Prop. 1985/86:11

med förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Regeringens proposition 1985/86: 11

med förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218)

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll den 27 juni 1985.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lena Hjelm-Wallén

Högskoleanställdas bisysslor

Rapport från en arbetsgrupp inom regeringskansliet

Till högskolans verksamheter hör enligt högskolelagen (1977: 218) — för— utom utbildning — forskning och utvecklingsarbete. Forskningen inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kunskaper och till att finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verksamhet. Utvecklingsarbe- tet skall syfta till att främja utvecklingen inom sådana områden som berörs av utbildningen och forskningen. En väsentlig del av den forskning som bedrivs i högskolan finansieras av forskningsråd och olika sektorsorgan. Högskolan har också i växande omfattning anlitats för forskningsuppdrag av det enskilda näringslivet. Detta står helt i överensstämmelse med de intentioner som statsmakterna i olika sammanhang har gett uttryck åt. Det har även blivit allt vanligare att forskare och andra högskoleanställda utanför sin tjänst engageras i bolagsstyrelser och som företagskonsulter. Vidare förekommer att forskare genom olika slag av ägarengagemang i företag mer eller mindre aktivt deltar i den produktiva uppföljningen av forskningsresultat som har uppnåtts i högskolan.

Det är givetvis lämpligt och även från samhällssynpunkt önskvärt att det resurskapital som forskarnas sakkunskap och vetenskapliga erfarenheter utgör tas tillvara i sådana former att det kan omsättas i praktisk verksam- het och därigenom på ett mera omedelbart sätt komma det svenska nä- ringslivet till nytta. Med andra ord är det viktigt att resultat från forsk- ningsverksamheten inom högskolan sprids och kommer till praktisk an- vändning, t.ex. i form av nya produkter och företag baserade på nya produktideér. Det är angeläget att högskolan i mån av möjlighet medverkar till att detta kommer till stånd. En viktig sak att uppmärksamma i dessa sammanhang är dock att engagemangen inte får komma i konflikt med de bestämmelser om bisysslor som gäller för statstjänstemän. En sådan be— dömning kan i många fall vara svår.

Regeringen har i den av riksdagen våren 1982 antagna propositionen om forskning m.m. (prop. 1981/821106, s. 88, UbU 37, rskr 397) uttalat att "fastare regler bör anges för forskarnas rätt till bisysslor" och att "ifråga- varande regler får inte hindra den forskning som kan och bör bedrivas inom högskolan till förmån för t. ex. näringslivet i en omliggande region”. Inom regeringskansliet har en arbetsgrupp nu sett över bisysslefrågan för högskolans del. I arbetsgruppen har ingått tjänstemän från statsrådsbered- ningen samt justitie-, utbildnings—, industri- och civildepartementen.

Arbetsgruppen har kommit fram till att det inte finns skäl att föreslå generella ändringar i de bestämmelser som gäller eller särskilda regler om bisysslor enbart för högskoleområdet. Eftersom det har visat sig att de högskoleanställda inte alltid känner till bisysslebestämmelserna och, även om de gör det. inte alltid följer dem, anser arbetsgruppen det dock angelä- get att i denna rapport anföra vissa synpunkter på bestämmelsemas tillämpning inom högskolan.

• Sida 17
•  Original

1 det följande lämnas därför först en redogörelse för de lagregler om bisysslor som gäller för alla offentliganställda. för bakgrunden till reglerna och för deras närmare innebörd. Därefter refereras ett antal rättsfall. l särskilda avsnitt ger arbetsgruppen sedan synpunkter på hur reglerna bör tolkas inom högskoleområdet. Det bör redan här betonas att det är av betydelse för regeltolkningen att myndighetsutövning i egentlig mening endast i mindre omfattning förekommer vid högskoleenheterna. Slutligen redogörs för aktuella kollektivavtalsbestämmelscr om bisysslor och för vad som kan hända om man bryter mot bisysslereglerna.

Lagregler

I grundlagen finns en allmän bestämmelse med krav på opartiskhet hos myndigheterna i deras verksamhet. Domstolar samt förvaltningsmyndig- heter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet, heter det sålunda i regeringsformen (1 kap. 95).

Grundlagsstadgandet fastslår objektivitetsprincipen. dvs. krav på objek- tivitet, opartiskhet och lika behandling av lika fall. Varje form av godtycke förbjuds. Genom denna grundsats om normmässighet skiljer sig den offent- liga förvaltningen på ett avgörande sätt från privat verksamhet.

Till skydd för denna grundlagsfästa skyldighet för alla statliga myndighe- ter och tjänstemän att utöva sin verksamhet sakligt och opartiskt finns i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA, omtryckt 1982: 100) en bestämmelse om förbud mot innehav av förtroendeskadliga bisysslor (6 kap. 1 5). Föreskriften har följande lydelse:

"Arbetstagare får ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva verk- samhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende. När- mare föreskrifter om detta förbud meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av regeringen."

Bakgrunden till reglerna

LOA-bestämmelsen har belysts närmare i bl. a. en artikel av rättschefen Lennart Aspegren i Förvaltsningsrättslig Tidskrift 1980 (_s. 139 ff). Där sägs:

"Statstjänstemännens intresse av att vid sidan av sin tjänst kunna vara verksamma privat har sedan gammalt ansetts böra vägas mot andra befo- gade intressen.

Från början låg tonvikten därvid kanske främst på kvantitetssynpunk- ten, dvs. den statliga arbetsgivarens intresse av att begränsa bisysslorna så att de inte hindrade tjänstemännen från att ägna tillräcklig kraft åt huvud- sysslan, tjänsten. Denna synpunkt är naturligtvis fortfarande relevant. Därtill har också kommit att statstjänstemännen inte borde få ekonomiskt konkurrera med statens näringsverksamhet. Men efter hand, inte minst under 1960- och 1970-talen, har både i den allmänna debatten och inom lagstiftningen en annan, mer principiell synpunkt — kvalitetssynpunkten —

• Sida 18
•  Original

skjutits starkare i förgrunden än tidigare. Därmed åsyftas rättssamhällets krav att privata intressen inte får kollidera med den statliga tjänsten på ett sådant sätt. att allmänhetens förtroende för myndigheternas och deras tjänstemäns integritet och oberoende sätts i fara.

Det är enligt lag förbjudet för en statstjänsteman att ta en s. k. förtroen- deskadlig bisyssla, dvs. en bisyssla som kan skada allmänhetens förtroen- de till hans egen opartiskhet i tjänsteutövningen eller som skulle kunna kasta en skugga över någon kollegas objektivitet eller över myndighetens goda anseende. Tjänstemannen måste göra klart för sig om den erbjudna bisysslan berör myndighetens område eller inte. Han måste vid sin bedöm— ning också väga in andra uppdrag som han kan ha. Och om han åtar sig uppdraget, måste han sedan kontinuerligt vara på sin vakt och själv kon- trollera om det kan ha blivit otillåtet för honom att fortsätta med uppdraget p.g.a. att hans uppgifter i huvudtjänsten eller i uppdraget har ändrat karaktär. Det förutsätts att han prövar saken noga. Ty myndigheterna kan enligt lagstiftningen inte tillståndsvägen sanktionera en bisyssla och på så sätt befria tjänstemannen från ansvar. Uppstår en konflikt mellan något tjänsteåliggande och privatuppdraget, måste tjänstemannen i princip avstå från uppdraget.

För att en viss bisyssla skall vara otillåten behöver det inte vara konkret utrett att tjänstemannen verkligen har varit eller kan befaras bli partisk i ett visst ärende eller att allmänhetens förtroende för tjänstemännen eller myn- digheten de facto har minskat. Det är tillräckligt att det har funnits anled- ning för allmänheten att sätta objektiviteten i fråga.

Dessa offentligrättsliga regler om förtroendeskadliga bisysslor är emel- lertid inte de enda av betydelse i sammanhaget.

Det finns nämligen därutöver också kollektivavtalsregler. som begränsar tjänstemännens rätt att ha bisysslor. Sålunda innehåller 8 & i det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) dels före- skrifter som rör bl.a. omfattningen av en arbetstagares bisysslor. dels ett förbud mot innehav av s.k. konkurrensbisysslor."

Reglernas närmare innebörd

Statens arbetsgivarverk (SAV) har på regeringens uppdrag utfärdat ett cirkulär som rör vissa frågor om bisysslor (SAV-cirk. 1980 A 20). SAV—cir- kuläret ger en god ledning vid bedömningen av en bisysslas tillåtlighet. Där sägs bl. a. följande:

”Av 6 kap. 1 % LOA följer först och främst att arbetstagare inte får åta sig bisyssla, som medför risk för attjäv uppkommer för honom i tjänsteut- övningen. Såsom framgår av paragrafens lydelse avser förbudet emellertid inte endast bisysslor som kan rubba förtroendet till arbetstagarens egen opartiskhet. Inte heller sådana bisysslor är tillåtna som kan rubba förtroen- det till opaniskheten hos annan arbetstagare vid myndigheten eller skada myndighetens anseende."

Bisyssleutredningen (SOU 1969: 6) har anfört en rad synpunkter på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet bör bedömas. Dessa synpunkter synes enligt det statsråd som föredrog propositionen 1970: 72 kunna bli till

• Sida 19
•  Original

god ledning vid bedömningen i framtiden. Han stryker särskilt under följande (prop. s. 75 0:

"Inom ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattningen av en arbetstagares bisysslor och till om bisyss- lan berör myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga. politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för arbetstagare eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Här avses — förutom domstolar m.fl. — exempelvis patent- och registrerings- verkets dåvarande besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisa- tionen och länsstyrelserna samt åklagare. utmätningsmän, förrättnings— lantmätare m.fl. Anställning hos enskild torde för arbetstagare med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otillåtna, t.ex. näringsverk- samhet i egen regi eller ersättningsgivande enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag."

Som nämnts ansåg föredragande statsrådet att bisyssleutredningens syn— punkter på frågan om bisysslas tillåtlighet kunde bli till god ledning vid tillämpningen av rättsregeln. Ur propositionens redogörelse för utredning- ens synpunkter kan här återges följande (prop. 1970: 72 s. 58 f):

"En samlad bedömning bör ske av de omständigheter som kan ha betydelse för att bevara allmänhetens förtroende till ovälden. heter det bland annat. Storleken av risken i det aktuella fallet och den försvarliga riskgraden bör alltså bedömas. Utredningen anför därom följande. Den närmare beskaffenheten av såväl arbetstagarens som myndighetens upp- gifter bör tillmätas betydelse. Till omständigheter som medför att endast en jämförelsevis låg riskgrad bör accepteras hör exempelvis att arbetstaga- ren eller myndigheten har typiskt maktutövande funktioner eller har att förvalta allmän egendom. befatta sig med upphandlingsfrågor och dylikt eller utöva tillsyn över offentlig eller enskild verksamhet. Vidare är bisyss- lans omfattning och beskaffenhet av betydelse. En omfattande bisyssla kan anses vara riksfylld redan på grund av svårigheten att bestämma vad dess utförande kan kräva för åtgärder. Om uppgifterna i bisysslan är av mera kvalificerat slag, ligger däri ofta nog högre risker. likaså om bisysslan eller bisysslegivaren har beröring med myndighetens arbetsområde. Om bisysslan utförs för enskilds räkning. kan riskerna också ibland vara stör- re. sammanhängande med att man mera sällan har att räkna med att offentliga myndigheter står i motsatsförhållande till varandra. Risken för tvåinstansjäv och liknande situationer bör emellertid beaktas. För riksbe- dömningen kan det vidare ha betydelse, om med bisysslan följer ekonomis- ka förmåner för arbetstagaren. Tillåtligheten röner enligt utredningen infly- tande av att allmänna intressen kan tala för att arbetstagaren åtar sig sysslan. I en del fall kan ett mera typiskt arbetsgivarintresse ges ett visst beaktande. Det påpekas att riskgraden kan sänkas genom organisatoriska åtgärder av myndigheten. Utredningen anser att. när det gäller fackliga uppdrag, det ibland kan finnas anledning för myndigheterna att överväga sådana åtgärder för att undanröja risker för bristande förtroende. Det nämns också att ett starkt personligt intresse hos tjänstemannen för en viss

• Sida 20
•  Original

bisyssla i en del fall bör medföra att en högre risk godtas, t.ex. när det gäller ideella uppdrag” (jfr prop. 1970: 72 s. 75).

