Prop. 1978/79:112

om regionallpolitik

Regeringens proposition 1978/79: 112

om regionalpolitik; beslutad den 22 mars 1979. '

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

ROLF WlRTEN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås riktlinjer för regionalpolitiken. som i stort byg- ger på de principer riksdagen lade fast år 1976.

På grundval av bl. a. förslag från sysselsättningsutredningen, expert- gruppens för regional utredningsverksamhet utvärdering av det regional- politiska stödet och förslag från glesbygdsdelegationen föreslås förstärkta regionalpoliti ska medel. Förslagen omfattar både den regionalpolitiska planeringen och de särskilda medlen för att påverka sysselsättning och ser- vice i enlighet med planerna. Målet för regionalpolitiken skall vara att ge människor i alla delar av landet tillgång till arbete, service och god miljö.

I propositionen konstateras att det alltjämt råder betydande skillnader mellan landets olika delar då det gäller befolkningens tillgång till arbete. service och god miljö. Länsplaneringens prognoser för den framtida sys- selsättningen tyder på att skillnaderna mellan olika regioner kan väntas be- stå med den nuvarande utvecklingen.

I propositionen framhålls att arbetets värde för individen måste vara en viktig utgångspunkt för regionalpolitiken. Samtidigt är full sysselsättning en förutsättning för att effektivt kunna utnyttja landets resurser. Regional- politiken måste inriktas på att undanröja förvärvshinder och fördela ar- betstillfällena inom landet så att en rimlig regional balans uppnås.

En förutsättning för regional balans är bl. a. att ingen del av landet växer på ett sådant sätt att regioner i andra delar av landet påverkas negativt. En balanserad utveckling i bl. a. Stockholmsregionen är därför ett viktigt mål i regionalpolitiken.

En god ekonomisk utveckling är en förutsättning för att kunna driva re- gionalpolitiken med kraft. Näringslivets konkurrenskraft måste förbättras.

l Riksdagen 1978/79. ! saml. Nr [12

Prop. l978/79:112

IJ

Därför måste erforderligt ekonomiskt utrymme reserveras för den investe- ringsökning som krävs för att öka den industriella kapaciteten och export- förmågan. en aktiv lokaliseringspolitik bör enligt propositionen kunna bi- dra till detta.

Goda valmöjlighet:r på den lokala arbetsmarknaden —— dvs. den arbets- marknad som katt nås inom ett rimligt pendlingsavstånd ökar enligt pro- positionen människornas möjligheter att bo kvar i en region även vid byte av anställning. Det är dock inte möjligt att göra alla lokala arbetsmarkna- derjämbördiga. Det går därför inte alltid att erbjuda människorna önskvärt arbete i den egna regionen. Individen måste vara beredd att ibland byta yr- ke cller flytta. En rörlig arbetsmarknad underlättar också inträdet på ar- betsmarknaden för arbetssökande som av olika anledning är lokalt bund- na. Det måste emellertid vara en angelägen uppgift för sysselsättnings- och regionalpolitiken att motverka en sådan ensidig geografisk rörlighet från skogslänen som präglade omflyttningen under 1950- och l960-talen. Den geografiska rörligheten mellan olika delar av landet bör enligt propositio- nen vara balanserad.

Nuvarande riktlinjer för länsplaneringen föreslås i stort bli oförändrade. Starkare än tidigare betonas dock vikten av att planeringen inriktas på konkreta åtgärder och samordnas med annan planering. I fråga om förfa- randet aviseras vissa förenklingar. För att genomföra länsplaneringen före- slås ett särskilt anslag på 35 milj. kr. Länsdemokratikommitténs förslag till ändrad beslutsordning för länsplaneringen berörs. Därvid förordas att ställningstagandet till kommitténs förslag skjuts upp.

För att kunna förverkliga regionalpolitikens mål behövs planeringsin- strument som gör det möjligt att få över landet enhetliga riktlinjer för hur de olika regionernas problem skall lösas. ()rtsplanens betydelse för priori- teringar slås fast samtidigt som vissa kompletteringar och preciseringar föreslås. Bl. a. bör områden mellan vilka pendlingen är omfattande eller där pendlingsavständen är rimliga behandlas sammantagna. Sådana pendlings- regioner bör avgränsas inom länsplaneringen. lnga förändringar föreslås i fråga om planeringstalen för länens folkmängd. Ett förslag till ny stödom- rådesindclning lämnas. Landet delas därvid in i sex stödområden. Försla- get grundas på de riktlinjer som sysselsättningsutredningen har föreslagit och länsstyrelsernas förslag till stödområdesindelning. De viktigaste be- dömningsgrunderna är sysselsättningsgraden och befolkningsutvecklingen i resp. region samt den allmänna sysselsättningssituationen i länen. En kraftig förstärkning av det regionalpolitiska stödet i de sysselsättningsmäs- sigt sämst ställda kommunerna sker.

Det regionalpolitiska stödet till näringslivet förstärks. En ram om 7400 milj. kr. föreslås för femårsperioden 1979/80—1983184. I första hand för- stärks sysselsättningsstödet. Detta stöd skall som mest kunna utgå med to- talt l30 000 kr. per årsarbetare under sju år. Lokaliseringslån skall kunna ges, förutom till investeringar i byggnader och maskiner, även till bl. a.

Prop. 1978/79: 112 3

marknadsföring och produktutveckling. En ny typ av avskrivningslån före- slås som ersättning för nuvarande Iokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Vidgade möjligheter att använda offertprincipen i de fall då övriga stöd- möjligheter inte är tillämpliga föreslås.

Industricentra föreslås i Ånge och Vilhelmina. Systemet med Iokaliseringsmmråd föreslås kvarstå och en utvidgning till den privata tjänstesektorn ske. Lagen om lokaliseringssamråd föreslås bli upphävd.

Den offentliga sektorn har fått en allt större betydelse för sysselsättning- en och därmed också för den regionala utvecklingen. l propositionen fram- hålls därvid att den offentliga sektorn i ökad utsträckning bör planeras från regionalpolitiska utgångspunkter. Administrativa åtgärder föreslås som bör ge möjligheter till en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga verksamheten.

En fortsatt satsning på glesbygdsområdena föreslås. Därvid förordas en samordning och intensifiering av de statliga insatserna för sysselsättning och service i glesbygderna. Ett nytt och förstärkt glesbygdsstöd föreslås. där nuvarande stödformer slås samman och besluten så långt möjligt de- centraliseras. För budgetåret 1979/80 föreslås 82 milj. kr. för åtgärder i glesbygd.

Slutligen redovisas en ändrad organisation för den regionalpolitiska forskningen. Regionala samverkansgrupper med företrädare för de intres- sen som medverkar i den regionala planeringen bildas i de sex högskolere- gionerna. Riktlinjer anges för ett nytt forskningsprogram.

Prop. l978/79:112 4

Förslag till Lag om upphävande av lagen (1970: 725) om lokaliseringssamråd

Härigenom föreskrivs att lagen (1970: 725) om Iokaliseringssamråd skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

Prop. 1978/79: 112 5 Utdrag IN DUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statministem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson.En1und. Lindahl, Winther, De Geer, Cars. Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om regionalpolitik

1. Inledning

1 riksdagens beslut är 1964 om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964: 185, BaU 1964:48, rskr 1964: 408) angavs för första gången målen för regionalpolitiken. De kan sammanfattas på följande sätt. Lokali- seringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av näringsli- vet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Välståndet bör fördelas så att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service, att strukturom- vandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i en sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas och att rikets för- svar underlättas. Vid senare riksdagsbehandling har målen utvecklats och preciserats. l riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1972 (prop. 1972: 111, an 1972: 28, rskr 1972: 347) angavs bl. a. att de tre välfärdsfak- torema — arbete, service och miljö skall bli tillgängliga inom räckhåll för alla människor.

Riksdagen beslutade år 1976 ( prop. 1975/76:211 , AU 1976/77z7, rskr 1976/77: 79) om en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Riksda- gen betonade därvid att ett väsentligt regionalpolitiskt mål är att ge arbete åt alla. Därför kan sysselsättnings— och regionalpolitiken inte ses skilda från varandra. [ beslutet underströks vidare betydelsen av att den statliga verksamheten inom olika sektorer i ökad utsträckning planeras utifrån re- gionalpolitiska utgångspunkter.

Den ekonomiska ram, som riksdagen år 1973 angav för lokaliseringspoli- tiken har efter beslut av riksdagen förlängts till att omfatta även budgetåret 1978/79. Det är nu aktuellt att förelägga riksdagen förslag om ny ram. _

Förutsättningarna för regionalpolitiken ändras hela tiden. Det finns där-

Prop. 1978/79: 112 6

för ett behov av att fortlöpande följa och utvärdera regionalpolitiken och anpassa medel och resurser efter de förutsättningar och behov av insatser, som föreligger. Det fortlöpande uppföljningsarbetet sker främst i länspla- neringsarbetet. Regeringen beslutade ijuni 1978 att starta en ny fullständig länsplaneringsomgång — länsplanering 1980. Ett flertal utredningar om re- gionalpolitiken har nyligen slutförts och förslag har redovisats för regering- en.

Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppgift att utre- da den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Kommittén (A 1974:02) har antagit namnet sysselsättningsutredningen. Regeringen gav den 13 maj 1976 kommittén tilläggsdirektiv om regionalpolitiken. Där framhölls att kommittén borde överväga bl.a. indelningen i nuvarande stödområden samt frågan om stödberättigad verksamhet. stödunderlag och stödformer.

Sysselsättningsu[redningen avlämnade i september 1978 delbetänkandet (SOU 1978: 62) Regionalpolitiska stödformer och styrmedel.

En sammanfattning av kommitténs betänkande. vilken också innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden samt en sammanfattning över inkomna remissyttranden, bör fogas till protokollet i detta ärende som bi- laga ] och 2.

Genom beslut den 30juni 1965 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för in- rikesdepartementet att inrätta ett expertorgan (ln 1967: 24) — benämnt ex- pertgruppen för regional rrtredningsverksamhet (ERU) för att bl. a. sam- la information om och föreslå samordning av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov i regionalpolitiska frågor.

ERU avlämnade ijuni 1978 delbetänkandet (SOU 1978: 46 och 47) Att främja regional utveckling.

En sammanfattning av ERU:s betänkande och inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4.

Genom beslut den 17 februari 1977 bemyndigade regeringen chefen för industridepartementet att tillkalla ledamöter jämte sakkunniga. experter och sekreterare med uppgift att bereda, samordna och intensifiera rege- ringens glesbygdsinsatser. Kommittén (I 1977: 02) har antagit namnet gles- bygdsdelegationen. Delegationen avlämnade hösten 1978 rapporten (Ds 1 1978: 37) Sysselsättning och service i glesbygd. En sammanfattning av delegationens rapport, som också innehåller en

redogörelse för nuvarande förhållanden samt en sammanfattning av in- komna remissyttranden. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 och 6.

Den 13 april 1978 uppdrog regeringen (Dir 1978z35) åt ERU att lämna förslag till dels hur det framtida samarbetet mellan forskning och planering på det regionalpolitiska området bör organiseras, dels ett program för den regionalpolitiska forskningen. ERU avlämnade hösten 1978 betänkandet (Ds ] 1978: 40) Förslag till ERU:s framtida organisation och i början av det-

Prop. 1978/79:112 ' 7

ta år betänkandet (Ds 1 1979: 03) Regionalpolitisk forskning på 1980-talet.

En sammanfattning av betänkandena, vilka också innehåller redogörel- ser för nuvarande förhållanden. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7 och 8.

På regeringens uppdrag har länsstyrelserna i samtliga län fullföljt läns- planering 1974 och i samband med länsrapport 1978 analyserat konsekven- serna för det egna länet av ortsplanen som instrument i den regionala ut- vecklingsplaneringen. Länsstyrelsernas analyser är avsedda att utgöra un- derlag för en utvärdering av ortsplanens framtida roll i samhällsplanering- en.

En sammanfattning av länsstyrelsernas synpunkter på ortsplanen bör fo- gas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Inom industridepanementet har en utvärdering gjons av de hittillsvaran- de erfarenheterna av systemet för lokaliseringssamråd. Denna utvärdering bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga IO.

l skrivelse den 20 december 1978 har riksdagen anmält sina beslut med anledning av delar av bl. a. propositionen 1978/79: 25 med förslag om me- delsanvisning på tilläggsbudget 1 för budgetåret 1978/79. jämte motioner ( prop. 1978/79: 25 . AU 1978/79: 16, rskr 1978/79: 123). Besluten innebär bl.a. att riksdagen har gett regeringen till känna vad arbetsmarknadsut- skottet i nämnda betänkande anfört om förslag till riksdagen om rikets in- delningi stödområden. Utskottet har i denna del anfört att riksdagen under våren 1979 bör ta ställning till inte endast principer för stödområdesindel- ning utan även förslag till faktisk indelning av riket i samband med behand- lingen av en aviserad proposition i dessa frågor. Regeringen bör därvid till grund för sitt ställningstagande inhämta synpunkter från länen.

Länsstyrelserna har på regeringens uppdrag lämnat förslag till inplace- ring av kommuner i stödområde.

En sammanfattning av länsstyrelsernas förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga II.

1 frågor som jag kommer att behandla i anslutning till sysselsättnings- utredningens betänkande har inkommit skrivelser från bl. a. länsstyrelser. landstingskommuner. kommuner samt politiska och fackliga organisatio-

ner. ] prop. 1978/79: 100 (bil. 13 s. 35, bil. 14 s. 76 och 147 samt bil. 17 s. 79

och 209) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild pro- position i ämnet, för budgetåret 1979/80 beräkna

]. till Stöd till skärgårdsföretag ett förslagsanslag av 3 milj. kr.,

2. till Särskilt stöd till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder ett för- slagsanslag av 10 milj. kr.,

3. till Bidrag till kommersiell service ett förslagsanslag av 2.5 milj. kr.,

4. till Lån till investeringarför kommersiell service ett investeringsan- slag av 6 milj. kr.,

5. till Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 273,3 milj. kr.,

Prop. 1978/79:112 8

6. till Särskilda stödåtgärder [ glesbygder ett reservationsanslag av 21 milj. kr..

7. till Bidrag till kommunala industrilokaler ett reservationsanslag av 30 milj. kr.,

8. till Regional/rolitiskt stöd: Lokuliseringslån ett investeringsanslag av 600 milj. kr.

Jag anhåller nu om att få ta upp dessa frågor.

2. Allmänna utgångspunkter

2.1. Regionalpolitikens förutsättningar

Regionalpolitiken syftar till att åstadkomma en jämn fördelning av väl- färden mellan landets olika delar. Arbetets värde för individen är därvid en viktig utgångspunkt. Samtidigt är full sysselsättning en förutsättning för att landets resurser skall utnyttjas på bästa sätt.

En effektiv sysselsättningspolitik kan inte bedrivas utan att hänsyn tas till de skiftande förutsättningarna för olika regioner. Arbetsmarknads- och regionalpolitiken syftar till att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft på både kort och lång sikt. Den ekonomiska politikens mål om full sysselsättning och effektivt utnyttjande av landets resurser kan inte uppnås utan sådan balans. Samtidigt ställer den ekonomiska utvecklingen krav på en omvandling av näringslivets struktur, som ofta får negativa konsekvenser för regionala arbetsmarknader. Det är därför angeläget att regionalpolitiken inriktas på att de olika regionernas näringsliv får en Struktur som tål att branscherna omvandlas. Det krävs också att man i t. ex. industripolitiken tar hänsyn till de regionala konsekvenserna av olika åtgärder.

Den offentliga sektorn svarar för en stor del av den totala sysselsättning- en och dessutom för viktiga delar av människornas behov av service. Vid planeringen av verksamhet inom denna sektor bör även de regionala kon- sekvenserna för sysselsättning och service beaktas. Detta är särskilt vik- tigt eftersom den största ökningen av sysselsättningen bedöms ske inom detta område.

Redan denna översiktliga genomgång visar att regionalpolitiken hör in- timt samman med andra områden. 1 det förslag om den framtida regional- politiken som jag nu föreslår att regeringen förelägger riksdagen tarjag upp alla delar av regionalpolitiken. De riktlinjer som jag fortsättningsvis före- slår bygger dock i huvudsak på den hittills förda politiken.

2.2. Den regionala utvecklingen

Under början av 1970-talet skedde en regional utjämning av befolknings- utvecklingen. som i stort sett har bestått under de senaste åren. Stock-

Prop. 1978/79:112 9

holmsregionen har dock sedan år 1977 åter börjat växa snabbt och i Norr- bottens län har den tidigare inflyttningen nu förbytts i utflyttning. Vidare finns det. främst inom inre stödområdet men också i vissa andra delar av landet, regioner där befolkningen fortsätter att minska.

Trots den stabilisering som har skett ifråga om länens befolkning kvar- står stora skillnader både mellan stödområdena och övriga delar av landet samt inom de olika länen, då det gäller hur stor del av befolkningen som förvärvsarbetar. Detta är främst ett problem som rör kvinnornas möjlighe- ter till sysselsättning. Men även bland männen finns i vissa delar av landet stora grupper som saknar arbete. Det gäller i första hand de äldre männen inom stödområdet. Länsplaneringens prognoser tyder inte på att någon nämnvärd utjämning kommer att ske mellan regioner vad gäller möjlighe- terna till sysselsättning.

industrins utveckling inom olika regioner har bidragit till en utjämning av efterfrågan på arbetskraft. Det gäller både mellan stödområdena och resten av landet och inom de olika länen. Den offentliga sektorn har däre- mot allt mer koncentrerats till vissa orter inom länen. Sysselsättnings- utredningens material. liksom länsplaneringens prognoser, tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. Det gäller såväl den statliga som den landstingskommunala sysselsättningen. Jag återkommer med en fylli- gare beskrivning av den regionala befolknings- och sysselsättningsutveck- lingen.

2.3. Nu gällande mål och riktlinjer för regionalpolitiken

Målen för regionalpolitiken har behandlats av riksdagen vid flera tillfäl- len under de senaste decennierna. Under denna tid har regionalpolitiken utvecklats från en lokaliseringspolitik som främst syftade till att påverka industrins utbyggnad till en allmän välfärdspolitik. Regionalpolitikens mål kan sammanfattningsvis sägas vara att ge alla tillgång till arbete, service och en god miljö oavsett var de bor i landet. I riksdagens senaste beslut be- tonades särskilt regionalpolitikens inriktning mot förbättrad inomregional balans. De allmänna mål som riksdagen därvid har godkänt har fått allmänt politiskt stöd och bör ligga till grund även för den fortsatta regionalpoliti- ken. Genom att regionalpolitiken bidrar till ett effektivt utnyttjande av re- surserna i olika delar av landet medverkar den till att skapa förutsättningar för en fortsatt välfärdsutveckling.

2.4. Nuvarande regionalpolitiska medel

För att påverka den regionala sysselsättnings— och befolkningsutveck- lingen sker en planering som syftar till att åstadkomma balans mellan och inom olika regioner. För att förverkliga de riktlinjer som dras upp i plane-

Prop. 1978/79:112 |0

ringen används ortsplan. planeringstal och stödområden samt administrati- va och ekonomiska medel.

Länsplanering bedrivs i varje län och utarbetas på regional nivå av läns- styrelsen i samarbete med landstingskommunen. kommunerna. fackliga organisationer. näringslivsorganisationer, statliga sektorsmyndigheter m.fl. Planeringen utförs som mer omfattande program ungefar vart femte år och med årlig uppföljning av dessa och som ett fortlöpande genomföran- de av planer och program. Resultaten av länsplaneringen ställs samman och utvärderas på central nivå.

Länsplaneringen innehåller bl. a. analyser av regionala sysselsättnings- och befolkningsförhållanden samt regionalpolitiska mål och program. Den utgör ett samlat underlag för planering och beslut inom samhällssektorer- na. Ett av länsplaneringens huvudsyften är att tjäna som underlag för sam- ordnande regionalpolitiska åtgärder inom den statliga verksamheten i olika sektorer, exempelvis vägar, bostäder och skolor.

För att uppnå de regionalpolitiska målen krävs att främst statliga organ, kommuner och landstingskommuner inom sitt verksamhetsområde följer länsplaneringens riktlinjer. Statsmyndighetema har genom särskilt cirku- lär (1973: 24, ändrat senast 1977: 2) ålagts skyldighet att följa de riktlinjer för regionalpolitiken som riksdagen har godkänt och verka för att uppnå de regionalpolitiska mål som riksdagen har uttalat sig för. Därutöver skall statliga myndigheter enligt förordningen (1977: 88) om länsplanering lägga resultatet av länsplaneringen till grund för sin planering.

Länsplaneringen inrymmer såväl krav på samordning av olika samhälls- sektorers planering som konkreta förslag till investeringar, utredningar m. m.

Ortsplan, planeringstal och stödområdesindelningar grundas på enhetli- ga analyser av de olika regionernas problem beträffande sysselsättning, Service m.m. och anger långsiktiga prioriteringar av var regionalpolitiska insatser bäst behövs. De visar också hur regionalpolitiska medel skall an- vändas för att lösa problemen.

] ortsplanen. som riksdagen har lagt fast. är kommunerna indelade i centra inom storstadsområden, primära centra, regionala centra, kommun- centra och kommundelscentra. Ortsplanen har sin största betydelse när det gäller planeringen av skilda servicefunktioner.

Riksdagen har begärt att en utvärdering av ortsplanen skall redovisas (AU 1976/77z7, rskr 1976/77179).

Som ett underlag för planeringen av utvecklingen i de olika länen lade riksdagen år 1976 fast planeringstal för varje län i form av befolkningsra- mar för år 1985. Befolkningsramen för varje län har därvid angetts som ett högsta resp. lägsta antal invånare. [ beslutet angav riksdagen att planering- en i storstadslänen i första hand skall inriktas på ett befolkningsunderlag i den undre delen av ramen, i skogslänen på ett befolkningsunderlag i den övre delen och i övriga lån på ett befolkningsunderlag i mellandelen av be- folkningsramen.

Prop. 1978/79:112 ”

Planeringstal och ortsplan framgår av det tidigare nämnda cirkuläret (1973124) till Statsmyndighetema.

För regionalpolitiskt stöd till näringslivet finns en indelning av landet i tre stödområden. nämligen det allmänna stödområdet. det inre stödområ- det och den s. k. grå zonen. Områdesindelningen skall spegla bl. a. syssel- sättnings- och befolkningsförhållanden och vara grund för att differentiera stödet efter problemen i olika områden.

Bestämmelser om stödet finns i förordningen (1970: 180) om statligt re- gionalpolitiskt stöd. Stödet ges för att påverka företagens lokalisering till orter och regioner där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning är önskvärd. Det kan Utgå som lokaliseringsstöd. investeringsstöd vid utflytt— ning av privat förvaltning från storstadsområdena, introduktionsstöd. ut- bildningsstöd, sysselsättningsstöd eller flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning. Vidare lämnas transportstöd för att minska transportkostnaderna för företag i allmänna stödområdet.

Efter beslut av regeringen i varje särskilt fall kan stöd också utgå enligt det s.k. offertsystemet (jfr prop. 1976/77:100 ,bil. 17 s. 88). som bl. a. inne- bär att staten efter Offert från ett företag kan utge särskild ersättning för vissa motprestationer från företaget.

Sedan år 1973 pågår i det inre stödområdet en försöksverksamhet med statliga industricentra, där industrilokaler finns att hyra till förmånliga vill- kor. Huvudman för Verksamheten är Stiftelsen lndustricentra. lndustri- centeranläggningar har i en första etapp uppförts i Strömsund och Lyckse- le. 1 en andra etapp ingår anläggningar i Ljusdal och Haparanda. Från ett särskilt anslag kan bidrag utgå till kommunala industrilokaler. 1 första hand lämnas bidrag till kommuner inom det inre stödområdet.

Förutom dessa stödformer, som är direkt inriktade på näringslivet, har flera andra statliga åtgärder regionalpolitisk betydelse. Som exempel kan nämnas de kommunala skatteutjämningsbidragen. glesbygdsstöd, skär- gårdsstöd, stöd till jordbruket i landets norra delar. närings- och arbets- marknadspolitiska insatser. utvecklingsfondernas verksamhet och an- vändning av investeringsfonder för regionalpolitiskt motiverade investe- ringar. Vidare fördelas ramar för investeringar i olika samhällssektorer med beaktande av regionalpolitiska aspekter. Vid lokalisering av nya stat- liga organ eller omorganisation av befintliga sådana görs också regionalpo— litiska bedömningar.

Vid sidan av de regionalpolitiska medel som jag nu har redogjort för finns också ett system för lokaliseringssamråd. Enligt lagen (1970: 725) om lokaliseringssamråd har regeringen bemyndigande att föreskriva skyldig- het för företag som planerar viss byggnadsåtgärd att samråda med myndig- het om lokaliseringen av den verksamhet som byggnaderna är avsedda för. Bemyndigandet har utnyttjats för vissa branscher till den ljuli 1978. Sedan år 1976 sker lokaliseringssamråd i huvudsak i annan ordning. Regeringen träffade då en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd

b

Prop. 1978/79:112 12

i lokaliseringspolitiska frågor med större industriföretag. Under år 1977 träffades överenskommelser om motsvarande samråd med Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Riksdagen har god- tagit att systemet med lokaliseringssamråd bedrivs på försök och utvärde- ras efter någon tid ( prop. 1975/76: 211 , AU 1976/77: 7, rskr 1976/77: 79).

För vissa regioner med särskilda sysselsättningsproblem har regeringen tillsatt eller uppdragit åt länsstyrelsen att tillsätta delegationer eller liknan- de organ. som har till uppgift bl. a. att. föreslå konkreta sysselsättningsska- pande åtgärder för att förbättra situationen.

Regionalpolitisk forskning initieras och samordnas av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU).

3. Allmänna överväganden

3.1. Regionalpolitikens beroende av den ekonomiska utvecklingen

Det behövs en god ekonomisk utveckling för att regionalpolitiken skall kunna drivas med kraft. Målen för den ekonomiska politiken är att bereda arbete åt alla, främja en rättvis inkomstfördelning. förbättra den regionala balansen. dämpa inflationen, uppnåjämvikt i betalningsbalansen och främ- ja tillväxten i ekonomin. Den ekonomiska politiken är därför också av grundläggande betydelse för regionalpolitiken. Genom att förutsättningar skapas för tillväxt läggs grunden för att föra vidare en socialt inriktad re- formpolitik och en fortsatt välståndsutveckling. Dessa övergripande mål måste, som framhålls i den av regeringen nyligen framlagda finansplanen ( prop. 1978/79: 100 , bil. 7), ligga till grund för planeringen inom olika sekto- rer av vår ekonomi.

En central ambition för regeringspolitiken under de närmaste åren bör vara att ytterligare förbättra näringslivets konkurrenskraft och därmed trygga basen för sysselsättnings- och välståndsutvecklingen. För att detta skall lyckas måste erforderligt ekonomiskt utrymme reserveras för den in- vesteringsökning som krävs för att öka den industriella kapaciteten och ex- portförmågan. En aktiv lokaliseringspolitik bör enligt min uppfattning kun-' na bidra till den angelägna ökningen i industrins investeringar. .

1 den industripolitiska proposition som regeringen nyligen har lagt fram ( prop. 1978/79: 123 ) framhålls att det är av väsentlig betydelse för svensk ekonomi att under de närmaste åren få till stånd en industriell tillväxt. Den nödvändiga tillväxten förutsätter strukturförändringar i industrin. Produk- tion och sysselsättning inom flera centrala branscher behöver anpassas till ändrade förhållanden. Tyngdpunkten i industripolitiken föreslås bli lagd på att stimulera tillväxten i de sektorer där Sverige kan bedömas ha långsikti- ga konkurrensfördelar. Vidare betonas vikten av att stödja små och medel- stora företag. Det gäller både de som producerar exportvaror och de som avsätter sin produktion inom landet.

Prop. 1978/79:112 13

I propositionen framhålls vidare att den svenska ekonomin av tradition bygger på marknadsekonomins principer. Detta system har betydande för- delar. bl. a. genom att det främjar ett effektivt utnyttjande av resurser sam- tidigt som en anpassning av produktionen kan ske efter konsumenternas önskemål. Marknadsekonomin ger vidare möjlighet till decentralisering av beslut och ansvar. Genom marknadsmekanismerna sker en fortlöpande anpassning till ändrade produktions- och efterfrågeförhållanden. Staten måste i en sådan anpassningsprocess ta på sig ansvaret att underlätta för de enskilda människor som berörs. Genom bl. a. en aktiv regionalpolitik läggs vidare betydande resurser på åtgärder att korrigera marknadskrafter- na. när dessa bedöms komma i konflikt med andra politiska mål.

Det står klart att omfattningen och lokaliseringen av kommande syssel- sättningsökningar kommer att vara avhängig den allmänna ekonomiska ut- vecklingen. Endast en snabbt expanderande ekonomi kan ge utrymme för ökning av sysselsättningen också i underförsörjda områden. 1 långtidsut- redningens (LU 78) betänkande (SOU 1978: 78) presenteras ett huvudalter- nativ för den ekonomiska utvecklingen för de närmaste fem åren innebä- rande en ökning av bruttonationalprodukten med ca 4 % per år. Det fram- hålls att denna tillväxttakt inte representerar någon spontan utveckling utan kräver en bestämd inriktning av den ekonomiska politiken. En sådan ökning kräver en tidig och snabb uppgång i industrins investeringar och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Enligt vad jag har erfarit avser chefen för budget- och ekonomideparte- menten att efter remissbehandling föredra för regeringen vissa av de frågor som tas upp i betänkandet. Det kan dock redan nu konstateras att balansen i våra utrikes affärer successivt måste återställas. Detta ställer stora krav på solidariteten i vårt samhälle. Som regeringen vid flera tillfällen har framhållit kan nya statliga utgifter endast komma ifråga för strängt priorite- rade områdcn och i första hand avse eftersatta grupper. Inriktningen av de regionalpolitiska medlen måste anpassas till detta samtidigt som de bör främja ett ökat utnyttjande av våra produktiva resurser.

Under senare år har industripolitiskt stöd beslutats eller aviserats för mycket stora belopp. En stor del av detta stöd har ett uttalat regionalpoli- tiskt syfte eller får klara regionalpolitiska effekter. När samhällets insatser inom det regionalpolitiska området skall bedömas räcker det sålunda inte att ta hänsyn enbart till de anslag som anvisas för direkt regionalpolitiska åtgärder.

Betydande resurser har även anvisats i annan form. 1 riksdagens beslut med anledning av den s.k. småföretagspropositionen ( prop. 1977/78:40 , NU 1977/78: 34, rskr 1977/78: 1 10) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling anvisades betydande belopp som till stor del har kommit det nuvarande stödområdet tillgodo. De insatser till tekoin- dustrin som riksdagen vid flera tillfällen under senare år beslutat har i bety- dande utsträckning avlastat det regionalpolitiska stödsystemet. l riksda-

Prop. 1978/79:112 14

gens beslut ( prop. 1978/79: 49 , NU 1978/79: 17, rskr 1978/79: 1 15) om vissa varvsfrågor anvisas 300 milj. kr. i särskilt regionalpolitiskt stöd. Slutligen kan erinras om de större insatser som gjorts för företag i krissituationer, där sysselsättningen hotats på speciellt utsatta arbetsmarknader. Hit hör t. ex. stödet till Uddeholms AB. SSAB Svenskt Stål AB, AB Jämförädling, AB Statens Skogsindustrier, Karlsborg och Luossavaara-Kiirunavaara AB.

3.2. De regionalpolitiska målen

Den regionala fördelningen av människor och verksamheter påverkar möjligheterna att nå en rad centrala samhällsmål. Så är t. ex. en regional utjämning av kvinnornas möjligheter till arbete en förutsättning för både ekonomisk utjämning och jämställdhet mellan könen. De regionala skillna- derna har betydelse också för målet om ekonomisk tillväxt. Denna tillväxt måste i stor utsträckning ske med utgångspunkt i den befintliga regionala strukturen och denna kan endast förändras successivt.

De mål för regionalpolitiken som stegvis har utvecklats och som senast behandlades i 1976 års riksdagsbeslut bör. som jag tidigare nämnde, i stort sett ligga fast. Jag skall nu i några avseenden närmare utveckla min syn på dessa och på de grundläggande förutsättningarna för regionalpolitiken. Mi- na överväganden stämmer i allt väsentligt överens med sysselsättningsut- redningens uttalanden om grunderna för regionalpolitiken. Dessa har vun- nit stöd i remissbehandlingen.

Regional balans

Jag skall inledningsvis beröra frågan om regional balans. Den regionala balansen gäller förhållandet mellan olika regioner men också förhållandet inom regionerna. 1976 års riksdagsbeslut innebär att stor vikt bör läggas vid en inomregional utjämning av möjligheterna till sysselsättning. De se- naste årens erfarenheter av strukturomvandlingens regionala konsekven- ser ger anledning att ytterligare utveckla de krav på regionalpolitiken som tryggheten för sysselsättningen ställer.

Att balansen upprätthålls mellan landets olika delar har betydelse även från en annan synpunkt. Investeringar i samhällen och kommunikationsle- der representerar ofta stora värden. Snabba och stora regionala omfördel- ningar av befolkning och verksamheter riskerar därför att leda till stora ka— pitalförluster. Det ligger också ett värde i att i alla delar av landet för fram- tiden värna om regioner med väl fungerande sociala och ekonomiska sy- stern. Vi har med andra ord ett kapital att förvalta i den befintliga regionala strukturen. Jag vill samtidigt understryka att befolkningens storlek i de flesta regioner kan variera inom ganska vida ramar utan att därför regio- nens funktionsduglighet äventyras. Däremot är. som också sysselsätt- ningsutredningen påpekar. takten i dessa förändringar av väsentlig bety- delse. Kommittén räknar med vissa befolkningsförskjutningar också i

Prop. 1978/79:112 15

framtiden men anser att dessa bör kttnna ske i balanserade former. Detta förutsätter dock en väsentlig höjning av sysselsättningsgraden i regioner där den i dag är låg. Det anförda talar enligt min mening för att det med re- gionalpolitiska åtgärder bör vara möjligt att skapa en god befolkningsmäs- sig balans mellan regioner.

Landets låga befolkningstäthet och det stora antalet lokala arbetsmark- nader, dvs. de arbetsmarknader som kan nås inom ett rimligt pendlings- avstånd, gör att brister i servicenivå och i arbetsmarknadens differentie- ring endast undantagsvis kan lösas genom insatser som syftar till att öka befolkningen i regionen. De låga födelsetalen och den dämpade invand- ringen gör att landets folkmängd i stort sett stagnerar. Detta innebär att till- växt i en region i regel alltid motsvaras av tillbakagång i andra regioner.

Arbete åt alla

Jag vill nu ta upp en av de viktigaste utgångspunkterna för regionalpoliti- ken. nämligen att ge arbete åt alla.

Arbetets värde för individen måste vara en viktig utgångspunkt för re- gionalpolitiken. Samtidigt är full sysselsättning även en förutsättning för att effektivt kunna utnyttja landets resurser. Undersysselsättning och ar- betslöshet är ett slöseri med mänskligt kapital. Full sysselsättning har sedan länge och under bred parlamentarisk enig- het varit ett centralt mål för den ekonomiska politiken. Det har vid uppre- pade tillfällen konstaterats att det inte är möjligt att enbart med allmänna ekonomisk-politiska medel åstadkomma låg arbetslöshet i landets alla de- lar utan en inflationistisk utveckling. En allmän ekonomisk politik måste därför kompletteras med mer riktade åtgärder inom sysselsättnings- och regionalpolitiken om det skall vara möjligt att uppnå full sysselsättning i landets alla regioner. Det är därvid viktigt att ha i minnet att samtidigt som regionalpolitiska insatser innebär kostnader för samhället så är de också medel att totalt sett öka produktion och sysselsättning. Därigenom med- verkar regionalpolitiken till att de övergripande ekonomisk-politiska målen kan realiseras.

Riksdagen uttalade år 1976 att regionalpolitiken bör förstärkas så att människor i olika landsdelar ges allsidig sysselsättning. Strävan bör vara att stödja bygder och orter med en negativ utveckling så att det skapas en bättre balans inom länen. Detta mål bör gälla också i fortsättningen. Jag ser det emellertid som nödvändigt att med kraft också fortsätta arbetet med att åstadkomma en regional utjämning mellan olika delar av landet. Full sysselsättning i hela landet kräver insatser inom såväl arbetsmark- nads- som regionalpolitiken.

Skillnaderna i möjligheterna att få arbete gäller dels mellan olika delar av landet, dels mellan olika delar inom varje län. 1 det nuvarande allmänna'

Prop. 1978/79:112 16

stödområdet är sysselsättningsgraden nästan genomgående lägre än i övri- ga Sverige. Bland kvinnorna är emellertid sysselsättningsgraden även låg i vissa delar av de län där den genomsnittligt sett är hög. 1 1976 års riksdags- beslut betonades vikten av att undanröja olika slag av förvärvshinder vad gäller bl. a. brister i barnomsorg och allmänna kommunikationer.

Under det senaste decenniet har andelen sysselsatta utvecklats på ett i stort sett likartat sätt i alla typer av regioner. För kvinnornas del innebär det att möjligheterna till arbete visserligen har ökat i de regioner där sys- selsättningsgraden tidigare har varit låg, men att ökningen har varit i stort sett lika stor även i resten av landet. Denna utveckling av kvinnornas sys- selsättningsgrad är glädjande. men visar samtidigt att ytterligare insatser kommer att behövas för att öka förvärvsmöjlighetema i vissa delar av lan- det. För att åstadkomma den önskade regionala utjärnningen krävs det en- ligt min mening ökade och regionalt mera riktade insatser än f.n. inom bå- de industri och service. Likaså måste jordbrukets och skogsbrukets bety- delse uppmärksammas.

Det räcker emellertid inte med enbart regionalpolitiska insatser för att påverka utvecklingen i befintliga verksamheter och lokaliseringen av nya verksamheter. Det krävs också att människorna väljer arbete mindre köns- bundet. Förvärvshinder av skilda slag måste undanröjas. De lokala och re- gionala arbetsmarknaderna måste vidgas för att öka möjligheterna till val mellan olika typer av sysselsättning. Goda valmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden ökar också män- niskornas möjligheter att bo kvar i en region även vid byte av anställning. En väl differentierad arbetsmarknad minskar vidare riskerna för att befolk- ningen blir socialt ensidigt sammansatt. Både omflyttning och social segre- gering minskar människornas möjligheter till förankring och hemhörighet i en region. Detta upplevs av många människor som avgörande välfärdsfrå- gor. Sociala effekter av olika planeringsaltemativ måste sålunda prövas och utvärderas.

Jag ser strävandena efter goda valmöjligheter och förbättrad trygghet i arbetet som centrala delar av regionalpolitiken. Det är dock inte möjligt att göra alla lokala arbetsmarknader jämbördiga i dessa avseenden. Därför bör i de skilda länen byggas upp väl differentierade arbetsmarknader som har betydelse för länen i sin helhet. De senaste årens ekonomiska problem har tydligt visat att kravet på orter med väl differentierade arbetsmarkna- der och en god motståndskraft mot strukturförändringar är angelägnare än någonsin.

Även om det sålunda alltid kommer att kvarstå skillnader mellan stora och små regioner ifråga om valmöjligheter på lokala arbetsmarknader mås- te det. som sysselsättningsutredningen påpekar, vara en ständig strävan att i skilda lokaliseringsbeslut söka bidra till att differentiera arbetsmark- naden också i de mindre och medelstora regionerna. Jag ser detta som na- turliga utgångspunkter för den regionalpolitiska planeringen.

Prop. 1978/79:112 l7

En ökad yrkesmässig rörlighet. med bl.a. ett utbildningsväsende bättre anpassat till återkommande utbildning. minskar behovet av flyttningar. Arbetsmarknadsutbildningen har den dubbla uppgiften att göra det möjligt för individen både att tade arbetstillfällen som finns i regionen och att söka arbete i andra regioner. Det krävs också systematiska insatser för att vidga de lokala arbetsmarknaderna. Det rör sig här främst om att förbättra kom- munikationer och att planera lokalisering av bostäder och arbetsplatser med tanke på människornas möjligheter att ta sig till de arbetsplatser som finns inom resp. arbetsmarknad. st. på olika sätt undanröja förvärvshin- der.

Det är emellertid inte alltid möjligt att erbjuda människorna det arbete de önskar i den egna regionen. Individen mäste därför vara beredd att ibland byta yrke eller flytta. Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta den rörlighet som krävs. Flera studier har visat att geografisk och yrkesmässig rörlighet leder till stora samhällsekonomiska vinster. Det är därför enligt min uppfattning väl motiverat att samhället aktivt söker hjälpa dem som måste byta yrke eller arbetsort. En rörlig arbetsmarknad underlättar för arbetssökande som av olika anledning är lokalt bundna att komma in på arbetsmarknaden. Det bör emellertid vara en angelägen upp- gift för sysselsättnings— och regionalpolitiken att motverka en sådan ensi- dig geografisk rörlighet från skogslänen som präglade omflyttningen under 1950- och l960-talen. En balanserad geografisk rörlighet mellan olika delar av landet måste eftersträvas.

Tryggheten för sysselsättningen är ett grundläggande krav i regionalpoli- tiken. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att samhället måste ta ett an- svar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att den enskilda människans trygghet värnas. Denna ambi- tion bör fortfarande gälla. Ekonomisk utveckling förutsätter en successiv omvandling av näringslivets struktur. Denna omvandling påverkar ofta vissa regioner särskilt starkt i form av tillväxt eller tillbakagång. Det måste enligt min mening vara en mycket viktig uppgift att utforma regionalpoliti- ken. liksom arbetsmarknads- och näringspolitiken. så att denna omvand- ling sker i socialt acceptabla former. En stark regionalpolitik med ett långt utvecklat ansvar för människors sysselsättning är en nödvändig förutsätt- ning för att Sverige med bibehållet socialt ansvar skall kunna åstadkomma de omfattande förändringar i produktionsstrukturen som vi står inför. De senaste årens erfarenheter pekar på att kostnaderna för att ge indivi- den trygghet i strukturomvandlingen kan bli avsevärda. Eftersom hela samhället vinner på den höjda produktivitet som strtrkturomvandlingen le- der fram till. måste samhället så långt möjligt kompensera de människor som drabbas av förändringarna. Denna inriktning har präglat de senaste årens närings- och regionalpolitik och jag anser det vara nödvändigt att den bibehålls. Samtidigt måste man emellertid sträva efter att sänka de sam- hällsekonomiska kostnaderna för strrrkturomvandlingen. Detta bör ske ge- 2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr ”2

Prop. 1978/79:112 [8

nom att de regionala konsekvenserna av olika förändringar uppmärksam- mas i näringspolitiken så tidigt som möjligt och genom att den regionala strukturen görs så robust som möjligt. De resurser samhället kan avsätta för att från regionalpolitiska utgångspunkter påverka lokaliseringen av oli- ka verksamheter är givetvis begränsade. Det är därför viktigt att en riktig prioritering kan ske av vilka områden som är mest angelägna att stödja och av vilka former stödet bör få.

Sert'ir'qfr'irsörjrringt'n

Jag tar nu upp det regionalpolitiska målet att ge en god serviceförsörj- ning åt alla.

| [972 års regionalpolitiska beslut uttalades att alla människor skall ha tillgång till en tillfredsställande serviceförsörjning i hemorten eller inom räckhåll från denna.

Riksdagen uttalade år l976 att människorna i olika landsdelar bör ges en allsidig service. Dessa ambitioner ställer krav på förstärkta samhällsinsat- ser bl.a. när det gäller att upprätthålla servicen i glesbygder. Vidare påpe- kades i uttalandet att även andra orter än kommundelscentra har och kom- mer att ha viktiga servicefunktioner. Liksom när det gäller planeringen av servicen har lokala och regionala organ de bästa möjligheterna att avgöra var stödinsatser bör sättas in.

Dessa riksdagsuttalanden anger enligt min uppfattning väl de allmänna mål som kan ställas upp för serviceförsörjningen.

Den offentliga sektorns roll hari ökad utsträckning kommit i centrum för de regionalpolitiska diskussionerna under senare år. Detta sammanhänger inte minst med industrisektorns stagnerande roll som sysselsättningsska- pande sektor. Härtill kommer. vilket likaledes är av betydelse för regional- politikens utformning. att tendenserna till en koncentration till färre och större enheter kan antas fortsätta. Den offentliga sektorns utveckling är enligt min mening självfallet av stor vikt för sysselsättningsutvecklingen i landets olika delar. l takt med den offentliga sektorns ökade relativa stor- lek har det blivit allt viktigare med en framsynt regionalpolitisk planering inom detta område. Det är därför angeläget att — som sysselsättningsut- redningen framhåller sysselsättningsaspekterna systematiskt vägs in i planeringen av främst nytillkommande aktiviteter inom den offentliga verksamheten. Kraven på att den offentliga sektorn arbetar effektivt måste samtidigt ställas högt. Detta är nödvändigt bl. a. med tanke på de finansie- ringsproblem för den offentliga sektorn som kan förutses för kommande år.

Samhällets skyldigheter att ge medborgarna en regionalt väl fördelad service förutsätter att de regionalpolitiska synpunkterna beaktas på ett ti- digt stadium dä olika sektorer av samhällslivet planeras. Det är därför nöd- vändigt att i den regionalpolitiska planeringen klart presentera de skilda re- gionernas krav på sektorerna. Jag vill här erinra om att länsplaneringen re-

Prop. 1978/79:112 19

dan nu i ökande utsträckning riktas in på konkreta åtgärder. De skilda kra- ven måste sedan vägas mot varandra då de politiska fördelningsbesluten skall fattas. Jag kommer i det följande vid behandlingen av glesbygdsfrå- goma att förorda att översiktlig planering för och beslut om glesbygdsstöd flyttas över till länsstyrelserna. Mina förslag innebär att det blir en viktig uppgift för länsstyrelserna att i länsplaneringen i samarbete med berörda kommuner. landstingskommuner och statliga länsorgan arbeta fram rikt- linjer för stöd till service och sysselsättning i glesbygd.

God miljö

i de regionalpolitiska målen ingår också att ge människorna en god mil— jö. Jag vill här beröra också den betydelse som användningen av naturre- surserna har för den regionala utvecklingen. [ l976 års riksdagsbeslut mar- kerades att det finns påtagliga samband mellan den regionalpolitiska plane— ringen och miljö- och markanvändningsfrågoma. Länsplaneringen ger vik- tiga utgångspunkter för den fysiska planeringen på skilda administrativa nivåer. Riksdagens beslut om riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972: ] ll. CU 1972: 35, rskr l972: 348) ger i sin tur förutsätt- ningar för den regionala utvecklingsplaneringen. En rad konkreta plane- ringsproblem måste lösas med utgångspunkt i både den fysiska och den re- gionalpolitiska planeringen. Riksdagen underströk också vikten av att mil- jöaspekterna beaktas på ett tidigt stadium i det fortsatta länsplaneringsar- betet. _

Jag vill för egen del framhålla att det är angeläget att miljöfrågorna på ett bättre sätt än hittills kan beaktas i länsplaneringen. Jag vill i detta samman- hang nämna att naturvårdsverket enligt vad jag erfarit avser att i samarbete med ett par länsstyrelser genomföra ett försök att ta fram alternativ för hur miljöfrågorna skall kunna behandlas i länsplaneringen. En sådan försöks- verksamhet bör kunna ge ett bättre underlag för den framtida planeringen.

Det är väsentligt att planeringen av miljön — i vid bemärkelse och den regionalpolitiska planeringen sker i samverkan. Det är därvid viktigt att ta ställning till hur naturresurserna skall användas utifrån ett mycket långsik- tigt perspektiv. Särskilt gäller detta beslut som för lång tid låser mark- användningen och den regionala strukturen.

Avvägningen mellan de regionalpolitiska kraven och miljö- och markan- vändningsfrågorna kan i de flesta fall bäst behandlas i kommunernas plane- ring. Detta gäller särskilt den mer konkret inriktade planeringen. Det kan dock finnas fall då oförenliga krav ställs på kommunerna. Det måste då va- ra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen att påvisa sådana konflikter. Länsstyrelserna skall i länsplaneringen ange inom vilka områden konflikter finns och även beak- ta hur den regionala utvecklingen står i överensstämmelse med riktlinjerna för hushållning med mark, vatten och andra naturresurser.

En central uppgift för kommunerna inom regionalpolitiken är att genom den fysiska planeringen åstadkomma en bebyggelsestruktur som är fören-

Prop. l978/79:112 zu

lig med kraven på goda lokala arbetsmarknader. Skyddet av jordbruks- mark är också en fraga av stor betydelse. Eftersom tätortsutbyggnaden i Vissa regioner kan komma att ske på _iordln'uksmz-trk. är det väsentligt att kommunerna i planeringen av tätortsutbyggnaden väger önskemålet om hushållning med jordbruksmarken mot behovet av väl fungerande lokala arbetsmarknader.

Jag har här berört endast regionalpolitikens samspel med användningen av naturresurser som finns inom landet. Den regionala strukturen och dess utveckling är emellertid också beroende av naturresurser som vi behöver importera. I en period då den framtida tillförseln av vissa råvaror är osä- ker. är det inte självklart vilken inriktning regionalpolitiken skall ges för att anpassas till tillgången på lång sikt. En uppgift för regionalpolitiken är att på lång sikt anpassa den regionala strukturen till tillgången på råvaror och andra resurser. Det är därför viktigt att i den långsiktiga samhällsplane— ringen beakta den osäkerhet som gäller om den framtida tillgången på olika slag av resurser. I den pågående länsplaneringen |980 kommer detta slag av långsiktiga frågor att särskilt uppmärksammas.

Rc'giunal/mliri/tt'n i ett nordiskt perspek/ir

Jag vill slutligen också nämna något om regionalpolitiken i ett nordiskt perspektiv.

Sedan år 1973 har nordiskt regionalpolitiskt samarbete förekommit inom ramen för det Nordiska ministerrådet. Hittills har samarbetet i huvudsak bestått i informationsutbyte. utbyggt samarbete i gränsregionerna samt vissa gemensamma utredningar.

Sverige är beroende av den internationella utvecklingen. Eftersom Nor— den utvecklas till en huvudmarknad för många företag och produktions- samverkan blir allt vanligare. kan strukturomvandlingen inom vissa bran- scher komma att ske inom en nordisk ram. Det nordiska perspektivet kan därmed väntas få ökad betydelse för regionalpolitiken i de berörda länder- na. Ett nytt nordiskt regionalpolitiskt handlingsprogram (NU A 19781Il) Nordiskt regionalpolitiskt samarbete. som bygger på dessa förutsättning- ar. har nyligen lagts fram av Nordiska ministerrådet. Nordiska rådet beslöt rekommendera ministerrådet att anta ett program i huvudsaklig överens- stämmelse med förslaget (rek. nr. ll l979). Vissa delar av detta är av intres- se för utformningen av den framtida regionalpolitiken.

Ett mål för det nordiska regionalpolitiska samarbetet är att verka för en regionalt balanserad utveckling i Norden bl. a. i fråga om sysselsättnings— möjligheter och inkomstförhällanden. tillgången till service samt boende- och fritidsmiljö. Grundläggande i dessa hänseenden är ett befolkningsun- derlag med en rimlig regional fördelning både inom och mellan länderna. En nettoflyttning länder emellan kan på sikt komma att minska befolk— ningsunderlaget i vissa regioner så mycket att en rimlig regional fördelning inte längre kan upprätthållas. En förutsättningför att det i programmet for-

Prop. 1978/79:112 Zl

mulerade allmänna målet skall ktmna nås är således att nettollyttningen mellan länderna ligger på en låg nivå. Detta ståri samklang även med må- len för den svenska regionalpolitiken. som ju bl. a. syftar till att motverka långväga ofrivilliga flyttningar. Jag anser det vara väsentligt att Sverige i den nationella regionalpolitiken tar hänsyn till förhållandena i och konse- kvenserna för övriga nordiska länder.

3.3. De regionalpolitiska medlen

Som jag tidigare redovisat. har i ett llertal betänkanden och rapporter lagts fram förslag till utVecklade och förstärkta regionalpolitiska insatser.

Jag ämnar här göra en kort sammanfattning av mina ställningstaganden till huvudpunkterna i de framlagda förslagen. Jag återkommer senare (av- snitten 5— l I) med en detaljplanerad behandling av de olika frågorna.

Länsplaneri/igen

I fråga om länsplaneringen föreslår jag att nuvarande riktlinjer i stora drag blir oförändrade. Jag betonar dock starkare än tidigare vikten av att planeringen inriktas på konkreta åtgärder och samordnas med annan pla- nering. Jag anmälcr också att jag ämnar föreslå regeringen en förenkling av planeringsprocessen på det sättet att remissbehandlingcn av planeringsun- derlag och länsprogram slås samman. I de årliga länsrapporterna har läns- styrelserna möjligheter att föra fram förslag till åtgärder som kan behand- las i den statliga. landstingskommunala och kommunala budgetprocessen. Jag förordar vidare att länsstyrelserna får förstärkta resurser för att bl. a. genomföra länsplaneringen.

I samband med länsplaneringen berör jag också länsdemokratikom- mitténs förslag till ändrad beslutsordning för länsplaneringen i betänkandet (SOU l978: 35) Regional utvecklingsplanering länsplanering m. m. Efter samråd med chefen för kommundepartementet förordar jag att ställnings- tagandet till kommitténs förslag skjuts upp.

Ortsplanen

Länsstyrelserna har utvärderat ortsplanen. Nästan samtliga understry— ker svårigheterna att efter kort tid utvärdera ett så långsiktigt planeringsin- strument som ortsplanen. De flesta av dem förordar att ortsplanen bibe- hålls som medel i planeringen. Några länsstyrelser anser att ortsplanen är ett alltför grovt planeringsinstrument och önskar att den kompletteras med en mer detaljerad och exakt beskrivning av vad olika centra bör innehålla av service m. m.

Beträffande ortsplanen innebär mitt förslag att dess roll som ett betydel- sefullt planeringsinstrument i regionalpolitiken slås fast. Ortsplanen bör kompletteras med att pendlingsregioner avgränsas inom ramen för länspla- neringsarbetet.

Prop. 1978/79:112 av

PIwwriugs/alen

I frågan om planeringstalen innebär förslaget inga förändringar i förhål— lande till vad som nu gäller. Jag anser sålunda att gällande planeringstal för år l985 fortfarande kan tjäna som utgångspunkt för planeringen. Jag fram- håller dock att län där avvikelser från fastlagda planeringstal bedöms kun- na inträffa. bör hålla en planeringsberedskap. som kan motverka en felak- tig inriktning av planeringen.

Det regional/70litiska stödet

[ fråga om det regionalpolitiska stödet innebär förslaget följande. Sysselsättningsutredningen har föreslagit en utvidgning av den regional- politiska stödverksamheten. som innebär bl.a. att sysselsättningsstödet byggs ut kraftigt. Kommittén har vidare förordat en ändrad stödområdes- indelning med en övergång till sex stödområden. Kommittén har också lagt fram en rad förslag som syftar till att i ökad utsträckning påverka statlig verksamhet att anpassa sin verksamhet utifrån regionalpolitiska mål och riktlinjer.

ERU har gjort en utvärdering av det regionalpolitiska stödet till indu- strin. som delvis ligger till grund för sysselsättningsutredningens förslag. ERU beräknar att nettoökningen av antalet sysselsatta i företag som erhål- lit regionalpolitiskt stöd i stödområdena utgör mellan |0000 och 20000 under perioden 1965—1975. ERU:s studier visar att de selektivt verkande medlen lån och bidrag hittills varit mer effektiva stödformer än de generellt verkande medlen transport- och sysselsättningsstöd.

Sysselsättningsutredningens förslag har fått en positiv behandling i re- missvaren. Även jag anser att förslagen är väl underbyggda och att de i si- na huvuddrag bör genomföras. ] vissa detaljer harjag dock en annan upp— fattning än kommittén. Jag förordar i denna del i huvudsak följande.

En ny indelning i stödområden införs. som innebär att de stödda delarna av landet delas in i sex stödområden med beteckningarna inre stödområ- de 5 och 6. allmänt stödområde 3 och 4 samt övrigt stödområde [ och 2. Siffrorna anger behovet av stöd i stigande ordning. I enlighet med riksda- gens begäran lämnas också förslag till inplacering av kommuner i de olika stödområdena.

Förslaget bygger på de bedömningsgrunder som sysselsättningsutred- ningen har redovisat och de förslag till indelning som länsstyrelserna har avgett. De viktigaste bedömningsgrunderna utgörs av den långsiktiga sys- selsättningssituationen och befolkningsutvecklingen i kommunerna samt den allmänna sysselsättningssituationen i länen.

Nuvarande stödområdesindelning bildar utgångspunkt för den nya indel- ningen. Tyngdpunkten i stödinsatserna kommer därmed att ligga på skogs- länen. Genom den möjlighet till att bättre variera stödet som förslaget in- nebär kan stödinsatserna mera inriktas på de från sysselsättningssynpunkt allra sämst ställda kommunerna.

Prop. 1978/79:112 23

Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service— och tjänstesektorn föreslås få betydande förstärkning. Stödet utformas så att det särskilt främjar utvecklingen av näringslivet i sysselsättningssvaga re- gioner. Stöd till investeringar och sysselsättningsstöd blir även i fortsätt- ningen de viktigaste stödformerna. Förstärkningen avser i första hand sys- selsättningsstödet. Stödet koncentreras till lokaliseringslån. avskrivnings- lån. sysselsättningsstöd. utbildningsstöd och offertprincipen. vilket inne- bär förenklingar och ger möjligheter till bättre överblick över befintliga stödmöjligheter. Lokaliseringslån skall kunna ges förutom till investering— ar i byggnader och maskiner även till investeringar i marknadsföring. pro- duktutveckling och liknande åtgärder. En ny typ av avskrivningslån före- slås ersätta nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Lånet är ränte- och amorteringsfritt och skrivs av med hälften efter tre år och resten efter sju år om de villkor som uppställdes i samband med stödets beviljan- de har uppfyllts av företaget. För sysselsättningsstödet föreslårjag en kraf- tig höjning i de sysselsättningssvagaste områdena. Stöd skall som mest kunna utgå med sammanlagt 130000 kr. under sju år för varje årsarbetare som sysselsättningen ökar med. Nuvarande utbildningsstöd bibehålls med

vissa förbättringar. ()ffertprincipen föreslås kunna användas även i fortsättningen men en-

dast i undantagsfall då övriga stödmöjligheter inte passar. Regionalpoli- tiskt stöd föreslås kunna lämnas till enskilt. statligt eller kooperativt ägt fö- retag. Kommuner eller kommunalt bolag skall kunna få stöd för verksam- het inom turistnäringen. Vidare föreslås kommuner i vissa delar av stöd- området kunna få stöd för att uppföra mindre industrilokaler.

Lalaaliseringssumråd

Systemet för lokaliseringssamråd har behandlats i en inom industride- partementet upprättad promemoria. Verksamheten har också berörts av sysselsättningsutredningen. Ingen remissinstans är negativ till verksamhe- ten. l kommitténs betänkande föreslås att verksamheten utvidgas till den privata tjänstesektorn. vilket vunnit stöd i remissbehandlingen. Mitt för- slag är att systemet för lokaliseringssamråd fortsätter på i princip samma sätt som hittills. Den föreslagna utvidgningen av lokaliseringssamrådet till större företag inom den privata tjänste- och servicesektorn bör dock ske. En sådan utvidgning bör ge vissa förutsättningar för omlokalisering av så— dana verksamheter från bl.a. Stockholmsregionen till andra delar av lan- det. Den verksamhet inom industridepartementet som går ut på att söka produkter för företag i vissa regioner kommer att fortsätta.

Jag förordar också att lagen om lokaliseringssamråd upphör.

Industricentra

Jag förordar att industricentra uppförs i Ånge och Vilhelmina. Nuvaran- de krav på förhandsuthyrning slopas samtidigt.

Prop. 1978/79: l12 34

Dm :a/li'nl/iyu .vc/tior”

Sysselsättningsutredningen har tagit upp utnyttjandet av den offentliga sektorn i regionalpolitiken och föreslagit en rad atgärder av administrativ art i detta syfte. Förslagen stöds i huvudsak av remissinstanserna.

Jag ansluter mig till kommitténs synpunkter på vikten av att utnyttja den offentliga sektorn i regionalpolitiken. Den framtida sysselsättningsökning- en beräknas ske främst inom denna sektor. För den regionala sysselsätt- ningsutvecklingen och serviceförsörjningen blir det enligt min mening av största betydelse att ha medel för att påverka lokaliseringen av den offent- liga sektorn. jag avser att med utgångspunkt fran kommitténs förslag före— sla regeringen en rad atgärder av administrativ karaktär. som jag nu bere- dcr riksdagen tillfälle att ta del av. Åtgärderna innebär bl.a. att statliga myndigheter kommer att åläggas att i sin verksamhet verka i enlighet med de regionalpolitiska målen och fortlöpande pröva förutsättningarna för att decentralisera verksamheter.

Glesbygdsstödt't

Glesbygdsdelegationen föreslår en förstärkning av glesbygdsstödet och att de olika anslag som f.n. finns för att stödja service och sysselsättning i glesbygd förs ihop till ett anslag. som länsstyrelserna i län med utpräglade glesbygdsområden får fördela. Delegationen har också utrett frågan om statlig servicegaranti för glesbygder och därvid funnit det vara svårt att gö- ra utfästelser om att garantera viss typ av service.

Förslagen om glesbygdsstödet har fatt en övervägande positiv remissbe- handling ochjag anser att de i huvudsak bör genomföras. Jag förordar såle— des kraftigt förstärkta atgärder för att förbättra sysselsättning och service i glesbygdsomri'tdena. Förslaget innebär att ett nytt och utökat glesbygds- stöd införs. där nuvarande stödformer samordnas.

Jag lämnar ocksa en redogörelse för den beslutsordning för glesbygds- stödet. som jag ämnar föreslå regeringen. Denna innebär att besluten i största möjliga utsträckning kommer att fattas av länsstyrelserna och vissa fackorgan på länsnivån.

Den regional/ml)"!iska jordningen

Jag bereder sltttligcn riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anser om in- riktningen av den regionalpolitiska forskningen.

ERU har lämnat förslag om organisationen av den regionalpolitiska forskningen och ett förslag till regionalpolitiskt forskningsprogram för l980-talet. Den viktigaste förändringen av organisationen är förslaget att inrätta regionala samverkansgrupper med representanter för forskning och planering i de sex högskoleregionerna.

När det gäller forskningsprogram föreslår ERU att detta skall omfatta bl. a. frågor om arbetskraftsströmmar. utvärdering av den regionalpolitis- ka beslutsprocessen och planeringen samt de regionala effekterna pä före-

Prop. 1978/79:112

I'd '-.I|

tagens lokalisering och sysselsättning av specialisering. arbetsfördelning och teknikval.

Jag ansluter mig i huvudsak till de redovisade förslagen. När det gäller organisationen föreslårjag att erfarenheterna av de regionala samverkans- grupperna utvärderas inom två år och att den centralt initierade forskning— en genomförs av forskningsgrupper med forskare från olika ämnesområ— den.

Forskningsprogrammet bör bl.a. inriktas på forskning om regionalpoli- tiska åtgärder. yrkesmässig och geografisk rörlighet, beslutsprocesser i den regionala planeringen. regionala effekter av förändrad arbetsfördel— ning och specialisering i varu- och tjänsteproduktionen samt utvärdering av för regionalpolitiken betydelsefull framtidsstudieforskning.

För att förstärka den regionalpolitiska forskningen förordar jag efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att en tjänst som profes— sor i regionalekonomi inrättas vid universitetet i Umeå.

4. Den regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen

Hänvisningar till S4

4.1. Inledning

Jag vill här mot bakgrund av näringslivets utveckling och befolkningsut- vecklingen i skilda regioner peka på några regionala utvecklingsdrag av be- tydelse för regionalpolitikens utformning. Den översiktliga beskrivningen av den regionala utvecklingen som här följer bygger i allt väsentligt på ma- terial frän länsplaneringen. Den mer nyanserade analys av de regionala problemen som behövs för åtgärder på regional och lokal nivå framgår i länsplaneringen.

4.2. Befolkningsutvecklingen

Prognoser för befolkningsutvecklingen är av stor betydelse för den re- gionalpolitiska planeringen. Beslut om utbyggnad inom skilda sektorer lik- som kommunernas ekonomi är i hög grad beroende av befolkningens stor- lek och sammansättning. Stora och snabba förändringar i folkmängden kan innebära påfrestningar både för samhället och för enskilda människor.

Under 1970-talet har de regionala förskjutningarna i befolkningens för- delning minskat i förhållande till läget under 1960-talet. Denna stabilisering har med några undantag skett på alla regionala nivåer. Under l960-talet förlorade skogslänen genom omflyttning ca 10000 personer om året och storstäderna tillväxte snabbt. Under l970-talet har skogslänen kunnat upp- visa en mindre nettoinflyttning och i storstadslänen har omflyttningen i stort sett vägt jämnt. Stockholms län har dock under de allra senaste åren återigen kunnat visa flyttningsvinster och länsstyrelsens senaste prognos tyder på en fortsatt förhållandevis stor nettoinflyttning. De senaste årens flyttningsvinster utgörs helt av en ökad nettoinvandring från utlandet.

Prop. 1978/79:112 26

Även inom länen har i de flesta fall skett en påtaglig omsvängning i be- folkningsutvecklingen. Detta har särskilt gällt länen utanför stödområdet där folkmängden i regionala centra och kommuncentra genomsnittligt sett har utvecklats lika snabbt som i länens primära centra. Regionala centra och kommuncentra inom stödområdet uppvisar fortfarande en svag folk- mängdsutveckling även om en påtaglig stabilisering skett inom stödområ- det.

Att fördelningen av befolkningstillväxten inom dessa län har varit jämn motsvaras dock inte av någon jämnhet om man ser till hur efterfrågan på arbetskraft har utvecklats. Skillnaderna förklaras främst av en ökad in- pendling till primära centra.

Arbetspendlingen över nuvarande kommungränser har ökat kraftigt se- dan 1960-ta1et. År 1965 pendlade totalt ca 375000 personer till och från ar- betet över nuvarande kommungränser. År 1970 hade detta antal ökat till nästan 500000 för att år 1975 nå ca 675 000 personer.

En påtaglig förändring har skett även i glesbygdens befolkningsutveck- ling. Från att under 1960-talet ha minskat med i genomsnitt ca 15% per femårsperiod minskade befolkningen under perioden 1971—1975 endast med ca ($%. På grund av glesbygdsområdenas mycket sneda åldersstruktur motsvarar denna utveckling i stort sett skillnaden mellan födelse- och dödstalen. Det har alltså knappast skett någon nettoutflyttning.

En motsvarande omsvängning har skett vad gäller tätorter av olika stor- lek. Under den senaste femårsperioden har det varit de minsta tätorterna som har utvecklats snabbast.

Det finns naturligtvis flera undantag från den allmänna bild jag här ger av den regionala befolkningsutvecklingen. Allmänt sett synes dock för- bättrade sysselsättningsmöjligheter och en kraftigt ökad arbetspendling ha lett till en bättre befolkningsmässig stabilitet. Så har t. ex. under den hit- tillsvarande delen av 1970-talet de två nordligaste länen haft den snabbaste folkmängdstillväxten.

Enligt länsstyrelsernas prognoser för perioden 1978— 1985 skulle åter- igen ske en omsvängning i folkmängdsutvecklingen. Övre Norrland skulle enligt prognosen få en mindre minskning medan Stockholm är det enda riksområde som kan uppvisa någon nämnvärd ökning. Stockholms län skulle enligt prognosen få mer än hälften av den totala ökningen i landets befolkning.

Uppdelat på län framträder särskilt den genomgående positiva utveck- lingen i Hallands och Uppsala län. De båda storstadslänen Malmöhus och Göteborgs och Bohus län uppvisar en mycket kraftig omsvängning från snabb tillväxt under perioden 1966— 1970 till stagnation under 1970-talet. Länsplaneringens prognoser tyder på en fortsatt svag utveckling. För prognosperioden 1978— 1985 bedöms Gotlands, Blekinge och Norrbottens län få den största minskningen av folkmängden.

Den här visade förbättrade befolkningsbalansen sammanhänger främst

Prop. 1978/79:112 27

med en minskad nettoflyttning. Folkmängdcns utveckling påverkas emel- lertid också av förhållandet mellan födelse- och dödstalen. den s.k. natur- liga befolkningsförändringen. Kommuner och län med en hög medelålderi befolkningen kan genom höga dödstal och låga födelsetal få en förhållande- vis snabb minskning av den totala folkmängden även utan någon nettout- flyttning.

Genom att fruktsamheten har minskat starkt under senare år har allt fler kommuner och län en naturlig folkminskning. Under åren 1976 och 1977 hade 140 kommuner en naturlig folkminskning. Under prognosperioden 1978—1985 beräknas hälften av länen få fler döda än födda. Det är enligt dessa bedömningar endast Stockholms. Uppsala. Göteborgs och Bohus. Västmanlands och Norrbottens län som kan få någon större naturlig folk- ökning. Dessa är -— med undantag för Norrbottens län — län där befolk- ningen genom en tidigare omfattande nettoinflyttning har en förhållandevis låg genomsnittsålder.

Totalt sett för hela landet skulle nuvarande nivå på födelse- och dödstal ge ett födelseöverskott på endast ca 40000 personer under perioden 1978—1985.. dvs. ca 5000 personer per år. Eftersom det ide flesta regioner inte kommer att finnas något födelseöverskott kan det i en sådan situation lätt bli så att nettoinflyttning till en region måste motsvaras av minskande folkmängd i andra regioner om inte folkmängdstillskott sker genom in- vandring från utlandet. Denna nya situation. där naturlig folkmängds- minskning i en region snarare är regel än undantag. aktualiserar även frå- gan om vilken form av regional befolkningsbalans som bör eftersträvas. En oförändrad befolkning i alla län ställer krav på en förhållandevis omfattan- de nettoutflyttning från de regioner som fortfarande har födelseöverskott.

4.3. Efterfrågan på arbetskraft

Den tidigare beskrivna regionala utjärnningen i befolkningsutvecklingen motsvaras under perioden 1966— 1975 av en regional stabilisering i den lo- iala sysselsättningar. Skogslänen minskade under perioden 1966— 1970 sin sysselsättning i snabb takt medan under perioden 1971 — 1975 och prognos- perioden 1976— 1985 inget av dessa län uppvisar eller väntas uppvisa någon minskning i sysselsättningen. Stockholms län har under alla de tre perio- derna en ökning av sysselsättningen som ligger över riksgenomsnittet. Un- der perioden 1971—1975 skedde nästan en tredjedel av den totala ökningen av sysselsättningen i detta län och under prognosperioden 1976—1985 be- räknas denna andel öka till nästan 40 %.

Den omsvängning i utvecklingen som skedde mellan 1960- och 1970-talet gäller också utvecklingen inom stödområdena. Från att under perioden 1966—1970 ha haft en snabbt minskande sysselsättning fick båda stödom- rådena under perioden 1971—1975 en snabbare tillväxt än övriga delar av landet.

Prop. 1978/79:112 28

Under prognosperioden 1976—1985 bedöms Hallands. Uppsala. Stock- holms och Kristianstads län få den snabbaste ökningen av efterfrågan på arbetskraft. Det senare länet är tillsammans med Kalmar län det enda där efterfrågan under prognosperioden bedöms öka mer än under början av 1970-talet.

Förändringen av sysselsättningsutvecklingen mellan slutet av 1960-talet och början av 1970-talet är tydlig också när det gäller den inomregionala balansen. Under perioden 1971—1975 fanns det inte någon ortstyp varken inom eller utanför stödområdet där efterfrågan på arbetskraft minskade. Detta representerade för kommunerna inom stödområdet en markant om- svängning i förhållande till slutet av 1960-talet.

Även om det således skett en förbättring i den inomregionala balansen också vad gäller sysselsättningen villjag dock påpeka att efterfrågeutvcck- lingen under perioden 1971-1975 fortfarande genomsnittligt sett är svaga- re i kommuncentra än i regionala centra och svagare där än i primära cent- ra. Detta utvecklingsmönster bedöms kvarstå under prognosperioden 1976—1985. Som tidigare har framhållits finns det därvid anledning att upp- märksamma skillnaden mellan kommuncentra i södra och mellersta Sveri- ge och sådana i norra Sverige vad gäller möjligheterna att pendla till nära- liggande större kommuner. Dessutom. vilket kommer att beröras i det föl- jande. är skillnaderna i sysselsättningsgrad fortfarande mycket stora och visar inte heller några tendenser att minska. .

Det har varit sysselsättningsutvecklingen inom jordbruk och skogbmk som under de senaste decennierna varit den dominerande orsaken till re- gional obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Minskningen från ca 600 000 sysselsatta i dessa näringsgrenar år 1960 till ca 225000 år 1975. har regionalt fördelats mycket ojämnt. Avgränsningen av det allmän- na stödområdet omfattar i stort sett de delar av landet där jordbruket och skogsbruket i början av 1960-talet hade den relativt sett största omfattning- en.

Takten i minskningen av antalet sysselsatta inom dessa näringar var un- der 1960-talet högre i skogslänen än i övriga delar av landet. Under perio- den 1971—1975 har en påtaglig utjämning skett i denna utveckling. Det finns under denna period inga nämnvärda skillnader i utvecklingstakt mel- lan stödområdena och övriga landet. Denna likhet i utvecklingen mellan regioner förutses i stort sett bestå under prognosperioden 1976—1985.

Antalet sysselsatta i de areella näringarna har nu minskat så mycket atti stora delar av landet fortsatta förändringar endast marginellt kan påverka den allmänna sysseIsättningssituationen. Den ändrade jordbrukspolitiken har bidragit till att takten i minskningen av sysselsättningen har dämpats. Det finns dock delar av landet där de areella näringarna fortfarande spelar en avgörande roll för den totala sysselsättningen. Detta gäller för ett stort antal av landets kommuncentra men är särskilt framträdande i kommun- centra inom stödområdet. där är 1975 ca en femtedel av den totala syssel-

Prop. 1978/79:112 29

sättningen fanns inom dessa näringar. Det finns även hela län med många som arbetar i de areella näringarna. Det gäller främst Jämtlands och Got- lands län. Även Kronobergs, Kalmar. Kristianstads. Hallands. Skaraborgs och Västerbottens län hade år 1975 mer än 10% av den totala sysselsätt- ningen inom jordbruk och Skogsbruk.

Det bör observeras att det här beskrivna stora beroendet av de areella näringarna har olika innebörd i skilda delar av landet. 1 södra och mellersta Sverige har under 1970-talet den utökade pendlingen och den mera spridda fördelningen av bostadsbyggandet lett till en förbättrad folkmängdsutveck- ling i de jord- och Skogsbruksdominerade kommuner som ligger inom pendlingsavstånd från större arbetsplatscentra. ] norra Sverige har oftast bortfallet av arbetstillfällen i de mindre kommunerna behövt kompenseras inom resp. kommun. Det finns dock även i södra och mellersta Sverige kommuner som domineras av areella näringar och från vilka det är svårt att tänka sig en mera omfattande pendling. Denna typ av kommuncentra skall enligt både 1972 och 1976 års regionalpolitiska beslut särskilt upp- märksammas i planeringen.

Under perioden 1966—1970 minskade antalet sysselsatta inom tillverk— ningsindustrin med nästan 5 %. l absoluta tal betydde detta att ca 50 000 ar- betstillfällen försvann. Denna utveckling byttes i en svag tillväxt under 1970-talets första hälft då antalet sysselsatta ökade med ca 25 000 perso- ner. Enligt arbetskraftsundersökningarna för åren 1976. 1977 och 1978 har sysselsättningen inom tillverkningsindustrin under dessa år minskat med ca 60000 arbetstillfällen. Länsstyrelsernas prognoser för perioden 1976—1985 innebär sammantagna att sysselsättningen inom denna sektor skulle minska med ca 75000 personer. Detta överensstämmer ganska väl med 1978 års långtidsutrednings bedömning. Större delen av denna minsk— ning har dock redan inträffat. varför prognoserna räknat från år 1978 sna- rast pekar på en oförändrad sysselsättning.

Under perioden 1966—1970 var det i Stockholms län och i Västsverige som industrisysselsättningen minskade mest. Den förhållandevis bästa ut- vecklingen fanns under denna period i de fyra nordligaste länen. Denna ut- veckling förstärktes under perioden 1971—1975 då dessa län ökade sin in- dustrisysselsättning med mer än 10%. Denna positiva utveckling har varit särskilt stark i det inre stödområdet.

Länsstyrelsernas prognoser för industrisysselsättningens utveckling i lä- nen under perioden 1976—1985 innebär att utvecklingen blir mer negativ än som var fallet under 1970-talets första hälft. Länen i västra Sverige be- räknas få ett bortfall av närmare 30000 arbetstillfällen. Nedgången inom detta område svarar för drygt en tredjedel av den minskning som progno- serats för industrin i hela landet. Det är därvid särskilt Göteborgs och Bo- hus samt Älvsborgs län som svarar för denna snabba minskning.

Det bör observeras att i Stockholms län minskar industrisysselsättning- en under alla tre tidsperioderna. För perioden 1966—1985 innebär denna

Prop. 1978/79:112 30

minskning ett bortfall av ca 20% av det antal industriarbetsplatser som fanns år 1965.

lndustrin har under de senaste tio åren bidragit till en förbättring av sys- selsättningssituationen i de kommuner som har haft den totalt sett sämsta sysselsättningsutvecklingen. Under perioden 1971—1975 ökade sysselsätt- ningen inom industrin med ca 1% per år i regionala centra och kommun- centra. medan sysselsättningen var i stort sett oförändrad i primära centra och i storstadsregionerna. Detta förhållande mellan ortstyper kvarstår un- der prognosperioden.

lnom resp. ortstyp har industrisysselsättningen under perioden 1971—1975 ökat starkast inom stödområdena. Särskilt snabb har ökningen varit inom det inre stödområdet. Dessa förhållanden väntas bestå under prognosperioden. även om ökningstakten minskas något. lndustrisyssel— sättningens andel av den totala sysselsättningen är förhållandevis låg i storstadsområden och i primära centra. Detta sammanhänger främst med att den nationella och regionala servicen spelar en förhållandevis stor roll för sysselsättningen i dessa regioner. lnom resp. ortstyp finns det stora skillnader beroende på om kommunerna är belägna inom eller utanför stödområde.

Kommunerna inom det inre stödområdet har genomgående ca 10 pro- centenheter lägre industriandel än genomsnittet för resp. ortstyp. Detta hänger främst samman med den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk samt med det relativt sett stora antalet sysselsatta inom offent- lig sektor inom stödområdet. Skillnaderna mellan ortstyperna i industrian- del har under det senaste decenniet snarast ökat. dvs. i de redan industri- fattiga storstadsregionerna och primära centra har denna andel minskat. medan i regionala centra och framför allt kommuncentra en redan hög an- del ytterligare har ökat. Vad gäller olikheterna mellan kommuner i stödom- rådena och övriga landet har skillnaderna i näringsstruktur minskat under samma period.

De här lämnade uppgifterna gäller den genomsnittliga utvecklingen inom resp. stödområde. län eller ortstyp. Det finns naturligtvis många avvikel- ser från detta genomsnitt. Mera kända äldre exempel på stora industriom- vandlingar finns i utvecklingen inom skoindustrin i Örebro och inom den tyngre textilindustrin i Norrköping. F. n. finns flera exempel på regionalt koncentrerade förändringar av industristrukturen. Det räcker i detta sam- manhang att peka på de problem som har följt på utvecklingen inom varvs-. textil- och stålindustrin.

En fortsatt och eventuellt påskyndad omvandling av den industriel- la strukturen kommer i de flesta fall att slå olika kraftigt i olika regioner. De regioner som är särskilt påverkade — både positivt och negativt — kom- mer att skifta från tid till annan. Omvandlingen kan vad gäller vissa bran- scher samtidigt påverka vidsträckta sammanhängande regioner. medan för andra branscher förändringarna är koncentrerade till ett fåtal icke sam- manhängande regioner.

Prop. 1978/79:112 31

Sysselsättningen inom offentlig tjänst har ökat mycket snabbt. Under perioden l966— 1970 ökade sysselsättningen med drygt 6% per år för att under nästa femårsperiod öka något långsammare eller med ca 5 % per år. Detta motsvarar per femårsperiod ca 165 000 resp. l85000 personer.

Enligt arbetskraftsundersökningarna för åren 1976 och l977 har syssel- sättningen inom sektorn fortsatt att öka. men takten i uppgången har i det närmaste halverats. Länsstyrelsernas prognoser för perioden l976— l985 pekar på en fortsatt ökning av sysselsättningen inom den offentliga sektorn men i lägre takt än Linder 1970-talets första hälft. Detta innebär att man kal- kylerar med att ytterligare ca 250000 personer skall sysselsättas inom den- na sektor under tioårsperioden. Dessa bedömningar grundas på bl. a. upp- gifter från kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter. Det kan i sammanhanget observeras att den utvecklingstakt som länsstyrelser- na kalkylerar med ligger något under den som långtidsutredningen bedö- mer vara möjlig om det ekonomiska utrymme skapas som krävs för en ökad offentlig sektor.

Denna mycket snabba ökning motsvaras av en relativt sett lika stor ök- ning i de flesta län. Detta gäller för både perioderna l966— 1970 och 1971—1975 samt för prognosperioden 1976—1985. Genom att andelen sys- selsatta inom den offentliga sektorn varierar mellan de olika länen. betyder emellertid dessa likanade ökningstal olika mycket för den totala syssel- sättningsutvecklingen inom resp. län.

Den mellan regioner likartade utvecklingstakten slår igenom också när det gäller den inomregionala utvecklingen. Skillnaderna mellan ortstyper är emellertid mycket stora vad gäller andelen sysselsatta inom offentliga tjänster. [ storstadsområdena och i primära centra är ca 25 % av de syssel- satta verksamma inom den offentliga sektorn mot ca 20% i regionala cent- ra och l5 % i kommuncentra. Sedan år 1965 har dessa andelstal ökat med fem, fyra resp. tre procentenheter. Det förtjänar därför att understrykas att den mellan regioner likartade relativa utvecklingen inom den offentliga sektorn har lett till att de redan stora skillnaderna mellan regioner i arbets- marknadens struktur har ökat. Som tidigare har redovisats kan samma ten- dens iakttas vad gäller industrins fördelning mellan ortstyper. Länsstyrel- sernas prognoser tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta under prognosperioden.

l sysselsättningsutredningens betänkande anges antalet offentligt an- ställda per l000 invånare i resp. region. Fördelningen på län visar för år 1976 en spännvidd på mellan högst l80 och lägst l05 anställda per l000 in- vånare. Den relativt högsta sysselsättningen finns i Stockholms. Uppsala och Gotlands län samt i de tre nordligaste länen. Värden över riksgenom- snittet visar även Göteborgs och Bohus samt Örebro län. De lägsta andels- talen återfinns i främst Älvsborgs. Hallands och Kalmar län. Även i Kris- tianstads och Kopparbergs län är andelen offentligt sysselsatta betydligt mindre än genomsnittligt i landet.

Prop. 1978/79:112 32

1 Stockholms. Uppsala. Gotlands och Norrbottens län är det främst den stora statliga sektorn som gör att den offentliga sektorn totalt sett är större än riksgenomsnittet. l Västerbottens och Örebro län vilka båda har centra för regionsjukvård svarar landstingens sysselsättning för en stor del av den höga andelen. medan i Jämtlands och Göteborgs och Bohus län en omfattande primärkommunal sysselsättning ger en total sysselsättning inom offentlig sektor över riksgenomsnittet. 1 tabell 4:1 lämnas uppgifter om antalet sysselsatta inom offentliga tjäns- ter per 1000 invånare i landets kommuner indelade efter ortsplanen. Stor- stadsområdena och primära centra visar sig därvid ha ca 160 anställda per 1000 invånare mot ca 120 i regionala centra och ca 85 i kommuncentra.

Tabe/[4.1 Antal sysselsatta inom offentliga tjänster per 1000 invånare år 1976 och utvecklingen perioderna 1971— 1976 och 1977— 191—11 uppdelat på ortstyper

Ortstyp Antal 1976 Utveckling Utveckling 1971—1976 1977—1981

Storstadsområden 168 +40 +20 Primära centra 160 +36 +24 Regionala centra 119 +25 + 15 Kommuncentra 85 +20 + 14 Hela landet 141 +32 + 19

Av tabellen framgår vidare att denna koncentration av den offentliga sysselsättningen till större orter inom länen kraftigt har förstärkts under perioden 1971—1976 och att även planerna för perioden l977— 1981 pekar på en ökad koncentration. Sysselsättningsutredningen konstaterar i detta sammanhang att de största ökningarna erhålls där man redan i utgångsläget hade relativt sett många anställda per 1000 invånare.

Denna fördelning av den nytillkommande offentliga sysselsättningen un- der perioden 1971—1976 beror främst på en koncentrerad utbyggnad inom de statliga och landstingskommunala sektorerna. Men även inom den pri- märkommunala delen har sysselsättningen ökat snabbast i primära centra. Förhållandena är i stort sett likartade för perioden 1977— 1981.

