Prop. 1977/78:40

om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Prop. 1977 / 78: 40 Regeringens proposition 1977/78: 40

om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling '

beslutad den 27 oktober 1977.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade ut- drag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det" ändamål som fram- går av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN NILS G. ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att främja utveck— lingen för de mindre och medelstora företagen.

I propositionen föreslås att 'de näringspolitiska insatserna på regional nivå breddas och byggs ut kraftigt. Förslag läggs fram om att länsvisa utvecklingsfonder byggs upp i stiftelseform med stat och landsting som huvudmän och med uppgift att till de mindre och medelstora företagen tillhandahålla informations-, rådgivnings-, utbildnings- och konsult- tjänster samt lämna lån på hög risknivå.

Fonderna, som föreslås starta sin verksamhet den 1 juli 1978, avses överta de uppgifter som företagareföreningarna f. 11. har. Målgruppen för verksamheten föreslås vara mindre och medelstora industriföretag samt vissa serviceföretag med direkt anknytning till industrin. Frågan om servicenäringarnas behov av finansierings- "och" rådgivningsinsatser i' stort kommer att utredas.

insatser för att främja'produktförnyelse och marknadsföring föreslås få hög prioritet i fondernas verksamhet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och underleverantörsföretagens utveckling avses bli ägnade stor uppmärksamhet.-Som ett "led i uppbyggnaden av utvecklingsfonderna föreslås att dessa tillförs de medel som f.n. finns i statens hantverks- och industrilånefond och statens utvecklingsfond.

För budgetåret 1978/79 avses utvecklingsfonderna för" sin kreditverk- samhet tillföras 322 milj. kr. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i förhållande till de medel som har tillförts statens hantverks- och" industrilånefond och statens utvecklingsfond under innevarande bud-

P-rop.'1977/78: 40 2

getår. För budgetåret 1978/79 beräknas statens bidrag till fondernas företagsserviceverksamhet till drygt 58 milj. kr.

Ramen för statlig garanti för lån till hantverks- och- industriföretag beräknas för budgetåret 1978/79 till 300 milj. kr.

För uppbyggnad av två regionala investmentbolag dels för Värmland —Bergslagenregionen dels för mellersta Norrland. som dotterbolag till Svenska Industrietablerings AB, beräknas för nästa budgetår 40 milj. kr. Bolagens uppgift avses främst vara att främja etablering av nya före- tag. '

Vidare föreslås vissa ändringar i riktlinjerna för Företagskapital AB, som ägs av staten och bankerna gemensamt. Företagskapital har till upp- gift att lämna mindre och medelstora företag kapitaltillskott. [ propo— sitionen föreslås att Företagskapital får möjlighet att lösa ut delägare i - sådana företag genom att förvärva andra än nyemitterade aktier. _Vi-. dare föreslås att Företagskapital ges möjlighet att genom lån underlätta enskildas förvärv av sådana företag eller företagsandelar.

En förstärkning av statens insatser för att främja den småföretags- inriktade fortbildningen föreslås också.

Till bidrag för uppförande av kommunägda industrilokaler, avsedda . för uthyrning till mindre och medelstora företag inom främst. det inre stödområdet, beräknas för nästa budgetår 30 milj. kr. '

För att främja de mindre och medelstora företagens exportansträng-. ningar föreslås att verksamheten vid Sveriges exportråd förstärks och breddas. Förslaget innebär att Exportrådet ges möjlighet att sända ut exportkonsulter för besök i företagen, att erbjuda företagen fler ”export- chefer att hyra” och att arrangera fler 'exportträffar och säljresor. Nya exportörer föreslås få en första marknadsundersökning utförd till sub- ventionerat pris. Vidare föreslås att handelssekreterarkontoren till sig får knyta exportfrämjanderåd bestående av lokalt verksamma affärsmän.

Vidare föreslås att Exportrådet får medel för att fortsätta en infor- mationskampanj för att främja exporten. Vissa åtgärder för att för- bättra exportfrämjandets lokala förankring i Sverige samt för" att för- bättra de kommersiella språkkunskaperna föreslås också.

Det föreslås också att statliga medel ställs till Sveriges turistråds för—' fogande nästa budgetår för att i samarbete med regionala och lokala" turistorgan utveckla produktions- och bokningscentraler. Härigenom . bör sammansättningen och utbudet av den svenska turistnäringens tjäns- ter förbättras. Vidare aviseras att Turistrådet i samråd med statskontoret får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att datorisera boknings-' rutinerna vad gäller svensk turism.

I propositionen läggs också fram förslag som syftar till att lösa vissa för småföretagen akuta problem "på kapitalbeskattningens område, dvs. problem som hänger samman med förmögenhets-, arvs- och gåvo— beskattningen av kapital nedlagt i småföretag. Statsmakterna har re-

Prop. 1977/78: 40 3

dan tidigare uppmärksammat dessa problem och medgivit särskilda lätt- nader vid kapitalbeskattningen av småföretagen. I propositionen kon- stateras att utredningsunderlag f.n. saknas för mer genomgripande principiella ändringar i nuvarande system. De nu framlagda förslagen innebär i huvudsak en utvidgning av de lättnader som f.n. medges. Enligt förslagen får substansvärdet av förmögenhet nedlagd i ett små- företags rörelse, jordbruk eller skogsbruk reduceras till 30 % vid så- väl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och gåvobeskattningen. För att hindra spekulation i fastigheter föreslås samtidigt att vissa spärr- regler införs. Reduktionen av substansvärdet får enligt spärreglerna inte leda till att företagens värde bestäms till lägre belopp än som motsvarar . taxeringsvärdet av fastigheter som ingår i förvärvskällan minskat med de skulder som efter proportionell fördelning belöper på dessa fastig— heter. Spärreglerna omfattar dock inte ekonomibyggnader i jordbruk eller byggnader som används .i rörelse. I likhet med nuvarande lättnader berör förslagen inte börsnoterade företag eller andra företag vilkas aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden. De nya reglerna om l'örmögenhetsskatt avses bli tillämpliga fr.o.m. 1979 års taxering, me- dan reglerna om arvs- och gåvoskatt föreslås bli tillämpliga i de fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. I propositionen förutskickas att kapitalskatteproblemcn och andra närliggande frågor skall utredas ytterligare.

Propositionen innehåller även andra förslag till ändringar i beskatt- ningsreglerna. Sålunda föreslås att de regler om beskattning av s.k. i'åmansföretag som infördes år 1976 ändras i ett par avseenden. Den särskilda bestämmelsen om värdering av bilförmån i fåmansföretag av- ses bli upphävd och ersatt av värderingsregler som gäller generellt för anställda i alla företag. En uppmjukning föreslås av den regel som gäller för fåmansförctagens avdrag för tanticmavsättningar o.d. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till det exportkreditstöd som medges i form av extra avdrag för exportkreditkostnader. Förslaget i denna del innebär att även export av konsulttjänster i fortsättningen skall" kunna medföra rätt till extra avdrag och att den bcloppsgräns som gäller be- träffande omfattningen av stödberättigad kredit sänks från 1 milj. kr. till 0,5 milj. kr.

I propositionen aviseras slutligen att en särskild småföretagsdelegation skall tillkallas med uppgift att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på srnåföretagsområdet.

IT Riksdagen ]977/78. ] saml. Nr 40

Prop. 1977/78: 40 4

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde ' 1977-10—27 -

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh- man, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahl- gren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Buren- stam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo Föredragande: statsministern, statsråden Åsling, Bohman, Mundebo, Burenstam Linder

Proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Statsministern anför:

De mindre och medelstora företagen — i det följande kallade småföre- tagen — spelar en mycket framträdande roll i det svenska näringslivet.

Företag med mindre än 200 anställda svarar i dag för ca hälften av sysselsättningen. Detta-innebär att mer än en miljon människor är direkt verksamma i dessa företag. Antalsmässigt utgör småföretagen den helt övervägande delen av företagsamhcten. Inte minst på många små orter är de av avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna och därmed för dessa Orters möjligheter att bibehålla sin livskraft. De har på så sätt stor betydelse för den regionala utvecklingen-. '

Service och. varutillförsel kan på många områden inte klaras utan" ett stort antal småföretag. Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och ut- ländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse, liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Förslagen i denna proposition rörande småföretagen är ett uttryck för den vikt regeringen tillmäter vilja och förmåga till personliga företagar- insatser samt utvecklingsmöjligheterna inom denna del av näringslivet. Förslagen utgår ifrån att alla de som är verksamma i företagen — de anställda, företagsägare och företagsledare — har ett gemensamt intresse av att uppnå bästa möjliga produktionsresultat.

Åtgärder som stimulerar till ökad småföretagsamhet medverkar också till en jämnare fördelning av resurserna i samhället och en tillfredsställan- de sysselsättnings- och servicenivå för medborgarna oberoende av bostads-

Prop. 1977/78: 40 5

ort. Genom en spridning av resurser och. inflytande undviks en koncen- tration av makt och inflytande till ett litet antal företag och beslutsfattare.

Propositionen innehåller också förslag till en administrativ decentrali- sering av de näringspolitiska besluten i syfte att förkorta-kontaktvägarna mellan myndigheter och de omedelbart berörda. En vidgad regional de- mokrati på det näringspolitiska området gersarntidigt större grupper av medborgare möjligheter att påverka de samhälleliga besluten.

De senaste årens utdragna internationella lågkonjunktur och det för många företag svaga konkurrensläget har skapat stora avsättningssvårig- heter för den svenska industrin som helhet. Produktionen har stagnerat och strukturproblemen hotar sysselsättningen inom en rad branScher och företag.

Mot bakgrund härav har regeringen redan vidtagit en rad åtgärder för att förbättra konkurrensläget, i första hand för den utlandskonkurrerande industrin. Till dessa åtgärder hör bl. a. nedskrivningen av kronans värde, den successiva avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften och en restriktiv finans- och kreditpolitik.

Även om konkurrensläget förbättras står det svenska näringslivet inför stora omställningar. Flera av de industribranscher där svenska företag av tradition har varit mycket starka och där en expansion tidigare har ägt rum möter nu svårigheter.- Basnäringar som stål- och skogsindustrin kan " även långsiktigt väntas möta ökad konkurrens bl. a. från länder med rika och lättåtkomliga råvarutillgångar. Inom vissa delar av verkstadsindustrin är det teknologiska försprånget inte längre tillräckligt för att uppväga" höga arbetskraftskostnader. På många varuområden måste man också räkna med en förhållandevis låg ökning av efterfrågan.

Flera av våra hemmamarknadsdominerade näringar har likaså mött en ökad internationell konkurrens som skapat problem. I branscher där pro— duktionen är arbetskraftskrävande och där produktionstekniken är väl- känd och allmänt tillgänglig spelar lönekostnadsdifferenscrna mellan olika länder en stor roll. Konfektionsindustrin och skoindustrin är exem- . pel på branscher, där Sverige under en följd av år bl. a. på grund av dessa förhållanden har tvingats minska produktionsvolymen.

Detta ställer stora krav på en aktiv näringspolitik. En första uppgift måste nu vara att klara den svenska ekonomin och näringslivet över de akuta svårigheterna. Vi måste emellertid också föra en politik som lång- siktigt stärker företagens konkurrensmöjlighetcr och som stimulerar till nytänkande och nya produkter. Det gäller att få till stånd en expansion på de områden där konkurrensförutsättningarna är bäst. Särskild tonvikt måste läggas på längre driven förädling och satsning på tekniskt avance- rade varor och tjänster. Det gäller att också få till stånd en ökad nyeta- blering och inbrytningar på nya marknader.

Det är min uppfattning att vi tidigare här i landet inte .tillräckligt upp- märksammat de strukturella förändringar i näringslivet som nu är ofrån—

Prop. 1977/78: 40 6

komliga. Därigenom har även livskraftiga företag slagits ut och koncen— ärationstendenserna i näringslivet har förstärkts. Det gäller nu för alla parter — samhället, löntagarna och deras organisationer samt företagens ägare och ledare — att gemensamt gripa sig an de problem som kan upp- stå vid strukturomvandlingen.

Regeringen avser mot den bakgrunden att stegvis se över och effektivi- sera näringspolitiken. Som ett första steg i en sådan allmän översyn pre- senteras i denna proposition en analys av småföretagens situation och problem samt förslag till åtgärder som syftar till att främja utvecklingen inom denna del av näringslivet.

Genom sin flexibilitet och sin branschmässiga spridning spelar små- företanen, som jag redan understrukit, en viktig roll i näringslivsutveck— lingen. I ett läge då det framstår som särskilt angeläget att alla samhällets produktiva resurser tas tillvara på bästa sätt är det viktigt att småföre- tagcns utvecklingsmöjligheter underlättas. Den viktiga produktionstak- tor som vilja och förmåga till företagande innebär måste tas tillvara på ett bättre sätt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för att lång- siktigt kunna stärka det svenska näringslivets konkurrensförmåga och trygga välstånd och sysselsättning.

I ett andra steg har regeringen för avsikt att lägga fram förslag till åt- gärder som kan underlätta de omställningar och strukturförändringar som nu är nödvändiga inom vissa branscher. Senare denna dag kommer chefen för industridepartementet att lägga fram sådana förslag rörande bl. a. den svenska specialstålindustrin.

Som ett tredje steg har regeringen inlett en översyn av samhällets stöd :Eil teknisk forskning och utveckling. Ny produktionsteknik och nya pro- dukter tillhör i ett mer långsiktigt perspektiv de viktigaste utvecklings- faktorerna för näringslivet. En genomgripande analys av vilka möjligheter som finns att ytterligare stimulera ett ökat utvecklingsarbete pågår f.n. inom regeringskansliet. Regeringen avser att under år 1978 lägga fram förslag i denna fråga.

Som ett fjärde steg planerar regeringen att våren 1979 lägga fram för- slag till riktlinjer för näringspolitiken i ett längre perspektiv. I detta sam- manhang kommer bl. a. formerna för den näringspolitiska planeringen att tas upp. Vidare kommer de statliga företagens roll i näringspolitiken att behandlas.

Utöver dessa åtgärdsprogram kommer regeringen bl. a. att lägga fram förslag om ett nytt system för statens medverkan vid företagens export- l.:reditfinansiering sedan exportfinansieringskommittén (H 1977: 01) lagt fram sitt betänkande.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa regeringens syn på småföre- tag-ens situation och problem.

Förutsättningarna för att bedriva verksamhet i mindre skala varierar mellan olika näringsgrenar. Småföretagen är t. ex. helt dominerande i

Prop. ] 977/78: 40 7

sådana näringar som jordbruk, handel, samfärdsel, privata tjänster och byggnadsverksamhet. Inom industrin finns det stora delområden, där stordriftsfördelar drivit fram verksamhet i större skala. Andelen småföre- tag är här mindre. Inom tillverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tred- jedel av det totala antalet yrkesverksamma i småföretag. Denna andel ten- derar dock att minska.

Tillverkningsindustrins utveckling mot ökad koncentration har i hög grad styrts av tekniska och efterfrågebetingadcfaktOrer. På så sätt har företagssammanslagningar oftast haft rationella motiv. I andra fall har emellertid fusionerna och företagsöverlåtelserna i stor utsträckning haft sin grund i bristande framtidstro. Det allmänna företagsklimatet har upp- fattats som negativt av många enskilda företagare. Det finns också exem- pel på att samgåenden huvudsakligen "har haft skattemässiga orsaker. Därutöver har olika institutionella förhållanden spelat en betydande roll. Företagens finansieringsmöjligheter samt tillgången till utbildad personal" och experter påverkar företagens kostnadsbild och utvecklingsmöjligheter. Inte minst kan de krav som samhället ställer på företagen i form av upp- giftsskyldighet och lagstiftning påverka stora och små företag olika.

Det är också numera väl dokumenterat att det finns utvecklingshinder, som är bromsande för småföretagens utveckling. Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att komma till rätta med dessa problem och i övrigt förbättra förutsättningama för en gynnsam utveckling för småföretagen.

Ett bättre utnyttjande av resurserna och utvecklingsmöjligheterna inom småföretagen skulle på ett väsentligt sätt förbättra hela det svenska nä- ringslivets utveckling. Dct finns inom småföretagssektorn outnyttjade möjligheter att öka produktionsvolymen och sysselsättningen, produktivi- - teten, produktutvecklings- och annan förnyelseverksamhet samt exporten.

En allmän förutsättning för att bättre kunna utnyttja dessa möjlighe- ter är en generell ekonomisk politik, som underlättar företagens expan- sion och vidareutveckling. Så måste t. ex. inom ramen för den nuvarande restriktiva kreditpolitiken i första hand företagens kreditbehov tillgodo- ses. Smäföretagen är särskilt beroende av en jämn tillgång på bankkredi- ter. Regeringen har somjag nämnt också nyligen lagt fram ett stabilise— ringspolitiskt program. Dessa ekonomisk—politiska åtgärder bör öppna möjligheter för en mer expansiv utveckling i det svenska näringslivet.

Innan jag närmare redovisar regeringens överväganden och förslag när det gäller insatser för småföretagen vill jag beröra ett par viktiga utgångs- punkter.

Vårt näringsliv bygger huvudsakligen på marknadsekonomins princi- per. Samhällct modifierar emellertid på olika sätt marknadens krafter för att få systemet att fungera smidigt och för att undvika de negativa effek- ter som kan följa med ett renodlat marknadssystem. Åtgärder som sätts in för att underlätta utvecklingen inom en-viss grupp företag får'å andra sidan inte utformas så att "de försvårar för andra företag eller snedvrider

Prop. 1977/78: 40 8

konkurrensförhållandena. Av detta skäl-bör de 'utvecklingsstimulerande insatserna för småföretagen i princip ha karaktären av åtgärder, som ut- jämnar orättvisor mellan små och stora företag eller som hjälper före-' ' tagen över olika tröskelproblem."

Marknadsekonomin bygger också på principen att de enskilda före- tagen har ett eget företagsekonomiskt ansvar och ett eget ansvar för före- tagens vidareutveckling. Samhällets åtgärder skall inte utformas så att detta företagsansvar lyfts över på samhälleliga organ. De skall i stället -' syfta till att ge ”hjälp till självhjälp”. Det är företagen själva som bestäm-' mer, om de skall utnyttja de resurser och hjälpmedel som samhället stäl- ler till deras förfogande.

Samhällets insatser för småföretagen har hittills varit splittrade och svåröverskådliga. De är inriktade främst på att underlätta företagens kapitalförsörjning och på att tillgodose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och annan service.

På kapitalförsörjningsområdet finns bl. a. företagareföreningama, loka- liseringsstödet, Norrlandsfonden, AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Företagskapital AB, "Svenska Industri- etablerings AB (SVETAB), AB Svensk Exportkredit, styrelsen för tek- nisk utveckling (STU), statens utvecklingsfond samt de lånegarantier sam staten tillhandahåller för olika ändamål. Ändamål, villkor och for- mer för insatserna varierar i hög grad.

Den statliga och statsunderstödda företagsservice som erbjuds småfö— retagen är inriktad på information, rådgivning och utbildning. Företags- service i olika former lämnas av bl. a. företagarföreningarna, STU, sta- tens industriverk inkl. dess enhet för företagsutveckling (SIF U), Industri- ellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) och Sveriges exportråd.

Denna splittring har lett till alltför många program och alltför många ”dörrar att knacka på” för företagen. Därför är det angeläget att försöka förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och företag.

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa de stimulansåtgärdcr och andra förslag för småföretagen som behandlas i propositionen. De kan i första hand hänföras till följande områden: kapitalförsörjningen, kapital- beskattningen, företagsservicen och företagarmiljön.

Jag börjar med kapitalförsörjningsfrågan. Småföretagen befinner sig i en annorlunda situation än de stora före- tagen vad gäller försörjningen både med eget kapital och med lånekapital.

Vad först gäller det egna kapitalet kan de stora företagen ofta öka detta genom emissioner på aktiemarknaden. "Småföretagen har inte den möj- ligheten utan måste i större utsträckning bygga upp sin kapitalbas genom självfinansiering. Själva har småföretagsägarna sällan möjlighet att till- skjuta eget kapital, om de inte äger en förmögenhet vid sidan av företaget. Detta kan medföra att soliditeten hos företag som växer urholkas. I sådana

Prop. 1977/78: 40 9

fall återstår så småningom ofta baranedläggning eller försäljning till något kapitalstarkt företag som de enda realistiska alternativen.

Chefen för budgetdepartementet kommer i bilaga 3 till denna proposi- tion att lägga fram förslag på skatteområdet, som syftar till att bl. a. för- bättra företagens försörjning med eget kapital. Jag återkommer till denna fråga. .

Dessutom tar chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 upp vissa förslag rörande Företagskapital AB. Möjligheter öppnas därigenom för Företagskapital att lämna långa lån mot säkerhet bestående av bl.a. panträtt i ett företags aktier. En sådan lånemöjlighet kan utnyttjas av enskilda personer som är lämpliga att överta och driva mindre företag men som har begränsade egna tillgångar. Vidare kan sådan långivning användas för att utöka ett företags eget kapital, för att lösa ett arvskatte- problem eller ett problem med utlösen av arvingar.

Staten erbjuder också småföretagen riskvilligt kapital via Investerings- bankcn och SVETAB. Enligt det förslag som chefen för industridepara tementet redovisar i bilaga 1 skall SVETAB:s möjligheter att på minorif. tetsbasis främja nyetableringar utökas genom att regionala investment- bolag inrättas på försök för Värmland—Bergslagenregionen och för mel— lersta Norrland.

Småföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. En minoritetspost i ett sådant företag är därför från placeringssynpunkt inte särskilt attrak- tiv. Till detta bidrar också svårigheterna att omsätta aktierna i likvida medel. Enligt regeringens mening bör konvertibla skuldebrev i sådana fall kunna utgöra ett alternativ till aktier. Dessa skuldebrev kan ges en sådan utformning att de från banksynpunkt närmar sig eget kapital. I detta sammanhang vill jag nämna att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om viss ändring i aktiebolagslagen(1975: 1385, ändrad se- nast l.976: 992). Härvid tar han även upp frågan om konvertibla skulde— brev.

När det gäller småföretagens försörjning med lånekapital på hög risk— nivå kan man konstatera, att dessa ofta har begränsade möjligheter att erbjuda från banksynpunkt tillfredsställande säkerheter. Det föreligger därför ofta svårigheter att få lån för finansiering av s.k. immateriella investeringar, dvs. investeringar i ”know how”, produktutveckling och marknadsföring.

lndustrikredit och Företagskredit, som är till hälften ägda av staten och till hälften av bankerna, lämnar långa krediter med fast ränta till små- företag. Dessa institut fyller väsentligen den uppgift obligationslånen har för stora företag. Företagareföreningarna lämnar s. k. direktlån, som i sin tur finansieras med lån från statens hantverks- och industrilånefond. Även om direktlånen sammantaget endast utgör en mindre del av småföreta- gens totala krediter är de av strategisk betydelse genom att de vanligtvis

Prop. 1977/78: 40 10

ligger på en hög risknivå. De fordrar inte heller samma säkerheter som ordinarie bankkrediter. Även Investeringsbanken är aktivt engagerad i småföretagens finansiering. I samarbete med företagareföreningarna läm—' nar Investeringsbanken bl. a. s. k. kombinationslån. Statens utvecklings—' fond har sin utlåning inriktad på innovationsverksamhet. Fonden lämnar lån med villkorlig återbetalning till utveckling av nya produkter, proces— ser och system.

Lånen från företagareföreningarna och statens utvecklingsfond utgör på så sätt ett viktigt komplement till den ordinarie kreditmarknaden. Man kan dock peka på vissa brister. De resurser som föreningarna och utveck- lingsfonden förfogar över är otillräckliga i förhållande till behoven. För utvecklingsfonden har det också framstått som ett problem att nå en till- fredsställande geografisk spridning av utlåningen. Den institutionella ra- men för kreditstödet är, som jag tidigare har nämnt, splittrad. Företagare- ' föreningarna kan dessutom normalt inte ge lån till immateriella investe- ringar på hög risknivå.

Den kreditverksamhet som speciellt vänder sig till småföretagen bör därför enligt regeringens uppfattning utvidgas och till vissa delar om- struktureras. Krediter bör kunna ges till delvis nya ändamål och på delvis nya villkor. En ökad samordning bör ske mellan olika kreditformer. Be- sluten bör så långt som möjligt läggas på regional nivå.

Chefen för industridepartcmentet redovisar i bilaga 1 förslag som bl. a. innebär att resurserna i statens hantverks- och industrilånefond och sta- tens utvecklingsfond sammanförs och regionaliseras. Varje län får enligt förslaget en egen fond, till vilken räntor och amorteringar återförs. Sam— tidigt förstärks de totala utlåningsrcsurserna väsentligt. För att handha bl.a. denna verksamhet tillskapas i varje län en särskild stiftelse med staten och landstinget som huvudmän. Samtidigt avses de nuvarande före- tagareföreningarna bli upplösta. Stiftelserna ges en självständig ställning;

I huvudsak bör långivningen ha samma inriktning och karaktär'som hittills. Utlåningsreglerna bör emellertid göras mer generella. Amorte- ringstiderna föreslås bli 'mer flexibla. Möjlighet öppnas till längre amorte- ringsanstånd. Vidare skall-långfristiga personlån kunna lämnas för att möjliggöra företagsöverlåtelser och nyetableringar. Utlåningcn utvidgas till att omfatta inte bara industriföretag utan även vissa serviceföretag med direkt anknytningitill industrin. Lån bör kunna lämnas även till'in- vesteringar i produktutveckling och marknadsföring och kunna vara förenade med villkorlig återbetalningsskyldighet.

De nya stiftelserna och den därtill knutna låneverksamheten kan 'be- tccknas som ett slags utvccklingsfonder. Genom tillkomsten av dessa'fon- der skapas enligt regeringens mening' på regional nivå organ; som på ett bättre sätt kan lösa många av finansieringsproblemen för småföretagen inom industrisektorn. Servicenäringarnas finansieringsproblem liksom deras behov av företagsService kommer att tas upp till särskild behand-

Prop. 1977/78: 40 11

ling i en kommitté som chefen för handelsdepartementet senare avser att inhämta regeringens bemyndigande för att få tillkalla.

Jag övergår nu till vissa skattefrågor. Som jag redan har framhållit har skattesystemets utformning stor bety- delse för företagens utveckling. Det är därför angeläget att företagsbe- skattningen är utformad så att den i tillräcklig omfattning tar hänsyn till småföretagens särskilda behov och svårigheter.

Från småföretagens sida har vid olika tillfällen framförts önskemål om ändringar i skattesystemet bl. a. vad gäller uttaget av arbetsgivaravgifter och möjligheterna till resultatreglerande'åtgärder. Dessa frågor har ett direkt samband med företagsbeskattningens utformning i stort. F. n. pågår en omfattande översyn av företagsbeskattningen inom företagsskattcbc- redningen (Fi 1970: 77). Nämnda frågor får därför prövas när ställning tas till företagsskatteberedningens förslag. Jag vill erinra om att bered— ningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av november månad detta år.

Vissa skattefrågor som har direkt betydelse för småföretagen bör dock tas upp redan nu. En sådan fråga gäller utformningen av kapitalbeskatt- ningcn på förmögenhet nedlagd i företag. Det förmögenhetsvärde som ett företag representerar träffas av en årlig förmögenhetsskatt. Vidare tas arvs— eller gåvoskatt ut när företaget går över till en ny ägargeneration. Kapitalskatterna träffar i första hand dem som äger eller övertar ett före- tag men har samtidigt mycket stor betydelse för de ekonomiska förhål- landena i företaget som sådant.

För att ägaren av ett företag skall kunna betala förmögenhetsskatten på det i företaget arbetande kapitalet måste han årligen göra avsevärda uttag ur företaget utöver normal arbets- och kapitalersättning. För något större familjeföretag kan dessa uttag uppgå till 10 0,10 av det arbetande kapitalets värde. Förmögenhetsskatten medför härigenom en extra be- lastning på företaget och kan allvarligt hämma dess utveckling. Motsvarande problem möter när företaget byter ägare i samband med arv eller försäljning. Även här måste som regel medel tas ut ur företaget för att betala arvsskatten eller köpeskillingen. Marginalskatteeffekter leder till att uttaget ofta blir betydligt större än det nominella skattebeloppet. Det utgör därigenom även i dessa fall en avsevärd belastning för företaget.

I samband med 1970 års skattereform infördes ett provisorium, som syftade till att undanta de små och medelstora företagen från i första hand de skärpningar av förmögenhets- och arvsskatterna som då genom- fördes. Dessa regler ersattes år 1974 med de bestämmelser som f. n. gäl- ler. Samtidigt begärde riksdagen en ytterligare översyn av hithörande problem.

De förslag som chefen för budgetdepartementet nu lägger fram i bilaga 3 innebär en fortsatt utbyggnad av gällande system.

Enligt huvudregeln kommer förmögenhets-, arvs— och gåvoskatt att i

lProp. 1977/78: 40 12

fortsättningen beräknas på 30 % av småföretagens substansvärde. För att inte de nya reglerna skall stimulera spckulationsköp av fastigheter införs. en spärregcl. Denna innebär i princip att reduktionen av substansvärdet till 30 'i'-z inte får leda till att företagets förmögenhetsvärde kommer att understiga fastighetens taxeringsvärde efter avdrag för de skulder som efter proportionell fördelning belöper på fastigheten. Åtgärderna får uppfattas som provisoriska i avvaktan på att ytterligare utredningsarbete på skatteområdet blir slutfört. _

De nya reglerna bör kunna bidra till en minskad skattebelastning på småföretagen och därigenom göra det möjligt att med bibehållen före- tagsform driva dessa företag vidare. Samtidigt har lättnaderna avvägts så att de inte skall få effekter, som är oacceptabla från fördelningspolitisk synpunkt.

Chefen för budgetdepartementet lägger också fram förslag om vissa justeringar av de särskilda bcskattningsregler för s. k. fåmansföretag som infördes år 1976. Vidare föreslås viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Även dessa förslag syftar till att elimi- nera vissa för småföretagen specifika skatteproblem.

Jag övergår nu till företagsservicejrågoma. Information, rådgivning och utbildning är ofta av mycket stor betydelse för att länka in företagen i en expansiv utveckling. Företagens utveck- lingsmöjligheter tas i många fall inte tillvara på grund av bristande infor— mation. Informationsbristen är ofta störst när det gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Egen teknisk och ekonomisk kompetens sak- nas. Småföretag har dessutom ofta sämre möjligheter än stora att låta sina anställda delta i kurser och annan vidareutbildning.

Det övervägande informations- och serviceutbudet kommer från pri- vata företag eller organisationer. De statligt finansierade insatserna skall ses som ett komplement till dessa. F. n. kanaliseras som jag tidigare har nämnt allmän information, rådgivning och annan service i stor utsträck- ning genom företagareföreningarna. Insatser på det tekniska området görs av STU i samarbete med föreningarna. Utbildningsinsatserna hand- has av SIFU.

Under senare år har företagsservicen förstärkts och breddats. En strä- van har varit att få till stånd en ökad regionaliscring. För att nå ut med insatserna till så många företag som möjligt har inte minst den uppsö- kande verksamheten byggts ut.

Den verksamhet som de nämnda organen bedriver på företagsservice- området är enligt min uppfattning mycket betydelsefull för småföretagen. En breddning och ytterligare regionaliscring av verksamheten bör emel- lertid öka möjligheterna att nå ut till företagen.

De förslag som chefen för industridepartementet redovisar beträffande inrättandet av regionala utvecklingsfonder innebär att företagsservicein- satserna kan byggas ut och breddas. Dessa skall kunna fungera som full-

Prop. 1977/78: 40 13

serviceorganisationer, dit företagen kan vända sig med olika problem. Insatser som främjar produktförnyelse och marknadsföring bör ges hög prioritet. Även insatser för att främja etablering av nya företag och un- derleverantörsföretagens utveckling bör ägnas ökad uppmärksamhet. Ser- viceföretagens behov av ifrågavarande tjänster kommer som jag tidigare har nämnt att bli föremål för särskild utredning.

Chefen för industridepartementet lägger också fram förslag om stat- ligt stöd i vissa fall till s.k. exploateringsföretag. Förslaget syftar till att förbättra möjligheterna att föra fram uppfinningar till kommersiell exploatering.

Ett av de områden där informations-, rådgivnings-, utbildnings- och kontaktförmedlingsbehovet framstår som störst gäller exportverksam- heten. Tröskelproblemen för småföretag när det gäller att saluföra pro- dukter på utlandsmarknaderna har belagts i åtskilliga sammanhang. Sam- tidigt finns enligt en bred uppfattning outnyttjade möjligheter för en till— växt baserad på export.

Åtgärder för att stimulera och underlätta en ökad export från små- företagen vidtas fortlöpande genom Exportrådet och inom ramen för de av industriverket administrerade branschprogrammen.

Chefen för handelsdepartemcntet föreslår i bilaga 4 att Exportrådet skall få öka-de resurser för exportfrämjande verksamhet bland småföre- tag. Rådet kommer därigenom bl. a. att kunna medverka till att finan- siera en första marknadsundersökning på utlandsmarknadcn. Vidare "föreslås att Exportrådets program ”exportchef att hyra” skall utökas kraftigt.

Turistnäringen är en starkt småföretagsdominerad ”exportverksamhet”. Denna näring har speciella behov av service på marknadsföringssidan, eftersom utbudet är splittrat och har svårt att nå fram till konsumenterna. Chefen för handelsdepartementet redovisar förslag om ökade samhälls- insatser även på detta område.

En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling inom småföretag- samhctcn är också att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o. rn. budgetåret 1977/78 finns möjlighet att inom det inre stödområdet och på Gotland få statsbidrag till uppförande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning. Chefen för industri- departementet föreslår att det systemet skall byggas ut.

Den allmänna företag;/miljön påverkas bl. a. av de krav och regler som samhället i olika avseenden ställer upp. Kraven på uppgiftslämnande till olika centrala myndigheter inverkar t. ex. i hög grad på småföretagen med deras begränsade möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Företagarna har starkt reagerat mot ”blankettbördan”.

Vissa åtgärder har redan vidtagits för att komma tillrätta med dessa problem. En särskild delegation (B 1977: 09) har inrättats med uppgift att föreslå åtgärder för att reducera och förenkla uppgiftlämnandet. Delega-

Prop. 1977/78: 40 14

tionens verksamhet inriktas också på att få till stånd en prövning av alla nytillkommande eller ändrade uppgiftskrav. Den har befogenhet att före- skriva villkor för uppgiftsinsamlingcn, t. ex. genom att viss uppgift inte får samlas in.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning (direktiv 1977: 46) an— gående statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling. '

Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarens kost- nader mot nyttan av statistiken. Dessutom pågår fortlöpande inom myn- digheterna ett arbete som syftar till att förenkla bl.a. företagens upp- giftslämnandc.

De nu nämnda åtgärderna är att betrakta som ett första steg när det gäller att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet. Det är regeringens avsikt att med kraft driva denna fråga vidare.

I takt med att samhällets näringspolitiska aktiviteter intensifierats har ett stort antal nya stödformer och institutioner skapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl.a. service. och finansiellt stöd hos små- företagen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock. som jag tidigare har understrukit, möjligheterna för småföretagen att överblicka utbudet av olika stödformer försvårats.

De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en ökad samordning och kortare kontaktvägar. I fråga om t. ex. kompletterande krediter och företagsservice kommer företagen i allt väsentligt att kunna vända sig till ett organ nämligen de regionala utvecklingsfonderna.

Jag vill också beröra ett par problem med anknytning till lagstiftningen på arbetsmarknaden.

Den arbetsrättliga lagstiftningens konsekvenser för småföretagen är på viktiga områden föremål för utredningsarbete. Det ankommer bl.a. på den nya arbetsrättskommittén (A 1976: 02") att följa tillämpningen av medbestämmandelagen på de mindre arbetsplatserna. En annan uppgift för kommittén är att komma med förslag rörande tillämpningen av för- troendemannalagen på-sådana arbetsplatser. Förslag har nyligen lagts fram. '

En utredning (direktiv "1977: 102) för översyn av lagen om anställ- ningsskydd (1974: 12) har nyligen tillsatts. Det blir bl.a. en viktig upp- gift för utredningen att söka finna lösningar som vid driftsinskränkningar ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd men samtidigt ger de mindre arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. I direktiven berörs bl. a. de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem som har förts fram av organisationer som före- träder småföretagsamheten. En annan uppgift blir att söka finna jämk- ningar i anställningsskyddslagen som utan att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex. ungdo- mar och kvinnor att komma in' på arbetsmarknaden. Småföretagens sär- skilda problem kommer också att beaktas i utredningsarbetet.

Prop. 1977/78: 40 15

Slutligen vill jag ytterligare något beröra de viktiga frågorna om etab- . lering av nya företag och överlåtelser av företag.

Antalet nyetableringar har gått ner inom tillverkningsindustrin under det senaste decenniet. Det finns många förklaringar till denna nedgång. Utrymmet för nyetableringar har minskat inom industrisektorn. Befintliga företags expansion fyller ut lediga ”nischer” eller marknadspotentialer. Presumtiva företagsetablerare köper i större utsträckning redan befintliga företag. Uppfinnare går i högre grad också till befintliga företag med sina idéer än startar egna företag. Härigenom kan den egna risken i många fall begränsas.

Till bilden hör också. som jag tidigare har anfört, att det har blivit mer komplicerat att vara företagare. Även i ett litet företag är kraven på företagarna idag utomordentligt stora. Detsamma gäller för de anställda.

Det bör vara en strävan från samhällets sida att-söka främja nyföre- tagandet. De' ger i sin tur bättre möjligheter att skapa en ökad syssel- sättning här i landet. I många fall kan en ny produkt eller idé inte exploa- teras på annat sätt än genom att ett nytt företag startas. Nyetableringar förbättrar också samhällets möjligheter att föra en effektiv regional— politik.

Hindren för nyetablering hänför sig framför allt till problem med kapitalförsörjning och bristande företagsservice. De förslag som redo- visas i denna proposition går bl. a. ut på att minska ifrågavarande hinder. Jag vill bl. a. peka på de. regionala utvecklingsfondernas möjligheter att lämna lån med högre risktagande och lägre amorteringstid än hittills. [ vissa fail kan det röra sig om rena personlån. Jag vill också peka på förslagen om inrättandet av två regionala investmentbolag och om de utvidgade programmen för utbildning och rådgivning inom ramen för de regionala utvecklingsfonderna.

När det gäller överlåtelse av företag vill jag erinra om att marknaden för köp och försäljning av medelstora företag, d.v.s. företag med mel- lan 50 och 200 anställda är mycket begränsad. Förhållandevis få enskilda personer övertar familjeföretag i denna storleksgrupp. Köparkretsen be- står till största delen av andra företag, ofta investmentbolag. Även för mindre företag med upp till ca 50 anställda, är köparkretsen begränsad.

Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en breddning av kretsen av köpare till företag som är utbjudna till försäljning. Flera företag kan då fortleva i fria och av koncern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett annat viktigt skäl för en breddning utgör de kon-- sekvenser som en ökad koncentration medför i konkurrensavseende. Ett förvärv leder ofta till att det köpande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Detta gäller särskilt om ytterligare effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig att uppnå, beroende på bl. a. marknadens avgränsning eller kost- .nadsförhållanden. Förekomsten av en alltför begränsad köparkrets inne-

Prop. 1977/78: 40 - 16

bär också risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företags- ledningen.

Det förhållandet att enskilda persöner sällan uppträder som köpare annat än i de fall det rör sig om köp av mycket små företag, samman- hänger främst med att förmögenhetsvärdet i dessa företag ofta är bety- dande. Ytterst få enskilda personer har ekonomiska möjligheter att fi- nansiera ett företagsköp.

Det är enligt regeringens uppfattning önskvärt att göra det möjligt för lämpliga enskilda personer utan större förmögenhet att överta även me- delstora familjeföretag. I propositionen redovisas flera förslag som under- lättar företagsöverlåtelser av detta slag.

För de regionala utvecklingsfonderna öppnas sålunda möjligheter att lämna långa personlån vid överlåtelse. Som jag tidigare har nämt skapas också möjligheter att belåna aktier i Företagskapital för att underlätta en överlåtelse. Vidare vill jag erinra om att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vidgad möjlighet att medge undantag (dispens) från aktie- bolagslagcns låneförbud vid förvärv av aktier i bolag.

Sammantaget bör dessa åtgärder tillsammans med de förslag om för- ändringar på kapitalskatteområdet som jag tidigare har redogjort för. på ett väsentligt sätt kunna underlätta företagsöverlåtelser. Chefen för budgetdepartementet avser att senare inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för att bl. a. undersöka möjligheterna att genom ändring av beskattningsreglerna ytterligare underlätta sådana över- låtelser. .

Sammanfattningsvis .vill jag framhålla att de förslag till. åtgärder som nu redovisas på småföretagsområdct på ett aktivt sätt bör kunna bidra till att erbjuda gynnsammare utvecklingsbetingelser för dessa företag. Åtgärderna utgör därmed, enligt regeringens bedömning, också ett vik- tigt led i strävan att uppnå grundläggande mål för den övergripande ekonomiska politiken. Förslagen bör samtidigt ses som ett första steg i" ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet.

För att ytterligare förstärka kontaktvägarna mellan regeringen och småföretagsamheten är det regeringens avsikt att låta tillkalla en särskild smäföretagsdelegation. Huvuduppgiften för delegationen kommer att vara att fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på småföretagsområdet, initiera olika åtgärder samt i övrigt lämna synpunkter och råd rörande samhällets småföretagspolitik.

Delegationens verksamhet kommer att bedrivas direkt under rege- ringen. I delegationen kommer att ingå representanter för bl a företagens och de anställdas organisationer, landstingen samt vissa myndigheter och-. organ inom det näringspolitiska området.

Det är också regeringens avsikt att ta initiativ till olika informations— insatser rörande företagandets villkor. Enligt regeringens mening bör

Prop. 1977/78: 40 17

sådana insatser på ett aktivt sätt kunna verka stimulerande på intresset att starta och driva företag. Sådana insatser förutsätter en nära samverkan med företagens och de anställdas organisationer.

Vissa viktiga frågor som har starka beröringspunkter med småföre- tagen tas inte upp i denna proposition. Detta gäller bl. a. företagsbeskatt- ningen i stort, frågan om särskild bolagsform för småföretag, rättshjälp till företagare, exportkreditfinansicring. trygghetslagarna, forsknings- och utvecklingsfrågor, kapitalförsörjningen i stort, servicenäringarnas situation och problem samt frågan om delpension för småföretagare. An- ledningen till att dessa frågor inte nu tas upp är bl. a. att regeringen inte velat föregripa pågående utredningar.

Statsråden Åsling, Bohman, Mundcbo och Burenstam Linder utveck- lar senare de närmare riktlinjerna för och utformningen av de förslag till åtgärder inom småföretagsområdet vilkas huvudinriktning jag har redo- gjort för. Statsrådens anföranden och förslag redovisas i underprotokol- len för resp. industri-, ekonomi-, budget- och handelsdepartementen.

Statsministern avslutar. Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om

åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. dels förelägger riksdagen vad övriga f.öredraganden har anfört för de åt-

gärder som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till statsministerns och övriga föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har hemställt om.

Regeringen föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i industri-, ekonomi-, budget- och handelsdepartementcns underprotokoll skall bifogas propositionen som bilagorna 1—4.

Regeringens proposition 197 7 / 78:40

Bilaga 1 Industridepartementet

Åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling

såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Utdrag INDUSTRIDEPAR'I'EM EN'I'FT PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

I977- [ 0-27

Föredragande: statsrådet Åsling

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelsto- ra företagens utveckling sävitt avser industridepartementets verksamhets- område

1 Inledning

De mindre och medelstora företagens situation har under senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Dessa företag utgör en mycket viktig del av vår samhällsekonomi. De svarar för en betydande del av den totala sysselsättningen inom näringslivet. Det kan allmänt konstateras att ut- vecklingen har kommit att öka kraven på både företag och deras anställda. För speciellt de mindre och medelstora företagen har detta i många fall lett till stora påfrestningar och anpassningsproblem.

Som ett första led i en förstärkning av näringspolitiken har regeringen

utarbetat ett samlat program för de mindre och medelstora företagen. Statsministern har tidigare denna dag angett riktlinjerna för detta program och översiktligt redovisat förslag om åtgärder inom smäföretagsområdet. . Ett underlag för regeringens överväganden och förslag utgörs av resul— taten av den omfattande utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analyserade mindre och medelstora företagens situation och utveeklingstendenser. Här bör främst nämnas verksamheten vid statens industriverk. vissa universitet och högskolor samt näringslivsorganisatio- nerna. Resultaten av denna utrcdningsverksamhct redovisas i samman- fattande form i det följande ( avsnitt 2 ).

Därutöver har de mindre och medelstora företagens problem analyserats och övervägts av olika offentliga utredningar.

inom industridepartemcntets verksamhetsomräde har följande utred- ningsförslag lämnats.

I-"ört'mgartjfö'rr'ningxulrt'tlningcn (A l97523) tillkallades med stöd av re- geringens bemyndigande den 30 oktober 1975 för att utreda företagarefö- reningarnas ställning och roll inom den närings— och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en fördjupad analys av vissa frågor om de små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på krediter.

] Riksdagen [977/78. I .ruml. Nr40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40

w

Utredningen avlämnade ijanuari l977 sitt betänkande (SOU 197723) Utbyggd regional näringspolitik'). '

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkolle- giet. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). skolöverstyrelsen (SÖ). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk. styrelsen för teknisk utveckling (STU). sta- tens utvecklingsfond. exportkreditnämnden. samtliga länsstyrelser. stiftel- seutredningen. kapitalmarknadstttredningcn. företagsobestandskommit- tén. sysselsättningsutrcdningen. STU-kommittén. decentraliseringsutred— ningen. Centralorganisationen SACO/SR. Familjeföretagcns förening. samtliga företagareft'.'>reningar. Svenska handelskammarförbundet, samtli- ga handelskamrar. AH lndustrikredit. AB Företagskredit. Institutet för företagsledning (IFL). Landsorganisationen i Sverige (1.0). samtliga landstingskommuner. Gotlands. Göteborgs och Malmö kommuner. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Post- och kreditban— ken.. Stiftelsen industricentra. Norrlandsfonden. Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF). Svenska bankföreningen. Svenska företagares riksförbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska iikerift'ir— bundet. Sveriges exporträd. Sveriges föreningsbankers förbund. Sveriges grossistförbund. Sveriges industriförbund. Sveriges investeringsbank AB. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHlO). Sveriges köpman- naförbund. fullmäktige i Sveriges Riksbank. Företagareföreningarnas för— bund och Tjänstemännens centralorganisation (T(TO).

Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a. kommuner. FCC-distrikt. länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ. SHlO. lndustriförbundet. SAF och Familjeföretagens förening har avgett gemen— samt yttrande. Detsamma gällcr AB lndustrikredit och AB Företagskredit. Post- och kreditbankcn ansluter sig till Svenska bankföreningens yttrande. SACO/SR ansluter sig till särskilt yttrande frän Svenska (fivilingenjörsft'ir- bundet. Yttranden över betänkandet har avgetts även av Sveriges Me- kanförbund. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Expolaris.

Genom beslut den 20 september l974 urval)-og Kungl. Maj:t år sralt'lts industriverk att utreda rissa _l'rtigor bend/_"lamle kurst't'rksanzltctt'n m. in. vid statens industriverk.

I rapporten (SIND 197526) Kursverksamheten m. m. vid statens indu- striverk har verket redovisat resultaten av utredningsarbetet.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av statskontoret. RRV. dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ). SÖ. AMS. STU, statens provningsanstalt (SP). länsstyrelserna i Stockholms. Kronobergs. Kalmar, Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Västernorrlands

1) Landshövdingen Karl Frithiofson. ordförande. riksdagsledamoten Sven G. An- dersson (fp). landstingsrådet Paul Ericsson (s). riksdagsledatnoten Filip Fridolfsson (m). f. d. riksdagsledamoten Birgit Hjalmarsson (s). riksdagsledamotcn Johan A. Olsson (c) och f. d. riksdagsledamoten Karl Rask (s).

'N

Prop. l977/78:40

samt Norrbottens län. Svenska handelskammarförbundet. Svenska kom- munförbundet. Landstingsförbundet. Sveriges industriförbund. SHlO. TCO. SACO/SR — som har överlämnat yttrande frän SACO/SR:s perso- nalförening vid statens industriverk. i vilket centralorganisationen in- stämmer —. LO. SAF. IFL. Svensk industriförening och pcrsonalorganisa- tionerna vid statens industriverk. Flera remissinstanser har bifogat yttran- den fran bl. a. kommuner. tlniversitet och högskolor. länsarbctsnämnder m. 11. myndigheter och organ.

Med skrivelse den Iijuni 1977 har.S'INIZ'I')(')Ix'-alrt'tlniugt'n ([ [975.114) ') redovisat_fi'irslag unt inlensr'lit'ratl in_l'ormaliwts- (It'll a':i/tlau('n/alinnsrt'rk- .t'uIl/lt'l vid rissa_li'irt'lagarq/i'ir'wliugar m. m.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av patent- och registre- ringsverket. statens industriverk. STU. statens räd för vetenskaplig infor- mation och dokumentation (SlNFDOK). lngcnjörsvetenskapsakademien. LO. SHlO. T(Ö () och Företagareföreningarnas förbund.

Ytterligare utredningar. som också har starka beröringspunkter med de mindre och medelstora företagen. har ännu inte avslutat sitta arbeten. Bland dessa utredningar bör nämnas främst 1974 ars bolagskommitle (.lu 1974231). 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 196959). banklagsulred— ningen (Fi l976:()4). utredningen (li 1977:()l) angaende statistiska central- byråns uppgiftsinsamling. l'öretagsskattcberedningen (Fi l97():77). 1972 års ' skatteutrcdning (Fi 197102). cxportfinansieringskommilten (H 1977101). sysselsättningsutredningen (A 1974202). utredningen om utbildning i före- tag (A 197510! ). nya arbetsrättskommitten (A 1976202). företagsobeständs- kommitten (Fi 197611?) och utredningen (19771102) om översyn av anställ- ningsskyddslagstiftningen. Vidare har regeringen genom beslut den 22 de- cember 1976 uppdragit ät indttstriverkct att utreda frågor om regional pro- duktutvecklingsservicc till mindre och medelstora företag och enskilda tipp- finnare m.m. och genom beslut den lt) februari 1977 uppdragit åt STU att utreda frågor rörande främst mindre och medelstora företags utnyttjande av ny teknik.

Exportfmansieringskommitte'n. 1968 års kapitalmarknadsutredning. fö- retagsskatteberedningen och 1972 ärs skatteutrcdning beräknas avsluta sina uppdrag före utgången av är 1977.

STU-kotttmitte'n (l 1974106) har nyligen lagt fram sitt betänkande (SOU 1977164) STUs stöd till teknisk forskning och innovation.

En stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder pä smt'tföretags— området har förts fram i skrivelser från organisationer. företag och enskil- da m. fl.

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om utvecklingsfrämjan- de åtgärder för mindre och medelstora företag inom industridepartemcn- tets verksamhetsomradc.

') Direktören Harry Brynielsson. utredare.

Prop. 1977/78:40 4

2 Småföretagens situation och utvecklingstendenser

Smäföretagsforskningen under det senaste decenniet har avsevärt bidragit till en ökad kunskap om de smä företagens situation och roll i det svenska näringslivet. [ det följande skall. mot bakgrttnd av de resultat som under- sökningar vid bl. a. statens indttstriverk. olika forskningsinstitutioner och branschorganisationer har givit. närmare belysas smäföretagandet i det svenska näringslivet. Först härigenom möjliggörs en inplaeering av dessa företag i ett större näringspolitiskt sammanhang. Det är också först i en sådan belysning som förtttsättningarna och problemen för smäföretagsam- heten kan ges en riktig dimension.

Smäföretagsforskningen är starkt inriktad pä industriföretagen. Det— samma gäller den officiella statistikens redovisning av företagsamheten. I det följande ägnas därför industrisektorn störst uppmärksamhet medan smäföretagandet i flertalet andra näringsgrenar endast ("översiktligt belyses.

2.1 Inledning

Småföretagen svarari dag för ca hälften av sysselsättningen i det svenska näringslivet. Detta innebär att mer än 1 miljon människor är direkt verk- samma i dessa företag. Till antalet utgör småföretagen den helt övervägan- de delen av företagen. ca 99 (::;- De är av avgörande betydelse för ut- komstmöjligheterna för människor pä många små orter och därmed ocksa för dessa ortcrs möjligheter att bibehälla sin livskraft. Pä mänga omräden spelar småföretagen en viktig roll när det gäller möjligheterna för konstt- menter att fa sina behov av service tillgodosedda. Smäföretagen fyller en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och utländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.

Smäföretagsbegreppet är inte entydigt. Det synes emellertid praktiskt att knyta an till antalet anställda som ett generellt storleksmatt. En i de flesta sammanhang vedertagen storleksgradcring innebär att med sunt/b'- retag avses företag med färre än 200 ansti'illda. Inom denna grupp finns mim/re _li'irelag (färre än 50 anställda) och medelstora _lå'irclag (50—200 anställda). Av särskilt intresse är att. så längt möjligt. göra en åtskillnad mellan å ena sidan de småföretag som ingår i en större koncern eller pä annat liknande sätt har anknytning till större t'öretag och ä andra sidan de fristående företag som ägs av få personer. de s. k. familjeföretagen.

Totalt finns det i dag dryg 200 000 företag med anställda. Av dessa är ca 25 % verksamma inom vardera handeln och den privata tjänstesektorn samt 12—14 Q'? inom vardera industri- och byggnadsverksamheterna. Fler- talet av företagen är mycket smä. Företag med färre än fem anställda uppgick år 1976 till ca 160 000 och de sysselsatte totalt 185 ()()0 personer. Bland företagen med minst fem anställda svarade samma är de 46 000

'Jl

Prop. 1977/78:40

smäföretagen för 97% av företagsbeständet. De svarade för 45 C? (850 000 anställda) av sysselsättningen i näringslivet.

Förutsättningarna för smäföretagandet är mycket olika mellan närings- grenar och branscher. Inom vissa sektorer finns särskilda förutsättningar för verksamhet i större anläggningar pä grttnd av stordriftsfördelar i till- verkning eller distribution. Andra sektorer kan ha gynnsammare tekniska förutsättningar för produktion i liten skala. Smäföretagandet kan ocksä ha goda förutsättningar beroende pä att branschen befinner sig i ett expansivt skede eller beroende pä krav pä närhet till konsumenterna.

Särskilda smädriftsfördelar kan ocksä göra sig gällande i olika verksam— heter. Smi'iföretagarens kännedom om den lokala kundens problem och önskemäl liksom den ofta betydande flexibiliteten i verksamheten uted- vcrkar i vissa fall till att skapa speciella förutsi'tttningar för verksamhet i liten skala. Fränvaron av komplicerade beslutsstrukturer och tunga admi- nistrativa processer medverkar till att ett litet företag ofta reagerar snabba— re pa kundens önskemäl. De smä industriföretagens produktionsutrustning är ocksä ofta av mindre specialinriktat slag än större företags anläggningar.

Till skillnad f'än delar av industrisektorn karaktäriseras säväl handels-. scrvicc- och samfärdselsektorn som delar av byggnadsverksamheten av att fördelar med stordrift vanligen kan tas till vara redan i mycket smä företag. Inom vissa industribranscher gäller däremot att företagens styckkostnader vid produktion av standardvaror fortsätter sjunka med ökande produk- tionsvolym ocksä i (nyckel stora företag. Genom att befintliga företag i betydande utsträckning strävar efter att ta till vara dessa kostnadsfördelar begränsas utrymmet för tillkomsten av nya. smä företag. Förekomsten av fördelar med stordrift innebär också att företag med produktion i stor skala kan saluföra sina produkter till priser där det mindre företagets verksamhet inte är konkurrenskraftig. Fränvaron av nämnvärda stordriftsfördelar un- derlättar och är en förutsättning för säväl etablering av nya företag som fortlevnad och expansion hos befintliga smäföretag.

Smäföretagandet har ttnder det senaste decenniet förskjutits fran indti— strisektorn till andra delar av näringslivet. Detta sammanhänger saväl med de allmänna utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin som de spc— ciella produktions- och verksamhetsförhällandena som räder inom olika näringsgrenar och branscher. Varuhandelns och tjänstesektorns omfatt- ning har vuxit i takt med befolkningens ökade krav på service och varuför- sörjning. Genom en växande inhemsk och internationell handel samt stark volymtillväxt i transportintensiva näringar har vidare behovet av en om- fattande och effektiv samtärdselsektor ökat. De under framförallt 1960-ta- let ökadc kraven pä en god bostadsförsörjning och -standard har inneburit ett tryck pä byggnadssektorn att expandera sin kapacitet.

Förutsättningarna för en stor och växande företagsamhet inom dessa näringsgrenar har därför varit goda. Samtidigt kan konstateras att säväl

Prop. 1977/78:40 6

varuhandeln och tjänstesektorn som delar av byggnadsindustrin karaktäri— seras av mycket smä ctableringströsklar. Marknaderna är ofta starkt geo- grafiskt avgränsade och därmcd överbliekbara för de potentiella företagar- na. Marknadens geografiska begränsning innebär att konkurrens frän be- fintliga större företag ej heller behöver mötas i sä stor utsträckning. Fler— talet verksamheter i näringsgrenarna är vidare mycket arbetskraftsintensi- va. varför kravet pä kapitalinsats vid etableringstilltället i regel är begrän- sat.

I följande sammanställning redovisas företagsbeständets utveckling mellan ären 1965 och 1975.

Företagsbeståndets förändringar åren 1965—1975. näringsgrensvis

Näringsgren Andel av Förändring i antalet företag Andel Antal bcständet antal anställda av be- företag 1965 (%) ständet 1975

0—4 5—49 50—199 200— 197505?)

Jordbruk 1 | —7 600 .::0 — 15 "i'll 8 16 000 Tillverknings- industri 15 —-2 300 —1 200 —250 —4() 13 26 200 Byggnads- verksamhet 15 —5 600 — 100 -—200 —40 14 29 700 Handel 22 —800 r 1 300 100 +() 26 53 100 Samfärdsel 7 '—200 + 750 — 10 —5 X 17 300 Tjänster (privata) 21 —1 100 +950 +70 +65 26 54 600 Övriga 9 700 —1()() "80 +.() 5 10 800 Antal företag är 1975 — 160 500 42 400 3 600 1 150 — 207 700 Förändring (f.?) — —9.3 (4.1 -- 8.9 —5.8

Källa: statistiska centralbyrt'tn

Bakom de registrerade föri'tndringarna i företagsbeständet ligger nyetable- ringar. företagssamgäenden och nedläggningar. Här finns ocksä den för- skjutning som innebär att företag genom interna förändringar ökar resp. krymper sin verksamhet och därmed förflyttas från en storleksklass till en annan.

Betydelsen av var och en av dessa förändringsfaktorer varierar mellan näringsgrenar och branscher. Styrande för förändringarna är i första hand förekomsten av outnyttjade stordrifts— eller smädriftsfördelar och eventu- ella marknadsbegränsningar. Den inhemska konsumtionens storlek sätter

Prop. 1977/78;40 7

ocksa en gräns för avsättningsmöjlighcterna för lokalt eller nationellt in— riktade företag. Den ökade internationaliseringen av ekonomin leder vis- serligen till ökade möjligheter till avsättning pa utlandsmarknaderna. men samtidigt uppstar för speciella varuomräden en hardare konkurrens pä den egna. inhemska marknaden.

Samtidigt finns drivkrafter i riktning mot en ökad andel smäföretag. Smäföretagsexpansionen inom handels-. samfärdsel- och tjänstesektorer— na skall ses mot bakgrund av dels den totala tillväxten i dessa näringsgre- nar. dels de särskilda förutsättningar för en starkt decentraliserad aktivitet och för verksamhet i liten skala som kännetecknar dessa sektorer.

Erfarenhetsmässigt är smäföretagsandelen störst och etableringsfre- kvensen högst i näringsgrenar och branscher som befinner sig under ex- pansion och utveckling. Exempel på detta är expansionen inom t.ex. metall— och maskindustrin under efterkrigstiden. Det gäller också den plastbearbetande industrin. vilken under sitt mest expansiva skede Linder 1970-talets början upplevde en mycket hög etableringsfrekvens. Samtidigt kan konstateras att näringsgrenar och branscher som är på tillbakagang eller stagnerar tenderar att koncentrera sin verksamhet till allt färre och större enheter.

Vid sidan av de tekniska betingelser som kan motivera en viss koncent- ration av verksamheter förekommer drivkrafter som av institutitmella eller andra skäl tenderar att driva koncentrationsproccssen _x-'tterligare framät. Företagsförvärv och företagssamgaenden syftar i vissa fall till att enskilda. större företag skall uppnä en marknadskontroll. Sadana fusioner har inte som primärt syfte att sänka kostnaderna eller i övrigt öka effektiviteten. Institutionella faktorer såsom kreditmarknadens funktionssätt. beskatt- ningssystemets utformning och arbetsmarknadslagstiftningen innebär för- skjutningar i kostnadsrelationerna mellan smä och stora företag pä ett sätt som driver fram en ur samhällets synvinkel inte önskvärd koncentration av verksamheten.

Företag med färre än 50 anställda svarade är 1975 för 34 '.'"i- av .vyxscl- .t'iitl/tiltyt'n i det svenska näringslivet. De medelstora företagen sysselsatte 15 '.Fi- av de anställda. lnom industrisektorn är sysselsättningsandelen för företag med tipp till 200 anställda 33 %. För samtliga övriga näringsgrenar utom gruvindustrin uppgär motsvarande andel till 60—65 '.!-i.

Företugi'ln'xlcindt't uppvisar stora skillnader mellan näringsgrenar och branscher. Antalsmässigt svarar de mindre företagen. i synnerhet de med färre än fem anställda. för den helt dominerande delen av företagsbestän- det. inslaget av småföretag varierar särskilt mycket mellan olika delar av industrisektorn. lnom flertalet andra näringsgrenar återfinns en klar smä- töretagsdominans.

Huvuddelen av småföretagen är fäpersonägda. fristäende företag. s. k. familjeföretag. Dessa företags andel av företagsbeständet tilltar med sjun- kande företagsstorlek. Sä gäller för t. ex. den tillverkande industrin att

Prop. 1977/78:40 8

andelen familjeföretag bland de större företagen är 1975 uppgick till 17 Ca'-. bland de medelstora företagen till 65 '..7'2- och bland de mindre företagen till ca 95 %. Sysselsättningsmässigt svarade familjeföretagen för 32 '.55- av verksamheten inom industrisektorn är 1975. Särskilt hög andel familjefö- retag kan noteras i tjänstesektorn.

Av följande sammanställning framgår de mindre och medelstora företa— gens andelar av sysselsättningen i olika näringsgrenar.

Sysselsättningsandel för företag i olika storleksgrupper år 1975

Näringsgren S sselsättnin'sandel '.??- . Familjeföretagens 49 50—199 200— sysselsättnings— anställda anställda anställda andel tf.-'i)

Jordbruk 39 19 42 —

Gruvindustri 19 9 72 18

Tillverkningsindustri 18 15 67 32

varav verkstadsindustri 16 14 70 25

Byggnadsindustri 45 14 41 60 Varuhandcl. hotell och restaurang 48 16 36 53 Samfärdsel 48 15 37 53

Uppdragsverksamhet.

uthyrning 50 17 33 60 Hela näringslivet 34 15 51 —

Källa: statistiska centralbyran

Smäföretagsinslaget varierar i viss utsträckning ocksa mellan regioner. Andelen mycket smä arbetsställen tenderar att vara stor i skogslänen och andra i sysselsättningshänseende utsatta områden. [ storstadslänen och i vissa andra mellansvenska län är tvärtom de större företagskategorierna och. i synnerhet. företag i gruppen 5—49 anställda mer företrädda.

Sysselsättningsmässigt svarar företag med upp till 50 anställda för en dominerande del av näringslivsverksamheten inom framför allt vissa syd- och mellansvenska län. Här märks bl. a. Smälandsläncn. vilka traditionellt har kännetecknats av en betydande smäföretagsamhet.

Småföretagen är i större utsträckning än andra företagskategorier hänvi- sade till kreditmarknaden förfinansiering av sina investeringar. Detta har bl. &. tagit sig uttryck i en med företagsstorlekcn stigande kapitalstyrka. Soliditeten inom företag av olika storlek framgår av följande sammanställ— ning.

Prop. 1977/78:40 9

Soliditeten i företag av olika storlek är 1975 (%) ')

Näringsgren Antal anställda

21 1—49 50—99 100— 199 200— 'f"illverkrringsindustri 20.5 23.6 22.8 27.0 Byggnadsindustri 8.8 9.1 12.8 10.1 Varuhandel 16.6 16.6 18.4 23.4 Sarnfärdsel — 9.4 14.0 15.7

Källa: statistiska centralbyrän

]) Eget kapital samt hälften av obeskattadc reserver i förhållande till balansom- slutningen.

Smaföretagens andel av uppläningen i affärsbanker och sparbanker sva- rar väl mot dessa företags andel av sysselsättningen. [ förhällande till sin andel av bruttoinvesteringarna tar småföretagen inom industrisektorn i anspråk en större del av affärsbankcrnas utlåning än vad de större företa— gen gör. Sä svarade t. ex. företag i stt'rrlekskategorin 20—49 anställda ar 1974 för mindre än 5 '72- av indtrstriinvcsteringarna. medan deras läneandel i affärsbankerna uppgick till ca 10 (E:-.

Länmm/u'lt'u i företag av olika storlek företer ofta betydande skillnader. Branschtillhörigheten är dock ofta mer avgörande för företagens avkast- ning än storleken. Av följande sammanställning framgär för företag av olika storlek avkastningen på det totala kapitalet i olika näringsgrenar är 1974. För en rättvisande bild av lönsamheten kräVs emellertidjustering för bl. a. företagarens ofta betydande egna arbetsinsats i de minsta företagen. Med hänsyn till detta förstärks i flertalet sektorer intrycket av en sämre lönsamhet med sjunkande företagsstorlek. Vidare päverkas ägarlöneuttagets storlek av de skattemässiga förhällandena. Vinstuttag ter sig för flertalet smäföretagare som mer ogynnsamt än en motsvarande ökning av löneutta- get. Detta verkar reducerande på den redovisade vinsten. Material framtaget vid statistiska centralbyrän visar på att det här använda lönsamhetsmättet påverkas av ägarlöneuttaget särskilt mycket i små företag. En än mer pä- taglig skillnad finns härvidlag mellan mängpersonägda och fäpersonägda företag. Ägarlöneuttaget är i storleksklassen 50—99 anställda i genomsnitt ca 259"? större i fäpersonägda företag. l—"ämansbolag med 100—499 anställda re- dovisar en ägarlön som är ca 10 % högre än i mängpersonägda företag av samma storlek. Bland de minsta företagen — 20—49 anställda — föreligger inga synbara skillnader i detta avseende.

Prop. 1977/78:40 10

Det bör också erinras om att år 1974 var ett från lönsamhetssyttpunkt mycket exceptionellt är. Samtidigt gäller att urvalsstorleken i de statistiska undersökningar som ligger bakom redovisningen för den minsta storleks- klassen är mycket begränsad.

Lönsamheten i företag av olika storlekar ar 1974'1

Näringsgren Antal anställda 11—19 20—199 200—

Tillverkningsint'fustri 5.2 7.6 8.2 Byggnadsindustri 2.9 2.4 1.9 Varuhandel 5.5 4.7 6.6 Samfardsel 1.8 1.9 0.6 Förvaltning. uppdragsverksamhet 0.6 0.4 1.8 Samtliga företag 2.8 3.9 6.0

Källa: statistiska centralbyrän ') Avkastning pä totalt kapital (procent)

Verksamheten i småföretag är vanligen betydligt mer arbetskraftsinten- siv än i större företag. Detta har delvis redan framgått vid redovisningen av investeringsförhällandena. Omsättningen per anställd i småföretag är också i flertalet näringsgrenar avsevärt lägre än i större företag. Särskilt påtagligt är detta inom byggnadsindustrin. den tillverkande indttstrin och samfärdselsektorn. l dessa näringsgrenar är omsättningen per anställd ca 50??- högre i de större företagen än i företagscnhctcr med färre än 20 anställda.

För företag med fler än en ärsanställd utgör aktiebolaget den vanligaste företagsformen. Aktiebolagsformens tttnyttjande bland företag av olika stor- lek varierar betydligt. Ar 1974 var aktiebolag mest förekommande bland företag med 50—200 anställda. ca 87% var verksamma sotn aktiebolag. medan de mindre företagen i betydligt mindre omfattning arbetade i aktie— bolagsform. Av dessa arbetade 665"??- i aktiebolagsform. Bland de större före— tagen var samma år 82 'i'? verksamma som aktiebolag. Aktiebolagsformen är inom tillverkningsindustrin dubbelt så vanlig som inom flertalet andra näringsgrenar. Det övervägande antalet aktiebolag. ca 3/4. hade år 1972 ett aktiekapital om 5 000 kr. Ytterligare 23.595.- av bolagen hade ett aktiekapital

understigande 50 000 kr. Sedan är 1972 har aktiebolagsbildningen gått ned avsevärt. Av de under är 1972 nyregistrerade tillverknings- och byggnadsindtrstriföretagen ut- gjordes tvä tredjedelar av aktiebolag. År 1975 hade aktiebolagsbildningens andel av nyregistreringarna sjunkit till 16 %.

Prop. l977/78:40 11

2.2 Industrisektorn inom industrisektorn är inslaget av smt'tför'etag mycket varierande mel- lan branscher. Den träbearbetande industrin och tekoindttstrin är de branscher där småföretagen xyssel.—filmingxntt'ixxigl dominerar. med 74 "S'-?- resp. 63 % av de anställda. Om man däremot ser till de fämansägda före- tagen. gäller att dessa i ifrågavarande branscher sysselsätter en något mindre andel av de anställda. Detta sammanhänger med att en viss del av de sma företagen tillhör någon större koncernbildning. Den åtskillnad mellan smä- företags- resp. fämansförctagsbegrcppet som på detta sätt gör sig gällande kommer klarast till uttryck inom den kemiska industrin. Inom denna bransch svarar företagen med upp till 200 anställda för en tredjedel av sysselsätt- ningen. De fämansägda företagen svarar endast för ca 20 9?- av sysselsätt- ningen i denna bransch. Vissa framträdande skillnader mellan s. k. tnz'tngpersonägda och fäperson- ägda industriföretag kan konstateras. För företag i alla storleksklasser upp till 500 anställda kan av material framtaget vid statistiska centralbyrån konstateras. att t. ex. omsättningen i famansägda företag är 1975 uppgick till i genomsnitt endast ca 70% av mångpersonägda företags omsättning. Det totala kapitalets storlek var i fämansägda företag i genomsnitt 25—509? lägre än i mängpersonägda företag. Det egna kapitalet var ca 50% lägre i de fämansägda företagen. lndttstrins andel av näringslivet totalt varierar mellan regioner. Sålunda kan konstateras en viss indttstridomittans i främst de mellansvenska regio- nerna utanför storstäderna. Betydande länsvisa skillnader finns också vad gäller fördelningen mellan arbetsställen av olika storlek. De små (färre än 200 anställda) arbetsställenas sysselsättningsandel är som mest betydande iJönköpings. Kronobergs och Jämtlands län. i vilka de svarar för 2/3 eller mer av industrisysselsättningen.

En betydande del av industriföretagen är verksamma. helt eller delvis. som ttnderlevetantörer till andra. ofta större. företag. Med underleveran- tör avses i detta sammanhang företag som tillverkar insatsvaror och som för sin avsättning är beroende av ett fätal avnämare. Enligt undersökningar utförda av olika näringslivsorganisationer och forskningsinstitutioner kan in emot en fjädedel av de svenska verkstadsindustriföretagen anses arbeta på detta sätt. Inom flertalet andra industribranscher är denna typ av under- leveransverksamhet av mindre omfattning. Flertalet underleverantörer är små företag. Vanligtvis ökar andelen underleveransinriktade företag med sjunkande företagsstorlek. Detta synes dock endast ske ned till en viss storlek. då underleveransprodttktionen äter avtar.

Orsakerna till den stora förekomsten av underleveransinriktade företag i vissa delar av industrisektt'u'n är flera. Bestälfarföretagets behov av minsta möjliga uppbindning av resurser och stor flexibilitet är ett skäl till utlägg— ning av viss produktion hos underlevct'antörer. Andra motiv samman— hänger med att det för mänga komponentbetonade varor inte sällan finns

Prop. 1977/78:40 12

betydande kostnadsfördelar att uppnå genom tillverkning i längre serier än vad som för det förbrttkande företaget motiverar en egen produktion. Behovet av produkter som representerar ett specifikt tekniskt kunnande motiverar ocksä i vissa fall utnyttjande av fristående ttnderleverantörer.

Det förhållant'let att just små företag i högre grad än andra företagskate- gorier arbetar som ttnderleverantörer torde inte minst sammanhänga med de minskade resttrskrav som ofta följer av ett underleverantörsft'örhållande. Små företag har ofta mycket begränsade möjligheter att avsätta särskilda resurser för t. ex. marknadsföring och produktutveckling. De hänvisas därför i större utsträckning än andra företag till verksamhetsformer där sådana resursinsatser inte är erforderliga i samma utsträckning som an— nars. Genom den inriktning som ett underleverantörsförhällande ger kan bl. a. marknadsförings— och lagerhållningskostnaderna hållas nere. Beho- vet av och arbetet med prodttktutveckling initieras sannolikt i högre grad av kundföretag. Nedlagda produktutvecklingskostnader blir därför åter- vunna i större utsträckning än vad som kan vara fallet för andra företags- kategorier. Inte sällan innebär också underleverantörsrollen att visst tek- niskt och administrativt kunnande förs över från beställarföretaget.

Omkring 40 .fi- av den svenska industriprodttktionen avsätts genom ex- port. Den direkta exporten varierar avsevärt med företagsstorlekcn. De större företagens andel av den totala varttexporten kan för år 1975 upp- skattas till 86 %. De små företagen svarar för ca 14 (."-'i. vilket kt'tnjå'imföras med denna företagskategoris andel av industrins omsättning om ca 26 %.

Skillnaderna mellan fåpersonägda och mångpersonägda företags export- inriktning framstår vid en jämförelse som betydande. Exportandelen av de fåpersonägda företagens omsättning var är 1975 endast hälften av mot- svarande andel för de mångpcrsonägda företagen. Skillnaderna var särskilt stora i den minsta storleksklassen. 20—49 anställda.

Många små företag medverkar genom sin underleverantörsroll indirekt i de större företagens export. 1 en studie vid Umeå universitet är 1975. Nationella och lokala produktionssystem — en strttkturstttdie med inrikt- ning pä mindre och medelstora företag. har kttnnat konstateras att upp- skattningsvis en femtedel av småföretagen avsätter en "betydande andel” av sin prodttktion till landets 30 största indttstrikoncerner. I fiertalet av dessa koncerner dominerar avsättningen på tttlandsmarknaderna. Härtill komtner de småföretag som i mer begränsad omfattning avsätter sina produkter hos de exportinriktade företagen.

De små företagens begränsade avsättning på marknader utanför Sverige torde inte minst sammanhänga med denna företagskategoris ofta små möjligheter att på egen hand avsätta resurser för marknadsföring och marknadsintroduktion. Det har i flera sammanhang kunnat beläggas att svårigheterna för många småföretag är betydande vid marknadsföringsin- satser redan på den inhemska marknaden. En annan anledning till den begränsade exportförsäljningen ligger i själva produktområdesinriktning-

Prop. l977/78:40 l3

en. En betydande andel av de produkter som idag saluförs av små företag har av olika skäl en geografiskt förhållandevis avgränsad avsättning och syf- tar till att tillgodose lokala behov av varor. På motsvarande sätt arbetar liknande företag i andra länder. lnte desto mindre kan det konstateras att idag även vissa mycket småföretag på starkt specialiserade produktområden avsätter en betydande del av sin produktion i utlandet.

Näringslivets int'uxlcringur uppgick år l975 till 28 miljarder kr. lndu- striinvesteringarna uppgick till l-"l miljarder kr. Av dessa svarade småfö— retagen för ca Zl 'if-?.. I förhållande till sysselsättningen i dessa företag. ca 34 '.3- av industrisysselsättningen. är investeringsaktivitcten lag. Detta för- hållande sammanhänger i hög grad med de stnå företagens koncentration till branscher med låg kapitalintensitet. Samtidigt gäller dock också i flertalet branscher att småföretag ofta tttnyttjar en mer arbetsintensiy produktionsteknik.

F.nligt en rad undersökningar framgår att innom/ionst'm'kmm/n'tuu inom industriföretag i det närmaste är proportionell med företagsstorlekcn. Va- riationerna mellan olika företagskategorier är dock betydande. Manga småföretag är till följd av sin speciella branschtillhörighet eller underleve- rantörsställning inte i lika stort behov som större företag av att lägga ner resurser på produktutveckling. Antalet patentansökningar utgörs av såväl kvalitativa som kvantitativa skäl ett mycket bristfälligt mätt på företagens uppfinnings-. forsknings- eller produktutvecklingsaktivitet. (iem'nnförda studier vid Umeå universitet är 1972 visar emellertid på ett proportionellt förhållande mellan företagsstorlek och antalet patcntansökningar. Det kan samtidigt konstateras. av denna studie och andra. utländska undersök- ningar. att inom branscher med mindre kapitalintensiv och stordriftsbeto— nad karaktär svarar stnåföretagen för en oftast större andel av antalet patentsökta uppfinningar än vad deras s_t-sselsättnings— och produktions— andelar utvisar.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom industriföretagen är en- ligt dcn officiella statistiken mycket starkt koncentrerad till de större företagen. Liksom i fråga om patentverksamheten föreligger här betydan- de olikheter i branschhänseende. lnom tekoindustrin. trävaruindustrin. gummi- och plastvaruindustrin samt tnetallyaruindustrin är småföretagens FoU-verksamheter betydande. Samtidigt gäller att den officiella FoU-sta— tistiken i inte oväsentlig omfattning underskattar omfattningen av de resur- ser som läggs ned på tekniskt utvecklingsarbete i mindre företag.

Det kan av material framtaget vid statistiska centralbyran konstateras. att FoU-verksamheten inom fäpersonägda företag oftast är avsevärt mind- re än inom mångpersonägda företag. Detta gäller företag i alla storleks- klasser.

l STU-kommitténs nyligen framlagda betänkande. "S'I'Uzs stöd till tek- nisk forskning och innovation" (SOU l977164), konstateras att sambandet mellan företagsstorlek och innovationsförmåga är ett av de vanligaste

Prop. 1977/78:40 14

stridsämnena inom innovationslitteratttren. Delvis sammanhänger detta med de betydande svårigheterna att statistiskt registrera de resurser som i små företag läggs ned på FoU-verksamhet. Möjligheterna att värdera och summera enskilda företags innovationer är också mycket begränsade. Utan betydande utredningsinsatser kan inte annat än kvantitativa. antals- mässiga redovisningar av företagens innovationer ske.

Dessa problem har kommit till uttryck bl.a. i ett par under 1970—talet genomförda utländska undersökningar. 1 en engelsk studie är 1971 kttnde t.ex. konstateras att de små företagen svarade för 34% av de totala in- novationskostnaderna. men producerade 10% av innovationerna. Slutsatsen härvid. att små företag är mer effektiva i FoU-hänseende. blir emellertid vansklig då hänsyn inte tagits till ofta betydande arbetsinsatser som just i små företag sällan registreras som FoU-aktivitet.

1 en undersökning är 1974 av större innovationer i amerikanska företag kunde konstateras bl.a. att de små företagen åstadkom fler innovationer per försäljningskrona än större företag. lngen hänsyn togs dock i denna undersökning till de enskilda innovationernas kvalitativa betydelse. Inte heller klarlades vad det speciella urvalet av innovationer — i detta fall 277 stycken — inneburit för undersökningsresultatet.

2.3 Företagsbeståndets utveckling inom industrin

1ndustriföretagsbeståndet minskade avsevärt under 1960-talets andra hälft. Under perioden 1970—1975 har antalet företag varit i det närmaste oförändrat. Bakom denna utveckling kan urskiljas förändringar i till- och fränflödet av företag. Nyetableringsverksamheten. som vid 1960-talets mitt var ca 50% högre än tio år senare. uppvägdes av ett betydande antal företagsnedläggelser under 1960-talets mitt och andra hälft. Det utflöde av företag som det stora antalet nedläggningar lett till har successivt minskat. Under 1970-talets första hälft balanserar i stort sett antalet nedläggningar och etableringar inom industrisektorn.

Dessa förhållanden gäller indttstrisektorn i sin helhet och ger på intet sätt en riktig bild av förhållandena i enskilda branscher och storleksklasser av företag. För den tillverkande delen av det svenska näringslivet torde inte desto mindre kunna konstateras att de nettoförändringar som under 1970-talet kunnat konstateras i företagsbeständet i hög grad är hänförliga till förvärvs- och fusionsverksamhet mellan företag.

Det kan för tillverkningsindustrin i dess helhet konstateras att småföre- tagens andel av den totala sysselsättningen under 1970-talets första hälft har minskat något. från 36.4 '??- år 1969 till 33.3 97 år 1975. Särskilt bety- dande har företagskonccntrationen och nedgången i småföretagens syssel— sättningsandel varit inom livsmedelsbranschen — från 44 '.:2'? till 32 % under samma tid — satnt jord- och stenvaruindustrin — från 42 92 till 34 %.

Prop. 1977/78z40 15

23. I N_ralubleringur Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det senaste decenniet. Enligt en undersökning genomförd vid statens industri- verk år 1976. 1ndustriutvecklingen i Sverige (SlND 197617). har det årliga antalet nyetablerade företag inom denna sektor gått ned från ca 1 700 vid 1960-talets mitt till ca 1 100 år 1975. Denna nedgång är i betydande ut— sträckning hänförlig till l970-talet. De fiesta nyetablerade företagen är små. Av tidigare undersökningar vid Industrins Utredningsinstitut (IlUl). Etablering. nedläggning och industriell tillväxt i Sverige 1954—1970. och Sveriges Industriförbund. Nyetableringar inom svensk industri 1963—1968. framgår detta klart. Enligt Industriför- bundets undersökning hade de nyetablerade företagen under mitten av 1960-talet huvudsakligen färre än 10 anställda. 1 1U1:s undersökning av den plastbearbetande industrin och vissa verkstadsindustrier konstateras en genomsnittlig storlek tlnder det första verksamhetsåret om ca 13—14 an- ställda.

I förhållande till beståndet av mindre företag (färre än 50 anställda) har nyetableringarna varierat mellan 5 och 8 '.?i- under den senaste tioårsperio— den. En högsta etableringsgrad nåddes år 1972. Under år 1975 uppgick etableringarna till ca 5 '.37': av mindreföretagsbeståndet i industrisektorn.

Verkstadsindustrin har hittills tlnder l970-talet dominerar etableringarna i såväl absoluta som relativa tal. Till skillnad från flertalet övriga indttstri- branscher har denna bransch en andel av nyetableringarna som avsevärt överstiger dess andel av företagsbeständet. Detta förhållande har i hög grad bidragit till att verkstadsindustrin under 1970-talet kunnat öka sitt andel av det totala företagsbeständet från 32 % till 38 '.'-"?.

Inom verkstadsindustrin har metallvaruindustrin framstått som särskilt etableringsintensiv. Vissa andra industribranscher har ttnder korta expan- sionsperioder uppvisat en hög etableringsfrekvens. Det gäller bl. a. den plastbearbetandc industrin under 1970-talets första tre är. Mycket låga relativa etableringstal kännetecknar däremot jord— och stenvaruindustrin samt trävaruindustrin.

Etableringarna har under ett flertal år visat betydande regionala olikhe— tcr. Fram till år 1974 översteg storstadsläncns etableringsandel betydligt dessa läns andel av företagsbeständet inotn tillverkningsindustrin. Det kan dock konstateras att skillnaderna påtagligt har utjämnats under år 1974— 1975.

Industriverket konstaterar i sin undersökning att etableringsutveckling- en för tillverkningsindttstrin i dess helhet inte följer konjunkturutveckling- en. Bland annat gäller att etableringsnivän legat relativt stabil under kon- junkturft'irsvagningen 1965—1967. liksom att antalet etableringar gick ned kraftigt under konjunkturuppgången 1973—1974. För vissa enskilda brans- cher visar däremot 1U1:s undersökning på ett svagt konjunktursamband.

Nedgången i antalet nyetableringar inom industrisektorn har sin bak-

Prop. l977/78:40 16

grund och förklaring i en rad faktorer. Förekomsten av outnyttjade stor- drifts- eller smådriftsfördelar utgör en viktig drivkraft när det gäller etable- ringarnas inriktning. Marknadens storlek och tillväxt. förekomsten av institutionella och andra etableringshinder. initialsvårigheter samt intres- set för nyföretagande är faktorer av avgörande betydelse för nyetableran- dets omfattning. Vidare kan ett minskande antal företagsnedläggelser också medverka till att begränsa utrymmet för nyetableringar.

För industrisektorn har i olika sammanhang. bl. a. i koncentrationsut- redningens betänkande (SOU 19701301 Stordriftsfördelar inorn industri- produktionen kunnat konstateras förekomsten av stordriftsfördelar inom en rad branscher och delbranscher. Detta torde vara en viktig förklarings- gmnd till nedgången i nyetableringarna. Möjligheterna att genom längre serier eller stön'e anläggningar ta till vara befintliga kostnadsfördelar hade vid mitten av 1960—talet utnyttjats endast i ett fåtal av de industribranscher där sådana fördelar bedömdes föreligga. Den ökade företagskoncentratio— nen inom stora delar av industrisektorn som ägt rttm därefter måste ses mot bakgrund av detta förhållande.

Till detta skall läggas att det även på marknadsförings- och distribu- tionsområdet inom många produktområden finnas kostnadsmässiga för- delar av verksamhet i större skala. Detta gäller inte minst möjligheterna att saluföra produkter på utlandsmarknaderna.

Den hittillsvarande tekniska utvecklingen hari många fall gett en ytterli- gare drivkraft att genom längre serier och större enheter uppnå kostnads- fördelar i verksamheten. Denna tendens kan väntas bestå. Samtidigt medför den fortsatt ökade internationaliseringen av marknader och indti- strier att konkurrensen hårdnar och därmed kraven på att tillvarata alla kostnadsfördelar ökar. Dessa förhållanden kan inom vissa storleksinter- vall och branscher förväntas medverka till ytterligare tillväxt i anlägg- ningsstorlekarna.

Det marknadsmässiga utrymmet är delvis avgörande för möjligheterna att etablera nya företag. lnom industrin har produktionsvolymen ökat med ca 50 % under det senaste decenniet. Samtidigt har emellertid importen volymmässigt fördubblats. varför möjligheterna för svenska företag att ytterligare expandera på den inhemska marknaden på många produktom- råden har varit avsevärt lägre. Detta har i många fall lett till att expansion i utlandet blivit nödvändig. Ett på detta sätt minskande utrymme begränsari betydande utsträckning möjligheterna att etablera nya företag. Små. ny- startade företag har många gånger ytterst begränsade möjligheter att salu- föra sina produkter utanför hemmamarknaden. Nyföretagandet har därför i ökad utsträckning koncentrerats till mer skyddade hemmamarknadsinrik- tade näringsgrenar och produktområden eller till avgränsade och kraftigt expanderande områden inom industrisektorn.

Möjligheterna att starta ett nytt företag är också i hög grad avhängiga de initialsvårigheter och etableringshinder som kan råda utöver de förutsätt-

Prop. 1977/78:40 17

ningar som de rent produktionstekniska förhållandena skapar. Det gäller möjligheterna att anskaffa kapital — ofta mycket riskbenäget — vid företa- gets start. att erhålla kompletterande kunskap på t. ex. tnarknadsförings- området eller i tekniskt hänseende. Det gäller här också möjligheterna att leva upp till av samhället ställda krav på företag och företagande.

Från samhällets sida har vidtagits vissa åtgärder som syftat till att tlnderlätta nyetableringar och igt'ingkörningar av företag. Möjligheter har tillskapats för uppfinnare och andra potentiella företagare att erhålla tittart- siellt stöd för utveckling av idéer. för prototypframtagning och för upprät- tande av produktionslinjer. Vidare har genom företagareföreningarnas successiva utbyggnad ytterligare resurser ställts till småft'aretagens förfo- gande för rådgivning och information vid bl. a. nyetablering.

Det står å andra sidan klart att ökade krav från samhällets sida har gjort det mer komplicerat att leda även ett litet företag. Sannolikt kan detta verka försvårande och förhindrande för enskilda personer som överväger att starta ett företag. Samtidigt leder samhällets krav till att dessa personer tvingas till bl. a. större insikt i ekonomiska frågor. vilket obestridligen bör vara till en fördel för det nystartade företagets överlevnadsmöjligheter. Ett ytterligare krav från samhällets sida har kopplats till aktiekapitalets storlek i nystartade aktiebolag. Bestämmelser om ökat aktiekapital vid bolags— bildning trädde i kraft den 1 juli 1973. då lägsta tillåtna belopp höjdes från 5 000 kr. till 50 000 kr. Detta har drivit nyföretagandet från aktiebolags- formen till andra företagsformer. Av industriverkets undersökning fram- går att sedan 1972 har andelen aktiebolag bland de nyregistrerade före- tagen minskat från 65 % till 16 G?. Samtidigt har andelen enskilda firmor samt handels— och kommanditbolag merän fördubblats.

Motiven bakom företagsbildning är i dag i de flesta avseenden desamma som för ett decennium sedan. Behovet att förverkliga sig själv. att vara oberoende synes enligt olika undersökningar under 197()-talet fortfarande kvarstå som väsentliga etableringsmotiv. Pcnningmotivet finns med i fler- talet nyetableringar. Det under mellankrigstiden och decenniet närmast efter andra världskriget ofta förekommande levebrödsmotivet har ttnder det senaste decenniet ytterligare förlorat i betydelse.

Samhällets ökade insatser på sysselsättningsområdet har lett till en ökad trygghet i anställningen för flertalet människor. Insatserna från samhällets och enskilda företags sida för en bättre arbetsmiljö i företagen har innebu- rit att den fysiska arbetsmiljön i väsentliga avseenden förbi'tttrats. Utbygg- naden av den arbetsrättsliga lagstiftningen har medfört ökade möjligheter för de anställda att ta del i och påverka viktiga beslut i företaget. i synner- het vad gäller dcn egna arbetssitttationen. Utvecklingen på utbildningsom- rådet har lett till större valfrihet för ungdomar. Sammantaget torde detta ha medverkat till att några av de tidigare väsentliga drivkrafterna bakom nya företagsbildningar avtagit i styrka.

Bland de mindre framträdande etableringsmotiven märks satsningar på

2 Rikta/agan I977/78. I mml. Nr4ll. Bilugu I

Prop. 1977/78:40 18

nya produkter. S. k. innovationsetableringar synes enligt umlersökningar genomförda vid Industriförbundet och industriverket säväl vid 1960- som 1970-talets mitt utgöra en mycket ringa del av ft'iretagsett-rbleringarna. Det har inte framkommit utredningsresultat som tyder på att några märkbara förändringar i detta etableringsmotivs betydelse skulle ha skett under det senaste decenniet. Somjag senare återkommer till finns det dock mycket som tyder på en stor tillväxtpotential hos denna typ av nyetablerade företag.

Som kommer att framgå i ett senare avsnitt har det årliga antalet ned- läggningar successivt minskat sedan l960-talets mitt. Denna minskning har antalsmässigt varit kraftigare än nedgången i antalet företagsetableringar inom industrisektorn. Den sjunkande nedli'iggningstakten torde också ha inneburit ett krympande etableringsutrymme i vissa branscher.

Mot denna bakgrund kan för industrisektorns del förklaras en minskan- de andel av verksamheten i småföretag och en totalt sett minskande etableringstakt. Samtidigt är det uppenbart att de kostnadslördelar vid längre serier och den ökande internationella konkurrens som karaktärise- rar stora delar av industrisektorn i mycket ringa trtst 'äckning återfinns i de mer skyddade konsument- och serviceinriktade sektorerna. Den ökade andelen av företagsbeständet för handels- och tjänstesektorn får ses som ett uttryck för att nyetableringarna söker sig andra vägar. Det är också i första hand inom dessa sektorer som ett fiertal traditionella "smådriftslör- delar" i fråga om service och flexiblitet är möjliga att tillvarata.

Det bör emellertid framhållas att det även inom industrisektorn finns delbranscher som under längre eller kortare perioder. beroende på en "hantverksmässig" och kraftigt specialiserad produktion. upplevt en in— tensiv nyetableringsverksamhet. Detta gäller som framgått tidigare bl. a. delar av verkstadsindustrin och den plastbearbetande industrin. Det har också i tidgare sammanhang. bl. a. i en undersökning vid Umeå universitet 1974. Företag i strukturomvandlingen. kunnat beläggas att nyctablerings- verksamheten är som livligast i expanderande branscher med utrymme för nya produkter och produktideer.

Is'arakti'rristiskt för nyetablerade företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Detta förhållande har bestyrkts av samstämmiga undersök- ningar från såväl Sverige som andra länder. I—"örklaringarna härtill är flera. Inte minst sammanhänger det med att nyetableringarna vanligen koncent— reras till de delar av en berörd bransch som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. Vidare gäller att nyetz'tbleringar inte sällan bygger på nya produktions- och distributionsmetoder. ibland även helt nya produkter. vilket skapar ett expansionsutrymme som saknas på redan befintliga produktområden i branschen. Egenskaper hos företagsle- daren spelar också en väsentlig roll för att etableringen skall bli framgångs- rik. En jämförelse mellan företagsledare i befintliga företag och nyetable-

Prop. 1977/78z40 19

rade företag visar att de sistnämnda är genomsnittligt betydligt yngre. vilket i viss utsträckning kan förväntas innebära mer positiva attityder till olika tillväxtfrå'imjande faktorer. Även utbildningsnivån har betydelse.

De nyetablerade företagens bidrag till den tekniska förnyelsen är orntvi- stad. Såväl Industriförbundcts undersökning som en pågående studie vid industriverket pekar på att en företagsetablcring endast i få fall bygger på en produktidé eller satsning på nya produktionsmetoder. Det har däremot i olika sammanhang kunnat konstateras att företag sotn etablerats på egen produktide eller liknande ofta har en snabbare tillväxt än företag som etablerats av andra skäl. Av Industriförbundets undersökning framgår att hälften av företagsledarna som startat verksamheten runt en produktidé ocksa återfinns inom den fjärdedel av de etablerade företagen som har den högsta tillväxttakten. Bland de långsammast tillväxande företagen åter- finns ingen sådan företagsledare. Av en annan. i industrilörbundets regi genomförd studie av ett antal framgångsrika familjeföretag. representeran- de olika företagsstorlekar. branscher. företagsåldrar och lokaliseringar. Framgångsrika företagare (1976). kan konstateras att företag som startats runt en ny produkt är mer expansiva än andra nystartade företag.

Samhällets möjligheter att föra en effektiv regionalpolitik sammanhäng- er delvis rned i vilken grad nya företag etableras eller kan förmås att etablera sig inom särskilt utsatta regioner. Uppgifter över lokaliseringsstö- dets fördelning på olika stödkategorier visar på att den övervägande delen av detta stöd under perioden 1965—1975 utgått till i stödregionerna befintli— ga företag. Totalt beräknas de i stt'idområdena existerande företagen har svarat för ca 75 Ciz- av det lämnade stödet och de härigenom rnöjliggjorda investeringarna. Av den beräknade sysselsättningseffckten beräknas dessa l't'iretag ha svarat för ca 65 '.!-P. Återstående stödföretag utgörs emellertid inte uteslutande av genuina nyetableringar av företag. Tvärtom har huvud- delen av det '."rterstående stödet och. i ännu högre grad. den beräknade sysselsättningseffekten varit hänförlig till filialtttläggning eller omflyttning av befintlig verksamhet. Det kan av detta material konstateras att syssel- sättningseffekten vid en stödinsats av given storlek genomsnittligt blivit mest betydande vid filialutläggningar och utlokaliseringar av befintliga verksamheter. Samtidigt gäller att stödet till genuina nyetableringari stör- re utsträckning än stödet till filialutläggningar och utlokaliseringar avsett glest befolkade områden. '

Det har vid olika undersökningar framkommit resultat som tyder på att de regionalpolitiska insatserna å sin sida haft betydelse för etableringsm- vecklingen. Sålunda framkom vid Industriförbundcts etableringsunder- sökning år 1972 att etableringsfrekvensen under 1960-talet var högre i stödområdet än i övriga områden. trots de särskilda svarigheterna inom stödområdet i bl. a. service- och transporthänseende.

Prop. 1977 /78:40 20

2.3.2 Utvecklingen har de verksam/im företagen Genom volymexpansion förflyttas småföretag till större företagskatego- rier. Vid stagnation eller rationaliseringar krymper företag i sysselsätt- ningshänseende. Genom nedläggningar och uppköp upphör vissa företag helt som egna juridiska personer. I det följande skall närmare beröras frågan om förändringarna i verksamma företag av olika storlek. 1 första hand avses härmed den sysselsättningsmässiga tillväxten och förändring— arna i vissa finansiella variabler. chläggnings- och förvärvsproblernati- ken kommer att behandlas i ett följande avsnitt. Antalet industriföretag med minst 50 anställda uppgick vid 1970-talets början till 1 920. Av uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån fram— går att inemot en fjärdedel av dessa år 1975 var nedlagada. uppköpta eller hade minskat sin storlek under gränsen 50 anställda. För ca 4'.:-"('- av före- tagen är det känt att de lagts ned. Närmare % av företagen hade fusio- nerats eller ombildats. Ytterligare ca 39? hade minskat sin sysselsättning till färre än 50 anställda. Ungefär 89% av företagen hade utgått ur statisti- ken av ej kända skäl. Skillnaderna i utvecklingen mellan företag i olika storleksklasser är emellertid stora. Så är t.ex. konkurs och nedläggningar sällan förekom- mande bland större företag. Fusioner och företagsombildningar är vanli- gast bland företag med 100—500 anställda. Vidare kan konstateras att stabiliteten hos företagen ökar med företagsstorlek. Tillskott av företag hänförligt till nyetableringar är mest betydande bland de mindre företagen. Ju större företagsstorleksklass desto större andel av li'iretagen fanns även fem år senare i samma storleksklass.

Förändringar i beståndet av industriföretag med fler än 50 anställda åren 1971—1975

Antal Andel ('I?) av företagen sotn

Andel lagts ned fusionerats. vuxit') minskat') lämnat åter- ombildats storleks- stående klassen företag av ej 1976—01—01 kända skäl ___—T_—

50—99 5 6 12 21 56 100—199 5 11 13 12 1 58 200—499 1 12 9 13 2 63 500—999 0 9 12 I 1 4 64 I 000— l 7 — 8 2 82

Källa: statistiska centralbyrän

') Företag som förflyttats till större resp. lägre storleksklass.

Den betydande omsättningen av företag-i de små storleksklasserna tar sig också uttryck i ett stort tillskott av företag. Under 1970-talets första

Prop. l977/78:40 21

hälft innebar detta tillskott för kategorin 50—99 anställda att företagsbe- ståndet förnyades till över 509.

Intrycket av den med företagsstorlekcn växande stabiliteten i företags- beständet förstärks av annat material från statistiska centralbyrån. Småfö- retagen karaktäriseras av en jämfört med större företag betydande sprid- ning i tillväxthänseende. Trots att mellan åren 1969 och 1975 flertalet småföretag inom industrisektorn enligt den officiella statistiken minskat antalet anställda. är det inom denna företagsgrupp som man återfinner de sysselsättningsmässigt mest expansiva företagen. Andelen företag med en sysselsättningstillväxt om mer än 10 Cé- per år har hittills ttnder I970-talet genomgående varit högre bland småföretagen än bland de större enheter- na. Den genomsnittliga andelen företag med sådan tillväxt uppgick under perioden 1969—1975 till ca 20 '.'-'i för företag med 20—49 anställda och till 12'..?1-- för företag med fler än 200 anställda. Det kan emellertid konstateras att de konjunkturmässiga variationerna är mer framträdande bland de större företagen än bland de små. Så har t. ex. under perioden 1969—1975 andelen företag som under året ökat sysselsättningen varierat mer bland de större företagen än bland företag med färre än 200 anställda.

Undersökningar av speciella branschers utveckling under 1950- och 1960-talcn visar på att företagens interna tillväxt ofta utgör det viktigaste tillskottet i företagsbeständet i en viss storleksklass. Så framgår t. ex. av industriförbundets tidigare nämnda etablerings- och nedläggningsstudie för är 1975. att av nettotillskottet av företag med fier än 20 anställda i sex industribranscher utgjordes hälften av tillväxt i företag med färre än 20 anställda.

Av Indtrstriförbundets undersökning framgår även utvecklingen av ett bestånd av företag mellan åren 1954 och 1969. Utvecklingen är likartad med den från senare material erhållna bilden. Omsättningen av företag synes dock ha varit något lägre under 1950- och 1960-talen än under första hälften av 1970-talet. Av de år 1954 befintliga företagen med fler än 20 anställda i sex småföretagsintensiva industribranscher. återstod 15 år se- nare ca 60 O Av bortfallet utgjordes ca en tredjedel av företag som upphört genom förvärv. I.ika många företag hade lagts ned. Omkring 20 C? av bortfallet av företag utgjordes av sådana som minskat sin verksamhet ned till färre än 20 anställda.

Vid en jämförelse mellan expansion hos småföretag och stora företag mäste hänsyn tas till att de senare ofta expanderar genom förvärv av andra. oftast små. företag. Enligt en studie vid IUI rörande fusioner i svensk industri. Fusioner i svensk industri. var de börsnoterade industrifö- retagens expansion under 1950- och 1960-talen till nära en fjärdedel hän- förlig till förvärv av andra företag. Med hänsyn till den starkt ökande fusionsaktiviteten i näringslivet under I970-talet torde förvärvens betydel- se för de större företagens tillväxt knappast ha avtagit. För 1970-talets

Prop. 1977/78:40 — 22

första häflt kan noteras att antalet sysselsatta i de av storföretagen förvär- vade företagen uppgick till ca 150 000. Av detta utgjordes ca en tredjedel av sysselsatta i förvärvade småföretag.

Uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån pekar på att stora före- tag i genomsnitt är mer sysselsättningsexpansiva än små företag. Andelen stora företag som överhuvud taget ökat sysselsättningen har rrnder 1970- talets sex första år varit 5—15 procentenheter större än motsvarande andel bland mindre företag. Med hänsyn till att de stora företagen i betydande utsträckning expanderar genom förvärv av andra företag. finns dock skäl att antaga att den interna tillväxten i småföretag väl kan mäta sig med de stora företagens interna expansion.

lönsamheten har under det senaste decenniet inom industrisektorn utvecklats i stort sett likartat för samtliga storleksgrupper av företag. För flertalet företagskategorier kan konstateras att avkastningen på det egna kapitalet följt trenden för den branschvisa lönsarnhetsutvecklingen.

Soliditetsutvecklingen har däremot varit mycket olika mellan företag av olika storlek. För de största företagen har skett en avsevärd nedgång fran en genomsnittlig nivå om ca 42 % vid 1960-talets mitt till ca 30 Ci ett decennium senare. De medelstora företagen har till skillnad härifrån fätt vidkännas en mycket måttlig nedgång i den egna kapitalstyrkan. från 28 C?- till ca 23 (T?. De mindre företagens genomsnittliga soliditet har Linder en rad år varierat mellan 20 '.!-"('. och 22 Ci. Beträffande de mindre företagen bör dock särskilt noteras att den officiella statistiken här inte återspeglar det förhållandet att variationerna mellan enskilda företag är betydande. Sam- tidigt innebär sambandet och bindningen mellan företagets kapital och ägarnas privata tillgångar att den officiella statistikens klassificering av balansräkningens olika poster inte alltid ger en rättvisande bild av de mindre företagens soliditetssituation.

Småföretagen svarade perioden 1965—1975 för ca 20 (72- av industriin- vesteringarna. Någon systematisk förskjutning mellan företag av olika storleksklasser har inte skett. Däremot gäller att det konjunkttrrmässiga beroendet hos småföretagens investeringar är betydande. Det framgår bl. a. av statistiska centralbyråns investeringsstatistik att småföretagens andel av industriinvesteringarna under lågkonjunkturperioder påtagligt minskar. Inte minst torde detta sammanhänga med att investeringsverk— samheten liksom många andra aktiviteter i smz'tföretag ofta karaktäriseras av ett förhållandevis kort tids- och planeringsperspcktiv. Frånvaro av utvecklade planeringsfttnktioner och rutiner för långsiktig planering i småföretag har belagts såväl i studier vid Sveriges Verkstadsförening Bttdgetenkät (april 1973). som i undersökningar av den dåvarande delega- tionen för de mindre och medelstora företagen vid l970-talets början. Förekomsten av investeringsprojekt med lång färdigsti'tllandetid torde också bidraga till en mer stabil investeringsaktivitet bland de större företa- gen.

IJ '.IJ

Prop. 1977/78:40

Till följd av en betydande mekanisering och automatisering inom indu- strisektorn har sysselsättningen inom hela denna näringsgren trots en ilVSCVi-ll'd VOlymeXPansion långsamt minskat under det senaste decenniet. Det förhi'tllandet att småföretagens andel av industriinvesteringarna varit i stort sett oförändrad under det senaste decenniet talar föratt denna rncka- nisering skett i ungefär samma takt i samtliga sttn'lekskategorier av företag. S_vsselsättningsminskningar i småföretag bör därför inte nödvändigtvis tolkas som en stagnation i företagets verksamhet. Även rationaliseringar och en ökad effektivitet verkar sysselsättningsminskande så länge företa- get inte expanderar i viss takt.

Arbetsställestruktttren och sysselsättningen inom industrisektorn har i geografiskt hänseende under perioden 1965—1974 endast undergått mindre förändringar. Vissa förskjutningar har skett till nackdel för främst stor— stadslänen och mot en ökad andel av verksamheten i övriga län i södra Sverige. Enligt den officiella statistiken har storstadslänen och flertalet av skogslänen under 1970-talets första hälft varit de områden där de små arbetsställena främst minskat i antal. 1 skogslänen har i motsvarande grad arbetsställen med 50—499 anställda ökat sitt andel av arbetsställebeståndet. 'Iillväxten i antalet storarbetsställen har varit som mest betydande i stor— stadslänen och vissa skogslän. Bland de skogslän som på detta sätt karak- täriseras av ett starkt krympande antal små arbetsställen (färre än 50 sysselsatta) märks i synnerhet Kopparbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län.

Orsakerna till den fi'trhållandevis kraftiga minskningen av antalet sma arbetsställen i vissa skogslän är svåra att härleda. Vad som i olika sam- manhang framförts rörande ett bristande serviceutbud till företagen och därmed en i olika avseenden sämre företagsmiljö inom dessa områden synes inte kttnna beläggas. Tvärtom framgår av Iänsplancringsunderlaget 1974 vid länsstyrelserna i Västerbottens. Kopparbergs och Jämtlands län till NCI'VlCc'UlhlldCl i dessa lån på det hela taget är fullt i nivå med övriga delar av riket. Det har också bl.a. i det betänkande (SOU 1972:28). Företagsservice. som anavs av dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen är 1972 konstaterats att huvuddelen av de av småfö— retagen anlitade sel'viccför'etagen är belägna utanför den region där det anlitande företaget är beläget. Gemensamt för de aktuella regionernas branschstruktur är dock att de vid mitten av l960-talet hade en. jämfört med riket i övrigt. påfallande stor andel företag inom den träbearbetande industrin. Som konstaterats i en av industriverket år 1975 publicerad utredning om den träbearbett-mde industrin. (SIND 197511) Den träbear— betande industrin under 1970-talet. var emellertid trävaruföretagen just i Norrlandslänen och Kopparbergs län till skillnad från övriga träbearbetan— de företag expanderande från slutet av 1960-talet. Det finns därför skäl att anta att vissa av de små arbetsställena genom denna expansion senare kommit att registreras som tillhöriga gruppen medelstora arbetsställen.

Prop. 1977/78:40 24

Det har också kunnat konstateras en betydande tillväxt i tre av de aktuella länen — undantaget Kopparbergs län — av antalet arbetsställen med 50—499 sysselsatta.

2.3.3 Föra/(lyx!'Örviirr .

Årligen förvärvas ett betydande antal företag av enskilda personer eller av andra företag. Uppgifter om storleksordningen på enskilda personers övertagande — genom förvärv eller arv — saknas dock. Att ett betydande antal mindre och medelstora fämiljeföretag övertagits av enskilda personer styrks emellertid av genomförda studier vid Industriförbundet. Samhället och företagarna år 1975. och industriverket (SIND 1975:5) Företagsfor- mer i teori och tillämpning. Av dessa framgår att företagsledaren i inemot hälften av de studerade företagen med färre än 20 anställda saknar släkt- band rned företagets grundare. Bland de något större familjeföretagen saknar nuvart'tnde ägaren släktmässiga relationer till grundaren i 12—14 få. av företagen.

Övertagande inom familjen synes öka med storleken på det övertagna företaget. Av de nämnda undersökningarna framgår beträffande aktiebo- lagssektorn. att mindre än 20 (.."-"? av företagsledarna i de minsta företagen (färre än 20 anställda) har släktmässiga relationer med grundaren. För de något större fämiljcföretagen 120—100 anställda) är motsvarande andel 30— 35 (?r.

Det årliga antalet företagsförvärv av juridiska personer har sedan 1950- talets slut ökat oavbrutet. Inom industrisektorn uppgick antalet fullständiga eller partiella företagsförvärv till ett 50-tal per år under årtiondena fram till 1960—talets början. År 1975 hade antalet förvärv stigit till ca 370. Pågående registrerings- och sammanställningsarbete vid statens pris- och kartellnämnd tyder på att den totala fusionsverksamheten i det svenska näringslivet sjun- kit trnder år 1976.

Fusioner i svensk industri 1955—1975

1955 1960 1965 1970 1975 Antal fusioner 54 133 228 207 371 Sysselsatta 6 400 14 000 23 300 27 500 51 800 Andel av industri- sysselsättningen (Ci-) 0.8 1.6 2.4 2.9 5.4

Källa: IUI samt statens pris- och kartellnämnd

Fusionsfrekvensen har alltsedan 1940-talets mitt varit störst bland före- tagen med 50—500 anställda. År 1975 motsvarade uppköpen av medelstora företag inom industrin ca 7 f..-"?- av det totala beståndet av företag i denna kategori. Bland företag med 200—499 anställda var motsvarande tal 7.5 (..?-i. Förvärvsfrekvensen bland företag med färre än 50 anställda uppgick en- dast till ca 2 %. Att fusioner i första hand berör de medelstora företagen

| J !Jl

Prop. 1977/78:40

stöds av Industriförbundets undersökning från 1974. Det framgär av denna att av en grupp studerade familjeföretagi mitten av I960-talet hade år I974 16 ?? sålts. De sälda företagen var huvudsakligen av storleksordningen minst 100 anställda. Andelen sålda företag bland familjeföretag med färre än 100 anställda uppgick endast till 7 '.!-t.

Livsmedelsindustrin är en bransch som ttnder säväl I960- sotn I970-talet karaktäriserats av hög förvärvsaktivitet. _Detsamma gäller jord- och ste- nindustrin. Under andra hälften av I960-talet var fusionsintensiteten dess- utom särskilt hög i massa- och pappersindustrin Iiksom inom transportme- delsindustrin. Hittills under I970-talet har också den kemiska industrin utmärkts av en hög förvärvsaktivitet.

Industriverket har i sitt studie Industritttvecklingen i Sverige särskilt berört familjeföretagens roll i förvärvssammanhang. Av Verkets undersök— ning framgär att ca 3/4 av industrifusionerna Linder I970-talets första hälft avsäg uppköp av familjeföretag. Antalsmässigt dominerar förvärv av me- tallvaruföretag och företag inom maskinindustrin samt den träbearbetande industrin. De flesta fullständiga uppköp av familjeföretag har skett bland de medelstora företagen. Det framgår också av industriverkets undersök- ning att genomsnittsstorleken på de förvärvade företagen sjunkit under den studerade perioden. frän 60 till 34 anställda.

Det framgår vidare av industriverkets rapport att de förvi'u'vande företa— gen till ca 40 '.Ii själva är familjeföretag. Familjeföretagens andel har dock sjunkit nägot under I970—talets första hälft. frän 46 '.Ii är 1970 till 39 '.'-f- är I974. Parallellt härmed har en viss uppgäng skett av i första hand invest- mentbolagens förvärv av familjeföretag. lnvestment— och kapitalförvaltan- de bolag svarade under perioden [970—1974 för 11 C-i- av familjeföretags- uppköpen inom industrin. År 1974 uppgick andelen till 13 '.'-i. lndustriver- ket konstaterar att familjeföretagens förvärv av andra familjeföretag i första hand skett inom tekoindustrin samt den träbearbetande industrin. Storföretagens familjeft'irctagsuppköp har i första hand inriktats mot verk- stadsindustrin samt den kemiska industrin.

Drivkrafterna bakom fusioner är av mycket skiftande slag. Det finns inte nägot enskilt fusionsmotiv som förklarar flertalet genomförda fusioner. Denna uppfattning stöds av de studier och umlerst'ikningar som lLII och Industriförbundet gjort om fusionsmotiven.

