Prop. 1981/82:118

om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning

Prop. 1981/82: 118

Regeringens proposition 1981/82: 118

om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innova- tionspolitikens inriktning

beslutad den 24 februari 1982.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN NILS G. ÅSLING

Prop. 1981/82:118 11

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde [982-02-24

Föredragande: statsrådet Wirtén

Anmälan till proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde

] Inledning

Statsministern har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för regering- ens arbete med att förbättra arbetsvillkoren för små och medelstora före- tag.

Inom budgetdepartementets verksamhetsområde ligger ansvaret för att åtgärder vidtas för att underlätta företagens uppgiftslämnande till statliga myndigheter. Riksdagen har tidigare fattat beslut om åtgärder i denna riktning (prop. 1976/77: 115, FiU 1976/77: 25, rskr 1976/77: 268). I enlighet härmed inrättades delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU'). Jag kommer i det följande att ta upp de förslag som delegationen har avgett i syfte att begränsa och förenkla näringsidkares och kommuners uppgifts- lämnande.

Jag kommer vidare att ta upp behovet av ett basregister över företag och organisationer samt ge förslag om hur detta register bör utformas och byggas upp. Förslaget grundar sig på en utredning som gjorts av statskon- toret i samarbete med riksskatteverket (RSV) och statistiska centralbyrån (SCB).

Ett basregister med samordnade insamlings- och uppdateringsvägar in- nebär bl.a. ett förenklat uppgiftslämnande för företagen och ett minskat dubbelarbete med registerhantering hos olika myndigheter.

Av de frågor som ligger inom budgetdepartementets verksamhetsområ- de är beskattningsfrågorna av särskild betydelse för de mindre och medel- stora företagen. Jag avser att senare denna dag i en lagrådsremiss redovisa förslag till ändringar i beskattningsreglerna som syftar till att underlätta försörjningen med riskkapital för mindre och medelstora företag. Jag skall emellertid redan i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för förslagen.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 118 12

2 Åtgärder för att begränsa och förenkla näringsidkares och kom- muners uppgiftslämnande

I december 1969 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att se över bestämmelserna om företagens och andra arbetsgivares uppgifts- och upp- bördsskyldighet. Utredningen tog namnet utredningen om företagens upp- giftsplikt (UFU). År 1976 avgav UFU betänkandet (SOU 1976:12) Företa- gens uppgiftslämnande.

UFU uttalade som sitt allmänna omdöme att det inte är möjligt att åstadkomma lättnader i företagens uppgiftslämnande genom något gene- rellt grepp. Enligt UFUzs bedömning ligger möjligheterna att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet i stort sett inom ramen för vad som kan göras vid utformningen av varje särskilt uppgiftskrav genom tillämpning av olika metoder. UFU gav också en utförlig redovisning för dessa och hur de bör användas av myndigheterna vid bedömningen av hur behovet av uppgifter bäst kan tillgodoses och hur ett uppgiftskrav bör utformas med särskild tanke på uppgiftslämnarna.

Enligt UFUzs mening behövdes det dock ett granskningsförfarande. som lämnade plats för bedömningar av uppgiftskraven också av någon annan än de uppgiftsinhämtande myndigheterna själva. UFU föreslog att ett sådant förfarande skulle knytas till en statlig myndighet och att både företagen och de uppgiftsinhämtande myndigheterna skulle vara representerade.

Efter remissbehandling av UFU'.s betänkande föreslog regeringen i en proposition (prop. 1976/77: 115) vissa åtgärder för att begränsa och under- lätta företagens uppgiftslämnande. Därvid förutskickades att en delegation skulle inrättas med uppdrag och befogenhet i stort sett enligt UF Uzs förslag. Mot bakgrunden av de erfarenheter som efter tre år hade vunnits av delegationens arbete skulle statsmakterna ta ställning till hur permanen- ta organisatoriska åtgärder på området borde utformas.

Sedan riksdagen (FiU 1976/77:25, rskr 1976/771268) godkänt de rikt- linjer som förordats i propositionen, utfärdade regeringen direktiv (Dir 1977: 98) för DEFU.

DEFU har avgett betänkandet (SOU 1981: 58) Samverkan vid uppgifts- lämnande. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av be- tänkandet och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till pro- tokollet i detta ärende som underbr'laga I .1 resp. underbilaga 1.2.

När beslutet fattades om att tillsätta UFU gjordes detta med insikten om att samhällets behov av information för olika ändamål successivt kommit att bli mycket stort och måste tillgodoses genom ett omfattande uppgifts- lämnande från särskilt företagen och kommunerna. Det stod klart att det var nödvändigt att söka finna vägar för att begränsa myndigheternas upp- giftsinhämtande eller att på annat sätt skapa lättnader för uppgiftsläm— narna. Att en sådan undersökning gjordes var inte något unikt för vårt

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82: 118 _ 13

land. Samma problem fanns och finns fortfarande i flertalet andra högt utvecklade länder.

UFU gjorde en genomgång av myndigheternas uppgiftskrav och fann, som jag redan har nämnt. att det inte är möjligt att minska problemen för uppgiftslämnarna genom något generellt grepp. Begränsningar och förenk- lingar kan enligt utredningens bedömning i stort sett bara åstadkommas genom en kritisk och ingående prövning av varje särskilt uppgiftskrav innan det slutligt bestäms. Denna prövning måste göras på flera plan, nämligen av lagstiftaren, i samband nred att de bestämmelser tillskapas som kommer att utgöra den yttersta grunden för myndigheternas informa- tionsbehov. och av myndigheterna själva. då de överväger sitt informa- tionsbehov och hur detta skall kunna tillgodoses enklast och bäst. Myndig- heterna måste därvid ha som mål att ett uppgiftskrav inte får bli mer omfattande än som är nödvändigt med hänsyn till informationsbehovet. Ett annat lika viktigt krav på myndigheterna är att vid uppgiftsinhämtandet beakta uppgiftslämnarnas möjligheter att ta fram och redovisa de inford- rade uppgifterna inom ramen för deras egna rutiner.

UFU redovisade en hel katalog över de överväganden och metoder som måste ingå i en myndighets bedömning för att ett uppgiftskrav skall bli så rätt avvägt som möjligt med hänsyn till myndighetens informationsbehov och med tanke på uppgiftslämnarnas berättigade krav att de inte skall tvingas lämna andra eller fler uppgifter än som är oundgängligen nödvän- diga. Enligt UFU:s bedömning hade myndigheterna inte alltid en tillräcklig insikt om vilka möjligheter som fanns att på detta sätt skapa lättnader för uppgiftslämnarna.

UFU ansåg att det fanns stora möjligheter att åstadkomma lättnader i uppgiftslämnandet om man vid utformningen av lagstiftningen och upp- giftskraven gjorde de överväganden och tillämpade de metoder som UFU redogjort för. Enligt utredningens mening måste man i första hand kunna lita till myndigheternas egen vilja och förmåga att med beaktande av detta utforma sina uppgiftskrav med tillbörligt hänsynstagande till uppgiftsläm- narna. UFU ansåg det dock önskvärt att också någon annan än de upp- giftsinhämtande myndigheterna fick möjlighet att ge synpunkter i samband med ett uppgiftskravs utformning. UFU föreslog att ett särskilt gransk- ningsorgan skulle tillsättas och att i detta skulle ingå representanter för både uppgiftslämnama och myndigheterna.

UFU:s förslag fick till följd att min företrädare tillkallade en delegation — DEFU — som fick ställning som granskningsorgan med uppgift bl. a.

— att pröva uppgiftskrav, såväl permanenta som tillfälliga, riktade mot företag eller kommuner från statliga myndigheter, — att göra systematiska genomgångar av befintliga uppgiftsrutiner hos statliga myndigheter samt — att pröva uppgiftsrutiner och uppgiftssyften inom statliga myndigheters verksamhetsområden.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82:118 14

DEFU fick genom förordningen (1978: 11) om prövning av myndighets uppgiftsinsamling från företag, kommuner och organisationer också en myndighetsfunktion. Förordningen har gällt under tiden den 1 februari I978—den 31 december 1980.

Enligt min uppfattning har delegationen utfört ett värdefullt arbete. Genom relativt begränsade åtgärder har delegationen lyckats förenkla och begränsa myndigheternas uppgiftsinhämtande. I delegationens betänkande lämnas, på basis av den erfarenhet som delegationen har skaffat sig, viktiga synpunkter på vilket analys- och planeringsarbete som bör föregå en myndighets beslut om uppgiftsinsamling.

Det har under den tid som delegationen har varit verksam också omvitt- nats att myndigheterna har funnit stort värde i samrådet med delegationen och fått en starkt ökad insikt om de olika metoderna för uppgiftskravens avvägning och vilja att söka samråd med uppgiftslämnarna eller deras representanter. Systemen med s.k. referensgrupper och andra kontakter med uppgiftslämnarna har utvecklats och fördjupats och det har också förmärkts en strävan att inte införa nya uppgiftskrav utan att samtidigt pröva möjligheten att minska eller ta bort ett annat uppgiftskrav.

DEFU har också mot bakgrund av erfarenheter från myndigheternas uppgiftsinhämtande pekat på behovet av att basuppgifter om företag och kommuner samlas i ett enda register. Jag kommer i det följande att åter- komma till frågan om ett basregister över företag och andra organisationer.

Innan jag i det följande tar ställning till DEFU:s förslag vill jag först lägga fast några grundläggande värderingar mot bakgrund av de erfarenhe- ter som DEFU har redovisat och de synpunkter som har framförts av remissinstanserna i deras yttranden över DEF Uzs betänkande.

Myndigheternas uppgiftsinhämtande är från resurssynpunkt en belast- ning både för företag, kommuner och myndigheter. Dessa måste ständigt kalkylera med nyttan av alternativ användning av de resurser som tas i anspråk. Belastningen måste begränsas. men inte under den nivå som krävs för att statsmakternas beslut skall kunna förverkligas.

Medlen för att minska uppgiftsinhämtandet får inte vara sådana att t. ex. prövningssystem tillskapas som innebär en omfattande och tillkrånglad handläggning av myndigheternas uppgiftsinhämtande. Inte heller får ett system av regler skapas som ökar belastningen på företagen och kommu- nerna. I stället skall myndigheter och uppgiftslämnare samverka så att myndigheternas, företagens och kommunernas intressen tillgodoses på bästa sätt.

En av DEFU:s huvuduppgifter enligt direktiven var att lägga grunden för en fortlöpande bevakning av uppgiftsinhämtandet. Avsikten var att de erfarenheter som vanns av delegationens arbete, tillsammans med resulta- ten av de kartläggnings- och utredningsuppgifter som ålades delegationen. skulle kunna tjäna som underlag för statsmakternas ställningstagande till hur permanenta åtgärder på detta område borde utformas.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82:118 15

DEF U har övervägt tre alternativ för dessa åtgärder.

Det ena alternativet är att med utgångspunkt i vunna erfarenheter utge råd och anvisningar till myndigheterna hur uppgiftsinsamlingar skall plane- ras och genomföras.

Det andra alternativet är att tillskapa en myndighet, liknande DEFU. med uppgift att förhandspröva och efterhandsgranska uppgiftsinsamling- arna.

Det tredje alternativet är att utfärda en lag, som innehåller regler om samråd mellan myndigheterna och företrädare för de uppgiftsskyldiga och regler för svarstider, anstånd och befrielse.

Utredningen har för sin del kommit fram till att man bör välja alternati- vet med en särskild lag och detta alternativ förordas också av ett stort antal remissinstanser. Företrädarna för de större uppgiftsinhämtarna är däremot starkt kritiska mot att en lag utformas på det sätt som DEFU föreslår. Alternativet med en granskande myndighet har bara några få förespråkare. Några remissinstanser anser att alternativet att utge råd och anvisningar är att föredra.

För egen del får jag anföra följande. Som min företrädare framhöll i sitt förslag till riksdagen om åtgärder för att underlätta företagens uppgiftslämnande m.m. (prop. 1976/77: 115, FiU 1976/77: 25, rskr 1976/77: 268) bör man också i fortsättningen i första hand lita till myndigheternas egen vilja och förmåga att — var och en inom sitt ansvarsområde — bedöma vilken information som behövs och i vilken utsträckning denna måste inhämtas från bl. a. företag och kommuner. Man kan vidare enligt min mening utgå från att myndigheterna numera — inte minst till följd av DEFU:s verksamhet — på ett helt annat sätt än tidigare har insikt om nödvändigheten av att uppgiftsinhämtandet avvägs med hänsyn till uppgiftslämnamas problem. Det är å andra sidan odiskutabelt att förutsättningen för att ett uppgiftskrav skall bli från alla synpunkter rätt utformat bl. a. är att det noga prövats hur uppgifterna skall kunna tas fram och redovisas av uppgiftslämnarna på ett så enkelt sätt som möjligt. En tillräckligt god information om detta kan myndigheterna sällan få utan att Uppgiftslämnama själva eller deras representanter — t. ex. intresseorgani- sationer — får komma till tals och ge sina synpunkter. Jag tänker härvid inte minst på de små och medelstora företagen. för vilka uppgiftslämnan- det kommit att kännas särskilt betungande. Det är därför också enligt min mening önskvärt med en uttrycklig bestämmelse om att myndigheterna skall ta det samråd som behövs för att uppgiftslämnamas intressen skall bli tillräckligt beaktade. Om ett sådant samråd upprätthålls mellan myndighe- terna och uppgiftslämnarna finns det enligt min mening inte någon anled- ning att överväga ett alternativ som skulle innebära att en statlig gransk- ningsmyndighet återigen tillskapas. Jag delar alltså DEFU:s uppfattning att DEFU:s verksamhet nu bör efterträdas av en författningsreglering.

Jag ser som det väsentliga att myndigheterna får en klar och entydig

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 118 16

föreskrift om att de är skyldiga att samråda med organisation eller annan som företräder de näringsidkare eller kommuner som skall lämna uppgif- terna. Det bör uttryckligen anges att samråd skall äga rum innan myndig- heten beslutar om en blankett för ett nytt uppgiftskrav eller om en inte endast obetydlig ändring i en tidigare fastställd blankett. När det gäller myndigheternas uppgiftsinsamlingar för statistik, tillsyn, kontroll m.m.. vilka närmast bör betecknas som enkäter till näringsidkare och kommuner, bör samrådet vara något djupare. Det bör då också omfatta hur urvalet av uppgiftslämnare skall avvägas och vid vilken tid enkäten bör genomföras. Samråd bör dock i vissa fall kunna underlåtas. Jag tänker härvid i första hand på uppgiftskrav och blanketter av så enkel beskaffenhet att ett samråd är uppenbart obehövligt. Exempel på detta är blanketter som tillställs sökandena i vissa tillståndsärenden för komplettering av en upp- gift som myndigheten vet att sökandena regelmässigt från början inte lämnar på rätt sätt. Det bör också finnas en möjlighet att underlåta samråd om tiden av olika skäl inte medger det. En myndighet bör dock givetvis alltid söka planera sin verksamhet så att tidsskäl inte hindrar samråd. Ett samråd bör också kunna underlåtas om det skulle ståi strid med uppgifts- inhämtandets syfte, såsom ibland kan vara fallet vid revision eller annan granskning som en myndighet har att företa.

I anslutning till den här redovisade bestämmelsen bör också tas in en föreskrift som mer allmänt anger efter vilka normer ett krav på uppgifter skall ställas. En lämplig avvägning kan enligt min mening vara att ange att de uppgifter som skall lämnas enligt blanketten skall vara utvalda och definierade så att uppgiftslämnandet begränsas till den information som behövs med hänsyn till ändamålet och så att uppgiftslämnandet underlättas så långt möjligt. _ Jag vill vidare ansluta mig till DEFU:s uppfattning att uppgiftslämnarnai myndigheternas enkäter bör underrättas om enligt vilken bestämmelse de är skyldiga att lämna uppgifterna. Om det inte föreligger någon uppgifts- skyldighet, bör detta å andra sidan tydligt anges i enkäten. Det är givetvis i många fall nödvändigt att inhämta uppgifter även om någon formell upp- giftsskyldighet inte föreligger. Detta gäller t.ex. verksamheter för vilka specialdestinerade statsbidrag utgår. I enkäten bör det då klargöras för uppgiftslämnarna vilka syften som gör det nödvändigt att uppgifterna inhämtas.

Upplysning bör också ges om vilka kategorier av uppgiftslämnare som omfattas av enkäten och vad som skall iakttas när uppgifterna lämnas. Bestämmelser om detta bör också tas in i författningen. Jag biträder likaså DEF Uzs förslag om att myndigheten också skall vara skyldig att ange om samråd har skett och, om så är fallet, med vem samrådet har ägt rum.

Det är enligt min mening också befogat att följa DEFU:s förslag om en bestämmelse som myndigheterna skall iaktta när de sätter ut den tid inom vilken en enkät skall besvaras. DEFU har föreslagit att uppgiftslämnarna

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 118 17

normalt bör ha minst tre veckor på sig. Jag anser att detta kan vara en lämplig avvägning. Jag ställer mig också positiv till utredningens förslag att det hos myndigheterna skall finnas en förteckning över planerade och beslutade enkäter till näringsidkare och kommuner.

De bestämmelser som DEFU har föreslagit bör enligt DEFU:s mening tas in i en särskild lag. Detta får enligt min mening bl.a. ses mot bakgrund av att DEFU också föreslår ett förfarande som skulle innebära att sam- rådsfrågan i vissa fall hänsköts till regeringen och att särskilda bestämmel- ser om anstånd. befrielse. vite och besvär gavs. Jag är emellertid inte i dessa delar beredd att ansluta mig till DEFU:s förslag. Som jag redan har antytt är det enligt min mening tillräckligt att nu pröva effekterna av en författning som ålägger myndigheterna en samrådsskyldighet och som samtidigt ger föreskrifter för myndigheterna i vissa andra avseenden. God- tar man denna uppläggning blir det fråga om en författning med föreskrifter som regeringen kan meddela i en förordning. Jag föreslår att så sker.

Att jag inte nu föreslår några bestämmelser om anstånd eller befrielse bör inte få någon praktisk betydelse. Enligt vad jag har erfarit tar myndig- heterna stor hänsyn till uppgiftslämnarens behov av anstånd, då han kan visa att han har svårigheter att få fram uppgifterna inom utsatt tid. Jag vill också framhålla att en generell bestämmelse om rätt för myndigheterna att förelägga vite inte alltid skulle överensstämma med de olika uppgiftsplikts- författningarnas konstruktion. Frågan vilka påföljderna bör vara om be- gärda uppgifter inte lämnas bör också i fortsättningen regleras i dessa författningar. som dessutom i inte ringa utsträckning lämnar myndigheter- na möjlighet att i det särskilda fallet bestämma i vilken mån uppgiftsläm- nandet skall vara frivilligt eller förenat med uppgiftsskyldighet.

Det är min avsikt att senare föreslå regeringen att utfärda en förordning i enlighet med den redovisning som jag nu har lämnat.

Förordningens bestämmelser bör gälla förhållandet mellan å ena sidan statliga myndigheter och å andra sidan näringsidkare och kommuner.

Det bör framhållas att förordningens bestämmelser inte kommer att omfatta myndigheter under riksdagen och inte heller avses gälla för kom- mittéer eller särskilda utredare. Bestämmelser om samråd bör dock enligt min mening finnas i fråga om kommittéerna och de särskilda utredarna. Detta behövs särskilt när det gäller utredningar som förutsätter att upp- gifter inhämtas i större utsträckning från näringsidkare och andra uppgifts- lämnare som inte sällan besväras med enkäter i andra sammanhang. Enligt min mening bör emellertid denna fråga beträffande kommittéerna och de särskilda utredarna ordnas på särskilt sätt. Jag anser sålunda att dessa normalt bör få skyldighet att genomföra sitt uppgiftsinhämtande i samråd med eller med hjälp av SCB. Kommitténs samråd med SCB skall naturligt- vis innefatta frågan om vilket samråd med uppgiftslämnarsidan som behö- ver tas. När en kommitté eller särskild utredare tillkallas och det kan förväntas att utredningen måste byggas på inhämtade uppgifter. bör erin-

2 Riksdagen [981/82. ] saml. Nr [18

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82:118 ' 18

ran om denna samrådsskyldighet med SCB tas in i direktiven. Bestämmel- ser om skyldighet för kommittéer att samråda med SCB finns redan. Jag tänker härvid på förordningen (1978:620) om samråd med SCB i frågor rörande statistikproduktion. m.m. Bestämmelserna om samråd i denna förordning är särskilt inriktade på insamlingar av statistisk natur och torde täcka en mycket stor del av de uppgif'tsinsamlingar som görs av kommit- téer. Enligt mitt förslag kommer samrådsskyldigheten att omfatta alla slags uppgiftsinsamlingar. Undantag bör dock kunna göras i fall då företrädare för uppgiftslämnarna ingår i kommittén.

Som jag nyss har sagt kommer förordningens bestämmelser att gälla de statliga myndigheternas inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Jag delar således DEFU:s uppfattning att uppgiftsinhämtandet från organisationer av olika slag inte har en sådan omfattning att det behöver regleras. Med kommuner avser jag såväl borgerliga primärkom- muner och landstingskommuner som kyrkliga kommuner. DEF U har i sitt betänkande och i lagförslaget använt sig av begreppet företag och andra näringsidkare. Enligt min mening bör man emellertid utan praktisk olägen- het kunna begränsa förordningens giltighetsområde till att avse uppgiftsin- hämtande från — utöver kommuner — näringsidkare. Det måste nämligen vara sällsynt att en näringsidkare ej är att anse som ett företag.

Som jag förut har framhållit har DEFU:s verksamhet medfört en bety- dande förbättring vad gäller de uppgiftsinhämtande myndigheternas hän- synstagande till uppgiftslämnamas problem. De av mig nu förordade åtgär- derna bör få till följd att ytterligare förbättringar kan uppnås. Jag kommer emellertid att med uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen på det aktuella området.

Som jag har antytt i det föregående är mina förslag inte sådana att de kräver riksdagsbeslut. Jag anser emellertid — med tanke på frågans all- männa intresse och mot bakgrund av riksdagens tidigare behandling av hithörande frågor — att det är lämpligt att riksdagen får tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört rörande de åtgärder som enligt min mening bör vidtas för att begränsa och förenkla näringsidkares och kommuners uppgiftsläm- nande.

3 Basregister över företag och organisationer

3. 1 Bakgrund

På grundval av en utredningsrapport från statskontoret om enhetlig identifiering av juridiska personer m.fl. infördes år 1975 organisations- numret som identitetsbeteckning för i första handjuridiska personer samt enheter inom statlig och kommunal förvaltning. Bestämmelser härom finns i en särskild lag (1974: 174) om identitetsbeteckning förjuridiska personer m.fl.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82:118 19

Regeringen uppdrog den 3 november 1977 åt statskontoret att utreda behovet av samordnad registrering av uppgifter om företag och organisa- tioner. Statskontoret redovisade sin utredning i en rapport (l979:28) Or- ganisationsregister — förstudie av förutsättningarna att förenkla och för- bättra uppgiftsinsamling. registrering och avisering av data om företag och organisationer.

Förstudierapporten redovisar vilka organisationer och företag som re- gistrerar uppgifter om företag och vilka uppgifter av baskaraktär som finns i dessa register. Av rapporten framgår bl. a att den nuvarande splittrade insamlingen och registerhållningen av basuppgifter om företag och organi- sationer innebär ett avsevärt merarbete för såväl myndigheter som upp- giftslämnare. Statskontorets kartläggning av företagsregisteri Kronobergs län visar att dubbelarbetet i behandlingen av basdata där uppgår till 2—3 årsarbetskrafter. Statskontoret föreslår i rapporten att ett för samhället gemensamt basregister inrättas för att därigenom åstadkomma förenkling- ar och förbättringar i uppgiftslämnande och registrering.

Mot bakgrund härav uppdrog regeringen den 10 april 1980 åt statskon- toret att i samråd med SCB och RSV utreda och lämna förslag till ett register med grundläggande uppgifter om företag och organisationer. ett s.k. basregister.

Utredningsuppdraget har utförts av en särskild projektgrupp inom stats— kontoret i samarbete med RSV och SCB. Gruppen har arbetat under namnet basregisterutredningen (BAS UN).

3.2 Basregisterutredningens förslag

Statskontoret lämnade den Zjuli 1981 i en rapport (1981 : 1 1") Basregister över företag och andra organisationer — ett principförslag förslag till hur ett basregister kan byggas upp. vad det bör innehålla, var ansvaret för registret bör ligga, hur verksamheten kring registret bör organiseras samt hur det fortlöpande skall aktualiseras och utnyttjas.

Parallellt med statskontorets arbete har RSV genomfört en utredning om samordnade rutiner för insamling och registerföring av företagsuppgifter inom skatte- och avgiftsväsendet. RSV:s utredning redovisar också förslag till förenklingar för nystartade företag i deras kontakter med skatte- och avgiftsväsendet.

BASUN föreslår att basregistret utformas så att innehållet begränsas till de objekt (företag/organisationer, arbetsställen) och de uppgifter (basupp- gifter) som är mest efterfrågade av olika användare. Därigenom underlät- tas underhållet och registret kan hållas offentligt och öppet för många användare. Enligt utredningens förslag bör basregistret omfatta a) alla företag och andra organisationer som tilldelats organisationsnum-

mer (aktiebolag, handelsbolag. föreningar. myndigheter m.fl.) b) alla personer som registrerat enskild firma i handels- och föreningsre- gistren

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 118 20

c) alla fysiska personer som utan att ha inregistrerad firma bedriver rörel- se eller har någon anställd dvs. uppfyller ett eller flera av följande krav -— är registrerad för mervärdeskatt — är registrerad för B-skatt i inkomstslaget rörelse — har taxerats för inkomster i inkomstslaget rörelse — är registrerad i RSV:s arbetsgivarregister. ] registret skall finnas uppgifter om företaget/organisationen som juri- disk enhet (institutionell enhet) och om de lokala enheter (arbetsställen) där företaget/organisationen bedriver verksamhet.

För varje enhet skall registret innehålla uppgifter om identitetsnummer. namn. adresser, telefonnummer, juridisk form, antal arbetsställen. bransch samt antal anställda (uttryckt i storleksklasser).

Målsättningen är att uppgifterna till basregistret samlas in enligt princi- pen att en uppgift skall samlas in en gång till ett ställe. Uppgifterna samlas i första hand in via befintliga rutiner främst via skatteförvaltningen. Via skattemyndighetcrna insamlas namn (från subjektregistrcrande myndig- het) postadress (från posten). branschkoder och uppgift om antal anställda. Telefonnummer föreslås på sikt bli insamlade direkt via televerket. Genom att utnyttja dagens system och rutiner kan kostnaderna för ett basregister- system hållas nere samtidigt som uppgiftslämnandet begränsas.

Grundläggande är det av RSV lagda förslaget om de lokala skattemyn- dighetcrna som samordnande insamlare och registerförare av basuppgifter hänförbara till institutionella enheter (juridiskt ansvariga enheter). SCB skall ha en viktig roll som samordnande instans för registerföring av uppgifter om arbetsställen. Utöver de uppgifter om företag med ett arbets- ställe som SCB får från skatteförvaltningcn skall SCB liksom i dag via enkäter inhämta uppgifter om arbetsställen inom företag med flera arbets- ställen inkl. arbetsställen inom offentlig sektor. Uppgifter om dessa arbets- ställen finns inte i skattemyndighetcrnas register. SCB ansvarar för att varje arbetsställe kan föras till en viss institutionell enhet. BASUN föreslår att alla arbetsställen som hör till en viss institutionell enhet tilldelas ett löpnummer som fogas till organisationsnumret/personnumret för den insti- tutionella enheten. SCB ansvarar för nummersättning av arbetsställen och för att innehållet i arbetsställeregistret löpande anpassas till de förändring- ar som skeri skatteregistren.

Genom skatteförvaltningens insamling av uppgifter om institutionella enheter och SCB:s registerföring av arbetsställen kan ett system skapas som tillgodoser många användares krav på registerenheter och basupp- gifter.

För att användarna skall få tillgång till basinformation på ett smidigt och effektivt sätt krävs att basregistret får en lämplig utformning till grund för avisering och övrig service i anslutning till registret. BASUN har vägt för- och nackdelar med att välja datamaskincentralen för administrativ databe- handling (DAFA) resp. SCB som ansvarig för spridning av uppgifter ur ett

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82:118 21

basregister. Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att DAFA tilldelas ansvaret. Härigenom hamnar basregistret hos en neutral organisa— tion (utan direkt intresse av att använda basregistret för egna ändamål) med tekniska och organisatoriska resurser för att ge användarna en god service. Redan i dag finns det statliga person- och adressregistret (SPAR) hos DAFA.

Basregistret bör enligt BASUN:s uppfattning i första hand användas som aktualiseringsregister för andra statliga företagsregister. Därmed kan dagens dubbelarbete med att samla in och registrera basuppgifter hos olika myndigheter minskas. Basregistret bör dock även kunna användas av intressenter utanför den offentliga sektorn.

Registeransvarig myndighet skall inte ges ensamrätt att sprida basupp- gifter om företag i samhället. De privata spridningsregister hos direktre- klam- och kreditupplysningsföretag som finns i dag bör kunna finnas kvar och sprida såväl basuppgifter som andra uppgifter om företag. De som för sådana register bör dessutom få möjlighet att mot avgift löpande hämta aktuella basuppgifter från det föreslagna basregistret.

Basregistrets omfattning. innehåll och spridning bör regleras genom en författning som föreskriver vilka uppgifter som skall ingå i registret. vilka myndigheter som svarar för insamling, registrering och registerföring av basuppgifterna och hur uppgifterna skall spridas.

Ett basregister får effekter för uppgiftslämnare, uppgiftsinsamlare. regis- terförare, spridare/distributörer och användare. För företagen minskar uppgiftslämnandet till olika register särskilt vid adressändringar.

Olika myndigheters arbete med uppgiftsinsamling och registerföring av företagsuppgifter torde komma att minska. De lokala skattemyndigheter- nas arbetsuppgifter ökar dock genom att flertalet basuppgifter insamlas via skatteadministrationen. Omfattningen av SCB:s enkäter till privata företag bedöms minska något. Subjektregistrerande myndigheter behöver inte an- vända egna adressändringsrutiner och basregistret ger bättre underlag för gallring av olika företagsregister.

Samhällets förvaltnings- och serviceorgan — t.ex. arbetsförmedlingar, yrkesinspektioner. regionala utvecklingsfonder — som i sin verksamhet behöver få kontakt med företag/arbetsställen kan lättare fullgöra sina ar- betsuppgifter om kvalitén på befintliga företagsregister ökas genom infö- rande av ett basregister. Genom bättre överblick över hela företags-/ arbetsställebeståndet minskar Också behovet av särskilda branschregister.

Genomförandetidpunkten för ett basregister är beroende av det sätt på vilket andra myndigheter, t. ex. RSV. patent- och registreringsverket (PRV) och SCB. utvecklar sina register. Mot bakgrund av det utvecklings- arbete som pågår bl. a. inom RSV har BASUN bedömt det som möjligt att ta ett basregister i drift under år 1984. Under åren 1982 och 1983 bör vissa fördjupade utredningar och viss försöksverksamhet kunna ske.

BASUN framhåller vikten av att arbetet med att samordna dagens

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/82: 118

's, PJ

företagsregister bedrivs kontinuerligt och föreslår därför att utredningens arbete fortsätter. BASUN föreslår att detta arbete sker i samråd med RSV och SCB och i nära kontakt med övriga intressenter i det tidigare utred- ningsarbetet.

Rapporten har remissbehandlats och en förteckning av remissinstanser- na och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringspro— tokollet som mulerbilaga 1.3.

Såväl RSV som SCB tillstyrker i samrådsyttrmrden över Statskontorets rapport de föreslagna principerna för uppbyggnad av ett basregister över företag och organisationer.

RSV framhåller bl.a. att det är väsentligt att basregistret begränsas till att innehålla väldefinierade. stabila och standardiserade termer. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att basuppgifterna insamlas via olika ADB- system för specifika verksamhetsområden samt att uppgifterna skall an- vändas inom flera olika verksamhetsområden med sina specifika krav och önskemål. Vidare påpekar RSV att förslaget ställer betydande resurskrav på skatteförvaltningen både beträffande utveckling och underhåll av ADB- system och det löpande berednings- och registreringsarbetet på lokal skat- temyndighet (LSM) och att denna fråga bör belysas ytterligare.

RSV förordar DAFA som ansvarig myndighet för registerhållning och spridning av basuppgifter. SCB. å sin sida. anser det lämpligt att SCB svarar för dessa uppgifter. Skälen härtill är flera, bl. a. att basregistret har mycket nära anknytning till arbetsställeregistret. Detta register blir ett betydande inslag i basregistret. Den myndighet som svarar för registerfö- ring bör också. enligt SCB. ha ansvaret för spridningen av uppgifter. Annars uppstår en oklar ansvarsfördelning. SCB framhåller också att om registerföri ng och spridning förläggs till olika myndigheter blir organisatio- nen komplicerad och mycket tid och kraft behöver då läggas på att lösa problem som uppstår genom att arbetet organiserats på detta sätt. Vidare är det här fråga om en ur teknisk synpunkt betydligt mer svårhanterlig materia än för individregister som t.ex. SPAR. något som enligt SCB ställer mycket stora krav på kunskaper om innehållet i registret och dess användbarhet för olika ändamål.

DAFA har i skrivelse den leuli 1981 till statskontoret framhållit att man är beredd att ta ansvaret för basregistret och att man har goda möjligheter att tillgodose statsnyttans krav på rationalitet, kvalitet och kostnadsbe- sparingar samt näringslivets önskan om ambitionshöjningari sin register- vård.

DAFA pekar vidare på sina erfarenheter som registerförare av centrala databaser. ] dag finns hos DAFA databaser såsom SPAR. Rättsdata och flera myndighetsspecifika databaser med spritt användande. DAFA har även driftansvaret för RSV:s organisationsnummerregister.

DAFA påpekar också att man har erfarenhet av liknande registerupp- byggnader. DAFA har exempelvis byggt upp och konstruerat PAR (pos-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82: 118 23

tens adressregister) för drift på en minidator. Vad avser SPAR-tjänster finns i dag kommunikationsnät för direktkopplingar mellan DAFA och polisväsendet resp. försäkringsbolagen. Denna nätstruktur kan även an- vändas för basregistret.

DAFA framhåller att det är av stor vikt att huvudmannaskap och registeransvar är samlat samt att det är lämpligt att man vid uppbyggnaden av registret inrättar en styrgrupp och en referensgrupp, vilka då bör bli partsammansatta.

3.3 Tidigare riksdagsbehandling av basregisterfrågor

I riksdagen har flera ledamöter från olika partier motionerat om behovet av särskilda branschregister inom vissa näringsgrenar, t.ex. vad gäller bilverkstäder och byggbranschen. Registren behövs enligt motionärerna för att komma till rätta med ekonomisk brottslighet och illegalt beteende från vissa näringsidkares sida. Riksdagen har dock beslutat att avslå mo- tionerna. I näringsutskottets betänkande (NU 1980/81z39) — med anled- ning av motioner om branschregister och etableringskontroll — har utskot- tet framhållit att tillkomsten av ett basregister i väsentlig mån tillgodoser de syften som motionärerna vill främja. Resultatet av utredningsarbetet kring ett basregister borde enligt utskottets mening avvaktas innan man tog ställning till om särskilda register över vissa branscher skulle inrättas. Senare har även justitieutskottet i sitt betänkande (JuU 1980/81: 21) gjort samma bedömning som näringsutskottet vad gäller inrättandet av särskilda branschregister.

Frågor med anknytning till basregisterförslaget och RSV-utredningens förslag har under innevarande riksarbete bl.a. tagits upp i motionerna 1981/821239 ('Etableringskontroll). 1981/82: 1497 (Etableringskontroll). 1981/82: 1492 (Utredning om branschregister) och 1981/82: 1583 (Åtgärder mot ekonomisk brottslighet).

3.4 Pågående utredningsarbete

Vissa av RSV-utredningens förslag prövas i en försöksverksamhet i tre län under är 1982. I försöken är de lokala skattemyndighetcrna gemensam insamlingsmyndighet för en samlad skatte— och avgiftsanmälan för nystar- tade företag. En ny informationsbroschyr för nystartade företag prövas liksom förbättrade rutiner för aviseringar inom skatteförvaltningen.

Vidare prövas den av BASUN föreslagna adressändringsrutinen för företag.

Försöken bedrivs gemensamt av statskontoret och RSV i samarbete med postverket och SCB.

Statskontoret arbetar — i samråd med RSV och SCB — fortsättningsvis med att komplettera tidigare utredningsmaterial inom BASUN. Avsikten

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 118 24

är att en rapport skall föreligga vid årsskiftet 1982—1983. RSV bedriver vidare ett internt projekt. vars förslag har blivit grundläggande för BASUN. RSV:s utredning kommer att leda till en samordnad företagsre- gistrering inom skatteadministrationen. PRV utvecklar under år 1982 ett ADB-system som skall stödja bolagsbyråns verksamhet. Länsstyrelsen i Stockholms län bedriver utvecklingsarbete för att lägga över handels- och föreningsregistret till ADB.

Regeringen har vidare beviljat medel till SCB för att verket skall under- söka vilka åtgärder som kan vidtas för att man skall bibehålla den höga kvalitet på arbetsställedelen i det centrala företagsregistrct som arbetet med folk- och bostadsräkningen 1980 medförde.

Utvecklingsprojekt bedrivs i övrigt beträffande bl. a. — yrkesinspektionens arbetsställeregister och yrkesskaderegister — arbetsmarknadsstyrelsens företagsregister — de regionala utvecklingsfondernas företagsregister -— statens pris— och kartellnärnnds (SPK) butiksregister.

3.5 Föredragandens överväganden

1 olika sammanhang, bl.a. i statskontorets utredningar. har påtalats brister vad gäller samhällets rutiner för registerföring av företag och orga- nisationer. Det rör brister i såväl befintliga registers kvalitet och aktualitet som administrativ samordning och standardisering av de olika företags- uppgifter som samhället behöver.

För företagen är uppgiftslämnandet många gånger onödigt komplicerat. Allt fler samhällsfunktioner behöver tillgång till företagsuppgifter för pla- nering, tillsyn. kontroll. service. informationsspridning m.m. Företagen måste i dag underrätta en mängd myndigheter då exempelvis adress eller verksamhetsform ändras. BASUst förslag syftar till att en uppgift skall samlas in en gång och till ett ställe. Detta skulle påtagligt förenkla företa- gens uppgiftslämnande. En positiv effekt för myndigheterna bör vara att kvaliteten på samhällets företagsregister ökar. genom att ett fåtal klart preciserade uppdateringsvägar ersätter de otaliga informationsvägar som i dag brukas.

Basregistret skall kunna utnyttjas av de myndigheter. företag och orga- nisationer som i dag åjourför egna register. Basregistret kan härvid använ- das för aktualisering av basuppgifter i egna register samt användas för gallring. urval m.m. 1 några fall kan basregistret helt ersätta befintliga eller planerade register. Basregistret skall dessutom kunna betjäna de som inte har egna register och som behöver t. ex. adressuppgifter för att nå en viss grupp av företag.

Flertalet remissinstanser har också — bl.a. på dessa grunder — varit positiva till principen att införa ett basregister för företagsuppgifter. Ett antal myndigheter hävdar dock att ett basregister — med en så begränsad

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82: 118 25

omfattning som BASUN föreslår — inte skulle underlätta deras egen registerföring. Eftersom dessa myndigheter måste ha tillgång till väsentligt fler uppgifter om företagen kan även basuppgifterna i dessa fall insamlas direkt. Andra remissinstanser uppger att kostnaderna för beredning, in- samling och spridning av basuppgifter noga måste prövas mot den använd- ning som basregistret kan få. Att ändra befintliga rutiner medför kostnads- ökningar. framför allt för skatteadministrationen som enligt förslaget skall samla in flertalet basuppgifter.

