SOU 1993:76

Verkställighet av fängelsestraff : huvudbetänkande

Till statsrådet och chefen för Justitie— departementet

Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att göra en utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform, att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare samt annat biträde åt kommittén.

Med stöd av bemyndigandet förordnades (om inget annat sägs fr.o.m. den 14 april 1992) som ledamöter i kommittén, lagmannen Jan Alvå (fr.o.m. den 9 april 1992), ordförande, ledamoten av riksdagen Christel Anderberg (m), f.d. statsrådet Laila Freivalds (s), landstings- rådet Lars-Axel Nordell (kds) samt ledamöterna av riksdagen Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och Birthe Sörestedt (5).

Som experter har medverkat kriminalvårdsdirektören Anders Hedin (fr.o.m. den 5 maj 1992), departementsrådet Christina Kärvinge (fr.o.m. den 5 maj 1992 t.o.m. den 14 september 1992), kriminal- vårdsdirektören Marita Svensson (fr.o.m. den 5 maj 1992), departe- mentssekreteraren Lars Nilsson (fr.o.m. den 5 juni 1992), hovrätts- assessorn Lars Sjöström (fr.o.m. den 8 september 1992) och departe- mentsrådet Doris Högne (fr.o.m. den 29 september 1992).

Sekreterare har varit rådmannen Jörn Jacobsson (fr.o.m. 21 maj 1992) och biträdande sekreterare kammarrättsassessorn Stefan Härmä (fr.o.m. den 25 maj 1992). Departementssekreteraren Cajsa Kjellberg har biträtt kommittén (fr.o.m. den 9 april 1992 t.o.m. månadsskiftet januari/februari 1993).

Kommittén har antagit namnet Fängelseutredningen. Härmed överlämnas vårt huvudbetänkande (SOU 1993z76) Verkstäl- lighet av fängelsestraff, vari vi behandlar de frågor som berörs av vårt arbete utom såvitt avser behandlingen av psykiskt störda intagna och

av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn samt frågor om beslutsgängen inom kriminalvården. Ledamöterna Christel Anderberg och Birthe Sörestedt har avgett reservationer. Experten Lars Nilsson har avgett särskilt yttrande. Utredningsarbetet fortsätter med resterande frågor.

Lund i augusti 1993

Jan Alvå Christel Anderberg Laila Freivalds Lars—Aer Nordell Lars Sundin Anders Svärd Birthe Sörestedt

/Jöm Jacobsson

Stefan Härmä

Förkortningar

AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMV Arbetsmarknadsverket ARK Allmänna Råd från Kriminalvårdsstyrelsen Art Konventionsartikel BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet Ds Departementsserien FN Förenta Nationerna JO Justitieombudsmannen JuU Justieutskotttets betänkande HAK Handbok för kriminalvården KAIK Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården Kva kriminalvårdsanstalt KvaF Förordningen (1974:286) om kriminalvård i anstalt [Tidiga- re: Kungl. Kungörelse (19741286) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvalK)] KvaL Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt KVV Kriminalvårdsverket KVVFS Kriminalvårdsverkets författningssamling LAN Länsarbetsnämnden LUL Lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

LVU Lagen (1990152) med särskilda bestämmelser om vård av unga NAV Nämnden för Andlig Vård NJA Nytt Juridiskt Arkiv NSL Narkotikastrafflagen

Prop Proposition

RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen Rskr Riksdagsskrivelse

RÅ Regeringsrättens Årsbok

SFS Svensk författningssamling SoL Socialtjänstlagen (19801620)

SOU Statens offentliga utredningar SoU Socialutskottets betänkande SO Sveriges överenskommelser med främmande makter

Sammanfattning

Direktiven för Fängelseutredningen utfärdades den 2 april 1992. Enligt dessa har utredningen haft till uppgift att göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Utredningens arbete borde vara avslutat senast den 1 juli 1993.

Fängelseutredningen påbörjade sitt arbete i maj 1992. Arbetet har bedrivits så intensivt som varit möjligt för en parlamentariskt samman- satt kommitté. Underlag till våra överväganden har bl.a. inhämtats genom ett stort antal studiebesök vid kriminalvårdsanstalter, varvid personal och intagna beretts tillfälle att lägga fram synpunkter. En brett upplagd klientelundersökning har genomförts.

Utredningsuppdraget är vidsträckt och inrymmer såväl övergripande frågor av principiell betydelse som åtskilliga detaljfrågor. Det är därför uppenbart att den begränsade tid som vi fått till sitt förfogande varit otillräcklig för djuplodande överväganden och mera genomgripande analyser i alla frågor.

Det har inte funnits utrymme för att diskutera mera väsentliga förändringar med avseende på kriminalvårdens arbetsformer och organisation. Arbetet har därför i huvudsak inriktats på vissa frågor av grundläggande principiell betydelse och på att åstadkomma en anpassning av regelverket till den utveckling som ägt rum sedan 1974 års kriminalvårdsreform trädde i kraft.

Bland de förändringar som skett sedan är 1974 intar de som är betingade av den sedan den 1 januari 1992 gällande nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare en särställning. Kriminalvården har tillförts en kategori psykiskt störda lagöverträdare som enligt tidigare lagstiftning skulle ha överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Kraven på kriminalvården att kunna tillgodose de intagnas behov av psykiatrisk vård har därmed ökats väsentligt. Vi har gjort den bedömningen att de problem som är förknippade härmed bör övervägas för sig och inte kopplas samman med andra frågor om verkställigheten av fängelsestraff. Därför har vi begärt och medgetts tillstånd att ta upp denna fråga i särskild ordning efter det att arbetet med ett huvudbetänkande avslutats. Till ett slutbetänkande om behandlingen av intagna som är psykiskt störda har vi hänfört också den näraliggande frågan om psykoterapeutisk eller

annan behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn. I övrigt har alla i direktiven särskilt angivna frågor tagits upp.

När det gäller beslutsgången inom kriminalvården samt dom— stolsprövningen i kriminalvårdsmål har Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) redovisat vissa överväganden och lämnat en del förslag. Frågor om besluts- och besvärsförfarandet har inte behandlats särskilt i våra direktiv. Det ligger emellertid i sakens natur att frågor av så central betydelse för kriminalvårdens regelverk måste falla inom ramen för vårt uppdrag och att det bör ankomma på oss att självständigt lämna förslag om vilken ordning som lämpligen bör gälla. Vi har för avsikt att behandla även denna fråga i slutbetänkandet.

Under den tid som vi arbetat har det i annan ordning pågått lagstiftnings- och utredningsverksamhet med avseende på frågor som har ett nära samband med vårt uppdrag. Nya regler om villkorlig frigivning har beslutats och trätt i kraft den 1 juli 1993. Väg- och sjöfyllerikommittén har nyligen lagt fram ett betänkande med bl.a. förslag om verkställighet av fängelsestraff i särskild ordning för personer som dömts för grovt rattfylleri. Frågor om brottspåföljd för ungdomar har utretts av Ungdomsbrottskommittén, vars förslag likaså redovisats nyligen. Straffsystemkommittén, som har till uppgift att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, tillsattes samtidigt med Fängelseutredningen. Dess förslag med överväganden om bl.a. vilka principer som skall ligga till grund för påföljdsbestämningen väntas inte föreligga före halvårsskiftet 1994.

Vi har haft kontakt och visst samråd med de ovan nämnda kommittéerna. Vi har emellertid ansett det nödvändigt att grunda våra överväganden och förslag på den lagstiftning som gäller nu utan hänsyn till de ändringar som föreslagits eller kan komma att föreslås av andra kommittéer. Detta innebär att frågor om verkställighet av fängelsestraff kan behöva övervägas på nytt mot bakgrund av ändrade förutsättningar till följd av en eventuell ny lagstiftning. Särskilt kan lagändringar som grundas på sådana principiella överväganden om påföljdsbestämningen som ankommer på Straffsystemkommittén få betydelse.

Utgångspunkten för straffverkställigheten måste enligt vår mening vara brottsbalkens regler om och grundläggande principer för påföljdssystemet. Ändamålet med fängelsestraffet måste vara detsamma vid verkställigheten som vid domstolens påföljdsval. Detta bör komma till uttryck i lagregleringen.

De nya regler om straffmätning och påföljdsval som infördes år 1989 ger uttryck för ett i viss mån ändrat synsätt i förhållande till vad som gällde tidigare. Vid tiden för 1974 års kriminalvårdsreform gällde fortfarande som en huvudregel att domstolen skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes

anpassning i samhället. Regeln gav uttryck för den s.k. behand- lingstanken. Denna har genom den nya lagstiftningen fått träda i bakgrunden. Brottets straffvärde och art har tillerkänts en ökad betydelse för påföljdsvalet på bekostnad av överväganden om vilka åtgärder som kan vara ägnade att främja den dömdes samhällsanpass- mng.

Det står mot bakgrund av dagens lagstiftning klart att ingen döms till ett fängelsestraff därför att han behöver eller har nytta av den behandling som kan beredas honom i en kriminalvårdsanstalt. Grunden för straffet är uteslutande den brottslighet som lagts den dömde till last. Straffet utmäts i samhällets - inte brottslingens - intresse och är avsett att tillfoga brottslingen ett obehag som står i proportion till den brottslighet för vilken han dömts. Det obehag som fängelsestraffet är avsett att innebära består däri att den dömde under strafftiden skall vara berövad sin frihet och därmed avskuren från normala kontakter med anhöriga och vänner, ställd utanför arbetslivet samt förhindrad att begagna sin fritid efter egna önskemål.

Kriminalvårdens grundläggande uppgift är att verkställa av domstol utmätta straff. Mot bakgrund av det sagda ankommer det sålunda på verkställighetsmyndigheten att se till att den som dömts till fängelse är berövad friheten och vistas i en kriminalvårdsanstalt under den tid som avsetts med domen. Ett ytterligare krav av grundläggande betydelse är att den dömde skall förhindras att begå nya brott under den tid som verkställigheten pågår.

Även om den nuvarande lagstiftningen utgår från att brottet och inte brottslingen står i centrum för påföljdsbestämningen finns det fortfarande ett utrymme för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den dömdes förhållanden. Påföljdema villkorlig dom samt skyddstillsyn med varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till fängelsestraffet. Omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa påföljdsformerna har således ett företräde framför fängelse, om inte brottets straffvärde eller art eller den omständigheten att brottsligheten utgör återfall är hinder mot annan påföljd än fängelse. Den tilltalades ungdom eller möjligheterna att få till stånd en angelägen kvalificerad missbruksvård kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för alternati— ven.

Bakom lagens ambition att så långt det är möjligt undvika att fängelsestraff utmäts ligger insikten om att straffverkställigheten generellt sett får negativa konsekvenser. Den som är berövad sin frihet drabbas inte bara av det tidsbegränsade obehag som avsetts med domen utan straffverkställigheten kan i många fall ge mera bestående skadeverkningar. Den avskildhet från samhället som frihetsberövandet innebär främjar inte den dömdes anpassning i samhället utan är snarare ägnad att motverka denna.

Det är rimligt att sådana förhållanden som med avseende på på— följdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse beaktas också vid verkställigheten av fängelsestraff. De skadeverk- ningar som kan vara förknippade med frihetsberövandet måste motverkas och sådana åtgärder som trots frihetsberövandet kan vara ägnade att främja en samhällsanpassning bör vidtas. Det är viktigt att frigivningen förbereds så att den dömde efter verkställigheten kommer i så välordnade sociala förhållanden som möjligt. Behandlingstanken bör - i enlighet med vad departementschefen uttalade i samband med påföljdsreformen - fortfarande tillmätas betydelse för straffverkställig— heten. Såtillvida fär dock behandlingstanken anses utmönstrad också från verkställighetsplanet att det tvång som utövas inte skall motiveras med hänsyn till den intagnes behov och intressen.

Regler om verkställigheten av fängelsestraff saknas i brottsbalken och har i stället hänförts till en särskild lag, lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vi har utgått från att detta bör gälla också i fortsättningen. Därvid har vi funnit att KvaL bör ersättas med en ny lag, till vilken dock åtskilliga bestämmelser från KvaL kan överföras i oförändrat skick. Vi föreslår att den nya lagen skall benämnas lagen om verkställighet av fängelsestrapf (Fängelselagen). Detta är mot bakgrund av vår uppfattning att kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa av domstol utmätta straff en mera realistisk benämning än den nuvarande.

I 4 å KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Även om denna målsättning i och för sig inte har något att göra med straffets ändamål är det uppenbart att den ändå är väl förenlig med grunderna för påföljdssystemet. Det är vår mening att kriminalvårdens verksamhet även fortsättningsvis bör präglas av en brottsförebyggande och social inriktning. Samtidigt är det emellertid tydligt att det föreligger en konflikt mellan denna inriktning av verksamheten och den grund- läggande uppgiften att verkställa straff. Sådana åtgärder som är bäst ägnade att främja den dömdes anpassning i samhället förutsätter som regel att den avskildhet från samhället som avsetts med straffet bryts eller att på annat sätt lättnad i verkställigheten medges.

Konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter uppmärksammas i 4 å KvaL såtillvida att den verksamhet som är inriktad mot den dömdes rehabilitering begränsas med hänsyn till att kravet på sam— hällsskydd inte får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas till vad som behövs för att motverka att den dömde fortsätter brottslig verksamhet under den tid verkställigheten pågår. Kravet på sam- hällsskydd är emellertid enligt vår mening inte det enda som begränsar kriminalvårdens möjligheter att på bästa sätt verka för de dömdas

samhällsanpassning. Även i de många fall då detta krav inte kan åberopas som hinder mot att den som dömts till fängelse vistas utom anstalten eller medges annan lättnad måste kriminalvården beakta att verkställigheten utformas så att domstolens straffbestämning inte framstår som åsidosatt. Detta är viktigt för att upprätthålla allmän- hetens förtroende för rättsväsendet.

Vi föreslår mot bakgrund av det sagda att den ifrågavarande bestämmelsen kompletteras så att det framgår att förutom kravet på samhällsskydd även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas (se 4 å lagförslaget). Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och en anpassning av lagregleringen till en ordning som gäller enligt kriminalvårdens interna föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder nämligen i allt väsentligt i tillämpningen en rimlig balans mellan kriminalvårdens rent repressiva uppgift att verkställa straff och dess uppgift att verka för de dömdas anpassning i samhället. Dock har det i några fall förekommit att intagna beviljats lättnad i verkställigheten i form av vistelser utom anstalten under omständigheter som gjort att det med fog kunnat sättas i fråga om verkställigheten stått i över- ensstämmelse med straffbestämningen. Det är därför inte helt utan betydelse att det av lagen framgår att straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra hinder mot socialt motiverade friförmåner även när dessa inte kan förvägras under hänvisning till kravet på samhällsskydd.

Enligt bestämmelsen i 4 å KvaL skall åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkstäl- lighetens början. Föreskriften är en viktig markering av att hela strafftiden skall genomsyras av en strävan att åstadkomma en frigiv- ning till så socialt välordnade förhållanden som möjligt. Man bör redan i anslutning till intagningen ta ställning till om den dömde för sin framtida tillvaro i samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser som kan erbjudas inom ramen för straffverkställig- heten. Det ligger emellertid i sakens natur att åtgärder som direkt tar sikte på frigivningssituationen blir mera aktuella och mera angelägna mot strafftidens slut. Även en intagen som med hänsyn till kravet på samhällsskydd varit föremål för stränga säkerhetsmässiga restriktioner måste mot slutet av verkställigheten ges en rimlig möjlighet att förbereda sin frigivning. Kravet på samhällsskydd och andra skäl för att upprätthålla frihetsberövandet måste efter hand som verkställigheten närmar sig slutet tillmätas allt mindre vikt som hinder mot verksam- hetens sociala ambitioner. Vi föreslår att detta synsätt markeras genom att det i 4 å lagförslaget föreskrivs att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förberedelse av frigivningen under den senare hälften av verkställigheten i anstalt.

Genom 1974 års kriminalvårdsreform slogs som princip fast att kriminalvårdens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare. Den sålunda knäsatta principen

brukar benämnas "normaliseringsprincipen". Till principen knöts som en huvudregel grundsatsen att den service som de intagna sålunda är berättigade till skall tillhandahållas av de organ utanför kriminalvården som normalt har ansvaret för t ex hälso- och sjukvård, socialvård, arbetsförmedling m.m. Kriminalvården borde bygga upp egna resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsatsema uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet.

Vi har inte funnit någon anledning till avsteg från normaliserings- principen som sådan. Ett fängelsestraff bör inte innefatta annan be- gränsning av den dömdes rättigheter än den som ligger i själva frihetsberövandet och det tvång som är förknippat med detta. Även grundsatsen att andra organ än kriminalvården skall ha huvudansvaret för den samhällsservice av olika slag som de intagna behöver bör stå fast. Grundsatsen kan inte anses åsidosatt på grund av den utveckling under senare år varigenom åtskilliga kriminalvårdsanstalter skaffat sig resurser och kompetens för behandlingsinsatser gentemot bl.a. missbrukare samt män som är dömda för vålds- eller sexualbrott. Denna utveckling bör enligt vår mening fortsätta.

En annan princip som slogs fast genom 1974 års kriminalvårds- reform var den s.k. "närhetsprincipen". Den som dömts till fängelse borde i enlighet med denna princip få avtjäna sitt straff så nära hemorten som möjligt. Detta skulle underlätta för den dömdes samhällsanpassning nyttiga kontakter med anhöriga och vänner samt med de samhällsorgan som enligt normaliseringsprincipen har huvudansvaret för vård- och stödinsatser i anslutning till frigivningen.

En konsekvent tillämpning av närhetsprincipen förutsätter i värt för- hållandevis glest befolkade land strängt taget att intagna av alla slag lämpligen kan vistas i samma anstalt. Så är emellertid inte fallet. Det finns ett behov av att fördela de intagna mellan olika anstalter med hänsyn till vilka säkerhetsåtgärder som krävs för att förhindra rymningar och återfall i brott. Det efter hand allt större narkotika- problemet har gett upphov till ett ytterligare differentieringsbehov. Missbrukare bör helst inte undergå straffverkställighet tillsammans med icke missbrukare. Vidare bör intagna som önskar komma till rätta med sitt missbruk hållas åtskilda från andra missbrukare. Den speciella kompetens som byggts upp vid vissa anstalter förutsätter slutligen att dessa anstalter tillförs sådana intagna som behöver och efterfrågar de behandlingsinsatser som tillhandahålls. Sammantaget har de olika differentieringsbehov som föreligger medfört att närhetsprincipen kommit att i tillämpningen sättas allt mera åt sidan.

Det är vår uppfattning att den utveckling mot en bättre differentie- ring av de intagna som ägt rum varit värdefull och bör fortsätta. Detta innebär att närhetsprincipen inte kan upprätthållas som en övergripande

norm för anstaltsplaceringarna. Ett nära samband med närhetsprincipen hade den indelning av anstalterna i riksanstalter och lokalanstalter som gjordes i samband med 1974 års kriminalvårdsreform. Denna indelning är enligt vår mening inte längre ändamålsenlig.

Enligt den av oss föreslagna fängelselagen skall anstalterna indelas i öppna och slutna anstalter. Någon ytterligare indelning behöver enligt vår mening inte lagfästas. Vi anser dock att den av Kriminalvårdssty- relsen föreslagna indelningen av anstalter i fyra säkerhetsklasser i och för sig är lämplig för praktiskt kriminalvårdsarbete och att den bör kunna läggas till grund för uppbyggnaden av kriminalvårdens anstaltsbestånd och erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Vi föreslår följande bestämmelser för anstaltsplaceringen. Valet av anstalt står i första hand mellan sluten eller öppen anstalt. Härvid skall precis som nu gälla att placering i öppen anstalt äger företräde. För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna åberopas.

Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt avses företrädesvis säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter som talar för att be- vaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för att säkerställa att den intagne stannar kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig verksamhet under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under mera slutna former än säkerheten i varje enskilt fall kräver. För en sådan utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan också det angelägna i att anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som möjligt.

Som ett skäl för placering i sluten anstalt anges straffets längd. Generellt sett är det uppenbart att risken för rymning- eller fritagning framstår som större ju längre straff den dömde har att avtjäna. Ju allvarligare brott den dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt måste fästas vid kravet att kriminalvården skall motverka fortsatt brottslighet under verkställighetstiden. Det som nu sagts utesluter inte att en bedömning i det enskilda fallet kan ge vid handen att en långtidsdömd kan placeras i öppen anstalt redan från verkställighetens början. Möjligen bör någon öppen anstalt reserveras för intagna med lång kvarstående verkställighetstid. eftersom en sammanblandning av dessa med korttidsdömda är ägnat att medföra vissa olägenheter. En annan omständighet som skall beaktas vid anstaltsplaceringen är brottslighetens art. Återfallsbenägenheten är generellt sett olika vid olika slags brottslighet. När det gäller dömda som gjort sig skyldiga till allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet bör också brottsoffrets trygghet vägas in i bedömningen av behovet av säkerhetsåtgärder. För den som tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare uppenbart att valet mellan sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende av hur den tidigare verkställigheten förlöpt. Som ett särskilt skäl för placering i sluten anstalt har också angetts den intagnes missbruk av narkotika.

Valet mellan sluten eller öppen anstalt är som tidigare sagts i huvudsak beroende av en bedömning av vad säkerheten kräver. En placering i sluten anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma utan att säkerhetsskäl kan åberopas. I den mån särskilda utbildnings- eller behandlingsresurser knyts till en viss sluten anstalt bör intagna som har behov av och efterfrågar sådan utbildning eller behandling kunna hänföras till den anstalten oberoende av om den slutna verkstäl- lighetsformen är påkallad av säkerhetsskäl eller ej. Den som medgetts frigång för arbete, utbildning eller annat bör, om det i övrigt är lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, om denna är mest närbelä— gen den ort där frigångsverksamheten skall äga rum. För en intagen som på egen begäran medgetts verkställighet utan gemenskap med andra intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt. Slutligen går det inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande av kriminal- vårdens resurser ibland förutsätter att intagna som i och för sig är ägnade för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten anstalt. Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika regler för slutna och öppna anstalter om kontroll- och säkerhets- åtgärder samt om friförmåner. De strängare regler som är avsedda att gälla för de slutna anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om sådana intagna som placerats i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl förelegat.

När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag redovisas i lagförslaget två sidoordnade principer. Den först nämnda innebär att en intagen som har behov av utbildning eller behandling som anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, om det är lämpligt. Den särskilda kompetens som utvecklats vid vissa anstalter skall sålunda tas till vara. En ytterligare specialisering av anstalterna kan såsom tidigare anförts vara av värde. För det andra bör emellertid fortfarande närhetsprincipen äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt. Detta kommer till uttryck genom att det föreskrivs att den placering skall eftersträvas som är bäst ägnad att främja en ändamåls- enlig planering av frigivningen. I allmänhet innebär detta att en placering i närheten av hemorten framstår som fördelaktigast.

Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser om anstaltsplacering- en av ungdomar och kvinnor.

När det gäller ungdomar föreskrivs nu i 8 å KvaL att den som inte fyllt 21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, hållas åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Den av oss föreslagna bestämmelsen att den som inte fyllt 21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, placeras i en anstalt som företrädesvis är avsedd för yngre intagna torde i allt väsentligt ha samma innebörd. Vi förutsätter att någon eller några anstalter inom var region reserveras för ett yngre klientel intagna upp

till ca 25 år. Bestämmelsen är avsedd att i förekommande fall äga tillämpning också på ungdomar som inte fyllt 18 år. Vi ansluter oss sålunda inte till den tolkning av FN:s barnkonvention som gjorts i Danmark och som lett till att intagna under 18 år verkställer straffet på en särskild avdelning vid vilken all kontakt med intagna över 18 år är utesluten.

Det finns för närvarande endast två anstalter som är avsedda enbart för kvinnor - Hinseberg och Färingsö. Kvinnliga intagna placeras i övrigt på särskilda avdelningar vid vissa anstalter som också är avsedda för män. Vid dessa anstalter förekommer gemensamhet mellan manliga och kvinnliga intagna under arbetstid och bevakad fritid. Vi har genom våra anstaltsbesök fått den uppfattningen att renodlade kvinnoanstalter av olika skäl är klart att föredra. Kvinnorna utgör emellertid en i förhållande till männen mycket liten klientelgrupp. Inom denna finns samma behov av differentiering med avseende på säkerhetsåtgärder och behandlingsinsatser som när det gäller männen. Detta innebär att en koncentration av kvinnorna till rena kvinnoanstal- ter skulle åsidosätta såväl närhetsprincipen som ambitionen att finna "rätt" placering med hänsyn till förekommande utbildnings- eller behandlingsbehov. Nuvarande ordning måste därför i huvudsak bibehållas. Vi föreslår emellertid att det i lagen skall föreskrivas dels att kvinna företrädesvis skall placeras i en anstalt som är avsedd för kvinnor, dels att en kvinna bara efter att ha gått med på det skall kunna placeras i en anstalt där gemensamhet med manliga intagna förekommer.

I KvaL finns regler om särbehandling av långtidsdömda som begått brott av särskilt samhällsfarlig natur. Den grundläggande bestämmelsen finns i 7 å tredje stycket. Enligt denna bestämmelse skall en intagen som säkerhetsklassificerats verkställa straffet i en sluten anstalt. Andra bestämmelser i KvaL anger att anstaltsplaceringen skall avse en riksanstalt, företrädesvis en anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet, samt att intagna som avses i 7 å tredje stycket inte får medges vistelse utanför anstalten i annan form än som särskild permission med bevakning. Beslut om säkerhetsklassificering meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet skall omprövas av styrelsen när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Vi har i första hand haft anledning ta ställning till om det finns behov av en säkerhetsklassificering i enlighet med gällande ordning. Med hänsyn till kriminalvårdens ansvar att för vart enskilt fall anordna verkställigheten med beaktande av kravet på samhällsskydd och så att ordning och säkerhet vid anstalterna kan upprätthållas får det förut- sättas att det alldeles oberoende av en på förhand gjord formell säker- hetsklassificering inte skulle ha kommit i fråga att placera de intagna som det här gäller i annat än slutna anstalter med hög säkerhet eller att

medge dem friförmåner. En fördel med klassificeringen är emellertid att den intagne genom denna får ett klart förhandsbesked om att han inte kan påräkna en lindrigare anstaltsplacering eller friförmåner förrän en längre tid av verkställigheten förflutit. Klassificeringen är härjämte av betydelse för allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksam- het. Den kan uppfattas som ett åtagande från kriminalvårdens sida att fästa särskilt avseende vid kravet på samhällsskydd när det gäller intagna som gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet av samhälls- farlig art. Viktigt i det hänseendet är att den delegation av beslutande- rätten i fråga om anstaltsplacering och friförmåner till myndigheter på lokal nivå som gäller beträffande intagna i allmänhet inte avser dem som säkerhetsklassificerats. Vi anser att det finns skäl att bibehålla en säkerhetsklassificering.

Den kritik som riktats mot gällande ordning för säkerhetsklassifice- ring har framför allt gällt beslutsordningen. Kritiken har främst kommit från intagna eller företrädare för dessa. Man har menat att det innebär en dubbelbestraffning att kriminalvårdsstyrelsen på i huvudsak samma underlag som legat till grund för rättens straffbestämning beslutar om en långtgående särbehandling samt att det med hänsyn till rättssäkerheten inte är acceptabelt att frågan avgörs i annat än domstolsmässiga former. Vi har för avsikt att ta upp denna fråga i slutbetänkandet i anslutning till andra frågor om besluts- och besvärs- förfarandet i kriminalvårdsfrågor.

De rekvisit för säkerhetsklassificeringen som vi föreslår anknyter i allt väsentligt till vad som nu gäller enligt 7 å tredje stycket KvaL. Kravet på en viss lägsta strafftid har dock för all slags brottslighet bestämts till fyra år. Med hänsyn till att det i praxis sällan förekommit att någon med kortare strafftid klassificerats har vi inte ansett det nödvändigt att bibehålla en särbestämmelse för personer som dömts för grov narkotikabrottslighet. Att sådan brottslighet i allmänhet är att bedöma som brottslighet av särskilt samhällsfarlig art torde stå klart utan att det nämns särskilt i lagtexten.

Innebörden av säkerhetsklassificeringen skall enligt vårt förslag vara densamma som nu. Intagning skall ske till en sluten anstalt. Att placeringen företrädesvis skall avse en anstalt som uppfyller högt ställda krav på säkerheten är självklart. Permission och andra friförmåner - förutom särskild permission under bevakning - får inte medges den som säkerhetsklassificerats.

I ett särskilt avsnitt av betänkandet tar vi upp frågor om narkotika inom kriminalvården i anstalt. Som framgår av klientelundersökningen är andelen missbrukare hög bland de intagna. De problem som detta för med sig sätter i mycket stor utsträckning sin prägel på kriminalvår- dens verksamhet. Denna har i detta sammanhang två skilda inrikt- ningar. Den ena innefattar ambitionen att hålla kriminalvårdsan-

stalterna fria från narkotika, medan den andra syftar till att på bästa sätt hjälpa de intagna att komma ifrån sitt missbruk. Redan den omständigheten att all befattning med narkotika utgör brott gör det självklart att narkotika inte skall få förekomma i anstalterna. Härtill kommer att ett inflöde av narkotika till anstalterna är ägnat att störa ordningen och säkerheten i anstalterna. Som ett led i kriminalvårdens rehabiliterande och allmänt brottsförebyggande uppgift sker ett aktivt påverkansarbete från anstaltspersonalen, genom erbjudanden om behandlingsinsatser vid vissa anstalter samt genom förmedling av stöd- och behandlingsinsatser utanför kriminalvården. Ett inflöde av narkotika är ägnat att motverka detta påverkans- och behandlings- arbete. När det gäller målsättningen att hålla anstalterna fria från narkotika är framför allt de kontrollåtgärder av olika slag som står till buds av betydelse. Av största vikt är också fördelningen av de intagna mellan olika anstalter med hänsyn till deras missbruksförhållanden.

Vårt förslag redovisas i de avsnitt som behandlar olika delar av verksamheten. Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att narkotika- problemen ligger bakom alla förslag som innefattar möjligheter till skärpta kontrollåtgärder eller större restriktivitet i fråga om friförmå- ner.

Mot bakgrund av narkotikasituationen föreslår vi i avsnittet om intagnas kontakt med yttervärlden en skärpning när det gäller reglerna om brevgranskning vid slutna anstalter. I samma avsnitt behandlas reglerna om besök till de intagna. Den införsel av narkotika som förekommer sker i stor utsträckning i samband med besöken. Därför föreslår vi en skärpning såtillvida att kontrollerade besök skall få förekomma i större omfattning än enligt nuvarande regler. Vid de slutna anstalter där narkotikaproblemen är särskilt allvarliga bör som huvudregel gälla att besök endast får tas emot under kontroll av anstaltspersonal eller på sätt som omöjliggör fysisk kontakt mellan den intagne och den som besöker honom.

Problemen med narkotika ligger till en del bakom också de förslag som redovisas i avsnittet om vistelser utom anstalt. Förslagen har emellertid också andra grunder.

Enligt 32 å första stycket KvaL kan korttidspermission i form av s.k. regelbunden permission beviljas, om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Lagtexten ger uttryck för en stark restriktivitet när det gäller förut- sättningarna för att av säkerhetsskäl vägra permissioner. Sådan restriktivitet förekommer inte i tillämpningen. Vi föreslår att lagen anpassas efter den skärpta praxis som numera förekommer i detta hänseende.

Vi föreslår också - i syfte att motverka permissionsmissbruk och för att främja en ändamålsenlig användning av permissionsinstitutet - bättre planering av permissionstillfällena samt ställer krav på att varje enskild

permission skall ha en uttalad och godtagbar ändamålsbestämning. Även om nuvarande föreskrifter om kvalifikationstider och permis- sionsfrekvens enligt vår mening i allt väsentligt kan bibehållas som riktlinjer för att åstadkomma enhetlighet i bedömningen, torde vårt förslag om bättre planering komma att medföra att permission inte beviljas med samma regelbundenhet som hittills. Vi föreslår därför att benämningen "regelbunden permission" byts till "normalpermission".

Av stor betydelse för kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet är möjligheten att med stöd av 34 å KvaL lämna medgivande till att en vistelse på behandlingshem eller annan vårdinrättning utanför kriminal- vården får tillgodoräknas som straffverkställighet. Institutet har hittills inte haft någon särskild benämning utan vanligen kallats "34 å— placering". Vi anser att institutet bör bibehållas och föreslår att det skall benämnas "behandlingsplacering utom anstalt" (49 å lagför- slaget).

Vi föreslår inte någon ändring när det gäller förutsättningarna för att bevilja behandlingsplacering. Dock hänvisar vi till 4 å lagförslaget och de däri föreslagna allmänna föreskrifterna om att dels verkställig- heten skall utformas så att straffets ändamål beaktas, dels särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förberedelse av den intagnes frigivning under den senare hälften av verkställigheten i anstalt.

Ett problem med behandlingsplaceringarna är att en förhållandevis stor andel av dem bryts i förtid. När behandlingstiden sträcker sig förbi tidpunkten för den villkorliga frigivningen är antalet avbrutna behandlingar större än antalet fullföljda. För att motverka avbrott vid tidpunkten för villkorlig frigivning och för att bättre säkerställa att förmånen av behandlingsplacering reserveras för intagna som verkligen är motiverade för behandlingen föreslår vi att föreskrift som avses i 26 kap 15 å brottsbalken skall få meddelas i anslutning till att med- givandet till behandlingsplacering lämnas. När den avsedda be- handlingstiden sträcker sig längre än till tidpunkten för den villkorliga frigivningen föreligger ytterligare ett problem som ibland varit till allvarlig olägenhet för tillämpningen. Problemet hänger samman med att kostnadsansvaret för den behandling som är avsedd att äga rum efter frigivningen ligger inte på kriminalvården utan på den kommuna- la socialtjänsten. Av skäl som närmare anges i det ifrågavarande avsnittet av betänkandet föreslår vi att detta kostnadsansvar skall övergå till kriminalvården.

I samma avsnitt behandlar vi också frigångsinstitutet. Därvid hän- visar vi till den allmänna bestämmelsen i 4 å lagförslaget. Att ändamålet med straffbestämningen skall beaktas bör hindra en sådan extensiv tillämpning av frigångsinstitutet som någon gång förekommit och då utsatts för allvarlig kritik. Vidare markeras (51 å lagförslaget) att det skall föreligga ett behov av särskilda stödåtgärder hos den

intagne för att frigång skall beviljas. En tillämpning av frigångsin- stitutet enligt de förslagna reglerna är enligt vår uppfattning väl förenlig med fängelsestraffets ändamål. När frigång utgör en förut- sättning för att åstadkomma acceptabla frigivningsförhållanden eller motverka bestående skadliga effekter av straffet och hinder mot frigång inte möter med hänsyn till kravet på samhällsskydd, skulle det tvärtom strida mot straffbestämningens ändamål att avstå från tillämpningen.

Vi föreslår ingen lagändring när det gäller förutsättningarna för intagna att delta i fritidsverksamhet utom anstalten.

Arbete och utbildning m.m. vid anstalterna behandlas i ett särskilt avsnitt. Vi föreslår att nuvarande bestämmelser om sysselsättningsplikt står fast.

I syfte att försvåra införseln av narkotika till anstalterna samt narkotikahandel mellan de intagna under anstaltsvistelsen föreslår vi skärpta bestämmelser när det gäller intagnas rätt att i anstalten inneha kontanter samt andra personliga tillhörigheter än kontanter. Vi menar härvid att intagna i slutna anstalter inte skall behöva ha någon tillgång alls till kontanter, om kriminalvården - såsom vi förespråkar -låter utfärda betalkort som kan användas vid kioskinköp och för liknande ändamål. För att hindra att annan valuta än kontanter kommer till användning vid narkotikatransaktioner mellan de intagna föreslår vi att dels de intagnas rätt till innehav i anstalten av personliga tillhörigheter skall begränsas till föremål av mindre värde, dels att överlåtelser av sådana föremål till andra intagna skall vara otillåtna.

I avsnittet om kontrollåtgärder mot intagna redovisar vi följande förslag till lagändringar.

Vi föreslår en bestämmelse som medger kriminalvården rätten att genom husrannsakan underkasta den intagnes bostadsrum i anstalten samt väskor och andra förvaringsanordningar kontroll. Kriminalvården har hittills - mot bakgrund av uttalanden i lagförarbeten - ansett sig ha sådan rätt utan särskilt lagstöd. Vi menar emellertid att regerings- formens bestämmelser om mänskliga fri- och rättigheter torde förutsätta att frågan lagregleras.

När det gäller bestämmelserna om skyddsvisitation och annan kroppsvisitation föreslår vi ingen ändring i sak. Vi förespråkar emellertid en förenkling av lagregleringen.

De kontrollåtgärder som i praktiken har störst betydelse för kampen mot narkotika i anstalterna är urinprovstagning och andra former av kroppsbesiktning. Vi anser att den nuvarande lagstiftningen i och för sig ger kriminalvården tillräckliga möjligheter att tillgripa dessa kontrollåtgärder. Den av oss föreslagna ändringen när det gäller anstaltsindelningen medför dock att den mest ingripande formen av kroppsbesiktning kommer att få användas även i sådana anstalter som nu hänförs till kategorin slutna lokalanstalter. Vi anför i sammanhanget också skäl för att kriminalvården bör införskaffa en sådan urintestappa-

rat som medger tekniska förutsättningar för att genom urinprovstagning konstatera om en person förvarar narkotika i kroppen.

Efter förebild i rättegångsbalken föreslår vi en regel om att pro- portionalitetsprincipen skall beaktas vid användningen av tvångsmedel inom kriminalvården.

En intagen som under verkställigheten i anstalt bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar kan enligt gällande bestämmelser tilldelas disciplinär bestraffning i form av antingen varning eller tidstillägg, dvs. ett förordnande om att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten. Vid sidan av eller ibland i stället för den såsom disciplinstraff betecknade sanktionen kan disciplinförseelsen medföra andra för den intagne negativa följder. Vanligt är att kvalifikationstiden för medgivande till permission eller annan utevistelse ändras. Det förekommer också att den intagne utsätts för s.k. "knalltransport", dvs. förflyttning till säkrare anstalt.

Vi föreslår att sådana åtgärder som nu kan motiveras bara av behandlingsskäl eller säkerhetsskäl men som i realiteten vidtas som reaktion på en disciplinär förseelse bör ingå i ett mera differentierat disciplinärt sanktionssytem. Det är i viss mån en fråga om rättssäkerhet att saker och ting ges sin rätta benämning.

Härtill kommer ytterligare ett skäl för den av oss i detta hänseende föreslagna ordningen. Frågan om s.k. fakultativ villkorlig frigivning övervägs för närvarande av Straffsystemkommittén. Det ankommer därvid på kommittén att ta ställning till frågan i vad mån den intagnes uppförande under verkställigheten skall få inverka på tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Om uppförandet skall beaktas vid prövningen av frigivningsfrågan måste detta emellertid göras på ett sådant sätt att det inte kan uppfattas som en dubbelbestraffning för förseelser som redan medfört sanktioner i annan ordning. En förut- sättning för ett sådant system med fakultativ villkorlig frigivning som Straffsystemkommittén sålunda skall överväga är enligt vår mening en ordning för disciplinär bestraffning som innebär att det klart kan utredas vilka åtgärder av disciplinär natur som vidtagits mot den intagne.

Enligt nuvarande ordning kan disciplinära sanktioner tillämpas bara i fråga om förseelser som begåtts under vistelsen i anstalt. Permis- sionsmissbruk o dyl kan inte bestraffas disciplinärt, men föranleder regelmässigt att kvalifikationstiden för ny permission påverkas till den intagnes nackdel. Med vår inställning att åtgärder som vidtas av i realiteten disciplinära skäl skall ges sin rätta benämning följer att vi vill att disciplinsystemet skall äga tillämpning också i fråga om förseelser som begåtts 1 samband med permission eller annan medgiven utevistelse. Överväganden om en ordning med fakultativ villkorlig frigivning spelar också 1 det här sammanhanget en roll.

Som framgått av det anförda föreslår vi att beslut om ändrad kvalifikationstid för permission eller annan utevistelse samt om förflyttning av disciplinära skäl till säkrare anstalt eller avdelning formellt skall anses som disciplinära sanktioner.

När det gäller det disciplinära sanktionssystemet redovisar vi i övrigt följande överväganden och förslag.

En rimlig reaktion på inte alltför allvarliga förseelser av förstagångs- natur är att varning meddelas. Varning bör sålunda stå kvar som sanktionsform.

Viss kritik har riktats mot tidstillägget som sanktionsform. Det har ansetts som en verkningslös sanktion mot dömda med lång kvarstående verkställighetstid. När det gäller intagna med så korta straff att villkorlig frigivning inte kommer i fråga har det vidare hävdats att tidstillägget, vilket beslutas inte av domstol utan av myndighet inom kriminalvården, strider mot åtaganden i internationella konventioner. Vår uppfattning är att tidstillägget fortfarande får betraktas som ett lämpligt disciplinärt sanktionsmedel när det gäller intagna med en så kort återstående strafftid att det föreligger en tydlig koppling mellan förseelsen och disciplinbeslutets effekt. Tidstillägget bör sålunda behållas, dock med den med hänsyn till konventionsåtagandena gjorda begränsningen att tillägget i det enskilda fallet inte får medföra att den intagne är berövad friheten under längre tid än som följer av det av domstol utmätta straffet.

Den kritik som nu anförts mot användningen av tidstillägg när det gäller intagna med lång kvarstående strafftid har vi funnit berättigad. Det föreligger därför behov av ytterligare sanktionsmedel. Som sådana föreslår vi avdrag på den ersättning som utgår till intagen för deltagan- de i anvisad verksamhet arbete eller studier — samt ensamvistelse i den intagnes bostadsrum. När det gäller den först nämnda sanktions- formen hänvisar vi till att löneavdrag förekommer som disciplinåtgärd i åtskilliga sammanhang. Förslag om isolering som disciplinär sanktion har framförts tidigare och då avvisats. Vårt förslag skiljer sig på så vis från det tidigare att vi menar att enrumsvistelsen skall verkställas iden intagnes bostadsrum. Därmed minskas den risk för skadeverkningar som anförts som skäl mot det tidigare förslaget. Farhågoma om skadeverkningar anser vi f.ö. något överdrivna med hänsyn till att flertalet av de intagna som kan tänkas drabbade av sanktionen har åtskillig erfarenhet av enrumsvistelse under avsevärt svårare för- hållanden i samband med anhållande och häktning.

Sammanfattningsvis innefattar det av oss föreslagna differentierade sanktionssystemet följande sanktionsformer: Varning, tidstillägg, löneavdrag, förbud mot vistelse utom anstalt, förflyttning till annan avdelning eller anstalt samt ensamvistelse i den intagnes bostadsrum.

salami mim-111 anammats. urna almar—wara " lamm thwm. wmanlämäpm malmar—timma garam?"- wmalmmtw maailmamm %MMOQ P': '1 mtittl'rwsrwmaiimmutrqmamrmamtmamisl stammar:aaa1a111m_ månliqmih 11111 tallkg .111 111111 . t .. mura ..... 11.111... 1' lämmmwlrnraww sammtwmal—ah WW alla alfaanW &.Wlifåätaöhåm" n'" alla alla. Ildttillttia. dvs ett- Ehmm” *: .it am tm 'vLs [11.1 tu ? ' tht'mmmltml mmamtralalattawm tillsamman mastrat -. _ -.'.; . _ , mmwwaaaaaawmam» ria *. '.. ' Mr.M-255.715? qMåWl. ' "" l'f.'. » ' " ' . W WWW Waara ram mbt—1311 .nalrråvlantmml ,,maormmemamimammra matsalar sam anammat—111113 wwmmm trimm ' »» mammut warmtwmwmm Mia—trumma larna ämm malmar Wråäälällwmm bam al:-ob mättad marmorn lättlästa ltltrialsllb—lts itt rattat -. &Tmmmmwmmg 11111 mulliga alla—allt! 1111"- ätit-tunga l'hi' tröttsamt: av åtfbi'h'lu a.mmknwm a'fé. . ' artrit lamm _»ta alla mallats 111191th titt-law | , . .'

%% " L " ' "matsl till 11111 nah anlitluim Marma '"!!!”me ' ' [lm ".,1..Il_r

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om verkställighet av fängelsestraff (Fängelselagen)

Härigenom föreskrivs följande.

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 5 Denna lag avser verkställighet av fängelsestraff. Vad som föreskrivs i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

2 & Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över verkstäl- ligheten av fängelsestraff.

3 & Kriminalvårdsanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. För placering av sådana intagna som avses i 14 5 kan sluten avdelning inrättas som säkerhetsavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar vilka anstalter som är öppna eller slutna och vilka slutna avdelningar som är säkerhetsavdelningar.

Vad i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt gäller även öppen eller sluten avdelning av anstalt.

4 & Kriminalvården i anstalt skall med beaktande av straffets ändamål och längd samt arten av den dömdes brottslighet och de krav som säkerheten ställer utformas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället och som förbereder honom för tillvaron utom anstalten skall från början vidtagas i den omfattning som är möjlig med hänsyn till straffets ändamål. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förbe- redelse av frigivningen under den senare hälften av verkställigheten i anstalt.

5 & Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av kriminalvårdens syfte kräver insatser av andra sam- hälleliga organ, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ.

Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle att yttra sig om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om inte synnerliga skäl talar däremot.

6 5 Vid fördelningen av de dömda mellan slutna och öppna anstalter skall följande iakttagas.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Beslut om placering i sluten anstalt enligt detta stycke skall meddelas så snart verkställigheten påbörjats eller annars så snart det finns anledning till det. Beslutet skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Har beslut enligt andra stycket inte meddelats skall den dömde placeras i öppen anstalt om inte särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen av om särskilda skäl påkallar placering i sluten anstalt skall beaktas straffets längd, arten av den dömdes brottslighet samt omständigheter vid verkställighet av straff som den dömde tidigare avtjänat. Den som missbrukar narkotika skall företrädesvis placeras i sluten anstalt.

Utan att säkerhetsskäl som avses i tredje stycket föreligger får placering i sluten anstalt förekomma om det därigenom kan beredas den dömde arbete, undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt eller placeringen är nödvändig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tillgängliga resurser.

7 5 Vid fördelningen av de dömda mellan anstalter av samma slag skall följande iakttagas.

Den som inte fyllt 21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, placeras i en anstalt som företrädesvis är avsedd för yngre intagna. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall en kvinna företrädesvis placeras i en anstalt som är avsedd för kvinnor. En kvinna får inte utan eget medgivande placeras i en anstalt där gemensamhet med manliga intagna förekommer.

Den som har behov av utbildning eller behandling som anordnas vid viss anstalt skall, om det är lämpligt, placeras i denna. I övrigt skall, om inte straffets längd eller andra omständigheter föranleder annat, eftersträvas den placering som är bäst ägnad att främja en ändamåls- enlig planering av frigivningen.

8 & En intagen som placerats i sluten anstalt skall överföras till öppen anstalt när särskilda skäl för placering i sluten anstalt inte längre föreligger.

En intagen som placerats i öppen anstalt får överföras till sluten anstalt om han har avvikit eller omplaceringen annars är påkallad av hänsyn till säkerheten. Överföring från öppen till sluten anstalt får härjämte beslutas på skäl som anges i 6 & fjärde stycket.

VERKSTÄLLIGHETENS INNEHÅLL

9 5 En intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt.

En intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar som anstaltspersonalen lämnar honom.

Gemenskap

10 & En intagen skall under tid då han är skyldig att ha sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna, om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag eller av sysselsättningens särskilda beskaffenhet. Vägrar ett större antal av de intagna i en sluten anstalt samtidigt att ha den sysselsättning som har ålagts dem, får dock gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten.

På fritiden får den intagne i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna, om inte annat följer av bestämmelser— na i denna lag. I sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden inskränkas, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena i anstalten.

I anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från varandra.

Avskildhet och placering på säkerhetsavdelning

11 5 En intagen får på egen begäran ha anvisad sysselsättning i enrum, om lämplig plats kan beredas honom och särskilda skäl inte talar mot det. Medgivande härtill skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Läkare skall undersöka en intagen som har anvisad sysselsättning i enrum, om det behövs med hänsyn till dennes tillstånd. Har den intagne haft sysselsättning i enrum under en sammanhängande tid av en månad, skallen sådan undersökning alltid äga rum.

12 5 En intagen får, förutom i fall som avses i 53 5 andra stycket 3, 56 5 och 61 &, hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt

1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom,

2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten,

3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång till berusningsmedel,

4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen. En intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritag- ningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Ett beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag. '

13 & En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt 12 5 skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

14 5 Finns det i ett fall som avses i 12 å andra stycket anledning anta att de förhållanden som där avses kommer att bestå en längre tid, får den intagne placeras på en säkerhetsavdelning.

En intagen får också placeras på en säkerhetsavdelning, om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt.

Ett beslut om placering på en säkerhetsavdelning skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

15 & Innan beslut meddelas om en åtgärd enligt 12 eller 14 5 och vid omprövning av ett sådant beslut skall utredning ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande.

Den som hålls avskild på grund av att han är farlig för sin egen säkerhet till liv eller hälsa skall undersökas av läkare så snart det kan ske. Annan intagen som hålls avskild enligt 12 å och sådan intagen som är placerad på en säkerhetsavdelning skall undersökas av läkare, om det behövs med hänsyn till den intagnes tillstånd. Har en intagen hållits avskild under en sammanhängande tid av en månad skall en sådan undersökning alltid äga rum.

Över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket skall protokoll föras.

Sysselsättning

16 & En intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet.

Har en intagen behov av undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon annan sysselsättning eller av medicinskpsykologisk eller någon annan särskild behandling, skall sådan beredas honom under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.

17 & En intagen är skyldig att utföra det arbete, delta i den under- visning, utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning i övrigt som anvisas honom. Den som erhåller ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring får dock inte åläggas att ha någon sysselsättning, och den som erhåller förtidspension eller sjukbidrag enligt nämnda lag får åläggas att ha sysselsättning bara av den art och omfattning som kan anses lämplig för honom.

18 & En intagen skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för arbete som han utfört, om detta inte skett för egen räkning eller åt arbets— givare utom anstalten. Ersättning skall utgå även när en intagen, enligt vad som bestämts rörande honom, under arbetstid deltager i under- visning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan verksamhet som berättigar till ersättning inte beredas en intagen eller är denne helt eller delvis oförmögen till sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå i den mån den intagne inte erhåller ålders- eller förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den intagnes arbetsinsats, om inte särskilda skäl föranleder annat. För annan verksamhet skall ersättning i regel bestämmas enhetligt.

Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande användningen av ersättning enligt första stycket och av annan arbetsinkomst som en intagen uppbär.

Fritid

19 5 En intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning, som kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

20 & En intagen skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

Personliga tillhörigheter

21 5 I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får en intagen inneha andra personliga tillhörigheter än betalningsmedel samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. En intagen i sluten anstalt får inte inneha andra personliga tillhörigheter än sådana som är av enkel beskaffenhet och har ett mindre ekonomiskt värde.

Vid prövning av en intagens innehav av personliga tillhörigheter eller annan utrustning skall särskilt beaktas att innehavet inte får underlätta införsel av narkotika i anstalten.

22 5 I sluten anstalt får en intagen inte inneha pengar eller annat betal- ningsmedel än det som kriminalvården utfärdat. Om särskilda skäl föreligger härför, får anstaltschefen undanta en intagen från vad som nu sagts. Under vistelse i öppen anstalt får en intagen inneha betal- ningsmedel enligt särskilda bestämmelser.

En intagen i sluten anstalt får varken för egen eller annans räkning inom anstalten överlåta egendom till'eller förvärva egendom från annan intagen. Inte heller får en sådan intagen inom anstalten göra lånetrans— aktioner med annan intagen. Föreligger synnerliga skäl för överlåtelse eller län mellan intagna, får anstaltschefen medge en intagen att inom anstalten vidtaga sådan åtgärd.

23 5 Om en intagen begär att anstalten för hans räkning skall göra en kontotransaktion eller en penningöverföring, skall han visa vad trans- aktionen eller överföringen avser. Vid överföring av ett skäligt belopp till person mot vilken den intagne är underhållsskyldig, behöver han dock inte visa vad överföringen avser. Anstalten får inte medverka till transaktioner, som kan antas ha samband med befattning med beroendeframkallande medel eller brottslig verksamhet.

24 5 Om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor införs i anstalt, får det föreskrivas att de intagna inte utan särskilt medgivande får mottaga försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling.

Hälso- och sjukvård

25 & Om en intagen behöver hälso- och sjukvård, skall han vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen ske inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får en intagen föras över till allmänt sjukhus. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en intagen lider av en sådan smittsam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988: 1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom, skall anstaltschefen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård för en intagen ges i lagen (1991 : 1 129) om rättspsykiatrisk vård.

Förlossning av en intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till annan institution där hon kan erhålla lämplig vård.

Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter.

Beträffande behandlingen av en intagen, som har förts över till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 5 första stycket andra meningen lagen (1991: 1129) om rättspsykiatrisk vård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas föreskrifterna i 18—24 55 lagen (1991: 1 128) om psykiatrisk tvångsvård samt bestämmelserna i 8 5 andra och tredje styckena lagen (1991 : 1 129) om rättspsykiatrisk vård om befogenhet för kriminalvårdsstyrelsen och regeringen att besluta om särskilda restriktioner beträffande en viss intagen.

26 & Är en intagen sjuk när han skall lämna anstalten, får på hans begäran fortsatt sjukvård i anstalten beredas honom, om det kan anses skäligt.

Frigivningsförberedelser

27 5 Vid förberedelse av en intagens frigivning skall särskilt efter- strävas att bereda honom lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Kommer han att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall så långt möjligt åtgärder vidtagas för att tillgodose sådant behov.

Kontrollåtgärder mot intagna m.m.

28 5 En intagens bostadsrum samt väskor och andra förvaringsanord- ningar som finns i rummet får undersökas för eftersökande av föremål som han inte får inneha.

29 & En intagen får kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han inte får inneha.

30 & En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, urin— eller utandningsprov för kontroll av att han är inte har använt beroende- framkallande medel eller sådant dopningsmedel som anges i 1 5 lagen (1991 : 1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.

31 5 En intagen får underkastas annan kroppsbesiktning än som avses i 30 å när anledning förekommer att föremål som han enligt vad som följer av denna lag inte får inneha skall anträffas på honom.

Utöver vad som följer av första stycket får i fråga om den som är intagen i sluten anstalt kroppsbesiktning företas i den mån det anses påkallat när

1. han ankommer till anstalten vid intagning eller efter vistelse utom anstalten,

2. det sker Stickprovsvis eller också i anslutning till större under- sökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen, eller

3. han skall mottaga eller har haft okontrollerat besök. Utöver vad som föreskrivs i första stycket får den som är intagen i öppen anstalt underkastas ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses påkallat i fall som avses i andra stycket.

32 & Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som

omständigheterna medger skall iakttagas. Om möjligt skall vittne närvara. .

Annan kroppsvisitation än ytlig eller kroppsbesiktning får, när åtgärden gäller kvinna, inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

33 & Föremål, som anträffas vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller undersökning enligt 28 å och som en intagen enligt vad som följer av denna lag inte får inneha i anstalt, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt inte annat är särskilt föreskrivet. Om det vid kontroll anträffas egendom, som den intagne inte lagligen får inneha, skall egendomen omhändertas i avvaktan på beslag.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom anstaltens försorg göras räntebärande men får inte disponeras av den intagne förrän vid anstaltsvistelsens slut, om det inte föreligger särskilda skäl.

En försändelse som har granskats enligt 37-40 åå får hållas kvar, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Är det fråga om en ankommande försändelse, skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske få kännedom om innehållet. En kvarhållen försändelse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast när anstaltsvistelsen upphör, om inte särskilda skäl talar däremot.

34 & Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhän- dertas,

1. om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända,

3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt, eller '

4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.

Bestämmelserna i första stycket tillämpasäven i fråga om injektions- spruta eller kanyl Som kan användas för insprutning i människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

35 & Egendom som omhändertagits enlig 34 € skall kriminalvårdsan- stalten låta förstöra eller försälja enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen (1958z205) omv förverkande "av alkoholhaltiga drycker m.m.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller staten.

36 & Åtgärd enligt 28-34 55 får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den intagne eller något motstående intresse.

Intagnas kontakt med yttervärlden.

Försändelse

37 5 En försändelse till eller från den som är intagen i sluten anstalt får granskas för undersökning av om den innehåller otillåtna föremål. Sådan granskning får också ske för att undersöka om en försändelse innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något liknande förfarande. Beträffande den som är intagen på säkerhetsavdelning skall granskning av försändelse ske.

En försändelse till eller från den som är intagen i öppen anstalt får, för syfte som anges i första stycket, granskas om det finns anledning anta att försändelsen innehåller föremål eller meddelande som där avses eller Stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet.

Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom försändelse i den mån det är oundgängligen nöd- vändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

38 5 En försändelse mellan en intagen och en svensk myndighet, ett internationellt organ, som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda, eller en advokat skall vidarebefordras utan granskning. Anges ett brev vara avsänt från en svensk myndighet, ett sådant internationellt organ eller en advokat och finns det anledning anta att uppgiften inte är riktig, får dock försändelsen granskas, om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt.

I fråga om en försändelse till postverket tillämpas 37 å i stället för första stycket.

39 & Granskning av en försändelse får inte vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte.

I 33 & tredje stycket finns bestämmelser angående omhändertagande av försändelse.

40 & Vad i 37—39 55 år föreskrivet om försändelse gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande en intagen gäller även sammanslutning av intagna.

Besök

41 & En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får inte ta emot besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för någon.

Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också vägras besök i den mån det är ound- gängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

42 & Om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen i anstalten skall en tjänsteman vid anstalten vara närvarande när den intagne har besök om inte besöket kan ske under sådana förhållanden att den intagne och den besökande inte kan överlämna föremål till varandra (kontrollerat besök).

Kriminalvårdsstyrelsen får, om det behövs med hänsyn till säker- heten eller ordningen vid viss sluten anstalt, besluta att de intagna i en sådan anstalt får ta emot endast kontrollerat besök. Om det föreligger särskilda skäl får besöket dock genomföras utan kontroll.

Besök av advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet skall vara kontrollerat bara om advokaten eller den intagne begär det.

43 & Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten anstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. Vad som nu föreskrivits gäller inte, i den mån det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. Till underlag för bedömningen av om en intagen i öppen anstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får sådan kontroll som nyss sagts göras i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning av väska eller annan förvaringsanordning som medförs.

Telefonsamtal

44 & Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får ske i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada

för honom eller någon annan. Om en intagen under utredning av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom telefonsamtal i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan kontroll som avses i 43 & första stycket göras i den mån det anses behövligt.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes medgivande.

Gemensamma bestämmelser

45 & Regeringen får beträffande en viss intagen besluta om avvikelser från bestämmelserna i 37—44 55 om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställig- heten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

Vistelse utom anstalt Permission

46 & För att underlätta anpassningen i samhället eller för att motverka skadliga följder av frihetsberövandet kan en intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (normalpermission). Föreligger en inte obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk får normalpermission inte medges. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller på annat sätt tagit befattning med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna prov enligt 30 &.

Permission får också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket (särskild permission). Kan den angelägenhet som ligger till grund för en ansökan om särskild permission ombe- sörjas under normalpermission, skall sådan permission i första hand användas.

47 & Normalpermission får inte beviljas en intagen som avses i 6 5 andra stycket. Föreligger synnerliga skäl därtill får särskild permission beviljas sådan intagen.

För permission skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Skriftlig permissionsplan skall upprättas för varje permissionstillfälle. Om noggrann tillsyn är behövlig, kan det föreskrivas att den intagne vid permission skall stå under bevakning. Intagen som avses i 6 5 andra stycket skall vid permission stå under bevakning.

48 5 Till förberedelse av frigivning kan en intagen som avses 26 kap. 7 & brottsbalken beviljas permission under viss längre tid (frigivnings- permission). Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då två tredjedelar av straffet har avtjänats.

För frigivningspermission skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Behandlingsplacering utom anstalt

49 & Kan en intagen genom vistelse utom anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i sam- hället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utom anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger (behand- lingsplacering utom anstalt). Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel.

Första stycket gäller inte en intagen som avses i 6 5 andra stycket.

50 & För behandlingsplacering skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. I samband med vård eller annan behandling får det föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin— eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel. Vid beslut om placering kan meddelas föreskrift enligt 26 kap. 15 & brottsbalken att gälla för tid efter villkorlig frigivning.

Behandlingsplacering får inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

F rigång

51 & För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen, som är i behov av särskilda stödåtgärder inför frigivningen, medges att

under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten (frigång). Vid prövning av medgivande till frigång skall särskilt beaktas om den intagne är i behov av inskolning i arbetslivet eller frigång annars kan antas väsentligt underlätta hans försörjningsmöjligheter efter frigiv- ningen. Det bör vid anstalt från vilken intagna normalt beviljas frigång vidtagas särskilda åtgärder för att främja sådan verksamhet.

Frigång får inte beviljas en intagen som avses 6 5 andra stycket. För frigång skall ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. På platsen för frigångsverksamheten skall för den intagne utses en särskild kontakt- man.

Fritidsaktiviteter utom anstalt

52 5 Om det lämpligen kan ske, bör en intagen beredas tillfälle att utom anstalten på fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället (fritidsvistelse utom anstalt). För sådan vistelse utom anstalt skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn. Intagen som avses i 6 5 andra stycket får inte medges fritidsvistelse utom anstalt.

Disciplinära påföljder

53 & Bryter en intagen mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten eller när han vistas utanför anstalten med stöd av bestämmelse som anges i 58 & eller med stöd av 63 5 första stycket, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, om det inte föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne meddelas varning,

2. förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd den intagne undergår,

3. förordnas att den intagne under viss bestämd tid, högst tio dagar, skall vistas i enrum,

4. förordnas att den intagnes ersättning enligt 18 5 skall minskas med 20 % under viss bestämd tid, högst 30 dagar, då den intagne utövar anvisad verksamhet,

5. förordnas att normalpermission, frigivningspermission, frigång, fritidsvistelse utom anstalt och behandlingsplanering utom anstalt inte får medges under viss bestämd tid eller

6. den intagne förflyttas till annan avdelning eller anstalt. Ett förordnande enligt andra stycket 2 får inte medföra att den intagne skall vistas längre tid i anstalt än som motsvarar det fängelse- straff han undergår. Förordnande enligt andra stycket 3 verkställs genom att den intagne vistas i sitt bostadsrum. Förordnande enligt andra stycket 5 får begränsas till att avse visst slag av vistelse utom anstalt. Beslut om disciplinär bestraffning gäller, om inte annat förordnats, omedelbart.

54 & Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning enligt 53 5 skall beaktas om förseelsen får, har fått eller kan bedömas få andra följder för den intagne. Har intagen med stöd av 56 & hållits avskild under utredningen av ett disciplinärende skall tiden härför tillgodorä- knas honom, om disciplinärt förordnande enligt 53 5 andra stycket 3 åläggs honom i anledning av nämnda utredning.

55 & Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning be- stämmas gemensamt för samtliga förseelser.

Upprepade förordnanden enligt 53 å andra stycket 2 får sammanlagt inte avse längre tid än femton dagar för en intagen som undergår fängelse i högst fyra månader och fyrtiofem dagar för en intagen som undergår fängelse på längre tid än fyra månader.

Den sammanlagda tiden för upprepade förordnanden enligt 53 5 andra stycket 3 får inte överstiga tio dagar för en intagen som undergår fängelse i högst en månad, femton dagar för en intagen som undergår fängelse i mer än en men högst fyra månader och fyrtiofem dagar per kalenderår för en intagen som undergår fängelse på längre tid än fyra månader.

56 5 Under utredningen av ett disciplinärende får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nöd- vändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Åtgärden får inte vara under längre tid än fyra dygn. Kan den intagne inte hållas avskild i anstalten, får han placeras i allmänt häkte, om detta är lämpligare än att han förs över till annan anstalt. Den intagne skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig.

57 & Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas skall förhör hållas med den intagne. Over vad som förekommit vid förhör och annan undersökning skall protokoll föras.

Övrigt

58 & Tid för vistelse utom anstalt enligt 25, 46, 48, 49, 51 eller 52 55 inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar mot det.

59 & Om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilken kriminalvårdsanstalt den intagne befinner sig, den intagnes förflyttning till öppen anstalt, permissioner och andra vistelser utom anstalten, tidpunkt för frigivning samt om rymning och uteblivande efter permission.

Underrättelse skall ske så tidigt som möjligt.

60 5 Vid transport av en intagen skall om möjligt tillses att han inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får en intagen vid transport eller annars under vistelse utom anstalt beläggas med fängsel. Vid förflyttning inom anstalt får intagen beläggas med fängsel, om det är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl.

Kan det befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

61 & En intagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen i anstalten får tillfälligt hållas avskild från andra intagna så länge det är nödvändigt för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt upp- trädande av en intagen, får han hållas belagd med fängsel, om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till hans egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa.

Kan en intagen i fall som anges i första eller andra stycket inte hållas avskild i anstalten får han placeras i allmänt häkte i högst två dygn, om detta är lämpligare än att han föras över till en annan anstalt.

Läkare skall så snart det kan ske undersöka den som är föremål för åtgärd enligt denna paragraf. I fråga om den som hålls avskild därför att han är påverkad av berusningsmedel skall en sådan undersökning dock äga rum endast om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

62 & Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

63 & En intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan myndighet att en intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är fråga får en intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.

Tiden för inställelse som avses i första stycket inräknas i verkställig- hetstiden. Detsamma gäller tid som en intagen vistas utom anstalt med stöd av 2 5 lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internatio- nellt samarbete på brottmålsområdet.

Åtalas en intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten som erfordras för utförande av hans talan i målet.

64 & Har en intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, får ersättning härför tagas ut av medel som tillkommer honom enligt 18 5 första stycket.

Arbetsersättning som för en intagens räkning innestår hos kriminal— vårdsmyndighet får inte utmätas.

65 & En intagen skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme om inte synnerligt hinder möter däremot.

66 & En intagen som inom anstalten vill utöva sin religion skall beredas tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

67 & Med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal för verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt intresse för de intagna. De har också rätt att i lämplig ordning sammanträda med varandra för överläggning i sådana frågor. En intagen som hålles avskild från andra intagna får dock deltaga i överläggning eller sammanträde endast om det kan ske utan olägenhet.

68 5 Om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten, kan förmåner som enligt lagen tillkommer intagen tillfälligt inskränkas.

Om tillämpning av bestämmelse i denna lag uppenbarligen kan befaras medföra men för en intagens kroppsliga eller psykiska hälsa, får den jämkning göras som är påkallad för att förebygga sådant men.

Beslut m.m.

69 & Frågor som avses i 48 % prövas av kriminalvårdsnämnden. Detsamma gäller frågor som avses i 49 5, om den intagne har dömts

till fängelse i lägst två år. Övriga frågor enligt 49 & prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör.

70 & Regeringen kan förordna att tillämpningen av 48 och 49 55 får överflyttas från kriminalvårdsnämnden till den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde anstalten hör.

71 5 En intagen får hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut i frågor som avses i 48 och 49 55.

72 & Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efter- rättelse omedelbart, om inte annorlunda förordnas.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan inte föras.

73 5 Beslut enligt denna lag i andra frågor än som avses i 69-71 55 meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Beslut i frågor på vilka första stycket är tillämpligt gäller omedel- bart, om inte något annat förordnas.

74 % Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

75 & Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag får överklagas till kammarrätt. Beslut i fråga om vistelse utom anstalt för en intagen beträffande vilken regeringen har meddelat förordnande enligt 45 & överklagas dock hos regeringen. Detsamma gäller andra beslut av styrelsen enligt denna lag än som nu har angetts.

76 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva om överflyttning till någon annan kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 69 och 70 55 samt av kriminal- vårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses i 12 å andra stycket samt 14 5.

77 & Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra beslut i andra frågor än som avses i 69-71 55 som efter bemyndigande enligt 76 5 har meddelats av en annan kriminalvårdsmyndighet. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning av ett sådant beslut, om det har gått honom emot.

78 & Den som olovligen till en intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Lämnar någon åt en intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller sådan injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen eller hjälper någon annars en intagen att komma åt sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1994, då lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall upphöra att gälla.

2. Beslut som meddelats med stöd av bestämmelse i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall fortfarande gälla. Sådana beslut enligt lagen om kriminalvård i anstalt som skall omprövas gäller dock inte längre än till dess omprövning har skett.

3. Intagen som har hänförts till den kategori intagna som avses i 7 & tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt, skall anses hänförliga till 6 5 andra stycket denna lag till dess omprövning skett.

4. Vid tillgodoräknande av tid för vistelse utom anstalt som har skett före denna lags ikraftträdande skall bestämmelserna i 39 5 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt tillämpas.

5. Vid disciplinär bestraffning för förseelse som begåtts innan denna lag trätt i kraft skall bestämmelserna i lagen (1974:203) om kriminal- vård i anstalt tillämpas, om inte en bedömning enligt denna lag leder till en lindrigare bedömning.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:202) om be- räkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. att 23 5 skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

235

Har avbrott ägt rum i verkställigheten, skall det antal dagar avbrottet varat läggas till slutdagen.

Som avbrott anses icke att den som undergår fängelse häktas med anledning av misstanke om brott. Genom beslut enligt lagen Genom beslut enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i (I994:000) om verkställighet anstalt kan bestämmas att viss av fängelsestraff kan bestäm- tid icke skall inräknas i verk— mas att viss tid icke skall ställighetstiden. Därvid äger inräknas i verkställighetstiden. första stycket motsvarande till- Därvid äger första stycket ämpning. motsvarande tillämpning. Vid

bestämmande av slutdagen skall dock bortses från dis- ciplinärt förordnande enligt 53 å andra stycket 2 lagen om verkställighet av fängelsestrajf

Denna lag träder i kraft den 1994.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:371) om be- handlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl att 17 och 17 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

175

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på 1. den som anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott, 2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt,

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 5 tredje stycket, 43 5 första stycket tredje meningen eller 50 5 tredje meningen lagen (1974 1203) om kriminalvård i anstalt och

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 56 5 tredje meningen, 61 5 tredje stycket eller 63 5 första stycket tredje meningen lagen (1994.-000) om verkställighet av fängelsestrajf och

4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 5 tredje stycket brottsbalken i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.

Denna lag tillämpas inte på barn som gripits enligt 16 5 lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Den som är placerad i häkte med stöd av 505 tredje me- ningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt får hin- dras från kontakter med andra personer genom brev, tele- fonsamtal eller besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen i disciplinärendet inte skall äventyras. Sådana

17a5

Den som är placerad i häkte med stöd av 56 5 tredje me- ningen lagen (1994:000) om verkställighet av fängelsestraff får hindras från kontakter med andra personer genom brev, telefonsamtal eller besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen i disciplinärendet inte skall äventyras. Sådana

beslut meddelas av den krimi— nalvårdsanstalt som har be- slutat om placering i häkte.

Denna lag träder i kraft den 1994.

beslut meddelas av den krimi- nalvårdsanstalt som har be- slutat om placering i häkte.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1129) om rätts- psykiatrisk vård.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991 : 1 129) om rättspsykiatris- ka värd att 8 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

85

Föreslagen lydelse

Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16- 24 55 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Beträffande den som är än- hållen, håktad eller intagen i eller skall förpassas till krimi- nalvårdsanstalt får kriminal- vårdsstyrelsen i särskilda fall, om det är påkallat från ord- nings— eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränk- ningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 5 första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev som avses i 25 5 första stycket första meningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebefor- dras utan föregående gransk- ning.

Beträffande den som är an- hållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till krimi- nalvårdsanstalt får kriminal- vårdsstyrelsen i särskilda fall, om det är påkallat från ord- nings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränk- ningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 5 första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev som avses i 38 5 första stycket första meningen lagen (I994:000) om verkställighet av fängelsestraff från den som är intagen skall dock alltid vidarebefordras utan föregåen- de granskning.

Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska

syften, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.

Denna lag träder i kraft den 1994.

1. Inledning

1 . 1 Direktiven

Kommitténs direktiv (Dir. 1992136) beslutades av regeringen den 2 april 1992. Enligt dessa skall vi göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. Huvuduppgiften bör vara att, efter en avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa regelverket till dessa. Intresset att hålla anstalterna narkotika- fria skall därvid särskilt uppmärksammas. l direktiven anförs vidare följande.

Bakgrund 1974 års kriminalvårdsreform

Kriminalvården har till uppgift att verkställa domar på fän else och svara för övervakningen av personer som är dömda till sky dstillsyn eller är villkorligt fri ivna samt ha hand om verksamheten vid landets häkten. Beträf ande den kriminalvård som bedrivs utanför anstalt, s.k. frivård, innehåller brottsbalken relativt detaljerade föreskrifter. De närmare bestämmelserna om kriminalvården i anstalt regleras däremot i en särskild lag. På båda områdena finns kompletterande f"reskrifter i förordningar och myndighetsföre— skrifter.

Under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fördes en livlig kriminal olitisk debatt i Sverige och det ågick också ett omfattande re ormarbete. Ar 1971 tillsattes en iminalvårdsbe- redning för att göra en samlad bedömning av de aktuella kriminal— vårdsfrågorna och upprätta en plan för det fortsatta reformarbetet. Berednin ens betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård lade grunden för den ag (1974:203) om kriminal vård i anstalt (KvaL), som trädde i kraft den 1 juli 1974 och som alltjämt gäller, även om en del senare ändringar har gjorts.

I lagen slås fast att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att målsättningen är att anstaltsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts.

Kriminalvårdsreformen syftade också till ett närmare samarbete mellan anstaltsvård och frivård. I propositionen (1974:20 s. 85)

framhöll departementschefen att anstaltsvården härigenom skulle få möjlighet att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbets- former. Overgången mellan de båda vårdformerna skulle bli mindre ska och anstaltsvårdens målsättning - att förberedelse av frigivning skal vara ett huvudsyfte med alla åtgärder - kunde lättare bli infriad.

Genom reformen slogs den s.k. normaliseringsprincipen fast. Den innebär att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor. Andra myndig- heters primära ansvar för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår. Kriminalvårdens personal skall i första hand klarlägga klienternas behov av stöd och vård samt förmedla den nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Departe- mentschefen betonade att endast i de fall då den dömde omhän- dertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatsema uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter bör det vara motiverat att göra något avsteg från denna princip och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även för uppgifter som normalt vilar på andra huvudmän (s. 85).

Normaliseringsprincipen har ett nära samband med en annan princip, som också ligger till grund för kriminalvårdsreformen, nämligen den s.k. närhetsprincipen. Denna innebär att den dömde, i den utsträckning det är möjligt, bör placeras på en anstalt i närheten av sin hemort. På så sätt får den dömde bättre möjligheter att hålla en nära kontakt med frivården och andra myndigheter på den ort där han skall friges, liksom med sina anhöriga. Närhetsprin- cipens förverkligande är således en praktisk förutsättning för att normaliseringsprincipen skall kunna tillämpas så bra som mö'ligt.

Genom kriminalvårdsreformen infördes också ett nytt ansta tssys— tem. Tidigare byggde anstaltssystemet på en indelning av riket i åtta kriminalvårdsräjonger, varav fem var geografiskt indelade och tre specialräjonger för ungdoms-, internerings- respektive kvinnoklien— tel. Det nya systemet bygger, till skillnad från det tidigare, på en renodlad regional organisation och en indelning i riksanstalter och lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper kan vara slutna eller öppna.

Riktlinjer anto s också i fråga om det fortsatta anstaltsby gandet. Detta skulle inri tas på uppförande av mindre lokalansta ter som främst skulle utnyttjas för utslussnin av intagna i samhällslivet i enlighet med princ1perna om norma isering och närhet. Ar 1980 antog riksdagen ett princi program för det framtida anstaltss stemet som i allt väsentligt bygg e på principerna i kriminalvårdsreförmen. Totalt 21 lokalanstalter har tillkommit på grundval av programmet. Principfprogrammet har således i betydande utsträckning kunnat genom öras.

För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller att den som har dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt. Den som har dömts till fängelse i mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man skall kunna förbereda _frigivningen får emellertid den intagne föras över till lokalanstalt. Aven dömda med korta strafftider kan placeras i riksanstalt om sådan placering är påkallad t.ex. på grund av missbruk av narkotika eller av säkerhetsskäl.

Vid intagning i lokalanstalt skall man välja den region och såvitt möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt.

I fråga om valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att den intagne skall placeras i öppen anstalt. Placerin i sluten anstalt skall ske om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sadana skäl kan vara flyktfara, risk för narkotikahantering eller att den intagnes behov av arbete, undervisning eller behandling inte kan tillgodoses i öppen anstalt. Vid placering av intagen som inte f llt 21 år skall man ta särskild hänsyn och inte placera honom til sammans med intagna som kan inverka menligt å hans anpassning i samhället. Den som har dömts till fängelse i ägst fyra år - eller lägst två för grova brott rörande narkotika - skall enligt 7 5 tredje stycket KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till brottslighetens art eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta allvarlig brottslighet.

På vissa anstalter har det inrättats specialavdelningar för särskilt rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Sedan år 1981 är förutsättningarna för placering på sådan avdelning reglerade i KvaL.

Som tidigare angetts syftar anstaltsvården bl.a. till att underlätta den dömdes anpassning till livet utanför anstalten. Ett led i denna strävan är att den inta ne under anstaltsvistelsen skall beredas ett lämpligt arbete som rämjar hans utsikter att efter frigivningen anpassa sig till arbetslivet. Om en intagen har behov av under- visning, utbildning eller särskild behandling, skall han få sådan under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. I propositionen konstaterade departementschefen att de intagna ofta har en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning och att det därför är väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig omfattnin inriktas på åtgärder för att undanröja dessa brister (prop. 1974: 0 s. 122). Den intagne är skyl- dig att utföra det arbete eller delta i den undervisning eller ut- bi dning som åläggs honom.