Några fall ur justitiekanslerns praxis

Det är naturligtvis inte möjligt att med anspråk på fullständighet i en lagtext konkret och detaljerat ange vilka bisysslor som är tillåtna resp. otillåtna i olika statliga tjänster. Med nödvändighet måste det i stället vara så att en sådan bestämmelse får en exaktare innebörd först genom den tolkning och tillämpning av bestämmelsen som skeri praxis. Bedömningar av bisysslor har gjorts både av domstol och av justitiekanslern (JK) och justitieombudsmännen (JO) (se SAV-cirkuläret). Från högskoleområdet saknas emellertid nästan helt exempel på sådana bedömningar. Följande fall ur JK: s praxis kan dock vara av visst intresse även för den som är verksam i högskolan.

l. Försvarets brevskola har till uppgift bland annat att meddela korre- spondensundervisning och att utveckla och framställa utbildningshjälpme- del. I K fann i ett beslut 1974-12-20 att chefen för skolan åsidosatt bestäm- melserna i 13 & statstjänstemannalagen (numera 6 kap. l % LOA) genom att driva eget företag inom i princip samma verksamhetsområde som skolans. ] K uttalade även förvåning över att chefen för armén trots kännedom om bisysslan utan några invändningar godtagit att chefen för brevskolan inne- hade den.

2. En byrådirektör vid försvarets materielverk bedrev bolagsverksam- het vid sidan av tjänsten och med nära anknytning till med denna förenade arbetsuppgifter. JK fann i ett beslut 1975—04—29 att bisysslan uppenbarli- gen kunde hos utomstående rubba förtroendet till tjänstemannens liksom andra tjänstemäns hos verket opartiskhet i tjänsten och även skada verkets anseende. Enligt JK: s mening var det fullt klart att tjänstemannens bolags- verksamhet stått i strid med lagen. JK uttalade vidare att tjänstemannens närmast högre chefer handlat felaktigt genom att trots kännedom om bolagsverksamheten inte ha reagerat mot bisyssleinnehavet genom någon form av ingripande. JK anförde i ärendet bland annat följande om innebörden av lagen:

”I uttrycket opartiskhet ligger bland annat ett krav på att tjänstemannen .inte får i sin privata verksamhet draga fördel av sin statliga anställning. Det skall särskilt understrykas att det, för att bisyssleverksamhet skall anses strida mot lagen, inte är nödvändigt att förtroendet verkligen rubbats eller ens att något speciellt inträffat som är ägnat att sätta allmänhetens tilltro på spel. Det är tillräckligt att förtroendet kan rubbas på grund av bisyssle- verksamhetens blotta existens . ”

- 3. Chefen för styrelsen för teknisk utveckling (STU) hade styrelseupp- drag i ett institut inom ST U:s verksamhetsområde. Han hade också aktier i sådant företag. JK fann i ett beslut 1975—07—01 att tjänstemannens enga- gemang i företaget stått i strid med 135 statstjänstemannalagen. JK utta- lade bland annat följande:

• Sida 21
•  Original

"Med hänsyn till att S'l'U har huvudansvaret för initiativ och stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete i vårt land måste det vara ett oavvisligt krav att styrelsens chefinte har några ekonomiska eller andra bindningar till enskilda företag eller personer inom den samhällssek- tor STU skall betjäna.”

JK: s slutsats blev att chefen hade gjort sig skyldig till tjänstefel. JK göri sin sammanfattning av ärendet ett allmänt uttalande av principiellt intres- se:

"Ärendet belyser på ett slående sätt de komplikationer som följer eller kan följa av att en statstjänsteman eller annan inom statsmyndighet verk- sam person jämsides mcd denna arbetsuppgift driver cgen ekonomisk verksamhet eller har bindningar till sådan verkamhet inom området för myndighetens åligganden och arbetsuppgifter. Särskilt betydelsefullt att beakta är att engagemang av detta slag lätt inger parter och allmänhet misstankar om att allt inte går rätt till hos myndigheterna. [ detta fall kan enligt JK t. ex. den misstanken uppkomma att chefen för STU genom en välvillig bedömning — eventuellt genom påverkan av andra beslutsfattare — av frågor om anslag till X-institutet (enskilt företag) gynnat sina egna intressen såsom forskare hos institutet men framför allt såsom den störste aktieägaren i Y-bolagen som samarbetat med institutet. Det finns ingenting som tyder på att något sådant förekommit men enbart den omständigheten att risker för misstankar av detta slag kan uppkomma är många gånger tillräckligt för att avveckla engagemanget. Det är bland annat synsätt av detta slag som ligger bakom bisysslebestämmelserna i lagen."

Regeringsbeslut

Regeringen har i ett antal beslut gett sin syn på tillåtligheten av bissysslor i konkreta fall. Från högskoleområdet kan anföras ett par exempel.

1. En försöksledare vid en av lantbruksuniversitetets institutioner var projektsansvarig för forskning rörande ventilation i djurstallar. Försöksle- daren ägde hälften av aktierna i ett bolag som tillverkade och sålde ventila- tionsdetaljer. - Regeringen ansåg att försöksledarens verksamhet hos bolaget inte var förenlig med 6 kap. 1 & LOA (beslut 1980—05—29).

2. Regeringen har vidare avgjort ett bissysslefall från högskolan i Luleå SOm är av principiellt intresse. Det gällde en professor, tillika prefekt och föreståndare vid en institution samt en forskningsingenjör vid institutio- nen. Omständigheterna var bl.a. att dessa ägde vardera en tredjedel av aktierna i ett bolag och var ledamöter i bolagets styrelse. Detta bolag drev egen ekonomisk verksamhet, grundad på kunskapsutveckling inom institu- tionens ämnesområde. Institutionen bedrev i väsentlig omfattning upp- dragsforskning för bolagets räkning avseende vidareutveckling av bolagets tillverkningsmetoder och produkter. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) hade i ärendet funnit att bisysslorna var såväl jävsgrundandc' som förtroendeskadliga och därmed oförenliga med 6 kap. 1 & LOA. JK yttrade sig i ärendet hos regeringen och anförde att han inte gjorde någon annan bedömning av rättsläget än den UHÄ gjort. J K uttalade också följande:

• Sida 22
•  Original

"1 ärendet har från olika håll till stöd för att det av UHÄ meddelade beslutet bör ändras åberopats näringspolitiska skäl. Sådana skäl är — hur starka de än är — i detta sammanhang inte av beskaffenhet att inverka på den av UHÄ gjorda bedömningen.

Vidare har i ärendet anförts argument av rättspolitisk art de lege ferenda för en särskild bedömning av bisysslors tillåtlighet för offentligt anställda med arbetsuppgifter som avser forskning av innovativ natur. Jag känner mig inte övertygad om att en sådan kategoriklyvning är möjlig inom den offentliga tjänsten. I den mån statliga forskningsinstitut står öppna för uppdragsforskning måste uppdragsgivarnas förtroende för verksamheten få stor betydelse för dels statens möjligheter att göra uppdragsverksamhe- ten lönsam. dels verksamhetens förmåga att stimulera den industriella utvecklingen inom en vid ram."

Enligt regeringens bedömande var de båda arbetstagarnas engagemang i bolaget inte förenligt med 6 kap. 1 & LOA (beslut 1982—09— 16).

Synpunkter på hur bisysslereglerna bör tolkas inom högskolan

För högskoleområdet har hittills saknats en allmän vägledning vad gäller bisysslefrågorna. Arbetsgruppen avser nu att i anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för lagregler och myndighetsbeslut anföra vissa synpunkter på hur reglerna bör tillämpas i fråga om de anställda vid högskoleenheterna.

Med hänsyn till de stora variationer som råder mellan olika typer av bisysslor i fråga om både art och omfattning är det givetvis inte möjligt atti detalj ange vilka som är resp. inte är förenliga med olika tjänster inom högskolan. Bedömningarna måste också vara beroende av de aktuella förhållandena vid ifrågavarande institution m.m. Såsom bisyssleutred- ningen har anfört (se ovan sid. 5 i) får man i det enskilda fallet göra en samlad bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för att bevara allmänhetens förtroende för tjänstemannens och hans eller hennes kollegers opartiskhet i tjänsteutövningen samt högskoleenhetens anseen- del

I anslutning till utredningens resonemang kan rent allmänt sägas att högskoleenheter och deras anställda i jämförelse med förhållandena vid många andra myndigheter endast i mindre utsträckning har typiskt maktut- övande eller tillsynsbetonade funktioner. Av betydelse för toleransnivån i fråga om bisysslor måste givetvis också vara den funktion en person har inom högskoleenheten. För den enskilde forskaren kan en högre nivå tolereras än för den som har förhållandevis större inflytande över högsko- leenhetens verksamhet, dvs. rektor, prefekt osv. Befattningshavare i ar- betsledande och resursfördelande ställning måste alltså vara särskilt för- siktiga när de åtar sig bisysslor.

Arbetsgruppen vill nu något närmare belysa hur olika bisysslor förhåller sig till den uppdragsverksamhet som högskoleanställda utför i sin statliga tjänst. I de sammanhangen har framhållits att stora krav på obunden vetenskaplig bedömning ställs på forskaren. Ofta har framhållits att ord- ningen med att det är tjänstemannen själv som skall avgöra tillåtligheten av

• Sida 23
•  Original

en bisyssla kan ge upphov till intressekonfliktcr mellan forskarens bisyssla och hans tjänst inom högskolan. Misstänkliggörande av en forskares opar- tiskhet förekommer inte sällan.

LOA-regelns syfte är att garantera statstjänstemäns opartiskhet i tjäns- ten och att bevara myndighetens anseende. Regeln syftar såleder bl. a. till att garantera att en statstjänsteman inte blir oanvändbar för de uppgifter som han eller hon har anställts för, dvs. att vederbörande på grund av jäv inte kan fullgöra uppgifterna. En statstjänsteman bör naturligtvis undvika att äta sig en bisyssla som medför att risk för jäv uppkommer för honom eller henne i tjänsteutövningen. En sådan risk kan konkret bestå i t.ex. fara för framkallande av misstankar om att tjänstemannen kan komma att prioritera vissa forskningsområden och arbetsuppgifter för att gynna bi- sysslan. Den som har att handlägga ett ärende är nämligen jävig om saken angår honom själv eller någon honom närstående person eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående. Detsamma gäller om han eller någon honom närstående är s.k. ställföreträdare för part (4 5 1 och 2 förvaltningslagen 1971:290. ändrad senast 1980: 103).

Innehavet av en bisyssla får i princip inte hindra en högskoleanställd från att kunna medverka i varje från utbildnings- och forskningssynpunkt angeläget projekt, oavsett vem som är beställare. Han eller hon skall i tjänsten kunna bedriva eller medverka i uppdragsforskning och handlägga därmed sammanhängande ärenden. som t. ex. debitering av uppdraget.

Att driva egen ekonomisk verksamhet med anknytning till den egna institutionens verksamhetsområde kan lätt ses som förtroendeskadligt. I de fall högskoleforskare har privata bolag med sådan anknytning kan allmänheten få uppfattningen dels att högskoleenheten och dess resurser "står bakom” bolaget. dels att verksamheten vid institutionen mer blir styrd av privata intressen än av högskoleenhetens egna intressen.-Ekono— misk verksamhet konstitueras dock inte bara t. ex. genom ägandet av samtliga aktier i ett bolag. Även om ett ägarengagemang i sig inte alltid är förtroendeskadligt. kan nämligen ett sådant delägande som medför ett betydande intresse för handhavandet av ett företags direkta verksamhet i en del fall räknas hit.

Om förhållandet är sådant att ett bolag ger forskningsuppdrag åt högsko- leenheten, krymper utrymmet för ägarengagemang som ej utgör förtroen- deskadlig bisyssla ytterligare. Detta gäller oavsett om högskoleenheten samtidigt har uppdrag från företag som är konkurrenter till bolaget eller inte. Helt klart är att en högskoleanställd forskare inte — såsom i ett av de ovan refererade fallen — kan i tjänsten bedriva uppdragsforskning för ett företag, där han eller hon har ett betydande ägarinflytande.