Rationaliseringsvinsterna inom den offentliga administrationen är svår- bedömbara och intäkterna från en försäljning av företagsuppgifter till olika användare är också svåra att uppskatta. eftersom det är en marknad där konkurrens finns.

En remissinstans — sårbarhetsberedningen — har vidare anfört att till- komsten av ett basregister väsentligt ökar sårbarheten genom den öppna tillgången till viktiga företagsuppgifter.

För egen del vill jag anföra följande.

Stora ansträngningar pågår sedan några år tillbaka för att förbättra samhällets rutiner för uppgiftsinsamling och registerföring. På uppdrag av regeringen arbetar statskontoret med dessa frågor och kompletterar tidi- gare gjorda utredningar. Vidare kan nämnas de samordningsåtgärder som skatteadministrationen nu på försök prövar i tre län och vilka avser att pröva lokal skattemyndighet som samordnad myndighet avseende datain- samling från företagen. Ett annat exempel är SCB:s arbete med det cen- trala företagsregistret. Den nuvarande höga kvaliteten på detta register — som är en följd av den avslutade folk- och bostadsräkningen 1980 — bibehålls genom olika insatser. Patent- och registreringsverket inför under år 1983 ett ADB-stöd vid bolagsbyrån. för att bl. a. minska ärendebalanser och handläggningstider. Liknande projekt pågår vid handels- och för- eningsregistret i Stockholm.

Jag ser positivt på det utvecklingsarbete som pågår på olika håll i statsförvaltningen för att åstadkomma effektiviseringar när det gäller regis- treringen av företag. Mycket arbete återstår dock innan rationella och ändamålsenliga rutiner över lag har skapats. Jag anser att principerna bakom BAS UN:s förslag är väl ägnade att ligga till grund för det fortsatta samordningsarbetet. som sålunda bör bedrivas i huvudsak enligt de rikt- linjer som har skisserats. Att skapa enhetliga uppdateringsvägar och ett basregister av föreslagen utformning bör enligt min mening vara en för samhället angelägen åtgärd.

Jag finner det också naturligt att insamlingen av basuppgifter i huvudsak handhas av de lokala skattemyndigheterna och att uppdateringsvägarna -— i likhet med utredningens förslag — bygger på de redan i dag existerande rutinerna inom skatteadministrationen, SCB, postverket, televerket m.fl. En direkt uppdatering av basregistret från aktiebolagsregister. handels-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82:118 26

och föreningsregister m.m. kan visserligen ha vissa principiella fördelar men kräver en betydligt större omställning av berörda myndigheters verk- samhet. Jag vill i detta sammanhang peka på fördelen med att insamling och kvalitetskontroll av basuppgifter görs så nära uppgiftslämnaren som det är möjligt. Därmed utnyttjas den samlade kunskap som finns på regio- nal och lokal nivå.

Den stora fördelen med ett basregister är dock enligt min mening att det kan utgöra en grundsten för en mer samordnad datainsamling. Därmed kan en bättre och jämnare kvalitet på uppgifterna vid samhällets registrering av företag åstadkommas. Genom en förbättrad tillgång till basuppgifter kom- mer myndigheterna att få lättare kontakt med företag i sin verksamhet. Detta medför större möjligheter för dem att fullgöra sina myndighetsupp- gifter. På motsvarande sätt har näringslivet behov och nytta av lättillgäng- liga uppgifter om företagen för sin verksamhet.

Vidare kommer basregistret att kunna ligga till grund för sådana register hos myndigheterna som inrättats för ändamål såsom planering. forskning. tillsyn. information m.m.

Basregistret kommer inte att eliminera behovet av olika typer av branschregister. men bör enligt min mening avsevärt underlätta register- hållningen för dessa. Basregistret torde även underlätta för privata organi- sationer och företag att få kännedom om storlek. sammansättning och lokalisering av för dem intressanta grupper av företag och att sprida information till — och få kontakt med — andra företag.

Kostnaderna för det föreslagna basregistret måste självfallet begränsas så långt möjligt med tanke på den statsfinansiella situationen. Jag anser. i likhet med utredningen, att de kostnader som är förenade med basregistret bör täckas av en särskild avgift som tas ut på varje förmedlad företags- uppgift.

BASUN har preliminärt bedömt investeringskostnaderna för fortsatt utredning. systemkonstruktion och maskininvestering till ca 6 milj. kr. Av dessa investeringskostnader beräknas berörda myndigheter själva finan- siera närmare 4 milj. kr. genom att befintliga utrednings- och utvecklings- resurser utnyttjas.

Verksamheten bör bedrivas med målsättningen att den skall vara själv- finansierande. Vissa myndigheter får kostnader för att köpa uppgifter från registret. Å andra sidan bör dessa myndigheter kunna sänka sina egna kostnader för registerhållning och äjourföring.

Vad gäller förslagets inverkan på samhällets sårbarhet görjag inte sam- ma bedömning som sårbarhetsberedningen. Den ökade kvaliteten och tillgängligheten i företagsregistreringen torde endast mycket marginellt påverka förutsättningarna för sabotage och krigsskadegörelse mot vår industri. Inga sekretessbelagda uppgifter skall enligt förslaget ingå i regist- ret. Denna typ av frågor bör dock ägnas särskild uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82: 118 27

Registrets omfattning bör i likhet med utredningens förslag omfatta alla företag och organisationer som tilldelats organisationsnummer. alla perso- ner som registrerat enskild firma i handels- och föreningsregistren och alla fysiska personer som. utan att ha inregistrerad firma. bedriver rörelse eller har någon anställd (med undantag för anställda i husligt arbete.).

Man bör emellertid undvika att registrera fysiska personer som endast tillfälligt har någon anställd. t. ex. för reparationer i hemmet. Jordbrukare och fastighetsägare bör ingå i registret. Enligt min mening bör man dock undvika att i registret införa småhus- och fritidshusägare samt personer som med ringa omsättning har taxerats för inkomst avjordbruk eller annan fastighet.

Registrets innehåll har kommenterats av många remissinstanser. Några betonar att enbart ett fåtal väl definierade basuppgifter bör ingå i ett kommande basregister. Andra menar att BASUN:s förslag är väl avvägt. En tredje grupp av remissinstanserna påpekar att fler uppgifter — t.ex. ägaruppgifter — måste ingå i registret för att det skall få en bred användbar- het.

Jag anser att såväl uppgifter om företaget/organisationen som dess ar- betsställen bör ingåi registret. Registret skall innehålla identifikationsupp- gifter. namn/arbetsställebenämning. adressuppgifter. kod för juridisk form. registreringsort. branschtillhörighet. antal anställda (storleksklass) samt statusmarkeringar såsom aktiv eller vilande. Vidare kan eventuella kompletterande uppgifter tillkomma såsom telefonnummer. annan benäm- ning. bitirma/parallellfirma. eventuell koppling till annan identitet samt kompletterande branschkod eller annan beskrivning av verksamheten.

Innan basregistrets innehåll fastställs mer i detalj bör det i det fortsatta utredningsarbetet beaktas vad remissinstanserna anfört. Många remissin- stanser har t. ex. begärt att ägare/firmatecknare bör ingå i registret. Det är även min åsikt att detta är en basuppgift av mer allmänt intresse. Enligt utredningen är det dock svårt att med nuvarande rutiner få tillräcklig kvalitet och aktualitet på eventuella ägaruppgifter i basregistret. Risk finns därför att det i vissa fall skulle spridas gamla eller t.o.m. felaktiga upp- gifter via basregistret. Införande av ägaruppgifter i basregistret bör därför ske först då kvalitetskravet kan uppfyllas. Vidare bör integritetsfrågorna noga belysas innan en ägaruppgift införs.

Jag finner i likhet med många remissinstanser att starka skäl talar för en författningsreglering av registrets utformning och användning m.m. Även andra författningar kan emellertid behöva ändras. Mot denna bakgrund anser jag att berörda myndigheter bör utarbeta ett samlat förslag till författ- ningsreglering i samråd med datalagstiftningskommittén. En utgångspunkt bör härvid vara att största möjliga öppenhet bör eftersträvas vad gäller registrets basuppgifter.

Jag avser att återkomma till regeringen i fråga om den slutliga utform— ningen av basregistret och med förslag till uppdrag åt berörda myndigheter angående det fortsatta utredningsarbetet.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1981/82: 1.18 28

Innan jag går in på frågan om vilken myndighet som skall vara ansvarig för registret vill jag något beröra frågan om registerföringen skall vara central eller regional. Några länsstyrelser har framhållit att en regional registerföring av registret är att föredra framför en central lösning. Länsda- torerna borde enligt denna ordning utnyttjas om driften förlades regionalt.

BASUN har inte belyst konsekvenserna av en regional registerföring. Enligt utredningens förslag kommer flertalet uppgifter att uppdateras via terminal till det centrala skatteregistret. Genom tidigare beslut (prop. l975:57. SkU 1975132. rskr l975:230) skall emellertid företagsuppgifter som finns i det centrala skatteregistret även vara regionalt tillgängliga på länsdatorerna. Det torde därför. enligt vad jag har erfarit från berörda myndigheter. vara möjligt att utnyttja länsdatorerna och deras register för länsvisa bearbetningar. För många myndigheter och andra användare är det en fördel att kunna hämta aktuella företagsuppgifter från ett register. Vidare har jag inhämtat att denna lösning också är lämplig i de fall maski- nell avisering från exempelvis patent- och registreringsverket kommer att införas. En central lösning innebär fördelar beträffande registerföringen av större företag med verksamheten spridd över flera län. Jag har därför stannat för att registerföringen skall vara central. Länsstyrelserna skall dock beredas tillgång till de uppgifter som de själva har lämnat. in. Genom tidigare beslut skall ett s.k. organisationsregister kunna föras regionalt. Länsdatorerna bör därför kunna användas för utdrag ur eller komplette- ringar av det centrala företagsskatteregistret.

Beträffande ansvaret för registret föreligger två alternativ — SCB eller DAFA.

Den myndighet som ansvarar för spridning av basuppgifter bör enligt utredningen även vara ansvarig för registret i datalagens mening. Använ- daren får därigenom en entydig kontaktyta då det gäller att ställa krav på registrets kvalitet och tillgänglighet.

Utredningen anser att båda myndigheterna ur teknisk synvinkel har lika goda möjligheter att ansvara för aviseringsdelen av ett basregister.

Vad särskilt gäller SCB har denna myndighet goda kunskaper och bety- dande erfarenhct när det gäller att föra register över företag och arbetsstäl- len. Samma mått av kunskaper och erfarenheter saknas f. n. hos DAFA. Å andra sidan har DAFA en väl fungerande marknadsorganisation som har vidareutvecklats framför allt genom arbetet med SPAR. DAFA har dessut- om utveeklat ett omfattande terminalnät för åtkomst till de stora centrala databaser (Rättsdata, SPAR m.fl.) som DAFA i dag har driftansvar för.

Omkring hälften av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har förordat SCB som ansvarig myndighet. Skälet härtill är att SCB har stor kunskap om företagsregistrering. Många remissinstanser har också framhållit att. eftersom SCB ändå kommer att medverka genom regi- stren'ng och kontroll av uppgifter. SCB bör vara den mest lämpade myn- digheten för att ta ett huvudansvar för registret. Några remissinstanser har

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82: 118 29

motsatt uppfattning och ser DAFA:s ”neutralitet” som en fördel när det gäller registerhållning och spridning av basuppgifter.

För egen del anser jag kunskap och erfarenhet av företagsregistrering vara ett mycket tungt vägande skäl vid valet av ansvarig myndighet. Framför allt under uppbyggnads- och genomförandeskedet är denna kun- skap av stort värde för möjligheterna att snabbt få ett fungerande basregis- ter till stånd. Ett basregister med den föreslagna uppbyggnaden kräver stort kunnande om företagsstrukturer. SCB har i egenskap av registerfö- rare för arbetsställen stor kompetens inom detta område och därmed erfarenhet av de arbetsuppgifter som är förknippade med uppdateringen av ett sådant register. Vidare har SCB i dag ett fungerande ADB-system för spridning av uppgifter ur det centrala företagsregistrct. vilket bl. a. utnytt- jats för service till kommunerna. Därför anser jag att SCB t.v. bör få ansvaret för registerhållning och spridning av uppgifter från basregistret. Däremot bör DAFA:s utbyggda terminalnät kunna utnyttjas för att ge terminalanvändare åtkomst till registret. Jag tänker då exempelvis på de kunder som redan i dag har anslutit sig till DAFA:s terminalnät för att få tillgång till information i SPAR-registren. Frågan om hur spridningen av uppgifter ur basregistret skall ske bör utredas ytterligare. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Regeringen har uppdragit åt statskontoret att i samråd med SCB och RSV fortsätta arbetet med att vidareutveckla och pröva en samordning av registerföringen av företag och arbetsställen i statsförvaltningen. Vidare skall en försöksverksamhet avseende samordnade datainsamlingsrutiner prövas inom skatteförvaltningen. Resultatet av statskontorets utrednings- arbete och en utvärdering av försöksverksamheten skall avrapporteras till regeringen före utgången av år 1982.

Avslutningsvis vill jag också nämna att jag har noterat ett positivt intresse från flera remissinstanser att medverka i det fortsatta utrednings- och samordningsarbetet. Detta intresse bör tas till vara av de myndigheter som arbetar med dessa frågor.

För ärenden rörande investeringar i statliga ADB-system gäller en sär- skild förordning (198l:266). Utredningsarbetet bör fortsättningsvis bedri- vas enligt denna förordning. Mot bakgrund av min tidigare redovisade inställning till ett basregister avserjag emellertid att föreslå regeringen att fatta ett principbeslut om inrättande av ett sådant register. Ett sådant beslut skulle göra det möjligt att bestämma vilken myndighet som skall vara registeransvarig. Därmed kan det fortsatta utredningsarbetet bedrivas i samarbete med denna myndighet. Ett principbeslut medför också att det utredningsarbete som redan nu pågår på många håll kan inriktas efter den bestämda förutsättningen att ett basregister skall inrättas.

Det är f.n. inte möjligt att bestämma tidpunkten när basregistret kan sättas i drift. Den blir bland annat beroende av hur det fortsatta utveck- lingsarbetet utvecklas.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82:118 30 4 Skattefrågor

Som jag redan har nämnt kommerjag senare i dag att redovisa förslag till ändringar på beskattningsområdet som särskilt berör de mindre och medel- stora företagen. Förslagen bör sedan lagrådets yttrande inhämtats föreläg— gas riksdagen senare i vår. De nya reglerna har det gemensamma syftet att underlätta dessa företags försörjning med riskkapital. Jag vill i samman- hanget också erinra om att regeringen nyligen har beslutat förelägga riks- dagen förslag om att öppna möjligheter för aktiefonder och aktiesparfonder att förvärva aktier i icke börsnoterade företag (prop. l981/82: I l6).

I lagrådsremissen föreslås att dubbelbeskattningen av utdelad vinst i icke börsnoterade aktiebolag lindras. Lindringen i dubbelbeskattningen åstadkoms genom att avdrag medges med 70 "'?7 av utdelat belopp. Schema- tiskt motsvarar detta en halvering av dubbelbeskattningens första led. Avdragsrätten tillkommer endast aktiebolag som bedriver rörelse, jord- bruk eller skogsbruk. Även i övrigt gäller vissa begränsningar. Avdrag medges således i princip inte för utdelning som tillfaller aktiebolag som är frikallade från skattskyldighet för utdelningen. Det årliga avdragsbeloppet får vidare inte överstiga 15 % av bolagets aktiekapital vid beskattningsårets ingång och är maximerat till 700000 kr. Genom det föreslagna avdraget kommer utdelning av vinst och vinstuttag i form av lön att rnedförai stort sett samma skatte- och avgiftsbelastning. Det hinder som extrabeskatt- ningen i dag i praktiken många gånger innebär för företagen att lämna utdelning reduceras därmed. Om utdelning lämnas kan man räkna med att intresset från utomstående placerare av att förvärva aktier i icke börsno- terade företag kommer att öka vilket i sin tur förbättrar företagens möjlig- heter att anskaffa riskkapital.

I lagrådsremissen föreslås vidare en ändring i förmögenhetsskattereg- lerna som innebär att aktierna i alla rörelsedrivande aktiebolag som inte är börsnoterade får värderas enligt de i allmänhet mera förmånliga regler som gäller för familjeföretag. F.n. kan lättnaderna vid förmögenhetsbeskatt- ningen gå förlorade om aktierna i ett familjeföretag blir föremål för omsätt- ning på marknaden även om aktierna inte blir noterade på börsen. Genom den föreslagna ändringen klarläggs att aktierna i ett familjeföretag kan bli föremål för viss handel utan att förmögenhetsvärdet ändras. Även denna åtgärd kan väntas bidra till att förbättra de praktiska möjligheterna att attrahera riskkapital från utomstående finansiärer.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1981/82: 118 31

5 Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle ta del av vad jag har anfört beträffande [. åtgärder för att begränsa och förenkla näringsidkares och kom- muners uppgiftslämnande. . riktlinjer för utvecklingen av ett basregister för företag och orga- nisationer. ts)

• Sida 32
•  Original

Prop. 1981/82: us 32

Underbilaga 1.1

Sammanfattning av betänkandet ("SOU l981:58) Samverkan vid uppgifts- lämnande, avgett av delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEF U)

DEFU:s verksamhet

DEFU har i sin verksamhet främst sett som sin uppgift att — verka för ökad förståelse hos myndigheter. företag, andra näringsidkare

och kommuner för uppgiftsinhämtandets syften och konsekvenser.

— stimulera myndigheter. företag. andra näringsidkare och kommuner till en sådan restriktivitet. som enligt direktiven bör gälla i fråga om upp- giftslämnandet. — lägga grunden för fortlöpande bevakning av uppgiftsinsamlandet från statliga organs sida när det gäller företag, andra näringsidkare och kommuner.

För att DEFU skulle kunna föreslå förenklingar i uppgiftslämnandet förutsatte direktiven en prövningsverksamhet. Denna skulle inriktas på prövning av alla nya eller ändrade uppgiftskrav. DEFU skulle också vara remissorgan. DEFU fick därutöver vissa kartläggnings- och utrednings- uppgifter.

Alla statliga myndigheter som avsåg att samla in nya uppgifter för administrativa eller statistiska ändamål. var skyldiga att anmäla detta till DEFU. Myndigheterna tick inte samla in uppgifterna förrän DEFU tagit ställning till uppgiftskravet. DEFU hade rätt att föreskriva villkor i sina beslut. Om en myndighet inte godtog DEFU:s beslut och ärendet var av principiell betydelse, fick DEFU hänskjuta ärendet till regeringens pröv- ning. Om myndigheten inte godtog DEFUzs beslut fick myndigheten ändå samla in uppgifterna. om DEFU inte fört ärendet vidare till regeringen inom en månad efter det myndigheten underrättats om DEFU:s beslut eller om myndigheten underrättats om att DEFU inte avsåg att föra ärendet vidare till regeringen.

DEFU startade sitt arbete under hösten 1977. DEFU försökte lägga upp sitt arbete så att ett samarbete mellan myndigheterna och DEFU skulle utvecklas i största möjliga utsträckning. Detta sågs som en förutsättning för att DEFU och myndigheterna tillsammans skulle kunna verka för en riktig avvägning och utformning av uppgiftskraven. Utöver prövningsverk— samheten genomförde DEFU ett antal systematiska genomgånger av vissa områden som uppfattades som särskilt problematiska.

DEFU träffade under sin verksamhet också överenskommelser med vissa myndigheter om att dessa själva skulle pröva uppgiftsinhämtandet. Detta innebar att prövningen skulle ske enligt de metoder som anvisades av DEFU och i löpande samråd med DEFU. Därigenom kunde DEFU avlastas mer rutinbetonade ärenden och fick möjlighet att bedöma effek- terna av självverkande åtgärder inom myndigheterna. Denna ordning prö-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1981/82: 118 33

vades inom bostadsstyrelsen. riksskatteverket (RSV). skolöverstyrelsen. statens industriverk, statistiska centralbyrån (SCB) och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

Det har enligt vad DEFU funnit inte gått att kartlägga hur myndigheter- nas allmänna uppgiftsinsamlingar totalt sett belastar företagen och kom- munerna. På grund av den mängd olika typer av uppgiftsinsamlingar som förekommer och deras skilda påverkan på enskilda företag, beroende på bransch, tillsynsområde och liknande, är det inte heller möjligt att göra en kostnadsbedömning för t.ex. en hel bransch och än mindre för hela nä- tingslivet.

Enligt DEFU:s uppfattning kan myndigheternas uppgiftsinhämtande minskas utan att det försvårar för dem att fullgöra sina uppgifter. Analyser och utvärderingar av olika system av uppgiftsinhämtande kan leda till väsentliga förenklingar och till att uppgiftsinhämtandet organiseras på ett annorlunda sätt. Ett samutnyttjande av uppgifter kan ske i högre utsträck- ning än vad som nu är fallet. Likaså bör myndigheter och utredningar oftare kunna dra nytta av de erfarenheter som finns samlade t. ex. på andra håll inom statsförvaltningen.

DEFU anser vidare att basuppgifter om företag och kommuner med fördel kan samlas i ett enda register tillgängligt för myndigheter och utred- ningar. Med ledning av detta skulle t. ex. vissa uppgifter kunna förtryckas på blanketter i samband med en uppgiftsinsamling.

Tester och provundersökningar bör enligt DEFU:s mening vara något självklart i samband med alla de uppgiftskrav som drabbar företag och kommuner och f. ö. även enskilda personer. De är relativt enkla att genom- föra. Tidsåtgång eller resursbrist får inte användas som motiv för att avstå från tester och provundersökningar. Det bör också framhållas att tester kan genomföras i kontakt med dem som direkt kommer att beröras av en insamling.

I samband med uppgiftskrav från statliga myndigheter och organ bör det 'vara naturligt att man försöker skapa sig en helhetsbild av vad en uppgifts- insamling kostar myndigheten och vad den kostar de företag eller kom- muner som drabbas av uppgiftskraven. Sådana kostnadskalkyler är dock mycket sällsynta inom den statliga förvaltningen.

DEFU konstaterar också att det ofta brister när det gäller frågan om samråd före en uppgiftsinsamling med dem som direkt berörs av uppgifts- kraven. I vissa fall har det emellertid utvecklats en praxis hos myndigheter att samråda t.ex. med organisationer som företräder företag eller kom- muner för att i förväg diskutera igenom en planerad uppgiftsinsamling. Även i skatte- och avgiftssammanhang eller när det gäller tillsyn och tillstånd förekommer sådana samrådsförfaranden. Samråd är enligt DE- FU:s mening mycket värdefullt genom att det bidrar till smidigare och enklare lösningar av olika problem vid uppgiftslämnandet.

En för uppgiftslämnarna viktig fråga är. vilka svarstider som används 3 Riksdagen 1081/82. [ sam/. Nr II8

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82: 118 34

vid uppgiftsinsamlingarna och under vilken tid på året dessa genomförs. DEFU har i några fall nått överenskommelse med SCB och RSV om förlängning av vissa insamlingstider.

DEFU påtalar brister i myndigheternas planläggning och sätt att infor- mera. Enligt vad DEF U har uttalat anför myndigheterna ibland som skäl för detta. att de inte kan utforma en enkel och begriplig information därför att de lagar och förordningar som reglerar uppgiftskraven i sig är alltför komplicerade. Man väljer då i stället att åberopa själva lagtexten i sin skriftliga information.

Hot om vite har använts varsamt av myndigheterna. Åtalsanmälan har förekommit i begränsad utsträckning. Några klagomål avseende viten och åtal har DEFU inte noterat.

DEFU:s överväganden och förslag

I sitt betänkande har DEF U diskuterat olika metoder som kan användas för att förändra den belastning som de allmänna uppgiftsinsamlingarna för med sig på företag och kommuner.

Genom en förhandsgranskning skapas förutsättning för att pröva upp- giftsinsamlingar innan de genomförs. En efterhandsgranskning innebär möjligheter till analys och utvärdering av de konsekvenser uppgiftsinsam- lingarna för med sig. Regler för en myndighet och för en uppgiftsskyldig ger förutsättningar att pröva uppgiftsinsamlingarnas rimlighet och belast- ning för dem som lämnar uppgifterna. Fortlöpande kontakter mellan upp- giftsinhämtare och trppgiftslämnare skapar erfarenhetsutbyte och ger kun- skap.

DEFU har övervägt tre alternativa handlingsvägar som möjliga för de permanenta åtgärder som kan behövas i fortsättningen:

]. Utge råd och anvisningar till myndigheterna om hur uppgiftsinsam- lingar skall planeras och genomföras (”God uppgiftsinsamlarsed").

2. Tillskapa en myndighet. liknande DEFU. med uppgift att förhands- pröva och efterhandsgranska de allmänna uppgiftsinsamlingarna ( ”Att permanenta DEFU”).

3. Utfärda en lag som har regler om samråd mellan myndigheterna och företrädare för de uppgiftsskyldiga och regler för svarstider. anstånd och befrielse (En särskild ”lag om handläggning av allmänna uppgiftsinsam- lingar"). DEFU anser att den tredje handlingsvägen bäst löser de problem som uppgiftsinsamlingarna skapar. Kritiken mot uppgiftslämnandet har huvud- sakligen bestått i att de uppgiftsskyldiga inte har kunnat påverka insam- lingarna innan de kommer till stånd. Dessutom har den uppgiftsskyldiga inte kunnat få sin uppgiftsbörda prövad. Den första handlingsvägen ärinte tillräcklig. Den andra handlingsvägen är ur statsfmansiell synvinkel f.n. inte realistisk. En samverkan av det slag DEFU föreslår ger på längre sikt en mer tilfredsställande lösning.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1981/82:118 35

Uppgiftsinhämtandet kan minskas genom att man ändrar de metoder som myndigheterna använder när de hämtar in uppgifter. En kvalificerad bedömning av uppläggningen och utformningen av en uppgiftsinsamling krävs. Att enbart se på metodfrågor. blanketter, termer och begrepp. databehandlingsmöjligheter. samutnyttjande av uppgifter osv. ger inte nå- gon helhetsbild. Det är nödvändigt att granska tillkomsten. utfärdandet och tillämpningen av samtliga de regelsystem som leder till uppgiftskrav på företag och kommuner. Först då kan resultat nås som minskar byråkratin och det krångel som förknippas med uppgiftsinhämtandet.

Myndigheter och företrädare för uppgiftslämnarna bör enligt DEFU:s mening samverka så att myndigheternas, företagens och kommunernas intressen kan tillgodoses. Den enskilde uppgiftslämnaren bör kunna få sin egen uppgiftsbörda prövad genom bestämmelser om anstånd och befrielse.

DEFU:s förslag innehåller '

1. ett samrådsförfarande mellan en myndighet och företrädare för dem, som berörs av allmänna uppgiftsinsamlingar.

2. vissa generella regler för att få genomföra en allmän uppgiftsinsam- ling (t. ex. vad beslutet skall innehålla, hur uppgiftslämnarna får betungas, svarstider, anstånd eller befrielse),

3. obligatoriskt samråd för statliga kommittéer. DEFU föreslår att bestämmelser om samråd och generella regler ges i en särskild lag om statliga myndigheters allmänna uppgiftsinsamlingar från företag, andra näringsidkare eller kommuner. DEFU har inte ansett det nödvändigt att låta lagen omfatta organisationer. Uppgiftsinhämtandet från dessa bedöms inte ha en sådan omfattning att det bör regleras.

Den lag som DEFU föreslår avses inte inskränka myndigheternas enligt lagar och förordningar ålagda rättstillämpande verksamhet, såsom att be- skatta, att ge tillstånd eller att utöva tillsyn. Däremot reglerar den myndig- heternas beslut att genomföra allmänna insamlingar inom dessa områden.

En företrädare för uppgiftslämnare kan vara en organisation eller ett särskilt samarbetsorgan för organisationer. som på ett representativt sätt kan anses företräda olika uppgiftslämnarkategorier. Dessa företrädares samrådsrätt bör enligt DEFU:s mening betraktas som en partsrättighet. Syftet är att myndigheterna klart skall veta vem eller vilka som har denna partsrättighet. Det är inte avsikten att ett enskilt företag eller en kommun skall ha samrådsrätt. Samrådet bör nämligen inte avse frågor som enbart rör den enskilde uppgiftslämnaren.

DEF U anser att förslaget om samråd och översyner innebär stora förde- lar. Myndigheternas behov av uppgifter från näringslivet och kommunerna tillgodoses utan större hinder. Näringslivet och kommunerna kan genom samrådsförfarandet få en inblick i de olika system som finns och en möjlighet att reagera om situationen så kräver. De kan också bistå myndig- heterna i deras strävan att skapa rationella uppgiftsinsamlingar. En mindre effektiv detaljgranskning av blanketter undviks. Staten får möjlighet att

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82:118 36

pröva om de system den använder är ekonomiskt försvarbara. Den ger förutsättningar för förändringar som kan innebära betydande besparingar.

Svarstider bör i alla slag av uppgiftsinsamlingar sättas så, att uppgifts- lämnarna får ordentligt med tid att lämna de begärda uppgifterna.

Eftersom uppgiftsplikten — om den inte fullföljs — kan föranleda vites- föreläggande eller straff. bör möjligheter öppnas för rätt till anstånd och befrielse.

Det bör uppmärksammas att den lag som DEFU föreslår även i tillämp- liga delar gäller frivilliga allmänna uppgiftsinsamlingar. Därmed menas insamlingar där det inte finns någon skyldighet att lämna uppgifter. För att undvika missförstånd om en insamling är frivillig eller ej bör i varje beslut om uppgiftsinsamling anges: -' det författningsstöd myndigheten har —— vilka som omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter —- vad den uppgiftsskyldige skall iaktta när han lämnar uppgifterna — information om vad uppgifterna skall användas till —— om samråd skett och i så fall med vem.

För att den uppgiftsskyldige skall ha klart för sig sin skyldighet. föreslår DEFU att en myndighet skall foga sitt beslut om insamlingen till den blankett e. d. som tillställs den uppgiftsskyldige. Ifråga om frivilliga insam- lingar bör myndigheten klart ange att insamlingen är frivillig.

I de utredningsdirektiv som tillställs de statliga kommittéerna bör i fortsättningen enligt DEFU:s mening införas en regel. som innebär att en kommitté i sina förslag skall göra en analys och utvärdering av vad infor- mationskraven på företagen, kommunerna och myndigheterna får för ef- fekter i förhållande till det syfte som kommitténs förslag har. Kommit- téerna bör således alltid försöka göra en avvägning mellan den kostnad och den nytta som deras förslag kan medföra.

Kommittéarbetet bör vidare bedrivas så att de enkäter eller undersök- ningar. som kommittéerna önskar få till stånd. skall vara förberedda så att de ger ett minimalt arbete för uppgiftslämnarna. Enkäterna och undersök- ningarna bör alltid vara frivilliga. DEFU föreslår att en obligatorisk sam- rådsskyldighet införs för kommittéerna. Samrådet skall ske med företräda- ren.

DEFU har försökt klarlägga om sekretess— och integritetsskyddet hind- rar samordning av uppgiftsinsamlingar och samutnyttjande av uppgifter. DEF Uzs prövningsverksamhet. företagsbesök och utvärderingen av stats- kontorets dokumentationscentral pekar på att dubbelinsamlingar är få och att möjligheten till samordnat datautnyttjande är begränsad. DEFU anser sammanfattningsvis att inget tyder på att sekretess- eller integritetsfrå- gorna innebär hinder av större betydelse för uppgiftsinsamlingarna.

DEF U har i enlighet med sina direktiv också studerat för- och nackdelar med 'att ersätta företagen för deras uppgiftslämnande. DEFU anser det viktigare att på andra sätt än genom ersättning skapa ändrade förhållanden

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82:118 37

för uppgiftslämnarna. En bra metod anser DEFU vara att myndigheterna i ökad utsträckning försöker beräkna kostnaderna för de uppgiftsskyldiga. Härigenom skapas en bättre avvägning mellan kostnad och nytta.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82:118 38

Underbilaga 1.2

Sammanställning av remissyttranden över delegationens för företagens upp- giftslämnande (DEFU) betänkande (SOU 1981: 58) Samverkan vid uppgifts- lämnande

Över DEFU:s betänkande (SOU 1981: 58) Samverkan vid uppgiftsläm- nade har remissyttranden avgetts av justitiekanslern, datainspektionen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), trafiksäkerhetsverket (TSV), sjöfartsverket, luftfartsverket, transportrådet (TPR), statistiska central- byrån (SCB). bankinspektionen, försäkringsinspektionen. konjunkturinsti- tutet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), riksarkivet. skolöverstyrelsen (SÖ"). universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). lantbruksstyrelsen (LBS). statens jordbruksnämnd. statens livs- medelsverk, Skogsstyrelsen. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, sta- tens strålskyddsinstitut, kommerskollegium. generaltullstyrelsen, nä- ringsfrihetsombudsmannen (NO). statens pris- och kartellnämnd (SPK). konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). export- kreditnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens planverk. statens vattenfallsverk. statens prov- ningsanstalt. länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON). riksdagens om- budsmän, fullmäktige i Sveriges riksbank. länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands. Gävleborgs och Norrbottens län, Landstings- förbundet. Svenska kommunförbundet. Centralorganisationen SACO/SR. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt gemensamt av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistför- bund, Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen, Statsföretagens förhand- lingsorganisation, Kooperativa förbundet, Kooperationens förhandlings- organisation, Svenska företagares riksförbund, Tidningarnas arbetsgivare- förening, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Sveriges kooperativa och allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation. Svenska ar- betsgivareföreningen, Bankinstitutens arbetsgivareorganisation och Sven- ska sparbanksföreningen.

SÖ har bifogat yttranden av länsskolnämnderna i Östergötlands, Jönkö- pings, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat yttranden från underställda myn- digheter eller från organisationer.

Flera remissinstanser — däribland socialstyrelsen. TPR. och riksarkivet — framhåller i likhet med DEFU att uppgiftsinsamlingar är nödvändiga för att myndigheter skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Uppgiftslämnandet bör dock enligt flertalet remissinstanser utformas på ett sådant sätt att det inte i onödan betungar företag och kommuner. De ansluter sig därmed till

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82: 118 39

DEFU:s målsättning att skapa enkelhet i relationerna mellan myndigheter- na och de uppgiftsskyldiga.

' SCB, konjtmkturinstitutet, socialstyrelsen m.fl. anser det beklagligt att informationsbehovet och gränsdragningar mellan olika typer av informa- tionsbehov inte behandlas i DEFU:s betänkande i nämnvärd grad jämfört med det intresse som ägnats åt uppgiftslämnandet.

Uppgiftslämnarproblematiken måste enligt SCB:s synsätt betraktas som en del av det större frågekomplex som gäller vilka behov av information som finns i samhället och hur dessa behov skall tillgodoses. Olika uppgifts- lämnarproblem kan svårligen lösas om de inte ställs i relation till de informationsbehov som ligger bakom olika uppgiftsinsamlingar.

Datainspektionen finner att utredningen i första hand tagit sikte på att underlätta och begränsa företagens och kommunernas uppgiftslämnande för att i första hand reducera samhällets totala kostnader. lntegritetsfrå- gorna har enligt inspektionens mening berörts tämligen ytligt.

LON, RS V, LBS . fiskeristyrelsen, Skogsstyrelsen, Svenska kommunför- bundet och UHÄ framhåller att delegationen under försöksperioden har utfört ett värdefullt arbete. UHÄ finner dock att de mycket goda erfaren- heterna av DEFU:s hittillsvarande verksamhet hade kunnat tas till vara på ett bättre sätt i föreliggande lagförslag.

RFV, bankinspektionen. försäkringsinspektionen. TPR, LON , LBS, ÖEF , generaltullstyrelsen, statens planverk. länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län. luftfartsverket. riksarkivet, statens jordbruksnämnd. Landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. TC O. SAC O/SR samt Sveriges industriförbund och de andra organisationer som avgett gemen- samt yttrande tillstyrker i stort DEFU:s förslag till lagstiftning.

RRV har inte någon principiell erinran mot den reglering av uppgiftsläm- nandet som DEFU föreslår. Ett alternativt sätt att tillgodose behovet av författningsreglering är emellertid enligt RRV:S mening att komplettera de bestämmelser som finns i 45 tredje stycket allmänna verksstadgan.

Skogsstyrelsen ifrågasätter om det är nödvändigt att i lag reglera dessa frågor. men tillstyrker i stort lagförslagets utformning.

Några remissinstanser såsom AMS, justitiekanslern, sjöfartsverket. sta- tens livsmedelsverk, statens strålskyddsinstitut, statens vattenfallsverk och bostadsstyrelsen har ingen principiell erinran mot DEFU:s lagförslag. Bostadsstyrelsen förutsätter dock att tillämpningen av lagen inte medför någon begränsning av styrelsens möjligheter att hämta in uppgifter för sin instruktionsenliga verksamhet.

Socialstyrelsen, SCB, konjunkturinstitutet, statskontoret, RS V, statens naturvårdsverk. kommerskollegium. konsumentverket. SPK. arbetar- skyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län. TSV. UHÄ, NO. fullmäktige i Sveriges riksbank och LO avstyrker lagför- slaget.

SÖ kan inte tillstyrka att en lag av den föreslagna utformningen utfärdas

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82:118 40

med giltighet för kommunsektorns uppgiftslämnande rörande skolväsen- det. Ett författningsarbete borde komma till stånd med syfte att ta fram en allmän föreskrift som klarlägger kommunsektorns uppgiftsskyldighet gen- temot SÖ och länsskolnämnderna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att DEFU:s lagförslag endast i begränsad män kan bidra till att minska belastningen på företagen. när det gäller uppgiftsinsamling av det slag som länsstyrelsen bedriver. Nackde- larna ur skatte- och uppbördsförvaltningens synpunkt förefaller vara av sådan omfattning att länsstyrelsen inte anser sig kunna tillstyrka DEFU:s lagförslag i föreliggande utformning.

Det förslag till lag som utredningen lägger fram har enligt socialstyrel— sens mening en så allmän natur att risk finns för att undersökningar av speciellt slag kan möta onödiga svårigheter. Att vid sådana undersökningar tvingas till ett omständligt byråkratiskt förfarande vid en nödvändig upp- giftsinsamling kan inte vara rimligt. Av de tre alternativa handlingsvägar som utredningen beskrivit förordar socialstyrelsen alternativ 1, nämligen att regeringen utger råd och anvisningar för uppgiftsinsamlandet.

Statens naturvårdsverk. TSV, UHÄ, NO och länsstyrelsen [ Västman- lands län är av likartad uppfattning. Statskontoret och/eller RRV bör enligt NO.-s mening få i uppdrag att i sin kontinuerliga granskning särskilt beakta uppgiftsinsamlingen.

SCB anför att DEFU:s författningsförslag som helhet ur rättslig syn- punkt inte är väl underbyggt. Förslaget synes t.ex. inte beakta den nya konstitutionella regleringen av uppgiftsinhämtandet från enskilda, vilken innebär att varje uppgiftskrav måste vara reglerat i lag. Vidare saknas i stor utsträckning vägledande motivuttalanden. SCB ifrågasätter dessutom be- hovet och värdet av en gemensam lagreglering. Konjruzktarinstitutet och RSV delar i huvudsak denna uppfattning.

Statskontoret och SCB erinrar om att allmänna verksstadgan innehåller ett särskilt åliggande för myndigheter att sträva efter att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet och i övrigt se till att arbetet med att lämna uppgifter inte blir mer betungande än vad som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet. Arbetarskvddsstyrelsen föreslår reglering i allmänna verksstadgan. myndighetsinstruktioner eller annan författning utfärdad av regeringen.

RSV anser att de bestämmelser som finns i förordningen (1975: 567) om rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen redan täcker in det område som avses med förslaget.

Det föreslagna alternativet med lagstiftning måste enligt konjunkturinsti- tutet rimligen komma att medföra merarbete och därmed ökade kostnader för myndigheterna. Konjunkturinstitutet anser det vara en påtaglig brist att de verkliga kostnaderna för samhället resp. företagen i de tre alternativen inte blivit belysta.