För den som är intagen i anstalt finns flera olika mö'ligheter att få permission eller på annat sätt vistas utanför anstalten. Dessa vistelser har till syfte att an assa den dömde till samhället och motverka skadliga följder av rihetsberövandet.

Vad gäller lagens innehåll i övrigt kan bl.a. nämnas regler om möjlighet till fritidssysselsättning och om intagnas rätt att inneha gersonliga tillhörigheter och att ha kontakt med omgivningen genom rev, telefon samtal och besök liksom bestämmelser om disciplinära åföljder för intagna som brutit mot ordningen på anstalten och om oppsbesiktning, kroppsvisitering och urinprov. _. Lagen om kriminalvård i anstalt har ändrats vid flera tillfällen. Andringarna har bl.a. rört disciplinpåföljder samt åtgärder i syfte att förhindra rymningar och narkotikamissbruk i anstalt.

Kriminalvårdsberedningens beskrivning av anstaltklientelet

Reglerna för anstaltsplaceringarna i KvaL har sin grund i den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande (SOU 1972:64 s. 125 ff) Kriminalvård.

Beredningen konstaterade att det var en ganska liten skillnad mellan frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och medellånga strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd, bakgrund och sociala vanor - inklusive missbruk av alkohol och narkotika. Orsaken till att denna grupp, som kallades "normalklien- telet", behandlades på anstalt var, enligt beredningen, till stor del

att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit åsyftat resultat utan klienterna hade kommit in i en oordnad livsföring som hade lett till fortsatt brottslighet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten oftast inte var av allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en mera ordnad livsföring. Den anstaltsbehandling som då gavs inom krimi- nalvården ansågs inte fylla dessa krav. De soc1ala insatserna i samband med klienternas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades av att huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter belägna långt från hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta genom att de intagna fick tillbringa verkställighetstiden i anstalter i närheten av hemmet - lokalanstalter. Härigenom skapades förutsättningar för en successiv utslussning och en integration mellan anstaltsvård och frivård samt för en tillämp— ning av normaliseringsprincipen. Närheten till hemorten - när- hetsprincipen — skulle således bilda utgångspunkten för anstaltsplace- ringen för "normalklientelet" i stället för de principer som dittills gäl [ i fråga om differentieringen av de intagna; bl.a. att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell belastning på än- stalterna.

Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själva eller andra. Till den gruppen hänfördes också personer som dömts till långvari a fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normalkliente et men vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas större betydelse. På anstalter för denna typ av klientel — slutna riksanstalter - måste verksamheten anpassas till en regelmässig ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal. Aven dessa intagna skulle enligt beredningen i princip slussas över till lokalan- stalter när frigivningen var nära förestående. I dessa fall måste dock det med hänsyn till den dömdes återanpassning fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. Beredningen förutsatte att de slutna riksanstaltema utvecklade ett brett register av behandlingsalternativ genom en relativt långt driven specialisering.

En tredje klientelgrupp utgjordes, enligt beredningen, av personer som av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelse- straff och som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Dessa personer var inte farliga från sam- hällsskyddssynpunkt och ansågs inte ha något vårdbehov som kunde tillgodoses genom kriminalvårdande åt ärder, bl.a. med hänsyn till strafftidens längd. Deras eventuella jälpbehov måste klaras av andra sociala organ, t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Gruppen bestod till största delen av rattfyllerister. Det övervägande flertalet ansågs kunna placeras i öppna riksanstalter med hänsyn till att behovet av att tillbringa anstaltsvistelsen i omedelbar närhet till hemorten inte ansågs vara så stort som för andra kategorier av intagna. Mot bakgrund av beredningens överväganden föreslogs i propositionen att den som avtjänar fängelse i högst fyra månader öreträdesvis borde vara placerad i riksanstalt. Vid riksdagsbe— handlingen ändrades lagtexten i enlighet med ett förslag från lagrå—

det så att alla intagna som avtjänar fängelse i högst ett år företrä— desvis skall placeras i lokalanstalt (JuU 197412 s. 39, rskr. 99).

Utvecklingen på kriminalvårdsanstaltema

Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering vid såväl riksanstaltema som lokalanstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Denna utveckling kan av helt naturliga skäl försvåra tillämpningen av närhetsprincipen och därmed också av normaliseringsprincipen. Specialiseringen har hittills främst inriktats på narkotikamissbrukama. Det finns numera särskilda motivations- och behandlingsavdelningar liksom särskilda av— delningar för intagna som inte missbrukar narkotika vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter bedrivs vidare verksamhet i s fte att finna behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga til kvinnomisshandel och sexualbrott. Aven i övrigt är strävan att anpassa verksamheten vid riks- och lokalan- stalterna till olika kategorier av intagna. Bl.a. bedrivs s.k. ratt- fälleverksamhet vid ett tiotal anstalter. Inom Stockholmsregionen finns numera en lokalanstalt som används enbart för kvinnlig intagna. Vidare har kriminalvårdsmyndigheterna i ökad utsträckning koncentrerat placeringen av kvinnliga intagna till en viss eller vissa lokalanstalter även inom andra regioner.

Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna uttalat under senare år. Riksdagen har vid flera tillfällen erinrat om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara bl.a. att intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotika- handel inom anstalterna och ute i samhället.

Våren 1991 gav riksdagen regeringen till känna att den verksam- het med behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som bedrivs inom kriminalvården bör utökas och intensifieras ytterligare. Målet måste, enligt riksdagen, vara att de intagna som vill och har behov av det skall kunna få en sådan behandling.

Vad gäller kvinnor på lokalanstalt har riksdagen upprepade gånger uttalat det angelägna i dels att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda från manliga intagna, dels att intagna kvinnors behov kan tillgodoses också på anstalter med både manliga och kvinnliga intagna.

Indelning av anstalterna med hänsyn till säkerhetsgrad

Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett förslag om en indelning av anstalterna efter graden av säkerhet avseende rymning och fritag- ning. Förslaget innebär att landets anstalter delas in i fyra säkerhets- grader; säkerhetsgrad I är den högsta säkerhetsnivån och säkerhets- grad IV den lägsta. Olika delar av en anstalt kan ha olika säkerhets- rad. Indelningen bygger på fyra kriterier; anstaltens geografiska äge, dess fysiska utformning, anstaltens personal samt den verksamhet eller inriktning som utmärker anstalten. För att en anstalt skall kunna hänföras till den högsta säkerhetsgraden krävs

bl.a. att den är belägen på ett sätt som möjliggör fri sikt runt hela anstalten, att den uppfyller högt ställda krav på murar, staket, bevakning och andra säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och att denna personal är välutbildad och erfaren. An— stalter som till största delen uppfyller dessa krav, men där någon faktor är försvagande, bör enligt förslaget hänföras till kategori II. Anstalter med säkerhetsgrad III skall vara slutna, dvs. de intagna skall kunna låsas in, och det skall finnas rymningshinder. Anstalter som hänförs till säkerhetsgrad IV är sådana där det inte finns några egentliga rymningshinder.

Kriminalvårdsstyrelsen har gjort en indelning av landets anstalter med utgångspunkt från förslaget. Den innebär iprincip att de slutna riks anstalterna hänförs till säkerhetsgraderna I eller II, de slutna lokalanstalterna till säkerhetsgrad III och de öppna riks— och lokalanstalterna till säkerhetsgrad IV. Styrelsen överväger för närvarande hur anstaltsklientelet skall delas in med avseende på säkerhet vid anstaltsplaceringarna. Indelningen av anstalterna i säkerhetsgrader används nu som underlag för rioriteringar av hur de medel kriminalvården disponerar för säkergetshöjande åtgärder skall användas.

Behovet av nya överväganden

Det har i huvudsak rått enighet om att Sverige skall slå vakt om de principer som låg till grund för kriminalvårdsreformen. Det är emellertid närmare 20 år sedan kriminalvårdsreformen genomfördes. Som framgått av min redovisning har utvecklingen under senare år av allt att döma medfört vissa svårigheter att tillämpa reglerna i KvaL om anstalts placering i enlighet med kriminalvårdsreformens intentioner, bl.a. med hänsyn till berättigade krav på samhällsskydd och det växande problemet med narkotika på anstalterna. Detta gäller särskilt i fråga om lokalanstaltsplaceringarna. Till bilden hör också att lokalanstalterna har utvecklat en specialisering i fråga om verksamhetens inriktning som inte avsågs när reformen genomför- des. Därtill kommer att Kriminalvårds verket har fått en ny organisation. Riksanstalterna, lokalanstalterna, häktena och fri- vårdsmyndigheterna är fr.o.m. den 1 januari 1991 organiserade i sju kriminalvårdsregiöner. Tidigare fanns det tolv regioner och riksanstaltema ingick då inte i den re ionala organisationen. Den nya organisationen kan komma att med öra att riks- och lokalanstal— terna utnyttjas på annat sätt än vad som förutsattes när reformen genomfördes.

Enligt min mening är det mot bl.a. den bakgrunden naturligt att nu genomföra en samlad utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års reform för att mer förutsättningslöst överväga om de hittillsvarande målen och medlen för kriminalvården i anstalt bör förändras. Enligt min mening bör detta utredningsuppdrag ges åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Utredningsuppdraget

Allmänna utgångspunkter

Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom kriminalvårdsreformen. En

utgångspunkt bör emellertid även i fortsättningen vara att ett grund- läggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsbe- rövandet. Samtidigt måste samhällets berättigade krav på skydd ges stor vikt. Den svenska kriminalvården bör, enligt min mening, förena humanitet med höga krav å säkerhet och effektivitet.

För att uppfylla kriminalvår ens mål finns en differentierad anstaltsorganisation och numera förhållandevis vida mö'ligheter att anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det ens ilda fallet. Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Jag anser således att det ligger ett stort värde 1 att det sker en fortsatt utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Som framhålls i regeringsförklaringen bör kriminalvårdens brotts— förebyggande och sociala as ekter tillmätas ökad betydelse liksom arbetet med att bekämpa nar otikamissbruket på anstalterna.

Huvuduppgiften för kommittén bör vara att närmare överväga vilka principer för anstaltsplacering som_ bör tillämpas i framtiden och att anpassa regelverket till dessa. Overvägandena bör ha sin utgångspunkt i en undersökning av anstaltsklientelet. Kommittén bör särskilt belysa vilka avvägningar som bör göras mellan de olika intressen som finns i fråga om anstaltsplaceringarna, dvs. säker- hetskrav, behovet av olika former av stöd och behandling under anstaltstiden, möjligheter att förbereda frigivningen på ett rimligt sätt, etc. I det sammanhanget bör kommittén göra en samlad bedömning av utvecklingen under senare år i fråga om tillämp- ningen av normaliserings— och närhetsprincipen samt överväga be- hoven av att göra avsteg från dessa principer. Kommitténs över- väganden i fråga om möjligheterna att tilläm a normaliserings rin- cipen bör bl.a. göras mot bakgrund av utvecklingen inom socra tjän- sten och den allmänna hälso— och sjukvården. Det finns också anledning att gå in på om den nuvarande anstaltsindelningen är ändamålsenlig eller om det finns skäl att införa ett annat system, t.ex. den av Kriminalvårdsstyrelsen föreslagna säkerhetsklassifice- ringen av anstalterna.

Jag vill också erinra om att en långt driven specialisering av anstalterna riskerar att leda till svårigheter att lacera fängelsedömda som inte tillhör "rätt kategori" på lediga p atser, vilket i sin tur försvårar att anstaltsplatserna kan utnyttjas på ett kostnadseffektivt sätt. Samtliga dessa aspekter bör beaktas och leda fram till en samlad bedömning av vilka avvägningar som är lämpliga med hänsyn till differentieringsbehoven å den ena sidan, och intresset att nå ett effektivt resursutnyttjande inom kriminalvården å den andra. Kommittén bör redovisa konsekvenserna av sina överväganden om differentieringsbehoven och placeringsreglerna vad gäller platsut- nyttjandet på kriminalvårdsanstalterna.

I sammanhanget bör erinras om regeringens särskilda direktiv för Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1993/94 — 1995/96 som beslutades i juni 1991. Enligt dessa skall Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. med utgångspunkt från tillgängliga relevanta data beskriva klientelutvecklingen och de principer för anstaltsplaceringarna som har tillämpats under de senaste fem åren. Denna beskrivning skall bl.a. ligga till grund för en bedömning av om den indelning av klientelet som Kriminalvårds- beredningen gjorde i början av 1970-talet fortfarande är relevant som grund för anstaltsplaceringarna samt i vilka avseenden klientel- utvecklingen och de krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna ställt under senare år har lett till avsteg från prin-

ciperna i kriminalvårdsreformen. Uppdraget skall i denna del redovisas iden fördjupade anslagsframställning som skall lämnas till regeringen senast den 1 september 1992. Kommittén bör informera sig om detta arbete och vid behov komplettera Kriminalvårdsstyrel- serlis klientelundersökning och övriga utredningsarbete i relevanta de ar.

När det gäller kriminalvården i frihet är det min avsikt att inom kort föreslå re eringen att tillkalla en utredning som bl.a. skall ha till uppgift att ämna förslag om hur samhällstjänsten, kontraktsvår- den och andra alternativa påföljder kan utvecklas.

Frågan om hur det framtida anstaltsbyggandet skall ske övervägs av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Kommittén bör hålla arbetsgrupfpen informerad om sina överväganden i den mån de har betydelse ör utformningen av kriminalvårdsanstalterna.

Kommittén skall i övrigt vara oförhindrad att ta upp och belysa de frågor rörande kriminalvårdens re elverk, innehåll och ut- formning föri första hand anstaltsbehand ingen som kan aktualiseras under arbetets gång. Jag vill dock särskilt peka på några områden som kommittén bör behandla. Flera av dessa frågor berörs också i de tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen.

Narkotika på anstalt

Narkotikasituationen utgör sedan lång tid ett svårbemästrat problem inom kriminalvården. Vid tiden för kriminalvårdsreformens genom- förande bedömdes 25 % av de intagna på anstalterna vara narkotika- missbrukare (den 1 april 1974). Den 1 april 1991 hade andelen intagna som miss brukade narkotika ökat till hela 42 %. Under de senaste åren har situationen på anstalterna dessutom komplicerats av att narkotikamissbruk ocksa kan medverka till spridning av HIV- Virus.

Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen under 1980-talet i syfte att hindra förekomsten av narkotika på anstalterna. Sedan den 1 januari 1981 finns en generell möjlighet att ta urinprov på de intagna för att kontrollera narkotikapåverkan. Den 1 oktober 1982 infördes den uttryckliga regeln om att man vid bedömning av om någon tillhör den kategori som avses i 7 5 tred'e stycket KvaL särskilt skall beakta om straffet avser grovt narkoti abrott eller grov varusmuggling avseende narkotika. Samtidigt infördes skärpta regler för granskning av brev och kontroll av telefonsamtal och besök. Mö'ligheterna att företa krop svisitation och kroppsbesiktning utö ades. Den 1 juli 1984 inför es en bestämmelse om att man vid fördelningen av intagna mellan öp na och slutna anstalter särskilt skall beakta om det föreligger fara ör att någon allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Efter en lagändring den 1 juli 1988 kan särbehandling enligt 7 5 tredje stycket KvaL ske bl.a. beträffande intagna som dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet. Lagändringen innebar också särskilda begränsningar i mö'ligheterna för intagna som tillhör denna kategori att få vistas utan ör anstalten.

Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter har också förändrats i syfte att bemästra narkotikaproblemen. Till för några år sedan var det endast riksanstaltema som hade särskilda behand- lingsavdelningar för narkotikamissbrukare liksom anstalter eller anstaltsavdelningar för intagna utan narkotikaproblem. Någon

differentiering med avseende på narkotika förekom däremot inte på lokalanstalterna.

Som framgått tidigare har det under senare år skett en utveckling mot en ökad specialisering bl.a. med avseende på narkotika vid såväl riksanstaltema som lokalanstalterna. Det finns numera särskilda lokalanstalter eller anstaltsavdelningar dit missbrukare som själva vill försöka ta sig ur sitt missbruk kan söka sig. Vissa anstalter har reserverats för intagna utan missbruksproblem medan andra utnyttjas för narkotikamissbrukare som är svara att motivera för behandling. Den senare kategorin intagna utgör ett särskilt problem i sammanhanget. De beskrivs som återfalls- och rymnings- benä na och svärhanterliga i övrigt. Många av dem har psykiska prob em.

Kriminalvårdsstyrelsen har låtit anstalterna göra en bedömning av förekomsten av narkotika på anstalterna under tidsperioden oktober 1990 till mars 1991. Bedömningen baseras på gjorda beslag, erkännande av intagen eller iövrigt grundad misstanke. Ca 15 % av anstalterna rapporterade att ingen narkotika hade missbrukats på anstalten under redovisningsperioden. Det var främst fråga om anstalter som tar emot relativt få missbrukare och anstalter som bedriver behandlingsprojekt för missbrukare, dit intagna frivilligt söker sig för att komma ifrån sitt missbruk. På omkring 39 % av anstalterna bedömdes narkotikamissbruk som sällsynt medan ca 29 % av anstalterna redovisade roblem då och då. Omkring 10 % av anstalterna uppgav att narkoti amissbruk var ofta förekommande, och ca 6 % av anstalterna rapporterade problem med narkotika så gott som dagligen. Det rör sig 1 det senare fallet om slutna anstalter med en mycket hög andel inskrivna narkotikamissbrukare som inte är motiverade att bryta sitt missbruk. Den stora spännvidden mellan olika anstalter i narkotikahänseende är således en konsekvens av den förut beskrivna differentieringen av de intagna.

Kommittén bör göra en samlad bedömnin av erfarenheterna av den differentiering av de intagna med avseen e på narkotika som nu sker. I det sammanhanget bör kommittén u pmärksamma vilka konsekvenser placeringen i dessa fall kan ha ör möjligheterna att inför frigivningen förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Kommittén bör mot den bakgrunden överväga vilka differentieringsprinciper som bör tillämpas i framtiden och behovet av olika former av åtgärdsprogram för att narkotikaproblemen skall kunna bemästras på bästa sätt. Enligt min mening bör en utgångs- punkt därvid vara att intresset att hindra spridningen av narkoti a- missbruket och att kunna erbjuda möjligheter till rehabilitering även på lokalanstalterna väger sa tungt att det kan motivera att den dömde placeras på annan anstalt än den som ligger närmast hemorten.

Kommittén bör vidare ta ställnin till om det behövs utvidgade kontrollmöjligheter för att förhin ra införsel och missbruk av narkotika på anstalterna. I det sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma problemen på de anstalter som har reserverats för den svärhanterliga kategori intagna som beskrivits ovan.

Kvinnor på anstalt m.m. Den nuvarande lagstiftningen innehåller inte några regler om att kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. Däremot kräver hänsynen till bl.a. internationella konventioner att det på gemensam-

ma anstalter finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor. Riksanstalten Hinseberg är sedan länge helt inrättad för kvinnor och sedan några år tillbaka gäller detsamma för lokalanstalten Färingsö i Stockholmsregionen. Kommittén bör 'ämföra erfarenheterna från Färingsöanstalten med erfarenheterna rån lokalanstalter med både manliga och kvinnliga intagna. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga om olägenheterna med att blanda kvinnliga och manliga inta na är så stora att det kan motivera att fler lokalanstalter avdelas för vinnliga intagna trots att det innebär avsteg från närhetsprin— cipen. Finner kommittén inte tillräckligt starka skäl att frångå systemet med blandade anstalter bör kommittén överväga på vilket sätt kvinnornas behov bättre kan tillgodoses på de gemensamma anstalterna.

Det finns också anledning för kommittén att up märksamma förhållandena för barn som vistas på kriminalvår sanstalt till- sammans med en intagen förälder.

Ungdomar på anstalt

Sverige har ratificerat Förenta Nationernas konvention om barnets rättig eter. Enligt konventionen skall varje frihetsberövat barn (person under 18 år) hållas avskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att så inte sker. Det har ifrågasatts om den svenska lagstiftningen u pfyller konventionens krav. KvaL in- nehåller en regel om att en som är under 21 år skall hållas avskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i sam- hället, men det finns inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med vuxna. I detta sammanhang bör också anmärkas att man i Sverige - i motsats till många andra länder - normalt inte placerar flera personer i samma cell. Det är inte heller säkert att en regel om att hålla ungdomar under 18 år avskilda från vuxna alltid skulle vara till förmån för den unge. De personer under 18 år som döms till fängelse är t.ex. i allmänhet gravt kriminellt belastade och erfarenheterna från ungdomsfängelserna tyder på att det är stor risk att de utövar ett negativt inflytande å varandra. Kommittén bör bl.a. mot bakgrund av Sveriges åtagandre enligt FN -konventionen göra en bedömning av hur man inom kriminalvården på lämpligast sätt bör ta om hand de ungdomar under 18 år som trots allt döms till fängelse.

Behandling av intagna som är psykiskt störda

Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk tvångs- vård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Den ändrade lagstiftningen beräknas medföra att antalet psykiskt störda intagna på kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Detta är en följd av att vissa personer som tidigare överlämnats till särskild vård i stället kommer att dömas till fängelse. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga brott och ha relativt långa strafftider.

Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att de psykiatriska vårdbehoven hos de intagna på kriminal— vårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda la överträ- dare inom kriminalvården som helhet har dessutom ökat se än några är, sannolikt som en följd av en ändrad påföljdspraxis.

Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminal- vårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats med hänvisning till normaliseringsprincipen. Det har emellertid visat sig svårt att praktiskt tillämpa normaliseringsprincipen för intagna med ps kiatriska vårdbehov. Psykiatrins snabba omvandling mot se torisering och avinstitutionalisering har av allt att döma fått nelgativa återverkningar för kriminalvårdens del. Till bilden hör oc så att det råder stor brist på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.

I propositionen (1990/91:58, s. 191 f) Psykiatrisk tvångsvård m.m. framhöll den dåvarande socialministern att hon trots detta ansåg att det fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprin— cipen även i framtiden. Det främsta skälet till detta var, enligt socialministern, att erfarenheterna entydigt visade att kriminalvården inte har samma förutsättningar att erbjuda en vård av lika hö kvalitet som den som äger rum inom den allmänna hälso- oc sjukvården. Därtill kom, anförde socialministern, att det inte skulle framstå som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser. Hon anså därför att det var nödvändigt att sjukvårds- huvudmännen utveckla e vårdresurser som tillgodosåg även den här aktuella gruppens vårdbehov. Pro ositionen innehöll också förslag som var ägnade att styra utvec ingen i den riktningen. Bl.a. utvidgades möjligheterna att e anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatriså vård i frivilliga former på sjukhus vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården.

Justitieutskottet ansåg, när propositionen behandlades där, att de nämnda åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet delade visserligen i princip socialministerns uppfattning om betydelsen av normalise- ringsprincipen när det gällde den psykiatriska vården inom kriminal- vården, men framhöll samtidigt att det också med fog kunde hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen. Kriminalvården stod nu, enligt utskottet, inför en svårbemästrad situation, där det framstod som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilar på dem. Utskottet framhöll att garantier krävs för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvån svärd minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens äienter till del. Utskottet tillade att det här inte enbart handlade om s'ukvårdsresurser. Också förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle påverkas av reformen, och det framstod för utskottet som uppenbart att det uppkom behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya klientgrup en. Detta behov måste enligt utskottet tillgodoses. Riksdagen öljde utskottet och gav regeringen till känna vad utskottet anfört (1990/9lzluU34 s. 33, rs . 3 0)

I sammanhanget bör också nämnas den rapport som Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman eller krä ande behandling eller bestraffning nyligen lämnade till den svenska regeringen efter att ha besökt Sverige och undersökt förhållandena inom bl.a. kriminalvår- den. I rapporten konstateras bl.a. att det inte finns resurserför att i praktiken fullt ut tillämpa principen om att intagna på kriminal- vårdsanstalt skall ha samma tillgång till sjukvård som den övriga befolkningen, särskilt i fråga om psykiatriska/psykologiska vårdbe- hov hos de intagna.

Mot den nu redovisade bakgrunden bör den av mig förordade kommittén analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvår— den av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade. Det bör vara möjligt att - om det finns tillräckliga skäl för det - överväga förändringar som innebär avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan lösningusom kan övervägas är att utveckla psykiatriska vårdresurser inom iminalvården. Analysen bör bl.a. göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva en vård av hög kvalitet.

I sammanhanget bör också erinras om att frågan om hur kriminal— vårdens klienter skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den allmänna hälso- och s'ukvården behandlas av en parlamentariskt sammansatt kommitté un er socialdepartemen- tet (S 198901). Den kommittén kommer att slutredovisa sina förslag i mitten av augusti 1992. Samråd bör ske mellan de båda kommittéerna.

Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn

Under de senaste åren har man inom kriminalvården (påbörjat en verksamhet i syfte att finna lämpliga behandlingsmeto er för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn. Verksamheten har bl.a. omfattat psykoterapi för de dömda männen samt handledning och utbildning av personalen inom kriminalvår- den. Som tidigare angivits har riksdagen givit regeringen till känna att denna behandling bör utökas och ytterli are intensifieras (1990/9lzluUl7 s. 15, rskr. 154). Kommittén ör klarlägga hur stort behovet av sådan behandliråg är och hur den av riksdagen

angivna målsättningen bör förver igas.

Yrkesutbildning i anstalt

Många av dem som tas in i kriminalvårdsanstalt har stora brister i sin utbildning. Genom att de intagna får tillgång till teoretisk eller yrkesinriktad utbildning förbättras deras möjligheter till återan- passning i samhället. Kommittén bör ta del av erfarenheterna från den utbildning som nu bedrivs på anstalterna och överväga om det finns skäl att utöka eller förändra verksamheten.

Vistelser utom anstalt

I förarbetena till KvaL framhålls att korttidspermissioner utgör ett värdefullt medel för att förhindra skadliga verknin ar av anstalts isoleringen och att hjälpa de intagna att behålla ontakten med anhöriga och andra som kan bidra till deras resocialisering. Departe— mentschefen konstaterade i propositionen att de regelbundna korttidspermissionerna utgjorde ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefens menin var deras värde ur denna synpunkt så betydande att det inte anns avgörande hinder mot en

ordning enligt vilken en intagen skall kunna få komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger viss risk för missbruk (prop. 1974:20 s. 94). Korttidspermissroner kunde också beviljas för särskilda ändamål, såsom att besöka läkare eller en sjuk anhörig.

Aven enligt min uppfattning är korttidspermissioner ett värdefullt inslag i krimmalvården i anstalt. Detta hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att se över hur perrnissionema används.

Under en lång tid låg den totala andelen missbrukade permissio- ner på omkring 4 %. Den 1 juli 1989 utfärdade Kriminalvårdsstyrel— sen nya föreskrifter om permissioner i syfte att minska antalet miss- brukade permissioner. Under budgetåret 1990/91 hade den totala andelen missbrukade permissioner minskat till 2,7 %. Aven om situationen således har förbättrats bör kommittén undersöka om det finns anledning att genom lagstiftning eller andra särskilda åtgärder från statsmakternas sida ytterligare minska missbruket av permissio- ner. Kommittén bör därvid särskilt överväga om det finns skäl att särbehandla vissa kategorier av intagna i permissionshänseende och om permissionsutfallet ger anlednlng till ändringar i fråga om förutsättningarna för någon särskild permissionsform.

För att underlätta anpassningen i samhället kan den intagne få möjlighet att under frigång utföra arbete eller delta i undervisning eller utbildning utanför anstalten. Enligt förarbetena är tanken att frigivningen från lokalanstalt skall kunna ske stegvis bl.a. med hjälp av frigångsarbete. Under åren 1985 - 1990 påbörjades mellan 1 400 och 1 500 frigångsvistelser varje år. Av dem som hade beviljats fri ång hade 64 % någon form av anställning, 31 % studerade och 5 o arbetade i eget företag. De uppföljningar av frigångsfall som Kriminalvårdsst relsen har gjort tyder på att frigången fyller en viktig funktion ör intagna som har ehov av utbildning eller träning i ordnat arbete. A andra sidan har det vid tillämpningen av fri ångs- regeln visat sig att rekvisitet "underlätta anpassningen i sa ället" i vissa fall kan vara svårtolkat. Det har i rättspraxis förekommit fall som har kritiserats som en oacceptabel urholkning av straffverkstäl- ligheten (se t.ex. beslut av JO den 21 januari 1985 i ärende 1 94-1984 och promemorian Ds Ju 1985:1 Lyxfängar - finns dom?). Kommittén bör överväga om villkoren för frigång kan utformas på ett tydligare sätt.

En intagen kan också få tillåtelse att vistas utanför anstalten en längre tid i rehabiliterin ss fte, s.k. 534-vistelse. En grundtanke är att sådan placering såal vara någorlunda jämförbar med en anstaltsvistelse. I förarbetena nämns som exempel på vistelseformer skola med internatförläggning, behandlingshem för narkotikamiss- brukare, särskilt lämpligt enskilt hem och värnpliktstjänst öring. Hittills har 5 34-vistelse använts främst för att placera nar otika- missbrukare i behandlings- eller familjehem. Oftast är avsikten att behandlingsvistelsen skall fortsätta efter verkställighetens slut. Under budgetåret 1990-91 påbörjades ca 850 534-vistelser. _Vid en av Kriminalvårdsstyrelsen genomförd uppföljning av 132 intagna som placerades enligt 5 34 visade det sig att hela 70 % av_ vistel— serna avbröts under undersökningsperioden. Denna siffra skiljer s1g visserli en inte nämnvärt från vad som gäller för andra vistelser tpå behand ingshem, men utvecklingen inger oro. Förutsättningarna ör användning av 5 34-vistelse bör därför ses över no grant. I de tidigare nämnda särskilda direktiven till Kriminalvardsstyrelsen ingår att göra en analys av 5 34-verksamheten, ta de initiativ som är möjliga inom ramen för gällande lagstiftning och att föreslå de

förändringar som bedöms som nödvändiga. Kommittén bör ta del av denna redovisning och göra en bedömning av hur 5 34-vistelser bör utnyttjas i framtiden, bl.a. mot bakgrund av den utveckling som sker inom den kommunala missbrukar vården.

Särbehandling av långtidsdömda

Erfarenheterna visar klart att det finns en mindre grupp intagna som med hänsyn till kravet på samhällsskydd bör bli föremål för särbehandling i vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts för särskilt samhällsfarlig brottsli het och som å grund av risken för ny allvarlig brottslighet un er verkställighetstiden inte kan placeras i öppen anstalt eller beviljas permissioner i samma utsträckning som flertalet andra intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit en viss särbehandling vid verkställigheten i anstalt.

Enligt nu gällande regler skall enligt 7 5 tredje stycket KvaL den som avtjänar fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grova brott rörande narkotika, placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. En sådan intagen skall placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt hö säkerhet. Prövningen av om en intagen skall särbehandlas me stöd av 7 5 tredje stycket KvaL görs av Kriminal- vårdsstyrelsen. Särbehandlingen skall omprövas minst en gång var sjätte månad, men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av ansökan om permission eller annan utevistelse. Den som särbe- handlas med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas frigång, möjlighet att delta i fritidsverksamhet utanför anstalten, regelbunden permission eller medges 5 34-vistelse. Särskild permission får beviljas endast om det finns synnerliga skäl och då endast under bevakning. I genomsnitt särbehandlas vid ett givet tillfälle omkring 230 intagna med stöd av bestämmelsen.

Ar 1981 skedde en lagreglering av förutsättningarna för placering på någon av de specialavdelningar som Kriminalvårdsstyrelsen hade inrättat på vissa slutna riksanstalter. Placering på specialavdelning kan ske beträffande intagen som dömts till lägst två års fängelse och där man befarar att han planlägger rymning eller fritagning och åtgärden är nödvändig för att hindra att lanen genomförs. Special- avdelning kan också användas om det inns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen på anstalt. Placering på specialavdelning skall omprövas minst en gång i månaden. Det finns för närvarande tre sådana specialavdelningar med sammanlagt 25 platser vid tre slutna riksanstalter.

Kommittén bör göra en utvärdering av erfarenheterna av den särbehandling av de intagna som sker med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga om den nuvarande regleringen av Särbehandlingen är lämplig eller om det finns behov av ändrade regler. I sammanhanget bör erinras om att Justitieutskottet har uttalat att ett önskemål på sikt bör vara att det införs en så enhetlig reglering som möjligt för samtliga långtidsdöm— da samtidigt som det har framförts krav på att särbehandling enligt 7 5 tredje stycket KvaL skall kunna gälla alla intagna som dömts till

fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär (1990/911JuU17 s. 14 och 34).

Kommittén bör vidare förutsättningslöst pröva för- och nack- delarna med specialavdelningar. I det sammanhanget kan det vara motiverat att belysa problemen med denna kategori fängelsedömda i nordisk jämförelse. Kommittén bör mot den bakgrunden övervä a om systemet med special avdelningar är ändamålsenligt eller om et finns andra lösningar som bättre kan tillgodose allmänhetens skyddsintresse i fråga om denna kategori intagna.

Här bör också nämnas att synpunkter på förhållandena vid en av de tre specialavdelningarna har redovisats i den rapport från en kommitté inom Euro arådet som jag tidigare redogjort för. Kommittén rekommen erar att det gruppsystem som tillämpas ses över och framhåller bl.a. att intresset av att upprätthålla en god atmosfär på säkerhetsavdelningar av den här typen inte bara är en fråga om humanitet utan också en fråga om säkerhet.

Kommittén bör vara oförhindrad att föreslå ett annat system än det som nu tillämpas och i så fall analysera och beskriva hur verkställigheten närmare skall utformas. Finner kommittén inte skäl att frångå systemet med specialavdelningar, bör det i vart fall övervägas om det finns behov av att se över innehållet i och reglerna för verksamheten.

Disciplinära påföljder

En intagen som bryter mot den anbefallda ordningen eller med— delade anvisningar när han befinner sig inom eller utom anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården, kan åläggas disci linär bestraffning i form av varning eller genom beslut att en viss estämd tid inte skall räknas in i verkställigheten. Påföljdsutred- ningen har i sitt betänkande (SOU l991:45) Päföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. föreslagit att den nuvarande ordningen med beslut att en viss tid inte skall inräknas i verkställigheten skall ersättas med en möjlighet att under viss kortare tid isolera den som misskött sig från övriga intagna. Förslaget har fått ett övervägande negativt bemötande under remissbehandlingen. Som jag redovisat i pro ositionen (1991/92: 109) om utvid ad användning av sam- äl stjänst m.m. är jag därför inte bered att för närvarande föreslå någon ändring i detta avseende. I stället bör det ankomma på kommittén att ta ställning till hur det disciplinära bestraffnings- systemet inom kriminalvården bör utformas i framtiden.

Ekonomiska konsekvenser och finansiering

Kommittén bör redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag. Utredningsarbetet bör inte leda till krav på ökade resurser för kriminalvården.

Enligt direktiven borde vi om möjligt i ett delbetänkande redovisa förslag till hur förekomsten av narkotika på anstalterna skall kunna motverkas. Efter framställan befriade regeringen oss från skyldigheten att avge nämnda delbetänkande. Regeringen medgav vidare oss att senast vid årsskiftet 1993/94 redovisa förslag om behandlingen av dels

psykiskt störda intagna, dels män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn.

Vi har i vårt arbete beaktat direktiven (Dir. l984:5) angående utredningsförslagens inriktning. Enligt dessa direktiv skall alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser. Vidare har vi beaktat direktiven (Dir. 1988z43) som innebär att EG-aspekter skall beaktas i utredningsverksamheten och direktiven (Dir 1992:50) om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser.

Under utredningens gång har till oss överlämnats skrivelser m.m. Vidare har inkommit ett antal framställningar från enskilda.

1.2. Utredningens arbete

Vi påbörjade vårt arbete i maj 1992. Det inledande skedet ägnade vi i stor utsträckning åt att samla in och bearbeta material om verksam- heten vid landets kriminalvårdsanstalter. Under sommaren 1992 gjorde vi studiebesök vid ett stort antal kriminalvårdsanstalter och några häkten. Vid dessa studiebesök besåg vi anstalterna och överlade med personalen. De intagna bereddes också tillfälle att lägga fram sina syn- punkter.

Sekreterarna har deltagit i en konferens med kriminalvårdsregionen i Norrköping. Ordföranden och sekreterarna har deltagit i en liknande konferens med kriminalvårdsregionen i Malmö. Vid dessa konferenser har varit närvarande myndighetscheferna inom vardera regionen. Vi har även i övrigt under utredningsarbetet haft omfattande kontakter med skilda befattningshavare inom kriminalvården.

Vi har besökt Danmark och Finland. Vid dessa besök har vi sammanträffat med bl.a. företrädare för de centrala och lokala kriminalvårdsmyndigheterna. Vi har också besökt kriminalvårdsanstal- ter i de båda länderna.

Enligt direktiven är vår huvuduppgift att närmare överväga vilka principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden och att anpassa regelverket till dessa. I direktiven framhålls vidare att Övervägandena bör ha sin utgångspunkt i en undersökning av anstalts- klientelet. Den aktuella undersökningen har på vårt uppdrag utförts av tjänstemän inom Kriminalvårdsstyrelsens enhet för planering, budget och uppföljning. Undersökningens uppläggning och innehåll har beslutats av dessa tjänstemän i samråd med sekretariatet. Under- sökningen omfattar alla, 1199 personer, som frigavs under oktober 1992. Bl.a. på grund av undersökningens omfattning har slutresultatet förelegat först mot slutet av vårt arbete. Vi har emellertid under våren 1993 fått vissa preliminära resultat, som kunnat beaktas vid ut- redningsarbetet.

Vi har samrått med Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990107), Socialtjänstkommittén (S 1991107), Straffsystemkommittén (Ju 1992:O7) och Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju 1992:O3).

Vi har avgett remissyttrande över Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande (SOU 1992: 131) Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri.

Utredningsarbetet har bedrivits under en betydande tidspress. Vi har haft endast omkring ett år på oss att arbeta fram förslag som krävt omfattande överväganden såväl på ett mera övergripande plan som i skilda detaljbestämmelser. Tiden har varit alltför knapp för att alla frågor skall ha kunnat beaktas. Detta har bl.a. lett till att vi har nödgats att utan egna överväganden föra över vissa bestämmelser från lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) till det av oss upprättade lagförslaget. Mot den bakgrunden kan det finnas behov av komplette- ringar under det fortsatta departementsarbetet.

Några av våra förslag kan komma att medföra vissa kostnadsök- ningar för kriminalvården. Som exempel härpå kan nämnas iordning- ställande av besöksrum för kontrollerade besök. Kostnadsökningarna torde emellertid vara så marginella att de inte bör leda till behov av ökade resurser för kriminalvården. Vidare föreslår vi att kriminalvår- den skall överta kostnadsansvaret för tid efter villkorlig frigivning för vad som för närvarande brukar benämnas 34 5-placering. Enligt vårt förslag skall detta nya kostnadsansvar täckas genom att staten minskar statsbidraget till kommunerna och överför motsvarande belopp till kriminalvården. Det uppkommer således i denna del inte någon faktisk kostnadsökning för kriminalvården.

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Inledning

I detta avsnitt lämnas en kort redogörelse kriminalvårdens organisation och arbetssätt.

Vidare lämnas en översiktlig presentation av det regelverk som styr kriminalvårdens verksamhet och organisation. Behandlingen av de intagna i kriminalvårdsanstalt regleras i huvudsak genom lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Ytterligare bestämmelser i ämnet finns bl.a. i förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF). Vidare har Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat föreskrifter och allmänna råd för verksamheten i anstalterna.

2.2. Kriminalvårdens organisation och verk— samhet

Kriminalvården kan sägas vara en samlingsbeteckning på den organisa- tion som har till uppgift bl.a. att ombesörja verkställighet av fängelse- straff, ansvara för övervakning av personer som dömts till skyddstill- syn eller som frigivits villkorligt från fängelse samt svara för verksam- heten i de allmänna häktena.

Kriminalvårdens organisation utgörs sedan den 1 januari 1991 av Kriminalvårdsstyrelsen, regionmyndigheter samt lokala myndigheter som kriminalvårdsanstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. Med uttrycket "anstalt" förstås i det följande kriminalvårdsanstalt.

2.2.1. Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminal- vården. Styrelsen är chefsmyndighet för ovannämnda regionmyndig- heter, anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. I administrativt hänseende är styrelsen chefsmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna. Dess ledning utgörs av generaldirektören, som är chef för myndigheten, och Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, som består av åtta personer, generaldirektören medräknad. Ordförande

i styrelsen är generaldirektören. Ställföreträdare för generaldirektören är överdirektören. Kriminalvårdsverkets direktion utgörs av generaldi- rektören, överdirektören, kriminalvårdsdirektörerna, chefen för planeringssekretariatet samt cheferna för klientenheten, förvaltningsen- heten och personalenheten. Direktionen är ett forum för information, samråd och samordning i frågor av principiell och strategisk karaktär. I direktionen behandlas frågor som rör verksamhetsplaneringen, såsom strategiska planer. verksamhetsplaner och internbudget, anslagsfram- ställning, verksamhetsberättelser och resultatuppföljning.

Inom Kriminalvårdsstyrelsen finns vidare planeringssekretariat, klientenhet, rättsenhet, förvaltningsenhet, personalenhet och ADB- enhet. Dess verksamhet regleras genom förordningen (1990: 1018) med instruktion för kriminalvårdsverket och arbetsordning för kriminal- vårdsstyrelsen (KVVFS l990z7).

Kriminalvårdsstyrelsen meddelar föreskrifter, råd och riktlinjer för verksamheten inom kriminalvården. Den handlägger frågor av över- gripande natur. I vissa fall beslutar styrelsen även i frågor rörande enskilda intagna, t.ex. rörande utevistelse för vissa långtidsdömda eller anstaltsplacering av vissa intagna. Vidare överprövar styrelsen som besvärsinstans flertalet av de beslut i enskilda fall om kriminalvård i anstalt som fattats på regional eller lokal nivå. När det gäller kriminal— vården i frihet saknar dock styrelsen beslutanderätt med avseende på enskilda fall.

2 . 2 . 2 Kriminalvårdens regionmyndigheter

Kriminalvårdsverket har sju regionmyndigheter, som var och en leds av en kriminalvårdsdirektör, vilken är direkt underställd Kriminal- vårdsstyrelsen. Kriminalvårdsdirektören avgör myndighetens ärenden, om inte annat är föreskrivet. Han beslutar om resursfördelning, tillsätter myndighetschefer inom regionen samt beslutar i vissa fall om anstaltsplacering av dömda och om uppskov med straffverkställighet. Kriminalvårdsdirektören har även ett övergripande ansvar för arbetsmiljöfrågor samt utveckling av organisation och personal. Vidare sätter kriminalvårdsdirektören upp olika mål för verksamheten inom regionen och svarar för samverkan med andra myndigheter och organisationer.

2.2 . 3 Anstalterna

Anstalterna, som kan vara öppna eller slutna, indelas i riksanstalter och lokalanstalter. Antalet tillgängliga platser i anstalterna varierar över tiden beroende på bl.a. ombyggnader och semesterstängningar.

Den 1 juli 1992 fanns 77 anstalter, varav 20 riksanstalter och 57 lokalanstalter. Det totala antalet platser uppgick till 4 258, varav 2 629 i sluten anstalt och 1 629 i öppen anstalt.

Anstalterna varierar med avseende på storlek, grad av slutenhet och säkerhet, verksamhetsinriktning samt behandlingsresurser. Riksan- stalterna tar emot intagna från hela landet och har ofta någon specialin- riktning, t.ex. förhöjd säkerhet eller särskilda behandlingsprogram. Genom bl.a. sin byggnadstekniska utformning erbjuder de slutna an- stalterna en högre grad av säkerhet än de öppna anstalterna. Specialav— delningar, som uppfyller särskilda säkerhetskrav, finns i tre av landets slutna riksanstalter.

Beträffande verksamhetens inriktning har det under senare år skett en utveckling mot en ökad specialisering inom anstaltsorganisationen. Vård- och behandlingsinsatserna har olika inriktning och vänder sig till olika kategorier intagna. Antalet motivations- och behandlingsplatser för narkotikamissbrukare har ökat. Några anstalter bedriver verksam— het i syfte att finna behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Vidare förekommer vid ett antal anstalter speciella på- verkansprogram för intagna som gjort sig skyldiga till trafiknykterhets- brott, s.k. rattfällekurser. Några anstalter är avsedda för enbart kvinnor eller för främst ungdomar. Vid de senare finns särskilda resurser för yrkesorientering, utbildning och arbetsträning. Några anstalter har resurser för viss psykiatrisk vård. Många anstalter sysselsätter de intagna i en industriellt upplagd arbetsdrift, som är inriktad på produktion för försäljning. Några riksanstalter, som har speciellt hög grad av säkerhet, är avsedda för rymningsbenägna intagna som anses vara särskilt samhällsfarliga.

De olika anstalternas organisation skiljer sig något åt. Varje anstalt har dock en ledningsfunktion, som består av en anstaltschef (tidigare kallad styresman). Inom varje anstalt är en ledningsgrupp under uppbyggnad. Om inte annat är föreskrivet avgör anstaltschefen myndighetens beslut. På anstalternas mellanchefsnivå finns anstaltsas— sistenter och andra arbetsledare. En tredje personalkategori utgörs av värdarna (baspersonalen), vars yrkesroll för närvarande är föremål för förändring på så sätt de får mer kvalificerade arbetsuppgifter samt utökat ansvar och utökade befogenheter. Utöver att förebygga och förhindra rymningar, narkotikamissbruk och annan misskötsamhet, skall värdarna alltmer också svara för behandlingsplanering samt vara kontakt- och stödpersoner för de intagna. Vidare finns anstaltspersonal som skall svara för de intagnas sysselsättning och studier, för köksverksamhet, sjukvård, kanslifunktioner m.m.

Kriminalvårdens organisation är för närvarande föremål för föränd- ringar, som kommer att ge anstaltschefer, anstaltsassistenter och vårdare nya yrkesroller. En avsikt är att anstaltscheferna i större ut— sträckning skall svara för strategi, planering, ekonomi, utveckling och samordning. Deras befattning med ärenden rörande enskilda intagna

skall samtidigt begränsas till ärenden av mera principiell betydelse. Anstaltscheferna skall ha till uppgift bl.a. att fastställa myndighetens mål samt driva verksamheten mot detta. De skall på ett övergripande sätt led verksamheten i anstalten. Den löpande verksamheten skall skötas av personal ute på anstaltens avdelningar och arbetsplatser för de intagna.

Vårdarna har tidigare svarat främst för bevakningsuppgifterna. De skall numera vara delaktiga i den nya vårdarrollen och svara för den kontinuerliga samtalskontakten med de intagna. Det direkta arbetet med de intagna skall organiseras i avdelningsbundna funktions- och ansvarsområden. Vårdarna kommer enligt det nya arbetssättet inom kriminalvården att vara "kontaktmän" för de intagna. Varje kontakt- man han ha ansvar för en eller flera intagna, som han skall introducera i anstalten. Vidare skall kontaktmannen för dessa intagna utföra be- handlingsundersökning och upprätta behandlingsplan. Han skall svara för en väsentlig del av det dagliga påverkansarbetet av de intagna.

Hittills har anstaltsassistenterna ensamma svarat för att den intagne fått stöd och hjälp i anstalten och vid förberedelse av frigivningen. De har deltagit i samtalen med de intagna och fattat beslut i de löpande ärenden, som inte anstaltscheferna beslutat i. En avsikt med de pågående förändringarna inom kriminalvården är att minska mellan- nivån i organisationen och bredda kompetensen hos värdarna. Vardags- besluten skall ligga så nära en intagen som möjligt. Härigenom uppstår en ny yrkesroll som handledare åt Vårdarna.

När den dömde skall påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff genomgår han efter ankomsten till anstalten vanligen en introduktions- fas under några dagar, varvid han informeras om anstaltens regler och rutiner. Under introduktionsfasen upprättas en behandlingsplan för den intagne, vilket innebär att tiden i anstalten och närmast efter frigiv- ningen planeras.

Behandlingsplanen görs av en anstaltsassistent eller av kontakt- mannen, om en har sådan utsetts, tillsammans med den intagne. Planen skall redovisa vilken sysselsättning den intagne skall ha i anstalten, vilken medicinsk eller psykologisk behandling han bör få samt eventuellt vårdbehov till följd av drogmissbruk. Vidare skall en permissionsplan ingå liksom eventuella planer på eller önskemål om förflyttning till annan anstalt. Behovet av frigivningsförberedelser och planering av frivård skall också redovisas i behandlingsplanen.

Under straffverkställigheten bor den intagne i ett eget bostadsrum på en avdelning eller i en bostadspaviljong. Antalet intagna på en avdelning varierar mellan fem och femton. Till varje avdelning hör pentry, hygienutrymmen och gemensamt dagrum med TV.

Den intagne har i allmänhet sysselsättningsplikt under straffverkstäl- ligheten, vilket innebär att han enligt vad som anvisas honom är skyldig att arbeta, att studera eller att delta i social träning. Vid anstalter med särskilda behandlingsprogram för narkotikamissbrukare,

alkoholmissbrukare eller sexualbrottslingar innebär sysselsättnings— plikten ofta att den intagne skall delta i de särskilda aktiviteter som förekommer.

I övrigt utgörs de intagnas sysselsättning av traditionellt arbete, utbildning eller social träning. Ordinarie sysselsättningstid uppgår till 40 timmar i veckan samt är förlagd till måndag - fredag. När det gäller arbete åt de intagna har anstalterna olika inriktning. Småindustri och mekanisk industri finns vid många anstalter. Träindustri, jord- och skogsbruk förekommer också.

Många intagna deltar i grundskoleutbildning i anstalten. Både heltids- och deltidsstudier förekommer. Vid några anstalter kan de intagna studera på gymnasienivå. Det finns också viss möjlighet att få handledning och hjälp med högskolestudier och andra högre ut- bildningar. I samarbete med AMU bedriver kriminalvården också yrkesutbildning vid anstalterna, t.ex. kortare yrkesinriktade kurser. Det förekommer även kortare kurser av annat slag. Annan strukturerad sysselsättning för de intagna förekommer såsom samtalsgrupper med personal och intagna eller med besöksgrupper från Röda korset, RFHL m.fl.

Vid kriminalvårdsanstalterna finns vidare en Nämnd för den Andliga Vården (NAV). Ansvarig och sammankallande för NAV är an- staltschefen. Tillsammans med honom skall det finnas en präst från Svenska kyrkan och en pastor från någon av frikyrkoförsamlingarna på orten. NAV har till uppgift att tillse att religionsfriheten för de intagna upprätthålls samt skall vara ett forum inom kriminalvården för frågor rörande livsåskådning, etik och religion. NAV-ledamöterna eller kriminalvårdspastorernas främsta uppgift är att vara tillgängliga för samtal med de intagna och i viss mån också med personalen. Med hänsyn till sina speciella erfarenheter kan kriminalvårdspastorerna ge de intagna möjlighet att i kris- och stödsamtal ta upp och bearbeta sina personliga och existentiella frågor. Genom NAV-verksamheten ges de intagna möjlighet att efter eget val delta i enkla andakter och gudstjän- ster samt få del av sakramenten eller motsvarande religionsutövning. När möjligheter finns att delta i gudstjänstliv ute i samhället skall NVA medverka till det.

Inom ramen för den frivilliga besöksverksamheten har kyrkorna ett femtiotal aktiva besöksgrupper. Flertalet grupper är ekumeniska, dvs. personer från olika kyrkor går samman till en gemensam insats, vilket gör kontaktytan större. Dessa regelbundna gruppbesök sker för att bryta den sociala isoleringen, skapa positiva kontakter och ge de intagna alternativa livsbilder.

Den andliga vården inom kriminalvården har till uppgift att söka återge de intagnas deras självkänsla och stärka deras motivation och livsmod. Detta sker främst genom personliga kontakter där den kristna människosynen är vägledande.

Pågående förändringar inom kriminalvården

Verksamheten inom kriminalvården genomgår, som tidigare nämnts, för närvarande förändringar. En ledstjärna för dessa förändringar är att förskjuta kriminalvårdens tyngdpunkt nedåt i organisationen. Avsikten är att huvuddelen av klientarbetet skall skötas lokalt vid anstalter och häkten samt inom frivården. På motsvarande sätt flyttas handlägg- ningen av personal- och ekonomiadministrativa frågor ut i organisatio- nen. Tanken är att ansvaret för verksamheten, dess innehåll och resultat så långt det är möjligt skall föras ner på det lokala planet.

Ansvaret för beslut i klientärenden ligger enligt kriminalvårdslag- stiftningen på Kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har i föreskrifter delegerat beslutanderätten till lokal nivå i nästan samtliga typer av klientärenden. På samma sätt har huvuddelen av beslutanderätten inom det personaladministrativa området delegerats till lokal nivå. Inom det ekonomiadministrativa området har en nästan fullständig budget- delegering genomförts från central till regional nivå, från vilken sedan en fördelning sker till lokal nivå.

År 1991 gav regeringen Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att under en femårsperiod genomföra omfattande rationaliseringar inom kriminal— vården. Regeringen pekade därvid bl.a. på att ett pågående föränd- ringsarbete vid anstalter och häkten skulle komma att leda till nya former för fördelning av ansvar mellan olika personalkategorier och till att baspersonalen, i första hand värdarna, aktivt skulle medverka i de intagnas behandling och få ett ökat ansvar för andra delar av verksam- heten.

Med utgångspunkt från nämnda uppdrag har kriminalvården företagit en genomgripande översyn Och analys av anstalts- och häktesorganisationen. I en plan har lagts fast hur rationaliseringarna skall genomföras under den aktuella femårsperioden.

När det gäller ändrade arbetsformer och nya roller noterade regeringen i uppdraget att det vid de flesta anstalter fanns eller planerades en ordning med kontaktmannaskap, som innebar att en kontaktperson skulle svara för en väsentlig del av påverkansarbetet och ha kontinuerlig kontakt med de intagna. Kriminalvården har i sitt rationaliseringsarbete utgått från den av regeringen utstakade in- riktningen. Pågående förändringar inom kriminalvården sker utifrån ett decentraliserat synsätt, vilket innebär bl.a. att s.k. mellanchefsled och expertorienterade befattningar minskar i antal samtidigt som en förstärkt baspersonal, vårdare, får mer kvalificerade arbetsuppgifter samt utökat ansvar och utökade befogenheter. Det direkta klientarbetet organiseras i avdelningsbundna arbetslag med bred kompetens och klart uttalade individuella funktions- och ansvarsområden.

För att med minskade resurser kunna behålla och på sikt höja kvaliteten i verksamheten är det enligt kriminalvården nödvändigt med en helhetssyn som utgår från de samlade resurserna inom anstalts- och

häktesorganisationen. Detta förutsätter enligt kriminalvården bl.a. att det inte får finnas några strikta gränsdragningar mellan olika personal- kategorier. Verksamhetsinnehållets krav på kompetens har därför kommit att bli vägledande för kriminalvården vid valet av arbets- organisation, arbetssätt och personal.

I den framväxande förändrade yrkesrollen för baspersonalen vid anstalterna är inriktningen att samtliga befattningar skall omfatta säkerhetsarbete, kontaktmannaskap, funktions— och områdesarbete samt specialistarbete. Grundstommen i det dagliga arbetet vid anstalter och häkten utgörs således av baspersonalen, som skall utöva en aktiv påverkan på de intagna samtidigt som den skall ha ett ökat säker- hetsansvar. Baspersonalen skall förmå den intagne att ta ett växande ansvar för sin egen situation och i detta sammanhang fungera som stöd, handledare och modell.

Det nya arbetssättet kräver enligt kriminalvården bl.a. en förändring av arbetstidens förläggning för att den nödvändiga kontinuiteten i det enskilda fallet skall kunna upprätthållas.

Förändringsarbetet inom kriminalvården är för närvarande inne i ett intensivt skede. Vid varje anstalt pågår diskussioner om ett förändrat arbetssätt där frågor om införande av kontaktmannaskap och schema- förändringar utgör en väsentlig del.

Ett angeläget inslag i förändringsarbetet utgörs av informations- och utbildningsinsatser. Kriminalvården har därför avsatt extra resurser för olika slag av utbildningsaktiviteter riktade mot den lokala nivån.

2 . 2 .4 Frivårdsmyndigheterna

Inom varje kriminalvårdsregion finns ett antal frivårdsmyndigheter, som var och en leds av en frivårdschef (tidigare kallad skyddskonsu- lent). På frivårdsmyndigheten tjänstgör också frivårdsinspektörer.

Frivårdsmyndigheterna beslutar om personer som skall friges villkorligt skall stå under övervakning samt förordnar och entledigar övervakare. Myndigheterna kan också förordna om överflyttning av övervakning till annat distrikt. Vidare kan frivårdsmyndigheten besluta om anmälningsskyldighet eller inställelse med polis. Frivården arbetar även med innehållet i påföljden vid t.ex. samhällstjänst, kontraktsvård samt pedagogiska kurser runt rattfylleri- och våldsbrott. Mer in- gripande beslut rörande övervakning meddelas av övervakningsnämn- den.

Beträffande de intagna i anstalt har frivårdens ansvar under senare är utvidgats. Med lokalanstalt, där huvudsakligen personer dömda till högst ett års fängelse vistas skall frivårdsdistriktet ha fortlöpande kontakt. Det distrikt, inom vilket en intagen skall friges, förbereder frigivningen och medverkar i allmänhet också i behandlingsarbetet vid anstalten.

Frivårdsmyndigheterna svarar även för personundersökning i brottmål.

2.2.5. Kriminalvårdsnämnden

Kriminalvårdsnämnden är en central nämnd för kriminalvården. Den prövar främst ärenden rörande intagna som har dömts till fängelse i lägst två år. För denna kategori intagna prövar nämnden frågor om villkorlig frigivning, om frigivningspermission och om vistelse utom anstalt. Nämnden är också besvärsinstans för vissa beslut som har meddelats av övervakningsnämnd.

2.2.6. Övervakningsnämnderna

Antalet övervakningsnämnder uppgår till trettio, vilka är geografiskt fördelade över hela landet. Ordförandena i övervakningsnämnderna är lagfarna domare. Ledamöterna utses av landsting eller kommun- fullmäktige. Nämnderna beslutar om åtgärder beträffande personer som står under övervakning antingen genom dom till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivna från fängelsestraff. För frivårdsklienterna prövas därvid frågor som meddelande av varning eller föreskrifter, övervakning, förverkande av villkorligt medgivet frihet och omhän— dertagande. För intagna i anstalt prövar nämnderna i vissa fall frågor om vistelse utanför anstalt.

2.3. Lagen (1974:203) om kriminalvård i an— stalt

Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) tillkom genom 1974 års kriminalvårdsreform. Beträffande förarbetena till denna lag kan nämnas följande. Kriminalvårdsberedningen förordade i betänkan— det (SOU 1972:64) Kriminalvård en genomgripande reform av kriminalvårdens organisation och verksamhetsformer. På grundval av dess förslag lade regeringen i statsverkspropositionen för budgetåret 1973/1974 (prop. 1973:1, bil. 4) fram förslag till de riktlinjer som borde följas vid den fortsatta reformeringen inom kriminalvården. Dessa riktlinjer godkändes i allt väsentligt av riksdagen. På grundval av statsmakternas beslut framlades en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1973z9), nedan kallad 1973 års departe- mentspromemoria, som remissbehandlades. Denna innehöll förslag till bl.a. lag om kriminalvård i anstalt.

Målsättningen för kriminalvård i anstalt skulle enligt promemorie- förslaget vara att främja den intagnes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. I lagförslaget markera— des att verksamheten redan från början skulle inriktas på åtgärder som förberedde den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning så kunde ske med hänsyn till kravet på samhällsskydd. Lagförslaget gav också uttryck för den strävan efter ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård som var ett grundläggande element i reformprogrammet. Genom bestämmelser i lagförslaget underströks det ansvar för kriminalvårdens klienter som åvilade även andra sam- hällsorgan än kriminalvården. När det gällde anstaltsvårdens närmare utformning gav lagförslaget vidgade möjligheter till bl.a. frigång. Förarbetena till KvaL (prop. 1974z20) bygger väsentligen på pro— memorieförslaget.

KvaL har sedan tillkomsten genom 1974 års reform genomgått ett flertal ändringar.

2.3.1. Bestämmelserna i lagen om kriminalvård i anstalt

KvaL är indelad i tre kapitel. Det första innehåller "allmänna be- stämmelser", det andra "närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt", och det tredje "övriga bestämmelser".

Allmänna bestämmelser

Enligt 1 5 KvaL är nämnda lag tillämplig på kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse. Det ankommer enligt 2 5 på Kriminalvårdssty- relsen att leda och ha inseende över kriminalvården i anstalt. Kriminal- vårdsanstalterna indelas enligt 3 5 i riksanstalter och lokalanstalter. Vidare är kriminalvårdsanstalt eller avdelning av anstalt öppen eller sluten. Sluten avdelning får inrättas som specialavdelning för placering av intagna som avses i 20 a 5, varmed avses intagna som är särskilt benägna att tonsätta allvarlig brottslig verksamhet eller för vilka det föreligger risk för rymning eller fritagningsförsök.

Beträffande utformningen av kriminalvård i anstalt anges i 4 5 att denna skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Iden mån det kan ske utan att samhällsskyddet eftersätts bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagna för tillvaron utanför anstalten. Vidare skall enligt 5 5 kriminalvården i anstalt planläggas och genomföras i nära samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. I den mån ett förverkligande av vårdens syfte kräver insatser av andra samhällsorgan, skall erforderlig samverkan ske med företrädare för

sådant organ. Vid planläggning av behandlingen skall samråd ske med den intagne.

Bestämmelser om hur de intagna skall fördelas mellan lokalanstalter och riksanstalter finns i 6 5, medan det i 7 5 anges vad som skall iakttas vid fördelningen av de intagna mellan öppna och slutna anstalter. Enligt nu nämnda paragrafer gäller i huvudsak följande vid placering av intagen i anstalt. Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om det av säker- hetsskäl inte är påkallat med annan placering, medan den som undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis skall vara placerad i riksanstalt. För att förbereda frigivning får intagen överföras från riksanstalt till lokalanstalt. Intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att sådan sysselsättning eller behandling, som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt, bör beredas honom. Vid bedömningen av om det av säkerhetsskäl är påkallat med annan placering skall bl.a. beaktas om det föreligger fara för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att ta befattning med narkotika. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet skall enligt i 7 5 tredje stycket placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av brottsligheten eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta brottslighet av allvarlig karaktär innan verkställig- heten i anstalt har avslutats.

Enligt andra bestämmelser i KvaL, som kommer att anges i det följande, gäller särskilda restriktioner för de intagna som avses i 7 5 tredje stycket. Ett beslut att hänföra en intagen till den kategori som avses i 7 5 tredje stycket har således vissa rättsverkningar. Ett beslut om att placera en intagen med stöd av sistnämnda stadganden skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning. Intagen som avses i 7 5 tredje stycket skall placeras i riksanstalt och därvid företrädesvis i anstalt eller avdelning som kan tillgodose höga säkerhetskrav.

Intagen som inte fyllt 21 år skall enligt 8 5, om inte särskilda skäl föranleder annat, hållas åtskild från intagna som kan ha en menlig inverkan på hans samhällsanpassning.

Närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt

Enligt 9 5 skall den intagne behandlas med aktning för sitt människo— värde och bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med anstaltsvistelsen. Den intagne är skyldig att visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna samt rätta sig efter de anvisningar och ordningsregler som gäller för honom.

Bestämmelser om intagens sysselsättning finns i 10 5. Den intagne skall beredas lämpligt arbete som om möjligt underlättar för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Har han behov av ut- bildning, arbetsträning eller annan sysselsättning skall han få sådan under arbetstid, om det är möjligt med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnas förutsättningar. Samma gäller om han har behov av medicinskpsykologisk eller annan särskild behandling.

I 11 5 finns bestämmelser om s.k. frigång. Intagen i lokalanstalt kan för att underlätta anpassningen i samhället medges att under arbetstid få utföra arbete eller delta i utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalt. Om det finns särskilda skäl kan även intagen i riksanstalt beviljas frigång. Intagen som avses i 7 5 tredje stycket får inte beviljas frigång.

Enligt 12 5 gäller sysselsättningsplikt för intagen, som inte är ålderspensionär. Vissa begränsningar gäller dock intagen med förtids- pension eller sjukbidrag. Intagen skall enligt 13 5 beredas tillfälle till fysisk träning och utomhusvistelse. Bestämmelser om intagens fritids- sysselsättning finns i 14 5, som föreskriver att intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Behovet av förströelse skall tillgodoses i skälig omfattning. Intagen bör, om det lämpligen kan ske, enligt nämnda paragraf beredas tillfälle att utom anstalten på fritid få delta i föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Sådan vistelse utom anstalt får inte medges intagen som avses i 7 5 tredje stycket. I den utsträckning det kan ske skall intagen enligt 15 5 beredas tillfälle till att utöva sin religion.

Enligt 16 5 skall det vid förberedelse av frigivning särskilt efter- strävas att den intagne har lämplig anställning eller annan försörjnings- möjlighet samt lämplig bostad. Är han i behov av utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd, skall om möjligt åtgärder vidtas för att tillgodose detta.

Bestämmelser om att de intagna skall vistas i gemenskap med varandra finns i 17 5. Den intagne skall under den tid som omfattas av sysselsättningsplikt vistas tillsammans med andra intagna, om inte annat följer av bestämmelser i KvaL eller av sysselsättningens beskaffenhet. Gemenskapen i sluten anstalt kan under vissa om- ständigheter inskränkas. Om inte annat följer av bestämmelserna i KvaL får den intagne i den utsträckning han önskar under fritid vistas tillsammans med andra intagna. Under nattvilan får de intagna hållas avskilda från varandra. Intagen kan enligt 18 5 under vissa omständig- heter pä egen begäran få utföra anvisad sysselsättning i enrum.

I 20 5 finns bestämmelser om placering av intagen i avskildhet (s.k. isolering) i vissa fall. Den intagne kan avskiljas om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, på grund av fara för någons säkerhet eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom. Samma gäller om det är nödvändigt för att hindra den intagne från att påverka

medintagen till att allvarligt störa ordningen i anstalten. Vidare kan avskiljande ske för att förhindra medverkan till att intagna får tillgång till berusningsmedel. Så kan också ske för att hindra intagen från att allvarligt ofreda annan intagen. Vid risk för rymning eller fritagnings— försök kan intagen, som dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt, hållas avskild med stöd av 20 5 andra stycket, om det är nödvändigt för att förhindra att han avviker från anstalten samt det kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet. Beslut om avskildhet enligt 20 5 skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Kan det antas att det under längre tid kommer att finnas grund för att hålla intagen avskild med stöd av 20 5 andra stycket, får han enligt 20 a 5 placeras på en specialavdelning. Med specialavdelning avses i detta sammanhang säkerhetsavdelning. Placering enligt 20 a 5 kan också ske, om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under anstaltsvistelsen. Beslut om placering på specialavdelning skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Ytterligare bestämmelse om avskildhet finns i 23 5. Enligt dessa får intagen, som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av be- rusningsmedel att han kan befaras störa ordningen, hållas avskild för att betvinga det våldsamma uppträdandet eller tills påverkan har upphört. Om andra medel är otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande, får fängsel användas, om det är oundgängligen nöd- vändigt med hänsyn till någons personliga säkerhet. Intagen som uppträder våldsamt eller är påverkad av berusningsmedel kan i vissa fall tillfälligt överföras till allmänt häkte.

Enligt 50 5 kan under utredning av ett disciplinärende intagen hållas avskild i högst fyra dygn, om det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Den intagnes innehav av personliga tillhörigheter regleras i 24 5. Om det kan ske utan olägenhet får intagen inneha personliga tillhörig— heter samt skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. I övrigt får han inneha pengar och skaffa sig eller ta emot varor eller annat enligt särskilda bestämmelser. Sådana bestämmelser har meddelats av Kriminalvårdsstyrelsen. För att hindra att otillåtna varor införs i en anstalt får det föreskrivas att andra försändelser än brev eller annan skriftlig handling inte får mottagas utan särskilt medgivande.

I 26 5 finns bestämmelser om granskning av brev eller andra för- sändelser. Försändelser till intagen i sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller otillåtet föremål. Kan det antas att en försändelse till en intagen i annan anstalt innehåller sådant föremål får granskning ske, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Be- träffande specialavdelning sker granskning även för att undersöka om

försändelsen innehåller skriftligt meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller annat liknande förfarande. Om det är påkallat av säkerhetsskäl får granskning ske Stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande intagen i sluten anstalt, om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda för- hållanden. Enligt 25 5 får granskning inte ske av brev mellan intagen och annan svensk myndighet än postverket, vissa internationella organ eller advokat. I 27 5 föreskrivs att granskningen av brev eller andra försändelser inte får vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med granskningen. Vid öppning av brev eller andra försändelser bör den intagne vara närvarande, om det lämpligen kan ske. Vid säkerhetsskäl får granskade försändelser kvarhållas.

Regler om besök hos intagen finns i 29 5. Denne får mottaga besök om det lämpligen kan ske. Han får inte ta emot besök, som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten, som kan motverka hans sam- hällsanpassning eller i övrigt vara till skada för honom. Vid be- dömning av om intagen i sluten riksanstalt skall få ta emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslighet. Upplysningar får inhämtas om den besökandes personliga förhållanden i övrigt, om det inte är uppenbart obehövligt. Vid bedömning av om intagen i annan anstalt än sluten riksanstalt skall få ta emot besök får sådan kontroll av besökanden göras av säker- hetsskäl. Tjänsteman vid anstalten skall närvara under besök hos intagen, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Under besök av advokat, som biträder den intagne i rättslig angelägenhet, får tjänsteman närvara endast på begäran av advokaten eller den intagne. Som villkor för besök får av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande skall genomgå kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller skall medge undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill ta med vid besöket.

Den intagnes möjligheter att få använda telefon regleras i 30 5. Telefonsamtal mellan intagen och personer utanför anstalten får ske i den mån det är lämpligt. Intagen kan vägras telefonsamtal, som är ägnade att äventyra säkerheten i anstalten, som kan motverka hans samhällsanpassning eller på annat sätt vara till skada för honom eller annan. Liksom beträffande besökanden får uppgifter inhämtas om den person som den intagne önskar samtala med. Om det är påkallat av säkerhetsskäl skall tjänsteman vid anstalten avlyssna samtalet, vilket får ske endast med den intagnes vetskap. Avlyssning får inte ske av intagens samtal med advokat, som företräder honom i rättslig angelägenhet.

Regeringen kan enligt 31 5 beträffande viss intagen besluta om avvikelse från 25-30 55, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till s.k. terroristbrott.

Bestämmelser om permission finns i 32 och 33 55. För att under— lätta anpassningen i samhället kan intagen med stöd av 32 5 första stycket beviljas korttidspermission, om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Särskild hänsyn skall tas till om den intagne tagit befattning med narkotika i anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov. Permission av angivet slag beviljas vanligen de intagna med viss regelbundenhet, s.k. regelbunden permission.

Enligt 32 5 andra stycket kan korttidspermission också ges, om det finns annan särskild anledning härför. Sådan permission benämns vanligen särskild permission eller särskild korttidspermission. Intagen som avses i 7 5 tredje stycket får beviljas enbart särskild permission, varvid det krävs synnerliga skäl för permission. Finns det behov av noggrann tillsyn, kan det föreskrivas att permittenten skall stå under bevakning. Intagen som avses i 7 5 tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning. En tredje form av permission är frigiv- ningspermission enligt 33 5, som till förberedande av frigivning kan beviljas under viss längre tid. För permission får ställas villkor om vistelseort, amnälningsskyldighet eller annat. Frigivningspermission avser enbart långtidsdömda och beviljas genom beslut av Kriminal- vårdsnämnden.

Om det föreligger särskilda skäl, kan intagen enligt 34 5 medges att vistas utom anstalt för att vara föremål för särskilda åtgärder, som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. Det skall därvid särskilt beaktas om han behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel. Sådan s.k. 5 34-placering beviljas huvud- sakligen missbrukare för att de skall genomgå behandling på be- handlingshem. För sådan utevistelse skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Intagen som avses i 7 5 tredje stycket får inte medges utevistelse enligt 34 5.

De intagna har enligt 36 5 rätt dels att överlägga med anstaltsled- ningen i för de intagna gemensamma frågor, dels att sammanträffa med varandra för att överlägga i sådana frågor.

Bestämmelser om intagens hälso- och sjukvård finns i 37 5. Intagen som är i behov av sådan skall vårdas enligt läkares anvisningar. Om erforderlig undersökning eller behandling lämpligen inte kan ske i anstalten, bör den allmänna sjukvården anlitas. Vid behov får intagen överföras till allmänt sjukhus. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns i lagen om rättspsykiatrisk vård. Om det föreligger anledning därtill skall intagen som för sjukvård vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter.

Tid för vistelse utom anstalt på grund av frigång, utevistelse enligt 14 5, permission, utevistelse enligt 34 5 eller sjukvård skall enligt 39 5 inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar emot det. Misskötsamhet under t.ex. permission kan utgöra sådana särskilda skäl som talar emot inräknande enligt 39 5. Intagen, som är sjuk när han

skall lämna anstalten, kan enligt 40 5 på egen begäran få kvarstanna för fortsatt sjukvård i anstalten, om det anses skäligt. Kvinna kan med stöd av 41 5 beviljas tillstånd att ha spädbarn hos sig.

Bestämmelser om transport av intagen finns i 42 5. Transport av intagen skall om möjligt ske så att denne inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intagne vid transport eller annars under vistelse utom anstalt beläggas med fängsel. Vid risk för skada på den intagnes hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas. I 43 5 föreskrivs att om domstol, övervakningsnämnd eller Kriminalvårdsnämnden begär det, skall intagen inställas inför domstolen eller nämnden. Begär annan myndig- het sådan inställelse, prövar Kriminalvårdsstyrelsen om det skall ske.

Intagen är enligt 44 5 berättigad till ersättning för arbete han utför, om det inte sker för egen räkning. Samma gäller intagen, som på anvisning under arbetstid deltar i utbildning, annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller bedriver enskilda studier. Förstör intagen uppsåtligen anstaltens egendom, får enligt 45 5 ersättning härför tas ut av de medel som tillkommer honom enligt 44 5.

Bestämmelser om disciplinär bestraffning finns i 47-51 55. Dis- ciplinär bestraffning kan enligt 47 5 åläggas intagen, om han bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar, medan han befinner sig inom anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. För bestraffning krävs att det saknas anledning anta att den felande skall ta rättelse av tillsägelse eller att fråga är om en sådan gärning att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten. Den disciplinära be- straffningen kan bestå i att den felande tilldelas varning eller att det beslutas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i straffverkställigheten. Vid prövning av fråga om disciplinär be- straffning skall hänsyn tas till om förseelsen kan bedömas få andra följder, särskilt beträffande frigång och permission. Föreligger flera förseelser, skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. Genom spärregler i 49 5 begränsas det antal dagar som till följd av upprepade förordnanden inte skall inräknas i verkstäl- lighetstiden. Som tidigare nämnts finns i 50 5 bestämmelser om att intagen under utredningen av ett disciplinärende kan hållas avskild. Enligt 26 5 fjärde stycket, 29 5 första stycket och 30 5 får den intagne därvid hindras från kontakt med andra personer genom brev, besök eller telefonsamtal, om det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Förmåner som enligt KvaL tillkommer intagen kan enligt 52 5 tillfälligt inskränkas, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet.

Bestämmelser om när och hur kroppsvisitation och kroppsbesiktning får vidtas finns i 52 a 5-52 c 5. Med kroppsvisitation avses under- sökning av en persons kläder eller vad han annars bär på sig, medan

kroppsbesiktning innebär undersökning av en persons kropp. Den som intas i anstalt skall vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av otillåtna föremål. I övrigt får intagen kroppsvisiteras för eftersökande av sådana föremål, när anledning förekommer att sådant skall anträffas på honom. Kroppsvisitation i detta syfte får också ske Stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs inom en anstalt. Vidare får sådan kroppsvisitation ske när den intagne skall ta emot eller har haft obevakat besök eller när han återkommer från en utevistelse. Om det inte är uppenbart obehövligt skall intagen i sluten riksanstalt kroppsvisiteras, när han haft obevakat besök och när han återkommer efter utevistelse. I övrigt får sådan ytlig kroppsvisitation göras som bedöms nödvändig av säker- hetsskäl och som avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att otillåtet föremål skall påträffas på honom. Kroppsbesiktning får dessutom företas, om det anses påkallat vid stickprovskontroller eller i anslutning till större undersökningar, när den intagne skall ta emot eller har haft obevakat besök eller när han återkommer efter vistelse utom anstalt. Beträffande intagen som inte är placerad i sluten riksanstalt gäller detta dock bara ytlig kroppsbesiktning.

Enligt 52 d 5 är den intagne skyldig att på anmaning lämna blod, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Kan tillämpning av bestämmelse i KvaL uppenbarligen medföra men för intagens hälsa, kan den jämkas med stöd av 53 5.

Övriga bestämmelser

Bestämmelser om besluts— och besvärsordningen finns i 54-59 55. Frågor om frigivningspermission prövas av Kriminalvårdsnämnden. Detsamma gäller frågor avseende placering enligt 34 5, om den intagne dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frågor enligt 34 5 prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör. Regeringen kan förordna att tillämpningen av 33 och 34 55 skall flyttas över till den övervakningsnämnd, till vars verksam- hetsområde anstalten hör. Intagen får hos Kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor enligt 33 och 34 55. Mot Kriminalvårdsnämndens beslut enligt KvaL får talan inte föras. Beslut enligt KvaL i andra frågor än som enligt det anförda ankommer på Kriminalvårsnämnden eller övervakningsnämnd meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen.

Regeringen kan beträffande viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till dess prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den

intagne under verkställigheten i anstalt medverka till s.k. terroristbrott. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt KvaL får överklagas hos kammarrätt. Behörig kammarrätt är Kammarrätten i Jönköping. Beslut om vistelse utom anstalt för intagen beträffande vilken regeringen har förordnat enligt 31 5 överklagas dock till regeringen. Detsamma gäller andra beslut av Kriminalvårdsstyrelsen enligt KvaL än som nu har angetts.