Det är i första rummet den mycket omfattande statliga sysselsättningen som gör att storstadsområdena kan visa denna stora offentliga sektor. Det bör då beaktas att Stockholmsregionen drar upp medelvärdet för de tre re- gionerna. För primära centra är det i lika mån den statliga och landstings- kommunala sysselsättningen som svarar för den positiva avvikelsen från riksgenomsnittet. För kommuncentra spelar dessa sektorer en motsvaran- de negativ roll. För regionala centra är det främst den obetydliga statliga sektorn som gör att den offentliga sysselsättningen ligger under den riksge- nomsnittliga nivån.

Variationerna i omfattningen av den primärkommunala sysselsättning- en spelar alltså en underordnad roll i förhållande till motsvarande variatio-

Prop. 1978/79:112 33

ner i den statliga och landstingskommunala sysselsättningen. Detta åter- speglar naturligtvis det förhållandet att service till de egna invånarna er- bjuds inom resp. kommun. Det är dock i sammanhanget anmärkningsvärt att antalet sysselsatta i primärkommunal service räknat per 1000 invånare i kommuncentra i södra och mellersta Sverige är nästan 25 % lägre än ge- nomsnittet för hela landet. För kommuncentra inom stödområdena och därvid främst inom det inre stödområdet finns. tack vare den kommunala skatteutjämningen. ingen motsvarande eftersläpning.

Det finns sammanfattningsvis mycket stora regionala variationer då det gäller antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn. Dessa variationer är större inom länen än mellan län. Skillnaderna har under senare år ökat och tillgängliga prognoser pekar på att skillnaderna fortsätter att öka. För va- riationerna mellan län är det främst den statliga sektorn som inverkar, medan landstingskommunala sektorn spelar en lika stor roll som den statli- ga för variationerna inom resp. län.

Byggnudsi't'rA.s'urii/ic't('rt har efter en i stort sett stabil utveckling under slutet på 1960-talet minskat i snabb takt under perioden 1971—1975. Minskningen har varit särskilt snabb i storstadsområdena och förhållande- vis minst i kommuncentra. Sysselsättningen har inom stödområdena kun- nat hållas uppe något bättre än inom övriga delar av landet. Denna bild ändras för prognosperioden 1976— 1985. då i stödområdena antalet syssel- satta inom byggnadsverksamhet förutses minska något snabbare än i övri- ga landet. Byggnadsverksamheten har en förhållandevis jämn regional för- delning. Det enda större undantaget gäller stödområdena. där särskilt kommunerna i det inre stödområdet har en högre andel av totalantalet sys- selsatta inom byggnadsindustrin. Detta avspeglar delvis de tidigare omfat- tande utbyggnaderna av vattenkraften.

Varu/tandeI/t. som i detta sammanhang omfattar både detalj- och parti- handeln. har i motsats till byggnadsverksamheten haft en förhållandevis jämn utveckling under både perioderna 1966—1970 och 1971—1975 samt under prognosperioden. Variationerna i utvecklingstakt mellan regioner har varit små. Under perioden 1971—1975 utvecklades sysselsättningen något snabbare inom de båda stödområdena. medan den under prognospe- rioden förutses i stort sett anknyta till riksutvecklingen. Andelen syssel- satta inom varuhandeln är betydligt högre i storstadsområdena än i landet i dess helhet. Detta sammanhänger helt med partihandelns stora omfattning i dessa delar av landet. lnom länen finns en koncentration till de större kommunerna. Primära centra har i genomsnitt ca 13 %. av den totala syssel- sättningen inom varuhandeln mot ca 11 % i regionala centra och 8 % i kom- muncentra. Detta mönster upprepas i alla län.

Sumfärdselsektorn. som även innefattar post- och televerk. visar liksom varuhandeln på riksnivån en i stort sett stabil sysselsättning under alla de tre analyserade periodema. Utvecklingen inom stödområdena är genom- gående något sämre än i övriga landet. Särskilt negativt utvecklas syssel- sättningen inom det inre stödområdet.

Prop. 1978/79:112 34

Liksom varuhandeln är st'ttttlärdselsektorn mera utbyggd i storstadsom- rädena och primära centra. Under båda perioderna 1966— 1970 och 1971— 1975 har denna koncentration ökat. År 1975 svarade samfärdselsek- torn för ca 9'24 av den totala sysselsättningen i storstadsregionerna mot ca 5 '..3-2- i kommuncentra.

Näringsgrcncn priruiu tjänster består av delbranscher av mycket olikar- tad karaktär och lokaliseringsmönster. lnom branscherna bank- och för- Säkl'ingsvcrksamhet samt uppdragsverksamhet svarade de tre storstadslä- nen ar 1975 för över 60% av landets totala sysselsättning. Dessa regioner har en nästan lika stor andel av sysselsättningen inom intresscorganisatio- ner och ideella organisationer medan andelarna inom branscherna hotell. reparationsverksamheter och fastighetslörvaltning, städning m.m. närma- re sammanfaller med regionernas andelar av den totala sysselsättningen i landet. Det är främst Stockholmsregionen som svarar för storstädernas överreprescntation. Mer än 40% av den totala sysselsättningen i landet inom branscherna bank- och försäkringsverksamhet. uppdragsverksamhel och intresseorganisationer finns i denna region.

Koncentrationen inom landet till Stockholmsregionen. motsvaras inom länen av en koncentration till primära centra där ca 11% av den totala sys- selsättningen finns inom privata tjänster. mot ca Wii-'(. i regionala centra och 7'.?-"/' i kommuncentra.

Utvecklingen under perioderna 1966— 1970 och 1971—1975 har förstärkt den här beskrivna regionalt koncentrerade lokaliseringen. Så hart. ex. sys- selsättningen i Stockholms län ökat med mer än 25% under hela perioden 1966—1975 mot ca 5 '.??- i övriga landet. . Tillsammans svarade .vcri'it'wu'iringurnu. dvs. offentliga tjänster. vart!— handel. samfärdsel och privata tjänster är 1975 för ca 55 % av den totala sysselsättningen i landet. Som framgått av den tidigare genomgången av olika näringsgrenar, är arbetstillfällena inom dessa näringar koncentrerade dels inom landet till Stockholmsregionen. dels inom de olika länen till vissa orter. särskilt länens primära centra.

Kvinnorna svarar för nästan 70 Ci:- av den totala sysselsättningen inotn offentliga tjänster. Även varuhandeln har en hög andel kvinnor sysselsat- ta. 'l'ota|t för hela servicesektorn svarar kvinnorna för mer än hälften av sysselsättningen. Det finns ett klart samband mellan servicenäringarnas betydelse för sysselsättningen i en ort eller region och antalet kvinnor i för- värvsarbete.

l tabell 4z2 redovisas andelen sysselsatta uppdelade på ortstyper dels inom de privata sert-'icenäringarna. dels inom den offentliga servicen. Av tabellen framgår servicesektorns avgörande betydelse för storstadsområ- denas sysselsättning. Med nästan 70 %- av den totala sysselsättningen inom dessa näringar har storstadsområdena dubbelt så hög andel som kommun- centra och ligger även 15 procentenheter högre än riksgenomsnittet. Stockholmsregionen med nästan 80% av regionens sysselsättning inom

Prop. 1978/79:112 3 'I»

scrvicenäringarna svarar för en stor del av storstadsomradenas höga att- dclstal. Det är främst den privata servicen som ger storstadsomrädena höga värden.

Tabe/M:.7 Andel sysselsatta år 1975 inom privat och offentlig service inom ortstyper

Ortstyp Andel av totalantal sysselsatta år 1975 ittom privat offentliga summa service tjänster service % % (.:? S..-rstadsområden 43.0 26.4 69.4 Primära centra 30.3 26.2 56.5 Regionala centra 24.3 21.2 45.5 Kommuncentra 19.8 15.5 35.3 Hela riket 31.6 23.6 55.2 därav inre stödområdet 26.8 23.7 50.5 yttre stödområdet 27.2 23.4 50.6 övriga riket 32.5 23.6 56.1

Vad gäller offentliga tjänster ligger storstadsområdena endast tre pro- centenheter över riksgenomsnittet mot tolv procentenheter för den privata servicen. Detta gäller även Stockholmsregionen. Det förtjänar att sär- skilt understrykas att det. trots den centrala statliga förvaltningens stora omfattning där. främst är den privata servicen som ger den mycket höga servicesysselsättningen i Stockholmsområdet. Den privata servicen spelar inte samma dominerande roll för den ojämnt fördelade servicesys- selsättningen inom de olika länen. För både offentlig och privat service har primära centra ca tio procentenheter högre andelstal än kommuncentra. Snarast är den offentliga servicen något tttera koncentrerad inom länen än den privata servicen.

Vid en analys av servicens fördelning mellan stödområdena och övriga riket framgår att spridningen mellan ortstyper är långt större än mellan stödområden. Det bör observeras att kommuner inom stödområdena jäm- fört mcd genomsnittet för resp. ortstyp nästan tindantaglöst har den högsta andelen servicesysselsatta. Detta gäller både den privata och offentliga sektorn.

4.4. Möjligheter till sysselsättning

De regionala skillnaderna i möjligheterna till sysselsättning framgår tyd- ligt av uppgifterna om hur stor del av befolkningen som förvärvsarbetar. År 1975 var t. ex. 60% av kvinnorna i Stockholmsregionen förvärvsarbe- tande mer än 20 timmar per vecka mot mindre än 40% genomsnittligt inom inre stödområdet.

Betydande är också de regionala skillnaderna i antalet arbetslösa och för- tidspensionerade. Under de senaste åren har den registrerade arbetslöshe-

Prop. 1978/79:112 36

ten i t.ex. Norrbottens län varit två till tre gånger större än i riket i dess helhet och andelen förtidspensionerade är ca 70 % högre än riksgenomsnit- tet i Jämtlands län medan den är ca 30 % lägre i t. ex. Skaraborgs län.

En omfattande omflyttning mellan lokala arbetsmarknader sker hela ti- den och berör ca 200000 personer per år eller något mer än 100000 för- värvsarbetande. En stor del av denna omflyttning torde främst ha att göra med antingen brist på arbete totalt sett eller att individens yrkesinriktning inte är anpassad till efterfrågan på arbetskraft. Man bör dock uppmärk- samma att det naturligtvis även finns andra skäl till flyttning än förhållan- dena på arbetsmarknaden.

Sysselsattaingsgradan varierar regionalt för både män och kvinnor. För män är skillnaderna mellan stödområdena och övriga delar av landet myc- ket stora medan variationerna mellan ortstyper är små. För kvinnor ligger sysselsättningsgraden lägre inom stödområdena. och särskilt inom det in- re stödområdet. Dessa skillnader är emellertid mindre än variationerna mellan ortstyper. Som framgår av tabell 4: 3 hade kvinnorna år 1975 ca 13 procentenheter lägre sysselsättningsgrad i kommuncentra än i storstads- områdena. För männen är förhållandet det omvända. Män i storstadsområ- dena har något lägre sysselsättningsgrad än i kommuncentra.

De regionala skillnaderna i männens sysselsättning är särskilt stora för män i de högre åldersgrupperna. Så hade t.ex. i de fyra nordligaste länen endast ca 65 % av männen i åldersgruppen 55—64 år sysselsättning mot närmare 80 G? i södra och mellersta Sverige. Motsvarande skillnader. om än mindre. finns också för åldersgruppen 45—54 år medan i åldersgruppen 25—44 år männen i samtliga län har i stort sett samma sysselsättningsgrad.

Tube/I 4:3 Sysselsättningsgrad åren 1970. 1975 och 1985 för män och kvinnor i ål— dern 15—64 år i %

Män Kvinnor 1970 1975 1985 1970 1975 1985

Storstadsomr. 77.5 78.3 76.9 51.6 58.3 64.4 Primära centra 79.9 79.8 77.9 46.1 52.5 5.9.6 därav i inre stödomr. 76.6 75.4 75.0 47.3 52.7 62.0 därav i yttre stödomr. 77.7 78.6 76.5 42.0 49.8 56.9 därav övriga riket 80.6 80.2 78.4 47.6 53 2 60.3 Regionala centra 80.5 80.9 78.9 41 .2 48.4 55.7 därav i inre stödomr. 72.7 74.4 74.2 33.5 42.6 50.4 därav i yttre stödomr. 77.4 79.2 78.3 38.9 47.2 53.7 därav övriga riket 82.7 82.6 79.8 43.2 49.6 57.0 Kommuncentra 81.0 81.3 79.4 37.9 44.8 52.3 därav i inre stödomr. 71.4 72.7 73.5 29.2 39.1 47.5 därav i yttre stödomr. 79.4 79.4 78.4 36.2 43.6 50.3 därav i övriga riket 83.1 83.0 80.5 39.8 46.0 53.4

45.5 52.2 59.1

Hela riket 79.5 79.8 78.0

Prop. 1978/79:112 ' 37

l tabell 4: 3 lämnas uppgifter om sysselsättningsgrad för åren 1970. 1975 och 1985. Det framgår där att andelen sysselsatta för både män och kvin- nor har utvecklats i stort sett parallellt i de olika ortstyperna under perio- den 1971— 1975 och att länsstyrelsernas prognoser för är 1985 förutser en motsvarande utveckling under perioden 1976—1985. Detta innebär att de olikheter mellan regioner som fanns år 1970 i stort sett kommer att kvarstå är 1985. Den enda tydliga avvikelsen från denna bild finns i regionala cent- ra och kommuncentra inom stödområdena där sysselsättningsgraden räk- nat i procentenheter har ökat något snabbare än i övriga landet.

Sysselsättningsutredningen har i sitt betänkande giort beräkningar av tillgången på arbetskraft i olika avseenden. Kommittén finner därvid att den största andelen av ej ianspråktagna arbetskraftstillgångar finns i kom- muncentra och regionala centra. l kommuncentra och regionala centra skulle sysselsättningen behöva öka med ungefär 15 % för att komma i nivå med de regioner som har de högsta sysselsättningsgraderna. Kommittén påpekar att det även inom resp. ortstyp finns stora variationer. Spännvid- den mellan kommunerna med de högsta och lägsta värdena på andelen sys- selsatta kan räknas i flera tiotal procent. Det bör enligt kommittén upp- märksammas att de nya arbetstillfällen som behövs för att åstadkomma en utjämning. inte med nödvändighet måste lokaliseras till resp. ortstyp efter- som pendlingen kan utgöra en utjämnande faktor.

Den lokala arbetsmarknadens bredd i fråga om yrken påverkar indivi- dernas möjligheter att få ett arbete som stämmer med utbildning och yrkes- inriktning. Den som inte kan finna den sökta typen av arbete flyttar till en annan arbetsmarknad. tar ett arbete utanför det yrkesområde som han el- ler hon är utbildad för eller stannar kvar i regionen utan nytt förvärvsarbe- te.

Den geografiska rörligheten är betydande. Mellan kommuner flyttar var- je är ca 400000 personer och mellan lokala arbetsmarknader flyttar ca 200000 personer varje år. Som redan berörts har en del av denna rörlighet direkt med förhållandena på arbetsmarknaden att göra. Det finns klara be- lägg för att denna andel är förhållandevis stor. ERU har i en flyttningsstu- die tagit fram uppgifter som visar att tlyttningens omfattning inom skilda yrkesområden är större ju mindre den lokala arbetsmarknaden är. Detta sammanhänger enligt flyttningsstudien främst med en obalans mellan till- gång och efterfrågan inom olika yrken i små lokala arbetsmarknader. En stor del av den geografiska rörligheten är således förknippad med den loka- la arbetsmarknadens storlek. Eftersom en stor del av landets befolkning finns i förhållandevis små lokala arbetsmarknader. kommer således beho- vet av rörlighet allt framgent att vara stort.

Det finns naturligtvis ett starkt samband mellan graden av yrkesmässig specialisering i olika arbetsmarknader och det här beskrivna anpassnings- problemet. Ju mer arbetstillfällen och utbildning tenderar att specialiseras och ju svårare det blir att ta arbete i andra yrkesområden än dem man har utbildning för. desto färre blir antalet tillgängliga arbetstillfällen inom de

Prop. 1978/79:112 38

olika yrkesomradena. Detta gör i sin tur anpassningen mellan individ och arbete svårare. ()mtlyttningen inom små yrkesgrupper är. ocksa större än inom stora. 1 södra och mellersta Sverige är ett ensidigt näringsliv i en kommun oftast inte avgörande för om den lokala arbetsmarknaden är ensi- dig eller ej. Genom att pcndlingsmöjligheterna är goda är det n'tt'ljligt att nå arbetstillfällen inom angränsande kommuner.

1978 års långtidsutredning bedömer att en fortsatt strnktnromvandling är nödvändig. lin sådan omvandling innebär tillväxt och tillbakagång i skilda branscher och slår kraftigt igenom i de individuella företagens utveckling. En tillbakagång i en bransch koncentreras ofta till en del av branschens fö- retag. Det förhållandevis stora antalet ensidiga lokala t-trbetsmarknadcr i främst mellersta och norra Sverige gör att sådana förändringar ofta drab- bar lokala arbetsmarknader. där möjligheter att få annat arbete är liten. Kommuner som ensidigt är beroende av ett företag finns särskilt i Väst— manlands län men också i Norrbottens. Kopparbergs. Östergötlands och Örebro län. Riskerna med en sådan ensidighet för människorna i berörd kommun mäste bedömas utifrån möjligheterna att kunna få arbete i an— gränsande kommuner inom pendlingsavständ.

5. Länsplanering

5.1. Länsplaneringens syfte och uppläggning

Huvudansvaret för samordningen inom regionalpolitiken lades på läns— nivän redan genom 1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspoli- tik. Det främsta motivet till detta var att detaljkunskap och överblick bäst kan förenas på den regionala nivån. Regionalpolitiken har byggts upp kring en regional utvecklingsplanering-länsplanering.

Genom riksdagens beslut är 1976 betonades länsplaneringens uppgifter i ett system för sysselsättningsplanering. Ett väsentligt regionalpolitiskt mål är att ge arbete åt alla. Därigenom kan sysselsättnings- och regionalpoliti- ken inte bchandlas skilda från varandra eftersom sysselsättningspolitiken alltid har en regionalpolitisk dimension. l riksdagsbeslutet underströks vidare länsplaneringens roll som samordningsinstrumcnt för den statliga sektorsplaneringen. Därvid anfördes att det är av största vikt att den statli— ga verksamheten inom olika sektorer i ökad utsträckning planeras från re- gionalpolitiska utgångspunkter.

Länsplaneringen har bedrivits sedan mitten av 1960-talet och har hittills genomförts i tre riksomfattande omgångar. nämligen länsplanering 1967. länsprogram 1970 och länsplanering 1974. Regeringen beslutade ijuni 1978 att starta en ny fullständig länsplaneringsomgång — länsplanering 1980.

Enligt de riktlinjer för länsplanering 1980 som regeringen utfärdat skall i länsplaneringen de allmänna regionalpolitiska malen preciseras för resp.

Prop. 1978/79:10 . 39 län. Vidare skall anges de problem som mäste lösas och vilka åtgärder som behövs för detta. Pa grttntlval härav utformas förslag till riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken i länet. Länsplaneringen är därmed ett viktigt led i utformningen och genomförandet av regionalpolitiken.

Länsplaneringen regleras f. n. av en särskild förordning (l977z88) om länsplanering.

Länsstyrelsen svarar för länsplanering. som skall bedrivas dels som full- ständig länsplanering ungefar vart femte är. dels som en ärlig uppföljning och utvärdering av länsplaneringen.

Arbetsgången vid fullständig länsplanering består i att länsstyrelsen i samverkan med statliga sektorsorgan. kommuner. landstingskommun. fackliga organisationer. näringsliv m.fl. utarbetar det underlag som be- hövs för planeringen. Detta underlag består bl.a. av nulägesbeskrivningar, prognoser och problembeskrivningar när det gäller befolknings- och sys- selsättningsutveckling samt sammanställningar av sektorsplaner m.m. Av detta underlag skall framgå också hur riktlinjerna för den fysiska riksplane- ringen päverkar förutsättningarna för befolknings— och sysselsättningsut- vecklingen.

Kommuner. landstingskommun. fackliga organisationer. näringslivs- organisationer m.fl. ges tillfälle att framföra synpunkter på och komplette- ra underlaget. [ detta stadium av länsplaneringen ges information till all- mänheten om den regionalpolitiska planeringen för att åstadkomma en vid- gad politisk debatt kring dessa frågor.

Länsstyrelsen utformar därefter förslag till program för utvecklingen i länet—länsprogram. Förslaget sänds på remiss till kommuner, landstings- kommun. statliga sektorsorgan och regionala organisationer som represen— terar näringslivet och arbetsmarknadens parter. Sedan länsstyrelsen gjort de tillägg och ändringar som remissbehandlingen föranleder skall länssty- relsen redovisa länsprogrammet och planeringsunderlaget till regeringen.

Arbetsgången vid fortlöpande uppföljning och utvärdering av länsplane- ringen kan sammanfattas på följande sätt.

Det underlag i form av nulägesbeskrivningar. problemanalyser och prognoser över befolknings- och sysselsättningsutveeklingen m.m. som har tagits fram vid en fullständig länsplaneringsomgäng hålls aktuellt ge- nom successiv översyn. Översynens omfattning blir beroende av de pro- blem som förekommer och av tillgången på aktuell information. Revisio- nen av prognoser skall främst avse tidsperspektivet upp till fem år.

Med utgångspunkt i det aktualiserade planeringsunderlaget tar länssty- relsen fortlöpande ställning till vilka åtgärder som behövs för att lösa regio- nalpolitiska problem. l detta arbete ingår en avstämning mellan åtgärder inom skilda statliga sektorer och åtgärder som det ankommer på kommu- ner och landstingskommun att vidta.

Resultatet av länsstyrelsens fortlöpande uppföljning och utvärdering sammanställs i en ärlig rapport. Rapporten utarbetas i samverkan med

Prop. 1978/79:112 40

statliga länsorgan. kommuner. landstingskommun. fackliga organisationer och regionala näringslivsorganisationer.

Sysselsättningsutredningen anser att det är av särskild betydelse att göra länsplaneringen mer praktiskt ätgärdsinriktad och då också finna vägar för den offentliga sektorns medverkan i regionalpolitiskt motiverade åtgärder. Kommittén framhåller att de statliga myndigheterna genom sin samlade kunskap och erfarenhet bör kunna medverka till konstruktiva lösningar inom resp. verksamhetsområde även då det gäller regionalpolitiska frågor. Kommittén anser därför att de statliga myndigheternas verksamhetsplane- ring bör inrymma ett systematiskt hänsynstagande till regionalpolitiska faktorer. Detta förutsätter en samverkan med länsplaneringen. när det gäl- ler både att skapa underlag för planeringen och då planerna skall genomfö- ras. Kommittén föreslår att samordningen mellan den centrala sektorspla- neringen och länsplaneringen utvecklas vidare och att en konstruktiv sam- verkan kommer till stånd mellan sektorsmyndigheterna och länsstyrelser- na.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till sysselsättningsutredningens förslag att samordna sektorsplaneringen och länsplaneringen bättre. Fler- talet remissinstanser framhåller att en aktiv regionalpolitik förutsätter att statliga, kommunala och landstingskommunala organ verkar i samma rikt- ning. Samtidigt framhålls också att en samverkan ställer krav på den regio- nalpolitiska planeringens innehåll och utformning. Vidare anför ett flertal remissinstanser att en större tonvikt bör läggas vid att genomföra de för- slag till åtgärder som lämnas i länsplaneringen.

[ likhet med sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser an- ser jag att samordningen mellan länsplaneringen och verksamheten inom skilda samhällssektorer bör utvecklas vidare. Ett samspel bör ske med myndigheternas planering så att deras verksamhet med sina skilda förut- sättningar vägs in i den regionalpolitiska planeringen och att regionalpoli- tiska hänsyn sedan tas i sektorernas planering.

De decentraliserade formerna för länsplaneringen har ökat länens möj- ligheter att själva bestämma planeringens uppläggning och innehåll. En fri— het för länen i detta aVseende gör det möjligt att ta till vara erfarenheterna och kunskaperna i länen. Många frågor är speciella för resp. län och priori- teringar och riktlinjer för verksamheter inom länen torde i allmänhet bäst utformas på den regionala nivån. Men det yttersta ansvaret för regionalpo- litiken vilar på riksdag och regering. Fördelning av resurser mellan större regioner och län måste beslutas centralt. Det är därför nödvändigt att riks- dag och regering har ett bra planeringsunderlag som grund för sina regio- nalpolitiska beslut.

Länsplaneringens syfte är att klargöra hur de regionalpolitiska målen för arbete, service och miljö skall uppnås. Länsplaneringen skall därför omfat- ta alla sektorer som har betydelse för dessa mål. Enligt 1976 års riksdags- beslut skall länsplaneringen också utgöra den långsiktiga sysselsättnings- planeringen på länsnivå.

Prop. 1978/79:112 4l

De principer för länsplaneringens utformning som riksdagen då godkän- de bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

För att länsplaneringen skall bli ett effektivare regional— och sysselsätt- ningspolitiskt samordningsinstrument bör emellertid vissa förändringar gö- ras av länsplaneringens uppläggning. Jag lägger stor vikt vid att planering- en fungerar effektivt och utan onödig byråkrati. Det finns enligt min me- ning möjligheter att förenkla den nuvarande uppläggningen av länsplane- ringen genom att slå samman behandlingen av planeringsunderlaget och länsprogrammet .

Jag avser därför föreslå regeringen att remissbehandlingen i länen av planeringsunderlag och länsprogram slås samman redan i den nu pågående länsplanering l980. Länsplaneringen är sedan flera år ett permanent inslag i samhällsplaneringen och planeringsarbetet genomförs i bred samverkan mellan länsstyrelsen och statliga länsorgan. kommuner. landstingskom- mun, samt arbetsmarknadens parter. Den omfattande behandlingen av pla- neringsunderlaget som har skett i tidigare länsplaneringsomgångar behövs därför enligt min uppfattning inte framöver. Jag bedömer att länsplanering- en vinner i slagkraft och styrka om behandlingen i länen kan koncentreras kring de riktlinjer för planeringen och förslag till åtgärder som skall redovi- sas i länsprogrammet. Planeringsunderlaget bör betraktas som ett bak- grundsmaterial och ett underlag för programmet. Självfallet skall plane- ringsunderlaget liksom nu vara tillgängligt för dem som önskar ta del av in- nehållet.

När det gäller den årliga länsrapporten måste enligt min uppfattning dess inriktning på åtgärder förstärkas. Rapportens åtgärdsförslag bör därvid re- dovisas så att de liksom hittills kan behandlas i budgetprocessen på kom- munal. landstingskommunal och statlig nivå. Förslagen bör gälla konkreta åtgärder som överensstämmer med länsprogrammets riktlinjer.

Jag kommer senare ( avsnitt 7 ) att ingående behandla de förslag till en ak- tivare medverkan från den offentliga sektorn i regionalpolitiken som läm- nats av sysselsättningsutredningen.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Samordning med annan planering

De flesta verksamheter såväl varuproduktion som service har bety- delse för att uppfylla regionalpolitikens mål om sysselsättning, service och miljö. Olika verksamheters roller i regionalpolitiken måste bedömas uti- från deras särskilda förutsättningar. Enligt sysselsättningsutredningen är den nationella servicen och tillverkningsindustrin minst bundna till någon bestämd del av landet. Verksamhet av sådant slag kan således enligt kom- mittén bäst utnyttjas för utjämning av sysselsättningsmöjligheterna mellan länen.

En förskjutning i andelen sysselsatta från industrin mot den offentliga sektorn har ägt rum under en följd av år och kan väntas fortsätta framöver.

Prop. 1978/79:112 42

Den kommunala och Iandstingskommunala verksamheten väntas svara för större delen av den framtida expansionen inom offentlig sektor. Stora de- lar av den offentliga sektorn är inriktad på service till en lokal befolkning och därför bunden vad gäller lokaliseringen medan andra delar har andra krav på befolkningsunderlag och tillgänglighet. Jag bedömer att det ändå bör finnas möjligheter att lokalisera verksamheter inom den offentliga sek- torn sa att det bidrar till att lösa inomregionala problem.

lndtrstrins sjunkande sysselsättningsandel får emellertid enligt min me— ning inte medföra att industrins regionalpolitiska betydelse tonas ned. Samhällsintresset blir allt större av att åstadkomma en regionalpolitiskt önskvärd lokalisering av de industriprojekt som framöver kommer att vara lokaliseringsbara.

Huvudansvaret för att genomföra industripolitiken måste ligga på cen- tral nivå. Men för att de sysselsättningspolitiska malen skall kunna uppnås i alla delar av landet är det nödvändigt att det samspel mellan industripoli- tik och regionalpolitik som har vuxit fram under senare är inom länsplane- ringen utvecklas vidare.

En samlad behandling av den regionala näringspolitiken bör enligt min mening inga i länsplaneringen. En viktig uppgift för länsstyrelserna är där- vid att utvärdera de regionala konsekvenserna av branschutredningar o. d. som tas fram centralt. Det material som utarbetas på regional nivå bör lig- ga till grund för länsvisa riktlinjer för den regionala utvecklingsfondens ar- bete. för prioriteringar av det regionalpolitiska stödet och för förslag till centrala insatser för att bl.a. komplettera industristrukturen i länet. Målet bör vara att i varje län åstadkomma en på sikt gynnsam industristruktur.

Vissa sektorer t. ex. bostäder och kommunikationer har avgörande in— verkan på den regionala strukturen. Kopplingen till länsplaneringen är i dessa fall naturlig eftersom länsstyrelsen är direkt engagerad i beslutspro- cessen. Länsstyrelsen fastställer således de kommunala bostadsförsörj- ningsprogrammen och fördelar de av statsmakterna beslutade ramarna för bostadsbyggandet mellan länets kommuner med vissa undantag i stor- stadslänen. Det system för vägplanering som tillämpas fr.o.m. är 1978 in- nebär bl.a. att länsstyrelsen fastställer planerna för länsvägnätet. Samord- ningen av vägplaneringen och länsplaneringen har därmed väsentligt för- bättrats. Vad gäller persontrafikplaneringen kommer länsstyrelsens upp- gifter. sedan en gemensam huvudman etablerats för den lokala och regio- nala trafiken i länet. främst att omfatta utformning av övergripande riktlin- jer för trafikplaneringsarbetet i länet mot bakgrund av fastställda regional- politiska mål. Vidare kommer länsstyrelsen att tillhandahålla visst plane- ringsunderlag. Planeringen inom dessa sektorer kräver som underlag bl. a. uppgifter om befolkning och näringsliv.

Utbildningssektorn kan vidare tas som exempel på ett område där inte bara storlek och lokalisering utan också inriktningen har regional betydel- se. Förutom att denna sektor ger ett stort antal arbetstillfällen och tillhan-

Prop. 1978/79:1l2 43

dahaller utbildning som service. har även fördelningen på olika utbild- ningsvägar och yrkesvägledningcns inriktning stor regionalpolitisk bety- delse genom att påverka anpassningen pa regionernas arbetsmarknader.

Det regionala och lokala inflytandet pä utbildningens inriktning har stic- cessivt förstärkts. lnom grundskolan har kommunernas frihet att dispone— ra sina resurser ökat genom det nya bidragssystem som infördes den ljtrli l978. För gymnasieskolan skall gymnasieutredningen (U l976: It)) studera bl.a. hur man kan decentralisera planeringen och öka samordningen mel- lan gymnasial yrkesutbildning. arbetsmarknadsutbiIdning och kommunal vuxenutbildning. För arbetsmarknadsutbildningcn har arbetsmarknadssty- relsen och skolöverstyrelsen utarbetat ett förslag till omorganisation. som leder bl.a. till en decentraliserad planering. Förslaget bereds f.n. inom verken. Den nya högskoleorganisationen innebär också ett väsentligt ökat regionalt inflytande på planeringen.

I detta sammanhang vill jag stryka under behovet av att sysselsättnings- planeringen utvecklas till en planeringi yrkestermer. Därigenom erhålls en naturlig koppling till bl. a. utbildningssektorns planering. Bl. a. ide regiona- la planeringsråden bör man kunna diskutera behovet av anpassning mellan utbildningens inriktning och arbetsmarknadens behov. ] budgetpropositio- nen l979 anvisas medel under utbildningsdepartementets huvudtitel för att inrätta sådana råd i flera län.

Vad gäller sambandet med arbetsmarknadspolitiken finns redan nu en utvecklad planeringssamverkan mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd. Nämnden finns företrädd i den beredningsgrupp för länsplaneringen som länsstyrelsen utser. Vidare sker direkt samverkan när det gäller t.ex. det regionalpolitiska stödet och beredskapsarbeten av investeringskaraktär. Den kartläggning av lokala arbetsmarknader som länsstyrelsen på rege- ringens uppdrag skall göra sker vidare i samverkan med länsarbetsnämn- den. Samverkan mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd bör kunna ut- vecklas ytterligare. I den mån arbetsmarknadspolitiska åtgärder har regio- nalpolitiska effekter bör de så långt möjligt ges en regionalpolitiskt önsk— värd inriktning. Självfallet får inte arbetsmarknadspolitikens inriktning på individen åsidosättas. Samtidigt bör den kunskap om arbetsmarknaden som de arbetsmarknadspolitiska organen besitter mera systematiskt ut- nyttjas som underlag i länsplaneringen.

När det gäller samverkan mellan länsplaneringen och annan planering vill jag slutligen framhålla att en väsentlig del av arbetet med de regional- politiska fragorna är att i den fysiska planeringen åstadkomma en bebyg- gelsestruktur som ger goda lokala arbetsmarknader. Länsstyrelsen skall i dialog med kommunerna verka för att dessa bedriver en fysisk planering som leder till att lokaliseringen av bostäder. service och arbetsområden står i överensstämmelse med de övergripande regionalpolitiska målen. Länsstyrelsen bör ytterligare förstärka samverkan mellan länsplaneringen och den kommunala planeringen.

Prop. l978/79zl12 44

Jag har velat peka på dessa exempel för att stryka under bredden i regio- nalpolitikens uppgifter och de olika former av samordning som kan behö- vas mellan den regionalpolitiska planeringen och olika sektorer. De skilda sektorerna behöver många olika typer av riktlinjer och underlag för sin medverkan i regionalpolitiken. Detta ställer i sin tur krav på flexibilitet i länsplaneringen med möjligheter till ömsesidig anpassning för att samver- kan med annan planering skall bli meningsfull och verklighetsförankrad. Bl. a. bör länsplaneringen så långt möjligt utnyttja underlag från såväl stat— liga myndigheter som kommuner och landstingskommuner.

5.3. Länsplaneringens genomförande

För att nå de regionalpolitiska målen behövs en aktiv medverkan från främst statliga organ. kommuner och landstingskommuner. Genomföran- det av länsplaneringen består i att resp. organ inom sitt vcrksamhetsomrä— de följer länsplaneringens riktlinjer. [ många fall torde de riktlinjer som anges i länsprogrammet vara tillräckligt konkreta för att tjäna som utgångs- punkt för arbetet inom skilda verksamheter. I andra fall kan ytterligare preciseringar av vissa förslag behövas.

l mänga län har därför projektarbete bedrivits i syfte att konkretisera de allmänna krav som har aktualiserats i länsplaneringen. De förslag till åtgär- der som redovisades i arbetet med länsprogrammet behövde utvecklas och föras fram till mera konkreta åtgärder. De aktiviteter som bedrivs i pro- jektgrupper i främst skogslänen har många likheter. En gemensam bak- grund är att stora delar av berörda län har betydande långsiktiga sysselsätt- ningsproblem. Ett syfte med projektarbetet har varit att bredda underlaget för länsprogramarbetet genom att åstadkomma en bred samverkan och engagera regionala myndigheter. kommuner och landstingskommun samt övriga organ som har att svara för verkställighet och uppföljning av för- slagen i länsprogrammet. Ett genomgående drag är att länsstyrelsen svarar för en samordnande roll samtidigt som beslut fattas av resp. organ i enlig- het med gällande ansvarsfördelning. Projektorganen har undvikit att ägna sig åt allmän utredningsverksamhet av det slag som normalt bedrivs av de regionala organen. Arbetet har så långt möjligt förlagts inom det regionala organ där det normalt hör hemma. Därmed har personalen i de särskilda projektsekretariaten kunnat användas till antingen sådana "udda" projekt som inte har passat in i den ordinarie organisationen eller till att förstärka arbetet med vissa projekt inom befintliga regionala organ. I alla berörda län har därför regionala myndigheter varit representerade i lednings- och arbetsgrupper m. m.

För att samordna de regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska åtgär- derna på orter som drabbas av sysselsättningsproblem till följd av struktur- omvandlingen inom stål—. teko— och varvsindustrierna har berörda länssty- relser fått i uppdrag att tillsätta särskilda arbetsgrupper med representan-

Prop. 1978/79:112 45

ter för olika länsorgan. På olika sätt har företrädare för berörda kommit- ner. företag och de anställda knutits till dessa grupper. Vidare fullgör Norrbotten- och Göteborgsdelegationerna samt den av länsstyrelsen i Värmlands län tillkallade Värmlandsdelegationen motsvarande uppgifter. Arbetet i dessa grupper gär bl. a. ut på att kartlägga expansionsmöjligheter i länet hos företag som inte tillhör de angivna branscherna och att utarbeta konkreta förslag till sysselsättningsskapande åtgärder.

Sysselsättningsutredningen har föreslagit att medel anvisas under sär- skilt anslag för att genomföra länsplaneringen. Enligt förslaget bör länssty- relserna få ekonomiska resurser för att genomföra ett utrednings- och ini- tiativarbete som inte i detaljerna är bundet till i förväg bestämda ändamål. Medlen skall kttnna variera i storlek efter de regionala problemens svårig- heter i olika delar av landet.

De remissinstanser som har behandlat förslaget anslttter sig till det. Riksrevisionsverket menar dock att eventuellt ökade resurser bör ges till klart angivna uppgifter med anknytning till länsprogrammen. Övriga re- missinstanser. i första hand länsstyrelserna och vissa landstingskommu- ner. ser genom förslaget ökade möjligheter att genomföra länsplaneringens intentioner. Länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar till Norrbottendele- gationens arbete och framhåller därvid att det tidigare länsprogramarbetet för Norrbottens läns del nu kan upplevas som meningsfullt i och med att man på den regionala nivån fått möjligheter att föra idéer och program vidare i konkret projektarbete. Enligt länsstyrelsen visar delegationens ar- bete också att länsprogramtanken är riktig om behovsinventering och pro- gram kan kompletteras med resurser för genomförande. En annan mycket viktig erfarenhet av delegationens arbete är enligt länsstyrelsen att de sär- skilda resurser som har tillförts länet har aktiverat den regionala nivån i be- tydande omfattning.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att länsstyrelserna bör kunna ges vissa egna resurser för att genomföra initiativ och projekt i lä— nen. Jag ser detta som ett sätt att följa tipp förslag i länsplaneringen.

Det arbete som hittills har bedrivits i form av projekt har enligt min be- dömning givit vissa positiva resultat. Till en del kan sysselsättningseffek- ter påvisas. även om det ofta kan vara svårt att hänföra effekterna just till projektorganens verksamhet. Det bredare samarbete i länen för att lösa problemen är emellertid enligt min bedömning ett väsentligt resultat. Det finns ett starkt intresse inom olika regionala organ att medverka i denna typ av verksamhet. Det gäller även kommuner och landstingskommuner som i betydande utsträckning har engagerat sig i det hittillsvarande arbe- tet.

När sysselsättningsproblem uppstår i regioner med svåra strukturpro— blem inom näringslivet måste tyngdpunkten i arbetet med att lösa dem bygga på initiativ från företag. kommuner och länsorgan. Detta har med- fört att utredningsresurserna i vissa län tillfälligt har förstärkts. Så har

Prop. 1978/79:112 46

skett i län som berörs av nedskärningar inom stål-. teko— och varvsindu- strin. Delegationer eller arbetsgrupper med uppgift att inom länet samord- na regional- och sysselsättningspolitiska åtgärder har hittills inrättats i l4 län. Dessa grupper har tilldelats delvis mycket betydande resurser för att kunna bearbeta projekt av skilda slag.

Erfarenheterna av denna typ av verksamhet är goda och har inneburit påtagligt ökade förutsättningar att utveckla och genomföra projekt av vä- sentlig betydelse för sysselsättningen i berörda regioner. Erfarenheterna av de arbetsgrupper (s.k. problemortsgrupper) eller delegationer som ar— betar i dessa län är även i övrigt goda. En motsvarande samordning bör därför eftersträvas i övriga län.

Jag förordar därför att länsstyrelserna skall kttnna tilldelas särskilda re- surser för bl.a. den typ av verksamhet som bedrivs inom delegationer. problemortsgrupper eller motsvarande.

Länsstyrelserna bör få disponera dessa resurser för att genomföra eller vidareutveckla förslag som redovisas i länsplaneringen. Länsstyrelserna bör enligt min mening härmed få utrymme för egna initiativ. Jag vill dock stryka under att detta inte får ändra den nuvarande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna på länsplanet. Resurserna skall användas för att i lä- nen skapa utrymme för en samordnad och effektivare verksamhet. Det in- nebär även en decentralisering av ansvar och befogenheter till länsnivån. Av regeringen särskilt tillsatta delegationer och grupper med uppgift att behandla sysselsättningsproblem till följd av strukturförändringar bör där- med kttnna avsluta sitt arbete under budgetåret l979/80.

Jag vill i det här sammanhanget stryka under att genomförande av läns- planeringen mäste ges en vid innebörd. beroende på varierande förutsätt- ningar att i länsprogrammet och länsrapporten konkretisera förslag till åt- gärder inom alla de sektorer som har betydelse för den regionala utveck— lingen. Ätgärder i anslutning till länsplanering kan därvid avse såväl sek— torssamordning som konkreta investeringsprojekt, utredningar m.m.

En uppföljning av länsprogrammets riktlinjer kan ske i de årliga länsrap- porterna. Där bör förslag till åtgärder redovisas som kan behandlas i den statliga. landstingskommunala och kommunala budgetprocessen. Detta förutsätter emellertid att förslagen är väl genomarbetade.

F. n. finns medel trnder flera olika anslag som efter framställning kan dis- poneras av länsstyrelserna för vissa typer av åtgärder. Dessa medel bör samordnas och förstärkas. Detta bör bl.a. möjliggöra en bättre överblick och underlätta en prioritering mellan olika angelägna projekt. Tillgängliga medel kan därmed utnyttjas effektivare än tidigare. Jag återkommer i det följande vid min behandling av anslagsfrågorna för nästa budgetår till me— delsfrågan. lnom de resurser som anvisas bör bl. a. den typ av verksamhet som nu bedrivs inom problemortsgrupper eller motsvarande prioriteras. Medlen bör liksom hittills disponeras för projektarbete och bör fördelas ef- ter sysselsättningsproblemens svårighetsgrad.

Prop. 1978/79:112 47

Hänvisningar till S5-3

5.4. Länsplaneringens demokratiska förankring

En grundläggande demokratisk värdering är att länens invånare skall kttnna utöva ett betydande inflytande över den regionala trtveeklingen. Ut— byggnaden av den regionala santhällsförvaltningen ttnder senare årtionden har gett ökad tyngd åt kravet påen vidgad länsdemokrati. Med den utveck- ling av länsplaneringen som föreslås i denna proposition accentueras också behovet av att ge länsplaneringen en demokratisk förankring.

Frågan om formerna för ett ökat folkligt inflytande i länen övervägs f. n. av länsdemokratikommittén. I ett första delbetänkande (SOU 1978: 35) Re- gional utvecklingsplanering länsplanering m.m. har kommittén lämnat förslag till utformning av den framtida länsplaneringen. En huvudlinje för kommittén har varit att stärka landstingskommuncrnas inflytande. l betän- kandet behandlas den översiktliga regionala samhällsplaneringen. Kom- mitte'n har granskat den regionala utvecklingsplaneringen länsplanering- en. den fysiska riksplaneringen. naturvårdsplaneringen och den regionala traflkplaneringen. I denna trtredningsetapp behandlas dock främst länspla- neringen.

Länsdemokratikommittén har förordat principer för den framtida läns- planeringen som väsentligen överensstämmer med dern jag har förordat i detta avsnitt. Enligt kommitten bör länsplaneringen sålunda bedrivas dels som en fullständig länsplanering. som bör ske med vissa intervaller. dels som en fortlöpande översyn av planeringen med en årlig redovisning. Kommittén menar bl. a. att arbetet med den fullständiga länsplaneringsom— gången skall vara inriktat på att upprätta dels ett planeringsttndcrlag. dels ett länsprogram. Vidare bör den årliga översynen av de fullständiga läns- planeringsomgångarna vara mera åtgärdsinriktadc och ges en direkt an— knytning till den statliga budgetprocessen. Kommittén föreslår att detta sker med utgångspunkt i en årlig rapport som direkt inriktas på de väsentli— ga problemen i resp. Iän. Rapporten bör färdigställas i sådan tid att den kan beaktas i de statliga myndigheternas anslagsframställningar.

En väsentlig punkt i kommitténs förslag är att landstlngskommunen skall anta länsprogram resp. rapport med anledning av översynen av full- ständig länsplancring och att landstingskommttnen skall redovisa de antag- na programmet resp. rapportcn för regeringen. Kommittén föreslar en sär— skild lag om länsplanering. eftersom föreskrifter som innebär åläggande för kommun eller landstingskommun enligt 8 kap. 5 ä regeringsformen skall ges i lag. I lagförslaget regleras planeringsproeessen ingående.

Kommitténs förslag har remissbehandlats. ] fråga om landstingskommu- nernas förstärkta medverkan i den regionala samhällsplaneringen är re- missopinionen splittrad. Vissa remissinstanser riktar kritik mot att regel— S_vSlemet för planeringen är onödigt komplicerat.

Efter samråd med kommunministern villjag för egen del anföra följande. Jag är inte främmande för att utvecklingen mot en vidgad länsdemokrati .

Prop. 1978/79:112 48

kan främjas genom partiella reformer. Viktiga steg i denna riktning har ta- gits tidigare bl.a. genom förändringarna i sammansättningen av länsstyrel- sernas styrelser. På ett så stort och komplicerat område som den regionala samhällsförvaltningen kan kravet på helhetslösningar knappast få stå i vä- gen för väl avvägda delreformer.

Det förslag som länsdemokratikommitten framlagt har också betydande förtjänster. Det ger en vidgad roll åt landstingskommunerna i länsplane- ringen och ökar därmed möjligheterna för en offentlig debatt kring väsent- liga regionala avvägningsfrågor. Flera av de invändningar som rests mot förslaget flnner jag inte heller väga så tungt. Hit hör bl.a. de principiella betänkligheterna mot en sammanblandning av statliga och landstingskom- munala funktioner. liksom farhågorna för att förändringen skulle lägga hin- der i vägen för en fortsatt decentralisering av offentliga uppgifter.

Andra synpunkter talar emellertid för att en partiell reform av det slag som kommittén förordat f. n. inte bör aktualiseras. En konsekvens av den föreslagna lösningen synes kunna bli att det hos landstingskommunerna växer upp en särskild förvaltningsorganisation för att bereda de beslut som landstingskommunerna enligt förslaget skall fatta. Ett annat problem utgör kopplingen till de andra planeringssystem som länsdemokratikommittén nu undersöker. Vissa av de förändringar i länsplaneringen som jag föreslår kräverjämkningar i kommitténs förslag. Slutligen kan det finnas vissa skäl att avvakta erfarenheterna av just dessa förändringar innan beslutssyste- met utvecklas.

Mot denna bakgrund harjag kommit till slutsatsen att tiden ännu inte är mogen för ett slutgiltigt ställningstagande till det förslag som kommittén framlagt i sitt första delbetänkande. lnnan så sker är det angeläget att olika vägar mot en vidgad länsdemokrati undersöks. Det är inte säkert att en successiv överflyttning av funktioner från länsstyrelserna till landstings- kommunerna härvidlag kommer att visa sig vara den bästa metoden att ga— rantera ett folkligt inflytande över den regionala samhällsförvaltningen. En annan möjlighet är att vidga de regionalt valda förtroendemännens med- verkan i de statliga länsorganen och på så vis fullfölja den "demokratise- ring” av den statliga länsförvaltningcn som redan inletts.

Den tidigare skarpa gränslinjen mellan länsstyrelse och landstingskom- mun har försvagats under senare år. Landstingskommunernas verksamhet har i avsevärd utsträckning kommit att regleras av statliga normer. l läns— styrelserna är nu samtliga ledamöter utom ordföranden utsedda av lands- tingskommunen. och regionalt valda förtroendemän har också fått ett be- tydande inflytande i andra statliga länsorgan. På sikt kan den historiskt be- tingade klyvningen i en statlig och en kommunal regional förvaltningsappa- rat komma att te sig konstlad. På den primärkommunala nivån har den di- rekta statliga kontrollen av vissa funktioner efter hand inskränkts och mju- kats upp. Även på länsnivå kan utvecklingen efter hand leda fram till en in- tegrerad regional samhällsförvaltning med inslag såväl av statlig reglering som av ett vidgat regionalt självbestämmande.

Prop. 1978/79:112 49

Det är angeläget att olika modeller för ett vidgat folkligt inflytande på den regionala nivån studeras inom ramen för länsdemokratikommitténs ar- bete. Enligt vad jag erfarit avser chefen för kommundepartementct att ge kommittén tilläggsdirektiv.

5.5. Nordiskt samarbete kring regional planering

En av punkterna i det regionalpolitiska handlingsprogram. som Nordis- ka ministerrådet antog år l972. behandlade önskemålet om en ökad enhet- lighet i plancringsunderlag och metoder m.m. i den regionalpolitiska pla- neringen i Norden. Jag vill framhålla betydelsen av ett nordiskt samarbete i dessa frågor. Samarbetet bör därvid ske kring länsplaneringen och mot- svarande verksamheter i våra nordiska grannländer. Det bör gälla dels in- nehållet i länsplanering och länsprogram. dels infonnationsutbytc om me- todutveckling när det gäller planeringens utformning.

6. Ortsplan, planeringstal och stödområden som samordnings- och fördelningsinstrument

6.1. Inledning

För att kunna förverkliga regionalpolitikens övergripande mål är det vik- tigt att ha planeringsinstrument som gör det möjligt att få över landet en- hetliga riktlinjer för hur de olika regionernas problem skall lösas i fråga om sysselsättning. service m.m. Först då blir det möjligt att prioritera och an- vända regionalpolitiska medel på bästa sätt för att lösa problemen. Därige- nom kan också den planering som äger rttm inom skilda samhällssektorer bättre anpassas till de regionalpolitiska målen. För att det skall vara möj- ligt att uppställa dessa gemensamma riktlinjer krävs en i sina grunddrag jämförbar analys av de regionalpolitiska problemen. En sådan analys av regionernas problem ger också förutsättningar för en rättvis fördelning av de regionalpolitiska insatserna. Ett krav som också bör ställas på de statli- ga planeringsinstrumenten är att de skall göra det möjligt att tydligt redovi- sa den statliga planeringen. Detta är av stort värde för inriktningen av kommunal och enskild planering.

En utgångspunkt för valet av planeringsinstrument är att den regionalpo- litiska planeringen bör bedrivas och genomföras i så decentraliserade for- mer som möjligt. Samtidigt måste det finnas en enhetlighet i politiken på riksnivå.

De nuvarande regionalpolitiska planeringsinstrumenten är ortsplan. pla- neringstal och indelning av landet i stödområden. De syftar till att påverka den regionala utvecklingen dels direkt genom att statliga organ åläggs att lägga dem till grund för sin verksamhet. dels indirekt genom att kommu-

4 Riksdagen l978/79. ! sum/. Nr ”2

Prop. 1978/79:112 50

ner. landstingskommuner och enskilt näringsliv i sin planering och verk— samhet utnyttjar dessa instrument. Jag kommer att i det följande behandla dem i olika avsnitt. där jag redogör för hittillsvarande erfarenheter och de modifieringar som jag anser bör komma till stånd. Dessa frågor har delvis berörts av sysselsättningsutredningen. Mina överväganden i dessa delar överensstämmer i allt väsentligt med kommitténs och remissinstansernas.

6.2. Ortsplan

Nuvarande ort/ning ut'/t [än.sslj'rclsernus utvärdering

Ortsplanen syftar till att översiktligt ange regionalpolitikens inriktning för landets samtliga kommuner. Varje kommun tillmäts i ortsplanen en roll i en regional struktur. där orter med olika funktioner kompletterar varand- ra vad gäller service och sysselsättning. Skillnaderna i funktioner återspeg- lar huvudsakligen det förhållandet att servicen är koncentrerad till orter som är lätt åtkomliga för en större regions invånare.

Ortsstrukturfrågorna togs upp i riksdagsbeslut år l97l) utifrån behovet att skapa storstadsalternativ till vilka en del av tillväxten i storstäderna kunde länkas. Uppdrag lämnades till länsstyrelserna att inom ramen för länsprogram l970 lämna förslag till en ortsklassificering som omfattade samtliga kommuner.

Vid riksdagens behandling av regionalpolitiken år 1972 antog riksdagen en ortsplan. Riksdagen uttalade i detta sammanhang att storstädernas till— växt måste dämpas. Den snabba ökningen av folkmängden i storstadsre- gionerna sägs i l972 års ortsplan som ett hinder för balans i övriga delar av landet och som en orsak till miljöproblem i regionerna. l primära centra. av vilka det enligt ortsplanen i regel finns ett i varje län. är arbetsmarknaden oftast förhållandevis väl differentierad. Riksdagen förutsatte att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar skulle kunna gå till sådana centra i stället för till storstadsområdena. Den beslutade omlokaliseringen av central statlig förvaltning sågs som en första åtgärd för att stärka primä- ra centra.

Med regionala centra avsågs i ortsplanen orter som har betydelse i fråga om sysselsättning och service inte bara för den egna kommunen utan ock- så för en eller flera omgivande kommuner. Riksdagen påpekade att det fanns större förutsättningar att åstadkomma likartade förhållanden mellan regionala centra i fråga om serviceutbud än i fråga om sysselsättning.

För kommuncentra borde enligt riksdagsbeslutet beaktas skillnaden i förutsättningar mellan ensamliggande kommuner och sådana som ligger nära primära eller regionala centra och därmed ingår i dessas arbetsmark- nader. Den närmare planeringen inom sådana lokala arbetsmarknader skulle främst ske på länsplanet. Särskild uppmärksamhet borde ägnas kommuncentra med mera isolerade lägen i glest befolkade delar av landet.

I riksdagsbeslut år 1976 kompletterades 1972 års ortsplan med att ett an-

Prop. 1978/79:112 51

tal kommundelscentra utpekades inom ett antal ytstora kommuner inom det inre stödområdet. Planens långsiktiga karaktär markerades. Åtgärder skttlle utan hinder av ortsplanen kunna vidtas inom områden med akuta problem. Riksdagen uttalade att det visserligen är riktigt att varje län bör ha minst en väl differentierad arbetsmarknad av det slag som i allmänhet finns i primära centra, men att detta inte får leda till att de tillgängliga re- surserna fördelas på ett sådant sätt att utvecklingen i mindre och medel- stora orter hämmas. En av regionalpolitikens viktigaste uppgifter de kom— mande åren angavs vara att förbättra den inomregionala balansen.

Riksdagen uttalade vidare att ortsplanen har sin största betydelse för planeringen av serviceftinktioner. Vid tillämpningen av ortsplanen för det- ta ändamål borde man välja så decentraliserade lösningar som var prak- tiskt och ekonomiskt möjliga.

I fråga om arbetsmarknaden uttalade riksdagen att de dittills gällande principerna för ortsplanen inte ger tillräcklig vägledning vid fördelning av sysselsättningspolitiska insatser och att planeringen på detta område borde utgå från redan existerande och väntade problem inom länen.

Riksdagen ansåg det vidare vara nödvändigt med en grundläggande be- dömning av ortsplanens framtida roll och förordade att regeringen utvärde- rade systemet. Därvid borde självfallet regionala och kommunala instan- ser delta. Våren l977 gav regeringen länsstyrelserna i uppdrag att göra en sådan utvärdering. Denna redovisades i l978 års länsrapport.

De flesta länsstyrelser anser att ortsplanen bör bibehållas som ett hjälp- medel i planeringen. Nästan alla länsstyrelser understryker svårigheterna att efter kort tid utvärdera ett så långsiktigt planeringsinstrument som orts- planen. Vidare pekas på problemet att renodla effekterna av ortsplanen. Flera länsstyrelser anser att de beskrivningar som finns i ortsplanen är otillräckliga och att dess målbeskrivning är diffus. vilket försvårar utvärde- ringen.

En mer exakt beskrivning av vad olika centra bör innehålla av service m.m. efterlyses av flera länsstyrelser. Några anser vidare att ortsplanen är ett alltför grovt planeringsinstrument och vill därför att den skall komplet- teras med en mera detaljerad beskrivning av de olika orterna, där det efter- strävade sysselsättnings- och befolkningsläget tydligare påvisas.

De flesta länsstyrelser anser att ortsplanen har haft en viss styrande ef- fekt vad gäller lokalisering av service. I några län anser man att ortsplanen inte bör ha en sådan styrande funktion och att ortsplanen endast bör utgöra en beskrivningsmodell. Någon större effekt av ortsplanen för att påverka lokaliseringen av sysselsättning har inte kunnat iakttas av länsstyrelserna. Servicelokaliseringens direkta och indirekta effekt på sysselsättningen på- pekas dock av flera länsstyrelser.

För att ortsplanen skall kunna fungera som styrinstrument krävs. enligt flera länsstyrelser. att konkreta medel knyts till planen. Meningarna är dock delade om huruvida regionalpolitiskt stöd bör knytas närmare till ortsplanen eller inte.

Prop. 1978/79:112 52

Några länsstyrelser diskuterar mera ingående olika sätt att systematiskt komplettera och nyansera ortsplanens problembeskrivning. Länsstyrelser— na i Stockholms och Västmanlands län ställer sig. efter en analys av skilda kriteriesystcm. kritiska till regionalpolitiska prioriteringar som baseras på schematiska kvantitativa metoder och mätningar. Det krävs i stället mera kvalitativa beskrivningar av förutsättningarna i olika orter. Länsstyrelsen i Norrbottens län ger exempel på variabler som skttlle kttnna ingå i ett krite- riesystem. l')ärvid tillmäts förvärvsfrekvcnserna för män och kvinnor stor betydelse liksom befolkningens åldersstruktur och utveckling.

()rlxplanwtx_fuuÅIiou

För egen del anser jag att ortsplanen. efter vissa kompletteringar och preciseringar. bör finnas kvar som ett planeringsinstrument i regionalpoli- tiken.

Jag utvecklar i det följande min syn på vilka förändringar som behövs. ()rtsplanen bör vara ett planeringsinstrttmcnt som är neutralt i förhållan- de till de mål som ställs upp för de olika ortstyperna. Det är således möjligt att ha en ortsplan som främst främjar utvecklingen i länens centrala delar. men det är också möjligt att använda ortsplanen som ett instrument för att uppnå inomregional balans.

För att på ett rättvisande sätt återspegla de mellan regioner varierande förhållandena måste ortsplanen kompletteras med de mera detaljerade problembeskrivningar som lämnas inom ramen för länsplaneringssyste- met. Vidare bör ortsplanen ses mot bakgrund av de beslut som fattas vad gäller planeringstal och skilda typer av stödområdesindelningar. Dessa planeringsinstrument kan sammantagna ge underlag för en regionalt nyan- serad men ändå målinriktad regionalpolitik. De bör kunna ge den problem- inriktade styrningen av regionalpolitiken som har legat bakom krav på att knyta särskilda kriterier till ortsplanen. Dessa krav bör därmed kunna vara tillgodosedda.

Ortsplanen bör ha sin främsta betydelse för statens och länsorganens planering inom resp. län. Den är ett viktigt instrument för att få till stånd inomregional balans. För avvägningar mellan landets olika delar skall främst stödområdcsindelningen användas. även om denna naturligtvis måste återspegla också förhållandena inom länen. För storstadsregionerna har dock ortsplanen även betydelse för regionalpolitiken i stort. Landets primära centra kan utgöra realistiska alternativ för verksamheter som an- nars skulle lokaliseras till Stockholmsregionen.

I den regionalpolitiska planeringen måste regioner med samma förutsätt- ningar behandlas på ett likartat sätt från statens sida vad gäller tillgång till service och skilda regionalpolitiska åtgärder. ! ortsplanen anges översikt- ligt de för alla län gemensamma målen för servicens lokalisering och ar- betsmarknadens kvalitet. Behovet av ett dylikt översiktligt vägledande pla-

Prop. 1978/79:112 53

neringsinstrument ökar i samma man som beslttt decentraliseras. Som jag redan har anfört behövs sådana riktlinjer för att planering och beslut inom statliga. kommunala och privata organisationer skall kttnna anpassas till de regionalpolitiska malen.

Regionalpolitiken måste utformas med hänsynstagande till både lång- och kortsiktiga mål. Lösningarna av dejttst nu aktuella problemen påver- kar den framtida utvecklingen och man måste hela tiden uppmärksamma riskerna för att skapa en regional struktur som inte kan fttngera under änd- rade framtida förhållanden. Ortsplanen är ett lämpligt instrument för att hålla de långsiktiga frågorna aktuella. Behovet av långsiktiga bedömningar betonas i riktlinjerna för den nu pågående länsplanering 1980. Ortsplanen måste liksom regionalpolitiken över huvud successivt kttnna ges ett ändrat innehåll allt eftersom bedömningarna av framtiden förändras.

Den mängd åtgärder som måste knytas till ortsplanen avgörs av de ambi- tioner för ortssystemet som ställs ttpp och httr väl dessa ambitioner står i samklang med politiken inom skilda sektorer. l samma mån som man har ambitioner att med hjälp av ortsplanen åstadkomma ökad regional balans måste kraftigare medel användas för att styra verksamheter bort från de lo- kaliseringar som väljs spontant.

Som jag redan har nämnt uttalade riksdagen år l976 att ortsplanen fort— sättningsvis bör ha sin största användning för planeringen av serviceutbu— det. Flera länsstyrelser påpekar i I978 års länsrapport att servicens effek- ter på sysselsättningen bör ttppmärksammas. Med hänsyn till vikten av att inom regionerna utjämna möjligheterna till arbete bör sysselsättningseffek— terna av serviceutbudet noga beaktas när beslut fattas om lokalisering av service. Det gäller främst den statliga servicen men också landstingskom- mttnernas verksamhet måste enligt min ttppfattning i ökad utsträckning planeras med utgångspunkt i önskvärdheten av att utjämna tillgången på arbete inom länen. Även primärkommttnernas planering bör bedrivas på ett sådant sätt att den bidrar till att väl fungerande lokala arbetsmarknader kan skapas. [ vilken utsträckning som detta kan komma till stånd blir be- roende av beslut i de politiskt ansvariga organen, där avvägningar måste ske mellan olika angelägna behov inom ramen för det resursutrymme som står till buds.

Inumregimm/ hala/Lv

En förbättrad balans inom länen är ett centralt mål för regionalpolitiken. Främst gäller det att få till stånd en utjämning av möjligheterna till arbete mellan länens primära centra och övriga kommuner. En sådan utjämning är, som sysselsättningstttredningen påpekar, också en förutsättning för att befolkningsförskjutningarna inom länen skall kunna ske i balanserade for- mer.

Sysselsättningsläget är nästan alltid bättre i de regioner dit offentlig och privat service i första hand har lokaliserats. För att uppnå det mål om en

Prop. 1978/79:112 54

regional utjämning som jag vill ställa upp är det nödvändigt att eftersträva en balanserad utveckling i storstadsområdena. Vidare kan en avlänkning av eventuell expansion behöva ske från primära centra till regionala centra och kommttncentra. Nödvändigheten av att åstadkomma en utjämning mellan främst stödområdet och övriga delar av landet måste beaktas i detta sammanhang. Vid omlokaliseringar till primära centra måste, liksom hit- tills. de län prioriteras som allmänt sett har de största problemen.

Strävan att i varje län åstadkomma åtminstone en väl differentierad lokal arbetsmarknad är ett viktigt syfte med ortsplanen. Detta betonas också av sysselsättningstttredningen. Om detta syfte förverkligas ökas människor- nas möjligheter att stanna kvar i sin hemtrakt och den omflyttning som trots allt blir nödvändig kan ske över kortare avstånd. Detta måste fortfa- rande vara en väsentlig del av ambitionerna för ortssystemets utveckling och måste ses som ett medel att minska de påtvingade flyttningarnas om- fattning och längd. En sådan differentiering kan enligt sysselsättningsut- redningen uppnås också på mindre lokala arbetsmarknader. Detta bör en- ligt kommitten kunna ske genom en höjning av den allmänna sysselsätt- ningsnivån liksom genom en fortsatt utbyggnad av service- och tjänstesek- torn. Enligt kommitten bör en del förbättringar kunna nås också genom en medveten styrning av de ny- och omlokaliseringar som hela tiden sker på både industri- och servicesidan.

Självfallet måste dessa möjligheter tas till vara. Vid lokalisering av servi- ce måste emellertid alltid vägas in både servicens åtkomlighet och elTek- terna på sysselsättningen. Vad gäller de flesta former av sådan service som riktar sig till hela länet har länets primära centrum den bästa åtkomlighe- ten. Det bör dock i flera fall vara möjligt att i länets regionala centra åstad- komma den bästa avvägningen mellan servicens och sysselsättningens krav på lokaliseringen.

Strävandena efter inomregional balans får enligt min mening inte minska primära centras möjligheter att fungera som nödvändiga centra för länets ekonomi. Detta är särskilt nödvändigt att beakta i de län som släpar efteri ekonomisk aktivitet. Utjämning inom länen måste därför ske i sådana for- mer att det nödvändiga samspelet mellan centra med olika funktioner inte försvåras. Avvägningen mellan den nödvändiga förstärkningen av syssel- sättning och service i regionala centra och kommuncentra och behovet av starka och väl utrustade primära centra i länen måste därför bli en väsent- lig fråga för den fortsatta regionalpolitiska planeringen. Tyngdpunkten i denna avvägning kan naturligtvis behöva variera från län till län beroende på bl. a. befolkningsfördelning och näringslivets sammansättning. Den ökade självständigheten för länen i den regionalpolitiska planeringen ger ökade möjligheter att beakta sådana skillnader mellan län.

En balanserad unrar/(ling (' storstadsmnrådena

Regional balans förutsätter bl. a. att ingen del av landet växer på ett så-

Prop. 1978/79:112 55

dant sätt att regioner i andra delar av landet påverkas negativt. Det finns därför anledning att behandla avvägningen mellan storstadsregionerna och övriga landet. Detta var en väsentlig del av 1972 års riksdagsbeslut om ortsplanen där en positiv utveckling i primära centra sågs som en motvikt till en alltför snabb tillväxt i storstadsområdena.

En balanserad utveckling i storstadsregionema bör således vara ett cen- tralt mål i ortsplanen. Somjag redan har visat finns det påtagliga skillnader mellan förhållandena i å ena sidan Stockholmsregionen och å andra sidan Göteborgs- och Malmöregionerna. Sysselsättningsmöjligheterna är avse- värt bättre i Stockholmsregionen och det finns enligt bedömningar av läns- styrelsen i Stockholms län stor risk för att efterfrågan på arbetskraft i re- gionen blir större än den tillgång som finns inom regionen. Efterfrågan på arbetskraft för främst lokal och regional service väntas öka i snabb takt. Det sammanhänger särskilt med att antalet äldre ökar snabbare i regionen än i övriga delar av landet. I övriga delar av landet finns större möjligheter än i Stockholmsregionen att möta en ökad efterfrågan på arbetskraft med att öka sysselsättningsgraden bland kvinnorna. I Stockholmsregionen är andelen sysselsatta kvinnor redan mycket hög. Frågan om en ytterligare höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad är också nära sammankopplad med fortsatt utbyggnad av barnomsorgen.

Som framgått kan det bli nödvändigt att söka dämpa ökningen av efter- frågan på arbetskraft i Stockholmsregionen. Det behövs enligt min mening medel som gör det möjligt att bättre styra den centrala statliga förvaltning- ens utveckling i Stockholmsregionen och påverka den privata servicens omfattning. Jag återkommer i det följande till formerna för hur detta skall kunna ske.

De tre storstadsregionerna ger genom sin storlek speciella förutsättning- ar för den inomregionala fördelningen av boende och arbetsplatser. Riks- dagen uttalade år 1976 att man i Stockholms-. Göteborgs- och Malmöregio- nema. för att något minska behovet av arbetspendling. borde planera för s.k. regionala arbetsplatsområden. Regeringen fullföljde detta i de beslut som år 1977 fattades för varje län med anledning av länsplanering 1974. De berörda länsstyrelserna fick i uppdrag att avgränsa storstadsregionerna. För att bl. a. samordna en sådan planering i Göteborgsregionen -— där tre länsstyrelser berörs tillsattes Göteborgsdelegationen ([ 1977z03). Inom dessa regioner finns stora skillnader främst i fråga om kvinnornas för- värvsmöjligheter. Planeringen av arbetsplatsområden bör därför fortsätta. Det är vidare väsentligt att berörda länSSIyrelser och kommunala plane- ringsorgan uppmärksammar riskerna för att storstadsregionerna genom en utsträckt långpendling fortsätter att öka i omfattning. En decentralisering av arbetstillfällena inom regionerna kan utan medvetna planeringsinsatser få till följd att de ytterområden från vilken pendling sker ytterligare vidgas.

Prop. 1978/79:112 So

Pendlinysrcghmer

Ortsplanen bör anpassas till den lokala arbetsmarkmtdens sätt att funge— ra för de berörda människorna. l ortsplanen är mestadels enskilda kommu- ner de minsta enheterna. Undantag finns i storstadsregionerna och vissa primära centra. där en grupp av kommuner bedöms utgöra en funktionell enhet. Detta gäller även vissa primära centra. t.ex. Kalmar—Nybro och SundsvalI-'I'imrå. där den faktiska samhörigheten mellan de ingående kommunerna vad gäller bl.a. arbetsmarknaden har fått slå igenom i orts— planen. Vissa andra centra. t. ex. Halmstad. Skövde och Karlstad. hör på liknande sätt samman med kringliggande kommuner utan att det beaktats i ortsplanen.

.lag har tidigare betonat att regionalpolitiken måste utgå ifrån människor— nas faktiska möjligheter att nå sysselsättning och service. Detta har varit en viktig utgångspunkt i länsstyrelsemas pågående arbete med att kartläg- ga lokala arbetsmarknader inom vilka pendling kan ske mellan bostadsort och arbetsplats. Hänsyn måste därvid naturligtvis tas till att möjligheterna till pendling varierar mellan individer och regioner.

Regionalpolitiken bör syfta till att i första hand hjälpa de människor som bor i områden där man inte kan nå några alternativa sysselsättningstillfal- len inom rimligt pendlingsavstånd. Finns det arbete inom pendlingsav- stånd från en ort måste arbetspendling ses som ett viktigt medel för att lösa sysselsättningsproblem på denna ort. l ortsplanen bör därför göras en komplettering med den innebörden att områden mellan vilka pendlingen är omfattande. eller där pendlingsavstånden är rimliga bör behandlas sam- mantagna. Sådana pendlingsregioner gör enligt min uppfattning ortsplanen till ett bättre instrument för att mera rättvist fördela regionalpolitiska insat- SCF.

lin avgränsning av pendlingsregioner får olika innebörd för kommuner— na i skilda delar av landet. 1 Norrland bör det i vissa till ytan stora komma- ner ofta vara möjligt att utskilja flera pendlingsregioner. Det är där ofta knappast möjligt att arbetspendla från den ena delen av kommunen till den andra. De kommundelscentra som finns utpekade i vissa kommuner i inre stödmnrådet kan ses som en uppdelning i pendlings- och serviccområden. I de delar av landet där kommunema till ytan är förhållandevis små. dvs. främst i södra och mellersta Sverige. kan pendlingsregionerna ha en sådan utbredning att llera kommuner bör utgöra en sådan region. Det bör vara en väsentlig fråga inom länsplaneringen att avgränsa sådana pendlingsregio- ner som kan utgöra naturliga utgångspunkter för planeringen på olika nivå- er.

Enligt sysselsättningsutredningcn bör möjligheterna att få arbete beak- tas bättre i den fysiska planeringen. Detsamma gäller möjligheterna att an- passa kollektivtraliken för arbetspendling. ] riktlinjerna för länsplanering msn uttalas att det är en central del av arbetet med de regionalpolitiska frå— goma att i den fysiska planeringen åstadkomma en bebyggelsestruktur

Prop. 1978/79: 1 12

'J- xl

som svarar mot högt ställda krav på goda lokala arbetsmarknader. Läns- styrelsen skall därvid arbeta med att ytterligare förstärka samverkan mel- lan länsplaneringen och den kommunala planeringen.

Arbetsplatsers och bostäders lokalisering avgörs i den kommunala fysis- ka planeringen. Den kommunala planeringen har byggts ut under senare år. I många kommuner har gjorts överväganden om fördelningen av arbets- platser och bostäder i olika orter i kommunen. ] regeringens beslut i sam— band med planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (PM l978-tl9-07) har uttalats att planeringsarbetet för enskilda tätorter där konflikt förelig- ger med intresset att bevara jordbruksmark bör innefatta överväganden om fördelningen av byggandet mellan olika orter inom resp. kommun. En sådan vidareutveckling av den översiktliga kommunala fysiska planering- en bör vara till fördel för de regionalpolitiska ambitionerna att öka tillgäng- ligheten till arbetstillfällena inom olika pendlingsregioner. Vidare innebär uppdraget till länsstyrelsema att kartlägga lokala arbetsmarknader. som jag tidigare nämnt. en service åt kommunerna i arbetet med dessa frågor.

De överväganden som görs i den kommunala fysiska planeringen om fördelningen av arbetsplatser och bostäder i olika kommundelar bör kunna utgöra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen. Länsstyrelserna bör i samband med länsplaneringen peka på behovet av samordning av den kommunala planeringen inom pendlingsregioner där fler kommuner ingår. De kommuner som ingår i en pendlingsregion bör själva överväga i vilka former ctt interkommunalt samarbete t.ex. i sam- band med bebyggelscplaneringen bör bedrivas.

Enligt min mening är det angeläget med en klarare ansvarsfördelning mellan olika administrativa nivåer när det gäller sysselsättnings- och regio- nalpolitiska insatser av olika slag. [ princip skall staten ha ansvaret för ba- lansen mellan pendlingsregioner medan ansvaret för balansen inom dessa regioner vilar på berörda kommuner och statliga länsorgan. Denna an- svarsfördelning får emellertid inte hårdras. Riktlinjerna för länens plane- ring måste fortfarande arbetas fram i samarbete mellan de olika nivåerna. Det måste finnas en ömsesidig påverkan mellan kommunal. regional och central statlig planering. Staten har centralt tillgång till många av de medel som krävs för att förbättra situationen inom en pendlingsregion. Den an- svarsfördelning jag här förordar innebär att kommunerna i sin planering bör ta ett ökat ansvar för sysselsättningsfrågorna.

Enligt sysselsättningsutredningen kommer pendlingen inte att öka lika kraftigt framöver som under de senaste årtiondena. Antalet personbilar väntas inte öka i samma takt som tidigare och det kommer antagligen att bli avsevärt dyrare att köra bil på grund av höjda drivmedelspriser m. m. Det kan därför finnas anledning att redan nu se på hur en stagnerande Och i framtiden t. o. m. minskande bilpcndling kan påverka sysselsättningen. Jag ämnar i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt länsstyrelserna att i länsplanering 1980 behandla bl. a. denna fråga då de prövar olika lång-

Prop. 1978/79:112 58

siktiga framtidsalternativ. Jag ämnar också föreslå att länsstyrelsema i det- ta arbete skall beakta de förslag om vår framtida energiförsörjning som ny- ligen har förelagts riksdagen (prop. 1978/79:115).

6.3. Planeringstal

Riksdagen har genom beslut är 1972 och år 1976 fastlagt planeringstal i form av befolkningsramar för länen som ett underlag för den regiona- la utvecklingsplaneringen. Dessa ramar. som innehåller antaganden om befolkningsutvecklingen t.o.m. utgången av år 1985. skall statlig myndig- het enligt cirkuläret (1973z24) till Statsmyndighetema om iakttagande av beslutet om den regionala utvecklingen (ändrat senast 1977: 2). lägga till grund för planeringen inom sitt verksamhetsområde och för beslut av bety- delse för samhällsutvecklingen.

Riksdagen uttalade år 1972 att befolkningsramama skulle utformas med beaktande av utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel. ] be- folkningsramama skulle finnas en inbyggd flexibilitet som medgav en pla- neringsberedskap för att möta de problem som uppstod om utvecklingen gick åt annat håll än vad man hade räknat med.

[ riksdagens beslut år 1976 betonades att en utgångspunkt för planering- en bör vara att utvecklingsambitionerna för län och kommuner ansluter till de för landet som helhet gällande förutsättningarna. Planeringen för syssel- sättning och serviceförsörjning skall därför utgå från vad som resp. år är ett realistiskt befolkningstal för hela riket.

Enligt cirkuläret skall. i enlighet med uttalanden från riksdagen, plane— ringen i resp. län i första hand inriktas på en viss del av ramen. För stor- stadslänen skall planeringen primärt inriktas på den undre delen av ramen. Planeringen i skogslänen och Gotland skall primärt inriktas på den övre de- len av planeringsramen. För övriga län skall planeringen i första hand in- riktas mot mellandelen av resp. befolkningsram.

År 1977 behandlade riksdagen (AU 1976/77:23. rskr 1976/771295) en motion där det begärdes att riksdagen skulle undanröja de problem som skapades genom att fasta befolkningstal infördes i den regionala planering- en. Riksdagen framhöll därvid att riksdagens uttalande om vilken del av ra- men som primärt skall ligga till grund för planeringen inte innebär att tekni- ken med ramar övergivits.

Planeringstal i form av befolkningsramar är enligt min mening en god grund för fördelnings- och dimensioneringsbeslut av betydelse för regio- nalpolitiken.

Ett av länsplaneringens viktigaste syften är att åstadkomma en samord- ning av planeringen inom olika samhällssektorer. För att nå de regionalpo- litiska målen måste vissa gemensamma riktlinjer för sådan planering läggas fast. Som jag tidigare har framhållit är detta till en del en förutsättning för

Prop. 1978/79:112 59

att kunna decentralisera beslutsfattandet. Folkmängdens storlek. struktur och utveckling har stor betydelse för planering inom såväl offentlig som enskild verksamhet. Detta är givna utgångspunkter för planering av t. ex. bostadsbyggandet, utbildning. vägar och sjukvård.

Självklart måste även andra förhållanden än folkmängdens storlek på- verka den översiktliga planeringen och dimensioneringen av service m.m. Dit hör exempelvis styrkan av människornas krav på god service och sam- hällets resurser och ambitioner att uppfylla kraven.

Arbetet med att i länsplaneringen ta fram planeringstal för länens befolk- ning sker genom kontakter mellan organ på central. regional och lokal ni- vå. Eftersom bedömningarna i de flesta fall grundas på gemensamma vär- deringar av förutsättningarna för demografiska förändringar. näringslivsut- veckling m.m.. kan man normalt enas om den sannolika framtida utveck- lingen. Planeringstalen för länen måste som nämnts utgå från befolknings— utvecklingen i riket. Denna påverkas främst av variationerna i födelsetalen och invandringen. Födelsetalen har under de senaste åren fortsatt att mins- ka, vilket har inneburit att den naturliga befolkningstillväxten i landet har gått ner.

Nettoinvandringen till Sverige har också minskat. Den har till mycket stor del kommit från Finland. Antalet invandrare från utomnordiska länder tenderar dock att öka. Invandringen från Finland har minskat från de ex- tremt höga tal som nåddes åren 1969 och 1970. Trots den låga efterfrågan på arbetskraft i Sverige har emellertid nettoinvandringen därifrån såväl år 1976 som år 1977 överstigit 9000 personer. År 1978 var nettoinvandringen från Finland ca 8000 personer. Man måste räkna med att Finland kommer att försöka begränsa utvandringen till Sverige. Som har framgått är det också ett grundläggande mål för det nordiska regionalpolitiska samarbetet att verka för en i regionalt hänseende balanserad utveckling i Norden. En förutsättning för att detta mål skall nås är att nettoflyttningen mellan län- derna kommer ned på en låg nivå.

Det finns således för landet som helhet flera viktiga faktorer som gör det svårt att exakt bedöma befolkningsförändringarna. När det gäller att bedö- ma utvecklingen för län och kommuner ökar svårigheterna genom att bety— dande regionala variationer finns i flyttningarna men också i födelsetal och dödstal.

Med hänsyn till svårigheterna att ange exakta planeringstal anser jag att dessa liksom hittills bör uttryckas i form av befolkningsramar. Eftersom den planering som de skall ligga till grund för avses bli mer inriktad på kon- kreta åtgärder, bör de dock vara så snäva som möjligt. Det är viktigt att planeringstal grundas på realistiska antaganden om de utvecklingstenden— ser och utvecklingsmöjligheter som gäller för regionerna. Vidare måste hänsyn tas till de regionalpolitiska medel som finns tillgängliga.

När det gäller de mer långsiktiga regionalpolitiska målen för befolk- ningsutvecklingen är det enligt min mening rimligt att som riktpunkt ha en

Prop. 1978/79:112 60

så långt möjligt oförändrad andel av rikets folkmängd i de olika länen. Vis— sa förändringar är dock svåra att undvika. En del län har en åldersamman— sättning som kräver en stor nettoinllyttning för att ett negativt födelsenetto skall vägas upp. I många av dessa län är dessutom fi'irvärvsverksamheten så låg att det kan vara svårt att få tillräckligt många arbetstillfällen för att åstadkomma både en höjd förvärvsverksamhet och en nettoinflyttning. 1 andra regioner är förhållandet det motsatta. Förvärvsverksamheten är där så hög att det kommer att behövas inflyttad arbetskraft för att klara grund- läggande servicebehov för den befolkning som redan bor där.

Under 1970-talet har. som jag tidigare har redovisat, befolkningsför- skjutningarna mellan och inom länen blivit mindre. En starkt bidragande orsak till detta har varit pendlingen. som har ökat både vad gäller antalet pendlare oeh pendlingsavståndens längd. Därigenom har sådana områden som ligger inom rimligt restidsavstånd från orter med ökat behov av ar- betskraft kunnat behålla eller öka sin folkmängd.

Även med omfattande regionalpolitiska åtgärder måste det enligt min mening också i framtiden ske vissa befolkningsförskjutningar inom och mellan länen. Befolkningsutveeklingen påverkas av förändringar i antal ar- betstillfällen och typ av arbete som erbjuds. Målet för framtiden måste va- ra att förändringar i folkmängdens storlek inte sker i en sådan takt och om- fattning att konsekvenserna av dem inte kan överblickas.

Det är viktigt att planeringstalen ger uttryck för hur stor folkmängd som behövs och vilken ålderssammansättning som bör eftersträvas för att det skall vara möjligt att bibehålla eller uppnå en viss serviceförsörjning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen i riktlinjer för länsplane- ring 1980 har angett bl. a. att länsstyrelserna vid behandlingen av sina för- slag till planeringstal skall diskutera konsekvenserna för olika samhälls- sektorer av förändringar i befolkningens sammansättning. främst i de lägre och högre åldersgrupperna.

Länsstyrelserna har fått i uppdrag att i länsplanering 1980 lämna förslag till planeringstal för år 1990. Många samhällsektorer arbetar även med längre planeringsperioder. Länsstyrelserna kommer därför i länsplanering 1980 att bedöma den totala folkmängden och arbetskraftsefterfrågan i kommuner och län även för år 2000. Det är givetvis svårt att bedöma ut- vecklingen för en så lång period. Enligt min mening är det emellertid ange- läget att länsstyrelserna inom länsplaneringens ram försöker belysa de re- gionala konsekvenserna av de beslut med långsiktiga bindningar som fattas i dag.

Förändringar kan inträffa som leder till så stora avvikelser från fastställ- da planeringstal att dessa i fortsättningen inte kan läggas till grund för pla— neringen. Dct måste därför vara möjligt att ompröva fastlagda planerings— tal.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län har begärt att få höj- da planeringstal för "år 1985. Som skäl anges att folkmängden redan nu är så

Prop. l978/79:112 ol

hög att man närmar sig det övre ramvärdet i den av riksdagen fastställda ramen.

Planeringstalen anger långsiktiga ambitioner för den regionala utveck- lingen. l)et bör visserligen vara möjligt att ändra fastlagda planeringstal. men så bör inte ske annat än när de visar sig orealistiska att lägga till grund för planeringen. Tekniken med ramar gör att man kan beakta osäkerheten i den regionala utvecklingen. Riksdagens beslut är 1976 grundades på anta— ganden om fruktsamhet och invandring som resulterar i en totaltolkmängd för riket sotn ligger ca 80000 personer högre än statistiska centralbyråns senaste prognos för riket.

Befolkningen beräknas nu öka mycket svagt till år 1985 och detta skulle tala för en måttlig nedjustering av ramarna för samtliga län. Önskemålen från Kristianstads och Skaraborgs län innebär en befolkningsutveckling som i båda länen skulle kräva en ärlig nettoinflyttning. som med den be- ftitlkningsutveckling som kan väntas för riket i huvudsak måste komma ge- nom nettoutllyttning från andra län. Jag kan mot denna bakgrund inte bi- träda de två länsstyrelsernas önskemål om förändrade planeringstal.