LO ser positivt på att en servicefunktion skapas som följer upp och

• Sida 41
•  Original

Prop. 1981/82:118 41

bevakar uppgiftskraven. Den föreslagna formen för samråd ger emellertid mer intrycket av ”vetorätt" för näringslivet. Konsumentintressen och forskningsintressena bör stärkas.

Vid en samlad bedömning anser statskontoret att DEFU:s verksamhet och utvecklingen i övrigt de senaste åren lett till restriktivitet vad det gäller myndigheternas uppgiftsinsamling. Särskilda åtgärder kan f.n. inte anses påkallade enligt statskontorets mening.

SCB framhåller att verkets olika åtgärder på området, inkl. den samver- kan som för statistikproduktionens del sker mellan olika intressenter. fortlöpande medverkar till att underlätta uppgiftslämnandet och att dessa åtgärder bl. a. grundas på redan gällande författningar.

De metoder som TPR hittills har använt för insamling av nödvändiga uppgifter har fungerat tillfredsställande. Från uppgiftslämnamas sida har heller inte förmärkts någon negativ inställning vad beträffar uppgiftsinsam- lingens inriktning och omfattning. TPR har också successivt verkat för att åstadkomma förenklingar av uppgiftslämnadet på olika områden. Såvitt gäller TPR:s verksamhet framstår därför behovet av förändringar i form av författningsreglering eller på annat sätt inte som särskilt stort.

SCB, bankinspektionen, RFV, SPK, RSV och SÖ framhåller att kon- takter och samråd redan i dag tas med skilda branschföreträdare och andra företrädare för uppgiftslämnarna. Beträffande insamling för tillsyn eller tillstånd ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län om inte redan gällande regler och praxis är tillräckliga.

Datainspektionen anser att lagtexten borde innehålla en allmän regel om att det särskilt bör prövas om det ändamål för vilket uppgifterna samlas in kan tillgodoses utan att uppgifterna registreras med anknytning till varje individ. Om detta inte helt år möjligt-bör utgångspunkten vara att individ- relaterade uppgifter endast används i den omfattning det är nödvändigt.

LBS anser att den föreslagna lagen inte klart anger vilka insamlingar som omfattas av lagen.

RFV anser det vara oklart om den föreslagna lagen berör uppgiftsinsam- ling i samband med beräkning av pensionsgrundande inkomst och underlag för arbetsgivaravgift.

Konjunkturinstitutet påpekar att informationsinsamling för forskning som sker via universitets- och högskoleväsendet inte berörs av lagförsla- get, medan däremot motsvarande insamling via SCB berörs, samt konsta- terar att detta gränsdragningsproblem inte alls berörts i betänkandet.

Lagen måste enligt försäkringsinspektionens mening kompletteras med en regel om att samråd inte nödvändigtvis måste tillgripas vid varje slags uppgiftsinsamlingar. Undantag måste kunna göras för t.ex. insamlingar som ingår i ett revisionsförfarande, vars syfte skulle kunna äventyras om myndigheten i förväg gett till känna sin avsikt att fordra in uppgifter.

RSV uttalar att den ordning som DEFU föreslår i författningsförslaget svårligen synes kunna tillämpas inom beskattningsförfarandet.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1981/82: 118 42

Konsumentverket utgår från att lagen ej omfattar dess och konsument- ombudsmannens infordrande av uppgifter i samband med tillsyn av företa- gens marknadsföring och avtalsvillkor och vid tillämpningen av konsu- mentkreditlagen.

Luftfartsverket anser att l & bör kompletteras så att det klart framgår att insamlingar i ett förvaltningsprocessuellt förfarande inte omfattas av lagen.

Riksarkivet har invändningar mot att lagförslaget omfattar även uppgifts- insamlingar från kommuner. bl. a. eftersom dessa förutsätts ha andra atti- tyder till statliga myndigheter än vad företag har. och anser att frågan behöver utredas ytterligare.

Sveriges industrifärbund och de andra organisationer som avgett ge- mensamt yttrande utgår från att riksdagens verk omfattas av den föreslag- na lagen.

UHÄ anser att uppgiftsinsamlingar för forskningsändamål bör undantas från lagens tillämpningsområde.

Statens jordbruksnämnd anser det vara oklart när en insamling skall anses så omfattande att den faller under lagens tillämpningsområde.

Flera remissinstanser har synpunkter på det föreslagna samrådsförfaran- det. Socialstyrelsen, SCB, bankinspektionen, konjunkturinstitulet, SÖ, skogsstyrelsen m.fl. befarar att detta kan leda till ökad byråkrati och onödig omgång.

Vidare anser länsstyrelsen i Stockholms [än att grundläggande begrepp inte har klargjorts tillräckligt. Lagförslaget ger stora möjligheter till feltolk- ningar.

Framför allt är företrädarebegreppet enligt SCB, RSV, kommerskolle- gium, riksarkivet m.fl. inte tillräckligt preciserat. Likaså anser nägra re- missinstanser, däribland SPK, att begreppet "allmän uppgiftsinsamling” måste preciseras.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1981/82: 118 , 43

Underbilaga 1.3

Sammanställning av remissyttranden över rapporten ”Basregister över företag och andra organisationer — ett principförslag”

Efter remiss har yttranden över BASUN:s rapport "Basregister över företag och andra organisationer — ett principförslag” avgetts av: dom- stolsverket, rikspolisstyrelsen. brottsförebyggande rådet. centralnämnden för fastighetsdata, datainspektionen, bokföringsnämnden. försvarets ra- tionaliseringsinstitut, riksförsäkringsverket, postverket, televerket, trafik- säkerhetsverket, riksrevisionsverket. datamaskincentralen för administra- tiv databehandling, riksarkivet, statens naturvårdsverk, kommerskolle- gium, generaltullstyrelsen. patent- och registreringsverket, statens pris- och kartellnämnd. överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknads- styrelsen, arbetarskyddsstyrelsen. statens industriverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Stockholms läns utvecklingsfond och Jämtlands läns utvecklingsfond.

Följande länsstyrelser har — efter hörande av lokala skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter — avgivit yttranden: länsstyrelserna i Stock- holms. Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus. Göteborgs och Bohus län, Örebro, Västmanlands. Kopparbergs, Gävle- borgs samt länsstyrelsen i Norrbottens län.

Remissyttranden har också avgetts av datalagstiftningskommittén (Ju 1976:05), Sårbarhetsberedningen (Fö 1981:02), ADB-beredningsgruppen (C l973: 06), Stockholms, Uppsala. Malmö och Gävle kommuner, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveri- ges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen. Lantbrukarnas riksförbund. Tjänstemännens centraler-- ganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sveri- ge, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemen- samt yttrande), Sveriges arbetsledareförbund. Föreningen Sveriges krono- fogdar. Föreningen Sveriges fögderitjänstemän, Sveriges direktreklam— förening, Försäkringsbranschens serviceaktiebolag samt Upplysningscen- tralen UC AB.

1 Allmänt

Flertalet remissinstanser stödjer utredningens förslag i princip. Några remissinstanser är kritiska till förslaget utifrån skilda utgångspunkter. men ingen remissinstans avstyrker helt. '

Sårbarhetsberedningen framhåller att förekomsten av ett basregister av den föreslagna utformningen utgör en allvarlig sårbarhetsfaktor för det

• Sida 44
•  Original

' Prop. 1981/82:118 44

svenska samhället. Rikspolisstyrelsen (RPS). centralnämnden för fastig- hetsdata (CFD) och länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att ett register som det av utredningen skisserade förlorar sin användbarhet om inte fler uppgifter om företagen och organisationerna förs in i registret. Sveriges direktreklatnfc'irening påpekar att utredningen inte undersökt hu- ruvida de tänkta avnämarna kommer att utnyttja registret om de härige- nom endast får tillgång till föreslagna basuppgifter.

Riksrevisionsverket (RRV) anser det sannolikt att stora rationaliserings- vinster linns att hämta om förslaget genomförs. Andra — överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och länssty- relsen i Göteborg och Bohus län — framhåller att de inte definitivt tar ställning till förmån för utredningens förslag förrän det säkert kan faststäl- las att förslaget är ekonomiskt försvarbart.

2 Användningsomräden

Många remissinstanser har framfört ett allmänt intresse av att använda basregistret.

Ett antal myndigheter — bl. a. kommerskollegium, ÖEF, riksförsäkrings- verket (RFV), statens naturvårdsverk och riksarkivet — anser att de för egen del har liten eller ingen användning av ett basregister, men är ändå utifrån allmänna utgångspunkter positiva till förslaget.

Svenska kommunförbundet framför att kommunerna har ett klart doku- menterat intresse av uppgifter om företag och arbetsställen såväl för admi- nistrativ användning som för planeringsändamål. Föreningen för kommu- nal statistik och planering liksom Malmö kommun hävdar att kommunerna kostnadsfritt årligen bör få utdrag ur basregistret i form av magnetband och datalistor. Som användningsområden inom den kommunala verksamheten ser Malmö kommun uppgifter inom administration och samhällsplanering (sysselsättnings-, trafik-, energi- och skolplanering). Även Gävle, Stock- holms och Uppsala kommuner pekar på registrets användbarhet inom den kommunala planeringen, inte minst inom det näringspolitiska området.

Flertalet länsstyrelser framhåller att de har ett stort behov av basupp- gifter beträffande företag i det egna länet. Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar att basregistret förankras regionalt. En sådan modell skulle under- lätta en lösning av sekretessproblematiken samtidigt som förbättrad aktua- litet och kvalitet skulle erhållas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och ADB-beredningsgruppen förordar likaså en regionalisering av basregistret. En sådan registerlösning utesluter dock inte att man kan behöva centrala register baserade på de regionala. C.FD och länsstyrelsen i Kalmar län understryker vikten av att klarlägga de tekniska, organisatoriska och juridiska aspekterna på en regional regis- terföring. Länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län ser det som

• Sida 45
•  Original

Prop. 1981/82: 118 45

nödvändigt att länsstyrelsen ges möjlighet att sprida inhämtade basupp- gifter vidare när så efterfrågas.

Föreningen Sveriges kronofogdar förutsätter att kronofogdemyndighe- terna får direktåtkomst till basregistret via terminal. Kronofogdemyndig- heterna i Ystad. Göteborg, Enköping, Västerås, Köping och Landskrona framhåller värdet av ett sammanhållet företags- och arbetsställeregister som bl. a. kommer att underrlätta identifieringen av företag. Kronofogde— myndigheterna i Västerås, Köping, Lund, Uddevalla och Landskrona uppger dock att det föreslagna registetinnehållet är för "tunt” för att svara mot kronofogdemyndigheternas behov.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Sveriges arbetsledares förbund (SALF ) och Sveriges ltantverks- och industriorganisation — familjeföreta- gen (SHIO) ser inrättandet av ett basregister som en åtgärd att underlätta kampen mot den ekonomiska brottsligheten. SHIO föreslår att en obligato- risk företagsregistrering skulle kunna knytas till basregistret. Bevis om gjord registrering skulle därefter kunna utfärdas. Landsorganisationen i Sverige (LO) framhåller att även det föreslagna registret kan bli av stort värde för bevakning av att alla medlemmar blir anslutna till befintliga lag- och avtalsenliga försäkringssystem. BRÅ anser att myndigheternas utnytt- jande av basregistret mycket är en kostnadsfråga.

RPS framför att basregistret enligt principförslagets utformning endast i undantagsfall kan användas av polisen. Kompletteras registrets innehåll med uppgift om ägare, delägare m. m. skulle däremot ett sådant basregister väsentligt förenkla och effektivisera polisens spanings— och utrednings- verksamhet samt även polisens hjälpverksamhet. Statens pris— och kartell- nämnd (SPK) uppger att basregistret kan användas som uppdate- ringsregister för butiksregistret men även skulle kunna användas som urvalsram för olika typer av utredningsverksamhet. Arbetarskyddsstyrel- sen uppger att man även i framtiden kommer att föra egna arbetsställere— gister men att dessa register kan uppdateras med hjälp av basregistret.

3 Registerbestånd m. m.

LO framhåller att det är viktigt att samtliga jordbrukare och fastighets- ägare ingår i basregistret. Detta är av vikt för att kunna skapa sig en bild av olika personers samlade affärsmässiga aktiviteter. LRF delar utredningens åsikt att man närmare bör undersöka behovet av jordbruksföretag i basre- gistret och studera om det här är möjligt att samla in uppgifterna från det av Lantbrukarnas Riksförbund förda lantbruksregistret. För arbetarskydds- styrelsens del är det viktigt att jordbruksföretag och fastighetsägare kom- mer med i registret, eftersom det häribland finns många personer som inrapporterat arbetsskador.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund av-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1981/82: 118 45

styrker utredningens förslag om att försöka skapa en för alla myndigheter gemensam definition av arbetsställeenheter och enhetliga arbetsställe- beteckningar. Systemet skulle kunna bli inflexibelt i förhållande till de snabba förändringar som kännetecknar näringslivets verksamhet.

Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannafirbund tycker att bas- registret bör begränsas till att omfatta enheter som bedriver någon form av ekonomisk verksamhet som ej är av tillfällig art. På så vis skulle de 100000 oskiftade dödsbon samt de personer som tillfälligt har haft någon anställd. t. ex. i hushållet eller för reparationer i hemmet. exkluderas ur registret. En liknande åsikt förs fram av länsstyrelserna i Kronobergs. Malmöhus och Jönköpings län.

Datainspektionen framhåller att enligt 3 & datalagen (1973r289) får re- gistret inte innehålla andra personer än vad som överensstämmer med ändamålet med registret. Det är därför inte tillåtet att registrera arbetsgiva- re med hushållsanställda samt tillfälliga arbetsgivare i separata enheter med hänvisning till att dessa inte är "av intresse” i detta sammanhang. Denna mening framförs också av datalagstiftningskommittén (DALK), som menar att fysiska personer endast bör registreras om det finns ett uttalat behov härför.

SAF och Sveriges industriförbund yrkar på att enskilda firmor tilldelas organisationsnummer. Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) ef- terlyser också en utredning om organisationsnummer för enskilda närings- idkare.

4 Registerinnehåll

Remissinstanserna kan grovt delas upp i tre grupper beroende på fram- förda synpunkter på registerinnehåll.

Den ena gruppen framhåller att registerinnehållet bör begränsas till ett fåtal klart definierade uppgifter av basuppgiftstyp. Ett antal remissinstan- ser föreslår därför — jämfört med utredningens förslag — ytterligare be- gränsningar av innehållet. SAF, Sveriges industriförbund. Sveriges hant- verks- och industriorganisation - Familjeföretagen och sårbarhetsbered— ningen är utifrån olika utgångspunkter tveksamma till uppgifter om arbets- ställen. Uppgift om "tidigare identitet" ifrågasätts bl.a. av patent- och registreringsverket (PRV) och datainspektionen. De av myndigheterna anförda skälen mot denna uppgift är bl.a. att den är oklart definierad. Uppgift om ”annan benämning" på inregistrerad firma avstyrks av PRV. En sådan uppgift kan urholka firmaskyddet. Datainspektionen påpekar att sådana statusuppgifter som konkursmarkering kan medföra att registret omfattas av kreditupplysningslagen , vilket minskar registrets använd- ningsområde.

Den andra gruppen av remissinstanser framhåller att registerinnehållet måste utökas för att basregistret skall bli användbart.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82:118 47

Uppgift om ägare efterfrågas bl.a. av LO och Föreningen Sveriges kronofogdar. Uppgift om firmatecknare/företrädare för juridisk person efterfrågas av länsstyrelserna i Stockholms. Norrbottens, Gävleborgs. Malmöhus. Örebro och Jönköpings län samt av LON. BRÅ, RPS, lokala skattemyndigheten i Piteå och Solna och av kronofogdemyndigheterna i Malmö, Gävleborg. Stockholm och Handen. Andra uppgifter som efterfrå- gas är bl.a. koncernsamband, kopplingar mellan adress och fastighet. uppgift om aktiekapital, omsättning. näringsförbud och exakt uppgift om antal anställda.

Den tredje gruppen biträder i stort föreslagen omfattning av registret. Till denna grupp hör bl. a.: ADB-beredningsgruppen, domstolsverket. F ör-

säkringsbranschens Serviceaktiebolag, Sveriges direktreklarnförening och ÖEF.

5 lnsamlingsvägar

Flertalet remissinstanser biträder utredningens förslag till insamlingsvä- gar för basuppgifter. Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kal- mar län anser att skattemyndighetcrna med sin lokalkännedom är väl lämpade att samla in företagsuppgifter till basregistret. En förutsättning är dock att myndigheterna ges erforderliga resurser för nya arbetsuppgifter. Lokala skattemyndighetcrna i Uddevalla och Enköping är tveksamma till förslaget om att skattemyndighetcrna skall samla in uppgifter för andra ändamål än beskattning.

Datainspektionen för fram tanken att den registeransvariga myndigheten på sikt bör samla in uppgifterna direkt för att avlasta skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande tankegångar.

DAFA uppger att det finns skäl att pröva huruvida inte förändringar i uppgifter om adresser och telefonnummer bör samlas in direkt till sprid- ningsansvarig myndighet. Aktualitetskravet är speciellt avgörande för des- sa uppgifter. DAFA är beredd att handha denna uppgift. C FD framhåller för sin del att all avisering till basregistret bör ske via SCB. Risk finns annars att basregistret och SCB:s arbetsställeregister efter en tid inte kommer att överensstämma.

Uppsala kommun anser att utredningen underskattat den insats som krävs av kommunerna för att uppdatera registret. Kommunen anser dock att kommunerna bör delta i detta uppdateringsarbete.

6 Ansvar för spridning av basuppgifter

Frågan om vilket organ som skall ges ansvar för spridningsfunktionen har föranlett 23 av remissinstanserna att förorda antingen SCB eller DAFA.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1981/82: 118 48

Följande remissinstanser framhåller att DAFA bör ansvara för avisering och registerföring — Landstingsförbundet, SAF, Sveriges industriförbund. länsstyrelsen i Stockholms län, datainspektionen, RPS . Sveriges direkt- reklamförening. Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. kommerskol- legium samt DAFA.

De remissinstanser som tycker att SCB bör svara för avisering och registrering är länsstyrelserna i Örebro. Västmanlands, Gävleborgs, Kal- mar. Göteborgs och Bohus län, ADB-beredningsgruppen, RF V, CFD, statens industriverk, Örebro lärts landsting samt Uppsala. Stockholms och Malmö kommuner.

Utöver ovan nämnda remissinstanser har via underhandsremiss inhäm- tats ytterligare synpunkter på ansvarsfrågan.

De remissinstanser som förordar DAFA baserar sina ställningstaganden huvudsakligen på uppfattningen att DAFA är mer användarneutral än SCB, att DAFA redan ansvarar för motsvarande funktion beträffande det statliga Person- och Adressregistret (SPAR) samt att fiera registeranvän- dare redan har upparbetade kontaktvägar med DAFA.

Argumenten för SCB baseras i stort på att SCB har byggt upp en stor kunskaps- och faktabas om företags- och arbetsställeregistrering, att SCB har väl upparbetade kontakter med länsstyrelser, kommuner m.fl. samt att det är en fördel om spridningsansvaret åvilar en myndighet med ansvar även för registerinnehållet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avvisar bestämt en uppläggning av den modell som BASUN föreslår. I stället kräver länsstyrelsen att en regional lösning snarast utreds. Lokala skattemyndigheter: [ Göteborg är av samma åsikt.

Statens naturvårdsverk framhåller att den skisserade driftformen och ansvarsfördelningen verkar onödigt komplicerad. Verket menar bl.a. att BASUN inte tillräckligt har klargjort DAFA:s roll i driftsystemet. Vidare menar verket att utredningen inte har redovisat en öVertygande analys av de organisatoriska och samarbetsmässiga problem, som man menar att den föreslagna driftformen leder till.

ÖEF anser att den av BASUN skisserade modellen för förläggning av basregistret inte är tillfredsställande från beredskapssynpunkt.

DAFA framhåller att man genom uppbyggnaden av SPAR investerati ett antal programprodukter som i princip ograverat kan användas för ett företagsregister. Dessutom håller DAFA på att bygga upp ett omfattande datanät för att tillgodose behovet av terminalanslutning till SPAR. Om spridningsdelen förläggs till DAFA kommer denna stora användarkategori att kunna få företagsinformation utan ytterligare investeringar. DAFA pekar även på att man har en fullt utbyggd marknadeöringsorganisation kring SPAR, som redan i dag har kontakt med en stor del av de potentiella kunderna. DAFA har också i dag driftansvaret för RSV:s organisations- nummerregister. DAFA anser att man är väl förberedd att äta sig ansvaret för drift och marknadsföring av basregistret.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1981/82:118 49

SCB har i sitt samrådsyttrande, vilket refererats tidigare, redovisat centralbyråns argument för att basregistret skall förläggas dit. RSV föror- dar i sitt samrådsyttrande att registret förläggs till DAFA.

Försäkringsbolagens Serviceaktiebolag anser att det är viktigt att regist- ret utformas. så att största möjliga överensstämmelse med SPAR:s utform- ning uppnås, Samma terminalnät bör kunna användas för åtkomst till SPAR resp. basregistret.

De kronofogdemyndigheter som yttrat sig över ansvarsfrågan har före- slagit DAFA som registerhållare.

Föreningen för kommunal statistik och planering anser det orationellt att inte utnyttja SCB:s kunskaper om företagsregistrering. SCB bör därför få ansvaret för ett basregister som bör fungera som ett ”företagens RTB". Liknande tankegångar framförs av bl.a. Stockholms och Uppsala kom- muner.

SAF och Sveriges industriförbund framhålleri sitt gemensamma yttran- de att man ansluter sig till utredningens förslag om DAFA som registerfö- rare. Genom att lägga registret hos en användameutral instans ökas förut- sättningarna för att registret strikt begränsas till sin basdatafunktion.

7 Författningsreglering

SAF och Sveriges industriförbund pekar på förhållandet att uppgifter som ingår i basregistret kan komma att få rättslig verkan i olika samman- hang. t.ex. i frågor rörande företags hemvist. Innehållet i basregistret bör enligt SAF och förbundet noggrant definieras och avgränsas i lag. Även ansvar för insamling, registrering, registerföring och uppgiftsspridning bör lagregleras.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att handels- och föreningsre- gistren inte kan hållas ansvariga beträffande uppgifter som lämnats till basregistret och därifrån vidarebefordrats till handels— och föreningsregis- tret.

Länsstyrelsen i Norrbottens län samt lokala skattemyndigheten i Solna diskuterar även den eventuella nödvändigheten av att i olika sammanhang tillgripa sanktionsmedel vid inhämtande av uppgifter. Länsstyrelsen menar t. ex. att bestämmelserna i 79 & uppbördslagen bör kompletteras så att det klart framgår att även utebliven uppgift om antal anställda omfattas av där angiven påföljd.

Datainspektionen anser i likhet med sårbarhetsberedningen. BRÅ. Skånes handelskammare m.fl. att basregistret bör författningsregleras och att regleringen av SPAR här bör kunna tjäna som en lämplig förebild (se SF S 1981: 4). Även DALK delar uppfattningen om behovet av författnings- reglering och betonar särskilt vikten av att ändamålet med registret tydligt läggs fast.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1981/82: 118 50

8 Integritet, sekretess och sårbarhet

Datainspektionen understryker vikten av att basregistrets innehåll be- gränsas till ändamålet för den föreslagna verksamheten. Registret bör därför inte innehålla tillfälliga arbetsgivare eller hushållsanställda; registre- ring av personer bör ske på grund av att personen driver rörelse. Inspektio- nen framhåller vidare att faktauppgifter — grundade på myndighets beslut — inte bör blandas med "mjukare” uppgifter. På denna grund avstyrker inspektionen att uppgift om "tidigare identitet” registreras. DALK är också tveksam till registrering av personer som inte har någon inregistre- rad firma. Eventuella samkörningar med andra register bör vidare prövas ingående.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tycker att sekretessfrågorna behandlats ofullständigt av utredningen. Även länsstyrelserna i Uppsala och Jönkö- pings Iän anser att rättsläget beträffande sekretessfrågorna måste klarläg- gas. Sårbarhetsberedningen anser — och får där stöd av bl. a. DALK — att behovet av varje enskild uppgift i registret grundligt bör prövas. Speciellt viktigt är det att registret endast medges att innehålla uppgifter av baska- raktär. Sårbarhetsberedningen ställer sig frågande inför behovet av en central registrering av antalet arbetsställen. Beredningen menar också att en ohämmad spridning av uppgifter från ett basregister över företag kan leda till ödesdigra konsekvenser från sårbarhetssynpunkt. Vidare anser beredningen att uppgiftsinsamlingen inte nödvändigtvis måste. annat än i inledningsskedet. ske genom RSV:s försorg. Det är förenat med fördelar ur sårbarhetssynpunkt om RSV kan frigöras från denna uppgift.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller de fördelar ur sekretess— och sårbarhetssynpunkt som följer med en regional driftstruktur.

9 Kostnader och intäkter

RRV anser att det sannolikt finns stora rationaliseringsvinster att hämta för såväl uppgiftslämnare som registerhållare och användare genom att inrätta ett basregister över företag och andra organisationer.

Många myndigheter - som BASUN räknat som troliga användare av ett basregister — har i sina remissvar visat ett intresse för att använda regist- ret, men har ej redovisat vilka eventuella besparingar som kan göras. Detta gäller bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, SPK och flerta- let kronofogdemyndigheter.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att man med hjälp av basregistret skulle få bättre kvalitet på sina uppgifter, men att detta inte skulle innebära någon besparing av personal eller andra kostnader.

SPK anser att kvalitetskraven på basregistret kommer att kräva stora resursinsatser, varför det är osäkert om ett införande totalt sett kan medfö-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1981/82: 118 51

ra några besparingar. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannajb'r- bund anser likaså det vara stor risk att ett basregister inte kommer att medföra några väsentliga besparingar i berörda verk. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län får det anses som uteslutet att systemet kan bli självfinan- sierande. LRF understryker utredningens slutsats om att en mer fullstän- dig kalkyl bör presenteras innan ett beslut om genomförande av ett basre- gister tas.

ADB-beredningsgruppen bedömer att den uppskattning som statskon- toret gjort av dubbelarbetet i Kronobergs län (beräknat till 2—3 personer per län för beredning av basuppgifter) är en underskattning. Den indirekta vinsten genom bättre planering är emellertid mycket svår att uppskatta i budgettermer.

Samtliga lokala skattemyndigheter, PRV, postverket samt några lätts- styrelser framhåller att förslaget för deras del får både positiva och nega- tiva effekter men att kostnaderna överstiger intäkterna.

Beträffande frågan om avgiftsbeläggning yrkar BRÅ på avgiftsbefrielse beträffande brottsbekämpande myndigheter. Föreningen för kommunal statistik och planering yrkar på avgiftsbefrielse för kommunerna liksom Malmö m.fl. kommuner. LON anser att handels- och föreningsregistren bör få gratis tillgång till registret. CFD vill behålla nuvarande avgiftsfria avisering från länsstyrelserna. Flera länsstyrelser vill ha kostnadsfria ut- drag ur basregistret.

10 Övriga synpunkter

Flera remissinstanser, däribland postverket, ett flertal lokala skattemyn- digheter, televerket, DALK, BRÅ. Svenska kommunförbundet, arbetar- skyddsstyrelsen och Sveriges direktreklamförening har visat intresse för att nära följa utredningens fortsatta arbete eller erbjudit sig att medverka i detta.

RRV anser att den vidare utformningen av taxesättningen för registerut- drag skall ske i nära kontakt med RRV.

Arbetarskyddsstyrelsen, bokföringsnämnden, Malmö kommun, För- eningen för kommunal statistik och planering m.fl. understryker vikten av att utarbeta definitioner, förkortningsregler etc. för bl. a. företagsnamn. Bokföringsnämnden saknar en entydig definition på begreppet näringsid- kare och anser att en sammankoppling av näringsidkarbegreppet med skyldighet att vara registrerad i basregistret skulle kunna vara en praktisk lösning på dagens osäkerhet om vilka som är bokföringsskyldiga.

ADB-beredningsgruppen m.fl. betonar kravet på flexibla bearbetnings- möjligheter för att möjliggöra olika former av sökrutiner och registeruttag. Flera remissinstanser pekar även på nyttan av direktåtkomst till basre- gistret via bildskärmsterminaler. Kronofogdemyndigheterna i Malmö,

• Sida 52
•  Original

Prop. 1981/82: 118 52

Trelleborg och Ystad framhåller att basregistret. för att få önskad effekt, bör anslutas till REX—systemet via direktanslutning av myndighetens REX-terminaler.

LO framför tanken på att skapa någon form av direkt intresse för företagen både att finnas registrerade i basregistret och att bli avregistrera- de när företagen upphör med verksamhet. Som exempel på möjliga vägar att skapa sådana incitament nämner LO obligatorisk uppgift om företags- nummer i alla affärsöverenskommelser mellan offentliga myndigheter och företag eller att den juridiska giltigheten görs beroende av registreringen.

SPK föreslår att man vid införandet av det av RSV föreslagna basupp- giftskortet även inför en registerhållningsavgift.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1981/82:118 53

Bilaga .? Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Molin

Anmälan till proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde

1 Inledning

Inom handelsdepartementets verksamhetsområde ligger de stora flerta- let av de småföretag som är att hänföra till tjänstesektorn, dvs. servicenä- ringama. Vidare bereder handelsdepartementet vissa allmänna frågor som rör småföretagen, främst inom den exportfrämjande verksamheten. Till departementets verksamhetsområde hör också åtgärder för att främja tu- rismen i och till Sverige.

Handelsdepartementet ansvarar även för frågor rörande konkurrensför- hållandena inom näringslivet. Jag vill erinra om vad jag nyligen i lagrådsre- miss med förslag till ny konkurrenslag anförde beträffande de små och medelstora företagen. Jag underströk då att en effektiv konkurrens är förutsättningen för att vi skall kunna ha ett marknadsekonomiskt system och kunna vinna de fördelar som följer därav. Jag betonade vidare att grundvalen i en sådan decentraliserad ekonomi utgörs av de små och medelstora företagen. Av detta följer att åtgärder för att förbättra dessa företags verksamhetsförutsättningar är av central betydelse för en väl fungerande konkurrens och kompletterar de åtgärder som vidtas av de konkurrensvårdande myndigheterna.

Servicenäringama har en mycket stor betydelse i samhällsekonomin. Av näringslivets samlade bidrag till bruttonationalprodukten och sysselsätt- ningen svarar servicenäringama sålunda för omkring 45 %. Huvuddelen av antalet företag i landet utgörs av företag inom servicenäringarna. I den förra s.k småföretagspropositionen (prop. 1977/78: 40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling, anmälde dåvaran- de chefen för handelsdepartementet sin avsikt att tillkalla en kommitté för att undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringama. Kommittén, som antog namnet serviceföretagsutred-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1981/82: 118 54

ningen, har avlämnat sitt betänkande (SOU 1979: 74) Serviceföretagen — vägar till utveckling. Betänkandet behandlas i det följande tillsammans med hotell- och restaurangutredningens betänkande (SOU 1978: 37) Ho- tell- och restaurangbranschen. Ett utdrag ur serviceföretagsutredningens betänkande med uppgifter om de strukturella förhållandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 2: I . De två utredningarna har remissbehandlats. Sammanställningar av remissvaren över betänkandena i denna del bör fogas till protokollet som underbilaga 2:2 resp. underbilaga 2:3.

1 den förra s. k småföretagspropositionen tog dåvarande chefen för han- delsdepartementet också upp frågan om samarbete mellan Sveriges turist- råd samt regionala organ och andra intressenter för utveckling av regionala produktions- och bokningsorgan. Genom proposition om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten (prop. 1978/79: 127, AU 1978/79: 33, rskr 1978/79: 320) lämnades stöd för att bilda ett storregionalt marknadsfö- ringsbolag för Norrbottens och Västerbottens län. Utvecklingen av dessa organisationer behandlas i det följande.

Den svenska exporten är av avgörande betydelse för utvecklingen av samhällsekonomin. Helt naturligt ligger ansvaret för exportansträngning- arna främst på företagen själva. Det ekonomiska läget i Sverige gör det emellertid angeläget att stödja näringslivets satsningar. Sveriges exportråd och den exportfrämjan'de fältorganisationen (handelssekreterare, handels- kamrar Och utrikesrepresentationen) har här en central roll att fylla. Det är mot denna bakgrund som de statliga anslagen till dessa har ökat under senare år. Inte minst har detta skett genom riksdagens beslut våren 1981 om ytterligare anslag för exportfrämjande åtgärder budgetåret 1981/82 ( prop. 1980/81: 141 , NU 1980/81258, rskr 1980/81: 426). Denna ytterligare satsning har följts upp i regeringens budgetproposition ( prop. 1981/82: 100 bil. 14).

Den verksamhet som Sveriges exportråd bedriver i Sverige och utom- lands i samarbete med den exportfrämjande fältorganisationcn och andra . organisationer i Sverige är till för såväl stora som små företag. Därutöver finns inom exportrådet ett särskilt program för småföretag i syfte att främja deras export. Detta program baseras på riksdagens beslut hösten 1977 med anledning av regeringens proposition om de mindre och medelstora företa- gen. De särskilda insatserna har av exportrådet i samarbete med regionala utvecklingsfonder, handelskamrar, expo-organisationer och banker suc- cessivt byggts ut och fördjupats. Detta har skett inte minst mot bakgrund av det nämnda riksdagsbeslutet våren 1981.

Den 1 juli 1979 inrättades en särskild nämnd vid Sveriges exportråd vars uppgift är att fatta beslut med syfte att främja den svenska exporten av systemleveranser till stora industri- och anläggningsprojekt (prop. 1978/ 79: 123 bil. 2, NU 1978/79: 59, rskr 1978/792415). Vissa tillägg har gjorts i de riktlinjer som utgör underlag för nämndens beslut till gagn för små och medelstora företag. Dessa redovisas i det följande.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1981/82:118 55

I regeringens proposition 1980/81: 171 (NU l980/81:58. rskr 1980/ 81:426') om export av tjänster från statliga myndigheter och bolag m.m. refereras ett förslag från konsultexportutredningen om statligt stöd för export av tjänster inom småindustrisektorn till främst utvecklingsländer. I propositionen anges att frågan avses behandlas i den kommande proposi- tionen om småföretagsfrågor.

Det tekniska kunnandet måste ständigt utvecklas för att Sveriges inter- nationella konkurrenskraft skall kunna bibehållas och förstärkas. Forsk- ning och utveckling är därför av central betydelse. Även internationell handel med teknik har betydelse i detta sammanhang. Mot den bakgrunden tillkallade regeringen hösten 1979 en särskild utredare för att utreda Sveri- ges handel med teknik (teknikhandelskommittén).

Vid samma tidpunkt tillkallade regeringen också en kommitté för att bedriva försöksverksamhet med produktsökning och teknikimport i enlig- het med riksdagens beslut (prop. 1978/79: 123, NU 1978/79: 59, rskr 1978/ 79:416). Denna aktivitet har sin grund i regional- och sysselsättningspoli- tiska samt industripolitiska motiv. Teknikimportkommittén avser lämna sitt betänkande kring halvårsskiftet 1982.

Teknikhandelskommittén har presenterat sina förslag i betänkandet (Ds H 198123) Handel med teknik. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 2:4 . Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 2:5. Kommitténs förslag be- handlas i det följande.

2 Servicenäringarna — stöd till turistföretag

Förslag rörande förutsättningarna för verksamheten vid företag inom servicenäringarna har lämnats av hotell- och restaurangutredningen i be- tänkandet (SOU 1978: 37) Hotell- och restaurangbranschen samt av servi- ceföretagsutredningen i betänkandet (SOU l979:74) Serviceföretagen — vägar till utveckling. Särskilda skrivelser i motsvarande ämnen har inkom- mit från bl.a. Sveriges hotell- och restaurangförbund och Sveriges köp- mannaförbund.

Hotell- och restaurangutredningen föreslog åtgärder på ett stort antal områden nämligen förbättrad tillgång till krediter och rådgivning bl.a. genom att hotell- och restaurangbranschen förs in i de regionala utveck- lingsfondernas målgrupp, stöd till Utvecklingsprojekt inom branschen. för- ändringar av alkohollagstiftningen. ökat kommunalt ansvar, förändringar på utbildningsområdet, utredning om ökad chartertraf'rk till Sverige samt inrättande av ett centralt samrådsorgan för inkvarterings- och serverings- frågor. I anledning av utredningens förslag på utbildningsområdet har regeringen genom beslut den 30 augusti 1979 överlämnat betänkandet

• Sida 56
•  Original

Prop. 1981/82:118 56

jämte remissvaren till skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleäm- betet (UHÄ) för beaktande samt uppdragit åt UHÄ att utreda den närmare utformningen av en högskoleutbildning inom hotell- och restaurangbran- schen. Med anledning av uppdraget har inom UHÄ tillsatts en arbetsgrupp för att bereda hotell- och restaurangutredningens förslag vidare samt företa en översyn av högs'koleutbildningen inom storhushållssektorn och turist- näringen. Frågan om behovet av en utredning av chartertrafrken har mins— kat genom den ökade prisdifferentiering på reguljärflyget som skett under senare år. Den turist- och rekreationspolitiska utredningen (TUREK) har dessutom i uppdrag att särskilt belysa transportproblematiken inom turist- sektorn.

Serviceföretagsutredningens förslag syftade till att förbättra finansie- rings-, rådgivnings- och utbildningssituationen för de mindre företagen inom servicenäringarna. 1 första hand borde detta enligt utredningen ske genom att de regionala utvecklingsfondernas målgrupp utvidgades till att omfatta i stort sett alla företag inom servicenäringarna med färre än 50 anställda. Vidare föreslogs att utbildningsgivare med inriktning på ser- vicenäringarna skulle få samma bidragsmöjligheter som andra utbildnings- givare och att resurserna för Statens institut för företagsutveckling skulle förstärkas. Slutligen föreslog utredningen att statliga garantier skulle ges för Handelskreditgruppens (dvs. AB Handelskredit, AB Järnhandelskre- dit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit samt Kiosk- och Servicehandelns kreditinstitut AB) upplåning för att förbilliga och utöka den utlåning som från dessa institut går till företag inom detalj- handeln och hotell- och restaurangbranschen.

Av de båda betänkandena framgår att servicenäringarna är utpräglade småföretagsbranscher. Serviceföretagsutredningen anger sålunda att om- kring 80% av antalet företag inom servicenäringarna år 1976 hade mindre än fem anställda och att endast 1 % av företagen hade fler än 50 anställda. För hotell- och restaurangbranschen gällde att 75 % av företagen hade fyra eller färre anställda.

Såväl hotell- och restaurangutredningen som serviceföretagsutredningen har som framgått av redovisningen föreslagit att de regionala utvecklings- fondernas målgrupp utvidgas till att omfatta även serviceföretag. Hotell- och restaurangföretag bör därvid enligt hotell- och restaurangutredningen prioriteras.

Serviceföretagsutredningen framhåller att ett flertal av de problem som företag inom servicenäringarna har är förknippade med det förhållandet att företagen i stor utsträckning är småföretag. Sådana problem kan vara kapitalbrist och svårigheter med planering av marknadsföring. personal och ekonomi. En undersökning som utredningen har låtit göra visade att av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen kunde vart tionde inte genomföra planerade investeringar under perioden 1973—1977 p. g. a. pro- blem med kapitalanskaffningen. Utredningen konstaterade vidare att

• Sida 57
•  Original

' Prop. 1981/82: 118 57

många företag inom servicenäringarna ordnar delar av sin finansiering via leverantörer, vilket kan medföra bindningar till leverantören som verkar konkurrensbegränsande.

Serviceföretagsutredningen framhåller vidare att samhället redan på ett flertal områden har vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på kredit- och kapitalförsörj- ningsområdet och på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrät- tats på både central och regional nivå. Flera av dessa organ, bl.a. de regionala utvecklingsfonderna, är i sin verksamhet främst inriktade på de tillverkande företagen. Det är otillfredsställande anser såväl serviceföre- tagsutredningen som hotell- och restaurangutredningen att förutsättningar- na för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicenäringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjlighet att få del av sådana stödåtgärder som här avses. Det bör enligt utredningen vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form oberoende av företagets branschtillhörighet.