I 60 5 ges möjlighet att delegera beslutanderätt. Enligt 61 5 får Kriminalvårdsstyrelsen med vissa undantag ändra beslut som efter bemyndigande enligt 60 5 meddelats av en annan kriminalvårdsmyn- dighet. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning av ett sådant beslut, om det har gått honom emot. Har med stöd av 60 5 annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårdsstyrelsen beslutat om disciplinär bestraffning enligt 47 5 andra stycket 2, skall beslutet omedelbart anmälas för Kriminalvårdsstyrelsen.

Straffbestämmelser finns i 62 5. Den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat farligt föremål, kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt brottsbalken (BrB). Lämnar någon berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl till intagen eller hjälper honom att komma åt sådana föremål, kan han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen annars är belagd med strängare straff.

I 63 5 finns bestämmelser om omhändertagande av viss egendom. Detta gäller alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas inom anstalten. Samma gäller föremål, som är ägnade att användas för missbruk av eller befattning med narkotika. Pengar, som intagen inte får inneha, skall också omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt.

2.4. Förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt

Ytterligare bestämmelser om kriminalvården i anstalt finns i för- ordningen om kriminalvård i anstalt (KvaF). I 6 5 föreskrivs att det för varje intagen skall upprättas en behandlingsplan, som skall inriktas på åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället och som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten. Till ledning för upprättandet av denna plan skall behandlingsundersökning utföras i den mån erforderlig utredning inte finns tillgänglig. Enligt 7 5 skall det vid kriminalvårdsanstalt finnas ett behandlingskollegium, vilket som rådgivande organ skall handlägga frågor rörande de intagnas behandling. För varje intagen skall enligt 9 5 föras journal. Be- träffande intagens förflyttning från riksanstalt till lokalanstalt finns

bestämmelser i 10 5. Bestämmelser rörande förberedelse av villkorlig frigivning och frigång finns i 11 5. Särregler om korttidspermission för vissa intagna finns i 12 5. Kriminalvårdsstyrelsen får enligt 19 5 med vissa undantag överlämna sin befogenhet att besluta i särskilda fall enligt KvaL eller KvaF åt annan kriminalvårdsmyndighet eller är någon annan tjänsteman inom kriminalvården. Om styrelsen tillåter det får chefen för en kriminalvårdsmyndighet överlämna åt någon annan tjänsteman vid myndigheten att fatta beslut i hans ställe. Vidare finns bestämmelser om att annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårds- styrelsen i vissa fall skall underrätta styrelsen innan beslut fattas eller anmäla fattat beslut. Förordningen innehåller också bestämmelser om vilken myndighet som skall besluta i olika frågor. I 39 a 5-39 c 5 finns bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Genom 43 5 KvaF bemyndigas Kriminalvårdsstyrelsen att meddela föreskrifter om tillämpningen av KvaL. Styrelsen får även uppdra åt annan kriminal- vårdsmyndighet att meddela sådana föreskrifter.

2.5. Kriminalvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd

Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat olika föreskrifter angående behandlingen av de intagna i anstalt. Dessa föreskrifter ingår i Kriminalvårdsverkets författningssamling (KVVFS), vars nu gällande bestämmelser finns samlade i Handbok för kriminalvården (HAK), som därutöver även innehåller bl.a. Allmänna råd från Kriminalvårdssty- relsen.

Av central betydelse för behandlingen av de intagna är Anstaltsföre- skrifter (KVVFS 1990: 10), vilka fogas till betänkandet som bilaga 1.

2 . 5. 1 Anstaltsföreskrifter

I anstaltsföreskrifterna finns detaljbestämmelser om behandlingen av de intagna. Föreskrifterna innehåller i huvudsak följande. I 1-10 55 anges olika åtgärder som skall iakttas vid intagningen av en person i anstalt. Bestämmelser om behandlingskollegium finns i 11 5. Vidare finns bestämmelser om behandlingsundersökning och behandlingspla- nering i 12—17 55. I 18-20 55 finns vissa bestämmelser om anstaltens lokaler. Bestämmelser om tvätt, intagens personliga hygien och förplägnad finns i 21-26 55. I 27 5 finns bestämmelser om inläsning inom sluten anstalt. Där föreskrivs bl.a. att i sluten anstalt skall, om Kriminalvårdsstyrelsen inte har beslutat annat, dörrarna till bostads- rummen vara låsta kl. 20.00. Enligt 28 5 är kortspel, tärningsspel eller

andra spel med pengar som insats förbjudet i anstalt. Varje anstalt skall enligt 29 5 upprätta särskilda ordningsregler. I 30 5 föreskrivs att den intagne skall ha tillgång till aktuella lagar, ordningsregler och andra föreskrifter samt allmänna råd gäller verkställigheten. Den intagne har enligt 31 5 rätt till samtal med anstaltsledningen. I 32-34 55 finns bestämmelser om intagens självdeklaration, rösträtt och familjebidrag. Vad som skall iakttas om intagen avlider anges i 35 5. Bestämmelser om intagens sysselsättning finns i 36-39 55.

Frigång behandlas i 40-48 55, som föreskriver bl.a. att en särskild frigångsansvarig skall utses bland personalen vid anstalt där frigång förekommer. Vidare föreskrivs att en särskild kontaktman skall utses på platsen för frigångsverksamheten. Bestämmelser om den intagnes fritidsverksamhet finns i 49-56 55. För intagen som avtjänar fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt gäller vissa begränsningar beträffande utevistelse enligt 14 5 andra stycket KvaL, om han ännu inte har haft regelbunden permission.

Beträffande placering av intagen i avskildhet finns bestämmelser i 58-62 55. I 63 5 föreskrivs att anmälan skall ske till Kriminalvårdssty- relsen om anstalten bedömer att intagen bör placeras i specialavdelning eller om anstalten meddelar beslut om inskränkning i de intagnes gemensamhet.

Bestämmelser om intagens personliga tillhörigheter och pengar finns i 64-72 55. Personliga tillhörigheter, som den intagne för med sig till anstalten, skall noggrant förtecknas. Intagen får inte inneha läkemedel eller andra medicinska preparat. Otillåten egendom som påträffas inom anstalten skall omhändertas. I 68 5 anges begränsningar i intagens innehav av kontanter. Regler för inom anstalten bedriven kioskverk- samhet finns i 73 och 74 55.

Förfarandet vid brevgranskning regleras i 75—80 5. I 81-94 55 finns bestämmelser om besök hos intagen. Enligt 95 5 skall det finnas telefonautomat i lokalanstalt och öppen riksanstalt. Om den intagnes telefonsamtal rör hans frigivningssituation, skall anstalten enligt 96 5 svara för kostnaderna.

Bestämmelser om permission finns i 97-117 55. I anstaltsföre- skrifterna indelas korttidspermissioner i regelbunden permission, frigångspermission, särskild permission, lokalanstaltspermission, besökspermission, transportpermission, träningspermission och lufthålspermission. Vilka kvalifikationstider för permission som skall gälla efter misskötsamhet anges i 118 och 119 55. I 120 5 anges vad som skall iakttagas vid efterlysning av intagen som avvikit eller uteblivit efter vistelse utom anstalt.

Beträffande vistelse utom anstalt enligt 34 5 KvaL finns bestämmel- ser i 121-125 55. I 126 5 föreskrivs att intagna och personal skall ha överläggningar om förhållandena i anstalten. De intagna har enligt 127 5 rätt att organisera sig i förtroenderåd.

Bestämmelser om hälso- och sjukvård samt tandvård finns i 128— 13655. Vad som skall iakttas om intagen vill ha barn hos sig i anstalten anges i 137 och 138 55. I 140 5 finns bestämmelser om intagens inställelse inför annan myndighet än domstol, övervaknings- nämnd eller kriminalvårdsnämnd.

I 141—145 55 regleras frågan om intagens ersättning för sysselsätt- ning, medan intagens ersättningsskyldighet för skada på anstaltens egendom regleras i 146 5. Bestämmelser om kontrollåtgärder som kroppsvisitation, kroppsbesiktning, urinprovskontroll och utand- ningsprov finns i 149-155 55. Enligt 156 och 157 55 får intagen inte använda berusningsmedel eller föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. I 158 5 anges vad som skall iakttas när egendom skall förstöras med stöd av 63 5 KvaL.

Bestämmelser rörande förhör av intagen finns i 159-161 55. Enligt 159 5 skall förhör hållas med den intagne vid misstanke om brott mot anstaltens ordningsregler eller dessa föreskrifter samt vid misstanke om misskötsamhet under vistelse utom anstalt där prövning skall ske enligt 39 5 KvaL.

I 162-167 55 finns bestämmelser om vad som skall iakttas vid frigivning av intagen, t.ex. vilken utrustning han skall ha.

Anstaltsföreskrifterna avslutas med bestämmelser om beslut m.m. I 169 5 anges att beslut angående behandlingen av de intagna meddelas av anstaltschefen med undantag för vissa särskilt angivna fall i vilka Kriminalvårdsstyrelsen meddelar beslut. Enligt 171 5 kan Kriminal- vårdsstyrelsen besluta om undantag från dessa föreskrifter.

2.5.2. Kriminalvårdsverkets övriga föreskrifter

Utöver anstaltsföreskrifterna har Kriminalvårdsstyrelsen meddelat bl.a. följande föreskrifter, som inverkar på behandlingen av de intagna. I Föreskrifter om transportverksamhet (KVVFS l986:8) anges bl.a. vad som skall iakttas vid transport av intagen. Enligt Kriminalvårdsverkets föreskrifter om akthantering och journalföring (KVVFS 1986z28) föreskrivs att personakt skall läggas upp för varje person som är föremål för kriminalvård eller häktad. Beträffande specialavdelningar finns bestämmelser i Föreskrifter och allmänna råd från Krimi— nalvårdsstyrelsen om verksamheten i specialavdelningarna (KVVFS l991:1). I Föreskrifter om arbets- och studieersättningar till intagna (KVVFS 1992z2) anges bl.a. förutsättningarna för att intagen skall få sådan ersättning samt hur denna skall beräknas. För de anstalter som tillämpar s.k. marknadsanpassad ersättning finns motsvarande bestämmelser i Föreskrifter för verksamheten med marknadsanpassad ersättning till intagna (KVVFS 199213).

2.5.3. Allmänna råd från Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen har, som tidigare nämnts, utfärdat allmänna råd (ARK) bl.a. i frågor rörande behandlingen av de intagna. I dessa behandlas frågor som frigång (ARK 1987: 1), vistelse utanför anstalt enligt 34 5 KvaL (ARK 198713) och permission (ARK l989zl). Be— handlingsplaneringens innehåll kommenteras (ARK l987z6). Vidare lämnas räd beträffande prövningen av vilken teknisk utrustning intagen skall tillåtas inneha i sitt bostadsrum (ARK 1987z4). Även drog- och HIV/AIDS—frågor tas upp (ARK 1990: 1) liksom frågor om tandvård för intagna (ARK 1991 : 1). Anvisningar rörande urinprov för kontroll av att intagen inte använder narkotika förekommer också (ARK 199l:3).

ww” , i.u "fart . 111. & it in -,l l .. ' , ji vi . få?

Mif '. 4,5

. ”itf-*. T'”

i jtl ijii'1 gl

3. Internationella åtaganden

3.1. Inledning

Efter andra världskriget startade ett omfattande internationellt samarbete kring skyddet av de mänskliga rättigheterna. Tidigare hade det ansetts vara varje enskild stats uppgift att bevaka medborgarnas skydd men under 1930-talet och andra världskriget visade det sig att länderna inte kunde garantera sina medborgare ett tillräckligt gott skydd mot förtryck. Förenta Nationerna fick den viktiga uppgiften att främja respekten för de mänskliga rättigheterna vilket också intogs i FN:s stadga.

Enligt artikel 1 av FN-stadgan skall organisationens ändamål vara bl.a. att åstadkomma internationell samverkan beträffande mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. En av grundstenarna i detta arbete var 1948 års universella förklaring om de mänskliga rättig- heterna, även om denna förklaring inte var ett instrument med rättsligt bindande kraft.

Andra världskriget innebar en vändpunkt också vad gäller synen på fängelsestraffet och fångarnas rättigheter. Reformeringen av fängelse- systemen i Europa startade i ett gynnsamt läge. Att upprätthålla respekten för individen ansågs efter kriget vara en mycket angelägen uppgift. Det fanns också en stark vilja från regeringarnas sida att förbättra fängelserna - många av de nya politiska ledarna hade erfaren- heter som krigsfångar och visste därför vad det innebar att vara berövad friheten och hur fängelseförhållandena såg ut.

På internationell nivå har utvecklats ett flertal överenskommelser om mänskliga rättigheter för olika kategorier människor - kvinnor, barn, arbetare, flyktingar etc. När det gäller personer som dömts till fängelsestraff finns inget folkrättsligt bindande dokument som inriktar sig särskilt på denna kategori. Det finns dock flera universella och europeiska regelsystem angående fängslade personer som fått stor betydelse som utgångspunkt för medlemsländerna i deras arbete med reformering av fängelsesystemen. I Europa har de flesta länderna också genomfört förändringar av sina fängelsesystem genom lagstift- ning och annan reglering av fängelseverkställigheten som tar hänsyn till fångarnas psykiska hälsa och mänskliga värdighet.

I detta avsnitt görs en kortfattad genomgång av de konventioner och andra internationella regelsystem som är tillämpliga på förhållandena i fängelserna och på personer som dömts till fängelsestraff och som Sverige anslutit sig till eller på annat sätt är bundet av.

3.2. Internationella överenskommelser m.m.

3.2.1. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN:s generalförsamling antog den 10 december 1948 förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Denna deklaration är "en gemensam riktlinje för alla folk och nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan må med denna förklaring i åtanke ständigt sträva efter att genom undervisning och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter samt genom framstegsfrämjande inhemska och in- ternationella åtgärder säkerställa deras allmänna och verksamma erkän- nande och tillämpning såväl bland folken i medlemsstaterna som bland folken i områden under deras överhöghet" (ur Inledningen).

Trots att deklarationen inte är folkrättsligt bindande erkänner de flesta medlemsländerna dess grundläggande betydelse vilket kan sägas ge den en högre status än en vanlig rekommendation. Vissa länder hänvisar till den i sina konstitutioner.

Några av de 30 artiklarna i deklarationen rör fängslade personer. I artikel 5 anges att "Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning". Enligt artikel 9 må ingen "godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas". I artikel 11 stycke 1 finns en regel som gäller personer som anklagats men ej dömts: "Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier. "

3.2.2. Standard minimiregler för behandling av interner

FN:s resolution om standard minimiregler för behandling av interner antogs den 30 augusti 1955 på FN:s kongress rörande förhindrande av brott och behandling av brottslingar. FN ville lägga fast standardregler som skulle följas av medlemsländerna i deras arbete med att utveckla fängelsesystemen.

I dessa minimiregler återfinns bestämmelser om kategoriåtskillnad, inkvartering, personlig hygien, kläder och sängutrustning, gymnastik och sport, sjukvård, disciplin och straff. tvångsmedel, kontakt med

yttervärlden, religion, förvaring av intememas ägodelar, förflyttning av interner, anstaltspersonal, inspektion, arbete, utbildning och rekreation etc. Vidare finns regler om behandling av psykiskt sjuka och mentalt abnorma interner samt av interner som sitter anhållna eller avvaktar rättegång.

Reglerna återges i bilaga 2. Med hänsyn till att det inte finns någon officiell svensk översättning återges den engelska texten

3.2.3. FN:s internationella konventioner

Sedan FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna antagits 1948 arbetade FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna under många år med att utforma en konvention i ämnet.

Detta arbete resulterade i att FN:s generalförsamling den 16 december 1966 antog två konventioner, dels Internationella kon- ventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dels Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättig— heter. Till den senare konventionen antogs också ett fakultativt protokoll som innehåller bestämmelser om rätt för enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de rättigheter som garanteras genom konventionen. Sverige har anslutit sig till dessa konventioner.

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller bestämmelser avsedda att garantera envar vissa minimirättig- heter i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Konventionen upptar bl.a. rätten till arbete, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till sunda arbetsförhållanden, till social trygghet, till hälsovård och till utbildning. Denna konvention innehåller inga regler som är direkt tillämpliga vad gäller verkställighet av fängelsestraff.

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter behandlar de traditionella mänskliga rättigheterna. När det gäller rättigheter för personer som dömts till fängelsestraff är framför allt artiklarna 7 och 10, momenten 1 och 3, av intresse:

Artikel 7 _ Ingen må utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig eller

förnedrande behandlin eller bestraffning. Särskilt må ingen utan sitt fria samtycke utsättas ör medicinska eller vetenskapliga experiment.

Artikel 10 1. Envar som berövats sin frihet skall behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde.

3. Det väsentliga syftet med behandlingen av fångar skall vara deras bättring och sociala rehabilitering. Ungdomsbrottslingar skall

hållas åtskilda från vuxna och ges en efter deras ålder och rättsliga ställning avpassad behandling.

I propositionen angående godkännande av de båda internationella kon- ventionerna och det fakultativa protokollet anförde föredragande statsrådet beträffande konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter bl.a. följande:

Bestämmelserna i art. 10 om behandlingen av personer som berövats friheten överensstämmer i sina allmänna drag med den syn på hithörande spörsmål som är vedertagen i Sverige. I väsentliga delar motsvarar artikeln de vid FN:s första kongress angående förhindrande av brott och behandling av brottslingar år 1955 antagna Standard Minimum Rules. De principer, som dessa regler vilar på, var redan långt tidigare vägledande inom svensk kriminal- vård, och någon anledning till tvekan om att Sverige mer än väl når upp till den standard, som art. 10 syftar till, finns inte. Jag vill emellertid peka på några detaljfrågor som kan uppkomma i detta sammanhang.

Föredraganden tar vidare upp bl.a. klausulen i mom. 3 om att ungdomsbrottslingar, dvs. unga personer som dömts för brott, skall hållas åtskilda från vuxna.

Vad sedan angår de personer som dömts till frihetsstraff vill jag först framhålla att konventionens bestämmelser har en mycket begränsad tillämpning på svenska förhållanden eftersom enligt 26 kap. 4 5 brottsbalken den som är under 18 år inte får dömas till fängelse om det inte finns synnerliga skäl därtill. Aven för den som fyllt 18 men inte 21 är föreskrivs en restriktiv användning av fängelsestraff. Enligt 25 5 lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt gäl er vidare, att vid de intagnas fördelning och behandling hänsyn skall tas bl.a. till deras ålder. Icke desto mindre kan det någon gång vara förenligt med en ung lagöverträdares intresse, att han placeras i anstalt tillsammans med äldre lagöverträ— dare. I varje fall synes man inte" genom ett åtagande i denna konvention böra binda sig för att avstå från att tillämpa sådana kriminologiska behandlingsmetoder som innebär att unga och gamla lagöverträdare blandas med varandra. Ett svenskt förbehåll på denna punkt synes därför motiverat.

I övrigt föreslogs i propositionen förbehåll beträffande dels artikel 14 moment 7, som föreskriver att ingen på nytt får rannsakas eller straffas för ett brott, för vilket han redan blivit fälld till ansvar eller frikänd, dels beträffande artikel 20 moment 1, som föreskriver att all krigspro- paganda skall vara förbjuden i lag.

Föredraganden föreslog vidare att ratificeringen av det fakultativa protokollet om proceduren för klagomål från enskilda personer borde förenas med ett förbehåll. Innebörden föreslogs bli att FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna inte skall kunna pröva en framställning från en enskild person, om det framkommer att samma ärende är eller

har varit föremål för internationell undersökning eller prövning i annan form.

Utrikesutskottet fann inte anledning till erinran mot propositionens förslag. Riksdagen beslutade den__26 november 1971 i enlighet med propositionen (prop. 1971:125, SO 197lz42).

Principer till skydd för frihetsberövade personer

FN:s generalförsamling antog den 1 december 1988 en resolution om principer till skydd för alla personer under någon form av frihetsbe- rövande. Principerna gäller personer som berövats friheten på grund av anhållande, häktning eller intagning i fängelse.

Principerna återges i sin helhet i bilaga 2. Med hänsyn till att det inte finns någon officiell översättning till svenska språket återges den engelska texten.

FN:s barnkonvention

Den 20 november 1989 antog FN konventionen om barnets rättigheter. Sedan konventionen hade ratificerats av 20 stater, bl.a. Sverige, trädde den i kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade konventionen utan att reservera sig på någon punkt.

Genom konventionen har för första gången de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år samlats i ett folkrättsligt bindande dokument. De bestämmelser som är av störst intresse vad gäller personer som dömts till fängelsestraff återfinns i artikel 37. Där stadgas bl.a. att varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder (punkt c). I samma punkt föreskrivs vidare "Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i undantags- fall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök". Här kan påpekas att i den tidigare nämnda konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns i artikel 10 ett mer långtgående krav på att ungdomsbrottslingar skall hållas åtskilda från vuxna intagna. Vid ratificeringen av denna konvention reserverade

Sverige sig på den punkten.

3.2.4 Europarådets konventioner m.m.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna m.m.

Sedan FN:s generalförsamling år 1948 antagit den universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna utarbetades inom Europarå- det en konvention för rådets medlemsländer. Den 4 november 1950 antogs en grundläggande konvention för Europa om mänskliga rättigheter, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen trädde i kraft den 3 september 1953 när erforderligt antal med- lemsländer hade ratificerat den. Till den europeiska konventionen finns åtta tilläggsprotokoll som har trätt i kraft.

Av de rättigheter som ingår i FN:s universella förklaring är det endast de medborgerliga och politiska rättigheterna som återfinns i den europeiska konventionen, medan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ingår i den europeiska sociala stadgan den 18 oktober 1961.

Den bestämmelse i Europakonventionen som är av intresse när det gäller verkställighet av fängelsestraff är artikel 3. Enligt den be- stämmelsen må ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förned- rande behandling eller bestraffning. Sveriges riksdag godkände år 1952 att Sverige anslöt sig till konventionen (SÖ 1952z35).

Europarådets fängelseregler m.m.

FN:s standard minimiregler för behandling av interner på internationell nivå följdes efter ett 20-tal år av europeiska regler. Europarådet antog den 19 januari 1973 resolutionen Standard minimiregler för behandling av fångar/interner (prisoners). Innehållet motsvarade i princip FN:s standard minimiregler från år 1955.

Reglerna har sedermera reviderats och ersatts av Europeiska fängelseregler, antagna den 12 februari 1987 av Europarådets ministerkommitté. De nu gällande principerna för behandling av fängslade i Europarådets medlemsstater återfinns i detta dokument.

Ministerkommittén rekommenderar medlemsstaterna att låta sig vägledas i praxis och lagstiftning av principerna i fängelsereglerna. Reglerna omfattar principer för

- fångvårdens administration (intagning, registrering, placering och

klassificering av fångar, inkvartering, mat, kläder, sjukvård, dis- ciplinära frågor, information, kontakter med yttervärlden etc.)

- personal

- behandlingsmålsättning och anstaltsregimer (arbete, utbildning,

fysisk träning, frigivningsförberedelser m.m.)

- särskilda kategorier frihetsberövade (häktade samt sinnessjuka och

psykiskt störda fångar m.m.)

Ministerkommitténs rekommendation till europeiska fängelseregler återges i bilaga 2 i en svensk översättning, som gjorts inom Kriminal- vårdsstyrelsen.

Den europeiska tortyrkommittén m.m.

I syfte att komplettera Europarådets judiciella system för klagomål över påstådda kränkningar av artikel 3 i konventionen med ett system av förebyggande karaktär antog Europarådets ministerkommitté den 26 juni 1987 en europeisk konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Konventionen innehåller procedurregler för bildandet av en europeisk kommitté till förhindrande av tortyr m.m. av frihetsberövade personer. Den europeiska tortyrkommittén skall kunna besöka de platser i konventionsstaterna där personer som är berövade sin frihet är placerade. Dess uppgift är att förebygga olika former av kränk- ningar genom att påtala brister, särskilt när det gäller frihetsberövade personers rättigheter. Efter avslutat besök skall kommittén avge en rapport till den stat som har granskats. Kommittén kan därvid rekommendera staten att genomföra tänkbara förbättringar men har ingen rättskipande funktion och skall inte uttala sig om det förkommit kränkningar av europakonventionen. Sverige har genom beslut av riksdagen den 9 juni 1988 godkänt konventionen (prop. 1987/88: 133, JuU 41, rskr 392). Den trädde i kraft den 1 februari 1989 sedan sju stater hade ratificerat den.

Tortyrkommittén besökte Sverige i maj 1991 varvid bl.a. kriminal- vårdsanstalterna Kumla och Hinseberg inspekterades. Besöket i Sverige bestämdes genom lottdragning.

I en rapport som lämnades till de svenska regeringen i februari 1992 framförde kommittén ett antal rekommendationer och kommentarer inom vitt skilda områden samt begärde information på vissa punkter. Några av de frågor kommittén tog upp ligger inom värt uppdrag.

Den svenska regeringen har i ett första yttrande i augusti 1992 och i ett slutligt yttrande i februari 1993 redogjort för de åtgärder som vidtagits eller planerats med anledning av kommitténs rapport. 1 yttrandena hänvisas till vårt arbete när det gäller specialavdelningar, beträffande frågan hur de intagnas behov av psykiatrisk vård skall tillgodoses samt ifråga om det disciplinära bestraffningssystemet.

IILWTttht'tami få - Hälwtlbh'ww- t: ”»;FQ' ..

.i'trhjrvlr, "" '

' lll I. ”* 'l'lLvil i... ...-Tapp: ,._.:_. ,,.j ,

tf .H.: -,.,...

_th :muji._' ,! i.”'.,ul','.Tt.'_r_jt.'I*-t't"i_f—.i-ff'nc,

_-_—,".:f'..t't ..l.i.xr * .;fjtf- .

"|| ..

Mja,. ?iitrl'jjjpeliUJH, It'll. .-..' ",är”? "” nm .. ”ij dräkt '-.

lll . —.. . lv V_, ,,?”th m'a .

4. Mål och medel i anstaltsvården m.m.

I detta avsnitt behandlar vi frågor av mer övergripande karaktär. Avsnittet inleds med en redogörelse för Straffteorier och hur det svenska straffrättssystemet har växt fram och hur det nu är uppbyggt. Vi redogör också för hur bestämmelserna om verkställighet av fängelsestraff är utformade. Avsnittet avslutas med överväganden och förslag beträffande dels mål och medel i anstaltsvården, dels an- staltsindelningen.

4.1. Straffteorier m.m.

För att ett utvecklat samhälle skall fungera måste det finnas normer. Lika nödvändigt är att överträdelser av sådana normer föranleder någon form av sanktion. Många normer i ett samhälle är inofficiella, och den typen av normer har naturligtvis inte några officiella sanktio- ner. I ett modernt samhälle är emellertid de flesta mera betydelsefulla normer beslutade i officiella former och många sanktioner är på motsvarande sätt författningsreglerade. Ofta försöker man styra med- borgarnas handlanden genom att skapa och upprätthålla ett fungerande straffsystem. Något förenklat kan man säga att ett straffsystem utmärks av att normöverträdelser är förenade med hot om straff.

Med kriminalpolitik avses frågor som gäller straffsystemet och dess tillämpning. Kriminalpolitiken omfattar främst kontrollens och sanktionernas utformning och handhavande. I den kriminalpolitiska debatten fästes tidigare stora förhoppningar till att man genom åtgärder på dessa områden skulle kunna påverka graden av normefterlevnad. Numera torde det råda bred enighet om att förändringar av straffsyste- met har mindre betydelse för normefterlevnaden i samhället än man tidigare antagit.

Under årens lopp har många olika teorier framförts om varför man skall bestraffa människor som överträtt meddelade normer. Man brukar av praktiska skäl dela in dessa teorier i två huvudgrupper efter det angivna syftet med straff, nämligen vedergällning och samhällsskydd.

Teoriema om vedergällning brukar även benämnas absoluta straffteorier. Enligt dessa teorier är straffet ett mål i sig. Den orätta handlingen skall sonas genom ett lämpligt avvägt straff - "öga för öga, tand för tand". I äldre tider var synpunkten att straffet hade ett egenvärde mer framträdande. Numera anses de absoluta straffteoriema inte särskilt gångbara. Men det kan nog ifrågasättas om inte vedergäll- ningstankar trots allt finns med i bilden även idag, åtminstone indirekt.

Teoriema som bygger på tankar om samhällsskydd - de relativa straffteoriema - utmärks av att straffet anses vara ett medel för att uppnå ett visst mål. Dessa teorier försöker förklara straffet utifrån mer rationella grunder, nämligen att upprätthålla ordningeni samhället och skydda den enskilde mot övergrepp. De relativa straffteoriema delas i sin tur upp i två skilda grupper: teorier om individualprevention och teorier om allmänprevention.

Enligt de individualpreventiva teorierna skall man genom straffet påverka den dömde att inte begå brott i fortsättningen. Detta kan åstadkommas genom oskadliggörande, dvs. ett ingripande mot gärningsmannens person som tillfälligt eller permanent hindrar honom från att begå brott. Den eftersträvade effekten kan också åstadkommas genom individuell påverkan så att man förändrar den brottslige eller hans miljö och därmed undanröjer de direkta orsakerna till hans brottslighet. Individualpreventionen anses slutligen kunna verka genom att den brottslige avskräcks från att begå brott; straffet skall innebära sådant obehag att han i fortsättningen avhåller sig från att begå brott.

Enligt de allmänpreventiva teorierna skall straffet främst verka genom avskräckning. Tanken är att hotet om straff skall avhålla den som funderar på att begå ett brott från att göra detta. Allmänprevention kan vidare uppnås genom moralbildning och moralförstärkning. Lagen anger vilka handlingar som är orätta. Därigenom antar man att medborgarnas moral och värderingar påverkas på längre sikt och att de därigenom avstår från att begå brott.

4.2. Straffrättssystem

4.2.1. Tiden före brottsbalken

I äldre tider användes främst olika former av kroppsstraff som sanktionsmedel. Vanliga strafformer var då ris, piskning, gatulopp och liknande. Man använde även olika skamstraff, t.ex. kunde lagöverträ- daren dömas att "sitta vid pålen" eller underkastas brännmärkning. Metoden att straffa människor genom frihetsberövanden växte fram under 1600-talet. Till en början riktades frihetsberövandena mot fattiga

lösdrivare, tiggare och människor som inte kunde försörja sig på lagligt sätt. Dessa människor placerades i stor utsträckning i anstalter, där de intagna skulle arbeta. Målsättningen var att anstalterna skulle vara självförsörjande och helst även ge viss vinst. Under 1700-talet växte egentliga fängelser fram i Europa. Dessa anstalter var avsedda uteslutande för brottslingar. Straffarbete utgjorde då ofta det viktigaste inslaget i straffet. Samtidigt minskade bruket av kroppsstraff, och fängelsestraffet kom att bli den huvudsakliga strafformen.

Vårt nuvarande straffsystem kan i sina grundelement föras tillbaka till 1800-talet. År 1864 fick Sverige en ny strafflag. Den lagen hade förberetts av lagkommittén. Kommitténs förslag grundades i huvudsak på preventionstanken; såväl allmänpreventiva skäl som individualpre- ventiva skäl anfördes som motiv. Frihetsstraffet blev den centrala sanktionen. Bötesstraffet förbehölls lindrigare brott.

Tiden efter antagandet av 1864 års strafflag präglades av den s.k. behandlingstankens genombrott. Innehållet i de olika strafformerna förändrades successivt. Intresset koncentrerades i hög grad till den brottslige och dennes miljö. Straffets sociala funktion trädde därför i förgrunden. Detta banade i sin tur väg för ett mer differentierat påföljdssystem. Under 1900-talet ledde de individualpreventiva idéerna till skilda reformer som innebar avsteg från det klassiska straffrättssys- temet, som bl.a. kännetecknades av kraven på rättvisa och pro- portionalitet vid fastställandet av straffsatser och vid straffmåtning. De nya strömningarna innebar att dessa intressen i hög grad fick vika. Man inriktade sig i stället på att i varje särskilt fall bedöma vad som med hänsyn till gärningsmannens personliga egenskaper och för- hållanden kunde vara ändamålsenligt för att förmå honom att avhålla sig från att begå nya brott. Det ansågs möjligt att göra sådana bedömningar med utgångspunkt från teorier om brottslighetens orsaker. Vid straffbestämningen borde sålunda hänsyn tas till skötsam- het och god prognos för social anpassning. Man menade att korta frihetsstraff inte borde förekomma, eftersom de främst drabbade lagöverträdare som inte var i egentlig mening kriminella. Detta synsätt banade väg för kriminalvård i frihet.

Utformningen av sanktionssystemet i början av 1900-talet präglades i stor utsträckning av Johan C W Thyréns tankar. Thyrén var kritisk mot den klassiska vedergällningsteorin. Han menade att fängelse och straffarbete var de normala påföljderna i systemet. Dessa straff tog enligt Thyrén sikte på "normalbrottslingen" , hos vilken kriminalitet var symtom på typisk samhällsfarlighet. För den andra huvudgruppen av brottslingar - minderåriga, kroniskt kriminella, abnorma, alkoholisera- de m.fl. - krävdes ingripanden av annan karaktär, s.k. skyddsåtgärder. Om förutsättningar saknades för återanpassning till ett laglydigt liv skulle brottslingen oskadliggöras för längre tid. Beträffande den tredje

gruppen, s.k. tillfällighetsbrottslingar, kunde man däremot välja andra påföljder än frihetsstraff.

År 1906 infördes villkorlig dom i Sverige. Villkorlig dom kom att tillämpas i mycket stor utsträckning. De individualpreventiva tankarna fick även i andra hänseenden betydelse för sanktionssystemets utformning. Institutet villkorlig frigivning tillskapades. Detta ansågs förbättra anstaltsdisciplinen och inverka förmånligt på den intagnes karaktär, eftersom han kunde få en viss del av verkställighetstiden efterskänkt om han visade sig skötsam.

De två tidsobestämda påföljdsformerna förvaring och internering infördes år 1927. Dessa påföljder, som inte utgjorde straff utan benämndes skyddsåtgärder, motiverades av individualpreventiva skäl. Förvaring var avsedd för brottslingar vars "sinnesbeskaffenhet avvek från det normala" och internering för återfallsförbrytare med "normal sinnesbeskaffenhet" .

Önskemålet att ersätta straff med skyddsåtgärder var särskilt starkt när det gällde ungdomar, och år 1935 infördes påföljden ungdoms- fängelse. Denna påföljd tog sikte på äldre ungdomar som vid tid— punkten för brottet inte hade uppnått 21 års ålder. För att särskilt markera att påföljden innebar behandling - uppfostran och utbildning — och motverka att den fick straffkaraktär benämndes institutionerna ungdomsanstalter och de intagna kallades elever.

4.2.2. Brottsbalken

År 1938 tillsattes strafflagberedningen för att föreslå reformer inom påföljdssystemet.

Strafflagberedningen ansåg att straffrättskipningen hade en rent praktisk uppgift att skydda samhället mot brott. Detta krävde enligt beredningen ett differentierat påföljdssystem så att de åtgärder som samhället satte in kunde anpassas till gärningsmannens situation i det enskilda fallet. På förslag av beredningen genomfördes efter hand flera viktiga reformer. Här kan särskilt nämnas lagen om ätalseftergift för unga lagöverträdare. I betänkandena Enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17) och Skyddslag (SOU 1956:55) lämnade beredningen förslag som kom att bilda underlag för Brst sanktionssystem.

Förslaget till Skyddslag inleddes med en allmän principdeklaration. Enligt denna hade samhällets kriminalpolitiska åtgärder till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot brottslighet genom att förebygga brott. Vid lagstiftning på området borde man därför i första hand sträva efter att åstadkomma effektiva medel för brottsprevention. Strafflagberedningen, som ansåg att den i sina förslag hade tillgodosett detta krav, menade att hänsyn måste tas till de praktiska förhållandena, rättssäkerheten och humanitet.

En viktig princip i beredningens förslag till Skyddslag var att vård och behandling i stor utsträckning skulle ersätta straff. Beredningen föreslog att beteckningen straff skulle slopas, eftersom den rättssyste- matiska skillnaden mellan straff och skyddsåtgärd ansågs oberättigad. Alla påföljder tjänade samma syfte som samhällsskydd mot brottslig- het. Strafflagberedningen menade att vården och behandlingen hade två ändamål. Den skulle inriktas på att rehabilitera den vårdbehövande och skapa bättre förutsättningar för denne att leva ett laglydigt liv. Den skulle också ha en brottspreventiv funktion genom att den vårdbe- hövande togs om hand och därigenom så länge omhändertagandet varade mer eller mindre fullständigt hindrades från att begå brott.

Enligt strafflagberedningen stod följande möjligheter till buds vid lagstiftning på kriminalrättens område. Om mer ingripande åtgärder inte ansågs nödvändiga, borde man stanna vid att ge brottslingen den varning som ligger i att åklagarmyndighet eller domstol konstaterar att brott förövats, vilket leder till ätalseftergift eller villkorlig dom. I övriga fall fanns enligt beredningen tre typer av påföljder att tillgå, nämligen böter, vård i frihet och vård i anstalt. Bötesstraffet in- nefattade inte någon behandling utan var ett rent straff, medan övriga påföljder var behandling.

De individualpreventiva idéerna fick alltså stort utrymme i förslaget. Detta innebar bl.a. att de frihetsberövande påföljderna ansågs kunna motiveras av vård- och behandlingsskäl. Man trodde särskilt på de icke tidsbestämda påföljderna skyddsfostran och skyddsinternering, vilka skulle ersätta ungdomsfängelse respektive förvaring och internering. En annan viktig grundtanke i förslaget var att kriminalvård i frihet skulle utgöra ett positivt alternativ till anstaltsbehandling. Den typen av vård skulle ha företräde framför anstaltsbehandling, särskilt beträffande unga lagöverträdare.

Under remissbehandlingen blev förslaget om Skyddslag utsatt för kritik. Kritikerna menade bl.a. att strafflagberedningen inte tillräckligt tagit hänsyn till sanktionssystemets allmänpreventiva uppgifter utan gett alltför stort utrymme åt kriminalvård i frihet. Man vände sig särskilt mot den förändrade terminologin som ansågs medföra en olycklig försvagning av sambandet mellan brott och straff och av strafflagstiftningens moralbildande funktion.

I propositionen med förslag till brottsbalk instämde föredragande departementschef delvis i kritiken (prop. 1962: 10). Bestämmelserna i BrB fick en utformning som i viss utsträckning kan sägas ha utgjort en kompromiss mellan de båda riktningarna. Den principiella grunden för påföljdsvalet uttrycktes i 1 kap. 7 5 BrB. Där stadgades att rätten skulle "med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, särskilt fästa avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället".

Departementschefen uttalade i propositionen att vid avgörande om frihetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd skall användas bör utgångspunkten vara att kriminalvård i frihet bör användas i största möjliga utsträckning. Dock framhölls samtidigt vikten av att de allmänpreventiva synpunkterna beaktades. Mot den bakgrunden borde, framhöll departementschefen vidare, försiktighet iakttas vid strävan att inskränka användningen av frihetsberövande påföljder. (Prop. 1962:10, del C, s. 59.)

Vid BrB:s tillkomst innehöll denna påföljderna fängelse, internering, ungdomsfängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom, överlämnande till särskild vård samt böter. I balken fanns också ett särskilt påföljdssys- tem för krigsmän.

Som ovan nämnts förekom redan när BrB trädde i kraft en kritisk diskussion rörande balkens påföljdssystem. Kritiken tilltog i styrka under de följande åren. Den ledde dock inte till något resultat förrän år 1974, då det ansågs lämpligt att avskaffa påföljden ungdoms- fängelse. En utredning tillkallades för att överväga frågor som hängde samman med en sådan förändring. Utredningen avlämnade sitt betänkande är 1978. Ungefär samtidigt lämnades en rapport av en arbetsgrupp inom BRÅ (BRÅ-rapport 1977:7 Nytt straffsystem). Rapporten innehöll ett reformprogram som täckte de flesta frågor som hade tagits upp i den då aktuella kriminalpolitiska debatten. Arbets- gruppen ägnade särskilt intresse åt den ideologiska grunden för ett nytt straffsystem och åt frågan hur påföljderna borde utformas.

Betänkandet om ungdomsfängelse ledde till lagstiftning genom vilken den påföljden avskaffades år 1980 (prop. 1978/79:212). Kritiken mot de tidsobestämda straffen ledde vidare till att den andra tidsobe- stämda påföljden, internering, utmönstrades ur sanktionssystemet påföljande år (prop. 1980/81:76).

År 1979 tillkallades Frivårdskommittén och Fängelsestraffkommittén för att göra en mer allmän översyn av påföljdssystemet. Frivårdskom- mittén skulle enligt sina direktiv i huvudsak ta sig an frågan om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och alternativ till frihetsstraff. Fängelsestraffkommittén skulle å sin sida främst behandla frågor som hängde samman med frihetsstraff. Båda kommittéerna avlämnade betänkanden som har lett till lagstiftning. På förslag av Fängelsestraffkommittén sänktes således är 1981 allmänna minimum för fängelsestraff till 14 dagar (prop. 1980/81:44) och reformerades reglerna om villkorlig frigivning åren 1982 och 1983 (prop. 1981/82:153 respektive prop. 1982/83:85). Vid sistnämnda tillfälle ändrades också - efter förslag av Frivårdskommittén - reglerna om villkorlig dom och skyddstillsyn. På grundval av Frivårdskommitténs slutbetänkande om alternativ till frihetsstraff infördes år 1988 institutet kontraktsvård (prop. 1986/ 87: 106). Förändringar i de särskilda vårdpå- följderna har också gjorts under de senaste åren.

Efter förslag i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande har nyligen genomförts omfattande och principiellt mycket betydelsefulla ändringar 1 BrB: s påföljdssystem. Ändringarna, som har sin grund 1 en förändrad syn på preventionsteoriernas betydelse, har bl. a. inneburit att nya bestämmelser om påföljdsval och straffmåtning har införts i balken. (Prop. 1987/88:120 s. 30.)

I lagförarbetena framhöll departementschefen att stadgandet i 1 kap. 7 5 BrB har, i likhet med vissa andra bestämmelser som förutsätter att domstolen gör en prognos i det enskilda fallet, utsatts för betydande kritik. Kritiken hade inte gällt det berättigade i att det kriminalpolitiska arbetet i sig bör styras av intresset att förebygga brott; i stället hade betonats att det i praktiken inte är möjligt att i det enskilda fallet i förväg bedöma effekterna av olika påföljder på ett sådant sätt som lagstiftningen förutsätter. Departementschefen erinrade vidare att när det gällde den allmänna laglydnaden hade det sagts att det mindre var ett enskilt avgörande än en allmän praxis som kan antas vara av betydelse. I fråga om den dömdes anpassning i samhället hade det på motsvarande sätt sagts att den kriminologiska behandlingsforskningen hade visat att effekterna av olika påföljder skiljer sig i så liten grad och att förutsättningarna att förutse utfallet i det enskilda fallet var så dåliga att det som regel knappast var möjligt att göra någon välgrundad individualpreventiv bedömning. (A. prop. s. 32.)

Fängelsestraffkommittén hade tagit upp preventionsteorierna till en omfattande och allsidig behandling. Kommittén hade också prövat deras betydelse på olika nivåer av det kriminalpolitiska beslutsfattandet (SOU 1986:14 s. 66 ff). Departementschefen anslöt sig till grunddra- gen i kommitténs resonemang om preventionsaspekternas betydelse för straffsystemets utformning och tillämpning.

Fängelsestraffkommitténs åsikter om preventionsteoriernas betydelse kan sammanfattas enligt följande.

Kommittén framhöll att straffsystemets uppgift är att motverka brott. Enligt kommitténs uppfattning är det i första hand ett ansvar för lagstiftaren att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven på legalitet och enhetlig rättstillämpning. Däremot menade kommittén att domstolarna inte bör åläggas att tillmäta vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet.

Allmänpreventionen torde enligt kommittén huvudsakligen verka genom lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att strafflrotet inte är tomt. Det torde vara sällan som enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för allmänpreventionen. Det är vidare knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvalificerad bedömning av vilken inverkan en viss påföljd eller en viss höjning av straffet i ett enskilt fall kan få för den allmänna laglydnaden. Det strider också mot kravet på likhet inför

lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning. Utgångspunkten för påföljdsbe- stämningen bör därför enligt kommittén vara hur klandervärt ett förfarande bedöms vara eller med andra ord hur högt straffvärde det eller de brott har som skall föranleda en påföljd.

Inte heller individualpreventiva hänsyn borde enligt kommittén utgöra en självständig grund vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att vård- eller behandlingsaspekter skulle användas som självständiga grunder för att bestämma längden på ett fängelsestraff eller storleken av ett bötesstraff var enligt kommittén uteslutet. Kommittén menade vidare att fängelsestraff, trots den vård och behandling som förekommer, allmänt sett har negativa effekter för den intagne. Dessa effekter accentueras ju längre verkställighetstiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol att förutse att en anstaltsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme för en framgångsrik behandling finns inte.

Fängelsestraffkommittén avvisade vidare inkapacitering, dvs. oskadliggörande, som straffmåtningsgrund såväl av den anledningen att det var tveksamt om man får några brottsminskande effekter som - och kanske främst - från rättvisesynpunkt. Den grundläggande frågan vid diskussionen om inkapacitering är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som kommer att begå brott i framtiden. Tillgängliga forskningsresultat visar att förutsägelser om individuella återfallsrisker är mycket svåra, för att inte säga omöjliga att göra med en tillräcklig grad av säkerhet. Kommittén ansåg det således otänkbart att inom ramen för den sedvanliga straffmåtningen öppna möjligheter att ta hänsyn till intresset av inkapacitering i det enskilda fallet.

När det gäller påföljdsvalet framhöll kommittén att individualpreven- tionstanken är den klassiska grunden för det differentierade på- följdssystemet. Det har varit vanligt att lagstiftningen inte ger domstolarna annan ledning för tillämpningen än just att individualpre- ventiva hänsyn skall beaktas. Enligt kommitténs uppfattning var det naturligt att lagstiftaren genom mera preciserade regler söker ge domstolarna vägledning för påföljdsvalet. Intresset av att kunna beakta omständigheter som hänför sig till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Till detta kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjlighet att beakta rättfärdighets— eller billighetshänsyn som enligt kommitténs uppfattning väl kunde förtjäna att beaktas vid påföljdsvalet, helt oberoende av individualpreventiva effekter.

Fängelsestraffkommittén påpekade vidare att en omständighet som i praxis i hög grad påverkar påföljdsbestämningen är om det är fråga om återfall. En rad olika skäl brukar åberopas för att så bör ske. Också enligt kommitténs uppfattning var det naturligt och rimligt att återfall bör påverka såväl påföljdsval som straffmåtning. Med hänsyn

till de många skilda uppfattningar som finns om varför, hur och i vilken utsträckning återfall bör tillmätas betydelse ansåg emellertid kommittén att det var väsentligt att man genom lagbestämmelser skapar underlag för en enhetlig och konsekvent praxis.

Sammanfattningsvis ansåg Fängelsestraffkommittén att övervägande- na om de preventiva effekterna inte borde ligga till grund för besluten i de enskilda fallen.

När påföljderna verkställs förelåg enligt kommittén däremot förut- sättningar att ta individuella hänsyn på olika sätt. Även om man inte bör ha orealistiska förväntningar på kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera de dömda, var det enligt kommitténs uppfattning av avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en human och meningsfull kriminalvård att man behåller ambitionen att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt som möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas anpassning i samhället. Inom ramen för fängelsestraffet borde således alla krafter sättas in för att minska de negativa verkningarna av frihetsberövandet för den intagne. Stora ansträngningar borde enligt kommittén göras för att komma till rätta med en intagens personliga och sociala problem för att på så sätt minska risken för ny brottslighet efter straffverkställighet. Också in- kapaciteringssynpunkter kunde enligt kommittén godtas på verkställig— hetsplanet; så borde t.ex. risk för rymning eller fortsatt brottslighet kunna påverka anstaltsplacering eller möjlighet till vistelse utom anstalt.

Som ovan nämnts anslöt sig departementschefen till grunddragen i Fängelsestraffkommitténs resonemang om preventionsteoriernas roll i straffrättskipningen. Vidare framhöll departementschefen att det knappast kunde sättas i fråga att straffsystemets yttersta ändamål var att motverka brott liksom att det primärt var en uppgift för lagstiftaren att se till att detta ändamål kunde tillgodoses. Slutligen fann departe- mentschefen att det var helt uppenbart att tyngdpunkten när det gällde intresset att främja den dömdes anpassning i samhället måste ligga på åtgärder som företas under verkställigheten. Departementschefen anförde vidare följande (a. prop. s. 35).

Att domstolarna i sin tillämpning måste kunna beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för straffsystemet finner jag för egen del up enbart. Samtidigt står det emellertid klart att domstolens möjlig eter att förutse och jämföra vilka effekter i preventivt hänseende som olika alternativa åföljder kan förväntas få i det enskilda fallet är ytterst begränsa e.

När det äller hänsynen till allmänpreventionen är det ju som kommittén ramhållit knappast den enskilda domen i sig som kan antas ha verkan för den allmänna laglydnaden utan snarare det förhållandet att en viss påföljd regelmässigt tillämpas i fall av likartat slag. Också när det gäller individualpreventiva överväganden måste domstolen bygga på antaganden som utgår från hur för-

hållandena regelmässigt brukar gestalta sig. Exempelvis antas fängelse i åtskilliga situationer ha en negativ verkan från individual— preventiv synpunkt.

Att göra en avvägning mellan sådana hänsyn är emellertid en vanskllg uppgift som kan utfalla på olika sätt beroende på vem som gör bedömnin en.

I likhet me kommittén anser jag därför att det måste vara en viktig uppgift för lagstiftaren att e mera konkret vägledning för påfö jds estämningen än den som igger i en allmän hänvisning till att olika preventiva intressen skall beaktas. Enligt min mening visar också kommitténs förslag att detta är möjligt utan att hänsynen till preventionsaspekterna därför behöver åsidosättas.

I den kriminalpolitiska debatten är det inte ovanligt att diskussio- nen begränsas till åtgärder inom ramen för straffsystemet. Enligt min mening får man emellertid inte glömma att tyngdpunkten i kampen mot brottsligheten alltid är de enskilda människornas engagemang och deltagande. Vad statsmakterna och myndigheterna kan göra är främst att skapa goda förutsättningar för och ge ett aktivt stöd till det arbetet. En huvudlinje i det kriminalpolitiska arbetet måste därför vara att satsa på breda sociala insatser och attitydpåverkan. Men självfallet är straffsystemets utformning och tillämpning av stor betydelse också från den här synpunkten.

Det är vrktigt att rättsväsendet organiseras och fungerar på ett sätt som folk i gemen uppfattar som rättvist och rimligt. För att enskilda människor och organisationer skall finna det meningsfullt att engagera sig i kampen mot brottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för och stöd från rättsväsendet. Samhällsåtgärder på detta område måste vara snabba, begripliga och tydliga och präglas av konsekvens. Straffsystemet måste ha förankring hos och uppfattas som legitimt av medborgarna. Härvid gör sig emellertid oc så andra intressen än det omedelbara intresset av prevention gällande. Rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet iksom saklighet och opartiskhet i tillämpningen är värden som straffsystemet måste tillgodose. Enligt min mening står emellertid inte dessa grundläggande principer i motsats till preventionsintresse- na. Tvärtom tror jag det är nödvändi t att slå vakt om sådana värden, om straffsystemet i längden ver samt skall kunna bidra till att förebygga brottslighet.

De princ1per jag nu berört gör sig givetvis gällande även i påföl'dsbestämningen. För egen del ser jag det som en viktig fördel med ommitténs förslag att legalitetsprincrpen tillgodoses på ett helt annat sätt än enligt gällande rätt. Jag är också övertygad om att principerna om likhet inför lagen och proportionalitet uppfattas på ett sådant sätt och har en sådan fast förankrin hos människor att det är ägnat att vinna allmän förståelse att påfölj sbestämningen i första hand sker med utgångspunkt från hur allvarligt den brottsliga gärningen bör bedömas.

Som sammanfattande beteckning på resultatet av denna bedömning är ordet strof/örtte enligt min mening lämpligt. Som påpekats vid remissbehan lingen är straffvärde i denna mening inte någon objektiv egenskap hos en gärning utan ett uttryck för en värdering som är beroende av vem som svarar för bedömningen.

För egen del kan jag emellertid inte se detta som något avgörande hinder mot att straf värdet läggs till grund för påföljdssystemets tilläm ning. I arbetet på att hävda och up rätthålla respekten för grundläggande normer är det tvärtom nö vändigt att såväl stats—

makterna som rättsväsendet klart redovisar grunden för de be- dömningar som görs. Det måste här vara en viktig upp ift för lagstiftningen att ange inte bara de straffskalor inom vilka (fomsto— larna skall hålla sig utan också de allmänna principer enligt vilka bedömningen i det enskilda fallet skall ske.

När det gällde individualpreventionen delade departementschefen Fängelsestraffkommitténs uppfattning att vård- och behandlingsaspekter och inkapacitering i princip inte bör användas som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Att låta påföljdsbestänrmingen utgå från intresset av att oskadliggöra vissa personer, menade departementschefen, är - främst med hänsyn till omöjligheten att med tillräcklig grad av säkerhet göra individuella återfallsprognoser - inte lämpligt. Departementschefen framhöll att genom en återfallsreglering som bl.a. tar sikte på särskilt kvalificerade återfall kommer emellertid också sådana intressen i viss män att tillgodoses utan att beslutsfattandet styrs av individuella prognoser. Andra omständigheter som man tidigare brukade beakta borde man enligt departementschefens mening även fortsättningsvis kunna ta hänsyn till. Detta skulle dock inte i första hand ske utifrån en individuell prognos om vilken verkan en viss påföljd kan antas få utan på den grunden att det skulle framstå som orättfärdigt att inte beakta dem. Enligt departementschefens mening skulle det även i fortsätt- ningen uttryckligen anges i lagtext att villkorlig dom främst är avsedd för brott av tillfällighetskaraktär och att avsikten med skyddstillsyn är att underlätta för den dömde att avhålla sig från fortsatt brottslighet. (A. prop. s. 37.)

Vad nyss anförts medförde enligt departementschefen att den då gällande påföljdsvalsregeln i 1 kap. 7 5 BrB inte borde behållas. Den gav, fortsatte departementschefen, ingen rättvisande bild av den betydelse som allmän— och individualpreventiva överväganden borde ha för påföljdsbestämningen. Vidare ansågs den ge föga vägledning för domstolarna. Departementschefen menade vidare att det var mycket svårt att väga allmänpreventiva och individualpreventiva skäl mot varandra på det sätt som förutsattes i bestämmelsen. (A. prop. s. 37.)

Några remissinstanser hade kritiserat Fängelsestraffkommitténs syn på individualpreventionen på den grunden att kommitténs synsätt skulle medföra risker för att individualpreventiva överväganden skulle komma att tillmätas alltför ringa vikt för verkställigheten av påföljderna. Departementschefen påpekade som svar på denna kritik att det inte var tal om någon ny syn på individualpreventionen på verkställighetspla- net. Departementschefen fortsatte (a. prop. s. 38).

Det är således av avgörande betydelse för möjligheterna till en human och meningsfull kriminalvård att man behåller ambitionerna att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt det är möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de dömdas återanpassning i

samhället. På verkställighetsnivån har behandlingstanken alltså oförändrat stor betydelse. Mina ställningstaganden i detta ärende syftar inte till att förändra principerna för arbetet inom kriminalvår- den.

De aktuella ändringarna i BrB trädde i kraft den 1 januari 1989 (SFS 1989:942). Stadgandet i 1 kap. 7 5 BrB utmönstrades. I två nya kapitel, 29 och 30 kap., infördes en detaljerad reglering om påföljdsval och straffmåtning.

Utgångspunkten vid påföljdsval och straffmåtning är det aktuella brottets straffvärde. Straffvärdet skall bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen har inneburit, vad gärnings- mannen insett om detta samt de avsikter eller motiv som han har haft. I särskilda bestämmelser anges faktorer som är särskilt försvårande eller förmildrande vid bedömning av straffvärdet.

I 29 kap. 2 5 BrB stadgas att såsom försvårande omständigheter vid bedömning av straffvärdet skall särskilt beaktas om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått, om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende, om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller om brottet utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

Av 29 kap. 3 5 följer att såsom förmildrande omständigheter vid bedömning av straffvärdet skall särskilt beaktas om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende, om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.

Till skillnad mot tidigare ordning skall numera enligt en uttrycklig föreskrift i 30 kap. 1 5 BrB fängelse anses som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Enligt 30 kap. 4 5 första stycket första meningen BrB skall vid val av påföljd rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Således skall fängelse tillgripas i sista hand, och domstolen skall innan fängelse ådöms pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Utgångs- punkten för en sådan avvägning är brottslighetens straffvärde. Om det helt saknas anledning anta att en villkorlig dom eller en skyddstillsyn

kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet, bör inte någon av dessa påföljder tillämpas.

I 30 kap. 4 5 andra stycket anges vilka synpunkter som får beaktas som skäl för fängelse. Av bestämmelsen framgår att brottslighetens straffvärde och art liksom den tilltalades tidigare brottslighet kan utgöra skäl att välja fängelse.

Att en gärning har ett högt straffvärde är naturligtvis ofta ett avgörande skäl att välja fängelse. Det gäller då ofta allvarliga brott, t.ex. mord, våldtäkt och grovt narkotikabrott. Vid så allvarlig brottslighet är - bortsett från överlämnande till särskild vård - varje annan påföljd än fängelse i praktiken utesluten. I förarbetena har som ett riktvärde angetts att om ett brott vid straffvärdesbedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas (prop. 1987/88:120 s. 100).

Även brottslighetens art kan således motivera fängelse trots att brottet inte har ett särskilt högt straffvärde. Det rör sig här om brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett kort fängelsestraff. Rattfylleri och misshandel är exempel på brottsty- per som faller under denna punkt.

Slutligen kan den omständigheten att det är fråga om återfall, att en tilltalad tidigare har dömts för brott, medföra att påföljden bestäms till fängelse. Under förarbetena framhöll departementschefen att det knappast kunde sättas i fråga att det är av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet att återfall kan beaktas vid påföljdsbe- stämningen. För en förstagångsförbrytare kan en mildare påföljd ofta tillämpas medan detta inte bör komma i fråga för den som återfaller i nya brott, särskilt inte om det sker vid upprepade tillfällen. Samhället bör, fortsatte departementschefen, genom gradvis skärpta reaktioner mot återfall kunna markera att man ser allvarligare på upprepad brottslighet än enstaka brott. Sådana mönster,som torde grunda sig på såväl rättviseföreställningar som allmänna erfarenheter av hur norm- bildning sker, återfinns även utanför straffrätten. Avslutningsvis påpekade departementschefen att genom skärpta reaktioner kommer också inkapaciteringseffekter att erhållas utan att ingripandena i det enskilda fallet sker på sådana grunder. (A. prop. s. 52.)

Som ovan nämnts är villkorlig dom och skyddstillsyn jämställda i svårhetshänseende. Det avgörande i valet mellan dessa båda påföljder är inte brottets svårhet eller andra rent faktiskt föreliggande omständig- heter utan i stället i vad mån det stöd och de andra insatser som kan lämnas inom ramen för en skyddstillsynspåföljd kan antas bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Om sådana insatser bedöms erforderliga skall skyddstillsyn väljas. I de fall den tilltalade kan antas avhålla sig från brott utan sådana insatser bör han således ådömas villkorlig dom. (A. prop. s. 45.)

4.3 Bestämmelser om verkställighet av fängel- sestraff

Reglerna om verkställighet av fängelsestraff finns, som vi tidigare nämnt, i KvaL. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1974. Kriminalvår- den hade dessförinnan varit föremål för livlig debatt och ett mycket omfattande utredningsarbete. Flera olika kommittéer hade lagt fram förslag till förändringar inom kriminalvården. När det gäller an- staltsvården kan särskilt nämnas kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK). Kommittén lade år 1971 fram sitt betänkande (SOU 1971274) Kriminalvård i anstalt. Betänkandet innehöll förslag till bl.a. en lag om kriminalvård i anstalt och en lag om strafftidsbe- räkning.

För att samordna ställningstagandet till redan framlagda eller väntade reformförslag och föreslå riktlinjer för det fortsatta reform- arbetet tillkallades år 1971 en särskild utredning, som antog namnet Kriminalvårdsberedningen. Beredningen fick också till uppgift att göra en prioritering mellan de olika reformåtgärderna inbördes och i för- hållande till de krav som ställdes på resursförstärkningar på andra områden. Kriminalvårdsberedningen avslutade i september 1972 sitt arbete genom att lägga fram betänkandet (SOU 1972:64) Kriminalvård. Betänkandet innehöll riktlinjer för en genomgripande reform av både anstaltsvården och frivården.

I 1973 års statsverksproposition förelade regeringen riksdagen sina ställningstaganden till huvuddragen i Kriminalvårdsberedningens förslag (prop. 1973:1, bil. 4, s. 76 ff). Riksdagen godkände i allt väsentligt de i propositionen angivna allmänna riktlinjerna för kriminalvårdens fortsatta utformning.

På grundval av de av kriminalvårdsberedningen framlagda förslagen på anstaltsvårdens område och de av riksdagen godtagna riktlinjerna i detta hänseende utarbetades inom justitiedepartementet en pro- memoria (Ds Ju l973:9) med förslag till lagstiftning. Innehållet i promemorian låg till grund för propositionen med förslag till lag om kriminalvård i anstalt (prop. 1974z20).

4.3.1 Mål och medel Kriminalvårdsberedningen

Beredningen framhöll att BrB:s påföljdssystem avses ha en dubbel verkan. Genom olika åtgärder skall den dömdes anpassning i samhället underlättas. Genom straff och hot om straff skall samhället skyddas mot brott. Kriminalvårdens uppgift är att verkställa påföljder med

hänsynstagande till dessa båda krav. Beredningen erinrade vidare om att ett vanligt uppfattningssätt hade varit att själva frihetsberövandet tj änat samhällsskydd och allmänprevention, medan däremot de åtgärder som sätts in under verkställighetstiden syftat till den dömdes rehabilite- ring.

Beredningen angav ramarna för kriminalvårdens verksamhet genom att konstatera att kriminalvården med tvång skall verkställa ett frihetsberövande samtidigt som åtgärder skall vidtagas för den dömdes anpassning i frihet. Inslagen av tvång skapar gränser för kriminalvår- dens vårdinsatser. Detta medför att man inte kan definiera kriminalvår- dens uppgifter enbart i vårdtermer. Det tvångsmässiga inslaget finns även - om än i mindre grad - inom frivården. Den dubbla uppgiften skapar svåra avvägningsproblem som inte i lika hög grad finns inom andra vårdområden och som medför att man inte i samma utsträckning som inom dessa kan bygga på erbjudanden om frivillig vård.

De straffade har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor i vårt samhälle, slog beredningen vidare fast. Det förhållandet att kriminalvårdens klienter har begått brott och har särskilda problem när det gäller anpassning i samhället, t.ex. fysiska eller psykiska handikapp som gör dem särskilt svårbe- handlade, får inte medföra att andra samhälleliga stöd- och värdorgan frånkänner sig ansvaret för dem. Beredningen hänför sig här till den princip som kommit att benämnas normaliseringsprincipen. Be- redningen fann det angeläget att framhålla att det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads— och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår och att kriminalvårdens klienter skall ha rätt till samma förmåner som andra medborgare på samma villkor och i samma utsträckning. Kriminalvårdens personal skall sålunda i första hand kartlägga klienters behov av stöd eller vård och förmedla kontakter mellan klienter och det organ som har ansvaret för att åtgärder vidtas. Endast när sådana förhållanden föreligger som sammanhänger med kriminalvårdens andra uppgift, nämligen att skydda samhället mot brott, måste kriminalvården ta det primära ansvaret även för åtgärder av nu angivet slag.

Mot bakgrund av denna bedömning av kriminalvårdens ansvar i relation till andra vårdområden drog beredningen upp riktlinjer för verksamheten inom kriminalvården. Man konstaterade därvid att informationsunderlaget när det gäller åtgärder som syftar till mera djupgående personlighetsförändringar är otillräckligt. Kriminalvårdens verksamhet bör därför i första hand inriktas på sådana konkreta åtgärder som kan bidra till att minska de dömdas sociala isolering och förhindra att de diskrimineras i fråga om arbete, utbildning, bostäder m.m. Den enskilda klienten bör såvitt möjligt hjälpas att skaffa sig en meningsfull sysselsättning, att utveckla sina positiva förutsättningar samt aktiveras att så långt som möjligt själv klara sin ekonomi. Det

sociala rehabiliteringsarbetet bör bedrivas i intim samverkan med samhällets övriga hjälporgan. Genom informationsverksamhet och öppna arbetsformer bör kriminalvården dessutom söka öka allmän- hetens förståelse för de straffades problem och därigenom minska deras sociala isolering.

För att fullfölja dessa intentioner fann beredningen att frivården har det bästa utgångsläget såväl när det gäller att lösa de praktiska problemen med t.ex. arbets- och bostadsanskaffning som när det gäller att åstadkomma den frivilliga medverkan från den dömdes sida som utgör ett viktigt underlag för ett framtida resultat. Trots att man inte vet i vad mån intensivare vårdinsatser påverkar resultatet av frivårds- arbetet är det nämligen en utbredd uppfattning att ur individualpreven- tiv synpunkt bättre resultat nås genom kriminalvård i frihet än genom anstaltsvård.

Det nu sagda talar för förstärkta insatser i första hand inom frivården. Men frivårdens arbete måste samordnas med insatser inom anstaltsväsendet. Beredningen ansåg därför att ett ställningstagande till frågan om frivårdens resurser inte kan göras utan hänsynstagande till anstalternas behov. Vid en oförändrad kriminalpolitik fann beredningen sig böra utgå från en i huvudsak oförändrad beläggning vid anstalterna. Det är då inte realistiskt att beräkna att resursförstärkningar inom frivården skall kunna ske på anstaltsvårdens bekostnad.

Anstaltsvården har från rehabiliteringssynpunkt sämre förutsätt- ningar än frivården, eftersom institutionsvård i regel skapar disciplin- och samlevnadsproblem som försvårar den dömdes anpassning till samhället. Å andra sidan finns bland kriminalvårdsklientelet personer som på grund av långvarig asocialitet periodvis är i behov av ett omhändertagande under fastare former än frivården kan erbjuda. Bland annat behöver de det stöd som ordnade bostads- och levnadsförhållan- den innebär. För dessa klienter behövs anstalter där verksamheten främst är inriktad på att lösa de problem som den intagne möter i samhället efter frigivningen. Verksamheten vid dessa bör i största möjliga utsträckning integreras med frivården. Anstalterna bör förläggas i direkt anknytning till den miljö där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den fortsatta förnyelsen av anstaltsbeståndet bör främst inriktas på anstalter av denna typ.

När det gäller intagna med allvarlig kriminell belastning eller som på grund av sin personliga läggning är svärhanterliga måste det från individualpreventiv synpunkt fördelaktigare behandlingsalternativet stundom vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. Sådana intagna bör placeras i anstalter där verksamheten anpassas till en regelmässig ordning för såväl intagna som personal.

Den av beredningen förordade normaliseringsprincipen har nära samband med en annan princip som beredningen fann böra gälla, nämligen att den dömde, om det är praktiskt möjligt, bör placeras i en

anstalt i närheten av sin hemort. Tanken är att den intagne på detta sätt skall få bättre möjligheter att hålla kontakt med frivården och andra myndigheter på hemorten. En placering nära hemorten innebär också att den intagne kan umgås med sina anhöriga på ett naturligare sätt än om han är placerad i en anstalt långt från hemorten. Denna princip brukar benämnas närhetsprincipen.

1973 års statsverksproposition

I 1973 års statsverksproposition, där som ovan nämnts de principiella riktlinjerna för kriminalvårdsreformen angavs, framhöll departements— chefen att kriminalvårdens verksamhet ofta måste beskrivas i vård- och behandlingstermer i brist på andra adekvata benämningar. Detta leder till en överdriven uppfattning om verkställighetsorganens resurser och möjligheter när det gäller de människor som är föremål för åtgärder inom kriminalvården. Det kan också leda till en osäkerhet hos berörda myndigheter rörande vilket ansvar man har för kriminalvårdens klienter. Departementschefen underströk därför att han till fullo delar beredningens ståndpunkt att kriminalvårdens klienter har samma rätt till samhällets stöd och hjälp som andra medborgare. Beträffande

normaliseringens närmare tillämpning fortsatte departementschefen (prop. 1973:1, bil 4, s. 90).

Endast i de fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndi heters medverkan eller när stödinsatsema uteslutande har sin grun i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter får ansvarsfrågan en annan grund och kriminalvården måste ta det primära ansvaret även för uppgifter som normalt åvilar andra uvudmän. En annan ordning skulle ofrånkomligen som också framhålls av remissorganen - leda till att samhällets totala resurser onödigtvis splittrades och användes på ett orationellt sätt samtidigt som kriminalvårdsklientelets sociala isolering ytterli are markera— des. Givetvis rör det sig här om betydelsefulla resurs rågor men jag vill dock framhålla att det inte är fråga om några nya behov. I den mån kriminalvårdens klienter behöver hjälp och stöd grundar sig behovet i regel inte på deras speciella situation som lagöverträdare utan på deras allmänna sociala förhållanden som arbetslösa, s'ukvårdsbehövande eller dyl. Vad beredningen framhållit är att

eras kriminalitet samt den omständigheten att de stundom har särskilda problem när det gäller anpassningen i samhället eller fysiska eller psykiska handikapp som gör dem speciellt svårbehand- lade inte fär påverka bedömningen av deras hjälpbehov. Nya resursbehov uppstår endast i de fall då de kriminellas situation tidigare inte tillräckligt beaktats.

En del remissorgan uttrycker farhågor för att kriminalvårdens klienter skulle riskera att särbehandlas när det gäller samhällets stöd- och vårdinsatser. I den mån dessa farhågor är berättigade anser jag att den av beredningen föreslagna anstaltsorganisationen avsevärt bör underlätta en intensifierad samverkan mellan kriminal-

vården och övriga vårdområden. I likhet med beredningen vill jag understryka vikten av att de överläggningar mellan kriminalvårdssty- relsen och andra statliga och kommunala organ som redan inletts och som avser att åstadkomma generella överenskommelser rörande olika samarbets- och gränsdragningsfrågor intensifieras. Det är också viktigt att det samarbete som inletts med arbetsmarknadens parter fortsättes och intensifieras.

Beträffande frivården framhöll departementschefen att det tycktes vara en allmänt accepterad synpunkt att frivården har större möjligheter att bedriva resocialiseringsarbete än anstalterna. En förutsättning är dock att frivårdens resurser medger att den på avsett sätt fyller såväl den kontrollerande som den stödjande uppgift som lagstiftningen ålagt den. Endast en väl fungerade frivård kan inge klient, allmänhet och rättsvårdande myndigheter ett sådant förtroende att den accepteras som ett fullgott alternativ till anstaltsvården. Departementschefen framhöll vidare att de positiva erfarenheterna från frivården endast i begränsad utsträckning dittills hade kunnat överföras till anstaltsvården. Detta berodde delvis på bristande resurser med hade också sin grund i organisatoriska förhållanden. En integration mellan anstaltsvård och frivård framstod som önskvärd. Målet var att anstaltsvården skulle få tillfälle att tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. Härigenom skulle anstaltsarbetet i större utsträckning inriktas på verksamheter som direkt syftar till att förbereda den intagne för friheten. Övergången mellan de båda vårdformerna blir mindre skarp och den målsättning som sedan länge gällt för anstaltsvården - att planering för frigivningen skall utgöra ett huvudsyfte med alla åtgärder - blir mera realistisk.

Några remissinstanser framhöll att den föreslagna ordningen kunde leda till att frihetsberövandets allmänpreventiva effekter skulle tunnas ut. Departementschefen fann i propositionen att en sådan utveckling inte nödvändigtvis behöver stå i strid med intentionerna bakom påföljdssystemet. Påföljden skall tjäna det dubbla syftet att avskräcka från brott och att främja den dömdes anpassning i samhället. Be- redningen hade sökt att definiera vilken av dessa båda uppgifter som i varje särskilt fall skall tillmätas den största betydelsen. Beredningen avsåg att underlätta en mera enhetlig bedömning och hade därför anvisat vissa riktlinjer för anstaltsklientelets behandling.

Departementschefen framhöll avslutningsvis att vissa typer av brott är otvivelaktigt av den karaktären att samhällets avståndstagande mäste demonstreras med särskild tyngd och ett upprepande såvitt möjligt förhindras. Att bortse från detta skulle säkerligen leda till att allmän- hetens förtroende för kriminalvården och övriga rättsvårdande myndigheters verksamhet allvarligt skulle skadas. ldessa fall, fortsatte departementschefen, får de dömda nödvändigtvis underkasta sig kännbara inskränkningar i sin personliga frihet och får finna sig i de

förändringar av sin allmänna livsföring som är en direkt konsekvens av domstolens beslut. Det ur rehabiliteringssynpunkt fördelaktigaste behandlingsalternativet måste därvid vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd. Å andra sidan är det uppenbart att påföljden inte heller för dessa intagna får verkställas på ett sätt som onödigtvis försvårar deras möjligheter till samhällsanpassning eller skadar deras psykiska eller fysiska hälsa. Inte heller bör straffverkstäl- ligheten leda till att de undandrages de stöd- och vårdinsatser som är en rättighet för alla människor i samhället.

Proposition 197 4:20

Riktlinjerna för de nya reglerna om kriminalvård i anstalt fastlades av riksdagen i enlighet med förslagen i 1973 års statsverksproposition. I proposition 1974:20 lämnade regeringen förslag bl.a. på närmare regler om kriminalvården i anstalt.

Departementschefen framhöll ånyo att kriminalvårdens klientel otvivelaktigt skulle ha samma rätt till stöd och hjälp som andra medborgare från organ som svarar för samhällets hälso- och sjukvård, socialvård, arbetsförmedling m.m. Departementschefen fortsatte (s. 86).

För egen del vill jag betona att grunden för de ifrågavarande samhällsor anens ansvar och verksamhet på detta område givetvis finns i de örfattningar och instruktioner som reglerar dessa organs allmänna åligganden och verksamhet. Principiellt sett måste det sålunda kunna förutsättas att i den mån avfattningen av dessa författningar inte uttr ckligen ger anledning till annat så föreligger det en uppenbar skyl ighet för dessa organ att vara verksamma även till förmån för kriminalvårdens klientel. I det enskilda fallet kan visserligen det förhållandet att en person är intagen på anstalt inom en annan kommun eller ett annat landstingsområde än där han har sin hemvist ge upphov till särskilda problem i fråga om fördelning av eller ansvar för kostnader. Jag förutsätter emellertid att dessa problem skall kunna lösas på ett praktiskt sätt genom samverkan mellan berörda landsting och kommuner.

J ustitieutskottet

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1974:20 berörde utskottet viss kritik som från mera principiella synpunkter hade anförts mot utformningen av särskilda bestämmelser i lagförslaget. Ett genom— gående drag i kritiken var att den innefattade önskemål om precisering- ar av lagtexten i åtskilliga stadganden i huvudsakligt syfte att minska utrymmet för en alltför fri tolkning och på så sätt ernå en för de intagna mera förmånlig tillämpning. Utskottet anförde att det var fråga

om att - på grundval av de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna - i en ramlagstiftning utforma normativa regler för anstaltsvården. Närmare tillämpningsföreskrifter skulle ges i administrativ ordning i likhet med vad som är praxis i liknande lagstiftningssammanhang. Utskottet framhöll att bestämmelserna skulle gälla för mycket skiftande förhållanden. (JuU 19742 5. 28.)

Beträffande normaliseringsprincipen slog justitieutskottet fast att kriminalvårdens klientel har samma rätt till stöd och hjälp som andra medborgare och att dessa insatser normalt skulle tillhandahållas av andra samhälleliga organ än kriminalvården. Utskottet pekade på att lagförslaget inte löste de problem som tidigare hade förelegat be- träffande ansvarsfördelningen mellan de olika vårdområdena. Utskottet framhöll vikten av att uppmärksamhet ägnades åt utarbetandet av speciella former av kontakt och samverkan på området. (JuU 197412 3. 34.)

4.3.2 Anstaltsindelningen

Anstaltssystemet före KvaL:s ikraftträdande byggde på en indelning av landet i åtta kriminalvårdsräjonger. Fem av dessa var geografiskt indelade, medan tre var specialräjonger för ungdoms—, internerings- respektive kvinnoklientel. Inom varje räjong fanns en centralanstalt, vilken i allmänhet var räjongens största anstalt. Där togs i första hand emot nyintagna med längre verkställighetstider. Vid centralanstalten fanns dessutom i allmänhet specialavdelningar för psykiatrisk vård, kroppssjukvård och för speciellt svårbehandlade. Alltefter räjongens storlek fanns dessutom ett antal sidoanstalter, som kunde vara öppna och slutna.

Vid 1973 års kriminalvårdsreform ersattes det gamla räjongsystemet med en indelning i ett större antal geografiska regioner. Vidare tillskapades vid reformen ett nytt anstaltssystem som bygger på att kriminalvårdsanstalter indelas i två typer: riksanstalter och lokalan— stalter. Anstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. (3 5 KvaL.) För placering av vissa intagna kan en sluten avdelning inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Regeringen eller, efter regeringens förordnande, Kriminalvårdsstyrelsen beslutar vilka anstalter eller anstaltsavdelningar som är öppna respektive slutna och vilka av- delningar som är specialavdelningar.

Reglerna om hur de intagna skall fördelas mellan de olika typerna av anstalter finns i 6-8 55 KvaL. Den som dömts till fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt. Enligt 6 5 andra stycket KvaL skall den dömde, om det är påkallat med hänsyn till risken för att han allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller

förfara olagligt med narkotika eller det annars är påkallat av säker- hetsskäl, placeras i riksanstalt.

