SOU 1991:45

Påföljdsfrågor

SOU 1991:45 3

Till statsrådet och chefen för justi- tiedepartementet

Genom beslut den 1 februari l990 bemyndigade regeringen chefen för justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över vissa kriminalvårdsfrågor.

Närmare bestämt gäller uppdraget att, inom ramen för nuvaran- de påföljdssystem, överväga och lämna förslag till åtgärder i syfte att vidga tillämpningsområdet för icke frihetsberövande påföljder och förbättra formerna för verkställighet av fängelsestraff. Upp— draget omfattar inte frågan om helt nya påföljdsformer och inte heller de särskilda problem som gäller samhällets åtgärder för att förebygga och komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Med stöd av bemyndigandet utsågs den 28 februari lagmannen Johan Leche till utredare. Till expert utsågs den 23 mars byråche- fen vid kriminalvårdsstyrelsen Per Colliander och till sekreterare den 28 februari hovrättsassessom Ulla Nilsson.

Utredningen har antagit namnet påtöljdsutredningen. Genom beslut den 28 september 1990 har justitiedepartementet överlämnat justitieombudsmannens (JO) beslut den 15 juni 1990 (Dnr 229—1990). ] beslutet behandlas frågan, om domstol i samband med att den bestämmer påföljden till s.k. kontraktsvård kan förordna att den dömde skall kvarbli i häkte "till dess han överlämnas för föreskriven kontraktsvärd" (se härom även justitiekanslems beslut den 7 juni 1990 i ärende 859-90-22).

Vidare har regeringen genom beslut den 1 november 1990 över- lämnat en skrivelse av den 14 maj 1987 från biträdande byrå-

4 SOU 199] :45

föreståndaren Ann—Sofie Dufvander, frivårdens behandlingscentral i Stockholm, angående urinprovskontroll av klienter som står under övervakning av frivården.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande (SOU 1991:45) PÅFÖUDSFRÅGOR Frigivning från anstalt, m.m.

I betänkandet behandlas i huvudsak endast den del av uppdraget som avser formerna för verkställighet av fängelsestraff. På— följdsutredningens avslutande arbete kommer att inrikta sig på att sammanfatta vissa idéer och visst material som är av betydelse för fortsatta överväganden rörande de icke frihetsberövande på- följderna.

Malmö den 29 april 1991

Johan Leche

/Ulla Nilsson

SOU 1991:45 5

Innehåll

Förkortningar

Sammanfattning

Författningy'ärslag

1

2

1

1.1 & 1.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken ....... 17

Förslag till lag om ändring i lagen (1974z203) om kriminalvård i anstalt ................. 36

Förslag till lag om ändring i lagen (1974z202) om beräkning av strafftid m.m. ............. 48

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989z529) .......................... 50

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt .......... 52

Förslag till förordning om ändring i frivårdsförordningen

(1983 :250) .......................... 55 Inledning ......................... 61 Direktiven. ........................ 61 Utredningsarbetet .................... 64

1.2.1 Informationsinhåmtande m.m .......... 64

1.3

Momo bälg»—

2.4 2.5

2.6

3.2

6 SOU 1991:45

1.2.2 Betänkandets innehåll .............. 65 Den villkorliga frigivningen .............. 66 1.3.1 Allmänt ..................... 66 1.3.2 Gällande regler om villkorlig frigivning . 67 1.3.3 Fängelsestraffkommitténs förslag ..... 68 1.3.4 Behandlingen av fängelsestraffkommitténs förslag ..................... 68

1.3.5 Våra utgångspunkter när det gäller den framtida regleringen av den villkorliga

frigivningen .................. 69 Vår kriminalpolitiska uppfattning .......... 71 Allmänt om kriminalpolitik .............. 71 Påföljdemas utformning ................ 72 Påföljdemas användning i ett tidsperspektiv . . . . 75 2.3.1 Användandet av fängelsestraffet ...... 75 2.3.2 Fängelsestraffens längd ........... 77 2.3.3 Användningen av alternativa påföljder . . 78 Brottsutvecklingen ................... 78 Hur skall det kriminalpolitiska målet att minska bruket av fängelse nås? ................ 79 2.5.1 Utgångspunkter ................ 79 2.5.2 Den villkorliga domen ............ 80 2.5.3 Skyddstillsynen ................ 82 2.5.4 Slutsatser .................... 85 Permissioner och andra vistelser utanför anstalt . . 86 2.6.1 Allmänt ..................... 86 2.6.2 Närmare om frigivningspermission . . . . 87 Vissa frågor om verkställighet i anstalt ....... 89 Anstaltsplacering m.m. ................ 89 3.1.1 Gällande rätt .................. 89 3.1.2 Överväganden ................ 93 Vistelse utanför anstalt ................. 96 3.2.1 Gällande rätt .................. 96 3.2.2 överväganden ................ 112

SOU 1991:45 7

3.3

3.4

3.5

4.1

4.2

5.2 5.3

Vissa frågor om särbehandling med stöd av 7 & tredje stycket KvaL ................... 116 3.3.1 Gällande rätt .................. 116 3.3.2 Överväganden och förslag ......... 117 Disciplinära åtgärder m.m. .............. 119 3.4.1 Gällande rätt .................. 119 3.4.2 Överväganden och förslag ......... 121 Urinprovskontroll i anstalt ............... 127 3.5.1 Gällande rätt .................. 127 3.5.2 Överväganden ................. 132 Vissa frågor med anknytning till den villkorliga frigivningen ....................... 137 Särbehandling av vissa intagna ........... 137 4.1.1 Särbehandling av förstagångare ...... 137 4.1.2 Särbehandling av ungdomar ........ 138 Övervakning efter villkorlig frigivning ....... 142 4.2.1 Gällande rätt .................. 142 4.2.2 Överväganden och förslag ......... 145 Frigivningspennission ................. 149 Tidigare regler för frigivningspermission och villkorlig frigivning ................... 149 Gällande rätt ....................... 150 Överväganden och förslag ............... 151 5.3.1 Möjligheterna till frigivningspermission

bör utökas ................... 151

5.3.2 Bör anstalten eller frivården ha ansvar för

den intagne under frigivningspermissionen?152 5.3.3 Var bör ansvaret läggas inom anstalten? . 154 5.3.4 Hur ställer sig vårt förslag i förhållan-

de till normaliseringsprincipen? ...... 156 5.3.5 Kontaktman enligt socialtjänstlagen . . . . 158

6.2

8 SOU 1991:45

5.3.6 Anstaltsplaceringens betydelse för den nya

fri givningspermissionen ........... 159 5.3.7 Under hur lång tid bör frigivningspermissio- nen pågå? ................... 160 5.3.8 Hur lång tid bör vara verkställd innan den in- tagne får frigivningspermission? ...... 162 5.3.9 Bör vissa intagna få en gynnsammare behand- ling? ...................... 164 5.3. 10 Vad bör gälla för den intagne under frigiv- ningspermissionen? .............. 168

5.3.11 När skall frigivningspermissionen hävas? 172 5.3. 12 Skall den intagne kunna beviljas ny frigiv- ningspermission efter det att beslut om häv-

ning fattats? .................. 173 5.3. 13 Skall tiden utanför anstalten tillgodoräknas

som verkställd? ................ 174 5.3.14 Vem skall besluta om att frigivningspermissio-

nen skall hävas? ............... 174 5.3.15 Ordningen för prövningen ......... 177 Övriga frågor ...................... 179 Omhändertagande efter dom på kontraktsvård . . . 179 6.1.1 Allmänt om skyddstillsyn . . . . . .— . . . . 179 6.1.2 Kontraktsvård ................. 182 6.1.3 Överväganden och förslag ......... 183 Urinprovskontroll i frivården, m.m .......... 186 6.2.1 Gällande rätt .................. 186 6.2.2 Överväganden och förslag ......... 188 Specialmotivering .................... 193 Inledning ......................... 193 förslaget till lag om ändring i brottsbalken . . . . 193 Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminal- vård i anstalt ....................... 203 Förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av strafftid m.m. .................... 210

SOU 1991:45 9

7.5 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen . . 211 8 Genomförandet av förslagen ............. 213 8.1 Kostnader .................... ' ..... 213 8.1.1 Förslaget rörande frigivningspermissionen 213 8.1.2 Förslaget om slopande av övervakning efter villkorlig frigivning .......... 216 8.1.3 Övriga förslag ................. 217 8.2 Ikraftträdande ............. ' ......... 218 8.2.1 Förslaget rörande frigivningspermissionen 218 8.2.2 Övriga förslag ................. 218 Bilaga 1 Kriminalvårdens organisation ........... 219 Bilaga 2 Kriminalvårdsstryrelsens beskrivning av anstaltemas

verksamhetsinriktning ................ 220

Bilaga 3 Urinprov och narkotika .............. 270

10 SOU 1991:45

Förkortningar

BrB Brottsbalken Ds Departementsserien IuU Justitieutskottet KvaL Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt KvaLF Förordning (1974:248) om kriminalvård i anstalt (omtryckt och namnändrad, SFS 1990:1021) KvaLK Kungörelsen (1974z248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, numera KvaLF; se ovan. KVVFS Kriminalvårdsverkets författningssamling LU Lagutskottet rskr. Riksdagsskrivelse prop. Regeringens proposition SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SRL Statens Rättskemiska Laboratorium

SOU 1991:45 11

Sammanfattning

Vårt uppdrag

I våra direktiv formuleras vårt uppdrag sammanfattningsvis så att vi skall överväga möjligheterna att vidareutveckla innehållet i de påföljder som utgör alternativ till fängelsestraffet och mot denna bakgrund pröva behovet av justeringar av vissa bestämmelser angående valet mellan fängelsestraff och andra påföljder samt se över vissa frågor om verkställigheten av fängelsestraff.

Bakgrunden till uppdraget är att det enligt direktiven är angeläget att kontinuerligt pröva i vad mån det finns möjligheter att minska användningen av fängelsestraff genom att utveckla och effektivisera frivårdspåföljdema. Man bör också, enligt direktiven, fortlöpande överväga möjligheterna att genom ändringar av reglerna om innehållet i och utformningen av verkställigheten av fängelsestraffet motverka frihetsberövandenas negativa verkningar och underlätta för den dömde att anpassa sig i samhället.

Som särskild punkt tas i direktiven upp frågan, om man inom ramen för den villkorliga frigivningen bör särbehandla någon kategori, t.ex. ungdomar eller förstagångare.

12 SOU 1991:45

Betänkandets innehåll

Av de frågor som tas upp i direktiven behandlas i betänkandet i huvudsak endast sådana som har att göra med verkställigheten av fängelsestraffet. Detta hänger samman med att ett utarbetande av ett betänkande också i de delar som rör frivårdspåföljdemas utformning och användningsområde skulle kräva avsevärt mer tid än som stått till vårt förfogande. Vi kommer emellertid att avsluta vårt arbete med att sammanställa vissa idéer och visst material som är av betydelse för fortsatta överväganden rörande de icke frihetsberövande påföljderna.

Utgångspunkter för våra överväganden

I direktiven anges att frågan om den framtida utformningen av den villkorliga frigivningen f.n. bereds inom justitiedepartementet på grundval av fängelsestraffkommitténs förslag i betänkandet (SOU 1986: 13—15) Påföljd för brott. Vi har, mot bakgrund av ut— formningen av kommittéförslaget och de uttalanden som gjorts i den senaste budgetpropositionen (prop. 1990/91 : 100 bi1.4 s. 32), utgått från att den villkorliga frigivningen framdeles kommer att vara obligatorisk, omfatta i princip alla som avtjänar fängelsestraff och ske när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Detta innebär att våra förslag är utformade efter en ordning som innebär att minimitiden för villkorlig frigivning är slopad liksom särbe- handlingen av vissa långtidsdömda enligt 26 kap. 7 & brottsbalken (BrB).

Vår kriminalpolitiska uppfattning

Alldeles klart är brottsligheten ett allvarligt samhällsproblem. Det är därför angeläget att på olika sätt försöka minska det antal brott som begås. Enligt vår uppfattning är det emellertid viktigt att inse att utformningen av de olika påföljderna och av reglerna för deras användning har mycket begränsad betydelse för brottsnivån i

SOU 1991:45 13

samhället. Det är alltså i huvudsak andra faktorer som är av- görande för denna.

Detta innebär inte att det är oväsentligt hur påföljdssystemet utformas. Dels är det viktigt att varje brott möts med en reaktion som är rimlig med hänsyn till brottets svårhet, dels är det betydelsefullt att de krav som rättssäkerheten och humaniteten ställer uppfylls. Enligt vår uppfattning bör det vara ett kriminalpo- litiskt mål att minska användningen av fängelsestraff till förmån för påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom.

Verkställigheten av de olika påföljderna bör inriktas på att underlätta den dömdes anpassningi samhället. Grunderna för 1974 års kriminalvårdsreform ligger alltså fast. Dessa innebär bl.a. att kriminalvården i anstalt skall utformas så att de skadliga följderna av frihetsberövandet minskar.

Frigivningspermission

Huvudförslaget i betänkandet avser införandet av en ny typ av frigivningspemiission.

Den nya frigivningspermissionen skall vara obligatorisk och omfatta alla som undergår fängelsestraff på fyra månader eller mer. Pemiissionen skall äga rum omedelbart före den villkorliga frigivningen och pågå i tjugo dagar eller, om straffet uppgår till åtta månaders fängelse eller mer, trettio dagar.

För ungdomar skall gälla en specialregel. Intagna som inte fyllt tjugotre år när de påbörjar avtjänandet av fängelsestraffet skall ha frigivningspermission från den tidpunkt när de avtjänat halva strafftiden. Dock skall frigivningspermissionen inte i något fall överstiga sextio dagar. Detta innebär att upp till och med en strafftid på ett år påbörjas fri givningspermissionen vid halvtid och därefter sextio dagar före dagen för villkorlig frigivning.

Under fri givningspermissionen skall anstalten svara för kontrol- len av den dömde. Anstaltspersonalen skall också se till att de frigivningsförberedelser som vidtagits under anstaltstiden omsätts i praktiskt handlande. Härvid är det den kontaktman inom anstalten som haft hand om den intagne som har ansvaret.

14 SOU 1991:45

För frigivningspermissionen skall anstalten lämna de förskrifter som behövs. En kontaktföreskrift skall alltid ges. Om den frigivne bryter mot en föreskrift som gäller för honom skall frigivnings- permissionen i princip hävas. Detta leder till att han får avtjäna tiden, fram till tidpunkten för den villkorliga frigivningen, i anstalt. Om något sådant skulle vara uppenbart oskäligt kan han emellertid beviljas fortsatt frigivningspermission.

Den villkorliga frigivningen

Vi anser att det kan finnas skäl att i samband med verkställighet av fängelsestraff särbehandla både ungdomar och dem som inte tidigare avtjänat sådant straff. Att göra detta inom ramen för den villkorliga frigivningen stöter emellertid på sådana svårigheter i olika hänseenden att vi stannat för att så inte bör ske.

Enligt vår uppfattning innebär övervakningen efter villkorlig frigivning, även om den innehåller moment av stöd och hjälp, en frihetsinskränkning och därmed en form av straff. Det är vår uppfattning att man i samband med en övergång till allmän tvåtredjedelsfrigivning inte behöver ha tillgång till detta "extra" straff efter anstaltsvistelsen. Vi föreslår därför att denna över— vakning slopas. En ersättning för stöd- och hjälpfunktionen ges inom ramen för frigivningspermissionen. Efter den villkorliga frigivningen skall den frigivnes behov av stöd och hjälp till- godoses inom ramen för socialtjänsten på samma sätt som för övriga medborgare i samhället.

Verkställighet i anstalt

När det gäller verkställighet i anstalt lämnar vi en utförlig redogörelse för de regler som styr anstaltsplaceringen och de olika typerna av vistelse utanför anstalt. Vi tar också upp frågan om omfattningen av permissionsmissbruket. I den delen konstaterar vi att det, i förhållande till det antal permissioner som beviljas, är påfallande sällan som den intagne avviker eller begår nya brott

SOU 1991:45 15

under permissionen samt att utvecklingen under senare tid gått i positiv riktning i detta avseende.

F.n. kan, som en disciplinär åtgärd, beslutas att viss tid som en intagen avtjänat fängelsestraff inte skall inräknas i verkställig— heten. Vi anser att befogad kritik kan riktas mot detta system. Bl.a. pekar vi på att de rättssäkerhetsgarantier som bör omgärda varje frihetsberövande, vilket det ju här är frågan om, inte är uppfyllda. Enligt vår uppfattning bör dessa s.k. tidstillägg ersättas som disciplinär åtgärd av isolering under viss tid.

Omhändertagande efter dom på kontraktsvård

I vissa fall är det inte möjligt för det behandlingshem eller den vårdgivare, som skall svara för en kontraktsvärd, att direkt i samband med domen ta hand om den dömde. För att inte denne, i de fall han är häktad i målet, skall släppas fri i avvaktan på att behandlingen kan påbörjas — med de risker för fortsatt missbruk som detta innebär - föreslår vi att domstolen skall kunna besluta att han skall vara omhändertagen under denna övergångstid. Omhändertagandet skall inte i något fall få pågå under mer än en vecka.

Ikraftträdande

Förslaget till frigivningspennission och slopandet av övervakning efter villkorlig frigivning kan träda i kraft först i samband med ändrade regler för villkorlig frigivning. Övriga lagförslag bör träda i kraft snarast, vilket bör kunna innebära någon gång under våren 1992 eller senast den 1 juli det året.

Kostnader

En reform med obligatorisk villkorlig frigivning för alla som undergår fängelsestraff då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats medför ett ökat platsbehov med 665 årsplatser. Genom-

16 SOU 1991:45

förs vårt förslag om frigivningspermission reduceras detta platsbehov med ca 450 årsplatser.

Slopande av övervakningen av de villkorligt frigivna medför att 134 årsarbetskrafter frigörs från frivården. En del av dessa resurser måste emellertid överföras till anstaltsorganisationen för hanteringen av frigivningspermissionema. Övriga frigjorda resurser måste enligt vår mening utnyttjas för att göra de icke frihetsberövande påföljderna mera effektiva. Vi kan därför inte se att någon besparing kan göras på detta område.

Ett genomförande av förslaget till ändrade regler för disciplinär bestraffning för intagna i anstalt medför ett minskat platsbehov på 15 årsplatser vilket motsvarar ca 6,2 milj. kronor

SOU 1991:45

Författningsförslag

1 Förslag till

17

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 26 kap. 12, 13, 15-17, 19, 20 och 22 55 samt 37 kap. 7 5

skall upphöra att gälla,

dels att fem nya paragrafer, 28 kap. 5 a, 5 b, 5 c och 6 b åå,

skall införas, dels att 26 kap. 11, 14, 18 och 21 55, 28 kap. 5, 6, 621, 7 och 11 åå, 33 kap. 5 &, 34 kap. 4 ä, 37 kap. 8, 10 och 11 55 samt 38 kap. 3, 5, 6, 8, 12 och 13 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I anslutning till att villkorlig

frigivning äger rum eller senare kan beslutas att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant beslut meddelas av fri vårdsmyndig- het i kriminalvårdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad, får övervaknings- nämna'en besluta att över- vakningen skall upphöra.

26 kap. 11 å

Föreslagen lydelse

En intagen som undergår lägst fyra månaders fängelse skall, till förberedande av den villkorliga frigivningen, under viss tid omedelbart före denna ha frigivnings— permission.

Frigivningspermissionen skall pågå i tjugo dagar eller, om det strajr som den intagne avtjänar är fängelse i lägst åtta månader, trettio dagar.

Övervakningen skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 5.

Den frigivne skall under prövotiden iakttaga sköt- samhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Han är skyldig att på kallelse inställa sig hos fri- vårdsmyndigheten. Har han förpliktats ersätta genom

18

145

SOU 1991:45

En intagen som är under tjugotre år när han påbörjar verkställigheten skall ha frigivningspennission från den tidpunkt han avtjänat halva strafftiden. Frigiv- ningspermissionen skall dock aldrig pågå längre än sextio dagar.

Om den intagne begär det och det föreligger särskilda skäl får frigivningspermis- sionen uppskjutas till en senare tidpunkt än som följer av andra stycket. Beslut härom fattas av kriminalvårdsstyrelsen eller den tjänsteman som styrel- sen bestämmer.

Den frigivne skall under prövotiden iaktta skötsamhet och efter förmåga söka försörja sig. Har han för- pliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad som står i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet.

SOU 1991:45

brottet uppkonunen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.

När den frigivne står under övervakning, skall frivårds- myndigheten genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att denne inte återfaller i brott och för att hans anpassning i sam- hället även i övrigt främjas. Frivårdsmyndigheten skall för detta ändamål fortlöpan- de hålla sig underrättad om den frigivnes livsföring och om hans förhållanden i övrigt.

lakttar den frigivne inte vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt före- skrt_'ft, eller anvisning som meddelats med stöd därav, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 5 eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 5 första stycket,

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne, eller

19

185

lakttar den frigivne inte vad som åligger honom enligt I 4 & får rätten, om åklagare före prövotidens utgång väcker talan därom,

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne, eller

2. besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens ut—

gång.

Om förverkande av villkor- ligt medgiven frihet och om vissa andra åtgärder, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

20

215

28 kap.

Så

SOU 1991:45

2. förklara den villkorligt medgi vna friheten förverkad till en tid av högst en månad varje gång.

Förverkande får dock ske endast om den fri givne allvarligt åsidosatt sina åligganden.

Beslut om varning får inte fattas efter prövotidens ut—

gång.

Om meddelande av varning och om förverkande av vill— korligt medgiven frihet, när den som dömts till fängelse har begått annat brott, före— skrivs i 34 kap.

Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum.

SOU 1991:45 21

Övervakningen skall upphöra utan något särskilt förordnande när ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av fjärde stycket eller av 7 eller 9 5.

Har verkställigheten avbrutits till följd av beslut av högre rätt men döms den tilltalade därefter ändå till skyddstillsyn, skall den tid under vilken verkställighet ej ägt rum inte räknas in i prövotiden eller den tid som anges i andra stycket.

Har skyddstillsyn förenats med behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa, får rätten i domen förordna om längre övervakningstid än vad som anges i andra stycket. Tiden får dock inte sättas längre än vad som behövs för att behandlingen skall kunna slutföras och får inte överstiga prövotiden.

Övervakningen och den övriga kriminalvården i frihet bedrivs under ledning av frivårdsmyndigheten.

Saå

Rätten skall i domen för- ordna övervakare, om inte särskilda skäl talar emot det.

Har rätten inte förordnat övervakare skall frivårds- myndigheten göra detta. Frivårdsmyndigheten får också vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.

26 kap.13 &

Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren under- rättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kal- lelse inställa sig hos över- vakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthål— la förbindelse med honom. I den mån frivårdsmyndig- heten har bestämt det gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även tjänsteman vid frivårdsmyndigheten eller annan person.

26 kap. 14 5

Den frigivne skall under prövotiden iakttaga skötsam- het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Han är skyldig att på kallelse inställa sig hos fri- vårdsmyndigheten. Har han

22 SOU 1991:45 5 b 5

Under övervakningstiden skall den dömde hålla över- vakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån frivårds- myndigheten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även tjänsteman vid frivårdsmyn- digheten eller annan person.

5cå

Den dömde skall under prövotiden iaktta skötsam- het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som med— delats med stöd därav. Han är skyldig att på kallelse in— ställa sig hos frivårdsmyn— digheten. Har han förpliktats

SOU 1991:45

förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.

När den frigivne står under övervakning, skall frivårds— myndigheten genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att denne inte återfaller i brott och för att hans anpassning i sam- hället även i övrigt främjas. Frivårdsmyndigheten skall för detta ändamål fortlöpan- de hålla sig underrättad om den frigivnes livsföring och om hans förhållanden i Övrigt.

26 kap. 15 5

När det finns skäl att anta att den frigivne för sin an— passning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse

23

ersätta genom brottet upp— kommen skada, skall han göra vad som står i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet.

Under övervakningstiden skall frivårdsmyndigheten genom tillsyn och förmed- ling av stöd och hjälp verka för att den dömde inte begår nya brott och för att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Frivårds- myndigheten skall för detta ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt.

65

När det finns skäl att anta att den dömde för sin an- passning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden, får rätten i domen meddela en sådan föreskrift för viss tid eller tills vidare. Särskild före- skrift får avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller ut- bildning,

3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller be- handling i eller utom sjuk— hus eller annan dylik in— rättning.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet upp— kommen skada, må med- delas föreskrifter rörande tid och sätt för skadestånds— skyldighetens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den fri- givnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. l sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken om- fattning den frigivne skall

24 SOU 1991:45

1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller ut— bildning,

3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller be— handling i eller utom sjuk- hus eller annan sådan in- rättning.

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet upp- kommen skada, får rätten meddela föreskrifter om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldigheten i den mån sådana föreskrifter inte med hänsyn till den dömdes ekonomiskasituation och övriga omständigheter kan antas motverka hans an— passning i samhället.

Vidare för rätten i domen meddela föreskrift enligt 27 kap. 5 & andra stycket.

Övervakningsnämnden får meddela en särskild före- skrift om vad som skall gälla för övervakningen. l föreskriften får anges på vilket sätt och i vilken om- fattning den dömde skall

SOU 1991:45

hålla kontakt med övervaka- ren eller frivårdsmyndig- heten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna underrättelse till övervakaren eller frivårds- myndigheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

25

öaä

hålla kontakt med övervaka- ren eller frivårdsmyndig- heten. Vidare fär föreskrivas skyldighet för den dömde att lämna underrättelse till över— vakaren eller frivårdsmyn— digheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verk- samhet eller inrättning.

I fall som avses i 30 kap. 9 5 andra stycket 3 skall rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas före— skrift om den behandlings- plan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får innehål- la bestämmelser om att den dömde är skyldig att genom- gå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande me— del.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas före— skrift om den behandlings- plan som den dömde åtagit sig att följa. Behandlings— planen får, om det är nöd- vändigt för vårdens eller behandlingens genomföran- de, innehålla bestämmelser om att den dömde, för kon- troll av att han inte miss- brukar beroendeframkallan- de medel, skall vara skyldig att enligt vårdgivarens an— visningar lämna blod-, urin- eller utandningsprov.

SOU 1991:45

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndig- heten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina

åligganden enligt planen.

26 kap. 16 å andra stycket

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift.

16 5 första stycket

Föreskrift enligt 15 & med- delas av övervaknings— nämnd. Frivårdsmyndigheten får meddela sådan föreskrift för tiden intill dess nämnden har beslutati frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden meddela sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigiv— ning.

26 kap. 17 5

Overvakaren må meddela anvisningar i fråga om verk

6bå

Om den dömdes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift.

Intill dess övervaknings- nämnden beslutat i frågan får frivårdsmyndigheten meddela föreskrift som sägs i 6 5 första, andra och fjärde styckena.

Overvakaren får meddela anvisningar i fråga om verk

SOU 1991:45 27

ställandet av föreskrift enligt ställandet av föreskrift som 15 å, så ock medgiva till- sägs i andra stycket och får fällig lättnad och vidtaga också medge tillfällig lättnad omedelbart erforderlig jämk- och vidta omedelbart erfor- ning. derlig jämkning. 7 5

lakttar den dömde inte vad lakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, av domen på skyddstillsyn, får övervakningsnärrmden, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift utom att meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 5 eller enligt6 & första, andra och fatta beslut ifråga som avses fjärde styckena eller fatta i 37 kap. 7 5 första stycket, beslut som avses i 37 kap.

8 5 första stycket, 1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller 2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt första stycket 2 men bedöms denna inte längre vara påkallad, får övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 34 kap. 6 & beslutat om övervakning och denna pågått i ett år.

Åtgärd som avses i första stycket får inte beslutas av övervak- ningsnämnden efter prövotidens utgång.

28 SOU 1991:45

115

Uppkommer fråga om att undanröja Skyddstillsynen eller att vidta åtgärd som avses i 7 5 eller åtgärd för att den dömde skall underkasta sig vård eller behandling, eller har den dömde undandragit sig övervakningen, får övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 5, om omständigheterna föranleder det, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Ett sådant beslut skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl får dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Om det bedöms som påkallat

får rätten, ifall som avses i 30 kap. 9 5 andra stycket 3, förordna att den dömde, om han är häktad i målet, skall vara omhändertagen till dess han överförts till det be- handlingshem eller den vårdgivare som anges i behandlingsplanen. Sådant omhändertagande får inte pågå längre än en vecka.

Är den dömde omhändertagen när domstolen meddelar beslut att Skyddstillsynen skall undanröjas får den förordna att han skall vara omhändertagen till dess beslutet vinner laga kraft.

Efter prövotidens utgång får den omhändertagne inte kvarhållas.

SOU 1991:45 29

33 kap. 5 &

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 5 1, att sådan påföljd skall avse ytterliga- re brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 5 lagen (1966z301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om

1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn,

2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller Skyddstillsynen skall avse även ytterli- gare brott samt

3. sådant omhändertagande 3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 å som avses i 28 kap. 11 & tredje stycket. tredje och fjärde styckena.

Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten

30 SOU 1991:45

på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

34 kap. 4 &

Tillämpas ] $ 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från fängelse, må, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så fall av hur stor del av den villlkorligt medgivna friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.

Beslutas ej förverkande Beslutas inte förverkande enligt första stycket, äger rätten besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 & eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden.

enligt första stycket, får rätten i stället meddela den dömde varning eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden.

Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

SOU 1991:45

7 5 första stycket

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en frivårdsmyndighets beslut enligt 26 kap. I I 5, 12 å andra meningen eller 13 å andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsom— råde frivårdsmyndigheten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de bestäm- melser som har angetts nu ankommer på frivårdsmyn— digheten. Frivårdsmyndig- heten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

85

andra stycket

Den som har dömts till

skyddstillsyn får genom be- svär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds be- slut i frågor som avses i 26

31

37 kap.

85

Den som har dömts till skyddstillsyn får begära prövning av en frivårds- myndighets beslut enligt 28 kap. 5 a & andra stycket, 5 b & sista meningen eller 7 & första stycket 2 hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde fri— vårdsmyndigheten är verk- sam. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ären- de, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankom- mer på frivårdsmyndigheten. Frivårdsmyndigheten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.

Övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 28 kap. 6 5 första, andra och fjärde styckena, 7 eller 11 5 får överklagas hos hovrätt. Be-

kap. 15å eller 28 kap. 7 eller 11 &. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Frivårdsmyndighets och övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8 55 länder omedelbart till efter- rättelse, såvida ej annorlun- da förordnas.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk med— delas av övervakningsnämnd i andrafall än i 7 och 8 55 sagts, av hovrätt enligt 8 & eller av kriminalvårdsnämn— den.

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 5 tredje stycket eller 6 & upptages av den rätt som först avgjort det mål vari medddelats villkorlig dom.

32

105

115

38 kap.

3å'

SOU 1991:45

svårstiden räknas från den dag då den dömde erhöll del av beslutet.

Frivårdsmyndighets och övervakningsnämnds beslut som avses i 8 5 skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.

Övervakningsnämnds beslut i andra fall än som avses i 8 5 och hovrätts beslut enligt 8 5 eller enligt 26 kap. I 8 & får inte överklagas.

Fråga om åtgärd enligt 26 kap. 18 5, 27 kap. 5 & tredje stycket eller 6 & upptas av den rätt som först avgjort målet.

SOU 1991:45

33

Talan enligt 28 kap. 8 & väcks vid tingsrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som har gjort framställning i ärendet är verksam, eller vid den rätt som först avgjort det mål vari

skyddstillsyn ådömts.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Talan som avses i 27 kap. 6 5 eller 28 kap. 8 5 skall anses anhängiggjord, då ansökan om målets upp- tagande delgavs den dömde.

Nämndemän skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 eller 2 a 5 eller i 27 kap. 6 5, 28 kap. 9 5 eller 34 kap. 10 5 andra stycket eller 18 &. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, för- verkande av villkorligt med- given frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 5 samt åtgärd enligt 34 kap.

55

65

Talan som avses i 26 kap. 18 5, 27 kap. 6 5 eller 28 kap. 8 5 skall anses anhäng- iggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

Nämndemän skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 eller 2 a 5 eller i 26 kap. 18 &, 27 kap. 6 5, 28 kap. 9 & eller 34 kap. 10 å andra stycket eller 18 &. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjan— de av påföljd enligt 34 kap. l ä 3, förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 5 samt åtgärd enligt 34

34 SOU 1991:45

5 & tredje stycket eller 34 kap. 5 & tredje stycket eller kap. 6 5 andra stycket. 34 kap. 6 5 andra stycket.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 & tredje stycket eller 28 kap. 11 5 första och andra styckena, är underrätt domför med en lagfaren domare.

8 å I mål om åtgärd enligt 2 I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 å 5 eller 27 kap. 5 & eller 2 a & eller 26 kap. 18 tredje stycket eller 6 5, 28 5, 27 kap. 5 & tredje stycket kap. 9 9 eller 34 kap. 10 5 eller 6 5, 28 kap. 9 5 eller andra stycket skall underrätt 34 kap. 10 å andra stycket lämna den dömde tillfälle att skall underrätt lämna den yttra sig. Begär han att bliva dömde tillfälle att yttra sig. muntligen hörd, skall till- Begär han att bli hörd munt— fälle därtill beredas honom. ligen, skall tillfälle därtill I mål om åtgärd enligt 34 beredas honom. I mål om kap. 18 5 skall den dömde åtgärd enligt 34 kap. 18 & lämnas tillfälle att yttra sig skall den dömde lämnas där så är möjligt. Rättens tillfälle att yttra sig där så är avgörande av saken sker ge- möjligt. Rättens avgörande nom beslut. av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 5 första och andra styckena får beslutas utan att tillfälle bereds den dömde att yttra sig.

12 5 Det åligger polismyndighet Det åligger polismyndighet att länma domstol, över- att lämna domstol, över- vakningsnämnd, kriminal- vakningsnämndoch frivårds— vårdsnämnden och frivårds- myndighet handräckning för myndighet handräckning för den dömdes inställande i den dömdes inställande i mål eller ärende enligt

SOU 1991:45 35

mål eller ärende enligt denna balk eller för hans denna balk eller för hans omhändertagande enligt 28 omhändertagande enligt 26 kap. 11 &. kap. 22 & eller 28 kap. 11 5.

13 &

Kriminalvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, chefen för kriminalvårdsregionen kan ändra vad en frivårdsmyn- dighet har beslutat enligt denna balk. Styrelsens beslut i en sådan fråga kan inte överklagas. Detsamma gäller i fråga om region- chefens beslut, som dock kan ändras av styrelsen.

Första stycket gäller inte Första stycket gäller inte beslut som avses i 26 kap. beslut som avses i 28 kap. 11 &, 12 åandra meningen, 5 a & andra stycket, 5 b & 13 å andra meningen eller sista meningen eller 6 b & 16å första stycket andra andra stycket.

meningen.

2 Förslag till

SOU 1991:45

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminal- vård i anstalt dels att 55 å skall upphöra att gälla dels att 6, 7, 11, 16, 32, 33, 34, 47-50, 54, 56 och 60 åå skall

ha följande lydelse.

65

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riks— anstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrä— desvis vara placerad i lokal- anstalt, om inte annan place- ring är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras före- trädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamåls— enlig förberedelse av frigiv- ning, får den intagne över— föras till lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrä— desvis vara placerad i lokal- anstalt, om inte annan place— ring är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att bruka eller på annat sätt förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras före- trädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamåls- enlig förberedelse av frigiv- ning skall, om inte särskilda skäl talar däremot, den in-

SOU 1991:45 37

tagne överföras till lokalan- stalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7 & tredje stycket skall ske i riksanstalt och därvid företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

7å

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpli- gen kan anordnas i öppen anstalt.

Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall avvika eller all- varligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika.

Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att bruka eller på annat sätt förfara olagligt med narkotika.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av

38 SOU 1991:45

hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avlutats.

Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex måna- der från föregående pröv- ning.

För att underlätta anpass- ningen i samhället kan den som är intagen i lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja verksamhet av detta slag.

Medgivande som avses i första stycket kan lämnas även den som är intagen i

115

Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas när det finns anledning till det.

För att underlätta anpass- ningen i samhället får den som är intagen i lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtas för att främja verksamhet av detta slag.

Medgivande som avses i första stycket får lämnas även den som är intagen i

SOU 1991:45

riksanstalt, om särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en intagen som avses i 7 & tredje stycket.

Vid förberedande av inta— gens frigivning skall särskilt eftersträvas att bereda ho— nom lämplig arbetsanställ- ning eller annan försörj- ningsmöjlighet samt lämplig bostad. Kommer han att behöva undervisning, ut- bildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall så långt möjligt åt- gärder vidtagas för att till- godose sådant behov.

39

165

riksanstalt, om särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en intagen som avses i 7 & tredje stycket.

Vid förberedande av en inta- gens frigivningspennission eller frigivning skall särskilt eftersträvas att bereda ho- nom lämplig arbetsanställ— ning eller annan försörj— ningsmöjlighet samt lämplig bostad. Kommer han att behöva undervisning, ut— bildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd skall så långt möjligt åt- gärder vidtas för att till- godose sådant behov.

I den mån frågan inte kan lösas på annat sätt skall anstalten sörja för den intagnes behov av bostad och ekonomiskt bistånd under frigivningspermissio- nen.

För att underlätta anpass— ningen i samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Vid be— dömningen skall särskilt be- aktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstal- ten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d 5.

40

325

SOU 1991:45

För att underlätta anpass- ningen i samhället får en in— tagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Vid be- dömningen skall särskilt be- aktas om den intagne har brukat eller på annat sätt förfarit olagligt med narkoti- ka inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d &.

Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket.

En intagen som avses i 7 & tredje stycket får ej beviljas korttids- pennission med stöd av första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

För korttidspennission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffan- de vistelseort, anmälnings- skyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under be— vakning. Intagna som avses

För korttidspennission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffan— de vistelseort, anmälnings- skyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, får föreskrivas att den in— tagne under permissionen skall vara ställd under be- vakning. Intagna som avses

SOU 1991:45

i tredje stycket skall vara ställda under bevakning.

Till förberedande av frigiv- ning kan en intagen som avses i 26 kap. 7 & brotts— balken beviljas permission under viss längre tid (frigiv- ningspermission). Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet har avtjänats.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga be- träfande vistelseort, an— mälningsskyldighet eller annat

335

i tredje stycket skall vara ställda under bevakning.

Som framgår av 26 kap. 11 & brottsbalken skall in- tagna som undergår lägst fyra månaders fängelse omedelbart före den villkor- liga frigivningen ha frigiv- ningspermission.

Under frigivningspermissio- nen skall den intagne hålla kontakt med anstalten på det sätt och i den omfattning som anstalten föreskriver.

Anstalten får också i övrigt föreskriva vad den intagne har att iaktta under permis- sionen. Sådan föreskrift får avse vistelseort, bostad, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, läkarvård, nyk- terhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller liknande inrätt- ning.

Kan en intagen genom vis- telse utanför anstalt bli föremål för särskilda åt-

42

345

SOU 1991:45

Den intagne är skyldig att underrätta anstalten om för- hållanden som avses i en föreskrift som meddelats honom.

Underlåter den intagne att följa en föreskrift som med- delats honom eller att hålla anstalten underrättad enligt fjärde stycket skall, om underlåtelsen inte är ringa, frigivningspermissionen hävas.

Har fri gi vningspermissionen hävts skall den intagne av- tjäna återstående tid, fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, i anstalt om inte detta med hänsyn till arten av den intagnes underlåten- het och den återstående verkställighetstidens längd är uppenbart oskälig.

Anstalten får förordna en eller flera personer att biträda denna under frigiv- ningspermissionen.

Kan en intagen genom vis- telse utanför anstalt bli föremål för särskilda åt-

SOU 1991:45

gärder som kan antas under- lätta hans anpassning i samhället, kan han få med- givande att för sådant ända- mål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om sär- skilda skäl föreligger. Där— vid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendefram- kallande medel.

43

gärder som kan antas under- lätta hans anpassning i samhället, får han medges att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot miss- bruk av beroendeframkallan- de medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

Innebär medgivandet att den intagne skall vistas på be- handlingshem eller annan liknande inrättning får, om det är nödvändigt för vår— dens eller behandlingens genomförande, bestämmas att den intagne för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande me- del skall vara skyldig att enligt vårdgivarens anvis— ningar lämna blod—, urin- eller utandningsprov.

Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 & tredje stycket.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller meddelade an- visningar när han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården, får discipli- när bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, om det ej föreligger anled- ning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om gäming- en är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom an- stalten.

Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning eller

2. förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne un- dergår.

44

475

SOU 1991:45

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller meddelade an- visningar när han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården, får discipli- när bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, om det ej föreligger anled- ning att han skall låta sig råtta av anvisning eller tillsägelse. Disciplinär be— straåfning får dock åläggas om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan den intagne

1. tilldelas varning eller

2. hållas avskild från andra intagna under viss bestämd tid, dock längst under en sammanhängande tid om sju

dygn.

SOU 1991:45

Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 47 å andra stycket 2 skall beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den in— tagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11, 32 eller 33 & denna lag.

45

485

495

Kan den intagne inte hållas avskild på anstalten får han placeras i allmänt häkte.

Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 47 å andra stycket 2 skall beaktas om förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den in— tagne, särskilt i sådana hänseenden som avses i 11 eller 32 &.

Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser.

Genom upprepade förord— nanden enligt 47 å andra stycket 2 får den tid som inte skall inräknas i verk- ställighetstiden ej överstiga,

Genom upprepade förord— nanden enligt 47 å andra stycket 2 får den tid som den intagne skall hållas avskild inte överstiga,

1. beträffande den som undergår fängelse i högst en månad

sammanlagt tio dagar,

2. beträffande den som undergår fängelse i mer än en men högst fyra månader sammanlagt femton dagar samt

46 SOU 1991:45

3. beträffande den som undergår fängelse på längre tid än fyra månader sammanlagt fyrtiofem dagar.

505

Under utredningen av ett disciplinärende får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen ej skall äventyras. Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra dygn. Kan den intagne inte hållas avskild på anstalten, får han placeras i allmänt häkte, om detta är lämpligare än att han förs över till en annan anstalt. Den intagne skall få den lättnad i avskildheten som är

möjlig.

Frågor som avses i 33 & prövas av kriminalvårds- nämnden. Detsamma gäller frågor som avses i 34 5, om den intagne har dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frågor enligt 345 prövas av den övervaknings- nämnd till vars verksamhets- område anstalten hör.

545

Tid som den intagne hållits avskild eller varit placerad i allmänt häkte enligt första stycket skall avräknas från tid som bestämts enligt 47 å andra stycket 2.

Frågor som avses i 33 och 34 55 samt i 39 & såvitt avser frigivningspermission prövas av den övervaknings— nämnd till vars verksamhets- område anstalten hör.

SOU 1991:45

Intagen får hos kriminal— vårdsnämnden påkalla pröv- ning av övervakningsnämn— dens beslut i frågor som avses i 33 och 34 55.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be- stämmer kan föreskriva om överflyttning till någon annan kriminalvårdsmyn— dighet än kriminalvårdssty- relsen eller till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds be- fogenhet enligt 54 och 55 55 samt av kriminalvårdsstyrel- sens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses i 20 å andra stycket samt 20

aä.

47

565

605

Den som är intagen får hos kammarrätt överklaga en övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 33 och

34 55.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be— stämmer kan föreskriva om överflyttning till någon annan kriminalvårdsmyn- dighet än kriminalvårdssty— relsen eller till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds be- fogenhet enligt 54 och 55 55 samt av kriminalvårdsstyrel- sens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses i 20 å andra stycket, 20 a 5 och 33 & femte och sjätte styckena.

3 Förslag till

48 SOU 1991:45

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs att 20 och 25 55 lagen (1974z202) om beräkning av strafftid m.m. skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske faststäl- la dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen därvid även fastställa tid- punkten för villkorlig frigiv- ning och för prövotidens utgång eller, om det är fråga om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 5 första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av be- tydelse för tillämpningen av bestämelserna om sådan frigivning, samt den straftid som då återstår.

ZOä

Föreslagen lydelse

För den som har börjat un- dergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske faststäl- la dagen för strafftidens slut samt tidpunken för villkorli g frigivning och för prövoti- dens utgång.

För den som undergårfäng- else i lägst fyra månader skall styrelsen också faststäl- la dagen för frigivnings- permission.

När omständigheterna ger anledning till det, får ett beslut enligt första stycket ändras.

SOU 1991:45

Skall dom på fängelse verk- ställas sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan han frigi— vits, skall strafftidema sammanläggas för bestäm— mande av slutdagen.

49

255

Skall dom på fängelse verk- ställas sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan han frigi- vits, skall strafftidema sammanläggas för bestäm— mande av slutdagen och de övriga tidpunkter som anges i 20 5.

50 SOU 1991:45

4 Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529) dels att det skall införas en ny paragraf, 4 kap. 9 a 5, dels att 8 kap. 7 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4kap. 9a5

Verkställs utvisning av den som har frigivningspemtis— sion skall han anses vara villkorligt frigiven från och med dagen för frigivnings- permissionen.

8 kap. 7 5

En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas även om det har överklagats.

Statens invandrarverks beslut om avvisning eller utvisning får verkställas fastän beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlän- ningen har avgett nöjdförklaring.

