedling av juridisk person av en fysisk person eller ett få- tal fysiska personer. Vissa företag vars verksamhet är uppdelad på verk- samhetsgrenar som är oberoende av varandra räknas också som fåmansfö- retag. nämligen om en person genom aktie- eller andelsinnehav. avtal eller på därmed jämförligt sätt har den reella bestämmanderätten över en sådan verksamhetsgren. Som företagsledare anses den eller de personer som till följd av eget eller närstående persons aktie- eller andelsinnehav i företaget eller annan liknande grund har väsentligt inflytande i företaget eller i frå- ga om företag som är uppdelat på självständiga verksamhetsgrenar den som har den reella bestätntnandcrätten över viss verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess resultat. Genom l976 års lagstiftning reglerades beskattningskonsekvenserna när ett fåmansföretag hyr lokaler av företagsledaren eller lämnar lån till honom och när delägare träffar avtal med företaget om köp och försäljning av egendom. Lagstiftningen innehöll också regler som begränsade möjlighe- terna att vid inkomsttaxeringen fördela företagsinkomsten mellan företags- ledaren och hans make och barn. Vidare infördes bestämmelser om be- skattning av bilförmåner i fåmansföretag och om företagets rätt till avdrag för avsättningar för tantiem o.d. till företagsledaren.

Prop. 1977/78: 40 14

De bestämmelser som rör företagsledare och delägare omfattar i regel också närstående till detn. Begreppet närstående omfattar föräldrar. far- oeh mm'föräldrar. make. avkomling eller avkomlings make. syskon eller syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den skattskyldige eller nå- gon av nämnda personer är delägare.

På förslag av regeringen lindrades villkoren för fördelning av företagsin- komst mellan företagsledare och hans make och barn under hösten 1976 ( prop. 1976/77: 41 . SkU 1976/77:12. rskr 97. SFS 1976: 109-1— 1098).

1 det följande redogörs särskilt för reglerna om bilförmi'tner och tantiem- avsättningar.

3._7.3 Beskattning ut' bil/i'n'lttän

l KL finns bortsett frän en speiealregel för fi'tmansföretag som tillkom genom 1976 ars lagstiftning och som strax skall behandlas inte några sär- skilda regler för värdering av förmz'tnen att för privat bruk fä utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot finns i 42 å andra stycket Kl.en allmän bestämmelse att värdet av produkter. varor eller andra natttraförmaner. som ingår i lön eller annan inkomst. skall beräknas efter ortens pris. Till ledning för 1977 ars taxering har RSV utfärdat dels allmänna anvisningar för värdering av bilförman vid inkomst av tjänst. dels särskilda anvisningar som avser nyssnämnda specialregel för fåmansföretag och andra regler för beskattning av sädana företag.

Enligt de allmänna nnrisningnrna (RSV Dt 1976: 27) bör förmänsvärde- ringen i första hand ske med utgångspunkt i den disponerade bilens pris- klass och dcn privata körsträckan. De i anvisningarna upptagna värdena. vilka är uppställda i tabellform. är i princip avsedda att motsvara vad det skulle ha kostat att äga och utnyttja en bil under motsvarande förhållan- den. Som exempel kan nämnas att förmånsvärdet av en arbetsgivaren till- hörig bil i 35(')Oll-kronorsklassen (t.ex. en Saab 99 eller en Volvo i 240— klassen) skall beräknas till 7 100 kr. vid en årlig körsträcka på 1000 mil. Vid en årlig körsträcka på 2 000 mil uppgår förmänsvärdet i denna prisklass till 10600 kr. Tabellvärdena är emellertid inte tillämpliga om bilen'uppen- barligen har anskaffats huvudsakligen för törmånshavarcns privata bruk. Enligt anvisningarna bör i ett sådant fall normalt. allt efter bilens använd- ning. hela eller större delen av den bilkostnad sotn påförts arbetsgivarens rörelse tas till beskattning hos förmänshavaren som bilförmänsvärde. Det har särskilt utsagts att förmånsvärdena skall tillämpas oavsett om arbetsgi- varen tillhandahåller egen bil eller s. k. leasingbil. .