Även när det gäller att avgöra tillåtligheten av ett uppdrag som enbart styrelseledamot i ett bolag eller som konsult måste en viktig omständighet för bedömningen vara tyngden i engagemanget. dvs. det mått av inflytande och möjlighet till påverkan som uppdraget i det enskilda företaget faktiskt ger. Ibland kan allmänna intressen tala för att ett styrelseuppdrag bör kunna godtas från förtroendesynpunkt. Det är när uppdraget avser ett bolag som staten helt eller delvis äger. Att en statstjänsteman i sådana fall

• Sida 24
•  Original

representerar staten som aktieägare kan normalt inte ses som otillåtet, även om bolagets verksamhet knyter an till verksamhetsområdet för den myndighet där tjänstemannen är anställd. Skulle problem i något fall anses föreligga, kan de lösas genom ett entledigande från uppdraget i fråga.

Begäran om besked

Som har framgått är det den enskilde arbetstagaren som själv har ansvaret för bedömningen av om en bisyssla är tillåten eller inte. Men arbetstagaren har samtidigt rätt att få hjälp av sin myndighet med bedömningen i ett konkret fall. Ofta kan han eller hon diskutera saken med en företrädare för myndigheten vid ett informellt samtal. Myndigheten är också skyldig att på begäran av arbetstagaren lämna ett skriftligt besked om en bisysslas fören- lighet med 6 kap. 1 & LOA.

En arbetstagare vid en högskoleenhet som funderar på att äta sig en bisyssla bör alltid, om han är det minsta tveksam om bisysslans tillåtlighet, anmäla det till rektorsämbetet och begära ett sådant besked. Detsamma gäller givetvis den som redan har en bisyssla och som är osäker på om den egentligen kan accepteras. Det bör visserligen observeras att ett positivt besked från rektorsämbetet i och för sig inte befriar arbetstagaren från ansvaret för att även i fortsättningen se till att bisysslan är förenlig med hans tjänst. Men myndighetens uttalande är naturligtvis ägnat att i hög grad påverka bedömningen av frågan om en cv. påföljd för hans eller hennes bisyssleinnehav ( se pr0p. 1970: 72 s. 77). Det är alltså bra att ha ett positivt besked från rektorsämbetet att kunna falla tillbaka på. Vissa högskoleanställda skall för att få besked i stället för till rektorsämbetet - vända sig till UHÄ. Detta gäller den som är rektor, förvaltningschef, överbibliotekarie, driftchef vid datorcentral och den arbetstagare vid en högskoleenhet som även är ledamot av högskolestyrelsen.

Ett negativt besked från rektorsämbetet kan överklagas hos UHÄ. UHÄ: 5 beslut kan överklagas hos regeringen. I regeringskansliet hand- läggs besvärsärendet av utbildningsdepartementet i samråd med övriga närmast berörda departement.

Bisysslor i kollektivavtal

I fråga om de bisysslor som inte är förtroendeskadliga kan här ur den angivna artikeln i Förvaltningsrättslig Tidskrift anges följande:

"De offentliganställda arbetstagarnas rätt att ta icke förtroendeskadliga bisysslor regleras inte i lag utan i stället i kollektivavtal eller andra avtal.

Enligt 89 1 mom. AST får arbetsgivaren i vissa fall avkräva arbetstaga- ren uppgift om innehav av bisysslor och deras omfattning. En tjänsteman är enligt AST således skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgiva- ren huruvida och i vilken omfattning han innehar bisyssla. Men sådan uppgift om bisyssla får avkrävas tjänstemannen bara om arbetsgivaren finner anledning till det med hänsyn till tjänstemannens sätt att utöva sin tjänst. Arbetsgivaren kan sedan enligt AST också ålägga tjänstemannen att helt eller delvis upphöra med en bisyssla. som enligt arbetsgivarens bedö- mande inverkar hindrande på tjänsteutövningen.

• Sida 25
•  Original

De befogenheter som enligt AST tillkommer myndigheterna bör enligt 1970 års proposition — såsom också bisyssleutredningen hade framhållit — användas något oftare än dittills. Det bör enligt propositionen därför exem- pelvis under utbildningskurser för tjänstemän i chefsställning betonas inte bara att myndigheterna i egenskap av arbetsgivare — med hänsyn främst till sina personalvårdande uppgifter — är skyldiga att söka bilda sig en riktig uppfattning om varför en anställd inte sköter sitt arbete tillfredsstäl- lande. Det bör också betonas att det därvid i vissa fall kan finnas anledning att utnyttja de möjligheter som AST erbjuder.

Det kan nämnas att ett åläggande enligt 8.5 1 mom. att lämna uppgift om bisysslor eller att sluta med en bisyssla utgör ett beslut med stöd av en s. k. arbetsgivarventil. dvs. ett skälighetsavgörande. Det innebär att det av arbetstagaren kan överklagas genom besvär i administrativ ordning, i regel hos regeringen. ' I 1970 års proposition uttalas i fråga om s.k. konkurrensbisysslor att det är sådana bisysslor vilkas utövande —- utan att inverka på förtroendefrågan — innebär att tjänstemannen konkurrerar med anställningsmyndigheten i dess näringsverksamhet. Såvitt kunde bedömas av bisyssleutredningens undersökningar, ansågs sådana situationer i praktiken uppkomma relativt sällan. Det är myndigheternas sak att på vanligt sätt ta upp sådana frågor som man anser påkalla en avtalsreglen'ng till diskussion med SAV, fram- hålls det i propositionen.

Enligt 8 få 2 mom. AST är det i princip helt förbjudet att inneha en konkurrensbisyssla. De som är anställda vid en myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksamhet, t.ex. ett affärsverk, får sålunda enligt AST inte inneha anställning eller uppdrag hos, ta del i eller själv eller genom annan driva företag inom området för denna verkamhet och inte heller annars i förvärvssyfte utöva verksamhet som berör nämnda område.

Detta förbud gäller dock inte i den mån arbetsgivaren skulle ha medgett annat. Om ett sådant medgivande har lämnats, är tjänstemannen enligt AST skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren om arten och omfattningen av konkurrensbisysslan. 1 en del fall är det regeringen som utövar arbetsgivarens befogenheter enligt 8 % 1 och 2 mom. AST (25 förordningen 1978: 830 med regeringens arbetsgivamyckell). Sålunda har regeringen förbehållit sig själv bl. a. att pröva frågor om medgivande att inneha konkurrensbisysslor. Praxis är här mycket restriktiv.

Som exempel på bisysslor som på sistone har diskuterats från konkur- renssynpunkt -— också i dagspressen — kan nämnas meteorologemas med- verkan i radio och television, m.m. (jfr SMHI:s tjänstemeddelande nr 4/1980)."

Från högskoleområdet kan nämnas att forskare i inte ringa utsträckning väljer att bedriva forskningsarbete för sektorsorgan, myndigheter m.fl. i privat regi. Denna privata verksamhet drivs i olika former, från tillfällig free-lanceverksamhet till aktiebolag. Avgränsningen mot de uppgifter fors- karen skall fullgöra inom ramen för sin tjänst är ofta oklar, vilket betyder att det i vissa fall kan röra sig om konkurrensbisysslor.

Regeringens medgivande krävs alltså för innehav av konkurrensbi- syssla. Enligt ett uttalande av forskningssamverkanskommittén i betän- kandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan (s. 193 f) borde en sådan bisyssla kunna tillåtas om en högskoleenhet av hänsyn till balansen

* Numera förordningen (1983: 142) med regeringens arbetsgivarnyckel.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1985/86: 1 1 mellan inomvetenskaplig resp. sektoriellt motiverad verksamhet eller av andra skäl inte skulle vara beredd att äta sig det aktuella arbetet. Ett villkor för tillstånd borde enligt kommittén dessutom vara att verksamheten be- drevs helt skild från vederbörande vcrksamhet inom högskolan.

Påföljder m. m.

Om en arbetstagare bryter mot lag- eller kollektivavtalsreglerna om bisyss- lor kan myndigheten ålägga honom disciplinpåföljd för tjänsteförseelse ( 10 kap. 1 % LOA). Disciplinpåföljderna är varning eller löneavdrag under högst 30 dagar med 22 procent. Disciplinärendct kan föras vidare till domstol enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Som fram- gått tidigare bör arbetstagaren dock kunna räkna sig till godo ett positivt besked från myndigheten vad gäller bisysslans tillåtlighet.

Bryter arbetstagaren mot bestämmelserna i AST kan han också bli ålagd att betala skadestånd (54 & medbestämmandelagen 1975: 580).

1 allvarligare fall kan även t. ex. uppsägning komma i fråga. Det bör än en gång framhållas att alla högskoleanställda som är det minsta tveksamma om en bisysslas tillåtlighet själva bör ta upp saken med sin myndighet, dvs. i de flesta fall med rektorsämbetet.

• Sida 27
•  Original

BiIUga 2 Prop. 1985/86. 1 ]

Regeringsrådet Jöran Mueller

1983—12-09

PM angående högskoleforskares rätt att ha bisysslor m.m.

] Sammanfattning

Forskningen har en central roll för all utveckling inom och utom Sverige. Det är därför angeläget att forskningen stimuleras och att det ges goda möjligheter att föra ut forskningsresultaten till näringslivet och samhället i övrigt. Som ett led i det arbete som pågår för att främja forskningen och kontakterna mellan forskningen och bl.a. näringslivet föreslås i denna promemoria att lärare inom högskolan skall få rätt att utöva bisysslor avseende forskning, utvecklingsarbete och utbildning inom det ämnesom- råde deras tjänst inom högskolan avser. De skall också ha rätt att på annat sätt yrkesmässigt utnyttja de kunskaper och erfarenheter som de har inom sitt ämnesområde. Härmed avses bl.a. produktion, som grundar sig på uppfinningar som läraren gjort, och verksamhet som vetenskaplig konsult. Den enda begränsning som föreslås gälla beträffande dessa ämnesbundna bisysslor ligger däri att omfattningen inte får vara så stor att läraren hindras att sköta sin tjänst vid högskolan. Samtidigt föreslås att högskole- myndigheterna och lärarna tillsammans skall verka för att bisysslorna utförs på sådant sätt att kraven på opartiskhet och saklighet i tjänsteutöv- ningen inte rubbas och att förtroendet för högskolemyndigheten inte ska- das. '

Samtidigt föreslås vissa föreskrifter om uppdragsforskning. Med upp- dragsforskning avses den forskning och det utvecklingsarbete som en högskoleforskare åtager sig att utöva för någon annans räkning. exempel- vis för en myndighet eller ett företag. Uppdragsforskning sker alltid inom ramen för forskarens tjänst vid högskolan. '

2 Allmän bakgrund

Forskningens centrala roll i utvecklingen inom och utom Sverige har betonats i många sammanhang. Det brukar därvid särskilt framhållas bl. a. att forskningen utgör en viktig förutsättning för att stimulera en långsiktig förnyelse av näringslivet och för att stärka näringslivets förmåga att kon- kurrera på världsmarknaden. En framgångsrik teknisk och industriell ut- veckling anses vara grundläggande för vår ekonomiska välfärd. Den främ- jar även samhällsutvecklingen i övrigt och påverkar våra levnadsförhållan- den. Sålunda påverkas sociala och kulturella förhållanden i hög grad av forskningens framsteg. Enighet torde därvid råda om att behoven av forsk-

• Sida 28
•  Original

ning för att främja samhällsutvecklingen inte kan eller bör avse bara att skaffa fram ett förbättrat tekniskt och industriellt kunnande. Den forskning som har detta syfte måste förenas med forskning på en rad andra områden med syfte att ge oss bättre kunskaper och möjligheter att främja samhälls- utvecklingen i dess helhet samt lära Oss hur olika delar av utvecklingen påverkar andra delar därav. Vad som behövs är såväl grundforskning (dvs. ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte) som tillämpad forskning (dvs. ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd utveckling i sikte). Till forskningen knyts även utvecklingsar- betetl varmed i denna promemoria avses ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap samt nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande produkter m.m.