Verkställighet får också ske om utlänningen har avgett nöjdför— klaring beträffande en domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott och åklagaren medger det. Verkställighet av utvisningen får dock inte ske förrän en ådömd fängelsepåföljd har

SOU 1991:45 51

avtjänats eller verkställigheten av den har flyttats över till ett annat land.

En fängelsepåföljd skall anses avtjänad när villkorlig frigivning skall ske eller, i fall som avses i 26 kap. II 5 brottsbalken, ji'igiv— ningspennission skall på- börjas.

52 SOU 1991 :45

5 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt dels att 13 och 15 55 skall upphöra att gälla, dels att 10, 11 och 16 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 5

Beträffande den som är Beträffande den som är intagen i riksanstalt skall intagen i riksanstalt skall fråga om förflyttning till fråga om förflyttning till lokalanstalt prövas så snart lokalanstalt prövas så snart omständigheterna föranleder omständigheterna föranleder därtill. Undergår den in— därtill. Undergår den in— tagne fängelse i mer än ett tagne fängelse i mer än ett år, skall frågan dock alltid år, skall frågan dock alltid prövas senast fyra månader prövas senast fem månader före den dag då villkorlig före den dag dåhigivnings— frigivning tidigast kan ske. permisson skall påbörjas.

Den som är intagen i lokalanstalt får ej förflyttas till riksanstalt, om ej särskilda skäl föranleder därtill.

115

Vid förberedande av vill— Vid förberedande av frigiv- korlig frigivning från riks- ningspermission och av vill- anstalt skall, enligt krimi- korlig frigivning från riksan-

SOU 1991:45

nalvårdsstyrelsens närmare föreskrifter, samråd ske med frivårdsmyndigheten.Behöv- ligt samråd skall ske även med arbetsförmedling och med de sociala och andra myndigheter eller organisa- tioner samt enskilda perso- ner som kan främja den in- tagnes anpassning i sam- hället.

I fråga om den som är intagen i lokalanstalt skall frivårdsmyndigheten, under iakttagande av bestämmel- serna i första stycket, i samverkan med personal vid anstalten och enligt krimi- nalvårdsstyrelsens närmare föreskrifter förbereda vill- korlig frigivning.

Beträffande den som under— går fängelse på sådant tid att villkorlig frigi vning icke kan komma i fråga, skall vid förberedande av hans frigiv- ning första och andra styck— ena tillämpas i den mån det är påkallat med hänsyn till den intagnes personliga förhållanden.

53

stalt skall, enligt kriminal— vårdsstyrelsens närmare föreskrifter, samråd ske med frivårdsmyndigheten.Behöv- ligt samråd skall ske även med arbetsförmedling och med de sociala och andra myndigheter eller organisa- tioner samt enskilda perso- ner som kan främja den in- tagnes anpassning i sam— hället.

I fråga om den som är intagen i lokalanstalt skall, under iakttagande av be- stämmelserna i första stycket och enligt kriminalvårds- styrelsens närmare föreskrif- ter, personalen vid anstalten förbereda frigivningspermis- sion och villkorlig frigiv- ning.

Beträffande den som under- går fängelse på sådant tid att frigivningspermission icke kan komma i fråga, skall vid förberedande av hans frigivning första och andra styckena tillämpas i den mån det är påkallat med hänsyn till den intagnes personliga förhållanden.

54 SOU 1991:45

Vid prövning av fråga om medgivande för intagen enligt H 5 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att utföra arbete eller delta i särskilt anordnad verksamhet utanför anstalten skall särskilt beaktas om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller ett medgivande armars kan antas väsentligt underlätta hans för- sörjningsmöjligheter efter frigivningen.

Kriminalvårdsanstalten skall så snart det kan ske underrätta frivårdsmyndig- heten om tidpunkten för frigivning. Frivårdsmyndig- heten skall också snarast underrättas om ändring av denna tidpunkt.

165

Står den intagne under över- vakning efter dom på skydd- stillsyn skall kriminalvårds— anstalten så snart det kan ske underrätta frivårdsmyn- digheten om tidpunkten för frigivning. Frivårdsmyndig— heten skall också snarast un— derrättas om ändring av denna tidpunkt.

SOU 1991:45

6 Förslag till

55

Förordning om ändring i frivårdsförord-

ningen (1983:250)

Härigenom föreskrivs i fråga om frivårdsförordningen (1983:250) dels att ll-lS 55 skall upphöra att gälla, dels att rubriken före 18 5 skall vara "Bestämmelser om över— vakning m.m. ", dels att 16, 17, 20, 26, 29, 34 och 36 55 skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Förklarar en övervaknings- nämnd villkorligt medgiven frihet helt eller delvis för- verkad, skall nämnden genast sända beslutet till kri- minalvårdsstyrelsen. Är den frigivne omhändertagen enligt 26 kap. 22 & brotts- balken, skall beslutet i stället sändas till den myn- dighet som svarar för förva- ringen av den omhändertag- ne.

165

Föreslagen lydelse

Förklarar rätten, i fall som avses i 26 kap. I 8 & brotts- balken, villkorligt medgiven frihet helt eller delvis för— verkad, skall beslutet genast sändas till kriminalvårds- styrelsen.

56 SOU 1991:45

175

Bestämmelserna i 6-9 55 Bestämmelsen i 9 & tilläm- tillämpas också i fråga om pas också i fråga om den den som har villkorligt som har villkorligt frigivits. frigivits.

Bestämmelserna i l 0 ä gäller även när omhänderta— gande har beslutats enligt 26 kap. 22 & brottsbalken.

205

I samband med att en övervakning börjar skall en tjänsteman vid frivårdsmyndigheten så snart som möjligt och senast inom en månad sammanträffa med den dömde och övervakaren. Därvid bör bestämmas på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren, frivårdsmyndigheten eller annan samt närmare om vad den dömde i övrigt skall ha att iaktta till följd av domen.

Vidare skall särskilt under- Vidare skall särskilt under- sökas i vilken utsträckning sökas i vilken utsträckning frivårdsmyndighetens med— frivårdsmyndighetens med— verkan behövs för att för— verkan behövs för att för— medla stöd och hjälp enligt medla stöd och hjälp enligt 26 kap. 14 & brottsbalken. 28 kap. 5 c & brottsbalken.

Vid sammanträffandet skall upprättas en plan för Övervakningen som anger vilka åtgärder som skall vidtas. Planen skall omprövas så ofta det finns anledning till det.

Har föreskrift som avses i 28 kap. 6 a 5 andra stycket brotts- balken meddelats behöver åtgärder som har angetts i första —

SOU 1991:45

57

tredje styckena vidtas endast om det är nödvändigt med hänsyn till

behandlingens utformning.

I fall där den som är villkor- ligt ji'igiven inte står under övervakning efter det att ett år av prövotiden har för- flutit, skall frivårdsmyndig- heten göra anmälan till övervakningsnämnden, om sådana omständigheter har förekommit som kan föran- leda att den frigivne bör ställas under övervakning.

Detsamma gäller när den som undergår skyddstillsyn inte står under övervakning efter det att ett år av prövo— tiden har förflutit.

Vad som sägs i första styc- ket skall tillämpas på mot- svarande sätt när det ifråga om den som undergår skydd- stillsyn före övervaknings- tidens utgång har förekom— mit omständigheter som medför att beslut bör fattas om övervakning för längre tid.

265

Frivårdsmyndigheten skall, i fall där den som dömts till skyddstillsyn inte står under övervakning efter det att ett år av prövotiden har för- flutit, göra anmälan till övervakningsnämnden om sådana omständigheter har förekommit som kan föran- leda att den dömde bör ställas under övervakning.

Vad som sägs i första styc- ket skall tillämpas på mot- svarande sätt om det före övervakningstidens utgång har förekommit omständig— het som medför att beslut bör fattas om övervakning för längre tid.

58 SOU 1991:45

Anmälan skall göras av den frivårdsmyndighet som har eller senast haft ansvaret för övervakningen eller, om den dömde inte har stått under övervakning, av den frivårdsmyndighet vars verk- samhetsområde omfattar den ort där den dömde uppehåller sig mera varaktigt.

Om befogenhet för över— vakaren att meddela anvis- ningar, medge lättnader och vidta jämkningar beträffande föreskrifter finns bestäm- melser i 26 kap. 17 å och 28 kap. 6 & brottsbalken. Innan övervakaren vidtar sådan åtgärd hör han sam- råda med den dömde, om det lämpligen kan ske.

295

Om befogenhet för över- vakaren att meddela anvis- ningar, medge lättnader och vidta jämkningar beträffande föreskrifter finns bestäm— melser i 28 kap. 6 b & tredje stycket brottsbalken. lnnan övervakaren vidtar sådan åtgärd bör han samråda med den dömde, om det lämpli— gen kan ske.

Overvakaren skall till frivårdsmyndigheten anmäla den åtgärd som han vidtagit, om den inte är av ringa betydelse.

Uppgifter som enligt brotts- balken ankommer på fri- vårdsmyndigheten får chefen för myndigheten överlämna åt någon annan tjänsteman vid myndigheten. Vad som har sagts nu gäller dock inte uppgifter som avses i 26

345

Uppgifter som enligt brotts- balken ankommer på fri— vårdsmyndigheten får chefen för myndigheten överlämna åt någon annan tjänsteman vid myndigheten. Vad som har sagts nu gäller dock inte uppgiftersom avses i 28 kap.

SOU 1991:45

kap. 11 5, 12 äförsta me- ningen eller 38 kap. 12 5.

59

5 & sista stycket eller 38 kap. 12 &.

Med de begränsningar som följer av första stycket får chefen för en frivårdsmyndighet åt en tjänsteman vid myndigheten överlämna även uppgifter som enligt denna förordning ankommer på frivårdsmyndigheten. Vad som har sagts nu gäller inte uppgifter enligt 18 5 första stycket.

Vad som föreskrivs om övervakare i denna förord- ning gäller, med undantag av 29 55, i tillämpliga delar också den som med stöd av 26 kap. 12 & brottsbalken har förordnats att biträda vid övervakningen (biträdande övervakare).

36å

Vad som föreskrivs om övervakare i denna förord- ning gäller, med undantag av 29 å, i tillämpliga delar också den som med stöd av 28 kap. 5 a 5 andra stycket brottsbalken har förordnats att biträda vid övervakning— en (biträdande övervakare).

SOU 1991:45 61

1 Inledning

1.1 Direktiven

Utredningens direktiv (Dir. 1990: 1 1) beslutades av regeringen den 1 februari 1990. Enligt dessa formuleras vårt uppdrag samman- fattningsvis så att vi skall överväga möjligheterna att vidareutveck- la innehållet i de påföljder som utgör alternativ till fängelsestraffet och mot denna bakgrund pröva behovet av justeringar av vissa be— stämmelser angående valet mellan fängelsestraff och andra påföljder samt se över vissa frågor om verkställigheten av fängelsestraff.

Som bakgrund till uppdraget anförde chefen för justitiedeparte- mentet, statsrådet Freivalds, följande.

I debatten om åtgärder mot brott är påföljdssystemets utform- ning och tillämpning en fråga som ofta står i centrum. Intresset är därvid i hög grad inriktat på möjligheterna att hitta alternativ till fängelsestraffet som både framstår som tillräckligt in- gripande och tillgodoser den dömdes behov av stöd och hjälp bättre än fängelsestraffet. I detta syfte har bl.a. skyddstillsyn- spåföljden under senare år förstärkts och skärpts på olika sätt. Som exem el kan nämnas den möjlighet som infördes år 1988 att döma ti ] s.k. kontraktsvård och den försöksverksamhet med samhällstjänst som påbörjades den 1 januari 1990. Båda dessa påföljder är konstruerade som föreskrifter inom ramen för skyddstillsynspåföljden.

Det är angeläget att kontinuerligt pröva i vad mån det finns möjligheter att minska användningen av fängelsestraff genom att utveckla och effektivisera frivårdspåföljdema. På motsvarande sätt bör man fortlöpande överväga möjligheterna att genom

62 SOU 1991:45

ändringar av reglerna om innehållet i och utformningen av verkställigheten av fängelsestraffet motverka frihetsberövande- nas negativa verkningar och underlätta för den dömde att anpassa srg i samhället.

När det gäller skyddstillsynspåföljden skall utredningen överväga om de föreskrifter som kan meddelas inom ramen för påföljden bör utvecklas ytterligare. I direktiven pekas särskilt på möjligheten att föreskriva att den dömde skall genomgå viss utbildning, såsom den s.k. rattfällan. Det pekas också på det eventuella behovet av att förbättra kontrollen och efterlevnaden av meddelade före- skrifter och av att utveckla möjligheterna till ingripanden när den dömde inte iakttar vad som ålagts honom.

I fråga om den villkorliga domen skall utredningen överväga om påföljden kan ges ett vidare tillämpningsområde exempelvis genom att större utrymme lämnas för mer ingripande föreskrifter än vad som f.n. är möjligt.

I samband med övervägandena kring Skyddstillsynen och den villkorliga domen står det utredningen fritt att pröva om det finns behov av ändringar eller kompletteringar av de allmänna be- stämmelserna om påföljdsval i brottsbalken (BrB). Utredningen skall också överväga om det finns anledning att ändra de särskilda reglerna i BrB om påföljdsvalet för unga liksom om det finns behov av liknande bestämmelser för andra kategorier.

I direktiven finns upptagen även en fråga som rör den villkorli- ga frigivningen, nämligen den om man bör öppna för en mera gynnsam behandling av vissa intagna, t.ex. förstagångare eller ungdomar. Denna del av uppdraget skall ses mot bakgrund av att den framtida utformningen av den villkorliga frigivningen f.n. bereds inom justitiedepartementet på grundval av fängelsestraff- kommitténs huvudbetänkande (SOU 1986: 13—15) Påföljd för brott. Fängelsestraffkommittén förordade att den nuvarande halvtids— frigivningen skall avskaffas och ersättas med obligatorisk villkor— lig frigivning för alla när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Enligt departementschefen kan det även med ett system som bygger på principen om obligatorisk villkorlig frigivning finnas

SOU 1991:45 63

anledning att överväga om man bör öppna möjligheter till en mer gynnsam behandling av vissa kategorier intagna.

När det gäller den delen av uppdraget som avser verkställighet av fängelsestraffet uttalade departementschefen följande.

Ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den intagnes anpassning i samhället och motverka skadliga föl'der av frihetsberövandet. För att uppfylla det målet finns en differentierad anstaltsorganisation och förhållandevis vida möjligheter att anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det enskilda fallet. Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Utredaren bör därför närmare överväga principerna för placering av olika kategorier av fängelsedömda och pröva förutsättningama för att i större utsträckning placera intagna i anstalter som ger bättre möjligheter att förbereda frigivningen.

[ det sammanhanget och med utgångspunkten att främja den intagnes anpassning i samhället bör utredaren också ta upp frågan om behovet av och möjligheterna till en ökad eller på annat sätt ändrad användning av såväl placering utom anstalt enligt 34 5 lagen (1974z203) om kriminalvård i anstalt som andra former av vistelse utanför anstalt.

Jag vill i sammanhanget också erinra om den inom justitiede— partementet pågående översynen av kriminalvårdens innehåll och verksamhetsformer [som jag tidigare nämnt]. Kriminal— vårdsstyrelsen genomför nu, bl.a. utifrån arbets ruppens förslag angående kriminalvården i anstalt, åtgärder or att skapa ett bättre innehåll i straffverkställigheten. Utredaren bör informera sig om detta arbete och det övriga utvecklingsarbete som pågår inom anstaltsorganisationen.

Enligt direktiven skall vi i vårt arbete beakta även direktiven ( 198415) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Enligt dessa skall alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser.

64 SOU 1991:45

1 .2 Utredningsarbetet

1.2.1 Informationsinhämtande m.m.

När det gäller utredningsarbetets bedrivande kan följande sägas.

Vi har haft överläggningar med generaldirektören Björn Weibo och överdirektören Per-Erik Lundh, kriminalvårdsstyrelsen, samt deltagit i en av styrelsen anordnad konferens för kriminalvårdens regionchefer och riksanstaltschefer.

Vi har anordnat en höming angående förutsättningama att utveckla frivården. Därvid deltog ett trettiotal frivårdstjänstemän från de olika kriminalvårdsregionema i landet.

Vi har också hållit en idéinventering angående utredningsupp- draget med hovrättslagmännen Carl Johan Cosmo och Erland Aspelin, lagmannen Gunnar Arfwidsson, chefsrådmannen Axel Lundqvist, rådmannen Per Eriksson, hovrättsassessom Martin Borgeke samt inspektörema vid kriminalvårdens malmöregion Göran Wallén och Karin Persson.

Vi har vidare sammanträffat med företrädare för den arbets- grupp inom justitiedepartementet som bedrivit en översyn av av kriminalvårdens innehåll och har även i övrigt följt arbetsgruppens arbete. Se Frivårdens arbetsformer och resurser (Ds 1991:10).

Vi har, för diskussion rörande vårt uppdrag, sammanträffat med psykologerna Lisa Kvammark och Björn Lagerbäck. Vi har också sammanträffat med förre byråchefen vid kriminalvårdsstyrelsens forskningsenhet Norman Bishop.

Vi har vidare besökt Statens Rättskemiska Laboratorium och där sammanträffat med docenten John Johnsson och laboratom Lennart Karlsson för information om urinprovskontrollers tillförlitlighet.

Vi har även deltagit i en av kriminalvårdsregionen i Malmö anordnad temadag rörande det s.k. rattfälleprojektet.

Vi har slutligen besökt frivårdsmyndigheten Göteborg Centrum och Skyddsvämet i Göteborg, kriminalvårdsanstaltema Mariefred, Roxtuna, Österåker, Norrtälje, Täby, Huddinge och Färingsö.

SOU 1991:45 65

Vi har i vårt arbete fått värdefullt underlag för våra ställnings- taganden av byrådirektörema vid kriminalvårdsstyrelsen Karin Karlström och Karin Lindsten och av hovrättsassessom Eva Jagander, utrikesdepartementet.

Sekreteraren har besökt ett av norska justitiedepartementet anordnat möte för norska frivårdstjänstemän med inbjudna nordiska gäster. Sekreteraren har också besökt Finland för in- formation om de finska reglerna om särbehandling av ungdomar när det gäller verkställighet av fängelsestraff. Vidare har sekrete- raren deltagit i en av kriminalvårdsstyrelsen anordad utbildnings- dag rörande den s.k. rattfällan samt följt verksamheten vid frivårdsmyndigheten i Kristianstad.

1.2.2 Betänkandets innehåll

Av de frågor som tas upp i våra direktiv behandlas i betänkandet i huvudsak endast sådana som har att göra med verkställigheten av fängelsestraffet. När det gäller de övriga frågorna, dvs. de som rör skyddstillsynspåföljden, den villkorliga domen och de allmänna reglerna i BrB för påföljdsval, innehåller betänkandet således varken överväganden eller förslag. Anledningen härtill är, som redogör för i avsnitt 2, att ett utarbetande av ett betänkande i dessa delar skulle kräva avsevärt mer tid än som stått till vårt förfogande.

Vi vill framhålla att det förhållandet att vi inte nu tar upp de nämnda frågorna till behandling inte innebär att vi anser dem vara av mindre betydelse eller att de tankar som ligger bakom direkti- ven i dessa delar är förfelade. Tvärtom menar vi att det finns goda skäl att undersöka om inte skyddstillsynspåföljden och den villkorliga domen kan vidareutvecklas och därmed komma till användning i en del fall som f.n. föranleder fängelse. Vi anser också att det är angeläget att pröva om inte förutsättningama för att döma till dessa påföljder kan anpassas till de som i övrigt gäller enligt de nya reglerna för påföljdsbestämning i 29 och 30 kap. BrB. Det är bara det att det inte varit möjligt att utarbeta fullständiga förslag i dessa hänseenden under den knappa tid,

66 SOU 1991:45

endast drygt ett år, som stått till vårt förfogande. I avsnitten 2.5.2 - 2.5.4 har vi emellertid redovisat den utgångspunkt från vilka ett fortsatt utredningsarbete enligt vår uppfattning bör bedrivas så vitt avser de icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn.

I direktiven nämns när det gäller val av påföljd att det finns anledning att överväga om de särskilda reglerna om påföljdsvalet för unga i 30 kap. 5 & brottsbalken är väl avvägda. Genom beslut den 21 juni 1990 har regeringen tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté (Dir. 1990153) för att utvärdera de nuvaran- de regelsystemet för unga lagöverträdare och för att överväga på vilket sätt det allmänna bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. Vi har mot bakgrund härav inte funnit det lämpligt att inom ramen för vårt arbete överväga reglerna om påföljdsval för unga.

1.3 Den villkorliga frigivningen

1.3.1 Allmänt

Våra förslag när det gäller institutet frigivningspermission måste ses mot bakgrund av de regler som i övrigt gäller för verkställig- het av &ngelsestraff, främst den villkorliga frigivningen. De sistnämnda reglerna är föremål för överväganden mot bakgrund av de förslag som fängelsestraffkommittén lade fram är 1986. Vi skall i detta avsnitt redogöra för den nuvarande regleringen av villkorlig frigivning, de reforrntankar som finns och vad vi i detta hänseende har haft för utgångspunkter för värt arbete.

SOU 1991:45 67

1.3.2 Gällande regler om villkorlig frigivning

De nuvarande reglerna om villkorlig frigivning från fängelsestraff infördes år 1983. De innebär i huvudsak följande.

Huvudreglen är att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelse— straff enligt obligatoriska regler skall friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Från fängelsestraff på kortare tid än två månader får villkorlig frigivning dock inte ske. För längre straff gäller att minst två månader måste avtjänas i anstalt eller i form av annat frihetsberövande, t.ex. häktning. Det nu sagda framgår av 26 kap. 6 & BrB.

I den angivna paragrafen görs undantag från regeln om villkor— lig frigivning dels för fängelsestraff som, enligt 28 kap. 3 & BrB, ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för förvand— lingsstraff för böter, dels för det fall den dömde själv vill avtjäna längre tid av straffet.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 & BrB, om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter med brottslighet av samma slag, inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Beslut om villkorlig frigivning i ett sådant fall fattas av kriminalvårdsnämnden. Vid prövningen av frågan om villkorlig frigivning skall förutom risken för fortsatt brottslighet beaktas verkningarna av fortsatt frihetsför- lust för den dömde och förutsättningama för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. ] princip innebär denna sistnämnda regel att villkorlig frigivning sker på tvåtredjedels— dagen.

Beslut om villkorlig frigivning när halva strafftiden avtjänats fattas relativt ofta när det gäller personer som dömts till straff på två år eller mer. Av de ca 800 personer som varje år döms till sådana straff får mer än 75 % villkorlig frigivning vid halvtid.

68 SOU 199lz45

1.3.3 Fängelsestraffkommitténs förslag

Fängelsestraffkomrnittén avgav år 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986:]3-15) Påföljd för brott. I betänkandet föreslog kommittén att den nuvarande i huvudsak obligatoriska halvtids- frigivningen skall ersättas med en ordning enligt vilken i princip alla som avtjänar tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när de avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Den särskilda prövningen enligt 26 kap. 7 & BrB skall alltså upphöra.! fängelse- straffkommitténs förslag ingår att minimitiden för villkorlig frigivning skall slopas. Även den som dömts till allmänna fängelseminimum skall alltså friges villkorligt.

Fängelsestraffkommittén avsåg inte att den föreslagna ordningen generellt sett skulle medföra längre anstaltstider. Samtidigt med förslaget i denna del lade nämligen kommittén fram bl.a. en plan för en allmän sänkning av straffskaloma för brotten. Kommittén gjorde den bedömningen att dess förslag sammantagna med varandra skulle innebära ett minskat behov av omkring 300 årsanstaltsplatser.

1.3.4 Behandlingen av fängelsestraffkommitténs förslag

Fängelsestraffkommitténs förslag om ändrade bestämmelser om villkorlig frigivning fick ett blandat mottagande av remissinstan- sema. Samtidigt som en del instanser biträder kommitténs förslag anser andra att den villkorliga frigivningen helt bör avskaffas. Åter andra menar att den villkorliga frigivningen bör behållas men göras fakultativ och beroende bl.a. av den intagnes uppförande i anstalten.

Förslaget är föremål för beredning i justitiedepartementet. I den budgetproposition som lämnades till riksdagen i början av innevarande år (prop. 1990/911100, bilaga 4, s. 32) uttalade departementschefen att det är hennes avsikt att föreslå att den nuvarande huvudregeln om halvtidsfrigivning avskaffas. Enligt

SOU 1991:45 69

henne har den nuvarande relativt stora skillnaden mellan utrnätt straff och faktisk anstaltstid visat sig vara svårförståelig för allmänheten även om det nuvarande systemet vid en internationell jämförelse ingalunda ter sig onormalt.

En reform av den villkorliga frigivningen är inte tänkt att innebära ett ökat behov av anstaltsplatser. Justitieministem uttalar nämligen i propositionen att målsättningen med det arbete som bedrivs i departementet är att det samlade resultatet inte skall leda till några generella ökningar av de faktiska anstaltstidema. Enligt henne är det därför nödvändigt att frågan om den villkorliga frigivningen övervägs i ett större sammanhang där också bl.a. frågor om verkställighetsformer och alternativ till fängelse ägnas uppmärksamhet.

När detta betänkande färdigställs har något förslag till nya regler för den villkorliga frigivningen ännu inte lämnats av regeringen. Det är inte heller klart när så kommer att ske eller vad förslaget kommer att innebära. För vår del är det emellertid nödvändigt att ha en uppfattning av åtminstone huvuddragen av en kommande reglering av den villkorliga frigivningen. Vi har därför, mot bakgrund av det redovisade uttalandet i budgetpropositionen, gjort vissa antaganden i detta hänseende.

1.3.5 Våra utgångspunkter när det gäller den framtida regleringen av den villkorliga frigivningen

Vi utgår från att det förslag som fängelsestraffkommittén lade fram år 1986 kommer att ligga till grund för den framtida regle- ringen av den villkorliga frigivningen. Detta innebär att villkorlig frigivning enligt obligatoriska regler kommer att äga rum från i princip alla tidsbestämda fängelsestraff när två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Någon prövning av tidpunkten för villkorlig frigivning kommer alltså inte att ske för någon kategori dömda. Vi utgår också från att som en konsekvens av detta kommer de nuvarande reglerna om frigivningspermission också att slopas.

70 SOU 1991:45

I övrigt utgår vi från att minimitiden för villkorlig frigivning kommer att avskaffas. Villkorlig frigivning kommer alltså att ske även från de allra kortaste fängelsestraffen.

Att den villkorliga frigivningen blir obligatorisk för alla innebär att en stor del av kriminalvårdsnämndens arbetsuppgifter kommer att försvinna. Härigenom kommer underlaget för nämndens verksamhet att bli så litet att den rimligen bör slopas. Vi har utgått från att så sker.

SOU 1991:45 71

2 Vår kriminalpolitiska upp- fattning

2.1 Allmänt om kriminalpolitik

Med begreppet kriminalpolitik avses traditionellt utformningen av straffsystemet och tillämpningen av det. Som kriminalpolitiska åtgärder anses sådant som kriminalisering och avkriminalisering, sanktionemas och sanktionssystemets utformning samt hand- havandet och verkställigheten av sanktionema.

I den kriminalpolitiska debatten har man ofta knutit förhopp— ningar till att samhället med hjälp av denna typ av åtgärder skall kunna komma till rätta med kriminaliteten eller i vart fall påverka nivån på brottsligheten eller förekomsten av olika brott. Man har tänkt sig att exempelvis straffskärpningar, nya påföljder eller förändrade verkställighetsregler skulle kunna vara verksamma medel i kampen mot brottsligheten. Främst har man härvid laborerat med olika typer av skärpningar. Men man har inte sällan också föreställt sig att olika individualpreventivt utformade påföljder skulle kunna vara effektiva.

Det är emellertid viktigt att känna till att både erfarenhet och forskning har visat att förändringar i straffsystemet är av mycket begränsad betydelse för den allmänna brottsnivån i samhället.

72 SOU 199] :45

Brottsutvecklingen styrs i huvudsak av faktorer som är oberoende av straffsystemet och dess funktion.

Det finns olika uppfattningar om orsakssambanden när det gäller brottsutvecklingen. För vår del har vi inte anledning att gå in på denna fråga. Det räcker att konstatera att ändringar i verkställig- hetsreglema knappast påverkar brottsnivån i samhället.

Det sagda skall inte uppfattas så att straffsystemet saknar betydelse för brottsligheten och för utvecklingen av densamma. Allmänt sett har det naturligtvis betydelse att vi har ett straffsys- tem samt att påföljder döms ut och också verkställs. Det är bara det att förändringar av straffsystemet av sådant slag och med en sådan omfattning som från olika viktiga utgångspunkter - bl.a. de krav som rättssäkerheten, den enskildes integritet och humaniteten ställer — är möjliga att genomföra inte kan förväntas få någon nämnvärd betydelse för brottslighetens omfattning.

Inte heller skall det sagda uppfattas så att det också i övrigt är likgiltigt hur systemet utformas. Straffsystemet fyller nämligen en viktig funktion vid sidan av dess effekt på brottsnivån. Denna funktion har att göra med vad människor i allmänhet uppfattar som rätt och rättvist. För att den enskilde skall känna att hon lever i ett rättvist samhälle är det viktigt att samhället reagerar mot brottsligheten genom att de som begår brott döms för dessa och att de påföljder som döms ut verkställs på ett sätt som motsvarar vad människorna i allmänhet föreställer sig eller kan acceptera. Man måste alltså i sammanhanget beakta det som ofta brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet.

2.2 Påföljdernas utformning

Det är alltså viktigt att påföljderna utformas och verkställs på det sätt som människor i allmänhet föreställer sig eller kan acceptera. För att ta ett exempel är det från denna utgångspunkt inte nödvän— digt att ett fängelsestraff verkställs i anstalt ända till sista dagen eller att den intagne befinner sig i anstalten hela tiden från

SOU 1991:45 73

verkställighetens början till dess slut. Det är inte heller nödvändigt att verkställigheten utformas i detalj lika för alla.

Men någonstans finns det en gräns. När det gäller det nuvarande systemet för villkorlig frigivning har denna gräns enligt mångas uppfattning överskridits. Man har alltså i allmänhet inte accepterat att de som avtjänar fängelsestraff i de allra flesta fallen skall friges villkorligt redan när de avtjänat halva strafftiden.

Däremot torde det, som nämnts, inte finnas några hinder mot att man på verkställighetsplanet tar olika individuella hänsyn. Så sker f.n. i betydande omfattning och bör ske även i framtiden. Även om man som framgått inte bör ha några egentliga förväntningar på kriminalvårdens möjligheter att nå individuella resultat med de dömda, bör ambitionsnivån på området inte sänkas. Att man på olika sätt söker underlätta de dömdas resocialisering har nämligen betydelse även på ett annat plan; det ökar möjligheterna att upprätthålla en human och någorlunda meningsfull kriminalvård.

Det sagda innebär att vi anser att grunderna för 1974 års krirninalvårdsreform (se prop. 1974:20), som för övrigt tillkomi politisk enighet, fortfarande har bärighet. I 4 lj KvaL har dessa, när det gäller fängelsestraffet, fått sitt uttryck i lagstiftningen. I paragrafen sägs att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare slås fast att verksamheten från början bör, i den mån det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten och att frigivningen skall förberedas i god tid. Att vård- och behand- lingssynpunkter på senare tid kommit i bakgrunden när det gäller valet av påföljd hindrar alltså inte att just sådana synpunkter bör styra utformningen av och innehållet i själva påföljderna.

I detta sammanhang bör observeras att det inte bara är själva innehållet i de olika påföljderna som är av vikt i det sammanhang som vi nu diskuterar. Även valet av påföljd och varaktigheten av påföljden har betydelse. Här ligger det närmast att peka på fängelsestraffet. Det torde råda enighet om att fängelsestraff ofta

74 SOU 1991:45

har betydande skadeverkningar för den som genomgår det. Samtidigt som det är uppenbart att vi inte inom överskådlig tid kan avskaffa fängelsepåföljden är det därför angeläget dels att ge möjlighet att döma till andra påföljder än fängelse, dels att hålla de fängelsestraff som döms ut så korta som möjligt.

I förstnämnda hänseende, dvs. när det gäller alternativ till fängelse, pågår det en utveckling. För några år sedan infördes den s.k. kontraktsvården, som gör det möjligt att döma missbrukare till skyddstillsyn med föreskrift om vård i stället för att döma till fängelse. Och f.n. bedrivs en försöksverksamhet med sam- hällstjänst. Våra direktiv ligger i linje med denna utveckling. I dem anges nämli gen att vi skall överväga om bestämmelserna som rör föreskrifter i samband med dom på skyddstillsyn kan utvecklas ytterligare.

I debatten rörande alternativ till fängelsestraffet har det från vissa håll förespråkats att man skulle införa någon form av elektronisk övervakning av de dömda. Sådan kan ske genom att elektronisk apparatur fästs på den dömde så att man kan få kontroll över var han befinner sig. Men den kan också ske i form av husarrest där ett hus, en lägenhet eller någon annan plats, där den dömde är skyldig att befinna sig, övervakas med elektronikens hjälp.

För vår del tar vi avstånd från tankarna på denna form av övervakning. I första hand gör vi detta med hänvisning till att den strider mot de krav på humanitet inom kriminalvården som vi anser att denna bör uppfylla. En elektronisk kontroll av den som dömts har påfallande kliniska drag i det att den innebär att den mänskliga kontakten mellan den dömde och kriminalvårdspersona— len går förlorad. Härigenom strider den mot de tankegångar som ligger bakom den nya vårdarrollen, se avsnitt 5.2. Dessa tanke- gångar innebär att det skall upprättas en närmare kontakt mellan den dömde och personalen i syfte att förbättra möjligheterna till» en anpassning i samhället.

Enligt vår bedömning skulle vidare en elektronisk övervakning ofta vara ineffektiv. De erfarenheter som hittills gjorts visar nämligen att den teknik som det är frågan om fungerar dåligt.

SOU 1991:45 75

Man kan helt enkelt inte vara säker på att de resultat man får är riktiga. Härmed kan man inte lägga dessa till grund för ingripan- den mot den dömde, något som skulle behövas för att upprätthålla systemets trovärdighet.

Slutligen talar emot en ordning med elektronisk övervakning att en sådan skulle vara ganska kostnadskrävande. För skötsel av apparaturen och för avläsning och vidtagande av åtgärder vid brott mot de villkor som ställts upp för den dömde skulle krävas en betydande personalstyrka. Någon ekonomisk besparing kan man alltså knappast räkna med att göra.

2.3 Påföljdemas användning i ett tidsper— spektiv

2.3.1 Användandet av fängelsestraffet

En tydlig strävan i den kriminalpolitik som förts under de senaste decennierna har varit att minska bruket av fängelsestraff och avkorta längden på de straff som ändå måste tillgripas. Denna strävan skall ses mot bakgrund av den utveckling som ägt rum i fråga om både antalet intagna i kriminalvårdens anstalter och antalet personer som varje år döms till fängelse och intas i kriminalvårdsanstalt.

När det gäller den förstnämnda utvecklingen kan följande sägas. År 1950 var, vid ett och samma tillfälle, ca 2.400 personer intagna i fångvårdsanstalt. Denna siffra steg kraftigt under 1950— talet för att år 1960 ha i det närmaste fördubblats. Utvecklingen mot allt fler i fängelse fortsatte så att man året innan BrB trädde i kraft, dvs. år 1964, kunde notera ett fångtal på strax över 5.000.

Efter Brst ikraftträdande skedde emellertid ett trendbrott. Den snabba ökningen av antalet intagna som hade ägt rum under 1950- talet och början av 1960-talet ersattes med en mera försiktig ökning fram till slutet av 1960-talet. År 1968, då kurvan nådde

76 SOU 1991:45

sitt maximum, var fångtalet uppe i 5.326 personer. Härefter skedde en snabb minskning fram till mitten av 1970-talet, då detta tal var nere i ca 3.700.

Nu svängde pendeln på nytt och man kan notera en stadig ökning fram till år 1983. År 1982 var vi nästan uppe i det antal intagna som vi hade före BrB:s ikraftträdande, närmare bestämt i ett fångtal på ca 4.700.

År 1983 genomfördes den s.k. halvtidsreformen. Denna innebar att det tidigare systemet med tvåtredjedelsfrigivning för majorite- ten av de intagna ersattes med en obligatorisk halvtidsfrigivning för de allra flesta. Effekterna på fångtalet blev tydliga. Från toppnoteringen år 1982 sjönk fängelsepopulationen år 1983 till ca 3.800.

Från det sistnämnda året har emellertid den tidigare trenden i riktning mot allt fler personer i fängelse fortsatt. I slutet av 1980- talet var vi åter uppe i tal runt 4.500 intagna.

Siffrorna för antalet nyintagna i kriminalvårdsanstalt följer av naturliga skäl samma mönster som de som avser beläggningsut- vecklingen. Från endast ca 5.300 år 1950 steg antalet nyintagna i fängelse till över 13.000 år 1964. Sedan planade kurvan ut för att i mitten av 1970—talet sjunka till runt 11.000.

Även när det gäller nyintagna har det sedan skett en tydlig ökning. Från bottennivån på ca 10.900 år 1977 har vi haft en relativt jämn ökning upp till den nivå vi hade under slutet av 1980-talet och som låg på runt 16.000 nyintagna varje år.

Sedan mitten av 1970-talet har det således, med endast det undantag som halvtidsreformen innebar, skett en fortlöpande ökning av bruket av fängelse i vårt land. Detta har skett samtidigt som ansträngningar har gjorts för att hålla tillbaka denna ut- veckling.

SOU 1991:45 77

2.3.2 Fängelsestraffens längd

Bruket av fängelse avgörs inte endast av det antal fängelsestraff som döms ut varje år. Vid sidan om olika verkställighetsregler, främst sådana som har att göra med den villkorliga frigivningen, är naturligtvis straffens längd av avgörande betydelse.

I fråga om den genomsnittliga längden på de utdömda straffen har ingen större förändring skett under senare år. Dock finns det även här en tendens till en skärpt hållning. För år 1984 var den genomsnittliga fängelsetiden för brottsbalksbrott 6,1 månader och för övriga brott 3,6 månader. Och den totala genomsnittssiffran för det året var 5,0 månader. Fem år senare, dvs. år 1989, hade dessa tal stigit till 6,9, 3,9 resp 5,5 månader.

Under den angivna femårsperioden har alltså ökningen av den genomsnittliga strafflängden, när det gäller utdömda straff, varit en halv månad. Eftersom halvtidsreformen genomfördes år 1983, dvs. före den aktuella perioden, bör Ökningen knappast kunna förklaras av denna.

En av orsakerna till ökningen av den genomsnittliga strafftiden är att de mycket långa straffen har ökat. År 1984 utdömdes drygt 1.100 straff på mer än ett års fängelse. Fem år senare hade denna siffra stigit till ca 1.450. Och när det gäller de allra längsta straffen, dvs. de på mer än fyra år, hade det skett en ökning från 148 till 191 domar vilket motsvarar närmare 30 procent.

Det har funnits en förhoppning att de nya straffmätningsreglema i 29 kap. BrB åtminstone på sikt skall kunna leda till kortare straff. Men denna förhoppning har alltså, såvitt nu kan bedömas, åtminstone ännu inte infriats.

I det korta perspektivet är det inte möjligt att bryta utvecklingen mot att allt fler och allt längre fängelsestraff döms ut. I stället får åtgärder vidtas inom ramen för verkställigheten av fängelsestraf— fen. Här finns dock den komplikationen att det råder politisk enighet om att avskaffa den nuvarande halvtidsfrigivningen och att ersätta denna med villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt. I denna situation kan emellertid vårt förslag om obligatorisk frigiv-

78 SOU 1991:45

ningspermission för alla som avtjänar fängelsestraff på fyra månader eller mer få avgörande betydelse. Ett system med en obligatorisk frigivningspermission kan nämligen i betydande omfattning motverka den ökning av antalet intagna i fängelse som en reform av den villkorliga frigivningen oundvikligen för med sig. Men den mera långsiktiga trenden låter sig inte påverka av en lagstiftningsåtgärd av detta slag.

2.3.3 Användningen av alternativa påföljder

Det första året som BrB var i kraft dömdes 3.200 personer till villkorlig dom och nästan 7.500 till skyddstillsyn. Precis som när det gäller fängelsepåföljden har det sedan skett en ökning.

I fråga om domar på skyddstillsyn har denna ökning dock varit ganska försiktig. Redan i början av 1970-talet hade vi kommit upp i ca 9.000 skyddstillsynsdomar per är, inklusive förordnanden enligt 34 kap. 1 5 första stycket 1 BrB att en tidigare skyddstill- synsdom skall omfatta även ny brottslighet. Detta tal har sedan varit i huvudsak konstant.

Ökningen av antalet villkorliga domar har varit betydligt större. Redan i början av 1980—talet dömdes varje år omkring 10.000 personer till denna påföljd. Men sedan bröts denna utveckling. Fram till år 1989 hade siffran stigit endast obetydligt eller till 11.000.

2.4 Brottsutvecklingen

Det är klart att brottsutvecklingen har haft betydelse för den utveckling som ägt rum när det gäller användandet av påföljderna. Klart är också att ökningen av antalet brott i samhället ger anledning till oro. Från år 1950 till i mitten av 1980-talet hade antalet anmälda brottsbalksbrott ökat från 162.000 till 846.000.

SOU 1991:45 79

Det skall här sägas att antalet anmälda brott generellt sett inte är något tillförlitligt mått på den faktiska brottsligheten. För vissa typer av brott, främst allvarliga sådana som mord, dråp, döds- misshandel och butiks-, post- eller bankrån är tillförlitligheten god eller mycket god medan för andra typer av brott, t.ex. övergrepp inom familjen samt rattonykterhetsbrott och andra trafikbrott, ärrnörkertalet mycket stort. En ökning av antalet anmälningar behöver därför inte spegla en faktisk ökning av brottsligheten. Det kan i stället vara så att det är anmälningsfrekvensen som ökat. Men i brist på kunskap om den faktiska brottsligheten får man anta att ökningen av antalet anmälda brott motsvaras av en ökning också av den faktiska brottsligheten.

Även de senaste åren på 1980—talet har vi tvingats notera att siffrorna för antalet anmälda brott ökat, om än inte lika snabbt som tidigare. År 1989 passerade vi enmiljonstrecket. För åren 1990 och 1991 ser det dock ut som om utvecklingen har vänt. Vi kan alltså konstatera att de anmälda brottsbalksbrotten f.n. minskar något.

När det gäller brottsutvecklingen måste man, som vi pekat på i avsnitt 2. ], komma ihåg att denna endast i mycket liten utsträck— ning kan styras med åtgärder som ligger på det kriminalpolitiska fältet. Det är alltså andra förhållanden än straffsystemets ut- formning som är avgörande lör vilken kriminalitet vi har i samhället.

2.5 Hur skall det kriminalpolitiska målet att minska bruket av fängelse nås?

2.5.1 Utgångspunkter

Som framgått har användningen av skyddstillsynspåföljden sedan början av 1970—talet legat på en konstant nivå. Och någon nämnvärd ökning av antalet villkorliga domar har inte skett under

80 SOU 1991:45

den senaste tioårsperioden. Däremot har bruket av fängelse ökat kraftigt och antalet intagna i fängelserna har kunnat hållas nere hjälpligt endast genom halvtidsreformen.

Som vi angett i avsnitt 1.3 råder det en betydande enighet om att halvtidsfrigivningen skall avskaffas och ersättas med villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt. Vi utgår från att det blir fängel- sestraffkommitténs förslag om generell tvåtredjedelsfri givnin g som kommer att utgöra utgångspunkten för en reform. Visserligen är det inte tänkt att en tvåtredjedelsreform skall tillåtas slå igenom fullt när det gäller fångtalet. Men uppenbarligen går det inte att undvika att en lagstiftningsåtgärd av detta slag resulterar i att avsevärt fler personer kommer att sitta i fängelse. För vår del anser vi att något sådant inte är acceptabelt, varken från kriminal— politiska utgångspunkter eller från ekonomiska.

I detta betänkande lägger vi fram ett förslag om en obligatorisk frigivningspermission för alla som avtjänar fängelse på fyra månader eller mer. En sådan ordning skulle, om den genomförs, vara ägnad att i rätt betydande utsträckning motverka en fångtal— sökning. Men fullt ut skulle effekterna av en tvåtredjedelsreform inte motverkas.

I denna situation är det nödvändigt att undersöka om inte bruket av fängelsestraff kan minska genom att vissa av dem som döms till fängelse i stället döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detta ligger också i linje med våra direktiv. Vi lägger i detta betänkande inte fram något förslag på området. Vi skall däremot i det följande något redovisa de tankegångar som vi haft och som bör kunna vara en utgångspunkt för ett fortsatt utredningsarbete.

2.5.2 Den villkorliga domen

I den kriminalpolitiska debatten har det ibland hävdats att en villkorlig dom i realiteten inte innebär någonting för den dömde. För vår del kan vi inte ställa oss bakom ett sådant synsätt. Den dömde får den varning som ligger i själva det rättsliga ingripan- det, bl.a. polisingripandet och domstolsförhandlingen. Han får också i regel ett bötesstraff. Vidare får han leva under den press

SOU 1991:45 81

som det innebär att, om han begår brott under de närmaste åren efter domen, denna kan undanröjas och ersättas av en mera ingripande påföljd.