Utredningen understryker i detta sammanhang servicenäringamas stora betydelse för konsumenterna och deras viktiga funktion i samhällsekono- mir'r L inte minst från sysselsättningssynpunkt. Det föreligger också ett starkt ömsesidigt beroende mellan serviceföretagen och de tillverkande företagen. För sin fortsatta utveckling är industriföretagen beroende av bl.a. möjligheter att anlita serviceföretag av olika slag. Genom service- näringarna avsätts sålunda de tillverkande företagens produkter. Önskar man en gynnsam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynn- samma förutsättningar finns för utveckling bland de tjänsteproducerande företagen. Nya affärsidéer hos serviceföretagen som ökar effektiviteten kan bidraga till att hela näringslivets konkurrenskraft ökar liksom den ekonomiska tillväxten och välfärden framhåller serviceföretagsutredning- en.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att utvecklingsfondernas mål- grupp successivt byggs ut till att omfattai princip samtliga näringar. I ett första steg bör utvidgningen omfatta följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar:

— Byggnadshantverk

— Konsumtionsvaruinriktad partihandel — Partihandel med transportmedel. bränsle och drivmedel

— Handelsförmedling av konsumtionsvaror

— Handelsförmedling av transportmedel, bränsle och drivmedel — Dagligvaruhandel

— Sällanköpsvaruhandel — Bil- och drivmedelsdetaljhandel — Restaurang- och hotellrörelse

• Sida 58
•  Original

Prop. 1981/82: 118 58

— Uppdragsverksamhet — Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet — Reparations-. tvätteri- och annan serviceverksamhet.

Förslaget innebär att målgruppen i stort sett fördubblas. Det övervägande antalet remissinstanser har avstyrkt en så betydande ökning av målgruppen, bl. a. med hänsyn till fondernas begränsade ekono- miska och personella resurser. Flera av de remissinstanser som avstyrker utredningens förslag föreslår att fondernas målgrupp utökas med företag inom turistnäringen.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för industridepartementet anföra följande. Jag vill först erinra om att de regionala utvecklingsfonder- nas målgrupp fastställdes i samband med att fonderna bildades. Målgrup- pen består av små och medelstora företag inom tillverkningsindustrin samt sådana små och medelstora tjänsteproducerande företag som riktar sina tjänster till tillverkningsindustrin. Vidare finns en möjlighet för fonderna att i vissa fall räkna in i målgruppen även andra företag. En förutsättning för detta är dock, att en sådan tillfällig utvidgning inte innebär att insatser- na försämras för den prioriterade målgruppen, dvs. de tillverkande företa- gen. Genom att fonderna kan tillämpa en flexibel tolkning av målgruppsav- gränsningen, har de möjlighet att i enskilda fall lämna stöd och service till exempelvis konsult- eller transportföretag, vilket kan bidra till att förbättra förhållandena för de tillverkande företagen.

Närmare föreskrifter i fråga om målgruppen meddelas av regeringen. Vad gäller finansieringsverksamheten finns bestämmelser i förordningen ( 1978: 506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond. Mål- gruppen för företagsserviceverksamhet är inte författningsreglerad. Här får dock anses gälla som villkor för det statliga bidraget till verksamheten att fonderna arbetari enlighet med de riktlinjer som riksdagen har beslutat om. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen år 1979 beviljade Jämtlands läns utvecklingsfond bidrag av glesbygdsmedel för att fonden försöksvis skulle ge service även åt företag inom turistnäringen.

Vad utredningen anfört om serviceföretagens betydelse i samhällseko- nomin äger enligt min mening i allt väsentligt sin riktighet. Redan i sin anmälan till den förra s.k. småföretagspropositionen (prop. 1977/78: 40 bil. 1) framhöll chefen för industridepartementet att man bör sträva efter att inom ramen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet söka nå de företag som kan behöva stöd och hjälp i någon form. Av främst resursskäl måste dock verksamheten inom fonderna begränsas. Med hänsyn till det statsfinansiella läget och till behovet av att stärka tillverkningsindustrins konkurrenskraft kan jag emellertid inte nu förorda att alla serviceföretag förs in i utvecklingsfondernas målgrupp. Däremot bör en viss utvidgning kunna ske. Den bör då begränsas till företag inom turistnäringen.

Turistföretagen är begränsade till antalet. men de är på många orter av väsentlig betydelse som komplement till industrin. De har där stor betydel-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1981/82: 118 59

se för sysselsättning och service. I många fall bidrar de till en positiv utveckling av bytesbalansen. Jag förordar därför att de regionala utveck- lingsfondernas målgrupp utökas till att omfatta även turistföretag. Det ankommer på regeringen att närmare avgränsa fondernas målgrupp. Dessa företag bör sålunda få del av fondernas företagsservice och finansiering. Jag vill dock fästa uppmärksamhet på att den prioriterade uppgiften för fonderna är att stödja tillverkningsindustrin. Chefen för industrideparte- mentet tar strax upp denna fråga. Han tar då även upp frågans regionalpoli- tiska aspekter.

Det organ som på central nivå har till uppgift att planera. samordna och genomföra åtgärder för att främja turism är Sveriges turistråd. Inom ramen för arbetet med länsplaneringen har också länsstyrelserna kommit att engagera sig i arbetet med turistfrågor. Vidare pågår f.n. arbete vid rekrea- tionsberedningen samt berörda kommuner och länsstyrelser med att ta fram utvecklingsprogram för de primära rekreationsområdena. Härigenom föreligger i många fall ett underlag för turismens utveckling i länen som utvecklingsfonderna kan lägga till grund för sitt arbete inom turistnäringen. Det är angeläget att de turismfrämjande åtgärder som vidtas inom landet med stöd av statliga medel så långt möjligt samordnas. Det är därför en naturlig uppgift för turistrådet som centralt organ på det turismfrämjande området att ägna stor uppmärksamhet åt samarbetet med regionala utveck- lingsfonder liksom med andra organ med turismfrämjande uppgifter på olika nivåer.

Chefen för industridepartementet kommer senare (bilaga 4) att föreslå att statligt kreditstöd i form av s.k. hotellgarantilån slopas.

De förslag i övrigt som har lämnats av hotell- och restaurangutredningen samt serviceföretagsutredningen bör enligt min mening inte nu föranleda några åtgärder från regeringens sida.

Turismens betydelse för Sveriges ekonomi och sysselsättning har ökat under senare år. Jag har i det föregående berört de positiva effekter turismen kan ge för bytesbalans, sysselsättning och ekonomisk utveckling inte minst av betydelse i glesbygdsområden. Enligt min mening är det angeläget att olika åtgärder vidtas för att förbättra förutsättningarna att turista i Sverige i större utsträckning än för närvarande. En sådan åtgärd är den utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp till att även omfatta företag inom turistnäringen som jag nyss har förordat. Till andra sådana åtgärder hör etableringen av regionala marknadsförings- och bok- ningsorganisationer samt utvecklingen av ett rikstäckande databoknings- system. Dessa åtgärder syftar till att lokalt, regionalt och centralt utveckla och effektivisera turistnäringens tjänster.

I den förra s.k. småföretagspropositionen uttalade sig dåvarande chefen för handelsdepartementet positivt till Sveriges turistråds initiativ att i samarbete med regionala organ och andra intressenter driva en utveckling mot förbättrad sammansättning och marknadsföring av turistnäringens

• Sida 60
•  Original

Prop. 1981/82:118 60

tjänster. Han framhöll också att statliga medel, tillsammans med finansi- ering från övriga intressenter, borde ställas till förfogande för denna ut- veckling av regionala produktions- och bokningsorgan. I regeringens bud- getproposition (prop. 1979/80:100 bil. 14, NU 1979/80: 34, rskr 1979/ 80: 224") till 1980 års riksmöte framhölls det angelägna i att dessa organisa- tioner blev så stora att de fick tillräcklig bas för att driva rationell mark- nadsföring inom och utom landet. Som ett led i denna utveckling lämnades dessförinnan efter förslag i regeringens proposition om åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten (prop. 1978/79:127, AU 1978/79: 33. rskr 1978/79: 320) ekonomiskt stöd för att bilda ett storregionalt marknads- föringsbolag för Norrbottens och Västerbottens län.

I nämnda budgetproposition förordas också inrättandet av ett rikstäck- ande datoriserat bokningssystem för turistnäringen. Systemet är f.n. un- der utveckling och beräknas kunna tas i drift under år 1983.

Sveriges turistråd har aktivt medverkat i tillkomsten och utvecklingen av marknadsförings- och bokningsorganisationer, främst genom rådgivan- de insatser. Turistrådet har dock i flera fall accepterat ett begränsat ägande i bolagen och givit ekonomiskt stöd under utvecklingsfasen. F. n. täcks större delen av Sverige av ett tio-tal bolag av denna typ.

Bolagens verksamhet befinner sig i olika utvecklingsstadier. Förutsätt- ningarna för bolagens verksamhet är också olikartade. Geografisk av- gränsning och läge, turismens inriktning och omfattning är exempel på förhållanden som ger sådana skillnader i förutsättningar. Flertalet bolag har aktivt engagerat sig i bokning, försäljning och marknadsföring. Några bolag har dessutom påbörjat utveckling av sammanhållna paket av olika turistaktiviteter (produktutveckling). Bolagens ekonomiska situation vari- erar med hänsyn till bl. a. de förhållanden som nu har nämnts.

Hittillsvarande verksamhet visar, enligt Sveriges turistråd, på behovet av denna typ av organisation för att konsumenterna enkelt skall kunna överblicka utbudet och köpa den resa de önskar. Erfarenheterna visar att idén med företag som regionalt fångar upp. utvecklar, paketerar och säljer utbudet av turistprodukter via resebyrå eller direkt till konsumenten är riktig, men ger också indikation om att anpassningar av affärsidé, verk- samhet och organisation är aktuella i några av bolagen.

Ett väsentligt inslag i den grundläggande affärsidén för bolagen är att företagsekonomiska villkor skall gälla för verksamheten. Efter en upp- byggnadsfas skall verksamheten bära sina egna kostnader. Bolagen är f. n. i flera fall engagerade i en marknadsföring av regionen liksom information och service gentemot allmänhet. organisationer och näring som ofta inte kan motiveras av och baseras på den kommersiella omfattningen av resp. bolags verksamhet. Vissa tendenser till alltför snabb organisatorisk upp- byggnad finns också. Följden härav är att samhälleliga medel har fått skjutas till för att täcka därav uppkomna underskott.

I flera bolag granskas f.n. inriktning och finansiering av verksamheten.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1981/82:118 61

Det finns inom regionerna ett intresse av att uppdra åt bolagen att utföra vissa informations- och marknadsföringsuppgifter som gäller regionerna som helhet, detta för att också via bolagens insatser stimulera individuellt resande och resande som säljs via andra arrangörer, resebyråer m.fl. Ökade insatser för att stimulera produktutveckling är exempel på andra uppgifter som på uppdragsbasis kan komma att tilldelas bolagen. Det kan gälla utveckling av rationella transportlösningar och attraktiva aktivitetsut- bud. _

En sådan förändring av verksamhetens inriktning aktualiserar behovet av samverkan och avgränsning till de på regional nivå berörda organisatio- nerna. Diskussionerna kring dessa frågor har påbörjats inom flera av de aktuella regionerna och kan förväntas leda till en klarare uppdelning av uppgifter som planering, information, produktutveckling, marknadsbear- betning, försäljning och service.

Det är enligt min mening angeläget att diskussionerna leder till ett effektivare utnyttjande av de resurser som satsas lokalt och regionalt och att sådana resurser avsätts för såväl långsiktig planering som för mer kortsiktigt kommersiellt utnyttjande.

Tillkomsten av det rikstäckande databokningssystemet (BOKSER) ger bolagen större möjligheter till produktutvecklande insatser. Systemet avses ge direkta rationaliseringsvinster inom bolagen och en effektiviserad distribution via arrangörer och resebyråer. Av stort intresse är också de nya möjligheterna för resp. anläggning att inom ramen för det gemensam— ma systemet själv utföra bokningsarbete till ett konkurrenskraftigt pris. Till systemet kan kopplas en serie ekonomiadministrativa och andra funk- tioner som kan utnyttjas av de enskilda turistföretagen. För de regionala bolagen bör detta ge en utökad kundkrets och samverkan med turistnäring- en. Härigenom skapas en större bredd i betalningsunderlaget och ett mer varierat utbud vilket i sin tur gynnar den _enskilde konsumenten. Det är angeläget att varje företag som så önskar äger rätt att ansluta sig till bokningssystemet.

Bolagens geografiska upptagningsområde och ägande har varit föremål för diskussion. Det är viktigt att den geografiska avgränsningen grundas på prioriteringar från resp. region. Bolagens kostnader för administration och marknadsföring är ofta höga i förhållande till omsättningen. Enligt min mening bör dock betydande besparingar kunna nås genom närmare sam- verkan mellan olika regioner. Det är också viktigt att den organisatoriska samordningen och ansvarsfördelningen på regional nivå tar hänsyn till kundernas uppfattning, vilken inte alltid tar hänsyn till länsgränser. om vad som är lämpliga geografiskt sammanhållna områden. Den organisatoriska utformningen av samarbetet bör avgöras regionalt.

Vad avser bolagens ägarstruktur skiftar den starkt från bolag till bolag. Ägarinslaget från kommuner och landsting är dock ofta mycket starkt. Även turistrådet är delägare i flera av bolagen. Helt naturligt styr de olika

• Sida 62
•  Original

Prop. 1981/82: 118 62

regionala förutsättningarna strukturen på ägarinslaget i varje bolag. För egen del anser jag att en grundläggande förutsättning för bolagens verk- samhet är omfattningen av deras förankring i turistnäringen. Det är därför angeläget att turistnäringen direkt eller via intresseorganisationer har ett tillräckligt ägarinflytande.

Turistrådets engagemang genom ägande i enskilda bolag har syftat till att aktivt medverka i bolagens uppbyggnad och inledande utveckling. Enligt min mening bör rådets ägarinslag begränsas till dessa utvecklingsfaser. Turistrådet bör därför successivt minska och på sikt helt avveckla sina delägarskap. Självfallet är det rådets uppgift att även därefter kunna stödja bolagens utveckling. Det bör dock kunna ske genom rådgivande insatser på sätt som till andra företag och organ inom turistnäringen.

Många turistföretag befinner sig i en fas av förändring. En brist har därvid varit knappheten på rådgivande och ekonomisk hjälp på det lokala och regionala planet. Bl.a. de nya reglerna för utvecklingsfondernas arbe- te kommer väl till pass inför den framtida utvecklingen inom turistnäring- en. Former för samverkan mellan marknadsförings- och bokningsbolagen, de regionala turistorganisationerna. länsstyrelserna och utvecklingsfon- derna bör därför snarast utvecklas. Som jag har nämnt i det föregående har turistrådet som centralt organ på det turismfrämjande området en viktig uppgift att fylla i detta sammanhang.

3 Exportfrämjande verksamhet

Inom den statliga exportfrämjande verksamheten är en rad aktiviteter särskilt inriktade på mindre och medelstora företag. Sveriges exportråd inrättades den 1 juli 1972 genom avtal mellan svenska staten och Sveriges allmänna exportförening. Exportrådets uppgift är att som centralt organ planera, samordna, marknadsföra och genomföra åtgärder för att främja svensk export. För att lösa denna uppgift planerar och leder exportrådet den exportfrämjande verksamheten dels vid den specialiserade kommer- siella utlandsrepresentationen, dvs. handelssekreterarna och de handels- kamrar i utlandet som har slutit samarbetsavtal med rådet, dels inom utrikesrepresentationen.

Handelssekreterarna är huvudsakligen placerade i Europa och Nord- amerika samt dessutom i Australien och Japan men även på några stats- handels- och u-landsmarknader. En av huvuduppgifterna för utrikesrep- resentationen är att underlätta företagens export. Främst i länder där handelssekreterare inte finns bedrivs en omfattande exportfrämjande verk- samhet av utrikesrepresentationen. Under senare år har ett antal beskick- ningar" förstärkt sina resurser för exportfrämjande. Flertalet av dessa har möjlighet att ta betalt för sina tjänster och arbetar således som ett traditio- nellt handelskontor.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1981/82: 118 63

I Sverige tar exportrådet tillvara den kunskap som finns inom de regio- nala utvecklingsfonderna och handelskamrama. Dessa utgör replipunkter för rådets verksamhet. Ett samarbete har successivt växt fram under senare år mellan exportrådet och de regionala organisationerna som främst kan stå till tjänst med viss inledande exportservice.

Sveriges exportråd arbetar sedan budgetåret 1978/79 vid sidan av den sedvanliga verksamheten — som också kommer mindre och medelstora företag till del — med ett särskilt åtgärdspaket för stöd till mindre och medelstora företag (prop. 1977/78:40 bil 4, NU 1977/78:34. rskr l977/ 78: 110). Åtgärderna syftar till att stimulera intresset för export, till att utvärdera förutsättningarna för export och till att underlätta ett slutligt genomförande av en exportsatsning och är i princip en hjälp till självhjälp. De olika komponenterna kan beskrivas på följande sätt. Inom ramen för exportträffar ges en krets företagare möjlighet att diskutera konkreta ex- portproblem utifrån praktikfall, en utvald marknad eller ett särskilt ämnes- område (t.ex. exportteknik eller marknadsintroduktion). Genom export— handlingsprogram, en för varje företag särskilt anpassad konsultinsats, ges enskilda företag hjälp till en mer systematisk, långsiktig och aktiv export. Särskilt stöd ges för att utföra en marknadsundersökning på nya mark- nader. Denna aktivitet har senare kompletterats med ett komplett program för systematisk marknadsintroduktion. Syftet med programmet är att med- verka till en inledande försäljning på minst en utlandsmarknad.

Verksamheten består i övrigt bl.a. av det år 1974 inrättade projektet exportchef att hyra. F.n. finns 15 exportchefer att hyra placerade hos utvecklingsfonder i 12 län samt på Västsvenska handelskammaren. Ex- portcheferna arbetar med 5 —6 företag samtidigt. Varje företag skall efter en period om två till tre år kunna handha exportverksamheten utan den inhyrda exportchefens hjälp. Ett annat moment i verksamheten utgörs av särskilda säljkontaktresor, framför allt till de nordiska grannländerna, i syfte att nå inledande affärsförbindelser.

Sveriges exportråd arbetar nära med utvecklingsfonder. handelskamrar och andra regionala organisationer vid genomförandet av småföretagspa- ketet. En utvärdering av insatserna inom småföretagspaketet visar att inemot tre fjärdedelar av deltagande företag är nöjda med insatserna.

För budgetåret 1978/79 anslogs 4 milj. kr. för den särskilda verksamhe— ten för mindre företag. Under de två följande budgetåren skedde vissa justeringar av detta belopp till 4,5 milj. kr. budgetåret 1980/81. Från bud- getåret 1981/82 har Sveriges exportråd erhållit större möjlighet än tidigare att prioritera olika insatser inom ramen för befintliga medel och samtidigt fått förstärkta resurser. Medlen för särskilda småföretagsinsatser har där— vid ökat kraftigt till ca 12 milj. kr. budgetåret 1981/82. För budgetåret 1982/ 83 planeras insatser om ca l6 milj. kr. Genom de ökade medelsbeloppen har insatserna dels förbättrats dels utvidgats och kompletterats.

För egen del vill jag anföra följande. Jag anser det angeläget att befästa,

• Sida 64
•  Original

Prop. 1981/82: 118 64

fördjupa och vidareutveckla det särskilda programmet för småföretag. Enligt min mening tillgodoses detta genom exportrådets olika insatser och den medelsökning som har skett till programmet. Det får ankomma på Sveriges exportråd att inom ramen för tillgängliga medel liksom hittills göra de avvägningar och prioriteringar som bedöms erforderliga för att genomföra det särskilda programmet för de mindre och medelstora företa- gen. Det nära samarbetet med regionala utvecklingsfonder, handelskam- mare m.fl. regionala organisationer bör därvid självfallet fortsätta.

Det särskilda stöd till svensk projektexport som infördes vid Sveriges exportråd den 1 juli 1979 har främst varit inriktat mot större företag. Små och medelstora företag har emellertid kunnat delta som underleverantörer till större projekt. Enligt riktlinjerna för stödets beviljande kan sådant utgå till förprojekterings-, seminarie- och utbildningsverksamhet samt för att ta fram anbud. De ursprungliga riktlinjerna angav att enbart projekt som helt eller delvis omfattar leveranser av investeringsutrustning till industri- och anläggningsprojekt kunde komma ifråga för stöd. Efter den 1 juli 1981 kan stöd även lämnas till projekt som enbart omfattar leveranser av tjänster. Vidare kunde stöd inledningsvis ges om kontraktsvärdet för de svenska leverantörerna tillsammans uppgick till lägst 15 milj. kr. Utan hinder därav kunde stöd ges om projektet var av speciellt nyskapande karaktär eller kunde antas vara av långsiktigt intresse för svensk industris utveckling. Efter den 1 juli 1981 kan stöd lämnas till projekt där kontraktsvärdet understiger 15 milj. kr. och som bedöms som särskilt intressanta även om de inte är av speciellt nyskapande karaktär. De tillägg till de ursprungliga riktlinjerna som här har angivits finns redovisade i prop. 1980/81: 100 bil 14 (NU 1980/81 : 58, rskr 1980/81z426). Med de tillägg som har gjorts från den I juli 1981 ökas enligt min mening möjligheterna för mindre företag att kunna komma i åtnjutande av detta stöd. Några ytterligare justeringar i nu gällande regler för verksamheten är f.n. inte aktuella.

Konsultexportutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1980: 23) Statligt kunnande till salu bl. a. att en försöksverksamhet med statligt stöd för export av kunnande om verksamhet inom småindustrisekrorn från statliga organ och konsultföretag till denna sektor i främst utvecklings- länder skulle genomföras. Sådana insatser har enligt utredningen hittills huvudsakligen förmedlats via utvecklingsorgan. Därutöver finns på den statliga sidan främst statens industriverk och de regionala utvecklingsfon- derna. Försöksverksamheten föreslås ske under två år vid utvecklingsfon- den i Stockholms län. Förslaget har fått ett blandat mottagande av remiss- instanserna. Ett antal av de instanser som har tagit upp denna fråga stödjer förslaget bl. a. SIDA, statens industriverk och utvecklingsfonden i Stock- holms län. Av de som tillstyrkt anser länsstyrelsen i Västerbottens län, utvecklingsfonden i länet och Västerbottens handelskammare att verksam— heten bör förläggas till Stiftelsen Expolaris i Skellefteå. Andra remissin- stanser. exempelvis Sveriges exportråd och Sveriges industriförbund, kan

• Sida 65
•  Original

Prop. 1981/82: 118 65

inte finna några starka motiv för insatser på detta område och avstyrker således förslaget. Utredningens förslag har refererats i regeringens propo- sition 1980/81: 17] om export av tjänster från statliga myndigheter och bolag m. m. med hänvisning till den kommande småföretagspropositionen. Förslag med liknande inriktning har under hand presenterats av dels Stockholms läns utvecklingsfond, dels Stiftelsen Expolaris. I dessa fall gäller det delvis systemleveranser av färdiga småindustrier till utvecklings- länder.

Efter samråd med chefen för industridepartementet vill jag för egen del anföra följande. Jag ser positivt på den verksamhet med att sälja svenskt småföretagskunnande som redan bedrivs av bl. a. Stockholms läns utveck- lingsfond och Expolaris. Marknaden för sådana tjänster är emellertid be- gränsad och delvis osäker. Jag är f. n. inte beredd att föreslå några särskil- da statliga stödinsatser för att främja denna typ av export. Det hindrar dock inte att bl.a. de nämnda organisationerna kan fortsätta att, inom ramen för sina resurser eller med särskilda medel från exempelvis SIDA, bedriva export av svenskt kunnande på småföretagsområdet.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor om handel med teknik. Teknikhandelskommittén som tillkallades hösten 1979 har presenterat sina förslag i betänkandet (Ds H 198123) Handel med teknik. Hösten 1979 tillkallade regeringen också en kommitté för att bedriva försöksverksam- het med produktsökning och teknikimport. Teknikimportkommitte'n avser presentera sitt betänkande kring halvårsskiftet 1982.

Enligt teknikhandelskommitténs mening finns det starka skäl att vidta åtgärder för att stimulera handel med teknik. Import av teknik kan bidra till att skapa sysselsättningstillfällen och till ökad teknisk vitalitet och konkur- renskraft för svenska företag. Samtidigt framhåller kommittén att import av teknik inte kgrr ersätta egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Genom export av teknik kan det svenska tekniska kunnandet komma till utnyttjande utomlands och generera intäkter till Sverige. Teknikexport spelar också en viktig roll för att stimulera export av varor och kompletta anläggningar och får därmed en sysselsättningsskapande effekt. Kommit- tén menar att åtgärder för att främja handel med teknik i första hand bör avse utbildning och information samt rådgivnings— och serviceverksamhet. Sådana åtgärder bör i huvudsak kanaliseras via befintliga myndigheter och organ. Mot den bakgrunden ger kommittén följande förslag. Dessa är framför allt inriktade mot små och medelstora företag.

Ett teknikhandelsråd bör inrättas i anslutning till Sveriges exportråd. Anledningen till att exportrådet har valts är att köp och försäljning av teknik är att se som en form av internationell affärsverksamhet. Teknik- handelsrådet skall genom rådgivning, service, utbildning och information stimulera främst de mindre och medelstora företagens handel med teknik. Rådgivningen skall därvid i huvudsak vara inriktad på andra aspekter än de rent tekniska. Rådet föreslås vara underställt Sveriges exportråd men bör 5 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr II8

• Sida 66
•  Original

Prop. 1981/82: 118 66

ha en från exportrådet relativt fristående ställning. Kostnaderna för bud- getåret 1982/83 beräknas till 5 milj. kr. Teknikhandelsrådet och styrelsen för teknisk utveckling (STU) bör etablera ett nära samarbete. Kommittén framhåller också att STU:s planer på att genomföra ett program för utbild- nings- och serviceverksamhet och övrig verksamhet för att främja teknik- handel bör genomföras. De två organens verksamheter kan därvid kom- plettera varandra.

En datorbaserad licensbank bör byggas upp i syfte att underlätta för svenska företag att söka utländsk teknik och att sälja svensk teknik. Licensbanken föreslås placeras vid patent- och registreringsverket (PRV.). Teknikhandelsrådet och STU förutsätts medverka. Den beräknade kostna- den för budgetåret 1982/83 uppgår till 3 milj. kr. Erfarenheterna från teknikimportkommitténs arbete bör utgöra underlag för utformningen av licensbanken.

Kommittén anser att direkt ekonomiskt stöd i form av villkorliga län eller bidrag i vissa fall är viktigt för att stimulera handeln med teknik. Befintliga stödformer bör kunna utnyttjas för detta ändamål. En sådan är de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån vilka i högre grad bör användas även för projekt avseende teknikhandel. Svensk pro- jektexport vid Sveriges exportråd anges också. Stöd bör kunna utgå vid licensexport, varvid kravet på att flera företag skall samverka inte bör gälla. Några omedelbara resurstillskott för dessa stödformer föreslås inte.

Enligt kommitténs mening kan handelssekreterare. teknisk-vetenskapli- ga attachéer och utrikesrepresentationen spela en viktig förmedlande roll vid export och import av teknik. Dessa bör mer aktivt ägna sig åt frågor som rör teknikhandel. Kommittén framhåller betydelsen av samarbete mellan handelssekreterare och teknisk-vetenskapliga attachéer i frågor som rör teknikhandel. Handelssekreterarnas möjligheter att medverka vid förmedling av teknik bör stärkas. Kostnaderna för sådan utbildning och nyrekrytering beräknas till 2 milj. kr. budgetåret 1982/83. Kommittén tar också upp frågan om det generella skatteavdraget för forskning och ut- veckling. Vissa mindre ändringar i gällande bestämmelser föreslås i syfte att eliminera ogynnsamma beräkningseffekter vid förvärv och försäljning av teknik. Kostnaderna beräknas till ett par miljoner kr. per år i uteblivna skatteintäkter för samhället.

Slutligen föreslår kommittén att det s.k. SEK-systemet utvidgas till att omfatta även projekt avseende licensexport. Kostnaden för att täcka rän- tesubventionen uppskattas till ca 1 milj. kr. per år.

Utredningens olika förslag beräknas således uppgå till en total kostnad om ca 13 milj. kr. budgetåret 1982/83.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för industridepartementet anföra följande. Det tekniska kunnandet måste ständigt förnyas för att vårt lands internationella konkurrenskraft skall kunna bibehållas och stärkas. Forskning och utveckling är därför av central betydelse. Sverige har emel-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1981/82: 118 67

lertid inte möjlighet att bedriva utvecklingsarbete på alla de områden som är intressanta för ett högindustrialiserat samhälle. Bl. a. mot den bakgrun- den bedriver svenska företag idag internationell handel med teknik. Lik- som flertalet remissinstanser delar jag i stort de slutsatser och förslag som teknikhandelskommittén presenterat. Dessa kan få särskild betydelse för de små och medelstora företagen. Intentionerna i kommitténs förslag kan enligt min mening mycket väl genomföras utan att ytterligare medel tillde- las.

Liksom kommittén vill jag understryka betydelsen av samarbete mellan berörda organisationer i Sverige och då närmast Sveriges exportråd och STU. Ett antal remissinstanser, bl. a. Sveriges exportråd och STU, delar denna bedömning. Vidare delar jag liksom ett antal remissinstanser kom- mitténs uppfattning om utbildnings- och informationsverksamhetens stora betydelse för handeln med teknik.

Förslaget att inrätta ett särskilt teknikhandelsråd vid exportrådet har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Fleratalet av dessa är emel- lertid positiva till att såväl Sveriges exportråd som STU får en uppgift på detta område. Jag delar kommitténs uppfattning att exportrådet bör spela en roll på teknikhandelsområdet, framför allt beträffande information till företag och organisationer med tonvikt på exportfrågor. Sveriges export- råds uppgift är att främja svensk export och mot den bakgrunden bör frågor om teknikhandel i viss mån behandlas fristående från exportrådets övriga verksamhet. STU:s planer på detta område måste därvid beaktas. De två organisationerna bör komplettera varandra för att kunna ge så fullgod service som möjligt. Även de regionala utvecklingsfonderna har en naturligt plats i detta sammanhang. I syfte att underlätta samarbete mellan olika intressenter på teknikhandelsområdet bör en referensgrupp inrättas med bl.a. exportrådet och STU företrädda. Det ankommer på regeringen att fatta närmare beslut härom.

Medel för Sveriges exportråds utökade verksamhet på detta område har budgeterats under elfte huvudtitelns anslag B 1. Exportfrämjande verk- samhet (prop. 1981/82: 100 bil 14 s. 28). Det får ankomma på exportrådet att i samverkan med framför allt STU ge förslag till verksamhetens närma- re utformning. Den ambitionsminskning jämfört med kommittéförslaget som har skisserats ovan bör därvid beaktas.

Förslaget om en datorbaserad licensbank har också fått ett blandat mottagande. Bl.a. PRV pekar på att en rad frågor återstår att lösa. Jag finner mot den bakgrunden inte att en särskild licensbank f. rr. bör inrättas utöver redan existerande informationskanaler. Nuvarande organisationer bör kunna tas tillvara för att söka och finna lämpliga licensobjekt liksom licenstagare.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att befintliga stödformer för att stimulera handeln med teknik bör tas till vara, främst de som handläggs av de regionala utvecklingsfonderna. Chefen för industride-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1981/82:118 68

partementet kommer senare att föreslå vissa ändringar i fondernas finan- sieringsverksamhet (bilaga 4). Som jag har anfört tidigare anserjag inte att några ändringar i nu gällande regler för stöd till svensk projektexport är aktuella. Det bör samtidigt erinras om de ändringar som har genomförts från den ljuli 1981 och som har redovisats i det föregående.

Liksom kommittén och ett antal av de remissinstanser som har uttalat sig fästerjag stor vikt vid samarbete mellan olika organisationer på teknik- handelsområdet inte bara i Sverige. Den exportfrämjande fältorganisa- tionen — handelssekreterare och utrikesrepresentationen - samt de tek- nisk-vetenskapliga attachéerna spelar en betydelsefull förmedlande roll vid handel med teknik. De teknisk-vetenskapliga attachéernas speciella kun- skaper på teknikhandelsområdet bör till fullo utnyttjas. Ett ökat samarbete främjar enligt min mening sådan handel. Kostnaderna härför får täckas inom ramen för tillgängliga medel.

Beträffande förslaget om det generella skatteavdraget för forskning och utveckling erinrar jag om riksdagens beslut med anledning av proposition 1981/82:70 om ändrade regler för särskilt forskningsavdr'ag (SkU 1981/ 82: 24, rskr 1981/82: 100).

Vad slutligen gäller kommitténs förslag beträffande det s.k. SEK-syste- met behöver några särskilda åtgärder inte genomföras för att SEK skall kunna finansiera teknikhandel eftersom nuvarande regler och internatio- nella åtaganden möjliggör detta.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om ut- vidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om !. insatser för att främja turism och 2. insatser för att främja små och medelstora företags export.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1981/82: 118 69 Underbilaga 211

Serviceföretagen — vägar till utveckling (SOU 1979: 4)

Kapitel 3 Servicenäringarnas struktur

Den ekonomiska verksamheten i vårt samhälle kan delas i två huvudom- råden, varu- och kraftproduktion samt tjänsteproduktion. Dessa områden består i sin tur av olika sektorer. I detta betänkande behandlas service- näringarna som tillsammans med offentliga tjänster utgör tjänstesektorn. 1 servicenäringarna ingår en rad näringsgrenar och branscher. Gemensamt för företagen inom servicenäringarna är att de tillhandahåller service av olika slag, utför tjänster, distribuerar varor till andra företag eller till enskilda personer. Till servicenäringarna hänförs sålunda varuhandel, samfärdsel. bo- stadsförvaltning och privata tjänster. Även inom de varuproducerande sek- torerna linns det emellertid inslag av serviceproduktion. Viss reparations- verksamhet inom industrin samt byggnadshantverk kan föras hit. (Se vidare bilaga.)

Det bör här framhållas att servicenäringar inte är något enhetligt begrepp. De källor som utredningen utnyttjat, särskilt långtidsutredningen (SOU 1978278) och HUI, har sålunda delvis olika definitioner av servicenäringamas omfattning. Vid jämförelse mellan uppgifterna, t. ex. beträffande antal fö- retag, från de olika källorna bör också uppmärksammas att uppgifterna i vissa fall avser olika är.

3.1 Servicenäringama i samhällsekonomin

Av det föregående stycket framgår att till servicenäringarna hör flera vä- sentliga sektorer i samhällsekonomin. I samband med behandling av frågor som t. ex. ekonomisk tillväxt, investeringar och sysselsättning brukar dock uppmärksamheten från såväl statsmakternas som organisationemas och massmedias sida koncentreras till den varuproducerande sektorn. Utred- ningen ser det därför som väsentligt att ge en belysning av servicenäringamas roll i samhällsekonomin.

Av tabell 3.1 framgår att servicenäringarna svarar för en tredjedel ,av den samlade produktionen. Störst bland servicenäringarna är privata tjänster. 1 Andelen av BNP har sjunkit något under perioden 1965—1977 för såväl samfärdsel och bostadsförvaltning som privata tjänster. Det är endast va- ruhandeln som ökat sin andel av BNP bland servicenäringarna. Inom sam- hällsekonomin som helhet märks förskjutningen mot en ökad offentlig sek- tor, vilket innebär att näringslivets andel av BNP minskat i motsvarande grad. Räknarman bort den offentliga sektorn framgår att servicenäringarna

] Till privata tjänster hänförs i denna framställ- ning restaurang- och hotellrörelse (SNI 63), bank, försäkrings- och uppdragsverksamhet (SNI 81, 82, 832), reparations-, tvätteri och annan servi- ceverksamhet (SNI 95) samt övriga privata tjänster såsom fastighets- förvaltning (SNI 83102, 83103. dvs. exkl. bo- stadsförvaltning), renings- och renhållningsverk. städningsrörelse ("SNI 92), undervisning. forskning, sjukvård (SNI 93) och rekreationsverksamhet (SNI 94). Observera dock att i vissa tabeller ingår bostadsförvaltning i privata tjänster.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1981/821118

' i detta fall ingår bo- statsförvaltning i privata tjänster.

70

år 1977 svarade för drygt 45 % av näringslivets BNP-andel. medan år 1965 motsvarande tal var knappt 45 %. Servicenäringarna har alltså ökat, om än litet. sin andel av näringslivets samlade produktion.

Tabell 3.1 Niringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1965-1977. Procent av BNP tlll faktorprls

1965 1970 1974 1977

Varu- och kraftproduktion 45,9 45,9 45,9 43,1 Servicenäringar 37,2 35,2 34.9 35,5 därav: Varuhandel 9,5 9,3 9,3 9,8 Samfärdsel 5.8 5,3 6,0 5.3 Bostadsförvaltning 7.7 7,3 6,9 7 ,2 Privata tjänster 14,2 13,3 12,7 13.2 Offentliga tjänster 16.9 18.9 19.2 21.4

Totalt 100 100 100 100

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.2 Årlig förändring av BNP (till faktorpris) inom olika näringsgrenar 1965—1977. (%)

1965—1970 1970—1974 1974—1977

Varu- och kraftproduktion 3.9 3.0 —- 1,8 Varuhandel 3,4 2,9 2,0 Samfärdsel 2.1 5.8 - 3,8 Bostadsförvaltning 2,6 1,5 2,2 Privata tjänster 2,4 1,8 1,6 Offentliga tjänster 6,1 3.4 4,1

Totalt 3,8 3.0 0.3

Källa: SOU 1978:78.

Tillväxten av BNP har avtagit från mitten av 1960-talet. vilket framgår av tabell 3.2. En liknande nedgång i ökningstakten kan noteras för va- ruhandel och privata tjänster, medan samfärdsel och bostadsförvaltning visar en oregelbunden utveckling under de olika perioderna. Mellan åren 1974 och 1977 hade samfärdseln en negativ utveckling medan bostadsförvalt- ningen visade den näst offentliga tjänster snabbaste utvecklingen.

Av tabell 3.3 framgår att omkring en tredjedel, dvs. drygt 1,3 miljoner av alla sysselsatta, är verksamma inom servicenäringarna. Den största an- delen av det totala antalet sysselsatta under perioden 1965-1977 hade ser- vicenäringarna år 1970 med 34,4 %. Därefter har en viss nedgång skett. Minskningen är något större för varuhandeln än för övriga servicenäringar. Varuhandeln har dock tillsammans med privata tjänster1 de största andelarna inom servicenäringarna. Medan denna sektor under perioden haft endast mindre förändringar, har varu- och kraftproduktionen fått vidkännas en stadigt sjunkande andel av antalet sysselsatta, från drygt 50 % år 1965 till knappt 40 % år 1977. Denna utveckling innebär att servicenäringarna har ökat sin andel av näringslivets sysselsättning från 39,5 % år 1965 till 45,5 %

• Sida 71
•  Original

Prop. 1981/82:118 71

år 1977. Servicenäringama spelar sålunda i detta avseende en allt större roll från sysselsättningssynpunkt.

Tabell 3.3 Niringsgrenarnas andelar av antalet sysselsatta 1965—1977 samt antalet sysselsatta år 1977 '

1965 1970 1974 1977 1977 (lOOO-tal)

Varu- och kraftproduktion 51,9 46,0 42,7 39,8 1616 Servicenäringar 33,9 34.4 33,3 33,2 1 344 därav: Varuhandel 12,9 13.1 12,5 12,3 501 Samfärdsel 6,8 6,8 6,8 6,7 272 Privata tjänster” 14.2 14.5 14.0 14.2 571 Offentliga tjänster 14.2 19.6 24,0 27,0 1 100 Totalt 100 100 100 100 4 060

” Privata tjänster inkluderar bostadsförvaltning. År 1977 sysselsatte bostadsförvalt- ningen 33 000 personer, vilket motsvarade en andel på ca 1 96 av det totala antalet sysselsatta. Källa: SOU 1978:78 .