Jag är inte heller beredd att föreslå riksdagen allmänna nedjusteringar av de tidigare fastställda ramarna utan vill erinra om att regeringen i det nyss nämnda cirkuläret (1973: 24) föreskrivit att dessa skall hålla en planerings- beredskap föratt möta de probletn som kan uppstå om utvecklingen avvi— ker från vad som har förutsetts. Planeringen måste exempelvis ta hänsyn till att det sannolikt kommer att födas ett väsentligt mindre antal barn un- der de kommande åren än vad vid har varit vana vid.

Också vissa av länsstyrelserna i skogslänen har berört planeringstalen i sina länsrapporter. De har konstaterat att utvecklingen knappast kan bli så gynnsam som planeringstalen förutsätter och att de därför i praktiska be- slut väljer att utgå från något lägre värden. De största" skillnaderna mellan befolkningsutvecklingen i aktuella prognoser och riksdagens ställningsta- gande föreligger för Norrbottens län. Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten ( prop. 1978/79:127 ). Effekterna av dessa och andra insatser som regeringen vidta- git bör enligt min mening leda till att skillnaden mellan utvecklingstenden- serna och de av riksdagen antagna planeringstalen minskar.

Mot bakgrund av vad jag här redovisat linnerjag således ingen anledning att föreslå någon ändring i de av riksdagen beslutade planeringstalen för ti- den t.o.m. år 1985.

6.4. Stödområdesindelning

Det första beslutet om en geografisk avgränsning av ett stödområde för den lokaliseringspolitiska stödverksamheten fattades av riksdagen år 1964. Stödområdet har därefter utvidgats och differentierats vid flera tillfällen. För stödverksamheten finns idag ett allmänt stödområde. ett inre stödom—

Prop. 1978/79:112 62

råde och en s. k. grå zon. Det allmänna stödområdet omfattar Norrbottens. Västerbottens. Jämtlands. Västemorrlands och Gotlands län samt delar av Gävleborgs. Kopparbergs. Värmlands. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs och Kalmar län. lnre stödområdet omfattar Jämtlands län samt delar av Norrbottens. Västerbottens. Västernorrlands. Gävleborgs. Kopparbergs och Värmlands län. Den s. k. grå zonen. slutligen. omfattar delar av Gävle— borgs. Kopparbergs. Västmanlands. Örebro. Värmlands. Göteborgs och Bohus samt Uppsala län. Dessutom finns ett antal kommuner i Östergöt- lands. Jönköpings. Kronobcrgs. Kalmar och Älvsborgs län som t.o.m. den 30 juni l979 i stödhänseende skalljämställas med kommunema i den grå zonen. Nuvarande stödområdesindelning framgår av förordningen (l970: 180) om statligt regionalpolitiskt stöd. Det bör också nämnas att ef- ter beslut av riksdagen hösten 1978 i anledning av prop. 1978/79: 49 särskilt regionalpolitiskt stöd temporärt utgår i varvsregioncrna (Nu l978179: l7. rskr [978/79: l IS).

Sysselsättningsutredningen föreslår riktlinjer och bedömningsgrunder för en mer differentierad stödområdesindelning än den som gäller f.n. Kommitténs förslag innebär en indelning i inre stödområde 5 och 6. all— mänt stödområde 3 och 4 samt övrigt stödområde t och 2. Den högre siff- ran i resp. stödområde markerar ett större behov av stödinsatser.

Kommittén framhåller att förhållandena hela tiden ändras och att det därför inte går att en gång för alla peka ut vilka regioner som skall räknas som problemområden. Ändringari stödområdesindelningen bör dock inte ske alltför ofta. eftersom det är nödvändigt med en viss stabilitet i verk- samheten. Sysselsättningssvårigheter som bedöms vara av övergående na- tur skall inte påverka beslut om ett områdes inplacering i stödområde.

Enligt sysselsättningsutredningen fungerar den nuvarande stödområdes- indelningen i sina huvuddrag tillfredsställandc. Den speglar i stort de skill- nader som råder mellan olika regioner och ger också betydande möjlighe- ter att särbehandla dem. Någon större förändring av den stödområdesin- delning som har vuxit fram under drygt tio års praktiskt regionalpolitiskt arbete är inte motiverad. Enligt kommittén kan dock stödområdessyste- met utvecklas vidare och kommittén anger vissa principer för detta. Dessa äri korthet följande.

Tyngdpunkten i stödinsatserna bör liksom hittills ligga på de s.k. skogs- länen. Det finns dock även i södra och mellersta Sverige regioner med ett utsatt sysselsättningsläge som bör kunna hänföras till stödområdet. Det är väsentligt att stödområdessystemet ger ökat utrymme att påverka arbets- tillfällenas lokalisering också inom länen. lnom en och samma kommun bör reglerna för det regionalpolitiska stödet i princip vara lika. Det finns emellertid ett antal vidsträckta kommuner vars delar skiljer sig åt så myc— ket att det är nödvändigt att kunna göra en mer nyanserad bedömning av behovet av stöd.

Stödbehovet bör enligt kommittén bedömas efter sysselsättningsgraden.

Prop. 1978/79:112 63

arbetslöshetssiffrorna över en längre period. befolkningsutvecklingen. det geografiska läget samt den allmänna sysselsättningsbilden i länet. Att en kommun i ett län med en allmänt sett låg sysselsättning har en i och för sig bra sysselsättningssituation bör inte hindra att den kan placeras i något av stödområdena.

Remissinstanserna godtar i stort de riktlinjer och bedötnningsgrunder som kommitten föreslår för stödoinrådesindelningen. Remissinstanser. som företräder länen i Syd- och Mellansverige. anser att även regioner i dessa län bör kunna komma ifråga för regionalpolitiskt stöd medan de som företräder länen i norra Sverige anser att stödet måste koncentreras mer än tidigare till skogslänen. En koncentration av stödinsatserna förespråkar också AMS. LO. SAF och Sveriges industriförbund. De allra flesta re- missinstansema ansluter sig till kommitténs förslag om bedömningsgrun- der för stödområdesindelningen. Några remissinstanser vill komplettera med bedömningsgrunder utöver dem som kommittén föreslagit.

För egen del ansluter jag mig i likhet med flertalet remissinstanser till förslagen om riktlinjer och bedömningsgrunder för stödområdesindelning- en. lnnanjag övergår till att redovisa ett förslag till inplacering av kommu- nerna i olika stödområden vill jag särskilt beröra några principiella frågor som kommittén tagit upp.

Behovet av nya arbetstillfällen för att utjämna sysselsättningsgraden måste enligt min mening ges stor tyngd vid en bedömning av vilka regional- politiska insatser som bör komma ifråga i olika regioner. Den viktigaste ut- gångspunkten för en sådan bedömning bör vara nuvarande och framtida behov av arbete för de människor som bori regionen.

Sysselsättningssituationen i en kommun kan givetvis inte bedömas isole- rad från lägct i närbelägna kommuner och i länet som helhet. En kommuns geografiska läge. pendlingsmöjligheterna och den allmänna sysselsätt- ningsbilden i den större region där kommunen ingår måste därför också be- aktas vid indelningen i stödområden.

Befolkningsutvecklingen är en annan viktig faktor när det gäller att be- döma behovet av insatser i skilda kommuner. Folkmängdens storlek och struktur som underlag för service måste bedömas när man anger behovet av insatser för att öka antalet arbetstillfällen och därmed påverka befolk- ningsutvecklingen i en region. Snabba och omfattande befolkningsföränd- ringar innebär också påfrestningar både för de människor som direkt be- rörs och för kommunernas inplacen'ng i stödområden. Befolkningsutveck- lingen — både bakåt och framåt i tiden — måste därför beaktas när behovet av regionalpolitiska stödinsatser skall bedömas.

Kommuner med en i och för sig god sysselsättningssituation men som ligger i län med en låg sysselsättningsnivå bör som sysselsättningsutred— ningen föreslår kunna komma ifråga för stöd. Därvid blir inte problemen på den egna orten, utan behovet av en allmän förstärkning av sysselsätt- ningen i länet avgörande. Situationen uppkommer främst i de län som nu

Prop. 1978/79:112 64

ligger inom stödområdet eller den s. k. grå zonen. Det finns också kommu- ner med låg s_vsselsättningsgrad belägna i från sysselsättningssynpunkt för- hällandevis bra län. Behovet av stödinsatser kan då vara mindre än för lik- nandc kommuner som ligger i län med allmänna sysselsättningssvårig- heter. Situationen är inte ovanlig i landets södra och mellersta delar.

Bedömningsgrunderna för stödområdesindelningen kommer att kräva underlag som gör det möiligt att skapa en riktig och rättvis indelning med utgångspunkt i situationen i olika delar av landet. Det är naturligt att så- dant material redovisas i länsplaneringen. Genom anknytningen till läns- planeringen uppnår man att problembeskrivningar och målformuleringar bättre kopplas till förslag till åtgärder. Det blir vidare möjligt att avstämma det regionalpolitiska stödet med planeringen inom andra samhällsomrt— den. Det kan som några remissinstanser har framfört vara önskvärt att vid inplacering i stödområde ibland tillämpa fler bedömningsgrunder än dem som jag har angivit här. Genom kopplingen till länsplaneringen bör dock goda möjligheter finnas att få fram fler omständigheter att beakta vid be- dömningen.

Jag t'ivergär så till frågan om inplaceringen av kommuner i stödområden. Även om det i dag finns endast tre stödområden. har i den praktiska till— lämpningen av systemet stöd meddelats efter en mer nyanserad bedöm- ning. Detta är en naturlig utveckling med hänsyn till de skiftande förhållan- den som råder i olika områden. Stödområdessystemet måste avpassas härefter. Jag kommer att i det följande förorda en kraftig förstärkning av det regionalpolitiska stödet i de sysselsättningsmässigt sämst ställda kom- munerna. Detta förutsätter en annan och mer differentierad indelning av kommunerna än den nuvarande. Det kräver också klart avgränsade stöd- områden. Viktigt är att stödområdesindelningen gör det lätt för myndighe- ter och företag att orientera sig om de faktiska stödmöjligheterna i olika kommuner. En preciserad stödområdesindelning ger också större möjlig— heter att decentralisera beslutsfattandet i stödärcnden.

Jag förordar således i likhet med kommitten och mot bakgrund av den praxis som utvecklats att landet delas in i sex stödområden med de benäm- ningar som kommittén föreslär.

Den nuvarande stödområdesindelningen bör vara utgångspunkt för in- delningen också i fortsättningen. Tyngdpunkten i stödinsatserna bör där- för liksom hittills ligga på skogslänen. Även utanför skogslänen kan det finnas kommuner som det finns skäl att placera in i något stödområde. Det skall då gälla sammanhängande områden av kommuner närmast länsde- lar med uttalade och långsiktiga sysselsättningsproblem. Därutöver an- ser jag att regionalpolitiskt stöd liksom hittills varit fallet bör kunna ges även utanför stödområdena enligt nu gällande regler. Sådan stödgivning bör således kunna ske när avsevärda sysselsättningssvårigheter finns el- ler förutses till följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. Stöd bör kunna ges också

Prop. 1978/79:112 65

när särskilda skäl talar för att områden med ensidigt näringsliv eller isole- rat läge bör tillföras industriell eller industriliknande verksamhet.

Vid indelningen i stödområden bör kommun bedömas som en enhet. Det finns emellertid ett mindre antal till ytan stora kommuner med mycket be- tydande skillnader inom sig, där det kan finnas skäl att differentiera stödet. I det förslag till stödområden som lämnas i det följande föreslårjag en upp- delni_ng av Skellefteå. Vännäs och Örnsköldsviks kommuner. ] dessa kom- muner görs redan i dag i den praktiska handläggningen av stödärenden en differentiering mellan olika delar av resp. kommun. Utöver dessa kommu- ner föreslås inga andra uppdelningar. För att få stadga i den regionalpolitiska stödverksamheten bör stödom- rådesindelningen i sina huvuddrag vara oförändrad över en längre tidspe- riod. Utvecklingen ide skilda regionema följs kontinuerligt upp inom läns- planeringen och förändringar i stödinsatserna bör naturligtvis anpassas till behoven. Ändringar i stödområdesindelningen bör göras endast när förhål- landena förändras på ett för regionen avgörande sätt.

Länsstyrelserna har haft i uppdrag att utifrån sysselsättningsutred- ningens bedömningsgrunder föreslå inplacering av kommuner i stödområ- den. l de avlämnade förslagen har länsstyrelserna avvägt olika kommuners behov efter nuvarande befolknings- och sysselsättningssituation samt den beräknade utvecklingen fram till år 1985. Sammantaget innebär länsstyrel- sernas förslag en väsentlig utvidgning av stödområdet.

En alltför kraftig utvidgning strider mot de principer somjag tidigare re- dogjort för bl. a. genom att tyngdpunkten i stödinsatserna skulle förskju— tas. Jag föreslår därför en stödområdesindelning som ligger ganska nära den nuvarande. Däremot har länsstyrelsernas prion'teringar inom länen haft stor betydelse för mitt förslag till gränsdragning mellan olika stödom- råden.

Det stöd som utgår enligt förordningen (1979: 59) om särskilt regionalpo- litiskt stöd inom vissa varvsregioner avses gälla oberoende av den nu före- slagna stödområdesindelningen. Detta stöd är temporärt och utgår till följd av den svenska varvsindustrins omställningsproblem. Det bör därför inte _ jämföras med stödet till de föreslagna stödområdena.

Jag föreslår följande inplacering av kommuner inom de sex stödområde- na. Kommunerna redovisas länsvis.

Uppsala län

Kommun Stödområde

Tierp Övrigt stödområde 2 Älvkarleby Övrigt stödområde 2 Östhammar Övrigt stödområde 2

5 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr II2

Prop. 1978/79:112

Östergt'itlunds län Kommun Kinda Ydre

Kronobergs län Kommun Uppvidinge

Kalmar län Kommun

Borgholm Mörbylånga Högsby

Gotlands län Kommun

Gotland

Göteborgs och Bohus län Kommun Munkedal Sotenäs Strömstad Tanum

Älvsborgs län Kommun Bengtsfors Dals-Ed Färgelanda Mellerud Åmål

Borås

Mark SvenUunga Tranemo Ulricehamn

Värmlands län Kommun

Torsby Eda Filipstad Hagfors Munkfors

Stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde Övrigt stödområde

Stödområde

Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde Allmänt stödområde

Stödområde

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

Stödområde

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde

lnre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

oh

—-|J|s)

MWh—Jb)

'.!—ål.») b.)

ww

___—___..—

'Jt

A-D—Jå-D-

Prop. 1978/79:112

Storfors Sunne Arvika Säffle Årjäng Forshaga Grums Hammarö Karlstad Kil Kristinehamn

Örebro län Kommun

Hällefors Ljusnarsberg Degerfors Karlskoga Lindesberg Nora

Vr'istnmn/ands län Kommun

Fagersta Heby Norberg

Sala Skinnskatteberg

Kopparbergs län Kommun

Malung Vansbro Älvdalen Mora Orsa Avesta Borlänge Falun Gagnef Hedemora Leksand Ludvika Rättvik Smedjebacken Säter

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde

Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde

lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

c— wA-b- N'

'.'-I w

lJ IJ N |») I-J l-J

I—J IJ l-J I—J kl.) Lo.)

PJ IN) I'J I-J l-J

kilt/I'll

wwwwwwwaå

'.»JUJ

(JJ

Prop. 1978/79:112

Gävleborgs län Kom mun Ljusdal Bollnäs Hofors Hudiksvall Nordanstig Ockelbo Ovanåker Söderhamn Gävle Sandviken

V ('is'lt'rnorrlands län Kommun

Sollefteå

Ånge

Örnsköldsvik Anundsjö. Björna. Skorpeds och Trehömingsjö församlingar Kramfors

Härnösand

Sundsvall

Timrå

Örnsköldsvik

Arnäs. Gideå. Grundsunda. Mo. Nätra. Sidensjö. Själevads och Örnsköldsviks församlingar

Jämtlands län Kommun

Strömsund Berg Bräcke Härjedalen Krokom Ragunda Åre

Östersund

lf'ästrrbottens län Kommun Sorsele Storuman Vilhelmina

Stödområde

lnre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

Stödområde lnre stödområde lnre stödområde

lnre stödområde

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

Allmänt stödområde

Stödområde

lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde Allmänt stödområde

Stödområde

lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde

68

'NWUJUI

I-JEQwa-Ib-l

wwwA'Jl

|_h'J] '_n 'Jl Unt/10

42.

S*

Prop. 1978/79:112

Åsele Lycksele Norsjö Skellefteå Fällfors. Jörns och Kalvträsks församlingar Vindeln Vännäs Bjurholms församling Robertsfors Skellefteå Bolidens. Bureå. Burträsks. Byske. Kågedalens, Lövångers. Sankt Olovs. Sankt Örjans och Skellefteå landsförsamlings församlingar Nordmaling Umeå

Vännäs Vännäs församling

Norrbottens län Kommun

Arjeplog Gällivare Haparanda Jokkmokk Kalix Kiruna Pajala Överkalix Övertorneå Arvidsjaur Älvsbyn Boden Luleå Pheå

lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde

lnre stödområde lnre stödområde

lnre stödområde Allmänt stödområde

Allmänt stödområde

Allmänt stödområde Allmänt stödområde

Allmänt stödområde

Stödområde

lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde Inre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde lnre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

7. Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

7.l Nuvarande förhållanden

69

'_II 0

'I!

(J! tll

'.Il

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 5.1

'JIONOONONONONONONON

ååå—U|

Antalet anställda inom den offentliga sektorn har fördubblats under den senaste tioårsperioden och uppgick år 1976 till i runda tal l.2 milj. Av

Prop. 1978/79:1l2 70

dessa var ca 540 000 anställda av staten eller i statsunderstödd verksamhet och ca 670 000 hos kommuner och landstingskommuner. Under tioårspe- rioden har antalet anställda i statlig och statsunderstödd verksamhet ökat med nära 100000 medan antalet anställda i kommuner och landstingskom- muner ökat med närmare 500 00.

Den regionala fördelningen av antalet anställda inom den offentliga sek— torn visar på betydande variationeri serviceutbud och sysselsättning inom olika ortstyper. Storstadsområdena och primära centra har en större andel offentligt anställda än regionala centra som i sin tur har en större andel än kommuncentra.

Två tredjedelar av de anställda inom den offentliga sektorn är kvinnor. Av de statligt anställda är andelen kvinnor 47 %. Motsvarande andel av dem som arbetar för landstingskommuner och kommuner är 85 % resp. 75 '.?”fr. Regionalt är andelen kvinnor anställda inom statlig verksamhet hög- re i storstadsområdena än i övriga ortstyper. lnom landstingskommuner och kommuner är förhållandet det omvända.

Den framtida sysselsättningsökningen kommer enligt 1978 års långtids- utredning till stor del att återfinnas inom den offentliga sektorn. Sysselsätt- ningsökningen hos kommuner och landstingskommuner fram till år [983 beräknas till 2380th personer. För den statliga sektorn beräknas en syssel- sättningsökning med 29 000 personer under samma period.

De regionalpolitiska målen och den offentliga sektorns roll i regionalpo- litiken behandlades senast i samband med riksdagens beslut om samord- nad sysselsättnings- och regionalpolitik hösten l976. Därvid angavs bl.a. att det är av störstawikt för att kunna uppfylla de uppställda målen om en hög sysselsättning i alla delar av landet att den statliga verksamheten inom olika sektorer i ökad utsträckning planeras med beaktande av regionalpoli- tiska krav. _

Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att statliga myndigheter skall väga in regionalpolitiska aspekter i sin planering. Cirkuläret (l973: 24) till statsmyndigheterna om iakttagande av beslut om den regionala utveck- lingen innebär att statlig myndighet inom sitt verksamhetsområde skall följa riktlinjerna för regionalpolitiken och verka för att de regionalpolitiska målen nås. Vidare har i förordningen (1977: 88) om länsplanering föreskri- vits att statlig myndighet är skyldig att lägga resultatet av länsplaneringen till grund för sin planering. Myndighet skall varje år lämna länsstyrelsen redovisning av planering inom myndighetens verksamhetsområde som kan påverka utvecklingen i länet. De statliga myndigheterna har härvid ålagts att till berörda länsstyrelser redovisa uppgifter om myndighetens regionala sysselsättning och indirekta sysselsättningseffekter av myndighetens verk- samhet. Uppgifter skall även lämnas om verksamhetens betydelse för bl. a. den regionala servicens utveckling.

De statliga myndigheterna skall i ett särskilt avsnitt i sina anslagsfram- ställningar till regeringen redovisa sådan planerin'g som kan påverka den

Prop. l978/79:112 7l

regionala utvecklingen. Myndigheterna skall därvid beakta de förslag till åtgärder som länsstyrelserna redovisari de årliga länsrapponema. Som ti- digare har nämnts följs länsplaneringen upp och utvärderas i årliga länsrap- porter. Länsrapporterna skall redovisa sådana ställningstaganden och prioriteringar som länsstyrelserna gjort för att uppfylla länsprogrammets mer långsiktiga riktlinjer. Härigenom kan de förslag till åtgärder som ak- tualiseras på regional nivå beredas i den statliga budgetprocessen och en samlad beskrivning av den regionala utvecklingen redOVisas varje år i bud- getpropositionen.

Länsstyrelsen kan enligt 38 & länsstyrelseinstruktionen (19711460) på- kalla att regeringen omprövar vissa beslut av central myndighet om läns- styrelsen finner att beslutet strider mot de regionalpolitiska målen för lä- net. Bestämmelsen avser beslut i frågor som rör lokalisering av anläggning eller fördelning av resurser inom länet. Den omfattar inte partsärenden och inte heller beslut av affärsdrivande verk.

Decentralisering i olika former har medverkat till att sprida statlig verk- samhet till fler orter i enlighet med regionalpolitikens mål. Som medel har använts såväl omlokaliseringar som decentralisering av funktioner. dvs. uppgifter har överförts till administrativa organ på lägre nivå.

[ regeringens beslut den 3 mars 1977 med föreskrifter och riktlinjer för länsstyrelsemas fullföljande av länsplanering 1974 anges att länsstyrelser- na i samverkan med landstingskommunema och berörda statliga myndig- heter bör överväga möjlighetcma till decentraliserad förläggning av arbets— uppgifter inom offentlig sektor i länet. Arbetet med detta har påbörjats i lä- nen och en första redovisning har lämnats i l978 års länsrapport.

7.2 Regionalpolitiska medel i statlig verksamhet

Sysselsättningstltredningen har föreslagit en rad åtgärder för att förstär- ka den offentliga sektorns medverkan i regionalpolitiken. Kommittén an- ser att statsmakterna här liksom för regionalpolitiken i övrigt måste ha ett övergripande ansvar. Vidare framhålls att länsstyrelserna bör ges ökade möjligheter att aktivt bevaka de regionalpolitiska intressena i den regionala statliga verksamheten.

Sysselsättningsutredningen framhåller att de regionalpolitiska frågorna i den statliga verksamheten behöver tas upp redan i myndigheternas verk— samhetsplanering. Kommittén anser därför att myndigheterna vid denna planering systematiskt bör ta hänsyn till de regionalpolitiska målen. Däri- genom kan de statliga myndigheterna redan från början aktivt medverka i regionalpolitiskt motiverade åtgärder.

1 betänkandet understryks att de centrala statliga myndigheterna måste samverka med länsplaneringen för att kunna ta hänsyn till de regionalpoli- tiska faktorerna i sin planering. Det gäller både när underlaget för plane—

Prop. 1978/79:112 72

ringen skall tas fram och vid genomförandet. Som tidigare har nämnts finns f. n. vissa regler som syftar till en samordning mellan planeringen hos statliga myndigheter och den regionalpolitiskt inriktade länsplaneringen. Sysselsättningsutredningen föreslår att dessa samband utvecklas vidare och ges ett mera konkret innehåll.

Kommittén betonar att de affärsdrivande verkens verksamhet i hög grad påverkar förutsättningarna för näringslivets utveckling regionalt och lo- kalt. Sysselsättningsutredningen framhåller att det från dessa utgångs- punkter är väsentligt att de affärsdrivande verkens verksamhet inte ensi- digt får styras av hänsyn till den egna verksamheten utan att denna också måste anpassas efter övergripande regionalpolitiska mål. Som redan har nämnts finns f.n. administrativa regler som gör det möjligt för länsstyrel- serna att på regionalpolitiska grunder hos regeringen begära omprövning av beslut av annan central myndighet än aflärsverken. Sysselsättnings- utredningen föreslår att denna bestämmelse skall tillämpas även på beslut av affärsdrivande verk.

Den statliga länsförvaltningen är enligt sysselsättningsutredningen en av förutsättningarna för att statlig verksamhet skall kunna bedrivas i decen- traliserade former. länsstyrelserna bör enligt kommittén ges ökade möj- ligheter att på grundval av det fastlagda länsprogrammet ta till vara de re- gionalpolitiska intressena i den statliga verksamheten. Kommittén föreslår att länsstyrelserna i detta syfte. på grundval av länsplaneringen. skall kun- na meddela regionalpolitiskt motiverade anvisningar t_ill statliga länsorgan.

Sysselsättningsutredningen framhåller att det från regionalpolitiska ut- gångspunkter finns särskild anledning att understryka att en decentralise- ring av statlig verksamhet kan medverka till en ökad regional utjämning. Lokaliseringen av offentlig service och sysselsättning blir därmed ett me— del i regionalpolitiken. Decentralisering av statliga verksamheter på länsni- vå bör enligt kommitten ske i samhällsekonomiskt försvarbara former utan att servicen till allmänheten försämras. Kommittén betonar att vid bedöm- ningen måste hänsyn tas till arbetsmarknaden både iden region som behö- ver sysselsättningstillskott och i den region som skall avstå från sysselsätt- ningstillfällen. Kommittén anser att det bör vara en uppgift för de inom varje sektor ansvariga myndigheterna att. med länsplaneringen som ut- gångspunkt. beakta möjligheterna till decentralisering i den fortlöpande planeringen.

Sysselsättningsutredningen framhåller vidare att det måste finnas ett samspel mellan de olika sektoremas krav och de regionalpolitiska kraven för att de regionalpolitiska målen skall kunna uppnås. Kommittén anser att detta samspel bör utökas och att det därför torde vara ofrånkomligt att vid sidan av de administrativa och planeringsmässiga styrmedlen också skapa ekonomiska styrmedel. En framkomlig väg är härvid att ta till vara den na- turliga anknytning till budgetprocessen som länsplaneringens årliga läns-

Prop. 1978/79:112 73

rapporter möjliggör. Kommittén föreslår att detta sker genom att de regio- nalpolitiska aspekterna på ett systematiskt och samordnat sätt förs in iden statliga budgetbehandlingen.

Enligt kommittén skulle en sådan utformning av budgetprocessen inne- bära att man då budgeten fastställs kan ta de allmänna hänsyn till de regio- nalpolitiska faktorerna som kommittén förordar. Även vid ett sådant mera allmänt regionalpolitiskt hänsynstagande i budgetbehandlingen måste man räkna med att det i många fall kommer att kvarstå ett behov av mera rikta- de regionalpolitiska åtgärder. Kommittén föreslår därför att ett anslag ställs till regeringens förfogande för särskilda regionalpolitiska åtgärder i statlig verksamhet. _

Jag delar sysselsättningsutredningens uppfattning att den offentliga sek- torn i ökad utsträckning bör planeras från regionalpolitiska utgångspunk- ter. Denna uppfattning delas också av en bred remissopinion. Den offentli- ga sektoms starka samband med samhällsutvecklingen är enligt min me- ning ett tillräckligt motiv för en närmare samordning mellan den offentliga verksamheten och regionalpolitiken. Härtill kommer att den offentliga sek- torn har fått en allt större betydelse för sysselsättningen och därmed också för den regionala utvecklingen. Det framstår därför som angeläget att i ökad utsträckning än tidigare föra in ett regionalpolitiskt tänkesätt i den of- fentliga verksamheten.

Jag har redan tidigare behandlat hur planeringen inom skilda samhälls- sektorer bör ske i samspel med länsplaneringen. 1 det sammanhanget har jag också uttalat mig för en mera åtgärdsinriktad länsplanering.

Det ankommer på regeringen att besluta om de administrativa styrmöj- ligheterna att påverka den statliga verksamheten i regionalpolitiskt syfte och att utfärda riktlinjer så att de regionalpolitiska aspekterna tillgodoses i den statliga budgetprocessen. Jag anser emellertid att riksdagen bör ta del av mina överväganden i anledning av kommitténs förslag i dessa delar.

Jag delar kommitténs uppfattning att statliga myndigheter bör beakta de regionalpolitiska faktorerna redan i sin verksamhetsplanering. Flertalet re- missinstanser understryker detta krav. F.n. finns i cirkuläret (1973: 24) till statsmyndigheterna om iakttagande av beslutet om den regionala utveck- lingen och i förordningen (l977: 88) om länsplanering. vissa bestämmelser om skyldighet för de statliga myndigheterna att följa de av riksdagen god- kända riktlinjerna för regionalpolitiken och att lägga resultatet av länspla- neringen till grund för sin planering. Jag avser att föreslå regeringen att 1973 års cirkulär ersätts av en ny författning där bestämmelserna om de statliga myndigheternas skyldigheter med anledning av gällande riktlinjer för regionalpolitiken samlas och där tydligare än tidigare slås fast att myn- dighet inom sitt verksamhetsområde skall verka i enlighet med de regional- politiska målen för arbete. service och miljö. Det finns flera sätt för de stat- liga myndigheterna att mera aktivt väga in regionalpolitiska faktorer i sin planering. Bl.a. bör de beakta verksamhetens betydelse för den regionala

Prop. 1978/79:112 74

sysselsättningen och servicen samt fortlöpande och systematiskt gå ige- nom möjligheterna till decentralisering av verksamheten.

Hänsynstagande till regionalpolitiska faktorer i planeringen av statlig verksamhet förutsätter en samverkan med länsplaneringen både när det gäller planering och genomförande. Jag har redan tidigare understrukit att länsstyrelsema härvid har en aktiv roll och att denna planering i ökad ut- sträckning måste göras ätgärdsinriktad. Det räcker emellertid inte med att länsstyrelserna på detta sätt strävar efter en förbättrad samverkan med myndigheternas planering. l mänga fall fordras regionalpolitiska avväg- ningar mellan krav frän olika län. Övergripande avvägningar mellan verk- samheter och mellan län måste göras av regering och riksdag.

Det är enligt min mening av stor vikt att alla statliga myndigheter efter sina förutsättningar medverkar ] regionalpolitiken. Det gäller också de ' statliga affärsverken. Flera av de stora affärsverken har på senare år omor- ganiserats med sikte på en väsentligt ökad decentralisering av verksamhe— ten samt delegering av beslutsbefogenheter. marknads- och serviceinsat- ser. Således kan kunderna nu på det regionala planet samarbeta direkt med exempelvis teleomrädenas och postområdenas personal i frågor som rör service. nya produkter o. dyl. som är av regionalpolitisk betydelse. På te- leområdet har vidare nyligen beslutats om åtgärder som syftar till en ökad regional utjämning av taxorna. Pä postverkets område sker en fortlöpande utvidgning av lantbrevbärarservicen med därmed förknippade nya tjäns- ter. vilket likaledes har betydelse för den enskildes välfärd främst på lands- bygden. lnom luftfarten har en regional utjämning av flygtaxorna genom- förts. liksom en omfördelning av luftfartsverkets avgifter till förmån för in— rikestrafikanterna.

Det finns således många exempel på hur affärsverken redan idag har an- passat verksamheten efter de regionala förutsättningarna men samspelet med regionalpolitiken kan ytterligare utvecklas. Jag anser emellertid inte att det är en lämplig metod att. som sysselsättningsutredningen föreslår. ge länsstyrelserna möjlighet att begära omprövning av beslut som verken har fattat. De regionalpolitiskt önskvärda resultaten bör för aflärsverkens del kunna åstadkommas genom den tidigare omnämnda skyldigheten att verka i enlighet med de regionalpolitiska målen som skall gälla för alla myndighe— ter.

Som jag tidigare har framhållit ligger huvudansvaret för den löpande samordningen inom regionalpolitiken på länsnivån. Förslaget att ge läns- styrelserna ökade möjligheter att ta tillvara de regionalpolitiska intressena i den statliga verksamheten tillstyrks av flertalet remissinstanser. Enligt min mening bör ansvar och befogenheter inom regionalpolitiken ökas för länsnivån. Länsstyrelseinstruktionen ger redan idag länsstyrelserna möj- ligheter att påverka den statliga sektorns utveckling i länet. Enligt instruk- tionen har länsstyrelsen bl. a. i uppgift att verka för att statlig. kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter

Prop. 1978/79:112 75

de regit'tnalpolitiska målen för länet. Genom den tydligare markeringen av de statliga myndigheternas skyldighet att verka i enlighet med de regional- politiska målen och anpassa sin planering efter länsplaneringen bör läns- styrelsema få bättre förutsättningar att driva de regionalpolitiska frågoma i länet.

Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser till sysselsättnings- utredningens uppfattning att decentralisering av statlig verksamhet många gånger kan vara ett verksamt medel i regionalpolitiken. Jag avser därvid decentralisering av såväl beslutsfattande som verksamheter.

Enligt min uppfattning kan en decentralisering i den statliga verksamhe- ten frän regionalpolitiska utgångspunkter omfatta både den centrala och den regionala statsförvaltningen. Decentralisering i den regionala statsför- valtningen kan på länsplanet innebära att arbetstillfällen i offentlig verk- samhet överförs frän primära centra till regionala centra och från regionala centra till kommuncentra. Primära centra kan i sin tur tillföras mera syssel- sättning i offentlig verksamhet genom decentralisering av den centrala statsförvaltningen.

Decentraliseringsfrägoma behandlas i bil. l4 till prop. l978/79zlll om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m.m. som nyligen förelagts riksdagen. Chefen för kommundepartementet anför där bl.a. att det bör övervägas att ge ett antal myndigheter i uppdrag att pröva möjligheterna att flytta ut beslutanderätt i ärendegrupper inom resp. myndighets verk- samhetsomräde. Enligt min mening är detta även från regionalpolitiska ut- gångspunkter väsentligt.

Jag har tidigare redovisat min uppfattning att en beredskap måste finnas för att kunna dämpa en alltför snabb tillväxt i Stockholmsregionen. l enlig- het med vad jag tidigare anfört bör sådana åtgärder i första hand avse tjäns- tesektorn. Efter samråd med chefen för budgetdepartementet villjag fram- hålla att någon ny omlokaliseringsetapp av statlig förvaltning inte är ak- tuell. Däremot bör regionalpolitiska aspekter vägas in då behovet av nya verksamheter prövas och i samband med omorganisationer eller utökning- ar av verksamheter.

Därutöver är det nödvändigt att målmedvetet bevaka möjligheterna till decentralisering i den fortlöpande planeringen av de statliga myndigheter- nas organisation och verksamhet. Somjag nämnt har länsstyrelserna fått i uppdrag att. i samverkan med landstingskommunema och berörda statliga myndigheter. överväga möjlighetema att decentralisera arbetsuppgifter inom offentlig sektor i länet. Jag finner det angeläget att detta arbete fort- sätter och intensifieras och att dessa frågor bevakas och avrapporteras inom länsplaneringen. [ detta sammanhang bör konkreta förslag till ökat samarbete mellan myndigheterna kunna aktualiseras.

Budgeten är ett viktigt styrinstrument i myndigheternas verksamhets- utövning vilket också ett stort antal remissinstanser pekat på. I budgetbe- sluten har regering och riksdag möjlighet att åstadkomma den nödvändiga

Prop. 1978/79:112 76

regionalpolitiska inriktningen på myndighetemas verksamhet. Det är na- turligtvis nödvändigt att avvägningama mellan myndigheternas intressen och de regionalpolitiska kraven sker i ett sammanhang där dessa avväg- ningar kan grundas på politiska bedömningar.

Hösten l977 fattade riksdagen beslut om en modernisering av det statli- ga budgetsystemet (prop. l976/77: 130. FiU l977/78: ], rskr l977/78: l9). Detta beslut innebär bl.a. att en budgetteknisk omläggning skall genomfö- ras den l juli l980 och att den ekonomiadministrativa nivån allmänt skall höjas i statsförvaltningen. Arbetet härmed har inletts. Förbättrade anvis- ningar för anslagsframställningar har utfärdats. Redovisningen och resul- tatanalysen i statlig verksamhet förbättras härigenom. Sammantaget med- för dessa åtgärder att statsmakterna får ett bättre beslutsunderlag. vilket innebär att även de regionalpolitiska aspekterna kan beaktas bättre.

Detta förutsätter emellertid att länsplaneringen är konkret utformad och att den även tidsmässigt ger de statliga myndigheterna möjlighet att efter avstämning med sina länsorgan i anslagsframställningarna anknyta till den del av åtgärdsprogrammet i länsplaneringen som berör deras verksamhet.

Sysselsättningsutredningen anser att ett särskilt anslag för regionalpoli- tiska åtgärder inom statlig verksamhet bör ställas till regeringens förfogan- de. Jag är dock inte beredd att föreslå ett allmänt anslag för detta ändamål. Enligt min mening bör även fortsättningsvis sådana frågor underställas riksdagen för prövning i varje särskilt fall. Kostnader som förorsakas av regionalpolitiskt motiverade åtgärder kan om särskilda skäl föreligger er- sättas i särskild ordning. Exempel härpå är det statliga stödet till SJ:s olön- samma linjer och ersättningen för flygtrafiken på Gotland. Dessa beslut underställs alltid riksdagen. Enligt min mening bör ett sådant tillväga- gångssätt fortsättningsvis kunna användas och även omfatta verksamheter som hittills inte har använts i regionalpolitiskt syfte.

Statliga stödinsatser administreras av en rad olika verk och myndigheter och det är i dag svån att få klarhet i hur insatserna fördelas geografiskt och på sektorer. Jag avser föreslå regeringen att denna fråga utreds. Den typ av kunskaper som därigenom erhålls fordras enligt min mening för att kunna göra rationella avvägningar mellan olika stödåtgärder.

Mina förslag om den statliga sektorns infogande i regionalpolitiken för- utsätter. liksom regionalpolitiken i övrigt, att regering och riksdag har ett övergripande ansvar för samhällsutvecklingen. Ett regionalpolitiskt åt- gärdssystem av det innehåll som jag nu har förordat bör sammantaget ge möjligheter till en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga verksamheten.

7.3 Regionalpolitiska medel i kommunernas och landstingskommunernas verksamhet

Tidigare har beskrivits hur viktigt det är att de statliga myndigheterna i sin planering tar större hänsyn till de regionalpolitiska faktorerna. Syssel-

Prop. 1978/79:112 77

sättningsutredningen framhåller att detta i tillämpliga delar bör gälla även när man från regionalpolitiska utgångspunkter kommer in på kommuner- nas och landstingskommunernas verksamhet. De uppgifter som redan har lämnats beträffande den hittillsvarande och väntade sysselsättningsut- vecklingen inom den offentliga sektorn visar att de flesta nya arbetstillfäl- lena kommer att finnas i kommunemas och landstingskommunemas verk- samheter. Detta understrykcr enligt kommittén behovet av att i större ut- sträckning föra in de regionalpolitiska faktorerna i kommunernas och landstingskommunernas planering. En utvecklad sysselsättningsplanering för kommunernas och landstingskommunernas verksamhet kan skapa öka- de förutsättningar för att ge den regionalpolitiska planeringen ett mer kon- kret innehåll och göra regionalpolitiken mer åtgärdsinriktad. Sysselsättningsutredningcn framhåller att det från regionalpolitiska ut- gångspunkter är av stor betydelse att kommunema kan medverka till en fy- sisk planering som leder till korta avstånd mellan bostäder och arbetsplat- ser. bättre trafiklösningar och till att förvärvshinder undanröjs. Kom— mittén framhåller att åtgärder måste sättas in för att Underlätta för männi- skorna att nå de arbeten som finns inom den egna regionen. Av största be- tydelse är härvid att sysselsättningsfrågorna beaktas bättre i den fysiska planeringen och att en kollektivtrafik byggs ut som också passar för resor till och från arbetet. Kommittén ägnar särskild uppmärksamhet åt den regionalpolitiska bety-

delsen av att undanröja förvärvshinder. Kommittén framhåller bl.a. ut- byggnaden av bamomsorgen. eftersom bristen på platser fortfarande är ett stort hinder för jämställdhet och valfrihet på arbetsmarknaden. Kom- mittén anser att statsbidragen till bamomsorgen i lämpligt sammanhang bör förstärkas med beaktande av kommunernas kostnader och möjligheter att åstadkomma lokalt anpassade lösningar.

Den från sysselsättnings- och servicesynpunkt dominerande verksamhe- ten hos landstingskommunerna är hälso- och sjukvården. Sysselsättnings- utredningen framhåller att den sjukvårdspolitiskt fastlagda inriktningen med en utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården i riktning mot mera decentraliserade vårdformer. främst långtidssjukvårdcn med lo- kalt belägna sjukhem och distriktssjukvården med lokalt förlagda vårdcen- traler. står i överensstämmelse med de regionalpolitiska målen. Kom- mittén anser därför att det från regionalpolitiska utgångspunkter är av stort intresse att en utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården med detta innehåll blir förverkligad och föreslår att det inom landstings- kommunernas verksamhetsområde skapas effektivt fungerande styrmedel för att förverkliga dessa planer.

Utbyggnaden av landstingskommunernas verksamhet inkl. långtidsvår- den torde enligt sysselsättningsutredningen förutsätta ett statligt ekono— miskt stöd. Kommittén föreslår att ett statligt stöd till landstingskommu- nernas verksamhet kombineras med regionalpolitiskt motiverade villkor

Prop. 1978/79:112 78

som tar sikte på att i huvudsak förlägga långtidssjukvården till lokalt beläg— na sjukhem inte bara på de nuvarande sjukhusorterna utan också på mind- re orter med tillräckligt befolkningsunderlag.

Kommittén betonar vikten av att i kommunal och landstingskommunal verksamhet liksom i statlig verksamhet i första hand söka beakta de regio- nalpolitiska faktorerna redan i verksamhetsplaneringen. Det kan därför också finnas anledning att i vissa fall knyta regionalpolitiskt motiverade villkor till ett statsbidrag t.ex. på det sätt som angivits ifråga om långtids- sjukvården.

Kommittén anser vidare att det finns anledning att betona den stora be- tydelse som det statliga skattesystemet har för att ge kommunerna och landstingskommunema mer likvärdiga möjligheter att bedriva sin verk- samhet. Enligt sysselsättningsutredningens mening är därför genomföran- det av en sådan förstärkning av skatteutjämningsbidragen till kommunerna och landstingskommunena. som redovisas i kommunalekonomiska utred- ningens betänkande (SOU l977z78) Kommunerna — utbyggnad. utjäm— ning. finansiering. angeläget även från regionalpolitiska utgångspunkter. Kommittén framhåller vidare att det är av stor betydelse att sådana fakto- rer som geografiskt läge. bebyggelsestruktur, åldersstruktur och befolk— ningsminskning inarbetas i det föreslagna nya skatteutjämningssystemet. Härigenom kommer skatteutjämningsbidragen att mer konsekvent anpas- sas till kommunernas strukturella olikheter både i olika delar av landet och inom samma län.

Den kommunalekonomiska utredningens förslag ligger till grund för det förslag om förstärkning av skatteutjämningsbidragen till kommunerna och landstingskommunema som regeringen nyligen har förelagt riksdagen (prop. l978/79295). Förslaget innebär bl.a. att skatteutjämningsbidragen kommer att innefatta ett mera konsekvent hänsynstagande till kommuner- nas strukturella olikheter. Förslaget i propositionen innebär vidare att möj- ligheterna till extra skatteutjämningsbidrag behålls. Vid prövning av extra skatteutjämningsbidrag till en kommun skall man liksom hittills även kun- na beakta regionalpolitiska faktorer. Skatteutjämningssystemet anses dock inte i första hand vara något regionalpolitiskt styrmedel. Regionalpo- litiskt stöd bör även fortsättningsvis främst ges i form av olika insatser vid sidan av skatteutjämningen.

Liksom flertalet remissinstanser delar jag sysselsättningsutredningens uppfattning att ett ökat hänsynstagande till de regionalpolitiska faktorerna i tillämpliga delar även bör gälla kommunernas och landstingskommuner- nas verksamhetsplanering. Jag anser också att en utvecklad sysselsätt- ningsplanering för kommunemas och landstingskommunernas verksamhet skapar ökade förutsättningar för att göra regionalpolitiken mer åtgärdsin- riktad även på dessa områden.

Jag delar också kommitténs uppfattning att det från regionalpolitiska ut- gångspunkter är av stor betydelse att kommunema genom sin decentralise-

Prop. 1978/79:112 79

rade verksamhet kan medverka till att undanröja förvärvshinder bl.a. ge- nom en fortsatt planmässig utbyggnad av barnomsorgen och en fysisk pla— nering som leder till så kort avstånd som möjligt mellan bostäder och ar- betsplatser. Vidare skall kommuner och landstingskommuner enligt riks- dagens beslut (prop. 1977/78292. TU l977/78:28. rskr l977/78: 364) sam- verka föratt skapa goda trafiklösningar.

Hälso- och sjukvården är den från sysselsättnings- och servicesynpunkt dominerande verksamheten i landstingskommunema. F.n. pågår en ut- byggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården som är starkt inrik- tad på den decentraliserade öppna hälso- och sjukvården med lokalt förlag- da vårdcentraler och på långtidssjukvården med lokalt belägna sjukhem. Socialstyrelsen har i olika sammanhang under senare år uttalat sig för att den helt övervägande delen av långtidssjukvårdens platsresurser bör till- godoses genom lokalt förlagda sjukhem. anknutna till primärvården. Vid de nyligen slutförda förhandlingama mellan staten och sjukvårdshuvud- männen har ett väsentligt resurstillskott avdelats för utbyggnad av lång- tidssjukvården. Genom att i enlighet med socialstyrelsens riktlinjer förläg- ga en betydande del av långtidssjukvårdens utbyggnad till lokalt belägna sjukhem ges möjligheter att tillföra orter med svaga lokala arbetsmarkna- der ett betydelsefullt tillskott av arbetstillfällen. Vidare bör betydande be- sparingar kunna åstadkommas vid utbyggnaden av långtidssjukvården ge- nom en samlokalisering av vårdcentraler inom distrikssjukvården med där- till knutna resurser för hemsjukvården. Jag vill därför betona att det från regionalpolitiska utgångspunkter är av stor vikt att landstingskommunema känner sitt ansvar för att de regionalpolitiska aspekterna vägs in i sjuk- vårdsplaneringen vid valet av lokaliseringsort för olika typer av sjukvårds- inrättningar.

8. Regionalpolitiskt stöd till näringslivet

fl.] Allmänna utgångspunkter

År 1964 beslöts om statligt Iokaliseringsstöd som ett medel att påverka företagens lokalisering till orter och regioner där en förstärkning av nä- ringsliv och sysselsättning ansågs önskvärd (prop. I964: l85. BaU 1964: 48. rskr I964: 408). Därefter har stödet förstärkts och vidareutvecklats genom beslut år 1970 och år 1973 (prop. 1970: 75. SU l9703103. BaU 1970: 40, rskr 1970: 270 och 304 samt prop. 1973150. an 1973: 7. rskr 1973: 248).

F. n. lämnas stöd i följande former enligt förordningen (I970: l80) om statligt regionalpolitiskt stöd. — lokaliseringsbidrag vid byggnadsinvesteringar. — avskrivningslån vid byggnadsinvesteringar och i vissa fall maskininves- teringar. — lokaliseringslån vid byggnads- och maskininvesten'ngar.

flyttningsersättning för maskiner m. m..

Prop. 1978/79:112 80

länegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar m.m.. -— introduktionsstöd vid nyanställning av personal i det allmänna stödom- rådet. — sysselsättningsstöd vid nyanställning av personal i främst det inre stöd- området. utbildningsstöd för utbildning av nyanställd personal. —- flyttningsstöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning.

Vidare lämnar regeringen efter beslut i varje särskilt fall stöd enligt den s. k. offertprincipen samt bidrag till kommunala industrilokaler (prop. 1976/77: l()() bil. 17. AU l97o/77: 23. rskr 1976/77: 295).

Jag tar i det följande upp samtliga dessa stödformer utom flyttningsstöd till personal. Utöver vad jag nu har nämnt finns statliga stödåtgärder som riktas till näringslivet och har stor betydelse för den regionala utveckling- en. Jag tänker närmast på transportstödet. som nyligen har behandlats av chefen för kommunikationsdepartementet (prop. 1978/79: IS”). och upp- byggnaden av de regionala utvecklingsfonderna (prop. l977/78:40 bil. !. NU l977/78:34. rskr l977/78: I 10).

Sysselsättningsutredningen anger följande utgångspunkter för sina för— slag till tttformning av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. En första utgångspunkt är att stödsystemet skall vara enkelt och knyta an till nuvarande stödformer. En andra utgångspunkt är att stödmedlen skall stå i samklang med andra åtgärder för att skapa en på sikt konkurrenskraftig in- dustristruktur. En tredje utgångspunkt är att stödmedlen skall utformas så att de bidrar till att undanröja olika hinder för näringslivets utveckling i sysselsättningssvaga regioner.

Kommittén föreslar mot denna bakgrund att stödet koncentreras till föl- jande stödformer.

.S'j'ssc/A'iitlnings'xlöd bör lämnas för att bidra till att täcka allmänna inkör- ningskostnader i nystartad eller utvidgad verksamhet. Det nuvarande in- troduktionsstödet. som har i huvudsak samma syfte som sysselsättnings- stödet. bör enligt kommittén slopas.

Uthildniugssu'id bör lämnas. eftersom brist på utbildad personal är ett allvarligt hinder för utvecklingen inom stödområdena.

At'skrirnings/ån för investeringar främst i byggnader bör lämnas framför allt av det skälet att alternativvärdet av lokaler för industriell eller annan stödberättigad verksamhet ofta är lågt inom stödområdena. Nuvarande system med lokaliseringsbidrag för samma ändamål föreslås upphöra.

Lukt:/iwringslån bör lämnas för att bidra till att lösa lokaliseringsföreta- gens kapitalförsörjningsproblem i stort. varvid den nuvarande bindningen till investeringar i byggnader och maskiner föreslås upphöra. Något starkt motiv att behålla nuvarande system med lånegarantieri lokaliseringssyfte för anskaffning av omsättningstillgångar finns inte med en sådan utvidg- ning av ändamålet med lokaliseringslån. Kommittén föreslår därför att det- ta system avskaffas.

Stöd bör vidare kunna lämnas enligt qf'ferlprinci/wn.

Prop. 1978/79:112 81

Kommittén föreslår vidare att nuvarande system med flyttningsersätt- ning föratt täcka kostnader för nedmontering. transport och ttppmontering av maskiner. arbetsredskap och verktyg vid Hyttning av verksamhet till stödområdet slopas. För att finansiera sådana åtgärder kan enligt kom- mittén lokaliseringslån i stället användas.

Liksom de flesta remissinstanserna bedömer jag att kommitténs ut- gångspunkter kan ligga till grund för utformningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. De nuvarande regionalpolitiska styrmedlen är i htt- vudsak ekonomiska stimulansmedel. dvs. bidrag och lån som varierar re- gionalt och därmed påverkar företagens ekonomiska kalkyler. Jag anser att denna inriktning av styrmedlen bör behållas. När det gäller frågan om stödets varaktighet anser jagi likhet med sysselsättningsu[redningen och flertalet remissinstanser att huvuddelen av stödet liksom f. n. bör ha karak— tären av inledningsstöd.

Det har i olika sammanhang hävdats att regionalpolitiskt stöd som inrik- tas på kapitalkostnaderna skttlle vara olämpligt. därför att det leder till att alltför kapitalintensiva produktionsmetoder används och därmed färre ar- betstillfällen skapas. Å andra sidan har farhågor framförts för att ett stöd som inriktas på personalkostnaderna leder till en alltför personalintensiv och i vissa fall föråldrad prodttktionsstruktur. Gjorda utvärderingar tyder dock på att utformningen av stödet i detta avseende inte påverkar utform- ningen av företagens produktionsteknik. Liksom sysselsättningsutred- ningen och flertalet remissinstanser anser jag mot denna bakgrund att ni- vån på det stöd som inriktas på företagens investeringar bör behållas. sam— tidigt som en viss ökning av personalkostnadsstödet bör ske.

I likhet med kommittén ftnnerjag vidare att huvuddelen av det regional- politiska stödet liksom hittills bör lämnas efter en individuell prövning i de enskilda stödärendena. Enligt min mening är detta en förutsättning för att stödet skall kunna inriktas mot verksamheter som bedöms vara på lång sikt konkurrenskraftiga. Jag kommer senare att förorda att stödet liksom hittills i dessa fall skall lämnas endast till verksamhet som bedöms få till- fredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning åt de anställda. Vidare kommerjag att förorda att det sammanlagda stödet inte skall vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd. Det ankommer på berörda myndigheter att göra en sådan prövning i varje stödärende.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anser jag det angeläget att stödsystemet görs mer lättöverskådligt. Kommitténs förslag att koncentre- ra stödet till fem stödformer finner jag därför välgrundat. Jag förordar så- lunda att kommitténs förslag till principiell utformning av stödsystemet ge- nomförs och återkommer i det följande med mer detaljerade förslag beträf- fande de olika stödformerna.

Jag vill vidare nämna att sysselsättningsutredningen har lämnat vissa förslag om användningen av investeringsfonder i regionalpolitiskt syfte. 6 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr II.?

l'rop. 1978/79:1[2 82

Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor. Jag kommer därför inte att i det följande behandla dessa förslag.

Hänvisningar till S8

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 12, 14

8.2. Vissa gemensamma frågor för samtliga stödformer

Sliidburälligml verksamhet

.lag övergår nu till att behandla vissa frågor som är gemensamma för samtliga stödformer. Först tar jag upp frågan om stödberättigad verksam- het. Lt>kuliseringxsn'id i form av bidrag och lån vid investeringar kan f.n. lämnas till den som utövar eller ämnar utöva industriell eller industrilik- nande verksamhet. industriserviccverksamhet. viss partihandel och upp- dragsverksamhet som har mer än lokal betydelse samt verksamhet inom turistnäringen. [..okaliseringsstöd kan dessutom lämnas till den som flyttar ut central privat törvaltningsenhet från storstadsområdena. Utanför kret- sen av stödberättigade verksamheter har tidigare varit bl.a. gruvindustrin. Under våren l978 beslutades emellertid att gruvföretag (. o. m. den 30juni 1979 skttllejämställas med tillverkande industriföretag i fråga om möjlighe- ter att få lokaliseringsstöd (prop. l977/78: l72. AU l977/78: 35. rskr l977/781306). Ärenden om stöd till gruvföretag skall prövas av regeringen. För sys—.u'lxänninga-stöd gäller samma avgränsningar som för lokaliserings- stöd utom när det gäller verksamhet inom turistnäringen. som är undanta- gen från sysselsättningsstöd. F.n. pågår dock en försöksverksamhet med möjlighet för regeringen att efter prövning i varje enskilt fall bevilja syssel- sättnigsstöd till turistföretag. lnte heller lämnas sysselsättningsstöd vid ut— flyttning av central privat förvaltningsenhet från storstadsområdena. För inrrnduk/imm- och utbildningsstöd finns däremot f. n. inga begränsningar i fråga om stödberättigad verksamhet.

Sysselsättningstttredningen anser att det knappast finns någon verksam- het av lokaliseringspolitiskt intresse som inte formellt omfattas av den re- gionalpolitiska stödverksamheten. Det kan dockIenligt kommittén finnas enstaka projekt inom formellt icke stödberättigad verksamhet vilka genom stöd kan påverkas i sådan riktning att de bidrar till att uppfylla de regional- politiska malen. Kommittén föreslår därför att regeringen bör få medge stöd till verksamhet som vid en strikt bedömning inte faller inom ramen för stödberättigad verksamhet. En sådan undantagsregel skulle innebära bl.a. att verksamhet inom gruvnäringen även i fortsättningen kan ges regional- politiskt stöd efter prövning av regeringen i varje enskilt fall. När det gäller tttbildningsstöd anser kommittén att det är olämpligt att splittra resurserna för den regionalpolitiska stödverksamheten genom att ge stöd till verksam- heter med enbart lokal betydelse. Kommittén föreslår därför att samma begränsning som f. ti. gäller för lokaliseringsstöd i fortsättningen skall gälla för alla former av regionalpolitiskt stöd.

Förslaget får i huvudsak stöd av remissinstanserna. Några remissinstan— ser anser dock att vissa verksamheter med anknytning tilljord- och skogs-- bruk i större utsträckning skall kunna vara stödberättigade.

Prop. 1978/79:112 83

Enligt min uppfattning bör en avgränsning av vilka typer av verksamhet som skall ktlnna få regiont'tlpolitiskt stöd grunda sig på en bedömning av om verksamheten ifråga kan påverkas i fraga om lokalisering eller omfatt- ning genom ett stöd. Endast sådana verksamheter som kan påverkas i så- dant avseende bör kunna fålregiomtlpolitisk stöd. Från denna utgångs- punkt anserjag sysselsättningsutredningcns förslag välavvägt. De allmän- na reglerna för stödberättigad verksamhet har efter hand kommit att om- fatta de olika typer av verksamheter som kan anses påverkbara från lokali- s. 'ingspolitisk utgångspunkt. En sådan undantagsbestämmelse som kom- mittén föreslår innebär Vidare möjlighet att ge stöd åt de projekt som kan bedömas ha regionalpolitisk betydelse. men som vid en strikt prövning fal- ler utanför ramen för stödberättigad verksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att samma avgränsningar i fråga om stödberätti- gad verksamhet som f.n. gäller för lokaliseringsstöd i fortsättningen skall gälla för alla former av regionalpolitiskt stöd. dvs. sysselsättningsstöd. ut- bildningsstöd. lokaliseringslån. avskrivningslån och stöd enligt offertprin- cipen. Därutöver bör regeringen ha möjlighet att efter prövning i varje en- skilt fall besluta om stöd till företag med annan verksamhet. om verksam- heten har eller beräknas få särskild betydelse för näringslivet i regionen el- ler annars bedöms vara av särskild regionalpolitisk betydelse.

F (ir/t (uu/shed (le

F.n. finns möjlighet att hos regeringen begära förhandsbesked om en viss typ av verksamhet är stödberättigad eller ej. Endast verksamhetens art prövas i sådana ärenden. Ett positivt förhandsbesked innebär således inget löfte om stöd. utan bara att en eventuell ansökan om stöd inte skall avslås på grund av verksamhetens art.

Liksom sysselsättningsutredningen anser jag att ordningen med för— handsbesked bör bestå. Jag förordade nyss att regeringen skall få möjlighet att i undantagsfall besluta om stöd till verksamhet som inte normalt är be- rättigad till stöd. Förhandsbesked bör kunna ges också om arten av viss verksamhet är sådan att stöd kan lämnas enligt undantagsregeln.

_S'lödnmtlugure

F.n. gäller att regionalpolitiskt stöd kan lämnas till svenska och utländ- ska fysiska och juridiska personer som bedriver stödberättigad verksam- het inom det enskilda näringslivet. Stöd kan i vissa fall lämnas också till fastighetsförvaltande företag som hyr ut lokaler till företag med stödberät- tigad verksamhet. Ett villkor är i sådana fall att äganderätten till förvalt- ningsföretaget skall ligga hos samma fysiska eller juridiska intressekrets som dominerar industriföretaget. Vidare kan stöd lämnas till statliga före- tag. dvs. svenskajuridiska personer som staten har bestämmande inflytan- de i. Stöd kan däremot inte lämnas till statliga myndigheter eller affärsdri- vande verk.

Prop. 1978/79:112 84

Kommuner kan f. n. inte annat än i undantagsfall få lokaliseringsstöd. Undantagen gäller dels investeringar i turistanläggningar. dels att kommun kan få överta betalningsansvaret för lokaliseringslån om kommunen. när ett stödföretag råkar i svårigheter. ser sig nödsakad att överta företagets fastighet. Vad jag nu har sagt om kommun gäller också kommunägt bolag och kommunal stiftelse. ] de fall kommun direkt eller indirekt har ägt mi— noritetsposter i stödsökande aktiebolag. har det enligt praxis inte ansetts förhindra statligt stöd.

Frågan om kommunernas roll inom regionalpolitiken har behandlats av riksdagen både är l964 och år 1972. Därvid uttalades att det måste vara en statlig uppgift att på olika sätt främja en lokalisering till de områden där be- hovet är störst. Sysselsättningsutredningen ansluter sig till denna bedöm- ning och förordar att i huvudsak samma begränsningar som f. n. skall gälla beträffande mottagare av regionalpolitiskt stöd. På en punkt föreslär dock kommittén en förändring av reglerna. Det gäller i det fall en kommun söker stöd för att bygga lokaler för uthyrning till stödberättigad verksamhet. F.n. ftnns på statsbudgeten ttndcr industridepartementets huvudtitel upp- taget ett särskilt anslag för bidrag till kommunala industrilokaler. Från det- ta anslag kan bidrag lämnas till kommun i det allmänna stödområdet för ny-. till— eller ombyggnad av lokaler som är avsedda för uthyrning till in- dustri- eller industriserviceföretag. I första hand lämnas bidrag till kom- mun inom det inre stödområdet. Sysselsättningsutredningen föreslår att denna statsbidragsform avskaffas. I stället bör enligt kommittén en möjlig- het öppnas att lämna kommuner inom allmänt stödområde 4 och inre stöd- område 5 och 6 stöd iform av lokaliserings— och avskrivningslån.

Kommitténs förslag stöds av de flesta remissinstanserna. I fråga om stöd till kommunala industrilokaler framhåller dock AMS att det är angeläget att denna verksamhet bedrivs restriktivt. Vidare framhåller AMS att det är angeläget att fastställa enhetliga riktlinjer för hyressättningen i industrihu- sen.

I likhet med sysselsättningstttredningen anser jag att någon allmän ut— vidgning av kretsen av stödmottagare inte är motiverad. Liksom f.n. hör stöd kunna lämnas till svenska och utländska fysiska och juridiska perso— ner som bedriver stödberättigad verksamhet inom det enskilda näringslivet samt till statliga företag. Jag vill något utveckla frågan om möjlighet att ge stöd till fastighetsförvaltande bolag som hyr ut lokalerna till företag med stödberättigad verksamhet. Liksom f.n. bör sådant fastighetsbolag kunna få stöd om äganderätten till det ligger hos samma fysiska ellerjuridiska in- tressekrets som dominerar industriföretaget. Det kan också finnas fall där flera företag vill bygga en gemensam lokal. En sådan lokallösning kan vara rationell för främst mindre företag. De kan på så sätt gemensamt utnyttja t.ex. personalutrymmen och uppvärmningsanläggning och därigenom få en lägre lokalkostnad än om företagen hade byggt var sitt anläggning. En- ligt min mening bör regionalpolitiskt stöd kttnna lämnas för att bygga såda-

Prop. 1978/79:112 85

na gemensamma lokaler både i det fall de rörelsedrivande företagen direkt äger lokalen och när ägandet utövas indirekt genom ett särskilt fastighets- förvaltande bolag.

När det gäller kommllnernas roll i regionz'tlpolitiken finner jag det inte motiverat att förorda någon ändring av anarande principer. Detta hindrar dock inte att jag liksom sysselsättningstttredningen anser att stöd även i fortsättningen bör kunna lämnas till vissa kommuner för att de skall kttnna bygga industrilokaler för uthyrning. Kommitténs förslag att sådant stöd skall ges i form av avskrivnings- och Iokaliseringslån i stället för i form av särskilda statsbidrag är enligt min mening väl ägnat att förenkla stödgiv- ningen. Jag förordar därför att den särskilda stödformen med bidrag till kommttnala industrilokaler avskaffas och att i stället avskrivnings— och lo- kaliseringslån far lämnas till kommttncr inom allmänt stödområde 4 och in- re stödområde 5 och 6. Liksom f. n. bör stödet avse främst mindre industri- lokaler på mindre orter.

Samtidigt vill jag framhålla att denna ordning bör utnyttjas sparsamt tills ytterligare erfarenheter har vunnits av verksamheten med stöd till kommu- nala industrilokaler. Det finns flera skäl till detta. Ett omfattande byggande av sådana lokaler kan leda till att lokaler blir outhyrda ttnder längre tid. vil- ket innebär kostnader för både stat och kommun. Vidare kan ett överskott av lokaler leda till konkurrens mellan kommunerna om företagens utbygg- nader och etableringar. Detta kan i sin tur leda till att kommunerna lockas att hyra ut lokaler till Verksamhet som under andra omständigheter inte skulle komma till stånd och som har små möjligheter att ge varaktig syssel- sättning åt de anställda. Mot denna bakgrund förordar jag att regionalpoli- tiskt stöd till kommunala industrilokaler normalt lämnas endast om preli— minärt hyresavtal finns tecknat åtminstone för en del av lokalen. Möjlighe- terna för tilltänkta hyresgäster att själva bygga lokaler bör prövas innan stöd beviljas till den kommunala industrilokalen. Vidare bör det ankomma på lokaliseringsmyndigheten att fastställa enhetliga riktlinjer för hyressätt- ningen i indttstrihttset.

Sysselsättnin'gsutredningcn har tagit upp också frågan om att som villkor för statligt regionalpolitiskt stöd skall gälla att förhållandet mellan det stöd- mottagande företaget och dess anställda är reglerat genom kollektivavtal. Ertlltlt kommitténs bör inriktningen vara att kollektivavtal skall finnas på de arbetsplatser där regionalpolitiskt stöd utnyttjas. Vissa problem kan dock uppkomma om ett ovillkorligt krav ställs på att kollektivavtal skall finnas för att ett företag skall få åtnjuta regionalpolitiskt stöd. Kommittén föreslår därför att det bör ankomma på beslutande myndighet att i de en- skilda fallen avgöra vilka krav som i detta avseende skall ställas.

Av remissinstanserna stödjer bl.a. LO och TCO kommitténs förslag. Däremot avvisar bl.a. SAF. lndustriförbundeti Svenska handelskammar- förbundet och LRF uppfattningen att kollektivavtal skall vara en förutsätt- ning föratt regionalpolitiskt stöd skall lämnas.

Prop. l978/79: 1 12 sa

För egen del vill jag i denna fraga erinra om vad jag anförde vid min an- mälan (prop. 1978/79: 73) om åtgärder för arbetshandikappade. Enligt min mening skulle det innebära krav på organisationstillhörighet att föreskriva att den anställde skulle omfattas av kollektiVavtal. litt sådant krav kan inte ställas. Däremot anscrjag. att de anställda i företag som åtnjuter regional- politiskt stöd givetvis bör uppbära lön och andra anställningsförmaner som är jämförbara med dem som utgår enligt kollektivavtal inom branschen. l de fall kollektivavtal inte finns tecknat får det ankomma på det stödsökan- de företaget att styrka att så är fallet.

Ix'Öns/t iwlz'ring

F. n. pågår en först'iksverksamhet med könskvotering vid vissa former av regionalpolitiskt stöd. Som villkor för lt'ikaliseringsstt'jd. introduktions— stöd och utbilt'lningsstöd gäller att minst 4092- av det antal arbetsplatser som tillkommer hos den som beviljas sadant stöd skall förbehållas vartdera könet. Till ansökan om stöd skall fogas rekryteringsplan. som visar yrkes- fördelning och möjligheter att sysselsätta både män och kvinnor i den ny— startade eller utvidgade verksamheten. Planen skall utarbetas i samverkan mellan sökanden. länsarbetsnämnden samt berörda arbetsgivar— och ar- betstagarorganisationer. Befrielse helt eller delvis från villkoret om köns- kvotering kan beviljas. t. ex. om den nystartade eller utvidgade verksam- heten ersätter verksamhet vid nedlagt företag eller företag som har in- skränkt driften. Vid dispensgivning tas möjligheterna till vara så långt det går att närma könsfördelningen till den eftersträvade AGW-regeln.

Sysselsättningsutredningen redovisar en undersökning som har gjorts inom AMS om hur försöksverksamheten med könskvotering har utfallit. Allmänt konstateras att andelen kvinnor har ökat i de företag som har fått stöd efter det att kvoteringsreglerna infördes. Även om det är svårt att exakt ange effekterna av könskvoteringen. råder det enligt AMS ingen tve- kan om att den har bidragit till att öka sysselsättningen för kvinnor och minska den könsmässiga uppdelningen av arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund förordar sysselsättningsutredningen att systemet med könskvo- tering skall permanentas och byggas ut. så att även sysselsättningsstödet omfattas av kvoteringsreglerna. Könskvoteringskravet för sysselsättnings- stöd behöver dock enligt kommittén endast avse de fall då sysselsättnings- stöd lämnas utan samband med avskrivnings— eller lokaliseringslän. Om sådant samband finns blir sysselsättningsökningen ändå underkastad könskvoteringskrav genom villkoren för avskrivnings— eller lokaliserings- länet. Kommittén framhåller vidare de praktiska svårigheterna att knyta könskvoteringskrav till sysselsättningsstödet. men menar att värdet av kvoteringen mer än väl uppväger svårigheterna.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anserjag att erfarenheterna av försöksverksamheten med könskvotering är så goda att systemet bör be- stå. När det gäller den föreslagna utvidgningen till sysselsättningsstöd de-

Prop. 1978/79:112 87

larjag åsikten att de praktiska svårigheterna inte är så stora att man av det skälet bör avstå från att knyta könskvoteringskrav även till den stödfor- men. Jag kommcr i det följande att förorda att sysselsättningsstödet ökas väsentligt. Även av den anledningen är det rimligt att ställa sådana krav på mottagaren av stödet att alla möjligheter tas till vara att öka jämställdheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag vill också framhålla att behovet av ytterligare arbetstillfällen för kvinnor är särskilt stort i de om- råden där sysselsättningsstöd kan lämnas. Detsamma gäller för stöd enligt offertprincipen. Jag förordar sålunda att som villkor för alla former av re— gionalpolitiskt stöd skall föreskrivas att minst 40 % av det antal arbetsplat- ser som tillkommer hos stödmottagaren skall förbehållas vartdera könet. Samma möjligheter till befrielse från könskvoteringskravet som finns f. n. bör finnas även i fortsättningen. Det ankommer på regeringen att närmare utforma reglerna för könskvoteringen och hur uppföljningen och kontrol- len skall ske. Det kan därvid av praktiska skäl komma att bli nödvändigt att utforma kvoteringsreglerna annorlunda för sysselsättningsstöd än för övriga stödformer.

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 14

8.3. Sysselsättningsstöd

Bidragsrc'glt'r

Jag har tidigare redovisat motiven för att med regionalpolitiskt stöd bi- dra till att täcka allmänna inkörningskostnader och därvid föreslagit att de nuvarande sysselsättnings- och introduktionsstöden slås samman till en ny stödform med detta ändamål. ] det följande behandlarjag mer i detalj reg- lerna för det nya sysselsättningsstödet.

Sysselsättningsutredningen anser att det är viktigt att det vid en vidgad användning av sysselsättningsstödet skapas tillfredsställande garantier för att stödet används till sitt avsedda syfte. Samtidigt är det viktigt att admini- strationen av stödformen inte blir betungande för företag och myndigheter. Mot denna bakgrund föreslår kommittén följande ordning.

Liksom f. n. bör både företag som nyetablerar verksamhet och befintliga företag som bygger ut sin verksamhet kunna få stöd. Stödet bör på samma sätt som det nuvarande sysselsättningsstödet lämnas i form av dels första- årsstöd. dels fortsatt stöd. Det bör enbart omfatta ökningar av personalen och grunda sig på den genomsnittliga sysselsättningen under ett år. Första- årsstöd bör lämnas för den ökning av sysselsättningen som har skett i för- hållande till den högsta årssysselsättningen under de tre närmast föregåen- de åren. På så sätt undviks att företag får stöd för tillfälliga sysselsättnings— ökningar till följd av konjunktursvängningar. Fortsatt stöd bör ges för kvarstående sysselsättningsökning som har berättigat till förstaårsstöd. Stödet bör differentieras mellan olika områden både i fråga om belopp och tid under vilken stöd lämnas.

Kommittén förordar vidare att prövningen om stöd skall lämnas eller ej

Prop. 1978/79:112 88

görs mer ingående än vad som gäller för det nuvarande sysselsättningsstö- det. En förutsättning för att stöd skall lämnas bör vara att den utökning av företagets verksamhet som ligger till grund för sysselsättningsökningen kan väntas bli bestående. Konjunkturbetingade variationer i sysselsätt- ningen eller nyanställningar till följd av tillfälliga leveranstoppar bör alltså inte föranleda sysselsättningsstöd. Det bör vidare vara möjligt för beslu- tande myndighet att göra näringspolitiska bedömningar så att stödet inte leder till överflyttning av sysselsättningsproblem från en ort till en annan. t.ex. på grund av överetablering inom en bransch. Av dessa skäl anser kommittén det nödvändigt att en förhandsprövning görs. När ett företag ansöker om avskrivnings- eller lokaliseringslån för ett projekt bör samti- digt en anmälan göras om företaget avser att också söka sysselsättnings- stöd. I det samlade beslutet lämnas besked om företaget är berättigat till sysselsättningsstöd och vilka villkor som i så fall gäller för stöd. l dessa fall sker alltså en total prövning av företagets förutsättningar i samband med prövningen av stöd till investeringarna. Om ett företag önskar utnyttja sys- selsättningsstöd utan samband med stöd till investeringar bör en motsva- rande förhandsgranskning ske. Det slutliga beslutet om stöd fattas i båda fallen i efterhand. Företaget har då att dokumentera att villkoren är tipp- fyllda.

Kommitténs förslag till utformning av bidragsregler stöds av flertalet re- missinstanser. Några remissinstanser anser dock att systemet med för- handsgranskning i samtliga sysselsättningsstödärenden innebär en så krånglig ordning att syftet med stödet delvis kommer att gå förlorat. Bl.a. framhålls att särskilt mindre företag med smärre utvidgningar kommer att missgynnas av ett sådant system.

Jag kommer i det följande att förorda att sysselsättningsstöd lämnas med betydande belopp i vissa områden. lnte minst av det skälet finnerjag sys- selsättningsutredningens förslag om förhandsprövning välgrundat. Samti- digt instämmerjag i att en obligatorisk förhandsgranskning kan innebära en så omfattande och betungande administration att syftet med stödet ris- kerar gå förlorat. Därför avser jag att senare föreslå regeringen följande ordning. Om ansökning gäller förstaårsstöd för högst tio årsarbetskrafter tillämpas nuvarande beslutsordning. Det innebär att beslut om stöd fattas i efterhand. (.)m ansökning om förstaårsstöd gäller mer än tio årsarbetskraf- ter blir stödbeloppet så stort och omfattningen av utbyggnads- eller nyeta- bleringsprojektet så betydande att en särskild prövning bör göras. Pröv- ningen bör kunna ske såväl i förväg som i samband med det slutliga beslu- tet om stöd. Beslutet bör avse om ett etablerings- eller utvidgningsprojekt berättigar till sysselsättningsstöd. Samma krav bör därvid ställas på lön- samhet och varaktig sysselsättning som vid stöd till investeringar. Jag åter- kommer i det följande till detta. Vidare bör i detta sammanhang kunna gö- ras näringspolitiska bedömningar av det slag som kommittén pekar på. Det slutliga beslutet om sysselsättningsstöd bör liksom f.n. fattas i efterhand när den faktiska sysselsättningsökningen kan bestämmas.

Prop. 1978/79:112 89

Jag tillstyrker kommitténs förslag att förstaårsstödet skall grunda sig på enjämförelse mellan sysselsättningsnivån under kvalifikationsåret och det av de tre närmast föregående åren som visar den högsta sysselsättningsm— Vån. Därigenom undviks att företag får stöd för kortvariga sysselsättnings— ökningar till följd av konjunktursvängningar.

Däremot är jag inte beredd att tillstyrka förslaget om förskottsutbetal— ning av sysselsättningsstöd i vissa fall. Behovet av likviditetstillskott redan under kvalitikationsåret för sysselsättningsstöd bör kunna tillgodoses ge- nom banklån eller lokaliseringslån. Jag vill här framhålla attjag i det följan- de avser att förorda att stödunderlaget för lokaliseringslån vidgas till att omfatta även behov av rörelsekapital.

När det gäller övriga regler för sysselsättningsstödet bör kommitténs förslag genomföras.

Sedan år 1976 kan sysselsättningsstöd lämnas i samband med lokalise- ringsstöd vid investeringar till företag i skärgårdsområde där sysselsätt- ningsstöd normalt inte lämnas. Sådant ärende skall prövas av regeringen. Hittills har ingen ansökan om sådant stöd gjorts. Stödformen har sålunda inte visat sig vara lämpad för att främja sysselsättningen i skärgårdarna. Jag förordar därför att denna ordning upphör. I stället vill jag hänvisa till de särskilda stödformer för sysselsättning i glesbygd som jag kommer att behandla i det följande.

Stöde/s storlek

Kommittén föreslår att sysselsättningsstöd skall kunna lämnas i allmänt stödområde 4 samt inre stödområde 5 och 6.

[ allmänt stödområde 4 föreslås sysselsättningsstöd under tre år med sammanlagt 40000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft. varav 15000 kr. i förstaårsstöd. 15000 kr. i andraårsstöd och 10000 kr. i tredje- årsstöd.

l inre stödområde 5 föreslås sysselsättningsstöd Linder fem år med sam- manlagt 80000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft. varav 20000 kr. i förstaårsstöd. 20 000 kr. i andraårsstöd. 15000 kr. i tredjeårsstöd. 15000 kr. i fjärdeårsstöd och 10000 kr. i femteårsstöd.

1 inre stödområde 6 föreslås sysselsättningsstöd under sju år med sam- manlagt 130000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft. varav 25000 kr. i förstaårsstöd. 25000 kr. i andraårsstöd. 20000 kr. i tredjeårsstöd. 20000 kr. i fjärdeårsstöd. 15 000 kr. i femteårsstöd. 15000 kr. i sjätteårs- stöd och 10000 kr. i sjundeårsstöd.

Förslaget att särskilt i de inre stödområdena kraftigt utöka sysselsätt- ningsstödet får stöd av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser är dock tveksamma eller avvisande till en så stor ökning av stödet. Sålunda föreslår t.ex. SAF och Industriförbundet att nuvarande sysselsättnings- stöd behålls till såväl omfattning som utformning. eftersom organisationer- na bedömer att risken för missbruk och konkurrenssnedvridande effekter

Prop. 1978/79:112 90

blir för stor med de belopp som kommittén föreslår. Av de remissinstan- ser. som i övrigt är positiva till utredningsförslaget. finns några som anser att stödet bör fördelas på högst fem år.

För egen del bedömerjag att en ökning av det sammanlagda regionalpo- litiska stödet bör ske inom de områden som har de största sysselsättnings- problemen. Ökningen bör ske i form av höjt sysselsättningsstöd. eftersom inkömingskostnaderna är särskilt stora i dessa områden. Jag delar inte de farhågor som några remissinstanser framför om konkurrenssnedvridande effekter av ett så stort stöd som kommittén föreslår. Eftersom stödet är be- gränsat till viss tid och en särskild prövning skall ske i de fall stöd söks med större belopp. bör sådana effekter kunna undvikas. Liksom huvuddelen av remissinstansema anserjag kommitténs förslag om sysselsättningsstödets storlek välavvägt. Jag förordar sålunda att förslaget genomförs.

Övergångsregler

Det bör ankomma på regeringen att besluta om vilken ordning som skall tillämpas vid övergången till det nya systemet för sysselsättningsstöd. Jag avser därvid att föreslå i huvudsak följande.

De nya reglerna för sysselsättningsstödet bör tillämpas första gången för kvalifikationsåret 1980. För den som beviljas eller har beviljats sysselsätt- ningsstöd enligt nuvarande regler i form av förstaårsstöd för år 1978 eller är 1979 bör fortsatt stöd enligt nuvarande regler lämnas för år 1980 resp. åren 1980 och 1981.

Det nuvarande introduktionsstödet bör upphöra i och med utgången av första halvåret 1979. Stöd som har beviljats dessförinnan bör betalas ut även för tid därefter. dock längst t. o. m. juni månad 1980.

Hänvisningar till S8-3

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 14

8.4. Utbildningsstöd

Bidragsregler

Regionalpolitiskt utbildningsstöd kan f. n. lämnas till företag som nyan— ställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av verksam- heten. Det krävs att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsätt- ning för de anställda och få tillfredsställande lönsamhet. Stöd lämnas för det antal personer som nyanställts. dock högst för det antal som arbets- styrkan ökar med. Vidare skall det finnas behov av särskilt kvalificerad ut- bildning.

Syssclsättningsutredningen förordar att reglerna för utbildningsstöd kvarstår oförändrade utom på tre punkter. För det första vill kommittén öppna en möjlighet att i undantagsfall lämna utbildningsstöd för redan an- ställd personal. Det bör i så fall vara fråga om ett behov att utbilda perso— nalen för nya arbetsuppgifter i samband med omstrukturering eller ändrad inriktning av verksamheten. För det andra bör det enligt kommittén i un- dantagsfall kunna lämnas utbildningsstöd vid ersättningsrekrytering. t.ex.

Prop. 1978/79: 1 12 91

om en person som nyligen har utbildats inom företaget slutar sin anställ- ning. För det tredje menar kommittén att stöd i undantagsfall bör kunna ges under längre tid än ett år. om det motiveras av en utbildningsplan som avser en längre period.

Liksom kommittén och det övervägande antalet remissinstanser anser jag att reglema för utbildningsstödet bör vara i huvudsak oförändrade. Förslaget att utbildningsstöd i undantagsfall skall kunna lämnas för redan anställd personal innebär enligt min mening att stödet i vissa fall kan ut- nyttjas på ett smidigare sätt än f.n. när det gäller att ge de anställda i stöd- företagen ökad utbildning. Jag tillstyrker därför detta förslag. Däremot är jag inte beredd att tillstyrka kommitténs övriga förslag om utvidgning av stödmöjligheterna. Jag förordar således att reglema för utbildningsstödct behålls och kompletteras så att stöd också kan ges i undantagsfall för ut- bildning av redan anställd personal. ] detta sammanhang vill jag framhålla att det är viktigt att utbildningsstödct inte används för att ge ett allmänt ekonomiskt tillskott till regionalpolitiskt angelägna projekt. För det ända- målet bör användas andra stödformer. såsom sysselsättningsstöd och stöd enligt offertprincipen.

Sith/ers stor/('It

F.n. bestäms utbildningsstödct som ett belopp per elev och arbetstimme och fastställs av beslutande myndighet från fall till fall med hänsyn till bl. a. utbildningskostnaderna och det regionalpolitiska intresset av att ut- bildningen genomförs. Liksom sysselsättningsutredningen och de remiss- instanser som har tagit tipp frågan anserjag att stödet bör bestämmas på detta sätt även i fortsättningen.

8.5. Avskrivningslån

Slötlllllt/Ul'lug in. in.

Som jag tidigare har förordat bör de nuvarande stödf'ormerna lokalise- ringsbidrag och avskrivningslån slås samman till en ny typ av avskriv- ningslån.

F. n. kan lokaliseringsbidrag/avskrivningslån lämnas för ny-. till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksam- heten. Vid bedömning om en viss anordning är att betrakta som byggnad tillämpas i princip skattelagstiftningens avskrivningsregler. Vidare kan in- dustriföretag inom det inre stödområdet i vissa fall få avskrivningslån för investeringar i maskiner. arbetsredskap och verktyg med beräknad av— skrivningstid av mer än tre år. Det skall då vara fråga om att sådana inves- teringar utgör en betydande del av de totala investeringarna och att de le- dcr till påtagligt ökad sysselsättning. Ofta är det fråga om större. fast mon- terade maskiner som inte utan svårighet kan flyttas. Som allmän förutsätt- ning föratt lokaliseringsbidrag/avskrivningslå'n skall beviljas gäller vidare

Prop. 1978/79:112 92

att verksamheten bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning förde anställda.

Varken sysselsättningsutredningen eller remissinstansema har föreslagit några förändringar ifråga om stödunderlag för de nya avskrivningslånen. Kommittén föreslår att avskrivningslån skall kunna lämnas för vissa ma- skininvesteringar i samtliga stödområden.

Jag anser att avskrivningslån bör kunna lämnas för ny-. till- eller om- byggnad av lokal som är nödvändig för verksamheten. Beträffande möjlig- heterna att få avskrivningslån även för investeringar i maskiner. arbetsred- skap och verktyg villjag anföra följande. När denna möjlighet infördes var motivet att bidrag/avskrivningslån enbart till byggnadsinvesteringarna ibland framstår som otillräckligt för att kompensera de inledningskostna- dei' som är förbundna med en nyetablering eller betydande utbyggnad i det inre stödområdet. Detta ansågs i synnerhet vara fallet när investeringama i maskiner. arbetsredskap och verktyg utgör en betydande del av de totala investeringarna. medan investeringarna i byggnader är begränsade eller inga alls på grund av att företaget hyr lokaler. Jag har nyss förordat att sys- selsättningsstöd skall kunna lämnas med betydande belopp i de nya stöd- områden som motsvarar det nuvarande inre stödområdet. Även med ett sådant förhöjt sysselsättningsstöd anserjag dock att det finns anledning att ytterligare stimulera sysselsättningsskapande investeringar i dessa områ- den. Jag kommer i det följande att förorda att systemet med räntebefrielse på lokaliseringslån avskaffas. För att inte helt utesluta möjligheten till sub- vention vid maskininvesieringar i övriga stödområden bör i stället avskriv- ningslån med måttliga belopp kunna ges för sådana investeringar. Jag för- ordar därför att avskrivningslån skall kunna lämnas även för investeringar i maskiner. arbetsredskap och verktyg i samtliga stödområden. Någon be- gränsning i fråga om verksamheter som bör kunna få stöd f'innerjag därvid inte vara motiverad. 1 övrigt bör samma förutsättningar och begränsningar som f. n. gälla för avskrivningslån vid investeringari maskiner. arbetsred- skap och verktyg. Det ankommer på beslutande myndigheter att vid pröv- ningen av dessa ärenden bl. a. uppmärksamma konkurrenssituationen inom den bransch. som det sökande företaget tillhör.