Enligt vår uppfattning ligger det sålunda en undervärdering bakom synsättet att den villkorliga domen inte betyder något för den dömde. Vi är emellertid medvetna om att villkorlig dom ofta uppfattas så. Och man kan inte, även om domen ofta har en stämplingseffekt på den dömde, komma ifrån att skillnaden i graden av ingripande är mycket stor mellan en villkorlig dom och ett fängelsestraff. Det är tänkbart att det är detta som ligger bakom att den tidigare ökningen av antalet villkorliga domar sedan omkring tio år tillbaka i tiden i stort sett helt har upphört. Det är också tänkbart att det är detta som är grunden för den kritik som har förekommit mot det utökade användandet av villkorlig dom som påföljd för rattfylleribrott, som skett efter den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1990.

Vi tror att det finns möjligheter att föra Över en del fall som idag föranleder fängelse till villkorlig dom om man ökar den senare påföljdens status. Detta kan ske på olika sätt. Ett som vi har diskuterat, och som för övrigt också är angivet i våra direktiv, är att öka möjligheterna att förena den villkorliga domen med föreskrifter av olika slag. Mot bakgrund av diskussionen om påföljdsbestämningen vid rattfylleri skulle man exempelvis kunna föreskriva att den dömde skall genomgå den s.k. rattfällan dvs. ett kursprogram som klarlägger alkoholens skadeverkningar bl.a. inom trafiken och som syftar till att få den dömde att i fortsätt- ningen låta bli att köra bil när han druckit alkohol.

Även andra möjligheter kan finnas. En som nämnts bl.a. i den senaste tidens debatt ar att alltid i domen sätta ut det fängelsestraff som skulle ha ådömts för gämingama om fängelse i stället hade valts som påföljd. Den villkorliga domen skulle härigenom mera påtagligt bli en form av villkorligt fängelsestraff.

När det gäller den villkorliga domen finns det, precis som i fråga om Skyddstillsynen, ett ytterligare spörsmål som är av mera grundläggande art. Saken har sin grund i behandlingstanken och kritiken mot denna. Vi kommer nedan att ta upp denna pro—

82 SOU 1991:45

blematik. Redan här vill vi emellertid framhålla att den reglering som nu finns och som anger i vilka fall villkorlig dom skall ådömas enligt vår uppfattning är i behov av översyn och föränd- ring.

2.5 .3 Skyddstillsynen

Än större än när det gäller villkorlig dom torde möjligheterna vara att föra over fängelsefall till skyddstillsyn om man kan åstadkom— ma en utveckling av denna påföljd. Även här kan mer utförliga och ingripande föreskrifter vara en väg. Vad vi bl. a. tänker på är att knyta an till den utveckling som pågår med föreskrifter - såsom vid kontraktsvård och samhällstjänst - som det är ett villkor att den tilltalade accepterar för att han skall få skyddstillsyn i stället för fängelse. Men även andra lösningar är tänkbara. Man kan t.ex. även när det gäller den normala typen av skyddstillsyn i domen sätta ut det fängelsestraff som utgjorde alternativet vid påföljdsbestämningen.

I detta sammanhang går det inte att undvika att komma in på frågan vilken syn man bör ha på skyddstillsynspåföljden. Även om vi inte tagit slutlig ställning i frågan och inte heller lägger fram några förslag som rör Skyddstillsynen i detta betänkande vill vi anföra följande.

Synen på skyddstillsynspåföljden har samband med hur man ställer sig till behandlingstanken och den kritik som under senare år riktats mot denna tanke. Behandlingstanken kan sägas innebära att man skall ersätta straff med vård och behandling. I samband med det arbete som startade på 1930-talet och som ledde fram till BrB hyste man relativt stora förväntningar på att de olika straff- rättsliga påföljderna skulle vara effektiva i den meningen att de skulle minska risken för att den dömde, efter det att han genom— gått påföljden, fortsätter att begå brott.

I detta avseende har forskningen under de senaste decennierna lärt oss att i hög grad tona ner förhoppningarna. Knappast någon påföljd har visat sig ha positiva effekter för den som utsätts för den. Och det är känt att ju mer ingripande en påföljd är, desto

SOU 1991:45 83

mindre sannolikt är det att den leder till att den som utsätts för den slutar att begå brott eller i övrigt anpassas i samhället. Om man väntar sig att straffsystemet skall ha någon på detta sätt individualpreventiv effekt skall man alltså göra så små ingripanden som möjligt mot den som begått brott.

Alla inser naturligtvis att detta inte är en framkomlig väg att gå. Vi måste ha ett straffsystem som i rimlig grad verkar avskräckan- de och som även tillgodoser allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Samhället måste alltså med kraft och fasthet reagera mot brottsligheten. Enligt vår mening är det viktigt att kravet på kraft och fasthet inte likställs med ett krav på fler och längre fängelsestraff. I stället bör man upprätthålla respekten för Skyddstillsynen och den villkorliga domen genom att ytterligare utveckla dessa påföljder. Detta innebär dock inte att vi kan avstå från fängelsestraffet. Klart är emellertid att vi borde kunna minska användandet av fängelse, särskilt som detta inte sätter några mera märkbara spår när det gäller brottslighetens omfattning.

Det är viktigt att framhålla att kritiken mot behandlingstanken inte innebär att man skall underlåta att göra vad man kan för att minska skadeverkningama av det straffrättsliga ingripandet. Men den leder till att man inte skall lägga förväntningar om resultat i den ena eller andra riktningen till grund för bestämmandet av påföljden. Denna linje har utvecklingen också följt på senare år. De starkt individualpreventivt färgade påföljdema ungdoms- fängelse och internering har utmönstrats ur straffsystemet liksom anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn. Och i de nya straff— mätnings— och påföljdsvalsreglema anges att utgångspunkten för påföljdsbestämningen inte skall vara vad som i det särskilda fallet är bäst för den tilltalade utan brottet eller brottslighetens straff— värde.

Detta hindrar inte att även personliga hänsynstaganden skall göras vid påföljdsbestämningen. Man skall bara inte göra dessa mot bakgrund av vad som kan vara bra för den tilltalade utan för att det i ett visst fall skulle vara oskäligt att döma ut en påföljd strikt enligt straffvärdet. Det kan t.ex. vara fråga om att ta hänsyn

84 SOU 1991:45

till den tilltalades ungdom eller att han efter brottet underkastat sig vård för ett missbruk som varit en bidragande orsak till brottet.

I fråga om tillämpningen av behandlingstanken intar skyddstill— synspåföljden en särställning. Vid valet av skyddstillsyn skall rätten nämligen beakta om det finns anledning att anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Domstolen skall alltså göra en bedömning av vilken verkan påföljden kommer att få för den tilltalade när det gäller hans eventuellt fortsatta kriminalitet. De tillbakablickande kriterier som i övrigt gäller för domstolens Överväganden i brottmålet ersätts alltså här av framåtblickande sådana.

En viktig invändning mot detta system är som angetts att forsk— ningen lärt oss att ingen påföljd generellt sett medför positiva effekter för den som utsätts för den. En annan betydelsefull invändning har att göra med just de framåtblickande kriterierna för beslutsfattandet vid utdömandet av skyddstillsyn.

Det skall här, som ovan antytts, sägas att detta gäller även be- träffande den villkorliga domen. Till villkorlig dom skall ju — om brottets straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslig— het inte lägger hinder i vägen - dömas i de fall det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Även här skall alltså en prognos göras rörande den tilltalades framtida leverne.

Också när det gäller möjligheten att göra prognoser på det här aktuella området har forskningen lärt oss att hålla förväntningama nere. Det har nämligen visat sig att det sannolikt går att identifiera vissa grupper inom vilka det är stor risk för fortsatt brottslighet, och där alltså en skyddstillsyn - enligt de tankegångar som ligger till grund för lagstiftningen - skulle kunna ha betydelse för den dömdes fortsatta laglydighet. Men alla individuella bedömningar av detta slag är förknippade med stor osäkerhet. I många fall där man antagit att den tilltalade inte kommer att begå brott på nytt gör han alltså det. Och omvänt gäller att det inte sällan är så att den som man antagit kommer att fortsätta med brottslighet inte gör det alldeles oavsett till vilken påföljd han döms.

SOU 1991:45 85

Det anförda leder oss till att synen på Skyddstillsynen måste bli en annan än den som gäller idag. Vi resonerar på följande sätt. Skyddstillsyn är en straffrättslig påföljd som ådöms personer för att de har begått brott. I detta ligger att Skyddstillsynen innebär och skall innebära ett visst mått av obehag för den som utsätts för påföljden. Detta obehag består i den frihetsinskränkning som det innebär att vara underkastad övervakning.

Det skall naturligtvis genast sägas att när någon väl dömts till skyddstillsyn man, på samma sätt som när det gäller fängelsestraf- fet, inom ramen för påföljden skall göra vad man kan för att underlätta den dömdes anpassning i samhället. Detta får bara inte skymma anledningen till att påföljden dömts ut och innebörden av den.

Om man på detta sätt definierar Skyddstillsynen som en frihetsinskränkande påföljd och låter de grunder som i övrigt gäller för påföljdsbestämningen styra även utdömandet av denna påföljd öppnar sig möjligheter till straffmätning också inom ramen för skyddstillsyn. Något sådant kan antas i sig innebära att påföljden kan komma till användning i fler fall än idag.

2.5.4 Slutsatser

Sammanfattningsvis innebär det sagda att systemet för påföljdsbe— stämning när det gäller skyddstillsyn och villkorlig dom enligt vår uppfattning vilar på en bräcklig grund. Vi anser att mycket skulle vara vunnet om reglerna för när dessa påföljder skall användas kunde bringas i harmoni med de övriga reglerna för påföljdbe- stämningen, som varken bygger på att påföljderna har några individualpreventiva verkningar eller på att prognoser beträffande den tilltalades framtida liv skall göras.

En nyordning av nu angivet slag kräver en hel del förberedelser. Vid sidan av de frågor som innefattas i det sagda reser sig bl.a. spörsmålet om påföljdemas inbördes stränghet dvs. frågan, om påföljderna bör ordnas i en trappa vid sidan om varandra efter den grad av ingripande mot den dömde som de innebär.

86 SOU 1991:45

Med hänsyn till den tidsram som gäller för vårt arbete har vi inte haft möjlihet att utföra de rätt omfattande överväganden som en reform av antytt slag förutsätter. Vi vill emellertid framhålla det angelägna i att det synsätt som ligger bakom påföljdsbe- stämningsreglema i BrB också får gälla den villkorliga domen och skyddstillsynspåföljden. På så sätt kan man, enligt vår upp- fattning, utveckla de icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn och som en följd därav minska bruket av fängelsestraff eller åtminstone förhindra att användningen därav ökar. Mot bakgrund av de ovan redovisade statistiska uppgifterna är det annars fara värt att fångtalet fortsätter att stiga.

2.6 Permissioner och andra vistelser utanför anstalt

2.6.1 Allmänt

För den som är intagen i anstalt finns flera olika möjligheter att erhålla permission eller att på annat sätt vistas utanför anstalt. Dessa öppningar för att för kortare eller längre tid lämna anstalten utgör ett väsentligt inslag i kriminalvårdens uppgift att anpassa de dömda i samhället. Men de har också stor betydelse för an- strängningarna att motverka de skadliga följder som ett frihetsbe- rövande har. Utan tvekan är möjligheten för de intagna att upprätthålla kontakter med anhöriga eller att skapa kontakter med t.ex. föreningsliv utanför anstalten mycket väsentlig. För att bl.a. ge en bakgrund till vårt förslag till frigivningspermission har vi lämnat en utförlig redovisning av möjligheterna att vistas utanför anstalt i avsnitt 3.2.1.

I den allmänna debatten talas det ofta om att ett stort antal permissioner missbrukas. Många har nog uppfattningen att det snarare är regel än undantag att den intagne avviker eller på annat sätt missköter sig när han är på permission. Om det vore på detta sätt skulle det naturligtvis vara i hög grad tveksamt om en

SOU 1991:45 87

utvidgning av permissionsmöjlighetema är önskvärd. Dessbättre är emellertid så inte fallet. Tillgänglig statistik visar att i för— hållande till det relativt stora antal permissioner som beviljas är det påfallande sällan som den intagne avviker eller begår nya brott under permissionen.

Sannolikt har debatten om det stora antalet misskötta permissio— ner sin grund i att det av den statistik som tidigare fördes inte gick att utläsa på vilket sätt permissionen missbrukats. Statistiken skilde t.ex. inte på det fallet att den intagne återkom till anstalten en till två timmar för sent och det fallet att han inte alls återkom. Enligt vad vi erfarit avser kriminalvårdsstyrelsen att lägga om sin statistikredovisning så att denna bättre avspeglar det rätta för- hållandet när det gäller bedömningen av i vilken mån som permissioner missköts.

Enligt vår uppfattning är det uteslutet att inskränka möjlig— heterna för de intagna att vistas utanför anstalt. De olika typer av permissioner och andra vistelser utanför anstalt som nu finns bör alltså behållas. Den fråga som vi skall ta upp till behandling är i stället om man inte bör utöka möjlighetema till vistelse utanför anstalt.

I detta sammanhang kan särskilt erinras om arbetet med frigiv— ningsförberedelsema. Här är det väsentligt att den intagne får ta aktiv del, vilket ofta förutsätter att han får tillfälle att personligen kontakta och besöka arbetsgivare, hyresvärdar eller sociala myndigheter.

2.6.2 Närmare om frigivningspermission

Spörsmålet om att utöka möjlighetema till vistelse utanför anstalt hänger nära samman med regleringen av den villkorliga frigiv— ningen. Som framgått ovan råder det politisk enighet om att avskaffa halvtidsfrigivningen och att ersätta denna med villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt. En sådan reform medför, om inte kompenserande åtgärder vidtas, en kraftig förlängning av tiderna i anstalt. Vi vill klart säga ifrån att en sådan förlängning

88 SOU l99l145

strider mot vår grundläggande uppfattning att, samtidigt som det är angeläget att minska bruket av fängelsestraff, det är viktigt att hålla nere anstaltstidema i de fall fängelse ändå måste dömas ut.

En åtgärd som skulle få betydelse i detta sammanhang går, som vi angett ovan, ut på att utvidga möjligheterna till frigivnings- permission. Denna typ av permission har fördelen att, samtidigt som själva anstaltsvistelsen kan kortas av något, den lämnar utrymme för att åstadkomma en smidig övergång från tiden i anstalt till livet i frihet.

Vi kommer i det följande att pröva vilka olika möjligheter som finns att, vid sidan av denna frigivningspermission, genom verkställighetsregler minska de skadeverkningar som fängelsestraff har.

SOU 1991:45 89

3 Vissa frågor om verkställig- het i anstalt

3.1 Anstaltsplacering m.m.

3.1.1 Gällande rätt

Anstaltsplacering

En kriminalvårdsanstalt är enligt 3 5 KvaL riksanstalt eller lokalanstalt. Riksanstalt, lokalanstalt eller avdelning av anstalt kan vara öppen eller sluten. Sluten avdelning kan inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemenskap mellan de intagna. Regeringen eller, efter regeringens förordnande, kriminalvårdsstyrelsen beslutar vilka anstalter eller anstaltsavdelningar som är öppna resp. slutna och vilka slutna avdelningar som är specialavdelningar. Såväl riksanstaltema som lokalanstaltema ingår i kriminalvårdsverkets regionala organisa— tion, se bilaga 1.

För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller följande regler.

Den som dömts till fängelse i högst ett år skall företrädelsevis vara placerad i lokalanstalt. Undantag från denna huvudregel finns emellertid. Enligt 6 5 andra stycket KvaL skall den dömde, om det är påkallat med hänsyn till risken för att han allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med

90 SOU 1991:45

narkotika eller det annars är påkallat av säkerhetsskäl, placeras i riksanstalt.

Den som dömts till fängelse i mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man skall kunna förbereda frigivningen får emellertid den intagne överföras till lokalanstalt. Långtidsdömda personer placeras normalt i riksanstalt i början av verkställigheten men förs mot slutet av verkställigheten över till lokalanstalt för att man på ett ändamålsenligt sätt skall kunna förbereda frigivningen. Enligt 10 & KvalF skall frågan om förflyttning till lokalanstalt prövas så snart omständigheterna föranleder därtill. Om den intagne avtjänar ett fängelsestraff på längre tid än ett år skall frågan alltid prövas senast fyra månader före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske. Denna prövning innebär ingen obetingad rätt att bli överflyttad till lokalanstalt om det finns skäl som talar däremot.

I fråga om valet mellan öppen och sluten anstalt gäller följande. Huvudregeln är att en intagen skall placeras på öppen anstalt. Placering i sluten anstalt skall ske endast om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sådana skäl kan vara säkerhetsskäl - i de flesta fall flyktfara eller risk för narkotikahantering - eller den intagnes behov av arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses i öppen anstalt.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förbe— redelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall, enligt 7 & tredje stycket KvaL, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att awika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall särbe- handlas med stöd av 7 & tredje stycket KvaL görs av kriminal- vårdsstyrelsen. Frågan om särbehandling skall omprövas minst en gång var sjätte månad men kommer automatiskt att omprövas vid

SOU 1991:45 91

prövning av ansökan om permission eller annan utevistelse. Placeringsregeln slår nämligen igenom också när det gäller om den intagne skall beviljas t.ex. regelbunden permission. Vad som i övrigt gäller för den som särbehandlas med stöd av 7 & tredje stycket KvaL framgår av avsnitt 3.3. 1.

Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man enligt 8 & KvaL ta särskilda hänsyn och inte placera honom tillsammans med intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Vissa riksanstalter eller delar av sådana anstalter förbehålls därför yngre intagna.

Beslutsordning

När det gäller beslut om intagning i anstalt gäller följande. För den som dömts till fängelse men som är på fri fot är det chefen för regionmyndigheten som meddelar beslut om intagning i anstalt. Denna beslutanderätt kan överlämnas till tjänsteman vid myndigheten som vunnit tillräcklig kunskap och erfarenhet. När det gäller dem som är häktade har kriminalvårdsstyrelsen delege— rat beslutanderätten beträffande anstaltsplacering till chefen för resp. häkte. I kriminalvårdsstyrelsens författningssamling (KVVF S l990:8) har kriminalvårdsstyrelsen meddelat verkställighetsföre- skrifter om anstaltsplacering. Av 42 & framgår bl.a. att region- myndigheten beslutar om intagning i anstalt. Genom särskilda delegationsbeslut har beslutanderätten avseende placering av häktade personer delegerats till häkteschefema i samtliga regioner.

I fråga om beslutsordningeni övrigt ger 60 & Kval. grunden för decentralisering av beslutsbefogenhetema inom kriminalvården. De enda åtgärder som enligt lag inte kan beslutas annat än i kriminalvårdsstyrelsen avser tillämpningen av 20 å andra stycket samt 20 a & (avser placering på s.k. specialavdelning).

I 19 5 KvalF bemyndigas kriminalvårdsstyrelsen överlämna sina beslutsbefogenheter till annan kriminalvårdsmyndighet eller till tjänsteman inom kriminalvården. Undantag härifrån föreligger

92 SOU 1991:45

endast avseende beslut rörande den s.k. 7:3—gruppen och personer dömda för terroristbrott.

Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat generell delegation till anstaltschefema avseende beslut grundade på KvaL, 169 & KVVFS (1990:10). Från den generella delegationen har undanta— gits beslut angående utevistelser för bl.a. intagna som avtjänar livstids fängelse, är eller har varit intagna på specialavdelning samt utvisade intagna som dömts till fängelse i lägst två år.

Med de undantag som är särskilt reglerade ankommer det således på den lokala anstaltschefen att fatta alla beslut beträffande de intagna. Anstaltschefen får med undantag för beslut om kroppsbesiktning delegera beslutsbefogenhetema vidare till tjänsteman vid myndigheten.

Sammanfattningsvis kan beslutsordningeni således beskrivas på så sätt att lokal anstaltschef fattar alla beslut rörande de intagna på anstalten. I ett fåtal fall har kriminalvårdsstyrelsen förbehållit sig beslutanderätten alternativt inte medgivit delegation.

Introduktion av nyintagen

Enligt 9 & KVVFS (1990:10) skall den som är nyintagen in- formeras om gällande ordningsregler, brandskyddsinstruktioner, lokaler och signalordningar. Enligt 15 5 skall han dessutom informeras om kriminalvårdens egna resurser samt kriminalvår— dens möjligheter att förmedla stöd och hjälp till honom från andra samhällsorgan. Vid varje anstalt skall det finnas en person som är ansvarig för de intagnas introduktion.

Introduktionen av de intagna sker på olika sätt vid olika anstalter. Vissa anstalter som Färingsö och Norrtälje har en särskild avdelning där de nyintagna blir introducerade. Vid andra anstalter sker introduktionen inom ramen för den normala verksamheten utan särskild introduktionsavdelning.

SOU 1991:45 93

3.1.2 Överväganden Anstaltsplacering

I 1974 års kriminalvårdsreforrn (prop. 1974z20) betonades att kriminalvårdens tjänstemän skall ha en nära samverkan med andra samhällsorgan på den dömdes hemort och verka för att han får del av samhällets resurser och service på samma sätt som andra medborgare. Enligt denna tanke, som brukar benämnas normalise- ringsprincipen, skall kriminalvården inte bygga upp egna resurser i konkurrens med andra samhällsorgan. Kriminalvården skall i stället verka för att den dömde konuner i åtnjutande av den sam- hällsservice som han enligt de generella regler som gäller är berättigad till.

Normaliseringsprincipen hänger nära samman med en annan princip som låg till grund för nämnda reform nämligen den s.k. närhetsprincipen. Denna princip innebär att den dömde, så långt det är möjligt, skall undergå kriminalvård i eller i närheten av sin hemort.

Inför den omorganisation som ägt rum inom kriminalvårdsverket och som trätt i kraft den 1 januari 1991 har varje anstalt lämnat en beskrivning av den verksamhet som anstalten bedriver. Kriminalvårdsstyrelsens sammanställning av verksamhetsbe— skrivningarna framgår av bilaga 2. Av redovisningen framgår att anstalterna i allt större utsträckning strävar efter att ha en särskild inriktning på verksamheten.

Det ligger naturligtvis ett värde i att det sker en utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Samtidigt innebär en långtgående specialisering av verksamheten en risk när det gäller tillämpningen av närhetsprincipen och därmed också av normaliseringsprincipen. Intresset att placera den intagne i en verksamhet som passar för honom kan nämligen leda till att man inte tillämpar närhetsprincipen. En spegelbild av detta är att närhetsprincipen kan bli överspelad när det gäller fängelsedömda som inte tillhör "rätt” kategori och därför inte passar på den

94 SOU 1991:45

anstalt som ligger nära hans hemort. Anstaltens specialisering kan då leda till att han i stället placeras vid en anstalt långt från hemorten.

Innehållet i en anstaltsvistelse bör naturligtvis vara så humant och meningsfullt som möjligt. Det framstår som självklart att man genom att ge den intagne träning och färdigheter som han saknar också kan ge honom bättre förutsättningar att klara sig i samhället efter frigivningen. Men vad som enligt vår mening framstår som viktigare är att man under anstaltstiden har nära kontakter med de personer eller myndigheter som kan underlätta den intagnes anpassning i samhället efter anstaltsvistelsen. Dessa personer eller myndigheter finns naturligtvis i huvudsak i den ort där han kommer att vistas mera permanent efter tiden i anstalt.

Enligt vår mening är närhetsprincipen i detta sammanhang av grundläggande betydelse. Intresset av att utveckla verksamheten inom anstalterna bör aldrig få leda till att man sätter närhetsprin- cipen åt sidan. Närheten till den dömdes hemort skall således bilda utgångspunkten för placeringen. Detta innebär enligt vår mening naturligtvis inte att det bör vara uteslutet att placera den dömde på en annan anstalt än den som ligger närmast hemorten. Vad vi menar är att avståndet till hemorten inte bör vara längre än att det går att upprätthålla de kontakter som vi nämnt tidigare på ett rimligt sätt. Många gånger kan det för övrigt vara så att det finns flera anstalter som uppfyller kravet på närhet till hemorten. Bland dessa anstalter bör man naturligtvis välja den anstalt vars verk- samhetsinriktning kan antas passa den intagne bäst.

Beslutsordningen

När det gäller dömda som är på fri fot meddelas beslut om anstaltsplacering av chefen för regionmyndighet eller den tjänste- man vid myndigheten han delegerat beslutanderätten till. För den som är häktad fattas beslutet om anstaltsplacering av chefen för häktet. Enligt vår mening är anstaltsplaceringen synnerligen viktig. Bedömningen av frågan var den intagne skall placeras kan många gånger vara en grannlaga uppgift med svåra intresseavväg-

SOU 1991:45 95

ningar. En diffrentiering av intagna skall enligt vår mening ske främst med beaktande av närheten till hemorten men också den intagnes kön, ålder, rymningbenägenhet, behov av sjukvård, tillgång till visst slag av arbete eller utbildning bör liksom f.n. beaktas. Vid placeringen skall också hänsyn tas till om den intagne är narkotikaberoende eller benägen att begå nya brott. Intresset av att den intagne placeras nära sin hemort skall således vägas mot en mängd andra intressen. Samtidigt bör man se till att anstalterna utnyttjas effektivt och att den intagne inte placeras på en sluten anstalt om det inte är nödvändigt med hänsyn till t.ex. risken för rymning.

Riksdagen har nyligen (prop. 1989/90:100, bil.4, s. 85—91 , JuU 22, rskr.155) lagt fast de nya principer som skall gälla för beslutsbefogenheter inom kriminalvården. Dessa principer innebär bl.a. att beslut i klientärenden i stor utsträckning bör kunna fattas lokalt om det inte finns särskilda skäl som leder till att beslutsbe- fogenheten bör ligga regionalt eller centralt (prop. 1989/90:154 s. 24). Departementschefen uttalade att sådana särskilda skäl kan vara att kriminalvårdsanstaltema utnyttjas mest effektivt.

Vi delar departementschefens uppfattning. Enligt vår mening talar emellertid inte enbart intresset av ett effektivt utnyttjande av anstalterna mot ett lokalt beslutsfattande utan även det faktum att frågan om anstaltsplacering många gånger innebär svåra in- tresseavvägningar. Det kan t.ex vara svårt för personalen vid ett häkte att ha den överblick som krävs i dessa sammanhang. Även om praktiska skäl i viss mån talar för att delegera beslutsfunktio- nen kan det alltså enligt vår mening ifrågasättas om det inte bör vara regionchefen, som är den som har överblicken över resurser och verksamhetsinriktning, som bör ha denna beslutsfunktion.

Introduktion av nyintagna Det är naturligtvis viktigt att den som tagits in på anstalt får information om vad anstaltsvistelsen kommer att innebära. Det är dessutom viktigt att man från anstaltens sida får tillfälle att

96 SOU 1991:45

presentera vilka möjligheter kriminalvården har att förmedla t.ex. vård eller behandling åt den intagne. Om den intagne har drogpro— blem kan man också försöka motivera den intagne att behandla detta.

Introduktionen av de nyintagna sker, som framgått, på olika sätt vid olika anstalter. Erfarenheterna av introduktionsavdelningar är i många fall mycket goda. Systemet med introduktionsavdelning kan emellertid vara en "flaskhals" när det gäller anstaltens möjligheter att ta emot nya intagna. Att avdela en viss avdelning inom en anstalt som introduktionsavdelning kan också innebära att man inte kan utnyttja anstaltsplatsema på ett ändamålsenligt sätt. Vi vill därför inte föreslå någon generell regel om särskilda introduktionsavdelningar vid alla anstalter. Det bör liksom f.n. finnas utrymme för olika former av introduktionsförfarande inom anstalterna.

3.2 Vistelse utanför anstalt

3.2.1 Gällande rätt Frigång

Den som är intagen i lokalanstalt kan enligt 11 å KvaL medges att under arbetstid utföra arbete, delta i undervisning eller utbildning av både praktisk och teoretisk art eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten i syfte att underlätta an- passningen i samhället, s.k frigång. Enligt förarbetena till be- stämmelsen (prop. 1974120 5. 124) är tanken att frigivningen från lokalanstalt med hjälp av bl.a. frigångsarbete skall kunna ske stegvis.

I propositionen (1984/ 85 : 19) om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik uttalade departementschefen att frigång skulle användas i större utsträckning än tidigare för narkotikamissbrukare för att tillgodose deras behov av grundläggande utbildning.

SOU 1991:45 97

Departementschefen uttalade vidare att det för många narkotika- missbrukare behövs arbetsförberedande åtgärder. För dem kan frigång till exempelvis ett arbetsmarknadsinstitut komma ifråga. Det kan också vara lämpligt att frigång till arbete eller utbildning kombineras med direkta behandlingsåtgärder.

Även i budgetpropositionen (1985/86:100 bil. 4) betonade departementschefen att frigångsinstitutet bör användas i ökad utsträckning för narkotikamissbrukare. I förordningsmotiven (1986:6) rörande vissa ändringar i KvaLK uttalade regeringen, att frigång har visat sig vara ett mycket värdefullt medel att söka nå den i kriminalvårdslagstiftningen uttalade målsättningen att främja den intagnes anpassning i samhället och att motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Eftersom frigången fyller en viktig funktion när det gäller att ge de intagna möjlighet att anpassa sig till ett normalt liv ute i samhället underströk regeringen vikten av att alla som har behov av frigång, och som uppfyller kraven därför, också får denna möjlighet.

Frigång kan beviljas även den som är intagen i riksanstalt om det föreligger särskilda skäl, 11 å andra stycket KvaL. Som exempel på sådana skäl kan nämnas att riksanstalten är belägen på en ort där det saknas lokalanstalt, att det råder platsbrist på lokalanstalten eller att den intagne deltar i ett behandlingsprogram som han bör slutföra. Den som placerats i sluten riksanstalt med tillämpning av 7 & tredje stycket KvaL kan inte beviljas frigång.

Enligt 11 & fjärde stycket KvalF skall det vid prövningen av om frigång skall beviljas särskilt beaktas om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller om frigång annars kan antas väsent- ligt underlätta hans försörjningsmöjligheter efter frigivningen. Frigång bör således inte medges enbart för att åstadkomma en mjuk övergång mellan anstaltsvistelsen och ett liv i frihet. (Se regeringens förordningsmotiv 1986: 6. )

Den som dömts till fängelse [ lägst två år för brott som avses i vissa internationella konventioner eller som annars innefattat användande av våld, hot eller tvång för politiska syften får medges frigång bara om det finns särskilda skäl. Om faran för att

98 SOU 1991:45

den intagne på nytt skall använda våld, hot eller tvång för politiska syften bedöms som utesluten kan frigång dock medges mot slutet av verkställigheten sedan tidpunkten för villkorlig frigivning bestämts.

Om den intagne är utlänning kan han medges frigång om det står klart att han kommer att stanna i Sverige efter frigivningen.

Vid anstalt där det förekommer frigång skall det utses en särskild frigångsansvarig bland personalen. Den frigångsansvarige skall planera frigången tillsammans med den intagne och, i före— kommande fall, hans handläggare vid frivården. Han skall också se till att den intagne får nödvändig utrustning för den verksamhet som han skall delta i och att resorna till och från anstalten är ordnade. Han skall dessutom kontrollera den intagnes närvaro på frigångsplatsen genom den kontaktman som skall finnas där. Den frigångsansvarige har således en samordnande och planerande funktion i förhållande till anstaltens övriga personal, den intagne och frigångsplatsen och skall dessutom se till att frigångens praktiska detaljer fungerar.

Vid lokalanstaltema skall man vidta särskilda åtgärder för frigångsverksamhet. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas att man kan inrätta särskilda frigångsavdelningar eller annex som är avsedda främst för dem som har frigång.

För att utveckla fri gångsinstitutet har man från anstaltemas sida kontinuerliga kontakter med arbetsförmedling, arbetsmark— nadsinstitut, socialtjänst, behandlingsinrättningar och utbildnings- anstalter. Den som ansvarar för frigångsverksamheten måste dessutom aktivt verka för att frigång kan ske på olika arbets- platser.

Under åren 1985 - 1990 påbörjades mellan 1.400 och 1.500 frigångsvistelser per år. Detta motsvarar omkring 10 % av alla som tagits in i anstalt under resp. år. En undersökning om tillämpningen av frigångsreglema utfördes under år 1986 inom kriminalvårdsstyrelsen (Frigångare - en undersökning om till- lämpning av 11 5 lagen om kriminalvård i anstalt, Rapport 1988z3). Undersökningen visade att närmare hälften av de intagna som beviljades frigång var under 30 år. Flertalet hade strafftider

SOU 1991:45 99

som varierade mellan fyra månader och ett år och var dömda för egendomsbrott. En relativt stor grupp, 35%, saknade tidigare kriminalvårdserfarenhet. En mycket stor andel av frigångs- verksamheten eller 91 % av dem som bereddes tillfälle till frigång var intagna i lokalanstalt.

När det gällde inriktningen på frigången visade det sig att 64% hade frigång till någon form av anställning, 31% till studier/ut- bildning och 5% till eget företag. Tiden för frigång var relativt kort, 70% beräknades till kortare tid än 60 dagar och 30 % till kortare tid än 30 dagar. Frigången avbröts på grund av miss- skötsamhet i 16% av fallen i den undersökta gruppen. Sådana avbrott förekom i hälften av fallen under frigångens första femton dagar.

Vid undersökningen visade det sig att planeringstiden inför en frigång ofta var kort och att så många som 80% av frigångama fick beslut om frigång högst femton dagar före frigångens början.

Vid undersökningen visade det sig också att en månad efter frigivningen var 75% av dem som hade haft frigång fortfarande i sysselsättning även om 9 % hade bytt sysselsättning i förhållande till den de haft under frigången. Sex månader efter frigivningen hade antalet i sysselsättning sjunkit till 61 %. De som hade bytt sysselsättning efter sex månader i frihet uppgick till 22%. Andelen sjukskrivna var både efter en månad och efter sex månader 10 %.

Resultatet av undersökningen torde fortfarande vara giltigt.

14 å-vistelser

En annan form för vistelse utanför anstalt är den som regleras i 14 & KvaL. Till skillnad från frigång, som alltså är avsedd att bereda de intagna möjlighet att arbeta eller studera utanför anstalten, skall utevistelse enligt 14 & KvaL tillgodose de intagnas behov av fritidsaktiviteter. Om det lämpligen kan ske bör nämligen en intagen beredas tillfälle att på sin fritid delta i föreningsverksamhet eller liknande verksamhet utanför anstalten om detta är ägnat att underlätta hans anpassning i samhället.

100 SOU 1991:45

Om fritidsaktiviteten kommer att pågå fortlöpande under flera dagar eller om den äger rum nattetid år det inte möjligt att medge utevistelse enligt 14 & KvaL. I sådana fall måste i stället förutsätt- ningama för särskild permission eller vistelse enligt 34 & KvaL vara uppfyllda för att den intagne skall kunna delta i fritids- aktiviteten.

Det kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn under 14 å—vistelsen. Intagen som avses i 7 & tredje stycket KvaL får inte delta i 14 å-aktiviteter.

I huvudsak är det på lokalanstaltema som denna typ av fritids- aktiviteter arrangeras. I den mån säkerhetsaspekter inte lägger hinder i vägen kan det emellertid förekomma fritidsaktiviteter utanför anstalten även vid riksanstalter (se prop. 1974120 5. 126

f).

Korttidspermission Allmänt

I 32 & KvaL finns regler om korttidspermission. Dessa regler kompletteras av tillämpningsföreskri fter som utfärdats av kriminal— vårdsstyrelsen. (Anstaltsföreskrifter; KVVFS 1990:10).

Allmänt gäller att permissioner skall förberedas och planeras väl. Vid förberedelserna skall man vara särskilt uppmärksam på under vilka förhållanden som permissionen kommer att tillbringas. I detta sammanhang skall man också avgöra vilka villkor som kan behöva ställas för permissionen. Korttidspermissioner kan nämligen vara villkorade beträffande vistelseort, anmälnings- skyldighet eller annat. Om det behövs att den intagne ställs under noggrann tillsyn kan han också ställas under bevakning. Med bevakad pemiission menas att den intagne under hela permissio- nen står under tillsyn av minst två kriminalvårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra vård- och tillsynspersonalen vid anstalten. Är tillsynen anordnad på annat sätt är permissionen inte att anse som bevakad.

SOU 1991:45 101

Det finns olika typer av korttidspermissioner. De vanligaste är s.k. regelbunden permission och s.k. särskild permission. Regelbunden permission beviljas normalt med någon eller några månaders intervall så snart en intagen har beviljats sin första permission av detta slag och syftar till att rent allmänt underlätta den intagnes anpassning i samhället. Särskild permission beviljas, som framgår av namnet, då det föreligger någon särskild an- ledning att bevilja pemiission.

Regelbunden permission

Enligt 32 & KvaL får regelbunden permission inte beviljas om risken för att den intagne begår nya brott är påtaglig eller om det finns en allvarlig fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om den intagne använt eller annars förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller om han utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.

En intagen som särbehandlas med stöd av 7 & tredje stycket KvaL får aldrig beviljas regelbunden permission.

Regelbunden pemu'ssion får endast beviljas intagen som avtjänar fängelse i lägst två månader. Innan en intagen kan beviljas regelbunden pemiission måste vissa s.k. kvalifikationstider ha förflutit. Med kvalifikationstid menas den tidsperiod som den intagne måste ha avtjänat innan permissionen kan beviljas, se 12 5 första och tredje styckena KvalF samt 97-104 55 KVVFS (1990:10).

Kvalifikationstiden är individuellt bestämd. I normalfallet får regelbunden permission beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda strafftiden avtjänats, s.k. normaltid. I normaltiden inräknas häktningstid.

Om det föreligger förhöjd risk för att den intagne begår nya brott under permissionen eller annan risk för missbruk skall kvalifikationstiden förlängas utöver normaltiden till den längre tid som bedöms nödvändig. Vid bestämmande av kvalifikationstiden skall den polis- eller åklagarmyndighet som handlagt ärendet

102 SOU 1991:45

rörande den intagne kontaktas för information om detta inte är obehövligt.

Intagen som avtjänar fängelse i lägst två år eller är placerad i sluten anstalt får inte beviljas regelbunden permission förrän minst två månader av straffet avtjänats i anstalt. Man bortser alltså från häktningstid vid beräkning av kvalifikationstiden. Om det före- ligger särskilda skäl i det enskilda fallet får regelbunden permis- sion beviljas upp till tre månader före den för den intagne gällande normaltiden. Minimitiden i anstalt på två månader får emellertid inte underskridas och permissionen får som regel beviljas först då sex månader av straffet verkställts.

För den som avtjänar fängelse understigande två år och är intagen i öppen anstalt gäller andra regler om kvalifikationstid. Om strafftiden är högst ett är gäller en kvalifikationstid om en månad och om strafftiden överstiger ett år är motsvarande tid två månader. Om häktningstid räknats in i verkställighetstiden måste trots det minst en månad av straffet avtjänas i anstalt.

Intagen som avtjänar fängelse i mer än åtta år får beviljas regelbunden permission efter en normaltid om två år. Intagen som avtjänar fängelse på livstid får beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader.

Den som är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först efter en månad från den föregående permissionens början. Detta gäller även för den som på grund av sjukdom eller för att utföra visst arbete, delta i viss undervisning eller av annan jämförlig anledning är placerad på sluten riksanstalt men som annars skulle varit placerad i lokalanstalt eller öppen riksanstalt. Intagen i sluten riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först när två månader förflutit från den föregående permissionens början. Regelbunden permission får inte beviljas de två sista veckorna före villkorlig frigivning.

Den första regelbundna permissionen får omfatta högst 48 timmar. För följande regelbundna permissioner gäller en tidsgräns om 72 timmar. I pennissionstiden ingår inte nödvändig restid.

SOU 1991:45 103

Om det är nödvändigt med hänsyn till risken för att den intagne missbrukar permissionen skall regelbunden permission föregås av en eller flera kortare permissioner, s.k. träningspermissioner. En sådan pemiission får inte beviljas före normaltiden för regel- bunden permission.

Om den intagne rymt eller försökt rymma från anstalten, om han begått nya brott under verkställigheten eller om han uteblivit från permission får regelbunden permission beviljas tidigast efter fyra månader om han är intagen i lokalanstalt eller öppen anstalt och tidigast efter sex månader om han är intagen i sluten riksan- stalt. De angivna tiderna räknas från den dag då det senaste försöket att rymma ägde rum, verkställigheten återupptogs resp. brottet begicks.

I den proposition, som föregick ett tillägg i 32 & KvaL att narkotikahantering särskilt skall beaktas vid prövningan av om den intagne skall få permission (prop. 1981/82: 141), uttalade departe- mentschefen att det inte bör förekomma att en intagen som övertygats om att ha använt eller annars förfarit olagligt med narkotika på anstalten beviljas regelbunden permission utan att det därefter förflutit en viss kvalifikationstid.

Vid bedömningen av om den intagne skall beviljas regelbunden pennission skall hänsyn tas till arten och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens längd, återstående strafftid, pågående drogmissbruk etc. Den mest väsentliga faktorn som vägs in är emellertid utfallet av tidigare pemiissioner. Som nämnts tidigare kan rymning, försök till rymning, uteblivande efter permission eller nya brott under verkställigheten leda till att ny kvalifikationstid skall börja löpa för regelbunden permission.

Ny kvalifikationstid för permission kan bestämmas också om den intagne under verkställigheten ]. gjort sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller 2. innehaft eller i berusningssyfte varit påverkad av läkemedel eller annat berusningsmedel än narkotika eller varit påverkad av narkotika utan att detta utgör brott eller

104 SOU 1991:45

3. innehaft föremål som är avsedda för bruk av narkotika eller 4. utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov för droganalys.

I nu aktuella fall får permission beviljas tidigast efter två månader om den dömde är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt och tidigast efter fyra månader om han är intagen i sluten riksanstalt.

Utgångspunkten vid beräkningen av den nya kvalifikationstiden är den dag då förseelsen begicks eller verkställigheten återupp- togs. Bestämmandet av ny kvalifikationstid utgör i sig inte någon disciplinär åtgärd. Vad som räknas som sådana åtgärder framgår av avsnitt 3.4.1.

Permission för visst ändamål

Permission för visst ändamål s.k. särskild permission, får beviljas en intagen för att han skall kunna ombesörja angelägenhet som är av väsentlig betydelse för honom och som inte kan ombesörjas under regelbunden permission eller på annat sätt. Som exempel på angelägenheter som kan ligga till grund för särskild pemrission kan nämnas att den intagne skall få tillfälle att besöka närstående som är allvarligt sjuk eller att närvara vid närståendes begravning. Det kan också röra sig om att den intagne skall kunna inställa sig vid domstol eller annan myndighet för att kunna bevaka sina intressen i en rättslig angelägenhet. Särskild permission kan vidare beviljas för att den intagne skall få tillfälle att förbereda sin frigivning eller av medicinska skäl.

För särskild permission skall ändamålet med permissionen anges som villkor för denna liksom vistelseort. Särskild permission får inte omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med pemrissionen.

Lokalanstaltspermission Den som är intagen i lokalanstalt kan vidare beviljas permission

för att besöka frivårdsmyndigheten, sociala myndigheter, sjuk- vårdsinrättning, övervakare, tilltänkt arbetsgivare eller annan som

SOU 1991:45 105

kan medverka vid förberedelser inför frigivningen. För sådan s.k. lokalanstaltspermission gäller motsvarande regler om villkor och permissionstid som för särskild permission. Innan lokalanstaltsper- mission beviljas skall det undersökas om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses i samband med regelbunden pennis- sron.

Besökspennission

Den som är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt och är inne i s.k. permissionsgång får en gång varje månad beviljas permission under högst sex timmar i samband med att han tar emot besök av anhörig eller annan närstående.

Transportpermission

Om det inte föreligger någon påtaglig fara för missbruk får en intagen beviljas permission för att företa enskild resa till anstalt till vilken han skall förflyttas.

Lujihålspermission

För att minska skadeverkningama av långa frihetsberövanden får den som särbehandlas enligt 7 & tredje stycket KvaL eller avtjänar livstidsstraff eller har en kvalifikationstid på lägst två år och sex månader eller till följd av beslut om utvisning eller av annan an- ledning inte beviljas regelbunden pemrission beviljas en kortare bevakad s.k lujihåLspennission. En lufthålsperrnission skall vara särskilt väl planerad och äga rum på för den intagne okänd tid. Den intagne får i dessa fall inte heller reda på var permissionen skall äga rum. Bevakningen skall bestå av flera kriminalvårdstjän- stemän som skall tillhöra vård— och tillsynspersonalen vid anstalten. I praktiken är det inte sällan fråga om tre eller fyra sådana tjänstemän. Permissionen planeras dessutom i samråd med

106 SOU 1991:45

polismyndigheten som ofta också biträder vid bevakningen. På detta sätt vill man undvika fritagnings- eller rymningsförsök under permissionen.

F rigångspermission

För att underlätta anpassningen i samhället kan, som nämnts tidigare, den som är intagen i lokalanstalt och har en sammanlagd strafftid på minst två månader medges att under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utanför anstalten, s.k. frigång, och om det finns särskilda skäl kan även den som är intagen i riksanstalt medges frigång. Om inte särskilda skäl talar emot det får den som medgivits frigång beviljas s.k. frigångspermission efter en månad av verkställigheten. En frigångspermission utgör en återkommande korttidspennission. Om frigångsperioden beräknas omfatta högst tre månader fär permission beviljas varje vecka. Skall frigången pågå under längre tid får permission beviljas varannan vecka till dess tre månader av frigångsperioden beräknas återstå. Därefter får permission beviljas varje vecka.