Tabell 3.4 Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1965-1977. Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring

1965—1970 1970—1974 1974—1977

Varu- och kraftproduktion 6,7 5.9 0,8 Varuhandel 3,3 4,6 2 ,7 Samfärdsel 1,8 8.0 -3.8 Bostadsförvaltning 2.0 1.4 2.5 Privata tjänster 2,5 3.6 1,4 Offentliga tjänster 0,0 -0.1 0,1

Totalt 4,3 4,3 0,7

Källa: SOU 1978:?8.

Produktiviteten har, som framgår av tabell 3.4,fortlöpande ökat inom ser- vicenäringarna. För den senaste perioden i redovisningen — 1974—1977 — noteras en högre produktivitetsökning för samtliga servicenäringar bortsett från samfärdsel än för industrin.

Investeringstakten för ekonomin som helhet har varit avtagande och under senaste perioden t. o. m. minskande. Detta framgår av tabell 3.5. Varuhandel visar dock en utveckling som är helt motsatt med en kraftig ökning under åren 1974—1977. Detta beror på en ökning av investeringarna i maskiner och inventarier på 14,5 % under de nämnda åren. Av tabell 3.6 framgår att servicenäringarna svarar för omkring 45 % av bruttoinvesteringarna. Denna andel har minskat under den redovisade perioden, mest beroende på de sjunkande bostadsinvesteringarna. Ser man till servicenäringarna i övrigt har de ökat sin andel av investeringarna mellan 1965 och 1977. Sam- färdsel minskade dock sin investeringsandel mellan 1974 och 1977.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1981/82:118 7 N

Tabell 3.5 Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1965—1977, årlig procen- tuell förändring

Milj. kr 1965— 1970- 1974— 1977 1970 1974 1977

Varu- och kraftproduktion 22 310 3.3 4.9 —2,3 Servicenäringar 25 131 därav: Varuhandel 4025 0.2 1.0 11.4 Samfärdsel 5 522 2.6 8.1 -6.8 Bostadsförvaltning 11 889 1.3 —1,5 —4,8 Privata tjänster 3 695 9.7 4.6 1,2 Offentliga tjänster 9 981 7,8 -4,9 1,5 Totalt 57 422 3.6 1,6 —1.7

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.6 Bruttoinvosterlngarnas fördelning 1965—1977. Procent av totala brut- toinvesteringar

1965 1970 1974 1977

Varu- och kraftproduktion 35,3 34,7 39,5 38,8 Servicenäringar 47,8 44,7 44.8 43.8 därav: Varuhandel 5,8 4.9 4,8 7,0 Samfärdsel 9.3 8,8 1 1.3 9,6 Bostadsförvaltning 28.8 25,8 22,8 20,7 Privata tjänster 3,9 5,2 5.9 6,5 Offentliga tjänster 16,9 20.6 15.7 17.4 Totalt 100 100 100 100

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.7 Olika näringsgrenars andelar av BNP. antal sysselsatta och bruttoin- vesteringarna 1977, (96)

BNP Syssel- Bruttoin- satta vesteringar Varu- och kraftproduktion 43,1 39,8 38,8 Servicenäringar 35.5 33.2 43,8 därav: Varuhandel 9,8 12,3 7,0 Samfärdsel 5.3 6,7 9,6 Bostadsförvaltning 7,2 1,0 20,7 Privata tjänster 13,2 13,2 6.5 Offentliga tjänster 21.4 27.0 17.4 Totalt 100 100 100

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.7 ger en sammanfattande översikt över olika näringsgrenars be— tydelse i samhällsekonomin. Servicenäringama svarar för 33,2 % av antalet sysselsatta, 35,5 % av BNP och 43,8 % av bruttoinvesteringarna. Skillnaden

• Sida 73
•  Original

Prop. 1981/82: 118 73

mellan dessa andelar förklaras till största delen av de olika andelarna för bostadsförvaltningen som är mycket kapitalintensiv men har ett litet antal sysselsatta. .

Beträffande vissa variabler kan en ytterligare uppdelning på servicenäringar göras. Detta material. som främst avser antal företag och antal anställda, har sammanställts åt utredningen av Handelns Utredningsinstitut (l-IUI) och grundar sig på uppgifter från Centrala Företagsregistret (CFR). Upp- gifterna avser förhållandena år 1976. Offentliga tjänster ingår inte i denna redovisning. Hela rapporten finns i bilaga.

Servicenäringarna hade år 1976 knappt 180000 företag vilket framgår av tabell 3.8. Detta utgjorde 70 % av det totala antalet företag i landet. Me- delantalet anställda per företag i servicenäringarna var knappt sex. Mot- svarande siffra inom industrin var 38. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså inte en re- dovisning av antalet sysselsatta. Antalet anställda inom servicenäringarna enligt denna beräkningsmetod uppgick 1976 till något under 1 miljon.

Den procentuella fördelningen av antalet företag och anställda på olika servicenäringar framgår av diagram 3.1. Detaljhandeln svarade för den största andelen av såväl anställda som företag, 24,5 respektive 28,7 %. I båda fallen

Tabell 3.8 Antal företag och summa anställda inom olika servicenäringar 1976

Näringsgrupp Antal Summa antal Medelantalet (SNI-Kod) företag anställda anställda per (årsverken) företag

Servicenäringar inom industrin (35512, 38292. 38394, 38422) 1 981 14 961 7.6 Byggnadsservice-

verksamhet (502) 18 435 74 017 4,0 Partihandel (61) 20 328 179 149 6.8 Detaljhandel (62) 51 421 243 319 4,7 Hotell- och

restaurangrörelse (63) 7 355 49 077 6.7 Samfärdsel (71? 25 235 177 341 7,0 Bank- och försäkrings- institut. fastighets- förvaltning. uppdrags- verksamhet (81—83) 35 356 189 623 5,4 Renhållning, städning (92) 2 146 23 564 11.0 Reparations-. tvätteri- och annan service- verksamhet (95) 17044 42 261 2,5

Summa 179 301 _ 993 312 5.5

I'1 samfärdsel ingår här inte post och tele (SNI 72) vilket var fallet i de tidigare tabellerna.

Källa: HUI.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1981/82: 118

Diagram 3.1 A mal förelag och ama) anställda med procentuell fördelning på olika servicenäringar 1976.

Källa: HUI.

74

var gruppen bankfförsäkring, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet näst störst med knappt 20 %.

Serviceföretagens fördelning på storleksklasser framgår av tabell 3.9. Över hälften av antalet "företag hade'år 1976 högst en anställd (omräknat till årsverken). Här kan även företagets innehavare och eventuella familjemed- lemmar vara verksamma. Denna grupp av företag svarade för endast 3,5 % av det totala antalet anställda. Företag med över 50 anställda utgjorde 1976 endast 1 % av totalantalet men svarade för hälften av arbetsstyrkan.

Tabell 3.9 Serviceiöretagens fördelning på storleksklasser 1976Il

Storleksklass Antal % Antal % (antal årsverken) företag anställda Över 50 1 709 1.2 403 469 50.1 20—49 3 560 2.5 104 413 13.0 10—19' 6 345 4,4 84 646 10.5 5— 9 14 942 10.3 96 719 12,0 2— 4 32 978 22,7 87 831 10,9 0— 1 85 548 58,9 27 651 3.5 Summa 145 082 100,0 804 729 100.0

"Tabellen baserar sig på uppgifter från näringsgrenarna med SNI-kod 502. 61, 62. 63. 711, 832, 92 och 95. Källa: HUI.

Antal företag Byggservica Partihandel

Service i industrin Renhålln., städning etc 1 1 10,3

%.

Hotell och restaurang

Reparationer mm

Detaljhandel

Bank, iörsäk ring,. fastighetsförvaltning, upp ragsverksemhet

Samfärdsel

Antal anställda Bveeservicu -

Service i industrin

Renhålln., städning ett: Partihandel

Reparationer rnm

Bank, försäkring, fasti hetaförvaltning, pphragsverkaem et Detaljhandel

Hotell och restaurang

Semiärdsel

• Sida 75
•  Original

Prop. 1981/82: 118 75

3.2 Varuhandel

l varuhandel innefattas alla åtgärder som sammanhänger med överförandet av varor från framställning till slutlig konsument. Varudistributionen brukar, då det gäller konsumtionsvaror, normalt: försiggå i två led: från fabrikant till grossist och från grossist till detaljist. varefter konsumenterna svarar för distributionen från butikerna. Vissa typer av varor - mejeri- och bryg- gerivaror, möbler. radio och TV etc. - levereras emellertid vanligen direkt från fabrikant till detaljist, utan grossistens förmedling. Vissa andra slag av leveranser, som t. ex. till storhushåll. sker däremot normalt enbart via grossist. Vad gäller producentvaror - dvs. insatsvaror i produktionen — fö- rekommer heller ingen detaljhandel. Även partihandeISIedet kan i många fall överhoppas, genom att producentvaror levereras direkt från fabrikant till förbrukare.

Varuhandeln svarade under 1977 för ca 10 % av den totala produktionen av varor och tjänster i landet. 501 000 personer var detta år sysselsatta inom varuhandeln, vilket motsvarar drygt 12 % av det totala antalet sysselsatta i ekonomin. Sektorns andel av den totala arbetsvolymen mätt i arbetstimmar var ungefär lika stor, ca 13 %. Av de totala bruttoinvesteringarna svarade varuhandeln för 7 %.

[ varuhandeln fanns 1976 omkring 70 000 företag, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av samtliga företag. Medelantalet anställda (årsarbetare) per företag uppgick till något över fem personer. Av tabell 3.10 framgår att två tredjedelar av de sysselsatta i varuhandeln är verksamma i detaljhandeln.

Tabell 3.10 Olika varubandelsbranschers andelar av antalet sysselsatta inom va- ruhandeln 1977, (%)

Parti- Detalj- Därav Totalt handel handel —-—-——————————— Daglig- Varu- Fack- Övrigt" varu- hus- handel handel handel

35.6 64.4 17.0 10.8 18,7 17,8 100

” Bil- och bensinhandel, apotek, systembolag m.m. Källa: SOU l978z78.

3.2.1 Partihandel

Partihandeln kan definieras som all försäljning som inte sker till privat- personer och privathushåll. Man bör göra en åtskillnad mellan partihandel i funktionellt och institutionellt hänseende. Funktionen partihandel utförs till stor del av företag med annan huvudsaklig verksamhet, t. ex. tillverkning. Också detaljhandelsföretag eller sammanslutningar inom detaljhandeln kan bedriva partihandel.

Till institutionen partihandel räknas först och främst fristående grossist- företag och därtill sådana partihandelsen'heter som bedrivs ekonomiskt skilda från huvudverksamheten, t.ex. industrins iörsäljningsbolag. Hit räknas

• Sida 76
•  Original

Prop. 1981/82: 118 76

vidare partihandel ägd av detaljhandelsföretag som drivs som en särskild juridisk person, t. ex. ICA:s inköpscentraler, samt flertalet generalagenter, handelsagenter rn. il.

Utvecklingen går på flera områden mot en ökad integration av parti- handelsledet. i förhållande till dels detaljhandeln (mångfllialföretag och fri- villiga kedjor). dels industriföretag. Många detaljhandelslöretag inom bran- scher med traditionell grossistdistribution har nått en sådan storlek att de funnit det rationellt att göra inköpen direkt från fabrikant. Trots denna begränsning av grossistföretagens marknadsförutsättningar synes grosshan- delns roll i distributionsarbetet öka. Det beror bl. a. på att de funktioner som erbjuds kunderna ständigt utvecklas. Inom t. ex. livsmedelspartihan- deln sker en ökad andel av det arbete med styckning och paketering som förut huvudsakligen utfördes i butikerna nu i lagercentralerna. I ökad ut- sträckning har också grossisten fått engagera sig i särskilt de mindre kund- företagens marknadsföring genom utarbetande av säljprogram, medverkan i annonsering etc.

Inom partihandeln fanns 1976 drygt 20 000 företag med omkring 180 000 anställda (årsverken). Förekomsten av deltid gör att antalet faktiskt sys- selsatta var högre. Medelantalet anställda per företag uppgick till 6.8 personer. Tre fjärdedelar av företagen hade fyra eller färre anställda. Därav var ett stort antal enpersonsföretag, t. ex. agentrörelser.

Inom dagligvaruhandeln. dvs. handeln med livsmedel, tobak, tidningar, papper, kemisk-tekniska förbrukningsartiklar samt blommor, utförs drygt 70 % av varuleveranserna av de tre stora grupperna KF, ICA och DAGAB. Dessa är fullsortimentsgrossister och omsatte tillsammans nästan 20 mil- jarder kr (exklusive moms) år 1978. Återstoden av den totala partihandels- omsättningen inom dagligvaruområdet på drygt 27 miljarder kr fördelades mellan ytterligare nära 90 grossister. Huvuddelen av dessa är specialiserade livsmedelsgrossister. Till dagligvarugrossistema räknas även kioskhandels- och tidningsgrossister. Leveranserna av varorna skedde från 270 lageren- heter.

Partihandeln med dagligvaror har genomgått stora strukturella föränd- ringar under de senaste åren. KF och ICA har genomfört betydande struk- turrationaliseringar. Härtill kommer bildandet av företaget DAGAB.

Konsumentkooperationen är uppbyggd av 165 konsumentföreningar. Des- sa äger den centrala organisationen Kooperativa förbundet (KF), som om- besörjer panihandelsfunktionen genom 17 lagerenheter. KF:s partihandels- omsättning för dagligvaror uppgick 1978 till nära 6,5 miljarder kr, dvs. nära 25 % av den totala partihandelsomsättningen.

ICA är en sammanslutning av detaljister som är organiserade 1 ICA- förbundet. Antalet medlemmar uppgår till ca 4 200. Förbundet är genom ICA AB huvudaktieägare i tre regionföretag — ICA Hakon AB. ICA Essve AB och ICA Eol AB. Varje regionföretag driver ett antal distributionscen- traler som i första hand fullgör grossistfunktionen inom ICA. År 1978 om- satte ICAzs 21 distributionscentraler drygt 9 miljarder kr, vilket utgör en tredjedel av den totala panihandelsomsättningen med dagligvaror.

DAGAB bildades år 1972 av partihandelsföretag inom ASK-bolagens eko— nomiska förening. De stora kundgrupperna har sedan trätt in som intres- senter i företaget. DAGAB ägs nu till drygt 90 % av JS Saba AB. Mi-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1981/82: 118 77

Företagsform Omsättningsandel Butiksantal Fristående företag 24.496 31 250 Frivilliga kedjor 38,9% 10 764 Filialföretag 16,1% - 1 921 Levarantörsägd detaljhandel 2,2% _ 1 029 Konsumentkooperation 18,4% 2 136 Summa egentlig detaljhandel 100,0% 47100

noritetsposter innehas av Vivo ekonomisk förening och Favörkedjan AB. Aktierna i J S Saba ägs av Salén-, Johnson- och NK-Åhléns-koncernerna med respektive 40, 40 och 20 %. DAGAst grossistfunktion utförs av tre helägda dotterbolag, DAGAB Syd-, Väst- och Mellansverige AB. DAGAB har tolv distributionscentraler som 1978 omsatte 4,2 miljarder kr, vilket ger drygt 15 % av omsättningen med dagligvaror i partihandelsledet.

Utöver de nämnda partihandelslöretagen svarar lantbrukskooperationens företag för en betydande försäljning till detaljister inom dagligvaruhandeln. Huvuddelen av denna försäljning utgörs av mejeri- och slakterivaror samt ägg. År 1977 omsatte dessa produkter 13 miljarder kr.

3.2.2 Detaljhandel

Detaljhandel innebär försäljning till privatpersoner och privathushåll. Drygt 50000 företag fanns 1976 inom den totala detaljhandeln. Dessa företag hade något över 240000 årsarbetare. Med hänsyn till det stora antalet del- tidsanställda var antalet faktiskt sysselsatta betydligt högre. I genomsnitt hade företagen endast 4,7 årsarbetare. Drygt 55 % av antalet företag inom detaljhandeln hade år 1976 bara en årsarbetare anställd. I dessa fåmanstöretag utförs emellertid arbetsuppgifter därutöver även av innehavaren och even-

Diagram 3.2 Detaljhandeln per företagsförm 1 97 7.

Källa: HUI.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1981/82: 118 78

tuella familjemedlemmar. Omkring 80 % av företagen hade fyra eller färre årsarbetare, medan endast knappt 1 % av företagen hade mer än 50 anställda.

Det förekommer såväl statlig som privat detaljhandel. Den statliga utgörs av apoteks- och systemvaruhandeln. Den privata detaljhandeln brukar in- delas i egentlig detaljhandel och kategorierna bilhandel samt bränsle— och drivmedelshandel. Inom bilhandeln samt bränsle- och drivmedelshandeln fanns år 1976 drygt 5 500 företag.

I det följande kommer den egentliga detaljhandeln att behandlas. Inom denna omsattes år 1978 totalt 91,2 miljarder kr. Därav svarade dagligvaror för 54,2 miljarder kr och specialvaror för 37 miljarder kr.

Inom den egentliga detaljhandeln förekommer flera olika företagskatego- rier. Andelarna av omsättningen år 1977 för de olika kategorierna framgår av diagram 3.2. Butiker som samverkar med andra detaljister eller med leverantörer svarade för tre fjärdedelar av omsättningen. Andelen för de fristående företagen uppgick 1975 till 30,2 %, 1976 till 26,5 % och 1977 till 24,4 %, alltså en kontinuerlig minskning under denna period. 31 250 butiker eller omkring två tredjedelar av samtliga butiker tillhörde emellertid denna företagskategori år 1977.

Försäljningen inom den egentliga detaljhandeln kan också delas upp på olika butikstyper. De rena dagligvarubutikerna svarade 1977 för 37 % av försäljningen, fackhandeln för 32 %, stormarknadema för 4 % och ked- jevaruhusen för 15 %. Återstoden 12 % utgjordes av försäljning från kiosker, traftkbutiker, postorderhandel, speciallivsbutiker, torghandel, hemförsälj- ning m. m.-

Dagligvaruhandeln

Av den totala dagligvarukonsumtionen år 1978 på drygt 54 miljarder kr utgjorde renodlad livsmedelsförsäljning 40 miljarder kr. År 1976 var antalet företag drygt 22 000. Det totala antalet verksamma företag inom dagligva- ruhandeln uppgår för närvarande till 17 000—18 000. Den övervägande delen av dessa, 15 500, har mindre än 50 anställda. Av företagen är drygt 9 000 s. k. allivsbutiker. Återstoden består av kiosker, tobaks—, frukt—, konfektyr-, blomsteraffärer etc. År 1977 svarade företagen med mindre än 50 anställda för ca 60 % av den totala dagligvaruomsättningen. I genomsnitt omsatte dessa företag 1,5 milj. kr.

Dagligvaruhandeln har liksom partihandeln genomgått en omfattande strukturförändring, främst genom övergången till självbetjäning och butiks-' koncentrationen. '

Den s.k. yttre rationaliseringen, dvs. förändringarna i butiksbeståndet, har inneburit en stark koncentration till större butiker — i vissa fall s.k. stormarknader — och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker. Antalet allivsbutiker minskade under perioden 1960—1977 från ca 25000 till 9 800, dvs. med över 60 %. Antalet nedläggningar uppgick under 1960- talet till i genomsnitt 1 330 butiker per år. men har under perioden 1970—1977 dämpats till i genomsnitt 760 per år. Relativt sett är minskningen dock fortfarande stor. Ca 6 % av det totala butiksbeståndet försvinner varje år genom nedläggningar. Samtidigt sker en viss nyetablering av butiker i ny- byggda bostadsområden och köpcentra. Antalet nyetablerade allivsbutiker

• Sida 79
•  Original

Prop. 1981/82: 118 79

har i genomsnitt uppgått till inemot 200 per år under 1960-talet och ca 170 per år under 1970-talet. De nya butikerna har på grund av stordrifts- fördelarna planerats för en omsättning som i genomsnitt är ca 10 gånger så Stor som omsättningen i de nedlagda enheterna. Fortfarande finns det dock ett stort antal småföretag inom dagligvaruhandeln. Företag med färre än fem anställda utgör ungefär 80 % av det totala antalet företag.

Ett betydelsefullt inslag i strukturutvecklingen inom dagligvaruhandeln är framväxten av s. k. servicebutiker. Dessa etableras dels av särskilda ser- vicebutikskedjor, dels av blocken. Av det totala antalet allivsbutiker utgörs ca 10 % av servicebutiker. Tillkomsten av dessa butiker har i viss mån motverkat inriktningen mot storc'lrift i handeln.

Vid sidan av förändringarna i butiksantalet är ett utmärkande drag i ut- vecklingen inom dagligvaruhandeln den ökande andel av försäljningen som går via butiker knutna till något av de 5. k. blocken, ICA. KF och DAGAB. Av tabell 3.11 framgår att blocken ökat sin andel av dagligvaruförsäljningen i livsmedelsbutiker från 82,7 % 1970 till 90 % 1978. Framför allt är det ICA som bidragit till ökningen. ICA svarade 1970 för 33 % men 1978 för 38 % av försäljningen. KF:s andel har i stort varit oförändrad, medan NK- Åhléns och Vivo-Favör ökat något.

Tabell 3.11 Dagligvarublockens andelar av den totala dagligvaruförsiiljningen i allivsbutiker och varuhusens llvsmedelsavtlelningar 1970-1978. (%)

1970 1975 1976 1978

ICA 33,0 37,0 37,8 38,0 KF 29.5 27,5 27,8 29.0 NK-Åhléns 10.7 12,4 12,4 11.5 Vivo-Favör 9.5 11,0 11,4 11,5 Blockens andel 82,7 87,9 89,4 90,0 Övrig dagligvaruhandel 17,3 12.1 10.6 10.0 Totalt 100 100 100 100

Källa: HUI, Fri Köpenskap.

DAGAB levererar till NK-Åhléns och Vivo-Favör men även till flera inom kategorin övrig dagligvaruhandel och svarar därför för en större del av marknaden än de 23 % som utgör summan för Vivo-Favör och NK- Åhléns. I gruppen övrig dagligvaruhandel ingår bl. a. lokala kedjor och ser- vicebutikskedjor, med 6 % av försäljningen för 1978, samt fristående all- livsbutiker. ,

Dagligvarublocken har, vilket framgår av tabell 3.12, ökat sin andel av antalet butiker mellan åren 1970 och 1978 från 75,3 % till 79,1 %. Andelen är inte lika hög som beträffande försäljningen, vilket innebär att blockens butiker i genomsnitt är större än de fristående. Det förekommer emellertid stora variationer mellan blocken. Sätts blockens andelar av försäljningen respektive av antalet butiker i relation till varandra framgår att ICA har genomsnittligt lägst omsättning per försäljningsställe, medan NK-Åhléns har störst. Vivo-Favör ligger nära det totala genomsnittet. För KF ger en

• Sida 80
•  Original

Prop. 1981/82: 118 80

Tabell 3.12 Dagligvarublocken andelar av antalet livsmedelsbutiker 1970-1978, (antal och %)

1970 1975 1976 1978 Antal % Antal % Antal % Antal % ICA 5 814 45,5 4 674 45,4 4 498 44,8 4 262 44,9 KF 2 494 19,5 2 129 20,7 2 159 21,5 2 059 21,7 NK-Åhléns 188 1,5 186 1,8 179 1,8 159 1,7 Vivo-Favör 1 118 8,8 1 043 10,1 1 058 10,6 1 037 10,8 _ Blockens andel 9 614 75,3 8 032 78,0 7 894 78,7 7 517 79,1 Ovrig daglig- varuhandel 3 161 24,7 2 268 22,0 2 136 21,3 1 982 20,9 Totalt 12 775 100 10 300 100 10 030 100 9 500 100

Källa: HUI, Fri Köpenskap.

motsvarande beräkning inte en rättvisande bild av försäljningsställenas stor- lek, beroende på betydande variationer i butikernas storlek.

Franchising är en i Sverige relativt ny distributionsform. Franchising in- nebär att ett företag (franchisegivaren) genom kontrakt knyter till sig flera enskilt ägda företag (franchisetagare) som uppträder enhetligt utåt. Fran- chisegivaren tillhandahåller ett paket av tjänster med inköp, marknadsföring, bokföringsrutiner, administrativa system etc. Ofta hyr franchisegivaren ut både lokal och den utrustning som krävs. Endast ett tiotal franchiseföretag finns i Sverige. Franchising är vanligast inom detaljhandeln och den övriga servicesektorn. Antalet franchisetagare uppgår till drygt 200. Dessa beräknas omsätta ca 500 milj. kr 1979. De omsättningsmässigt största företagen finns inom dagligvaruhandeln, t. ex. AB Hemglass, Canteen AB och Näröppet AB. Franchiseföretag finns även i fackhandeln och inom sektorn privata tjänster.

F ackhandel

Fackhandeln är den del av detaljhandeln som huvudsakligen säljer spe- cialvaror. År 1978 utgjorde försäljningen av specialvaror 40 % eller 37 mil- jarder kr av den totala detaljhandelsförsäljningen. ] fackhandelsbutikernas sortiment kan ingå även vissa varor av dagligvarukaraktär, t. ex. kemisk- tekniska artiklar. På motsvarande sätt säljs specialvaror av andra butikstyper. Försäljningen år 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på branschgrupper redovisas i tabell 3.13. De tre sista grupperna utgör fackhandeln och av tabellen framgår att den svarar för drygt en tredjedel av försäljningen enligt denna beräkning.

De i tabell 3.13 redovisade branschgruppema innehåller flera enskilda branscher. Vid en ytterligare nedbrytning av försäljningen framgår att kon- fektions- och ekiperingshandeln är den största enskilda fackhandelsbran- schen med 9 % av den egentliga detaljhandelns omsättning 1977. Därefter följer möbel- och hemtextilhandeln med 5 % samt radio-TV-handeln med drygt 3 %.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1981/82:118 8l

Tabell 3.13 Försäljningen 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på bransch- grupper. (%)

Branschgrupp

Detaljhandel med blandat sortiment 22.1 Livsmedelshandel 38,4 Övriga dagligvarubranscher 4,5 Beklädnadshandel 12,4 Hemutrustningshandel 14,6 Övriga fackhandelsbranscher 7,9

Totalt 100

Källa: SCB:s omsättningsstatistik 1977.

Sortimentssammansättningen inom de olika branschgrupperna framgår av följande uppställning. Detaljhandel med Försäljningsställen där ingen varugrupp svarar för mer blandat sortiment än hälften av omsättningen

Försäljningsställen med försäljning till mer än 50 % av: Livsmedelshandel — livsmedel Övriga dagligvaru- — tobak. tidningar, blommor branscher Beklädnadshandel — konfektion. ekipering, skor. handskar. läderaniklar Hemutrustningshandel — möbler, järnvaror, färger och tapeter, radio och TV,

hemtextilier. glas och porslin. hushållsapparater, el och belysning Övriga fackhandels- —- ur. optik- och guldsmedsvaror. fotoartiklar. cykel- och branscher sportartiklar, böcker, papper, konst, musikinstrument. leksaker m.m.

Inom fackhandeln (sällanköpsvaruhandeln) fanns år 1976 drygt 23 000 företag med knappt 27 000 försäljningsställen. Något över 57 % av företagen hade endast en anställd årsarbetare, drygt 91 % fyra eller färre anställda och endast 0,5 % av företagen hade mer än 50 anställda. Enligt HUlzs ut- redning (se bilaga) fanns år 1978 i fackhandeln 17 400 företag med mindre än 50 anställda. Dessa företag hade en genomsnittlig omsättning på 1,1 milj. kr år 1977 och svarade för ca 70 % av den totala fackhandelsomsätt- ningen. Företagen sysselsatte 76 600 personer varav 44 500 på heltid. Två tredjedelar av de sysselsatta var anställda och återstoden familjemedlemmar.

Jämfört med utvecklingen inom dagligvaruhandeln har strukturföränd- ringama inom fackhandeln i allmänhet varit små. Detta beror bl.a. på att stordriftsfördelama med undantag för vissa delbranscher inte varit särskilt påtagliga inom fackhandeln. Vidare är fackhandeln mer tätortskoncentrerad än dagligvaruhandeln, vilket medfört att den varit mindre utsatt för inverkan av befolkningsomflyttningarna. Inom vissa delar av fackhandeln, speciellt då beklädnadshandeln, har emellertid omfattande butiksnedläggningar skett som en följd av konkurrensen från varuhusen i förening med en långsam efterfrågeutveckling. Under de allra senaste åren har fackhandeln tenderat vinna marknadsandelar på varuhusens bekostnad.

Ett viktigt drag i utvecklingen inom fackhandeln är den ökande betydelsen för de frivilliga fackkedjorna. Dessa är fasta sammanslutningar av detaljister 6 Riksdagen [981/82. I saml. Nr 118

• Sida 82
•  Original

Prop. 1981/82: 118 82

som utan primärt leverantörsinflytande driver fackhandel med varor och som utvidgat sin samverkan till andra funktioner än inköp. Före 1960 hade sju kedjor startats. År 1977 fanns det 44 kedjor. Etableringstakten är ett par kedjor per år. Kedjorna fullgör en rad funktioner gentemot sina med- lemmar såsom inköp, marknadsföring. konsultverksamhet och utbildning.

De frivilliga fackkedjorna svarade 1977 för 39 % av specialvaruförsälj- ningen. Knappt hälften av den totala omsättningen inom fackkedjorna föll inom branschgruppernajärn-. färg- och byggvaror. Drygt en fjärdedel svarade hemutrustningsbranscherna för. Av enskilda branscher hade järnhandeln den största omsättningen. Inom textilhandeln fanns det högsta antalet ked— jor, nämligen sex. Inom möbelhandeln var antalet fyra. Drygt 4 600 butiker var anslutna till någon kedja år 1977. Det största antalet, 770, fanns inom färghandeln. Enligt beräkningar gjorda 1975 svarade de frivilliga fackked- jorna detta år för 65 % av försäljningen inom branscherna järn-. färg- och byggvaror. Andelen i fråga om hemutrustning var 35 % medan den inom sport— och fritidsvarubranschen var 24 %.

Varuhusen ökade sin andel av omsättningen inom den egentliga detalj- handeln från 10 % 1960 till ca 20 % 1970, en andel som gällde även för 1977. Stormarknademas försäljning utgjorde 20 % av varuhusomsättningen år 1977.Ca 90 % av omsättningen svarar NK-Åhléns och KF för. Vid ut- gången av 1977 fanns det 392 varuhus. 361 av dessa var 5. k. kedjevaruhus, dvs. tillhörde NK-Åhléns eller KF. Därutöver fanns 27 köpmannavaruhus och fyra enskilda stormarknader.

3.3 Samfärdsel

Till samfärdselsektorn räknas transporter samt post och tele. År 1977 svarade samfärdseln för 5,3 % av BNP. Samtidigt var 272 000 eller 6,7 % av antalet sysselsatta verksamma inom sektorn. Av bruttoinvesteringarna år 1977 gjor- des 9,6 % inom samfärdseln. Transporterna svarade år 1977 för drygt 70 % av produktionen respektive sysselsättningen inom sektorn och post och tele således för återstoden. Redogörelsen kommer i det följande främst att avse transportsektorn. Uppgifterna avseende antalet företag är inte heltjämförbara på grund av olika källor och då de avser olika år.

År 1976 fanns enligt Centrala Företagsregistret (CFR) drygt 25 000 företag inom transportsektorn. Dessa hade knappt 180000 årsarbetare, vilket gav ett genomsnitt per företag av ca sju personer. Transportsektorn svarade år 1976 för 14,1 % av antalet företag inom servicenäringarna och för 17,9 % av antalet årsarbetare.

Transportarbetet kan delas in i person- och godstransporter. Personbi- lismen svarade år 1976 för drygt 80 % av den totala persontransportvolymen. Andelarna för buss och järnväg var 8,5 respektive 7 %. Av godstransponerna år 1977 utfördes 46 % på lastbil och 31 % på järnväg. Enligt en beräkning avseende år 1978 utfördes 85 % av lastbilamas transportarbete av den yr- kesmässiga lastbilstrafiken, dvs. åkerierna. Åkerinäringen omsatte under 1978, enligt SCB, drygt 6 miljarder kr i transportverksamhet. Räknas även grustag och krossanläggningar uppgick omsättningen till drygt 7 miljarder

• Sida 83
•  Original

Prop. 1981/82: 118 83

kr. Åkeriföretagen sysselsatte 1978 ca 70000 personer. Vid utgången av år 1978 fanns det enligt Svenska Åkeriförbundet omkring 19 800 åkerier. Knappt hälften av dessa, 9 450, var organiserade i 260 lastbilscentraler. Den genomsnittliga lastbilscentralen ägs av 35 medlemsföretag och säljer trans- porter för 63 lastbilar och traktorer. Lastbilscentralen fungerar som ett för- säljnings- och inköpsföretag i transporter. Centralen träffar avtal och anvisar sedan uppdragen till medlemsföretagen. Dessutom sköts transportledning och marknadsföring av centralen, som även lämnar service i t. ex. eko- nomiska frågor till medlemsföretagen. Transportförsäljning sker förutom av lastbilscentraler även av enskilt ägda medelstora och större åkeriföretag. transportförmedlingsföretag och företag för Speciella transportåtaganden. Drygt 50 % av den yrkesmässiga trafikens totala transponerade godskvan- titet förmedlades år 1977 av lastbilscentraler. Åkerinäringen är en utpräglad småföretagsbransch. Vid årsskiftet 1978—1979 hade drygt 70 % av åkeriema endast en lastbil. Dessa svarade för knappt en tredjedel av det totala antalet bilar. Endast drygt 1 % hade mer än 16 lastbilar. Dessa åkerier hade emel- lertid en femtedel av lastbilsparken.

Taxinäringen domineras helt av enbilsåkerier, dvs. taxiägaren innehar ett enda ordinarie tillstånd för taxitrafik. Av de drygt 9000 taxitraftktillstånd som fanns utfärdade vid slutet av år 1977 var ca 7 800, enligt taxiutredningens betänkande (Ds K 1979z4) Taxi — krav och utvecklingsmöjligheter, fördelade på olika tillståndshavare. Endast mellan 400 och 500 taxiföretag hade mer än ett ordinarie tillstånd. De enskilda taxiföretagen samarbetar ofta inom ekonomiska eller ideella föreningar. Dessa är oftast lokala sammanslutningar och samarbetet koncentreras i regel till en gemensam beställningscentral.

3.4 Privata tjänster

Till privata tjänster hänförs i denna framställning restaurang- och hotell- rörelse, bank-, försäkrings— och Uppdragsverksamhet, reparations-, tvätten' och annan serviceverksamhet samt övriga privata tjänster, såsom fastig- hetsförvaltning (exklusive bostadsförvaltning), städningsrörelse, hushålls- tjänster etc.1

Privata tjänster svarade år 1977 för 13,2 % av BNP och för samma andel eller 538000 av antalet sysselsatta. Andelen av bruttoinvesteringarna var 6,5 %.

Produktionen i privata tjänstesektorn har utgjort en i stort sett konstant andel av BNP under perioden 1965—1977. Inom gruppen privata tjänster har delsektorema emellertid utvecklats olika. Produktionen inom hotell- och restaurangbranschen har exempelvis stagnerat medan banker, försäk- ringsbolag och uppdragsverksamhet visat en relativt snabb produktionstill- växt. Detta framgår av tabell 3.14.

Att produktionsutvecklingen i sektorn visar ett så nära samband med BNP-utvecklingen har flera orsaker. En orsak kan vara att en relativt stor och ökande andel av sektorns produktion används som insatseri näringslivet (inklusive den egna sektorn). 1975 var andelen drygt 60 %. För vissa del- sektorer såsom uppdragsverksamhet, maskinuthyrning och fastighetsförvalt-

' ] delsektorn övriga privata tjänster ingår fastighetsförvaltning, renings-. renhållnings- verk, städningsrörelse, viss undervisning. forsk- ning, sjukvård och kultu- rell serviceverksamhet. rekreationsverksamhet. intresseorganisatiöner, hushållstjänster samt annan personlig service. (Endast den privata verksamheten avses. När det exempelvis gäller undervisning och sjuk- vård är den privata ande- len mycket liten.)

• Sida 84
•  Original

Prop. 1981/82: 118 84

Tabell 3.14 Förädlingsvärdet inom privata tjänster 1965—1977, 1975 års priser

Milj. kr Andel Årlig procentuell förändring 1977 %

1965— 1970— 1974- 1970 1974 1977 Restaurang och hotell 2095 7.1 2.5 —1,0 -3.5 Bank. försäkring, upp- dragsverksamhet 10163 34,7 5,7 0,3 2,7 Reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet 4432 15.1 —l,7 —l,4 —0,1 Övriga privata tjänster 12615 43,1 2,2 3,9 3,5

Summa privata tjänster 29 305 100 2,2 1,3 1,9

Anm.: Uppgifterna avser förädlingsvärde till producentpris på grund av att uppgifter om förädlingsvärde till faktorpris 1977 inte funnits tillgängliga för delsektorema. Andra principer vad gäller beräkning av bankernas tjänster innebär dels att nivån för hela sektorns produktion skiljer sig från uppgiften i tabell 3.2, dels att utvecklingstakterna blir något annorlunda. Källa: SOU 1978:78 .

ning är leveranser till näringslivet helt dominerande. Efterfrågan kommer således inte främst från privat konsumtion. Den privata konsumtionsandelen har för övrigt sjunkit och utgjorde 1975 ca 1/3 av produktionen inom sektorn.

Även beträffande sysselsättningen mätt i antal arbetade timmar visar del- sektorema en olikartad utveckling. Detta framgår av tabell 3.15. Bank, för- säkring och uppdragsverksamhet visar en ökning liksom övriga privata tjäns- ter medan hotell- och restauranger liksom reparationer, tvätteri och annan serviceverksamhet minskat antalet. arbetade timmar.

Till horefl- och restaurangbranschen räknas förutom hotell och restauranger även kaféer, konditorier, motell, pensionat och campingplatser. År 1977 var 71 000 personer Sysselsatta i branschen. Detta innebar en ökning från

Tabell 3.15 Sysselsättningen inom privata_tjänster 1965—1977

Milj. Årlig procentuell förändring arbetade

timmar 1965— 1970— 1974— 1977 1970 1974 1977

Restaurang och hotell 113,14 —l,6 —2,5 —0,4 Bank, försäkring, upp-

dragsverksamhet 242,29 3,9 0,0 1,5 Reparation, tvätteri och

annan serviceverksamhet 194.12 -2,7 —6,2 —2,6 Övriga privata tjänster 233,52 0.6 2.2 1,8 Summa privata tjänster 783,07 -0,1 —l,7 0,2

Källa: SOU 1978:78.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1981/82: 118 85

65 000 år 1973. Från 1960 hade emellertid sysselsättningen minskat från 84000. Antalet företag uppgick 1976 till drygt 7 300. Branschen är en ut- präglad småföretagsnäring. Hälften av företagen hade högst en anställd års- arbetskraft och nära 75 % hade fyra eller färre anställda. Endast knappt 2 % av företagen hade mer än 50 anställda. En femtedel av enheterna ingick i någon form av kedjeföretag. Ändrade konsumtionsvanor inom inkvar- terings- och serveringssektorn har lett till etablerandet av nya serverings- anläggningar i anslutning till bensinstationer, varuhusbarer och personal- matsalar samt utbyggnader av semesterhyar, interna konferensanläggningar och kursgårdar. Detta har skärpt konkurrensen för de traditionella före- tagsformerna.