Liksom kommittén och remissinstansema anserjag att som allmän för- utsättning för avskrivningslån skall gälla att verksamheten bedöms få till- fredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anställda.

A i *skrivningsregler

De nuvarande avskrivningslånen är ränte- och amorteringsfria och skrivs regelmässigt av med en femtedel årligen. Något särskilt beslut om avskrivning behövs inte. Låntagaren skall i sina räkenskaper årligen skriva av tillgångar. som har anskaffats med stöd av länet. med belopp som mot- svarar minst den årliga avskrivningen av länet.

För de nya avskrivningslånen föreslär sysselsättningsutredningen följan-

Prop. 1978/79:112 93

de regler. Lånen är ränte- och amorteringsfria. Avskrivning sker normalt med halva Iäncbeloppet efter tre år och med återstoden efter sju år. För att avskrivning skall ske krävs beslut av myndighet i varje särskilt fall. Beslu- tande myndighet skall därvid ta hänsyn till hur syftet med stödet har tipp- fyllts. t.ex. i fråga om sysselsättningsutveckling. Det skall dock enligt kommitten inte vara fråga om någon strikt prövning där avskrivning sker endast om den faktiska sysselsättningsnivån överensstämmer med eller överträffar den planerade. Avskrivning bör således kunna ske även om planerade sysselsättningsmål inte har tippfyllts. t. ex. på grtind av orsaker som ligger utanför företagets kontroll. Om avskrivning inte sker omvand- las lånet till lokaliseringslån.

Kommitténs förslag får stöd av de flesta remissinstanserna. TCO anser dock att avskrivning skall ske strikt i proportion till hur de titftista syssel- sättningsmälen uppfylls. Flera remissinstanser varnar dock för en alltför rigorös kontroll i detta avseende.

För egen del anserjag att sysselsättningsutredningens förslag tillgodoser kraven på ökade möjligheter till kontroll av hur syftet med stödet uppfylls. samtidigt som hänsyn kan tas till förhållandena i det enskilda fallet. Med en sådan ordning kan det stödmottagande företaget räkna med att avskriv- ning skall ske under förutsättning att företaget gör vad det kan för att syftet med stödet skall uppfyllas. Jag förordar sålunda att kommitténs förslag till avskrivningsregler antas.

Sfötlt'fS .vmrfr'Å'

Storleken av nuvarande lokaliseringsbidrag/avskrivningslån anges som en högsta andel av stödunderlaget i form av kostnadema för godkända in- vesteringar. Vidare anges i bestämmelserna att det sammanlagda stödet in- te får vara större än vad som behövs för att den verksamhet som stödet rik- tas till skall komma till stånd. Därvid skall hänsyn tas till sådana faktorer som investeringarnas omfattning och inriktning. företagets egna resurser och finansieringsmöjligheter i övrigt samt inte minst angelägenheten från samhällssynpunkt av att investeringen kommer till stånd på viss plats.

Efter hand har praxis utvecklats så att en differentiering av stödet sker efter företagets lokaliseringsort. Vidare har den planerade sysselsättnings— ökningen fåti allt större betydelse när stödets storlek bestäms. Subvention i form av sammanlagt värde av lokaliseringsbidrag. avskrivningslån och räntebefrielse på lokaliseringslån per nytt arbetstillfälle beräknas i varje stödärende. Enligt praxis krävs särskilda skäl för att subventionen per nytt arbetstillfälle skall överstiga det riktvärde som lokaliseringsmyndigheten har beräknat för resp. stödområde.

Sysselsättningsutredningen anser att de nuvarande bestämmelserna och den praxis som har utvecklats har visat sig lämplig föratt bestämma storle- ken av stödet vid investeringar och förordar att i huvudsak samma regler bör gälla för de nya avskrivningslånen. Kommittén anser dock att en preci-

Prop. 1978/79:112 94

sering bör göras. så att högsta möjliga stöd i resp. stödområde anges i reg- lcrna för stödet. Liksom f.n. bör storleken av stödet anges i form av en högsta andel av investeringskostnz'idema. lnom denna ram får beslutande myndighet efter prövning i varje enskilt fall bestämma storleken av stödet.

Kommitténs förslag stöds av ett flertal remissinstanser. Några länssty- relser och utvecklingsfonder kritiserar dock den praxis som innebär att subvention per nytt arbetstillfälle beräknas i varje stödärende. Enligt dessa remissinstanser innebär metoden en risk att beslutande myndigheter över- betonar betydelsen av en kortsiktig direkt sysselsättningseffekt. medan det i många fall är av lika stort samhällsintresse att bevara sysselsättningstill- fällen som att skapa nya.

För egen del anserjag att nuvarande regler och praxis för att bestämma stödets storlek i huvudsak bör behållas. Liksom kommittén anserjag att stödet bör differentieras mellan de olika stödområdena och att klara regler om högsta möjliga stöd bör anges för resp. område. Det får sedan ankom- ma på beslutsmyndigheten att i varje enskilt fall bestämma storleken av stödet. Hänsyn kan då tas till sådana faktorer som investeringarnas storlek och inriktning. subventionen per nytt arbetstillfälle samt till hur angeläget det är från samhällssynpunkt att de genomförs. Liksom f.n. bör det sam- manlagda stödet inte vara större än vad som behövs för att projektet skall komma till stånd.

Jag vill också beröra frågan om företagets egna resurser och övriga f- nansieringsmöjligheter. som skall påverka möjligheten till stöd. Enligt min mening är det en styrka för regionalpolitiken om sysselsättningsskapande projekt genomförs av lönsamma och finansiellt starka företag. Sådana fö- retag bör därför inte undantas från möjligheterna att genomföra regional- politiskt angelägna investeringar med stöd av avskrivningslån. Avskriv- ningslån bör sålunda kunna lämnas även till företag med goda finansiella resurser om detta är en förutsättning för att en angelägen investering skall genomföras.

Jag delar den bedömning som några remissinstanser gör att det i många fall är av lika stort samhällsintresse att bevara sysselsättningstillfällen som att skapa nya. Mot denna bakgrund vill jag något närmare behandla frågan om avskrivningslån vid investeringar som inte leder till ökad sysselsätt- ning. Kraven på lönsamhet för att stöd skall ges innebär att stödföretagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar utan särskilt stat- ligt stöd. Vid sådana investeringar och vid andra typer av rationaliserings- investeringar bör liksom f.n. stöd lämnas endast i undantagsfall. En annan typ av investeringar utan sysselsättningsökning i företaget är sådana som innebär att en väsentlig omläggning sker av verksamheten. Alternativet är då ofta nedläggning helt eller delvis av den tidigare verksamheten. lsådana fall bör investeringen kunnajämställas med en utbyggnadsinvestering när det gäller möjligheter till avskrivningslån. Vad jag nu har anfört bör i till— lämpliga delar gälla också för lokaliseringslån.

Prop. 1978/79:112 95

Jag förordar i likhet med kommittén följande övre gränser för avskriv- ningslån i de olika stödområdena. I övrigt stödområde l högst IOC/iv av god- kända byggnads- och maskinanskaffningskostnader. ! övrigt stödområde 2 högst 25'..'-'?- av godkända byggnadskostnader och högst 10 % av godkända maskinanskaffningskostnader. l allmänt stödområde 3 och 4 högst 40 (71 av godkända byggnadskostnader och högst 150? av godkända maskinanskaff— ningskostnader. l inre stödområde 5 högst 55 '7'? av godkända byggnads- kostnader och högst 30% av godkända maskinanskaft—ningskostnader. [ in- re stödområde 6 högst 70% av godkända byggnz'it'lskostnader och högst 60% av godkända maskinanskaffningskostnader. Det bör också finnas en möjlighet att i undantagsfall besluta om högre stöd. Stödet bör dock i inget fall överstiga vadjag nyss angav som övre gräns för inre stödområde 6. Be- slut om förhöjt stöd bör fattas av regeringen.

8.6. Lokaliseringslån

SIM/underlag m. m.

F.n. kan lokaliseringslån lämnas för ny-. till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliserings- län kan lämnas också för förvärv av fabriksbyggnad eller annan byggnad av motsvarande slag som är avsedd för verksamheten samt för anskaffning av maskiner. arbetsredskap och verktyg med beräknad användningstid av mer än tre år.

Sysselsättningsutredningen ser denna låneform som ett medel att lösa lokaliseringsföretagens behov av kapitalförsörjning i stort och inte enbart som en metod att stödja investeringar i byggnader och maskiner. Kom- mittén föreslår därför att lokaliseringslån skall kunna lämnas för syssel- sättningsskapande och i vissa fall sysselsättningsbevarande projekt. oav- sett om de innebär investeringar i anläggningstillgångar. marknadsföring. produktutveckling eller andra liknande åtgärder. Det avgörande vid be- dömningen bör enligt kommittén vara om projektet ger varaktig sysselsätt- ning och om lånet behövs för att ge företaget en totalt sett lämplig finansie- ring.

Förslaget får starkt stöd av de flesta remissinstanserna. Särskilt fram- hålls värdet av att på detta sätt kunna finansiera marknadsföringsinsatser.

Även jag anser att stödformen lokaliseringslån bör kunna användas med det vidare syftet att bidra till att ge företag som nyetablerar. bygger ut eller strukturerar om verksamheten en totalt sett lämplig finansiering. Många från regionalpolitisk synpunkt viktiga företag har svårt att finna finansie- ringsformer med tillräckligt högt risktagande. Lokaliseringslånen bör kun- na fylla en sådan funktion inte bara vid projekt som medför investeringar i byggnader och maskiner. ] framtiden torde det bli allt vanligare att andra kostnadsposter än fysiska investeringar blir betydande i utbyggnads- och omstruktureringsprojekt. Jag förordar således att lokaliseringslån skall

Prop. 1978/79: 112 %

ktinna lämnas för anskaffning av anläggnings- ellcr omsättningstillgångar eller för att främja verksamhetens utveckling på annat sätt. Detta innebär givetvis inte att lokaliseringslån kan lämnas för att täcka förluster eller för liknande ändamål.

Låneregler

Lokaliseringslån skall enligt nuvarande regler genom regelbunden avbe- talning betalas äter inom viss tid. dock högst tio år efter utbetalningen. Om särskilda skäl finns får låntagaren medges längre amoneringstid. dock högst 20 år. Den genomsnittliga lånetiden för beviljade lokaliseringslån är ca 13 år. Regeringen fastställer räntan på lokaliseringslånen. Samtliga Io- kaliseringslån löper med samma ränta. F.n. uppgår räntan till det officiella diskontot ökat med 3.75 procentenheter. Om särskilda skäl finns kan f.n. räntefrihet beviljas för högst tre år. Vidare kan amorteringsanstånd under högst fem är medges. Som allmän förutsättning för att lån skall beviljas gäl- ler. liksom för avskrivningslån. att verksamheten skall bedömas få till- fredsställant'le lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anställda.

Sysselsättningsutredningcn anser att kravet på särskilda skäl för längre lånetid än tio är bör slopas. I stället bör stor hänsyn tas till låneobjektets ekonomiska livslängd och liknande förhållanden när lånetiden bestäms. så att t.ex. lån för finansiering av rörelsekapital betalas åter under mycket kort tid. medan däremot län till byggnadsinvesteringar kan motivera en lång Iånetid. Vidare anser kommittén att systemet med räntebefriclse på lokaliseringslån bör slopas. För att minska likviditetspåfrestningarna i in- ledningsskedet av nystartad eller utvidgad verksamhet föreslår kommittén att i stället anstånd med såväl räntebetalning som amortering får medges under högst fem år. Under anståndstiden ackumuleras räntebeloppet och läggs till kapitalskulden för att sedan amorteras i samma takt som länet i övrigt. Övriga regler för lokaliseringslån bör enligt kommittén vara oför- ändrade.

Kommitténs förslag får stöd av de flesta remissinstanserna. Statsföretag framhåller dock att systemet med anstånd med räntebetalningjämfört med nuvarande möjligheter till räntebefriclse innebär ökade resultatmässiga på- frestningar under de första åren.

Jag är medveten om att sysselsättningsutredningens förslag att slopa systemet med räntebefrielse på lokaliseringslån innebär ökade kostnader för företagen. Detta kompenseras dock av de ökade möjligheterna till av- skrivningslån och sysselsättingsstöd som nti införs. Jag delar sålunda kom- mitténs uppfattning att en förenkling av stödgivningen bör ske så att ingen direkt subvention ges i samband med lokaliseringslån. En sådan ordning är enligt min mening en förutsättning för att den vidgning av stödunderlaget för lokaliseringslån som jag nyss förordade skall kunna genomföras. Även i fråga om lånetider och övriga låneregler instämmer jag i kommitténs be- dömning. Den längsta lånetiden bör liksom hittills vara 20 år. Jag förordar sålunda att kommitténs förslag till regler för lokaliseringslån genomförs.

Prop. 1978/79:112 97

Stödcrs storlek

F.n. lämnas lokaliseringslån med så stort belopp att det tillsammans med eventuellt lokaliseringsbidrag/avskrivningslån uppgår till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Om det finns särskilda skäl kan denna gräns överskridas.

Varken sysselsättningsutredningen eller remissinstansema har föreslagit några förändringar av principerna för att bestämma lokaliseringslånens storlek. Kommittén har dock föreslagit en mindre justering så att den övre gränsen sätts till 70% av stödunderlaget i stället för som nu två tredjedelar.

Jag förordar att lokaliseringslån lämnas med så stort belopp att det till- sammans med eventuellt avskrivningslån uppgår till högst 70% av det god- kända stödunderlaget. Regeringen bör liksom f.n. ha möjlighet att i undan- tagsfall överskrida detta belopp. Vidare vill jag framhålla följande. Praxis har utvecklats så att lån och lokaliseringsbidrag/avskrivningslån i de flesta fall lämnas med två tredjedelar av stödunderlaget. dvs. med maximalt be- lopp. Som kommittén och flera remissinstanser har påpekat kan utökning- en av stödunderlaget medföra kontrollproblem och svårigheter att avgrän- sa och beräkna stödunderlaget. En anledning till att lokaliseringslån f.n. lämnas endast för byggnads- och maskininvesteringar är att det statliga stödet anses skapa förutsättningar för en bankmässig finansiering av övri- ga kreditbehov. eftersom säkerhetsutrymmc i regel skapas genom investe- ringarna. Det förutsätts också att den totala kreditprövningen av ett pro- jekt sker i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren. dennes bank- förbindelse och lokaliseringsorganen. Utvidgning av stödunderlaget för lo- kaliseringslån medför enligt min mening att möjligheterna till bankftnansie- ring noga bör prövas i alla ärenden om lokaliseringslån. Endast till den del projektet, till följd av exempelvis brist på bankmässiga säkerheter. inte kan finansieras på den gängse kreditmarknaden bör lokaliseringslån läm- nas. Jag räknar sålunda med att lokaliseringslån med lägre än maximalt be— lopp i fortsättningen kommer att lämnas i det övervägande antalet ären- den. En sådan ordning ligger i linje med vad jag tidigare har anfört om att lokaliseringslåneformen bör användas som ett finansiellt stöd. medan det . direkta investeringsstödet ges i form av avskrivningslån.

Hänvisningar till S8-6

8.7. Offertprincipen

År 1977 beslöt riksdagen att lokaliseringsstöd skulle kunna lämnas enligt offertprincipen (prop. 1976/77:100 bil 17 s. 88. AU 1976/77: 23. rskr 1976/77:295). Den innebär att det företagsekonomiska intresset förenas med det samhällsekonomiska genom att staten på offert från ett företag — privat. statligt eller kooperativt betalar särskild ersättning till företaget för att det vidtar åtgärder som staten i regionalpolitiskt syfte önskar att fö- retaget skall göra. Beslutet innebar att metoden ftck användas i samband med ansträngningarna att förbättra sysselsättningsmöjlighetema i Norr- 7 Riksdagen 1978/79. ] .raml. Nr 112

Prop. 1978/79: 112 98

botten och vid nyetableringar i skogslänens inre delar. Verksamheten fick bedrivas intill ett totalt belopp av 40 milj. kr. och uppnådda resultat skulle redovisas och utvärderas.

Stöd enligt offenprineipen har hittills lämnats endast i fyra fall. Genom stödet har investeringar kunnat genomföras som har inneburit att en pro- duktionskedja har kompletterats eller att nya branscher med ny teknik har etablerats i Norrbottens län. Stödet har i något fall utformats så att speciel- la inkörningskostnader har täckts. I några fall har det varit fråga om att ge avskrivningslån vid maskininvesteringar utanför det inre stödområdet. Sysselsättningsutredningen anser att offertprincipen bör användas även i fortsättningen som en regionalpolitisk stödform. Metoden bör dock enligt kommittén användas endast i undantagsfall och när övriga stödformer inte är tillämpliga. Utformningen av stödet bör avgöras av regeringen från fall till fall och ta formen av ett särskilt avtal mellan staten och det berörda fö- retaget. Kommittén anser att stödet bör kunna ges även i form av drifts- stöd under en begränsad tid. högst fem år. Vidare förordar kommittén en geografisk begränsning av stödformen till inre stödområde 6. För projekt inom den privata tjänste- och servicesektorn. riksorganisationer och för administrativa funktioner inom större industriföretag bör dock enligt kom- mittén stödformen kunna användas i samtliga stödområden.

Enligt min mening är det ännu för tidigt att dra några bestämda slutsatser av den begränsade försöksverksamhet med stöd enligt offertprincipen som har bedrivits under de senaste åren. l likhet med sysselsättningsutred— ningen och flertalet remissinstanser anser jag att offertprincipen bör an- vändas även i fortsättningen som regionalpolitisk stödform. De regler som jag tidigare har förordat för övriga stödformer innebär att;—offertprincipen inte längre behövs för att kunna ge ett förhöjt investeringsstöd. Liksom kommittén anser jag därför att metoden bör användas endast när det visar sig att övriga stödformer inte är tillämpliga. Jag delar också kommitténs mening att stödet bör kunna ha formen av ett allmänt inkörningsstöd under högst fem år. En förutsättning bör då vara att verksamheten-bedöms kunna drivas vidare därefter utan sådant stöd. Liksom kommittén anser jag att ut- formningen av stödet bör avgöras av regeringen från fall till fall och så långt möjligt knytas till vissa klan angivna motprestationer av stödmotta- garen. Jag tänker då i första hand på nya arbetstillfällen. En annan typ av motprestation kan vara att ett:/företag vidtar åtgärder som inte är företags- ekonomiskt motiverade men som kan utnyttjas av andra företag och bidra till utvecklingen av den industriella miljön i området.

Liksom kommittén anser jag att offertprincipen bör kunna användas i samtliga stödområden när det gäller projekt inom den privata tjänste- och servicesektorn. riksorganisationer och för administrativa funktioner inom större industriföretag.

Kommitténs förslag till geografisk begränsning av användningen av of- fertprincipen för övriga typer av stödberättigad verksamhet ärjag inte be-

Prop. 1978/79: 112 99

redd att godta. Särskilt för åtgärder som är avsedda att utveckla den indu- striella miljön bedömerjag begränsningen till inre stödområde 6 som alltför snäv. Jag förordar i stället en begränsning till allmänt stödområde 4 samt inre stödområde 5 och 6. I det sammanhanget villjag påpeka att stöd enligt offertprincipen inte behöver vara högre än enligt de övriga stödformerna. Skilln: 'en är endast att stödet ges på ett sätt som i det särskilda fallet bc- döms vara lämpligare.

Hänvisningar till S8-7

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 14

8.8. Stöd till företag inom turistnäringen

F.n. kan regionalpolitiskt stöd lämnas till företag inom turistnäringen. Vissa begränsningar gäller dock. Lokaliseringsstöd vid investeringar läm- nas till sådana företag främst i områden där det inte finns förutsättningar för industriell expansion men väl för turism. dvs. i mer utpräglade glesbyg- der såsom fjällregionerna. I fråga om stödunderlag gäller för turistanlägg- ningar. att lokaliseringsstöd inte kan lämnas vid investeringar i maskiner och inventarier eller vid förvärv av anläggning. Vidare gäller särskilda be- gränsningar för den försöksverksamhet som pågår med sysselsättningsstöd till turistföretag.

Erfarenheterna visar att den direkta sysselsättningseffekten av det re- gionalpolitiska stöd som har lämnats till turistnäringen har blivit jämförel- sevis liten. Sådant stöd har dock lämnats främst i områden där alternativa sysselsättningsmöjligheter nästan helt saknas.

Sysselsättningsutredningen anser att det regionalpolitiska stödet till verksamhet inom turistnäringen så långt som möjligt bör lämnas enligt samma regler som gäller för andra stödberättigade verksamheter. Princi- pen att stöd lämnas i första hand i områden där det inte finns förutsättning- ar för industriell expansion bör därför slopas. Däremot bör. enligt kom- mitten. stöd till turistnäringen normalt lämnas endast i inre stödområde 5 och 6 samt allmänt stödområde 4. Vid fråga om stöd i övriga stödområden bör regeringen besluta. På en punkt föreslår dock kommittén att särskilda regler Skall gälla för stöd till turistföretag. Med hänvisning till att den eko- nomiska livslängden hos turistanläggningar i de flesta fall är längre än för industribyggnader föreslår kommittén att den längsta lånetiden för lokali- seringslån utsträcks till 25 år.

Förslaget om ökade stödmöjligheter för företag inom turistnäringen får stöd av flertalet remissinstanser. Viss tveksamhet redovisas dock av bl. a. AMS och LO. Några remissinstanser, bl. a. vissa länsstyrelser. är kritiska mot kommitténs förslag att samma principer för stödets storlek med hän- syn till beräknad sysselsättningsökning skall gälla för turistföretag som för t. ex. industriföretag. De menar att högre bidrag kan vara befogat för verk- samhet i turistnäringen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att samma regler som för annan

Prop. 1978/79:112 [00

stödberättigad verksamhet bör gälla för stöd till turistföretag. Det innebär att skillnaderna i stödunderlag bör upphöra. De regler som jag tidigare har förordat för sysselsättningsstöd, utbildningsstöd, avskrivningslån och lo- kaliseringslån bör sålunda gälla också för företag inom turistnäringen. Det gäller också stödets storlek. Att. såsom några remissinstanser föreslår, all- mänt medge högre bidrag i förhållande till sysselsättningsökningen vid stöd till turistföretag frnnerjag inte befogat. ] fråga om geografisk avgräns- ning av stödets användning bör kommitténs förslag genomföras. För att uppnå bättre överensstämmelse mellan skattemässig avskrivningstid för turistanläggningar och amorteringstid för lån till sådana anläggningar för- ordarjag att lokaliseringslån skall kunna lämnas med upp till 25 års löptid till företag inom turistnäringen.

8.9. Stöd till företag inom den privata service- och tjänstesektorn

Som framgår av vad jag tidigare har anfört bör ökade ansträngningar gö- ras att påverka den privata service- och tjänstesektorn med regionalpolitis- ka åtgärder. lnom de närmaste åren kommer. som framgår av l978 års långtidsutredning. en betydande del av sysselsättningsökningen utanför den offentliga verksamheten att ske inom denna sektor. Mina tidigare för- slag på olika punkter innebär ökade möjligheter till regionalpolitisk på- verkan av företag inom den privata service- och tjänstesektorn. Jag vill nu göra en sammanfattning av vad förslagen innebär i detta avseende.

Det regionalpolitiska stödet har hittills i mycket liten utsträckning läm- nats till privata service- och tjänsteföretag. Detta beror till stor del på att bestämmelserna om stödberättigad verksamhet helt undantar verksamhet med enbart lokal betydelse. På denna punkt ärjag inte beredd att förorda några ändringar. Möjligheterna att varaktigt bedriva lokal serviceverksam- het är helt beroende av den lokala marknaden och därmed befolkningsun- derlaget. Att direkt påverka lokaliseringen av sådana företag till orter där underlaget för verksamheten är svagt är därför inte meningsfullt. Däremot kan andra regionalpolitiska åtgärder bidra till att upprätthålla den lokala marknaden för serviceföretag och därigenom indirekt påverka tjänstesek- torn. Mitt förslag om möjlighet för regeringen att besluta om undantag från de allmänna bestämmelserna om stödberättigad verksamhet innebär vida- re att sådana tjänste- och serviceföretag som är av regionalpolitisk betydel- se på ett smidigt sätt kan infogas i det regionalpolitiska stödsystemet.

En annan anledning till att så liten del av det regionalpolitiska stödet har lämnats till privata tjänste- och serviceföretag är sannolikt utformningen av stödformerna. Samma stödformer används för serviceföretagen och för industriföretagen. Stödformerna har dock utformats främst med tanke på industriföretag. Inriktningen på stöd vid investeringar är ett exempel på detta. Eftersom en utgångspunkt för mina förslag är att stödsystemet skall förenklas. är jag inte beredd att föreslå särskilda stödformer för tjänste-

Prop. 1978/79:112 lOl

och serviceföretag. I stället anpassas stödformerna till en vidare krets av företag. De föreslagna ändringarna av stödformerna innebär att tjänste- och serviceföretag i högre grad än hittills kan utnyttja det regionalpolitiska stödet. Jag tänker bl.a. på det nya sysselsättningsstödet och på möjlighe- terna att lämna lokaliseringslån titan samband med investeringar i byggna- der och maskiner.

Stöd till större lokaliseringsprojekt som avser privata tjänste- och servi- ceföretag eller administrativa funktioner inom stora indtrstriföretag måste troligen specialutformas för varje särskilt fall. om en alternativ lokalisering skall komma till stånd. Stöd enligt offertprincipen bör kunna användas i så- dana fall. Jag vill framhålla att stöd enligt offertprincipen bör kunna använ- das också för att påverka lokaliseringen inom ett län av enheter inom den privata tjänste- och servicesektorn. Hittills har sådan verksamhet främst lokaliserats till primära centra. Det finns dock fall där en lokalisering till mindre orter bör kunna övervägas.

För att de förbättrade möjligheterna till regionalpolitiskt stöd till den pri- vata tjänste- och servicesektorn skall tas till vara på bästa sätt kommerjag i det följande att förorda att systemet med lokaliseringssamråd vidgas till att omfatta stora företag inom denna sektor. Det innebär att överläggning- ar kan tas upp genom delegationen för etableringsfrågor inom industride- partementet med dessa företag och med intresse- och ideella organisatio- ner om möjligheter att förlägga viss verksamhet till stödområdena. Delega- tionen kan vidare vid sina överläggningar med industriföretag systematiskt ta upp fråga om att förlägga administrativa funktioner till dessa områden.

8.10 Säkerheten bevakning m. m.

Enligt gällande bestämmelser för statligt regionalpolitiskt stöd skall för avskrivnings- och lokaliseringslån finnas säkerhet. Denna skall anges i be- slutet om lånet. När säkerhet fastställs tas hänsyn till låntagarens ekono- miska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet.

Eftersom avskrivnings- och lokaliseringslån är avsedda att vara utpräg- lade riskkrediter, har det för beslutet om lån skall lämnas i regel ingen be- tydelse vilka lånesäkerheter som kan erbjudas. Prövningen sker efter and- ra grunder. som jag tidigare har redogjort för. Om lån beviljas får dock lån- tagaren i regel ställa säkerheter i form "av både pantbrev i den fastighet där verksamheten bedrivs och inteckningar i näringsverksamheten på fulla lå- nebeloppet. l lånebeslutet fastställs förmånslägen för dessa pantbrev och inteckningar direkt efter tidigare lämnade krediter och efter de säkerheter som krävs av andra kreditgivare i samband med investeringar. Att utrym- me reserveras för säkerheter för framtida krediter godtas i regel inte. Även överhypotcken i pantbrev och inteckningar med bättre rätt tas i regel som säkerhet för avskrivnings- och lokaliseringslånen. Om_ryt.terligare säker- hetsutrymme efter en tid behövs för ökade bankkrediteri brukar i regel

Prop. 1978/79:112 102

medges att säkerheterna för avskrivnings- och lokaliseringslån ändras så att banken kan erbjudas pantbrev och inteckningar med bättre rätt. Däre- mot ändras i regel inte säkerheterna för att bereda andra riskkreditgivare. t. ex. utvecklingsfonderna. bättre säkerheter än de som har lämnats för av- skrivnings- och lokaliseringslån.

(_)m låntagaren är aktiebolag eller annan juridisk person. där delägarna inte är personligt ansvariga. föreskrivs i regel borgen av ägarna. I fråga om aktiebolag tas borgen av de aktieägare som innehar betydande aktieposter eller har ledande ftrnktioneri bolaget eller uppbär lön från bolaget. Om det företag som får stöd ägs av juridisk person eller har betydande ekonomiska mellanhavanden med närstående företag krävs i regel borgen även av dessa. Borgen av make till betydande aktieägare tas i regel inte. om det inte finns särskild anledning. såsom att maken också innehar betydande aktie— post i bolaget eller uppbär ersättning från bolaget med större belopp. När flera skall teckna borgen föreskrivs i regel solidarisk borgen såsom för egen skuld till dess ftrll betalning sker. Begränsningar av borgensbeloppet sker ibland. t. ex. för minoritetsägare eller vid mycket stora lånebclopp.

Sysselsättningsutredningen anser att nuvarande praxis väl tillgodoser de anspråk som kan ställas på säkerheter för avskrivnings- och lokaliserings- lån. Kommittén framhåller vidare att systemet med begränsat borgensan- svar i många fall framstår som skäligt och realistiskt med tanke på borgens- mannens ekonomiska situation. Syftet med personlig borgen ärinte i första hand att förstärka realsäkerheterna utan att bidra till att borgensmannen gör ökade ansträngningar för att skydda kapitalet och därmed trygga en gynnsam utveckling för företaget. Eftersom detta syfte torde nås även med begränsat borgensansvar. förordar kommittén att den metoden används i ökad utsträckning.

Kommitténs förslag möter i stort inga invändningar från remissinstan- serna. Några utvecklingsfonder anser dock att lån från utvecklingsfonder regelmässigt bör placeras med bättre säkerheter än avskrivnings— och loka- liseringslån. Flera remissinstanser framhåller fördelarna med att i ökad ut- sträckning föreskriva begränsad borgen.

Även jag anser att nuvarande ordning beträffande säkerheter för av- skrivnings- och lokaliseringslån i huvudsak bör bestå. Jag anser sålunda in- te att utvecklingsfondernas lån generellt bör säkerhetsmässigt placeras med bättre rätt än avskrivnings- och lokaliseringslån, eftersom det i båda fallen rör sig om utpräglade riskkrediter som i sista hand finansieras av sta- ten. Av samma skäl som kommittén anser jag att systemet med begränsat borgensansvar bör kunna komma till ökad användning.

Sedan år 1973 arbetar en expertgrupp (EFSU) inom regeringskansliet med att som försöksverksamhet centralt samordna uppföljning och bevak- ning av statens fordringar i företag som har fått statligt stöd. Företagsobe- ståndskommittén (Fi 1976: 03). som har till uppgift att utreda frågan om samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd. skall enligt sina di-

Prop. 1978/79:112 103

rektiv pröva bl.a. om verksamheten vid expertgruppen kan samordnas med bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar m.m. Kommittén beräk- nar lägga fram sina förslag senare under år 1979. | avvaktan på detta bör enligt min mening inga förändringar vidtas i fråga om organisationen av uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fått regionalpolitiskt stöd.

Sysselsättningsutredningen har lämnat några förslag som syftar till att förstärka bevakningen av företag som har fått statligt stöd. F.n. skall stöd- företagen tttan anmaning redovisa sin verksamhet till länsstyrelsen och ut- vecklingsfonden i länet och underrätta dessa organ om viktigare föränd- ringar av verksamheten. Kommittén föreslår att de företag som får regio- nalpolitiskt stöd i fortsättningen måste förbinda sig att låta sina revisorer årligen till uppföljningsmyndigheten lämna en särskild granskningsrapport om huruvida stödet har använts för avsett ändamål. Stödföretaget skall också medge att revisorerna till uppföljningsmyndigheten lämnar all infor- mation som de har fått i sin egenskap av revisorer och som behövs för att pröva om stödet har använts på avsett sätt. Vidare föreslår kommittén att samtliga företag som utnyttjar regionalpolitiskt stöd skall ha av kommers- kollegiet auktoriserade eller godkända revisorer.

Förslaget om särskild granskningsrapport möts av en delad remissopi- nion. Bland de remissinstanser som principiellt tillstyrker kommitténs för- slag märks Föreningen auktoriserade revisorer (FAR). som dock påpekar att reglerna måste utformas så att revisorns uppgift i sammanhanget klart kan anges och ansvarsområdet avgränsas.

Även förslaget om att alla stödföretag skall ha auktoriserad eller god- känd revisor möts av en delad remissopinion. Bl. a. utvecklingsforidema i de nordligaste länen påpekar att det finns få personer med sådan formell kompetens i dessa län.

För egen del delarjag kommitténs uppfattning att förslaget om revisors- rapport inte ensamt på något avgörande sätt förändrar möjligheterna till bevakning av det statliga stödet. Jag anser dock liksom kommittén att för- slaget bör genomföras som ett komplement till övriga uppföljningsåtgär- der. Liksom kommittén anserjag vidare att de anställdas fackliga organisa- tioner skall få tillfälle att ta del av granskningsrapporten och i anslutning därtill lämna sina synpunkter. Det ankommer på regeringen att närmare besluta om vad rapporten skall innehålla och handläggningen av den.

Jag anser vidare liksom kommittén att auktoriserad eller godkänd revi- sor skall tinnas i företag som får regionalpolitiskt stöd. Bl. a. av praktiska skäl bör dock undantag från regeln kunna medges. t. ex. i mycket små före- tag som har fått begränsat stöd. och när det är svårt att inom rimligt av- stånd finna en revisor med den föreskrivna formella kompetensen. En för- utsättning bör i så fall vara att företaget har annan revisor som av beslutan- de myndighet bedöms vara lämplig. Det ankommer på regeringen att be- sluta om vilka villkor om revisor som skall knytas till stödet.

Prop. 1978/791112 104

8.11. Regler för återkrav av lämnat stöd

F.n. gäller att avskrivningslån och utbildningsstöd kan krävas åter inom tio år från utbetalningen om stödmottagaren genom oriktig eller vilseledan- de uppgift har föranlett att stöd har beviljats. Vidare kan den del av av- skrivningslån—som inte har skrivits av samt lokaliseringslån sägas upp till omedelbar betalning i vissa särskilt angivna fall. som innebär att stödet in- te används på avsett sätt. I sådana fall kan också trtbildningsstöd krävas åter inom två år från det utbildningen påbörjades.

Varken sysselsättningsutredningen eller remissinstansema har förordat någon ändring av riktlinjerna för återkrav av beviljat stöd. inte heller jag anser några förändringar i detta avseende påkallade.

Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om överlåtelser av företag som har fått regionalpolitiskt stöd. Gällande regler innebär att av- skrivnings- och lokaliseringslån kan sägas upp till omedelbar betalning. om väsentlig ändring sker i äganderätten till Stödföretaget. Kommittén konsta- terar att ca 15 % av de företag som sedan år 1965 har fått lokaliseringsstöd har anmält ägandeförändring av väsentlig betydelse. Ofta har det varit frå- ga om generationsskiftcn i familjeföretag eller att företag som har råkat i svårigheter har tagits över av någon med bättre förutsättningar att driva verksamheten vidare. Enbart en överlåtelse av aktierna i ett bolag som har fått regionalpolitiskt stöd är därför, enligt kommittén, inte anledning att kräva stödet åter. Kommittén anser dock att vid varje större ägareföränd- ring bör prövas hur överlåtelsen påverkar företagets möjligheter till fort- satt drift och därmed sysselsättning för personalen. En sådan prövning bör ligga till grund för bedömningen om företaget skall få åtnjuta stöd i fortsätt- ningen. Därför förordar kommittén en ordning, som innebär att avskriv- ningslån automatiskt omvandlas till lokaliseringslån om väsentlig ändring sker i äganderätten direkt eller indirekt till Stödföretaget. På ansökan av bolaget bör sedan berörd myndighet kunna besluta ätfåter omvandla lånet till avskrivningslån under förutsättning att bolaget på ett godtagbart sätt styrker att syftet med stödet inte förfelas genom överlåtelsen. En sådan prövning bör helst ske i god tid före överlåtelsen, så att det redan vid över- låtelsetillfället är klarlagt om avskrivningslånet skall omvandlas till lokali- seringslån eller ej. Liksom f.n. bör möjlighet också finnas att helt kräva åter stödet vid en överlåtelse.

Förslaget får stöd av de remissinstanser som har behandlat frågan. Även jag anser att återkravsreglerna bör utformas i huvudsak på det sätt som kommittén angivit. Det ankommer på regeringen att besluta om den närmare utformningen av dessa.

8.12. Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om regionalpolitiskt stöd

Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings- och besluts- ordning i ärenden om regionalpolitiskt stöd. För kännedom vill jag dock _

Prop. 1978/79:112 105

här redogöra för hur handläggnings- och bcslutsordningen enligt min me- ning i fortsättningen bör se ut i sina huvuddrag. Jag avser att i annat sam- manhang återkomma till regeringen med förslag till beslutsordning.

AMS är central myndighet i ärenden om regionalpolitiskt stöd och skall enligt sin instruktion bl.a. leda verksamheten ifråga om sådant stöd. På länsnivå har länsstyrelse. länsarbetsnämnd och utvecklingsfond viktiga Uppgifter i den regionalpolitiska stödverksamheten. Länsstyrelsen har det samlade ansvaret för handläggningen på regional nivå av ärenden om loka- liseringsstöd vid investeringar. Länsarbetsnämnden har huvudansvaret för handläggningen av ärenden om utbildnings- och sysselsättningsstöd. Ut- vecklingsfonden medverkar främst i samband med den ekonomiska be- dömningen i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Vidare har fonden uppgif- ter i samband med tillsynen och uppföljningen av stödföretagens verksam- het.

Varken sysselsättningsutredningen eller remissinstansema har föreslagit några förändringar av handläggningsordningen. Inte heller jag anser att några principiella ändringar behöver vidtas.

F.n. beslutar AMS om lokaliseringsstöd vid investeringar, utbildnings- stöd och sysselsättningsstöd. [ vissa ärenden om sådant stöd beslutar dock regeringen. Vidare pågår en försöksverksamhet med beslutanderätt för länsstyrelse i fråga om vissa ärenden om lokaliseringsstöd vid investering- ar och för länsarbetsnämnd i vissa ärenden om sysselsättningsstöd.

Huvudregeln för avgränsning av beslutanderätt mellan länsstyrelse, AMS och regeringen i ärenden om lokaliseringsstöd bygger på investe— ringskostnadens storlek. Beloppsgränsen är f. n. 3 milj. kr. för länsstyrelse och 8 milj. kr. för AMS. Vid större investeringar beslutar regeringen. För- utom genom beloppsgränsen inskränks länsstyrelsernas beslutanderätt ge- nom att vissa industribranscher undantas från beslut på regional nivå, lik- som ärenden som avser annan stödberättigad verksamhet än industri. Vidare skall alla ärenden som avser flyttning av verksamhet mellan orter i olika län beslutas centralt. Likaså skall beslut fattas centralt i ärenden om stöd vid etablering av nytt fristående arbetsställe i ort utanför det län där företaget bedriver sin huvudsakliga verksamhet. Däremot får länsstyrelse avgöra ärende om stöd, när ett företag vill etablera nytt fristående arbets— ställe inom det län där det redan bedriver huvuddelen av sin verksamhet.

AMS får besluta om utbildningsstöd med högst 15 kr. per arbetstimme. Finner AMS att stöd bör lämnas med högre belopp, skall ärendet hänskju- tas till regeringen.

Länsarbetsnämnderna får besluta i ärenden om sysselsättningsstöd om ansökningen gäller stöd till industriföretag.

Sysselsättningsutredningen anser att beslut bör fattas på länsnivå, om stödet påverkar förutsättningarna för sysselsättning m. m. endast inom ett län. Åtgärder som påverkar förhållanden i flera län bör däremot fattas på central nivå.

Prop. 1978/79:112 l06

Enligt kommittén kan den hittillsvarande försökverksamheten ligga till grund för en permanent uppdelning av beslutsbefogenheterna mellan re- gional och central nivå i ärenden om regionalpolitiskt stöd. De ändringar av stödformerna som föreslås bygger på den tidigare verksamheten och har karaktären av en fortsatt stegvis utbyggnad av stödverksamheten. Av främst praktiska skäl bör avgränsningen av beslutsbefogenheter liksom f. n. göras i form av beloppsgränser med undantag av samma typ som i den nuvarande försöksverksamheten. Fördelarna i form av enkla och entydiga regler anser kommittén överväga riskerna att vissa beslut hamnar på fel ni- vå som finns med ett sådant schabloniserat system.

Erfarenheterna av försöksverksamheten liksom penningvärdesföränd- ringen motiverar enligt kommittén en höjning av beloppsgränserna för be- slut om avskrivnings- och lokaliseringslån på länsnivå. Vidare anser kom- mittén att AMS bör besluta i huvuddelen av de stödärenden som skall av- göras på central nivå. Kommittén föreslår följande uppdelning av besluts- befogenheter i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Beslut av länsstyrelse: Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderlag upp till sammanlagt 5 milj. kr. under förutsättning att ärendet avser — industriell eller industriliknande verksamhet inom bransch som inte ge- nom särskilt beslut av regeringen undantas från länsstyrelsens prövning. — utvidgning av befmtlig verksamhet på den ort där verksamheten utövas eller etablering av nytt fristående arbetsställe på ort i länet av företag som bedriver sin huvudsakliga verksamhet inom länet, — åtgärd som inte innebär Överflyttning av verksamhet mellan olika län. — stöd till företag som inte är, nyligen har varit eller inom kort kan väntas bli föremål för bevaknings— eller uppföljningsåtgärd. —— företag som inte omfattas av systemet för lokaliseringssamråd.

Beslut av länsarbetsnämnd : Sysselsättningsstöd till företag som har fått avskrivnings- eller lokalise- ringslån under den senaste femårsperiodcn eller har fått förhandsbesked att det är berättigat till sysselsättningsstöd under förutsättning att ärendet inte avser — företag som bedriver verksamhet i flera län, -— företag som bedriver olika stödberättigade verksamheter. — företag som har obetalda förfallna ränte-. amorterings- eller återkravs- belopp avseende utgivet lokaliseringsstöd. -— sysselsättningsökning beträffande vilken det råder tveksamhet om den är hänförlig till nyetablerad eller fortsatt verksamhet. Beslut av AMS: ]. Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderlag upp till samman- lagt 15 milj. kr. under förutsättning att —— ärendet inte faller under länsstyrelsens beslutanderätt enligt det föregå-

ende. _

ärendet inte avser företag som omfattas av systemet för lokaliserings- samråd.

2. Sysselsättningsstöd i de fall ärendet inte skall avgöras av länsarbets- nämnd enligt det föregående. Förhandsgranskning i ärenden om sysselsätt- ningsstöd till företag som inte samtidigt ansöker om avskrivnings- eller lo- kaliseringslån.

Prop. 1978/79:112 107

3. Utbildningsstöd med belopp som inte överstiger 20 kr. per person och utbildningstimme. Beslut av regeringen: [. Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderlag som sammanlagt öVerskrider 15 milj. kr. santt övriga ärenden som avser företag som omfat- tas av verksamheten med samråd i lokaliseringsfrågor med industriföretag m. fl. Vidare bör regeringen ha möjlighet att avgöra sådana ärenden som normalt skulle ha beslutats av länsstyrelse eller AMS om ärendet ges di- rekt till regeringen.

2. Utbildningsstöd med belopp som överstiger 20 kr. per person och ar- betstimme.

3. Stöd enligt offertprincipen.

4. Förhandsbesked om verksamheten är stödberättigad.

5. Arenden om stöd utanför de fastställda stödområdena.

Liksom de flesta remissinstansema anser jag att kommitténs förslag till avgränsning av besltttsbcfogenheterna är väl avvägt. Den påbörjade de- centraliseringen av beslutanderätt bör sålunda bli permanent och utvidgad. Några justeringar av kommitténs förslag är dock nödvändiga bl. a. med hänsyn till vad jag tidigare har förordat om prövning av ärenden om syssel- sättningsstöd. Vidare finns det skäl att göra vissa inskränkningar i beslu- tanderätten för länsstyrelserna när det gäller dels stöd till kommunala in- dustrilokaler. dels lokaliseringslån utan samband med investeringar. Jag återkommer senare i vår till regeringen med förslag i dessa frågor.

AMS påpekar i detta sammanhang. att kommitténs förslag att ärenden som aktualiseras inom ramen för verksamheten med samråd i lokalise- ringsfrågor med industriföretag m.fl.. skall avgöras av regeringen kan få vittgående konsekvenser för styrelsens möjligheter att som centralt organ påverka lokaliseringsärendenas handläggning. När det gäller beslutsord- ningen vill jag framhålla att ärenden som aktualiseras genom samrådsverk- samheten liksom hittills i många fall kommer att beredas och avgöras enligt gängse ordning. Regeringen bör ha möjlighet men inte skyldighet att beslu- ta i ärenden som avser företag som omfattas av samrådsverksamheten.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om inflytande för de an- ställdas fackliga organisationeri samband med att ärenden om statligt re- - gionalpolitiskt stöd beslutas av myndighet. I ärenden som avgörs av AMS eller länsarbetsnämnd finns möjlighet till sådant inflytande genom den representation som parterna på arbetsmarknaden har i dessa organ. [ fråga om ärenden som beslutas av länsstyrelse finns inget motsvarande fackligt inflytande. Enligt gällande bestämmelser skall länsstyrelsen efter samråd med bl. a. länsarbetsnämnd och regional utvecklingsfond göra den utred- ning som behövs i ärendet. Kommitténdöreslår att samrådet formaliseras och sker i den beredningsgrupp för samverkan mellan nämnda organ som skall finnas enligt förordningen (1977:88) om länsplanering. Enligt kom- mitte'n bör representanter för arbetsmarknadens parter knytas till gruppen när ärenden om regionalpolitiskt stöd behandlas. Vidare föreslår kom- mittén att det av ansökningshandlingarna skall framgå att information har lämnats till fackliga förtroendemän om att ansökan om stöd ges in.

Prop. 1978/79:112 108

Kommitténs förslag får stöd av flera remissinstanser. bl.a. AMS. LO och TCO. Andra remissinstanser. bl. a. flera länsstyrelser. anser att en for- mell ordning med beredningsgrupp skulle fördröja handläggningstiderna och pekar på att arbetsmarknadens parter genom länsarbetsnämnden har möjlighet att ge sina synpunkter till känna.

För egen del instämmerjag i kommitténs bedömning. Redan nu fungerar i regel ett smidigt samrådsförfarande mellan de berörda organen. Enligt min mening kan arbetsformerna även i en formell beredningsgrupp göras så flexibla att de inte behöver medföra längre handläggningstider. Vidare bedömerjag att de synpunkter från arbetsmarknadens parter som på detta sätt inhämtas. är av stort värde i ärendeberedningen. Jag avser att senare föreslå regeringen att meddela bestämmelser som reglerar dessa bered- ningsfrågor.

8.13. System för lokaliseringssamråd

Regeringen träffade i april 1976 en överenskommelse med Sveriges indu- striförbund om samråd i lokaliseringspolitiska frågor med koncerner/före- tag. som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Syftet med samrådet är att skapa förutsättningar för att regionalpolitiska och syssel- sättningspolitiska synpunkter beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investeringar inom industrin. Under år 1976 undenecknade ca 150 indu- strikoncerner/företag en skriftlig förbindelse att delta i samrådet. Samti- digt inrättades inom regeringskansliet en särskild delegation för etable- ringsfrågor för att handlägga samrådsverksamheten.

Verksamheten startade under hösten l976i samband med att en skriftlig enkät om sysselsättnings- och investeringsplaner för den närmaste femårs- perioden sändes ut till samrådsföretagen. Huvudmomentet i samrådet är dock muntliga överläggningar mellan företrädare för etableringsdelegatio- nen och de enskilda företagen. I samband med dessa personliga kontakter har företagen möjligheter att informera om sina planer. speciellt sådana som rör investeringar och sysselsättning. I verksamheten ingår att infor- mera företagen om samhällets regionalpolitiska mål och de statliga stödåt- gärder som står till förfogande. Arbetet följs inom regeringskansliet av en arbetsgrupp med representanter för budget-. bostads-. arbetsmarknads- och industridepartementen. Vidare följs verksamheten av en referens- grupp med företrädare för fackliga organisationer. intresseorganisationer, vissa sammanslutningar inom näringslivet och berörda statliga myndighe- ter.

Riksdagen har godtagit att systemet för lokaliseringssamråd prövas men har uttalat att verksamheten bör bedrivas på försök och utvärderas efter någon tid. I samband därmed får bedömas om systemet skall bestå eller eventuellt förändras (prop. 1975/762211, AU 1976/7717. rskr 1976/77:79).

Under hösten 1977 utvidgades samrådsverksamheten genom att rege-

Prop. 1978/79:112 109

ringen träffade överenskommelser om motsvarande samråd med KF och LRF. Överenskommelserna omfattar sammanlagt ca 50 företag inom dessa organisationer.

Sysselsättningsutredningen framhåller att de direkt påvisbara resultaten av etableringsdelegationens verksamhet är små. vilket dock bör ses mot bakgrund av att konjunkturläget har hållit tillbaka investeringarna. Kom— mittén bedömer att etableringsdelegationen har goda förutsättningar att på ett tidigt stadium komma in i diskussion med företagen om lokaliseringen av utbyggnader. eftersom delegationen har byggt upp goda kontakter med företagen. Kommittén anser därför att verksamheten bör fortsätta.

F.n. omfattar samrådsverksamheten större industriföretag och -koncer- ner inom den privata, kooperativa och statliga sektorn. Kommittén fram- håller vikten av att den privata tjänste- och servicesektorn nås av den re- gionalpolitiska verksamheten. Verksamheten bör därför enligt kommittén byggas ut till att omfatta också större företag inom denna sektor samt stör- re riksorganisationer. Vidare anser kommittén att särskilt bör prövas möj- ligheterna till alternativ lokalisering av administrativa funktioner inom de stora industriföretagen.

Även de flesta remissinstansema betonar svårigheterna att bedöma sam- rådsverksamheten. eftersom den har bedrivits under kort tid och i ett så- dant konjunkturläge att få utbyggnadsprojekt har varit aktuella. lngen re- missinstans är negativ till den nuvarande samrådsverksamheten. Flera re- missinstanser anser dock att den bör ses över och utvärderas. LO erinrar i detta sammanhang om att organisationen tidigare har förordat att en full- maktslag om etableringskontroll skall kopplas till verksamheten för den händelse den frivilliga överenskommelsen om samråd visar sig ineffektiv.

Förslaget om utvidgning av samrådsverksamheten till att omfatta också större företag inom den privata tjänstesektorn får stöd av de remissinstan- ser som har behandlat frågan.

Jag anser att det ännu är för tidigt att redovisa någon definitiv uppfatt- ning om det system för lokaliseringssamråd som infördes år 1976. Erfaren- heterna hittills tyder dock på att informationsutbytet i lokaliseringsfrågor mellan samhället och de större industriföretagen avsevärt har förbättrats genom systemet. Det förbättrade informationsutbytet bör i sin tur kunna ge ökade möjligheter att från regionalpolitisk synpunkt påverka expansiva investeringar inom industrin. Systemet för lokaliseringssamråd med indu- striföretag bör därför fortsätta med i huvudsak samma utformning och in- riktning som f.n.

Liksom kommittén och de remissinstanser som har tagit upp frågan. an- serjag att systemet för lokaliseringssamråd nu 'också bör prövas inom den _privata tjänste- och servicesektorn. Jag har tidigare närmare berört moti- vet för detta. Jag avser sålunda att ta upp överläggningar i syfte att sträcka ut systemet för lokaliseringssamråd till att omfatta också större företag inom den privata tjänste- och servicesektorn.

Prop. 1978/79:112 110

8.14. Lagen (1970: 725 ) om lokaliseringssamråd

Efter beslut av riksdagen (prop. 19703154. BaU l970cb9. rskr 19701446) infördes lagen (l970z725) om lokaliseringssamråd. Det innebär att rege- ringen har bemyndigande att föreskriva skyldighet för företag. som plane- rar viss byggnadsåtgärd. att samråda med lokaliseringsmyndighct i fråga om lokalisering av den verksamhet som lokalerna är avsedda för. Lagen tillämpades under perioden den 1 april 1971—den 30 juni 1978 i Stock- holms-. Göteborgs- och Malmöregionerna. Lokaliseringssamrådet hade till syfte att garantera att företag. som övervägde att etablera eller utvidga viss verksamhet i de mest expansiva regionerna. fick ingående information om samhällets regionalpolitik. det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliscringsförutsättningar i olika delar av landet. Härigenom skulle före- tagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliseringsfrågan. Me- ningen var att de skulle få denna information innan de fattade definitivt be- slut om lokaliseringen av den nya eller utvidgade verksamheten. Avsikten var att företagen genom samrådsförfarandet skulle förmås att frivilligt gå med på en lokalisering utanför berörda regioner. Samrådsskyldighet före- låg så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medförde ett lokaltillskott av minst 500 m2 våningsyta och lokalerna var avsedda att helt eller till hll- vudsaklig del användas för verksamhet inom partihandel. varuhandelsför- medling. bank- och annan finansieringsverksamhet. försäkringsverksam- het. fastighetsverksamhet och -förmedling samt uppdragsverksamhet. Till den ljuli 1974 omfattades även tillverkningsindustrin av samrådsskyldig- heten.

Jag vill erinra om de uttalanden som gjordes när det nya systemet för lo- kaliseringssamråd infördes år 1976 (prop. 1975/76:21]. AU 1976/77: 7. rskr 1976/77: 79). Det förutsattes då att systemet med lokaliseringssamråd en- ligt 1970 års lag skulle fortsätta för företag inom service och handel i av- vaktan på ställningstagande till frågan om det nya systemet för lokalise- ringssamråd skulle utsträckas till större företag av denna typ. På förslag av AMS beslöt regeringen att redan den 1 juli 1978 avskaffa samrådsskyldig— heten för alla typer av företag. eftersom samrådsverksamheten bedömdes vara av ringa värde. Lagen om lokaliseringssamråd gäller dock alltjämt. Mot bakgrund av mina förslag att utvidga systemet för lokaliseringssamråd anserjag att tiden nu är mogen för att upphäva denna. Om en lagstiftning i dessa frågor i framtiden skulle bli aktuell. måste den utformas på ett annat sätt än den nuvarande lagen; Jag förordar sålunda att lagen om lokalise-

ringssamråd upphävs.

8.15. Produktsökning i regionalpolitiskt syfte

Till följd av strukturförändringarna inom stål-. teko- och varvsindustrin har bl. a. på regeringens uppdrag. som jag tidigare har nämnt, arbetsgrup-

Prop. 1978/79:112 111

per/delegationer tillsatts i 14 län med uppgift att föreslå konkreta insatser för att skapa sysselsättning inom resp. region och samordna åtgärder med regional- och sysselsättningspolitiskt syfte. En viktig uppgift för arbets- gruppema är att söka produkter för befintliga företag.

Produktsökning för företag i regioner med sysselsättningsproblem har pågått några år. främst på länsnivå. Norrbottendelegationen (] l976:04) har sedan sin tillkomst hösten 1976 använt medel för detta ändamål. Även en del andra liknande delegationer och arbetsgrupper har i egen regi sökt produkter. För att söka alternativ produktion till varven har en särskild ut- redare (1 1978105) tillkallats. För stöd till sådan produktion vid Svenska Varv AB har riksdagen anvisat 200 milj. kr. (prop. 1978/79: 49. NU 1978/79:17. rskr 1978/79:115). Statsföretag AB har tilldelats särskilda me- del för att söka nya produkter till de regioner i Norrland och Västsverige där väsentliga sysselsättningsminskningar väntas inom den statliga textil- och konfektionsindttstrin.

För att stödja och samordna arbetet på länsnivå har viss produktsökning organiserats centralt. Denna verksamhet samordnas av en arbetsgrupp inom den inom industridepartementet verksamma etableringsdelegatio- nen. Med hjälp av särskilda experter söks i utlandet produkter som kan till- Verkas i Sverige för en marknad i Norden eller Västeuropa.

En mångfald sysselsättningspolitiskt motiverade aktiviteter pågår sålun— da i syfte att hitta nya produkter. som kan tillverkas av svenska företag. Sökning efter produkter i utlandet är en gemensam angelägenhet för ett flertal statliga organ. Samordning sker genom den nämnda arbetsgruppen.

Produktsökningen på central nivå har följande uppläggning. Sökandet bygger på företagens önskemål. Dessa kartläggs av de tidigare nämnda ar- betsgrupperna i länen. Det praktiska arbetet handhas i flertalet län av ut- Vecklingsfonden. Önskemål om nya produkter har anmälts av ca 500 före- tag i de 14 län som omfattas av verksamheten. Ett genomgående drag är att både stora och små företag har svårt att klart beskriva hurdana produkter de söker. Främsta skälet till detta är förmodligen att de inte har tillräcklig överblick över den tekniska utvecklingen inom sitt eget eller angränsande Verksamhetsområden. Sökandet har därför till en början måst ges en jäm- förelsevis bred uppläggning.

Företagens önskemål har bearbetats och grupperats i s. k. företagsprofi- ler efter deras nuvarande produkter och önskemål om nya produkter. En företagsprofil omfattar företag med likartad produktion och likartade pro- duktönskemål. På grundval av företagsprofilerna bedrivs produktsökning i bl. a. Förenta Staterna, Japan. Förbundsrepubliken Tyskland. Frankrike. Australien och Canada.

De produktförslag som kommer in genom detta sökande eller genom an— nan kontakt stäms av mot önskemål. Med ledning av resultatet fördelas produktförslagen på länen. Arbetsgrupperna i länen har därefter tre veckor på sig för att undersöka företagens intresse för förslagen. Produktförslag

Prop. 1978/79:112 ll?_

som företagen bedömer sakna intresse sänds tillbaka varefter de efter av- stämning mot andra företags önskemål eventuellt kan sändas vidare till ett nytt län osv.

Centralt granskas produktförslagen översiktligt i samarbete bl.a. med styrelsen för teknisk utveckling och patent- och registreringsverket. Det är emellertid företaget som har att med hjälp av utvecklingsfonden eller be— hövlig expertis avgöra om det finns marknad och andra förutsättningar för produktion.

Som framgår av min redogörelse ligger tyngdpunkten i verksamheten i länen. Det är på länsnivån som den närmaste kontakten med och den störs- ta kännedomen om de mindre och medelstora företagen och deras utveck- lingsförutsättningar finns. En viktig roll i sammanhanget spelar de regiona- la utvecklingsfonderna. som också har egna medel för att stödja införandet av nya produkter i företagen. Jag har tidigare ( avsnitt 5.3 ) förordat att sär- skilda medel skall kunna tilldelas länsstyrelserna för att fullfölja länsplane- ringen. Dessa medel bör kunna användas bl. a. för fortsatt produktförmed- ling på länsnivå.

Försöksverksamheten har pågått knappt ett år och några säkra slutsat- ser om resultatet kan ännu inte dras. Stor möda läggs ned på att dokumen- tera olika moment för att göra en senare utvärdering möjlig. [ proposition 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. har regeringen före— slagit att verksamheten utvidgas i industripolitiskt syfte. Förslaget syftar till att utveckla former för att stödja import av ny teknik. Särskilda sakkun- niga avses bli tillkallade för att leda denna verksamhet.

Jag återkommer i det följande med förslag om medel för produktsök- ningsverksamheten under budgetåret l979/8().

8.16 lndustricentra

År l973 påbörjades en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet (prop. 1973: 50. an l973: 7. rskr l973: 248). Syftet med verksamheten är att uppföra industrilokaler för ut- hyrning. Huvudman är Stiftelsen lndustricentra. som har till uppgift att planera. uppföra. äga och förvalta industricenteranläggningar samt i övrigt verka för att skapa goda förutsättnigar för verksamheten i anläggningarna. Stiftelsens förvaltning är lokaliserad till Skellefteå.

Hyran i industricenteranläggningarna skall ligga på en nivå som motsva- rar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med statligt lokaliseringsstöd. Finansieringen av byggnadsinvesteringarna har därför ordnats på ett sätt som ungefär motsvarar det statliga lokalise- ringsstödet enligt de maximiregler som gäller för det inre stödområdet. Så- lunda har lokaliseringsbidrag lämnats med 65 % av byggnadskostnaderna. Vidare har lån lämnats från anslaget för lokaliseringslån med ca l3% av byggnadskostnaderna. Till skillnad från vanliga lokaliseringslån har dessa

Prop. 1978/79:112 . 113

lån lämnats i form av annuitetslån med de tre första åren ränte- och amor- teringsfria. Återstoden av byggnadskostnaderna har täckts med eget kapi- tal. Stiftelsen har inom ramen för den regionalpolitiska bidragsverksamhe- ten hittills tillförts sammanlagt ca 21 milj. kr. i stiftelsekapital.

Stiftelsens administrationskostnader täcks delvis genom statsbidrag. Statsbidraget skall täcka de regionalpolitiskt motiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet. dvs. sådana kostnader som inte rimligen kan belas- ta hyresgästerna. De förvaltningskostnader som direkt hänför sig till an- läggningarna kalkyleras däremot in i hyrorna. För budgetåret 1978/79 upp- går det statliga administrationsbidraget till 935000 kr. Stiftelsen har dess- utom sedan budgetåret 1975/76 fått statsbidrag för att täcka driftsunder- skott till följd av outhyrda lokaler.

1 det kommittéförslag som låg till grund för beslutet om industricentra förordades att ett fullt utbyggt industricentrum skulle omfatta lokaler för ca 300 arbetsplatser, vilket bedömdes motsvara ca 12000 m2 lokalyta. Kommittén förordade dock en stegvis utbyggnad och att en första etapp borde omfatta halva lokalytan. Statsmakterna anslöt sig till kommitténs förslag om stegvis utbyggnad och beslöt år 1973 om att bygga etapp 1 i Strömsund och Lycksele. År 1976 beslöts att båda dessa anläggningar skulle byggas ut till full storlek (prop. 1975/76:87. an 1975/76:27. rskr 1975/76: 167"). Senare under år 1976 beslutades att bygga en första etapp av industricenteranläggningar i Haparanda och Ljusdal (prop. 1975/76:185. an 1975/76:43. rskr 1975/76: 369). Svårigheter att i rådande konjunktur finna hyresgäster har medfört att av de år 1976 beslutade investeringarna endast etapp 2 i Strömsund och etapp 1 i Ljusdal påbörjades under år 1977.

De industricenteranläggningar som hittills har byggts består i huvudsak av standardiserade lokaler på ca 2 500—3 000 m2 per byggnad. 1 den första etappen byggdes lokalerna utan att hyresgäster hade knutits till lokalerna redan i byggnadsskedet. Det uttalade syftet var också att genom ändamåls- enliga. redan färdigställda lokaler utöva dragningskraft på expanderande industrier med akut lokalbehov. Erfarenheterna visade dock att lokalerna kom att stå outhyrda under ganska lång tid efter det att de hade blivit färdi- ga. För de följande .ittbyggnadsetapperna infördes därför en ordning som innebär att principbeslut först fattas om att en anläggning skall byggas. Därefter söker stiftelsen skaffa hyresgäster till ungefär hälften av de plane- rade lokalerna. Först när så har skett påbörjas investeringarna. Det har dock visat sig att denna ordning avsevärt försvårar stiftelsens möjligheter att träffa hyresöverenskommelser med intresserade företag. eftersom stif- telsen har svårt att ge definitiva tidsangivelser för byggstart och färdigstäl- lande av lokalerna. Med hänsyn till dessa svårigheter beslöt regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande våren 1978 att uppföra anläggning- en i Haparanda utan hinder av kravet på förhandsuthyrning ( prop. 1977/78: 125 bil. 11. AU 1977/78: 34. rskr 1977/78: 305).

Sysselsättningsutredningen föreslår att verksamheten med industricen- tra byggs ut och att reglerna för verksamheten ändras i vissa avseenden. 8 Riksdagen [978/79. ! saml. Nr [12

Prop. 1978/79:112 114

Vid utbyggnad av industricenterverksamhet till nya orter gäller f. n. att riksdagen beslutar om varje enskilt projekt. Kommittén förordar en smidi- gare ordning som innebär att riksdagen beslutar om allmänna riktlinjer för verksamheten och i samband med budgetbehandlingen fastställer en ram för kapitaltillskott til' stiftelsen för det kommande budgetåret. Enligt kom- mittén bör det därefter ankomma på regeringen att efter framställning från stiftelsen besluta om de olika byggnadsprojekten.

Som geografisk avgränsning av verksamheten föreslår kommittén inre stödområde 5 och 6. vilket i stort motsvarar nuvarande verksamhetsområ- de.

Finansiering av stiftelsens anläggningar bör enligt kommitten ske med avskrivnings- och lokaliseringslån enligt gängse regler. Det innebär med de stödregler som jag tidigare har förordat att högst 70 % av investeringskost- naderna kan finansieras på det sättet. Återstoden år enligt kommitténs förslag finansieras genom stiftelsens egna kapital. Kommittén föreslår vidare att systemet med annuitetslån till stiftelsen avskaffas. I stället bör enligt kommittén lokaliseringslån på vanliga villkor lämnas.

Värdet av att som regionalpolitiskt medel kunna erbjuda förhandsbygg- da lokaler anser kommittén vara så stort att kravet på förhandsuthyrning bör slopas.

Kommittén anser slutligen att en möjlighet bör finnas att efter viss tid överlåta lokaler till hyresgäster om de så önskar. En sådan möjlighet bör dock enligt kommittén utnyttjas sparsamt.

Kommitténs förslag får stöd av de flesta av det fåtal remissinstanser som tar upp frågan. Stiftelsen lndustricentra godtar förslaget i huvudsak och lägger fram ytterligare förslag om hur en utbyggd verksamhet kan under- lättas. Sålunda föreslår stiftelsen att hyresfrihet i tre år skall kunna beviljas företag som nyetableras i stiftelsens anläggningar. Vidare vill stiftelsen ha möjlighet att i vissa fall hyra ut lokaler även till sådana serviceföretag som inte är berättigade till regionalpolitiskt stöd. Stiftelsen anser också att verksamhetsområdet bör utsträckas till att omfatta även orter inom all— mänt stödområde 4. När det gäller finansieringen föreslår stiftelsen att av- skrivningslån med maximalt belopp enligt reglerna för inre stödområde 6 skall kunna lämnas för alla industricenteranläggningar inom inre stödområ- de 5. och 6. Vidare pekar stiftelsen på att en övergång från annuitetslån till lokaliseringslån med vanliga villkor innebär försämring av möjligheterna för stiftelsen att erbjuda lokaler till konkurrenskraftig hyra.

För egen del vill jag anföra följande. Verksamheten med industricentra har två huvudsyften. För det första skall ändamålsenliga lokaler för uthyr- ning erbjudas sådana företag som vill bygga ut eller etablera verksamhet på regionalpolitiskt prioriterade orter utan att själva äga lokalerna. För det andra kan kraven på en god industriell miljö med olika former av företags- service tillgodoses snabbare i industricenteranläggningar än vid en spridd lokalisering av enstaka företag. Mot denna bakgrund bedömerjag, liksom .

Prop. 1978/79:112 115

kommittén och den övervägande remissopinionen. att verksamheten med industricentra bör fortsätta.

I fråga om beslutsordning förordar jag att riksdagen liksom f. n. bör be- sluta om i vilka orter industricenteranläggningar skall byggas. Det får se- dan ankomma på regeringen att besluta när bygget skall påbörjas och i samband därmed besluta om kapitaltillskott till stiftelsen samt övrigt regio- nalpolitiskt stöd till projektet.

Jag vill i detta sammanhang också ta tipp frågan om vilka typer av orter och vilken storlek av anläggningar som skall komma i fråga för industri- centra. I likhet med stiftelsen anserjag att industricenteranläggningar bör komma till stånd på orter. som är av strategisk betydelse för utveckling av den regionala strukturen och där behov följaktligen finns av större insat- ser. Enligt riksdagens beslut (an 1975/76: 43. rskr 1975/761369) skall nya anläggningar byggas i första hand i Ånge och Vilhelmina vid en kommande utbyggnad av verksamheten. Beslut bör nu fattas om att nya anläggningar skall byggas i Ånge och Vilhelmina samt att insatserna i Lycksele, Ström- sund. Ljusdal och Haparanda skall fullföljas med sikte på att nå målet ca 300 arbetsplatser i varje anläggning.

Jag bedömer att industricenteranläggningar bör dimensioneras för ca 300 arbetsplatser. Fördelen med den samlade lokaliseringen av arbetsplatser riskerar annars att gå förlorad. Hur stor lokalyta som behövs bör bedömas med utgångspunkt från företagens behov. Behovet av mindre industribygg- nader för uthyrning kan enligt min mening tillgodoses genom att, som jag tidigare har förordat, kommuner skall kunna få avskrivnings- och lokalise- n'ngslån vid sådana investeringar.

Liksom kommittén och de remissinstanser som har yttrat sig i frågan an- ser jag att något krav på förhandsuthyrning av lokaler inte bör ställas för att industricenteranläggningar skall få börja byggas. Det bör ankomma på regeringen att efter förslag från stiftelsen besluta om storlek och utform- ning av de lokaler som byggs utan att hyresgäster finns kontrakterade. Jag räknar med att stiftelsen därvid i görligaste mån kartlägger och dokumen- terar vilka företag som är seriöst intresserade av att hyra lokalerna.

I fråga om finansiering av stiftelsens verksamhet tillstyrker jag kom- mitténs förslag. Enligt min mening bör samma statliga stöd i form av av- skrivnings- och lokaliseringslån stå till förfogande oavsett om ett företag bygger egna lokaler eller om stiftelsen bygger lokaler för uthyrning. Av vad jag nu har sagt följer attjag inte kan förorda stiftelsens förslag om sub- vention i form av hyresfrihet i stiftelsens anläggningar under de första åren. Jag vill i detta sammanhang erinra om att företag som hyr lokaler i in- dustricenteranläggningar givetvis själva kan utnyttja övriga regionalpolitis- ka stödformer såsom avskn'vningS- och lokaliseringslån samt sysselsätt- ningsstöd och utbildningsstöd.

Liksom hittills bör lokalerna hyras ut till företag med sådan verksamhet som är berättigad till regionalpolitiskt stöd. Det kan dock. som stiftelsen

Prop. 1978/79:112 116

påpekar. finnas vissa serviceföretag titan rätt till regionalpolitiskt stöd som sktille kunna bidra till utbudet av industriservice i vid mening inom anlägg- ningarna. Jag anser att stiftelsen i undantagsfall bör kunna få hyra ut loka- lcr till sådana företag. Denna möjlighet bör dock utnyttjas restriktivt. efter- som den innebär en fara för snedvridning av konkun'ensen inom servicenä- ringar med utpräglad lokal marknad.

Liksom kommittén finnerjag att möjlighet bör finnas att i undantagsfall överlåta lokal till en hyresgäst. om det inte innebär någon nackdel för verk- samheten inom den återstående delen av anläggningen.

Hänvisningar till S8-15

9. Särskilda åtgärder för glesbygder

9.1. Nuvarande ordning och utredningsförslag

Under 1960—talet uppmärksammades alltmer den bristande balansen mellan landets regioner ifråga om befolkning och sysselsättning. I sam- band härmed ägnades också ett betydande intresse åt dem som bor i gles- befolkade områden. Den negativa befolkningsutvecklingen i vissa delar av riket kom i särskild grad att påverka förhållandena i de flesta glesbygder- na. Antalet arbetstillfällen minskade och servicen blev sämre. Två arbets- grupper för glesbygdsfrågor och en parlamentariskt sammansatt kommitté, glesbygdsutredningen. har sedan mitten av 1960-talet arbetat fram en rad förslag till åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygder.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen beslutat om särskilda åtgärder för glesbygderna. Senast riksdagen tog ställning till glesbygdspolitiken i ett övergripande sammanhang var år 1976 i samband mefd 'beslutet om sam- ordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Sysselsättningsutredningen har därefter i delbetänkandet (SOU 1978: 62) Regionalpolitiska stödformer och styrmedel förordat en utveckling och utvidgning av nuvarande former för stöd till glesbygder. Den år 1977 inrättade glesbygdsdelegationen har till uppgift att bereda. samordna och intensifiera regeringens glesbygdsin- satser. Delegationen har föreslagit fortsatta insatser för att förbättra för- hållandena för befolkningen i glesbygderna. Delegationen har utarbetat si- na förslag i anslutning till sysselsättningsutredningens betänkande och länsstyrelsernas länsrapporter år 1978. Delegationens förslag överens- stämmer i stort med sysselsättningsutredningens. Endast på ett par punk- ter skiljer sig förslagen åt.

Stödet till glesbygderna är en del av det regionalpolitiska stödet. De re- gional- och sysselsättningspolitiska insatser som görs. både när det gäller stöd till näringslivet och beslut inom den offentliga sektorn har dock an- setts behöva kompletteras för de mest glesbefolkade områdena. De stöd-

Prop. 1978/79:112 117

former som är särskilt inriktade på service och sysselsättning i glesbygder- na spänner över ett stort område.

Enligt förordningen (l973:608. omtryckt 1978: 186) om statligt stöd till kmnmi'rsiull service igleshygd utgår stöd för att upprätthålla en tillfreds- ställande försörjning med dagligvaror och drivmedel i glesbygd. skärgårdar och andra liknande områden. Stödet utgår i form av investerings- och driftsstöd till dagligvaruhandel och hemsändningsbidrag till kommuner. Konsumentverket har den övergripande tillsynen över stödverksamheten och beviljar stöd till dagligvaruhandeln och drivmedelshandeln sedan läns- styrelsen efter samråd med berörd kommun avgivit yttrande. En särskild glesbygdsnämnd bistår verket vid prövning av ärenden. Länsstyrelsen be- viljar hemsändningsbidrag.

En särskild försök.?verksamhet hanliga/ide samhällelig service i gles- bygdsområden tar sikte främst på åtgärder för vård och service åt äldre och handikappade samt aktiviteter för barn och ungdom. Verksamheten har pågått sedan år 1968. Stödet utgår främst till kommuner och landsting för särskilda insatser. Avsikten är bl.a. att underlätta för kommunerna i glesbygdsområden att säkerställa en rimlig vård- och servicenivå. För- söksvcrksamheten har gällt bl.a. förskoleverksamhet. snöröjning. färd- tjänst. rehabiliteringsåtgärder. decentraliserad fritidsverksamhet för såväl äldre som barn och ungdom samt frågor om organisation av äldreomsorgen i glesbygdsområden. Socialstyrelsens glesbygdskonsulenter biträder kom- munerna vid initiering av nya försöksprojekt. Regeringen beviljar kommun medel för visst projekt efter förslag från socialstyrelsen.

Särskilda stödåtgärder i glesbygder vidtas genom dels försöksverksam- het i form av stöd till hemarbete. dels bidrag till de regionala utvecklings- fonderna för genomförande av speciella projekt i syfte att främja företag- samhet i glesbygder och skärgårdar. Från anslaget bekostas vidare bidrag till vissa kommuner för inventering av lokalt tillgängliga arbetsobjekt samt planering och genomförande av sysselsättningsinsatser. s.k. intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbygd (IKS).

Bidrag till hemarbete utgår för att täcka kostnader som föranleds av att arbetet bedrivs som hemarbete. t. ex. kostnader för instruktion av hemar- betare, för transporter av arbetsmaterial och arbetsprodukter samt för ar- betsverktyg och annan enklare utrustning för hemarbetet. Fråga om bidrag prövas av utvecklingsfonden i länet i samarbete med länsarbetsnämnden. Försöksverksamheten bedrivs inom Värmlands. Kopparbergs, Gävle— borgs. Västernorrlands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Statens industriverk fördelar anslagsmedlen i form av ramar för de olika lä-

nen. Bidrag till de regionala utvecklingsforidema för att genom speciella pro-

jekt främja företagsamhet i glesbygder beviljas av regeringen efter beslut i varje särskilt fall. Bidrag till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser (IKS)bevi1-

Prop. 1978/79:112 118

jas av regeringen efter beslut i varje särskilt fall efter ansökan av [kommun.

Enligt förordningen (19782465) om särskilt stöd till lantbruksft'irt'tag m.m. i vissa glesbygder lämnas stöd till lantbruksföretag och verksamhet som kan bedrivas i kombination med sådana företag. Stöd lämnas i form av kreditgarantier och statsbidrag. Lantbruksnämnderna beslutar om stöd och lantbruksstyrelsen utfärdar föreskrifter för verksamheten. lnom inre stödområdet anger länsstyrelserna de områden som bör omfattas av stö- det. lnom landet i övrigt avgör regeringen efter förslag av länsstyrelserna inom vilka områden stöd kan utgå.

Enligt förordningen (l976:208) om statligt stöd till skärgårds/öretag lämnas stöd för att främja tillkomsten och utvecklingen av företag i skär- gårdarna. Stöd lämnas i form av kreditgarantier och statsbidrag. Bestäm- melserna överensstämmer i stort med vad som gäller för det nyss nämnda särskilda stödet till lantbruksföretag. Lantbruksnämnderna beslutar om stöd. 1 frågor som inte rörjordbruk. skogsbruk. trädgårdsnäring eller fiske skall samråd ske med resp. utvecklingsfond och i frågor av större vikt med länsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen utfärdar föreskrifter.

Utöver stöd i de här nämnda formerna görs en rad andra insatser för glesbygderna t.ex. ifråga om skolan och postens service genom lantbrev- bärning.

Ansvaret för de skilda stödformerna är. som har framgått av min be- skrivning. utspritt på flera huvudmän och beslutsfattandet sker på såväl re- gional som central nivå. Sysselsättningsutredningen har förordat en bättre samordning av stödet till glesbygderna. Glesbygdsdelegationen framför liknande synpunkter och föreslår att de anslag som är avsedda att stödja sysselsättning och service i glesbygd. förs samman till ett anslag under det departement som har ansvaret för regionalpolitiken. Delegationen föreslår också att besluten rörande glesbygdsinsatserna så långt som möjligt decen- traliseras till regional nivå.

Delegationens förslag innebär i övrigt att riksdagen godkänner riktlinjer för glesbygdsstödet och anvisar medel. som regeringen sedan fördelar i form av ramar för de olika länen. Besluten om stöd decentraliseras så långt möjligt till regional nivå. där länsstyrelsen får det samordnande ansvaret. Stöd bör kunna utgå till i huvudsak samma ändamål som sker f. n., men fördelningen mellan de skilda ändamålen bör göras med ledning av de rikt- linjer för utveckligen som fastställts inom länsplaneringen. Stödet bör reg— leras genom en särskild förordning. Glesbygdsdelegationen skall enligt för- slaget lämna underlag till regeringen för beslut om medelsfördelning och utfärda föreskrifter för verkställighet av förordningen. Enligt förslaget skall delegationen vidare i samverkan med de centrala myndigheter som i dag har ansvaret för de skilda stödformerna ansvara för den centrala upp- följningen av stödet. Delegationen framhåller att sektorsmyndigheterna även i fortsättningen måste handlägga glesbygdsfrågor inom sitt område. t. ex. ifråga om utvecklingsarbete, forskning. beredskapsarbeten och råd- givning tilljordbruket m.m.

Prop. l978/79:112 119

Delegationens förslag bygger på ett samspel mellan kommunal. regional och central nivå. Sålunda har kommunen i förslaget ansvaret för den kom- munala serviceplancringen och planering av sysselsättning inom kommit- nens egen administration. I den kommunala serviceplancringen bör enligt delegationen redovisas de problem som finns och anges behov av åtgärder för såväl den kommersiella som den offentliga servicen.

Delegationen föreslår vissa ändringar i stödbestämmclsema. Stödet till lantbruksföretag och skärgårdsföretag förs samman i en stödform som om- fattar också andra småföretag. hemslöjd. hantverk. småvarv m. rn. Stödet avses kunna utgå även till dem som i egen regi bedriver mindre verksamhet i form av hemarbete. Bidraget får enligt förslaget lämnas med högst 125 000 kr. för varje investeringstillfälle. Detta motsvarar vad som nu gäller för stödet till lantbruksföretag.

De intensifierade kommunala sysselsättningsinsatserna (lKS) bör enligt såväl sysselsättningsutredningen som delegationen utvidgas till fler kom- muner med motsvarande förhållanden som dem som ingått i försöksverk- samheten. Vidare föreslås att reglerna för bidrag anpassas till de regler som gäller för kommunala beredskapsarbeten. Bidrag bör sålunda utgå med högst 90% av det godkända bidragsunderlaget. l bidragsunderlaget bör kunna inräknas även resekostnader.

Sysselsättningsutredningen föreslår beträffande lKS-verksamheten att det skall ankomma på länsarbetsnämnderna att innan arbetena sätts igång godkänna arbetsobjekten. Den geografiska fördelningen av medlen på län för [KS böri fortsättningen göras av AMS. Det får sedan enligt kommittén ankomma på länsarbetsnämnden att efter samråd med länsstyrelsen och på grundval av länsplaneringen göra fördelningen av medlen på kommunerna inom resp. län. Delegationen menar däremot att länsstyrelsen skall god- känna de utvalda arbetsobjekten och bevilja bidrag till verksamheten efter samråd med länsarbetsnämnden. Möjlighet att delegera godkännandet till länsarbetsnämnden bör en1igt delegationen finnas.

Det särskilda stödet till de regionala utvecklingsfondema för insatser i glesbygd bör enligt sysselsättningsutredningen upphöra. Behovet av medel för fonderna till insatser i glesbygder bör istället beaktas vid den vanliga medelstilldelningen till utvecklingsforidema i landets norra delar.

Glesbygdsdelegationen föreslår vidare att försöksverksamheten med so- cial service i glesbygd avslutas. Utvecklings- och forskningsverksamheten föreslås drivas vidare av socialstyrelsen medan medel för direkta insatser för social service föreslås anvisade under glesbygdsanslaget. Glesbygdsdelegationen har också tagit upp frågan om servicegaranti som aktualiserades vid riksdagens behandling av regionalpolitiken år 1976 ( prop. 1975/76:211 . AU 1976/7727. rskr 1976/77:79). Delegationen anser därvid att den geografiska avgränsningen kan diskuteras ur två aspekter. Det första synsättet utgår ifrån ett ortsresonemang där service garanteras för vissa orter. Frågan är dock vilken storlek på orten som skall vara ut-

Prop. 1978/79:112 120

gångspunkt. Skall det vara kommundelscentrum med service som apotek. systembolag. verkstäder och kemisk/tekniska butiker eller orter med t. ex. 200 invånare och service som livsmedelsbutik och låg- och mellanstadie- skola? Delegationen anser att en ordning av nämnt slag är olämplig och hävdar istället att serviceproblemen skall lösas där de finns "oavsett” boende eller servicens belägenhet. Delegationen anser vidare att centralt utarbetade generella kriterier är ett olämpligt system för att trygga service- l'örsörjningen i glesbygd. Riksdagens intentioner tillgodoses enligt delega- tionen bäst genom att besluten om vilka åtgärder som skall vidtas läggs på lokal och regional nivå.

Enligt delegationen bör det i första hand vara kommunerna som ansva— rar för att invånarna i kommunerna får en god service i olika avseenden. [ vissa fall kan det dock vara nödvändigt att staten stöder kommunerna eko- nomiskt för att de skall kunna uppfylla sitt ansvar. Beslut om statligt stöd bör enligt förslaget kunna fattas av resp. länsstyrelse inom ramen för tillde- lade medel. En förutsättning för att statligt stöd skall kunna utgå bör bl. a. vara att kommunen har upprättat en plan för serviceförsörjningen.

Flertalet remissinstanser tillstyrker såväl sysselsättningsutredningens som glesbygdsdelegationens förslag om en bättre samordning av regering- ens glesbygdsinsatser. l fråga om handläggningen av glesbygdsstödet har några remissinstanser redovisat kompletterande synpunkter som jag åter- kommer till i det följande.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 1978/79:112: Avsnitt 14

9.2. Det framtida glesbygdsstödet

För egen del anser jag i likhet med sysselsättningsutredningen. gles- bygdsdelegationen och flertalet remissinstanser att en fortsatt satsning på glesbygdsområdena är angelägen. Det gäller också att effektivisera de stödformer som redan finns eftersom dessa ofta måste anpassas till de re- gionala och lokala förhållandena. En samordning av de statliga insatserna i glesbygderna är därför nödvändig.