Frigångspermission får omfatta högst 36 timmar. I pemiission- stiden ingår inte nödvändig restid. Vid en längre sammanhängande helg får frigångspermissionen förlängas till att omfatta högst 72 timmar.

Frigivningspermission

Enligt 26 kap. 7 & BrB får den som dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och beträffande vilken påtaglig risk bedöms föreligga för att han fortsätter begå brottslighet av samma slag efter frigivningen inte friges villkorligt förrän minst två tredjedelar av straffet avtjänats. För att förbereda frigivningen får i detta fall enligt 33 & KvaL beviljas permission under en viss längre tid s.k. frigivningspermission.

SOU 1991:45 107

F rigivningspermission får beviljas tidigast när två tredjedelar av straffet avtjänats. För pemiissionen får ställas nödvändiga villkor beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Vistelse utanför anstalt enligt 34 å KvaL

En intagen kan få vistas utanför anstalt under längre tidsperioder om det sker i rehabiliteringssyfte. Beslut om sådan vistelse fattas av övervakningsnämnden eller i förekommande fall av kriminal- vårdsnämnden. Förutsättningama är att den intagne genom en sådan vistelse kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället samt att det föreligger särskilda skäl. En grundtanke är att placeringen skall vara någorlunda jämförbar med en anstaltsvistelse. Som exempel på olika slag av placering som kan komnra i fråga enligt 34 & KvaL nämndes i den proposition som föregick KvaL (prop. 1974:20 s. 96), skola med intematförläggning, behandlingshem för narkotika- missbrukare, särskilt lämpligt enskilt hem och vämpliktstjänst- göring. Intagen som avses i 7 & tredje stycket KvaL får inte medges vistelse utanför anstalt enligt 34 å KvaL.

I regeringens proposition (1984/85:19) om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik uttalade departementschefen (s. 20) att 34 å-institutet borde komma till ökad användning och att placeringarna borde kunna ske tidigare än vad som då skedde. I vissa fall skulle detta enligt honom kunna leda till ett bättre behandlingsresultat. Departementschefen pekade särskilt på att den pågående utbildningen i narkotikafrågor inom anstalterna och till planerade samarbetsprojekt mellan bl.a. socialtjänst och kriminal- vård torde kunna leda till att fler intagna kan komma i fråga för 34 å-placering.

I propositionen med förslag om införande av s.k. kontraktsvård (prop. 1986/87:106) uttalade departementschefen som sin mening att 34 å-institutet fortlöpande bör komma till ökad användning när det gäller missbrukare. I propositionen föreslogs därför ett tillägg till 34 & KvaL av innebörd att det vid prövning av om den intagne

108 SOU 1991:45

skall medges vistelse utanför anstalten med stöd av denna bestämmelse särskilt skall beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel. Departementschefen betonade att det är av stor vikt att den intagnes behov utreds och dokumenteras mycket noga så att de beslutande organen kan fatta så väl underbyggda beslut som möjligt. Härigenom skulle, enligt departementschefen (s. 81), också förutsättningama för att den intagne fullföljer den planerade vistelsen öka.

Även andra vistelser än de som avser behandling mot missbruk kan ske med stöd av 34 & KvaL. Som nämnts ovan kan man med stöd av bestämmelsen även placera den intagne i vämpliktstjänst- göring. I nyssnämnda proposition (prop. 1986/67:106 s. 92) uttalade departementschefen att man bör vara restriktiv när det gäller placeringar av detta slag. Sådana skulle enligt departe- mentschefen emellertid kunna vara motiverade bl.a. i fall då placeringen utgör en oundgänglig förutsättning för att den intagne skall få fullgöra militär grundutbildningi omedelbar anslutning till anstaltsvistelsen och helt kort tid återstår före frigivningen. ] överensstämmelse med propositionsuttalandena förekommer placering i militärtjänst i mycket liten omfattning. Denna typ av vistelser utgör i de flesta fall endast en kortare tid av den militära grundutbildningen antingen i början eller i slutet av densamma. Således placerades under budgetåret 1988/89 placerades endast 17 intagna eller 2 % av alla 34 å-placerade som värnpliktiga.

En 34 å-vistelse bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den återstående verkställighetstiden. För vistelsen skall ställas de villkor som anses nödvändiga.

Vid vistelse utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL skall det bland personalen vid anstalten utses en kontaktman. Det skall också utses en kontaktman vid den institution eller det behand— lingshem som skall ta emot den intagne. Den intagne och hans kontaktman vid t.ex. behandlingshemmet skall noggrant in- formeras om de villkor som gäller för placeringen. Om den intagne har övervakare skall denne informeras om vistelsen liksom

SOU 1991:45 109

frivårdsmyndighetema i hans hemort och i det distrikt där han placerats.

Under budgetåret 1988/89 påbörjades 901 placeringar enligt 34 & KvaL. Av dessa fullföljdes 50%. Med fullföljd vistelse menas vistelse som fullföljts fram till frigivningen. I genomsnitt avbröts omkring 45 % av vistelserna.

Flertalet vistelser avsåg vistelse i hem för vård och boende (75 %). Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som drivs av landstingskommun eller kommun och som tar emot enskilda för vård, behandling, omvårdnad eller tillsyn i förening med ett boende. Till ett sådant hem räknas också hem som drivs av enskild person eller sammanslutning om hemmet har fler än fem platser eller om verksamheten drivs yrkesmässigt och denna är av avgörande betydelse för hemmets bestånd.

En mindre andel eller 20% av 34 å—placeringama avsåg placering i familjehem. Med familjehem avses avses ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot vuxna för vård och omvårdnad och vars verksamhet inte är sådant att hemmet kan ses som ett hem för vård och boende.

Utbildning i kombination med internat förekom i 1% medan vämpliktstjänstgöring i form av militär grundutbildning som nämnts förekom i 2% av placeringarna.

Utfallet av placeringarna varierar något men för vistelse i hem för vård och boende avbröts under budgetåret 1988/89 drygt 40% av vistelserna medan andelen avbrutna placeringar för utbildning eller värnplikt var omkring 30%.

Av intagna som blev placerade var flertalet i åldrarna 29—33 år.

Den genomsnittliga dygnskostnaden för 34 å—vistelsema under budgetåret 1988/89 har beräknats till 7—800 kr. Denna kostnad skall jämföras med motsvarande kostnad samma budgetår som för sluten lokalanstalt var 851 kr och för sluten riksanstalt var 1256 kr. Under det nämnda budgetåret pågick 75 % av samtliga vistelser under högst 90 dagar. Endast 6% av vistelserna översteg 180 dagar. Den genomsnittliga vistelsetiden för samtliga vistelser

110 SOU 1991:45

under budgetåret var 74 dagar. Nästan hälften av de avbrutna vistelserna avbröts senast efter 30 dagar.

Missbruk av utevistelse

Som nämnts tidigare skall alla permissioner och andra vistelser utanför anstalten förberedas och planeras så att risken för att utevistelsen missbrukas är så liten som möjligt. Särskild uppmärk- samhet skall ägnas åt de förhållanden under vilka en sådan vistelse skall tillbringas och åt vilka villkor som behöver ställas.

För korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka att den intagne missbrukar permissio- nen. Villkoren skall anges i permissionsbeslutet och på utfärdad pemrissionssedel. Den intagne skall noggrant informeras om de villkor som ställs för permissionen.

Om det föreligger en uttalad risk för att den intagne avviker under en permission, men det trots det kan beviljas sådan permission, skall denna vara bevakad. Som tidigare nämnts är en permission bevakad endast om den intagne under hela vistelsen utanför anstalten står under tillsyn av minst två kriminalvårdstjän- stemän. Om den intagne visserligen står under tillsyn men denna tillsyn inte är anordnad som nu sagts t.ex består endast av en medföljande tjänsteman betraktas permissionen som obevakad.

Om den intagne missköter permissionen kan detta, som nämnts, leda till att det skall bestämmas ny kvalifikationstid innan ny permission kan beviljas. Misskötsamhet kan även leda till att tiden för permission eller vistelse utanför anstalten inte räknas in i den verkställda tiden. Enligt 39 & KvaL är emellertid huvudregeln att tiden för vistelse utanför anstalt för frigång, regelbunden permis- sion, särskild permission, andra korttidspermissioner, fri givnings- permission eller vistelse som medgivits med stöd av 34 & KvaL räknas in i verkställighetstiden om det inte finns särskilda skäl som talar emot det.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens praxis skall varje dags utevistelse prövas för sig när det gäller att avgöra om tiden skall inräknas i verkställigheten. Vad som kan tala emot att tiden räknas in är

SOU 1991:45 111

t.ex. att den intagne inte använt permissionen på det sätt som var avsett. I regel är det bara den dag som misskötsamheten ägt rum som inte skall räknas som verkställd tid. Men om misskötsam— heten bedöms vara allvarlig kan detta leda till att hela utevistelsen anses misskött och detta även om misskötsamheten går att hänföra till en viss dag.

Om den som medgivits frigång eller medgivits rätt att delta i fritidsverksamhet med stöd av 14 & KvaL inte ägnat sig åt den verksamhet som varit avsedd bör inte den eller de dagar som det gäller räknas in. Men även om den intagne gjort vad han skall kan det inträffa att tillgodoräknande inte sker. Detta gäller om han dessutom har ägnat sig åt otillåten verksamhet.

Också för permissioner för visst ändamål gäller att man gör en bedömning av om den intagne använt permissionen för det ändamål som varit avsett, t.ex. besök hos arbetsförmedling.

För utevistelsen kan också ställas särskilda villkor bl.a. kan det uppställas villkor om alkoholförtäring, resplan, vistelseort eller anmälningsplikt. Villkor om alkoholförtäring skall bara uppställas om det bedöms som nödvändigt men kan aldrig uppställas för frigång eller 14 å-vistelse. Har det föreskrivits förbud mot alkoholförtäring bör den eller de dagar som den intagne druckit alkohol inte inräknas i verkställighetstiden. Bevis om alkoholförtä— ring kan vara erkännande, positivtalkoholutandningsprov eller den intagnes uppträdande vid ankomsten till anstalten.

All befattning med narkotika under pernrissionstiden bör enligt kriminalvårdstyrelsens praxis leda till att permissionstiden inte blir inräknad. Som bevis för att den intagne tagit befattning med narkotika räknas den intagnes erkännande, hans uppträdande vid återkomsten till anstalten eller positivt urinprov.

Som missbruk av permission räknas också att den intagne kommit för sent efter permissionen. Vid bedömning av om den sena ankomsten skall leda till att hela permissionen eller bara en del därav inte skall inräknas i verkställighetstiden tar man hänsyn till den intagnes förklaring till den sena ankomsten. Är det fråga

112 SOU 1991:45

om tågförsening, sjukdom eller annat laga förfall inräknas tiden i verkställighetstiden.

Om den intagne uteblivit från anstalten efter utgången av beviljad permissonstid eller annan tid som beviljats för vistelse utanför anstalten innebär detta ett avbrott i verkställighetstiden enligt 23 5 lagen om beräkning av strafftid.

3.2.2 Överväganden Allmänt

Vi har under 3.2.1 lämnat en utförlig beskrivning av möjlig- heterna till vistelse utanför anstalt. Enligt vår uppfattning är det uteslutet att inskränka dessa möjligheter. De olika typerna av utevistelser som nu finns bör alltså behållas. Den fråga som vi skall besvara är i stället närmast om man bör utöka möjligheterna till vistelse utanför anstalt. Ett sätt att göra detta är att utvidga omfattningen av frigivningspermission. Som framgår i avsnitt 5 lägger vi i enlighet med denna uppfattning fram ett förslag om obligatorisk frigivningspermission för alla som avtjänar lägst fyra månaders fängelse.

I den allmänna debatten talas det ofta om att ett stort antal permissioner missbrukas. Det kan i detta sammanhang påpekas att tillgänglig statistik visar att, i förhållande till det stora antal permissioner som beviljas, det är påfallande sällan som den intagne avviker eller begår nya brott under permissionen. Utvecklingen har under senare tid gått i positiv riktning dvs. allt färre permissioner missköts av de intagna.

Som vi tidigare påpekat har sannolikt debatten om det stora antalet misskötta permissioner sin grund i att den statistik som tidigare fördes inte skilde på olika typer av permissionsmissbruk. Statistiken redovisade varje anmärkning mot en permission som misskötsamhet utan att särskilja rymning och nya brott från betydligt lindrigare förseelser av typ alkoholförtäring och någon eller några timmars för sen återkomst. Den från kriminalpolitisk synpunkt allvarligare misskötsamheten (rymning/nya brott)

SOU 1991:45 113

uppgick under budgetåret 1989/90 till endast 6,5 % av alla regel— bundna permissioner. (För särskilda permissioner var motsvarande andel så låg som 0,7 %.)

Frigång

De som är intagna i kriminalvårdsanstalt saknar ofta både arbetslivserfarenhet och utbildning. Av den undersökning som utfördes år 1986 och vars resultat alltjämt torde äga giltighet (Frigångare - en undersökning om tillämpningen av 11 & lagen om kriminalvård i anstalt, Rapport 1988z3) framgår att över hälften av dem som haft frigång alltjämt är kvar i arbete sex månader efter frigivningen. Denna form av utevistelse framstår därför som mycket värdefull. Det finns enligt vår uppfattning, främst med hänsyn till de insatser gom utförs av de s.k. frigångsansvariga, goda förutsättningar för att fortsätta utvecklingen av denna verksamhet.

34 å-vistelser

Som framgått av redovisningen 3.2.1 sker flertalet 34 å—placering- ar i hem för vård och boende. Utvecklingen har, i enlighet med de gjorda departementschefsuttalandena, lett till att flertalet placeringar numera avser behandling mot narkotikamissbruk. Från flera håll har till oss framförts den uppfattningen att möjligheterna till en 34 å-placering bör skapas också för en annan kategori av intagna. Denna kategori består av unga brottsaktiva personer som inte har missbruksproblem men är socialt handikap- pade och i stort behov av social träning. I detta sammanhang har det uttalats viss tveksamhet, om den nuvarande lydelsen av 34 & KvaL ger utrymme för att medge att denna kategori placeras i särskilt lämpliga enskilda hem för att tillgodose deras behov av sådan träning. För vår del är vi av den uppfattningen att be- stämmelsen ger ett sådant utrymme. Vi anser dessutom att man inom kriminalvården bör sträva efter att förbättra de praktiska

114 SOU 1991:45

förutsättningama för att ge denna kategori möjlighet till 34 å- placering.

Tillämpningen av 34 å-institutet bör således kunna utvidgas till att omfatta även unga intagnai behov av social träning. Frågan är om det inte finns anledning att utvidga tillämpningen även till andra grupper. Vi tycker det. Vad vi närmast tänker på är män som dömts för misshandels- och sexualbrott. För denna grupp förekommer det i vissa länder en kvalificerad behandling utanför anstalterna. Även för denna kategori torde man kunna förbättra de praktiska förutsättningama för en 34 å-placering.

När det gäller möjligheterna till 34 å-placeringar har den syn— punkten framförts att man i större utsträckning än f.n. bör ta hänsyn till kriminalvårdens ekonomiska ramar för denna verksam— het när man bedömer om den intagne skall medges en sådan vistelse. Ett sådant synsätt riskerar emellertid att leda till en ojämn tillämpning. Ett strikt ekonomiskt synsätt kan också leda till att en fortsatt utveckling av 34 å-institutet försvåras. Vi vill därför som vår mening uttala att det inte är rimligt att anlägga ett sådant synsätt.

Vad som i viss män kan sägas tala emot att utveckla 34 å- institutet är att ett stort antal av dessa utevistelser avbryts. I detta sammanhang förtjänar det emellertid att påpekas att även en relativt kortvarig vistelse i behandling, som kanske avbrutits till följd av misskötsamhet, kan ha ett värde för den intagne. Erfaren— heten ger nämligen vid handen att f.d. missbrukare som varaktigt lyckats ändra sin livsföring och tagit sig ur missbruket ofta har flera kortvariga och avbrutna behandlingsinsatser bakom sig. Det är alltså inte uteslutet att även relativt kortvariga vistelser ger positiva impulser som kan medverka till att senare behandlingsin— satser ger ett bättre resultat.

Vi har erfarit att man på flera behandlingshem tillämpar den principen att den intagne skall vistas på institutionen på prov en kortare tid, oftast en vecka, innan institutionen accepterar att ta emot honom för en längre tids placering enligt 34 & KvaL. Oklarhet råder bland övervakningsnämndema om en sådan "prov- vistelse" skall betraktas som en korttidspennission enligt 32 5

SOU 1991:45 115

KvaL och således beslutas av anstalten eller om den skall kunna medges med stöd av 34 & KvaL och därför underställas över— vakningsnämnden.

Enligt vår mening saknas förutsättningar för att betrakta en veckas provboende på ett behandlingshem som en korttidpermis- sion eftersom vistelsen avser längre tid än vad som kan komma i fråga vid en sådan permission. Däremot anser vi att 34 & KvaL inte uppställer något hinder mot att en intagen som ett led i förbe- redelserna för en längre tids vistelse enligt 34 & KvaL kan medges en kortare sådan vistelse. Enligt vår uppfattning kan det tvärt om vara en fördel att den intagne kan få tillfälle att vistas på be— handlingshemmet under en kortare tid. På så sätt kan man nämligen få ett bättre beslutsunderlag inför prövningen av om den intagne skall medges en längre tids 34 ä-vistelse.

Som vi tidigare framhållit anser vi att den s.k. normalise— ringsprincipen är viktig. Denna är viktig också när det gäller frågan om vem som skall svara för och driva t.ex. behand- lingshem för narkotikamissbrukare. Om sådana hem drivs (direkt eller indirekt via stiftelser) av kriminalvården uppkommer en särbehandling av kriminella missbrukare som innebär ett klart avsteg från normaliseringsprincipen. Det kan också medföra att den s.k. stämplingseffekt som fängelsevistelser har kan komma att omfatta också missbruksbehandling.

Vi finner det angeläget att kriminalvården intensifierar sina ansträngningar att initiera och förbereda den intagne för vistelse i missbruksvård. Det bör emellertid ankomma på vederbörande huvudman att ansvara för verksamheten i hemmet eller på institutionen.

116 SOU 1991:45

3.3 Vissa frågor om särbehandling med stöd av 7 & tredje stycket KvaL

3.3.1 Gällande rätt

Som vi redovisat i avsnitt 3.1.1 skall, enligt 7 & tredje stycket KvaL, den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsav— delning med särskilt hög säkerhet. Det krävs således att en be- dömning i det enskilda fallet leder till att det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att avvika eller fortsätta med brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.

Prövningen av om en intagen skall särbehandlas med stöd av 7 & tredje stycket KvaL görs av kriminalvårdsstyrelsen. Till skillnad från vad som gällde före den 1 juli 1988 är frågan om en intagen skall bli föremål för sådan särbehandling numera föremål för ett självständigt beslut. Frågan om särbehandling skall omprövas minst en gång var sjätte månad men blir automatiskt omprövad om den intagne ansöker om t.ex. permission eller annan utevistelse. Som framgått i avsnitt 3.1.1 slår placeringsregeln nämligen igenom också när det gäller om den intagne skall kunna beviljas frigång, 14 å-vistelse, regelbunden permission eller medges 34 å-placering. Den som särbehandlas med stöd av 7 & tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas sådana utevistelser och särskild permission får beviljas endast om det finns synnerliga skäl och då endast under bevakning.

SOU 1991:45 117

Prövning av frågan om eventuell särbehandling skall företas så snart verkställigheten påbörjats om den intagne uppfyller de strafftidsmässiga kriterierna. Dessa kriterier uppfylls, vid ett givet tillfälle, av omkring 1.000 intagna personer. I genomsnitt särbehandlas, också vid ett givet tillfälle, 230 intagna med stöd av bestämmelsen. Antalet intagna som särbehandlas har på senare tid legat konstant på denna nivå trots att antalet intagna som uppfyllt de formella kriterierna för särbehandling varierat.

3.3.2 Överväganden och förslag

En av grundtankama bakom 1974 års kriminalvårdsreforrn är att verkställigheten i anstalt redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för frigivningen och att permissioner, liksom andra vistelser utom anstalt, utgör ett viktigt led i dessa strävanden.

Samtidigt står det klart att det finns en liten grupp intagna som med hänsyn till kravet på samhällsskydd blir föremål för särbe- handling i vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts för särskilt samhällsfarlig brottslighet och som främst på grund av risken för ny allvarlig brottslighet inte blir placerade i öppen anstalt eller medges permissioner i samma utsträckning som flertalet av de övriga intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit en viss särbehandling vid verkställig- heten i anstalt.

Enligt vår uppfattning tyder de uppgifter vi erhållit på att krimi- nalvårdsstyrelsen är mycket restriktiv vid sina intitalbesluti fråga om särbehandling enligt 7 & tredje stycket KvaL. Av hela den population som uppfyller de formella kriterierna blir normalt endast 25 % föremål för sådan behandling.

Den nuvarande tillämpningen av 7 & tredje stycket KvaL ger inte anledning till kritik utan överenstämmer med de tankegångar som föranlett regleringen. De i 7 5 tredje stycket KvaL upptagna tidsgränsema är också väl avvägda. När det gäller kravet på

118 SOU 1991:45

omprövning av kategoritillhörigheten vill vi emellertid anföra följande.

Frågan om särbehandling omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Under tiden 1 juni 1988 fram till 1 oktober 1990 har beslut om särbehandling upphävts i 106 fall. Av dessa har cirka 60 % upphävts då omkring ett år återstått till beräknad frigivning och cirka 25 % då kortare tid återstått. Endast ett fåtal fall upphävdes i ett tidigare skede.

Vid våra anstaltsbesök har vi från både intagna och personal erfarit missnöje med rådande praxis när det gäller den omprövning som sker var sjätte månad. De intagna har haft förväntningar att dessa omprövningar automatiskt skulle leda till att kategoritill- hörigheten upphävs och därför upprepade gånger blivit besvikna. Anstaltspersonalen har å sin sida givit uttryck för att den strama praxis som tillämpats inte i nämnvärd grad har medgivit hänsyns- tagande till dess synpunkter.

Mot denna bakgrund ter det sig enligt vår uppfattning tveksamt om de regelbundna omprövningama tjänar något syfte. Möjligen kan de, som anförts till oss av företrädare för de intagna, istället ha en direkt negativ effekt.

Med hänsyn till att praxis är stabil vad avser urvalet av dem som särbehandlas enligt 7 & tredje stycket KvaL och att beslut om sådan särbehandling uppenbarligen sker med stor restriktivitet föreslår vi att kravet på regelbunden omprövning slopas. Om- prövning kommer ändå att ske relativt frekvent. Regeln att den intagne kan när han vill begära omprövning borgar för detta. Vi förutsätter dessutom att frågan om särbehandling omprövas i samband med prövning av annat slag t.ex. då den intagne begärt att få permission.

Utöver andra fördelar som ett slopande av de regelbundna omprövningama medför torde det också leda till viss arbetsbe- sparing såväl på anstalterna som på kriminalvårdsstyrelsen.

SOU 1991:45 119

3.4 Disciplinära åtgärder m.m.

3.4.1 Gällande rätt Disciplinära åtgärder

Bryter en intagen mot anbefalld ordning eller meddelade an- visningar när han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården får han, enligt 47 & KvaL, åläggas disciplinär bestraffning. Disciplinär bestraffning skall inte åläggas om det finns anledning att den intagne skall låta sig rätta av en anvisning eller tillsägelse. Om gärningen är av sådan beskaffenhet att disciplinär bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten får en sådan åläggas även om det i och för sig skulle räcka med en anvisning eller tillsägelse.

Som disciplinär bestraffning kan den intagne tilldelas varning (47 5 andra stycket 1). Det kan också förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas in i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår (47 å andra stycket 2).

Enligt 49 & KvaL får, genom upprepade förordnanden enligt 47 5 andra stycket 2, den tid som inte skall inräknas i verkställig- hetstiden ej Överstiga,

1. beträffande den som undergår fängelse i högst en månad sammanlagt tio dagar,

2. beträffande den som undergår fängelse i mer än en men högst fyra månader sammanlagt femton dagar samt

3. beträffande den som undergår fängelse på längre tid än fyra månader sammanlagt fyrtiofem dagar.

Vad som nu redovisats är de disciplinära bestraffningsformer som finns i KvaL. Även andra åtgärder vidtas emellertid mot misskötsamhet i anstalten. Vi vill här särskilt peka på de s.k. knalltransportema. Med knalltransport avses en omedelbar förflyttning till en anstalt med mer restriktiv verkställighet.

120 SOU 1991:45

Knalltransporter är relativt vanliga. För år 1985 uppgick de, enligt statistik som tagits fram av kriminalvårdsstyrelsen, till drygt 1.500. Enligt vad vi erfarit ligger de antalsmässigt fortfarande på denna nivå.

Isolering

En grundläggande princip för kriminalvården i anstalt är att en intagen i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet med andra intagna. I 17 & KvaL har också slagits fast att gemen- samhetsprincipen skall gälla under såväl arbetstid som fritid. I vissa situationer kan man emellertid begränsa denna gemensamhet. Den längst gående begränsningen är placering i enmm, i dagligt tal kallad isolering.

I korthet innehåller KvaL numera följande regler om isolering. Enligt 18 & KvaL kan en intagen på egen begäran få arbeta i enrum om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar emot det.

Tvångsmässig avskildhet kan, enligt 20 5 första stycket, före— komma om det är nödvändigt 1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom,

2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten,

3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel,

4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen.

För intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt gäller, enligt 20 å andra stycket KvaL, särskilda regler. Sådan intagen får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är

SOU 1991:45 121

särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär.

En intagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen på anstalten får enligt 23 & KvaL tillfälligt hållas avskild från andra intagna. Han får dock hållas avskild endast så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills hans påverkan har upphört.

Under utredningen av ett disciplinärende får enligt 50 & KvaL en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden får inte bestå längre än fyra dygn.

Om den intagne inte kan hållas avskild på anstalten får han placeras i allmänt häkte om detta är lämpligare än att han förs över till en annan anstalt. Den intagne skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

3.4.2 Överväganden och förslag

Sedan möjligheten att som en som disciplinär bestraffning ålägga en intagen att vara innesluten i enrum under högst sju dagar togs bort år 1976 (prop. 1975/76:165) återstår, som framgått, som disciplinär bestraffning varning och förordnande att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden.

I propositionen 1975/76: 165 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt framhöll departementschefen att varje kriminalvårdsanstalt utgör ett kollektiv i vilket ingår både människor som har tvångsvis berövats friheten för att undergå ett fängelsestraff och personer som bl.a. har till uppgift att se till att denna påföljd blir verkställd. Ett utmärkande drag hos dem som "har tagits in i anstalt är, enligt departementschefen, ofta att de inte har kunnat anpassa sig i annan kollektiv verksamhet. Han pekade även på att i den tvångssituation som de intagna befinner sig i under anstaltsvistelsen de också har särskilt svårt att känna någon solidaritet med omgivningen och att alla dessa förhållanden gör att

122 SOU 1991:45

det i anstaltslivet relativt lätt kan uppstå ordnings- och disciplin- problem av delvis ett annat slag än som förekommer i andra kollektiv. Departementschefen tillade att för att anstaltstillvaron skall kunna fungera på ett för alla berörda tillfredsställande sätt det är nödvändigt att viss kontroll utövas över de intagna.

Det är självfallet nödvändigt att de som är intagna i kriminal- vårdsanstalt följer de anvisningar och föreskrifter som gäller inom anstalten. Det är också nödvändigt att de utsätts för kontroll i detta hänseende. Annars är det uppenbart att förhållandena på anstalten lätt kan urarta. Men det är viktigt hur kontrollen bedrivs. Vi har i avsnitt 5.3.3 beskrivit den förändring som pågår när det gäller vårdarrollen. En av målsättningarna med denna är att vårdpersonalen skall arbeta "närmare" de intagna. En följd av detta blir att kontrollen blir effektivare samtidigt som den blir mer personlig. En annan är att de inbyggda motsättningarna mellan de intagna och personalen minskar och därmed också brotten mot anstaltsreglema.

Trots det sagda står det klart att det även framdeles finns ett behov av disciplinära åtgärder. Vad som bör diskuteras är emellertid vilka disciplinära bestraffningar som skall förekomma. Närmast gäller frågan om det nuvarande systemet med för— ordnande att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden bör behållas.

Den kritik som kan riktas mot den aktuella bestraffningsformen är följande.

Ett förordnade att viss tid inte skall inräknas i verkställig- hetstiden innebär att den intagne, trots att han faktiskt varit frihetsberövad under den tid som avses, skall avtjäna motsvarande längre tid i anstalten. Härigenom skiljer sig ett sådant förordnade endast semantiskt från ett rent tidstillägg. Vad det är fråga om är alltså att anstalten, dvs. en adminstrativ myndighet, fattar beslut om frihetsberövande i form av fängelsestraff. Detta är något som, mot bakgrund av de långa tider som det kan bli fråga om, strider mot de allmänna principer som gäller för beslut om frihetsbe- rövande.

SOU 1991:45 123

Visserligen har frågan, om beslut att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden, prövats av Europakommissionen enligt Europakonventionens bestämmelser om krav på domstolsprövning vid frihetsberövande och därvid befunnits inte strida mot kon- ventionen. Detta kan emellertid förklaras med att tidstillägget i det fall som prövades inte gick utöver den av domstolen utmätta strafftiden. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter, 4:e uppl. s. 109.) I många situationer kan dock detta bli fallet. Särskilt gäller detta i fråga om korttidsdömda. Vad en prövning enligt Europakon- ventionen skulle leda till i ett sådant fall är osäkert.

Till det sagda skall läggas att den villkorliga frigivningen, om de tankegångar beträffande denna som vi grundar vårt arbete på genomförs, i framtiden kommer att bli obligatorisk för alla. Detta innebär att det redan vid domstillfället står klart hur lång tid i anstalt som den dömde skall avtjäna. ] den situationen kan man enligt vår mening inte anlägga samma synsätt som i det ovan av Europakommissionen prövade fallet. Om reglerna för villkorlig frigivning blir obligatoriska leder detta enligt vår mening till att alla beslut om tidstillägg strider mot konventionen om det är an— stalterna som fattar besluten.

Nu kan det förstås sägas att anstaltens beslut i dessa fall kan överprövas av kriminalvårdsstyrelsen och därefter överklagas till kammarrätten i Jönköping. Om så sker kan man naturligtvis inte påstå att det slutgiltiga beslutet om tidstillägg inte prövats av domstol. Att ett beslut om tidstillägg överklagas är emellertid relativt ovanligt. Under år 1990 behandlade kammarrätten ca 150 mål om disciplinär bestraffning. Detta skall jämföras med totala antalet disciplinära bestraffningar som det året var 1.900. I flertalet fall som kom under kammarrättens bedömning rörde det sig om tidstillägg. Under budgetåret 1989/90 innebar besluten om tidstillägg att omkring 6.000 dagar i anstalt inte inräknades.

I realiteten är det alltså anstalterna som har det bestämmande inflytandet över tidstilläggen. Detta gäller särskilt som det vid korta straff kan vara svårt att hinna med kammarrättens prövning innan straffet är till fullo avtjänat. Ett beslut om tidstillägg gäller

124 SOU 1991:45

nämligen enligt 58 å andra stycket KvaL omedelbart om inte annat förordnas. ' Ett annat skäl mot den gällande ordningen har att göra med själva beslutsfattandet. Detta går till så att det är anstalten som både sörjer för beslutsunderlaget och fattar själva beslutet. Ett sådant system är inte lämpligt, särskilt inte när det är fråga om ett frihetsberövande. Det kan i sammanhanget påpekas att den intagne i praktiken själv får föra sin talan och alltså inte har tillgång till något biträde.

Men det kan riktas även annan kritik mot tidstilläggen. Tidstill- läggen uppfattas nämligen av erfaren personal på anstalterna som föga verkningsfullt. Det finns i stället en önskan att den intagne kan ”tas ur trafik" direkt efter det inträffade och att det lämnas utrymme för att bearbeta orsakerna till det indisciplinära be- teendet. Bestraffning i form av tidstillägg kommer enligt detta synsätt alltför långt i tiden efter det inträffade. Den ger inte heller utrymme för att man från anstaltens sida agerar mot den verkliga grunden för det inträffade, som ofta kan hänföras till den intagnes person.

Mot bakgrund av det sagda anser vi att disciplinär bestraffning i form av tidstillägg inte uppfyller de krav som man bör ställa främst med hänsyn till att det är fråga om ett frihetsberövande. Tidstilläggen bör därför slopas. Det är emellertid uppenbart att det krävs någon form av disciplinär bestraffning vid sidan av möjlig- heten att meddela varning. Rimliga krav på en acceptabel miljö för både personal och intagna gör att det måste finnas möjligheter för anstalten att agera i en akut situation.

Enligt vår uppfattning ligger det närmast till hands att åter införa en möjlighet att som yttersta medel i bestraffningssyfte hålla en intagen avskild från andra intagna under en viss tid. Andra tänkbara former av bestraffning är knappast tillräckligt ingripande för att tjäna som remedium för svåra former av ordningsstörande beteende.

Ett avskiljande från gemensamheten med de övriga intagna under viss tid framstår som en från allmänpreventiv synpunkt

SOU 1991:45 125

rimlig åtgärd. Åtgärden kan också sättas in i nära nog omedelbar anslutning till det inträffade.

För den intagne, som utsätts för avskiljandet, bör detta ha former och innehåll som ger utrymme för att bearbeta de problem som ligger bakom det indisciplinära förfarandet. Hans kontaktman liksom annan personal på anstalten bör utnyttja tiden för avskild— heten genom att hålla en intensiv kontakt med den intagne och bearbeta dessa problem. På de anstalter där det ofta förkommer indisciplinära förfaranden bör det upprättas särskilda program avseende vilka åtgärder som skall vidtas i förhållande till den intagne under tiden för avskildhet.

Det kan naturligtvis sägas att ett system med avskildhet kan leda till behov av vissa resurstillskott när det gäller lokaler. Enligt vår mening behöver så inte bli fallet. De slutna riksanstalter som används f.n. förfogar nämligen redan idag över lokaler som är lämpliga för ändamålet. Samma sak gäller för äldre lokalanstalter. Däremot saknas lämpliga lokaler vid nya lokalanstalter. Ett sätt att lösa lokalproblemet är enligt vår mening att placera den intagne på ett närbeläget häkte. En sådan placering skall dock i princip bara ske om anstalten inte förfogar över egna lokaler för avskild- het.

En placering i häkte kan naturligtvis innebära att det kan upp- komma vissa praktiska problem. Ett är att man inte bör blanda häktade personer med dem som avtjänar fängelsestraff. Vi har emellertid valt att inte lägga fram något förslag till hur denna fråga bör lösas. En översyn av förhållandena för häktade och anhållna pågår nämligen f.n. på uppdrag av justitiedepartementet av förre justitieombudsmannen Anders Wigelius. Det är därför lämpligt att denna fråga kan tas upp i det sammanhanget.

Avskildheten bör naturligtvis begränsas i tiden. En rimlig avvägning mellan intresset att å ena sidan ha tillgång till ett någorlunda avskräckande bestraffningsmedel och å andra sidan att begränsa den psykiska påfrestning som varje isolering innebär är, enligt vår mening, att sätta maxirnitiden till sju dygn. På samma sätt som i fråga om de nuvarande tidstillägget bör också särskilda

126 SOU 1991:45

gränser gälla för maximitiden vid upprepade beslut om avskildhet. Skäl att välja några andra gränser än de som nu finns beträffande tidstillägget finns enligt vår mening inte.

Som nämnts kan den intagne enligt 50 & KvaL hållas avskild under utredningen av ett disciplinärende. I de fall den intagne hållits avskild med stöd av denna bestämmelse bör han få tillgodoräkna sig den tiden. Detta överensstämmer för övrigt med vad som gällde enligt lagen (1964:541) om behandling i fång- vårdsanstalt.

I fråga om de s.k. knalltransportema anser vi oss inte ha an- ledning att lämna något förslag till ändrad lagstiftning. Vi vill emellertid framhålla följande.

I 6 och 7 55 KvaL finns bestämmelser som reglerar hur de intagna skall fördelas mellan olika anstalter och anstaltstyper. Vilka hänsyn som skall tas framgår av avsnitt 3.1.1. Härav framgår bl.a. att en faktor som skall beaktas är rymningsrisken. Det är emellertid uppenbart att en intagen som knalltransporteras ofta hamnar på en anstalt med högre säkerhetsnivå. Något behov härav föreligger emellertid sällan i dessa fall. Det rör sig näm- ligen oftast om annan misskötsamhet än rymningsförsök. Redan mot denna bakgrund finns det anledning att iaktta återhållsamhet med denna typ av förflyttning.

Ett annat skäl mot knalltransporter är att de ödelägger den planering som gjorts för den intagne. Detta är olyckligt, särskilt mot bakgrund av det förslag till frigivningspermission som vi lägger fram (jämför avsnitt 5.3).

Mot knalltransporter talar också det förhållandet att åtgärden ofta beslutas innan utredningen kring det inträffade är färdig. Eftersom det är fråga om en repressiv åtgärd bör man av rättssä- kerhetsskäl kräva att det finns ett tillförlitligt beslutsunderlag. Enligt vår mening bör man nämligen ställa samma krav på bevisning i dessa fall som i fråga disciplinära åtgärder.

SOU 1991245 127

3.5 Urinprovskontroll i anstalt

3.5 .1 Gällande rätt

Inledning

Enligt 2 kap. 6 & regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Inskränkningar i dessa grundläggande fri— och rättigheter får enligt 12 5 första stycket samma kapitel göras endast genom lag och får enligt sistnämnda paragrafs andra stycke aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Med kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller något som denne bär med sig. Kroppsbesiktning är en åtgärd som innebär en större risk för integritetskränkning än kroppsvisitation. Vad det är fråga om är t.ex. undersökning av kroppens håligheter. Urinprovstagning kan hänföras till kroppsbesiktning.

Bakgrunden till nu gällande bestämmelser

Lagbestämmelser rörande möjligheten att förelägga en intagen att lämna urinprov för att t.ex. utröna eventuell påverkan av narkoti— ka infördes år 1979 (prop. 1978/79:62 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt). Som ett led i narkotikabe- kämpningen förekom det redan dessförinnan en frivillig urinkon— troll som en förutsättning för att den intagne skulle få placering på en viss anstalt eller avdelning. Tanken var att anstalten eller avdelningen på detta sätt skulle hållas narkotikafri.

Frågan om kontroll av narkotikamissbruk genom urinprov aktualiserades enligt lagens förarbeten av den synnerligen svåra narkotikasituationen på vissa anstalter (a. prop. s. 33). Det grund- läggande skälet för att införa möjligheten att förelägga urin-

128 SOU 1991:45

provskontroll var att kriminalvården därigenom skulle kunna göra en verklig differentiering av de intagna efter narkotikaberoende. Urinanalys sades vara det enda medel som stod till buds för att fastslå om den intagne var påverkad av narkotika.

I syfte att hindra att intagna blev narkotikaberoende under an— staltsvistelsen infördes därför en möjlighet att förelägga urinprov även utan konkret misstanke i varje särskilt fall. En förutsättning för detta var att kriminalvårdsstyrelsen valt ut vissa anstalter och betecknat dem som narkotikafria. Vid dessa anstalter skulle man placera intagna som saknade eller hade ringa narkotikaerfarenhet.

Vidare infördes en möjlighet att förelägga den intagne att lämna urinprov om han kunde misstänkas vara narkotikapåverkad i det enskilda fallet.

Lagen gav således inte möjlighet till generella eller stick— provsvisa kontroller med hjälp av urinprovsanalyser på andra kriminalvårdanstalter än sådana som betecknats som s.k narkotika- fria anstalter.

Bestämmelserna om föreläggande av urinprov var inte sanktio- nerade. Om en intagen vägrade att lämna urinprov skulle detta inte kunna leda till disciplinär bestraffning, senareläggning av permission eller annan åtgärd som den intagne skulle kunna uppfattas som en repressiv åtgärd. Det uttalade syftet med urinprovskontroll var i stället att man på detta sätt skulle ha ett tillförlitligt underlag för den önskvärda differentieringen av de intagna. En vägran att lämna urinprov fick därför tillmätas betydelse endast när det gällde behov av förflyttning av den intagne till annan anstalt (a. prop. s. 34).

I propositionen (1980/8111) om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt tog man upp frågan om en utvidgning av det förhållandevis snäva tillämpningsområdet som reglerna om urin- provskontroll innebar. Som ett led i uppspårandet av narkotika skulle det, enligt departementschefen, vara en fördel om an- staltsledningen fick möjlighet att göra urinprovskontroller generellt eller stickprovsvis när det finns anledning tro att narkotika förekommer på anstalten men det inte fanns tillräcklig grund att misstänka någon speciell person för att vara narkotikapåverkad.

SOU 1991:45 129

Redan vetskapen om att så kunde ske skulle, enligt departements- chefen, ha en preventiv effekt. Han föreslog därför att det infördes en sådan möjlighet. Han betonade emellertid att man vid bedömning av analysresultatet noga måste beakta att inte behörigt bruk av läkemedel förväxlas med narkotikamissbruk. Någon ändring i vad avser sanktioner för vägran att lämna urinprov föreslogs inte i detta lagstiftningsärende.

Gällande bestämmelser

Genom ändringar som infördes år 1982 (prop. 1981/82:141 om ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt) föreskrevs i 32 å KvaL att det vid bedömningen av, om regelbunden permis— sion skall medges, skall beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov. Departementschefen uttalade att urinprov skulle kunna användas även vid denna prövning. Han uttalade dock att det bör uppmärksammas att urinproven inte anses vara helt tillförlitliga. Bl.a gäller att provet kan ge positivt utslag även på grund av vissa typer av sömnmedel eller lugnande medel som den intagne fått genom legal förskrivning. Enligt departements- chefen skulle man därför göra en samlad värdering av den utredning som föreligger, om den intagne trots positivt utslag på provet nekar till att ha använt narkotika.

En vägran att lämna urinprov påverkar inte bara den intagnes möjligheter till regelbunden permission. Samtidigt med ändringen av 32 å ändrades också 52 d & KvaL. En intagen är numera skyldig på anmaning att lämna urinprov, om inte medicinska eller liknande skäl talar emot det. En vägran att lämna urinprov skall således numera kunna medföra att den intagne kan åläggas disciplinär bestraffning enligt 47 & KvaL.

Under budgetåret 1988/98 genomfördes inom kriminalvårdssty— relsen en undersökning av aktuellt narkotikamissbruk av dem som togs in på anstalt detta budgetår (Intagna narkotikamissbrukare under budgetåret 1988/89, Rapport 1990:1).

130 SOU 1991:45

I undersökningen indelades de intagna i tre grupper; grava narkotikamissbrukare, narkotikamissbrukare eller icke narkotika- missbrukare. En grav narkotikamissbrukare definierades som en person som under de senaste två månaderna i frihet injicerat narkotika en eller flera gånger eller på annat sätt använt narkotika dagligen eller så gott som dagligen. Som narkotikamissbrukare definierades den som använt narkotika under de senaste två månaderna i frihet, dock inte injicerat eller använt i sådan grad som medför en klassificering som grav narkotikamissbrukare.

Totalt narkotikaklassificerades drygt 15.000 nyintagna under sagda budgetår. Omkring 18 % av dessa bedömdes som grava narkotikamissbrukare medan omkring 11 % bedömdes som narkotikamissbrukare. Stora skillnader rapporterades mellan intagna som har en strafftid överstigande två månader och de med kortare strafftid. Av dem som hade en strafftid överstigande två månader bedömdes 45 % vara grava narkotikamissbrukare eller narkotikamissbrukare medan denna andel bland dem som hade strafftider på två månader eller kortare var 12 %.

Enligt gällande bestämmelser kan en intagen föreläggas att lämna urinprov vid intagningen i anstalt. Han kan också före- läggas att lämna urinprov om det föreligger misstanke om att han missbrukat narkotika. Föreläggande att lämna prov får ske också efter vistelse utanför anstalten, efter obevakat besök, som ett led i en stickprovsundersökning eller som kontroll av samtliga intagna på en avdelning om det kan antas att narkotika förekommer på avdelningen. Urinprovskontroll kan också ställas som villkor för obevakat besök eller för frigång, 14 ä—vistelse eller regelbundna pemiissioner. Slutligen kan urinprovsresultatet ha betydelse för förflyttning till annan anstalt eller som ett led i planeringen av en 34 å-placering.

För att urinprovema inte skall kunna manipuleras eller förväxlas har det inom anstalterna utarbetats särskilda rutiner för provtag- ningen. Så skall den intagne stå under tillsyn från det att han får del av beslutet att han skall lämna urinprov. Provtagningen skall vidare ske i för ändamålet inredda provtagningsrum. Dessa rum är i de flesta fall försedda med speglar eller annan utrustning

SOU 1991:45 131

som gör att den tjänsteman som skall vara närvarande vid provtagningstillfället kan hålla noggrann uppsikt över den intagne. Under provtagningen skall den intagne vara naken. När kvinnlig intagen skall lämna prov får endast kvinna, sjuksköterska eller läkare närvara.