Bland de faktorer som medverkar till att driva fram en fusion kan skiljas mellan köparens och säljarens motiv. mellan företagsinterna och omgiv— ningsbetingade orsaker. Strävan efter effektivitetsförbättrinar och tillva- ratagande av produktionstckniska stordriftsfördelar och samordnings- vinstcr är ett vanligt ki'iparmotiv. Konkurrensbegränsningsmotivet synes spela en mindre framträdande roll. trots att 30—40 .”?- av förvärven avser företag med konkurrerande produkter. I vissa fall utgör en önskan att bredda produktsortimentet den främsta drivkraften för köparen. '

Pä säljarsidan förekommer ocksä en rad typer av fusionsmotiv. Klara

Prop. l977/78:40 26

olikheter synes föreligga mellan lönsamma. expanderande företags försälj- ningsmotiv respektive försäljningsorsakerna hos företag med dålig lön- samhet. För de ft")rstnämnda utgörs försäljningsmotivet inte sällan av brist på finansiella medel eller produktutvecklings- eller marknadsföringskapa- eitet. Det sistnämnda gälleri synnerhet när företaget stär inför att avsätta sitta produkter pä utlandsmarknader. I ett delbetänkande av konkurrensut- redningen. (SOU I977:51) Fusioner och förvärv _i svenskt näringsliv 1969—1973. en fallstudie, har nyligen redovisats hur i flera fall ett större börsföretags eller investmentbolags förvärv av ett litet företag tillfört det senare såväl värdefull teknisk kunskap som betydande möjligheter att vidga sin avsättningsmarknad. För företag med sämre lönsamhet har det framstätt sotn mer vanligt att generationsskiftesproblem och skattemässiga förfu'tllant'fen leder till ett utbud av företag. Alternativet till försäljningen är för dessa företag mänga gänger nedläggning av verksamheten.

Företagets branschtillhörighet har stor betydelse för sannolikheten att det skall utbjudas till försäljning eller särskilt efterfrågas som förvärvsob— jekt. Som framgått tidigare är förvärvsaktiviteten särskilt hög i branscher som står inför eller befinner sig i en strukturell omställningsprocess. Det gäller såväl branscher i ett särskilt expansivt skede sotn sådana delar av industrin som är på tillbakagång. Särskilt kan noteras i industriverkets rapport att de större företagen är mest förväeraktiva i expansiva bran- scher (verkstadsindustri och kemisk industri). medan familjeföretagen i första hand uppträder som köpare i branscher pä tillbakagång och med en betydande överkapacitet (tekoindustrin och den träbearbetande industrin). Delvis torde detta sammanhänga med att de smä företagen i anbudshänse- ende sällan torde kunna konkurrera med de större företagen vid förvärv av de mest lönsamma och expansiva företagen. Det torde ocksa bero pä att de större börsft'iretagen och investmentbolagen inte i någon högre grad är intresserade av att gä in i branscher som i huvudsak är pä tillbakagång.

Den under I960-talet kraftigt ökade fttsionsaktiviteten i såväl industrin som näringslivet i sin helhet bör främst ses mot bakgrund av den under detta decennium accelererande takten i strukturomvamllingen. Under l960-talcts första hälft ökade tillväxttakten i den svenska ekonomin jäm- fört nted de tva föregaende femärsperioderna. En fortsatt hög tillväxttakt rädde även under aterstoden av I960-talet. Utrikeshandeln. sotn vuxit förht'tllandevis mältligt under 1950-talets första hälft. ökade därefter påtag- ligt och uppnädde en största tillväxttakt mellan ären 1965 och 1970. Paral- lellt: med den svenska ekonomins ökade internationella beroende och den växande konkurrensen frän utländsk industri har ett allt större antal bran— scher ställts inför ett behov av att tillvarata de stordriftsfördelar och rationaliseringsvinster som kan erhållas genom att produktionen dras samman till större enheter eller organiseras på annat sätt.

Förvärvsaktiviteten har emellertid ytterligare accelererat under 1970- talets första hälft. trots en under denna period mindre intensiv strttkturom-

Prop. l977/78:40 27

vandling och en viss uppbromsning i utrikeshandelns tillväxt. Det finns flera förklaringar till detta.

I flertalet av de industribtanscher där förvärvsaktiviteten varit betydan- de har marknadens tillväxt under l970-talets första hälft stagnerat. Även den förutsedda tillväxten i produktionsvolym under perioden fram till 1981 är för dessa sektorer mindre gynnsam än för ittdustrigenomsnittet. Detta gäller i synnerhet jord- och stenindustrin samt livsmedelsindustrin. Möj- ligheterna för företag inom sädana sektorer att expandera genom investe- ringar i och utbyggnad av den egna verksamheten är därför mer begränsa- de än för expanderande företag i andra branscher.

Ett annat förhållande som påverkar förvärvsl'rekvensen gäller investe- ringskostnadernas utveckling under de senaste åren. Under åren 1974— 1975 ökade investeringskostnaderna dubbelt så snabbt som tidigare under l970—talet. från en prisstegringstakt om ca 8 ':7-2; till 16 '; per år. För i synnerhet kapitalintensiva branscher. såsom t. ex. tnassa- och pappersin- dustrin. innebär detta att investeringari den egna verksamheten blir mind- re förmånliga och att intresset för expansion genom fÖIL'IithfÖl'Vtth ökar. För skogsindustrin har ocksä de under 1974 och 1975 växande problemen med råvarubasen utgjort ett ytterligare motiv för förvärv av andra företag.

Likviditetsökningen inom industrin var under år 1971—1973 liksom ttnder andra hälften av 1975 osedvanligt snabb. Under dessa perioder växte företagens likviditet totalt med ca 40 ("/' per år. Förutsättningarna för en ökad efterfrågan på förvi'trvsobjekt blev härigenom mycket goda.

Utbudet av företag under är 1975 torde till viss del ha påverkats av diskussionerna kring den ändring av realisationsvinstbeskattningen som trädde i kraft under våren 1976 och som avsag försäljning av aktier efter utgången av mars 1976. De nya bestämmelserna innebar att vid försi'tljning av aktier sotn innehafts under en längre tid än två är skttlle 40 '.T-Z- av realisationsvinsten beskattas. 'I'idigare regler innebar en avtrappning av skatteplikten under tredje till femte året och beskattning enligt schablon av 10 O' av försäljnittgspriset vid försäljning efter fem år. Härigenom har försi'tljningar av företag kommit att fratnstä som avsevärt mindre gynn- samma än tidigare. I synnerhet gäller detta i förhållamle till det för företa- garen vanliga alternativet till en fiftrsäljning. nämligen överlåtelse inottt familjen. Det kan därför inte uteslutas att den föresti'tende lagändringen drev fram vissa ytterligare försäljningar under år 1975. vilka i annat fall skulle ha skett först något eller 1. o. in några år senare. Det bör här noteras att antalet förvärv ttnder 1976 enligt preliminära uppgifter från statens pris- och kartellnämnd avsevärt sjunkit.

Utbudet av särskilt mindre och medelstora företag torde även i viss utsträckning ha påverkats av dessa företags växande behov av att söka sig nya avsättningsmarknader. Det framgår av krmkurrensutredningens del— betänkande Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—1973. att beho- vet av att få tillgång till exportförsi'tljningskapaeitet och kompetens inte

Prop. 1977/78:40 28

sällan utgör ett motiv bakom försäljning av företag. I takt med en stagna- tion på olika inhemska avsättningsområden torde dessa försäljningsmotiv ha vuxit i betydelse.

2.3.4 Nedläggningur

Ett betydande antal företag läggs ned varje år. Särskilt hög nedläggnings- takt kan noteras vid perioder av låg ekonomisk aktivitet. Det övervägande antalet nedläggningar sker titan att verksamheten kommit på ekonomiskt obestånd. 1 mer begränsad omfattning är nedläggningar orsakade av en konkurs. Förhållandena varierar härvidlag dock mellan näringsgrenar. Till detta skall senare återkommas.

Det årliga antalet företagsnedläggningar har minskat under det senaste decenniet. Även i förhållande till företagsbeståmlet var nedläggningsfre- kvensen lägre vid I970-talets mitt än tio år tidigare.

Nedläggningar inom industrin 1966—1975 tsalderade värden)

1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

Antal nedlagda företag med fler än I anställd (1000-011) 2.5 1.11 2.2 1.4 1.4 1.2 2.0 0.8 1.1 0.9 Nedläggningar i förhållande till företagsbeständet (%) 10.8 8.2102 6.4 7.2 63104 4.2 5.7 5.0

Källa: statistiska centralbyrån. statens industriverk samt IUI

Nedläggningartms relativa nivå skiljer sig inte i någon högre grad mellan expansiva branscher (såsom verkstadsindustrin. plastindustrin) och stag- nerande branscher (t. ex. den träbearbetande industrin). Detta har fram- gått av studier av nedläggningsutvecklingen genomförda vid Umeå univer— sitet. "Företag i strukturomvandling" (1974). och IUI. Gemensamt för ett flertal branscher är dock en gradvis uppgång av nedläggningstakten under 1960-talet. Detta förhållande har också bestyrkts av möbelindustritttred- ningen i betänkandet (SOU 1972:2) Svensk möbelindustri. och metallma- nufakturutredningen i betänkandet (SOU 1973:29 och 30) Han och me- talImanufakturindustrin under I970—talet.

Under 1950- och 1960-talen synes vissa regionala skillnader ha funnits i företagsnedläggclserna. Här pekar emellertid erlärenheterna i olika rikt- ningar. Enligt den nämnda undersökningen vid Umeå universitet uppvisa- de den storstadspräglade regionen Stockholms län en högre nedläggnings- benägenhet än Västerbottens län. Metal|manufakturutredningen visade också den en betydande nedläggning i storstadsregionerna. 1 en rapport från exportgruppen för regional utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Or-

Prop. 1977/78:40 29

ter i regional samverkan. pekas på ett i viss mån motsatt förhallande. nämligen att glesbygdsomrt'tdenas andel av den totala nedläggningen av iiidustriarbetsställen under perioden 1963—1970 klart översteg dessas andel av företagsbestz'indet.

Uppgifter otii konkurser tyder på att storleksfördelningen på de nedlag- da företagen har en relativ siiiåföi'etagsdoniinans. Det förhållandet att företag ofta krymper före nedläggningen bidrar emellertid till att skapa en överdriven bild av småföretagens andel av nedläggningariia. Även justera- de för ett sådant f("irhållande tyder dock de nämnda etablerings— och ned— läggningsstudierna vid Umeå universitet och IUI påatt småföretag är mer berörda av nedläggningar än större företag.

Företagskonkurserna utgör en växande andel av nedläggningarna. An— talet företagskonkiirser inom hela näringslivet har under det senaste de- cenniet fyrfaldigats. från ca 700 år 1965 till 3 100 år 1974. Ökningen är nästan i sitt helhet hänförlig till aktiebolagskonkurser. Av en studie vid Lunds universitet 1975. genomförd på uppdrag av industriverket. (SIND I975z2) Förett'igskonkurser. framgår att konkursfrekvensen under 1960- talets andra hälft inom industrisektorn var betydligt lägre än för andra näringsgrenar. Ökningstakten i industriföi'etagskonkurserna var också långsammare än för andra näringsgrenar. Inte desto mindre har antalet konkuser i förhållande till de totala nedläggtiingarna i industrisektorn ökat.

Konkursfl'iretagens storlek synes enligt nämnda undersökning vara av mindre betydelse för konkursfrekvensen. Sältinda svarade de mindre fö- retagen (färre än 50 anställda) under perioden 1966—1970 för 98.3 '3 av antalet konkurser och 97.6 'å'; antalet företag. 1 1.691" av konkurserna berördes medelstora företag. vilka samtidigt svarade för ca 1.8 % av före- tagsbeständet. Det kan dock noteras att gruppen företag med 5—49 anställda svarade för en betydligt större andel av konkuserna än vad som motsvarade dessas andel av det totala företagsbeständet.

Forskningen kring andra typer av företagsnedlt'iggelser än konkurser är mycket begränsad och möjliggör inga långtgående slutsatser om vilka strukturella faktorer som bestämmer nedläggningsutvecklingen. Bakom en företagsnedläggelse ligger i de flesta fall en rad motiv i koml'tination. Inte sällan har företagets produkt och maskinella utrustning uppnått en sådan ålder att. kombinerat med en av'saknad pä eftertri'idare. företaget helt enkelt anses ha levt färdigt. Bransch— och marknadsutveckling torde här spela en avgörande roll. chläggningsfrekvensen kan förväntas bli mest betydande i stagnerande och tillbakagående branscher. Vid de tillfällen då en särskilt ökad nedläggningstakt kunnat konstateras har också gällt att företagsbeståndet minskat särskilt mycket inom sådana branscher. bl. a. den t'äbearbetande industrin samtjord- och stenindustrin.

Bakom företagskonkurserna finns en mångfald orsaker. I första hand märks lönsamhetspi'oblem. Det framgår av industriverkets konkursstudie att alltför korta serielängder och en hård prispress utgör eti mycket vanlig

Prop. 1977/78:40 30

konkursanledning. Andra framtri'idande konkursorsaker utgör kostnads- problem. brister i den interna planeringen och bristande utbildning hos företagsledningen. Bristande kreditmöjligheter och svårigheter beroende på kreditrestriktitmer anges sällan som konkursanledning. Trots detta kon- stateras i industriverkets undersökning ett samband mellan konkursiipp- gångar och kreditätstramning. Det konstateras vidare att företagsledare i konkursdrabbade företag haren i genomsnitt betydligt kortare branscher- farenhet än företagsledare i verksamma företag. Över 30 ”=? av de förra har mindre än 10 års branscherfarenhet. Bland de verksamma företagsledarna har endast ca 15 f-E- mindre än 10 års erfarenhet i branschen.

Den sedan mitten av 1960—talet kraftiga ökningen av aktiebolagskonkur— serna bör ses mot bakgrund av bl. a. en under samma period avsevärt ökad registrering av aktiebolag. Medan antalet aktiebolagskonkurser under ti- den 1965—1972 växte från ca 350 till 2 200 per år. ökade det årliga antalet bolagsregistreringar från 5 700 till ca 18 000. Under denna period expande- rade i synnerhet de s. k. 5 ()()0-kronorsbolagens andel av bolz'igsregistre— ringarna. Livslängden för dessa företag har visat sig vara avsevärt lägre än för företag med större aktiekapital. Av industriverkets studie framgår att företag med en livslängd understigande fem år svarade för 50 ”=?- av koti— kursei'na. Det finns följt'iktligen starka skäl att antaga att den kraftiga tillväxten av antalet mycket små och ofta mindre seriösa bolagsbildningar bidragit också till ett ökat antal konkurser.

2.4 Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra näringsgrenar

2 .4. I B_v_g_t_'liutlxilt(luxtri/t

Byggnadsverksamhetens andel av den totala produktionen i näringslivet sjönk under perioden 1965—1974 från 11.2 (T'? till 6.9 C?— i löpande priser. Antalet sysselsatta ökade under 1960-talets andra hälft med ().6 r.-;. per år. Under 1970-tå1ets första fyra år minskade antalet anställda med ca 2 '5-7 årligen. iN-Iedclantalet anställda är 1975 uppgick till ca 332 000 personer.

Antalet företag inom byggnadsindustrin minskade enligt den officiella statistiken från 35 ()()0 till 29 000 under l960-talets andra hälft. Nedgången var i första hand hänförlig till den allra minsta företagskategorin med högst en ärsanställd. Utvecklingen var däremot positiv för andra mindre företag inom branschen. Under 1970-ta1ets första sex är ökade åter företagsbestän- det. till ca 2.9 700 företag. Även under denna period skedde tillväxten i första hand bland företag med 2—19årsanställda. Denna utveckling innebar att företagen med tipp till 49 anställda ökade sin andel av företagsbeständet under tiden 1965—1973 från 949? till ca 98.5 (T'-?.

Sysselsättningsmässigt svarade de mindre företagen är 1969 för 38.5 C? av verksamheten i byggnadsindustrin. De medelstora företagen sysselsatte

Prop. l977/78:40 31

17.7'51. av de anställda. Sex år senare hade de mindre företagens andel ökat kraftigt till 45.5 ("i-. medan såväl de medelstora som de större företagen minskat sin andel av sysselsi'ittningen. Sysselsättningen sjönk i de båda sist- nämnda företagskategorierna också avsevärt i absoluta tal.

Fåniansföretagens andel av sysselsi'ittningen var som framgått tidigare. högre inom byggmidsindustrin än i flertalet andra näringsgrenar. ca 6002. Sysselsättningen inom denna företagskategori är i hög grad koncentrerad till den minsta storleksklassen (()—19 anställda). i vilken hälften av de anställda åteifmns. Inom industrin i övrigt är endast 113 av de I'ämansbolagsanställda sysselsatta i denna minsta II'iretagskategori.

Husbyggnadsvei'ksamheten svarar för ca 2/3 av såväl antalet företag som sysselsättningen inom näringsgi'eneii. liiga betydande förändringar har skett härvidlag under perioden 1969—1975.

Några stora regionala skillnader i sysselsättningen itiom byggnadsindu- strin föreligger inte. Under l960-talets andra hälft skedde en viss nedgång av antalet sysselsatta i byggnadsverksamhet i Norrlandslänen. Under 1970-talets första hälft var trenden nedåtgående inom samtliga riksområ- den.

Vid statens industriverk har inom ramen för en undersökning av före- tagsbildningen inom industrin också studerats etableringsutvecklingen iti- otn byggnadsindustrin (SIND 1976:7). 1ndustriutvecklingen i Sverige. Uppskattningar av etableringsutvecklingen mellan åren 1965 och 1970 tyder på en successiv uppgång från ca 900 till 1 400 nyetable *ade byggnads- industriföretag årligen. Under 1970-talets första hälft har det årliga antalet nyetableringar varierat mellan 1400 och I 670. I förhållande till antalet mervärdeskattepliktiga företag har etableringen motsvarat 3—492- av före- tagsbeständet.

Konkursutvecklingen inom byggnadsindustrin synes för åren 1964—1972 på det hela taget sammanfalla med utvecklingen i näringslivet i övrigt. Detta framgår av industriverkets undersökning (SIND l976:2) Etablering— ar och konkurser i byggnadsindustrin. Antalet konkurser ökade under perio- den 1964—1974 från 180 till 550. Såväl i fråga om associationsform som företagsstorlek och kotikursslag ligger utvecklingen inom byggnadsindu— strin i linje med utvecklingen inom det övriga näringslivet. Till skillnad från andra näringsgrenar är emellertid den genomsnittliga livslängden för koti- KUI'SfÖI'CIlIgCII mycket kort och förekomsten av upprepade konkurser be- tydande. Konkursgäldenäi'ens branscherlareiihet och skolutbildning är ocksa mer begränsad än vad som gäller i andra näringsgrenar.

Förvärvsaktiviteten har under perioden 1969—1975 ökat i likhet med flertalet andra näringsgrenar. från ett 20-tal förvärv per år till ca 60. Andelen berörda anställda av de i branschen totalt sysselsatta är dock ”mindre än inom näringslivet i sin helhet. Andelen små uppköpta företag har varit mindre än i näringslivet i övrigt.

Bostadsbyggandet och industrins byggnadsinvesteringar har avgörande

Prop. 1977/78:40 32

betydelse för byggnadsindustrins utveckling. Bostadsbyggandet. som un- der 1960-talet ökat betydligt. hade vid 1970-talets början nått en sådan nivå att vissa mättnådstendenser började uppträda. Byggnadsverksamheten hölls dock delvis uppe genom industrins byggnadsinvesteriiigar. inte minst på grund av de betydande miljövårdsinvesteringarna under l970-talcts första hälft.

Den ökande andelen mycket små företag och den stigande konkursut— vecklingen inom byggnadsindtistrin torde främst sammanhänga med den starka expansionen av byggnadsverksamheten under slutet av 1960—talet. Tillväxten på småhusmarknaden under 1970-tålet har också verkat i denna riktning. Vidare torde de skattemässiga förhållandena ha medverkat till att företagsformen i ökad utsträckning kommit till användning inom bygg- nadsverksamheten. Denna utveckling har på olika håll tidigare föranlett en viss oro för konsekvenserna för samhället. de anställda och konsumenter- na. Såväl riksdagen som berörda fackliga organisationer och vissa närings— livsorgånisationer har tagit tipp frågan om de konsekvenser som kan följa av en alltför snabb och oreglerad företagsetableringsutveckling i byggnad- sindustrin. Till följd härav gav regeringen på hösten 1974 industriverket i uppdrag att närmare kartlägga och analysera denna utveckling. I sin rap- port våren 1976 framhöll verket att såväl konsumentpolitiska som indtistri- politiska skäl som andra samhällsintressen talar för att vissa företagssane- rande åtgärder vidtas i byggbranschen. Industriverket bedömde det dock som för tidigt att ta ställning i frågan om införande av ytterligare myndig- hetskontrolleradc atiktorisationsförfaranden i byggbranschen. Enligt indu- striverkets uppfattning bör utfallet avvaktas av de skatte-. försäkringstek— niska. arbetsrättsliga och konsumentpolitiska åtgärder som under de allra senaste åren vidtagits eller aviserats i syft * att begränsa förekomsten av mindre seriös företagsamhet i branschen.

1nstallationsbranschtitredningen behandlade i sitt är 1974 framlagda be— tänkande (SOU 1974:47) Installationssektorn. frågan om lämplig företags- struktur inom installationssektorn. Utredningen menade att eti ökad indti- strialisering. dvs. förtillverkning. titgör det väsentligaste medlet för att öka byggandets produktivitet. Utredningen förordade därför en ökad iiitegra- tion. såväl vertikalt mellan tillverkning och montering som horisontellt genom att installationsverksamheten i ökad utsträckning integrerades i byggnadsföretagen.

Det torde delvis redan av det nti sagda framgå att ett flertal av de problem sotn kännetecknar småföretagandet i industrisektorn inte äter- finns i samma utsträckning inom byggnadsindustrin. Det gäller tröskelpro— blem vid etableringstillfället liksom kapitalförsörjning och produktutveck— Iingssvärigheter i den kontinuerliga driften. Inom byggnadsindustrin torde de mest näraliggande problemen i stället sammanhänga med den i dag rådande företagsstrukttirens utseende och de speciella problem som kan återföras till en diskutabel utveckling av bolagsbildningen.

Prop. 1977/78z40 33

2.4.2 1-"uru/iu/itlelri

Varuhandelns andel av den totala produktionen har under perioden 1965—1974 sjunkit från 10 ':'-P till 8.8 f."?- i löpande priser. Sysselså'ittningstill- växten var under I960-talets andra hälft högre än för näringslivet i dess helhet. Under den därpå följande femårsperioden var deti däremot något långsammare. 1nvesteringsutvecklingcn har under hela perioden varit svag med en ringa eller negativ volyiiisföri'indring i de årliga investeringarna.

Företagsbeständet inoin vartihandeln tindergick under 1960-ta1ets andra hälft en viss minskning för att därefter äter öka. År 1975 uppgick antalet företag enligt den officiella statistiken till ca 53 000. Under perioden 1965— 1975 har framför allt de medelstora företagens andel av företagsbeständet minskat. Sysselsättningen inom varuhandeln har under samma tid ökat från 485 000 till drygt 500 000 anställda. Under 1970-talets första hälft har fram- för allt de medelstora varuhandelsföretagens liksom vissa större partihan- delsföretags (200—500 anställda") andel av sysselsättningen minskat.

Antalet företagsförvärv har inom varuhandeln i likhet med industrisek- torn ökat kraftigt sedan 1960-talets slut. från ca 60 till 200 fÖI'VIII'V per år. Antalet av företagssamgäenden berörda arbetstagare är dock. i förhållande till näringsgrenens totala sysselsättning. i nivå med den totala fusionsakti- viteten i näringslivet. Det kan konstateras att förvärven inom varuhandeln i högre grad än för andra näringsgrenar avser uppköp av mindre företag (faire än 50 anställda). Andelen storföretagsförvärvare är också större än i flertalet andra näringsgrenar.

Konkursfrekvensen itiom handeln var titider 1960-talets andra hälft av- sevärt högre än inom andra näringsgrenar. Av industriverkets nyss tiämn- da konkursutredning framgick att konkursfrekvensen inom handeln under perioden var dubbelt så hög som i industrisektorn. Detaljhandeln svarade också för den andelsmässigt dominerande delen av samtliga konkurser i näringslivet. mer än 5047. Samtidigt bör noteras att denna del av varu- handeln inte svarar för mer än 16'31 av företagsbeståndet.

1 1975 års långtidsutrednings betänkande (SOU 1975289) samt bilaga 4 (SOU 1975:97) Vai'uhandeln 1975—1980. framhölls att .sti'ukturförändring- arna inom dag/igvaruhandeln varit särskilt kraftiga jämfört med varuhan- deln i övrigt. De yttre rationaliseringarna har inneburit en ofta stark koncentration till stora. centralt belägna butiksenheter samt ett bortfall av mindre företag och försäljningsställen. Inom hela dagligvartihandeln kan antalet nedlagda butiker under l960-talet uppskattas till ca 1 300 per år. Under 1970-talets första hälft har däremot nedläggningsfrekvensen avtagit betydligt. Antalet årliga nyetableringar har rört sig om inemot 200 butiker. huvudsakligen i nybyggda bostadsområden och köpcentra.

Butikskoncentrationen har inneburit vissa fördelar för konsumenterna bl. a. genom den kostnadspress som övergf'ingen till stordrift möiliggiort. Samtidigt har dock följt. särskilt i glesbyggdsomrät'len. sämre tillgänglighet till den basservice som dagligvaruhandelii utgör. I utvärderingen av läns-

3Riksdugwi 1977/78. ] sum/. Nr40. Bilaga [

Prop. 1977/78:40 34

planering 1974 (SOU 1974:91) Politik för regional balans. framgår också att sysselsättningsutveeklingen inom varuhandeln utider perioden 19654974 varit särskilt ogynnsam i norra Mellansverige och mellersta Norrland.

Mot bakgrund av de problem som denna utveckling givit upphov till. tillsattes den statliga distributionsutredningen år 1970. I utredningens be— tänkande 1975 (SOU 1975:69) Samhället och distributionen. föreslogs bl. a. ett ökat kommunalt ansvar för planeringen av variiförsörjningen. en särskild tillståndsprövning för etableringar av nya butiker och en anmäl- ningsplikt vid planerade butiksnedläggningar. Regeringen har nyligen re- dovisat sina ställningstaganden i dessa frågor i propositionen (1977/7818) om åtgärder på distributionsområdet.

Nedläggningen av mindre butiker inom dagligvaruhandeln förväntas en— ligt längtidsutredningen fortgå i relativt snabb takt under återstoden av 1970-talet. Till betydande del sammanhänger detta med de kraftiga kost- nadsstegringar som förutses på personalsidan. I_ångtidsutredningen be- dömer dock att detta inte slår hårdast på den allra minsta storlekskategorin med ingen eller 1—2 anställda. titan kommer att påverka nedläggningsfre- kvensen kraftigast inom företag av något större storlek än denna.

F.nligt distributionsutredningen tyder tillgängligt material på att kost- nads— och lönsamhetssituationen är betydligt mer gynnsam i stora enheter än i små. Sedan hänsyn tagits till "normal” ersättning till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar blir nettovinsten negativ i mindre btiti- ker. Någon förändringi tiden i detta avseende har utredningen inte kunnat skönja.

För finansiering av etableringar och utvidgningar finns inom de olika dagligvarukedjorna särskilda kreditmöjligheter. Inom konsumentkoopera- tionen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagen återbäring samt genom län från Kooperatio- nens Pensionsanstalt. Inom ICA förekommer ett flertal finansieringsfor- mer mellan regionföretagen och den enskilde köpmannen. Vidare finns ett huvudsakligen av livsmedelsindtistrin finansierat kreditinstitut. AB Han— delskredit. Detta bolag inriktar sin långivning på företag som önskar ha en mera obunden ställning gentemot de stora grossistföretagen.

Utvecklingen inom partihandel" har på flera områden gått mot en ökad integration med både detaljhandeln och industrin. Fusionsaktiviteten har varit betydande inom partihandeln. Flera av de stora koncernerna inom partihandeln har under senare år varit involverade i företagsfusioner. Under 1970-talct har årligen mellan 4 000 och 6000 arbetstagare inom partihandeln berörts av fusioner.

Strtikturförändringarna inom I/Ilt'lx'lldlldt'lll har varit relativt små. Detta har bl. a. berott på att stordriftsfördelarna inom flertalet delar av denna bransch inte är påtagliga. Konkurrenssituationen är inte heller lika tit— präglad som inom andra delar av varuhandelsområdet. Fackhandeln är också mer tätortskoncentrerad än annan varuhandel och därmed mindre

Prop. 1977/78:40 35

påverkad av det senaste decenniets befolkningsomflyttningar. Fackhan— delns bättre förutsi'ittningar än andra typer av handelsföretag att anpassa sig till en förändiad konkurrenssituation har framgått av en undersökning vid Handelns Utredningsinstitut rörande stormarknadernas effekter. F.f— fektmätningar av stormarknadsetableringar i Växjöregionen ( 1975).

Av en i distributionsutredningens betänkande redovisad undersökning rörande deti textila beklädnad.shandeln framgår att antalet butiker för försz'iljning av beklädnadsvaror mellan 1963 och 1972 minskade med 20 (."-'i- till 6 800. I förhi'tllånde till nedläggningarna av livsmedelsbutiker var ned- läggningarna i bekli'idnadshandeln förhållandevis måttliga. Väsentligt för beklädnadshandelsföretagens överlevnad synes ha varit förekomsten av stora skillnader mellan olika butikers sortiment. Vidare har möjligheterna att arbeta med betydande brtittomarginaler haft betydelse.

Den övriga faekhandeln har. enligt beräkningar gjorda av koncentra- tionsutredningen i betänkandet (SOU I968z6) Strukturutveckling och kon— kurrens inom handeln och Handelns Utredningsinstitut. minskat från ca 22 000 butiker är 1963 till 18 000 butiker år 1972. Fackhandelsbutikerna har. såväl på beklädnadssidan som inom andra områden. fått vidkännas en ökad konkurrens från varuhus och stormarknader. Även dagligvaruhan- deln har i växande omfattning utvidgat sitt sortiment mot fackhandelsar- tiklar.

Utvecklingen inom faekhandeln har gått mot en ökad samverkan mellan företagen i ekonomiska och andra frågor. Antalet fackkedjor uppgick 1975 enligt distributionsutredningen till ett 30-tal. Samarbetet inom kedjorna avsåg ursprungligen främst varuinköp. men har senare vidgats till att omfatta bl. a. reklam. utbildning och finansieringsverksamhet. Frågan om kapitalanskaffning har under senare år alltmer aktualiserats från fackked— jorna. Vissa kedjor har som nämnts bildat egna finansieringsiiistittit. Dessa är ännu relativt små. Inom vissa områden. (. ex. inom färg- och pappers- handeln. har fabrikanterna engagerat sig i kreditgivning till detaljhandeln.

Samhällets mål för service har behandlats i olika sammanhang. Vid 1972 års riksdag konkretiserades sålunda målen för regionalpolitikeii. bl. a. vad avser kraven på god serviceförsörjning — ätkomlighet och standard — för glesbygdsbefolkningen. För att tillgodose dessa mål spelar i synnerhet de mindre företagseiiheterna en väsentlig roll. Här bör också nämnas det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd. som sedan deti Ijtili 1973 titgär huvudsakligen inom det inre stödområdet. Det innefattar bl. a. för- iiiänliga lån till näringsidkare med försäljningsställe för dagligvaror.

Ett mera samlat grepp på varuft'ftrst'irjningsfragorna tas tipp i regeringens nyligen framlagda proposition (1977/7818) med förslag till åtgärder på di- stribtitionsområdei. Där anges som utgångspunkt att alla medborgare skall ktinna ordna siti försörjning med främst dagligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete. I propositionen anges vilka åtgärder som bör vidtas för att klara denna målsättning. Bland dessa kati här nämnas förbättrade finan- sieringsmöjligheter.

Prop. 1977/78:40 36

2.4.3 S'ani/i'irdxt'ln

Den privata delen av samfärdselsektorn domineras av lastbilsti'anspor- terna säväl sysselsättningsmässigt sotn i fråga om antalet företag. Dessa transporter ökade mycket snabbt under 1960-talet. beroende främst på den höga tillväxttakten i bostadsbyggandet och inom den lättare industrin. De ökade kraven på korta leveranstider och minskad lagerhållning inom före- tagen har verkat i samma riktning. Under perioden I960—1973 ökade enligt 1975 års längtidsutredning lastbilarnas andel av det totala transportarbetet i landet på 29 % till 46 C). För återstoden av l970-talet förutses en stagne- ring av lastbilsandelen. i första hand beroende på nedgång i de kortväga. bostadsbyggnadsberoende transporterna.

Den yrkesmässiga delen av trafiken svarar för den största delen av lastbilarnas totala ti't-insportarbete. ca 80 or. Mellan 1965 och 1975 ökade antalet åkerieri takt med Iastbilstrafikens växande betydelse från ca 16 000 till ca 21 ()()(l. Inslaget av små företagsenheter inom branschen är mycket markant. Ökningen koncentrerades också till den allra minsta kategorin åkerier med endast ett fordon. Dessa ökade sin andel av företagsbeständet från 68 C? till över 70 '.'-'i under perioden. Samtidigt sjönk dock deras andel av Iastbilsinnehavet. från 34 '7'?- till 32 Ol'-. Minst gynnsam har utvecklingen varit för åkerier med 2—5 fordon vilka minskat sin andel av såväl antalet åkerier som lastbilarna.

Ett karaktäristiskt drag för branschen är den stora anslutningen av åkerier till s. k. lastbilseentraler. Det är främst de mindre äkerierna som är anslutna till sådana centraler.

F("iretagsförvärven är inom detina näringsgren av betydligt mindre om- fattning än i flertalet andra delar av näringslivet. I likhet tiied utvecklingen i näringslivet i dess helhet har dock en avsevärd ökning av det årliga antalet förelagsförvärv skett sedan l960-talets slut.

Frågan om företagsstrukturcns utveckling inom branschen har behand- lats dels i ett betänkande 1971 av utredningen om företagsstrukturen inom den yrkesmässiga trafiken (SOU 1971:34) Lastbil och taxi. dels i ett del- betänkande 1975 av trafikpolitiska utredningen (SOU 1975:66) Trafik- politik — behov och möjligheter. Yrkestråtikutredningen framhöll i sitt betänkande att den under 1960-talet avsevärda nyetableringen inom bran- schen i betydande utsträckning skett utan föregående planering och att utvecklingen därigenom lett till en företagsstruktur som inte svarade mot de krav som ktinde komma att ställas påen väl fungerande transportappa— rat. Utredningen förordade att särskilda åtgärder skulle vidtas i syfte att åstadkomma större effektivitet och ett från trafiksäkerhetssynpunkt lämp— ligare anordnande av trafiken. I propositionen 1972281 delade departe- mentschefen uppfattningen att branschen i alltför hög grad engagerade åkeriföretag som saknade förutsi'ittning för en ekonomiskt stind drift av verksamheten. I enlighet med förslagen i propositionen genomfördes bl. a. en utbyggnad av den ekonomiska lämplighetsprövningen och en skärpning

Prop. 1977/78:40 37

av företagaransvaret i fraga om arbetstids- och belastningsbestämmelser- na.

Tralikpolitiska utredningen konstaterande i fraga om företagsstrukturen inom åkeribranschen att större företagsenheter erbjuder bättre möjligheter till lationalisering. Vidare kan väsentliga krav som måste ställas vad avser trafiksäkerhet. arbetarskydd. anställningstrygghet etc. bättre tillgodoses inom det större företagets ram. Det underströks emellertid att enbart företagets storlek inte är avgörande vid bedömningen av den lämpliga branschstrukturen. Hänsyn måste tas till bl. a. transportuppgifternas art. Vidare erinrades om den samverkan som sker inom ramen för Iastbilscent- ralernas och transportförmedlingsföretagens verksamhet och som verkar i rationaliserande riktning.

Med de förändringar sotn skett inom näringslivet sedan l960-talets bör- jan har transporterna kommit att utgöra en allt viktigare förutsättning för näringslivets fortsatta utveckling. Det är därför angeläget att utvecklingen inom transportsektorn och transportföretagen är sädana att de ökande kraven på rationella och effektiva transporter kan tillgodoses.

Utvecklingen inom transportsektorn är ocksä av avgörande betydelse för möjligheterna att tillgodose de krav som samhällets regionalpolitiska målsättningar innebär. Starka samband råder mellan transportsektorns utveckling och en balanserad utveckling av befolknings- och näringsliVs- strukturen i landets olika delar. Mot denna bakgrund lämnar samhället stöd för varutransporter från det inre stödområdet satnt bidrag till icke lönsam busstrafik.

2.4.4 'I_'/'('in.t'lt'.teldo/'n

Den privata tjänstesektorn är till sin sammansättning avsevärt mer hete- rogen än flertalet övriga näringsgrenar. En beskrivning av den strukturella utvecklingen inom omrädet försvåras härmed. Även möjligheterna att identifiera för näringsgrenen större gemensamma problem begränsas. Den utvecklingsbild som ges av bl. a. l975 års långtidsutredning är av detta skäl försedd med betydande reservationer.

Tjänstesektorns andel av näringslivets totala produktion ökade under perioden l965—l974 frän |l.2 '.'-'? till l2.l '"';-- i löpande priser. Sysselsätt— ningen ökade under periodens första hälft i snabbare takt än för näringsli— vet i dess helhet. Under 1970-talet har sysselsättningen stagnerat kring nivån 530 000 anställda.

Av den officiella statistiken framgår att beståndet av företag med an— ställda inom restaurang- och hotellbranschen. förmedlings- och uppdrags- verksamhet samt rekreations- och reparationsvcrksamhet mellan aren l969 och l975 endast undergick en marginell förändring. Sistnämnda år uppgick antalet företag i dessa branscher till ca 55 000. Bland företagen

Prop. 1977/78:40 - 38

med fler än en anställd skedde under perioden en viss ökning av de mindre företagscnheternas andel.

Företag med färre än 200 anställda svarade år 1975 för 72952.- av syssel- sättningen i nämnda branscher. Jämfört med situationen fem år tidigare inne- bar detta en viss minskning.

Förvärvsaktiviteten inom tjänstesektorn år läg i jämft'jrelse med andra näringsgrenar. I likhet tued den allmänna utvecklingstrenden har det årliga antalet företagsförvärv under l970-talet dock vuxit kraftigt. från ett 20-tal per år till 75 år 1975. Karaktäristiskt för förvärven är att en stor andel vad gäller både säljare och köpare är små företag. l hög grad beror detta på den betydande småföretagsandelen i sektorn.

Utvecklingen inom s. k. uppdragsverksamhet är av särskilt intresse. Denna bransch riktar i första hand sitt utbud av tjänster mot andra företag. inte minst inom industrisektorn. U nder perioden 1969—1975 var uppdrags- verksamheten en av de mest expansiva delarna av tjänstesektorn. Antalet företag med anställda ökade med 48 C"? till ll 900. Särskilt de minsta företagskategorierna har ökat i antal. Sysselsättningen inotn uppdrags- verksamheten har vuxit med 28 CP.- till ca 76 000 anställda är 1975. Tillväx- ten har i detta avseende varit starkast bland företag med upp till 20 anställda och de största företagen.

Struktur- och koncentrationsförhållandena inom uppdragsverksamheten har belysts i en utredning publicerad av statens pris- och kartellnämnd i juni 1976, Konsulter i Sverige. Det kan av denna konstateras att llertalet typer av uppdragsverksamhet vuxit under l970-talets första år. Undantag härifrån är byggkonsultbranschen samt annons-. reklam— och marknadsfö- ringskonsultverksamheten. Flertalet företag inom sektorn är unga. Detta gäller särskilt ADB-konsultföretageu. av vilka 75 (ivf.- har bildats sedan år 1965. Företag som arbetar med uppdragsverksmhet avseende administra— tiv organisation har till 55 '.:72- etablerats efter detta år. Det framgår vidare att konsultföretagen i stor och ofta växande omfattning riktar sig mot industrin. Särskilt gäller detta annan teknisk konsultverksamhet än inom byggbranschen samt annons-. reklam— och markmtdsföringsverksamhet.

Betydande regionala olikheter linns i tjänstesektorns sysselsättningsm- veckling. Av den totala sysselsättningstillväxten inom tjänstesektorn un- der perioden l965—l970 föll två tredjedelar pä storstadslänen. Som jämfö- relse skall noteras att storstadslänen år l970 svarade för inte fullt 40 '.537' av det totala antalet sysselsatta i landet. Detta framgår av det betänkande som utredningen om regionalpolitiska styrmedel redovisade på hösten l974. (SOU l974z82) Samverkan för regional utveckling. Utvärderingen av läns- planering l974 visar på en föri synnerhet skogslänen ogynnsam utveckling av den privata tjänstesektorn under det senaste decenniet. För återstoden av l970-talet förutses. med undantag av de båda nordligaste länen. en fortsatt krympning av tjänstesektorn.

'l'jänstesektorn karaktäriseras i vissa delar av en påfallande hög andel

Prop. 1977/78z40 39

små företag. S_vsselsättningsmässigt är detta den del av näringslivet där småföretagens roll är som mest framträdande. Inslaget av familjeföretag är inom denna sektor större än i andra näringsgrenar. Småföretagsdominausen sammanhänger främst med de speciella förut— sättningar för en starkt decentraliserad och geografiskt koncentrerad verk- samhet sotn kännetecknar sektorn. 'I'ekniskt betingade stordriftsfifn'delar gör sig mindre ofta gällande inom denna sektor. Samtidigt har sek- torns expansion inneburit ett växande utrymme inte endast för tillväxt hos befintliga företag. utan även vad gäller etablering av nya verksamheter. Etableringshinder i form av höga tröskelkostnader har saknats.

2.5 Problem och utvecklingshinder

Företagens villkor bestäms i betydande utsträckning av den allmänna ekonomiska politiken. Småföretagen likaväl som större företag baserar sin verksamhet på de förutsättningar som denna politik skapar.

En rad för småföretagen speciella. institutionellt betingade problem kan dock urskiljas. Dessa skall beröra's i det följande.

2.5.1 Kapim(I"/ilatin:/"ning Kapitalförsöriningen är för flertalet småföretag en strategisk faktor. Dessa företag saknar tillgang till aktie- och obligationsmarknaderna. ge- nom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 ”få av sin årliga kapital— tillförsel. Småft'u'etagen har oftast en avsevärt sämre soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för finansiering av sitta investeringar. Investeringar i prmluktbyten eller andra förändringar är många gånger stora i förhållande till företagets egna resurser. Investering- arna och därmed lånebehoven är ojämnt fördelade över tiden. Undersökningar av småföretagens lönsamhetssituation pekar i olika riktningar. Det är därför svårt att för denna företagskategori i dess helhet bedöma förmågan att generera eget kapital för bland annat investeringsän— damål. Variationerna i lönsamheten är betydande i de små storlekskatego— rierna. Vissa slutsatser synes dock möjliga att dra. Små industriföretag med färre än ett tjugotal anställda synes ofta uppvisa dålig lönsamhet. Detsamma gäller företag i mellanstorlekarna l00—200 eller 200—500 anställ- da. beroende på branschtillhörighet. Den otillfredsstållande lönsamheten i många små företag har flera för- klaringar. Branschtillhörighcten är inte minst väsentlig härvidlag. Ett för just de fäpersonägda företagen karaktäristiskt förhållande gäller emellertid den speciella kapitalskattesituationen som närmare skall behandlas i ett

Prop. 1977/78:40 40

följande avsnitt. Det förtjänar emellertid att redan här påpekas att företa- gets redovisade lönsamhet i många fall påverkas av att ågarlöneuttaget anpassas för att inrymma även erläggandet av f(fn'mögenhetsskatter och eventuella amorteringar för lån till betalning av arvs- eller gåvoskatt. Även den dubbelbeskattning sotn sker vid uttag av företagets vinst medverkar till att ågarlöneuttaget och den redovisade lönsamheten påverkas. Det har. som framgått tidigare. av material framtaget vid statistiska centralbyrå'tn kunnat konstateras att justeringen för ägarlöneuttag föranleder större för- ändringar i den redovisade lönsamheten för fäpersonägda än för mångper- sonägda företag.

Många småföretag är till följd av en otillfredsställande förmåga att gette- rera eget kapital i stor utsträckning hänvisade till extern upplåning för finansiering av investeringar. Flertalet småföretag präglas emellertid av svårigheter att prestera tillräckliga och fullgoda säkerheter för sin upplä- ning. I industriförbundets rapport är l972 rörande företagsetablering kon- staterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstilllället saknade tillräckliga säkerheter. Detta förhållande sammanhänger främst med före- tagets starka bindning till ett fåtal personers ekonomi och dessas begrän- sade möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Svårigheterna att ställa erforderliga säkerheter blir som mest framträdamle i samband med s. k. immateriella investeringar.

I syfte att åtminstone delvis tillgodose småföretagens kapitalanskaff— ningsbehov har samhället under det senaste decenniet tillskapal särskilda finansieringsmöjligheter för dessa företag. Aktiekapitaltillskott kan nume- ra lämnas från tre av staten hel- eller hälftenägda institut. Investeringsban- ken. Svenska industrietablerings AB (SV ETAB) och Företagskapital AB. Härtill kommer den långivning på hög risknivå som sker företrädesvis till mindre och medelstora företag genom bl. a. löretagareföreningarna. Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond liksom inom ratnen för det statliga lokaliseringsstödet. AB lndustrikredit och AB l—"öretagskredit läm- nar långfristiga krediter mot fullgoda botteninteekningar till företrädesvis mindre och medelstora företag vid investeringar i anläggningar och pro- duktionsutrustning.

Småföretagens upplåning på kreditnuu'knaden är betydande. Den helt dominerande delen av kredittillförseln sker genom det ordinarie banksys- temet. De statliga insatserna har i första hand kompletterande karaktär. F.tt genomgående drag för flertalet av de institut genom vilka samhället ställer kapital till småföretagens förfogande är dock i högre grad än övrig kreditgivning inriktad på finansiering av investeringar på hög risknivå.

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden framgår av följande sam— manställning. Av redovisningen framgår att ca 3/4 av kreditförsi'n'jningen skett via aftärs- och sparbanker. Som påpekades ovan är dock tlertalet av de kreditformer som erbjuds företagen från samhällets sida av mer riskbe- nägen karaktär än vad som torde gälla för affärs- och sparbanksutli'tningen.

Prop. 1977/78z40 41

Småföretagens upplåning på kreditmarknaden (miljarder kr)

Kreditgivare Utestaende lån till småföretag 1975—l2-3l

Aflärsbankertm ') 17.0 Sparbanker och föreningsbanker ') 3.7 Industrikredit, Företagskredit 3.2 l.okaliseringslån I.(l Sveriges Investeringsbank 0.7 AP-fonden (återlån) 0.5 Statens hantverks- och industrilånefond 0,3 Ovriga 0.6 Totalt 27.6

') Tillkommer vissa ej storleksfördelade poster i storleksordningen 2—4 miljarder kr. Källa: statens industriverk

Imlustriverkets utredning om de mindre och medelstora företagens kre— ditförsörjning kt'mstaterar att dessa företags svårigheter att anskaffa erfor- derligt kapital fortfarande är framträdande vad gäller rix/(kapat:[li'irsö/j- ningen. Detta gäller såväl vid företagets etablering som senare i den kontinuerliga verksamheten. Vid starten av ett företag erfordras kapital på hög risknivå. Möjligheterna att uppbringa ett tillräckligt eget startkapital är ofta begränsade. Industriverket framhåller att dessa svårigheter bl. a. samlmtnhänger med ett tidigare inte obetydligt säkerhetstänkande såväl på den ordinarie kreditmarknaden som hos sådana långivare som ursprungli- gen avsetts förse de småföretagen med riskkapital. Verket framhåller även att den totala kreditvolym som star till förfogande för utlåning av riskka- pital är en begränsningsfaktor. Det kan dock konstateras. vilket bl. a. Industriförbundets tidigare redovisade etableringsstudie visar. att kapita- lanskaffningsproblemens omfattningi hög grad sammanhänger med sådana faktorer som företagsstartarens utbildningsnivå liksom motiven bakom företagsstarten. I allmänhet synes gälla att en högre utbildning samt före- tagsbildning runt en produktidé skapar gynnsammare förutsättningar för att tillgodose företagets kapitalbehov vid starttillfället.

Kraven på kapitalinsats är väsentligen mycket högre i de fall då ett redan etablerat företag övertas eller förvärvas. I fråga om enskilda personers förvi'u'v av företag är dock de finansiella problemen i hög grad av skatte- teknisk karaktär. Detta förhållande tas upp i ett följande avsnitt.

Prop. 1977/78:40 42

En från kapitalanskalfningssynpunkt mycket väsentlig åtskillnad mellan etableringen av ett företag och finansieringen vid en existerande verksatn- het gäller riskaspekten. Många gånger är det förenat med mindre svårig- heter för ett etablerat företag att uppbringa kapital för att tillföra verksam- heten en ny produkt än att göra detta kring ett nybildat företag. Inte desto mindre är det etablerade företagets behov av riskkapital i vissa situationer betydande. Industriverket framhöll i sin utredning särskilt företagets be- hov av främmande kapital på hög risknivå i samband med s.k. int/Imre- riella investeringar. dvs. investeringar i marknadsföring. produktut- veckling eller på det administrativa området. Åtskilliga förutsebara lön- samma men riskfyllda projekt tinner en naturlig finansiering på den ordina- rie lu'editmarknaden. De svårigheter som ändock ofta uppstår att upp- bringa kapital för dessa ändamål påverkas av såväl formella begränsningar i många kreditinstituts verksamhet som det nyss påtalade säkerhetstän- kandet hos Vissa kreditgivare. Dessa investeringars höga risknivå och immateriella ka'aktär innebär att de såväl hos kreditgivare som bland låntagande företag fått stå tillbaka för andra och mer renodlade produk— tionsinvesteringar.

Pa senare år har emellertid frågan om krediter för investeringar i mark- nadsföringsåtgärder uppmärksammats av statstnakterna. Således gjordes under l976 en ändring av hittillsvarande regler för det statliga kreditstödet till hemslöjd. hantverk och småindustri. som innebär att detta stöd om särskilda skäl föreligger också kan utgå för kostnader avseende utveckling och marknadsföring av produkter.

'I'illgången till resurser för Icknixk! llll'()('kfl'llgå'lll'bt'lv är av stor betydel— se för alla företags möjligheter att överleva och expandera. Inom större töretag finns ofta avsevärda finansiella och ekonomiska resurser avsatta för sådana ändamål. I åtskilliga sammanhang. bl. a. i utredningsverksam— heten vid industriverket. har kunnat konstateras en rad smäföretagsspeci— fika faktorer som hämmar en efterstri'tvad ökning av produktutvecklings— arbetet i dessa företag. Studier genomförda på initiativ av den dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen visade att över hälf- ten av ett antal undersökta småföretag hade otillräckliga finansiella resur- ser för ett utvidgat utvecklingsarbete.

Bristande tillgång till kapital för nödvändiga expansionsinvesteringar har i vissa fall lett till försäljning av företag. Detta gäller många gånger mindre starkt växande företag med i övrigt goda möjligheter till fortsatt verksam- het på egen hand. Det har bl. a. av konkurrensutredningens tidigare nämnda delbetänkande kunnat konstateras att vissa av i första hand in- vestmentbolag förvärvade företag befunnit sig i en sådan situation.

Prop. 1977/78z40 43

2.5.2 Kupilu/bcxkullning III. ln.

Kapitalbeskattningens utformning har stor betydelse för många småfö— retags fortlevnad. Detta gäller såväl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och gåvobeskattningen. Ft'irmt'igcnhumx/amcn utgör ett problem för framför allt de medelstora familjeföretagcn. Ägaren tvingas ta ut en årlig "överlön'" som för familjeföretag kan utgöra en broms för dessas vidare utveckling.

Flertalet företagsledare i familjeföretag ställs förr eller senare inför be— hovet att överlåta företaget till en efterföljande generation. Ett i flera sammanlmag påpekat problem med företagsöverlåtelser är kopplat till urrx- m-lt gu('n/mtkutlningt'nx effekter. F_n generationsväxling är otvivel- aktigt förknippad med en betydande belastning på företaget. Den nye ägaren har ofta till följd av skuldsättning i samband med t'wertagandet betydande amorteringar. Beroende på marginalskatteeffekterna nödgas ägaren för amorteringarmt ta ut en lön som katt bli mycket stor. Förhållan- dena är härvid likartade vid övertagande genom arv och genom köp.

Den skattemässiga belastningen är i första hand avhängig av företagets förmögenhetsft'irhållanden. Av de nämnda studierna vid Umeå universitet och Iudustrilörbundet framgår att förmögenhetsvärdet för 3—4 år sedan för företag med färre än 20 anställda normalt understeg 200 000 kr. För företag med ca 20—l00 anställda gällde att omkring hälften hade ett förmögenhets- värde understigande detta belopp, För ca en fjärdedel av företagen över— steg aktiernas sanunanlagda deklarationsvärde en halv miljon kronor. Bland familjeföretag med fler än l00 anställda hade ca hälften ett värde överstigande en halv miljon kronor och l6 (? ett värde av mer än en miljon kronor. Överslagsmässiga beräkningar visade dock att företagens stlb- stansvärde enligt riksskatteverkets beräkningssätt ofta lag högre än gällan- de deklarationsvärden för aktierna. Hänsyn bör också i fråga om företag med 20—100 anställda tas till att flertalet av företagarna ägde mindre än hälften av aktierna i företaget samt att sedan undersökningstilllället en viss uppjustering av förmögenhetsvärdena har skett.

Mot denna bakgrund kan bela'tstningen på företagen av arvs- och gåvo— beskattningen respektive förmt'igenhetsbeskattningen schablonmässigt be— dömas. Om företaget överlåts till en ensam arvinge och sidoförmt'igenheter saknas innebär arvs- och gåvoskatteförordningens bestämmelser att på för- mögenheter om lt')0 000. 250 000. 500 000 resp. en miljon kronor uttas en skatt på ca IS 000. 60 000. l60 000 resp. 400 000 kronor. Således torde företagsförmögenheter på några få hundratusen kronor knappast leda till större finansiella problem. Vid företagsvärden omkring en miljon och uppåt torde det däremot vara svårt att klara arvsbcskattningen utan en betydande skuldsättning som blir till belastning för företaget. Den mest utsatta företagskategorin är därmed de fåmiljeft'iretag som är av storleks- ordningen minst l00 anställda. Däremot torde flertalet företag under denna

Prop. l977/78:40 44

storlek. där förmögenhetsvärdena i det övervägande antalet fall understi- ger en kvarts miljon. inte möta samma problem.

Förmögenhetsskatten aktualiseras först vid förmögenheter som översti- ger 200 000 kr. Från denna förm't'igenhctsnivå stiger skatten progressivt till f. n. ca 15 000 kr. vid en förmögenhet om ca en miljon kronor. Detta innebär att förn'tögenhetsskatten för flertalet småföretag inte torde innebä- ra någon nämnvärd belastning. Det bör emellertid framhållas att. eftersom denna skatt erläggs med beskattade inkomstmedel. kravet på företags— ägarens löneuttag blir ca tre till fem gånger så stort beroende på defines marginalskattebelastning. I industriverkets och Industriförbundets under- sökningar bedöms förmögenhetsskatten bli kännbar först vid förmögen- heter överstigande en halv miljon kronor. I likhet med arvs- och gåvobe- skattningen blir följaktligen förmt'igenhetsskatten besvärande först för få- miljeföretag med inemot ett hundratal anställda. Normalt finansieras skatten genom ett ökat lönctlttag. Vissa av företagarna har vid tillfällen även ianspråktagit kapital utanför företagen för att betala förmögenhets- skatten.

En följd av den betydande finansiella belastning som arvs- och gävobe— skattningen givit upphov till i samband med generationsskiften har blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs till en utomståen- de. Det har från skattesynpunkt tett sig mer gynnsamt att sälja företaget än att överlåta det till en eller flera arvingar. Till betydande del har dessa skillnader i beskattningshänseende upphävts genom ändringarna [976 i bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning. Fortfarande kvarstår dock att arvs— och gåvobeskattningcn för vissa företag blir en betydande belastning och därför inte sällan leder till försäljning av företaget.

En i fi'irvärvshi'tnseende särskilt utsatt position har mot denna bakgrund de medelstora familjeföretagen. Andelen försäljningar bland medelstora företag är merän dubbelt så hög som för de mindre företagen. De medel- stora företagen karaktäriseras ofta av att deras höga företagsvärden för- svarar en generationsväxling eller försäljning till enskilda personer. Det har i industriverkets studie rörande företagsformer för mindre företag kunnat konstateras att företagsledare i företag med färre än 20 anställda i större omfattning förvärvat sina företag från personer med vilka de inte är släkt än vad föt'ctt'tgsledarna i de något större företagen har gjort. Före- tagsledaren i ett medelstort företag är också i större utsträckning densam— . me som grundaren.

Förvärv av företag sker ofta av andra företag. Vid förvärv av mycket små företag uppträder enskilda personer som köpare. Detta sammanhänger främst med att förmögenhetsvärdet i medelstora företag i vissa fall är så betydande att ytterst få enskilda personer har ekonomiska möjligheter att finansiera ett företagsköp. Om den köpande personen saknar sedan lång tid hopsparande medel av betydande storlek måste insatskapitalet lånas upp. Banklån mot normal amorteringstid kräver därvid — med hänsyn till att

'Jl

prop. 1977/78z40 4

'.tmorteringar sker med beskattade medel — stora löneuttag som menligt in- verkar på företagets konsoliderings— och överlevnadsmöjligheter.

Enskilda personers övertagande av företag kan således förhindras ge- nom kapitalanskaffnings- och atnorteringssvårigheter. Företags köp av företag kännetecknas inte av samma svårigheter. Ett köpande företag har i förhf'tllande till en köpande enskild person finansiella fördelar beroende på bl. a. mat—ginalskatteförhållandena. F.tt köpande företag har även den för— delen framför en fysisk person att utdelning från det köpta till det köpande företaget vanligen inte beskattas hos det senare. Vinstmedel kan alltså skattefritt föras över till det köpande företaget och av detta användas för amortering av köpeskillingen. Detta innebär att ett till försäljning tttbjttdet företag i stället för att köpas ttpp av en privatperson kan kotnttta att bli uppköpt av ett annat företag som befinner sig i ett skattemässigt mer gynnsamt läge än den enskilda personen. Som följd härav kan företags— f'werlåtclserna tendera att sncdvridas från fysiska till juridiska personer.

Enligt lagen ( 1970: l72) om begränsning av skatt i vissa fall har föreskri- vits att det sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt. förmögenhets— skatt. allmän kommunalskatt. landstingsmcdel och egenavgifter skall bc- gränsas till ett spärrbelopp motsvarande 80 Ci- av den del av den beskatt- ningsbara inkomsten som ej överstiger 200 000 kronor och 35 'i'? av över- skjtttande belopp. Förmögenhetsskatten får dock inte nedsättas till lägre belopp än vad sotn tttotsvarar skatten på halva förmt'igenheten. Nedsått- ning sker av förmögenhetsskatten. om ej annan ordning kan antagas vara fl"'n*månligare för den skatteskyldige. Bestämmelserna enligt denna lag in— nebär att förmögenhetsbeskattningens belastning på företagaren i vissa fall mildras.

Vid den omläggning av kapitalbeskattningen som ägde rttm år l970 beslutades vissa provisoriska regler om låttnaderi kapitalbeskattningen för vissa mindre och medelstora företag (SFS t970: l7l ). Dessa skt-tttelättnader innebar för förmögenhetsbeskattningen att den skattepliktiga förmögenhe- ten — för företagsförmögenheter mellan 0.5 och 2 milj. kr. — reducerades med 25 (."-'(? av den del som översteg 0.5 milj. kr. För arvsbeskattningen utgjorde reduktionen 10 (ff- av arvsskatten om företagets värde var mindre än 2 milj. kr. och 5 (513 om företagets värde låg mellan 2 och 2.5 milj. kr.

Från och med l975 års taxering gäller nya regler för företagsvärdering vid kapitalbeskattningen (SFS l974z3ll. 312). I och med detta har ocksa det tidigare provisoriet slopats. De nya reglerna innebär att man använder en värderingsregel vid beräkning av förmögenhets— och arvsskatt där in- ventarier och lager ijordbruk och rörelse får tas tipp till det lägsta värde sotn kan godtas vid inkomstbeskattningen enligt kommttnalskattelageu. Skattelättnaderna i det nya systemet blir emellertid beroende av företagets lagersituation. För företag med en stor andel av tillgångarna i varttlager kan skattelättnadcrna bli så betydande att en spärregcl har införts. Denna

Prop. 1977/78:40 46

innebär att förmögenhetsvärdet måste uppgå till minst 60 C'r- av det värde som följt om hittillsvarande värderingssystem tillämpats.

Företagsskatteberedningen har 1976 i promemorian (Ds Fi 1976: 10) Sär- skilda skattelättnader för familjeföretag. lagt fram förslag om ändrade regler för att från kapitalskattesynpunkt underlätta generationsskiften i familjeföretag. Beredningens förslag innebär bl.a. att ett system med särskilda s. k. arvsskattekonton tillskapas. Till dessa skall vid ägarens inkomsttaxering avdragsgilla medel kunna avsättas. Arvingarna skall en- ligt förslaget få avdrag vid inkomstskattetaxering för den arvsskatt som belöper på företaget och som inte täcks av medel på arvsskattekontot. Arvsskatten eller del av denna avses härigenom. under vissa förutsättning- ar. kunna betalas med Obeskattade inkomster.

Möjligheterna att låna pengar ur företaget användes tidigare ofta för att finansiera ett generations- och arvsskifte. Sedan juni l973 räder dock förbud mot lån till närstående intressenter i aktiebolag (SFS 19732302. 303). Som skäl för detta har anförts såväl bolagsrättsliga som skatterättsli- ga aspekter. Läneförbudsbestämmelserna. som numera överförts till ak- tiebolagslagen. innehåller en dispensregel som ger länsstyrelsen möjlighet att. om starka skäl föreligger. medge undantag från förbudet. Dispensmöj- ligheterna synes dock inte ha kommit att utnyttjas i samband med lån för betalning av arvs— eller gåvoskatter.

Frågan om Im/ug.sjiu'nwnx betydelse för de mindre och medelstora fö- retagen i beskattnings- och andra avseenden har blivit belyst såväl inom forskningen som i olika statliga utredningar. Som tidigare nämnts är fler- talet mindre och medelstora företag verksamma i aktiebolagsform. De formella skillnaderna mellan olika bolagsformer är betydande. [ motsats till aktiebolagsformens krav på bl. a. begränsad ansvarighet. information och beslutsfattande står de mycket personnära företagsformerna enskild firma och handelsbolag. Av en studie publicerad av industriverket. (SIND 1975:5) Företagsformer i teori och tillämpning. framgår dock att de prak- tiska skillnaderna mellan akticbolagsformen och andra företagsformer är små. inte minst till följd av den gradvisa "urholkningen" av principen om begränsad ansvarighet och det starka sambandet mellan ägarens och före- tagets ekonomi.

Företagsskatteberedningen har i sitt betänkande (SOU 1975:54) Få- mansbolag framhållit att det associationsrättsliga systemets svagheter gett upphov till oegentligheter i beskattningshänseende. Beredningen återför detta förhållande till det faktum att skatterätten. trots urholkningen av den begränsade ansvarigheten i många mindre aktiebolag. upprätthåller den civilrättsliga regeln att två skilda rättssubjekt föreligger. Beredningen framhåller att detta inte bara i taxeringshänseende ger upphov till en olikformighet. utan att det även får en konkurrenssnedvridning som följd. Brottsförebyggande rådet konstaterade i en promemora 1976 (PM l976: l2) Överväganden och förslag för skatte- och valutagrttppens fortsatta arbete.

Prop. 1977/78z40 47

att aktiebolagsformen. genom de beaktansvi'trda skattemässiga fördelar den innebär. blivit allt vanligare för verksamheter också utanför de områ- den — industri. handel och liknande — där den ursprungligen varit avsedd att utnyttjas.

Frågan om särskild bolagsform för mindre företag utreds f. n. av l974 års bolagskommittc.

2.5.3 Före!(tgsxt'rt'icc Information. rådgivning och utbildning är ofta av stor betydelse för att länka in företagen i en expanderande utveckling. Avsaknad på information om saväl på vilka produktområden eller marknader expansionen kan ske som vilka medel som står till buds för en sådan utvidgning begränsar expansionsmöjligheterna. Av studier genomförda vid industriverket (SIND PM l976: ] ). lnformationstjänster till industrin. och lngenjörsveten— skapsakademien. Småindustrins informt'ttionsbehov (lvarapport ll). rö- rande småföretagens informationsbehov framgår att huvuddelen av företa- gen i denna kategori upplever" en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. Det konstateras att detta beror av såväl bristande personella resurser för informationssökning som av informationsutbudets ofta komplicerade karaktär. [ vissa sammanhang har det kunnat konstateras att också delar av den information som t. ex. kanaliseras från olika samhällsorgan till företagssektorn i begränsad om- fattning och inte sällan först efter längre tid när de mindre företagen. Under senare år har i forskningen kring nyföretagande och småföretag i allt högre grad framhållits företags— och företagaremiljöns betydelse för uppkomsten av nya företag liksom för tillväxten hos befintliga företag. En väsentlig förutsättning för företagsbildningen är ofta möjligheten till re- sttrskomplettering i olika avseenden. Svårigheterna att. särskilt på mindre orter. få företagets behov av service och experter/konsulter av olika slag tillgodosett har belagts i en rad studier. Studier har visat att småföretag i stor utsträckning själva saknar erfor- derlig kvalificerad teknisk och ekonomisk personal. inte minst beroende på att dessa företag inte fullt ut kan utnyttja heltidsanställda specialister. Små företag har ofta sämre möjligheter än stora företag att ta i anspråk högsko— leutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareut- bildning. Det kan bl. a. ide olika typer av kursverksamhet som bedrivs vid indistriverket. liksom i den undersökning t'i'frande företagareutbildning som genomfördes vid Umeå universitet 1973. Vidareutbildning för före- tagsledare i mindre och medelstora företag. konstateras att mycket nära samband råder mellan företagsstorlek och deltagande i vidareutbildning. Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen konstaterade också i sitt betänkande 1974 att ett företag med under [00 anställda hade endast 3 '.F'i- heltidsanställd personal för utbildningsfrågor. medan motsva-

Prop. 1977/78:40 48

rande tal för företag med 100—500 anställda samt över 500 anställda upp- gick till 14 95? resp. 73 %.

Ett av de områden där informations-. rådgivnings-. utbildnings- och inte minst. kontaktförmedlingsbehovet framstått som mest betydande gäller exportverksamhet. Som framgått tidigare är endast ett ytterst begränsat antal småföretag direkt engagerade i exportaktiviteter idag. Svårigheterna för småföretagen att saluföra sina produkter på utlandsmarknaden har belagts i åtskilliga sammanhang. Även om vissa faktorer talar för att småföretagens möjligheter till några mer betydande ökningar av försälj- ningen på utlandsmarknaderna är begränsade. torde inte desto mindre det på vissa avgränsade produktområden finnas outnyttjade potentialer för en tillväxt baserad på export. Fortfarande saknas emellertid annat än vissa enskilda delbranschstrrdier över sådana tillväxtmöjligheter.

I syfte att undanröja detta för småföretagen ogynnsamma förhållande har från statsmakternas sida utbildningsinsatserna riktade mot denna fö- retagskategori intensifierats under senare år. Bl. a. har kursverksamheten vid industriverket i allt högre grad inriktats mot småföretag. Genom ett samarbete med den kommunala vuxenutbildningen har dessa initiativ dessutom givits en större regional spridning. Sedan ett par år bedrivs vid Sveriges Exportråd en verksamhet med vidareutbildning i internationell marknadsföring. Även inom ramen för de s. k. branschprogrammen har utbildningsinsatserna itensificrats under 1970-talet. Via branschprogram— men har vissa insatser i exportfrämjande syfte skett i form av stödda samverkansprojekt m. m. För att i ökad utsträckning möjliggöra för små- företag och ta del av den tekniska utvecklingen har teknisk expertis via företagareföreningarna ställts till småföretagens förfogande. Företagarefö- reningarna har också i takt med en kraftigt ökad resurstilldelning kunnat bistå de mindre och medelstora företagen med finansiell kompetens och rådgivning i växande omfattning.

Möjligheterna att uppnå väsentliga industripolitiska och regionalpolitis- ka målsättningar är bl. a. beroende av en väl fungerande och utbyggd underleverantörssektor. Som tidigare nämnts är ett betydande antal små— företagare verksamma som underleverantörer. Underleverantörsrollen är dock inte sällan förknippad med problem. Underleverantörerna används ibland av beställarföretaget som en buffert under lågkonjunkturer. Kon- junkturberoendet och "ryckigheten" i underleverantörernas produktion har belagts i en underleverantörsstudie av industriverket år 1975. (SIND PM I975z4) Underleverantörsproblematiken — en översyn. Industriverket konstaterar att för delar av den insatsvaruproducerande industrin är kon- junkturberoendet starkt samt att ryckigheten i produktionsvärdestillväxten förstärks av att det ofta är fråga om relativt små företag och om en stark koncentration av företagens försäljning till ett fåtal kunder.

Ett annat problem utgör bristerna i förbindelserna mellan beställare och underleverantör. vilket kan förhindra eller försvåra vidgade underleve—

Prop. 1977/78:40 49

ransströmrnar i den svenska indrrstrin. Det gäller här främst de makt- eller förhandlingspositioner som grundas på storleksrelationerna mellan köpare och säljare av underlevcranser. dels de krav på underlcverantörens teknis— ka och administrativa kompetens-som den industriella utvecklingen ställer. Det stora kundberocndet innebär emellertid inte undantagslöst ökande beroendeförhållanden_ lbland utgör jtrst denna relation en särskild fördel. Det kan gälla avsättningsmöjligheter. tillgång till let-'erantörskrediter m. m. Beroendeförhållandena är också ofta mer ömsesidiga än vad inköps- resp. försäljningsandelar utvisar.

Industriverket framhåller att kunskapsskillnaderna i ekonomiska och tekniska frågor mellan köpare och säljare av underleveranscr av många upplevs som ett växande problem. Denna skillnad väntas. i takt med att industriproduktionen blir alltmer specialiserad och anpassad till höga kva- litetskrav. ytterligare accentueras. -.-åtaganden som underleverantör' till industri med hart styrda produktiortsförlopp kommer ocksa att medföra komplicerade och delvis nya krav på underleverantörerna. Det har också visat sig att delvis andra funktioner bedömts aktuella för rådgivning och utbildning i undcrleverantörssammanhang än för mindre och medelstor industri i allmänhet.

Industriverket pekade på en rad områden där särskilda insatser från samhällets sida borde aktualiseras. Det gäller bl. a. kompetensht'rjande utbildnings- och konsultinsatser för kvalitetskontroll. leveransbevakning. produktkalkylering m. m. Verket framhi'tller också behovet av att markna— den breddas för många underleverantörer. Behovet av särskilda insatser för att underlätta för små underleverantörsföretag att deltaga i den statliga upphandlingen nämns även.

Samhällets insatser för att främja underleverantifwssektorns effektivitet har hittills varit tämligen begränsade. Via företagareft'h'eningarna. Export- rådet och styrelsen för teknisk utveckling har en viss förmedling av un— derleveransefterfrägan och -utbud initierats.

2.5.4 Krwrp/iverntl_li'irt'ltlga/runtil/f'i

Den miljö företagen har att arbeta i bestäms av en rad faktorer. litt väsentligt inslag i företagsmilji'xn utgör de institutionella förhållandena. Samhällets ökade krav i olika avseenden kan verka försvr'rrande och för— hindrande för såväl enskilda personer som överväger att starta ett företag som för mindre. etablerade företag. Ökade krav på bokföring och annan redovisning liksom ett växande uppgiftslämnande till olika centrala myn— digheter inverkar i högre grad på små företag med begränsade möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Detta är ett förhållande som kraftigt påtalats frän småföretagens sida.

Vissa åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med dessa problem. Enligt statsmakternas beslut har en särskild delegation inrättats med upp- gift att föreslå olika konkreta åtgärder för att reducera och förenkla tipp—

4 Riku/(igen [977/73. ] .ru/ul. Nr 40. Billiga I

Prop. 1977/78:40 50

giftslämnandet. Delegationens verksamhet bör i första hand inriktas på att få till stånd en noggrann och allsidig prövning av alla nytillkomrnandc eller ändrade uppgiftskrav. Delegationen skall också ge råd och service till uppgiftsinsamlande myndigheter. Delegationen har befogenhet att före— skriva villkor för uppgiftsinsamlingen. t. ex. att viss uppgift inte får samlas in. Delegationen kommer också att pröva frågan om ersättning för uppgifts- lämnande.

Vidare har regeringen tillkallat en utredning angående statistiska cent- ralbyräns uppgiftsinsamling (direktiv 1977146). Utredningen skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarnas kostnader mot nyttan av statisti- ken. lt-föjligheterna att starkt begränsa eller slopa delar av uppgiftslämnan- det bör speciellt undersökas samt möjligheterna till samordning med annan statistikproduktion. Vidare bör övervägas om ändrade krav på kvalitet. periodicitet. sakligt innehåll och tillämpad teknik etc. kan leda till fi'Srenklat uppgiftslämnande.

Dessutom bör nämnas att det inom myndigheterna pågår ett fortlöpande arbete som syftar till att förenkla bl. a. företagens uppgiftslämnande.

Under det senaste decenniet har också i takt med att samhällets närings- politiska aktiviteter intensifierats ett stort antal nya stödformer och insti- tutioner tillskapats. Härigenom har många väsentliga behov av bl. a. ser— vice och finansiellt stöd hos i synnerhet de mindre och medelstora företa— gen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock möjligheterna för den enskilde företagsledaren att överblicka utbudet av olika typer av stöd minskat.

2.5.5 ffrbt'lxnmrkmrtl.s'lttg.x'ti/irringen m. m.

Den utökade lagstiftningen på det arbetsrättsliga omrädet liksom de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år har i vissa samman- hang framhållits sorn utvecklingshinder för många småföretag.

Samhällets arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser kommer i stor utsträckning småföretagen till del. Så gäller bl. a. att arbetsmarknads- stödct för ungdomar i enskilda beredskapsarbeten " It)-kronan" liksom det statliga lokaliseringsstödet i större utsträckning än vad som motsvarar de mindre och medelstora företagens sysselsättningsandcl kommit dessa fö- retag till godo. Jämfört med en andel av indttstrisysselsättningen om ca en tredjedel svarar småföretagen för ca 80 G?. resp. 60 '.!-1.- av stödet till befintli- ga företag via de nämnda stödformernr'r. Beträffande Iagerstödet som ut- gick under åren 1975 och 1976 kan noteras att detta huvudsakligen utnyttjats av större företag. Detta förhållande beror på att produkter särskilt lämpade för lagerhållning finns i vissa storföretagsdominerade branscher — massa- och pappersindustri. stålindustri. delar av verkstadsindustrin.

Ett speciellt problem. som uppmärksammats i bl. a. betänkandet av kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen år 1974. gäller de mindre och medelstora företagens bristande förmåga att tillgodogöra sig

Prop. 1977/78z40 51

information om vissa av samhällets stödåtgi'rrder. Kommittén konstaterade t. ex. att informationen om möjligheterna att få utbildningsbidrag vid an- ställning av äldre och handikappade liksom om den s. k. fem-krortan. i lägre grad nått ut till de små företagen än till andra typer av företag.

Den arbetsrättsliga lagstiftningens konsekvenser för de mindre och me- delstora företagen är på viktiga omraden föremål för utredningsarbete. ] riksdagsdebatten om medbestämmandelagcn tilldrog sig lagens tillämpning på de mindre arbetsplatserna stor uppmärksamhet. Det ankommer nu pa den nya arbetsrättskommitte'n (A 1976101) att följa tilli'rmpningen av med— bestämmandelagen bl. a. på detta omrade. En annan uppgift för kommit- ten är att komma med förslag rörande tillämpningen av förtroendemanna- lagen på de mindre arbetsplatsermr. Ett sådant förslag väntas senare i år.

En utredning för översyn av anställningsskyddslagen har nyligen till— satts. Enligt direktiven för utredningsarbetet blir det bl. a. en viktig uppgift för den nya kommitten att söka finna lösningar som i driftsinskränknings— situationer ger den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd och samtidigt de enskilda arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. [ direktiven talas bl. a. om de förslag om trygghetsfonder eller fi'trsi'rkringssystem som har förts fram av organisationer som företrä- der den mindre företagsamhetcn. En annan uppgift blir att söka finna jämkningar i anställningsskyddslagen som utan att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det lättare för t. ex. ungdomar och kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Ytterligare frågor som har aktualiserats i framställningar från småföretagarhåll kom- mer att överlämnas till den nya kommitten. De mindre arbetsplatscrnas särskilda problem kommer också att beaktas i rrtredningsarbetet.

En ny lag om arbetsmiljön träder i kraft den 1 juli 1978. Den skall ersätta nu gällande arbetarskyddslag. Den nya lagen kommer att betyda en kraf- tigt ökad stimulans f'ör en bättre arbetsmiljö. Lagstiftningens tillämpning får därvid utvecklas med hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmil- jön. dels det vid varje tillfälle tillgängliga samhäl|sekonomiska utrymmet. Den nya lagen kommer självfallet att innebära skärpta krav mot alla de företag där arbetsmiljön är eftersatt. Ett viktigt hjälpmedel inom arbetar— skyddet utgörs av f'öretagshälsovärden. som emellertid i vad avser smafö— retagen än så länge är ofullständigt utbyggd. En särskild svårighet har visat sig vara att finna lämpliga former för att tillgodose behovet av företagshäl- sot-'ård inom små och geografiskt spridda arbetsplatser. Hithörande frågor utreds av 1976 års företagshälsovårdsutredning (A 197610] ). Enligt de av regeringen utfärdade direktiven för titredningsarbetet bör målet vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård.

Från samhällets sida har under senare år omfattande insatser gjorts i syfte att stimulera åtgärder för en bättre arbetsmiljö. Förutom de ändringar i arbetarskyddslagstiftningen som genomfördes med verkan från den 1 januari 1974 samt ökade resurser till arbetarskyddsmyndigheternas före—

PJ

Prop. 1977/78:40 5

skrifts- och kontrollverksamhet bör även nämnas kraftigt ökade resurser för forskning. teknisk utveckling. information och utbildning inom arbets- miljörådet genom inrättande av arbetarskyddsfonden. Framhållas bör ocksä att år l975 öppnades möjligheter till statliga garantilän för att för- bättra arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen.

3.5.6 N_vt'lubleringxhinde/' Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har minskat under det senare decenniet. Till detta finns en rad förklaringar. Utrymmet för nyetableringar inom industrisektorn har minskat till följd av marknads— mässiga begränsningar. befintliga ft'iretags expansion och växande import- konkurrens. Dessa förklaringsfaktorer kan ur samhällets synvinkel moti- vera en viss nedgång i etableringsverksamheten. Andra orsaker. som sammanhänger med ökade initialsvårigheter och etableringshinder utöver vad de rent produktionstekniska förhållandena skapar. bidrar emellertid till en ur samhällets synvinkel oönskad minskning av antalet nyetablering- ar. . Nyetableringarnas betydelse för industrins expansion och konkurrens— kraft har kunnat konstateras. Karaktäristiskt för nyetablerade företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Inte minst sammanhänger detta med att nyföretagandet ofta koncentreras till branscher och sektorer som är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. De per- sonliga egenskaperna hos företagsledarna i nystartade företag har också ofta särskilt tillväxtfrämjande karaktär". Nyetableringarnas bidrag till den tekniska förnyelsen kan ses från olika utgångspunkter. Endast iett begränsat antal fall bygger f'öretagsetablering- ar på en helt ny produktide eller satsning på nya produktionsmetoder. Det' står samtidigt klart att företag som etablerats runt en teknisk eller pro- duktmässig idé ofta har en snabbare tillväxt än företag som startats av andra skäl.

lN-löjligheterna att etablera ett företag runt en ny produkt eller produk— tionsteknik är inte minst avhängiga tillgången till kapital vid starttillfället. Det har av olika undersökningar framgått att vid många etableringar före- tagsstartaren haft betydande svårigheter att uppbringa tillräckliga säker- heter för sin kapitalanskaffning. Bristande insikt i andra företagsfunktioner än de rent tekniska och tillverkande momenten har även verkat försäm- rande på möjligheterna till en framgångsrik etablering. Samtidigt har det dock visat sig att etableringar runt en produktide eller ny produktionstek- nik oftast är mindre problemfylld än etableringar som skett av andra skäl.

En särskilt frt'tmgångsrik typ av etableringar har elfarenhetsmässigt visat sig vara de nybildningar som skett utifrån ett konstaterat behov av en ny produkt. Dessa '"behovsorienterade" etableringar har oftast större möjlig- heter än andra företagsetableringar att få sin avsättning tryggad. Ur sam—

Prop. 1977/78:40 53

hällets synvinkel finns särskilda skäl att aktivit underlätta sadana etable- ringar.

Utrymmet för nybildningar av företag begränsas inte minst av att antalet företagsnedläggelser sttceessivt gatt ned. Det har här kunnat konstateras att det ärliga antalet nedläggningar inom industrisektorn minskat mellan åren l966 och 1975. Minskningen har varit större än den registrerade nedgången i etableringsverksamheten.

Det finns i olika situationer starka motiv att från samhällets sida verka för att en hotande nedläggning trndvikes. En sådan strävan att knyta förnyelse och expansion till befintliga företag innebär emellertid att ut- rymmet för nyetablering av verksamheten minskar.

Företagsnedläggelser medför alltid problem. Ur samhällets synvinkel uppkommer kostnader i form av kapitalförstöring samt att arbetsmark— nads- och regionalpolitiska problem uppstår. På vissa områden kan sam- hällets försörjningsberedskapspolitiska målsättningar äventyras. För den enskilda arbetstagaren innebär nedläggningarna otrygghet. försörjnings- svårigheter och omställningsproblem. I de fall då företaget är beläget påen mindre ort kan följa problem med att behålla ett befolkningsrrnderlag tillräckligt för att vissa typer av samhällsservice och. om det gäller ned- läggning av ett medelstort eller större företag. svårigheter för lokala un- derleverantörer.att leva vidare. Problemen i samband med nedläggningar blir ytterligare förvärrade då dessa inte sällan sker koncentrerat till en bransch och en region.

Det kan inte omedelbart hävdas att detta är en olycklig konflikt. För- utom de kostnader för samhället och den enskilde som undviks genom ett undanröjt nedläggningshot innebär nämligen detta att många av de "föds- lovåndor" som en nybildning av ett företag normalt innebär kan förbigås. Genom att befintlig kunskap. ett etablerat kontaktnät. gamla marknadsfö— ringskanaler och. inte minst. en sedan tidigare sammansvetsad arbetsstyr— ka kan utnyttjas undviks många av de betydande inkörningskostnader som ett nystartat företag upplever. Dessa igångsättningskostnader vid företagsetableringar är ofta avsevärda och inte sällan betydligt underskat— tade vid etableringstidpunkten. lndrrstriverkets undersökning rörande småföretagens kreditförsörjning pekar också på att befintliga företag ofta har bättre möjligheter att anskaffa kapital för prototypframtagning. design etc. Även i utländska undersökningar har kunnat konstateras att ideer. uppfinningar och innovationer. trots att de i åtskilliga fall har sitt upphov utanför det befintliga företagsbeständet. mest effektivt realiseras inom en redan etablerad verksamhet.

Rekonstruktioner och även mindre genomgripande undersökningar av nedläggningshotade företag kräver ibland samhällets stöd." En rad sädana stödformer finns redan idag. Utöver de regionalpolitiska stödmedlen kan nämnas de av indrtstriverket administrerade branschprograrnmcn. Inom ramen för dessa utgår bidrag för konsulttjänster som syftar till att Linder—

Prop. 1977/78z40 54

lätta strukturella omställningar och förändringar inom och mellan företag. För företag i dessa branscher finns också möjligheter att erhålla särskilda statliga garantier för lån upptagna i bank i syfte att finansiera vissa typer av strukturförändringt'tr. i första hand för förvärv av annat företag. delar av andra företag eller för att sammanföra funktioner i flera företag till bolag. Möjligheter att erhålla kapital på hög risknivå vid företagsinterna omställ- ningar f'rnns genom de statliga garantier som kan lämnas för vissa typer av banklån (s. k. industrigarantilån). Finansiella tillskott på hög risknivå läm- nas också av lnvesteringsbanken.

3.5.7 Hinderförji'irulugxt'ir'w'ltilelxar Goda möjligheter till öre/"låtelse ut'-lördag bidrar till att öka flexibilite- ten i näringslivet oeh minskar risken för nedläggning av etablerade verk- samheter. Marknaden för köp och försäljning av företag är dock begrän- sad. Detta gäller särskilt de medelstora företagen. Köparkretsen består till stor del av företag. oftast andra familjeföretag. Även de större börsnoterade bolagen uppträder många gånger som köpare av företag. För de minsta företagen är köparkretsen vidare. Ur samhällets synvinkel finns fiera skäl som motiverar en breddning av köparkretsen. för att möjliggöra företagens fortlevnad i fria och av kon- cern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett viktigt skäl utgör de konkurrenspolitiska konsekvenserna. Ett förvärv leder till att det kö- pande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark ställning. Ett annat väsentligt skäl utgör förekomsten av speciella "smädriftsfördelar" inom den aktuella sektorn. Detta gäller i synnerhet de fall då verksamheten är starkt specialiserad och ytterligare effektivitets- vinster genom större produktionsvolym inte är möjlig beroende på mark- nadens begränsning eller kostnadsft'rrhållandena. Ett tredje betydelsefullt skäl till att från samhällets sida inta en kritisk inställning till vissa förvärv sammanhänger med geografiskt begränsade områdens behov av service och varutillförsel. Detta har betydelse särskilt på vissa mindre orter. Ytterligare situationer där det samhällsekonomiska värdet av förvärv sy- nes tveksamt utgör de fall där det förvärvade företaget befinner sig i ett expansionsskede. men med hänsyn till finansiell aoch personella restrik- tioner inte har möjlighet att på egen hand fortsätta expansionen. Det kan i sådana fall synas vara mer motiverat att företaget på annat sätt bereds tillgång till nödvändiga resurser för att möjliggöra en expansion på egen hand. Det kan slutligen också anföras att förekomsten av en alltför begrän- sad köparkrets innebär risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företagsledningen eller -ledaren. I vissa sammanhang kan företagsförvi'irv, där annat företag står som köpare vara att föredra från samhällets synpunkt jämfört med att enskilda personer är köpare. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att det sålda

Prop. 1977/78z40 55

företaget inte sällan står inför ett nedläggningshot eller är i behov av betydande ornstruktureringar. En enskild person torde normalt ha mer begränsade möjligheter att. jämfört med ett företag. i sådana situationer trygga sysselsättningen för de anställda genom alternativa arbetsuppgifter eller verksamhet på annan ort eller med annan produkt.

Det förhz'tllandet att enskilda personer sällan uppträder som köpare av andra än mycket små företag sammanhänger främst med att förmögen- hetsvärdet i företagen ofta är så betydande att ytterst få enskilda personer hill" ekonomiska möjligheter att finansiera ett köp. När ett annat företag står som köpare uppträder normalt inte samma svårigheter. F.tt köpande företag har. som framhållits tidigare. i förhållande till en köpande enskild person vissa finansiella fördelar vid ett förvärv.

Samhället har olika möjligheter att underlätta enskilda personers förvärv av företag. Speciellt förmånliga lån i fall där en enskild person kan bedö- mas vara särskilt lämpad att ta över en verksamhet utgör ett väsentligt medel. Lånets löptid torde vara av stor betydelse för den övertagande personen och därmed för företagets möjligheter att bära det lönerrttag som amorteringarna kräver. En liknande effekt kan uppnås genom förändringar i skattelagstiftningen. Som framgått tidigare tvingar marginalskatteförht'rl- landena den övertagande personen till ett betydande överlönertttag för erläggande av amorteringar på lån upptagna i samband med li'irvärvet.

3. Samhällets hittillsvarande insatser på småföretagsområdet

På ett flertal områden har samhället vidtagit åtgärder i syfte att undan- röja svårigheter som möter verksamheten inom mindre och medelstora företag. Detta gäller främst på kredit- och kapitalförst'irjningsotnrädet samt vad gäller dessa företags behov av extern rådgivning. utbildning och annan service. Vissa av de instrument som idag står till samhällets förfogande för att främja de mindre företagen har funnits tillgängliga under en lang rad ar. Under det senaste decenniet har dock en intensifiering och breddning av samhällets insatser och aktiviteter ägt rrrm.

3.1 Kapitalförsörjning

För att tillgodose bl. at. de mindre och medelstora företagens behov av långfristiga krediter har under en lång tid funnits särskilda kreditinstitut och kreditformer. Sålunda tillkom i mitten av 1930—talet lndustrikredit AB och i början av 1940-talet inrättades fonden för hantverks- och småindu- strikredit. från år 1960 med benämningen statens hantverks- och industri- lånefond. I takt med den alltmer ökade uppmärksamhet som de mindre och medelstora företagens förhållanden kom att röna under l9(»(l-talet — bl. a.

Prop. 1977/78z40 56

vad gäller dessa företags kapitalförst'irining — har successivt en rad nya specialinriktade kreditinstitut inrättats vid sidan av de tidigare.

De under de senaste 15 åren tillkomna speciella kreditinstituten varierar avsevärt såväl till ändarnålsinriktning som vad gäller t ex risktagande. [ betydande utsträckning är dessa olikheter betingade av ett ofta klart uttalat syfte att dessa kreditinstitut primärt skall fungera som komplement till den ordinarie kapitalmarknaden och täcka olika delar av det kapitalbehov som vissa grupper av företag ej kan få tillgodosett på annat sätt.

Formerna lör kreditgivningen varierar. Vissa institut — Företagskapital (tillkom år 1973). SVETAB (1969) och 1nvesteringsbanken (1967) — har möjligheter att bistå olika grupper av företag med lil/.rkulr av eget kupiltll. Den vanligaste kreditgivningsformen är dock förmedling av kapital i form av långfristig långivning. Utöver de särskilda kreditformer som tillkom under 1930- och 1940-talen märks här Företagskredit (1962) och Svensk exportkredit (1962) liksom 1nvesteringsbanken. Långfristiga krediter kan sedan början och mitten av l960-talet också erhållas genom Allmänna pensionsfonden resp den regionalpolitiska stödverksamheten. En rad irr— stitut har också tillkommit för att genom gurunrigir'ning möjliggöra för företag att på vanligt sätt låna upp kapital i bank. Förutom industrikredit och lokaliseringsstödet. vilka utöver sin sedvanliga långivning också kan bevilja garantier. finns här de speciella garantiformerna som via industri— verket erbjuds som industrilånegarantier (1954) eller strrrkturgarantier (1973). Sedan l960—talets början har också inrättats olika organ med möj— lighet att förmedla lån med villkorlig (iIvrbclulningsxÅy/dig/u'I. d v s åter— betalningen är betingad av huruvida det aktuella projektet resulterar i en vinstgivande produkt eller ej. Sådana län kan beviljas av Norrlandsfonden (1961 ). S'l'U (1968) samt statens utvecklingsfond (1973).

Endast ett begränsat antal av de nämnda kredit- eller gar'antigi 'arna har en i stadgarna eller på annat sätt formellt uttalad ändamålsinriktning mot mindre och medelstora företag. En sådan inriktning gäller för långivningen ur statens hantverks- och indtrstrilånefond. industrilånegarantigivning. 1n— dustrikredit och l—"öretagskredit sanrt Företagskapital. För åtskilliga andra statliga hel- eller delägda näringslivsinriktade kreditinstitut gäller dock vanligen sådan funktionella. geografiska eller branschrnässiga avgräns- ningar att de i praktiken har en i mänga fall betydande utlåning till mindre och medelstora företag.

Den till småföretagen specialdestinerade kreditgivningen uppgick år 1975 till totalt ca 1 300 miljoner kronor. Av detta kom ca 900 miljoner kronor de mindre och medelstora företagen till del. Härtill kommer den upplåning som möjliggjorts genom statliga garantier. är 1975 ca 67 miljoner kronor. långivningen till de mindre och medelstora företagen från övriga. ej speciellt småföretagsinriktade. kreditinstitut uppgick samma år till in— emot 850 miljoner kronor.

Prop. 1977/78:40 57

Mindre och medelstora företags upplåning hos specialinstituten år 1975

Upplåning är 1975 (milj. kr.. avrundade belopp)

Speciellt småföretagsinriktad kreditgivning

statens hantverks- och ittdustri-

lånefond 130 1ndusrrilånegarantier 60 lndusu'ikredit 590 l—"öretagskredit 120 Företagskapital lt) Regionalt begränsad kreditgivning lokaliseringsstöd 330 [) Norrlandsfonden 55

Funktionellt begränsad kreditgivning

Svensk exportkredit 15 styrelsen för teknisk utveckling 25 3) statens utvecklingsfond 25 -') Övrig kreditgivning 1nvesteringsbanken 330 Allmänna pensionsfonden (återlån) 60 Summa (exkl. garantier) ca 1 700

Källa: statens industriverk ') Avser långivning. Härtill komnter bidrag om ca 140 miljoner kronor. 2) Inkluderar stöd till enskilda uppfinnare.

Samhället kan vid introdrrktiort av rtya produkter eller ny produktions- teknik — bl. a. i samband rtted nyetablering — lärttrta olika typer av tittart- sielft stöd. Det enskilda företagets möjlighet att fa tillgärtg till vissa delar av dertrta kreditgivning är i vissa fall beroende av företagets geografiska belägenhet och etablerirtgens karaktär.

STU lätttrtar finansiellt stöd till industriella utvecklingsarbeten i arbetets tidigaste skeden. Bidrag och lån lämnas för produkter eller ideer som bedöms ha ett tekniskt nyhetsvärde. S'l'les bidrag till beräknade projekt- kostnader överstiger sällan 50 "1'. Under budgetåret 1976/77 uppgick det finansiella stödet till enskilda företag till 32 miljoner kronor, varav ca 604? till rttindre och ntedelstora företag. Härtill korttrtter stödet till enskilda uppfinnare om ca 15 ntifjorter kronor. Såvitt upptirtrtarstödet som stödet till sntt'tföretagen har rrnder de två sertaste budgetåren utökats avsevärt.

Genom .rmlcnx ntt'cckling.s;/innl kan lämnas linasiellt stöd för att täcka företagens behov av kapitaltillskott för de faser i utvecklirtgsarbetet som ligger mellan S'l'Uzs ertgagentartgsmöjlighctcr och uppbyggnad av resurser för produktion i frrll skala. Under budgetåret 1976/77 uppgick utlåningen

Prop. l977/78:40 58

till 38.5 miljoner. av vilket belopp ca 80 C'J- avsåg lån till mindre och medelstora företag eller enskilda personer.

Lån på hög risknivå i samband nted bl a nyetablerirtgar kan lämnas av företagareförertirtgarna från xlult'ns lmnn'erks- ut'/1 int/nslrilzine/önt/ rtted upp till f n 300 ()()0 kr till en och samma sökande. Genom ett år 1974 inlett samarbete mellan företagareföreningarna och Investuringxlmnkwr har fö— retagert fått möjliglteter att korttplettera dessa krediter nted lån på upp till 500 ()()0 kr från bartkert. Av den sarttrttanlagda utlåningen urtder år 1976 på ca 205 miljoner kronor — 182 miljoner kronor från hantverks- och industri- lånefonden santt 23 miljoner kronor via lnvesterirtgsbankert — torde dock ettdast en begränsad del ha avsett etablering av nya verksarttheter.

Regionalt avgränsat finansiellt stöd vid rtyetableringar kan läntrtas av Ntn'rluntlleå)nt/t'n och i forrtt av lokn/ixuriirgsx[(it/. Den totala utlåningen från Norrlandsfonden uppgick år 1975 till ca 62 miljoner kronor. hrrvud- sakligen dock irtriktad på befintliga företag. Statligt lokaliseringsstöd har sedan 1965 utgått med totalt ca 4 100 miljoner kronor. Av detta har irterttot 90 '.fi avsett utvidgrtirtg. flyttning eller filialutläggningvid befintliga företag.

3.2 Företagsservice m. m.

3.2.I ln/iu'nmliun (N'/l rat/givning

Den statliga och statsunderstödda service som riktas rttot mindre och medelstora företag är koncentrerad till teknisk och industriell utveckling. utbildning sarttt marknadsföring. lnforntatiort. rådgivning och kontaktför- rttedling utgör väsentliga element i företagsservicert.

Allrttän företagsserviceverksarttltet ltar sedan länge bedrivits irtont ra- men för verksamheten vid föreragurtjfi'irt'ningurnu. lrtsatserna på dettna speciella del av föreningarnas verksamhet ltar expanderat kraftigt urtder senare år. Den statliga medelstilldelrtingert till särskilda företagsservicein- satser har ökat från 2.5 miljoner kronor budgetåret 1973/74 till 14.5 miljo- ner budgetåret 1977/78. Föreningarnas informations- och kontaktverk- samhet har prioriterats frän statsmakternas sida under de år särskilda medel ltar anvisats för företagsserviceåtgärder. 1 runt tal hälften av bidra- gen till föreningarna urtder tiden 1973/74—1976/77 har för resp budgetår specialdestinerats för information och kontaktverksartthet. Huvudsyftet rtted verksamheten är att ge företagen vägledning och information om tillgängligt serviceutbud på den privata marknaden eller i samhällets regi samt hänvisa företagen till rätt instans i det konkreta fallet. All/niin rät/gir- ning (n'/1 översiktliga jörutugxunalyxcr utgör en annan väsentlig del av föreningarnas serviceverksamhet. Under senare är har verksamheten inortt detta område i ökad utsträckning inriktats på frågor som rör produktförny- else sarttt marknadsföring på hemma- och exportntarknaderna. Förening— arna hår i sistnämnda avseende ett starkt stöd i Exportrådet. Även företa-

Prop. 1977/78:40 59

gareföreningarnas nrbih/ningsxz'rt'it't' ltar intensifierats rrrtder de senaste åren. Vid varje förening finns sedan två år en särskild utbildningskonsu- lent. vilkens uppgift är främst att analysera utbildrtirtgsbeltov och ge infor- mation om tillgängligt kursutbud. Utbildnirtgskonsrrlenterna samarbetar som regel mycket nära med statens industriverks enhet för Iörctagsut— veckling och andra rrtbildningsorgan.

Företagarcföreningarnas verksamhet komnter att rtärrttarc behandlas i det följande.

Genom S'I'U sker i tekniska frågor en omfattande förntedlings- oclt rådgivrtingsverksamhet som rtästart uteslutande riktar sig rttot mindre och medelstora företag eller enskilda uppfinnare. S'I'Uzs totala kostnader för denna verksamhet uppgick budgetåret 1976/"77 till 9.0 miljoner kronor. Verksamheten avser en rad olika former av service: rrppfirtrtarstöd i forrtt av allrttänna råd och upplysningar. patentradgivning. medverkan i förrtted- ling av uppfinnings- och forskningsresultat till industriell exploatering. innovations- och kreativitetsfräntjande åtgärder samt kontaktförntedling mellan olika forskrtingsinstitutioner och sntåft'n'etag. Den sistrtärttrtda verksamheten bedrivs regionalt nted kontaktsekretariat på sju högskole— orter. Kontaktsekretariatert arbetar i ttära samverkan med lörctagareft'trc- ningarna.

Viss service- och rädgivningsverksanthet på det tekniska omradet be- drivs irtortt ramen för statens flltlll.)ll'll'('I'/t'.)' lminxt'lisn'itliuntlt' ultririlt'lt'r. Detta sker i form av branscltartkrtutna tekniska konsulenter inom gjuteri- irtdtrstrirt. den träbearbetande industrin samt järn- oclt ntetallmanulåktur— industrin. Totalt firtns i dag fyra konsulenter.

Ytterligare servicefunktioner på upplittnirtgs- och produktrrtvecklirtgs- ontrådet fullgörs av [)(llt'llf— uc/t rcleixlrer/"ngtrer/(uf.

Personella och tekniska resurser för marknadsundersökningar. tckrtiska utredningar. experimentell provning m m ställs f n till de ntindre och medelstora företagens förfogande vid Stille/sun Inc/nxlriu/l/ n/t't't'klingx- ('t'llll'IHH i övre Norrland. vilket varit verksantt i Skellefteå sedan ar 1971.

3.2.3 Utbildning Behovet av utbildning för företagsledare och anställda i de mindre och medelstora företagen har uppmärksammats alltrttcr under senare år. I syfte att främja tekniska och ekonomiska framsteg inom de mindre och medels- tora företagen santt för att underlätta strukturella förändringar i vissa branscher och företagsgrupper bedriVs i samhällets regi särskild utbild- ningsverksamhet. Här har tidigare närttrtts den regionala utbildrtirtgsservi- cert genom utbildrtingskonsulenterna vid företagareförenirtgarna. En omfattande trtbildnirtgs- och utbildningsfi'ämjande verksamhet adrtti- nistreras härutöver av intlmrrivcrkul. lndustriverkets utbildningsverksant— het sker delvis i egen regi. delvis i samverkan med andra institutioner. lrtont omrädet företagsledarutbildning har verket tagit initiativ till ett sattt—

Prop. 1977/78z40 60

arbete nted näringslivets organisatit'tner och vissa rrtbildrtirtgsorgart för att skapa överblick över planerade och pågående aktiviteter sarttt för att underlätta en samordning av de olika organens insatser. Gertortt finansiellt stöd har verket medverkat till att utbildrtirtgsmaterial komnter fram som är anpassat till de mindre företagens behov och som täcker luckor i det nuvarande utbildningsutbudct.

lndustriverkets enhet för företagstrtveekling — SlFU — bedriver en ontfat- tande kursverksamhet med inriktning bl a på mindre och medelstora företag. Dessa företag svarar för ungefär en tredjedel av antalet kursdeltagare. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär och avser främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i före- tagen. Antalet kursdeltagare under budgetåret 1976/77 uppgick till ca 21 500. en ökning med 4 000 deltagare jämfört nted budgetåret dessförinnan.

Även irtont ramen för de speciella branschprogråmmen initierar. rtt- vecklar och stöder verket olika utbildningsirtsatser. Branschprt')grammens utbildningsåtgärdcr omfattar textil- och konfektionsbranseher. möbel-. snickeri- och trähusindustrin santt gjuterierna. Utbildningen vänder sig i första hand till nyckelpersoner inom företagen och är nära anpassad till branschens förhållanden. Utbildningen genomförs alltid i samverkan nted branschens organisationer och är i betydande utsträckning regionaliserad. Under budgetåren 1970/71—1976/77 har totalt anslagits ca 30 milj. kr. för dessa insatser.

SlFU har filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå. Via SIFUzs filialkontor och företagareft'trertingarna rtår indtrstriverket ut regionalt nted rrtbildningsfrämjande aktiviteter. SIFUzs kursverksamhet finansieras ge- nom kursavgifter och statliga bidrag. För budgetåret 1977/78 uppgick bi— dragen till 10,6 rttiljorter kronor.

Den Å'HNIHIIIIIIIIU t'rrrr'nnrhiltlningen erbjuder vidareutbildning till yrkes- verksamma för att möjliggöra för dessa personer att följa rtted i den tekniska utvecklingen och andra förändringar inom bl. a. olika områden av näringslivet. Utbildningen har för närvarande anordnats i rtära nog samtli— ga kommuner. Sedan ett par år tillbaka pågår ett santarbete rttellan indu- striverket och den korttrttunala vuxertrrtbildnirtgert i blå Växjöområdet. Samarbetet innebär att företagsanpassade lokala kurser kan genomföras till en låg kostnad för kursdeltagarna.

3.2.3 lir/nn'f/i't'inrjtrm/r' digfi/"(ler

Samhällets exportfrämjande insatser sker i första hand via Lit/mrlrtfrlr'l. vars uppgift är att som centralt organ planera. samordna och genomföra åtgärder för att frärttja Sveriges export. De mindre och medelstora företa— gens exportmöjligheter har i detta sammanhang ägnats särskild uppmärk- samhet. Enligt rädets avtal rtted staten bidrager dertna till verksamhetens finansiering nted ett belopp som motsvarar rådets nettokostnader för den

Prop. l977/78:40 öl

mindre industrin En särskild delegation för den mindre industrin har knutits till exportriidcts styrelse. Delegationen skall ge råd i frågor som gäller verksamheten riktad till mindre företag och kan genom direkt kon- taktverksamhet ge vägledning och stimulans åt de mindre företagen i deras- exportanstri'tngningar.

Verksamheten inom exporträdet omfattar såväl projektverksamhet så— som mässframträdanden. besöks- och säljresor. marknadsumlersökningar som allmän eller fördjtlpad service och rådgivningsverksamhet. Sistnämn- da verksamhet är i hög grad inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Bidrag till löpande service till den mindre industrin utgick budgetåret t977/78 med 1.9 miljoner kronor. Projektverksamheten som bedrivs inorn ramen för ett anslag om 17 miljoner kronor betjänar bade stora och småföretag. Andelen mindre företag är stigande. Vissa projekt. bl.a. de s. k. säljresorna, drivs främst för de mindre företagen. Rådet administrerar vidare det statliga stödet till kurszu'rangörer inom området för vidareutbildning i internationell marknadsföring. Till rådet är knutet en rådgivande delegation i dessa frågor.

Exportfrämjande aktivitet bedrivs i inte obetydlig omfattning vid/i'irt'm- gura/öreningurnu. Oftast sker denna verksamhet i samverkan med export- radet, Varje förening har utsett en särskild tjänsteman som skall hälla kontakt med Exportrådet.

Flertalet föreningar anordnar regelbundet tillsammans med Exportrådet informationsträffar om export samt medverkar i analyser av företagens exporttnöjligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendel (TRU). Exportrådet och för- eningarna genomförts kurser i exportkunskap i så gott som samtliga län.

Vid envar förening i Stockholms. Värmlands och Kopparbergs län be- drivs i samverkan med Exportrådet och indt'lstriverket ett exportfrämjande projekt — "exportchef att hyra" — för grupper av företagare som är verk- samma i olika branscher. Till varje grupps förfogande har ställts en export- konsult med uppgift att underlätta företagens utlandsförsäljning.

Inom ramen för de branschfrämjamle åtgärderna vid imluxlrirurkcl an- svarar verket för vissa exportfrämjande insatser. Exportstödprogrammet omfattar tekoindustriet'na. den träbearbetande industrin. den manuella glasindustrin samt delar av metalImanufakturindustrin. Genom att dessa branscher karaktäriseras av ett betydande inslag av småföretag har i bety- dande utsträckning exportstödet kommit denna Röretagskategori till del.

Exportstödet kan utgå till såväl kollektiva som företagsindividuella pro- jekt. De regler som gäller för konsult- och exportbidragen är ej enhetliga för de olika branscherna. Stödet kan inom vissa branscher användas för bl.a. omorientering till nya produktområden. för sortiments- och mark- nadsanalyser liksom för etablering av försäljningsorganisationer utom- lands. Från och med budgetåret 1976/77 ansvarar italustriverket för samt- liga exportstödprogram. För tekoprogrammet sker handläggningen helt

Prop. l977/78:40 62

inom verket medan Sveriges exportråd svarar för genomförandet av övriga program. Mellan budgetåren f970/7l och 1976/77 har totalt anvisats ca 60 miljoner kronor för dessa ändamål.

3.2.4 Umlerlererurm'irsinrik/adeåtgärder

Behovet av en väl fungerande underleverantörssektor har föranlett sam- hällsinsatser på området i första hand via_li'irc'lagarqföreningar/zu. Utöver den omfattande service- och rådgivningsverksamhet som underleveran- törsföretagen i likhet med andra småföretag är föremål-för. är ett flertal företagareföreningar engagerade i leveransförmedlingsverksamhet på re- ' gional nivå. Verksamhetens omfattning och inriktning varierar mellan för- eningar från passiv informationsförmedling till aktiva kontaktförmedlande insatser. Verksamheten bedrivs i regel i nära kontakt med branschorgani- sationerna.

Vid Exportrådet bedrivs leveransförmedling mellan utländska beställare och svenska underleverantörer. Årligen förmedlas ca 6 000 varuförfräg- ningar från utlandet till svenska företag. För-medlingen sker dels genom tillhandahållande av adresser till lämpliga svenska leverantörer. dels ge- nom inhemska underleverantörer om inkomna förfrågningar. Handelskam- rarna förmedlar på liknande sätt årigen 4000—5 000 förfrågningar från ut- ländska kunder.

En annan typ av leveransförmedling har bedrivits i ett tidsbegränsat projekt för norrländska underleverz-mtörer av STU i samverkan med Sveri— ges industriförbund. Projektet syftade bla till att etablera kontakter mellan beställarföretag i södra Sverige och underleverantörer i Norrland. ] verk- samheten deltog även företagareföreningarna i de nordligaste länen liksom Norrlandsfonden.

4. Företagareföreningarnas verksamhet m. m. 4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och verksamhet

Av främt social— och sysselsättningspolitiska skäl började företagare- föreningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. Föreningarna skulle genom rådgivning. och efter hand även genom kre- ditstöd, söka dels stimulera till ny företagsamhet. dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen med en klart regionalpolitisk inriktning.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. I styrelserna ingår representanter för stat. landsting och länets hantverksor— ganisation. Samhällets representanter utgör majoritet i styrelsen. Detta är

Prop. l977/78:40 63

en förutsättning för att föreningen skall få lan ur statens hantverks- och industrilånefond. Landshövdningen är självskriven ledamot i styrelsen om inte regeringen förordnar annat. Sedan år 1975 skall två styrelseledarnöter och suppleanter för dem utses efter förslag av facklig huvudorganisation.

Verksamheten bedrivs med hjälp av administrationsbidrag från staten och resp. landsting. Dessutom har föreningarna möjlighet att ta tipp lån från staten.

Till medlem av länets företagareförening kan antas företagare. samman- slutning av företagare. landsting och primärkommun i länet samt sådan enskild eller juridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens ändamål och verksamhet.

Vid slutet av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17 400 med- lemmar. Majoriteten av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Föreningarna kräver medlemskap av företag som beviljas lån men däremot inte av företag som utnyttjar föreningarnas tjänster i övrigt. lnsatsbelop- pen är av engångskaraktär. De varierar mellan föreningarna men är för samtliga närmast symboliska till sin storlek.

Sedan är [959 finns en företagareförening i varje län. Efter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 har föreningarnas verk- samhet i högre grad inriktats på att tjäna ett allmänt produktionshöjande syfte. Föreningarna i stödlänen har fortfarande viktiga uppgifter inom ramen för regionalpolitiken. bl.a. beredning och uppföljning av ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år l968 handlägger dessutom föreningarna i de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemar- bete.

Föreningarnas organisation och verksamhet behandlades senast av statsmakterna år 1968 på grundval av förslag från I962 års företagareföre- ningsutredning. Enligt statsmakternas ställningstaganden till förslagen (prop. 196826]. SU l968zlfl2. rskr l968z254) skall företagareföreningarna ha ett allmänt produktionsfrämjande syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd. hantverk och småindustri.

[ och med inrättandet av statens industriverk (prop. I973z4l. NU 1973154. rskr l973:225) år l973 fick föreningarna rollen som kontaktpunk— ter pä länsplanet mellan bl.a. industriverket och de mindre och medelstora industriföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå trt med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser i fråga om företagsservice förstärktes. Vidare påbörjades budget- året l974/75 en successiv uppbyggnad av en s.k. tltbildningskonstrlent- funktion inom varje företagareförening (prop. 1974247, NU l974z35. rskr l974z227).

Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter rörande de statliga bidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet. Föreningar-

Prop. 1977 /78:40 64

na har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig lånegaranti för ar- betsmiljöförbättringar. De har även vissa beredande uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om trafiktillstånd.

Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter trnder senare år har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller såväl lånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till närmare 400 tjänstemän f. n.

För budgetåret 1977/78 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avser att täcka föreningarnas administrationskostnader för kreditverksamhet och företagsservice m.m. År 1977 beräknas bidragen från landstingen uppgå till ca 19 milj. kr. Samhället finansierar härigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet. Bidragens fördelning på olika ändamål och föreningar framgår av följande sammanställning.

Statliga och landstingskommunala bidrag till företagareföreningarna bud- getåret 1977/78 resp. kalenderåret 1977 (beloppi ] OOO-tal kr.)

Före- Statliga bidrag budget- Summa Landstings- Summa statliga tagare- året 1977/78 statliga kommunala och landstings— förening _——————— bidrag bidrag kommunala (län) Allmänt Bidrag Bidrag år 1977 bidrag

administ- till till rations- företags- trtbild- bidrag service nings-

service

AB 1 250 1 015 190 2 455 1 635 4 090 C 865 290 90 1 245 350 1 595 D 835 350 90 1 275 900 2 175 E 960 475 180 1 615 775 2 390 F 1 545 500 190 1 23. ' 300 2 535 G 960 450 150 1 560 350 1 910 H 1 105 450 130 1 685 575 2 260 1 545 180 80 805 247 1 052 K 800 295 170 1 265 250 1 515 L | 000 565 120 1 685 500 2 185 M 965 565 140 I 670 660 2 330 N 975 275 90 1 340 450 1 790 0 1315 630 170 2115 700 2 815 P 1 325 600 140 2 065 550 2 615 R 1 190 400 130 I 720 644 2 364 S 1090 465 140 1695 815 2 510 T 925 375 140 1 440 200 1 640 U 830 325 90 1 245 700 1 945 W 1 190 415 120 1 725 1 220 2 945 X 855 275 110 1 240 1 500 2 740 Y 1 060 345 120 1 525 1 400 2 925 Z 955 275 120 | 350 1 070 2 420 AC I 125 345 140 I 610 1 525 3 135 BD ] 070 345 130 I 545 1 650 3 195

24 735 10 205 3 170 38 110 18 966 57 076

Anm. Dessutom får föreningarna särskilda bidrag för administration av glesbygds- stöd. garantilån för arbetsmiljön och energisparbidrag.