] anvisningarna understryks vidare att de i tabellen upptagna värdena är avsedda som riktvärden och att de i vissa fall bör kunna jämkas uppät eller nedåt. Det påpekas samtidigt attjämkning som regel inte bör ske endast på basis av sådana mera allmänt hållna uttalanden av förmånshavaren. som denne inte har förmått göra sannolika. Om den årliga körsträckan för pri- vat körning över- eller understiger i tabellen angivna körsträckor gällcr att

Prop. 1977/78: 40 15

förmånsvärdet i motsvarande mån skall justeras. 1 anvisningarna uttalas dock att värdet inte titan särskilda skäl bör tas upp lägre än till det i tabel- len angivna beloppet för 500 mils körning. Har förmånstagaren ersatt ar- betsgivaren med visst belopp för att åtnjuta förmånen. bör ft'trmånsvärdet sänkas med motsvarande belopp.

l anvisningarna konstateras slutligen att det katt antas. att nöjaktig ttt- redning ofta inte kommer att föreligga beträffande omfattningen av den pri- vata körningen och att det därför blir nödvändigt att bygga på en schablon- regel. ] enlighet härmed bör ettligt anvisningarmt i sådana fall då det inte visas eller görs sannolikt. att körsträckan varit kortare eller längre. och då inte anvisningarna i övrigt leder till en annan bedömning -- förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen årlig körsträcka (privatkör— ning) av 1000 mil.

Den genom 1976 års lagstiftning införda specialregel/t_li'it'I/ännuts/iirutng återfinns i 42 s* tredje stycket Kl-. Enligt denna regel skall. såvitt gäller fö- retagsledare i fåmansfi'tretag eller honom närstående person. vid beräkning av värde av bilförmån anses som om bilen i privat brttk körts minst 1000 mil.

I den proposition som låg till grttnd för lagstiftningen franthi'ill föredra- ganden att det ofta är mycket svårt för taxeringsmyndigheterna att klarläg- ga httr mycket en bil har använts i tjänsten och hur mycket den har använts privat ( prop. 1975/76: 79 s. 79 ). Detta ansågs gälla särskilt beträffande bilar sotn kan disponeras av företagsledare i ett fåmansföretag eller någon ho- nom närstående person. Det fanns därför för dessa fall behov av en särre- gel för att minska utrymmet för obehöriga skattefördelar. Föredraganden framhöll vidare att minimiregeln kttnde ses sotn ett uttryck för att själva rätten att disponera bilen är mer värd för en företagslet'lare i ett fé'tmansfö- rctag än fören annan anställd.

Som redan nämnts har RSV till 1977 års taxering utfärdat särskilt/n nn— visningarjär lwskultning nt'_liintntt.t;fi')'rutng nt./n. (RSV Dt 1976: 35). Att— visningarna innehåller bl.a. ett avsnitt sotn behandlar värdering av förmån av fri bil och den nyssnämnda minimiregeln i 42 s' tredje stycket KL. 1 det avsnittet lämnas bl.a. följande föreskrifter. Med arbetsgivaren tillhörig bil jämställs sådan bil som arbetsgi 'aren hyrt exempelvis genom s. k. leasing- avtal. Om det i företaget finns flera bilar som kan disponeras av företagsle- daren eller någon honom närstående person men endast en av bilarna har kommit till t-tnvändning. bör beskattningen av denna förmått beräknas med utgångspunkt från den bil som faktiskt har använts. ] am'isningarnt't sägs vidare att beskattning av förmån att få tltnyttja en företaget tillhörig bil inte heller bör ske om något faktiskt utnyttjande inte har förekommit till följd av exempelvis handikapp o.d. eller om det har förelegat någon annan om- stättdighet sotn har omöjliggjort privat nyttjande. Den omständigheten att företagsledaren eller någon honom närstående person innehar en egen per— sonbil för privat brttk bör enligt anvisningarna endast i vissa särskilda fall