Vid vissa anstalter pågår försök med egna analysinstrument för urinanalys. Så har bl.a. kriminalvårdsanstaltema Härlanda, Mariefred och Färingsö sådana instrument. Om en sådan analys visar ett positivt resultat, dvs. spår av narkotiskt preparat, måste resultatet verifieras av Statens Rättskemiska Laboratorium (SRL) innan det läggs till grund för rättsliga följdverkningar för den intagne.

Urinkontroller sker idag i stor utsträckning. Kriminalvårdssty- relsen och SRL har därför tecknat avtal om analyser av urinprov. SRL analyserade år 1989 omkring 40.000 prover från kriminal- vårdsanstaltema. Antalet analyser under 1990 var omkring 36.000. I bilaga 3 lämnas en översiktlig redogörelse för vilka faktorer som är av betydelse för analyserna tillförlitlighet. Där framgår att tillförlitligheten beror såväl på situationen vid provtag- ningstillfället som på analysmetodens säkerhet och möjligheterna att tolka analysresultatet.

Positiva analysresultat eller vägran att lämna urinprov ledde under budgetåret 1989/90 till både disciplinära och andra följder för de intagna. Förordnande enligt 47 å andra stycket 2 KvaL att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten gavs under samma budgetår i ca 1.600 fall. Av dessa grundade sig omkring 440 på positivt urinprov, vägran att lämna prov eller manipulation av sådant prov. Det genomsnittliga antalet dagar vid beslut enligt 47 å andra stycket 2 KvaL uppgick till ca fyra. Man kan därför uppskatta att under nämnda budgetår blev omkring 1.700 dagar inte blev inräknade i verkställighet på grundval av reglerna om urinprovstagning.

Andra följder för den intagne kan t.ex. vara att bli förflyttad till annan anstalt. Under budgetåret 1988/89 skedde förflyttning av intagna till annan anstalt på grund av misskötsamhet i ca 1.500 fall.

132 SOU 1991:45

Av dessa hänförde sig 24 % till positiva urinprovsresultat eller vägran att lämna urinprov.

3.5.2 Överväganden

Vi vill inledningsvis understryka att vi ser allvarligt på att det förekommer narkotika inom anstalterna. Redan det förhållandet att narkotikahantering är kriminaliserad leder naturligtvis till att man skall sträva efter att få bort detta problem. Men förekomsten av narkotika i kriminalvårdsanstaltema har även andra konsekvenser. Det påverkar nämligen i hög grad förhållandena där. Narkotika— missbruk leder ofta till en allmän passivitet vilket gör det svårt att få de intagna att sköta sitt arbete eller sina studier. Det blir också svårt att intressera dem för en meningsfull fritidsverksamhet i och utanför anstalten. Narkotikamissbruk kan dessutom bidra till försämrade relationer mellan de intagna och personalen men också till att relationerna mellan de intagna blir sämre.

Intresset av att hålla anstalterna narkotikafria kan emellertid komma i kollision med intresset av att värna om den intagnes integritet och människovärde. Den grundsats, som när det gäller kriminalvården i anstalt slagits fast i 9 & KvaL, är att man skall behandla den intagne med aktning för hans människovärde.

Kravet på skydd för den intagnes integritet innebär naturligtvis inte att man skall godta att han missbrukar narkotika. Vad det i stället är fråga om är att man bör vara uppmärksam på att man i sina strävanden att hålla anstalterna narkotikafria inte använder sig av metoder som är djupt kränkande för den personliga integriteten samtidigt som den eftersträvade effekten inte uppnås eller kan uppnås på ett mindre integritetskränkande sätt. En sådan ut- veckling skulle nämligen leda till att metoderna inte överenstäm- mer med den syn som ligger bakom reglerna i 2 kap. regerings- formen om skyddet för den personliga integriteten. Vad vi tänker på är tillämpningen av reglerna om urinprovskontroll.

Som framgått av redovisningen under gällande rätt sker provtag- ning i mycket stor omfattning. Under budgetåret 1988/ 89analyse- rade SRL omkring 40.000 prover och under budgetåret 1989/90

SOU 1991:45 133

omkring 36.000 prover från kriminalvårdsanstaltema. Samtidigt bedrivs en försöksverksamhet som innebär att flera anstalter har egna analysapparater. Med de analysmetoder som dessa apparater bygger på kan man påvisa den kemiska grupptillhörigheten för en substans utan att med säkerhet kunna avgöra exakt vilken substans det är fråga om. Man kan således inte utesluta att ett positivt utslag kan härröra antingen från substanser som kan finnas naturligt i urinen eller från legalt förskrivna mediciner.

Från de anstalter som har egna analysapparater får SRL enbart prov som är positiva för verifikation. Andelen prov som visar positivt utslag för cannabis har trots det under senare år legat relativt konstant och ligger på 15-20 %.

När det gäller analysresultatens tillförlitlighet är det ytterst väsentligt att provtagningen sker på ett sätt som gör att proverna inte kan manipuleras eller förväxlas. Mot den bakgrunden är det naturligtvis nödvändigt att rutinerna kring provtagningen är så säkra som möjligt. Ur integritetssynpunkt kan emellertid provtag- ningssituationen många gånger upplevas som djupt kränkande.

För att analysresultaten skall bli tillförlitliga måste man ställa höga krav inte bara på rutinerna kring provtagningen utan också på analysmetoden och möjligheterna att tolka resultatet. Vi kommer senare att beröra denna fråga.

Frågan, om det är effektivt att använda sig av urinanalys för att nå målet att få bort narkotika på kriminalvårdsanstaltema, hänger naturligtvis samman med hur man använder ett positivt analys- resultat. Här finns det i princip två synsätt. Det ena synsättet är att resultatet skall användas i behandlingssyfte och finnas med som underlag i bedömningen av om den intagne är narkotikamiss- brukare. Ett positivt analysresultat skall i detta fall leda till att man sätter in resurser för att motivera den intagne att underkasta sig behandling för sitt missbruk. Det andra synsättet är att ett positivt analysresultat innebär att den intagne har brutit mot anbefalld ordning och att han på grund därav bör utsättas för repressiva åtgärder t.ex. disciplinär bestraffning.

134 SOU 1991:45

Enligt vad vi erfarit vid våra anstaltsbesök förekommer båda dessa synsätt. Det finns emellertid tecken på att utvecklingen går mot att ett positivt urinprov inte skall föranleda repressiva åtgärder utan att det i stället bör leda till att man försöker förmå den intagne att genomgå behandling mot sitt missbruk. För vår del anser vi att detta är en utveckling i rätt riktning. Man kan inte bortse från att ett hot om disciplinära åtgärder knappast framstår som aVSkräckande för den som är narkotikamissbrukare och beroende av en drog. Därtill kommer att vi anser att man i många fall kan ställa sig tvekande till analysresultatens tillförlitlighet.

Som vi tidigare nämnt måste man av rättssäkerhetsskäl kräva att repressiva åtgärder, t.ex. disciplinär bestraffning, inte vidtas utan att det finns ett tillförlitligt underlag för bedömningen. Men det måste enligt vår mening krävas ett tillförlitligt underlag också för en s.k. behandlingsåtgärd som av den intagne uppfattas som repressiv. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas indragna permissioner, förflyttning eller utebliven 14 ä-vistelse.

Resultaten av urinprovsanalysema och deras tillförlitlighet beror, som framgått, på tre faktorer nämligen rutinerna vid provtagningen, analysmetoden och möjligheterna att tolka analysresultatet.

När det gäller analysmetoden kan man först konstatera att de analysapparater som används vid anstalterna bygger på analysme- toder som inte har en tillräckligt hög säkerhet för att enbart detta analysresultat skall få läggas till grund för repressiva åtgärder mot en intagen.

Som framgår av redogörelsen i bilaga 3 kan det emellertid även med de förfinade metoder som används vid SRL vara så att det är svårt att avgöra vilken substans som finns i urinen. Det är till och med så att vissa typer av receptfria läkemedel innehåller ämnen som vid nedbrytningen i kroppen ger spår av t.ex. heroin i urinen.

Den tredje faktorn som påverkar analysresultatets tillförlitlighet är möjligheterna att tolka analysresultatet. Ett positivt resultat innebär att ett viss ämne kan påvisas i urinen och att koncentratio- nen av ämnet överstiger ett visst bestämt värde. Vid analyser av

SOU 1991:45 135

prov från kriminalvårdsanstaltema har detta gränsvärde satts relativt lågt, se bilaga 3.

Beträffande cannabis kan det, främst när det gäller koncentratio- ner nära gränsvärdet, vara så att ett positivt resultat kan härröra från ett missbruk som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Detta beror på att den aktiva substansen i cannabis lagras i kroppens fettdepåer och bryts ner efter hand. På motsvarande sätt kan det också bero på att den som lämnat provet gått ner kraftigt i vikt eller förbränt fett vid styrketräning eller annan fysisk aktivitet.

Som framgått finns det flera osäkerhetsfaktorer som påverkar tillförlitlighetenav analysresultaten. Enligt vår mening talar därför starka skäl för att man bör inta en restriktiv hållning när det gäller att lägga ett analysresultat till grund för en sanktion.

Som vi tidigare understrukit vill vi inte på något sätt negligera problemet att det förekommer narkotika på kriminalvårdsanstalter— na. I den allmänna debatten förekommer det emellertid uppgifter om att det där finns stora mängder narkotika. Dessa uppgifter får enligt vår mening inte stöd av andelen urinprov som uppvisar positiva analysresultat. Inte heller stöds uppgifterna av t.ex. beslag inne i kriminalvårdsanstaltema som gjorts av de visitations— patruller som inrättats.

Enligt vår mening kan det ifrågasättas om omfattande urin— provskontroller är en effektiv metod för att komma till rätta med narkotikaproblemet i anstalterna. En övertro på urinprovskontrol— lemas effektivitet kan leda till att urinprovskontroller blir den enda åtgärd som vidtas för att stävja narkotikamissbruket inom anstalterna och att man slår sig till ro med att ha vidtagit denna åtgärd.

I detta sammanhang kommer den förändrade synen på an- staltspersonalens yrkesroll in. Vi har i avsnitt 5.3.3 närmare redogjort för vad denna förändring innebär. Systemet med kontaktman för varje intagen bör nämligen enligt vår mening kunna vidga möjlighetena att upptäcka och stävja narkotika- missbruk hos de intagna även utan urinprovskontroller.

l36 SOU l99lz45

Med hänsyn till den pågående utvecklingen i riktning mot att resultatet av positiva urinprov inte skall läggas till grund för repressiva åtgärder och till den förändring som kontaktmannasys- temet bör kunna leda till när det gäller arbetet med de intagna anser vi att det saknas skäl att ändra reglerna för urinprovskon- troller i kriminalvårdsanstaltema. Vi vill emellertid understryka vikten av att man respekterar de intagnas integritet under verkstäl- ligheten. Enligt vår mening bör detta intresse väga mycket tungt när det gäller att styra utvecklingen på detta område.

SOU 1991:45 137

4 Vissa frågor med anknytning till den villkorliga frigivning- en

4.1 Särbehandling av vissa intagna

De nuvarande reglerna om villkorlig frigivning har vi redovisat i avsnitt 1.3.2. Där har vi också redovisat fängelsestraffkommitténs förslag i denna fråga och beredningen därav. Vidare har vi angett vilka utgångspunkter vi har haft när det gäller den framtida regleringen av den villkorliga frigivningen.

I våra direktiv uttalas att det, även med ett system som bygger på principen om obligatorisk villkorlig frigivning, kan finnas anledning att överväga om man bör öppna möjligheter till en mer gynnsam behandling av vissa kategorier intagna. I direktiven pekas på att detta i några rättssystem gäller exempelvis unga lagöverträdare och förstagångsdömda.

4.1.1 Särbehandling av förstagångare

Enligt vår uppfattning saknas det inte skäl rent allmänt att särbehandla personer som första gången avtjänar ett fängelsestraff. Detta gäller även med beaktande av att systemet för påföljds— bestämning privilegierar dem som inte är så hårt kriminellt belastade genom att dessa, om inte brottets straffvärde eller art lägger hinder i vägen, i första hand döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn. De skadeverkningar på det personliga planet som

138 SOU 1991:45

fängelsestraff enligt all erfarenhet medför för den som utsätts för det måste nämligen allmänt sett antas vara större första gången. Ett verksamt sätt att minska dessa är självfallet att göra an— staltstiden kortare för förstagångama.

Vad som talar mot en privilegiering av förstagångare har att göra med att en sådan inte skulle kunna gälla över hela linjen. Detta hänger samman med att det från kriminalpolitiska ut— gångspunkter inte är möjligt att på detta sätt särbehandla personer som dömts för t.ex. grova narkotikabrott eller för allvarlig ekonomisk kriminalitet. Och det torde inte sällan förekomma att personer som första gången avtjänar fängelsestraff dömts för just någon av dessa brottstyper.

Kan en privilegiering av förstagångare inte gälla generellt måste en prövning göras av i vilka fall den skall gälla. Att skapa regler för en sådan prövning är förenat med inte obetydliga svårigheter, särskilt i de fall det är frågan om flerfaldig brottslighet där inte alla brotten är sådana att särbehandling skall ske.

En av utgångspunkterna för vårt arbete är att systemet för villkorlig frigivning skall bygga på obligatoriska regler. Mot den bakgrunden anser vi oss inte kunna föreslå en privilegiering av förstagångare som måste bygga på en prövning i det enskilda fallet.

4.1.2 Särbehandling av ungdomar

Även när det gäller ungdomar finns det goda skäl för en särbe- handling inom påföljdssystemets ram. Möjligen är dessa skäl t.o.m. starkare än de som gäller förstagångama. Till skillnad från när det gäller förstagångama finns det också här en direkt reglering när det gäller straffmätningen. I 29 kap. 7 & BrB stadgas nämligen att, om någon begått brott innan han fyllt 21 år, hans ungdom skall beaktas särskilt vid straffmätningen. Vidare skall rätten enligt 30 kap. 5 & BrB, för brott som någon begått innan han fyllt 18 år, döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Och enligt samma paragraf får rätten, för brott som någon begått efter det att han fyllt 18 men innan han fyllt 21 år, döma

SOU 1991:45 139

till fängelse endast om det med hänsyn till gämingens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

Dessa regler är ett utslag av tanken att det inte är rimligt att straffa ungdomar som begått brott lika hårt som vuxna. Man måste ta hänsyn till ungdomarnas allmänt sett bristande mognad och erfarenhet. Särskilt måste fängelsestraff, på grund av de skadeverkningar som anstaltsvistelser har, i än större utsträckning undvikas när det gäller unga personer. För dem som döms till fängelse bör av samma skäl straffen vara kortare än för andra.

I vårt arbete utgår vi, som framgått i avsnitt 1.3, från att den nuvarande i princip obligatoriska halvtidsfrigivningen skall ersättas av obligatorisk villkorlig frigivning för alla när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Den centrala frågan i sammanhanget är då om det är rimligt att låta även ungdomar omfattas av den ökning av anstaltstidema som en sådan lagstiftningsåtgärd innebär generellt sett. Vi anser inte det. Enligt vår bedömning skulle ett undantag för ungdomar också möta förståelse hos allmänheten.

Ett tillgodoseende av önskemålet att undvika att skärpningen av den villkorliga frigivningen kommer att gälla även ungdomar kan ske på olika sätt. Ett är att man ändrar i bestämmelsen i 29 kap. 7 & BrB. Ett annat är den möjlighet, som anvisas i våra direktiv och som vi nu diskuterar, nämligen att privilegiera ungdomar när det gäller den villkorliga frigivningen. Men det är naturligtvis även möjligt att ändra de regler som gäller för verkställigheten av fängelsestraff. Det första alternativet, att ändra i BrB:s regler för påföljdsbestämning, skulle kunna innebära att 29 kap. 7 & BrB omformuleras så att domstolarna ges möjlighet att i större utsträckning sätta ner de inte helt korta fängelsestraffen för ungdomarna. Vad en sådan åtgärd skulle leda till i praktiken är av naturliga skäl osäkert. Detta beror på att domstolarna redan nu har stor frihet när det gäller att mäta ut straff för ungdomar. Men några mera påtagliga resultat är antagligen inte att vänta. Med hänsyn härtill och då denna fråga faller utanför våra direktiv kommer vi i det följande inte att uppehålla oss vid detta alternativ.

När det gäller en särreglering för ungdomar inom ramen för den villkorliga frigivningen kan följande sägas.

140 SOU 1991:45

Som vi nämnt innebär nuvarande reglering att man beträffande ungdomar dels i det längsta undviker att döma till fängelse, dels - om fängelse ändå måste dömas ut — utmäter ett förhållandevis kort straff. Om man skulle behandla ungdomarna förmånligt också inom ramen för den villkorliga frigivningen skulle man få ett system som till sin uppbyggnad har betydande likheter, men under omvända förhållanden, med det som nu tillämpas beträffande dem som dömts för t.ex grovt narkotikabrott, som särbehandlas enligt 26 kap. 7 & BrB. Dessa döms till långa straff på grund av brottslighetens svårhet. Sedan får de en ur deras synvinkel ogynnsam anstaltsplacering på samma grund. Slutligen friges de villkorligt enligt undantagsregler som innebär att de avtjänar betydligt större del av sitt straff i anstalt än andra, i huvudsak på grund av just brottslighetens svårhet. Skillnaden i förhållande till ungdomarna är att narkotikabrottslingama får en mera ogynnsam behandling i de olika leden medan de unga i stället skulle få förmåner.

En ordning av detta slag, där en och samma omständighet tillåts påverka anstaltstidens längd på flera olika sätt, bidrar till att göra regelsystemet svåröverskådligt. Det finns också en risk för att en sådan omständighet får ett genomslag i praktiken som inte motsva- rar dess betydelse. Det är därför en fördel om man vid en reform på området kan komma bort från en sådan ordning. Vi utgår också, som vi angivit i avsnitt 1.3.5, från att så blir fallet genom att alla som undergår fängelsestraff ges villkorlig frigivning när de avtjänat två tredjedelar av straffet och särbehandlingen enligt 26 kap. 7 & BrB upphör. Att införa samma modell när det gäller villkorlig frigivning av ungdomar är inte tilltalande.

Specialregler för ungdomar på den villkorliga frigivningens område medför också andra problem. Ett sådant gäller den tidpunkt som skall vara avgörande för ungdomsklassificeringen. Om man, i likhet med vad som gäller i fråga om tillämpningen av reglerna i 29 och 30 kap. BrB, låter tidpunkten för brottet eller brotten vara avgörande uppstår svårigheter i det fallet att vissa brott begåtts innan åldersgränsen uppnåddes och vissa efter detta. Motsvarande problem uppstår när ett brott har en utsträckning i

SOU 1991:45 141

tiden. Det är enligt vår uppfattning knappast rimligt att särbehand— la i alla dessa gränsfall. Inte heller är det rimligt att tidigare frigivning skall vara utesluten om t.ex. ett av flera brott begåtts på "fel" sida om åldersgränsen.

Att låta tidpunkten för häktning eller åtal vara avgörande är ett annat alternativ. Här kan emellertid delvis samma invändningar göras som mot att låta åldern vid brottet eller brotten vara avgörande. Åtal kan delges för olika brott vid olika tidpunkter men sedan behandlas i samma dom och alltså föranleda gemensam straffmätning. Att avgöra hur stor betydelse för straffmätningen som de brott, för vilka åtal väckts eller delgivits före ålders- gränsen, haft i förhållande till övriga brott är svårt, även för domstolen som dömer i målet. På motsvarande sätt förhåller det sig om utgångpunkten tas i häktningsbeslutet. I dessa fall måste således en individuell bedömning göras. Att skapa generellt verkande regler är nämligen inte möjligt. En sådan bedömning förutsätter dels normer för bedömningen, dels ett lämpligt be- slutsorgan. Även om något sådant säkert låter sig göras talar det förhållandet att man skulle få individuella bedömningar av tidpunkten för villkorlig frigivning mot en särbehandling.

Tidpunkten för domen erbjuder naturligtvis en formellt sett oantastlig utgångspunkt för bedömningen av om den dömde skall behandlas som ungdom eller inte. Men domen kommer inte alltid direkt efter det att brottet eller brotten begåtts, även om det finns särregler för unga lagöverträdare som innebär att handläggningen av deras brott skall vara snabbare. Ibland kan det ta lång tid innan förundersökningen avslutats, åtal väckts, domstolsförhandlingen hållits och domen meddelats. En ordning enligt vilken domstill- fället skall vara avgörande framstår mot denna bakgrund som mindre lämplig. Slumpartade faktorer skulle styra utfallet alltför mycket.

Av det sagda drar vi slutsatsen att inget av de anförda altemati- ven bör förordas och att det alltså inte är möjligt att utforma ett enkelt och ändamålsenligt system för privilegiering av ungdomar inom ramen för den villkorliga frigivningen.

142 SOU 1991:45

Den återstående möjligheten att privilegiera ungdomar är att göra det inom ramen för verkställigheten. Det är enligt vår mening önskvärt att se till att de som är unga och som dömts till inte helt korta fängelsestraff inte dras med i den ökning av anstaltstidema som en reform av den villkorliga frigivningen kommer att innebära. Frågan är då om det är möjligt att gå via verkställighetsreglema. Vi anser det. Vi föreslår i detta be— tänkande ett införande av en ny typ av frigivningspermission, se avsnitt 5. Inom ramen för en sådan är det möjligt att särbehandla ungdomar genom att låta dessa få en längre frigivningspermission än andra intagna. En sådan ordning har, vid sidan av den avkortning av anstaltstidema som den medför, det goda med sig att den intensiva övervakning som fri givningspermissionen är tänkt att innebära sätts in på just ett klientel där det är särskilt angeläget med kontroll och stödåtgärder. För den närmare utformningen av denna ungdomsprivilegiering får vi hänvisa till avsnitt 5.3.9.

4.2. Övervakning efter villkorlig frigiv— ning

4.2.1 Gällande rätt

För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 & BrB en prövotid av i regel ett år. I beslut om villkorlig frigiVning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan dock fastställas en längre prövotid, högst tre år.

I anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan, om det bedöms som påkallat, beslutas att den frigivne skall stå under övervakning. Detta framgår av 26 kap. 11 & BrB. l praktiken tillämpas denna regel så att ca 80 % av dem som avtjänat fängelsestraff blir föremål för frivård. ] rätt stor ut- sträckning är strafftidens längd avgörande för om övervakning anordnas. Om det fängelsestraff som avtjänats är kortare än sex månader blir det i regel ingen övervakning. Detta överensstämmer

SOU 1991:45 143

för övrigt med de motivuttalanden som gjordes i samband med den senaste ändringen av de aktuella reglerna (prop. 1982/83:85 s. 126, se dock JuU 1982/83:26 s. 39 där propositionsuttalandena modererades något).

Beslut om övervakning fattas av frivårdsmyndigheten. En beskrivning av frivårdens organisation m.m. finns i departements- promemorian (Ds 1991: 10) Frivårdens arbetsformer och resurser (s. 26 f). Om övervakningen inte längre bedöms som påkallad får övervakningsnämnden besluta att den skall upphöra. Övervak- ningen skall utan något särskilt beslut upphöra när ett år av prövotiden har förflutit om inte övervakningsnämnden på grund av misskötsamhet från den dömdes sida beslutar om förlängning. Längre än till prövotidens utgång får dock inte övervakningen pågå.

Under övervakningstiden skall frivårdsmyndigheten, enligt 26 kap. 14 & BrB, genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att den frigivne inte på nytt begår brott och för att hans anpassning i samhället också i övrigt främjas. För detta ändamål skall frivårdsmyndigheten fortlöpande hålla sig underrättad om den frigivnes livsföring och om hans förhållanden i övrigt.

Som nyss nämnts skall övervakning beslutas om det bedöms som påkallat. Det är därvid främst den frigivnes behov av stöd och hjälp som skall vara avgörande. Det är således i princip samma beslutsgrund som när det gäller utdömande av skyddstill— syn, se 30 kap. 9 & BrB.

Den som står under övervakning skall enligt 26 kap. 13 & BrB hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden som är av betydelse för övervakningen. Han skall också på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom eller, om frivårdsmyndigheten bestämt det, även med tjänsteman vid myndigheten eller annan person.

För den som frigivits gäller ett skötsamhetskrav. Detta framgår av 26 kap. 14 & BrB. Den frigivne skall också efter fömiäga söka försörja sig. Vidare skall han rätta sig efter de föreskrifter eller anvisningar som meddelats honom. Har han förpliktats ersätta

144 SOU 1991:45

genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad som står i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet.

När det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden får, enligt 26 kap. 15 & BrB, en sådan föreskrift meddelas honom för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse 1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången, 2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, 3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Har den frigivne förpliktats att ersätta genom brottet upp- kommen skada får det meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Detta gäller dock endast i den mån sådana föreskrifter inte med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antas motverka den frigivnes anpassning i samhället.

En särskild föreskrift får också meddelas om vad som skall gälla för själva övervakningen. I en sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren eller frivårdsmyndigheten (kontaktföreskrift). Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna underrättelse till övervakaren eller frivårdsmyndigheten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

Om den frigivne bryter mot en föreskrift eller anvisning eller i övrigt missköter sig kan övervakningsnämnden, enligt 26 kap. 18 & BrB, meddela honom en föreskrift av det slag som nyss nämnts. Ofta är det härvid fråga om att meddela en kontaktföre— skrift. Nämnden kan också, det rör sig om en frigiven som inte står under övervakning, besluta att han skall ställas under sådan eller fatta vissa andra beslut som rör övervakningens innehåll. En misskötsamhet kan vidare föranleda att den frigivne meddelas varning eller att det beslutas att han skall stå under övervakning under viss tid efter det ett år av prövotiden har förflutit. Det sistnämnda gäller av naturliga skäl endast dem som frigivits efter

SOU 1991:45 145

beslut av kriminalvårdsnämnden och av nämnden givits en längre prövotid än ett år.

Om den frigivne allvarligt har åsidosatt sina åligganden och det kan antas att han inte kommer att låta rätta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, får nämnden enligt 26 kap. 19 å BrB, förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid av högst en månad varje gång.

4.2.2 Överväganden och förslag

Den som blir villkorligt frigiven kan ställas under övervakning om det bedöms som påkallat. Innehållet i övervakningen är i princip densamma som för den som dömts till skyddstillsyn. Samtidigt som övervakningen fyller hjälp-, stöd- och kontrollfunktioner är den alltså en del av en kriminalpolitisk påföljd. Frågan är då om det är rimligt att den som avtjänat ett fängelsestraff skall, efter det att anstaltsvistelsen är avslutad, underkastas övervakning av detta slag.

Vi har i avsnitt 2.5.3 kommit fram till att synen på skyddstill- synspåföljden måste bli en annan än den som gäller idag. Skydds— tillsyn är en straffrättslig påföljd som ådöms personer för att de har begått brott. I detta ligger att Skyddstillsynen innebär och skall innebära ett visst mått av obehag för den som utsätts för på- följden. Detta obehag består i den frihetsinskränkning som det innebär att vara underkastad övervakning.

Som vi påpekat i det nämnda avsnittet är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att man, när någon väl har dömts till skyddstill- syn, inom ramen för påföljden skall göra vad man kan för att underlätta den dömdes anpassning i samhället. Detta får bara inte skymma anledningen till att påföljden döms ut och innebörden av den.

Liksom skyddstillsynspåföljden utgör övervakningen efter villkorlig frigivning, som vi ser det, en frihetsinskränkning. Även om den innehåller moment av hjälp och stöd är den, i vart fall sett ur den dömdes synvinkel, en form av straffrättsligt ingripande. Härigenom är den en del av påföljden dvs. något som ersätter den

146 SOU 1991:45

tid som den frigivne slipper avtjäna i anstalt. Men förhåller det sig på detta sätt bör i rättvisans namn samma regler i fråga om över- vakning gälla för alla som friges villkorligt. Som framgått ovan är så emellertid inte fallet. Det är endast i de fall som över- vakning bedöms som påkallad som den sätts in. I detta ligger en betydande orättvisa. Något tillspetsat innebär den nuvarande ordningen att vissa, som friges villkorligt från fängelsestraff, genom övervakningen får avtjäna ytterligare en påföljd medan andra slipper. Med vår uppfattning att övervakning innebär en frihetsinskränkning blir det alltså omöjligt att behålla ett system där frågan om den villkorligt frigivne skall ställas under över- vakning skall besvaras med utgångspunkt från hans personliga förhållanden.

Den ovan nämnda orättvisan måste således elimineras. Frågan är då bara om alla som friges villkorligt skall ställas under över- vakning eller om ingen skall det.

I detta sammanhang är det nödvändigt att ta hänsyn till inrikt- ningen på reformarbetet när det gäller den villkorliga frigivningen. Enligt de tankegångar som redovisades i den senaste budgetpro- positionen och som vi, enligt vad vi angivit i avsnitt 1.3.5, lagt till grund för vårt arbete skall villkorlig frigivning i framtiden omfatta i princip alla som avtjänar fängelsestraff och ske när två tredjede— lar av strafftiden har avtjänats. Bl.a. skall alltså någon minimitid för villkorlig frigivning inte finnas.

Ett system med övervakning av alla efter den villkorliga frigiv- ningen leder till att också de som dömts till mycket korta fängelse— straff skulle utsättas för den frihetsinskränkning som en över- vakning innebär. För de allra kortaste straffen, dvs. när reststraf- fet understiger en månad, kan man fråga sig om en sådan ordning är rimlig. Till detta kommer att en övervakning av alla villkorligt frigivna skulle innebära att möjligheterna till en ändamålsenlig kraftsamling av frivårdens resurser gick förlorade.

Mot bakgrund. av det sagda kan vi inte förorda ett system där alla som friges villkorligt ställs under övervakning. Slutsatsen blir då att ingen bör ställas under övervakning.

SOU 1991:45 147

För denna lösning talar även följande. Det centrala sanktionsin- nehållet i fängelsepåföljden är frihetsberövandet. Från sanktions— synpunkt spelar inslaget av frivård en underordnad roll. Detta kommer att gälla så mycket mer om villkorlig frigivning inte skall ske förrän när två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Då kommer ju den del av ett straff som avtjänas i anstalt att vara dubbelt så lång som den som villkorligt efterskänks genom den villkorliga frigivningen. I en sådan situation anser vi att prövotiden och det hot om förverkande som denna innebär är en tillräcklig ersättning för den del av straffet som blir villkorat.

Också praktiska skäl talar i viss mån för den lösning som vi stannat för. De som friges från anstalt tillhör ofta en grupp som är mer kriminellt belastad än vad som är vanligt när det gäller skyddstillsynsdömda. Detta kan vara förklaringen till att vissa frivårdstjänstemän anser att det är svårt att, trots att man lägger ner betydande arbete, få till stånd en övervakning för villkorligt frigivna som fungerar tillfredsställande. En inte helt ovanlig inställning är att denna kategori ofta är svår att kontrollera eller att påverka och att det därför möter svårigheter både att förmedla stöd och hjälp och att fullgöra kravet på tillsyn. Detta leder i sin tur till att det inte är sällan som de tjänstemän som ansvarar för de villkorligt frigivna säger sig uppleva övervakningen av dessa som mindre meningsfull än den av de skyddstillsynsdömda.

För den villkorligt frigivne kommer även framdeles att gälla att han har en prövotid. Begår han nya brott under denna tid riskerar han att den villkorligt medgiva friheten förverkas. Detta samman- faller enligt vår mening i stort med vad som gäller den som dömts till villkorlig dom. För honom löper också en prövotid och han riskerar också, om han inte sköter sig att, att den villkorliga domen undanröjs och att påföljden bestäms till fängelse. Vid den närmare utformningen av våra förslag beträffande den som är villkorligt frigiven har vi därför eftersträvat parallellitet mellan de regler som gäller för den villkorligt dömde och de regler som skall gälla för den villkorligt frigivne.

SOU l991:45 149

5 Frigivningspermission

5 . 1 Tidigare regler för frigivningspermis- sion och villkorlig frigivning

Möjligheterna att bevilja en intagen frigivningspermission utvidgades i samband med tillkomsten av KvaL. Denna utvidgning innebar att alla intagna skulle kunna beviljas en längre tids pemiission innan de slutligen blev villkorligtfrigivna. Frigivnings- pemiission fick dock inte beviljas före den dag då villkorlig frigivning tidigast kunde ske.

När KvaL infördes var den villkorliga frigivningen fakultativ. I princip gällde att villkorlig frigivning skulle ske sedan två tredjedelar av straffet hade avtjänats. Men om särskilda skäl förelåg kunde villkorlig frigivning ske tidigare, dock inte innan halva tiden avtjänats. Villkorlig frigivning fick emellertid inte ske förrän minst fyra månader av straffet avtjänats.

I praktiken tillämpades den ordningen att den som var intagen i anstalt och som inte hade kommit 1 åtnjutande av halvtidsfrigiv- ning eller annars av frigivning före tvåtredjedelsdagen, blev villkorligt frigiven på tvåtredjedelsdagen eller den senare dag då hans frigivningsförhållanden var ordnade på ett tillfredställande sätt. I sistnämnda fall beviljades han regelmässigt frigivnings- permission fr.o.m. tvåtredjedelsdagen för att få tillfälle att själv medverka till att ordna sin frigivningssituation.

Ändamålet med frigivningspermissionen var alltså att den skulle utgöra ett led 1 förberedelserna för den intagnes frigivning. Ge-

150 SOU 1991:45

nom en sådan pemiission skulle den intagne få möjlighet att själv medverka aktivt i frigivningsförberedelsema. I förarbetena till reglerna nämnde departementschefen att den intagne därigenom skulle få tillfälle att skaffa bostad eller ordna andra sådana praktis- ka angelägenheter. Frigivningspermission skulle också kunna beviljas för att den intagne därigenom skulle skulle kunna få arbetsanställning, undervisning eller utbildning som var särskilt lämpad för honom (prop. 1974:20 s. 146).

5 .2 Gällande rätt

De nuvarande reglerna om villkorlig frigivning infördes år 1983. Som vi redovisat i avsnitt 1.3.2 innebär de följande. Den som undergår fängelse på viss tid skall friges villkorligt när han avtjänat halva strafftiden. Frigivning får dock inte ske förrän minst två månader av straffet avtjänats. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB eller från ett förvandlingsstraff för böter. För intagen som avses i 26 kap. 7 & BrB, dvs. den som dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och beträffande vilken det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag, gäller särskilda regler. En sådan intagen får inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av straffti- den har avtjänats. Till skillnad från vad som gäller för övriga intagna är prövningen av om villkorlig frigivning skall beviljas i dessa fall fakultativ.

I samband med villkorlig frigivning kan, som redovisats i avsnitt 4.2.1, beslutas att den frigivne skall ställas under över- vakning. Övervakning är emellertid inte obligatorisk. Beträffande den som står under övervakning skall frivårdsmyndigheten genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp dels motverka att han återfaller i brott, dels verka för att hans anpassning i samhället främjas. Innehållet i övervakningen efter villkorlig frigivning är

SOU 1991:45 151

således samma som efter dom på skyddstillsyn. (Se avsnitt 6.1.1.)

När reglerna om villkorlig frigivning ändrades år 1983 ändrades också reglerna om frigivningspermission (prop. 1982/83:85). Nu- mera kan frigivningspermission beviljas endast intagen som avses i 26 kap. 7 & BrB och får inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet avtjänats.

Liksom när det gäller andra typer av permissioner får det för frigivningspermission ställas de villkor som bedöms som nöd— vändiga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

5.3 Överväganden och förslag

5.3.1 Möjligheterna till frigivningspermission bör utökas

Enligt 4 5 KvaL skall verksamheten i anstalt redan från början inriktas på att förbereda den intagne för tillvaron utanför an- stalten. Detta sker i dag genom att den intagne ges tillfälle till bl.a. arbetsträning, studier eller behandling mot drogberoende. En viktig del i förberedelserna utgörs dessutom av möjligheterna att vistas utanför anstalt.

Tiden i frihet efter det att den intagne lämnat anstalten är en känslig period för den intagne. Det är då som hållbarheten i det nåt av frigivningsförberedelser som konstruerats för den intagne sätts på prov. Enligt vår mening är det mot denna bakgrund svårt att tänka sig att den som avtjänat ett fängelsestraff, i vart fall om det är frågan om ett längre straff, skall släppas ut i samhället utan någon form av övergångsperiod under vilken han erbjuds stöd och hjälp samtidigt som han utsätts för kontroll.

Som framgått av avsnitt 4.2.2 anser vi att den nuvarande över- vakningen efter villkorlig frigivning bör upphöra. Det nyssnämna behovet måste därför tillgodoses på annat sätt. En möjlighet är att använda sig av ett system med frigivningspennission. En period

152 SOU 1991:45

med frigivningspermission innan den intagne släpps helt fri skulle nämligen innebära att den intagne under en övergångsperiod inte bara kom att erbjudas hjälp och stöd utan också att det skulle finnas förutsättningar för att underkasta honom en genomgripande kontroll under samma tid.

Ett system med frigivningspermission skulle således ge utrymme för att den intagne under en övergångsperiod underkastas en kon- troll. I enlighet med de regler som gäller f.n. för frigivnings- permission skulle han kunna åläggas att hålla en tät kontakt med kriminalvården. Det bör också kunna ställas andra krav på honom t.ex. beträffande vistelseort, sysselsättning eller annat. Om den intagne inte sköter kontakterna eller på annat sätt missköter sin permission skall man snabbt kunna häva denna. Den intagne återförs då till anstalten.

Enligt vår uppfattning bör en sådan frigivningspermission ligga i tiden omedelbart före den villkorliga frigivningen. På det sättet kan man, vilket vi ser som särskilt värdefullt, åstadkomma en mjukare övergång till tiden i frihet. Om den intagne sköter frigivningspermissionen bör, i överenstämmelse med vad som gäller f.n., tiden för frigivningspermission inräknas i hans verkställighetstid.

Vår slutsats är alltså att behovet av stöd liksom det krav på kontroll, som finns beträffande den som blir villkorligt frigiven i samband med att han lämnar anstalten, bör tillgodoses genom ett system med frigivningspermission.

Det kan i sammanhanget nämnas att ett system med frigivnings- permission, som vi kommer att utveckla nedan, medför att kriminalvårdens resurser sammantaget kan användas effektivare.

5.3.2 Bör anstalten eller frivården ha ansvar för den intagne under frigivningspermissionen?

En grundläggande målsättning, när det gäller frågan vem som skall ha ansvar för den frigivne under frigivningspermissionen, bör vara att bevara kontinuitetet i fråga om handläggare i för— hållande till den intagne.

SOU 1991:45 153

Enligt 11 & KvaLF skall frigivningsförberedelsema för de intagna handhas på följande sätt.

För den som är intagen i riksanstalt vilar ansvaret för frigiv- ningsförberedelsema på anstalten. Denna skall vid förberedelsema bl.a samråda med frivårdsmyndigheten. Skall den frigivne ställas under övervakning efter den villkorliga frigivningen skall - i den mån det inte redan finns en kontakt mellan den intagne och frivårdsmyndigheten — t.ex. efter en tidigare dom på skyddstillsyn, det alltså inom ramen för frigivningsförberedelsema tas sådana kontakter.

Vid villkorlig frigivning från lokalanstalt har frivårdsmyndig- heten huvudansvaret för den intagnes frigivningsförberedelser. Frivårdsmyndigheten skall vid dessa förberedelser samverka med anstaltens personal.

Både vid frigivning från riksanstalt och från lokalanstalt med- verkar således anstaltens personal. I själva verket är det så att man från anstaltemas sida lägger ner stora ansträngningar på att förbereda de intagnas frigivning. Det är emellertid frivårds- myndigheten som skall svara för uppföljningen av frigivnings- förberedelsema. I och med frigivningen upphör därför kontakten med anstalten och den frigivne skall i stället ha motsvarande kontakt med frivårdsmyndigheten och den övervakare som förordnats.

Det kan här nämnas att beträffande den som avtjänar ett så kort fängelsestraff att villkorlig frigivning inte kommer i fråga tas i regel inte några kontakter av nu nämnt slag med frivården. För den som blir villkorligt frigiven men som inte ställs under över- vakning tas inte heller några sådana kontakter. I dessa fall finns det f.n. inte någon inom kriminalvården som svarar för att de frigivningsförberedelser som gjorts också följs upp under den intagnes första tid utanför anstalten.

Det är naturligtvis inte otänkbart att lägga uppgiften att stödja den intagne under frigivningspermissionen på frivården. För att detta skall fungera måste man emellertid sörja för att kontakter mellan frivården och den intagne tas på ett mera systematiserat sätt under frigivningsförberedelsema. Enligt vår mening ligger det

154 SOU 1991:45

i sakens natur att det ofta är svårt att under anstaltsvistelsen upprätta en bra personlig kontakt mellan handläggaren vid frivården och den intagne. Förutsättningama för att det skall finnas en god kontakt mellan den intagne och anstaltspersonalen vid anstaltstidens slut torde i vart fall allmänt sett vara bättre. Denna bedömning grundar vi bland annat på vad vi erfarit vid våra anstaltsbesök. Vid flera av dessa har anstaltspersonalen vittnat om svårigheterna att förmå frivården på den intagnes hemort att intressera sig för honom under anstaltstiden. Det är helt enkelt också så att det är att ställa höga krav på den frigivne att begära att han, som det ofta blir, under sin första tid i frihet skall bygga upp en ny relation med handläggaren inom frivården.

Vid en sammanvägning av det sagda har vi kommit fram till att den bästa kontinuiteten uppnås om ansvaret för den intagne under frigivningspermissionen läggs på anstalten. Vi föreslår därför en sådan ordning.

5.3.3 Var bör ansvaret läggas inom anstalten?

När det gäller frågan vem inom anstalten som skall ha ansvar för den intagne under frigivningspermissionen är det enligt vår mening naturligt att se till de förändringar av anstaltspersonalens yrkesroll som f.n. pågår. Vård- och tillsynspersonalen på kriminalvårdsanstaltema har av traditioni bara begränsad utsträck- ning tagit del i den klientinriktade behandlingsverksamheten. Am- bitionen är emellertid numera att bredda denna personalgrupps yrkesroll och i betydligt större utsträckning än hittills ta till vara dess resurser och erfarenheter i arbetet med de intagna.

Den klientanknutna verksamheten skall i fortsättningen bygga på en medveten metod och skall utformas efter en strukurerad plan. Särskilt skall en nära kontakt med de intagna eftersträvas. Härigenom kommer man att effektivisera arbetet också när det gäller säkerhet och kontroll. För att uppnå kontinuitet i arbetet med de intagna inom anstalten och för att samtidigt uppnå att personalen tar aktiv del i klientverksamheten skall det för varje intagen utses en särskild kontaktman bland personalen. Kontakt-

SOU 1991:45 155

mannen svarar sedan för alla behandlingsinsatser eller åtgärder som rör den intagne. I arbetet med den intagne skall chefen för anstalten och ledningsgruppen i anstalten handleda och stödja kontaktmannen.

Kontaktmannen svarar inte bara för att den intagne får del av information rörande verkställigheten utan också för behand- lingsplaneringen när det gäller denne. Kontaktmannen skall vidare svara för de myndighetskontakter som kan vara nödvändiga. Han skall dessutom, tillsammans med den intagne, planera och ansvara för frigivningsförberedelsema. Han skall således verka för att den intagne sätter sig i förbindelse med t.ex. arbetsgivare och sociala myndigheter inför frigivningen.

Målet med den förändrade vårdarrollen är alltså att personalen skall ha ett individuellt ansvar för klientverksamheten. Samtidigt skall de intagna avkrävas ett större ansvar för sina egna för— hållanden och förmås att aktivt ta del i sina frigivningsförbe- redelser. En konsekvens av att personalen arbetar närmare och mera aktivt i förhållande till de intagna blir också att utrymmet för en icke önskvärd anstaltskultur begränsas.

Systemet med kontaktman leder till att det kommer att finnas förutsättningar för en god kontinuitet i kontakterna mellan den intagne och anstaltspersonalen. Det kommer därmed att finnas utrymme för den intagne och hans kontaktman att upprätta en för- troendefull och personlig relation. Kontaktmannen kommer härigenom att besitta särskilda kunskaper om den intagnes sociala situation eller problem.

Ett sätt att ytterligare sörja för kontinuiteten i förhållande till den intagne är naturligtvis att låta uppföljningen av frigivnings- förberedelsema under frigivningspermissionen handhas av kontakt- mannen på anstalten. Vi anser att man bör gå denna väg och alltså bygga vidare på den etablerade kontakt som finns mellan den intagne och kontaktmannen. En sådan lösning är värdefull framför allt för den intagne men även för hans kontaktman. Denne får nämligen på detta sätt tillfälle att följa upp de frigivningsför- beredelser som han gjort tillsammans med den intagne. Att lägga ansvaret för frigivningsförberedelsema hos kontaktmannen

156 SOU 1991:45

kommer därför att ligga helt i linje med strävandena mot en bredare inriktning på vårdarrollen.