Prop. l977/78:40 65

Företagareförcningarnas olika uppgifter kan delas in i två huvudsakliga verksamhetsområden. nämligen_fi'ir'utcrgsscr'vicc och kr'cdin'ererrnrlrt't.

Målgrupperna för föreningarnas företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. lngendera verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författ- ningar och andra riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i målgruppshänscende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. I fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag.

1 prop. 1973z41. som behandlar bl.a. olika indtrstripolitiska stöd- och utvecklingsinsatser. definieras begreppet företagsservice. Med företags- service avses främst — itt/brnratimr till företagen i olika frågor. t.ex. om former för finansiering.

beskattningsregler. regler för handel på olika utlarafsmarknader eller olika standardisering». patent-. provnings-. säkerhets- och miljövårds- krav.

_ utbildning (fortbildning) i tekniska. ekonomiska och administrativa frå- gor inkl. marknadsföringsfrågor. — rådgivning (konsulttjänster) i tekniska. ekonomiska och administrativa frågor inkl. marknadsföringsfrågor. — tekniska tjänster beträffande produktutveckling. prototyptillverkning och provning.

Reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet finns i kungörel- sen (1960:372. omtryckt 19731550. ändrad senast 1976:471) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri. Kreditstöd får lämnas för att främja hemslöjd. hantverk och småindustri. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksam- het eller i fråga om anläggningsverksarnhet eller — med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar.

Stöd till större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara att stödet är angeläget från sysselsättnings- eller lokalise- ringssynpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningar även för mindre industri- och hantverksförctag. t.ex. genom att de är underleverantörer till den större industrin. 1 sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon exakt storleksmässig avgränsning av be- greppet hantverk och småindustri lagtext eller förarbeten. Den praxis som har utvecklats torde dock innebära att företag med upp till 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.

Med annan industriell verksamhet avses i författningen någon form av tillverkning. bearbetning eller förädling.

Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet. bl. a. fö- retag som under industriella former och i större skala bedriver viss föräd- ling. t. ex. kafferosterier och skinn- och pälsberedning. eller viss form av

5 Riksdagen 1977/78. I .ru/nl. Nr 41). Bilaga I

Prop. 1977/78:40 66

tillverkning, t. ex. större fotolaboratorier för framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av naturprodukter bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet. t. ex. sågning av skiffer. sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid stenkross. om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär.

Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag. lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. djuruppfödning eller odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet. Kreditstödet omfattar inte heller tjänsteproducerande företag.

I den kreditstödjande verksamheten ingår utlåning av hantverks- och industrilån (direktlån). förmedling av industrigarantilån och beredning av s. k. kombinationslån som lämnas av lnvesteringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om garantilån för arbetsmiljön. statsbidrag för energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpoli- tiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.

Företagareföreningar-nas låneverksamhet i form av direktlån finansieras f.n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industri- lånefond. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta. som med 0.591 understiger föreningarnas egen utlåningsränta. F.n. uppgår summan av till statsverket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlusttäckningen på läneverksamheten finansieras dels genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0.5 %- av utlånat belopp. dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag till för- luster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. Låneförlusterna har under de är som-låneverksamheten bedrivits i genom- snitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 392.- av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåncverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att förstärka hantverks- och industrilånefonden. Fonden uppgick i augusti 1977 till ca 575 milj. kr.

Den länsvisa fördelningen av utestående lån ur statens hantverks- och industrilånefond samt omfattningen av kombinationslånen framgår av sammanställningen på nästa sida.

På myndighetsplanet fungerar industriverket som service- och tillsyns- organ för föreningarna. Verket ger råd och anvisningar för föreningarnas samlade verksamhet. fördelar de statliga bidragen till föreningarna och utövar tillsyn över deras kreditstödjande verksamhet.

Som samarbetsorgan för föreningarna med frätnst service- och informa- tionsuppgifter fungerar även Företagareföreningarnas förbund. Samtliga föreningar är medlemmar i förbundet. Dess verksamhet finansieras genom avgifter från föreningarna.

Prop. 1977/78z40 67

Utestående lån ur statens hantverks- och industrilänefond per den 15 augusti 1977 samt utestående kombinationslån per den 31 maj 1977 (belopp i ] (100-tal kr.)

Kornbinationslån Företagare- _ förening Statens hantverks- lnvesterings- Företagare- (län) och industrilånefondl) banken förening AB 27 307 1 900 1 5.90 C 21 055 5 225 2 794 D 24 392 I 980 1 320 E 23 250 2 370 l 500 F 25 150 1 900 1 200 G 26 637 2 260 1 710 H 23 615 7 200 4 370 1 11 945 1 300 1 000 K 23 837 1 100 700 L 31 600 3 1501) 1 900 M 27 150 8 350 5 716 N 24 142 5 050 2 950 () 26 117 1 400 900 P 20 475 2 600 2 100 R 24 322 2 100 I 400 S 21 3l6 1650 1 100 T 18 602 I 980 . 1 700 U 17 600 800 500 W 26 400 2 800 | 900 X 12 823 1 100 700 Y 13 637 6.00 400 Z 18 356 675 500 AC 32 355 4 415 2 435 BD 25 372 1 (100 700 Summa 574 4552) 62 905 41 085

') Inkluderar beviljade men ev. inte uttagna lån till föreningarna för budgetåret 1977/78. totalt 75 milj kr. 2) Utöver detta belopp tillkommer ca 14 milj. kr. i utestående lån från vissa lands- ting. 3) Varav garanti 500 000 kr.

4.2 Företagareföreningsutredningens betänkande

4.2.1 Företugurqfi'iruningt'trnusframtida verksam/ret i stort 4.2.1.1 Utredningen Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med ut- gångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar. att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika nä- ringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning före- ligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens. landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av deras stöd- och utvecklingsprogram. Hittillsvaran-

Prop. 1977/78:40 68

de erfarenheter visar att företagen finner det mycket värdefullt att kunna repliera på en organisation. som kan arbeta i nära och mer eller mindre daglig kontakt med företagen.

De enskilda företagen finner det enligt utredningen föga ändamålsenligt att bli föremål för uppsökande stödverksamhet från fiera håll. De har redan i dagsläget ofta svårigheter att få en överblick över alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödfor- mer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ.

Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de samhälleliga utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som ett slags samordnande organisation i varje län.

1 sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verk- samhet har utredningen funnit att föreningarna i stort synes vara lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar få väl utvecklade kontakt- och informationsvå'tgar inte bara till målgrupperna — de mindre och medelstora företagen — utan också till de olika centrala och regionala myndigheter och organ som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har inneburit att förutsättningarna för utvecklande insatser i företagen har förbättrats. Genom nära och dagliga kontakter har föreningarna skapat ett förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.

Utredningen har dock funnit förhållanden som inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Vissa av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom vissa föreningar. En del av problemen är betingade av bristande resurser hos föreningarna. De bör sålunda enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas resursmässigt och samtidigt ges en bättre organisatorisk uppbyggnad för att de mer effektivt skall kunna stödja småföretagen i deras utvecklings- och expansionsansträng- ningar.

Målet för föreningarnas framtida verksamhet i stort bör även framöver vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en trygg och ökad sysselsätt- ning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet i enskilda företag och att i ruöjligastc mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher. Tyngd- punkten i föreningarnas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. En viktig uppgift är emellertid att medverka till att nya företag etableras. De nuvarande uppgifterna hos föreningarna — dvs. främst kreditstödjande verksamhet och olika slag av

Prop. 1977/78z40 69

företagsserviceinsatser — bör därvid i stort bibehållas. Enligt utredningen har föreningarnas breda verksamhetsområdc och omfattande medelarsenal inneburit en ökad effektivitet i de åtgärder man har vidtagit. Föreningarna har inom ramen för sin organisation kunnat välja lämplig sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer spcicalinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

En grundförutsi'tttning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/projekten ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på litet längre sikt.

Företagareföreningarna kommer i än högre grad att vara samhällets — statens. landstingens och kommunernas - regionala organ för näringspoli- tiska insatser till små och medelstora företag. De här därvid regionalt betjäna främst industriverket. S'l'U ocl'. exportrådet. 1-"örcningt'trnas insat- ser— alltifrån rådgivnings- och konsultinsatser till lån och bidrag— måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen själva som skall be- stämma om de vill utnyttja föreningarnas stödmöjligheter. Föreningarna har en viktig samordningsuppgift mellan näringslivet och centrala myndig— heter. stöd- och serviccorgan. läns- och kommunala myndigheter m.fl. Föreningarna skall i denna funktion ge information om och hänvisa till de centrala och regionala stödformer som kan aktualiseras i enskilda fall och i övrigt förmedla kontakter som näringslivet av olika skäl kan ha problem att klara. Föreningarnas verksamhet måste stå i samklang med samhällets re- gionalpolitiska strävanden.

Centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner bör i princip inte bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverk- samhet inom det näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. De bör därför inte bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda företag utan kanalisera sina insatser via föreningarna.

Restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutöv- ning till föreningarna. Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att överlämna eventuell myndighelsutövning till regio- nala myndigheter. Utredningen har dock inget att erinra mot att föreningarna även i fortsättningen handhar vissa myndighetsutövande uppgifter på samma sätt som gäller i dag.

Föreningarna bör ges stor flexibilitet och sji'rlvständighet när det gäller prioritering av resurser mellan olika uppgifter. Utredningen har inte ansett det möjligt och inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur föreningarna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfaren- heterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet dels varierar över tiden. dels varierar mellan olika regioner och län.

Det bör ankomma pa föreningarna att själva göra de avvägningar och prioriteringar som är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställan- de effekt inom det egna länet.

Prop. 1977/78:40 70

4.2.l.2. Remissyttrandena

Nära nog samtliga remissinstansers allmänna bedömning är att utred— ningens förslag i stort bör kunna ligga till grund för den framtida regionala näringspolitiska organisationen.

SHIO/lnduslrr'ji'irbunder/SA F/FamMie/öralagens _li'irt'ning delar utred- ningens uppfattning om föreningarnas övergripande målsättning. Organi- sationerna finner även flertalet av de åtgärder som utredningen föreslår väl ägnade att främja detta övergripande mål.

Industriverket delar i stort utredningens bedömning av den hittillsvaran- de utvecklingen och de nu rådande förhållandena. Verket instämmer vida- re i huvudsak i utredningens förslag. som till stora delar innebär en an- passning till redan tillämpad praxis.

RRV anser att utredningen inom den valda ramen väl kartlagt problem och brister i företagareföreningarnas nuvarande verksamhet. Verket vill dock understryka vikten av att företagareföreningarnas uppgifter ses som en del iden totala regional- och näringspolitiken.

ÖEF hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att stärka och bredda företagareföreningar-nas organisation och verksamhet. En liknande uppfattning framförs av e.tymrtrådet.

LO framhåller att organisationen i olika sammanhang har pekat på behovet av en effektiv regional organisation för näringspolitiken. LO har emellertid ställt sig tveksam till företagareföreningarnas möjligheter att i nuvarande form och utan kraftiga resurförstärkningar effektivt kunna fun- gcra som regional näringspolitisk organisation. LO har därför föreslagit att föreningarna borde göras till föremål för en utredning varför LO inled- ningsvis uttrycker sin tillfredsställelse över att denna nu har genomförts. Rent allmänt delar LO uppfattningen att verksamheten främst skall ta sikte på de mindre och medelstora företagen. Det är enligt LO det stora antalet sådana företag spridda över hela landet och med starkt varierande problem och förutsättningar som gör att en effektiv regional organisation för nä- ringspolitiken kommit att framstå som allt mer nödvändig. Det är ett allmänt näringspolitiskt intresse att utvecklingsmöjligheler för denna del av näringinVet tas tillvara och att näringspolitiken aktivt bidrar till detta.

TCO kan i allt väsentligt ansluta sig till utredningens principiella övervä- ganden om behovet av en utbyggd regional näringspolitik. De förslag som framförs i betänkandet ligger i stor utsträckning i linje med TCO:s uppfatt- ning.

Även Företagarql'öreningarnax förbund framhåller att förbundet i allt väsentligt delar utredningens huvudförslag. Förelagarq/i'ircningurna, lik- som länxstyrelrerna. landstingen och hande/.s'kummrna är i stort positiva till utredningens förlag även om vissa delar av förslagen kritiseras. Förem- gurtföreningen i Kronobergs län konstaterar med glädje den stora enighet som utredningen redovisar vad gäller behovet av en slagkraftig regional näringspolitik samt målsättningen för företagareföreningarna att i framtiden

Prop. 1977 /78:40 71

kunna fungera som ett effektivt instrument i nära samverkan med länets näringsliv för att skapa och vidmakthålla en trygg sysselsättning.

.S'_v.r.vel._vz'itmingxutrut/ningen anför att för"etagaref1'ir'eningsutredningens uppfattning att företagareföreningarna i alltmer ökad utsträckning bör fun— gera som ett organ för samhällets industripolitiska insatser inom regional- och näringspolitiken överensstämmer med sysselsättningsutredningens - uppfattning.

Svens/cu _)Q'iretagurex riksförbund anser däremot att en utbyggd verk- samhet enligt utredningens förslag först bör ske sedan klara utredningar visat det verkliga behovet av kreditstöd och servicevcr'ksamhet till icke marknadspris hos mindre och medelstora familjeföretag.

Remissinstanserna är genomgående positiva till utredningens förslag att företagarean'eningarna bör kunna utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation och att målet för företagareföreningarrras verksamhet bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkur- renskraftigt svenskt näringsliv. som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning samt att detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen.

[.andstitta.—fifit'lntndt't anför att företagareföreningarna på det hela laget har varit framgångsrika som förmedlare av samhällets insatser och gör sammanfattningsvis den bedömningen att föreningarnas verksamhet har bidragit till en mera balanserad regional utveckling— både mellan länen och inom varje län. _S't'crigcs köp/nurrntr/Q'r'rbttnd ser positivt på förslaget att föreningarna kommer att få vidgade och mer betydelsfulla arbetsuppgifter genom att starkare betoning på deras ansvar för uppbyggnanden av den regionala näringspolitiken genom kreditförmedling. AB Industrikrvu'it och AB Företags/tredit framhåller i sitt gemensamma yttrande att som ett av de viktigaste problemen inom svenskt näringsliv under de närmaste åren framstår behovet av höjd effektivitet. Företagareföreningarnas liksom öv- riga kreditinstituts insatser måste inriktas på åtgärder som kan förväntas höja den tekniska och kommersiella idenivån i landet.

Ett stort antal remissinstanser. däribland LO. .S'HI(.)/Industri/Firbmr— det/5.4 ["/Fainiliqfi'iretugcnx _li'irwring, Svens/ru Imnk/i'irwrinyt'n/PK—lmn- kcn. ('.rpurtrådut och Humle/skunrmar/firlnurdvt understryker utredning— ens uppfattning att föreningarnas insatser bör inriktas endast på företag eller projekt som bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma. Exportrådet finner det angeläget att poängtera denna grundinställning. för att sådana aktiviteter skall kunna ge långsiktiga effekter på livskraftiga företag.

Handelskammarförbundet anser att det är ett oavvisligt krav att de projekt i vilka föreningarna satsar resurser är utvecklingsbara och lön- samma på sikt. Förbundet anser vidare att det är en fördel att målformule- ringen gjorts relativt vid då det ger de olika föreningarna frihet vid den närmare utformningen av sin verksamhet.

LO framhåller att föreningarnas verksamhet skall ta sikte på företag som

Prop. 1977/78:40 72

med hjälp av föreningarnas insatser har gynnsamma utvecklingsmöjlighe- ter. Uppgiften bör inte vara att med olika stödz'rtgärder kortsiktigt rädda sysselsättningen i sådana fall där företagen inte har möjligheter att överle- va på längre sikt. Samtidigt vill LO understryka vikten av att föreningarnas verksamhet ligger i linje med samhällets regionalpolitiska strävanden.

Utredningens förslag att centrala näringspolitiska organ. landsting och kommuner inte bör bedriva stödverksamhet vid sidan av föreningarna eller bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer får stöd av ett stort antal remissinstanser.

Daventraliseringsutreclningen ansluter sig till utredningens mening att det regionala näringspolitiska arbete som ligger väl till för föreningarna skall kanaliseras genom dessa. Några nya organ behöver inte i framtiden inrättas på länsnivå för att täcka in speciella behov trär det gäller företags— servicen. Det är också angeläget att centrala organ inte bedriver verksam- het i länen genom personal placerad i de centrala organens administration. Föreningarna utgör en naturlig replipunkt för förmedling av service och bör få resurser för att tillgodose de ökade krav som successivt kommer att ställas.

Även industriverket betonar vikten av att de centrala näringspolitiska organen — STU. exportrådet m.fl. — liksom landstingen och även primär- kommunerna inte bygger upp egna lånsbaserade organisationer. utan ka- naliserar sina operativa insatser via föreningarna. Föreningarna blir då den naturliga kontaktpunkten för länets mindre och medelstora företag i frågor som är väsentliga för dessa företags utveckling.

Handels/tanrrmrtji'irbmulet anser det vara tillfredsställande att utred- ningen så hårt trycker på att samhällets direkta näringspolitiska insatser på regional nivå skall samlas till ett organ. Samtidigt framhåller förbundet att det faktum att företagareföreningarna inom det statliga omrädet skall utgö— ra exportrådets regionala replipunktcr inte får innebära att handelskamrar- na som företrädare för det samlade näringslivet i resp. region får mindre möjligheter att ge företagen service på utrikeshandelsområdet.

Många remissinstanser. däribland Landstings/iir!)mulet. Stockholms län:: landsting, Gåva/borgs läns landsting. lli/t.v.vtyrels'un i Gc"it'lel_mr,r:s län. Södermanlands läns företagurqfifirening samt Svenska kommunji'irhmrdt't. anser dock att utredningens ståndpunkt är väl kategorisk. Flera av dessa instanser menar att bl.a. kommunerna även i framtiden måste ha nära kontakter med företagen för att kunna fullgöra sina servicefunktioner och övriga verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller bl.a. att landstingen för sin del kan ha behov av egna organ för regionalpolitiska frågor. om deras insatser på länsplanet kan vidgas. Vidare måste både landsting och primärkommuner ha möjlighet att medverka inom regionalpolitiken i andra former. Det handlar exempelvis om att ta fram industrimark och lokaler. om att erbjuda god kommunal service och att biträda företagen vid kontakter med andra

Prop. 1977/78:40 73

samhällsinstanser. Således måste det finnas utrymme för allmänt närings- livsfrämjande insatser som inte riktar sig direkt till enskilda företag.

Nära nog samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndig- hetsutövning till föreningarna. Industriverket understryker liksom utred- ningen att: "stor restriktivitet måste iakttas om man överväger att ge föreningarna myndighetsutövande uppgifter. l—"öreningarnas karaktär av stöd- och serviceorgan måste i stället markeras. varför uppgifter av fiskal. reglerande. föreskrivande eller kontrollerande art i princip inte bör ges föreningarna". RRV delar denna uppfattning. RRV. liksom flera andra instanser'_bl.a. flera länsstyrelser. anser dock att för att undvika dubbelar- bete och för att utnyttja föreningarnas miljökunskap dessa bör kunna utföra berednings- och uppföljningsarbete åt andra organ.

Det stora flertalet remissinstanser. som har yttrat sig i denna del. anslu- ter sig till utredningens uppfattning att föreningarna bör ges stor flexibilitet och sjävständighet i sin verksamhet. Några instanser. bl.a. Svens/t' indu- stri/öroning och 1.0 synes dock mena att behovet av självständighet inte bör överdrivas utan att behovet av central påverkan av föreningarnas verksamhet också måste beaktas. Enligt LO ger utredningens resonemang på vissa punkter intryck av att man underskattar värdet av central sam- ordning och styrning. LO vill rent allmänt slå fast att näringspolitiken är och måste vara en huvuduppgift för staten. En övergripande styrning av resurserna är nödvändig i syfte att utjämna de regionala skillnaderna i sysselsättning. Detta har hittills varit relativt allmänt accepterat vad gäller regionalpolitiken och det måste i lika hög grad gälla näringspolitiken. Statsmakterna bör därför klart slå fast att företagareföreningarnas verk- samhet skall ha som utgångspunkt den planering som sker inom ramen för regional- och näringspolitiken.

4.2.2 Företrtgarq/i'irenilrrulrnasjranttida mfl/grupp

4.2.2.l Utredningen

Utredningens principiella utgångspunkt är att inom ramen för olika näringspolitiska insatser bör samhället söka nå samtliga mindre och me- delstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningarnas mål- grupp i en sådan omfattning.

[ enlighet rrred sina tilläggsdirektiv föreslår utredningen att den nuvaran- de målgruppen — främst de tillverkande företagen — utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag.

Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt an- knytning till den nuvarande målgruppen. I den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller

Prop. 1977/78z40 74

enskilda konsumenter. får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av föreningarna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

Utredningen. som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk nä— ringsgrensindelning (SNI ). föreslår att följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar bör ingå i föreningarnas målgrupp:

. Företag inom jordbrukets binär—ingar som inte omfattas av det särskil- da stöd sorn finns tilljordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalise- ring Sand- och grustag. mineralbrott m.m.

Tillverkningsindustri Byggnadshantverk Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling Lastbilstransport och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas fö- retagsservice men däremot inte kreditstöd

. Juridisk. ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings- och rengöringsverksamhet. reparation av motorfordon samt tvi'ttteriverksamhet.

Frågan om målgrupper bör enligt utredningen tas upp till ny prövning efter några år med ledning av då vunna erfarenheter avseende resursan- språk m.m.

4.112 Remissyttrandena Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del. däribland SHlO/Industrifr'irbundet/SAF/Familjejifiretagens jörening. anser att ut- redningens målgruppsavgränsning är välmotiverad eller tillfredsställande. Flera instanser anser dock att avgränsningen gjorts för snäv. (_irosxixt- _l'örbundet och köpmanna/i'irbmrdet anser sålunda att detaljhandeln bör ingå i målgruppen. Bl.a. RRV. flera liirrsstyrclxer och llande/skanrrar framhåller att turistnäringen bör ingå i målgruppen. Malmgruvor. ytterliga- re delar av byggnadsindustrin. åkerinäringen — även ifråga om kreditstöd —. restaurang- och hotellrörelse är andra exempel på näringsgrenar som föreslås ingå i målgruppen. LRF. Ft'iretagarq/i'jreningarnas _fi'irbund och bl.a. vissa fö"retugurd'r'ire/rirrgar förordar en större valfrihet i målgrupps- hänseende beträffande verksamhet i glesbygd. t.ex. stuguthyrning och taxirörelse. Int-resteringsbanken förordar en mycket allmänt hållen formule- ring för att ange målgruppsavgränsningen. nämligen: "mindre och medelstor näringsverksamhet". Å andra sidan uttrycker åtskilliga remissinstanser. däribland ett/luna! förelagartföreningar. industriverket. Företagare/öreningarnas förbund och Narrlandsjöndwr tveksamhet inför den föreslagna utökningen av målgruppen—från ca 35000 till ca 100000 företag. Dessa instanser förordar en mer successiv utökningstakt så att stödet till den primära

Prop. 1977/78z40 75

målgruppen inte minskas. Därvid framhålls att föreningarna redan har svårigheter tillgodose behoven hos den nuvarande målgruppen.

I sammanhanget framhåller LO att även om föreningarnas verksamhet främst skall ta sikte på mindreföretagen så vill 1.0 dock betona vikten av att föreningarna strävar efter att upprätthålla goda kunskaper och känne- dom om förhållanden även i större företag. Vidare anser LO rent princi— piellt att företag som kommer i åtnjutande av olika samhälleliga stödåtgär- der skall följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etable- rade på den svenska arbetsmarknaden. 1.0 menar sålunda bl.a. att det klart bör slås fast i anvisningarna för föreningarnas kreditstödjande verk- samhet att det av beslutsunderlaget i kreditärendel bör framgå huruvida relationerna till de anställda är reglerade genom avtal samt huruvida mer betydande brister i arbetsmiljön kan anses föreligga. Vidare bör framgå om företaget fullgjort sina skyldigheter enligt medbestämmamlelagcn.

Remissinstanserna tillstyrker genomgående eller har inga invändningar mot förslaget att frågan om målgruppsavgränsningen tas upp till ny pröv- ning om ett par år.

4.2.3 Företags.vert'it'e ij?)/'t.tiillriiligc'r1

4.2.3.l Utredningen

Utredningen framhåller sin allmänt positiva grundinställning till den hittills bedrivna verksamheten. I det stora hela fungerar företagsservice- verksamheten väl enligt utredningen och fyller uppenbarligen ett stort behov när det gäller småföretagens utveckling.

Utredningen föreslår att företagareföreningarnas företagsservice liksom hittills bör omfatta informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgiv- ning inklusive översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon- sultverksamhet. Verksamheten. som bör vara av aktiv uppsökande kav raktär. bör intensifieras och ges ökad spridning. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga företag inom målgruppen.

Föreningarna bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom om- rådena produktutveckling, marknadsföring och export samt åt den Upp- följande verksamheten. Vad gäller råclgirniugxt'urkmmhelm anser utred— ningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomfö- randet av djupgående analyser. liksom mer omft-tttande åtgärdsförslag. bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Föreningarna bör iaktta viss restriktivitet i fråga om renodlad konsultverksamhet i egen regi och med egna resurser. Uppfattningen grundas på bl. a. att föreningarnas perso- nella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna rådgivnings-/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård prioritering vad gäller urvalet av företag. Föreningarna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytter-

Prop. 1977/78:40 76

ligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att föreningarna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer. 1 den mån konsultverksam- het bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig avgift. eller i vart fall med ett belopp som lägst motsvarar föreningarnas själv- kostnader.

Utredningen föreslår särskilda åtgärder för att främja etablering av nya företag. De omfattar bl. a. kartläggning av utvecklingsbara idéer. informa- tion till potentiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder i form av råd- givning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat företag. Ut- redningen framhåller att insatserna på detta område å ena sidan bör vara av mer generell karaktär, dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt. eller inriktade på informations-. konferens- och utbildningsverksamhet med tänkbara nyföre- tagare som målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke tillgo- dosedda behov av lokal/regional produktion i form av t. ex. underleveran— ser.

Ä den andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och konkreta. De bör omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag genomgår. dvs. förberedelsefas. startfas och inkörningsfas.

l förberedelsefasen finns flera åtgärder som kan aktualiseras och ut- vecklas. bl. a.:

— information och utbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploa- tera en affärsidé.

— rådgivning och bistånd i planeringsuppgifter. t. ex. marknadsanalyser. kapitalbehovsberäkningar. investeringskalkyler. lokalutformning. — kontaktförmedlingsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta- gare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer. idégivare. kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa- tioner. finansiärer. tänkbara kunder och leverantörer.

Särskilda åtgärder föreslås även för att förbättra underleverantörsföre- tagens situation. En särskild funktion för underleverantörsfrågor bör fin- nas vid varje förening. Utredningen framhåller att flertalet underleverantörer är småföretag. De ingår således i företagareföreningarnas nuvarande mål- grupp. De flesta föreningar sysslar därför redan nu med någon form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och uppläggning. Särskilda resurser för ändamå- let saknas. Målsättningen är oklar. Behovet av förbättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har stimulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt eller branschmässigt avgrän- sade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed-Expo,

Prop. 1977/78:40 77

Smedbörsen i Eskilstuna. Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en intern-nordisk leverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna förmedlar förfrågningar från utländska kunder.

Utredningen anser att föreningarna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ. centrala och regionala/lokala myndigheter. intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och dif- ferentiering av näringslivet. Möjligheten att i större utsträckning än hittills få till stånd inomregionala undcrlcveranssystem framstår därvid som in- tressant. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier. offentlig upphandling. leverantörsbörser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. En allmän höjning av underleverantörernas kompetens. t. ex. genom information. rådgivning och utbildning. bör också söka åstadkommas genom medverkan av före- ningarna.

För att samhällets stöd inom underlevcransområdet skall bli effektivt måste det enligt utredningen omfatta en hel serie atgärder inordnade i ett gemensamt program.

De centrala serviceinstanserna från industriverkets sida med inriktning på att bl. a. effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet bör utökas och intensifieras. Detta är enligt utredningen en viktig förutsättning för att föreningarna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland mål- gruppsföretagen.

Beträffande företagareföreningarnas utbildningsscrvice framhåller ut- redningen att denna bör betraktas som en integrerad del av företagsser- viceverksamheten. De utbildningsbehov som kommer fram bl. a. genom utbildningskonsulenternas verksamhet bör kanaliseras till olika utbild- ningsgivare. Föreningarna bör inte själva bedriva kursverksamhet.

Vidare föreslår utredningen att funktionerna vid SlFU:s filialkontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå bör föras över till företagareförening- en på resp. ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkontorens uppgifter. Utredningen framhåller bl. a. de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbildningsservice resp. filial- kontoren. Utredningen erinrar härvid om sin principiella utgångspunkt att regionala näringspolitiska insatser — till vilka utbildningen räknas — så långt möjligt bör kanaliseras genom ett organ. nämligen företagareföreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och integration av rådgivnings- och utbildningsverksamhet torde komma att öka. Detta talar enligt utred- ningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens upp- gifter och företagareföreningarnas. Utbildningsenheterna inom berörda föreningar föreslås få en egen budget. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar. dels i Stock-

Prop. 1977/78:40 78

holm eller Nyköping med Mellansverige som upptagningsområde. dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som upptagsningsområde.

4.2.1? Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag om företagsservicens inriktning mot främst produkt- förnyelse. marknadsföring och export samt underleverantörs- och nyeta- bleringsfrågor.

[:ir/)(irlkrmIi/m'immlen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet bl. a. inom expor- tområdet bör intensifieras och understryker att detta innefattar angelägna arbetsuppgifter.

Några instanser. däribland Svensk induslrififirening och några länsstyrel- ser anser dock att utredningen har överbetonat värdet av underleveran- törsinriktade insatser. Omfattande ansträngningar att marknadsföra länets egna underlverantörer torde enligt Svensk industriförening knappast till- föra landets industri ökad effektivitet annat än mycket marginellt.

Å andra sidan understryker många instanser betydelsen av intensi-

' fierande insatser i syfte att förbättra underleverantörsföretagens situation. LO framhåller att dessa företag ofta bedriver verksamhet under mycket osäkra förhållanden och att de ofta är beroende av enstaka produkter och kunder.

Sveriges ('irilingen/'o'mjöl-bmid sympatiserar med utredningens strävan att stödja produktutveckling och marknadsföring. Dock borde utredningen bättre ha preciserat hur detta skall gå till. Det är inte minst viktigt att beakta att även tjänster är produkter och således i behov av produktut— veckling och marknadsföring. För stöd till marknadsföring bör företaga- reföreningarna ha ett allmänt marknads- och branschkunnande samt ett kunnande om tnarknadsföringsteknik. Härutöver bör register över ntark- nadskonsulter finnas. Kärnan i begreppet produkttttveckling torde vara teknisk utveckling av produkten som sådan till den form i vilken den skall produceras för marknaden. Självfallet läntpar sig inte denna typ av verk- samhet för företagareföreningarna. ens om dessa drev en omfattande egen konsultrörelse. Det stöd föreningarna kan ge är att speciellt ha produktut- veckling och dess problem i åtanke vid t. ex. kreditstöd och översiktliga företagsanalyser.

SHIO/Industriförbundet/SAF/Famiquft'irt'tagens förening, Handels- kammarförbundet och ytterligare några instanser är tveksamma till utbytet av den uppsökande verksamheten. Eftersom denna är mycket resurskrä- vande är det enligt SHlO/lndustriförbundet/SAF/FamiIjeföretagens före- ning naturligare att låta företagen gå till föreningarna än tvärtom.

De allra flesta retnissinstanserna som har synpunkter i denna fråga tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag i fråga om kon- sultverksamhet inkl. debiteringsprinciper för sådan verksamhet vid fören-

Prop. 1977/78:40 79

ingarna. Inc/uxlrirwkm anför att föreningarna inte bör läsa sina resurser i ett fåtal företag. Genomförandet av de djupgående analyserna bör därför överlåtas till utomstående konsulent. SHIO/liidustrij/i'irlmmlt-'t/.S'..4I'll-'u- niin'q/E'irelagensji'irt'ning understryker tttredningens slutsats att förening- arna bör kunna bedriva konsultverksamhet. men att de bör vara återhåll— samma i detta hänseende då lämpliga utomstående konsulter finns att tillgå. l-"öreningarnas konsultverksamhet bör sji'tlvfallet debiteras med marknadsmä: "iga avgifter. så att en snedvriden konkurrenssituation inte uppstår. Målsättningen bör vara att upprätthålla goda kontakter med och stimulera utvecklingen av lokala konsultföretag. Detta får dock inte hindra att föreningens tjänstemän följer upp vissa ärenden samt att de har möjlig- het att själva undantagsvis ta itu med mer omfattande konsultverksamhet. anför organisationerna.

Utredningens allmänna inställning till utbildningsfrägornas betydelse för småföretagens utveckling delas genomgående av remissinstanserna. SÖ anför att utredningens överväganden och förslag beträffande utbildnings- service inom företagareföreningarna var ändamålsenliga. IFI. säger sig dela utredningens principiella syn på föreningarnas roll i utbildningssam- manhang. En liknande uppfattning förs fram av SHiG/Industriförbundel/ SA F / ["tl/riiqu/öl'et(1 gens förening.

Beträffande förslaget att funktionerna vid SlFU:s filialkontor bör föras över till företagareföreningarna råder delade meningar bland remissinstan- serna. Flera instanser. bl. a. RRV. .s'tatxkdfilurul. llt-'('t»nrruli.s'aringsutred- ningen, Ilande/skamntarfi'irhtma't't och några _fi'irt'mgul'e/i'n'cningur till- styrker förslaget. Decentraliseringsutredningen anför att: "det är från de redovisade utgångspunkterna fullt naturligt att SlFU:s utbildningsverk- samhet deeentraliseras till företagareföreningarna. Ansvaret för utbild- ningens genomförande bör efter hand kunna spridas till fler föreningar. Den av företagarcföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer decentraliseringsutredningen sotn ett steg i en sådan utveckling".

Samtidigt ställer sig ett stort antal instanser avvisande till förslaget. Detta gäller bl. a. SHIO/Induxtri/i'irhundet/SAF/Fa"lilje/öretagens för- aning. Svens/( in(lustri/örening. LO. Förelugurqfi'irt'ningurnusfiir/mm! och flertalet_li'irt'Iuyurejöreningur. vilka anser att nuvarande organisation bör behållas. Kritiken från Företagareföreningarnas förbund och företagare- föreningarna går bl. a. ut på att utredningens förslag skulle innebära att utbildningsenheten tvingas tjäna två hvudmän nämligen företagareföre— ningarna i fråga om organisation och administration och SlFU i fråga om arbetsinnehåll. Om förslaget genomförs innebär det vidare enligt Företaga- reföreningarnas förbund att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar föreningarna medan resultatet av denna arbetsinsats tillfaller SlFU. Den avvisande inställningen från övriga instanser motiveras främst av att nuvarande ordning fungerar väl.

Kritisk mot förslaget är även in:/uslriwrkcl. som för sin del dock före-

Prop. 1977/78:40 80

slår att filialkontoren förs till verkets industriavdelning. Ytterligare några instanser stöder den tanken.

Kommentarerna till utredningens ståndpunkt att föreningarna inte bör bedriva egen kursverksamhet är mycket få. Industriverket stöder princi- piellt den tanken men framhåller samtidigt att föreningarna bör ha möjlig- het att anordna företagsintern utbildningsverksamhet.

4.2.4 Kreditstöd [fortsättningen

4.2.4.l Utredningen

Utredningen framhåller att bilden av småföretagens kapitalförsörjnings- situation är mycket splittrad. Otvivelaktigt har småföretagen som regel lägre soliditet och därmed ett större kreditberoende än större företag. Rent allmänt torde behovet av att stimulera den mindre företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kreditvolym.

Behovet av utvidgning av samhällets kreditstöd bör i första hand kunna tillgodoses genom olika förändringar inom ramen för befintliga stödfor- mer/institut. Det är vidare väsentligt att varje företag får en totalt sett sund finanSiei-ing. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inte längre krävas för att kreditstöd skall kunna utgå till exempelvis anskaffning av omsättningstillgångar eller marknadsföring och produktutveckling. Kreditstöd bör kunna utgå även för köp av aktier.

För att tillgodose företagens behov av projektbundet villkorligt kredit- stöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar bör prövas möjligheten att ge statens utvecklingsfond resurser för en utvidgad verk- samhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvestering- ar. Företagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterli- gare fördjupas. Redan i dag har företagarcföreningarna vissa möjligheter att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkor- lig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan lämpligast tillgodoses genom att utvecklingsfonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med särskild högt risktagande och med längre amorteringsanstånd än vad som f. n. är möj- ligt.

För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter och nya före- tag bör föreningarna få möjlighet att med särskilda medel ge villkorliga län till preliminära konsultundersökningar avseende främst produktutveck- ling. Utredningen nämner att det i olika sammanhang under de senaste åren. bl. a. i riksdagsmotioner. har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktut-

Prop. 1977/78:40 8 l

veckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insat- serna ligger så nära företagen som möjligt.

Utredningen föreslår att föreningarna-ts möjlighet är lämna lån till pro- duktutveckling och marknadsföring byggs ut så att föreningarna kan be- vilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid prelimi- nära och förberedande undersökningar av aftärs- eller produktideer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning. cn marknadsanalys eller en patent- barhetsgranskning.

Nuvarande stödmöjligheter med såväl direktlån från föreningarna som alternativt industrigarantilån från statens industriverk bör behållas. Enligt utredningen har direktlånesystcmet den avgörande förtjänsten att företa- gareföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. [ tider med kreditrestriktioner har dessutom föreningarna i många fall visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinstituten att ge risk- krediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utred— ningen att garantilån är att föredra i många fall. Låntagarcn kan genom att utnyttja gt'trantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långiva- re/bank. Garantisystemct ställer också små anspråk på direkt statlig linan— siering. Då fråga är om direktlån till företag inom stödbranscher eller andra b'anscher som fordrar riksöversikt bör samråd ske med industriverket och/eller annat berört centralt organ.

Löptiderna för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett flexiblare sätt än som nu sker. alltifrån kortfristiga kredi- ter till ZO-åriga lån. med hänsyn till främst invesleringsobjektens ekono- miska livslängd och skattemässiga avskrivningstid. N_vctablerade företag bör kunna få amorteringsanstånd Linder högst fem år. övriga företag under högst tre år. Det organ som beslutar om stöd bör sålunda få större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen betonar dock att den utökade maximala lånetiden bör utnytt- jas sparsamt och att många lån bör kunna amorteras på avsevärt kortare tid än tio år. En snabb återbetalning av lån ger föreningarna ökade resurser till ny utlåning. De kan därmed stödja fler företag.

Kraven på personliga borgensåtaganden av företagsägaren och denne närstående personer i samband med upplåning bör mildras väsentligt. Som riktlinje bör dock liksom hittills gälla att låntagaren skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid garanteras en viss ekonomisk rörel- sefrihet. Utredningen betonar vikten av att inte för stränga säkerhetskrav tillämpas. vilket skulle motverka syftet med stödet. Frågan om borgens- krav får avgöras från fall till fall av den instans som beslutar om stödet.

Utlåningsräntan för direktlån och garantilån bör enhetligt bestämmas till 3.0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonto. vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas idag. Utredningen påpekar att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter. men är med tanke

6 Riksdagen )977/78. ] .tutnl. Nr40. Bilaga ]

Prop. 1977/78:40 82

på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och direktlån, eftersom valet av stödform annars kunde komma att styras av räntenivåer- na i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utredning.—iför- slaget skulle bankerna som hittills årligen betala in 0.5 % av utestående lånebelopp till staten i förlusttäckningsavgift.

En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör få formen av höjd lånegräns för direktlånen i stället för delegering av vissa garantilåne- ärenden. Gränscn för föreningarnas direkta utlåning till enskilda företag bör sålunda höjas från f. n. 300 000 kr. till 500 000 kr. Gränsen bör omprö- vas efter ett par år. Frågan om låneg'äns bör enligt utredningen ses mot bakgrund av bl. a. föreningarnas samarbete med lnvesteringsbanken.

Utredningen förutsätter vidare att garantilånen i fortsättningen får någon form av gynnsam särbehandling i samband med kreditrestriktioner så att småföretagens kreditförsörjning inte försvåras i alltför hög grad i sådana situationer. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbe- handling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditproblcm kan lösas med hjälp av direktlån fran föreningarna. i vissa fall i kombination med lån från lnvesteringsbanken. l anslutning till be- handlingen av kreditstödsfrågorna tar utredningen upp frågan om ett före- tag bör vara berättigat till sådant stöd även om personalens anställnings- förhållanden inte är reglerade med facklig organisation.

Utredningen, som hänvisar till bedömningar av industriverket och till riksdagsbehandling av frågan, anser att företagareförening skulle gå utan— för ramen för gällande ordning om föreningen skulle låta sin kreditbedöm- ning påverkas av miljö- eller avtalsförhållanden. såvida inte dessa är av betydelse för företagets kreditvärdighet.

Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av lånemedlen till förlust- täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i fortsättningen få sina låncförluster täckta genom årliga statliga förlusttäckningsbidrag.

I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till näringslivet bör föreningarnas beredande uppgifter kunna vidgas. Beslutanderätten i åren- den avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen överföras från industri- verket till föreningarna.

De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s. k. hotellgaran- tilan. som f. n. åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras på föreningarna.

4.142 Remissyttrandena Utredningens förslag om förbättringar på kreditområdet bemöts i stort positivt av remissinstanserna. Sålunda finner exempelvis fit/Itm'iktigc i riksbanken de synpunkter och förslag, som utredningen i denna del har

Prop. 1977/78z40 83

redovisat i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för den fortsatta verksamheten. Svens/tu kummmt/i'irhttndt't anser det värdefullt om före- ningarna i enlighet mcd förslagen ges ökade möjligheter att utvidga kre- ditstödet och att därvid i viss utsträckning höja risknivån. inte minst med hänsyn till stödets syfte att utgöra ett komplement till det ordinarie kredit- väsendet.

Utredningens uppfattning av samhällets kreditstöd bör förmedlas inom ramen för befintliga stödformer och att reglerna för kreditstt'idberättigat'le åtgärder bör ges en mer generell utformning mottas positivt av nära nog samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Lt) ställer sig dock kritiskt till förslaget om lån för köp av aktier. Några instanser. bl.a. c.t'lmrtrt'idcl. STU och .x'tulcnx llll'('('/t'[ill_t,'.t_'/itlltl uppehåller sig särskilt vid frågan om stöd till tnarknadsinvesteringar. Exportrådet anser det vara: "i hög grad önskVärt med en fond för direktlån till mindre och medelstora företag. villkorliga lån avsedda för marknadsinvesteringar i utlandet". STU anser att lånebehovet bör kunna tillgodoses genom införandet av någon typ av villkorliga projektbundna lån. Utvecklingsfonden anser för sin del att sådana lån i fortsättningen bör kunna administreras av fonden.

Utredningens förslag som speciellt syftar till att stimulera nyetableringar röner särskilt intresse hos flera remissinstanser. bl. a. SHI()/lntln.ttri/Tir- bnntlt't/SA F/FttIni/jtf/i'iretagunx_fi'ircning. lt'inxxlyrt'lxt'n i I-"iix/c'rin:tlt'nx län samt Gött'huryx- (N'/l Bohus lundxtingxkutnmun.

SHlO/lndustriförbundet/SAF/Familjeföretagens förening föreslår att särskilda "etableringslån” på 50 000 kr. bör införas. Lånen föreslås kunna 'ara amorteringsfria upp till fem år och löpa med långa återbetalningstider. Länsstyrelsen och landstinget anser att lån i samband med nyetableringar bör kunna utgå på i princip samma villkor som gäller för lokaliseringslån.

Utredningens förslag om lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för preliminära undersökningar på bl. a. produktutvecklingsområdet stöds ge- nomgående av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. Bl. a. industriverket och statens titrct-klitzgxl'und förordar dock att stödet bör lämnas som bidrag i stället för som lån. Skälet härtill anges vara det tidskrävande uppföljningsarbetet.

Förslaget om att nuvarande ordning med såväl direktlån från företaga- reföreningarna som lånegarantier från industriverket bör bchallas vinner stöd hos nära nog samtliga instanser. RR l" anser dock att endast lånega- rantiformen bör behållas framöver. Några avgörande argument för att direktlån skall kunna lämnas vid sidan av ga 'antilån har RRV inte funnit. RRV pekar bl. a. på garantilånens fördelar i fråga om administration. Om direktlån likväl behålls bör någon form av samordnad låneadministration eftersträvas. Vidare förordar några remissinstanser. däribland Företaga- rqföreningarnus förbund samt ett antal_li'iretagareföreningur och [iinxsty- ' relser. att vissa beslut om garantilån delegeras till regionalt organ.

Några instanser. bl. a. flit/IM"ll'il't'l'Å't'I. _lit/lnn'iktigu i riksbanken och

Prop. 1977/78:40 84

.S'renska spar/)(:tzk.t;fi'ireizitigeti. har synpunkter på utredningens tanke- gångar att garantilån regelmässigt bör kunna undantas från bestämmelser- na om utlåningstak för bankerna i samband med kreditrestriktioner. lndu- striverket ställer sig positivt till en sådan ordning. Fullmäktige i riksbanken och sparbanksföreningen avvisar bestämt tanken. Sålunda anför fullmäkti- ge i riksbanken bl. a. att: "'likviditets- och kassakvotssystemen är gene- rella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Något un- dantag har heller aldrig gjorts. ehuru krav därpå framställts i olika sam- manhang. Gjordes undantag skulle ytterst svårhanterliga gränsdragnings- problem uppkomma. Det kan nämligen knappast hävdas att industrigaran- tilånen är så angelägna. att de ensamma skulle få utgöra undantag. Grund torde nämligen saknas för den allmänna bedömningen. att de lån. i vilkas förberedelser en företagareförening engagerat sig. är mer betydcsefulla för svensk ekonomi än många andra län. Gjordes vidare undantag för stora områden av krediter. skulle instrumentens effektivitet försvagas".

Förslag om mer flexibla löptider för direktlån och garantilån hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet remissinstanser. Några instanser bl. a. Svenska lmnkjt'iiruningen/PK—bunken och Sveriges_ft'irc'ningx/mnkt'rx ji'irhund understryker dock utredningens uppfattning att längre lånetider än tio år bör förekomma endast i undantagsfall. Föreningsbankernas förbttnd anser dessutom att det är lämpligt att behålla den nuvarande maximigrän- sen på tio år för garantilånen.

Utredningens förslag att kraven på företagsägare och denne närstående personer att åtaga sig borgensansvar bör mildras väsentligt vinner stöd hos en bred remissopinion. Spathanks/iireningen framhåller att om alltför stränga säkerhetskrav tillämpas så motverkas syftet med stödet. En lik- nande uppfattning företräds av Sveriges ji'ireningx/mnkerx _li'irlmnd. som anför att borgen gör bäst nytta om den tillämpas i rimlig proportion till förmåga. Vä.vternurr/unds_li'iretugurqfi'irening framhåller i sammanhanget behovet av centrala regler eller anvisningar för hur begränsningen av borgenskraven får utformas. Föreningen påpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan uppfattas som en orättvisa bland företagen. 1.0 är tveksam till förslaget. Enligt LO skulle man kunna tänka sig ett villkorat bm'gensansvar. dvs. personlig borgen skulle gälla om företagaren inte uppfyller vissa specificerade villkor. Även Företag::rq/i'iraningarnux _li'ir- hund och några företugnrqfi'irt'ningur anser att ett system med villkorat borgensansvar bör övervägas.

Utredningens förslag att räntenivån för direktlån och garantilån bör knytas till diskontot och bestämmas till 3.0 procentenheter över denna nivå möts av olika uppfattningar hos det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del. .

Positiva till förslaget är bl. a. SHIO/lndustri/i'irbunder/SA['i/l-"uminq/ii- retagens förening.

Svenska [unik/öreningen/PK-hunkcn. Sveriges ji'ircningxlmnkt'rx 'l'ör-

Prop. 1977/78:40 85

hund. i/n/tmtrivw-kvt och ytterligare några instanser. bl. a. (it'itclmrgs' m-lz Bnhnx länsförringarq/Fir'ening anser att räntan för garantilånen bör sättas högre än enligt utredningens förslag Svenska bankföreningen/PK-banken förordar sålunda 3.5 procentenheter över diskontot och motiverar detta med att garantilånen är betydligt mer arbetskrävande för bankerna än industriutlåning i allmänhet. Bankl'öreningen/PK-banken anser vidare att det vore olämpligt att fastställa räntenivän i låneförfattningen. eftersom man i en förordning inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstituten och deras kunder. En liknande uppfattning framförs av bl. a. Svenska sparbanksföreningen. som "framhåller att räntan liksom hittills bör regleras i avtal mellan staten och kreditinstituten. Göteborgs och Bohus läns före- tagareförening anser att räntan bör höjas med I procentenhet. bl. a. av det skälet att det därvid enligt föreningen skille bli lättare att placera garantilån i bankerna. Industriverket påpekar att de flesta företag är beredda att betala en något högre ränta för garantilån inför risken att inte alls erhålla lån för en lönsam investering."

Förslaget att gränsen för föreningarnas direktlån till varje enskilt företag bör höjas till 500 000 kr. stöds genomgående av remissinstanserna. Sålun- da framhåller bl. a. Flertaletjö'rcragurq/k'ireningar att ökade kostnader för byggnader och maskiner m. m. motiverar en höjning. Decenrrulixwings-nl- redningen godtar den föreslagna lånegränsen på 500 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Beloppsgränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlanestödet — i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höjningar av lånegränsen finns det enligt decentraliseringsutredningen förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta i samtliga direktlåneärenden. In- i"usIeringsbunkwt framhåller att höjningen kommer att innebära en väsent- lig förbättring av föreningarnas möjligheter att tillgodose de mindre företa— gens lånebehov. 1nvesteringsbanken anför vidare att banken är beredd att fortsätta och fördjupa samarbetet med föreningarna i fråga om de s. k. kombinationslånen. Samtidigt ställer sig banken kritisk till att direktlån-en även i fortsättningen finansieras enbart med budgetmedel och anför: "En nackdel med detta är att anslagens storlek mera torde avspegla det statsfi- nansiella läget än föreningarnas och därmed de mindre och medelstora företagens behov av riskvilligt lånekapital. Bankens uppfattning är att erforderliga lånemedel bör ställas till föreningarnas förfogande via den existerande kapitalmarknaden och ställer sig beredd att medverka härvid- lag".

Utredningens förslag att föreningarna i fortsättningen bör få sitta låne- förluster täckta genom årliga statliga bidrag kritiseras av några remissin- stanser. SpurhunÅs;]fircnintw/i erinrar om att detta system ställer stora anspråk på den enskilda företagareföreningens likviditet. Förutugnrvjöru- ningar/mrförbund anser det vara en fördel om föreningarna själva dispo-

Prop. l977/78z40 86

nerar förlusttäekningsmedel. Detta bidrar enligt förbundet till en väl av- vägd riskprövning. "Eftersom föreningarna har fått det stora förtroendet att låna upp ansengliga belopp av staten utan några som helst säkerheter. borde de även ha förtroendet att förvalta egna förlusttäckningsmedel". inför förbundet. som föreslår att föreningarna bör få sig tilldelade förlust- täckningsmedel motsvarande i stort en fördubbling av de genomsnittliga nuvarande förlusterna per år. dvs. 4 %. SHIO/lndttstriförlmndet/SAFl ["a/nil/"e/i'irelagens förening och nära nog samtliga _löretagare/i'ireningur ansluter sig till förbundets förslag.

Utredningens förslag att beslutanderätten beträffande mindre bidrags- belopp till energibesparande åtgärder liksom beredning av ärenden om s. k. hotellgarantilån bör överföras till föreningarna tillstyrks eller godtas av det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i dessa frågor. Beträffande den förstnämnda typen av ärenden framhåller .S'HIO/ Induslrifi'irhnnder/SAF/Funtil/"eli'irelagensji'irening att detta ligger i linje med förslaget att decentralisera beslutsfattandet till de enskilda förening- arna i ärenden av rutinkaraktär.

I fråga om förvaltningen av hotellgarantilånen anförjul/namnge :" riks- banken att banken även i fortsättningen är intresserad av att handha förvaltningen men inte vill motsätta sig ett överförande om detta skttlle visa sig vara lämpligt. If'ärmlands läns _r'öretugureförening vill inte mot- sätta sig den föreslagna överföringen men anser det principiellt felaktigt att föreningarna på detta sätt får ytterligare en utvidgning av målgruppen.

En liknande uppfattning framförs av Göteborgs uelt Bohus läns/ören:— gara/i'irening som anser att denna typ av serviceföretag först senare bör införas bland föreningarnas kreditkunder.

4.3.5 F:"iretugur'q/i'irern'ngarnus resurshehm' m. m.

4.2.5.l Utredningen

Företagareföreningarnas resurser i form av personal. tillgång till central service samt lånemedel behöver enligt utredningen förstärkas väsentligt under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att föreningar- na redan med nuvarande verksamhet inte har fullt tillräckliga resuerser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja nyetablering och bidra till en effektiv underleveransförmedling. dels den föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dels de föreslagna förändringarna i låneverk- samheten.

En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en fördubbling av föreningar- nas administrativa resurser fram till början av 1980-talet, motsvarande en personalökning med ca 400 anställda.

Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att såväl staten som resp. landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbe- hovet.

Prop. 1977/73:40 87

Behovet av utökade statliga lånemedel kommer att accentueras av bl. a. den höjda dirketlånegränsen och vidgade möjligheter att ge amorteringsan- stånd. Medlen för förlusttäckning katt kotttnta att behöva utökas på längre sikt.

Resurserna för central service till föreningarna bör enligt utredningen ökas i lägst samma takt som utvidgningen av föreningarnas cgtta resurser.

DC statliga bidragen till föreningarnas lönekostnader och övrig admini- stration bör anvisas under en attslag i stället för som nu under tre anslag.

4.2.5.2 Remissyttrandena Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna maste tillföras ytterligare resurser i form av lånentedel nt. m. och personal för att kttnna fullfölja sitta nuvarande. och inte minst sina kommande. uppgifter. Ett stort antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstakten. Andra remissinstanser säger sig lta svart att ta ställning till omfattningen av resursbehovet. RRV anser att ställning inte bör tas ännu till den föreslagna uthyggnads- takten av föreningarnas resurser tttan att denna fråga prövas successivt allteftersom erfarenheter fås av den nya inriktningen av verksamheten. Industriverket betonar att expansionen i de enskilda föreningarna bör bestämmas utifrån de förhållanden som råder i resp. lätt. exempelvis när det gäller öwigt utbud av service. företagstäthet m. m. Verket förordat att målsättningen bör vara att föreningarna på sikt ltar resurser i minst den omfattning som utredningen föreslär.

Lundstingsfi'n'lmnder är inte berett att tillstyrka förslaget om en fördub- bling av resurserna under de närmaste fem åren. Vad som kan avdelas bör enligt förbundet avgöras vid direkta överläggningar mellan stat och lands- ting. I det sammanhanget kan även större tillskott ätt vad utredningen har förutsatt behöva övervägas.

SHlO/lndttstrl/Firlnutdei/SA F/Fnntiljeji'iremgens _fi'irening anser att det är tveksamt om en fördubbling på personalsidan är lämplig eller ens möjlig att genomföra på så kort tid med hänsyn till de tttbildningsinsatser som måste bli nödvändiga. Föreningarna kan knappast hinna med att anställa och utbilda ny personal i den utsträckningen. santtidigt som de cttligt planerna skall utöka verksamheten så pass kraftigt. Det väsentliga är att tillräckliga resurser ställs till föreningarnas förfogande. för att dessa skall kttntta Växa på ett balanserat sätt i harmoni med expansionen i verksam- heten. Stor frihet bör därvid lämnas åt föreningarna att själva avgöra om de vill anställa ytterligare personal eller köpa tjättster på konsultbasis. bl. a. fran branschorganisationer med speciell sakkunskap ittotn det aktuella området.

Jämtlands läns_lk'iremgure/i'irening betonar att utökningen av förening— arnas kapacitet i första rummet måste inrikta sig på en utökning av de kvalitativa insatserna och i andra hand på de kvantitativa insaterna.

Prop. 1977/78:40 88

När det gäller fördelningen av resurser på olika län menar flera remissin- stanser. bl. a. Företagarcfh'ireningarnas förband. Västernorrlands. Jämt- lands och Gotlands läns företagardärening ett antal länsstyrelser samt Göteborgs och Bohus läns landsting att det är synnerligen viktigt att grunder för fördelningen av företagareföreningarnas anslag fastställs. Med hänvisning till industriverkets nuvarande huvudsakliga fördelningsgrund — antalet industriföretag inom länet — anförs bl. a. att kraven på insatser inom industrifattiga län torde vara väsentligt högre än inom industririka län. Å andra sidan framhåller företagareföreningen i Stockholms län som betjänar en förhållandevis företagstät region. sina otillräckliga resurser.

Några instanser påpekar i sammanhanget att grunder för fördelningen av medelstillskott från stat resp. landsting saknas i utredningsförslaget.

Beträffande förslaget om att även den centrala servicen till föreningarna bör förstärkas framhåller några instanser. bl. a. länsstyrelsen [ Jt'inkäpings län. att resursespansionen i första hand bör ske: "på fältet och inte centralt".

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del. däribland industrivar- kat och ett flertalföretagaref/?)"reningar. tillstyrker genomgående förslaget att de statliga bidragen till föreningarna bör anvisas i princip endast under ett anslag och kalenderårsvis.

] anslutning till behandlingen av förslaget om ny anslagskonstruktion framhåller bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och Östargätlands läns landsting att det skulle vara en fördel om de ekonomiska bidragen från staten överslztgsmässigt kunde preciseras för mer än ett budgetår i taget. Länsstyrelsen påpekar även att de nya stiftelserna — liksom även lands- tingens ekonomiska planering i dc kortsiktiga perspektivet — underlättas om de statliga bidragen avsågs gälla för kalenderår. sammanfallande med såväl företagareföreningarnas som landstingens räkenskapsår. Även Stockholms länsjärvtagarelät-aning anser att man bör eftersträva att över- gå till flerårsplancr för de näringspolitiska insatserna både på det centrala och det regionala planet. Landstingsji'irhmnlct anser att en ramstyrning behövs. Den kan ske genom de beslut om flerårsprogram som stat och resp. landsting gemensamt fattar. Ekonomiska medel bör lämpligen kunna anvisas för ett år i taget. samtidigt som huvudmännen garanterar en viss miniminivå för de två närmast följande åren.

4 .2 .6 Företagarqfärt'ningarna.? framtida organisation

4.2.6.l Utredningen

Vid överväganden ont lämplig organisationsform för företagareförening- arna måste utgångspunkten enligt utredningen vara den funktion som föreningarna skall ha i framtiden. Verksamheten skall avgöra organisa- tionsfornten och inte tvärtom.

Ställningen som organ för samhällets närings- och regionalpolitik medför

Prop. 1977/78z40 89

att föreningarna måste uppfylla vissa krav från samhällets sida. Samhället måste ha möjlighet att enkelt och effektivt påverka och följa upp verksam- heten samt att lägga ut de program som påkallas av närings- och regional- politiska skäl. Det är emellertid angeläget att föreningarna inom denna ram har stor självständighet och beslutsansvar att lägga upp och genomföra olika insatser och åtgärder. I princip bör kontrollen att programmen följs ske genom revision i efterhand. Det är vidare av stor vikt att verksamheten organiseras med sådan flexibilitet att handläggning kan ske snabbt och risken för onödig byråkratisering nedbringas. Detta får dock inte medföra att kravet på rättssäkerhet efterges. trtan man måste samtidigt sträva efter att åstadkomma någorlunda likformig hantering av ärendena samt hög och jämn kvalitet på verksamheten.

Bl. a. framhåller utredningen att- nagon form av fast organisatorisk an- knytning måste frnnas till den mindre företagssamhcten för att man därige- nom skall kunna bibehålla kontaktvägarna och upprätthålla den good-will ft'fn'eningarna åtnjuter hos företagen. Detta betraktar utredningen som mycket angeläget eftersom man annars försämrar möjligheterna att på ett effektivt sätt nå ut till företagen med de olika stöd— och utvecklingsinsat— serna.

Vidare förutsätter utredningen att landstingen även i framtiden tillskju- ter finansiella resurser till föreningarna.

En grundläggande svaghet med den nuvarande organisationsformen är enligt utredningen att en ekonomisk förening principiellt skall vara koope- rativ och inriktad på att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. En strikt tillämpning av lagen ( 1951:308 ) om ekonomiska föreningar skulle alltså innebära att de som söker medlemskap enbart av intresse att stödja föreningens verksamhet inte skulle kunna accepteras som medlemmar och att verksamheten uteslutande skulle inriktas på medlemmarnas bästa. Det är uppenbart att verksamheten i den framtida organisationen liksom f. n. i praktiken måste gå utanför föreningslagens ram. Rent formellt ter det sig otillfredsställande att samhället sanktionerar ekonomiska föreningar med verksamhet som direkt strider mot grundtanken i föreningslagen.

Andra nackdelar än formella följer också av föreningsformen. En nä- ringspolitisk basorganisation måste ha inriktning på samtliga företag i målgruppen. dvs. de mindre och medelstora företagen. Så länge en del av dessa företag står utanför föreningarna genom att de inte är medlemmar finns inbyggda risker för konfliktsituationer. Åtminstone teoretiskt kan den situationen uppkomma att en förening i sin stödjande verksamhet måste välja mellan ett medlemsföretag och ett annat företag med ungefär samma behov och förutsättningar. Risken för konfliktsituationer av nu nämnt slag ökar i den mån föreningarna får utökade uppgifter med visst inslag av myndighetsutövning. Oavsett detta framstår det också som otill- fredsställande att vissa företag deltar medan andra står utanför den regio— nala näringspolitiska organisationen.

Prop. 1977/78z40 90

Med föreningsformen följer vidare olägenheten att samhället kan sakna medel att fullt tillfredsställande påverka och följa tipp verksamheten.

Eftersom det också vid en förutsättningslös granskning står klart att föreningsformen inte uppfyller de krav på möjligheter till styrning som rimligen måste ställas på en basorganisation för samhällets regional- och näringspolitik. måste slutsatsen bli att en lämpligare organisatiortsform bör övervägas. En sådan orgt'rnisationsform bör då byggas upp bl. a. med den viktiga utgångspunkten att hela det samlade näringslivet i regionen ges tillfälle att påverka och besluta om verksamhetsinriktning och genomfö-- randet av olika projekt.

Mot den bakgrunden förordar utredningen — efter att ha analyserat för— och nackdelar av myndighets—. aktiebolags- resp. stiftelseformen — att företagareföreningarna upplöses och ombildas till stiftelser med staten och resp. landstingskommun eller. i förekommande fall kommun utanför landsting. som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelseformen sktrlle enligt utredningen i viss mån kunna ses som en formell anpassning till de faktiska föri'tndringar som redan har ägt rum. Frågan om huvudman- naskap hör enligt utredningen nära ihop med finansieringsfrägan. eftersom ett åtagande att vara stiftare naturligen bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten. i praktiken torde därmed knappast annan part än stat och landsting. samt i förekommande fall kommun utanför landsting. vara aktuell. Detta torde enligt utredningen inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare. t. ex. från kommunerna. eller genom egen verksamhet. Insatser från andra än här angivna huvudmän av sådan storleksordning att det motiverar huvudmannaskap är det dock inte realistiskt att tänka sig. Den organisatoriska anknytningen till näringslivet eller andra intressenter får i stället tillgodoses i huvudsak via styrelsere- presentation. Stiftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvudmän- nen. De bör inom de övergripande ramar som stiftarna fastställer själva bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. I sammanhanget framhåller utredningen vikten av att föreningarna ges möj- lighet till en långsiktig planering. Utredningen anser det därför vara lämp- ligt att stiftelserna årligen anger sina intentioner för den närmaste treårspe- rioden. Man får därmed en "rullande treårsbudget" med årlig anslagsgiv- ning. vilken förutsetts i huvudsak ansluta till treårsplanen. Med hänsyn till bl. a. föreningarnas good-will bör ordet '”företagareförening” ingå i stiftel- sernas namn. De föreslås bli benämnda "Stiftelsen företagareföreningen i X-län".

Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamö- ter. l styrelsen bör företrädare för huvudmännens eller i varje fall för samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för huvudmän- nen bör ingå företrädare för primärkommunerna. för företagarorganisatio— ner samt för centrala fackliga organisationer (LO och TCO). Landshöv- dingen bör ingå bland de statliga representanterna. Dessa bör utses av

Prop. 1977/78140 91

regeringen (eller industriverket) och övriga ledamöter av landstinget. Ut- redningen redovisar två modeller för val av företrädarna för intressegrup- per. en där landstinget i princip är bundet till förslag från intresseorganisa- tionerna och en där landstinget är mer obundet. Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller att önskemålet att få till stånd en nära anknytning till näringslivet —-såväl företagsägare som an- ställda — troligen bäst torde tillgodoses i förstnämnda modell. Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalfö- reträdare utses om avtal härom träffas efter förslag från arbetstagarorgani- sation som är företrädd hos föreningen .Personalföreträdaren bör ha sam- ma befogenheter som personalföretrå'tdare i statlig myndighets styrelse.

Även ftn'tsättningsvis bör enligt utredningen enskilda eller företrädare för olika intressentgrupper ges tillfäll * att årligen vid ett årsmöte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelsc. lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan naturligtvis ett sådant möte dock inte få.

Något nytt centralt organ bör inte skapas som forum för samråd mellan huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom att landstingen får representation i industriverkets styrelse.

Industriverket bör även i fortsättningen ha det grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna. "

Om de nuvarande föreningarna upplöses upphör den formella grunden för Företagareföreningarnas förbunds verksamhet. Avgörande för frågan om ett fristående organ — ett ombildat förbund — skall finnas i fortsättning— en blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om stiftarna medger att resurser får tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker skulle ett förbund kunna komplettera indtrstriverkets centrala service till stiftelserna.

Den nya organisztionen föreslås gälla fr. o. m. I juli 1978.

41.61 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att ombilda företagareföreningarna till stiftelser. Bland företagareföreningarna tillstyrker eller godtar ca 20 föreningar för— slaget.

l.amlstings/i'irlmndct t. ex. delar sålunda uppfattningen att verksamhe- ten i framtiden bör bedrivas helt i samhällets regi. 0rganisationsformen ekonomisk förening är av det skälet olämpligt. ”I stället bör man välja stiftelseformen. som ger ett delat ansvar åt stat och landsting. På så sätt kan man nå balans mellan riksintressen och regionala intressen och på samma gång sla vakt om flexibiliteten och snabbheten i besluten". anför förbundet.

Enligt statskontoret är den föreslagna organisationsformen en förbätt- ring. eftersom den klarare ger uttryck för samhällets reella inflytande över

Prop. 1977/78z40 92

företagareföreningarna. Detta är särskilt viktigt om man planerar att kraf- tigt bygga ut företagareföreningarnas resurser.

TCO anser att utredningens förslag att omforma företagareföreningarna till stiftelser vara en nödvändig åtgärd om den nya organisationen skall kunna fungera som ett regionalt näringspolitiskt organ.

Exportrådet instämmer i att stiftelseformen förefaller mest ändamålsen- lig för att den planerade verksamheten skall kunna genomföras.

SHIO/Industriförbtuzdet/SAF/FarrziljejTiretage/zs förening tar inte ut- tryckligen ställning men framhåller att fördelarna med stiftelseformen är många.

Bl. a. ett par företagartföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat sig för att föreningsformen bibehålls. Göteborgs och Bohus läns ji'iretagareftjirening anser att myndighet och stiftelse är likvärdiga organi- sationsformer. Föreningen kan även tänka sig att företagareföreningen ombildas till rent landstingsorgan.

Strftelseatredningen ochföretagare/äreningen [ Kalmar län anser att aktiebolagsformen är att föredra framför stiftelseformen. Stiftelscutred- ningen framhåller bl. a. att oklarhet råder om de offentligrättsliga stiftel- sernas rättsställning. lnnan stiftelseutredningen. som har i uppdrag att bl. a. undanröja denna oklarhet i viktiga delar. har fullgjort sitt uppdrag finns skäl att iaktta återhållsamhet i fråga om att bilda nya offentligrättsliga stiftelser på områden där annan organisationsform i och för sig är lämplig.

Förslaget om huvudmannaskap och finansiering beträffande stiftelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Sålunda tillstyrks förslaget av bl. a. industriverket. Landstings/Firma:det och Fo"- reItigareläreningarnas _lärhttnd.

'I'CO anser emellertid att övervägande skäl talar för att endast staten blir huvudman för de nya stiftelserna. Även L() uttrycker viss tveksamhet till förslaget och anför att även om en mer förutsättningslös prövning hade givit vid handen att en renodlad statlig stiftelse hade varit att föredra av både principiella och praktiska skäl så vill LO därförinte motsätta sig att även landstingen ingår som huvudmän.

Svens/(a kommtmjärhandet finner visserligen att det finns skäl som talar för att föreningarna ges ett renodlat statligt huvudmannaskap och direkt underställs industriverket. Eftersom samhällets näringspolitiska insatser är så omfattande och berör stat och kommun på såväl regional nivå som lokal nivå finns å andra sidan starka skäl som talar för ett delat statligt. landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Den nä- ringspolitiska situationen varierar från län till län. Formerna för huvud- mannaskapet måste därför enligt förbundets mening prövas förutsätt- ningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter däribland kommunerna. Styrelsen Vill förorda detta alternativ.

Stockholms läns landsting förordar att endast landstingen blir huvud- man.

Prop. l977/78:40 93

Malmö kommun påpekar att utredningen inte närmare har diskuterat frågan om ställningen för de kommuner som inte är med i landsting. Kommunen framhåller att dessa kommuners förhållande till stiftelserna närmare bör klarläggas.

Ett stort antal remissinstanser bl, a. Industriverket. Srt'nsk imlns/ri/i'iro- ning. SHl(_)/llulustri/i'irlmnder/SA F/Funiilj'tfliii'utagens_li'irt'ning samt flera länsstyrolsw' och.li'irctagai'q/å'irarzingar aVVisar eller ställer sig tveksamma till utredningens förslag i namnfrågan. Kritiken gär genomgående ut på att det föreslagna namnet utgör en falsk varubeteckning eftersom det ger den oinvigde en känsla av att ha att göra med en förening där medlemmarna pä stämma har beslutanderätt. vilket alltså ej är fallet. Det torde därför vara bättre med ett nanm som speglar föreningarnas verksamhet och samtidigt ger antydan om att föreningarna är en organisation i vilken samhället har huvudintresset. Ett flertal namnförslag läggs fram av remissinstanserna.

Utredningens förslag beträffande stiftelsernas styrelsers storlek. sam- mansättning och utseende mottas på skiftande sätt av remissinstanserna.

Bl. a. SHIO/IntlusIri/i'irblm(let/SA F/Familiq/i'irctagcns_fi'iruning ochji'i— retagarq/Firwringarnasjiirlmntl tillstyrker förslaget att antalet ledamöter i styrelsen skall vara normalt högst elva ledamöter. Flera remissinstanser. bl. a. ett antal länsslyra/scr och landsting, däribland Länsstyrolst'n i Kris— tianstads län, Kristianstmls läns landsting. .r'l-lalnu'i/ms läns landsting samt Malmö kommun anser däremot att styrelsen skall uppgå till tretton perso— ner. Industriverket. Gotlands läns ji'irt'tagarLf/i'irt'ning, Jämtlands läns ji")- ratagarq/i'ironing. L(') och ytterligare några instanser föreslär att styrelse- ledamöternas antal bör begränsas till nio ledamöter. .S'tot'ltholms läns j;";— retagare/ärming anser att antalet styrelseledamöter bör uppgå till sjutton personer.

SHIO/lndnstri/ifirlmnder/SAF/Famiqu/i'iretagwnsjärv/ring fram håller att elva ledamöter är en lämplig normalstorlek, men att näringslivet bör vara företrätt med ytterligare en ledamot. Denna bör i så fall. anför organisa- tionerna. ta den plats som utredningen avsett för Kommunförbundet." Vi har ej funnit att utredningen tillräckligt motiverat varför denna organisa- tion skulle vara representerad. Principen att förbund av lokala organ skall linnas representerade inom de centrala organen är ej heller i övrigt allmänt accepterad.

Styrelsen skulle då utses enligt följande:

Regeringen utser två ledamöter. varav en är landshövdingen i länet. Landstinget utser Ira ledamöter. och noterar valet av fyra ledamöter från de organisationer som representerar målgruppen. dvs. de mindre och medelstora företagen i länet (SHlO, SAF. handels- kamrarna i samarbete med lndustriförbundet)

Prop. 1977/78:40 94

trä ledamöter från fackliga centralorganisationer.

Olika regioner har olika näringslivsstruktur. (. es". storstadsområden med inslag av glesbygd. ] sådana fall bör en allsidig representation från olika delar av regionen tillförsäkras genom att styrelsen kan utökas utöver ll ledamöter. Detta kan exempelvis möjliggöras genom att styrelsen får rätt att själv utse ytterligare medlemmar (kooptcring)."

L() vänder sig mot förslaget att landstingen skall utse det stora llertalet ledamöter. Eftersom stiftelserna till den helt dominerande delen bör ses som verkställande organ för den statliga näringspolitiken'förefaller den före— slagna ordningen underlig enligt l.0:s mening.

Enligt l_.() bör stiftelsernas styrelser ha nio ledamöter med majoritet för samhälIsrepresentanterna. vilket överensstämmer med nuvarande regler. Av de fem samhällsrepresentanterna bör två utses av regeringen och tre av landstinget. Övriga fyra ledamöter bör utses av regeringen varav två på förslag från 1.0 och TCO och två på förslag av företagareorganisationerna. Med detta förslag får man alltså enligt 1.0 en något mindre styrelse. en majoritet för samhällsrepresentanterna. lika antal ledamöter nominerade av löntagarorganisationer och företagareorganisationer samt slutligen en majoritet av ledamöter utsedda av staten.

Industriverket pavisar ett annat alternativ där huvudmännen dels var för sig utser vissa ledamöter. dels gemensamt utser övriga enligt följande:

Huvudmannen/staten utser tva ledamöter. varav den ene skall vara landshövdingen (eller den regeringen förordnar)

Huvudmannen/landstinget utser tvä ledamöter. varav en ledamot efter förslag från Svenska kom- munförbundet (Iänstwdelningen)

Huvudmännen gemensamt utser övriga ledamöter. varav två efter förslag från central facklig huvud- organisation (LO och TCO) samt tre ledamöter efter förslag från berörda näringslivsorganisationer.

Beträffande nomineringsrätten anser [_antlsringt/In-i'nnnlut att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbundet ett ansvar för de politiska partierna att se till att olika intressen blir företrädda. Samtidigt slår man fast att inllytandet över utvecklingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna.

'I'('() kräver med bestämdhet att den nu 'arande ordningen med en självständig nomineringsrätt för TCO bibehålles och anför: "Sedan l975 har TCO och LO representanter i företagareföreningarmts styrelser. De fackliga representanterna utses formellt av regeringen. Tidigare hade de fackliga centralorganisationerna även en självständig nomineringsrätt till

Prop. l977/78z40 95

respektive länsstyrelse. Från och med 1977 har dock LO och TCO mist denna rätt. I stället gavs landstingen i uppgift att utse ledamöter till läns- styrelserna. Bland dessa skulle även återfinnas ledamöter med erfarenhe- ter från arbetsmarknaden. Det praktiska resultatet av den nya ordningen har blivit att av de 14 personer som tidigare var ledamöter—i länsstyrelserna blev endast 5 åter-valda. De valdes emellertid som företrädare för visst parti, ej som facklig representant. TCO måste därför konstatera att utred- ningens bedömning att båda modellerna skulle leda till likartat resultat är felaktig".

SHIO/Intlttstrl/i'it'lntn(lut/SAFlFamiljtj/J'it't'tagt'tts _lå'irt'nittu föreslär yl— tcrligare ett alternativ och anför att i valet mellan utredningens bägge modeller är den enligt vilken landstinget (som huvudman) är bundet av formella förslag från intresseorganisationerna. deti som bäst garanterar organisationernas representation inorn stiftelserna. (')rganisationcrna re— kommenderar emellertid ett annat alternativ, nämligen "att det skall an- komma på organisationcrna att direkt utse sina styrelseledamötcr. F.tt dylikt valförft'n't'inde ansluter sig ocksa till de former som varit brukliga vid tidigare val på föreningsstämmor".

Flt'rtalt't _li'irotagat'a/fit't-ningar och länsstyrt'lst't' samt nägra lanc/sting förordnar den modell som innebär att landstingen i praktiken blir bundna av förslag från näringslivsorganisationer. Den andra modellen l'i'irespråkas av dcjlt'sta lamlstitlgt'n Samt nägra ji'irt'tagarq/i'irt'ningar och lt'insstrrt'l- .tt'l'.

Några instanser. bl. a. ett antal 'lilll't'fllydI'q/i'll't'lllllytll' understryker att möjlighet måste finnas för personer med professionellt företagskunnande att inga i styrelserna.

Flera instanser. bl. a. TCO framhi'tller med hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare tid att det skall vara en rätt för perso— nalt'öreträdare att ingå i styrelsen.

Lam/stings/i'ir/mntlot OCh [lalla/als läns _lo'rt'taga/'(j/i'irc'ning ifri'tgt'tsätter att landshövdingen normalt skall vara självskriven som ledamot i styrel- sen.

Ett stort antal remissinstanser däribland in:/ttstrirurlct och SHIOl/ncln- A"ll'llt'it'httntlet/SA I'll"?!HIililj/i'iratagans _li'irt'ning delar utredningens tipp- fattning att något nytt organ för samråd mellan stiftarna inte behöver inrättas. Det samråd som kan erfordras exempelvis när det gäller resurs- frågor. programutformning m. m. bör enligt industriverket kunna äga rttm i stiftelser—nas styrelser eller genom direktkontakt mellan industriverket och resp. landsting.

LU'I(l-Ylins'xfi'irlnualot framhåller att: "lösningen med dubbelt huvud- mannaskap och den enskilda organisationsformen maste rimligen få till konsekvens. att inget statligt centralt organ kan ge direktiv för verksam- heten eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Däremot är det nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och re—

Prop. 1977/78:40 96

surstilldelning. samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är av den karaktären att de kan läggas på departementsnivå. och da naturligen pä industridepartementet. Skall staten dessutom svara för central service till stiftelserna. är industriverket det mest näraliggande alternativet.

För landstingens del är det självklart att intressebevakningen sköts av landstingsförbundet. som också företräder de tre primärkommunerna med landstingsuppgifter. Det kan heller inte uteslutas att förbundet tar på sig att svara för viss central service. Särskilt bör därvid pekas på de centrala arbetsgivarefunktionerna. bland annat avtalsförhandlingar".

Företagard'öreningarnas förbund är emellertid av den bestämda upp- fattningen att det. oavsett organisationsform. även i fortsättningen finns behov av ett fristående serviceorgan för erfarenhetsutbyte och samråd mellan länsorganen.

Nära nog .vumtligu ji'iralagarq/öreningar och bl. a. SHIO/Imt'lmtri/Iir- bundet/SA F/Fumiqu/b'relagarnasförening anser dock att en samorganisa- tion för de enskilda stiftelserna i princip motsvarande Företagareförening- arnas förbund här vore av värde. .

Bl. a. några förelagurdi'ireningur och länszviyrelxer anser det vara na- turligast att de nya stiftelserna börjar sin verksamhet först den 1 januari 1979 i stället för den 1 juli 1978 som utredningen föreslär. Stiftelsernas första verksamhetsår skulle då sammanfalla med kalenderäret. vilket dessa instanser anser vara en fördel. Dessutom skapas ytterligare tidsutrymme för genomförandet av organisationsförändringarna.

5. Rapporten (SIND l975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk

5.1 Inledning

] uppgifterna för industriverket ingår att främja utbildning av företagare och anställda i näringslivet.

Vid verkets enhet för företagsutveekling — SlFU — bedrivs en omfattan- de kursverksamhet. Kurserna är huvudsakligen av fortbildningskaraktär. De riktar sig främst till de mindre och medelstora företagen. Kursdeltagar- na kommer emellertid också från den offentliga sektorn. Tonvikten i verk- samheten ligger på de tekniska och ekonomiska områdena. Satsningar pä arbetsmiljö- och andra områden förekommer dock. Kurserna är genomgå- ende korta. koncentrerade och målinriktade med stark betoning på den praktiska tillämpningen av kunskaper och färdigheter.

SlFU samarbetar med bl. a. andra utbildningsarrangörer och med branschorganisationer. Verksamheten finansieras till övervägande delen genom kursavgifter men även genom statliga bidrag. För de regionala kontakterna med näringslivet. lokala myndigheter m. tl. har SlFU filial- kontor i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå.

Prop. 1977/78:40 - 97

Förutom vid Sll—"U sker utbildningsaktiviteter inom verket bl. a. inom ramen för de statliga stimulansprogrammen för vissa industribranscher med speciella problem. t. ex. textil- och konfektionsindustrierna. Vidare pägår utbildningsl'rämjande verksamhet i den företagsservice. som för- medlas av företagareföreningarna och som verket har ett övergripande ansvar för, Ansvaret för de nu nämnda trtbildningsaktiviteterna ävilar verkets industriavdelnittg.

År 1974 uppdrog Kungl. Maj:t ät industriverket att utreda vissa frägor beträffande kursverksamheten m. m. inom verket. ! utredningsdirektiven erinrades om uttalanden i prop. 1974147 av chefen för industrideparte- mentet att en begränsning av SlFU:s relativt breda och traditionellt inrik- tade fortbildningsverk'amhet successivt borde ske genom att SlFU-verk- samheten i ökad utsträckning inriktas på att utveckla nya kursprogram och system för den företagsanpassassade fortbildningen samt utarbeta kurs- och instruktionsmaterial. Samtidigt skulle en stor del av genomförandet av utbildningen kunna vara organisatoriskt och administrativt fristående från SlFU-verksamheten. Därvid pekades på möjligheten till framtida samar— bete med den kommunala vuxenutbildningen. Beträffande finansierings- principerna för SlFU-verksamheten borde enligt utredningsdirektiven bl. a. frågan om avvägningen mellan självfinansiering och statliga bidrag prövas och alternativa frnansieringsmodeller redovisas. Vidare borde ver- ket som underlag för en bedömning av debiteringsgrunderna för tjänsteut- budet analysera säväl SlFU-vcrksamhetens tjänsteproduktion och motta- gargrupper som verksamhetens ekonomi.

[ rappporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens indu- striverk redovisas reusltaten av utredningsarbetet.

5.2 Förslagen i rapporten

industriverket framhåller inledningsvis att olika utbildningsfrämjande åtgärder måste anses utgöra ett väsentligt inslag i en effektivitetsfrämjande industripolitik. Statligt stöd till industripolitiskt motiverade utbildningsin- satser bör—enligt verket i princip inriktas på att täcka behov och brister i det existerande utbildningssystemet. särskilt sådana av betydelse förde mind- re och medelstora företagen. Verket påpekar härvid bl. a. att kursutbudet är föga anpassat till företagens individuella behov och att tidsbrist. bris- tande studievana samt kostnader i samband med utbildning ofta kan utgöra ett svåröverkomligt hinder för deltagande i utbildning. Vidare framhäller verket att de mindre och medelstora företagen inte är tillräckligt informe- rade om det tillgängliga kursutbudet samt att kurser ofta anordnas på tider och platser som inte passar dem.

I sammanhanget betonar industriverket också att väsentliga förändring- ar redan har genomförts eller kan förutses inom olika delar av utbildnings- omrädet. Verket pekar särskilt på betydelsen av den kommunala vuxenut- 7 Riksdagen [977/78. I saml. No 40. Bilaga !

Prop. 1977/78:40 98

bildningen. den pågående försöksverksamheten med yrkestcknisk hög- skoleutbildning. vissa förändringar inom arbetsmarknadsutbildnirtgen samt olika intresseorganisationers ökade engagemang inom utbildnings- verksamheten.

Vad gäller den kommunala vuxenutbildningen tar verket rrpp vissa gene- rella problem. som motverkar en ökad företagsinriktad utbildningsverk- samhet, bl. a. det formella kravet på minst tolv deltagare för att en kurs skall få startas och de förhållandevis låga lärararvodena. vilka gör det svårt att rekrytera lärare från näringslivet.

lndustriverkets insatser på utbildningsområdet bör enligt verket även i fortsättningen vara inriktade på fort— och vidareutbildning av i näringslivet yrkesverksamma personer. Industriverket anser emellertid att en klarare profilering av verkets utbildningsanknutna verksamhet är nödvändig. framtör allt rollfördelningen mellan industriavdelningen och SlFU.

lndustriavdelningen bör enligt verket ha en övergripande utbildnings-. analys- och planeringsfunktion. Den bör inriktas på bl. a. att fortlöpande kartlägga efterfråge- och utbudssituationen vad gäller kursverksamhet av intresse för främst mindre och medelstora företag. Vidare bör industriav- delningen ha ansvaret för olika insatser med syfte att främja tillkomst och utveckling av ett regionalt kursutbud som är anpassat till dessa företags behov och förutsättningar. Själva kursgenomförandet bör endast undan— tagsvis ombesörjas av industriavdelningen. För att industriverket i sant- verkan med andra institutioner och organisationer skall kunna utveckla och såmordna olika utbildningsaktiviteter krävs enligt verket ökad perso— nal vid industriavdelningen — som f. n. disponerar sex tjänster för utbild- ningsuppgifter- med totalt tio tjänster. För samordning och prt')gramplane- ring m. m. behövs härav sex tjänster. för information om utbildning be- hövs två tjänster samt för administrativa uppgifter och sekretariatsfunk- tioner två tjänster. Denna personalförstärkning bör enligt verket ske stre- cessivt under en femårsperiod. Dessutom föreslår verket att ett nytt anslag — Stöd till utbildningsinsatser tn. m. — tas upp och administreras av indti- striavdelningen. Från anslaget förutsätts bidrag kunna utgå till olika ut— bildningsgivare med näringslivsinriktad utbildningsverksamhet för kursut- veckling. regionaliserad kursverksamhet. deltagarstipendier. kursdoku- rnentation m. m. Bidrag föreslås normalt utgå under törutsättning att kurs- arrangören/utbildningsgivaren själv svarar för viss del av kostnaderna. Liksom ifråga om de förut nämnda personalförstärkrtingarna föreslår ver- ket att medelsuppbyggnaden under det nya anslaget sker successivt under en femårsperiod. Vid slutet av perioden beräknas anslaget uppgå till 15 milj. kr.

De stipendiemedel. f. n. 600 ()()0 kr. per budgetår. som hittills har anvi- sats till SlFU föreslås i fortsättningen ingå i det nya anslaget. Stipendier avses även framöver utgå för att täcka kursavgifter samt rese- och uppe- hållskostnader för deltagare i näringslivsinriktad kursverksamhet. Verket

Prop. 1977/78:40 99

bör dock få möjlighet att fördela medlen till olika kursarrangörer vilka i sin tur delar ut de enskilda stipendiet—na.

Verket framhåller i sammanhanget att det även i framtiden kommer att finnas behov av regionala organ av den typ SlFU:s filialkontor represente- rar. vilka kan arbeta över länsgränserna och även fungera som samordnare av övergripande regionala utbildningsinsatser. Detta förefaller särskilt vä- sentligt om en fortsatt utveckling av samarbetet med den kommunala vuxenutbildningen skall kunna ske.

Samtidigt anser industriverket att enbart SlFU-verksamheten inte moti— verar en regional organisation av nuvarande omfattning. lx'ontorens tjäns- ter år av sådan art. att de inte kan avgiftsfinansieras. Hela kostnaden för verksamheten belastar härigenom statsanslaget till SlFU-verksamheten. SlFU har därmed — sett till verksamhetens totala omfattning och inriktning — en dyr tältorganisation.

Industriverket föreslår därför att frlialkontoren bryts ut ur SlFU-organi- sationen och knyts till verkets industriavdelning. Härigenom markeras klarare att kontoren skall kunna aktivit förmedla tjänster även från andra utbildningsorgart än industriverket/SlFU. Ett sådant arrangemang skulle även underlätta,samordningen mellan kontoren och företagareft'rreningar- na. Kontoren förutsätts liksom hittills ta initiativ till och samordna olika kurser som genomförs av lokala arrangörer.

Kontorens verksamhet föreslås även i fortsi'tttningen knytas an till före— tagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner. F_n nära samverkan mellan kontoren och föreningarna är därför nödvändig. Kontakterna tuel- lan kontoren och föreningarna är redan i dag väl utvecklade men kan behöva ytterligare stärkas.

Verket räknar inte med att en ökad satsning på den kommunala vux— enutbildningen och annan regional utbildningsverksamhet fordrar någon större kvantiativ utbyggnad av de nuvarande regionalkontorens resurser. Däremot behövs en kvalitativ förändring. lf—'ilialkontoren omfattar 15 an- ställda. främst assistenter och biträden. Vid en positiv utveckling av verk- samheten kan en utbyggnad av regionalorganisationen till Mellansverige och nedre Norrland bli aktuell. Verket räknar med att det i ett läge med en utbyggd verksamhet med ytterligare två filialkontor krävs sammanlagt 20 tjänster. varav 15 för handläggare samt fem för assistenter och biträden. Löner och övriga kostnader för en sådan regional organisation har beräk- nats till ca 2 milj. kr. i 1976 års kostnadsläge.

l sammanhanget framhåller verket att en fortsatt utveckling och utbygg- nad av utbildningskonsulentfunktionerna vid företagareI'öreningarna fram— står som väsentlig.

Beträffande den framtida Sll—"LJ-verksamhetcn framhåller verket att en successivt utbyggd regional utbildningsverksamhet förmedlad av den kommunala vuxenutbildningen och andra utbildningsgivare otvivelaktigt innebär en begränsning av en viss del av SlFU:s nuvarande marknad.

Prop. 1977/78:40 100

Även andra förändringar i omvärlden såsom den yrkestekniska högskole- utbildningen och vissa intresseorganisationers ökade engagemang inom utbildningsområdet har likartade effekter. Detta innebär dock inte att den egentliga grundvalen för SlFU:s verksamhet rycks undan. Tyngdpunkten i SlFU-verksamheten bör enligt uttalanden av statsmakterna ligga i pro- duktion av korta specialkurser av fortbildningskaraktär i aktuella ämnen med stark anknytning till praktisk tillämpning. Verksamheten bör enligt verket huvudsakligen vara inriktad på kurser inom tekniska ämnesområ- den där SlFU i dagsläget har sin största kompetens. Utbildningsbehoven på detta området torde enligt verket inte komma att täckas genom påbörjad eller planerad utbyggnad inom andra delar av utbildningssystemet. Det bör därför kunna utgöra ett naturligt område inom vilket SlFU i samverkan med andra intressenter kan initiera och genomföra olika utbildningsakti- viteter. Detta förutsätter dock en fortsatt omstrukturering och förändring av SlFUzs program och arbetsformer samt en klarare prol'rlering av verk- samheten.

SlFU:s primära verksamhet bör enligt industriverket således innefatta initiering, projektering. utveckling och genomförande av industripolitiskt motiverad fort- och vidareutbildning riktad till nyckelpersoner inom främst mindre och medelstora företag samt därtill direkt relaterad utvecklings- och prtwningsverksamhet samt teknisk facktjänst. Aktiviteterna bör in- riktas på att täcka aktuella kunskapsbehov föranledda av teknisk och annan utveckling samt omfatta genomförande av specialkurser i tekniska och ekonomiska ämnen med stark anknytning till arbetstillämpning. SlFU bör även kunna ta initiativ för att täcka luckor i utbildningssystemet på områden där andra intressenter inte kan förmås att verka samt genomföra utbildningar i anslutning till olika myndigheters föreskrivande verksamhet. SlFU bör dock inte enligt verkets mening på eget initiativ utveckla och genomföra kurser som mer eller mindre exklusivt vänder sig till målgrup- per inom den offentliga sektorn. Andelen offentligt anställda bland SlFU:s kursdeltagare beräknas därmed komma att minska men inte helt falla bort.

lndustriverket har studerat olika finansieringsmodeller för SlFU-verk- samheten. Utgångspunkten har därvid varit att finansieringen bör ordnas på ett sådant sätt att de prioriterade målgrupperna ges rimliga möjligheter att delta i SlFU:s utbildningsverksamhet. Samtidigt bör en inte obetydlig del av den totala kostnaden för verksamheten kunna täckas genom ax.-gifter från dem som direkt tillgodogör sig tjänsterna.

Med detta perspektiv har verket studerat tidigare modeller för linan- siering av SlFU:s uppgifter. Jämförelser har gjorts också med de regler för statsbidrag som tillämpas för andra utbildningar t. ex. i studieförbundens regi. Verket har studerat även de former för finansiering som gäller för andra typer av statligt stödd företagsservice. exempelvis företagaretöre— ningarnas serviceverksamhet.

Analyserna leder verket fram till uppfattningen att de ekonomiska pro-

Prop. 1977/78:40 101

blem som SlFU tidigare har brottats med och den effekt dessa medfört för verksamhetens nuvarande utformning och inriktning inte primärt kan hänföras till den grundläggande principen för utformningen av det statliga stödet till SlFU. Problemen är enligt verket snarare hänförliga till stödets storlek i förhållande till verksamhetens mål.

Statsbidraget till SlFU avser enligt verket att täcka en beräknad skillnad mellan totalkostnaden för den av samhället prioriterade verksamheten och det belopp som kan förväntas inflyta genom avgifter från avnämnarna. Detta ger SlFU redan i dag möjligheter. vilka också praktiskt utnyttjas. att i viss mån tillämpa olika debiteringsgrunder för skilda typer av tjänster och mottagarkategorier.

Verket framhåller emellertid att iju högre grad verksamheten inriktas på korta specialiserade kurser av aktualitetskaraktär och ju mer den inriktas på att tillgodose behoven hos "smala". geografiskt utspridda målgrupper. desto större blir utvecklings- och totalkostnaderna. Omvänt gäller att ju högre ambitionen sätts i fråga om att nå ut till ur utbildningssynvinkel mindre medvetna och därtill betalningssvaga målgrupper desto mindre del av totalkostnaderna kommer att kunna täckas genom avgifter. Det ekono- miska dilemmat för SlFU har därför hittills legat i att statsbidraget inte varit tillräckligt för att täcka dels kostnaden för en nödvändig central administration och en erforderlig baskompetens dels de utvecklings- och genornförandekostnader som skttlle vara förknippade med en mer konse- kvent inriktning av verksamhten på de prioriterade ämnes- och behovsom- rådena.

Verket förordar mot bakgrund härav att det statliga stödet till SlFU- verksamheten även fortsättningsvis baseras på programbudgetmässiga be- dömanden. Den nuvarande modellen bör dock kunna preciseras och vida- reutvecklas i vissa avseenden. Med hänsyn till den föreslagna inriktningen av verksamheten anser verket det rimligt att kostnaderna för SlFU:s administration och service liksom kursutvecklingskostnaderna i princip täcks av statsmedel. Kostnaderna för genomförande av kursverksamheten bör normalt helt eller delvis bestridas genom avgifter. I vissa fall anser industriverket det dock vara rimligt att även del av eller hela genomföran- dekostnaden täcks av statsbidrag. Det kan t. ex. gälla i fråga om utbild- ningsinsatser som riktar sig till ”smala" målgrupper eller andra avnämnare som det ur samhällets synvinkel är angeläget att nå ut till. men för vilka normala ktrrsavgifter sannolikt utgör ett hinder för deltagande i utbildning. Det bör också kunna gälla utbildning som huvudsakligen avser att sprida information om regler och normer som företagen har att iaktta i sin verk- satnhet.

Denna basverksamhet bedöms ge SlFU förutsättningar att som en se- ktrndär aktivitet på uppdragsbasis utveckla kurser och genomföra trtbild- ningsinsatser för andra intressenters räkning. Insatser för bl. a. den kom- munala vuxenutbildningens behov kan här väntas bli betydelsefulla. Goda

Prop. 1977/78:40 102

förutsättningar torde kuntta skapas även för att genomföra utbildningar för andra offentliga organs liksom enskilda företags räkning.

Verket framhåller vidare att småföretagens efterfrågan på servicetjäns- ter rnänga gånger inte kan preciseras som renodlade utbildnings-. rådgiv- nings- eller tekniska utvecklings- eller provningsuppdrag. Ett företags produkttrtveckling innebär exempelvis ofta tillämpning av ny teknik för vilken såväl information som teknisk rådgivning och utbildning behövs. För att tillgodose företagens behov av sådana '"flerdimensionella"' tjänster bör möjligheterna prövas att etablera ett fastare samarbete mellan SIFU. STU och de kollektiva forskningsinstituten.

Beträffande SlFU:s framtida lokalisering anför verket att SlFU:s verk- samhet numera har förändrats. och kan väntas även fortsättningsvis bli ändrad. så genomgripande att de ursprungliga motiven för riksdagens beslut år 1973 att del av SlFU skall förläggas till Borås nu inte längre kan anses kvarstå. Bl. a. har den totala sysselsättningsvolymen kraftigt min- skat frän omkring 240 personer i. början av 70-talet till ett uppskattat drygt 100-tal vid decenniets slut. Praktiskt taget hela den provnings— och utveck— lingsverksamhet sotn främst motiverade en samlokalisering med statens provningsanstalt har ("överförts till andra huvudmän eller avvecklats. Ge- nom integrationen med industriverket har kontaktbehoven med verkets övriga enheter kraftigt ökat. inriktningen på korta. specialiserade kurser av hög aktualitet kräver snabba och nära kontakter med olika myndighe- ter. näringslivsorganisationer och specialistorgan. vilka huvudsakligen återl'rnns inom stockht')lmsområdet. Deltagarna till SlFU:s kurser kommer vidare sannolikt i högre grad än i dag att rekryteras på riksbasis. vilket gör att Stockholm blir den ort som i allmänhet ur kommunikationsteknisk synvinkel blir det fördelaktigaste alternativet för kursdeltagarna. [ sam- manhanget framhåller verket också att målgrupperna mindre och medel- stora företag torde komma att drabbas av betydande merkostnader. bl.a. ökade restidskostnader och produktionsbortfall. vid en lokalisering till Borås. Dessa kostnader uppskattas till ca 4.5 milj. kr/år i 1976 års kost- nadsläge.

lndustriverket hemställer därför om förnyad prövning av frågan om SlFU:s lokalisering.

Skulle en sådan prövning trots de ändrade förutsättningar som verket pekat på visa att sakliga skäl talar för att det tidigare beslutet bör stå fast anser industriverket att i princip hela nuvarande SlFU bör förläggas till Borås. För marknadsförings-. kontakt- och kursverksamhet i stockholm- sområdet bör dock ett filialkontor organiseras i Stockholm. Verket fram- håller i sammanhanget att en delning av verksamheten på två geograliskt skilda orter blir. vid given verksamhetsvolym. mer resurskrävande än en sammanhållen enhet. .

Med anledning härav redovisar industriverket två alternativa resursbe- dömningar avseende den framtida Sll—"U-verksamheten. Den ena utgår

Prop. 1977/78:40 103

från en lokalisering av SlFU till Stockholmsområdet. alternativ A. den andra utgår från en lokalisering till Borås med ett filialkontor i Stockholm. alternativ B.

Med ledning av olika antaganden om antalet kurstitlar. kursgenomlö- randen. kursdeltagare m m. lämnas följande räkneesempel över Sll—"U- verksamhetens omslutning i ett antaget läge kring skiftet år l979/XU (milj. kr.. I976 års priser).

Alternativ A Alternativ B Statsbidrag (ca 52 CZ-)' Statsbidrag (ca 60 (F!-)] .-deinistration/service 3.5 4.6: Utveeklingskostnader 3.9 3.9 Sulo-'entionerad kursverk- samhet l.l l.l primär . verksamhet lntäktsbortfall kurstwgifter 0.95” Summa 8.5 l0.55 Egna intäkter" Egna intäkter lx'ursavgifter 7.9 0.95 Summa primärvcrksamheten 16.4 [7.50 sekundär Uppdragsverksamhet Uppdragsverksamhet verksamhet [_Jppdragsintäktcr 5.0 5.0 'l'otal omslutning 21.4 22.5

'Beräknal på omslutningen av primärverksamheten. Motsvarande andel för budget- året 1974175 uppges vara 36 '-r'.. 2()kat behov av tjänster, bl. a. till följd av splittrad lokalisering. 'lntäktsbt'n'tfall till följd av ett beräknat minskat antal kursdeltagare vid en Boras- lokalisering.

Beräkningarna enligt alternativ A grundar sig på bl.a. följande antagan— den.

— Antalet kurstitlar beräknas ligga på i stort sett oförämlrad nivå. dvs. omkring 300 titlar/år. — UlVCCklingskostnaderna för olika kurser beräknas öka. Anledningen härtill är att verksamheten i högre grad förutsätts bli inriktad på korta specialiserade kurser med mindre livslängd än vad som genomsnittligt gäller för SlFU :s kursverksamhet idag. — Antalet kursgenomföranden beräknas minska till omkring 75 ”'i- av nuva— rande omfattning. främst beroende pä att ett ökat utbud fran den kom— munala vuxenutbildningen och andra arrangörers sida begränsar SlFU:s marknadsutrymme.

— Antalet deltagare per kurs antas minska från det nuvarande genomsnittet om 21 personer till 19 personer. Anledningen härtill är en hårdare inrikt— ning av verksamheten mot mer svårbearbetade målgrupper (bl. a. de all- ra minsta företagen).

Prop. 1977/78z40 104

— Den genomsnittliga kursdeltagaravgiften har beräknats till 790 kronor. En viss del av verksamheten kommer dock att vara inriktad på sådana ämnen och målgrupper där inte hela genomförandekostanden kan av- giftsftnansieras. Verket beräknar att 25. % av det totala antalet kursdel- tagare kan hänföras till denna kategori och att det genomsnittliga bi- dragsbeloppet uppgår till 50 % av genomförandekostnaden. — SlFU beräknas vid sidan av sin primära verksamhet erhålla uppdrag att utveckla kursmaterial för olika utbildningar inom ramen för den kom- munala vuxenutbildningen och för företagsinterna kurser m.m. i stor- leksordningen 5 milj. kr. per år.

Beräkningarna enligt alternativet B grundas på följande faktorer. Pcrsonalkostnaderna beräknas öka med 1,1 milj. kr. i förhållande till alternativet A på grund av dyrare och mer tidskrävande kontakter samt dubblering av vissa tjänster (totalt ytterligare 10 tjänster). Vidare bör man enligt verkets mening räkna med en viss intäktsminskning till följd av ett minskat antal deltagare per kurs. Verket uppskattar intäktsbortfallet till 950 000 kr/år. Verket utgår härvid från att Borås kommer att bli mindre attraktiv än Stockholm som kursort. bl.a. med hänsyn till kommunika- tionsmöjligheterna. Verket räknar med att deltagarantalet per kurs kom- mer att minska med två personer. Verket framhåller också att bl a h_vreskostnaderna torde komma att öka vid lokalisering enligt alternativet B. Dessa har dock ej beräknats.

Av följande sammanställning framgår verkets bedömning av det framti- da personalbehovet för SlFU vid alternativa lokaliseringar.

Personal vid SlFU

SlFU 1975/76 SlFU 1979/80 Alternativ A Alternativ B Borås Sthlm Totalt

Ledning 2 2 2 — 2 lNlarkmtd/planering 5 4 4 l 5 Regionalkontor 15 - ' — — — Administration/service 46 26 =) 22 b 28 Facksektioncr 93 70 ") 68 9 77 Långtidssjuka m. ti. 14 ---4) — — — Vakanser 15 " Sl — — -

Summa 189 102 96 16 112

') Förs över till industriavdelningen. Z) Reell minskning — facksektionerna förutsätts ta över vissa uppgifter. ”) Minskningen främst hänförlig till målerikonsuItverksamheten. som successivt avvecklas. 4) Beräknas inte återgå i tjänst. 5) Beräknas inte bli tillsatta.

Avslutningsvis föreslår industriverket att en ny organisationsform för SlFU bör övervägas. Verket anför att en klarare profilering av SlFU:s aktiviteter mot korta kurser av fortbildningskaraktär innebär att verksam-

Prop. 1977/78:40 105

heten helt kommer att sakna inslag av sådan art som normalt är förknippa— de med central myndighetsutövning. Samtidigt ställs stora krav på flexibelt handlande och snabba beslut i verksamheten. lndustriverket anser därför att skäl talar för att SlFU ges en formellt fristående ställning. t.ex. i form av statligt bolag eller stiftelse utanför den centrala statsförvaltningen. Detta skulle ge SlFU en likartad ställning som ett flertal andra samhällsstödda serviceorgan med speciell inriktning på mindre och medelstora företag såsom stiftelsen industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC). de kollektiva forskningsstiftelserna och företagarförcningarna. Härigenom skulle även öppnas formella möjligheter att aktivt engagera llera intres- senter. t. ex. statliga myndigheter. näringslivs- och intresseorganisationer som huvudmän för verksamheten. lndustriverket fi'irutsättcr att en nära och konstruktiv samverkan mellan verket och SlFU skall kunna säker- ställas även inom ramen för en ny organisationsform.

Verket säger sig inte ha haft anledning eller möjlighet att närmare analy- sera olika praktiska fragor i anslutning till en ny organisationsform för SIFU. Ej heller har verket undersökt andra tänkbara intressenters inställ- ning till medverkan i en sådan organisation. lndustriverket anser emeller- tid att frågan har ett sådant intresse att den bör utredas närmare.

5.3 Remissyttrandena

Rcmissinstanserna biträder genomgående industriverkets uppfattning att utbildningsträmjande åtgärder är ett väsentligt medel i en effektivitets- främjande industripolitik och att en ökad regionaliscring av kursutbudet i samverkan med regionernas kursarrangörcr. bl.a. den kommunala vux- enutbildningen. bör komtna till stånd. Vidare delar remissinstanserna uppfattningen att särskilda utbildningsinsatser behövs för de mindre och medelstora företagen.

UK,-1 framhåller att erfarenheterna visar att det är särskilt svårt att fa en uppfattning om utbildningsbchtwen i de mindre och medelstora företagen. Enligt UKÄ bör därför industriverket här kunna göra en insats av stort värde både för företagen och för universiteten och högskolorna. nt.-11.5" pekar på de positiva s_vsselsättnings- och arbetstmtrknadspolitiska effekter en ökad företagsutbildning kan ha.

SÖ delar industriverkets uppfattning att försöksverksamheten som har genomförts mellan verket och den kommunala vuxcnutbildningen har sla- git väl ut och att den tillämpade samverkansmodellen bör kunna ligga till grund för en fortsatt samverkan som leder till att kursverksamheten regio— naliseras och breddas. De problem sotn har uppmärksammats i samband med försöksverksamheten rörande bl.a. lägsta antal deltagare för att starta en kurs. timarvoden för lärare m m bör enligt SÖ utredas och analyseras inom en gemensam arbetsgrupp. Frågan om lägsta antal deltagare tas tipp av flera instanser. däribland länxslyr:'lscrnu i Krmmln'rgx och ..Niurrlmllunx

Prop. 1977/78:40 106

län. vilka förordar att kurser inom den kommunala vuxenutbildningen bör få arrangeras om antalet deltagare uppgår till lägst fem personer.

.S'I'U säger sig ha kunnat konstatera ett behov av särskilda trtbildningsin- satser bl.a. inom försöksverksamheten med stöd till de mindre företagen från de kollektiva forskningsinstitttten. [.r'insxlyra/wu [ Kalmar län ansltr- ter sig till verkets grundläggande bedömningar och anser att företagen har betydande behov av fort- och vidareutbildning för sin personal inom de olika fackomraden som de omspänneri sin verksamhet. Enligt länsstyrel— sen har industriverket på ett förtjänstfullt sätt klargjort både de geografiska och de ekonomiska hindren för deltagande i utbildning och också föreslagit lämpliga åtgärder.

[.fi/tsarf_rrt'lxt'n [ Krmruhcrgs län betonar starkt vikten av en ökad regio— nalisering av kursutbudet. Att denna regionaliscring sker genom en syste- matisk samverkan med andra kursarrangi'irer synes enligt länsstyrelsen ktrnna innebära vissa fördelar i form av exempelvis breddad information om kurserna och eventuellt lägre kostnader för kursdeltagarna. Den när- mast till hands liggande åtgärden för att sprida kursutbudet synes enligt länsstyrelsen vara en samverkan mellan indtrstrivcrket och den kommtr- nala vuxenutbildningen. Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på de mycket goda erfarenheterna av försöksverksamheten på detta område i Växjö-regionen.

Lt'ins'xryrt'lxarna i EVUI'I'IHIIIUIIA' [än och l""t'i.stvrnurr/umlx [än delar i stort verkets allmänna utgångspunkter men anser att verket bort beakta även de regionalpolitiska aspekterna på företagsutbildningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att länets speciella för'ctagsstrtrktur ställer sär— skilda krav på utbildningsverksamhet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utbildningsfri'tgorna har avgörande betydelse för att en åsyf— tad industriell tillväxt skall komma till stånd i norrlandslänen.

Indusrr'rj/i'irlmrtc/et anser att verkets bedömningar och förslag i huvudsak är välgrundade och ägnade att förbättra för'utsättningarna för" staten att aktivt medverka vid näringslivets fortbildningsverksamhet.

3.4 I" har inget att erinra mot de motiv som presenteras för industripoli- tiska utbildningsinsatser och instämmer i att dessa bör inriktas påatt täcka behov och brister i existerande trtbildningssystem samt att redan befintliga resurser i första hand bör utnyttjas. lndustriverkets trtbildningsinsatser bör enligt SAI-' således inriktas på områden där andra utbildningsarrangörer av skilda anledningar inte anordnar lämplig utbildning. LO delar i allt väsentilgt verkets synptrnktcr och förslag. 1.0 instämmer särskilt i de synpunkter som framförs beträffande utbildningsbehovet inom de allra minsta företagen. Den föreslagna rollfördelningen mellan verkets indtlstriavdelning och SlFU liksom inrättandet av ett särskilt anslag för stöd till utbildnings . m. tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser sotn har yttrat sig i dessa avseenden. F.nligt RRV bör dock industriavdelningens roll begränsas till

Prop. 1977/78:40 107

analys och kartläggning av utbildningsbehov och u(bildningsutbtrd. planc- ring. initiering. information och ekonomiskt stöd i trtbildningsverksamhc— ten. Dct egentliga kursutvecklings- och sttrdieplansarbetet samt genomfö- randet bör däremot inte ankomma på industriavdelningen enligt RRV. som vidare framhåller bl. a. att verket på grundval av det material som indtrstriverket presenterar inte kan bedöma behovet av ett nytt anslag.

IF]. är tveksamt till om det är effektivt att kategoriskt clcla tipp verkets planerande verksamhet å ena sidan och trtbildrtingsar'rangörernas genom- förande å den andra sidan. Enligt lFl.:s mening blir ett kursprogram aldrig riktigt färdigt. Varje genomförande ger rtya erfarenheter och stimtrlerar till förbi'tttringar. För att kunna följa med i och förstå detta kontinuerliga utvecklingsarbcte krävs enligt lFl__ att man i viss trtsträckning är engagerad även i genomförandet eller att man på annat sätt säkerställer att erfarenhet från fältet nyttiggörs i fortsatt planerings- och trtvecklingsarbete.