Glesbygdspolitiken ingår som en del av regionalpolitiken. De allmänna regional- och sysselsättningspolitiska åtgärderna är av grundläggande be- tydelse också för möjligheterna till arbete och service för dem som bor i glesbygd. De större orterna fungerar som stödjepunkter för kringliggande områden. Möjligheterna till pendling mellan och inom kommuner har för- bättrats för både arbets- och serviceresor. Det finns dock områden som lig- ger utanför rimligt pendlingsavstånd till större orter. Det är åtgärder i dessa områden jag här kommer att behandla.

Glesbygdsinsatserna bör enligt min mening grundas på en samordnad kommunal och regional planering. Besluten bör fattas så nära de berörda människorna som möjligt. Det innebär att beslut så långt möjligt bör de- centraliseras till regional nivå. Länsstyrelsen har det samordnande ansva- ret för statliga insatser på regional nivå och det är därför enligt min mening

Prop. 1978/79:112 121

lämpligt att ytterligare decentralisera besluten till länsnivå i de ärenden som gäller glesbygdsstödet inom en av regeringen anvisad ram. Stödet bör som f.n. vara inriktat på olika ändamål. Länsstyrelsen bör fördela medlen mellan de skilda ändamålen mot bakgrund av de riktlinjer för utvecklingen i länet som fastställts i länsplaneringen. En sådan decentralisering bör en- ligt min bedömning leda till att det statliga glesbygdsstödet får bättre ef- fekt. Prövningen av ärenden sker nära de berörda människorna. och där- med bÖl' engagemanget för glesbygdsfrågoma öka i länen. Glesbygdsfrå- gorna bör på detta sätt få ökad tyngd i de regionala och kommunala orga- nen. Vad jag här anfört innebär att jag i allt väsentligt ansluter mig till vad sysselsättningsutredningen och glesbygdsdelegationen har anfört i dessa frågor.

lnnanjag går närmare in på glesbygdsstödets utformning villjag redovi- sa min syn på frågan om statlig garanti för att upprätthålla servicen på vis- sa orter i de geografiskt större glesbygdskommunerna.

Jag ansluter mig i likhet med glesbygdsdelegationen och flertalet remiss- instanser till uppfattningen att serviceproblemen i glesbygden inte alltid kan knytas till en ort och en viss befolkningsstorlek. Bedömningen av hur serviceproblemen skall lösas måste i stället ske från fall till fall och insat- serna måste anpassas efter skilda lokala förutsättningar.

Servicefrågornas lösning knyts därmed till specifika serviceproblem snarare än till vissa serviceorters problem. Det innebär att enskilda männi- skors eller vissa befolkningsgruppers möjligheter att få service så långt möjligt bör beaktas. Det finns dock naturligtvis en gräns för vad som är rimliga samhällsinsatser.

De medel som finns för serviceförsörjningen i glesbygd bör enligt min mening förbehållas stora sammanhängande områden där gles bebyggelse och långa avstånd försvårar möjligheterna att bibehålla en rimlig service- försörjning. Hänsyn bör tas även till hur stora de grupper av befolkningen är som berörs av en viss del av servicen. t.ex. åldringar och barn i skolål- dern. Jag vill dock betona att områden måste ses som en helhet. där tätort och glesbygd inte ståri motsats till varandra. Den statliga glesbygdspoliti- ken ifråga om service bör. enligt min mening. liksom nu inriktas på de mest utpräglade glesbygdsområdena utanför rimligt pendlingsavstånd till större orter. Sådana områden finns företrädesvis i skogslänens inre delar och i skärgårdarna. I den mån jämförliga förhållanden och problem finns i andra delar av landet bör insatser liksom nu också kunna göras där.

Den nu angivna ordningen innebär ingen förändring i förhållande till de beslut riksdagen tidigare har fattat. Stöd till serviceförsörjningen bör i första hand syfta till att behålla befintlig service.

Jag vill i sammanhanget framhålla betydelsen av utvecklingsprojekt och försöksverksamhet i syfte att finna alternativa vägar att tillförsäkra befolk- ningen i glesbygdsområden bästa möjliga service och social omvårdnad.

Det arbete som konsumentverket har inlett för att åstadkomma en kom-

Prop. 1978/79:112 122 plettei—ing av dagligvarubutikemas service i glesbygd är enligt min mening mycket angeläget. lnsatser för att trygga serviceförsörjningen skulle såle- des förutom butiken kunna omfatta även servicefunktionen. Om en butik saknas bör motsvarande servicefunktion kunna etableras vid något annat fast serviceställe. En stor flexibilitet är enligt min uppfattning nödvändig för att lösa serviceproblemen. Servicen måste dock stå i relation till be- folkningsunderlaget och dess sammansättning i berört område. Någon ga- ranterad omfattning eller tidsperiod för glesbygdsstöd för viss service kan därför inte anges.

Jag anser i likhet med delegationen att ett system med preciserade. cen- tralt utarbetade kriterier för när statligt stöd till service i glesbygd skall ut- gå är olämpligt.

Befolkningen i glesbygd bör så långt möjligt ha tillgång till olika former av kommersiell och samhällelig service. Sådan service kan antingen finnas på orten eller flyttas mellan orter så att den åtminstone tidvis är tillgänglig för alla. Ett annat sätt att öka tillgängligheten är att förbättra transportmöj- ligheterna till servicen. Följaktligen måste lösningarna på problemen an- paSsas till lokala förhållanden och till enskilda människors situation.

l serviceförsörjningen spelar givetvis orterna där de stationära enheter- na är lokaliserade stor roll inte bara för ortens invånare utan även för den omgivande bygdens befolkning. Vilken roll en viss ort spelar är beroende av en mängd faktorer. såsom ortens storlek. dess läge i förhållande till and- ra orter. omlandets befolkningstäthet. åldersstrukturen m.m. Förändring- ar i åldersstrukturen ger nya behov beträffande åldringsvård och skolor, liksom tillkomsten av en ny industri eller en nedläggning påverkar servi- cens storlek och bredd. Det måste därför finnas möjlighet att anpassa ser- vicen till ändrade förhållanden. Att ort för ort eller område ;för område ange vilka slags serviceenheter som skall finnas är alltså inte möjligt.

Bedömningen av problemen och behoven av insatser för glesbygdsstödet bör göras på lokal och regional nivå. Det är där man har den bästa känne- domen om förhållandena och problemen. __Det gäller också frågan om vilka åtgärder som skall sättas in. Det bör framför allt ankomma på kommunen att bedöma de lokala serviceförhållandena. De statliga organen har emel- lertid också ett ansvar. Det bör främst utövas av länsstyrelsen som har det regionalpolitiska ansvaret i länet. Länsstyrelsen bör tillsammans med kommunerna noga följa utvecklingen av serviceförsörjningen och göra de bedömningar och prioriteringar som behövs. Inte minst viktig är samord- ningen av olika kommunala och statliga insatser.

Stödet till service iglesbygd, dvs. stöd till kommersiell service och stöd till social service och omvårdnad är inriktat på särskilda ändamål. För att få fram den mest effektiva "användningen av medlen anser jag i enlighet med vad jag redan har anfört att det är nödvändigt att flexibiliteten i an- vändningen ökas och att samordningen av insatserna förbättras.

Serviceproblem i glesbygd har ett nära samband med sysselsättningsut-

Prop. 1978/79:112 123

vecklingen. En utbyggd service ger arbetstillfällen som gör det möjligt för människorna att bo kvar i bygden. Delegationens förslag att samordna stö- den till service och sysselsättning och att decentralisera beslutanderätten bör kunna ge större möjligheter att behandla dessa frågor i ett samman- hang. Samtidigt är det uppenbart att det möter särskilda svårigheter och kostnader för kommunema att organisera en social service och omvårdnad i utpräglade glesbygdsområden. Det är därför angeläget att behovet av sär- skilda insatser i sådana områden för de äldre samt för barn och ungdom lik- som f.n. beaktas.

Jag ansluter mig sålunda till förslaget att föra samman de anslag som f.n. är inriktade på att stödja sysselsättning. service och social omvårdnad i glesbygd, och att regeringen fördelar medlen i form av ramar för de berör- da länen. Möjligheterna att samordna och intensifiera glesbygdsinsatsema bör därmed öka. Jag kommer i det följande vid min behandling av anslags- frågoma för nästa budgetår föreslå att huvuddelen av de nuvarande ansla- gen för glesbygdsstöd förs samman till ett nytt anslag. Stödet bör som delegationen föreslagit utgå i huvudsak i samma former som f.n. Nuvarande bestämmelser bör i huvudsak gälla även i fortsätt- ningen. Vissa ändringar bör dock göras. Sålunda bör, som delegationen och flertalet remissinstanser anser. det regionalpolitiskajordbruksstödet. skär- gårdsstödet och den del av stöd till hemarbete som inte inordnas i stiftel- sema för skyddat arbete ( prop. 1977/78: 30 . AU 1977/78:16, rskr 1977/78: 74) slås samman till en stödform. Stödet bör därmed kunna läm- nas till olika former av s. k. kombinationssysselsättning. Bidrag bör. i enlig- het med delegationens förslag. lämnas med högst 125 000 kr. Det bör an- komma på regeringen att med utgångspunkt i gällande bestämmelser för de tre stödformerna utforma enhetliga regler för den nya stödformen. som bör benämnas stöd til/företag i glesbygder.

Enligt min uppfattning bör liksom f. n. bidrag kunna utgå till de regionala utvecklingsfonderna för genomförande av speciella projekt för att främja företag i glesbygder. Jag delar således inte sysselsättningsutredningens uppfattning i denna del.

[KS-Verksamheten har givit mycket positiva erfarenheter. Jag förordar därför att verksamheten som sysselsättningsutredningen har föreslagit bör kunna utvidgas till kommuner med liknande förhållanden som de som har ingått i försöksverksamheten. Riktlinjer om avgränsning av stödområden och stödobjekt bör utarbetas inom ramen för länsplaneringen. På detta sätt erhålls också en naturlig samordning med andra stödformer som är riktade till glesbygderna.

För att åstadkomma en bättre samordning mellan [KS-verksamheten och de kommunala beredskapsarbetena förordar jag att [KS-verksamheten i bidragshänseende jämställs med beredskapsarbeten för vilka normalt 75 % bidrag av lönekostnaderna utgår. Vidare bör resekostnaderna för de sysselsatta kunna räknas in i bidragsunderlaget. Jag vill dock understryka att detta inte får leda till att arbetena i ökad omfattning förläggs till kommu-

Prop. l978/79:112 124

nernas större orter. De måste alltjämt i första hand förbehållas befolkning- en i glesbygdsområdena.

Det är av stor vikt att arbetsobjekt väljs med utgångspunkt från de ar- betssökandes yrkesbakgrund och förutsättningar i övrigt. Länsstyrelser- nas arbete med kartläggningen av lokala arbetsmarknader i glesbygd kan i detta sammanhang vara ett värdefullt underlag för att få ökade kunskaper om människornas förutsättningar och önskemål.

Stödet till kommersiell service bör liksom f. n. utgå som investeringar och driftstöd till dagligvaruhandeln och som hemsändningsbidrag till kom- muner. lnvesteringsstödet bör liksom f. n. utgöras av avskrivningslån, in- vesteringslån och kreditgaranti. Stödet till social service och omvårdnad bör liksom f. n. utgå till kommun för visst projekt.

Det ankommer på regeringen att besluta om stödets administration. För riksdagens information villjag dock mot bakgrund av synpunkter som har kommit fram vid remissbehandlingen i det följande något beröra vissa frå- gor rörande handläggningsordningen.

Den handläggningsordning för glesbygdsstödet som glesbygdsdelegatio— nen har föreslagit finnerjag i sina huvuddrag väl avvägd. Förslaget bygger på ett samspel mellan kommuner. länsorgan och centrala organ och är en- ligt min mening en förutsättning för att glesbygdsinsatsema skall ge största möjliga effekt. Jag vill i sammanhanget särskilt peka på behovet av en åt- gärdsinriktad kommunal serviceplanering som ett värdefullt beslutsunder- lag för servicestödet. De kartläggningar av lokala arbetsmarknader som görs inom länsplaneringen är vidare ett viktigt underlag för att bedöma be- hovet av sysselsättningsinsatser i glesbygderna.

Länsstyrelsen bör som jag tidigare har framhållit ha det samordnande ansvaret för glesbygdsstödet och besluta om hur den av regeringen anvisa- dc medelsramen för länet skall fördelas geografiskt och på de olika ända- målen. Genom att riktlinjer för glesbygdspolitiken läggs fast i länsprogram- met garanteras kopplingen till den regionalpolitiska verksamheten i övrigt.

Fördelningen av medlen på län bör ske efter framställning från resp. länsstyrelse. [ regleringsbrev och genom ställningstagande till länsprogram har regeringen möjlighet att ge riktlinjer för hur glesbygdsstödet bör förde- las.

Glesbygdsdelegationen föreslår att delegationen skall lämna underlag till regeringen för beslutet om medelsfördelningen och utfärda anvisningar för glesbygdsstödet. Vidare bör delegationen, enligt förslaget. i samverkan med de centrala myndigheter som idag har ansvaret för de skilda stödfor- merna, ansvara för den centrala uppföljningen av stödet. Jag är emellertid inte beredd att ge glesbygdsdelegationen denna utökade roll. Det bör an- komma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter. Jag vill emellertid understryka vikten av att de kunskaper och erfarenheter som byggts upp vid de centrala verken tas till vara vid utformningen av anvisningar för glesbygdsstödet. Vidare bör verken även i fortsättningen ha ansvaret för -

Prop. 1978/79:112 l25

forsknings— och utvecklingsarbetc t. ex. ifråga om att utveckla servicepla- ncringen. samt för uppföljning av glesbygdsstödet.

Glesbygdsdelegationens förslag går. som jag förut har nämnt. ut på att länsstyrelserna efter samråd med berörda länsorgan skall besluta i de en- skilda stödärendena. Länsstyrelserna skall enligt förslaget också ha möj- lighet att delegera ärenden eller grupp av ärenden. Lantbruksstyrelsen. vissa länsstyrelser och LRF anser att lantbruksnämnderna bör beslutai så- dana stödärenden som rör lantbruksföretag. Som skäl härför anges behov av samordning med bl.a. andra stödformer till jordbruk och trädgårdsnä- ring samt med jordförvärvslagstiftningen. Vidare framhålls att problem kan uppstå för företagarna att avgöra vilken myndighet de skall vända sig till. eftersom man först efter prövning av det enskilda ärendet kan avgöra vilken stödform som är tillämplig och mest fördelaktig.

För egen del finnerjag i enlighet med vad jag förut sagt att länsstyrelser- nas primära uppgift bör vara att inom ramen för länsplaneringen ange inom vilka områden stöd bör lämnas. fördela den ram som ställs till förfogande på de olika stödformerna och i övrigt ange regionala riktlinjer för hur mcd- len skall användas. Besluten i enskilda ärenden bör givetvis fattas på ett så— dant sätt att handläggningen inte onödigtvis kompliceras och så att medlen får bästa effekt.

Stödet till företag i glesbygder torde till övervägande del komma att avse areella näringar. Likanat stöd till dessa näringar handhas av lantbruks- nämnderna. Lantbruksnämnderna har stor erfarenhet av rådgivning och stöd till ensamföretagare med småföretag. Nämnderna har vidare bl. a. ge- nom sina ortsombud god lokal kännedom och förankring. Genom den sats- ning på lokalrådgivare i de bygder där glesbygdsstöd kommer att lämnas. som föreslås i budgetpropositionen 1979. kommer denna förankring att öka. Efter samråd medjordbruksministem avserjag att föreslå regeringen att ärenden rörande det nya stödet normalt prövas av lantbruksnätnnden. Härigenom säkerställs samordningen med jordbrukspolitiken. Liksom nu skall nämnderna ha erforderligt samråd med olika organ och myndigheteri ärenden som inte berörjordbruk. trädgårdsnäring eller rennäring. Om i nå- got län en stor mängd ärenden har anknytning till verksamheten vid ett an- nat länsorgan. t. ek. den regionala utvecklingsfonden. bör ärenden som in- te berörjordbruksfastigheter kunna handläggas där.

Övriga stödärenden bör prövas av länsstyrelsen. Ansökningar om stöd till kommersiell service bör remitteras till en representativ köpmannaorga- nisation och till konsumdistriktet i länet. Vad gäller IRS-verksamheten bör länsarbetsnämnderna besluta om godkännande av arbetsobjekt.

Stödet till glesbygden är riktat till glesbygdsområden. Det ankommer på länsstyrelsen att avgöra vilka områden inom länet som stöd kan utgå till. Detta bör göras mot bakgrund av riktlinjerna i länsprogrammet. Givetvis gör regeringen en motsvarande bedömning för hela riket då medlen förde- las på de olika länen efter glesbygdsproblemens omfattning. Glesbygdsde- legationens karaktäristik av ett glesbygdsområde med framför allt långa

Prop. 1978/79le 126

avstånd till service och sysselsättning samt gles bebyggelse både vad gäller enskild bebyggelse och ett ringa antal tätorter anser jag vara tillräckligt vägledande för styrningen av glesbygdsinsatsema. Det bör understrykas att några skarpa gränser mellan glesbygdsområden och andra områden inte finns. De största glesbygdsproblemen finns fortfarande i skogslänens inre delar och i vissa skärgårdsområden. Det är också viktigt att se större omr. - den som enheter. där glesbygd och tätort inte ståri motsats till varandra.

l det utredningsarbete som har föregått det nyligen presenterade försla- get till nytt nordiskt regionalpolitiskt handlingsprogram har pekats på an- gelägenheten av riktade nationella insatser för att stödja nordiskt samarbe- te i gränsregioner och gränskommunala samarbetsområden. Tillräckliga insatser i dessa hänseenden kan inte alltid beräknas komma till stånd med stöd av nordiska ekonomiska medel, bl. a. med hänsyn till att de nordiska länderna är i olika omfattning engagerade i sådant gränssamarbete. Gles- bygdsstödet bör kunna användas även för projekt som innebär samarbete över riksgräns.

Hänvisningar till S9-2

10. Regionalpolitisk forskning

10.1. Organisationen av den regionalpolitiska forskningen

Expertgruppen (ln l967z24) för regional utredningsverksamhet (ERU) är en med stöd av regeringens bemyndigande tillkallad kommitté. i vilken företrädare för departement, myndigheter, centrala fackliga organisationer och forskningen ingår.

ERU inrättades den I juli 1965 för att dels biträda lokaliseringsbered- ningen vid uppläggningen av den regionala utredningsverksamheten. dels biträda forskningsberedningen med att samla information om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten.

Med åren har ERU:s arbete alltmer inriktats på forskningsfrågor medan arbetet att utveckla metoder för det regionalpolitiska planeringsarbetet i allt större utsträckning har kommit att bedrivas inom def departement. där regionalpolitiska frågor handläggs.

ERU:s forskningsinriktade verksamhet består i att initiera och samord- na forskning. ERU samverkar därvid med forskare vid universitet och högskolor. ERU har endast i begränsad omfattning finansierat forskning. Verksamheten har i stället varit inriktad på att samordna den forskning som bedrivs. ERU har därvid kring olika delprogram bildat arbetsgrupper med forskare från olika ämnen. De forskningsprojekt inom ERU:s-pro- gram som bedrivits vid universitet och högskolor har huvudsakligen finan- sierats genom anslag från Riksbankens Jubileumsfond och forskningsrå- den.

Prop. 1978/79:112 l27

Sedan sin tillkomst har ERU arbetat även med uppföljning och utvärde- ring av det regionalpolitiska stödet till industrin.

ERU:s verksamhet har hittills organiserats i etapper om 4—5 år. Varje etapp har avrapporterats i ett betänkande till vilket bidrag har fogats från enskilda forskare och grupper av forskare och planerare. Därutöver har lä- gesrapporter från den pågående verksamheten publicerats. Vid två tillfal- len har publicerats s. k. .profcssoeröcker där forskare redovisat sin syn på regionalpolitiska frågor.

Den forskningsetapp som ERU nu arbetar med skall i huvudsak vara av- slutad vid utgången av budgetåret 1978/79.

ERU har överlämnat promemoriorna (Ds [ l978: 40) Förslag till ERU:s framtida organisation och (Ds ] l979: 3) Regionalpolitisk forskning på 1980-talet.

Under arbetet med översynen av organisationen har ERU haft samråd med bl. a. företrädare för forskningsråd. forskningsfonder. forsknings- koordinerande organ. centrala myndigheter och organisationer. Organisa- tionsförslaget har diskuterats också i regionalpolitiska rådet.

ERU har föreslagit att kommitténs huvuduppgift i framtiden skall vara att initiera. samordna. utvärdera och presentera forskning på det regional— politiska området. Vidare bör kommittén även fortsättningsvis medverka i det internationella forskningsarbetet på det regionalpolitiska området. men också åta sig ett ökat nationellt ansvar för sådan verksamhet samt svara för den svenska medverkan i den nordiska arbetsgruppen för regionalpoli- tisk forskning (NordREFO). Kommittén skall också utarbeta förslag till forskningsprogram och svara för den övergripande samordningen och sammanhållningen av forskningsprogrammet. Slutligen blir enligt förslaget en ny och viktig uppgift för kommittén att bistå de 5. k. regionala samverk- ansgruppema med information om pågående forskning m. m.

Enligt ERU:s uppfattning finns för den fortsatta verksamheten inte an- ledning att föreslå annan verksamhetsform än kommittéformen.

För att svara för kontakt- och informationsutbytet mellan forskning, pla- nering och beslutsfattande på regional och lokal nivå. samt för att föra fram förslag till lämpliga forskningsprojekt, föreslår kommittén att regio- nala samverkansgrupper bildas med företrädare för forskning, länsstyrel- ser, kommuner. landstingskommuner. fackliga organisationer och närings- livsorganisationer. Varje samverkansgrupp föreslås få en heltidsanställd sekreterare. Tillgängliga resurser. gruppernas verksamhetsinriktning och kopplingen till forskningen innebär att högskoleregionema enligt kom- mittén kan utgöra en lämplig regionindelning för dessa grupper. Kom- mittén föreslår därför att sex samverkansgrupper bildas —— en i varje hög— skoleregion.

Kommittén föreslår att ett forskningsprogram byggs upp så att huvudde- len av forskningen kan samordnas i ett antal delprogram över olika teman. Kring varje sådant delprogram bör ERU liksom hittills bilda särskilda

Prop. 1978/79:112 178

forskningsgrupper. l dessa bör i första hand ingå forskare från olika regio— ner som medverkar i de projekt som ingår i resp. delprogram.

Med anledning av ERU:s förslag vill jag anföra följande. ERU har verkat under en lång period och enligt min mening spelat en viktig roll för att initiera och samordna den regionalpolitiska forskningen och utvärdera effekterna av den regionalpolitiska stödverksamheten. ERU har genom sitt arbete medverkat till att för regionalpolitiken viktiga forsk- ningsresultat har kunnat utnyttjas vid utformningen av regionalpolitiken. I samband med att ERU:s pågående forskningsetapp avslutas under år l979 finnerjag det lämpligt att överväga formerna för den framtida regionalpoli- tiska forskningen. Förutsättningarna och formerna för regionalpolitiken har ändrats sedan ERU inrättades i mitten av 1960-talet. Vidare har erfa- renheter vunnits under den långa period som ERU har verkat. Det finns skäl att ta hänsyn till detta och göra vissa förändringar av ERU:s verksam- het. Enligt min mening skulle det därvid vara av stort värde. om ERU:s verksamhet kan ges en mer permanent karaktär än tidigare.

De organ som har ansvaret för den regionalpolitiska planeringen har un- der den senaste tioårsperioden ökat sina kunskaper om de regionala pro- blemen och även fått förbättrade möjligheter att omsätta forskningsresul- tat i praktisk planering. Ett arbete med att utveckla metoder på regionalpo- litikens område bedrivs i nära samverkan mellan industridepartementet och i första hand länsstyrelserna. Den organisation som finns för det regio- nalpolitiska arbetet ger goda möjligheter att förmedla forskningsresultat på regionalpolitikens område till dem som praktiskt arbetar med regionalpoli- tiska frågor. Vidare vill jag peka på att det regionalpolitiska forsknings- program som jag i det följande redovisar fonlöpande skall kunna komplet- teras. Därigenom finns goda möjligheter att initiera ny forskning av intres- se för regionalpolitiken.

Regeringen avser. som jag tidigare har redovisat. att förbättra möjlighe— terna att få en fortlöpande systematisk redovisning av hur olika typer av regionalpolitiska insatser fördelas geografiskt och på sektorer.

De förhållanden jag här har pekat på måste enligt min mening påverka ERU:s framtida arbetsuppgifter och organisation.

ERU har verkat som kommitté sedan år l965. Denna organisationsform har visat sig ge förutsättningar för flexibilitet i arbetets uppläggning och in- riktning. ERU har dock inte de utredande uppgifter som normalt gäller en kommitté. Organisationsformen bör därför anpassas härtill. Det är dock viktigt att behålla den flexibilitet som präglat ERU :s hittillsvarande arbete. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor. Kostnaderna för verksamheten bör dock även i fortsättningen bestridas från fjortonde hu- vudtitelns anslag Kommittéer m.m.

Kommitténs viktigaste uppgifter skall vara att initiera och samordna forskning på regionalpolitikens område samt se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare. planerare och andra intres-

Prop. 1978/79:112 I29

senter. Kommittén skall därvid lämna förslag till kompletteringar av forsk- ningsprogrammet. Vidare bör en viktig uppgift för kommittén vara att kon- tinuerligt följa det forskningsarbete som bedrivs i de forskningsgrupper kommittén tillsätter, liksom att initiera en successiv avrapportering av forskningsprogrammen.

ERU bör hålla nära kontakt med forskningsrådsnämnden. som har att initiera forskningsprojekt av såväl inomvetenskaplig som samhällelig rele- vans. Kontakter med forskningsorgan inom angränsande forskningsomrt- den. såsom social- och arbetsmarknadsområdena. bör kontinuerligt hållas för utbyte av erfarenheter och forskningsrön.

En väsentlig tippgift för ERU blir också att hålla kontakten med de re— gionala samverkansgrupperna och ge dem service och information om bl. a. pågående forskning inom andra regioner.

Regionalpolitiken bedrivs i decentraliserade former och regionernas problem varierar mellan olika delar av landet. Jag anser därför att en ut- byggnad av ERU:s organisation med regionala samverkansgrupper en i var och en av landets sex högskoleregioner blir en mycket betydelsefull länk mellan forskare och planerare på regional nivå. En av samverkans- gruppernas viktigaste uppgifter inom ERU:s verksamhet blir att för regio- nens del peka tit viktiga forskningsområdcn och forskningsprojekt. Det finns ett ömsesidigt behov av kontakter mellan beslutsfattare och planera- re på det regionalpolitiska området och forskare inom för regionalpolitiken intressanta områden. De regionala samverkansgrupperna bör därför verka för ett kontinuerligt informations- och kontaktutbyte mellan forskare och planerare. Därutöver bör de var och en för sig utveckla de former och det innehåll i verksamheten som de regionala intressenterna anser passar dem bäst. Jag har tidigare (avsnitt 5.3) förordat att särskilda projektmedel anvi- sas för genomförandet av länsplaneringen. Dessa bör länsstyrelserna i sär- skilda fall ktinna använda bl. a. för att genomföra angelägna utrednings- uppgifter som har en direkt anknytning till genomförandet av länsplane- ringen.

[ samverkansgrtipperna avses ingå bl.a. forskare. planerare från såväl statlig som landstings- och primärkommtinal verksamhet samt företrädare för arbetstagarnas och näringslivets organisationer. Enligt min mening kommer dessa grupper att bli en viktig del i ERU:s organisation.

Samverkansgruppemas verksamhet bör utvärderas efter en tvåårspe- riod.

Erfarenheterna av de arbetsgrupper med i första hand forskare som ERU tidigare har bildat kring olika delforskningsprogram är mycket goda. Enligt min mening är det viktigt att ERU även i det fortsatta arbetet tar ini- tiativ till att sådana forskningsgrupper bildas. De kan fylla flera viktiga funktioner i ERU:s verksamhet. I arbetet med initiering av forskning kan de. som ERU föreslår. utarbeta "paraplyprogram" under vilka flera forsk- ningsprojekt kan samlas när ansökningar om medel från forskningsråd och 9 Riksdagen [978/79. I saml. Nr II.?

Prop. 1978/79:112 l30

fonder görs. Den löpande samordningen av pågående forskning kan också ske i grupperna. Forskningsgruppernas sammansättning och verksamhets- inriktning gör att en betydande del av den utvärdering av forskningen och utvecklingen av nya synsätt som är ett av de väsentligaste inslagen i ERU:s verksamhet kan ske i dessa grupper.

Jag ser det som viktigt att forskningsgrupperna i genomförandet av forskningsprogram ges en betydande frihet i själva forskningsarbetet. Forskningens inriktning bör påverkas genom de forskningsprogram som läggs fast och genom att ERU följer arbetet i forskningsgrupperna. Även med oförändrade resurser bör ERU kunna anslå en stor del av sina ekono- miska resurser till forskare. Dessa medel skall bl. a. kunna användas för att utveckla mera detaljerade program för delar av forskningsprogrammet samt att ta fram projektbeskrivningar som underlag för ansökningar till skilda medelsbeviljande organ. Jag vill framhålla att den regionalpolitiska forskningen bör bedrivas inom högskolans ram. Det är viktigt att universi- teten kan fungera som de centrala forskningsorganisationerna för den re- gionalpolitiska forskningen.

Det ankommer på regeringen att besluta om hur ERU:s verksamhet skall bedrivas. Jag avser att föreslå regeringen att organisera verksamhe- ten i huvudsak på det sätt som jag här har redovisat.

Kostnaderna för ERU bör bestridas från kommittéanslaget. Jag beräk- nar medelsbehovet till 2,9 milj. kr.

Hänvisningar till S10-1

10.2. Regionalpolitiskt forskningsprogram

Som nämnts har den forskning vid universitet och högskolor som ERU har initierat inom ramen för sitt forskningsprogram. i huvudsak finansie- rats genom anslag från Riksbankens Jubileumsfond och forskningsråden.

ERU:s nu pågående forskningsetapp. som skall avslutas under år 1979, omfattar forskning om ortsbundna levnadsvillkor och hushållens värde- ringar. den offentliga sektorns roll samt de regionala struktursambandens betydelse i regionala utvecklingsförlopp.

Det av ERU framlagda förslaget till regionalpolitiskt forskningsprogram för 1980—talet bygger på förslag som kommit fram i de provisoriska regio- nala samverkansgrupper med forskare och planerare. som ERU i enlighet med tilläggsdirektiv (dir. 1978: 35) tagit initiativ till i de sex högskoleregio- nerna (Umeå. Uppsala. Stockholm, Lund. Linköping och Göteborg). ERU:s förslag till forskningsprogram baseras också på tankar och idéer. som har kommit fram vid diskussioner med arbetsmarknadens parter samt vissa ämbetsverk och forskningsorganisationer. ERU:s nuvarande arbets- grupper har också bidragit med förslag. Som underlag för förslaget har där- utöver tjänat ett av NordREFO under år 1978 utarbetat förslag till nordiskt forskningsprogram på regionalpolitikens område (NU A l978: 2). ERU:s förslag har vidare diskuterats i regionalpolitiska rådet.

Prop. 1978/79: 112 131

ERU föreslår att ett nytt forskningsprogram skall omfatta två huvudom- råden: Effekter av regionalpolitiska åtgärder och regional planering. _ Regionala konsekvenser av ändrad specialisering. arbetsfördelning och teknikval. Det första huvudområdet omfattar enligt ERU:s förslag forskning inom ett antal projektområden om det regionalpolitiska stödets effekter på arbetskraftsströmmarna. samhällsekonomiska bedömningar av regionalpolitiska insatser. forskning om beslutsprocesser och den regionala planeringen.

Till detta huvudområde kan föras projekt om effekter av regionalpoliti- ken Och av olika regionala planeringssystem. Flera samverkansgrupper har lämnat förslag till forskning inom området. Forskning om medborgar— nas medverkan i den regionala planeringen kan nämnas som exempel.

Det andra huvudområdet omfattar forskning inom projektområdena effekterna på företagssektorns lokalisering och sysselsättning av fort-

satt specialisering. arbetsfördelning och teknikval.

den offentliga sektorns verksamheter i skilda orter och regioner vid för- ändrad arbetsfördelning. — utvecklingen av välfärden i skilda orter och regioner i samband med för- ändrad arbetsfördelning och specialisering i produktion av varor och tjänster.

Detta huvudområde kan enligt ERU, liksom det första. omfatta många delprojekt. En viktig utgångspunkt för forskningen bör vara att studera strukturomvandlingen som ett resultat av förändringar i den internationella arbetsfördelningcn. Specialisering inom produktion. ökad arbetsfördelning mellan samhällets sektorer och teknikval utgör här viktiga delkomponen- ter. Det gäller att se httr dessa faktorer påverkar hushållens levnadsförhål- landen. företagens produktionsmiljö. den offentliga sektorns utveckling i skilda regioner och den totala sysselsättningens fördelning på olika sam- hällssektorer.

ERU:s förslag till forskningsprogram återspeglar önskemål och syn— punkter inom ett ganska brett fält av samhället. Allmänt sett finner jag att förslaget är en lämplig ram för ERU:s fortsatta arbete. Jag utvecklar i det följande mina synpunkter på programmets olika delar. Jag kommer därvid att ange ytterligare ett projektområde. där de regionala aspekterna på skil- da framtidsalternativ bör belysas.

Närjag nu går över till att behandla det regionalpolitiska forskningspro- gram. som bör vara utgångspunkten för ERU:s arbete under de närmaste åren finnerjag det lämpligt att anknyta till den av ERU angivna indelning- en.

ERU:s förslag till forskningsprogram omfattar sex delprojekt. Vart och ett av dessa bör bedrivas under ledning av en sådan forskningsgrupp som jag tidigare har redogjort för. Min bedömning av förslaget i denna del grundas på följande överväganden. Som jag redan har anfört bör i fortsätt- ningen forskningsprogrammet successivt kompletteras. Eftersom ERU skall arbeta inom ramen för oförändrade resurser. finns det både admini-

Prop. 1978/79:112 l32 strativa men främst ekonomiska gränser för hur många forskningsgrupper som bör startas. Det är enligt min mening inte möjligt att under budgetåret l979/80 sätta igång mer än en del av dessa projekt. Det är inte heller möj- ligt att göra en klar prioritering mellan de olika projekten. Det beror bl.a. på de lörutsättningar som gäller för ERU:s forskningsiniticring. Eftersom ERU endast i begränsad utsträckning har tillgång till egna medel för att be— kosta torskningsprojekt. måste ERU finna forskare vid universitet och högskolor som är intresserade av att medverka i forskningsprogrammen. Det är därför svårt att på förhand ta ställning till hur ett forskningsprogram bör avgränsas i detta skede. ERU bör därför utarbeta mera detaljerade forskningsprogram för delprojekten. Detta bör. som jag tidigare har redo- visat. ske genom att ERU anslår medel till forskare. vars uppgifter blir att utarbeta detaljerade projektbeskrivningar inom ramen för den forsknings- inriktning jag förordar i det följande.

Forskningsprogrammet bör också. som jag tidigare har framhållit. suc- cessivt kompletteras. Förslag till sådana kompletteringar bör utarbetas i nära samverkan med de regionala samverkansgrupperna samt arbetsmark- nadens parter. vissa ämbetsverk. forskningsorganisationer och forsknings- rädsnämnden. Förslagen skall föreläggas regeringen.

Jag övergår nu till att lämna synpunkter på ERU :s förslag till forsknings- program.

Delprogratnmet om det regionalpolitiska stödets effekter på arbets— kraftsströmmarna återspeglar bl.a. att vissa regioner som erhåller regio- nalpolitiskt stöd kan ha en inte oväsentlig nettoinflyttning. samtidigt som många människor är arbetslösa eller förtidspensionerade och sysselsätt- ningsgraden för kvinnor fortfarande är låg. De regionalpolitiska åtgärderna för att förbättra förhållandena i dessa avseenden måste således vara bättre avpassade till de människor man vill hjälpa -— ofta lokalt bundna personer och samordnas med sysselsättningspolitiska åtgärder för att bryta ner förvärvshinder. Med denna uppläggning kan projektet ge ett förbättrat un— derlag för samverkan mellan lokaliseringspolitiska och sysselsättningspoli- tiska åtgärder.

Forskning kring beslutsprocessen och den regionala planeringen ankny- ter till en central del av regionalpolitiken. Länsplaneringen har under sena- re år allt mer inriktats mot att påverka verksamheter inom skilda delar av den offentliga sektorn att ta regionalpolitiska hänsyn. Det föreslagna pro- grammet rör delvis frågan om sättet att presentera de regionalpolitiska kra- ven föratt dessa skall kunna vägas in i olika samhällssektorers beslut. Det rör alltså utformningen av den regionalpolitiska planeringen. En annan väl så viktig fråga gäller vilka metoder som kan användas inom resp. sektor för att väga sektormålcn mot de regionalpolitiska målen så att en anpassning kan ske till såväl sektorns som regionalpolitikens krav. Erfarenhetsmässigt är sådana anpassningar svåra att göra på kort sikt. medan möjligheterna till anpassning ökar om de regionalpolitiska kraven beaktas redan på ett tidigt

Prop. 1978/79: 1 12 133

stadium i sektorns utveckling av nya organisationssystem. program etc. Tekniken för denna typ av planering är dock bristfällig både vad gäller det material som länsplaneringen kan ställa till förfogande och den analys som bör ske inom resp. sektor. Forskning inom området bör lämpligen ske med utgångspunkt i de förhållanden och förutsättningar som gäller för varje sektor. Vård- och utbildningssektorerna är därvid särskilt intressanta. Vis- sa delar av delprojektet rörande den offentliga sektorn kan aktualiseras i detta sammanhang.

Delprogrammet som behandlar speeialiseringens. arbetsfördelningens och teknikvalets betydelse för företagssektorns lokalisering och sysselsätt— ning får sitt alldeles särskilda intresse genom den förutsedda fortsatta strukturomvandlingen inom svensk industri. För att skapa möjligheter till en ökad framförhållning i planeringen är det enligt min uppfattning mycket angeläget att få fram metoder med vars hjälp det kan vara möjligt att tidiga- re och mera säkert än nu peka ut framtida problembranscher.

Erfarenheterna visar att det inom en bransch med allmänt sett dålig ut- veckling oftast finns mycket stora skillnader mellan företagen. Även här krävs ett underlag för att mera exakt än f.n. kunna bedöma vad det är för faktorer hos företag och regioner som skapar dessa skillnader.

Tendenser mot ökad specialisering och arbetsfördelning finns även vad gäller den offentliga sektorn. Som jag redan har påpekat finns det anled- ning att i detta sammanhang observera anknytningen till forskningen kring beslutsprocessen. '

Delprogrammet om utvecklingen av välfärden i skilda orter berör flera väsentliga frågor. Jag vill särskilt peka på en sak som ERU framhåller. nämligen den att det vid regionala välfärdsjämförelser mellan regioner måste uppmärksammas att likartade kriterier vid mätningen av välfärd kan ha helt olika innebörd i olika typer av regioner. Man kan med andra ord ha en jämförbar välfärdsnivå totalt sett samtidigt som välfärdsprofilen varie- rar mellan regioner. l ERU:s förslag till program markeras på denna punkt också vikten av social förankring för människorna i form av stabila sociala kontaktmönster. Specialisering och arbetsdelning i arbetslivet och samhäl- let påverkar både den geografiska och yrkesmässiga rörligheten. Rörlighe- tens omfattning skiftar mellan lokala arbetsmarknader av olika storlek. Det är mycket angeläget att ERU försöker initiera en fördjupad forskning kring rörlighetsfrågorna. Uppläggningen av programmet i denna del bör ske efter samråd med andra forskningsorgan inom arbetsmarknadsområ- det. t.ex. expertgruppen (ln l968: 14) för utredningsverksamhet i arbets- marknadsfrågor (EFA).

Somjag redan har anfört finns det ett forskningsområde. som ERU inte berört. men som bör ges hög prioritet i det fortsatta arbetet. Det rör pro- jekt där de regionala effekterna av skilda framtidsstudier behandlas. Bak- grunden till attjag vill ge sådana projekt särskild vikt är dels att regionalpo- litiken måste vara långsiktig om den skall kunna påverka de förutsättningar

Prop. 1978/792112 134

som ytterst styr den regionala utvecklingen. dels att studier som har ge- nomförts vid sekretariatet för framtidsstudier endast i begränsad utsträck- ning har kunnat beakta den regionala aspekten. Uppläggningen av ett så— dant projekt bör ske i nära samarbete med sekretariatet.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang föreslå regeringen att ge ERU till uppgift att initiera och samordna forskning inom de områden som jag här har redogjort för.

10.3. Tjänst som professor i regionalekonomi

[ Sverige finns inga högre forskartjänsteri regionalekonomi vid universi- teten. Sverige skiljer sig därvid från andra europeiska länder där sådan forskning redan är etablerad. Som jag tidigare har redovisat ftnns det en rad angelägna forskningsområden inom regionalpolitiken. ERU har där en betydelsefull uppgift i att initiera och samordna för regionalpolitiken in- tressant och viktig forskning vid universitet och högskolor. Jag anser det också vara viktigt att stärka den regionalekonomiska forskningen i landet. En tjänst som professor i regionalekonomi bör därför inrättas. Vid univer- sitetet i Umeå har sedan många är bedrivits regional forskning bl. a. i sam— arbete med ERU.

Universitetet i Umeå har hemställt att en tjänst som professori regional- ekonomi inrättas vid universitetet den 1 juli 1979. Universitetet har i sin framställning anfört att inrättandet av nämnda tjänst skulle göra det möjligt att till den svenska regionalpolitiska forskningen knyta docenten Åke E. Andersson.

En tjänst som professori regionalekonomi vid universitetet i Umeå skul- le stärka den regionalekonomiska forskningen i landet och medföra en be- tydelsefttll breddning av universitetets nuvarande regionalpolitiska forsk- ningsverksamhet. Det skulle dessutom innebära en värdefull förstärkning av forskningen kring de regionala problemen i Norrland. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet förordarjag med hänsyn till det anför- da att en tjänst som professor i rcgionalekonomi inrättas vid universitetet i Umeå den 1 juli 1979. Förslaget innebär att nionde huvudtitelns anslag Samhällsvetenskapliga fakulteterna bör tillföras 300000 kr. utöver vad som har angivits i budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79:100 bilaga 12. s. 547). Vid bifall till förslaget avser chefen för utbildningsdepartementet i annat sammanhang föreslå regeringen att utnämna docenten Åke E. An- dersson till förste innehavare av tjänsten.

11. Tjänster för regionalpolitisk verksamhet

Jag har tidigare redovisat förslag till åtgärder för att uppnå de regional- politiska målen. För att kunna bedriva en målmedveten och effektiv regio- . nalpolitik krävs enligt min mening även förstärkta personella resurser.

Prop. 1978/79:112 135

Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare konstaterat att kraven på över- siktlighet och detaljkunskaper bäst kan förenas pä länsnivån ochjag har ti- digare redovisat min uppfattning att tyngdpunkten i den regionalpolitiska Verksamheten även i fortsättningen måste ligga på länsstyrelserna. De skall svara för länsplaneringen och den nödvändiga sektorssamordningen på regional nivå.

Under de senaste åren har resurserna på den regionala nivän förstärkts och arbetsuppgifterna har ökat. Företagareföreningarnai resp. län har om— bildats till regionala utvecklingsfonder. länsarbetsnämnderna och lant- bruksnämnderna har fått större resurser till sitt förfogande. Inom det all— männa stödområdet har länsstyrelserna givits ökade befogenheter på det regionalpolitiska fältet. Jag har tidigare förordat att länsstyrelserna ges ökade uppgifter när det gäller det regionalpolitiska stödet och glesbygds— stödet. Jag har också uttalat mig för en mera ätgärdsinriktad länsplanering. Jag är införstådd med att detta kan komma att medföra ett behov av ytterli- gare resurser vid länsstyrelsernas regionalekonomiska enheter. Denna frä- ga torde få prövas närmare i höstens budgetarbete.

12. Upprättat lagförslag

Som framgår av mina överväganden i avsnitt 8. 14 förordar jag att lagen (1970: 725) om lokaliseringssamråd skall upphävas. I enlighet därmed har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om upphävande av nämnda lag.

Hänvisningar till S12

13. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hcmställerjag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslaget till 1. lag om upphävande av lagen ”970: 725) om lokaliseringssam- råd. dels föreslår riksdagen att godkänna 2. de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som jag har föror- dat. 3. det förslag till rikets indelning i stödområden som jag har för- ordat, 4. de ändrade grunderna för regionalpolitiskt stöd som jag har förordat att tillämpas fr.o.m. budgetåret l979/80. 5. de ändrade riktlinjerna för verksamheten med industricenter- anläggningar som jag har förordat. 6. de riktlinjer för åtgärder i glesbygder som jag har förordat, dels föreslår riksdagen att bemyndiga regeringen att

Prop. 1978/79:112 no

7. besluta om uppförande av industricenteranläggningar i Ånge och Vilhelmina. 8. inrätta en tjänst som professor i regionalekonomi i enlighet med vad jag har förordat. (lv/r föreslär riksdagen att 9. till Sum/tällsrt'lt'nskup/iga .litÅu/lt'lcruu för budgetåret l979/80 under nionde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till prop. 1978/79: l00 med 300000 kr. förhöjt reservationsanslag av 106 91 I 000 kr.. dels ock bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om lt). den offentliga sektorns betydelse i regionalpolitiken. ll. ortsplanen i anledning av riksdagens beslut om utvärdering av ortsplansystemet, lZ. ordningen med lokaliseringssamråd i anledning av riksdagens beslut att utvärdera densamma efter någon tid. l3. inriktningen av den regionalpolitiska forskningen. Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

14. Anslagsfrägor för budgetåret 1979/80

DRIFTBUDGETEN

FJORTONDE H U VU DTITELN

A. Industridepartementet m. m.

A 6. Åtgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län

l977/78 Utgift Reservation 13000000 l978/79 Anslag 5500000'

[979/80 Förslag 12 600000

' Anvisat på tilläggsbudget l.

Från anslaget bestrids f. n. kostnaderna för att samordna de regionalpo- litiska och sysselsättningspolitiska insatserna på orter som drabbas av sys- selsättningsproblem till följd av strukturförändringar i stål—. teko- och varvsindustrierna. En redovisning för omkostnaderna har lämnats tidigare ( avsnitt 8 . IS).

Vissa kostnader som f.n. bestrids från detta anslag bör nästa budgetår anvisas under anslaget Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering. Un- der förevarande anslag bör anvisas medel för sökande efter produkter på

Prop. 1978/79:112 137

central nivå m.m. och för viss administration. Jag beräknar medelsbeho- vet för budgetåret 1979/80 till 12.6 milj. kr. Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att till Åtgärder !" 0tab/uringsfränriandv S_tjflt' [ vissa län för budget- året 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 12600 000 kr.

C. Regional utveckling

C ]. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

l977/78 Utgift 190 654 796 1978/79 Anslag 273 300000 1979) 80 Förslag 423 300000

Från anslaget bestrids f.n. utgifterna för de i programbudgeten för AMS under programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogram- men Lokaliseringsbidrag (inkl. avskrivningslån och infriande av statliga garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital och marknadsfö- ringsätgärder). Utbildningsstöd. lntroduktionsstöd och Sysselsättnings— stöd. Verksamheten regleras av förordningen (1970: 180) om statligt regio- nalpolitiskt stöd (omtryckt 1978: 573. ändrad senast 1978: 977).

1977/ 78 1978/79 1979/ 80 Utgift Anslag Beräknad ändring AMS Föredra- ganden

Lokaliserings- bidrag/avskriv- ningslån 132967000 174000000 +10000000 +]22300000 Utbildningsstöd 18057000 35000000 — — lntroduktionsstöd 10 888000 23 000000 — —— 13 000000 Sysselsättningsstöd 18004 000 35 000000 Offertprincipen — _ _ + 40 000 000 Infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital m.m. 5 300000 1000000 — — Förvaltningskostnader 5 439 000 5 300 000 + 600 000 + 700 000

190655000 273300000 +10600000 +150000000

Riksdagen beslutade år 1978 att regionalpolitiskt stöd under budgetåren 1973/74—1978/79 fick beviljas utöver outnyttjat utrymme av de ramar för beslut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för treårsperioden l970/7l —1972/73 — inom en ram av 4800 milj. kr. (prop. 1977/78:100 bil. 17 5.97 och 102. AU 1977/78: 23. rskr 1977/78: 304). Av ramen beräknades

Prop. 1978/79:112 138

1000 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. 380 milj. kr. för ut- bildnings- och introduktionsstöd. 180 milj. kr. för sysselsättningsstöd. 40 milj. kr. för bidrag till Norrlandsfonden och 3 200 milj. kr. för lokaliserings- lån.

Beslut om lokaliseringsbidrag/avskrivningslån har under budgetåret 1977/78 fattats för 139 milj. kr. Dessutom har beslutsramcn belastats med 6.9 milj. kr. för kapitaltillskott och administrationskostnader till Stiftelsen lndustricentra.

Under budgetåret 1977/78 deltog 2400 personer i utbildning med utbild- ningsstöd. Beslut har under budgetåret fattats om utbildning av 700 perso- nertill en kostnad av sammanlagt 10 milj. kr.

Ca 3 000 nyanställda deltog under budgetåret 1977/78 i introduktion och inträning för vilken introduktionsstöd har beviljats. Beslut om introduk- tionsstöd har under budgetåret fattats för 21 milj. kr.. vilket motsvarar in- träning av 2 400 personer.

Följande sammanställning visar det beviljade sysselsättningsstödet för kalenderåren 1974—1977.

År Beviljat sysselsätt- Antal årsarbets- ningsstöd (milj. kr.) krafter

1974 26.8 4 314 1975 27.8 4 652 1976 23.5 4 123 1977 15 .6' 2 680

' Beviljat t.o.m. den 30juni 1978

Sysselsättningsstöd kan i vissa fall utgå till företag i skärgård utanför det inre stödområdet. Inget sådant stöd har dock utgått för år 1977.

Garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital har infriats till ett belopp av 5.3 milj. kr. under budgetåret 1977/78. Beslut om garantier för lån till rörelsekapital har under samma tid fattats med 7.3 milj. kr. lnga ga- rantier för lån till marknadsföringsåtgärder har beviljats.

Beslut om bidrag till kommunala industrilokaler fattades under budget- året 1977/78 i fyra ärenden med totalt 6,6 milj. kr.

Arbetsmurknadsstyrelsen

L 0 k a 1 i s e r i n g 5 bid r a g. Vid oförändrad utformning av stöden beräk- nar AMS för budgetåret 1979/80 medelsbehovet för lokaliseringsbidrag till 185 milj. kr. Härav avser 1 milj. kr. infriande av statlig garanti för lån i lo- kaliseringssyfte till rörelsekapital m.m. och 4 milj. kr. bankavgifter.

U t b i ld nin g 5 stöd. AMS räknar med att antalet personer i utbildning för vilken utbildningsstöd beviljas kommer att öka till 3 000 under budget- året 1979/80. Utbetalningarna beräknas under samma tid uppgå till 35 milj. kr.

Prop. 1978/79:112 139

lntroduktionsstöd. AMS räknar med att introduktionsstöd kom- mer att beviljas under budgetåret 1979/80 för 5 800 personer. Medelsbeho- vet under budgetåret beräknas under denna förutsättning till 23 milj. kr.

Sysselsättningsstöd. Medelsbehovet för budgetåret 1979/80 be- räknas till oförändrat 35 milj. kr.

Det totala medelsbehovet för anslaget inkl. förvaltningskostnader 5.9 milj. kr. beräknar AMS i anslagsframställningen till 283.9 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Bidrag till kommunala industrilokaler. AMSföreslåriavvak- tan på resultat av pågående översyner av verksamheten för budgetåret 1979/80 en oförändrad medelstilldelning för detta anslag om 30 milj. kr.

Föredraga/iden

Jag har tidigare (avsnitt 8. 1 ) förordat att det regionalpolitiska stödet skall koncentreras till fem stödformer. Med hänsyn till vad jag har anfört i den- na fråga förordar jag att en ny beslutsram på sammanlagt 7400 milj. kr. fastställes för dessa stödformer för femårsperioden 1979/80—1983/84. Av den nya ramen beräknarjag 1500 milj. kr. för avskrivningslån. 200 milj. kr. för utbildningsstöd. 1000 milj. kr. för sysselsättningsstöd. 200 milj. kr. för offertprincipen och 4 500 milj. kr. för lokaliseringslån. Vid beräkningen har jag tagit hänsyn till dels att outnyttjat utrymme av nuvarande flerårsram får tas ianspråk. dels att beslut om stöd som inte inom föreskriven tid tas i anspråk får återföras till ramen. varvid motsvarande belopp kan användas för nya beslut.

Från föreliggande anslag bör under budgetåret 1979/80 bestridas utgifter för stödformerna avskrivningslån. utbildningsstöd. introduktionsstöd. sys- selsättningsstöd och offertprincipen. Dessutom bör medel tas upp för infri- ande av garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital och mark- nadsföringsätgärdcr samt för förvaltningskostnader.

Jag har tidigare ( avsnitt 8.2 ) förordat att stöd till kommuner för att upp- föra industrilokaler för uthyrning skall kunna lämnas i form av avskriv- nings- och lokaliseringslån. Medel för ändamålet behöver därför i fortsätt— ' ningen inte anvisas under ett särskilt anslag. Behållningen vid utgången av budgetåret 1978/79 på reservationsanslaget Bidrag till kommunala industri- lokaler bör disponeras för att betala ut bidrag som dessförinnan har beslu- tats.

De medel som tas upp för avskrivningslån bör utnyttjas för dels utbetal- ning av avskrivningslån. inkl. lokaliseringsbidrag och avskrivningslån be- viljade enligt förordningen (1970: 180) om regionalpolitiskt stöd. dels er- sättning till banker för deras administrering av beviljat lokaliseringsstöd. inkl. lokaliseringsstöd beviljat enligt förordningen ( 1979: 59) om särskilt re- gionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner. dels kapitaltillskott och ad— ministrationskostnader m.m. för Stiftelsen lndustricentra. Jag beräknar

Prop. 1978/79:112 140

292.3 milj. kr. för utbetalning av avskrivningslån m.m. under budgetåret 1979/80. För ersättning till banker beräknarjag 4 milj. kr. Totalt beräknar jag medelsbehovet för de angivna ändamålen till 2963 milj. kr. nästa bud- getår.

Till utbild/ringsstöd beräknarjag i enlighet med AMS bedömning oförän- drat 35 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Jag har tidigare ( avsnitt 8.3 ) föreslagit att inrmdukrimrsszöder skall upp- höra i och med utgången av första halvåret 1979. För stöd som har beviljats dessförinnan beräknar jag medelsbehovet för budgetåret 1979/80 till 10 milj. kr.

Syme/sättrzingsrtödw har jag tidigare ( avsnitt 8.3 ) förordat skall kraftigt förstärkas i vissa delar av landet. Jag räknar med att medelsbehovet på grund av stödets konstruktion kommer att stegvis öka under en sjuårspe— riod. Jag kommer att föreslå att de nya reglerna för stödet skall tillämpas första gången för sysselsättningsökningar under år 1980. Ökat medelsbe- hov beräknar jag därför kommer att uppstå först för budgetåret 1980/81. För budgetåret 1979/80 beräknar jag ett oförändrat medelsbehov av 35 milj. kr.

Stöd enligt offertprincipen har jag tidigare ( avsnitt 8.7 ) förordat Skall kunna utgå i ökad utsträckning beträffande både branscher och geografis- ka områden. Jag beräknar här ett medelsbehov av 40 milj. kr. för nästa budgetår.

Systemet med statliga garantier för lån i lokaliseringSSyfte till rörelseka- pital och marknadsföringsinsatser har jag tidigare (avsnitt 8.1) förordat skall avskaffas. För att täcka förluster som kan uppkomma på grund av ti- digare utfärdade garantier för dessa ändamål beräknarjag liksom AMS för budgetåret 1979/80 ett medelsbehov av 1 milj. kr.

För förvaltningskusmader vid AMS beräknar jag 6 milj. kr. Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hem- ställerjag att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåren 1979/80—1983/84 regionalpolitiskt stöd får beviljas utöver outnyttjat utrymme av den ram för be- slut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för perioden 1973/74—1978/79 — med sammanlagt högst 7400000000 kr. med den huvudsakliga fördelning somjag har angett i det föregående. . medge regeringen att från anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bi- dragsverksamhet avsätta medel för kapitaltillskott till Stiftelsen lndustricentra och att ta i anspråk medel för att täcka stiftelsens administrationskostnader.

3. till Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhe! för budgetåret

1979/80 anvisa ett förslagsanslag av 423 300000 kr.

IQ

Prop. 1978/79:112 141

C 2. Åtgärder i glesbygder

Nytt anslag (förslag) 74 000000

F. n. utgår medel för sysselsättning och service i glesbygder från följan- de anslag. Huvudtitel/ Anslag 1977/78 1978/79 fond Utgift Anslag V A 3 Forsknings— och ut- vecklingsarbete samt för- söksverksamhet' 6 000 000 6000 000 X B 15 Stöd till skärgårds— företag 3 529 9222 3 000 OOO-'l X B 16 Särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder 10 000 000' Xll D 7 Bidrag till kommersiell service 420 739 2 500000 XlV C 2 Särskilda stödåtgärdcri glesbygder därav för 18 847 587 21 000 000 I Hemarbete m. m. (5 000000) 2 Stöd till regionala ut- (5 726 587) vecklingsfonder (2 000 000) 3 Kommunala sysselsättnings- insatser ( 10 698 000") (12 000000) 4 Särskilda sysselsättnings- insatser (2 423 000) (2 000 000) 28 798 248 42 500 000 Fonden för V 8 Län till inVesteringar låneunder- för kommersiell service 3 674 754 6000000 stöd 32 473 002 48 500 000

' Del av anslaget för särskilda stödinsatser för vård och service i glesbygdsområden. 2 Ram för statsbidrag till skärgårdsföretag högst 4000000 kr. "' Ram för statsbidrag till skärgårdsföretag högst 6000 000 kr. ' Ram för statsbidrag till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder högst 10 000000 kr. '

En redovisning för nuvarande stödformer. för vilka medel anvisas under de angivna anslagen. och för gällande regler har lämnats tidigare ( avsnitt 9.1 ). 1 det följande lämnas en redovisning av myndigheternas förslag be- träffande anslagen m.m. för budgetåret 1979/80.

Lantbruksstyrelsen

Anslaget Stöd till skärgårdsföretag bör föras upp med 5 milj. kr. och ramen för statsbidrag till skärgårdsföretag höjas med 1 milj. kr. till 7 milj. kr.

Anslaget Särskilt stöd till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder föreslås bli uppfört med oförändrat 10 milj. kr. Ramen för statsbidrag bör höjas med 5 milj. kr. till 15 milj. kr.

Prop. 1978/79:112 142

Konsunwnn'erk e!

Anslaget Bidrag till kommersiell service föreslås bli uppfört med oförändrat belopp.

Under anslaget Lån till investeringar för kommersiell ser- vice föreslås bli anvisade 11 milj. kr.

Särskilda stödåtgärder i glesbygder

Statens industrit'erk

Hemarbete m.m. lndustriverket bedömer att utbetalningarna under budgetåret 1978/79 kommer att uppgå till 6,4 milj. kr. Med hänsyn till att ingående reservation under anslagsposten därmed bedöms vara helt för- brukad bcräknar industriverket medelsbehovet för budgetåret 1979/80 till 7 milj. kr.

Stöd till regionala utvecklingsfonder. lndustriverket bedö- mer att utbetalningama under budgetåret 1978/79 kommer att uppgå till 3 milj. kr. Reservationen vid utgången av budgetåret 1978/79 beräknas upp- gå till 0,8 milj. kr. För budgetåret 1979/80 beräknas medelsbehovet till 3 milj. kr.

A rbersmarknadsslyrelscn

Kommunala sysselsättningsinsatser. l avvaktan på resultatet av sysselsättningsutredningens översyn av verksamheten föreslår AMS oförändrad medelstilldelning nästa budgetår.

Särskilda sysselsättningsinsatser. AMS föreslår oförändrad medelstilldelning.

Föredragande/t

Jag har tidigare ( avsnitt 9.2 ) förordat att insatser för sysselsättning och service i glesbygd bör samordnas och förstärkas. Samtidigt harjag redovi- sat vilka principer och villkor som bör gälla för bidragsgivning och hand- läggning av glesbygdsstödet i fortsättningen.

Efter samråd med cheferna för jordbruks-. handels- och socialdeparte- menten förordarjag att medlen för verksamheten förs samman och anvisas över ett särskilt reservationsanslag benämnt Åtgärder i glesbygder. Med- len under detta anslag bör disponeras för följande ändamål. — Stöd till företag i glesbygder, —— stöd till regionala utvecklingsfonder för speciella projekt som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar.

— stöd till kommun för intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser

(lKS).

— hemsändningsbidrag till kommun som subventionerar hemsändning av dagligvaror.

Prop. 1978/79:112 143

driftstöd till försäljningsställen för dagligvaror och drivmedel. —— stöd till kommun för social service och omvårdnad.

Medelsbehovet för dessa ändamål harjag för nästa budgetår beräknat till sammanlagt 74 milj. kr. Den behållning som vid utgången av juni 1979 kan finnas på det nuvarande reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i gles- bygder bör med undantag av den behållning som hänför sig till särskilda sysselsättningsinsatser — föras över till förevarande anslag.

Från den under anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder uppförda anslagsposten Särskilda sysselsättningsinsatser bekostas åtgärder i syfte att skapa ökad sysselsättning i glesbygder. Dessa medel bör i fortsättning- en anvisas under ett särskilt anslag. Jag återkommer härtill i det följande.

För lån till investeringar för kommersiell service beräknar jag nästa bud- getår 8 milj. kr. Dessa medel bör liksom hittills anvisas under ett särskilt investeringsanslag. Jag återkommer härtill i det följande.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder [ glesbygder för budgetåret 1979/80 anvisa ett reser- vationsanslag av 74 000000 kr.

C 3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag iglesbyg- der m. m.

Nytt anslag (förslag) 1000

F. n. utgår stöd i form av statlig garanti för lån till skärgårdsföretag enligt förordning (l976:208. ändrad senast 1977: 169) och till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder enligt förordning (1978: 465). Vidare utgår statlig garanti för lån till anskaffning av varulager enligt förordning (1973:608. omtryckt 1978: 186).

Luntbruksstyrelsen föreslår att ramen för statlig kreditgaranti för lån till skärgårdsföretag nästa budgetår höjs med 3 milj. kr. till 9 milj. kr. och ramen för statlig kreditgaranti för lån till lantbruks- företag m.m. i vissa glesbygder med 5 milj. kr. till 15 milj. kr.

Konsumentverket föreslår att statlig kreditgaranti för lån till an— skaffning av varulager nästa budgetår får lämnas med oförändrat högst 2 milj. kr.

Hänvisningar till S14

Föredraganden

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört vid min anmälan av anslaget Åtgärder i glesbygder och vad jag tidigare har förordat ( avsnitt 9.2 ) bör en särskild ram för statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning av varulager tas upp. Jag förordar för nästa budgetår en ram av sammanlagt högst 26 milj. kr.

Prop. 1978/79:112 144

Ett särskilt förslagsanslag. benämnt Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m.. bör föras tipp på statsbudge- ten för budgetåret 1979/80. Från anslaget bör bestridas utgifter för att infria garantier som har lämnats till företag i glesbygder och till lån för anskaff- ning av varulager. Med hänsyn till osäkerheten beträffande förlusterna bör anslaget nästa budgetår tas upp med ett belopp av 1000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

I. medge att under budgetåret 1979/80 statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning av varulager beviljas med sammanlagt högst 26000 000 kr.. . till Täckande avförluster på grund av kreditgarantier tilljöretag I-J

i glesbygder m.m. för budgetåret 1979/80 anvisa ett förslagsan- slag av 1 000 kr.

C 4. Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering

Nytt anslag (förslag) 35 000000

Jag har tidigare ( avsnitt 5.3 ) förordat att länsstyrelserna erhåller särskil- da medel för åtgärder i anslutning till länsplaneringen. Jag har angivit även vissa riktlinjer för denna verksamhet.

F.n. utgår medel från fjortonde huvudtitelns anslag Kommittéer m.m. och Åtgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län samt från femtonde huvudtitelns anslag Länsstyrelserna m.m. till bl. a. vissa projekt och kostnader för arbetsgrupper med uppgift att behandla sysselsättningsfrå— gor. Från anslagsposten Särskilda sysselsättningsinsatser under fjortonde huvudtitelns anslag Särskilda stödåtgärder i glesbygder betalas vidare åt— gärder för att skapa ökad sysselsättning i glesbygder. Under budgetåret 1978/79 har sammanlagt 22.9 milj. kr. disponerats för dessa ändamål från de angivna anslagen.

Efter samråd med chefen för kommundepartementet förordarjag att ett särskilt reservationsanslag Åtgärder m.m. i anslutning till länsplanering. tas upp för dessa ändamål på statsbudgeten för budgetåret 1979/80. Me- delsbehovet under anslaget beräknar jag till 35 milj. kr. Verksamheten bör utvärderas under budgetåret 1980/81.

Behållningen vid utgången av budgetåret 1978/79 på den under anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder uppförda anslagsposten Särskilda sys- selsättningsinsatser bör tillföras förevarande anslag.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder m.m. ( anslutning till länsplanering för budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 35 000000 kr.

Prop. 1978/79:112 145 KAPITALBUI)GETEN

V. FONDEN FÖR LÄNEUNDERS'I'ÖD

V: 13. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslän

l977/78 Utgift 478 773 444 Beltällning 377 763 484 1978/79 Anslag 600 000 ()()(l 1979/80 Förslag 1 050 000000

Från anslaget bestrids utgifterna för det i programbudgeten för AMS un- der programmet Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogrammct Lokaliseringslän som lämnas enligt förordningen (1970: 180) om statligt re- gionalpolitiskt stöd (omtryckt 19781573. ändrad senast 1978: 977).

För sexårsperioden 1973/74—1978/79 har fastställts en bcslutsram för lo- kaliseringslån av 3200 milj. kr. Dessutom får outnyttjat utrymme av den beslutsram som fastställdes för treårsperioden 1970/71—1972/73 79 milj. kr. samt beslut som inte tas i anspråk inom föreskriven tid utnyttjas. Un- der budgetåret 1977/78 har beslut om lokaliseringslån fattats med 512 milj. kr.

För lokaliseringslftnen har under budgetåret i genomsnitt beviljats 1.5 års räntefrihet och 2.2 års amorteringsfrihet. Den beviljade räntefriheten motsvarar en statlig subvention om drygt 70 milj. kr. 1 räntor och avbetal- ningar har under budgetåret 1977/78 inbetalats 158 resp. l34.5 milj. kr. Utestående fordringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1978 till 2813.5 milj. kr.

Arbetsmurknadsxtyrelsen

Medelsbehovct för budgetåret 1979/80 beräknas till 700 milj. kr.

Föredragande/t

Beträffande ny beslutsram för det regionalpolitiska stödet hänvisar jag till vad jag har anfört Linder anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverk- samhet. Jag har därvid beräknat en delram för lokaliseringslån om 4500 milj. kr. för femårsperioden 1979/80—1983/84.

Jag har tidigare ( avsnitt 8.6 ) beträffande verksamheten med lokalise- ringslån förordat å ena sidan att ändamålen till vilka sadana lån kan utgå skall utvidgas. å andra sidan en skärpning av nuvarande praxis beträffande lånens storlek.

För budgetåret 1979/80 beräknarjag medelsbehovet för lokaliseringslån till 1050 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionalpolitiskt stöd: Lokuliseringslån för budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag av 1050000000 kr. l0 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr [12

Prop. 1978/79:112 146

Län till investeringar för kommersiell service

1977/78 Utgift 3 674 7541 Behftllning 3 053 7451 1978/79 Anslag 6000000 1979/80 Förslag 8000 000

' Anslaget Lan till investeringar för kommersiell service i glesbygd

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört vid anmälan av anslaget Åt- gärder i glesbygder hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen att till Lån till investeringarji'ir kommersiell service för budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag av 8000 000 kr.

Hänvisningar till US3

15. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra- ganden har lagt fram.

BILAGOR

Prop. 1978/79:112 148

Sammanfattning av sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978: 62) Regionalpolitiska stödfor- mer och styrmedel

1 Bakgrund

Sysselsättningsutredningens huvuduppgift är att utreda frågan om den framtida sysselsättningspolitiken. Enligt direktiven skall utredningen be- döma bl.a. vilka krav som riksdagens mål och riktlinjer för regionalpoliti- ken ställer på den allmänna syssclsättningspolitiken.

Sysselsättningsutredningen fick våren 1976 tilläggsdirektiv om en över- syn av den regionalpolitiska stödverksamheten. l tillåggsdirektiven beto- nas att de nuvarande stödformerna även i framtiden bör bilda stommen i verksamheten och att utredningen därför främst bör undersöka möjlighe- terna att effektivisera dessa medel.

Utredningen skall lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1978/79. Av flera skäl har det varit nödvändigt att lägga ett särskilt delbetänkande om de regionalpolitiska medlen redan nu. Det skall framhållas de begräns- ningar som ligger i ett sådant förfarande med tanke på de samband som finns med insatser på andra områden vilka kommer att behandlas först i slutbetänkandet.

l betänkandet pekas på de många kopplingar som finns till andra politik- områden. Vilka förslag utredningen där kan komma med gar emellenid nu

inte att ange eftersom diskussionen på dessa områden fortfarande pågår inom utredningen.

2 Regionalpolitikens förutsättningar

Förutsättningama för regionalpolitiken har förändrats under de senaste åren — på flera punkter i negativ riktning. Sysselsåttningsminskningen och den snabba strukturomvandlingen inom industrin liksom den svaga tillväx- ten i ekonomin innebär begränsningar på många områden och det gäller också för regionalpolitiken.

[ början av 1970-talet uppnåddes en förbättrad regional balans vad gäller befolkningsutvecklingen. Förbättringen har dock stannat av och i många fall förbytts i Hyttningsförluster. Prognoser tyder på ökade spänningar mellan landets olika delar.

Det räcker inte med balans på bcfolkningssidan. En utjämning är också nödvändig av sysselsättningsmöjlighetema mellan olika delar av landet. Annars finns risken att man återigen kommer i en situation med stor om- flyttning och stora nettoförskjutningar mellan landets olika delar.

Prop. 1978/79:112 149

Vissa befolkningsförskjutningar mellan och inom länen torde man ha att räkna med också i framtiden. Dessa förskjutningar bör dock kunna ske i balanserade former. men då är en förutsättning att man får till stånd en vä- sentlig höjning av sysselsättningsgraden i regioner-där den idag ligger lågt.

Det gäller emellertid inte bara att skapa fler sysselsättningstillfällen. Människor ställer också kvalitativa krav vad gäller Valfrihet. trygghet m.m. Mycket talar för att dessa krav kommer att bli än mer uttalade i framtiden.

Många av de små och isolerade arbetsmarknader som finns i landet kom— mer även efter en förbättring vara så begränsade och dåligt differentierade att många människor framför allt beroende på sin yrkesinriktning sannolikt kommer att föredra arbetsmarknader med bredare yrkesutbud. Å andra si- dan finns det också människor som väljer sitt yrke och arbete så att de kan "å sin utkomst på en mindre ort som de vill bo kvar på eller flytta till.

Några möjligheter att göra alla orter lika vad gäller arbetsmarknadens sammansättning och storlek finns inte. Arbetet måste därför inriktas påatt i de skilda länen bygga upp väl differentierade arbetsmarknader som kan tillgodose människors krav på valmöjligheter m.m.

Därmed ökas människornas möjligheter att stanna kvar i sin hemtrakt och den omflyttning som trots allt blir nödvändig kan ske över kortare av- stånd och i huvudsak inom det egna länet. Större orters arbetsmarknader kan genom förbättrade kommunikationer fungera som stödjepunkter för kringliggande mindre orter. En ökad differentiering kan allmänt sett också uppnås på mindre orters arbetsmarknader genom höjningar av den allmän— na sysselsättningsnivan. en fortsatt utbyggnad av service- och tjänstesek— torn och en medveten styrning av de ny- och omlokaliseringar som hela ti- den sker både på industri- och servicesidan.

Mycket stora insatser kommer att krävas för att klara de mål som ställts upp om regional balans och utjämnade sysselsättningsmöjligheter regio— nerna emellan. En kraftig förstärkning av samhällets medel är nödvändig. Det gäller de regionalpolitiska medlen men också inom näringspolitiken. arbetsmarknadspolitiken etc. . I detta delbetänkande begränsas diskussionen till en förstärkning av de regionalpolitiska medlen: den regionalpolitiska stödverksamheten till nä- ringslivet och regionalpolitisk påverkan av den offentliga sektorn. Men det skall kraftigt understrykas att en förstärkning även på andra områden är en förutsättning för en aktiv och kraftfull regionalpolitik.

Regionalpolitiken är en del av den ekonomiska politiken och den samla- de sysselsåttningspolitiken. Samtidigt som regionalpolitiska insatser inne— bär kostnader för samhället måste man också se regionalpolitiken som ett medel att totalt sett öka sysselsättningen och produktionen i samhället.

Regionalpolitiken innefattar avvägningar mellan olika delar av landet. Detta ställer krav på en för hela landet av de centrala statsmakterna sam- manhållen sysselsättningspolitik.

Prop. 1978/79:112 ISO

3 Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service- och tjänstesektorn

Detta kapitel behandlar den regionalpolitiska stödverksamheten till nä- ringslivet. Ledorden är förstärka. förenkla och rikta. Det gäller både ut- formningen av de olika stödmedlen och stödområdesindelningen.

Betänkandet är direkt inriktat på slutsatser och förslag om stödet i fram- tiden. När det gäller beskrivningar och analyser av den hittillsvarande stödverksamheten hänvisas till det av Expertgruppen för regional utred- ningsverksamhet (ERU) nyligen presenterade betänkandet Att främja re- gional utveckling (SOU |978: 46 och 47).

Stödmedlen

Översynen av de regionalpolitiska stödmedlen har gjorts utifrån följande utgångspunkter:

. Stödet skall vara enkelt och knyta an till nuvarande stödformer . Stödmedlen skall stå i samklang med andra åtgärder för att på sikt ska- pa en konkurrenskraftig industristruktur . Medlen skall utformas så att de bidrar till att undanröja olika hinder för näringslivets utveckling i sysselsättningssvaga regioner . Huvuddelen av det regionalpolitiska stödet bör som hittills ha karaktä- ren av inledningsstöd . Stödet inriktas också i fortsättningen både på kapitalstöd och arbets— kraftsstöd. Den föreslagna förstärkningen av stödet läggs dock i hu- vudsak på arbetskraftsstödet . Huvuddelen av det regionalpolitiska stödet bör som hittills lämnas efter en individuell prövning i de enskilda stödärendena.

En förstärkning och vidareutveckling av den regionalpolitiska stödverk- samheten förordas. Stödet föreslås koncentrerat till följande stödformer:

. lokaliseringslån . avskrivningslån . sysselsättningsstöd . utbildningsstöd . offertprincipen

Förslaget innebär att följande stödformer slopas:

lokaliseringsbidrag (ersätts av avskrivningslån) tlyttningsersättning för flyttning av maskiner (ersätts av lokaliseringslån) lånegaranti (ersätts av lokaliseringslån) introduktionsstöd (ersätts av sysselsättningsstöd)

. Lokaliseringslånen, som för närvarande lämnas endast för investering- ar i byggnader och maskiner. utvidgas att gälla också marknadsförings- åtgärder. produktutveckling och andra liknande åtgärder. Räntan bör

Prop. 1978/79:112 lSl

som hittills vara marknadsanpassad. Möjligheten till räntebefriclse slo- pas. Däremot kan anstånd med räntebetalning liksom med amortering medges under tipp till fem år. Ränteskulden läggs då till länet och amor- teras sedan i samma takt som lånet i övrigt. Länetidema bör variera och bestämmas med utgångspunkt i ändamålet med lånet. Längsta lånetid blir 20 år (för turistanläggningar 25 år). . En ny typ av arskrivningslån för investeringar främst i byggnader införs i stället för nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Det nya avskrivningslånet är räntc- och amorteringsfritt och skrivs av med hälf- ten efter tre år och återstoden efter sju år efter prövning bl. a. med hän- syn till uppnådd sysselsättningseffekt. . S_vsst'(särtningsstö'dm höjs kraftigt i de sysselsättningssvagaste delarna av landet. En differentiering av stödet mellan olika områden föreslås. Företag i svagaste områdena skall sammanlagt på sju år kunna få upp till l30000 kr. för varje årsarbetare varmed sysselsättningen ökar. Stö- det gäller ökning av sysselsättningen i förhållandet till högsta antalet sysselsatta under de tre närmaste föregående åren. En ny typ av pröv- ning införs. Bl. a. skall en näringspolitisk bedömning göras vid en för- handsgranskning så att t.ex. stödet inte leder till en överflyttning av sysselsättningsproblem från en ort till en annan. Sysselsättningsökning- en måste vidare bedömas som varaktig. Förskottsutbetalning av stöd skall i vissa fall kunna ske.

. Utbildningsstt'ider föreslås lämnas enligt i huvudsak oförändrade regler. På några punkter föreslås dock förändringar. Det gäller att stöd i vissa fall skall kunna lämnas också för utbildning av redan anställd personal och vid ersättningsrekrytering. Vidare att stöd också skall kunna läm— nas under längre tid än ett år. . Offerta-ysmner innebär att staten på offert från ett företag betalar sär- skild ersättning till ett företag för att det genomför sådana åtgärder som staten önskar att bolaget skall göra. Det skall användas endast i undan- tagsfall och när övriga stödformer inte är tillämpliga. Utformningen av stödet beslutas av regeringen från fall till fall och regleras i särskilt avtal mellan staten och det berörda företaget. Stödet bör så långt möjligt kny- tas till vissa klart angivna motprestationer t.ex. vad gäller antal arbets- tillfällen.

För samtliga stödformer föreslås gemensamma regler om vad som skall räknas som stödberättigad verksamhet. Stöd skall kunna lämnas till före- tag inom följande verksamhetsområden:

industri

industriliknande verksamhet industriservice viss partihandel viss uppdragsverksamhet turistnäringen.

Prop. 1978/79:112 lil

l')ärutöver bör införas en möjlighet för regeringen att i enskilda fall bc- sluta om stöd till verksamhet som vid en strikt bedömning inte faller inom ramen för vad som räknas som stödberättigad verksamhet.

Regionalpolitiskt stöd kan för närvarande lämnas till enskilt. statligt el- ler kooperativt ägda företag och när det gäller viss verksamhet inom tttrist- näringen även till kommun eller kommunalt bolag. Här föreslås att lokali— seringslån och avskrivningslån enligt samma regler som för företag i vissa områden också skall kunna ges till kommuner för uppförande av industri- lokaler för uthyrning.

Stötlt'i till Iurisnu'iringc'n utvidgas så att samma regler skall gälla som för annan stödberättigad verksamhet. Detta gäller med den stödområdesindel— ning vi föreslår i inre stödområde 5 och 6 samt allmänt stödområde 4. löv- riga stödtmtråden kan stöd lämnas efter prövning av regeringen i varje en- skilt fall. Möjlighet skall finnas att kombinera det regionalpolitiska stödet med ett eventuellt kommande rekreationspolitiskt stöd.

KÖHS/(t'olt'l'fllg bör i fortsättningen tillämpas på allt regionalpolitiskt stöd.

Verksamheten med industricentra byggs ut. En smidigare ordning in- förs. där riksdagen anger de allmänna riktlinjerna för verksamheten bl.a. om vilka orter som kan komma i fråga och där utbyggnadstakten och det slutliga ortsvalet får sedan beslutas av regerigen. Kravet på förhandsuthyr- ning slopas.

Även om int'est”ingar/tmdernu i första hand är ett konjunkturpolitiskt instrument bör de som hittills också kttnna användas i regionalpolitiskt syf- te. Möjlighet införs att samtidigt använda investeringsfondsmedel och re— gionalpolitiskt stöd. Regional differentiering av reglerna för fondernas an- vändande förordas på så sätt att frisläpp medges generellt i de sysselsätt- ningsmässigt sämst ställda kommunerna.

GUdSI/"(Hla'pt)I'I.S'lÖ(/L't är ett annat regionalpolitiskt medel. En utvärde- ring pågår för närvarande inom kommunikationsdepartemcntet med sikte" på en proposition till riksdagen under våren |979 om detta stöds framtida utformning. Därvid kommer också frågan om ett ev. särskilt persontrans— portstöd att prövas. Mot denna bakgrund avstår utredningen nu från en närmare behandling av dessa frågor liksom när det gäller taxorna lör tele- förbindelserna över långa avstånd. Detta är frågor som kommer att tas upp i utredningens slutbetänkande.

Aktiva och uppsökande insatser från lokaliseringsmyndigheternas sida är en viktig förutsättning för positiva resttltat av stödverksamheten. I detta arbete har den s. k. umblw-ingstlalegaii.-men inom industridepartementet en viktig funktion. Dess verksamhet bör fortsätta och utvidgas att också omfatta större företag inom den privata tjänste- och servicesektorn samt större riksorganisationer. Det intensifierade arbetet med lokaliseringspå- verkan bör också fullföljas på länsplanet.

Prop. 1978/79:112 l53

Stödområdcsindelningen Det finns en koppling mellan stödmedlens och stödområdessystemets

utformning. Den förordade förstärkningen av det regionalpolitiska stödet ställer också skärpta krav på stödområdesindelningen. Kraven kan sam- manfattas i följande punkter:

. Stödområdessystemet skall vara så utformat att stödet kan förstärkas och ytterligare dit'terentieras mellan olika regioner. . Stödområdesindelningen skall underlätta för myndigheter och företag att orientera sig om stödmöjligheterna i olika kommuner. . Stödområdessystemet skall medge en indelning av kommunerna med hänsyn till sysselsättnings- och befolkningsförhållandena såsom de re- dovisas bl. a. i länsplaneringen. . Det skall vidare vara möjligt att inom systemet göra ändringar i stödom- rådesindelningen när förhållandena så påkallar.

Mot denna bakgrund föreslås en övergång till ett system med sex stöd- områden. benämnda:

inre stödområde 6 inre stödområde 5 allmänt stödområde 4 allmänt stödområde 3 övrigt stödområde 2 övrigt stödområde l

'l'yngdpunkten av stödinsatserna bör som hittills ligga på de s.k. skogs- länen och den nuvarande stödområdesindelningen bör därför bilda ut- gångspunkt för indelningen också i fortsättningen. Samtidigt bör stödet förstärkas och då främst i de sysselsättningsmässigt sämst ställda kommu- nerna. För att tillgodose dessa två krav — ett bibehållande av den nuvaran- de avvägningen mellan olika landsdelar och mellan länen samtidigt som man ökar möjligheterna att differentiera stödet inom dessa större områden — föreslås följande allmänna riktlinjer för indelningen i stödområdesgrup- per:

. Kommunema inom det nuvarande inre stödområdet placeras huvud- saklingen i inre stödområde 5 och 6 där område 6 förbehålls de sämst ställda kommunerna. Det kan här finnas ett mindre antal kommuner där en placering inl/mänt stödområde 3 och 4 bör övervägas. . Kommunerna inom det nuvarande allmänna stödområdet placeras hu- vudsakligen i allmänt stödområde 3 och 4 där kommuner med begrän- sad och ensidig arbetsmarknad hänförs till område 4. Enstaka kommun eller del av kommun med uttalade sysselsättningssvårigheter och grän- sande mot inre stödområde kan placeras i inre stödområde 5. Det kan här också frnnas kommuner där en placering i övrigt stödområde [ eller 2 bör övervägas.

Prop. 1978/79:112 154

. Kommunernainom den ursprungliga grå :.um'n placeras huvudsakligen iörrigt stödområde I och 2. I vissa fall kan det vara motiverat med en inplacering la!/mänt .vtöz/mnrådvj' ocl— 4 liksom det i andra fall kan vara riktigt att placera kommuner inom den nuvarande grå zonen utanför grundindelningen i stödområden. . Kommuner i landet i övrigt kan där speciella skäl föreligger placeras i övrigt slt'idområde !. Det skall då gälla sammanhängande områden av kommuner närmast länsdelar -— med uttalade och långsiktiga syssel— sättningsproblem. . Möjlighet skall liksom nu finnas för regeringen att gå in med regio- nalpolitiskt stöd även utanför stödområdena. Likaså skall finnas möjlig- het att i enskilda stödärenden kunna göra avsteg från grundsystemet där särskilda skäl föreligger. t. ex. vad gäller stödets storlek.

Kommunema bildar enligt huvudregeln minsta byggstenar i det regional- politiska arbetet. vilket också gäller indelningen i stödområden. Möjlighe- ter skall doek finnas att differentiera stödet i ytmässigt stora kommuner om förhållandena så påkallar.

lnplaceringcn i stödområden skall ske med hänsyn till den allmänna sys- selsättningssituationen som normalt råder i respektive kommun. Indel- ningen i stödområden bör för att få stabilitet i verksamheten ligga fast mel- lan de stora länsplaneringsomgångarna. Ändringar däremellan bör ske en- dast i undantagsfall när förhållandena i en region förändrats högst påtag- ligt.