Den som dömts till fängelse i mer än ett år skall företrädesvis bli placerad i riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna förbereda frigivningen, får emellertid den intagne överföras till lokalanstalt. Långtidsdömda personer placeras normalt i riksanstalt i början av verkställigheten men förs mot slutet av verkställigheten över till lokalanstalt för att man på ett ändamålsenligt sätt skall kunna förbereda frigivningen. Av 10 5 KvaF följer att frågan om förflyttning till lokalanstalt skall prövas så snart omständigheterna föranleder detta. Avtjänar den intagne ett fängelsestraff på längre tid än ett år, skall frågan alltid prövas senast fyra månader före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

Beträffande valet mellan öppen och sluten anstalt gäller följande. Huvudregeln är att en intagen skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt skall ske endast om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sådana skäl kan vara säkerhetsskäl - i de flesta fall rymningsrisk eller risk för narkotikahantering - eller den intagnes behov av arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses i öppen anstalt.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall, enligt 7 5 tredje stycket KvaL, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställig- heten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. En sådan intagen skall placeras iriksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall särbehandlas med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL görs av Kriminal- vårdsstyrelsen. Frågan om särbehandling skall omprövas minst en gång var sjätte månad men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av ansökan om permission eller annan utevistelse.

Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man enligt 8 5 KvaL ta särskild hänsyn och inte placera honom med intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

Reglerna för anstaltsplaceringarna har sin grund i den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i betänkandet (SOU 1972:64) Kriminalvård. Klientelet delades något schematiskt upp i tre huvudgrupper. Dessa benämndes normalklientelet, den andra klientel- gruppen och den tredje klientelgruppen (s. 125 ff).

Enligt beredningen var det en förhållandevis liten skillnad mellan frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och medel- långa strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd, bakgrund och sociala vanor, häri inbegripet missbruk av alkohol och narkotika.

Beredningen benämnde denna grupp normalklientelet. Beredningen framhöll att anledningen till att denna grupp behandlades i anstalt var till stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit önskat resultat. Klienten hade i stället kommit in i en oordnad livsföring som hade lett till fortsatt kriminalitet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten i allmänhet inte var av allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en ordnad livsföring. Den anstaltsbehandling som då gavs inom kriminal- vården ansågs inte uppfylla dessa krav. De sociala insatserna i samband med de intagnas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades vidare av att huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter som var belägna långt från hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta genom att de intagna som tillhör den aktuella gruppen fick avtjäna sina straff i en anstalt nära hemorten. Beredningen gav dessa anstalter benämningen lokalanstalter. Genom att verkställigheten skedde nära hemorten skapades förut— sättningar för en successiv utslussning i samhället och en integration mellan anstaltsvård och frivård samt för en tillämpning av normalise- ringsprincipen. Närheten till hemorten, dvs. närhetsprincipen, skulle alltså bilda utgångspunkten för anstaltsplaceringarna för den aktuella gruppen intagna. Beredningen framhöll att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell belastning i anstalterna.

Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt personer som utan kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själv eller andra. Till den gruppen hänförde beredningen också personer som dömts till långvariga fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normal— klientelet men vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas större betydelse. I anstalter avsedda för denna grupp intagna - slutna riksanstalter - måste verksamheten anpassas till en ordning som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som personal. Enligt beredningen var avsikten att dessa intagna i princip skulle slussas över till lokalanstalter inför frigivningen. I dessa fall måste dock det med hänsyn till den dömdes anpassning fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av säkerhet och samhällsskydd.

Den tredje klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av personer som av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelsestraff och som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Beredningen framhöll att dessa personer inte var farliga från samhällsskyddssynpunkt och att de inte hade något vårdbehov som kunde tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder,

inte minst med hänsyn till strafftidens längd. Deras hjälpbehov fick tillgodoses av sociala organ i samhället. Enligt beredningen bestod gruppen till största delen av rattfyllerister. Beredningen föreslog att det övervägande flertalet skulle kunna placeras i öppna riksanstalter. Man menade att behovet att avtjäna straffet i omedelbar närhet till hemorten inte ansågs vara så stort som för andra kategorier av intagna. I propositionen föreslogs att den som avtjänar fängelse i högst fyra månader företrädesvis borde vara placerad i riksanstalt. Vid riksdags— behandlingen utformades emellertid bestämmelsen så att alla intagna som avtjänar fängelse i högst ett år företrädesvis skall placeras i lokalanstalt.

4.4 Överväganden och förslag

4.4.1 Mål och medel (4 5 lagförslaget)

Det ankommer inte på oss att bedöma i vilken omfattning och på vilka grunder fängelsestraff skall användas som straffrättslig reaktion i den svenska straffrättskipningen. Vår uppgift är att lämna förslag på lämplig utformning av reglerna om verkställighet av fängelsestraff. Därvid måste emellertid en utgångspunkt vara BrB:s regler om och grundläggande principer för påföljdssystemet. Ändamålet med fängelsestraffet måste vara detsamma vid verkställighet som vid domstolens påföljdsval.

BrB innehåller inga andra bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff än föreskriften i 26 kap. 5 5 att den som dömts till fängelse för verkställighet skall intagas i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelser om verkställigheten har i stället intagits ien särskild lag - KvaL.

Som vi ovan har redovisat tillmättes vid den tidpunkt då KvaL trädde i kraft den s.k. behandlingstanken stor vikt för påföljdsvalet. Detta satte i viss mån sin prägel på verkställighetslagstiftningens utformning. Efter den senaste reformen av påföljdssystemet används i princip inte vård- och behandlingsaspekter som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Fängelsestraff får enligt den nuvarande lagstiftningen inte grundas på en bedömning av att en tilltalad anses vara i behov av sådan påverkan eller behandling som meddelas vid kriminalvårdsanstalterna. Straffet är till sin principiella karaktär i stället en ren bestraffning varigenom den dömde tillfogas ett obehag som skall stå i proportion till den brottslighet han övertygats om. Brottet och inte brottslingen står i centrum för påföljdsbestäm- ningen. Den ändrade synen på straffet måste enligt vår mening beaktas vid en reformering av verkställighetslagstiftningen.

Även om fängelsestraff aldrig väljs av behandlingsskäl hindrar detta inte att verkställigheten skall tas till vara för intensiv påverkan och, i de fall det bedöms lämpligt, behandling. Departementschefen uttalade, som vi ovan närmare redovisat, i förarbetena till den senaste ändringen av BrB bl.a. att på verkställighetsnivån skall behandlingstanken ha fortsatt stor betydelse. I våra direktiv påpekas också att en utgångs- punkt även i fortsättningen skall vara att ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Vidare framhålls att samhällets berättigade krav på skydd skall ges stor vikt. Den svenska kriminalvården bör, enligt direktiven, förena humanitet med höga krav på säkerhet och effektivitet.

Anstaltsvården har således två uppgifter: att verkställa ett frihetsbe- rövande samt att, så långt det är möjligt, anpassa den intagne till samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Mot bakgrund av att all erfarenhet gett vid handen att frihetsberövande i sig generellt sett är ägnat att motverka snarare än främja samhällsanpass— ningen samt att ett frihetsberövande i allmänhet inte bara vållar ett sådant övergående obehag som varit avsikten med straffet utan ofta också förorsakar mera bestående skadeverkningar kan dessa båda uppgifter synas vara svåra att förena. Vår syn på hur man skall lösa konflikten mellan de till synes motstridiga krav som ställs på kriminal- vården är följande.

Huvuduppgiften för kriminalvården måste vara att verkställa det av domstolen utmätta straffet. Verkställigheten får därvid inte utformas så att det reella innehållet i straffet urholkas. Vård- och behandlingsinsat- serna måste därför av naturliga skäl komma i andra hand. Huvudupp- giften att verkställa straff med beaktande av detta önskemål begränsar kriminalvårdens möjligheter att på ett verkningsfullt sätt fullgöra den sålunda sidoordnade behandlingsuppgiften. Det sagda skall inte uppfattas så att denna uppgift bedöms betydelselös. Tvärtom har vi vid våra anstaltsbesök fått en klar bild av att det vid många anstalter bedrivs mycket värdefulla päverkans- och behandlingsprogram. Vår uppfattning är att dessa aktiviteter måste finnas kvar och dessutom bör vidareutvecklas. Det är inte heller vår mening att kriminalvårdens verksamhet skall präglas av en brottsförebyggande och social inriktning i mindre mån än nu. Den av oss angivna rangordningen mellan huvuduppgiften att verkställa straff och behandlingsuppgiften bör i stället uppfattas som en mera realistisk beskrivning av verkligheten när det gäller kriminalvårdens förutsättningar än den som kommer till uttryck i den gällande lagstiftningen med dess starka betoning av behandlingsaspekten.

Vi föreslår att reglerna om verkställighet av fängelsestraff liksom nu skall samlas i en särskild lag vid sidan om BrB. Mot bakgrund av det

nyss anförda föreslår vi att lagen benämns "lagen om verkställighet av fängelsestraff (Fängelselagen)".

Den grundläggande innebörden av ett fängelsestraff är att den dömde skall vara berövad sin frihet. Han är på grund av domen skyldig att vistas i en kriminalvårdsanstalt under den av domstolen bestämda strafftiden - med den reduktion som kan följa av bestämmel- ser om villkorlig frigivning. Kriminalvårdens uppgift som verkställig- hetsmyndighet är att se till att den dömde blir intagen till och stannar kvar i anstalten. För att kunna fullgöra denna uppgift måste kriminal- vården ha möjlighet att använda det tvång som omständigheterna kräver.

Genom införandet av det gällande påföljdssystemet avvisades inte bara den intagnes behov av vård och behandling som grund för att döma till fängelsestraff. Detsamma gällde i fråga om inkapacitering - intresset av att genom frihetsberövande hindra särskilt återfallsbenägna brottslingar från att fortsätta brottslig verksamhet. Trots detta gäller som ett oavvisligt krav att kriminalvården skall se till att den som avtjänar ett fängelsestraff inte begår brott så länge verkställigheten pågår. Också denna uppgift förutsätter att kriminalvården får använda tvång.

Det tvång som kriminalvården enligt det nu anförda är berättigad att använda hänför sig till den rent repressiva huvuduppgiften att verkställa det av domstolen utmätta straffet. Såtillvida får den grundläggande behandlingstanken anses utmönstrad också när det gäller själva verkställigheten att åtgärder som företas mot den dömdes vilja inte skall motiveras med behandlingsskäl och därmed ge sken av att tillgodose den intagnes behov och intresse.

När det gäller kriminalvårdens rätt att utöva tvång mot intagna finns självfallet åtskilliga begränsningar. Här skall lämpligen erinras om de europeiska fängelsereglerna. En grundläggande regel finns i artikel 1, av vilken följer att frihetsberövande skall verkställas under materiella och moraliska förhållanden som garanterar respekt för människovärdet. Behandlingen av frihetsberövade skall vara sådan att deras hälsa och självkänsla bevaras. Om strafftidens längd tillåter det skall behand- lingen syfta till att utveckla deras ansvarskänsla och främja de attityder och färdigheter som kan hjälpa de frihetsberövade att återvända till samhället med möjlighet att leva laglydigt och försörja sig själva efter frigivningen. (Art 3.) Slutligen framhålls att frihetsberövandet är ett straff i sig. Anstaltsförhållanden och olika regimer skall därför inte förvärra det lidande som är förenat med straffet utöver vad som kan hänföras till rättmätig avskildhet och upprätthållandet av disciplin. (Art 64.)

Frihetsberövandet innebär ett flertal olägenheter för den intagne. Den mest påtagliga olägenheten är begränsningen av hans fysiska rörelsefrihet. Han får i princip inte lämna anstaltsområdet utan

medgivande av anstaltsledningen. Aktiviteter som framstår som helt naturliga för alla andra i samhället är otillåtna för den intagne. Som exempel härpå kan nämnas att dagligen gå till ett arbete. att besöka butiker eller att delta i olika fritidsaktiviteter. Den intagne kan inte hålla normala kontakter med anhöriga och bekanta under verkställig- hetstiden. Varken brevkontakter eller besök och permissioner kan kompensera förlusten av detta. Han berövas också möjligheten att upp- rätthålla en normal relation till en person av det motsatta könet. Under straffverkställigheten tvingas den intagne till dagligt urrgänge med andra intagna och anstaltspersonal. Kontakten med medintigna är ofta problemfylld. Mellan intagna förekommer ibland våld och hot om våld. Inte sällan tvingas intagna som inte är missbrukare att smuggla in narkotika i anstalterna, eftersom kontrollerna främst inriktas på kända missbrukare. Om en intagen inte vill medverka i en sådan verksamhet, löper han beaktansvärd risk att bli misshandlad av de andra intagna. Även i många andra hänseenden kan intagna, särskilt de som är psykiskt svaga, utsättas för förtryck av medintagna. Vi har erfarit att rädslan för medintagna någon gång varit så stor att häktade valt att överklaga för att så länge som möjligt uppskjuta överförandet till kriminalvårdsanstalt. Många intagna upplever att deras personliga säkerhet är så hotad i anstalten att de väljer att avtjäna sitt straff i enrum utan gemenskap med andra. En intagen i en anstalt berövas i mycket hög grad den egna bestämmanderätten även beträffande vardagsrutiner. De tider som de intagna har att iaktta på morgon och kväll fastställs av anstaltsledningen. Även alla andra rutiner i anstalten fastställs utan medverkan av de intagna. Den intagne kan inte själv efter eget bestämmande ta kontakt med myndigheter, sjukvårdsin- rättningar eller på annat sätt utnyttja den service samhället erbjuder. För den som inte är intagen i anstalt är det en självklarhet att fritt kunna utnyttja denna samhällsservice. För en intagen är situationen den rakt motsatta. Han måste för att komma i kontakt med myndigheter och liknande få erforderliga medgivanden av anstaltsledningen. Redan själva frihetsberövandet är således förenat med betydande olägenheter för de intagna. Den omständigheten att de flesta kriminal- vårdsanstalterna numera erbjuder en bra materiell standard - t.ex. beträffande mat och inkvartering - kan inte i någon avgörande grad minska dessa olägenheter. Det finns mot bakgrund härav och med beaktande av de europeiska fängelsereglerna anledning understryka att det centrala momentet i fängelsestraffet är frihetsberövandet och att detta utgör ett tillräckligt - och nödvändigt - moment i verkställigheten. Denna skall därför inte innehålla mer tvång än som erfordras för att verkställa frihetsberövandet samt upprätthålla ordning och säkerhet i anstalten och hindra fortsatt brottslighet. Det har mindre betydelse om frihetsberövandet sker i en öppen eller sluten anstalt så länge den intagne är kvar i anstalten och därigenom berövad den rörelsefrihet

som han normalt har. Typen av anstalt som väljs för verkställighet bör därför spegla vilken nivå av rymningshinder man anser erfordras för att hålla den intagne kvar i anstalten och inte som princip göras beroende av straffets längd, brottslighetens art eller andra omständig— heter som inte med nödvändighet inverkar på bedömningen av vad säkerheten kräver. En annan sak är emellertid att långtidsdömda i allmänhet kan bedömas vara särskilt rymningsbenägna under in- ledningsskedet av verkställigheten och att sluten anstalt därför måste väljas.

Vår uppfattning är som ovan nämnts att det centrala elementet i verkställigheten av fängelsestraff är att den intagne berövas sin frihet och därmed får sina möjligheter att hålla kontakt med omvärlden begränsade. Han fråntas emellertid inte några andra medborgerliga rättigheter. Genom kriminalvårdsreformen slogs fast att kriminalvår- dens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare. Den sålunda knäsatta principen brukar benämnas normaliseringsprincipen. De intagna har ofta behov av mycket omfattande stödåtgärder och vårdinsatser. Det kan exempelvis gälla anskaffande av bostad eller arbete och fysisk eller psykisk sjukvård. Enligt den angivna principen har de intagna rätt till denna sam— hällsservice i samma omfattning som andra samhällsmedborgare.

Normaliseringsprincipen har inte ifrågasatts från något håll under vårt utredningsarbete. Det kan i sammanhanget nämnas att principen sedan länge även gäller i våra skandinaviska grannländer. Den bör enligt vår mening gälla även ifortsättningen.

Det sagda innebär att de intagna inte får vidkännas några inskränk- ningar i rätten till samhällsservice. Härmed är i och för sig inte sagt vem som skall ge servicen eller som skall bekosta den. Under förarbetena till KvaL framhölls dock att ifrågavarande service som regel skall tillhandahållas av de organ utanför kriminalvården som normalt har ansvaret för den service det gäller, såsom t.ex. hälso- och sjukvård, socialvård, arbetsförmedling m.m. Kriminalvården borde bygga upp egna resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsat- serna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter. I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till KvaL pekade justitieutskottet på problemet med ansvarsfördelningen och kostnadsfördelningen mellan olika vårdområden, särskilt beträffande hälso- och sjukvård där bristerna ansågs vara många. Utskottet framhöll vidare vikten av att uppmärksamhet ägnades åt att utarbeta speciella former för kontakt och samverkan mellan de berörda vårdgivarna.

Även om normaliseringsprincipen vållade vissa tillämpningssvårig- heter i ett inledningsskede, synes numera de intagna i landets kriminal- vårdsanstalter i allt väsentligt fåvden samhällsservice som omständig-

heterna tillåter. Ett nära samarbete mellan företrädare för frivård och anstaltsvård underlättar i hög grad de intagnas kontakter med andra samhällsorgan. I de flesta fall vållar inte heller kostnadsfrågorna några bekymmer; de samhällsorgan som lämnar den aktuella servicen står i allmänhet för de kostnader som är förenade härmed. Skäl att generellt föreslå ändringar i detta förhållandevis välfungerande system saknas. Anstaltspersonalen skall således även i fortsättningen klarlägga de intagnas behov av kontakter med olika institutioner i samhället och förmedla de erforderliga kontakterna. Härefter ankommer det på de olika samhällsorganen utanför anstalterna att tillhandahålla de åtgärder som erfordras på samma villkor som för andra vård- eller hjälpsökan- de. Dessa samhällsorgan har också att svara för kostnaderna för åtgärderna. Skulle förhållandena vara sådana att kriminalvårdens ansvar för att en intagen inte avviker eller begår nya brott berörs, måste kriminalvården givetvis ta ansvaret härför. Sålunda måste kriminalvården exempelvis stå för bevakningen av en intagen som vårdas på ett sjukhus i den allmänna sjukvården.

I ett hänseende föreslår vi dock att kriminalvården skall ta ett kostnadsansvar som nu ligger på den kommunala socialtjänsten. Vårt förslag gäller kostnaden avseende tiden efter villkorlig frigivning för en missbruksbehandling som inletts under tiden för verkställigheten av ett fängelsestraff. Härjämte avser vi att i vårt slutbetänkande åter— komma till frågan om tillämpningen av normaliseringsprincipen när det gäller psykiatrisk behandling av särskilt vårdbehövande intagna.

Som vi redan har slagit fast är kriminalvårdens huvuduppgift att verkställa ett frihetsberövande. Kriminalvården har dock också, under verkställigheten av frihetsberövandet, till uppgift att verka för de intagnas anpassning till samhället. Detta är enligt vad som framgår av 4 5 KvaL en grundläggande uppgift. Mot bakgrund härav är det viktigt att frihetsberövandet inte tar form av en meningslös förvaring av de intagna utan att det förenas med verksamhet som är inriktad på att underlätta samhällsanpassningen.

För att på bästa sätt fullgöra de rehabiliterande uppgifterna bör kriminalvården eftersträva att alla de faktorer som har lett till den intagnes kriminalitet påverkas. Flertalet av de intagna med längre strafftider lever ett asocialt liv sedan många år. De har ingen eller dålig skolutbildning och de flesta saknar egentlig yrkeslivserfarenhet. Det är vanligt att en intagens ekonomiska situation är mycket dålig. De intagnas psykiska och fysiska hälsa är ofta mindre tillfredsställande. Många av dem har levt hela sitt liv utanför samhället. Det alltmer ökande narkotikamissbruket bland de intagna gör situationen än värre. Sammanfattningsvis har övervägande delen intagna så många och allvarliga problem att det är helt orealistiskt att tro att de olika insatser som kan göras under verkställighetstiden kan leda till att de i allmänhet varaktigt anpassas till samhället. En lägre ambitionsnivå är oftast bättre

anknuten till verkligheten. Strävan måste i stället vara att försöka nå en frigivningssituation som är sådan att den intagne har en rimlig möj— lighet att klara sig vid frigivningen. Frigivningsförberedelsema är därför av största vikt. Planeringen av frigivningen bör inledas i ett tidigt skede av verkställigheten med en kartläggning av vilka den intagnes behov är. Det gäller sedan att finna bra lösningar härpå 1 nära samverkan med samhällets övriga hjälporgan. Även frivården har här en viktig uppgift att fylla.

Det är viktigt att bostadssituationen ordnas så att den som friges helst har någon form av stadigvarande bostad. För en människas självkänsla är det av stor vikt att ha ett meningsfullt arbete. Flertalet av de intagna saknar arbete och det torde inte vara möjligt att ordna sådant till ens en bråkdel av dessa. Men ett minimikrav är att det vid frigivningen måste vara klarlagt hur den intagnes försörjning skall vara anordnad. De som är missbrukare eller som har psykiska besvär, måste påverkas att söka erforderlig vård. Arbetet att lösa dessa frågor kompliceras i hög grad av praktiska problem. Det är av naturliga skäl mycket svårt att ordna bostad och meningsfylld sysselsättning t.ex. åt någon som har missbrukat narkotika i många år.

Den ordning som här beskrivs överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för den kriminalvård som nu bedrivs. Det hindrar inte att ytterligare ansträngningar bör göras för att förbättra de intagnas förhållanden vid frigivning. Speciellt viktigt är det att de intagnas missbruksproblem bearbetas på lämpligt sätt. Den verksamhet av sådant slag som bedrivs vid många anstalter är betydelsefull och bör utvecklas vidare.

Det viktigaste momentet i en intagens anpassning till samhället är hans egen önskan till sådan anpassning. Är den intagne inte fast inriktad på ett laglydigt liv efter frigivningen eller på att komma till rätta med de missbruksproblem eller problem av annat slag som legat bakom hans kriminalitet, kommer han med stor sannolikhet att återfalla i brott. Enligt vår mening är det viktigt att förhållandena i anstalterna utformas så att de intagna kan komma till insikt om fördelarna med ett laglydigt liv.

Verkställighet av fängelsestraff leder inte sällan till att den intagnes självkänsla, som ofta redan tidigare är dålig, blir ännu sämre och att han blir passiv. Detta är negativt för den intagnes samhällsanpassning. Vardagslivet vid en kriminalvårdsanstalt måste därför överensstämma i så stor utsträckning som möjligt med förhållandena utanför anstalten. De intagna bör aktiveras i olika sysslor i anstalten. Många anstalter fungerar i vissa hänseenden som hotell. De intagna väcks på morgo- nen, de serveras frukost och andra måltider. De förs till och från arbetet. Deras kläder tvättas och lagas. Anstalten ser vidare till att de intagna går till sängs i lämplig tid. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om inte dessa servicefunktioner borde i största möjliga ut-

sträckning skötas av de intagna. Efter frigivningen är de ju hänvisade till att klara sig själva. Många intagna har aldrig lärt sig att t.ex. sköta kläder och laga mat. Det kan vara ett lämpligt tillfälle att lära sig detta under anstaltsvistelsen. Vi är medvetna om att vissa anstalter redan i viss begränsad utsträckning har fört över några av dessa uppgifter på de intagna. Strävan bör dock vara att denna utveckling skall fortsätta och fördjupas; inte främst för att spara pengar åt kriminalvården utan för att förbereda de intagna för livet utanför anstalten. En sådan utveckling förutsätter inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Vi har erfarit att man vid vissa anstalter i Danmark med mycket gott resultat låter de intagna köpa och tillreda sin mat själva. Verksamheten bör givetvis förenas med erforderlig utbildning i matlagning. Systemet skall inom kort införas vid alla kriminalvårdsanstalter i Danmark. En liknande ordning skall där i framtiden även börja användas beträffande de intagnas kläder.

Det är enligt vår mening viktigt att upprätthålla arbetsplikten. Många av de intagna har aldrig någonsin eller i vart fall inte på många år haft en normal arbetsanställning. En förutsättning för anpassning av dem till samhället är att de lär sig sköta ett dagligt arbete eller studier på heltid. Att avskaffa arbetsplikten skulle leda till att flertalet intagna tillbringar anstaltstiden i fullständig sysslolöshet. Detta skulle uppen- barligen inte vara till fördel för de intagnas fysiska och mentala hälsa. Arbetsplikten måste därför finnas kvar.

För att arbetsplikten skall vara meningsfylld måste de intagna kunna beredas lämpliga arbetsuppgifter, vilket krav kriminalvården med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden haft svårt att uppfylla under de senaste åren. Kriminalvårdens industriverksamhet består i huvudsak av legotillverkning åt privata företag. Dessa uppdrag skall skaffas i konkurrens med inhemska eller utländska företag. Ofta har kriminalvården svårt att få och behålla uppdragen. Så har vi t.ex. erfarit att en anstalt, som under lång tid utfört olika arbeten åt försvaret, förlorat dessa arbetsuppgifter. Ett utländskt företag kunde nämligen producera de aktuella varorna till ett lägre pris. Det är otvivelaktigt av största vikt att de intagna får meningsfyllda arbetsupp- gifter. Stor uppmärksamhet måste i framtiden ägnas åt detta problem. Om de intagna inte har någon vettig sysselsättning under dagtid torde deras anpassning till samhället i hög grad försvåras. Vidare försämras ordningen och säkerheten i anstalten.

Likvärdigt med arbete är olika former av studier. Som framgår av klientelundersökningen finns många brister hos de intagna vad gäller kunskaper. Studieverksamheten i anstalterna har därför en viktiga uppgift att fylla, i all synnerhet beträffande de yngre. Mycket talar för att det för många intagna är lika viktigt att få tillfälle att fylla luckorna i sin skolutbildning som att utföra arbetsuppgifter inom områden där de flesta av dem - i vart fall inom överskådlig framtid - aldrig kan få

arbetsanställning. Det är lätt att inse att det exempelvis är mycket negativt för självkänslan att kunna läsa bara hjälpligt.

De intagna uppbär viss ersättning för arbete och studier. Denna ersättning har i huvudsak karaktären av fickpengar för inköp av kioskvaror m.m. och för att bestrida kostnaderna inför frigivningen samt förberedelser av denna. I några anstalter har de intagna s.k. marknadsanpassad lön; denna ersättning är något högre än den gängse. En viss del av denna lön används för avbetalning på de intagnas skulder. Systemet är till fördel för såväl den intagne som dennes borgenärer till vilka ofta brottsoffer med sina skadeståndsanspråk hör. Det skulle därför i och för sig finnas goda skäl att överväga om inte denna verksamhet borde utvidgas även till andra anstalter. Systemet med marknadsanpassade löner är emellertid mer kostsamt än det traditionella avlöningssystemet. Med hänsyn till det statsfinansiella läget avstår vi därför från att nu föreslå en sådan förändring.

Det är sedan länge en allmän strävan i kriminalvården att de intagna så långt möjligt skall vistas i gemenskap med varandra under både arbetstid och fritid. Denna princip har ifrågasatts av enskilda intagna och några kriminalvårdstjänstemän. Man menar att de negativa effekterna av att de intagna regelbundet träffar varandra är så stora att det vore påkallat att överväga att begränsa rätten för dem att umgås med varandra. Även om det säkert är riktigt att principen att de intagna skall vistas i gemenskap med varandra är till nackdel för några, är det ändå vår övertygelse att flertalet gagnas av gemenskapen. Frihetsberövandet innebär ju att den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med andra människor. De ogynnsamma effekter av anstaltsvistelsen som härigenom uppstår bör inte onödigtvis förstärkas genom att de intagna hålls isolerade från varandra. Principen om gemenskap mellan de intagna bör därför behållas som huvudregel; de intagna bör således även i fortsättningen har rätt att fritt umgås med varandra i den utsträckning omständigheterna tillåter. Möjligheten för en intagen att avtjäna sitt straff utan kontakt med medintagna måste finnas kvar. Den som av något skäl inte vill träffa andra intagna måste därför har en ovillkorlig rätt att undgå detta.

En stor del av de intagnas dagliga tillvaro i en kriminalvårdsanstalt utgörs av s.k. fritid. I de flesta kriminalvårdsanstalter är det svårt att ordna meningsfylld fritidsverksamhet. Detta leder till att de intagna på fritiden kan ägna mycket tid åt att fundera på hur man skall komma över droger och att planera andra brott. Det är därför ytterst viktigt att det under verkställigheten finns möjligheter till bra fritidsaktiviteter. Förutom att de intagna får tillfälle till förströelse kan de skaffa fritidsintressen som de kan utöva även efter frigivningen. Vid många anstalter är fritidsverksamheten mycket starkt inriktad på olika former av fysiska aktiviteter, t.ex. styrketräning. Det är enligt vår mening angeläget att utbudet blir mer differentierat.

Det torde numera vara välkänt och oomtvistat att frihetsberövandet är förenat med ett antal negativa konsekvenser för den intagne. Ett flertal studier som har gjorts i olika delar av världen visar entydigt att det förhåller sig på det sättet. En sedan länge fastslagen princip för kriminalvården är därför att försöka minska skadeverkningarna av frihetsberövandet.

De angivna negativa effekterna har sin grund i fängelsestraffets karaktär. De intagna tillbringar hela dygnet i anstalten. Man sover, äter, arbetar och tillbringar sin fritid i anstalten. De mänskliga kontakterna består i umgänge med andra intagna och personal. Det dagliga livet präglas av en mängd regler, varav somliga bestäms av anstaltsledningen och andra, mera informella av de intagna. De intagna är i vart fall i formell mening alltid föremål för kontroll. Förhållande- na för dem är alltså sådana att de dels lever avskilda från världen utanför anstalten, dels inte i egentlig mening behöver ta något ansvar för sin dagliga tillvaro. Dessa förhållanden kan förbättras genom att, som vi nyss utvecklat, de intagna tillåts och förmås att ta större ansvar för sina vardag i anstalten. Ett annat mycket viktigt sätt att förbättra de intagnas situation i anstalterna - och därmed minska skadeverk- ningarna av frihetsberövandet - är att bereda dern tillfälle till kontakter med yttervärlden. Detta är även väl förenligt med den princip vi ovan fastslagit, nämligen att anstaltsvistelsen inte skall förenas med strängare villkor än som erfordras för att upprätthålla frihetsberö- vandet. Mot denna bakgrund bör de intagna i princip tillåtas att fritt brevväxla och telefonera till anhöriga och vänner. Reglerna om besök bör vara generösa; det är också angeläget att besöken i största möjliga utsträckning sker utan att anstaltspersonalen är närvarande.

De intagnas kontakter med yttervärlden har således många positiva effekter för dem. Dessvärre utnyttjas också dessa kontakter i mycket stor utsträckning för att olovligen införa narkotika och andra otillåtna ämnen i anstalterna. Den grundläggande principen om en betydande öppenhet mot yttervärlden för de intagna, måste därför förses med många och betydande undantag. Vi får anledning att återkomma till denna fråga såväl i avsnittet om narkotika i anstalterna som i de skilda avsnitten om kontrollåtgärder och kontakter med yttervärlden.

Den verksamhet med syfte att främja de intagnas anpassning till samhället och förbereda deras frigivning samt motverka skadeverk- ningar av anstaltsvistelsen vilka vi hittills beskrivit är sådan som i allt väsentligt kan bedrivas inom anstalterna och som därför är väl förenlig med kriminalvårdens huvuduppgift att verkställa frihetsberövande. Den nuvarande lagstiftningen ger emellertid utrymme för att intagna i viss utsträckning får vistas utom anstalten genom att permissioner och andra friförmåner beviljas. Vi anser att detta skall få förekomma även i fortsättningen. Mot bakgrund av att frihetsberövandet utgör det centrala innehållet i fängelsestraffet samt vår inställning att kriminal-

vårdens huvuduppgift skall vara att verkställa det av domstol utmätta straffet finns det dock anledning att gå in på frågan hur dessa förmåner mer principiellt kan försvaras.

Vi har sagt att verkställigheten bör utformas med beaktande av straffets ändamål. Därvid finns det anledning att se till straffsystemet som sådant. Även om den nuvarande lagstiftningen utgår från att brottet och inte brottslingen står i centrum för påföljdsbestämningen finns det fortfarande ett utrymme för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den dömdes förhållanden. Påföljdema villkorlig dom samt skyddstill- syn med varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till fängelsestraff. Omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa påföljdsformerna har således ett företräde framför fängelse, om inte brottets straffvärde eller art eller den omständigheten att brottsligheten utgör återfall är hinder mot annan påföljd än fängelse. Den tilltalades ungdom eller möjligheterna att få till stånd en angelägen kvalificerad missbruksvård kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för alternati- ven.

Bakom lagens ambition att så långt det är möjligt undvika att fängelsestraff utmäts ligger insikten om att straffverkställigheten generellt sett får negativa konsekvenser för de dömdas anpassning till samhället och i många fall ger upphov till bestående skadeverkningar. Det är därför rimligt att sådana förhållanden som med avseende på påföljdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse beaktas också vid verkställigheten av fängelsestraff.

Permissioner och andra friförmåner och lättnader när det gäller straffverkställigheten kan mot bakgrund härav inte anses principiellt strida mot straffets ändamål utan bör uppfattas som naturliga inslag i detta under förutsättning att de förekommer i rimlig proportion till den utmätta strafftiden samt tjänar ändamålet att främja den dömdes samhällsanpassning eller annars motverka sådana skadeverkningar som kan vara förknippade med frihetsberövandet. Dessa ändamål kan nämligen inte tillgodoses på ett rimligt sätt enbart genom åtgärder som kan vidtas under vistelsen i en kriminalvårdsanstalt. För att s.k. anstaltsskador i möjligaste mån skall undvikas bör den som undergår verkställighet av ett mer än kortvarigt fängelsestraff ges tillfälle att då och då under mera normala betingelser upprätthålla kontakten med anhöriga och vänner. En ändamålsenlig förberedelse av frigivningen förutsätter i allmänhet att den intagne får en möjlighet att knyta kontakter utanför anstalten. För dem som har behov av och själva efterfrågar vård och behandling mot missbruk av alkohol eller narkotika eller mot andra problem med anknytning till deras kriminali- tet är ofta behandlingsalternativen utanför kriminalvården att föredra både för deras egen skull och med hänsyn till samhällets intressen. Visserligen har mer eller mindre ambitiösa motivations- och be-

handlingsprogram införts vid många anstalter. Sådana program kan emellertid oberoende av ambitionsnivån aldrig betraktas som en fullgod ersättning för kvalificerad vård och behandling utanför anstalten. Det går nämligen inte att komma ifrån att den behandlingsmiljö som en kriminalvårdsanstalt erbjuder inte är den bästa.

I 4 5 KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Som framgått av det anförda anser vi att denna målsättning skall stå kvar. Lagregleringen i 4 5 KvaL uppmärksammar konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter, såtillvida att det av bestämmelsen framgår att den verksam- het som är inriktad mot den intagnes rehabilitering måste begränsas med hänsyn till att kravet på samhällsskydd inte får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas till vad som behövs för att motverka att den intagne fortsätter brottslig verksamhet under den tid verkställigheten pågår. Samhällsskyddet skall i lika mån beaktas också enligt vårt förslag. '

Kravet på samhällsskydd är emellertid enligt vår mening inte det enda som begränsar kriminalvårdens möjligheter att på bästa sätt verka för de dömdas samhällsanpassning. Även i de många fall då detta krav inte kan åberopas som hinder mot att den som dömts till fängelse vistas utanför anstalten eller medges annan lättnad måste såsom tidigare anförts kriminalvården beakta att verkställigheten utformas så att domstolens straffbestämning inte framstår som åsidosatt. Detta är viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Vi föreslår mot bakgrund av det sagda att den bestämmelse som skall motsvara 4 5 KvaL och som i vårt lagförslag också är intagen i 4 5 kompletteras så att det framgår att förutom kravet på samhälls— skydd även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas. Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och en anpassning av lagreglering- en till en ordning som gäller enligt kriminalvårdens interna föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder nämligen i allt väsentligt i tillämp- ningen en rimlig balans mellan kriminalvårdens rent repressiva uppgift att verkställa straff och dess uppgift att verka för de dömdas an- passning i samhället. Dock har det i några fall förekommit att intagna beviljats lättnad i verkställigheten i form av vistelser utanför anstalten under omständigheter som gjort att det med fog kunnat sättas i fråga om verkställigheten stått i överensstämmelse med straffbestämningen. Det är därför inte helt utan betydelse att det av lagen framgår att straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra hinder mot socialt motiverade friförmåner även när dessa inte kan förvägras under hänvisning till kravet på samhällsskydd.

Enligt bestämmelsen i 4 5 KvaL skall åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkstäl— lighetens början. Föreskriften är en viktig markering av att hela

strafftiden skall genomsyras av en strävan att åstadkomma en frigiv- ning till så socialt välordnade förhållanden som möjligt. Som tidigare anförts bör man redan i anslutning till intagningen ta ställning till om den dömde för sin framtida tillvaro i samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser som kan erbjudas inom ramen för straffverkställigheten. Det ligger emellertid i sakens natur att åtgärder som direkt tar sikte på frigivningssituationen blir mera aktuella och mera angelägna mot strafftidens slut. Även en intagen som med hänsyn till kravet på samhällsskydd varit föremål för stränga säkerhetsmässiga restriktioner måste mot slutet av verkställigheten ges en rimlig möjlighet att förbereda sin frigivning. Kravet på sam- hällsskydd och andra skäl för att upprätthålla frihetsberövandet måste efter hand som verkställigheten närmar sig slutet tillmätas allt mindre vikt som hinder mot verksamhetens sociala ambitioner. Vi föreslår att detta synsätt markeras genom att det i 4 5 lagförslaget föreskrivs att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förberedelse av frigivningen under den senare hälften av verkställigheten i anstalt.

4.4.2 Anstaltsindelningen (6-8 55 lagförslaget)

Som ovan nämnts utformade Kriminalvårdsberedningen reglerna om anstaltsplaceringarna och anstaltsindelningarna på grundval av en uppdelning av de intagna i tre huvudgrupper (jfr ovan s. 26).

Med utgångspunkt i denna indelning av intagna skapades den nuvarande indelningen i riks- och lokalanstalter samt öppna och slutna anstalter/avdelningar.

I vår klientelundersökning har gjorts en omfattande studie av alla intagna som frigavs under oktober månad 1992. Bilden är i huvudsak densamma som för 20 år sedan. Den mest betydelsefulla förändringen är att andelen narkotikaberoende har ökat och att de problem som förenas därmed på motsvarade sätt har ökat.

Liksom i början av 1970-talet kan man med fog tala om att det finns ett "normalklientel". Vi tänker här på de intagna som har strafftider strax under och omkring ett är. De har i allmänhet gjort sig skyldiga till traditionella brott, som t.ex. tillgreppsbrott. Flertalet av dem har tidigare dömts vid ett flertal tillfällen för brott; omkring 60 procent har tidigare dömts till fängelse. De sociala problemen är mycket betydande och utslagningen ur samhället är också stor. Över två tredjedelar har någon form av missbruksproblem. Många har dessutom ett långvarigt missbruk bakom sig. En stor del av dessa har varit intagna för vård på allmän vårdinrättning. Denna grupp uppvisar ofta tämligen omfattande misskötsamhet under verkställigheten.

Gruppen långtidsdömda vållar jämförelsevis mindre bekymmer för kriminalvården än den förra gruppen. Andelen socialt utslagna är

mindre bland de långtidsdömda, vilket sannolikt påverkar skötsam- heten. I denna grupp finns proportionellt sett fler som inte tidigare dömts till fängelse. Å andra sidan finns i denna grupp givetvis även många intagna som har en liknade social situation som de har som ingår i normalklientelet.

I gruppen korttidsdömda finns många som har en problembild som är lik normalklientelets. Omkring hälften har dömts tidigare. Totalt hade cirka 30 procent tidigare varit intagna i kriminalvårdsanstalt. Endast 35 procent av gruppen hade stadigvarande arbetsanställning vid intagningen. Omkring 21 procent bedömdes ha ett aktuellt narkotika- missbruk och 36 procent alkoholmissbruk. De korttidsdömda visar inte så stor misskötsamhet under verkställigheten, som förefaller fortlöpa tämligen okomplicerat för dem.

Sammantaget kan man fastslå att klientelsammansättningen egent- ligen inte på något avgörande sätt skiljer sig mellan de olika grupper- na. De korttidsdömda visar dock en något större skötsamhet än övriga. Problemen är alltså i allt väsentligt desamma för flertalet med medellånga och långa strafftider. Något egentligt behov att särbehandla den ena eller den andra gruppen torde därför inte finnas.

I princip förekom vid 1974 års kriminalvårdsreform inte någon annan uppdelning av anstalterna än i riks/lokal och öppen/sluten. Verksamheten vid landets anstalter var tämligen likartad. Emellertid har under de senaste åren skett en betydande specialisering vad gäller verksamhetens inriktning vid såväl riksanstalter som lokalanstalter.

Specialiseringen har främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Det kan antingen gälla särskilda behandlingsprogram för missbrukare som är motiverade att försöka komma ifrån sitt missbruk eller på inrättande av avdelningar vid vilka bedrivs omfattande motivationsarbete med missbrukande intagna. Men det kan också gälla anstalter eller avdelningar, som skall hållas fria från narkotika. Avsikten är att intagna som inte är missbrukare skall placeras i sådan anstalt eller anstaltsavdelning för att de inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka samt för obehaget att vistas i en miljö som ofrånkomligen får sin prägel av missbrukarna och deras problem. Det finns vidare en del andra former av specialisering vid landets kriminalvårdsanstalter. Vissa anstalter har särskilda program för intagna som har förgripit sig mot kvinnor eller barn. Andra anstalter har program för intagna som har dömts för rattfylleribrott och som har problem med missbruk av alkoholdrycker. Några av landets anstalter har endast kvinnliga intagna. En anstalt, kva Mariefred, tar företrädesvis emot unga förstagångsdömda män med långa strafftider. Många av landets anstalter har således en verksamhet som i ett eller annat hänseende är specialiserad. Det förtjänar dock påpekas att Specialiseringen i flertalet fall bara gäller en viss del av den totala verksamheten vid en anstalt. Verksamhetsinriktningen vid viss anstalt bestäms för närvarande ofta

av den berörda anstaltens ledning. Att enskilda och lokala initiativ fått en möjlighet att göra sig gällande har enligt vår mening varit till stort gagn för utvecklingen. Det är dock ofrånkomligt att en viss styrning från central och regional nivå måste till.

Den specialisering som numera finns vid kriminalvårdsanstalterna är tveklöst av värde för behandlingsarbetet inom kriminalvården. De motivations- och behandlingsprogram för narkotikamissbrukare som finns vid vissa anstalter kan säkert många gånger leda till att intagna på sikt kan komma ifrån sitt missbruk. Av särskilt värde är vidare kriminalvårdens starka och målmedvetna strävan att hålla icke missbrukande intagna åtskilda från missbrukare.

Emellertid är Specialiseringen inte problemfri. En av grundpelarna i 1973 års kriminalvårdsreform var närhetsprincipen, dvs. de intagna skall i så stor utsträckning som möjligt avtjäna sina straff vid anstalter i närheten av hemorten. Specialiseringen av anstalterna får ibland den effekten att en intagen måste placeras tämligen långt från hemorten för att få plats vid en anstalt med en lämplig verksamhetsinriktning. Härigenom har närhetsprincipens betydelse kommit att minska. Specialiseringen kan ibland också leda till att en intagen måste placeras i annan anstaltstyp än som egentligen borde komma i fråga för att denne skall komma i åtnjutande av exempelvis ett visst behandlingspro- gram.

Genom att varje anstalt har sin "profil" kan det många gånger - i synnerhet när beläggningen är hög i anstalterna - vara svårt att finna plats för en intagen som inte riktigt passar i någon anstalt. Detta gäller särskilt för vissa intagna som ingår i det s.k. normalklientelet. Specialiseringen leder också till att anstalterna kan komma att utnyttjas mindre rationellt; det blir med nödvändighet fler tomma platser i ett kraftigt differentierat anstaltssystem än i ett mindre differentierat.

Även om Specialiseringen således medför vissa olägenheter, är det inte aktuellt att återgå till den tidigare ordningen. Tvärtom ligger det, som också framhålls i utredningens direktiv, ett stort värde i att det sker en fortsatt utveckling inom anstalterna när det gäller verksam- hetens inriktning.

Som ovan nämnts var tanken vid kriminalvårdsreformen att huvuddelen av normalklientelet skulle undergå straffverkställighet i lokalanstalterna. I denna grupp finns många som har mycket betydande missbruksproblem. Dessa intagna är ofta svåra att hantera i lokalanstal- terna. Arbetsklimatet påverkas därför ofta ogynnsamt av att de finns i anstalten. För denna grupp är givetvis frigivningsförberedelserna ofta mycket viktiga. Sådana förberedelser underlättas om den intagne finns nära sin hemort. Trots detta nödgas kriminalvården ofta förflytta dessa intagna till anstalter långt från vederbörandes hemort och placera dem i riksanstalt. Rymningsbenägenheten hos detta klientel är också stort. För normalklientelet blir därför många gånger placeringen en helt

annan än den som skulle blivit fallet om intentionerna i kriminalvårds- reformen hade kunnat följas.

Det nuvarande anstaltssystemet bygger på att intagna med längre strafftider skall placeras i slutna riksanstalter, dvs. anstalter med hög grad av säkerhet. Härvid beaktas inte hur stor den faktiska risken är för rymning eller för återfall i brott. Många intagna kommer därför att placeras i anstalt med onödigt hög säkerhet. Kriminalvårdsstyrelsen har beräknat att i genomsnitt är åtminstone 250-300 intagna placerade i an- stalt med för hög säkerhet (Kriminalvårdens fördjupade anslags- framställning för budgetåren 1993/94-1995/96 s. 68).

När den nuvarande anstaltsindelningen tillskapades var kriminalvår- den delvis organiserad pä ett annat sätt än idag. Riksanstalterna hänfördes till Kriminalvårdsstyrelsen och lokalanstalterna till regioner- na. Kriminalvården är numera uppbyggd så att alla anstalter som är belägna inom en region organisatoriskt hänförs till regionen. Alla anstalter inom en region står därför under regionchefens ledning. Den formella uppdelningen i riks- och lokalanstalter framstår därför inte längre som ändamålsenlig. Mycket talar i stället för att ett rationellt anstaltsutnyttjande i någon mån hindras därav.

I KvaL görs en formell skillnad mellan öppna riksanstalter och öppna lokalanstalter. Verksamheten vid dessa typer av anstalter är emellertid helt likartad.

Sammantaget synes den gamla anstaltsindelningen ha spelat ut sin roll. Viktigare är numera i stället att den intagne placeras i en anstalt som har en lämplig verksamhet och har en lämplig säkerhet.

Hur skall man lämpligen indela anstalter och intagna?

Strävan bör vara att åstadkomma en lagreglering som leder till att verkställigheten av fängelsestraff blir rationell och att landets anstalts- bestånd utnyttjas kostnadseffektivt. Samtidigt måste de intagna garanteras erforderlig rättssäkerhet. Utgångspunkten bör vara att skapa en anstaltsindelning som är enkel att tillämpa och som kan överleva i åtminstone 20 år. Reglerna bör därför inte vara alltför detaljerade.

Inom Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen utarbetats ett förslag till indelning av kriminalvårdsanstalterna med hänsyn till anstalternas säkerhet. Enligt våra direktiv skall vi bl.a. pröva om detta förslag är en lämplig anstaltsindelning. Förslaget innebär i huvudsak att an- stalterna skall indelas i skilda säkerhetsklasser. Förslaget redovisas i kriminalvårdens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1993/94-1995/96 (s. 15). Förslaget innebär i huvudsak följande.

Indelningen i säkerhetsklasser skall i första hand tjäna till vägledning vid differentiering av de intagna men skall också utgöra underlag för investeringar och övriga resursinsatser.

Väsentligt är också att de medel som finns tillgängliga för teknisk och byggnadsmässig säkerhet kan användas så rationellt som möjligt. Antalet anstalter/anstaltsplatser i de olika säkerhetsgraderna bör korrespondera med behovet. Detta leder till att optimal säkerhet begränsas till ett fåtal anstalter som till följd härav också så långt det är möjligt förbehålls det "tyngre" klientelet.

Landets anstalter indelas enligt förslaget i fyra säkerhetsklasser; klass I har den högsta säkerhetsnivån och klass IV den lägsta. Sistnämnda klass motsvarar i princip öppna anstalter. Indelningen bygger på ett flertal förutsättningar: anstaltens geografiska läge, anstaltens fysiska status (murar, staket, larm m.m.), personalen (täthet, rutiner och kultur) samt den verksamhet eller inriktning som utmärker anstalten.

För att en anstalt skall kunna hänföras till den högsta säkerhetsklas- sen krävs bl.a. att den är belägen på ett sätt som möjliggör fri sikt runt hela anstalten, att den uppfyller högt ställda krav på murar, bevakning och andra säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och att denna personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största delen uppfyller dessa krav men där någon del är försvagad bör hänföras till klass II. Anstalter med säkerhetskrav III skall ha rym- ningshinder och de intagna skall kunna låsas in. Anstalter i säker- hetsklass IV saknar egentliga rymningshinder. Det är fullt möjligt att delar av en anstalt hänförs till olika säkerhetsgradering.

I den nuvarande regionorganisationen ingår riksanstaltema. Enligt föreliggande förslag bör uppdelningen i riks- och lokalanstalter utmönstras. Samtliga anstalter bör även fortsättningsvis ingå i regionorganisationen men i fortsättningen benämnas endast kriminal- vårdsanstalt.

Kriminalvårdsstyrelsens nu ifrågavarande förslag är tämligen detaljrikt. Enligt värt förmenande bör kriminalvårdslagstiftningen inte vara så utformad när det gäller regler om anstaltsindelning och placeringar. I lagstiftningen bör i huvudsak endast anges inom vilka ramar kriminalvården skall verka när det gäller dessa frågor. Mot den bakgrunden förefaller det mindre lämpligt att införa Kriminalvårdssty- relsens förslag i en lag om verkställighet av fängelsestraff. Vi anser dock att förslaget är lämpligt för praktiskt kriminalvårdsarbete och att det, efter viss ytterligare bearbetning, bör kunna läggas till grund för uppbyggnaden av kriminalvårdens anstaltsbestånd och för erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Som vi tidigare framhållit anser vi att anstaltsindelningen i huvudsak bör utgå ifrån säkerhet och verksamhetsinriktning. När det gäller säkerhet går den mest tydliga skiljelinjen mellan öppna och slutna anstalter. De öppna har inga rymningshinder alls medan de slutna har sådana hinder av varierande beskaffenhet. Mot denna bakgrund har vi

stannat för att anstalterna, och i förekommande fall anstaltsavdel— ningarna, bör indelas i öppna och slutna.

De bestämmelser om anstaltsplacering som redovisas i 6-8 55 lagförslaget har i huvudsak följande innebörd.

Valet av anstalt står i första hand mellan öppen eller sluten anstalt. Har ett beslut om särbehandling enligt 6 5 andra stycket lagförslaget meddelats (motsvarar 7 5 tredje stycket KvaL; se närmare avsnitt 6 i betänkandet) kan dock endastsluten anstalt komma i fråga. I andra fall skall precis som nu gälla att placering i öppen anstalt äger företräde. För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna åberopas.

Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt avses företrädesvis säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter som talar för att be- vaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för att säkerställa att den intagne stannar kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig verksamhet under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under mera slutna former än säkerheten i varje enskilt fall kräver. För en sådan utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan också det angelägna i att anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som möjligt. »

Som ett skäl för placering i sluten anstalt anges straffets längd. Generellt sett är det uppenbart att risken för rymning eller fritagning framstår som större ju längre straff den dömde har att avtjäna. Ju allvarligare brott den dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt måste också fästas vid kravet att kriminalvården skall motverka fortsatt brottslighet under verkställighetstiden. Det nu sagda utesluter inte att en bedömning i det enskilda fallet kan ge vid handen att en långtids- dömd kan placeras i öppen anstalt redan från verkställighetstidens början. Möjligen bör någon öppen anstalt reserveras för intagna med lång kvarstående verkställighetstid, eftersom en sammanblandning av dessa med korttidsdömda är ägnad att medföra vissa olägenheter. En annan omständighet som skall beaktas vid anstaltsplaceringen är brottslighetens art. Återfallsbenägenheten är generellt sett olika vid olika slags brottslighet. När det gäller dömda som gjort sig skyldiga till allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet bör också brottsoffrets trygghet vägas in i bedömningen av behovet av säkerhetsåtgärd. För den som tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare uppenbart att valet mellan sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende av hur den tidigare verkställigheten förlöpt. Som ett särskilt skäl för placering i sluten anstalt har också angetts den intagnes missbruk av narkotika.

Valet mellan sluten eller öppen anstalt är som tidigare sagts i huvudsak beroende av en bedömning av vad säkerheten kräver. En placering i sluten anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma utan att säkerhetsskäl kan åberopas. I den mån särskilda utbildnings- eller behandlingsresurser knyts till en viss sluten anstalt bör intagna som har behov av och efterfrågar sådan utbildning eller behandling

kunna hänföras till den anstalten oberoende av om den slutna verkstäl— lighetsformen är påkallad av säkerhetsskäl eller ej. Den som medgetts frigång för arbete, utbildning eller annat bör, om det i övrigt är lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, om denna är mest närbelägen den ort där frigångsverksamheten skall äga rum. För en intagen som på egen begäran medgetts verkställighet utan gemenskap med andra intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt. Slutligen går det inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande av kriminalvårdens resurser ibland förutsätter att intagna som i och för sig är ägnade för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten anstalt. Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika regler för slutna och öppna anstalter om kontroll- och säkerhets- åtgärder. De strängare regler som är avsedda att gälla för de slutna anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om sådana intagna som placerats i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl förelegat. ,

När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag redovisas i lagförslaget två sidoordnade principer. Den först nämnda innebär att en intagen som har behov av utbildning eller behandling som anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, om det är lämpligt. Den särskilda kompetens som utvecklats vid vissa anstalter skall sålunda tas till vara. En ytterligare specialisering av anstalterna kan som tidigare anförts vara av värde. För det andra bör emellertid fortfarande närhetsprincipen äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt. Detta kommer till uttryck genom att det föreskrivs att den placering skall eftersträvas som är bäst ägnad att främja en ändamåls- enlig planering av frigivningen. I allmänhet innebär detta att en placering i närheten av hemorten framstår som fördelaktigast.

Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser om anstaltsplacering— en av ungdomar och kvinnor. Dessa redovisas i avsnitt 7 och 8.

Omplacering bör ske, när en intagen finns i en anstalt med för hög eller för låg säkerhet eller när omständigheterna annars kräver det. Initiativ till omplacering kan tas av den intagne eller av anstalten. För att möjliggöra nödvändiga frigivningsförberedelser bör som tidigare har utvecklats säkerhetskravet något efterges mot slutet av verkställig- hetstiden. Såsom närmare redovisas i avsnitt 14 får omplacering till en anstalt med högre säkerhet tillämpas som disciplinär påföljd. Det är dock viktigt att framhålla att det bör föreligga ett behov av den högre säkerheten också när placeringen sker i disciplinärt syfte.

Den av oss förordade ordningen innebär således att det finns två typer av anstalter, nämligen öppna och slutna. Verkställighetslagstift- ningen bör anpassas till detta system. Vid utformningen av reglerna bör beaktas att i fortsättningen kommer de slutna anstalterna i huvudsak att vara reserverade för sådana intagna som av olika skäl, t.ex. risk för rymning eller fortsatt brottslighet, inte kan placeras i

öppen anstalt. För huvuddelen av dessa intagna bör verkställigheten ske under tämligen restriktiva former till dess den intagne visat att han exempelvis kan sköta en permission eller ta emot okontrollerat besök utan att utnyttja detta till att föra in narkotika i anstalten.

Som framgår av det följande föreslår vi mot bakgrund av det sagda i skilda hänseenden olika regler för öppna och slutna anstalter. Skillnaderna hänför sig till bl.a. regler för besök och möjligheterna att företa kontrollåtgärder mot intagna.

När det gäller föreskrifter som reglerar innehållet i verkställigheten har vårt lagförslag, liksom KvaL, närmast karaktär av ramlagstiftning. Närmare bestämmelser får liksom hittills framgå av tillämpningsföre- skrifter, anvisningar från Kriminalvårdsstyrelsen samt föreskrifter för de enskilda anstalterna. Härigenom kan regelsystemet inom de i lagen angivna ramarna anpassas efter vilka behov som gör sig gällande vid olika typer av anstalter.

Det har från företrädare för kriminalvården hävdats att man för att kunna påverka de intagna behöver mer "morötter" och mindre "piskor". Regelsystemet borde utgå från huvudregler vilka präglas av restriktivitet och från vilka lättnader kan medges när den intagne visat gott uppförande eller annat välförhållande i stället för att avsteg från mer generösa huvudregler skall göras vid misskötsamhet. Vi ser inget hinder mot att tillämpningsföreskrifter för i vart fall slutna anstalter utformas i enlighet härmed. Det är möjligt att förutsättningarna för att uppmuntra och förstärka en positiv utveckling hos enskilda intagna förbättras om dessa erbjuds vad som kan uppfattas som lättnader i verkställigheten.

Det som har sagts får självfallet inte uppfattas så att regelsystemet ger utrymme för godtycklighet i tillämpningen eller för ovidkommande hänsyn. Straffverkställigheten är en fråga om rättstillämpning. Den måste präglas av rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, pro- portionalitet samt saklighet och opartiskhet i tillämpningen. Det måste finnas garantier för såväl en rättvis behandling av de intagna som för att samhällets motstående intressen tillvaratas på ett sätt som upp- rätthåller allmänhetens förtroende för verksamheten.

5. Narkotika i anstalt

5.1. Inledning

Under de senaste årtiondena har narkotikamissbruket utvecklats till ett av samhällets allvarligaste och mest svärlösta problem. Missbruket förorsakar svåra personliga lidanden, medför en omfattande kriminali— tet som drabbar säväl missbrukarens närmast anhöriga som andra personer samt förorsakar samhället stora kostnader. Stora samhälls- resurser har satsats i kampen mot narkotikan. Såväl förebyggande arbete som narkomanvård har fått stort utrymme. Information om narkotikans skadeverkningar har spritts till ungdomar och andra som löper risk att komma i kontakt med narkotika.

Sedan narkotikastrafflagen (NSL) trädde i kraft år 1968 har den skärpts ett flertal gånger; det straffbara området har successivt utvidgats och straffskalorna har blivit strängare. År 1990 dömdes cirka 6 500 personer för narkotikabrott, varav hälften dömdes enbart för innehav för ringa narkotikabrott. Till fängelse dömdes under nämnda är ungefär 2 500 personer för narkotikabrott. Bland dessa finns många missbrukare. I kriminalvårdsanstalterna finns dessutom många miss- brukare som dömts till fängelselför andra brott än narkotikabrott.

Samhällets insatser mot narkotikamissbruk fortsätter även under straffverkställigheten i kriminalvårdsanstalt. Såväl stora vårdinsatser som omfattande kontrollåtgärder behövs. I detta avsnitt redovisas vilka bestämmelser som gäller för verkställighet av fängelsestraff för missbrukare samt hur situationen i anstalterna har utvecklats vad gäller missbrukare och förekomst av narkotika.

5.2. Gällande bestämmelser

5.2.1. Narkotikastrafflagen

Med narkotika förstås enligt 8 5 NSL läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som

1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller

2. av regeringen har förklarats skola anses som narkotika enligt lagen.

Sverige har biträtt 1961 års allmänna narkotikakonvention - den s.k. Single Convention - med tilläggsprotokoll år 1972 - samt 1971 års konvention om psykotropa substanser. Vidare har Sverige nyligen biträtt Förenta Nationernas konvention år 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. De ämnen som är föremål för kontroll enligt konventionerna upptas i förteckningar som fogas till konventionerna.

I förordningen (1983:366) om att vissa substanser skall anses som narkotika anges vilka ytterligare substanser som skall anses utgöra narkotika enligt NSL. De aktuella substanserna indelas i huvud- gruppema centralstimulerande medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och lugnande medel. Av förordningen framgår vidare dels att som narkotika skall även anses de ovanjordiska delarna av växten kat (Catha edulis), dels att vid tillämpning av NSL skall med cannabis förstås de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis - med undantag av frön - från vilka hartset icke blivit extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer.

Det är enligt 1 5 NSL straffbart att olovligen 1. överlåta narkotika,

2. framställa narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärva narkotika i överlåtelsesyfte

4. anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. utbjuda narkotika till försäljning, förvara eller befordra vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare och köpare eller annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller 6. inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika.

Har en person uppsåtligen tagit sådan befattning med narkotika som anges i 1 5 kan han dömas till fängelse i högst tre år för narkotika— brott. Är brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms han enligt 2 5 i lydelse från och med den 1 juli 1993 (l993z211) till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid grovt narkotikabrott döms, enligt 3 5, till fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt beaktas särskilt om det utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 1 5 1-5, döms enligt 3 a 5 för "vårdslöshet med narkotika" till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott år straffbelagt enligt 4 5. För försök och förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 5 6, till ansvar enligt 23 kap. BrB.

5.2.2. Lagen om kriminalvård i anstalt

I KvaL finns några bestämmelser som tar sikte på narkotikamissbruk eller annan hantering av narkotika i anstalt.

Regler om anstaltsplacering finns i 6 och 7 55. Enligt 6 5 andra stycket skall den som dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis placeras i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säker— hetsskäl. I 7 5 andra stycket stadgas att intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till bl.a. särskild be- handling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömning av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Enligt 7 5 tredje stycket skall placering i sluten anstalt ske beträffande den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. För intagna som är hänförliga till 7 5 tredje stycket gäller begränsningar i flera avseenden bl.a. beträffande vistelse utom anstalt.

Bestämmelser om placering av intagen i avskildhet finns i 20 och 23 55. Enligt 20 5 första stycket får en intagen hållas avskild från övriga intagna, om det är nödvändigt bl.a. för att hindra att han

medverkar till att annan intagen får tillgång till berusningsmedel. Enligt 23 5 får intagen som är så påverkad av berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen i anstalten tillfälligt hållas avskild från andra intagna tills påverkan har upphört.

Tillstånd till korttidspermission kan enligt 32 5 första stycket beviljas intagen, om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Vid denna be- dömning skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d 5.

I 34 5 föreskrivs att om en intagen genom vistelse utom anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få tillstånd därtill, om särskilda skäl föreligger. Sådan vistelse kan avse genomgång av behandling på behandlingshem. Vid prövning av om intagen skall få tillstånd till sådan s.k. 5 34-placering skall särskilt beaktas om han behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel. Enligt 34 5 andra stycket i den lydelse som trätt i kraft den 1 juli 1993 (1993:210) får i samband med vård eller annan behandling föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utand- ningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkal- lande medel.

Vidare är intagen, om inte annan föranleds av medicinska eller liknande skäl, enligt 52 d 5 (1993:210) skyldig på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

5.3. Narkotikamissbrukare i anstalt

Kriminalvårdsstyrelsen gör sedan år 1970 årligen en beräkning av det antal narkotikamissbrukare som är inskrivna i anstalt per den 1 april. Denna bygger på uppgifter som inhämtats från samtliga anstalter. De olika anstalterna har därvid gjort en bedömning på grundval av behandlingsjournaler, personundersökningar och i övrigt kända för- hållanden.

I samband med den behandlingsundersökning, som äger rum vid intagningen av en dömd, hänförs de intagna till någon av de tre drogklasser som utformats av Kriminalvårdsstyrelsen. Intagen som inte anses vara narkotikamissbrukare hänförs till drogklass 0. Intagen som anses vara grav narkotikamissbrukare hänförs till drogklass 2, medan övriga intagna narkotikamissbrukare hänförs till drogklass l.

Drogklass 2 åsätts en intagen, om han under de två senaste månaderna före frihetsberövandet har injicerat narkotika en eller flera

gånger eller på annat sätt så gott som dagligen använt narkotika. Till drogklass 1 hänförs intagen, om han under de två senaste månaderna före frihetsberövandet har använt narkotika utan att injicera eller använt narkotika i sådan omfattning att fråga varit om gravt missbruk. Intagen som inte använt narkotika under de senaste två månaderna före frihetsberövandet hänförs till drogklass 0.

Kriminalvårdsstyrelsens ovannämnda undersökning, som till en början omfattade enbart narkotikamissbrukare, har efterhand utvidgats. Sedan år 1983 ingår även de intagnas alkoholmissbruk. Under- sökningspopulationen indelas sedan är 1989 även med avseende på könstillhörighet. Från och med år 1991 inhämtas uppgifter om den intagne bedömts ha ett gravt narkotikamissbruk på grund av in- jektionsmissbruk.

I Kriminalvårdsstyrelsens beräkning av antalet missbrukare per den 1 april 1992 ansågs 63 procent (2 510 personer) av samtliga intagna vara missbrukare. Vidare ansågs av de intagna 24 procent (949 personer) vara enbart narkotikamissbrukare, 18 procent (723 personer) blandmissbrukare och 21 procent (838 personer) alkoholmissbrukare. För 37 procent (1 495 personer) hade något missbruk inte konstaterats. Andelen missbrukare bland de intagna i sluten riksanstalt bedömdes uppgå till 60 procent, medan motsvarande andel bland de intagna i sluten lokalanstalt uppgick till 81 procent. Av de intagna som bedömdes vara narkotika- eller blandmissbrukare var 63 procent placerade i lokalanstalt. Kvinnliga intagna har i högre grad ett narkotikarelaterat missbruk än manliga intagna. Bland de intagna narkotika— eller blandmissbrukama bedömdes 64 procent ha ett gravt missbruk.

Kriminalvårdsstyrelsen har sedan år 1984 i samband den årliga undersökningen även redovisat uppgifter för nyintagna. Fram till och med budgetåret 1987/88, redovisades sådana uppgifter endast för nyintagna med en sammanlagd verkställighet som översteg två månader samt intagna som dömts till fängelse i kombination med skyddstillsyn. Rapporteringen har därefter utvidgats till att avse även de korttids- dömda, som utgör ungefär hälften av de nyintagna. Under den senaste femårsperioden har i genomsnitt 45 procent av de nyintagna med längre strafftider än två månader bedömts som narkotikamissbrukare.

Narkotikamissbruk bland nyintagna med strajftid över två månader budgetåren 1986/87-1 990/91

Nyintagna Varav narkotikamissbrukare och grava

, narkotikamissbrukare

Ar Antal Antal

1986/87 7509 3375 (45 %) 1987/88 8051 3797 (47 %) 1988/89 7752 3490 (45 %) 1989/90 7656 3318 (43 %) 1990/91 7929 3533 (45 %)

Av de nyintagna budgetåret 1990/91 bedömdes 20 procent som grava narkotikamissbrukare (drogklass 2) och 11 procent som narkotikamiss- brukare hänförliga till drogklass 1. Andelen narkotikamissbrukare (drogklasserna 1 och 2) var avsevärt lägre bland de intagna som hade strafftider om högst två månader. Även andelen grava missbrukare var lägre bland de korttidsdömda. Av de nyintagna som hade strafftid som översteg två månader bedömdes 45 procent som grava narkotikamiss- brukare, medan motsvarande andel för de med kortare strafftid var 14 procent. Det största antalet narkotikamissbrukare har nyintagits i anstalter inom de tre storstadsregionerna, varav Stockholmsregionen redovisar den högsta andelen (60 procent). Omkring 75 procent av de nyintagna narkotikamissbrukarna var placerade i sluten anstalt.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har andelen grava narkotikamiss- brukare av samtliga narkotikamissbrukare varje år ökat bland de nyintagna med en längre strafftid än två månader, från 42 procent år 1983 till 69 procent budgetåret 1990/91. Jämfört med år 1983 hade budgetåret 1990/91 antalet nyintagna narkotikamissbrukare ökat med cirka 700 personer.

Å andra sidan har andelen narkotikamissbrukare bland nyintagna yngre än 30 år sjunkit kraftigt från budgetåret 1984/85 till 1990/91, från 61 procent till 45 procent. I åldersgruppen 25-39 år är cirka varannan nyintagen att betrakta som narkotikamissbrukare, ett förhållande som varit ganska stabilt under flera år. Det finns en tendens till Ökning av narkotikamissbruk i äldersgrupperna över 40 år.

Bedömningen av narkotikamissbruket bland nyintagna är enligt Kriminalvårdsstyrelsen något i underkant, eftersom tillgänglig dokumentation och behandlingsundersökning "inte alltid visar det faktiska missbruket. Dessutom har begreppet "missbruk" i detta "sammanhang definierats så att det inte omfattar personer som miss- brukat narkotika enbart unde'r tiden före två månader före intagningen i anstalt.

Under de fem till sex senaste åren kan således en klar ökning konstateras av antalet nyintagna narkotikamissbrukare. Av de drygt ' 14 100 personer som togs in i anstalt för verkställighet av fängelse- straff under budgetåret 1990/91 var 31 procent (4 425 personer) att

betrakta som narkotikamissbrukare. Även andelen grava narkotikamiss- brukare har ökat under den senaste femårsperioden. En annan tendens är att antalet narkotikamissbrukare ökar bland de äldre intagna.

5.4. Narkotikasituationen i anstalterna

Kriminalvårdens kännedom om förekomst av narkotika i anstalt grundas på gjorda beslag, erkännande av intagen eller i övrigt "grundad misstanke". Anstaltspersonalen märker ofta när det har kommit in narkotika, eftersom det påverkar stämningen i anstalten och de intagnas beteende. En säker kännedom om narkotikaförekomsten i anstalt är emellertid svår att uppnå på grund av att de intagna har intresse av att dölja narkotikan. Varje anstalt rapporterar månadsvis till Kriminalvårdsstyrelsen sin bedömning av narkotikasituationen. Till grund för denna ligger en helhetsbedömning som bygger på bl.a. gjorda beslag, narkotikapositiva urinprov och erkända missbruk. Kriminalvårdsstyrelsen har inhämtat följande uppgifter om de olika narkotikapreparat som förekommit under oktober 1991-mars 1992.

Preparatförekomst efter myndighetstyp oktober ] 991—mars I 992. Förekomst någon gång under perioden.

Slutna Slutna Oppna riksanstalter lokalanstalter anstalter Cannabis 100 % 100 % 66 % Amfetamin 92 % 84 % 37 % Opiater 62 % 41 % 17 % Kokain 15 % O % 0 % Narkotikaklassade 31 % 41 % 26 % läkemedel

Kriminalvården har bedömt omfattningen av narkotikamissbruket inom anstalterna utifrån "gjorda iakttagelser". Anstaltspersonalen har därvid skattat frekvensen av i anstalten förekommande missbruk på sätt som framgår av nedananstående tabell. Från 14 procent av anstalterna har det uppgetts att man inte har haft några problem med missbruk. Bland dessa anstalter finns dels sådana som tar emot relativt få missbrukare, dels sådana som har motivationsavdelningar eller andra behand- lingsprojekt. Vidare har 41 procent av anstalterna uppgett att problem förekommit sällan, 26 procent att problem förekommit då och då, 19 procent att problem förekommit "ofta" eller "så gott som dagligen". Några anstalter har rapporterat att problem med narkotika förekommit nästan dagligen. Detta gäller slutna anstalter som får ta emot en stor andel omotiverade narkotikamissbrukare.

Narkotikamissbruk efter anstaltstyp. Genomsnitt för perioden oktober 1991-mars I 992

Slutna slutna öppna riksanstalter riksanstalter anstalter Aldrig 0 % 0 % 31 % Sällsynt förekommande 54 % 34 % 43 % Då och då 8 % 38 % 23 % Ofta 8 % 19 % 3 % Så gott som dagligen 31 % 9 % O %

5.5. Tidigare utredningar m.m.

Narkotikaproblemen i samhället har varit föremål för diskussioner och utredningar i många olika sammanhang. I detta avsnitt redovisas dels statliga utredningar och arbetsgrupper som behandlat narkotika- problemen i kriminalvårdsanstalterna, dels några av Kriminalvårdssty- relsen bedrivna projekt och arbetsgrupper kring narkotika.

5.5.1. Utredningen om isolering inom kriminalvården

Utredningen om isolering inom kriminalvården hade till uppgift att utröna om man genom att vidta olika åtgärder skulle kunna undvara eller i varje fall begränsa isoleringen inom kriminalvården. I sitt betänkande (SOU 1979:4) Avskildhet och gemenskap inom kriminal- vården diskuterade utredningen även åtgärder mot narkotikamissbruket i anstalterna. Därvid konstaterades att förekomsten av narkotika låg bakom många intagnas begäran om frivilligt enrumsarbete enligt 18 5 KvaL. Avskiljanden enligt 20 5 första stycket på grund av fara för intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa hade enligt utredningen ofta samband med narkotikahandel. Sådana våldsamma uppträdanden eller berusningsfall som kunde medföra avskiljande enligt 23 5 KvaL ägde ofta rum under narkotikapåverkan. Vart tionde fall av placering i avskildhet enligt 50 5 för utredning av disciplin- ärende var direkt orsakat av bruk eller innehav av narkotika. Ut- redningen ansåg att det rikliga flödet av narkotika till anstalterna hade orsakats bl.a. av att kriminalvården getts en hög grad av öppenhet. I betänkandet föreslogs dock öppnare former med större besöks—, tele— fonerings- och i viss mån permissionsmöjligheter för flertalet intagna. Enligt utredningen gällde det att göra en avvägning mellan det värdefulla i öppnare vårdformer och skyddet mot narkotika. Flera av de föreslagna förebyggande åtgärderna, t.ex. att minska bostadsavdel- ningarna och förstärka tillsynspersonalen i de slutna riksanstaltema,

ansåg utredningen ägnade att öka anstaltspersonalens möjligheter att komma till rätta med narkotikaproblemen bland de intagna. Strävanden att stimulera de intagna till bättre arbets— och studieinsatser och utbyggnaden av fritidsverksamheten borde enligt utredningen minska trycket efter narkotika. Stora ansträngningar borde göras för att hindra insmuggling av narkotika i anstalterna. För att föreslagen utvidgning av de intagnas kontakt med yttervärlden inte skulle försämra narkotika- situationen, ansåg utredningen att den måste kombineras med visitering av bostadsrum, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, särskilt i omedelbar anslutning till obevakade besök och permissioner.

5.5.2. Ledningsgruppen för narkotikafrågor

Ledningsgruppen för narkotikafrågor, som tillkallades av socialminis- tern, skulle föreslå åtgärder mot narkotikamissbruket i samhället, verka för en samordning på narkotikaområdet och löpande ta erforderliga initiativ. Beträffande narkotikamissbruket inom kriminalvården föreslog ledningsgruppen att medel skulle anslås till en frivillig och drogfri be- handlingskedja i tre anstalter. Medel anvisades till narkomanvårdspro- jekt i kriminalvårdsanstalterna Österåker, Mon och Bogesund. På förslag av ledningsgruppen ställdes samtidigt medel till förfogande för visitationspatruller vid tre andra kriminalvårdsanstalter.

Inom ramen för ledningsgruppens arbete förekom år 1977 vid några anstalter och vid Kriminalvårdsstyrelsen en planeringsgrupp, som försökte kartlägga narkotikasituationen i anstalterna. Planeringsgruppen föreslog ökade möjligheter att differentiera de intagna med hänsyn till deras förhållande till narkotika, regler om urinprovstagning samt olika former av frivilliga åtgärdsprogram - t.ex. arbetsvård, social färdig- hetsträning och utbildning, gemensamma åtgärder med vårdare och intagna i form av rollspelsövningar.

Ledningsgruppen ansåg att narkotikasituationen i anstalterna påkallade ytterligare åtgärder. Gruppen eftersträvade en avvägning mellan åtgärder för samhällsanpassning och skyddet mot narkotika. En sådan avvägning ansåg ledningsgruppen ett förslag från Kriminalvårds- styrelsensförslag utgöra. För flertalet intagna skulle det förslaget ge en förbättrad anstaltsmiljö och ökade möjligheter till frivillig miss— bruksbehandling. Åtgärder som syftade till ökad säkerhet och slutenhet skulle avse enbart intagna som på grund av narkotikaberoende var starkt störande för medintagna eller som deltog i narkotikahantering inom anstalten. Ledningsgruppen föreslog att de intagna i enlighet med Kriminalvårdsstyrelsens förslag på försök skulle differentieras även med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika. Dock skulle när- hetsprincipen beaktas. Gruppen tillstyrkte att möjligheter infördes att ålägga intagen att lämna urinprov för narkotikaanalys. Lednings-

gruppen framhöll vikten av att kriminalvården fick erforderlig personal för visitationsuppgifter. Föredragande statsråd instämde i gruppens förslag (SOU 1977/78:36, prop. 1977/78:105). Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (rskr. 1977/78:363) och det infördes i 52 d 5 KvaL en bestämmelse om skyldighet för intagen att på anmaning lämna urinprov (prop. 1978/79:62, JuU 15, rskr. 90).

5 . 5 . 3 Permissionsutredningen

Permissionsutredningen, som avgav betänkandet (Ds Ju 1981zl4) Straffverkställighet för långtidsdömda, skulle bl.a. kartlägga under vilka förutsättningar och i vilken omfattning permission eller annan vistelse utom anstalt medgavs intagna som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet.

Enligt Permissionsutredningens förslag skulle vissa särskilt brottsbe- nägna långtidsdömda avskiljas från andra intagna för att särbehandlas under verkställigheten. Vidare skulle kontrollen av övriga intagnas kontakter med personer utanför anstalten intensifieras och effektivise- ras. Brottmålsdomstolen skulle enligt förslaget, när den dömde någon till minst fyra års fängelse, kunna förordna om särskild verkställighet av straffet, om den dömde gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa samt om det fanns påtaglig risk för återfall i likartad brottslig verksamhet under verkställigheten. Vid särskild verkställighet skulle den dömde placeras i en speciell riksanstalt som hade särskilda regler beträffande permission, kontroll av besökande, kontroll av den intagne efter besök, brevgranskning samt avlyssning av telefonsamtal. Även för övriga intagna föreslogs skärpta regler om brevgranskning samt nya regler om kontroll av besökanden och telefonsamtal, vilka ökade möjligheterna att neka de intagna besök eller telefonsamtal. Vidare föreslogs nya regler om kroppsvisitation av intagna och besökare.