När det gäller att tillgodose behoven av forskning är högskolans forsk- ning och forskarutbildning, förhållandena inom högskolan och effektivite- ten i högskolans verksamhet av grundläggande betydelse. Hos högskolans personal finns kunskaper och erfarenheter som behövs för högt kvalifi- cerad forskning och utbildning inom de flesta ämnesområden som är av betydelse för utvecklingen. Dessa kunskaper utvecklas och förnyas konti- nuerligt såväl inom traditionella som in i nya ämnesområden. Det har ofta framhållits att högskolan för att fullgöra sin uppgift behöver nära kontakter med samhällslivet, såväl med den offentliga som den privata delen därav. Inte minst inom de tekniska, naturvetenskapliga, medicinska, farmaceu- tiska och ekonomiska områdena utgör sådana kontakter en ömsesidig stimulans av stort värde. Sålunda stimulerar det kunnande och de erfaren- heter som finns inom högskolan näringlivets utveckling samtidigt som kunskaper och erfarenheter inom näringslivet och näringslivets behov av nytt kunnande och nya produkter stimulerar utvecklingen inom högskolan.

Det anförda aktualiserar frågor om hur man bäst kan främja en ömsesi— digt stimulerande samverkan mellan högskolan, å ena, och samhällslivets övriga —- såväl offentliga som privata — delar, å andra sidan. Sådana frågor har också tid efter annan utretts och debatterats. En sådan utredning ha gjorts av forskningsverksamhetskommittén, FOSAM. i betänkandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. På grundval av detta betänkande har sedermera vissa beslut fattats av riksdagen (se prop. 1981/82: 106; UbU 1981/82: 37; rskr 1981/82: 397).

3 Utredningsarbete

3.1 Tidigare utredningsarbete

I propositionen 1981/82: 106 (s. 88) uttalade det föredragande statsrådet att han delade FOSAMzs och universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) me- ning att det borde ges fastare regler för forskarnas rätt till bisysslor. Enligt

lBegreppet utvecklingsarbete har en delvis annan innebörd i högskolelagen (1977:218).

• Sida 29
•  Original

statsrådets mening fick reglerna om forskarnas rätt till bisysslor inte hindra den forskning som kunde och borde bedrivas inom högskolan till förmån för t. ex. näringslivet i en omliggande region. Statsrådet tillade att frågan om fastare regler om forskarnas rätt till bisysslor då skyndsamt utreddes inom regeringskansliet. Riksdagen fann att utredningsarbetct inte borde föregripas genom t. ex. ett uttalande av riksdagen (UbU 1981/82: 37 s. 40).

Nämnda utredning inom regeringskansliet redovisades i en den 11 maj 1983 daterad "Rapport från en arbetsgrupp inom regeringskansliet an- gående högskoleanställdas bissyslor". I denna rapport redovisas gällande bestämmelser om bisysslor i kollektivavtal och i 6 kap. ] 5 lagen (19761600) om offentlig anställning. ] rapporten redovisades också vissa avgöranden avseende tillämpning av nämnda lagrum och motsvarande tidigare lagstiftning. Några nya fastare regler om forskares rätt föreslogs däremot ej i rapporten.

3.2 Mitt utredningsuppdrag

Uppdraget att utforma nya regler om rätt för forskare inom högskolan att utöva bisysslor har därefter (vid månadsskiftet september — oktober 1983) lämnats mig. Arbetet skulle bedrivas med stor skyndsamhet.

Utredningsarbetct har bedrivits i nära kontakt med bl.a. företrädare för UHÄ och styrelsen för teknisk utveckling STU, samt för tekniska högsko- lan i Stockholm, universitetet i Linköping, Chalmers tekniska högskola, högskolan i Luleå och Sveriges lantbruksuniversitet. Samråd. har skett med företrädare för SACO/SR och Universitetslärarförbundet.

4 Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om rätt för statligt anställda att inneha bisysslor finns dels i 6 kap. l & lagen (1976:600) om offentlig anställning dels i kollektivavtal nämligen 8 5 i allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän, AST.

Föreskrifterna i 6 kap. l & lagen om offentlig anställning har följande lydelse: ”Arbetstagare får ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende. När- mare föreskrifter om detta förbud meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av regeringen.”

Föreskrifterna i AST avser dels s.k. arbetshindrande bisysslor. 8 5 1 mom., dels s.k. konkurrensbisysslor, 8 & 2mom. Dessa föreskrifter har följande lydelse:

8 % lmom.

”Tjänsteman är skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren huruvida och i vilken omfattning han innehar bisyssla. Uppgift om bisyssla får avkrävas tjänsteman endast om arbetsgivaren finner anledning därtill med hänsyn till tjänstemannens sätt att utöva tjänsten.

• Sida 30
•  Original

Arbetsgivaren får ålägga tjänsteman att helt eller delvis upphöra med bisyssla som enligt arbetsgivarens bedömande inverkar hindrande på tjänstutövningen. ' '

8 åZmom.

"Tjänsteman vid myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksam- het fär inte inneha anställning eller uppdrag hos. ha del i eller själv eller genom annan driva företag inom området för denna verksamhet och inte heller annars i förvärvssyfte utöva verksamhet som berör nämnda område (konkurrensbisyssla).

Det som sägs i första stycket gäller inte i den mån arbetsgivaren medger annat. Har sådant medgivande lämnats, är tjänstemannen skyldig att på anfordran lämna uppgift till arbetsgivaren om arten och omfattningen av konkurrensbisysslan.”

Om en arbetstagare bryter mot bestämmelserna i lagen om offentlig anställning eller i AST om bisysslor kan disciplinpåföljd för tjänstförseelse ådömas enligt 10 kap. 1' 5 lagen om offentlig anställning. Disciplinpåfölj- dema är varning eller löneavdrag under högst 30 dagar med 22 procent. Ett sådant ärende kan föras vidare till domstol enligt lagen ( 1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Bryter en arbetstagare mot någon av bestäm- melserna i AST om bisysslor kan han också förpliktas att utge skadestånd. I allvarligare fall kan en arbetstagare som är förordnad tills vidare sägas upp enligt lagen ( 1974: 12) om anställningsskydd. Forskare som är anställd med fullmakt kan däremot inte sägas upp. Avskedande enligt 11 kap. lagen om offentlig anställning torde knappast bli aktuellt på grund av brott mot bisysslebestämmelserna.

Varje arbetstagare hos staten har rätt att få besked av myndighet om en bisyssla är förenlig med föreskrifterna i 6 kap. 1 % lagen om offentlig anställning.

Den närmare innebörden i gällande bestämmelser om rätt till bisysslor har analyserats i den förut redovisade rapporten (sidan 1 sista stycket och sidorna 3—9 samt sidan 10 första och andra styckena) angående högsko- leanställdas bisysslor till vilken analys här hänvisas.

När det gäller att bedöma vilka nya regler om högskoleforskarnas bi- sysslor som behövs, bör två avgöranden av regeringen uppmärksammas. Det ena (beslut 1980-05-29) av ser en forskare vid Sveriges lantbruksuniver- sitet och det andra forskare vid en högskoleenhet inom utbildningsdeparte- mentets verksamhetsområde (beslut 1982-09-06).

Forskaren vid Sveriges lantbruksuniversitet var försöksledare vid insti- tutionen lantbrukets byggnadsteknik vid lantbruksvetenskapliga fakulte- ten. Han var i denna egenskap projektansvarig för forskning rörande ventilation i djurstallar. För verksamheten vid nämnda institution gäller att den syftar till att främja verksamheten inom berörda del av samhället och näringslivet. Den skall också syfta till att ge vägledning för ett ändamålsen- ligt bedrivande av bl.a. husdjursskötsel — jfr 8 kap. 1 och 2 55) förordning- en (1977z344) för Sveriges lantbruksuniversitet. Försöksledaren var inte lärare vid universitetet (12 kap. 1 & förordningen för Sveriges lantbruksuni-

• Sida 31
•  Original

versitct). Han ägde hälften av aktierna i ett aktiebolag som tillverkade och sålde ventilationsutrustning till djurstallar. Andra företag inom ventila— tionsområdcl hade i anledning av försöksledarens engagemang i bolaget ifrågasatt institutionens objektivitet och integritet vilket ledde till att insti— tutionen inte kunde medverka i vissa s. k. serieprovningar av ventilations- utrustning. Regeringen uttalade i sitt beslut den 29 maj 1980, att försöksle- darens verksamhet hos bolaget inte var förenlig med bestämmelserna i 6 kap. 1 & lagen (1976: 600) om offentlig anställning, såvitt avsåg hans tjänst hos universitetet.

Det andra avgörandet av regeringen som är av särskilt intresse i detta sammanhang avser anställda vid en högskoleenhet inom utbildningsdepar- tementets verksamhetsområde. För dessa högskoleenheter finns, som be- kant. inte någon motsvarighet till de bestämmelser om programbunden forskning och försöksverksamhet i 8 kap. 1 och 2 55 förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet enligt vilka universitetet är skyldigt att bedri- va forskning och försöksverksamhet som främjar verksamheten inom be- rörda delar av näringslivet. För högskoleenheterna inom utbildningsdepar- tementets verksamhetsområde gäller i fråga om forskningen endast de allmänna föreskrifterna i 1 och 2 55 högskolelagen (1977: 218) samt princi— perna om forskningens frihet enligt 14 & samma lag och föreskrifter om att vissa lärare —- däribland professorerna — skall forska inom sina tjänsters ämnesområden.

Regeringens avgörande avser dels en professor — dvs. en lärare enligt 19 kap. l & högskoleförordningen (1977: 263) — dels en förste forskningsin- genjör som inte var lärare vid högskoleenheten. Professorn innehade professuren i bearbetningsteknik vid institutionen för material- och bear- betningsteknik vid högskoleenheten. Han var också prefekt och förestån- dare för avdelningen för bearbetningsteknik vid institutionen. Forsknings- ingenjören var anställd vid samma institution. De ägde vardera en tredjedel av aktierna i ett aktiebolag. Båda var ledamöteri bolagets styrelse. Bolaget ägde i sin tur hälften av aktierna i ett annat bolag. Professorn var ledamot i styrelsen även för detta bolag. Bolagen bedrev ekonomisk verksamhet inom institutionens verksamhetsområde. Verksamheten avsåg produktion och försäljning av plåtprodukter. Inom institutionen hade i väsentlig ut- sträckning bedrivits uppdragsforskning för bolagens räkning. Uppdrags- forskningen hade avsett vidareutveckling av bolagens tillverkningsme- toder och produkter. Regeringen fann i sitt beslut den 16 september 1982 att professorns och forskningsingenjörens engagemang i de båda bolagen inte var förenlig med bestämmelserna i 6 kap. l & lagen om offentlig anställning.

inte i något av de här redovisade två avgörandena av regeringen anges någon annan motivering än att regeringen redovisar de faktiska omständig- heter som legat till grund för avgörandena.

Den närmare innebörden i regeringens avgörande beträffande försöksle- daren vid SVeriges lantbruksuniversitet torde kunna sammanfattas sålun- da: Om en anStälld vid universitetet i sin tjänst är skyldig att medverka i den programbundna forskning och den försöksverksamhet, som universi- tetet har att bedriva till gagn för berörda delar av samhället och näringsli-

• Sida 32
•  Original

vet, får han inte samtidigt själv — eller genom förmedling av ett aktiebolag —— bedriva produktion och försäljning av produkter som berörs av nämnda forskning eller försöksverksamhet. Detta gäller i synnerhet om den anställ- de är skyldig att i sin tjänst medverka i en bedömning av sådana produkter från andra företag.

Av det andra regeringsärendet, som avser bisysslor för forskare vid en högskoleenhet inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde, torde kunna slutas främst att bedömningen av frågan huruvida en bisyssla för en högskoleforskare är förenlig med 6 kap. 1 & lagen om offentlig anställning blir beroende av bl.a. om forskaren i sin tjänst vid enheten bedriver uppdragsforskning eller ej. Bedriver han uppdragsforskning kan arten och omfattningen därav också påverka bedömningen. I det aktuella fallet avsåg bisysslan ett engagemang i två bolag, i vilka de båda forskarna hade ett betydande inflytande. Samtidigt utförde forskarna inom ramen för sina tjänster vid högskoleenheten uppdragsforskning på uppdrag av bola- gen.