Bedömningsgrunder vid indelningen i stödområden

Det föreslagna systemet för stödområdesindelningen kommer att ställa krav på ett underlag som gör det möjligt till en riktig och rättvis stödområ- desindelning utifrån situationen i olika delar av landet. Ett sådant material bör som tidigare antytts ingå som en del i en rullande åtgärdsinriktad läns- planering.

Det är svårt att mer precist ange vilka faktorer som bör belysas i en dis- kussion om stödområdesindelningen. För jämförbarhetens skull är det nödvändigt att man i länsrapportema för diskussion om stödområdesindel- ningen utifrån ett enhetligt sätt att beskriva och analysera situationen i de enskilda kommunema. Det viktiga är att det finns en gemensam bas för be- skrivningen av de olika kommunema. I övrigt måste det finnas en betydan- de frihet för länen vad gäller såväl problembeskrivningar som mål och ät- gärdsdiskussioner. Det skall i detta sammanhang betonas att bedömningen av vilka stödåtgärder som bör sättas in i skilda regioner till sist är en poli- tisk fråga. där det gäller att väga samman och värdera olika faktorer.

Prop. 1978/79:112 155

Detta är några väsentliga bedömningsgrunder vid indelningen i stödom- räden:

. Behovet ur nya urbclsn'llji'i/lwt i en region för att nå den eftersträvade långtgående utjämningen av .r_vs.wl.ränningsgnulcn. Detta beräknas på basis av en för varje kommun uppställd befolkningsram och en målsätt- ning beträffande syssclsättningsgraden för de människor som bor i kommunen och med hänsyn också till förhållandena i kringliggande kommuner och pcndlingsutbytet kommunerna emellan. En redovisning bör också göras av vad som behöver åstadkommas inom de verksamhe- ter till vilka det regionalpolitiska stödet lämnas dvs. industrin. turismen och den privata tjänstesektorn. . Arhu[.s'löslwlsnii'ån sedd över en längre period och i relation till antalet lediga platser. . Bri/iillt'ningsutrer/(lingen. . En kommuns gmyrajisku läge i förhållande till andra orter och syssel- sättningssituationcn i dessa. . Den allmänna .v_v.r.s'('Is('itrningsbildcn [länet.

Orter som drabbas av akuta sysselsättningssvårigheter. t. ex. i samband med strukturförändring inom industrin. men som allmänt sett har en för- hållandevis bra sysselsättningssituation bör inte placeras in i stödområdes- systemet. Möjlighet skall finnas att där gå in med regionalpolitiskt stöd men problemen bör i första hand mötas med arbetsmarknads- och närings- politi5ka medel. Det skall understrykas att också dessa medel måste för- stärkas. Förslag härom kommer att redovisas i utredningens slutbetänkan- de.

Stödet i de olika stödområdena

. Övrig! .s'n'idumrådv I. Avskrivningslån med upp till 10 (T'? av byggnads- kostnaderna och lO'"; av vissa maskinanskaffningskostnader. Lokalise- ringslån jämte i förekommande fall avskrivningslån på upp till 70 C? av kapitalbehovet. Utbildningsstöd. . Övrigt .YlÖt/lllnrådv 2. Samma regler som ovan men avskrivningslån med upp till 25 '.??? av byggnadskostnaderna. . Allmänt .s'tf'itlourrådw 3. Samma regler som ovan men 40 (P? av byggnads- kostnaderna i avskrivningslån. l5 (.."-'? för vissa maskinanskaffningskost- nader.

. Allmänt stödområde 4. Samma regler som ovan plus ett sysselsätt- ningsstöd med totalt 40000 kr. på tre är för varje bestående nettoökning av antalet årsarbetare.

. Inre .rlödumn'ida 5. Samma regler som ovan men avskrivningslån med upp till 55 '.!? av byggnadskostnaderna och 20 9? av vissa maskinanskaff- ningskostnader. Sysselsättningsstöd med totalt 80000 kr. på fem år för varje bestående nettoökning av antalet årsarbetare. . Inru stöda/article (7. Samma regler som ovan men avskrivningslån upp till 70 '..72 av byggnadskostnadema och 60 C'E- av maskinanskaffningskost-

Prop. 1978/79:112 156

naderna. Sysselsättningsstöd med totalt l30 000 kr. på sju är för varje bestående nettoökning av antalet :"irsarbclare.

(.lif/i'rlprim'i'/wu skall när det gäller industrin kunna användas som regio— nalpolitiskt medel i stödomrade (). För projekt inom den privata tjänste— och servicesektorn. vissa riksorganisationer och för administrativa funk- tioner inom större industriföretag/koncerncr skall den dock kunna utnytt— jas i samtliga stödområden.

Slutliga inclnsn'it't'nn'u skall kunna byggas på orter ] stödområdena 5 och ().

Regionalpolitiskt stöd skall i vissa fall kunna lämnas till kommuner för att bygga kommuna/u ind/lxIriluÅu/c'r_l'ör uthyrning i stödområdena 4. 5 och 6.

Generellt frisläpp av inrusturings/iuult'rnu för investeringar i stödområ- de 6. l övriga stödomräden bör frisläpp vidare kunna medges efter pröv— ning av regeringen i varje enskilt fall. Möjlighet att kombinera investe- ringsfondsmedel och lokaliseringsstöd i första hand i stödområdena 4. 5 och 6.

För traIlspurtxlödr'l gäller en särskild stödområdesindclning.

Beslutsordning för regionalpolitiskt stöd

Systemet med decentraliserad beslutsrätt föreslås permanentat och ut- vidgat. Avgränsningen vad som skall avgöras av regeringen. AMS och länsnivån bör som hittills göras i form av beloppsgränser kompletterade med vissa branschundantag och inskränkningar när det gäller verksamhet som påverkar förhållanden i mer än ett län.

. Liinssrvn'lsc beslutar med vissa undantag — om avskrivningslån och lokaliseringslån vid investeringar upp till 5 milj. kr.

. Länsurbcrsm'imml beslutar med vissa undantag — om sysselsätt- ningsstöd.

. AMS beslutar —- med vissa undantag om avskrivnings- och lokalise- ringslån vid investeringar upp till 15 milj. kr.. utbildningsstöd på upp till 20 kr. per person och arbetstimme samt sysselsättningsstöd i de fall länsarbetsnämnden inte beslutar.

. Regeringen beslutar om avskrivnings- och lokaliseringslån vid investe- ringar som överskrider l5 milj. kr. liksom ärenden som aktualiseras ge- nom etableringsdclegationens verksamhet. utbildningsstöd på över 20 kr. per person och arbetstimme. stöd enligt offertprincipen. förhands- besked om en verksamhet är stödberättigad samt ärenden om stöd utan— för stödområdena.

Uppföljning av företag som fått regionalpolitiskt stöd

För avskrivnings- och lokaliseringslån bör som hittills tas säkerheter i form av pantbrev. företagsinteckningar och borgen. Begränsat borgensan— . svar bör dock kunna användas i ökad utsträckning.

Prop. 1978/79:112 l57

Förslag läggs om att revisorerna årligen i de företag som far stöd skall lämna en särskild granskningsrapport till uppföljningsmyndighcten. l rap— porten skall anges om stödet har använts för avsett ändamal. De anställdas fackliga organisationer skall ges möjlighet att ta del av denna gransknings— rapport och i anslutning därtill framföra sina synpunkter. Krav på auktori— serade eller godkända rcvisorer i samtliga företag som får regionalpolitiskt stöd. Vid överlåtelse av företag som fått stöd förordas ett system där ev. erhållna avskrivningslån automatiskt omvandlas till lokaliseringslån. Möj— lighet skall sedan finnas att efter ansökan från bolaget äter omvandla detta län till avskrivningslån. Bolaget får dä styrka att överlåtelsen inte är till nackdel för sysselsättningen i företaget.

Insyn och inflytande för de anställda i företag som fär/har fått regionalpoli— tiskt stöd

Kraven pä information om utvecklingen av verksamheten bör ställas högt för företag som har fått regionalpolitiskt stöd. l—"örstärkningar föreslås här på följande punkter:

. I samband med att stöd prövas skall även vid länsstyrelsernas prövning de fackliga organisationema delta i beredningen av ärendena. . I samband med uppföljningen av lämnat stöd skall de anställdas repre- sentanter ha möjlighet att ta del av och ge synpunkter i anslutning till den revisorsrapport som skall lämnas till uppföljningsmyndigheten. Kollektivavtal bör finnas vid de företag som får regionalpolitiskt stöd. . Facklig förtroendeman bör få information om viktiga kontakter mellan företag och myndigheter i frågor som avser regionalpolitiskt stöd. Av ansökningshandlingama bör framgå att sådan information om ansök- ningen har lämnats.

Frågan om facklig insyn m. m. berör ocksa formerna för information till de anställda om företag och branschförhällanden vilket kommer att be- handlas i slutbetänkandet i anslutning till den näringspolitiska planeringen.

Krav på personella resurser

Det räcker inte med att se på de stödmedel med vilka regionalpolitiken skall bedrivas. En förutsättning för ett effektivt arbete är också att det finns tillräckliga personella resurser på de organ som skall handha dessa medel. Då det i slutbetänkandet kommer att läggas förslag om förstärkta insatser också på andra områden. bl.a. vad gäller näringspolitiken. som berör samma organ görs nu inte någon isolerad bedömning av behovet av personalförstärkningar för den regionalpolitiska stödverksamheten. En samlad bedömning av denna fråga kommer i stället att göras i slutbetän- kandet.

Prop. 1978/79: 1 12 158

Utvärdering av den regionalpolitiska stödverksamheten

En bättre samordning bör ske när det gäller uppföljningen och utvärde— ringen av den regionalpolitiska stödverksamheten. Det övergripande an- svaret för detta ligger på de enheter inom industridepartementet som band- lägger de regionalpolitiska frågorna. Uppföljningen och utvärderingen bör i övrigt ses som en naturlig del i arbetet med dessa frågor på AMS. pä läns- arbetsnämnderna och länsstyrelserna.

4 Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

Den offentliga sektorns sysselsättning har sedan mitten av 1960-talet för- dubblats och uppgick l976 till omkring I 200 000 anställda. Det motsvarar ca 30 C; av det totala antalet sysselsatta i landet.

Hittills under l970-talet har ökningen av de anställda inom den offentliga sektorn varit större än nettoökningen av den totala sysselsättningen i lan- det. Även den framtida sysselsättningsökningen kommer till stor del att återfinnas inom den offentliga sektorn. främst hos kommunerna och lands- tingen.

Genom den offentliga sektoms ökade betydelse för sysselsättningen ökar också skälen för att förstärka den offentliga sektorns samband med regionalpolitiken. Liksom för regionalpolitiken iövrigt mäste statsmakter- na här ha ett övergripande ansvar. Grundläggande beslut måste fattas cen- tralt av statsmakterna. Länsstyrelsen bör på länsplanet ges ökade möjlig- heter att aktivt bevaka de regionalpolitiska intressena i den regionala statli- ga verksamheten.

Förslagen beträffande den statliga verksamheten kan sammanfattas i följande punkter:

. Statliga myndigheter blir skyldiga att beaktade regionalpolitiska fakto- rerna redan i sin vcrksamhetsplanering. . Myndigheternas planering samordnas med den regionalpolitiskt inrikta— de länsplaneringen. som görs mera åtgärdsinriktad. . Länsstyrelsens möjligheter att på regionalpolitiska grunder i vissa fall begära regeringens omprövning av statlig myndighets beslut utvidgas. . Regionalpolitiskt motiverade anvisningar till statliga länsorgan skall kunna meddelas på grundval av det till länsplaneringen knutna läns- programmet. Planeringen av den regionala kollektivtrafiken far ökad betydelse. . Den statliga budgeten används som ett medel för att fa de regionalpo- litiska aspekterna beaktade i myndighetemas verksamhet. Detta för- utsätter bl.a. ett samband mellan länsplaneringen och budgetbehand- lingen, . 1 den årliga budgetpropositionen lämnas en konkret redovisning av de olika samhällsfunktionemas betydelse för den regionala utvecklingen.

Prop. 1978/79:112 l59

Vid realfördelningen av statsutgifterna belyses även de totala statsutgif- ternas regionala fördelning. . För att även över sektorsgränserna kunna bedriva en åtgärdsinriktad regionalpolitik i den statliga verksamheten ställs ett särskilt regionalpo- litiskt anslag i statsbudgeten pä inledningsvis l00 milj. kr. per år till re- geringens disposition. Syftet med dessa medel skall vara att stödja så- dana ätgärder i statlig verksamhet och annan verksamhet som enligt den regionalpolitiska planeringen är av särskild betydelse för att för- bättra den regionala utvecklingen och levnadsbetingelsema för befolk- ningen. Vid medelsdispositionen ställs en viss del av anslaget direkt till länsstyrelsernas förfogande med ett decentraliserat ansvar för priorite- ringen av de ändamål som anses mest angelägna inom länen. . Ett handlingsprogram för decentralisering i den centrala och regionala statsförvaltningen kombineras-mcd ett ätgärdssystem som knyts till den ärliga budgetprövningen och samordnas med den regionalpolitiska pla- neringen. Ett decentraliseringsmäl skrivs också in i verksstadgan. En- ligt en inom statskontoret gjord genomgång av verksamhetsstrukturen hos olika centrala statliga myndigheter torde decentraliseringsmöj- ligheterna där grovt kunna uppskattas till omkring 10000 årsverken med successivt genomförda åtgärder under 5—10 år. Härtill kommer ganska betydande möjligheter till en decentraliserad förläggning inom länen av arbetstilllällena inom den regionala statstörvaltningen. Decen- traliseringen mäste genomföras i former som tillgodoser de anställdas krav på trygghet och utvecklingsmöjligheter.

Förslagen beträffande krmtmunernus och landstingens verksamhet kan sammanfattas i följande punkter:

. Genom en utvecklad sysselsättningsplanering för kommunemas och landstingens verksamhet skapas ökade förutsättningar för att göra re- gionalpolitiken mera åtgärdsinriktad även på dessa områden. . På det kommunala området ägnas de regionalpolitiska faktorerna sär- skild uppmärksamhet i den verksamhet som är av betydelse för att un- danröja förvärvshinder. Detta gäller bl. a. utbyggnaden av bamomsor- gen, där bristen på platser fortfarande är ett stort hinder för jämställd- het och valfrihet pä arbetsmarknaden. Statsbidragen till barnomsorgen bör därför i lämpligt sammanhang förstärkas med beaktande av kom- munernas kostnader och möjligheter att åstadkomma lokalt anpassade lösningar. . lnom landstingens verksamhetsomräde skapas effektivt fungerande styrmedel för att förverkliga planerna på en även från regionalpolitiska utgångspunkter önskvärd utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården i riktning mot mera decentraliserade vårdformer. Detta gäl- ler framför allt långtidssjukvården med lokalt belägna sjukhem och di— striktssjukvården med lokalt förlagda vårdcentraler.

Prop. 1978/79:1l2 160

. Statligt stöd till landstingens verksamhet kombineras med regionalpoli- tiskt motiverade regler som tar sikte påatt i huvudsak förlägga långtids- sjukvården till lokalt belägna sjukhem inte bara på de nuvarande sjuk— ltusorterna utan även på mindre orter med erforderligt befolkningsun- derlag. . De statliga skattentjämningsbidragen till kommunerna och landstingen har utöver sin kommunalekonomiska betydelse också stor regionalpoli- tisk betydelse. Skatteutjämningssystemet utformas på ett sådant sätt att det innefattar ett hänsynstagande till kommunernas strukturella olikhe— ter bädc i olika delar av landet och inom samma län.

. De extra skatteutjämningsbidragen som kompletterar den ordinarie bidragsgivningen till kommunerna och landstingen — skall efter pröv- ning i varje enskilt fall kunna utgå även för speciella åtgärder som enligt den regionalpolitiska planeringen är av särskild betydelse. Därigenom tillskapas inom ramen för ett befintligt bidragssystem en smidig form för att genomföra på särskilda ändamäl inriktade regionalpolitiska ät— gärder i kommunernas och landstingens verksamhet.

5 Särskilda sysselsättningsinsatser i glesbygd

De regionalpolitiska insatser som diskuterats i kapitel 3 och 4 när i all- mänhet inte ut till de mest glesbefolkade områdena. Där är det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder. Det gäller både den långsiktiga sysselsättning— en och arbetcn av beredskapskaraktär.

En utvidgning och vidareutveckling av stödet för särskilda sysselsätt- ningsinsatser i glesbygden förordas:

. Det .s'iirs/t'ilda stödet till lantbruks/Firetat: m.m. i vissa glesbygder — som syftar till att underlätta olika former av kombinationssysselsättning i dessa områden och som handhas av lantbruksstyrelsen/lant— bruksnämnderna — föreslås få en vidgad användning. Begränsningen att en del av verksamheten skulle ha anknytning till jord- och skogsbruk föreslås slopad. Stödformen kan med en sådan förändring slås samman med det s. k. skärgårdsstödet till ett enhetligt stöd till Iantbruksji'iretag och andra näringar i vissa glesbygder. Därvid bör också övervägas cn överflyttning av administrationen av stödet till organ som har ett mer sektorsövergripande arbetsområde. . Huvuddelen av det regiona[politiska stödet till henmrbete iglesbvgd överförs till de nya stiftelsema för den skyddade verksamheten. Den del av detta stöd som lämnas till personer som i egen regi bedriver mindre industriverksamhet och hantverk. hemslöjd o.dyl. bör kunna täckas upp med det ovannämnda utvidgade stödet till företag i gles- bygd.

Prop. 1978/79:112 l6l

. Det särskilda .s'tödet till de regionala utret'klingsj/i'inder/tu för insatser i glesbygd — service till småföretag m.m. '— bör vägas in i den allmänna mcdelstilldelningcn till fonderna. . Det särskilda stödet till utredningar rörande glesbygder bör ktrnna fö- ras in i ett allmänt anslag till länsstyrelserna för olika typer av special- utredningar o.dyl. av det slag som decentraliseringsutredningen före- slagit. . Ver/(santhc-'len med intensifierade kommunala s_vsselsiittningsinsatser för ortsbunden arbetskraft i glesbygd HKS) utvidgas till andra kommu- ner med liknande förhållanden som de som ingått i försöksverksamhe- ten. En bättre samordning bör ske med de kommunala beredskapsarbe- tena. Vidare förordas återgång till det tidigare system där bidrag lämnas endast för lönekostnader och där materialkostnadema betalas av den som får stödet. Bidraget föreslås bli 90 % av lönekostnaden. Ökade an- strängningar måste göras för att få fram arbetsuppgifter som svarar mot arbetskraftens krav och förutsättningar så att t.ex. också kvinnor utan större arbetslivserfarenhet skall ktrnna ta ett arbete. En geografisk av- gränsning bör ske så att stödet inriktas på glesbygdsområden på bety- dande avstånd från kommunemas centralorter. Samordningen med de kommunala beredskapsarbetena gör att stödet i fortsättningen bör ad- ministreras av länsarbetsnämnderna och AMS.

6 Kostnader för en förstärkt regionalpolitik

Förstärkta regionalpolitiska insatser kommer att ställa krav på ökade ekonomiska resurseri statsbudgeten. Som tidigare betonats skall regional- politiken emellertid inte enbart ses som en kostnad för samhället utan ock- så som ett aktivt medel för att öka sysselsättningen och den samlade pro- duktionen i landet. Fler människor i arbete bl. a. genom en utbyggd re- gionalpolitik - innebär också ökade inkomster'för stat och kommun. Det skall därför strykas under att de utgiftsökningar i statsbudgeten som redo- visas i det följande endast visar den ena sidan av de statsfinansiella effek- terna av den förstärkta regionalpolitik som här föreslås.

De föreslagna förstärkningama och förändringarna av det regionalpoli- tiska stödet till näringslivet kommer att påverka anslagsbehovet på två sätt. Ändringarna av regler och belopp kommer i sig att ställa ökade an- språk på vissa anslag medan andra anslagsposter kan minskas eller helt slopas. Detta sker även vid en helt oförändrad volym av stödverksamhe— ten. Nu är naturligtvis syftet med förslagen att åstadkomma fler utbyggna- der och nylokaliseringar. Förslagen bör sålunda medföra ökad efterfrågan på regionalpolitiskt stöd och därmed en volymökning av stödverksamhe- ten.

Förslagen för att i ökad utsträckning få in de regionalpolitiska aspekter- na även i den offentliga sektorns verksamhet ställer också krav på ekono- miska insatser från staten. ll Riksdagen 1978/79. I sant/. Nr 112

Prop. 1978/79:112 162

Följande tablå visar en schematisk beräkning av anslagsbehoven per år för de olika stödformerna jämfört med anslagen för budgetåret l978/79. ] tablån har summeringar gjorts av anslag på stödformer som i det nya syste- met kommer att sammanföras. (. ex. lokaliseringsbidrag och avskrivnings- lån liksom introduktionsstöd och sysselsättningsstöd.

Ändamål Nuv. anslag Beräknat anslags— (milj. kr. per behov (milj. kr. per budgetår) budgetår)

Avskrivningslån 245 345 Utbildningsstöd 35 45 Sysselsättningsstöd 60 200

(')flertprincipen 25 Stiftelsen lndustricentra —— 6

lKS 12 60

Glesbygdsföretag 15. 20 Särskilda glesbygdsinsatser 4 4 Offentlig sektor. statlig verks. _— l00 Räntebefrielse på lokaliseringslån 80

Delsumma bidrag 45] 805 Lokaliseringslån 533 8l5

Summa 984 I 620

Beloppet för offentlig sektor avser förslaget om ett särskilt anslag över sektorsgränsema för statlig verksamhet. Därtill kommer andra för den of- fentliga sektorn regionalpolitiskt motiverade kostnader i statsbudgeten dels för statliga myndigheter. dels för kommunemas och landstingens verksamhet.

Här skall också nämnas länsorganens behov av ekonomiska resurser för utrednings- och utvecklingsarbeten i anslutning till regionalpolitiken. Det förslag som decentraliseringsutredningen nyligen lagt fram innebär att var- je länsstyrelse skall tillföras 1—5 milj. kr. per år för sådan verksamhet.

7 Reservation

Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Karl-Olof Faxén. Erik Ransemar. Sten Svensson och Margareta af Ugglas samt sär- skilda yttranden av ledamöterna Gösta Rehn. Sten Svensson och Marga- retha af Ugglas.

Prop. 1978/79:112 l63

Remissyttranden över sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978: 62). Regionalpolitiska stödformer och styrmedel

] Inledning

Sysselsättningsutredningens delbetänkande (l978162) Regionalpolitiska stödformer och styrmedel remissbehandlades hösten 1978.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av arbetsmarknads- styrelsen (AMS). arbetarskyddstyrclsen. bostadsstyrelsen. domänverket. konjunkturinstitutet. konsumentverket. lantbruksstyrelsen. samtliga läns- styrelser. postverket. riksrevisionsverket (RRV). sjöfartsverket. skogssty- relsen. skolöverstyrelsen (SÖ). socialstyrelsen. statens industriverk. sta- tens invandrarverk. statensjämvägar (SJ). statens naturvårdsverk. statens personalnämnd (SPN). statens planverk. statens vattenfallsverk. statens vägverk. statistiska centralbyrån (SCB). statskontoret. televerket. överbe- fälhavaren (ÖB). överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Stockholms. Norr- tälje. Enköpings. Tierp's. Eskilstuna. Katrineholms. Norrköpings. Jönkö- pings. Vetlanda. Ljungby. Uppvidinge. Gotlands. Karlskrona. Olof- ströms. Hässleholms. Höörs. Malmö. Kungsbacka. Göteborgs. Borås. Åmåls. Gullspångs. Karlstads. Arvika. Örebro. Köpings. Sala. Borlänge. Ljusdals. Sundsvalls. Kramfors. Östersunds. Skellefteå. Storumans och Luleå kommuner. samtliga landstingskommuner. Centerns kvinnoför- bund. Centerns ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR. de- centraliseringsutredningen. expertgruppen för forskning om fysisk plane— ring och bebyggelse. expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Folkpartiets kvinnoförbund. Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Lands- tingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Moderata ungdomsför- bundet (MUF). Statsföretag AB. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation — Famil— jeföretagen (SHIO-Familjeföretagen). Sveriges industriförbund. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO,). Stiftelsen lndustricentra. Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR). utvecklingdsfondema i Stockholms, Södermanlands. Östergöt- lands. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Gotlands. Blekinge. Kristian- stads. Göteborg och Bohus. Skaraborgs. Örcbro. Västmanlands. Koppar- bergs. Gävleborgs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län samt

Prop. 1978/79:112 164

Sveriges Grossistförbund. 'Svenska Sparbanksföreningen och Svenska Bankföreningen. Dessutom har yttrande inkommit från göteborgsdelega- tionen.

2 Regionalpolitikens förutsättningar

Regionalpolitikens mäl

Behandlingen av regionalpolitikens mål och förutsättningar är i utred- ningen i enlighet med direktiven — förhållandevis kort. Några remissin- stanser. bl.a. L() och T(TO ser detta som en brist. LO menar för sin del att det med hänsyn till de senaste årens ekonomiska utveckling hade varit be- fogat med en ordentlig genomgång av regionalpolitikens förutsättningar och mål. T("O ser ett behov av principdiskussioner beträffande regionalpo- litiken och dess koppling till samhällets utveckling i stort.

Utredningen konstaterar att en kraftig förstärkning av samhällets medel är nödvändig för att klara de mål som ställs upp om regional balans och ut- jämnade sysselsättningsmöjligheter regionerna emellan. Flertalet remiss- instanser — främst de lokala och regionala -— som tar upp denna övergri- pande fråga. instämmer i utredningens konstaterande. Liinsstyrelsen i Ös- tergötlands län anser det nödvändigt att kraftigt förstärka medlen för re- gionalpolitiken och att utvidga medlen till att omfatta även den offentliga sektorn. Länsstyrelsen konstaterar vidare att utredningens förslag innebär en sådan förstärkning och utvidgning men anser att man bör gå längre. främst vad avser medlens effekt för den inomregionala balansen. Länssty- relsen i Västernorrlunds län finner att regionalpolitiken bör ges en större del av det totala ekonomiska utrymmet. Även Svenska ktmmzunji'irbundet konstaterar att den hittillsvarande regionalpolitiken inte i önskad utsträck- ning har lyckats utjämna skillnaderna mellan olika regioner och kommu- ner. Förbundet delar utredningens uppfattning att det krävs betydande in- satser för att klara målen om regional balans och utjämning.

Några länsstyrelser. bl. a. länsstyrelserna i Norrbottens. Jämtlands och Gävleborgs län anser att det finns ett gap mellan mål och medel i regional— politiken. Liinsstyrelsen i Norrbottens län anför därvid att de av utredning- en framlagda förslagen inte kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att uppnå de uppsatta regionalpolitiska målen. SAF och Sveriges industri- förbund uttalar i sitt gemensamma yttrande en skepsis beträffande möjlig- heterna att nå alla de mål som formulerats för regionalpolitiken och ifråga- sätter det ändamålsenliga i att skapa förväntningar. som det saknas ekono- miska förutsättningar att uppfylla. De båda organisationerna menar att målsättningen är överambitiös vad gäller sysselsättningens regionala och inomregionala fördelning och att tendensen under senare år har varit att i uttolkningen ytterligare öka ambitionerna. Dessa ambitioner kan endast tillfredsställas vid en kraftigt positiv utveckling vad gäller såväl effektivitet och sysselsättning inom det svenska näringslivet.

Prop. 1978/79:112 i , [65

Utredningen uttalar att ekonomisk tillväxt är en viktig förutsättning för en kraftfull regionalpolitik. Flera näringslivsorganisationer. liksom nägra länsstyrelser. understryker betydelsen av generellt verkande åtgärder med syfte att stärka den allmänna tillväxten för att därigenom ge utrymme för regionalpolitiska satsningar. De regionalpolitiskt motiverade insatserna måste enligt Svenska ltundelskummur/örbnndet kombineras med en all- män stimuleringspolitik för näringslivet i hela landet. Selektiva stödåtgär- der bör därför ses som komplement till en sådan generell politik. Bl. a. SAF och Sveriges industri/örbimd anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i tl-Inlnn'i/nis län konstaterar att en väsentlig förutsättning för en framgångs- rik regionalpolitik är att de generella villkoren för företagande ges en sådan utformning att en hög tillväxttakt främjas och en hög sysselsättning där- med kan uppnås. KF delar utredningens uppfattning att vad som kan upp- nås på det regionalpolitiska området är starkt beroende av det totala eko- nomiska utrymmet i landet. Enligt .i'ot'ialstyrelsen innebär betonandet av ekonomisk tillväxt som en förutsättning för en kraftfull regionalpolitik en tolkning av de regionalpolitiska målen som ej är självklar. Det allmänna målet om att människorna i olika regioner skall erbjudas bl. a. likvärdiga sysselsättningsmöjligheter måste. enligt styrelsen. anses gälla även i tider av ringa eller ingen tillväxt i samhället. Med detta synsätt är behovet av en kraftfull regionalpolitik större vid svag än vid stark regionalekonomisk till- växL

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningen inte är entydig när det gäller frågan om "regionalpolitiken skall ses som ett av medlen att åstadkomma ett. i vid mening. rationellt utnyttjande av landets samlade tillgångar eller om regionalpolitiken skall upplevas som motstridig andra nationella mål. ekonomiska osv. Det senare synsättet är enligt länsstyrel- sens mening alltför vanligt." Enligt länsstyrelsen skall de regionalpolitiska stödformerna ses som hjälpmedel i en sammanhållen och konsekvent ut- vecklingspolitik mot övergripande samhällsmål. SAF och Sveriges indu- striförhnml tar upp samma fråga som länsstyrelsen och anför att kostna- derna för regionalpolitiken bör motsvaras av en intäktssida som tidsmäs- sigt förskjuten väl motsvarar de resurser som tagits i anspråk. En förutsätt- ning för detta är enligt de två organisationerna dock "att man tar tillvara och utvecklar de expansiva regioner som finns inom stödområdet genom att kanalisera insatserna på ett samlat och målinriktat sätt till de områden som har de bästa förutsättningarna för en expansion".

AMS ifrågasätter lämpligheten av att använda länsvisa befolkningsramar i planeringen. De allmänna målen med avseende på sysselsättning. service och miljö är i förhållandevis ringa grad kopplade till invånarantalet i resp. län. Befolkningsramar kan enligt styrelsen i själva verket befaras dra upp- märksamheten från de egentliga problemen. Sysselsättningsgraden för män och kvinnor utgör inom arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområ- de den väsentliga mätaren på hur de regionalpolitiska målen uppfylls.

Prop. 1978/79:112 lott

Även SA [* och Sveriges indttstriji'irbnnd berör denna avvägningsfråga och organisationerna "kan inte acceptera att den nuvarande befolkningsfördel- ningen inom landet skulle vara i någon mening optimal och att förändringar i förhållande till denna beskrivs som obalans". It'F anför liknande syn- punkter. men understryker liksom utredningen att befolkningsförskjut- ningar inom och mellan länen bör ske i balanserade former.

Behovet av geografisk och yrkesmässig rörlighet berörs av några verk och organisationer på central nivå. SAF och Sveriges industri/i")"rbnnd me- nar "att de snabba strukturförändringarna inom svenskt näringsliv har sina huvudsakliga orsaker utanför landets gränser och i allmänhet inte kan på- verkas. För att minska effekterna i form av störningar i sysselsättnings- mönstret är det nödvändigt att på olika sätt vidga arbetsmarknaderna. vil- ket också ställer krav på ökad såväl yrkesmässig som regional rörlighet. Även om de regionalpolitiska medel som syftar till en ökad rörlighet av ka— pitalet förbättras torde enligt organisationerna dessa inte vara tillräckliga för att ensamma klara sysselsättningsproblemen om inte den tröghet som i dag präglar arbetsmarknaden kan överbryggas. Organisationerna menar att den rörlighctsstimulerande politiken mäste ägnas stor uppmärksam- het."

SACO/SR" framhåller att en förstärkt regionalpolitik inte enbart kan väntas få positiva produktionseffekter. I den mån som rörligheten på ar— betsmarknaden minskar blir det också fråga om negativa effekter på pro— duktionsresultatet. Det är angeläget att söka klarlägga båda dessa effekter för att möjliggöra mer fullständig avvägning mellan för— och nackdelar av en förstärkt regionalpolitik." Enligt SÖ underlättas både yrkesmässig och geografisk rörlighet om de individer som kan beröras av omställningskrav har en bred grundutbildning. Detta talar alltså emot att man alltför snävt skall inrikta utbildningsutbudet mot en begränsad lokal arbetsmarknad. Soeiulstyrelsen anför i detta sammanhang att det är angeläget att ta hänsyn till de sociala kostnaderna på kort och lång sikt för den oönskade omflytt- ningen. Flera regionala remissorgan. bl. a. landstinget i Skaraborgs län un- derstryker behovet av en planering som innebär ökade möjligheter för länsinvånarna att stanna kvar i sin hemtrakt och som medför att den pend- ling. som trots allt blir nödvändig. kan ske över kortare avstånd.

De flesta remissinstanser understryker behovet av en samordning mel- lan regionalpolitiken och näringspolitiken. Några remissinstanser kritise- rar därvid den uppdelning i delbetänkande och huvudbetänkande som ut- redningen varit nödsakad att göra. SHIO-Familjeft'iretagen menar att den- na uppdelning av utredningens arbete har lett till att de regionalpolitiska frågorna och förslagen inte får sin naturliga plats inom den totala syssel- sättningspolitiken. Statens industriverk anför liknande kritik. MUF "un- derstryker att satsningarna på små företag och på jord- och skogsbruk har stor regionalpolitisk betydelse. Här har regeringen sedan 1976 gjort bety- dande insatser som torde ge regionala effekter utan att insatserna som så'— dana rubricerats som regionalpolitik."

Prop. 1978/79:112 167

Länsstyrelserna är genomgående positiva till utredningens principiella ställningstagande om behovet av samverkan med näringspolitiken och ar- betsmarknadspolitiken. Länsstyrelsen iÄlvsborgs län betonar starkt "sys- selsättningsutredningens slutsats att en förstärkning av de regionalpolitis- ka medlen inte ensamt kan klara en utjämning av sysselsättningen mellan olika regioner. Stora insatser kommer också att krävas på arbetsmark- nadspolitikens område. Av stor betydelse för utvecklingen i skilda regio- ner blir också näringspolitiska åtgärder av olika slag." Länsstyrelserna i bl. a. Västmanlands. Gävleborgs och Västernorrlands län framför motsva- rande synpunkter. Flera länsstyrelser berör i detta sammanhang behovet av regionala näringspolitiska program och länsstyrelsen i Uppsala län an- för att "de regionala näringslivsprogrammen inte bara skall vara en ned- brytning av den på riksniVå framtagna näringspolitiken utan även innehålla riktlinjer för hur olika näringsgrenar och branscher bör utvecklas för att de regionalpolitiska målen för länet skall kunna förverkligas".

KI tar i detta sammanhang upp frågan om planeringsunderlaget räcker till för den föreslagna samordningen. För att det regionalpolitiska "stödet skall kunna fogas in i en allmän näringspolitik. där de regionala effekterna beaktas". skulle man — enligt institutet — "behöva tillgång till en regional inpllt-(mtpltt—stalislik. Trots de stora ambitionerna vad avser regionalpoli— tik har man i Sverige inte ens börjat planera någon sådan statistik."

Ortsplanen

Flera remissinstanser instämmer i utredningens konstaterande att det in- te går att göra alla arbetsmarknader lika vad det gäller arbetsmarknadens sammansättning. Några av dessa. som t. ex. landstinget iJönköpings län. understryker samtidigt vikten av att strävandena inriktas på att bygga upp väl differentierade lokala arbetsmarknader i alla delar av länet. Lands— tingsji'irbnndet uttalar att det måste vara en strävan att bygga tipp eller vid- makthålla ett nät av sinsemellan kompletterande orter. Genom att bygga upp ett antal väl differentierade arbetsmarknader kan större orter fungera som stödjepunkter för mindre.

LO behandlar i sitt yttrande utförligt ortssystempolitiken. som organisa- tionen i olika sammanhang har stött och anför att "tyngre regionalpolitiska insatser måste koncentreras till vissa orter som kan tjäna som stödjepunk- ter för andra orter både vad gäller sysselsättning och service. LO finner att utredningen helt har avstått från att diskutera den s.k. ortsplanen. Det är enligt organisationen svårt att avgöra huruvida detta skall ses som uttryck för en vilja att ändra inriktning på regionalpolitiken mot ökad geografisk spridning av resurserna. Om så är fallet så förefaller det enligt LO uppen- bart att det på längre sikt kommer att få allvarliga effekter vad gäller be- folkningsutveckling och sysselsättningsmöjligheter i de sysselsättnings- svaga länen. De senaste årens ekonomiska problem och de förändrade för-

Prop. 1978/79:112 lott

utsättningar för regionalpolitiken torde innebära att kravet att bygga upp differentierade och robusta orter med motståndskraft mot strukturföränd- ringar är angelägnare än någonsin. "

Nagra länsstyrelser och kommuner. bl. a. lz'insstyrelsen i Skaraborgs län och Karlskrona kommun finner att ortsplanen hittills i mycket ringa ut- sträckning varit vägledande för regionalpolitiska ställningstaganden. Karlskrona kommun påpekar att det borde varit självklart att samtliga pri- mära centra skulle ha getts sådana resurser att de kunnat fungera på avsett sätt. LRF finner att den tillämpade ortsklassificcringen på ett olyckligt sätt har bidragit till avfolkning av de mindre orterna och lett till koncentration framför allt till primära centra. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Norrtälje kommun och Centerns kvinno/i'irbund. LRF tar även upp frågan om regionalpolitikens utformning inom till ytan stora kommuner. Enligt förbundet bör regionalpolitiken inriktas på att skapa fungerande lokala ar- betsmarknader. Arbetstillfällen skall alltså kunna erbjudas inom rimligt pendlingsavstånd. De stora kommunerna måste enligt LRF i dessa sam- manhang delas upp i flera lokala arbetsmarknader.

Länsstyre/sen i Kalmar län pekar på "de svårigheter. som föreligger att kombinera mål i fråga om arbetsmarknadens differentiering med höjda yr- kesverksamhetsgrader och att skapa fler nya arbetstillfällen. I många fall kan enligt länsstyrelsen en etablering eller utvidgning leda till ökad syssel- sättning men minskad differentiering. Det är då mycket svårt och ev. felak- tigt att i ett kortare perspektiv verka för en annan lokaliseringsort. där ock- så differentieringsmålet skttllc kunna uppfyllas. Den för en hel region bästa lösningen ligger enligt länsstyrelsens uppfattning i att försöka åstadkomma relativt stora robusta arbetsmarknader. som inom sig kan klara omställ- ningar både mellan branscher och mellan geografiska delområden."

Några remissinstanser. främst inom stödområdet. framför farhågor för en urholkning av stödet till norra Sverige. Länsstyrelsen i Gävleborgs län linner att regionalpolitiken allt mer har utvidgats utanför de områden som ursprungligen skttlle stödjas med regionalpolitiska insatser. Landstinget i Västernorrlancls län konstaterar med oro att medel till strukturella föränd- ringar inom olika branscher i södra och mellersta Sverige vida överstigit de regionalpolitiska insatserna. ] motsats till dessa synpunkter anför länssty- relsen i Skaraborgs Iän att "de lång— och kortsiktiga problemen rörande sysselsättningen som uppkommer i kommuner utanför det hittillsvarande stödområdet regelmässigt borde behandlas på samma sätt som i kommuner inom stödområdet. För hela landet huvudsakligen likartade kriterier borde sålunda gälla när det gäller regionalpolitiska insatser."

Vad gällcr utvecklingen i Stockholmsområdet finner LRF att beslutet om tttlokalisering av vissa statliga verk endast har fått temporär betydelse eftersom kvarvarande institutioner tillåtits att expandera. "Någon egentlig utjämning av sysselsättningsgraderna mellan olika regioner för resten av 70— och Stl-talet förutses inte med de regionalpolitiska medel som finns för

Prop. 1978/79:112 ' I69

närvarande." Mot denna bakgrund finner LRF det nödvändigt att stats- makterna även fortsättningsvis har det övergripande ansvaret för den mel- lanregionala fördelningen. Socialstyrelsen finner i detta sammanhang att "svårigheter kan komma att uppstå i storstadsområden och primära centra när det gäller att rekrytera personal till av samhället prioriterade service- områden. dvs. framför allt barnomsorg. äldreomsorg och långtidssjukvård. Det är. enligt socialstyrelsens uppfattning. nödvändigt att beakta denna ut- veckling när det gäller utformningen av den framtida regionalpolitiken."

Länsplanering

Bland remissinstansema finns en markant uppslutning kring sysselsätt- ningsutredningens förslag till en bättre samordning mellan sektorsplane- ringen och länsplaneringen. En lika stor enighet finns om kravet på en mer åtgärdsinriktad länsplanering.

Sålunda vill Folkpartiets kvinnoförbund "understryka vikten av en ef- fektiv regionplanering med målmedvetna insatser från samhällets sida. Därvid måste myndigheternas planering samordnas med den regionalpoli- tiskt inriktade länsplaneringen. Genom en utvecklad sysselsättningsplane- ring för kommunemas och landstingens verksamhet skapas ökade förut- sättningar för att göra regionalpolitiken mera åtgärdsinriktad på dessa om- råden." Likaså uttalar sig Sveriges soda/demokratiska kvinnoförbund för "att planeringen liksom själva regionalpolitiken måste göras mera åtgärds- inriktad".

Landstinget i Gävleborgs län framhåller "att länsplaneringen får en an- nan inriktning än hittills. Planeringen under de senaste tio åren har lett till att kartlägga och systematisera de olika regionala förutsättningarna i lan- det. En rad åtgärder har också presenterats för att omsätta planerna. Arbe— tet med plangenomförandet har dock inte givit de önskvärda resultaten. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning är det därför angeläget att den fortsatta länsplaneringen får en delvis annan inriktning. Planeringen måste övergå från alltför mycket beskrivande till att bli mera åtgärdsinriktad för ökad sysselsättning." Liknande uttalanden har gjorts av ett flertal lands- tingskommuner och länsstyrelser samt många kommuner. Samtidigt som man som t. ex. länsstyrelsen iJänztlands län har pekat "på ett stort gap mellan de mål som angivits för regionalpolitiken och viljan att avsätta till- räckliga medel i syfte att nå dessa mål" betonar man kravet på en åtgärds- inriktad länsplanering. Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill därvid "starkt understryka vikten av att länsplaneringen och insatserna i övrigt på länsplanet ges en alltmer åtgärdsinriktad betoning".

Bl.a. Uppvidinge kommun delar "utredningens uppfattning om den of- fentliga verksamhetens roll i regionalpolitiken. Stor vikt måste dock läggas vid de regionala myndigheternas (länsstyrelsens och landstingets) plane- ringsansvar. Genom sektorssamverkan. lokaliseringsprövning och decen-

Prop. 1978/79:112 l70

tralisering av beslutsfunktioner bör förutsättningar kunna skapas för en omfördelning av den offentliga verksamheten."

Landstinget i Uppsala län anför att "en aktiv regionalpolitik i första hand förutsätter im olika samhällsorgan verkar i samma riktning."

"Att bryta den ensidiga sektorsplaneringen är sannolikt en process som kommer att ta avsevärd tid" framhåller länsstyrelsen i Norrbottens lätt och fortsätter att det gäller ”att finna former för detta som är praktiskt hanterbara så att ansträngningarna i denna riktning inte resulterar i en by- råkratins rundgång. En betydande risk för detta finns om den samverkan som eftersträvas byggs upp i huvudsak genom skriftväxling mellan myn- digheter och genom rutiniserade informationssystem. Överläggningar myndigheter emellan och diskussioner där sakfrågorna behandlas och man lär känna varandras argument kan antas vara att föredra i många samman- hang."

Flera statliga myndigheter har också behandlat samma tema. Bl.a. anför konsumentverket att "en samordning mellan främst sektorsmyndigheter- nas planering och den regionalpolitiskt inriktade länsplaneringen bör vara naturlig. Detta förutsätter dock att länsplaneringen - som utredningen föreslår får en mer åtgärdsinriktad utformning." Lantbruksstyrelsen ”välkomnar den tyngdpunktsförskjutning som skett i länsplanering 1980 jämfört med tidigare planeringsomgångar. Sammanfattningsvis är enligt lantbruksstyrelsens bedömning förutsättningarna för regionalpolitiskt mo- tiverad samordning mellan Iantbruksverkets och andra statliga myndighe— ters planering och verksamhetcr goda."

Naturvärdsverket anser "att miljöfrågorna endast fått ett obetydligt ut- rymme i den hittills genomförda länsplaneringen. En ändring härvidlag — i enlighet med länsplaneringsförordningens l 5 — är en förutsättning för en ökad samordning mellan verkets sektorplanering och länsplaneringen. Det är som utredningen framhåller också angeläget att länsplaneringen blir mer åtgärdsinriktad och därmed lättare att ta ställning till."

Statskontoret menar att "länsstyrelsernas uppgift att utöva sin samord- nande roll och tillvarata länsintressena har varit önskvärd. Statskontoret anser att de regionala samordningsintressena nu är väl tillgodosedda och vill därför ifrågasätta lämpligheten i att ytterligare koncentrera beslut till länsstyrelserna. Detta kan leda till att centrala sektorsmyndigheter blir ovilliga att decentralisera verksamhet till regional nivå då alternativet till eget beslutsfattande är att en annan självständig myndighet får beslutsan- svaret."

Överstyrelsen för ekonomiskt järsvar ttttalar att "lokalisering från be- redskapssynpunkt av befolkning. näringsliv och annan samhällsverksam- het behöver vägas mot olika samhällsintressen. En sådan avvägning bör med fördel kunna göras. när de regionalpolitiska målen och medlen disku- teras."

RRV anför att "det ligger i sakens natur att det kan förekomma motstri-

Prop. 1978/79:112 l7l

diga krav mellan sektorintressen och regionala intressen. Därför är det an- geläget att sådana motsättningar klarläggs och redovisas. Detta bör ske un- der arbetet med länsplaneringen.”

I detta sammanhang vill lundslings/örhundet "peka på vikten av sam- verkan kring planeringsfrågorna. åväl regionalpolitiken som hälso- och sjukvårdspt'vlitiken har allt att vinna på en strävan till ömsesidighet. Styr- ningen får inte enbart vara inriktad på att få sjukvårdsplanerarna att beakta regionalpolitiska mål. Även de som ansvarar för andra sektorer bör i högre grad vara beredda att i sin planering ta del av och beakta hälso- och sjuk- vårdens erfarenheter och synpunkter för att begränsa behovet av vård och omsorg."

AMS konstaterar. när det gäller den landstingskommunala verksamhe- ten. "att denna under lång tid har undergått en stark centralisering till stör- re länscentra. Styrelsen har det intrycket att denna utveckling mindre har varit ekonomiskt betingad och mera har styrts av allmänna attityder till stordriftsfördelar i vårdarbetet. Redan en ökad medvetenhet om de regio- nalpolitiska målsättningama i landstingens planering torde betyda mycket för att vända den hittillsvarande utvecklingen. Det bör naturligen ankom- ma på länsstyrelserna att överlägga med landstingen i dessa frågor."

Olika aspekter på sysselsättningsfrågorna behandlas av så gott som samtliga remissinstanser. Bl.a. vill länsstyrelsen i Kalmar län "peka på de svårigheter, som föreligger att kombinera mål i fråga om arbetsmarkna- dens differentiering med höjda yrkesverksamhetsgrader och att skapa fler nya arbetstillfällen. I många fall kan en etablering eller utvidgning leda till ökad sysselsättning men minskad differentiering. Det är då mycket svårt och kanske också i ett kortare perspektiv felaktigt att verka för en annan lokaliseringsort. där också ditferentieringsmålet skulle kunna uppfyllas. Den för en hel region bästa lösningen ligger enligt länsstyrelsens uppfatt- ning i att försöka åstadkomma relativt stora robusta arbetsmarknader. som inom sig kan klara omställningar både mellan branscher och mellan geo- grafiska delområden."

Länsstyrelsen i Väsmzanlunds liin menar att sysselsättningsutredningen . "i betänkandet kanske glömt bort regionbegreppet. Man talar till exempel om länet som helhet och att stödområdesindelningen skall vara knuten till kommunbegreppet. Med region avser då länsstyrelsen i första hand de A-regioner som är uppbyggda kring regionala centra. ] Västmanlands län har man i såväl planeringssammanhang som i konkret handlande ett ut- präglat regionalt tänkande. Regionen och dess betydelse som lokal arbets- marknad m. m. får därför inte glömmas bort. inte minst från kvinnornas och ungdomarnas synpunkt. Varje region i länet skall erbjuda en stabil och allsidig arbetsmarknad."

Även länsstyrelsen i Värmlands län påpekar A-regionens lämplighet som planeringsområde.

Sm'ta/styrelsen "stöder utredningens krav på differentierade arbets-'

Prop. 1978/791112 172

marknader. En viktig del i en differentierad arbetsmarknad — en del som ofta glöms bort — är enligt socialstyrelsens uppfattning. de arbeten som inte ställer särskilda utbildnings- och/eller erfarenhetskrav på de sökan- de."

.S'I'N "delar utredningens uppfattning om vikten av att man ökar syssel- sättningstillfällcna och skapar differentierade arbetsmarknader på orter med låg och/eller ensidig sysselsättning." SPN anför vidare ”att en viss rörlighet på arbetstagarsidan är nödvändig i en fungerande arbetsmarknad. SPN är emellertid inte säker på att utredningens slutsats att den grupp människor som är beredda att flytta för att få ett visst arbete tenderar öka. SPst erfarenheter från sitt arbete med personalrörlighetsfrågor pekar snarare på en motsatt utveckling. i vart fall för statsförvaltningens del."

SÖ vill "betona betydelsen av att planeringen för lokala arbetsmarkna- der ges stor vikt. En liten och odifferentierad arbetsmarknad ger inte till- räckliga valmöjligheter. vilket ofta leder till utflyttning. Jämsides med ar- betet att skapa fungerande lokala arbetsmarknader är det således nödvän- digt att vidta åtgärder som underlättar yrkesmässig och geografisk rörlig- het."

Int'undrart'erket betonar "vikten av att den regionala planeringen tar hänsyn till de invandrare och minoriteter som finns i landet samt till de nya invandrare som kan väntas till olika regioner. lnte minst gäller det att följa situationen på arbetsmarknaden och vidta de åtgärder som krävs för att in- te invandrarna och minoriteterna skall bli den regulator som i första hand får bära bördan av de omställningar som väntar."

ÖB vill "framhålla den ur försvarspolitisk synvinkel stora vikt som mås- te tillmätas en aktiv regionalpolitik syftande till en jämnare fördelning av arbetskraft och arbetstillfällen. Sett mot den bakgrunden är ÖB positiv till betänkandets inriktning och delar i stort målsättningen utan att för den skull ta ställning i enskilda sakfrågor."

Åtskilliga remissinstanser tar upp näringspolitikens roll för den regiona- la utvecklingen. Sälunda vill länsstyrelsen i Kopparbergs län "i likhet med utredningen framhålla behovet av en ökad samordning mellan regional- och näringspolitiken. Samordningen skulle bland annat kunna förbättras genom en utbyggd näringspolitisk planering i länet enligt den modell som skisseras av ttlredningen. Planeringen bör uttryckas i näringspolitiska pro- gram i länen."

Landstinget i Uppsala län anser att "regionalpolitiska och näringspoli- tiska åtgärder måste tillsammans med arbetsmarknadspolitiska åtgärder samordnas och inriktas på en ökad utjämning mellan och inom regioner". Flera remissinstanser behandlar därvid de regionala utvecklingsfondernas roll. däribland landstinget i Västernorrlands län: "De regionala utveck- lingsfonderna har här en stor uppgift att fylla. Landstinget anser att ut- vecklingsfonden är ett organ som på regional nivå har mycket goda förut- sättningar att stimulera de mindre och medelstora företagen. Utvecklings-

Prop. 1978/79:112 ,.- 173

fonderna bör också enligt landstinget vara ett lämpligt organ för en vidare- utveckling av regionalpolitiken."

[.anthrultsstyrelsen "delar utredningens slutsats att sysselsättnings- minskningen ijord- och skogsbruket har varit en förutsättning för den eko- nomiska och sociala vällärdsutvecklingen i landet. Däremot anser styrel- sen att en fortsatt minskning i de utpräglade glesbygderna inte innebär näg- ra samhällsekonomiska fördelar. Det skulle nämligen i dessa områden krä- vas mycket betydande samhälleliga stödåtgärder för att kompensera de brister i sysselsättning och service som tippstår vid en för låg befolknings- täthet på landsbygden."

SÅogsstyrelsen menar att "planeringen för skogsbruket mäste vara väl samordnad med den regionalpolitiska planeringen i övrigt. [ nagra län har utvecklingsprojekt startats i syfte att skapa program för skogsbrukssek- torn."

Flera remissinstanser framhåller i likhet med statens vägt-ark "kommu- nikationsledernas stora betydelse för sysselsättnings- och regionalpoliti- ken". Bl.a. menarlandstinget i Västmanlands län att "kommunikationer- na måste planeras med hänsyn till att allt fler medlemmar i samma hushåll ofta arbetar på olika håll".

] första hand länsstyrelserna och några landsting har behandlat och ställt sig bakom sysselsättningsutredningens förslag om att bevilja särskilda medel för genomförande av länsplaneringen. RRV anser "att man i första hand bör söka bereda utrymme för utrednings- och initiativarbete genom omfördelning av de resurser som redan nu står till förfogande. I den mån ökade resurser anses behövas. bör de inom ramen för den årliga budget- processen ställas till förfogande för klart angivna uppgifter med anknyt- ning till länsprogrammen."

Landstinget i Västmanlands län menar att "förslaget om ett fritt dispo- nibelt anslag till länen för vissa regionalpolitiska insatser får ses som ett steg i rätt riktning, när det gäller att uppfylla länsplaneringens intentio- ner". Landstinget i Östergötlands län anser att "allra viktigast idetta sam- manhang är utredningens förslag om att särskilda medel anvisas till läns- styrelserna för planering och genomförande av regionalpolitiskt betingan- de åtgärder av sysselsättningsfrämjande art."

Länsstyrelsen i Västerbottens lätt anför: "Mot bakgrund av erfarenhe- ten av Utveckling AC:s verksamhet tillstyrker länsstyrelsen sysselsätt- ningsutredningens förslag om att landets länsstyrelser skall beviljas sär- skilda medel för planering och genomförande av angelägna projekt. På grund av sysselsättningsproblemen förordas en prioritering av skogslänen vid fördelning av anslag.

Åtgärdsinriktad regional planering är ej endast en angelägenhet för lan- dets länsstyrelser. Erforderliga resurser bör därför stå till förfogande för liknande verksamhet på central nivå."

Länsstyrelsen i Norrbottens län har utförligt behandlat detta förslag:

Prop. 1978/79:112 174

"Nästa steg i den regionala utvecklingsplaneringcn måste därför från sam- hällets sida vara att ge den regionala nivån vissa årliga resurser för konkret projektarbete. En sådan åtgärd innebär ett ytterligare förverkligande av de intentioner som låg bakom l964 års beslut om en utbyggd samhällsplane- ring. Med denna grundsyn på hela planeringssystemet är det med stor till- fredsställelse som länsstyrelsen kan konstatera att såväl decentraliserings- utredningen som sysselsättningsutredningen pekat på sådana regionala tit- vecklingsresurser som intressanta medel för samhället att uppnå övergri- pande mål." Länsstyrelsen föreslär att "storleken av de utvecklingsmedel som ställs till en regions förfogande bör relateras till regionens behov av konkreta åtgärder. Det synes därvid vara logiskt att den statliga insatsen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en region är den indikator som speglar dessa behov." Det bör. enligt länsstyrelsens uppfattning. åvila länsstyrelsen att "årsvis utifrån länsprogrammet fördela de erhållna med- len på sådana projekt som länsstyrelsen bedömer befrämja utvecklingen i länet i enlighet med antagna mål. Projektansvaret kan i den mån det inte lämpligen handhas direkt av länsstyrelsen anförtros andra länsorgan så- som den regionala utvecklingsfonden. lantbruksnämnden. skogsvårdssty- relsen, länsarbetsnämnden. turisttrafikförbundet etc."

3 Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service- och tjänstesektorn

Stödmedlen

Översynen av de regionalpolitiska stödmedlen har gjorts utifrån sex ut- gångspunkter. Beträffande dessa anför AMS: "Styrelsen kan allmänt an— sluta sig till förslagen att begränsa antalet stödformer och starkare knyta stödet till sysselsättningen. Det är de konkreta resultaten i det sistnämnda hänseendet som utgör det primära intresset i den regionalpolitiska verk- samheten och det är viktigt att detta kommer till uttryck i stödets utform- ning. Mot den bakgrunden tillstyrker styrelsen i huvudsak utredningens förslag beträffande stödmedlens framtida utformning."

Även LO yttrar sig om några av utgångspunkterna och anför att "LO kan således i stort biträda förslagen men vill särskilt understryka betydel- sen av att stödet utformas så att det på lång sikt bidrar till en konkurrens- kraftig industri. Detta innebär bl. a. att stödet som hittills endast bör ges till verksamhet som kan bedömas bli lönsam och ge varaktig sysselsättning. Det innebär vidare att stödet i huvudsak bör ges i former av inlednings- stöd, liksom att stödet i huvudsak bör ges efter individuell prövning." SAF och Sveriges industriförbund framför i sitt gemensamma yttrande "att det regionalpolitiska stödet principiellt skall motsvara den merkost- nad som blir följden av en lokalisering som inte är företagsekonomiskt mo- tiverad. Såväl kapitalstöd som sysselsättningsstöd innebär risker för en

Prop. 1978/79:112 . 175

alltför hög subventionsgrad och snedvridningseffekter. ERU:s utvärdering anger att hittillsvarande kapitalstöd inte lett till en befarad överkapitalise- ring av stödföretag och att kapitalstödet varit effektivare än sysselsätt- ningsstödet när det gäller att skapa sysselsättning. Mot denna bakgrund menar organisationerna att tyngdpunkten i det regionalpolitiska stödet även fortsättningsvis bör ligga på kapitalstödet. En rimlig förutsättning för stöd är att varje projekt måste vara lönsamt i den meningen att det genom ökad produktiv sysselsättning genererar tillräckliga skatteintäkter för att efter en övergångstid vara mer än självbärande för stat och kommun. I princip bör därför enligt organisationernas mening huvuddelen av stödet ha karaktären av initialstöd och vara klart avgränsat såväl till belopp som till den tid under vilken det skall utgå. En fortgående subventionering av enskilda företag kan fördröja den nödvändiga anpassningen till ett föränd- rat konkurrensläge och bygger på sikt upp strukturproblem som kan vara svårare att komma till rätta med än den situation i vilket stödet tillkom." Att den föreslagna förstärkningen av stödet i huvudsak läggs på arbets- kraftsstödet finner annars stort gensvar bland övriga remissinstanser. Beträffande utgångspunkten. att huvuddelen av stödet - liksom hittills bör lämnas efter en individuell prövning i de enskilda stödärendena. är åsikterna inte så entydiga. TCO är positiv och framhåller att "ERU visar med all önskvärd tydlighet att de positiva regionalpolitiska effekterna åstadkommits genom framför allt selektiva åtgärder. Därför är det av vikt att betona betydelsen av att regionalpolitiska satsningar i framtiden till do—

minerande del kommer att vara selektiva." Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Södermanlands lätt och

landstingen iJönköpings och Örebro län. Att både generella och selektiva åtgärder måste komma till användning menar dock länsstyrelsen i Väster- norrlands län och KF medan exempelvis utvecklingsfonden i Kronobergs län anser att "Vad gäller det riktade stödet bör man från berörda myndig- heter vara medvetna om de negativa effekter som ett omfattande bruk av selektiva riktade insatser kan f

Beträffande övriga utgångspunkter är så gott som samtliga remissin- stanser som yttrat sig positiva. Vissa. exempelvis länsstyrelsen och lands- tinget i Västernorrlands lätt samt Skellefteå och Östersunds kommuner. ifrågasätter deck om de föreslagna stödformerna och de beräknade ansla- gen kommer att visa sig tillräckliga för att stödinsatserna skall få tillräcklig effekt.

Möjligheten att kunna stödja omt1yttning av företag betonas exempelvis av länsstyrelsen i Vt'isternorrland: "Dessutom krävs att de regionalpolitis- ka stödmedlen konsekvent utnyttjas för att underlätta omflyttningar av fö- retag. även under lågkonjunkturer och i tider då den totala industrisyssel- sättningen minskar i landet. De negativa konsekvenserna för de mer sys- selsättningsstarka områdena måste accepteras om regionalpolitiken ska kunna ge verkliga resultat."

Prop. 1978/79: l12 l76

Liknande synpunkter framförs av länssfyre/serna i.!ämtlands och Norr- bottens län.

Förslaget att lokaliseringsstödet skall utvidgas till att gälla också inves— teringari marknadsföringsåtgärder. produktutveckling och andra liknande åtgärder mottas positivt av samtliga remissinstanser som yttrat sig. Ett flertal instanser betonar vikten av att reglerna för avgränsning och beräk- ning av stödunderlaget klargörs och inte görs för snäva. Ett utbrett önske- mål är vidare att lånetiden inte blir för kort. FAR tillstyrker också förslaget men påpekar att god redovisningssed kan innebära svårigheter för vissa fö- retag. eftersom de investeringar som utgör stödunderlag för dessa lån i re- gel maste kostnadsföras.

Beträffande lånetiderna anser exempelvis SAF och Sveriges industriför- bund att "det allvarligt bör övervägas att ange vissa hållpunkter för fast— ställande av amorteringstidens längd" medan SHIO-Familje/äretagen an- ser att lånetiden vid lokaliseringslån bör vara 30 år.

Slopandet av räntebefriclsen godtas av de fiesta remissinstanser. dock inte av länsstyrelsen i Västernorrlands län som bl. a. anser att "Det bör dessutom noga övervägas om inte räntebefrielse skall kunna beviljas under de första fem åren av ett lokaliseringslåns löptid om temporära lönsam- hets- och likviditetsproblem uppkommer."

SAF och Sveriges industrtji'irbmtd föreslår att möjligheten att erhålla an- stå-nd med räntebetalning och amortering begränsas till högst tre år. An— stånd med räntebetalning kan enligt Statsföretag AB jämfört med nuva- rande praxis —— innebära ökade resultatmässiga påfrestningar under de första åren. eftersom dessa ränteutgifter bör kostnadsföras.

LRF befarar att kapitaltillgången kommer att vara otillräcklig även fram- över och anser det därför angeläget att möjligheterna till kreditgaranti bi- behålles.

En ny typ av avskrivningslån skall enligt utredningens förslag ersätta nu- varande bidrag och avskrivningslån. Lånet skall vara ränte- och amorte- ringsfritt och avskrivas efter tre år med hälften och efter sju år med åter- stoden efter prövning bl. a. med hänsyn till sysselsättningseffekten.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till detta förslag eftersom det innebär dels en förenkling. dels en ökad möjlighet att följa upp stödets ef- fekt.

TCO anser att ”avskrivning skall ske i prOportion till hur de utfästa sys- selsättningsmålen uppfylls. Enligt TCO:s mening bör denna prövning vara strikt och i de fall sysselsättningsmålen inte uppfylls bör avskrivningslånen överföras till lokaliseringslån."

Denna uppfattning delas inte av KF, länsstyrelsen i Västernorrlands län m.fl. Exempelvis anför SAF och Sveriges industriförbund: "Det finns emellertid anledning varna för en alltför rigorös kontroll av att stödvillko- ren uppfyllts. Vi vill därvid särskilt peka på de utfästelser som företaget lämnar om en viss sysselsättningsutveckling. Det är allmänt känt att det är-

Prop. 1978/79:112 177

utomordentligt svårt att förutsäga sysselsättningen under ett antal år fram- åt. framför allt i ett nystartat företag. Har antalet anställda i företaget ökat i långsammare takt än vad som förutsatts på grund av svårigheter att finna avsättning för produkterna eller lönsamhetsproblcm är det knappast sär- skilt rationellt att lägga sten på börda genom att påföra företaget kostnader för ränta och amortering. Har sysselsättningsökningen blivit mindre än be- räknat på grund av att företaget tvingats rationalisera i snabbare takt än vad man räknade med vid ansökningstilllället kan det också vara tveksamt att förvandla bidraget till ett lån."

Förslaget om en kraftig höjning av sysselsättningsstödet i vissa delar av landet mottas olika av remissinstanserna. Positiva till förslaget i stort är exempelvis donu'inverket. KF. länsstyrelserna i Gotlands, Värmlands. Västernorrlands och Jämtlands län samt Skellefteå kommun.

SAI-' och Sveriges industriförlmnd anser att stödformen är enkel och har en generell karaktär vilket är positivt men menar däremot att "risken för missbruk och överkompensationer med konkurrenssnedvridande effekter blir betydande om stödet når den storlek som föreslagits av utredningen. Organisationerna avstyrker därför förslaget och föreslår i stället att nuva- rande sysselsättningsstöd bibehålls till såväl utformning som omfattning."

lnte heller SHIO-Familjejäretagen är beredd att godta utredningens långtgående förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betraktar sysselsättningsstödet som ett alltför passivt stödmedel. Man anser visserligen att man i dag inte kan tind- vara stödåtgärden men vänder sig mot "en systematisk överflyttning av budgetmedel till defensiva åtgärder på bekostnad av offensiva satsningar".

Förslaget om förhandsgranskning via AMS av sysselsättningsstödet bi- trädes av länsstyrelsen i Älvsborgs län. utvecklingsfonden i Gävleborgs län och Norrköpings kommun. Förslaget avstyrks dock av länsstyrelsen i Västerbottens län. utveeklingsfonden i Kopparbergs län och Borlänge kommun. Likartade synpunkter anförs av länsstyrelsen. landstinget och uti'eeklingsjom'len i./ämtlands län. Sistnämnda instans menar exempelvis att "den ökade byråkratisering som en förhandsprövning innebär medför med stor sannolikhet att mindre företag kommer att få svårare att erhålla sysselsättningsstöd. De mindre företagens sätt att fungera medför att en ordning med förhandsansökan passar dessa företag dåligt. Härmed kan ifrågasättas om utredningens förslag totalt sett kommer att ge de starkt för- bättrade stödmöjligheter för de sysselsättningssvagaste områdena. som är utredningens avsikt. Mot angiven bakgrund bedömer utvecklingsfonden att en förutsättning för att det kraftigt förbättrade sysselsättningsstödet skafl ge avsedd effekt är att stödet lämnas-mera generellt efter prövning i efterhand. i huvudsak enligt de nu gällande reglerna." Utvecklingsfonden anser vidare att stödet bör fördelas på högst fyra till fem år.

Beträffande förslaget om möjlighet till förskottsutbetalning anförAMS: "Styrelsen kan ansluta sig till systemet med förskottsutbetalning av sys- lZ Riksdagen l978/79. ! saml. Nr 112

Prop. 1978/79:112 l78

selsättningsstöd. Förfarandet är dock inte problemfritt, eftersom den fak— tiska sysselsättningsutvecklingen i enskilda fall radikalt kan understiga den förväntade. Utfallet av rörelsen kan exempelvis ha blivit sämre än väntat och det är i sådana fall uppenbara svårigheter att återfå utgivna förskott. Utgivandet av förskott bör därför begränsas till de fall där sysselsättnings- utvecklingen med någorlunda säkerhet kan överblickas."

Förslaget till utbildningsstödets framtida utformning tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Endast länssty- relsen i Östergätlands län vänder sig mot den föreslagna skärpningen av praxis så att endast särskilt kvalificerad utbildning skall stödjas. Enligt ut- vecklingsfonden i Skaraborgs län bör stödet inte utgå generellt, utan vara målinriktat mot s. k. bristyrken.

Förslaget om offertsystemet accepteras av de flesta remissinstanser. Några. exempelvis AMS. SAF och Sveriges industriförbund samt Statsfö- retag AB kan tänka sig en utvidgning av den geografiska begränsning ut- över inre stödområde (6) som utredningen föreslår när det gäller industri- projekt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser förslaget att offertmeto- den skall kunna användas när det gäller vissa projekt inom den privata tjänstesektorn särskilt intressant och att det bör kunna medverka till att decentralisera besluts- och styrfunktioner.

För samtliga stödformer föreslår utredningen gemensamma regler om vad som skall räknas till stödberättigad verksamhet. Utredningens förslag biträdes i stort av remissinstanserna. Landstinget i Västmanlands län för- ordar att reglerna för vad som är stödberättigad verksamhet skall tillämpas lika i alla stödområden. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län och LRF anser att verksamheter inom jord- och skogsbruk i större utsträck- ning skall kunna vara stödberättigade.

Förslaget om utvidgat stöd till turistnäringen mottas positivt av de flesta remissinstanser. däribland länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län. utvecklingsfonden i Gotlands län samt Skellefteå och Åmåls kommuner. Delvis avvikande synpunkter anförs av LO som "främst på principiella grunder känner en viss tveksamhet mot förslaget att utvidga stödmöjlighe- terna till turistnäringen". Även AMS framför liknande synpunkter och "ser för sin del risker för en påtaglig skärpning av konkurrensproblemen som följd av en sådan breddning. Den föreslagna kombinationen av regio- nalpolitiskt och rekreationspolitiskt motiverat stöd liksom fortsatt möjlig- het till kommunalt engagemang kan i den förutsatta omfattningen komma att mycket hårdhänt beröra de företag som inte blir delaktiga av stödet."

Övriga remissinstanser. som yttrar sig i denna fråga. är i huvudsak kri- tiska mot utredningens förslag att praxis för stödets storlek med hänsyn till beräknad sysselsättningsökning bör gälla även för turistföretag. Bland dessa kan nämnas länsstyrelserna iJämtlands. Västernorrlands och Väs- terbottens län. landstinget i Västerbottens län samt Storumans kommun. Även Svenska handelskammarförbundet anför liknande synpunkter: "För

Prop. 1978/79:112 . 179

turistföretag i det inre stödområdet kan en alltför snäv tillämpning av sub- ventionsberäkningama innebära risker för att investeringama över huvud taget inte kommer till stånd."

Beträffande förslaget om att könskvotering i tonsättningen skall tilläm- pas på allt regionalpolitiskt stöd har remissinstansema en delad uppfatt- ning. Förslaget stöds av bl.a. AMS. TCO, si)eialstyrelsen. SÖ. Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoji'irbtmd. Sveriges sm'ialdemokratiska kvinnoförbund samt ett flertal landstingskommuner. Däremot avvisar SAF och Sveriges industriförbund. Svenska handelskammarförbundet. Mode- rata ungdomsförbundet. Borlänge och Höörs kommuner förslaget. Ett an- tal instanser är tveksamma till antingen den administration som könskvo- tering för sysselsättningstödet kan komma att innebära eller till att uppnå- endet av sysselsättningsmålen försvåras genom en för strikt tillämpad kvo- tering. Bland de instanser som hyser sådan tveksamhet finns domänverket. konjunkturinstitutet. länsstyrelserna i Gävleborgs OCh Västernorrlands län samt ett flertal utvecklingsfonder. Lät-isstyrelsen i Västmanltmds län före- slår i sammanhanget införandet av någon form av "ungdomskvot" med tanke på den stora ungdomsarbetslösheten.

Utredningen föreslår att verksamheten med industricentra byggs ut. Den enda instans bland det fåtal som yttrat sig över detta förslag som är negativ är LRF som anför bl. a. att "förbundet ställer sig tveksamt till en utbyggnad av verksamheten vid Stiftelsen lndttstricentra. framför allt då stiftelsens verksamhet inriktar sig på stora anläggningar. Det är enligt för- bundets uppfattning mest angeläget att satsningar görs på många små an- läggningar eftersom dessa lättare kan ges en tillräcklig geografisk sprid- ning. Dessutom anser LRF att utredningens förslag om att stöd skall kunna utgå till kommuner för att bygga mindre lokaler i sysselsättningssvaga kommuner bör kunna täcka in området under förutsättning att lokalerna inte enbart förläggs till kommunernas huvudorter."

Stiftelsen lndustricentra lägger själv i ett detaljerat yttrande fram ett flertal förslag om hur verksamheten i fortsättningen bör bedrivas. Stiftel- sen utgår därvid från att verksamheten inte längre skall ha försökskaraktär utan utgöra ett permanent regionalpolitiskt medel. Man noterar vidare med tillfredsställelse att kravet på förhandsuthyrning av lokalerna föreslås slo- pat och framför ett antal ytterligare förslag om hur en utbyggd verksamhet kan underlättas. Det beräknade anslaget för verksamheten anser stiftelsen därvid bör höjas väsentligt. Slutligen finner stiftelsen det angeläget att verksamheten kan profileras i relation till stödet till kommuner för uppfö- rande av industrilokaler och efterlyser bl. a. riktlinjer om vilken typ av or- ter som kan komma ifråga för de olika slagen av anläggningar.

Beträffande det ovannämnda stödet till kommunala industrilokaler anför AMS: "Möjligheten att erbjuda färdiga industrilokaler utgör otvivelaktigt ett bra argument när det gäller att intressera företag för att etablera sig på en viss ort. Med den utveckling som redan har skett på detta område synes

Prop. 1978/79:112 l80

det också nödvändigt att fortsätta stödja uppbyggnaden av kommunala in- dustrihus. Det är dock enligt styrelsens mening angeläget att denna verk— samhet bedrivs med betydande restriktivitet. Möjligheten att bygga sådana industrihus bör begränsas till kommuner och orter med mycket allvarliga sysselsättningsprohlem.

Valet av orter där stöd skall utgå till kommunala industrihus bör också bedömas utifrån möjligheterna att på orterna ifråga på sikt trygga syssel- sättningen. lnvestcringar i näringslivet medför ofta krav på utbyggnader av bostäder och service av minst samma storleksordning. Sådana engage- mang bör skäligen förutsätta en godtagbar omfattning och stabilitet av det lokala näringslivet.

Det är slutligen angeläget att fastlägga enhetliga riktlinjer för hyressätt- ningen i industrihusen. En tillämpning som i praktiken ger stora hyressub- ventioner utöver vad som uppnås genom de statliga subventionerna med- verkar till den konkurrens mellan kommunerna som enligt utredningen bör undvikas."

LO är tveksam till detta stöd till kommunerna. SAF och Sveriges indu- stri/'örbund anser sig kunna acceptera förslaget med hänvisning till den stora roll för en lokaliserings tillkomst som tillgången på lediga lokaler re- dan före etableringen visat sig spela. Förslaget tillstyrks vidare av bl.a. SHIO-Familie/i'iretagen. Svenska kommunförbandet samt ett stort antal länsstyrelser. landstingskommuner. utvecklingsfonder och kommuner. Många av dessa anser det viktigt att det krav på förhandsuthyrning av Io- kalerna. som föreslås slopat för Stiftelsen lndustricentra. inte heller skall gälla för kommunala industrilokaler. Länsstyrelsen i Jämtlands lätt och några kommuner. Borlänge. Norrtälje och Uppvidinge. anser att ytterliga- re satsningar bör göras på denna stödform.

Angående utredningens förslag om investeringsfondernas fortsatta an- vändning i regionalpolitiskt syfte delar AMS: utredningens uppfattning "att den resurs som investeringsfonderna utgör bör kunna användas för re- gionalpolitiska satsningar och tillstyrker förslaget i detta hänseende. Det bör då särskilt betonas. att förutsättningarna och villkoren för investe- ringsfondsanvändningcn blir sådana att man så långt möjligt uppnår den re- gionalpolitiska styreffekten. Härvid utgår dock styrelsen från att investe- ringsfonderna även fortsättningsvis i främsta rummet skall användas som ett konjunkturpolitiskt medel.”

Endast ett fåtal andra remissinstanser har yttrat sig över denna fråga. Dessa är till övervägande del positiva.

Beträffande systemet med lokaliseringspåverkan betonar de flesta re- missinstanser den kona tid och det konjunkturläge under vilket det har be— drivits. lngen instans är negativ till den samrådsverksamhet som förekom- mer. Ett tlertal instanser önskar däremot att samrådet skall bli föremål för översyn och samhällets styrmedel utökas. LO en'nrar exempelvis om att man tidigare förordat att en fullmaktslag skall kopplas till verksamheten

Prop. 1978/792112 itil

för den händelse den frivilliga överenskommelse som samrådet bygger på visade sig ineffektiv. Utvidgningen av samrådet till att omfatta även större företag inom den privata tjänstesektom m.m. anses värdefull av de som yttrat sig om detta.

Stödområdesindelningen

Flertalet remissinstanser tillstyrker i stort utredningens krav på stödom- rådesindelning. Det gäller den större geografiska differentieringen av det regionalpolitiska stödet. kopplingen mellan stödverksamheten och länspla- neringen samt att stödområdesindelningen bör ligga fast mellan de stora länsplanen'ngsomgångarna. Meningarna är däremot delade beträffande fördelningen av det regionalpolitiska stödet mellan nuvarande stödområde och områden utanför detta. I huvudsak anser länsstyrelser och landstings- kommuner i Syd- och Mellansverige att regionalpolitiskt stöd också skall kunna utgå idessa delar av landet medan länsstyrelser och landstingskom- muneri norra Sverige anser att stödet skall koncentreras mer till denna del av landet. AMS. L(). SAF och Sveriges industrijörbtuul förordar också att utredningens förslag inte får leda till en mer generell geografisk spridning av stödet. Av de remissinstanser som förespråkar att stöd skall kunna utgå även utanför de avgränsade stödområdena understryker länsstyrelsen i Jönköpings län vad sysselsättningsutredningen säger om "att det även fortsättningsvis måste finnas möjligheter att gå in med regionalpolitiskt stöd även utanför de avgränsade stödområdena. exempelvis vid etablering av en ersättningsindustri på en ort som drabbats av sysselsättningsminsk— ning".

Länsstyrelsen i Blekinge län "betraktar indelningen i sex stödområden som ett steg i den riktning länsstyrelsen tidigare har förespråkat". Läns- styrelsen vill samtidigt med skärpa understryka "att utredningens förslag inte får stanna vid att det nuvarande stödområdessystemet bibehålls men med andra beteckningar. I så fall kan länsstyrelsen inte tillstyrka försla- get."

Länsstyrelsen framhåller vidare att i de regioner där regionalpolitiskt stöd kan påräknas ”används dock stödet ofta för att lösa strukturellt be- tingade sysselsättningsproblem" och att "det regionalpolitiska stödet idag fungerar både som ett regionalpolitiskt och ett näringspolitiskt instrument. Detta förhållande förstärker ytterligare gränsen mellan stödområden och utanför liggande områden."

Avvägningen mellan den ursprungliga och den temporära grå zonen tas tipp av länsstyrelsen i Älvsborgs län som anser att utredningen inte "angi- vit något bärande argument för att göra åtskillnad mellan den ursprungliga och den temporära grå zonen. Situationen i den temporära grå zonen är väl så allvarlig som situationen i många av de kommuner som ingår i den ur- sprungliga grå Zonen."

Prop. 1978/79:112 182

Länsstyrelsen framhåller vikten av att även fortsättningsvis i särskilda fall kunna ge regionalpolitiskt stöd utanför stödområdena men att det i så fall skeri form av koncentrerade insatser i regioner med svåra strukturpro- blem. '

Landstinget i Stockholms län anser att det i princip är självklart att stöd- områdena. för det regionalpolitiska stödets effektivitet. inte omfattar en för stor del av landet. Mycket talar därför för en stark begränsning av anta- let kommuner som hänförs till stödområdena. Landstinget fortsätter emel— lertid och säger att "[ praktiken är en sådan begränsning emellertid inte möjlig. Det finns goda skäl för regionalpolitiskt stöd i olika former även utanför skogslänen och de hittillsvarande stödområdena. Även i Stock- holms län linns glesbygd och regionalpolitiska problem."

Köpings kommun anser att utredningens förslag beträffande stödområ- desindelningen är relativt stelbent uppbyggt samt "ger i huvudsak endast hjälp åt de kommuner som har blivit placerade inom ett stödområde. Fort- farande föreligger dock behov av hjälp åt orter som både enligt det nuva- rande och det nya föreslagna systemet har hamnat utanför någon av de angivna typerna av stödområden."

Av de remissinstanser som förordar att stödinsatserna koncentreras till skogslänen undstrykerlänsstyrelsm i Värmlands län "att den framtida re- gionalpolitiken liksom den hittillsvarande måste inriktas på skogslänen. Det är därför med stor tillfredsställelse som länsstyrelsen noterar SU:s slutsats att tyngdpunkten av stödinsatserna som hittills bör ligga på dessa län."

Utredningens förslag om ett system med sex stödområden innebär enligt länsstyrelsen i Västernorrlands [än "en koniirmering av det alltför utvid- gade stödområdesbegreppet".

Även länsstyrelsen i Västerbottens län är kritisk till det sätt på vilket stödet fördelats och framhåller: "Regionalpolitiskt stöd har. som framgår av ERU:s betänkande. under senare åri allt större utsträckning beviljats företag utanför stödområdet. Länsstyrelsen har i olika sammanhang fram- hållit att denna utveckling innebär en klar försvagning av regionalpoliti- ken. För skogslänens del påverkas antalet nyetableringar negativt. då det nuvarande stödområdet ej upplevs som klart prioriterat i stödhänseendc."

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län "bör den nuvarande grå zonen ut— gå som stödområde för att en bättre balans än för närvarande skall åstad— kommas och en fortsatt indelning i sex områden bli meningsfull". Oro för den utveckling som inneburit att alltfler regioner inordnats i stödområdet uttrycker landstinget iJämtlands län. som menar att den geografiska av- gränsningen av stödområdena borde vara striktare och endast omfatta lan- dets norra del.

AMS anför följande: ”Styrelsen har i princip ingenting att invända mot den föreslagna indelningen i sex stödområden. I praktiken har det. som ut- redningen framhåller. visat sig befogat att i vissa regioner sträcka sig mye-

Prop. l978/79:112 - l83

ket långt för att få till stånd angelägna sysselsättningsskapande investe- ringar. och det är till fördel om insatserna kan schabloniseras. Beträffande frågan om förhållandena i primärkommunen skall utgöra utgångspunkt för inplacering i stödområde finns dock skäl att framhålla de mycket stora skillnaderna mellan norra Sverige resp. Syd- och Mellansverige vad gäller den kommunala strukturen. Skillnader i fråga om storlek och avstånd mel- lan befolkningscentra gör. att vanligen förekommande statistiska jämförel- ser inte alltid blir meningsfulla. Erfarenheterna visar. att förhållandena av- seende excmpelvis förvärvsverksamhct och arbetslöshet i tämligen be- gränsade områden i Syd- och Mcllansverige tas till intäkt för anspråk på en utvidgning av stödområdet. som i sista hand beskär möjligheterna att för- bättra förhållandena i de värst utsatta regionerna. Styrelsen kan ansluta sig till vad utredningen har anfört i dessa hänseenden men vill särskilt fram- hålla. att uppdelningen i ett större antal stödområden inte får leda till en mera generell spridning av stödmöjligheterna."

LO anser att det regionalpolitiska stödet måste koncentreras. "Innebör- den av LO:s inställning är att det. försiktigt uttryckt. ingalunda är själv- klart att den på längre sikt bästa sysselsättningsutvecklingen och regionala balansen uppnås om subventionsgraden står i direkt proportion endast till de aktuella problemen utan hänsynstagande till långsiktiga utvecklings- möjligheter. Ett kraftfullt regionalpolitiskt stöd till de större orter i skogs- länen där förutsättningarna att skapa väldifferentierad och robust arbets- marknad är goda framstår som kanske nödvändigare än någonsin."

SAF och Sveriges industriförbimd har också uppfattningen att stödet måste koncentreras och organisationerna anser "att en översyn av stöd- områdesindelningen bör leda till att det regionalpolitiska stödet kan kon- centreras hårdare till de regioner där behovet är störst och inom dessa till de orter där förutsättningarna är bäst. Områdesindelningen bör periodiskt omprövas."

Organisationerna som också är tveksamma till utredningens förslag att låta kommunen vara den minsta enheten i stödområdessystemet framhål- ler att kommunernas "storlek och struktur varierar alltför mycket mellan olika delar av landet för att det skall vara meningsfullt att göra jämförelser mellan dem när det gäller arbetslöshet etc. Kommungränsen torde sällan utgöra någon naturlig gräns mellan olika arbetsmarknader. som hade varit den naturliga indelningsgrunden."

Organisationerna avslutar med att framhålla att utredningens förslag om en uppdelning i ett större antal stödområden inte får leda till att stödmöjlig- heterna ges en vidare geografisk spridning.

Flera kommuner har i sina remissvar tagit upp sysselsättningsutred- ningens förslag till stödområdesindelning. l de flesta fall har kommunerna därvid lagt synpunkter på den egna kommunens inplacering.

FPU anför i sitt yttrande att man "skulle vilja förorda en enklare indel- ning. t. ex. i enbart tre områden. där kommunerna indelas efter vissa fast-

Prop. 1978/79:112 184

slagna kriterier. beroende på arbetslöshet och befolkningsläge i första hand".

Centerns kvinnoförbnml "som anser att nuvarande stödområdesindel- ning inte är ändamålsenlig. tillstyrker utredningens förslag och förutsätter att en kontinuerlig uppföljning och utvärdering sker i samband med läns- planeringen".