Som ytterligare ett led i försöken att komma till rätta med narkoti- kaproblemen föreslogs som en förutsättning för permission att den intagne inte nyttjade eller handlade med narkotika i anstalten. Pengar som påträffades hos eller ankom till intagen i strid mot gällande be- stämmelser om intagnas rätt att inneha pengar skulle, enligt Permis- sionsutredningens förslag, omhändertas och tillfalla staten.

Permissionsutredningens förslag kom delvis att ligga till grund för vissa ändringar som infördes i KvaL år 1982 (l982:401), varvid bl.a. möjligheterna till särbehandling av vissa långtidsdömda utökades. Någon särskild verkställighetsform för vissa långtidsdömda infördes emellertid inte. Beträffande Särbehandlingen av långtidsdömda anförde departementschefen (prop. 1981/82:141 s. 28) bl.a. följande.

En mindre långtgående särbehandling skall emellertid kunna äga rum med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL, vilket innebär att en strafftid på två år i stället för den av utredningen föreslagna fyraårsgränsen kommer att bilda utgångspunkt för bedömningen och att Särbehandlingen alltså blir tillämplig beträffande avsevärt flera intagna än som omfattades av utredningens förslag. Det aktuella lagrummet och därtill anknytande regler stramas upp i flera avseenden. Kravet på flyktfara tas bort liksom kravet på att risk skall föreligga för "särskilt" allvarlig brottslighet. En särskild presumtion lä gs fast för dem som har dömts för grov narkotikakri— minalitet. Un er särbehandlingstiden skall de intagna i princip vara placerade på sluten riksanstalt och företrädesvis då en av de anstalter som är särskilt ägnade att tillgodose kravet på hög säkerhet. Mindre bostadsavdelnin ar införs vid några av dessa. Alla former av vistelse utanför anstalt ör den berörda kategorin förbjuds utom särskilda korttidspermissioner, som dock förutsätter synnerliga skäl. Beviljas den intagne korttidspermission, skall han i princip vara ställd under övervakning.

Vid riksdagsbehandlingen frångicks, på förslag av Justitieutskottet (JuU 1981/82:49 s. 20) emellertid regeringsförslaget på så sätt att be- stämmelsen i 7 5 tredje stycket kom att omfatta enbart intagna som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika. Genom 1982 års ändring utökades kontrollmöjligheterna beträffande brevgranskning (26 och 27 55) på så sätt att även andra försändelser än brev fick granskas. Vidare infördes nya regler om kontroll av personer som ville besöka anstalterna (29 5) eller som intagna ville» samtala med i telefon (305). Dessutom utökades möjligheterna till kroppsbesiktning och kroppsvisitation (52 a och 52 b 55). I 32 5 KvaL infördes ett tillägg om att vid bedömning huruvida intagen skulle medges korttidspermission skulle särskilt beaktas om han nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov för kontroll huruvida han var påverkad av narkotika. Vidare infördes i 63 5 femte stycket en bestämmelse om att pengar, som intagen innehade i strid med vad som var särskilt föreskrivet, skulle omhändertas, om det inte var uppenbart obilligt.

5.5.4. Narkotikakommissionen

Narkotikakommissionen, som tillsattes av regeringen är 1982, skulle skapa underlag för en samordnad och intensifierad kamp på alla nivåer mot narkotikamissbruket. Den skulle bl.a. lägga fram förslag till åtgärder för att göra fängelser och andra institutioner narkotikafria. Kommissionen skulle verka för samordning av insatserna inom hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen, tullen, skolan och socialtjän- sten.

Kommissionen behandlade i två promemorior problemet med narkotika inom kriminalvården: Åtgärder mot narkotika i fängelserna (PM nr 4, juni 1983) och Insatser inom kriminalvården m.m. (PM nr 11, februari 1984).

Beträffande de intagnas anstaltsplacering anförde kommissionen i PM nr. 4 bl.a. följande. Dåvarande principer för anstaltsplacering av intagna var i stort sett ändamålsenliga, men den höga beläggningen medförde svårigheter att tillämpa dessa principer. Det fanns för få platser, som hade en genomtänkt verksamhet för missbrukare. Former- na för utredning, planering och beslut om anstaltsplacering borde enligt kommissionen förbättras. Häktena ansågs ha en central funktion i kampen mot narkotikan och var i praktiken den största institutionen för avgiftning. Kommissionen ansåg att häktningstiden i större utsträckning borde användas för att motivera missbrukare till behandling och för att planera kommande straffverkställighet. Missbruksvården borde i högre grad medverka i detta arbete.

Kommissionen anförde att det i varje enskilt fall skulle vara klart vilken befattningshavare som skulle svara för att en tidig planering utfördes. Vid platsbrist borde i första hand dömda med stora sociala behov placeras enligt närhetsprincipen. Särskild omsorg borde ägnas placeringen av unga förstagångsdömda missbrukare. Åklagare borde underrätta kriminalvården om förhållanden som behövde beaktas vid placeringen. För att motverka narkotikalangning i anstalterna föreslog kommissionen en presumtion för placering i sluten anstalt vid fara för att intagen störde ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Vidare borde det enligt kommissionen inom varje region bestämmas hur vissa intagna som sysslade med narkotikalangning i anstalt eller på annat sätt utövade ett allvarligt negativt inflytande på sin omgivning borde placeras.

Beträffande åtgärder mot narkotikamissbruket i anstalterna framhöll kommissionen bl.a. följande. Det var nödvändigt att kombinera kontrollen i anstalterna med andra och positiva insatser för de intagna. Erfarenheter från den försöksverksamhet med utbildning och lokala handlingsprogram som pågått i fyra slutna lokalanstalter - LOKNARK - borde kunna komma till användning i detta sammanhang. Enligt kommissionen borde varje anstalt utforma ett lokalt handlingsprogram och personalutbildningen inom kriminalvården borde integreras med detta arbete. Avdelningarna i anstalterna borde inte ha fler än omkring tio platser. Kriminalvårdsstyrelsen borde samarbeta med de fackliga organisationerna för att se över principerna för schemaläggning. Kommissionen föreslog att om det fanns risk för att den intagne skulle nyttja eller förfara olagligt med narkotika inom anstalten, skulle besök av annan än närstående få medges endast om besöket måste antas vara till gagn för den intagne.

Det var enligt kommissionen väsentligt att det fanns tillräckligt med personal för fritidsverksamhet i anstalterna. Kommissionen ansåg - trots principiella invändningar - att man borde överväga kollektivt ansvar för drogfrihet som villkor för vissa särskilt attraktiva fritids— aktiviteter utom anstalt. Kommissionen betonade betydelsen av samverkan med myndigheter och organisationer utanför kriminalvår- den.

Kommissionen anförde i PM nr 11 bl.a. följande om narkotikamiss- brukare, som var intagna i kriminalvårdsanstalt. Möjligheten till uppskov med straffverkställighet borde enligt kommissionen begränsas för person som var på fri fot i avvaktan på verkställigheten, om det fanns risk för att han skulle nyttja narkotika eller, om han var föremål för skyddstillsyn, undandra sig övervakningen. Kommissionen ansåg att särskilda introduktionsprogram borde införas i anstalterna. Syftet var att för de intagna klarlägga villkoren för anstaltsvistelsen, t.ex. positiva konsekvenser av icke-missbruk och negativa konsekvenser av missbruk, samt att systematiskt inventera olika åtgärder som kunde förhindra fortsatt missbruk. För missbrukarna var det viktigt med behandlingsplanering i anstalt. Enligt kommissionen skulle därvid beaktas den planering som kunde ha inletts inom frivården. Olika personalgruppers synpunkter skulle inhämtas före behandlingskollegiet, vid kollegiet och vid uppföljningen av planen.

Det var viktigt att arbetsdriften i anstalterna anpassades efter de intagnas fysiska och psykiska förutsättningar. Kommissionen ansåg att arbetsdriften borde ges former som aktiverade missbrukarna, men som också tog hänsyn till de socialt och psykiskt mest handikappade. Motion borde förekomma på arbetstid för att fysiskt aktivera miss- brukare. Narkotikamissbrukarna hade i allmänhet en mycket dålig skolunderbyggnad. Det var enligt kommissionen viktigt att behoven av kompletterande grundutbildning beaktades och att anstaltspersonalen försökte motivera missbrukarna till studier.

Genom social färdighetstråning kunde missbrukarna i anstalt förbe- redas för tillvaron efter frigivningen. Denna träning innebar även en aktivering av de intagna. Kommissionen ansåg att särskilda medel skulle avsättas till denna verksamhet. Frigivningskurser, som enligt kommissionen hade ett stort värde för missbrukarna, gav de intagna in- formation om bl.a. arbetsförmedling, kronofogde, fritidsaktiviteter, socialtjänst och frivård, vilket var av stort värde inför frigivningen. Kommissionen ville att särskilda medel skulle avsättas för denna kursverksamhet. Det ansågs vara av stor vikt för missbrukare att få komma ut från anstalten till besök på rådgivningsbyrå eller annan vårdenhet för behandling av missbruket. Kommissionen ansåg att Kriminalvårdsstyrelsen i sina anvisningar borde ange betydelsen av att kombinera frigång med besök på rådgivningsbyrå eller liknande för

samtal och behandling. Kommissionen föreslog att ytterligare medel skulle avsätts för antidrogkampanj bland de intagna.

Kommissionen ansåg Österåkerprojektet ha en viktig funktion och skulle därför behållas liksom de s.k. drogfria avdelningarna. Begreppet "drogfri avdelning", som kunde ge sken av att andra avdelningar skulle tillåta droger, borde dock ersättas med begreppet "avdelning för särskilda aktiviteter mot narkotika". I Stockholm och Malmö borde på sikt en sluten lokalanstalt avdelas för missbrukare. Unga eller förstagångsdömda missbrukare borde i fortsättningen företrädesvis placeras i kriminalvårdsanstalten Mariefred.

Kommissionen underströk betydelsen av att kriminalvården satsade på lokala handlingsprogram och föreslog att LOKNARK-projektet skulle fortsätta och genomföras i andra slutna anstalter. Vidare underströk kommissionen skyldigheten för socialtjänsten att enligt 11 5 socialtjänstlagen genom uppsökande verksamhet i häkten och lokalan- stalter sprida kunskap om skadeverkningarna av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Kriminalvården borde på olika sätt initiera diskussioner med kommunerna i syfte att hitta lämpliga former för samarbetet. Genom en ändring i 63 5 KvaL ville kommissionen ge möjlighet till att — förutom sprutor och kanyler - också omhänderta andra föremål som kunde användas för missbruk eller annan befattning med narkotika.

Några resultat av Narkotikakommissionens arbete

Narkotikakommissionens förslag till ändringar i KvaL om anstaltspla- cering beträffande den som kan befaras nyttja eller förfara olagligt med narkotika föranledde vissa lagändringar (prop. 1983/84:148).

Kommissionens arbete resulterade i en omfattande personalut- bildning inom kriminalvården i syfte att bekämpa narkotikan vid anstalterna. Programmet innehöll bl.a. metoder för att förhindra och försvåra införandet av droger i anstalter, kännedom om olika preparat och dess verkningar samt utarbetandet av lokala handlingsprogram mot narkotika. På förslag av kommissionen anslogs medel till en särskild s.k. antidrogkampanj i vilken tidigare intagna engagerades.

Ett annat resultat av kommissionens arbete var att personer "som dömts till förhållandevis långa fängelsestraff för hantering av stora mängder narkotika och som tidigare var ostraffade började placeras i kriminalvårdsanstalten Mariefred. Därigenom skulle de som inte fastnat i något allvarligt missbruk erbjudas en drogfri miljö och ett mångsidigt sysselsättningsprogram i stället för att placeras i någon av de övriga riksanstaltema med deras mer avancerade intagna. I Mariefredsanstalten skulle placeras även yngre förstagångsdömda med längre strafftider men utan narkotikaerfarenhet. På förslag av Narkoti-

kakommissionen avsattes särskilda medel för handledning i Österåker— projektet.

I propositionen 1985/86:171 presenterades ett omfattande åt- gärdsprogram för insatser inom narkomanvården. Den främsta anledningen till denna stora satsning på narkomanvård var att HIV- smitta hade börjat spridas bland intravenösa missbrukare. Totalt anslogs 200 milj. kronor under budgetåren 1985/86-1988/89 för genomförande av programmet och utveckling av narkomanvården. En punkt i åtgärdsprogrammet, som kom att få stor betydelse, var sam- arbetet mellan socialtjänst och kriminalvård. Så gott som samtliga narkotikamissbrukare som utvecklat tungt missbruk skulle förr eller senare aktualiseras inom kriminalvården. En utgångspunkt för genom- förandet av programmet var att kriminalvårdens anstalter, häkten och frivård var nödvändiga samarbetspartners för socialtjänsten om man skulle uppnå målet att nå alla missbrukare för provtagning, motivation, vård och behandling.

5.5.5. Beredningsgruppen för samverkan mellan socialtjänst och kriminalvård

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK), inrättade en särskild beredningsgrupp för samverkan mellan socialtjänst och kriminalvård. Beredningsgruppen, som bestod av företrädare för Socialdepartementet, Justitiedepartementet, Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen, skulle initiera projekt och utarbeta förslag till insatser för en förbättrad missbruksvård inom kriminalvården. Gruppen avslutade sin verksamhet vid halvårsskiftet 1990. Enligt gruppens slutrapport hade arbetet inriktats på utökad testverksamhet, samverkan mellan häkten och övrig kriminalvård, samverkan mellan anstalter och narkomanvård samt samverkan mellan frivård och narkomanvård. I rapporten gjordes en övergripande summering av de verksamheter som beredningsgruppen initierat och den förändring dessa inneburit för det traditionella narkomanvårdsarbetet. Många av de redovisade verksam- heterna pågår fortfarande och flera har blivit permanenta.

Ett projekt genomfördes vid häkten och polisarrester på ett tiotal orter i landet, varvid man uppsökte missbrukare för att bedriva motivationsarbete och lämna information om HIV. Dessa häktespro- jekt, som bedrevs i kriminalvårdens eller socialtjänstens regi, innebar att ett stort antal häktade missbrukare kunde få information om HIV/Aids. De erbjöds vård och behandling vid det tillfälle då de sannolikt var som mest mottagliga för sådan påverkan. Genom detta uppsökande arbete i häktena kunde klienternas behov bättre beaktas vid förberedelserna av anstaltsplaceringarna. Vidare initierades särskilda

projekt i olika kriminalvårdsanstalter för att utveckla motivationsarbetet och förbättra samarbetet med den kommunala narkomanvården samt behandlingshem och familjehem. Motivatörstjänster inrättades i syfte att höja kvaliteten på informations- och motivationsinsatserna gentemot narkotikamissbrukare i anstalter.

Beredningsgruppen initierade dessutom utvecklingsinsatser inom frivården för att etablera samarbetskanaler mellan frivård och narko- manvårdsenheter i olika län och kommuner. Tjänste för metodutveck- ling tillskapades inom kriminalvården för att stödja utvecklingsarbetet inom frivården. Avsikten var att inom frivården stödja en speciali- sering på narkomanvård, som motsvarade den inom socialtjänsten.

Flera behandlingshem fick genom beredningsgruppen ekonomiska bidrag och deltig aktivt i en ny form av samverkan med kriminal- vården. Bakgrund var att behandlingshemmen ansågs alltför likriktade till sin verksamhet med hänsyn till de skiftande behoven hos olika grupper av missbrukare. Det ansågs angeläget att anpassa behandlings- programmen till de HIV-positiva missbrukarnas behov. Genom bidrag från beredningsgruppen ökade antalet vårdplatser i behandlingshemmen med 300. Ett villkor för dessa stadsbidrag var att behandlingshemmen inledde samarbete med kriminalvården.

5.5.6. Aktionsgruppen mot narkotika

Regeringen inrättade är 1989 en aktionsgrupp mot narkotika med ställning av myndighet och med uppgift att intensifiera samhällets samlade insatser mot narkotika. Aktionsgruppens främst uppgift var att ta initiativ till att stärka det arbete mot narkotika som bedrevs av statliga myndigheter, kommuner, landsting och olika organisationer. Genom att initiera olika aktiviteter, genom att stödja, entusiasmera och utveckla myndigheters och organisationers arbete avsåg aktionsgruppen att samordna och mobilisera de krafter som finns i samhället. Aktions- gruppens arbete avslutades sommaren 1991.

Enligt slutrapporten "Vi ger oss aldrig!" hade aktionsgruppens initiativ och verksamheter utgjorts i huvudsak av följande. Under våren 1991 anordnades en mängd regionala konferenser, varvid politiker, representanter för polisen, tullen, åklagarmyndigheten, kriminalvården och andra som var engagerade i narkotikabekämpningen diskuterade hur det gemensamma arbetet mot narkotikamissbruket kunde stärkas. Aktionsgruppen tog även initiativ till en landsomfattande offensiv mot narkotikahanteringen för att tydligt markera samhällets avsikt att bekämpa gatulangning och allt öppnare missbruk av narkotika. Under våren 1991 genomfördes i samarbete med Aktionsgruppen en landsom- fattande aktion mot droger. Vidare medverkade aktionsgruppen till att utveckla samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas

fritidsverksamhet beträffande ungdomar som löpte risk att hamna i kriminalitet och missbruk. Dessutom bidrog aktionsgruppen till att polis, socialtjänst, länsstyrelser samt restaurangägamas och de restauranganställdas branschorganisationer inledde ett samarbete för att finna former för bekämpning av narkotikahantering på restauranger. På uppdrag av Aktionsgruppen utarbetade Socialstyrelsen en handlings- plan för ökade insatser mot narkotikamissbruk bland flyktingar och invandrare. Vidare genomfördes på aktionsgruppens uppdrag under- sökningar av narkotikamissbrukets omfattning bland gymnasieelever och av kokainmissbrukets utbredning. Aktionsgruppen tog initiativ till en analys av hur samhällets vård- och rehabiliteringsinsatser för narkotikamissbrukare används.

5.5.7. Påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen överlämnade år 1991 betänkandet (SOU l991:45) Päföljdsfrågor. I betänkandet behandlades vissa frågor om verkställig- het av fängelsestraff, bl.a. urinprovskontroll i kriminalvårdsanstalt. Utredningen ifrågasatte om omfattande urinprovskontroller var en effektiv metod att komma till rätta med narkotikaproblemet. En övertro på urinprovskontrollernas effektivitet kunde enligt utredningen leda till att urinprovskontroller blev den enda åtgärd som vidtogs för att stävja narkotikamissbruket inom anstalterna. Utredningen konstaterade att synen på anstaltspersonalens yrkesroll hade förändrats. Systemet med kontaktman för varje intagen borde enligt utredningen kunna vidga möjligheterna att utan urinprovskontroller upptäcka och stävja narkotikamissbruk hos de intagna även. Med hänsyn härtill och till att utvecklingen gick i riktning mot att resultatet av positiva urinprov inte lades till grund för repressiva åtgärder ansåg utredningen att det saknades skäl att förändra reglerna för urinprovskontroller i an- stalterna.

Däremot föreslog Påföljdsutredningen att det i 34 5 KvaL skulle införas en möjlighet att besluta att intagen, som vistades på be- handlingshem eller liknande inrättning, skulle vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte miss- brukade beroendeframkallande medel. Utredningen ansåg att reglerna om kontraktsvård och s.k. 5 34-placering borde bringas i samklang såvitt avsåg drogkontrollen.

5.5.8. Ledningsgruppen mot narkotika

Ledningsgruppen mot narkotika tillsattes av Kriminalvårdsstyrelsen år 1981. Den skulle bl.a. följa utvecklingen på området, samordna olika aktiviteter för att bekämpa missbruket och initiera åtgärder mot detta. Den ersattes år 1987 med en s.k. matrisorganisation för narkotika- samt HIV- och AIDS-frågor, en arbetsgrupp inom Kriminalvårdsstyrel- sen direkt under verksledningen med företrädare för olika enheter och representation även från linjeorganisationen. Gruppen, som varit ett forum för diskussion om utveckling och uppföljning av narkotika- och HIV/AIDS-frågor, bedriver för närvarande ingen verksamhet. Ledningsgruppens arbete inleddes med en kartläggning av narkotika- förekomst i anstalterna men kom snart att inriktas på samordnade åtgärder mot narkotikamissbruk, bl.a. planering och genomförande av utbildning. Under år 1982 utarbetades inom Kriminalvårdsstyrelsen ett förslag till omfattande utbildning för all anstaltspersonal, som berördes av de intagnas drogmissbruk. Man beslutade även att som ett pilotpro- jekt inför utbildningssatsningen genomföra handlingsprogram mot narkotikamissbruk vid några anstalter. På så sätt tillkom det s.k. LOKNARK-projektet, lokalanstalter mot narkotika, vid fyra slutna lokalanstalter, vilket kom att pågå under åren 1982 och 1983. Målsättningen var att göra varje anstalt drogfri och därmed förbättra förutsättningarna för kriminalvårdens syften samt ge personalen en god arbetsmiljö. Arbetsgrupperna vid de fyra anstalterna utarbetade lokala handlingsprogram om bl.a. urinprov, information till nyintagna, metoder för opinionsbildning mot droger bland intagna och motiva- tionsmöjligheter för de mest passiva och yngsta bland de intagna.

5.6. Kriminalvårdens insatser mot narkotika

Kriminalvårdens åtgärder är inriktade dels på att hålla anstalterna drogfria och därmed hindra intagna från drogmissbruk, dels på att motivera intagna till och skapa förutsättningar för en långsiktig behandling utanför kriminalvården som syftar till drogfrihet och social anpassning. En utgångspunkt är därvid att så långt möjligt iaktta normaliseringsprincipen. Detta innebär att den intagnes behov av be- handling och omvårdnad i första hand skall tillgodoses inom den reguljära hälso— och sjukvården, socialtjänsten och övriga externa be- handlingsresurser. En grundläggande princip för utformningen av kriminalvårdens arbete med missbrukare år att huvudansvaret för missbruksvården åvilar kommuner och landsting.

Kriminalvårdens möjligheter att bekämpa droger i anstalt hänger nåra samman med möjligheten att differentiera de intagna med

avseende på deras förhållande till narkotika. Vidare är kriminalvårdens kamp mot drogmissbruket beroende av utfallet av gjorda kontroll- och påverkansinsatser. I detta sammanhang kan de intagna indelas i a) intagna som inte missbrukar narkotika, b) intagna som missbrukar narkotika och som önskar få behandling för sitt missbruk, c) intagna som missbrukar narkotika men som inte vill underkasta sig behandling, d) intagna som missbrukar/distribuerar narkotika i anstalt, e) psykiskt störda narkotikamissbrukare och f) narkotikalangare som saknar missbruksproblem.

I det följande beskrivs gällande bestämmelser om differentiering och deras tillämpning, behandlingen av narkotikamissbrukare i anstalt samt olika kontrollinsatser i anstalt.

5.6.1. Differentiering/anstaltsplacering av narkotikamiss- brukare

Gällande bestämmelser

Enligt 6 5 andra stycket KvaL skall den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl. I tredje stycket nämnda paragraf föreskrivs att den som undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis skall placeras i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivningen, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Långtidsdömda personer påbörjar normalt straffverkställigheten i riksanstalt men överförs mot slutet av verkställigheten till lokalanstalt för att man på ett ändamålsenligt sätt skall kunna förbereda frigiv- ningen. I 10 5 KvaF föreskrivs att om den intagne avtjänar ett fängelsestraff på längre tid än ett år skall frågan om förflyttning till lokalanstalt alltid prövas senast fyra månader före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

Beträffande valet mellan öppen och sluten anstalt föreskrivs i 7 5 KvaL att intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan under- visning, utbildning eller särskild behandling som lämpligen inte kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika. Den

som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov vam— smuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall, enligt 7 5 tredje stycket KvaL, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställig— heten i anstalt har avslutats, placeras i sluten anstalt. Enligt 6 5 fjärde stycket skall placering i sluten anstalt med stöd av 7 5 tredje stycket ske i riksanstalt och därvid företrädesvis i anstalt eller avdelning med hög säkerhet.

Tillämpningen av reglerna om anstaltsplacering

Kriminalvårdsstyrelsen har i fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1993/94-1995/96 (s 39, 43) anfört bl.a. följande om diffe- rentieringen av de intagna.

Under år 1991 har 63 procent av de dömda med en strafftid av högst ett år placerats vid öppna anstalter. Av samtliga intagna under år 1991 har dock 44 procent dömts till en strafftid av högst två månader. Hindren för att placera flera vid öppna anstalter, har landets häkteschefer uppgett vara de intagnas narkotikamissbruk, risk för misskötsamhet, rymningsrisk, strafftidens längd och brist på platser vid öppna anstalter.

Under år 1991 placerades 83 procent av de intagna med högst ett års fängelse vid lokalanstalter. Den 1 oktober 1991 hade 2 795 av cirka 3 900 intagna en högsta återstående verkställighet i anstalt av sex månader. Av dessa 2 795 var 485 (17 rocent) intagna vid slutna riksanstalter. Enligt gällande lagsti tning skall intagna överföras till lokalanstalter i slutet av anstaltstiden.

Kriminalvårdsstyrelsen infordrar månadsvisa bedömnin ar av narkotikaläget vid alla landets anstalter. Bedömningen skal göras utifrån en helhetsbild där 'orda beslag, narkotikapositiva urinprov, erkännanden om missbru m.m. skall vägas rn. Bedömmngen företas enligt skalan "inget missbruk ", ”sällsynt förekommande", "då och då", "ofta", "så gott som dagligen ". Dessa uppgifter för sexmånaders erioden före 1 oktober 1991 har ställts mot antalet missbrukare ej missbrukare inskrivna per den 1 oktober. På så sätt erhålls en uppfattnin av i vilken utsträckning icke missbrukare vistades på anstalter är problem med narkotika förekommer. Cirka två tredjedelar av alla som bedömts som icke narkotika- missbrukare befann sig pä anstalter som redovisar "små problem" (inget missbruk, sällsynt förekommande) med narkotikamissbruk.

Cirka en femtedel befann sig på anstalter som redovisar "stora problem" (ofta, så gott som dagligen), varav majoriteten av dessa var placerade på sluten riksanstalt. Förmodligen är detta en följd av att strafftidens längd och säkerhetsskäl motiverar placering i riksanstalt.

Cirka hälften av alla narkotikamissbrukare var placerade på anstalter med "små problem". En tredjedel av alla narkotikamiss- brukare befann sig på anstalter med "stora problem". Underla en ger inte möjlighet att bedöma hur många av missbrukarna som an betraktas som "motiverade" att bryta sitt missbruk. Med reservation för att de här tillämpade mätmetodema inte kan e någon exakt bild av verkligheten, torde ändå kunna utläsas att di ferentieringen med avseende på narkotikamissbruk, tillämpas i rätt riktning.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag till differentiering av narkotika- missbrukare

Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har man alltmer frångått den s.k. ettårsregeln på så sätt att alltfler intagna med strafftider överstigande ett år placeras i lokalanstalt. I stället görs en individuell säkerhetsbe- dömning, som styr anstaltsplaceringen.

Kriminalvårdsstyrelsen har i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 1993/94-1995/96 föreslagit att anstalterna skall klassificeras från säkerhetssynpunkt i fyra säkerhetsklasser. En sådan indelning i säkerhetsklasser skall enligt styrelsen tjäna som vägledning vid differentiering av de intagna men också utgöra underlag för investeringar och övriga resursinsatser. Antalet anstalter eller an- staltsplatser i de olika säkerhetsgraderna bör korrespondera med behovet. På så sätt skulle optimal säkerhet begränsas till ett fåtal anstalter som till följd därav också så långt detär möjligt förbehålls det "tyngre" klientelet.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsens förslag skall anstalter hänförliga till säkerhetsklass I hålla högsta säkerhetsnivå, medan de öppna anstalterna i princip skall hänföras till klass IV. Skilda delar av en och samma anstalt skall enligt förslaget kunna hänföras till olika säkerhetsklasser. Vidare anser Kriminalvårdsstyrelsen att placeringen av intagna i de olika anstalterna bör ske enligt följande principer.

Säkerhetsklass IV

Inriktningen bör vara att intagna som är narkotikamissbrukare inte placeras 1 öppna anstalter med hänsyn till svårigheterna att förhindra missbruk och införsel av narkotika. Målgruppen bör utgöras av intagna som inte är narkotikamissbrukare och som därigenom kan erbjudas en narkotikafri verkställighet.

Det är dock tänkbart att ha särskilda drogprogram för behand- lingsmotiverade narkotikamissbrukare i öppna anstalter dit intagna kan ansöka om förflyttning men inte initialplaceras.

Säkerhetsklass II - III

Huvuddelen av narkotikamissbrukarna placeras på slutna anstalter, säkerhetsklass II och 111 . Intagna som inte är narkotikamissbrukare men som av andra skäl placeras på sluten anstalt skall så långt möjligt beredas plats i en narkotikafri miljö. Därvid måste särskilt beaktas att unga förstagångsdömda som inte är missbrukare inte kommer i kontaktmed narkotika.

För intagna som är motiverade för behandlingsinsatser skall finnas särskilda motivationsavdelningar/drogprogram. Antalet platser för denna målgrupp bör fördubblas under anslagsperioden. Aven svärmotiverade missbrukare bör i utökad utsträckning bli föremål för särskilda åtgärdsprogram som kan tillämpas, t.ex. på normalav- delningar. Anstalter med denna säkerhetsgrad bör även ha ett fåtal platser avdelade för disciplinfall.

För de mest belastade missbrukarna med korta strafftider som är rymningsbenägna och vill fortsätta missbruka under anstaltstiden bör införas en typ av "mellananstalt". Alternativt kan en del av en anstalt få samma inriktning. En sådan enhet utmärks av ett förstärkt skalskydd, en restriktiv tillämpning av gällande regelsystem och ett anpassat påverkansprogram.

Säkerhetsklass I

I dessa anstalter placeras intagna som kräver särskilt hög säkerhet och som dömts til långa påföljder för narkotikabrott/varusmuggling.

5.6.2. Behandlingen av narkotikamissbrukare i anstalt

År 1978 startade de första behandlingsprojekten för narkotikamiss- brukare i anstalt. Dessa, som i första hand var avsedda för intagna med längre strafftider, var förlagda till slutna riksanstalter och omfattade cirka 100 platser. Under senare delen av 1980-talet började man inrätta s.k. motivationsavdelningar, i första hand i slutna lokalanstalter och för intagna med medellånga strafftider. Drygt 200 platser har tillkommit under senare år. Antalet inskrivna narkotika- missbrukare har varit relativt konstant under en lång följd av är, varför det ökade antalet platser snarare utgör en anpassning till ett ständigt behov än till förändringar av narkotikaproblemet. Hösten 1991 fanns sålunda cirka 315 platser på motivationsavdelningar eller narkotikafria avdelningar inom anstalterna, varav omkring 260 platser fanns i slutna anstalter.

Av de intagna per den 1 oktober 1991 bedömdes enligt Kriminal— vårdsstyrelsen ungefär 1 600 vara narkotikamissbrukare. Med hänsyn till att ett visst mörkertal torde föreligga är det faktiska antalet narkotikamissbrukare sannolikt högre. Ungefär 30 procent av narkotikamissbrukarna var föremål för någon form av strukturerad behandling, antingen i anstalt eller på behandlings- eller familjehem enligt 34 5 KvaL. Med hänsyn till det ovannämnda mörkertalet och till

att utnyttjandegraden inte ligger på 100 procent har Kriminalvårdssty- relsen funnit det rimligt att anta att högst en fjärdedel av alla narkoti- kamissbrukare deltar i något strukturerat program. Hur många av narkotikamissbrukarna som är beredda att medverka i någon behand- lingsverksamhet är inte känt.

Behandlingen i kriminalvårdsanstalten Österåker

Vid flera anstalter som utredningen besökt finns s.k. motivationsavdel- ningar för intagna som vill komma till rätta med sitt narkotikaberoen- de. En av de äldsta finns' 1 kva Österåker, som startade ett projekt för narkotikamissbrukare ar 1978. Det hade två år tidigare öppnats en för- söksavdelning i nämnda anstalt. På denna tillämpades en modifierad miljöterapi som behandlingsmetod, medan urinprov förekom som kontrollmetod. Det s. k. Österåkerprojektet har successivt vuxit i omfattning och omfattar numera totalt 75 platser, varav 15 platser finns vid anstaltens öppna avdelning Bogesund. Intagna missbrukare kan på egen ansökan få komma till motivationsavdelningen' 1 Österåker. Till missbruksbehandlingen 1 Österåker antas endast manliga narkotika— missbrukare, som talar svenska och som inte är utvisade samt har en faktisk återstående verkställighetstid på minst åtta månader och högst två och ett halvt år. Av den intagne krävs att han accepterar anstaltens regler, som föreskriver drogförbud även med avseende på alkohol, samt är beredd att på anmaning lämna urin-, blod- eller utandnings- prov. Vidare är den intagne skyldig att delta i samtliga schemalagda aktiviteter och tillsammans med personal upprätthålla ett socialt klimat på avdelningen samt ej bruka våld eller hot om våld. Om en intagen är påverkad av droger eller brukar våld förflyttas han omgående från Österåker.

Statskontoret har i rapporten (rapport 1992: 27) En utvärdering av narkotikaprojektet i Österåker presenterat en undersökning i vilken man försökt mäta effekterna av behandlingen' 1 kriminalvårdsanstalten Österåker. I denna undersökning har de intagna som under en femårsperiod slutfört en behandling i Österåkeranstalten (experiment- gruppen) jämförts med intagna som verkställt sitt straff i andra slutna riksanstalter utan att delta i något behandlingsprogram. Med hjälp av olika matchningskriterier utvaldes bland de senare s.k. "tvillingar" (kontrollgruppen) till deltagarna i Österåkergruppen. De båda grupperna är i allt väsentligt lika varandra vad gäller villkorligt frigivningsdatum, ålder vid villkorlig frigivning, tidigare kriminell be- lastning, strafftid och kategori huvudbrott i den pågående straff- verkställigheten, nationalitet samt drogmissbruk.

Vid Statskontorets undersökning har i huvudsak följande fram- kommit. De intagna som genomgått behandlingen 1 Österåker har åter-

fallit i brott i mindre utsträckning än de intagna i andra anstalter. Ett år efter villkorlig frigivning uppgår skillnaden mellan grupperna till 14 procent, vilket är med 95 procent säkerhet signifikant. I experiment- gruppen har 15 procent fler än i kontrollgruppen upphört med drogmissbruk 12 månader efter villkorlig frigivning. Även denna skillnad är med 95 procents säkerhet signifikant. Andelen narkotika- brott vid återfall, cirka 30 procent, är i stort sett lika stor i båda grupperna. Med hjälp av statistisk analys gör Statskontoret den bedömningen att behandlingen i kva Österåker ger effekt på återfalls- frekvensen till det första brottet oavsett om man mäter vid ett år eller sex år efter villkorlig frigivning. För en intagen i kontrollgruppen är sannolikheten att återfall i brott inom sex år efter villkorlig frigivning 58 procent större än för en person som genomgått behandlingen. De faktorer som påverkar återfallsfrekvensen varierar enligt Statskontoret beroende på om man avgränsar uppföljningstiden till ett eller sex år. Undersökningsresultaten visar att oavsett grupp kan faktorer som den intagnes ålder, antal domar, total strafftid i pågående straffverkställig- het, fängelse som första påföljd med 95 procent säkerhet sägas vara av betydelse för risken för återfall inom ett år efter villkorlig frigivning. Betydelse för återfall i brott inom sex år efter villkorlig frigivning har faktorer som den intagnes ålder, antal domar, narkotikabrott som huvudbrott i pågående verkställighet samt sysselsättning eller studier vid frihetsberövandet. För drogmissbruk ett år efter villkorlig frigivning är, oavsett grupp, de betydelsefulla faktorerna antal domar, total strafftid i den pågående verkställigheten, sysselsättning eller studier vid frihetsberövandet samt fängelse som första påföljd.

Behandlingen i övriga anstalter

Sedan fyra år finns det i kva Norrtälje en verksamhet med motivations- avdelningar om trettitvo platser fördelade på två avdelningar. Intagna från alla andra anstalter kan ansöka om att få komma till dessa avdelningar. Den intagne får ingå ett kontrakt, om han skall få vara på motivationsavdelningen. Urinprov tas ett par gånger varje vecka. Samtalsgrupper, drognyckelprogram och olika kurser ingår i verksam- heten. Om en intagen på motivationsavdelningama lämnar urinprov som är positivt med avseende på narkotika förflyttas han från avdelningen.

Även kva Tidaholm har en motivationsavdelning för intagna som vill komma ifrån sitt narkotikamissbruk. I november 1991 öppnade avdelningen som har totalt trettio platser, fördelade på två korridorer. I den ena finns sjutton platser avsedda för intagna utan missbruks- problem som vill leva helt drogfritt. Den andra korridoren med tretton platser är avsedd för intagna med missbruksproblem. Urinprov

används för kontroll av drogfriheten. Verksamheten spänner från social färdighetstråning i köket till gruppsamtal med olika besökare. Olika behandlingshem besöker avdelningen för att knyta kontakter med de intagna.

I kva Växjö finns en s.k. skötsamhetsavdelning med åtta platser. Placering på denna avdelning förutsätter att den intagne är narkotikafri och har visat skötsamhet i övrigt.

Kva Hall har en motivationsavdelning med femton platser. Dagliga urinprov, drogprogram och samtalsgrupper är de viktigaste delarna i verksamheten.

Kva Roxtuna är en specialanstalt för fängelsedömda narkotika- och blandmissbrukare. Vid anstalten bedrivs ett särskilt drogprogram i vilket de flesta aktiviteterna är obligatoriska. Drogkurser, samtals- grupper och frigivningskurser varvas med traditionell arbetsdrift och studier på deltid. Till anstalten kommer missbrukare som uttryckt en egen önskan att genomgå Roxtunas program. Drogfriheten kontrolleras genom regelbundna urinprov. Verksamheten bygger på att de intagnas beteenden under anstaltsvistelsen får konsekvenser, vilket sker genom ett systematiskt utnyttjande av belöningar, indragning av belöningar och ignorans för att påverka de intagnas beteende. För detta ändamål finns ett formaliserat fassystem med belöningar och indragningar av belöningar. Den intagne flyttas upp eller ner i systemet utifrån sitt uppträdande.

Kvinnoanstalten Hinseberg har sedan år 1978 drogprojekt på två avdelningar, en öppen och en sluten. Varje avdelning har tio platser. På dessa avdelningar har man fler och andra aktiviteter än på övriga avdelningar. På veckoschemat finns fysiska aktiviteter, samtalsgrupper, s.k. 5 14-aktiviteter m.m. Deltagande i alla aktiviteter är i princip obligatoriskt för de intagna som ingår i verksamheten.

5.6.3. Kontrollinsatser i anstalt

Införsel av narkotika till anstalterna sker enligt Kriminalvårdsstyrelsen ofta i mycket välorganiserade former. Metoderna för införsel och förvaring har förfinats. Det har också konstaterats att smugglingen ökat samt att det blivit allt vanligare att förvara narkotika i kroppens håligheter. Som en konsekvens därav har antalet kroppsbesiktningar under senare år ökat i motsvarande grad. Ett vanligt sätt att smuggla är numera att svälja narkotikan som då förvaras i "säkra förpack- ningar", t.ex. kondomer.

De oftast förekommande tillfällena för införsel av narkotika i anstalt är vid återkomst efter vistelse utom anstalt och i samband med obevakade besök. Det förekommer också att narkotika kastas in på anstaltsområdet utifrån.

Ett hjälpmedel för att spåra upp förekomst av narkotika på anstalt är urinprov. Andra kontrollåtgärder är visitationer och kontroll av lokaler. Rutinerna för besök och permissioner är också viktiga för kriminalvårdens möjligheter att komma åt problemen med narkotika.

Den 1 oktober 1982 ändrades vissa bestämmelser i KvaL som innebär att möjligheterna att kontrollera de intagna utökades. De skärpta reglerna, som syftade till att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet i anstalterna, gällde granskning av brev och andra försändelser, kontrollen av telefonsamtal och mottagande av besök, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt urinprov och alkoholutandningsprov. Samtidigt infördes nya regler om omhändertagande av pengar.

Urinprovskontroller

Generella bestämmelser om urinprov infördes år 1979. Redan dessförinnan förekom en frivillig urinprovskontroll, vilket var en förut- sättning för placering i viss anstalt eller på avdelning till vilken den intagne sökte själv. Användningen av urinprovskontroller är alltjämt ett led i strävandena att åstadkomma narkotikafria anstalter eller avdelningar.

Enligt 52 d 5 KvaL är intagen, om inte annat föranleds av medicin— ska eller liknande skäl skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroende- framkallande medel. Han kan föreläggas att lämna sådant vid in- tagningen i anstalt och när det föreligger misstanke om att han miss- brukat narkotika. Föreläggande att lämna prov får ske också efter vistelse utom anstalt och efter obevakat besök, som ett led i en stickprovsundersökning eller som kontroll av samtliga intagna på en avdelning, om det kan antas att narkotika förekommer på avdelningen. Urinprovskontroll kan ställas som villkor för obevakat besök eller för frigång, s.k. 14 5-vistelse eller regelbundna permissioner. Slutligen kan urinprovsresultatet ha betydelse för förflyttning till annan anstalt eller som ett led i planeringen av en placering enligt 34 5.

För att urinproverna inte skall kunna manipuleras eller förväxlas har det inom anstalterna utarbetats särskilda rutiner för provtagningen. Den intagne skall t.ex. stå under tillsyn från det att han får del av beslutet att han skall lämna urinprov. Provtagningen skall ske i för ändamålet inredda provtagningsrum. Dessa rum är vanligen försedda med speglar eller annan utrustning för att vid provtagningstillfället närvarande tjänsteman skall kunna ha noggrann uppsikt över den intagne. Under provtagningen skall den intagne vara naken. När kvinnlig intagen skall lämna prov får enbart kvinna, sjuksköterska eller läkare närvara.

Ett tjugotal anstalter med en hög andel narkotikamissbrukare har

egna analysinstrument för urinprov. Om en analys visar ett positivt resultat, dvs. spår av narkotiskt preparat, måste resultatet verifieras av Rättsmedicinalverket innan det läggs till grund för rättsliga följdverk- ningar för den intagne.

Urinprovskontroller sker i stor utsträckning, omkring 70.000 prover tas varje år. Kriminalvårdsstyrelsen och Rättsmedicinalverket har tecknat avtal om analyser av urinprov. Inom ramen för gällande avtal utför Rättsmedicinalverket bl.a. s.k. screeninganalyser från anstalter som saknar analysinstrument, högst 50 000 prov/år, verifikations/upp- följningsanalyser av positiva prov i anstalter med egen analysutrustning rådgivning till anstalterna när det gäller tolkning av provsvar.

Om ett urinprov ger positivt utslag med avseende på narkotika skall den intagne höras.

Kontroll av den intagne efter vistelse utom anstalt

När en intagen återkommer till anstalten efter permission eller annan vistelse utom anstalten kan i vissa situationer beslutas om kontroll. De kontrollåtgärder som kan komma i fråga är ytlig och normal kroppsvi- sitation samt ytlig och normal kroppsbesiktning. Reglerna härom finns i 52 a, b och c 55 KvaL. Enligt 52 a 5 andra stycket får en intagen kroppsvisiteras bl.a. efter vistelse utom anstalten för eftersökande av föremål som han inte får inneha. I 52 b 5 regleras förutsättningarna för kroppsbesiktning efter vistelse utom anstalt.

Ytlig kroppsvisitation, också kallad skyddsvisitation är en ytlig kontroll av om den intagne bär med sig vapen eller annat föremål. Personalen känner utanpå den intagnes kläder och undersöker fickor, väskor och dylikt. Metalldetektor kan användas.

Kroppsvisitation är en mer ingående undersökning av den intagnes kläder eller annat denne bär på sig eller har med sig. I vissa situationer måste den intagne klä av sig vid sådan visitation. Kroppsvisitationen får aldrig göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. Efter vistelse utom anstalten skall kroppsvisitation i princip alltid ske beträffande intagen i sluten riksanstalt. För övriga anstalter gäller att kroppsvisitation får utföras.

Ytlig kroppsbesiktning är en ytlig granskning av den intagnes kropp för att kontrollera om han eller hon har något otillåtet föremål på synliga delar av kroppen. Den som undersöks måste klä av sig alla kläder, varefter de synliga delarna av kroppen granskas, även armhålor, fotsulor, handflator, huvudhår. Varken munhåla eller andra håligheter får undersökas. Anstaltspersonalen får inte beröra den intagnes kropp för att undersöka delar av denna. Ytlig kroppsbe- siktning är aldrig obligatorisk. Efter vistelse utanför anstalt får den utföras endast om "det anses påkallat".

Kroppsbesiktning är den mest ingripande undersökningen. Den kan tillgripas då anstalten misstänker att en intagen i sin kropp förvarar något otillåtet föremål och detta endast kan hittas genom kroppsbe- siktning. I sluten riksanstalt får den också utföras t.ex. när en intagen återkommer efter vistelse utom anstalten. Kroppsbesiktning skall utföras av läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Kontroll i samband med besök

Enligt 29 5 KvaL får intagen motta besök i den utsträckning det lämpligen kan ske, men han får inte motta besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans an- passning i samhället eller i övrigt vara till skada för honom eller annan. Med det senare avses bl.a. besök av personer som kan antas föra in otillåtna föremål, t.ex. narkotika, till den intagne. Till underlag för bedömningen av om intagen skall få ta emot besök får, om det är påkallat av säkerhetsskäl, det i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. Om så behövs och lämpligen kan ske får upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. Inför besök hos intagen i sluten riksanstalt skall sådan kontroll alltid göras.

För besök kan som villkor av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande skall undergå kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Som villkor kan också föreskrivas att den besökande medger under- sökning av väska, kasse eller annat som han vill medföra vid besöket. Den besökande kan dock alltid avstå från undersökning genom att avstå från besöket. I 29 5 fjärde stycket finns regler om bevakat besök, varmed avses besök i närvaro av kriminalvårdstjänstemän. Om det är påkallat av säkerhetsskäl skall tjänsteman vara närvarande vid besöket. Intagen har dock rätt att ta emot obevakat besök av advokat som biträder honom i rättslig angelägenhet.

Den som till intagen överlämnar t.ex. narkotika eller narkotika- utensilier kan, enligt 62 5 andra stycket KvaL, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte annars i lag är belagd med strängare straff.

Brevgranskning

Bestämmelser om intagens rätt till brevväxling finns i 25-28 55 KvaL. Dessa ger anstaltspersonalen vidsträckta möjligheter att granska brev och andra försändelser som skickas till intagna eller som intagen vill skicka ut från anstalten. Brev mellan intagen och svensk myndighet, internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot

klagomål från enskild eller advokat skall enligt 25 5 vidarebefordras utan granskning. Detta gäller dock inte om det finns misstanke om att uppgift om att brevet kommer från sådan myndighet, organ eller advokat är felaktig.

Bestämmelserna om granskning av försändelser till och från intagna innebär att granskning får ske i huvudsak endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Brev och andra försändelser till eller från intagen i sluten riksanstalt skall enligt 26 5 granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål, t.ex. narkotika. För övriga anstalter gäller att sådan granskning får ske, om det är påkallat av säker- hetsskäl. Granskningen får inte vara mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med granskningen.

Telefonsamtal

En intagen får enligt 30 5 KvaL ha telefonkontakt med personer utanför anstalten om det lämpligen kan ske. Äventyras säkerheten i anstalten kan den intagne förvägras telefonsamtal. Samma gäller om samtalet kan motverka hans anpassning i samhället eller vara till skada för honom eller för någon annan. När en intagen hålls avskild under utredningen av ett disciplinärende får han förvägras telefonkontakt med andra personer om det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Den person som den intagne vill tala med kan kontrolleras på samma sätt som får sker beträffande besökare. Samtalet skall avlyssnas av tjänstemän om det är påkallat av säker- hetsskäl. Avlyssning får ske endast om den intagne har vetskap om det. Ett samtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes medgivande.

Kontroll av anstaltens utrymmen

En intagen kan inte motsätta sig en genomsökning av hans bostadsrum, eftersom det är myndigheten som ansvarar för tillsynen av lokaliteter- na. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens anvisningar skall de intagnas bostadsrum genomsökas dagligen, s.k. daglig visitation. Även anstaltens övriga utrymmen skall visiteras regelbundet. Visitation av de utvändiga utrymmena skall ske dagligen och omfatta staket och murar, rastgårdar, entrédörrar och portar, garage och arbetsbodar, fritidsområden, övriga yttre områden, anstaltens fordon samt in- kommande och avgående gods.

Invändiga utrymmen skall visiteras vid planmässigt återkommande tillfällen. Undersökningen skall omfatta korridorer, toaletter, matsalar, pentryn, samlingsrum, bibliotek, inventarier samt verkstäder med

tillhörande maskiner och utrymmen. Förutom de regelbundna visitationerna av anstaltens utrymmen skall också s.k. grundliga visitationer ske. Dessa görs vid oregelbundet återkommande tillfällen eller när det anses påkallat. De grundliga visitationerna genomförs med större personalinsats än de regelbundna och avser samma utrymmen som dessa.

Alla visitationer skall i första hand skötas av den ordinarie till— synspersonalen på varje anstalt. Till de större undersökningarna kan dock anstalterna få hjälp av någon av de visitationspatruller som är placerade vid olika riksanstalter. Verksamheten med visitationspatruller började år 1972 då kva Kumla fick en patrull. Därefter har antalet ökat till f.n. sju. De är placerade vid de slutna riksanstaltema Härnösand, Norrtälje, Hall, Kumla, Norrköping, Tidaholm och Malmö. Varje patrull består av tre eller fyra personer samt en narkotikahund. Patrullerna, som uteslutande skall ägna sig åt visitations— och kontroll- verksamhet, är underställda chefen för respektive anstalt. En enskild patrull kan på begäran från annan anstalt eller på uppdrag av Kriminal- vårdsstyrelsen genomföra visitationer i annan anstalt än den egna.

Enligt statistik över gjorda beslag på anstalterna under andra kvartalet 1992 gjordes 35 beslag av narkotika i anstalterna av anstaltens egen personal eller av visitationspatrull. Av dessa beslag avsåg 27 slutna riksanstalter. Totalt beslagtogs 425 gr. cannabis, 33 gr. centralstimulerande medel samt ungefär 4 gr. opiater. Under samma period hittades sprutor och utensilier vid 128 tillfällen, därav drygt 100 i slutna anstalter. En jämförelse över tiden visar stora variationer. Sedan år 1977 har cannabis hittats i mängder som varierar mellan 500 och 1 500 gr. per år. Beslagen av opiater har varierat mellan 3 och omkring 50 gr. årligen. Kriminalvårdsstyrelsen utreder för närvarande visitationspatrullernas framtida organisation och arbetsuppgifter.

5.6.4. Disciplinära åtgärder m.m.

Om en intagen begår brott under anstaltstiden kan detta, förutom eventuell straffpåföljd, påverka tidpunkten för villkorlig frigivning, medföra att den intagne klassificeras enligt 7 5 tredje stycket KvaL samt minska möjligheterna till vistelse utom anstalt.

Enligt 47.-51 55 KvaL kan disciplinär bestraffning åläggas intagen som bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar. Den intagne kan meddelas varning. Det kan vidare förordnas att viss bestämd tid, högst tio dagar och vid upprepade förseelser högst 45 dagar, inte skall inräknas i den aktuella verkställighetstiden. En intagen kan vidare hållas avskild från andra intagna under viss tid p.g.a. fara för egen eller annans säkerhet, för allvarligt störande uppträdande

mm. En intagen kan också hållas avskild under utredning av dis- ciplinärende.

Enligt Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd, ARK 199113, bör ett positivt urinprov alltid föranleda dels motivationsinsatser och på- verkansinsatser för att förmå den intagne att upphöra med sitt missbruk, dels ökad uppmärksamhet från personalen samt dels föreläggande om nytt urinprov. Har positivt verifierat urinprov lämnats och talar omständigheterna i övrigt för att narkotikan konsumerats i anstalten kan den intagne åläggas disciplinär bestraffning enligt 47 5 KvaL. Tillämpningen bör, enligt de allmänna råden, vara restriktiv, eftersom bestraffning enbart bör komma i fråga när behandlings- och kontrollinsatser och andra åtgärder bedöms uttömda.

Om drogmissbruk konstaterats kan det medföra att obevakat besök, frigång, s.k. 14 5-vistelse eller regelbunden permission kommer att vägras den intagne. Vidare kan beslutas att han inte får tillgodoräkna tid för vistelse utanför anstalt, att han inte skall beviljas förflyttning till öppen anstalt eller att han skall förflyttas till annan anstalt, t.ex. sluten riksanstalt. Positivt urinprovsresultat som tyder på ett pågående missbruk kan också vara av avgörande betydelse för beslut angående vistelse enligt 34 5 KvaL.

Beträffande förfarandet när en intagen vägrar att lämna urinprov ger Kriminalvårdsstyrelsen följande rekommendationer i ARK. Intagen som vägrar att lämna urinprov skall förhöras för att orsaken till vägran skall klarläggas. Han bör som regel på nytt anmodas att lämna urinprov. Om den intagne inte har giltigt skäl till vägran och inte lämnar urinprov inom tre timmar betraktas det som vägran. Han kan då bestraffas disciplinärt enligt 47 5 KvaL. Disciplinärt tidstillägg bör dock enbart komma i fråga när andra åtgärder bedöms som verknings— lösa.

Positiva analysresultat eller vägran att lämna urinprov ledde under budgetåret 1989/90 till både disciplinära och andra följder för de intagna. Förordnande enligt 47 5 andra stycket 2 KvaL att viss tid inte skall ingå i verkställigheten gavs under samma budgetår i cirka 1 600 fall. Av dessa grundade sig omkring 440 beslut om tidstillägg på positivt urinprov, vägran att lämna prov eller manipulation av sådant prov. Det genomsnittliga tidstillägget vid beslut enligt 47 5 andra stycket 2 KvaL uppgick till cirka fyra dagar. Man kan därför beräkna att under nämnda budgetår blev omkring 1 700 dagar inte inräknade i verkställigheten på grund av reglerna om urinprovstagning.

Andra följder för den intagne kan t.ex. vara att bli förflyttad till annan anstalt. Under budgetåret 1990/91 skedde förflyttning av intagna till annan anstalt på grund av misskötsamhet i cirka 1 300 fall. Av dessa hänförde sig 260 förflyttningar till befattning med narkotika. Vägran att lämna urinprov ledde till 37 förflyttningar.

Om det upptäcks att en intagen innehar narkotika eller narkotika- klassade läkemedel skall polisanmälan göras. I och med att saken lämnats till allmänt åtal kan anstalten inte besluta om tidstillägg enligt 47 5 2 st. KvaL.

5.7. Överväganden och förslag

5.7.1. Allmänt

Missbruk av narkotika utgör ett av de allvarligaste sociala problemen i vårt samhälle. Det medför betydande risker för missbrukaren att drabbas av såväl fysiska skador som mentala störningar. Förutom mänskligt lidande för såväl missbrukaren som hans anhöriga ger narkotikamissbruket upphov till omfattande brottslighet på flera olika sätt. All olovlig befattning med narkotika, även eget bruk, utgör i sig brott. Till detta kommer att många missbrukare finansierar sitt missbruk genom brott. Vidare förekommer att våldsbrott betingats av att gärningsmannen varit narkotikapåverkad vid brottstillfället. Mot denna bakgrund framstår det som en för samhället mycket angelägen uppgift att motverka alla former av narkotikamissbruk. Denna verksamhet måste bedrivas på flera olika områden.

En primär åtgärd i detta sammanhang är försöka stoppa nyrekryte- ringen i missbrukarledet. I skolorna måste sådan upplysning eller in— formation lämnas barnen så att de får insikt om narkotikamissbrukets skadeverkningar och sociala konsekvenser. Sådan verksamhet bör inte begränsas till enstaka kampanjer utan måste ske kontinuerligt, eftersom det ständigt växer fram nya generationer med en annan referensram än sina äldre kamrater. Bedrivs inte upplysningsverksamheten om narkotikan fortlöpande, finns det allvarlig risk för att narkotika- problematiken på sina håll tidvis kommer att nonchaleras. Upp- lysnings- eller informationsverksamheten måste självfallet också inriktas på ungdomar som slutat skolan och vuxna. Av betydelse för att hålla nyrekryteringen nere är också att det upprätthålls en hög upptäcktsrisk beträffande missbruk.

För ungdomar som avslutat sin grundskoleutbildning och för vuxna är det dessutom aktuellt att på olika sätt bryta ett redan inlett missbruk. I en del fall är det fråga om att motivera människor, som av olika skäl löper särskild risk att bli etablerade som narkotikamissbrukare, till att avhålla sig från missbruk. Beträffande etablerade missbrukare måste samhället som ett första steg försöka få dem motiverade till att komma från sitt missbruk och frivilligt genomgå behandling. Därefter skall missbrukarna erbjudas vård. Därvid är det önskvärt att det finns olika vårdformer så att missbrukaren i det enskilda fallet skall kunna

erbjudas en vårdform som av honom uppfattas som meningsfull. Frivillig vård kan ske enligt bestämmelser i socialtjänstlagen (19801620).

Om en missbrukare inte accepterar frivillig vård inom socialtjänstens ram, kan tvångsvård beredas honom under de förutsättningar som anges i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Tvångsvård skall i sådant fall beslutas om någon till följd av fort- gående narkotikamissbruk är i behov av vård för att komma ifrån missbruket och han till följd av sitt missbruk utsätter sin hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Tvångsvården skall, enligt lag, syfta till att motivera missbrukaren så att han kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma från sitt missbruk.

De som upphört att missbruka narkotika kommer i åtskilliga fall framdeles vara i behov av stödjande åtgärder för att inte återfalla i missbruk.

5.7.2. Kriminalvårdens uppgifter

En intensiv upplysnings- och informationsverksamhet bör bedrivas inte enbart ute i samhället utan även i kriminalvårdsanstalterna. Sådan verksamhet bör ske även i anstalter, där det inte förekommer några missbrukare eller narkotikaproblem.

Hur stor andel av de intagna som kan beräknas vara narkotikamiss- brukare är beroende av olika faktorer som mätmetod och definition av missbrukare. Resultaten kan också växla mellan de olika mättillfällena. Det går därför inte att få fram något exakt mått på andelen miss- brukare inom kriminalvården. Enligt en beräkning var drygt 40 procent av de intagna per den 1 april 1992 narkotikamissbrukare eller blandmissbrukare. I vart fall står det klart att en betydande andel av de intagna måste anses vara narkotikamissbrukare, vilket ger upphov till olika problem inom anstalterna. Det förekommer t.ex. att missbrukare på grund av sitt missbruk blir besvärliga och "stökiga", vilket drabbar såväl medintagna som anstaltspersonal. Den stora andelen narkotika- missbrukare bland de intagna medför förhöjd risk för att narkotika skall komma in i anstalterna. Emellanåt förekommer det också narkotika inom anstaltsvärlden. Den faktiska omfattningen härav är av naturliga skäl oklar. Intagna som är missbrukare kan försöka pressa ickemissbrukare till att försöka föra in narkotika i anstalten. Ickemiss- brukarna kan även på olika sätt bli frestade att börja missbruka narkotika, om de måste vistas tillsammans med missbrukare.

Med anledning av den stora andel missbrukare som förekommer bland de intagna och de problem det för med sig måste kriminalvården

därför vidta och har för övrigt också redan vidtagit åtgärder för att motverka förekomst och missbruk av narkotika. De åtgärder som syftar till att minska narkotikamissbruket spänner över ett brett fält.

Som en differentieringsåtgärd bör intagna som är narkotikamiss- brukare placeras i sluten anstalt för att man på så sätt skall hålla nere risken för att narkotika införs i anstalterna. Vidare näste missbrukare hållas skilda från intagna som inte är missbrukare.

När det sedan gäller kriminalvårdens ansvar för åtgärder som riktar sig särskilt mot missbrukarna spelar den s.k. normaliseringsprincipen en central roll. Enligt vår mening skall denna princip vara tillämplig även framdeles. Normaliseringsprincipen innebär att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller står under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters primära ansvar för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård kvarstår således även beträffande dessa personer. Kriminalvården skall, enligt denna princip, i första hand klarlägga klienternas eller de intagnas behov av stöd och vård samt förmedla nödvändig kontakt med ansvariga organ. Endast om den dömde omhändertagits på sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller när stödinsatsema uteslutande har sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter, bör kriminalvården ta det primära ansvaret för uppgifter som normalt åvilar andra huvudmän.

Huvudansvaret för den allmänna missbruksvården åvilar enligt gällande ordning kommuner och landsting. Någon ändring av fördelningen av detta huvudansvar är för närvarande inte aktuell. Den omständigheten att en missbrukare är intagen fråntar rent principiellt inte kommuner och landsting dem deras ansvar för den intagne i vårdhänseende. Å andra sidan kan kriminalvården inte förhålla sig passiv, om intagna missbrukare är i behov av vård eller om det förekommer narkotikamissbruk i någon anstalt. Kriminalvården bör använda den intagne missbrukarens verkställighetstid för att få honom motiverad till att vilja komma ifrån sitt missbruk, till att frivilligt medverka till behandling och till att ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. För missbrukare som blivit motiverade att komma från sitt missbruk skall kriminalvården erbjuda hjälp, antingen genom placering i anstalt som kan ge viss behandling eller genom placering på behandlingshem.

En grundläggande princip för verksamheten inom Kriminalvården är att samtliga kriminalvårdsanstalter skall vara fria från narkotika. I syfte att hålla anstalterna fria från narkotika får kriminalvården tillgripa olika urinprov och andra kontrollåtgärder, t.ex. beträffande besök och försändelser till den intagne.

5.7.3. Avvägningen mellan skyddsåtgärder och rehabilite- rande insatser

Narkotikaproblematiken inom kriminalvården kan inte ses som en fråga för sig utan griper in i en mängd andra frågor som t.ex. den intagnes kontakt med yttervärlden, vistelse utom anstalt, innehav av personliga tillhörigheter, kontrollåtgärder och behandlingsinsatser.

Kriminalvården skall från början av straffverkställigheten, i den omfattning som är möjlig med hänsyn till straffets ändamål, vidta åtgärder som främjar dens intagnes anpassning i samhället och som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten. För att främja en samhällsanpassning av narkotikamissbrukare måste kriminalvården vidta bl.a. åtgärder som är ägnade att förmå den intagne att komma till rätta med sitt missbruk. Så länge den intagne har behov av narkotika föreligger det typiskt sett en förhöjd brottsbenägenhet. Det är därför en central uppgift för kriminalvården att på olika sätt hindra före- komsten av narkotika inom anstalterna samt få den intagne motiverad till att komma ifrån sitt missbruk.

Mot bakgrund av det anförda föreligger det således skäl för att ha ett starkt skydd mot införsel av narkotika i anstalterna. Ett sådant starkt skydd torde förutsätta att anstalter med en stor andel missbrukare görs mer slutna. Samtidigt måste det hållas i minne att även andra åtgärder, än sådana som direkt riktar sig mot narkotikamissbruk, måste vidtas för att främja den intagnes anpassning till samhällslivet utanför anstalten. Som exempel kan nämnas att de arbetslösa kan behöva förbättra sin situation inför frigivningen genom en tids frigång. Permissioner kan bidra till att den intagne upprätthåller kontakter i tillvaron utanför anstalten, vilken han för eller senare kommer att återvända till. Vidare kan permissioner och andra vistelser utom anstalt motverka uppkomsten av anstaltsskador. Vistelser på behandlingshem inom ramen för straffverkställigheten kan dessutom bidra till att den intagne blir kvitt sitt missbruk. Många olika åtgärder som avser att främja den intagnes anpassning i samhället förutsätter sålunda att kriminalvårdsanstalterna inte är alltför slutna. Det föreligger således en viss konfliktsituation mellan kontroll- och skyddsaspekterna å ena sidan och de mera rehabiliterande åtgärderna å den andra. I kampen mot narkotika och missbruket därav måste man således göra en sådan avvägning att det inte förekommer något narkotikamissbruk 1 an- stalterna samtidigt som kriminalvården ändå ges möjlighet försöka förbättra den intagnes personliga förhållanden så att hans möjligheter att klara sig ute i samhället ökar. Denna avvägning bör lämpligen ske i anslutning till de olika frågor rörande kriminalvård i anstalt som behandlas i andra avsnitt detta betänkande.

5.7.4. Olika åtgärder inom kriminalvården

Narkotikaproblematiken måste beaktas i olika sammanhang som kommer att beröras i det följande.

Differentiering

En av de åtgärder som bör vidtas inom kriminalvården för att förbättra narkotikasituationen är att beakta frågan om missbruk redan vid den initiala anstaltsplaceringen. Narkotikamissbrukaren har på grund av sitt drogberoende ofta typiskt sett svårt för att avhålla sig från att försöka införa narkotika i anstalten. De har ofta också en förhöjd benägenhet att avvika för att anskaffa narkotika. Det finns mot denna bakgrund skäl för att missbrukare företrädesvis initialt bör vara placerade i sluten anstalt.

Narkotikamissbruk inleds och befästs vanligen i samband med kontakt med andra missbrukare. I den mån narkotikamissbruk förekommer inom kriminalvårdsanstalterna speglar det förhållandena ute i samhället på så sätt att missbrukare på olika sätt understödjer varandras missbruk. Detta skulle möjligtvis kunna tala för att högst en missbrukare borde få vara placerad i en och samma anstalt eller avdelning. Med hänsyn till den utbredning narkotikamissbruket har bland de intagna är en sådan ordning inte möjlig. Tvärtom kan ifrågasättas i vilken utsträckning missbrukare och ickemissbrukare bör vara placerade i samma anstalt eller på samma avdelning. För en ickemissbrukare måste det typiskt sett anses vara förenat med stort obehag att vara placerad tillsammans med missbrukare. Det är ofrånkomligt att den slutna tillvaron inom kriminalvården ibland kan te sig påfrestande för den intagne, som tidvis kan känna sig mycket nedslagen eller frustrerad. I vissa fall kan den intagne under vistelsen i anstalten därför känna sig frestad att hemfalla åt drogmissbruk. Det finns därför goda skäl att eftersträva att placera ickemissbrukare i anstalter där det inte förekommer några missbrukare. En skötsam ickemissbrukare, som har regelbundna permissioner eller får ta emot obevakade besök, kan av medintagna missbrukare bli pressad att för deras räkning införa narkotika i anstalten, eftersom hans möjligheter därtill anses bättre än de kända missbrukarnas. Detta måste anses olyckligt av flera skäl. Dels kommer han nämligen att göra sig skyldig till brott genom att ta befattning med narkotika, dels kommer att han få kontakter inom missbrukarledet och kanske även distributionskana- lerna för narkotika. Detta kan för hans vidkommande leda till ökad risk för att falla in i såväl narkotikamissbruk som brottsligt beteende.

Påverkansarbete

Som tidigare nämnts är det en grundläggande princip för verksamheten inom Kriminalvården att samtliga kriminalvårdsanstalter skall vara fria från narkotika. Av detta skäl kan man fortsättningsvis inte använda begreppen "narkotikafri avdelning" eller "narkotikafri anstalt" för avdelningar eller anstalter som är särskilt inriktade på behandling eller påverkan av missbrukare. I brist på en bättre terminologi benämns dessa nedan "motivationsavdelning " eller "motivationsanstalt". Det bör dock påpekas uppmärksammas att motivationsarbetet skall bedrivas inom samtliga anstalter och avdelningar - inte bara på dessa särskilda " motivationsenheter" .

Under straffverkställigheten skall intensiva försök göras för att få den intagne missbrukaren motiverad till att vilja komma ifrån sitt missbruk, frivilligt medverka till behandling för missbruket och ta emot stöd för att komma från sitt missbruk. Den intagnes kontaktman bör taga aktiv del i detta påverkansarbete. Systemet med en kontakt- man för varje intagen medför att någon bland anstaltspersonalen lättare bör kunna märka om en intagen missbrukar narkotika. För att bättre kunna tillvarata personalresurserna i arbetet kring narkotikaproblemati- ken bör personalen utbildas.

Erbjudande om hjälp eller behandling

De intagna missbrukare som blivit motiverade att komma ifrån sitt missbruk bör erbjudas hjälp eller behandling härtill. Av detta skäl kan de placeras på behandlingshem utanför anstalt, om förutsättningarna härför är uppfyllda. Frågan om sådan behandlingsplacering berörs nedan 1 avsnitt 10.3. Vi föreslår förändringar beträffande finan- sieringen av placeringen på behandlingshem för tiden efter villkorlig frigivning. Behandling kan även erbjudas' 1 kriminalvårdsanstalt, t. ex. kva Österåker, Hinseberg eller Roxtuna. Denna form av verksamhet i anstalterna bör byggas ut så att man erhåller olika former av behandlingsalternativ. På så sätt ökas chanserna för att det skall finnas någon behandlingsform som passar den enskilde intagne. En väsentlig förutsättning för att en behandling skall få avsedd effekt är att miss- brukaren uppfattar behandlingsformen som ändamålsenlig för just honom. Det bör således eftersträvas ett rikt utbud av olika behand- lingsmodeller även inom kriminalvården.

Kontrollätgärder

Det är ofrånkomligt att kontrollåtgärder måste tillgripas för att motverka förekomsten av narkotika i kriminalvårdsanstalterna.

Det förekommer att narkotika tas in i anstalterna av besökare. Frågan om besök hos den intagne i större utsträckning skall vara bevakade eller kontrollerade på något annat sätt behandlas i avsnitt 9.1.

Vi föreslår att förutsättningarna för korttidspermission skall stramas upp för att minska risken för misskötsamhet under permission. Bl.a. förelås att upprättande av en skriftlig permissionsplan skall vara en förutsättning för erhållande av korttidspermission. Tanken är att den intagne i förväg skall ha planerat sin permission så att den används till något meningsfullt. För permission redogörs i avsnitt 10.1

För att försvåra handel med narkotika i anstalterna föreslår vi att de intagna inte skall få inneha pengar i slutna anstalter. Vidare föreslås att det skall åligga intagen att visa vad en kontotransaktion avser, om han vill att anstaltspersonalen skall ombesörja transaktionen för hans räkning. Förbud för intagna i slutna anstalter att inom anstaltsområdet överlåta egendom eller göra lånetransaktion med medintagna föreslås. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 12.

Möjligheten till provtagning behålls men bör enligt vad som anges i avsnitt 15.1 utökas till att avse även dopningsmedel. Beträffande frågor om kroppsvisitation och kroppsbesiktning hänvisas till avsnitt 13. Vad gäller granskning av brev och andra försändelser hänvisas till avsnitt 9.2.

6. Straffverkställighet för vissa lång- tidsdömda

6.1. Inledning

Sedan KvaL:s tillkomst blir vissa långtidsdömda föremål för särbe- handling inom kriminalvården. Grunden för denna behandling är stadgandet i 7 5 tredje stycket KvaL. I detta avsnitt behandlas dessa regler. Här behandlas också reglerna om de s.k. specialavdelningarna.

6.2. Särbehandling

6.2.1. Gällande regler

En grundtanke i 1974 års kriminalvårdsreform var att anstaltsvistelsen redan från början skulle inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utom anstalten, allt iden utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt (prop. 1974:20 s. 83). För det stora flertalet intagna innebar detta bl.a. vidgade möjligheter att för viss tid vistas utom anstalt.

För en mindre kategori intagna medförde emellertid kriminalvårds- reformen strängare regler för verkställigheten när det gällde val av anstalt och anstaltsavdelning liksom beträffande vistelse utom anstalt. Det var här fråga om lagöverträdare med strafftider på lägst två år, som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning, och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kunde förväntas sakna effekt. Främst avsågs personer som ägnat sig åt grov narkotikabrott- slighet (prop. 1974:20 s. 90). Bakgrunden till restriktionerna för denna grupp var det då stigande antalet rymningar under pågående verkstäl- lighet. Ofta var det fråga om intagna, som dömts till långvariga frihetsstraff och som saknade fast anknytning till Sverige. I många fall rörde det sig om grova narkotikabrott av yrkesmässig karaktär. Den aktuella bestämmelsen infördes i 7 5 tredje stycket KvaL.

Avgränsningen av denna grupp har ändrats vid flera tillfällen. År 1979 utvidgades gruppen till att omfatta inte bara personer som begått grova narkotikabrott eller brott med internationell anknytning utan även lagöverträdare som hade ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet (prop. 1978/79:62).

År 1982 begränsades den aktuella gruppen till att inbegripa enbart dem som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika (prop. 1981/82:141). Begränsningen tillkom vid riksdagsbehandlingen av ett regeringsförslag som syftade till att förbättra möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden, bl.a. genom att öka möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna intagna som dömts till längre fängelsestraff. Genom lagstiftningsärendet skedde även i ett annat hänseende en förändring av kriterierna för särbehand- ling av den aktuella gruppen. Sålunda avskaffades det dittillsvarande kravet på - förutom risk för fortsatt brottslighet - flyktfara (prop. 1981/82:141). Justitieutskottet uttalade - i sitt av riksdagen godkända betänkande - att behovet av att skärpa verkställighetsreglerna måste vägas mot intresset av att upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård och som gått ut på att, så långt detär möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna av fängelse- straff. Att låta också dem som dömts för andra brott än grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika omfattas av reglerna om särbehandling ledde enligt utskottets mening alltför långt med tanke på att dethär gällde att söka motverka narkotikakrimi- naliteten.

Bestämmelsen i 7 5 tredje stycket KvaL ändrades återigen år 1984. Stadgandet utvidgades då till att omfatta även intagna som lagförts för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till grovt narkotika- brott eller till grov varusmuggling avseende narkotika (prop. 1983/84:148). Justitieutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande bl.a. att ändringen stod i överensstämmelse med det syfte som låg till grund för riksdagens beslut är 1982 och att utskottet av sådana skäl som anfördes i det lagstiftningsärendet inte kunde ansluta sig till en motion om att även andra intagna, som dömts till längre fängelsestraff, än narkotikabrottslingar skulle ingå i den aktuella gruppen.

Genom en lagändring år 1988 fick den aktuella gruppen sin nuvarande avgränsning. Ändringarna innebar bl.a. att den grupp intagna som skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt utvidgas till att omfatta, förutom intagna som har dömts för grov narkotikabrottslighet till fängelse i lägst två är, andra intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år. En förutsättning för

denna särbehandling är att det kan befaras att den intagne är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslighet av allvarlig karaktär innan verkställigheten har avslutats. Särbehandlingen innebär att den intagne alltid skall vara placerad i sluten riksanstalt. Vidare medges utevistelse för den intagne bara i form av s.k. särskild permission under bevakning.

Departementschefen framhöll att det är mycket väsentligt för tilltron till det straffrättsliga systemet att kriminalvården präglas av fasthet. Särskilt när det gäller personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff är det, anförde departe- mentschefen vidare, naturligtvis angeläget att kunna motverka grov misskötsamhet från de intagnas sida i form av t.ex. rymning eller fortsatt brottslig verksamhet under verkställigheten. Enligt departe- mentschefens mening är ändamålsenliga regler i detta hänseende en förutsättning för att kriminalvården i anstalt skall kännetecknas av förhållandevis generösa regler om placering i öppen anstalt. Departe— mentschefen påpekade vidare att en annan viktig synpunkt är att regelverket bör vara utformat så att det ter sig konsekvent och rimligt för både allmänheten och de intagna. Man bör därför undvika sakligt omotiverade skillnader i behandlingen av olika kategorier av intagna. Departementschefen uttalade slutligen att det kunde, inte minst mot bakgrund av vissa uppmärksammade händelser, ifrågasättas om det då gällande systemet i alla delar svarade mot de krav som sålunda måste ställas på kriminalvårdens utformning. (Prop. 1987/88:130 s. 12.)

Den aktuella lagändringen byggde i huvudsak på förslag som lämnats av en särskild utredningsman som hade haft i uppdrag att se över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt såvitt gällde långtidsdömda. Utredningsmannen redovisade uppdraget i november 1987 genom att överlämna departemetspromemorian (Ds Ju 1987: 17) Långtidsdömda inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor.

Kategorierna

För att få underlag till bedömning av frågan om vilka kategorier intagna som borde särbehandlas hade Utredningsmannen utifrån 200 slumpmässigt utvalda fall försökt kartlägga tillämpningen av be- stämmelserna om val av anstalt och placering av intagna på specialav- delning samt vistelse utom anstalt beträffande personer som dömts till fängelse i minst fyra år. Kartläggningen visade bl.a. att tre olika typer av brott dominerade bland dem som har dömts till längre fängelse- straff. I ungefär hälften av fallen var det olika former av grov narkotikabrottslighet, i ungefär en fjärdedel av fallen mord, dråp och liknade våldsbrott och i knappt en femtedel av fallen grova rånbrott. Samma brottstyper med ungefär samma fördelning förekom bland dem

som placerats på specialavdelningar. Särbehandling med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL kunde däremot komma i fråga endast vid grov narkotikabrottslighet.

Utredningsmannen ansåg mot denna bakgrund att 7 5 tredje stycket borde kunna tillämpas inte bara på personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrottslighet utan även på dem som begått grova våldsbrott och andra lagöverträdare som ägnat sig är organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. Departements- chefen anförde i denna fråga bl.a. följande (prop. 1987/88:130 s. 13).