I avsnitt 3.2.1 har vi redovisat vad som gäller för vistelser utanför anstalten. Där framgår att, vid de lokalanstalter där det förekommer frigång, en person skall utses som frigångsansvan'g. Denne har ansvaret för att frigångsplatser anskaffas åt de intagna vid anstalten men han ansvarar också för att informera övrig personal om frigången. En frigångsansvarig får naturligtvis erfarenhet och kunskap om bl.a. arbetssituationen i anstaltens närhet och får också kontakter med de arbetsgivare som kan erbjuda de intagna arbete. En övergång till ett kontaktmannasy- stem bör naturligtvis inte få leda till att denna specialresurs försvinner. Tvärtom bör det vara så att kontaktmannen till- sammans med den frigångsansvarige planerar en eventuell frigång men framför allt bör hans specialkunskaper kunna utnyttjas i samband med planeringen av den intagnes frigivningspermission. En utveckling av kontaktmannasystemet på det sätt som vi föreslår bör enligt vår mening således inte få leda till att man går ifrån systemet med en frigångsanvarig vid anstalterna.

Det kan här närrmas att arbetet med att förändra vårdarrollen inom anstalterna, såvitt vi har kunnat bedöma, ännu inte har lett till att förändringen kommit att prägla arbetet på alla anstalter. Utvecklingen pågår dock och det bör finnas förutsättningar för att den i huvudsak har slutförts vid den tidpunkt då våra förslag tidigast kan genomföras.

5.3.4 Hur ställer sig vårt förslag i förhållande till normaliseringsprincipen?

Vi är medvetna om att vårt ställningstagande för ett kontakt- mannaskap under frigivningspermissionen i viss mån strider mot en av grundtankama bakom 1974 års kriminalvårdsreform (prop. 1974:20) nämligen att tyngdpunkten i kriminalvården skall ligga på frivården och att anstaltsvistelsen endast skulle utgöra en parentes inom en pågående frivård. Vi anser emellertid att det finns fog för att ompröva denna tanke. Ett av skälen är att

SOU 1991:45 157

övervakning enligt vår uppfattning innebär en frihetsinskränkning. Ett annat är att denna grundtanken kan komma i konflikt med en viktig princip för den svenska kriminalvården som enligt vår mening väger tyngre, nämligen normaliseringsprincipen.

Normaliseringsprincipen innebär att kriminalvården inte skall skapa eller tillhandahålla sådan service som andra samhällsorgan skall sörja för. Principen leder till att det är de sociala myndig— heterna som har huvudansvaret för den frigivnes ekonomiska och personliga förhållanden även om han undergår kriminalvård. I dessa frågor kan en frivårdsmyndighet samarbeta med de sociala myndigheterna men är i realiteten hänvisad till att dessa fullgör sina lagenliga skyldigheter i förhållande till den dömde. Frivår- dens roll är alltså f.n. förmedlande.

Det argument som använts till förmån för att frivården bör ägna sig åt förmedling av det stöd och den hjälp som samhällets övriga organ kan erbjuda är att kriminalvårdens klienter annars inte skulle få del av den service som de har rätt till. Frågan är om detta argument är hållbart. När det gäller personer som avtjänat fängelsestraff och som står under övervakning som villkorligt frigivna anser vi inte det. Det kan tvärt om leda till att t.ex sociala myndigheter missuppfattar sin roll och drar slutsatsen att det i första hand är kriminalvården som skall sörja för sina klienter. Att ta bort frivårdens förmedlande roll torde därför inte automatiskt leda till att kriminalvårdens klienter missgynnas.

I de fall då den frigivne inte själv vill medverka till att kontakt tas med t.ex. sociala myndigheter eller vårdgivare är dessutom utsikterna att verkligen kunna förmedla någon hjälp ytterst begränsade. Enligt vår mening blir det därför även sakligt sett rimligt att inte ha någon mellanhand när det gäller erbjudande av hjälp och stöd i dessa fall. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det inte endast innebär en onödig omgång att den som avtjänat ett fängelsestraff skall aktualiseras även hos frivårdsmyndigheten på den grunden att han har behov av stöd och hjälp. Och enligt vår mening kan det därmed också ifrågasättas om det är en rimlig resursanvändning att gå via frivården för att den som varit intagen på anstalt skall få del av t.ex. socialtjänstens resurser. Vårt

158 SOU 1991:45

ställningstagande innebär inte att några kostnader övervältras från staten till kommunerna, eftersom de senare redan i dag enligt socialtjänstlagen har att svara för att den villkorligt frivgivnes behov tillgodoses.

5.3.5 Kontaktman enligt socialtjänstlagen

Enligt 5 & socialtjänstlagen (l980:620) skall socialnämnden i den kommun där den enskilde vistas svara bl.a. för stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till enskilda som behöver det. Nämnden kan också, om någon begär det eller samtycker till det, också utse en särskild person (kontaktman) med uppgift att hjälpa den enskilde i hans personliga angelägenheter (10 & socialtjänst- lagen).

Enligt vår uppfattning bör kontaktmannen vid anstalten under frigivningsförberedelsema se till att den intagne sätter sig i förbindelse med en handläggare inom socialtjänsten och att frågan om att förordna en kontaktman enligt socialtjänstlagen tas upp på ett tidigt stadium. Och även om det inte finns förutsättningar för att förordna en sådan kontaktman kan man i samband med att denna fråga diskuteras ta upp den dömdes behov av och hans intresse för att ta emot den hjälp som samhället erbjuder.

När det gäller frågan vilken kommun som bör svara för den intagnes behov av stöd kan vi understyka att det bör vara den intagnes hemkommun som bör ha huvudansvaret för detta. Jämför socialberedningens förslag i betänkandet (SOU 1986: 19) Allmänna socialtjänstfrågor (s. 13-16).

Om den intagne önskar det stöd och den hjälp som en kontakt- man enligt socialtjänstlagen kan ge bör man således från anstaltens sida verka för att en sådan kontaktman förordnas för honom. I de fall den intagne inte vill ha detta stöd bör man från anstaltens sida informera den intagne om de möjligheter som socialtjänsten erbjuder. På detta sätt kan man undvika att den dömde efter anstaltstiden och fri givningspernrissionen uppfattar det som att han ställts utan samhällets stöd.

SOU 1991:45 159

Vad vi hittills talat om är situationen att den intagne inte redan står under övervakning efter en dom på skyddstillsyn. Ett inte opraktiskt fall är emellertid att den som står under övervakning efter en dom på skyddstillsyn också har ett fängelsestraff att avtjäna. Även i dessa fall bör det vara anstaltens personal som svarar för frigivningspermissionen. Det är i sådana fall självklart att kontaktmannen vid anstalten samråder med frivården inför frigivningen. Det blir också naturligt att handläggaren vid frivårdsmyndigheten resp. övervakaren ingår i den frigivnes sociala nätverk.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande den som är placerad utanför anstalt med stöd av 34 å KvaL. Vad som bör gälla under frigivningspemrissionen för denna kategori kommer vi att diskutera nedan. Redan här kan man konstatera att planeringen av den intagnes förhållanden efter denna vistelse bör göras av de sociala myndigheterna i samråd med t.ex. vårdgivaren. Det bör påpekas att det under frigivningspermissionen är kriminalvården som skall svara för kostnaderna för den behandling som pågår.

5.3.6 Anstaltsplaceringens betydelse för den nya frigivningspermissionen

Det säger sig självt att de kontakter med sociala myndigheter eller andra samhällsorgan på den intagnes hemort som anstalten skall ombesörja främjas av att anstalten ligger nära hans hemort. Som vi redovisat i avsnitt 3.1.2 är det vår uppfattning att det är närhetsprincipen som är av grundläggande betydelse när det gäller anstaltsplacering. Vikten av att den dömde placeras nära sin hemort accentueras än mer vid ett genomförande av vårt förslag om frigivningspermission. Om han placerats på riksanstalt bör därför frågan om han skall överföras till lokalanstalt prövas i mycket god tid före frigivningspermissionen.

Ett praktiskt problem som måste lösas är det som kan upp- komma om den dömde, trots att detta bör undvikas, friges från en anstalt som ligger långt ifrån hemorten. I detta fall blir det inte

160 SOU 1991:45

rimligt att ålägga kontaktmannen vid anstalten att upprätthålla förbindelse med den dömde genom personliga besök. Om inget görs skulle möjligheterna till kontroll därmed bli sämre. Kontakt- mannen blir t.ex. hänvisad till den dömdes egna uppgifter per telefon utan att det finns praktiska möjligheter att själv kontrollera dem.

För att tanken med kontroll inom ramen för frigivningspermis- sion inte skall komma på skam måste detta problem lösas. Det övergripande ansvaret för frigivningspermissionen bör anstalten, eller i realiteten kontaktmannen, ha även i detta fall. Vad som behövs är en "förlängd arm" som gör att anstaltens kontaktman i praktiken kan kontrollera den dömdes förehavanden. Detta kan enligt vår mening ske genom att man före frigivningspermissionen förordnar en biträdande kontaktman på den dömdes hemort. Det är lämpligt att det är en person i den dömdes närhet, t.ex. en arbetsgivare eller utbildningsledare, som förordnas till biträdande kontaktman men även en person som tidigare varit övervakare för honom bör kunna komma i fråga. Sådant förordnande bör medde- las av anstalten.

5.3.7 Under hur lång tid bör frigivningspermissio— nen pågå?

Syftet med en frigivningspermission är, som vi nämnt tidigare, att göra övergången från anstaltstiden till livet i frihet så smidig som möjlig. Avsikten är inte att den dömde under en längre period skall stå under kontroll från anstalten utan kontrollen skall äga rum endast under en kortare tid i omedelbar anslutning till anstaltsvistelsen. Tanken är således inte att ett system med frigiv- ningspermission skall betraktas som en direkt ersättning för den övervakning som i dag sker genom frivårdsmyndighetemas försorg.

En frigivningspermission skall innebära att den dömde lever i frihet men i en starkt kontrollerad tillvaro. Under den första tiden utanför anstalten skall den dömde också ha ett socialt nät uppbyggt kring sig. Med det system som vi föreslår finns det förutsättningar

SOU 1991:45 161

för han att under denna tid skall kunna få ett personligt stöd av en person som känner till hans förhållanden väl.

Vi anser att obligatoriska regler bör gälla både i fråga om i vilka fall fri givningspermission skall förekomma och när det gäller under hur lång tid permissionen skall pågå. Tidpunkten för frigivningspemiissionen bör alltså vara förutsägbar både för den intagne och för anstalten. Detta är av grundläggande betydelse för att frigivningsperrrrissionen skall kunna planeras på ett bra sätt. Under planeringen bör den intagne och kontaktmannen, i före— kommande fall, gemensamt besöka handläggaren vid socialkon- toret i hemkommunen. Dessutom bör de tillsammans besöka arbetsgivare, skolor eller andra inrättningar eller personer som kan ha betydelse för den intagne under frigivningspermissionen. Det är då väsentligt att tidpunkten för pennissionen är fastställd på ett tidigt stadium.

När det gäller Spörsmålet under hur lång tid frigivningspermis- sionen bör pågå är det vår utgångspunkt att tiden skall vara så lång att det finns utrymme för att se till att de frigivningsförbe— redelser som gjorts också fungerar i praktiken. Avsikten är emellertid inte att övergångsperioden skall sträcka sig över en särskilt lång tid.

För att det tidsmässigt skall finnas utrymme för kontaktmannen att personligen se att de planerade åtgärderna också sätts i verket bör det finnas utrymme för t.ex. nya besök tillsammans med den dömde hos socialförvaltningen. Frigivningspermissionen bör därför sträcka sig över minst två arbetsveckor. En annan aspekt är att den dömdes sköra situation ofta ställs på sin spets under de första veckosluten i frihet. Det är därför värdefullt om han har möjlighet att vända sig till sin kontaktman på anstalten under minst två veckoslut. Minimitiden för frigivningspermisson bör främst mot denna bakgrund kunna bestämmas till 20 dagar.

För den som har avtjänat en längre tid i anstalt är den enligt vår mening rimligt att också frigivningspermissionen är längre. Men vi tror att det finns en övre gräns. Denna har att göra med förutsättningama för att kontakten mellan kontaktmannen och den intagne skall kunna upprätthållas. Tanken är ju att kontaktmannen

162 SOU 1991:45

skall hålla en intensiv kontakt med den dömde under frigivnings— permissionen. Kontakten kan bestå i telefonsamtal men även, som vi tidigare nämnt, genom att kontaktmannen gör personliga besök och då t.ex. följer med den dömde till hans arbetsplats.

Tiden för permissionen bör alltså inte vara längre än att det blir rimligt att upprätthålla kravet på kontaktmannen att han under hela perioden skall ha en intensiv kontakt med den dömde. Enligt vår mening kan man i normalfallet inte förvänta sig att kontakten mellan den dömde och kontaktmannen på ett effektivt och meningsfullt sätt skall kunna upprätthållas under en längre tid än 30 dagar.

5.3.8 Hur lång tid bör vara verkställd innan den intagne får frigivningspermission?

Normalt sett innebär en kortare anstaltsvistelse inte samma risk för att den intagnes sociala möjligheter försämras som en längre. Risken för en institutionaliseringoch passivisering är t.ex. mindre vid kortare tider. Detta bör man ha i åtanke när det gäller att besvara frågan hur stor del av fängelsestraffet som skall vara verkställt för att frigivningspermission skall komma ifråga.

Enligt vår mening bör frigivningspermission inte komma ifråga för de som avtjänar relativt korta fängelsestraff. Det förtjänar här att påpekas att en av utgångspunkterna för vårt arbete är att det införs obligatoriska regler om villkorlig frigivning när den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden och att minimitiden för villkorlig frigivning skall slopas, se aVSnitt 1.3.5. En sådan ordning leder till att de som verkställer kortare straff än två månader kommer att få en kortare tid i anstalt än f.n.

En annan viktig utgångspunkt är att en intagen inte bör ha frigivningspermission förrän minst halva straffet verkställts- Mot denna bakgrund blir, med de tidsgränser som enligt vad vi ovan sagt bör gälla för permissionens längd, inte aktuellt med frigiv— ningspermission för dem som verkställer helt korta straff. Enligt vad vi kommit fram till ovan skall den kortaste tiden för frigiv- ningspermission vara 20 dagar. Den som avtjänar ett kortare straff

SOU 1991:45 163

än fyra månader (120 dagar) kan därför inte omfattas av reglerna om frigivningspermission. Från fyra månader och uppåt bör emellertid gälla en frigivningspermission på 20 dagar.

Vi har tidigare uttalat att det är rimligt att den som avtjänar ett längre fängelsestraff också bör få frigivningspermission under en något längre tid och att denna längre tid bör bestämmas till 30 dagar. Mot bakgrund av vår inställning att frigivningspermission inte bör innebära att mindre än halva tiden av ett fängelsestraff avtjänas i anstalt kommer gränsen för den längre permissionen att ligga på en strafftid av åtta månader. För dem som har strafftider på åtta månader och däröver bör alltså tiden för frigivningspermis- sion vara 30 dagar.

Som vi nämnt skall reglerna om frigivningspermission vara obligatoriska. Någon prövning av om den intagne skall ha sådan permission skall således i princip inte göras. Vad som bör gälla om frigivningspermissionen hävts framgår av avsnitt 5.3. 12.

När det gäller villkorlig frigivning har det hittills funnits utrymme för den intagne att bestämma, om han skall friges villkorligt (26 kap. 6 & andra stycket BrB). Bakom denna möjlighet ligger i huvudsak systemet med minimitid för villkorlig frigivning och de tröskeleffekter som uppstår genom detta. Om alla intagna friges villkorligt, utan mininritid, när de avtjänat två tredjedelar av sitt straff torde behovet för den intagne att i vissa situationer motsätta sig villkorlig frigivning falla bort till stora delar även om möjligheten till viss senareläggning formellt sett finns kvar.

Det sagda har gällt villkorlig frigivning. Men inte heller när det gäller frigivningspermission kan man bortse från att en intagen i ett visst fall kan vilja avstå från eller senarelägga tidpunkten för denna, även om något sådant torde bli sällsynt. I en sådan situation måste man från anstaltens sida noga undersöka vad som ligger bakom den intagnes inställning. Det bör nämligen inte vara uteslutet att låta hans inställning påverka tidpunkten för frigiv- ningspermissionen. Visserligen är det för planeringen av permis— sionen viktigt att tidpunkten för den ligger fast. Men situationer kan uppstå där det är orimligt att inte ta hänsyn till den intagnes

164 SOU 1991:45

vilja att för en kortare tid stanna kvar i anstalten. Läget kan t.ex. vara det att den intagnes bostad inte blir tillgänglig för honom förrän strax efter dagen för frigivningspermissionens början eller att tidpunkten för när han kan börja ett arbete eller påbörja en utbildning på motsvarande sätt inte har kunnat anpassats. Att låta . någon helt avstå från frigivningspermission bör dock inte vara möjligt.

5.3.9 Bör vissa intagna få en gynnsammare behand— ling?

I våra direktiv talar departementschefen om att vi bör överväga om det finns möjligheter att ge vissa intagna en gynnsammare behandling när det gäller villkorlig frigivning. Som exempel på grupper som i andra rättsystem får en sådan behandling nämner hon unga lagöverträdare och förstagångsdömda. I avsnitt 4.1 har vi kommit fram till att vi inte kan ställa oss bakom en särbehand- ling av ungdomar och förstagångsdömda när det gäller villkorlig frigivning.

Vad vi också har anledning att överväga är emellertid om det finns skäl att särbehandla ungdomar eller förstagångsdömda inom ramen för frigivningspemiissionnen.

Särbehandling av förstagångsdömda

En grupp där man kan tänka sig en gynnsammare behandling när det gäller frigivningspermission är de som första gången avtjänar fängelsestraff. Skälet för att särbehandla denna grupp när det gäller frigivningspermission är detsamma som talar för en privilegiering inom ramen för den villkorliga frigivningen nämligen att ett frihetsberövande ofta framstår som särskilt svårt för den som inte har tidigare erfarenhet av vistelse i anstalt. Som vi konstaterat i avsnitt 4.1.1 kan vi i och för sig ansluta oss till uppfattningen att det finns skäl att särbehandla dem som första gången avtjänar ett fängelsestraff. Men liksom när det

SOU l99l:45 165

gäller villkorlig frigivning innebär det ett problem i detta samman- hang att det bland förstagångama förekommer personer som avtjänar straff för grova narkotikabrott eller grov ekonomisk brottslighet. Det är enligt vår mening inte rimligt att införa ett system där dessa kategorier behandlas gynnsammare än andra dömda. Man skulle naturligtvis kunna undanta intagna som dömts för vissa typer av brott från privilegieringen. Mot detta talar dock att en av grundtankama i vårt förslag är att reglerna om frigiv- ningspermission inte skall grunda sig på bedömningar i det enskilda fallet. Och en specialregel av detta slag skulle innebära att man tvingas göra sådana bedömningar, bl.a. i de fall den intagne avtjänar straff för flera brott där vissa tillhör den typ av brott som är undantagna i regeln om särbehandling och andra inte.

Vi kan, mot bakgrund av det sagda, inte ställa oss bakom ett system som särbehandlar förstagångsdömda inom ramen för frigivningspermissionen.

Särbehandling av ungdomar

När det gäller ungdomar finns det regler om privilegiering vid på- följdsval och straffmätning. Innehållet i dessa regler har vi redovisat i avsnitt 4.1.2.

Bakom reglerna om påföljdsval och straffmätning för ungdomar ligger tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot ungdomar som mot vuxna. Man skall alltså i detta sammanhang beakta deras bristande mognad och erfarenhet och inte döma dem lika strängt som vuxna. Av naturliga skäl är det med det synsättet åldern när brottet begicks som bör vara avgörande för om särbehandling skall ske.

Vi har i avsnitt 4.1.2 kommit fram till att ungdomar inte bör särbehandlas inom ramen för den villkorliga frigivningen. Däremot bör ungdomar privilegieras när det gäller verkställigheten av fängelsestraff. Så sker för övrigt redan genom att enligt 8 & KvaL särskilda placeringsregler gäller för unga, se avsnitt 3.1.1. Skälen för att särbehandla unga personer när det gäller verkställig-

166 SOU 1991:45

heten är främst att de, eftersom de befinner sig i en känslig period under sin personliga utveckling, kan påverkas särskilt negativt av anstaltsvistelsen. Risken är t.ex. stor för att de präglas som kriminella och således får en kriminell identitet. Och genom att frihetsberövandet sker under denna känsliga period förlorar de ännu mer på det personliga planet på att vara frihetsberövade än andra intagna.

Här kan det anmärkas att mycket talar för att flertalet intagna i åldern 18 - 23 år i fråga om personlig och känslomässig ut- veckling ligger långt under den nivå som är normal. Antalet ungdomar som döms till fängelse är litet. Bakgrunden till det är naturligtvis de regler som gäller för påföljdsvalet. En följd av dessa regler är att de ungdomar som döms till fängelse inte sällan är mycket brottsaktiva och asociala. Det kan sägas att redan deras asocialitet och brottsaktivitet tyder på att de ligger långt efter sina järrmåriga i sin personliga och känslomässiga utveckling. I vilket fall torde det förhålla sig på det sättet att risken för skador av anstaltsvistelsen för denna kategori är klart större än för vuxna personer.

Ungdomar ges således redan enligt gällande regler en mindre ingripande verkställighet. Vi anser att det finns starka skäl att fortsätta strävandena att göra verkställigheten så lite ingripande som möjligt. Ett sätt att åstadkomma detta är naturligtvis att korta ner tiden i anstalt.

En övergång till tvåtredjedelsfrigivning innebär i många fall kraftigt förlängda anstaltstider för dem som inte har helt korta straff. Denna följd av en sådan reform bör motverkas. Detta gäller framför allt i fråga om ungdomar. Vi har som framgått ovan inte funnit det lämpligt att privilegiera ungdomarna inom ramen för villkorlig frigivning. En lämpligare väg att gå är att privilegiera ungdommar inom ramen för frigivningspermission och ge dem en längre sådan. En förutsättning för detta bör emellertid vara att en sådan särreglering inte leder till att frågan om privilegiering måste prövas i det enskilda fallet utan att obligatoriska regler kan gälla även här.

SOU 1991:45 167

I 29 kap. 7 & och 30 kap. 5 & BrB är, som vi nämnt i avsnitt 4.1.2, tidpunkten för brottet avgörande för bedömningen av om den dömde skall särbehandlas på grund av ungdom när det gäller påföljdsval och straffmätning.

Enligt vad vi anfört ovan är det risken för skador hos ung- domarna som motiverar att tiden i anstalt görs så kort som möjligt. Mot den bakgrunden ligger det närmare till hands att låta den dömdes ålder då han påbörjar verkställigheten och inte hans ålder då han begick brottet bilda utgångspunkt för bedömningen av om han skall särbehandlas. En åldersgräns som är konstruerad på det sättet har dessutom det goda med sig att den gör det möjligt att skapa ett system som inte bygger på bedömningar i det enskilda fallet.

Enligt reglerna om påföljdsval och straffmätning sker, som nämnts, en särbehandling i första hand av ungdomar som inte fyllt arton år. Viss särbehandling sker emellertid ända upp till tjugoett år, dvs. för brott begångna före tjugoettårsdagen. Frågan är om det finns anledning att lägga åldersgränsen högre när det gäller särbehandling inom ramen för systemet med frigivningspermis- sion. Vi tycker det. En rimlig åldersgräns är enligt vår mening tjugotre år. Detta innebär att den som vid verkställighetens början ännu inte uppnått denna ålder bör bli privilegierad när det gäller fri givningspemiission. Det kan nämnas att detta är den åldersgräns som gällde enligt den praxis som tillämpades före år 1983 i fråga om privilegiering av ungdomar inom ramen för den villkorliga frigivningen.

En särbehandling av ungdomar kan ske antingen genom att den nedre gränsen för frigivningspermission, fyra månaders fängelse— straff, sänks för denna kategori eller genom att den unge får en längre tids frigivningspermission än andra intagna.

För att den grundläggande tanken bakom frigivningspemiissio- nen skall kunna realiseras måste det finnas tidsmässigt utrymme för den intagne och hans kontaktman att lära känna varandra och att tillsammans förbereda vad som skall hända under permissio- nen. Frigivningspermission bör därför inte förekomma för dem som avtjänar korta fängelsestraff. Något avsteg från denna princip

168 SOU 1991:45

bör inte göras för ungdomar. Vi anser alltså att även för ung- domar bör den nedre gränsen för att frigivningspermission skall bli aktuell vara fyra månader. Detta innebär att privilegieringen av ungdomar i stället får ske genom att dessa får en längre frigiv- ningspermission än andra intagna.

En av våra utgångpunkter närvi diskuterade längden på frigiv- ningspermissionen var att denna inte fick göras längre än att minst halva straffet avtjänas i anstalt. Från denna tid, dvs. halvtid, är det emellertid enligt vår uppfattning både möjligt och rimligt att ge ungdomarna frigivningspermission. Detta innebär att vi anser att tiden mellan halvtid och tvåtredjedelstid för ungdomar bör avtjänas under frigivningspermission. Fullt ut kan detta dock inte gälla. Som vi tidigare nämnt är det angeläget att permissionen inte blir så lång att det blir orimligt att begära att kontakten mellan den dömde och anstalten skall kunna upprätthållas ända till permissio- nens slut. En översta gräns när det gäller ungdomar bör som vi ser det sättas vid sextio dagar. Längre än så bör frigivnings- pemiissionen alltså inte vara.

Vi föreslår alltså att en intagen som är under tjugotre år när han påbörjar avtjänandet av sitt straff och som undergår fängelse på lägst fyra månader och högst ett år får frigivningspemiission från halvtid samt att den som undergår fängelse på längre tid får sextio dagars frigivningspemiission.

5.3.10 Vad bör gälla för den intagne under frigiv- ningspermissionen?

Som vi påpekat ett flertal gånger tidigare är den som har frigiv- ningspermission formellt sett fortfarande intagen i anstalten. De regler som gäller för andra vistelser utanför anstalt bör därför bilda utgångspunkt för vilka krav som bör ställas på den intagne under frigivningspermissionen och vad som i övrigt bör gälla för denna. Frigivningspermissionen skall för övrigt ses som en integrerad del av anstaltstiden.

Den som har regelbunden pemiission kan åläggas anmälnings- skyldighet. Anmälningsplikt kan fullgöras på det sättet att

SOU 1991:45 169

permittenten anmäler sig antingen hos anstalten eller hos polis- myndigheten på den ort där han vistas under permissionen. Permissionen kan också förenas med villkor om vistelseort, alkoholförtäring eller annat.

Frigång eller vistelse utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL skall villkoras av att den intagne fullgör viss utbildning eller genomgår viss behandling.

Det system med frigivningspermission som vi föreslår skall i viss mån ersätta systemet med övervakning efter villkorlig frigivning. Det blir därför naturligt att se inte bara på vilka krav som ställs på den intagne vid andra vistelser utanför anstalt utan också på vilka krav som fn ställs och kan ställas på den som är villkorligt frigiven.

För den som är villkorligt frigiven finns, enligt 26 kap. 14 & BrB, ett allmänt krav på att han skall "iakttaga skötsamhet". Dessutom gäller att han efter förmåga skall söka försörja sig. Dessa regler uttrycker i och för sig självklara saker. Men det har ansetts värdefullt att ha ett uttryckligt mål för den dömdes levnadsssätt under prövotiden.

Även för den som har frigivningspemiission är det självklart att man bör ha som mål att han skall sköta sig och försöka försörja sig. Enligt vår mening är det emellertid mindre lämpligt att ha något allmänt stadgande om detta. De krav som ställs på den intagne bör mera konkret framgå av de föreskrifter som gäller för honom. Av rättssäkerhetsskäl bör det nämligen inte vara möjligt att avbryta en frigivningspermission på grund av mera "allmän misskötsamhet". I detta sammanhang torde man för övrigt kunna utgå från att det blir mycket sällan som en "allmän misskötsam- het" inte också leder till att den intagne bryter mot någon av de föreskrifter som meddelats honom.

Enligt 26 kap. 13 & BrB skall den som är villkorligt frigiven, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen.

170 SOU 1991:45

Den som är villkorligt frigiven kan vidare, enligt 26 kap. 15 & BrB, meddelas särskilda föreskrifter om vad han har att iaktta under prövotiden. Särskild föreskrift får avse 1. vistelseort eller bostad 2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning 3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan inrättning.

För att förbättra kontrollmöjlighetema får, enligt samma be- stämmelse, den frigivne meddelas en kontaktföreskrift. I en kontaktföreskrift skall det anges på vilket sätt och i vilken omfattning som den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren eller frivårdsmyndigheten.

Kravet att den dömde skall vara skyldig att underkasta sig en kontakt- eller anmälningsskyldighet finns således både för den som vistas utanför anstalt, t.ex. i form av regelbunden permission, och för den som är villkorligt frigiven. Den som har frigivnings- permission bör ha motsvarande skyldighet i förhållande till anstalten. En sådan anmälningsskyldighet är nämligen av grund— läggande betydelse för att en kontroll skall kunna fungera. Det bör emellertid framhållas att det inte räcker med endast en anmäl- ningsskyldighet. Den som har frigivningspermission måste, på samma sätt som gäller f.n. för en villkorligt frigiven, åläggas en upplysningsskyldighet. Annars finns det en risk för att kontrollen inte kan fungera tillfredsställande. En upplysningsplikt är alltså en nödvändig förutsättning för att kontrollen av den intagne under frigivningspemrissionen skall kunna upprätthållas.

Skyldigheten att hålla kontakt med kontaktmannen uppfylls naturligtvis bäst genom personliga besök, men det bör i regel kunna godtas att anmälningsskyldigheten fullgörs per telefon. Som en del av kontaktskyldigheten bör den intagne kunna åläggas att sammanträffa med kontaktmannen vid viss tid och plats. Detta kan behövas exempelvis för att de tillsammans skall kunna besöka den intagnes arbetsplats, skola eller någon social myndighet. Den intagne och kontaktmannen bör ha tät kontakt. I vissa fall bör den intagne kunna åläggas att anmäla sig varje dag. Men i de flesta

SOU 1991:45 171

fall bör det vara tillräckligt med två eller tre kontakttillfällen i veckan.

I båda regelsystemen, dvs. både när det gäller permissioner och när det gäller villkorlig frigivning, finns utrymme för att kräva av den dömde att han vistas på en viss ort eller att han har en viss bostad.

Även den som har frigivningspermission bör kunna åläggas att vistas på en viss ort. Till skillnad från vad som skall gälla för kontaktskyldigheten bör det emellertid inte vara obligatoriskt att meddela en sådan föreskrift. Det är endast då det framstår som nödvändigt för att fri givningspennissionen skall kunna genomföras på det sätt som planerats som det bör bli aktuellt med en föreskrift om vistelseort.

Vad som ligger närmare till hands att kräva mera allmänt av den intagne är att han skall ha en viss bostad. Detta kan många gånger vara nödvändigt för att man skall kunna kontrollera honom. Visserligen saknar inte sällan den intagne egen bostad. Men någon bostad måste han ha under permissionen. I den mån det inte går att ordna en mera permanent bostad blir det kriminal- vårdens skyldighet att sörja för att frågan får en temporär lösning under denna tid.

När det gäller intagna som vid tidpunkten för fri givningspermis- sionen vistas utanför anstalt enligt 34 & KvaL är det angeläget att kunna ålägga en skyldighet att fortsätta den behandling som påbörjats. Även detta gäller enligt de båda regelsystem som vi jämför med. Den intagne bör också i övrigt under frigivnings- permission kunna åläggas att fortsätta viss läkarbehandling, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan inrättning.

På motsvarande sätt finns det skäl att kunna ställa det kravet på den intagne under frigivningsperrrrissionen att han skall fortsätta en anställning eller utbildning som han påbörjat t.ex. under frigång. Förutsättningama för att han kan fortsätta arbetet eller fullfölja utbildningen även efter den villkorliga frigivningen är ju uppenbarligen bättre om han klarar att fortsätta verksamheten under sin frigivningspermission.

172 SOU 1991:45

5.3.11 När skall frigivningspermissionen hävas?

Om den intagne bryter mot de föreskrifter som gäller för frigiv- ningspermissionen skall denna i princip hävas.

När det gäller anmälningsplikt eller föreskrift att hålla kontakt på annat sätt bör man se allvarligt på varje underlåtenhet att följa givna anvisningar. Men varje försummelse från den intagnes sida bör inte leda till att frigivningspermissionen hävs. Så bör mindre fördröjningar vid något enstaka tillfälle inte leda till ett beslut om hävning. Om den intagne helt underlåter att anmäla sig eller om han uteblir från t.ex. ett möte med kontaktmannen bör i princip hävning ske. I dessa fall bör kontaktmannen genast undersöka vad som ligger bakom underlåtelsen. Kan han inte förhållandevis snart återupprätta kontakten bör han omedelbart vidta åtgärder för att frågan, om fri givningspermissionen skall hävas skall komma under prövning. Motsvarande bör gälla i fråga om brott mot en före- skrift om vistelseort.

Övriga föreskrifter är till sin natur sådana att de har till syfte att hjälpa och stödja den intagne. Enligt vår mening bör man därför inte se lika strängt på om den intagne underlåter att fullgöra denna typ av föreskrift. Att underkasta sig behandling mot missbruk, tillägna sig viss utbildning eller att inneha en arbetsanställning bör nämligen, liksom för andra medborgare, bygga på samförstånd och frivillighet. Att tvinga den som har frigivningpermission att fullfölja t.ex. en behandling mot missbruk skulle strida mot denna grundläggande princip. Enbart det förhållandet att den intagne inte följer en sådan föreskrift bör alltså inte leda till att frigivnings- permissionen hävs.

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skall ha en möjlighet att meddela en stödföreskrift om ett brott mot föreskriften inte skall leda till att fri givningsperrnissionen hävs. Svaret är enligt vår mening att värdet av föreskriften främst ligger på det psykologiska planet. Det torde för övrigt bli relativt ovanligt att en intagen underlåter att följa en föreskrift om t.ex. behandling samtidigt som han fortsätter att sköta sin kontaktskyldighet.

SOU 1991:45 173

5.3.12 Skall den intagne kunna beviljas ny frigiv- ningspermission efter det att beslut om häv— ning fattats?

En av grundtankama bakom vårt förslag om frigivningpermission är att den som verkställer fängelsestraff på längst fyra månader skall få en smidig övergång till sitt liv i frihet. Under denna övergångstid får han sin frihet inskränkt genom att han har en anmälningsskyldighet och en skyldighet att lämna uppgifter om sina förhållande till anstalten. Denna frihetsinskränkning ersätter frihetsberövandet. För att institutet fri givningspermisson skall vara trovärdigt och inte ses som en ren avkortning av verkställigheten i anstalt bör sådan misskötsamhet från den intagnes sida som lett till att permissionen hävts innebära att de återstående dagarna fram till den villkorlig frigivningen avtjänas i anstalten. För den enskilde innebär detta att han, jämfört med intagna med samma strafftid, kommer att få en längre tid i anstalt. Och när tidpunkten för villkorlig frigivning inträder kommer han att friges utan den övergångsperiod som frigivningspernrissionen innebär.

Vår utgångspunkt är att den som misskött sin frigivnings- permission inte skall få någon ny sådan. Men att helt avskära den intagne från möjligheten till fortsatt fri givningspermission är enligt vår mening inte lämpligt. I vissa undantagsfall kan det nämligen framstå som orimligt att den intagne skall verkställa hela den resterande tiden, fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, i anstalt. Särskilt gäller detta om pemrissionstiden är längre än tjugo dagar. Om exempelvis underlåtenheten att följa föreskrifter— na har inträffat i omedelbar anslutning till permissionsstarten kan det framstå som orimligt att hela den resterande tiden skall verkställas i anstalt.

Den som misslyckats med sin frigivningspermission får alltså liksom den som inte omfattas av reglerna om frigivningspermis- sion inte en övergångsperiod mellan tiden i anstalt och tiden i frihet. Detta är enligt vår uppfattning inte tillfredsställande. Även

174 SOU 1991:45

för dessa grupper bör det finnas ett stöd när de lämnar anstalten. I de nu aktuella fallen är det därför särskilt viktigt att anstalten under fri givningsförberedelsema ta upp frågan, om en kontaktman enligt socialtjänstlagen skall förordnas för den intagne inför frigivningen.

5.3.13 Skall tiden utanför anstalten tillgodoräknas som verkställd?

I våra resonemang har vi, i överenstämmelse med reglerna i 39 & KvaL, utgått ifrån att tiden för frigivningspermission skall tillgodoräknas som verkställd i anstalt om inte särskilda skäl talar emot det. När det gäller frigivningspermission kan sådana skäl vara att den intagne helt underlåtit att hålla kontakt med anstalten.

Frågan om viss tid inte skall tillgodoräknas bör prövas samtidigt med prövningen av om permissionen skall hävas. I samband där- med bör det också prövas om den intagne skall beviljas ny frigiv- ningspermission.

5.3.14 Vem skall besluta om att frigivningspermis— sionen skall hävas?

Frågan om att avbryta utevistelser eller pennissioner fattas f.n. av anstaltschefen. Det kan diskuteras om denna ordning är lämplig också när det gäller hävande av frigivningspermission.

Vårt system med frigivningspermission innebär att alla intagna som avtjänar fängelse på lägst fyra månader skall ha frigivnings— permission omedelbart före den villkorliga frigivningen. Ett beslut att häva frigivningspermissionen leder till att den intagne blir återförd till anstalten och innebär således att han åter blir frihets— berövad. Enligt den europeiska konventionen om de mänskliga rätttighetema och de grundläggande friheterna artikel 5 punkt 4 skall envar som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest ha rätt att påfordra att lagligheten av frihetsberövandet prövas av domstol samt att han blir frigiven om åtgärden inte är laglig.

SOU 1991:45 175

För att prövningen av frågan om hävande av frigivnings- permission skall överenstämma med konventionens regler bör frågan således prövas av domstol eller ett domstolsliknande organ. Det får då bli fråga om tingsrätt eller övervakningsnämnd. Det har ifrågasatts om en övervakningsnämnd kan godtas som domstol enligt Europakonventionen (jämför Danelius, Mänskliga rättig- heter, fjärde uppl. s. 126) men frågan har aldrig prövats. I vårt arbete utgår vi emellertid från att en övervakningsnämnd med sin domstolsliknande sammansättning uppfyller Europakonventionens krav.

Frågan om hävande av frigivningspermission måste handläggas mycket skyndsamt. De frågeställningar som blir aktuella i denna typ av ärenden liknar dem som uppkommer i ärenden som rör fråga om omhändertagande av den som står under övervakning efter en dom på skyddstillsyn. I sistnämnda fråga är det regel- mässigt övervakningsnämnden som fattar beslut. Frågan om omhändertagande aktualiseras för övervakningsnämndema på ett fomilöst sätt, ofta genom ett telefonsamtal mellan handläggaren vid frivårdsmyndigheten och nämndens ordförande eller sekretera- re. Ordföranden kan fatta ett beslut om omhändertagande omedel- bart efter telefonföredragningen men skall anmäla sitt beslut till nämnden vid nästa sammanträde.

Ett beslut av övervakningsnämnden genom dess ordförande kan således fattas mycket snabbt. Detta talar för att övervaknings- nämnd skall pröva också frågor om hävande av frigivnings- permission.

Det är emellertid inte enbart övervakningsnämndema som kan besluta om omhändertagande. Om talan förs vid tingsrätten om undanröjande av skyddstillsyn på grund av misskötsamhet (28 kap. 11 5 första stycket första meningen BrB) kan tingsrätten besluta om omhändertagande. Enligt 38 kap. 6 5 sista stycket BrB är tingsrätten då domför med en lagfaren domare. Frågan är om denna prövning kan ske lika snabbt som den som kan ske hos övervakningsnämnden.

Sedan år 1988 skall fråga om häktning av person som anhållits av åklagare prövas vid förhandling samma dag eller dagen efter

176 SOU 1991:45

det att häktningsframstållningen kommit till tingsrätten. Häktnings- framställningen kan göras antingen skriftligen eller muntligen. Efter denna ändring av häktningsreglerna finns det vid tings- rätterna en organisation för jourtjänstgöring när det gäller prövning av frågor om frihetsberövanden under helger och veckoslut. Även vid tingsrätterna finns det således en beredskap för snabba beslut och en möjlighet att avgöra frågor om frihetsbe- rövande på ett smidigt sätt.

Det sagda innebär att den nödvändiga snabbheten i förfarandet kan uppnås hos både tingsrätt och övervakningsnämnd. Frågan var prövningen skall läggas får därför besvaras utifrån andra kriterier.

Vad som enligt vår uppfattning talar för att lägga prövningen hos övervakningsnämndema är att det där finns en samlad kunskap och rutin när det gäller verkställighet av påföljder. Ordförandena och sekreterama i övervakningsnämndema får naturligtvis efter hand en stor erfarenhet på området. Det kan vara svårt att nå sådan erfarenhet av dessa frågor vid en tingsrätt där de inkommande målen fördelas på olika domare genom lottning.

Härtill kommer att övervakningsnämndema enligt 7 & förord- ningen (1988z683) med instruktion för övervakningsnämndema har skyldighet att genom besök i de anstalter som ligger inom nämndens verksamhetsområde skaffa sig kännedom om för— hållandena i anstalterna. Vid dessa besök skall de intagna beredas tillfälle att tala med nämnden. Genom besöken får nämnden en kontakt med anstalterna, deras personal och de intagna som talar för att en smidig och snabb kontakt kan upprättas mellan anstalten och övervakningsnämnden. Det kan anmärkas att den insyn som övervakningsnämnden får vid dessa besök enligt vår mening är av stort värde, särskilt efter den omorganisation som genomförts den 1 januari 1991 vilken innebär en långt gående delegation av be- slutanderätten i klientärenden till anstaltschefen och övrig personal på anstalten.

Vi anser alltså att prövningen av frågan om hävande av frigiv- ningspermission bör ankomma på övervakningsnämnd.

SOU 1991:45 177

5.3.15 Ordningen för prövningen

Om den intagne missköter sig under frigivningspermissionen bör hans kontaktman i första hand underställa frågan anstaltschefen. Denne anmäler i sin tur ärendet till övervakningsnämnden eller övervakningsnämndens ordförande för beslut. Beslutet att häva frigivningspemiissionen bör, i överenstämmelse med vad som nu gäller i fråga om beslut rörande omhändertagande av skyddstill- synsdömd, kunna fattas omedelbart efter muntlig föredragning. I detta skede kan naturligtvis permittenten sällan höras. När den intagne återförts till anstalten skall detta omedelbart anmälas till övervakningsnämnden.

Efter att anstalten gjort en utredning skall övervakningsnämnden snarast hålla sammanträde för prövning av frågan om frigivnings— permissionen slutligen skall hävas. Till detta sammanträde skall den intagne inställas genom anstaltens försorg. Nämnden skall då också, enligt 39 & KvaL, pröva om viss tid under frigivnings— permissionen inte skall tillgodoräknas som verkställd. Samtidigt som nämnden gör denna prövning skall den bestämma om den intagne skall få ny frigivningspermission och i så fall vid vilken tidpunkt denna skall påbörjas.

Frågan huruvida den intagne skall få tillgodoräkna sig tid under frigivningspermissionen som verkställd står således öppen till dess att övervakningsnämnden fattat beslut i frågan. Skälet till att det, till skillnad från vad som gäller för prövning enligt 39 & KvaL, bör vara övervakningsnämnden och inte anstalten som gör denna prövning är att övervakningsnämnden samtidigt skall pröva om den intagne skall beviljas ny frigivningspermission. Dessa frågor bör handläggas av samma beslutsmyndighet och bör därför ligga på övervakningsnämnden.

SOU 1991:45 179

6 Övriga frågor

6.1 Omhändertagande efter dom på kontraktsvård

6.1.1 Allmänt om skyddstillsyn

Vid påföljdsvalet gäller, enligt 30 kap. 4 & BrB, som en grund- läggande princip att rätten skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Om det inte räcker att döma till böter skall domstolen alltså i första hand pröva om inte påföljden kan bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn.

I 30 kap. 9 & BrB regleras de allmänna förutsättningama för att påföljden skall bestämmas till skyddstillsyn. Som skäl för skyddstillsyn skall domstolen rent allmänt beakta om denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslig- het.

Även i de fall då relativt starka skäl talar för att påföljden bestäms till fängelse är det möjligt för rätten, enligt 30 kap. 9 & BrB, att döma till skyddstillsyn och då som särskilda skäl för skyddstillsyn beakta 1. om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet,

2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet,

180 SOU 1991:45

3. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten.

Skyddstillsyn pågår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden började verkställas och är alltid förenad med över- vakning i minst ett år. En dom på skyddstillsyn går i verkstäl- lighet omedelbart, dvs. från dagen för domen, om inte domstolen förordnar om motsatsen. En skyddstillsynsdom ställer den dömde på prov i den meningen att påföljden kan undanröjas och annan påföljd bestämmas för brottet om den dömde brister i att uppfylla de krav som påföljden innebär.

Om det finns skäl att anta att den dömde behöver stöd av en särskild föreskrift för sin anpassning i samhället får domstolen meddela en sådan. En föreskrift kan avse 1. vistelse-ort eller bostad under viss tid, högst ett år åt gången, 2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, 3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning,

4. tid eller sätt för betalning av skadestånd.

Dessa föreskrifter är inte direkt verkställbara utan är att se som villkor för att skyddstillsyn skall ådömas och bestå. Föreskrifterna enligt punkterna 1-3 får inte meddelas i avsikt att göra reaktionen mot brottet mera kännbar utan skall vara individualpreventivt motiverade. Om reaktionen på brottet skall inskärpas bör i stället Skyddstillsynen kombineras med böter eller fängelse.