Prop. 1977/78: 40 16

medföra att undantag görs från minimivårderingen. Som exempel på fall där avsteg kan göras nätnns att företagets bil uteslutande är avsedd för verksamheten och har utnyttjats så att privat nyttjande i praktiken har omöjliggjorts. En förutsättning är dock att dessa förhållanden kan styrkas t. ex. genom uppgifter ur en körjournal eller annan liknande uppgift. Enligt anvisningarna kan vidare jämkning ske om det faktiska nyttjandet för pri- vat bruk är lägre än 1 000 mil till följd av att dispositionsrätten varit begrän- sad undcr året. t. ex. om bilen i inte obetydlig omfattning har utnyttjats för privat bruk även av andra anställda i företaget. Jämkning bör även göras om bilen inte har kunnat utnyttjas under hela året. dvs. om bilen har för- värvats eller avyttrats under året. ()m en bil har anskaffats huvudsakligen för företagsledarens eller någon honom närstående persons privata brttk bör slutligen enligt anvisningarna värdet av förmånen inte beräknas lägre än vad som motsvarar i företaget avdragna bilkostnader till den del dessa belöper på det privata nyttjandet.

Anvisningarna för beskattning av fåmansli'tretag behandlar också be- skattningskonsekvenserna om företaget anskaffar en dyrare bil än som är nödvändigt för verksamheten. I sådant fall skall enligt anvisningarna av- drag vägras företaget för den del av kostnaderna för bilen som överstiger beräknade kostnader för en till verksamheten anpassad bil. Finns sådan fö- retagsledare i företaget sotn har kttnnat utnyttja bilen även för privat bruk. bör i stället ett belopp motsvarande nämnda del av kostnaderna tas till be- skattning hos denne. I vissa fall skall företagsledaren följaktligen beskattas såväl för kostnaden för sitt privata nyttjande (bilförmån värderad enligt de allmänna anvisningarna) som för den del av kostnaderna för resor i företa- gets verksamhet sotn överstiger vad som motsvarar normala bilkostnader i verksamheten. Anvisningarna innehåller föreskrifter till ledning för pröv— ningen av om en viss bil är att anse som för dyr i förhållande till den bedriv- na verksamheten. Vidare lämnas riktlinjer för beräkning av det belopp som skall läggas till värdet av företagsledarensbilförmån i de fall då bilen har varit dyrare än nödvändigt.

2.2.3 Avdrag fiir tuntiwnuvsättningar o. tl.

Rörelsedrivande fåmansföretag har i praxis vanligen fått avdrag för lön till aktieägare. som har företagsledande ställning. tttan att lönens storlek ifrågasatts av bcskattningsmyndigheterna. Beträffande lön till aktieägare. som inte är företagsledare. har viss prövning skett av lönens skälighet. Fö- retag som inte är rörelsedrivande har schablonmässigt fått avd 'ag högst med belopp som motsvarar viss procent av bruttointi'tkterna. Inom nu an- givna gränser har fåmansföretagen kunnat avpassa lönen till företagsledare och delägare så att någon beskattningsbar vinst inte har uppkommit.

Det har varit vanligt att fåmansföretagen i bokslutet gjort skuldavsätt— ningar som har avsett lön. lönetillskott. tantiem o.d. till löretagsledaren. Enligt tidigare gällande regler fick företaget avdrag för ersättningen vid

Prop. 1977/78: 40 17

taxeringen för det beskattningsår som avsättningen avsåg. [ fråga om före- tagsledarens beskattning gällde -- liksom i dag att beloppet enligt 41 å Kl. skttlle tas till beskattning vid taxeringen för det beskattttingsår då bc- loppet blev tillgängligt för lyftning. Denna förutsättning ansågs inte tipp- fylld förrän beloppet var känt och bestämt till sin storlek. dvs. i regel först när räkenska'tperna hade avslutats och bokslutet var upprättat. Resultatet blev att företagsledaren i regel beskattades för ersättningen först året efter det då företaget fick avdrag.