5 Egna överväganden

5.1 Allmänna synpunkter

Av de två regeringsavgöranden, som redovisats i det föregående. kan slutas att gällande föreskrifter om bisysslor —- främst 6 kap. 1 5 lagen om offentlig anställning -— gör det omöjligt för de inom högskolan anställda att vid sidan av sina tjänster — själva eller genom förmedling av någon juridisk person -— utnyttja sina kunskaper och erfarenheter i produktiv verksam- het. Detta gäller även i fråga om forskarnas egna uppfinningar och sådana produktionsmetoder som forskarna själva utvecklat. Det bör understrykas att forskarna alltså inte kan utnyttja sina kunskaper och erfarenheter just inom de ämnesområden där forskarna i allmänhet representerar ett alldeles särskilt stort kunnande.

Att sådana hinder skall föreligga strider klart mot det allmänt acceptera- de önskemålet att forskningsresultaten snabbt bör kunna föras ut i närings- livet och samhället i övrigt och kunna tillgodogöras till gagn för samhällets utveckling såväl i ekonomiskt som andra hänseenden.

Om forskarna inom högskolan inte får klara och goda möjligheter att föra ut sina kunskaper och erfarenheter i näringslivet och i samhällslivet i övrigt riskerar högskolan att förlora många högt kvalificerade forskare därför att dessa i valet mellan att fortsätta som forskare inom högskolan och att utnyttja sina kunskaper i produktiv verksamhet väljer det senare. Andra forskare kan befaras aldrig vilja ta anställning inom högskolan. ,

De hinder som nu finns mot att forskare inom högskolan utnyttjar sina kunskaperi produktiv verksamhet kan sägas i viss mån strida mot grunder- na för den föreskrift i 1 % andra stycket lagen (1949: 345) om rätten till arbetstagares uppfinningar av vilken framgår att lärare vid högskolan för- fogar över sina patenterbara uppfinningar utan de begränsningar som gäller för andra arbetstagare.

• Sida 33
•  Original

Syftet med det utredningsarbete som anförtrotts mig är att få fram sådana nya regler om högskoleforskarnas bisysslor att hinder av det slag som beskrivits i det föregående så långt möjligt undanröjs.

En utgångspunkt för arbetet med de nya reglerna om högskoleforskarnas bisysslor bör vara det faktum att forskarna sedan länge utför forskning och utvecklingsarbete på uppdrag från personer som står utanför högskolan inte bara såsom bisysslor vid sidan av sina högskoletjänstcr utan också i betydande utsträckning inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet vid högskolan. Denna form av forskning och utvecklingsarbete brukar beteck- nas uppdragsforskning. Det finns f.n. inte någon författningsbestämmelse i vilken högskoleforskarnas rätt att åtaga sig uppdragsforskning uttryckligen anges. Bakgrunden till att uppdragsforskningcn förekommer torde vara att söka i bl. a. det förhållandet att högskolan ofta inte har tillräckliga resurser för att täcka kostnaderna för den forskning som högskoleforskarna är skyldiga att bedriva. Forskarna har då för att överhuvudtaget kunna bedri- va viss forskning nödgats skaffa erforderliga medel från annat håll. En viktig finansieringskälla har — vid sidan av forskningsråden, STU och fonder av skilda slag — varit näringslivet som beställt forskning hos hög— skoleforskarna.

Mot denna bakgrund bör en reglering av högskoleforskarnas bisysslor bygga på bl.a. de regler som bör gälla i fråga om uppdragsforskningcn. Utredningsarbetet har därför inriktats på att få fram ett regelsystem för såväl rätten till uppdragsforskning som rätten att få ha bisysslor avseende forskning och utvecklingsarbete. En svårighet är därvid att föreskrifterna om högskoleforskarnas tjänstgöringsskyldighet är så knapphändiga att gränsen mellan forskarnas tjänstgöringsskyldighet och deras bisysslor inte minst tidsmässigt är svävande.

Med utgångspunkt i den allmänna bakgrund som angetts i avsnitt 2 synes målet för Utredningsarbetet böra vara att få fram ett regelsystem som främjar forskningen oavsett om den bedrivs inom högskolan eller utanför högskolan. Detta bör kunna ske genom att möjliggöra nära kontakter och en inbördes stimulans mellan forskarna inom och utanför högskolan. En väg att främja sådana kontakter är att ge forskarna inom högskolan goda möjligheter dels att bedriva uppdragsforskning, dels att ha bisysslor av- seende forskning och utvecklingsarbete för exempelvis näringslivet, dels att ha bisysslor som avser engagemang i sådan produktiv verksamhet som bygger på högskoleforskarnas kunskaper och erfarenhet. Genom sådan verksamhet förvärvar högskoleforskarna nya kunskaper och erfarenheter som regelmässigt också kommer verksamheten inom högskolan till del. Inte minst viktigt är därvid att högskoleforskarna förvärvar kännedom om näringslivets behov av forskning och utvecklingsarbete. Med goda möjlig- heter till uppdragsforskning och bisysslor av nyss angivet slag ökar också högskolans möjligheter att få och behålla kvalificerade forskare; dessa behöver ju då inte lämna sina högskoletjänster för att få medverka i forskning och utvecklingsarbete eller produktiv verksamhet utanför hög- skolan. Samtidigt får det antagas att forskarna i samband med sina bisyss- lor skaffar högskolan nya och intressanta forskningsobjekt. Ett genomfö- rande härav kan öka högskolans kunnande och forskningskapacitet.

• Sida 34
•  Original

34'

En annan väg att öka kontakterna har tillämpats redan under en tid. nämligen att engagera forskare inom näringslivet på deltid inom högskolan såsom adjungerade professorer.

I detta sammanhang bör också beaktas att det kan behövas generösare regler för högskoleforskares bisysslor även för att stärka högskolans för- måga att med framgång konkurrera med utländska universitet och högsko— lor om forskningsuppdrag från framförallt det svenska näringslivet. Många utländska institutioner är nämligen inte bundna av lagregler motsvarande exempelvis 6 kap. 1 % lagen om offentlig anställning. Vid vissa utländska universitet och högskolor finns också en skyldighet för forskarna att under del av sin arbetstid stå till näringslivets förfogande.

Till de nya regler om högskoleforskarnas rätt att bedriva uppdrags- forskning och rätt att utöva bisysslor bör knytas administrativa föreskrifter för att trygga högskoleenheternas anseende och tillgodose kravet på opar- tiskhet och saklighet i forskarnas tjänsteutövning.

Under utredningsarbetets gång har ibland ifrågasatts om inte föreskrif- terna om högskolans uppgifter borde kompletteras med någon regel av innebörd att högskolan skall beakta behovet av att främja näringslivets utveckling eller något liknande. Behovet av en sådan regel synes vara tämligen begränsad. En sådan regel skulle dessutom rubba högskolans nuvarande oberoende och även i övrigt få konsekvenser som inte nu kan överblickas. Det är därför inte lämpligt att i detta sammanhang närmare utreda om en sådan regel behövs. Inte heller bör nu utredas om högskole- forskarnas åliggande bör preciseras. [ enlighet härmed bör i denna prome- moria inte diskuteras i vad mån det behövs någon regel om skyldighet för högskoleforskarna att under viss tid stå till näringslivets förfogande.

Frågor avseende behovet av särskilda organisationsformer för kontak- terna mellan högskolan och näringslivet ingår inte i mitt utredningsupp- drag.

De nya föreskrifter om rätt till uppdragsforskning i tjänsten som behövs avser. såsom förutsatts i det följande. högskoleforskarna. Härmed avses de lärare inom högskolan. i vilkas skyldigheter ingår att bedriva forskning, dvs. innehavarna av tjänsterna som professor, adjungerad professor. do- cent och forskarassistent (se 19 kap. 3 & högskoleförordningen och 12 kap. 3 €? förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet). Till kategorin högsko- leforskare bör också räknas andra tjänstemän än lärare i vilkas arbetsupp- gifter ingår forskning. Till denna grupp hör bl. a. innehavarna av tjänsterna som doktorand samt tjänsterna som statsagronom, statshortonom. statsve- terinär och biträdande statsveterinär (se 12 kap. 4 5 förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet).

De nya föreskrifterna om rätt till bisysslor bör gälla samma personer inom högskolan. De bör härutöver gälla även de statligt anställda lärare i vilkas arbetsuppgifter inte ingår forskning. Vad som i denna promemoria sägs om högskoleforskare bör alltså avse även denna grupp av lärare av vilka flertalet har sådan utbildning att det kan förväntas att det finns intresse för att anlita dem för bisysslor avseende forskning, utvecklingsar- bete och utbildning.

1 den kommunala högskolan kan endast ingå grundläggande högskoleut-

• Sida 35
•  Original

bildning enligt l5 & högskolelagen. De statligt reglerade tjänster som finns inom vissa delar av den kommunala. högskolan är enligt gällande författ- ningar inte avsedda för forskning. De nya regler om rätt till uppdrags- forskning som föreslås i denna promemoria blir därför inte tillämpliga på innehavarna av dessa statligt reglerade tjänster. 1 konsekvens härmed bör de nya reglerna om rätt till bisysslor avseende forskning m.m. inte heller nu göras tillämpliga på dem.

För de ej statligt reglerade tjänsterna inom den kommunala högskolan finns f.n. inga statliga föreskrifter om uppdragsforskning eller bisysslor. Det bör inte heller komma i fråga att nu föreslå sådana.

5.2 Förslag till föreskrifter om uppdragsforskning för lärare vid högskoleen— heterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Lärarna inom högskolan har sedan gammalt ansetts ha rätt att i sin tjänst bedriva forskning och utvecklingsarbete. s.k. uppdragsforskning för an- nans räkning. Sådana uppdrag kan komma från enskild person, myndighet utanför högskolan eller företag. Något författningsstöd härför finns inte f.n. Enligt vad som anförts i föregående avsnitt bör nu i författning ut- tryckligen anges att lärare inom högskolan har denna rätt. Därvid bör beaktas rätten till uppdragsforskning för lärare vid högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde inte kan göras obe- gränsad. Den måste begränsas för det första därför att uppdragsforskning- en ingår i de arbetsuppgifter en lärare har i sin lärartjänst. Detta innebär att uppdragsforskningcn måste ligga inom lärartjänstens ämnesområde. Vi- dare kan uppdragsforskning bedrivas endast av de lärare vilkas lärartjän- ster är avsedda för bl. a. forskning, dvs. tjänsterna som professor, adjun- gerad professor, docent och forskningsassistent (19 kap. 3 & högskoleför- ordningen). Vidare bör föreskrifterna om uppdragsforskning utformas så att det är möjligt att hindra sådan uppdragsforskning som hindrar utövan- det av den övriga verksamhet som skall bedrivas vid berörd institution eller arbetsenhet. Därför behövs en föreskrift att uppdragsforskningcn måste vara av den karaktären att den kan förenas med eller främja de undervisnings-, handlednings- och forskningsuppgifter som skall fullgöras vid lärarens institution eller arbetsenhet.

Vidare måste behovet av s.k. inomvetenskapligt motiverad forskning (se prop. 1981/82: 106 s. 65 ff) kunna tryggas. För att så skall kunna ske i alla lägen fordras en föreskrift om skyldighet för lärarna att bedriva sådan forskning. En dylik föreskrift finns inte f.n. och det har inte varit möjligt att i detta sammanhang utforma en sådan föreskrift. Tills vidare bör dock nyss föreslagen föreskrift även kunna trygga behovet av inomvetenskapligt

motiverad forskning. Rätten till uppdragsforskning måste kunna begränsas även av andra

skäl, främst för att kunna skydda opartiskhet och saklighet inom högsko- lan. I princip bör det därför vara förbjudet att bedriva uppdragsforskning åt sig själv, vissa närstående och åt ”egna” företag (jfr regeringens avgöran- de den 19 september 1982 om rätt för två forskare vid en högskoleenhet inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde att inneha viss bi-

• Sida 36
•  Original

syssla). Men det bör också vara möjligt att göra undantag från denna princip när det finns särskild anledning därtill. När undantag medges måste samtidigt sådana åtgärder vidtagas som tryggar opartiskhet och saklighet vid den högskoleenhet vid vilken uppdragsforskningcn skall fullgöras så att förtroendet för enheten inte rubbas. Det bör i första hand ankomma på styrelsen för den högskoleenhet som berörs att svara härför.