Affärsbankerna svarar för ca 40 % och sparbankerna för ca 15 % av bank- sektorns produktion. I övrigt ingår i sektorn föreningsbanker, riksbanken. investeringsbanken, postgiro, hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, invest- mentbolag m. fl. Under 1960-talet ökade antalet sysselsatta personer med drygt 6 % per år. Under 1970-talet-har sysselsättningsökningen dämpats till omkring 2 % per år. Antalet sysselsatta uppgick därmed till ca 50000 personer 1977. Sysselsättningen räknat i timmar har ökat något långsammare. En snabb omstrukturering av bankernas verksamhet har skett under 1960- och 1970-talen. Nya tjänster har introducerats. Redovisning har helt lagts på data.

F örsäkringsverksamheten avser här endast privata försäkringar. Antalet sys- selsatta personeri privata försäkringssektorn har ökat betydligt långsammare än i banksektorn, från 16000 år 1960 till 22000 år 1977, vilket motsvarar 1,6 % per år. Mätt i timmar har sysselsättningen ökat med i genomsnitt 0,5 % per år under motsvarande period. En ökad produktionsvolym sam- tidigt med några stora fusioner har gett produktivitetsvinster. Införandet av automatisk databearbetning torde också ha haft stor betydelse. All re- gistrering och premieavisering är nu lagd på data liksom kapitalförvaltning i vissa bolag.

1 uppdragsverksamhet ingår flera skilda verksamhetsområden såsom tek- nisk uppdragsverksamhet (bl. a. byggkonsulter, arkitekter, ingenjörsbyråer) reklambyråer, juridisk uppdragsverksamhet, bevakningsverksamhet, ma- skinuthyrning (leasingverksamhet) m. m. Antalet sysselsatta personer växte snabbt under 1960-talet från 40000 år 1960 till 78000 år 1970. Därefter har sysselsättningsökningen varit långsammare. Den totala arbetsvolymen mätt i timmar har varit i stort sett oförändrad under 1970-talet. Den snabba tillväxten under 1960-talet sammanhängde med den allmänt sett högre pro- duktionstillväxten under denna period. En helt övervägande del av sektorns produktion går nämligen som insatser i näringslivet och merparten till in- dustri och byggnadsverksamhet. Eftersom så stor del av sektorns tjänster utgör insatser i näringslivet blir utvecklingen i hög grad beroende dels av den allmänna ekonomiska utvecklingen i näringslivet, dels av hur företagens val träffas mellan att producera tjänsterna själva och att köpa dem utifrån. Uppdragsverksamheten domineras av småföretag. År 1976 hade 56 % av företagen endast en årsarbetare. Drygt 80 % hade färre än fyra, medan endast något över 1 % hade mer än 50 anställda.

Till reparation. n'ärreri och annan serviceverksamhet hör reparationsverk- städer för bilar och hushållsvaror, tvätterier, hårfriseringar, arbetshjälp i hem-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1981/82: 118 86

met m. m. För reparationsverksamheten har antalet sysselsatta personer varit oförändrat kring 60000 alltsedan början av 1960-talet, därav drygt 50000 inom bilreparationer. Det är endast bilreparationer som kunnat notera en årlig produktionsökning (ca 2 %) under perioden. Där har också funnits bättre möjligheter att rationalisera än inom många andra tjänstesektorer. Pro- duktivitetsökningen har varit omkring 4 % per år. För övriga delbranscher vars produktivitet antingen ökat svagt eller inte alls har produktionen stag- nerat eller fallit. Antalet företag inom sektorn reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet uppgick 1976 till drygt 17 000. Två tredjedelar av dessa hade endast en årsarbetare. Bara en halv procent av företagen hade mer än 50 anställda. Inom bilreparationsbranschen svarar verkstäder som är auk- toriserade av någon billeverantör för den omsättningsmässigt största delen av reparationerna. Tvätteribranschen domineras antalsmässigt av lokalt verksamma tvätterier. Huvuddelen av omsättningen inom branschen till- faller emellertid ett företag som har verksamhetsställen på flera håll i landet. Till övriga privata tjänster hänförs fastighetsförvaltning (exklusive bo- stadsförvaltning), renings- och renhållningsverk, städningsrörelse, under- visning, forskning, sjukvård, intresseorganisationer. rekreationsverksamhet rn. m. För några av de nämnda delområdena äger den huvudsakliga verk- samheten rum i offentlig regi. lnom hela området har sysselsättningen ökat från ca 100 000 personer år 1960 till ca 170 000 år 1977. En fortsatt expansion av delsektorns sysselsättning kan enligt långtidsutredningen förväntas.

3.5 Bostadsförvaltningl

Med bostadsförvaltning avses förvaltning och skötsel av bostadsfastighet bedriven av fastighetens ägare. Bostadsförvaltningens andel av BNP uppgick 1977 till 7,2 %. Andelen har under "1970-talet legat omkring 7 % men upp- gick 1965 till 7,7 %. Antalet sysselsatta inom bostadsförvaltningen var 1977 omkring 33 000, vilket utgjorde knappt 1 % av det totala antalet sysselsatta personer. Sektorn svarade 1977 för 20,7 % av bruttoinvesteringarna. Andelen har dock minskat. 1965 uppgick den nämligen till 28,8 %. Nedgången speglar det lägre bostadsbyggandet.

Det totala antalet företag inom sektorerna privata tjänster och bostadsför- valtning uppgick 1976 till 62 000, vilket utgjorde drygt en tredjedel av alla företag inom servicenäringarna.

3.6 Servicenäringarnas framtida utveckling

De i avsnitt 3.1 redovisade uppgifterna om servicenäringarna har främst avsett perioden 1965—1977. 1 det följande redovisas prognoser över utveck- lingen inom servicenäringarna fram till 1983 och i ett par fall även till 1990. Redogörelsen baseras på långtidsutredningen 1978 (SOU 1978:78). Långtidsutredningens prognos innebär att tjänstesektorns, dvs. service- näringarnas och offentliga tjänsters, andel av den totala produktionen mätt i fasta priser sjunker från 56,9 % 1977 till 52,3 % 1983. Det bör dock noteras

• Sida 87
•  Original

Prop. 1981/82:118 37

att andelen 1977 var osedvanligt hög till följd bl.a. av den stagnation i industriproduktionen som inträffade 1975—1977 samtidigt som främst den offentliga sektorn fortsatte att öka snabb-t. Räknas endast servicenäringarna framgår att deras andel av BNP minskar från 35,5 % 1977 till 32,4 % 1983. När det gäller näringslivets sysselsättning beräknas servicenäringamas andel öka under ifrågavarande period. Om man däremot ser till den totala syssel- sättningen, sjunker servicenäringamm andel från 33,2 % 1977 till 31,5 % 1983. Räknat i sysselsatta personer innebär detta istort sett oförändrat antal. drygt 1,3 milj. Andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn beräknas öka mellan 1977 och 1983 med 4,8 procentenheter till 31 ,8 %. Dessa uppgifter redovisas i tabell 3.16.

Tabell 3.16 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen och sysselsätt- ningen 1977—1983, (%)

BNP Sysselsatta 1977 1983 1977 1983 Varu- och kraftproduktion 43,1 47,7 39,8 36,7 Servicenäringar 35.5 32.4 33,2 31,5 därav Varuhandel ' 9.8 8,9 12,3 11,4 Samfärdsel 5,3 4,6 6,7 6,0 Privata tjänstera 20,4 18,9 14.2 14.1 Offentliga tjänster 21,4 19.9 27.0 31.8

Totalt 100 100 100 100

" Privata tjänster inkluderar bostadsförvaltning. som 1977 svarade för 7,2 % och 1983 beräknas svara för 6.2 % av BNP. År 1977 sysselsatte bostadslörvaltningen 33000 personer. vilket motsvarade en andel på ca 1 % av det totala antalet sysselsatta.

Källa: SOU 1978:78.

Den årliga procentuella förändringen beträffande BNP. sysselsatta. pro- duktivitet och bruttoinvesteringar mellan 1974—1977 och 1977—1983 redo- visas i tabellerna 3.17 och 3.18 för c-lika näringsgrenar.

Tabell 3.17 Årlig förändring av BNP och sysselsatta inom olika näringsgrenar 1974-1983, %

BNP Sysselsatta 1974— 1977- 1974- 1977— 1977 1983 1977 1983 Varu- och kraftproduktion —1,8 5,4 —1.4 —0.4 Varuhandel 2.0 2,1 0.6 —0.5 Samfärdsel -3.8 1,4 0,7 ' -0,9 Bostadsförvaltning 2,2 1.1 -0.3 1,1 Privata tjänster 1,6 3.0 1.1 1,0 Offentliga tjänster 4.1 2.4 5.0 3.7 Totalt 0,3 3,7 1.0 0,9

Källa: SOU 1978:?8.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1981/82:118 88

Den ökning av BNP som beräknas för perioden 1977—1983 svarar hu- vudsakligen varu- och kraftproduktionen för. Den negativa utveckling som fanns inom vissa sektorer under perioden 1974—1977 har brutits så att samt- liga näringsgrenar nu beräknas öka sin produktion. Sysselsättningsökningen fram till 1983 kommer enligt prognosen att till största delen ske inom den offentliga sektorn. Även privata tjänster och bostadsförvaltning väntas öka sin sysselsättning medan en minskning sker inom övriga'sektorer.

Tabell 3.18 Årlig förändring av produktivitet och bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1974-1983. (%)

Produktivitet Bruttoinvesteringar 1974— 1977— 1974— 1977— 1977 1983 1977 1983 Varu- och kraftproduktion 0.8 6.9 —2.3 3,3 Varuhandel 2,7 3.2 11,4 3,0 Samfärdsel —3.8 3.5 -—6,8 0,3 Bostadsförvaltning 2.5 0.3 —4,8 4,1 Privata tjänster 1.4 2.7 1,2 3,1 OlTentIiga tjänster 0.1 —0.3 1,5 1,1 Totalt 0,7 3,8 —1,7 2,8

Källa: SOU 1978:78.

Produktivitetsutvecklingen beräknas enligt långtidsutredningen som hel- het bli positiv. Det är endast offentliga tjänster som väntas få en sjunkande produktivitet. Bostadsförvaltningen beräknas få en lägre ökningstakt än un- der perioden 1974—1977. Produktiviteten inom servicenäringarna ökar något mindre än i ekonomin totalt. Investeringstakten avtar inom varuhandeln, medan den ökar inom övriga servicenäringar. Utvecklingen inom varuhan— deln skall dock ses mot bakgrund av den höga investeringstakten 1974—1977.

Långtidsutredningen presenterar även, dock med påpekande av den stora osäkerheten, prognoser över utvecklingen fram till 1990 bl. a. för produktion och sysselsättning. Dessa prognoser redovisas i tabell 3.19.

Tabell 3.19 Årlig förändring av BNP och sysselsättning 1977—1990 inom olika nä- ringsgrenar (%)

BNP Sysselsättning 1977—1990 1977—1990 Handel, samfärdsel och privata tjänster 2,2 —l,0 Bostadstjänster 1,5 0 Offentliga tjänster 1.7 2,0 Hela ekonomin 3,2 —0,4

Källa: SOU 1978:78.

Enligt långtidsutredningens beräkningar kommer servicenäringarna att ha i stort sett samma BNP-utveckling fram till 1990 som under perioden

• Sida 89
•  Original

Prop. 1981/82: 118 89

1977—1983. Sysselsättningen beräknas däre nämligen med 1 % perår. Detta skall jämfd 1977—1983 för privata tjänster med 1 %

varuhandeln och samfärdseln under denn

mot minska i något snabbare takt. ras med en ökning under perioden per år och årliga minskningar för a period med 0.5 respektive 0,9 %.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1981/82: 118 90

Underbilaga 2:2

Sammanställning av remissyttrandena över vissa delar av betänkandet (SOU 1979: 74) Serviceföretagen — vägar till utveckling

Inledning

Efter remiss har yttranden över serviceföretagsutredningens betänkande avgetts av bankinspektionen, statskontoret. riksrevisionsverket, universi- tets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, nä- ringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, konsument- verket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads. Gävleborgs samt Västerbottens län, fullmäktige i Sveriges riksbank, kooperationsutredning- en, Svenska handelskammarförbundet, Landstingsförbundet, utvecklings- fonderna i Stockholms, Uppsala. Södermanlands, Östergötlands, Jönkö- pings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, Sveriges turistråd, Finansieringsföretagens förening. Riksförbundet kiosk & gatukök, SI—IIO-familjeföretagen, Stockholms handelskammare, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska bankförening- en, Svenska företagares riksförbund. Svenska restauratörförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges för- eningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges handels- agenters förbund. Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges indu- striförbund. Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges köpmannaför- bund, Sveriges livsmedelshandlareförbund, Tobaks- & servicehandelns riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorga- nisation, Distributions AB Dagab, ICA-förbundet, Kooperativa förbundet. AB Företagskredit, AB Handelskredit, AB Industrikredit, AB Järnhan- delskredit, Kiosk- och servicehandelns kreditinstitut AB, AB Svensk ho- tell- och restaurangkredit, AB Textilkredit, Taxiflygföretagens riksförbund och Helikopterföretagens riksförbund.

Utvidgad målgrupp för de regionala utvecklingsfonderna

l Bankinspektionen

Inspektionen saknar från sina utgångspunkter anledning att motsätta sig, att möjligheterna till kredit hos de regionala utvecklingsfonderna ökar för serviceföretagen, särskilt som utveckingsfondernas uppgift inte är att kon- kurrera med redan befintliga privata kreditinstitut. Den av utredningen

• Sida 91
•  Original

Prop. 1981/82: 118 91

föreslagna utvidgningen av målgruppen till att omfatta även en vidare krets av företag inom servicesektorn vill inspektionen inte heller direkt av- styrka. Utredningen betonar själv att utvidgningen, som innebär en nära nog fördubbling av antalet företag, inte bör få innebära att hittillsvarande målgrupp får försämrade möjligheter och föreslår därför avsevärda resurs- förstärkningar åtminstone på sikt. Inspektionen vill för sin del slå vakt om den hittillsvarande målgruppens behov och anser, att i händelse av att begränsade resurser nödvändiggör en relativt grannlaga prioritering mellan olika grupper av företag, den nuvarande målgruppen bör ges prioritet. I sammanhanget kan inspektionen inte underlåta att ge uttryck för oro inför den ansvällning av den statliga lånebyråkratin som förslaget innebär.

2 Statskontoret

Vi ansluter oss till utredningens förslag att de regionala utvecklingsfon- derna skall få en utvidgad målgrupp av näringsgrenar eller delar av närings- grenar, så att inte endast tillverkande företag utan även serviceföretag kommer inom målgruppen. Detta får dock inte ske på bekostnad av den service som nu ges de tillverkande företagen. Vi ansluter oss också till den avgränsning av målgruppen som utredningen gjort. Liksom utredningen anser vi att utvecklingsfonderna bör få väsentligt ökade resurser för att kunna ge kreditstöd och företagservice i form av utbildning och rådgiv- ning. Vi finner att att det framtida resursbehovet har beräknats endast mycket grovt. Vi förutsätter därför att före beslut en noggrannare beräk- ning görs samt att därvid även efterfrågan på servicen vägs in.

3 Riksrevisionsverket

RRV vill här framhålla att det vid verkets förvaltningsrevision av statens industriverk framkommit att fonderna i nuläget, trots de betydande resurs- förstärkningar som erhållits sedan den 1 juli 1978. inte mer än i begränsad omfattning fått utrymme för offensiva insatser, dvs. uppsökande verksam- het hos målgruppsföretagen. RRV anser, i motsats till utredningen, att en utvidgning av målgruppen på det sätt som utredningen föreslår skulle kräva betydande resursförstärkning om den av utredningen påtalade bris- ten på efterfrågan på företagsservice hos serviceföretagen skulle kunna avhjälpas.

En sådan efterfrågan torde endast kunna stimuleras med offensiv uppsö— kande verksamhet. RRV vill dock i nuläget avstyrka en sådan ytterligare resursökning hos utvecklingsfonderna, innan resultat och effekter av den ursprungliga resurssatsningen på tillverkningsföretag utvärderats.

RRV ställer sig dock positivt till den begränsade utvidgning av målgrup- pema inom ramen för givna resurser som medgivits vissa utvecklings- fonder i sysselsättningsvaga län (turistnäringen). En sådan utvidgning bör

• Sida 92
•  Original

Prop. 1981/82: 118 92

dock komma till stånd endast på begäran av resp. utvecklingsfond och efter prövning av statsmakterna.

4 Universitets- och Högskoleämbetet

(genom Uppsala Universitet)

Utifrån ovan föreslaget alternativ synes det vara att föredra att de stöd som avser finansiering, kapital och rådgivning samordnas med de regionala utvecklingsfonderna. Genom en förstärkning av den kompetens som redan finns inom dessa fonder synes vi här få ett väl fungerande instrument för att nå de mål som utredningen syftar till.

(genom Göteborgs Universitet)

Kritik kan riktas mot den del av utredningen som behandlar de regionala utvecklingsfonderna. Utvecklingsfonderna har hittills haft som huvudupp- gift att stimulera tillverkningsindustrins små och medelstora företag. Beho- vet av sådan utvecklingsstimulans är väldokumenterat sedan länge. Där- emot har inte någon utvärdering gjorts av fondernas verksamhet -— den korta tid de funnits i sin nuvarande form. Utredningen tangerar knappast ens frågan om hur utvecklingsfonderna fungerat för tillverkningsindustrin. Utredningen nöjer sig med att ta fram uppgifter om hur många miljoner som fonderna använder till kreditgivning och företagsservice. Detta måste betecknas som en mager bakgrund för en utredning som föreslår en bety- dande utökning av utvecklingsfondernas uppgifter.

När det gäller utredningens förslag om en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupper och därmed av fondernas uppgifter kan en väsentlig invändning göras. Utredningen har inte kunnat konstatera att utvecklingsfonderna ännu nått fram till ett stadium, där de förmår fullfölja de uppgifter som lagts på dem när det gäller tillverkningsindustrins små och medelstora företag. Mycket talar för att fonderna behöver ökade resurser till dessa uppgifter. Först därefter bör man ställa sig frågan om en utvidgning av hela verksamhetsfältet för fonderna är önskvärd. I ett sådant längre perspektiv kan det vara meningsfullt att utöka fondernas målgrup- per till att omfatta flera av de tjänstesektorer som utredningen föreslagit.

5 Kommerskollegium

Enligt kollegiets mening bör därför behovet av ökade resurser — med anledning av den förslagna utvidgningen av målgruppen — ytterligare kartläggas. Härvid bör bl. a. utredas användningen och effekterna av nuva- rande stödformer till tillverkande företag för att härigenom klarlägga om det är möjligt att till servicenäringarna omfördela en del —- för kreditverk- samhet och företagsservice - redan befintliga resurser.

Skulle utrymme ej finnas kan ifrågasättas om man i nuvarande statsfi-

• Sida 93
•  Original

Prop. 1981/82:118 93

nansiella läge bör bygga ut utvecklingsfondernas verksamhet så snabbt som föreslagits utan istället i första omgången begränsa utvidgningen till vissa branscher.

6 Konsumentverket

Det är angeläget att samhällets insatser inom servicesektorn så långt möjligt samordnas. Länsstyrelserna har ansvar för det regionala stödet till näringslivet. — — —

För att trygga konsumenternas tillgång till dagligvaror och bensin beslu- tar länsstyrelserna också om statligt stöd till kommersiell service. Inom länsstyrelserna har — sedan detta stöc'l tillkom år 1973 — byggts upp en kompetens att behandla problemen inom nämnda servicesektorer. En del länsstyrelser har inom ramen för stödverksamheten inlett samarbete med såväl leverantörer, detaljhandel som kommuner för att förbättra leverans- villkoren för mindre detaljhandelsföretag. Genom en utbyggd stödverk- samhet till servicesektorn förbättras lätrsstyrelsernas möjligheter att mins- ka de negativa effekter som ett leverantörsberoende kan medföra.

Mot denna bakgrund anser konsumentverket att de uppgifter som utred- ningen föreslår att utvecklingsfonderna och AB Handelskredit skall få i stället bör tillföras länsstyrelserna. Detta skapar möjligheter att på ett naturligt sätt sammanväga näringspolitiska överväganden med regional- och konsumentpolitiska hänsyn. — — — Det finns skäl som talar för att samhället i första hand bör utvidga stödet till kommersiell service i gles- bygd till att omfatta hela servicesektorn. En sådan utvidgning bör även innefatta möjligheter att lämna statlig kreditgaranti för ändamål som f.n. endast kan stödjas med avskrivnings- och investeringslån.

7 Statens industriverk

En stor del av de företag som idag ingår i målgruppen får inte den efterfrågade servicen från fonderna. Innan någon ny utvidgning av fonder- nas målgrupp kan ske bör därför enligt SlND:s mening den nuvarande verksamheten stabilieras och fonderna ges möjlighet att konsolidera sig. —

Utredningens förslag skulle i princip innebära en fördubbling av fonder- nas nuvarande målgrupp. SIND anser att en sådan organisatorisk föränd- ring ej kan genomföras innan den nuvarande verksamheten inom de regio— nala utvecklingsfonderna stabiliserats. — — —

En fördubbling av fondernas målgrupp kommer att medföra ett kraftigt behov av ökade personella och finansiella resurser både inom industriver- ket och utvecklingsfonderna. Det är dock inte möjligt att nu ta ställning till omfattningen av det ökade resursbehovet innan den ovan föreslagna utvär- deringen är genomförd. Verket vill bestämt varna för att pålägga fonderna ytterligare uppgifter innan en sådan resursförstärkning skett.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1981/82: 118 94

8 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen anser, mot bakgrund av den starka expansionen av verk- samheten hos utvecklingsfonderna under de senaste åren. att fonderna bör konsolidera och effektivisera sin nuvarande ställning samt i första hand vara inriktad på sin primära målgrupp tillverkande företag. Länsstyrelsen anser vidare att försiktighet nu bör iakttas vid beslut om utvidgning av fondernas målgrupp.

Avgörandet att utvidga målgruppen bör överlåtas på respektive utveck- lingsfond, då dessa kan fatta beslut utifrån egna erfarenheter och resurser.

Länsstyrelsen anser att det är väsentligt att slå fast att de statliga anslagen till utvecklingsfonderna inte får övergå till att på riksnivå bli en regionalpolitisk stödform. Genom särskilda regionalpolitiska insatser stö- der redan staten utbudet av service i områden med svagt och vikande befolkningsunderlag. I Stockholms län har utvecklingsfonden genom sär- skilda lånemedel från landstinget möjligheter att stödja företag utanför den angivna målgruppen.

9 Länsstyrelsen i Södermanlands län

Den traditionella uppdelningen i tjänste- och varuproducerande näringar är numera mycket svår att göra. Länsstyrelsen finner det därför vara helt naturligt att de regionala utvecklingsfondernas målgrupper utökas till att gälla även serviceföretagen, i all synnerhet som de serviceföretag vilka huvudsakligen betjänar tillverkningsindustrin redan nu ingår i utvecklings- fondernas verksamhet.

En samordning av denna art i enlighet med serviceföretagsutredningens förslag skulle även stärka utvecklingsfondernas ställning ifråga om de näringspolitiska insatserna ute i länen. Inte minst beträffande insatser i glesbygd har detta stor betydelse. Nedläggningen av glesbygdsbutiker och andra serviceföretag i glesbygd tenderar att öka, en utveckling som läns- styrelserna -— i samarbete med bl. a. utvecklingsfonderna — måste ur samhällsekonomisk synpunkt på alla sätt söka moverka. — — —

Ett genomförande av serviceutredningens förslag skulle enligt länssty- relsens uppfattning motivera en överflyttning av vissa arbetsuppgifter (och befattningshavare) från handels- till industridepartementet, vars centrala roll inom regional- och näringspolitiken därmed skulle klarare markeras.

10 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen har sålunda i tidigare sammanhang ställt sig avvisande till alltför snabba utökningar av fondens målgrupp inte minst beroende på att industritätheten i länet är så pass stor att fondens resurser inte räckt till att klara av denna primära målgrupp. En utvidgning av målgruppen kräver

• Sida 95
•  Original

Prop. 1981/82:118 95

ökade resurser. Under förutsättning att huvudmännen ställer tillräckliga resurser till fondernas förfogande och utvidgningen av målgruppen sker under en tillräckligt lång tidrymd är länsstyrelsen. bl.a. för att minska serviceföretagens beroende av leveran'försföretagen. beredd att tillstyrka utredningens förslag om utökning av fondernas målgrupp. Länsstyrelsen förutsätter därvid också att länsstyrelsens möjligheter att utnyttja fondens insatser för att uppnå länets regionalpolitiska målsättningar inte försämras i och med att målgruppen utökas.

ll Länsstyrelsen i Kristianstads län

Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen att samtliga såväl tillver- kande som tjänsteproducerande företag i princip borde ingå i utvecklings- fondernas målgrupp. Om en dylik satsning skall kunna genomföras med framgång krävs att man vid fonderna dels bygger upp en kompetens angående serviceföretagen dels att resurserna för långivning måste förstär- kas. Om ansvarsområdet för utvecklingsfonderna utvidgas förutsätter länsstyrelsen sålunda att erforderliga resurser ställs till fondernas förfogan- de. Om inte så sker finns det risk för att utvecklingsfonderna inte kan komma att leva upp till vad som väntas av dem.

12 Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Länsstyrelsen är dock tveksam till att utvidga utvecklingsfondernas målgrupp i så snabb takt som utredningen föreslår. Anledningen härtill är främst de stora krav på resurser som skulle ställas.

Utvecklingsfonderna har byggt upp ett kunnande och en erfarenhet som helt är knuten till industri och industriverksamhet. De kunskaper och erfarenheter som finns är endast i begränsad utsträckning tillämpliga på andra branscher än industri och hantverk. Den föreslagna utökningen av målgruppen skulle således innebära krav på kunskap och kompetens som för närvarande inte finns på fonderna. För att kunna tillgodose kraven från serviceföretagen - utan att service till den nuvarande målgruppen försäm- ras — krävs en betydande utökning av personalen.

Enligt länets utvecklingsfond visar erfarenheterna från utvidgningar i samband med fondernas tillkomst, att det är svårt att ta in nya målgrupper utan att servicen till den gamla målgruppen försämras. En alltför snabb utvecklingstakt kan därför gå ut över kvaliteten på arbetet. Enligt länets utvecklingsfond bör därför en utvidgning av målgruppen ske i långsam takt och med en utvärdering efter varje utvidgning.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts ställer sig länsstyrelsen mycket tveksam till utredningens förslag när det gäller utvidningen av utvecklings- fondernas målgrupp. Speciellt när det gäller hotell- och restaurangrörelse samt renhållning och städning är det olämpligt att de förs in i fondernas målgrupp.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1981/82: 118 96

Erfarenheterna från utvidgningen i samband med fondernas tillkomst visar att de två ståndpunkterna är svåra att förena.

Fonden kan inte heller växa alltför snabbt samtidigt som det finns en övre gräns för expansionen. En alltför snabb ökning kan gå ut över kvali— tén på arbetet. Vi anser därför att en utvidgning bör ske i långsam takt med en utvärdering efter varje utvidgning.

13 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, erfordras en kraftig personalförstärk- ning vid samtliga utvecklingsfonder i landet. ifall serviceföretag inkluderas i målgruppen. Mot denna bakgrund är det mindre tillfredsställande att utredningen inte närmare analyserar resursfrågorna utan ”utgår ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet”.

Liksom flertalet remissinstanser i länet ifrågasätter länsstyrelsen lämp- ligheten av att kanalisera utökat statligt stöd till servicenäringarna genom utvecklingsfonden, länets viktigaste regionalpolitiska instrument vid ut- byggnad av industrisektorn. För närvarande saknar fonden erforderliga resurser för uppsökande och utvecklande verksamhet. Mot denna bak- grund är den föreslagna utökningen av målgruppen mindre lämplig. I likhet med länets landsting anser emellertid länsstyrelsen att turistföretag på sikt bör inkluderas i målgruppen, då turismen är en viktig basnäring i länets fjällområden.

Länets handelskammare föreslår att utökat statligt stöd till konsultin- satser skall kanaliseras genom företagens egna branschorganisationer. En- ligt länsstyrelsens uppfattning är detta alternativ att föredra framför en utökning av utvecklingsfondeirs målgrupp. Länsstyrelsen instämmer där- föri handelskammarens synpunkter.

14 Fullmäktige i Sveriges Riksbank

De regionala utvecklingsfondernas verksamhet finansieras framför allt över statsbudgeten. En ökning av utvecklingsfondernas verksamhet inne— har således att statens upplåningsbehov växer i motsvarande grad. dvs. den prioriterade upplåningen på den svenska kreditmarknaden skulle öka. En vidgning av den prioriterade delen av kreditmarknaden framstår som synnerligen olycklig. Redan för år 1980 uppgår allmänna pensionsfondens, försäkringsbolagens och bankernas placeringari stats— och bostadsobliga- tioner till inte mindre än 3/4 av den totala placeringen till följd av de placeringskvots- och likviditetskvotskrav som måst ställas på dem. Full- mäktige är medvetna om att de belopp som skulle tillkomma enligt utred- ningens förslag inte är av någon mera betydande storleksordning. Med den omfattning som den prioriterade delen av kreditmarknaden fått bör emel-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1981/82:118 9'7

lertid varje ytterligare ökning undvikas. Fullmäktige vill därför avvisa utredningens förslag om en utvidgning av de regionala utvecklingsfon- derna.

15 Svenska Handelskammarförbundet (Stockholms Handelskammare an- sluter sig till detta yttrande)

Svenska Handelskammarförbundet är emellertid av flera skäl tveksamt till att bygga ut utvecklingsfonderna i en så snabb takt som kommittén föreslår. Fonderna är fortfarande mycket unga och har ännu inte funnit sin form. Det finns uppenbara risker för att en snabb utbyggnad av fonderna direkt motverkar syftet. I stället för små smidiga organisationer med en nära kontakt med regionens företag. kan vi få stora byråkratiska otympliga organisationer, som får svårt att fullgöra sina uppgifter. Symptomatiskt för de små företagen är deras rädsla för och irritation över tung och onödig byråkrati. Mot en utbyggnad talar också att utredningen inte gjort några som helst uppskattningar av förslagens kostnader. Detta rimmar illa med det kostnadsmedvetande som följer av ett ansträngt statslinansiellt budget- läge.

Mot denna bakgrund vill Svenska Handelskammarförbundet starkt ifrå- gasätta både det kloka och funktionella i att ytterligare bygga ut utveck- lingsfonderna.

Svenska Handelskammarförbundet är emellertid berett att tillstyrka för- slaget att utvecklingsfondernas målgrupp vidgas till att omfatta även servi- ceföretagen under förutsättning att det sker inom nuvarande ramar. Detta bör vara fullt möjligt om utvecklingsfönderna mera systematiskt än vad som hittills varit fallet samarbetar med andra befintliga näringslivsorgani— sationer och privata konsulter. För de olika utvecklingsfonderna kan det vara en väl så stor hjälp att hänvisa till de tjänster som enskilda näringslivs— organisationer och privata konsulter erbjuder. som att utbjuda egna kanske dessutom mindre kvalificerade egna tjänster. Samarbetet mellan Utveck— lingsfonden i Stockholms län och Stockholms Handelskammare visar på en rad positiva fördelar bl.a. i form av minskat resursslöseri och ökad effektivitet.

Beträffande den rena företagsservicen förefaller det mera rationellt att handelskamrarna ges i uppgift att fullgöra den än att tillföra de regionala utvecklingsfonderna ytterligare resurser. Förbundet vill även ifrågasätta behovet av ett ökat utbud av företagsservice. — — —

Svenska Handelskammarförbundet vill framhålla ett problem som kom- mittén helt förbigått. nämligen huvudmannaskapet för utvecklingsfon- derna. ldag ligger utvecklingsfonderna under industridepartementet. me- dan t.ex. varudistributionen ligger under handelsdepartementet. Denna uppdelning anser förbundet funktionell. Kommitténs förslag måste därför medföra en departemental förändring. vilket förbundet starkt ifrågasätter. 7 Riksdagen 1981/82. [ .raml. Nr 118

• Sida 98
•  Original

Prop. 1981/82: 118 98

lndustridepartementet är redan hårt belastat varför förbundet tror att serviceföretagsfrågorna kommer att överskuggas av energi-. varvs— och andra näringspolitiskt tunga frågor. Detta har kommittén inte närmare beaktat.

16 Landstingsförbundet

I det läge som råder, med nödvändiga krav på prioriteringari samhällsar— betet, bör därför de insatser som de regionala utvecklingsfonderna utför koncentreras på att söka utveckla sysselsättningen inom industrin. Det kan också konstateras att många utvecklingsfonder redan inom ramen för gällande målgruppsavgränsning prioriterar insatser riktade till de tillver- kande företagen.

Om ekonomiska resurser tillskjuts och utredningens förslag om utvidg- ning av utvecklingsfondens målgrupp till någon del blir föremål för genom- förande är det styrelsens uppfattning att förändringen begränsas till att avse insatser i särskilt utsatta kommuner och kommundelar som saknar grundläggande servicefunktioner.

Ett undantag utgör dock de i absoluta tal relativt få turistföretagen. Turistnäringen är idag en av de mest expansiva branscherna och spelar en betydande roll lokalt från sysselsättnings- och näringssynpunkt. Ofta utgör den enda alternativet att skapa varaktiga arbetstillfällen. Till övervägande del består turistnäringen också av små företag. som ofta står utanför kedjegruppen'ngar och samordnade branschorganisationer. För möjlighe- terna att bibehålla och utveckla en acceptabel lokal service torde vidare utnyttjandet av turistanläggningar i många fall spela en avgörande roll. Med hänsyn till vikten av att utvecklingsmöjligheterna inom turistnäringen tas tillvara. är det angeläget att den kan omfattas av utvecklingsfondernas företagsservice och kreditutbud.

17 Utvecklingsfonden i Stockholms län

Rent principiellt så tycker utvecklingsfonden att målgrupperna för fon—- dernas verksamhet ej bör vara så hårt reglerade som för närvarande. Särskild hänsyn bör sålunda av enstaka fonder kunna tas vad gäller fram- förallt de regionala skillnaderna i näringslivets struktur.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till den snabba expansion, som utvecklingsfonderna genomgått, bör försiktighet iakttagas när det gäller beslut om utvidgning av fondernas målgrupp. Fonderna bör i stället konso- lidera och förstärka sin nuvarande verksamhet. Detta gäller särskilt ett län som Stockholms med dess näringsstruktur. Hela 80 % av länets näringsliv ligger inom servicesektorn.

Sammanfattningsvis anser Utvecklingsfonden i Stockholms län att den föreslagna utvidgningen av målgruppen nu ej bör ske.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1981/82: 118 99

18 Utvecklingsfonden i Uppsala län

Vi har inte funnit skäl att ändra vår principiella grundinställning i denna fråga. Däremot finns det praktiska omständigheter som talar för att en ytterligare vidgning av målgruppen på det sätt och i den takt utredningen föreslagit måste betraktas med tveksamhet. Resursproblemen är. som framhålls nedan. en sådan omständighet. Serviceföretagen är vidare av mycket skiftande slag vad gäller verksamhetsinriktning. finansierings- och servicebehov etc. något som kommer att ställa nya och annorlunda krav på fondernas planering och operativa verksamhet.

Det är å andra sidan önskvärt att fondernas handlingsfrihet när det gäller näringslivsfrämjande åtgärder i stort kan ökas. En lösning. i varje fall tills vidare, när det gäller serviceföretagen, kan därför vara att fonderna ges rätt att. efter bedömning från fall till fall, lämna stöd till alla företag. oberoende av bransch, men att de nya målgruppsföretagen inte skall ges samma ovillkorliga rätt som de tidigare att erhålla sådant stöd.

Det är med hänsyn härtill knappast realistiskt att tro att en ytterligare utökning av fondernas målgrupp skulle få någon praktisk effekt annat än på flera års sikt. Detta gäller framför allt om den pn'ncip också i fortsättningen skall gälla som slogs fast i småförettagspropositionen (s 149) nämligen att den tillverkande sektorn fortfarande skall utgöra den primära målgruppen och att en målgruppsutvidgning inte får innebära att fondernas insatser försämras vad gäller den primära målgruppen. Utredningens beräkning av resursbehovsökningen har gjorts mycket summariskt, något som utred- ningen själv påpekat. varför det är svårt: att här göra någon rätt bedömning. Det allmänna intrycket är dock att beräkningarna har skett i underkant på så sätt att man har underskattat de nytillkommande gruppernas service- och kreditbehov och de anspråk dessa behov kan komma att ställa på fonderna. Vi vill här särskilt peka på de beräkningar av nyutlåningskapaci- tet utredningen gjort. vilka i likhet med tex industriverkets liknande beräk— ningari samband med budgetarbetet enbart grundar sig på den teoretiska omloppstiden för krediterna utan hänsyn till vare sig förluster eller infla- tionscffekter. Enligt vår bedömning krävs det sålunda större årliga tillskott än vad fonderna hittills fått om inte lånekapitalet på sikt skall urholkas.

Det bör i detta sammanhang påpekas att den tillväxt för fonderna som skisserades i företagareföreningsutredningen (SOU 197713) och småföre- tagspropositionen (1977/78:40) ännu långtifrån är förverkligad och att fon- dernas resurser idag är klart otillräckliga för deras nuvarande uppgifter.

19 Utvecklingsfonden i Södermanlands. län

Sörmlandsfonden vill sammanfattningsvis konstatera att även om servi- ceföretagsutredningens förslag är principiellt någorlunda välmotiverade, förefaller det vara orealistiskt att anta att utvecklingsfondernas resurser

• Sida 100
•  Original

Prop. 1981/82: 118 100

kommer att utökas i sådan omfattning att utredningens förslag på ett rimligt sätt kan genomföras i praktiken. Fonden är också mycket tveksam till att ytterligare resurser till fonderna verkligen gör bäst nytta i de nya målgrupperna för småföretagspolitiken som utredningen föreslår. Enligt Sörmlandsfondens mening vore det en väsentligt bättre resursanvändning om ytterligare insatser vidtogs för redan befintliga målgrupper vid fonder- na — och då främst tillverkningsindustrin — i stället för att nu ytterligare vidga fondernas arbetsfält till nya företagsgrupper.

20 Utvecklingsfonden i Östergötlands län

Utvecklingsfonden är i princip positivt inställd till ett ökat statligt stöd till servicenäringarna och finner det även naturligt och rationellt att ett sådant stöd på det regionala planet administreras av utvecklingsfonderna. Det skulle innebära att i princip alla mindre företag oavsett branschtillhö- righet kunde vända sig till ett och samma regionala organ med sina pro- blem.

För att utvecklingsfonden skall kunna betjäna de nytillkommande före- tagskategorierna i samma utsträckning som de tillverkande företagen krävs en omfattande anpassning av fondens administrativa resurser såväl stor- leksmässigt som när det gäller erfarenhet och kompetens. Det ökade resursbehovet kan inte på detta stadium preciseras men såväl när det gäller företagsservice som krediter är det nödvändigt att utvecklingsfonden har tillgång till sakkunskap som idag inte finns representerad vid fonden. Detta gäller i särskilt hög grad handeln men även övriga tillkommande företags- kategorier kräver i högre eller lägre grad speciell kompetens vid fonden.

Det måste alltså ske en nyorientering när det gäller bl. a. personalrekrytering och vidareutbildning. Det är också nödvändigt. som utredningen framhåller. att fonderna etablerar kontakter med branschorga- nisationer. fackliga organisationer. konsulter m fl som är verksamma inom servicenäringarna för att på det sättet bygga upp ett kontaktnät. Den erfarenhet som finns på dessa håll är självfallet ytterst värdefull för utveck- lingsfonderna speciellt under uppbyggnadsperioden.

De resurser som finns respektive håller på att byggas upp inom de regionala utvecklingsfonderna måste. mot bakgrunden av de förhållanden som här redovisats. enligt fondens uppfattning primärt användas för att skapa bästa möjliga utvecklingsmöjligheter inom den mindre tillverknings- industrin. — — —

Det hindrar självfallet inte att ett principbeslut fattas om att utvecklings- fondernas målgrupp utökas med de nu aktuella serviceföretagen. Det eko— nomiska läget i landet får sedan bli avgörande för när serviceföretagen kan lämnas samma stöd som den nuvarande målgruppen.