Skyddstillsyn kan alltså förenas med böter eller fängelse. Detta framgår av 28 kap. 2 resp. 3 & BrB. Kombinationen skyddstillsyn - böter skall användas om detta är påkallat med hänsyn till brott— slighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet, 30 kap. 10 5 BrB.

Kombinationen skyddstillsyn - fängelse får användas endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet att jämte

SOU 1991:45 181

Skyddstillsynen även döma till fängelse. Om förhållandena påkallar det får domstolen förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft.

Om domstolen dömer till skyddstillsyn i kombination med fängelse får den inte samtidigt döma till böter.

Den dömde skall, enligt 28 kap. 6 & som hänvisar till 26 kap. 14 & BrB, under prövotiden iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig och i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt BrB, meddelad föreskrift eller anvisning.

Om den dömde missköter sig genom att underlåta att följa de regler som är förenade med påföljden kan övervakningsnämnden besluta att tilldela den dömde en varning eller meddela honom en särskild föreskrift.

Övervakningnämnden kan vidare besluta att den dömde skall stå under övervakning efter det att ett år förflutit av prövotiden, dock längst till prövotidens utgång.

Om den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och det kan antas att han inte skulle låta sig rätta genom någon åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta kan nämnden begära att åklagare vid domstol begär att Skyddstillsynen undanröjs och att domstolen bestämmer ny påföljd, i princip fängelse.

I de fall då fråga uppkommit om att besluta om föreskrift, meddela varning, förlänga tiden för övervakning eller begära att åklagare för talan om att Skyddstillsynen skall undanröjas får, enligt 28 kap. 11 & BrB, övervakningsnämnden besluta att den dömde skall omhändertas. Omhändertagande får beslutas också om det är aktuellt att överväga någon åtgärd för att den dömde skall underkasta sig vård eller behandling. En vanlig situation när omhändertagande kan beslutas är att den dömde undandragit sig övervakningen. Ett omhändertagande får pågå högst en vecka eller - om det föreligger synnerliga skäl och det fattas ett nytt beslut - ytterligare högst en vecka.

182 SOU 1991:45

6.1.2 Kontraktsvård

Redovisningen i avsnitt 6.1.1 avser skyddstillsyn i allmänhet. Skyddstillsynen kan utöver vad som sägs i angivna avsnitt bestå av vad som i dagligt tal benämns kontraktsvård. Den grund- läggande bestämmelsen härom finns i 28 kap. 6 a & BrB. Kon- traktsvård innebär att Skyddstillsynen kombineras med en s.k. kvalificerad föreskrift om att den dömde skall genomgå en behandling enligt en i förväg uppgjord behandlingsplan. Möjlig— heten att besluta om en sådan föreskrift kan, som nämnts ovan, innebära att det enligt 30 kap. 9 & BrB finns särskilda skäl för att bestämma påföljden till skyddstillsyn i stället för fängelse.

Kontraktsvård skall användas som ersättning för fängelsestraff huvudsakligen i sådana fall då det är fråga om relativt allvarlig missbruksrelaterad brottslighet (prop. 1986/87:106 s. 35 f).

Det är frivårdsmyndigheten som har det övergripande ansvaret för den utredning och planering som behövs för att få till stånd en behandlingsplan för kontraktsvård. I utredningen skall frivårds- myndigheten lämna en redovisning av den misstänktes miss- brukshistoria och problemens art och omfattning. I förhållande till den som skall ansvara för den behandling som ifrågasätts skall frivården i första hand ha en förmedlande roll. Det ankommer nämligen på den vårdansvarige att bedöma om behandling bör ges i de former som han kan erbjuda. Detta innebär att den vårdan— svarige normalt skall kopplas in på ett tidigt stadium, bl.a. för att bedöma den misstänktes vårdbehov och hans motivation att underkasta sig den tänkta behandlingen. Det är således den vårdansvarige som i första hand har att bedöma om behand- lingsplanen är realistisk.

För att rätten skall kunna döma till kontraktsvård måste det ha upprättats en preciserad behandlingsplan. Vidare måste den tilltalade ha förklarat sig villig att genomgå den behandling som förutsätts i den uppgjorda planen. Behandlingsplanen skall ges in till domstolen och ingå i det underlag som ligger till grund för avgörandet av påföljdsfrågan.

SOU 1991:45 183

En förutsättning för att påföljden skall bestämmas till kontrakts- vård är att den planerade behandlingen i avgörande grad har bidragit till att domstolen bestämt påföljden till skyddstillsyn. Domstolen skall i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om domstolen hade valt fängelse i stället för skyddstillsyn i form av kontraktsvård.

I frivårdens förmedlande roll ingår att planera den ekonomiska villkoren för behandlingen. Den behandling som skall äga rum före den "tänkta" villkorliga frigivningen bekostas av kriminalvår- den medan behandlingen efter denna tidpunkt bekostas av socialtjänsten. Frivården måste vid sin planering se till att socialtjänsten förklarar sig villig att stå för sin del av kostnaderna.

6.1.3 Överväganden och förslag

I propositionen (1986/87:106) om ändring i brottsbalken m.m. (s.k. kontraktsvård m.m.) uttalade departementschefen (s. 70) att det av tidsskäl är angeläget att utredningen om en eventuell kontraktsvård inleds på ett så tidigt stadium som möjligt och att den bedrivs med en viss skyndsamhet. Departementschefen uttalade vidare, att om den misstänkte är häktad i målet så kan planeringen sannolikt inte hinnas med redan under den vecka från åtalet inom vilken enligt 45 kap. 14 få rättegångsbalken huvudför— handling normalt skall hållas. Enligt detta lagrum kan emellertid domstolen uppskjuta huvudförhandlingen om det är nödvändigt. Denna möjlighet syntes, enligt departementschefen, kunna tas till vara i angelägna fall under förutsättning att den tilltalade hade hörts i frågan. Departementschefen ansåg dock att man fick räkna med att kontraktsvård aktualiserades främst då den tilltalade var på fri fot.

Som framgått av redovisningen ovan skall kontraktsvård komma i fråga främst då det rör sig om relativt allvarlig, missbruks- relaterad brottslighet. I dessa fall är det nästan regelmässigt så, att den misstänkte är häktad i målet. Risken för att han annars fortsätter sin brottsliga verksamhet är nämligen stor. I praktiken sker därför planering av kontraktsvård ofta när den misstänkte är

184 SOU 1991:45

frihetsberövad som häktad och därmed avskuren från ett aktivt missbruk. Att planeringen av kontraktsvården sker under tid den misstänkte är häktad får naturligtvis till följd att planeringen, som departementschefen också påpekade, kommer att ske under stark tidspress.

Av 24 kap. 21 & rättegångsbalken framgår att domstol i samband med dom i mål vari den tilltalade är häktad skall pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft mot honom. För ett sådant beslut förutsätts i princip att påföljden bestäms till fängelse. Om domstolen bestämmer påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift om kontraktsvård saknas därefter förutsättningar för att hålla den dömde häktad.

Allmänt sett är det viktigt att kontraktsvård som innebär vård på ett behandlingshem kan inledas så snart som möjligt efter huvudförhandling och dom. Vid planering av kontraktsvård skall man naturligtvis också sträva efter att se till att den dömde kan tas emot av behandlingshemmet direkt efter huvudförhandlingen och domen i målet.

Det sagda gäller särskilt om den tilltalade är häktad. Den starka tidspress som planeringen sker under i dessa fall kan emellertid ibland leda till att det visar sig omöjligt att bereda den dömde plats på behandlingshemmet i direkt anslutning till att domstolen avgör målet. Det torde nämligen inte vara ovanligt att det uppkommer tidsmässiga skarvar på ett par dagar efter domstolens handläggning innan behandlingshemmet kan ta emot den dömde.

Som nämnts ovan förutsätts regelmässigt för kontraktsvård att den tilltalade har allvarliga missbruksproblem. En person med ett drogberoende hamnar naturligtvis ofta i en mycket svår situation om han släpps ut på egen hand efter domen. Risken att han återfaller i missbruk och att planeringen av kontraktsvården därför går om intet är många gånger uppenbar. Den dömde saknar i dessa fall inte sällan förmåga att därefter, på egen hand, inställa sig på behandlingshemmet.

Som nämnts ovan kan domstolen inte, för att säkerställa att den som dömts till kontraktsvård kommer till behandlingshemmet och att den planerade vården kan ta sin början, besluta att den dömde

SOU 1991:45 185

skall vara häktad till dess domen vinner laga kraft mot honom (se JO 1990/91 5. 31 f). Domstolen kan inte heller besluta om omhändertagande med stöd av 28 kap. 11 & BrB. Visserligen krävs det i den paragrafen inte att den dömde misskött sina förpliktelser men i praktiken förutsätts det att han har brustit i sina åligganden innan han kan bli omhändertagen.

Frågan är då om det inte bör införas en möjlighet att omhän- derta den som är häktad då han döms till kontraktsvård med behandling på behandlingshem för att säkerställa att den planerade värden kan ta sin början.

Vad som talar emot en sådan möjlighet är främst att kontrakts- vård till sin natur bygger på frivillighet. En möjlighet att fram- tvinga en behandlingsåtgärd genom omhändertagande strider mot detta synsätt. Men samtidigt framstår det som mycket angeläget att vården kan påbörjas som planerat. Och man kan inte bortse ifrån att den dömde, om man inte kan säkerställa att behandlingen kan ta sin början, i stället riskerar ett relativt långvarigt fängelse- straff.

Vi anser att det finns övervägande skäl för att det bör införas en möjlighet att omhänderta den som dömts till kontraktsvård efter att ha varit häktad i målet om det är nödvändigt för att man skall kunna säkerställa att den planerade vården kan inledas. Ett krav som enligt vår mening bör ställas är dock att den planerade vården skall förutsätta ett boende hos vårdgivaren. Det kan vara fråga om t.ex. ett familjehem som tar emot personer för vård och boende.

När det gäller tiden för omhändertagandet bör den aldrig få överstiga en vecka. Den dömde bör också, om kontraktsvården senare blir undanröjd, i samband med den nya domen få avräkna tiden för omhändertagandet.

l86 SOU 1991:45

6.2 Urinprovskontroll i frivården, m.m.

6.2.1 Gällande rätt

Som redovisats i avsnitt 3.5.1 är enligt 2 kap. 6 & regerings- formen varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp t.ex. kroppsbesiktning. Urin— provstagning är ett sådant ingrepp. Begränsningar i skyddet för den kroppsliga integriteten kan i princip bara göras i lag. Från grundlagsskyddet för den kroppsliga integriteten kan man dock avstå genom att lämna sitt samtycke till åtgärden. Avståendet måste dock i sådant fall vara frivilligt och inte ”påtvingat” genom hot om sanktion.

I avsnitt 3.5.1 har vi vidare redovisat under vilka förutsättningar som den som är intagen i kriminalvårdsanstalt kan åläggas att lämna urinprov för kontroll av huruvida han är påverkad av narkotika. Den grundläggande lagregeln om en sådan skyldighet finns i 52 d & KvaL.

I det följande skall vi redovisa vilka regler som finns för urinp— rovstagning inom frivården, dvs. när det gäller dem som villkor— ligt frigivits från fängelsestraff eller som ådömts skyddstillsyn. Vi har valt att i detta sammanhang också ta upp dem som verkställer fängelsepåföljd men som med stöd av 34 & KvaL medgivits vistelse utanför anstalt.

Frivårdsklientelet kan i detta sammanhang indelas i två kategori- er. Den ena innefattar dem som har ådömts en ”vanlig" skyddstill— syn, oavsett om Skyddstillsynen förenats med en föreskrift eller inte, och dem som är villkorligt frigivna. Den andra kategorin utgörs av dem som dömts till skyddstillsyn med särskild föreskrift om kontraktsvård.

När det gäller den första kategorin saknas lagbestämmelser om urinprovskontroll.

Beträffande den andra kategorin gäller följande. Kontraktsvår- den bygger, som vi tidigare nämnt, på att den dömde lämnat sitt samtycke till att genomgå en viss behandling. Enligt uttalanden i

SOU 1991:45 187

den allmänna motiveringen i propositionen till lagstiftningen till om kontraktsvård (prop. 1986/87: 106, jämför s. 91) förutsätts att det inom ramen för de olika behandlingsplanema för missbrukare som kan bli aktuella i sammanhanget skall förekomma att den dömde åtar sig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han håller sig drogfri.

Konstruktionen av kontraktsvården är emellertid sådan att det kan framstå som tveksamt om den dömde har lämnat sitt samtycke på ett sådant sätt att det inte framstår som påtvingat. I en dom på kontraktsvård skall domstolen nämligen ange hur långt fängelse— straff som skulle dömts ut om påföljden inte bestämts till kon- traktsvård. För att det inte skulle råda någon tvekan om verkan av ett samtycke från den dömde föreslog departementschefen i sin anmälan av lagrådets yttrande att det skulle införas en bestämmel— se om att behandlingsplanen - vid dom på skyddstillsyn med kontraktsvård - får innehålla bestämmelser om att den dömde åtar sig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning. En sådan bestämmelse infördes därför i 28 kap. 6 a & BrB. Någon ut- trycklig föreskrift, i överenstämmelse med 52 d & KvaL, om skyldighet att lämna urinprov finns emellertid inte.

När det slutligen gäller personer som verkställer fängelsestraff men som med stöd av 34 & KvaL medgivits vistelse utanför anstalt är situationen en annan än för de kontraktsvårdsdömda. Någon lagbestämmelse som tillåter urinprov finns nämligen inte. Detta hänger samman med att KvaL gäller endast intagen som undergår kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse och befinner sig anstalt. Lagen gäller således inte för den som medgivits 34 5- vistelse och t.ex. intagits på ett behandlingshem. Han kan således inte under en sådan vistelse med stöd av 52 d & KvaL föreläggas att lämna urinprov.

För den som blir aktuell för placering utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL är alternativet till att samtycka till en viss form av behandling att stanna kvar på kriminalvårdsanstalt. Frivilligheten bakom ett sådant samtycke kan framstå som illusorisk (se JO 1984/85 5. 227) och är det många gånger också. Den möjlighet som enligt 34 å andra stycket första punkten KvaL finns att ställa

188 SOU 199lz45

de villkor, som kan anses erforderliga för vistelsen, kan mot bakgrund av det grundlagsfästa skyddet mot kränkning av den personliga integriteten inte anses ge möjlighet att ålägga den intagne som medgivits sådan vistelse skyldighet att lämna urinprov.

Det kan emellertid finnas lagstöd för att ålägga andra än dem som undergår kriminalvård i anstalt att underkasta sig kroppsbe— siktning. Om någon behandlas vid vissa angivna vårdinrättningar kan han nämligen enligt helt andra regler vara skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning. Detta har att göra med att överläkaren vid vissa vårdenheter inom sjukvården, som är särskilt inriktade på vård för missbruk av beroendeframkallande medel, med stöd av lagen (l985:12) om kontroll av berusnings- medel på sjukhus kan ställa som villkor att den som tas in för vård måste underkasta sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe- siktning. Syftet med dessa regler är att hindra att den som tas in för vård får tillgång till alkohol eller andra berusningsmedel, injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Lagen äger emellertid tillämpning på en viss vårdenhet endast om socialstyrelsen lämnat sitt medgivande till detta. Vi kommer i våra fortsatta resonemang att bortse från denna lagstiftning.

6.2.2 Överväganden och förslag

Urinprovskontroll för dem som dömts till kontraktsvård och för dem som vistas utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL

När det gäller urinprovskontroll inom anstalt har vi i avsnitt 3.5.2. framhållit att vi ställer oss tveksamma till värdet av den urinprovskontroll som förekommer inom anstalterna. Vi har emellertid avstått från att lämna något förslag i detta avseende.

I fråga om kontraktsvård, som ju bygger på den dömdes samtycke att genomgå en viss behandling, finns ett lagstöd för kroppsbesiktning eller kroppsvisitation om ett sådant krav ingår i

SOU 1991:45 189

den behandlingsplan som gjorts upp (se 28 kap. 6 a & BrB).

Vad det är fråga om när det gäller kontraktsvård är att den dömde skall kunna åta sig att lämna blod—, urin- eller utand— ningsprov för kontroll av att han håller sig drogfri. Det väsentliga i sammanhanget är att det är vårdgivaren som skall avgöra om det är nödvändigt med denna typ av kontroll inom ramen för den behandling som erbjuds. Det ankommer på den vårdansvarige att avgöra enskildheterna i behandlingsplanen (prop. 1986/87:106 s. 69). l förarbetena förutsätts att den drogkontroll som avses är blod—, urin— eller utandningsprov (a. prop. s. Sl). Med hänsyn till att det här är fråga om en inskränkning i ett grundlagsreglerat skydd för den personliga integriteten fann föredragande statsråd vid sin anmälan av lagrådets yttrande att ett åtagande att under- kasta sig kontroller av angivet slag kräver uttryckligt lagstöd (a. prop. s. 91). Frågan är om det, med hänsyn just till att det rör sig om ett grundlagsreglerat skydd för den personliga integriteten, hör av lagbestämmelsen klart framgå vilken typ av ingrepp som avses och alltså uttryckligen anges att det är fråga om blod—, urin— eller utandningsprov. Vi tycker det. Vi föreslår därför att 28 kap. 6 a & BrB ändras så att det klart framgår vilka typer av drogkontroller det kan bli fråga om.

I 34 & KvaL finns inte något uttryckligt krav på samtycke till vård eller behandling. Ett sådant krav anses ändå gälla generellt för vård- eller behandlingsåtgärder under verkställighet av fängelsestraff (jämför prop. 1986/87:106 s. 82). Till skillnad från vad som gäller beträffande den som dömts till kontraktsvård finns det i dessa fall inget lagstöd för lämnande av blod-, urin- eller utandningsprov trots att situationen för den som är intagen i anstalt men som erbjuds vård på t.ex. ett behandlingshem är snarlik den situation som en tilltalad ställs inför när det gäller att samtycka till att lämna sådana prov inom ramen för planerad kontraktsvård.

Kontraktsvård och 34 å-vistelse har i många avseenden en likartad konstruktion, särskilt om vården innebär behandling på vårdhem eller liknande inrättning mot ett drogberoende. I båda

190 SOU 1991:45

systemen finns det ett hot om verkställighet i fängelse om den dömde inte uppfyller de krav som ställs på honom. Vidare förut- sätts det att i de fall man t.ex. av tidsskäl inte kunnat få fram en behandlingsplan för kontraktsvård före domstolens avgörande - och påföljden därför bestämts till fängelse - en påbörjad utredning om kontraktsvård skall kunna ligga till grund för övervägandena om en 34 ä-placering.

Mot bakgrund av att kontraktsvård och 34 ä-placering i mycket stor utsträckning inriktar sig på samma kategori och att vården som erbjuds ofta har samma innehåll bör enligt vår mening reglerna om drogkontroll bringas i samklang. Detta bör ske genom att det, som ett led i drogkontrollen, införs ett lagstöd för att den 34 å-placerade kan samtycka till blod-, urin— eller utand- ningskontroller.

Det är inte nödvändigt att den som döms till kontraktsvård eller som medgivits vistelse utanför anstalt enligt 34 5 KvaL vistas på ett behandlingshem eller en liknande inrättning. Som framhållits i avsnitt 3.5.2 är det, för att urinprovskontrollema skall vara tillförlitliga, mycket viktigt att urinprovstagningen sker på ett kontrollerat sätt. För att så långt möjligt tillgodose kravet på kontroll inför och under en provtagning bör ett lagstöd för urinprovstagning enligt vår mening förutsätta att den dömde vistas på behandlingshem eller annan sådan inrättning. Vi föreslår att detta anges i lagtexten. Motsvarande bör gälla för blodprov och utandningsprov.

l överenstämmelse med vad som gäller för drogkontroll inom kontraktsvård bör det vara vårdgivaren som har att avgöra om det för den erbjudna behandlingen är väsenligt att den intagne lämnar blod-, urin-, eller utandningsprov för kontroll av drogfrihet. Drogkontrollen skall således främst ha till syfte att vara ett led i behandlingen av den dömde.

Den nya bestämmelsen bör enligt vår mening placeras i ett nytt tredje stycke i 34 & KvaL. ] likhet med vad som gäller andra föreskrifter i samband med 34 å—vistelser bör föreskrifter rörande drogkontroll meddelas av övervakningsnämnd.

SOU 1991:45 191

Urinprovskontroll för skyddstillsynsdömda i övrigt

När det gäller dem som undergår en "vanlig" skyddstillsyn (och f.n. även dem som är villkorligt frigivna) finns det inte i samma utsträckning som i fråga om kontraktsvård eller 34 å-placering ett direkt hot om anstaltsvistelse om den dömde inte samtycker till en viss behandling där det ingår t.ex. urinprovskontroll. I stället är det så att det i de flesta fall finns förutsättningar för att anse att ett samtycke verkligen har lämnats frivilligt.

En del företrädare för frivården har framfört önskemål främst om att införa en laglig möjlighet att kräva urinprov för kontroll av narkotikamissbruk hos skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna. Det kan naturligtvis sägas att urinprovskontroller kan vara ett värdefullt instrument för att frivården skall kunna kontrollera om den dömde följer t.ex en föreskrift om drogfrihet. Att införa en möjlighet till sådan kontroll skulle i så fall kunna ses som ett sätt att utveckla frivården och därmed Skyddstillsynen. Det finns emellertid skäl som talar emot att införa en sådan möjlighet.

I första hand vill vi återigen framhålla att drogkontroll i form av urinprovstagning många gånger framstår som djupt kränkande för den personliga integriteten. Om en sådan möjlighet skall införas måste den, mot bakgrund av reglerna i 2 kap. regerings- formen vara effektiv och leda till att målet med kontrollen kan uppnås, nämligen att den dömde hindras att använda droger. Här vill vi återigen framhålla de svårigheter av praktisk natur som uppkommer när det gäller själva provtagningen. Dessa svårigheter hänger samman med förutsättningama för att ett analysresultat skall vara tillförlitligt. Som vi påpekat tidigare är det mycket väsentligt att provtagningssituationen är sådan att den som lämnar provet inte kan manipulera detta. Det är här också viktigt att hanteringen är säker så att det inte finns risk för att prover förväxlas eller eller kan bytas ut. I annat fall minskar naturligtvis analysresultatens tillförlitlighet högst påtagligt. Vi kan inte se att dessa praktiska problem kan lösas på ett tillfredställande sätt när det gäller skyddstillsynsdömda. Förutsättningama för att kontrol- lera den dömde innan han lämnar prov är mycket små. Det finns

l92 SOU 1991:45

därför en risk att provresultatet kan bli missvisande om den dömde t.ex. druckit stora mängder vatten före provtagningen något som ju kan vara fallet utan att avsikten är att provresultatet skall påverkas. Vidare torde det vara förenat med stora svårig- heter att inom frivårdens lokaler anordna utrymmen där provtag- ning kan ske på ett sätt som förutsätts för att proverna inte skall kunna manipuleras.

Vi har i avsnitt 3.5.2 framhållit att det rent allmänt finns stora osäkerhetsfaktorer när det gäller tillförlitligheten av urinprovsana— lyser. En av de faktorer som påverkar analysresultatens tillförlit— lighet är provtagningssituationen. Om provtagningen sker, vilket enligt vår mening skulle bli fallet, under former som inte är kontrollerade får detta den konsekvensen att det blir ännu mer osäkert vilka slutsatser som kan dras av de resultat som kommer fram.

Mot bakgrund av att kontrollmetoden typiskt sett innehåller stora osäkerhetsfaktorer och att osäkerheten enligt vad vi utvecklat ovan blir ännu större om provtagningen skall ske inom frivården är det enligt vår mening mycket tveksamt om metoden är effektiv för att uppnå det uppsatta målet nämligen att den dömde skall hålla sig drogfri. Om analysresultatet inte har hög tillförlitlighet kan man nämligen inte lägga resultatet till grund för ett ingripande mot den dömde. Redan av detta skäl anser vi att man inte bör använda sig av en sådan metod. Därtill kommer att värdet av kontrollen måste vägas mot att metoden i sig typiskt sett innebär en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Vid en sådan bedömning kan vi inte se annat än att intresset att värna om den personliga integriteten väger tyngst. För vår del vill vi därför inte föreslå en skyldighet för skyddstillsynsdömda att lämna urinprov för kontroll av deras drogfrihet. Som vi anfört ovan finns det emellertid inom ramen för en "vanlig" skyddstillsyn förutsätt- ningar för att den dömde frivilligt åtar sig att lämna prov.

SOU 1991:45 193

7 Specialmotivering

7.1 Inledning

Som vi redovisat i avsnitt 1.3.5 har vi i vårt arbete utgått ifrån att det förslag som fängelsestraffkommittén lade fram i sitt huvudbe— tänkande (SOU 1986: 13-15) Påföljd för brott och som innebär att den nuvarande halvtidsfrigivningen skall ersättas med en obligato— risk villkorlig frigivning för alla när två tredjedelar av strafftiden verkställts kommer att genomföras. l förslaget ingår också att minimitiden för villkorlig frigivning slopas.

Av tidsmässiga skäl har vi inte gjort någon genomgång av samtliga författningar som reglerar verkställighet av fängelsestraff eller skyddstillsyn. Vår översyn omfattar t.ex. inte de författ- ningar som reglerar nordiskt eller internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

7.2 Förslaget till lag om ändring i brotts— balken

26 kap. 11 5 Den nuvarande regleringen att den som blir villkorligt frigiven

skall kunna ställas under övervakning upphävs. Paragrafen reglerar i stället tidpunkten för frigivningspermission och under

194 SOU 1991:45

hur lång tid som denna skall pågå. Reglerna är obligatoriska. Någon prövning av om den intagne skall ha frigivningspermission skall således inte ske i detta skede.

I första stycket sägs att en intagen som undergår lägst fyra månaders fängelse skall, till förberedande av den villkorliga frigivningen, under viss tid omedelbart före denna ha frigivnings- permission. En förutsättning för att det överhuvud taget skall bli aktuellt med frigivningspermission är således att den strafftid som den intagne avtjänar är minst fyra månader. En annan förut— sättning är att villkorlig frigivning skall ske. Om villkorlig frigiv- ning inte skall ske, t.ex. om det rör sig om endast bötesför- vandlingsstraff, skall den intagne inte ha frigivningspermission.

F rigivningspermissionen skall tidsmässigt ligga omedelbart före den villkorliga frigivningen. Den intagne skall alltså i princip vistas utanför anstalten när han blir villkorligt frigiven.

Om den intagne samtidigt verkställer straff från vilket villkorlig frigivning inte kan ske och annat fängelsestraff skall tiden för de förstnämnda straffet inte påverka tillämpningen av reglerna för frigivningspermission.

Vad som skall gälla beträffande den som dömts till utvisning framgår av förslaget till ändring i utlänningslagen (1989:529).

I paragrafens andra och tredje stycke regleras under hur lång tid frigivningspermissionen skall pågå. Huvudregeln finns i andra stycket. Där föreskrivs att för den som undergår lägst fyra månaders fängelse blir frigivningspermissionen tjugo dagar och för den som avtjänar lägst åtta månader blir frigivningspermissio— nen trettio dagar.

I tredje stycket frnns ett undantag som privilegierar ungdomar. Om den intagne är under tjugotre år när han tas in i anstalt eller på annat sätt påbörjar sin verkställighet, t.ex. genom att vara anhållen eller häktad, skall han ha frigivningspermission från det han avtjänat halva sitt straff till dess han blir villkorligt frigiven. Frigivningspermissionen skall dock aldrig pågå längre än sextio dagar.

Privilegieringen innebär att den som är ung och har ett fängelse- straff på lägst fyra månader får en kortare tid i anstalt än andra.

SOU 1991:45 195

Om den unge skall avtjäna ett straff på sex månader blir hans frigivningspermission trettio dagar. Vid ett ängelsestraff på åtta månader blir motsvarande tid fyrtio dagar och vid ett fängelse- straff på tio månader femtio dagar. Vid en strafftid på ett år när man maximitiden för frigivningspemtissionen, sextio dagar. Där- efter kommer tiden för frigivningspermissionen inte att öka. Vid längre strafftider än ett år får således den unge även med vårt system avtjäna mer än halva tiden i anstalt.

I fjärde stycket sägs att om den intagne begär det och det föreligger särskilda skäl får fri givningspemiissionen uppskj utas till en senare tidpunkt än som följer av andra stycket. Senareläggning av frigivningspermissionen kan alltså ske endast om den intagne begär det. Eftersom det främst är rättssäkerhetsskäl som talar för en obligatorisk frigivningspermission finns det enligt vår mening inget hinder mot att tillåta en sådan senareläggning. Möjligheten att senarelägga frigivningspermissionen innebär emellertid inte någon ovillkorlig rätt för den intagne att stanna kvar i anstalten. Det måste också finnas särskilda skäl för att han skall få stanna kvar. Ett sådant skäl kan vara att de förberedelser som vidtagit inför frigivningspermissionen inte kan sättas i verket i direkt anslutning till dagen för frigivningspermissionen. Så kan t.ex. bostadsfrågan kunna lösas endast ett par dagar efter den angivna dagen. På samma sätt som när det gäller senareläggning av villkorlig frigivning är det kriminalvårdsstyrelsen eller den tjänsteman som styrelsen bestämmer som skall pröva frågan om senareläggning av frigivningspermission.

Senareläggning av frigivningspermissionen skall endast kunna ske under ett par dagar. Det skall inte få förekomma att hela frigivningspermissionen verkställs i anstalt på grund av den intagnes begäran därom.

De närmare bestämmelserna om vad som gäller för fri givnings- permission, t.ex. i fråga om föreskrifter, finns i 33 & KvaL.

196 SOU 1991:45

145

I paragrafen sägs att den frigivne under prövotiden skall iaktta skötsamhet och efter förmåga söka försörja sig. Har han för— pliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad som står i hans fömråga för att fullgöra denna skyldighet. Några andra skyldigheter än dessa, vid sidan om den att inte begå nya brott, har inte den frigivne.

Den frigivne skall inte ställas under övervakning. De krav som ställs på honom är i princip samma som de som gäller för den som dömts till villkorlig dom (jämför 27 kap. 4 och 5 55). Till skillnad från vad som gäller för den som dömts till villkorlig dom skall han dock inte kunna meddelas sådana föreskrifter som sägs i 27 kap. 5 5.

En följd av att den som är villkorligt frigiven inte skall stå under övervakning är att frivårdsmyndigheten inte längre skall förmedla stöd och hjälp åt honom. Som vi utvecklat i avsnitt 5.3.4 och 5.3.5 innebär detta inte att den frigivne kommer att sakna möjligheter att få stöd och hjälp om han så önskar. Den kontakt- man som har ansvaret för den intagne skall nämligen redan under tiden i anstalt tillsammans med honom komrrra fram till vilket stöd eller vilken hjälp han har behov av efter anstaltstiden. Han skall också se till att den intagne tar kontakt med aktuella samhällsor- gan. Vad det i de flesta fall är fråga om är naturligtvis att upprätta kontakt mellan den dömde och socialtjänsten.

Om den frigivne inte iakttar vad som åligger honom enligt denna paragraf kan han meddelas varning. Den villkorligt med— givna friheten kan också förverkas. Förutsättningama för detta framgår av 18 5. Vad som gäller om han begår nya brott under prövotiden regleras i 34 kap.

185

I paragrafen anges att rätten, om den frigivne inte iakttar vad som åligger honom enligt 14 5, kan besluta att varning skall meddelas den frigivne eller förklara den villkorligt medgivna friheten

SOU 1991:45 197

förverkad till en tid av högst en månad varje gång. Dessa åtgärder förutsätter att åklagare före prövotidens utgång väcker talan därom.

För att förverkande skall få ske krävs att den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden. Förutsättningen för förverkande är alltså samma som enligt nuvarande 26 kap. 19 5. Det ligger emellertid i sakens natur att det måste krävas mer för att förverka den villkorligt medgivna friheten när den frigivne inte kan meddelas särskilda föreskrifter om vad han har att iaktta utan endast har ett allmänt skötsamhetskrav att följa.

Det är alltså allmän domstol, dvs. i första instans tingsrätt, som skall pröva om den frigivne skall meddelas vaming eller om den villkorligt medgivna friheten skall förverkas. Detta överenstämmer med vad som gäller i motsvarande situation beträffande den som dömts till villkorlig dom.

Den villkorligt medgivna friheten skall inte förverkas som ersättning för sociala myndigheters insatser. Enbart det för- hållandet att den villkorligt frigivne t.ex. är grav missbrukare skall alltså inte leda till att han får sin villkorligt medgivna frihet förverkad.

Talan av åklagaren skall väckas före prövotidens utgång. Av 38 kap. 5 & framgår när talan skall anses väckt.

I tredje stycket föreskrivs att beslut om varning inte får fattas efter prövotidens utgång. Däremot är det inget som hindrar att beslut om förverkande fattas efter prövotidens utgång bara talan har väckts i tid. Motsvarande regler finns f.n. i 26 kap. 20 5.

Som vi nämnt inledningsvis i detta avsnitt skall villkorlig frigiv- ning ske även från korta fängelsestraff. I och med att minimitiden för villkorlig frigivning slopas kommer det därför att bli vanligare att den blir villkorligt frigiven från ett fängelsestraff som han ådömts särskilt också har en löpande skyddstillsyn. Även i dessa fall skall frågan om sanktioner inom ramen för den villkorliga frigivningen prövas av tingsrätt. Frågor som rör verkställighet av Skyddstillsynen skall dock handläggas på vanligt sätt dvs. av frivårdsmyndigheten och övervakningsnämnd.

198 SOU 1991:45

219;

I paragrafen har förutom en språklig ändring endast gjorts följdändringar.

28 kap.

Eftersom övervakningen av dem som villkorligt frigivits kommer att upphöra med vårt förslag bör de bestämmelser som rör kriminalvården i frihet flyttas från 26 kap. till 28 kap. Våra förslag i 28 kap. utgör i huvudsak endast en anpassning till detta förhållande. Endast i 28 kap. 11 5 har en saklig ändring gjorts. I 28 kap. 6 a 5 har dessutom gjorts ett förtydligande.

5 5 Tillägget i sista stycket motsvarar 26 kap. 12 5 första meningen. 5 a &

Paragrafens första stycke motsvarar nuvarande 28 kap. 6 5 andra meningen. Andra stycket motsvarar 26 kap. 12 å andra meningen.

5 b &

Paragrafen motsvarar nuvarande 26 kap. 13 5.

5 c &

Paragrafen motsvarar nuvarande 26 kap. 14 5.

6 5

Innehållet i paragrafens första, andra och fjärde stycke motsvarar 26 kap. 15 5 och reglerar således möjligheterna att meddela den dömde föreskrifter.

SOU 1991245 199

I tredje stycket finns samma hänvisning till 27 kap. 5 5 som finns f.n. 28 kap. 6 & tredje meningen andra punkten.

6aå

I paragrafens andra stycke har den ändringen gjorts att de inskränkningar i den kroppsliga integriteten som den dömde skall kunna åta sig om vårdgivaren anser att det är nödvändigt för kontroll av att han inte missbrukar beroendeframkallande medel nämligen att lämna blod-, urin- eller utandningsprov anges uttryckligen. Förslaget innebär ingen ändring i sak utan är endast ett förtydligande med hänsyn till att skyddet för den kroppsliga integriteten är grundlagsreglerat (jämför avsnitt 6.2.2 och den föreslagna ändringen i 34 & KvaL).

6bå

Bestämmelsen i första stycket motsvarar nuvarande 26 kap. 16 5 första stycket första meningen och andra stycket.

Andra stycket motsvarar 26 kap. 16 5 första stycket andra me— ningen. Nuvarande bestämmelse i den paragrafens första stycke tredje meningen, som handlar om kriminalvårdsnämndens befogenheter att meddela föreskrift, har utgått.

Tredje stycket motsvarar nuvarande i 26 kap. 17 ä.

75

Hänvisningen i paragrafen till 26 kap. 15 5 har ändrats till 6 5 första, andra och fjärde styckena eftersom innehållet i den först- nämnda paragrafen har flyttats dit.

115

I ett nytt tredje stycke föreskrivs att om det bedöms som påkallat får rätten, i fall som avses i 30 kap. 9 5 andra stycket 3, förordna att den dömde, om han är häktad i målet, skall vara omhän-

200 SOU 1991:45

dertagen till dess han överförts till det behandlingshem eller till den vårdgivare som anges i behandlingsplanen. Sådant omhän- dertagande får inte pågå längre än en vecka. För att omhän- dertagande skall få förekomma förutsätts att den planerade vården också innebär att den dömde skall bo hos vårdgivaren. Bak- grunden till regeln har vi redovisat i avsnitt 6.1.3.

En strävan skall alltid vara att den dömde kan tas emot av behandlingshemmet direkt efter domen. Avsikten är alltså att omhändertagande skall ske endast i undantagsfall.

För att markera att det alltid bör vara fråga om mycket korta tider har tiden för omhändertagandet begränsats till en vecka utan möjlighet till förlängning.

Beslutet om omhändertagande skall upphöra automatiskt då den dömde tas emot av behandlingshemmet. Den som har ansvar för frihetsberövandet, i regel föreståndaren för häktet, skall också ansvara för att den tid som den dömde varit frihetsberövad på grund av beslutet rapporteras på sedvanligt sätt så att tiden för omhändertagandet kan avräknas om Skyddstillsynen senare skulle undanröjas.

33 kap. 5 &

I paragrafen regleras rätten till avräkning av häktningstid m.m. I tredje stycket 3 har det tillägget gjorts att tid för omhändertagande av den som dömts till skyddstillsyn med föreskrift om kon- traktsvård också skall avräknas om domen på skyddstillsyn blir undanröjd. Vi förutsätter här att närmare föreskrifter om rapporte- ring och registerföring meddelas så att uppgiften kommer att framgå av kriminalregistret.

SOU 1991:45 20]

34 kap.

45

I tredje stycket har möjligheterna att besluta åtgärder mot villkorligt frigivna, som en följd av att dessa inte längre skall stå under övervakning, inskränkts till att avse meddelande av varning eller förlängning av prövotiden.

37 kap. 8 &

Eftersom villkorligt frigivna inte skall ställas under övervakning har 7 & upphävts. Förevarande paragrafs första stycke motsvarar 7 & första stycket.

I andra stycket har endast följdändringar gjorts.

105

I paragrafen har, vid sidan av en språklig modernisering, gjorts endast den ändringen att hänvisningen till den upphävda 7 & tagits bort.

115

I paragrafen har, vid sidan av en språklig modernisering, gjorts den ändringen att hänvisningen till den upphävda 7 & tagits bort. Vidare har en regel lagts in som innebär att talan mot hovrätts beslut enligt 26 kap. 18 & att, beträffande den som är villkorligt frigiven, meddela varning eller förverka villkorligt medgiven frihet, inte får Överklagas. I sak innebär det sistnämnda ingen ändring. Slutligen har kriminalvårdsnämnden tagits bort från paragrafen.

202 SOU 1991:45

38 kap. 3 5

I paragrafen föreskrivs att fråga om åtgärd enligt 26 kap. 18 5 skall upptas av den rätt som först avgjort målet. Samma forumbe— stämmelse skall alltså gälla för mål enligt 26 kap. 18 å som för mål enligt 27 kap. 6 5.

55

I paragrafen föreskrivs att även talan som avses i 26 kap. 18 5 skall anses anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde. Detta innebär att samma regler skall gälla för när sådan talan skall anses väckt som i fråga som avses i 27 kap. 6 5.

65

Även i mål som sägs i 26 kap. 18 & skall nämndemän delta i avgörandet.

85

I mål om åtgärd enligt 26 kap. 18 5 skall samma rättegångsbe- stämmelser gälla som beträffande de typer av mål som nu nämns i paragrafen. Vidare har det gjorts en språklig modemisering.

I mål om åtgärd enligt de angivna lagrummen skall det hållas muntligt förhör om den dömde begär det. Även utan sådan begäran kan domstolen bestämma att det skall hållas muntligt förhör med den dömde. I likhet med vad som gäller för mål om åtgärd mot den som dömts till villkorlig dom skall rättens av- görande ske genom beslut.

Enligt 19 & lagen (1946:804) om införande av nya rättegångs- balken skall i mål av denna typ vad som är föreskrivet angående brottmål i rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar. Detta innebär

SOU 1991:45 203

bl.a. att reglerna om kallelse och hämtning till sammanträde för huvudförhandling i 45 kap. 15 5 och 46 kap. 15 & rättegångs- balken får motsvarande tillämpning. I nu aktuella mål kan domstolen alltså med hänvisning till 46 kap. 15 & rättegångsbalken besluta om hämtning av den dömde till sammanträde för muntligt förhör om förutsättningama för hämtning i övrigt är uppfyllda. Samma möjligheter till hämtning finns för övrigt när det gäller mål om undanröjande av villkorlig dom.

125

Hänvisningen till 26 kap. 22 & har tagits bort. Den som är villkor— ligt frigiven skall inte kunna omhändertas. Dessutom har i enlighet med våra utgångspunkter hänvisningen till kriminalvårdsnämnden tagits bort.

135

I paragrafen har endast gjorts de ändringar som föranleds av att 26 kap. 11 & ändrats och att 26 kap. 12 och 13 55 upphävts.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

Som anmärkts ovan är det vår utgångspunkt att kriminalvårds- nämnden skall upphöra. Detta innebär bl.a. att 55 5 kommer att upphävas. Vi har därför inte funnit anledning att genomföra de ändringar i denna paragraf som våra förslag i övrigt skulle föran- leda.

öä

Ändringen i andra stycket föranleds av att eget bruk av narkotika sedan år 1988 är kriminaliserat.

204 SOU 1991:45

I tredje stycket har den ändringen gjorts att "får” ersatts med "bör". Dessutom har det tillägget gjorts att när så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning skall, om inte särskilda skäl talar däremot, den intagne överföras till lokalanstalt. Genom denna ändring blir det tydligt att huvudregeln är att den intagne skall överföras lokalanstalt för att frigivningen skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt.

7å

Liksom i 6 & föranleds ändringen i andra stycket av att eget bruk av narkotika kriminaliserats.

I sista stycket har gjorts den ändringen att det inte måste ske en omprövning av ett beslut om anstaltsplacering stöd av tredje stycket var sjätte månad. Omprövning skall dock ske så fort det finns anledning till det. Bakgrunden till ändringen behandlar vi i avsnitt 3.3.2.

115

I paragrafen har endast en språklig ändring gjorts. Dessutom har i andra stycket "kan" ändrats till "får".

165

I paragrafen anges vilka förberedelser som skall vidtas inför frigivningspermission eller frigivning.

För dem som skall ha frigivningspermission gäller att boende- frågan måste ha fått sin lösning senast när permissionen påbörjas. Det är kriminalvårdens uppgift att sörja för detta. Anstalten skall ge den intagne ekonomiskt bistånd under frigivningspermissionen så att han har vad han behöver. Vad som nu sagts föreskrivs i ett nytt andra stycke i paragrafen. När det gäller bostadsfrågan innebär regleringen att kriminalvården skall svara för kostnaderna i den mån den intagne inte kan göra det själv.

SOU 1991:45 205

325

I paragrafens första mening och i dess sista stycket har den ändringen gjorts att "kan" har ersatts med "får".

Ändringen i paragrafens andra mening föranleds, liksom ändringarna i 6 och 7 55, av att eget bruk av narkotika numera är kriminaliserat.

339

I samband med övergången till obligatorisk villkorlig frigivning när två tredjedelar av straffet avtjänats kommer, enligt våra utgångspunkter, de nuvarande reglerna om frigivningspermission att upphävas.

I paragrafen finns nu de närmare bestämmelserna om den nya formen av frigivningspermission, för vilken de grundläggande bestämmelserna finns i 26 kap. 11 & BrB.

I andra stycket sägs att den intagne skall hålla kontakt med anstalten på det sätt och i den omfattning som anstalten före— skriver. En anmälningsskyldighet skall ailtså alltid meddelas. Vad denna innebär skall framgå av en för den intagne utfärdad permis- sionssedel.

Anstalten får också meddela andra föreskrifter om vad som skall gälla under frigivningspermissionen. Så får anstalten meddela föreskrifter i fråga om vistelseort, bostad, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning, läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller liknande inrättning. Detta framgår av paragrafens tredje stycke. Uppräkningen av i vilka hänseenden föreskrifter får meddelas är uttömmande.

Utgångspunkten när det gäller anstaltemas utformning av före- skrifter måste vara att föreskrifterna skall vara realistiska. De skall också vara motiverade av ett behov i det särskilda fallet. Bortsett från skyldigheten att hålla kontakt med anstalten skall en föreskrift inte ha till enda syfte att inskränka den intagnes frihet.

206 SOU 1991:45

1 fjärde stycket föreskrivs att den intagne är skyldig att under- rätta anstalten om förhållanden som avses i en föreskrift som meddelats honom. En motsvarande underrättelseskyldighet finns i nuvarande 26 kap. 13 & BrB, som vi förslår skall upphävas. Bakgrunden till förslaget är att det är angeläget att den intagne håller anstalten underrättad om nya förhållanden som inträffar och som är av betydelse för hans situation. Ofta är detta en förut- sättning för att anstalten skall kunna ha en god kontroll över hur den intagnes förhållanden utvecklar sig under frigivningsperrnis— sionen.

I femte stycket sägs att om den intagne underlåter att följa en föreskrift som meddelats honom eller att hålla anstalten under— rättad enligt fjärde stycket så skall, om underlåtelsen inte är ringa, frigivningspermissionen hävas. Enligt 54 & är det övervaknings— nämnden som skall pröva denna fråga.