l betänkandet (SOU 1975: 54) Fåmansbolag konstaterade företagsskatte- beredningen att skttldreserveringar avseende tantiem. lönetillskott m.m. till delägare särskilt i de mindre aktiebolagett hade använts föratt nollställa rörelsens resttltat och att bolaget-delägarna på detta sätt — samtidigt som dubbelbeskattningen undveks —— hade kunnat skaffa sig en skattekredit. Någon motsvarande möjlighet fanns inte för egenföretagare eller delägare i handels- och kommanditbolag. Beredningen framhöll att avsättningarna medförde betydande kontrollproblem. i synnerhet då bolaget hade tilläm- pat brutet räkenskapsår. För att uppnå överensstämmelse mellan aktiebo- lag och övriga företagsformer föreslog beredningen att reserveringar för obetalda löneförmåner och därmed jämförliga kostnader avseende aktie- ägare skttlle tas ttpp som intäkt hos aktieägaren redan för det år för vilket avsättningen hade gjorts i bolagets räkenskaper.

Vid remissbehandlingen av beredningens förslag framhölls bl. a. att det kunde bli svårt att fastställa storleken av tantiemet för visst är i sådan tid att aktieägaren kttnde redovisa det i sin självdeklatation för året i fråga. Man efterlyste därför särskilda regler om anstånd med sji'tlvdeklaration i dessa fall och bestämmelser som skttlle göra det möjligt att i efterhand jus- tera deklarationen. Vidare ansågs problem uppkomma beträffande den prelintinärskatt som belöpte på tantiemet. Man underströk också behovet av särskilda regler sotn möjliggjorde komplettering och justering av de kontroll- och arbetsgivarttppgifter som bolaget sktllle lämna beträffande aktieägaren.

[ prop. 1975/76: 79 anförde föredraganden att det framstod som otill- fredsställande att aktiebolag till skillnad mot t. ex. företag sotn drevs ttn- der enskild firtna skttlle få skattekrcdit genom att göra reserveringar för tantiem och liknande skulder. Han ansåg dock att den av beredningen före- slagna lösningen var förenad med betydande praktiska svårigheter. Han föreslog att bestämmelserna om rätt beskattningsår för bolagets avdrag i stället skulle ändras på så sätt att det föreskrevs att avdrag för tantiem o.d. från aktiebolag till företagsledare eller honom närstående personer skulle å göras först ttnder det år då utbetalning har skett. [ en riksdagstnotion (1975/76: 1040) yrkades att företagsskt'ttteberedningens förslag efter vissa kompletteringar skttlle läggas till grund för lagstiftning. Riksdagen följde dock propositionen (SkU 1975/76:28. rskr 171). Den nya bestämmelsen om rätt beskattningsår för avdrag för tantiemavsättningaro. d. har tagits in 2 Riksdagen l077/78. I sant/. Nr 40. Bilaga .?

Prop. 1977/78: 40 18

i pttttkt 1 a ' anvisningarna till 41 %* KL.

Riksskatteverket (RSV) har i sina anvisningar för tillämpningen av de nya reglerna om beskattning av åmansföretag (RSV Dt 1976: 35) behand- lat bl.a. frågan om avdrag för tantiem och liknande ersättning. Härmed av- ses enligt anvisningarna ersättning som har fastställts med utgångspunkt från verksamhetens resultat men däremot inte t.ex. provisionsersättning o. d. enligt sådant prestationsavtal som inte är beroend ' av verksamhetens resultat. Sotn tantiem anses inte heller vad som enligt särskild författning eller på annanjämförlig grttnd utgör lönekostnad för räkenskapsi'tret. t.ex. ersättning för sedvanlig semesterlön. arbetsgivaravgifter och andra löne- beroende kostnader. Med tantiem jämställs däremot vad som vid räken- skapsårets utgång av överskott av bolagets verksamhet gottskrivs före- tagsledare i fåmansföretag. Avdrag för sådan ersättning till företagsledare eller honom närstående person medges enligt anvisningarna. om beloppet har utbetalats eller på annat därmedjämförligt sätt har gjorts tillgängligt för lyftning före räkenskapsårets utgång. Normalt får beloppet anses tillgäng- ligt för lyftning i samband med gottskrivningen. Skatteavdrag skall därvid i förekommande fall göras på beloppet och kontrolluppgift lämnas. (.)m be- loppet tillgodoförts företagsledare eller honom närstående på sådant sätt bör företaget medges avdrag ttnder motsvarande räkenskapsår. Ersätt- ningen skall i samband härmed redovisas såväl i löneredovisning för inbe- talning av källskatt som på kontrolluppgift för samma år. I annat fall skall. om avdrag yrkas för sådan ersättning. utredning lämnas som visar eller på annat sätt styrker att utbetalning har skett före räkenskapsårets utgång.