SI” framhåller att de organisatoriska samband som har blivit följden av SlFLIs inordnande i industriverket ger underlag för uppdelningen av an- svaret för övergripande insatser till verket och för specialiserade insatser till SlFU så som industriverket förordar. Lii/t.s'xlyrt'lxc'rt i (föra/wrp och Bu/rux lt'in stöder inrättandet av ett nytt anslag men framhåller att anslagets storlek och därmed antalet administratörer bör relateras till de samhällse- konomiska vinster som insatserna beräknas ge. Möjligheterna att åstad- komma en marginell minskning av kostnaderna för arbetsmarknadspolitis- ka insatser genom färre företagsnedli'tggclser och driftinskri'tnkningar mo- tiverar enligt länsstyrelsen en kraftig satsning pa detta område. [llt/[Miff- _/i'ir/mmlul anför att det kanske viktigaste av verkets förslag är inrättandet av ett nytt anslag. Den föreslagna anslagsgivningen år enligt förbtrndet angelägen och kommer att väsentligt förbättra sittrationen på företagsut— bildningsornrådet. Det föreslagna beloppet 15 milj. kr. bedömer förbtrndet som realistiskt redan pa kort sikt. Även SHK) ställer sig bakom förslaget av inrättandet av ett nytt anslag och tillstyrker att de stipentliemedel som nu administreras av SlFU ingår i anslaget. Med hjälp av det nya anslaget skulle enligt SlllO industriverket och SlFU få de länge önskade resurserna att ekonomiskt stärka utveckling och anpassning av kurser och hjälpmedel för många mindre företag och yrkesgrupper. sotn har en bristfällig tttbild- ning och vilkas deltagande i cxisterande utbildning försvåras av kostnads— skäl. ..S'.—t I" har ingenting att erinra mot de aktiviteter som föreslås kunna erhålla stöd från det nya anslaget. SAF framhåller dock att stödet till framställning av kursmaterial bör ges en utformning som främjar prodtrk- tion av läromedel som är användbara i olika ktrrsformer och som speciellt stimtrlerar inläringssituationen i små grupper. SAF understryker att stöd- åtgärder i form av stipendier torde vara nödvändiga om utbildningen skall nå företrädare för de mindre företagen vilka av ekonomiska skäl kan ha svårigheter att delta i utbildning. SAF understryker också att vid beräk- ningen av resurser medel maste reserveras för vidmakthållande och kom—

Prop. 1977/78:40 108

petenshöjande utbildning för personalen inom industriavdelningen och SlFU.

Svensk inclustrrf/i'iruning stöder helt verkets motivering för inrättandet av det nya anslaget och för vilka ändamål medel skall utgå.

Endast ett fåtal instanser kommenterar verkets bedömning av behovet av personalförsti'u'kningar vid industriavdelningen. Statskontoret anför att verkets förslag om att förstärka den centrala planeringen synes motiverad. SÖ framhåller att en ökad samverkan med industriverket ställer krav på ökade resurser vid båda myndigheterna.

Vad gäller frågan om SlFU:s filialkontor—s organisatoriska förankring framförs olika uppfattningar av de instanser som har yttrat sig i denna del. Länysfyre/_s-crnu [ It'rotrolwrgt'. Norr/minuts, Stockholms och I-"'t'i.ttcrtmrr- lunds län samt Indttstrtjfi'irlmmlet är positiva till verkets förslag att organi- satoriskt föra över kontoren till industriavdelningen. Enligt lt'in.vstyrclxu/r f Stockholms län synes denna organisationsförändring lämplig med hänsyn till den föreslagna specialiseringen av SlFU:s utbildnirtgsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser. att SlFU:s filialkontor kommer att fylla en viktig funktion även framledes som en kanal för att förbättra möjligheterna till fortbildning. Överflyttningen från SlFU till industriver- kets industriavdelning torde inte innebära någon förändring i detta avseen- de. Den föreslagna ökade regionaliseringen kommer emellertid att medföra ett ökat ansvar och flera arbetsuppgifter för filialkontoren. varför en för- stärkning av dessa synes angelägen. Hur samordningen med företagareft'r- reningarnas utbildningskonsulentfunktioner skall utformas. torde inte kunna fastställas förrän den då pågående utredningen om företagarell'rre- ningarnas verksamhetsform och arbetsuppgifter har lagt frarn sina förslag. anför länsstyrelsen.

Även länsstyrelsen i ll-Iulmt'ilttts län och Humle/.akmntrturli'ir/mnclt'l hän- visar i sina yttranden till företagareföreningsutredningens då pågående arbete. Enligt dessa instansers mening förefaller det lämpligt att avvakta utredningens förslag och samordna ställningstagandet till den framtida uppläggningen och organisationen av SlFU:s regionala verksamhet med kommande beslut kring ft'rretagareföreningarnas inriktning och organisa- tion.

RRV och [länsstyrelsen l Kalmar län är negativa till förslaget och anser att en regionalt utbyggd organisation på utbildningsområdet bör ske inom ramen för företagareföreningarnas verksamhet.

lndustriverket har föreslagit en fortsatt dubblering av den regionala organisationen på utbildningsområdet i form av dels företagareförcningar- nas utbildningskonsulentfunktion. dels SlFU:s filialkontor. anför RRV. som hänvisar till ett tidigare remissvar angående verksamheten vid SlFU. Med hänvisning till det ökade stödet till företagareföreningarna för före- tagsservice, risken för konkurrens mellan två regionala organisationer och kostnadskonsekvenserna föreslog RRV då att den regionala uppbyggnaden

Prop. 1977/78:40 109

skulle begränsas till en organisation. nämligen företagareföreningarna. RRV finner att skälen härför är ännu starkare nu när SlFU ingåri industri- verket och om filialkontoren bryts ur SlFU-organisationen och förs till industriavdelningen. Självfallet bör SlFU i likhet med övriga enheter inom industriverket. repliera på denna regionala organisation. hävdar RRV.

Lii/i.ulyra/smt i Kalmar liin anser det inte nödvändigt att arbeta med regionkontor — vare sig för SlFU eller industriverket — med uppgift att betjäna en grupp av län. I stället synes det länsstyrelsen lämpligare att de olika företagarcföreningarna i en grupp av län var för sig inriktar sig på sådana specialområden av utbildningen och annan csperlservice som be- tingas av näringslivets behov i respektive län. och att ett ömsesidigt utbyte av specialisttjänster mellan de olika länens företagareföreningar äger rtrm. Sålunda kttnde exempelvis i ett lätt företagareföreningens utbildningskon- sulenter huvudsakligen svara för verkstadsindustrins behov. medan i ett angränsant'le län trtbildningskonsulterna ktrnde vara inriktade på träindu— strin. En sådan anordning ter sig mera rationell än en uppbyggnad av fristående regionkontor för områden omfattande flera län. anför länsstyrel- sen.

[.fi/tsstyrelsen iÄlrx/mrys lil/t. 51110 och ])('I'.t't)lllllt)1'_L'tIIIl.Wlllt)/I('I'lltl l'ftl .vttttunx lllcllm'fl'll'r'l'k är även de negativa till förslaget. Dessa instanser anser emellertid att lilialkontoren också i fortsättningen bör ligga kvar inom SlFU-organisationen. Enligt [lins-.t-tyrclxun i Älvsborgs ((in har verket inte redovisat några bärande skäl för att knyta filialkontoren till industri- avdelningen. Med hänsyn till de nära kontakter som kan förutsättas ske i ökande grad mellan SlFU. lilialkontoren och företagareföreningarnas ut— bildningskonsulenter finner länsstyrelsen att kontoren bör behållas inom SlFU. SHlO framhåller att Sll—"U även framgent torde ha nytta av regio- nala stödjepunkter. som kan utgöra kt'mtaktcentra för större regioner och därvid samverka med såväl l'öretagareföreningarna i tlera län som närings- livets organ och övriga trtbildningsgivare. Per'sont-rlorganisationerna vid industriverket anför att för att SlFU skall kunna hålla kontakt med sina prioriterade målgrupper är det av största betydelse att SlFU har en nära kontakt med filialkontoren. Det är enligt dem helt klart att från SlFU:s kursproducerande sektioners sida är kontakten lättare att upprätthålla om filialkontoren sorterar direkt under SlFU och koncentreras på marknads— föring av Sll-"U-tjänsterna.

Flera instanser. däribland lit"nxstyrelse/"nu i Kult/tur, l'r'ixternnrrluml.»- och .S'tm-lt/mltnx län, framhålleri sammanhanget vikten av att företagarefifr- reningarna-t tillförs ökade resurser för sina verksamheter på utbildningsom- rådet.

Nära nog samtliga remissinstanser är positiva till huvudlinjerna i verkets förslag beträffande SlFU-verksarnhetens framtida inriktning och tittart- siering.

RR l-"' ifrågasätter dock om inte verket överbctonat de framtida SIFU-

Prop. 1977/78:40 1 10

kursernas rikstäckande karaktär. Vidare tillstyrker RRV inte en höjning av statsbidragsandelen i SlFU-verksamheten bl. a. med hänsyn till att den föreslagna inriktningen mot korta. specialiserade kurser av aktualitetska- raktär inte bara medför kostnadshöjande faktorer trtan också rymmer förhåll't'rnden som tenderar att sänka kostnaderna. RRV anför härvid bl. a. att behovsanalyser för sådana kurser är enklare samt att planerings-. samordnings— och dokurnentationskraven är lägre.

[.iitrsstyrclwn i Nurrlmttwrs lz'in understryker vikten av att kursutbudet i inlandskomrnunerna inte får inskränkas på grund av att antalet kursdelta- gare blir för litet och/eller kursavgiftcrna för höga. Om en kurs bedöms angelägen från samhällets synpunkt bör hela kttrskostnaden ktrnna betalas av statsmedel. anför länsstyrelsen. Liknande synpunkt i finansieringsfrå- gan framförs av flera instanser. bl. a. T('() och Iiinxstyrelsen i ;l-lultnö/tm liin. Länsstyrelsen anför att kravet på självftnansiering av kurserna genom deltt'rgaravgifter inte bör vara alltför starkt. Höga kursavgifter fär enligt länsstyrelsen inte bli ett hinder för företagen att ktrnna tillgodose angelägna utbildningsbehov.

Lumlxtingaji'irlmn(let framhåller det angelägna i att den typen av kursut- bud. som Sll—"U nu tillhandahåller, bör bestå. Det gäller kurser för bl. a. teknisk personal. fastighetsskötare. drift- och servicepersonal. vilka utgör ett viktigt komplement till landstingens egna utbildningsinsatser på detta område.

Inc/ustt'ili'irlmmlvt. som i övrigt är positivt till verkets förslag rörande SlFLl-verksamheten. ställer sig tveksamt till om det är lämpligt att SlFU engagerar sig i utbildningsinsatser på andra områden än de som har direkt teknisk anknytning. t. ett. det ekonomiska området. Ett tlertal andra ut- bildningsinstitutioner arrangerar ekonomisk utbildning av företagsledare och dessa hari regel större unik kompetens än SlFU. Vidare anför förbun- det att vissa avdelningar på SlFU nu har alltför begränsad storlek för att ktrnna producera kurser med tillfredsställande kvalitet och företagsan— passning. Dessa resurser bör enligt förbundet ktrnna omdisponeras så att andra mer framgi'tngsrika avdelningar förstärks. l—"örbundet framhåller också att en stor del av verksamheten inom den tekniska facktjänsten nu har avvecklats och att det i dagens läge är realistiskt att förutse mer eller mindre total avveckling av denna verksamhetsgren i framtiden.

SAF understryker verkets uppfattning att SlFU:s tttbildningsverksam- het i hög grad kommer att behöva inriktas på små målgrupper och speciella ämnesområden. främst det tekniska området. vilket innebär att den fordrar stora upptagningsområden. Kravet på aktualitet kan också medföra att kursernas liVslängd kan bli kortvarig. Samtliga dessa faktorer bidrar enligt SAI—' till att kurskostnaderna kan bli så höga att stödåtgärder måste sättas in för att utbildningen skall nå ut till de tänkta målgrupperna.

II-"L anför beträffande kurskostnaderna att enligt dess erfarenhet är de mindre företagen känsligare för priset på en kurs än de stora företagen men

Prop. 1977/78:40 l l 1

att vissa förhållanden tyder på att priskänslighcten i första hand är en attitydfråga. Företagen vet för litet om vad de kan få ut av en kurs och betraktar inte kurskostnaden som en investering i företagets framtida utveckling.

Svens/x' industri/å'irt'ning anser att SlFU bör bibehållas som en enhet med eget budgetansvar och med uppgift att samordna utbildningen inom landet. centralt och lokalt. av nyckelpersoner inom mindre företag i alla de avse— enden som verket föreslår utom tekniska kurser och facktjänst. En närma- re analys av SlFU:s nuvarande utbud av tekniska kurser gcr enligt fören- ingen vid handen att det är inom relativt avgränsade områden som SlFU äger kompetens. Det gäller i huvudsak inom områdena elteknik. byggnads- och VVS-teknik. processteknik. kemisk teknik och verkstadsteknik. Fn- ligt föreningen är endast sektionen för elteknik betydande i sin bransch. Föreningen anser det tveksamt att inorn dessa områden bedriva kursverk- samhet enbart inriktad på mindre företag. Föreningen föreslar därför att industriverket undersöker möjligheterna att bilda ett självständigt utbild- ningsinstittrt för elsektionen. nära anknutet till branschorganen. Beträffan- de övriga här aktuella sektioner bör man enligt föreningen överväga en integrering med befintliga eller planerade branschinstitut. Således bör ttn- dersökas ett eventuellt sammanförande av delar av den kemisk-tekniska sektionen med det planerade plasttekniska institutet och av sektionen för verkstadsteknik med t. ex. Institutet för verkstadsteknisk forskning. För de utbildningsinsatser som bransehinstituten gör av betydelse för den mindre och medelstora industrin bör bidrag kttnna utgå via industriverket.

[)?/"St)Il(llHI'L'll/Il-Å'llfit'Ill'l'lltl rid industriverket stöder verkets uppfattning om inriktningen av SlFU-verksamheten. Utbildningsinsatserna bör dock enligt organisationerna omfatta nyckelfunktioner inom hela det svenska näringslivet. Den extra stimulans som de små och medelstora företagen kan behöva för att följa med i utvecklingen bör lämpligen tillgodoses genom speciella satsningar. hävdar organistionerna. Vidare fordrar organi- sationerna erforderliga utvecklingsresurser och några års arbetsro titan risk för nedskärningar och avveckling av aktiviteter eller förändringar av SlFU—begreppet och SlFU-identiteten. (')r'ganisationerna framhåller också beträflande dimensioneringen av det framtida SlFU. att man tnäste vara klar över att upphandling och genomförande av kvalificerade tjänster även i fm'tsättningen kräver en omfattande intern kompetens. Det har visat sig att nuvarande personalstyrka omfattande ca 175 personer är otillräcklig. De antaganden verket gör om den framtida verksamheten beträffande SlFU:s kursgenomföranden är enligt organisationerna mindre välgrunda- de. De anser att en framtida personalstab t'trnfattande ca 200 personer är mer realistisk.

Flertalet instanser har inte berört verkets förslag att låta ompröva be— slutet om att viss del av SlFU skall lokaliseras till Borås. Av de instanser

som har yttrat sig i frågan anser Iiinsxtyrulsurnu i Kalmar och Stockholms

Prop. 1977/78:40 1 12

lt'itt. Hun(It'lxkuntnrtttj/i'it'httmlt't. In(Ittxlri/i'irbtim/ct. SHM). SAF och per- .wmull"gatt/rix:ttionvrmt 1'ltlflltlll.t'll'll'('l'l(l'l.. bl. a. på de grunder verket har anfört. att det finns skäl att ompröva lokaliseringsbeslutet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför dessutom att de specialiserade fortbildningsktrrser som SlFU har inriktats på ofta kräver hela riket som trpptagningsomräde. Den från kommunikationssynpunkt lämpligaste för- läggningsortcn för denna typ av kurser är därmed Stockholm. hävdar länsstyrelsen. länsstyrelsen påpekar också att de näringsgrenar till vilka dessa kurser riktas i stor utsträckning är lokaliserade till Stockholmsregio- nen. Länsstyrelsen hänvisar härvid till 1972 års företagsräkning. enligt vilken Stockholms län har nära en femtedel av totala antalet arbetsställen i riket med mindre än 50 anställda inom tillverknings- och byggnadsindtr- strin.

In(lttxtrifi'irbttttclt't anför bl. a. att den övervägande majoriteten av de branschorganisationer som samarbetar med SlFU är lokaliserade till Stockholm. En ornlokalisering till Borås skulle således enligt förbundet medföra betydligt förändrade kontaktmöjligheter. I sammanhanget påpe- kar förbundet att sektionen för elteknik. SlFU:s i särklass mest frarngångs- rika sektion enligt förbundets mening. i hög grad är beroende av en till Stockholmsomrt'tdet koncentrerad elektroindustri. F.nligt företrädare för branschen måste motsvarande tttbildningsverksamhet i Stockholmsomrä— det byggas ttpp i annan regi om SlFU förläggs till Borås. anför förbtrndet.

.S'ltttkarturel. liinxxlyt'ulxt'tt i Älrx/mrgx liin och .S'rutrx/t'u lt'ntntntttr/i'ir- Imntlct anser inte att lokaliseringsbeslutet bör omprövas. Statskontoret finner det inte styrkt att Boras som lokaliseringsort sktrlle minska möjlig- heterna att attrahera kursdeltagre. Härvid påpekar statskontoret den radi- kalt förbättrade kommunikationsserviee som öppnandet av Landvetter flygplats kommer att innebära för Boråsområdet. Statskontoret framhåller i sammanhanget att en eventuell tttökning av antalet tjänster för regional service bl. a. i Stockholmsområdet bör ses i ett sammanhang för hela landet. Statskontoret tillstyrker inte ett särskilt filialkontor i Stockholm med andra uppgifter än övriga regionala kontor.

[.it'tt.v.vt_vr1--lxett i Älrxlmrgx Iiin anser bl. a. att de samhällsekonorniska och regionalpolitiska motiven för att förlägga statlig verksamhet. även den som SlFU representerar. till primära centra utanför storstadsområdena alltjämt är giltiga. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar i satnrnan- hanget till 1972 års företagsräkning. sotn också visar att närmare 30 'I? av de mindre och medelstora företagen inom tillverkningsindustrin är belägna i Älvsborgs län och i de angränsande länen. b'lt'HSVill'LtnLlC andel uppnås också i de A-regioner som ligger omkring två timmars bilresa från Borås. framhåller länsstyrelsen. Detta förhållande understryker enligt länsstyrel- sens mening att SlFU i Borås torde fa goda möjligheter att rekrytera fast och tillfällig personal samt att ttppnä den attraktionsgrad som kursverk- samhetens avnämare torde komma att kräva.

Prop. 1977/78:40 1 13

II-"L framhåller. på grundval av egna erfarenheter. att kurser för mind- re företag bör drivas i geografisk anslutning till företagen. Av detta skäl borde det enligt lFl- vara relativt likgiltigt var i landet SlFU:s huvudkontor ligger. lFl. anför vidare att motiven för verkets antagande att intäkterna av kursverksamheten skulle minska vid en lokalisering till Borås inte är tillräckligt klart redovisade. Kursvcrksamheten måste jtl ändå bedrivas i anslutning till deltagarnas- geografiska hemvist. framhåller lFl_.

All-18 avstår från att närmare gå in på verkets förslag beträffande lokali- seringen av SlFU men påpekar att styrelsen tidigare ställt sig positiv till en utlokalisering av SlFU:s verksamhet. SI) tar inte ställningi själva lokalise- ringsfrågan men konstaterar mot bakgrund av egna erfarenheter att vid en ornlokalisering uppkommer merkostnader på grund av ökade kontakt-. rese—. tele- och transportkostnader. Vidare medför en uppdelning av Sl- FU:s verksamhet på Borås och Stockholm enligt SP:s bedömning med all säkerhet ett ökat anställningsbehov även vid oförändrad verksamhetsvo- lyrn.

Ett fåtal instanser har yttrat sig över förslaget att låta utreda frågan om ny organisationsform lör SlFU.

[.iinxxx-tyrelsen iGiitulmr-gs och Bolt/lx liin finner det svårt att på grundval av utredningsmaterialet ta ställning till frågan om SlFU bör ges en formellt sett fristående ställning eller alltjämt ingå i industriverket. Övervägande skäl tycks dock tala för att nuvarande ordning behålls. Imlttstri/i'irlmntlul. SHM) och 5.4 F tillstyrker verkets förslag. Dessa organisatit'rner framför samma uppfattning. nämligen att vissa fördelar sannolikt sktrlle vinnas genom att organisera SlFU som en självständig enhet i vars styrelse både statliga organ och näringslivets organisationer ktrnde vara representerade. Som har framgått tidigare föreslår Srt'nxk industri/231141ing bl. a. att indtr- striverket bör undersöka möjligheterna att bilda ett självständigt utbild— ningsinstitut för SlFU:s elsektion.

6. SlNFDOK-utredningens förslag

6.1 Förslagen SlNFDOK—utredningen (1 1975104) tillkallades enligt regeringens be- myndigande den Zhjuni 1975 för att utreda organisation av verksamheten inom området teknisk och vetenskaplig information och dokumentation. Med hänvisning till det då pågående propositionsarbetet i anslutning till företagareföreningsutredningens betänkande redrwisade SlNFDOK-ut- redningen i skrivelse den 15 jttni 1977 vissa förslag till åtgärder inom informations- och dokumentationsområdet som nära hängde samman med företagareföreningarnas verksamhet. Övriga förslag inom ramen för utred- ningsarbetet kommer utredningen att redovisa i sitt slutbetänkande. som beräknas bli framlagt före utgången av år 1977. SlNFD(_)K-utredningen framhåller att den tekniska inforrnationsservi-

8 Riksdagen 1977/78. [ .t'aml. Nr40. Bilaga 1

Prop. 1977/78:40 ] l4

cen kan ses som ett naturligt led i den företagsservice som befinner sig under utbyggnad i landet kring f("iretagareförcningarna. Företagen kan sägas ha behov av att få rätt information i en användbar form men också att göras medvetna om det informationsutbttd som existerar. Kraven är i princip desamma oavsett om frågorna rör avtal. skatter. miljö. säkerhet. juridik. marknadsföring eller teknik. När det gäller främst de mindre och medelstora företagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbt'ittringar. maskinanskaff- ningar. produktionsutvidgning. tillfälliga produktionsstörningar m.m.

Den nödvändiga informationen finns. enligt utredningen. redan i bety- dande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och patenthandlingar. faktadatabaser och kataloger. Men för de mindre och medelstora företagen är det ofta svårt att tillgodo- göra sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informations- källorna och användarna tar fram informationsmaterialct ur just de fakta som företaget behöver ha tillgång till. Företagen vill om möjligt ha kon- kreta besked och slippa välja mellan olika alternativ. Framför allt söker företagsledaren. enligt utredningen. en opartisk. erfaren och kunnig sam- talspartner. som han har förtroende för.

Utredningen framhåller att det är svårt att finna en effektiv lösning på denna informationsöverft'iring via en mellanhand. Överföringen påverkas av flera faktorer. bl.a. mottagarens behov och mottagarekapacitet. mellan- händernas erfarenhet och utbildnong. vetskapen om och åtkomsten av erforderligt informationsmaterial. Det senare ställer också krav på att bibliotek och andra infm'mt'ttionskällor fungerar i ett samverkande system. Endast erfarenheter från försöksverksamhet kan enligt utredningen skapa underlag för mer permanenta åtgärder.

Utredningen pekar vidare på att SINFDOK har tagit initiativ till det s k Kalmarprojcktet. En kontaktman har anställts vid ft'iretagareföreningen i Kalmar län med uppgift att samla erfarenhet om hur en uppsökande kon- takt— och informationsverksamhet skall bedrivas för att göra bästa nyttan i mindre och medelstora företag. Han skall också stegvis försöka precisera företagens behov av tekniköverföring. Målgrupp är bl.a. företagsledare och övriga chefer vid vissa verkstadsföretag med mellan 20 och 200 anställda. Projektet berör också utbildning av personalen vid företagareföreningen i Kalmar län.

Enligt utredningens uppfattning bör nu stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig informationsförmedling till mindre och medelstora företag. Det gäller att på olika sätt bl.a. göra redan känd teknik tillgänglig för företagen på ett effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen idag svårigheter att utnyttja informations- tjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informatio- nen tenderar att drunkna i det stora utbudet.

Prop. 1977/78:40 [ 15

Mot denna bakgrund och i anslutning till den föreståcrtde utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår trtredningen en utvidgad försi'rksverk- samhet på informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör pågå under den närmaste treårsperiodcn med början den I juli 1978.

Utredrtingcn föreslår sålunda att vid ytterligare två töretagaretöreningar. förutom den i Kalmar lätt. påbörjas försök med teknisk informatjonsför- medling irtom ramen för den ordinarie företagsserviceverksarnheten. Ar— betet skall enligt utredningen bl. a. bedrivas som en systematisk uppsök- ning av mindre och medelstora industriföretag i lärtet. För arbetet bör vid varje förening anställas en erfaren tekniker som har förutsättningar att vinna förtroende hos företagarna och har möjlighet att analysera företa— gens behov av teknisk information. Han bör vara så väl informerad pa informations- och dokumentationsområdet att han snabbt kan lämna hän— visningar till goda muntliga och skriftliga inft'rrmationskållor. För denna uppsökande tekniska inforrnationsservice bör anvisas 320 000 kr. per år under försé'ikspcrioden.

Vidare föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en professionell informations- och dokumcntationsexpert som kan få tillgång till modern teknisk utrustning. Han bör enligt utredningen biträda de i företagsservicen verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår att 230 000 kronor per år under först'rksperioden anvisas för an- ställning av ifrågavarande expert.

Utredningen föreslår ocksa att ett samarbete inleds mellan företagarefö- reningar och branschforskningsinstitttt. Genom en medverkan från insti- tutens sida kan enligt utredningen inlormationsgivningen till fi'iretagen i specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. L.!tredningen anser att 300 ()()0 kr. per är bör anvisas för ifrågavarande ändamål.

Slutligen anför utredningen att i anslutning till ft'frrsöksverksamheten bör viss utbildning i informations- och dokumentationsservice av berörd per— sonal vid företagarefi'rrertingarna komma till stånd. Utbildningen skulle ta sikte på att visa vilka informationskällor som står till buds och vägen att snabbt få tillgång till materialet. Den skttlle även ange lämpliga metoder för att analysera företagens informalionsproblem och systematiskt söka in— formation. För utbildningsinsatserna anser utredningen att högst 100 000 kr. per år bör anvisas.

Utredningen förordar att f("irsöksverksamheten bör följas upp och utvär- deras av en särskild styrgrupp med företrädare för bl. a. industriverket. SINFDOK. STU och lndustriförbundet/SHl(_).

6.2 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser delar utredningens grunduppfattning att åtgär— der bör vidtas för att effektivisera och systematisera intbrmationssprid- ningen till de mindre och medelstora företagen. Sålunda ansluter sig

Prop. 1977/78:40 116

pure/tt- och rargislreringxverkat, STU. SlNFDOK. SHIO. Förela_uur'q/i'r're- ningarnas förbund och TCO i stort till den föreslagna försöksverksamhe- ten. 1!!(I'Il.$'fl'i1'('rk('f ställer sig tveksamt till försöksverksamheten vid före— tagareföreningarna. 1.0 tar inte närmare ställning till utredningens olika förslag.

Purmrr- ut'/1 rt'gislreringxrer/(cl understryker den viktiga roll som företa- gareföreningarna har när det gäller att förmedla teknisk information till företagen. särskilt de mindre och medelstora. Patentverket utnyttjar sedan några år tillbaka företagareföreningarna i verkets egna infornmtionsakti- viteter. Verkets uppfattning är därför att utredningens förslag bör vara väl ägnat att främja en effektivare spridning av teknisk information till mindre och medelstora företag. Patentverket förordar därför ett skyndsamt ge— nomförande av det av SlNFDOK-utredningen föreslagna programmet och tillstyrker att de av utredningen angivna medlen ställs till förfogande för dess genomförande.

Slutligen anförs att verket numera bedriver en undervisningsverksamhet som i vissa delar bör väl motsvara det utbildningsbehov sotn den av utredningens förslag berörda personalen vid företagareföreningarna har.

De mindre företagens informationsbehov gäller inte bara teknisk/veten- skaplig information framhåller induxrrirerke! utan i minst lika hög grad frågor som rör exempelvis myndighetsföreskrifter. marknads- och behovsutveckling. utbildning. serviceutbud m.m. Verket instämmer i ut- redningens uppfattning att det bör finnas en mellanhand. en ""("rversi'rtta- re". mellan informationskällorna och användarna. de mindre företagen. Mellanhandens uppgift kan vara att bl. a. analysera företagets informations- behov. att konkretisera/översätta detta och att översätta svaret till för företaget/företagaren användbar form.

När det gäller utredningens konkreta förslag ställer sig industriverket tveksamt till försöksverksamheten vid företagareföreningar—na. Enligt ver- kets uppfattning rymmer försöksverksamheten i princip inte något nytt element. utan utgör en normal arbetsuppgift vid en ft'rretagareförening. Genom den utbildning på informationsområdet som verket planerar för föreningspersonalen. torde den befintliga personalen också bibringas er- forderlig kunskap på informations- och dokumentationsområdet.

Verket framhåller vidare att informationssökning för att lösa tekniska problem i mindreföretagen normalt innebär att få tag i den eller de personer som vet något om hur man löser det aktuella problemet eller som kan skaffa den information/kunskap som erfordras. Mindreft'aretagen är m. a. o. mer betjänta av en direktkontakt med en specialist på det aktuella problemområdet. som också kan fungera som mellanhand/översättare. än att få ett antal referenser/artiklar. som i och för sig kan vara relevanta för problemet. Det är därför enligt verket tveksamt om den föreslagna för- söksverksamheten med en professionell informations- och dokumenta- tionsexpert uppfyller dessa krav.

Prop. 1977/78:40 ] 17

Enligt verkets uppfattning bör föreningstjänstcmi'innen. sorti ett led i det dagliga arbetet. vid behov ktinna utnyttja befintliga resurser på informa- tions- och dokumentationsområdet. ] industriverkets program för effekti- viserad information ingår ett avsnitt om teknikinformation till mindreföre- tagen som tar upp bl.a. en försöksverksamhet i samarbete med ingenjörs- vetenskapsakademiens informationstjänst. temadagar/faktablad kring ny teknik m.m. Genom bl.a. dessa aktiviteter torde föreningstjänstemännen ktinna knyta kontakt med specialister som kan svara för såväl sökning som "översättning" av information.

En försöksverksamhet med informations- och dokumentationsexpert kan dock enligt verket ha en kunskapshöjande effekt i föreningarna och stimulera till ett ökat utnyttjande av befintliga informations- och doktr- nientationsresurser. lndtistriverket förordar att experten fungerar som konsult åt flera föreningar.

lndustriverket framhåller vidare att i programmet för teknikinformation till mindre och medelstora företag ingår som en del att bl a genom temada— gar och faktablad föra ut vissa branschforskningsinstituts kompetens och möjligheter att bistå mindreföretagen. Den f("irsöksverksamhet som utred- ningen föreslår skulle enligt verkets uppfattning möjliggöra ökade insatser från instituten för att stödja de mindre och medelstora företagens verk- samhet.

Verket anser slutligen i likhet med utredningen att behov av viss utbild- ning och kontaktskapande aktiviteter på informationsområdet krävs för föreningspersonalen. men att denna utbildning bör omfatta samtliga för— eningar. Verket redovisar sina planer att under budgetåret 1977/78 ge- nomföra en grundläggande utbildning på informationsområdet för de in— formationsansvariga vid varje ft'iretagareförening.

STU delar SlNFDOK-utredningens uppfattning att en försöksverksaiii- het med förmedling av teknisk information till mindre och medelstora företag är motiverad. STU ställer sig positiv till den föreslagna samverkan i en särskild styrgrupp. Genom en sådan samverkan skapas förutsättningar för att informations- och dokumentationsverksainheten naturligt integreras med såväl företagarefi'ireningarnas och branschforskningsinstittitens som STU:s serviceverksamhet.

Även SlNFDOK ansluter sig i allt väsentligt till de av utredningen framförda förslagen. När det gäller förslaget om att knyta en informations- och dokumentationsexpert vid en töretagareförening vill dock SlNFDOK rekommendera att de närmare betingelserna — vilken region som är lämpli- gast. om experten bör vara verksam vid en eller flera förenignar m.m. — ytterligare utreds innan formerna för försöket fastställs.

Eftersom de i försöksverksamheten ingående projekten är fördelade på olika huvudmän. industriverket och STU. föreslår SlNFDOK att ansvaret för hela programmet läggs på industriverket. SlNFDOK förklarar sig också berett att medverka i den föreslagna styrgruppen för uppföljning och

Prop. 1977/78:40 [ 18

utvärdering och att ställa erfarenheterna från SINFDOK-projektet till förfogande.

'I'(_"(.) framhåller att de förslag om en utvidgad försöksverksamhet som SINFD()K-utredningen lägger fram har den fördelen att verksamheten fortfarande bedrivs i begränsad form. Den bör ge erfarenheter som kan utnyttjas för att senare bedöma om verksamheten skall övergå i större skala. Försöksverksamheten bör enligt TCO inriktas på att ge information och riiotivation hos de som arbetar i små och medelstora företag att utnyttja den information som kati vara relevant i olika problernsituationer. Den bör inte ensidigt inrikta sig på företagsägaren/företagsledaren titan även vända sig till övriga i företaget.

TCO anför vidare att verksamheten förutom teknisk och kommersiell inft'irmatit'in bör innefatta även arbetsmarknadspolitisk information. Bris- tande kunskaper oni '.ii'betsmai'knaden och dess parter är ofta en allvarlig svaghet hos de småföretagen.

TCO tillstyrker sålunda att den föreslagna försöksverksariiheten in- itieras om statsmakterna ställer nödvändiga resurser till förfogande. Det föreligger emellertid ett stort behov av att noggrant ange inriktningen av verksamheten innan den påbörjas. Den styrgrupp sorii föreslås bli tillsatt finns det därför ett stort behov av. Denna grupp här även svara för en kontinuerlig uppföljning av verksamheten. 1 styrgruppen måste de fackliga organisationerna vara representerade. '

LU delar utredningens grttnduppfattning att det är angeläget att olika åtgärder vidtas i syfte att skapa ökad kännedom om redan befintlig teknik och uppnådda forskningsresultat bland mindre och medelstora företag och samtidigt förbättra dessa företags möjligheter att tillgodogöra sig denna kunskap. Samhället satsar stora medel på forskning och utveckling vilket är nödvändigt. Sannolikt skulle dock enligt L(_):s uppfattning. betydligt större utvecklingselfekter ktinna uppnås om detta följdes tipp med mer effektiva åtgärder i syfte att sprida kännedom om forskningsresultat och tekniska frantsteg framförallt bland de mindre och medelstora företagen.

LO tar dock inte närmare ställning till SINFDOK-utredningens olika förslag.

SINO instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag men framför vissa synpunkter som måste beaktas i sammanhanget.

Viss försiktighet bör sålunda enligt SHlO iakttas vid den föreslagna systematiska uppsökningen av mindre och medelstora företag i samband med försöken med teknisk informationsförmedling. Många företagare upplever att de översköljs av information och skrifter och har svårt att tillgodogöra sig innehållet. Utredningen konstaterar också att den nyttiga informationen kan drunkna i det stora utbudet. Risk finns också att en del företagare uppfattar den uppsökande verksamheten som opåkallad och påträngande. och därför inte tillgodogör sig denna enligt intentionerna framhåller SHlO.

Prop. 1977/78:40 [ 19

SHIO understryker vidare vikten av att bransch- och intresseorganisa— tioner utnyttjas vid informationsspridningen till de mindre företagen. Branschförbunden har enligt SHIO titomt'n'dentliga insikter i branschens speciella förhållanden. till skillnad mot ft'iretagareföreningarnas mera all- männa kunskaper om företagsamhetens regionala fi'irutsi'ittningar. De flesta branschorganisationer har en kontinuerlig skrifttitgiviiiiig. framför allt genom branschtidningarna. och bedriver en omfattande kurs- och föredragsverksamhet samt allmän rådgivning.

Vad gäller branschforskningsinstittitett konstaterar SHlO att dessa hu- vudsakligen. åtminstone hittills. bedrivit en forskning som i enbart ringa grad kommit de mindre företagen till godo. Hos dessa företag finns därför en utbredd skepticism mot att ett-ökat stöd för FoU-insatser till denna företagssektoi' skall kanaliseras över branschforskningsinstituten. Minimi- bidraget för medlemsskap i vissa av de indtistristiftelser som bedriver kollektiv forskning är enligt SHlO också väl högt för att intressera miiid- refi'iretagen i allmänhet. SHlO anser därför att samhället bör rycka in och förbättra möjligheterna för miridreföretagen att tillgodogöra sig och bidra- ga till den kollektiva forskningen. SINFDOK-utredningens förslag på den- na punkt hoppas SHIO skall vara ett led i den riktningen. SHIO finner det värdefullt att de föreslagna åtgärderna skall följas tipp och utvärderas av en särskild styrgrtipp.

Fr'irt'lrigurq/i'irt'rir'rigurmrx fiir/unit]. slutligen. tillstyrker också den för— slagna försöksverksamheten men vill samtidigt tinderstyrka att frågan om en mer permanent insats får övervägas först efter noggrann utvärdering.

7. Vissa internationella förhållanden

Småli'iretagens roll i olika länder varierar avsevärt. Ekonomiska. sociala och kulturella olikheter har medverkat till att företagsstrukturcn fatt skif— tande utseende. Till en del torde också rent redovisiiiiigsriiässiga skillnader uppkomma till följd av mycket varierande definitioner av småföretagsbc- greppet.

Utvecklirigstendenserna har visat en större samstämmighet. I samtliga indtistrialiscrade länder har under det senaste decenniet skett en ökad koncentration mot större företagsenheter. De mindre och medelstora fifi- retagens sysselsättningsandel har vanligen minskat. En förskjutning av smt'iföretagandet mellan näringsgrenar kan konstateras i flertalet länder.

(.)likheter i tradition och annat har också lett till att samhällsinsatserna på småföretagsområdet tagit mycket varierande former. Påfallande är dock att man inriktar sig på frågor rörande de mindre och medelstora företagens kreditft'irsöijning och deras behov av utbildning. rådgivning och informa- tion. Gemensamt för ett flertal länder synes också vara att just under de senaste två till tre åren intresset markant ökats för denna kategori av företag.

Prop. 1977/78:40 120

7.1 Norge

Utvecklingen av beståndet av industriföretag i Norge har varit likartad med den svenska. Antalet företag gick mycket starkt tillbaka under andra hälften av 1960-talet. Mellan 1970 och 1975 har det endast skett en obetyd- lig minskning. Särskilt påtaglig har nedgången varit i antalet mycket små företagsenheter. Från 1965 till 1975 ökade den totala industrisysselsätt— ningen från 369 000 till 391 000 anställda. Ökningen föll helt på företag med fler än 50 anställda och med tyngdpunkt på de större företagen. Härigenom kom de mindre och medelstora företagens sysselsi'ittriingsandel att minska från 63.5 (;?-i.- till 59,3 %. Den branschvisa fördelningen av små och medel- stora företag visar på ett mycket starkt småföretagsinslag i livsmedels-. trävaru- och [eko-industrierna. [ dessa branscher har även utvecklingen mot större företagsenheter varit starkast. Inom vissa expansiva branscher. bl. a. den plastbearbetande industrin och elektroindustrin. har antalet små företag ökat. Den regionala utvecklingen har gått mot en med riksgenom- snittet likartad företagsstorleksstruktur i flertalet regioner.

En rad åtgärder har vidtagits från samhällets sida i syfte att underlätta verksamheten inom sn'täföretagssektorn. Bland den kreditgivning som vänder sig mot de mindre företagen märks särskilt Händi'urkx— (tg .wiiriiri- (Irixrrrj/iuitler vilken har till uppgift att ställa garantier och lämna långsiktiga investeringskrediter i form av toppfinansiering till hantverks- och småin- dustriföretag. 1 fondens bestämmelser begränsas dess medverkan till fö- retag med färre än 20 anställda. Utlåningsramen uppgick år 1977 till 31) miljoner norska kronor. Andra kreditforriier som i betydande titsträckriing ' vänder sig till de mindre och medelstora företagen utgör Imlnxlri/inrdul m-li lnduxlricnx tmr.t'rilliii_g.v/itlttl vilka båda syftar till att underlätta och främja omställningar och samgåenden inom industrin. lndustriforideii har. för- titom lånegarantigivning. möjligheter att förvärva aktier i företag. Inom ramen för den regitmalpolitiska verksamheten är Distriktenes- lll/)_t'_u_t.,'i/l_'_,'.t'- _limd verksamt med bl. a. långivning i sysselsättningsfrämjande syfte. För främjande av teknisk forskning och utveckling kan stöd utgå från Utryck- lint'sfiirider. vilken lämnar lån för riskbetonade eller i förhållande till före— tagets storlek. särskilt betydande investeringar med ett tekniskt eller marknadsmässigt nyhetsvärde. Såväl bottenlån som lån på hög risknivå kan lämnas av den ijuni 1977 ombildade NOFX/(( liidusrrihurrk. För tlertalet av de nämnda kreditinstituten gäller att de tillkommit under 1960— och l97l.)-talet.

1 en i augusti i år framlagd stortingsmelding föreslår den norska rege- ringen en utbyggnad av kreditgivningen via Håndverks- og småindtistri- fondet. lndustribanken och Distriktenes titbyggingsfond. För år 1978 före- slås en ökning av den förstnämnda fonden till 55 miljoner norska kronor och en höjd gräns för enskilda lånebelopp från 300 000 till 500 ()()0 norska kronor. Storleksgränsen för företag som kan komma i fråga för lån föreslås

Prop. 1977/78:40 121

höjd från 20 till 50 anställda. En utredning om sariimanslagning av lndu— stribanken och en ökad regiorialisering av lndustribaiikcns verksamhet aviseras. '

Företagsservieevcrksamhet bedrivs i första hand vid Distriktenes tit- byggingsfond. Genom .S'tutt'nx teknologiskt- ins/inr! har bland andra de mindre och medelstora företagen beretts tillgång till såväl särskilda titbild- nirigsiiiöjligheter som rådgivningstjäiistcr. Kursverksamheten är starkt yr— kesinriktad och täcker ett stort spcktrtirii av branscher och funktionsområ- den. En betydande decentralisering av verksamheten har skett. 1 regering— ens stortingsmeld konstateras att det särskilda stödet till företagsservice i dag är begränsat. En utbyggnad av den statliga industriella rådgivnings-. kontaktförmedlings- och informationsverksarnheten föreslås därför. Un— der 1978 föreslås fem särskilda kontor för detta ändamål tippråttas riied sikte på en landsomfattt-inde verksamhet år 1982. Det administrativa ari— svaret för denna verksamhet läggs på Statens tekitologiske institut. lnsti- ttitets utbildningsverksamhet avses också byggas ut. bl. a. genom särskil- da förett'tgsutvecklande kurser.

Endast en mindre del av samhällets insatser på forsknings- och utveck- lingsområdet kommer de mindre och riiedelstora företagen till del. Av deti verksamhet som bedrivs vid Nur-ges lt'knisk-ririlrrri'utcnxkupligc _lörx— kriirigxrätl avser ca fem procent företag med färre än 100 anställda. Ur- i't't'kli'iiysjfiniclvt avdelade år 1975 ca en femtedel av sina resurser till mindre och riiedelstora företag. 1 regeringens stortingsmeld föreslås ökade informationsinsatser. via bl. a. NTNF. riktade mot små företag liksom ökade satsningar på småföretag via Foiidet för freninie av bt".ii1s_jefoi'sk- ning. Bruns/ql);i'.t'lt'lriri_r.'.s;fiint/ul. Även behovet av ett ökat hänsynstagande till de mindre företagens roll iden statliga teknikupphandlitigen frariihålls. Staten avser att lägga ökad vikt vid att mindre företag blir underleverantö- rer vid offentliga upphandlingar. !

7.2 Danmark

De mindre företagen inom industrisektorn i Danmark ökade mellan 1965 och 1972 sin andel av såväl f't'iretagsbesti'indet som sysselsättning. Sist— nämnda åi' svarade. bland arbetsställen med ller än fem anställda. denna kategori för ca 75 'i"?- av de 6 8th arbetsställena och 24 'j-r' av de 4th ()()(1 anställda. De medelstora verksamhetsställena svarade såväl år 1965 som 1972 för ca 20 '.FI- av företagsbeständet och 30 '..i- av sysselsättningen.

inom detaljhandeln har ägt rtim en motsatt utveckling. Under 19btl-talet minskade antalet försäljningsställen med ca 9 '.F-('- till 56 (100. 1 första hand skaffade detta de minsta (()—4 anställda) försålinitigställen vilkas antal minskade med 17 '.75- till 45 000. Sysselsi'ittningen. sorti totalt sett ökade något. minskade för denna företagskategori från 1 13 (till) till 99 (100 anställ— då.

Prop. 1977/78:40 122

Hantverks- och småindustrisektorn (0—19 anställda) har sedan 1968 min- skat något i fråga om antalet företag men tillvuxit sysselsättningsmässigt. Reparationsföretagen har ökat säväl antals- sotn sysselsätttiitigstnässigt medan byggnadssektorn har stagnerat i båda avseendena. Nyregistrering- arna av industriföretag har ttnder senare år uppgått till årligen ca 4 600 eller motsvarande ca 1 1 få? av företagsbestf'indet i denna sektor.

Speciella samhällsinsatser riktade till de mindre och medelstora företa- gen ftnns i första hand på kreditförsörjningsomrädet. Den direkta kredit- givningen kattaliseras främst genom Direkturutet_li'ir Ey!].fllll't't'k/fllg (di- rektoratet för regional utveckling). Lån till hantverk och mindre industri för utbyggnad och rationalisering kan utgå med normalt högst 350 ()()(l datiska kronor i varje enskilt fall. Bcloppsramen är f. n. 40 milj. kr. per år. För lån till hantverks- och småindustriföretag kati ocksä utgå statliga guru/ttit't'jör röra/seltupitul. Syftet är att möjliggöra i förhållande till före— tagets storlek betydande omställningar till nya produkter och marknader. Låneramen är f. n. 201) milj. kr. och högsta lånebelopp 250 000 kr. Garan- tier lämnas endast till företag med högst 75 anställda.1ndirckt medverkar samhället till att kreditgivningen till mindre företag främjas genom garan- tier till finansieringsinstitut som riktar sig till dentta företagskategori. Den totala garantiramen för detta ändamål uppgår till 60 milj. kr. Bland sam- hällets insatser på kreditgivningsområdet finns även sådana som riktas till industri- och hantverkssektorn i sin helhet eller geografiskt zwgränsade delar av denna. Denna kreditgivning torde i betydande utsträckning kom- tna också de mindre företagen till del. Här kati bl. a. nämnas statliga garantier för lån upptagna för omställning till nya marknadsfi'ärhållanden eller för att möjliggöra igångsätlning. utveckling eller rationaliseritig av samhällsnyttig produktion. ltioni ratnen för det regionalpolitiska stödet (Egnsudvikling) utgär lätt. bidrag och garatitier. Staten bidrar också tued kapitaltillskott till verksamheten vid ['if/laIIA'fUI'f/Ltfå'fllx[ff]!It'll/IUI" Itttluxtri og Iltittc/rurk .»l/S. Institutet lämnar lån till exporterande och importkonkurre— rande verksamheter vid bl. a. nyetableringar. expansions- och produk— tionsomställningar. Kreditgivning speciellt inriktad mot teknisk utveckling kanaliseras genom Fotidet till fremme af teknisk og industriel ttdvikling. Fonden kan medverka vid finansieringen av utvecklingsprojekt endast i de inledande skedena. Fonden har möjlighet att lämna lån med villkorlig äterbetalningsskyldighet och katt även teckna aktier. Budgetåret 1976/77 disponerade fonden 90 milj. kr. .

Utöver den rädgivnings- och informationsverksamhet som bedrivs i anslutning till den speciellt småföretagsitiriktade kreditgivningsverksam- heten lämnar samhället särskilt stöd till arbetsmarknads- och branschorga- nisationernas tekniska service- och kotisulentverksamhet. Budgetaret 1976/77 uppgick beviljningsramen för dessa ändamål till 20.2 milj. kr. Särskilda bidrag för tekniskt inriktad serviceverksamhet och vidareutbild- ning utgår även via Tekno/ttgiråtlct till i första hand ett 20-tal godkända

Prop. 1977/78:40 !- IJ b.:

tekniska serviceinstitut. Budgetåret 1976/77 anslogs totalt 164 miljoner för finansieringen av dentia verksamhet. Huvuddelen — ca 80 '.'-(' — avsåg akti- viteter hos serviceinstituten medan återstoden utgick till enskilda projekt. Betydande insatser har härvid avsett service- och utbildningsverksamhet riktad mot mindre företag.

7.3 Finland

Antalet omsättningsskatteskyldiga företag i Finland uppgick år 1974 till ca 59 000. Huvuddelen av dessa var småföretag. Företagen med färre än 200 anställda svarade för 40 'i'/': av sysselsättningen i näringslivet. ltiotii industrin sysselsatte denna företagskategori 29.6 '.??- av de anställda. Sär- skilt stort inslag av mitidre och medelstora företag fanns itiom varuhandeln — 58.4 (fi.. Antalet sma industriföretag (med färre än 5.1) anställda) har hittills under l970-talet minskat något.

Samhällets insatser för att underlätta småföretagens krcditfi'irst'trjning skeri flera former. Endast ett fåtal av dessa riktas direkt till de mindre och medelstora företagen. Särskilda s. k. rti/tte.x'lt'itIs'Årt'(litt'r har kunnat utgå till sma företag sedan år 1969. Stödet vänder sig speciellt till små företag sotn är verksamma inom de s. k. utvecklingsområdena. Ri'tntestödskredit kan avse högst 50 '.!-i.- av investeringar som medför väsentlig öktiing av företagets prodttktionskapacitet. Räntestödet tttgar med högst 81) f."?- av räntan på lånet under de två första åren. efter det projektet fullföljs. och med 40 fr?- under de två därpå följande åren. Under år 1975 beviljades 167 sådana krediter till ett totalt lånebelopp om 25 miljoner mark. Långivning med speciell inriktning mot de små industriföretagen sker även via state/ts inrus/cringv/åmtl. Utlåtiingen år 1976-till småindustrin uppgick till 15.2 miljoner mark. Den utgjorde emellertid endast en mycket liten del av fondens totala utlåning (6564 miljoner mark). Statliga garantier. industri- _L'lll'tllllit'l'. kan lämnas åt industriföretag och vissa andra typer av företag med ett omsättning om högst 50 miljoner mark för investeringar i atilägg- ningstillgångar eller för ökning av rörelsekapitalet. 'l'otalt beviljades ttnder år 1976 vidare lån till ett sammanlagt belopp om 30.6 miljoner mark. Ca 20 '..52 av garantierna avsåg lätt för rörelsekapitaltillskott.

Vid sidan av den direkt småft'iretagsinriktade kreditgivningen kati lån lämnas till småföretag itiotii ratncti för den regionalpolitiska stödverksam- heten. Uti'a'/tlitres/mde” katt lämna krediter till och även teckna aktieri företag belägna i utvecklingsområdetia. "1111 företag i tttvecklingsområdena kan utgå särskilda investerings-. start- och utbildningsbidrag. lnveste- ringsbidragen beviljas för anskaffande av anläggningstillgångar. Startbi- dragct beviljas på grundval av de löner och lagstadgade sociala avgifter som föranleds av att ett företag påbörjar eller tttvidgar produktion. Utbild- ningsbidragcts syfte är att kompensera företagen för utbildningskostnader i samband med att verksamhet påbörjas eller utvidgas. Andelen bidrag som

Prop. 1977/78:40 124

beviljats mindre och medelstora industriföretag uppgick under tiden sep- tember 1975 —juni 1977 till ca 73 %. Totalt utgick ttnder perioden till denna företagskategori ca 160 miljoner mark i sådana bidrag.

Samhällets småföretagsinriktade företagsservice hanteras huvudsakli- gen genom handels- och industriministcricts s. k. industridistriktsorgani- sation. För närvarande finns elva sådana distrikt med ca 75 anställda. Rådgivnings— och informationsverksamheten är i hög grad kopplad till det finansiella området. I övrigt berör verksamheten här såväl företagsekono- miska och administrativa som tekniska frågor. En betydande utbildnings- verksamhet sker också inom de olika distrikten. Utbildningen vänder sig främst till företagsledarna och nyckelpersoner i företagen. I verksamheten utnyttjas i första hand externa konsulter. Staten subventionerar kurserna till ca 5( %. Under år 1976 deltog totalt ca 2 000 personer i dessa kurser. Det kan slutligen nämnas att huvuddelen av den småföretagsinriktade kreditgivningen handläggs vid dessa distriktsorganisationer.

7.4 Storbrittanien

Småföretagen sysselsatte i Storbritannien vid 1960-ta1ets mitt en tredje- del av de anställda i näringslivet. Inslaget av småföretag varierar betydligt mellan näringsgrenar. I den tillverkande industrin svarade de mindre och medelstora företagen för 20 % av sysselsättning och produktion medan inom t. ex. hotell- och restaurangbranschen verksamheten i de stnå företa- gen utgjorde inemot tre tjädedelar av den totala verksamheten. Antalet sysselsatta i småföretagssektorn uppgick till ca 4.4 miljoner anställda.

Småföretagens andel av såväl sysselsättning som produktionsvärde ln- om industrisektorn har fallit under en rad är. En liknande utveckling har under 1960-talet ägt rum inom handelssektorn och byggnadsindustrin. Ett ökat inslag av småföretag har noterats inom same'irdselsektorn och delar av tjänstesektorn.

Industrial and Commercial Finance Corporation (ICFC) är en av de största långivarna till små företag vad gäller krediter och kapital på såväl låg som hög risknivå. Bolaget ägs gemensamt av brittiska centralbanken och olika privata banker. Vid 1970-talets början uppgick den årliga utlå- ningen till totalt 152 miljoner pund. ICFC tecknar också i betydande utsträckning aktier i mindre och medelstora företag. Genom i första hand sitt dotterbolag Estate Dulles Investtnent Trast (EDIT) kan ICFC förse företag med kapital i syfte att underlätta generationsskiften och erläggan- det av arvsskatt. Finansiellt stöd till teknisk utveckling i mindre och medelstora företag kan utgå från National Research Development Corpo- ration (NRDC) och Technical Develop/item Capital [.ttl. (TDC). Sist- nämnda bolag är dotterbolag till ICFC. Återbetalningen sker med hänsyn till försäljningsframgång. NRDC kan även teckna aktier i bolag. Investe- ringar finansierade via TDC avser finansieringen efter prototypstadiet.

|») lJl

Prop. 1977/78:40 l

Kapitaltillskottet kan ta samma former som vad gäller NRDCs kreditgiv- ning.

Finansiellt stöd i samband med omställningen av mindre och medelstora företag inom speciella branscher kan utga för anlitande av konsulter. Stödet utgitr i form av bidrag med 50 C"? för konsultkostnader. Vidare katt särskilda bidrag utgå — med högst 5 000 pund — för undersökningar av samverkansmöjligheter mellan företag. Bidraget avser 50 'i'? av utredningskostnaderna och lämnas endast om minst fyra företag berörs.

Radgivnings- och informationsinsatscrna är betydande. Ansvaret för verksamheten avilar främst enheten för smäföretagsftägor inom det brit- tiska industridepartemcntet. Främst bör här nämnas de särskilda informa— tionscentra — Small Firms Infor/nation Centres — vilka sedan 1972 är verksamma på ett tiotal orter. lnformationsgivningen avser vägledning i utbudet av företagsservice vid offentliga och privata institutioner. Rådgiv- ningsverksamheten har i första hand kommit att inriktas på allmänna företagsledarfrägor och vägledningi lagstiftning och offentliga regleringar.

En annan typ av rädgivningsverksamhet utgör den är 1976 tillkomna s. k. Small Firms Conneelling Service ("Smi'tföretagens rftdgivnings- . tjänst"). SFCS. l verksamheten har engagerats f. d. företagsledare att delta i diskussioner med mindre och medelstora företag om uppkommande problem. Radgivningstjänsten är avsedd som ett komplement till de nämn— da informationscentra och arbetar f. n. på ett It)-tal orter.

[ mitten av innevarande är har aviserats uppbyggnad av ytterligare en rädgivningsverksamhet. syftande till att hjälpa i första hand medelstora företag inom verkstadsindustrin att ta i anspråk ny teknologi och nya administrativa styrmedel. Verksamheten avses. i likhet med SFCS. bygga på en förmedling av erfarenheterna hos. i detta fall. en grupp verkstads- tekniska experter. Man avser att nä ca 7()() företag med denna service inom loppet av de närmaste två åren.

7.5 Västtyskland

Antalet företag minskade i Västtyskland under l960-talet med ca 2()() non enheter eller 10 %. Trots starka koncentrationstendenscr inom vissa branscher uppvisar dock företagsstrukturen fortfarande en övervägande andel små företag. Sålunda räknar man med att 95 'D";- av de omkring 1.9 miljoner företagen (förutom lantbruk och skogsbruk) fortfarande är att hänföra till gruppen "Mittelstand".

Nägon entydig definition pa vilka företag som bör inga i kategorin "'Mittelstand" finns inte. I allmänhet hänföres till denna grupp företag inom hantverk. industri. handel. hotell- och restaurangbranscherna samt transportväsendet där ägaren själv arbetar och bär det ekonomiska ansva- ret.

Inom denna kategori sysselsätts tvä tredjedelar av alla arbetstagare och

Prop. 1977/78:40 126

härifrån härrör omkring 60 % av den totala omsättningen. Denna höga andel mindre och medelstora företag har under den senaste femårsperio- den förblivit tämligen konstant. även om undantag måste göras för vissa branscher. där koncentrationstendensen varit utpräglad. t. ex. byggnads- branschen och transportväsendct. Avgången av småföretag inom industri och hantverk har i stor utsträckning kompenserats av ett motsvarande nytillskott inom serviceområdet.

Det statliga finansiella stödet till småföretagen utgår i tre former. nämli- gen som direkta bidrag via statsbudgeten. långfristiga lån med låg ränta från ERP—fonden (Europe Recovery Program) och genom statliga bor- gensförbindelser. Bidragsformerna fördelar sig i huvudsak enligt följande.

Via statsbudgeten har under åren 1970—1975 nära 750 miljoner DM utgått i stöd till små och medelstora företag. Bidrag lämnas bl. a. för utbildningsändamål. för etablering av nya företag inom nya bostadsområ- den eller regionalt svaga områden. för informations- och rådgivningsakti- viteter samt för underlättande av samarbete mellan företag. Dessa medel har under den senaste femårsperioden mer än tredubblats. År 1975 avsat- tes sammanlagt ca 200 miljoner DM. varav 70 miljoner DM var avsett för teknisk forskning och utveckling.

Av statsmedel har under den senaste femårsperioden vidare avsatts medel för en rad skilda ändamål som alla kan sägas gynna även de mindre och medelstora företagens utveckling. Det rör sig om bidrag till tyska företags deltagande i mässor och utställningari utlandet. samt för informa— tion och reklam i utlandet.

Via den administrerande myndigheten för krediter från ERP—fonden. "Kreditanstalt ftir Wiederaufbau". utbetalas lån enligt två program som speciellt är anpassade för de mindre och medelstora företagen. ERP-fon- den har även ett särskilt program för regionalt stöd till ekonomiskt svaga regioner i Förbundsrepubliken. Även härifrån kan de mindre företagen erhålla bidrag och krediter. Lån utgår till hälften av den planerade investe- ringen. Till mindre och medelstora företag lämnade ERP-fonden år 1975 drygt 10 ()()0 lån på sammanlagt 683 miljoner DM. Dessa krediter användes för investeringar om totalt 2.7 miljarder DM.

Som ett ytterligare stöd till de mindre företagen har staten under den senaste femårsperioden trätt in med borgen.sförbimlelser för nyetablering- ar motsvarande en total lånesumma om 1.3 miljarder DM.

Genom åren har skilda lagstiftningsåtgärder vidtagits för att stärka de mindre företagens konkurrenskraft. Bland annat ändrades den s. k. rörel- seidkarskatten 1975. så att högre avdrag beviljades vid beräknande av vinstskatten. Ett större antal småföretag (ca 800 000 jämfört med tidigare 240 ()()0) blev därmed hclt befriade från vinstskatten.

Nya riktlinjer har också införts i fråga om den offentliga upphandlingen. Dessa avses fortsättningsvis innehålla särskilda regler för hur även de mindre och medelstora företagen skall inkluderas i all anbudsgivning.

Prop. 1977/78:40 127

För riideivnings-. in/årrmalions- och Å'onmÅt/i'irntezllinlesverksamhet av- sattes år 1975 38 miljoner DM. Merparten av detta — ca 6013?- — avser rådgivning. Verksamheten sker såväl vid olika statliga organ som i form av stöd till enskilda bransclttn'ganisationer.

För uthildningsinsatser riktade till företagsledare och anställda i mindre och medelstora företag anslogs år 1975 ca 16 miljoner DM.

7.6 Frankrike

Företag med färre än 200 anställda sysselsatte år 1973 ca 28 "3?- av de anställda i den franska tillverkningsindustrin. Deras andel av den totala omsättningen uppgick till 22 Cr. Antalet företag med fler än fem anställda uppgick till ca 42000. varav 91 'Gå. utgjordes av mindre och medelstora företag. Inom den träbearbetande industrin. den grafiska industrin samt bland beklädnadsföretagen dominerade de mindre och medelstora företa- gen.

Samhällets insatser på smaföretagsområdet har fram till de två senaste åren varit mycket begränsade. Under åren 1976 och 1977 har olika småfö- retagsinriktade åtgärder vidtagits såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om företagsservice. offentlig upphandling m. m.

Genom särskilda. huvudsakligen privata, regionala utvecklingsbolag — Societas de De'velo/meinen! Regional — kanaliseras statligt finansiellt stöd till nyetablering av företag och expansion av befintliga företag. Det statliga stödet uppgår till 50 'a'. av bolagens deltagande i nyetablerade företag och 25 G?. av deltagandet vid expansionsinvesteringar. Under det första verk— samhetsåret har ca 70 miljoner francs utgått till dessa ändamål. Särskild kreditgivning riktad till mindre och medelstora företag har också möjlig- gjorts genom de specialdestinerade medel som via statlig obligalionsupp— ltininy ställts till dessa företags förfogande. Under det senaste året har totalt 5.5 miljarder francs upplänats. Finansiellt bidrag vid nyetableringar har sedan mitten av 1977 utgått från speciella regionala organ. Bidragen avser anskaffande av anläggningstillgångar och utgår med hänsyn till den förväntade sysselsättningseffektens storlek. 1 en särskild försöksverksam- het inom ett departement har vidare introducerats ett system med villkorli- ga Iån för marknadsföring av nya produkter. Specialdcstincrade krediter till mindre och medelstora företags export lämnas genom UFINEX. vilket institut genom statliga garantier beretts möjlighet att inrikta viss del av sin kreditgivning till de mindre och medelstora expt'n'tföretagen. Sedan år 1970 utgår också särskilt stöd vid samverkan mellan företag på viss ort eller inom viss region.

På företagsserviceområdet har likaledes under de senaste åren tillkom— mit en rad former för stöd till mindre och medelstora företag. Här skall nämnas några. Med hjälp av statligt stöd har ett antal speciella tjänster för rådgivning i samband med bl. a. nyetablering inrättats vid vissa s. k.

Prop. 1977/78:40 128

handelskamrar — Chambres de Commerce et d"lndustrie. Handelskamrar- na drivs i enskild regi. En betydande rådgivningsverksamhet har även byggts ut för att tillgodose de mindre företagens behov av rådgivning nt. nt. vid e.t'pt)r'tl'örsäl/ning. Företagen kan här också erbjudas översiktliga analyser av sina potentiella cxportmöjligheter och särskilt bistånd vid de utländska handelskamrarna. En särskild kommission har Linder år 1976 tillsatts i underleverantt'ii's/i't'igor. Kommissionen arbetar såväl med råd- givning som med probleminventeringar och utredande verksamhet.

Utbildningsvtn'ksamhet med inriktning på mindre och medelstora före— tag bedrivs på flera områden. Även dessa program har påbörjats först under senare år eller är under introduktion. Kurser i företagsbildningsfrå- gor har under ett år bedrivits vid (."hambres de Commerce et d'lndustrie. Under hösten 1977 påbörjas en mer omfattande verksamhet av liknande slag vid vissa tekniska gymnasier.

Infin'mationsverksamhet riktad till mindre och medelstora företag finns bl. a. för underleverantörsfrågor. i allmänna företagsledarfrågor — "Dos— siers PMI". en särskild regelbunden publikation i småföretagsfrågor — och vad avser olika arbetsmarknadspolitiska. regionalpolitiska. skattemässiga och andra samhå'tllsåtgärder som kan ha betydelse för verksamheten vid de mindre och medelstora företagen. .

Slutligen kan nämnas att den oU'wtt/iga upphandlingen i ökad utsträck- ning medvetet inriktats på mindre och medelstora företag. Speciella mål har uppsatts vad avser denna företagskategoris andel av upphandlingen. Särskilda åtgärder har också vidtagits för att korta ner betalningstiderna vid mindre företags leveranser till staten.

7.7 Nederländerna

Det totala företagsbeständet har mellan 1965 och 1975 minskat från 275 000 till 230 000 enheter. De mindre företagensl) andel av sysselsätt- ningen i det nederländska näringslivet har minskat från 23 (7:- år 1963 till 21 % år 1976. Förändringen i det absoluta antalet sysselsatta i mindre företag har varit obetydligt under denna period. Antalet mindre företag har minskat inom samtliga näringsgrenar utom hotell- och restaurangnäringen.

De mindre och medelstora företagen har endast i begränsad omfattning blivit föremål för särskilda samhällsinsatser. Övergripande program för stöd till småföretagen saknas. Däremot har vidtagits andra åtgärder som i varierande mån även kommer småföretagen till godo.

Direkt småföretagsinriktat kreditstöd lämnas genom den nederländska banken för den mindre industrin och handeln (Nederlandse Middenstand- bank) i samråd med ekonomiministeriets avdelning för handel. hantverk och tjänster. För expanderande företag har lämnats finansiellt stöd av flera

') Avser vanliga företag med högst 50 anställda för vissa näringsområden. dock högst 20 anställda.

Prop. 1977/78:40 129

slag. bl. a. investeringskrediter på hög risknivå. lån för övertagande av eller samgående med andra företag samt lån för finansiering av samver- kansprojekt. I vissa fall kan statliga garantier lämnas för lån upptagna i bank.

NEHFM (Stickting Nederlandse Herstructurerings Maatsehappij) bil- dades är l972. Dess huvudsakliga uppgift är att för industribranscher med struktttrproblem genomföra undersökningar. utarbeta omstrukturerings- planer samt bistå och övervaka genomförandet av dessa planer. Inom vissa branscher kan NEH EM finansiellt bistå enskilda företag som har allvarliga strukturproblem.

Stöd till enskilda företag med akuta problem administreras huvudsakliv gen av Bureau Bijzondere Bedrijfsproblemcn (B.B.B.) vid ekonomiminis- teriet. Via byrån kan utgå en bred skala av stöd. såväl lån som bidrag. De flesta företag som sökt stöd genom B.B.B. har varit småföretag med mindre än 100 anställda.

Det finns tre statsunderstödda regionala utvecklingsorgan — NV Noordlijke Outwikkelingsmaatschappij tN.O.M.). Limburgse Instituut voor ()utwikkeling en l—"inanciering ( l..l .O.F.) samt den nyetablerade N .V. ()verijsselsc Outwikkelingsmaatschappij. En betydande del av verksam- heten vid dessa organ inriktas på mindre och medelstora företag. Till utvecklingsorganens förfogande står bl. a. vissa kreditgivningsmöjligheter. En omfattande rådgivnings- och informationsverksamhet bedrivs också.

Förutom den företagsservice som förmedlas till bl. a. mindre och tne- delstora företag genom NEH EM bedrivs vid De Raad voor het Midden — en Kleinbedrijf en verksamhet med rådgivning riktad till de mindre företa- gen.

7.8 USA

Småförctagssektorn ') svarar i USA för 97 ff-i- av företagen. ca 50 '.F'é- av sysselsättningen och ca 40 ':"-'('- av näringslivets omsättning. .

Antalet småföretagsenheter har ökat betydligt under l970—talets början. Småföretagens andel av sysselsättningen har i stort legat oförändrad mel- lan år l97t) och l975.

Samhällets insatser på smäföretagsomradel kanaliseras i första hand genom den i böljan av l95()-talet tillskapace Small Business Administra- linn. SBA. Denna organisation är i första hand en finansiell institution med möjlighet att förse mindre och medelstora företag med såväl långfristiga krediter som aktiekapitaltillskott. SBA medverkar vidare till att den offentliga upphandlingen i viss omfattning styrs mot de mindre företagen. Slutligen riktar organisationen ett betydande utbud av rädgivnings- och informationsservice till den mindre företag.—' verksamheten. Verksamheten

1) Smäföretagsbegreppet ges i den amerikanska. administrationen ingen storleks— mässig delinlllon.

9 Riku/agan 1977/78. I saml. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40 130 ' bedrivs huvudsakligen genom ett drygt 10-tal lokala kontor med samman- lagt 4 200 anställda. Den under år 1977 antagna budgeten uppgick till 2.96 miljarder dollar och organisationen är auktoriserad att garantera privata lån till småföretag om totalt 7 miljarder dollar.

SBA:s kreditgivning till företag enligt 5. k. individuella låneprogram (Regular "Business Loans) uppgick år 1975 till 1 600 miljoner dollar. Lånen avsåg säväl expansionsinvesteringar i anläggningar och utrustning som tillskott av rörelsekapital och krediter vid omställning av företags verk- samhet. Av det totala antalet beviljade län — ca 22 000 — avsåg 25 G? lån till lokala. privata utvecklingsbolag etablerade för att ekonomiskt främja till- växten av handel och industri inom lokalt avgränsade områden. Under år 1975 utgick 358 sådana lån om totalt 81 miljoner dollar. Sedan program- mets tillkomst är 1958 beräknas ca 260 000 sysselsättningstillfällen ha skapats eller räddats. Via delstatliga utvecklingsbolag görs vissa ytterliga- re liknande insatser med något mer förmånliga lånevillkor. Särskilda låne- rnöjligheter finns vidare för vissa typer av samverkansprojekt mellan småföretag. Speciella låneformer har också tillkommit för att förse mindre företag med krediter för investeringar eller omställningar till följd av sam- hällets reglering. bl. a. på arbetsmiljöomri'tdet. konsumentskyddsområdet och vid uppförandet av militära anläggningar.

SBA auktoriserar och delvis finansierar vidare särskilda investerings- bolag — Small Business Investment Companies (SBlC) — genom vilka enskilda skall ktrnna kanalisera riskkapital till mindre företag. Särskilt förmånliga beskattningsregler har givit ett incitament till medverkan i dessa bolag. Vid slutet av är 1975 fanns 262 verksamma bolag med ett totalt kapital om ca 390 miljoner dollar. SBA har vidare möjlighet att i vissa fall lämna garantier till factoringbolag för täckning av ttpp till 90 Cé- av förlrrster uppkomna till följd av utebliven betalning från mindre företag.

Den federala regeringen upphandlar varje år varor och tjänster för flera miljarder dollar. SBA bevakar att en skälig del av dessa kontrakt går till småföretag. Förutom direkta kontrakt förekommer ett omfattande system för att tillförsäkra småindustrin tillfällen till underleveranser genom över— enskommelser med de hundra största entreprenadföretagen i USA. 1 de fall ett litet företags förmåga att uppfylla ett kontraktsförhållande ifråga— sättes av en federal upphandlare kan SBA efter granskning av företagets resurser utfärda ett s. k. kompetensbevis, vilket garanterar företaget för- måga att motsvara ifrågavarande kra'v.

Rädgivnings-. informations- och trtbildningsverksamheten är i huvudsak inriktad på de företagsledande funktionerna i företaget. Av särskilt intresse är att notera de s. k. S(TORE/ACE (Service Corps of Retired Executives resp. Active Corps of Executives). Detta är en frivilligkår av pensionerade och aktiva professionella företagsledare med goda meriter som via SBA tillhandahåller sitt kunnande och kan "rycka ut” för att bistå ett litet företag som har problem. Sedan begynnelsen 1964 har inemot 300000

Prop. 1977/78:40 131

sådana tippdrag genomförts. Det totala antalet personer i denna verksam- het uppgår idag till 5 800.

7.9 Kanada

Med småföretag avses i Kanada vanligen företag med färre än 100 anställda vad avser industrin och färre än 50 anställda vad gäller övriga näringsgrenar.

År 1973 hade 88 få? av samtliga företag i näringslivet färre än 100 anställ- da. Antalet anställda i småföretagen uppgick till ca 1.9 miljoner personer. vilket utgjorde ca 33 % av den totala sysselsättningen.

Särskilda former för samhälleligt stöd till småföretagen har funnits sedan länge. De direkta och indirekta samhällsinsatserna beräknas till idag mel- lan 500 och 1 000 miljoner dollar per år. Huvudansvaret för samhällets stöd till smi-"rföretagen åvilar en särskild minister bunden till industri- och han— delsdepartementet.

En rad finansiella stödformer finns. År 1944 startades Int/usii'iella ui- i'eeklingsluinken (lDB) med sin verksamhet riktad i första hand till småfö- retagen. Denna ersattes år 1975 av Federala jiirelagsuli'et'klingslmnken (FBDB). I samband härmed expanderades utbildningen till småföretag och regionala kontor öppnades. FBDB kan numera även teckna akticri småfö- retag. Sedan 1944 har totalt 3 500 miljoner dollar lånats ut till småföretag via lDB och FBDB. Vid mitten av år 1977 hade FBDB lan utestående hos ca 32 000 småföretag.

Slutliga lånegarantier kan även lämnas för finansiering vid företagsetablering eller expansion i småföretag. Under år 1976 ställdes garantier till ett belopp om totalt ca 80 miljoner dollar. De individuella garantibcloppens maximala storlek höjdes i mitten av år 1977 till 75000 dollar.

Det kan vidare nämnas att företag med beskattningsbara inkomster understigande 150 000 dollar per år genom sänkt beskattning stimuleras att låta vinsten stanna kvar i företaget.

För ekonomiskt utsatta regioner finns särskilda program för industriell expansion via Delmrlinenlfor Regional Economic Erpansion. Genom det nyligen införda s. k._fi'iremgsaii'er'klingsprogranimet har små företag be- retts särskilda möjligheter att finansiera produktutveckling och mark— nadsföring av nya produkter.

Samhällets småföretagsinriktade företagsserviceverksamhet kanaliseras i första hand genom FBDB. Ett särskilt rådgivningsprogram administreras av banken. Särskilda former finns även för att underlätta småföretagens möjligheter att få tillgång till den yrkesutbildade arbetskraft som erfordras. Detta sker via speciella arbetsmarknadscentra (Canada Manpower Cent- res). Genom denna kan också särskild personalutbildning arrangeras.

Prop. 1977/78:40 13 lx)

7.l0 Japan

Småföretagens sysselsättningsandel har i Japan legat på ca 80 % ända sedan början på 1960-ta1et. Minskningen har sedan dess varit mindre än 2 procentenheter.

lnom tillverkningsindustrin har de små företagsenheternas sysselsätt- ningsandel sedan år 1963 legat oförändrad på ca 70 %. Denna ijämförelse med de västeuropeiska länderna mycket höga andel torde delvis kunna förklaras av den för små företagsenheter" särskilt gynnsamma företagsbe- skattningen. lnorn byggnadsindtrstrin svarar de mindre och medelstora företagen för ca 90 % av sysselsättningen. Småföretagens andel av syssel— sättningen inom varuhandeln har under det senaste decenniet minskat något och uppgick år 1972 till 85 (72. De mindre företagen minskade sin sysselsättningsandel inom servicenäringen från 80 (:( till 70 G'c- under sam- ma period.

Samhällets insatser till stöd för småföretagen administreras av handels- och industridepartementet (MlTl. Ministry of International Trade and Industry) samt av ett till regeringen knutet råd för småföretagsfrågor (Medium and Small Enterprise Policy Deliberation Council).

Samhällets direkta insatser på kreditförsörjningsområdet förmedlas dels genom bottenlångivningsinstitut. dels i form av funktionell specialdestine- rad kreditgivning. Sistnämnda långivning avser en rad ändamål såsom stöd till utbildning av företagsledare. lån vid samverkansprojekt och stöd till modernisering av produktionsapparaten. Härutöver finns en statlig lea- singverksamhet med huvudsaklig inriktning på mindre företag. Samhäl- lets företagsservice förmedlas i första hand genom olika småföretagarefö- reningar och statliga konsulter, genom kostnadsfri tillgång till laboratorier m. m. Företagareföreningarna utgörs av ett stort antal delvis statsunder— stödda enskilda föreningar för olika typer av samverkan mellan mindre och medelstora företag. såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om produktion och försäljning. Dessa enskilda organisationers verksamhet är i stor utsträckning reglerad i särskild lagstiftning.

Vid sidan av insatserna på kreditförsörjnings- och företagsserviceomra- det har även andra åtgärder vidtagits vilka syftar till att särskilt underlätta de mindre företagens verksamhet. Tidigare har nämnts företagsbeskatt- ningens för små företag särskilt gynnsamma utformning. De små företa- gens roll i den statliga upphandlingen behandlas i särskild lagstiftning. Vidare finns bestämmelser om att samhället i vissa fall kan begränsa stora detaljhandelsföretags verksamhet till förmån för de småföretagen.

Prop. 1977/78:40 133

8. Föredraganden

8.1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat regeringens allmänna syn på småföretagens situation. Han har därvid anfört bl. a. följande.

Småföretagen. dvs. företag med mindre än ca 200 anställda. utgör en viktig del av vår ekonomi. Småföretagen svarar för mer än en tredjedel av vår industriella sysselsättning. De är av utomordentlig betydelse för den regionala utvecklingen. Småföretagen spelar en avgörande roll för ut- komstmöjligheterna för människor på mindre orter och därmed också för dessa orters möjlighter att bibehålla sin livskraft. Deras betydelse för innovationsprocessen inom näringslivet är stor. De är en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer. Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och legotillverka- re för större inhemska och utländska företag.

Statsministern har också framhållit att en rad förhållanden verkar direkt hindrande på småföretagens utveckling och expansion. Till dessa utveck- lingshinder hänför sig framför allt frågor rörande kapitalförsörjning, kapi— talbeskattning, företagsservice och företagsmiljön. För att åstadkomma en gynnsam utveckling bland småföretagen är det därför en självklar utgångs— punkt för regeringens politik att söka minska förekommande utvecklings- hinder. Det gäller att ta till vara outnyttjade möjligheter inom smäföreta- gen till ökad produktionsvolym och sysselsättning. ökad produktivitet. ökad produktutveckling och innovationsverksamhet samt ökad export.

Jag skall nu med utgångspunkt i de av statsministern angivna riktlinjerna för regeringens politik på småföretagsområdet redovisa olika förslag till åtgärder inom industridepartementets verksamhetsområde. Mina förslag är inriktade främst på att lösa de problem som hänger samman med kapitalförSÖrjningen och servicen till företagen.

[ det följande kommer jag att ta upp frågor om dels uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder med de nuvarande företagareföreningarna som bas, (le/s ny inriktning av verksamhet-en vid Svenska lndustrietable- rings AB (SVETAB). dels förstärkning av den småföretagsinriktade fort- bildningen. dels stöd till exploateringsföretag. dels ock ökat stöd till uppfö- rande av kommunägda industrilokaler inorr. främst det inre stödområdet.

De medelsbehov som följer av mina överväganden beräknar jag till sammanlagt nära 470 milj. kr för nästa budgetår. Jag avser att återkomma härtill vid min anmälan till budgetpropositionen 1978.

Till grund för mina överväganden ligger ett omfattande utredningsmate- rial. Jag har tidigare i avsnitt 2 översiktligt redovisat resultaten av den utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analysera småföretagens situation och utvecklingstendenser. Här bör särskilt fram- hållas verksamheten vid statens industriverk. vissa universitet och hög- skolor samt näringslivets egna organisationer.

Prop. 1977/78:40 l34

Företagareföreningsutredningen (A l975:03) tillkallades i slutet av år l975 för att utreda företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en analys av bl. a. småföretagens tillgång och efterfrågan på krediter. Utredningens betänkande (SOU 197713) Utbyggd regional näringspolitik och remissytt- randena över betänkandet är ett viktigt underlag för mina överväganden.

[ rapporten (SIND 197516) Kursverksamheten m. m. vid statens indu— striverk redovisade industriverket förslag till förstärkning och effektivise- ring av den småföretagsinriktade fortbildningen.

SlNFDOK—utredningen lade i en skrivelse ijuni 1977 fram förslag om intensifierad informations- och dokumentationsvcrksamhet m. m. vid fö- retagareföreningarna.

Utöver vad jag nu har nämnt finns åtskilliga rapporter. promemorior och skrivelser som behandlar olika frågeställningar på smäföretagsområdet.

Under beredningsarbetet i industridepartementet har överläggningar hållits med företrädare för bl. a. företagens och de anställdas organisatio- ner.

8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder

8.2.1 Allmänt

Utvecklingen under senare år har ställt ökade krav på både företagen och deras anställda. De strukturella förändringarna i näringslivet hur fort- satt i snabb takt. Den tekniska nivån har höjts med krav på allt mer komplicerad teknisk och maskinell utrustning. Produktcrnas livslängd har blivit kortare. vilket har ställt ökade krav på produktutveckling och på bcdömningsundcrlaget vid produktval. Konkurrensen har hårdnat i takt med handelns ökade internationalisering. Kraven på förbättrad yttre och inre miljö har successivt ökat. Dessa förhållanden leder i många fall till påfrestningar och anpassningsproblem som kan vara speciellt kännbara för småföretagen.

Denna utveckling ställer stora anspråk på näringspolitiken. Statsminis- tern har tidigare framhållit att en självklar strävan från regeringens sida är att fortlöpande vidta åtgärder för att effektivisera de näringspolitiska in- strumenten.

På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på krcdit- och kapitalförsörjningsområdct samt på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Deras stöd- och utvccklingsprogram varierar vad avser ändamål. omfattning och inriktning.

Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör nämnas

Prop. 1977/78:40 135

AB lndustrikredit. AB Företagskredit. Sveriges Investeringsbank AB. Företagskapital AB. Norrlandsfonden. SVETAB. statens utvecklings- fond. statens industriverk. inkl. dess enhet för företagsutveckling (SlFU). Sveriges exportråd och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC). Vidare bör speciellt företagareföreningarna nämnas.

Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska föreningar. De skall genom företagsservice och kreditstöd söka stimulera utvecklingen bland de mindre och medelstora industriföretagen inom länen. Det finns en förening i varje län. Verksamheten finansieras huvudsakligen med bidrag från staten och resp. landsting. Föreningarnas kreditverksamhet möjlig- görs genom att de kan ta upp lån från statens hantverks- och industrilåne- fond.

Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande. med ut- gångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar. att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska orga- nens. landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen. Hittillsva- rande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt att kunna repliera på en organisation. som kan arbeta i nära kontakt med företagen. De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter och organ.

Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att effektivisera de utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje län. Utred- ningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som en slags samordnande organisation i varje län. Föreningarnas resurser be— höver emellertid enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas. De måste samtidigt få en bättre organisatorisk. uppbyggnad för att mer effek— tivt kunna stödja småföretagen.

Utredningen har i sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- ochlinformationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ. som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att förutsättningarna för olika insatser i företagen har förbättrats. Genom nära kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.

Prop. 1977/78:40 136

Samtidigt pekar utredningen på att det hos dagens företagarcföreningar finns vissa olösta problem och att det föreligger vissa förhållanden sotn inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Några av dessa är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom enskilda föreningar. Vissa av problemen beror på bristande resurser. Utredningen har redovi- sat förslag till lösningar av dessa problem.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att företagareföreningarnas resurser för både kreditstöd och företagsservice förstärks kraftigt. Vidare föreslås att en siftelsc med staten och resp. landsting som huvudmän bildas i varje län för att överta föreningarnas nuvarande uppgifter.

Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande antalet remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut på regional nivå och att företagareförcningarna får utgöra basen för uppbyggnad av en regional näringspolitisk organisation.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till företagareföreningsut- redningens slutsatser och förslag. Behovet av att åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden mellan olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna spelari detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i länen.

De överväganden och förslag. som utredningen har lagt fram. är därför enligt min mening väl ägnade att läggas till grund för ett ställningstagande till företagareföreningarnas framtida verksamhet och därmed också till frågan om hur näringspolitiken på lämpligt sätt skall kunna förstärkas på regional nivå.

Jag övergår nu till att behandla huvudfrågorna i utredningens förslag.

1.2 ()rgultisutin/tsjbrm. ledning och uppji'Hjni/tg m. m. Som redan har framgått ställer sig företagareföreningsutredningen kri- tisk till att organisationsformen ekonomisk förening bibehålls. För att en ökad stabilitet i föreningarnas organisatoriska uppbyggnad skall åstad- kommas bör enligt utredningens förslag föreningarna upplösas och ombil- das till stiftelser med stat och landsting. samt i förekommande fall kommun utanför landsting. som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelse- form kan enligt utredningen i viss mån ses som en formell anpassning till de faktiska förändringar som redan har ägt rum.

Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att föreningarna ombildas till stiftelser med staten och

Prop. 1977/78:40 137

landstingen som huvudmän. Ett fåtal remissinstanser bl. a. några företaga- reföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län. anser dock att föreningsfor- men bör bibehållas.

Stiftelsetrtredningen är kritisk mot stiftelseformen och förordar att före- tagareföreningarna ombildas till aktiebolag.

Landsorganisationen i Sverige (LO) framhåller i sitt yttrande att man inte motsätter sig att även landstingen ingår som huvudmän i stiftelserna men att man av både principiella och praktiska skäl hade föredragit renod- lade statliga stiftelser. Tji'instemännens ccntralorganisation (TCO) framför liknande synpunkter och anser att övervägande skäl talar för att endast staten bör vara huvudman för de nya stiftelserna. Stockholms läns lands— ting å andra sidan förordar att landstingen ensamma blir huvudmän.

Svenska kommunförbundet framhåller att starka skäl talar för ett delat statligt. landstingskommtrnalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Förbundet förordar därför att formerna för huvudmanmrskapet prövas lörutsi'ittningslöst i varje län och i samarbete mellan berörda parter. däri- bland kommunerna.

Enligt min mening bör företagarcföreningarna få en ny roll i samhällets näringspolitik. Den medför att formen ekonomisk förening inte längre är lämplig. Företagareföreningsutrcdningens förslag att föreningarna ornbil- das till stiftelser anser jag vara väl underbyggt. En övergång till stiftelse- form medger att verksamheten kan bedrivas med krav på flexibilitet och anpassning till de särskilda förhållanden som råderi varje län. Vidare kan den organisatoriska anknytningen till landstingen garanteras. Enligt min mening är det viktigt att näringspolitiken i länen får en så bred förankring som möjligt. Utredningens förslag att landstingen tillsammans med staten blir huvudmän för verksamheten finner jag därför både naturligt och nöd- vändigt.

Eftersorn ett åtagande att vara huvudman också bör vara förenat med ett åtagande att finansiera verksamheten torde i praktiken knappast andra parter än stat och landsting vara aktuella. [ likhet med utredningen bedö- rnerjag det inte som realistiskt att bidrag från kommuner — bortsett från de kommuner som ligger utanför landsting — kan bli av en sådan storleksord- ning att det motiverar huvudmannaskap. Detta spörsmål får också anses beröra frågan om primärkommunernas rättsliga kompetens på det närings- politiska området. Däremot anser jag det vara värdefullt att ett nära samarbete med kommunerna åstadkoms.

Jag förordar således att en stiftelse med staten och resp. landsting som stiftare och huvudmän bildas i varje län med uppgift att överta företagare- föreningarnas nuvarande uppgifter och verksamhet. I förekommande fall bör även kommun utanför landsting ingå. Den roll i näringspolitiken som stiftelserna avses få kommer att ställa stora krav på ledningen av verksam- heten. .lag återkommer senare till denna fråga.

En allmän strävan bör enligt min uppfattning vara att stiftelserna i de

Prop. 1977/78z40 138

olika länen görs likartade vad gäller mål. uppgifter. styrelsesammansi'ttt- ning osv. Regionala olikheter kan självfallet finnas som motiverar variatio- ner i vissa avseenden.

Rent formellt kan en övergång från förening till stiftelse ske genom att en stiftelse bildas som övertar föreningarnas organisation och verksamhet. Föreningarna kan därefter upplösas i den ordning som föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar. Eftersom föreningarna är självständiga och med egen beslutanderätt. fordras samverkan från deras sida. Några pro- blern i detta avseende räknar jag inte med skall föreligga.

Jag kommer inom kort att ta initiativ till att förhandlingar tas upp om att upplösa de nuvarande föreningarna och om att bilda stiftelser. Jag avser att föreslå regeringen att en särskild organisationskommitté tillkallas för ärt- damålet.

Stiftelserna bör enligt min mening inom de ramar som stiftarna faststäl- ler ha stor självständighet. Samhällets ledning av verksamheten bör såle- des ske genom utlagda program oeh fastställda normer. t. ex. i fråga om lånevillkor. Styrningen av den löpande verksamheten bör överlåtas på stiftelserna och deras ledningar. Det bör. som också företag;-treförenings- tttredningen har understrukit. ankomma på resp. stiftelse att själv bestäm- ma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Samti— digt vill jag i likhet med 1.0 understryka att stiftelserna som utgångspunkt för sin inriktning av verksamheten och för sina prioriteringar i övrigt givetvis måste ha den övergripande planering som sker inom ramen för den av statsmakterna fastställda industri—. regional- och sysselsättningspoliti- ken.

Kontroll av stiftelsernas verksamhet bör ske årligen genom revision. Enligt min uppfattning bör varje stiftelses verksamhet granskas av tre revisorer. En av dem bör vara auktoriserad. Därutöver bör staten och resp. landsting utse var sin revisor. Huvudmännen bör årligen besluta om ansvarsfrihet för styrelsen och verkställande direktören i stiftelserna. Jag vill i sammanhanget erinra om att industriverket har utarbetat en modell för revision av de nuvarande företagareföreningarnas verksamhet.

Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande att lösningen med dubbelt huvudmannaskz-tp och den enskilda organisationsformen måste få till kon— sekvens att inget statligt centralt organ ensamt bör kunna ge direktiv för verksamheten i dess helhet eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Där- emot är det enligt förbundets mening nödvändigt att något organ för statens vidkommande arbetar med planering och resurstilldelning. samt med uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är enligt förbundet av den karaktären att de bör läggas på departementsnivå och då naturligen på industridepartementet.

Jag delar Landstingsförbundets uppfattning att det dubbla huvudman- naskapet för stiftelserna kan få vissa konsekvenser för ledning och upp-

Prop. 1977/78:40 139

följning av verksamheten på central nivå. Ett stort antal frågor är gemen- samma för stiftelserna och där finns behov av samråd och erfarenhetsut- byte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna. Enligt min upp- fattning bör ett särskilt organ för detta ändamål skapas. ] organet bör ingå företrädare för bl. a. industridepartementet. industriverket och landsting- en. Även personalen vid stiftelserna bör genom sina organisationer vara företrädd i organet. Organet bör inte ha eget kansli. Kansliresurser bör enligt min mening tillhandahållas av industriverket.

Den av mig förordade modellen innebär att industriverket får en något annan roll än tidigare. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala myndigheter och organ bör utnyttja stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program bör verkets uppgifter gentemot stiftelserna falla inom i huvudsak två områden.

För det första bör statens huvudmannaansvar utövas genom verket. På verket bör sålunda falla ansvaret för översiktlig planering. Vidare bör verket årligen till regeringen redovisa det totala behovet av statliga tillskott till stiftelserna samt med utgångspunkt i regeringens anvisningar fördela de av riksdagen till stiftelserna anvisade medlen.

Verkets uppgift blir att bl.a. medverka till att behovet av företags- service och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i stiftelsernas verksam- het och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme.

För det andra bör verket ansvara för den centrala servicen till stiftelser— na. Allmänt bör verket ge råd. stöd och service till stiftelserna. ] praktiken torde det knappast bli fråga om några större förändringar. eftersom redan de nuvarande relationerna mellan verket och föreningarna kännetecknas av ett kontinuerligt informations— och erfarenhetsutbytc.

Mitt förslag att skapa ett organ för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna innebär att llera funktioner motsvarande dent som i dag ligger hos föreningarnas samrådsorgan — Förctagareföreningarnas förbttnd — kommer att handhas av det nya orga- net.

När det gäller stiftelsernas inre organisation innebär företagareföre- ningsutredningens förslag bl. a. att de bör ledas av en styrelse med normalt högst elva ledamöter.

[ styrelsen bör. enligt utredningen. företrädare för huvudmännen eller i varje fall för samhälleliga intressen vara i majoritet. Med företrädare för samhälleliga intressen avses även representant för primärkommuner.

Utöver företrädare för huvudmännen bör. enligt utredningen. ingå före- trädare för primärkommunerna. för företagareorganisationer och för fack- liga organisationer. Två modeller redovisas för att utse företrädarna för intresseorganisationerna. den ena där landstinget träffar sitt val efter for— mella förslag från organisationerna och den andra där landstinget är mer obundet.

Prop. 1977/78:40 140 Enligt den/Finsta I"()d('/ll.'ll utses styrelsen på följande sätt:

regeringen eller, efter delegation. statens industriverk utser två ledamöter. varav en skall vara landshövdingen eller den regeringen förordnar landstinget utser nio ledamöter varav en ledamot efter förslag från Svenska kommunförbundets länsavdelning tre ledamöter efter förslag från företagareorganisationer två ledamöter efter förslag från central facklig huvudorganisation (LO och TCO) tre övriga ledamöter.

Enligt den andra mode/lan utser landstinget samtliga nio ledamöter efter fritt val. men med beaktande av att olika intressegrupperingar främst primärkommuner. företagarcorganisationer och fackliga organisationer blir företrädda.

Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalföreträdare, om avtal härom träffas. utses efter förslag från ar- betstagarorganisation som år företrädd hos stiftelsen. Denna personalfö- reträdare bör ha samma befogenheter som personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.

Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller dock att behovet av att inom "stiftelsernas ram få till stånd en av alla accepterad anknytning till näringslivet — såväl företagsägare som anställda — troligen bäst tillgodoses i den modell där resp. intresseorganisation avger egna förslag till ledamöter. som sedan utses av landstinget.

Remissinstanserna är splittrade i fråga om styrelsens storlek. samman— sättning och utseende.

Vissa länsstyrelser och landsting förordar exempelvis att antalet styrel- seledamöter bör uppgå till 13. Stockholms läns företagareförening anser att förhållandena i Stockholms län motiverar att antalet bör vara 17.

Å andra sidan hävdar flera instanser. t. ex. industriverket. nägra företa- gareföreningar och LO. att antalet ledamöter bör vara nio.

Utredningens första modell för utseende av företrädare för intresseorga- nisationerna, där landstinget träffar sitt val efter förslag från organisatio- nerna, har fått anslutning från bl. a. näringslivsorganisationerna. flertalet företagareföreningar och länsstyrelser. Några landsting har också biträtt modellen. TCO kräver att den nuvarande ordningen med en självständig nomineringsrätt för TCO behålls. LO framför motsvarande synpunkter. LO vänder sig vidare mot att landstingen enligt utredningens förslag skall utse större delen av styrelsen. LO anser att eftersom stiftelserna enligt LO till den helt dominerande delen bör ses som verkställande organ för den statliga näringspolitiken förefaller den av utredningen föreslagna ordning- .en underlig.

Prop. 1977/78:40 141

Utredningens andra modell där landstinget är mera obundet och efter fritt val utser nio ledamöter förespråkas av flera landsting. vissa företaga- reföreningar och länsstyrelser. Även Landstingsförbundet förespråkar denna modell. Förbundet framhåller att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbun— dets mening ett ansvar för de politiska partierna att se till. att olika intressen blir företrädda. Samtidigt slås fast att inflytandet över utveck- lingen i länen skall kanaliseras via de politiska partierna. Förbundet till- styrker därför inte att landshövdingen — lika litet som någon annan person —- skall ingå i stiftelserna i kraft av sin yrkesroll. Förbundet anför att det måste stå landstingen fritt att i varje situation utse de personer. som är mest skickade för uppdraget.

Många remissinstanser pekar på nödvändigheten av att ett professionellt företagskunnande ges utrymme i styrelserna.

Flera remissinstanser vänder sig mot utredningens förslag att en perso- nalföreträdare skall utses endast om avtal träffas därom. Med hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare år anser man att det skall vara en rätt för personalföreträdare att ingå.

När det gäller frågan om styrelsens sammansättning. hur den skall utses och dess storlek anser jag att främst tre principer bör vara vägledande.

För det första bör styrelsen bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen. De bör vara väl förtrogna med länets näringsliv. dess problem och utvecklingsmöjlig- heter och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande. t. ex. företagsledare. företrädare för de anställda eller företagens organi- sationer. Företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som eljest har en ställning som ger överblick över den regionala näringspo- litiken bör också kunna ingå i styrelsen.

För det andra anser jag att beslut om styrelsens sammansättning bör fattas på länsnivå och av landstingen. Detta ligger i linje med vad jag tidigare har förordat beträffande stiftelsernas sjäIVständighet. Det bör emellertid ligga i landstingens intresse att vid valet av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För det tredje bör antalet styrelseledamöter hållas lågt. Härigenom skapas förutsättningar för smidiga arbetsformer. Vidare möjliggörs en snabb beslutsprocess och en allmän flexibilitet i styrelsearbetet.

Med hänsyn till det anförda anserjag att stiftelsernas styrelser i normal- fallet bör bestå av nio ledamöter. Dessa bör utses av landstingen efter fritt val. Landstingen skall i sina val beakta vad jag nyss har anfört om behovet av att olika kompetens- och erfarenhetsområden blir företrädda. Jag är väl medveten om att kritik riktas från intresseorganisationernas sida mot den av mig nu förordade ordningen. Även om organisationerna enligt mitt förslag inte får formell nomineringsrätt utgår jag dock från att de genom landstingens försorg kommer att bli representerade i styrelserna.

Prop. 1977/78:40 142

Utöver dessa ledamöter bör en företrädare för personalen vid stiftelser- na knytas till styrelserna.

För att möjliggöra en ytterligare påverkan för organisationerna på bc- slutsprocessen i stiftelsernas styrelser anserjag att till stiftelsernas kansli/ verkställande direktör bör kunna knytas en beredningsgrupp. Denna be- redningsgrupp bör utses av landstingen och bestå av personer som utses efter förslag från de anställdas och företagens organisationer. Gruppen bör fortlöpande delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen.

[ likhet med företagareföreningsutredningen anser jag att kontaktvägen till målgruppen dessutom bör kunna förstärkas genom att enskilda eller lt'ireträdare för olika intressentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett möte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelsc. lämna synpunkter på denna och i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan na- turligtvis inte ett sådant möte få.

Ett mycket stort antal remissinstanser ställer sig skeptiska mot utred- ningens förslag att namnet på de nya stiftelserna bör vara "Stiftelsen fi'tretagareföreningen i x-län". [ många yttranden talar man om falsk varu— beteckning. En lång rad alternativa namnförslag förs fram i remissyttran— dena.

För egen del ansluterjag mig till den stora grupp av remissinstanser som anser att stiftelserna inte bör bibehålla den gamla benämningen företaga— reförening. Enligt min uppfattning bör stiftelserna benämnas "Stiftelsen x-läns utvecklingsfond”. Ett sådant namn återspeglar på ett bättre sätt den verksamhet stiftelserna avses bedriva.

Vad slutligen gäller tidpunkten för reformens ikraftträdande delar jag utredningens uppfattning att stiftelserna om möjligt bör starta sin verk— samhet den 1 juli l978. Som jag tidigare har nämnt har jag för avsikt att inom kort ta initiativ till förhandlingar bl. a. om bildandet av stiftelserna. Jag är väl medveten om att dessa förhandlingar kan dra ut på tiden. Det kan därför inte uteslutas att vissa stiftelser kan starta sin verksamhet först efter den ljuli l978.

8.2.3 tl'lålc'rfi'irt'crkxu/nhurwt

Vad gäller målet för stiftelsernas verksamhet föreslår utredningen att detta bör vara att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrens- kraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på småföretagen. Den övergripande uppgiften blir därvid enligt utredningen att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och att i möjli- gaste mån bidra till en effektiv produktionssturktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i stiftelsernas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig ttppgift för dem att medverka till att nya företag etableras.

C.

Prop. 1977/78:40 143

Utredningens målformulering vinner stöd hos de flesta remissinstanser- na. Även jag ansluter mig härtill. Enligt min uppfattning bör stiftelserna verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet att driva företag och att starta nya företag. Stiftelserna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. lnsat- serna från stiftelsernas sida bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt föratt förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer.

[ likhet med utredningen vill jag understryka att stiftelsernas insatser måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Det är företagen som har att bestämma om de vill utnyttja stiftelserna. Det kan således aldrig bli fråga om att samhället genom dessa insatser övertar något ansvar för företagens skötsel. Detta ansvar måste hela tiden ligga hos företagen själva. Det är däremot viktigt att stiftelserna genom aktiva informationsinsatser gör fö- retagen medvetna om vilka stöd- och utvecklingsmöiligheter som finns.

Jag delar också utredningens uppfattning att stiftelsernas verksamhet måste stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Stiftel— serna måste sålunda beakta behoven av en ökad inomregional balans. De regional— och sysselsättningspolitiska aspekterna beaktas normalt genom att stiftelserna verkar för en stabil och trygg sysselsättning inom de lön- samma och utvecklingsbara företagen. Jag finner det emellertid rimligt att en stiftelse — för att förbättra sysselsättningssituationen på en ort med svåra problem — har möjlighet att också satsa på mer riskfyllda projekt än vad som normalt skulle vara motiverat. Jag vill understryka att en förut- sättning för dylika insatser är att företagen/projekten i fråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma på längre sikt. Jag ansluter mig till utred- ningens uppfattning. vilken också vinner stöd hos flertalet remissinstanser. att stiftelsernas insatser inte skall ha till syfte att kortsiktigt rädda syssel- sättningen i ett visst företag om detta inte bedöms ha några möjligheter att överleva på sikt. I sådana situationer bör från samhällets sida i stället andra. främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.

Dagens företagareföreningar spelar som jag tidigare har nämnt en viktig roll för att främja utvecklingen bland småföretagen i länen. Genom den nära samordningen med olika länsorgan har föreningarna i hög grad med- verkat i strävandena att uppnå en regional balans. Småföretagen har sär- skild betydelse för den regionala utvecklingen och företagareföreningarnas verksamhet har till följd därav kommit i förgrunden. ! takt med att före- ningarnas resurser har ökat har deras möjligheter att påverka den regionala utvecklingen i länen förbättrats.

Närjag nu förordar en uppbyggnad av länsvisa utvecklingsfonder så är det ett väsentligt led i en aktiv regionalpolitik. En decentralisering av beslutsfattandet genomförs och den regionala utvecklingen kommer att kunna påverkas från länsnivån.

Som underlag för stiftelsernas verksamhetsinriktning och prioriteringar i

Prop. 1977/78:40 |44

övrigt krävs enligt min mening att de utarbetar handlingsprogram. Dessa program måste vara avstämda mot riktlinjerna för den övergripande nä- ringspolitiken. Därför bör stiftelserna vid utarbetande av dessa program samråda med industriverket. Vidare finner jag det lämpligt att de s. k. länsprogrammen utgör en utgångspunkt i detta avseende. Länsprogram- men anger hur verksamheten inom olika sektorer bör bedrivas för att en balanserad utveckling i länet skall uppnås. När länsprogrammet antas har det en bred förankring i länet. Statliga myndigheter. landsting. kommuner. fackliga organisationer. företagens organisationer m. fl. har på olika sätt medverkat i länsplaneringen.

8.2.4 Uppgifter i .rmrt När det gäller stiftelsernas uppgifter anser utredningen att övervägande skäl talar för att företagareföreningarnas nuvarande uppgifter i stort bibe- hålls.

Enligt utredningen har nämligen föreningarnas hittillsvarande breda verksamhetsområde och den omfattande medelsarsenalen som har stått till deras förfogande. inneburit en betydande effektivitet i de åtgärder som har vidtagits. Företagareföreningarna har kunnat välja lämplig sammansätt- ning av insatser alltifrån översiktliga ft'öretagsanalyser över mer specialin- riktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.

[ likhet med remissinstanserna delar jag utredningens bedömning vad gäller stiftelsernas framtida uppgifter i stort. Enligt min mening är det viktigt att stiftelserna så långt möjligt byggs upp till fullserviceorganisatio- ner dit företagen kan vända sig med allehanda problem. Detta innebär att stiftelserna får två huvuduppgifter. dels_l'örctugxs-crvit'ai-w'kxumht'l. dels kreditt'vrkmmlwt.

Företagsserviceverksamheten bör bestå i informations- och kontakt— verksamhet. allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser. tttbild- ningsservice samt konsultverksamhet. Det kan röra sig om t. ex. tekniska. ekonomiska. juridiska. administrativa och marknadsmässiga frågor.

1 detta sammanhang villjag nämna att förslag (SOU 1977149) nyligen har lagts fram om vidgade möjligheter till processuell rättshjälp för näringsid- kare. Förslaget remissbehandlas f. n.

Kreditverksamhcten bör liksom hittills bestå i egen kreditgivning. kre- ditförmedling samt beredning och uppföljning av visst statligt kreditstöd. främst industrigarantilån och lokaliseringsstöd.

Utöver dessa direkta stöd- och utvecklingsinsatser med inriktning på småföretagen. som är den helt dominerande verksamheten. bör stiftelserna i likhet med dagens företagareföreningar kunna handha även vissa andra uppgifter.

I detta sammanhang vill jag understryka att det inte är stiftelsernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata rådgivnings- och kon- sttltorgan eller kreditinstitut. Dessa privata organ svarar för den helt domi-

Prop. 1977/78:40 145

nerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. Flera remis- sinstanser. däribland näringslivets organisationer. har i sina yttranden strukit under detta och varnat för risken för snedvridning av konkurrens- förhållandena.

En grundläggande princip för de samhälleliga stöd- och utvecklingsin— satserna bör. enligt min uppfattning. vara att de skall sättas in på sådana områden där det traditionella serviceutbudet är bristfälligt eller saknas. - Det rör sig således om kompletterande insatser från stiftelsernas sida. En strävan bör därför vara att stiftelserna fortsätter och bygger ut det nära samarbetet med bl. a. banker och andra finansieringsföretag. privata kon— sultföretag. handelshus. branschorganisationer och andra servicegivande organ eller sammanslutningar som föreningarna har i dag.

Även omjag sålunda förordar att de nuvarande uppgifterna för företaga- reföreningarna i stort överflyttas till stiftelserna anserjag dock att föränd- ringar bör genomföras vad gäller vissa uppgifter. För kreditverksamheten innebär mina förslag i det följande betydande förändringar. För att stiftelse ijuridisk mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigva- rande ändamål avskild förmögenhetsmassa. ett stiftelsekapital. Som statsministern tidigare har redovisat föreslås en sammanslagning mellan hantverks- och industrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa bå- da fondcr regionaliseras till länsnivå. vilket innebär att varje stiftelse kommer att få en egen förmögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Föreslaget innebär sålunda att stiftelserna ges ett eget och självständigt ansvar för medlens användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäckning.

Beträffande stiftelsernas myndighetsutövande uppgifter vill jag göra en precisering. F. n. har föreningarna sådana uppgifter bl. a. i fråga om stöd- formerna garantilån för arbetsmiljön och glesbygdsstöd till hemarbete.

Enligt utredningen bör de nuvarande uppgifterna i stort bibehållas. Detta gäller även myndighetsutövning. Samtidigt stryker utredningen un- der att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighets- utövning till föreningarna. [ första hand bör övervägas att överlämna sådan till regionala myndigheter.

[ likhet med utredningen och många remissinstanser har jag inget att erinra mot att stiftelserna övertar myndighetsutövande uppgifter från fö- retagarföreningarna. Jag anser dock att särskilda skäl då bör föreligga. Sådana skäl kan vara krav på snabb och enkel handläggning av ärenden. på speciell kompetens hos handläggarna. främst i tekniska och ekonomiska frågor. eller på ingående kännedom om näringslivet i stort eller enskilda företag. Jag vill starkt understryka att de myndighetsutövande uppgifterna bör ha en direkt anknytning till stiftelsernas funktion som service- och utvecklingsorgan till näringslivet. Vidare bör uppgifterna inte vara av fiskal eller kontrollerande natur utan ha karaktären av att bestämma om förmåner för företagen.

10 Riku/(igen 1977/78. I sunt/. Nr 40. Bilaga I

Prop. 1977/78:40 146

Jag ansluter mig således till utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna ny myndighetsutövning till stiftel- serna. Detta bör prövas från fall till fall. 1 första hand bör övervägas att överlämna myndighetsutövningen till redan befintliga myndigheter på länsnivå. främst länsstyrelserna. Denna restriktivitet motiveras främst av de hinder av bl. a. psykologisk karaktär som kan uppstå i företagen vid deras kontakter med organ som har såväl myndighetsutövande som rena serviceuppgifter. Jag anser därför att det är viktigt att stiftelsernas huvud- UPPgift — att vara service- och utvecklingsorgan till näringslivet — klart markeras. Jag vill också understryka nödvändigheten av att de upparbeta- de kontaktvägarna till företagen behålls. Stiftelsernas myndighetsutövande funktion bör därför inte utsträckas till annat område än prövning av bidrag eller annat stöd till näringsidkare. Att myndighetsutövningen principiellt skall vara av positiv karaktär för näringslivet hindrar naturligtvis inte att stiftelserna utövar nödvändig kontroll över stödets användning.

Föreningarna utför f. n. beredande uppgifter rörande ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet. lndustriverket fattar beslut om sådana bidrag. l—iöretagareföreningsutredningen har efter förslag från industriverket förordat att stiftelserna får dels vidgade uppgifter vad gäller beredning av ärenden. dels beslutsrätt i ärenden som avser mindre bidrag. Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget.

Efter samråd med statsrådet Johansson finnerjag det av främst praktis- ka skäl befogat att låta en väsentlig del av antalet ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet avgöras genom beslut på länspla- net. Stiftelserna är enligt min mening de regionalorgan som är bäst lämpa- de för uppgiften. Jag förordar därför att dessa erhåller beslutanderätt vad avser vissa bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet. Det bör ankomma på regeringen att genom föreskrifter närmare avgränsa stif- telsernas befogenheter i detta avseende.

Regeringen har i prop. 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m. föreslagit bl. a. att delar av den verksamhet med statsbidrag till hemarbete som vissa företagareföreningar bedriver skall överföras till nybildade regionala stiftelser. Dessa skall enligt förslaget ha till uppgift att svara för olika former av skyddat arbete. Vid riksdagens bifall till förslaget kommer den nya organisationen att träda i kraft tidigast den 1 januari 1980. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet förordarjag att de av mig föreslagna regionala utvecklingsfonderna till dess den nya organisationen för skyddat arbete har startat sin verksam- het bör ha beslutanderätt i ärenden om statsbidrag till hemarbete inom vissa glesbygder.

Vad gäller frågan om beslut rörande statliga lånegarantier för arbetsmil- jöinvesteringar vill jag erinra om att detta garantisystem upphör med utgången av år 1977.

Prop. 1977/78:40 [47

8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter Förctagareföreningsutredningen har inte ansett det möjligt och inte hel- ler ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur stiftelserna bör prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfarenheterna visar att behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet varierar dels över tiden. dels mellan olika regioner och län. Småföretagen utgör en mycket heterogen grupp. Utredningen anser därför att det bör ankomma på stiftelserna själva att göra de avvägningar och prioriteringar som är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna länet.

Jag har tidigare framhållit att det är angeläget att stiftelserna ges möjlig- het till en stor flexibilitet och självständighet. Jag är "därför i princip inte heller beredd att förorda en viss generellt given resursprioritering för stiftelserna.

Med hänsyn till den grundläggande betydelsen för småföretagen av kompetens och kunskaper inom områdena pnida/tt/örrryulsc och mark- nadsföring vill jag dock stryka under att stiftelsernas insatser inom dessa områden bör ges hög prioritet. Enligt min uppfattning är det väsentligt att just produktförnyelse- och marknadsföringsarbetet effektiviseras och för- stärks i småföretagen. Liksom utredningen anser'jag också att föreningar- nas inriktning på att främja etablering av nya företag och deras roll som kontaktförmedlare mellan å ena sidan under/areruntörs/öretagen i länet och å andra sidan olika beställareföretag bör ägnas ökad uppmärksamhet. [ ett följande avsnitt kommerjag att närmare redovisa mina överväganden i dessa frågor.

8.2.6 Målgrupp De nuvarande målgrupperna för företagareföreningarnas företagsser- vice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. lngendera verksamhe- ten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjan- de verksamheten har en mer begränsad målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för för- eningarna ger emellertid utrymme för viss flexiblitet i målgruppshänseen- de. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. [ fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora industriföretag. Enligt reglerna för företagareföreningarnas kreditverksamhet. som finns i kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd. hantverk och småindustri (omtryckt 19732550. ändrad senast l976:47l). lämnas kredit- stöd till sådan i författningens rubrik angiven och därmed jämförlig verk- samhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet eller — med viss begränsning — verksamhet inom jordbrukets binäringar. Likaså kan enligt samma författning kreditstöd lämnas till industriliknande verk- samhet t. ett. företag som under industriella former och i större skala

Prop. 1977/78:40 148

bedriver viss förädling. Kreditstödet omfattar däremot inte grossist- och detaljhandelsföretag eller tjänsteproducerande företag.

När det gäller stiftelsernas framtida målgrupp är företagareföreningsut- redningens principiella utgångspunkt att. inom ramen för olika näringspo- litiska insatser. samhället bör söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock enligt utredningen inte möjligt att på en gång utvidga företagareföreningar- nas målgrupp i en sådan omfattning.

Utredningen förslår att den nuvarande målgruppen — främst de tillver- kande företagen — utökas till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag. Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen.