När det gäller att bedöma vilka krav på opartiskhet och saklighet som aktualiseras i samband med uppdragsforskning, bör det vara rimligt att utgå ifrån att högskolan, men inte varje berörd högskoleenhet, kan vara opartisk i den meningen att varje rimligt krav på uppdragsforskning skall kunna tillgodoses. Har ett företag träffat avtal om att uppdragsforskning beträffande en viss fråga skall ske under ledning av en lärare vid en högskoleenhet, är det nämligen självfallet att företagets konkurrenter inte längre kommer att ha det förtroendet för den läraren eller den högskoleen- heten att de vänder sig till samma lärare eller enhet med en begäran om uppdragsforskning i samma frågor. En sådan brist på förtroende för den enskilda läraren eller högskoleenheten är i den angivna situationen helt självklar. Den utgör alltså inte i något avseende grund för ingripande mot läraren eller högskoleenheten.

Eftersom uppdragsforskningen fullgörs inom ramen för lärarens tjänst- göringsskyldighet kan den också påverka högskoleenheten. Det kan gälla behov av lokaler och andra resurser. Det kan också gälla behov av ny personal m.m. samt förvaltning av de medel som ställs till förfogande för uppdragsforskningcn. Med hänsyn härtill bör läraren aldrig kunna ensam ingå avtal om uppdragsforskning. Avtalet bör i stället i vad det avser andra frågor än själva åtagandet att bedriva viss forskning ingås under medver— kan av högskoleenhetens styrelse. Å andra sidan kan enhetens styrelse ej heller ensam ingå avtal om uppdragsforskning eftersom den — med hänsyn till principen om forskningens frihet — inte kan tvinga lärarna att bedriva viss uppdragsforskning.

Det bör också ankomma på styrelsen för högskoleenheten att bedöma om uppdragsforskningen är av den karaktär att den enligt vad nyss anförts bör få bedrivas. Det bör slutligen vara en uppgift för styrelsen att pröva frågor om undantag från den föreslagna principen om förbud mot upp- dragsforskning för vissa personers räkning.

5.3 Förslag till föreskrifter om uppdragsforskning för andra anställda vid högskoleenheter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde än lä- rare

Vad som föreslagits i avsnitt 5.2 om lärares rätt att bedriva uppdrags- forskning bör kunna gälla även sådana andra tjänster vid högskoleenhe- terna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde än lärartjänster i vilka ingår forskning. Till sådana tjänster hör tjänster som forskningsin- genjör och tjänster som doktorand.

• Sida 37
•  Original

5.4 Om uppdragsforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet

Vad som föreslagits i avsnitten 5.1 och 5.2 bör kunna gälla även vid Sveriges lantbruksuniversitet.

5.5 Förslag till föreskrifter om rätt till bisysslor för lärare och vissa andra forskare inom högskolan

I avsnittet 5.1 har utförligt motiverats varför högskoleforskarnas rätt att utöva bisysslor bör vidgas. Vad där anförts avser genomgående bisysslor inom de områden där forskarna har den speciella kompetens som bör kunna utnyttjas bättre än som är möjligt enligt nu gällande föreskrifter om bisysslor. Denna speciella kompetens har en högskoleforskare regelmäs- sigt inom ämnesområdet för sin tjänst inom högskolan. Det är också framförallt bisysslor inom detta område som påverkar forskarens förhål- lande till arbetsgivaren, högskolan. Den vidgning av rätten till bisysslor som behövs avser därför denna typ av bisysslor, som i fortsättning kallas ämnesbundna bisysslor. För övriga bisysslor — inte ämnesbundna — finns inte skäl att föreslå nya föreskrifter som avviker från vad som generellt gäller om statsanställdas bisysslor enligt 6 kap. l 9” lagen om offentlig anställning och kollektivavtal.

De nya föreskrifterna om högskoleforskarens rätt att utöva ämnes- bundna bisysslor bör — mot bakgrund av vad som anförts i avsnittet 5.1 och mot bakgrund av de föreskrifter om uppdragsforskning som föreslagits i avsnittet 5.2 — ge högskoleforskarna rätt att utöva ämnesbundna bisyss- lor utan annan begränsning än den som följer av att det är fråga om bisysslor, dvs. en sysselsättning som skall fullgöras inom den tid som återstår sedan högskoleforskarna dels fullgjort sin tjänst vid högskolan. som i allmänhet har karaktär av en heltidssyssla. dels tagit i anspråk den tid som behövs för vila, rekreation och andra ändamål än yrkesarbete. Med andra ord bisysslor får inte avse sådant arbete som på grundval av sin kvalitet eller kvantitet hindrar innehavaren att på ett tillfredsställande sätt utöva det kvalificerade arbete som hans tjänst vid högskolan avser. Erfor— derliga föreskrifter som skall trygga att högskoleforskarna inte åtar sig för omfattande bisysslor finns i kollektivavtal, nämligen i 85 1 mom. AST.

De bestämmelser i kollektivavtal, 8 5 2 mom. AST, som förbjuder s. k. konkurrensbisysslor torde överhuvudtaget inte kunna bli tillämpliga vid högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. eftersom dessa högskoleenheter inte har att bedriva någon affärs- eller uppdragsverksamhet; den uppdragsforskning som bedrivs av högskole— forskare avser åtaganden av dessa forskare personligen och inte av hög- skolan, vilken enligt bl.a. priciperna om forskningens frihet inte kan ålägga någon högskoleforskare skyldighet att bedriva viss forskningsuppgift. Fö— reskrifterna om konkurrensbisyssla torde däremot kunna vara tillämpliga beträffande den programbundna forskning och försöksverksamhet som skall bedrivas till gagn för bl.a. näringslivet enligt 8 kap. 1 och 2 åå förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet.

Den närmare innebörden i begreppet ämnesbunden bisyssla kommer att

Prop. 1985/86i11

3'7

• Sida 38
•  Original

beröras i specialmotiveringen till de förslag till författningsändringar som kommer att framläggas i det följande.

Som tidigare anförts — bl.a. i avsnittet 5.2 — bör de nya föreskrifterna om högskoleforskarnas rätt att bedriva uppdragsforskning och rätt att utöva bisysslor kompletteras med särskilda föreskrifter som har till syfte att trygga att kravet på opartiskhet och saklighet i forskarnas tjänsteutöv- ning tillgodoses. Dessa föreskrifter bör i vad de avser bisysslor gälla såväl ämnesbunda som inte ämnesbundna bisysslor. En huvudpunkt vid utform- ningen av föreskrifterna bör vara att varje högskoleenhets styrelse skall åläggas ett särskilt ansvar för att bisysslorna sköts på ett sådant sätt att högskoleenhetens anseende inte skadas därav och att opartiskhet och saklighet i tjänsteutövningen bevaras. Detta bör ske inte iform av åläggan- den och påbud utan genom samråd med lärarna, rådgivning och annan hjälp. För att styrelsen skall kunna fullgöra denna skyldighet behöver styrelsen kunna ålägga en lärare att redovisa vilka bisysslor han har och att ange vad de består. Det bör inte komma ifråga att generellt ålägga högsko- leforskarna att på detta sätt redovisa sina bisysslor. Liksom i 8 5 1 mom. AST bör ett sådant åläggande kunna komma i fråga endast om särskilda skäl föreligger. Sådana torde i allmänhet inte föreligga om det föreskrivna samrådet mellan styrelsen och högskoleforskarna sker på avsett sätt. Det är vidare viktigt att även UHÄ på denna punkt fullgör sin skyldighet att stödja och främja verksamheten inom högskolan genom information, råd- givning och andra åtgärder - se 3 5 första stycket 5 förordningen (1976: 702) med instruktion för universitets- och högskoleämbetet."

Vidare torde det krävas uttryckliga föreskrifter om att högskoleforskare som innehar bisysslor skall hålla dessa klart skilda från utövningen av den tjänst vid högskolan som de innehar och att utnyttjande av en högskoleen- hetets resurseri form av lokaler och utrustning får ske endast om styrelsen för högskoleenheten medger det.

Med högskoleforskare avses i detta sammanhang främst de lärare, vilkas tjänster är avsedda för bl.a. forskning, dvs. tjänsterna som professor. adjungerad professor, docent och forskarassistent (se 19 kap. 3 & högsko- leförordning och 12 kap. 3 5 förordningen för Sveriges lantbruksuniversi- tet"). Vidare avses sådana andra anställda i vilkas tjänster ingår forskning. Hit hör bl. a. tjänsterna som doktorand och vid Sveriges lantbruksuniversi- tet tjänsterna som statsagronom, statshortonom, statsveterinär och biträ- dande statsveterinär (12 kap. 3 och 4 åå förordningen för Sveriges lant- bruksuniversitet).

6 Förslag till författningsändringar

Med stöd av vad som anförts i det föregående har upprättats förslag till två nya paragrafer, 37 och 38 åå, i högskolelagen (1977: 218) samt förslag till vissa nya paragrafer i 19 kap. högskoleförordningen (1977:263). Dessa förslag bör fogas vid denna promemoria såsom bilaga 1 och 2.

Motsvarighet till de nya paragraferna i högskoleförordningen bör också kunna tas in i förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet.

• Sida 39
•  Original

7 Specialmotivering

De grundläggande föreskrifterna om högskoleforskarnas rätt att inneha bisysslor. som innefattar avvikelse från vad som eljest gäller enligt bl. a. 6 kap. 1 5 lagen (1976: 600) om offentlig anställning, bör meddelas i lagens form. De kan lämpligen tas in i högskolelagen (1977:218) som två nya paragrafer 375 och 38 5. Nuvarande 37 och 38 %& högskolelagen bör därvid få ändrad beteckning och kallas. 39 respektive 40 5.

Övriga föreskrifter som berör bisysslorna samt föreskrifterna om upp- dragsforskningcn bör ingå i 19 kap. högskoleförordningen ( 1977: 263) som behandlar statligt anställda lärare. Någon riktigt lämplig placering i detta kapitel finns ej. Från dispositions'synp-unkt torde en placering omedelbart efter "Allmänna föreskrifter” synas utgöra den bästa tänkbara placering- en. Mot en sådan placering talar dock det förhållandet att det antal nya paragrafer som behövs är tämligen' stort och att en omnumrering av 5— 60 åå förefaller vara olämplig. Mot denna bakgrund föreslås att de nya föreskrifterna förs in i slutet av kapitlet såsom 61—67 åå med vissa mellan- rubriker. Eftersom de nya föreskrifter om uppdragsforskning enligt vad som föreslagits i avsnittet 5.1 inte bör gälla för de lärare som undervisar inom den kommunala högskoleutbildningen krävs ej något tillägg till 23 och 24 kapitlen i högskoleförordningen.

7.1 Förslaget till nya föreskrifter i högskolelagen (1977: 218) 37 &

I denna paragraf har tagits in de grundläggande reglerna om rätt till bisyss- lor för lärare inom högskolan som föreslagits i avsnittet 5.2. Som anförts i avsnittet 5.1 gäller föreskrifterna för professorer, adjungerade professorer, docenter och forskarassistenter vilket innebär bl. a. att de blir tillämpliga endast vid de statliga högskoleenheterna.

F.n. finns regler som berör högskoleforskares bisysslor dels på två ställen i kollektivavtal, 8 & 1 och 2 mom. AST, dels i 6 kap. 1 5 lagen (1976: 600) om offentlig anställning. Denna uppsplittring har visat sig ibland leda till svårigheter i tillämpningen. För att ge en bättre upplysning om innebörden i och om sambandet mellan de regler om bisysslor som finns har den nya 37 & utformats så att den innehåller fullständiga uppgifter om vilka regler som gäller. I den mån kollektivavtalsbestämmelser är tillämpliga har upplysning härom tagits in i den nya paragrafen. Se andra och fjärde styckena. I de fall 6 kap. 1 & lagen om offentlig anställning skall gälla lämnas upplysning även härom. Se fjärde stycket. 1 övrigt gäller endast vad som uttryckligen föreskrivs i den nya 37 &. Det sagda innebär bl.a. ifråga om de bisysslor som avses i tredje stycket, de s.k. ämnes- bundna bisysslorna, gäller varken 6 kap. 1 5 lagen om offentlig anställning eller kollektivavtalets föreskrifter om konkurrensbisysslor (8 % 2mom. AST). Däremot gäller reglerna om arbetshindrande bisysslor i 8 5 1 mom. AST samtliga bisysslor, alltså såväl de ämnesbundna som de inte ämnes- bundna. Se andra stycket.