Förbundet anför vidare att bedömningen av stödinsatser i skilda regio- ner ytterst är "en politisk fråga. där det gäller att lägga samman och värde- ra olika faktorer. De stödåtgärder som föreslås bör framför allt förbehållas de områden som klassas som 6 och 5. då dessa områden är i störst behov av stöd."

Bedömningsgrunder vid indelningen i stödområden

De föreslagna bedömningsgrttnderna för stödområdesindelningen till- styrks av flertalet remissinstanser. Några av dessa föreslår emellertid vissa kompletteringar och preciseringar. Exempelvis anser länsstyrelsen i Upp— sala [än att utredningens förslag till bedömningsgrunder för inplacering av kommunerna i stödområdcssystemet är riktiga men knapphändiga. "Läns- styrelsen vill i detta sammanhang peka på en av många viktiga faktorer i analysarbetet. nämligen målsättningen beträffande sysselsättningsgraden. För att länsstyrelsernas beräkningar inte skall bli vilseledande borde utred- ningen ha angivit ett antal alternativa målsättningar beträffande sysselsätt- ningsgraden för män och kvinnor. Exempelvis kunde målsättningen sättas lika med den högsta sysselsättningsgraden för män respektive kvinnor i lä- net eller i riket eller utgå från principen arbete åt alla."

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att ytterligare bedömningsgrunder ut- över de som utredningen anger bör beaktas. Till dessa hör industriinveste- ringarnas storlek och lönenivån i olika industribranscher.

Flera remissinstanser framhåller att indelningen i stödområden måste bygga på objektiva grunder. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttrycker det på följande sätt: "Det är därför av avgörande betydelse för hur det nya re- gionalpolitiska stödet skall utfalla att noggranna bedömningar görs vid val av de kriterier som skall ligga till grund för indelning av kommuner i de sex föreslagna stödområdena. Indelningen måste verkligen göras på objektiva grunder. Som utgångspunkt bör gälla att arbetslöshetstal. yrkesverksam- hetsgrader och befolkningsförändringar skall vara självklara som krite- rier."

L() framhåller nödvändigheten av att stödområdesindelningen måste grundas på långsiktiga bedömningar och menar "att det är helt nödvändigt att klara riktlinjer utformas på central nivå för länsstyrelsernas arbete med att ta fram underlag för placeringen av kommunerna i stödområdena. ln— delning i stödområden och differentiering av stödmedlen måste ske utifrån grunder som kombinerar en bedömning av olika orters problem med en be-

Prop. 1978/79:112 — 185

dömning av både utvecklingsmöjligheter och funktion i ortssystemet på lång sikt. Att enbart göra en bedömning av problemen och bortse från de senare aspekterna skulle föra regionalpolitiken tio år bakåt och sannolikt leda till en på längre sikt förödande fördelning av de knappa regionalpoli- tiska resurserna."

Jönköpings kommun tar upp möjligheterna för kommuner utanför stöd- området att få del av det regionalpolitiska stödet. Följande synpunkter ttttrycker vad flera kommuner tagit upp i sina yttranden: ”Nuvarande system ger mycket små möjligheter för kommuner utanför stödområdet att få del av stödet. På samma sätt som föreslagits då det gäller skatteutjäm- ningsbidrag bör i hög grad strukturella olikheter och förutsättningar få bli avgörande. Befolkningsstrukturen. behovet av arbetstillfällen för att utjäm- na sysselsättningsgraden, näringslivsstruktur och djupgående försämring av sysselsättningsläget inom skilda sektorer bör tillmätas stor vikt då det gäller att avgöra om en kommun skall bli delaktig av regionalpolitiskt stöd.”

Stödet i de olika stödområdena

Utredningens förslag som innebär att de s.k. skogslänen även fortsätt- ningsvis prioriteras biträdes i stort av de remissinstanser som yttrat sig. Svenska ltuntlelskammarförbundet delar uppfattningen "att det regional- ' politiska stödet har tunnats ut och spritts över för stor del av landet" och anför att: "De regionalpolitiska medlen får inte användas som ett medel för att hjälpa orter med akuta strukturproblem." Liknande åsikt har även exempelvis länsstyrelsen iJämtlamIs lätt som "känner en betydande oro inför att det regionalpolitiska stödet kommer att ställas till förfogande för företag i större delen av landet".

Gentemot dessa synpunkter anför exempelvis länsstyrelserna i Öster- götlands och Jönköpings län att de stödvillkor som föreslås för de lägst prioriterade stödområdena mäste förstärkas för att inomregional utjämning skall kunna bedrivas.

Remissorganens synpunkter på förslaget om offertprincipen har tidigare redovisats liksom förslaget att principen skall kunna tillämpas även utan- för det av utredningen föreslagna stödområde 6 när det gäller industrin. Liknande önskemål om utökning av de föreslagna användningsområdena för statliga industricentra. kommunala industrilokaler för uthyrning och stöd till turistnäringen föreslås av ett stort antal remissinstanser. Länssty- relsen i Västmanlands län föreslår beträffande turistnäringen att en kopp- ling till de primära rekreationsområdena bör övervägas.

Enligt praxis beräknas i varje stödärende subvention per nyanställd. och subventionens storlek avvägs efteri vilket stödområde investeringen sker. Utredningen förordar att denna praxis behålls. Förslaget kritiseras av ett antal remissinstanser exempelvis länsvis-melsen i Västernorrlands län. som

Prop. 1978/79:112 186

anser att stödets storlek måste "bestämmas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av fler aspekter än den kortsiktiga. di- rekta sysselsättningseffekten. Det kan i många fall vara av lika stort sam- hällsintresse att bevara sysselsättningstillfällen som att tillskapa nya. Då subvention per nytt arbetstillfälle som mått på stödets storlek har visat sig ge effekter som omintetgör investeringsplaner och försvårar lokaliserings- politiken anser länsstyrelsen det olämpligt att använda beräkningsmetoden i fortsättningen och avstyrker bestämt utredningens förslag."

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Värmlands och Väster- bottens län samt utt'et"klingsjlmden i.]äntllattds lätt.

Beslutsordning för regionalpolitiskt stöd

Systemet med decentraliserad beslutsrätt föreslås permanentat och ut- vidgat. Utredningens förslag biträdes av de flesta remissinstanser. exem- pelvis lanäslings örbundet. statskontoret. det'entralisert'ttgsutredningen. FAR samt ett stort antal länsstyrelser.

Ytterligare delegering av beslutsrätten till framförallt länsstyrelsen före- slår bl.a. domänt'erket, LRF. länsstyrelserna i Östergi'itlantls. Göteborgs och Bohus. Västeruorrlands och Västerbottens lätt. utvecklings/lntden i Östergötlands lätt samt Ljusdals kommun. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att även i fråga om de s. k. branschundantagen bör läns- styrelsen kunna besluta efter att ha remitterat ärendet till statens industri- verk. Länsstyrelsen i Västernorrlanäes lätt anser att samrådsplikt med det centrala verket katt ersätta centrala bcsltrt.

Några utvecklingsfonder exempelvis Stockholms läns anser att länssty- relserna bör få möjlighet att delegera beslutsfattandet i viss utsträckning till utvecklingsfonderna då dessa i många avseenden är bättre rustade att handha ifrågavarande stödärenden. Åmåls kommun ftnner det mycket märkligt att utredningen inte beaktat frågan om samråd med kommunerna i stödärenden.

Det saknas emellertid inte negativa synpunkter på decentraliseringcn. Statens industriverk menar att förslagen i vissa avseenden kan få olyckliga konsekvenser från industripolitisk synpunkt.

lndttstriverket drar vidare. mot bakgrund av förslagen. den slutsatsen att ”utredningen funnit att försöksverksamheten givit positiva resttltat. En väsentligt mer utförlig utvärdering av försöksverksamheten borde enligt verkets mening ha redovisats i betänkandet. Enligt utredningen kan man emellertid räkna med att behovet av branschundantag för länsstyrelsernas beslutanderätt blir mindre om ett system med regionala näringslivspro- gram byggs ut. Så länge ett sådant system saknas menar verket att ytterli- gare utvidgning av länsstyrelsernas beslutanderätt inte bör övervägas."

SAF och Sveriges industriförbund "är tveksamma till utvidgningen av länsstyrelsernas beslutanderätt bl. a. med hänsyn' till svårigheterna för ett

Prop. 1978/79:112 _ 187

länsorgan att. när det t. ex. gäller branscher med överetablering eller andra svårigheter. beakta konsekvenserna för sysselsättningen inom andra län. Det bör ttnder alla omständigheter ftnnas möjligheter att frågor om lokali- seringsstöd för vissa branscher direkt prövas av arbetsmarknadsstyrelsen som första instans."

En del utvecklingsfonder har också avvikande ståndpunkt. Utvecklings- fonden i.I('t'nkt't'pings län föreslår att beslut om regionalpolitiskt stöd sker lägst hos arbetsmarknadsstyrelsen.

AMS anser att förslaget om att "ärenden som aktualiseras genom etable- ringsdelegationens verksamhet skall avgöras av regeringen kan få vittgåen- de konsekvenser för ar'betsmarknadsstyrelsens möjligheter att som cent- ralt ansvarigt organ över huvud taget påverka lokaliseringsärendenas handläggning. Detta gäller så mycket mer som kontakterna med företagen i Iokaliseringsfrt'tgan kommer att ske inom ramen för delegationens arbete. Mot den bakgrunden kan det enligt styrelsens mening finnas skäl att när- mare överväga etableringsdelegationens arbetssätt och inplacering i den statliga administrationen."

LO anför i detta sammanhang att något slag av remissförfarande till AMS bör tillämpas så att även arbetsmarknadsorganisationerna ges en möjlighet att delta i prövningen.

Uppföljning av företag som fått regionalpolitiskt stöd

Utredningens förslag att begränsat borgensansvar bör kunna användas i ökad utsträckning tillstyrks av samtliga remissinstanser. som yttrat sig i frågan. Några utvecklingsfonder anser att utvecklingsfondernas krediter regelmässigt bör prioriteras i säkerhetsavseende gentemot säkerheterna för avskrivnings- och lokaliseringslån.

Vidare förslag läggs om att revisorerna i de företag som får stöd skall lämna en särskild granskningsrapport till uppföljningsmyndigheten. Detta förslag mottas synnerligen delat av remissinstanserna. LO tillstyrker ut- redningens förslag om skärpt uppföljning av företag som beviljats regional- politiskt stöd och anser att en bättre uppföljning är nödvändig. Ytterligare en rad remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om särskild gransk- ningsrapport. bl. a. TCO. RRV, länsstyrelserna i Uppsala. Östergötlands. Blekinge. Malmö/rus, Västernorrlands och Västerbottens lätt samt utveck- lings/bttderna i Kalmar, Örebro och Norrbottens lätt. Även FAR tillstyr- ker förslaget ttnder förutsättning att reglerna utformas så att revisorns upp- gift i sammanhanget klart kan anges och ansvarsområdet avgränsas. Avvisande eller tveksamma till värdet av granskningsrapporten ställer sig däremot bl.a. SAF och Sveriges industriförbund. Svenska handels- kammarförbundet. domänverket. Statsföretag AB. länsstyrelsen l Kop- parbergs lätt samt utt'et'klittgsfonderna i Kronobergs. Kopparbergs. Järnt- lands och Västerbottens län.

Prop. 1978/79:11). 188

Kravet på auktoriserade eller godkända revisorer i företag som får regio- nalpolitiskt stöd anser FAR inte bör omfatta de allra minsta företagen som ej drivs i aktiebolagsform. Bl.a utvecklingsfonderna i Västerbottens och Norrbottens lätt finner kravet svårt att genomföra då antalet personer med denna formella kompetens är begränsat. SHlO-Fatnine/öretagen avstyr- ker förslaget. Utvecklingsfonden i Gävleborgs län och Borlänge kommun hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse.

Beträffande bevakning och möjligheter till återkrävande av stöd förordar vidare länsstyrelsen i Norrbottens län generellt att hårdare krav än för när- varande skall kunna ställas i de fall företag medvetet använder stödet i strid med de regionalpolitiska målen.

Landstt'ngsjärbttndet anser att länsorganen bör tilldelas resurser för bl. a. självständigt agerande i samband med rekonstruktioner av företag.

lnsyn och inflytande för de anställda i företag som får/har fått regionalpoli- tiskt stöd

AMS "vill starkt understryka betydelsen av utredningens förslag att i ökad utsträckning utnyttja de anställdas kunskaper och erfarenheter i sam- band med uppföljningen av lokaliseringsföretagen. De anställda kan med fog sägas vara den viktigaste intressenten i den regionalpolitiska verksam- heten. som primärt syftar till att förbättra förhållandena just för dem. Det är därför synnerligen angeläget att garantier skapas för de anställda att inte bara få information om stödets omfattning och användning samt villkoren för stödet utan också möjlighet att aktivt bevaka att syftet med stödet blir tillgodosett. I detta sammanhang bör bl. a. beaktas vad utredningen anfört beträffande kravet på kollektivavtal vid de arbetsplatser där regionalpoli- tiskt stöd utnyttjas."

Positiva till ett utökat inflytande för de anställda i företag som får regio- nalpolitiskt stöd är vidare bl. a. socialstyrelsen. domt't'nverket. LRF, läns- styrelserna i Östergörtlands. Jämtlands och Västerbottens län samt tttvet'k- Iings/onderna i Östergötlands och./tfittkäpittgs lätt. SAF och Sveriges indu- striförbund samt landstinget och tttvet'klingsfonden i Kronobergs lätt an- ser dock att nuvarande lagstiftning tillförsäkrar arbetstagarna tillräcklig in- syn.

Remissinstanserna har delade meningar om huruvida kollektivavtal bör eller skall finnas i företag som får stöd. Att ett sådant villkor skall finnas tillstyrks av LO. TCO, länsstyrelsen i Östergötlands lätt samt Skellefteå kommun. Att kollektivavtal bör finnas anser bl. a. länsstyrelserna i Stoek- lmlms och Kopparbergs län.

Avvisande till att kollektivavtal skall vara villkor för stöd är SAF och Sveriges ittdttstrif't't'rbtotd. SHIO-Fatttilje/t'iretagett. Svenska handelskam- marförbundet. LRF. Kronobergs lärts landsting och MUF.

AMS påpekar beträffande förslaget att de fackliga organisationerna skall

Prop. 1978/79: 112 ' 189

delta i beredningen av ärendena att "i styrelsens egen handläggning av lo- kaliseringsstödsärenden tar båda parterna på arbetsmarknaden aktiv del. vilket styrelsen för sin del bedömer som mycket betydelsefullt. Mot den bakgrunden vill styrelsen starkt tillstyrka förslaget att till länsstyrelsens beredningsgrupp knyta representanter för arbetsmarknadsparterna för handläggningen av ärenden om regionalpolitiskt stöd."

Även LO och 'I'CO tillstyrker att de fackliga organisationerna bereds till— fälle att delta i besluten i enlighet med utredningens förslag.

Ett antal remissinstanser. bl.a. lättsstyrelserna i Östergötlands. Kal- tttur. Älvsborgs. Västernorrlands och VÖA'lC'rhOIN'lIA' lätt är kritiska till llt- formningen av utredningens förslag främst därför att det skulle öka hand- läggningstiderna och därför att inflytandet redan nu anses tillfredsställande genom bl. a. remissförfaranden och medbestämmandelagstiftning.

Personella resurser

Sysselsättningsutredningens uppfattning att det inte räcker med att se på de stödmedel med vilka regionalpolitiken skall bedrivas utan att en förut- sättning för ett effektivt arbete är att det finns tillräckliga personella resur- ser pä de organ som skall handha dessa medel. delas av de länsstyrelser som behandlar resursfrågorna. Lättsstyrelsen i Västerbottens lätt menar att "behovet av personella resurser emellertid mäste prövas i samband med ett eventuellt genomförande av utredningens förslag och framhåller följande:

— Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet har under 1970—talet succes- sivt erhållit ökade arbetsuppgifter utan att nägra nya tjänster inrättats. — Antalet beslutsärenden ifråga om regionalpolitiskt stöd kan väntas öka väsentligt till följd av utredningens förslag. Dessa ärenden kräver regel- mässigt längre handläggningstid. Dessutom kan en allmän ökning av an- talet ansökningar väntas på grund av de förslag som presenteras. Tilldelning av medel för planering och genomförande av angelägna pro- jekt mäste rimligen ställa krav på personella resurser. om dessa medel skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt. — Arbetsuppgifter i anslutning till glesbygdsstödet kan väntas öka väsent— ligt dcls till följd av sysselsättningsutrcdningens förslag. dels till följd av förslag som presenteras av glesbygdsdelegationen. I detta sammanhang erinrar länsstyrelsen om att glesbygdsdelegationen föreslär inrättandet av en särskild tjänst för dessa arbetsuppgifter.

Det är ingen överdrift att påstå att regionalekonomiska enhetens arbets- situation kommer att bli ohållbar. om samtliga förslag genomförs utan per- sonalförstärkning."

Länsstyrelsen i Stot-kltoltns län påpekar att "eftersom utredningen avser att komma med förslag även på andra områden. bl. a. vad gäller näringspo-

Prop. 1978/79:112 190

litiken. som berör samma organ. vill utredningen inte göra någon isolerad bedömning nu. Länsstyrelsen delar denna uppfattning men kan redan nu konstatera att resursema för den redan existerande verksamheten är otill- räckliga."

Även RR V och SPN tar upp personalresurserna och behandlar möjlighe- terna och problemen vid omfördelning av personella resurser. RRV "för- utsätter att man i detta sammanhang prövar i vilken utsträckning en verti— kal omfördelning av personalresurser kan äga rum med hänsyn till den de- centraliserade beslutsordning som utredningen föreslär".

4 Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

Bland remissinstansema finns en stor uppslutning kring utredningens grundläggande förslag om en förstärkt och till den offentliga sektorn utvid- gad regionalpolitik och flertalet remissinstanser framhåller att den offentli- ga sektorns verksamhet måste ges en mer aktiv roll i en ätgärdsinriktad re- gionalpolitik.

Statlig verksamhet

Flertalet remissinstanser biträder utredningens förslag att regionalpoli- tiska faktorer skall beaktas i de statliga myndigheternas verksamhetspla- nering. Flera remissinstanser framhåller att en förutsättning för att regio- nalpolitiken skall kunna bli effektiv inom statlig förvaltning är att regional— politiska synpunkter vägs in i den löpande verksamheten. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att "en gntndförutsättning för att man inom den offentliga förvaltningen skall kunna lägga regionalpolitiska hänsyn på sin planering är att de regionalpolitiska målen är så preciserade och uttryckta i sådana termer att de kan läggas till grund för ställningstaganden inom olika sektorer". Nägra remissinstanser är tveksamma till förslaget att i verk- stadgan och i myndigheternas instruktioner ta in en föreskrift om ett syste- matiskt hänsynstagande till de regionalpolitiska faktorema. SÖ anför att ”innan man för in sådana föreskrifter borde man överväga vilka andra hän— synstaganden. av samma karaktär som de föreslagna. som borde skrivas in för att en balanserad samhällsplanering skall nås". SJ avstyrker förslaget och framhåller att "under förutsättning att utredningens förslag till budget- mässig styrning genomförs och S] fär tillämpa offertprincipen blir också utredningens förslag att införa bestämmelser i SJ—instruktionen om regio- nalpolitiska hänsyn i verksamhetsplaneringen obehövligt".

Flertalet remissinstanser biträder utredningens förslag att nu gällande regler för länsstyrelsema att på regionalpolitiska grunder hos regeringen begära omprövning av central myndighets beslut utvidgas till att även om- fatta affärsverken. Länsstyrelsen i Västerbottens lätt framhåller att "det

Prop. 1978/79:1l2 191

emellertid är mindre tillfredsställande att denna möjlighet begränsas till en anmälan för aflärsvcrkens del. Länsstyrelsen vill för sin del förorda befo- genhet att begära en reell omprövning även av affärsverkens beslut."

Ett fåtal myndigheter avstyrker förslaget. Postverket anför att verket "garanterar alla en postal basservicc som inom ramen för vad statsmakter- na älagt Postverket uppfyller de krav i fråga om den egentliga postservicen som kan ställas ur regionalpolitisk synpunkt. Skäl saknas därför för en omprövningsmöjlighet för länsstyrelserna då det gäller Postverkets verk- samhet."

Statens vutten/nllsrerk framhåller att "verket redan idag har ett omfat- tande samarbete med regionala och lokala organ av skilda slag vid lokalise- ring av anläggningar inom sitt ansvarsområde. Statsmakterna har dess- utom på olika vägar många möjligheter att påverka lokaliseringen av ver- kets anläggningsobjekt. På grund härav anser Vattenfall att motiv för ver- kets del saknas för en föreskrift, som gör det möjligt för länsstyrelse att på regionalpolitiska grunder hos regeringen begära omprövning av Vattenfalls beslut. Enligt verkets uppfattning skulle en föreskrift med angiven inne- börd innebära en formalisering och byråkratisering av beslutsprocessen som i sina praktiska konsekvenser även skulle kunna begränsa verkets handlingsfrihet och försvåra dess möjligheter att uppfylla kraven på affärs- mässig verksamhet."

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att länsstyrelserna bör få ökade möjligheter att i överensstämmelse med länsprogrammet kunna meddela regionalpolitiskt motiverade anvisningar till de statliga länsorga- nen. SÖ framhåller dock att "det förutsätts att dessa anvisningar blir för- enliga med övriga bestämmelser som styr skolans verksamhet och nödvän- dig övergripande planering samt att de ej tilläts strida mot de grundläggan- de utbildningspolitiska målen".

RRV "finner det oklart vilken status utredningen anser att sådana anvis- ningar skall få. RRV förutsätter att eventuella anvisningar inte skall vara bindande för sektorsmyndigheterna utan att i händelse av olika uppfatt- ningar mellan sektormyndighetcn och länsstyrelsen frågan skall understäl- las regeringens prövning." ' Lantbmksstyrelsen understryker att "detta inte får innebära att ett re- gionalt sektorsorgan får till vissa delar motstridiga anvisningar från sin centrala chefsmyndighet å ena sidan och från länsstyrelsen å andra sidan".

En bred remissopinion ansluter sig till förslaget att statsbudgeten mer aktivt används som ett instrument för att få de regionalpolitiska aspekterna beaktade i myndigheternas verksamhet. Vissa remissinstanser framhåller att ett samband mellan länsplaneringen och det statliga budgetarbetet är nödvändigt för att få garantier för att myndigheterna i sin verksamhet tar regionalpolitiska hänsyn. ] flera yttranden framhålls att detta kräver att de förslag till åtgärder som inom länsplaneringens ram förs fram till myndig- heterna måste vara konkret utformade och väl motiverade.

Prop. 1978/79:112 192

Luntbruksstyrelswi poängterar "att det är särskilt viktigt att de årliga länsrapporterna i framtiden begränsas till några för den regionala utveck- lingen väsentliga problem inom länet".

flrbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter "införande av generella redovis- ningsregler. utformade utan hänsyn till olika verks uppgifter. eftersom det kan medföra ett improduktivt merarbete. Lämpligt avpassade anvisningar för aktuella myndigheters regionalpolitiska redovisning bör i stället kunna ges i de särskilda anvisningar till enskilda myndigheter som utfärdas för dessas budgetarbete."

ÖB framhåller att "de skyldigheter. utredningen vill ålägga statliga myn- digheter i samband med anslagsframställningama. vad avser redovisning av planerings- och beslutsunderlag för regionalpolitiska beslut. kan från olika utgångspunkter te sig rimliga. Sett utifrån försvarsmaktens organisa- tion och villkor tcr det sig dock svårt att tillgodose de av utredningen ställ- da kraven."

Enligt landstingeti Västmanlands län "bör den statliga budgeten utnytt- jas för regionalpolitisk styrning. Metoder för detta behöver utvecklas i samband med försök. som följs av en noggrann utvärdering och ompröv- ning. Dct finns annars påtagliga risker för att det som varit en god idé redu- ceras till en betydelselös formalitet."

Endast ett fåtal remissinstanser behandlar särskilt utredningens förslag om en regionalisering av statsbudgeten.

Planverket framför följande uppfattning: "En regionalisering av stats- budgeten är enligt planverkets uppfattning ett intressant förslag. Verket är medvetet om de många svårigheter som kommer att vara förknippade med förslagets genomförande. För många verksamheter kommer det att inne- bära krav på långt gående samarbete mellan länen samt metodutveckling i fråga om kostnadsfördelning. Planverket anser att en regionalisering av statsbudgeten närmare bör studeras för lämpliga regioner. t. ex. bestående av grupper av län."

Län.S'styrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att "utredningen redovisar en mycket detaljerad studie av den offentliga sysselsättningens regionala fördelning. Denna understryker behovet av de åtgärder som föreslås. Det behövs enligt länsstyrelsens uppfattning emellertid också en sammanställning av hur de totala ekonomiska resursema inom den statliga sektorn fördelats. Ett sådant underlag är mycket angeläget dels för att göra en avvägning av hur stor del av det föreslagna anslaget som resp. länssty- relse bör tilldelas. dels för att ge en utgångspunkt för den regionala åt- gärdsdiskussionen."

En stor majoritet av remissinstansema stöder i princip förslaget om sär- skilda regionalpolitiska budgetmedel. ] många yttranden framhålls att stör- re delen av dessa medel bör kunna ställas till länsstyrelsernas förfogande.

Svenska kommunförbundet anför att "det särskilda regionalpolitiska an- slaget i statsbudgeten ger länsstyrelserna vissa möjligheter att genomföra

Prop. 1978/79:112 193

konkreta åtgärder över sektorsgränserna. Enligt styrelsens mening vore det önskvärt att avsätta större resurser för detta ändamål."

.S'tutskmtturet framhåller att "först när en myndighet giot't vad som kan anses ankomma på den för att uppfylla det regionalpolitiska målet kan den tilldelas medel via det särskilda anslaget. Statskontoret vill peka på risken att myndigheter kan komma att begära medel från detta anslag för verk- samhet som normalt borde åvila den. Statskontoret ansluter sig ändå i princip till uppfattningen att medel bör ställas till myndigheternas förfo- gande föratt de regionalpolitiska målsättningarna skall kunna förverkligas. Detta kräver dock en annan handläggningsordning än den som utredningen föreslagit.

En samordning maste ske mellan det av sysselsättningsutredningen före- slagna stödet och de medel som skttlle ställas till länsstyrelsernas förfogan- de för tttvecklings- och utredningsinsatser i enlighet med decentraliserings- tttredningens förslag. Det bör finnas en klar knytning mellan handläggning- en av de olika stöden eftersom de utredningsinsatser som vidtas regionalt kan leda till konkreta åtgärder.”

SJ anser "att en viss precisering och utveckling av förslaget är erforder- ligt för ett genomförande" och RRV "finner det inte klart httr utredningen tänker sig att dessa medel skall disponeras och httr avgränsningen skall gö- ras gentemot regionalpolitiskt betingade åtgärder som finansieras av myn- digheternas ordinarie anslag. 1 den man sadana medel skall anvisas bör de enligt RRV:s mening avse konkreta åtgärdsprogram på grundval av ge- nomförda uppföljnings- och utvärderingsstudier eller eget initierat utred- ningsarbete. RRV är därför inte berett att f.n. tillstyrka utredningens för- slag."

Bland remissinstansema finns en stor uppslutning kring förslaget om de- centralisering. Flera centrala myndigheter framhåller att de förslag som ut- redningen framlagt sammanfaller med den grundsyn och tillämpning av formerna för decentralisering som myndigheter driver som en kontinuerlig process. Länsstyrelsema framhåller att det föreslagna handlingsprogram- met för decentralisering inom den statliga sektorn utgör en viktig regional- politisk åtgärd.

Svensku kommllllffjfblllldt'l framhåller att "det finns betydande decen- traliseringsmöjligheter i den centrala och regionala statsförvaltningcn. En decentralisering kan medverka till en önskvärd regional utjämning."

Statskontoret understryker att "kostnaderna för decentralisering kan bli höga — åtminstone relativt andra stödformer till den offentliga sektorn och anser därför "att det noga bör övervägas från fall till fall om inte en bättre regionalpolitisk effekt kan nås om medlen används på något altema- tivt sätt." Enligt statskontoret bör de föreslagna författningsändringama inte ske utan decentralisering bör främjas genom anvisningar och andra se- lektiva åtgärder som berör vissa myndigheter."

SJ framhåller ”att en lämpligt avvägd decentralisering som ett viktigt 13 Riksdagen 1978/79. I sunt/. Nr llZ

Prop. 1978/79:112 l94

medel i strävandena att effektivisera verksamheten mer att decentralise- ring som motverkar dessa strävanden inte i sig bör anges som mål för före- tag och förvaltningar".

l-"t'igvt'rkt'l "är tveksamt till förslaget att ett decentraliseringsmal skrivs in i verksstadgan och myndighetens instruktion".

Bus1utl.v.vl_vrul.wn "anser det vara tveksamt om decentraliseringen inom statsförvaltningen i nämnvärd grad kommer att främjas av ett av statsmak— terna fastlagt handlingsprogram för decentralisering".

Kommunal och landstingskommunal verksamhet

Sysselsättningstttredningen understryker vikten av att de regionalpoli- tiska faktorerna beaktas rcdan i den primär— och landstingskommunala verksamhetsplaneringen. Vidare framhåller utredningen att det på den kommttnala och landstingskommunala sidan finns anledning att ytterligare utveckla metoder för en sysselsättningsplanering. Flertalet remissinstan- ser ansluter sig till dessa ständpunktstagandcn men avvaktar sysselsätt- ningsutredningens slutbetänkande innan man i detalj yttrar sig över för— slagen.

Luntlstingsfi'irhuntlet framhåller att "den inriktning mot en ökad decen- tralisering av hälso- och sjukvården som finns verkar således i en riktning som ur regionalpolitisk synpunkt bör kunna ge positiva effekter. Detta gäl- ler främst om man ser till möjligheterna att nå en bättre balans inom varje län.”

Landstinget i l"(istmun/unds— [än anser att det "på den kommunala och landstingskommunala sidan finns anledning att ytterligare utveckla meto- der för sysselsättningsplanering. En sådan kan tjäna två viktiga syften. Dels att ge underlag för sysselsättnings- och utbildningsplanering på läsni- vä. dels att vara ett led i den egna långsiktiga verksamhetsplzmeringen. Den försöksverksamhet som sysselsättningsutredningen beskrivit i SOU l978:42 bör i samarbete med kommun- och landstingsförbunden kompletteras med rekommendationer och mer utförliga metodbcskrivning- ar för hur planeringen kan utformas."

I.untlslinget i Älvsborgs län framhåller att "hänsynen till de regionalpo- litiska effekterna fär emellertid enligt förvaltningsutskottets uppfattning in- te tillmätas helt avgörande betydelse vid lokaliseringen av landstingsinsti- tutioner i länet. Eftersom de ekonomiska möjligheterna är begränsade maste landstinget prioritera utbyggnadsprogrammet. Vid dessa övervägan- den mäste de behovsmässiga aspekterna av sjukvårds- och annan service tillmätas avgörande betydelse. Endast då behovet av service är likvärdigt bör sysseIsättningsmässiga skäl fa betydelse."

Utredningens förslag att statligt stöd för kommunal verksamhet kombi- neras med regitmalpolitiskt motiverade anvisningar tillstyrks av flera re- missinstanser. som framhåller angelägenheten av att kommunalekonomis-

Prop. l978/79: l12 . l95

ka utredningens förslag om en förstärkning av skatteutjämningsbidraget snarast genomförS.

L(UH/A'Iflljjt'l i Uppsala län framhåller att "landstinget i olika samman- hang har riktat kritik mot att det nuvarande skattcutjämningssystemet är onyanserat och tar för lite hänsyn till strukturella olikheter mellan kommu- nerna — sotn exempelvis i Uppsala län — samt att den lägsta skattekrafts- garantin är för läg. Det är därför väsentligt att kommunalekonomiska ut— redningens förslag snarast genomförs och att skatteutjämningssystemet ger mer individuell rättvisa åt primärkommuner och landsting."

Lan(lsli/tyslörlmadet anser att "eftersom det rimligen bör ligga i huvud- männens intresse att fördela tillgängliga resurser för primärvård sä jämnt som möjligt i relation till behovet på olika orter borde ett ekonotniskt stöd. som är inriktat pa att generellt skapa bättre ekonomiska för'utså'tttningnar för att förverkliga den planerade utbyggnaden av de lokala sjukhemmen och den övriga primärvården vara tillräckligt som regionalpolitiskt styrme- del."

Flertalet remissinstanser delar i princip utredningens uppfattning att det extra skatteutjämningsbidraget även skall kunna fttngera som ett effektivt instrument då det gäller att genomföra på särskilda ändamål inriktade re.- gionalpolitiska ätgärderi kommunernas och landstingens verksamhet.

Svenska ktmun/ttt/örbmzdet hänvisar till sitt yttrande över kommunal- ekonomiska tttredningens slutbetänkande och anför att "den kommunala sektorns möjlighet till finansiering av sin verksamhet är av stor betydelse för möjligheterna att bedriva en aktiv regionalpolitik".

.S'kt'Ilt-jl'tt'a kmnnmn framhåller att "till ytan stora kommuner som Skel- lefteå. där enbart en kommundel motsvarar hela kommuner i andra delar av landet. skulle ett sådant system kunna vara mycket värdefullt. Syste- met skulle t.ex. kttnna ge utrymme för kompensation för merkostnader som kan sammanhänga med eventuell spridning av kommunal verksatnhct och förvaltning. litt sädant bidrag borde givetvis omfatta såväl primär- som landstingskommuner."

Kar/skrtma kommun är däremot tveksam beträffande förslaget att "ext- ra skattetttjämningsbidrag skall kunna utgå även till särskilda regionalpoli- fiska åtgärder. I princip bör skatteutjämning och regionalpolitik hållas isär. [ stället kan en höjning ske av de anslag som föreslås ställas till länsstyrel- sernas förfogande. Kommunen förordar därför att nämnda anslag ges en sådan storlek att länsstyrelserna kan göra effektiva insatser."

Landstinget i ,N'arrbattt'ns Ia'n anser att förslaget kommer att "få ytterst marginella effekter. Vad som istället behövs är ett skatteutjämningssystem som tar större hänsyn till regionala olikheter i form av exempelvis varie- rande bebyggelsetäthet och avstånd. ] glesbygder med långa avstånd löser begränsade extra skatteutjämningsbidrag inga problem på sjukvårds- och trafikområdet."

Prop. 1978/79:112 190 5 Särskilda sysselsättningsinsatser i glesbygd

Flertalet remissinstanser har även yttrat sig över glesbygdsdelegatio- nens promemoria (Ds | 197837) Sysselsättning och Service i glesbygd. och hänvisar till dessa yttranden. l')ärutöver har några remissinstanser be- handlat sysselsättningsutredningens förslag till särskilda sysselsättningsut- satser.

MUF instämmer i att bidragen till hemarbete. regionala utvecklingsfon- der och länsstyrelser ersätts av de andra insatser utredningen omnämner.

M UF ställer sig mycket tveksam till en kostnadsmässig utökning av lKS av den omfattning som här föreslås. Om sysselsättningen i lKS-arbcten blir omfattande är risken uppenbar att vanliga företag i glesbygden där tillgången på ytterligare arbetskraft även vanligtvis är starkt begränsad har svårigheter att utöka sin verksamhet. Arbeten av detta slag bör enligt MUF förbehållas olika typer av handikappade. Friska människor bör kun- na flytta till en annan ort för att få arbete ttär den reguljära arbetsmarkna- den inte kan erbjuda arbete i glesbygd.

Folkpartiets kvinnoförbund understryker särskilt vikten av att kvinnor- na i glesbygden och stödområdena får samma möjlighet som männen till meningsfulla sysselsättningar. Enligt förbundet kan det starkt ifrågasättas om inte speciella stöd bör utgå till sådan verksamhet i glesbygden. som rik- tar sig till kvinnlig arbetskraft.

Enligt SHIO-Famiqu/i'irt'tagt'n bör huvudansvaret för de åtgärder som omfattar hantverk. hemslöjd och hemarbete samt stöd till verksamheter. som kan kombineras med lantbruks- och skogsföretag och andra näringar avila de omorganiserade utvecklingsfonderna.

Prop. 1978/79: 1 12 197

Sammanfattning av expertgruppens för regional utred- ningsverksamhet delbetänkanden (SOU 1978:-46 och 47) Att främja regional utveckling

Politiken har givit klart positiva effekter beträffande sysselsättning. pro— duktion och lönebildning.

Trots stödeffekterna kvarstar stora skillnader i sysselsättning och väl— färd mellan stödområdena och andra delar av landet.

I framtiden katt det krävas ytterligare ökningar av stödinsatserna om en fortsatt utjämning mellan de nuvarande stödområdena och övriga landet skall uppnås.

ERU:s studier visar att de selektivt prövade medlen lån och bidrag hit- tills varit effektivare än de generellt verkande medlen transport- och sys- selsättningsstöd.

'l'ransport— och sysselsättningsstöd kan göras mer selektiva att till exem- pel vissa branscher inom ravarubaserad industri utesluts frän stödformen.

För att frigöra resurser vid handläggningen skulle en samtnanslagning av vissa stödformer kunna övervägas.

!. Da den moderna regionalpolitiska stödverksamheten introducerades ar 1905 höll skogslänen på att minska sina andelar av den totala industri- sysselsättningen i landet. Under hela perioden l965—l977 har däremot skogslänen ökat sina sysselsättningsandelar. ERU:s uppföljning av stödets effekter syftar till att visa i vilken utsträckning som de regionalpolitiska stödmedlen bidragit till denna utveckling.

2. Eftersom de regionalpolitiska medlen kraftigt förstärktes år 1970. är det naturligt att särskilja de två femårsperioderna l965— 1970 och 1970— |975 från varandra i effektstudierna. En tudelning motiveras också av att de regionalpolitiska malen i början av 1970-talet fick en något annan och mer välfärdsorienterad inriktning. Den stora utflyttningen från Norrland hade bromsats upp och en grund för en ambitiösare och mer långsiktig po- litik kunde byggas upp. De nya medel som introducerades hade ocksa främst en långsiktig inriktning på att nå en effektivare fördelning av landets resurser och en bättre välfärd för den enskilde. Samtidigt har det hela tiden varit aktuellt att sätta in regionalpolitiska medel för att uppnå kortsiktiga stabiliseringspolitiska mål. Det senaste arets insatser i många krisorter bär vittnesbörd om detta.

3. lnför ställningstaganden om den framtida regionalpolitiken är det vik- tigt att hålla i minnet att den för regionalpolitiken gynnsamma perioden [970 - 1975. präglades av en ökning av industrisysselsättningen i landet som helhet. Samtidigt bör betonas att den ekonomiska tillväxten i landet var snabbare i slutet av l960-talet än under l970-talet. även om industrisyssel- sättningen då minskade. Det nuvarande stödsystemet med län och bidrag

Prop. 1978/79:112 198

till enskilda företag har alltså funnits i tidsperioder med vitt skilda ekono- miska förutsättningar.

4. Under hela perioden 1905" 1975 har ett nettotillskott på mellan 10000 och 20000 industriarbetstilllällen skapats i stödområdena. Stödföretagcn själva har enligt industristatistiken ökat sin sysselsättning med över 36000. En del av denna arbetskraft har rekryterats frän äldre företag som minskat sin sysselsättning. En del av stödet har därmed gällt en förnyelse av stöd— områdenas industri. lndustrin i hela landet hade i stort sett samma syssel— sättning är 1965- som år 1975. En klar omfördelning av sysselsättningen inom landet har alltså ägt rum. 'lrots stödeffekterna kvarstår dock stora skillnader i sysselsättningsläget och välfärden mellan stödområdena och andra delar av landet. De senaste årens branschkriser som skapat syssel— sättningsproblem i orter utanför stödområdena har int-: pä ett väsentligt sätt ändrat dessa förhz'tllanden. i. För det inre stödområdet registreras en sysselsättningsökning från 15000 är 1965 till 24000 är 1975. Under den första femårsperiodcn. då det inre stödområdet ännu inte var avgränsat med speciella stödmedel. ökade sysselsättningen med 3600. Under 1970-talets första hälft var motsvarande ökning 5 000. Omkring hälften av dessa ökningstal kan hänföras till det re— gionalpolitiska stödet.

6. En förklaring till att inre stödområdet upplevde en större expansion än övriga sti'idomräden redan under slutet av 1960-talet är att lokaliserings- bidrag hela tiden har utgått. Det är framför allt bidraget som ger företagen en subvention vid etablering i inre stödområdet. För ett nystartat företag som gör en investering gäller att av den totala möjliga subventionen på 6262 svarar lokaliseringsbidraget för 399; och sysselsättnings- och intro— duktionsstöd tillsammans för lö'T-i. För existerande företag med längre planeringshorisonter väger de två stödformerna jämnt. Samma förhållande gäller de totala bidragssummor som utgått.

7. Det regionalpolitiska stödet medför inte samma subvention för alla företag. Låg lönsamhet kan ge större subvention än god lönsamhet. Efter- som Iokaliseringsbidraget minskar företagens avskrivningsunderlag. ökar beskattningen av vinstgivande företag dade får bidrag. Ett företag med låg lönsamhet i inre stödområdet kan sålunda få sina interna kostnader (löner och kapitalkostnader) sänkta med maximalt 1904, medan ett mycket lön— samt företag fär kostnaderna sänkta med 15 (21. För övriga delar av allmän— na stödområdet (i undersökningen benämnt yttre stödområdet) är motsva- rande siffror 12 resp. 9'5-2. Om allt annat var lika skulle stödföretagen kun- na sälja sina varor till ett pris som var upp till 10 % lägre än konkurrenter— nas. Detta gäller företag med låg lönsamhet i inre stödområdet. Det lön- samma företaget kan sänka sina priser med omkring 7'5/1.

8. Mot bakgrund av dagens lönsamhetsproblem inom svensk industri är det viktigt att känna till hur stödföretagen klarat sig. Allmänt kan konstate— ras att mer än två tredjedelar av nettotillskottet av sysselsättningstillfällen

Prop. 1978/79:112 199

tillfallit den delen av den konkurrensutsatta industrin som inte är r:"n-aruba- serad. Huvudparten av sysselsättningen har också tillkommit i företag som förbättrat sin konkurrenskraft gentemot utlandet.

9. De metoder som använts för fördelning av lokaliseringsstödet har medfört att en stor del av stödet gått till branscher med goda framtidsutsik— ter. Detta återspeglas också i stödft'iretagens pmduktivitetsutveckling (mätt som produktion per sysselsatt). I stort sett har stödföretagen följt med i den allmänna produklivitetsstegringen mellan åren 1965 och 1975. även om en viss nedgång i relation till industrin som helhet kan konstateras för den senare delen av perioden. 10. Även om lokaliseringsstödet är så konstruerat att det stimulerar fö- retagen att satsa på en pl't'KlllklltlllSlenllx' med stora insatser av maskiner och andra anläggningar. kan någon sådan tendens inte spåras. Inte heller har de företag som fått sysselsättningsstöd ökat sin andel arbetskraft. Företagen är bundna vid en internationellt utvecklad teknik som är in— byggd i maskinparken. Den av många framförda farhågan att de företag som får lokaliseringsstöd skall bli mycket mekaniserade har alltsa hittills inte bekräftats.

1 1. Som speciella problemgrupper bland stödföretagen kan följande om— nämnas: Små och medelstora företag i inre stödomriftdet. nyetablerade fö— retag som enbart fått sysselsättningsstöd. men ej lokaliseringsstöd. De har låg lönsamhet. Andra problemgrupper utgör de räv-'arubaserade företagen och de företag som erhållit transportstöd. De senare tillhör ofta den räva— rubaserade industrin. som inte har haft någon positiv sysselsättningsttt- Veckling.

12. Lönerna i stödföretagen ligger numera i nivå med riksgenomsnittet för industrin. l yttre stödområdet och grå zonen ligger man över genom- snittsnivån och i inre stödområdet under. Särskilt låg är lönenivån i företag som enbart fått sysselsättningsstöd.

13. 1 stödundersökningen har ett antal kommuner intensivstuderats. Bland de undersökta orterna har Ragunda och Älvsbyn den lägsta syssel- sättningsgraden. dvs. fä sysselsatta bland befolkningen. I dessa orter har också stödföretagen rekryterat många arbetslösa och personer i arbets- rnarknadsutbildning. 'l'otalt omkring 2091. av de sysselsatta har rekryterats från dessa grupper. Det kanjämföras med Lessebos och Borlänges 7 Ci och Luleås 12 (P;-. ] Borlänge. Ragunda och Piteå utgör de hcmarbetandc kvin— norna 12 'i'? av befolkningen i aldern 161i1164år. l stödföretagen arbetar en- dast omkring 1 C? som rekryterats från denna grupp.

14. De flesta av dem som nyanställts vid stödföretagen har tidigare varit sysselsatta i andra företag (drygt ööö-H. Detta visar att regionalpolitiska stödet startat en omfattande rekryteringsprocess. Mångdubbelt fler än de som arbetar i stödföretag har varit inblandade i denna process. Vakanser Uppstår i andra företag då arbetskraft flyttar över till stödföretagen. Detta betyder bland annat att om en total bild av regionalpolitikens effekter på

Prop. 1978/79:112 200

arbetslösheten skall erhållas. måste. till de arbetslösa som rekryterats di— rekt till stödföretagen. läggas dc arbetslösa som fått fylla de vakanser som uppstått i andra företag än stödföretag. Det här förhållandet bör påverka bedömningen av könskvoteringen. Även om få stödföretag levt upp till att anställa minst 40'5? kvinnor har många kvinnor fått anställning i nagot led i rekryteringskedjan.

15. Motsvarande resonemang måste föras då det gäller stödets effekter på flyttningsrörclserna. Nio av tio av de sysselsatta har rekryterats lokalt och drygt 4'97' har flyttat längre sträckor för att få arbete i stödft'iretagen. Även här har emellertid vakanser uppstått i andra företag på orten. varför den totala arbetskraftsomflyttningen blir större. 16. De långväga llyttarna tillhör en grupp arbetstagare med goda yrkes- kunskaper och god utbildning. Arbetet i stödföretagen kan ses som ett led i karriären för denna grupp. 17. För den fortsatta regionalpolitiken kan följande allmänna slutsatser om den hittills bedrivna verksamheten anföras:

a. Politiken hari sin helhet givit klart positiva effekter beträffande sys- selsättning. produktion och lönebildning.

b. Den förda politiken hade god draghjälp av den allmänna sysselsätt- ningsexpansion som inträffade under 1970-talets första hälft. Stödverk— samheten har dock efter hand blivit allt dyrare. Effekten per stödkrona har sjunkit i takt med att större resurser satts in.

6. Under en framtida sysselsättningsnedgäng för industrin är erfarenhe- terna under 1960-talets senare hälft av speciellt intresse. Då vann stödom- rådet andelar av industrisysselsättningen. Sysselsättningsökningen där blev dock mycket måttlig. men effekten per stödkrona var stor. 18. ERU:s slutsats är att det i framtiden kan krävas ytterligare ökningar av stödinsatsema om en fortsatt utjämning mellan de nuvarande stödområ- dena och övriga landet skall uppnås. Speciellt gäller detta om de gängse bedömningarna att industrisysselsättningen i landet som helhet kommer att minska är riktiga. 19. Till det stöd som givit relativt sett liten direkt sysselsättningseffekt kan främst transportstöd och sysselsättningsstöd räknas. ERU:s studier visar att de selektivt prövade medlen län och bidrag hittills varit effektiva- re än de generellt verkande medlen transport— och sysselsättningsstöd. Ett undantag finns dock och det är lokaliseringsstödet till den råvarubaserade industrin.

Allmänt kan konstateras att man här står inför ett val mellan att satsa på generella medel. vilka som regel är lätta att administrera. och att satsa på selektiva medel. som kräver större personella insatser vid handläggningen. Det måste också hållas i minnet att ERU:s slutsatser endast gäller den hit- tillsvarande verksamheten. Som exempel kan nämnas att en mycket kraf- tig satsning pä sysselsättningsstöd i hela det allmänna stödområdet skulle kunna medföra att mer expansiva företag kom att utnyttja stödet. Trans-

Prop. l978/79: ] [2 201

port— och sysselsättningsstöd kan göras nagot mer selektiva genom att vis- sa branscher till exempel viss rt'tvarubaserad industri utesluts frän stödfor— men.

20. En viktig slutsats är att stödet leder till omfattande omllyttningar av arbetskraft mellan företag. Med tanke på att stödföretagen ökat sin syssel- sättning merän vad sysselsättningen ökar i stödomradena i sin helhet. tor— de rekryteringen till stödlöretagen ofta ske från andra företag som läggs ned eller rationaliserar bort arbetskraft.

21. För att frigöra resurser vid handläggningen av stödärenden skulle en sammanslagning av vissa stt'idformer kttnna övervägas. Dagens regional- politiska medelsarsenal är sä splittrad att den kan vara svär att överblicka för de enskilda stödföretagen. Mycket talar dessutom för att företagen är bundna vid en viss teknik oavsett i vilken form stödet utgar.

Prop. 1978/79:112 202

Remissyttranden över expertgruppens för regional utred- ningsverksamhet delbetänkanden (SOU 1978:46 och 47) Att främja regional utveckling

1 Inledning

Expertgruppens för regional utredningsverksamhet delbetänkande (SOU l978z46 och 47) Att främja regional utveckling remissbehandlades hössten 1978.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av arbetsmarknads- styrelsen (AMS). arbetarskyddsstyrelsen. bostadsstyrelsen. domänverket. konjunkturinstitutet. konsumentverket. lantbruksstyrelsen. luftfartsver— ket. samtliga länsstyrelser. postverket. riksrevisionsverket (RRV). sjö- fartsverket. Skogsstyrelsen. skolöverstyrelsen (SÖ). socialstyrelsen. sta— tens industrivcrk. statens invandrarverk. statens järnvägar (SJ). statens naturvårdsverk. statens personalverk (SPN). statens planverk. statens vattenfallsverk. statens vägverk. statistiska centralbyran (SCB). statskon- toret. televerket. överbefälhavaren (ÖB). Stockholms. Norrtälje. Enkö- pings. Eskilstuna. Norrköpings. Jönköpings. Ljungby. Gotlands. Karls- krona. Olofströms. Hässleholms. Höörs. Malmö. Kungsbacka. Mölndals. Göteborgs. Gullspängs. Karlstads. Arvika. Örebro. Ljusdals. Sundsvalls. Kramfors. Östersunds. Skellefteä och Lulea kommuner. Stockholms läns. Uppsala läns. Södermanlands läns. Östergötlands läns. Jönköpings län. Kronobergs läns. Kalmar läns. Blekinge läns. Kristianstads läns. Malmö- hus läns. Hallands läns. Göteborgs och Bohus läns. Skaraborgs läns. Kop- parbergs läns. Gävleborgs läns. Västernorrlands läns. Jämtlands läns. Västerbottens läns och Norrbottens läns landsting. Centerns kvinnoför— bund. Centerns ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR. ex- pertgruppen för forskning och fysisk planering och bebyggelse. Folkpar- tiets ungdomsförbtmd (FPU). Institutet för social forskning (SOFI). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Moderata ungdomsförbundet (MUF). Statsföretag AB. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Svenska handelskammarförbun- det. Svenska kommunförbundet. Sveriges köpmannaförbund. SHlO- Familjeföretagen. Sveriges indttstriförbund och Tjänstemännens central- organisation (TCO). Dessutom har yttrande inkommit fran Svenska civil- ekonomföreningen.

2 Allmänna synpunkter

De flesta remissinstanser är positiva till utredningen och anser det vär- defullt att de olika regionalpolitiska stödformerna utvärderas med jämna

Prop. 1978/79:112 203

mellanrum. Sa t. ex. anser L(I "det som mycket värdefullt med denna mer eller mindre löpande utvärdering som sker genom ERU:s verksamhet" och menar att "ERU bör fortsätta att söka klarlägga de totala samhällseko- nomiska effekterna av stödpolitikcn".

Flera remissinstanser anser emellertid att ERU:s utvärdering varit allt- för begränsad.

Exempelvis anser llin.s's'lyri'lsen i./('irtkiij>iizg.v län att det hade "varit önskvärt om liRU ocksa analyserat i vilken omfattning län utanför stöd- området förlorat arbetstillfällen som en direkt följd av det regionalpolitiska stödet".

Svens/ta humle/skamntuij/i'irlmntlet finner att "expertgruppen i mycket stor utsträckning använt stödföretagens sysselsättningsutveckling som kri- terium på det t'egiont-tlpolitiska stödets effekter". Förbundet hävdar att "det hade varit av minst lika stort intresse om expertgruppen sökt utvärde- ra huruvida dct regionalpolitiska stödet förbättrat möjligheterna för företag i stödområdet att överleva och om stödet främjat företagens utvecklings- förmaga på lång sikt. Expertgruppens fixering vid sysselsättningseffek- terna har. enligt förbundets uppfattning. begränsat utredningens värde som underlag för en bedömning av behovet av en förändrad regionalpoli- tik".

L(ins-.vtyn-lswz i .S'tacklmlms- län har invändningar mot att ERU:s studie "omfattar enbart det regionalpolitiska stödet till industrin. Hur denna ef- fekt står i förhållande till exempelvis effekten av den kraftiga utbyggnad av den offentliga sektorn som skett under samma tidsperiod behandlas inte."

Betänkandet utgör enligt Skaraborgs läns landsting inte "någon egentlig utvärdering av regionalpolitikens effekter. Vad ERU i stället redovisar är lokaliseringspolitikens effekter." Vidare framhåller landstinget att "det är omöjligt att efter en studie av främst lokaliseringsbidrag. lokaliseringslån. sysselsättningsstöd och transportstöd uttala sig om regionalpolitikens cf- fekter. Eftersom regionalpolitiken till sitt innehåll är betydligt mer omfat- tande borde studier av andra ekonomiska/politiska. näringspolitiska. ar- betsmarknadspolitiska och socialpolitiska åtgärdcrs betydelse för den re- gionala utvecklingen behandlats i betänkandet. Detta gäller även onspla- nen och planeringstalen för länens och de regionala statliga organens verk- samhet."

3 Den regionala utvecklingen från 1965

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Flera remissorgan finner det tillfredsställande att storstadslänens andel av industrisysselsättningen minskat till förmån för bl. a. en sysselsätt- ningsökning i det inre stödomrädet.

L("ins's'iyrelsen i (Östergötlands län anser dock att det egentligen ligger '

Prop. 1978/79:1[2 204

"nära till hands att med viss oro ta del av resultatet för perioden l97tl—l975. Trots allmän tillväxt i industrisysselsättningen har det regional- politiska stödet givit ett sämre resultat än tidigare."

Nägra remissinstanser päpekar att den industriella utvecklingen under perioden efter 1975 har inneburit problem för manga företag med nedlägg— ning och inskränkning som följd. ERLI borde därför ha studerat även ut- vecklingen efter är 1975.

Vidare behandlas den offentliga sektorn av flera remissinstanser.

Liinxxryrvlu'n i Kul/nur [än vill erinra om att "tillväxten av den offentli- ga sektorn under de senaste ären svarat för huvuddelen av de nya arbets— tillfällen som tillskapats i länet. Mot denna bakgrund vore det värdefullt om ERU i sitt fortsatta arbete i större utsträckning än hittills skulle kunna ägna sina resurser ät en utvärdering av den offentliga sektorns roll i regio- nalpolitiken."

Lundstingv/ i Ko/nmrlwrgs län pekar pa "att en ensidig satsning pä den offentliga sektorn i stödomrädet inte är önskvärd. Snarare maste regional- och näringspolitiken inriktas på att intensifiera och fördjupa möjligheterna till industrietableringar i dessa omräden. Endast om satsningar fran offent- lig servicesektor gär parallellt med industrietableringar kan varaktiga posi- tiva effekter förväntas."

Länsstyrelsen i l-"ärntlumls län menar att "en utvärdering av den förda regionalpolitiken borde i högre grad än vad som gäller för ERU:s ha för- sökt att mer systematiskt kartlägga sådana förändringar som avsiktligt el- ler oavsiktligt stått i samklang med de regionalpolitiska strävandena. Det ökade medvetandet och den livliga debatten om de regionala problem som bl. a. länsplaneringen lett till har enligt länsstyrelsens mening haft en vä- sentlig inverkan i dessa sammanhang."

Flera remissinstanser instämmer i detta.

Vad beträffar förändringar i arbetskraften framhåller Ceruz'ms kvinno- _/'örhnnd att "utredningen visar att en ökning skett i förvärvsfrekvensen bland kvinnor inom det inre stödområdet. Trots detta är andelen kvinnor i förvärvsarbete där avsevärt lägre än i övriga delar av landet. Ökade möjlig- heter bör speciellt ges kvinnor i dessa områden. då den helt övervägande delen av deltidsarbetande är kvinnor. En bättre balans mäste skapas så att både män och kvinnor arbetar på lika villkor. I det inre stödområdet är lö- nenivän i de företag som enbart fått sysselsättningsstöd låg. En fråga in- ställer sig dä hur har detta påverkat kvinnomas sysselsättning. CKF ifrågasätter om inte den ökning som kunnat påvisas av kvinnlig arbetskraft är att hänföra till att det rör sig om lågavlönade traditionella kvinnoyr- ken."

Befolkningsutveeklingen

Vad beträffar ERU:s redovisning av befolkningsutvecklingen säger ('en— turns kvinnoförbund att "även om flyttningarna från glesbygdsområdena

Prop. 1978/79: 1 12 205

minskat till framför allt storstäderna. sker en alltmer markant otnllyttning inom regionerna till tätorterna. (')cksa en inomregional omflyttning medför utarmning av kulturbygder och skapar sociala omställningsproblem. De ojämlikheter som förekommer inom regionen vad beträffar service i olika former har kommuner och landsting stora möjligheter att motverka."

Flera remissinstanser. framför allt länsstyrelser i de nordliga länen. är oroliga över befolkningsntvecklingen i skogslänen.

Llimstyre/sun i (_ilirlt'lmrgx liin "vill starkt understryka utredningens farhagor beträffande riskerna för ökade regionala obalanser. Visserligen har befolkningsantalet hållits uppe men om man tittar pa bl.a. äldersför- delningen. valmöjligheter. sysselsättningsmöiligheter för olika grupper inom arbetsmarknaden m.m. upptäcks ganska snart att förhällandena är olika inom olika delar av landet."

Länsstyrelsen framhaller vidare att "skogslänen sammantaget uppvisar en bef'olkningst'ikning men förskjutningarna mellan olika åldersgrupper har varit mycket kraftiga. Den starka förskjutningcn mot en allt större andel äldre människor kommer att medföra stora problem på många områden."

Lunds!irtgx/örlmllt/('I understryker att de regionala och inomregionala obalansema i riket fortfarande är stora "trots de regionalpolitiska insatser— na och trots att stödet haft positiva sysselsättningseffekter. är befolknings- situationen inom främst kommunerna i de inre delarna av Norrland kanske

allvarligare än någonsin. Mönstret återkommer i andra landsändar."

4 Mål och medel i regionalpolitiken

Flertalet remissinstanser hävdar att det är viktigt att ERU:s rapport läggs till grund för en samlad bedömning av behovet av regionalpolitiska och näringspolitiska medel innan delreformer genomförs. Beslut om ett komplicerat och finfördelat stödomri'idcssystem kan visserligen leda till klara regler för Ianemöjligheter och villkor i olika delar av landet men bris- tande llexibilitet oeh faran för ett svärtillgängligt system riskerar att elimi- nera dessa fördelar.

Läns-xtyrelsen i Skaraborgs län påpekar också "de langsiktigt positiva effekter som regionalpolitiskt stöd haft då det vid enstaka tillfällen satts in utanför stödomradet i krisdrabbade orter eller i orter med långsiktiga strukturproblem. Möjligheterna till detta bör på intet vis försämras. ERU har i sin rapport inte diskuterat eller mätt effektema av att regionalpolitis- ka insatser görs vid rätt tidpunkt dvs. innan obalanserna blivit allt för om— fattande. Länsstyrelsen vill betona vikten att de regionalpolitiska medlen ges en utformning som medger sådana förebyggande insatser."

TCO framhåller att "'regit'malpolitikens stödåtgärder för utveckling av industrin i de olika stödområdena icke fär medföra att industrins utveck- ling och upprätthallandet av sysselsättningsgraden försvåras inom andra

Prop. 1978/79: | 12 205

delar av landet. En sådan effekt av regionalpolitiska åtgärder kan knappast någon del av landet ha fördel av."

l-"lera remissinstanser är av samma åsikt.

Nägra norrlandslän framhaller att det är väsentligt att tyngdpunkten i de regionalpolitiska och glesbygdspolitiska insatserna. bör ligga i skogslänen och att en förstärkning av" stödet främst bör avse de sysselsättningsmässigt sämst ställda kommunerna.

["/lb" anser att "den ortsklassificering som finns i dag bör avskaffas. och ersättas med ett nät av statligt garanterade serviceortcr. Koncentrationen till vissa centra skulle därmed minska. Den indelning som nu finns i olika stödomräden mäste Ocksä förändras. Nu sedan arbetsgivareavgifterna för- svunnit och stödområdena utökats så att större delen av Sverige ingår i dessa och de som inte ingar dessutom fär stora selektiva stöd. så har denna indelning helt förlorat sitt syfte. Avtappningsregionerna bör pa nagot sätt klart lävoriseras."

t-"r'istt'rnorrlumls liins landsting poängterar betydelsen av att regionalpo- litiska stödatgärder är kopplade till ortsstrukturen. En koncentration av de samlade resurserna är enligt landstinget en förutsättning för inlandcts fort- levnad.

LRF konstaterar att liRL' vidhäller sina tidigare synpunkter pa värdet av ortsklassiliceringen och framhåller att "detta förefaller minst sagt förvä- nande i relation till de skillnader i främst sysselsättningsmöiligheterna mel- lan olika dclar av landet. som ERU:s eget material visar pä. Ortsklassifiee- ringen avser styra sysselsättnings- och bcfolkningsutveeklingen mot en ökad koncentration i länen. Enligt LRFzs mening behövs alla tillgängliga resurser på regiont'tlpolitikens område till att utjämna sysselsättningsmöj- ligheterna mellan landsdelar. mellan länsdelar och mellan kommundelar. Nagra resurser för att påskynda koncentrationen i ortsklassificeringens syfte torde inte kunna ansläs. Av dessa konkreta förhållanden drar LRF slutsatsen att ortsklassilieeringen bör avskaffas."

Länsstj'rclswr i Kalmar län ifrågasätter om utvecklingen motsvarat de uppställda regionalpolitiska målen och framhåller att "det är väsentligt att det regionalpolitiska stödet ges en sådan inriktning att sysselsättningskri- ser löses utan att därför medverka till att en föråldrad industristrukttn' kon- serveras".

Liinsstvrelscn i Norrbottens län konstaterar att "ERU framför allt uppe- håller sig vid ortsplanen. På det sättet blir regionalpolitikens mal rätt obe- stämt och därmed blir också utvärderingen obestämd."

Beträffande de regionalpolitiska stödmedlen framhåller länsstyrelsen i l-"Yistw-nm'rlands lätt "att de regionalpolitiska stödmedlen måste användas mera i enlighet med grundtankarna bakom dem än som varit fallet särskilt under de senaste aren". Länsstyrelsen anser att regionalpolitiken "allt mer fått stå tillbaka för andra hänsyn. inte minst näringspolitiska".

Liinssrvrclswt i Örebro län anser "att de regional—politiska medlen mäste

Prop. 1978/79: ! [2 207

kombineras med ytterligare satsningar pa sysselsättningsfrämjande atgär- der. Vidare bör företagen stimuleras att utveckla nya produkter. ”adana satsningar är för de smä och medelstora företagen sä resurskrävande att in— satser fran centrala organ är pi'ikallade."

De flesta remissinstansema biträder expertgruppens rekommendation att Vissa stödformer släs samman. Bl. a. framhåller Svenska handelskam- marli'n'httmlet att "den flora av olika regionalpolitiska medel som finns i dag är svar att överblicka för det enskilda företaget. En förenkling är där- för mycket önskvärd."

5 Det regionalpolitiska stödets effekter på sysselsättning och ekono- mi

ERU säger i sitt betänkande bl. a. att sysselsättningsökningen inte är nå- got mätt på stödcffekten. Man vet inte vad som skulle ha hänt med stödfö— retagen. om stöd inte hade utgått. Det kan dock konstateras att sysselsätt- ningsexpansionen blivit extra kraftig några år efter det att stödet utgått. I flera fall hade sannolikt en nedläggning varit altemativet.

l—"lera remissinstanser instämmer i detta. Utveeklittgs/imtlen i Västerbot- tens lt'in framhåller exempelvis att '"sysselsättningsökningen i området har varit klart positiv jämfört med landet i övrigt. Även om åtskilliga andra faktorer kan ha medverkat till den omfördelning av arbetskraft som kom- mit till stånd. anser fonden att lokaliseringsstödet varit en av de starkast bidragande orsakema till denna utveckling."

AMS framhåller att "ERU-forskarna har funnit. att stödet leder till om- fattande omflyttningar av arbetskraft mellan företag. Detta innebär att det i sista hand är betydligt fler personer utan arbete som berörs av stödinsatsen än vad som framgår av rekryteringen till stödföretagen. För att få en sam- lad bild av regionalpolitikens sysselsättningseffekter för olika grupper måste. enligt styrelsens mening. samtliga led i rekryteringskedjan stude- ras. Enligt styrelsens uppfattning är det också viktigt att beakta de effekter av den regionalpolitiska stödverksamheten som ligger utanför de direkta sysselsättningseffektema. bl. a. genom att tidigare sysselsatt arbetskraft genom rekryteringsprocessen har förbättrat sin ställning på arbetsmarkna- den."

Några remissinstanser menar att ERU använt stödföretagens sysselsätt- ningseffekter som huvudkriterium vid utvärderingen av det regionalpolitis- ka stödets effekter. Så t. ex. framhållerlänsstyrelser: i Södermanlands län att "en projektorienterad analys hade varit mera motiverad än en schema- tisk och grov beskrivning av företagets/arbetsställets totala sysselsätt— ningsförändring".

ERU konstaterar. att omläggningen av stödpolitiken efter år 1970 i syfte att premiera sysselsättningsmålet på bekostnad av tillväxtmålet. inneburit en lägre grad av måluppfyllelse när det gäller sysselsättningseffekten per

Prop. 1978/79: l12 208

stödkrona. De gynnsammaste sysselsättningseffekterna har erhållits i de verksamheter där en expansion är fördelaktigast med hänsyn till Sveriges roll i den internationella arbetsfördelningen. SIN!) instämmer i slutsatsen "att den bästa regionalpolitiken är att satsa pa branscher sotn kan konkur- rera framgångsrikt med import och/eller export. På så sätt vinner man sys- selsättningseffekter pa längre sikt. Detta torde också medföra största möj— liga bidrag till landets nationella tillväxt. ERU:s analyser visar att det framförallt är lokaliseringsstödet som bidragit till en strukturomvandling i denna riktning."

Flera remissinstanser instämmer i detta.

En del remissinstanser bl. a. .S'toekltolms läns landsting anser att det är sannolikt att "utvecklingen inom den offentliga sektorn varit en bidragan- de orsak till den sysselsättningsökning inom industrin som skett. Om så är fallet skulle de uppgifter om industristödets sysselsättningseffekter som betänkandet redovisar vara en överskattning av de verkliga effekterna en del av dem borde i stället ses som effekter av den offentliga sektorns ut— veckling."

I utredningen framkommer att regionalpolitikens sysselsättningseffekter varit negativa inom den rävarubaserade industrisektorn. trots att beräk— ningarna har inkluderat de indirekta och inducerade sysselsättningseffek- terna. Med hänvisning till de regionalpolitiska malen om snabb ekonomisk tillväxt. ifragasättes ett fortsatt stöd till denna sektor. ' Örnslu'ildsvilts kommun motsätter sig en sådan förändring och framhåller att "en inskränkning av stödet till den rävarubaserade industrin skulle starkt kunna försämra denna sektors konkurrenskraft och i vissa fall kunna fa katastrofala följder i form av industrinedläggningar"'.

ERU:s kartläggning visar att sammanlagt 72 lokaliseringsföretag hade lagts ned t.o.m. är l975. Av dessa hade 52 företag gått i konkurs. Av ny— etablerade företag som fan sysselsättningsstöd hade 24 av 93 företag som fått stöd mellan l97t) och l975 lagts ned. RRV "anser det angeläget att man närmare söker belysa orsakema till sådana nedläggningar med hänsyn till de statliga bidrag som utgått".

Liknande synpunkter har framförts i flera yttranden.

[.t'insstyrelsen i Norrbottens lätt framhaller att det hade varit "intressant om ERU närmare än vad nu har skett gått in i diskussionen om företagens benägenhet att bygga ut och nyetablera".

Enligt betänkandet påverkas företag inte i sitt val av produktionsproeess av att lokaliseringsstödet främst utgari form av en kapitalsubventionering. F.nligt grundläggande ekonomisk teori leder kapitalsubvention däremot till att ett företag väljer en mer kapitalintensiv produktionsmetod än det skulle ha gjort om stödet inte funnits men företaget ändå investerat. Studierna vi- sar att lokaliseringsstödföretag inte tenderar att bli mer kapitalintensiva än icke stödföretag. Det kan enligt Skaraborgs läns landsting ifragasättas om "ERU:s modeller är tillräckligt linkänsliga för att ge underlag för den slut-

Prop. 1978/79: 1 12 209

sats man drar. Studier som giorts inom ramen för energikommissionens arbete visar exempelvis att företagen har en betydande känslighet för för— ändrade relativa priser."

Beträffande lokaliseringsstödets effekter på hela ekonomins tillväxttakt sker i bilagedelen (SOU 1978: 47) en genomgång av vilken information som skulle behövas. Slutsatsen blir att de valda utvärderingsmetoderna inte ger tillräckligt underlag för en bedömning av stödets effekter på tillväxttakten. .S'toek/iolms läns [ant/sting påpekar att "i huvudtexten drar ERU emeller- tid slutsatsen att regionalpolitiken givit klart positiva effekter på syssel- sättning utan tecken på kostnader i form av lägre ekonomisk tillväxt. Den senare delen av detta påstående är uppenbarligen svagt underbyggd." Fle- ra remissinstanser har påpekat denna brist på överensstämmelse.

ERU finner anledning att ifrågasätta om lokaliseringsstöd i framtiden skall utgå till rationaliseringsinvesteringar. eftersom kapitalfömyelsebe- hov numera finns främst i stagnerande företag och företag med stagneran- de marknader och ogynnsam utveckling av den internationella konkur- rensförmägan. .S'IND instämmer häri och menar att "om det behövs insat- ser för detta ändamäl bör sådana åtgärder vidtas inom ramen för den natio- nella näringspolitiken".

6. Utvärdering av välfärdseffekter av den regionalpolitiska stöd- verksamheten

Flertalet remissinstanser instämmer i ERU:s slutsatser att även om de flesta av dem som anställs i stödföretagen tidigare har varit sysselsatta i andra företag har det startat en omfattande rekryteringsproeess vilket re- sulterat i att även de arbetslösa har fått fylla de vakanser som uppstått i andra företag än stödföretag.

Stockholms läns landsting säger dock att "en anmärkningsvärt stor an- del (50 procent) av de tidigare sysselsatta har bytt yrkesområde i samband med anställningsbytet. [ betäkandet tolkas detta som att många har bytt av nödvändighetsskäl. dvs. för att upprätthålla en tillfredsställande sysselv sättning. Detta skulle kunna tyda på att många människor föredrar att byta yrke framför att få arbete inom samma yrke på en annan ort och då tvingas flytta."

Utvärderingen av det regionalpolitiska stödets välfärdseffekter pekar enligt länsst_vrelsen [ l-"ärmlands län på "att lokaliseringsstödet i hög grad kommit den lokala arbetskraften till del. Viss rekrytering av kvalificerad arbetskraft från andra kommuner torde i mänga fall vara nödvändig. En ökad anställning av personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden bör dock enligt länsstyrelsens mening eftersträvas. Detta ställer dock krav på samordnade utbildningsinsatser inom bl.a. arbetsmarknadspolitikens ram." I4 Riksdagen 1978/79. l saml. Nr 112

Prop. 1978/79:112 210

Flera remissinstanser konstaterar att det inte i första hand är de arbets- lösa som berörs av expansionen i stödföretagen. Länsstyrelsen i Norrbot- tens län framhåller att "de som har svårigheter att finna arbete i vanliga fall (t.ex. medelålders. äldre. ungdomar) har givetvis även svårigheter i detta fall. Det regionalpolitiska stödet löser därför inte sysselsättnings— problemen i dessa grupper."

TCO framhåller att det mot denna bakgrund är av största vikt att "stöd- företagen i god tid gör upp rektyteringsplaner tillsammans med arbetsför- medlingen och att rekryteringen i första hand sker genom denna".

Länsstyrz'lsen [ Slut-k/mlnzs liin anser "att den beskrivning av välfärds- effekterna som presenteras är mycket intressant. Vidare anser länsstyrel- sen att "studier av denna karaktär måste få ökat utrymme i ERU:s framti- da verksamhet. Studierna bör då även utvidgas till de som endast indirekt berörs av effekterna av det regionalpolitiska stödet."

Flera remissinstanser påpekar att ERU:s "välfärdslandskap" omfattar ganska kvalificerade servicefunktioner som kräver ett relativt stort befolk- ningsunderlag inom ett visst avstånd.

Kunsmnt'ntrer/(vt vill särskilt framhålla betydelsen av att "befolkning- ens tillgång till olika former av kommersiell och Offentlig service vägs in i värderingen av regionalpolitikens effekter. En fortlöpande bevakning av dessa frågor måste ske bl.a. i samband med den fortsatta länsplaneringen. Verket anser det också vara angeläget att ERU inom ramen för sitt fortsat- ta arbete ägnar frågan om förändringar i tillgången till olika slags service ökad uppmärksamhet."

Enligt SOI-"I:s mening är det grundläggande felet i resonemanget att "man inte ser välfärden som en helhet. sammansatt av ett antal olika kom— ponenter. l bilagedelen förs visserligen en diskussion om betydelsen av att se vältärd i ett helhetsperspektiv. men detta resonemang är inte relaterat till slutsatsen i huvudtexten." SOI—'I anser vidare att "man vid en utvärde- ring av regionalpolitiken bör jämföra välfärden i dess helhet i olika regio- ner. Därigenom kan man undersöka i vilken utsträckning oacceptabla skill- nader kvarstår och om nya uppkommit."

Prop. 1978/79:112 21l

Sammanfattning av glesbygdsdelegationens promemoria ('Ds ] 1978: 37) Sysselsättning och service i glesbygd

] Serviceförsörjning

Glesbygdsdelegationen som enligt sina direktiv haft att behandla den av riksdagen aktualiserade frågan om en servicegaranti för glesbygderna. De— legationen anser att riksdagens intentioner bäst tillgodoses genom att be— sluten om vilka åtgärder som skall vidtas läggs på Iokal— och regional nivå. l den mån statliga insatser behövs. bör medel avsedda att upprätthålla kommersiell och samhällelig service i områden där denna inte tltan sådant stöd kan leva vidare. så långt möjligt beslutas av länsstyrelsen.

Befolkningen i glesbygden måste enligt delegationen ha tillgång till olika former av kommersiell och samhällelig service. Denna service skall kunna göras tillgänglig dels genom stationära enheter. dels genom flyttbar service och dels genom transportmöjligheter till servicen. Följaktligen måste lös— ningarna på problemen avpassas till lokala förhållanden och till enskilda människors situation. i

I en sådan serviceförsörjning som här avses spelar givetvis orterna där de stationära enheterna är lokaliserade stor roll inte bara för dessa orters egna invånare utan även för den omgivande bygdens befolkning. Vilken roll en viss ort spelar är beroende av en mängd faktorer såsom ortens stor- lek. dess läge i förhållande till andra orter. omlandets befolkningstäthet. ål- dersstrukturen m.m. Vidare mäste möjlighet finnas att anpassa servicen till förändrade förhållanden. Förändringar i åldersstrukturen ger nya be- hov beträffande åldringsvård och skolor. tillkomsten av en ny industri eller en nedläggning. påverkar servicens storlek och bredd osv.

Det är Linder här angivna förhållanden inte möjligt att ort för ort eller område för område ange vilka slags serviceenheter som där skall finnas.

För att glesbygdens folk skall kunna tillförsäkras en god service är det nödvändigt att besluten om Vilka åtgärder som skall vidtas ligger så nära berörda människor som möjligt nämligen på kommunal och regional nivå.

I första hand ligger ansvaret hos kommunerna. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt att staten går in med ekonomiska stödåtgärder. Beslut om statligt stöd bör kunna fattas av respektive länsstyrelse inom ramen för till- delade medel. En förutsättning för att statligt stöd skall kttnna utgå bör bl. a. vara att kommunen upprättat en plan för serviceförsörjningen.

2 Stöd till glesbygder

Delegationen anser att de nuvarande anslagen för insatser i glesbygder- na samordnas för att på så sätt skapa en bättre sammanhållen glesbygdspo— litik.

l.) IJ

Prop. 1978/79:112

Ansvaret för de skilda stödformerna är utspritt på flera huvudmän och beslutsfattandet sker på säväl regional som central nivå. För att på ett bätt— re sätt än för närvarande kunna samordna. intensifiera och ((M)/tdi'iSt-Wt regeringens glesbygdsinsatser föreslår delegationen att de berörda ansla- gen sammanförs till ett anslag under industridepartementets htlvudtitel. Delegationen föreslår ocksä att besluten så långt möjligt tlt't't'nt'rufiSt'ruS till regional nivå.

En ökad samordning är nödvändig för att de olika åtgärderna skall passa in i ett gemensamt mönster. Utgångspunkten för insatserna är en samord- nad planering på såväl kommunal som regional nivå. Därmed blir insatser- na också effektivare. Länsstyrelsen har det samordnande ansvaret för stat- liga insatser inom skilda samhällssektorer. Besluten bör fattas så nära be- rörda människor som möjligt. Det är därför enligt delegationen lämpligt att länsstyrelsen fattar beslut i de ärenden som gäller glesbygdsstödet inom en av regeringen tilldelad ram. Stödet bör som för närvarande vara inriktat på olika ändamål. men fördelning av medlen mellan de skilda ändamålen bör ske mot bakgrund av de riktlinjer för utvecklingen i länet som fastställts inom ramen för länsplaneringen i länet. En decentralisering enligt denna modell förenklar administrationen och förkortar handläggningstiden. Gles- bygdsfrågorna får på detta sätt ökad tyngd i de regionala och kommunala organen och insatserna blir effektivare än för närvarande.

Delegationens förslag innebär inte att statliga organ som idag har ansvar för någon del av glesbygdsfrågorna helt fråntas detta. I de delar som det finns sektorssynpunkter att bevaka inom glesbygdspolitiken maste natur- ligtvis arbetet i resp. sektorsorgan fortsätta på samma sätt som hittills i form av utvecklingsarbete och forskning och genom den ordinarie verk- samheten t.ex. beredskapsarbeten, rådgivning m.m. till jordbruket och konsumentupplysning.

Glesbygdsutredningen underströk i sitt betänkande (SOU l972: 56) Glesbygder och glesbygdspolitik, vikten av att man. då det gäller att kom- ma tillrätta med glesbygdens problem samordnar olika samhällsinsatser. Bl.a. föreslog utredningen att besluten i fråga om stöd till kommersiell ser- vice skulle fattas av länsstyrelsen i allmänna stödområdet och av regering— en i övriga landet. Utredningen föreslog vidare att försöksverksamheten med social service i glesbygd skulle upphöra och att medel skulle ställas till länsstyrelsens förfogande i form av medelsramar för sociala insatser i gles— bygd.

Utgångspunkten för delegationens förslag att inrätta ett särskilt gles- bygdsstöd är de anslag som för närvarande är speciellt inriktade på att stödja sysselsättning och service i glesbygd. De anslag som berörs av dele— gationens förslag framgår av tabell ] i avsnitt 4.

3 Handläggningsordning

Anslagen som enligt delegationen bör ingå i glesbygdsstödet handläggs

Prop. 1978/79:112 213

av en rad olika myndigheter. Delegationens förslag innebär en samordning och decentralisering av besluten.

lx'wnmmwn har ansvaret för den kommunala serviceplaneringen och planering av sysselsättning inom kommunens egen administration. 1 den kommunala serviceplaneringen bör anges problem. behov och åtgärder för såväl den kommersiella som den offentliga servicen. Serviceplaneringen blir på det sättet ett effektivt beslutsunderlag. Kommun och/eller landsting ansöker om hemsändningsbidrag. social service samt om stöd till intensi- fierade kommunala sysselsättningsinsatser (lKS). Länsstyrelsens avgräns- ning av de områden inom vilka glesbygdsstöd kan utgå skeri samråd med kommunen.

På den regionala nivån är det länsstyrelsen som har det samordnande an- svaret för insatser inom den statliga verksamheten och ansvaret för läns- planeringen. Mot bakgrund av de riktlinjer som fastställts inom ramen för länsplaneringen skall länsstyrelsen enligt delegationens förslag. efter sam- råd med berörd sektorsmyndighet. intresseorganisation, landsting och kommun i länet. fatta beslut i ärenden om glesbygdsstöd. inom den ram som regeringen bestämmer. [ länsrapporten skall länsstyrelsen varje år lämna en redogörelse till regeringen för hur den tilldelade ramen har an- vänts.

cheringen utfärdar författning för glesbygdsstödet och fördelar huvud- panen av medlen i form av ramar på län. Glesbygdsdelegationen bör svara för den centrala uppföljningen av verksamheten riktad till glesbygderna i samverkan med de centrala verk som idag har ansvaret för de skilda stöd- formema. Delegationen bör vidare lämna underlag till regeringens fördel- ning av medelsramar på län. För de närmare föreskrifter och anvisningar som behövs i anslutning till författningen ansvarar glesbygdsdelegationen. Centrala myndigheter kan härvid även komma att spela en stor roll.

4 Bestämmelser för glesbygdsstöd

. De förordningar och regleringsbrev som idag gäller för de skilda stödfor- merna bör enligt delegationens förslag föras ihop till en förordning. De be- stämmelser som gäller för de olika anslagen bör i stort sett även kunna till- lämpas i fortsättningen. Vissa förändringar bör emellertid göras. Det särskilda stödet till !arttbruksji'irelag i vissa glesbygder. förordning (1978: 465) föreslås utvidgas till att gälla verksamheter som inte enbart om- fattar verksamheter som har direkt anknytning till lantbruksföretag. Stöd bör även kunna utgå till andra företag såsom småindustri. hantverk. varvs- rörelse m. m. Med denna förändring är det lämpligt att föra samman skär- gårdsxlädet. (SFS 1976: 203) och det särskilda stödet till lantbruksföretag till en stödform. Med denna förändring i bestämmelserna kan även den del av stöd till hemarbete under industridepartementets anslag. särskilda stöd-

Prop. 1978/791112 214

åtgärder i glesbygder. som har gått till personer som i egen regi bedrivit mindre verksamhet. hantverk och hemslöjd m.m. omfattas av stödet. Länsstyrelsen fattar beslut efter samråd med lantbruksnämnd och andra berörda regionala organ. och mot bakgrund av de riktlinjer som fastställts inom länsplaneringen.

Enligt de bestämmelser som gäller för det särskilda stödet till lantbruks- företag utgår för närvarande statsbidrag för investeringar i byggnad eller annan anläggning med högst 50 (% av godkänd kostnad. Bidraget är begrän- sat till 75 000 kr. för varje investeringstilllälle. Om särskilda skäl föreligger får bidrag lämnas med högst 125 000 kr. Bidrag till investeringar i byggnad som är avsedd att uthyras genom korttidsupplåtelse far uppgå till högst 10 000 kr.

Beträffande skärgårdsstödet är bidraget begränsat till 75000 kr. för varje investeringstilllälle. Delegationen föreslår att bidraget i särskilda fall får lämnas med högst l15000 kr. l samband med den årliga uppföljningen av glesbygdsstödet bör beloppsgränserna ses över.

De i/m'nsifiermlc kommunala .t'_t".Y.S"('/.s'älfllillflSlllStlm't'rlla (IKS) utvidgas till fler kommuner med motsvarande förhållanden som de som ingått i för- söksverksamheten. [KS-verksamheten blir på det sättet ett permanent in- slag i glesbygdsstödet. Reglerna för bidrag anpassas till de regler som gäl- ler för de kommunala beredskapsarbetena. Bidrag bör sålunda utgå med 90 % av det godkända bidragsunderlaget. l bidragsunderlaget bör även kunna inräknas resekostnader. Länsstyrelsen. skall godkänna de utvalda arbetsobjekten och bevilja bidrag till verksamheten efter samråd med läns- arbetsnämnden. Möjlighet att delegera godkännandet till länsarbetsnämn- den bör finnas.

Stöd till de regionala uti'w'klingsfömlerna för att genomföra vissa pro- jekt i syfte att främja företagsamheten i glesbygden och skärgården. som för närvarande beslutas av regeringen. skall enligt delegationen ingå som en del i glesbygdsstödet. Bidrag beviljas av länsstyrelsen mot bakgrund av de riktlinjer som fastställs inom länsplaneringen.