Utredningen. som relaterar målgruppsavgränsningen till Svensk Nä- ringsgrensindelning (SNI). föreslår att följande näringsgrenar bör ingå i målgruppen:

. Företag inom jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskilda stöd som finns tilljordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering . Sand- och grustag. mineralbrott m. m.

. Tillverkningsindustri

. Byggnadshantverk . Produktionsvaruinriktad partihandel och varuhandelsförmedling . Lastbilstransporter och maskinuthyrning. vad gäller föreningarnas fö- retagsservice. men däremot inte kreditstöd . Juridisk. ekonomisk. kameral och teknisk uppdragsverksamhet . Renings-. renhållnings— och rengöringsverksamhet. reparation av mo— torfordon samt tvätteriverksamhet.

I många remissyttranden föreslås utökning av målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Näringsgrenar. eller delar därav. som föreslås ingå är t. ex. hotell- och restaurangbranschcn. turistnäringen. olika delar av byggnadsindustrin och handeln. Samtidigt framhålls i flera yttranden. i synnerhet från företagareföreningar, att föreningarna redan i dag har för små resurser för att kunna ge företagen i nuvarande målgruppen — de tillverkande företagen — service och krediter i tillräcklig omfattning.

Att målgruppen inte bör avgränsas alltför hårt utan anges så att utrymme finns för regionala och lokala variationer framhålls också i flera yttranden. Varje regions näringsgeografiska förutsättningar bör beaktas. Bl. a. Före- tagareföreningarnas förbund anser dessutom att målgruppsavgränsningen bör ges en generösare tillämpning i glesbygdsregioner så att stiftelserna där kan betjäna hela det befintliga näringslivet.

Enligt min uppfattning bör man sträva efter att inom ramen för stiftel- sernas verksamhet söka nå de företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Från principiella utgångspunkter kanjag därför ansluta

Prop. 1977/78:40 149

mig till de remissinstanser som förordar en utökning av målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Samtidigt delar jag utredningens uppfattning att det inte är möjligt att nu utvidga stiftelsernas målgrupp i en sådan omfattning. Det är också uppenbart att många av dagens företaga- reföreningar har betydande problem att betjäna den nuvarande målgrup- pen i tillräcklig omfattning.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att utvidgningen av målgruppen nu bör begränsas till att omfatta sådana tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära målgruppen — de tillver- kande företagen.

[ den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av stiftel- serna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.

När det gäller målgruppsavgränsningen för olika näringsgrenar eller delar därav finnerjag utredningens förslag väl avvägt. Utredningens tillvä- gagångssätt, att relatera målgruppen till SNI. skapar förutsättningar för att på ett entydigt sätt avgränsa målgruppen. Jag förordar därför att stiftelser- nas målgrupp omfattas av de näringsgrenar som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör dock de tillverkande företagen även fortsättningsvis utgöra den primära målgruppen.

Jag har vidare tagit fasta på de remissyttranden som förespråkar flexibi- litet vad gäller tolkning av målgruppens omfattning. Enligt min mening bör sålunda stiftelserna i vissa fall kunna räkna in i målgruppen även andra företag än de jag generellt har förordat. En förutsättning härför bör dock vara att en sådan tillfällig utvidgning inte innebär att stiftelsernas insatser försämras vad gäller den prioriterade målgruppen.

] likhet med utredningen anser jag att stiftelsernas verksamhet bör inriktas på småföretag. Det är dock svårt att entydigt precisera vilka företag som omfattas av kategorin småföretag. Jag avser med småföretag i detta sammanhang företag med upp till ca 200 anställda.

Gränsen uppåt bör dock inte vara absolut. Bedömning får göras från fall till fall av stiftelserna. Även om jag sålunda anser att stiftelsernas verk- samhet bör ta sikte på främst småföretagen. är det ändock — främst med hänsyn till det nära och ömsesidiga beroendet mellan stora och små företag — av betydelse att stiftelserna har kontakt och informationsutbyte med stora företag. LO ger uttryck för en motsvarande uppfattning.

Det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att meddela närmare föreskrifter i fråga om stiftelsernas målgrupp.

Mitt ställningstagande innebär bl. a. att detaljhandeln inte kommer att ingå i stiftelsernas målgrupp. Jag vill i detta sammanhang emellertid erinra om att chefen för handelsdepartementet i prop. 1977/7818 om åtgärder på distributionsområdet har meddelat sin avsikt att föreslå regeringen att en

Prop. 1977/78:40 150

kommitté tillkallas med uppgift att utreda verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna. vari detaljhandeln ingår. 1 bilaga 4 till denna proposition redogör han närmare för kommitténs uppgifter.

Avslutningsvis vill jag beröra en principiell fråga rörande målgruppsav- gränsningen som LO tar upp i sitt remissyttrande. Enligt LO bör företag som kommer i åtnjutande av samhälleliga stödåtgärder följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etablerade på den svenska arbetsmarknaden. LO anser därför att ett villkor för stöd från stiftelserna bör vara att anställningsförhållandena för företagets personal är reglerade genom avtal med behörig facklig organisation. Enligt LO är någon form av bindande anvisning om detta nödvändig.

Frågan huruvida avtalsrcglerade förhållanden skall vara ett villkor för samhälleliga stödinsatser har tidigare varit föremål för prövning. lndustri— verket har i denna fråga — i brev den 10 februari 1976 till vissa fackliga organisationer — anfört bl. a. att verkets befogenhet att utfärda tillämp- ningsföreskrifter för företagareföreningarnas långivning inte sträcker sig längre än till mera allmänt hållna föreskrifter och att verket inte bör ge sig in i en detaljreglering av verksamheten. Verket anser sig inte heller böra föreskriva långtgående villkor för rätten att lämna ut direktlån. Om t. ex. ett företag har förklarats i blockad därför att företagaren vägrar teckna avtal för arbetstagarnas räkning på de villkor som enligt kollektivavtal gäller för branschen. är detta dock en omständighet som enligt verkets mening i hög grad kan antas påverka företagets lönsamhet och därmed dess kreditvärdighet.

Vid riksdagens behandling av en motion i frågan tl975/7622l22) anslöt sig näringsutskottet till industriverkets uppfattning (NU 1975/76:51). Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets mening (rskr 1975/761330).

Även företagareföreningsutredningen har tagit upp frågan. Enligt utred— ningens mening bör stiftelserna kunna anförtros uppgiften att göra en allsidig kreditbedömning utan centrala föreskrifter om krav på att vissa avti-tlsförhållanden skall råda i det lånesökande företaget.

För egen del ansluter jag mig till företagareföreningsutredningens upp- fattning. Även om jag anser att förekomsten av kollektivavtal i stort är till gagn för företagens utveckling ärjag inte beredd att förorda att dylika avtal skall vara ett villkor för att stiftelserna skall kunna lämna stöd till ett företag. Jag betraktar det emellertid som en självklarhet att stiftelserna vid sin bedömning och analys av ett företag tar hänsyn till i vilken utsträckning ett avtalslöst förhållande kan påverka företagets kreditvärdighet och ut- vecklingsmöjligheter i övrigt.

8.2.7 _S'anwrdtriug ut' industripa/iriska insatser Som jag tidigare har framhållit utgör behovet av ökad samordning av industripolitiska insatser på länsnivå en viktig utgångspunkt för mina

Prop. 1977/78:40 151

överväganden och förslag rörande uppbyggnaden av regionala utveck- lingsfonder.

Enligt företagareföreningsutredningens förslag bör inte centrala indti- stripolitiska organ — främst industriverket. STU och Exportrådet — lands- ting och kommuner bedriva uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det industripolitiska området vid sidan av den stödjande verksamhet som stiftelserna kommer att rikta till näringslivet. Detta innebär enligt utredningen att dessa organ inte bör bygga upp egna regionala organ för stöd till enskilda företag. De bör i stället kanalisera sina insatser via stiftelserna.

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att en ökad samordning av industripolitiska insatser sker via stiftelserna. Flera länsstyrelser. landsting. kommuner. Landstingsförbundet och Kommunförbundet anser dock att utredningens förslag på denna punkt är väl kategoriskt och därför behöver modifieras. Synpunkterna går i stort ut på att även om en ökad samordning bör ske via stiftelserna får detta inte medföra att kommuner och landsting avstår från att bedriva egen näringspolitisk verksamhet. I stället pekar man på betydelsen av en aktiv medverkan från kommunernas sida i näringspolitiken.

För egen del ansluter jag mig till utredningens grundtanke att en ökad samordning av industripolitiska insatser bör ske via stiftelserna. Detta bör gälla såväl de centrala industripolitiska organens insatser som kommuner- nas och landstingens insatser. Jag delar därför helt utredningens uppfatt- ning att industriverket och STU inte bör bygga upp egna regionala organ. I stället bör de repliera på stiftelserna. Efter samråd med chefen för han- delsdepartementet vill jag framhålla att detta bör gälla även Exportrådet. Detta utesluter emellertid inte att Exportrådet i fråga om särskilda aktivi- teter utvecklar sitt samarbete med andra organ på regional nivå som sysslar med exportinriktade frågor. Jag åsyftar härvid främst handelskam- rar och expo-organisationer.

Även när det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser anser jag att en samordning via stiftelserna bör eftersträvas. Stif- telsernas kontakter med och kunskaper om länens näringsliv bör utnyttjas. Stiftelserna är enligt min uppfattning väl skickade att medverka vid ge- nomförande av kommunernas olika näringspolitiska program. Samtidigt delar jag den uppfattning som flera remissinstanser för fram att en sådan samordning inte får innebära att landsting och kommuner avstår från egen näringspolitisk verksamhet. Inom ramen för den kommunala kompetensen har dessa organ en rad viktiga näringspolitiska uppgifter. Jag kan här peka på kommunernas ansvar för mark. industrilokaler. vägar. hamnar. bo- stadsbyggande m. m. Att landsting och kommuner upprätthåller fortlö- pande kontakter med företagen anserjag vara både självklart och nödvän- digt.

Den av mig förordade samordningen via stiftelserna av industripolitiska

'J- | J

Prop. 1977/78:40 ] .

insatser medger i och för sig att det vid sidan av stiftelserna på länsnivå givetvis kan finnas andra stöd- och utvecklingsorgan inom det näringspoli- tiska fältet. Jag åsyftar då närmast organ såsom lUC. Expolaris i Skellef- teå. Norrlands Center. samhälIsfmansierade produktutvecklingsråd samt de kontaktsekreterare som STU har placerat vid vissa universitet och högskolor. Jag ser även positivt på verksamheten inom privata organ av typ Swed-Expo i Värnamo m. ll. Behovet av dylika organ bör helt själv- klart bedömas utifrån förutsättningarna för de enskilda länen eller regio- nerna. Det kan exempelvis vara ändamålsenligt för en stiftelse att på marknadsföringsområdet och i fråga om exportfrämjande verksamhet av- tala om samarbete med ett redan befintligt organ i stället för att inom stiftelsen bygga upp egna fasta resurser. Ett sådant förfarande får emeller- tid inte innebära att stiftelsens principiella ansvar för verksamheten ifråga minskar.

Om det inom ett län sålunda framöver kommer att finnas stöd- och utvecklingsorgan vid sidan av stiftelsen måste enligt min uppfattning en absolut strävan vara att mycket nära samarbete etableras mellan stiftelsen och dessa organ.

8.2.8 Principer_li'irfimtn.s'it'ring ur rer/(suntlzetc/r Vad gäller finansiering av kostnaderna för föreningarnas företagsservice och administration svarar staten f. n. för ca 50 %. medan landstingens andel totalt sett uppgår till ca 25 02. Det bör dock framhållas att landsting- ens bidrag i hög grad varierar mellan olika län. För innevarande budgetår har över statsbudgeten anvisats totalt ca 40 milj. kr. till föreningarna. Landstingens bidrag för kalenderåret l977 uppgår till närmare 20 milj. kr. Ansvaret för finansiering av stiftelsernas verksamhet i stort bör enligt företagareföreningsutredningen åvila huvudmännen. dvs. stat och lands- ting. Detta bör emellertid inte hindra att stiftelserna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare. t. ex. kommuner. eller genom avgiftsbelagd kon- sultverksamhet.

Huvudmännens finansieringsansvar bör enligt utredningen avse finan- siering av dels stiftelsernas företagsservice och administration. varvid lönekostnaderna helt domine 'ar. dels kreditverksamheten.

[ likhet med utredningen anser llertalet remissinstanser att ansvaret för finansieringen av stiftelsernas administration för både företagsserviee— och kreditverksamheten bör åvila staten och landstingen gemensamt. Även jag kan ansluta mig till denna princip. Utredningen har dock inte redovisat några förslag vad gäller fördelning av finansieringsansvaret mellan stat och landsting. vilket bl. a. flera landsting har kritiserat.

Enligt min mening kan en lämplig princip vara att staten svarar för finansiering av den basverksamhet som finns i varje stiftelse. medan landstingen svarar för speciella program och insatser. Detta hindrar givet-

Prop. 1977/78z40 153

vis inte att landstingen. i likhet med vad som hittills har varit fallet i vissa län. bidrar även till finansiering av basverksamheten.

Jag är inte beredd att förorda en för samtliga län enhetlig finansierings- struktur med avseende på fördelningen mellan statliga och landstings- kommunala bidrag till resp. stiftelse. Denna fördelning bör preciseras och slås fast i samband med de förhandlingar som bör tas upp mellan staten och resp. landsting. Fördelningen bör kunna ändras efter hand och anpassas till de behov av insatser som kan komma att visa sig i resp. län. Jag har i det föregående förordat en självständig ställning för stiftelserna och gett ut- tryck för ett ökat länsdemokratiskt inslag i verksamheten. En naturlig följd härav är att landstingen successivt påtar sig ett allt större ekonomiskt ansvar.

När det gäller finansiering av stiftelsernas kreditverksamhet kan kon- stateras att nuvarande system innebär att staten till den helt övervägande delen svarar för försörjningen med Iånemedel. Med hänsyn till statens ansvar för kreditpolitiken i stort bör enligt min mening detta gälla även fortsättningsvis. Det bör sålunda i första hand ankomma på staten att svara för att stiftelsernas kreditkapacitet fortlöpande anpassas till en ur samhällsekonomisk synvinkel tillfredsställande nivå. Detta bör dock inte hindra att landstingen. liksom hittills har varit fallet i några län. också tillhandahåller resurser för stiftelsernas kreditverksamhet.

Sammanfattningsvis innebär den gemensamma finansieringen av stiftel- sernas verksamhet mellan staten och landstingen att stiftelserna. på sam- ma sätt som f. n. sker. årligen kommer in med beräkningar av resursan- språk för det kommande verksamhetsz'tret till industriverket och resp. landsting. Ett utökat samråd mellan huvudmännen bör emellertid efter- strävas i denna fråga. Detta samråd bör ske i det organ som enligt vad jag har förordat bör inrättas.

Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att systemet med gemensam finansiering av stiftelsernas verksamhet bör ses över när andra frågor rörande fördelning av kostnader mellan stat och kommun i stort senare aktualiseras.

Företagarefi'ireningsuti'cdningen framhåller vikten av att den långsiktiga planeringen vid stiftelserna förbättras. Utredningen förordar ett system med en rullande treårsbudget. vilket vinner gehör också bland remissin- stanserna.

Som ett led i en förbättrad planering av verksamheten vid stiftelserna föreslår utredningen vidare att statens bidrag till stiftelserna bör anvisas för kalenderår. F. n. är den statliga medelsanvisningcn anpassad till det statliga budgetåret. Företagareföreningarnas nuvarande räkenskapsår sammanfaller med kalenderår. landstingens bidrag till föreningarna läm- nas också för kalenderår.

Jag delar utredningens uppfattning att stiftelserna bör ges möjligheter till en långsiktig planering av verksamheten. Jag anser dock inte att en lång-

Prop. 1977/78:40 154

siktig bindning av stiftelsernas utgifter i form av en flerarsbudgct är en nödvändig förutsättning för detta. Enligt min mening bör en tidsmässig samordning av bidragen från huvudmännens sida vara till gagn inte bara för stiftelserna utan även för huvudmännens möjligheter att genomföra och utvärdera gemensamma intentioner. Den organisationskommitté. sotn en- ligt min mening bör tillkallas. bör få i uppgift att närmare överväga dessa frågor.

8.2.9 Kreditverksanthetcn vid utt'c'c'kli/igsfimdt'r/m Statsministern har tidigare redogjort för regeringens syn på bl. a. beho- vet av insatser för att underlätta småföretagens kapitalförsönining. Spe- ciellt bristen på riskkapital utgör i många fall ett betydande utvecklings- hinder för småföretagen. Stora svårigheter föreligger att få lån för finan- siering av bl. a. immateriella investeringar. dvs. investeringar i know-how. prodttkttttveckling och marknadsföring. Det har även visat sig svårt att uppbringa riskkapital i form av aktieteckning från utomstående. Småföre— tagen har allmänt sett en låg soliditet, vilket blir speciellt kännbart för expanderande företag. För nyetablerade företag är dessa hinder också kännbara. Företagsöverlåtelser medför ofta särskilda finansieringspro- blem.

Smäföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. De medel som kan stå till förfogande för ändamålet används vanligen för en fortsatt kapital- ttppbyggnad. Även i de fall utdelning sker är en minoritetspost i ett mindre aktiebolag från placeringssynpunkt normalt inte attraktiv på grund av svårigheterna att omsätta detta aktieinnehav i likvida medel.

Från samhällets sida påverkas tillgången på kapital i företagen i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder. Det är en strävan från regeringens sida att föra en ekonomisk politik som på ett aktivt sätt och under beaktande av de allmänna fördelningspolitiska målen främjar Lipp- byggandet av företagens kapital. Därmed ökar också deras konkurrens- kraft och förmåga att överleva och expandera. Den ekonomiska politiken måste dock kompletteras med andra samhälleliga atgärder.

Staten har på olika vägar sökt medverka till att lösa småföretagens kapitalförsörjningsproblem. De län som företagareföreningarna. Norr- landsfonden och statens utvecklingsfond lämnar fyller en betydelsefull uppgift som komplement till det ordinarie kreditväsendet.Fonderna an- vänds huvudsakligen för s. k. topplan. Även lndustrikredit. Företagskre- dit, Företagskapital och lnvesteringsbanken bedriver utlåning med inrikt- ning på småföretag.

I fråga om småföretagens kapitalförsörjning i stort är det angeläget att peka på den viktiga roll som den generella kreditpolitiken spelar. Småfö- retagens tillgång till lånekapital måste givetvis beaktas vid kreditpolitikens utformning.

Erfarenheten har visat att många småföretag har svårigheter att klara

Prop. 1977/78:40 155

försörjningen med riskkapital och att behoven varierar mycket. Många —i synnerhet nyetablerade — företag har behov av att samtidigt finansiera olika åtgärder — produktutveckling. marknadsföring. investeringar i ma- skiner och anläggningar etc. Det nuvarande kreditstödet framståri många fall som olämpligt utformat.

Jag avser att nu mera i detalj redovisa mina överväganden och förslag betri'iffande det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna. Inledningsvis villjag slå fast att företagareföreningarna spelar en viktig roll när det gäller småföretagens kapitalförsöijning. Även om omfattningen av föreningarnas utlåning till småföretagen i förhållande till den totala kreditvolymen till dessa företag är mycket liten fungerar föreningarnas långivningi många fall som en katalysator på kreditmarknaden. Hantverks- och industrilånen. de s. k. direktlånen. som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säker- heter än ordinarie bankkrediter. är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras.

Jag har tidigare förordat att regionala utvecklingsfonder i varje län byggs upp med företagarcföreningarna som bas. Mitt förslag innebär vidare att föreningarnas nuvarande lånevcrksamhet slås samman med den verksam- het och de resurser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond. I samband härmed bör enligt min uppfattning den kreditverksamhet som f. n. bedrivs vid föreningarna och utvecklingsfonden ytterligare förstärkas och breddas. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Det statliga kreditstöd som förmedlas genom företagareföreningarna lämnas f.n. i form av dels direkta lån som beslutas av föreningarna. dels lånegarantier som beslutas av industriverket eller regerirgcn. Låncgaran- tier beviljas för lån inom det ordinarie kreditväsendet.

Företagareföreningsutredningen finner övervägande skäl tala för att bå- da formerna av k: :ditstöd skall behållas. Enligt utredningen har direktlå— nesystemet den avgörande förtjänsten att företagarcföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. l tider med kreditre- striktioner har dessutom föreningarna i många fall. eniigt utredningen. visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kreditinstiiuten att ge risk- krediter till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utred- ningen att garantilån år att föredra i många fall. Låntagarcn kan genom att utnyttja garantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långiva— re/bank. Garantisystemet ställer också små anspråk på direkt statlig finan- siering.

Det stora flertalet remissinstanser har inga erinringar mot utredningens förslag om att båda formerna av kreditstöd bör behållas. Riksrevisionsver- ket (RRV) finner emellertid inga avgörande argument för att direktlån behöver lämnas vid sidan av garantilån. RRV pekar på garantilånens fördelar i fråga om bl. a. låneadministration. RRV föreslår därför att en- dast garantili'incformen avänds i fortsättningen. Om direktlånen likväl bi-

Prop. 1977/78:40 l56

behålls bör enligt RRV någon form av samordnad låneadministration efter- strävas.

Övervägande skäl talar enligt min mening för den av utredningen före- slagna lösningen. Det är väsentligt att behålla direktlånemöjligheten med hänsyn bl. a. till att systemet medger ett snabbt beslutsfattande. Ett bibe- hållande av direktlånemöjligheten är vidare avgörande för den utvidgning av låncändamålen som jag senare återkommer till. De av utredningen redovisade fördelarna som ligger i möjligheten att kunna förmedla lånega- rantier har dock inte bestridits av remissinstanserna. Jag förordar att det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna lämnas i form av såväl direktlån som lånegarantier. Mina överväganden och förslag i det följande om bl. a. Iåneändamål och lånevillkor avser sålunda både direktlån och lånegaran- tier. Beslut om lånegarantier liksom om eftergift av statens rått pågrund av industrigarantilån böt" även fortsättningsvis fattas av industriverket och i vissa fall av regeringen.

Vad gäller inriktningwi av krm/itverksam/teten vill jag anföra följande. Målgruppen för kreditstödet har jag redovisat tidigare. Jag har vidare anfört att stiftelserna inte skall konkurrera med befintligt service- och kreditutbud. Kreditverksamhcten vid stiftelserna bör i stället utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den ordinarie kreditmarknaden.

Behovet av riskvilligt kapital år. som jag tidigare har anfört. särskilt framträdande för småföretag med liten andel eget kapital och bristfälliga säkerheter. I vissa situationer bör stiftelserna enligt min mening vara beredda till ett särskilt stort risktagande. Jag tänker närmast på lånebeho- ven för expanderande och nyetablerade företag samt företag som avser att etablera sig eller är etablerade på exportmarknaden. De förslag på kredit- området. som företagareföreningsutredningen har lagt fram. är. som jag uppfattar dem. utformade med beaktande av de allmänna näringspolitiska målen. Förslagen i stort har också vunnit gehör hos flertalet remissinstan- ser. Dessa har framhållit bl.a. behovet av att förbättri'i småföretagens försörjning med riskkapital i synnerhet vad gäller investeringar i mark- nadsföring och produktutveckling.

Direktlånen och lånegaranticrna är i dag avsedda att svara mot endast vissa typer av låneändumål. främst investeringar i byggnader och maski- ner samt. om särskilda skäl föreligger. även anskaffning av omsättnings- tillgångar eller kostnader för utveckling och marknadsföring av produkter.

Företagareföreningsutredningen har betonat det väsentliga i att varje företag får en totalt sett sund finansiering. Utredningen föreslår i linje härmed att reglerna för vilka typer av ändamål som får stödjas arbetas om och får en mer generell räckvidd. Förslaget stöds av en bred remissopi- nion.

Även jag finner det befogat att utöka stödändamålen. Frågan om för

Prop. l977/78:40 157

vilket ändamål kreditstöd skall lämnas bör avgöras från fall till fall av stiftelserna. Lån och garantier bör enligt min mening i fortsättningen kunna lämnas för att finansiera. förutom investeringar i maskiner och anläggning- ar. även investeringari bl. a. produktutveckling och marknadsföring.

Företagareföreningarna lämnar f. n. stöd endast till redan etablerade företag eller enskilda näringsidkare.

Ett problem för många mindre företag är svårigheterna för företagets ägare att kunna satsa ett tillräckligt stort eget kapital. I många fall kan detta försätta företagen i akuta kriser. Exempel på en situation då en förstärkt ägarinsats behövs är övertagande av företag när den förutvarande ägaren skall lösas ut. Amorteringar på de personliga lån varmed köparen vanligt- vis finansierar sitt aktieköp nödvändiggör på grund av marginalskatteef— fekterna ofta mycket stora löneuttag ur företaget. Detta medför risk för finansiell urholkning av företaget så att dess utveckling och därmed dess bidrag till produktion och sysselsättning äventyras. Andra situationer där ägaren måste höja sin insats av eget kapital är — förutom vid rena nyetable- ringar — då ett aktiebolags aktiekapital skall höjas till det föreskrivna minimibeloppet om 50 000 kr.

.Jag vill vad gäller sistnämnda fråga erinra om statsmakternas beslut (prop. 1976/77:109. LU 1976/77:29. rskr 1976/77: 301. SFS 19772320) om aktiekapitalets storlek i aktiebolag som har bildats före den 6 juni 1973. Detta beslut innebar att höjningen av aktiekapitalet i dessa äldre aktiebolag måste vara genomförd först före utgången av år 1981. Beslutet torde medföra att finansieringsproblem förknippade med höjning av aktiekapi- talet i befintliga aktiebolag på kort sikt blir av begränsad omfattning. För aktiebolag som bildas nu krävs emellertid ett aktiekapital om minst 50 000 kr. Frågan om aktiekapitalets minimistorlek och den därmed samman- hängande frågan om behovet av en särskild bolagsform för småföretagen med frihet från personligt ansvar men med lägre kapitalinsats än i aktiebo- lag övervägs f. n. av 1974 års bolagskommitte. Ett betänkande väntas bli framlagt före utgången av år 1978. varefter regeringen får anledning att återkomma till härmed sammanhängande spörsmål.

Jag förordar att kreditstöd via stiftelserna i undantagsfall bör kunna lämnas som lån till privatpersoner i syfte att bl. a. möjliggöra önskvärda nyetableringar och underlätta företagsöverlåtelser. Näririgslivsorganisa- tionerna hari sina yttranden framfört motsvarande förslag om s. k. etable- ringslän i syfte att stimulera företagsetableringar.

Möjligheten till s. k. personlån bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast i den mån ett företags gynnsamma utveckling är i betydande fara eller en angelägen nyetablering hotar att utebli utan sådant stöd. En allmän förutsättning bör dessutom vara att inga andra finansicringsalternativ står till buds. Sådana personlån bör också så snart som möjligt omsättas till i första hand ordinarie banklån. Jag vill i sammanhanget också hänvisa till det förslag till nya riktlinjer för Företagskapital som chefen för ekonomi—

Prop. 1977/78:40 158

departementet redovisar i bilaga 2 till denna proposition. Vidare vill jag nämna att chefen förjustitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vissa ändringari i'tktiebolagslagen. Förslaget innebär bl. a. en vidgning av möjligheterna att medge dispens från aktiebolagslagens bestämmelser om låneförbud i avsikt att underlätta företagsöverlåtclser. Detta avses gälla både i samband med arvfall och vid nyinträde i företag.

Jag övergår nu till frågan om villkoren/iir stiftelsernas kreditrer/(samliv! i stort. Senare kommer jag att redovisa mina överväganden vad gäller de särskilda lånevillkor som bör knytas till lån för produktutveckling och marknadsföring. _

Sedan år 1976 får en företagareförening låna ut högst 300 000 kr. till en och samma låntagare. lndustriverket kan dock medge att högre belopp får lånas ut i enskilda fall. Vidare bör nämnas det samarbete som finns mellan företagarefifwcningarna och lnvesteringsbanken inom ramen för de s. k. kombinationslånen. Med låneutredningar från föreningarna som huvud- sakligt beslutsunderlag kan sålunda föreningarnas direktlån kombineras med lån från lnvesteringsbanken på tipp till 500 000 kr.

Företagareföreningsutredningen föreslår att lånegränsen t. v. höjs till 500000 kr. och sedan omprövas efter två år. Utredningen förutsätter därvid att föreningarnas samarbete med 1nvesteringsbanken fortsätter. vilket innebär att föreningarna i realiteten ofta katt erbjuda krediter på sammanlagt ca 1 milj. kr. Vidare förutsätts att industriverket får utöva inflytande över ärenden där exempelvis speciella branschförhållanden på- kallar den centrala instansens bättre överblick.

Flera remissinstanser. främst företagi'ireförcningar. har förordat en hög- re lånegräns med hänsyn till bl. at. de starkt ökande kostnaderna för sådana byggnader och maskiner som lånen ofta avser att delfinansiera. Decentra- liseringsutredningen godtar den föreslagna lånegränsen på 500 ()00 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt. Belopps- gränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill ge direktlånen i förhållande till andra kreditformer. Även efter fortsatta höj- ningar av lånegränsen finns det enligt utredningen förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta i samtliga direktlåncärcnden. Vidare anser några remissinstanser att beslut om lånegarantier upp till vissa belopp bör kunna fattas på länsplanet.

Jag anser det vara befogat att nu höja beloppgränsen för utlåning till en och samma sökande. En sådan höjning är motiverad av dels penningvär- desf'örändringen. dels den ökade självständighet för stiftelserna som jag förordar. Av främst praktiska skäl anserjag — i likhet med utredningen —att höjning bör ske genom en anpassning av direktlånegränsen snarare än genom en delegering till länsplanet av vissa beslut om garantilån.

Jag förordar att stiftelserna får besluta om lån på högst 500 000 kr. till en

Prop. 1977/78:40 159

och samma sökande. Större län bör kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det. Samråd bör då ske med industriverket. Mitt förslag bygger också på den förutsättningen att samarbetet mellan stiftelserna och lnves- teringsbanken utvidgas och fördjupas. Genom kombinationslånen kan så— lunda stiftelsernas direktlån kombineras med lån från banken på upp till 500 000 kr. Mitt förslag om höjning av stiftelsernas lånegräns från nuva- rande 300000 kr. till 500000 kr. innebär att stiftelserna med hjälp av kombinationslånen kan bidra med 1 milj. kr. vid finansiering av ett enskilt projekt.

Såsom hittills bör enligt utredningen som allmän riktlinje gälla att lånta— garen skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och därvid ga- ranteras en viss ekonomisk rörelsefrihet. Utredningen betonar vikten av att rimliga säkerhetskrav tillämpas så att syftet med stödet inte motverkas. Vidare anser utredningen att kravet på personlig borgen i många fall bör kunna begränsas. men att frågan om borgen bör få avgöras från fall till fall av den instans som besltttar om stöd.

Flera remissinstanser har förordat möjligheten att förknippa frågan om borgen med vissa villkor som kan ha ställts tipp för lånet. Borgensansvaret skulle då kunna utkrävas endast om företaget har underlåtit att uppfylla föreskrivna villkor om t. ex. höjning av aktiekapitalet eller anlitande av auktoriserad revisor. Västernorrlands företz'tgareförening menar att anvis- ningar bör utarbetas centralt för hur en begränsning av borgen skall utfor- mas. Föreningen päpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan uppfattas som orättvist bland företagarna.

Enligt min åsikt bör lånesäkerheterna även i fortsättningen fastställas från fall till fall av det organ som har att besluta om län eller lånegaranti. Närmare föreskrifter och riktlinjer för tillämpningen av denna princip ochi fråga om borgensvillkor ankommer det på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela. 'l'ill riksdagens information skall jag här emellertid kortfattat redovisa min syn i dessa frågor.

Enligt min mening bör olika former av villkorliga borgenskrav kunna tillämpas. Som allmän riktlinje bör gälla att relativt svaga säkerheter och därmed betydande kreditrisker bör kttnna accepteras. Jag vill i samman— hanget erinra om att stiftelsernas självständiga ställning medför ett eget ansvar för förlusttäckning. Lån till nyetablerade företag bör enligt min mening kunna förknippas med särskilt stora risker. Krav på personlig borgen bör dock normalt kvarstå. När det befinns lämpligt bör emellertid en viss uppmjukning kttnna ske. Det personliga borgensåtagandet bör inte ges en sådan omfattning som ter sig oskälig sett mot borgenstecknarens ekonomiska situation.

Önskemålet om ett visst mått av samordning av de olika stiftelsernas praxis i fråga om borgen liksom graden av risktagande och annat som rör låneverksamheten. finnerjag befogat. Det tillgodoses genom de föreskrif- ter och riktlinjer som regeringen eller myndigheten i fråga utfärdar.

Prop. 1977/78:40 160

Ränta för i'm/n.s-iriguruuti/ån har hittills bestämts med ledning av re— kommendationer som har utfärdats av Svenska Bankföreningen och vissa andra samarbetsorganisationer för kreditinstituten. Rekommendationerna har utgått från en överenskommelse från år 1968 mellan organisationerna och staten. 1 överenskommelsen förutsattes att räntenivån skulle faststäl- las med utgångspunkt i den s. k. bottenlåneräntan. Denna utgör emellertid i dag inget enhetligt begrepp och är därför otjänlig som likare.

I praktiken har garantilåneri'intan de senaste åren uppgått till i medeltal ca 3 '??- över riksbankens vid varje tillfälle gällande officiella diskonto. Av utestående garantilånebclopp har långivaren haft att erlägga en förlttst- tåckningsavgift på 0.5 % till statsverket. Garantilåneräntan har varit nor- merande för bl. a. räntan på föreningarnas direktlån.

Företagareföreningsutredningen påpekar att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter. men är med tanke på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och direktlån. eftersom valet av stöd- form annars kunde komma att styras av räntenivåerna i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utret'lningsförslagct skulle banker- na liksom hittills årligen betala in 0.5 '.'-2 av utestående lånebelopp till staten i förlusttäckningsavgift.

Bankföreningen hävdar i sitt remissyttrande och i särskild skrivelse att det är motiverat med en högre ränta än vad utredningen föreslår. Före- ningen anser vidare att det är olämpligt att fastställa räntenivån i en lånelörfattning. eftersom man i en sådan inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstittiten och de "as kunder. Även Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan bör höjas med en procentenhet. bl. a. av det skälet att det därmed blir lättare att placera garantilån i bankerna.

En central utgångspunkt när det gäller att fastställa räntenivån bör enligt min mening vara att det statliga kreditstödet inte skall konkurrera med utan i stället tjäna som komplement till de reguljära kreditinstitutens låne- verksamhet. Detta talar för att en marknadsmässig räntenivå tillämpas.

Med hänsyn till att stiftelsernas låneverksamhet i hög grad kommer att variera vad avser bl. a. inriktning och grad av risktagande anser jag det vara mindre lämpligt att. som utredningen föreslår. enhetligt binda räntan för direktlånen och industrigarantilänen vid en viss given nivå. Givetvis måste det allmänna ränteläget i landet vara vägledande vid fastställande av stiftelsernas utlåningsränta. men det viktiga är enligt min mening att räntan kan anpassas till förtttsättningarna i varje enskilt fall.

Det bör ankomma på regeringen att ange riktlinjer för htir räntenivån för kreditstödet skall fastställas samt för Iångivarens förlusttäckningsavgift i samband med garantilån.

De nuvarande reglerna om f(llll'llA' lt'iplitlcr innebär att garanti- och

Prop. 1977/78:40 161

direktlån skall återbetalas genom regelbundna amorteringar. i normalfallet inom högst tio år. [ undantt'igsfall kan den sammanlagda lånetiden för garantilån uppgå till högst 20 år. Amorteringsuppskov på högst ett år kan beviljas av företagaref'i'u'eningårnå och på högst tre år av industriverket.

Utredningen föreslår att det organ som besltttar om stöd får större frihet att anpassa amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Vägledande bör i stor utsträckning vara låneobjcktens ekonomiska livs- längd. De organ som beslutar om stöd bör enligt utredningen kunna medge lånetider på högst 20 år. Utredningen betonar dock att den utökade maxi- mala lånetiden bör utnyttjas sparsamt och att många lån bör kunna amorte- ras på mycket kort tid. En snabb återbetalning av lån ger stiftelserna ökade resurser för ny utlåning. De kan då stödja fler företag. Den enskilda stiftelsen resp. industriverket bör vidare enligt förslaget kunna medge amorteringsuppskov i högst tre år. Vid nyetableringar tör amorterings- ttppskov kunna medges i högst fem år. Förslagen har mött positivt gensvar bland remissinstanserna. '

För egen del anser jag att en uppmjukning av reglerna för lånetidernas längd och för amorteringsanständ positivt kan bidra till gynnsamma ut- vecklingsbetingelscr för småföretagen. Det ankommer på regeringen att närmare utforma reglerna härför.

Jag övergår nu till att behandla frågan om_linanxicring('n ur .ilfl'lclxvrnux direkt/(inet'crÅxam/n'l.

Företagareföreningarnås låneverksamhet finansieras f. n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och industrilånefönd. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta. som med 0.5 Or understi- ger föreningarnas egen utlåningsränta. F. n. uppgår sumntan av till stats- verket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.

Förlttsttäckningen på laneverksamhcten finansieras dels genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0.5 Ci? av titlänat belopp. dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag till för- lttster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna. Låneförlusternå hår ttnder de år som länevcrksamheten bedrivits i genom- snitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 3 '..3'2- av totalt utlånat belopp.

För att finansiera den hittills successivt ökade direktlåneverksamheten har medel över statsbttdgetcn årligen anvisats föratt förstärka hantverks- och industrilånefonden. Fonden uppgår f. n. till ca 590 milj. kr. Av dessa har 90 milj. kr. tillförts under innevarande budgetår. Fi'iretagareförenings- utredningen förutsätter att tillskott över statsbudgeten sker även i fortsätt- ningen. lnvestcringsbånken är kritisk till användningen av enbart detta finansieringssätt. något som enligt banken medför risk för att anslagens storlek mer avspeglar det statsfinansiella läget än föreningarnas och där- med småföretagens behov av riskvilligt lånekapital.

Jag har tidigare förordat en långtgående självständighet för stiftelserna. !

ll Riksdagen 1977/78. ] .viiml. Nr-IU. Bilaga ]

Prop. 1977/78:40 162

linje härmed bör nu de medel i hantverks- och industrilånefonden. som motsvarar fordringar på företagareförcningarna. överföras till stiftelserna. Härigenom ökas stiftelsernas finansiella stadga samtidigt som det regionala ansvarsområdet rent allmänt ökas. Medlen bör fördelas på de 24 stiftelser- na i förhållande till företagareföreningarnas nuvarande upplåning ur fon- den. Räntor liksom amorteringar på utestäende lån tillfaller med en sådan ordning stiftelserna och kan på så sätt användas för ny utlåning samt för förlusttäckning. Det förutsätts att stiftelserna själva svarar för förlttsttäck- ningen. vilket också står i överensstämmelse med vad bl. a. näringslivsor- ganisationerna och Företagareföreningarnas förbttnd har anfört i sina re- missyttranden. De förlttsttäckningsfonder som f. n. finns inom företaga- reföreningarna bör överföras till de nya stiftelserna. Som jag närmare tttvecklar i det följande bör även de kt-tpitalresttrser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond tillföras stiftelserna. Stiftelsernas behov av ytterli- gare medel för sin kreditverksamhet bör. enligt min mening. t. v. tillgodo- ses genom att medel anvisas över statsbudgeten.

Jag vill i sammanhanget framhålla att stiftelsernas kreditverksamhet även framdeles skall regleras genom en statlig förordning.

Jag övergår nu till att behandla frågan om behov av särbehandling för gm'mililrinvn vid kredit/varIri/ttiuner.

Systemet med lånegarantier bygger på ett väl fungerande samarbete med banker och andra låneinstitttt. Som jag tidigare har framhållit har verksam- heten fungerat tillfredsställande och bör fortsätta. Komplikationer har dock uppstått i vissa fall på grtind av bankernas svårigheter att lämna ut lån när kreditrestriktioner räder. Detta har i många fall medfört särskilda problem för småföretagen på grttnd av deras ofta låga soliditet och därmed stora beroende av krediter.

Riksbanken fastställde hösten 1976 tillfälliga lånetak för affärsbankernas utlåning och i samband därmed vissa sanktioner för det fall att lånetåken skulle överskridas. Riksbanken underströk emellertid i skrivelse till ban- kerna vikten av att den fortgående nyutlåningen i första hand användes för att undvika hårda effekter på finansiellt svaga låntagare. såsom smäföre- tag. l detta syfte meddelade riksbanken att — vad gällde affärsbankerna — den särskilda avgiften för överskridande av lånetåket skttlle reduceras i den mån den ökade nyutlåningen skedde i form av vissa typer av lån. bl. a. industrigarantilån. Det med stöd av lagen (19741922) om kreditpolitiska medel införda utlåningståket upphörde att gälla vid utgången av mars 1977.

Företagåreföreningstttredningen förutsätter att garantilånen fortsätt- ningsvis blir föremål för någon form av gynnsam behandling i detta avse- ende. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbehandling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditpro- blem kan lösas med hjälp av direktlån från föreningarna. i vissa fall i kombination med lån från lnvesteringsbanken. Fullmäktige i riksbanken anför i sitt remissvar att likdividitets- och kassakvotssystemett är generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Om undantag

Prop. 1977/78:40 163

gjordes skulle ytterst svårhanterliga gränsdragningsproblem uppkomma. Det kan enligt fullmäktige knappast hävdas att industrigarantilånen är så angelägna. att de ensamma skulle få utgöra undantag. Vid undantag för stora områden som är lika betydelsefulla för svensk ekonomi. skulle in- strumentens effektivitet försvagas.

Med hänsyn till de ökade möjligheterna att i vissa fall bevilja större direktlån och med tanke på vad fullmäktige i riksbanken har anfört ärjag efter samråd med chefen för ekonomidepartementet inte beredd att förorda att industrigarantilånen automatiskt särbehandlas i tider med restriktiv penningpolitik. Denna fråga får prövas från fall till fall inom ramen för den ekonomiska politiken.

Avslutningsvis tar jag nu upp frågan om stiftelsernas uppgifter i anslut- ning till hotel/gurumild/t.

lndustriverket kan i dag bevilja statliga garantier för lån till företag inom turist- och hotellnäringen. Ärenden om hotellgarantilån bereds på Iänspla— net av riksbankens avdelningskontor. Verksamheten har varit stagnerande med f. n. endast ett fåtal ansökningar per år. Företagareföreningsutred- ningen förcslår att beredning och uppföljning av sådana ärenden i fortsätt- ningen skall övertas av stiftelserna. Fullmäktige i riksbanken säger i sitt remissyttrande att riksbanken fortfarande är intresserad av att handha förvaltningen av hotellgarantilånen. men vill inte motsätta sig att den förs över till stiftelserna om detta skulle visa sig vara lämpligt. Ett par företaga- reföreningar är tveksamma till förslaget med hänsyn till att hotellnäringen avses ligga utanför målgruppen.

Jag anser — i likhet med utredningen — i och för sig att företagareföre- ningarna redan i dag är väl lämpade för uppgifter i samband med hotellga- rantilånen. Mina förslag vad gäller stiftelsernas tnålgrupp innebär dock att hotellnåringen inte innefattas. En alltför stor vidgning av målgruppen vid ett och samma tillfälle skapar som jag har framhållit betydande problem. Jag vill erinra om att hotell- och restaurangutredningen (H 1974101) väntas lägga fram sina förslag i slutet av detta år. Utredningens arbete kan enligt vad jag har inhämtat komma att beröra branschens finansieringsförhållz-tn- den. Grunderna för de nu tillämpade hotellgarantilånen kan därför komma att påverkas av förslagen. Efter samråd med chefen för handelsdeparte- mentet anser jag därför att handläggningsordningen för hotellgarantilån t. v. bör vara oförändrad.

8.2.1!) Oma/"yunisatiun ar verksam/101011 vid statens tllverk/in_usfiuul

Statligt stöd till industrins tekniska förnyelsearbete är sedan länge en viktig del av industripolitiken. För att vår industri skall kunna vidmakt- hålla och förbättra sin internationella konkurrenskraft fordras bl. a. att våra produkter och vår prdouktionsteknik ligger på en hög teknisk nivå. I tider när industrins lönsamhet är dålig ökar dess svårigheter att frigöra medel för tekniskt utvecklingsarbete. Betydelsen av statliga insatser väser därvid.

Prop. 1977/78:40 164

Den tekniska förnyelseprocessen kan med en viss förenkling beskrivas som ett antal skeden från idé till färdig produkt eller process.

I det första skedet uppkommer den idé som utgör grunden för hela förnyelsearbetet. lde'ns tekniska och ekonomiska bärkrat't analyseras och planer utarbetas för det fortsatta utvecklingsarbetet.

] nästa skede sker det tekniska utvecklingsarbetet. Forskningsarbete och konstruktionsarbete utgör viktiga inslag i denna verksamhet. Arbetet i detta skede avslutas ofta med att en fungerande prototyp tas fram. ibland i laboratorieskala. Stöd till det tekniska förnyelsearbetet i dessa två skeden kan lämnas av främst STU. Det är emellertid vanligtvis inte möjligt att i detta skede direkt sätta i gång med tillverkningen av en produkt eller fullskalig tillämpning av en process. Först måste produkten eller processen anpassas till kraven vid fullskaleproduktion.

Under ett tredje skede anpassas produkten så att produktionskostnader- na blir så låga som möjligt. konstruktions- och ritningsunderlag för se- rietillverkning utarbetas och en provserie tas fram. För att testa en process kan en försöksanläggning behöva byggas. Vissa marknadsundersökningar behöver också göras. Under detta skede är produktens eller-processens lönsamhet fortfarande så osäker att lån från normala kreditinstitut är svåra att erhålla. För att stödja den tekniska förnyelseprocessen i detta skede har statens tttvecklingsfond inrättats.

[ den tekniska förnyelseprocessens sista skede sker investeringar i pro- duktionsanläggningar och marknadsföring. Finansieringen av sådana in- vesteringar sker normalt genom ordinarie kreditinstitutioner eller genom de s. k. mellanhandsinstituten och företagz'treföreningarna. Till speciellt riskbetonade investeringar i detta skede har lnvesteringsbanken möjlig- heter att lämna lån.

l—"öretagareföreningsutredningen betonar i sitt betänkande vikten av nära samarbete mellan företagareföreningarna och de nyss nämnda statliga stöd- och kreditorganen. Speciellt föreslås att företagareföreningarnas kontaktverksamhet och samarbete i övrigt med statens utvecklingsfond ytterligare fördjupas. Utredningen lägger också fram vissa förslag vad gäller den närmare inriktningen av utvecklingsfondens låneverksamhet. Jag behandlar nu dessa förslag.

Statens utvecklingsfond inrättades den I juli 1973 (prop. l973z4l. NU 197354. rskr l973z225. SFS 19731622). Den är en självständig myndighet men är administrativt knuten till STU. Fonden är avsedd att utgöra ett komplement till S'I'U och lnvesteringsbanken. Lån får inte beviljas till projekt som kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga villkor och inte heller till rena marknadsföringsinveste- ringar. Lån beviljas normalt till högst halva projektkostnaden och lånevill— koren kan variera inom vida gränser. Normalt har fonden förutom ränta på det utlånade beloppet från lyckade projekt begärt även en riskpremie på 25 'if. Räntan har legat på samma nivå som räntan för industrigarantilånen.

Prop. 1977/78:40 ' 165

Räntebetalningen kan vara löpande eller ackumulerad. Särskild säkerhet erfordras inte. Misslyckas ett projekt har utvecklingsfonden möjligheter att efter förhandlingar med låntagaren skriva ned eller helt skriva av länet. För utvecklingsfondens lån gäller således villkorlig återbetalningsskyldig- het.

Fonden har under budgetåren I973/74—l977/78 tillförts sammanlagt 117 milj. kr. från lnvesteringsbankens vinst under åren l972—I976.

Företagareföreningsutredningen föreslår att utvecklingsfondens verk-_ samhet vidgas så att fonden kan lämna lån även till rena marknadsförings- investeringar. Redan i dag har företagareföreningarna visserligen. som utredningen påpekar. vissa möjligheter att lämna direktlån för produktut- veckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan enligt utredningen lämpligast tillgodoses genom att fonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en sådan förändring. Jag finner efter samråd med statsrådet Johansson. att utvecklingsfon- dens medel bör få användas för lån med villkorlig återbetalningsskyldighet till rena marknadsföringsinvesteringar. Det har under utvecklingsfondens verksamhet. vilket fonden har påpekat i sina verksamhetsberättelser under en följd av år. framkommit ett stort behov hos småföretagen att få en risktagande finansiering av marknadsföringsinvesteringar. [ likhet med fondens övriga lån bör lånen avse sådana projekt. som inte kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga villkor.

Ft'iretagareföreningsutredningen nämner att det i olika sammanhang un- der de senaste åren. bl. a. i riksdagsmotioner. har väckts förslag om speciell kreditgivning via företagareft'åreningarna i syfte att på projektbasis stödja produktutveckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt. Företagareföreningarna har i dag, som jag nyss har nämnt, viss möjlighet att lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Utredning- en föreslår att föreningarnas möjlighet i detta avseende byggs ut så att föreningarna kan bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer. främst vid preliminära och förberedande undersökningar av affars- eller produktidéer. Det kan gälla en smärre teknisk utredning. en marknads- analys eller en patentbarhetsgranskning.

Enligt min mening finns det goda skäl som talar för att stiftelserna bör ges möjlighet att bevilja lån med villkorlig återbetalning för produktut- veckling och marknadsföring. Detta bör emellertid kunna ske i betydligt större omfattning än vad som utredningen föreslagit. Erfarenheter från utvecklingsfondens verksamhet liksom från lUC i Skellefteå visar enligt min mening den stora betydelsen av ett nära geografiskt samband mellan mindre och medelstora företag och långivare eller utvecklingsorgan. Möj- ligheterna att få fram nya idéer och projekt torde därmed förbättras. En

Prop. 1977/78:40 ' l66

god lokal förankring hos långivaren ökar också möjligheterna till en rättvi- sande bedömning av de olika projektens genomförbarhet En sådan ny lånemöjlighet innebär vidare att stiftelserna ges möjlighet att stödja ett projekt ända från den tidpunkt det först kommer in till stiftelsen till dess produktion kan sättas igång. Detta gäller projekt där det tekniska riskta- gandet är litet. Projekt med högt tekniskt risktagande bör liksom hittills hänvisas till STU.

Genom att utvidga stiftelsernas stödmöjligheter kommer stiftelserna att kunna lämna samma typ av stöd som nu lämnas av statens tttvecklings- fond. Jag förordar därför efter samråd med statsrådet Johansson att de medel som i dag finns hos utvecklingsfonden regimmlin-'my och fördelas på stiftelserna och slås samman med de medel som. enligt mitt förslag tidigare. tillförts stiftelserna genom regionalisering av statens hantverks- och industrilånefond. Genom en sådan regionalisering räknar jag med att produktutvecklingslanen bättre skall kunna nå ut till småföretag i olika delar av landet. Regionaliseringen torde också medföra fördelar i besluts- processen.

Mitt förslag till regionalisering innebär att tttvecklingsfondens verksam- het upphör. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma för- delningen av fondens medel på stiftelserna. Hänsyn bör härvid tas dels till den geografiska belägenhcten hos de företag som redan har lån i utveck- lingsfonden. dels önskvärdheten av att främja utvecklingen inom vissa regioner.

För att förhindra regionala olikheter i långivningen bör lånevillkoren enligt min uppfattning så långt möjligt ges en enhetlig utformning för hela landet. I arbetet med projektbedömningar bör stiftelserna ha nära kontakt och samrad med STU på samma sätt som statens utvecklingsfond har i dag. Härigenom elimineras också risken för dttbbelarbete. Vidare bör ett nära samarbete etableras mellan stiftelserna i Norrland och Norrlandsfon— den.

Den ränta som skall tillämpas bör bestämmas med utgångspunkt i de principer som jag tidigare har redovisat i fråga om stiftelsernas direktlån. Rämcbctalningen bör vara löpande eller ackumulerande. Lånen bör vara amm—teringsfria till dess projekten börjar lämna avkastning. Återbetalning- en bör sedan ske i form av en viss procent på projektens omsättning. För att lånen inte skall konkurrera med andra lånemöjligheter bör stiftelserna. förutom återbetalning av ränta och lånebelopp. från lyckosamma projekt även kunna kräva en riskpremie. dock högst 25 % av lånebeloppen. Den extra belastning för företagen som en sådan riskpremie utgör kompenseras av att stiftelserna vid ett misslyckande för projekten ges möjlighet att helt eller delvis skriva av lånebeloppet. Jag vill här åter erinra om stiftelsernas ansvar för förlusttäckning.

Lånen bör i likhet med nuvarande regler inte täcka hela projektkostna- den. Det är enligt min mening angeläget att låntagarna själva bären del av

Prop. 1977/78:40 167

risken. Därigenom ökas låntagarens intresse av och ansträngningar för att projektet skall lyckas. För lånen bör säkerhet utöver projektet inte krävas. Det ankommer på regeringen att fastställa de närmare villkoren för ifråga- varande lån.

Omorganisationen av utvecklingsfondens verksamhet bör ske vid den tidpunkt då de nya stiftelserna påbörjar sin verksamhet. All nuvarande personal vid fondens kansli bör erbjudas anställning vid STU. Till de övergångsfrågor som kan uppkomma i samband med att verksamheten vid statens tttvecklingsfond överförs till de nya stiftelserna avser statsrådet Johansson att återkomma i annat sammanhang. Det bör därför ankomma på regeringen att fastställa slutlig tidpunkt när utvecklingsfondens verk- samhet i sin nuvarande form skall upphöra.

S.J./l Ft'iretugm('rrit't't'erkmntltvtt'lt rid lltt't'c'k/i/tgsjfiutder/m

Den företagsserviceverksamhet som dagens företagareföreningar bedri- ver omfattar olika tlelaktiviteter. främst — informations- och kontaktverksamhet — allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser — utbildningsserivce — konsultverksamhet

I likhet med företagareföreningsutredningen harjag en positiv inställning till den hittills bedrivna verksamheten. Verksamheten fungerar väl och fyller ett stort behov när det gäller att främja småföretagens utveckling. Mindre företag kan inom sin egen organisation inte i samma utsträckning som större företag förfoga över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för företaget väsentliga områden. Genom att köpa tjänster utifrån kan även sådana företag med begränsade resurser ti||g0d05c starkt specialiserade behov vad gäller (. ex. administration. juridik. prodttktionsteknik och marknadsföring. Enligt min uppfattning är det sålunda utomordentligt viktigt att tjänster av sådan typ finns att tillgå och att dessa är anpassade till småföretagens behov. Jag ser det som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att utbudet av företags- service är lämpligt utformat. ] sammanhanget bör understrykas att den övervägande delen av utbudet normalt kommer från privata företag eller intresseorganisationer. Jag räknar med att detta förhållande kommer att gälla även framöver. Statens insatser blir. som jag tidigare har framhållit. därför av kompletterande natur. insatserna bör inriktas mot sådana områ- den där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. Mitt förslag tidigare att i stiftelsernas målgrupp inkludera även vissa tjänstepro- ducerande företag. t. ex. konsultföretag. år ett led i strävan att åstadkom- ma ett till småföretagen bättre anpassat tjänsteutbud.

Enligt min uppfattning bör företagsserviceverksamheten även i fortsätt- ningen ingå som en viktig del i stiftelsernas verksamhet. En effektiv

Prop. 1977/78:40 l68

företagsserviceverksamhet bör enligt min uppfattning på ett aktivit sätt kunna medverka till ett bättre utnyttjande av de potentialer som finns hos småföretagen. l—"öretagsserviceinsatser kan sålunda bidra till expansion och utveckling hos befintliga företag och till etablering av nya företag. Vidare kan insatserna förbättra smt'tföretagens möjligheter att komma in på exportmarknader. Den fortsatta företagsserviceverksamheten bör således liksom hittills omfatta inforntations- och kontaktverksamhet. allmän råd- givning inkl. översiktliga företagsanalyser. utbildningsservice samt kon— sultverksamhet.

Jag har tidigare redovisat min uppfattning att stiftelserna bör ges en stor självständighet. Jag är därför inte beredd att närmare ange httr verksam- heten bör läggas upp och bedrivas vid de enskilda stiftelserna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råderi de olika länen i fråga om närings- Iivsstruktur. företagstäthet m.m. bör stiftelsernas företagsserviceverk- samhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samarbete med andra service- eller utvecklingsorgan bör. som jag tidigare har framhållit. eftersträvas.

Jag övergår nu till att redovisa vissa allmänna synpunkter på företags- serviceverksamheten. Till utbildningsscrvicen återkommer jag i ett följan- de avsnitt.

l fråga om verksamhetens inriktning i stort delar jag ft'iretagareföre— ningstttredningcns uppfattning att stor uppmärksamhet bör ägnas insatser inom områdena produktförnyelse. produktutveckling och marknadsföring samt exportfrämjande aktiviteter. Jag vill också peka på värdet av att stiftelserna mot ersättning kan tillhandahålla viss juridisk service. Ökade insatser inom dessa områden. som syftar till att höja företagens kompetens och kunnande. är enligt min mening en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling av vårt näringsliv.

Företagareföreningarnas verksamhet är redan i dag. om än i varierande omfattning. inriktad på att stimulera och effektivisera marknadsföringsar- betet i småföretagen. Vissa föreningar medverkari samarbete med Export- rådet i åtgärder för att stimulera företagens export. Jag ser det som utom— ordentligt viktigt att föreningarnas insatser inom detta område intensi- fieras. Enligt min uppfattning finns bland våra småföretag outnyttjade exportmöjligheter. Samtidigt är svårigheterna för dessa företag att nå exportmarknaderna stora.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdeparte- mentet i bilaga 4 till denna proposition lägger fram förslag till åtgärder bl. a. inom Exportrådets ram för att främja småföretagens export. De nya stiftelserna bör inom ramen för dessa åtgärder ha en viktig uppgift. nämli- gen att utgöra replipunktcr på länsnivå för Exportrådet. Med sin breda kontaktyta gentemot näringslivet kan stiftelserna medverka i sökprocessen efter tänkbara exportörer. En annan viktig uppgift för stiftelserna är att stimulera till samarbete mellan företagen. att finna lämpliga grupperingar

Prop. 1977/78:40 l69 mellan företag vad gäller prodttkt- och produktionsinriktning. En mindre företag kan sällan ensamt gå ut på export. Detta kräver ofta samarbete med andra företag. Jag ser därför positivt på en utveckling som innebär att företag i en region i ökad utsträckning samarbetar inom ramen för s. k. turnkey-projekt. Företagens produkt består då av t. ex. en komplett fab- riksanläggning. sjukhus eller skola. Föratt organisera sådana projekt krävs emellertid en samordningsfttnktion. Förutom exportinriktade storföretag bör även stiftelserna eller annat organ. t. ex. Expolaris i Skellefteå. kunna svara för en sådan funktion.

Stiftelserna kan även genom rådgivnings-. konsult- och tttbildningsinsat- ser medverka till att höja effektiviteten bland företagen och därmed för- bättra deras förutsättningar för export.

Som exempel på ett intressant program för exportstimulerattde åtgärder på regional nivå vill jag peka på den verksamhet i Skaraborgs län. som tillkom hösten l976. ! samarbete mellan bl. a. företagareföreningen. lätts- styrelsen. Skataborgsbanken och Exportrådet har en rad exportfrämjande insatser inletts. t. ex. uppsökande verksamhet. småföretagsanpassad ex- porttttbildning och samverkan med handelshus. Enligt min uppfattning vore det värdefullt om en motsvarande systematisering och samordning av exportfrämjandet kttnde ske även i övriga län. Det bör understrykas att Exportrådet har det övergripande ansvaret för insatserna.

En ytterligare möjlighet med anknytning till stiftelsernas verksamhet- sområde att bredda kontakterna med avnämare i andra länder är att i högre grad än hittills utnyttja de kommissioner som har upprättats inom ramen för avtalen om ekonomiskt. industriellt och tekniskt-vetenskapligt samar— bete mellan Sverige och ett antal statshandels- och tttvecklingsländcr. Vid de återkommande genomgångarna inom ramen för de regeringskommis- sioner som följer avtalens tillämpning. lämnas förslag till samarbete med företag i resp. länder. innefattande exempelvis leveranser av komponenter och gemensam utveckling av produkter och marknader. Samarbete med utländska företag i sådana former bör kunna vara av särskilt intresse för smz'tföretagcn. som på grund av begränsad produktionsvolym eller bristan- de resurser för produktutveckling och marknadsbearbetning. inte ensam- ma kan bibehålla eller öka sin konkurrensförmåga. Att verksamheten i dessa regeringskommissioner hittills inte i någon större tttsträckning har berört småföretagens möjligheter och önskemål har berott bl. a. på bris- tande kapacitet och svårigheter att etablera kontakter med intresserade smt'tförctag. Det torde vara uppenbart att det även med hänsyn till behoven i de länder med vilka vi samarbetar vore av stort värde om samarbetet på företagsplanet med småföretag kttnde byggas ut.

Nyligen har inletts en försöksverksamhet i skogslänen i syfte att under- lätta för småföretag att via företagareföreningarna kanalisera uppslag och information som kan beaktas vid sammanträden med regeringskommissio- nerna. Under förutsättning av att erfarenheterna av denna försöksverk- samhet blir positiva kommer ansträngningar att göras i syfte att på bredare

Prop. 1977/78:40 170

bas söka främja småföretagens samverkan med utländska partners. Detta borde enligt min mening kttnna leda fram till långsiktiga samarbetskontak- ter med utländska parter. Den bör också ktrnna underlätta planeringen av. gemensamma framträdanden på mässor och branschkonferenser och ge värdefulla impulser också för samarbete mellan småföretagen i Sverige.

Förutom att ökad uppmärksamhet från stiftelsernas sida bör ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring vill jag i likhet med företagareföreningsutredningen peka på två områden. inom vilkajag anser det vara påkallat med mer omfattande och s_vstematiserade insatser än hittills. Detta gäller etableringsfrämjande och underleverantörs- inriktade åtgärder.

Utgångspunkten för mitt ställningstagande är den nedgång i nyföreta— gande inom tillverkningsindustrin som har skett under l970-talet. Ur sattt- hällsekonomisk synvinkel är det viktigt att få till stånd en högre etable- ringstakt. Jag har tidigare redovisat förslag till förändringr i de nuvarande ft'fu—etagareföreningarnas kreditverksamhet. vilka syftar till att underlätta finansiering av nyetablerade företag. Mina förslag avseende SVFTAst verksamhet. som jag redovisar i det följande. har samma syfte. Dessa insatser i kombination med företagsserviccinsatser frän stiftelsernas sida bör kunna verka i riktning mot en ökad företagsbildning. Jag förordar därför att det i varje stiftelse bör finnas en funktion för främjande av rtxfi'iremgunde.

Förett'tgareföreningstrtredningen framhåller att insatserna på detta om- råde å ena sidan bör vara av mer generell karaktär. dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt eller inriktade på informations-. konferens- och utbildnings- verksamhet med tänkbara nyföretagare sotn målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och analyser av tttvecklings- bara affärsidéer samt icke tillgodosedda behov av lokal/regional prodttk- tion i form av t. ex. underleveranser.

Å andra sidan är enligt utredningen olika insatser också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen — efter ett eventuellt etable- ringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade och kon- kreta och omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag ge- nomgår. förberedelsefas. startfas och inkörningsfas.

[ förberedelsefäscn finns flera atgärder som kan aktualiseras och ttt- vecklas. bl. a.

— information och tttbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploa- tera en affärsidé.

— rådgivning och bistånd i planeringsuppgil'ter. t. ex. marknadsanalyser. kapitalbehovsberäkningar. investeringskalkyler. lokalutformning.

— kontaktförmedlirtgsverksamhet mellan å ena sidan potentiella nyföreta- gare och å andra sidan övriga intressenter som innovatörer. idégivare. kompanjoner. lokala/regionala och centrala myndigheter och organisa- tioner. finansiärer. tänkbara kunder och leverantörer.

Prop. 1977/78:40 l7l

Den modell utredningen redovisar för att främja nyföretagandet bör kunna tjäna som utgångspunkt för de enskilda stiftelsernas insatser på ifrågavarande område. Jag vill i sammanhanget understryka nödvändig— heten av att ett mycket nära samarbete kommer till stånd mellan stiftelser— na. industriverket. andra centrala myndigheter. regionala myndigheter och organ. kommuner. banker m. fl. Ett samarbete med näringslivets organi- sationer bör ocksa efter'stri'tvas.

.lag vill också framhålla att mina förslag rörande SV ETAB innebär bl. a. att SV ETAB bör systematisera sin sökprocess efter nya idéer och projekt genom s. k. affär—sideseminarier. Denna sökprocess förutsätter ett nära . samarbete mellan SVETAB och stiftelserna. På motsvarande sätt bör stiftelsernas insatser på under/ut'ertursområdet systematiseras och inten- sifieras.

Ljnderleveranser i form av standardvaror och specialprodukter svarade under år 1975 för mer än en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins produktion. 'l'illverkningsvärdet uppskattas till drygt 15 000 milj. kr. Mot- svarande sysselsättning kan antas omfatta ca IOO ()()0 anställda. Härtill kommer underleveranser inom andra branscher. bland dem främst sko-. läder—. teko-. snickeri-. möbel- samt kemisk-tekniska industrier.

Flertalet underleverarttörer är smt'iföretag. De ingår därför redan i före- tagareföreningarnas nuvarande målgrupp. De flesta föreningar har redan komtnit att syssla med någon form av underleveransförmedling. Verksam- heten är dock ännu relativt ringa och heterogen till sin inriktning och ttppläggning. Särskilda resttrser för ändamålet saknas. Målsättningen är oklar. Det bör framhållas att ti'u'etagareföreningarna ingalttnda är de enda organisationer som arbetar inom underleveransområdet. Behovet av för- bättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser har sti- mulerat till uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regio— nalt eller branscl mässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl. a. Swed—Expo. Smedbörseni Eskilstuna. Norrland Center och AC-Mekan i Skellefteå. Sveriges Mekanförbtrnd ger dessutom ut ett rikstäckande verkstadstekniskt bearbctningsregister och svarar även för en intern-nordisk Ieverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna tör— medlar förfrt'igningar från utländska kunder.

I likhet med företagareföreningsutredningen anserjag att stiftelserna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss nämnda organ. centrala och regionala/lokala myndigheter. intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och differentiering av näringslivet. Utnyttjande av spridningseffekter från basindustrier. offentlig upphandling. leverantörs- börser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar. längs vilka detta mål bör kunna nås. Stiftelserna bör också (. ex. genom information. rådgivning och utbildning. söka åstadkomma en allmän höjning av under- leverantörernas kompetens.

Våltttvecklade underleveranssystcm innebär normalt en rationell ar- betsft'irdelning mellan företagen irtom en viss region eller bransch. Det

Prop. 1977/78:40 172

betyder inte bara ett rimligt utnyttjande av tillgängliga resurser från före- tagsekonomisk synpunkt. utan också att den totalt tillgängliga arbetskraf- ten utnyttjas på ett mer effektivt sätt än om produktionen är koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Sådana system skapar också förutsätt- ningar för en längre driven specialisering. Detta i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya underleveranssystem. Som flera remissin- stanser har framhållit. får det dock inte bli fråga om att enbart llytta en underleverans från ett lån till ett annat. Det gäller att fånga tipp de outnyttjade expansionsmöjligheter som finns i länens näringsliv.

För att ett samhälleligt stöd inom underlcveransområdet skall bli effek- tivt måste det enligt företagareföreningsutredningens uppfattning omfatta en hel serie av åtgärder inordnade i ett gemensamt program. Jag delar denna uppfattning. Med de variationer som från region till region bedöms erforderliga bör programmet sålunda syfta till att med stiftelserna som bas få till stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan beställare och leverantörer. Detta samarbete bör inte bara ta sikte på att uppnå förbättra- de kommunikationer mellan parterna. utan framför allt på att uppnå en successiv förbättring av underleverantörernas kompetens och förmåga att ta på sig allt större och mera komplicerade arbetsuppgifter. dvs. att göra företagen effektivare.

Jag har tidigare redovisat att företagsserviceverksamheten består av informations- och kontaktverksamhet. allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser. konsultverksamhet och utbildningsserviee.

lir/iu'littttiuns- och kontaktverksam/retur bör ta sikte på att bl. a. Linder- lätta för företagen att snabbt komma i kontakt med rätt instans da de behöver kreditstöd. råd eller annan service. Stiftelserna bör således utgöra en allmän kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan — exempelvis STU . Exportrådet eller privata konsulter — och företagen. [ många fall bör stiftelserna inom ramen för den egna organisationen kunna lösa förekom- mande problem.

En annan viktig uppgift för stiftelserna bör vara att allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra samhälleliga beslut som påverkar företagens verksamhetsbetingelser.

SlNFDOK-utredningen (] l975304) har i skrivelse den 15 juni I977 tagit upp frågan om småföretagens informationsbehov.

Utredningen framhåller att dessa företag har behov av att få rätt infor- mation i användbar form. Vidare bör de göras medvetna om det informa- tionsutbud som existerar. Kraven åri princip desamma oavsett om frågor- na rör avtal. skatter. miljö. säkerhet. juridik. marknadsföring eller teknik. När det gäller främst småföretagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som behöver lösas inför produktförbåttringar. ma- skinanskaffningar. produktionsutvidgning. tillfälliga produktionsstörning- ar m. m. Den nödvändiga informationen finns enligt utredningen redan i betydande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och patenthandlingar. faktadatabaser och kataloger.

Prop. 1977/78:40 173

Men för småföretagen är det ofta svårt att tillgodogöra sig dessa erfaren- heter utan att en mellanhand mellan informationski'tllorna och användarna tar fram informationsmaterialet urjust de fakta som "företagen behöver ha tillgång till. Utredningen framhåller samtidigt att det är svårt att finna en effektiv lösning på detta problem.

Enligt SlNl—"DOK-utredningen bör stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig informationsförmedling till småföretag. Det gäller att på olika sätt göra bl.a. redan känd teknik tillämplig för företagen på ett effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen i dag svårigheter att utnyttja informationstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga informationen tenderar att drunkna i det stora utbudet.

Mot denna bakgrund och i anslutning till den förestående utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad försöksverk- samhet på informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör pågå under den närmaste treårsperioden med början den 1 juli l978.

Utredningen föreslår sålunda att vid två företagareföreningar påbörjas försök med teknisk informationsförmedling inom ramen för den ordinarie företagsserviceverksamheten. Arbetet bör enligt utredningen bedrivas bl. a. som en systematisk uppsökning av små industriföretag i länet. Vida- re föreslår utredningen att det till en företagareförening knyts en expert som får tillgång till modern teknisk utrustning. Denne bör enligt utredning- en biträda de i fi'iretagsserviceverksamheten verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen föreslår också att ett samarbete inleds mellan töretagareföreningar och branschforskningsinstitut. Genom en medverkan från institutens sida kan. enligt utredningen. informationsgivningen till företagen i specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. Slutligen bör i anslutning till försöksverksamheten viss utbildning i infor- mations- och dokumentationsservice av berörd personal vid företagareför- eningarna komma till stånd. Utredningen har beräknat ett medelsbehov om ca 950 ()th kr. per år under en treårsperiod.

Remissinstanserna ställer sig i stort positiva till utredningens förslag. lndustriverket menar dock att den föreslagna försöksverksamheten redan kan sägas ingå som en integrerad del i företagsserviceverksamheten.

För egen del kan jag ansluta mig till SlNFDOK-utredningens uppfatt— ning att informationsförmedlingen till småföretagen bör systematiseras och effektiviseras. Enligt min mening behövs emellertid ingen speciell försöks- verksamhet vid de nya stiftelserna för att en sådan systematisering skall kunna åstadkommas. Den tekniska informationsservicen bör. som indu— striverket också framhåller. ingå som ett naturligt led i stiftelsernas före- tagsserviceverksamhet. Det bör ankomma på resp. stiftelse att inom ra— men för sin totala verksamhet ta ställning till omfattning och inriktning på intensifierade insatser inom informations- och dokumentationsområdet. De bör samråda bl.a. med industriverket och SlNFDOK. Jag räknar

Prop. 1977/78:40 l74

också med att industriverket kommer att tillgodose de utbildningsbehov inom informations- och dokumentationsområdet hos stiftelsernas perso- nal. som utredningen har behandlat.

Förutom stiftelserna utgör företagens och de anställdas organisationer enligt min uppfattning en viktig länk i infornrationsförmedlingen till företa— gen. Dessa organisationer svarar redan i dag i stor utsträckning för mer specialiserad och branschanpassad information till företagen. Även statli- ga myndigheter som STU har an 'ånt sig av denna informationskanal. Som ett led i den allmänna förstärkning av den samhällsfinansierade företags- servicen som jag förordar bör också möjligheterna till medverkan från företagens och de anställdas organisationer tillvaratas. lndustriverket bör utarbeta förslag till program för ökad informationsförmedling till företagen via organisationerna. Vid min nredelsberåkning i det följande avseende stödet till företagsserviceverksamhet kommerjag att ta hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag också ta upp f'ågan om den information till företagen som lämnas inom ramen för det s. k. DIS-systemet och är reglerad enligt lagen (l9762349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Enligt denna lag är länsstyrelser och kommuner skyldiga att årligen över- siktligt informera fi'rrctagen om sådan verksamhet och planering som kan antas vara av betydelse för företagen inom länet resp. kommunen.

lnformationsskyldigheten omfattar visserligen endast näringsidkare som sysselsätter fler än 50 arbetstagare. men i praktiken har spridningen av informationen varit betydligt större. Sålunda har samtliga lån och flertalet kommuner sänt ut skriftlig information till samtliga företag med fler än 20 anställda och i vissa fall till ännu mindre företag. Informationen har till- ställts bade företagsledning och de anställda. På många håll har muntliga infonnationsträffar arrangerats i kommunal regi i stället för skriftlig infor- mation eller som komplement till denna.

Förutom rent företagsiruiktad information om t. ex. olika former av sådant stöd. bidrag och service som de regionala samhällsorganen kan medverka till. behandlas sakområden av mer allmänt intresse. exempelvis lånsplanering. tralik- och vägplanering. bostadsbyggande. miljöfrågor. ar- betsmarknadsfrågor och sysselsättningsplanering. De mer allmänna delar- na har ofta fått ett relativt stort utrymme. vilket har medfört att i varje fall den skriftliga informationen mött intresse inte bara från näringsidkare utan även från skolor. studieförbund. politiska partier. olika intressegrupper m. ll.

Trots vissa olikheter betri'iflande inriktning och omfattning mellan den s. k. DIS-informationen och de av mig förordade informationsinsatserna via stiftelserna anserjag att möjligheter till samordning bör prövas i syfte att uppnå ökad effektivitet och för att dubbelarbete och dubblerad infor- mation skall undvikas. .lag förutsätter att en sådan samordning av infor- mationsinsatser från stiftelserna. länsstyrelsermt och kommunerna kom- mer till stånd.

Vad gäller rtitlgii'ningsr'urksunr/rvrwr vid stiftelserna anser

Prop. 1977/78:40 175

företagareföreningsutr'edningen att denna ofta bör kunna begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser. liksom mer omfattande åtgårdsfi'rrslag. bör i princip överlåtas till utomstående konsulter. Jag delar denna uppfattning.

Utredningen framhåller vidare att rådgivningsverksarnheten bör vara av uppsökande natur. En strävan bör vara att på sikt nå samtliga i målgruppen ingående företag. I likhet nred utredningen vill jag betona värdet av en aktiv verksamhet. Samtidigt anserjag att det finns skäl att ta fasta på bl. a. näringslivsorganisationernas påpekanden att den uppsökande verksam- heten år mycket resurskrävande. De enskilda stiftelsernas egna resurser blir därför avgörande för omfattningen av den uppsökande verksamheten. Vidare villjag framhålla vikten av att stiftelserna ges möjlighet att följa Upp att de åtgärdsförslag som kommer fram genom rådgivnings- och analys— verksamheten verkligen blir genomförda — eller åtminstone seriöst prövade - inom rimlig tid. Detta är enligt min mening en grundförutsättning för en effe_ktiv företagsserviceverksamhet.

Enligt företagareföreningsutredningens uppfattning bör stiftelserna iaktta viss restriktivitet i fråga om zac/ru kmrxulrinsurxcr. Uppfattningen grundas på bl. a. att stiftelsernas personella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna rådgivnings—/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård prioritering vid urvalet av företag. Stiftelserna måste sålunda hushålla med sina resurser. Ett ytterligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i denna fråga är att stiftelserna inte bör få karaktären av konkurrenter till etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer.

För egen del kan jag ansluta mig till utredningens uppfattning att stiftel- serna bör begränsa sina egna konsultinsatser. Samtidigt årjag väl medve- ten onr att utbudet av konsulttjänster. som kan tillgodose småföretagens speciella behov. varierar avsevärt mellan olika platser i landet. Finns det ingen lämplig utomstående konsult tillgänglig bör enigt min uppfattning stiftelserna i umlantagsfall vara öppna att också ta på sig uppgiften att svara för '.'rtgärdsdelen. Stiftelsernas personal får också värdefulla erfaren- heter och dårmcd ökat förtroende bland företagen genom att ibland ge- nomfi'ira mer djupgående konsultuppdrag i företagen.

Jag delar helt företagareföreningsutredningens uppfattning att i den mån stiftelserna åtar sig konsultuppdrag bör företagen som regel debiteras en markmtdsmässig avgift eller en avgift. som åtminstone motsvarar själv- kostnaden för uppdraget. Flertalet remissinstanser ansluter sig också till denna uppfattning. Detta bör gälla även för stiftelser. som är verksamma på orter där lämpliga konsulter helt saknas. Den on'rständigheten att en stiftelse är ensam om att kunna åtaga sig kt'rnsultuppdrag motiverar i sig inte en fl'rr'hållandevis lägre avgiftssättning än den som övriga stiftelser tillämpar.

I vissa speciella fall. t. ex. i sanrband med etablering av ett nytt företag

Prop. 1977/78:40 176

eller framtagande av en ny produktide. kan det emellertid. som jag har redovisat tidigare. vara befogat att samhället helt eller delvis linansierar vissa begränsade konsultinsatser bl. a. genom att tillhandahålla villkorliga lån.

R.J./2 Örrigtrli'tigur

Mitt förslag om uppbyggnad av regionala utvecklingslonder innebär för fonderna nya uppgifter. större självständighet och ansvar samt väsentligt utökade resurser i förhållande till dagens företagarelör'eningar. Detta kommer givetvis att ställa mycket stora krav på ledningen för fonderna. Av de verkställande direktörerna i fonderna krävs stor kompetens och gedigen erfarenhet från t. ex. industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen på ledande nivå.

1 samband med att fonderna bildas år det naturligt att samtliga verkstäl— lande direktörsbefattningar utlyses. Företagareföreningarnas nuvarande direktörer bör få möjlighet till fortsatt sysselsättning inom ramen för fon- dernas verksamhet. om de inte kommer ifråga som verkställande direktö- rer.

Utvecklingsfondernas verksamhet kommer vidare att ställa krav på att ny kompetens förs in. främst inom områdena marknadsföring och pro- duktförnyelse. Här bör eftersträvas att personerna i fråga har teknisk-in- dustriell kompetens och erfarenhet. Jag vill också i sammanhanget fram- hålla att de nya resurser som enligt mitt förslag bör ställas till stiftelsernas lörfogande inte självklart bör leda till en motsvarande uppbyggnad av den egna personalstyrkan. [ tnånga fall är det sannolikt bättre att hyra in en konsult för längre eller kortare tid i stället föratt anställa en ny person i den egna organisationen. Jag har tidigare också pekat på möjligheten till sam— arbete med t. ex. branschorganisationer. handelshus samt andra organ och samrnanslutningar.

Parallellt med att fondernas verksamhet vidgas och resurserna förstärks bör även en viss förstärkning ske av den centrala servicen till fonderna vad gäller t. ex. information. verksamhetsrationalisering och personalutveck- ling. Jag har för avsikt att förorda att vissa medel anvisas för detta ändamål via industriverket.

Med hänsyn till ändamålet för fondernas verksamhet förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartementet att fonderna i skattehänseen- de hänförs till sådarmjuridiska personer som har inskränkt skattskyldighet enligt 53 :$ 1 mom. d) kommunalskattelagen (1928370). Detta innebär att fonderna blir befriade från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt och att de blir skyldiga att erlägga kommunalskatt endast såvitt avser inkomst av fastighet. Särskilt förslag härom bör senare föreläggas riksdagen.

Prop. 1977/78:40 177

8.3 Småföretagsinriktad fortbildning

Utbildningsfrågorna har sin givna betydelse i en aktiv näringspolitik. Den tekniska utvecklingen och förändringarna i samhället i stort ställer höga krav på företagsledningens och de anställdas kunskaps- och färdig- hetsnivå. Företagens förmåga att anpassa sig till och även dra fördel av dessa förändringar äri hög grad beroende av personaliitvecklande insatser.

Välplaneradc utbildningsinsatser ger näringsliv och samhälle en god avkastning i form av konkurrenskraftiga företag. Med hänsyn härtill är det en viktig uppgift för näringspolitiken att som komplement till det ordinarie utbildningsväsendet främja fortbildningen i företagen.

Många smålöretagare anser sig sakna tillräckliga teoretiska kunskaper för rollen som företagsledare. Detta kan gälla ämnesområden som företagsekonomi. marknadsföring. bokföring osv. Samtidigt kan konstate- ras att såväl företagsledaren som de anställda i småföretagen i regel deltari fortbildning i påfallande mindre omfattning än motsvarande personalgrup- per inom de större företagen. Tidsbrist. höga kursavgifter. svårtillgängligt kursutbud och i vissa fall bristande intresse är enligt småföretagarna själva de huvudsakliga faktorerna som hämmar utbildningsdeltagandet.

Förslag som syftar till att förbättra utbildningssituationen bland småfö- retagen har lagts fram av industriverket i rapporten (SIND 19751») Kurs- verksamheten m. m. vid statens industriverk. Företagareförerringsutred- ningen behandlar också vissa frågor om den småföretagsinriktade utbild- ningen. Jag vill i anslutning härtill även nämna ati de iitbildningsproblem som jag nyss berörde har kartlagts av utredningen (A 1975201) om utbild- ning i företag. Utredningen kommer enligt vad jag har inhämtat att inom kort presentera sitt material. Detta kommer att ligga :.ill grund för övervä- ganden om fortsatt utredningsarbete kring utbildningen i företagen.

[ industriverkets rapport föreslås riktlinjer för verkets utbildningsan- knutna verksamhet. Vidare föreslås vissa resursförstär'kningar för utbild- iiiiigsfrämjande åtgärder vid verket och en organisatorisk förändring vad gäller SlFU:s filialkontor. Slutligen hemställer verket att riksdagens beslut år 1973 att del av SlFU skall lokaliseras till Borås tas upp till ny prövning och att frågan om ny organisationsform för SlFU utreds. Rapporten har remissbehandlats.

Företagareförenirigsutr'edningens utgångspunkt är att iitbildningsfräm- jande åtgärder bör betraktas som en integrerad del av föreningarnas före- tagsservice. Utredningen ansluter sig till eller framför inga invi'tndningar mot förslagen i industriverkets rapport. utom såvitt avser den regionala serviceorganisationen på utbildningsområdet. Sålunda föreslår utredning- en att funktionerna vid SlFU:s filialkontori Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå förs över till resp. fi'rrelagarelörening på dessa orter. Dessa fören- ingar får därmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare filialkonto- rens uppgifter. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar — dels i Stockholm. alternativt i

12 Riksdagen lU77/78. I .runll. Nr-lt). Billiga I

Prop. 1977/78:40 178

Nyköping. med Mellansverige som upptagningsområde. dels i Falun. al- ternativt i Gävle. med nedre Norrland som upptagningsområde. Vidare föreslås att ett utbildningsråd bildas mellan föreningarna i resp. iipptag- ningsområde. Rådet föreslås svara för bl. a. planering av verksamheten och besluta om resursfördelning på olika utbildningsaktiviteter.

lndustriverkets rapport har överlag fått ett positivt bemötande av remis- sinstanserna.

Även jag ställer mig bakom den grundläggande tanken i rapporten. nämligen att särskilda åtgärder behövs från samhällets sida för att stimule- ra fortbildningen i småft'jretagen. lndustriverkets och SlFU:s roller i detta sammanhang bör. som verket självt anger. kunna preciseras och utvecklas vidare.

Utgångspunkten för mina förslag på utbildningsområdet är att de åtgär- der som vidtas för att främja utbildning av småföretagens personal från statens sida skall vara konkurrensncutrala. Det är således min principiella uppfattning att SlFU i ökande grad skall konkurrera om de statliga bidra- gen till den företagsinriktade fortbildningen på lika villkor med övriga kurs- arrangörcr. _

SlFU:s primära uppgift bör enligt min uppfattning även fortsättningsvis vara att genom fortbildning stödja småföretagens utveckling. Detta bör kunna ske genom korta specialkurser i aktuella ämnen inom främst teknik och ekonomi med stark anknytning till praktisk tillämpning. Kurserna bör rikta sig till nyckelpersoner i företagen. SlFU:s kursverksamhet bör givet- vis styras utifrån småföretagens utbildningsbehov. Samverkan med de regio- nala utvecklingsfonderna torde därvid bli ett värdefullt komplement till SlFU:s direkta kontakter med sina målgrupper och deras organisationer. SlFU bör vidare kunna anordna kurser i anslutning till förändringar i sarii- hället. t. ex. ny lagstiftning. vilka påverkar smålöretagt-indets villkor.

Utöver den primära verksamheten bör SlFU i viss utsträckning och under förutsättning av att det sker på tippdragsbasis kunna utveckla och genomföra kurser även för andra målgrupper ån småföretagen. Vidare bör SlFU kunna utveckla kurser för andra utbildningsgivares eller myndighe- ters räkning och också vid behov introducera dessa. Slutligen bör SlFU kunna bedriva konsult- och provningsverksamhet i anslutning till kurs- verksamheten. I fråga om konsult- och provningsverksamheten bör sam- arbete eftersträvas med bl. a. STU. de kollektiva branschforskningsinsti- tuten och statens provningsanstalt.

Beträffande finansiering av SlFU:s primära verksamhet bör en grtind- princip vara att verksamheten är självbärande. Denna princip kan dock inte tillämpas i samtliga fall. Av skäl som jag redan har berört år det angeläget att samhället stimulerar en ökad fortbildningsverksamhet i små- företagen. De speciella utbildningsbehoven hos dessa företag kräver ofta särskilt upplagda kursprogram. vilka medför onormalt höga kursutveck- lingskostnader. För att kursavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå är det därför enligt min mening motiverat att samhället bidrar till finan-

Prop. 1977/78:40 179

sicririgen av kursverksamheten. Jag erinrar om vad jag nyss har anfört om att SlFU skall konkurrera på lika villkor med andra arrangörer om bidrag till fortbildningsverksamhet. En differentiering i prissättning bör tillämpas så att de speciellt priskänsliga målgrupperna inom småföretagssektorn stimuleras att delta i från samhällets synpunkt angelägen fortbildning. Tankegångar liknande dem jag nu har framfört om prissättningen finns ut— tryckta i industriverkets rapport och har vunnit gehör hos en stor grupp remissinstanser.

SlFU:s uppdragsverksamhet bör däremot finansieras helt genom upp- drt'igsintäkter. Härigenom skapas möjligheter för SlFU att medverka i näringspolitiskt viktiga aktiviteter. vilka uteslutande bör finansieras av beställaren. Jag har nyss nämnt att såväl enskilda som offentliga organ bör ktinna vara uppdragsgivare. SlFU bör ha möjlighet att till full kostnads- täckning offerera kurser som normalt utvecklas för den primära målgrup- pen även till statliga myndigheter i den män inte detta försämrar möjlighe— terna att bistå småföretagen.

Beträffz'inde SlFU vill jag också erinra om att jag vid min anmälan till årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 56) underströk att riksdagens beslut att viss del av SlFU skall lokaliseras till Borås ligger fast. lndustriverkets förslag i detta avseende kommerjag således inte ytterligare att beröra. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att ortskommitté Borås nyligen har lämnat förslag till uppdelning av funktioner och personal mellan verksamheten i Stockholm och den i Borås. Jag avser att i annat ' sammanhi-tng inom kort redovisa mina ställningstaganden i detaljfrågorna kring den förestående omlokaliseringcn.

När det gäller frågan om en utredning om ny organisationsform för SIFU. som industriverket föreslär. har jag för avsikt att förutsättningslöst ta upp diskussioner med bl. a. företagens och de anställdas organisationer om för- och nackdelar med ett breddat huvudmannaskap för SIFU.

Jag går därmed över till att behandla industriverkets- exkl. SlFU — och stiftelsernas roll när det gäller småföretagsinriktad ft'rrtbildning.

lndustriverket bör enligt min uppfattning ha det övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. 1 den- na uppgift bör ingå att främja tillkomst och utveckling av företagsanpassa- de kurser och att samordna olika titbildningsaktiviteter. Verket bör även hålla sig underrättat om utbud och efterfrågan vad gäller kursverksamhet av intresse för småföretagen. Själva kursgenomförandet bör dock inte skötas av verket centralt. l stället bör befintliga offentliga och privata utbildningsgivare anlitas. t. ex. SlFU. lFL. studieförbund. branschorgani- sationer ni. 11.

Då det gäller utbildning för de anställda i företagen vill jag också erinra om de möjligheter som finns inom bl. a. arbetsmarknadsutbildningens ram.

För att olika utbildningsgivare skall stimuleras att i högre grad än hittills anpassa sin kursverksamhet till småföretagens speciella behov är det enligt

Prop. 1977/78:40 180

min mening nötlvändigt att samhället bidrar till llnansieringen av de nicr- kostnader som en sådan anpassning kan medföra. Jag ansluter mig därför till verkets förslag att statliga bidrag bör kunna utgå till kursarrangörer som genomför kurser med speciell inriktning på smz'iföretagen. En gruudföriit- sättning bör dock vara att kurserna huvudsakligen finansieras av arran- gören. t.ex. genom kursavgifter. Bidragen, som efter ansökan bör fördelas av industriverket i samråd med de nya stiftelserna. bör kunna avse kostna- der för att ta fram nya kurser och aktualisera äldre kurser samt för bearbet- ning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika branscher och före- tagsgrupper. Ett viktigt inslag i denna verksamhet bör vara en ökad geo- grafisk spridning av kurserna. Härigenom skaps större förutsättningar för företagsledare och anställda i småföretag att delta i fortbildningsverksam- het.

De kurser som blir aktuella i detta sammanhang kan omfatta skilda ämnesområden. t.ex. ekonomisk planering. marknadsföring och export- kunskap. produktutveckling. produktionsteknik. personaladrninistration och arbetsmiljölagstiftning.

'l'otalt beräknar jag medelsbehovet för dessa bidrag till 8 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Det nuvarande systemet inom SlFU:s ram med sti- pendier till enskilda kursdeltagare från näringslivet bör till följd av mina förslag upphöra. De nya bidragen. liksom stipendierna. syftar nämligen till att hålla kursavgifterna på rimlig nivå.

Jag övergår nu till frågan om den regionala organisationen när det gäller småföretagsinriktad fortbildning inom industridepartementets verksamhets- område.

lndustriverket föreslår i sin rapport att SlFU:s filialkontor organisato- riskt förs över till verkets industriavdelning. Syftet med denna förändring anges vara en strävan att klarare markera att l'ilialkontoren skall kunna medverka i verksamheten hos andra utbildningsgivare än SlFU.

Företagareföreningsutredningen föreslår däremot att företagareföre- ningarna blir huvudmän för filialkontorens verksamhet. Utredningen framhåller bl.a. de näraliggande uppgifterna för föreningarnas utbild- ningsscrvice resp. filialkontoren. Utredningens principiella utgångspunkt är vidare att regionala näringspolitiska insatser — till vilka utbildningen räknas — så långt möjligt bör kanaliseras genom ett organ. nämligen företa- garel'öreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och integra- tion av rådgivnings- och utbilduiirgsverksamhet torde komma att öka ge— nonr utredningens förslag. Detta talar enligt utredningen för ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens uppgifter och företagare- föreningarnas.

Remissutfallet är splittrat i denna fråga. Några remissinstanser. däri- bland RRV. statskontoret. decentraliseringsutredningen och Handels- karnmarförbundet tillstyrker företagarefifrreningsutredningens förslag. De- centraliseringsutredningen anför att det från de redovisade utgångspunk- terna är fullt naturligt att SlFU:s utbildningsverksamhet decentraliseras till

Prop. 1977/78:40 181

företagareföreningarna. Ansvaret för utbildningens genomförande bör en- ligt decentraliseringsutredningen efter hand kunna spridas till fler före- ningar. Den av företagareföreningsutredningen föreslagna utökningen till sex orter bedömer utredningen som ett steg i en sådan utveckling.

Andra remissinstanser. bl. a. ett antal länsstyrelser. stöder industriver- kets förslag att filialerna skall föras över till verkets industriavdelning. Ett stort antal instanser. bl.a. näringslivets orgt'inisationezr. LO. Företagareföre- ningarnas förbund och det övervägande antalet företagareföreningar. anser dock att filialerna bör ligga kvar under SlFU:s huvudmannaskap.

Fi'rretagareföreningarnas förbund anför bl. a. att det måste betecknas som en stor nackdel för de föreslagna utbildningsenheterna inom förening- arna att de i sitt arbete måste tjäna två uppdragsgivare nämligen förening- arna när det gäller intern organisation och administration och SlFU när det gäller arbetets innehåll. Om förslaget genomförs inrrebår det vidare enligt förbundet att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar förening- arna medan resultatet av denna arbetsinsats tillfaller" SlFU.

För min del har jag uppfattat utredningens förslag så att organisationslörändringen skall skapa större neutralitet i förhållande till olika kursgivare. Detta åstadkoms genom att deti personal som nu är verksam vid SlFU-filialerna frigörs från SlFU:s huvudmannaskap. och deras funktioner förs över till stiftelsernas organisation. Den formella kopplingen till SlFU kommer således att upphöra.

För egen del ansluter jag mig sålunda till företagareföreningsutredning- ens förslag. att SlFU:s filialkontor bör avvecklas. I stället bör de funktio- ner som kontoren nu har i fortsättningen has om hand av stiftelserna. Härigenom förstärks föreningarnas nuvarande utbildningsscrvice. Redan i dag finns det en utbildningskonsulentfunktion med uppgift att stimulera och främja fortbildning i småföretagen.

Den lösning som jag här förordar anser jag vidare stå i samklang med mina tidigare förslag om bidrag till fortbildningsinsatser från olika kurs— arrangörers sida. Som jag förut har nämnt avses bidragen bli fördelade av industriverket i nära samråd med stiftelserna. Genom att stiftelserna star formellt obundna och neutrala till olika utbildningsgivare kan de förutsätt— ningslöst pröva olika utbildningsalternativ samt föreslå stöd till skilda kursarrangörcr. 1 det sammanhanget bör givetvis SlFU:s kursutbud och kursutveeklingsmöjligheter utnyttjas när detta framstår som lämpligt.

Jag förordar. med hänvisning till vad jag nu har anfört. att funktionerna vid filialkontoren i Malmö. Göteborg. Växjö och Luleå flyttas över till resp'. stiftelse på dessa orter. Skäl talar dessutom för en utbyggnad av den regionala iitbildningsorganisationen. Sålunda bör. i enlighet med utred- ningens förslag. motsvarande verksamheter för lN'lellansverige och nedre Norrland byggas upp på försök så att en mer rikstäckande och enhetlig verksamhet uppnås. Verksamheten bör bli föremål för utvärdering och slutligt ställningstagande två år efter start. Utredningen föreslår att före- tagareföreningen i Stockholms län/alternativt Södermanlands län och

Prop. 1977/78:40 182

föreningen i Kopparbergs län/alternativt Gävleborgs län. får motsvarande nya utbildningsuppgifter inom följande upptagriingsonrråden:

Stockholm/alt. Nyköping Stockholms. Uppsala. Söderman- lands och Östergötlands län Falun/alt. Gävle Örebro. Västmanlands. Koppar-

bergs och Gävleborgs län.

De remissinstanser. främst landstingen och företagarefi'rreningarna. som har yttrat sig beträffande lokaliseringen av de aktuella utbildningsverk— samheterna för Mellansverige och nedre Norrland framför olika uppfatt- ningar i frågan. För egen del förordar jag. bl. a. av regionalpolitiska skäl. Nyköping och Falun som lokaliseringsorter.

Den enskilda lilialkontoren har f. n. flera lån som upptagningsomr'åde. Detta motiveras av att deltagarna i olika kursaktiviteter oftast måste rekryte "as från fler än ett lån. Några instanser berör frågan om indelningen i olika upptagningsoniråden och förordar en annan indelning än den utred- ningen förespråkar. Med hänsyn härtill och till att verksamheten i fortsätt- ningen kommer att bli av rikstäckande omfattning bör frågan om indel- ningen nårmare prövas. Denna prövning bör lämpligen göras av den orga- nisationskommitte som jag avser inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla.

! likhet med företagareförenirigsutredningen förutsätter jag att den re- gionala utbildningsverksamheten i stort bör bedrivas på sätt som nu sker vid filialkontoren.

För att få till stånd en samordnad gemensam planering av utbildnings- verksamheten vid stiftelserna föreslår utredningen att ett informellt organ - ett utbildningsråd — bildas i varje upptagitingsområde. [ detta bör ingå representanter för varje stiftelse inom området. Rådet bör samlas ett par gånger om året för bl. a. ut 'ärdering av den gångna verksamheten och planering av den kommande verksamheten. Utredningens förslag i dessa avseenden finner jag välmotiverade.

Det bör ankomma på stiftelserna att inom ramen för sina totala resurser bestämma utbildningsverksamhetens omfattning för varje verksamhetsår. Behovsunderlag bör lämpligen tas fram av iitbildningsrådet som också bör få påverka resursernas fördelning på olika aktiviteter.

Jag har räknat med att den personal som i dag finns vid SlFU:s filial- kontor överförs till berörda stiftelser.

8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet

Jag har tidigare redovisat min syn på småföretagens kapitalförsörjnings- situation. Jag konstaterade därvid bl. a. vissa problem vad gäller försörj- ning med eget kapital. Dessa företag har exempelvis inte tillgång till

Prop. 1977/78:40 183

aktiemarknaden på samma sätt som större företag. Frågan om näringsli- vets egenkapitalförsörjning i stort utreds av kapitalmarknadsutredningcn (Fi 1969159). som väntas lägga fram sitt slutbetänkande under detta år.

Enligt min uppfattning är det emellertid viktigt att åtgärder vidtas redan nu för att förbättra småföretagens anskaffning av egenkapital både vid expansion av befintlig verksamhet och etablering av ny. Från samhällets sida påverkas givetvis tillgången på egenkapital i företagen somjag tidigare har nämnt i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder.

För att trygga företagens försörjning med egenkapital måste dock den ekonomiska politiken kompletteras med andra typer av samhälleliga insat- ser. Traditionellt har dessa insatser haft karaktären av medel- och långfris- tiga krediter. De krediterjag närmast åsyftar är de som lämnas av företaga— reföreningarna. lndustrikredit och Företagskredit.

F.n. medverkar samhället till att direkt underlätta fi'irsörjningen av egenkapaital i företagen genom SV ETAB och Företagskapital.

Jag vill i sammanhanget erinra om att chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 till denna proposition lägger fram förslag om nya riktlinjer för Företagskapitals verksamhet. Förslaget syftar till att bl. a. underlätta äga- rebyten och generationsskiften i småföretag. Förslaget öppnar möjlighet för enskilda personer med begränsade egna tillgångar att överta och driva ett mindre företag.

SVE'I'AB tillkom år 1969 (prop. 196956. SU 1969:106. rskr 1969250) genom att de uppgifter som åvilade den dåvarande s. k. industrietable- ringsdelegationen överfördes till ett särskilt aktiebolag.

Enligt statsmakternas beslut skulle SVETAst målsättning vara att ska- pa nya arbetstillfällen genom att medverka till etablering av nya och titbyggiiad av befintliga företag. både helstatliga och i samarbete med det enskilda näringslivet. kommunägda företag och kooperationen. SV ETAB skulle i angivet syfte kunna inträda som hel- eller delägare i företag i samband med exempelvis expansions— eller rationaliseringsinvesteringar. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt indiistrietablering i regioner iiied sysselsättningssvårigheter. SV ETAB skulle drivas på affärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet.

Företaget skulle vidare. så snart det bedömdes förenligt med dess intressen. avyttra de aktieposter som bolaget kommit att besitta. Det bedömdes därvid att staten eller statliga företag sannolikt i många fall skulle framstå som naturliga köpare av dylika aktieposter. Slutligen fram- hölls det som angeläget. att bolaget inte skulle dubblera Statsföretags roll som statligt förvaltningsbolag.

SVETAst aktiekapital fastställdes till 8 milj. kr. Avsikten var att ak- tiekapitalet skulle sättas så högt att bolaget utan risker för sitt fortbestånd skulle kunna täcka kostnaderna under tiden till dess bolaget erhöll tillräck- liga intäkter från sina engagemang.

(!

Aktierna tecknades till en överkurs på 20 C#. Skillnaden mellan denna

Prop. 1977/78:40 184

överkurs och aktiernas nominella värde. dvs. 1.6 milj. kr. tillfördes SV E- TAst reservfond.

Fr. o. m. är 1970 är SVE'l'AB ett helägt dotterbolag till Statsföretag. Efter överföringen till Statsföretag höjdes SVETAB:s aktiekapital och reservfond till 10 milj. kr. resp. 2 milj. kr.

För att SV ETAB skulle ha möjlighet att finansiera sin verksamhet även genom upplåning. ställdes en statlig garanti på 20 milj. kr. till bolagets förfogande.

Under de första verksamhetsåren fram till år 1974 kom SVE'liAB att engagera sig i ett stort antal projekt. Vissa av dessa. t. ex. Elkapsling AB. Nordtool AB och Nylands Mattfabrik AB. var rena nyetableringar. Andra engagemang. t. ex. den s. k. byggmaterialgruppeii (.rmfattande J. (). Dahl- berg AB. Erikssons Trävaruindusti'ier AB. Holmsunds Golv AB och Kal- mar Kök AB saiiit Svenska Bromsbandsfabriken AB och Kryotherm AB. innebar att SV ETAB helt eller delvis övertog redan befintliga företag.

År 1974 var bolaget hel- eller majoritetsdelägare i tolv företag. som tillsammans svarade för en omsättning på 204 milj. kr. och sysselsatte ca 1 350 personer. Tyngdpunkten i verksamheten låg i byggmaterialgruppen. som omsatte totalt 135 milj. kr.

Erfarenheterna från SVETAB:s verksamhet under tiden 1969 och 1974 var blandade. SVETAB bidrog otvivelaktigt på ett aktivt sätt till att öka sysselsättningen. Av SVE'l'AB-gruppens I 350 arbetstillfällen år 1974 var således ca 350 nya. medan omkring 1 000 fanns redan vid förvärvstid- punkten.

SV ETAB kom att engagera sig i icke lönsamma företag för att avvärja nedläggningshot. Av förutnänirida ca 1 000 övertagna arbetstilllällen kun- de omkring 300 anses ha varit nedläggningshotade vid SVETAB:s överta- gande. Detta innebar dock i (lera fall endast att nedläggningsbesliitet uppsköts. samtidigt som de företagsekonorniska förlusterna ökade.

De i prop. 1969256 uttryckta förhoppningarria om att SVETAB:s ak- tiekapital skulle vara tillräckligt för att balansera de första årens organisa- tionskostnader infriades inte. Utvecklingen visade att det tog lång tid. innan SVETAB:s insatta riskkapital kunde återfås genom en vinstgivande avyttring av aktier i sådana företag som hade kommit in i ett mera stabilise- rat skede. Det kunde konstateras att målsättningen på denna punkt — att vinsterna på avyttrade engagemang skulle förslå till att finansiera SVE- TA B:s expansion — gav uttryck för överdrivnt'r förväntningar som ännu inte har realiserats. SVETAB:s inkörningsförluster och behov itV—Kttpllttlllll- skott visade sig vara betydande. Under åren 1973—1975 medgavs därfi'ir Statsföretag att inom en ram på 60 milj. kr. avråkria de koncernbidrz-ig som lämnades till SVETAB mot den beslutande utdelningen till staten/ägaren (prop. 19731170 s. 66. NU 1973z71. rskr 1977—384). Statsföretag har i en skrivelse den 29 mars 1976 lämnat en redogörelse för sysselsättningsef— fekten av denna åtgärd.

Prop. 1977/78:40 185

Perioden 1969—1974 kan sammanfattningsvis sägas ha inneburit att SVETAB alltför snabbt iklädde sig ett fullt företagsledningsansvar i en heterogen företagsgrupp med många problemföretz'tg. samtidigt som man i vissa fall underskattade problemen i samband med nyetableringar. Under denna period överbetonades också betydelsen av att snabbt skapa nya eller säkerställa befintliga arbetstillfällen medan den långsiktiga ekonomin och marknadsbedömningen kom i bakgrunden. SVETAB:s erfarenheter från denna första femårsperiod talade således för att man skulle finna former för sina engagemang som i större utsträckning innebär delägarskap i företag med goda ekonomiska och marknadsmässiga utvecklingsmöjlig— heter på längre sikt.

Med hänsyn till SVETAB:s betydande finansiella och lönsamhetsmässi- ga problem rekonstruerades företaget i samband med 1974 års bokslut. Byggmaterialgruppen lades i ett nytt dotterföretag till Statsföretag. Essbo Bomaterial AB. Samtidigt överfördes Nordtool och Anderssons Finsliperi till SMT-Pullmåx AB. SV ETAB-gruppen. som därefter minskat väsentligt i omfång. redovisade för år 1975 en förlust på 10.8 milj. kr. och för är 1976 en vinst på 0.3 milj. kr.

I samband med rekonstruktionen av SVETAB ändrades inriktningen på verksamheten något. Den nya inriktningen innebar sammanfattningsvis att företaget i fortsättningen skulle ha som huvudregel att inte ensamt etablera egna dotterbolag. SVETAB skulle således ga in i samarbetsprojekt där företagets delägarskap utgjorde en komplettering till övriga ägarinsatser.

SVETAB:s finansiella medverkan skulle ske i form av minoritets- engagcmang eller genom långsiktiga län som vid senare tidpunkt kunde konverteras till aktier. Förutom ekonomiskt risktagande skulle SVETAB även aktivt bidra med kunskaper och råd.

En annan huvudlinje för SV ETAB:s verksamhet skulle vara att förmedla projektförslag. affärsidéer. licenskontakter etc. SVETAB:s roll i denna förmedlingsfunktion avsågs vara konsultens. 1nom ramen för denna verk- samhet har SV ETAB genom bl. a. dotterbolaget Mekansam AB och För- säljnings AB AC-Mekan medverkat i produktionsförmcdling och annan samverkan mellan kunder och leverantörer.

Slutligen skulle SV ETAB i största möjliga utsträckning verka för nyeta- bleringar inom Statsföretagsgruppen. särskilt i områden där sådana var regionalpolitiskt önskvärda. Statsföretag skulle därvid medverka finan- siellt i särskild ordning.

Nyorienteringen av SVETAB:s verksamhet efter år 1974 har inneburit att företaget på ett mer aktivit sätt kunnat koncentrera sig på att vidareut- veckla och stabilisera verksamheterna i dotterbolagen. SVETAB:s kon- cernstab har därvid dokumenterat sin förmåga till aktiv medverkan när dotterföretag eller delägda företag befunnit sig i besvärliga situationer.

SV ETAst dotterbolag och minoritetsposter per 1976-12-31 framgår av följande sammanställning.

13 Riku/uge!) 1077/78. I .utntl. Nr—Il). Bilaga I

Prop. 1977/78:40 186

Företag Andel Lokalise— Antal ringsort anställda Elkapsling AB 50 9; Ånge 50 AB Förbandsmaterial 100 % Partille 44 Hema industrier AB 100 fi- Kalix 20 Kryotherm AB 100 % Piteå 58 Svenska Bromsbandsfabriken AB 51 C? Långsele 85 lylekansam AB 100 ',? Eskilstuna 3 Datamönster i Göteborg AB 100 CZ- Göteborg 2 Försäljnings AB AC-Mekan 25 % Skellefteå 5 Wirsbo Elektronik AB 0.1 9?- Torsby 5

Härtill kommer några mindre bolag med obetydlig omsättning och utan egen personal.

Företagsgruppen sysselsatte under år 1976 totalt 280 personer och om- satte ca 100 milj. kr'.

Jag har tidigare redovisat. att SVETAB:s verksamhet är 1976 gav ett mindre överskott från att ha varit starkt förlustbringande. Företaget har dock inte haft finansiella möjligheter under de senaste åren att i någon större utsträckning engagera sig i några nya projekt.

Statsministern har tidigare anfört att det är viktigt att näringspolitiken i ökad utsträckning inriktas på att främja etablering av nya företag. Mina förslag tidigare rörande de regionala utvecklingsfonderna skall ses som ett led i en sådan ökad satsning på nyföretagandet. Genom en kombination av företagsserviccinsatscr och lån på hög risknivå och med mjuka villkor bör fonderna ktrnna spela en viktig roll i detta avseende. Det är emellertid önskvärt att pröva om fondernas insatser kan kompletteras med insatser som mer direkt förbättrar småföretagens tillgång på egenkapital i samband med nyetableringar. De erfarenheter som SVETAB skaffat sig och den kompetens som företaget byggt upp skulle kunna utnyttjas i detta sam- manhang.

Jag förordar därför att SV ETAst nyetableringsfrämjande insatser för- söksvis organiseras inom ramen för två särskilda inr'esrmwrllmlug, som är helägda av SV ETAB. lnvcstmentbolagens insatser bör koncentreras till två geografiska regioner. Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland.

Verksamheten bör starta den ljuli 1978. Jag vill i sammanhanget erinra om att ett liknande investmentbolag. NJA-INVEST. nyligen har etablerats förNorrland (prop. 1976/77:125. NU 1976/77:40. rskr 1976/77:345). Jag anser liksom jag anförde i fråga om NJA—INVEST att en utvärdering av verksamheten bör göras efter en tvåårsperiod.

Vid överläggningar mellan företrädare för industridepartementet och Statsföretag har enighet uppnåtts om att följande riktlinjer bör" gälla för de till SVETAB knutna regionala investmentbolagen.

Prop. 1977/78:40 187

Huvudinriktningen av bolagens verksamhet bör vara att såsom minori- tetsintressenter stödja etablering av nya småföretag. Bolagen bör emeller- tid — när speciella skäl talar härför — kttnna förvärva majoritetsintressen. Bolagen måste i sina engagemang sträva efter att finna företagare som även efter kapitalinsats från bolagens sida är beredda att aktivit driva och leda sina företag.

En särskild styrka i bolagens engagemang bör ligga i att man kombinerar satsningen av riskkapital med finansiell sakkunskap och administrativa insatser". Bolagen bör således medverka i projekteringen vid start av nya företag.

Bolagens engagemang i nystartade företag bör vid sidan av minoritets- engagemang i aktier kunna få formen av konverteringslån som ger bolagen möjlighet att till en i förväg specificerad kurs som regel konvertera lånen till aktier. Eftersom konverteringslånet har karaktär av riskkapital bör bolagen vanligen inte begära någon säkerhet för dessa län. 1 konsekvens därmed ges .bolagen också möjlighet att få andel i framtida vinster. Kon— verteringslånet minskar kr'editriskerna för andra långivare och kan alltså sägas utgöra en grundsten i det finansiella paket bestående av företrädesvis reguljära bankkrediter. lokaliseringsstöd. lån från Norrlandsfonden etc. som krävs vid starten av ett företag. Konverteringslånet kan således sågas representera ett sekundärt riskkapital.

Formen för bolagens engagemang bör i princip vara sådan att den underlättar en avyttring av engagemanget till majoritetsägaren eller annan intressent när detta ter sig lämpligt från affi'rrsmässig synpunkt. Bestäm- melserna om vinstandelslån som har intagits i 7 kap'. 2 s* i aktiebolagslagen öppnar tillsammans med reglerna för beskattning av ränta på vinstandels- lan (SFS l977z243) möjlighet att utveckla i detta sammanhang lämpliga finansieringsformer. Lagstiftningen gör det möjligt för det bolag som emitterar vinstandelslån att få avdrag för såväl den fasta som den rörliga räntedelen. Avdragsrätten kan emellertid falla bort om emissionen riktas till aktieägare eller intressenter som inte är fristående i förhållande till bolaget. Jag förutsätter att de regionala investmentbolagen i detta sam- manhang betraktas såsom sådana på placering av kapital i näringslivet inriktade finansieringsinstittrt för vilka avdragsrätten kvarstår" även om viss intressegemenskap skulle föreligga.

Genom att bolagens engagemang görs i form av vinstandelslån sktrlle således kunna uppnås att bolagen erhåller en förhållandevis stor andel av avkastningen på sina engagemang trnder dess löptid. Majoritetsaktieägaren kan alltså i de fall när detta är önskvärt tillförsi'rkras rätt att köpa tillbaka bolagens engagemang.