• Sida 40
•  Original

Paragrafen inleds med en definition av begreppet bisysslor som bygger på definitionen i 6 kap. 1 å lagen om offentlig anställning. Definitionen hari förtydligande syfte kompletterats med orden "vid sidan av sin lärar- tjänst".

Andra stycket innefattar en upplysning om att bestämmelserna om ar- bctshindrande bisysslor i Så 1 mom. AST gäller för samtliga slag av bisysslor.

I tredje stycket ges definitionen av den typ av bisysslor som i det föregående givits beteckningen ämnesbunda bisysslor. Detta stycket inne- håller de nya föreskrifter om högskoleforskares bisysslor som föreslagits i avsnittet 5.5. De föreslås, på skäl som angivits i avsnittet 5.1. gälla samtli— ga lärare vid de statliga högskoleenheterna men däremot ej lärarna inom den kommunala högskolan.

Som huvudregel föreslås gälla full frihet att — inom den tidsram som står till förfogande för bisysslor — utöva ämnesbundna bisysslor. Det har inte varit möjligt att delinitivt avgöra om en sådan regel kan gälla helt utan undantag. I paragrafens andra stycke ges därför en möjlighet för regering- en att föreskriva begränsningar. Föreskrifter med sådana begränsningar bör få införas om det visat sig inte vara möjligt att på annat sätt trygga förtroendet för högskoleforskarnas opartiskhet och saklighet eller att hind- ra att förtroendet för den berörda högskoleenheten rubbas. Sådana fall kan möjligen aktualiseras inom den programbundna forskning och den försöks- verksamhet som Sveriges lantbruksuniversitet har att fullgöra till gagn för näringslivet enligt 8 kap. 1 och 2 åå förordningen för Sveriges lantbruks- universitet. Frågan härom har inte varit möjlig att lösa i detta samman- hang.

Tredje stycket avser vad som i denna promemoria kallas "ämnes- bundna” bisysslor. Med en bisyssla ”som avser ett yrkesmässigt utnytt- jande av kunskaper och erfarenheter som läraren har inom lärartjänstens ämnesområde" avses t. ex. rådgivning i vetenskapliga frågor och konsult- uppdrag inom detta område. Hit hör också exempelvis produktion av varor som grundar sig på lärarens uppfinningar eller av lärarenutveckladc pro— duktionsmetoder inom nämnda område. Hit hör däremot inte att en lärare är ledamot i styrelsen för ett börsnoterat företag eller i styrelsen för någon statlig myndighet. exempelvis STU eller något forskningsråd. För denna typ av bisysslor som inte kan anses vara ämnesbundna gäller i stället de föreskrifter som avses i andra och fjärde styckena. Till gruppen ämnes- bundna bisysslor kan däremot höra uppdrag att vara ledamot i styrelsen för ett företag som huvudsakligen ägnar sig åt att producera varor som grundar sig på lärarens egna uppfinningar.

38å

Enligt denna paragraf bör de regler som finns i 37 å äga tillämpning på statligt anställda forskare som inte innehar någon lärartjänst vid de statliga högskoleenheterna.

• Sida 41
•  Original

7.2 Förslaget till nya föreskrifter i 19 kap. högskoleförordningen (1977: 263) 61 å

1 paragrafen finns de grundläggande: föreskrifterna om rätt till uppdrags- forskning som redovisats i avsnitten 5.1 och 5.2.

1 paragrafens första stycke definieras begreppet uppdragsforskning som avseende forskning och utveckligsarbete för annans räkning. Vidare anges att lärares uppdragsforskning sker "inom ramen för sin tjänstgöringsskyl- dighet". Däri ligger att den forskning och det utvecklingsarbete som ingåri uppdragsforskning måste ligga inom ämnesområdet för lärarens tjänst vid högskoleenheten.

Enligt vad som anförts i avsnittet 5.2 föreligger rätt till uppdragsforsk- ning endast om den kan förenas med eller främja de undervisningsuppgifter m.m. som skall fullgöras vid institutionen. I avsnitt 5.2 anges de viktigaste syften som detta villkor avser att tillgodose. Utöver vad där anförts inne— bär villkoret också ett krav på att det skall finnas eller kunna anskaffas tillgång till erforderliga lokaler och erforderlig utrustning vid den högsko- leenhet som berörs. Om så inte är fallet beträffande en viss uppdrags- forskning är denna inte tillåten.

Enligt definitionen av begreppet uppdragsforskning i första stycket skall fråga vara om ett uppdrag från någon annan än den lärare som åtar sig uppdraget. Om en lärare själv vill finansiera en viss forskning blir det alltså inte fråga om uppdragsforskning. Paragrafen ger alltså ej någon föreskrift som möjliggör en egenfinansierad forskning.

Som anförts i avsnitt 5.2 är rätten till uppdragsforskning begränsad även i andra hänseenden. Bestämmelser härom har tagits in i andra och tredje styckena. Dessa innebär att ett uppdrag från vissa närstående och från vissa företag inte är tillåtna. Styrelsen för högskoleenheten kan dock enligt 62å medge undantag från detta förbud.

Syftet med föreskrifterna i andra och tredje styckena är i första hand att trygga opartiskhet och saklighet inom högskoleenheten och därmed förtro- endet för enheten och dess personal.. Mot denna bakgrund har det synts naturligt att definiera begreppet närstående med direkt ledning av jävsreg- lerna i 4å förvaltningslagen (1971 : 290). Vidare har anförts ett förbud mot uppdrag från företag i vilket läraren eller någon honom närstående har ett väsentligt inflytande. Det har inte varit möjligt att i författningstexten ange alla de grunder på vilka någon kan ha ett väsentligt inflytande. Författ- ningstexten innehåller därför bara vissa typiska exempel. Endast ett ak— tieinnehav är i allmänhet inte tillräcklligt. Fråga måste i så fall vara om ett så stort aktieinnehav att ägaren redan på grund därav har ett väsentligt inflytande. Även en annan ställning i företaget än ställningen som företags- ledare kan tänkas ge en person ett väsentligt inflytande. Sålunda kan ställningen som forskningschef eller chef för produktutvecklingen inom ett företag ibland tänkas ge ett väsentligt inflytande av den art som avses i andra stycket.

• Sida 42
•  Original

62%

Enligt denna paragraf får undantag medges från förbudet mot uppdrags- forskning på uppdrag av närstående eller vissa företag. Vad som krävs för att undantag bör kunna ges från förbudet mot uppdrag från företag blir självfallet utan uttrycklig föreskrift härom beroende på bl.a. hur stort lärarens inflytande i företaget är. Frågan om undantag skall ges blir i övrigt beroende av om det är möjligt för högskoleenhetens styrelse och läraren att med stöd av 65 och 66 åå enas om sådana former för uppdragsforsk- ningcn att högskoleenhetens anseende och verksamhet inte skadas och att förtroendet för lärarnas opartiskhet inte rubbas.

Fråga om undantag från förbudet mot uppdragsverksamhet för när- stående eller för vissa företag förutsätter alltid en prövning i det enskilda fallet. Vid all prövning enligt denna paragraf bör — utom i uppenbara fall — målsättningen för högskoleenhetens styrelse vara att nå fram till sådana former att värdefulla uppdrag får utföras inom högskoleenheten. Det bör här erinras om att styrelsen enligt 63å tredje stycket har att stödja och främja uppdragsforskning vid enheten.

63 % Enligt denna paragraf är det högskoleenhetens styrelse som har att avgöra om viss uppdragsforskning är av den karaktär att den är tillåten enligt 61 å ävensom att pröva frågor om undantag från förbudet enligt 61 å andra och tredje styckena.

I andra stycket har införts regler som förpliktar högskoleenheternas styrelse att vara positivt verksamma för att stödja och främja uppdrags- forskningen och att därvid vidtaga de åtgärder som behövs för att trygga opartiskhet och saklighet i de fall då undantag medgivits från förbudet mot uppdragsforskning för närstående och vissa företag.

64.5

I paragrafen föreskrivs att det skall finnas skriftliga avtal om uppdrags- forskning. Det bör nämligen vara helt klart vad uppdraget avser. 1 vad avser själva åtagandet är det läraren som är avtalspart; med hänsyn till principerna om forskningens frihet (14 å högskolelagen) kan högskoleen— heten inte vara avtalspart i denna del. Beträffande frågor om lokaler och andra resurser samt om ersättning till högskoleenheten härför kan endast högskoleenhetens styrelse vara avtalspart.

65 och 66 åå

Dessa paragrafer innehåller de föreskrifter som föreslagits i avsnitt 5.1 och 5 .5 angående åtgärder som skall trygga högskolelenhetens anseende samt kravet på opartiskhet och saklighet i högskoleforskarnas tjänsteutövning. Det har vid utformningen av dessa paragrafer inte ansetts nödvändigt att ge högskoleenheternas styrelser rätt förbjuda en bisyssla om läraren inte

• Sida 43
•  Original

rättar sig efter vad som gäller enligt 65 och 66 åå. En förutsättning bör alltid vara ett ömsesidigt förtroende mellan. lärarna och styrelserna.

67.5

Enligt denna paragraf skall vad som stadgats om lärares bisysslor även gälla för andra statligt anställda än lärare.

• Sida 44
•  Original

Bilaga I

till PM (1983—12—09) an- gående högskoleforskares rätt att ha bisysslor. m.m.

Förslag till nya föreskrifter i högskolelagen (1977: 218)

37å

En lärare vid en högskoleenhet får vid sidan av sin lärartjänst inneha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet (bisyssla) enligt följande.

Ifråga om hur omfattande en lärares bisysslor högst får vara gäller vissa bestämmelser i kollektivavtal.

Inom den ram för bisysslor som avses i andra stycket får en lärare utöva en eller flera bisysslor som avser forskning. utvecklingsarbete eller utbild- ning inom ämnesområdet för sin lärartjänst eller som avser ett yrkesmäs- sigt utnyttjande av kunskaper och erfarenheter som läraren har inom lärartjänstens ämnesområde. om ej annat följer av föreskrift som regering- en meddelar.

Inom den ram för bisysslor som avses i andra stycket får en lärare utöva även en eller flera andra bisysslor än som avses i tredje stycket. Ifråga om dessa andra bisysslor gäller 6 kap. 1 å lagen (1976: 600) om offentlig anställ- ning och vissa bestämmelser i kollektivavtal om konkurrensbisysslor.

38é

Bestämmelserna om bisysslor i 37å tillämpas även på sådan tjänsteman vid en högskoleenhet som ej är lärare men i vars arbetsuppgifter ingår att bedriva forskning.

Anm. Det förutsätts att nuvarande 37 och 38 åå samtidigt ges beteckningen 39 respektive 40 å.

• Sida 45
•  Original

Bilaga 2 till PM (1983—12—09) an- gående högskoleforskares rätt att ha bisysslor, m.m.

Förslag till nya föreskrifter i 19 kap. högskoleförordningen (1977: 263)

Uppdragsforskning 61 5

En lärare vilken innehar en tjänst som professor. adjungerad professor. docent eller forskarassistent vid en högskoleenhet får inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet åtaga sig att bedriva eller leda sådan forskning eller sådant utvecklingsarbete för annans räkning (uppdragsforskning), som kan förenas med eller främja de undervisnings-. handlednings- och forsknings- uppgifter som skall fullgöras vid den institution eller arbetsenhet som läraren tillhör.