5le till kommersiell service i glesbygd (SFS 19732608 omtryckt 1978: 186) består av investeringsstöd. driftsstöd och hemsändningsbidrag. För närvarande beslutar konsumentverket om investeringsstöd och drifts- stöd och länsstyrelsen om hemsändningsbidrag. Decentraliseringsutred- ningen har i bilaga till principbetänkandet (SOU 1978152) Lägg besluten närmare människorna. lämnat exempel på områden där decentralisering av beslutsfattandet är lämpligt. Beträffande stödet till kommersiell service i glesbygd anser utredningen att en överföring av beslutanderätten till regio- nal nivå bör övervägas. OPAL-utredningen (organisationsöversyn av pla- ncringsavdelningar och administrativa enheter vid länsstyrelserna) före- slår i sitt betänkande (SOU 1978: 58) Organisatoriska frågor inom länssty- relserna. att hemkonsulenterna bör under förutsättning att förslagen i

Prop. 1978/79:112

| -J 'Jl

betänkandet (SOU I97X: lö) Regional konsumentpolitisk verksamhet. an- tas av statsmakterna — bilda en konsttmentpolitisk grupp inom regional- ekonomiska enheten på Iänsstyrelsen. Därigenom kan hemkonsulenternas kunskaper enligt utredningen. utnyttjas i länsstyrelsernas arbete bl. a. när det gäller stöd till kommersiell service i glesbygd och kontakter med kom- munerna i satnband med varuförsörjningsplanering rn. m.

Delegationen föreslår att länsstyrelsen skall besluta i samtliga stödären- den efter samråd med en representativ köpmannaorganisation och kon- sttmdistrikt. Den rådgivande nämnden för glesbygdsfrägor som är knuten till konsttmetttverkct och som har till uppgift att bistå verket vid prövning av ärenden om btttiksstöd bör avskaffas. '

Försöksverksamheten mal social service i glesbygd har bedrivits sedan år l968. försöksverksamheten har enligt delegationens mening varit av stort värde för såväl berörda kommuner som för centrala myndigheter. Försöksverksamheten har gett möjlighet att pröva och utveckla former för sociala serviceatgärder i glesbygdsområden samtidigt som berörda kom- mttncr fått ekonomiskt stöd för vissa insatser. Glesbygdsdelegationen an- ser emellertid att törsöksverksamheten bör avslutas. Det utvecklings— och forskningsarbete som bedrivs i socialstyrelsen berörs inte av förslaget. Medel till direkta insatser för att stödja social service i glesbygder bör till- föras glesbygdsanslaget. Länsstyrelsen skall besluta efter samråd med kommunförbundets Iänsavdelning och i förekommande fall landstinget. Stöd utgår endast om berörd kommun har genomfört en serviceplancring så att behov av stöd kan bedömas. Som en följd av delegationens förslag avvecklas socialstyrelsens glesbygdsgrupp. OPAL-utredningen föreslår i betänkande (SOU 1978:58) Organisatoriska frågor inom länsstyrelserna. att någon del av socialstyrelsens regionala personal bör inordnas i länssty- relsen med hänsyn till länsstyrelsens behov av social och miljöteknisk ex- pertis. Delegationen föreslår att glesbygdskonsulenternas verksamhet. som bl.a. har medverkat till att sätta igång försöksverksamheten för att finna lösningar på olika serviceproblem i glesbygderna. knyts till länssty- relsen.

5 Administration m. ut.

De behandlade anslagen sammanförs till ett anslag ttnder industridepar- tementets huvudtitel. Det katt vara lämpligt att fördela anslaget på två pos- ter. Den ena anslagsposten inriktas på stöd till serviceförsörjning. den andra på sysselsättningsinsatser. Delegationen anser att huvuddelen av glesbygdsstödet skall fördelas på Norrlandslänen, Värmlands. Koppar- bergs och Älvsborgs län samt skärgårdsområdena eftersom de största gles- bygdsproblemen enligt delegationens mening fortfarande finns i dessa områden. Medlen bör i princip endast användas utanför kommunernas

Prop. 1978/791112 216

centralorter. Glesbygdsdelegationen lämnar ett underlag för regeringens fördelning av ramar på lätt. Under budgetåret l979/80 bör förslagsvis halva anslaget inledningsvis fördelas. Resten fördelas under året och avses även för andra delar av landet än de av delegationen prioriterade. Beslut i län som inte tilldelas ram fattas av regeringen.

Glesbygdsstödet uppgick under budgetåret 1978/79 till 43.5 milj. kr. i bi- drag och 6 milj. kr. i lån. Kreditgarantin uppgick till IR milj. kr.

Mot bakgrund av anslagsframställningarna för budgetåret 1979/80 och sysselsättningstttredningens beräkningar kommer glesbygdsstödet att upp- gå till 94 milj. kr. i bidrag och II milj. kr. i län samt 26 milj. kr. i kreditga- ranti. Glesbygdsdelegationen föreslår att dels ett förslagsanslag inrättas på driftbttdgeten. dels ett anslag på kapitalbudgeten under industrideparte- mentets huvudtitel med motsvarande belopp under l979/80.

Länsstyrelserna bör tillföras extra resurser för handläggning av gles- bygdsstödet. Behovet av personalförstärkningar kommer att variera från län till län. Delegationen har beräknat att det erfordras ett personaltillskott motsvarande tolv handläggartjänster.

För att de skilda stödformerna verkligen skall utnyttjas är det väsentligt att kommuner och andra berörda får kännedom om de medel som står till buds. lnformationsfrågorna bör därför ägnas särskild uppmärksamhet när glesbygdsstödet inrättas.

Tabell ]. Glesbygdsstödet

län

I]

Huvudtitel Anslag Belopp för budgetår (milj. kr.) 78/79 kredit- 79/80 Bidrag lån garanti Bidrag Jordbruk B 15 Stöd till skärgårdsföretag 6 _— 6 7 Jordbruk B 16 Särskilt stöd till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder 10 — 10 15 Industri C 2 Särskilda stödåtgärder i glesbygder 19" — _— 63.5" Handel [) 7 Bidrag till kommersiell service 2.5h — 2 2.5 V 9 Län till investeringar för kommersiell service — 6 —— -— Social A 3 Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet 6r — —— 6 Sttmma 43,5 6 18 94

;. Anslagets totala belopp = Zl milj. kr. därav lKS l2 milj. kr., hemarbete 5 milj. kr.. regionala utvecklingsfonden 2 milj. kr.. särskilda utredningar ?. milj. kr. " Därav hemsändningsbidrag 1,8 milj. kr.. driftstöd 0.5 milj. kr. samt in- friande av statlig garanti 0.2 milj. kr. " Anslagets totala belopp = 18 milj. kr. därav 6 milj. kr. för glesbygd. " Därav 60 milj. kr. till ”(5 enligt sysselsättningsutredningens beräkning- ar.

kredit- garanti

lol

Prop. 1978/79: l12 217

Remissyttranden över glesbygdsdelegationens promemo- ria (Ds I 1978: 37) Sysselsättning och service i glesbygd

] inledning

Glesbygdsdelegationens promemoria (Ds [ 1978: 37) Sysselsättning och service i glesbygd remissbehandlades hösten 1978.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av arbetsmarknads— styrelsen (AMS). konsumentverket. lantbruksstyrelsen. samtliga länssty- relser. riksrevisionsverket (RRV). socialstyrelsen. statens industriverk. statskontoret. decentraliseringstttredningen. Kooperativa förbundet (KF). landstingsförbttndet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svenska kom- munförbundet. Sveriges köpmannaförbund. Dessutom har yttranden itt- kommit från Svenska samernas riksförbund. Handelsanställdas förbund. ICA-förbundet. Sveriges livsmedelshandlareförbttnd samt Enköpings kommun.

Flertalet remissinstanser. däribland samtliga länsstyrelser. tillstyrker glesbygdsdelegationens förslag om att samordna. decentralisera och effek- tivisera regeringens glesbygdsinsatser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar till sitt yttrande över gles- bygdsutredningens betänkande där länsstyrelsen framhöll bl.a. att "läns- organ och kommuner bör ges erforderliga resurser att följa ttpp glesbygds- utredningens allmänna inventering med mer detaljerade planer som direkt är anpassade till lokala förhållanden. Rådande problem är nämligen så all- varliga att lösningen av dem inte medger några längre dröjsmål. — — — Glesbygdsproblemen torde inte kunna lösas sektor för sektor. Problemen kräver att berörda myndigheter skaffar sig en helhetsbild och utifrån en så- dan presenterar samlade åtgärdspaket."

Sysselsättningen måste enligt länsstyrelsen vara det grundläggande med nära koppling till överväganden om service i glesbygd. Detta kräver ett samlat grepp. Delegationens överväganden ligger enligt länsstyrelsen bätt- re i nivä med länsstyrelsens intentioner sedan flera år tillbaka. än vad ntt- varande handläggningsstruktur innebär. Vidare menar länsstyrelsen att glesbygdsdelegationens allmänna syn är tilltalande och kan befrämja bättre överblick. lokalkännedom vid problem- lösningar samt minskad byråkrati vid handläggning av de s.k. glesbygds- frägoma.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och i Östergötlands län menar att de- legationens förslag ökar möjligheterna att förverkliga vissa av länsplane- ringens intentioner. En mer åtgärdsinriktad länsplanering som läggs till grund för de statliga sektorsorganens agerande måste därför enligt länssty- relsen på Gotland bli det sektorsövergripande styrinstrument som bildar ramen för och knyter samman glesbygdsinsatsema.

Prop. 1978/79:112 Zl?)

Enligt LRF:s uppfattning måste de särskilda stödätgärdema till kombi- nationssysselsättning i glesbygd förstärkas. Det behövs en samordnad glesbygdspolitik med inriktningen från avveckling till utveckling. LRF me— nar därför att de flesta förslag. som framförts av sysselsättningsutred- ningen i betänkandet om regionalpolitiken och i glesbygdsdelegationens promemoria om sysselsättning och service iglesbygd. passar in i en sådan ram.

Dec-entraliseringsutredningen framhåller att förslaget på flera punkter il- lustrerar de principer som bör prägla den offentliga verksamhetens sätt att fungera.

Svenska kominunjiirhtmdet redovisar sin principiella uppfattning att statliga punktbidrag av stimulanskaraktär bör undvikas och så långt möj- ligt ges som generella bidrag. huvudsakligen genom skatteutjämningssys- temet.

S(n'ialstyrelsen delar delegationens tankegångar att glesbygdsinsatser ifråga om service och sysselsättning måste grunda sig på lokala behov och förhållanden och att stor flexibilitet och uppslagsrikedom fordras för att in- satscma ska bli effektiva. Det är också enligt styrelsens mening angeläget att erforderliga åtgärder kan sättas in snabbt och utan alltför krånglig byrå- krati i beslutsfattandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att delegationen har valt en riktig väg när man föreslår ökad flexibilitet i stödhanteringen samtidigt som an- svaret och beslutsfattandet i hög grad föreslås bli decentraliserat till den regionala nivån. som även får ökat ansvar för samordningen av olika insat- ser. Dessa förenklingar av stödhanteringen ligger helt i linje med en önskan om en aktivare glesbygdspolitik. Länsstyrelsen är dock inte helt övertygad om att de förslag delegationen lämnar räcker för att lösa glesbygdSproble- men.

Lantbruksus-tyrelsen är principiellt tveksam till förslaget eftersom det en- ligt lantbruksstyrelsen bygger på synen att regionalpolitik är något från öv— rig näringspolitik fristående.

Rans"mentverket avstyrker glesbygdsdelegationens förslag av föränd- ringar av stödverksamheten beträffande kommersiell service. För att de regionalpolitiska atgärdcrna och därmed också samhällsinsatserna i gles- bygd. skall bli effektiva fordras enligt konsumentverkets uppfattning att de regionalpolitiska utgångspunkterna vägs in i verksamheten inom de olika sektorerna av den offentliga förvaltningen. Det måste därför vara naturligt att ansvaret för samhällets konsumentpolitiska verksamhet. även då det gäller att stödja konsumentgrupper som på grund av sin bosättning har sär- skilda problcm med tillgängligheten till olika former av kommersiell ser- vice. avilar konsumentverket. Detta borde enligt verket vara en självklar- het. inte minst mot bakgrund av att de regionalpolitiska och konsumentpo- litiska strävandena på denna punkt helt sammanfaller.

Prop. 1978/79:1l2 219 2 Serviceförsörjning

Servicegaranti

Glesbygdsdelegationens uppfattning att serviceproblemen i glesbygder måste lösas där de uppstår delas helt av flera remissinstanser. Länsstyrel— sen iJämt/ands lätt menar att samhällets insatser i dessa avseenden måste präglas av stor flexibilitet och anpassningsförmåga efter de skilda lokala förutsättningarna. Länsstyrelsen delar även uppfattningen att det främst bör ankomma på den kommunala nivån att göra de bedömningar av de lo- kala serviceförhållandena. Delegationens förslag att även de statliga med- len för servicen samordnas på den regionala nivån ger goda förutsättningar härför. Länsstyrelsen vill här peka på den stora betydelse det statliga stö- det till kommersiell service i glesbygder haft för möjligheterna att upprätt- hålla en godtagbar service i glesbygdsområdena.

Lt'insstyrelsen i Västmanlands län ställer sig bakom delegationens för- slag. som enligt länsstyrelsen kan ge ökade möjligheter även åt icke gles- bygdsdominerade landsändar att få stöd till service. Länsstyrelsen anser vidare att garanterad service styrd till enbart vissa orter inte ger erforderlig flexibilitet.

KF instämmer i glesbygdsdelegationens syn på hur serviceproblemen i glesbygd bör lösas och ansluter sig också till delegationens prioriteringar i stort. Det är enligt KF:s mening angeläget att man kan bevara fasta ser- viceställen på strategiskt belägna platser även inom utpräglade glesbygds- områden. lnriktningen bör vara att till sådana fasta serviceställen knyta så många servicefunktioner som möjligt. Därigenom kan underlaget för servi- cestället vidgas och förutsättningarna öka att bevara servicefunktionerna med förhållandevis små stödinsatser eller utan att stöd behöver tillgripas.

KF m.fl. remissinstanser vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på det arbete som konsumentverket inlett för att åstadkomma en komplet- tering av dagligvarubtttikemas service i glesbygd.

L("insstyrelsen i Gävleborgs län delar delegationens uppfattning när det gäller mindre orter och service av typ livsmedelsaffär och låg- och mellan- stadieskola. När det gäller dessa typer av serviceproblem är det viktigt att man utgår från ett individorienterat synsätt och att problemen kan lösas från fall till fall. När det däremot gäller den typ av service som kan behö— vas i kommundelscentra anser länsstyrelsen att man bör föra ett resone— mang med utgångspunkt från orten och även kunna ange vilken typ av ser- vice som bör finnas i dessa orter. Det är enligt länsstyrelserna i Gävle- borgs, Kopparbergs och Värmlands län angeläget att precisera målen för kommundelscentra och de medel som skall användas för att där upprätt- hålla en viss grundservice.

Några remissinstanser har varit tveksamma till delegationens behand- ling av frågan om servicegarantin. Enligt RRV måste det närmare definie- ras vad som menas med basservice.

Prop. 1978/792112 220

Syftet med en eventuell samhällelig servicegaranti måste enligt konstt— mentrerkets uppfattning bl. a. vara att befolkningen i glesbygd på förhand kan identifiera vilken miniminivå beträffande tillgängligheten till viss ser- vice som samhället utfäster sig att säkerställa. För den kommersiella servi- cens vidkommande. där samhällets påverkansmöjligheter är begränsade. skulle detta innebära tämligen vittgående utfästelser som skulle medföra stora krav på samhälleliga stöd- och styrmöjligheter. Sannolikt skulle det innebära att stat eller kommun i vissa fall skulle tvingas bedriva såväl för— säljning som hemtransport av varori egen regi.

Kraven på ett system för servicegaranti går enligt kommuttjl'irbumlets mening inte att infria. Sveriges köpmannatörbund betonar att frågan om fastställandet av en s. k. servicegaranti är utomordentligt komplicerat. Dels är både de regionala och ortsmässiga avvikelsema betydande. dels är individernas behovtillfredsställelse icke något enhetligt begrepp. Samtidigt skall emellertid understrykas att de grundläggande tankegångar och värde- ringar. som ligger bakom kravet på denna servicegaranti. är utomordent- ligt socialt tilltalande och nödvändiga som ett inslag i en seriös och framåt- syftande glesbygdspolitik. Utformandet av en sådan samhällsutveckling är enligt köpmannaförbundet ett betydande socialt ansvar för statsmaktema.

Sérv ieeplanerin g

Flera remissinstanser. däribland länsstyrelserna i Blekinge. Skaraborgs och Västerbottens län anser på samma sätt som delegationen att en förut- sättning för att stöd till service i glesbygd skall kunna utgå är att kommu- nerna upprättar en plan för serviceförsörjning. Länsstyrelsen i Västernorrv lands [än menar att serviceplancringen bör kompletteras så snabbt som planeringsresursema i kommunerna tillåter med planer över befolknings— utveckling. sysselsättning. boende. drivmedelsförsörjning m.m. för att åstadkomma en så total planering som möjligt.

KI" anser det mycket viktigt att en utvecklad kommunal serviceplanc- ring kommer till stånd. Enligt KF:s uppfattning bör varuförsörjningsplane— ring bedrivas i alla kommuner. KF anser att det arbete med kommunala varuförsörjningsplaner som har genomförts eller nyligen påbörjats i många kommuner. bör vidareutvecklas och att utgångspunkten kan vara den pla- nering som bedrivits i Enköpings kommun.

Enligt LRF bör serviceplancringen göras enkel. Liknande synpunkter framförs från bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län som menar att planen bör i första hand inriktas på kommunens glesbygdsområden.

Svenska kommunförbundet erinrar om att i den kommunplaneringsmo- dell. som flertalet kommuner tillämpar. ingår planering av de olika verk- samheterna. ! denna s. k. verksamhetsplanering behandlas glesbygdsfrå— gorna som en viktig del. När det gäller den kommersiella servicen har de flesta glesbygdskommunema upprättat särskilda varuförsörjningsplaner.

Pmp. 1978/79: ] l2 221

Enligt länsstyrelst'n i Värmlands län bör begreppet planering i detta fall tolkas med flexibilitet. Vad som enligt länsstyrelsen behövs är ett besluts- underlag anpassat för ärendena ifråga. Krav på regelmässiga serviceplaner skulle enligt länsstyrelsens mening kraftigt kunna försena förverkligandet av glesbygdsdelegationens intentioner. De statliga stödåtgärdema får en— ligt länsstyrelsen inte kräva stora kommunala administrativa och andra re- surser.

Administration m. m.

Med hänsyn till att konsumentverket har i uppdrag att under år 1979 i samråd med decentraliseringsutredningen överväga hur en decentralise- ring av butiksstödet skulle kunna åstadkommas. anser bl.a. Svenska kom- munförbundet att beslutsfunktionen när det gäller investerings- och drift- stödct tills vidare skall ligga kvar på konsumentverket. Kommunförbundet förutsätter att den prövning som senare skall ske bör kunna leda till en ef- fektivare decentralisering än vad nu föreliggande förslag innebär.

Enköpings kommun avstyrker delegationens förslag i de delar som rör kommersiell service och föreslår att konsumentverket bör handha dessa frågor.

Konsumentverket, llande[sanslälldas_I'örbund. Svenska köpmannafär- bundet. ICA. Sveriges Iivsmedelsltandlare/örbttnd och KF avstyrker för- slaget att den till konsumentverket knutna glesbygdsnämnden skall avskaf- fas.

Flera remissinstanser har påtalat den stora betydelsen för glesbygdshan- deln som konsumentverkets projekt "'Butiksutveckling i glesbygd" kan få.

Några remissinstanser. bl.a. KF. framhåller nödvändigheten av att nu- varande anslag för stöd till kommersiell service i glesbygd väsentligt höjs.

I fråga om driftsstöd framhållerlänsstyrelsen i Norrbottens [än att det är hög tid att driftstödet mer regelmässigt kommer ifråga än som för närva- rande. Länsstyrelsen anser vidare att procentsatsen för avskrivningslån vid stöd till butiksinvesteringar bör höjas till förslagsvis maximalt 75 %. Altemativet till förbättrade stödformer är enligt länsstyrelsen socialt oac-

ceptabla nedläggelser. Soeia[styrelsen anser att den sociala servicen och omvårdnaden i gles— bygden skall utvecklas. Den lokala kunskapen. dvs. kommunernas behov och önskemål. har hittills varit helt styrande. Fackkunskapema har tillhan— dahållits av socialstyrelsens glesbygdskonsulenter och fackbyråer. Genom denna uppläggning har enligt socialstyrelsen erfarenheterna från verksam— heten på ett direkt och naturligt sätt kommit andra glesbygdskommuner i hela landet till del.

I promemorian saknas enligt socialstyrelsen en närmare analys av vad den sociala servicen i glesbygd skall innehålla och hur det statliga stödet skall utformas. Några bärande motiv för att sammanföra det statliga stödet

Prop. 1978/79:112 222 till kommersiell och social service i glesbygd till ett anslag finns enligt soci- alstyrelsen inte. utöver att man på så sätt vill uppnå flexibilitet och öka samordningen. En sådan sammanföring är enligt socialstyrelsen tveksam med hänsyn till att behovet av insatser inom de båda serviceområdena är olika.

Några remissinstanser bl. a. Svenska kommunförbundet och länsstyrel- sen i l-"ästernorrlands län har föreslagit att försöksverksamheten med soci- al service avslutas. Enligt RRV kan ett alternativt tillvägagängssätt vara att vid behov stödja sådan verksamhet genom extra skatteutjämningsbidrag eller genom ordinarie anslag till motsvarande verksamhet.

3 Sysselsättning

De flesta remissinstanser ser positivt på förslaget om en sammanslag- ning av det särskilda regionalpolitiska jordbruksstödet. skärgårdsstödet och stöd till hemarbete för sysselsättning i glesbygd. Enligt länsstyrelsen i Värmland m. fl. kan en sådan samordning öka förutsättningarna för mer ef- fektiva insatser.

Enligt LRF bör det nya stödet till kombinationssysselsättning ses som ett första led i en utbyggd landsbygdspolitik där målsättningen är att på sikt utvidga och förstärka glesbygdemas näringsliv.

Sm.-ialstyrelsen vill i detta sammanhang instämma i delegationens upp- fattning och starkt understryka behovet av särskilda insatser för fysiskt och psykiskt handikappade.

Några remissinstanser har berört storleken på bidraget till kombina- tionssysselsättning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar såle- des att möjligheterna att föra en handlingskraftig regionalpolitik i länets skärgårdsområde försvåras av att bidraget är maximerat till 75 000 kr. per investeringstillfälle. Delegationens förslag om höjning av bidraget till 125000 kr. i särskilda fall är därför bra men inte tillräckligt.

Länsstyrelsen föreslår att glesbygdsbidrag i särskilda fall kan utgå med 200000 kr.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den övre gränsen bör höjas till 150000 kr. Vidare bör enligt länsstyrelsen begränsningen i bidraget till 20000 kr. för investering i byggnad för uthyrning höjas till 50000 kr.

Enligt delegationens förslag bör [KS-bidraget anpassas till de regler som gäller för de kommunala beredskapsarbetena och således utgå med 90 % av lönekostnaderna. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar emellertid en återgång till de ursprungliga bidragsbestämmelserna med 100 % bidrag till lönekostnaderna.

Landstingsförbundet är tveksamt till att länsstyrelsen skall godkänna de utvalda arbetsobjekten i lKS.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län borde glesbygdsdelegationen när-

Prop. l978/79:112 . 223

mare ha klargjort på vilket sätt en utvidgning av lKS-verksamheten kan komma till stånd.

AMS understryker att den föreslagna samordningen mellan lKS och de kommunala beredskapsarbetena av praktiska skäl bör innebära att stödfor- men lKS administreras på central nivå av AMS och på regional nivå av länsarbetsnämnderna. Liknande synpunkter framförs från kons-mnentt-er- ket.

Landangs/örbmulet är tveksam till om det särskilda stödet till de regio- nala utvecklingsfonderna skall föras ihop med de övriga stödformerna och fördelas av länsstyrelsen. RR V, LRF och Svenska komman/ärbnmle/ framför liknande synpunkter.

4 Handläggning

Flertalet remissinstanser tillstyrker delegationens förslag om att länssty- relsen skall fatta beslut i ärenden om glesbygdsstöd.

.S'tatskontoret finner den beskrivna handläggningsordningen acceptabel. Modellen som tillämpas för glesbygdsstödet bör enligt statskontoret till stora delar kunna appliceras även på övriga regionalpolitiska stödformer.

Länsstyrelwn iJämtIands län understryker kommunernas utomordent- ligt betydelsefulla roll när det gäller genomförande av glesbygdsdelegatio- nens förslag. Enligt länsstyrelsen är det kommunerna som har den bästa kännedomen om de varierande lokala förhållandena och det är även kom— munema som ytterst har ansvaret för glesbygdsbefolkningens välfärd.

Statens industrirerk har i olika sammanhang framfört att glesbygdsfrå- gorna ligger utanför verkets verksamhetsområde och att glesbygdsärenden därför inte bör handläggas vid industriverket. lndustriverket anser mot den bakgrunden att ärenden som rör det nya glesbygdsstödet inte bör handläggas vid verket.

RRV ifrågasätter om det är möjligt att helt styra glesbygdsverksamheten genom medelsramar som tilldelas varje länsstyrelse. Det torde vara nöd- .vändigt att utfärda generella riktlinjer för glesbygdsstödet och att komplet- tera dessa med riktlinjer för varje länsstyrelse i samband med länsplane- ringen.

Flera länsstyrelser påtalar behovet av att delegera vissa berednings- och beslutsfunktioner till fackmyndighetema.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det av praktiska skäl därför är motiverat att låta lantbruksnämnden svara för handläggning och beslut i normala och okomplicerade ärenden.

För att ytterligare förstärka samordningen bör enligt länsstyrelsen en samrådsgrupp inrättas med representanter för länsstyrelse. lantbruks- nämnd. utvecklingsfond och andra länsorgan beroende på frågans art. Större ärenden bör beslutas av länsstyrelsen efter förslag från lantbruks- nämnden.

Prop. 1978/79:112 224

Enligt bl.a. länsstyrelsen i Jönköpings län bör lantbruksnämnden svara för beredning och föredragning av stödärenden inför länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län förutsätter att rutiner för handläggning och beslut av stödärenden på länsnivå helt och hållet får fastställas av läns- styrelsema själva. Länsstyrelsens styrelse bör enligt länsstyrelsen se- dan de nya stödreglerna fastställts av riksdagen själv besluta på vilken nivå och av vilket organ grupper av ärenden skall avgöras.

Rör investeringarna till övervägande del de areella näringama bör enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län beslut fattas av lantbruksnämnden ef- ter att länsstyrelsen givits tillfälle att lämna synpunkter på de regionalpoli- tiska aspektema. l båda fallen bör ansökningarna ställas till lantbruks- nämnden eftersom övervägande delen avser lantbruksföretag.

Deeentraliseringsutredningen framhåller att beslutanderätt i vissa en- skilda ärenden sannolikt också kan läggas på lokal nivå — hos kommuner- na. Erfarenheten får visa vilka ärendegrupper det kan komma att gälla och vilken avvägning mellan kommunema som blir nödvändig i ett sådant mer decentraliserat system. Möjligheterna att på det här sättet gå ett steg läng- re i dceentralisering blir beroende av vilket underlag för besluten som olika kommuner kommer att bidra med och hur dialogen mellan lokal och regio- nal nivå utvecklas.

Sveriges livsmedels/iamllare/örbund har i princip ingen erinran mot att vissa beslut decentraliseras till länsstyrelserna och kommunerna och där- med komma närmare de objekt stödet avser. Trots detta måste det enligt vad Sveriges Livsmedelshandlareförbund förstår finnas vissa centrala di- rektiv och föreskrifter och dessa bör alltjämt kunna utformas och få upp- följning i konsumentverket.

KF avstyrker förslaget att glesbygdsdelegationen skall svara för den centrala uppföljningen av stödet till kommersiell service och föreslår att konsumentverket får behålla den övergripande tillsynen över stödet.

Enligt länsstyrelwn i Skaraborgs län förefaller det mindre rationellt att regeringen beslutar i områden utanför de län som tilldelats ram. Länssty- relserna i Malmöhus och Jänkälztings län framför liknande synpunkter.

Ett närmare klargörande av de regler som gäller för län utanför det pri- mära glesbygdsområdet hade enligt länsstyrelsen i Västmanlands län varit önskvärt.

Landstingsji'irbmulet anser att länsstyrelsema bör kunna ha ett övergri- pande inllytande vad avser stödet till sysselsättning i glesbygd. dock som nämnts med undantag för det särskilda stödet till de regionala utvecklings- fondema. Dessa medel bör fördelas inom ramen för de ordinarie medels- tilldelningama till de regionala utvecklingsfonderna. Vidare är en finansie- ring av serviceinsatserna via extra skatteutjämningsbidrag enligt styrelsen att föredra.

Glesbygdsfrågoma bör enligt Svenska kommunförbundet handläggas inom den ordinarie verksamheten för berörda statliga organ.

Prop. 1978/79:112 . 225

Frågan om hos vilken eller vilka instanser besvär skall få anföras i ären- den om glesbygdsstöd vid den föreslagna bcslutsordningen har enligt Ian!- bruksstyrelsen inte berörts men behöver närmare övervägas.

De flesta remissinstanser. som har tillstyrkt delegationens förslag. utta- lar som en förutsättning för att klara denna handläggning i länet att länssty- relsen tillförs ytterligare resurser på handläggarsidan.

En förutsättning för att länsstyrelserna. enligt smirl/styrelsen. ska kunna överta ansvaret att fördela glesbygdsmcdel är dock att de tillförs kunska- per och resurser för att kunna bedöma sociala serviceinsatscr i glesbyg- den. Glesbygdskonsulentverksamheten bör inordnas i den framtida social- konsulentorganisationen inom länsstyrelsen.

Socialstyrelsen menar vidare. att styrelsen fortfarande har ett centralt ansvar för utvecklingsarbete och planering inom socialpolitikens område. Statsmakterna har bl. a. att genom sina centrala verk främja en rättvis och jämn reformutveckling mellan regioner.

Stödet till kommersiell service är enligt konstarteri/verket i sin nuvaran- de utformning väl avgränsat mot andra statliga stödformer. En avgräns- ning i förhållande till socialstyrelsens försöksverksamhet har funnits redan tidigare. Verket har inte erfarit att vare sig avgränsnings- eller koordine- ringsproblcm funnits på denna punkt.

Glesbygdsdelegationen har inte. enligt verket. framfört några sakargu- ment som visar att nuvarande ordning vare sig i sina huvuddrag eller olika enskildheter inte skulle vara ändamålsenliga. Verket kan inte finna att för- slaget pä någon punkt skulle innebära att regeringens glesbygdsinsatser bättre skulle samordnas eller effektiviseras.

Beträffande decentraliseringen av beslutsrätten till länsstyrelserna i ärenden om statligt stöd till kommersiell service hänvisar konsumentver- ket till att regeringen uppdragit ät verket att lämna förslag i frågan före ut- gången av år 1979.

Lantbruksstyrelsen avstyrker utredningens förslag om att handläggning av glesbygdstöd till lantbruksföretag förs över från lantbruksnämndema till länsstyrelserna mot bakgrund av bl.a. följande: "Rationaliseringsstöd lämnas. förutom till s.k. begränsat utvecklingsbara företag och har därför även karaktär av sysselsättningsstöd. [ vissa fall kan det vara tveksamt om glesbygdsstöd eller regionalt rationaliseringsstöd skall utgå till ett företag. Detta kan bedömas först efter utredning och ingående prövning. — —

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordförvärvslag införs en särskild bestämmelse enligt vilken förvärv i vissa fall får vägras till för- män för den ortsbundna befolkningens sysselsättning om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Detta förutsätter att glesbygds- stöd till lantbruksföretag samordnas med jordförvärvsprövningen. En så- dan samordning torde kräva att besluten sker hos samma myndighet. 1 an- nat fall måste samrådet förankras genom beslut i lantbruksnämndens ple- num eller delegation, vilket skulle medföra en otymplig handläggning." 15 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr IIZ

Prop. 1978/79:112 226

Den överordnade planeringen av glesbygdsstödet bör enligt Iantbruks— styrelsen handhas av länsstyrelsen som därför bör vara den myndighet som fastställer områdesgränser för glesbygdsstöd. Detta hindrar enligt lantbruksstyrelsens uppfattning inte att beslut i enskilda stödärenden fat- tas av sektorsmyndighet t. ex. lantbruksnämnden. Länsstyrelsens samord- ningsfunktion borde kunna fyllas genom avgränsning av områden. fördel- ning av ramar och utfärdande av regionala anvisningar.

Några remissinstanser däribland länsstyrelsen i Stockholms- län menar att en sammanslagning av olika stödformer inte får innebära att utrymmet för de specifika behovsområdena försämras.

Medlen skall bl. a. användas till direkta insatser för att stödja social scr- vice i glesbygd. Enligt Svenska kommun/'örbundetx uppfattning inför man här ett nytt stimulansstatsbidrag. vilket kommunförbundet inte kan till- styrka.

Behovet av ytterligare resurser, däribland tolv tjänster. för att handlägga glesbygdsfrågor inom länsstyrelserna anser RRV sig inte kunna ta ställning till utifrån det underlag som presenteras av delegationen. RRV förordar att resursbehovet successivt prövas inom ramen för den årliga budgetproces- sen.

För att det skall bli möjligt att upprätthålla en viss grundservice i kom- mundelscentra behövs enligt länsstyrelsen :" Gävleborgs län anslag även för detta ändamål. '

Enligt LRF skall länsstyrelsens befattning med stödformen inskränka sig till att inom länsplaneringens ram fastställa de områden där stöd kan utgå. Handläggningcn av de konkreta stödärendena skall därefter regelmässigt överlåtas ät regionala utvecklingsfonden. lantbruksnämnden eller annat länsorgan. Länsstyrelserna bör därför inte tillföras nägra resurser för handläggning av glesbygdsstödet.

Länsstyrelsen i Västerbottens" län menar att en uppdelning av anslaget i två poster _ en för stöd till service och en för sysselsättningsinsatser in- te bör göras.

Delegationens benämning av de sammanslagna stöden. stöd för kom- pletteringssysselsättning, är enligt länsstyrelsen iStoek/tolnts [än och lunt— brttksstyrelsen inte relevant, särskilt vad gäller skärgården. En tänkbar benämning skulle enligt länsstyrelsen kunna vara "stöd till företag i gles- bygder och skärgårdar".

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län får bestämmelserna för det nya gles- bygdsstödet inte knytas sä fast vid nu gällande stödformer att det också i framtiden får begränsad användning. Delegationen bör enligt länsstyrelsen försöka finna en form för ett friare utnyttjande av detta anslag.

Prop. 1978/79:112

lx) tu N|

S Glesbygdsbegreppet och avgränsning av glesbygd

Flertalet remissinstanser ansluter sig till delegationens syn på glesbygds- begreppet. Enligt fleralänsstyrelser. LRF. KF och RRV är det naturligt att avgränsningen av glesbygdsområden. där särskilda insatser kan komma ifråga. görs av länsstyrelsema med länsplaneringen som grttnd. Några re- missinstanser, däribland länsstyrelsen i Kalmar lätt har funnit det väsent- ligt mcd en klarare precisering när de särskilda insatserna kan komma ifrå- ga.

LRF vill starkt understryka delegationens slutsats att ett glesbygdsom- råde skall ses som en enhet där glesbygd och tätort inte ståri motsatsför- hållande till varandra utan i stället kompletterar varandra.

Svenska kommunförbundet ftnner det svårt att geografiskt avgränsa in- satsområdet ytterligare. En områdesbedömning bör också göras utifrån vad insatsen avser.

Flertalet remissinstanser delar delegationens uppfattning att de mest ut- präglade glesbygdsområdena finns i Norrlands inland. De flesta länsstyrel- serna. i län utanför de av delegationen prioriterade länen när det gäller glesbygdsinsatser. understryker dock att glesbygdsområdcn och gles- bygdsproblem även finns i andra delar av landet. Detta motiverar enligt dessa länsstyrelser att de även tilldelas en ram.

Länsstyrelsen iJämtlands län understryker vikten av att glesbygdsmed- len i första hand reserveras för de områden i landet som har de största pro- blemen.

Flera länsstyrelser anser att delegationens och sysselsättningsutred- ningens föreslagna anslag för olika typer av specialutredningar är mycket värdefullt. Särskilt om det kan användas till viss försöksverksamhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar att det är viktigt att informa- tionsfrågorna uppmärksammas. I informationen om stödformerna bör en- ligt länsstyrelsen särskilt redovisas vilka skillnader i reglema för stödgiv- ning som gäller mellan mer utpräglade glesbygdsområden i främst Norr- land och områden med glesbygdsproblem i södra och mellersta delarna av landet.

Svenska samernas riksförbund förutsätter att lantbrttksnämndernas an- svar för de samiska sysselsättningsfrågorna inte kommer att förändras i och med det nu föreslagna.

Prop. 1978/79:112

ls) I"») oc-

Sammanfattning av expertgruppens för regional utred- ningsverksamhet betänkande (Ds I 1978: 40) Förslag till ERU:s framtida organisation.

1 Inledning

De motiv för en ny organisation som direktiven anger innebär. enligt ERU:s uppfattning. att det ökade planerings- och genomt'örandeansvar. som lagts på regionala och lokala myndigheter, bör återspeglas också i forskningens inn'ktning. Enligt ERU:s uppfattning innebär emellertid den delvis förändrade rollfördelningen mellan central och regional nivå inte att den centrala nivåns roll blivit mindre betydelsefull. ERU:s mening är att det framtida samarbetet mellan forskning och planering på det regionalpo- litiska området skall organiseras så att behoven på såväl central som regio- nal nivå i möjligaste mån tillgodoses.

ERU:s tolkning av direktivens formulering av ERU:s uppgifter leder till slutsatsen att det fortsättningsvis bör bli fråga om en utvidgad verksamhet på regional nivå, medan verksamheten på central nivå bör bedrivas i oför- ändrad omfattning.

l direktiven nämns följande organisationsdelar kommittén — sekretariat arbetsgrupper som bildas kring delprogram — regionala samverkansgrupper.

I förhållande till den nuvarande organisationen markeras således t-ill- komslen av regionala samverkansgrupper.

Vad gäller den framtida verksamhetsformen tolkar ERU direktiven så att den hittillsvarande kommittéformen skall utvärderas och prövas mot andra verksamhetsformer.

Direktiven anger slutligen att förslag till ny organisation skall ha sin ut- gångspttnkt i oförändrade personella och ekonomiska resurser. Det förslag som presenteras i rapporten svarar mot detta krav. Det har emellertid från en rad intressenter framhållits att tillkomsten av regionala samverkans— grupper inte får innebära minskade resurser för den centralt bedrivna verk- samheten.

ERU:s tillkomst — ett led i regionalpolitiken

ERU:s tillkomst år 1965 utgjorde ett led i den lokaliseringspolitiska verksamhet som samtidigt påbörjades. Det ansågs angeläget att förbättra kunskapsunderlaget beträffande den regionala Utvecklingens orsaker och

Prop. 1978/79:112 229

möjligheter att påverka och styra utvecklingen. ERU ftek i uppgift att dels biträda vid uppläggningen av den regionalpolitiska utredningsverksamhe- ten. dels samla information och föreslå koordinering av forskningsverk- samheten samt del'tniera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor. Efterhand som länsplaneringen fått en fastare organisation och departementets egna utvecklings- och samordningsresurser utökats har ERU:s verksamhet för- skjutits i riktning mot forskningsfrågorna.

Rent konkret har ERU:s uppgifter medfört att ERU kommit att spela ett antal roller av dels användarinriktad karaktär. dels forskningsinriktad ka- raktär. Med den användarinriktade rollen avses i första hand den påverkan på samhällsutvecklingen som kan åstadkommas genom att förbättra plane- rings- och beslutsttnderlaget. Den roll ERU har i detta avseende är att föra över forskningsresultat direkt och indirekt till den centrala politiska nivån. dvs. tjänstemän. regering och riksdag. Till den funktionen kan också föras den del av ERU :s verksamhet. som riktar sig till en bredare krets av främst planerare på olika nivåer. Här är det också fråga om att dels skapa en all- män förståelse för forskningens möjligheter. men också att på ett tidigt sta- dium informera om pågående forskning. att successivt redovisa preliminä- ra resttltat och att sammanfatta och utvärdera de olika färdiga forsknings- resultaten.

ERUzs verksamhet på det forskningsinriktade området kan sammanfat- tas med begreppenforskningsinitiering och jbrskningssantordning.

I de primära rollerna ingår. utöver vad som här har nämnts. vissa mer speciella funktioner. Den forskningsankntttna tttredningsverksamheten hör till dem. ERU har vid skilda tillfällen på ttppdrag av andra utredningar utarbetat särskilda rapporter. där man visat hur resultat från forskningen kan utnyttjas när förslag till reformer på skilda områden skall tas fram. ERU har också alltsedan starten haft som särskilt uppdrag att bedriva upp- följning och utvärdering av den förda regionalpolitiken.

ERU:s hittillsvarande verksamhet

l detta kapitel redovisas uppläggning. genomförande och resultat av ar- betet i de hittillsvarande etapperna.

ERU:s nuvarande organisation

ERU har alltsedan starten år l965 varit organiserad som kommitté. Le- damöterna. som för närvarande är tio. utgörs av företrädare för departe- ment. centrala myndigheter. centrala fackliga organisationer samt forsk- ningen. Till kommitten hör ett kansli. som för närvarande består av en hu— vudsekreterare. nio biträdande sekreterare samt två kontorister.

Den verksamhet som hittills redovisats inom ERU:s ram har finansierats från två håll. De forskningsprojekt inom ERU:s program. som bedrivits

Prop. 1978/79:112 230

vid universitet och högskolor. har huvudsakligen finansierats genom an- slag från Riksbankens .lubileumsfond och forskningsråden. Under den se- naste etappen har medel tilldelats ca tio projekt och uppgått till i genom- snitt 2—25 milj. kr. per år. l övrigt har verksamheten finansierats direkt från industridcpartementets (tidigare inrikes- respektive arbetsmarknads- departementens) huvudtitel. För budgetåret l977/78 uppgick dessa medel till ca 2.6 milj. kr.

2 Förutsättningar för ERU:s framtida verksamhet

De allmänna betingelser under vilka ERU har att bedriva sin verksamhet förändras successivt. Sådana förändringar ställer i sin tur krav på föränd- ringar i verksamhetens inriktning. omfattning och form. I rapporten be- handlas vissa förändringar i institutionella förhållanden av betydelse för den fortsatta verksamheten.

Strävandena mot ett ökat regionalt och lokalt inflytande i planerings- och beslutssystemen uppmärksammas liksom nya gruppers ökade med- verkan i planeringen. Vidare konstateras att kommunernas agerande i framtiden får en allt större betydelse för den regionala utvecklingen.

Forskningens roll i samhällsutvecklingen och den allt påtagligare sam- verkan mellan forskning och reformarbete som sker diskuteras.

Med utgångspunkt i en redovisning av förändringar i lbrskningsrådens organisation och arbetssätt dras följande slutsatser: forskningen inom ERU:s program skall fortsättningsvis bedrivas vid ttniversitetet och högskolor. ERU skall inte utvecklas i riktning mot ett forskningsinstitut. — hittills tillämpade finansieringsformer bör kunna tillämpas också fort— sättningsvis. ERU bör inte ha funktionen som forskningsråd. Ökad sam- verkan mcllan ERU och forskningsråd kan däremot bli aktuell. den begränsade tillgången till forskare gör att omfattningen och inrikt- ningen av den regionalpolitiska forskningen kan förutsättas variera mel- lan de skilda högskoleregionerna. ERU:s organisation bör ha Sådan flexibilitet att de tillgängliga resurserna kan utnyttjas på ett effektivt sätt.

ERU:s huvuduppgifter

ERU:s huvuduppgift är att på regionalpolitikens område svara för att samverkan mellan forskning och reformarbete kan ske på ett effektivt sätt. ERU skall aktivt medverka vid initiering av forskning på detta område samt svara för samordning av forskningen, ERU skall vidare genom sin or- ganisation på samtliga nivåer svara för att resultaten från forskningen blir tillgängliga för planerare. beslutsfattare. organisationer etc.

Prop. 1978/79: 1 12 331

Vad gäller forskningsinitiering skall ERU i samverkan mellan forsk- ningsföreträdare och samhället i övrigt medverka till att forskning med hög grad av samhällsrelevans kommer till stånd inom det regionalpolitiska om- rådet. Mcd utgångspunkt från de forskningsbehov och forskningsmöjlighe- ter som kan formuleras genom ett kontinuerligt ideutbyte mellan berörda intressen skall ERU upprätta forskningsprogram.

ERU skall svara för att behovet av samordning inom det upprättade forskningsprogrammet tillgodoses samt följa och samverka med annan forskning av intresse för verksamheten.

ERU:s medverkan i arbetet med överföring av forskningens resultat skall vara brett upplagd och ske i flera former. Stimulering till direkt kon— taktubyte mellan forskare och planerare är ett sätt. publicering av rappor— ter är ett annat. ERU skall också systematisera forskningsresultat och sät— ta in dem i ett vidare sammanhang. De bör utvärderas mot resultat som kommit fram i annan forskning. svensk såväl som internationell. ERU:s presentation av forskningsresultaten skall underlätta den politiska utvär— deringen och tillämpningen av dessa resultat.

ERU skall även fortsättningsvis stödja utredningsverksamhet både cen— tralt och regionalt genom att medverka till att såväl forskningsresultat som metoder kan utnyttjas i utredningar av olika slag.

För att snabbt få del av de nya idéer och resultat som kommer fram i in- ternationell forskning bör ERU även fortsättningsvis medverka i det inter- nationella forskningssamarbetet på det regionalpolitiska området.

Organisation av verksamheten

Under utredningsarbetet har sammanträden hållits med en rad intressen- ter. såväl forskare som företrädare för myndigheter och organisationer. för att höra deras synpunkter.

En allmänt positiv inställning till ERU som organisation har redovisats. ERU har uppfattats som en delvis unik företeelse som varit framgångsrik i sin verksamhet. Närheten till det politiska beslutsfattandet och ett obyrå- kratiskt arbetssätt har betraktats som positiva faktorer av de forskare som medverkat i ERU:s verksamhet. Kommittéformen som verksamhetsform har upplevts bidra till detta.

Förslaget att inrätta regionala samverkansgrupper har man reagerat po- sitivt på. lnformations- och kontaktutbyte har i allmänhet betraktats som naturliga uppgifter för sådana grupper. I övrigt har uppfattningen om vil- ken roll de bör spela varierat. Från de flesta håll har hävdats att de regiona- la samverkansgrupperna skall ses som ett komplement och inte som ett al- ternativ till den nuvarande organisationen.

Från forskarhåll har framhållits de fördelar gentemot t. ex. forsknings- institut. som arbetsgrupper av den typ ERU hittills arbetat med ger. Såda- na fördelar är bl. a. flexibilitet och möjlighet att genom samverkan mellan regioner samla den kompetens man i varje särskilt fall eftersträvar.

Prop. 1978/79:112 232

Med utgångspunkt dels i direktiven. dels i vad som redovisats i det före- gaende. föreslås en uppbyggnad av ERU:s organisation enligt följande: -— kommittén — kansliresurser centralt och regionalt regionala samverkansgrupper forskningsgrupper.

Genomförandet av ERU:s uppgifter skall ske av organisationen betrak- tad som en helhet. Den föreslagna organisationen utgår från nuvarande förhållanden vad gäller administration av regionalpolitiken på central nivå. men bör på ett enkelt sätt kunna anpassas till eventuella framtida föränd- ringar i detta avseende. ERU har funnit att det för närvarande inte finns anledning att övergå från den nuvarande kommittéformen till annan verk- samhetsform. l kommittén bör i stort sett samma intressen som hittills fin- nas representerade. Det innebär personer verksamma inom departement. centrala myndigheter. fackliga organisationer samt forskning. Men hänsyn till tillkomsten av de regionala samverkansgruppema bör antalet ledamö- ter utökas från nuvarande tio till tolv. ERU vill också framhålla det ange- lägna i att även kvinnliga ledamöter utses i kommittén.

De uppgifter som gäller ERU:s samlade verksamhet handläggs av ett centralt kansli. Det centrala kansliets arbetsuppgifter innefattar bl. a. — att med utgångspunkt från förslag från de regionala samverkansgrupper- na m.fl. utarbeta förslag till ERU:s forskningsprogram — att upprätta förslag till ERUzs budget

att svara för den övergripande samordningen av forskningsprogrammet i dess helhet. Häri ingår att svara för den integrativa samordningen och utvärderingen av framkomna forskningsresultat — att göra de kompletteringar som kan behövas för att nå fram till en hel- hetsbild

att svara för kontakt- och informationsutbyte med centrala myndigheter och organisationer att administrera och samordna ERU:s medverkan i det internationella forskningssamarbetet. Genomförandet av dessa arbetsuppgifter ställer krav på att personer med forskarkompetens ingår i ERU:s centrala kansli.

För att svara för kontakt- och informationsutbyte mellan forskning. pla- nering och beslutsfattande på regional och lokal nivå. bildas regionala sam- verkansgrupper inom de skilda högskoleregionema. ] dessa grupper skall ingå företrädare för forskning. länsstyrelser. kommuner. landsting. fackli- ga organisationer och näringslivsorganisationer. Ledamöterna föreslås bli förordnade som experter i kommittén. Varje samverkansgrupp har en hel- tidsanställd sekreterare. Sekreterarens uppgifter är att dels samordna sam- verkansgruppens verksamhet. dels medverka i forskning.

Prop. 1978/79:112 233

Santverkansgrllppcrnas uppgifter är. förutom att svara för informations— och kontaktutbyte. bl. a.

att medverka i utarbetandet av ERU:s forskningsprogram

-— att fungera som referensgrtrpper eller att verka för att referensgrupper med planerare m.fl. knyts till olika forskningsprojekt. Förutom dessa uppgifter bör grupperna utveckla de former för och det innehall i sin verksamhet som svarar mot deras förutsättningar. De bör bl.a. kunna initiera forskning som inte ingar i ERU:s forskningsprogram.

ERU:s forskningsprogram bör byggas tipp i form av ett antal tematiska forskningsprogram. Kring varje delprogram bildas liksom hittills särskilda forskningsgrupper sammansatta av forskare från olika ämnesområden och olika universitet och högskolor. Den löpande samordningen av forskning- en sker i dessa grupper. En betydande del av den forskningsutvärdering och utveckling av nya synsätt som är ett av de väsentligaste inslagen i ERU:s verksamhet kan också ske i forskningsgrupperna. Sekreterare i forskningsgrupperna bör liksom hittills i första hand utgöras av personer som ingår i ERU:s centrala kansli.

För att nå den flexibilitet och den bredd i ERU:s verksamhet som bör ef- tersträvas. krävs ett väl fungerande samspel mellan organisationens olika delar.

Vad gäller finansieringen av ERU:s verksamhet bör de linansieringsfor- mer som hittills tillämpats kunna tillämpas också fortsättningsvis. [ den fortsatta verksamheten bör emellertid de förändringar som skett i forsk- ningsrzidens organisation och verksamhetssätt beaktas. Detta gäller främst l'orskningsrädens ökade insatser för forskningsinitiering. ERU:s verksam- het torde dock i allt väsentligt betraktas som kompletterande och inte kon- kurrerande i förhallande till forskningsrådens verksamhet. På längre sikt kan ökade krav pa samlinansiering av projekt mellan ERU och ett eller fle- ra forskningsråd bli aktuella.

När det gäller den del av ERU:s verksamhet som finansieras över ERU:s budget skall. enligt direktiven. förslag till ändringar i organisatio- nen ha sin utgångspunkt i oförändrade personella och ekonomiska resur- .ser. I bilaga I redovisas hur budgetramen för år 1978/79 kan anpassas till den föreslagna organisationen.

Prop. 1978/79:112 234

Sammanfattning av expertgruppens för regional utredningsverksamhet betänkande (Ds I 1979: 3) Regionalpolitisk forskning på 1980-talet

1 Inledning

Det förslag till nytt forskningsprogram för ERU. som här presenteras. har vuxit fram i diskussioner med skilda forskningsintressenter. Under vå- ren l978 bildades särskilda provisoriska samverkansgrupper med forskare och planerare i de sex högskoleregionerna. De har liksom arbetsmarkna- dens parter och andra intresseorganisationer. centrala myndigheter och in- stanser samt forskningsorganisationer lämnat väsentliga bidrag till pro— grammets innehåll. ERU:s nu verksamma arbetsgrupper har också bidra- git till förslaget. Uppläggningen av forskningsprogrammet har diskuterats i det reghrnalpcditiska rådet.

Programförslaget har sitt ursprung i de tilläggsdirektiv som ERU erhöll under våren 1978 (Dir. 1978: 35"). Enligt dessa avser regeringen att ta upp programmet i den regionalpolitiska propostion. som kommer att föreläggas riksdagen under våren 1979. i propositionen kommer ställning också att tas till det förslag till ny organisation för ERU som redovisats i en särskild rapport (Ds l l978140). Programförslaget har utformats på ett sådant sätt att det skall passa in i den nya organisationen. Det innebär bl. a. att detaljer i forskningsprogrammet kommer att utformas i de särskilda forsknings- grupper. som kommer att bildas. Eftersom forskningen alltjämt i huvudsak skall finansieras av forskningsråden. Riksbankens Jubileumsfond och and- ra forskningsfinansiärer. är det en uppgift för enskilda forskare att svara för utformningen av konkreta projekt. Det är ERU:s förhoppning att lik- som tidigare kunna stödja forskarna i detta initialskede av forskningsarbe— tet.

Programmet kan successivt kompletteras. Enligt förslaget i organisa- tionsrapporten kommer de regionala samverkansgrupper. som föreslås bli bildade i de sex högskoleregionerna. att spela en viktig roll i programut- vecklingen.

2 Förslag till forskningsprogram

En slutsats från de diskussioner som förts med skilda forskningsintres- senter är. att de förslag som ERU lägger fram bör inriktas mot två huvud- områden. De är

a) Effekter av regionalpolitiska åtgärder och regional planering.

b) Regionala konsekvenser av förändrad specialisering. arbetsfördel-

ning och teknikval.

Prop. 1978/79:112 235

Till tlcrji'irsm område! kan föras projekt om effekter av regionalpolitiken och av olika regionala planeringssystem. Några exempel lämnas också på blir en sådan forskning sktille ktinna utformas. Ett exempel är det regional- politiska stödets effekter på strömmarna på arbetsmarknaden. Där betonas vikten av en vidareutveckling av ERU:s tidigare genomförda studier av rekryteringen av arbetskraft till stödföretagen. Det är väsentligt att studera förklaringar till att stödföretagen rekryterar anställda från andra företag. Studierna bör bland annat inriktas på analyser av utbildningsnivån hos de anställda och specialiseringstendenser inom företagen.

Ett annat exempel gäller samhällsekonomiska bedömningar av regional- politiska insatser. Bakom detta Iigger en önskan om att förbättra underlaget för bedömningar av htir stark målkonflikten är mellan bl.a. kravet på ett effektivt resursutnyttjande och önskan att skapa arbete åt alla på de orter där de bor. Forskningen borde också klargöra kort- och långsiktiga effek- ter i olika avseenden. En delav denna forskning bör ktinna ses som en fort- sättning på ERU:s tidigare arbete med metoder för si-imhällsekonomiska bedömningar.

Ytterligare ett exempel på forskning om effekterna av regionalpolitiken och av olika regionala planeringssystem gäller beslutsprocesserna i plane— ringen. Samspelet mellan dcn centrala ekonomiska långtidsplaneringen och planeringen på läns- och kommunnivå ger exempel på brister som finns i samordningen av den nationella. regionala och lokala planeringen.

Ett forskningsprojekt på detta område skulle ktinna ta tipp de mekanis- mer som skapar den starka specialiseringen inom och mellan olika delar av den offentliga sektorn. En specialisering som kan leda till brister i den sam- hällsekonomiska effektiviteten. l ett sådant projekt skulle också som ett andra steg tas upp. vilka lämpliga åtgärder som kan genomföras i framti- den. För att avgränsa ämnesområdet skulle forskningen kunna gälla läns- planeringssystemets effekter på beslutsfattandet inom statlig. landstings- kommunal. primärkommunal och enskild verksamhet.

Till de! andra området har förts projekt som gäller strtikturomvandling- en i samhället. Tonvikt bör läggas vid specialisering inom produktion av varor och tjänster. ökad arbetsfördelning inom och mellan samhällets sek— torer och av teknikval.

En typ av frågor. som bör bli föremål för forskning. gäller hiir företags- sektorns lokalisering påverkas av teknikvalet. Sådan forskning sktille kun- na bygga vidare på de resultat. som kommer fram inom ramen för ERU:s verksamhet om den regionala arbetsfördelningen inom industrin. Den kan också baseras på resultat av de studier som lngeniörsvetenskapsaka- dcmien (lVA) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) på regeringens uppdrag. genomför om Sveriges tekniskt industriella kompetens. [ rappor- ten lämnas olika exempel på vad man skulle kunna ta tipp inom forskning på området. Ett exempel gäller utnyttjande av datateknik vid lagerhåll- ning. Andra exempel gäller styrningen av industriella produktionsproces-

Prop. 1978/79:1l2 236

ser ("'Robotiseringen") med olika konsekvenser för arbetskraftsbehovet inom industrin. Forskning om teleteknikens utveckling kan också tas tipp. I vissa fall kan man förvänta sig att den nya tekniken försvårar möjligheter- na att nå regional balans. i andra fall kan man förvänta sig förbi'ittringai' i detta aVseende.

En annan typ av forskning inom området gäller offentliga sektorns verk- samheter och hiir dessa förändras i skilda orter och regioner. da arbetsför- delningen och specialiseringen förändras.

Flera områden sktille kunna tas tipp. Ett sadant gäller samband mellan demografisk utveckling och behov av offentlig service. l ett samhälle med en ökad andel äldre ökar behovet av långtidsvård. hemsjukvård och annan äldreomsorg.

Ytterligare en typ av exempel av forskning som tas tipp gäller htir männi- skornas välfärd påverkas av den regionala titvecklingen. Med utgångs- punkt från några fundamentala aspekter på välfärden. nämligen resurser. sociala relationer och samhällets organisation. formuleras ett antal viktiga frågeställningar för fortsatt forskning.

En grundläggande forskning om fördelningspolitiska frågor i ett regio- nalt perspektiv bör bedrivas t.ex.: Hur sker utvecklingen av välfärden i skilda regioner? Vilka effekter får den regionala utvecklingen på fördel- ningen av välfärden mellan olika sociala grupper? Är den regionala och so- ciala utjärnningen förenliga mål?

En fortsättning av det utvecklingsarbete som påbörjats av ERU med att skapa förståelse för lokala och nationella arbetsmarknaders sätt att funge- ra är angeläget. Man bör inte endast se på arbetskraftens motiv. preferen- ser och handlingssätt. utan också se motsvarande variabler vid företagens rekrytering av personal. På detta sätt kan man skapa förståelse för. förtit- säga eller visa inom vilka restriktioner olika typer av förändringar. t. ex. flyttning och annan rörlighet eller arbetskraftsomsättning. kan ske. För- ändringarnas konsekvenser bör analyseras i termer av välfärdseffekternas fördelning.

Programmet föreslås enligt ovan bestå av två huvudområden. l_)e omfat- tar tillsammans sex projektområden. Dessa områden kan sammanfattas på följande sätt:

l. Det regionalpolitiska stödets effekter på strömmarna på arbetsmark- naden.

2. Samhällsekonomiska bedömningar av regionalpolitiska insatser.

3. Forskning om beslutsprocessen och den regionala planeringen.

4. Speeialiseringens. arbetsfördelningens och teknikvalets betydelse för företagssekiorns lokalisering och sysselsättning.

5. Den offentliga sektorns verksamheter i skilda orter och regioner vid förändrad arbetsfördelning.

6. Utvecklingen av välfärden i skilda orter och regioner av förändrad ar- betsfördelning och specialisering i produktionen av varor och tjänster. (_)mrådc l—3 ingår i det första huvudområdet och 4—6 i det andra.

Prop. 1978/79:1l2 237

Länsstyrelsernas utvärdering av ortsplanen

] Inledning

Riksdagen uttalade år l976 (prop. 1975/76: Zl ]. AU 1976/77: 7. rskr 1976/77: 79) att det var nödvändigt med en grundläggande bedömning av ortsplanens framtida roll och förordade att regeringen föranstaltade om ut- värdering av systemet. Därvid borde enligt riksdagens mening självfallet regionala och kommunala instanser kopplas in. Regeringen har uppdragit (l977-03-03) åt länsstyrelserna att göra en sådan utvärdering. Denna redo- visades i l978 års länsrapporter.

I det följande redovisas länsstyrelsernas utvärdering.

2 Ortsplanens framtida roll

Nästan samtliga länsstyrelser anser att ortsplanen bör bibehållas som ett instrument för den regionalpolitiska planeringen. innebörden i detta ställ- ningstagande skiftar dock mellan län. Vissa länsstyrelser anser att ortspla- nen på ett rättvisande sätt anger den långsiktiga inriktningen på regional- politiken medan andra främst ser till dess användning som beskrivnings- modell.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att man tidigare lagt stor vikt vid ortsplanen och anser att den bör kunna bedömas som i stora drag ända— målsenlig för den regionalpolitiska planeringens långsiktiga inriktning. länsstyrelsen tittalar i detta sammanhang att "ortsplanen och befolknings- rainarna även i framtiden måste utgöra de centrala samordningsinstrumen- ten i regionalpolitiken". Motsvarande synpunkter framförs av bl.a. läns- .s'rvrclxcrmi i' Vält-mrhotrms och Uppsala län. Även länsstyrelsen [ Jämt- lands län uttalar sig för ett bibehållande av ortsplanen men anför därvid att det är "nödvändigt att planen kompletteras med andra typer av mål som är mera knutna till de regionala obalansema när det gäller främst sysselsätt- ningen". Länsstyrelsen anser vidare att en "plan för den regionala struk- turen är en garanti för att inte kortsiktiga förhållanden tillåts få ett för do- minerande inflytande vid fördelningen av samhällets begränsade resur-

” ser .

Några länsstyrelser lägger särskild vikt vid ortsplanens roll för fördel- ningen av resurser mellan olika delar av landet. Länsstyrelsen i' Kalmar län anser "att ortsplanen utgör en väsentlig tillgång som planeringsinstrument när det gäller att långsiktigt fördela resurser mellan rikets olika delar". Länsstyrelsen uppfattar å andra sidan "inte ortsplanen som en regulator

Prop. 1978/79:112 238

av kvalitativa och kvantitativa resurser inom länet. Länsstyrelsen har här som riktmärke de mål som återfinns i länsplaneringen". Länsstyrelserna i bl.a. thinköpings. Skaraborgs och Västernurrlunzls län lägger motsvaran- de synpunkter pä ortsplancns användningsomräde.

Vissa länsstyrelser lägger särskild vikt vid ortsplanens användning i samband med servicens planering. Länsstyrelsen i Östergötlands län utta— lar att "ortsplanen bör bestå i den del som gäller servicens lokalisering men planen bör därvid kompletteras med krav på viss minimistandard vad gäller service i olika ortstyper". Det finns samtidigt nägra länsstyrelser som snarare lägger särskild vikt vid ortsplanens funktion i samband med sysselsättningsfrägomas behandling. Länsstyrelsen i Västmanlands län ut- gör ett exempel på detta när den uttalar att "planen visar på en naturlig in- delning i arbetsmarknadsområden. Som sådan är ortsplanen användbar i planeringssammanhang". Även länsstyrelsen i Göteborgs (n'/t Bohus län uppehåller sig vid det regiontänkandc som har introducerats via ortspla- nen. Länsstyrelsen anser att "förutsättningarna att samordna planeringen vad gäller arbete. service och miljö har förbättrats genom den indelning i fyra planeringsregioner som gjorts med utgångspunkt från ortsplanen".

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ortsplanen "i första hand speg- lar den regionala servicens fördelning i länet. Länsstyrelsen ser därför ortsplanen främst som ett beskrivningssystem och bara till en del som ett sätt att ange den långsiktiga inriktningen av samhällets regionalpolitiska strävanden". Även länsstyrelser: i Gävleborgs län ser ortsplanen främst som ett beskrivningssystem. Att den hittills saknat betydelse som medel i regionalpolitiken beror enligt länsstyrelsen på "att det i stort sett inte fun- nits några preciserade mål och framför allt inga medel knutna till den".

3 Mål knutna till ortsplanen

Några länsstyrelser anser att mälbeskrivningen i ortsplanen är alltför otydlig. Länsstyrelsen iGävlebnrgs län uttalar att "ortsplanen har haft en mycket diffus funktion" men anför att det "i och för sig borde vara fullt möjligt att differentiera olika regionalpolitiskt viktiga åtgärder efter orts- typ. Det förutsätter emellertid att man har större klarhet när det gäller mä- len för de ortstyper som ingår i systemet".

Flera länsstyrelser tar fasta på riksdagens uppfattning att en av regional- politikens viktigaste uppgifter de närmaste åren är att förbättra den inom- regionala balansen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser därvid att ortsplanen behöver kompletteras med andra medel för att det skall bli möj- ligt att uppnå en sådan balans. Ortsplanen bör enligt länsstyrelsen "ges en sådan utformning att den stimulerar såväl centrala och regionala organ att vid utformningen av sina verksamheter bidra till en bättre inomregional ba- lans". Länsstyrelsen i Västernorrlands län markerar i detta sammanhang

Prop. 1978/79:112 239

"att kraven på en differentiering av arbetsmarknaden bör få stå tillbaka tills en utjämning av yrkesverksamhetsgraderna har skett". Andra länssty- relser ser ett stärkande av länets primära centrum som en väsentlig uppgift för regionalpolitiken. Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar att "en po- sitiv näringsutveekling inom Fyrkanten är en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling i länet. Ofränkomliga flyttningar riktas vid en så- dan utveckling mot Fyrkanten istället för ut ur länet". Länet behöver en- ligt länsstyrelsen "ett primärt centrum som i fråga om arbetsmarknadens storlek och differentiering kan mäta sig med andra primära centra i lan- det"

Länsstyrelswt t' Värmlands län ser i onsplanen "en regionalpolitisk am- bition att även på lång sikt bevara en ortsstruktur som i väsentliga avseen- den överensstämmer med dagens". Länsstyrelsen !" Jönköpings län anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsw; i Stat'k/ml/ns län understryker att den "varit och fortfa- rande är starkt kritisk mot en ortsplan som innebär en negativ och restrik- tiv syn på storstaden". Länsstyrelsen i Göteborgs (N'/1 Bohus län upprepar tidigare framförda krav på att Göteborgs- och Malmöregionema i ortspla- nen bör ses skilda från Stockholmsregionen.

4 Positiva och negativa effekter av ortsplanen

Nästan samtliga länsstyrelser betonar att det är svårt att efter så kort tid som nu gått sedan ortsplanen antogs, bedöma vilka effekter ortsplanen har haft på den regionala utvecklingen.

Knappast någon länsstyrelse anser sig kunna ge några konkreta exempel på större effekter av ortsplanen. Även bland de länsstyrelser som redovi- sar positiva värderingar ser man ett behov av att fler medel knyts till ons— planen. Länsstyrelsen " Värmlands län anser att ortsplanen fungerat väl vad gäller bl.a. omlokaliseringen av central statlig förvaltning. för upp- byggnaden av högskolan och för väg- och trafikplaneringen. Länsstyrelsen betonar dock "att ortsplanen i flera fall inte har fått den styrande effekt som länsstyrelsen utgått ifrån att den borde ha haft". Länsstyrelsen hänvi- sar i detta sammanhang till förordningen om länsplaneringen och vad som där sägs om sektorsplaneringen. Bland länsstyrelser som redovisar positiva effekter märks länsstyrelsen i Kalmar län som pekar på exempel där orts- planen har haft en viss styrande effekt hos statliga organ.

Bland det fåtal länsstyrelser som redovisar direkt negativa effekter av ortsplanen märks länsstyrelsen i Västernorrlands län där svårigheterna att få en förbättrad flygstandard i Örnsköldsviks kommun delvis anses bero på onsplanens klassificering av kommunen.

Flera länsstyrelser tror inte att ortsplanen har haft någon nämnvärd ef- fekt. Så anför t. ex. länsstyrelsen i Norrbottens län att det är "tveksamt

Prop. 1978/79:112 340

om ortsplanen har haft några som helst stymingseffekter". lnte heller läns- styrelsen i Östergötlands län tror "att någon lokalisering av arbetstillfällen har skett med motiveringen att någon ort har haft en viss funktion i ortspla- nen". Länsstyrelsen iGäi-leborgs län uttalar i detta sammanhang att "det är sannolikt att bedömningama i flertalet fall blivit desamma utan ortspla- nen .

5 Andra prioriteringsgrunder

Flertalet länsstyrelser uttrycker tveksamhet inför tanken att komplette- ra ortsplanen med olika typer av schematiskt framtagna kriterier. Länssty- relsen i Västernorrlunäs [än avvisar "en plan för utvecklingen av den re- gionala strukturen baserad på ett system där komponenterna är av kortsik- tig natur". Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län drar. efter en ge- nomgång av några olika kriterier för alternativa sätt att prioritera. den slut- satsen "att det inte är speciellt lämpligt att göra prioriteringar utifrån schablonartade kvantitativa metoder. Länsstyrelsen anser att länsplane- ringssystemet redan i sin nuvarande utformning ger tillfredsställande möj- ligheter att prioritera och beräkna de lång- och kortsiktiga konsekvenserna av en viss åtgärd".

Länsstyrelsen i Norrbottens län går i länsrapporten igenom några va- riabler som man anser bör vara av särskild vikt vid den regionalpolitiska prioriteringen. Härvid tillmäts bl. a. sysselsättningsgraden och befolk- ningsutvecklingen särskild vikt. Det är enligt länsstyrelsen inte möjligt att av ortsplanen utläsa förhållandena i enskilda kommuner. "En komplette- ring av ortsplanen med en beskrivning utifrån vissa nyckelvariabler skulle därför kunna vara av visst värde för framför allt beslutsfattandet på central nivå". Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar att "insatser bör. för att balans skall uppnås. göras i de kommuner där de behövs. oberoende av hur kommunerna är klassificerade".

6 Ortsplanens servicenivåer

De flesta länsstyrelser menar att ortsplanens indelning i stort sett ger en riktig bild av serviceutbudets organisation. Länsstyrelsen iJämt/ands län anser att de "funktioner som de olika ortstyperna enligt planen för den re- gionala strukturen bör fullgöra i servicesammanhang är ändamålsenliga och bör kunna läggas till grund för åtgärder inom serviceområdet". Flera länsstyrelser. bl. a. länsstyrelsen iÄlvsborgs län. anser det väsentligt att få en mera ingående beskrivning av vad olika orter bör innehålla av service. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att "statsmakterna bör skapa de stöd- möjligheter som behövs för att man skall kunna ha kvar den service som finns i oförändrad omfattning".

Prop. 1978/79:112 241

De länsstyrelser som har erfarenheter av kommundelscentra redovisar en förhållandevis positiv värdering av denna del av ortsplanen. Detta gäl— ler särskilt effekterna för kollektivtrafiken. Länsstyrelsen i i-"ästernorr- lunds län anser "att staten bör visa ett särskilt ansvar för service och sys- selsättning i till ytan stora och glest befolkade kommuner". I dessa centra bör staten enligt länsstyrelsen "lämna garantier för att en viss servicenivå skall kunna upprätthållas".

lö Riksdagen 1978/79. ] sant/. Nr II2

Prop. l978/79:112 242

Erfarenheterna av systemet med lokaliseringssamråd Utvärdering gjord inom industridepartementet

1 Bakgrund till lokaliseringssamrådet

Under en period i slutet av 1960- och början av l97f_)-talet framfördes i olika sammanhang krav på ökade möjligheter för statsmakterna att påver- ka företagens val av lokaliseringsort. Utredningen om regionalpolitiska styrmedel föreslog i betänkandet (SOU l974: 82) Samverkan för regional utveckling att dittillsvarande regionalpolitiska styrmedel skulle komplette- ras med en tillståndsprövning. Prövningen skulle. enligt utredningen. avse etablering. expansion eller ändrade dispositioner som förutsätter nybygg- nad. förvärv eller förhyming av lokaler. eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål än tidigare. Fabrikslokaler och lagerlokaler med större yta än 1000 m2 samt kontors-. förvaltnings- och forskningslokaler större än 500 rn2 borde omfattas av tillståndsskyldighet och prövningen skulle gälla generellt inom hela landet för företag. organisationer. myndigheter och en- skilda personer. Utredningen föreslog dock vissa undantag från tillstånds- kravet. Undantagen avsåg bl.a. rationaliseringsinvesteringar. arbetsmiljö- åtgärder. lokaler för kommunal förvaltning och åtgärder som genom annan lagstiftning prövas av regeringen. Tillståndsprövningen borde enligt utred- ningen handhas av ett nytt organ. statens lokaliseringsdelegation. Delega— tionen föreslogs få ett från andra myndigheter fristående sekretariat.

Bland remissinstansema rådde en tämligen bred enighet om att det fanns behov av effektivare medel än vad som dittills stått till buds för att påverka företagens beslut om var investeringar skall ske. Remissopinioncn var dock starkt delad när det gällde utredningens förslag om tillståndspröv- ning. En grupp av remissinstanser ville som försöksverksamhet pröva ett sådant system som utredningen förordat. Samtidigt framhöll dessa remiss— instanser att tillståndsprövningen inte ensam kunde lösa de regionala pro- blemen. titan att prövning måste ses som ett komplement till positiva stöd- åtgärder. Från flera håll påpekades att värdet av en tillståndsprövning sna- rast ligger i att samhällets organ får bättre insyn i företagens utbyggnads- planer. En annan grupp av remissinstanser befarade att en etableringskon- troll skulle innebära en alltför byråkratisk ordning i förhållande till de re- sultat som kan väntas. Vidare betonades att systemet sannolikt skulle minska de mindre och medelstora företagens expansionsvilja. Nästan alla remissinstanser avstyrkte förslaget att inrätta en statens lokaliseringsdele- gation.

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter redovisades i rappor- ten (SOU l97519ll Politik för regional balans ett alternativt förslag till lo- kaliseringspåverkan. Förslaget syftade till att ge samhället effektivare styr-

Prop. 1978/79:112 . 243

medel än tidigare och att samtidigt tillgodose kraven på enkel utformning och snabb handläggning. En avgörande förutsättning för en effektiv lokali- seringspävcrkan var. enligt rapporten. att de regionalpolitiska bedömning- arna kommer in så tidigt i företagens planering att företagen själva inte har hunnit binda sig för ett visst lokaliseringsalternativ. Ett avtal borde därför träffas mellan staten och näringslivet om insyn i företagens investerings- planer och överläggningar om företagens val av lokaliseringsort.

Vid remissbehandlingen av rapporten Politik för regional balans fick för- slaget till system för lokaliseringspåverkan stöd av de flesta remissinstan- serna. Regeringen anmälde (pmp. 1975/76:21l) för riksdagen att man träf- fat en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd i loka- liseringspolitiska frågor och att man avsåg att uppta överläggningar med företrädare för olika slag av kooperativ verksamhet för att få till stånd lik- nande överenskommelser. Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet anförde i samband därmed. att om det föreslagna systemet för loka- liseringspäverkan skulle visa sig otillräckligt borde starkare styrmedel kunna tillgripas i form av etableringskontroll. Han beskrev också kortfat- tat riktlinjer för htrr en sådan kontroll skulle kunna utformas.

Riksdagen uttalade (AU 1976/77z7. rskr 1976/77:79) att det för dagen inte fanns anledning att ta ställning till behovet av lagstiftning och hur en sådan borde utformas om frågan blev aktuell.

2 Lokaliseringssamrådets syfte och utformning

Regeringens överenskommelse med Sveriges industriförbund (Sl) om samråd i lokaliseringspolitiska frågor träffades i april l976 och omfattar fö- retag som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Under år 1976 undertecknade ca 150 industrikoncerner/företag en skriftlig förbindel- se att delta i samrådet. Samtidigt inrättades inom regeringskansliet en sär- skild delegation för elableringsfrågor (vanligen kallad etableringsdelegatio- nen. i fortsättningen benämnd ED) för att handlägga samrådsverksamhe- ten. Under hösten I977 träffade regeringen liknande överenskommelser med Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) som innebar att industrisektorema i de båda organisationema inkluderades i samrådet.

Regeringens överenskommelser med Sl. KF och LRF innebäri huvud- sak följande i fråga om lokaliseringssamrådets syfte och former.

|. Syftet med samrådet skall vara att skapa förutsättningar för att de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för regionalpolitiken och sysselsätt- ningspolitiken beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investering- ar inom industrin.

2. Samrådet bör vara sa enkelt som möjligt och i stor utsträckning bygga på muntliga överläggningar om företagens investeringsplaner mellan ED

Prop. 1978/79:112 244

och de enskilda företagen. Initiativet till överläggningar skall ktrnna tas så- väl av ED som av företagen. Som underlag för samrådet skall tjäna de skriftliga och översiktliga uppgifter om företagens investeringsplaner m. m. på längre sikt som anges i överenskommelsen. Dessa uppgifter skall företagen årligen redovisa till ED. Mera omfattande förändringar i företa— gens Iokaliseringsplaner som uppkommer mellan redovisningstillfällena skall på företagens initiativ meddelas till ED.

3. Berörda koncerner/företag skall årligen till ED dels inge verksamhets- berättelser. dels redovisa följande översiktliga uppgifter avseende plane- ringen i ett fcmårsperspektiv: 8) Etablering av arbetsställen/driftsställen i Sverige eller utomlands.

b) större förändringar i verksamheten såsom flyttning. nedläggning. driftsinskränkningar m.m..

c) produktionens saluvärde alternativt produktionsvolym.

d) investeringar. fördelade på maskin- och byggnadsinvesteringar. samt 0) sysselsättning. fördelad på tjänstemän/arbetare samt män/kvinnor. Härutöver skall anges:

f) Hinder för expansion såsom miljövårdsproblcm. brist på tomtmark. lokaler. transportmöjligheter. arbetskraft. kommersiell service och sam- hällsservice.

Av överenskommelsen framgår vidare. att de skriftliga uppgifter som inges till ED skall ges ett särskilt sekretesskydd. som innebär att de endast får delges statsråd och statssekreterare på berört departement förutom be- fattningshavarna inom ED.

Överenskommelsen har undertecknats av en representant vardera för regeringen och Sveriges industriförbund. Förbundet har sedan verkat för att vart och ett av de berörda företagen gentemot förbundet undertecknat en skriftlig utfästelse att delta i samrådet.

3 Lokaliseringssamrådets organisation

Genom beslut av regeringen ijuni 1976 bildades etableringsdelegationen inom arbetsmarknadsdepartementet. I samband med att de regionalpolitis- ka frågoma efter regeringsskiftet 1976 överfördes till industridepartemen- tet överflyttades även ED till detta departement. ED:s personella resurser består av en chef. tre handläggare samt en assistent.

I september l976 tillsattes en arbetsgrupp för etableringsfrågor med representanter för berörda departement inom regeringskansliet. med upp- gift att nära följa ED:s arbete.

I februari 1978 tillkallades en referensgrupp för etableringsfrågor. ! den- na ingår representanter för LO. TCO. SAF. KF. LRF. Sveriges industri- förbund. AMS och SIND samt de departement som även deltar i arbets— gruppen. Referensgruppen skall följa EDzs arbete samt ges möjlighet att påverka dess allmänna inriktning.

Prop. 1978/79:112 245

Sedan december l977 har en särskild grupp inom ED bildats för samord- ning av sysselsättningsskapande åtgärder på s. k. problemorter. Dess verk- samhet berörs inte i fortsättningen av denna rapport.

4 Samrådsföretagens roll i den svenska industrin

Samr'adsöverenskommclserna med Sveriges industriförbund. KF och LRF omfattar som tidigare nämnts företag/koncerner med minst 500 in- dustrianställda. Sammanlagt deltar f. n. ca 200 företag/koncerner i samrå- det. varav ca 150 faller under överenskommelsen nred industriförbundet.

År l975 sysselsatte samrådsföretagen ca 550000 personer varav ca 500000 i företag som är knutna till överenskommelsen med industriförbun- det. Totalt omfattar samrådet drygt hälften av alla industrisysselsatta i lan- det.'

En regional uppdelning av sysselsättningen hos de företag som är knutna till samrådet genom uppgörelsen med industriförbundet visar att samråds- företagen svarar för en markant större del av industrisysselsättningen idet allmänna stödområdet än vad de gör i det inre stödområdet. grå zonen och genomsnittligt i hela riket (nära 70 '.? resp. ca 50 (IF-).

5 Utvecklingen av sysselsättning och investeringar inom industrin åren 1976—78

Den ekonomiska tillväxttakten under den period som lokaliseringssam- rädet hittills har pägått har varit lägre än någonsin tidigare under efter- krigstiden.

Den svenska industrin har sedan år 1975 arbetat med ett mycket lågt ka- pacitetsutnyttjande. För att så långt som möjligt behälla personal och ka- pacitet inför en tidigare allmänt väntad konjunkttrrförbättring ökade före- tagen i manga branscher sina lager rrnder ären l975—76. bl. a. beroende på stimtrlanser i form av statligt lagerstöd. Sedermera har särskilda statliga stödformer införts under åren 1976—77 för att undvika friställningar inom industrin. säsom t. ex. särskilt utbildningsstöd (ZS-kronan) och sysselsätt- ningsstöd. Syftet med dessa stödformer har varit att underlätta för företa— gen att temporärt behålla arbetskraften i avvaktan pir en konjunkturför- bättring.

' Samrådsföretagens sysselsättning av ca 550000 personer är i princip beräknad en- ligt industristatistikens definitioner. Det totalt antalet industrisysselsatta (SNI 2+ 3) är 1975 var enligt industristatistiken ca 940 000 personer. och samrådsföretagens an- del av denna sysselsättning utgjorde således ca 58%. Vid den redovisning av indu- strisysselsättningens utveckling som följer nedan kommer emellertid Arbetskrafts— undersökningamas (AKU) material för SNI-näringama 2—4 att ligga till grund. ef- tersom detta publiceras med mindre fördröjning.

Prop. 1978/79:112 246

Den svaga konjunkturen och det låga kapacitetsutnyttjandct i nästan alla betydande industriländer rrnder perioden har medverkat till uppkomsten av allvarliga strtrktrrrkriser i flera branscher. 1 den svenska industrin har akuta strukturella problem under perioden 1976—78 uppkommit i bl. a. stålindustrin. vid varven och inom gruvnäringen. Tekoindustrin har sedan tidigare haft stora problem. Skogsindrrstrin har under perioden drabbats av allvarliga ekonomiska påkänningar.

Till följd av de nyss nämnda statliga stimulansåtgärdema har företagen behållit sina anställda i större utsträckning än som har varit motiverat av direkta prodtrktionshänsyn. Trots detta har industrisysselsättningen under den period som lokaliseringssamrådet hittills har pågått minskat med 71000 personer. vilket motsvarar ca 6 % av de som var anställda inom in- dustrin i slutet av år 1976. Den största minskningen av antal sysselsatta har ägt rum i verkstadsindustrin. som minskat med ca 21000 anställda. Den re- lativa minskningen har dock varit störst i krisbranscher såsom teko (— 15.7 Ol'-). trävaruindustri (— 12.7 %) samt järn-. stål— och metallverk (— 18.402).

Något material som gör det möjligt att fastställa samrådsföretagcns an- del av den nrinskadc industrisysselsättningen finns inte tillgängligt. Om man i brist på annat underlag antar att de svarar för en del av minskningen som är proportionell mot deras totala andel av sysselsättningen. så skulle ungefär hälften av den total minskningen. eller ca 35000 personer. ha skett inom denna grupp av löretag.

För industrin i sin helhet har sysselsättningen kontinuerligt minskat se- dan år 1975. T.o.m. andra kvartalet år 1978 uppgick minskningen sam- manlagt till 114000 personer. Trots denna betydande nedgång fanns det ännu år 1977 enligt Långtidsutredningens (LU 78) bedömning fortfarande en betydande '"över—sysselsättning"' i form av en outnyttjad produktivitets- reserv. Sysselsättningsutvecklingen under de senaste tre åren åskådliggörs i tabell 1.

Den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har haft en ännu starkare negativ effekt på investeringsvolymen än på sysselsättningen. 1 tabell 2 åskådliggörs industrins investeringar under perioden 1970—77 om- räknade till fasta priser ( 1975 års priser). Av tabellen framgår att industrins investeringar trnder perioden 1975—77 minskat med 17.4 % i volym.

Den största relativa investeringsminskningen uppvisar tekoindustrin som dock svarar för en relativt liten del av industrins totala investeringsvo- lym. Bland de tunga branscherna i investeringshänseende rrppvisar verk- städer ( —29.3 %) samtjärn-. stål- och metallverk (—39.2%) betydligt större relativa minskningar än industrin i genomsnitt under perioden 1975—77. Till dem som under perioden har ökat sin investeringsvolym hör bl. a. livs- mcdels- oc