Det är enligt min uppfattning av vikt att bolagen arbetar på företagseko- norniska grunder och ges tillfälle att låta normala fi'rr'etagsekonomiska riskspridningssynpunkter' bestämma företagsgruppcns omfattning. Risken för förluster på engagemang i nya företag är i allmänhet betydande. Från

Prop. 1977/78:40 188

de lyckade engagemangen kan bolagen trnder de närmaste åren inte påräk— na en avkastning utöver en nivå som motsvarar normala ränteinkomster. Bolagen måste således räkna med att de närmaste årens expansion sker med låg lönsamhet och är förenad med betydande risker.

När bolagen går in som intressent i ett företag måste särskild uppmärk— samhet ägnas åf säkerhetsfrågan. Många kreditinstitut kräver regelmässigt ett solidariskt borgensåtagande från samtliga aktieägare. För bolagens del sktrlle ett sådant borgensåtagande innebära att man tvingades åta sig en växande del av ägandeansvaret i företag.

Enligt min mening bör därför bolagen. när man går in som delägare. meddela borgenärerna att man inte är beredd att ställa borgen eller att bolagen begränsar sina borgensåtaganden dels i tiden och dels i proportion till aktieinnehavet. I samband med tecknandet av konverteringslån bör bolagen inte ställa någon borgenssäkerhet.

Enligt min uppfattning bör de regionala investmentbolagen ges resurser så att de på ett slagkraftigt sätt kan medverka i nyetablering av regionens näringsliv.

lnvestmentbolagen bör få ett eget kapital som ger bolagen möjligheter att göra ett femtontal engagemang var i storleksordningen mellan 100 000 kr. och 1,5 milj. kr. under den närmaste femårsperioden. Varje bolag bör därför få ett eget kapital på 20 milj. kr.

Även om investmentbolagen bör arbeta efter förett'tgsekonomiska prin- ciper bör understrykas att den av mig förordade verksamheten är av mycket speciell karaktär. Den väntade löpande avkastningen på konverte- ringslånen kommer åtminstone under de första fem åren enbart att förslå till att täcka administrationskostnader och till att täcka enstaka förluster. Detta talar för att tillskottet av riskkapital till de regionala investmentbola— gen görs i form som markerar att staten i förhållande till Statsföretag resp. SV ETAB t. v. inte ställer utdelningsanspråk på satsade medel. Detta sker genom att staten lämnar bidrag direkt till de regionala investmentbolagen som sedan omvandlas till aktiekapital och reservfond.

SVETAB:s centrala förvaltning bör arbeta i nära samverkan med de regionala investmentbolagen. SVETAB bör kunna bistå investmentbola- gen vid t. es. utformningen av finansiella paket. uppläggningen av redo- visning. rapproter. btrdgetsystem och system för långsiktig planering. Med hänsyn härtill bör de regionala bolagen kunna arbeta med liten egen admi- nistration. .

För att de regionala investmentbolagen skall kunna fungera på ett effek- tivt sätt och därmed främja tillkomsten av nya företag måste bolagen ha ett välulbyggt kontaktnät med vars hjälp man kan spåra upp intressanta pro- jekt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att SV ETAB f. n. arbetar på att systematisera sin sökverksarnhet efter nya projekt genom att driva s. k. affärsideseminarier. Dessa seminarier syftar till att hjälpa personer som planerar att driva egna företag att analysera sina förutsättningar. att dis-

Prop. 1977/78:40 189

kutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kompletterande kom- petens samt att påbörja arbetet med aflärsplaner. Deltagarna i seminariet får sedan tillfälle att förhandla om finansieringen av sina projekt med den eller de investerare som står bakom seminariet. Sådana affärsidcsemina- rier bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för de regionala investment- bolagens verksamhet.

Enligt min uppfattning bör SVETAB i nära samarbete med industriver— ket och utvecklingsfonderna i länen vidareutveckla affärside'seminarierna. Med hänsyn till bl. a. de regionala investmentbolagens verksamhet i Värmland-Bergslagen och mellersta Norrland är det naturligt att särskild uppmärksamhet ägnas dess regioner under den närmaste tiden.

Förutsättningen för att en företagare eller blivande företagare skall vara motiverad att delta i ett seminarium är att det klart sägs trt att ett riskkapi- tal finns tillgängligt för intressanta projekt. SVETAB bör i detta syfte försöka intressera förutom de egna regionala investmentbolagen även and- ra investmentföretag. näringslivsorganisationer eller institutioner och per— soner med intresse för riskkapitalplaceringar att ställa sig bakom semina- rierna.

SVETAB bör i detta sammanhang också samarbeta med sådana större företag som kan sägas ha ett långsiktigt sysselsättningsansvar för den region inom vilken de verkar. Särskilt företag som kan befara att dess strukturella förändringar på längre sikt kan komma att medföra allvarliga störningar i sysselsättningen på orten bör ha motiv för att aktivt stödja aktiviteter av ifrågavarande slag.

Jag vill nämna att SVETAB i samarbete med sysselsättningsutredningen har påbörjat försöksverksamhet med aEirsidéseminarier i Kopparbergs och Värmlands län. Intresset kring verksamheten har visat sig stort.

Det bör framhållas att motsvarande aktiviteter. där bl. a. privata kon- sultbolag är involverade. pågår inom andra regioner. exempelvis i Sjuhä- radsbygden. Jag ser positivt på sådana aktiviteter.

Sammanfattningsvis kan sägas att affärsidéseminarierna utgör ett led i strävandena att främja etableringsverksamheten här i landet. Verksamhe- tcn måste därför vara nära samordnad med industriverkets och stiftelser- nas företagsservice. SVETAB bör när det gäller frågor av typ val av geografisk region för seminarier. antal seminarier per år osv. samråda med verket. lndustriverket bör inom ramen för sin allmänna företagsservice också kunna finansiera viss del av SVETAB:s kostnader för semina- rieverksamheten om så bedöms lämpligt. Jag vill också erinra om mitt förslag angående stiftelsernas kreditverksamhet som innebär att dessa skall kunna lämna villkorliga lån för bl. a. utvärdering av projekt och affärsidéer. Dessa lån bör kunna spela en viktig roll när det gäller att driva fram en affärsidé till tillverkning och marknadsintroduktion.

Vad gäller frågan om SVETAB:s roll i näringspolitiken. utöver vad jag nu har anfört. ankommer det på Statsföretag att lämna förslag.

Prop. 1977/78:40 l90

8.5 Stöd till exploateringsföretag

Som jag tidigare har nämnt består den tekniska förnyclseprocessen av ett antal olika skeden. Framgång i varje skede är väsentlig för att hela processen skall lyckas. Genom de av mig tidigare föreslagna åtgärderna förbättras möjligheterna att stödja ett produktutveeklingsprojekt i ett småföretag fran dess början till dess produktion kan igångsättas.

I många fall görs emellertid uppfinningar av personer tltanför ett företag. Uppfinningen utvecklas sedan antingen med egna medel eller med hjälp av medel från t. ex. STU. När upplinningen är tekniskt färdigutvecklad aktu- aliseras frågan hur den skall exploateras. ()m uppfinnaren inte önskar att själv starta ett företag på grundval av sin uppfinning återstår att försöka hitta ett lämpligt företag som är villigt att exploatera uppfinningen. STU bedriver i dag förmedIingsverksamhet. som innebär att personer med färdigutvecklade uppfinningar ges råd och hjälp att hitta exploatörer för dessa. STU:s möjligheter att förmedla uppfinningar till exploatering är emellertid begränsade. vilket medför att många uppfinningar trots goda kommersiella förutsättningar förblir oexploaterade.

I Sverige finns ett antal företag som har specialiserat sig på att föra fram mer eller mindre utvecklade uppfinningsidéer till kommersiell exploate- ring. s. k. exploateringsföretag. Ofta arbetar dessa företag också med att söka nya produkter åt företag som möter svårigheter på sin traditionella marknad. Det gemensamma för exploateringsf'i'iretagen är att de genom sin erfarenhet och sitt kontaktnät kan åta sig att koppla samman uppfinningar med företag som kan exploatera dem.

Problem med lönsamheten hos exploateringsföretag begränsar ofta de risker som dessa företag kan ta och det antal nya uppfinningar som företa- gen kan äta sig att förmedla till exploatering varje år. Från olika håll. bl. a. i riksdagsmotioner. har tanken framförts att man genom ett statligt stöd kunde utöka möjligheterna för dessa företag att hjälpa uppfinnare. Några exploateringsf'öretag har i skrivelser föreslagit att staten genom satsningar i bolagen medverkar till en ökad exploatering av innovationer. Institutet för lnnm'ationsteknik föreslar att ett särskilt institut för industriell utveckling inrättas. lnstittltet skulle förutom utveckling av uppfinninar ägna sig åt bl. a. att placera färdigutvecklade produkter i intresserade företag.

Erfarenheter fran bl. a. STU:s verksamhet visar tydligt att förmedlingen av en uppfinning till ett lämpligt industriföretag för exploatering är ett kritiskt moment i många innovationsprojekt. Det är enligt min mening uppenbart att nya vägar mäste sökas för att komplettera de ansträngningar som görs vid STU att lösa denna uppgift. Jag har efter samråd med statsrådet Johansson kommit fram till att en lämplig sådan väg kan vara ett statligt stöd i vissa fall till cxploateringsföreag. S'I'U bör därför ges möjlig- het att lämna sådant stöd om så bedöms lämpligt. [ de fall stöd utgår bör regler fastställas för hur avtal skall slutas mellan exploateringsföretaget

Prop. 1977/78:40 191

och den enskilda uppfinnaren bl. a. i syfte att förhindra oskäliga vinster hos exploateringsföretaget. STU måste också garanteras erforderlig insyn i cxploateringsföretaget. Det bör ankomma på regeringen att närmare ut— forma vilka villkor som skall förknippas med nämnda stöd.

Jag räknar med att STU bör ktrnna lämna ifrågavarande stöd inom ramen för nuvarande medelstilldelning.

8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler

En viktig fi.")rutsättning för en gynnsam utveckling av den mindre företag- samheten är att företagen har tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o .m. budgetåret I977/78 finns möjlighet för. kommuner inom det inre stödområdet och på Gotland att få bidrag för att rrppföra mindre industrilokaler för uthyrning. Medel för ändamålet har anvisats under reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Bidragets storlek och övriga villkor avgörs från fall till fall av regeringen och ansluter till vad som gäller för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Stödet används som ett regionalpolitiskt motiverat och långsiktigt sysselsättningsskapande medel.

Enligt min mening är tillgången på ändamålsenliga lokaler för uthyrning av väsentlig betydelse för särskilt småföretagen. Systemet med statligt stöd till kommunala industrilokaler bör byggas ut. Även i fortsättningen bör stöd lämnas främst inom det inre stödområdet och på Gotland. 1 undantagsfall bör emellertid stöd kunna lämnas även i andra delar av det allmänna stödområdet. Något statligt bidrag till att täcka driftkostnader kan inte komma i fråga. Liksom hittills bör stöd lämnas i första hand för lokaler som byggs i mindre orter. Det ankommer på regeringen att närmare utforma riktlinjer" beträffande stödvillkor m. m.

Jag räknar med en beslutsram för budgetåret l978/79 om 30 milj. kr. och avser att återkomma till frågan vid anmälan till budgetpropositionen I978.

8.7 Sammanfattning av resursbehov

Mina förslag om en förstärkning av statens insatser inom industridepar- tementets verksamhetsområde för att främja utvecklingen bland småföre- tagen ställer krav på ökade medel. Jag kommer nu sammanfättningsvis att redovisa mina bedömningar av medelsbehovet och börjar med statens bidrag till de regionala utn'('It/iugtjtbmlcruu. F. n. anvisas medel för täck- ande av kostnaderna för företagareföreningarnas basorganisation över två anslag Linder fjortonde huvudtiteln. nämligen Bidrag till företagareföre- ningar m. fl.: Administrationskostnader och de under anslaget Företags- och branschfrämjande åtgärder upptagna anslagsposterna l—"rämjande av företagsservice och Regional utbildningsscrvice. För innevarande budget- år har totalt anvisats 40 ISO 000 kr. för dessa ändamål.

Prop. 1977/78:40 192

Företagareföreningsutredningen beräknar att föreningarnas personal och övriga '.tdministrativa resurser grovt räknat behöver fördubblas till början av 1980-talet. Utredningen pekar på en rad faktorer som talar för en sådan resursökning.

Remissinstansernas genomgående uppfattning är att föreningarna måste tillföras ytterligare resurser för att kunna fullfölja sina nuvarande och inte minst kommande uppgifter. Ett antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstaktcn. Andra säger sig ha svårt att ta ställning till omfattningen av resursbehovet.

Även jag anser att en resursökning är nödvändig. Statens bidrag till företagsservice och administrr'rtion vid de regionala utvecklingsfonderna bör alltså räknas upp. Jag utgår också från att landstingen räknar tipp sina bidrag. Jag är dock inte beredd att nu ta ställning till en flerårig uppbygg- nad av resurserna. Frågan om statens bidrag får i sedvanlig ordning bli föremål för överväganden vid det årliga budgetarbetet. Som jag tidigare har nämnt bör senare övervägas om ansvaret för finansiering av de regio- nala utvecklingsfonderna i högre grad skall decentraliseras.

För budgetåret [978/79 räknar jag med att statens bidrag skall uppgå till 58 150000 kr.. vilket innebär en ökning på l8 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning har jag också tagit hän- syn till att visst bidrag bör utgå till bl. a. intresseorganisationerna för informationsinsatser. SVETAB för affärsidéseminarier och till industri- verkets service till fonderna. t. ex. personalutbildning och information.

Enligt min uppfattning bör vidare resurserna för kreditverksamheten vid fonderna ökas väsentligt. Detta motiveras främst av utökning av målgrup- pen. höjda lånegränser samt en väsentlig utvidgning av li'rneändamålen. Vidare skall fonderna i fortsättningen själva helt svara för sin förlusttäck- ning.

l—"ör budgetåret l978/79 bör utvecklingsfonderna totalt tillföras 322 milj. kr.. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i förhållande till de medel som har tillförts hantverks- och industrilånefonden och statens utveck- lingsfond under innevarande budgetår. Detta innebär vidare att systemet med en avsättning av lnvesteringsbankens vinst för att finansiera kapital- tillskott till statens utvecklingsfond upphör.

[ detta sammanhang bör nämnas att en teknisk konsekvens av att medel i hantverks- och industrilånefonden överförs till utvecklingsfonderna är att ett avskrivningsanslag av motsvarande storlek måste tas upp. Chefen för budgetdepartcmcntet avser att redovisa denna fråga i annat sammanhang.

Rame/tjöt- .t'lul/ig guru/rti för lån till .hantverks- och industriföretag bör för budgetåret l978/79 räknas rrpp med 100 milj. kr. till totalt 300 milj. kr. För uppbyggnad av två regionala inrexmrt'nlIm/ug under SV ETAB beräk- narjag för nästa budgetår 40 milj. kr. I

En förstärkning bör ske av statens insatser för att främja den små/fire- 1u.r:xinrikmdufor!bildningar. Bidraget till SlFU avser jag att räkna rrpp

Prop. 1977/78:40 - 193

med 1.3 milj. kr. för nästa budgetår. Genom bortfallet av stipendiemedlen och den regionala verksamheten kommer dock anslaget att minska. Vidare räknar jag med 8 milj. kr. som bidrag till-företagsinriktad fortbildning på regional och lokal nivå.

Till bidrag till app/i")"ramlc ar kommunägda int/axtrilokaler inom allmän- na stödområdet beräknar jag för nästa budgetår en beslutsram av 30 milj. kr.. vilket innebär en ökning med ca l5 milj. kr. i förhållande till inneva- rande budgetår.

Sammanlagt räknarjag alltså med en medelsanvisning över statsbudge- ten av nära 470 milj. kr. för nästa budgetår vilket innebär en ökning med ca 280 milj. kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Som jag tidigare har framhållit. avser jag att aterkomma till anslagsfrå— gorna och anslagskonstruktionen i samband med min anmälan till budget- propositionen 1978.

8.8 Författningsförslag

Jag har tidigare förordat att stiftelserna anförtros vissa uppgifter som innebär myndighetsutövning. Jag syftar främst på uppgifterna att själv- ständigt fatta beslut i ärenden om statligt kreditstöd. statsbidrag till energi- besparande åtgärder inom näringslivet och statsbidrag till hemarbete inom vissa glesbygder. Det rör sig sålunda till viss del om uppgifter som f. n. handhas av företagareföreningarna. Enligt ll kap. 6 & regeringsformen krävs det stöd av lag för att överlämna förvaltningsuppgift som innefattar rnyndighetsutövning till bolag. förening. samfällighet. stiftelse eller enskild individ.

Med hänsyn härtill har inom industridepartementet utarbetats förslag till lag om beslutanderätt för stiftelse. som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling. Förslaget har utformats så att beslutande- rätten gäller frågor om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stiftelsernas verksamhetsområde. Härigenom hålls möjligheten öppen att utan ny lagstiftning överlämna till siftelserna även andra uppgifter av angivet slag än de som nu är aktuella. Beslutanderätten gäller givetvis inte bara frågan om stöd skall utgå utan även frågor som rör t. ex. lånevillkor och avskrivning av lån enligt gällande riktlinjer. En motsvarande lag (l975z354l om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöförbi'rttringar innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt beträffande sådan information om företagens verksamhet. som inte bör komma till allmän kännedom. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Nämnda lag (l975z354) bör upphävas i samband med att den nya lagen träder i kraft. Kreditstödet som där avses upphör att utgår i och med utgången av år 1977.

Förslag till ny lag bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden som bihang ].

Prop. 1977/78:40 l94

8.9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

Llc/x att antaga förslaget till

lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional

nivå främja näringslivets utveckling.

dels att godkänna de riktlinjer. som jag har förordat för

1

3.

+'-

'Jl

xx]?

9.

uppbyggnad och organisation av regionala utvecklingsfonder kreditverksamheten vid utvecklingsfonderna företagsserviceverksamheten m. m. vid rrtvccklingsfonderna omorganisation av den nuvarande verksamheten vid statens utveck- lingsfond

småft'iretagsinriktad fortbildning

inriktningen av verksamheten vid Svenska lndustrietablerings AB stöd till exploateringsföretag stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler.

(le/s att bemyndiga regeringen att

l().

ll.

i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har förordat träffa avtal mellan staten och vederbörande landsting samt i förekommande fall kommun utanför landsting om att-bilda regionala utvecklingsfonder vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för

förslagens genomförande

(th

Prop. 1977/78:40 195 Förslag till "mang ' Lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling

Härigenom föreskrives följande.

l & Enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndig- het sorn regeringen bestämmer får stiftelse. som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling. pröva fråga om bidrag eller annat stöd till näringsidkare inom stiftelsens verksamhetsområde.

2 9" Den som hos stiftelse som avses i l * har tagit befattning med fråga som anges i paragrafen får ej obehörigen yppa vad han därvid har er"-farit om affärs- eller driftf'örhållanden.

Denna lag träder i kraft den ljtrli 1978. då lagen ( l975z354) om beslutan- derätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljöfi'wrbätt- ringar skall upphöra att gälla.

Prop. 1977/78:40

( Innehåll 1. Inledning .................................................. 2. Småföretagens situation och utvecklingstendenser ............. 2.1 Inledning .............................................. 2.2 Industrisektorn ......................................... 2.3 Företagsbeståndets utveckling inom industrin .............. 2.3.1 Nyetableringar .................................... 2.3.2 Utvecklingen hos de verksamma företagen ........... 2.3.3 Företagsförvärv ................................... 2.3.4 Nedläggningar .................................... 2.4 Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra näringsgrenar .......................................... 2.4.1 Byggnadsindustrin ................................ 2.4.2 Varuhandeln ..................................... 2.4.3 Samfärdseln ...................................... 2.4.4 Tjänstesektorn .................................... 2.5 Problem och utvecklingshinder ........................... 2.5.1 Kapitalförsörjning ................................. 2.5.2 Kapitalbeskattning m. m. .......................... 2.5.3 Företagsservice ................................... 2.5.4 Komplicerad företagaremiljö ....................... 2.5.5 Arbetsmarknadslagstiftningen m. m. ................ 2.5.6 Nyetableringshinder ............................... 2.5.7 Hinder för företagsöverlåtelser ..................... 3. Samhällets hittillsvarande insatser på småföretagsområdet ...... 3.1 Kapitalförsörjning ...................................... 3.2 Företagsservice m. m. .................................. 3.2.1 Information och rådgivning ......................... 3.2.2 Utbildning ....................................... 3.2.3 Exportfrämjande åtgärder .......................... 3.2.4 Underleverantörsinriktade åtgärder ................. 4. Företagareföreningarnas verksamhet m. m. .................... 4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och verksamhet ............................................ 4.2 Företagareföreningsutredningens betänkande .............. 4.2.1 Företagareföreningarnas framtida verksamhet i stort .. 4.2.1.l Utredningen ............................... 4.2.1.2 Remissyttrandena .......................... 4.2.2 Företagareföreningarnas framtida målgrupp .......... 4.2.2.l Utredningen ............................... 4.2.2.2 Remissyttrandena .......................... 4.2.3 Företagsservice i fortsättningen ..................... 4.2.3.l Utredningen ...............................

4.2.3.2 Remissyttrandena ..........................

196

II 14 15 20 24 28

62 67 67 67 70 73 73 74 75 75 78

Prop. 1977/78:40 197

4.2.4 Kreditstöd i fortsättningen ......................... 80

4241 Utredningen ............................... 80 4.2.4.2 Remissyttrandena .......................... 82 4.2.5 Företagareföreningarnas resursbehov m. m. .......... 86 4.2.5.1 Utredningen ............................... 86 4.2.5.2 Remissyttrandena .......................... 87 4.2.6 Företagareföreningarnas framtida organisation ........ 88 4.2.6.1 Utredningen ............................... 88 4.2.6.2 Remissyttrandena .......................... 91

5. Rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk ............................................... 96 5.1 Inledning .............................................. 96 5.2 Förslagen i rapporten ................................... 97 5.3 Remissyttrandena ...................................... 105 6. SINFDOK-utredningens förslag ............................. 113 6.1 Förslagen ............................................. 113 6.2 Remissyttrandena ...................................... 115 7. Vissa internationella förhållanden ............................ 119 7.1 Norge ................................................ 120 7.2 Danmark ...... 121 7.3 Finland .............................................. 123 7.4 Storbritannien ........................................ 124 7.5 Västtyskland .......................................... 125 7.6 Frankrike ............................................ 127 7.7 Nederländerna ........................................ 128 7.8 USA ................................................. 129 7.9 Kanada .............................................. 131 7.10,Japan ............................................... 132 8. Föredraganden ............................................ 133 8.1 Inledning .............................................. 133 8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder ............... 134 8.2.1 Allmänt .......................................... 134 8.2.2 Organisationsform. ledning och uppföljning m. m. ..... 136 8.2.3 Målet för verksamheten ............................ 142 8.2.4 Uppgifteristort ................................... 144 8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter ................... 147 8.2.6 Målgrupp ........................................ 147 8.2.7 Samordning av industripolitiska insatser ............. 150 8.2.8 Principer för finansiering ........................... 152 8.2.9 Kreditverksamheten och utvecklingsfonderna ........ 154 8.210 Omorganisationen av verksamheten vid statens

utvecklingsfond .................................. 163

8.2.11 Företagsserviceverksamheten vid utvecklingsfonderna 167 8.2.12 Övriga frågor .................................... 176

Prop. 1977/78:40 198

8.3 Småföretagsinriktad fortbildning ............................ 177 8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet ........................ 182 8.5 Stöd till exploateringsföretag ............................... 190 8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler ........... 191 8.7 Sammanfattning av resursbehov ............................ 191 8.8 Författningsförslag ........................................ 193 8.9 Hemställan ................................ . ...... - ......... 194 Bihang l ..................................................... 195

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977

Regeringens proposition . ' 197 7/ 78:40

Bilaga 2 Ekonomidepartementet

. Åtgärder för att. främja demindre och medel- stora företagens ' utveckling --

'såVitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 1

Bilaga .?

Utdrag

EKONOM IDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde '1977-10-27

Föredragande: statsrådet Bohman

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde

1. Inledning

I arbetet på att förbättra småföretagens villkor har ingått att inventera möjligheterna att använda befintliga organ och institutioner för att stärka företagens utvecklingsmöjligheter. Inom ekonomidepartementets område faller Företagskapital Aktiebolag (i fortsättningen kallat Företagskapital). Jag vill nu ta upp frågan om en utvidgning av bolagets verksamhet.

Företagskapital har till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag i landet. Bolaget tillskjuter kapital genom att förvärva aktier eller andelar i näringsföretaget eller liknande rättigheter. Företagskapital kan också lämna eller förmedla krediter till företagen och ikläda sig garantiförbindelser för dem. Hälften av aktierna i bolaget ägs av staten och hälften av affärsbankerna, inkl. Sparbankernas bank och Föreningsbankernas bank. Rörelsen drivs med anlitande av personalen hos AB lndustrikredit och AB Företagskredit, som också ägs till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna.

Företagskapital har i skrivelse till regeringen den 25 oktober 1.976 före- slagit att bolaget skall få rätt att förvärva aktier i ett företag även utan samband med kapitaltillskott till företaget. Bolaget har vidare hemställt att det får en egen organisation med erforderlig personal och egen verk- ställande direktör. Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken har av- gett yttranden över Företagskapitals skrivelse.

2. Företagskapitals uppgifter och verksamhet

Företagskapital tillkom i enlighet med ett avtal år 1972 mellan staten och affärsbankerna. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att träffa av- talet i överensstämmelse med de grunder som angavs i prop. 1972: "101 (NU 1972: 44, rskr 1972: 265). Syftet med att inrätta Företagskapital an-

1 Riksdagen 7977/78. ] sam/. Nr 40. Bilaga 2

Prop. 1977/78: 40 2

gavs i propositionen (s. 8.) vara att förbättra tillgången på riskbärandc kapital för de mindre och medelstora företagen.

Företagskapital har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksam- het att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora närings- företag här i landet. Vid finansieringen tillskjuter bolaget kapital genom att i samband med nyemission förvärva aktier eller andelar i företagen eller liknande rättigheter. Eftersom aktieförvärven skall motsvaras av ett kapitaltillskott till företagen i fråga och inte till enskilda aktieägare, är Företagskapital däremot förhindrat att i annat sammanhang än vid ny- emission förvärva aktier. Företagskapital kan också lämna eller för- medla krediter åt företagen och lämna garantiförbindelser. Medel som behövs för verksamheten anskaffar bolaget genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar. Bolaget kan i övrigt driva verksamhet som är förenlig med bolagets nu angivna uppgifter.

Företagskapital är ett kreditaktiebolag, på vilket lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag är tillämplig. Enligt 55 i denna lag står bolaget under tillsyn av bankinspektionen.

Kapitaltillskott till ett näringsförctag får ske endast om det är ägnat att befrämja företagets lönsamhet och sunda utveckling. Företagskapital får :i princip förvärva endast minoritetsposter. Skulle bolaget i särskilt fall ha erhållit röstmajoritet i ett företag, därför att förhållandena har påkallat det, skall bolaget medverka till att denna situation inte består längre än hänsyn till bolagets och det berörda företagets intressen skä- ligen föranleder. För att åstadkomma ett finansiellt stöd åt så många företag som möjligt inom ramen för bolagets resurser och även uppnå största möjliga riskfördclning skall bolaget avveckla sina kapitalengage- mang i kundföretagen så snart detta kan ske med skäligt hänsynstagan- de till bolagets eget och kundföretagens intressen. Vid sådan avveckling skall kundföretagets övriga ägare ha optionsrätt till de aktier eller an- delar som bolaget avyttrar.

Enligt bolagsordningen skall aktiekapitalet i Företagskapital utgöra lägst: 20 milj. och högst 60 milj. kr. Aktiekapitalet uppgår f. n. till 20 milj. kr. Staten äger den ena hälften av aktierna och bankinstituten efter en viss fördelning den andra hälften. Bolaget har en reservfond på 4 milj. kr. Som särskild säkerhet för bolagets förpliktelser har aktieägarna i förhållande till vars och ens aktieinnehav ställt garantiförbindelser på 60 milj. kr. till bolagets förfogande. Bolaget får anskaffa medel för sin verksamhet genom att ge ut obligationer eller andra förskrivningar till ett belopp som motsvarar högst det sammanlagda beloppet av garanti- förbindelserna.

Styrelsen i Företagskapital består av tio ledamöter jämte högst tio suppleanter, av vilka staten och bankinstituten utser hälften vardera. Ordföranden utses av regeringen medan vice ordföranden väljs av de styrelseledamötcr som bankinstituten har utsett. Av de fem styrelseleda-

Prop. 1977/78: 40 3

möter. som vardera aktieägargruppen utser, skall minst två vara utsedda inom styrelsen för AB lndustrikredit. Motsvarande gäller vid val av suppleanter.

Företagskapital anlitar AB Industrikredits och AB Pöretagskredits led- ning och övriga personal för den dagliga verksamheten. Dessa bolag ägs liksom Företagskapital till hälften vardera av staten och affärsbankerna. Bolagen har gemensam styrelse och är helt samförvaltade. Liksom Före- tagskapital är de kreditaktiebolag och har till uppgift att medverka till finansieringen av företrädesvis mindre och medelstora företag. De läm- nar huvudsakligen långfristiga lån. AB Industrikredits kreditgivning är inriktad främst på primärkrediter, medan AB Företagskredit lämnar lån efter en friare bedömning av säkerheterna.

Enligt vad föredraganden anförde i prop. 1972: "101 (s. 9) borde Före- tagskapitals verksamhet t. v. betraktas som en försöksverksamhet.

Frågan om en utökad rätt för Företagskapital att förvärva aktier har prövats av riksdagen under våren 1976. Riksdagen beslöt därvid att av- slå ett motionsyrkande, som i riksdagsbehandlingen stöddes av de bor- gerliga partierna, om en omedelbar översyn av reglerna för verksam- heten i Företagskapital. Beslutet skedde med hänvisning till att bolagets styrelse enligt uppgift planerade en utvärdering av verksamheten var- efter den fortsatta inriktningen skulle övervägas (mot. "1975/76: 2044, NU 1975/76: 54 s. 56. 57, 70 och 71. rskr 1975/76: 388).

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1977/78:40: Avsnitt 1

3. F öretagskapitals skrivelse

Företagskapital framhåller att tiden ännu inte är mogen för en slutlig utvärdering av den försöksverksamhet som bolaget f. n. bedriver. Bolaget anser dock att vissa förändringar bör göras redan nu. Bolaget bör så- lunda få möjlighet att förvärva aktier inte bara som f. n. genom kapital- tillskott till företag vid nyemiSSion utan också när aktierna utgör en del av befintlig aktiestock i företaget. Som exempel på insatser som Företags- kapital då skulle kunna göra nämns möjligheten att ur familjeföretag lösa ut passiva delägare. som utgör hinder för företagens utveckling. eller del- ägare som har bjudit ut sina aktier till utomstående. Det har också från vissa företag anmälts behov av att sälja en minoritetspost av aktier i före- taget för finansiering i samband med generationsskifte.

Samarbetet med AB lndustrikredit har fungerat väl och de flesta av de nuvarande kundkontakterna har etablerats via detta bolag. Företagskapi- tals verksamhet är dock av annan karaktär än den som AB lndustrikredit bedriver. Speciellt uppföljningen och bevakningen av de mindre företagen, som i vissa fall nyligen har startat sin verksamhet och inte har utvecklat sina ledningsfunktioner och utarbetat redovisningsrutiner, har visat sig vara mycket arbetskrävande. Företagskapital har nu också nått en sådan omfattning att det enligt styrelsens mening är nödvändigt för bolaget att

Prop. 1977/78: 40 4

under den fortsatta försöksverksamheten få en egen organisation med erforderlig personal för bolagets specifika arbetsuppgifter och en egen verkställande direktör. Bolaget har hittills från lndustrikredit förvärvat tjänster som motsvarar ungefär fyra heltidsanställda tjänstemän. Det för- utsätts att den egna personalen t. v. bör ha motsvarande omfattning. För att hålla nere de fasta kostnaderna avses samarbetet med Industri— kredit att fortsätta genom att detta bolag tillhandahåller vissa administra- tiva tjänster. Samarbetet på styrelseplanet med vissa gemensamma sty- relseledamöter förutsätts bestå mellan företagen.

4. Remissyttrandena

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker att Företagskapitals förslag genom- förs.

Bankinspektionen tillstyrker att bolaget får rätt att förvärva aktier utan samband med kapitalökning. Inspektionen erinrar dock om att bola— gets uppgift enligt vad som uttalades vid dess tillkomst avser de mindre och medelstora näringsföretagens kapitalförsörjning. Från den utgångs- punkten kunde det enligt inspektionens mening vara naturligt att bolagets relativt begränsade resurser används för reella tillskott och inte för aktie- förvärv som endast påverkar ägarförhållandena i företagen. Förslaget in— nebär viss ändring av bolagets målsättning och ändamål, eftersom aktie- förvärven får annat syfte än att stärka kapitalbasen i de ifrågavarande företagen. Även för framtiden torde det som en huvudprincip vara ange- läget att kapitalengagemangcn i Företagskapitals kundföretag avvecklas så snart det låter sig göra för att kreditbolagets resurser skall kunna kom- ma så många företag till nytta som möjligt.

Även om det normalt inte bör vara en självständig uppgift för Företags- kapital att överta ägarengagemang i företag, bör detta enligt bankinspek- tionens mening dock kunna komma i fråga när avsikten är att underlätta generationsväxling i familjeföretag. Det kan i regel bli fråga om förvärv med begränsade möjligheter till både förräntning och senare avyttring. Utvidgas möjligheterna till förvärv av ifrågavarande slag, samtidigt som Företagskapitals kostnader för att anskaffa kapital ökar, kan det bli svårt för bolaget att hålla sin egen verksamhet på en företagsekonomisk basis. Bolaget måste självfallet beakta nu nämnda omständigheter och beakta att dessa sätter gränser för de engagemang som bolaget kan göra på det nya området.

I fråga om Företagskapitals behov av en egen organisation instämmer bankinspektionen i vad bolaget anför.

5. Föredraganden

I denna proposition angrips småföretagens problem över ett brett fält. Förslag till förbättringar läggs fram vad gäller bl. a. skattebelastning, kapi—

Prop. 1977/78: 40 5

talförsörjning, rådgivning och information. En under många år livligt debatterad fråga har varit de mindre och medelstora företagens kapital- försörjning. Ett antal 5pecialinstitut och särskilda kreditformer har efter hand inrättats för att kompensera dessa företag .för de svårigheter de har att t. ex. få tillgång till obligationsmarknaden eller att på grund av bris- tande formella säkerheter kunna vända sig till den reguljära kredit- marknaden. Företagens kapitalförsörjning i stort övervägs av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969: 59) som avser att lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1977/78.

Den avgörande frågan när det gäller småföretagens försörjning med riskkapital är bedömningen av dessa företags framtidsutsikter. När ut- vecklingsmöjligheterna bedöms som mindre goda — t. ex. på grund av en oförmånlig skattemässig situation eller svårigheter att bemästra ökade krav från samhällets Sida —— försvåras tillförseln av riskvilligt kapital. Chefen för budgetdepartementet föreslår i bilaga 3 vissa ändringar i beskattningsreglerna såvitt gäller småföretagen. Det är också angeläget att se över andra möjligheter att förbättra småföretagens situation. Det finns bl. a. anledning att pröva vilken roll det av staten och affärsban- kerna gemensamt ägda Företagskapital kan spela i detta sammanhang.

Företagskapital bildades år 1972 i syfte att förbättra tillgången på risk- bärandc kapital för de mindre och medelstora företagen. Bolaget ger företagen kapitaltillskott främst genom att förvärva minoritetsposter av aktier vid nyemission. Jag har i det föregående närmare redogjort för de förutsättningar som gäller för Företagskapitals verksamhet.

För verksamheten, som började den 1 januari 1973, har bolaget till september 1.977 tagit i anspråk ett belopp som motsvarar det egna kapi- talet. Hittills har bolaget engagerat sig i 14 företag med en sammanlagd omsättning av ca 400 milj. kr. och med tillhopa ca 2 600 anställda. Bo- lagets placeringar per den 30 juni 1977 fördelade sig med 10,3 milj. kr. på aktier och 11,7 milj. kr. på förlagslån. Bolaget har avvecklat sina engagemang i två företag och nedbringat sitt aktieinnehav i ett tredje. Under perioden fram till den 31 december 1976 har bolagets verksam- het efter avskrivningar på engagemang lämnat ett sammanlagt överskott på ca 1,4 milj. kr.

Företagskapitals verksamhet är således inriktad på att förse småföre- tagen med riskkapital. Något som ofta kan vara minst lika betydelse- fullt för mindre företags fortsatta verksamhet är att nödvändiga struktur- förändringar kan genomföras utan alltför stora påfrestningar. De bör bl. a. kunna drivas vidare i enskild regi trots ägarbyte. Detta gäller t. ex. familjeföretag vid generationsskifte. Tyvärr har det ofta visat sig vara svårt att överlåta ett familjeföretag till enskild person, främst på grund av de höga krav på avkastning som gällande skatteregler har lett till. En nytillträdande ägare måste nämligen på grund av de progressiva in- komst- och förmögenhetsskatteskalorna, ta ut stora lönebelopp ur före-

Prop. 1977/78: 40 6

taget för att klara sin samlade skattebelastning. Skall köpeskillingen dess- utom amorteras, ökar kravet på löneuttag ytterligare. Detta kan leda till avkastningsbehov som ett mindre företag inte kan tillgodose. Belysande exempel på detta har redovisats i företagsskatteberedningens prome- moria (Ds Fi 1976: 10) ”Särskilda skattelättnader för familjeföretag". Flertalet småföretag som har avyttrats under senare år har därför i stället sålts till större företag eller investmentföretag.

För att underlätta ägarbyten i mindre och medelstora företag eller för att lösa finansieringsproblem vid generationsskifte i sådana företag har Företagskapital föreslagit att bolagets möjligheter att förvärva minori- tetsposter av aktier utvidgas till att avse även del av redan existerande aktiestock.

I likhet med remissinstanserna anser jag att Företagskapital bör få möj- lighet att förvärva aktier även utan samband med nyemission. Det är inte ovanligt att verksamheten i ett mindre eller medelstort företag, som i och för sig borde ha god lönsamhet eller goda utvecklingsmöjligheter. häm- mas av att någon eller några delägare inte kan eller vill ta del i verksam- heten. Verksamhetcn skulle kunna effektiviseras, om sådana delägare löstes ut av de övriga. Detta förhindras ofta av brist på medel. Det kan också finnas risk för att den fortsatta verksamheten försvåras, om en delägare som de övriga inte kan lösa ut överlåter sin del på någon utom- stående person. Situationen kan vidare vara den att samtliga delägare är ense om att en minoritetspost i företaget bör avyttras men inte kan finna någon köpare.

Problem av nu angivna slag torde framför allt uppstå i samband med generationsväxling i familjeföretag. Om Företagskapital får möjlighet att då träda in innebär det visserligen att föremålet för detta bolags verksamhet utvidgas till att avse mer än ren finansiering av mindre och medelstora företag. Att bistå företagen i sådana fall framstår emellertid som en angelägen uppgift som ligger i linje med det allmänna syftet bakom tillskapandet av Företagskapital. nämligen att stödja de mindre och medelstora företagens verksamhet. Företagskapital bör i nu avsedda fall kunna förvärva inte bara aktier utan också andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter.

När en eller flera delägare i ett mindre företag skall lösas ut kan det emellertid finnas ett intresse att undvika att ett främmande företag inträ- der som delägare. Detta kan gälla även om det främmande företaget — som fallet är med Företagskapital —— har målsättningen att så snart det kan ske avveckla sitt engagemang på ett för de övriga delägarna tillfreds- ställande sätt. Det kan också förhålla sig så att en insats från Företags- kapital kan behövas för att andra köpare som är villiga att träda in och överta ett mindre företag som har bjudits ut till salu skall kunna överta företaget.

En möjlighet är då att Företagskapital i stället för att själv inträda som

Prop. 1977/78: 40 7

ägare erbjuder tillträdande ägare ett lån, varvid säkerheten kan bestå av panträtt i aktier i företaget. En sådan lånemöjlighet skulle kunna ut- nyttjas av enskilda personer, som är lämpliga att överta och driva ett mindre företag men som har begränsade egna tillgångar.

Fall kan också tänkas där den lämpligaste utvägen att lösa finansierings— problemen i samband med överlåtelse är en kombination av lån till ny ägare för förvärv av en majoritetspost med förvärv av en minoritetspost för Företagskapital.

Enligt min mening bör Företagskapital därför-även ges möjlighet att lämna lån av här angivet slag. Garanti för att lånemöjligheten kommer att användas för sitt egentliga syfte ligger i den bedömning av företaget som Företagskapital har att göra i samband med att lånet beviljas. Ett villkor bör vara att företaget ger Företagskapital erforderlig insyn i verksamheten under lånets löptid. I regel bör också krav på en inte allt- för obetydlig insats frän tillträdande ägare ställas och en viss del av köpeskillingen anskaffas genom län i bank.

Eftersom lånen skall återbetalas med beskattade medel. kommer den nya lånemöjlighet som .Företagskapital kan erbjuda att kunna utnyttjas endast i den mån amorteringsvillkoren är förmånliga. Dessa villkor är i sin tur beroende av den lånetid och de övriga förutsättningar som vid varje tid gäller för Företagskapitals upplåning. Den längsta tid för vilken Fö- retagskapital kan lämna lån är enligt bolagsordningen 20 år.

Skulle en låntagare brista i sin bctalningsskyldighct kan Företagskapi- tal behöva i samband med pantrealisation själv förvärva pantsatta aktier. Fortfarande bör Företagskapital i enlighet med gällande bolagsordning inte förvärva aktiemajoriteten i något företag, såvida det inte skäligen påkallas av förhållandena. Skulle Företagskapital göra ett sådant förvärv, har bolaget att medverka till att majoritetsinnchavet inte består längre än vad skälig hänsyn till bolagets och det andra företagets intressen föran- leder.

För att de här angivna ändringarna i Företagskapitals verksamhet skall kunna genomföras krävs ett tillägg till avtalet mellan staten och affärs- bankerna samt ändring i bolagsordningen. Enligt vad jag har inhämtat är affärsbankerna beredda att träffa tilläggsavtal i enlighet med vad jag nu har angett. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens bemyndi- gande att träffa sådant avtal.

Den verksamhet som Företagskapital bedriver är att betrakta som en försöksverksamhet. De nya finansieringsmöjligheterna bör ses som led i den fortsatta försöksverksamheten och bör användas med försiktighet och i begränsad omfattning. Det kan sålunda finnas skäl att sedan prak- tiska erfarenheter har vunnits på nytt pröva hur Företagskapital bäst bör medverka vid finansiering av mindre och medelstora företag.

Enligt vad Företagskapital uppger har verksamheten fått sådan om- fattning att det är nödvändigt för bolaget att under den fortsatta för—

Prop. 1977/78: 40 8

söksverksamheten få en egen organisation med egen verkställande direk- tör och övrig erforderlig personal. Enligt min mening är bolagets önske- mål i detta hänseende befogade. Det bör dock understrykas att bolaget även i fortsättningen bör ha ett nära samarbete med AB lndustrikredit och AB Företagskredit och så långt som möjligt anlita dessa företag för t. ex. administrativa tjänster m. m.

I avtalet mellan staten och affärsbankerna om Företagskapital har ut- tryckligen förutsatts att bolagets organisation kan komma att ändras. Något tillägg till avtalet krävs därför inte för att nu berörda ändring skall kunna genomföras.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att bemyndiga regeringen att träffa tilläggsavtal om Företagskapital Aktiebolag enligt de grunder som jag har förordat i det föregående.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM I977

Regeringens propOsitionl 1977/ 78:40

Bilaga 3 Budgetdepartementet

'Åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling

såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 ]

Bilaga 3 Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträdc 1977-10-27

Föredragande: statsrådet Mundebo

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling såvitt avser budgetdepartementets verksamhets- område

1 Inledning

På beskattningsområdet möter småföretagen särskilda problem. Kapi- talbeskattningen, dvs. förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningcn av ka- pital som har nedlagts i småföretag. kan medföra'en betydande extrabe- lastning på dessa företag och kan därigenom hämma deras utveckling. Pro- blemet har redan tidigare uppmärksammats av statsmakterna. Genom lagstiftning år 1970 infördes provisoriska lättnader i kapitalbeskattningen för ägare av småföretag. År 1974 omarbetades reglerna. Vid riksdagsbe- handlingen år 1974 uttalades emellertid att frågan inte kunde anses ha fått sin slutgiltiga lösning och att framför allt problemen vid generationsväxling i små och medelstora företag återstod att lösa. Företagsskatteberedningen (Fi 1970277) fick tilläggsdirektiv i enlighet med riksdagens önskemål. En arbetsgrupp inom beredningen har lagt fram ett förslag till lösning av arvs- och gåvoskatteproblemen vid generationsskiften. Under remissbehand- lingen av förslaget har förts fram starka önskemål om lättnader även i för- mögenhetsbeskattningen. '

Jag anser det angeläget att dessa kapitalskattefrågor snarast får en till- fredsställande lösning. Det förslag som har lagts fram av arbetsgruppen och de upppslag som har framkommit vid remissbehandlingen har det ge— mensamt att de medför stora tekniska komplikationer eller bryter ganska tvärt mot nuvarande beskattningsprineiper. Jag anser att ytterligare utred- ningsmaterial behövs innan man prövar lösningar av det slaget. I det föl- jande föreslårjag en kraftig utbyggnad av de nuvarande lättnader-na vid be- skattningen av kapital i sådana småföretag som driver rörelse.jordbruk el- ler skogsbruk. Fortsatt utredningsarbete får visa om andra lösningar på sikt är mer ändamålsenliga.

] Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 40. Bilaga 3

lx)

Prop. 1977/78: 40

Jag kommer också att ta upp vissa andra beskattningsfrågor som särskilt berör småföretagen. År 1976 infördes särskilda regler för inkomstbeskatt- ning av vissa småföretag. s. k. fåmansföretag. Reglerna har kritiserats från olika synpunkter och jag avser att föreslå att de justeras i vissa avseen- den. Efter samråd med chefen för handelsdepanementet kommerjag ock- så att ta upp frågan om utvidgning av rätten till extra avdrag vid inkomst- taxeringen för vissa exportkreditkostnader. Slutligen kommerjag att föror- da smärre tekniskajusteringar av de regler som gäller för egenföretagares avdrag för s.k. egenavgifter.

Vad särskilt beträffar kapitalbeskattningen finns. som jag nyss nämnde. redan i dag regler som innebär att tillgångar nedlagda i vissa småföretag be- handlas gynnsammare än andra förmögenhetstillgångar. Lättnadsreglerna omfattar dels företag som drivs i direktägd form, dels företag som drivs ge- nom bolag vars aktier inte är noterade på börs och inte heller omsätts på kapitalmarknaden. De berörda företagen har i vissa sammanhang beteck- nats som familjeföretag. [ det följande kommer jag dock att använda ut- trycket småföretag.

De nu gällande reglerna om beskattning av kapital i småföretag innebäri princip att tillgångar som har nedlagts i ett småföretags rörelse. jordbruk eller skogsbruk får värderas med utgångspunkt i inkomstskatteförfatt- ningarnas bestämmelser. Vid kapitalbeskattningen godtas alltså den av- skrivning av inventarier och nedskrivning av lager som skulle ha kunnat medges vid inkomsttaxeringen. Lättnaderna tillkom genom lagstiftning år 1974 ( prop. 1974: 98 . SkU 1974: 38. rskr 1974: 259. SFS |974: 311—320).

I samband med att propositionen behandlades begärde riksdagen på för- slag av skatteutskottet att regeringen skulle ge företagsskatteberedningen tilläggsdirektiv. Beredningen borde i ett större sammanhang utreda möjlig— heterna att ändra kapitalbeskattningen så att bl.a. generationsväxlingar i småföretagen underlättades.

Beredningen fick den 28juni 1976 tilläggsdirektiv i enlighet med riksda- gens önskemål.

I oktober 1976 överlämnade företagsskattcbcredningen till chefen för fi— nansdepartementet promemorian (Ds Fi 1976: 10) Särskilda skattelättnader för familjeföretag. Promemorian hade utarbetats av en särskild arbets- grupp inom beredningenl. l promemorian föreslås bl. a. att en småföreta- gare under sin aktiva tid skall kunna få sätta av medel till ett s.k. arvsskat- tekonto. Sådana avsättningar föreslås bli avdragsgilla vid inkomsttaxering- en och-värdet av kontot skall inte heller redovisas som tillgång vid förmö- genhetstaxeringen. Om de avsatta medlen används för annat ändamål än att betala arvs- eller gåvoskatt. skall medlen återföras till beskattning. Vidare föreslås att den som ärver eller genom gåva övertar ett småföretag

' Generaldirektören Sten Walberg, ordförande. samt expenerna. kammarrättsasses- som Per Anclow.jur. dr Bertil af Klercker. länsrådet Carl-Gustaf Petersson samt ci- vilckonomen Jan Werding.

'JJ

Prop. 1977/ 78: 40

skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvs- eller gåvoskatt som be- löper på företaget och inte täcks av medel på arvsskattekontot. l prome— morian föreslås även ökade möjligheter till eftergift av arvs- eller gåvoskatt och anstånd med betalningen av sådan skatt.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarkollegi- et. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). Göta hovrätt. kam- marrätten i Göteborg. Stockholms tingsrätt. Malmö tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. länsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands. Kronobergs. Kal- mar. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Värmlands. Örebro. Västemorrlands och Västerbottens län. Centralorganisationen SACO/SR. Familjeföretagens förening. Fideikommissariemas intresseorganisation. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). Landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Stockholms handelskammare. Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF). Svenska företagares riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska revi- sorsamfundet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges grossistförbund. Sveri- ges hantverks- och industriorganisation (SHIO). Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund. Taxeringsnärnndsordförandcnas riksförbund (TOR). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Svenska försäkrings- bolags riksförbund och Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF). Skrivelser har även inkommit från Skånes handelskammare och Sveriges jordägare- förbund.

Länsstyrelsen i Kalmar län har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Kalmar läns handelskammare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt yttrande fogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Malmö samt från Skånes handelskammare. LRF hänvisar till yttrande av Lantbrukarnas skattcdelegation. Stockholms handelskammare. SAF. Svenska försäk- ringsbolags riksförbund — utom såvitt avser försäkringsfrågor — samt Sve- riges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund hänvisar till yttrande av Näringslivets skattedelegation. Familjeföretagens förening och SHlO har avgett gemensamt yttrande. LO har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Svenska metallindustriarbetareförbundet.

2 Nuvarande regler m. m.

2.1. Kapitalskatterna

2.1.1. Nuvarande skattelättnader

Vid kapitalbeskattningen. dvs. förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattning— en. behandlas kapital som har nedlagts i småföretag gynnsammare än and- ra tillgångar. Dessa särskilda skattelättnader motiveras främst av att kapi- talet. så länge det arbetar i företaget. inte på samma sätt som andra till-

Prop. 1977/78: 40 _ 4

gångar är omedelbart tillgängligt för ägarens privata konsumtion. Lättna- der av detta slag infördes första gången i samband med 1970 års skattere- form. Dessförinnan togs vid kapitalbeskattningen inte hänsyn till att till- gångar innehades eller brukades på olika sätt. Reglerna hade provisorisk karaktär och innebar att 5. k. arbetande kapital undantogs från den skatte- skärpning som annars inträffade på grund av 1970 års lagstiftning (prop. 1970: 71. BevU 1970: 41. rskr 1970: 231. SFS 1970: 170—174). De provisoris- ka reglerna var i allt väsentligt desamma för arvs- och förmögenhetsbe- skattningen. En lång rad förutsättningar var uppställda. Företaget skulle utgöra viss minsta del av ägarens sammanlagda förmögenhet, han skulle vidare ha sin huvudsakliga inkomst från förvärvskällan och om han ägde _ flera förvärvskällor skulle det finnas ett naturligt samband mellan dem. Fö- retaget fick inte ha ett värde överstigande 2 milj. kr. Vidare skulle företa- get till 75 C? ägas av högst tio fysiska personer. Om dessa förutsättningar var uppfyllda. reducerades det skattepliktiga förmögenhetsvärdet med 25 ??r: av den del av förmögenheten som översteg 500000 kr. Vid arvsbe- skattningen var skattelättnaden i stället utformad som en villkorad rätt till eftergift med 10 C?- av arvsskattens storlek.

De provisoriska reglerna visade sig snart ha vissa inte avsedda effekter. Bestämmelsema ersattes år 1974 ( prop. 1974: 98 . SkU 1974: 38. rskr 1974: 259. SFS 1974: 31 1—312) med de regler som fortfarande gäller. Enligt dessa upptas tillgångar ijordbruk. skogsbruk eller rörelse till det lägsta värde som skulle ha kunnat godtas vid inkomstbeskattningen. Enligt en spärregel skall dock minst 60 C? av företagsförmögenheten beräknad enligt de tidigare reglerna redovisas till beskattning. För vissa slag av till- gångar infördes specialbestämmelser. Sålunda fick skogskontomedel och andra avsättningar vid kapitalbeskattningen tas upp till halva värdet.

Senare under år 1974 vidgades lättnaderna till att omfatta även gåvoskat- ten (prop. l974zl85. SkU 1974: 65. rskr 1974: 406. SFS l974:l()53). Här gäller numera i stort sett samma bestämmelser som vid förmögenhets— och arvsbcskattningen. Vissa spärrar är uppställda för att hindra skatteflykt. Bl.a. fordras att gåvan avser all givarens rätt till förvärvskällan och att gå- van är utan förbehåll. Skattelättnaden går förlorad om företaget avyttras inom fem år. Ny gåva anses då föreligga.

Genom ett tillägg år "1976 ( prop. 1975/76: 193 . SkU 1975/76: 62. rskr 1975/76: 381. SFS 1976: 331—335) ändrades reglerna för att hindra inte av- sedda skattelättnader i fråga om byggmästamas lager av fastigheter.

Skattelättnaderna medges oberoende av om verksamheten drivs i direkt- ägd form eller i bolagsform. Företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller eljest föremål för omsättning på kapitalmarknaden är emeller- tid undantagna från skattelättnaderna. Börsnoterade aktier och andelar värderas efter börskursen. För värderingen av icke börsnoterade aktier har riksskatteverket (RSV) utfärdat anvisningar (RSV Dt 1976: 15).

Även på inkomstbeskattningens område finns regler som kan sägas be-

Prop. 1977/78: 40

'Jl

akta familjeföretagens kapitalskatteförhållanden i vissa situationer. De be- stämmelser i 35 ä 3 mom. nionde stycket kommunalskattelagen (1928: 370, 35 ä 3 mom. ändrad senast 1976: 343). KL, som har införts för att förhindra s.k. interna aktieöverlätelser, är försedda med en möjlig- het till dispens. I vissa fall har dispens medgetts för att underlätta genera- tionsskiften eller för att göra det möjligt för arvingarna efter en företags- ägare att få fram medel för betalning av arvsskatt. I detta sammanhang kan också nämnas möjligheten att för sådana ändamål få dispens från låneför- budet i aktiebolagslagen (1975: 1385. ändrad senast 1977: 709).

I fråga om arvsbeskattningen finns speciella regler som rör tid och sätt för skattens betalning. Sedan länge har det varit möjligt att få anstånd med skattens betalning eller att betala den med annat än kontanter. Dessa reg— ler gäller i princip alla Skattskyldiga.

Enligt 52 5 1 mom. lagen (19411416) om avsskatt och gåvoskatt. AGL (52 5 1 mom. ändrad senast 1975: 133). skall arvs- eller gåvoskatt betalas inom sex veckor från det att skatten har fastställts. Arvsskatten fastställs av allmän underrätt i samband med registrering av bouppteckningen. Bo- uppteckningen skall normalt inges till rätten senast fyra månader efter dödsfallet. Gåvoskatten fastställs av länsstyrelse med ledning av gåvo- deklaration som skall inges senast den 15 februari året efter det gåvan mottogs.

Enligt 55 & AGL kan under vissa förutsättningar anstånd medges med betalning av skatten. Om kontanter och lätt realiserbara tillgångar i ett dödsbo inte överstiger den dubbla arvsskatt som boet skall förskjuta eller om det i annat fall föreligger avsevärd svårighet för någon som är skatt- skyldig cnligt AGL att betala hela skatten. kan anstånd medges. Beskatt- ningsmyndighet får inte medge anstånd för längre tid än tio år. medan rege- ringen däremot kan medge att skatten betalas under 20 år. Medges anstånd skall nöjaktig säkerhet ställas.

Normalt betalas aerskatten kontant. Betalning kan emellertid också ske på annat sätt. Enligt 52 ä 2 mom. första stycket AGL kan i fråga om arvs- skatt, som skall betalas av dödsbo. efter tillstånd av beskattningsmyndig- heten halva skatten få erläggas genom bl. a. skuldebrev med inteckningssä- kerhet. Om den arvsskatt som dödsboet skall förskjuta överstiger 20000 kr.. kan dessutom intill skattens halva belopp börspapper godtas som be- talningsmedel. I praktiken leder anstånd och rätten att betala med annat än kontanter vanligen till samma resultat för den skattskyldige. Från formell synpunkt är reglerna dock strängare i anståndsfallen.

1 56 & AGL finns en annan regel som kan få stor betydelse vid genera- tionsväxlingari småföretag. Enligt detta lagrum eftergcs nämligen skatten. om den som har förvärvat egendom genom arv. testamente eller gåva avli- der inom ett år från det att skattskyldighet inträdde. För nyttjanderätter och liknande periodiska förmåner är eftergiftsmöjligheterna något större. Här är tiden satt till fem år. men eftergiften omfattar då bara en del av skat- ten.

Prop. 1977/78: 40 6

2 . I .2 Utred"i/rgsmrslagel

Enligt direktiven var huvuduppgiften för utredningen att föreslå sådana ändringar som behövs för att underlätta generationsväxlingar i familjeföre- tag. dvs. att så långt möjligt söka undanröja de konsekvenser av kapitalbe- skattningen som försvårar ett ägarskifte utan försäljning.

Arbetsgruppen har utformat sina förslag med utgångspunkt i den situa- tion som uppkommer vid en familjeföretagares död. Värdet av företaget kommer då att beläggas med arvsskatt. Huruvida arvingarna skall kunna överta företaget berori hög grad på deras möjligheter att få fram medel till arvsskattens betalning. Till skillnad från ägare av aktier i börsnoterade bo— lag kan ägare av familjeföretag inte skaffa fram pengar till arvsskatten ge- nom att sälja en del av aktierna. Även möjligheterna till län är begränsade. Situationen blir därför vanligen den att hela eller större delen av arvsskat- ten måste betalas med det ärvda företagets avkastning. Denna avkastning skall emellertid först inkomstbeskattas. Till följd av progressiviteten vid den statliga inkomstbeskattningen torde inte sällan krävas en avkastning på ca fyra år fem gånger arvsskattens belopp för att finansiera förvärvet. Motsvarande förhållanden inträder om generationsväxling sker genom gå— va.

Arbetsgruppen framhåller att en smidig generationsvi'txling kräver åtgär- der redan under företagarens aktiva tid. Medel kan behöva avsättas för att möta en kommande arvs- eller gåvobeskattning. Utrymmet för sådana åt- gärder beror självfallet på de årliga skatter och avgifter som skall erläggas. I denna del inverkar förmögenhetsskatten. som också måste betalas med beskattade medel. Även här framtvingar progressiviteten vid inkomstbe- skattningen mycket stora uttag ur företaget för skattens betalning och minskar således utrymmet för andra åtgärder.

[ promemorian redovisas ingående de Iönsamhetskrav som kapitalskat- terna medför för familjeföretagen. De totala kraven på räntabilitet på eget kapital före skatt för att täcka uttag för kapitalskatter och nödvändig kapi- talbildning för företagets tillväxt anges i några undersökta typfall bli ca 30—40 % för ett företag med ett skattemässigt värde på 1 milj. kr. För ett företag med ett värde på 5 milj. kr. anges räntabilitetskravet till 30—50 C?-.1 promemorian nämns som jämförelse att genomsnittlig faktisk räntabilitet på eget kapital inom gruppen industriföretag med 50—99 anställda för pe- rioden 1970—1974 var 25 57? före skatt.

I promemorian görs vidare en jämförelse mellan skatteeffektema för. å ena sidan. den företagare som vill behålla ett företag eller ta över det i sam- band med arv eller gåva och. å andra sidan. den företagare som i stället säl- jer det. Åtminstone fram till 1976 års ändringar av realisationsvinstbe- skattningen framstod det enligt arbetsgruppen som mer lönande att sälja. Skatten kom då att beräknas på 10 C? av köpeskillingen medan återstoden av vinsten var skattefri. Genom 1976 års ändringar i realisationsvinstbe- skattningen har förhållandet mellan alternativen generationsväxling och

Prop. 1977/78: 40 7

försäljning något förskjutits till nackdel för försäljningsalternativet. Allt- jämt kvarstår emellertid att detta alternativ oftast är det mest lockande.

Arbetsgruppen har sett som en uppgift att så långt möjligt söka skapa ba- lans mellan skatteeffckterna vid fortsatt drift av ett familjeföretag och ef- fekterna vid en avyttring. Härav följer enligt arbetsgruppen att framtida skattelättnader inte lämpligen kan utformas alltför restriktivt.

Arbetsgruppens förslag till lösning av generationsväxlingsproblemcn i familjeföretag har fått följande utformning.

Förslagen bygger på att de nuvarande skattelättnaderna behålls. De fö- reslagna reglerna tar sikte på i stort sett samma typer av företag som om- fattas av de gällande bestämmelserna. Vissa närmare preciseringar har emellertid varit erforderliga.

För det första skall skattelättnaderna bara medges familjeföretag i egent- lig mening. dvs. företag med en viss ägarkoncentration. Man har definierat familjeföretag som ett företag där minst 30 €.? ägs av en person i förening med make och barn. Än vidare har man reserverat de föreslagna lättnader- na till sådana skattskyldiga som äger en inte alltför obetydlig del av företa- get. l—lndast den som i förening med make och äger minst 20 C?- av företaget skall vara berättigad till skattelättnader. Huvudprincipen i förslaget är att arvsskatt för familjeföretag eller del därav skall ktrnna betalas med obe- skattade inkomster. dvs. att avdrag vid inkomsttaxeringen skall kunna er- hållas för medel som är avsedda för betalning av arvsskatt eller har erlagts i arvsskatt,

Skattelättnaderna är olika utformade under ägarens livstid och vid hans frånfälle. Under ägarens livstid får avsättningar göras till s. k. arvsskatte- konton. Medlen skall sättas in på särskild bankräkning. Dessa avsättningar skall vara avdragsgilla vid ägarens inkomsttaxering. Den som på nyss angi- vet sätt äger ctt familjeföretag eller del därav föreslås få sätta av ett belopp motsvarande 10 C? av sin andel i företaget. dock högst 2 C?. per år. En för- utsättning för avsättningsrätt är att värdet av familjeföretaget eller den skattskyldiges del därav uppgår till minst 200000 kr. De medel som har av- satts skall sedan användas för att betala den arvs- eller gåvoskatt som kan bli aktuell vid ett generationsskifte. Under tiden fram till dess får fonderna också den effekten att förmögenhetsbeskattningen av företaget dämpas. Fonderna skall nämligen inte heller behöva redovisas som tillgång vid för— mögenhetstaxeringen. De skall ändå kunna få användas som säkerhet för lån som företaget tar upp. Om däremot fonderna används på annat sätt el- ler om företaget säljs skall innestående medel genast återföras till beskatt- ning. Detsamma gäller om ägaren flyttar utomlands. Vissa försäljningar till närstående eller anställda skall dock inte utlösa inkomstbeskattning.

Vid arvs— och gåvobeskattningen får fonderna användas till betalning av skatt titan att inkomstskatt behöver erläggas, Det kan emellertid tänkas att den föregående innehavaren inte har kunnat göra avsättningar i tillräcklig omfattning. något som framför allt kan förmodas bli fallet under de första

Prop. l977/78: 40 8

åren efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Vid ägarens frånfälle medges därför ytterligare lättnader. Om företaget tillskiftas en arvinge skall denne ha rätt till ett årligt avdrag vid sin inkomsttaxering med 5 % av den arvs- skatt som har erlagts för företaget och som inte täcks av arvsskattefond. För att avdrag skall medges på detta sätt måste den återstående arvsskat- ten uppgå till minst 20000 kr. Anståndsreglerna i arvsskattelagen har an- passats härtill. Säljer arvingen företaget inom fetn år efter sitt förvärv skall både fondmcdlen och avdragsbeloppen återföras till beskattning.

Om dödsboet säljer företaget skall likaså fonderna inkomstbeskattas. Vid gåva skall i allt väsentligt samma regler gälla. Vissa begränsningar har föreslagits med tanke på riskerna för missbruk.

AVsättning till fond eller avdrag för arvsskatt får inte ske med större be- lopp än som motsvarar inkomsten från företaget. Avdragsrätten får alltså inte användas till att skapa underskott i förvärvskällan. Likaså skall skat- telättnader bara medges fysiska personer som är bosatta i Sverige.

Arbetsgruppen har även tagit upp en del andra frågor som har samband med familjeföretagens kapitalskatteförhållandcn. Bl.a. föreslås att den nu- varande tidsgränsen för arvs- eller gåvoskattefrihet vid täta dödsfall ut- sträcks. Dödsfall inotn en tioårsperiod skall kunna beaktas. Om mottaga- ren dör inom ett år efter sitt förvärv skall liksom nu hela arvsskatten efter- gcs. Vid dödsfall därefter skall eftergiften minskas med ett belopp som ut- gör en tiondel för varje helt år som förflutit efter dödsfallet.

Som nyss påpekats föreslås att anståndsreglerna i AGL ändras. Bl.a. skall arvinge. testamentstagare eller gåvotagare som förvärvar ett småfö- retag eller del därav få rätt till anstånd med skattens betalning under 20 år. I anslutning härtill föreslås att även aktier i företaget skall kunna godtas som säkerhet. åtminstone upp till bcskattningsvärdet.

Arbetsgruppens förslag bygger. som redan har nämnts. på att de nuva- rande kapitalskattelättnaderna behålls. En ändring föreslås emellertid. Ar- betsgrttppen framhåller att de gällande reglerna i viss mån missgynnar jordbruken. eftersom i dessa fall fastigheterna vanligen utgör den domine- rande delen av tillgångarna och höjningar av taxeringsvärdet slår kraftigt. Arbetsgruppen föreslår att jordbruksfastighet skall få redovisats till 75 9? av taxeringsvärdet vid kapitalbeskattningen.

Arbetsgruppen har även tagit upp en inkomstskattefråga som har an- knytning till de nuvarande värderingsreglerna vid kapitalbeskattningen. ()m byggnader och inventarier genom arv eller testamente förvärvas sam- tidigt med den verksamhet i vilken de används skall som tillgångarnas an- skz'tffningsvärt'le anses överlåtarens inkomstskattemässiga restvärde, såvi- da inte stämpelskatt vid förvärv på grund av arv eller testamente har be- räknats på grundval av lägre belopp (punkt 3 sjunde stycket och punkt 5 tredje stycket av anvisningarna till 22 å och punkt 3 b sista stycket och punkt 7 sjätte stycket av anvisningarna till 29 & KL). Arbetsgruppen före- slår här att den tidigare ägarens restvärde skall övertas av den nye ägaren

Prop. 1977/78: 40 9

även om arvsskatten har beräknats på ett lägre värde.

Slutligen föreslås att fideikommiss vid förmögenhetsbeskattningen skall värderas enligt reglerna för nytt_iz-tndcri'ttt i stället för som nu enligt reglerna för äganderätt.

2.1.3. Rumisvvltrunde/m All/minut! synpunkter

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med ett par undantag anser remissinstanserna att skatteli'tttnader måste medges för att lösa familjefö— retagens kapitalskatteproblem. De remissinstanser som representerar det allmänna bedömer emellertid de framlagda förslagen som alltför komplice— rade. De instanser som företräder näringslivet anser att förslagen är otill- räckliga. främst därför att man inte har tagit hänsyn till förmögenhetsskat- ten.

LO och TCO ställer sig kritiska till tanken på särskilda skatteregler för vissa kategorier av skattskyldiga. LO anser att de speciella problemen med familjeföretagens kapitalskatter i stället bör lösas genom någon fortn av värdesäkra lån. TCO menar att reglerna om anstånd med arvsskt'tttens be- talning i stället bör ändras. Kammarrätten i Göteborg anser det vara en brist att den remitterade promemorian inte innehåller någon principiell dis— kussion om värdet av att ett ft'tmiljeföretag behålls inom samma familj från generation till generatitm. Utan en sådan diskussion är det enligt kammar- rätten inte möjligt att bedöma om förslagen är ändamålsenliga.

I övrigt har. som nyss påpekats. remissinstanserna i regel ställt sig posi- tiva till tanken på att särregler måste finnas för att lösa familjeföretagens kapitalskattesituation. Meningarna går emellertid isär om den närmare ut- formningen av sådana bestämmelser.

Genomgående har stark kritik riktats mot den valda tekniska lösningen i stort. RSV. som avstyrker förslaget. anser att det skulle medföra ett bety- dande administrativt merarbete för taxcringsmyndigheterna såväl i fråga om den skattemässiga bedömningen som i fråga om kommunikation med andra myndigheter. RSV framhåller att förslaget innebär bl.a. att taxe- ringsmyndigheterna skall beräkna storleken av den arvsskatt sotn belöper på ett ärvt småföretag samt understryker att den personal som i dag hand— lägger inkomsttaxeringen har förhållandevis ringa insikter om arvs— och gå— voskatten. Liknande synpunkter framförs från flera länsstyrelser. l—Inligt lt'irt.v.vt_t—/-cl.wn ! Stockholms län bör inte skattelagstiftningen ytterligare kompliceras om det är möjligt att uppnå i huvudsak samma effekt på ett enklare sätt. Länsstyrelsen anser att det från systematisk och skatterättslig synpunkt är betänkligt att för vissa personer införa avdragsrätt avseende svensk allmän skatt. [.f'inxxlyrclxm i _S't'itlt'r/mm/ztnds [än anser de föreslag- na reglerna med sin detaljrikedom vara tekniskt komplicerade och därför utredningskrävande och svårkontrollerbara. 'I'(.)R finner förslagen mycket komplicerade och påpekar att förenklingar i skattesystemet efterlysts i oli-

Prop. l.977/78: 40 lt)

ka sammanhang. Kannnurrt'illen i Göteborg framhåller svårigheterna för de skattskyldiga att tillämpa de föreslagna reglerna och nämner att den som förrättar arvskiften måste ha mycket kvalificerade insikter i regelsy- stemet för att arvingar inte skall gå miste om betydande delar av de före- slagna skatteförmånerna. Å'unnnar/nillegie! anser det vara uteslutet att det invecklade maskineri som föreslås skall kttnna fungera med mindre det inom varje länsstyrelse tillsätts en övervakare för varje fall då den före- slagna lagen om särskilda skattelättnader är tillämplig. Från länsstyrelse- håll betonas också svårigheterna för takeringsni'tmnderna att beräkna arvs- skatten. Vidare pekar man på de problem som kan uppkomma när det gäl- ler att i tiden samordna underrätts anståndsbeslut med avdragsprövningen i taxeringsnå'tnmd.

De instanser som företräder näringslivet är mer positivt inställda till för- slagen. LRF anser att arbetsgruppens analys på ett övertygande sätt har vi- sat att många familjeföretagare inte kan driva sitt företag vidare utan tvingas sälja det till utmnståcnde. Det framlagda förslaget är enligt LRF ett förtjå'tnstfullt arbete och de praktiska tillämpningssvårigheter som förslaget kan medföra är inte sådana att de utgör hinder för lagstiftning. LRF påpe- kar också att svårigheterna inte bör överdrivas med hänsyn till det ringa antalet fall som berörs. I-ktnn'Ije/i'iretagens _fi'irening anser att förslagen skulle underlätta generationsskiften i flertalet medelstora familjeföretag och att de positiva effekterna på framför allt några års sikt bör bli betydan- de. Svensk iminxtri/örening finner förslagen konstruktiva och anser att de bör läggas till grund för lagstiftning. Även Niiringslivets skatteclelegutiun anser förslaget väl ägnat att underlätta generalionsväxlingar i familjeföre- tag och tillstyrker att det genomförs. RR V. Göm Imi-rim. SA ("(f)/SR. FAR. Svens/vu_ll'irt'lugurex ri/vv/i'irbmul. Svenska revisursunzfiinder. Sveriges ad— vukulminfiunl. Sveriges gmyxix[förbund och 'I'RF ställer sig också positiva till förslagen i stort.

Skutreliittnudernas närmare rit/"urinning

Åtskilliga remissinstanser ställer sig kritiska till den föreslagna avdrags- rätten för arvs- och gåvoskatt och till förslaget att taxeringsmyndigheterna skall pröva hur stor del av arvsskatten som belöper på den skattskyldiges förvärv. Man anser att taxeringsmyndigheterna kommer att ställas inför stora svårigheter. Flera remissinstanser föreslår därför andra lösningar.

Kainmur/ml/egiet anser att skatteskalorna vid förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningcn bör utformas så att inga nödlösningar av det slag som arbetsgruppen har föreslagit blir behövliga. Näringslivets skurtedelegatiun framhåller att den under årens lopp skärpta kapitalskattenivån fått konse— kvenser i form av bl.a. minskad investeringsvilja. ökade fmansieringssvå- righeter. lägre tillväxttakt. utströmning av kapital och kunnande till utlan- det. skärpta betalningssvårigheter samt försämrad likviditet och soliditet. Delegationen anser att man bör pröva ett system med proportionell förmö-

Prop. 1977/78: 40 I I

genhetsskatt och skattefrihet för lager. Genomförs sådana mer generellt verkande åtgärder behövs enligt delegationen inga specialregler av den typ som f.n. finns eller som har föreslagits av arbetsgruppen.

LO anser att småförett'tgare bör betala skatt efter samma regler som and- ra skattskyldiga. De speciella problemen för dessa företag bör lösas genom åtgärder utanför skatteområdet. LO vill däremot stödja lösningar som. med bibehållande av en för alla lika arvs- och gåvoskattelagstiftning. un- derlättarägarskiften i familjeföretag. LO nämner som en tänkbar lösning att den som förvärvar ett företag erhåller ett lån. som inte skulle behöva amorteras så länge han behåller företaget. Vid arv eller gåva skttlle lånet kunna motsvara arvs- eller gåvoskattcn. Lånet skulle skrivas tipp i takt med aktiernas 'ärdestegring.

[.iinssryrelsernu i .S'loeklwlnis samt Gilleburgs nell lin/ms liin anser den föreslagna avdragsri'itten alltför komplicerad och förordar att man i stället sänker den skatt som belöper på företaget eller företagsdelen.

Flera remissinstanser anser också att man bör inrikta lättnaderna direkt på kapitalskatterna och inte blanda in inkomstskatten. RSV anser den lämpligaste lösningen vara en form av eftergift helt eller delvis av kapital- skatten. :l-lallnö ringsriin samt liinsstyrelsernu i Södernmnlands. Mal/nö- hns. .S'karalmrgs. Värmlands och l-"iisrernurrluntls liin anser också att ge- nerationsväslingsproblemen bör lösas inom ramen för kapitalskatterna. Liin.s'srvrelsernu i Krona/mms. Kalmar och Örebro liin ifrågasätter om inte en förmz'mligare skatteskala bör införas vid arv och gåva av familjeföretag. Liinsstyrelsen i Viisterbottens liin förordar andra lösningar och nämner bl.a. ett system med arvsskattereverser. Även från näringslivets sida har man pekat på vissa tekniska problem. Fantilieförelagensförening anser att förslaget ytterligare kotnplicerar ett redan krångligt skattesystem. Kopp- lingen mellan inkomstskatt och arvs- och gåvoskatt är principiellt tveksam och praktiskt besvärlig att tillämpa för såväl enskilda som berörda myndig- heter.

Som redan har nämnts påtalar vissa remissinstanser att förmögenhets- skatten inte har behandlats. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beklagar att arbetsgruppen inte har haft tillfälle att utreda möjligheterna till ytterligare lindring av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Samma uppfattning redovisar ["AR och Svenskaföretagares riksförbund. Länsstyrelsen i Väs— Ierhurtens liin anser likaledes att förmögenhetsskatten bör lindras och nämner möjligheten att över huvud taget inte ta ut sådan skatt förrän kapi- tal tas ut ur företaget.

l-"umil/'qföretagens förening anser att förmögenhetsskatten — i likhet med vad som föreslagits beträffande arvs- och gåvoskatt — bör få erläggas med obeskattade medel. Enligt LRF gäller de skäl som i förslaget anförts för lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen i lika hög grad den årliga för- mögenhetsbeskattningen. Enligt Svensk industriförening bör tillgångar som arbetar i familjeföretag inte förmögenhetsbeskattas. Skånes handels-

Prop. 1977/78: 40 12

ktnnnmre framhåller att förmögcnhetsskatteproblemct i dag är lika allvar- ligt som generationsväslingsproblemet för en rad av de företag som berörs av förslaget.

Några av de nu nämnda retnissinstanserna anser också att åtgärder be- hövs för att underlätta för en utomståend * att förvärva familjeföretag.

.S'iirsk iltltt flata rr

Den föreslagna definitionen av familjeföretag och familjeföretagare har tagits upp av flera remissinstanser. RSV. länsstyrelsen i Ix'ronobergv län. Kalmar läns lmn(le/slt'ttnt/nure. länsstyrelsen i t'l'lnlntälttts lätt. Skunes Intn- (lelsktnnntttre. SA ("()/SR. Funtilie/i'iretagens_li'irening. LRI”. Näringslivets skutterlelegutiun. Svenska_li'irt'tugnres rikstärlmtnl och TRI—' anser en tipp— mjttkning motiverad. Förslaget godtas däremot av länsstyrelsen i l-"äster- botlt'ns län och lr'itlt'iko/nntissctrierntts intresseorgttnist/tion.

Förslaget om arvsskattekonton har fått ett blandat mottagande. RSV an- ser att bestämmelserna i denna del är oklara och kan missbrukas. Liknan- de kritik hat' framförts av kttnztmtrrätten i Göteborg. liinssfyre/serna i Stockholms. Kal/nar. :llttl/nälms och Skaraborgs län. TOR menar att kon- tot gcr tnöjlighct till en resultattttjämning. som knappast har samband med kapitalskatterna. Länsstyrelsen i Stockho/ins län framhåller också svårig- heterna att i vissa fall kontrollera att kontot inte används som säkerhet för privatlån. Lätisst_vr(-'/sen i tllulnzt'ilzns län nämner som ett alternativ till arvsskattekonton en lösning som innebär att man skulle medge avdrag vid inkomsttascringen för premier avseende en särskild skatteförsäkring. Även Svenska_lärsäkringslnrlugs riksfärlmntl diskuterar en sådan lösning och anser att bestämmelser om arvsskattcförsäkring bör införas som ett komplement till regler om arvsskattekonto.

Länsst_vrelsen i Västernorrittntls lätt ifrågasätter om inte rätten till av- drag för avsättning till arvsskattekonto bör utvidgas och avd 'agsrätten för erlagd arvsskatt i stället sänkas i motsvarande grad. Även Furniliefi'iretu- gensförening och Svensk imlttstrifärening anser en utvidgning av avdrags- rätten motiverad.

Även de av utredningen uppställda beloppsspärmrna — 200000 kr. resp. 20 000 kr. —— har kritiserats. RSV. kont/mtrrätten [ Göteborg och länsstyrel- sen i Ix'ronobergs län pekar på olika tröskeleffekter. Beloppens höjd kritise- ras även av Iänsstyrelsermt i Kalmar och Sädertnunlunds län. TOR. Fu- nzil/e/i'iretagens_li'irening. LRF. Näringslivets skoItetlelegation. Svensk in- clttstri/i'lrening och Svenska_fi'iretagures riksfärbtt/nl. Kantin(trkollegiet pä- talar också avsaknaden av masimibelopp och menar att man därigenom avlägsnat sig från utgångspunkten. nämligen att underlätta generations- växlingar i mindre och medelstora företag.

Utredningens förslag att jordbruksfastighet skall få tas upp till 75 C; i stället för Rififi-"'i'. av taxeringsvärdet har också fått ett blandat mottagande. RSV framhåller att förslaget förstärker spekulationen i sådana fastigheter.

Prop. l977/78:40 , 13 Förslaget avstyrks av bl. a. lättsstyrelsernu i Stockholms. Siitlt'rnntnlaltt/s. Mal/trähus oClt Skurulmrgs län samt TCO. Lättsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län anser däremot att motsvarande reducering bör ske beträffande rörelsefastigheter. LRF godtar också förslaget och nämner sotn ytterligare skäl för lättnad den latcnta skattesktlld som. med de nya reglerna för be- skattning av realisationsvinster. vilar på fastighetsvärdena. l-"it/eikommis— s(triernos intresseorgunisution och Sveriges jrtrtlägrtrelärbnntl har liknan- de åsikter.

Den förcslagna ändringen i fråga om avskrivningsunderlaget vid vissa benefika förvärv lämnas utan erinran av RS l-'. LRF anser det angeläget att förslaget genast genomförs och får retroaktiv verkan.

Den föreslagna tttvidgningcn av skattefriheten vid täta dödsfall tillstyrks av bl.a. tila/mä tingsrätt. Giitelmrgs tingsrätt ifrågasätter om inte den fö- reslagna regeln av praktiska skäl bör begränsas något.

RSV ifrågasätter lämpligheten av förslaget om lindrigare förmögenhets- beskattning av fideikommiss. Enligt Fit/elkont/nissoriernus fllll'L'S.YL'('ll'_L'tlIlf- sution är förslaget välgrundat.

2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 2.2.1 Allmänt År 1976 infördes särskilda bestämmelser för beskattning av s. k. fåmans- företag samt företagsledare och delägare i sådana företag (prop. |975/76: 79. SkU 1975/76: 28. rskr |975/76: l7l. SFS 1976: 85—87). Med få- tnansföretag avses i första hand aktiebolag. ekonomisk förening och han— delsbolag vari aktierna eller andelarna till övervägande del ägs — direkt el- ler genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett få- tal fysiska personer. Vissa företag vars verksamhet är uppdelad på verk- samhetsgrenar som är oberoende av varandra räknas också som fåmansfö- retag. nämligen om en person genom aktie- eller andelsinnehav. avtal eller på därmed jämförligt sätt har den reella bestämmanderätten över en sådan verksamhetsgren. Som företagsledare anses den eller de personer som till följd av eget eller närstående persons aktie- eller andelsinnehav i företaget eller annan liknande grund har väsentligt inflytande i företaget eller — i frå- ga om företag som är uppdelat på självständiga verksamhetsgrenar — den som har den reella bestätntnandcrätten över viss verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess resultat. Genom l976 års lagstiftning reglerades beskattningskonsekvenserna när ett fåmansföretag hyr lokaler av företagsledaren eller lämnar lån till honom och när delägare träffar avtal med företaget om köp och försäljning av egendom. Lagstiftningen innehöll också regler som begränsade möjlighe- terna att vid inkomsttaxeringen fördela företagsinkomsten mellan företags- ledaren och hans make och barn. Vidare infördes bestämmelser om be- skattning av bilförmåner i fåmansföretag och om företagets rätt till avdrag för avsättningar för tantiem o.d. till företagsledaren.

Prop. 1977/78: 40 14

De bestämmelser som rör företagsledare och delägare omfattar i regel också närstående till detn. Begreppet närstående omfattar föräldrar. far- oeh mm'föräldrar. make. avkomling eller avkomlings make. syskon eller syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den skattskyldige eller nå- gon av nämnda personer är delägare.

På förslag av regeringen lindrades villkoren för fördelning av företagsin- komst mellan företagsledare och hans make och barn under hösten 1976 ( prop. 1976/77: 41 . SkU 1976/77:12. rskr 97. SFS 1976: 109-1— 1098).

1 det följande redogörs särskilt för reglerna om bilförmi'tner och tantiem- avsättningar.

3._7.3 Beskattning ut' bil/i'n'lttän

l KL finns bortsett frän en speiealregel för fi'tmansföretag som tillkom genom 1976 ars lagstiftning och som strax skall behandlas — inte några sär- skilda regler för värdering av förmz'tnen att för privat bruk fä utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot finns i 42 å andra stycket Kl.en allmän bestämmelse att värdet av produkter. varor eller andra natttraförmaner. som ingår i lön eller annan inkomst. skall beräknas efter ortens pris. Till ledning för 1977 ars taxering har RSV utfärdat dels allmänna anvisningar för värdering av bilförman vid inkomst av tjänst. dels särskilda anvisningar som avser nyssnämnda specialregel för fåmansföretag och andra regler för beskattning av sädana företag.

Enligt de allmänna nnrisningnrna (RSV Dt 1976: 27) bör förmänsvärde- ringen i första hand ske med utgångspunkt i den disponerade bilens pris- klass och dcn privata körsträckan. De i anvisningarna upptagna värdena. vilka är uppställda i tabellform. är i princip avsedda att motsvara vad det skulle ha kostat att äga och utnyttja en bil under motsvarande förhållan- den. Som exempel kan nämnas att förmånsvärdet av en arbetsgivaren till- hörig bil i 35(')Oll-kronorsklassen (t.ex. en Saab 99 eller en Volvo i 240— klassen) skall beräknas till 7 100 kr. vid en årlig körsträcka på 1000 mil. Vid en årlig körsträcka på 2 000 mil uppgår förmänsvärdet i denna prisklass till 10600 kr. Tabellvärdena är emellertid inte tillämpliga om bilen'uppen- barligen har anskaffats huvudsakligen för törmånshavarcns privata bruk. Enligt anvisningarna bör i ett sådant fall normalt. allt efter bilens använd- ning. hela eller större delen av den bilkostnad sotn påförts arbetsgivarens rörelse tas till beskattning hos förmänshavaren som bilförmänsvärde. Det har särskilt utsagts att förmånsvärdena skall tillämpas oavsett om arbetsgi- varen tillhandahåller egen bil eller s. k. leasingbil. .

] anvisningarna understryks vidare att de i tabellen upptagna värdena är avsedda som riktvärden och att de i vissa fall bör kunna jämkas uppät eller nedåt. Det påpekas samtidigt attjämkning som regel inte bör ske endast på basis av sådana mera allmänt hållna uttalanden av förmånshavaren. som denne inte har förmått göra sannolika. Om den årliga körsträckan för pri- vat körning över- eller understiger i tabellen angivna körsträckor gällcr att

Prop. 1977/78: 40 15

förmånsvärdet i motsvarande mån skall justeras. 1 anvisningarna uttalas dock att värdet inte titan särskilda skäl bör tas upp lägre än till det i tabel- len angivna beloppet för 500 mils körning. Har förmånstagaren ersatt ar- betsgivaren med visst belopp för att åtnjuta förmånen. bör ft'trmånsvärdet sänkas med motsvarande belopp.

l anvisningarna konstateras slutligen att det katt antas. att nöjaktig ttt- redning ofta inte kommer att föreligga beträffande omfattningen av den pri- vata körningen och att det därför blir nödvändigt att bygga på en schablon- regel. ] enlighet härmed bör ettligt anvisningarmt — i sådana fall då det inte visas eller görs sannolikt. att körsträckan varit kortare eller längre. och då inte anvisningarna i övrigt leder till en annan bedömning -- förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen årlig körsträcka (privatkör— ning) av 1000 mil.

Den genom 1976 års lagstiftning införda specialregel/t_li'it'I/ännuts/iirutng återfinns i 42 s* tredje stycket Kl-. Enligt denna regel skall. såvitt gäller fö- retagsledare i fåmansfi'tretag eller honom närstående person. vid beräkning av värde av bilförmån anses som om bilen i privat brttk körts minst 1000 mil.

I den proposition som låg till grttnd för lagstiftningen franthi'ill föredra- ganden att det ofta är mycket svårt för taxeringsmyndigheterna att klarläg- ga httr mycket en bil har använts i tjänsten och hur mycket den har använts privat ( prop. 1975/76: 79 s. 79 ). Detta ansågs gälla särskilt beträffande bilar sotn kan disponeras av företagsledare i ett fåmansföretag eller någon ho- nom närstående person. Det fanns därför för dessa fall behov av en särre- gel för att minska utrymmet för obehöriga skattefördelar. Föredraganden framhöll vidare att minimiregeln kttnde ses sotn ett uttryck för att själva rätten att disponera bilen är mer värd för en företagslet'lare i ett fé'tmansfö- rctag än fören annan anställd.

Som redan nämnts har RSV till 1977 års taxering utfärdat särskilt/n nn— visningarjär lwskultning nt'_liintntt.t;fi')'rutng nt./n. (RSV Dt 1976: 35). Att— visningarna innehåller bl.a. ett avsnitt sotn behandlar värdering av förmån av fri bil och den nyssnämnda minimiregeln i 42 s' tredje stycket KL. 1 det avsnittet lämnas bl.a. följande föreskrifter. Med arbetsgivaren tillhörig bil jämställs sådan bil som arbetsgi 'aren hyrt exempelvis genom s. k. leasing- avtal. Om det i företaget finns flera bilar som kan disponeras av företagsle- daren eller någon honom närstående person men endast en av bilarna har kommit till t-tnvändning. bör beskattningen av denna förmått beräknas med utgångspunkt från den bil som faktiskt har använts. ] am'isningarnt't sägs vidare att beskattning av förmån att få tltnyttja en företaget tillhörig bil inte heller bör ske om något faktiskt utnyttjande inte har förekommit till följd av exempelvis handikapp o.d. eller om det har förelegat någon annan om- stättdighet sotn har omöjliggjort privat nyttjande. Den omständigheten att företagsledaren eller någon honom närstående person innehar en egen per— sonbil för privat brttk bör enligt anvisningarna endast i vissa särskilda fall

Prop. 1977/78: 40 16

medföra att undantag görs från minimivårderingen. Som exempel på fall där avsteg kan göras nätnns att företagets bil uteslutande är avsedd för verksamheten och har utnyttjats så att privat nyttjande i praktiken har omöjliggjorts. En förutsättning är dock att dessa förhållanden kan styrkas t. ex. genom uppgifter ur en körjournal eller annan liknande uppgift. Enligt anvisningarna kan vidare jämkning ske om det faktiska nyttjandet för pri- vat bruk är lägre än 1 000 mil till följd av att dispositionsrätten varit begrän- sad undcr året. t. ex. om bilen i inte obetydlig omfattning har utnyttjats för privat bruk även av andra anställda i företaget. Jämkning bör även göras om bilen inte har kunnat utnyttjas under hela året. dvs. om bilen har för- värvats eller avyttrats under året. ()m en bil har anskaffats huvudsakligen för företagsledarens eller någon honom närstående persons privata brttk bör slutligen enligt anvisningarna värdet av förmånen inte beräknas lägre än vad som motsvarar i företaget avdragna bilkostnader till den del dessa belöper på det privata nyttjandet.

Anvisningarna för beskattning av fåmansli'tretag behandlar också be- skattningskonsekvenserna om företaget anskaffar en dyrare bil än som är nödvändigt för verksamheten. I sådant fall skall enligt anvisningarna av- drag vägras företaget för den del av kostnaderna för bilen som överstiger beräknade kostnader för en till verksamheten anpassad bil. Finns sådan fö- retagsledare i företaget sotn har kttnnat utnyttja bilen även för privat bruk. bör i stället ett belopp motsvarande nämnda del av kostnaderna tas till be- skattning hos denne. I vissa fall skall företagsledaren följaktligen beskattas såväl för kostnaden för sitt privata nyttjande (bilförmån värderad enligt de allmänna anvisningarna) som för den del av kostnaderna för resor i företa- gets verksamhet sotn överstiger vad som motsvarar normala bilkostnader i verksamheten. Anvisningarna innehåller föreskrifter till ledning för pröv— ningen av om en viss bil är att anse som för dyr i förhållande till den bedriv- na verksamheten. Vidare lämnas riktlinjer för beräkning av det belopp som skall läggas till värdet av företagsledarensbilförmån i de fall då bilen har varit dyrare än nödvändigt.

2.2.3 Avdrag fiir tuntiwnuvsättningar o. tl.

Rörelsedrivande fåmansföretag har i praxis vanligen fått avdrag för lön till aktieägare. som har företagsledande ställning. tttan att lönens storlek ifrågasatts av bcskattningsmyndigheterna. Beträffande lön till aktieägare. som inte är företagsledare. har viss prövning skett av lönens skälighet. Fö- retag som inte är rörelsedrivande har schablonmässigt fått avd 'ag högst med belopp som motsvarar viss procent av bruttointi'tkterna. Inom nu an- givna gränser har fåmansföretagen kunnat avpassa lönen till företagsledare och delägare så att någon beskattningsbar vinst inte har uppkommit.

Det har varit vanligt att fåmansföretagen i bokslutet gjort skuldavsätt— ningar som har avsett lön. lönetillskott. tantiem o.d. till löretagsledaren. Enligt tidigare gällande regler fick företaget avdrag för ersättningen vid

Prop. 1977/78: 40 17

taxeringen för det beskattningsår som avsättningen avsåg. [ fråga om före- tagsledarens beskattning gällde -- liksom i dag — att beloppet enligt 41 å Kl. skttlle tas till beskattning vid taxeringen för det beskattttingsår då bc- loppet blev tillgängligt för lyftning. Denna förutsättning ansågs inte tipp- fylld förrän beloppet var känt och bestämt till sin storlek. dvs. i regel först när räkenska'tperna hade avslutats och bokslutet var upprättat. Resultatet blev att företagsledaren i regel beskattades för ersättningen först året efter det då företaget fick avdrag.

l betänkandet (SOU 1975: 54) Fåmansbolag konstaterade företagsskatte- beredningen att skttldreserveringar avseende tantiem. lönetillskott m.m. till delägare särskilt i de mindre aktiebolagett hade använts föratt nollställa rörelsens resttltat och att bolaget-delägarna på detta sätt — samtidigt som dubbelbeskattningen undveks —— hade kunnat skaffa sig en skattekredit. Någon motsvarande möjlighet fanns inte för egenföretagare eller delägare i handels- och kommanditbolag. Beredningen framhöll att avsättningarna medförde betydande kontrollproblem. i synnerhet då bolaget hade tilläm- pat brutet räkenskapsår. För att uppnå överensstämmelse mellan aktiebo- lag och övriga företagsformer föreslog beredningen att reserveringar för obetalda löneförmåner och därmed jämförliga kostnader avseende aktie- ägare skttlle tas ttpp som intäkt hos aktieägaren redan för det år för vilket avsättningen hade gjorts i bolagets räkenskaper.

Vid remissbehandlingen av beredningens förslag framhölls bl. a. att det kunde bli svårt att fastställa storleken av tantiemet för visst är i sådan tid att aktieägaren kttnde redovisa det i sin självdeklatation för året i fråga. Man efterlyste därför särskilda regler om anstånd med sji'tlvdeklaration i dessa fall och bestämmelser som skttlle göra det möjligt att i efterhand jus- tera deklarationen. Vidare ansågs problem uppkomma beträffande den prelintinärskatt som belöpte på tantiemet. Man underströk också behovet av särskilda regler sotn möjliggjorde komplettering och justering av de kontroll- och arbetsgivarttppgifter som bolaget sktllle lämna beträffande aktieägaren.

[ prop. 1975/76: 79 anförde föredraganden att det framstod som otill- fredsställande att aktiebolag — till skillnad mot t. ex. företag sotn drevs ttn- der enskild firtna — skttlle få skattekrcdit genom att göra reserveringar för tantiem och liknande skulder. Han ansåg dock att den av beredningen före- slagna lösningen var förenad med betydande praktiska svårigheter. Han föreslog att bestämmelserna om rätt beskattningsår för bolagets avdrag i stället skulle ändras på så sätt att det föreskrevs att avdrag för tantiem o.d. från aktiebolag till företagsledare eller honom närstående personer skulle å göras först ttnder det år då utbetalning har skett. [ en riksdagstnotion (1975/76: 1040) yrkades att företagsskt'ttteberedningens förslag efter vissa kompletteringar skttlle läggas till grund för lagstiftning. Riksdagen följde dock propositionen (SkU 1975/76:28. rskr 171). Den nya bestämmelsen om rätt beskattningsår för avdrag för tantiemavsättningaro. d. har tagits in 2 Riksdagen l077/78. I sant/. Nr 40. Bilaga .?

Prop. 1977/78: 40 18

i pttttkt 1 a ' anvisningarna till 41 %* KL.

Riksskatteverket (RSV) har i sina anvisningar för tillämpningen av de nya reglerna om beskattning av åmansföretag (RSV Dt 1976: 35) behand- lat bl.a. frågan om avdrag för tantiem och liknande ersättning. Härmed av- ses enligt anvisningarna ersättning som har fastställts med utgångspunkt från verksamhetens resultat men däremot inte t.ex. provisionsersättning o. d. enligt sådant prestationsavtal som inte är beroend ' av verksamhetens resultat. Sotn tantiem anses inte heller vad som enligt särskild författning eller på annanjämförlig grttnd utgör lönekostnad för räkenskapsi'tret. t.ex. ersättning för sedvanlig semesterlön. arbetsgivaravgifter och andra löne- beroende kostnader. Med tantiem jämställs däremot vad som vid räken- skapsårets utgång av överskott av bolagets verksamhet gottskrivs före- tagsledare i fåmansföretag. Avdrag för sådan ersättning till företagsledare eller honom närstående person medges enligt anvisningarna. om beloppet har utbetalats eller på annat därmedjämförligt sätt har gjorts tillgängligt för lyftning före räkenskapsårets utgång. Normalt får beloppet anses tillgäng- ligt för lyftning i samband med gottskrivningen. Skatteavdrag skall därvid i förekommande fall göras på beloppet och kontrolluppgift lämnas. (.)m be- loppet tillgodoförts företagsledare eller honom närstående på sådant sätt bör företaget medges avdrag ttnder motsvarande räkenskapsår. Ersätt- ningen skall i samband härmed redovisas såväl i löneredovisning för inbe- talning av källskatt som på kontrolluppgift för samma år. I annat fall skall. om avdrag yrkas för sådan ersättning. utredning lämnas som visar eller på annat sätt styrker att utbetalning har skett före räkenskapsårets utgång.

2.3. Extra avdrag för exportkreditkostnader

2.3.1. Allmänt

Regler om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för exportkreditkostna- der infördes år 1973 (prop. 19731126. SkU 1973: 43. rskr 1973: 255). Regler- na tillkom föratt i ett läge där flera länder på olika sätt subventionerade ex- portkreditgivningen skydda vitala expot'tintrcssen och säkerställa att de svenska företagens konkurrensläge vid kapitalvaruexport inte allvarligt försämrades i förhållande till andra länders företag ( prop. 1973: 126 s. 30 ). Exportkreditstödet fick en tidsbegränsad karaktär. Föredraganden fram- höll att man borde fortsätta ansträngningarna att nå fram till internationel- la överenskommelser som förhindrade att statliga kreditsttbventioner på- verkade enskilda företags konkurrensmöjligheter.

År 1975 ändrades reglerna i vissa avseenden ( prop. 1975/76:72 . SkU 1975/76: 22. rskr 1975/761100). De nya reglerna är tillämpliga på avtal sotn ingås under tiden den 1 oktober 1975—dett 31 december 1979. De innebär att exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen katt medges under i huvudsak följande fönttsättningar. Exporten skall kunna anses ha väsentlig beydelse från samhällsekonotnisk och sysselssättnings-

Prop. 1977/78: 40 19

politisk synpunkt. Anledning skall finnas till antagande att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd. Exporten skall avse kapital- vara och exportkredit skall lämnas köparen för mer ätt hälften av köpeskil- lingen. dock minst 1 milj. kr. Vidare skall exportkrediten ha en löptid av minst två och högst tio år och linansieras hos bank eller kapitaltttarknads- institut till en ränta som överstiger den sotn utgår enligt exportkreditavta- let. Stödet innebär att — vid sidan av vanliga omkostttadsavdrag — ett ext- ra avdrag medges vid dett statliga och kommunala inkomsttaxeringen med ett belopp som tttotsvarar skillnaden under beskattningsåret mellan den ränta som den skattskyldige har erlagt vid finansiering av exportkreditett (reIinansieringsräntan) och den ränta sotn han har uppbttrit enligt export- kreditavtalet (exportkrcditräntan). Avdraget får dock högst uppgå till ulf-"=? av den del av exportkrediten som inte är återbetald vid beskattningsårets ingång.

] det följande behandlas särskilt kraven att exporten skall avse kapital- vara och att kreditctt skall uppgå till minst 1 milj. kr.

3.3.3 l-"arrn'ji'ir vil/(a c.t'pt)rtkt'e'a't'tstiiti kan utgå

Exportkreditstöd i form av extra avdrag katt endast utgå vid export av kapitalvaror som har sålts för z-tnvänt'lning i det land vartill försäljning skett eller — vid underleverans — sålts för användning i det Iattd vartill huvudle- verantöretts försäljning skett. Varken i lagtext eller förarbeten finns någon definition av begreppet kapitalvara. Vid genomförandet av 1975 års änd- ringar förelåg en promemoria från Sveriges exportråd och Sveriges lttdtt- striförbund där det bl.a. föreslogs att kapitalvarttbegreppet skulle tolkas så att konsultuppdrag hänfiftrdes till stödberättigad export. 1 propositionen framhöll föredraganden att det i framtiden liksom tidigare borde ankomma på regeringen att pröva vad som avses ttted kapitalvara. Han underströk dock samtidigt att begreppet enligt hans tttetting inte kttttde ges så vid- sträckt tolkning att det otttfattade även retta konsultuppdrag (prop. 1975/76:72 s. 10).

2.3.3. Stöt/ers begränsning till c.t'portkrmliler av viss (.tttt/itttning

Ursprungligen krävdes för rätt till avdrag att exportkredit lämnades för minst 2 milj. kr. 1 prop. 1975/76: 72 framhöll föredraganden att det borde fordras att en exportkreditaffär var av en viss storlek för att den skttllc uppfylla kravet på samhällsekonomisk betydelse och arbetsmarknadspoli- tiska effekter. Enligt hans mening saknades därför anledning att sänka mi- nitttigränsen för exportkredit. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framlades förslag om att sänka gränsen till 0.5 milj. kr. för att öka möjlighe- terna för mindre och medelstora företag att komma i åtnjutande av stödet. Riksdagen beslöt att fastställa tttinintigränsen till 1 milj. kr.

Prop. 1977/78: 40 20

2.4. Schablonavdrag för egenavgifter

Ar 1970 infördes nya regler om avdrag vid inkomsttaxerittgett för s. k. egenavgifter. dvs, alltttätt arbetsgivarat-gift och socialförsäkrittgsavgifter som utgår pa egenföretagares ittkomstcr (prop. 1975/76: 178. SkLi 1975/76: 68. rskr 1975/76: 4th och Sl—"S 19761460—461 satttt prop. 1976/77:41. SkU 1976/77: 12. rskr 1976/77:97 och Sl-"S I976:1094---1098). De nya reglerna innebär att egenavgifter som belöper på ittkontst av rörel- se OCh _lOI'dhruksfastighet dras av som omkostnader i förvärvskällan och inte — sasont tidigare — i form av allmänt avdrag. Vid taxeringen för visst bcskattningsår medges ett s. k. schablonavdrag för de egenavgifter som hänför sig till beskattningsåret i fråga. Avdraget beräknas på ett underlag som motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av rörelse eller jordbruks- fastighet. beräknad enligt lagctt (1947: 57(t)ont statlig inkomstskatt (ändrad senast l9771573). minskad med dels sjukpenning. dels underskott av att- ttan rörelse som den skattskydlige ltar bedrivit resp. av annan jordbruks- fastighet som han har brukat. Sehablonavdraget utgör i regel 10'5-2- av den del av underlaget sotn inte överstiger 10000 kr.. 21.1'f1'i-avden del av under- laget som överstiger 10000 kr. men inte 100000 kr. och 15 '.7-7. av överskju- tande del av underlaget. för vissa skattskyldiga utgör avdraget dock bara 455? av underlaget. 'l'ill dentta grttpp hör skattskyldig som har fyllt 65 år vid utgången av året före taxeringsäret eller som har åtnjutit förtidspension el- ler hel i'tldchpension enligt lagett ( 1962: 381 ) om allmän försäkring i decent- her månad året före tz'txeringsåret och inte omfattas av vissa särbestämmel- ser i l.5 kap. 3 så samma lag. Hit hör vidare skattskyldig vars inkomst ttte- slutande eller så gott som tttcsltttattde otttfattas av s. k. likställighetsavtal. Nu nämnda skattskyldiga påförs inte annan egenavgift ätt allmän arbetsgi- varavgift. Det lägre avdraget gäller också för skattskyldig. som inte är itt- skriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året näst före taxerings- året. eftersom sådan skattskyldig betalar väsentligt lägre egenavgifter än övriga.

De slutliga egenavgifter sotn påförs för visst bcskattningsår avstäms mot tidigare medgivet schablonavdrag. Om de slutliga avgifterna är större ätt scht-tblonavdraget. får överskjutande belopp dras av vid påföljande taxe- ring. Har schablonavdrag tttedgetts nted högre belopp än de slutliga avgif— terna. tas skillnt-tdsbeloppet ttpp sotn intäkt vid den följande taxeringen.

De ttya reglerna om schablonavdrag tillätttpades första gången på 1976 års inkomster. Procentsatserna för egenavgifterna åren 1976—1978 fram- går av följande uppställning.

Prop. 1977/78: 40 21 flm/(mm! Pri)ce/tlxulxur

1970 1977 1978 Sjukförsäkringen 8.0 8.0 9.6 l-'olkpensioneringett 6.2 8.3 8.3 A'l'l) 11.0 11.75 11.75 Arbetsskadeförsäkringen — 0.25] 0.25 Allmän arbetsgivaravgift 4.0 (2.0) 4.0 (2.0) 2.03 (0)

ligenavgift enligt 4 & lagett (19681419) om allmän arbetsgivaravgift (4.5 ändrad senast 1970: 1097) tas endast ut på inkomst sotn överstiger visst be- lopp. År 1976 vardet avgiftsfria beloppet 18000 kr. fr. o. ut. år 1977 Lipp— går det till 30000 kr. 1 det ittre stiftdomradet är den allmänna arbetsgivarav- giften under ären 1976 och 1977 nedsatt till 2 '.f'z'. ] prop. 1977/78: 54 har fö- reslagits att avgiften fr. o. nt. den ljanauri 1978 avvecklas helt inotn det in— t'e stödområdet och nedsätts till 2"? i övriga delar av landet.

3 Föredraganden

3.1. Inledning

På beskattningsomrt'tdet möter småföretagen oeh deras ägare i dag sär- skilda problem som de börsnoterade bolagen och deras aktieägare inte har. 1 många fall kan dessa skatteproblem verka hämmande på småföretagens utveckling. Skattesystemet bör utformas så att sådana effekter motverkas.

F. tt. pågår en omfattande översyn av skattesystemet. [företagsskattebe- redningen (Fi 1970: 77) ser över olika delar av företagsbeskattningen. En huvuduppgift för beredningen är att pröva avvägningen mellan å etta sidan den skatt som träffar företagens vinster och å andra sidan företagens möj- ligheter till olika resultatreglerande dispositioner. Vidare skall beredning— en bl.a. göra en avvägning mellan vinstbeskattningen och olika produk- tionsfaktorskatter. t.ex. arbetsgivaravgil'terna. 1972 års skatteutredning (I"-'i 1972: 02) utreder främst frågan om fysiska personers beskattning. lit— redningsuppdraget otttfattar även kapitalbeskattningett. Bada utredningar- na skall enligt tilläggsdirektiv ha avslutat sitt arbete i november i år. I detta läge bör man undvika Iagstiftningsåtgärder sotn direkt föregriper resultatet av utredaingsarbetet. Å andra sidan får utredningsarbetet givetvis inte hindra att angelägna åtgärder genmnförs redan nu i avvaktan på resultatet av utredningarnas arbete.

Kapitalbeskattningen. dvs. fi'irmögenhets-. arvs— och gt'tvobeskattning- ett. är ett område där smålI'tretagens situation f. n. är särskilt besvärlig. för att betala förmögenhetsskatten på det kapital sotn arbetar i företaget tttåste

' l princip fr.o.m. 1.7.1977. : Enl. prop. 1977/78:54.

Prop. l977/78:40 22 ägaren — i de fall då företaget bedrivs i aktiebolagsform —- ofta göra stora liftneuttag. som innebär en avsevärd belastning på företaget och kan även- tyra dess fortsatta drift. Pa motsvarande sätt katt arvs- och gavobeskatt- ningen framtvinga så pass betydande lönettttag att genet".ttiottsskiften i dessa företag starkt lörsvaras och i vissa fall otttöjliggörs. Resultatet av ka- pitt'tlskt'tttereglerna kan bli sadant att fortsatt drift inte framstår som tne- ningsfull. I stället kan en försäljning bli ett ekonomiskt sett mer tilltalande lösning. Åtskilliga smi'iföretag har också kommit att köpas ttpp av invest— ntentbolag eller andra större företag. Bl.a. för att hindra en sådan utveck- ling medgav statsmakterna år 1970 särskilda kapitalskattelättnader för vis- sa småföretag. Ar 1974 omarbetades reglerna. På grund av bl. a. den skärp- ta progressionen vid inkotttstbeskattnittgen och de intlatoriska vät'tlei_')k— ningarna har lättnaderna visat sig inte längre vara tillräckliga för att lösa sntt'tfi'it'etagens kapitalskatteproblem. Det är därför nödvändigt att vidta yt- terligare åtgärder. Kapitalskattereglerna måste utformas så att de inte hindrar eller onödigtvis försvarar fortsatt drift i smi'tföretagets forttt. Pritt- cipen bör enligt min mening vara att en fysisk person skall kuttna driva ett småföretag så att avkastningen ger förutom en rimlig inkomst att leva av — även medel för att betala sådana skatter som kan sägas vara omedelbart anknutna till företaget. Med hänsyn till betydelsen av att främja nyfi'ireta— gande och ett dynamiskt och livskraftigt näringsliv bör åtgärder för att lindra beskattningen av det arbetande kapitalet i småföretag vidtas ome- delbart. och jag kontmer i det följande att föreslå sådana åtgärder.

Till grund för tnina överväganden om ändrade kapitalskattelättnader lig— ger en promemoria sotn har utarbetats av en arbetsgrupp inom företags— skatteberedningen. Utredningsuppdraget var i enlighet med riksdagens önskemål att försöka underlätta generationsskiften i småföretag. Arbets- gruppen inriktade helt naturligt sitt arbete på arvs- och gåvoskatterna. Un- der rcmissbehandlingen och i den allmänna debatten under senare år har emellertid frågan om förmögenhetsbeskattnittgen av dessa företag kommit i förgrunden. linligt ntin mening är det också attgelägct att åtgärder snabbt vidtas beträffande förmögenhetsskatten. F.n. saknas det utredningsunder- lag som skulle behövas för mer genomgripande principiella ändringar i nu- varande system. De förslag som jag nu lägger fratn beträffande kapitalbe- skattningen innebär därför i första hand en kraftig utvidgning av nuvarande lättrtader. Förslagen tar sikte på att lösa de akuta problemen och därige- nom underlätta fortsatt drift av småföretag och generationsskiften i sådana företag. Sedan ytterligare tttredningsmaterial erhållits. får bedömas om andra lösningar på sikt kan vara mer ändamålsenliga. I detta sammanhang vill jag också framhålla att mina förslag inte berör de särskilda problem som kan uppkomma för den som avser att överta ett småföretag genom köp. En fysisk person som är villig och lämplig att köpa ett småföretag kan ha svårt att få fram de medel sotn behövs för att täcka köpeskillingen. Även om han lyckas finansiera köpet genom lån. kan han på grttnd av mar-

Prop. 1977/78: 40 23

ginalskatteeffektema tvingas att ta ut en betydande överlön från företaget för att klara amm'teringarna. Chefen för ekonotnidepartemetttct lägger i dag fram förslag till ändrade riktlinjer för Företagskapital AB. Syftet med förslaget är bl. a. att underlätta för enskilda personer att överta småföre- tag. Vidare föreslår chefen för jttstitiedepartementet att möjligheterna till dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975: 1385. ändrad senast 1977: 709) utvidgas. Även det förslaget har till syfte bl.a. att underlätta övertagandet av småföretag. ] olika sammanhang ltar framförts önskemål om att åtgärder i samma syfte skulle vidtas även på beskattningsområdet. Sådana åtgärder aktualiserar dock en rad principiella och tekniska frågor. linligt mitt mening bör inte bara kapitalbeskattningen bli föremål för ytter- ligare utredning. Även frågan om ändringar i skattereglerna för att under- lätta enskilda personers köp av småföretag bör utredas. Detsamma gäller en del andra närliggande frågor. t. ex. möjligheterna att via beskattnings- reglerna underlätta småtöretagens kapitalanskaffning. .lag avser att ta upp dessa utredningsfrågor när företagsskatteberedningen och 1972 års skatte- utredning har redovisat sina betänkanden.