Aven jag anser att det finns anledning att se å sambandet mellan 7 5 tredje stycket KvaL och reglerna om avs ildhet och placering på specialavdelnin (20 5 resp. 20 a 5 KvaL). Dessa regler syftar till att tillgodose e säkerhetsintressen som kan finnas beträffande behandlingen av vissa intagna. De intagna som nu hänförs under 7 5 tredje stycket KvaL kunde tidigare under vissa förutsättningar med stöd av 20 5 andra stycket och 20 a 5 första stycket KvaL hållas avskilda från andra intagna resp. tas in på en specialavdelning. De sistnämnda bestämmelserna utvid ades emellertid år 1984 till att omfatta även andra särskilt återfal sbenägna intagna som dömts till längre fängelsestraff än sådana som dömts för grov narkotikabrotts- lighet (prop. 1983/84:148, JuU26, rskr 333). Enligt 20 5 andra stycket KvaL i dess nuvarande lydelse kan sålunda en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt få hållas avskild från andra intagna. Förutsättningen är att det kan befaras att han planlägger rymning eller att någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. Den intagne får enligt 20 a 5 KvaL i ett sådant fall placeras på en specialavdel- ning, om det finns anledning att anta att förhållandena kommer att bestå en längre tid.

Det är emellertid som jag ser det inte motiverat att avgränsningen av den kategori intagna, som har dömts till längre fängelsestraff och som av detta skäl enligt min mening även i fortsättningen bör kunna särbehandlas, på något mer avgörande sätt skiljer sig från avgräns- ningen av den grupp som kan placeras på specialavdelning. En annan sak är att en så ingripande atgärd som placering på specialav- delning självfallet måste rundas på alldeles särskilda skäl som inte nödvändigtvis är beroen e av den typ av brott som straffet avser. De restriktioner som i dag gäller för dem som har dömts för grova narkotikabrott torde eme lertid i många fall kunna vara befogade även beträffande andra långtidsdömda, även om placering på specialavdelning inte är nödvändig. Att det enligt den gjorda kartläggningen förekommer samma brottstyper bland dem som har dömts till långvariga fängelsestraff över huvud taget som bland dem som placeras på specialavdelning tyder enligt min mening också på att den nuvarande avgränsningen för särbehandling med stöd av 7 5 tredje stycket KvaL är alltför snäv. Jag delar därför utrednings- mannens uppfattning att en sådan särbehandling bör kunna ske även

beträffande intagna som har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av särskilt samhällsfarlig natur. Med anledning av vad bl.a A har påpekat under remissbehand- lingen vill jag betona att brott mot rikets säkerhet självfallet ofta hör till dessa brott.

Den aktuella bestämmelsen innehåller således inte längre någon begränsning vad gäller den intagnes brottslighet. Med hänsyn till intresset att kunna motverka narkotikaproblemen i anstalterna har straffnivån för intagna som avtjänar straff för narkotikabrottslighet bestämts till fängelse i två år, medan gränsen när det gäller annan brottslighet är fängelse i lägst fyra år. Bestämmelsen gäller inte enbart intagna som i en dom dömts till fängelse två år respektive fyra år. Särbehandling kan komma i fråga även för intagna som annars avtjänar ett så långt fängelsestraff. Det sagda gäller situationer när den intagne har en sammanlagd strafftid på två år respektive fyra år eller mer. Villkorligt medgiven frihet från ett tidigare straff kan sålunda ha förverkats helt eller delvis, och tillsammans med den nya strafftiden kan den sammanlagda strafftiden vara så lång. Den intagne kan också ha att samtidigt verkställa två eller flera fängelsestraff, t.ex. genom att han under pågående verkställighet har dömts för brott som begåtts före eller under denna.

I lagförarbetena framhålls att risken för återfall i allvarlig brottslig- het i dessa fall många gånger är väl så påtaglig som vid ådömda längre fängelsestraff. Som exempel härpå nämns att en intagen kan ha att avtjäna ett femårigt fängelsestraff som hänför sig till ett treårigt straff för grov misshandel eller våldtäkt enligt den senaste brottmålsdomen och till en straffäterstod på två år beträffande ett tidigare långvarigt fängelsestraff för allvarlig våldsbrottslighet. Enligt departementschefen år det i ett sådant fall lika befogat att ha möjlighet till särbehandling som då verkställigheten avser ett ådömt straff på fyra år för samma typ av brottslighet som i det fallet. (Prop. 1987/88:130 s. 15.)

Kriterierna för särbehandling

För att särbehandling skall beslutas krävs mer än att den intagne avtjänar fängelsestraff av viss längd. Två faktorer kan härvid beaktas, nämligen befarad benägenhet hos den intagne att rymma och risken för återfall i brottslig verksamhet.

Kravet på flyktfara är en tillräcklig förutsättning för särbehandling. Det krävs inte att flyktfaran är förenad med risk för fortsatt brottslig verksamhet, även om detta säkert är en vanlig situation när det gäller intagna som har dömts för grova brott. Avsikten är att t.ex. intagna, som med hänsyn till den typ av brottslighet som ligger dem till last, kan antas ha sådana förbindelser att det finns risk för fritagningsförsök

eller annan hjälp till avvikande, skall bli föremål för särbehandling. Detsamma gäller intagna som har visat särskild rymningsbenägenhet genom t.ex. tidigare rymningar eller rymningsförsök eller som kan antas ha sådan benägenhet genom att de saknar fast anknytning till riket.

Det andra särskilda kriteriet för särbehandling är således risken för fortsatt brottslig verksamhet. Det är - liksom tidigare - en tillräcklig förutsättning för särbehandling att det med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Den fortsatta brottslighet som kan befaras från den intagnes sida måste således vara av särskilt samhällsfarlig art. Här avses i första hand våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller systematisk karaktär. Av betydelse för den bedömning som därvid skall göras är naturligtvis den intagnes tidigare brottslighet. Det krävs inte att den fortsatta brottslig- heten är av samma slag som den tidigare. Det krävs inte heller att det är föreskrivet något minimistraff för det eller de nya brotten. I förarbetena till den senaste ändringen av den aktuella bestämmelsen framhålls att när det gäller kategorin som avtjänar fängelse i fyra år eller mer men som inte har dömts till fängelse av sådan längd för något brott är det emellertid särskilt angeläget att det sker en väl— grundad bedömning av risken för att den intagne under verkställigheten begår brott av den allvarliga karaktär som här avses. Dennes tidigare brottslighet kan nämligen i ett sådant fall ha varit av en beskaffenhet som inte bör kunna motivera särbehandling, t.ex. vid egendoms— brottslighet utan våldsinslag. (Prop. 1987/88:130 s. 32.)

Risken för rymning eller brottslighet under verkställigheten avtar ofta mot slutet av denna. Enligt departementschefen kan det därför beträffande intagna som tidigare särbehandlats i åtskilliga fall antas att förutsättningarna för tillämpning av 7 5 tredje stycket då inte längre är uppfyllda. Om en omprövning leder till att en intagen inte längre skall särbehandlas, finns det inget hinder mot att t.ex. i rehabiliterande syfte placera denne i en sluten lokalanstalt. (A. prop. s. 32.)

Särbehandlingens omfattning

Den särbehandling som kan komma i fråga för den som har hänförts under 7 5 tredje stycket KvaL gäller placering i och vistelse utom anstalt. Dessa regler blev föremål för bedömning vid den senaste ändringen av paragrafen (prop. 1987/88:130).

En intagen som särbehandlas kan numera placeras endast i sluten riksanstalt. Om en intagen befunnits vara särskilt rymningsbenägen eller benägen att fortsätta allvarlig brottslighet under straffverkställig-

heten kan det inte anses försvarligt att placera denne i annan anstalt än sluten riksanstalt; i dessa fall måste hänsynen till samhällsskyddet prioriteras framför andra intressen. Placeringen skall företrädesvis ske i sådan anstalt eller anstaltsavdelning som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet. Placering i öppen anstalt av särbehandlad intagen kan ske först sedan den intagne efter omprövning befunnits inte längre höra till denna grupp.

När det gäller frågan om vistelse utom anstalt innebär den gällande ordningen att en intagen av det aktuella slaget i princip inte i någon situation får vistas utom anstalt. Han får således inte medges frigång, 14 5-aktiviteter, regelbunden permission eller 34 5-placering. Den intagne får dock beviljas särskild permission, om det finns synnerliga skäl till det, t.ex. vid begravning av en anhörig. Vid sådan permission skall den intagne stå under bevakning.

Beslutsordningen

Frågor om särbehandling enligt 7 5 tredje stycket KvaL liksom frågor angående omprövning av beslut om särbehandling och vistelser utanför anstalt prövas av Kriminalvårdsstyrelsen. Denna ordning gäller i princip sedan systemet med särbehandling av vissa långtidsdömda infördes i kriminalvårdslagstiftningen.

Frågor om särbehandling enligt 7 5 tredje stycket KvaL handläggs numera inom klientenheten vid Kriminalvårdsstyrelsen. Dessa frågor hänfördes tidigare till styrelsens rättsenhet. Enligt gällande beslutsord- ning avgörs ärendena av två tjänstemän i förening.

År 1981 överlämnade Permissionsutredningen betänkandet (Ds Ju 1981:14) Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m.m. I be- tänkandet behandlades skilda frågor om verkställighet av fängelsestraff, bl.a. särbehandling enligt 7 5 tredje stycket KvaL. Utredningen föreslog bl.a. att domstol i samband med dom på minst fyra års fängelse skulle kunna förordna om särskild verkställighet av straffet. Förutsättningen härför skulle vara att den dömde hade gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Därutöver skulle det föreligga påtaglig risk för att den dömde skulle återfalla i sådan brottslig verksamhet under verkställighetstiden. Då domstol hade förordnat om särskild verkstäl- lighet skulle den intagne placeras i särskild riksanstalt. I dessa anstalter skulle gälla särskilda regler beträffande utevistelser och andra kontakter med personer utanför anstalten.

Som skäl för förslaget anförde utredningen att den hade övervägt två möjligheter när det gällde i vilken ordning som beslut skulle fattas. Den ena var att avgörandet skulle läggas på domstolen i samband med rättegången och alltså ingå som en del av denna. Enligt det andra

alternativet skulle Kriminalvårdsstyrelsen liksom tidigare fatta beslut om särbehandling. Under utredningsarbetet hade vid överläggningar med representanter för kriminalvården men också med företrädare för vissa polis- och åklagarmyndigheter framhållits att upplysningar om den intagnes brottslighet, ligatillhörighet, personliga förhållanden m.m. behövs som underlag innan ett sådant beslut fattas. Dessa upplysningar kunde, enligt vad utredningen hade inhämtat, bäst och fullständigast lämnas av åklagaren i målet och enklast i samband med rättegången då åklagaren har ärendet aktuellt. Utredningen fann vidare att ett domstolsbeslut vore att föredra ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtliga omständigheter som ligger till grund för beslutet måste då framföras muntligt och öppet under rättegången, och den tilltalade kan bemöta vad som framkommer om honom i berört hänseende. Ytterligare en fördel som enligt utredningen skulle vara förenad med ett domstolsbe- slut vore att beslutet skulle överklagas i samma ordning som påföljden. Eftersom utredningen föreslog att kravet på flyktfara skulle utmönstras som särskild grund för särbehandling, skulle allt underlag som behövs för beslut om särbehandling finnas tillgängligt vid rättegången. Den tilltalades tidigare brottslighet av allvarligare karaktär framgår av kriminalregisterutdrag och beträffande den intagnes personliga förhållanden finns personundersökning, läkarintyg, yttrande från frivården och annan liknande utredning.

Som ovan nämnts ansåg Permissionsutredningen att de intagna som blev föremål för särbehandling skulle placeras i särskilda för det ändamålet avsedda kriminalvårdsanstalter; det skulle vara särskilda riksanstalter med hög säkerhet och stor personaltäthet. I dessa anstalter skulle finnas enbart intagna som var föremål för särbehandling. Utredningen menade nämligen att vid en anstalt kunde inte gälla olika regelsystem för olika intagna. Enligt utredningen skulle de intagna som behandlas enligt det strängare regelsystemet kunna komma att tvinga övriga intagna att vara kurirer åt dem och på annat sätt binda dem till sin brottsliga verksamhet. Det skulle även kunna uppstå spänningar mellan de olika grupperna inom anstalten, vilket kunde skapa problem i form av ökad våldsbenägenhet. Utredningen menade att det erfordra- des två anstalter av denna typ.

Permissionsutredningens förslag i denna del fick ett blandat mottagande. Vissa remissinstanser ställde sig positiva till förslaget om domstolsprövning. Dessa tog fasta på utredningens argument, nämligen intresset av att det redan vid domstillfället slås fast att den dömde tillhör en kategori av brottslingar som bör bli särbehandlade samt rättssäkerhetsskäl. I sistnämnda hänseende åberopades domstolarnas sammansättning, värdet av att det material som ligger till grund för beslutet presenteras av åklagaren i en rättegång och kan bemötas av försvararen samt att överklaganden kan ske i samma ordning som beträffande domen i övrigt.

De remissinstanser som motsatte sig att prövningen lades på domstolarna anförde bl.a. att det är principiellt felaktigt att dessa skall besluta om innehållet i verkställigheten. Detta bör, menade man, göras av de organ som är ansvariga för behandlingen av de intagna; praxis skulle annars komma att bli mycket oenhetlig. Det är också svårt att redan vid domstillfället göra bindande förutsägelser för en så lång tid framåt om den dömdes farlighet. Slutligen framhöll dessa remissinstan- ser att det skulle uppstå stora praktiska svårigheter vid kriminalvårdens planering genom att Kriminalvårdsstyrelsen inte skulle kunna beräkna platsåtgången och utnyttja tillgängliga platser på ett rationellt sätt.

Departementschefen tog avstånd från tanken på ett av domstol bestämt kvalificerat fängelsestraff och framhöll därvid att den föreslagna ordningen i sak närmast skulle innebära att en ny verkstäl- lighetsform tillskapas. Skillnaden mellan ordinärt fängelse och fängelse med särskild verkställighet skulle bli minst lika ingripande på verkstäl- lighetsplanet som tidigare mellan fängelse och straffarbete eller mellan fängelse och internering i den form som sistnämnda påföljd ursprungli- gen var tänkt. Departementschefen framhöll avslutningsvis att för en sådan från kriminalpolitisk synpunkt betydelsefull förändring måste starka skäl fordras samt att Permissionsutredningens förslag från denna synpunkt inte kunde anses tillräckligt underbyggt.

Permissionsutredningens förslag ledde till att vissa uppstramningar gjordes i 7 5 tredje stycket. Vad så gällde frågan om beslut om särbehandling skall meddelas av den domstol som dömer i brottmålet fann departementschefen att de skäl som hade åberopats mot en sådan ordning vid remissbehandlingen var övertygande. Någon ändring i beslutsordningen föreslogs därför inte.

Kriminalvårdsstyrelsens praxis

Som nyss nämnts avgörs frågor om 7:3-klassificering av Kriminal- vårdsstyrelsen. Enligt vad vi inhämtat tillämpar styrelsen följande praxis vid bedömningen av 7:3-klassificeringen.

Beslut om särbehandling

Beträffande intagna som dömts för narkotikabrottslighet tillämpas en presumtion. Den som ådömts ett fängelsestraff som överstiger fem år för grov narkotikabrottslighet särbehandlas, om inte särskilda skäl talar däremot. Skäl mot särbehandling kan exempelvis vara att den intagne väl medverkat i grov brottslighet men intagit en underordnad ställning. För den som dömts för grov narkotikabrottslighet till fängelse under fem år anses att 7:3-klassificering inte bör ske om inte starka skäl talar

för det. Utgör brottet återfall inom fem år i allvarlig narkotikabrottslig- het anses detta tala för 7:3-klassificering. Om den tidigare brottslig- heten ligger längre tillbaka i tiden, anses den inte böra läggas till grund för beslut om särbehandling om den inte är särskilt allvarlig eller omfattande. En annan omständighet som anses kunna tala för särbehandling är att den intagne helt saknar anknytning till Sverige. Bakgrunden till att man använder presumtioner vid klassificering av intagna som dömts för grov narkotikabrottslighet är att man anser att denna typ av brottslighet på ett annat sätt än de flesta andra brott kan utgöra en systematisk och organiserad affärsrörelse. Tanken bakom detta resonemang är att den som varit ledare för och organiserat eller aktivt deltagit i omfattande och långvarig narkotikabrottslighet, som bedrivits i systematiska former, är kvalificerat brottslig. Han måste därför betraktas som särskilt brottsbenägen även om detta inte dokumenterats genom återfall. Detsamma anses också gälla den som organiserat eller aktivt deltagit i grov narkotikabrottslighet som omfattat större mängd narkotika, även om det i dessa fall inte alltid varit fråga om systematisk brottslighet som pågått någon längre tid. Om strafftiden överstiger omkring fem år blir en sådan intagen i normalfallet alltså klassificerad som 7:3-a.

Beträffande intagna som avtjänar fängelse i sammanlagt minst fyra år och som inte dömts för narkotikabrott har kriminalvården inte samma tillvägagångssärt vid beslut om eventuell särbehandling; bl.a. används inte presumtioner som utgångspunkt för ställningstagandet. För att en intagen som hör till denna kategori skall bli föremål för särbehandling krävs faktiska återfall i likartad brottslighet. Det rör sig i dessa fall normalt om grov våldsbrottslighet såsom mord, dråp, grov misshandel, grova rån eller våldtäkt. I undantagsfall har mycket omfattande seriebrottslighet av annat slag än våldsbrottslighet lett till beslut om särbehandling. Även när det gäller beslut om särbehandling på grund av rymningsbenägenhet krävs dokumenterad rymningsbe- nägenhet genom faktisk rymning eller rymningsförsök för att en intagen skall särbehandlas på grund härav. Undantagsvis har lång strafftid, åtta-tio år, i förening med uppgifter som antagits innebära särskild risk för rymning lett till beslut om särbehandling trots att den intagne inte tidigare visat faktisk rymningsbenägenhet. Detta gäller bl.a. många av dem som placerats på specialavdelning.

De som i praktiken särbehandlas med tillämpning av 7 5 tredje stycket KvaL är, sammanfattningsvis, intagna som återfallit en eller flera gånger i grova narkotika- eller våldsbrott eller som första gången dömts till fängelse fem år eller däröver för grov narkotikabrottslighet - vanligen som initiativtagare och ledare av eller aktiv deltagare i systematisk och organiserad införsel från utlandet och distribution inom Sverige av mycket stora mängder narkotika.

Upphävande av beslut om särbehandling

Inom sex månader från föregående beslut skall en omprövning ske av beslut om särbehandling av en intagen. Vidare kan denne när som helst under verkställigheten begära omprövning av sådant beslut.

Inför en omprövning avger anstaltschefen vid den anstalt där den intagne vistats yttrande. I yttrandet kan anstaltsledning och personal framföra vad som kan antas vara av betydelse vid omprövningen. Vid prövningen sammanvägs innehållet i yttrandet med vad som i övrigt är känt om den intagne.

Utgångspunkten för omprövningen är att Särbehandlingen inte skall upphöra utan att den intagne visat tydliga tecken på att ha genomgått en så uppriktig och stadigvarande förändring att risken för fortsatt brottslighet eller rymning måste antas vara avsevärt minskad. Ett annat skäl till att upphäva beslut om särbehandling är att den intagne närmar sig frigivningen. Beslut om att särbehandling skall upphöra av sistnämnda skäl brukar meddelas när det återstår sex-tolv månader till frigivning.

Det är givetvis inte lätt för en särbehandlad intagen att visa att risken för fortsatt brottslighet är avsevärt reducerad. Han beviljas inga utevistelser på egen hand och kan ju därför inte visa att risken för återfall inte är så stor som tidigare antagits. Den som särbehandlas på grund av rymningsrisk ges inga möjligheter att bevisa att han inte rymmer om en möjlighet därtill skulle öppnas. Den intagne kan därför egentligen enbart ådagalägga attityder och ambitioner som tecken på att en förändring har skett. Eftersom det är lätt att påstå att man tänkt om eller förklarar sig ta avstånd ifrån narkotika och mena att återfalls- risken därigenom skulle ha minskat, har kriminalvården höga krav på att det verkligen är fråga om en uppriktig och stadigvarande föränd- ring. Endast ett mycket begränsat antal intagna har lyckats styrka detta och därigenom fått Särbehandlingen hävd i förtid. Som ett exempel härpå kan nämnas en intagen vars familj hade fått särskilda svårig- heter. Den intagne, som ihärdigt arbetat för att ordna för familjen, hade enligt kriminalvårdens bedömning kunnat göra troligt att han inte skulle riskera det han uppnått genom att återfalla i brott.

Ofta anförs av de intagna själva eller i yttranden från anstaltschefer- na som grund för att Särbehandlingen skall upphävas att den intagne sköter sig väl i anstalten, har underkastat sig vård för sina drog- problem eller att viss behandling eller återanpassning i samhället skulle försvåras om Särbehandlingen inte upphörde. Enligt Kriminalvårdssty- relsen kan emellertid sådana förhållanden inte tillmätas någon avgörande betydelse. En stor del av de grövsta narkotikabrottslingama har - förutom den aktuella brottsligheten - inte några betydande sociala anpassningsproblem. Dessa intagna har som regel inte några problem att sköta sig i anstalt. Om en intagen försöker att komma tillrätta med

eget missbruk menar kriminalvården att det framför allt vid mycket grova narkotikabrott, inte kan antas att ett missbruk hos gärnings- mannen ensamt är den avgörande faktorn bakom brottsligheten. Detta innebär att den omständigheten att en intagen underkastar sig vård inte medför att Särbehandlingen kan hävas omgående, framför allt inte om den intagne sökt vård först efter gripandet. Först när behandlingen pågått en längre tid kan denna tillerkännas större betydelse för omprövningen.

Utländska medborgare, som skall utvisas efter villkorlig frigivning, blir normalt särbehandlade enligt 7 5 tredje stycket under hela verkställighetstiden.

Statistik

Antalet långtidsdömda har ökat kraftig under de senaste åren. Kriminalvårdsstyrelsen har sedan år 1976 fört särskild statistik över de långtidsdömda. Av denna framgår att antalet intagna med en samman- lagd strafftid på två år eller mer har ökat från 598 år 1976 till 1635 år 1992, eller med 173 procent. Under denna period har antalet intagna med en strafftid på fem år eller mer ökat från 131 till 614. Den procentuella ökningen blir här 369 procent.

Kriminalvårdsstyrelsen redovisar sedan januari år 1990 månadsvis särskild statistik beträffande intagna, för vilka meddelas beslut om 7:3- klassificering. Antalet särbehandlade under åren 1990 och 1991 uppgick i genomsnitt till 215 respektive 219 per månad. Under år 1992 ökade emellertid antalet särbehandlade påtagligt. Under årets första månad var antalet 244 och under december månad 321. Under nyssnämnda år var omkring 1,2 procent av de intagna med strafftider mellan två och fyra är föremål för särbehandling. Omkring tio procent av de intagna med strafftider mellan fyra och fem år och omkring 40 procent av intagna med strafftider över fem år var föremål för sådan behandling. Av de livstidsdömda hade drygt 60 procent klassificerats som 7:3-or.

I en studie över alla intagna som var föremål för särbehandling den 3 mars 1993 redovisas 315 intagna. Av dessa var två tredjedelar mellan 26 år och 40 år; den yngste var 21 år och den äldste 64 år. Strafftiderna var mycket långa. Omkring 92 procent hade en strafftid på fem år eller mer. Endast en procent, dvs. tre intagna, hade en strafftid under fyra år. Av de särbehandlade hade 61 procent dömts för narkotikabrottslighet, 21 procent hade dömts för våldsbrott, 10 procent för rånbrottslighet, 6 procent för sexualbrottslighet och 2 procent för andra brott. Omkring hälften av de särbehandlade var utländska medborgare. Enligt 7 5 tredje stycket skall en intagen som särbehand- las placeras i sluten riksanstalt. Denna grupp intagna utgjorde omkring

23 procent av klientelet i de slutna riksanstaltema. Särbehandlade intagna fanns i tolv av landets slutna riksanstalter. Flest sådana intagna fanns i kriminalvårdsanstalterna Tidaholm, Hall och Kumla.

Formerna för prövningen

Vid den senaste ändringen av reglerna om särbehandling infördes i 7 5 fjärde stycket ett stadgande om när beslut om särbehandling skall meddelas. Stadgandet har följande innehåll. Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av 7 5 tredje stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Prövning av om en intagen skall särbehandlas skall således i normalfallet ske vid verkställighetens början. Härigenom behöver varken anstaltspersonal eller den intagne själv sväva i ovisshet om han skall särbehandlas. Har det vid någon prövning befunnits att särbe- handling inte skall ske av en intagen, som i och för sig kan bli föremål för sådan behandling, bör en förnyad prövning göras om omständig- heterna ger anledning till det. Så kan vara fallet om en intagen avviker från anstalten eller om han gör sig skyldig till nya brott.

Omprövning skall givetvis också ske om rymningsrisk eller risk för fortsatt brottslighet under anstaltstiden inte längre bedöms föreligga. Enligt nu gällande regler skall således sådan omprövning ske regel- bundet, eller inom sex månader från beslutet eller från senaste omprövning av beslutet. Den intagne kan givetvis själv när som helst begära omprövning av beslut om särbehandling.

6.2.2. Överväganden och förslag (6 5 andra stycket lag- förslaget)

Regler om särbehandling av vissa intagna har funnits i kriminalvårds- lagstiftningen alltsedan kriminalvårdsreformen. Dessa regler har nyligen varit föremål för en omfattande översyn. Det framhölls då att det var angeläget att kunna motverka att intagna, som gjort sig skyldiga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff, visar grov misskötsamhet i form av t.ex. rymning eller fortsatt brottslig verksamhet under verkställighetstiden. Den aktuella kategorin intagna har knappast minskat, snarare tvärtom. Enligt vår mening är det uppenbart att det alltjämt föreligger behov av särbehandling av

intagna, som övertygats om allvarlig brottslighet och som är mycket benägna att avvika eller att begå brott av allvarlig beskaffenhet.

Frågan är om det behövs ett särskilt klassificeringsbeslut för att nå den önskade Särbehandlingen. Tillämpningen av de regler för val av anstalt och för medgivanden till vistelser utom anstalt som gäller i allmänhet skulle även utan en formell klassificering innebära att återfalls- eller rymningsbenägna intagna som dömts för allvarlig brottslighet placeras i en sluten anstalt som tillgodoser högt ställda krav på säkerhet samt förvägras permissioner och andra friförmåner. En betydande fördel med en klassificering som sker i början av verkställigheten är att den intagne vet att han inte kan påräkna någon vistelse utom anstalten under avsevärd tid, och han kan inrätta sig härefter. Ytterligare en fördel är att det dagliga umgänget mellan intagna som tillhör den aktuella kategorin och personalen inte behöver präglas av långa resonemang om huruvida den intagne skall få t.ex. permission. Intresset kan i stället riktas mot att göra anstaltsvistelsen så meningsfylld som omständigheterna tillåter. Härtill kommer att klassificeringen kan uppfattas som en markering att kriminalvårdens myndigheter fäster särskilt avseende vid kravet på samhällsskydd när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet av samhällsfarlig art. Detta är inte utan betydelse för allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksamhet. Det framstår samman- fattningsvis som nödvändigt att reglerna om särbehandling behålls i kriminalvårdslagstiftningen.

Enligt nu gällande regler skall vid klassificeringen beaktas om det med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. För särbehandling är det tillfyllest att ett av dessa kriterier är uppfyllda. Bestämmelserna fick i denna del sin utformning vid 1988 års reform. Vi föreslår inte någon ändring.

Särbehandlingen innebär dels att de intagna placeras i sluten riksan- stalt, dels att de i princip inte i någon situation får vistas utom anstalt.

Enligt vårt förslag skall i fortsättningen i kriminalvårdslagstiftningen endast finnas öppna och slutna anstalter. Intagna som skall särbehand- las skall givetvis placeras i sluten anstalt. Vidare bör placering i normalfallet i vart fall om klassificeringen skett på grund av rymningsrisk - ske i sluten anstalt med mycket hög säkerhet.

Det centrala inslaget i Särbehandlingen är att den intagne inte medges vistelse utom anstalten. Frihetsberövandet i kriminalvårds- anstalt är i sig förenat med ett antal negativa konsekvenser för den intagne. Dessa förstärks påtagligt för den som aldrig får komma utanför anstalten. Detta är emellertid ofrånkomligt beträffande den aktuella gruppen intagna. Enligt nu gällande regler kan en särbehand- lad dock medges särskild permission, om det finns synnerliga skäl till detta. Enligt vår mening finns inte skäl att ändra bestämmelserna i

detta hänseende. Det bör dock noteras att "synnerliga skäl " innebär att permission skall beviljas endast i rena undantagsfall. Den intagne skall stå under noggrann bevakning under en sådan permission.

Endast en ringa del av dem som blir föremål för särbehandling har en strafftid som understiger fyra år. Mot den bakgrunden synes det inte erforderligt att ha kvar den särskilda gränsen för intagna som dömts för narkotikabrott. Den omständigheten att en intagen inte blir särbehandlad enligt den särskilda bestämmelsen därom, innebär ju inte att han utan vidare får vistas utom anstalten i samma omfattning som andra intagna. Han kan bli föremål för samma inskränkningar som gäller för den som särbehandlas. Exempelvis bör en intagen, som skall utvisas ur landet efter villkorlig frigivning, som regel inte beviljas permission. Den kritik som riktats mot gällande ordning för säker- hetsklassificering har framför allt gällt beslutsordningen. Kritiken har främst kommit från intagna eller företrädare för dessa. Man har menat att det innebär en dubbelbestraffning att Kriminalvårdsstyrelsen på i huvudsak samma underlag som legat till grund för rättens påföljdsbe- stämning beslutar om en långtgående särbehandling samt att det med hänsyn till rättssäkerheten inte är acceptabelt att frågan avgörs i annat än domstolsmässiga former.

Som tidigare redovisats har vi valt att låta frågor om beslutsför- farandet i kriminalvården anstå till slutbetänkandet. Vi avser att i detta redovisa överväganden i frågan om den klassificering som hänför sig till verkställighetens början skall kunna bestämmas redan i brottmåls- domen. Omprövningsförfarandet kommer också att behandlas där.

6.3. Specialavdelning

6.3.1. Gällande bestämmelser

Bland de intagna i kriminalvårdsanstalterna finns ett fåtal som mer eller mindre systematiskt planerar att med vilka medel som helst rymma eller begå brott. Flertalet av dessa kan inte förvaras under normala förhållanden i anstalt utan måste bli föremål för olika särbehandlande åtgärder. En sådan åtgärd är att hålla en intagen avskild från andra intagna i anstalten. I 20 5 KvaL regleras förut- sättningarna för att placera en intagen i avskildhet från andra intagna. Enligt första stycket får sådan placering ske i vissa särskilt angivna situationer, däribland när det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans liv eller hälsa liksom när det är nödvändigt för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten. I paragrafens andra stycke stadgas att en intagen som dömts till fängelse

i lägst två år och är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär. I sista stycket föreskrivs att ett beslut enligt första och andra stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Beslut om placering i avskildhet innebär att den intagne blir helt isolerad från andra intagna. Om det föreligger behov av avskildhet under lång tid innebär detta givetvis en mycket svår påfrestning på den intagne. För att lindra verkningarna av sådan avskildhet införde kriminalvården särskilda avdelningar på vilka intagna som skulle hållas avskilda kunde förvaras i viss gemenskap med varandra. Dessa avdelningar benämnes specialavdelningar.

Placering på en specialavdelning ansågs vara en så ingripande åtgärd att den borde regleras i lag. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1981 infördes därför i KvaL vissa bestämmelser om specialavdelningar.

I 20 a 5 finns huvudstadgandet om specialavdelningarna. Där stadgas följande. Om det i fall som avses i 20 5 andra stycket finns anledning anta att de förhållanden som där avses kommer att bestå en längre tid, får den intagne placeras på en specialavdelning. En intagen får också placeras på en specialavdelning om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Ett beslut om placering på en specialavdelning skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Av 3 5 KvaL följer att riksanstalt, lokalanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten. För placering av sådan intagen som avses i 20 a 5 kan sluten avdelning inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. I samma paragraf stadgas vidare att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar vilka slutna avdelningar som är specialavdelningar.

I förarbetena till lagändringen framhöll departementschefen att kriminalvården måste förfoga över medel att på ett effektivt sätt förhindra att personer som är utomordentligt rymningsbenägna kan sätta sina planer i verket. Till dessa medel hör enligt departements- chefen enrumsplacering och placering på specialavdelning. Det är emellertid inte alltid givet att placering på en specialavdelning från den intagnes synpunkt framstår som mera fördelaktigt än enrumsplacering. Tvånget att umgås med en mycket begränsad krets av andra intagna som bedöms som farliga och ibland företer psykiska särdrag kan uppenbarligen inte sällan utgöra en svår påfrestning. Härtill kommer

att det med hänsyn till dessa avdelningars särskilda karaktär inte kan undgås att ett spänningsförhållande ibland uppkommer mellan de intagna och personalen. (Prop. 1980/81:1 s. 32.)

När man skall överväga behovet av specialavdelningar måste emellertid, fortsatte departementschefen, beaktas att det alternativ som i det särskilda fallet står till buds som regel i praktiken är enrumspla- cering under lång tid. Eftersom forskningen på området har visat att riskerna för skadeverkningar av isolering ökar med dennas varaktighet, var det, anförde departementschefen vidare, inte försvarligt att avstå från det alternativ till enrumsbehandling som specialavdelningarna erbjuder. Principen måste dock vara att placering på specialavdelning förutsätter särskilda skäl av betydande styrka. (A. prop. s. 33.)

För placering på specialavdelning fordras till en början samma kriterier som anges i 20 5 andra stycket KvaL som förutsättningar för enrumsplacering och att förhållandena kommer att bestå en längre tid. En intagen får, som ovan nämnts, även placeras på specialavdelning om det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt. Beträffande denna grund för placering anförde departements- chefen följande (a. prop. s. 33).

Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat måste placering av en intagen på en specralavdelning också kunna tillgripas vid en välgrundad misstanke om att det är påkallat för att hindra honom från en brottslig verksamhet av allvarligt slag - dvs. i praktiken främst narkotikabrott - under vistelsen på anstalt. I allmänhet kan i de fall som här är aktuella placering ske på den grund som förordats nyss, men det kan förekomma att faran för brottslig verksamhet under anstaltsvistelsen är mycket stor utan att flyktfara kan doku- menteras. Men tanke på sådana fall bör i lagen uttryckligen anges att placering av en intagen på specialavdelning får ske om det finns särskilda skäl att anta att det är äkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av ett al varligt slag under vistelsen på anstalten. Med denna avfattning kommer bestämmelsen även att ge möjlighet att i extremfall placera en intagen i specialavdelning, om det är nödvändigt för att hindra honom från att begå våldsbrott under vistelsen i anstalt. Däremot bör enligt min mening inte allmänt den omständigheten att skäl för avskiljande enli t 20 5 första stycket KvaL föreligger utgöra tillräckliga skäl för p acering på specialavdelning ens om förhållandena är sådana att avskiljandet edöms böra bestå för längre tid än vad som är vanligt.

Departementschefen underströk avslutningsvis vikten av att de intagna som placeras på specialavdelning får en så omfattande och regelbunden kontakt med yttervärlden och så omfattande stimulans i övrigt som är möjligt. Detta är naturligtvis särskilt viktigt i de fall då placeringen kan beräknas bli långvarig. (A. prop. s. 34.)

I 22 5 KvaL finns vidare vissa regler som gäller specialavdel- ningarna. Enligt första stycket skall innan beslut meddelas om åtgärd

enligt 20 eller 20 a 5 och vid omprövning av sådant beslut utredning ske rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande. Av andra stycket följer, såvitt nu är av intresse, att intagen som är placerad på specialavdelning skall undersökas av läkare, om det behövs med hänsyn till den intagnes tillstånd. I sista stycket sägs att över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket skall protokoll föras.

Specialavdelningar finns för närvarande vid tre av landets slutna riksanstalter, nämligen Kumla (nio platser), Norrköping (tio platser fördelade på två våningsplan) och Tidaholm (sex platser). Vid årsskiftet 1993/94 kommer att öppnas en specialavdelning vid kriminalvårdsanstalten Hall, och samtidigt skall specialavdelningen i Norrköping läggas ned.

En grundläggande princip beträffande kriminalvården i anstalt är att innehållet i verkställigheten i största möjliga utsträckning bör inriktas på en individuell behandling av varje intagen, som ger den enskilde förutsättningar för återanpassning i samhället. När det gäller de intagna i specialavdelning är emellertid säkerhetsintresset mycket fram- trädande. Verksamheten på dessa avdelningar präglas därför mer av säkerhetstänkande än av påverkan och behandling.

Kriminalvården har att se till att de intagna på specialavdelningarna inte rymmer eller begår brott under verkställigheten. Förmåner som tillkommer andra intagna är därför i allmänhet starkt begränsade eller uteslutna. Detta gäller bl.a. permissioner och innehav av privata ägodelar i bostadsrummen. Noggrann kontroll sker av de intagnas brev och andra försändelser liksom av telefonsamtal. Vidare flyttas de intagna mellan de olika specialavdelningarna med jämna mellanrum eller när det annars bedöms finnas behov av det. De intagna vistas i princip hela dagen på specialavdelningen. Deras bostadsrum är belägna där och de intar sin mat på avdelningen. Vidare arbetar och studerar de på avdelningen. Endast i samband med transport till annan specialavdelning och i andra mycket speciella undantagsfall lämnar de avdelningen.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verksamheten i kriminalvårdens specialavdelningar (KVVFS 1991:1). Häri anförs bl.a. följande. Beslut om intagning i och utflyttning från specialavdelning samt förflyttning mellan avdelningarna meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen. Övriga beslut om behandlingen av en intagen i specialavdelning fattas av anstaltschefen eller tjänsteman som utsetts därtill. Sistnämnda beslut kan överklagas till styrelsen. De tre specialavdelningarna är var och en del av en självständig anstalt. Behovet av samförstånd liksom - inom vissa ramar - samordnade lösningar av olika frågor gör dock att avdelningarna till stor del måste ses som en avdelning. Eftersom de intagna på specialavdelningarna ofta byter avdelning är kravet på information mellan avdelningarna

stort. En tanke bakom specialavdelningarna är att de intagna av säkerhetsskäl alltid så snart de lämnar bostadsrummen, skall direkt- övervakas av tillsynspersonal och i förekommande fall av arbetsledare. De intagna kan därvid delas in i mindre grupper så att balans råder mellan tjänstemän och intagna, dvs. personalstyrkan skall uppgå till minst samma antal som intagna i grupperna,. Med hänsyn till av- delningarnas byggnadsmässiga olikheter, sysselsättningens art m.m. kan antalet grupper variera. Intagen i specialavdelning skall arbeta, studera eller delta i särskilt anordnad verksamhet under arbetstid. Veckoarbetstiden - 40 timmar - fördelas efter lokala förutsättningar och med beaktande av gruppsystemet. Individuella arbetsplaner skall vara så beskaffade att avbrott i studierna undviks vid förflyttning. Intagen i specialavdelning kan medges att ta emot besök i anstalten. De förhöjda säkerhetskraven skall dock särskilt iakttas vid en prövning av en begäran om besök. Besöken bör vara obevakade om inte omständig- heterna i det enskilda fallet ger anledning'till annan bedömning. Innan den besökande är känd bör endast bevakade besök komma ifråga. Besök till intagen på specialavdelning skall medges endast hustru, sambo, stadigvarande fästmö, egna barn, syskon och föräldrar om inte särskilda skäl föreligger till annat ställningstagande. För att undvika visitation av barn under 15 är bör, då barn är med, besöket vara bevakat. I samband med besök skall nödvändiga kontrollåtgärder vidtas. Vid obevakat besök kan den intagne kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas och den besökande kan underkastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. Intagen på specialavdelning kan medges att telefonera. Telefonsamtal avlyssnas i allmänhet. Förs samtalet på annat språk än svenska skall tolk avlyssna samtalet om så erfordras. Kan inte tolk anlitas spelas samtalet in på band för tolkning i efter- hand. Inkommande samtal expedieras inte till de intagna. KvaL:s regler om brev gäller även intagna i specialavdelning. Slutligen har Kriminalvårdsstyrelsen föreskrivit att mängden föremål som får finnas i de intagnas bostadsrum och avdelningens övriga utrymmen inte får vara större än att visitation kan genomföras på ett tillfredsställande sätt ur säkerhetssynpunkt.

6.3.2. Överväganden och förslag (14 och 15 55 lagförslaget)

Under utredningsarbetet har inget framkommit som tyder på att behovet av särbehandling av vissa särskilt rymningsbenägna i kriminal- vårdsanstalterna skulle ha minskat. Antalet som tillhör denna kategori varierar givetvis från tid till annan. Den aktuella gruppen intagna torde under alla förhållanden vara mycket liten. Å andra sidan är det förenat _ med avsevärda svårigheter att förhindra dessa intagna att rymma. Ett exempel härpå är den rymning som två intagna på specialavdelningen

vid Kumla-anstalten relativt nyligen gjorde. Rymningen, som blev mycket uppmärksammad i massmedia, har föranlett ett flertal föränd- ringar i byggnader och rutiner vid specialavdelningarna. I vart fall den ena av dessa intagna torde svårligen kunna förvaras på en normal sluten avdelning. Liksom när specialavdelningarna lagreglerades finns alltjämt ett litet antal beträffande vilka det finns bestämda misstankar att de begår allvarliga brott under vistelse i anstalt. Sammantaget är det vår uppfattning att det under överskådlig framtid kommer att finnas ett behov av sådan särbehandling som nu är i fråga av en liten grupp. Härvid står liksom tidigare två alternativ till buds, nämligen en- rumsplacering eller vistelse på specialavdelning med särskild över- vakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

Vi har erfarit att inget av de övriga nordiska länderna har specialav- delningar som motsvarar de svenska. I Danmark har man valt att isolera denna typ av intagna. De får tillbringa huvuddelen av sin vakna tid i ett bostadsrum som är dubbelt så stort som ett normalt. Övriga nordiska länder har i stället valt att förstärka bevakningen av dessa fångar. Värt intryck är att behovet av denna typ av åtgärder inte har bedömts vara lika stort i övriga nordiska länder som i Sverige.

Vid valet mellan enrumsplacering och vistelse på specialavdelning måste beaktas att en långvarig isolering otvivelaktigt innebär stora risker för skadeverkningar. Från humanitär synpunkt synes specialav- delningarna därför vara att föredra. Liksom tidigare måste det krävas starka skäl för placering på specialavdelning. Varje placeringsbeslut måste föregås av noggranna överväganden. Kriterierna för placering på specialavdelning bör vara oförändrade, dvs. betydande risk för rymning eller för fritagning eller återfall i allvarlig brottslighet under verkställigheten.

På grund av en specialavdelnings mycket speciella karaktär är det ingalunda säkert att det framstår som mer fördelaktigt för en intagen med en sådan placering än enrumsplacering. Den intagne måste ha en ovillkorlig rätt att slippa placering på specialavdelning om han så önskar.

Som ovan nämnts framhöll departementschefen då specialavdel- ningarna lagreglerades vikten av att de intagna som är placerade på specialavdelningarna får en så omfattande och regelbunden kontakt med yttervärlden och så omfattande stimulans i övrigt som är möjligt.

Specialavdelningarna har en mycket hög yttre säkerhet; rastgårdarna är numera t.o.m. försedda med gallertak. Det torde i praktiken vara i det närmaste omöjligt att rymma från en sådan avdelning. Det dagliga livet inne på avdelningen präglas emellertid också i betydande utsträckning av säkerhetstänkande. De intagnas rörelsefrihet inom av- delningarna är beskuren. Specialavdelningarna är inrymda i för- hållandevis små lokaler. De intagnas bostadsrum är av normal storlek. De gemensamma utrymmena torde visserligen vara något större än på

en vanlig sluten avdelning men är ändå, med hänsyn till att de intagna vistas där alltid, mycket små. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om inte förhållandena inne på avdelningarna måste utformas något mindre restriktivt. Den europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Tortyrkommittén) besökte i maj 1991 vissa svenska kriminalvårds- anstalter, bl.a. specialavdelningen vid Kumla-anstalten. Kommittén, som i sin interimsrapport var inne på en liknande tankegång, påpekade att i de flesta länder som har denna typ av säkerhetsavdelningar är för- hållandena inne på avdelningarna tämligen fria för de intagna, bl.a. tillåts de intagna röra sig fritt inom avdelningen och de tillåts att välja vem de vill tillbringa dagen med. Tortyrkommittén var även kritisk mot att de intagna på specialavdelningen saknade stimulerande arbetsuppgifter. Tortyrkommittén framhöll att det utomlands är vanligt att de intagna erbjuds ett flertal olika aktiviteter på avdelningen. Kommittén menar att det är viktigt att det finns ett brett utbud av aktiviteter på en avdelning av denna typ. Detta kan nämligen minska riskerna för skadliga verkningar för de intagna.

Vår uppfattning är således sammanfattningsvis att specialavdel- ningarna måste bibehållas men att, såsom Tortyrkommittén också påpekar, strävan bör vara att förhållandena på avdelningarna utformas något mindre restriktivt för de intagna. Det är också viktigt att de intagna erbjuds stimulerande aktiviteter; detta torde något minska risken för anstaltsskador och dessutom sannolikt skapa förutsättningar för bättre stämning på avdelningarna. Eftersom det finns tre av- delningar av denna typ, kan måhända en viss differentiering av de intagna ske mellan de olika avdelningarna. På så sätt skulle verksam- heten vid i vart fall någon av avdelningarna kunna bedrivas under något friare former.

Beslut om placering på specialavdelning meddelas av Kriminalvårds- styrelsen. Det ankommer också på styrelsen att minst en gång i månaden ompröva beslutet. Vid vårt besök på specialavdelningen i Tidaholm framfördes från de intagnas sida kritik mot det automatiska omprövningsförfarandet, vilket uppfattades som en ren forrnalitet. Vi kommer att behandla frågan i slutbetänkandet i anslutning till andra överväganden när det gäller beslutsordningen inom kriminalvården.

Enligt vår mening är benämningen specialavdelning inte lämplig för nu ifrågavarande typ av avdelning; den speglar nämligen mindre väl verksamhetens inriktning på en sådan avdelning. Mer ändamålsenligt synes vara att använda denna benämning på alla avdelningar som inte utgör s.k. normalavdelning. Till kategorin specialavdelning kan således hänföras avdelningar avsedda för enbart kvinnor eller ungdomar, motivationsavdelningar för narkotikamissbrukare m.m. De i detta avsnitt behandlade avdelningarna med särskilt hög säkerhet bör i stället betecknas säkerhetsavdelning.

l lila..-;

7. Kvinnor i anstalt

7.1. Inledning

Brottsligheten bland kvinnor är enligt kriminalstatistiken låg. Av dem som lagförs för brott är 16 procent kvinnor, och andelen fängelsedöm- da kvinnor är ännu lägre, nämligen fyra procent.

I genomsnitt avtjänar vid en given dag knappt 200 kvinnor fängelse- straff. Intagningarna av kvinnor har ökat under de två senaste årtiondena. År 1971 blev 172 kvinnor nyinskrivna i fängelse, och år 1990 var motsvarande antal 727.

I detta avsnitt behandlas straffverkställighet för kvinnor. Fram- ställningen inleds med en redovisning av gällande regler och av de internationella åtaganden som Sverige gjort på området. Vidare lämnas en översiktlig redogörelse av hur gruppen kvinnliga intagna är sammansatt och vilka anstaltsplatser som är tillgängliga för dem. Även frågan om medföljande barn i anstalt berörs.

7.2. Lagen om kriminalvård i anstalt

Till skillnad från tidigare lagstiftning innehåller KvaL inga bestämmel- ser om att män och kvinnor skall hållas åtskilda. De tidigare reglerna fanns i lagen (19643541) om behandling i fångvårdsanstalt. I den lagen föreskrevs i 25 5 andra stycket att män och kvinnor skulle hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter. Denna bestämmelse hade överförts från äldre lagstiftning.

I förarbetena till KvaL framhöll departementschefen att det inte behövdes någon särskild lagbestämmelse om att män och kvinnor skulle hållas åtskilda. Vidare anfördes att det inte torde vara möjligt att inrätta särskilda lokalanstalter för kvinnor inom ramen för det nya anstaltssystemet, eftersom de kvinnliga intagna var så få till antalet. För att tillgodose även kvinnornas behov av anstaltsplacering i närheten av hemorten föreslogs att särskilda avdelningar för kvinnor skulle inrättas vid vissa lokalanstalter. (Prop. 1974:20 s. 91)

Endast i några avseenden innehåller KvaL Särregler beträffande kvinnor. I 37 5 andra stycket föreskrivs att förlossning av intagen

kvinna om möjligt skall ske på sjukhus samt att hon skall överföras dit eller till annan institution i god tid före förlossningen om det behövs. Enligt 41 5 kan kvinna ges tillstånd att ha spädbarn hos sig i anstalt om hon medför barnet vid intagningen eller om hon föder barnet under anstaltsvistelsen. Enligt 52 c 5 andra stycket får kroppsvisitation - med undantag för ytlig kroppsvisitation som görs av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen o.dyl. - och kroppsbesiktning av kvinna inte göras eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och anvisningar beträffande differentiering av intagna i kriminalvårdsanstalt, KVVFS l980:3, innehåller inga anvisningar om placering av kvinnor. I dessa före- skrifter hänvisas endast till ovan refererade uttalanden av departe— mentschefen i propositionen till KvaL.

I kriminalvårdsstyrelsens författningssamling, KVVFS 1990:10, finns vissa regler om kroppsvisitation och urinprovskontroll av kvinnor. I 147 5 andra stycket föreskrivs att kvinna skall i första hand visiteras av kvinnlig personal. Av 153 5 andra stycket följer att om en kvinnlig intagen skall lämna urinprov, får endast kvinna, läkare eller sjuksköterska närvara.

_ Regler om barn i anstalt återfinns i samma författning, 137-139 55. Tillstånd för en intagen att ha barn hos sig i anstalt lämnas av anstalten. Samråd skall ske med socialnämnden i den kommun, där barnet vistas (137 5). Den intagne skall få sådana bostads- och arbets- förhållanden som behövs för tillfredsställande vård av barnet (138 5). Den intagne och barnet skall förses med nödvändig utrustning (139 5).

7.3. Internationella åtaganden

Förenta Nationernas standard minimiregler för behandling av interner föreskriver att män och kvinnor skall, såvitt möjligt, förvaras i skilda anstalter; vid anstalter som mottager både män och kvinnor skall den del av anläggningen som är avsedd för kvinnor vara helt skild från övriga delar av anläggningen. Av artikel 11 i de europeiska fängelse— reglerna följer bl.a. att manliga och kvinnliga fångar i princip skall hållas skilda från varandra. De får dock delta tillsammans i organisera— de aktiviteter vilka ingår som ett inslag i ett uppgjort behandlings- program. Av intresse i sammanhanget är även artikel 13, vari stadgas att skilda anstalter eller skilda anstaltsavdelningar skall användas i möjligaste män för att underlätta genomförandet av olika behand— lingsprogram eller placeringen av särskilda kategorier frihetsberövade.

7.4. De intagna kvinnorna

Under aren 1982— 1986 intogs i genomsnitt 569 kvinnor' 1 fängelse varje år, medan motsvarande antal under' aren 1987— 1990 var 721. Ökningen av de nyintagna var 27 procent mellan dessa perioder. Kvinnornas andel av alla nyintagna är nu ungefär fem procent vilket kan jämföras med början på 1970-talet då ca 1,5 procent av de nyintagna fängelse- dömda var kvinnor.

De fyra vanligaste brottstyperna för vilka kvinnor ådömdes fängelse under perioden 1983-1990 var trafikbrott (33 procent), tillgreppsbrott (22 procent), narkotikabrott (16 procent) samt bedrägeri och övriga förmögenhetsbrott (14 procent). Endast 5 procent av brotten avsåg brott mot person. Alla brottstyperna har ökat i antal under den senare delen av 1980-talet. Mest ökade brotten mot allmänheten - mordbrand, förfalskning, mened mm - och brotten mot allmän verksamhet m.m. - våld mot tjänsteman m.m.

Av de drygt 700 kvinnor som intogs i fängelse år 1990 hade hälften en strafftid på upp till två månader. Ungefär 250 kvinnor (34 procent) hade dömts till fängelse två till tolv månader. De övriga hade, med några undantag, strafftider på mellan ett och fem år. Fängelse i fem år eller mer hade åtta kvinnor ådömts. Jämfört med Strafftiderna för män som intagits i fängelse samma år är kvinnorna något överrepresentera- de beträffande strafftider mellan fem och åtta år.

Kriminalvårdsstyrelsen gjorde i februari 1992 en enkätundersökning som omfattade samtliga kvinnor som en viss dag var intagna i fängelse. Omkring 80 procent, eller 119 kvinnor, besvarade enkäten.

Ungefär 70 procent av de intagna kvinnorna i undersökningen befann sig i åldrarna upp till 39 år. En kvinna av tre var således över 40 år.

Av de 119 kvinnor som besvarade enkäten var 99 svenska med- borgare, 14 hade annat nordiskt medborgarskap och de övriga fem var medborgare i utomnordiskt land.

De allra flesta kvinnorna i undersökningen, 75 procent, hade stadigvarande bostad när de togs in i fängelse. De övriga hade ett boende som innebar olika tillfälliga lösningar. Merparten bodde tillsammans med en partner, tillsammans med sina barn eller till- sammans med både partner och barn. Ungefär hälften av kvinnorna som besvarade enkäten hade barn under 18 år. Mer än hälften av dessa hade vårdnaden om sina barn. De flesta uppgav att de hade bott tillsammans med barnen före intagningen i fängelse eller att de hade bott med både barn och partner.

Två barn vistades i anstalt tillsammans med mödrarna. Två gravida kvinnor beräknade att nedkomma under anstaltstiden och var inställda på att de skulle ta hand om sina barn i fängelset. I övriga fall bodde

barnen hos pappan eller hos nuvarande partner eller f.d. partner, hos släktingar eller vänner under moderns fängelsevistelse. I två fall var barnen placerade i fosterhem.

Hälften av kvinnorna i undersökningen uppgav att de använde narkotika - amfetamin eller heroin enbart eller i kombination med hasch eller tabletter. Var tionde kvinna ansåg att hon hade alkohol- problem. Hälften av kvinnorna i undersökningen hade tidigare erfaren- het av fängelse, därav 13 procent från kvinnoanstalt, 42 procent från blandad anstalt och 42 procent från både kvinnoanstalt och blandad anstalt. De intagna kvinnorna hade i allmänhet fullföljt sin skolgång - grundskola, gymnasium eller eftergymnasial utbildning.

De intagna kvinnorna består, något förenklat, av två huvudgrupper. En stor grupp utgörs av kvinnor som avtjänar korta fängelsestraff, t.ex. för rattfylleri. De är sällan tidigare straffade och lever normalt under ordnade förhållanden. Den andra huvudgruppen är kvinnor som lever i kriminella miljöer och som har omfattande missbruksproblem. En vanlig uppfattning bland anstaltspersonalen är att många av kvinnorna i den andra gruppen är mycket mer nedgångna än intagna män. Det sagda gäller särskilt vid den första verkställigheten. Dessa kvinnor, ofta med ett långvarigt missbruk, har nästan alltid ett stort behov av stöd och hjälp för att komma till rätta med sin livssituation. De anses sakna självkänsla och självförtroende och har i stor ut- sträckning levt " genom" sina män, vilka ofta är kriminella. Många har också försörjt sig genom prostitution. Kvinnornas situation skiljer sig från männens också vad gäller förhållandet till de egna barnen. En intagen man har i allmänhet en kvinna i frihet som kan ta hand om barnen, medan en intagen kvinna ofta har en man som också avtjänar fängelsestraff och därför inte kan ta ansvar för barnen.

7.5. Anstaltsplatser för kvinnor

Idag finns drygt 200 anstaltsplatser för kvinnor, dels i två anstalter för enbart kvinnor, kva Hinseberg och kva Färingsö, dels i några anstalter avsedda för både män och kvinnor.

Fram till år 1960 var kva Växjö landets enda kvinnofängelse. I samband med att Växjö-anstalten då blev interneringsanstalt över- flyttades samtliga intagna kvinnor till kva Hinseberg, som var en nyöppnad anstalt i en befintlig slottsby'ggnad utanför Örebro. Hinse— berg är landets enda riksanstalt för kvinnor. Anstalten har 94 platser, varav 34 öppna. Sedan år 1989 används ytterligare en anstalt för enbart kvinnor, kva Färingsö, som är en sluten lokalanstalt utanför Stockholm med 31 platser.

Därutöver finns totalt 84 platser för kvinnor i åtta slutna och tio öppna lokalanstalter med både män och kvinnor. Antalet kvinnoplatser i dessa blandade anstalter är, med ett par undantag, begränsat till några få, upp till cirka fem platser; två anstalter, Ystad och Båtshagen, har cirka 15 platser för kvinnor. I flera anstalter finns vissa möjligheter att ta ytterligare platser i anspråk för kvinnor. Kvinnoplatser i blandade anstalter finns i alla regioner, de flesta dock i storstadsregionema.

Ungefär två av tre intagna i kva Hinseberg kommer från andra regioner. Härnösands- och Norrköpingsregionema hade en större andel kvinnor lokalanstaltsplacerade utanför regionen än övriga regioner. Lokalanstalter inom Stockholmsregionen tar, jämfört med andra regioner, emot en större andel kvinnor från övriga regioner.

I kva Hinseberg och kva Färingsö finns särskild verksamhet för kvinnor med drogproblem. Kva Hinseberg har sedan år 1978 två s.k. drogfria avdelningar med särskilt program för de intagna. Färingsö- anstalten arbetar med drogprogram för samtliga intagna. I de blandade anstalter som har kvinnoplatser erbjuds kvinnorna i allmänhet sanrrna verksamheter som männen. I kva Halmstad ordnas dock kurser för de intagna, män för sig och kvinnor för sig, som främst syftar till att stärka den intagnes självförtroende och skapa motivation att ta itu med drogproblem mm.

Svaren på den tidigare beskrivna enkätundersökningen visar att ungefär hälften av de intagna kvinnorna arbetade i anstalten eller både arbetade och studerade. Arbetsområdena var tvätteri, vävning, köksarbete, trädgårdsarbete, legoarbete, diverse underhållsarbete etc. De flesta kvinnorna önskade annan typ av arbete, t.ex. mer yrkesin- riktat och marknadsmässigt arbete, ett mera kvinnligt arbete - sömnad, sjukvårdsarbete - eller ett mer kreativt och stimulerande arbete.

I den refererade enkäten tillfrågades kvinnorna var de önskade avtjäna ett eventuellt nytt fängelsestraff. Omkring 55 procent svarade att de önskade avtjäna ett nytt fängelsestraff i en anstalt för både kvinnor och män, 16 procent ville placeras i en anstalt enbart för kvinnor och 21 procent kunde tänka sig både kvinnoanstalt och blandad anstalt. Mest positiva till placering vid kvinnofängelse var intagna i kva Färingsö, minst positiva var de som var intagna i öppen lokalanstalt.

7.6. Barn i anstalt

En stor del av de intagna kvinnorna befinner sig i fertil ålder; cirka 75 procent är under 40 år. En del kvinnor medför eller föder barn under anstaltstiden. Enligt 41 5 KvaL kan en intagen kvinna få tillstånd att

ha spädbarn hos sig i anstalten. Den medicinska definitionen av späd— barnsåldern innebär en övre åldersgräns på 12 månader.

Under budgetåret 1991/92 vistades 25 barn i anstalt, därav fem barn i kva Hinseberg och tio barn i kva Färingsö. Huvuddelen av dessa barn var under ett år, och inget barn var över två år. Den genomsnitt- liga vistelsetiden var ungefär två månader. Ett barn vistades dock sju månader med modern i anstalt.

7.7. Överväganden och förslag

Straffverkställigheten för kvinnor är i huvudsak densamma som för männen. Det ringa antalet intagna kvinnor medför dock att för- hållanden i en del hänseenden blir olikartade.

Den som dömts till fängelse i mer än ett år skall för trädesvis bli placerad i riksanstalt. Den enda riksanstalten som tar ern t kvinnor är kva Hinseberg. I praktiken placeras dock en del kvinnor d fängelse- straff överstigande ett år i slutna lokalanstalter och å en i öppna lokalanstalter i enstaka fall. Å andra sidan finns i kva Hin berg en del kvinnliga intagna med korta fängelsestraff som förflyttats dit på grund av misskötsamhet i lokalanstalt. Som beskrivits ovan finns end st två renodlade kvinnoanstalter i Sverige, kva Hinseberg och kva FärmI sö. Lokalanstaltsplatser för kvinnor finns dessutom vid 18 andra ansta ter, där majoriteten av de intagna är män. Det finns ingen öppen anstalt som är avsedd för enbart kvinnor.

Kriminalvårdsstyrelsen har i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 1993/94 - 1995/96 föreslagit att anstalter med kvinno- platser bör vara dimensionerade för minst 15 kvinnor. Genom att kvinnor koncentreras till anstalter med speciella kvinnoavdelningar skapas underlag för bl.a. missbruksprogram. Förutom program mot missbruk föreslås att anstalterna anpassar sysselsättningen för de intagna kvinnorna så att kompletterande utbildning, arbete och fritids- verksamhet upplevs som meningsfull för kvinnor och som ett led i anpassning mot arbetsliv och socialt umgänge i samhället. Även programverksamhet som behandlar relationen förälder - barn bör utvecklas. Kriminalvårdsstyrelsen anser också att frågan om barn i anstalt och därmed sammanhängande frågeställningar måste studeras närmare, t.ex. vad gäller åldersgränsen för medföljande barn. Vidare bör studeras vilka bedömningar som görs då det beslutas att ett barn får medföras till anstalt, bl.a. vilken hänsyn som tas till hur kapabel modern är att själv ta ansvar för barnet under anstaltsvistelsen samt vilken betydelse det har huruvida modern kan ta hand om barnet efter anstaltsvistelsen.

Vid våra kontakter med tjänstemän inom kriminalvården har vi kunnat konstatera att uppfattningarna är delade om för- och nackdelar med rena kvinnoanstalter respektive blandade anstalter. Mest negativa till blandade anstalter tycks personalen vid slutna lokalanstalter vara, vilket möjligen kan förklaras med att det tyngre klientelet finns just i dessa anstalter. Det vanligaste argumentet mot att placera män och kvinnor i samma slutna anstalt är att kvinnorna i närvaro av männen fortsätter samma levnadsmönster som ute i samhället. De kriminella kvinnorna lever utom anstalten mycket ofta tillsammans med kriminella och drogberoende män. Många av dessa kvinnor accepterar att helt underkasta sig sin manlige partners vilja. Detta mönster upprepas om man byter partner. En kvinna som anammat ett sådant levnadsmönster faller ofta in i samma roll i en kriminalvårdsanstalt. Personalen misstänker också att de kvinnliga intagna utnyttjas sexuellt. Det förekommer att kvinnor tvingas förvara narkotika nedsvalt eller uppstoppat i någon kroppsöppning. Eftersom dessa kvinnor är vanda vid att behandlas på ett likartat sätt utanför anstalten reagerar många av dem inte mot att utnyttjas av manliga intagna i en anstalt. För att förhindra att de kvinnliga intagna behandlas på detta sätt försöker man i vissa av de blandade anstalterna skilja kvinnorna från männen. Eftersom kvinnorna ofta är betydlig färre än männen leder detta många gånger till att deras rörelsefrihet blir mera inskränkt än männens.

Möjligheterna att tillgodose kvinnors särskilda behov i de blandade anstalterna är enligt anstaltspersonalen i allmänhet begränsade. I flertalet blandade anstalter har verksamheten utformats med ut- gångspunkti männens behov och förutsättningar. Kvinnorna anses vara alltför få för att de skall bilda ett tillräckligt underlag för särskilda program och för sysselsättning anpassad till kvinnor. 1 de slutna lokalanstalterna har personalen framfört att det skulle fungera bättre om kvinnogruppen vore större i förhållande till männen och om det fanns ett strukturerat program för kvinnorna. '

I den tidigare beskrivna enkätundersökningen bland intagna kvinnor tillfrågades kvinnorna om de önskade undergå straffverkställighet i en ren kvinnoanstalt eller i en blandad anstalt. De argument som framfördes för blandade anstalter och mot rena kvinnoanstalter var att kvinnor i vissa fall kan ha svårt att komma överens, att kvinnor och män normalt lever tillsammans samt att det blir en trevligare och mjukare stämning med både kvinnor och män. Omkring 55 procent av kvinnorna föredrog blandade anstalter. Kvinnornas argument för anstalter enbart för kvinnor var att det är lugnare när kvinnor bor tillsammans, att de behöver vara utan män ibland samt att de känner rädsla och avsky för män. Renodlade kvinnoanstalter föredrog 16 procent av kvinnorna i undersökningen.

Riksdagen har upprepade gånger uttalat att det är angeläget dels att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda

från manliga intagna, dels att intagna kvinnors behov kan tillgodoses också i anstalter med både manliga och kvinnliga intagna (Se 1990/911JuU 17 s. 14).

Kvinnorna vill oftast bli placerade i en anstalt nära hemorten för att därigenom lättare kunna ta emot besök av anhöriga. Närheten till hemorten anses av dessa kvinnor vara viktigare än att bli placerad i en anstalt utan män. Även anstaltspersonal har framhållit att det i vissa fall är viktigt med närhet till hemorten för frigivningsförberedelserna samt för att underlätta kontakterna med anhöriga.

Vi menar att det i och för sig oftast är av stort värde att en intagen får avtjäna sitt fängelsestraff i en anstalt i närheten av hemorten. Män kan i allmänhet få plats i en sådan anstalt. Med hänsyn till det låga antalet kvinnoplatser i anstalterna kan det däremot ofta vara svårt för en kvinna att få plats nära hemorten. Om ett system med renodlade kvinnoanstalter infördes skulle dessa bli mycket få till antalet, vilket i sin tur skulle leda till att än färre kvinnor än enligt den nuvarande ordningen skulle få plats i anstalt i närheten av hemorten. Enligt vår mening måste det därför även i fortsättningen finnas blandade anstalter. Kontakten mellan manliga och kvinnliga intagna bör emellertid vid sådana anstalter begränsas så långt det är möjligt.

Som vi ovan beskrivit är det vanligt att kriminella kvinnor blir förtryckta av kriminella och drogberoende män, som de sammanlever med. Enligt vår mening bör straffverkställigheten för kvinnor utformas så att de inte kan utsättas för förtryck av kriminella mån även i kriminalvårdsanstalt. I sammanhanget bör vidare beaktas att de europeiska fängelsereglerna och FN:s minimiregler för behandling av interner föreskriver att intagna män och kvinnor i princip skall hållas åtskilda från varandra. Mot denna bakgrund är det vår uppfattning att kvinnor inte bör placeras i gemensamhet med män. Utgångspunkten bör därför vara att kvinnor som placeras i blandade anstalter inte kommer i kontakt med manliga intagna annat än under arbetstid och kontrollerad fritid.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas utformningen av verksamheten vid de blandade anstalterna. En god utgångspunkt synes härvid vara de uttalande som Kriminalvårdsstyrelsen gjorde i den fördjupade anslags- framställningen för budgetåren 1993/94—1995/96. Det måste vara möjligt att skapa en meningsfull verksamhet för kvinnor i varje blandad anstalt. Under alla förhållanden måste verksamheten utformas så att kvinnornas förhållande inte blir sämre än männens. Enligt vår uppfattning är det så viktigt att fängelsedömda kvinnor placeras i en anstalt eller på en avdelning där verksamheten är inriktad på kvinnor särskilda behov, att närhetsprincipen får vika om det i något fall skulle visa sig att dessa intressen inte går att förena.

Blandade anstalter kan såsom här framhållits av skilda skäl inte helt undvikas. Huvudregeln bör emellertid enligt vår mening vara att

kvinnor skall placeras i anstalter som är avsedda för enbart kvinnor eller på anstaltsavdelningar där all gemenskap med manliga intagna är utesluten. Denna huvudregel kommer till uttryck i 7 5 andra stycket lagförslaget. Av detta framgår också att en intagen kvinna inte utan eget medgivande skall få placeras i en anstalt där gemenskap med manliga intagna förekommer.

Inställningen till små barn i fängelset varierar. I öppna, blandade anstalter med mindre belastat klientel samt i de renodlade kvinnoan- stalterna är personalen relativt positiv till att spädbarn får vistas med modern. En praxis har utvecklats som innebär att den övre ålders- gränsen beståmts till två år. I kva Hinseberg får dock inte vistas några barn över ett års ålder. En vanlig iakttagelse bland personalen är att ett barn som vistas för länge i anstalt i vissa fall blir "anstaltsanpassat", bl.a. på så sätt att barnet vänjer sig vid att dörrar är låsta. Det förekommer att ett barn som lärt sig gå stannar framför alla stängda dörrar utan att försöka öppna. Det är därför viktigt att de flesta barnen är mycket unga och att vistelsetiden i anstalt i regel bara är några månader. Vid den prövning som görs av socialnämnden i barnets hemkommun tas i första hand hänsyn till barnets bästa. Det förutsätts att modern skall vara kapabel att ta hand om sitt barn inte bara under fängelsevistelsen utan även efter frigivningen.

I enkätundersökningen var en fjärdedel av de kvinnliga intagna negativa till att ha barn i fängelse, medan 37 procent hade positiv in- ställning. Mest positiva var de kvinnor som hade egna minderåriga barn och unga kvinnor under 25 år. Äldre kvinnor och kvinnor av utländskt ursprung var negativa.

Det system som utvecklats vad gäller barn i anstalt förefaller fungera på ett godtagbart sätt. Ettårsgränsen tycks vara en lämplig ål- dersgräns för medföljande barn. En förutsättning är dock att det finns goda fysiska förutsättningar i anstalten att ta emot ett spädbarn, t.ex. tillräckligt stora bostadsrum och tillfredsställande hygienutrymmen. De sociala myndigheterna har att i varje särskilt fall bedöma vad som kan anses vara det bästa för barnet. Någon lagändring synes inte erforder- lig beträffande intagens barn.

8. Ungdomar i anstalt

8.1. Inledning

Det är vanligt att unga människor begår brott. Flera undersökningar tyder på att ungdomars brottsliga beteende är av övergående natur. Det stora flertalet upphör att begå brott även om brottet inte har uppdagats eller föranlett någon reaktion från samhällets sida. Det har hävdats att om den unge lagöverträdaren hamnar i straffsystemet, medför detta att han lätt stämplas som kriminell eller på annat sätt avvikande. Härige— nom kan den unges vilja och förmåga att följa normerna försvåras. De svenska reglerna om unga lagöverträdare präglas av stor återhållsamhet med användning av frihetsberövande sanktioner. Det övervägande antalet unga lagöverträdare blir inte föremål för någon samhällsåtgärd, och de som underkastas sådan åtgärd berövas ytterst sällan friheten. Beträffande en handfull ungdomar kan emellertid fängelse inte undvikas. För ungdomar i åldern 15-18 år rör det sig om 20-50, som varje år ådöms sådan påföljd.

I detta avsnitt behandlas straffverkställighet för ungdomar. Med ungdomar avses här personer upp till 21 år. Framställningen inleds med en redogörelse för de svenska straffrättsliga reglerna om ung— domar. Sverige har nyligen anslutit sig till Förenta nationernas barnkonvention. Häri finns vissa regler om frihetsberövande. Eftersom dessa regler får betydelse för våra bedömningar lämnas en redovisning av konventionens regler i detta hänseende. De bestämmelser i KvaL som är aktuella i förevarande sammanhang redovisas likaledes. Avsnittet avslutas med överväganden och förslag.

8.2. Straffrättsliga regler om ungdomar

De straffrättsliga reglernas tillämplighet beträffande unga lagöver— trädare regleras i skilda bestämmelser i BrB och ”andra författningar. I 1 kap. 6 5 BrB stadgas att för brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd. Gärning av någon som inte uppnått denna ålder skall självfallet inte föranleda åtal. Mot den som begått brott innan han fyllt 15 år kan dock, om det krävs från allmän

synpunkt, enligt 19 5 lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) föras s.k. bevistalan.

Den straffrättsliga lagstiftningen innehåller åtskilliga särbestämmel— ser med avseende på unga lagöverträdare över 15 år.

Av 20 kap. 3 5 RB följer att alla brott i princip ligger under allmänt åtal. Detta innebär som huvudregel att så snart en lagföring inför domstol kan väntas leda till fällande dom skall åtal väckas. Från denna regel finns betydande undantag. Av särskilt intresse i detta samman- hang är stadgandet i 1 5 LUL. Åtalsunderlåtelse kan enligt den bestämmelsen meddelas om en underårig blir föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980z620; SoL) eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller blir föremål för annan åtgärd som innebär att han får hjälp eller stöd och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige. Slutligen får enligt bestämmelsen åtalsunderlåtelse också beslutas om detär uppenbart att brottet skett av okynne eller för- hastande.

Har åtal väckts mot den underårige, skall domstolen, om den under— årige befinns skyldig till det åtalade brottet, bestämma vilken påföljd denne skall ådömas. I förarbetena till BrB uttalade departementschefen, att lagförslaget i princip utgick från att lagöverträdare som inte fyllt 18 år skulle bli föremål för åtgärd inom barnavården och inte inom kriminalvården. Barnavårdslagen har senare ersatts med SoL och LVU. Någon ändring i nyssnämnda hänseende var inte avsedd. Ut- gångspunkten är således att underåriga lagöverträdare i första hand skall bli föremål för vård enligt någon av de nyss nämnda lagarna. Bestämmelsen härom finns i 31 kap. 1 5 BrB, vari stadgas att om den som är under 21 år och som begått brottslig gärning kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU får rätten överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom social- tjänsten. Bestämmelsen omfattar således lagöverträdare under 21 år men det är mera sällan den tillämpas beträffande lagöverträdare över 18 år.

Om en ung lagöverträdare inte överlämnas till särskild vård har domstolen att välja annan påföljd för den unge. Beträffande fängelse finns i 30 kap. 5 5 BrB vissa begränsningar när det gäller möjligheten att tillgripa den påföljden. Av första stycket följer att för brott som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Detta innebär att fängelse kommer i fråga i endast sällsynta undantagsfall. I dessa fall rör det sig om antingen brott med mycket högt straffvärde, t.ex. mord och grovt rån, eller också om återfall i omfattande kriminalitet av allvarligt slag. I det senare fallet måste det stå alldeles klart att förutsättningar för vård enligt LVU saknas. I bestämmelsens andra stycke stadgas att för brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21

(aikana—_m—

# i a

år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gär- ningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl till det. Liksom beträffande ungdomar under 18 år är det främst den begångna gärningens straffvärde som kan medföra att en ung lagöverträdare i det aktuella åldersintervallet döms till fängelse. För denna åldersgrupp kan det emellertid också förekomma att tidigare lagföringar utesluter annan påföljd än fängelse. Vidare kan för denna grupp inte sällan brottets art så starkt tala för fängelse att en sådan påföljd får väljas, t.ex. vid rattfylleri. Uttrycket "annars finns särskilda skäl till det" syftar således på tidigare brottslighet eller det aktuella brottets art.

Enligt 29 kap. 7 5 BrB får ingen dömas till fängelse på livstid för brott som han har begått innan han fyllt 21 är.

8.3. Lagen om kriminalvård i anstalt

I 6-8 55 KvaL finns vägledande anvisningar för placering i anstalt av den som skall avtjäna fängelsestraff. De två första paragraferna innehåller allmänna bestämmelser, medan 8 5 KvaL reglerar placering av unga lagöverträdare. I sistnämnda paragraf stadgas att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt beaktas att han, om inte särskilda skäl föranleder annat, hälles åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

I förarbetena framhöll departementschefen att det nya anstaltssyste- met medförde att fördelningen av de intagna mellan olika anstalter i princip kom att ske oberoende av de intagnas ålder. Det sagda gällde åtminstone i fråga om lokalanstalterna. När det gällde riksanstaltema, fortsatte departementschefen, kunde det emellertid vara lämpligt att en del av dessa eller vissa avdelningar förbehölls sådana ungdomar som av säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen borde placeras i lokalanstalt. Härigenom kunde man bl.a. få möjlighet att lättare tillgodose det yngre klientelets särskilda behov av behandlingsresurser i fråga om utbildning, arbetsträning samt medicinsk och psykoterapeu- tisk behandling. Departementschefen påpekade vidare att det uppen- barligen kunde i fråga om unga lagöverträdare också vara av särskild vikt att de kunde placeras på ett sådant sätt att de inte kom att utsättas för olämplig påverkan av andra. mera gravt kriminellt belastade intagna. Enligt den aktuella bestämmelsen i KvaL skulle unga intagna placeras åtskilda från intagna som kunde inverka menligt på deras anpassning i samhället. Vid remissbehandlingen av lagförslaget hade anförts att denna bestämmelse kunde vara svår att tillämpa inom ramen för det nya anstaltssystemet, särskilt när det gällde lokalanstalterna. Departementschefen uttalade sin förståelse för denna synpunkt men ansåg att en bestämmelse av detta slag ändå hade en viktig funktion att

fylla. Den kunde, menade departementschefen, ge uttryck för en viktig princip som man inom ramen för tillgängliga resurser borde söka att följa. Avslutningsvis anförde departementschefen att av den föreslagna bestämmelsen följde vidare att man i görligaste män skulle ta till vara föreliggande möjligheter att avdela viss eller vissa riksanstalter eller särskilda anstaltsavdelningar för huvudsakligen ungdomsklientel. (Prop. 1974:20 s. 91.)

Bland de unga lagöverträdarna tilldrar sig gruppen under 18 är särskilt intresse. Antalet intagna i fängelse som tillhör denna ålderska- tegori varierar mycket är från år; under 1980-talet var det lägsta antalet under 20 och det högsta var 52 ( 1989). Forskningsgruppen vid Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen gjort en specialstudie avseende de unga som intogs i anstalt sistnämnda år (Kriminalvårdsstyrelsen, Fängelsedömda ungdomar 1989, Rapport 1992zl).