I den mån en utökning av utvecklingsfondernas målgrupp medför krav på ökade ekonomiska åtaganden från landstingen. förutsätter fonden att finansieringsfrågan blir föremål för centrala överläggningar.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1981/82:118 10l

21 Utvecklingsfonden i Jönköpings län

Utvecklingsfondens styrelse och personal har under många är byggt upp ett kunnande och en erfarenhet som är helt knuten till industri och industri- liknande verksamhet. Det gäller speciellt områdena finansiering. kalkyle- ring. produktutveckling. marknadsföring. underleverantörsfrågor. utbild- ning samt annan företagsservice. Dessa kunskaper och erfarenheter ärinte i full utsträckning applicerbara på andra branscher än industri och hant- verk.

Ett helt nytt marknadstänkande uppstår. Med viss generalisering kan man säga att tillverkningsindustrins avsättningsmarknad är geografiskt obegränsad. Det går att öka produktionen i ett företag i landet utan att detta omedelbart måste innebära att ett annat företag i landet måste minska sin produktion. Ökade marknadsinsatser kan göra att båda överlever. Detta resonemang kan delvis tillämpas även på delar av partihandeln. däremot inte på detaljhandeln. Detaljhandelns marknadsområde är alltid mer eller mindre geografiskt begränsat.

Ett huvudskäl enligt utredningen till att detaljhandeln skall ingå i fon- dens målgrupp är att detaljhandeln därigenom för sin finansiering skulle bli mindre beroende av leverantörer. De iiesta detaljister. oavsett bransch. har idag någon form av kedjeanknytning. antingen till en producentägd partihandelsgrupp eller till en detaljistägd partihandelsgrupp.

Fonden är beredd tillstyrka att Utvecklingsfondernas målgrupp utökas i enlighet med utredningens förslag under förutsättning att huvudmännen ställer tillräckliga resurser till förfogande och att utökningen sker under en tillräckligt lång tidsrymd. Förslagsvis bör målgruppsutökningen ske suc- cessivt under en tidsperiod av 10 år efter det att resurserna för fondens nuvarande verksamhet i tillfredsställande omfattning blivit tillgodosedda. dvs. en fördubbling av personalresurserna som enligt regeringsproposi- tionen l977/78:40 skulle behövas ske fram till i början av 1980-talet.

Enligt utredningens förslag skall ingen bransch prioriteras. utan alla branscher ges samma möjligheter till krediter och företagsservice. Fon- dens mening är att de tillverkande företagen även framöver skall vara den primära målgruppen. Alltså bör den prioriteringsordning som fastslogs i regeringspropositionen 1977/78:40 även gälla i fortsättningen.

22 Utvecklingsfonden i Kronobergs län

]. Tillgängliga och ökade resurser satsas i stället på tillverkningsindu- strin dvs. Utvecklingsfondernas nuvarande målgrupp. Detta torde med hänsyn till den samhällsekonomiska situationen vara mest adekvat i nulä- get och dessutom ge större effekt ur sy-sselsättningssynpunkt.

2. Skall krediter och service ställas till serviceföretagens förfogande i samma omfattning som gäller för Utvecklingsfondernas nuvarande mål-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1981/822118 . [02

grupp så bör stödet kanaliseras via branschorganisationer, branschkredit- institut och även andra kreditinstitut med bred kontaktyta gentemot servi- ceföretagen.

3. Åtgärder mot leverantörsberoende och obilliga avtalsvillkor vidtages via skärpt konkurrenslagstiftning och kontroll över avtal, avtalsvillkor och dessas tillämpning och förenlighet med gällande lagar och allmän rättstill- lämpning och allmänt rättsmedvetande.

4. 1 den händelse Utvecklingsfonderna skall ta sig an även serviceföre- tagen skall det vara som ett komplement till övriga samhällsinsatser som främst kanaliseras via branschanknutna institutioner och olika kreditgi- vare.

5. Skall Utvecklingsfonderna betjäna serviceföretagen i sin helhet efter samma grunder som för nuvarande målgrupp så måste garantier skapas för att den nuvarande målgruppen ej får försämrade möjligheter. Det innebär att den av företagareföreningsutredningen föreslagna fördubblingen av Utvecklingsfondernas personal i sin helhet reserveras åt nuvarande mål- grupp. vilket innebär ett ytterligare resurstillskott därutöver för servicefö- retagens vidkommande. — — — Utvecklingsfonden delar utredningens uppfattning om det principiellt rikti- ga i att även serviceföretag erhåller stöd från samhällets sida. En väl fungerande servicesektor är av betydelse för den hemmamarknadsorien- terade delen av tillverkningsindustrin.

23 Utvecklingsfonden i Kalmar län

Utvecklingsfondens styrelse och personal har under många är byggt upp ett kunnande och en erfarenhet som är helt knuten till industri och industri- liknande verksamhet. Det gäller speciellt områdena finansiering, kalky- lering, produktutveckling. marknadsföring. underleverantörsfrågor, ut- bildning samt annan företagsservice. Dessa kunskaper och erfarenheter är endast i begränsad utsträckning applicerbara på andra branscher än indu- stri och hantverk. — — -

En snabb utveckling av fonderna mot ytterligare nya målgrupper innebär splittring av insatserna och medför risker för minskad effektivitet. — — —

Desto angelägnare är det då att ge fonderna de bästa förutsättningarna att arbeta strategiskt dvs. verka så att de insatta resurserna fördelas på den målgrupp där de får störst effekt. Denna ambition skulle motverkas om man i nuvarande läge skulle utöka målgruppen enligt utredningens förslag. Motivet till att servicenäringarna behandlas sekundärt är helt enkelt det att serviceföretagen oftast etableras som en följd av annan industriell verk- samhet. Samhället uppnår således störst multiplikatoreffekt i sysselsätt- -ningen genom att systematiskt satsa på tillverkande företag i stället för att plottra bort resurserna på många områden. Det finns nämligen då risk för att de avsedda effekterna uteblir om man blir alltför splittrad. Självfallet

• Sida 103
•  Original

Prop. 1981/82: 118 103

skall fonderna om de av olika skäl finner det angeläget. kunna stödja serviceföretag. Den möjligheten finns redan inskriven i dagens bestämmel- ser för utvecklingsfondernas verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att fonden har full förståelse för de motiv som ligger bakom den föreslagna utvidgningen av målgruppen. Mot bak- grund av en förväntad resursknapphet kan fonden dock enbart stödja en stegvis utvidgning av det antal branscher fonden skall betjäna. Således måste en prioritering till nuvarande målgrupp samt de branscher som betjänar denna äga rum.

Däremot finner fonden det angeläget att samhällets stöd fullt ut bör omfatta turistnäringen. varvid fondens insatser bör främst riktas mot me- delstora företag av väsentlig betydelse.

24 Utvecklingsfonden i Gotlands län

Vad gäller den föreslagna omfattningen av den nya målgruppen biträder vi utredningens förslag med tveksamhet för den rena detaljhandeln.

Med utgångspunkt från våra regionala förhållanden finner vi det särskilt viktigt att turismsektorn tillföres fondens reguljära målgrupp, Redan i nuläget görs hos oss icke obetydliga insatser vad gäller hantering av ansökningar om lokaliseringsstöd resp allmän företagsservice till företag inom denna sektor.

Vi förutsätter slutligen att ett cv genomförande av hela eller delar av utredningens förslag kopplas till beslut om erforderlig resursförstärkning.

Självfallet kan inte utredningens förslag om styrning av fondens styrel— ses pn'oritering av olika företagstyper accepteras. SjäIVa grundmotiven för fondens regionala förankring bygger på en självständig, fri prioritering av fondens verksamhet och engagemang som får göras från fall till fall.

25 Utvecklingsfonden i Blekinge län

Den föreslagna målgrupps- och verksamhetsförändringen. ställer såle- des utomordentligt stora krav på anslagsbeviljande huvudmän.

Ett huvudskäl enligt utredningen till att detaljhandeln skall ingå i fon- dens målgrupp är att detaljhandeln därigenom för sin finansiering skulle bli mindre beroende av leverantörer. De fiesta detaljister oavsett bransch har idag någon form av kedjeanknytningar. antingen till en producentägd parti- handelsgrupp eller till en detaljistägd partihandelsgrupp. Den konsument- ägda handeln behandlas ej i utredningen och skall därför inte ingå i mål- .gruppen. Gemensamt för alla kedjebildningar är förutom effektivitet i leveranserna dels en omfattande företagsservice och dels finansierings- hjälp huvudsakligen som leverantörsfordringar i mindre utsträckning eget kapital och borgensåtaganden. Styrelsen har uppfattningen att nackdelarna med partihandelsbcroendet är mindre än fördelarna. Endast ett skäl finns

• Sida 104
•  Original

Prop. 1981/82: 118 i04

till att med samhälleliga medel förändra denna bild. nämligen att effektivi- teten ökar antingen i form av lägre priser till konsumenten eller högre service med bibehållen prisnivå. Styrelsen har inte uppfattningen att detta går att uppnå med den trots allt mycket begränsade insats det kan bli fråga om.

Av ovanstående skäl avstyrker Blekinge läns Utvecklingsfond utred- ningens förslag att detaljhandeln skall ingå i den utvidgade målgruppen. Detta gäller även personlig service inom bransch 95. samt restauranger och caféer.

26 Utvecklingsfonden i Kristianstads län

Utvecklingsfonden ställer sig positiv till serviceföretagsutredningens förslag till en utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp men vill samti- digt betona nödvändigheten av att de ekonomiska förutsättningarna för denna utvidgning ytterligare preciseras.

— att det överlämnade betänkandet kompletteras med en utredning an- gående vilka ytterligare ekonomiska resurser Utvecklingsfonderna be- höver för att kunna motsvara de förväntningar på insatser. som betän- kandet kan ge upphov till hos serviceföretagen. Vi måste förutsätta att ett beslut i denna väsentliga fråga inte endast kommer att avse verk- samhetens omfattning utan även de beräknade kostnaderna här/ör och hur dessa skall finansieras — att det överväges huruvida följande näringsgrenar överhuvudtaget skall ingå i utvecklingsfondernas målgrupp = Dagligvaruhandel (SNI 622) = Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) = Bil- och drivmedelsdetaljhandel. (SNI 624)

samt vad gäller företagsservice även näringsgrenen = Restaurang- och hotellverksamhet (SNI 63)

Det bör enligt vår uppfattning vara enklare och framförallt innebära betydligt lägre kostnader att vid behov komplettera den kompetens och erfarenhet, som idag finns tillgänglig inom branschorganisationer och dess läns— eller regionsavdelningar.

27 Utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län

Principiellt kan fonden dela utredningens uppfattning att det är otill- fredsställande att möjligheterna till stöd från samhället är beroende av branschtillhörigheten. Enbart detta argument för att utvidga fondernas målgrupper tycker vi emellertid inte är tillräckligt. En sådan allmän rättvi- sesynpunkt måste vägas mot effektiviteten i stödgivningen vid olika mål- gruppsalternativ. Fonden anser att utredningens analys av förslagets effek- ter är bristfällig och de stora resursförstärkningar som måste till hos

• Sida 105
•  Original

Prop. 1981/82: 118 105

utvecklingsfonderna har man inte alls kvantifierat. Detta är märkligt efter- som utredningen själv päpekar att fonderna i dagens läge behöver ökade resurser för att tillfredsställande kunna utföra nuvarande arbetsuppgifter.

Med det statsfinansiella läge vi befinner oss i anser fonden det vara oklokt att nu binda sig för en ytterligare ca 70-proeentig ökning av mål- gruppen innan resursfrågan är ordentligt belyst och innan det finns ekono- miskt utrymme tillgängligt. Alltsedan småföretagspropositionenlades fram har det rätt ganska stor enighet om att det är på utveckling av internatio- nellt gångbara produkter och exportprojekt fonderna ska satsa hårdast. Därför är det naturligt att man i det rådande läget prioriterat tillverknings- företagen.

Om man längre fram på 1980-talet skulle få möjlighet att utöka fondernas målgrupper är det lämpligt att göra det stegvis både ur branschsynpunkt och regional synpunkt. På vilket sätt och i vilken takt detta ska ske bör respektive fonds styrelse självständigt besluta om, eftersom förutsättning- ar och resurser är så skiftande mellan utvecklingsfonder. För vårt län anser vi det viktigast att utöver nuvarande målgrupp kunna betjäna företag med anknytning till turismen samt att i norra och mellersta Bohuslän kunna inlemma större delen av serviceföretagen.

Sammanfattningsvis ser fonden det positivt att utredningen betonat vik- ten av att koncentrera samhällets stöd till så få organ som möjligt. Vi tror emellertid att det under överskådlig tid saknas både personella och ekono- miska resurser för att på ett för företagen acceptabelt sätt kunna genomfö- ra utredningens förslag.

28 Utvecklingsfonden i Älvsborgs län

Flera faktorer pekar på att utvecklingsfonden torde vara lämplig för de föreslagna nya uppgifterna.

Utvecklingsfondens styrelse och personal har under flera är byggt upp ett kunnande och en erfarenhet om mindre företags möjligheter och be- gränsningar. Kunskaperna om bland annat finansiering. kalkylering. mark- nadsföring. utbildning och information kan i viss utsträckning utnyttjas. Kunskaperna hänför sig i första hand till tillverkande företag men torde i viss omfattning också vara värdefulla för de aktuella målgrupperna.

Utvecklingsfonden har också utvecklat ett brett kontaktnät i länet. dels med länsmyndigheter. dels med kommuner och andra organisationer. Där- emot är kontakterna med den aktuella målgruppens intresseorganisationer hittills liten.

Utvecklingsfonden har normalt oc kså god kännedom om näringslivet i länets kommuner.

Utvecklingsfondens nuvarande uppbyggnad och kunnande medger inte. såsom också framgår i utredningen. att de aktuella serviceföretagen kan inlemmas i fondens nuvarande målgrupp utan att nya resurser tillförs.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1981/82: 118 106

För att kunna ge en service av god kvalitet är det absolut nödvändigt att fonden utökar med personal med djup kunskap om de nya målgruppsföre- tagen.

Utvecklingsfonden instämmer också helt med utredningens synpunkter beträffande tidpunkten för målgruppsökningen. nämligen att en omedelbar utvidgning av målgruppen inte är möjlig. Efterfrågan på fondens tjänster från de befintliga målgruppsföretagen är för närvarande större än vad fondens samlade resurser klarar av. Det är därför nödvändigt att fonden först erhåller resurser som motsvarar den nuvarande målgruppens behov innan ytterligare målgruppsökning genomförs. En allt för snabb tillväxt av organisationen kan Också negativt påverka kvaliteten på arbetet till både den nya och den gamla målgruppen. Utvecklingsfonden bör därför ha möjlighet att styra när i tiden utökningar bör genomföras.

Vid en eventuell målgruppsökning bör turistnäringen vara den sektor som först inlemmas i den nuvarande målgruppen.

29 Utvecklingsfonden i Värmlands län

Generellt är fonden tveksam till den föreslagna utökningen av målgrup- pen för fondens verksamhet. vilket skulle innebära att antalet företag i denna mer än fördubblas och att en rad nya branscher tillförs. Ett flertal orsaker finns till denna tveksamhet.

Utvecklingsfonderna började sin verksamhet den ljuli 1978. Stora för- väntningar finns på fonderna när det gäller att söka utveckla sysselsätt- ningen inom industrin liksom i servicenäringar i anslutning därtill. För att möta upp till dessa förväntningar sker nu en successiv förskjutning mot en förändringsskapande verksamhet, samtidigt som allmänna serviceinsatser i betydande omfattning skall genomföras. Det är därför enligt vår mening olyckligt med en så kraftig ökning av målgruppen som den föreslagna samtidigt som nuvarande verksamhet fortfarande är under utveckling.

En annan orsak till tveksamhet mot förslaget är att tillskottet av resurser till fonderna ej blivit av förväntad omfattning. Vi gör också den bedöm- ningen att de reala resurstillskotten med hänsyn till det offentliga finan- siella läget knappast kommer att bli speciellt stora. En väsentlig utökning av målgruppen skulle då resultera i en minskning av verksamheten inriktad mot nuvarande målgrupp. vilket strider mot intentionerna vid fondernas bildande. Ej heller den föreslagna nya målgruppen torde vara hjälpt av en sådan minskning, då den nya målgruppens marknad bl.a. bestäms av industrisysselsättningens volym.

En tredje orsak till tveksamhet betr. den föreslagna utökningen är att stora delar av den föreslagna utökade målgruppen genom kedjcbildningar av olika slag f.n. har en omfattande service. som även innefattar finansie- ringshjälp. Även om en ökad valfrihet när det gäller nämnda service skulle kunna vara önskvärd, så anser vi det tveksamt om samhället i nuvarande

• Sida 107
•  Original

Prop. 1981/82:118 ' 107

läge skall engagera sig. En utökning av målgruppen som vi i detta läge kan vara positiva till. trots vad som ovan anförts. avser turistföretagen. Dessa är till antalet relativt få men ofta betydelsefulla som enda sysselsättnings- möjlighet på mindre orter. I flera län handlägger fonderna för övrigt redan idag turistärenden som remissorgan för lokliseringsstödet.

Om behandlingen av serviceföretagsutredningens betänkande skulle re- sultera i att företagsservice och finansiellt stöd skall ges till föreslagna grupper ställer sig utvecklingsfonden positiv till att handlägga dessa frågor. Vi förutsätter emellertid då att ett icke oväsentligt resurstillskott sker till fonderna såväl vad gäller lånemedel som personell kapacitet. En annan förutsättning är enligt vår åsikt att resp. fond får möjlighet att prioritera insatserna inom målgruppen. Om en sådan prioritering skall kunna fungera i verkligheten så bör central information vid en förändring upplysa härom. så att överdrivna förväntningar från tillkommande målgrupper undviks.

30 Utvecklingsfonden i Kopparbergs län

Utvecklingsfonden i Kopparbergs län kan inte dela utredningens upp- fattning att en vidgning av Utvecklingsfondens målgrupp nu kan vara meningsfull. En vidgning skulle medföra inemot en tredubbling av antalet företag. Redan vid utvecklingsfondernas start skedde en mycket kraftig ökning av de antal företag som utgjorde Utvecklingsfondens målgrupp. Ännu har inte administrativa och ekonomiska resurser kunnat byggas upp för att svara mot de krav som naturligen följer på den kraftigt ökade målgruppen. Tidpunkten är därför inte lämplig för en ytterligare utvidg- ning.

Fondens ställningstagande i detta avseende måste emellertid omfatta ett undantag. Enligt fondens mening är en satsning på turismen av så stor betydelse för länets näringsliv och sysselsättning och förhållandena inom denna bransch numera så lika industrins att en vidgning av målgruppen till att också omfatta turistföretag är motiverad. Kontakter med företrädare för den av landstinget bedrivna turistutredningen för Kopparbergs län visar därtill att en sådan insats från Utvecklingsfondens sida väl skulle överensstämma med de ambitioner som finns inom utredningen.

31 Utvecklingsfonden i Gävleborgs län

Utvecklingsfonden i Gävleborgs län anser att serviceutredningens för- slag är mycket intressant. Servicenäringarna spelar en mycket viktig roll i samhällsekonomin och antalet sysselsatta har ökat och kommer att öka i framtiden. En utvidgning av målgruppen faller sig naturlig av dessa skäl.

Vi anser emellertid att SNI-grupperna 613. 614, 622. 623. 63 och 95 ej bör tillföras fondens målgrupp. Utredningens förslag innebär en mång- dubbling av antalet företag jämfört med nuvarande målgrupp. Förslaget

• Sida 108
•  Original

Prop. 1981/82:118 ' 108

innebär en succesiv utbyggnad som inte skall medföra att fondens service till den nuvarande målgruppen försämras. Samtidigt understryks att servi- ceföretagen inte får komma i andra hand när fonden fördubblar sina insat- ser på företag från olika näringar.

32 Utvecklingsfonden i Västernorrlands län

Vid ombildningen av företagareföreningarna till utvecklingsfonder ut- ökades målgruppen till att omfatta — utöver tillverkande företag även vissa tjänsteproducerande företag. Härvid kom målgruppen i stort sett att för- dubblas. De resurser, som tillförts utvecklingsfonderna i samband därmed. har knappast motsvarat denna utökning. Att i ett sådant läge tillföra utvecklingsfondernas målgrupp ytterligare företag (som för Västernorr- lands del kan innebära ytterligare en fördubbling av antalet företag i målgruppen) utan att samtidigt föreslå kon/tretti resursförstärkningar. före- faller mindre välbetänkt.

Om en avsevärd resursförstärkning inte är aktuell. bör utvecklingsfon- derna även i fortsättningen prioritera de tillverkande företaget:. Flera skäl talar härför. Ur regionalpolitisk synvinkel gäller väl främst att sysselsätt- ningen i industrier ger en multiplikatoreffekt, som saknas eller är mycket ringa i servicenäringarna.

Ett annat skäl, som talar för prioritering av industriföretagen, är att dessa har en betydligt mer komplicerad förädlingsprocess. Följaktligen krävs mer avancerade system för t.ex. ekonomisk styrning och för pro- duktionsplanering.

33 Utvecklingsfonden i Jämtlands län

Andra skäl som talar för en begränsning av utvecklingsfondernas mål- grupp till den nuvarande är att insatser från utvecklingsfonden i servicefö- retag skulle kunna verka konkurrenssnedvridande, eftersom serviceföreta— gen är marknadsmässigt mycket homogena. För att motverka den senare effekten skulle fonden behöva gå in i samtliga eller åtminstone flertalet företag i en bransch och en ort om denna effekt skall undvikas.

Insatser från utvecklingsfonden i serviceföretagen skulle förmodligen innebära ett fördröjande av erforderliga strukturförändringar och härmed verka konserverande. Detta kan naturligtvis hävdas beträffande utveck- lingsfondernas nuvarande verksamhet. liksom för övrigt beträffande all stödverksamhet som inte styrs mot strukturförändringar. Nedläggningen av serviceföretag har sällan samma besvärande effekt på sysselsättningen på orten som industrinedläggningar.

Jämtlands läns utvecklingsfond vill således starkt ifrågasätta utredning- ens förslag att servicenäringen i sin helhet bör ingå i utvecklingsfondernas målgrupp. Det synes däremot finnas speciella skäl för en begränsad utök- ning av målgruppen till att omfatta de s. k. turistföretagen.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1981/82:118 [09

34 Utvecklingsfonden i Västerbottens län

Utvecklingsfonden bedömer att turistföretagen utgör en viktig bas för näringslivsutveckling i framför allt de inre delarna av tjällkommunerna. Detta förhållande jämte de skillnader som kännetecknar dem jämfört med andra serviceföretag. gör det motiverat att inbegripa demi Utvecklingsfon- dens målgrupp. För att tillfredsställande tillgodose turistnäringens service- behov bör särskilda resurser anvisas.

Sammanfattningsvis finner Utvecklingsfonden inte skäl för att service- företagen skall tillföras utvecklingsfondernas målgrupp. Ett väsentligt un- dantag finns emellertid i turistnäringen. som p.g.a. marknadsförhållan- den, betydelse för utkomstmöjligheterna i vissa regioner m.m.. bör inlem- mas i fondernas målgrupp.

35 Utvecklingsfonden i Norrbottens län

Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör de serviceföretag som har en lokal marknadsanknytning inte ingå som målgrupp i UF.

Utredningens förslag innebär väsentligt ökade krav på personalförstärk— ningar och större lokaler samt ökade kreditmöjligheter. Utredningen utgår ifrån att staten och landstingen svarar för finansieringen av det ökade resursbehovet. Det ställer utomordentligt stora krav på anslagsbeviljandc huvudmän särskilt mot bakgrund av de stora ökningar av anslagen som skett sedan Utvecklingsfonden inrättades.

BDU. som i princip delar utredningens uppfattning. finner det angeläget att utökningen av målgruppsföretagen sker i sådan takt att Utvecklingsfon— derna personalmässigt hinner bygga upp en kompetens inom de nya områ- dena att svara mot den ökande efterfrågan.

36 Sveriges turistråd

Att utvecklingsfonderna också får turistföretagen som målgrupp kom- mer att få stor betydelse inte bara för de företag som involveras i den nuvarande regionalpolitiska utvecklingen. [ södra Sverige där turistföreta- gen ofta har problem med hänsyn tilf| korta säsonger, finns heller inte de batterier av regionalpolitiska ”hjälpmedel” som krävs för investeringar och utveckling. Därför kommer utvecklingsfonderna där att kunna bli till stor nytta för att hjälpa de enskilda turistföretagen att skräddarsy finansie- ringsvägar etc. där expansionsmöjligheter finns. I Jämtlands län pågår försöksverksamhet i form av offensiv företagsservice via särskilda hjälp- medel från industridepartementet. Denna försöksverksamhet har enligt vår uppfattning visat på behovet av att utvecklingsfonderna ges möjlighet att ge service och krediter.

Utvecklingsfondernas arbete bör inriktas mot service av administrativ

• Sida 110
•  Original

Prop. 1981/82:118 110

och företagsekonomisk karaktär. Där har utvecklingsfonderna god kompe- tens inte minst genom erfarenhet från andra branscher. Erfarenheter som kan bli till stor nytta för turistnäringen.

På länsplanet finns ett antal parter involverade i turistnäringens rådgiv- nings- och utvecklingsfrågor (det regionala turistorganet, landstingen. länsstyrelser, m.fl.) Det är därför angeläget att utvecklingsfonderna kart- lägger de specifika regionala förhållandena så att samordningen mellan parterna snabbt leder till att svensk turism kompletteras med den angeläg- na verksamhet som utvecklingsfonderna föreslås bedriva visavi turistnä- ringen.

37 Riksförbundet Kiosk och gatukök

Förbundet finner det angeläget att de regionala utvecklingsfondernas verksamhet utbyggs till att omfatta även icke tillverkande företag. Denna utbyggnad bör ske snarast enär behovet av företagsservice — utbildning och rådgivning — är stort. Visserligen bedriver många branschorganisatio- ner dylik verksamhet men denna är på långt när icke tillräcklig bl.a. på grund av bristande resurser men också med anledning av alla de komplice- rade frågor småföretagarna står inför. De s.k. löneskatterna har på många sätt skapat ekonomiska problem hos främst de personalintensiva företa- gen, vilka därför på allt sätt måste få stöd och hjälp för en ökad effektivitet.

38 SHIO — familjefölretagen

Vi ser det som synnerligen väsentligt att den ursprungliga målsättningen med fondernas verksamhet bibehålls och efterlevs.

Syftet var att ”med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen bidra till att främja utvecklingen av ett internationellt konkur- renskraftigt svenskt näringsliv, som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning". I denna målsättning instämde SHIO — Familjeföretagen tillsammans med andra näringslivsorganisationer i samband med fonder- nas bildande. Vi underströk också att det ej var utvecklingsfondernas uppgift att bedriva regional- och sysselsättningspolitik.- De borde inte splittra sina resurser på regionalpolitiska insatser; dessa borde göras på riksplanet. — — —

SHIO — Familjeföretagen anser att det i och för sig är ett rättvisekrav att alla företag, oberoende av bransch, skall kunna vända sig till sin utveck- lingsfond för företagsservice och kreditstöd. Detta framhöll organisationen redan i sitt remissyttrande över företagareföreningsutredningen. Vår prin- cipiella inställning är också att hjälpen bör gå till de företag" som bäst kan tillgodogöra sig den och har en företagsekonomisk sund framtid. Det får bli utvecklingsfondernas egen bedömning som avgör. vilka dessa företag är. Detta kriterium är kanske väsentligare än branschtillhörighet.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1981/82: 118 lll

Under en uppbyggnadsperiod har det varit nödvändigt att begränsa fondernas målgrupp till i första hand tillverkningsföretag och serviceföre- tag inriktade på tillverkningsindustri. Tiden är nu mogen att vidga före— tagskretsen som skall kunna få del av utvecklingsfondernas hjälp. I första hand bör detta gälla serviceföretagen.

Emellertid anser SHIO — Familjeföretagen att utredningen inte i till- räckligt stor utsträckning studerat alternativa möjligheter för att nå ut med i första hand företagsservice till företagen. Redan i organisationens ovan nämnda remissyttrande över företagareföreningsulredningen föreslogs att möjligheterna borde prövas att kanalisera en del av stödet till berörda branschorganisationer. Ett motiv härför är att branschförbunden är väl förtrogna med den tekniska och ekonomiska utvecklingen bland bran- schens företag och väl känner det behov av konsulthjälp och investeringar som fordras för att dessa företag skall kunna följa med och delta i utveck- lingen. -— — —

Andra möjligheter som utredningen förbigätt är den service och rådgiv— ning som exempelvis bankerna kan ge företagen. Redan nu torde bankerna vara de organ. som har bäst kontakt med företagen. Dessa har också god kännedom om företagandets villkor och kan göra avancerade ekonomiska beräkningar. Till skillnad från exempelvis utvecklingsfonderna finns bank- erna inte bnra regionalt utan även i varje kommun och i en mängd mindre orter. Ett alternativ vore därför att utvecklingsfondernai något mer organi— serade former sökte samarbete med bankerna för att ge dessa en komplet— tering i deras informations- och sert/iceutbud riktad till företagen/kun— derna. Fonderna skulle kunna ställa upp med experter för att hjälpa bank— erna att utbilda sin personal i de ämnesområden. som ligger utanför det egentliga bankområdct exempelvis utbildningsmöjligheter, arbetsmark— nadsfrågor. bidragsfrågor, exportfrågor, produktutvecklingsstöd m.m. Bankerna skulle då i viss utsträckning kunna fungera som utvecklingsfon- dernas lokala replipunkt.

Att söka kanalisera samhälleliga stödinsatser via exempelvis branschför- bund och banker rimmar också väl med utgångspunkten att utnyttja redan befintliga organisationer med anknytning till företagsamheten.

En satsning enligt ovanstående modell skulle förmodligen kräva mindre resurser än den av utredningen föreslagna utbyggnaden av utvecklingsfon- derna. l dagens kärva ekonomiska läge kan det inte heller vara försvarbart att bygga ut den samhälleliga förvaltningen ytterligare. Det av oss skissera- de alternativet torde vara en billigare "väg för att öka servicen till företagen. Den har också fördelen att bygga på insatser från privata organ och företag vilka har en annan kostnadspress på sig och därmed kan förväntas arbeta effektivare.

Av ovanstående skäl är organisationen tveksam till att utvecklingsfon- dernas utlåningskapacitet utökas i den av utredningen föreslagna omfatt- ningen. Ett ytterligare argument för detta är att det samhällsekonomiskt

• Sida 112
•  Original

Prop. 1981/82: [18 Hz

inte skapas mer krediter bara för att de tvångsvis förmedlas via utveck- lingsfonderna. Vill samhället skapa ökad kreditutrymme för de mindre företagen finns en smidigare väg, nämligen att den ordinarie kreditmarkna— den får motsvarande förstärkning. Och denna förstärkning bör i första hand åstadkommas genom större lönsamhet i näringslivet-och därmed ökad självfinansiering. — — — Skall alla företag, oberoende av bransch. kunna tillgodogöra sig stöd från utvecklingsfonderna måste detta även gälla åkeriföretagen även vad avser kreditstöd. Sålunda bör åkeriföretagen kunna få konkurrera på samma villkor som andra företag om utvecklings- fondernas krediter. För en utförligare diskussion och motivering på denna punkt hänvisar vi till det remissyttrande som Svenska Äkeriförbundet avgivit över utredningen.

39 Svensk Industriförening

Utredningen konstaterar att det framdeles behövs samhälleliga insatser för att förbättra finansierings- rådgivnings- och utbildningssituationen för de mindre företagen inom serviceföretagen. När det gäller konkretiserande av denna kombinerade slutsats och målsättning instämmer föreningen i utredningens förslag. Dessa innebär att iinansieringssvårigheterna för des- sa förctag skall mildras genom att utvecklingsfondernas verksamhet utvid- gas att omfatta även de mindre företagen inom servicenäringarna. — — — Detta synes föreningen vara en logisk slutsats, men frågan är hur en sådan resursförstärkning skall kunna ske i nuvarande statsfinansiella situation och i ett läge då statsmakterna måste åstadkomma besparingar inom den offentliga sektorn på 7—9 miljarder kronor endast för att bevara oförändrat kritiskt budgetläge. Utvecklingsfonderna torde väl emellertid liksom alla andra organisationer. företag etc. kunna genomföra rationaliseringar av olika slag i varje fall på personalsidan och därmed kunna svälja större arbetsvolymer. I detta sammanhang vill föreningen än en gång understryka en slutsats som den i olika sammanhang framhållit tidigare. Framväxandet och utvecklingen av utvecklingsfonderna i vårt land har varit gynnsam för de mindre företagen, men fondernas på vissa håll förmärkta ambitioner att ständigt lägga under sig allt vidare verksamhetsområden kan — om utveck- lingen får fortgå — bli en bumerang. Fonderna riskerar då att till slut bli mastodontcr med stel och tung byråkrati. Vad småföretagen framförallt. behöver förutom goda finansieringsmöjligheter är en snabb. effektiv och obyråkratisk service.

40 Svenska arbetsgivareföreningen

Utredningen föreslår mot bakgrund av material från främst detaljhan— deln att de regionala utvecklingsfondernas verksamhetsområde utvidgas till att omfatta även serviceföretag. Föreningen delar å ena sidan utred-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1981/82:118 113

ningens uppfattning att det är otillfredsställande att förutsättningarna att få hjälp i form av rådgivning eller kreditgivning är sämre för servicenäringar- na än för industrin.

Ä andra sidan anser emellertid föreningen att utvecklingsfonderna inte har vare sig resurser eller branscherfarenhet för att utvidga sin verksamhet till att omfatta serviceföretagen. Den utvidgning av fondernas arbetsupp- gifter, liksom av deras målgrupp, som ägt rum under de senaste åren har medfört en kraftig belastning för fonderna. Deras möjligheter att klara av en fortsatt snabb expansion utan problem såväl på den organisatoriska sidan som när det gäller att rekrytera personal måste anses vara begränsa- de.

Därtill är det tveksamt huruvida utredningsresultatet motiverar de före- slagna åtgärderna. Som exempel kan nämnas att utredningen föreslår utvidgad konsulthjälp till serviceföretag via de regionala utvecklingsfon- derna. I den studie som Handelns Utredningsinstitut. HUI. gjort av förhål- landena inom detaljhandeln för utredningen konstateras att "inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp men inte lyckats få någon sådan hjälp" (sid. 139). Vart tionde undersökt företag uppges ha tvingats avstå från att genomföra planerade investeringar p. g. a. svårigheter med kapital- anskaffningen. Detta är ett förvånansvärt lågt tal. som antyder att finan- sieringssituationen i detaljhandeln är relativt sett gynnsam.

Utredningen har vidare inte gjort några beräkningar av förslagets kost— nader. Mot denna bakgrund och med tanke på det nuvarande mycket stora statliga budgetunderskottet kan föreningen inte nu biträda förslaget om en utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp. — — —

Utredningen föreslår att lndustriverkets resurser för central service åt utvecklingsfonderna bör utökas i lägst samma takt som utvidgningen av utvecklingsfonderna. Föreningen finner Industriverket vara en mindre lämplig organisation för att administrera central service gentemot utveck- lingsfonderna på serviceföretagsområdet. om nu utvidgningen av fonder- nas målgrupp skulle komma till stånd. Uppgiften ligger helt utanför Indus- triverkets nuvarande kompetensområde. För såvitt förslaget genomförs bör det vara möjligt att finna för ändamålet mera lämpade statliga myndig- heter.

41 Svenska Bankföreningen

Det är möjligt att det finns behov inom en del servicenäringar av ett ökat samhälleligt stöd. Att så skulle vara fallet framgår emellertid inte av serviceföretagsutredningens faktapresentation. Det skulle varit värdefullt, om utredningen hade kunnat ge ett antal exempel på motiverade investe- ringar och framtidsinriktad expansion som inte kunnat genomföras trots samhällets hela nät av kreditgivare.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts kommer bankföreningcn till

• Sida 114
•  Original

Prop. 1981/82: 118 114

slutsatsen att utredningens förslag att utvidga de regionala utvecklingsfon- dernas verksamhet att omfatta serviceföretag inte är tillräckligt under- byggt. Bankföreningen anser därför att utredningsförslaget inte bör ge- nomföras.

42 Svenska företagares riksförbund

En kreditgivning och konsultverksamhet genom utvecklingsfondernas försorg blir, på samma sätt som nu sker inom industrin, till förfång för de företag som föredrar att köpa sitt behov av företagsservice på den privata marknaden. Skulle dessutom de sakkunnigas — Börje Andersson och Lars-Olof Pettersson — krav tillgodoses att endast företag med av facket godkända kollektivavtal skulle komma ifråga för dessa stödåtgärder och fackliga organisationer vara företrädda i utvecklingsfondernas styrelser och där utöva "ett starkt inflytande från de anställdas sida” torde riskerna för en övergång i riktning mot ett fackföreningsstyrt näringsliv vara påtag- liga.

43 Svenska restauratörförbundet

Vi hari ett tidigare remissvar poängterat utvecklingsfondernas rådgivan- de betydelse för de små företagen. Behovet av ekonomiska rådgivare är stort.

Kan då den rådgivande verksamheten också genomföras i samarbete med ett för branschen anpassat kreditinstitut. måste fördelar kunna nås för de små företagen, som i regel har en hård kamp för sin tillvaro.

44 Svenska sparbanksföreningen

Sannolikt krävs ytterligare några år innan denna första utvidgning fullt ut har slagit igenom. Det vore, menar vi, att göra de viktiga utvecklingsfon- derna en otjänst att redan nu så kraftigt som utredningen föreslår utvidga målgruppen.

Effekten skulle bli att serviceföretagen inte skulle få den hjälp som de har anledning att kräva samtidigt som de tidigare prioriterade företagen inte heller kan få hjälp i önskad omfattning.

Den föreslagna utvidgningen av målgruppen för utvecklingsfondernas insatser bör därför anstå 3—4 år, eller till dess att det kan bedömas att fonderna helt inlemmat den tidigare målgruppsutvidgningen i sin verksam- het.

Svenska sparbanksföreningen vill i detta sammanhang fästa uppmärk- samheten på det förhållandet att det ofta är det egna kapitalet. som är otillräckligt i många mindre företag. En möjlighet för utvecklingsfonderna att inte bara bidraga med främmande kapital utan också höja med del av

• Sida 115
•  Original

Prop. 1981/82: 118 115

eget kapital i rörelsen bör därför undersökas. En sådan utvidgning skulle innebära en väsentligt stimulans för de mindre företagen att expandera befintlig verksamhet eller starta ny verksamhet. Ett sådant system kan kombineras med möjlighet för företagen att successivt ta över utvecklings- fondens insats av eget kapital sedan verksamheten byggts ut och stabilise- rats. Engagemanget från utvecklingsfondens sida blir på det sättet tidsbe- gränsat. vilket gör det möjligt att satsa frigjort kapital på andra företag.

45 Svenska åkeriförbundet

Vi anser därför att utredningen har överskattat branschens behov av kapital för fordonsfinansiering. Samtidigt har utredningen helt bortsett från att åkeriföretagen, liksom många andra mindre och medelstora företag. som står utanför en stor del av kapitalmarknaden. är i behov av riskvilligt kapital för olika ändamål.

Det är därför angeläget att staten verkar för en förbättring av de mindre företagens finansieringssituation. För åkeriföretagens del kan detta ske bl.a. genom beslut om att de skall ingå i målgruppen för utvecklingsfonder- nas kreditstödverksamhet. 1 första hand bör åkeriföretagen få del av ut- vecklingsfondernas rörelselån och produktutvecklingslån.