Från småföretagens sida har i olika sammanhang framförts önskemål om ändringari t'öretagsbeskattningen. Önskemålen har avsett bl.a. småföreta- gens möjligheter till konsolideringsåtgärder och resultatutjämning samt ut- taget av arbetsgivaravgifter. Dessa och liknande frågor har ett omedelbart samband med företagsbeskattningens utformning i stort. Enligt min me- ning bör frågor av detta slag inte nu behandlas särskilt för småföretagens del. eftersom detta skulle innebära ett direkt föregripande av företagsskat- teberedningens arbete. lett par andra avseenden bör ändringar dock redan nu kunna göras beträffande småföretagens inkomstbeskattning. År 1976 infördes på förslag av beredningen särskilda beskattningsregler för vissa småföretag. de s. k. fåmansföretagen. På initiativ av den nuvarande rege- ringen ändrades reglerna i vissa avseenden under hösten 1976. främst så- vitt avsåg beskattningen av egenföretagares medhji'ilpande make och barn. 1 det följande kommer jag att ta ttpp frågan om ytterligare justering av be- skt-tttningsreglerna för småföretag. Vidare kommer jag efter samråd med chefen för handeIsdepartementet att föreslå viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Jag kommer även att föreslå smärre tekniska jttsteringar av de regler som gäller för egenföretagares av- drag för s. k. egenavgifter.

3.2. Kapitalbeskattningen

3.2.1. Allmänna x_Wt/mnkter

De svårigheter som kapitalskatterna ger upphov till för familjeföretagen kan enklast beskrivas på följande Isätt. Skatterna på förmögenheter. arv och gåvor utgår enligt progressiva skalor. Vid inkomstbeskattningen tar man inte hänsyn till om kapitalskatt skall erläggas. Detta betyder att kapi-

Prop. 1977/78: 40 34

talskatt måste betalas nted beskattade inkomster. l.!töver uttaget för sitt egen konsumtion måste en företagsägare — om han inte vill sälja företaget eller lägga ner driften — årligen ta ut medel till förttti')genhctsskattett ur sitt löretag. På tttotsvat'ande sätt måste den som ärver eller får ett företag i gå- va ta medel ur företaget för att betala arvs— eller gåvoskatten. Eftersom även inkomstskatten är starkt progressiv. kontttter dessa uttag att träffas av höga marginalskattesatser. Sammanlagt innebär detta att man i för få- ntiljeförctagare inte ovanliga ittkotttstlägen får räkna tttcd löneuttag pt" tnittst 4 a 5 gånger kapitalskatletts belopp. Belastttingett på företaget ökas ytterligare genom att arbetsgivar- eller egenavgifter beräknas på de uttagna tttedlett. Allt detta medför att kraven på lönsamhet i företagen kan bli så höga att de från företagsekonontiska utgångspunkter framstår som orealis— tiska.

Statsmakterna har också tidigare uppmärksammat de nu beskrivna för- ltållattdetta. ] samband nted 1970 års skattereform infördes för första gång- en spceialbestätttntelser för förntögenhets- oelt at'vsbeskattning av sådant kapital som var nedlagt i familjeföretag. Dessa regler hade provisorisk ka- raktär och ersattes år 197-l med mer permanenta regler. Reglerna utsträck— tes senare till att avse även gåvoskatten. De nuvarande bestätttntelserna bygger på inkomstskatteförfattnittgarttas värdet'ingsnornter och medför att lager och inventarier får tas llpp till belopp som är betydligt lägre än de verkliga värdena.

Även de regler som infördes år 1974 fick i viss mått karaktär av proviso— riuttt. Under riksdagsbehandlittgett av de föreslagna rcglertta uttalade näm— ligen skattemskonet i sitt av riksdagen godtagtta betänkande bl.a. att fa— miljeföretagens kapitalskattesitttatiott inte hade fått sitt slutliga lösning ge- nom regerittgens förslag. I'-'rantför allt borde frågan om vilka åtgärder som erfotdras för att underlätta problemen vid generationsväxlingar ytterligare undersökas. lin sådan undersökning har. som rcdatt tidigare nämnts. nu gjorts av en arbetsgrupp ittottt företagsskatteberednittgett.

,ftrbetsgruppens förslag tar i första ltattd sikte på att lösa kapitalskatte- problemen i samband nted getterationsväxlittgar. Detta var också uppgif- tett enligt direktivett. Förslaget ittttebät" i korthet att den som ärver ett före- tag skall få avdrag vid ittkomsttaseringctt för den arvsskatt som belöper på företaget. För att tttöiliggöra en smidig getterationsväxling föreslås även att viss avsättning ttted obeskattade ntedel skall få ske uttder ittnehavstidett. Dentta avsättnittgsrätt är begränsad till högst 10”; av företagets värde. lif- tersom sådana avsättningar ittte skall förmögenhetsbeskattas. får ägaren en viss lättnad även vid den årliga förmögenltetsbeskattttittgett.

Utredttittgsförslaget har fått ett blattdat mottagande. ] alltnätthet har tttatt ställt sig förstående till att kapitalskattelättnader är nödvändiga. Den kritik som ltar framförts katt santtttattlattås på följande sätt. De retttissinstattser som företräder det allmännas intressen har ansett förslagen tekniskt alltför kråttgliga för att kunna hanteras av skattemyttdighetertta. Även de remiss-

Prop. 1977/78: 40 25

instanser som representerarnäringslivet har framfört likartade invändning— ar. Men från detta håll har kritiken framför allt tagit sikte på att problemen kring förmögenhetsbeskattningen inte löses genom utredningsförslaget.

För egen del anserjag att utredningsförslaget i allt väsentligt skulle lösa kapitalskatteproblenten kring getterationsväxlingarna. Enligt mångas nte- ning är emellertid behovet av lättnader kanske t.o.m. större vid den årli- gen återkommande förmögenhetsbeskattnittgcn än vid engångsföreteelser såsom arv eller gåva. Jag delar dettna uppfattning. Samtidigt som det är angeläget att generationsväxlingsproblemen får en tillfredsställattde lös- tting måste också situationen Linder företagarens aktiva tid beaktas. Den skärpta progressionen vid inkomstbeskattningen i förening med de intlato- riska värdcökningarna har Linder senare år bidragit till att skärpa de pro- blem sont sammanhänger med förmögenhetsskatten. Nya regler bör alltså omfatta även denna skatt. ] nuvarande läge. där det gäller att snabbt lösa ett akut problent i avvaktan på att vissa delar av kapitalskatteproblema- tiken hinner utredas ytterligare. är det angeläget att reglerna görs enkla och blir lätta att tillämpa både för enskilda och skattentvndigheter. Flera remissinstanser har ansett att det föreliggande utredningsförslaget angåen- de arvs- och gåvoskatterna är alltför komplicerat. bl. a. därför att det leder till att inkomstskattemyndigheter skall ta ställning till arvs- och gåvoskat- tefrågor som normalt ligger utanför deras kompetens. Dessa invändningar mot förslaget anserjag bärande. Med hänsyn till behovet av ett enkelt och lättillämpat system bör de regler som nu genontförs så lång möjligt ges samma form vid förmögenhets-. arvs- och gåvobeskattningcn och utfor- mas inom ramen för dessa skatter.

De förslag till lättnader som jag lägger fratn i det följande är avsedda att tillämpas både på företag som drivs i direktägd form och på företag som drivs i bolagsform. [ likhet med nuvarande lättnader omfattar förslagen in- te företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller är fi'ärentål för liknande notering och inte heller andra företag vars aktier eller andelar om- sätts på kapitaltmtrknaden.

3.2.2. Liilmudt'r Vill_Ii'il'lllögUII/IL'I.s'/7('.Y/((llfltill_t1("I

Kapitalskattelättnaderna bör enligt min mening utformas med utgångs- punkt i förhållandena uncler familiet'öretagz'trens aktiva tid och alltså i första hand ta sikte på förmögenhetsbeskattningen. Som jag tidigare har nämnt är det dock angeläget att lättnaderna f.n. fåren generell inriktning och i allt väsentligt får samma utformning vid all kapitalbeskattning. Det är därför önskvärt att nya regler om förmögenhetsskatten utformas så att de med vissa kompletteringar kan användas även vid arvs- och gåvobeskatt- ningen.

Från småföretagarnas sida har ibland _vrkats att man helt skulle undanta förmögenhet som har nedlagts i rörelse. jordbruk eller skogsbruk från för— mögenhetsbeskattning. Mot en sådan lösning kan emellertid åtskilliga in-

Prop. 1977/78: 40 26

vändningar resas. Sa långtgående skattelättnader kunde måhända försva- ras så länge företaget inte byter ägare. Under den tid som ägaren driver verksamheten kan det sägas att det nedlagda kapitalet saknar särskilt eko- nomiskt värde för honom utöver den avkastning som företaget lämnar. I fråga om avkastningen skttlle inkotttstbeskattnittgen Vara tillräcklig. Situa- tionen blir emellertid en annan när företaget si js och ägaren uppbär en kö- peskilling som han katt fritt disponera över. För att då inte åstadkomma re- sttltat sotn för andra inkomsttagare och förmögenhetsägare framstår som uppenbart stötande skttlle det bli nödvändigt att skärpa realisationsvinst- reglerna. För att ett skäligt hänsynstz-tgande till tidigare åtnjutna skatteför- måner skall bli möjligt. torde det även fordras att realisationsvinstreglerna diffetuttieras med hänsyn till ittnehavstidetts längd. Sådana bestämmelser blir inte bara invecklade tttan kan även ge nyekfttlla resultat. Vidare skttlle man få införa särskilda övergångsbestämmelser i fråga om äldre företagsin- neltav. Modellen lämpar sig inte heller särskilt väl för arvs- och gåvobe- skattningcn. Den skulle där få förses tttcd ntöjligheter till en efterfi'tljande beskattning om mottagaren inom viss tid efter törvärvet avyttrar företaget. Med hänsyn till at'vs- och gåvobeskattningens nuvarande utformning är detta emellertid inte möjligt utan en ingående detaljreglering med därav följande kotttrollsvårigheter. Enligt mitt mening kan knappast heller med fog göras gällande att företagsförmögenheten helt bör undantas från för- mögenhetsbeskattttittgen. Målet bör i stället vara att undanröja de särskil- da svårigheter sotn dettna beskattning ger upphov till.

Ett annat ttppslag som har förts fratn bl.a. vid remissbehandlingen är att beskatta företagsförmögenheter enligt en särskild och gynnsammare tariff ätt den som gäller för andra tillgångsslag. Denna lösning har emellertid en del tekniska olägenheter. Relativt komplicerade regler skttlle få införas för behandlingen av förmögenhet i småföretag. Det skttlle inte räcka att ta hänsyn till ägarens egna förhållanden utan man skulle även få ta ställning till httr man i fortsättningen bör utforma samtaxeringen med make och barn. sotn har del i företaget eller driver eget företag. Om man ersätter nu- varande skattelättnader nted ett systetn med dubbla tariffer. blir effekterna i förhållande till nuvarande regler ojämna företagen emellan. Om man å andra sidan behåller nuvarande skatteli'tttnader i det nya systemet skulle man få en dubbelform av skatteli'tttnader sotn verkar onödigt invecklad.

Som jag tidigare har nämnt beror familjeföretagens kapitalskattesvåtig- heter främst på att dessa skatter skall betalas nted beskattade medel. En lösning sotn då kunde förefalla naturlig skttllc vara att vid ägarens inkomst- taxering medge avdrag helt eller delvis för den förmögenhetsskatt som be- löper på företaget. De erforderliga löneuttagen skulle härigenom kttnna sänkas avsevärt. En sådan avdragsrätt bryter dock tttot nuvarande be- skattningsprineiper. eftersom fysisk person f. n. inte får avdrag för svensk allmän skatt. Även bortsett härifrån är lösningen inte invändningsfri. Först

Prop. 1977/78: 40 27

villjag ttättttta att den leder till vissa (_tjäntnheter. Ett mindre företag ägt av en person nted höga ittkomster skttlle nämligen kttnna ge större skattelätt- nader ätt ett större företag sotn ägs av en person ttted lägre inkomster. Vidare förutsätter en avdragsrätt av detta slag att beskattningsmyndighe- tertta skall ktttttta räkna ut httr mycket av den totala förmögetthetsskattett sotn belöper på tillgångar i rörelse. jordbruk eller skogsbruk. Detta skttlle kräva detaljerade och ttted nödvändighet invecklade regler. inte tttittst i det fall då skattskyldig innehar aktier i ett småföretag som vid sidan av t. ex. rörelse bedriver verksamhet sotn inte omfattas av skattelättnadet'na. Lika- så uppkommer avsevi'trda svårigheter om den skatteskyldige berörs av Stl/SS-procentst'egeln. Modellen är dessutom svår att tillämpa vid arvs- och gåvobeskattttingen. Uttedningsförslaget bygger visserligen på tankett att avdrag vid inkomsttaseringen skall medges för arvs- och gåvoskatt. För— slaget blev emellertid starkt kritiserat och bör enligt tttitt mening inte följas i den löreslagna formen. Jag vill slutligen framhålla att en avdragsrätt för förmögenhetsskatt — i likhet ttted några av de lösningar som jag tidigare har diskuterat aktualiserar frågan om kotttpenserande skärpning i den beskattning som sker när företaget avyttras. Ett ställttittgstagande till den frågan fordrar ytterligare utredningsunderlag.

En lösning som har förordats av några remissinstanser bygger på tattken att den kapitalskatt som belöper på ett företag inte omedelbart skall krävas ut av ägaren. Statens skatteanspråk skttlle anstå till dess företaget säljs. Även bortsett från de problettt sotn ett sådan lösning aktualiserar t. ex. i fråga om krav på ränta och ställande av säkerhet. kan den få mindre önsk- värda effekter. Den förmögenhetsskatteskttld. som efter en längre inne- havstid skttlle vila på företaget. katt antas många gånger uppgå till sådana belopp att en försäljning blir omöjlig. I varje fall skttlle en sådan betydande skatteskttld säkert ge upphov till försök att ttted mereller mindre konstlade tttedcl eliminera den vid en försäljning. Än vidare kräver denna till synes enkla modell åtskilliga kompletteringar. .lag vill här nämna att särskilda regler behövs för delf("tt'säljnittgar satttt vissa ägarskiftett i samband ttted arv och gåva satttt bodelttittg i anledning av skilsmässa. Om inte särregler införs för en del av dessa förvärv innebär modellen inte heller ttågon lös- ning på generationsväxlingsproblemen i familjel't'it'etag.

En ytterligare modell som har presenterats från bl.a. försäkringsföreta- getts sida bygger på tankett att man skttlle anknyta lättnadsreglerna till sär- skilda arvsskatteförsäkringar. Vid sidan av de regler som arbetsgruppen föreslog skttlle avdrag medges för premier sotn betalades in på sådana för- säkringar. Eftersom jag inte är beredd att tttt fört'trda '.tvdt'agst'ätt för kapi- talskatter. blir tnodellen inte aktuell. Desstttottt villjag påpeka att förslaget om avdragsri'ttt för premier skttlle kotnplicera vår redan invecklade försäk- ringsbeskattning.

.lag har i det föregående velat belysa innebörden av ttågra förslag sotn har förts fratn i fråga om kapitalbeskattningen av småföretag. De redovisa-

Prop. 1977/78: 40 28

de förslagen återkommer i flera remissyttranden med något olika variatio- ner. Gemensamt för förslagen är att de inte sällan medför komplikationer av praktisk natur eller ganska tvärt bryter mot hävdvunna skattemässiga principer. Som jag tidigare har nämnt fordras ytterligare utredningsarbete innan man slutligt kan bedöma om någott av de föreslagna modellerna i en eller annan form kan komma till användning på längre sikt. I det arbetet får bl. a. göras avvägning mellan de skattelättnader som medges under inneha- vet av ett företag och beskattningen när företaget avyttras. Åtminstone tillsvidare är det enligt min mening angeläget att nya skattelättnader får en sådan form att de någorlunda väl låter sig inpassas i det gällande systemet. Detta gäller inte minst därför att man riskerar att oavsiktligt öppna dörren för nya skattellyktsåtgärder. om tnatt utan noggrann utredning slår in på helt nya vägar inom detta område. Också av praktiska och administrati 'a skäl är det önskvärt att så långt möjligt kttntta använda redan beprövade metoder.

linligt tttin mening bör utgångspunkten f.n. vara att lättnaderna skall ta sikte på att lindra kt-tpitalbeskattnittgett sotn sådan. Även om inkomstskat- ten har stor indirekt betydelse för kapitalskatteuttaget är det lämpligast att inrikta l'z'tttnaderna så att de får en omedelbar effekt vid kapitalbeskattning- en. Både principiella och praktiska skäl talar också för att man försöker undvika att blanda samman kapital- och inkomstbeskattnittg.

De nuvarande skattelättnaderna är uppbyggda med utgångspunkt i in- komstskatteförfattningarnas värderingsregler. Sålunda får ett lager i prin- cip tas upp till 40'37 av '.tnskaffningsvärdet och inventarier till det lägsta be- lopp som skulle ha kunnat godtas vid inkotnstberäkningen. För att inte fö- retag vars tillgångar domineras av lager skall bli alltför gynnade i förhållan- de till andra företag har dessutom införts en särskild spärr. som innebär att minst 600; av företagets substansvi'trde skall redovisas som tillgång.

Denna utformning kan kritiseras från olika synpunkter. Reglerna är inte neutrala i förhållande till olika former av verksamhet. De stora möjlighe- terna till varulagernedskrivning vid inkomsttaxeringen gör att de lagerin— tensiva företagen — trots spärregeln — kommer att gynnas vid kapitalbe- skattningen. På motsatt sätt missgynnas företag där andra tillgångar. t. CX. anläggningstillgåttgar i form av fastigheter. dominerar. Så blir fallet t. ex. i fråga om jordbruken. där den fasta egendomen vanligen utgör en mycket väsentlig del av tillgångarna. Vidare kan man från principiell synpunkt ifrå- gasätta lämpligheten av att anknyta till inkomstbeskattnittgetts värderings- regler. Laget-nedskrivningen är tänkt att kttnna användas i resultatutjäm- nande syfte. Avskrivningarna på inventarier är visserligen i princip avsed— da att motsvara faktisk värdenedgång. men även de har med tiden kommit att få inslag av resultatutjämning. Till det anförda kommer att hela före- tangeSkattningen f.n. är föremål för översyn. Det är inte möjligt att nu ange httr konsolideringsreglerna komtner att utformas i framtiden. Det katt dock visat sig att reglerna ändras i sådan otttfattning att de mindre än i dag

Prop. 1977/78: 40 29

lämpar sig sotn utgångspunkt för kapitalskattelättnader.

Samtidigt som lättnaderna nu utvidgas är det av anförda skäl önskvärt att reglerna får en något annorlunda utformning. Anknytningen till itt- komstbeskattningen bör släppas. Härigenom blir det möjligt att uppnå större neutralitet i förhållande till företag som har olika sammansättning av tillgångarna. Man bör i största möjliga utsträckning tillämpa normer som ger samttta resttltat för alla förmögenheter som har nedlagts i rörelse. jord- bruk och skogsbruk. Detta sker lämpligen genom att lättnadsreglerna i fortså'tttningen tar sikte på att reducera substansvärdet av hela företaget i stället för värdet av vissa tillgångsslag. Även om denna princip görs till htt- vudregel. blir det dock av skäl sotn jag strax skall redovisa nödvändigt att komplettera huvudregeln med en särskild spärregel.

Jag föreslår att huvudregeln för värdering av fi'trtttögenhet i småföretag utformas på följande sätt. l ett första steg fastställs sttbstansvärdet av den f("trmögenhet sotn har nedlagts i rörelse. jordbruk eller skogsbruk. Sub- stansvärdet bestäms enligt de principer som ligger till grttnd för nuvarande spärregel eller. med andra ord. enligt de värderingsregler sotn tillätttpades före l974 års reform. Värdesättningen vid inkomsttaxeringen blir inte bin- dande. Varttlager skall enligt 4 ; sista stycket lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt. SF (ändrad senast 1976: 332). tas upp till det värde som det kan anses ha betingat vid försäljning ttnder normala förhållanden. [.ag- ret skall därvid värderas som helhet tttan hänsyn till påräknelig vinst vid försäljning i detalj. Lager av djur på jordbruksfastighet tas ttpp till de vär- den som riksskatteverket (RSV) fastställer ettligt punkt ] fetnte stycket av anvisningarna till 4l s' kommttnalskatlelagen (19281370) eller — om sådant värde inte har fastställts för vissa djur — till allmänna saluvärdet. Vid varu- lagervi'tt'deringcn skall hänsyn tas till inkut'ans och prisfallsrisk. lnvcntari- er tas ttpp till anskaffningsvärdet efter avdrag för skälig avskrivning eller Utrangering. I praktiken innebär detta att de bokförda värdena i regel kan godtas. Fastigheter redovisas till taxeringsvärdet. Byggnadsföretagens la- ger av fastigheter och andra fastigheter som utgör lagertillgi'tngar upptas lägst till detta värde. Övriga tillgångar i lI'trvärvskällan värderas enligt nu- varande regler. Skulderna avräknt-ts. varvid andra latenta skatteskttlder än utskiftningsskatteskuld inte beaktas. Medel som innestår på skogskonto får dock även i fortsättningen redovisas till halva det nominella värdet. tttedan hälften av vissa I'ondavsättningar får tas upp som skuld.

Sedan skulder och andra avgående poster har avräknats. erhålles företa- gets substansvärde. l_.ättnader i förmögenhetsbeskattningen bör medges i form av en väsentlig redttktion av sttbstattsvärdet. Jag föreslår att det skat- tepliktiga förm("tgenhetsvärdet bestäms till M.)??? av sttbstattsvärdet. Här- igenom uppnår tttan att småföretagens ft'trmögenhetsvärde i förhållande till nuläget sättks med hälften i de fall då nuvarande spärregel är tillämplig. [ övriga fall blir sänkningen ännu större.

Prop. 1977/78: 40 Ät.)

Som jag redan har nämnt är det nödvi'tndigt att komplettera httvudregeln ttted en särskild spärregel. De föreslagna lättnaderna är i första hand av— sedda föt' detn sotn är småfi'tretagare eller jordbrukare i egentlig mening. Det är givetvis inte önskvärt att reglerna får den effekten att de stimulerar till spekulation av olika slag. Riskett föratt kapitalskattelättnader skall få en sådan effekt har framhållits bl.a. vid retttissbehandlingen av det förslag sotn företagsskatteberedningens arbetsgrupp har lagt fram. De problem sotn här aktttaliseras blir något olika beroende på om det är fråga om ett rö-- relsedrivattde företag eller ett löt—etag ittottt jordbruk eller skogsbruk.

Vad först beträffarjordbruksfastigheter ltar på settare tid kttnnat märkas en ökad efterfrågan på sådana fastigheter. Detta är i stor utsträckning en följd av det intlationsskydd som kapitalinvesterittgar i fastigheter har visat sig ge. Jordbruksfastigheter har blivit attraktiva kapitalplaceringsobjekt. vilket har medverkat till att höja fastighetspriserna till men för de aktiva jordbrukarna. Ett sänkning av de skattepliktiga förmiftgenhetsvärdena till 30"? av substansvärdet skttlle i hög grad förstärka denna efterfrågan och ytterligare pressa priserna i höjden. Farhågor i den riktningett har också ut- talats ttttder retnissbehattdlittgett av arbetsgruppens förslag. Jag anser det angeläget att försöka undvika att ntan genom skattelättnadet'na stimttlerar s. k. passivt ägande av jordbrttksfastigheter. lättnaderna borde därför i princip förbehållas dettt sotn själva aktivt bedriver jordbruk eller skogs- brttk. Avsevärda svårigheter uppkommer dock ttär det gäller att precisera ett krav på aktivt deltagande. De provisoriska regler om kapitalskattelätt— nader för familjefi'tretag sotn infi'irdes år l97t) och tillämpades vid I972— 1974 års taseringar uppställde bl. a. krav på att företaget skulle utgö- ra viss minsta del av ägarens förmögenhet och att han skttlle ha sin huvud— sakliga inkotttst från företaget. Dessa bestättttttelser var svårtillämpliga och fick vissa mindre önskvärda effekter. De kttttde bl.a. leda till att en hel del skattskyldiga tämligen godtyckligt kotn att ställas utanför det gynnade otttt'ådet. Om nätttligett den skattskyldiges inkotttstförhållattdett varierade mellan olika är. kttttde detta leda till att han ett år fick och ett annat år inte fick skattelättnader. Jag anser därför att starka skäl talar mot en lösning av här antytt slag. Enligt mitt mening skttllc det vara lämpligare att uppställa krav som direkt avsåg den skattskyldiges faktiska arbetsinsats på fastighe— ten. Det visar sig entellertid vara synnerligen svårt att formulera ett krav sotn å ena sidan ger det resttltat som åsyftas i sak och som å andra sidan blir ntöjligt att hantera i den praktiska tilllätttpningen. Man måste därför fitttta någon annan utväg.

Jag anser att tttatt katt få en godtagbar lösning om tttatt - i stället för att ta sikte på fastighetsägarcns person och hans aktivitet i förvärvskällan — utformar en särskild spärregel sotn garattterar att förmögenhetsvärdet av förvi'trvskällan inte pågrund av redttktiottett av substansvärdet kommer att

understiga det skattepliktiga förmögenhetsvärdet enligt nuvarande regler

Prop. 1977/78: 40 31

av sådana tillgångar sotn speciellt katt antas utgöra kapitalplaceringsobjekt för passivajordägare. Det gäller i första hand tnark och växande skog. bo- stadsbyggnader och vissa föt'jordbruket och skogsbruket obehövliga bygg- nader. s. k. överbyggnad. Spärregeln bör alltså åstadkomma att värdet av förvärvskällan inte på grttnd av reduktionen'av substansvärdet tas ttpp till lägre belopp än vad som motsvarar det skattepliktiga värdet av den för- tttögenhet sotn har lagts ner i dessa tillgångar. Däretttot bör värdet av pro- dttktiva investeringar i t.ex. ekonomibyggnader. inventarier och laget' lig— ga utanför spärregeln.

Det skattepliktiga värdet enligt nuvarande regler av förmögenhet som enligt det sagda bör omfattas av spärregeln utgörs i princip av taxerings- värdet på mark. skog. bostadsbyggnader och överbyggnad tninskat med de skttlder som är hänförliga till samma tillgångar. Taxeringsvärdet på till- gångarna erhålles genom att jordbrttksfastighetens hela taxeringsvärde tttinskas nted den del av det taxerade byggnadsvärdet sotn avser ekonomi- byggnader. Svårare är det att bestämma hur stor del av skttlderna sotn be- löper på tillgångarna i fråga. Det är i praktiken ofta inte möjligt att på ett tillfredssti'tllande sätt utreda httr skttlderna fördelar sig på olika tillgångar i ft"')rvå"trvski"tllan. Enligt min mening är det dätför nödvändigt att vid tillämp- ningen av spärregeln genomgående använda en proportioneringstnetod. som innebär att de totala skttlderna i förvärvskällan fördelas på de olika tillgångarna i förhållande till tillgångarnas förmögenhetsvärde. Med skul- der avses i detta sammanhang låneskulder. leverantörskulder. mervärde- skatteskttlder och andra avdragsgilla skulder i ll'trvi'trvskällan. däremot inte sådana avgående poster som fond— eller garantiavsättningar och inte heller den skattskyldiges privata skatteskttlder.

Jag föreslår således beträffandejordbrttk och skogsbruk att huvudregeln om redttktiott av substansvärdet till 30 fr kompletteras ttted en spärregel av det innehåll sontjag här har angivit. Ett exempel katt belysa hur spärregeltt fungerar. Antag att det oredttcerade värdet av tillgångarna i förvärvskällan uppgår till 3 milj. kr. och låtteskulderna till [ milj. kr. Substansvärdel. som då är 2 milj. kr.. skall enligt httvttdregeltt reduceras till 0.6 milj. kr. Antag vidare att taxeringsvärdet. minskat med den del av byggnadsvärdet sotn avser ekonomibyggnader. uppgår till 2 milj. kr. På detta tillgångsvärdc skall 2/3 av skulderna eller 0.66 milj. kr. anses belöpa. Det lägsta värde som enligt spärregeln skall tas ttpp till beskattning blir då (2—-0.66 =) I.33 milj. kr. Ändras förutsättningarna så att hela tillgångsvärdet ligger i tnark eller andra tillgångar som omfattas av spärregeln. skttlle hela substansvär- det — liksom i dag — bli beskattat. Om å andra sidan taxeringsvärdet av mark m.m. uppgår till I milj. kr.. blir det beskattningsbara förmögenhets- värdet av förvärvskällan (l—l/3X l=) 0.66 milj. kr. Generellt gäller att spärregeln träder i funktion endast i de fall då värdet av mark m.m. över- stiger 30 '? av hela tillgångsvärdet.

Jag övergår nu till frågan om behovet av en särskild spärregel vid värde-

Prop. 1977/78: 40 32

ring av rörelse. Även här fi'ireligger samma svårigheter att på ett tillfreds- ställande sått formulera ett krav på aktivitet i förvärvskällan. Även bort- sett härifrån är det tveksamt om ett sådant krav skttlle vara önskvärt. Sär- skilt på senare tid har uttalats starka önskemål om att man borde underlät- ta småföretagens finansiering genom att stimulera utomstående personer att placera kapital i dessa företag. Det skulle då inte vara lämpligt att ute- sluta sådana personer från skattelättnaderna.

Det är inte på samma sätt som i fråga om jordbruksfastigheter vanligt att en rörelse som sådan förvärvas i rent spekulationssyfte. En rörelse kan däremot omfatta tillgångar som är väl lämpade som kapitalplaceringsob— jekt, t. ex. fastigheter eller värdepapper. Gällande rätt innehåller vissa ga- rantier mot att en verksamhet som närmast avser förvaltning och omplace— ring av privata ft'_'>rmögcnhetstillgangar behandlas sotn rörelse. För att en verksamhet som omfattar t.ex. innehav. förvaltning och omsättning av fastigheter skall anses som rörelse fordras att fastigheterna köps och säljs i sådan omfattning att verksamheten blir att betrakta som yrkesmässig han- del med fastigheter. [ normalfallet kommer inte ens ett stort innehav av t.ex. hyresfastigheter att falla ttnder rörelsebegreppet och försäljningarna beht-tndlas då inte heller som rörelse tttan som tillfällig förvärvsverksamhet och beskattas enligt t'calisationsvinstrcglerna. t'ågra kapitalskatteli'tttna- der blir i så fall inte aktuella. Vissa på senare år uppmärksammade fall av spckttlation i hyresfastigheter o.d. skttlle således inte beröras av tnina för- slag till skattelättnader.

Det kan dock inte tttesltttas att det i praktiken uppkommer fall där en verksamhet som faller under rörelsereglerna är av sådan art att den i prin- cip inte borde omfattas av skattelättnaderna. Det skttlle givetvis vara önsk- värt att undanta dessa fall från lättnadsreglerna. Vid närmare övervi'tgande visar det sig emellertid att detta möter stora tekniska svårigheter. Om man t. ex. önskade undanta vissa former av fastighetshandel skttlle betydande gränsdragningsproblem uppkomma. Så har t. ex. en byggmästare inte säl- lan en blandad verksamhet i den meningen att han vid sidan av den egentli— ga byggnadsverksamheten bedriver handel med fastigheter. Någon anled— ning att undanta sådan fastighetshant'lel från de föreslagna lättnat'lsreglerna linns i allmänhet inte. Ett komplicerat regelsystem fordras för att i dessa och liknande fall nå fram till en godtagbar gränsdragning. Vad jag nu har sagt om fastigheter gäller även t. ex. verksamhet sotn avser värdepapper. .lag är därför inte beredd att f.n. föreslå någon begränsning av skattelättna- derna till vissa typer av rörelse.

Även i fråga om rörelse kommerjag därför till slutsatsen att man bör lö- sa det här behandlade problemet genom en särskild spän'egel som garante— rar att företagets beskattningsbara förmögenhetsvärtle inte på grttnd av re- dttktionen av sttbstz'tnsvärdet kommer att understiga värdet av den förmö- genhet som har investerats i vissa typiska kapitz'tlplaceringsobjekt. Spärr- rcgeln bör i princip omfatta fastighetsinvcsteringar. Eftersom företagens

Prop. 1977/78: 40 zz

byggttadsinvestcringar i flertalet fall måste betraktas som sådana produkti— va investeringar sottt bör falla utanför spärregeln. bör detttta begränsas till det taxerade markvärdet av fastigheter som ingår i rörelse. Matt kttnde överväga att också låta spärregeltt omfatta andra tillgångsslag. t.ex. vissa företags inncltav av värdepapper. llär uppkommer dock gränsdragnings- problem av det slag som jag tidigare har berört. .lag vill därför f.n. itttc föreslå att andra rörelsetillgångar än fastigheter omfattas av spärregeltt. Vid spärregeltts tillämpning skall skulderna liksom när det gäller jord- brttksfastighcter — fördelas på tillgångarna i förvärvskällatt i förhållande till tillgångarnas skattepliktiga förtttögenhetsvärde. Beträffande effekterna av spärregeln katt jag hänvisa till vad jag har anfört i fråga om jordbruks- fastigheter.

Företagsskatteberednittgens arbetsgrupp har även föreslagit särskilda regler för fideikottttttissens vidkommande. Fideikottttttissegendom föreslas vid förmögenhetsbeskattningen få värderas enligt de regler sotn gäller för nyttjanderätten Ett spärr föreslås dock sotn ittnebär att värdet inte får un- derstiga hälften av annars tillämpligt värde. Enligt tttitt mening kan det ifra- gasättas om spccialbestättttttelscr av sådant slag bör införas. Skälig hänsyn till fideikommissens situation kan i stället tas genom att dessa får tas upp till Ztlf'; i stället för 30% av substansvärdet. Jag föreslår att en sådan regel införs vid förtttögetthetsbcskattningett. Vid arvsbcskattningen behövs vatt- Iigen inte någon attan-'arande regel. Detta beror på att ett fideikt'tntntiss skall upphöra vid den nuvarande fideikomtttissariens död och att egendo- men då tillfaller den avlidttes rättsittnehavare med ägattderätt. Ont rege- ringen ger dispens och låter ett fideikommiss fortleva ytterligare en genera— tion skall arvsskatten enligt nuvarande regler beräknas som om egendo- men hade förvärvats ttted nyttjanderätt. Detta innebär att arvsskatten be- räknas på det kapitaliserat'le värdet av avkastningen från ftdeikommiss— egendomen. Dettna egcttdont värderas enligt de regler sotn gäller vid ägan- derätt. Avser fideikomisset ett jordbruk. kommer värdet av detta enligt mitt förslag beträffande arvsskatten att beräknas till 309";- av substansvär— det. Avkastningen beräknas med tttgåttgspttnkt i detta reducerade värde. Med hänsyn härtill behövs inte heller i detta fall någon 20—procentregel. De särskilda spärreglerna bör inte tillämpas när egendom innehas eller - i un— dantagsfall = övertas ttted fideikottttttissrätt.

Mina förslag beträffande förmögenhctsbeskattningcn katt samtttanlättas på följande sätt. 1 ett första steg skall tttan fastställa substansvärdet av för- mögenhet som har lagts ner i ett småföretags rörelse.jordbruk eller skogs- brttk. Substansvärdet bestäms oberoende av inkotttstbeskattnittgetts vär- deringsregler. [ ett andra steg reduceras substansvi'trdet till 3045; Ottt den skattskyldige äger fastighet som ingår i fört-färvskällan. får redttktionett dock inte leda till att värdet av förvärvskällan kommer att understiga ett visst lägsta belopp. Detta belopp bestäms nted utgångspunkt i ett tillgångs- värde. som för jordbruk och skogsbruk tttotsvarar fastighetens taxerings- 3 Riksdagen 1977/78. ] sunt/. Nr—IU. Bilaga .?

Prop. 1977/78: 40 34

värde minskat med den del av byggnadsvärdet sotn avser ekonomibyggna- der och som för rörelse motsvarar fastighetens taxerade ntarkvärde. Mini- mibcloppet erhålles sedan tttan från det tttt nämnda tillgångsvärdet har av- räknat de skulder i förvärvskällan som efter proportionering belöper på tillgångsvärdet.

Fi'irslaget leder till en avsevärd nedsättning av de beskattttittgsbara för- mögenhetsvärdena på småföretag. Bortser man från de särskilda spärreg- lerna. som blir tillätttpliga bara i de fall då ntarkvärde m. m. överstiger 305"? av det totala tillgångsvärdet. komnter de skattepliktiga förmögenhetsvär- dena som redan nämnts att sänkas med minst hälften. Redaktionen av sub— stansvärdet blir inte beroende av httr förmögenheten är fördelad på olika tillgangsslag i andra fall ätt då spärreglerna är tillätttpliga. Minskningen i skattepliktigt förntögenhetsvå'trde leder givetvis genomgående till att för- mögenhetsskatten sätts ned. 1 normalfallet leder detta till att behovet av uttag av överlött och därmed belastningen på företaget (inklusive arbetsgi- vart'tvgifter) minskar avsevärt. Följande exentpel belyser detta. Antag att en skattskyldig driver ett företag i aktiebolagsform och att företagets sub- stansvärde uppgår till 1.0 milj. kr.. vilket enligt nuvarande regler motsva- rar ett lägsta skattepliktigt förntögenhetsvärde av 0.6 milj. kr. Antag vidare att han önskar göra sådana uttag från företaget att han efter skatt får sant- nta disponibla inkomst som ett löntagare utan beskattningsbar förmögen— het erhåller vid en lön på 60000 kr. Merbelastningen på företaget på grund av uttag för förmögetthetsskatt reduceras i så fall från ca 29000 kr. till ca 4000 kr. eller nted drygt 85 G?. Ändras förutså'tttningarna så att substans- värdet uppgår till 2.2 milj. kr. — ntotsvarande ett lägsta skattepliktigt för- ntögenhetsvärde av 1.3 milj. kr. enligt nuvarande regler — ochjå'tmförelse- lönen uppgår till 100000 kr.. mittskar extrabelastningen på företaget från ca 157 000 kr. till ca 46000 kr. eller nted 71 (PE. 1 de fall då sttbstattsvärdet av ett småföretag överstiger ca 2.2 milj. kr. kommer lättnadsreglerna i många fall inte att få den fulla effekt som ntotsvarar det halverade förmögenhets- värdet. Detta beror på att skattskyldiga med stora förmögenhetsinnehav ofta redan nu får sin skatt väsentligt nedsatt enligt den s. k. 80/85-procent- regeln. I princip innebär denna regel att en fysisk persons sammanlagda skatt inte får överstiga ett visst spärrbelopp. Detta belopp motsvarar 80'5'2 av den statligt beskattningsbara inkomsten till den del den ittte överstiger 200000 kr. och 85 '.?2 av överskjtttattde inkotttstbelopp. Ett skattskyldig nted stor förmögenhet kan redan i dag ha fått skatten nedsatt till spärrbe- loppet. Om hans totala skatt efter genomförandet av mitt förslag understi- ger spärrbeloppet. leder förslaget fortfarande till skattelättnader, om än mindre än som hade varit fallet tttan existensen av 80/85-proeentregeln. Antag att företaget i det senaste exemplet har ett substansvärde av 3.0 milj. kr.. vilket enligt nuvarande regler ger ett lägsta skattepliktigt förmögen- hetsvärde av 1.8 milj. kr. Ägarens förmögenhetsskatt ärdå normalt nedsatt på grttnd av 80/85-procentregeln och den ytterligare lättnaden på grund av

Prop. 1977/78: 40

'.;J l.!l

mitt förslag — som redttcerar den skattepliktiga förmögenhetett till 0.9 milj. kr. — blir därför föt'hållt-utdevis mindre än i de tidigare fallett. Likväl gäller fortfarande att merbelastttingen på företaget på grttttd av förtttögenhets- skattett konttner att ungefär halveras. Jag vill också nämna att exemplet ut— går ifran att ägaren ensam har inkomst. Om även maken har inkomst. kont- mer 80/85-procentregeltts begrättsttittgeffekt att bli mindre och den effekti— va lättnaden till följd av tttitt förslag alltså större. Med ökande substansvär- de hos företaget — eller vid fall av ttter betydande förtttt'igenhctsinttehav ut- över det som ligger i smt'tföretaget — kontttter man emellertid till fall där mitt förslag inte leder till nagra skattelättttader. Begränsningen genom 80/85-procentregeln blir där effektiv såväl ttted dagens förmögenhetsvär- derittg av företaget som enligt de föreslagna reglerna. Man kontnter här in på fragatt om den alltnätttta avvägningen av inkomst- och förtttögenhets- skattettttaget vid de största förmögenhetsinnehavett. Den frågan faller ittotn det område som 1972 års skattetttredning har i uppgift att se över. Det katt finnas anledning att ta ttpp frågan när ställning med tiden tas till skattetttredttittgetts förslag. Jag vill dessutom understryka att även de tttt berörda fallen omfattas av ntitta förslag till lättnader vid arvs- och gåvobe- skattningen.

Det förslag till arvsskattelättnader som den särskilda arbetsgruppen inom företagsskatteberedningen presenterade angavs sänka räntabilitets- kravet från 30—505? till ltt—201,72 räntabilitet på eget kapital före skatt. Dentta effekt skttlle uppnås för den som behöll ett ärvt företag i tttinst 20 år. De lättnader i kapitalbeskattningen som jag förordar har en annan in- riktning. För det första omfattas förtnögenhetsskattett och vidare är det av- sett — vilket jag strax skall återkontma till — att lättnaderna vid arvsbe- skattningen skall kttnna åtnjtttas även om arvingarna inte behåller företa- get. Det är därför svårt attjämföra de båda förslagens effekter i olika situa- tioner. Det finns dock anlednittg att anta att mina förslag rörande förmö- genhets-. arvs— och gåvobeskattningen sammantagna normalt medför ungefär satttnta sänkning av löttsattthetskravett som arbetsgruppens förslag skttlle ha gjort i de fall då det hade kunnat utnyttjas fullt ut.

De totala årliga kapitalskatterna på tillgångar i småföretag kan f. n. be- räknas uppgå till ca 150 milj. kr. Mina förslag beträffande förmögenhets-. arvs- och gåvoskatt kan tillsammans beräknas sänka kapitalskatterna på sådana tillgångar till 50 a 60 milj. kr. per år. Härtill kommer att förslagen mittskar behovet av löneuttag från småföretagen.

Beträffande tillämpningen av de nya reglerna vill jag slutligen tillägga följande. De föreslagna lättnaderna avser bara förmögenhet sotn har ned- lagts i rörelse. jordbrttk eller skogsbruk. För annan förmögenhet skall ka- pitalskatt naturligtvis betalas efter vanliga regler. Drivs verksamheten i bo- lagsform måste matt kttntta avgränsa bolagets tillgångar och skulder från aktieägarens privata förmögenhet. Ont bolaget vid sidan av rörelse. jord- bruk eller skogsbruk har annan förvärvskälla. t. ex. hyresfastighet. blir det

Prop. 1977/78: 40 36

också nödvändigt att vid värderingen av aktierna i bolaget avgöra hur bo- lagsf't'trmögenheten fördelar sig på de olika ft'irvärvskällortta. Ottt rörelse. _lOI'delk eller skogsbruk drivs i direktägd form måste tnatt på motsvarande sätt dra gränsen mellan vad som hör till verksamheten och vad som är före- tagaretts privata förmögenhet eller ittgär i förvärvskälla sotn inte omfattas av skattelättt'tadertta. Jag är medveten om att det i det enskilda fallet katt vara svårt att göra dessa gränsdragningar. Problemen föreligger redan i dag men gränsdragttingarna får givetvis större betydelse ttär skattelättnaderna för vissa tillgåttgsslag utvidgas. Det är därför viktigt att man i taxeringsar- betet ägnar ttppntärksamhct åt dessa frågor.

De nya reglerna om lättnt'tder vid förmögenhetsbeskattningett bör tilläm- pas första gången vid 1979 års taxering.

3.3.3. Lärt/tudor vid arvs- och gårubus/mltai/Igen

Jag ltar i det föregående beskrivit httr jag anser att kapitalskattelättna- derna f. n. bör utformas under företagaretts aktiva tid. dvs. vid förmt'ftgcn— hetsbeskattningen. Frågan är tttt httr generaliottsväxlingsprobletttett bör behandlas. dvs. vad som bör gälla vid arvs— och gåvobeskattningen. Arvs- oclt gåt-'obeskattningen bör inte vara utformad så att ntatt hindrar eller onö— digtvis försvårar att ett småföretag förs över till nästa generation. Skatter- na vid arv och gåva tttåstc hållas på sådan nivå att det från företagsekono- miska utgr'tngsptutkter blir möjligt fören eller flera arvingar eller andra när- stående att överta företaget och driva det vidare. De förslag sotn jag har lagt frattt beträffande förmögenhetsskattett är utformade nted tanke på att de även bör ktttttta tillämpas vid arvs- och gåvobeskattningen. Såväl 30- procentregeln sotn de särskilda spärreglerna bör alltså enligt mitt ntening tillämpas även vid arv och gåva. Frågan är etttellertid om skattelättnaderna vid arv och gåva i något eller några avseenden bör vara mer omlattandc el— ler mer begränsade än vid förmögetthetsbcskattningett.

Kapitalskattelättttadertta har f. n. samma räckvidd vid förmögenhets- och arvsbeskattttingett. Däremot är de villkorade vid gåvobeskattttingen. Bl. a. krävs för skattelättttat'l att gåvan avser all givarens rätt till det bort— givna företaget och att gåvan är f:".irbehållslös. Mottagaren måste också be- hålla egettdotncn i minst fetn år. [ anttat fall återtas tidigare medgiven skat- telättttad. Det kttnde ifrågasättas att låta motsvarande villkor gälla även vid förvi'trv genom arv eller testamente. Det avgörande skälet för det skttlle vara att '.trvsskattelättttaderna i huvudsak motiveras av att tttan vill under- lätta för arvingarna att ta över ett småföretag. Detta skäl förlorar i styrka ont dödsboet eller art-'ingarna kort tid efter företagarens död säljer företa- get och fåren köpeskilling som kanske '.tVsevärt överstiger det skattemäs- siga värdet på företaget. Villkoret kttnde få den utformningen att skatte- lättttad medges endast om företaget itttc säljs ittottt förslagsvis fem år efter dödsfallet. Om dödsboet avyttrar företaget inom denna tid. får hela arvs-

Prop. 1977/78: 40 37

skattett räknas om. Skulle efter arvskifte en arvinge ittotn samma tid sälja företaget eller sin andel i det. får den på honom belöpattde arvsskatten räk- nas om.

Mot en sådan lösning katt ctnellertid riktas tlera invändningar. Att spärr— regler av här ifrt'tgavarant'le slag behövs vid gåva satnntanltättger med att gi- vare oeh gi'tvotagare annars skttlle kunna handla i samförstånt'l och skaffa sig obehöriga skattel'örtnåner. Vid arv saknas möjligheter till sådan speku- lation. Vidare katt en spärregel vara oläglig från företagets synpunkt. Efter en företagares död kan det vara svårt att fintta en lämplig efterträdare ittottt arvingarnas krets. För att få del av skattelättnaderna skttlle arvittgarna ätt- då behöva behålla företaget ttttdcr ett antal år. Tidsgränsen skttlle alltså i sådatta fall kttttna försvåra en från företagets synpunkt önskvärd försälj- ning till utomsti'jende.

Ett spärregel skulle också aktttalisera svåra gränsdragningsproblem. F.tt dödsbo katt vilja sälja företaget till ttågott av delägarna. Mot en sådatt för- säljning fintts inte anledning att ingripa med en hårdare '.trvsbeskattning. Man kan även tänka sig att någon närstående som inte är dödsbodelägare önskar överta företaget och attjust en lindrigare at'vsbeskattning i hög grad skttlle underlätta ägarskiftet. Man kan inte heller bortse ifrån att spärrar av har diskuterat slug kommer att inbjuda till tttissbrttk och försök till kringgå- ende. Slutligen kan det också framstå som godtyckligt att ingripa tttot en försäljning t. ex. fyra är efter dödsfallet men låta en kanske minst lika vinstgivande avyttring efter sex år gå fri.

Med tanke på det förhållandevis ringa behovet av en spärregel i arvsfal- len och med hänsyn till de svårigheter som jag tttt har redovisat anserjag att tttan bör avstå från en sådan regel vid arvsbeskattningen. De tttt gällan- de spärrarna vid gåva bör däremot behållas.

Mitt förslag beträffande arvs- och gåvobeskattningcn är därför att lättna- der i prittcip skall medges på samma sätt och i samma omfattning som vid förntögenhetsbeskauningen. lett par avseenden finns det dock skäl att vid arvs— och gåvobeskattningcn medge lättnader som sakttar tttotsvarighet vid förmögenhetsbeskattningen.

Arvs- och gåvoskattcrna har karaktär av engåttgsskatter. ] det enskilda fallet katt dessa skatter uppgå till avsevärda belopp. F. n. fitttts det vissa möjligheter att få anstånd med skattens betalning. De nuvarande reglerna är dock för restriktivt utformade för att alltid kttnna tillgodose småföreta- gens speciella situation. Anståttdsreglertta bör därför kompletteras ttted speciella föreskrifter av ungefär den innebörd som har föreslagits av före- tagsskatteberednittgens arbetsgrupp.

Jag föreslår att dödsbo. arvinge. testamentstagare eller gåvotagare skall kttnna medges rätt att betala den arvs- eller gåvoskatt som belöper på ett småföretag genom högst 20 årliga inbetalningar. Med småföretag förstås då varje sådant företag som omfattas av de särskilda lättnadsreglerna. Skat— ten skall erläggas tned lika årliga belopp. För att undvika alltför utdragna

Prop. 1977/78: 40 38

amorteringar bör det föreskrivas att varje årsbelopp måste uppgå till minst 3 000 kr. Uppgår arvsskatten exempelvis till 18 000 kr.. blir anståndstidett sex år. Någon ytterligare beloppsgräns är knappast behövlig. Beslut om an- stånd bör meddelas av beskattttingstnyndighcten. dvs. vederbörande tings- rätt eller länsstyrelse. Medges anstånd skall liksom nu ränta erläggas och säkerhet ställas. I fråga om kraven på säkerhet biträderjag arbetsgruppens förslag. Aktier i företaget bör således godtas.

Arbetsgruppen har även behandlat arvs- och gåvobeskattningen vid täta dödsfall. F. n. eftergcs arvs— eller gåvoskatt. om mottagaren dör inom ett år efter skattskyldighetetts inträde. Gruppen föreslår att dettna tid förlängs till 10 år och att eftergiftsbeloppet successivt avtrappas ittont tidsperioden. F.nligt min mening är en sådan uppmjukning välmotiverad ochjag biträder därför arbetsgruppens förslag även i denna del.

Likaså attsluter jag mig till arbetsgruppens förslag angående avskriv- ttingsundcrlag vid vissa bettefika förvärv. Jag föreslår att tidigare ägares restvärde vid inkontstbeskattnittgen skall anses som anskaffningsvärde vid övertagande genom arv och testamente oberoende av om annat värde har legat till grund för arvsskatteberäkttingen. [ likhet med arbetsgruppen an- serjag att ntan i avvaktan på företagsskatteberedttingens förslag bör avstå från längre gående ändringar i reglerna om avskrivningsunderlag.

De ttya reglerna om arvs- och gåvoskatt bör tillämpas i de fall då skatt- skyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. Nyssnämnda ändring av reglerna om avskrivnittgsttnderlag vid benefika förvärv bör tillämpas fr.o.m. 1978 års taxering.

Jag vill i detta sammanhang slutligen franthålla att den skattemässiga si— tttatiott som ttppkotttttter vid arv och gåva av småföretag har måttga likhe- ter ttted den som inträder ttär någon köper ett sådattt företag. Den person som ärver företaget eller får det i gåva katt bl. a. behöva göra stora löneut- tag för att täcka arvs- eller gåvoskatten. Mina förslag till nya värderings- regler och ökade möjlighetcr till anstånd kontttter i förening ttted bl. a. det förslag om utvidgade möjligheter till dispens från låneförbudet i aktiebo- lagslagett (1975: 1385) som chefen förjustitiedepartementet lägger fram att väsentligt minska svårigheterna. Detta hittdrar inte att vissa problem fort- farande kvarstår. Som jag tidigare har nämnt bör dentta fråga liksom frågan om arvs- och gavoskattelättnadernas utformning utredas ytterligare.

3.2.4. För/ktIl/tiltgsjfi'irslug

De nya bestämmelserna om lättnader vid förmögenhetsbeskattningett bör tas in ipmikt 2 av (utvisningarna till 3 Ol'/1 4 M SF och där ersätta det nuvarande tredje stycket.

Av lrt'ct'ie stycket i dess föreslagna nya lydelse framgår att inkomsttaxe- ringens värderingsregler inte längre skall vara bestämmande vid förmögen- hetsberäkningen. Tredje stycket innehåller särskilda föreskrifter för vär- deringen av inventarier och lager. Bestämmelserna överensstämmer i prin-

Prop. 1977/78: 40 39

cip tttcd de värderingsregler som gällde före 1974 års lagändringar. Övriga tillgångar värderas enligt 4 så och punkterna l. 3 och 4 av anvisningarna till 3 och 4 kk.

[ det nya _/_'/'t'irt/u styr/ut attgcs att skttlder och andra avgående poster skall avräknas enligt bestämmelserna i 5 s. Härav följer bl. a. att avdrag katt medges för garantiavsättningar. Hänsyn skall i princip inte tas till and- ra latenta skatteskttlder än tttskiftningsskatteskttld. Ett undantag är dock att medel på skogskottto även i fortsättningen får tas upp till'halva värdet och att hälften av vissa fondavsättningar får avräknas sotn skttld.

Substansvärdet av lk'jrvärvskällan beräknas enligt nu angivna principer. Om skulder och andra avgående poster överstiger värdet av tillgångarna. får resterande skttldbelopp avräknas mot den skattskyldiges övriga skat- tepliktiga förmögenhetstillgåttgar. Leder beräkningen till överskott. får förmögenltetsvärdet av få'trvå'irvski'tllan enligt bestättttttelserna i det ttya _li'ttttt' styr-kul sättas ner till 30 C; eller — i fråga om fideikommiss — 20 '."? av det överskjtttattde värdet.

De s. k. spärreglerna har tagits in i det ttya .sjjt'ittt' styr/ret. Reduktionen av sttbstattsvärdet enligt femte stycket får inte leda till att förvärvskällatts förmögenhetsvärde kommer att understiga visst minsta belopp. Vid beräk- ning av detta belopp tasjt'trdbruksfastighet upp till taxeringsvärdet minskat med den del av det taxerade byggnadsvärdet som hänför sig till ekonomi- byggnader. Fastighct i rörelse tas ttpp till det taxerade markvärdet. Fastig- het skall beaktas endast ottt den ägs av den skattskyldige eller — när fråga är om värdering av aktier i ett stnåföretag -- av bolaget i fråga. Arrenden-td fastighet eller fastighet som innehas ttted fideikomntissrätt beaktas således inte. Från tttt angivna ftitstighetsvärden avräknas så stor del av skttlderna i förvi'trvskällan som dessa fastighetsvärdett utgör av det sammanlagda vär- det av tillgångarna i förvärvskällan. Vid beräkning av sistnämnda värde skall givetvis fastigheternas hela taxeringsvärde beaktas.

Av .vittttt/t' styr-ket framgår att de ttya reglerna — liksom nuvarande lätt- nader — inte bara är tillätttpliga på företag sotn drivs i direktägd form tttan även på företag sotn drivs genom juridisk person.

Mina förslag till lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen f(j'tranledcr ändring av 23 s*" I IHH/II., 33 35. 55 s*" I m-It 2 utom. samt 56 5.- Ingen tlQ—ll:4l6) om urt's- ut'/t gåvor/tull. AGL.

För att klargöra att de föreslagna lättnadertta — i likhet med de nuvaran— de — inte otnfattar företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller är föremål för liknande notering och inte heller andra företag vars aktier el- ler andelar omsätts på kapitalmarknaden bör ett förtydligande göras i4 s* SF och 23 s*ji'it'xtu .s'tyt'lt'c't AGL.

Förslaget till ttya regler för beräkning av avskrivningsunderlag vid vissa bettefika förvärv medför ändring av [HIN/x! 3 h ur rtttvisttittgurtttt till 29 s* Kl..

Prop. 1977/78: 40 41)

3.3. De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 3.3.1 Inledning

Genom lagstiftning under våren I976 infördes ett antal särregler för be- skattningen av s. k. tämansföretag och intressenter i sådana företag (prop. l975/76: 79. SkU 1975/76: 28. rskr 1975/76: 171. SFS 1976: 85—87). Med fåmansföretag avses i första hand aktiebolag. ekonomiska föreningar och handelsbolag vars aktier eller andelar innehas av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Bestämmelserna hade till syfte att vid inkomstbe- skattningen skapa rättvisa mellan olika företagsformer genom att minska de beskattningsfördelar som fåmansföretagen ansågs ha haft tidigare i för— hållande till verksamhet som bedrivs utan förmedling av jttridisk person. Med det nya regelsystemet ltar utan därför i första hand tagit sikte på såda- na transaktioner som har kunnat genomföras av den anledningen att något reellt tvåpartsförhållande inte har förelegat mellan företaget och dess äga— re. Sådana transaktioner kan t. ex. ha bestått i att man i fi'tmansföretaget har träffat för ägarna särskilt förmånliga avtal om disposition av" bil och lo- kaler eller att man har tillämpat en felaktig prissättning vid överlåtelse av egendom mellan företaget och ägarkretsen. Avsikten med den nya lagstift- ningen har å andra sidan inte varit att genomföra någon allmän skärpning av beskattningen av fåmansföretagen.

I samband med tillkomsten av lagstiftningen om fåmansföretag uttryck— tes i olika sammanhang farhågor föratt reglerna i många fall skulle få inte önskvärda beskattningseffekter. Kritiken avsåg bl. a. de genom lagstift- ningen genomförda begränsningarna i rätten att vid inkomsttaxeringen för- dela inkomst från företaget mellan företagsledaren och hans make och barn.

På förslag av den nya regeringen gjordes hösten l976 en uppmjukning av villkoren för individuell beskattning av make och barn (prop. l976/77: 41. SkU 1976/77: lZ. rskr I976/77: 97. SFS 1976: lll94—l098).

Reglerna har nu hunnit vara i kraft under ca ett och ett halvt år och de har tillämpats vid 1977 års taxering. Jag har från taxeringshall inhämtat att erfarenheterna av regelsystemet i stort sett är goda. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte skäl att nu göra någon mer genomgripande översyn av lagstiftningen på området. Detta utesluter inte att det i ett sena- re skedc. då ytterligare erfarenheter har vunnits vid tillämpningen. kan fin- nas anledning att se över systemet. På ett par punkter finns det emellertid skäl att redan nu vidta vissa justeringar. Kritiken av reglema har varit sär- skilt stark när det gäller värderingen av bilförmåner och behandlingen av tantiemavsättningar. .Jag delar uppfattningen att reglerna i dessa avseen- den inte är tillfredsställande och att en omedelbar-justering är påkallad. Jag kommer därför i det följande att föreslå ändrade regler på dessa områden.

I detta sammanhang vill jag nämna att man från småföretagarhall också har riktat kritik mot att taxeringsmyndigheterna ofta har intagit en restrik-

Prop. 1977/78: 40 4]

tiv hållning till egenföretagares yrkanden om avdrag för utbildningskostna- der. Man har ocksa efterlyst regler som skulle ge egentöretagarna möjlig- heter att vid taxeringen fä avdrag för konsultkostnader som uppkommer i samband med upprättandet av självdeklarationer och vid taxeringsproces- ser. Enligt min mening finns det dock inte något behov av att nu ändra bc- skattningsreglerna på dessa omraden. För fz'tmansföretagen gäller här sam- ma regler som för andra skattskyldiga. Utbildnings—. konsult— och process- kostnader är avdragsgilla endast under förutsättning att de kan anses ha nedlagts för att förvärva eller bibehålla intäkterna i den skattskyldiges för- värvskälla. Detta är en för nuvarande avdragssystem grundläggande prin— cip. som gäller för alla kategorier av skattskyldiga och för alla inkomstslag. Jag anser det varken lämpligt eller ens möjligt att i detta It'tgstiftningsären- de ta tipp dessa avdragsfragor till omprövning.

3.3.2. Beskattning uv bil/i'il'ittt'ifz

Genom I976 års lagstiftning infördes en specialregel för värdering av bil- förmån som har åtnjutits av före-tagsledare i fåmansföretag eller av honom närstående person. Regeln bör ses mot bakgrund av de allmänna principer som tillämpas vid värderingen av bilförmån i tjänst.

Bortsett från nämnda specialregel innehåller Kl. inte någon särskild be- stämmelse om värdering av bilförmåner. Riksskatteverket (RSV) har emellertid utlärdat anvisningar i ämnet vilka har blivit normgivande för tai-teringsmyndigheternas bedömning (senast RSV Dt l976: 27). En redo- görelse för det huvudsakliga innehållet i dessa anvisningar har lämnats i avsnitt 2.2.2. Beträffande värderingsprinciperna vill jag här endast erinra om att RSV har angivit riktvärden för värt'leringen av bilförmån i tjänst med utgångspunkt i den disponerade bilens prisklass och den privata kör- sträckans längd. Med hänsyn till den kritik som har riktats mot specialre- geln för fåmansföretag -— vartill jag strax återkommer — är det av särskilt intresse att se vilka krav RSV har uppställt när det gäller att i det enskilda fallet uppskatta omfattningen av den privata körningen. Enligt anvisning- arna kan det antas att godtagbar utredning angående omfattningen av den privata körningen ofta inte kommer att föreligga. varför det i dessa fall blir nödvändigt att bygga på en schablonregel. Enligt den sehablonregel som i enlighet härmed har intagits i anvisningarna bör — i sådana fall då det inte har visats eller gjorts sannolikt att den privata körsträckan varit kortare el- ler Iängre och då anvisningarna i övrigt inte ger anledning till en annan be- dömning — förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen år- lig privat körsträcka av I 000 mil. Anvisningarna innehåller dessutom en föreskrift enligt vilken förmånsvärdet inte utan särskilda skäl bör tas upp till lägre belopp än som motsvarar 500 mils privatkörning.

Enligt den år l976 införda specialregcln för fåmansföretag skall — såvitt gäller företagsledare i sådant företag eller honom närstående person — vid värderingen av bilförmån anses att bilen i privat bruk har körts minst I 000

Prop. 1977/78: 40 42

mil. Jag har i avsnitt 2.2.2 redogjort för de motiv som låg bakom denna re- gel. Ett htivudskäl var att det särskilt beträffande företagsledare i fåmans— företag och honom närstående personeri praktiken hade visat sig svårt att få klarhet angående omfattningen av den privata körningen. En bidragande orsak till denna svårighet ansågs vara att det i dessa fall normalt inte har förelegat något reellt tvåpartsförhållande. Lagregeln har formulerats som en ovillkorlig minimiregel. som alltså i princip inte kan brytas genom olika former av bevisning från de skattskyldigas sida. Det bör dock erinras om att RSV i sina anvisningar för beskattning av tårnansföretag har öppnat vis- sa möjligheter till jämkning (RSV Dt 1976: 35). Enligt dessa anvisningar gäller vidare att visst tillägg skall göras till värdet av företagsledares bilför- mån. om företaget har anskaffat en dyrare bil än som kati anses erforderligt med hänsyn till verksamheten. Tillägget skall i princip motsvara den del av kostnaderna för resor i verksamheten som överstiger vad som motsvarar normala bilkostnader i företaget. .

Specialregeln har utsatts för stark kritik från småföretagarnas sida. Kri- tiken har särskilt tagit fasta på att det i princip inte finns några möjligheter att frångå regeln genom motbevisning. Det har påpekats att det ofta före- kommer fall där det på olika sätt finns iiii'ijligheter att styrka att den privata körsträckan väsentligt understiger ] 000 mil. i de fall då den privata kör- ningen är mycket begränsad är det enligt kritikerna stötande att företagsle— daren eller honom närstående person skall behöva bli beskattad för så pass omfattande privatkörning som 1 000 mil. Man har från småföretagarhåll också påpekat bl. a. att minimiregeln saknar motsvarighet för andra kate- gorier av skattskyldiga som också har möjligheter att utnyttja arbetsgiva- rens bil för privata ändamål.

För egen del får jag anföra följande. Den kritik som har riktats mot schablonregeln om värdering av förmån av fri bil i fåmansföretag anserjag i princip vara befogad. Genom en alltför stram utformning av regeln har man i princip avhänt de skattskyldiga alla möjligheter att genom olika for— mer av bevisning bryta presumtionen om minst 1 ()()0 mils körning. Det är uppenbart att detta i enskilda fall kan leda till en omotiverad skattebelast- ning. Jag anser också att man så långt det är möjligt bör undvika särregler fören viss kategori av anställda. Samtidigt villjag tillägga attjag delar den uppfattning som kom till tittryck i förarbetena till lagstiftningen om få- mansföretag. nämligen att dispositionsrätten till en bil kan ha större bety- delse för en företagsledt-ire i ett fåmansföretag än för annan anställd. Det förhållandet gör att det fortfarande kan finnas anledning att tillämpa något striktare bevisregler i fråga om företagsledare i fåmansföretag. Detta sam- manhängerju bl. a. med att det normalt inte föreligger något egentligt två- partsförhållande mellan företaget och företagsledaren.

Jag är alltså beredd att förorda någon form av ändring av den nu gällande regeln för värdering av förmån av fri bil i fåmansföretag. En möjlighet är att mjuka upp den nuvarande regeln så att de skattskyldiga får möjlighet att

Prop. 1977/78: 40 43

Under vissa förutsi'tttningz'tr bryta presttmtionen om minst l OOO mils privat- körning. Jag anser emellertid titt man genom en sådan begränsad ändring inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser kravet på en så långt möjligt lik- - formig reglering för alla grupper av anställda. Jag anser det önskvärt att Ltppnå en mer samlad lösning av frågan om värdering av bilförmåner.

Det ligger då nära till hands att reglera frågan med en teknik liknande den som tidigare har använts beträffande avdrag för kostnader för resor med egen bil till och från arbetet vid inkomst av tjänst. i punkt 4 av anvis- ningarna till 33 ;" Kl. har angivits vissa allmänna normer för bestämmande av sådant avdrag. varefter det har överlåtits åt RSV att närmare ange htir avdragsberäkningen skall ske. En motsvarande ordning synes med fördel kunna användas också i fråga om bilförmånerna. Kompetensen att besluta om verkställighetsföreskrifter ligger nttmera primärt hos regeringen. Rege- ringen kan dock tilläggas rätt att delegera denna uppgift till viss myndighet. Nät" det gäller frågan om värdering av bilförmåner bör sådan delegering . lämpligen ske till RSV. Genom att anlita denna teknik får man utrymme för den flexibilitet som är nödvändig på området. Det är samtidigt en fördel att reglerna härigenom pa ett annat sätt än hittills blir direkt bindande för taxeringsmyndighetcrna.

Utgångspunkten bör vara att förmånsvärdet i princip skall motsvara den inbesparing av kostnader som den anställde gör genom bilförmånen. Vär- det bör med andra ord motsvara de kostnader som han skulle ha haft om han själv hade ägt bilen. Det är naturligtvis inte möjligt att i varje enskilt fall göra en exakt beräkning av dessa kostnader. Värderingen måste i stål- Ict liksom hittills grundas på vissa schabloner. Dessa bör så långt det är möjligt baseras på tippgifter om genomsnittliga faktiska kostnader för bilar i olika pris- och årsklasser vid olika årliga körsträckor. Sehablonen bör Iik- som hittills kttnna frångås i särskilda fall. t. ex. när fåmansföretag har an- skaffat bil som uteslutande eller så gott som tttcslutande är avsedd för före- tagsledarens eller honom närstående persons privata brtik eller när bilen i annat fall har anskaffats huvudsakligen för förniånshavarens privata bruk. Vad jag nu har anfört innebär inte någon egentlig avvikelse från de princi— per som har legat till grund för RSV:s nttvarandc anvisningar. En annan sak är att det framdeles kan bli aktuellt attjttstera värdenivån för bilförmå— nerna med hänsyn till den faktiska kostnadsutvecklingen.

Den fråga. som närmast har föranlett mig att föreslå en ändrad reglering på detta område. gäller de normer som skall tillämpas vid fastställande av den privata körsträckan. Även i framtiden behövs någon form av presum- tionsregel för de fall då tillräcklig utredning saknas. Såväl RSV:s nuvaran- de anvisningar som specialregeln för fåmansföretag utgår från en årlig kör- sträcka på 1 000 mil. Tillgängliga uppgifter tyder på att privatägda bilar ge- nomsnittligt sett utnyttjas för årliga körsträckor som klart överstiger 1 000 mil. Mönstret är med all sannolikhet detsamma i sådana fall där den skatt- skyldige på grund av sin anställning har fått förmånen att fritt utnyttja bil

Prop. 1977/78: 40 44

som arbetsgivaren tillhandaht'tller. Med hänsyn till att det saledes tner säl- lan torde förekomma att en bil som fritt får disponeras för Privat brttk ati- vänds för årliga körsträckor understigande ] 000 mil är det enligt min tue- ning motiverat att ide fall då utredningen i det enskilda fallet inte visar att- nat titgå ifrån att den privata körsträckan har uppgått till minst detta milan- tal.

Jag föreslår dätför att man inför en presumtionsregel som innebär att skattskyldig skall anses ha kört bilen i privat brtik minst ] 000 mil. Om det inte föreligger några begränsningar i dispositionsrätleii bör ett påstående om mindre sträcka än [ 000 mil godtas endast om den skattskyldige katt göra sannolikt att körsträckan har varit mindre. Det är inte möjligt att här närmare precisera beviskravet. Jag vill dock som exempel nämna att tipp- gifter ur en kontinuerligt förd körjottrual måtiga gånger bör ktinna godtas om inte ttppgifterna motsägs av övriga omständigheter. Jag vill samtidigt understryka att presttmtitjmsregeln endast anger en nedre gräns. Ofta torde den faktiska privata körsträckan väsentligt överskrida [ 000 mil. Det bör vara möjligt att i ft'ireskrifterna ange typfall där en längre körsträcka pre— sttmeras. t. ex. fall där bilen endast i obetydlig utsträckning har använts i tjänsten.

Den presumtionsregel som jag nti har föreslagit är avsedd att tillämpas generellt. dvs. även beträffande företagsledare i fåmansföretag. En före- tagsledare i ett fåmansföretag — eller den som är närstående till honom — bör alltså i likhet med anställda i allmänhet ha möjlighet att bryta presum- tionen om minst l ()()0 mils privat körning. Det är en annan sak att man när det gäller fåmansföretagen ofta kan ha anledning att ställa större krav på bevisningen för att presumtioncn skall brytas. Detta sammanhänger med att det i dessa fall ofta råder intressegemenskap mellan företaget och för- månsha 'aren.

l—"örmånsvärdet bör liksom hittills kunnajämkas nedåt. om det är uppen- bart att förmånshavaren disponerar en väsentligt större och dyrare bil än han med hänsyn till sitt inkomstläge och sina förhållanden i övrigt skulle ha hållit sig med om han själv hade stått för kostnaderna för bilen.

Som jag redan har nämnt behandlar RSV i sitta anvisningar särskilt det fallet att ett fåmansföretag har anskaffat en betydligt dyrare bil än som be- hövs för verksamheten. Enligt anvisningarna skall i sådana fall visst tillägg göras till det förmånsvärde som beräknas för företagsledz-tren eller honom närstående person. Jag anser att samma princip bör tillämpas även i fort- sättningen och att den bör komma till uttryck i lagtexten.

[ förarbetena till [976 års lagstiftning och i RSV:s anvisningar berörs även frågan om företagets rätt till avdrag för kostnader för en bil som är dyrare än verksamheten kräver. Enligt vad jag har erfarit avser företags- skatteberedningen att lägga fram förslag som berör denna fråga. Resultatet av beredningens arbete bör inte nti föregripas genom lagstiftning. l avvak- tan på beredningens förslag får det liksom hittills överlåtas åt praxis att

Prop. 1977/78: 40 45

pröva frågan om företagets avdragstätt i här berörda fall.

Beträffande värdering av bilförmåner föreslår jag alltså att nuvarande specialregel för fåmansföretag ersätts av mer generella bestämmelser. Dessa bör tas in i 42 ;” Kl. och anvisningarna till denna paragraf. [ 42 :$ Kl. bör anges att regeringen eller efter regeringens bemyndigande RSV för varje kalenderår skall fastställa föreskrifter för värdering av bilförmån. Ut- trycket bilförmån bör definieras som sådan förmån att för privat bruk få tit- n_vttja bil som tillkommer skattskyldig pa grttnd av anställning eller tipp— dragsförhallant'le eller av annan liknande grtind. Denna definition är av- sedd att täcka även de fall då arbetsgivare tillhandahåller s. k. leasingbil el— ler då skattskyldig på grtind av anställning. medlemskap i förening e. d. har fått rätt att på förmånliga villkor hyra bil. Definitionen täcker bl. a. också det fall då närstående till företagsledare i ft'tmansföretag har fått tit— nyttja bil för privat brtik. [ anvisningarna till 42 s' KL bör anges de huvud- principer som skall följas vid fastställande av värderingsföreskrifterna. Värderingen skall ske enligt schablon som grundas på genomsnittliga fak- tiska kostnader för innehav av bilar i olika pris— och årsklasser vid olika är- liga ki'irsträckor.

Bilen skall anses ha körts minst ] ()()0 mil i privat bruk Linder året. om den skattskyldige inte kan göra sannolikt att den privata körsträckan har varit mindre. llar företagsledare i fåmansföretag eller honom närstående person fått disponera en bil som är betydligt dyrare än som fordras för verksamheten. skall till det förmi'tnsvärde som beräknas enligt sehablonen läggas ett belopp som kati anses motsvara skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten och de för verksamhe- ten erforderliga kostnaderna. (')m en bil har anskaffats helt eller huvudsak- ligen för förmånshavarens privata bruk. skall värdet av förmånen bestäm- mas till ett belopp motsvarande hela eller den huvudsakliga delen av de bil— kostnader som har påförts företagets verksamhet. Sistnämnda regel får dock inte leda till att förmånsvärdet bestäms till lägre belopp än det som framkommer enligt schablonen.

De nya reglerna bör tillämpas första gången vid l979 års taxering.

3.3.3, .-4i'c/t'tlg_/i'it' luntit'ltintzvt'illni'ngur (i. (I.

Rörelsedrivande fi'imansföretag har i regel fatt avdrag för lön till före- tagsledaren utan att lönens skälighet har prövats av taxeringsmyndighetcr- na. l.öneutbett'tlning har därmed i praktiken godtagits som en metod för att undvika dubbelbeskattning.

Det har varit vanligt att de mindre aktiebolagen i resultattttjämnande syf- te har gjort skttldavsättningar i bokslutet för lönetillskott. tantiem 0. d. till aktieägarna. Enligt tidigare gällande regler fick bolaget avdrag för sådana avsättningar vid taxeringen för det beskattningsår som avsättningt'irna hän- l'örde sig till. Företagsledaren beskattades emellertid i regel för beloppet först vid taxeringen för det därpå följande beskt'tttningsåret. eftersom be-

Prop. 1977/78: 40 46

loppet först då ansågs känt och därmed tillgängligt för lyftning.

Genom [976 års lagstiftning föreskrevs att fåmansbolagen i fortsi'tttning- en skulle få avdrag för avsättning till tantiem o. tl. till företagsledare och närstående till honom först vid taxeringen för det år då beloppet hade beta- lats ut. RSV har utfärdat anvisningar för tolkning och tillämpning av den nya regeln. Jag hänvisar till den redogörelse för am'isningarnas innehåll som har lämnats i avsnitt 2.2.3.

1 riksdagsmotioner (1975/76: I040. l976/77: 320) och i den allmänna skattedebatten har riktats kritik mot den lösning som valdes genom 1976 års lagstiftning. Lösningen har ansetts medföra att det blir svårt eller omöj- ligt att använda tantiem o. d. för resttltatreglering. Man har därför önskat att företagsskatteberedningens förslag i betänkandet (SOU l975: 54) Få- mansbolag i stället skall genomföras efter vissa kompletteringar. Detta för- slag innebär att bolaget får avdrag enligt tidigare gällande regler. medan fö- retagsledaren beskattas för avsättningen redan vid taxeringen för det år som avsättningen avser.

För egen del får jag anföra följande. Avsikten med I976 års lagstiftning var inte att hindra att lönetttbetalningar till aktieägare i fåmansägda aktie- bolag används i syfte att nollställa bolagets resultat och därmed eliminerar den dttbbelbeskattning som annars träffar aktiebolagens vinster. Syftet var i stället att hindra att sadana aktiebolag och deras delägare genom skuldav- sättningarna skaffade sig en skattekredit som inte stod andra företagsfor- mer till buds. Samtidigt ansågs det angeläget att förbättra taxeringsmyn- dighetcrnas kontrollmöjligheter. Vill man nå dessa resultat finns två htt- vudalternativ föratt lösa frågan. Antingen kan man låta bolaget få avdrag enligt äldre regler och tidigarelägga företagsledarens beskattning eller ock— så kan man skjuta tipp bolagets avdrag till det är då företagsledaren beskat- tas.

Somjag redan har nämnt valde företagsskatteberedningen det första hu- vudalternåtivet. När beredningens förslag remissbehandlades påpekade llerå remissinstanser att förslaget skttlle medförapraktiska svårigheter. Ett problem var att företagsledaren inte alltid kttnde känna till beloppcts stor- lek när han upprättade sin sji'tlvdeklt'tratitm. Det skttlle därför bli nödvän- digt att införa regler som gjorde det möjligt att i efterhand justera deklara- tionen. Problem skulle vidare uppkomma i fraga om prelimini'trskatten på beloppet samt beträffande de kontroll— och arbetsgivaruppgifter som före- taget hade att lämna. Enligt min mening är dessa im-'ändningar alltjämt bä- rande och man bör därför försöka lösa frågan på annat sätt än beredningen föreslog.

Genom 1976 års lagstiftning valdes det andra huvttdalternativet. Enligt den lagregel som då infördes får bolaget inte avdrag förrän det avsatta bc— ' loppet har betalats ut. Denna regel har ansetts alltför restriktiv. Jag delar uppfattningen att en tolkning av lagregeln strikt efter ordalydelsen alltför mycket begränsar möjligheterna att använda lön. tantiem o. d. i resultatut—

Prop. 1977/78: 40 47

jämnande syfte. RSV har emellertid i sina anvisningar tolkat lagregeln sa att det för avdragsri'ttt är tillräckligt att beloppet har varit tillgängligt för lyftning och att denna förutsi'tttning skall anses uppfylld redan när beloppet har gottskrivits företagsledaren. Denna tolkning. som enligt min mening står i god överensstämmelse med lagstiftningens grttnder. ger utrymme för en smidigare tillämpning. En viktig fraga är hur stora krav man i praktiken ställer på utredningen angående tidpunkten för gottskrivningen. Även i detta avseende anser jag att RSV har anvisat en lämplig lösning. Anvis- ningarna synes nämligen innebära att man skall godta en uppgift om att gottskrivning har skett före ri'tkenskapst'trets utgång. ttnder förutsi'tttning att preliminärskatteavdrag har gjorts fran beloppet och skatten har beta- lats in under den uppbi'irdstermin som infaller närmast efter räkenskaps- arets tttgang samt att beloppet i vederbörlig ordning redovisas i löneredo— visning och på ktmtrolluppgift. Den praktiska konsekvensen är att bolaget efter räkenskapsårets utgång har viss tid att göra en bedömning av httr stort belopp som skall tillgodoföras i form av tantietn o. d. Denna tid upp- går till 18 dagar. om räkenskapsåret utgår vid någon av de tidpunkter som anges i I2 & första stycket bokföringslt'tgen (I976: l25). [ andra fall kan den ttppgä till | månad och lö dagar. Genom regelbunden resttltatuppföljning och ett preliminärt bokslut bör bolagen i regel kttnna göra gottskrivningen inom den angivna tiden. Vid det definitiva bokslutet kan det naturligtvis vi- sa sig att gottskrivningen inte motsvarar bolagets hela överskott. Med hän— syn till de övriga resttltatreglerande åtgärder som skattesystemet tillåter är det dock inte nödvänt'ligt att tantiem o. d. utgör den "sista"" resultatutjäm- nande posten.

Resultatet av mina överväganden är att jag anslttter mig till den lösning som RSV har anvisat. Jag föreslår att nuvarande lagregel kompletteras så att det klart framgår att förtttsättningarna för avdrag är uppfyllda om tanti- em eller liknande ersättning har blivit tillgänglig för lyftning ttnder räken- skapsåret. Det föreslagna tillägget bör göras tillämpligt fr. o. m. 1978 års taxering.

Det är lämpligt att liksom hittills överlåta åt RSV att i sina anvisningar avgränsa tantiembegreppet och precisera vilka tttredningskrav som bör gälla betri'tffande tidpunkten för gottskrivning m. m.

Hänvisningar till S3-3-2

3.4. Extra avdrag för exportkreditkostnader

Exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kan medges svenska företag vid exportaffärer. om det finns anledning att anta att tttländska konkurrenter har tillgång till exportkreditstöd. Stödet inne- bär att ett extra avdrag medges vid såväl den statliga som den kommunala inkomsttaxeringen med belopp motsvarande skillnaden mellan retinansie- ringsräntan och exportkrediträntan. dock högst 4 97.. av den del av export- krediten som inte är återbetald vid beskattningsårets ingång. Nuvarande

Prop. 1977/78: 40 48

regler om exportkreditstöd infördes år l975 (prop. l975/7ö: 72. SkU l97S/7o: 22. rskr l975/7o: llll). SFS l975: llill). l avsttilt 2.3 har redo- gjorts för de förutsi'tttningar som gäller för att stöd skall utgå. .lag vill här endast erinra om att det fordras att exporten avser kapitalvara och att ex— portkrediten ttppgar till minst ] milj. kr.

Under våren l977 har chefen för handeIsdepartementet — efter regering— ens bemyndigande tillsatt ett tttrednittg (H l977: lll) om exporttittansie- ringen. l utredningens direktiv framhålls att det står klart att den svenska exporten trots olika åtgärder fran statsmakternas sida — bl. a. ifrt'tgavat'an- de lagstiftning om avdrag för exportkreditkostnader —- arbetar ttnder mittd— re gynnsamma betingelser än som erbjttds i llera andra länder. Lftredtting— en bör enligt sitta direktiv pröva om nttvarande system för finansiering el— ler stöd för finansiering kan förbättras och om behov därutöver föreligger av att tillskapa n_va linansieringsfortner. Det anges att utredningens arbete bör bedrivas skyndsamt.

Med hänsyn till nämnda utredningsarbete är det enligt mitt tnenittg olämpligt att i detta satttmanhang göra någon mer fullständig tttvätdering av effekterna av gällande lagstifttting om exportkreditstöd. I ett par avse- enden anser jag det dock vara angeläget att snarast utvidga tnöjlighetertta till stöd. Jag tänker härvid pa stödets begränsning till kapitalvaror och till exportkrediter ("n-"erstigande ] milj. kr. Efter samratl med chefen för hatt- delsdepartemetttet lägger jag därför tttt fratn förslag till ändringar i dessa två hänseenden.

Att nuvarande regler ll'llC omfattar export av konsulttjänster torde främst ha berott pit att exportkrediter tidigare var mindre vanliga i dessa fall. Under senare tid har emellertid kreditgivningen blivit alltmera bety— delsefttll vid export av konsulttjänster. härunder inbegripet tjänster i sattt— band med etttt'eprettadarbeten. Dessa krediter gäller ofta mycket stora be- lopp och löper med kredittider på ttpp till tio ar. ls'reditkonkurrens har upp— stått bl a. därför att konsultföretag i flera länder har tillgang till samma kre— ditsulwentiotter som gäller för kapitalvarttexport. Detta tnedför att de svenska konsultft'iretagens konkurrensli'tge har försämrats i ji'tmföt'else ttted vad som gäller för flertalet av de viktigaste konkttrrenterna. Enligt tttin mening är det angeläget att detta förht'tllande rättas till. Jag föreslar därlör att konsulttji'tnster blir berättigade till exportkreditstöd ttnder sam— ma förtttsättttingar som f. n. gäller för kapitalvaror.

l'". n. kan exportkreditstöd medges endast om kredit lämnas för ttter än hälften av den avtalade köpeskillingen. dock minst l milj. kr. Detta medför att mindre och medelstora företag i åtskilliga fall torde saktta möjligheter att utnyttja stödet och att deras konkttrrensläge därför är ogynttsatttmare ätt många utländska konkurrenters. Rade av administrativa skäl och ttted hänsyn till att den export som erhaller stöd skall vara av samhi'tllsekono— misk betydelse är det dock lämpligt att kräva att exportkrediten är av viss omfattning. .Jag föreslår att nuvarande beloppsgräns sänks till 0.5- milj. kr.

Prop. 1977/78: 40 49

De nya reglerna bör träda i kraft snarast möjligt och tillätttpas i fråga om exportkreditavtal som ingås ttnder tiden den 1 september l977— 3l decem- ber 1979.

3.5. Schablonavdrag för egenavgifter

Ar l976 ändrades reglerna för |'t'.')relseidkares och jordbrttkares avdrag för egenavgifter. Tidigare gällde att egenavgifterna ftck dras av i form av allmänt avdrag och att de avgifter sotn belöpte på inkomsterna ttnder ett bcskattningsår var avdragsgilla först vid taxeringert för det därpa följande beskattningsz'tret. Enligt de nya reglerna far egenavgifter på inkomst av rö- relse och jordbruksfastighet dras av som omkostnad i förvärvskå'tllan. ! princip _innebär de nya reglerna också att avgifterna får avräknas redan mot de inkomster sotn de belöper på. Med hänsyn till avgiftsreglernas ut— formning har det dock inte ansetts miftjligt att vid taxeringen för ett visst beskaltttittgsår medge avdrag för de pa året faktiskt belöpande avgifterna. [ stället har valts en lösning som innebär att avdraget för det löpande be- skattningsårets avgifter bestäms schablomni'tssigt till viss andel av det s. k. avgiftsttnderlaget. Detta motsvarar nettointäkten av lk'irvi'trvskällan före schablonavdraget. minskad med bl. a. sjukpenning och liknande ersätt- ning. Avdraget utgör enligt huvudregeln I() 'i'/' av den del av underlaget som inte överstiger 10 000 kr.. 20 '.'-7 av underlaget mellan |0 000 kr. och l00 000 kr. samt IS '.'-'i av överskjtttande del av underlaget. För vissa skatt— skyldiga. som betalar väsentligt lägre avgifter än andra. utgör avdraget dock bara 4 C? av underlaget. Om de slutliga egenavgifter som påförs för visst bcskattningsår avviker från det vid taxeringen medgivna schablon- avdraget. sker en avstämning vid följande års taxering.

De nya reglerna om schabltmavdrag tillätttpades första gången på 1976 års inkomster. Aren l977 och l978 kommer egenavgifterna att ligga ett par procentenheter högre än ttnder år 1976. Fråga uppkommer då om man bör höja de procentsatser sotn enligt huvudregeln tillämpas vid beräkning av avdraget (10. 20 resp. l5 (??-'). När ntan tar ställning till den frågan. bör man hålla i minnet att schablonen är avsedd att täcka en mängd situationer med mycket varierande avgiftsttttag. Det ligger i sakens natur att avdraget ofta inte exakt överensstämmer med de sltttliga egenavgifterna. [ vissa fall blir avdraget för högt. i andra fall för lågt. Genom avstämningen i efterhand tillses att slutresultatet blir riktigt. Mot den bakgrunden anserjag inte att den avgiftshöjning som i förhållande till år 1976 inträffar ttnder åren 1977 och 1978 är tillräckligt stor för att motivera en höjning av procentsatserna för schablonavdraget. I detta sammanhang vill jag framhålla att nuvarande avdragsregler får ses sotn ett provisorium som tillämpas i avvaktan på att reglerna för socialförsäkringsavgifter ses över. Pensionskommittén (S 1970: 40) har nyligen i betänkandet (SOU 1977: 46) Pensionsfrågor m. m. lagt fram förslag om enhetligare och tner lättillämpade regler för avgiftsbe- 4 Riksdagen 1977/78. ] sum/. Nr 40. Bilaga 3

Prop. 1977/78: 40 50

räkning. Förslaget är avsett att träda i kraft den ljanuari l979. När stats- makterna tar ställning till förslaget. katt det finnas anledning att överväga en tner genomgripande omläggning av avdragsreglerna för egenavgifter och att därvid ånyo pröva möjligheterna att vid taxeringen medge avdrag för de på beskattningsåret faktiskt belöpande avgifterna.

Huvudregeln för beräkning av schablonavdrag bör alltså enligt min me- ning tills vidare lämnas oft'jri'tndrad. I ett par andra avseenden bör däremot avdragsreglerna redan nu justeras. Reglerna är tvingande i den meningen att avdrag skall beräknas oberoende av den skattskyldiges yrkattde så snart de i K L angivna förtttsättningarna för avdrag är uppfyllda. I vissa fall kan detta leda till att avdrag beräknas på viss inkomst trots att det redan vid taxeringen står klart att egenavgifter inte komtner att tttgå på inkoms— ten eller att avgifterna kommer att betydligt understiga avdragsbeloppet. Det för höga anraget skall vid påft'iljande taxering återföras till beskatt— ning. Ett sadant system katt medft'ftra olägenheter både för de skattskyldiga och för de myndigheter som har hand om taxering och avgiftsberi'tkning. Jag anser att avdragsreglerna bör ändras sa att klart omtuiverade avdrag i fortså'tttningen kan undvikas.

En anledning till att schablonavdt'aget kan bli för stort är att de inkomst— begt'epp som tillätt'tpas vid inkomsttaxering och avgiftsdebitering inte helt stämmer överens. Avdraget beräknas på inkomst sotn enligt KL, utgör rö- relse- eller jordbrttksinkomst. Det f(z)rekommer ibland t. ex. i fråga om inkomst av skogskörslor — att inkomst. sotn enligt ls'L är rörelse— eller jordbruksinkomst. skall anses utgöra inkomst av anställning enligt lagen (l962: 381) om allmän försi'tkring. Alfl. (omtryckt 1977: 630). På sadan itt- komst ttttas inte några egenavgifter. lnkotnsten bör i sådana fall kttttna un- datttas från underlaget för schablonavdrag. Det är dock inte lämpligt att ålägga taxeringsmyndigheterna att ex officio pröva denna fraga. Det får i stället ankomma på den skattskyldige att ta initiativet. Jag föreslår att punkt 2 a av anvisningarna till 22 s KL kompletteras med en bestämmelse som innebär att underlaget för schablonavdrag på begäran av den skatt- skyldige skall minskas med inkomst som utgör anställningsinkomst enligt AFl.. Det får i första hand ankomma på den skattskyldige själv att lämna den utredning som behövs för att bedöma frågan.

Som jag redan har nämnt utgör schablonavdraget för en särskild grupp av skattskyldiga endast 4 ('.'-"2- av underlaget. Skälet till att denna procentsats tillämpas är att dessa skattskyldiga i regel inte betalar annan egenavgift än allmän arbetsgivaravgift. Regeringen har föreslagit att den allmänna ar- betsgivaravgiften fr. o. m. är I97X skall sänkas med två procentenheter vilket innebär att den avvecklas i det inre stödområdet och i övriga landet sänks från 4 C?. till 2 C-"f- (prop. 1977/78: 54). Vidare gäller att egenavgift i form av allmän arbetsgivaravgift tas ut endast på inkomst som överstiger visst belopp. Det avgiftsfria beloppet uppgar fr. o. m. ar l977 till 30 000 kr. Som jag redan har nämnt ligger det i de skattskyldigas eget intresse att

'..It

Prop. 1977/78: 40

undvika ett otnotiverat eller alltför högt avdrag. Jag föreslår därför att av— dragsreglerna för här ifri'tgavarande skattskyldiga ändras i två hänseenden. l--"r. o. m. inkomstaret 1978 bör sehablonavdraget ttedsättas till 2 '.'/' av un- derlaget. Vidare bör fr. o. m. 1978 års taxering gälla att avdraget skall be— räknas endast pa sadattt underlag eller del därav för vilket allmän arbetsgi— varavgift skall utgå. Vid prövning av dentta fråga bör taxeringsmyndighe— (en av praktiska skäl kttnna utgå ifrån att hela underlaget motsvarar sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 4 & första stycket lagen (1968: 419) om allmän arbetsgive'travgift. Jag vill erinra om att underlaget. enligt vad jag tidigare har föreslagit. inte ontfattar vad sotn utgör anställ- ningsinkomst enligt AH. om den skattskyldige själv har begärt att sådan inkomst skall avräknas vid fastställande av underlaget. Genom den tttt fö- reslagna bestämmelsen hindrat" man att schablottavdrag beräknas på den del av ttnderlaget som understiger det '.tvgiftsfria beloppet eller på sadan itt- kotnst av verksamhet i inre stödområdet som fr. o. m. är 1978 är undanta-

gen fran allmän arbetsgivaravgift.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag tttt har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättade förslag till 1. lag om ändring i kommttnalskattelagen (1928: 370), |.) lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögetthetsskatt.

3. lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

4. lag om ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bi- hang I.

Prop. l977/ 78: 40

1 Förslag till

Bi/trtng [

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)

Härigenom föreskrives att 42%. punkt 2 a av anvisningarna till 22 &. punkt 3 b av anvisningarna till 29 s. punkt 1 av anvisningarna till 41 s*"samt anvisningarna till 42% kommttnalskattelagcn (I928:370) skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Fr'irt's'lttgctt lyda/.vc

42 k' Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller. i saknad av tillfälle till sådan jämförelse. efter annan grtmd. som må ftnnas lämplig.

Värdet av produkter. varor eller andra naturaförmt'tner. som ingå i lön eller annan inkomst. beräknas efter ortens pris.

Vid ln'rt'iknittu (lt' värde av jör— mån av uttj'ör privat brttkjä utnytt- ja tti'lwts'givure/t tillhörig bil skull. såvitt giiller företagsledare i få- nmnsj/i'iretug eller hmmm närståen- de person. anses som mn bilen i privat bruk körts minst l000 tnil.

(Se vidare anvisningarna.)

Regeringen eller efter regering- ens betnyndiga/ide riksskattcverket fästs/[iller för var/"(' kale/alt'rår ji")- reskri/"tt'r för värdering av bilför- Illtlll enligt de grunder som anges i attvisningarna. Med l.7il/'t')'t'/ttått tinar/tis .vådrtn fiir/niin uttför privat hrttkfi'i tt/nyttjtt bil som tillkommer .vkttttxky/dig på grund (t)" anställ- ning eller uppdrogs/i")"rita/lande ('I- [Ur av annan liknande grund.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 22 & 2.a.'-' Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägenjordbruksfastig- het som brukats av skattskyldig. som är fysisk person. medges schablon- avdrag för egenavgifter enligt bestämmelserna i denna punkt.

Sehablonavdraget beräknas på ett ttnderlag sotn motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av jord- brttksfastigheten. beräknad enligt lagen (l947:576) om statlig in- komstskatt före schablonavdraget. minskad med dels sjukpenning el- ler annan ersättning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 5. dels underskott av annan här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige.

' Senaste lydelse 1976: 85. 2 Senaste lydelse 1976: 1094.

Schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av jord- bruksfastigheten. beräknad enligt lagen ( 1947:576 ) om statlig in- komstskatt före schablonavdraget. minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 &. dels underskott av annan här i riket bc- lägen jordbruksfastighet som bru- kats av den skattskyldige. dals —

Prop. 1977/78: 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om den skattskyldige begär det — intäkt som är att hän/öra till iu- kömst av anställning enligt /I kap. 2 # första stycket lagen (l962:38ll um allmän_först'ikring.

Motsvarande gäller beträffande skattskyldig som är delägare i handels- bolag tifr 53 s 2 mom.).

Beskattas enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 lå medhjälpande make för del av inkomst av verksamhet. som bedrives av den andra ma- ken. skall schablonavdrag för egenavgifter beräknas särskilt för envar av makarna.

Schablonavdraget utgör — såvida annat icke följer av sjätte stycket — 10 procent av den del av underlaget som icke överstiger 10000 kronor. 20 procent av den del av underlaget som överstiger 10000 men icke 100000 kronor samt 15 procent av den del av underlaget som översti- ger 100000 kronor.

Schablonavdraget utgör 4 pro- cent av underlaget om

Schablonavdraget utgör — savida annat icke följer av sjätte och sjun- de styckena — 10 procent av den del av underlaget som icke översti- ger 10000 kronor. 20 procent av den del av underlaget som översti- ger 10000 men icke 100000 kronor samt 15 procent av den del av un- derlaget som överstiger 100000 kronor.

Schablonavdraget utgör 2 pro- cent av underlaget om

a) den skattskyldige vid ingängen av aret näst före taxeringsäret harfyllt 65 är. bl den skattskyldige för december manad året näst före taxeringsäret har fttnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt 15 kap. 2 & samma lag. e) den skattskyldige icke är inskriven i allmän försäkringskassa vid ut- gången av året näst före taxeringsaret. eller d) bruttointäkten av fastigheten uteslutande eller så gott som uteslutan- de omfattas av överenskommelse som avses i 3 kap. 2 & andra stycket la— gen (1962: 381) om allmän försäkring. Ifall som avses i sjätte stycket beräknas sc/tablomtvdrag endast på underlag eller del därav för vil- ket egenavgift enligt 4 s* lagen (l9ö8:4l9) om allmän arbetsgivar- avgi/t vid tare/"ingen bedömes komma att utgå. Vid denna bedöm— nittg anses underlaget utgöra så- dan inkmnst av annat .fi'irvf'irvsar- bete som avses i _lörsta stycket nämnda lagrum.

till 29 & 3.b.1 Vid planen/ig avskrivning fördelas en tillgångs anskaffningsvärde sasom omkostnad på ett antal är i följd genom värdeminskningsavdrag

' Senaste lydelse 1957z72.

Prop. l977/78: 40

(J! J:—

Nuva rande lydelse Föreslagen lydelse

ntcd belopp så avpassade att anskaffningsvärdet katt i sitt hclltet avdragas ttnder den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar (till- gåttgens varaktighetstid). Det årliga värdcminskningsavdraget bör ttortnalt bestämmas enligt avskrivningsplatt till viss bråkdel av attskaffningsvärdet. Katt utredning icke förebringas ont attskaffttingsvärdet eller om de avdrag som dära tidigare ägt rttm. nti't avdraget beräknas till viss procent ä bokför- da värdet eller a annat värde. som ttted hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

Värdentittskttittgsavdtag må. såvitt angår skattskyldig som för handels- böcker. endast där utredning företes om httr mycket av attskaffttingsvärdet som kvarstår oavskrivet i beskattningsavseende ske med större belopp ätt som ttttder beskattningsåret avskrivits i räkenskaperna. Den omständighe- ten att utredning i nu angivna avseende icke företes skall dock ej utgöra hittder för skattskyldig att tillgodonjuta avdrag. som redan tidigare skett i räkenskaperna men då ej gjorts vid beskattningen. därest det påvisas hur stor skiljaktighet i sistnämnda avseende föreligger oclt avdraget eljest är behörigt.

Vid bestämmande av tillgåttgs varaktighetstid skall hänsyn tagas till ottt- stättdigheter. som ktttttta föranleda. att tillgängens nytta för rörelsett beräk- nas bliva begränsad till kortare tid än som kan attlagas svara mot dess för- brttkttittg genom slittting eller dyl.. såsom exempelvis då tillgången anskaf- fats för utnyttjande av en konjunktur. som väntas bliv-a allenast tilllällig. eller av ett särskilt arbetstillfälle. eller då tillgåttgett kan vätttas bliva sasom ockonotnisk utbytt tttot tty tillgång. innan den blir utsliten.

Såsom tillgåttgs anskaffnittgs är- de skall attses. då tillgången förvär- vats genom köp eller byte eller där- med jämförligt fång. den verkliga kostnaden för dess anskaffande och. då tillgången annorledes över- gått till rörelsen. dess allmänna sa- luvärde vid tidett för övergången. Dock skall iakttagas följande. Har tillgång i samband med förvärv av den rörelse. vari den nyttjas. erhål- lits annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång. skall. där ej särskilda omständighe- ter till anttat föranleda. såsom att- skaffningsvärde för tillgången an- ses det belopp som kvarstår i be- skattttingsavsecnde oavskrivet för överlåtarett._/'örsavitt ej vidji'irvt'irv av rörelsen på grund av arv eller testamente stämpelplikt bert'iknats efter lägre belopp. i vilket fall det belopp efter vilket stäntpelplikt sä- ltutda beräknats skall anses såsom attskallitingsvärde. Skulle det i nå- got fall befinnas. att den skattskyl- dige eller någon. som står honottt

Såsottt tillgättgs attskaffttittgsvär- de skall attses. då tillgången förvar- vats genom köp eller byte eller där- med jämförligt fang. den verkliga kostnaden för anskaffande oclt. då tillgången annorledes över- gått till rörelsen. dess alltttättna sa- Iuvärde vid tidett för övergången. Dock skall iakttagas följande. Har tillgång i samband ttted förvi'trv av den rörelse. vari den nyttjas. erhal- lits annorledes än genom köp eller byte eller därnted jämförligt fång. skall. där ej särskilda omständighe- ter till annat föranleda. såsont an— skaffningsvi'trde för tillgången att— ses det belopp som kvarstår i be- skattningsavseende oavskrivet för överlåta-iren. Skulle det i något fall befinnas. att den skattskyldige eller någon. sotn står honom nära. vidta- git åtgärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt. och kan det antagas att detta skett för att åt någon av dent bereda obehörig förmän i be-

dess

Prop. 1977/78: 40

t'N-"ttt'ttrnnde lydelse

nära. vidtagit åtgärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodo- räkna sig ett högre anskaffningsvär- de än som synes rimligt. och katt det antagas att detta skett föl" att åt ttågon av dent bereda obehörig för- tnan i beskattningsavscende. skall attskaffningsvärdet i skälig man jämkas. Såsom anskalfnings 'ät'de för tillgång. sotn moderbolag eller övertagande förening övertaget" från dotterbolag eller överlåtande förening vid sådan fusion. sotn i

Ft'ireslngen lytle/se

skattningsavseende. skall anskaff— ningsvärdet i skälig mån jämkas. Såsom anskaffningsvi'trde för till- gång. som moderbolag eller överta- gande förening övertager från dot— terbolag eller överlåtande förening vid sådan fusion. som i 28 ä 3 mom. första eller andra stycket avses. skall anses det belopp. sotn vid fu— sionstilllället kvarstår i beskatt— ningsavseende oavskrivet hos dot- terbolaget eller den överlåtande föreningen .

läs" 3 tnottt. första eller andra styc— ket avses. skall anses det belopp. sotn vid fusionstilllällct kvarstår i bcskattningsavseettde oavskrivet hos dotterbolaget eller den överlå- tande föreningen.

till 41 ;"

l.' lnkotnst av jordbruksfastigltet eller rörelse skall beräknas enligt bok- föringsmå'tssiga grunder. Hänsyn skall därför tagas till in— och utgående Ia— get' av varor. däri inbegripet djur. råmaterial. hel— och halvfabrikat m.m.. satnt till fordringar och skulder. Sotn värde av ingående lager. fordringar och skulder skall därvid upptagas värdet av närmast föregående beskatt— ningsårs utgående lager. fordringar och skulder. Bestämmelserna i 41 s om lager få i varvsrörelse tillämpas även i fråga om skepp eller skeppsbygge. på vilket den skattskyldige tttfört eller avser att utföra arbete i icke ovä— sentlig omfattning. tttan hinder av att den skattskyldige avyttrat Skeppet el- ler bygget. Vad ttu föreskrivits gäller dock endast intill dess skeppet eller skeppsbygget levererats till förvärvaren. Vad som avses med skepp fram— går av sjölagen (lö9lz35 s. 1).

För skattskyldig. sotn haft ordnad bokföring. skall beräkningen av in- komst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följattde.

Därest vinstresultatet pävet'kats därav. att bland intäkter upptagits säda- na itttäktet-_ vilka icke skola beskattas såsom inkomst. eller tttesltttits in- täkt. sotn skolat medräknas. eller bland utgifterna avförts sådana poster. för vilka vid inkomstheräkningen avdrag icke får ske. skall företagas erfor- derlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till ("tverenssti'tm- melse med en inkomstbet'äkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda vät'desättningen ä tillgångar avsedda för om- sättning eller förbrukning (laget') skall vid inkomstbet'i'tkningcn godtagas. därest denna värdesättning icke står i stt'id med vad nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång får icke upptagas till lägre belopp än fyrtio procent av lagt'ets attskaffningsvät'de eller. om återanskalfningsvär- det på balansdagen är lägre. sistnämnda värde. i förekommande fall efter avdrag för inkttrans. Dock får lager av djur på jordbrttksl'astighet eller i renskötselt'örelse icke upptagas till lägre belopp än fyrtio procent av de

" Senaste lydelse l97h: 924.

Prop. 1977/78:40 t'Vnt'urttnt/e lydelse Ft'ireslugen lydelse

värden sotn riksskatteverket fastställer för olika slag av djur i skilda ålders— grupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa djttrslag under en period av tolv månader närtnast före den I oktober beskattningsåret. (_)m sådant värde icke fastställts. t. ex. i fråga om särskilt dyrbara avelsdjur. får djuret upptagas lägst till fyrtio procent av alltnänna saluvärdet.

Därest värdet å lagret. beräknat till anskaffnings- eller återanskaffnings— värdet och i förekommande fall efter avdrag för inkttt'ans. uppgår till lägre belopp än som motsvarar tnedeltalet av värdena å lagren vid utgången av de tva närtnast föregående beskattningsåren (jämfi'irelseåren). tnå lagret vid beskattningsårets utgång i stället ttpptagas till lägst ett belopp motsva— rande l"i">rstttämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärdc. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelse— årens utgång hava upptagits z'tnskaffningsvärdena eller. därest '.”tteranskaff— ningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre. sistnämnda värden. i l't'itekotttmande fall efter avd "ag för inkttrans. [ fråga om djur pi'ijordbruks- fastighet eller i renskötselrörelse gäller dock att värdet av djuren skall hava upptagits till fttlla det värde som riksskatteverket fastställt enligt föregåen— de stycke eller till fttlla allmänna saluvärdet. Föreligger sådant fall att sex- tio procent av nyssnämnda n'tedeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång. må avdrag åtnjutas jätnväl för det överskjutande beloppet. därest en ltäremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits. skall av- sättningen återföras till beskattning nästföljande bcskattningsår. därvid frågan om avdrag för lörnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror. må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjttttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris ttttder beskattnings— at'et eller under något av de närmast föregåettde nio beskattningst'tren. Där— est sist angivna grund för värdering av varulagt'et eller del därav tillätttpats. skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagentill medeltalet av vår- dena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsi'iren icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgats angående den lägsta värdesättning ä lagret. sotn vid ittkomstberäkningen katt godtagas. tnå det lägre värde a lagret godtagas sotn skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för pris- fall visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde å skattskyldigs varulager. som må vid inkomstberäkningen godtagas. har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags pla- ceringar av förvaltade medel i aktier. obligationer. Ii'tnefordringar m. m. el— ler ä skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande vilka en sådan värdesättning ftnnes icke vara godtagbar. Värdet å lager av nu aVsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för förlust. prisfall m.m. framstår såsom skäligt.

Fijirvi'trvas aktie i svenskt aktiebolag av skattskyldig. sotn driver bank— eller annan penningrörelsc eller försäkringsrörelse. eller av annan skatt— skyldig. för vilken aktien utgör varulagertillgång. och är det icke uppenbart att den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde för honom med hänsyn till hans rörelse. tnå sådan nedgång i aktiens värde som beror på utdelning till den skattskyldige av tnedel. vilka vid för- värvet fttnnos hos det tttdelande bolaget och icke tnotsvara tillskjutet be-

Prop. 1977/78: 40 57

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lopp. cj föranleda att aktien vid inkomstberäkningen för den skattskyldige upptages till lägre belopp än som mrnsvarar hans anskaffningskostnad för aktien. Har denna. innan sådan utdelning skett. upptagits till lägre belopp än den skattskyldiges anskaffningskostnad. må aktien vid utgången av det bcskattningsår. varunder tttdelningen äger rum. icke upptagas till lägre be- lopp än aktiens värde i beskattningshänseende vid ingången av samma år med tillägg av ett belopp. som motsvarar skillnaden tnellan den skattskyl- diges anskaffningskostttad för aktien och nämnda värde. dock högst av det utdelade beloppet. Sker utdelning tttan att det värde för aktien. som ligger till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst. påverkas och medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upplös- ning av bolaget redovisar förlust. skall därifrån avräknas det belopp som motsvarar utdelningen. Utdelning som avses i detta stycke anses i första hand gälla andra medel än sadana som motsvara tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke äger motsvarande tillämpning på andel i ekonomisk förening. Med tillskjutet belopp avses därvid inbetald insats.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. (')aktat vad nu sagts må dock avdrag för inkttrans medgivas med fem procent av det lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden. därest detta ej framstår såsom uppenbart opäkallat. eller med det högre procenttal därav som riksskatteverket kan hava för lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmandet av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om de lagertillgångar. vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång. äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade. För tillgångar. som den skattskyldige framställt eller bearbetat. skola såsom anskaffningsvå'irde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indi- rekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande till- gångar. därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av Iagertillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas. att in— köpspn'set för tillgångar av samma slag a balansdagen understiger det kon— traherade priset. eller det göres sannolikt. att dylikt prisfall kommer att in- träffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas endast i den tnån den skattskyldige visar. att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset. eller det göres san- nolikt. att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det år. varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. 1 sist- nämnda avseende gäller alltså. att inkomst skall anses hava åtnjutits

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det år. varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. [ sist- nämnda avseende gäller alltså. att inkomst skall anses hava åtnjtttits

Prop. 1977/78: 40 Nuvarande lydelse

ttnder det år. då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased eller enligt vad som beträffande jordbruk är allmänt brukligt bör i ri'lkenskaperna uppföras sasom in- komstpost. även om den ännu icke av den skattskyldige uppbttrits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t.ex. i form av levererade varor. fullgjor- da prestationer eller på annat här- med jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. Avdrag för tan- tiem eller liknande ersättning från fåmansföretag till företagsledare el- ler honom närstående person får dock åtnjutas först under det år då utbetalning skett. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässi- ga grunder tillämpas i allmänhet det ft'nft-tringssättet. att fordringar tipp- föras såsom inkomst under det år. då de uppkomma. och att räntein- täkter hänföras till inkomsten för det år. på vilket de belöpa. i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit ttnder nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget. att föt'skottsvis in- flutna räntor. som till större eller mindre del belöpa a ett kommande år. till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

58. F't'ireslagen lydelse under det år. då densamma enligt

allmänt vedertagen köpmannased eller enligt vad som beträffande

jordbruk är allmänt brukligt bör i räkenskaperna uppföras såsom in- komstpost. även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t.ex. i form av levererade varor. fullgjor— da prestationer eller på annat här- med jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. Avdrag för tan— tiem eller liknande ersättning från åmansföretag till ft'iretagsledare el- ler honom närstående person får dock åtnjutas först ttnder det år då erst't'ttningen har utbetalats eller blivit tillgii/tgligför lyftning. I fråga om tiden för inkomst- och utgifts- posters upptagande enligt bokfö- ringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet. att fordringar uppföras såsom inkomst under det år. då de uppkomma. och att ränteintäkter"hänföras till in- komsten för detär. på vilket de be- löpa. i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen inllutit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget. att för- skottsvis influtna räntor. som till större eller mindre del belöpa a ett kommande år._till denna del bokfö- ringsmässigt hänföras till det sist— nämnda årets inkomst. '

Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning. som skall erläggas under loppet av flera år. må såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen. som under samma år iriflutit. Avdrag för minskning i ingå— ende virkesförråd m.m.. vartill upplåtaren' kan vara berättigad. fördelas därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna lik- viden.

Om beskattningsmyndighct. med frångåe'nde av den skattskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning. såsom" inkomst' för ett år beskattat vinst. som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst. skall vid in- komstberäkningen för det följande år. då vinsten i bokföringen kommer till synes. det sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med

Prop. 1977/78:40 59 Nuvarande lydelse Hire-äldst"! lull"/M”

hänsyn härtilljusteras på sådant sätt. att den redan beskattade vinsten icke för det året anyo tages till beskattning.

lylotsvarande gäller för det fall. att beskattningsmytrdighet ansett förlust. av beskaffenhet att avdrag därför får ske. icke böra beaktas vid inkomstbe- räkningen för det år. rrnder vilket den kommit till synes i räkenskaperna. eller beskattningsmyndighet eljest något år frångatt den skattskyldiges bokföring i avseende. som kan hava inflytande på följande års inkomstbe— räkning.

titl 42 s

Stundom intri'rffar. att a en ort saknas möjlighet att tlthyra bostäder och att för den skull nagot hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller detta i glest befolkade orter. där befolkningen huvudsakligen består av jordbrukare. vilka bo å fastigheter. som av dem brukas. Den omständig- heten. att uthyrningsmöjlighet icke föreligger. medför dock icke. att bo— stadsförmi'tn saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmanens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter. varor eller andra natttraförmaner. som ingå i lön eller annan inkomst. skall beräknas efter det pris. som i orten gällt. därest det varit fråga om att för penningar för-skaffa sig dem. Kan ej dylikt pris di- rekt angivas. skola nyttigheter—na upptagas till det belopp. som med hänsyn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått. om de skolat gäl- das i penningar. eller. då fråga är om produkter eller varor från egenjord- bruksfastighet eller egen rörelse. det belopp. som det kan beräknas. att den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under ji'rmförbara för- hållanden av motsvarande kvantiteter.