2.3. Extra avdrag för exportkreditkostnader

2.3.1. Allmänt

Regler om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för exportkreditkostna- der infördes år 1973 (prop. 19731126. SkU 1973: 43. rskr 1973: 255). Regler- na tillkom föratt i ett läge där flera länder på olika sätt subventionerade ex- portkreditgivningen skydda vitala expot'tintrcssen och säkerställa att de svenska företagens konkurrensläge vid kapitalvaruexport inte allvarligt försämrades i förhållande till andra länders företag ( prop. 1973: 126 s. 30 ). Exportkreditstödet fick en tidsbegränsad karaktär. Föredraganden fram- höll att man borde fortsätta ansträngningarna att nå fram till internationel- la överenskommelser som förhindrade att statliga kreditsttbventioner på- verkade enskilda företags konkurrensmöjligheter.

År 1975 ändrades reglerna i vissa avseenden ( prop. 1975/76:72 . SkU 1975/76: 22. rskr 1975/761100). De nya reglerna är tillämpliga på avtal sotn ingås under tiden den 1 oktober 1975—dett 31 december 1979. De innebär att exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen katt medges under i huvudsak följande fönttsättningar. Exporten skall kunna anses ha väsentlig beydelse från samhällsekonotnisk och sysselssättnings-

Prop. 1977/78: 40 19

politisk synpunkt. Anledning skall finnas till antagande att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd. Exporten skall avse kapital- vara och exportkredit skall lämnas köparen för mer ätt hälften av köpeskil- lingen. dock minst 1 milj. kr. Vidare skall exportkrediten ha en löptid av minst två och högst tio år och linansieras hos bank eller kapitaltttarknads- institut till en ränta som överstiger den sotn utgår enligt exportkreditavta- let. Stödet innebär att vid sidan av vanliga omkostttadsavdrag ett ext- ra avdrag medges vid dett statliga och kommunala inkomsttaxeringen med ett belopp som tttotsvarar skillnaden under beskattningsåret mellan den ränta som den skattskyldige har erlagt vid finansiering av exportkreditett (reIinansieringsräntan) och den ränta sotn han har uppbttrit enligt export- kreditavtalet (exportkrcditräntan). Avdraget får dock högst uppgå till ulf-"=? av den del av exportkrediten som inte är återbetald vid beskattningsårets ingång.

] det följande behandlas särskilt kraven att exporten skall avse kapital- vara och att kreditctt skall uppgå till minst 1 milj. kr.

3.3.3 l-"arrn'ji'ir vil/(a c.t'pt)rtkt'e'a't'tstiiti kan utgå

Exportkreditstöd i form av extra avdrag katt endast utgå vid export av kapitalvaror som har sålts för z-tnvänt'lning i det land vartill försäljning skett eller vid underleverans — sålts för användning i det Iattd vartill huvudle- verantöretts försäljning skett. Varken i lagtext eller förarbeten finns någon definition av begreppet kapitalvara. Vid genomförandet av 1975 års änd- ringar förelåg en promemoria från Sveriges exportråd och Sveriges lttdtt- striförbund där det bl.a. föreslogs att kapitalvarttbegreppet skulle tolkas så att konsultuppdrag hänfiftrdes till stödberättigad export. 1 propositionen framhöll föredraganden att det i framtiden liksom tidigare borde ankomma på regeringen att pröva vad som avses ttted kapitalvara. Han underströk dock samtidi