I avsnitt 53.11 har vi utvecklat vad som bör leda till att permissionen hävs. Det skall alltså vara fråga om ett brott mot en föreskrift som meddelats den intagne. Särskilt allvarligt är det om den intagne underlåter att hålla kontakten med anstalten eller att underrätta den enligt fjärde stycket eller att han inte följer en föreskrift om vistelseort. Varje brott mot en föreskrift skall emellertid inte leda till att frigivningspermissionen hävs. Den åtgärd som det är fråga om, dvs. hävande av frigivningspermissio- nen, måste stå i rimlig proportion till underlåtelsen från den intagnes sida. Detta framgår av att det i lagtexten för hävning krävs att underlåtelsen inte är ringa.

Övervakningsnärrmdens prövning sker efter anmälan från an- stalten.

Beslutar övervakningsnämnden att permissionen skall hävas skall den intagne omedelbart återföras till anstalten. Hur vi tänkt oss att prövningen av hävande av frigivningspermission skall gå till har vi redogjort för i avsnitt 5.3.15.

I det sjätte stycket föreskrivs att, om frigivningspermissionen har hävts, den intagne skall avtjäna återstående tid, fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, i anstalt om det med hänsyn till den intagnes underlåtenhet att följa föreskrifter och den äter-

SOU 1991:45 207

stående verkställighetstidens längd inte är uppenbart oskäligt. I avsnitt 5.3.12 har vi redovisat under vilka förutsättningar den intagne skall kunna beviljas ny frigivningspermission och i avsnitt 5.3.13 har vi behandlat frågan, om den intagne skall få till- godoräkna sig tiden utanför anstalten som verkställd om frigiv- ningspermissionen blir hävd. Av sistnämnda avsnitt framgår att huvudregeln i enlighet med 39 5 är att tiden för vistelse utanför anstalt skall inräknas i verkställighetstiden. Endast om särskilda skäl talar däremot skall så inte ske. Varje dag under permis- sionstiden skall prövas för sig. Detta överenstämmer med vad som redan gäller enligt 39 &.

Begår den intagne nya brott under frigivningspermissionen gäller följande. Blir han anhållen eller häktad som misstänkt för brott kommer detta frihetsberövande att räknas som verkställighet av det fängelsestraff från vilket han har frigivningspermission. Detta innebär, i vart fall om det är fråga om längre häktnings- tider, att han inte får den övergångstid i frihet som frigivnings— permission är tänkt att vara. Enligt 33 kap. 5 lj BrB kommer detta i sin tur att innebära att någon avräkning av häktningstiden inte skall ske i det nya målet.

I sista stycket föreskrivs att anstalten får förordna en eller flera personer att biträda denna under frigivningspermissionen. I avsnitt 5.3.6 har vi redogjort för bakgrunden till bestämmelsen. Om sådan person inte är anställd inom kriminalvården, hör han kunna erhålla ersättning för sitt uppdrag. Närmare föreskrifter om ersättningsbeloppets storlek liksom andra till uppdraget för- knippade bestämmelser bör utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen i form av allmänna anvisningar.

345

I avsnitt 3.2.2 har vi uttalat det angelägna i att vidga möjlig— heterna till placeringen enligt 34 5. Vi anser inte att lagrummets utformning utgör hinder mot en sådan utvidgning. I paragrafen finns regler om vistelse utanför anstalt för vård eller behandling. I dess tredje stycke har föreskrivits att, om det är nödvändigt för

_ mmmgmgu :gr—r Arm

208 SOU 1991:45

vårdens eller behandlingens genomförande, det får bestämmas att den intagne för kontroll av att han inte missbrukar beroende- framkallande medel skall vara skyldig att, enligt vårdgivarens anvisningar underkasta sig blod-, urin- eller utandningsprov. Det är vårdgivaren som som skall avgöra om det skall förekomma denna typ av kontroll. Det förutsätts att kontrollen skall vara av betydelse för behandlingens genomförande och inte vara ett medel från kriminalvårdens sida att kontrollera den dömde. Det förutsätts också, liksom när det gäller den ändring som vi föreslår i 28 kap. 6 a & BrB, att vården eller behandlingen innebär ett boende hos vårdgivaren.

I paragrafens första stycke har dessutom en språklig modemise- ring gjorts.

475

I paragrafen regleras disciplinära bestraffningar. I paragrafens första stycke har en språklig ändring gjorts. Ändringen innebär ingen ändring I sak.

Den intagne kan, om det inte räcker med t.ex. en tillrättavis— ning, tilldelas en varning av anstalten. Enligt de regler som gäller f.n. kan anstalten vidare, om det inte räcker med en varning, förordna att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten. För- slaget innebär att denna sistnämnda möjlighet tas bort. I stället skall den intagne kunna hållas avskild från andra intagna under viss tid, dock längst under en sammanhängande tid av sju dygn. Skälen för förslaget och vad som skall gälla för avskildheten redovisar vi i avsnitt 3.4.2.

I tredje stycket föreskrivs att om den intagne inte kan hållas avskild på anstalten får han placeras i allmänt häkte under avskildheten. Denna möjlighet skall naturligtvis utnyttjas endast då anstalten inte har tillgång till lokal för avskildheten. För att den intagnes kontaktman vid anstalten skall kunna fortsätta att upprätthålla förbindelserna med den intagne under avskildheten förutsätts att han placeras på ett närbeläget häkte.

SOU 1991:45 209

485

Frigivningspermission skall enligt vårt system vara obligatorisk. Någon prövning av om den intagne skall ha sådan permission skall således inte ske. Hänvisningen till 33 & har därför tagits bort.

49 & Ändringen i andra stycket är en följdändring av ändringen i 47 5. 50 g

I ett nytt andra stycke föreskrivs att tid som den intagne hållits avskild eller varit placerad i allmänt häkte enligt första stycket skall avräknas från tid som bestämts enligt 47 5 andra stycket 2. Den intagne skall alltså inte kunna hållas avskild under längre sammanhängande tid än som anges där, dvs. sju dygn.

545

Hänvisningen till 33 å i dess nya lydelse innebär att övervaknings- nämnden skall pröva alla frågor som avses i denna bestämmelse. Därutöver skall övervakningsnämnden företa den prövning som framgår av 39 &. Ordningen för prövningen framgår av avsnitt 5.3.15.

Till skillnad från vad som gäller i allmänhet bör det vara över- vakningsnämnden som överprövar de föreskrifter som anstalten meddelat liksom frågor om att hävning av frigivningspermission och medgivande av ny sådan. Liksom frågor enligt 34 5 skall frågor som avses i 33 & således prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör.

Vidare har, med hänsyn till att kriminalvårdsnämnden skall upphöra, det i paragrafen som rör kriminalvårdsnämnden utgått.

210 SOU 1991:45

565

Vår utgångspunkt är att kriminalvårdsnämnden skall upphöra. Överprövningen av övervakningsnämnds beslut när det gäller verkställighet av fängelsestraff bör överföras till kammarrätt.

605

I paragrafen har gjorts det tillägget att prövningen av fråga, om frigivningspermission skall hävas eller ny sådan beviljas efter hävningen alltid skall göras av övervakningsnämnd och alltså inte kunna delegeras.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om beräkning av strafftid m.m.

20å

I ett tillägg till första stycket föreskrivs att kriminalvårdsstyrelsen, för den som undergår Fängelse i lägst fyra månader, skall fastställa dagen för frigivningspermission.

Bakgrunden till bestämmelsen är att den av oss föreslagna frigivningspermissionen är obligatorisk. Kriminalvårdsstyrelsen skall därför fastställa inte bara dagen för strafftiden slut och tidpunkten för villkorlig frigivning utan också den dag då den intagne skall påbörja sin frigivningspermission.

I övrigt har paragrafen utformats i enlighet med våra ut- gångspunkter när det gäller den villkorliga frigivningen.

255

I paragrafen har endast ett förtydligande gjorts.

SOU 1991:45 211

7 .5 Förslaget till lag om ändring i utlän- ningslagen

4kap. 9aä

I paragrafen föreskrivs att om utvisning verkställs av den som har frigivningspermission skall han anses vara villkorligt frigiven från och med dagen för frigivningspermissionen. Om utvisningsbeslutet verkställs under frigivningspermissionen skall den intagne anses villkorligt frigiven från och med dagen för frigivningspermissio- nen. Bestämmelsen blir således tillämplig endast om utvisningsbe- slutet verkställs under den tid då den intagne har frigivnings- permission. Blir utvisningsbeslutet inte verkställt påverkas däremot inte tidpunkten för villkorlig frigivning.

Det kan finnas skäl för den dömde att kunna förete ett beslut om villkorlig frigivning i det land han utvisas till.

8kap. 75

I ett nytt fjärde stycke föreskrivs att en fängelsepåföljd skall anses verkställd när villkorlig frigivning skall ske eller, i fall som avses i 26 kap. 11 & brottsbalken, frigivningspermission skall påbörjas. Om Övriga förutsättning för verkställighet av utvisningsbeslutet är uppfyllda skall man inte behöva vänta med verkställigheten till dess tiden för frigivningspermissionen löpt ut. Den nya reglerna om frigivningspermission skall alltså inte påverka den praktiska handläggningen av utvisningärendena. Ändringarna innebär endast att det blir formellt möjligt att verkställa beslutet om utvisning vid tiden för frigivningspermission i stället för tiden för villkorlig frigivning om den intagne skall ha frigivningspermission.

SOU 1991:45 213

8 Genomförandet av förslagen

8. 1 Kostnader

8.1.1 Förslaget rörande frigivningspermissionen

Det av oss framlagda förslaget rörande frigivningspemiission förutsätter, som framgått bl.a. i avsnitt 1.3.5, att bestämmelserna om villkorlig frigivning framdeles kommer att gälla i princip för alla som avtjänar fängelsestraff och att frigivningen kommer att ske när två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Detta innebär att det varken är meningsfullt eller möjligt att utföra någon separat beräkning av vilka kostnadseffekter som vårt förslag i denna del kan få. Däremot har vi, med hjälp av kriminalvårdsstyrelsen, låtit göra vissa beräkningar av vilka kostnadsreduceringar som blir följden av förslaget i samband med en förändrad villkorlig frigivning.

Den senaste statistik som varit tillgänglig för oss är från år 1989. Det året var det genomsnittliga behovet av anstaltsplatser inom kriminalvården 3.600. Enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkningar skulle en reform av den villkorliga frigivningen av det slag som vi angivit i avsnitt 1.3.5, dvs. med en obligatorisk villkorlig frigivning för alla som undergår fängelsestraff när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, medföra att platsbehovet skulle öka till 4.265. Årsplatsbehovet skulle alltså öka med 665. Om däremot vårt förslag till obligatorisk frigivningspermission för alla som avtjänar lägst fyra månaders fängelse skulle genomföras samtidigt skulle behovet av årsplatser bli 3.737 och ökningen stanna vid 137 platser. Den besparing som frigivningspermissio-

214 SOU 1991:45

nen innebär i fråga om minskat behov av nya årsplatser i samband med en tvåtredjedelsreform är alltså enligt dessa siffror drygt 520.

Vid denna beräkning har man emellertid inte tagit hänsyn till att frigivningspermissionen är konstruerad så att den som under permissionen bryter mot vad som gäller för denna i princip skall få permissionen hävd och avtjäna återstoden av sitt straff, fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, i anstalt. Hur många årsplatser som behövs för att täcka detta behov är det naturligtvis inte lätt att uppskatta. Vi har emellertid stannat för att ca 70 årsplatser är en realistisk siffra. Reduktionen av platsbehovet skulle då bli ca 450.

Vid beräkningarna har inte heller behovet av viss ledig platskapacitet för att möjliggöra rörlighet i systemet beaktats. En- ligt uppgift anses det nämligen att platserna genomsnittligt bör vara belagda endast till 85 % av full kapacitet.

Dygnskostnaden för en anstaltsplats inom kriminalvården är, genomsnittligt sett, 1.135 kr. Mellan olika typer av anstalter varierar den avsevärt. Den lägsta dygnskostnaden uppgår till 637 kr och den högsta till 2.135 kr. Dessa variationer hänger främst samman med graden av säkerhet vid anstalten och därmed personalstyrkan.

Reformen av den villkorliga frigivningen kommer att innebära att de som dömts till långa straff kommer att få avtjäna längre tider i anstalt medan de korttidsdömda, genom att minimitiden för villkorlig frigivning försvinner, kommer att få ett kortare faktiskt frihetsberövande än idag. Detta får, sett isolerat, till följd att behovet av olika typer av anstaltsplatser kommer att bli ett annat än idag. Det kommer att bli en större efterfrågan på de relativt sett dyrare platserna medan behovet av t.ex. öppna lokalanstalts- platser kommer att minska. Denna effekt kommer emellertid att motverkas av vårt förslag att de som avtjänar längre straff — och som är intagna i riksanstalt — tidigare och mera konsekvent än idag skall överföras till lokalanstalt i syfte att förbättra möjligheterna att förbereda frigivningen på ett ändamålsenligt sätt.

Om en reformerad villkorlig frigivning, parad med vårt förslag till obligatorisk frigivningspermission, kommer att resultera 1 ett

SOU 1991245 215

förändrat anstaltsbehov och vilken omfattning detta förändrade behov i så fall kommer att få är, mot bakgrund av det sagda, osäkert. En följd av detta är att det inte är möjligt att utan vidare beräkna kostnaderna med utgångspunkt från den genomsnittliga kostnaden för en anstaltsplats.

Det finns ytterligare ett skäl till att antalet sparade årsplatser och den genomsnittliga anstaltskostnaden inte kan användas som enda hållpunkter för en exakt beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av en reform på det aktuella området. Detta har att göra med de kostnader som frigivningspermissionen är förknippade med. Denna kommer att kräva en utökad personal på anstalterna. Vidare kommer det att behövas medel för att täcka kostnaderna för den dömdes uppehälle under frigivningspemiissio- nen samt i förekommande fall för de personer som skall biträda kontaktmannen på den intagnes vistelseort.

Vissa av de resurser som frigörs genom att övervakningen av de villkorligt frigivna slopas åtgår för att täcka anstaltemas merarbete med frigivningspermission. Resterande resurser som frigörs menar vi skall användas för att utveckla Skyddstillsynen och den villkorliga domen. Om dessa påföljder ges en ökad slagkraft kan de nämligen i vissa fall ersätta fängelse, något som enligt vår uppfattning bör vara ett kriminalpolitiskt mål. I så fall kan man räkna med totalt sett lägre kostnader för kriminalvården. Mot bakgrund av detta har vi valt att vid våra beräkningar varken ta upp det ökade personalbehovet vid anstalterna som en minus- post eller det minskade klientantalet inom frivården som en pluspost.

De övriga kostnaderna - de för de dömdas uppehälle under frigivningpermissionen och för personer som skall biträda kontaktmannen - bör emellertid beaktas i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis gäller alltså att antalet sparade årsplatser och den genomsnittliga kostnaden för en anstaltsplats inte utan vidare kan läggas till grund för en beräkning av vad vårt förslag kommer att innebära i samband med en reform av den villkorliga frigivningen. Men för en ungefärlig beräkning duger dessa uppgifter. Vi har därför använt oss av de siffror som kriminal-

216 SOU 1991:45

vårdsstyrelsen tagit fram i detta hänseende.

Som framgått är det alltså vår bedömning att förslaget till obligatorisk frigivningspermission motsvarar ett minskat platsbe- hov på anstaltssidan med ca 450 årsplatser. Med en genomsnittlig anstaltsplatskostnad på 1.135 kr innebär detta en sänkning av kostnaderna med 186 milj. kr. Om hänsyn tas till de kostnadsför- dyringar som vi nyss nämnt uppskattar vi i grova tal beloppet till ca 150 milj. kr.

8.1.2 Förslaget om slopande av övervakning efter villkorlig frigivning

Av de ca 6.800 som friges villkorligt varje år ställs ca 5.300 under övervakning. Denna övervakning pågår i de allra flesta fall i ett år.

Slopandet av övervakningen av detta klientel innebär dels att det inom frivården frigörs resurser motsvarande 134 årsarbets- krafter, till största delen frivårdsassistenter men även till viss del administrativ personal, dels att de direkta övervakningskost- nadema - främst ersättning till lekmannaövervakare - minskar.

De sistnämnda kostnaderna uppgår uppskattningsvis till ca 5,8 milj. kr. Dessa får betraktas som en ren besparing.

En del av den personal inom frivården som frigörs genom slopandet av övervakningen av de villkorligt frigivna kommer att behövas inom anstaltsorganisationen för hanteringen av frigiv- ningspermissionema. Övrig personal som frigörs skulle man i och för sig kunna se som en besparing. Vi vill emellertid, som nämnts i avsnitt 8.1.1, inte se det på det sättet. Enligt vår uppfattning är det nämligen angeläget att fullfölja det arbete som har påbörjats och som syftar till att på olika sätt utveckla och förstärka skydds- tillsynspåföljden och den villkorliga domen. Skall sedan skyddstill— synspåföljden och även den villkorliga domen utvecklas, t.ex. genom att samhällstjänsten permanentas och andra typer av särskilda föreskrifter införs, är det nämligen angeläget att ha tillräcklig tillgång till utbildad och erfaren personal.

SOU 1991:45 217

Vår slutsats blir alltså att några personalindragningar inte bör göras i samband med en reform av den villkorliga frigivningen och ett genomförande av vårt förslag till frigivningspermission.

8. 1.3 Övriga förslag

Av de övriga förslagen är det endast de som rör den disciplinära bestraffningen och omhändertagande i vissa fall av personer som dömts till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård som kan få några kostnadseffekter av betydelse.

Genom att det nuvarande systemet att vid disciplinförseelser inom anstalten besluta att viss tid, då den dömde varit intagen i anstalt, inte skall inräknas i verkställigheten byts ut mot ett system med avskildhet kommer den genomsnittliga faktiska anstaltstiden att minska något. Den sammanlagda tid som dessa tidstillägg uppgår till per år är 6.000 dagar. Vårt förslag innebär således en besparing av ca 15 årsplatser vilket motsvarar ca 6,2 milj. kr.

Förslaget att det skall införas en möjlighet att omhänderta den som dömts till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård i avbidan på att han kan överföras till det behandlingshem eller den vårdgivare som angetts i domen verkar i motsatt riktning i förhållande till de övriga förslagen. Kostnadsökningen måste emellertid bedömas som helt försumbar. Vi antar nämligen att den nya regeln kommer att tillämpas endast i enstaka fall. Men även om omhändertagandena skulle bli mera frekventa rör det sig om små kostnader. Till detta bidrar nämligen att den tid som varje sådant omhändertagande kan pågå är kort, högst en vecka.

År 1989 meddelades 376 skyddstillsynsdomar med föreskrift om kontraktsvård. Skulle det finnas behov av omhändertagande i en tredjedel av dessa fall blir det alltså årligen fråga om 125 beslut om omhändertagande. Räknar man med en genomsnittlig omhändertagandetid på fyra dagar, vilket kan vara realistiskt, blir slutsumman 500 dvs. drygt en årsplats.

Till det sagda skall läggas att den aktuella omhändertagandeti- den skall avräknas som tid under vilken ett frihetsberövande verkställts för det fall domen på kontraktsvård skulle undanröjas.

218 SOU 1991:45

8.2 Ikraftträdande

8.2.1 Förslaget rörande frigivningspermissionen

Som framgått på flera ställen förutsätter förslaget om en obligato- risk frigivningspennission för alla som avtjänar lägst fyra månaders fängelse, däri inbegripet förslaget att övervakningen av dem som villkorligt frigivits skall slopas, att det samtidigt genomförs en reform av den villkorliga frigivningen. Ikraftträdan- detidpunkten för dessa två lagstiftningsåt gärder bör alltså samman- falla.

Något förslag till nya regler i fråga om tidpunkten för villkorlig frigivning föreligger, när detta betänkande färdigställs, ännu inte. Frågan bereds inom justitiedepartementet men det är oklart när ett förslag om ändrade regler för villkorlig frigivning kommer att ligga färdigt. Mot denna bakgrund är det inte meningsfullt att vi försöker att ange någon tidpunkt för ikraftträdandet av vårt förslag när det gäller frigivningspermissionen. Vi avstår därför från detta.

8.2.2 Övriga förslag

De övriga lagförslagen, dvs. de som rör den disciplinära be— straffningen, omhändertagande efter dom på skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård, urinprovskontroll vid 34 å-vistelse och prövningen enligt 7 & tredje stycket KvaL, bör träda i kraft så snart som möjligt. Eftersom någon övergångstid eller några särskilda förberedande åtgärder av tidskrävande slag inte behövs torde ett ikraftträdande i dessa delar kunna ske under första halvåret 1992 eller senast den I juli det året.

219 Bilaga 1

Krämlnalwårdene erganleatlon

Regeringen Justitiedepartementet

Kriminalvårdsverket

Kriminalvårdsnåmnden Övervakningsnämnder

Kriminalvårdsstyrelsen

m=

gum-åtog:

”::—'='

_.xxxxxxxxxx 51:57;

REGIONER & 5335

Stockholm & E

N ':

Norrköping & ::::5

Malmö & :$;

Goteborg N ::." Örebro & -' Härnösand ? Umeå '

Frivårdsdistrikt

220 Bilaga :

Påfölidsutredningen Box 187 20121 MALMÖ

Information om verkställighetsproiekt inom anstaltsorganisatio- nen - Er skrivelse 1991-01—28 Begärd förteckning bifogas (bilaga 1). Den har upprättats med ledning av myndigheternas verksamhetsberättelser för bå 1989/90 samt handlingspro-

g'am (se bilaga 2) och verksamhetsplaner för bå 1990/91, vilka i en del fall följts upp genom telefonkontakt med myndigheten. Vidare har informationer inhämtats från sakansvariga handläggare inom styrelsen. Materialet har begränsats till kortfattade beskrivningar. Enskilda myndighe- ters proiektredogörelser är i många fall omfattande och detalierade. Utvärdering eller resultatredovisning av kvalitativ art eller i mätbara termer saknas emellertid i allmänhet. Där särskild rapport föreligger, har detta an- givits.

På iminalvårdsstyrelsens vägnar

%% UCLZHZ/uc'lwdu , 'ta,

L/ arbro Schillander-Lundgren '

2 bilagor

Kopior: (ei bil. 2) GD. OD, CPS. CPSF, CK. CKB. Per Colliander. KB (10 ex). Akten

22! Underbilagz

Projekt och andra särskilda aktiviteter på kriminalvår- dens anstalter bå 90/91

1 . HlVIAIDSINarkotika

1 .1 Allmänt

Under budgetåren 1986/87-90/91 har kriminalvårdens myndigheter bedrivit ett intensivt arbete för att bekämpa narkotikamissbruk och spridningen av HIV/AIDS. Målsättningen har varit att i samverkan med socialtjänsten m fl identifiera narkomaner och HIV-smittade, erbjuda testning samt motivera för behandling och stödinsatser. Genom beslut av socialdepartementet har kriminalvården anvisats medel för projektverksamhet pä anstalter, häkten och inom frivården.

På häktena i Stockholm och Göteborg samt på häktena i Malmöregionen har sedan 1986 bed'ivits ett framgångsrikt arbete med inriktning på identi- fiering av narkotikamissbrukare och insatser avseende provtagning och behandlingsmotivation.

För att följa upp och utveckla motivationsinsatserna som görs på häktena har sedan 1987 ett 40-tal projekttjänster som motivatörer inrättats för arbete på lokal- och rikssanstalter, företrädesvis i storstadsregionerna. Insatserna har inneburit en kvalitetshöjning av behandlingsarbetet med narkomaner på berörda anstalter.

Oversköterskornas insatser på häkten och anstalter har haft en avgörande betydelse för att en hög andel av narkomanerna lätit testa sig. Tolv tjänster har genom projektmedel utökats från halvtid till heltid.

1.2 Motivationsavdelningarlrkogprogram

Kriminalvårdsstyrelsen anser att motivationsavdelningar/drogprogam är ett värdefullt medel i påverkansarbetet med narkotikamissbrukare. De avdel- ningar/progam som finns har utformats utifrån olika behov och förutsätt- ningar vilket medfört att de skiljer sig åt vad gäller mälgupp, omfattning och innehåll.

222

En motivationsavdelning kan definieras som en avdelning med en hög gad av kontrollerad drogfrihet där den intagne får delta i särskild anordnaod verksamhet som syftar till:

1. ökad kunskap. insikt och motivation hos den intagne 2. att erbjuda den intagne ett gott omhändertagande.

3. att skapa förutsättningar för och inleda mer långsiktiga behandlingskon— takter för att uppnå drogfrihet och samhällsanpassning.

Följande generella utgångspunkter har beaktats vid utformningen av pro- gam för motivationsavdelningar:

- Verksamheten ska ingå som en del i myndighetens lokala handlingspro- gam för bekämpning av d'ogmissbruk och HIV/AIDS.

- All berörd personal ska engageras och aktiveras i behandlingsarbetet med de intagna.

— Personalen ska tillförsäkras adekvat utbildning och någon form av hand- ledning.

- Vistelsen _ska normalt vara frivillig och d'ogfrihet ska utgöra ett villkor för placering. Aven annan inriktning på verksamheten i dessa avseenden är tänkbar.

- De intagna ska. förutom sysselsättning i produktion eller studier, även delta i schemalagda drogelaterade aktiviteter under arbetstid samt erbju- das en strukturerad fritid.

- Insatserna på häkte. anstalt och inom frivården ska samordnas.

- Samverkan med socialtjänsten och ända behandlings esurser ska stär- kas och utvecklas.

- Anstalten ska utveckla arbetsformer för att uppnå fler och bättre 34 5 — vistelser.

223

Motivationsavdelningar/d'ogprogram för narkotikamissbrukare finns vid följande myndigheter:

Slutna riksanstalter Antal platser Startår Österåker 50 1978 Hinseberg (kvinnor) 20 1978 Hall 15 1978 Norrtälje 32 1987 Roxtuna 52 1986 Slutna lokalanstalter Härlanda 15 1981 Helsingborg 20 1989 Fosie 5 1990 Nyköping 10 1990 Karlskoga 10 1990 Täby 20 1989 Ystad (kvinnor) 5 1990 Håga 6 1990 Falun 10 1990 Umeå (Utväg 90) 5 1990 Karlskrona 5 1991

Oppna lokalanstalter Mäshult/Stallargården 6 1989

Även vid kriminalvårdsanstalten Färingsö bedrivs ett strukturerat på- verkansprog'am som är avsett för kvinnor.

Programmet involverar anstaltens hela verksamhet med utgångspunkt från vissa principer.

- Traditionell arbetsdrift ersätts med att intagna och personal i olika arbets— lag svarar för anstaltens skötsel och dagliga sysslor. All personal deltar ak- tivt vilket ger god kontroll.

- Gruppverksamhet för bearbetning av speciella kvinnoproblem komplette- rar.

— Kontaktmannaskap är helt genomfört.

- 7 personer har avdelats för centralvakt och nätter. All övrig personal arbe tar dagtid.

— Behandlingsplanering sköts av kontaktmannen. Beslut i enskilda ärenden tas i ett avdelningskollegium. Assistenten fungerar som handledare och ordförande.

Bland guppverksamheterna märks Råttfällan. Kvinnogrupp och Missionärsverksamhet. Samarbete förekommer med Spiralprojektet i Stockholm (gynekologrådgivning, sex och samlevnad).

224

1-3 Frigivningskursen kva H&Ianda

Verksamheten startade våren 1985 och avslutades med utgången av år 1990. Målgupp var unga lägmotiverade narkotikamissbrukare med minSt 2 månaders återstående anstaltstid och frigivning till Göteborg. På grund av exempelvis permissionsmissbruk, avvikelser eller missbruk i anstalt hade de förverkat möjligheten till öppenplacering.

Kursen bedrevs terminsvis kontinuerligt på halvtid och bestod av schema- lagda aktiviteter som studier, skapande verksamhet, motion samt indivi- dual— och gruppsamtal om d'oger och relationer. Socialtjänstens narko- manvård ledde vissa guppsamtal, anstaltens motivatör och en särskild projektassistent and'a. Strukturerad planering inför frigivningen tillsam- mans med handläggare i frivården ingick. Kursdeltagarna bodde på samma bostadsavdelning. I den mån de medgavs tillstånd att lämna anstal— ten arrangerades studiebesök och viss 14 å—verksamhet.

Deltagande i kursen var frivilligt och förutsatte accepterande av ett "avtal" om bl a regelbundna urinprov. Målsättningen var att genom motivationsar- bete i g'upp förbereda frigivningen och erbjuda fortsatt kontakt med narko— manvården. Kursen begränsades till 5 samtidiga deltagare för att få ett bra samtalsklimat. I allmänhet har det varit kö till kursen. Deltagare 15 - 20 per år. Genomsnittlig deltagartid: & månader.

Kursverksamheten upphörde i samband med omorganisation på Härlanda och organiserandet av en motivationsavdelning, som startar i april 1991.

1.4 Missionårsverksamheten

Bakgrund: Narkotikakommissionen föreslog i sm PM nr 3 (maj 1983) att kriminalvårdsstyrelsen ska söka samarbete med f d narkotikamissbrukare som genomgått behandling i det opinionsbildande arbetet mot narkotika på fängelserna. Medel till denna s k missionärsverksamhet beviljades i regle- ringsbrevet 1983. Kriminalvårdsstyrelsen har i samarbete med RFHL och Stiftelsen Nordia fortsatt att utveckla verksamheten som budgetåret 90/91 erhållit anslag från styrelsen på drygt 1 miljon kronor.

Syfte: Målsättningen för verksamheten är att skapa opinion mot narkotika inom kriminalvården. Motivationsarbetet sker via g'uppverksamhet på häkten och anstalter, där man arbetar efter en pedagogisk metod, transak— tionsanalys (TA). Grupperna är också att betrakta som stöd och kamrat- g'upper för de intagna, en "oas" i institutionsvistelsen. Förutom gruppverk— samheten bedriver missionärerna annan opinionsbildande verksamhet så- som temadagar med personal och intagna på anstalterna. samarbetsträffar med FMN (föräldraföreningen mot narkotika) och annan utåtriktad verk— samhet som föredrag och information på olika konferenser avseende nar- kotika och HIV/AIDS.

Nuläge: Under bå 90/91 finns grupper på åtta anstalter och häkten. Missionärsverksamheten föreslås regionaliserad fr o m budgetåret 91/92. Regioncheferna har inkommit med önskemål om fortsatt och i vissa fall utö— kad verksamhet. Styrelsen ska under väen 1991 ta ställning till omfattning

225

och inriktning för den fortsatta missionärsverksamheten. 1 . 5 Dokumentation/Utvärdering

Projektet vid kva Österåker har utvärderats vid flera tillfällen. Den senaste undersökningen publicerades 1990 (Rapport 19902) och har genomförts på uppdrag av kriminalvårdsstyrelsen.

En uppföljning av verksamheten vid kva Hinseberg har publicerats i Rapport 198713.

Färingsös verksamhet finns beskriven i en rapport till Justitiedepartementet 1989-08-18, utarbetad av försökets styrgupp.

Om Missionärsverksamheten föreligger två särskilda rapporter samt årliga verksamhetsberättelser.

Ovriga verksamheter som redovisas ovan har inte utvärderats men de finns i varierande omfattning dokumenterade genom projektbeskrivningar, verk— samhetsberättelser m m.

Dokumentation från frigivningskursen på Härlanda finns i form av termins— visa redovisningar. "Resultaten" har varierat individuellt och även gruppvis För flera deltagare har en förändad inställning till d'oger och livsstil upp- nåtts och vissa behandlingskontakter har etablerats. - Personalen har haft handledning.

i syfte att utveckla samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården har socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen beviljat medel till projektverk- samhet. En kartläggning av utfallet av denna samverkan har genomförts i socialstyrelsens regi och resultaten presenteras i rapporten "Samverkan socialtjänst - kriminalvård - Erfarenheter från utvecklingsprojektet inom kriminalvården".

2- Alkoholprogram 2. 1 Råttfällan

Kurs om Alkohol och trafik. 'rattfällan', bed'ivs under bå 90/91 på 11 anstal- ter. Antalet kurser har dock minskat på gund av minskad inströmning av dömda rattfyllerister. Någa kurser har inställts.

2.2 Aneta alkoholktrser

Med material från bl a Drognyckeln bedrivs information eller kurser av växlande omfattning vid ytterligare någa anstalter, t ex Bergsäker och Gävle. Vid kva Haparanda startar i april en kombination av Rattfälla och friskvårdskurs.

2.3 DokumentationIUtvärdering

Utvärdering av Råttfällan pågår genom Väg- och trafikinstitutet, VTI, Linköping, som beräknas avge en rapport våren 1991.

226

3- Behandling av klienter dömda för övergrepp mot kvinnor och barn

3- 1 Verksamhet

Bakgrund: Regeringen ställde 1984-03-01 medel till förfogande för en 3- årig försöksverksamhet med psykoterapi för sexualbrottslingar. Slutrapporterna från projekten överlämnades till justitieministern 1988-03- 09. Från och med 1988-07-01 permanentades tre halvtidstjänster som psy- kolog inom regionen i Göteborg för att bed'iva psykoterapi med klienter, handleda berörd personal samt svara för kunskapsförmedling i övrigt inom kriminalvården.

Syfte: Målsättningen är att motivera rubricerade klientgrupper till behand- ling, bedriva psykoterapi, individuellt och i gupp samt i samarbete med andra huvudmän följa upp verksamheten efter frigivningen. Personalhandledning och undervisnings- och informationsverksamhet ska utvecklas inom hela kriminalvården.

Nuläge: En rad verksamheter pågår för närvarande inom kriminalvården. Skogome, Mariefred, Malmö, Kalmar och Skänninge/Skenäs inriktar sig på sexualbrottslingar medan Kristianstad. Stockholmsregionen och Umeå/Luleå arbetar med en bredare grupp: våld mot kvinnor. De olika verksamheterna har samordnats av styrelsens klientenhet. Särskilda pro- jektmedel samt hälso- och sjukvårdskontot har utnyttjats. Styrelsen har i anslagsframställningar påtalat behovet och justitieministern har ansett att verksamheten bör prioriteras, dock inom ramen för tillgängliga medel. Overlämnandeproblematiken (kriminalvård-sjukvård- socialtjänst) behover tydliggöras. Utbildningsinsatser måste fortgående bedrivas för berörd per- sonal. ett behandlingsprogam på video för guppbehandling av våldtäkts- män ska färdigställas. Särskilda kurser beträffande misshandel och vålds- problematik. "Slagugglan', håller på att färdigställas.

Verksamheten i Kristianstad bed'ivs i samverkan mellan häktet, anstalten i Vä och frivården. Frivårdspsykologen har arbetat tillsammans med sjukskö— terskan på häktet och tidigare även en socialsekreterare. Intagna har upp- sökts och motiverats för individual- och guppsamtal, som fortsätter efter frigivningen. Även skyddstillsynsdömda deltar. Projektet pågår t o m 1991. Projektpersonalen har handledning av psykolog från Göteborgsregionen.

Även i Uppsala bedrivs en försöksverksamhet i samarbete mellan häkte, anstalt och frivård med samma målgrupp.

De 5 k friskvårdskurserna vid kva Luleå har vid behov utformats med en specialvariant 'Sex och samlevnad". Målgupp: män dömda för sexöver- gepp och/eller misshandel av kvinnor. Metoden har varit gruppsamtal. 4 tim/vecka i 6 veckor, med två ledare, en manlig vårdare och en kvinnlig fri- vårdshandläggare. 3 'gruppledarpar' har arbetat med var sitt ämnesom- råde, bl a kunskaper om brott mot kvinnor, sex och samlevnad, könsroller. AIDS och dagen - Kursledarna har haft handledning från Göteborg.

227

3.2 DokumentationIUtvardering

Rapport från Skogomeförsöket ,'Behandling inom kriminalvården av män dömda för övergepp mot kvinnor och barn". utkom som ovan nämnts 1988. En annan rapport, ”Män som misshandlar”, avser försöksverksamhet med samtalsterapi på kva Färingsö 1985 — 1987.

Övriga verksamheter finns beskrivna i olika redogörelser, artiklar och del— rapporter, t ex ”Våldsprojektet i Kristianstad (delrapport)", som utkom 1990.

Slutsatsen av försöksverksamheterna är att det är befogat att satsa på denna målgrupp med psykoterapeutisk behandling inom kriminalvården.

4. Särskilda program för kvinnor och unga 4.1 Kvinnoprojektet Ystad

Under medverkan av Behandlingsenheten vid Malmöregionen har kva !stad utvecklat ett särskilt progam för kvinnliga intagna, Kvinnor på anstalt. Sådana insatser som av de kvinnliga klienterna upplevs som adekvata i förhållande till deras särskilda behov, skall utvecklas och prioriteras. Några platser är särskilt avsedda för narkotikamissbrukare och drivs som en moti- vationsavdelning.

4.2 Kvinnogruppen Lindome

Ursprungligen uppstod denna verksamhet genom att kvinnliga intagna på Lindome en dag i veckan fick delta i den aktivitet, Vävgruppen. som be- devs vid ett frivårdsdistrikt i Göteborg. De positiva erfarenheterna ledde till ytterligare schemalagda gruppaktiviteter bl a medverkan av socialtjänsten för d'oginformation och motivationsarbete. Gruppsammankomsterna har det senaste året varit förlagda till Föreningen Skyddsvärnets lokaler i Göteborg. Verksamheten upptar 1 1/2 dag per vecka och leds av överskö- terskan.

4-3 Unga. Tygelsjö och Ystad

Malmöregionen har observerat behovet av särskilda program för unga, dömda för våldsbetonade brott av typen gatuvåld, gängbrottslighet. där det gäller att ta vara på anstaltstiden med ett påverkansarbete som understry— ker allvaret i den kriminalitet de uppvisar.

Vid kva Tygelsjö finns ett progam för denna grupp knutet till skolverksamheten och snickeriverksamheten. Varje omgång omfattar 4 veckor med 3 em/vecka och 4 - 5 intagna per omgång. l progammet skall ingå psykologsamtal samt gruppsamtalsverksamhet. Samlevnadsfrågor och hygien är viktiga inslag. Fritidsutbudet för denna gupp siktar på att få igång dem i verksamhet som leder till positiva kontakter inför frigivningen. Extern medverkan av RF HL. RFSU, kyrkan m fl ingår, liksom något studiebesök. Programmet likställs med annan sysselsättning. Även kva Ystad arbetar med unga våldsbrottslingar i grupp. Här medverkar bl a folkhögskolan.

228

5. Idrott, fritid, friskvård, frigivningskurser etc- 5-1 Samproiekt med Skånes Idrottsförbund

Genom kriminalvårdsstyrelsens beslut 1990-12-08 har Fosieanstalten till- delats 25 000 kronor för ett projekt d'ivet i samarbete med Skånes Idrottsförbund. Tllldelade medel har utnyttjats för att öka klientelets kunska- per om fysisk träning och för att flytta fokus från styrketräning till allmän fy- sisk träning. Emellertid syftar samarbetet mellan kriminalvården och idrotts— rörelsen till något mera långsiktigt, nämligen att ge de intagna möjlighet att inlemmas i den kamratskap idrotten kan erbjuda och därmed knyta positiva sociala kontakter.

I ovanstående strävan har därför de vidare kontakterna med Skånes Idrottsförbund ytterligare fördjupats. Vad som därvid är särskilt att notera är att även tjänstemän vid anstalten är involverade som kursledare och aktiva deltagare i verksamheten. Det utvidgade samarbetet med Skånes Idrottsförbund för innevarande budgetår beräknas kosta ytterligare 15 000 kronor. Efter den inledande försöksverksamheten kommer kostnaderna att avsevärt kunna nedbringas under kommande budgetår.

5.2 Friskvårdskurser

Friskvård i vid mening bedrivs genom schemalagda aktiviteter på deltid vid bl a kva Luleå och Haparanda. Målet är förbättrad kondition och ändrad livsstil. Målgrupp är missbrukare. Villkor för deltagande är negativt urinprov. Kursen innehåller gruppsamtal, undervisning i bl a kost och näringslära med praktik och fysisk träning och pågår i 4 veckor. Samtalens innehåll växlar efter gruppens behov men diskussioner om brottet och dess konse- kvenser samt drogfrå'gor ingår alltid. 5.3 Samarbete med fritidsförvaltning etc-

Kva Stångby bedriver tillsyn av en kanotled i Rönneå i samarbete med fri- tidsförvaltningen i Eslöv. Kva Kristianstad C samarbetar med en båtklubb. där intagna på den s k skötsamhetsavdelningen hjälper till på fritiden.

5. 4 Frigivningskurser

Särskilda frigivningskurser har minskat i samma takt som introduk- tion/social träning blivit ett reguljärt inslag på många anstalter, eftersom irr nehållet delvis sammanfaller. Någa anstalter har dock kvar speciellt utfor- made kurser som en direkt förberedelse för frigivningen. Kva Lerbäck hart ex veckolånga kurser i lägerform, med utnyttjande av 5 34. innehållande attityder-värderingar, samhällslivskola, utbildning, socialpolitik-vår trygghet. studiebesök på försäkringskassan, fritiden-vad gör jag då?, friskvård, alko- hol-narkotika, sex och samlevnad, facket—arbetsgivare-arbetsmarknad. Information-från länsstyrelsen—länsrättens arbetsuppgifter, körkortsfrågor. Information från kronofogden. Rikligt med fritidsverksamhet vars innehåll bestämmes av intresse, årstid och väderförhållanden. Kursledare: Studieledaren samt en från vardera anstalten och frivården. Eftersträvas fyra kurser per år. Behovsprövat deltagande.

229

Vid kva Stångebro har frigivningskurserna utmynnat i placering i arbete på frigång. Arbetsförmedlingens kontaktman och sjuksköterska och hand läggare på frivården är viktiga medverkande vid sidan av anstaltspersona- len.

6- Sysselsättningsprojekt 6.1 Utbildning tillsammans med frivårdsklienter

Kva Stångebro kommer att placera några intagna i en s k KNUFF-kurs, som drivs av frivården i anstaltens lokaler. Klienten kan fortsätta kursen som villkorligt frigiven.

6-2 Pensionärer

Genom en lagändring har även förtidspensionerade intagna numera sys- selsättningsplikt. Det har visat sig gå bra att sysselsätta dem inom befintliga arbetsgenar, dock med någon övervikt för småindustri och ekonomiarbete Målsättningen är därför fortsatt integration och successiv avveckling av speciella avdelningar för denna grupp. För närvarande finns dock tre sär- skilda aktiviteter igång. Kva Norrtäljes arbetsträningsverkstad tar även andra intagna med speciella behov. På kva _Tidaholm avdelning PILEN, består sysselsättningen främst av eget ansvar för matlagning och andra hemsysslor. Kva Uppsala har främst som målsättning att pensionärer och svårplacerade inte skall bli kvar på bostadsavdelningarna under arbetstid. De skall därför vistas i speciella lokaler i anslutning till "skolan". Antalet som sysselsätts är beroende på klientelsammansättningen för till- fället. Det handlar om vanlig social-samtalstillvaro - studiecirkelverksamhet - temaverksamhet m m under ledning av vårdpersonal enligt tjänstgörings- Iista. Ytterligare externa samarbetspartners skall involveras. En 'aktivitetsledare' har genomgipande ansvar för att få kontinuitet i verksam- heten. ”Aktivitetsledaren" har även hand om samordningen av skolunder- visning och fritidsaktiviteter och har finansierats genom indagning av en arbetsledartjänst.

7- Arbetsmiljöproiekt. förändrade personalroller

7. 1 ATTAKK

Kva Norrtälje bediver ett 3-årigt projekt, ATTAKK. med medel från Statens förnyelsefond, SFF, och under medverkan av SIPU. Fem arbetsgupper ar- betar med olika områden av anstaltens totala verksamhet och deras analy- ser och förslag förankras successivt hos personalen under seminarier och utbildningsdagar. Kontaktmannasystem, förändrade personalroller, led- ningsgupp och 'tillplattad organisation" är några viktiga områden.

7.2 Häktet, Göteborg Arbetsmiljöpengar utgår till häktet som befinner sig i en utvecklings- och omstruktureringsfas. Förslagen har tagits fram genom inventering av bas- personalens synpunkter på verksamhet. organisation, ansvar och utbild-

230

ningsbehov. Schemaändringar och förändrade personalroller ingår

7. 3 FIA

Häktesprojektet ovan är ett resultat av Förnyelse i Arbetsmiljön, F IA, som med särskilda medel och särskild projektledning bedrivits sedan 1988. Ett annat delprojekt har omfattat kriminalvårdsmyndigheterna i Helsingborg. Slutrapport avges till regeringen under budgetåret.

7- 4 F örånd'ade personalroller

Ett större ansvar för behandlingsarbetet i en individualiserad och närmare kontakt med de intagna kännetecknar den nya vårdarrollen. I större eller mindre utsträckning tillämpas kontaktmannaskap på allt fler anstalter (se bifogade redovisning av anstaltemas handlingsprogram, bilaga 2).

Den mest genomgripande förändringen i organisation och personalutnytt- jande uppvisas vid de nya anstalterna i Högsbo/Göteborg och Halmstad, som öppnades hösten 1991 (bilaga 2). Vid planeringen av en ny anstalt i Vänersborg utgår man från samma principer.