I fråga om praktikanter. lärlingar. elever vid sjuksköterskeskolor och liknande förekommer. att vederbörande under utbildningstiden åtnjuter naturalörmaner (fri kost. fri bostad) eventuellt jämte en mindre kontanter- sättning. som närmast har karaktär av lickpengar. l dylika fall må värdet av naturaförmånerna jämkas och upptagas till det lägre belopp. som med hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga förhållanden framstår som skäligt.

l-'('irdt-'t av bil/i")"rnu'in skall be- stäm/nas enligt seltablon på grund— val av genomsnittligafaktiska kost- nader _/o'r inneltav av bilar i olika pris— och arsklasser vid olika årliga körsträekor. Bilen skall anses lta körts ntinst [000 ntil i privat bruk under året. om ieke den skattskyldi- ge kan göra sannolikt att den pri- vata kr'irsträekan ltar varit mindre. Har företagsledare i _li'ltnans/i'irev tag eller ltonotn närstående person fått utnyttja bil som iir betydligt dy- rare t'in vad "som kan anses erfor- derligt med hänsyn till _ii'iretagets

"' Senaste lydelse 1964170.

Prop. 1977/ 78: 40 60

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

verksam/tet, skall till det enligt seltablmr beräknade värdet av bil- förnuin läggas ett belopp som kan anses motsvara skillnaden nte/lan de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksam/te/en oe/r de för verksamheten erforderliga kost- naderna. Kan bil antagas lta an- skaffats ltelt eller huvudsakligen för den skattskyldiges privata bruk. skall värdet av förmånen bestäm- mas till ett belopp motsvarande ltela eller den ltuvtulsakliga delen av de bilkostnader sont ltar pä/örts l/öretaget. dock att värdet ieke på grund härav/'är bestämmas till läg- re belopp än det som framkommer vid en värdering enligt selrublon.

Denna lag träderi kraft en vecka efter den dag. då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

De nya bestämmelserna i andra. femte och sjunde styckena av punkt 2 a av anvisningarna till 22 ;. punkt 3 b a ' anvisningarna till 29 s och trettonde stycket av punkt ] av anvisningarna till 4! & tillämpas första gången vid 1978 års taxering. [ övrigt tillämpas de n_'a bestämmelserna första gången vid 1979 års taxering.

Prop. 1977/78: 40 61

2 Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrives att 4 s och punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 ss lagen (19471577) om statlig förmögenhetsskattI skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse 4 si2

Fastighet upptages till taxeringsvärdet vid beskattningsårets utgäng. Var sådant värde da ej åsatt eller har under beskattningsåret omständighet in- träffat. som katt under taxeringsperiodcn påkalla förändrad värdering. upptages fastighe'ten till det taxeringsvärde. som för taxeringsäret bliver densamma äsatt. Finnas sädana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 s' jordabalken. skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna i tredje stycket om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämp- ning.

Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde. som rättig- heten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid. som därför äterstar. kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhål- landen.

Lös egendom. som är avsedd för stadigvarande bruk ijordbruk med bi- näringar. i skogsbruk elleri rörelse. skall värdesättas i enlighet med veder- taget affärsbruk inom det slag av verksamhet. däri egendomen är nedlagd.

Fordran. sotn löper med ränta. skall. därest den icke är tillgang i rörelse. upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret upplupen men ej förfallen ränta.

Fordran. som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden fö- re förfallodagen. uppskattas till belopp. som utgör fordringens förhanden- varande värde enligt vid denna lag fogad tabell 1. Osäker fordran upptages till det belopp. varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran uppta- ges icke.

Värdepapper. som noteras & in- ländsk eller utländsk hörs. uppta- ges till det noterade värdet. sti- _lramt antagas kan. att detta mot- svarar vad som mä hava varit [.)(l— räktteligt vid försäljning Linder nor- mala l'örhällanden. Sädana värdc- papper. som icke noteras ä bärs. värderas med ledning av bestäm- melserna i pttnkt 2 av anvisningar- na till 3 och 4 ss.

Värdepapper. som noteras på in- ländsk eller utländsk börs eller är _n'iremälji'ir liknande noterinlt'. upp- skattas till det noterade värdet. el— ler, om detta ie/te motsvarar vad som skulle ktntna päräknas vid för- säljning tlnder normala förhållan- den. till det pris som skulle lta ktm- nal pririiknas vid en siidan försälj- ning. Sådana värdepapper. som el-

jest omsättas pä kapitalmarknaden eller vars värde ieke skall beräknas med ledning av bestämmelserna i pttnkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 ss. uppskattas enligt sist angivna grund.

Senaste lydelse av lagens rubrik 19741859. l 2 Senaste lydelse 197hz332.

Prop. 1977/78: 40 62 Nuvarande lydelse Föreslagen l_tht'l-Y('

Annan för evärdlig tid utgående ränta. avkomst eller förmän än frälse- ränta uppskattas till tjugo gånger det belopp. vartill den uppgått under be- skattningsåret.

Kapital -'ärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta. avkomst eller förman uppskattas efter det belopp. rättigheten motsvarat under beskatt- ningsåret. enligt de vid denna lag fogade tabellerna 11 och 111.

Rättighet. som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet. uppskattas med ledning av tabell lll. såsom om den skolat tttgå för den berättigades livstid. dock högst till tio gånger det värde. rättigheten senast för helt år motsvarat.

Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda. att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle. bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten ofö "tndrad till den sist avlidnes frånfälle. beräknas värdet efter den yngs- tes ålder.

Andel i ekonomisk förening. vars behållna tillgångar vid likvidation alle- nast delvis skola skiftas mellan medlemmarna. skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skttlle fallit på ande- len därest föreningen trätt i likvidation.

Övrig lös egendom upptages till det värde. som den katt anses hava be- tingat vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 3 och 4 ss'

3.” Vid beräkning av förmögenhet. som ingår i förvi'trvskälla inom in- komstslagen jordbruksfastighct och rörelse. gäller följande.

Sammanfaller icke räkenskapsåret med beskattningsåret. får som värde av f("trmt'jgenheten tagas upp värdet vid utgången av det räkenskapsår som före den 1 mars taseringsåret gått till ända närmast intill utgången av be- skattningsåret. Detta värde skall emellertid rättas med belopp som den skattskyldige satt in i förvärvskällan eller tagit ut ur densamma för egen räkning eller för annan av honom innehavd för 'ärvskälla. Utgår räken- skapsåret före beskattningsåret. skall nämnda värde ökas med insättningar och minskas med uttag som skett intill beskattningsårets utgång. Utgår rä- kenskapsåret efter beskattningsåret. skall värdet minskas med insättningar och ökas med uttag sotn skett efter utgången av beskattningsåret.

["o'r inventarier, sont äro avsed- Den värdesättning av til/gängar- da jär stadigvaratnle bruk i _för- na i_lärt'ärvskällan som sker vid lll— värvskällan. liksom jär laget' upp- komstta.i'eringen är ieke bindande tages det värde som Ia.t'eringsäret t'id järmägenltetsberäkninge/t. ltt- kttttnat godtagas vid inkomstta.t'e- ventarier som äro avsedda jär sta- ringen avseende _iärt'ärvskällan. digvarande brttk i _lärväri'skällan Härigenomjär doekI/i'irtnägenltels- upptagas till anska/])tingst'ärdet ef- värdet ai'_f'örvärt'skällan ieke sättas ler avdrag/'är skälig avskrivning el- lägre än sextio proeenl av det vär- ler utrangering. Lager värderas

” Senaste lydelse 1976: 332.

Prop. 1977/78: 40 Nuvarande lydelse

de som framkommer vid en värde— ring där inventarierna upptagits till anskajfningsvärdet efter avdrag/ör skälig avskrivning eller utrangering och lagret värderats som helhet utan hänsyn till pärökne/ig vinst vid för-Väljttlltg i detalj. varvid dock fas— tighet skall upptagas lägst till taxe— ringsvärdet. Hänsyn skall därvid tagas till inkurans och prisfallsrisk men i regel icke till annan latent skatteskttld än utsktjiningsskatte- skuld.

Föreslagen lydelse

som helhet tttan hänsyn till päräk- nelig vinst vid _fi'h'säl/ning i detalj. varvid dock jastighet upptages lägst till taxeringsvärdet. Lager av djur på jordbruks/aslighet uppta- ges till de värden. som riksskatte- verket enligt punkt lfemte stycket av anvisningarna till 4] 55 kommu- nalskattelagen (I928:370) senast harjastställt före utgången av det är som närmast föregår taxerings- äret, eller —— om sådant värde icke ltar fastställts jör vissa djur —— till det allmänna saluvärdet. l-"id vär- dering av lager skall hänsyn utgas till inkttrans och prisfallsrisk.

Skulder och andra avgående poster ijörvärvskällan avräknas ett/igt bestämmelserna i 5 s. Hän- syn tages icke till annan latent skatteskttld än utskiftningsskatte- skuld, sävida icke annat jöljer av punkt 3j'örsta stycket av dessa an- visningar.

Om värdet av tillgångarna iför- värvskällan överstiger beloppet av skit/der oclt andra avgående pos- ter. j'ärjörmögenhetsvärdet av för- värvskällan nedsättas till trettio procent av det översskiutamle vär- det. Om fört'ärvskällan inne/taves med jideikomntissrätt. får dock nedsättning ske till tjugo procent av sistnämmla värde.

Bestämmelserna i femte stycket jär icke leda till att förmögenhets-

värdet avfört'ärvskällan sätts lägre än till vad som motsvarar värdet av sädana fastigheter i förvärvskäl- län. som tillhöra ägaren av denna. efter avdrag för de skulder som be- löpa på dessa faslig/teter. Härvid skall som värde avjordbruksjastig- het upptagas fastighetens taxe- ringsvärde minskat med den del av det laserade byggnadsvärdet som avser ekt)nomibyggnader och som värde av jastighet i rörelse det taxerade markvärdet. Fä fastighe- terna skall anses belöpa sa' stor del av skulderna ijörvärvskällan som

Prop. 1977/78: 40

tN'uvarande lydelse

64. Föreslagen lydelse

Illl angivna värde av_litstigheterna utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i.fi'irvärvskällan. Sistnämnda värde beräknas med hänsyn till fastigheter/ms hela tas- eringsvärde. Bestämntelserna i det- ta slyeke tillämpas icke på för- värvskälla som innehaves med _li— deikomissrätt.

Bestämmelserna i denna anvis- ningsptutkt tillätttpas även närför- värvskällan innehaves indirekt ge- nomförmedling avjuridisk person.

Denna lag träder i kraft den I januari 1978 och tillämpas första gången vid I979 års taxering.

Prop. 1977/78: 40 65

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom föreskrives att 22 & l mom.. 23 &. 55 s” [ och 2 mom. samt 56 & lagen (19411416) om arvsskatt och gävoskatt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

zzs

I mom.? Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt. som avses i 21 sl.skall. där ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas. gälla näst före- gaende arcts taxeringsvärde. Finnes sadana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 s'jordabalken skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelser- na i 23 & vid F om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande

tillämpning.

Fast egendom. som utgör lager- tillgång. värderas enligt reglerna i 23 & F andra stycket.

23

Fast egendom. som enligt kom— muna/skattelagett (1928:.370) ingär ijört'ärvskt'illa ittom inkomstslagett jordbruksjitstighet eller rörelse. värderas enligt reglerna i 23% F andra stycket.

53

Vid uppskattning av lös egendom iakttages: A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas i den mi'm ej annat följer av 20 & tredje stycket. till vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid uppla- telsen och den tid. som därför återstår. kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd. med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

B. Aktie, obligatiöit eller därmed jt't'ntfi'ir/ig t'ärde/uuulling uppskat- tas. där värd:'handlingen noteras ä inländsk eller utländsk börs. till det noterade värdet eller. om detta icke motsvarar vad som varit påräkne- ligt vid försäljning under normala förhållanden. till pris. som vid dylik försäljning kan påräknas. Sådan y'ärde/uttulling. sotn icke noteras ä börs eller vars värde icke skall be- räknas med ledning av bestämmel- serna i F nedan. uppskattas enligt sist angivna grund.

B. Värde/mpper. som noteras på inländsk eller utländsk börs eller är ji'iretnälji'ir liknande notering. upp- skattas till det noterade värdet el- ler. om detta icke motsvarar vad som skttlle ktttttta päräkttas vid för- säljning under normala förhållan- den. till det pris som skulle ha kutt- nat påräknas vid en sådan försälj- ning. Sädana värdepapper. sotn el- jest omsättas på kapitalntarknadett eller vars värde icke skall beräknas med ledning av bestämmelserna i F nedan. uppskattas enligt sist angiv- na grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid. som avses i Zl &. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas för tiden före förfallodagen. uppskattas fordringen till belopp. som utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna lag fogade tabellen l.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 857. 2 Senaste lydelse l975: l33. " Senaste lydelse l976:333.

Prop. 1977/78: 40 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Osäker fordran uppskattas till belopp. varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gälde- nären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande en- ligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

Medel. för vilka uppskov med inkomstbeskattning åtnjutes enligt be- stämmelserna om skogskonto eller investeringskonto för skog. upptagas till halva värdet. Har medel avsatts till fond för särskilt ändamål enligt fö— reskrift i lag eller annan författning och har avdrag vid inkomstberäkningen medgivits för avsättningen. far halva det avsatta beloppet upptagas som skuld.

D. För evärdlig tid utgående ränta. avkomst eller annan förmän upp- skattas till tjugu gängor det belopp. vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta. avkomst eller annan förmån. som utgår Linder viss tid eller någons livstid. uppskattas till sitt kapitalvärde. Är rät- tigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek. beräknas kapi- talvärdet efter det belopp rättigheten för helt år motsvarar enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och lll. Där rättighet. som belastar viss egendom. ej är på nyss angivet sätt bestämd. anses årliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill'egendomen uppskattats. dock att. där rättighet avser endast del av egendom eller dess ärliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna grund. detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet. "som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet. uppskattas med ledning av tabell lll. såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid. dock högst till tio gånger det värde. rättigheten för helt år motsvarar.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda. att rättigheten upp- hör vid den först avlidnes frånfälle. bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsälder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle. beräknas värdet efter den yngstes älder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den köpkurs pa chec- kar. utställda i samma myntslag, som gällde vid tiden för skattskyldighe- tens inträde. Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke beräknas efter denna grund. bestämmer regeringen eller den myndighet re- geringen förordnar. hur beräkningen skall ske.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anta- gas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd. med tillbörlig om- sorg skedd försäljning.

Inventarier. som äro avsedda för stadigvarande brttk ijordbruk med binäringar. i skogsbruk eller i rörel- se. liksom lager upptagas till det värde som kunnat godtagas vid itt- kotnstberäkning ett/igt kommunal- skattelagen (1928: 370). Härigenom får dock jörmögetthetsvärdet av ji'irvt'irvskällan icke sättas lägre än sextio procent av det värde som framkommer vid en värdering där inventarierna upptagits till anskajf-

Vid värderittgen av förvärvskälla som ett/igt komtnunalskattelagen (l928:370) ingår i inkomstslagett jordbruksjastighet eller rörelse sko- la bestätttmelsertta ipttnkt 2 av att- visningarna till 3 och 4 ss lagen (I947:577)' om stat/ig jörmögen- hetsskatt. utom femte stycket and- ra punkten. tillämpas.

Prop. 1977/78: _40

Nuvarande lydelse

ningsvärdet ejier avdrag för skälig avskrivning eller tttrangering och lagret vt'irderats sotn hel/tet tttatt ltättsyn till påräknelig vinst vidjör- säljttittg i detalj. varvid dock jast egendom skall upptagas lägst till taxeringsvärdet. Hänsyn skall där- vid tagas till inkurans och prisfalls- risk men i regel'icke till annan la- tent skatteskuld än utski/inings- skatteskttld.

67

Föreslagen lydelse

5525

I mom. * Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel och därmed jäm- förliga fordringar samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara vär'depapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt. som jämlikt 54 9" skall av dödsboet förskjutas. eller föreliggeri andra fall för nä- gon som är skattskyldig enligt denna lag avsevärd svårighet att genast er— lägga hela den skatt. som belöper på honom tillfallen egendom. mä be- skattningsmyndigheten medgiva. att skatten erlägges genom högst tio ärli- ga inbetalningar. dock att anständet i intet fall mä utsträckas till flera inbe-

talningar än som prövas erforderligt.

På regeringens prövning må an- komma att. där för viss skattskyl— dig synnerliga skäl därtill äro. med- giva att den skatt. som belöper på honom tillfallen egendom. erlägges genom högst tjugu ärliga inbetal- ningar.

2 mom? Första inbetalningen skall äga rum inom tid. som angives i 52 ä [ mom.. och skall uppgå. om skatten uppdelas i endast två pos- ter. minst till en fjärdedel av skat— tens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande skattebe- loppet delat med antalet inbetal- ningar. Andra inbetalningen skall

Senaste lydelse l974z857 (ingressen). Senaste lydelse 19741857.

4 .")

[ fråga om skatt sotn belöper pä egendom som skall värderas enligt bestätnmelserna i 23 .6 F andra stycket får beskattningsmymlig- heten medgiva att skatten erlägges genom högst tjugo ärliga inbetal- ningar.

På regeringens prövning må i an— natjall ätt som avses ifi'iregäende stycke ankomma att. där för viss skattskyldig synnerliga skäl därtill äro. medgiva att den skatt. som be- löper på honom tillfallen egendom. erlägges genom högst tjugo årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid. som angives i 52 ä ] mom.. och skall uppgå. om skatten uppdelas i endast två pos- ter. minst till en fjärdedel av skat- tens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande skattebe- loppet delat med antalet inbetal- ningar. Andra inbetalningen skall

Prop. 1977/78: 40

Nuvarande lydelse

verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de följande ä motsvarande dag det år. varunder den förfaller till betalning; och skola dessa inbetal- ningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt. med vars erläggan- de anstånd åtnjutes. utgår ränta. Räntan utgår från och med måna- den efter den då skatten skulle ha erlagts om anstånd icke medgivits till och med den månad då an- ståndstiden gått till ända. ] fråga om räntan gälla i övrigt bestämmel- serna i 52 så 1 mom.. dock att räntan påföres av länsstyrelsen.

68. Föreslagen lydelse

verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år. varunder den förfaller till betalning: och skola dessa inbetal- ningar uppgä till sinsemellan lika belopp. Har anstånd tnedgivits ett- ligt bestämmelserna i ] mottt. and- ra stycket skola de årliga inbetal- ningarna uppgå till minst 3 000 kro- nor. Ä skatt. med vars erläggande anstånd åtnjutes. utgår ränta. Rän- tan utgär från och med månaden ef- ter den då skatten skulle ha erlagts om anstånd icke medgivits till och med den månad då anståndstiden gått till ända. I fråga om räntan gäl- la i övrigt bestämmelserna i 52 i 1 mom.. dock att räntan påföres av länsstyrelsen.

56 s*

Avlider den. som förvärvat egen- dom genom arv. testamente eller gåva. ittotn ett ärfrån det skattskyl- dighet inträtt. eftcrgives skatten.

Ifråga om den. som på livstid bekommit egendom med sådan rätt. som avses i8 # andra stycket. eller på livstid erhållit nyttjande- rätt. rätt till ränta. avkomst eller anttanjörmän. sker vidare eltergi/i av skatt sålunda:

ut då anstånd med skattens er- läggande beviljats och den skatt- skyldige avlider ittom fem år ji'än skattskyldig/tetens inträde, e/iergi- ves vad av skatten icke förfallit till betalning vid dödstilljället; dock mä ej ifall. då ett/igt anståndsbe- slutet skatten uppdelats påjlera itt- betalningar än tio. eftergift ske jör större del av skatten än sotn skttlle hava eftergivits. därest antalet in- ln'talttittgar utgjort tio;

b) dä auständ med skattens er- läggande icke beviljats och den skattskyldige avlider ittotn fem år ji'än skattskyldigltetens inträde. ef-

” Senaste lydelse l974z3l2.

Avlider den. som förvärvat egen- dom genom arv. testamente eller gåva. eftergives skatten enligt jöl-

jande. Sker döds/alle! inom ett är från det skattskyldig/tet inträtt, ef- tergives hela skattebeloppet. Avli- der den skattskyldige senare men ittotn tio ll" efter det skattskyldighet inträtt. eftergives sam/na belopp, tnittskat ttted en tiottdedelji'ir vatje helt är som ji'irlltttitjrän sagda tid- punkt.

Prop. 1977/78: 40 69 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tergives så stor del av skatten. som, därest anstånd medgivits och skatten därvid appdelats på sju lika inbetalningar. ieke skulle varit till betalning jär/allen vid dödstillji'il- let.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning av den ttnderrätt eller länsstyrelse. som meddelat be- slut i skatteärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande om skattskyldighet har inträtt eller. i fråga om 56 s". döds- fall har inträffat dessförinnan.

Prop. 1977/78: 40

4 Förslag till

70

Lag om ändring i lagen ( 1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit

Härigenom föreskrives att 2 & lagen tl973z423) om avdrag vid inkomst— taxeringen avseende kostnad för exportkredit skall ha nedan angivna ly- delse.

Nuvarande lydelse

.,

Avdrag kan medges. om

' l

Föreslagen lydelse

l. exporten kan anses ha väsentlig betydelse från samhällsekonomisk och sysselsättningspolitisk synpunkt. samt anledning föreligger till anta- gande att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd.

2. exporten avser kapitalvara. sotn sålts för användning i det land vartill försäljning skett. eller vid underleverans. som sålts för an— vändning i det land vartill huvudle- verantörens försäljning skett.

3. exportkredit lämnas köparen för mer än hälften av den avtalade köpeskillingen. dock minst en mil-

2. exporten avser kapitalvara el- ler konsulttjänster. som sålts för användning i det land vartill försälj- ning skett. eller vid underleverans. som sålts för användning i det land vartill huvudleverantörens försälj- ning skett.

3. exportkredit lämnas köparen för mer än hälften av den avtalade köpeskillingen. dock minst 500000

jon kronor. kronor,

4. exportkrediten har en löptid av minst två och högst tio år.

5. ftnansiering av minst hälften av exportkrediten sker hes bank eller kapitalmarknadsinstitttt. och den ränta som utgår för denna finansiering överstiger den ränta som utgår enligt exportkreditavtalet.

[ fall där flera skattskyldiga deltager i försäljning. får avdrag medges av- seende skattskyldigs del av kostnad för exportkredit. även om denna del understiger en miljon kronor. ttnder förutsättning att hela exportkrediten sammanlagt uppgår till nämnda belopp.

Föreligger synnerliga skäl. får avdrag medges. även om kredittiden överstiger tio år eller om ej minst hälften av exportkrediten finansieras hos bank eller kapitalmarknadsinstitut.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag. då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling. och tillämpasi fråga om exportkreditavtal som ingås ttndcr tiden den I september l977—3l december l979.

' Senaste lydelse I975:ll5().

Prop. 1977/78: 40 , 71

Innehåll 1 Inledning ................................................... 1 2 Nuvarande regler m.m. ...................................... 3 2.1 Kapitalskatterna ......................................... 3 2.1.1 Nuvarande skattelättnader .......................... 3 2.1.2 Utredningsförslaget ................................. 6 2.1.3 Remissyttrandena .................................. 9 2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag ......... 13 2.2.1 Allmänt ........................................... 13 2.2.2 Beskattning av bilförmån ............................ 14 2.2.3 Avdrag för tantiemavsättningar o. d. .................. 16 2.3 Extra avdrag för exportkreditkostnader .................... 18 2.3.1 Allmänt ........................................... 18 2.3.2 Varor för vilka exportkreditstöd kan utgå ............. 19 2.3.3 Stödets begränsning till exportkrediter av viss omfattning ......................................... 19 2.4 Schablonavdrag för egenavgifter ........................... 20 3 Föredraganden .............................................. 21 3.1 Inledning ............................................... 21 3.2 Kapitalbeskattningen ..................................... 23 3.2.1 Allmänna synpunkter ............................... 23 3.2.2 Lättnader vid förmögenhetsbeskattningen ............. 25 3.2.3 Lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen ............ 36 3.2.4 I—"L'yt'fattningsförslag ................................. 38 3.3 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag ......... 40 3.3.1 Inledning .......................................... 40 3.3.2 Beskattning av bilförmån ............................ 41 3.3.3 Avdrag för tantiemavsättningaro. d. .................. 45 3.4 Extra avdrag för exportkreditkostnader .................... 47 3.5 Schablonavdrag för egenavgifter ........................... 49 4 Hemställan ................................................. 51 Bihang l ..................................................... 52 1. Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) ................................................. 52 2. Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt .......................................... 61 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt .............................................. 65 4. Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit ........... 70

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977

Regeringens proposition 197 7 / 7 8:40

Bilaga 4 Handelsdepartementet

Åtgärder för att främja de mindre och medel- stora företagens utveckling

såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde

Prop. 1977/78: 40 1

- .

. . - - Utdrag . HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL ' "vid regeringssammanträde 1977-10-27

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de mindreoch medelstora företagens" utveckling såvitt avser handelsdepar'tementets verksamhetsområde.

1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisatriktlinjerna för rege- ringens arbetc med att förbättra småföretagens arbetsvillkor.

Inom handelsdepartementets verksamhetsområde ligger 'det stora fler- talet av de småföretag som är att hänföra till tjänstesektorn, dvs. ser- vicenäringarna. De utgör omkring en tredjedel av alla företag i landet. Vidare svarar handelsdepartementet för vissa allmänna frågor som rör småföretagen främst inom exportfrämjandet. Till departementets verk- samhetsområde hör också marknadsföringen av turismen i Sverige.

En stor del av företagen .inom s'ervicenäringarna. bedriver handel, såväl detan- som partihandel. Till kategorin hör vidare bl. a. hotell- och restaurangföretag, andra företag inom. turism och samfärdsel, ko'nsult- företag m.fl. ' '

Småföretagen inom de- nu nämnda näringarna möter'i stortproblem

av samma slag som motsvarande företag inom industri och jordbruk.-— Sålunda berörs de på likartat sätt av det-allmänna företagsklimatet; av kapitalförsörjnings— och skattefrågor, av arbetsmarknadslags'tiftningen. och av den ökande komplexiteten' 1 dagens samhälle.

Liksom inom nanngslnet i övrigt har' en' omfattande strukturom- vandling genomförts inom serv1cenar1ngarna under senare år. Bl. 'a. utvisar de resultat som d1str1buttonsutredn1ngen har" redovisat 'i betän-' kandet (SOU 1975: 69—70) samhället och dtstr1buttonen a'tt' _e'n om-'

fattande koncentration av 'but'ikSnät'et' här ägt. 'rum under 'den' s'enasfe' tioårsperioden. En ökah'd'e grad av "sam'v'erkari' 'oc'h" integrätior't' mellan företagsenheter inom varuhandeln kan ocksa påvisas. Dessa. fö'rhällan- ' den hänger nära samman "med arbetsv1llkoren för de' små foretagen "

inom omradet.

1 Riksdagen 1977/78.1'm'i'n'l.'Nr40Btlaga4 ' '

Prop. 1977/78: 40 . 2

Någon samlad analys av behovet av åtgärder för småföretag inom servicenäringarna har inte gjorts. Här kan dock noteras det utrednings- arbete och de förslag, som företagareföreningsutredningen har redo- visat i betänkandet (SOU 1977: 3) Utbyggd regional näringspolitik. Ut- redningen har föreslagit en utvidgning av företagareföreningarnas nu- varande kreditstöd och rådgivning till att omfatta även andra än till- verkande företag. Utredningen har haft en positiv grundinställning till att föreningarnas målgrupp utvidgas till att omfatta i princip hela nä- ringslivet. I enlighet med Sina direktiv har utredningen stannat för att en utvidgning i ett första steg bör begränsas till att omfatta tjänste- producerande företag, som har direkt anknytning till den hittillsvaran- de målgruppen. Stora delar av servicenäringarna faller således utanför utredningens förslag. Detta förhållande har kritiserats från flera håll vid remissbehandlingen.

Även om sålunda något samlat grepp ännu inte har tagits om de problem som möter småföretagen inom tjänstesektorn, har åtgärder vidtagits eller aktualiserats rörande vissa servicebranscher.

Beträffande främst dagligvaruhandeln utgår sedan den 1 juli 1973 ett statligt stöd till kommers'iell service i glesbygd. Vidare har rege- ringen nyligen lagt fram en proposition (1977/78: 8) om åtgärder på distributionsområdet.

Hotell- och rcstaurangföretagens situation och problem granskas av hotell- och rcstaurangutredningen (H 1974:01). Utredningen räknar med att slutföra sitt arbete i början av år 1978. För turistnäringen i stort finns Sveriges turistråd (ST), som svarar för marknadsföring m.m. av turism i Sverige. ST har i sin anslagsframställning för bud- getåret 1978/79 lagt fram förslag till ytterligare åtgärder på turistom- rådet.

Förslag till mera samlade atgärder rörande bl. a. kreditstöd och råd- givning för småföretag inom servicenäringarna har — förutom i remiss- svar över företagareföreningsutredningens betänkande — även lämnats av Sveriges köpmannaförbund i en särskild skrivelse den 1. september 1977. I den nyss nämnda propositionen om åtgärder på distributions- området aviseras en utredning i dessa frågor.

Inom det statliga exportfrämjandet är en rad aktiviteter särskilt inrik- tade på småföretagen. Sveriges exportråd (SE) är verkställande organ för dessa frågor. Rådet har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 lagt fram förslag om ytterligare åtgärder för småföretag. Vidare har rådet i en skrivelse den'26 september 1977 hemställt om medel för en särskild exportkampanj med syftet att uppmuntra inte minst smä- företagen att öka satsningarna på export.

Exportfinansieringskor'nmittén (H 1977: 01) undersöker frågan om huruvida åtgärder bör'vidt'as för att'ge svenska företag ökade möjlig-' heter att konkurrera på i huvudsak samma villkor som andra länders

Prop. 1977/78: 40 3

företag i fråga om krediter vid export. Kommittén räknar--' med att lägga fram förslag om villkoren för exportfinansieringen i början av år 1978. Frågor om utvidgning av det nuvarande exportkreditstödet' till att omfatta kreditaffärer som görs huvudsakligen av mindre före—

tag har dock i en annan bilaga till denna proposition anmälts av chefen ' ' " ' '

för budgetdepartementet. Vidare har: delegationen för den mindre in- dustrin inom Sveriges exportråd i Skrivelse till regeringen den 22 sep- tember "1977 lagt fram förslag om s. k. exportfonder.

Frågor rörande den regionala organisationen av exportfrämjandet har berörts av bl. a. den tidigare nämnda företagareföreningsutredning- en. Vidare har Svenska handelskammarförbundet i skrivelse den 28 augusti 1977 behandlat de svenska handelskamrarnas möjligheter att bidra till exportfrämjandet.

2 Nuläge och förslag rörande servicenäringarna 2.1 Dagligvaruhandeln m. m.

Det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd utgår sedan den 1 juli 1977 och syftar till att garantera befolkningen i glesbygd till- fredsställande varuförsörjning. Stödet, som regleras i förordningen (1973: 608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd (ändrad senast 1975: 789), utgår till'kommun i form av'hemsändningsbidrag och till näringsidkare i form av investeringsstöd. Verksamheten är främst ' inriktad på det i kungörelsen'(1970:180) om statligt regionalpolitiskt ' stöd (omtryckt 1976: 379, ändrad senast 1977:142) angivna inre stöd- området. Föreligger särskilda skäl kan regeringen i visst fall besluta att stöd skall utgå även i annan del av landet. '

Stödet avser dagligvaruförsörjningen. Med dagligvaror förstås livs— medel och andra förnödenheter, såsom kemisk-tekniska artiklar,"för vilka hushållens inköpsbehov är ofta återkommande. .

Investeringsstöd utgår till näringsidkare med fast försäljningsställe, där dagligvaror säljs, om det behövs för att tillgodose behovet av till-' fredsställande kommersiell service. Stödet utgår i form av avskrivnings— och investeringslån samt kreditgarantier för anskaffning av varulager. Avskrivnings- och investeringslån utgår för ny-, till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan'byggnad som behövs för verksamheten samt inredning och utrustning. Om särskilda skäl föreligger kan stöd utgå även för vissa investeringar i varubuss. .

Avskrivningslånen är ränte- och amorteringsfria och skrivs avlunder en femårsperiod. De får motsvara högst 35 % eller, om särskilda skäl. föreligger, högst 50 % av kostnaden för investeringen. Lånen får sam- mantaget utgöra högst två tredjedelar av- nämnda" kostnad. Kredit-

Prop. 1977/78: 40 4

garanti utgår endast i samband med lån och får motsvara högst 50 %" av det kapitaltillskott som behövs.

För budgetåret 1977/78- har 3 milj. kr. anvisats för lån och ramen för tecknande av kreditgarantier fastställts till- 2 milj.. kr.

Investeringsstöd beviljas av konsumentverket. Ansökan görs avnä- ringsidkaren hos länsstyrelsen, som efter samråd med berörda kom— muner med eget yttrande inger ansökningen till konsumentverket. Som framgår av det föregående är dock regeringen beslutande instans i ärenden som rör stöd utanför det .inre stödområdet.

Servicefrågorna behandlas vidare i propositionen ( 1977/78: 8) om år- gärder på distributionsområdet. Där konstateras att. den marknad, som skall ombesörja den slutliga förmedlingen av varor till konsumenterna, som helhet fungerar väl. Bl. a. till följd av butiksnätets utglesninglupp- står dock problem för olika grupper av medborgare, särskilt i glesbyg- der och skärgårdar. Dessa problem kan öka vid en fortsatt koncentra- tion inom detaljhandeln.

Med hänsyn härtill anförs det att ytterligare åtgärder bör vidtas för att trygga medborgarnas varuförsörjning. En utgångspunkt är härvid att alla medborgare skall kunna ordna sin försörjning med främst dag- ligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete.

Bland de åtgärder som anges i propositionen kan här nämnas så- dana. som på ett naturligt sätt avses medföra en verklig egen livskraft hos den handel som svarar för närservicen och glesbygdsservicen. Kon-. sumentverket har fått i uppdrag att undersöka hur glesbygdshandeln skall kunna tillföras ett vidgat utbud-av varor och tjänster. .

Bland förslagen i propositionen kan _vidare nämnas ökade möjlig- heter till stöd till nedläggningshotade dagligvarubutiker och försälj— ningsställen för drivmedel. Stödet utgör "en utbyggnad avdet nyss nämn-j da glesbygdsstödet. Det föreslås kunna utgå i hela landet i områden - där serviceproblem kan föreligga, såsom. glesbygder och skärgårdar.- Anslaget höjs från 3 till 6 milj.. kr. '

2. 2 Turism samt hotell- och restaurangfragor

Turistnäringen i Sverige 'består till övervägande del.- av små företag. Av omkring 2000 boendeanläggningar är. merän 80 % små anlägg-

ningar med färre än .100- bäddar. Tillsammans har de ungefär hälften". -' av det totala antalet bäddar för uthyrning i Sverige. Till största delen finns dessa företag i glesbygd. och i mindre orter, med fördelning över __ hela riket. Detta framgår av statistiska centralbyråns oclt.ST:s inkvar-._, -

teringsstatistik. _ . .

Flertalet av anläggningarna är: små stadshotell, .turistho'tell- och pen- sionat, vilka i allmänhet är familjeföretag.- .De står utanför-kedje- grupperingar och samordnande ...branschorganisationer;-..:Branschunder--

Prop. 1977/78: 40 5

sökningar, t.ex. i samband med' Nordiska ministerrådets kommittés för turistfrågor projekt för vidareutbildning'av ledande personal i tu- ristbranschen har visat att innehavarna har lång praktisk erfarenhet, men samtidigt ofta bristfällig utbildning i ekonomi och marknadsfö- ring.

Branschens lönsamhet är dålig. De småföretagens genomsnittliga beläggning över året överstiger inte 40 %.- Detta kombinerat med de höga driftskostnader som en personalintensiv verksamhet medför för- klarar den bristande lönsamheten. Dessutom 'är utnyttjandet ojämnt fördelat över året vilket medför sysselsättningsproblcm.

Den låga beläggningen medför problem även för andra företag inom näringen, t.ex. campingplatser, båtuthyrningsfirmor och restaurang- idkare i turistorter.

Det generellt låga resursutnyttjandet i turistbranschen beror till en del på klimatet i Sverige. Huvudorsaken torde emellertid vara att de små företagen var för sig saknar resurser för en effektiv marknads- föring till konsumenterna. Utbudet blir splittrat och svåröverskådligt. Det är betydligt enklare att boka en utlandsresa än att beställa ett lämpligt sammansatt rekreationspaket i Sverige. Inte minst gäller detta för konsumenter i utlandet, som i dag knappast har någon möjlighet att med rimlig ansträngning skaffa sig en bild av vad den svenska turistindustrin kan erbjuda och sedan beställa ett arrangemang. Efter- som semestrarna i flera curopeiska länder är förlagda till andra tider än i Sverige skulle en ökad tillströmning av turister därifrån medföra en säsongsförlängning vilket skulle få en klart positiv effekt på bran- schens lönsamhet. '

ST inrättades den 1 januari 1976 som en offentlig stiftelse av sta- ten. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. ST:s uppgift är att som centralt organ planera, samordna och genomföra åtgärder för att främja marknadsföring av turism i Sverige. ST:s verksamhet finan- sieras huvudsakligen över statsbudgeten, men viSs betald uppdragsverk- samhet förekommer också. '

I anslagsframställningcn för budgetåret 1978/79 framhålls att en av de viktigaste uppgifterna för svensk turism är att söka åstadkomma ett bättre utnyttjande av tillgänglig inkvarteringskapacitet genom en större säsongsspridning och en jämnare fördelning av 'turistströmmarna över landet. Införandet av femveckorssemestern under 1978 kommer att innebära att svenska folket får ytterligare ett stort antal semester- dygn att disponera. Med utgångspunkt från rådande mönster för se: mesterkonsumtionen bör' sverige- turismen ha en god chans att få en rejäl andel av dessa nytillkommande semesterdagar.

Analyser inom turistrådet visar emellertid att brist i information och distribution av svenska turistprodukter' utgör väsentliga hinder för ' arbetet att utveckla resandet till och i Sverige. Bristerna kan samman-

Prop. 1977/78: 40 5

fattningsvis beskrivas som-_en påfallande strukturlö5het inom svensk turism främst i produktions- och distributionsleden. ST arbetar med-att försöka initiera förändringar som kan lösa dessa problem för såväl resandet i som till Sverige. ST avser att medverka i inrättandet av ett antal regionala produktions- och bokningsorgan. Målet för dessa organ är att i samarbete med den regionala och de lokala turistorganisatio- nerna sammanställa och marknadsföra turistnäringens utbud inom re- spektive region. En av de främsta uppgifterna är därvid att på ett konsu- . mentanpassat sätt skapa förutsättningar för bokning av såväl enskilda arrangemang som paketresor.

Hotell- och restaurangutredningen tillkallades år 1974 för att utreda nuläge och utvecklingstendenser m.m. inom hotell- och restaurang- näringen.

Förutom att kartlägga och analysera hotell- och restaurangbranschen skall utredningen kunna lämna förslag till åtgärder som främjar. en effektiv anpassning av branschens struktur och arbetsförhållanden till ändrade efterfrågc- och produktionsförutsättningar. Utredningen skall ägna etableringsfrågorna särskilt intresse och överväga åtgärder-för att följa och påverka etableringen i hotell- och restaurangnäringen.

Utredningen har bl.a. genomfört undersökningar för att belysa ny- ctablerings- och nedläggningstakten inom branschen. Omfattningen av kommunernas engagemang i hotell- och restaurangnäringen har kart- lagts liksom finansieringsförhållandena. Vidare har man undersökt be- folkningens hotell- och restaurangvanor och konsumenternas attityder till branschens tjänster.

Utredningen räknar med att slutföra sitt uppdrag i början av år 1978.

2.3 Vissa allmänna kreditstöds— och rådgivningsfrågor

Önskemål om att företagareföreningarnas kreditstödjande och råd- givande funktioner skulle komma hela näringslivet, alltså även service- näringarna, till godo har framförts från många håll och i flera sam- manhang, bl. a. i remissyttranden över företagareföreningsutredningens betänkande. ._ . .

Köpmannaförbundet behandlar hithörande frågor såvitt gäller detalj- .- handeln 1 sin skrivelse den'l september 1977.

I skrivelsen framhålls att detaljhandeln är en bransch som är starkt präglad av småföretag. Dessa företag får näringspolitisk och allmän företagsservice av förbundet med dessbransch- och distriktsorganisa- tioner. Företagsservice ges dessutom inom de frivilliga fackkedjorna. av bl. a. butikskonsulenter. ..

Förbundet anför i sin. skrivelse vidare. 'att ett. alternativ till utbyggd- företagsservice inom företagareföreningarna är en. av statsmedel bc-l

Prop. 1977/78: 40 7

kostad organisation med speciellasmåföretagarekonsulenter för detalj- handeln. Bland arbetsuppgifterna för ”dessa nämns särskilt uppgifter som åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. Vidare nämns arrangemang för avbytare vid företagarcs sjukdom och semester. Så- dana konsulenter skulle enligt förbundet naturligen kunna knytas 'till förbundets regionala servicen'ät, dvs. länsförbundcns kanslier. ' Köpmannaförbundet framför vidare bl.a. en idé om ett' allmänt fi- nansieringsinstitut för små företag inom detaljhandelns alla branscher. Man efterlyser också statliga kreditgarantier, smidiga borgensformer och räntelättnader. Vidare önskas en översyn av reglerna för företags- ' inteckning i .butikshandeln i syfte att uppnå en mera rättvisande be- dömning av kreditvärdigheten i dessa företag. Lättnader i finansierings-' möjligheterna för on1byggnads-_ocl1 utvidgningsarbeten i befintliga . enheter begärs också. ' I propositionen om åtgärder på distributionsområdet tas också nu nämnda frågor upp till behandling. Där sägs bl.a. följande (5. 81 f.).

En delfråga i det sammanhanget är den av distributionsutredningen aktualiserade frågan om ett statligt engagemang i det av dagligvaru- industrin bildade finansieringsbolaget AB Handelskredit. Utredningen menar att ett sådant engagemang borde kunna övervägas i anslutning till de frågor jag nu har behandlat. Flera remissinstanser tillstyrker ett engagemang medan några är kritiska. Bolaget självt har i skrivelse hemställt om ett statligt engagemang i någon form.

Olika argument har förts fram för att staten på något sätt skall med- verka i AB Handelskredit. Utredningen ser närmast en sådan åtgärd som en komplettering till det statliga investeringsstödet. Flera av de remissinstanser som är positiva menar att åtgärden — genom bolagets inriktning på företag med ett fristående uppträdande på marknaden — skulle främja konkurrensen inom dagligvaruhandeln. De remissinstan- ser som motsätter sig ett statligt engagemang menar att om staten skall medverka i dagligvaruhandelns finansiering så bör det inte ske genom AB Handelskredit utan snarare genom en utbyggnad av det statliga investeringsstödet.

För egen del vill jag inledningsvis erinra om vad jag tidigare har sagt om konkurrenssituationen inom dagligvaruhandeln (avsnitt 6.2). Sålunda torde det vara obestridligt att den blockkoncentration som har skett inom denna handel för med sig vissa risker. Förekomsten av en finan— sieringsverksamhet som riktar sig mot företag med ett fristående upp- trädande på marknaden är därför av stort värde. Det bör emellertid påpekas att även andra'källor står till förfogande för dem som efter- strävar en från blocken fristående finansiering av sina. etableringar.. Här kan nämnas de båda halvstatliga företagen AB lndustrikredit och AB Företagskredit. Des'sa företag har re'dan'medverkat vid etablering ' av detaljhandelsföretag och erbjuder efter vad jag har inhämtat jäm-' förelsevis förmånliga lånevillkor. . - - - _ .

Mot bakgrund av det anförda är jag inte beredd att nu föresla nå- got statligt engagemang i en finansieringsverksamhet med nyss angivet syfte. Frågan bör dock prövas ytterligare. Jag har funnit att detta bör' ske i samband med att finansieringssituationen inom detaljhandeln och

Prop. 1977/78: 40

andra delar av servicenäringen samt vissa näraliggande spörsmål tas upp till behandling" 1 ett något vidare perspektiv.

Jag vill här erinra om de förmånliga statliga krediter till främst in- dustri och hantverk, som förmedlas av företagareföreningarna och där kraven på säkerhet ställs lägre än vid rent kommersiell utlåning. Ser- vicenäringen står av olika skäl utanför denna låneverksamhet. Enligt min mening kan även inom denna sektor' av näringslivet situationer tänkas där etableringar, som är önskvärda från allmän synpunkt, ute- blir p. g a. att bankmässiga säkerheter inte kan ställas. Detta kan ex- empelvis va1a fallet då rörelsen inte etableras i egen fastighet. Vidare torde möjligheterna att få kreditgivare att godta företagsinteckningar variera med etableringarnas beskaffenhet. Det är tänkbart att nya butiksformer eller affärsidéer har svårare att göra sig gällande än mera traditionella etableringar. Dessa problem torde främst uppstå för mindre företag.

En näraliggande fråga gäller behovet av råd och hjälp i frågor rö- rande marknadsförutsättningar, utbildningsmöjligheter, företagsadmi- nistration m.m., som särskilt i ett inledningsskede kan vara påtagligt för de mindre företagen. Även här kan konstateras att någon mera allmänt tillgänglig organisation —— i motsats till vad som gäller för andra delar av näringslivet —- inte står till servicenäringens förfogande.

Jag anser att dessa frågor liksom frågan om att genom ett statligt engagemang i AB Handelskredit eller i annan form förbättra finansie- ringsmöjlighetcrna för företag som önskar stå särskilt obundna gent- emot leverantörsintressen bör övervägas närmare. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om att en särskild ko'm- mitté tillkallas för att pröva verksamhetsförhållandena och finansie- ringssituationen för mindre företag inom servicenäringen.

3 Exportfrämjande insatser

3.1 Befintligt statligt exportstöd till småföretag 3.1.1 Sveriges exporträd

SE inrättades den 1 juli 1972 genom avtal mellan svenska staten och Sveriges allmänna cxportförening. SE:s uppgift är attsom centralt or- gan planera, samordna och genomföra åtgärdei' för att främja Sveriges export. För att lösa denna uppgift leder SE den kommersiella verk- samheten vid handelssekreterarkontoren och de handelskamrar i ut- landet som slutit samarbetsavtal" med rådet. SE skall samråda med utrikesdepartementet i sådana exportfrämjandefrågor som kräver med-' verkan av utrikesrepresentationen.

Som rådgivande organ har SE tillsatt två delegationer, en för den mindre industrin och en för' vidareutbildning i internationell marknads— föring. ' .

SE finansieras huvudsakligen genom företagens abonnemangsavgifter'. För den allmänna service som. SE lämnar till småföretagen utgår emel-' lertid ett statligt bidrag. Detta är beräknat så att det motsvarar- SE: s__ nettokostnad för denna scr-vicesedan småföretagens,abonnemangsavgif- _ ter har dragits av.

Prop. 1977/78: 40 9

3.1.2 Handelssekrete'rare, beskickningar och handelskammare Handelssekreterarnas uppgift är att öka den svenska exporten genom specialiserad kommersiell service särskilt i fråga om marknadsföring. F. 11. är 27 handelssckreterarkontor och en handelsavdelning inrättade eller under inrättande. Kontor finns i Toronto, Vancouver, Chicago, New York, Los Angeles, Detroit, Houston, Mexico City, Zärich, Diisseldorf, Stuttgart, Hamburg, Milano, Prag, Budapest, Wien, Lon- don, Haag, Bryssel, Madrid, Helsingfors, Oslo, Köpenhamn, Jeddah, Teheran, Tokyo och Melbourne. " . Därjämte skall en handelsavdelning inrättas vid ambassaden i Cara- cas. Verksamheten vid kontoren och handelsavdelningen leds av handels— sekreterare.

På samtliga handelssekretcrarkontor finns praktikanter med stats- stipendier som utdelas av Sveriges exportråd. För budgetåret 1977/78 har beräknats 2,4 milj. kr. till ett 60—tal stipendier. Stipendiatverksam- heten ger särskilt god möjlighet för småföretag att träna personal utom- lands.

Arbetet på kontoren indelas i tre verksamhetsgrenar eller extern- program nämligen exportservice (tidigare kallad allmän verksamhet), uppdragsvcrksamhet och projektverksamhet.

I exportservice ingår de tjänster som handelssekreterarkontoren ut- för avgiftsfritt som t. ex. rådgivning till besökande affärsmän, enklare varuförfrågningar och rutinkorrespondens. Denna verksamhet finan— sieras av staten och för budgetåret 1977/78 har anslagits 12,5 milj. kr. Denna kostnadsfria service kommer i hög grad de mindre företagen" till godo. Handelssekreterarkontoren i London, Hamburg, Helsingfors och Oslo betjänar särskilt ofta mindre företag. Detta kommer även att gälla kontoret i Köpenhamn som är under inrättande.

Uppdragsverksamhet omfattar de tjänster som handelssekreterarkon- toren utför på särskild beställning och mot särskild avgift för enskild abonnent eller myndighet. Den ger såväl mindre som större företag en möjlighet att till ett överenskommet .pris få t. ex. en marknadsunder- sökning genomförd eller en potentiell agent uppletad.

Projektverksamheten omfattar de "tjänster som handelssekreterar- kontoren utför på uppdrag av. SE och som helt'eller delvisfinansieras av staten med särskilt anslagna medel-. för exportfrämjande ändamål. Som särskilt projekt bedrivs Service-paket för den mindre industrin ' vilket innebär att företag utan exporterfarenhet erbjuds vissa "tjänster" . vid handelssekreterarkontoren till subventionerat pris. _. . _ ..

De drygt hundra ambassaderna-och konsulaten har som _en av sina . huvuduppgifter att underlätta företagens export. Främst i länder där - handelssekreterarkontor inte finns bedrivs en. omfattande exportservice. och projektbevakningsverksamhet av |utrikesrepresentationen. Detta. kommer inte minst de mindre företagen till del.

l'j' Riksdagen 1977/78. ] saml. Nr 40. Bilaga 4

Prop. 1977/78: 40 10

I Paris och Sao Paulo finns handelskamrar vilka erhåller statsbidrag. Dessa handelskamrar arbetar inom exportfrämjandet på ungefär samma sätt som handelssekreterarkontor. '

3.1.3 Projektve'rksamhet

SE bedriver en omfattande projektverksamhet som delvis finansieras av staten med särskilt anslagna medel-för exportfrämjande ändamål. För budgetåret 1977/78 har ställts sammanlagt 21,6 milj. kr. till SE:s disposition. De i projektcn'deltagande företagen skall i princip satsa lika mycket som staten.

Projektverksamhetens grundtanke är att företag genom samverkan kan öka sin konkurrenskraft på utlandsmarknaderna. Genom sam- arbete i marknadsbearbetningcn, t. ex. vid mässframträdanden, påut— ställningar och delegationsresor blir uppmärksamhetsvärdet större, och dessutom hålls kostnaderna nere för det' enskilda företaget. Bland andra effekter som uppnås är erfarenhetsspridning mellan de företag som deltar i ett projekt, vilket är särskilt värdefullt för de mindre företagen. Projekt har under senare år arrangerats i branscher som t. ex. byggutrustning, mil jövärd och sport/fritid.

Projektverksamheten betjänar både stora och små företag men inom ramen för verksamheten vidtas särskilda åtgärder för de mindre före- tagen. Dit hör säljreseverksamhet som främst riktar sig till exportoer- farna småföretag.

Ett särskilt projekt för sådana företag är de s.k. exportcheferna att hyra. Denna funktion startade på försök 1974 och har som grundtanke att företag skall kunna anlita en högt kvalificerad exportmarknadsförare för en flerårig insats på deltid i företaget. Genom samarbetet med denne expert skall personalen utbildas i exportteknik. Exportchef att hyra har redan utnyttjats av tre företagsgrupper om 5—8 företag och tre andra grupper är f. 11. under arbete i Stockholms, Kopparbergs och Värmlands ' län. Under hösten 1977 startar ytterligare tre grupper i Göteborg, Kal- mar och Örebro. ' -

En annan projekttyp är konsultstödct. Riksdagen biföll i juni 1977 (NU 1976/77: 47, rskr. 1976/77: 332) regeringens proposition 1976/77: 83 om stöd åt konsultföretag för förstudie- och anbudskostnader av- seende internationellt eller nationellt finansierade projekt av infrastruk— turell eller industriell natur i u-länder. För budgetåret- 1977/78 uppgår stödet till 2 000 000 kr. Det har formen av projektsamarbete mellan SE och konsultföretag och- omfattar högst 50 % 'av konsultföretagets själv- kostnader. Om företagets anbud antages skall stödet återbetalas.

Eftersom de flesta-konsultfirmor är små blir konsultstödet huvud- - sakligen användbart för mindre och medelstora företag.-

Prop. 1977/78: 40 11

3.1.4 Utbildning' ; internationell marknadsföring I betänkande (SOU 1975: 45) Vidareutbildning 1 internationell mark- nadsföring visade den s.k. IM-utredningen att behovet av vidareut- bildning i internationell marknadsföring var stort, särskilt i småföre- tagen. Efter förslag av'min företrädare beslöt riksdagen 1976 att SE skulle utveckla nya kurser i detta ämne och modernisera gamla, sam- tidigt som kursutbudet skulle regionaliseras så att det' nådde ut till företag i landsorten. En särskild delegation för vidareutbildning i in— ternationell marknadsföring tillsattes för att bistå SE i dessa frågor. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 har av statliga medel-anslagits ungefär 0,9 milj. kr. per år för ändamålet.

3.1.5 Expo'rtfinansiering

Finansiering av export är mer komplicerad än finansiering av inrikes- handel. Det är ofta svårt att bedöma utländska köparcs kreditvärdig— het, och valutarisker kan uppstå i samband med utlandsförsäljning. Genom exportkreditnämnden (EKN) gör staten det möjligt för före- tagen att försäkra kreditrisker och vissa valutarisker. Särskilt för de mindre företagen, som ofta inte har den finansiella styrkan att klara större kredit- och valutaförluster, är denna möjlighet till riskbegräns— ning av utomordentlig betydelse.

Vid exportförsäljning ställs ofta krav på leverantören att kredit skall lämnas. Mindre företag är visserligen såtillvida gynnade att de genom sina leveransers relativa litenhet sällan utsätts för de krav på fleråriga krediter som större exportföretag drabbas av i alltmer ökad utsträck- ning, men även kortare krediter kan vara svåra att refinansiera. Till detta kommer att leverantörskrecliterna i många fall måste lämnas i främmande valuta. Detta är ett stort problem för småföretag som sällan har den expertis som erfordras för att förvalta valutarisker.

Räntekonkurrensen från utlandet vid .lämnandet av exportkrediter har successivt blivit alltmer besvärande. Genom lagen (1973z423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit (änd- rad 1975: 1150) kan stöd lämnas i form av avdrag för skillnaden mel- lan refinansieringsräntan och räntan på exportkrediter upp till 4-% av utestående exportkredit. Kreditens minimibelopp skall vara 1 milj. kr. för att stöd skall komma ifråga, vilket begränsat dess användbarhet för småföretag. Exportstödet kan vidare utgå bara för export av kapital- varor, vilket utestänger tjänsteexportörer från att utnyttja ränteavdraget.

För att belysa exportfinansieringsproblematiken mer allmänt till- satte regeringen i februari 1977 "en'kommitté, exportfinansieringskom- mittén (H 1977: 01), med uppgift att utreda frågan. Kommittén fick i uppdrag att arbeta skyndsamt, och kommer att lämna sitt betänkande i början av 1978. ' '

Prop. 1977/78: 40 17

3. 2 Sveriges exportråds anslagsframställning för budgetåret 1978/79 vad ' avser åtgärder för småföretagen '

Delegationen för den mindre industrin har till uppgift att varalråd- givande organ åt SE:s styrelse och direktion i frågor som rör de mindre företagens exportproblem. .

Delegationen har i ett aktionsprogram presenterat en rad åtgärder för att stimulera export från småföretag och speciellt nyexportörer. Delegationen har tillsammans med bl. a. företagareföreningar, handels- kamrar och expo-organisationer konstaterat att ett stort antal företag har mer eller mindre akut behov av stimulans och rådgivning i export- frågor.

SE- föreslår att de ökade statliga medel som SE begär för budget- året 1978/79 skall prioriteras till vissa branscher och företagsgrupper oavsett företagsstorlek respektive till vissa marknader. SE över- väger att högprioritera företag som samarbetar för försäljning av fär- diga industrianläggningar, s.k. turn-key samarbete, samt företag inom agro-industrin, skogsindustrin, specialstålindustrin och miljövårdsin— dustrin. Därutöver planerar SE att prioritera följande branscher: bygg- material och byggutrustning, sjukhusutrustning, sport- och fritidsutrust- ning, offshore-utrustning, fordonsutrustning samt gruvutrustning. Hög— prioriteradc marknader är Norden, Västtyskland, Frankrike, USA, Saudiarabien, Nigeria, Venezuela och Japan.

Ovannämnda prioriteringar av branscher och marknader gäller för både små och stora företag. I ett särskilt åtgärdspaket som är riktat till småföretag gör SE dock en speciell prioritering av sådana markna— der som dels erbjuder en god potential för ett litet företag och dels är möjliga att bearbeta. Fem marknader blir i första hand aktuella, nämligen Norge, Danmark, Finland, Storbritannien och Västtyskland.

Åtgärdspaketet innehåller utöver marknadsprioriteringen en uppsö- kande del, en undersökande del och en genomförande del.

Den uppsökande verksamheten planeras ske i form av dels s.k. ex— . portträffar och dels individuella företagskonsultationer. Denna verk- samhet bör enligt SE hänföras till exportservice (allmän exportfräm- jande verksamhet) och bedrivas utan större kostnader för företagen. Den uppsökande verksamheten skall bedrivas i samarbete med regionala organ som de till utvecklingsfonder omskapade företagareföreningarna, handelskamrar och expo-organisationer.

För den undersökande verksamheten föreslås att SE till ett lagt fast pris får möjlighet att erbjuda den första marknadsundersökningen ett litet företag eller en nyexportör vill göra på en högprioriterad mark- nad. ' . .

För den genomförande verksamheten- framläggs .flera. förslag till , , konkret hjälp för ett företag att hitta de rätta säljkanalerna och att

Prop. 1977/78: 40 13

komma ut på exportmarknaderna. Det finns enligt SE ett mycket stort behov av sådan hjälp, eftersom många småföretag saknar finansiella och personella resurser att själva marknadsföra sina produkter utanför Sverige, trots att produkterna har förutsättning att kunna säljas'inter- nationellt.

SE planerar sålunda att närmare undersöka möjligheterna för det lilla företaget att ta tillvara det etablerade företagets erfarenheter och sälj— organisation.

Svårigheten att finna en lämplig representant på en marknad eller önskan att själv mer direkt styra marknadsföringen motiverar allt fler företag att enskilt eller tillsammans med andra etablera försäljnings- bolag i utlandet. För att underlätta igångsättningen och förkorta tids- åtgången i dessa fall föreslår SE att handelssekreterarkontoren skall kunna erbjuda en förstärkt service på etableringsområdet. Handels— sekreterarkontoren bör också enligt SE kunna tillhandahålla bl.a. ad- ministrativ service och övervakning av säljorganisationen.

SE bedriver som nämnts tidigare sedan några år en konsultservice, exportchef att hyra. Denna innebär att en grupp företag får ”dela” på en exporterfaren person, som skall tillföra företagen kunskap om exportteknik samtidigt som han genomför den exportsatsning som företagen tror har möjlighet bli framgångsrik. Första året företagen anlitar exportchefen står staten via SE:s projektmedel för större delen av kostnaden, men redan andra året bär företaget hela kostnaden. När tre år gått förväntas företagen kunna stå på egna ben vad gäller ex— port, varvid exportchefen kan ”hyra ut sig” till nya företag. Inom-sex län har verksamheten startat. Behov har anmälts från regionala organ av ytterligare tio funktioner, varför SE har begärt medel för dessa i sin anslagsframställning.

SE föreslår även ökade insatser för säljreseverksamhet, dvs. gemen- samt organiserade resor för småföretag där dessa bereds möjlighet att ute på marknaderna knyta kontakt med potentiella köpare eller distri- butörer. Detta är en följd av de föreslagna åtgärderna cxportträffar och företagskonsultationer inom ramen för den uppsökande verksam- heten.

Slutligen har SE konstaterat-att efterfrågan på licenser tenderar att öka. Mindre företag och enskilda" uppfinnare har ofta-uppenbara svåå righeter med marknadsföring av'sitt know—how i form av licenser". Vissa handelssekreterarkontor har dock redan i dag möjligheter och'kunska- per att hjälpa säljare av licenser. SE avser att vidga denna service till fler kontor och även att förstärka resurserna centralt. ' '

Totalt för åtgärder som syftar till att stimulera export från små- företag och speciellt nyexportörer beräknar SE ett ökat medelsbehov för budgetåret 1978/79 under elfte huvudtiteln anslaget'B 3. Export-. . främjande åtgärder med 6 870 000 kr. ' I "

Prop. 1977/78: 40 14

Som en följd av bl. a.- de föreslagna åtgärderna ökar .enligt SE be- hovet av resurser för exportservice vid handelssekreterarkontoren. To- - . talt begär SE 1 530 000 kr. i ökade medel för intensifierad exportservice på högprioriterade marknader under anslaget B -2. Handelssekreterare för budgetåret 1978/79-

3.3 Sveriges exportråds kampanj för att öka exporten

l. framställning till chefen för handelsdepartementet den 26 september 1977 föreslår SE att en informations- och propagandakampanj med syfte att öka exporten skall- startas. SE anser att Sveriges starkt för— sämrade balans i utrikeshandeln i kombination med de förlorade im- portandelarna i utlandet kräver åtgärder på bl. a. det exportfrämjande området av en helt annan typ och dimension än tidigare. Enligt SE bör en kampanj riktad till näringslivet, fackföreningarna och myndig- heterna därför igångsättas för att rikta dessa målgruppcrs uppmärksam— het mot exportproblematikcn och påverka deras attityder till export i positiv riktning. Detta skulle stimulera till en exportökning.

SE föreslår i framställningen en rad konkreta åtgärder, t. ex. an- ordnandet av exportkonfcrenser i olika delar av landet, informations- spridning till massmedia och förmedling av utbildningsmaterial till bl. a. personaltidningar. .

För kampanjverksamheten anhåller SE- om statsbidrag på 1300 000 kr. för perioden t.o.m. juni 1978, varav ca 350000 kr. för personal— kostnader inom kampanjkansliet.

3.4 De svenska handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet '

I skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 31 maj 1977' redovisar Svenska handelskammarförbundet- de svenska handelskamrar- nas service till företageni utrikeshandelsfrågor. Sålunda har förbundet och kamrarna en betydande verksamhet vad gäller att förmedla från utlandet kommande affärsförfrågningar. Vidare—anordnas kontakt-. och ' studieresor till utlandet och ..utges tillsammans med. SE- en- mässkalen—. der. Olika handelskamrar anordnar kontaktbesök för handelssekrete- rare och ambassad/konsulattjänstemän viddessas besök'i.-Sverige.- Han- . - delskamrarna har också ett vidsträckt internationellt. kontaktnät. och - bistår företag med rådgivning 1 utrikeshandelsfrågor. _._ . .- ' .

I skrivelsen påpekan förbundet också med anledning av ett förslag i -. företagareföreningsutredningens.,-betänkande (SOU --]:97..7: 3) -om företaf - gareföreningarnas framtida -'exportfrä_mjande—-,uppgifter,' att det—före-"iz:

faller naturligt att de föreslagna stiftelsernas arbete på utrikeshandelns.=- - - - " -

Prop. 1977/78: 40 . 15

område utformas så att det kompletterar den verksamhet sombe'drivs av handelskamrarna. I sammanhanget erinras om att såväl "företagare- föreningarna som handelskamrarna i-dag arbetar som. replipunktcr för- SE. Skäl kan därför åberopas för att inte bara stiftelserna utan också handelskamrarna skall kunna inom vissa ramar tillföras allmänna medel för denna verksamhet.

I en promemoria daterad den 22 augusti 1977 som överlämnats till chefen för handelsdepartementet föreslär handelskammarförbundet att statligt stöd lämnas till handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet. Förslagsvis fem handelskammare skulle anställa en exportsckreterare med en halv skrivkraft som biträde med uppgift att verka för ökade exportansträngningar främst från de medelstora och mindre företagens sida. Det statliga stödet skulle omfatta löner, sociala kostnader, telefon- och resekostnader och uppgå till 1 250 000 kr.

Flera handelskamrar uppges i promemorian vara villiga ställa lokaler till förfogande gratis för SE:s exportchefer att hyra.

3.5 Exportfinansiering

3.5.1 Förslag om ändring av exportk'reditstöclet

När lagen om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit ändrades 1975 förelåg en promemoria från SE och. Sve- riges industriförbund där det bl. &. föreslogs att begreppet kapitalvaror skulle anses innefatta även konsultuppdrag. Exportkreditstödet omfattar nämligen enligt lagen enbart kapitalvaror. I propositionen framhöll" föredraganden dock att begreppet kapitalvaror inte kunde ges denna vidsträckta tolkning (prop. 1975/76: 72 s. 10). '

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framlades förslag örn att sänka gränsen för att: få rätt till avdrag från kreditaffärer omminst 2 milj. kr. till kreditaffärer om minst 0,5- milj. kr. (motioner'1975/76: _- 132, 142 och 143). Skälet var-att även småföretag skulle kunna-kom- ma i åtnjutande av stödet. Riksdagen (Sk-U 1975/76: 22, rskr. 1975/76:- 100) fastställde emellertid minimigränsen till 1 milj. kr.

3.5.2 Förslag om tillskapande av en exportfond

Delegationen för den mindre industrin inom SE har genom skrivelse till regeringen den 22 september 1977, framfört- förslag om att inrätta en särskild exportfond för 'mindre—företag-för "att underlätta deras cx- portfinansiering. ." _

Fonden skall kunna refinansiera och/eller- garantera bankernas kre- ditgivning vid tillverkning för export och för finansiering av export— krediter med kortare löptid än två år. Fast räntesats -.skall lämnas och kursrisker skall övertas. —. . - _ ' .. '.

Enligt delegationen-skall fonden endast medverka i. affärer genom-

Prop. 1977/78: 40 16

förda av mindre företag. Kredittiderna skall inte överstiga två år och kontraktsbeloppet bör normalt 'ej överstiga 5 milj. kr. Sveriges Investe- - - ringsbank skall förvalta fondeni samråd med företagareföreningarna. Fonden bör tillföras ett statsanslag om 100 milj. kr., och Investerings- banken skall med särskild statsgaranti kunna upplåna 200 milj. kr. för fondens räkning i utlandet. Fonden skall också lämna garantier på totalt 500 milj. kr. '

4 Föredragandcn

4.1 Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för rege- ringens arbete med att förbättra små-företagens" arbetsvillkor.

Inom handelsdepartementets verksamhetsområde ligger det stora fler- talet av småföretagen inom tjänstesektorn, dvs. servicenäringarna. Vi- dare svarar departementet för exportfrämjandet.

Småföretagen inom servicenäringarna möter i allt väsentligt samma slags problem som motsvarande företag inom den tillverkande sektorn. ' De berörs alla av utvecklingen av det allmänna företagsklimatet och av strukturförändringarna i samhället. De har behov av riskvilligt kapital" ' i olika former. Gemensamt är också behovet av rådgivning i frågor som berör företagen.

I den allmänna debatten har problemen för småföretagen inom service-näringarna vanligen intagit en mera undanskymd plats än pro- blemen för de tillverkande företagen. Detta kan förklaras av att de förstnämnda företagen hittills har klarat sig jämförelsevis bra. När den inhemska produktionen har fått det allt svårare att konkurrera med importen _ till följd av bl. a. det höga kostnadsläget — har ser— vicenäringarna haft en mer gynnsam utveckling, delvis därför att den privata konsumtionen genom bl. a. den höga upplåningen utomlands har kunnat öka. Serviceföretagen är i allmänhet inte heller utsatta för utländsk konkurrens. De har i alla händelser uppvisat en hög grad av flexibilitet. Nya servicefunktioner (butikstyper etc.) har vuxit fram i takt med de förändrade förhållandena i samhället. Detta' har varit möjligt bl.a. genom att ofta ett förhållandevis litet kapital har måst bindas i anläggningstillgångar. .En viktig bidragande "orsak till den relativt goda anpassningsförmågan torde också vara det aktiva bistånd som de enskilda företagen får från branschorganisationer och leveran— törsföretag. _

Det sagda får inte skymma de ökande" problemen för- småföretagen : inom servicesektorn. Inte minst har dessa föranlettsav de stigande-. kostnaderna för arbetskraft, vilka 'rdrabbat de löneintensiva- "service-

Prop. 1977/78: 40 17

näringarna hårt. Dessutom kan tjänsteproducerande företag få sär- skilda svårigheter i tider av åtstramning av den privata konsumtionen.

Nedläggningar inom och omstruktureringar av viktiga branscher, så- ' som dagligvaruhandeln och hotell- och restaurangnäringen, har föran- lett särskilda åtgärder från statsmakternas sida. Svårigheterna för små företag att hävda sig på dagens komplexa marknader har också lett till särskilda statliga åtgärder, exempelvis vad gäller exportfrämjande och turism.

Förslag om stöd— och utvecklingsinsatser för småföretagen läggs i dag fram av cheferna för ekonomi-, budget- resp. industridepartementet. Flera av förslagen och då särskilt de som gäller beskattning och för- sörjning med riskkapital blir av betydelse för företagen inom service— näringarna. Förslagen berör emellertid främst andra delar av närings- livet än serviceföretagen. I synnerhet när det gäller finansieringsstöd och rådgivning finns därför behov av ytterligare överväganden rörande ser— vicenäringarna. Jag återkommer senare till detta.

Exportens stora betydelse för den svenska samhällsekonomin har under senare tid blivit uppenbar för alla. När exporten släpar efter får det effekter på en rad samhällsområden. Det blir mindre resurser över för import, utlandsresande och u-hjälp. Underskotten i bytesba- lansen måste täckas med utlandsupplåning, vilket på sikt beskär hand— ]ingsfriheten i den ekonomiska politiken. När företagens produktion inte kan säljas i tillräcklig utsträckning får det så småningom effekter på sysselsättningen. Många företags lönsamhet minskar vid sviktande exportförsäljning, vilket på sikt undergräver deras soliditet och kan leda till kriser och nedläggning med åtföljande problem för anställda, samhälle och andra intressenter. Det är därför av största vikt att effektiva åtgärder vidtas för att stimulera exporten. Varje outnyttjad tillgång bör utnyttjas i arbetet på att öka Sveriges försäljning av varor och tjänster i utlandet. Inte minst torde småföretagen här kunna bidra genom att aktivera sig på exportområdet. .

Sveriges exportråd (SE) har en viktig roll att fylla när det gäller att öka det allmänna medvetandet om exportens betydelse. Sålunda har SE sedan en tid arbetat med att få igång en kampanj för att stimulera till ökade exportansträngningar, **Exportera-mera-kampanjen”,. Denna riktar sig till både stora och små företag, men av naturliga skäl intar här småföretagen en betydande plats. För att kampanjen skall kunna bli framgångsrik krävs att den får en bred uppslutning från'det all- männa, från företagen och från de anställda och deras organisationer. SE har i skrivelse den 26 september 1977 inkommit med äskande om medel för kampanjens slutliga genomförande.

SE har vidare i sina anslagsäskanden för budgetåret 1978/79 före- slagit ett särskilt åtgärdspaket för småföretagen. Åtgärderna "syftar till att stimulera intresset för export, till. att utvärdera förutsättningarnaför

Prop. 1977/78: 40 18

export och till att underlätta ett slutligt genomförande av en export- - .

satsning.

En särskild fråga i sammanhanget är hUr ökade exportfrämjande in- satser skall kunna ges regionalslagkraft. Det är självfallet viktigt att vi får så stor bredd som möjligt på de insatScr som skall- göras och att vi utnyttjar alla de olika kanaler som "står till buds. Förslag har-i denna del framlagts rörande medverkan från utvecklingsfonder, från handels- kammare m. fl.

En viktig del av exportfrämjandet är möjligheten att "förbättra ex- portfinansieringen. Regeringen har tidigare tillsatt en kommitté i detta syfte, exportfinansieringskommittén (H 1977: 01). Denna avser att lägga fram förslag vid årsskiftet 1977/78. Redan nu har dock vissa frågor aktualiserats, bl. a. frågan om en utvidgad möjlighet att utnyttja det' s.k. ränteavdraget. Utvidgningen skulle främst vara av betydelse för småföretag. Förslag har också framlagts från delegationen för den mindre industrin inom exportrådet om s.k. exportfonder.

En annan fråga som har' blivit aktuell är möjligheten att" förbättra språkkunskaperna hos-tilltänkta exportörer bland småföretagen.

Jag kommer i det följande-att närmare behandla dessa olika för- slag. '

4.2 Finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna

Jag har i det föregående liksom i proposition l977/78:8 om Ett-- gärder på distributionsområdet pekat på behovet av ytterligare över"- väganden rörande bl.a. finansieringsstöd och rådgivning för service- näringarna. Det bör noteras att dessa frågor inte närmare hade behand— las av distributionsutredningen (H 1970: 1.4), va'rs arbete utgjort utgångs- punkt för nämnda proposition. Jag har i propositionen. anmält att en kommitté bör tillkallas för att överväga dessa frågor. Jag avser att inom kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla kommittén.-.Jag an.— - ser det dock lämpligt-att för-riksdagens information redan här något. redogöra för min syn på-uppgifterna för kommittén. _ , . -

När det gäller finansieringssituationen för— företag-inom servicenä- ringarna är det främst.- två i ochför sig sammanhängande problem som . , enligt min mening särskilt bör belysas: Det-ena är den --i bankmässig. . mening lägre kreditvärdighet som. dessa företag ofta'-har. Det andra är . det beroende av exempelvis". leverantörer som kan följa av att:företagen på grund av den bristande kreditvärdigheten ofta måste ordna stora. delar av sin finansiering genom leverantörskrediter _. _ . .

Företag inom servicenäringarna äger.-_ sålunda. sällan. anläggningstill—"

_

gå ngar till mera betydande värden,-. varför. möjligheterna att anskaffa - := . .- - -

Prop. 1977/78: 40 19

främmande kapital genom inteckningari fast egendom är begränsade. Även lån mot säkerhet i företagsinteckningar. kan vara svåra att erhålla.

Särskilt besvärlig blir avsaknaden av reella belåningsbara tillgångar vid nyetablering av företag av oprövad typ. .Det kan "därför vara-"svårt att lånefinansiera nya affärsidéer. Även vid utvidgningar eller ombygg- nader uppstår särskilda problem för företag inom servicenäringarna-.

Som jag nyss har anförtordnar många företag inom servicenäring- arna stora delar av sin finansiering genom leverantörskrediter eller ge- nom andra utfästelser-från leverantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende gentemot leverantörsföretagen. Särskilt från konkurrenssynpunkt kan en sådan ordning synas betänklig.

Särskilda finansieringsinstitut har bildats inom vissa branscher för att motverka de bindningar som leverantörsbundcn finansiering för med sig. Inom främst dagligvaruscktorn verkar sålunda AB Handelskredit med en utlåning som riktar sig till företag som önskar vara mindre knutna till grossistintressen. Förslag har förts fram om statliga insatser för att förstärka denna verksamhet.

Mot bakgrund av det anförda bör den av mig förordade kommlt— tén få i uppdrag att närmare undersöka finansieringsmöjligheterna för småföretag inom servicenäringarna. Härvid bör uppmärksammas i vad mån brist på lämpliga krediter begränsar innovationsmöjligheterna eller i övrigt förhindrar en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av dessa företag samt hur sådana effekter i-så fall kan motverkas. Kom- mittén bör också särskilt undersöka omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag samt överväga frågan om förbättrade finansieringsmöjligheter för företag som önskar stå sär- skilt obundna gentemot leverantörsintressen. Vad beträffar övervä- gandena i denna del vill jag även peka på de lånemöjligheter som de båda halvstatliga företagen AB lndustrikredit och AJB-Företagskredit er- bjuder eller kan erbjuda.- . " . " . .

När det gäller rådgivning och annan företagsservice-finnerjag att det- finns påtagliga behov av. sådan service inom: såväl- tillverkningsnäring-- arna som servicenäringarna. Behovet-av råd och hjälp i frågor rörande-- marknadsförutsättningar, utbildning, 'företagsadminist-ration m. m.- torde sålunda vara likartadeinom olika delar av näringslivet.-.

Det kan diskuteras hur en sådanzrådgi-vning bör vara organiserad för- olika branscher och vilket. behovsom, kan finnas av"-särskilda statliga insatser. Köpmannaförbundet har sålunda i skri'velse-den'l"september-'.'- 1977 pekat på att förbundet. —.--genom- .bl. a.fsina-läns01'gan ._—;..—redan fullgör funktioner som "rådgivare till- butiksdetaljhandeln._ Detaljhandeln- får också i vissa fall företagsservice fav..leverantörsföretag. Särskilt—utf.-:.. .--- vecklad är denna på dagligvarusidan, men-exempel. finnsiocksåinom bensinhandeln, järn- och:färghandeln-.och blomsterhandeln.

-En viktig uppgift för kommittén blir-:.därför-at-t .utvärderagdenaråd-j. "5

Prop. 1977/78: 40 20

givningsverksamhet som f. n. tillhandahålls företag inom servicenäring— arna. Om denna behöver förstärkas i något hänseende bör det vara na— turligt för kommittén att i första hand'pröva om detta kan ske inom ' befintliga organisationer och hur förstärkningen skall finansieras. '

En fråga som givetvis hängernära samman med rådgivningsverksam- heten är utbildningsmöjligheterna för företagare. Med förbättrad ut- bildning kan behovet av rådgivning minskas. Chefen för industrideparte- mentet kommer i dag efter samråd med mig att förorda att de förstärkta utbildningsmöjligheter'för företagare som han då ämnar föreslå även skall avse företagare inom delar av servicenäringarna. Kommittén bör dock kunna överväga om särskilda utbildningsinsatscr'kan behövas för sistnämnda kategori. '

Av vad jag nu har anfört framgår att kommittén tämligen förut- sättningslöst bör undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna. Även olika lösningar i organisato- riskt hänseende m. m.” avses kunna prövas. Det finns dock skäl att re- dan nu förstärka möjligheterna till sådant stöd för vissa avgränsade företagsgrupper. Chefen för industridepartementet kommer i dag att föreslå att målgruppen för företagareföreningarnas verksamhet vidgas. Efter samråd med mig kommer han därvid att föreslå att även tjänste— producerande företag, som har direkt anknytning till de tillverkande fö- retagen, skall kunna anlita företagareföreningarna. Även produktions- varuinriktadc partihandelsföretag avses t.v. ingå i målgruppen. Frågan får sedan närmare prövas i den utredning jag kommer att ta initiativ till.

4.3 Turistnäringen

Turistnäringen i Sverige är en utpräglad småföretagsbransch. På boendesidan är flertalet hotell, pensionat och stugbyar'familjeägda småföretag. Den kommersiella uthyrningen av enskilda torp och" stugor drivs naturligt nog också oftast i liten skala av jordbrukare och fiskare. På aktivitetssidan finns också ett stort antal småföretagare, t. ex. båt- uthyrare, guider och upplåtare av jakt- och'fiskerätt. Matställcna drivs ofta av mindre företag. Turismen påverkar även'indirekt en vidare krets av företag, t. ex. butiker och hantverksföretag. Eftersom turist- näringen ofta bedrivs i glesbygd med få andra inkomstmöjligheter' har den även regionalpolitiskt en avsevärd betydelse. ' '

Turismen påverkar i hög grad den svenska bytesbalansen. Inom" regeringskansliet är det jordbr'uksdepartementet Som ansvarar för frå— gor som rör investeringar i turist—och fritidsanläggningar s'åsom exem- pelvis småbåtshamnar, vandringsleder och vintersportprojekt, medan ' handelsdepartementet ansvarar för att turismen i Sverige marknadsförs så att den når ut till konsumenterna inom-och utom'lande't. '

Prop. 1977/78: 40 _ 21

Sveriges turistråd (ST)-har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978,/79 framhållit att en av de viktigaste uppgifterna för svensk turism är att söka åstadkomma bättre utnyttjande av tillgänglig kapacitet. ST anser att det finns avsevärda brister i information om och distribution av den svenska turistnäringens tjänster och att detta utgör ett väsent- ligt hinder för arbetet att utveckla resande till och i Sverige. Jag delar ST:s uppfattning att det i dag är svårt för' konsumenten att få en . tillfredsställande översikt av möjligheterna att semestra i Sverige samt att det också kan vara tidskrävande och komplicerat att teckna sig för ett lämpligt svenskt turistarrangemang. Särskilt svårt är detta för sådana konsumenter som bor utanför Sverige.

För att försöka starta en utveckling som kan råda bot på denna brist på information och marknadsföring avser ST att medverka i in- rättandet av ett antal regionala produktions— och bokningsorgan.

Målet för dessa organ är att i samarbete med de regionala och lokala turistorganisationerna paketera och. marknadsföra regionernas turistattraktioner. Man kan här lokalt t. ex. kombinera vistelse i stug- by med hyrning av motorbåt, eller med guidade utfärder till sevärd- heter i trakten. Variationsmöjligheterna är självfallet stora. Dessa tu- ristprodukter kan sedan marknadsföras via de regionala centralerna med, där det behövs, säljstöd av ST. En av de främsta uppgifterna är därvid att underlätta för konsumenterna att boka såväl enskilda arran- gemang som paketresor.

ST är vidare av den uppfattningen att såväl konsumenternas som distributörernas krav är av den arten att den sannolikt enda framkom— liga vägen är att införa en lämplig datorisering av bokningen och där- med sammanhängande administrativa rutiner. Kravet för en sådan datorisering är enhetlighet, decentralisering och flexibilitet. Främst för att säkerställa enhetlighet'anser ST sig behöva initiera och driva en utveckling som leder till ett samlat grepp på 'datafrågan. Det vore inte praktiskt om turistorgan i olika delar av landet utvecklade sina" egna datasystem och sålunda försvårade för distributörerna och därmed yt— terst för konsumenterna. En lämplig väg att gå kan, enligt ST, vara att rådet svarar för investeringar i program och maskinvara och förhyr dessa till produktions—.och distributionsleden. . . .

Jag är positiv till turistrådets. initiativ att i samarbete med regionala organ och andra intressenter driva en utveckling mot förbättrad. sam- ' mansättning och marknadsföring av turistnäringens tjänster. Jag anser också att statliga medel bör ställas till förfogandeför denna utveckling av regionala produktions-- och bokningsorgan. .Dock bör-också övriga intressenter delta i finansieringen. ' . . . . . . . .

ST:s uppfattning att en. enhetlig datorisering avbokning och andra ' administrativa rutinersannolikt "blir nödvändig för att kunna :tillfreds- _. . ställa de stora krav som i framtiden kommer att ställas är jag ännu inte

Prop. 1977/78: 40 22

beredd att ta ställning till. Jag anser att ST i samråd med statskontoret skall utreda frågan ytterligare och därvid särskilt ta-fram olika finan- sieringsalternativ. ST skall, om man finner att datorisering är ändamåls- enlig, senast vid årsskiftet ]978/79 föreslå lämplig maskinlös'ning och lämplig programvara samt lämna tidsplan för genomförandet. '

Jag beräknar ST:s kostnader för arbetet på att utveckla regionala produktions- och bokningsorgan' och på att utreda datoriseringen' till 1 000 000 kr. för budgetåret 1978/79.

Jag avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för ' år 1978/79. '

4.4 Exportfrämjande åtgärder 4.4.1 Inledning

Exporten är av utomordentlig betydelse för det svenska välståndet. Om de varor som produceras inte kan säljas på världsmarknaden får det så småningom effekter 'på sysselsättningen 'och på hela näringslivets - livskraft.

Jag anser det därför väsentligt att få till stånd en-ökad satsning på exporten. Särskilt bland småföretagen finns en outnyttjad exportför- måga.

Visserligen går redan nu en inte obetydlig del av dessa företags produktion på export genom att den ingår som insatsvaror i de större. företagens leveranser, men det bör finnas utrymme även för mer direkt exportförsäljning. Det är Viktigt både ur samhällets och ur småföre- tagens egen synvinkel att de breddar sina avsättningsmöjligheter till flera kunder och marknader och därmed blir mindre sårbara.

De flesta småföretag torde i och för sig gärna vilja öka sin export. Samtidigt finns det flera återhållande faktorer. Dessa ligger bl.a. i bristande kunskap. Småföretagen vet inte om produkten har en mark— nad utomlands, dc känner inte till lämpliga avsättningskanaler, pappers- rutinerna vid export kan vara svåra att tillägna sig och-inte minst saknas ofta tillräckliga kommersiella språkkunskaper. Finansieringen av exportaffärer kan också vara ett problem, även om inte småföretagen drabbas av samma krav på långa kredittider som de större företagen.

Jag ser samhällets uppgift på detta område vara att hjälpa småföre- tagen att komma över de nämnda tröskelproblemen. Stödåtgärderna skall i princip vara en hjälp till självhjälp och skall därför normalt kunna avvecklas efter en inkörningsperiod.

Jag har konstaterat att det allmänna'intresset för exportfrågor har ökat i Sverige under den sista tiden. Det är med tillfredsställelse jag ser vad som kan bli en- bred samverkan för exporten-växa fram. Såväl ' uttalanden från företagen och deras organisationer som" från de fack-- liga organisationerna pekar möt att enighet "råder om att- kraftfulla

Prop. ] 977/78: 40 23

åtgärder för att öka exporten måstetill. Detta ger den bakgrund som är nödvändig för att insatser i exportfrämjande syfte skall få effekt. Jag Övergår nu till att behandla de tidigare nämnda förslag som Sveriges exportråd (SE) har lagt fram'i (sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 samt de övriga framställningar som har berörts.

4.4.2 Uppsökande verksamhet

Många småföretag har en positiv grundinställning till att börja expor- tera, men många gånger upplevs initialproblemen som stora. Man upp— fattar exporten vara så komplicerad att i och för sig önskvärda sats— ningar uppskjuts till en oviss framtid. småföretag har oftast inte råd att göra misstag och därför bjuder försiktighcten att man väntar. .Små- företagens svårigheter att komma igång med export måste också ses mot bakgrund av alla de. övriga problem som belastar dessa företag och som statsministern berört tidigare.

Skall denna tröghet'övervinnas och exporten komma igång krävs det att företagen får en ökad kunskap om export. Eftersom många aktivi- teter tävlar om småföretagarens uppmärksamhet blir det inte 'alltid så att han/hOn själv tar initiativet till detta kunskapsinsamlande. Det kan behövas en särskild stimulans..

Därför föreslår SE i sitt småföretagspaket att man skall bedriva en uppsökande verksamhet i form av exporttr'äffar. Dessa är ett slags seminarier där företagsledningarna i mindre företag får tillfälle att in— hämta kunskaper om export genom föredrag och diskussioner. Vidare vill SE kunna erbjuda individuella företagskonsultationer till export- intresserade företag.

Jag biträder förslaget om exportträffar. Vidare bedömer jag det som väsentligt att SE som en uppföljning av dessa träffar eller på ini- tiativ av lokala organ som de till utvecklingsfonder omskapade före- tagareföreningarna, handelskamrar eller expo-organisationer kan erbju- da individuella företagskonsultationer. Konsulterna som'bör vara kvali- ficerade personer med' lång praktisk erfarenhet av exportmarknadsföring på företagsledarnivå, skall lämna råd till småföretagen närde överväger att börja exportera eller öka en begränsad export. '

Inom ramen för anvisade medel bör konsulterna även kunna använ— das för att intressera företag av olika storlek för handelssekreterarkon- torens uppdrags- och projektverksamhet och ambassadernas/konsulatens exportfrämjande aktiviteter. Denna kontaktverksamhet sker i dag hu- vudsakligen av personalen vid handelssekreterarkontoren och ambassa- derna/konsulaten i samband med deras hembesök och detta ger enligt min uppfattning inte en tillfredsställande täckning av den svenska mark- naden. ' ' .

Jag ansluter mig till SE:s uppfattning att exportträffarna och konsul- . tationerna bör bedrivas utan större kostnad för företagen. 'Jag3beräknar.

Prop. 1977/78: 40 24

anslagsbehovet för denna verksamhet till 1400 000. kr. för budgetåret 1978/79. Jag återkommer till anslagsfrågan i budgetpropositiönen för budgetåret 1978/79. Då det emellertid är väsentligt att den-uppsökande verksamheten snabbt-kommer igång bör redan under innevarande bud- getår 700 000 kr. anvisas. .- '

4.4.3 Undersökande verksamhet När SE genom sin' uppsökande verksamhet har kommit i kontakt med tänkbara exportörer och dessa har visat ett intresse föratt gå vidare, blir nästa steg att välja lämplig marknad. För att detta skall kunna göras på ett överVägt sätt krävs att företagen får tillgång till korrekt marknadsinformation. . . SE föreslår i sitt småföretagspaket även en undersökande del i avsikt att underlätta framtagandet av sådan information. Sålunda föreslår SE som konkret åtgärd att SE till ett lågt fast pris genomför den första marknadsundersökningen ett litet företag eller en nycxportör vill göra på en högprioriterad marknad. . ' Jag biträder SE:s förslag om den undersökande verksamheten. För- slaget ger företagen möjlighet att inhämta korrekt information före beslut. Jag ser det som naturligt att en stor del av dessa marknadsunder- sökningar utförs av handelssekreterarkontoren. Som en riktlinje anser jag att högst 4 000 kr. anslås av statliga medel till ett företag eller annan beställare av den nämnda typen marknadsundersökning. Samtidigt anser jag att beställaren skall erlägga viss del av undersökningskostnaden. Totalt beräknar jag 750 000 kr. för marknadsundersökningar för budget- året 1978/79. . Jag återkommer till anslagsfrågan i budgetpropositionen för budget- året 1978/79. . . . - .

Slutligen anser jag SE:s, i anslagsframställningcn för 1978/79 fram- förda avsikt att högprioritera resp. prioritera vissa marknader och. branscher oberoende av företagens storlek i huvudsak vara riktig. Dock anser jag att branschprioriteringen bör göras mindre strikt när det gäller småföretagen, så att företag ur alla branscher kan komma ifråga för undersökande verksamhet. Jag återkommer till denna fråga i budget- propositionen. '

4.4.4 Genomförande verksamhet

Genomförandet av en exportförsäljning täcker hela processen från att hitta rätt försäljningskanal över att klara exportdokumentation Och finansiering till att få betalt i tid. Detta kan vara 'en komplicerad 'pro- cess, särskilt för ett företag som ännu inte hunnit skaffa sig de nödvän— diga erfarenheterna. -' .. '

Jag anser att det är väsentligt 'att olika vägar prövas'för 'att under-

Prop. 1977/ 78: 40 ' 2 5

lätta för nyexportörcr att genomföra själva exportförsäljningen. Kun-- - skap och erfarenhet måste på olika sätt överföras—till de mindre före-' tagen om deras exportpotential skall kunna tas tillvara; I det-följande redogör jag för några uppslag till hur denna kunskapsöverföring kan ske.

SE föreslår för den genomförande delen av sitt åtgärdspaket en kraftig ökning av det pågående projektet exportchef att hyra. Hittillsvarande erfarenheter från Stockholms, Kopparbergs och Värmlands län har visat att denna form av exportförsäljning och kunskapsöverföring är förhål- ' landevis effektiv. Företag som är 'för små för 'att själva anställa en exportsäljare, eller som har så begränsad export att de inte anser sig kunna motivera anställning av en heltidsarbetande kraft, kan genom att delta i ett ”exportehef att hyra”-projekt få tillgång till kompetent personal på deltid. Om exportchefen lyckas växer företagets ekport och det får råd att överväga andra marknadsföringsformer. Om projektet misslyckas och exportframgången uteblir är företagets ekonomiska engagemang trots allt begränsat och överblickbart i tiden. Samman- tagna bör dessa faktorer leda till att företagen blir mer benägna att satsa på export. '

Under 1978/79 avser SE att utöka antalet sådana exportehefer med ett tiotal vilket även kommer att kräva resurser centralt på export— rådet. Jag instämmer i SE:s bedömning att projektet bör utökas men tror inte att en utökning med tio exportchefer kan åstadkommas under 1978/79 bl.a. beroende på svårigheterna att snabbt rekrytera kompe- tent personal. Jag bedömer att en fördubbling av den nuvarande orga- nisationen från sex till tolv är en mer realistisk nivå.

I likhet med SE anser jag att det statliga stödet endast bör utgå under projektets första år. Redan det andra året bör de deltagande företagen helt svara för kostnaderna. Riktlinjen bör vara att staten inledningsvis svarar för viss del av den totala kostnaden. Jag beräknar behovet av ökade medel till 1 650 000 kr. för projektet e'xportchef att hyra budget- året 1978/79. Jag återkommer till anslagsfråga'n i budgetpropositionen.

SE har i den genomförande verksamheten även föreslagit ökade medel ' för vidgad säljreseverksamhet vilket utgör en annan följd av de före-' slagna åtgärderna exportträffar och företagskonsultationer. Denna form av marknadsbearbetning bedömer jag i likhet med SE som lämplig 'för företag utan tillräcklig erfarenhet av arbete på fältet. Handelssekrete- rarna ordnar vanligen dessa resor och finns till hands för praktisk assistans vid besöken-hos de'potentiella' affärskontakterna. Företagen ' betalar sina egna kostnader för bl.a. 'resor. Jag beräknar 200- 000 kr. i ökat medelsbehov för säljresor budgetåret 1978/79. Jag återkommer till anslagsfrågan i budgetpropositionen.' '

SE har vidare i sin anslagsframställning nämnt'att det planerar att - undersöka om småföretag i ökad utsträckning kan- ta tillvara'fde erfa- renheter som i utlandet redan 'etablerade svenska företag har vunnit

Prop. 1977/78: 40 26

genom åren. Förslag på detta område'har- även'framförts- av olika- organisationer, företag och privatpersoner. .

En av de tankar som därvid framkommit har varit att de svenska handelshus som arbetar på utlandsmarknaderna i ökad utsträckning borde ta upp småföretagsprodukter i sitt sortiment.

Jag har övervägt detta förslagoch därvid funnit att det borde finnas möjligheter för handelshusen att marknadsföra flera- småföretagspro-- dukter. Hela affärsidén bakom handelshus är ju att'ta hand-om genom- förandeproeessen vid exportaffärer. Emellertid kan man inte bortse från att flertalet handelshus har sin starkaste säljorganisation på transoceana marknader, medan flertalet småföretag sannolikt har sin största mark—' nadspotential i mer närliggande länder. Vidare är många handelshus- speeialiserade på bulkvaror som trä och papper snarare än på produkter som småföretag tillverkar. Min slutsats är att jag välkomnar ett ökat intresse hos handelshusen för småföretagens produkter.

En annan idé har varit att företag som redan har etablerade. dotter- bolag på utlandsmarknader skulle låta dessa ta sig an försäljningen av varor som tillverkats i småföretag inom samma bransch. Vidare skulle dotterbolag med viss ledig. kapacitet i personal— eller lokalhänseende kunna ställa denna till förfogande för mindre företag som står i begrepp att etablera sig på marknaden.

En idé som också har framförts är att personer som har arbetat på utlandsmarknadema och som bor kvar där efter sin pensionering borde kunna intresseras för att ställa en del av sin tid och erfarenhet till

mindre exportörcrs förfogande. Statens roll skulle då vara att via SE agera kontaktförmedlare mellan dessa personer och nyexportörerna. '

Jag tycker att dessa idéer är väl värda att prövas och välkomnar. SE:s initiativ att undersöka hur det skall kunna ske.

SE framför i sitt småföretagspaket förslag om att handelssekreterar- kontoren mot ersättning skall kunna bistå företagen dels med råd i sam- band med etablering av försäljningsbolag, dels med viss administrativ service åt sådana bolag. Jag anser att detta kan vara värt att pröva på sådana handelssekreterarkontor där kapacitet finnes. Jag vill dock understryka att handelssekreterarkontorets personal inte kan delta i det direkta säljarbetet genom att- ta emot order, teckna kontrakt o.dyl. Sådan verksamhet ligger utanför ramen för den statliga exportfräm- jandeverksamheten.

Företagen skall enligt min uppfattning betala för handelssekreterar- kontorets service på detta område enligt gängse taxa för uppdragsverk- samhet, varför statsanslag inte blir aktuella. För företagen torde det ändå ställa sig ekonomiskt fördelaktigt att anlita denna nya-service.

Gemensamt för de ovan framförda idéerna om underlättande av'små- företagens marknadsföring i utlandet är betonandet av det väsentliga i att ha stödjepunktcr ute på marknaderna. Utan kompetentassistans på-

Prop. 1977/78: 40 27

fältet står sig särskilt nya och oerfarna exportörer ofta slätt. Det är mot denna bakgrund som staten genom *åren har. byggt upp sitt system av handelssekrcterarkontor och förstärkt beskickningarnas kommersiella bevakning.

Enligt förordningen (1975: 492) med'instruktion för handelssekrete» rare har en handelssekreterare till uppgift att främja svensk export till det verksamhetsområde för vilket han är förordnad. Det åligger honom särskilt att ge råd och annat bistånd i fråga om marknadsföring av svenska varor och tjänster. Verksamheten bedrivs på uppdrag av abon- nenter hos SE eller efter hänvändelse från SE självt eller "från myndig- het. Handelssekreterare kan också ta egna initiativ i marknadsförings- frågor. Samverkan skall ske med den svenska utrikesrepresentationen.

Jag bedömer nu tidens/ara mogen för att förstärka "handelssekreterar- kontorens lokala anknytning genom att på vissa marknader upprätta rådgivande lokala organ, exportfrämjanderåd, som knyts till kontoren. Ledamöterna i dessa bör utses av chefen för handelsdepartementet och utgöras av ett antal lokalt verksamma affärsmän med intresse av att främja svensk export.

Jag anser att även den svenska beskickningen i verksamhetslandet bör kunna vara representerad i rådet. Därigenom uppnås en naturlig kontakt mellan beskickning och handelssekreterarkontor som bör under- lätta gemensamma exportfrämjande satsningar. Ett dylikt samarbete blir väsentligt, särskilt i fall då den potentiella köparen är staten eller någon myndighet i verksamhetslandct. Beskickningsrepresentanten bör utses av chefen för utrikesdepartementet.

Syftet med exportfrämjanderåden är att ge handelssekreterarna en erfaren lokal referensgrupp, där idéer och affärsuppslag kan testas och verksamhetens inriktning diskuteras. Inte minst kan nya exportörer som anlitar ett handelssekreterarkontor genom rådet indirekt dra nytta av redan etablerade företags marknadskunskaper. Vidare får arbetet vid ett handelssekreterarkontor större kontinuitet om ett råd finns. Handelssekreterarna själva utses nämligen för en period om normalt fyra år, varefter de återgår till anställningar i näringslivet.- Dessa regel— bundna personbyten —— som föranleds av kravet på att en handelssekre- terare för att vara fullt effektiv behöver färsk erfarenhet av arbete i ex— portföretag — medför nödvändigtvis vissa avbrott i de. lokala kontak- . terna. Denna nackdel kan mildras om en ny handelssekreterare möts av ett väletablerat exportfrämjanderåd. _

Jag är inte beredd att- nu lämna förslag om i vilken takt råd bör upprättas och i vilka länder det skall ske.

Jag är angelägen att understryka att exportfrämjanderåden enbart' skall ha en rådgivande funktion. Ledningen av handelssekreterarkon— —' toren skall liksom f. n_. handhas av SE och handelssekreterarna själva..

Jag anser att ett symbolisktarvode -bör kunna "utgå till ledamöterna , - -

Prop. 1977/78: 40 28

i dessa råd. För budgetåret 1978/79 beräknar jag arvodena och-andra kostnader för råden till totalt 100 000 kr. för samtliga råd.

Jag återkommer till anslagsfrågan- i budgetpropositionen för budget— året 1978/79.

Slutligen föreslår SE i sitt småföretagspaket att större resurser'skall- ställas till förfogande dels för att öka insatserna för småföretag på Iicensförsäljningsområdet, dels för att utvidga den kostnadsfria export- scrviccn för småföretagen på handelssekretcrarkontoren. Jag anser båda typerna av verksamhet väsentliga, men anser att de skall genomföras inom ramen för befintliga medel och existerande principer för den exportfrämjande verksamheten.

4.4.5 Sveriges exportråds exporlkampanj

SE har i skrivelse påpekat att tiden nu är inne för att ge insatserna. på exportfrämjandeområdet en annan dimension än tidigare. Den starkt försämrade yttre balansen och de förlorade marknadsandelarna i ut- landet gör det nödvändigt med extra åtgärder för att stimulera den svenska exporten.

SE har därför redan inletten informationskampanj vänd till näringsli- vet, fackföreningarna och myndigheterna. Syftet med kampanjen är att stimulera till en exportökning genom att påverka dessa- intressegruppers attityder och rikta deras uppmärksamhet mot exportproblematiken.

För att nå syftet avser SE att anordna exportkonferenser, sprida in- formation till massmedia o.dyl. Till detta önskar SE ett statsanslag för innevarande budgetår om 1 300 000 kr.

Som jag i det föregående har framhållit är det av vikt att alla intres- senter gör kraftfulla gemensamma insatser för exporten. Skall detta arbete bli meningsfullt måste intressenterna få korrekt sakinformation så att alla vet hur situationen är och vilka åtgärder som genomförs och syftet. med dem.

Jag anser det vara synnerligen" väsentligt att kampanjen genomförs snarast under innevarande budgetår. För att inte belasta" den statliga budgeten med ökat medelsbehov föreslår jag att 1100 000 kr. av de medel som finns reserverade under reservationsanslaget B 4. Utbildning i internationell marknadsföring m.m. skall överföras innevarande bud- getår till B 3. Exportfrämjande åtgärder för finansiering av kampanjen. Jag anser att resterande medelsbehov för kampanjen, 200 000 kr., ge- nom omprioriteringar kan täckas med medel som för innevarande bud- getår har anvisats SE under anslaget B 3.-Exportfrämjande åtgärder".

4.4.6 Regional anknyming i- Sverige Såväl'ovan beskrivna exportkonsulter i-den uppsökande. verksamheten som exportcheferna att hyra skall- verka ute i landet. Särskilt de'senare bör ha sitt kontor i närheten?-av de' betjänade företagen. Vidare har-

Prop. 1977/78: 40 29

handelssekreterarkontorens personal .och ambassad- och konsulattjänstef män med kommersiella uppgifter vid sina besök i Sverige behov av att kunna förlita sig på lokala organisationer för att nå-ut till- intresserade företag. Jag konstaterar därför att exportfrämjandet behöver ha en för- stärkt lokal förankring 1 olika delar av Sverige.

Chefen för industridepartementet har föreslagit att de till utveck- lingsfonder ombildade företagareföreningarna skall utgöra replipunktcr på länsnivå för SE. Jag ansluter mig till tanken att på varje sådan fond bör finnas kunskap om-bl. a. vart propåer om export skall hänvisas för att få en korrekt behandling. Däremot innebär" inte förslaget att exportcheferna att hyra, exportkonsulterna eller handelssekreterarna nödvändigtvis måste ha sitt kontor på utvecklingsfonderna. Jag anser i likhet med SE att SE skall ha frihet att placera dessa exportfrämjare även hos handelskamrar eller expo-organisationer och liknande organ om detta visar sig vara mer ändamålsenligt.

Svenska handelskammarförbundet har i skrivelser till-chefen förhan- delsdepartcmentet påpekat att de 'svenska handelskamrarna gör stora insatser för exportfrämjandet'. De fjorton handelskamrarna ger råd till . sina över 7000 medlemsföretag i exportfrågor, handlägger utländska- förfrågningar om export från Sverige och anordnar säljresor och dele- gationsbesök i utlandet. De kan härvid dra stor nytta av sitt väletable- rade kontaktnät med -systerorganisationer'världen över. Handelskam- rarnas medlemsföretag, som är bådestörre och mindre, har via han—. : delskamrarna också ett "visst erfarenhetsutbyte vad gäller exportfrågor. Detta kan särskilt de mindre medlemmarna dra nytta av. Många av de mindre och medelstora medlemsföretagen uppfattar enligt handelskam- marförbundet handelskamrarna som ett.-naturligtserviceorgan i export-. frågor och vänder sigi första hand dit för sin rådgivning. .Handelskami marförbundet anser att handelskamrarna skulle kunna göra ytterligare insatser om de tilldelades statsmedelföratt-anställa exportsekreterare.-.--'- Sålunda anhåller man' om ett:-anslag på:-1 250 000 kr.".föratt införa fem. sådana exportsekreterarfunktionerg

Jag vill här understryka 'att- jag-: sätter stort värde. på det arbete som. . .-

handelskammarorganisationen ..gör för. exportf-rämjandet. Insatserna har enligt min uppfattning.=en,inte oväsentlig-betydelse föratt-höjagkun-J skapsnivån i exportfrågor.—hos--medlemsföretagen;—.Handelskamrarnas'- exportarbete har den'extra. fördelen att ;det inte-belastar- statsbudgeten-' utan finansieras helt på privat väg.

Som jag har framfört 1 det föregaende anser jag att handelskamrarna"; även i framtiden skall.kunna-b1sta.SE,-.handelssekreterarorgan1sat1onen .: och ambassaderna/konsulaten vid det regionala-'arbetet.-i.Sverige. Detta-. ger en värdefull lokal förankring för-det statliga '.exportfrämjandetgti

Vad gäller de av handelskammarförbundet." föreslagna, exportsekrete-.--' _ rama påminner deras . tänkta.'-.v_er;ksamhe.t-_. starkt .' om""-vad'.- 835: före:. _.2. . » -- -. -

Prop. 1977/78: 40 30

slagna exportkonsulter och exportchefer att hyra'skall göra. Jag 'är inte beredd att föreslå att-statsmedel beviljas'till-så likartade funktioner utanför SE, som ju är det organ genom vilket staten kanaliserar huvud- delen av sina exportfrämjande insatser. Detta utesluter inte-möjligheten att SE kommer överens med någon eller några handelskamrar om placering av exportkonsulter o'ch exportchefer att hyra i deras lokaler. Med ett praktiskt samarbete lokalt bör det inte vara omöjligt att på detta sätt uppnå mycket av vad handelskammarförbundet avser med-- de föreslagna exportsekreterarna. Jag är därför inte beredd att tillstyrka Svenska handelskammarförbundets begäran om statsanslag för att in- rätta tjänster som exportsekreterare. '

4.4.7 Exportfinansiering

Vid exportförsäljning ställs ofta från köparens sida krav på'lever'an- tören att kredit skall lämnas. Detta kan vålla problem för exportören, särskilt om krediten måste vara långfristig eller om den skall lämnas'i utländsk valuta. Under senare år har vidare den internationella kredit- konkurrensen blivit alltmer kännbar för såväl stora som mindre före-' tag. Exportörer i andra länder kan ofta lämna betydligt bättre kredit- villkor än vad som är möjligt för svenska exportörer.

För att få en bred genomlysning av exportfinansicringsproblematiken tillsatte regeringen i februari 1977. en kommitté, exportfinansierings- kommittén (H 1977101), med "uppgift att utreda' frågan. Kommittén kommer att arbeta skyndsamt, och förslag beräknas framläggas i början av 1978.

Vissa åtgärder bör emellertid enligt min uppfattning vidtagas redan nu. Det gäller en ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomst- taxeringen avseende kostnad för exportkredit (ändrad 1975:1150) så- tillvida att konsultföretag kan komma i åtnjutande av exportstödet,' ' samt att gränsen för minsta kreditstorlek som berättigar till avdrag sänks från 1 milj. kr. till 0,5 milj. kr. Chefen för budgetdepartementet har tidigare i dag i samråd med mig lagt fram förslag om 'dessa änd- ringar. Den första ändringen är motiverad av att konsultföretagen, vilka ' som nämnts ligger inom handelsdepartcmentets ansvarsområde, blivit alltmer framgångsrika som exportörer men samtidigt mött sådan ut- ländsk konkurrens att även de måste'kunna erbjuda förmånliga export- krediter. Den andra ändringen föreslås för att de mindre företagen skall få ökade möjligheter att använda exportkreditstödet.

Delegationen för den mindre industrin inom SE har genom skrivelse till regeringen den 22 september 1977 föreslagit inrättandet av en ex— portfond som skall bistå mindre företag med krediter av högst'två' års löptid. Fonden skulle tillföras ett statsanslag på 100 milj. kr. och be- viljas en statlig upplåningsgaranti om 200 milj. kr.

Sveriges Investeringsbank skulle förvalta fonden i samarbete med

Prop. 1977/7 8: 40 ' 31

de enligt förslag till stiftelser omvandlade företagareföreningarna. Ären- . det bereds för närvarande inom regeringskansliet.

4.4.8 Språkkunskaper/ia i näringslivet

Det är omvittnat från flera håll att språkkunskaperna i näringslivet ofta är bristfälliga. Kännedomen om tekniska och kommersiella ter- - mer liksom förmågan att föra en affärsdiskussion på främmande språk är många gånger otillräcklig. Detta gäller inte enbart de mindre före- tagen, men det vållar säkerligen mest problem där eftersom det ofta inte finns någon annan i,företaget att frågatill råds. Språksvårighe- terna gäller särskilt tyska, franska, spanska och ryska medan kunskaper- na i engelska generellt sett torde vara bättre.

Eftersom de tre förstnämnda'språken är handelsspråk i stora delar av världen är det uppenbart att vår export blir lidande om inte export— säljarna kan kommunicera ordentligt med de potentiella kunderna där.

Jag anser att detta är problem som bör närmare studeras för att åt- gärder skall kunna vidtas i. syfte att öka kunskaperna i främmande språk i företagen och då särskilt på det kommersiella och tekniska området. - .

Riksdagen godkände år 1976 ( prop. 1975/76:100 bil. 12 sid. 35 f, NU 1975/76: 36, rskr 1975/76:199) ett förslag om-statligt finansiellt stöd till vidareutbildning i internationell marknadsföring. De utbild- ningsåtgärder som vidtas till följd av detta beslut administreras av SE som till sitt förfogande har. ett rådgivande organ, delegationen för vida- reutbildning i internationell marknadsföring. Det bör kunna åligga delegationen att uppmärksamma problemen kring de bristande språk- kunskaperna inom småföretagen samt att lägga fram förslag till SE om lämpliga åtgärder för att komma till rätta med dem. Om riksdagen inte har något att invända däremot bör åtgärderna kunna vidtas med hjälp av de medel som finns anvisade underelfte huvudtitelns reserva- tionsanslag B 4. Utbildning i internationell marknadsföring m. m.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för Sveriges turistråds insatser för före- tagen inom turistnäringen som jag har förordat,

2. godkänna de riktlinjer för statliga exportfrämjande insatser som jag har förordat,

3. till Exportfrämjande åtgärder på tilläggsbudget I till statsbud- geten för budgetåret 1977/78 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 700 000 kr.,

4. för budgetåret 1977/78 till Exportfrämjande åtgärder överföra 1 100 000 kr._från reserverade medel under reservationsansla- gen B 4. Utbildning i internationell marknadsföring rn. m.

Prop. 1977/78: 40 32

[nnehållsförteckning

1 Inledning .............................................. l 2 Nuläge och förslag rörande" servicenäringarna .............. 3 2.1 Dagligvaruhandeln m.m. ............................ "3 2.2 Turism samt hotell- och restaurangfiågor .............. 4 2. 3 Vissa allmänna kreditstöds- och rådgivningsfrågor ........ 6 3 Exportfrämjande insatser ................................ 8 3.1 Befintligt statligt exportstöd till småföretag .............. 8 3.1. 1 Sveriges exp'ortråd ............................ ' 8 3.1.2 Handelssekreterare, beskickningar och handelskam- mare ........................................ 9 3.1.3 Projektverksamhet .. .. .......................... 10 3.1.4 Utbildning i internationell marknadsföring ........ 11 3.1.5 Exportfinansiering ............................ 11 3.2 Sveriges exportråds anslagsframställning för budgetåret ' 1978/79 vad avser åtgärder för småföretagen ............ 12 3.3 Sveriges exportråds kampanj för att öka exporten . . . . . . -. . 14 3.4 De svenska handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet 14 3.5 Exportfinansiering .................................. 15 3.5.1 Förslag om ändring av exportkreditstödet .......... 15 3.5.2 Förslag om tillskapande av en exportfond .......... 15 4 Föredraganden ........................................ 16 4.1 Inledning .......................................... 16 4.2 Finansieringsstöd och rådgivning för företag inom service- näringarna ........................................ 18 4.3 Turistnäringen ...................................... 20 4.4 Exportfrämjande åtgärder ............................ 22 4.4.lIn1cdning ............... 22 4.4.2 Uppsökande verksamhet ........... . ........... 23 4.4.3 Undersökande verksamhet ............ . ............ 24 4.4.4 Genomförande verksamhet ...... " ................ 24 4.4.5 Sveriges exportråds exportkampanj ............ '. . . . 28 4.4.6 Regional anknytning i Sverige . . . . . . -. ............. 28 4.4.7 Exportfinansiering . . . . .- ............. . .......... 30 4.4.8 Språkkunskapcrna i näringslivet .................. 31 5 Hemställan ............................................ 31

NORSTEDTS TRYCKERI STO'CKHOLM |917 _'77oss'o