Under år 1989 intogs några ungdomar mer än en gång i kriminal- vårdsanstalt. I undersökningen ingår därför 44 personer, alla män. Av de i undersökningen ingående personerna var 11 procent under 17 år och 48 procent hade fyllt 17,5 är. Ingen var yngre än 16 år. År 1989 var 5,5 procent av den manliga befolkningen i åldrarna 16-17 år utländska medborgare. Av dem som intogs i fängelse var 36 procent utländska medborgare. Om man även beaktar dem som tidigare haft utländskt medborgarskap blir andelen högre, nämligen 61 procent. Drygt 70 procent av dem som intogs i anstalt var bosatta i storstads- regionema. Intagna med utländskt medborgarskap var, enligt under- sökningen, speciellt överrepresenterade i Malmöområdet i förhållande till gruppens andel av befolkningen i åldersintervallet 16-17 år.

Över 40 procent hade vuxit upp tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. Cirka en fjärdedel hade vuxit upp tillsammans med en ensamstående förälder, vanligtvis modern och ytterligare ungefär en fjärdedel hade vuxit upp tillsammans med modern och hennes man eller sambo. För cirka 50 procent finns uppgift om att de hade haft ett eller flera problem i uppväxtmiljön. De vanligast förekommande problemen hade varit allvarliga konflikter och alkoholmissbruk.

Av ungdomarna i gruppen hade endast en genomgått och avslutat sin gymnasieutbildning. För två personer fanns ingen uppgift om ut— bildning och fyra personer hade genomgått utbildning i utlandet. Av de övriga hade nästan hälften avbrutit sin skolgång. Av de 40 personer som hade svensk skolutbildning fanns uppgift om skolproblem i inte mindre än 36 fall. Dessa problem gällde skolk, hot mot och misshandel av andra elever, läs- och skrivsvårigheter, relationsproblem till lärare och elever, störande beteende och mobbing av andra elever. Skolk var det mest förekommande skolproblemet.

Totalt hade 86 procent (38 personer) haft kontakt med socialtjänsten före intagning i kriminalvårdsanstalt. För fyra personer saknades

uppgift om ålder och orsak vid den första kontakten. Av de övriga 34 personerna var nästan hälften 15-16 år och ytterligare 40 procent i åldersintervallet 12- 14 år då de första gången blev föremål för någon uppmärksamhet från de sociala myndigheternas sida. Kriminalitet var huvudorsak till ingripande i omkring 60 procent av fallen. Övriga problem gällde familjen (20 procent), skola (12 procent) och missbruk (9 procent). Före den aktuella lagöverträdelsen hade 89 procent varit föremål för ingripande från något rättsvårdande organ.

För 60 procent av de intagna var förmögenhetsbrott huvudbrott och för huvuddelen av återstoden var brott mot person huvudbrott. För drygt hälften av de intagna var strafftiden en - två månader och för 80 procent understeg strafftiden sex månader. Den längsta strafftiden var fängelse fem år.

Tre personer hade en verkställighetstid som översteg ett år i fängelse. Två av dessa placerades i riksanstalt. Av de dömda intogs ytterligare tre i riksanstalt. Övriga placerades i öppen (50 procent) eller sluten (37 procent) lokalanstalt. Hälften av ungdomarna under- kastades således hög grad av slutenhet. I rapporten konstateras att placeringarna inte skett med hänsyn till ålder i ett stort antal fall, vilket kan ha lett till att ungdomarna kommit att vistas där ett stort inslag av negativ påverkan kan förmedlas från ett hårt belastat klientel.

8.4. Internationella åtaganden

Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). Konventionen är ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången har de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år samlats i ett folkrättsligt bindande dokument. Sedan konventionen hade ratificerats av 20 stater, bl.a. Sverige, trädde den i kraft den 2 September 1990. Sverige ratificerade konventionen utan att reservera sig på någon punkt.

Konventionens regler är tillämpliga på personer som inte fyllt 18 år (artikel 1). Den bestämmelse som är av störst intresse i nu förevarande sammanhang finns i artikel 37. Där stadgas bl.a. att varje frihetsbe- rövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder (punkt c). I samma punkt föreskrivs vidare "Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväx- ling och besök". Det kan i sammanhanget påpekas att i artikel 10 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns ett mer

långtgående krav på att ungdomsbrottslingar skall hållas åtskilda från vuxna intagna. Vid ratificeringen av denna konvention reserverade Sverige sig på den punkten.

Enligt artikel 37 i barnkonventionen får således ett frihetsberövat barn placeras tillsammans med vuxna enbart om det är till barnets bästa att så sker. Bestämmelsen kan synas stå i strid mot stadganden i 8 5 KvaL. Socialutskottet yttrade följande om detta vid utskottsbe- handlingen av propositionen med förslag till godkännande av kon- ventionen (1989/90:80U28 5.33).

Det är, vilket också framhålls i propositionen, av vikt att vid bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i konventionen hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfat- tande plan och på rättssystem av mycket skiftande art. Konventionen måste tolkas så att den får en rimlig mening inom ramen för varje nationellt system.

Syftet med bestämmelsen i konventionen är främst att mycket unga som berövats friheten inte skall placeras tillsammans med äldre, mer förhärdade kriminella personer. Detta syfte är otvivel- aktigt uppfyllt för Sveriges del. Syftet med den aktuella bestämmel- sen är rimligen inte att förhindra att personer under 18 år placeras tillsammans med andra unga, men något äldre, som kanske befinner sig på samma utvecklingsnivå. Bestämmelsen torde sålunda inte ta sikte t.ex. på det förhållandet att en sjuttonåri och en artonårig enligt LVU kan placeras i samma hem för särs ild tillsyn. Det är andra, i Sverige inte förekommande former av sammanblandning av frihetsberövande barn och vuxna som bestämmelsen främst riktar sig mot.

Enligt artikel 44 i konventionen skall konventionsstaterna fortlöpande upprätta rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänts i konventionen. Sverige överlämnade sin första rapport till FN i september 1992.

I rapporten framhålls beträffande tillämpningen av artikel 37 att personer under 18 är endast i rena undantagsfall döms till fängelse. I rapporten påpekas vidare att vid anstaltsplacering av unga intagna gäller enligt 8 5 att den som är under 21 år skall placeras så att han hålls åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. I rapporten framhålls vidare.

De svenska reglerna för verkställighet av frihetsstraff innebär således inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle också i vissa fall strida mot den unges eget intresse. Regeln i lagen om kriminalvård i anstalt ger vissa garantier mot att de som trots allt döms till frihetsberövande påföljd utsätts för skadlig påverkan av vuxna intagna.

Generellt äller vissa differentieringsregler för placerin av dem som döms tili fängelse. Placering sker antingen på slutna elFer öppna anstalter. När det är möjligt bör den intagne placeras på anstalt så

nära hemorten som möjligt för att underlätta övergången från fän elsestraff till ett liv i frihet. Dessa regler tillämpas också när det gäl er placering av unga personer. Genom att ta till vara hela kriminalvårdens resurser försöker man så långt möjligt utforma verkställigheten efter den unges individuella förutsättnmgar, dvs. efter brottslighetens karaktär, behov av utbildning och arbetsträning m.m i varje särskilt fall och med placering på en anstalt så nära den dömdes hemort som möjligt.

I rapporten påpekas att den svenska riksdagen vid behandlingen av frågan om ratificering av konventionen ansåg att hänsyn måste tas till syftet med artikeln och att syftet, enligt riksdagens bedömning, främst var att mycket unga personer som berövas friheten inte skulle placeras med äldre, mer förhärdade kriminella personer. Detta syfte var enligt riksdagens mening otvivelaktigt uppfyllt för svensk del.

En över än från det nuvarande systemet till en ordning där de unga håls åtskilda från vuxna kan föra med sig vissa negativa konsekvenser för de dömda. Med hänsyn till det låga antalet fängelsedömda under 18 år skulle inte principen om en placering nära den dömdes hemvist kunna upprätthållas. I stället torde det vara nödvändigt att samla de unga i en eller flera centrala anstalter. Den del av de unga som döms till fängelse är också i allmänhet ganska hårt brottsbelastade, varför säkerhetskrav och liknande skulle behöva hållas på en hög nivå, som då också skulle gälla för den som kanske inte är så belastad. Samtidigt skulle det också bli svårare att dra nytta av det utbud i fråga om utbildning och olika rehabilite- ringsprogram m.m. som kriminalvården kan erbjuda. I vissa fall skulle t.o.m. situationen bli sämre för den unge än för en äldre person.

Att de svenska re lerna inte hindrar att unga förvaras tillsammans med äldre intagna, etyder inte att det saknas differentieringsregler för unga dömda. Enligt de svenska reglerna för placering av inta na skall, som nämnts, den som är under 21 år hållas åtskild rån intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Slut igen kan också påpekas att även om det inte sker någon uppdelning när det gäller arbets- och motionslokaler och d likt har varje intagen tillgång till en egen cell. Det innebär så edes en möjlighet till avskildhet.

I rapporten betonas att även om den aktuella regeln i artikel 37 enligt Sveriges mening är uppfylld hindrar det inte att förbättringar kan och bör göras.

Inom Rädda Barnen har upprättats tre rapporter om utsatta barn och barnkonventionens tillämpning i Sverige. I rapporten Om övergivna barn och barn i fängelse behandlas bl.a. frågan om barn och ungdomar i fängelse. I rapporten anförs bl.a. (s. 21).

Idag placeras barn under 18 år, som är dömda till fängelse, tillsammans med vuxna kriminella i samma fängelseanstalt. Aven om vissa anstalter har försökt att skilja ungdomarna och de vuxna genom att inom anstalten upprätta särskilda avdelningar för

ungdomsbrottslingarna, så bedrivs en rad olika aktiviteter inom anstalten gemensamt av ungdomar och vuxna intagna.

De speciella behandlingsresurser som skulle behövas för att tillgodose de mycket unga intagnas behov finns inte idag.

arn och ungdomar som nu sitter i fängelse är bärare av en rad

svåra problem. Problem som det behövs särskild kompetens för att kunna bearbeta framgångsrikt. Kriminalvården har liksom socialvår- den idag inte tillräckliga resurser för detta arbete.

I rapporten hävdas att Sverige inte uppfyller kraven i barnkonventio- nens artikel 37 c, eftersom intagna under 18 år placeras med äldre. Enligt Rädda Barnen bör sådan placering ske endast i mycket speciella undantagsfall, nämligen då det är till barnets bästa att så sker. I rapporten hävdas vidare att den i artikel 37 c fastslagna principen bör komma till klarare uttryck i den svenska lagstiftningen på området.

Att den officiella svenska tolkningen av artikeln inte går fri från invändningar framgår också därigenom att man i Danmark tolkat bestämmelsen annorlunda. Där har man med hänvisning till kon- ventionen ansett det nödvändigt att som huvudregel hålla strikt åtskillnad mellan intagna under 18 år och äldre. En särskild an- staltsavdelning har således reserverats för det yngsta klientelet, trots att detta liksom i Sverige inte omfattar mer än ett fåtal personer.

8.5. Överväganden och förslag

Ungdomsbrottskommittén har nyligen i betänkandet (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott föreslagit att det skall införas en ny reaktion för lagöverträdare som är under 21 år. Denna benämns särskild tillsyn. Enligt förslaget skall verkställigheten ske i särskilda ungdomshem, s.k 5 12-hem, som skall administreras av Statens institutionsstyrelse. En förutsättning för att döma till särskild tillsyn är att det föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd om den unge är 15-17 år eller särskilda skäl om han är 18-20 år. Frågan om sådana skäl. är för handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmåtningen skall samma regler gälla som för fängelse. Enligt Ungdomsbrottskommittén kommer särskild tillsyn över unga i stor utsträckning att träda i stället för fängelse.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan är de svenska straff- rättsliga reglerna så utformade att frihetsberövande påföljd skall väljas för unga lagöverträdare endast om någon annan möjlighet inte står till buds. Antalet ungdomar som vid ett visst givet tillfälle är intagna i kriminalvårdsanstalt är därför mycket lågt, i allmänhet under tio i hela

landet. Den aktuella gruppen består i princip alltid av män. Det förekommer nämligen mycket sällan att flickor under 18 är döms till fängelse.

Enligt 8 5 KvaL skall vid placering av intagen som inte fyllt 21 är särskilt beaktas att han skall hållas åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Vid våra besök i skilda anstalter i landet har vi fått det bestämda intrycket att man gör stora ansträngningar inom kriminalvården för att finna goda lösningar på problemet med att placera fängelsedömda ungdomar. Yngre män med långa strafftider placeras regelmässigt i kva Mariefred. I den anstalten intas företrädesvis långtidsdömda yngre män, som inte tidigare ådömts fängelsestraff. Verksamheten vid anstalten är särskilt utformad för att passa detta klientel. Övriga yngre intagna placeras i lokalanstalt med en i det enskilda fallet lämplig grad av säkerhet. De yngre intagna bor, arbetar och utövar fritidsaktiviteter tillsammans med de äldre intagna.

Enligt artikel 37 i barnkonventionen skall varje frihetsberövat barn hållas avskilt från vuxna, om det inte kan anses vara till barnets bästa att så inte sker. Konventionens krav är strängt på denna punkt. Avsteg från den principiella utgångspunkten att barn i fängelse inte skall ha någon kontakt med vuxna intagna får således ske enbart om det är till barnets bästa. Det sagda gäller såväl vid boende som vid olika aktiviteter i anstalten, t.ex. arbete och fritidsverksamhet. Artikelns utformning synes närmast ge vid handen att man i varje särskilt fall skall pröva och avgöra vad som är till barnets bästa. Det ligger i sakens natur att det inte är lätt att avgöra vad som generellt eller i ett enskilt fall skall anses vara till barnets bästa. Utgångspunkten måste dock bli att varje barn i fängelse ovillkorligen måste skyddas från de skadeverkningar som kan uppkomma i kontakt med äldre brottslingar.

Många unga intagna intar lätt en beundrande och kritiklös inställning till äldre intagna, och det förekommer inte sällan att yngre utsätts för olika påtryckningar, t.ex. att införa narkotika till anstalten. Yngre kan också bli utnyttjade i skilda hänseenden. Det kan därför ifrågasättas om det kan anses vara förenligt med ett frihetsberövat barns bästa att det kan träffa äldre intagna.

Möjligheterna att utforma kriminalvårdslagstiftningen så att unga intagna inte får någon kontakt med äldre intagna är begränsade. Teoretiskt är två lösningar tänkbara: antingen kan alla intagna under 18 år samlas i någon eller några centralt belägna anstalter eller kan en ung intagen förvaras i en anstalt nära hemorten men isolerad från övriga intagna som är över 18 år.

Vad först gäller lösningen att samla alla ungdomar under 18 år i en eller några få anstalter finns följande att anföra. Gruppen fängelse- dömda under 18 år är så liten att i praktiken endast en anstalt i landet skulle komma i fråga. Samtidigt skulle gruppen likväl vid vissa

tillfällen vara tillräckligt stor för att ge upphov till särskilda problem. Det är nämligen en erfarenhet som gjorts inom kriminalvården att det är nödvändigt att begränsa antalet intagna ungdomar i en anstalt. Om det blir för många ungdomar sluter dessa sig samman och blir svåra att hantera och svåra att få kontakt med för personalen. Bl.a. brukar skadegörelsen öka påtagligt i anstalten. Inom Stockholmsregionen har man mot bakgrund härav som tumregel att inte placera fler än högst tre ungdomar i samma anstalt.

En annan konsekvens av att samla alla fängelsedömda ungdomar i en anstalt är att denna måste ligga förhållandevis centralt i landet. Detta skulle leda till att många skulle få långt till sina respektive hemorter. Härigenom skulle deras möjligheter alla hålla kontakt med föräldrar och andra anhöriga försvåras. Många unga som döms till fängelse har dålig kontakt med sina anhöriga, och det är därför ytterst viktigt att de kontakter som trots allt kan finnas inte upphör. Vidare är det ofta mycket angeläget att de sociala myndigheterna liksom frivårdsmyndigheten på den unges hemort har praktiska möjligheter att upprätthålla erforderliga förbindelse med den unge. Huvudansvaret för den unges fortsatta utveckling kommer många gånger att ligga på dessa myndigheter. Sammantaget skulle en strävan att samla alla fängelse- dömda ungdomar i några få anstalter inte sällan leda till att ung- domarna får en väsentligt sämre situation än de äldre intagna. Det kan inte anses förenligt med de ungas bästa att välja en sådan lösning.

Den andra möjligheten att hålla yngre skilda från äldre intagna skulle vara att placera dem i anstalt nära hemorten och isolera dem där från de äldre. Det är svårt att se att det någonsin kan vara förenligt med en ung intagens bästa att bara träffa anstaltspersonal och eventuel- la besökare samt möjligen någon enstaka jämnårig intagen. Tvärtom torde många som tillhör denna kategori dömda vara i särskilt stort behov av kontakt med andra och av andra former av social träning. Personalen i flera kriminalvårdsanstalter har hävdat att det ofta kan vara lämpligt att unga intagna får umgås med äldre intagna. Många äldre känner nämligen ett visst ansvar för att ungdomarna bryter sitt kriminella levnadsmönster. Mot denna bakgrund synes det inte heller vara förenligt med ungdomarnas bästa att placera dem i anstalt nära hemorten och hålla dem avskilda från andra intagna.

Som tidigare redovisats har man i Danmark valt att samla alla unga intagna i en anstalt och hålla dem isolerade från äldre intagna för att härigenom uppfylla kraven i artikel 37. Erfarenheterna av detta system är, enligt vad vi har inhämtat vid vårt besök i Danmark, entydigt negativa. De unga blir mycket isolerade. Vid något tillfälle fanns bara två intagna under 18 år, och dessa var hänvisade till att umgås uteslutande med varandra såväl i arbete som på fritid. I många fall är restiden förhållandevis lång mellan anstalten och den intagens hemort. Detta har lett till att kontakterna mellan de unga och deras anhöriga

har blivit väsentligt försämrade sedan denna placeringsprincip började tillämpas.

Sammanfattningsvis förefaller det inte vara förenligt med de ungas bästa att införa en ordning som helt utesluter kontakter med äldre intagna. Den tolkning av barnkonventionen som hittills accepterats i Sverige bör enligt vår mening inte frångås. Vi föreslår i 7 5 andra stycket lagförslaget en placeringsbestämmelse med avseende på ungdomar som i huvudsak har samma innebörd som den nuvarande. Bestämmelsen tar liksom den nuvarande sikte på intagna som inte fyllt 21 år. Antalet intagna under 18 år är så litet att några särbestämmelser för denna kategori knappast kan komma i fråga. Förslaget går ut på att placering företrädesvis skall ske i anstalter som är avsedda för yngre intagna. Härmed menas att ungdomar inte skall placeras tillsammans med äldre intagna som har en omfattande kriminell bakgrund. Någon bestämd övre åldersgräns för vilka som skall kunna hänföras till anstalter för yngre intagna bör inte anges.

Lämpligen bör minst en öppen och en sluten anstalt inom varje region reserveras för yngre intagna. Vid varje berörd anstalt bör byggas upp en särskild kompetens att ta emot ungdomarna. Vid an- stalterna måste finnas personal som är väl insatt i dessa ungdomars särbehov. Praktiskt taget alla ungdomar som intas i kriminalvårds- anstalt har avbrutit sin skolutbildning för tidigt. Det är viktigt att ungdomarna ges möjlighet till och entusiasmeras att ta igen vad de tidigare förlorat i skolutbildningen. Ungdomar som avtjänar längre straff bör vidare om möjligt beredas tillfälle till lämplig yrkesutbild- ning. Stora ansträngningar måste göras för att de ungdomar som har någon form av missbruksproblem får erforderlig vård och behandling för sina problem. Det är väsentligt att ungdomarna får bekanta sig med och delta i bra fritidsaktiviteter. Många av ungdomarna har haft få kontakter med vuxna som lever i normala förhållanden. Det system med kontaktmannaskap som nu är under uppbyggnad vid landets kriminalvårdsanstalter kan därför bli särskilt betydelsefullt för denna grupp intagna.

Ungdomar bör i första hand placeras i öppen anstalt. Det går dock inte att bortse ifrån att många av dem är så rymningsbenägna att de måste placeras i sluten anstalt. Om en ung intagen måste flyttas från en anstalt av disciplinära skäl, bör förflyttningen ske till annan anstalt som är särskilt inriktad på ungdomars behov. Endast i undantagsfall får en ung intagen placeras i annan anstalt än sådan som har en verksam- het som tar sikte på unga intagna.

.'.trfl (__ mm,, , . ... .Le'ig'léihitu- Åland 1.311»; '%1')_' ?,it'agrhil'k ill.—JJK. l'.' ! - ,g, 1_.._.,_.'. nilzis—i' "återra- '”'1 111511 11: start.; ” W'_-WL __ 331041— 351401?” " "i that-'R'” att .: ,å.miä.j,tr.ltr' 'em. ?. 4 ”' ”aa,, 7» ”sittning. Mana igwikul . nu. tar några; .rnmxu mrnasl'tmm "121 | .. "ili ytmått! 1311-3141 & l:. h_iil'rt

tjöt starring,

_ stl mai ..

_ ” ”itä Jämtland!" of"”!täa' ' Magma 11 ., magical " 333537 & 3.3t_rtw 1 .. rullistan- '

_,""_;'_"'t. _—_ Haag.-gin ij'sth resa Tatra.-L

' 151”. avvattnar ärligt:

l'i'an' .c' n.- quu 0223-1173

i'm

_'_ AML "=".ä i fattydttuhgru ' 111533)". i; ".*110 :.,agifit nödens. citatet 19.113... dåtida ta.. ”19ng 51.13.311sz "t': Hang me' '. ou ut rim har! matrum, Bli-i: ut . säl .mlgu thu ' ' f,:l'” 'i'-FW 13, 131313; .' .

ru* tf Muammar; tant

,.

'- . _:5313'bgggzli'l'dliiii'fll'éåf stin Lleaiadmcetla vu'tlstala aa _ _ aa"... funtarna i...-...a

. -1. '. A.J-j. .._.l.'

T " .. v.- - .'E- |' .. 'T._j,—_!.'11'Hl_ _* :

9. Intagens kontakt med yttervärlden

9.1. Inledning

Enligt 4 & KvaL skall kriminalvården utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsbe- rövandet motverkas. Av vara direktiv framgår att detta grundläggande mål även i fortsättningen skall vara en av utgångspunkterna för verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna.

För att reducera de skadliga följderna av frihetsberövandet är det viktigt att de intagna får hålla kontakt med personer utanför an— stalterna, främst med nära anhöriga. Men även kontakter med andra kan vara värdefulla för den intagne både när det gäller att främja dennes anpassning i samhället och att minska skadeverkningarna av frihetsberövandet. De intagnas kontakt med yttervärlden sker genom permissioner samt genom brev, besök och telefonsamtal.

I många av landets kriminalvårdsanstalter är narkotikasituationen mycket bekymmersam. Det kommer in narkotika i en del anstalter trots att stora ansträngningar görs från kriminalvårdens sida för att hålla nere inflödet. De otillåtna preparaten förs in till anstalterna huvud- sakligen i samband med permissioner och besök. Vid utformningen av de bestämmelser som skall reglera de intagnas kontakter med om- världen medför förekomsten av narkotika i anstalterna att reglerna i skilda hänseenden måste stramas upp ytterligare.

I detta avsnitt behandlas brevväxling, besök och telefonkontakter.

9.2. Intagens brevväxling

9.2.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelser om intagens rätt till brevväxling finns i 25-28 åå KvaL. De aktuella bestämmelserna ger myndigheterna viss rätt att granska brev och andra försändelser som sänds till en intagen eller som en intagen sänder ut från anstalten.

Reglerna om granskning av försändelser till och från intagen bygger på tanken att granskning skall få ske endast om det är påkallat av

säkerhetsskäl. Från denna utgångspunkt ges bestämmelser som närmare anger under vilka förutsättningar granskning kan få ske. Huvudstad— gandet om brevgranskning finns i 26 & KvaL. Av första stycket följer att brev och andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller otillåtet föremål. Bestämmelsen omfattar således inte bara brev utan även andra postförsändelser, t.ex. postpaket. I samma stycke föreskrivs vidare att om det finns anledning anta att en försändelse innehåller otillåtet föremål, får granskning i detta syfte ske även av en för- sändelse till eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Narkotiska preparat är den vanligaste typ av otillåtna föremål som påträffas vid nu ifrågavarande granskning. Be- träffande den som är intagen på specialavdelning skall granskningen av brev eller andra försändelser, enligt paragrafens andra stycke, även syfta till att undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller annat liknande förfarande. Enligt samma stycke får, när det är påkallat av säker- hetsskäl, granskning i detta syfte även ske Stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt, om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda för- hållanden. Som nedan framhålls skall brev till och från advokater och myndigheter i princip vidarebefordras utan granskning. I tredje stycket erinras om att första och andra styckena inte gäller sådant brev. Slutligen stadgas i sista stycket att om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han hindras från kontakter med andra personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Paragrafen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1982. Ändringen innebar en skärpning av reglerna om brevgranskning och utgjorde ett led i den intensifiering av kontrollen av de intagnas kontakter med personer utanför anstalterna som framstod som nödvändig med hänsyn till den då aktuella narkotikasituationen i anstal- terna (prop. 1981/82:141 s. 40).

Ett viktigt undantag från bestämmelsen om brevgranskning finns i 25 & KvaL. Enligt den bestämmelsen skall brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat vidarebefordras utan granskning. Det finns dock en specialregel som gäller för det fall att ett brev anges vara avsänt från svensk myndighet eller advokat och det skäligen kan misstänkas att uppgiften är oriktig. I sådant fall får försändelsen granskas, om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt, t.ex. genom telefonkontakt med den uppgivne avsändaren.

Genom en lagändring år 1981 kompletterades 25 5 med en regel som innebär att 26 5 skall tillämpas beträffande försändelser till postverket. Det var nämligen tidigare oklart hur 25 & skulle tolkas då

det var fråga om bl.a. postgiroförsändelser. Risken att en sådan försändelse skulle utnyttjas för otillbörlig kommunikation med yttervärlden ansåg vara så stor att det var motiverat att undanta dem från den granskningsfria kretsen av brev från intagna till svenska myndigheter. En bestämmelse som undantar endast postgiroförsändel- ser till postverket ansågs emellertid i praktiken inte vara tillräckligt effektiv. Det befanns därför att undantaget borde avse brev som är adresserade till postverket över huvud taget. I paragrafens andra stycke föreskrivs sålunda att i fråga om brev till postverket skall 26 & tillämpas. Brev eller andra försändelser som är adresserade till postverket får således numera granskas under samma förutsättningar som gäller för granskning av brev i allmänhet.

I 27 5 finns regler om förfarandet vid granskning av brev eller andra försändelser. Där anges till en början att sådan granskning inte får vara mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte (första stycket). Begreppet granskning kan i förevarande hänseende innefatta åtgärder av olika slag, nämligen genomlysning av oöppnad försändelse, öppning av försändelse utan läsning av dess skriftliga innehåll eller i sista hand både öppning av försändelse och läsning av skriftliga meddelanden däri.

Enligt paragrafens andra stycke bör den intagne, om det lämpligen kan ske, vara närvarande vid öppning av brev eller annan försändelse. Under förarbetena framhöll departementschefen att det från principiell synpunkt var lämpligt att den intagne är närvarande i fall då ett brev till eller från honom öppnas och granskas. Härigenom kunde man sannolikt i betydande utsträckning, fortsatte departementschefen, undvika att det från de intagnas sida uppkommer onödiga missförstånd eller misstankar om att ovidkommande faktorer skulle spela in vid brevgranskningen. Departementschefen påpekade avslutningsvis att det är angeläget att den intagne i så stor utsträckning som möjligt bereds tillfälle att närvara vid öppning av försändelse; dock öppnar be- stämmelsens ordalag möjlighet att beakta de praktiska svårigheter som kan föreligga i vissa anstalter när det gäller att låta de intagna vara närvarande vid brevöppning. (Prop. 1974:20 s. 139.)

I paragrafens sista stycke anges att brev eller andra försändelser som granskats får kvarhållas, om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Av bestämmelsen framgår vidare att om det är fråga om ankommande försändelse, skall den intagne i den utsträckning det är lämpligt få kännedom om innehållet. Slutligen stadgas att en kvarhållen försändelse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast när an- staltsvården upphör, om inte särskilda skäl talar däremot.

I 28 & stadgas att vad som är föreskrivet i 25-27 åå gäller även annat skriftligt meddelande. Denna bestämmelse har betydelse för vissa speciella fall, t.ex. för ett skriftligt meddelande som överlämnats till

den intagne vid besök. Av paragrafen följer vidare att bestämmelserna i nyssnämnda paragrafer även gäller sammanslutning av intagna. Brev eller andra försändelser som kommer till eller avsänds från för- troenderåd eller annan sammanslutning av intagna kan således underkastas samma kontroll som motsvarande försändelser till eller från intagen.

Kriminalvårdsstyrelsens tillämpningsföreskrifter om brevgranskning finns i 75-80 55 anstaltsföreskrifterna. Av bestämmelserna följer bl.a. följande. En intagens brev får granskas endast av därtill utsedd tjänsteman. Om den intagne inte är närvarande vid brevöppning, skall minst två tjänstemän vara närvarande. Den tjänsteman som granskat brevet skall underrätta den intagne om åtgärden. Efter granskningen skall brevet förseglas. Granskning av brev kan enligt föreskrifterna ske genom öppnande och genomläsning av innehållet, öppnande utan genomläsning eller genomlysning av oöppnat brev. Har ett brev öppnats enbart för att söka efter otillåtna föremål får det inte läsas. Om ett brev från en intagen kan skickas efter ändring, skall den intagne få tillbaka brevet med besked om detta. Anteckning, överstrykning eller ändring i brev får inte göras av tjänsteman vid anstalten. Bedöms innehållet i ett brev vara straffbart eller lämnar upplysningar om brott, skall polismyndigheten snarast underrättas därom. Ett beslut att ett brev skall kvarhållas skall upprättas skriftligen. Av beslutet skall framgå vem som meddelat beslutet, när beslutet har meddelats samt uppgift om delgivning av beslutet.

9.2.2. Överväganden och förslag (37—40 åå lagförslaget)

Det är uppenbart att granskning av försändelser till eller från en intagen måste ske även i fortsättningen. Liksom hittills bör gransk- ningen ske av säkerhetsskäl, dvs. för att förebygga och hindra att intagna under anstaltsvistelsen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter säkerheten vid anstalten i fara genom att t.ex. förbereda rymningar eller ta emot narkotika eller andra otillåtna varor.

Reglerna måste ha ett så preciserat innehåll att de intagna inte får anledning att ifrågasätta anstaltspersonalens rätt till brevgranskning när sådan är påkallad och att å andra sidan det från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla intresset av enhetlig tillämpning blir tillgodosett i största möjliga utsträckning.

Brev och andra försändelser används i inte obetydlig utsträckning till att olovligen införa narkotika till intagna i anstalterna. Av praktiska skäl rör det sig om tämligen begränsade mängder vid varje införseltill- fälle. Det är dock ändå ytterst allvarligt att brev och andra försändelser kan användas för att föra in narkotika i anstalterna. Genom brevkon- takter kan också planeras hur införsel av narkotika skall ske, och även

planering av andra allvarliga brott i eller utanför anstalten kan ske på sådant sätt. Vid våra kontakter med företrädare för kriminalvården har från skilda håll, särskilt från anstaltsledning och personal vid vissa slutna lokalanstalter, framförts den åsikten att möjligheterna till kontroll av försändelser är alltför begränsade. Bestämmelserna anses också oklara och tämligen svåra att tillämpa. Detta leder till att man i vissa fall för att inte åsidosätta reglerna underlåter att granska försändelser till en intagen.

Med hänsyn till att kontrollen av brev och andra försändelser inte kan ske med tillräcklig grad av effektivitet bör en viss utvidgning av rätten att granska inkommande och utgående försändelser ske, främst för att ytterligare öka anstalternas möjligheter att bekämpa inflödet av narkotika. Narkotikasituationen är givetvis mest allvarlig i de slutna anstalterna. Någon egentlig skillnad synes därvidlag inte finnas mellan de nuvarande slutna lokal- och riksanstaltema. Enligt vår mening bör en ökning av kontrollmöjligheterna främst gälla de slutna anstalterna. Det är otillfredsställande att de intagna kan organisera införsel av narkotika och planera andra brott i brevväxling med personer utanför anstalten. Bl.a. mot bakgrund härav måste det vara möjligt för anstaltspersonalen att generellt ta del av meddelanden i försändelser. Det är givet att en utvidgad rätt att kontrollera försändelser innebär en viss kränkning av de intagnas personliga integritet. Häremot måste emellertid ställas det mycket starka intresset att hålla kriminalvårdsan- stalterna fria från narkotika - särskilt med tanke på intagna som inte använder narkotika och intagna som vill komma ifrån sitt missbruk.

En lämplig ordning synes vara att brev och andra försändelser till eller från en intagen i sluten anstalt får granskas för undersökning av om de innehåller otillåtna föremål. Sådan granskning bör också kunna få ske för att undersöka om försändelsen innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annat liknande förfarande. När det gäller försändelser till intagna i slutna anstalter skulle således kriminalvården få rätt att även läsa innehållet i försändelserna. En sådan rått bör givetvis inte utnyttjas så att alla brev som kommer till en kriminalvårdsanstalt blir föremål för granskning, vilket för övrigt inte torde vara praktiskt möjligt. Kriminalvårdsstyrelsen bör i anstaltsföreskrifterna eller i annat lämpligt sammanhang ge anvisningar för brevgranskningens närmare inriktning. Beträffande intagen på specialavdelning bör ingen ändring ske. Kontroll skall ske av försändelse till och från sådan intagen. Den föreslagna bestämmelsen om brevgranskning vid slutna anstalter finns i 37 5 första stycket lagförslaget.

När det gäller försändelser till och från intagna i öppna anstalter gör sig kontrollbehovet inte lika starkt gällande som beträffande intagna i slutna anstalter. Det sagda hindrar inte att det - liksom enligt KvaL - måste vara möjligt att även kontrollera sådana försändelser. I princip

torde de nuvarande reglerna kunnas överföras till den nya lagstift- ningen. Detta skulle innebära att kontroll av försändelse till eller från intagen i öppen anstalt får ske för samma ändamål som anges be— träffande försändelse till eller från intagen i sluten anstalt. Kontrollerna skulle få ske antingen Stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet eller om det finns anledning anta att försändelsen innehåller otillåtet föremål. Detta regleras i 37 å andra stycket lagförslaget.

Vissa kategorier av försändelser är för närvarande uteslutna från granskning, nämligen sådan försändelse som avses i25 & KvaL. Enligt den bestämmelsen skall försändelse mellan en intagen och svensk myndighet, internationellt organ som har av Sverige erkänd behörighet att ta emot klagomål från enskilda eller advokat vidarebefordras utan granskning. Det är givetvis av största vikt att försändelser av dessa typer inte underkastas någon granskning i anstalterna. På grund härav bör bestämmelsen överföras till den nya lagen (38 5 första stycket lagförslaget).

Enligt 25 & KvaL får dock försändelse som kommer till intagen och anges vara avsänd från myndighet, sådant internationellt organ eller advokat granskas om det skäligen kan misstänkas att uppgiften inte är riktig. Enligt vad vi inhämtat förekommer det ibland att det till en intagen kommer en försändelse som anges komma från advokat eller svensk myndighet men där misstanke finns att det inte förhåller sig på det sättet. Det är inte förenat med någon större svårighet att komma över ett oanvänt kuvert på en advokatbyrå eller hos en myndighet. I dessa fall bör det vara möjligt att kontrollera om försändelsen verkligen kommer från den angivne avsändaren. Innan en sådan försändelse öppnas måste dock den uppgivne avsändaren först genom telefonsamtal eller på annat lämpligt sätt kontaktas för att om möjligt utröna om försändelsen verkligen kommer därifrån. För att en försändelse skall få kontrolleras enligt denna bestämmelse skall det således skäligen kunna misstänkas att uppgiften att försändelsen kommer från eller skall sändas till myndighet eller motsvarande inte är riktig. Enligt vårt förmenade är denna reglering väl restriktiv. Det bör i stället vara tillräckligt att det finns anledning misstänka att uppgiften inte är riktig.

Som tidigare angivits skall i fråga om brev till postverket 26 & tillämpas i stället för 25 5. Samma bör gälla i fortsättningen (38 å andra stycket lagförslaget).

I 26 å KvaL har nyligen införts en bestämmelse som innebär att en intagen som hålls avskild från andra intagna under utredningen av ett disciplinärende också kan hindras från kontakter med andra personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. En bestämmelse med motsvarade innehåll bör finnas i den nya lagstiftningen (37 & tredje stycket lag- förslaget).

Den allmänna föreskriften i 27 5 första stycket om att granskning av försändelse inte får vara mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte bör vara kvar (39 & första stycket lagförslaget). Enligt andra stycket i samma paragraf skall den intagne vara närvarande vid öppning av brev eller annan försändelse, om det lämpligen kan ske. Enligt vad vi inhämtat förekommer det relativt sällan att en intagen är närvarande då en försändelse till eller från honom öppnas. Detta synes i allmänhet ha sin grund i att det är förenat med betydande praktiska svårigheter, särskilt vid de större riksan- stalterna, att låta de intagna vara närvarande vid öppning av för- sändelse. Enligt vår mening är det inte nödvändigt att en intagen, som blir föremål för kontroll av försändelse, är närvarande vid kontrollen. Däremot skall den intagne givetvis informeras om att kontrollen har skett. Information bör vidare lämnas om något anträffats vid kontrol- len.

Det förekommer, som ovan nämnts, relativt ofta att otillåtna föremål anträffas vid en kontroll. Den i 27 5 tredje stycket KvaL angivna regeln för dessa situationer synes ha lämplig utformning och bör därför överföras till den nya lagstiftningen (33 & tredje stycket lagförslaget).

Som ovan närmare har redovisats finns i 28 å en bestämmelse om att reglerna om brevgranskning skall gälla även annat skriftligt meddelande. I samma paragraf finns vidare ett stadgande om att bestämmelserna om brevgranskning även gäller sammanslutning av intagna. Även dessa regler bör överföras till den nya lagstiftningen (40 & lagförslaget).

I det upprättade lagförslaget har genomgående använts benämningen "försändelse". Häri inryms givetvis även vanliga brev.

9.3. Besök

9.3.1. Gällande bestämmelser

Reglerna om besök finns i 29 & KvaL. I paragrafen stadgas följande.

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan. Om en intagen under utredning av ett disciplinärende hålls avskild från andra inta na, får han också vägras besök i den mån det är oundgängligen nö vändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten riksanstalt skall i ett särskiltlfall få ta emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans

personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl.

Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök får en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe- siktning eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Huvudregeln i paragrafen är således att en intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Tanken bakom detta stadgande är att det är av väsentlig betydelse för de intagna att ta emot besök, eftersom det minskar isoleringen och främjar deras möjligheter att knyta och vidmakthålla värdefulla kontakter med människor utom anstalten. Uttrycket "i den utsträckning det lämpligen kan ske" tar inte sikte på den besökandes lämplighet utan syftar endast på de praktiska förutsättningarna för mottagning av besök vid anstalten.

I bestämmelsen har däremot gjorts undantag för vissa fall då det av andra skäl än som nyss nämnts kan finnas grundad anledning att vägra ett besök. Dessa undantag knyter i huvudsak an till den besökandes person eller relationerna mellan denne och den intagne. Under förarbetena till KvaL framhöll departementschefen att det måste finnas möjligheter att hindra besök som på ett eller annat sätt kan vara ägnat att äventyra säkerheten i anstalten. Men till skillnad från vad som gäller i fråga om brevgranskning tillmäts inte enbart säkerhetssyn- punkter betydelse. Det finns sålunda möjlighet att hindra besök som framstår som klart olämpligt från resocialiseringssynpunkt. Det gäller här besök som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan. Departementschefen underströk att tillämpningen av dessa begränsningsregler bör vara restriktiv, särskilt som man i viss män kan neutralisera riskerna av ett . visst besök genom att låta det ske under bevakning. (Prop. 1974:20 s. 142.)

Enligt 50 & KvaL får en intagen under utredningen i ett disciplin- ärende tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Kan den intagne inte hållas avskild i anstalten, får han enligt samma paragraf placeras i häkte, om detta är lämpligare än att han förs över till annan anstalt. Tidigare fanns inte något lagstöd att vägra en intagen, som hölls avskild enligt nyssnämnda bestämmelse i KvaL, att ha kontakt med andra genom brev, besök eller telefonsamtal.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1991 har i KvaL i 29 & införts en möjlighet att vägra intagen, som i ett dis- ciplinärende hålls avskild från andra intagna, besök. Under förarbetena framhöll departementschefen att med hänsyn till den korta tid det är fråga om i detta sammanhang - avskildhet på grund av disciplinärende får vara i högst fyra dagar - möter den ytterligare inskränkning av de intagnas möjligheter att kommunicera med andra som därigenom sker inte några allvarliga betänkligheter från t.ex. humanitär synpunkt (prop. 1989/90:154 s. 32).

Bestämmelserna i andra och tredje styckena infördes i paragrafen år 1982. Ändringarna syftade till att kontrollen skulle skärpas när det gällde besök. Bakgrunden var att det i skilda sammanhang hade framkommit att en stor del av de otillåtna varor - främst narkotika — som kommer in i anstalterna överlämnas i samband med besök. Vidare hade det framkommit att besöken också i vissa fall utnyttjades för planläggning av eller medverkan i brottslig verksamhet. Departe- mentschefen fann det därför klarlagt att en förhållandevis sträng kontroll såväl av de personer som tillåts besöka anstalterna som av vad besökare medför måste upprätthållas (prop. 1981/82:141 s. 41). Enligt andra stycket skall till underlag för bedömningen av om besök till en intagen i sluten riksanstalt bör medges i det särskilda fallet i förväg undersökas om den besökande har dömts för eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den mån det behövs och lämpligen kan ske skall också inhämtas upplysningar om den besökandes personliga förhållanden, t.ex. om narkotikamissbruk. Kontroll behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. Enligt tredje stycket får kontroll göras även i fråga om besökande till intagna i slutna lokalanstalter eller i öppna anstalter, när det är påkallat av säkerhetsskäl.

Kontroll av besökande i anstalt syftar naturligtvis främst till att få kännedom om den besökande är inblandad i narkotikahantering eller annan liknade brottslig verksamhet. Av särskilt intresse är då om den besökande avtjänar fängelsestraff eller. är föremål för annat sam- hällsingripande. Uppgifter av det här slaget finns i det centrala kriminalvårdsregistret, hos frivården och hos polisen. Det är också främst dessa källor - jämte innehållet i den dömdes akt - som i praktiken utnyttjas. Från polisen kan, när det behövs, uppgifter inhämtas genom telefonsamtal med berörda polismyndigheter eller med rikspolisstyrelsen.

Hur ingående kontrollen behöver vara varierar naturligtvis från fall till fall. Då det gäller t.ex. nära anförvanter anses ofta de upplysningar som finns om dessa i den intagnes akt vara tillfyllest. Akten kan också i många fall innehålla värdefulla upplysningar om andra personer som vill besöka den intagne. Det kan t.ex. framgå att den besökande är missbrukare eller att han tidigare har varit målskamrat till den intagne.

För att en person skall anses känd för anstalten krävs inte att anstalten har en ingående kännedom om den besökandes person. Självfallet äger sålunda en tjänsteman inom kriminalvårdsverket alltid tillträde till anstalterna. Då det gäller andra personer som skall besöka en intagen i tjänsten, exempelvis personal vid arbetsförmedling, tjänsteman vid socialtjänsten eller präst, måste det vara tillfyllest att anstalten vet att han är den tjänsteman han utger sig för att vara. Detsamma bör gälla för övervakare och besökare från kända, ideella organisationer. Detta hindrar inte att även dessa personer undantagsvis bör kontrolleras, om anledning till kontroll föreligger.

De personer som har godkänts för besök förtecknas, så att beslutet är tillgängligt för all personal vid anstalten. Normalt görs ingen ny kontroll om inte nya omständigheter inträffat beträffande den be- sökande.

En intagen måste i god tid före ett besök göra en framställan härom till anstaltschefen. Den intagne underrättas i samband härmed om att de personer som han uppger sig vilja ha besök av kommer att kontrolleras. Även den tilltänkte besökaren bör lämpligen underrättas i den utsträckning det kan ske utan olägenhet.

Vid bedömningen om ett besök kan medföra fara från säker- hetssynpunkt, motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan anses personer som själva undergår fängelsestraff eller är föremål för kriminalvård i frihet inte böra besöka en intagen, om inte den besökande är nära anhörig till den intagne. Inte heller bör tillåtelse till besök lämnas personer som är misstänkta för brott eller missbrukar narkotika, i den mån sådana omständigheter kan utrönas. Personer som tidigare har varit straffade men där påföljden upphört och som inte är misstänkta för nya brott eller som missbrukar narkotika anses i princip få besöka intagna. Undantag bör givetvis göras om t.ex. den besökande och den intagne vid tidigare tillfälle begått brott tillsammans och det finns anledning att anta att ett besök skulle utnyttjas till att planera nya brott.

Starka humanitära skäl talar emot att vägra en maka eller make, fästman eller fästmö eller sambo besök. Detsamma gäller föräldrar. Det torde nämligen regelmässigt leda till skadliga verkningar för den intagne om han avskärmas från personlig kontakt med sina nära anhöriga under lång tid. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen framhöll departementschefen att de humanitära hänsynen väger så tungt att nyssnämnda anhöriga regelmässigt bör tillåtas att besöka intagna även om sådana omständigheter föreligger som i annat fall skulle ha medfört att besöket hade vägrats (prop. 1981/82:141 s. 43). Det sagda hindrar självfallet inte att besöksförbud kan meddelas för kortare eller längre tid för en närstående som t.ex. har försökt att smuggla in narkotika. Kontrollen i samband med en sådan närståendes besök kan intensifieras. Den intagne skall, om det finns anledning tro att han

mottagit något otillåtet, kroppsbesiktigas efter ett sådant besök. Kroppsbesiktning kan göras Stickprovsvis i samband med dessa besök. Bevakade besök kan också förekomma.

I 29 & fjärde stycket finns regler om s.k. bevakat besök, dvs. besök i närvaro av kriminalvårdstjänstemän. Tjänsteman skall vara närvaran- de om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Departementschefen underströk i förarbetena till den aktuella bestämmelsen att bevakning bör förekomma endast i undantagsfall, med hänsyn till det obehag som en sådan kontroll kan innebära för samtliga inblandade (prop. 1974:20 s. 143). Vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det. Enligt departementschefen är biträdande jurist på advokatbyrå alltid att likställa med advokat i förevarande sammanhang.

I paragrafens sista stycke finns reglerat vilka säkerhetsåtgärder som kan föreskrivas som villkor för att besök skall få ske. En besökande kan underkastas kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Dessa åtgärder får ske endast av direkta säkerhetsskäl och under förutsättning att den besökande frivilligt går med på undersökningen. Vägrar han, får besöket inte äga rum. Regeln gäller också undersökning av väska, kasse eller liknande som den besökande vill medföra.

Kroppsvisitation innebär i princip endast kontroll av den undersöktes kläder. Ytlig kroppsbesiktning inbegriper en ytlig granskning av en persons kropp. Undersökningen kan gå så till att den besökande ombeds att ta av sig alla sina kläder och stå upp, varefter den tjänsteman som utför visitationen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhår och armhålor får granskas. I övrigt är det inte tillåtet att be den som skall undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan kroppshålighet eller beröra den undersöktes nakna kropp för att undersöka delar av denna.

I förarbetena framhöll departementschefen att en ytlig kroppsbe— siktning inte kunde anses överskrida gränsen för vad som är godtagbart från integritetssynpunkt men underströk samtidigt att åtgärden kan innebära en allvarlig påfrestning för den som exempelvis skall besöka en anhörig. Mot den bakgrunden borde undersökningar av denna art inte få utvecklas till rutinåtgärder, utan i det särskilda fallet måste alltid en bedömning göras av om undersökningen är befogad. I de fall då så bedöms vara fallet gäller enligt 52 c 5 första stycket att be— siktningen inte får göras mer ingående än ändamålet med åtgärden kräver. Det borde således alltid, anförde departementschefen av- slutningsvis, i förekommande fall prövas om den ytliga kroppsbe- siktningen kan begränsas till att avse vissa moment, t.ex. undersökning av huvudhår (peruk), en kontrollåtgärd beträffande vilken otvivelaktigt

ett särskilt praktiskt behov har gjort sig gällande. (Prop. 1981/82:141 s. 44.)

Det kan anmärkas att i 52 c å andra stycket finns regler om vem som får verkställa eller bevittna ytlig kroppsbesiktning av en kvinna.

Kriminalvårdsstyrelsens regler om besök finns i 82-94 åå anstalts— föreskrifterna. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. följande. Anstalten fattar beslut om besök. Varje intagen skall på lämpligt sätt upplysas om anstaltens regler för besök. Besök förutsätter den intagnes medgivande. Barn i åldern 2-14 år får efter noggrann prövning besöka en intagen, under förutsättning att denne är barnets förälder eller vårdnadshavare eller barnet under längre tid sammanbott med honom. I andra fall skall det finnas särskilda skäl till besöket. Ungdomar i ålder 15-17 år får inte besöka en intagen utan sin vårdnadshavares medgivande. En besökande skall legitimera sig, om han inte är känd av personalen vid anstalten. Besök skall äga rum i särskilda besöksrum eller i annat lämpligt utrymme. En besökande får således normalt inte tillträde till en intagens bostadsrum. Den besökande skall före sammanträffandet med den intagne informeras om vad han får medföra vid besöket. Om det bedöms nödvändigt att den besökande kroppsvisi- teras, Skall undersökning av de tillhörigheter han önskar medföra vid besöket ske i hans närvaro. Andra tillhörigheter får inte undersökas. Dessa skall förvaras på ett betryggande sätt. Den besökande skall upplysas om att, om han inte vill underkasta sig kroppsvisitation, han har möjlighet att avlägsna sig utan att träffa den intagne. Föremål som den besökande önskar lämna till den intagne skall tas om hand av vakthavande tjänsteman. Denne skall undersöka föremålen och därefter överlämna dem till den intagne. Om narkotika, vapen eller annat, som den intagne kan skada sig själv eller annan med, påträffas vid visitation av besökande, skall anstaltsledningen genast underrättas. Enligt anvisningarna skall därefter polisanmälan göras. Den besökande får inte sammanträffa med den intagne. Vid misstanke om att besökande har sådant föremål som nyss nämnts på eller i kroppen och har för avsikt att överlämna detta till den intagne, skall anstaltsledningen genast underrättas. Vid besök av utomstående skall hänsyn tas de intagnas anonymitetsskydd. Besökare får inte fotografera inom an— staltsområdet utan tillstånd. Vid bevakat besök skall samtal föras på språk, som förstås av den närvarande tjänstemannen. Vid behov skall tolk anlitas.

"9.3.2 Överväganden och förslag (41—43 åå lagförslaget)

'Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt lever - särskilt om frihetsbe- rövandet sträcker sig över en längre tid - isolerad från omvärlden.

Kontakterna med andra inskränker sig av naturliga skäl till medintagna och personal. Mot denna bakgrund har besöken en väsentlig uppgift att fylla både för att mildra den intagnes isolering och för att ge honom möjlighet att knyta kontakter som kan ha positiv betydelse för hans återanpassning i samhället. Detta gäller givetvis främst besök av nära anhöriga men även av övervakare och andra personer som kan vara den intagne till hjälp. En särskilt utsatt grupp i detta sammanhang är utlänningar, som är utvisade och inte har några anhöriga i Sverige. Det är viktigt att det om möjligt arrangeras så att någon utomstående, t.ex. företrädare för ideella organisationer, besöker den intagne.

Medan besöken således otvivelaktigt är av värde för att bryta de intagnas isolering och underlätta deras anpassning i samhället, vållar de emellertid även kriminalvården stora problem. Som i skilda sammanhang har påpekats inger narkotikasituationen i många anstalter stor oro. Narkotikan smugglas in i anstalterna på en mängd olika sätt. Besöken är en av den viktigaste införselvägarna. Möjligheterna till kontroll av besökarna är tämligen begränsade. Ofta förvaras narkotikan uppstoppad i någon kroppshålighet. Därigenom kan den inte upptäckas vid en kontroll av en besökare, eftersom besökare inte får underkastas annat än ytlig kroppsbesiktning. Sedan den intagne och hans besökare lämnats ensamma av anstaltspersonalen, kan besökaren lätt ta fram narkotikan och överlämna den till den intagne. Denne kan i sin tur svälja narkotikan eller stoppa upp den i någon kroppshålighet. Om narkotika sväljs, vilket är det vanligaste, kan det ta lång tid, innan den kommer ut "den naturliga vägen". Detta gör att bevakningen av en intagen som kan misstänkas ha svalt ned narkotika blir utomordentligt resurskrävande. Den kontrollerade måste vara föremål för oavbruten tillsyn dygnet runt. Det är lätt att inse att den typen av kontroller måste bli förhållandevis sparsamt förekommande, och i princip kan sådan kontroll ske enbart när det finns mycket bestämda misstankar att det föreligger någon form smuggling genom nedsväljning. Insmuggling på detta sätt kan avse betydande mängder narkotika. En särskild svårighet är att det inte alltid är aktiva narkotikamissbrukare som svarar för smugglingen. Det kan i stället göras av intagna som inte missbrukar och som därför inte blir föremål för lika noggranna kontroller. Icke missbrukande intagna kan förmås att medverka i smuggling på olika sätt. Mycket tyder på att hot om fysiskt våld är ett av de i sammanhanget viktigaste påtryckningsmedlen.

Det är vår uppfattning att om man verkligen vill försvåra in- smugglingen av narkotika till anstalterna måste kontrollmöjligheterna i samband med besök i anstalter, där det förekommer mycket narkoti- ka, skärpas påtagligt.

Förekomsten av narkotika är störst i de slutna anstalterna. I många öppna lokalanstalter finns sällan eller aldrig någon narkotika. Nöd— vändiga skärpningar av kontrollrutinerna vid besök bör därför ske i de

slutna anstalterna. När det gäller de slutna anstalterna föreligger inte någon egentlig skillnad mellan riks— och lokalanstalterna. Tvärtom har vi fått det intrycket att narkotikaproblemet är svårare att bemästra i vissa av de slutna lokalanstalterna än i motsvarande riksanstalter.

Enligt nu gällande regler kan som villkor för besök av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket. Det torde knappast kunna komma i fråga att underkasta en besökande mer omfattande kontrollåtgärder. Det skulle sannolikt leda till att många i och för sig angelägna besök inte skulle bli av.

Visserligen innebär vårt förslag beträffande kontrollåtgärder mot intagna en viss skärpning när det gäller möjligheterna att företa kroppsbesiktning på en intagen (se vidare avsnittet om kontrollåtgärder mot intagna). Som nyss nämnts är emellertid kroppsbesiktning för att utröna om en intagen har svalt något främmande föremål så resurskrä- vande att den typen av undersökning kan göras enbart i undantagsfall. Skärpningarna av reglerna måste i stället ta sikte på att förhindra att narkotikan över huvud taget kan överlämnas från en besökare till en intagen. Här spelar den förtida kontrollen av besökarna stor roll. Genom att utröna huruvida en besökare är dömd för narkotikabrott eller känd missbrukare, kan många olämpliga besök förhindras. Emellertid går det inte att bortse från att trots noggranna kontroller i förväg, medför många besökare narkotika.

Som ovan anförts fyller besöken en viktig uppgift när det gäller att bryta de intagnas isolering och för att underlätta deras återanpassning i samhället. Det kan därför inte komma i fråga att minska möjlig- heterna till besök. Vad som i stället bör övervägas i sammanhanget är om inte besöken vid de slutna anstalterna i större utsträckning än vad som nu är fallet bör ske under mer kontrollerade former. Enligt nu gällande regler förekommer bevakade besök, dvs. besök då en anstaltstjänsteman är närvarade, endast i undantagsfall. Vid våra besök i kriminalvårdsanstalter och andra kontakter vi haft med företrädare för kriminalvården har från många håll framförts tanken att flera besök än för närvarande borde vara bevakade för att minska möjligheterna till insmuggling av narkotika.

Dessa synpunkter i föreningen med den bestämda målsättningen att förekomsten av narkotika i de slutna anstalterna ovillkorligen måste minskas har gjort oss övertygade om att kontrollerna bör skärpas inte bara före och efter besök utan framför allt under besöken.

Bevakade besök kan enligt nu gällande regler ske enbart genom att kriminalvårdstjänsteman är närvarande under besöket. Om antalet besök som är föremål för någon kontroll skall öka i påtaglig ut- sträckning måste andra kontrollsystem kunna användas. Det enda system som härvid ter sig realistiskt är att besöksrummen utformas så

att den intagne och den besökande inte kan ha någon fysisk kontakt med varandra. Självfallet är kvaliteten i ett sådant besök inte jämförbar med ett normalt besök, men å andra sidan kan narkotika inte smugglas in i anstalten.

Sammantaget har vi kommit till den slutsatsen att andelen kontrolle- rade besök i sluten anstalt bör ökas. Inom kriminalvården strävar man efter att genom olika differentieringsåtgärder skilja narkotikaberoende intagna från sådana som inte är beroende. I vissa slutna anstalter och anstaltsavdelningar finns därför i princip inte några missbrukare. För denna typ av anstalter finns inget egentligt behov av kontrollerade besök. Däremot bör enligt vår mening kontrollerade besök vara huvudregel i anstalter, där det förekommer narkotika. En lämplig ordning synes vara att Kriminalvårdsstyrelsen får, om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen i en viss anstalt eller anstaltsav- delning, besluta att de intagna vid en sådan anstalt eller anstaltsavdel- ning får ta emot endast kontrollerade besök. Kriminalvårdsstyrelsen torde kunna delegera denna beslutsrätt till regionchef. Ett beslut om kontrollerade besök vid en anstalt eller avdelning avser således alla som är intagna där. Beslut om allmän besökskontroll bör meddelas en- dast beträffande sådana anstalter till vilka narkotikaberoende intagna koncentreras. Visar det sig att narkotika förekommer också i någon anstalt med annan klientelsammansättning bör sådant beslut kunna meddelas att tillfälligt gälla också den anstalten, om inte problemet inte kan åtgärdas genom att vissa intagna flyttas från anstalten. Å andra sidan bör den allmänna besökskontrollen hävas, om en anstalt med ett narkotikaberoende klientel visat sig narkotikafri under en längre tid.

Kontrollerat besök sker antingen i närvaro av en kriminalvårds- tjänsteman eller - enligt vårt förslag - i ett besöksrum där den intagne och den besökande inte kan ha någon fysisk kontakt med varandra. Som vi ovan framhållit innebär kontrollen att värdet av besöket inte blir detsamma. En intagen i anstalt, där kontrollerat besök gäller som en allmän regel, bör därför kunna medges okontrollerat besök om det föreligger särskilda skäl. Detta bör dock inte komma i fråga förrän anstaltspersonalen är övertygad om att den intagne inte smugglar in narkotika för egen eller annans räkning. Det system med kontakt- mannaskap som nu håller på att byggas upp inom kriminalvården kan därvid komma att spela en avgörande roll. Genom detta system blir det betydligt lättare att göra individuella bedömningar av de intagna.

Intagen i öppen anstalt bör liksom enligt nu gällande regler få ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Normalt bör i öppen anstalt inte finnas intagna som inte kan ta emot okontrollerat besök. I något enstaka fall torde dock detta förekomma. Med hänsyn härtill bör även i öppen anstalt finnas möjlighet att anordna kontrolle- rat besök.

Både i öppen och sluten anstalt bör det finnas möjlighet att vägra besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller annan.

Enligt nu gällande regler skall besökande till intagen i sluten riksanstalt underkastas viss kontroll. Denna regel bör överföras till den nya lagen och utsträckas till att gälla alla slutna anstalter. Kontroll behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt på grund av att den besökande är känd eller av annat skäl. I vissa fall kan sådan kontroll behöva göras även beträffande besökare till intagen i öppen anstalt. Ny lagstiftning bör därför medge anstalterna att göra sådan kontroll.

Den i 29 å KvaL nyligen införda bestämmelsen om att intagen som är föremål för disciplinutredning kan vägras besök, bör överföras till ny lagstiftning.

Liksom enligt KvaL bör i princip alltid advokat, som biträder en intagen i rättslig angelägenhet, få träffa den intagne utan att någon kriminalvårdstjänsteman är närvarande. Inte heller någon annan begränsning i kontakten bör förekomma annat än på begäran av advokaten eller den intagne.

Lagförslagets regler om besök finns i 41-43 åå.

9.4. Telefonkontakter

9.4.1. Gällande bestämmelser

Reglerna om intagnas telefonkontakter med personer utanför anstalten finns i 30 å KvaL. Bestämmelserna har väsentligen utformats i överensstämmelse med reglerna om besök.

Av första stycket framgår att telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans an- passning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom telefonsamtal i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Dessa regler överensstämmer, som nyss nämnts, i allt väsentligt med motsvarande regler angående besök.

I paragrafens andra stycket stadgas att beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan kontroll som avses i 29 å andra stycket göras i den mån det anses behövligt. Regeln ger alltså stöd för

att vid behov samma typ av kontroll företas beträffande en person som en intagen vill samtala med i telefon som när fråga är om besökande. Att kontrollen inte är obligatorisk sammanhänger med att omedelbar införsel av exempelvis narkotika inte kan vara aktuellt i de fall som avses här liksom av att tiden för en kontroll i allmänhet är mera knapp än vid besök (jmf. prop. 1981/82:141 s. 45).

Slutligen föreskrivs i paragrafens sista stycke att om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefon med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan den intagnes medgivande.

I Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter stadgas att tele- fonautomat skall finnas i lokalanstalt och öppen riksanstalt samt att om en intagens telefonsamtal rör hans frigivningssituation, skall anstalten svara för kostnaden.

9.4.2. Överväganden och förslag (44 å lagförslaget)

Möjligheten att nå kontakt med nära anhöriga och vänner på telefon är av stor betydelse för de intagna. Det kan därför inte komma i fråga att inskränka de intagnas rätt att samtala i telefon. Under utredningsarbetet har inget framkommit som ger oss anledning anta att reglerna härom bör ändras.

Det förtjänar dock påpekas att det är av största vikt att personalen vid anstalterna noga kontrollera med vem de intagna samtalar i telefon. Det kan nämligen inte bortses från att många narkotikaaffärer görs upp vid telefonsamtal.

9.5. Gemensamma bestämmelser

9.5.1. Gällande bestämmelser

Enligt 31 å KvaL får regeringen beträffande en viss intagen besluta om avvikelser från bestämmelserna i 25-30 åå, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar an- vändande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

Regeringen kan alltså meddela beslut om särskilda restriktioner beträffande brev, besök och telefonsamtal för en viss intagen som tillhör en av två grupper av intagna.

Sådana restriktioner kan meddelas om det i visst fall är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet. Närmast avses den situationen att det är

mycket angeläget att hindra en intagen från att lämna ut hemliga militära uppgifter som han fått kännedom om i samband med brottslig verksamhet.

Den andra gruppen intagna som bestämmelsen tar sikte på är sådana som kan befaras medverka i brott av terroristkaraktär. Det krävs i och för sig inte att den intagne dömts för våldsbrott av terroristkaraktär för att särskilda restriktioner skall få beslutas av regeringen. Vad som krävs är att det är påkallat med hänsyn till risken för att den intagne under straffverkställigheten medverkar till något sådant brott. Själv- fallet har det för den riskbedömning som avser terroristbrott stor betydelse om den intagne avtjänar straff eller tidigare har dömts för ett sådant brott. Men även i ett fall då den intagne inte har gjort sig skyldig till en sådan brottslighet kan det med hänsyn till omständig- heterna tinnas fog för att befara att denne medverkar i terrorist- brottslighet. Exempelvis kan denne ha gjort sig skyldig till någon helt annan typ av brott men ändå misstänkas att vilja begå brott av terroristkaraktär. (Jmf. prop. 1989/90:130 s. 48.)

Denna bestämmelse tillämpas av naturliga skäl mycket sällan. Ett förordnade enligt bestämmelsen kan t.ex. avse att ankommande och avgående försändelser skall granskas av polisen liksom att besök och telefonsamtal skall godkännas av polis.

9.5.2. Överväganden och förslag (45 å lagförslaget)

Det synes oundgängligen nödvändigt att restriktioner måste göras i vissa speciella fall beträffande en intagens kontakt med personer utom anstalten. Bestämmelsen i 31 å KvaL har genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1990 underkastats vissa ändringar. Vi har under vårt arbete inte funnit något som tyder på att bestämmelsen redan nu bör bli föremål för ytterligare ändringar. Den bör därför överföras oförändrad till en ny lagstiftning på området.

10. Vistelse utom anstalt

10.1. Inledning

I detta avsnitt behandlas de former av vistelse utom anstalt som före- kommer enligt KvaL.

Kriminalvården i anstalt skall utformas så att skadliga effekter av frihetsberövandet motverkas. Vidare skall kriminalvården vidta åtgärder för att främja den intagnes anpassning i samhället. Åtgärder skall också vidtas för att förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalt. För dessa ändamål kan en intagen kan under vissa omständig— heter få tillstånd att vistas utanför anstalt. De olika former av utevistelse som förekommer är i huvudsak utevistelse för fritids- aktiviteter, permission, frigång och utevistelse enligt 34 å KvaL.

10.2. Permission

De intagnas permissioner från kriminalvårdsanstalterna har i den allmänna debatten ofta ifrågasatts. Förekommande kritik har huvud- sakligen varit av två slag. Dels har det gjorts gällande att de intagna missköter sig under permissionerna, dels anses det att perrnissionerna urholkar fängelsestraffet.

Nuvarande regler om permission tillkom huvudsakligen genom år 1974 års kriminalvårdsreform. Permission kan antingen vara korttids- permission enligt 32 å KvaL eller frigivningspermission enligt 33 å. Korttidspermission indelas i sin tur vanligen i regelbunden respektive särskild permission. Med regelbunden permission förstås sådan korttidspermission som beviljas i syfte att underlätta den intagnes anpassning i samhället. I den mån några särskilda skäl inte föranleder annat beviljas permissioner av detta slag på regelbundet återkommande tider sedan den dömde avtjänat en viss del av straffet - kvalifikationsti- den - i anstalt. Avsikten med de regelbundna perrnissionema är bl.a. att den intagne skall kunna hålla viss kontakt med sin familj och med det sociala livet utanför anstalten. Särskild permission kan förekomma när det föreligger annan särskild anledning därtill.

10.2.1. Permission före 1974 års kriminalvårdsreform

Före 1974 års kriminalvårdsreform fanns två slag av permissioner, dels korttidspermission, som gavs under anstaltsvistelsen, dels långtids— permission, som var avsedd att vara en övergångsforrn från an- staltsvistelse till frivård.

Om fara för missbruk inte ansågs föreligga kunde intagen få tillstånd att besöka närstående som var svårt sjuk eller att närvara vid närståen- des begravning. Även i andra fall då det med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest fanns starka skäl för det, kunde den intagne få lämna anstalten för viss tid. Genom ett vårdcirkulär, nr 6/1949, skilde man beträffande korttidspermission mellan regelbunden permission, som kunde förekomma vid längre anstaltstid, och särskild permission, som kunde beviljas om det fanns starka skäl för permission. Även om den författningstext som reglerade möjligheterna till korttidspermission 1 sak hade varit oförändrad sedan år 1945, hade antalet korttidspermis- sioner ökat avsevärt. Detta ansågs bero på att Kriminalvårdsstyrelsens praxis hade blivit generösare beträffande rekvisitet "starka skäl".

Det fanns i 1965 års behandlingslag särskilda bestämmelser om långtidspermission. Enligt dessa kunde den intagne få tillstånd att lämna anstalten för en tid av högst fjorton dagar, om det ansågs erforderligt för att han skulle kunna ordna sin situation inför frigiv- ningen.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

Beträffande de intagnas möjligheter till permission anförde KAIK i betänkandet (SOU 1971:74) Kriminalvård i anstalt (s. 154-158) bl.a. följande. Det stora antalet förekommande korttidspermissioner medförde risker för missbruk. Vid bedömning av om det var lämpligt att ytterligare utvidga permissionsinstitutet borde hänsyn i första hand tas till om behandlingsfördelarna med ett utvidgat perrnissionsinstitut kunde uppväga riskerna med en utvidgning. De behandlingsmässiga erfarenheterna från de regelbundna permissionerna för intagna med längre anstaltstider fick enligt KAIK anses vara övervägande positiva. » Genom att de intagna hade något mera näraliggande att se fram mot än frigivningen, torde den psykiska press som anstaltsvistelsen innebar ha minskat. Man kunde därför anta att den intagne blev mera positivt inställd till anstaltsbehandlingen och sin rehabilitering. Genom de regelbundna permissionerna kunde den intagne hålla en betydelsefull och direkt personlig kontakt med sina närstående och yttervärlden i övrigt. Detta kunde enligt KAIK bidra till att minska skadeverk- ningarna av anstaltsvistelsen och underlätta den intagnes övergång tzll livet i frihet. Enligt kommittén övervägde de behandlingsmässiga

fördelarna med regelbundna permissioner dess nackdelar. Varje permission borde dock föregås av en individuell bedömning av den säkerhetsrisk som kunde föreligga.

I anslutning till dåvarande praxis föreslog kommittén att lagtexten borde utformas så att den medgav en utvidgad användning av såväl regelbundna som särskilda korttidspermissioner. Beträffande de regel— bundna permissionerna, som avsågs utgöra ett led i behandlingen, ansåg kommittén det inte nödvändigt att upprätthålla ett formellt krav på att ingen eller ringa fara för missbruk skulle föreligga. KAIK förutsatte dock att en bedömning av eventuell fara för missbruk gjordes innan permission beviljades.

Vad gällde korttidspermission av särskilda skäl ansåg kommittén att det även i fortsättningen borde krävas att det förelåg ingen eller ringa fara för missbruk. Den särskilda permissionen kunde innebära avsevärda risker för permissionsmissbruk. En sådan permission kunde bli aktuell i början av anstaltstiden innan det funnits möjlighet att bilda sig en uppfattning om den intagne.

Institutet långtidspermission hade enligt KAIK motsvarat förvänt— ningarna bakom dess införande. För att öka dess användbarhet ville kommittén slopa tidsbegränsningen om fjorton dagar. Dessutom ville kommittén att det skulle införas en möjlighet att vid fängelse eller internering ge långtidspermission redan före tidigaste dag för villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Skälet var att ge den intagne möjlighet att utnyttja viss behandlingsmöjlighet utanför anstalten, s.k. långtidspermission i rehabiliterande syfte.

Kriminalvårdsberedningen

Kriminalvårdsberedningen anförde i betänkandet (SOU 1972:64) Kriminalvård (s. 212), som kom att ligga till grund för 1974 års reform, bl.a. följande om permissioner. Korttidspermissionerna var värdefulla för att förhindra skadliga effekter av anstaltstillvaron och för att ge de intagna möjlighet att behålla kontakten med anhöriga och andra som kunde bidra till deras resocialisering. Med reservation för att reglerna för beviljande av korttidspermission år 1972 hade skärpts för vissa kategorier intagna instämde beredningen i KAIK:s synpunkter rörande korttidspermission.

KAIK:s förslag att även de som dömts till fängelse eller internering skulle kunna få långtidspermission i rehabiliteringssyfte ansåg Kriminalvårdsberedningen vara värdefullt. Ett sådan ordning kunde enligt beredningen ge anstaltsvården betydligt vidgade möjligheter för en planmässig rehabiliteringsverksamhet. Det kunde även utgöra ett led i integrationen mellan anstalts- och frivård. Genom sådana långtids- permissioner kunde man enligt beredningen bl.a. skapa nya och mer

differentierade möjligheter till vård av narkotikamissbrukare. Om anstaltsvistelsen förkortades med hjälp av långtidspermission, skulle det emellertid kunna tunna ut påföljdens allmänpreventiva effekt. En noggrann planering, tillsammans med upprätthållna krav på efterlevnad av permissionsvillkoren, skulle emellertid kunna ge en effektiv kontroll av perrnittentens livsföring och förbättra fömtsättningama för hans rehabilitering. Beredningen instämde i stort sett också i KAIK:s förslag om långtidspermission som förberedelse för frigivning.

10.2.2. Nuvarande ordning Gällande bestämmelser

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen enligt 32 å första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d å. Korttidspermission får enligt andra stycket i samma paragraf också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket. Intagen som avses i 7 å tredje stycket får inte beviljas korttidspermission enligt 32 å första stycket och får i övrigt beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger. För korttidspermission får ställas de villkor som anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, får det föreskrivas att den intagne under permissionen skall stå under bevakning. Intagna som avses i 7 å tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning.

I 12 å andra och tredje styckena KvaF finns vissa restriktioner beträffande korttidspermission enligt 32 å första stycket KvaL. Enligt dessa bör det föreligga särskilda skäl, om sådan permission skall beviljas intagen som dömts till fängelse i lägst två år och som ännu inte har avtjänat sex månader av straffet. Har den intagne varit häktad inräknas häktningstiden; Kriminalvårdsstyrelsen kan dock föreskriva att viss tid av straffet bör ha avtjänats i anstalt innan permission beviljas. Intagen som dömts till fängelse i lägst två år för s.k. terroristbrott bör enligt 12 å tredje stycket KvaF inte beviljas sådan korttidspermission annat än om det finns särskilda skäl härför.

Vad gäller frigivningspermission föreskrivs i 33 å KvaL i lydelse som trädde i kraft den 1 juli 1993 (1993r203) att intagen till förbe- redande av frigivning kan beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga. För frigivnings-

permission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

Tid för vistelse utanför anstalt, bl.a. permission enligt 32 eller 33 åå KvaL skall enligt 39 å inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar mot det.

Anstaltsföreskrifterna

I 97-120 åå anstaltsföreskrifterna (KVVFS 1990110) finns ytterligare bestämmelser om permission. Enligt dessa gäller bl.a. följande. Åter- kommande korttidspermission (regelbunden permission) får beviljas intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två månader och som inte särbehandlas enligt 7 å tredje stycket KvaL. Regelbunden permission föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid.

Vad gäller kvalifikationstid föreskrivs i anstaltsföreskrifterna bl.a. följande. Regelbunden permission får normalt beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda strafftiden avtjänats, s.k. normaltid. Vid förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk förlängs kvalifikationstiden. Den polis- och åklagarmyndighet som handlagt ärendet rörande den intagne kontaktas för information, om det inte är obehövligt. - Intagen i öppen anstalt, som avtjänar ett fängelsestraff som understiger två år, får utan hinder av bestämmelserna om normaltid beviljas regelbunden permission redan efter en kvalifika- tionstid av en månad, om strafftiden är högst ett år, och två månader om straffet överstiger ett år. Regelbunden permission får dock inte beviljas förrän minst en månad har avtjänats i anstalt. Intagen som avtjänar ett fängelsestraff på mer än åtta år får beviljas regelbunden permission efter en normaltid av två år. - För intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två åreller som är placerad i sluten anstalt kan regelbunden permission beviljas före den för honom gällande normalti- den, om det föreligger särskilda skäl härför. Intagen som avtjänar fängelse i lägst två år får som regel inte beviljas regelbunden permis- sion förrän sex månader av verkställigheten avtjänats. - Vid fängelse på livstid får intagen beviljas regelbunden permission tidigast efter två år och sex månader av verkställigheten.

I anstaltsföreskrifterna anges vidareatt intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt som regel får beviljas ny regelbunden permission först en månad efter föregående permission. Intagen i sluten riksanstalt får som regel beviljas ny regelbunden permission först två månader efter föregående permission. Regelbunden permission får inte beviljas under de två sista veckorna före villkorlig frigivning. Regelbunden permission får i viss utsträckning förskjutas till jul-, nyårs- eller trettondedagshelgen.

När regelbunden permission beviljas första gången får, enligt anstaltsföreskrifterna, permissionen omfatta högst 48 timmar. När permission därefter beviljas får den omfatta högst 72 timmar. Intagen, som har frigång, kan få återkommande korrtidspermission något oftare än övriga intagna. Å andra sidan är då varje permissionsperiod kortare.

Beträffande särskild permission anges i anstaltsföreskrifterna att sådan får beviljas för att intagen skall kunna ombesörja väsentlig angelägenhet, som inte kan ombesörjas under regelbunden permission eller på annat sätt. Särskild permission får beviljas bl.a. för att intagen skall få tillfälle att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning, inställa sig vid domstol eller annan myndighet, på annat sätt bevaka sina intressen i rättslig angelägenhet eller vidta förberedelse inför frigivning. Särskild permission får också beviljas av medicinska skäl. Har intagen misskött sig innan han haft regel- bunden permission, krävs det därefter i vissa fall mycket starka skäl för särskild permission.

Enligt anstaltsföreskrifterna kan intagen, om det är påkallat med hänsyn till hans personliga förhållanden, även få s.k. lokalanstaltsper- mission för att besöka frivårdsmyndighet, sociala myndigheter, sjukvårdsinrättningar, övervakare, tilltänkt arbetsgivare eller annan som kan medverka vid förberedelser inför frigivningen. Innan lokalan- staltspermission beviljas skall det undersökas om inte ändamålet med permissionen lämpligen kan tillgodoses i samband med regelbunden permission. Intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt vilken är i regelbunden permissionsgång, får en gång varje månad beviljas även s.k. besökspermission under högst sex timmar i samband med att han tar emot besök av anhörig eller annan närstående. Om det inte föreligger påtaglig fara för missbruk kan intagen beviljas s.k. transportpermission för att på egen hand resa till anstalt, som han skall förflyttas till. Vid risk för missbruk av eller för att förbereda regel— bunden permission, kan sådan permission föregås av en eller flera kortare s.k. träningspermissioner.

I anstaltsföreskrifterna finns vidare bestämmelser om s.k. luft— hålspermission, som är en kortare bevakad permission för att minska skadeverkningar av långa frihetsberövanden. Sådan permission kan beviljas intagen som särbehandlas enligt 7 å tredje stycket KvaL eller den som avtjänar livstidsstraff och som har en kvalifikationstid på lägst två år och sex månader. Vidare kan lufthålspermission beviljas den för vilken regeringen meddelat förordnande enligt 31 å KvaL, den som dömts för s.k. terroristbrott eller som till följd av utvisning eller av annan anledning inte medges regelbunden permission. Innan s.k. lufthålspermission beviljas skall det göras en bedömning av behov och säkerhetskrav i varje enskilt fall.