Ett åtagande enligt första stycket får dock ej avse forskning eller utveck- lingsarbete för

någon läraren närstående person eller någon juridisk person i vilken läraren eller någon honom närstående person är företagsledare eller annars har ett väsentligt inflytande exempel— vis på grund av innehav av aktier eller andelar eller avtal om utnyttjande av uppfinningar eller andra resultat av forsknings- eller utvecklingsarbete.

Vid tillämpning av andra stycket räknas make, föräldrar, barn och syskon som närstående personer. Vidare iakttages att aktier och andelar som läraren eller sådan närstående person innehar genom förmedling av juridisk person skall medräknas.

625

Är det av särskild vikt för utvecklingen av näringslivet, för högskolan eller för en högskoleenhet att viss uppdragsforskning utförs vid en viss högsko- leenhet, får lärare vid denna enhet medges undantag från förbudet enligt 61 å andra och tredje styckena.

635

Det ankommer på styrelsen för högskoleenheten att avgöra om den upp- dragsforskning som en lärare vid enheten vill åtaga sig är av den beskaffen- het att läraren enligt 61 å får åtaga sig att utföra den.

Fråga om medgivande av undantag från förbudet enligt 61å andra och tredje styckena avgörs av styrelsen för högskoleenheten.

Styrelsen för en högskoleenhet skall stödja och främja uppdragsforsk- ning vid enheten genom information, rådgivning och andra åtgärder. När styrelsen medgivit undantag från förbudet enligt 61å andra och tredje

• Sida 46
•  Original

styckena. åligger det styrelsen särskilt att vidtaga de åtgärder som behövs för att trygga opartiskhet och saklighet inom högskoleenheten.

64.5

Ett åtagande avseende uppdragsforskning och de närmare villkoren härför skall regleras i ett skriftligt avtal mellan läraren och högskoleenhetens styrelse, å ena. samt uppdragsgivaren. å andra sidan.

Närmare föreskrifter om innehållet i avtal avseende uppdragsforskning meddelas av universitets- och högskoleämbetet.

Bisysslor 65 å

En lärare vid en högskoleenhet som innehar en bisyssla får ej utöva denna inom högskoleenhetens lokaler eller annars utnyttja enhetens resurser utan tillstånd av högskoleenhetens styrelse.

En sådan lärare skall även i övrigt hålla utövandet av bisysslan klart åtskilt från sin tjänsteutövning.

66%

Styrelsen för en högskoleenhet skall verka för att lärarna vid enheten utför sina bisysslor så att de inte skadar högskoleenhetens anseende eller den verksamhet som bedrivs där eller rubbar förtroendet för lärarnas opartisk- het i tjänsteutövningen. Styrelsen skall därvid samråda med lärarna.

Om särskilda skäl föreligger får styrelsen för en högskoleenhet ålägga en lärare vid enheten att uppge om han innehar bisysslor samt att ange vad dessa avser.

675

Föreskrifterna i 65 och 66 åå tillämpas även på sådan tjänsteman vid en högskoleenhet som ej är lärare men i vars arbetsuppgifter ingår att bedriva forskning.

• Sida 47
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över regeringsrådet Jöran Muellers promemoria den 9 december 1983 angående högskoleforskares rätt att ha bisysslor m.m.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens om- budsmän (JO), justitiekanslern (JK), försvarets forskningsanstalt (FOA), statens bakteriologiska laboratorium (SBL), universitets- och högskoleäm- betet (UHÄ), arbetsdomstolen (AD), energiforsknigsnämnden (Efn), sty- relsen för teknisk uveckling (STU), statskontoret. riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), forskningsrådsnämnden (FRN), medicinska forskningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), forskningsinstitutet för atomfysik (AFI). skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR'), Ingenjörsvetenskapsakademicn (IVA), Sveriges in- dustriförbund (SI). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralor- ganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).

Yttranden har överlämnats av UHÄ från universiteten i Uppsala, Göte- borg och Umeå samt Chalmers tekniska högskola.

Högskoleforskares bisysslor

Förslaget i huvudsak

Flertalet remissinstanser (SBL, UHÄ, Efn, STU, statskontoret, FRN, MFR. NFR, SJFR, IVA, SI, LO och SAF) tillstyrker i huvudsak utreda- rens förslag om utökad rätt för högskoleforskare att utöva bisysslor.

TCO tillstyrker också förslaget i princip men framför att forskningssam- verkan i första hand bör ske inom högskolan och utföras av forskaren inom sin tjänst. Högskolan bör ha rätt att pröva lämpligheten av bisysslor inom områden där högskolan själv utövar verksamhet i form av uppdrag avseen- de forskning, utvecklingsarbete eller utbildning, så att konkurrensförhål- lande mellan institutionsintressen och enskilda forskare inte uppstår.

SACO/SR instämmer i utredarens grundtankar men menar att rätten att utöva bisysslor bör regleras så att förtroendet för högskolan inte därige- nom minskar.

LO efterlyser riktlinjer rörande den kvantitativa omfattningen av den uppdragsverksamhet och de bisysslor som bör få förekomma vid sidan av den ordinarie verksamheten vid en högskoleinstitution. LO menar att omkring 20 procent av en institutions forskning bör kunna utgöras av uppdrag eller bisysslor men att vad som går utöver denna gräns bör betraktas som undantag. där högskolestyrelsen bör få bedöma lämplighe- ten. Förslaget avstyr/cs av JK, SAV och AFI. JK anför starka betänkligheter mot förslaget. Han pekar på att bestäm- melsen i 6 kap. 1 å lagen (1976: 600) om offentlig anställning (LOA) är av grundläggande rättssäkerhetsbetydelse. Den finns för att ge skydd åt den i 1 kap. 9 å regeringsformen fastlagda principen att saklighet och opartiskhet

skall iakttas vid tillämpning av lagar, förordningar och andra rättsliga normer inom all offentlig förvaltning. Denna princip skiljer på ett avgöradc sätt den offentliga förvaltningen från privat verksamhet. Bestämmelsen i LOA är visserligen av växlande betydelse för olika offentliga tjänster men bör enligt JK tillämpas utan undantag. JK menar även att det är viktigt att förtroendet upprätthålls för den forskning som bedrivs inom högskolan. Den föreslagna regleringen är inte ägnad att lika starkt värna om detta förtroende som den nuvarande. I kravet på opartiskhet ligger också ett krav på att tjänstemannen inte i sin privata verksamhet får dra fördel av sin statliga anställning. Om den föreslagna ordningen genomförs skulle detta vidare enligt JK innebära att ett genombrott skett i den reglering som är avsedd att skydda förtroendet till tjänstemännens opartiskhet. Detta vore enligt JK mycket olyckligt eftersom det skulle kunna leda till att andra tjänstemannagrupper kan komma att kräva särreglering för sin del. JK befarar också att förslaget kan leda till att näringslivet blir mindre benäget att anlita högskolan för uppdragsforskning.

AFl, liksom SAV, menar att det inte är klarlagt att den föreslagna ordningen skulle gagna forskningen och den industriella utvecklingen. Tvärtom är det enligt AFI mycket som talar för att motsatsen skulle bli fallet genom att den uppdragsforskning som bedrivs inom högskolan skulle motverkas om den föreslagna ordningen genomförs. Ett företag lär inte vara intresserat av att anlita högskolan för uppdragsforskning om forskar- na där redan är uppbundna genom bisysslor hos konkurrerande företag.

JO, FOA och RRV är negativa till förslaget och har närmast intagit den ståndpunkten att frågan om högskoleforskarnas bisysslor och dess förhål- lande till övrig forskningsverksamhet inom högskolan inte blivit tillräckligt belyst i ärendet.

JO finner det sålunda beklagligt att utredningen inte hunnit närmare överväga om och i så fall vilka ytterligare undantag från friheten att inneha bisySslor som kan behövas utöver de föreslagna.

RRV hänvisar till vad verket anförde i yttrande över FOSAM:s betän- kande "Högskolan i FoU—samverkan" om det angelägna i en översyn av gällande regler och deras tillämpning. Verket saknar i promemorian en diskussion rörande de viktiga och principiella balansproblemen som t.ex. risken av att uppdragsverksamheten blir alltför styrande för en institutions verksamhet. Högskoleenheternas vetenskapliga oberoende kan komma att äventyras om starka partsinstressen —i detta fall näringslivet — ges stora möjligheter till påverkan.

AD, som inte ansett sig ha skäl att yttra sig över förslaget i sak, har begränsat sitt yttrande till de föreslagna nya bestämmelserna i högskolela- gen.

Vissa särskilda frågor

UHÄ och AFI har berört utredarens överväganden om huruvida en lärares bisysslor avseende forskning och utvecklingsarbete bör anses utgöra en sådan konkurrensbisyssla som avses i 8 & 2mom. allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän, AST. AFI delar inte utredarens

Prop. 1985/86: 11

• Sida 50
•  Original

bedömning utan menar att sådana bisysslor är att bedöma som konkur- rensbisysslor. En sådan tolkning har enligt AFI bekräftats i skilda sam- manhang, bl.a. genom åtskilliga regeringsbeslut i konkreta ärenden.

TCO förordar att lagförslaget ändras så att där anges att bisysslor inte får konkurrera med högskolans uppdragsverksamhet.

UHÄ, FRN och NFR har framfört att ytterligare personalkategorier. jämfört med vad som föreslagits, bör ges rätt att utöva ämnesbundna bisysslor. UHÄ anför därvid t. ex. att forskningsingenjörer och forsknings- assistenter i allmänhet har sådan utbildning och sådana arbetsuppgifter inom högskolan att de jämte doktorander bör omfattas av rätten att få utöva ämnesbudna bisysslor.

UHÄ och SACO/SR sätter i fråga lämpligheten av den i lagförslaget intagna hänvisningen till kollektivavtal. AD ifrågasätter om det är förenligt med regeringsformen att en lags tillämpningsområde på detta sätt görs beroende av bestämmelser i kollektivavtal.

Uppdragsforskning

Samtliga remissinstanser är i princip positivt inställda till utredarens för— slag rörande uppdragsforskning. AFI ifrågasätter dock om det är nödvän- digt med särskilda bestämmelser som ger högskoleforskare rätt att utöva uppdragsforskning. enär denna rätt redan indirekt framgår av gällande bestämmelser.

Flera remissintanser (UHÄ, Efi, FNR. NFR, TCO och SACO/SR) före- slår att ytterligare. personalkategorier. främst högskolelektorer, bör ut- tryckligen gcs rätt att äta sig uppdragsforskning.

SACO/SR, UHÄ och AFI ifrågasätter om den föreslagna bestämmelsen med förbud mot att åta sig uppdragsforskning åt närstående fysiska och juridiska personer är nödvändig med hänsyn till att en sådan inskränkning redan följer av förvaltningslagens jävsregler.

• Sida 51
•  Original

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 6juni 1985 Närvarande: f.d. justitierådet Hult.. regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 30 maj 1985 har regering- en på hemställan av statsrådet Hjelm-Wallén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Sven Nyström.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

• Sida 52
•  Original

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 juni 1985

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande. och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo- ström, Göransson. Gradin, R. Carlsson, Holmbcrg. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén

Proposition med förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218)

Föredragande anmäler lagrådets yttrande[ över förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218).

Föredragande upplyser att lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran och hemställer att regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen att anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 30 maj 1985.

• Sida 53
•  Original

Innehållsförteckning

Sidan Propositionen ................................................ 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218) ............. 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 maj 1985 . . 3 Inledning .................................................... 3 Gällande ordning ............................................. 4 Föredraganden ............................................... 5 Behovet av reformer ........................................ 5 Högskoleforskares bisysslor ................................. 8 Upprättat lagförslag .......................................... 15 Hemställan .................................................. 15 Beslut ...................................................... 15

Bilaga 1 Högskoleanställdas bisysslor. Rapport från en arbetsgrupp inom regeringskansliet ............................... 16 Bilaga 2 Promemoria av regeringsrådet Jöran Mueller angående hög- skoleforskares rätt att ha bisysslor m. m. ............... 27 Bilaga 3 Remissammanställning ............................... 48 Bilaga 4 Det remitterade förslaget (bilagan har uteslutits här)

Utdrag ur lagrådets protokoll den 6juni 1985 .................... 5.1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 juni 1985 . . . . 52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

• Sida 54
•  Original