Beträffande planering av permission anges i anstaltsföreskrifterna att en permission skall förberedas och planeras för att minska risken för missbruk, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas åt de för- hållanden under vilka permissionen skall tillbringas och de villkor som behöver ställas. På begäran av polismyndighet, eller om det annars bedöms erforderligt, skall polismyndigheten på permissionsorten underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en bevakad permission och om permission för intagen som dömts till fängelse i lägst två år. Har den intagne dömts för brott mot person skall, enligt anstaltsföreskrifterna, målsäganden underrättas om en förestående permission, om det bedöms erforderligt. Sådan underrättelse skall även lämnas en målsägande som begär det. Den intagne skall som regel upplysas om lämnad underrättelse.

När det gäller villkor för permission föreskrivs i anstaltsföre- skrifterna att det för korttidspermission skall ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka misskötsamhet. Finns det en uttalad risk för att intagen kan komma att avvika under permission, men trots det bör beviljas särskild permission, skall permissionen vara bevakad. Med bevakad permission menas att den intagne under hela vistelsen utanför anstalten skall stå under tillsyn av minst två kriminal- vårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra anstaltens vård— och till- synspersonal. Om tillsyn under permission är ordnad på annat sätt föreligger obevakad permission.

I anstaltsföreskrifterna anges vidare att intagen som under verkstäl— ligheten begått nytt brott, rymt eller försökt rymmafrån anstalten eller uteblivit efter permission, får beviljas regelbunden permission efter tidigast fyra månader från det brottet begicks, senaste försöket att rymma ägde rum eller verkställigheten återupptogs, om han är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt. För intagen i sluten riksanstalt är motsvarande tid sex månader. Har intagen under verkställigheten gjort sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa, innehaft eller i berusningssyfte varit påverkad av läkemedel eller annat berusnings- medel än narkotika, varit påverkad av narkotika utan att detta utgör brott, innehaft föremål som är avsedda för bruk av narkotika eller utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov för droganalys, får permission inte beviljas förrän två månader efter det förseelsen begicks eller verkstäl— ligheten återupptogs, om han är intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt. För intagen i sluten riksanstalt uppgår motsvarande tid till fyra månader.

Särregler för kriminalvårdsanstalterna Skogome, Tillberga och Studiegården

Särskilda regler för regelbunden permission tillämpas vid kriminal- vårdsanstalterna Skogome, Tillberga och Studiegården. Intagen kan erhålla regelbunden permission från kriminalvårdsanstalterna Skogome och Tillberga från arbetets slut på fredagen till Söndagkväll, medan permissionstiden från Studiegården uppgår till 36 timmar. Som en kompensation för dessa korta permissionstider erhåller de intagna normalt permission med tätare intervall än som annars förekommer. Intagen i kva Tillberga och Studiegården får permission varannan vecka, medan intagen i kva Skogome kan få permission var tredje vecka.

Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat allmänna råd om permission (ARK 1989zl). I dessa anges bl.a. följande om regelbunden permission. Frågan om permission avgörs efter en samlad bedömning. I första hand tar prövningen sikte på att avgöra om regelbunden permission över huvud taget kan komma ifråga, dvs. en bedömning görs av risken för fortsatt brottslig verksamhet eller annat missbruk av permission. Bland de omständigheter som enligt de allmänna råden alltid bör beaktas nämns arten och omfattningen av aktuell brottslighet, strafftidens längd, återstående tid till villkorlig frigivning och tidigare brottslighet. Vidare nämns misstanke om fortsatt brottslighet och den intagnes personliga förhållanden såsom ålder, personlighetsutveckling, social förankring, förhållande till droger samt hans psykiska och somatiska tillstånd. Enligt de allmänna råden skall vidare beaktas den intagnes relationer till omgivningen såsom anhöriga, hans anknytning till Sverige, utfallet av tidigare och pågående verkställighet i olika avseenden och de förhållanden under vilka han kommer att tillbringa eventuella permissioner. Det anges också att regelbunden permission skall förberedas och planeras noggrant. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de förhållanden under vilken regelbunden permission skall tillbringas och åt vilka villkor som behövs. Den intagne skall in- formeras om syftet med och förutsättningarna för regelbunden permission, om hur han skall förfara om något oförutsett inträffar under permissionen och om konsekvenserna av permissionsmissbruk. Uppgiven permissionsadress bör enligt de allmänna råden kontrolleras på lämpligt sätt.

10.2.3. Kriminalvårdsreformen år 1974

1973 års departementspromemoria

I 1973 års promemoria föreslogs att regelbunden korttidspermission normalt borde kunna vägras en intagen endast om det förelåg en avsevärd fara för missbruk. Bortsett från intagna med mycket korta strafftider borde enligt promemorieförslaget regelbunden korttids- permission ingå som ett normalt led i anstaltsvården. Detta borde dock inte gälla det begränsade antal lagöverträdare som yrkesmässigt eller i organiserade former ägnade sig åt brottslighet av särskilt allvarlig beskaffenhet.

Enligt tidigare bestämmelser kunde särskild korttidspermission beviljas t.ex. för att den intagne skulle kunna besöka närstående som var svårt sjuk eller närvara vid närståendes begravning. I behand- lingslagen föreskrevs att sådan permission fick ges endast om fara för missbruk inte kunde anses föreligga. En sådan begränsning kunde enligt departementspromemorian vara särskilt motiverad, eftersom permission kunde bli aktuell innan man hunnit bilda sig en uppfattning om den intagnes pålitlighet. Å andra sidan borde beaktas att det kunde finnas speciellt starka skäl för permission och att risken för missbruk kunde neutraliseras genom att den intagne ställdes under bevakning. Enligt departementspromemorian borde det för sådan permission därför inte behöva föreligga något krav på frånvaro av risk för missbruk. I stället borde det föreskrivas att intagen, för att underlätta anpassningen i samhället, skulle kunna beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid, om det inte förelåg avsevärd fara för missbruk. Vidare borde det enligt promemorian föreskrivas att korttidspermission också fick ges, om det förelåg annan särskild anledning därtill.

Det ansågs emellertid att det behövdes en särskild reglering för vissa långtidsdömda, som kunde befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta brottslig verksamhet av särskilt allvarlig beskaffenhet. Denna grupp borde enligt departementspromemorian vara placerad i sluten anstalt. För intagen som tillhörde denna kategori borde därför särskilda restriktioner tillämpas vid korttidspermission. Enligt promemorieförsla- get borde det i sådana fall krävas synnerliga skäl för korttidspermis- sron.

Beträffande långtidspermission angavs det i departementspro- memorian att dessa hade stort värde som ett led i förberedelse för villkorlig frigivning. Sådana permissioner hade emellertid inte kunnat användas i önskvärd utsträckning. Gällande tidsbegränsning om fjorton dagar borde enligt promemorieförslaget därför slopas och möjlighet öppnas att ge permission redan från den dag då s.k. halvtidsfrigivning kunde komma i fråga. Långtidsperrnission borde kallas "frigivnings- permission". Såväl KAIK som Kriminalvårdsberedningen hade

föreslagit att de intagna i vissa fall skulle kunna få långtidspermission i rehabiliteringssyfte. Enligt departementspromemorian borde det införas bestämmelser som medgav sådan vistelse utanför anstalt.

Departementschefens uttalanden

I förarbetena till 1974 års kriminalvårdsreform anförde departements— chefen (prop. 1974z20 s. 93-96) bl.a. följande om permissionsinstitu- tet. De regelbundna korttidspermissionerna hade blivit ett normalt inslag i anstaltsvården för flertalet intagna, som inte tillhörde det s.k. korttidsklientelet. Denna utveckling hade skett oberoende av att den bestämmelse som låg till grund för dessa permissioner närmast gav uttryck för en förhållandevis restriktiv tillämpning. Sådana permissio— ner fick, enligt då gällande bestämmelse, beviljas endast om fara för missbruk inte kunde anses föreligga och det fanns starka skäl till permission med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest. Enligt 1973 års promemorieförslag skulle regelbunden korttidspermission kunna beviljas för att underlätta intagens anpassning i samhället, om inte faran för missbruk var avsevärd. - Dessutom skulle, liksom dittills, korttidspermission få beviljas, om det förelåg annan särskild anledning. För sådan permission uppställde promemorieförslaget inte något krav på frånvaro av risk för missbruk. - För de långtidsdömda som enligt den föreslagna bestämmelsen i 7 å tredje stycket KvaL skulle placeras i sluten anstalt innebar promemorieförslaget att korttidspermission skulle få beviljas endast om det förelåg synnerliga skäl därtill.

Vid remissbehandlingen hade, med ett par undantag, promemorie- förslaget lämnats utan erinran. En remissinstans hade ansett det olämpligt att utesluta möjligheten till regelbunden korttidspermission först om faran för missbruk kunde bedömas som avsevärd. Kriminal— vårdsstyrelsen hade hävdat att den speciella regeln om korttids- permission för vissa kategorier långtidsdömda innebar en skärpning i förhållande till dåvarande ordning. Enligt styrelsens mening borde bestämmelsen utgå.

Departementschefen ansåg att regelbunden korttidspermission var ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Med hänsyn till dennas stora värde borde det inte finnas något avgörande hinder mot att ge en intagen sådana permissioner, även om det fanns en viss risk för missbruk. Sådan permission borde enligt departementschefen därför, såsom hade föreslagits i promemorian, i regel vägras endast om faran för missbruk var avsevärd. - Vidare ansåg departementschefen att vid särskild korttidspermission borde det beaktas att det kunde föreligga speciellt starka skäl för permission och att mera påtagliga risker för missbruk i regel kunde neutraliseras genom att den intagne ställdes under

bevakning. Departementschefen anslöt sig till promemorieförslaget att frånvaron av risk för missbruk inte borde vara en uttrycklig förut- sättning för särskilda korttidspermissioner.

De föreslagna vidsträckta möjligheterna till korttidspermission borde inte gälla för den kategori lagöverträdare med långa strafftider som enligt den föreslagna specialregeln i 7 å tredje stycket skulle vara placerade i sluten anstalt. Detta gällde intagna som yrkesmässigt eller i organiserade former ägnade sig åt brottslighet som från samhällets synpunkt var av särskilt allvarlig beskaffenhet. Dessa borde under vistelsen i sluten anstalt vara underkastade särskilda restriktioner när det gällde korttidspermissioner. I likhet med promemorieförslaget ansåg departementschefen att det borde införas en särskild bestämmelse därom. Som föreslagits i promemorian borde korttidspermission i dessa fall få beviljas endast om det förelåg synnerliga skäl därtill. Om den intagne inte fick permission när han annars kunnat räkna med det, var det svårt att undvika att han upplevde sin speciella situation som starkt påfrestande. Mot bakgrund därav betonade departementschefen att det inte var meningen att denna kategori skulle vara helt avskuren från möjlighet till permission. Avsikten var enligt departementschefen främst att frågan om permission i dessa fall alltid skulle få en noggrann och allsidig prövning. Departementschefen ansåg att om hänsynen till samhällsskyddet i det enskilda fallet hade så stor betydelse att det medförde påtaglig risk för negativa följdverkningar, borde man i görligaste mån söka motverka det genom andra åtgärder inom an- staltsvården. Korttidspermission under bevakning borde enligt departe- mentschefen kunna utnyttjas för de intagna som borde vara under- kastade särskilda restriktioner i fråga om korttidspermission.

10.2.4. Lagstiftningen efter år 1974 1979 års ändring i bestämmelserna om korttidspermission

Genom en lagändring år 1979 (l978z901) markerades i 32 å KvaL möjligheten att vägra korttidspermission när det förelåg påtaglig risk för att den intagne skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Samtidigt utvidgades kretsen av de intagna som avses i 7 å tredje stycket KvaL till att omfatta även andra intagna än brottslingar med internationell anknytning och narkotikabrottslingar som kunde befaras fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.

Till grund för denna ändring av bestämmelserna om korttids- permission låg departementspromemorian (Ds Ju 1977: 13) Permissio- ner inom kriminalvården, som utarbetats av en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet. Genom en kartläggning av tillämpningen av be- stämmelserna om permission hade arbetsgruppen konstaterat att de

vidgade möjligheterna till permission som hade införts genom 1974 års reform hade fungerat väl för flertalet intagna. Omkring 90 procent av permissionerna hade skötts. Gruppen ansåg det därför inte påkallat med någon allmän skärpning av permissionsbestämmelsema. Vid denna kartläggning hade emellertid också framkommit att även om permissionema i allmänhet utnyttjades på avsett sätt, begick en mindre grupp intagna, uppskattningsvis 200-300 personer, som tidigare var starkt kriminellt belastade, i stor utsträckning nya brott under permission. Undersökningsmaterialet antydde att denna grupp intagna tycktes erhålla permission i större omfattning än övriga intagna, vilket arbetsgruppen ansåg otillfredsställande. Arbetsgruppen föreslog därför att permissionsbestämmelsen i 32 å första stycket KvaL skulle ändras så att korttidspermission kunde beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk förelåg. Det föreslagna tillägget om fara för fortsatt brottslighet tog främst sikte på den lilla grupp av intagna som regelmässigt utnyttjade permissionerna för ny brottslighet. Arbetsgruppen avsåg däremot inte någon allmän skärpning av möjligheten för de intagna att erhålla permission. Att viss risk för fortsatt brottslighet förelåg skulle enligt arbetsgruppen, liksom dittills, inte medföra att permission inte beviljades.

I motiven till 1979 års lagändring anförde departementschefen att han biträdde arbetsgruppens förslag till skärpning av permissionsbe- stämmelsema i 32 å första stycket KvaL så att möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslighet särskilt markerades. Han anförde bl.a. följande. Korttidspermission skulle kunna beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk förelåg. Med hänsyn till rättssäkerheten var det nödvändigt att kriminalvården i det enskilda fallet gjorde en så noggrann prövning som möjligt. Det låg i sakens natur att särskild hänsyn togs till vad som förekommit i samband med tidigare permissioner. Mot bakgrund av den ökade risk för brottslighet som hängde samman med ett intensivt narkotikamissbruk ansåg departementschefen att den aktuella situationen i detta hänseende också borde beaktas noga. Arbets- gruppens undersökning gav visst stöd för att det borde vara möjligt att liberalisera permissionsbestämmelsema för vissa grupper av intagna. Departementschefen ansåg att det stora flertalet intagna i lokalanstalt och öppen riksanstalt borde kunna få regelbunden permission tidigare och oftare än som skedde men att det ankom på Kriminalvårdsstyrelsen att meddela föreskrifter om permissionsfrekvens m.m. (Prop. 1978/79:62)

1983 års ändring i bestämmelserna om korttidspermission

För att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och brottslighet bland de dömda under anstaltstiden infördes år 1983 (l982:401) vissa ändringar i KvaL. Dessa syftade bl.a. till att öka möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna långtidsdöm- da.

Bestämmelsen i 7 å tredje stycket KvaL om särbehandling av vissa långtidsdömda skärptes och stramades upp i flera hänseenden. Dåvarande krav på flyktfara som förutsättning för särbehandlings togs bort. Enligt den nya lydelsen skulle det inte längre krävas att det var fråga om "särskilt allvarlig brottslighet" för att en intagen skulle hänföras till 7 å tredje stycket. Det var i stället tillräckligt om det kunde befaras att den intagne under verkställigheten skulle ägna sig åt allvarlig brottslighet. Reglerna om särbehandling av intagna enligt 7 å tredje stycket begränsades till sådana fall där den intagne dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika. Vid samma tillfälle ändrades även bestämmelserna om korttidspermission i 32 å KvaL. Enligt ett tillägg skulle det vid prövning av fråga om regelbunden permission särskilt beaktas om den intagne hade nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov. Vidare föreskrevs att intagen som avsågs i 7 å tredje stycket KvaL och som var placerad i sluten riksanstalt inte fick beviljas regelbunden korttidspermission. Denna kategori intagna fick beviljas särskild korttidspermission endast om det förelåg synnerliga skäl därtill.

I motiven anförde departementschefen att det för personer, som hade begått allvarliga narkotikabrott, ofta förelåg en särskild risk för fortsatt brottslighet, som det var angeläget att motverka. Det borde enligt departementschefen inte få förekomma att en intagen som använt eller annars förfarit olagligt med narkotika i anstalten beviljades regel- bunden korttidspermission utan att det förflutit en viss kvalifikationstid. - Enligt praxis anmäldes innehav av narkotika inom anstalt till åtal. Undantag gjordes dock när fråga var om cannabisharts samt innehavet inte översteg mer än 0,2 gram, då i stället disciplinär bestraffning förekom. Departementschefen anförde att uppskov med regelbunden korttidspermission borde vara en konsekvens av narkotikainnehav oberoende av om åtal skedde eller disciplinär bestraffning ålades. - Vid fall av enstaka vägran att lämna urinprov där det saknades anledning anta att den intagne nyttjat narkotika ansåg departementschefen det dock för drastiskt att vägra den intagne korttidspermission under lika lång kvalifikationstid som skulle ha tillämpats vid styrkt missbruk eller annan hantering av narkotika. (Prop. 1981/821141).

1988 års ändring i bestämmelserna om korttidspermission

Genom en ändring är 1988 (1988:622) 1 7 å tredje stycket KvaL utvidgades denna bestämmelse till att omfatta, förutom intagna som dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet, också andra intagna som avtjänade fängelse i lägst fyra år. Regleringen utvidgades dessutom till att, förutom intagen som kunde befaras vara särskilt benägen att fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär, även omfatta intagen som kunde befaras vara särskilt benägen att avvika. Vidare föreskrevs att intagen som avsågs i bestämmelsen alltid skulle placeras i sluten anstalt. Som en följdändring slopades möjlig- heten att medge korttidspermission för sådan intagen som var hänförlig till 7 å tredje stycket men inte var placerad i sluten riksanstalt. Vidare blev det obligatoriskt att denna kategori intagna under särskild korttidspermission skulle ha bevakning.

10.2.5. Kvalfikationstid för regelbunden korttidspermission

Tidigare gällde enligt Kriminalvårdsstyrelsens dåvarande föreskrifter olika kvalifikationstider för regelbunden permission beroende på de intagnas anstaltsplacering. Enligt dessa borde intagen i lokalanstalt eller öppen riksanstalt ha avtjänat två månader av straffet innan den första regelbundna permissionen beviljades. Ny permission kunde därefter normalt beviljas en månad från den senaste permissionens början. För en intagen i sluten riksanstalt som dömts till fängelse understigande två år borde den första permissionen beviljas efter sex månader av verkställigheten. Normalt borde efterföljande permission beviljas efter två månader från den senaste permissionens början. För intagen i sluten riksanstalt som dömts till fängelse i lägst två år bestämde Kriminalvårdsstyrelsen i det enskilda fallet när regelbunden permission första gången kunde beviljas. Därvid beaktades en rad olika faktorer. Som allmänna riktlinjer gällde att kvalifikationstiden låg på sex till tolv månader vid en strafftid på två till fyra år. Vid en strafftid på fyra till sex år uppgick kvalifikationstiden vanligen till åtta till arton månader, medan den vid en strafftid på mer än sex år uppgick till tolv till tjugofyra månader.

Den arbetsgrupp som såg över straffverkställigheten för intagna som dömts för ekonomiska brott, anförde i departementspromemorian (Ds Ju 1985:1) Lyxfångar - finns dom bl.a. följande. Gruppen socialt väletablerade intagna placerades i stor utsträckning i öppna anstalter. Genomsnittligt sett fick de därför regelbunden permission tidigare än intagna som verkställde sitt straff i sluten riksanstalt. Syftet med de regelbundna permissionerna var att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Det kunde ifrågasättas om intagna, som var socialt

väletablerade, över huvud taget borde beviljas permissioner i detta syfte. Arbetsgruppen anförde vidare att de regelbundna permissionerna emellertid även hade en humanitär funktion. För att motverka anstaltsskador var det viktigt att intagna med längre fängelsestraff kunde ha kontakt med anhöriga och med samhället utanför anstalten. Det fanns enligt arbetsgruppen därför inte anledning att överväga annat än att också socialt väletablerade skulle kunna få regelbundna permissioner. Arbetsgruppen ansåg emellertid att ordningen med regel- bundna permissioner kunde upplevas som orättvis mot de intagna i sluten riksanstalt. Regelbunden permissionsgång innebar nämligen en påtaglig lättnad i verkställigheten. Även från allmän synpunkt kunde det ifrågasättas om det inte fanns fördelar med mer enhetliga regler. Mot denna bakgrund förordade arbetsgruppen att samma kvalifikations- tid för första regelbundna permissionen skulle gälla för alla intagna med en strafftid på två år eller mer, oavsett anstaltsplacering. Kvalifikationstiden borde vara relaterad till strafftiden. Departementschefen anförde i motiven till 12 å andra stycket KvaF bl.a. följande. Anstaltsplaceringen hade stor betydelse för när den intagne skulle komma i regelbunden permissionsgång. Endast risk för missbruk och andra säkerhetsskäl skulle lägga hinder i vägen för en förhållandevis liberal tillämpning av permissionsinstitutet. Bland de intagna i öppna anstalter förekom normalt inte några sådana skäl mot regelbundna permissioner. En förhållandevis tidig regelbunden permis- sionsgång hade därför uppfattats som en integrerad del i öppenplace— ringen. Departementschefen anförde att även mot denna bakgrund var det från allmän synpunkt rimligt med en enhetlig regel om att intagna, som hade ett fängelsestraff på lägst två år, i princip skulle ha avtjänat sex månaders strafftid innan regelbunden permission beviljades. Det förekom i praktiken inte sällan fall där en sådan skärpning av kvalifikationstiden vid lokalanstalter och öppna riksanstalter kunde vara mindre lämplig. Detta gällde särskilt yngre intagna med långvariga fängelsestraff, vilka var i stort behov av social rehabilitering. Enligt departementschefen borde det därför kunna medges undantag från en huvudregel om enhetlig kvalifikationstid för regelbunden permission. Det borde därför införas en regel om att den som hade dömts till fängelse i lägst två år borde kunna få korttidspermission med stöd av 32 å första stycket KvaL innan han hade avtjänat sex månader av straffet, endast om det fanns särskilda skäl. (Regeringens förordnings- motiv 1986:6)

10.2.6. Förhållandet mellan regelbundna och särskilda permissioner

JO har i beslut den 10 september 1984 (JO:s ämbetsberättelse 1985—86 8. 168 dnr 2461-1983) berört frågan om förhållandet mellan regel- bundna och särskilda permissioner. Ärendet rörde en intagen, ] , som ansökt om särskild permission för att i egenskap av fastighetsägare vara närvarande vid ett sammanträde enligt fastighetsbildningslagen. Särskild permission hade vägrats honom med motivering att han kunde förlägga sin regelbundna permission till den aktuella dagen. JO anförde bl.a. följande

Syftet med regelbunden permission är att den skall utgöra ett led i den intagnes anpassning 1 samhället. Särskild permission enligt den bestämmelse som här är aktuell har ett annat ändamål, nämligen att bereda den intagne tillfälle att bevaka sina intressen i rättsliga an elägenheter. Att de båda slagen av ermission sålunda har olika sy ten kan vara av betydelse vid be ömningen av om det i det enskilda fallet är lämpligt att hänvisa till en regelbunden permission för att tillgodose det ändamål som avses med ansökan om särskild permission. För att få tillfälle att bevaka viktiga rättsliga angelägen- eter skall enligt min mening en intagen inte behöva avstå från åtgärder som är ägnade att främja hans anpassning i samhället.

J hade uppgivit att han avsåg att använda sin regelbundna permis- sion för att umgås med sina barn. Detta förefaller mig ligga helt i linje med syftet att anpassa honom i samhället. För att kunna delta i lantmäterisammanträdet synes I ha varit nödsakad att helt avstå från att träffa barnen vid detta tillfälle. Om så faktiskt varit fallet, menar jag att man kan ifrågasätta lämpligheten av att hänvisa honom till att utnyttja den regelbundna permissionen för att delta i lant- mäterisammanträdet. Att I i och för sig var berättigad till permis— sion för detta ändamål tycks inte vara ifrågasatt.

10.2.7. Kriminalvårdsstyrelsens översyn av tillämpningen av permissionsbestämmelsema

Kriminalvårdsstyrelsen gjorde år 1990 en översyn av tillämpningen av regleringen av permissionerna. I redovisningen (1991-01-28, C21- 9011-1172) däröver anförde styrelsen bl.a. följande. Ett nytt permis— sionssystem, med det övergripande målet att minska antalet misskötta permissioner, hade trätt i kraft den 1 juni 1989. Utgångspunkterna hade varit bl.a. att systemet skulle präglas av större fasthet och konsekvens. Enligt det nya systemet skulle permissionerna planeras och förberedas noggrannare samt villkor ställas i större omfattning än tidigare. Vidare skulle förbättring ske av kontrollen av att permissio- nerna inte missköttes. Kriminalvårdsstyrelsen anförde vidare att det nya systemet hade utformats så att möjligheterna att bevilja regel-

bundna permissioner från främst slutna lokalanstalter minskade samtidigt som något större möjligheter öppnades att medge särskilda permissioner. Målet hade enligt Kriminalvårdsstyrelsen varit att styra över från regelbundna permissioner, som oftare missköttes, till permissioner för särskilda ändamål, vilka missköttes i mycket liten omfattning. De nya permissionsreglerna hade enligt Kriminalvårdssty- relsen lett till ett avsevärt förbättrat genomsnittligt resultat. Andelen misskötta regelbundna permissioner hade minskat med mer än 25 procent. Vid de slutna lokalanstalterna hade antalet regelbundna permissioner minskat med 18 procent och misskötsamheten vid sådana permissioner med drygt 33 procent. Totalt för samtliga typer av permissioner hade missskötsamheten minskat med 20 procent.

I redovisningen anfördes vidare att i bestämmelserna om kvalifika- tionstid för permission hade föreskrivits att kontakt regelmässigt skulle tas med polis och åklagare som kunde tillföra ärendet kunskap, om det inte var obehövligt. På så sätt skulle beslutsfattarna få ett säkrare underlag för sina riskbedömningar.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde vidare i sin redovisning att det under budgetåret 1989/90 hade beviljas 44 028 permissioner. Av detta antal hade 1 430 permissioner (3,2 procent) misskötts, varav cirka 1 000 fall bestod i uteblivande. Tidigare år hade misskötsamheten legat kring 4 procent. Förbättringarna gällde särskilt de regelbundna permissioner- na, för vilka misskötsamheten minskat med drygt fyra procentenheter, från 14 procent till under 10 procent.

10.2.8. Påföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningen, som ansåg det vara uteslutet att inskränka möjlig— heterna till vistelse utanför anstalt, anförde i betänkandet (SOU 1991:45) Påföljdsfrågor - Frigivning från anstalt m.m. (s. 112) bl.a. följande. Frågan var närmast om man inte borde utöka möjligheterna till vistelse utom anstalt. Ett sätt att göra det kunde vara att utvidga omfattningen av frigivningspermission. Påföljdsutredningen anförde vidare att det i den allmänna debatten ofta hade talats om att ett stort antal permissioner missbrukades. Utredningen påpekade att tillgänglig statistik visade att det, i förhållande till det stora antal permissioner som beviljades, var påfallande sällan som den intagne avvek eller begick nya brott under permissionen. Utvecklingen hade under senare tid gått i positiv riktning, dvs. allt färre permissioner missköttes av de intagna. Enligt Påföljdsutredningen hade sannolikt debatten om det stora antalet misskötta permissioner sin grund i att tidigare statistik inte skilde på olika typer av permissionsmissbruk. Varje anmärkning mot en permission redovisades som misskötsamhet utan att man särskiljde rymning och nya brott från betydligt lindrigare förseelser av typ

alkoholförtäring och någon eller några timmars för sen återkomst. Den från kriminalpolitisk synpunkt allvarligare misskötsamheten (rymning/- nya brott) uppgick under budgetåret 1989/90 till endast 6,5 procent av alla regelbundna permissioner. För särskilda permissioner var motsvarande andel 0,7 procent.

10.2.9. Några statistiska uppgifter

Under budgetåren 1989/90 1991/92 förekom permissioner enligt följande.

Regelbunden permission, antal

1989/1990 1990/1991 1991/1992 Sluten riksanstalt 2 333 2 209 1 996 Oppen riksanstalt 2 886 3 510 3 254 Sluten lokalanstalt 2 709 2 118 2 138 Oppen lokalanstalt 4 196 4 430 4 505 Totalt 12 124 12 267 11 893

Andel regelbundna permissioner misskötta genom uteblivande resp. annat (%)

1989/1990 1990/1991 1991/1992 Sluten riksanstalt 8,4 1,5 5,4 1,6 4,9 1,9 Oppen riksanstalt 3,4 2,2 2,5 1,0 2,8 1,2 Sluten lokalanstalt 12,4 5,8 12,6 4,4 11,2 4,0 Oppen lokalanstalt 3,9 3,1 3,2 2,1 3,1 3,0 Totalt 6,5 3,2 5,0 2,1 4 8 2 5

Särskilda permissioner inkl. frigångspermission, antal

1989/1990 1990/1991 1991/1992 Sluten riksanstalt ] 915 2 314 2 722 Oppen riksanstalt 2 263 2 656 3 272 Sluten lokalanstalt 9 717 10 994 10 276 Oppen lokalanstalt 18 009 19 310 21 072 Totalt 31 904 35 274 37 342

Andel särskilda permissioner misskötta genom uteblivande resp. annat (%)

1989/1990 1990/1991 1991/1992 %

Sluten riksanstalt 0,1 0,3 1,0 0,2 0,6 0,4 Oppen riksanstalt 1,5 0,3 0,4 0,1 0,6 0,3 Sluten lokalanstalt 1,0 0,0 1,5 0,4 1,6 0,5 Oppen lokalanstalt 0,4 0,1 0,3 0,3 0,3 0,3 Totalt 0,7 0,1 0,7 0,4 0 7 0 4

Till grund för Kriminalvårdsstyrelsens översyn av tillämpningen av reglerna om permission (PSF PM 1990:2) låg bl.a. följande uppgifter, som hade framtagits per den 9 maj 1990. Sedan mitten av 1980-talet hade i genomsnitt cirka 42 000 permissioner beviljats årligen. Totala andelen misskötta permissioner hade uppgått till 4 procent. Vid särskild korttidspermission, som utgjort cirka 75 procent av alla permissioner, hade misskötsamheten varit lägre än 2 procent. Be- träffande regelbunden permission hade misskötsamheten uppgått till cirka 14 procent. Uteblivande efter perrnissionstidens utgång hade svarat för 75 till 80 procent av den totala misskötsamheten. Under budgetåret 1989/90 hade antalet beviljade regelbundna permissioner från sluten lokalanstalt beräknats minska med cirka 1 000 samtidigt som andelen misskötta permissioner hade beräknats minska med 5 pro- centenheter till 22 procent. Känd brottslighet hade kunnat konstateras vid 2 procent av beviljade regelbundna permissioner. Mellan 75 och 80 procent av dem som misskötte regelbunden permission hade kommit tillbaka i anstalten inom en vecka.

I Kriminalvårdsstyrelsens promemoria lämnades dessutom bl.a. följande uppgifter. Den 9 maj 1990 hade 229 intagna varit avvikna från anstalt genom permissionsmissbruk, avvikelse från annan vistelse utanför anstalt eller genom rymning. Av dessa hade 81 varit avvikna under minst sex månader och 148 under kortare tid. Drygt hälften av dem som varit frånvarande kortare tid än sex månader hade avvikit i samband med någon form av permission. Intagna, som hade varit frånvarande under mer än sex månader, hade en klart längre genom- snittlig strafftid än de övriga. Av dem som varit avvikna mer än sex månader hade nästan 20 procent dömts för våldsbrott, 17 procent för rån eller grovt rån och 33 procent för narkotikabrott. Motsvarande andelar i den övriga gruppen, för vilken tillgreppsbrotten dominerade (55 procent), var klart lägre. Drygt hälften av de 81 intagna som varit frånvarande mer än sex månader hade vid avvikandet högst sex månaders strafftid kvar att avtjäna. Motsvarande för den andra gruppen var 83 procent. Drygt hälften av dem som varit avvikna mer än sex månader hade varit försvunna mer än fyra år efter avvikelsen. Av dem som varit avvikna mer än sex månader var 75 procent icke svenska medborgare, jämfört med 18 procent i den andra gruppen.

Klientelundersökningen

Kriminalvårdsstyrelsens för Fängelseutredningens räkning utförda undersökning av anstaltsklientelet omfattar samtliga intagna som frigavs från häkten och anstalter under oktober månad 1992. Enligt denna klientelundersökning har permissioner förekommit enligt följande.

Regelbunden permission

Antal Procentandel Ej permission 816 71 Ej angivet antal 41 4 ] permission 187 16 24 permissioner 73 6 5 eller fler permissioner 30 2 Ej uppgift 52 Summa: 1199 100 Frigångspermission

Antal Procentandel Ej permission 915 93 Ej angivet antal 5 1 eller fler permissioner 61 . 7 Ej uppgift 218 Summa: 1199 100 Särskild permission

Antal Procentandel Ej permission 773 75 Ej angivet antal 21 2 ] permission 119 12 2-5 permissioner 95 9 6 eller fler permissioner 27 2 Ej uppgift 164 Summa: 1199 100

10.2.10. Överväganden och förslag (46—48 åå lagförslaget)

Normalpermission

Åtgärder som är ägnade att främja den intagnes anpassning i samhället och som förbereder honom för tillvaron utanför anstalten skall enligt 4 å i den av oss föreslagna fängelselagen vidtas redan från början av straffverkställigheten. Enligt nämnda paragraf skall särskild upp- märksamhet ägnas åt förberedelse av frigivningen under den senare hälften av verkställigheten i anstalt. Mot denna bakgrund är det för den intagne av stort värde att även under anstaltstiden kunna upprätthålla kontakt med anhöriga och andra personer, som kan bidra till att han efter frigivningen kan inordna sig i en normal livsföring. De äter- kommande korttidspermissionerna är därvid av särskilt värde för att underlätta sådana kontakter. Särskild betydelse som frigivningsförbe- redelse har permissionerna mot slutet av verkställigheten. Enligt 4 å

i den föreslagna fängelselagen skall, med beaktande av straffets ändamål och längd samt arten av brottsligheten och de krav som säkerheten ställer, kriminalvården utformas på ett sådant sätt att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. När det gäller att motverka s. k. anstaltsskador är permissionerna av stort värde.

Även om de intagnas skötsamhet under de regelbundna permissio- nerna på senare år har förbättrats, förekommer det ändå i viss utsträckning att de missköter sig under regelbunden permission. Under budgetåren 1989/1990-1991/92 sjönk andelen genom uteblivande misskötta regelbundna permissioner från 6,5 procent till 4,8 procent. Andelen på annat sätt misskötta regelbundna permissioner varierade under samma period mellan 2 och 3 procent. Till detta kommer ett okänt mörkertal. Det finns av naturliga skäl ingen möjlighet att bedöma i vilken omfattning ouppklarade brott begåtts av permittenter från kriminalvårdsanstalterna. Den redovisade skötsamheten är genom- gående klart bättre under de särskilda korttidspermissionerna. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens översyn år 1990 av tillämpningen av reglering- en av permissionerna var andelen misskötta permissioner tidigare större. När det gäller statistik över misskötta permissioner kan det noteras att redovisad misskötsamhet spänner över en vid skala, från mera bagatellartade förseelser till grov misskötsamhet. Statistiken bör enligt vår mening förfinas så att mer beaktansvärd misskötsamhet redovisas för sig. Även om de statistiska uppgifterna inte ger vid handen att de regelbundna korttidspermissionerna missköts i någon alarmerande utsträckning måste ansträngningar ändå göras för att uppnå en bättre skötsamhet under regelbundna permissioner.

Enligt vårt förslag skall, som framgår av avsnitt 14, permissions- missbruk framdeles utgöra grund för disciplinär bestraffning. Detta bör bli ett incitament för de intagna att sköta sina permissioner. Förutom att misskötta permissionsdagar inte tillgodoräknas den intagne som verkställda i anstalt, riskerar han vid misskötsamhet även att bli disciplinärt bestraffad.

Andelen misskötta regelbundna permissioner har under några år minskat till följd av en allmän uppstramning inom kriminalvården. En- ligt vår mening bör lagtexten anpassas efter den skärpta praxis som numera förekommer vid prövning av frågor om regelbunden permis— sion. Enligt 32 å första stycket KvaL kan permission enligt nuvarande lydelse beviljas om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vi föreslår att det i stället förekrivs att permission skall vägras om det föreligger en ej obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk (46 å första stycket lagförslaget). Med denna utformning av bestämmelsen avses emellertid inte att införa någon ytterligare generell skärpning av praxis utan endast att anpassa lagtexten till nuvarande tillämpning. Detta utesluter i och för sig inte att praxis vid någon enstaka anstalt kan ha

varit för generös. Liksom hittills skall den omständigheten att det föreligger en viss risk för brottslighet eller annat missbruk under permission inte medföra att permission skall vägras. - Intagna som är missbrukare har ofta svårt att sköta sina permissioner i vad avser t.ex. drogfrihet. En förutsättning för regelbunden permission bör därför vara att den intagne kan uppvisa en tids dokumenterad drogfrihet.

Som tidigare nämnts är skötsamheten bättre under de särskilda permissionerna jämfört med de regelbundna. En väsentlig skillnad mellan dessa två permissionsformer är att under en särskild permission skall den intagne utföra någon viss bestämd uppgift eller under en kort tid besöka en viss person. I det enskilda fallet finns det oftast ett för den intagne konkret ändamål med den särskilda permissionen, vilket i väsentlig utsträckning torde bidra till att skötsamheten är bättre för denna permissionsform. Den intagne vet nämligen under hela permis- sionsperioden vad han skall göra. Vidare är permissionsperioden i allmänhet betydligt kortare vid särskild än vid regelbunden permission. Några perioder av sysslolöshet uppstår vanligtvis inte vid särskild permission. Vid regelbunden permission kan däremot den intagne emellanåt vara sysslolös, vilket hos vissa intagna medför ökad risk för fortsatt brottslighet eller annat missbruk. För att förbättra skötsamheten under permissionerna bör dessa ges en sådan utformning att den intagne vid varje enskilt permissionstillfälle lättare kan uppfatta att permissionen har ett bestämt och konkret ändamål. Permissionen skall ges en sådan struktur att någon oplanerad sysslolöshet normalt inte skall uppstå. För att uppnå detta bör som ett krav för permission införas att det för det enskilda permissionstillfället skall upprättas en skriftlig permissionsplan. Vidare skall planen vara bindande för den intagne. Vid upprättandet av permissionsplanen bör den intagne kunna få bistånd av sin kontaktman. Permission bör inte ges för längre tid än som normalt kan beräknas åtgå för de i permissionsplanen angivna aktiviteterna.

I och med att en permissionsplan skall läggas till grund för beslut om permission kommer de i planen angivna aktiviteterna att ingå i prövningen. Avsikten är att varje enskild permission skall ges en någorlunda fast struktur, vilket innebär att det för beviljande krävs att de i planen redovisade aktiviteterna kan godtas. Det bör därvid inte krävas att den planerade verksamheten under permissioner skall ha samma angelägenhetsgrad som krävs för särskild permission. Intagens besök hos anhörig bör anses vara en godtagbar perrnissionsaktivitet, såvida inte omständigheterna i det enskilda fallet föranleder annat. Dock bör för besök hos t.ex. kamrater inte avsättas längre tid än som kan anses vara normalt för sådana besök.

Vårt förslag om bättre planering av permissionstillfällena och vårt krav på en uttalad och godtagbar ändamålsbestämning för var enskild permission bör underlätta den individuella prövning som skall ägnas

är varje permissionsbegäran. Även om nuvarande föreskrifter om kvalifikationstider och permissionsfrekvens enligt vår mening i allt väsentligt kan bibehållas som riktlinjer för att åstadkomma enhetlighet i bedömningen torde den föreslagna ordningen leda till att permissioner inte kan påräknas med samma regelbundenhet som hittills. Benäm- ningen "regelbunden permission" framstår därmed som något miss- visande. Vi föreslår i stället benämningen "normalpermission".

Det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare detaljföreskrifter om utformningen av och rutinerna för skriftlig permissionsplan. Därvid får det inte ställas alltför byråkratiska krav på planens utformning. Det bör vidare ankomma på Kriminalvårdsstyrel— sen att ge föreskrifter om kvalifikationstider och permissionsfrekvens samt riktlinjer för prövning av i en permissionsplan upptagna aktivite- ter.

Om den intagne utan godtagbart skäl inte följer en uppgjord permis— sionsplan föreligger grund för disciplinär bestraffning.

Intagen, som har frigång, kan enligt gällande regler få s.k. frigångs- permission (105 å KVVFS 1990:10), som utgör en form av regel- bunden permission med tätare intervall mellan permissionstillfällena. Anledningen till det tätare intervallet är att varje permissionstillfälle blir kortare än vid ordinär regelbunden permission på grund av att den intagne med hänsyn till sina frigångssysslor normalt kan få permission endast under själva veckoslutet. Det kan ifrågasättas om intagen med frigång kan anses vara berättigad till denna kompensation med hänsyn till att han genom sin frigång ändå i betydande utsträckning får vistas utanför anstalten. Detta är dock inte en lagstiftningsfråga utan bör regleras genom Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter.

Särskild permission

Skötsamheten vid särskilda permissioner är enligt vår uppfattning förhållandevis god. Det föreligger därför inte några skäl för att ändra förutsättningarna för denna typ av permission. Dock bör den ordningen gälla att om en intagen, som ansöker om särskild permission, kan ombesörja den aktuella angelägenheten under en normalpermission, skall särskild permission inte beviljas. Om en intagen t.ex. vill besöka en arbetsförmedling och kan göra det under en kommande normalper— mission, är han inte berättigad till särskild permission utan bör i stället göra det besöket under normalpermissionen.

Frigivningspermission

Till förberedande av frigivningen kan intagen beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permission får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning kan komma i fråga. Frågan om frigivningspermission har således ett nära samband med frågor rörande den villkorliga frigivningen. Detta permissions- institut bör därför lämpligen behandlas av Straffsystemkommittén, som har att överväga frågor kring den villkorliga frigivningen.

10.3. Behandlingsplacering utom anstalt

10.3.1. Inledning

Sedan länge anses ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt vara att den dömdes anpassning i samhället skall främjas genom åtgärder som vidtas under verkställighetstiden. I våra direktiv anges att detta mål även skall gälla i fortsättningen.

Anpassningen i samhället kan främjas på många olika sätt. Vid många anstalter bedrivs numera verksamheter av skilda slag, som har det gemensamt att de är avsedda att underlätta den dömdes sam— hällsanpassning. Denna specialisering har hittills främst inriktats på narkotikamissbrukarna; bl.a. finns särskilda motivations— och be- handlingsavdelningar vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Verksam- heten vid dessa avdelningar leder ofta till att den intagne efter en tids påverkan och behandling kan få en s.k. 34 å-placering. Detta innebär att han kan få verkställa straffet utom anstalten, t.ex. på ett behand— lingshem för narkotikamissbrukare.

I detta avsnitt behandlas reglerna om sådan placering utom anstalt.

10.3.2. Nuvarande ordning Förarbetsuttalanden m.m.

I den äldre kriminalvårdslagstiftningen fanns endast i fråga om påföljden ungdomsfängelse regler som medgav att en i kriminal— vårdsanstalt intagen fick i rehabiliteringssyfte utnyttja viss behand- lingsmöjlighet utom anstalten.

I den departementspromemoria (Ds Ju l973:9) som låg till grund för propositionen med förslag till KvaL föreslogs att en möjlighet borde införas för bl.a. den som undergick fängelse att i vissa fall få vistas utanför anstalten redan före tidigaste dag för villkorlig frigivning.

Sådan vistelse utanför anstalten syftade enligt förslaget till att ge den intagne möjlighet att få viss behandling utanför anstalten. Enligt förslaget skulle ställas de villkor för vistelsen utanför anstalten som kunde anses erforderliga, och tillståndet skulle kunna återkallas så snart omständigheterna föranledde det.

Flertalet remissinstanser accepterade det aktuella förslaget. Ett par remissinstanser var dock tveksamma. Man anförde bl.a. att be- handlingen utanför anstalt inte fick utformas på sådant sätt att verkställigheten förlorade sin karaktär av brottspåföljd.

Departementschefen framhöll att den föreslagna möjligheten till vistelse utanför anstalt i vissa fall kunde tillföra anstaltsvården betydligt vidgade möjligheter för en planmässig rehabiliteringsverksam- het samtidigt som integrationen mellan anstaltsvård och frivård främjades. Olika slag av placering av den intagne kunde därvid komma i fråga, t.ex. i skola med internatförläggning, i behandlingshem för narkotikamissbrukare, i särskilt lämpligt enskilt hem eller värnplikts- tjänstgöring. Departementschefen påpekade vidare att det samtidigt naturligtvis var av vikt att sådan vistelse utom anstalt som här avsågs inte fick bli något mer eller mindre regelmässigt förekommande utan skulle komma i fråga endast i fall då det verkligen förelåg särskilda skäl som talade för att den aktuella åtgärden kunde främja den intagnes anpassning i samhället. Självfallet måste, fortsatte departementschefen, också tillstånd till sådan vistelse knytas hårt till särskilda villkor i fråga om den intagnes placering och de förhållanden i övrigt som skall gälla för att han skall få åtnjuta den särskilda förmånen att få vistas utanför anstalten. (Prop 1974:20 s. 96.)

Bestämmelsen om vistelse utanför anstalt i de nu berörda fallen infördes i 34 å KvaL.

Efter KvaL:s tillkomst har vid ett par tillfällen gjorts ändringar iden aktuella bestämmelsen. År 1982 företogs ett flertal ändringar i KvaL. Syftet var att öka möjligheterna att komma till rätta med narkotika- missbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden. I samband härmed kompletterades 34 å KvaL med ett andra stycke som förbjöd placering enligt paragrafens första stycke av en intagen som tillhör den kategori som avses i 7 å tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt. I propositionen framhölls att prövning av frågor om placering enligt 34 å beträffande den aktuella kategorin intagna skulle ankomma på kriminalvårdsnämnden, som därvid hade att göra en självständig bedömning av frågan om en intagen skall anses tillhöra den kategori som avses i 7 å tredje stycket KvaL. (Prop 1981/82:141 s. 47.)

Genom ändringar är 1987 i BrB infördes en möjlighet att använda s.k. kontraktsvård som en ny variant av kriminalvård i frihet och som ett alternativ till fängelsestraff. De aktuella reglerna tar främst sikte på fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande medel eller

något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller behandling har bidragit till att någon har begått brott. Om den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling enligt en för honom uppgjord plan och behandlingen kan anordnas, skall kontraktsvård kunna användas. Enligt uttalanden i förarbetena skall kontraktsvård särskilt komma i fråga för lagöverträdare som antingen har nått så långt i sin brottskarriär eller har gjort sig skyldiga till sådan brottslighet att de enligt gängse bedömningar skall ådömas fängelse.

I samband med att bestämmelserna om kontraktsvård infördes utvidgades även tillämpningsområdet för 34 å KvaL samt förlängdes tiden för vistelse utanför anstalt enligt samma lagrum (prop. 1986/87:106).

Föredragande statsråd framhöll att den verksamhet som hade kunnat bedrivas med stöd av 34 å KvaL hade visat sig mycket värdefull. Denna verksamhet borde självfallet fortsätta. Statsrådet anförde vidare (a. prop. s. 57).

Jag har också i olika sammanhang, bl.a. i prop 1984/85: 19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik, förespråkat att 34 å- institutet får ökad användning och att sådana vistelser påbörjas tidigare än vad som sker i dag. Med anledning av AIDS-problemet har jag i förra årets budgetproposition poängterat att krrminalvår- dens personal i ökad utsträckning bör försöka arbeta fram lämpliga 34 å-placeringar. Jag vill här också erinra om att chefen för socialdepartementet i rop 1985/86:171 om särskilda medel för bekämpningen av AID har uttalat att en satsning bör göras för att öka antalet 34 å-placerin ar på behandlingshem och i familjevård. En av kriminalvårdsstyre sen avgiven rapport ( 1985: 1) om tillämp- nin och utfall av sådana vistelser visar att erfarenheterna av 34 å— ver samheten är mycket goda och att den utgör ett utomordentligt värdefullt instrument vid verkställandet av fängelsestraff. Bl.a. i belysning av att kontraktsvård nu föreslås bli införd som en särskilt kvalificerad form av kriminalvård i frihet för ersoner som annars skulle dömas till fängelse och till de positiva er arenheterna av 34 å- verksamheten ser jag det för min del som naturligt att verksamheten vidareutvecklas.

Föredragande statsråd framhöll vidare att av naturliga skäl kommer vistelsen utanför anstalt enligt 34 å KvaL i regel inte att kunna inledas i direkt anslutning till domen. Man kan dock tänka sig fall då den dömde varit häktad under en tid som svarar mot en så stor del av det straff som dömts ut att en 34 å—placering kan bli aktuell i nära anslutning till straffverkställighetens början. Det kan också förekomma fall, fortsatte föredragande statsråd, då det av praktiska skäl inte varit möjligt att under en häktningstid planera lämplig kontraktsvård i form av skyddstillsyn. Visar det sig i ett sådant fall kort tid efter en fängelsedom att adekvat behandling kan ske i form av. 34 å—placering bör också en sådan komma till stånd, om övriga förutsättningar är uppfyllda. Däremot bör det i princip inte komma i fråga att ett av

domstol förkastat kontraktsförslag i form av skyddstillsyn används för 34 å-placering i nära anslutning till en fängelsedom.

För att ge stöd åt den redan pågående utvecklingen av en verksam- het som bedrivs med stöd av 34 å KvaL förordade föredragande statsråd att bestämmelsen kompletterades. Det ansågs lämpligt att en sådan markering skedde genom att en föreskrift av innebörd att det vid övervägande av frågan om 34 å—placering kan tillgripas särskilt skall beaktas om den intagne behöver vård eller behandling mot beroende- framkallande medel.

Föredragande statsråd framhöll avslutningsvis att 34 å-placeringarna bör påbörjas tidigare än som var fallet vid den aktuella tiden. Det ansågs dock viktigt att en vistelse utanför anstalt enligt 34 å KvaL inte påbörjas så tidigt att vården eller behandlingen hinner avslutas före verkställighetstidens utgång. I sådant fall måste den intagne fullfölja strafftiden i anstalt, vilket i de flesta fall måste te sig mycket negativt för honom och kanske i vissa fall kan spoliera den rehabilitering som skett under 34 å-vistelsen. Mot angiven bakgrund ansågs det lämpligt att lagrummet också kompletterades med en föreskrift som motverkar så tidiga placeringar att detta problem uppstår.

Nyligen har den straffrättsliga regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa narkotikabrott skärpts. I samband därmed har också införts större möjligheter att använda drogkontroll i kriminalvården, bl.a. beträffande intagna som har medgetts placering enligt 34 å KvaL. Reformen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft hindra att framför allt unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff. (Prop. 1992/93:142.)

Departementschefen framhöll i propositionen att det är av utom- ordentligt stor vikt att den som dömts till kriminalvård avhåller sig från drogmissbruk, även när kriminalvården sker utanför anstalt. Vid frivård i form av kontraktsvård är det dessutom så att påföljden är direkt anpassad till en drogrelaterad brottslighet. Möjligheten att komma till rätta med gärningsmannens drogproblem har då varit avgörande för påföljdsvalet och den bärande tanken bakom valet blir förfelad om missbruket fortgår under verkställighetstiden. Departe- mentschefen påpekade vidare att kontrollbehovet är särskilt påtagligt när den dömde undergår någon form av vård eller behandling inom ramen för en brottspåföljd. Så kan t.ex. vara fallet när han medges rätt att vistas utom anstalt med stöd av bestämmelsen i 34 å KvaL. Många gånger är det fråga om en tids vistelse på behandlingshem. Det är inte ovanligt att analys av t.ex. blod- eller urinprover ingår som ett led i behandlingen. När någon vistas på behandlingshem på grund av en brottmålsdom är det dock, framhöll departementschefen, tveksamt om det är förenligt med gällande lagstiftning att han åtar sig en skyldighet att lämna prov. Departementschefen ansåg att den rådande osäkerheten

inte kunde anses vara tillfredsställande. Det fanns enligt departements- chefen ett starkt behov av möjligheter till kontrollåtgärder vid bl.a. 34 å-placeringar. (Prop 1992/93:142 s. 22.)

Departementschefen betonade att, oavsett om den dömde vistas i be- handlingshem eller inte, drogkontrollerna bör knytas till en föreskrift om vård eller behandling av något slag. Utfallet av proverna måste följas upp och sättas in i sitt sammanhang. I annat fall skulle proverna komma att fungera som en renodlad kontroll av den dömdes vilja och förmåga att rätta sig efter gällande regler. Departementschefen anförde att en sådan kontroll i sig kan vara värdefull men bör underordnas ansträngningarna att finna en mera långsiktig lösning på den dömdes drogproblem. Departementschefen anförde vidare följande om skyldigheten för en dömd att underkasta sig blod— eller urinkontroll (a. prop. s. 24).

När skyldigheten åläggs i en föreskrift blir följden att provtagningen i likhet med övriga inslag i behandlingen står under överinseende av övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnd eller frivårdsmyndighet. Det får därför normalt ankomma på dessa myndigheter att efter samråd med vårdgivaren eller någon annan avgöra om provtagning bör utgöra ett led i behandlingen. Därvid har myndigheten att beakta om provtagningen är ägnad att göra behandlrngen mera effektiv, liksom att pröva om provtagningen kan ske under godtagbara former. Jag gör den bedömningen att det hos dessa myndigheter finns den sakkunskap och inte minst den kännedom om enskilda vårdinrättningar, som erfordras för ett avgörande av de aktuella frågorna.

Departementschefen anförde avslutningsvis att när det gäller 34 å— placeringar bör förutsättningarna för drogkontroller vägas in i bedömningen av om placering kan ske utanför anstalt. Om drog- kontrollen ses som ett väsentligt inslag i den enskildes vård, bör kontrollen utgöra ett villkor för medgivande om 34 å-placering; i enstaka situationer kan det dock finnas medicinska eller liknande hinder mot provtagningen.

Genom den aktuella lagändringen har 34 å således utökats med en regel om drogkontroll. Innebörden av den nya regeln är att den som medges vistelse utanför anstalten får åläggas en skyldighet att lämna blod—, urin— eller utandningsprov. Härigenom blir det möjligt att kontrollera om den dömde är påverkad av beroendeframkallande medel under den tid som verkställighet sker utanför anstalt. Kontrollen skall, som ovan nämnts, utgöra en del av behandlingen som den dömde undergår. Drogkontroll bör medges bara när den i det enskilda fallet framstår som ett värdefullt inslag i vården och det dessutom är möjligt att ordna godtagbara förhållanden för själva provtagningen.

Den aktuella paragrafen, 34 å KvaL, har f.n. följande lydelse.

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. I samband med vård eller annan behandling får det föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utand- nin sprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendefram- kal ande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

Först stycket gäller ej en intagen som avses i 7 å tredje stycket.

Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

I Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter finns vissa övergripande regler om 34 å-placeringar. Av 121 å följer att i samband med att en intagen medges vistelse utanför anstalten skall kontaktmän utses vid anstalten och där den intagne är placerad. I 122 å finns regler bl.a. om vem skall informeras om vistelsen. Vidare finns i anstaltsföreskrifterna bl.a. bestämmelser om fördelning av kostnader mellan den intagne och kriminalvården (123 å) och verksamhetsplanering under lov m.m för en intagen som placerats i skola med internatförläggning (124 å). Enligt 125 å skall anstalten se till att den intagne erhåller nödvändig utrustning och beklädnad för vistelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har även utfärdat allmänna råd om vistelse utanför anstalt enligt 34 å KvaL (ARK 198713).

I de allmänna råden framhålls att styresmannen i samband med att behandlingsplanen upprättas särskilt bör uppmärksamma om en intagen bedöms vara i behov av sådan utbildning eller behandling som kan medges enligt 34 å KvaL. Styresmannen ansvarar för att vistelsen förbereds noggrant, att planeringsarbetet påbörjas i god tid samt att en kvalitetskontroll görs av det tilltänkta placeringsalternativet. Vistelsen bör planeras utifrån den intagnes behov och förutsättningar. Det är, enligt de allmänna råden, viktigt att pröva och bearbeta den intagnes motivation inför placeringen.

De allmänna råden om 34 å-vistelser föreskriver vidare bl.a. att styresmannen är ansvarig för att den intagne erhåller erforderligt stöd och blir föremål för en noggrann uppföljning under vistelsen. Kontaktmannen vid anstalten bör ge den intagne råd och stöd samt hålla regelbunden kontakt med kontaktmannen, där den intagne vistas. I varje ärende måste avgöras om frivården i vistelsedistriktet eller i hemdistriktet skall ha ansvar för klientkontakten under placeringstiden.

Statistik m.m.

Inom Kriminalvårdsstyrelsen har gjorts ett flertal specialstudier över 34 å-vistelserna. Bl.a. publicerades år 1991 en studie av samtliga 34 å- vistelser som påbörjades under september och oktober 1989 (Rapport 1991:3). Vidare genomfördes under år 1992 en enkätundersökning beträffande samtliga 34 å-vistelser som inleddes under budgetåret 1990/91. Sistnämnda undersökning var ett led i Kriminalvårdsstyrel- sens arbete med den fördjupade anslagsframställan för budgetåren 1993/94-1995/96.

Av dessa undersökningar liksom av informationer vi under hand fått från Kriminalvårdsstyrelsen framgår bl.a. följande.

Antalet påbörjade 34 å-vistelser har ökat kontinuerligt sedan institutet infördes i kriminalvårdslagstifmingen. En minskning har dock ägt rum under de senaste åren. Budgetåren 1986/87 1988/89, 1990/91 och 1991/92 inleddes 839, 901, 839 respektive 710 vistelser. Under sistnämnda budgetår har således skett en nedgång med omkring 15 procent.

Av 1992 års enkätundersökning framgår att 58 procent av samtliga 34 å-vistelser inleddes från sluten lokalanstalt och 24 procent från sluten riksanstalt. Återstoden inleddes från öppna anstalter. Särskilda påverkansprogram, avdelningar för missbrukare och fördjupad samverkan med enskilda vårdgivare och kommuner utvecklas främst från slutna anstalter. Det är därför naturligt att andelen intagna som inleder 34 å-vistelser är störst från de slutna anstalterna. Det vanligaste placeringsaltemativet är hem för vård eller boende (behandlingshem. I 1992 års enkätundersökning placerades 77 procent i sådant hem. Omkring 19 procent placerades i familjehem. Återstoden, 4 procent, placerades i andra alternativ. Fördelningen mellan de olika place— ringsaltemativen har varit i stort sett oförändrad under de senaste åren.

En intagen kan i princip medges placering enligt 34 å KvaL oberoende av strafftidens längd. Under budgetåret 1990/91 hade 75 procent av de placerade en sammanlagd strafftid på sju månader eller längre. För omkring 20 procent översteg strafftiden två år.

Av 1991 års studie framgick att under budgetåret 1989/90 hade drygt 80 procent av de placerade tidigare dömts till fängelse och att drygt 40 procent hade sju eller fler fängelsedomar bakom sig. De som medges placering enligt 34 å KvaL utgör således en tungt belastad grupp.

Av de som placerades enligt 34 å KvaL budgetåret 1990/91 var 75 procent kategoriserade som narkotika— eller blandmissbrukare och 23 procent som alkoholmissbrukare. Endast 3 procent av de intagna hade således inte några missbruksproblem. De placerade var mellan 16 oci1 61 år. Omkring 18 procent var 25 år eller yngre och 61 procent var 31 år eller äldre. Under år 1990 var 25 procent av de som intogsi

anstalt högst 24 år. Således är det en viss övervikt för äldre intagna bland de placerade. Omkring 10 procent av de placerade var kvinnor, medan kvinnorna utgör endast 5 procent av samtliga intagna.

Under budgetåret 1990/91 var det totala antalet vårddagar omkring 54.000. Den genomsnittliga vårdtiden var 64 dagar. Omkring 76 procent av vistelserna pågick högst 90 dagar och endast 5 procent översteg 180 dagar.

Sedan mitten av 1980-talet har i genomsnitt 40-45 procent av vistelserna avbrutits före den villkorliga frigivningen. Under budgetåret 1990/91 avbröts 35 procent, vilket således utgör en förbättring jämfört med tidigare år. Det har antagits att detta bl.a. beror på att mycket arbete har lagts ned på att förbereda 34 å-placeringarna bättre. Utfallet av placeringarna varierar mellan de olika placeringsaltemativen. Placeringar i behandlingshem har under hela perioden avbrutits i högre utsträckning än familjevårdsplaceringarna.

I 1991 års studie följdes de placerade upp under sex månader efter placeringen. Resultatet visade att 70 procent av de placerade avbröt behandlingen under undersökningsperioden. Nästan två tredjedelar av de intagna vilka avbröt vistelserna före frigivningen gjorde det inom en månad från placeringen. Av de placeringar som avbröts efter frigiv- ningen avbröts nästa hälften inom tre dagar från frigivningsdagen. Endast 11 procent hade meddelats föreskrift att inte utan medgivande avbryta vården efter frigivningen.

10.3.3. Överväganden och förslag (49-50 åå lagförslaget)

Som vi framhållit i avsnitt 4 har kriminalvården i anstalt två uppgifter, nämligen dels att verkställa ett frihetsberövande, dels att så långt det är möjligt anpassa den intagne till samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Huvuduppgiften är att verkställa frihets- berövandet. Det hindrar inte att andrahandsuppgiften också är mycket betydelsefull. Många av de intagna i landets kriminalvårdsanstalter har allvarliga problem av skilda slag. Drogproblemen intar här en särställning. En mycket betydande del av den kriminalitet som leder till fängelsestraff har ytterst sin grund i narkotikamissbruk. Varje minskning av de intagnas narkotikaberoende leder därför på sikt till att kriminaliteten i samhället minskar.

Vid många av landets kriminalvårdsanstalter bedrivs skilda på- verkans- och behandlingsprogram som tar sikte på drogberoende intagna. Ambitionsnivån och kvaliten på dessa program varierar givetvis från anstalt till anstalt beroende på klientelsammansättningen i anstalten och på personalens kunnighet och intresse. Vi har vid våra anstaltsbesök fått det bestämda intrycket att dessa program fyller en

viktig funktion i anstalternas arbete med att anpassa de intagna till samhället.

Även om det således vid anstalterna finns påverkans- och behand- lingsprogram av skilda slag, kan dessa program sällan leda till annat än att den intagne kommer till insikt om att han bör på lämpligt sätt bearbeta t.ex. sitt drogberoende. Man har svårt att tänka sig en sämre miljö för ett framgångsrikt behandlingsarbete än ett fängelse. Den vård som därför behövs kan och bör inte meddelas i kriminalvårdsanstalt utan kan på ett mera ändamålsenligt sätt komma till stånd genom vistelse på behandlingshem. Sådan behandling kan medges en intagen i kriminalvårdsanstalt under verkställigheten med stöd av 34 å KvaL. Det vanligaste skälet till sådan placering är behandling för drogpro— blem. Det förekommer dock att placering medges även för andra ändamål.

Enligt vår uppfattning bör en möjlighet till verkställighet utom anstalt finnas kvar. Medgivande bör kunna meddelas för samma ändamål som enligt nu gällande regler, dvs. framför allt för be- handlingsplacering av missbrukande intagna. Enligt vår mening bör ungdomar i större utsträckning än hittills komma i fråga för sådan placering.

Den regel som motsvarar 34 å KvaL har i vårt lagförslag införts i 49 å. Institutet som hittills allmänt benämnts 34 å-placering eller 34 å- vistelse måste därför döpas om. Vi föreslår att det skall kallas behandlingsplacering utom anstalt.

Placering enligt den av oss föreslagna bestämmelsen bör förutsätta att den dömde blir föremål för en tillfredsställande tillsyn. Det bör således inte förekomma placering på en vårdinrättning eller i ett hem utan personal nattetid. Vidare bör det finnas betryggande garantier att underrättelse omedelbart lämnas till anstalten om den dömde lämnar den institution där han är placerad eller på annat sätt missköter sig. Det bör nämligen inte - annat än i mycket speciella undantagsfall - förekomma att den dömde får vara kvar på institutionen om han avviker eller visar annan misskötsamhet.

I allmänhet medges behandlingsplacering enligt nu gällande be- stämmelse först mot slutet av verkställighetstiden. Så bör det enligt vår mening vara även i fortsättningen. Detta understryks i någon mån genom den i 4 å lagförslaget lämnade anvisningen att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förberedelse av den intagnes frigivning under den senare hälften av verkställigheten i anstalt. Det sagda hindrar inte att det ibland kan vara lämpligare att en placering inleds i början av en straffverkställighet, t.ex. om den intagne varit häktad under en längre tid eller när det av praktiska skäl inte varit möjligt att under häktningstiden planera för en kontraktsvård och en sådan påföljd i och för sig skulle ha kunnat komma i fråga. Det är emellertid viktigt att en behandlingsplacering inte strider mot domstolens bedömning i

påföljdsfrågan - verkställigheten skall enligt 4 å lagförslaget utformas så att straffets ändamål beaktas. Det är därför av betydelse - särskilt när det gäller behandlingsplacering i början av verkställighetstiden - att medgivande lämnas av övervakningsnämnd, som har en domstolslik- nande sammansättning. Under alla förhållanden bör en placering inte komma så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden.

Som framhållits i skilda sammanhang är avbrotten i de aktuella placeringarna relativt många. Endast omkring 30 procent fullföljer den planerade vistelsen. Vid bedömande av avbrotten bör dock beaktas att det är en mycket speciell grupp intagna som mest kommer i åtnjutande av behandlingsplacering, nämligen tungt belastade narkomaner. Det är ofrånkomligt att en viss del av dessa intagna inte fullföljer behand- lingen. Varje framgångsrikt genomförd behandling måste också betraktas som en stor vinst, och antalet sådana är inte obetydligt. Trots detta bör givetvis göras stora ansträngningar att minska antalet avbrott. Avgörande för utfallet av en placering är i princip alltid hur omsorgs- full planeringen varit. Placeringsalternativet måste vara välkänt för personalen. Man måste ha besökt den aktuella institutionen eller på annat sätt skapat sig en mycket god bild av den verksamhet som bedrivs där. Men det är inte tillräckligt att det bedrivs en god verksamhet där den intagne skall placeras; verksamheten måste också passa den intagne och de behov han har. Många behandlingshem har t.ex. en verksamhet som är mycket krävande för patienterna. För att kunna tillgodogöra sig vården måste varje patient vara beredd att medverka mycket aktivt och dessutom under behandlingen öppna sig inför personal och medpatienter. Många narkotikamissbrukare har svårt att finna sig tillrätta med en sådan vård och väljer därför att lämna institutionen i förtid. För att om möjligt förhindra denna typ av avbrott måste anstaltspersonalen, innan beslut om behandlingsplacering meddelas, noga ha förvissat sig om att verksamheten vid det ifrågasatta behandlingsalternativet verkligen passar den intagne. Det kan också många gånger vara lämpligt att inleda med en kortare vistelse innan slutligt beslut om placeringen meddelas. På så sätt kan ett uppenbart misstag undvikas.

Enligt nu gällande regler kan inte i samband med beslut om 34 å- placering meddelas föreskrift för tiden efter villkorlig frigivning. Fråga om föreskrift kommer upp först i samband med den villkorliga frigiv- ningen och måste då aktualiseras av frivårdsmyndigheten. Detta har ofta lett till att den som vistas på behandlingshem vid den villkorliga frigivningen inte har meddelats någon föreskrift om att kvarstanna på behandlingshemmet vid frigivningen. Detta är enligt vår mening en olämplig ordning. Eftersom behandlingstiden vanligen sträcker sig längre än till tidpunkten för den villkorliga frigivningen och förut- sättningar för ett medgivande till behandlingsplacering bör vara att hela

behandlingen skall fullföljas bör en föreskrift om detta kunna meddelas redan då medgivandet till placering lämnas. Skulle den dömde, i strid mot en sålunda meddelad föreskrift, avvika eller på annat sätt missköta sig under den aktuella placeringen, får han anses ha allvarligt åsidosatt sina åligganden. Villkorligt medgiven frihet skall i sådant fall normalt förklaras förverkad enligt 26 kap. 15 å BrB.

Som ovan nämnts har det skett en betydande nedgång i antalet inledda 34 å-placeringar under de senaste åren. Detta har sin grund i dels att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken som är den intagnes hemkommun, dels att kommunerna i mindre utsträckning än tidigare är beredda att ta på sig kostnadsansvaret för vården efter villkorlig frigivning.

Normalt svarar kriminalvården för alla kostnader som är förenade med en 34 å-placering fram till dagen för den villkorliga frigivningen, medan det är en kommunal angelägenhet att bestrida kostnaderna för vården därefter. Av bestämmelserna i 3 å socialtjänstlagen följer att den enskilde har rätt att få stöd och hjälp av socialtjänsten i den kommun där han vistas. Tillämpningen av vistelsebegreppet utgör ett stort problem i kriminalvårdens arbete med t.ex. 34 å-placeringar. Det är inte ovanligt att kriminalvårdens tjänstemän måste vända sig till flera olika kommuner för att försöka få någon att teckna ansvarsför- bindelse för en placering eller ta annat ansvar för den enskilde. Det förekommer vidare inte sällan att ingen kommun är beredd att ta ansvar för en sådan kostnad. Socialtjänstkommittén har i ett delbe- tänkande (SOU 1993:30) Rätten till bistånd inom socialtjänsten behandlat bl.a. denna fråga.

Socialtjänstkommittén anser att biståndsansvaret i dessa fall bör grundas på formella kriterier som gör det möjligt att snabbt och enkelt slå fast vilken kommun som skall vara ansvarig. Den enskilde skall inte, menar kommittén, behöva vända sig till flera kommuner för att få den hjälp och det stöd han behöver från socialtjänsten under tid han är intagen i anstalt. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att hemkommunen, dvs. folkbokföringskommunen, blir ansvarig kommun när den enskilde avtjänar fängelsestraff (SOU 1993:30). Detta ansvar skulle enligt förslaget även omfatta socialtjänstinsatser som aktualiseras inför frigivning. Enligt förslaget skulle folkbokföringskommunens ansvar upphöra när dessa insatser har genomförts eller ärendet överflyttats till annan kommun. Om kostnadsansvaret för dessa vårdinsatser skulle ligga kvar på kommunerna för tid efter villkorlig frigivning, förefaller Socialtjänstkommitténs förslag ha en lämplig ut- formning.

Socialtjänstkommitténs förslag löser problemet med att fastställa vilken kommun som är betalningsansvarig men inte kommunernas bristande förutsättningar att ta på sig kostnadsansvaret. Det före- kommer nämligen ofta - även om företrädare för kriminalvården är fast

övertygade om att det är välmotiverat att bereda en intagen vård på t.ex. ett behandlingshem - att den berörda kommunen likväl inte anser sig kunna svara för kostnader efter den villkorliga frigivningen. Det framstår enligt vår mening som otillfredsställande att resurserna för behandlingsplacering vid anstalter med intagna från flera olika kommuner måste prioriteras inte med hänsyn till angelägenhetsgrad utan med beaktande av hemkommunernas ekonomiska resurser och principer för fördelning av dessa. Detta leder i allmänhet till att den aktuella placeringen inte kommer till stånd.

När det gäller denna fråga har Kriminalvårdsstyrelsen i den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren 1993/94-1995/96 lämnat förslag på lösning. En framkomlig väg vore, enligt styrelsen, att staten innehåller en del av statsbidragen till kommunerna och samtidigt befriar kommunerna från kostnadsansvaret. Vad som sålunda innehållits skulle tillföras kriminalvården som således skulle ha kost- nadsansvaret även under prövotiden efter villkorlig frigivning. Inom Kriminalvårdsstyrelsen har beräknats att det aktuella beloppet skulle ligga i storleksordningen 70 miljoner kronor.

Enligt vår bedömning är det ytterst angeläget att drogberoende intagna och intagna med liknade besvär, bereds tillfälle till kvalificerad vård. En samhällsanpassning torde i annat fall vara i praktiken utesluten. Mot angiven bakgrund ansluter vi oss till Kriminalvårdssty— relsens förslag till lösning på hithörande problem.

Enligt nu gällande regler är det kommunerna som i princip har ansvaret för missbruksvården. Den nyss skisserade ordningen innebär inte någon ändring härvidlag. Kriminalvården skall således även i framtiden samråda med företrädare för den kommunala missbruksvår- den innan beslut meddelas om behandlingsplacering utom anstalt för en intagen med missbruksproblem.

Övervakningsnämnd beslutar om placering utom anstalt. Har den intagne dömts till fängelse i två eller däröver är det dock Kriminal— vårdsnämnden som meddelar beslut. Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991 : 106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden avskaffas samt att nämndernas uppgifter övertas, när det gäller kriminalvården i frihet av tingsrätt och när det gäller kriminalvården i anstalt av myndighet inom kriminalvården. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Vi utgår i vårt lagförslag från den nuvarande ordningen men kommer i vårt slutbetänkande att behandla frågan om vilket organ som bör lämna medgivande till behandlingsplacering utom anstalt.

10.4. Frigång

Förutsättningarna för att bevilja intagen i kriminalvårdsanstalt frigång anges huvudsakligen i 11 å KvaL, som tillkom genom 1974 års kriminalvårdsreform. Enligt denna bestämmelse kan intagen för att underlätta anpassningen i samhället beviljas frigång. Genom till- komsten av KvaL utökades möjligheterna till frigång väsentligt. Intagen kan medges frigång inte bara för arbete utan också för att delta i undervisning eller utbildning av såväl teoretisk som praktisk art. Frigång kan även användas för annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten som äger rum på arbetstid, t.ex. gruppaktiviteter eller studiebesök.

10.4.1. Frigångsinstitutet före 1974 års reform

Systemet med frigångsarbete infördes år 1943 för att ge vissa kategorier intagna möjlighet att arbeta'utanför anstalten. För att förbe- reda frigivningen kunde den intagne få tillstånd att arbeta hos arbets— givare utanför anstalten, om så kunde ske utan risk för missbruk och det ansågs lämpligt med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild anledning. I motiven till den dåvarande verkställighetslagen betonades att inte enbart intagna med långa strafftider utan även andra intagna borde ha möjlighet att få frigång.

Frigångssystemet kom inte att användas i den utsträckning som strafflagberedningen hade räknat med. I betänkandet (SOU 1961:16) Kriminalvård i frihet diskuterade Eftervårdsutredningen hur an- vändningen av frigångsinstitutet skulle kunna utökas. Utredningen påpekade att frigång hade använts i begränsad omfattning på grund av bristen på lämpliga förläggningar för intagna med frigång. Det var enligt Eftervårdsutredningen viktigt att intagna med frigång kunde hållas skilda från andra intagna. I annat fall var risken stor att övriga intagna skulle förmå dem med frigång att smuggla rn förbjudna varor och förmedla otillåten kommunikation med yttervärlden. Vidare ansågs det önskvärt att minska den psykiska press som uppkom då en intagen under loppet av ett dygn skulle växla mellan ett liv i relativ frihet och stark bundenhet.

Antalet frigångshem eller frigångspaviljonger var relativt litet. I en utvecklingsplan för anstaltsorganisationen föreslogs att ett frigångshem skulle upprättas inom varje räjong och att varje hem skulle ha 20 platser.

År 1965 ersattes verkställighetslagen av behandlingslagen. Be- stämmelserna om frigång i behandlingslagen överensstämde i huvudsak med de äldre bestämmelserna.

Enligt ett av Kriminalvårdsstyrelsen fastställt vårdcirkulär skulle en noggrann undersökning ske av arbetsförhållandena, innan en intagen fick börja ett frigångsarbete. Sådant arbetet skulle väljas, som kunde underlätta den intagnes anpassning till arbetsförhållandena i frihet.

10.4.2. Några utredningar som föregått 1974 års reform Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

KAIK utgick i betänkandet (SOU 1971:74) Kriminalvård i anstalt från att de intagnas arbetsplikt skulle slopas och föreslog att de intagna skulle erbjudas lämpligt arbete, yrkesutbildning eller arbetsvårdande behandling. Beträffande frigång föreslog KAIK att intagen skulle kunna medges att utföra arbete eller delta i undervisning utom anstalt, om det kunde antas främja behandlingens syfte.

Till stöd för sitt förslag anförde KAIK bl.a. följande. Dittills hade frigång förekommit endast i mindre omfattning, eftersom det var var svårt att anskaffa arbete utom anstalt för intagna i avsides belägna anstalter. Frigång hade även medfört risk för smuggling och rymning, eftersom intagna med frigång av byggnadstekniska skäl inte hade kunnat hållas avskilda från andra intagna. Enligt kommitténs upp- fattning var frigången av stor betydelse dels när det gällde att förhindra intagna från att bli alltför beroende .av anstaltsmiljön, dels för att underlätta övergången mellan anstaltsbehandling och vård i frihet. Kommittén ansåg därför att möjligheterna till frigång borde tillvaratas i större utsträckning. Frigång borde enligt KAIK kunna användas även för yrkesutbildning och studier. Kommittén ansåg att frigång i första hand borde ske från särskilda frigångshem i orter med arbete och ut- bildning. Genom att bygga ut ett nät av sådana hem över hela landet, skulle den intagne kunna placeras närmare sin hemort. Hans möjlig- heter till personlig ' kontakt med de anhöriga skulle därigenom förbättras. Samtidigt skulle den intagne under anstaltstiden kunna påbörja arbetsträning, anställning eller utbildning som kunde fortsätta efter frigivningen. Kommittén anförde vidare att även olika former av särskild terapi hade sin'givna roll. Om den intagne önskade det, borde möjlighet beredas honom att få delta i samtals- eller sysselssätt- ningsterapi.

Kriminalvårdsberedningen Kriminalvårdsberedningen, som) delade KAIK:s uppfattning om

behovet av ökad frigång, anförde i betänkandet (SOU 1972:64) Kriminalvård bl.a. att ökad frigång var det bästa sättet för att förbättra