46 Sveriges föreningsbankers förbund

Sveriges Föreningsbankers Förbund vill dock hänvisa till remissvar SOU 1977:3 avseende ”Utbyggd regional näringspolitik" avseende bank- ernas roll i samband med service och kreditgivning till rörelseidkare. Där framhöll Sveriges Föreningsbankers Förbund att det var positivt med vidgade målgrupper för utvecklingsfonderna men att bankernas roll som kreditgivare och experter bör utnyttjas genom vidgat samarbete mellan fonderna och bankerna.

Dessutom poängterade Sveriges Föreningsbankers Förbund att det är viktigt att samma principer vid kreditbedömningar tillämpas vid samtliga Utvecklingsfonder. Erfarenheten har dessvärre tyvärr visat att detta inte alltid är fallet. Det finns anledning att med ökad uppmärksamhet följa dessa frågor när nu fonderna får vidgade ramar.

47 Sveriges grossistförbund

Med hänsyn till den centrala roll som de regionala utvecklingsfonderna har i samhällets näringspolitik är det därför rimligt och naturligt att fonder- nas verksamhet successivt utvidgas ti.ll att i princip omfatta samtliga nä- ringsgrenar. Vi tillstyrker alltså serviceföretagsutredningens förslag att riktlinjerna för utvecklingsfonderna ändras på så sätt att samtliga företag inom den utvidgade målgruppen oavsett branschtillhörighet bereds samma

• Sida 116
•  Original

Prop. 1981/82: 118 116

möjligheter att komma i åtnjutande av fondernas kreditstöd och företags- service. Vi tillstyrker också att i första hand serviceföretag med högst 50 anställda får ingå i fondernas målgrupp.

Utredningen har i sitt förslag till målgruppsavgränsning gjort en uppdel- ning som synes realistisk. Genom detta förslag kommer bl.a. detaljhan- deln, partihandeln med konsumentvaror. transportmedel. bränsle- och drivmedel samt vissa serviceinriktade företagskategorier att ingå i utveck- lingsfondernas målgrupp. och man täcker därmed in väsentliga delar av servicenäringarna. Vi kan därför för vår del tillstyrka förslaget. Efterhand bör även resterande delar av servicenäringarna -— såsom utredningen före- slår — ingå i målgruppen.

Vi är givetvis medvetna om att detta förslag ställer ökade krav på samhällets resurser, vilket i dagens samhällsekonomiska situation kan vara svårt att uppfylla. Det synes därför rimligt att förslaget genomförs succes- sivt under en tidSperiod av förslagsvis fem år. I den mån förslaget inte kan genomföras omedelbart bör regeringen utarbeta och kungöra en tidsplan, så att berörda företag kan få besked om hur situationen kommer att bli för deras del.

48 Sveriges handelsagenters förbund

Förbundet noterar med tillfredsställelse att i betänkandet föreslås en utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta företag som sysslar med handelsförmedling av konsumtionsvaror (SNI 6142) och varu- förmedling av transportmedel. bränsle och drivmedel (SNI 6143).

Vi kan ej finna några motiv till att varuförmedlande företag av produk- tionsvaror ej medtagits (SNI 6141) bland de näringsgrupper som skall omfattas av de förstärkta resurser, som föreslås bli tillgängliga.

Eftersom verksamheten i denna grupp av serviceföretag ej visar några principiella skillnader mot övriga varuförmedlande företag. så hemställer förbundet om att i förslaget även skall intagas möjligheter för dessa att komma i åtnjutande av de utvidgade tjänster som betänkandet föreslår.

49 Sveriges hotell- och restaurangförbund

Serviceföretagsutredningens förslag att utvidga målgruppen för de regio- nala utvecklingsfondernas verksamhet till att omfatta även företag inom hotell- och restaurangnäringen finner vi välmotiverat och vi tillstyrker att det genomförs så snart som möjligt. — — —

Sådana företag kräver avsevärda kapitalinsatser och rörelseintäkter kan normalt icke under de första åren av verksamheten täcka förräntningen av detta kapital. Det är därför en allmän erfarenhet att ett nyetablerat hotell först efter 5— 10 års tid blir räntabelt. En följd av denna situation är att det företag som investerar i ett hotellbygge måste vara berett att under mot-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1981/82: 118 117

svarande tid bära en utebliven förräntning av ett betydande kapital. När verksamheten pågått under några år ändrar sig denna situation regelmäs- sigt och hotellen kan därefter — om de har allmänna förutsättningar för lönsamhet — i- efterhand betala de räntor som belöper sig även på initial- skedet. En konsekvens av denna situation är att endast företag som har avsevärda kapitalresurser och är villiga att acceptera ett underskott under begynnelseskedet kan ställa sig bakom nya hotellinvesteringar. För privat- personer med begränsade resurser är detta icke möjligt.

Vi finner denna situation otillfredsställande. Det vore därför enligt vår mening önskvärt att man övervägde en sådan utvidgning av formerna för rörelselån enligt förordningen om statligt kreditstöd genom regional ut— vecklingsfond. att lånebeloppet kan höjas utöver den gräns som i dag är angiven i förordningen (500000 kronor). samt att anstånd med räntebetal- ningen får lämnas i samma form som gäller för produktutvecklingslån. förslagsvis upp till en tid av 5 år.

50 Sveriges Industriförbund

Utredningen föreslår att de regionala utvecklingsfondernas verkamhets— område utvidgas till att omfatta även serviceföretag. Det bakgrundsmate- rial som tagits fram avser endast i mindre utsträckning serviceföretag utanför detaljhandelssektorn. Detta gör att tillförlitligheten i slutsatser som dras i betänkandet är begränsade.

Även för detaljhandeln är det tveksamt huruvida utredningsresultatet till fullo motiverar de föreslagna åtgärderna. Som exempel kan nämnas utred- ningens förslag avseende utvidgad konsulthjälp till serviceföretag. i regi av de regionala utvecklingsfonderna. I den studie som Handelns Utrednings- institut, HUI. gjort för utredningen konstateras att "inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp, men inte lyckats få någon sådan hjälp” (sid 139 i betänkandet).

Motsvarande förhållanden finns på finansieringssidan. Vart tionde un- dersökt företag uppges (sid 145) ha tvingats avstå från att genomföra planerade investeringar av kapitalanskaffningsskäl under perioden 1973— l977. Detta är ett anmärkningsvärt lågt tal, som pekar på att finansierings— möjligheterna i detaljhandeln idag måste bedömas som gynnsamma. Att genomföra samtliga potentiella projekt är sannolikt inte samhällsekono- miskt försvarligt.

Enligt vår uppfattning har utvecklingsfonderna idag inte vare sig re- surser eller branscherfarenhet på detaljhandels- eller serviceföretagssidan. Den utvidgning av fondernas arbetsuppgifter. liksom av deras målgrupp, som ägt rum under de senaste åren har inneburit en kraftig belastning på organisationen. Möjligheterna att klara av en sådan expansion utan pro- blem, såväl på den organisatoriska sidan som när det gäller att rekrytera personal. måste anses vara begränsade.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1981/82: 118 118

Utredningens förslag innebär vidare att industriföretagen. som hittills haft en prioriterad ställning inom utvecklingsfonderna. får en mindre gyn- nad situation.

Förbundet kan inte finna utredningens förslag om en utvidgning av fondernas målgrupp tillräckligt underbyggt. Först sedan utvecklingsfon- dernas nuvarande verksamhet stabiliserats och resultatet av de senaste årens utvidgningar utvärderats kan det finnas anledning att överväga en ytterligare utvidgning av målgruppen. Ett eventuellt sådant beslut bör föregås av en studie av villkoren för serviceföretagen utanför detaljhan- deln.

Det är anmärkningsvärt att utredningen inte gjort några kostnadsupp- skattningar av förslaget (se sid 176 i betänkandet). Inte minst på grund av det ansträngda budgetläget finns det skäl att ifrågasätta ett förslag som inte är kostnadsberäknat. Utan en kostnadsuppskattning kan inte heller någon riktig avvägning mellan förslagets kostnader och dess förtjänster göras. —

I utredningen föreslås att Industriverket skall utvidga sin kompetens för att ta hand om serviceföretagens problem. i samband med förslaget om vidgad verksamhet för utvecklingsfonderna. Denna utvidgning av Statens Industriverk skulle avse central service gentemot utvecklingsfonderna. Industriförbundet avstyrker detta förslag. Uppgiften ligger utanför Indu- striverkets nuvarande kompetensprofll. För såvitt förslaget om utvidgning av utvecklingsfondernas uppgifter genomföres, bör det vara möjligt att finna för ändamålet mer lämpade centrala statliga myndigheter.

51 Sveriges kioskägares riksförbund

Sveriges Kioskägares Riksförbund (SKRF) instämmer i utredningens förslag att utvidga de regionala utvecklingsfondernas målgrupp.

Det är önskvärt att utvecklingsfonderna får möjlighet att utvidga sitt nu ganska snäva område. Många serviceföretag ligger i gränsområdena och på grund av detta lämnas det oftast utanför det bistånd för vilket utvecklings- fonderna borde vara den rätta instansen. '

En sammankoppling mellan AB Handelskredit och dess systerinstitut och Utvecklingsfonderna får anses som en mindre god lösning. Utveck- lingsfondernas värderingar bör inte styras av annan instans.

52 Sveriges Köpmannaförblmd (Tobaks och servicehandelns riksförbund ansluter sig till detta yttrande)

Utvecklingsfondernas verksamhet är f. n. inriktad enbart på tillverk- ningsindustri och vissa servicenäringar med industriell anknytning. Distri- butionsföretagen och tiertalet serviceföretag ligger sålunda utanför utveck- lingsfondernas ansvarsområde. Utredningen föreslår att detta förhållande

• Sida 119
•  Original

Prop. 1981/82: 118 119

skall ändras och att på sikt även distr'ibutionens företag skall komma in i utvecklingsfondernas intressesfär. Detta skulle gälla såväl finansierings- möjligheter som konsulthjälp.

Förbundet är väl medvetet om att en utökning av denna storleksordning kommer att kräva betydande ekonomiska och personella resurser. Det rör sig ju i stort sett om en fördubbling av antalet företag jämfört med den nuvarande målgruppen.

Förbundet menar att man med avseende på generella näringspolitiska instrument knappast i längden kan upprätthålla en gränsdragning som innebär att exempelvis handelns företag ställs utanför offentliga stöd- former. Detta skulle i så fall innebära att man konserverade en såväl principiellt som funktionellt oacceptabel indelningsgrund mellan å ena sidan producerande industri och å den andra sidan service och distribu- tion. Förbundet vill därför tillstyrka att en principiell utvidgning av utveck- lingsfondernas målgrupper kommer till stånd även om ett helt genomföran- de av programmet kan komma att ta en icke obetydlig tid i anspråk. Ett snabbt ställningstagande från statsmakternas sida med inriktning att utjäm— na denna faktiska diskriminering är enligt förbundets mening nödvändig.

Att en radikal utökning av målgruppen på kort sikt skulle leda till utgifter för statskassan är ofrånkomligt. En konsultativ verksamhet kommer att nödvändiggöra en viss uppbyggnadsperiod. Här är icke endast de ekono- miska förutsättningarna utslagsgivande. Det gäller inte minst att skapa personella resurser som kan hantera helt nya sektorer av näringslivet. Förbundet menar att denna typ av konsulttjänster spelar en betydelsefull roll för detaljhandelns utveckling. Under en övergångstid bör dock alterna- tiva lösningar kunna ge god utdelning. Förbundet önskar därför tillstyrka det förslag som ursprungligen framförts från förbundet och som även presenterats av experten Sture Thuresson i ett särskilt yttrande i anslut- ning till utredningen, nämligen att ett antal offentligt finansierade konsult- tjänster skulle kunna knytas till Köpmannaförbundcts länsorganisationer. Sådana befattningshavare skulle självfallet även tillgodose servicebehov hos företag som icke är medlemmar i organisationen i fråga och även kunna ge hjälp till företagstyper som i och för sig inte är representerade av den egentliga detaljhandelns företrädare. Huvudmannaskapet för sådana befattningshavare behöver på inget sätt ligga hos köpmannaorganisatio- nerna. Även andra organisatoriska lösningar är möjliga, eller rent av mer lämpliga. Det väsentliga är emellertid att konsulterna ifråga får en nära arbetskontakt med köpenskapens organisationer så att man ömsesidigt kan tillföra varandra impulser, kunskaper och erfarenheter som snabbare kan leda fram till ett positivt arbetsresultat.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1981/82:118 120

53 Sveriges livsmedelshandlareförbund (Distributions AB Dagab ansluter sig till detta yttrande)

När det gäller utvecklingsfonderna är och har den hittills bedrivna verk- samheten helt varit inriktad på kreditgivning för tillverkande företag. Helt nyligen har tillkommit "produktionsvaruinriktad partihandel och tjänste- producerande företag med direkt anknytning till de tillverkande företa- gen". I flera fall har utvecklingsfonderna avslagit låneansökningar från serviceföretag på grund av otillräckliga resurser. Den direkta dagligvaru- handeln kan för närvarande inte erhålla någon hjälp med kapitalförsörjning från utvecklingsfonderna. då dessa saknar såväl resurser som praktisk erfarenhet av utlåningsverksamhet till detaljhandeln.

Detta bör emellertid inte utgöra något hinder för att de regionala utveck- lingsfonderna enligt utredningens förslag får utvidga målgruppen till att omfatta även de servicenäringar som enligt nuvarande riktlinjer ligger utanför utvecklingsfondernas verksamhet.

54 Landsorganisationen i Sverige

Utredningen föreslår, som tidigare nämnts. att samhällets insatser för att förbättra finansierings- och rådgivningssituationen hos företag inom ser- vicenäringarna i första hand bör ske genom att målgruppen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet utvidgas. Principiellt har LO inget att erinra mot detta förslag. Organisationen har för övrigt redan i sitt remiss- svar på betänkandet "Hotell- och restaurangbranschen" ( SOU 1978:37 ) anfört att det är "viktigt att vidga utvecklingsfondernas verksamhetsområ- de till att också omfatta den tjänsteproducerande sektorn".

Mot bakgrund av de svårigheter som utvecklingsfonderna redan har att klara nuvarande målgrupp, ser LO det som nödvändigt att en utvidgning av verksamhetsområdet sker successivt. Ett villkor för utvidgningen måste också vara att nya resurser ställs till förfogande.

55 Tjänstemännens centralorganisation

TCOs principiella inställning är att samhällets insatser till de mindre och medelstora företagen bör kanaliseras via och koncentreras till de regionala utvecklingsfonderna. Även om det vore möjligt att bygga upp en särskild organisation för serviceföretagen skulle detta vara mindre ändamålsenligt med tanke på kostnaderna och att problemen som skall lösas i mycket är likartade för småföretagen antingen de är industri- eller serviceföretag. En förutsättning för att utöka fondernas målgrupp är dock att dessa ges tillräckliga resurser för att lösa sina uppgifter. Att ge fonderna ökade uppgifter utan att samtidigt öka resurserna leder enbart till att förväntning- ar skapas hos den nya målgruppen som ej kan tillgodoses samt att insatser- na för den gamla målgruppen riskerar att försämras.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1981/82:118 121

TCO vill mot denna bakgrund instämma i utredningens förslag om en utökning av fondernas målgrupp med serviceföretagen endast under förut- ' sättning av att tillräckliga resurser härför tas fram innan en sådan utökning sker. En överenskommelse om finansieringen av den föreslagna reformen måste därför träffas av staten och landstingen.

56 ICA förbundet

ICA—förbundet är positivt till varje åtgärd som kan underlätta kapitaltill- förseln till varuhandeln. Handelns svårigheter att skaffa tillräckliga säker- heter leder ofta till att man får en i bankmässig mening lägre kreditvär- dighet.

ICA-förbundet tillstyrker således utredningens förslag om en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas verksamhetsområde till att även gälla varuhandeln liksom förslaget att en statlig garanti utställes för Han- delskredits och dess systerinstituts upplåning.

57 Kooperativa förbundet

Här framhålles att KF anser. att frågan om de konsumentkooperativa detaljhandelsföretagen skall ingå i utvecklingsfondernas målgrupp bör be- handlas av kooperationsutredningen och inte av serviceföretagsutredning- en. Av detta skäl lämnas heller inget förslag i denna fråga. — — — De förbättrade finansierings— och rådgivningsmöjligheterna för de mindre och medelstora serviceföretagen föreslås i första hand upprättas genom att målgruppen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet utvidgas.

Det faktum att fonderna redan finns i samtliga län gör det lätt för företagen att ansöka om stöd. KF ser positivt på detta förslag, som ju även innebär en samordning av den samhälleliga näringspolitiken på regional nivå.

KF har vidare ingenting att erinra beträffande förslaget till en första utvidgning av fondernas målgrupp till att omfatta även de i utredningen preciserade näringsgrenarna enligt SNI.

Det är värt att notera att förslaget innebär i grova drag en fördubbling av antalet företag inom målgruppen. Det är därför väsentligt att fondernas resurser förstärkes i nödvändig utsträckning. Detsamma gäller industriver- kets resurser för central service åt utvecklingsfonderna.

Räknat i lånemedel innebär förslaget ett behov av tillskott i initialskedet på ungefär 300 miljoner kronor. Med normala amorteringstider skulle detta öka utlåningskapaciteten med 50—60 miljoner kronor årligen.

• Sida 122
•  Original

Prop. 1981/82:118 122

58 Taxiflygföretagens riksförbund

På några punkter skulle vi önska att TFR:s företag. dvs. Taxiflygföreta- gen i landet, kunde komma i åtnjutande av de medel som utvecklingsfon- derna kan bibringa samt den service som man här talar om.

Vi önskar med andra ord ingå i den målgrupp med vilken utredarna önskar bygga ut utvecklingsfonderna.

Vi önskar att det klart markeras att Taxi- och Linjetaxiflygbolagen är serviceföretag inom transportsektorn och genom sitt kapitalkrävande ma- terial är i behov av långsiktiga lånemöjligheter så att inte branschen blir beroende av leverantörerna.

59 Helikopterföretagens riksförbund

Helikopteroperatörerna har. som redan påpekats. minst samma behov som övriga grupper inom servicenäringarna av förbättrade möjligheter både vad gäller finansiering och rådgivning, de regionala utvecklingsfon- dernas huvudsakliga stödformer. Rörelselån och industrigarantilån är vår- defulla förmåner i en bransch som vår, där kapitalkostnaderna är mycket höga på grund av de dyrbara arbetsverktygen. helikoptrarna. Produktut- vecklingslån skulle i ökande omfattning kunna få betydelse för företagens möjligheter att vidareutveckla tillbehörssidan i form av nya arbetsredskap etc. Aktiviteten är redan stor i denna sektor och helikoptrar har visat sig synnerligen utvecklingsbara på ständigt nya områden. Låneformen kunde avsevärt underlätta och påskynda denna för samhället ytterst värdefulla utveckling.

• Sida 123
•  Original

lx) '.'-)

Prop. 1981/82: 118 1 Underbilaga 2:3

Sammanställning av remissyttranden över vissa delar av betänkandet (SOU 1978: 37) Hotell- och restaurangbran- schen

Efter remiss har yttranden över hotell- och restaurangutredningens be- tänkande avgetts av socialstyrelsen. riksskatteverket. statens personal- nämnd, universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen. kommers- kollegium, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, sta- tens invandrarverk. statens planverk. statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala. Södermanlands. Östergötlands, Jönköpings, Kro- nobergs. Kalmar. Gotlands, Blekinge. Kristianstads, Malmöhus. Hal- lands. Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands. Örebro, Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Gislaveds kommun, Gotlands kommun. Malmö kommun. Karlstads kommun, Östersunds kommun, Sveriges turistråd, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistför- bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet kiosk- och gatukök. Sveriges hotell- och restaurangförbund. Sveriges allmänna restaurang aktiebolag (SARA). Hotell- och restauranganställdas förbund. Handelstjänstemannaförbundet, Landsorganisationen i Sverige. Tjänste- männens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR. Institutet för storhushållens rationalisering, Svenska restauratörförbundet. Pensio- närernas riksorganisation, Centerns kvinnoförbund. Sveriges socialdemo- kratiska kvinnoförbund, Husmodersförbundet hem och samhälle, För- eningen länsstyrelsernas utskänkningshandläggare. Stockholms kommun. Göteborgs kommun, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska företa- gares riksförbund.

I det följande redovisas yttranden som behandlar frågan om en utvidg- ning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp.

1 Kommerskollegium

Enligt kommerskollegiets mening synes det vara av större samhällelig vikt att stödja turistföretag — för att ge stora grupper av människor möjlig- het till rekreation — än övriga företag inom branschen. På grund av svårigheterna att skilja turistföretag från vanliga hotell- och restaurangfö- retag — bl. a. i kustkommunerna — synes det rimligt att hotell- och restau- rangföretag får liknande kreditmöjligheter som turistföretag. Även storstä- derna är av värde i rekreationssammanhang genom sitt stora utbud av olika aktiviteter.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1981/82:118 124

2 Näringsfrihetsombudsmannen

NO ansluter sig till utredningens ståndpunkt att hotell- och restaurang- branschen bör omfattas av de regionala utvecklingsfonderna såväl i kre- dithänseende som när det gäller företagsservice. Det synes vidare vara befogat att kräva att lokaliseringsstöd och hotellgarantilån skall kunna utgå till alla företag inom hotell- och restaurangnäringen. NO vill framhålla att den nuvarande ordningen kan skapa olika konkurrensförutsättningar mel- lan turistföretag och vanliga hotell- och restaurangföretag. Gränsdragning- en mellan de båda kategorierna är svår och dessutom vänder man sig i stor utsträckning till samma kundgrupp. Om de berörda företagen kommer att inneslutas i utvecklingsfonderna kan det emellertid ifrågasättas om behov längre föreligger av hotellgarantilån.

3 Arbetsmarknadsstyrelsen

Utredningen föreslår vidare bl. a. att hotell- och restaurangföretag skall likställas med turistföretag vad avser samhällets kreditstöd, såsom exem- pelvis lokaliseringsstöd. Styrelsen får med anledning av detta förslag anfö- ra att regionalpolitiskt stöd numera utgår till turism inom det allmänna stödområdet då förutsättningar för industriell expansion saknas men förut- sättningarna för turism är goda. Denna avgränsning har medfört att i huvudsak fjällområdet kommit ifråga för lokaliseringsstöd för turism. Någ- ra svårigheter att få fram beslutkriterier har hittills inte förelegat. eftersom verksamheterna i aktuella fall kunnat definieras som fjärrturism till skill- nad från verksamheter bland hotell/restaurangföretag som i allmämhet besöks av gästkategorier som t. ex. lunchgäster. korttidsboende och resan- de i tjänsten. Det har bedömts att hotell- och restaurangföretag av den senare typen i hög grad betjänar en lokal marknad och att etableringen därigenom främst styrs av marknadsefterfrågan. varför dylika företag san- nolikt etableras vare sig statligt stöd ges eller ej. Beträffande fjärrturismen har det ansetts angeläget ur regionalpolitisk synvinkel att via förmånliga finansieringsalternativ kunna påverka lokaliseringen av företag med sådan verksamhetsinriktning till orter och områden med betydande sysselsätt- ningsproblem.

4 Arbetarskyddsstyrelsen

Möjligheten för företag inom hotell- och restaurangbranschen att knytas till den verksamhet som utövas av företagarföreningar/regionala utveck- lingsfonder ser styrelsen som en viktig förbättring.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1981/82:118 1 [J 'JI

5 Statens industriverk

Utredningen förordar att servicenäringarna i sin helhet bör ingå i den målgrupp som erhåller stöd från de regionala utvecklingsfonderna. Indu- striverket vill här framhålla att målgruppen för utvecklingsfondernas råd- givningsverksamhet i stort sett har tredubblats i samband med omorganisa- tionen. Endast ett fåtal företagstyper inom servicenäringarna ingår dock i denna utvidgade målgrupp. Industriverket har från sin sida tidigare fram- hållit att den nu beslutade utbyggnaden av fonderna inte möjliggör väsent- ligt ökad rådgivning utanför den primära målgruppen dvs. de mindre och medelstora industriföretagen. Serviceinsatser för hotell- och restaurang- rörelsen kan ej inrymmas inom ramen för utvecklingsfondernas nuvarande personalresurser. Dessutom är det verkets uppfattning att det är nödvän- digt att erfarenhet av denna speciella verksamhetstyp och kunskap om branschens särproblem finns.

Sådan sakkunskap saknar utvecklingsfonderna idag. Om fonderna skall kunna medverka i denna typ av rådgivning måste Speciella resurser såväl i form av personal som medel ställas till förfogande. Industriverket anser samtidigt att dessa nya resurser i första hand bör knytas till någon annan organisation. exempelvis lämplig branschorganisation.

Utredningen föreslår att lokaliserirrgs- och hotellgarantilån skall kunna beviljas alla typer av hotell- och restaurangföretag. För närvarande kan dessa lånetyper endast beviljas turisthotell. Industriverkat beslutar i ären- den som rör hotellgarantilån och begränsar därför den fortsatta framställ- ningen till dessa. Hotellgarantilånen tillkom för att underlätta kapitalan- skaffningen för turisthotell. dels för att dessa ofta har svårbelånade anlägg- ningar och dels för att främja turismen. Trots en förhållandevis generös bedömning från industriverkets sida är efterfrågan låg. I samband med bildandet av de regionala utvecklingsfonderna utökades målgruppen för den kreditstödjande verksamheten till att även omfatta tjänsteproduce- rande företag. i den mån dessa är inriktade på tillverkningsindustrin. Indu- striverket bedömer därför att en ytterligare utökning av målgruppen till att omfatta samtliga hotell- och restaurangföretag ej är realistisk. Däremot stöder industriverket tanken på att överflytta handläggningen av de nuva- rande hotellgarantilånen till utvecklingsfonderna. då detta knappast skulle påverka fondernas handläggningskapacitet i någon större utsträckning. Motiveringen till detta är dels att industriverkat normalt samarbetar med fonderna (t. ex. vid bearbetning av industrigarantilån) och dels att fonderna har en kompetent organisation för kreditbedömning och uppföljning. In- dustriverket kan dessutom tänka sig. att utvecklingsfonderna i de län där turisthotellen har stor näringspolitisk betydelse (ex. Jämtland) får bevilja s.k. rörelselån till turisthotell.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1981/82:118 126

6 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen har inte något att erinra mot att de regionala utvecklings- fondernas rådgivning och kreditstöd utvidgas. Med hänsyn till att fonderna redan nu är hårt belastade kan emellertid denna utvidgning enligt länssty- relsens mening inte gälla hela servicenäringen utan får begränss till hotell- och restaurangbranschen och i första hand riktas till de delar av länen där de lokala service- och sysselsättningsaspekterna är särskilt betydelsefulla. I Stockholms län gäller detta främst i skärgårdsområdet.

7 Länsstyrelsen i Uppsala län

Givetvis bör de regionala utvecklingsfonderna ges möjligheter att i ökad utsträckning ägna sig åt hotell- och restaurangföretagen. Kreditstödet bör också utvecklas.

8 Länsstyrelsen i Södermanlands län

Det är klarlagt att branschen på grund av låg lönsamhet fått allt mindre möjligheter att finansiera verksamheten genom att uppta lån inom den öppna lånemarknaden. Länsstyrelsen finner det därför motiverat att nya finansieringsmöjligheter skapas för dessa företag på sätt utredningen före- slagit.

9 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Utredningen föreslår att branschen skall ingå i utvecklingsfondens mål- grupp. Länsstyrelsen vill beträffande detta framhålla följande. Utveck- lingsfonden har en viktig roll i länet när det gäller främjandet av de många små och medelstora företagen. Fondens resurser bör enligt länsstyrelsens mening främst användas för att tillgodose nuvarande målgruppers och särskilt tillverkningsindustrins behov. I sammanhanget vill länsstyrelsen . påpeka att i yttrandet över betänkandet "Utbyggd regional näringspolitik, SOU 1977: 3” dvs. den utredning som låg till grund för de nya utvecklings- fondernas verksamhet förordade länsstyrelsen en långsammare utökning av utvecklingsfondens målgrupp än den fördubbling som utredningen före- slog och som senare genomfördes. Det är dock på sikt önskvärt att inlem- ma också hotell- och restaurangbranschen i fondens verksamhet. I avvak- tan på att branschen inordnas i utvecklingsfondernas målgrupp kan det vara befogat att extraordinära åtgärder sätts in för att klara den akuta krissituationen i branschen.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1981/82:118 127

10 Länsstyrelsen i Kalmar län

Länsstyrelsen instämmer helt i utredningens förslag att hotell- och res- taurangnäringen medtages bland utvecklingfondens övriga målgrupper. Behoven av stödjande insatser för ekonomisk planering och kontroll men också i form av finansiellt stöd är särskilt stort inom hotell- och restaurang- branschen. Länsstyrelsen vill därför ge hög prioritet åt insatser i branschen och förordar därför att denna målgrupp snarast infogas i utvecklingsfon- dens verksamhetsområde.

Länsstyrelsen finner det otillfredsställande att exempelvis lokaliserings- lån och hotellgarantilån endast kan utgå till turistföretag och inte till övriga hotell- och restaurangföretag. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det yt- terst svårt att skilja turistföretag från ett vanligt hotell- och restaurangföre— tag, speciellt som turismen i flertalet fall utgör ett väsentligt underlag för hotell- och restaurangnäringen. För Kalmar län gäller även att konferens- verksamheten är väl utbyggd med speciella typer av hotelltjänster. Läns- styrelsen stödjer därför utredningens förslag att hotell- och restaurangföre- tag likställs med turistföretag vad avser möjligheterna att erhålla lokalise- ringslån och att en översyn görs av bestämmelserna för hotellgarantilån i syfte att förbättra branschens kreditmöjligheter.

11 Länsstyrelsen i Gotlands län

På den regionala nivån är det angeläget att utvecklingsfonderna kan göra ordentliga insatser genom direkt rådgir-wing och. konsultation till företagen. Länsstyrelsen har i yttrande över företagareföreningsutredningens betän- kande Utbyggd regional näringspolitik uttryckt starkt önskemål om att turist-. hotell-och restaurangföretag borde ingå i utvecklingsfondernas målgrupp. Motivet härför var bl. a. att dessa företag för vissa regioner. inte minst Gotland, har väsentlig betydelse för turistnäringens utveckling. Tu- ristnäringen tillmäts på Gotland stor regionalpolitisk betydelse då den bedöms omfatta en produktionsvolym på ca 2000 årsverken.

Beträffande kreditmöjligheterna för hotell- och restaurangföretag kon- staterar utredningen att samhällets kreditstöd är begränsat. I analogi med förslaget att hotell- och restaurangföretagen skall ingå i utvecklingsfonder- nas målgrupp för rådgivnings- och informationsverksamhet bör fondernas kreditstöd även utvidgas att gälla dessa företag. Däremot bör lokaliserings- stödet inte utvidgas att gälla generellt för alla hotell- och restaurangföretag såsom utredningen föreslår.

12 Länsstyrelsen i Blekinge län

Utredningen föreslår att hotell- och restaurangbranschen genom de re- gionala utvecklingsfonderna skall kunna få konsultation och rådgivning.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1981/82: 118 128

Vidare föreslår utredningen att branschen skall omfattas av samhällets kreditstöd till mindre och medelstora företag. Länsstyrelsen delar utred- ningens uppfattning och anser det väsentligt att branschen får samma möjlighet som andra branscher med liknande förutsättningar att erhålla rådgivning och kreditstöd.

13 Länsstyrelsen i Kristianstads län

Med hänsyn till att problemen inom branschen främst avser små och medelstora företag finner länsstyrelsen som utredningen föreslagit det naturligt att målgruppen för utvecklingsfonderna utökas så att även hotell- och restaurangföretag bör ingå i fondens verksamhet.

14 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Utredningen föreslår att servicenäringarna även ingår som målgrupp för de regionala utvecklingsfonderna och därmed får tillgång till den rådgiv- ning och det kreditstöd utvecklingsfonderna svarar för. Därtill föreslår utredningen att inom servicenäringarna hotell- och restatrrangbranschen bör prioriteras. Länsstyrelsen är i och för sig positiv till att servicenäring- arna på sikt inlemmas i utvecklingsfondernas målgrupp. Det är dock ange- läget att utvecklingsfondernas nuvarande organisation. som trädde i kraft den 1 juli 1978, får tillfälle att stabilisera sig innan ytterligare verksamhets- områden tillförs. Länsstyrelsen vill erinra om att länsstyrelsen i sitt yttran- de över betänkandet ”Utbyggd regional näringspolitik" ifrågasatte lämp- ligheten av en så snabb utbyggnad av utvecklingsfonderna som utredning- en föreslog på grund av att en sådan utbyggnad skulle medföra åtskilliga problem av praktisk natur. Länsstyrelsen vill emellertid inte motsätta sig att utvecklingsfonderna tillförs serviceverksamhet som målgrupp avseen- de såväl lån som rådgivning, under förutsättning att erforderliga medel ställs till förfogande.

_15 Länsstyrelsen i Hallands län

Utredningen föreslår i denna del att även servicenäringarna bör innefat- tas i utvecklingsfondernas målgrupp. Enligt utredningen är det otillfreds- ställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri- och servicenäringarna. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning.

16 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Utredningen föreslår att hotell- och restaurangbranschen skall ingå i den regionala utvecklingsfondens målgrupp. Länsstyrelsen har i princip inget att erinra häremot.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1981/82:118 129

17 Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Länsstyrelsen instämmer i utredningens förslag att hotellgarantilånen utvidgas till att även omfatta hotell av andra kategorier än turisthotellen.

Utredningen föreslår att utvecklingsfonderna skall svara för samhällets insatser till branschen och anför att fonderna borde ha möjlighet att in- ordna även hotell- och restaurangnäringen i målgruppen. Länsstyrelsen anser att det i första hand närmare bör undersökas om inte den av utred- ningen föreslagna delegationen för inkvarterings- och storhushållsfrågor tillsammans med en förstärkning av ISR:s (Institutet för storhushållens rationalisering) och AB Svenska hotell- och restaurangkredits resurser. skulle kunna ge branschen en bättre service. Finner man därefter att övervägande skäl talar för att landets utvecklingsfonder skall inkludera hotell- och restaurangnäringen i sin målgrupp måste ytterligare resurser ställas till fondernas förfogande.

18 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Utredningen förordar att inte bara hotell- och restaurangbranschen utan samtliga servicenäringar ges samma villkor som industri- och industrilik- nande verksamhet när det gäller de regionala utvecklingsfondernas rådgiv- ning och kreditstöd. Företag inom samtliga servicenäringar skulle således. enligt utredningens förslag. ingå i de regionala utvecklingsfondernas mål- grupp. Hotell— och restaurangsektorn skulle därvid prioriteras.

Enligt länsstyrelsens uppfattning går förslaget utöver vad utredningen haft i uppdrag enligt direktiven. Mot bakgrund av det stora antalet service- företag torde belastningen på de regionala utvecklingsfonderna bli mycket omfattande om samtliga servicenäringar skulle ingå i målgruppen. Läns- styrelsen delar således inte utredningens uppfattning i detta avseende.

Däremot kan länsstyrelsen ha förståelse för att eventuellt föra företag inom hotell- och restaurangbranschen till utvecklingsfondernas målgrupp. En sådan komplettering av målgruppen skulle inte få så omfattande konse- kvenser för utvecklingsfondernas arbete eftersom antalet företag som kan bli aktuella för insatser är relativt begränsat. Tillgång till hotell- och res- taurangservice _på en ort är också av stort intresse för näringslivet. Bran- schen kan således i viss mån ses som en servicebransch till industrin vilket skulle motivera att rådgivning/kreditgivning till branschens företag inord- nas i de regionala utvecklingsfondernas verksamhet.

Det måste dock framhållas att detta kräver resursförstärkningar såväl personellt som på kreditsidan. Effekten skulle annars bli att stöd till hotell- och restaurangsektorn tick ske på bekostnad av insatser inom industrin. Mot bakgrund av att resurserna för industrisatsningar redan idag är otill- räckliga vore detta en olycklig utveckling.

I detta fall hotell- och resturangföretagen inordnas i utvecklingsfonder- 9 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 118

• Sida 130
•  Original

Prop. 1981/82: 118 130

nas målgrupp förefaller det rimligt att handläggningen av hotellgarantilån överförs från riksbankens avdelningskontor till utvecklingsfonderna. Vid utvecklingsfondens prövning bör samråd ske med länsstyrelsens plane- ringsavdelning. Den föreslagna översynen av bestämmelserna för hotellga- rantilån liksom även förslaget att lån bör kunna utgå även till företag som ej klassificerats som turistföretag tillstyrks av länsstyrelsen.

19 Länsstyrelsen i Värmlands län

Länsstyrelsen förordar att hotell- och restaurangbranschen först på sikt bör ingå i de regionala utvecklingsfondernas målgrupp i fråga om rådgiv- ningsverksamhet.

20 Länsstyrelsen i Örebro län

För att värna om företag inom hotell- och restaurangbranschen är det angeläget att möjligheter skapas för denna att utvecklas. Ett led i denna strävan är, som utredningen förordar. att ge företag inom branschen möj- ligheter att begagna sig av tjänster som den regionala utvecklingsfonden kan tillhandahålla. Länsstyrelsen vill dock framhålla att resurser och branschkunnande måste tillföras fonderna innan målgruppen för deras verksamhet utökas. Denna form av stöd tillsammans med andra former av statliga krediter skulle vara av stort värde för branschen och skapa förut- sättningar för en bättre service och dessutom. och inte minst viktigt. en tryggare sysselsättning för de anställda. Det bör erinras om den betydelse för sysselsättningen som denna bransch har främst i de mindre och medel- stora kommunerna.

21 Länsstyrelsen i Västmanlands län

Utredningen föreslår att utvecklingsfondens målgrupp utvidgas till att omfatta även hotell- och restaurangbranschen. I och för sig ser länsstyrel- sen positivt på detta förslag men anser att utvecklingsfondens viktiga verksanhet inte för närvarande bör splittras upp på fler målgrupper. Skulle man trots detta på centralt håll bedöma att situationen är sådan att fondens insatser behövs, bör speciella resurser ställas till förfogande för detta ändamål.

22 Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Utredningen anser att även servicenäringen bör omfattas av samhällets kreditstöd till mindre och medelstora företag. Hotell- och restaurangföre- tagen föreslås få tillgång till de kreditstöd som nu gäller för turistföretag, nämligen lokaliseringsstöd och hotellgarantilån. För det senare föreslås en

• Sida 131
•  Original

Prop. 1981/82:118 131

översyn av bestämmelserna samt en överföring av handläggningen från riksbanken till utvecklingsfonderna. Utvecklingsfondernas företagsservice föreslås även omfatta hotell- och restaurangbranschen liksom servicenä- ringen i sin helhet.

Utredningen lämnar omfattande förslag till förändrad utbildning för branschen. Vidare föreslås ändrade regler för rusdrycksrestauranger. Länsstyrelsen ställer sig här liksom i övrigt bakom utredningens förslag.

23 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen delar helt länets utvecklingsfonds mening att inte låta servicenäringarna i sin helhet ingå i fondens målgrupp. En sådan utvidg- ning av fondens målgrupper kan ge en splittrad verksamhet som utan en avsevärd resursförstärkning, kan ge allvarliga negativa återverkningar på de primära nrålgruppernas behov av stöd. Enligt ovannämnda diskussion finns dock särskilda regionalpolitiska skäl för en begränsad utökning av utvecklingsfondernas målgrupp att avse såväl företagsservice som kredit- stöd till turistnäringen. En sådan utvidgning syns självklar också mot bakgrund av att fonderna redan inom lokaliseringsstödets ram betjäna sådana företag. Som såväl länets utvecklingsfond som turistförening påpe- kar i sina yttranden bör problemen med resurser och organisationsupp- byggnad lättare bemästras med en sådan begränsad utökning av målgrup- pen eftersom det redan finns uppbyggda och etablerade samarbets- och samrådsorgan på såväl central som regional nivå. 1 Jämtland finns som tidigare nämnts turistföreningens konsult- och rådgivningsgrupp och Till Fjälls Resor. Fondens nuvarande arbete med lokaliseringsstöd samt läns- styrelsens övergripande regionalpolitiska planering där den nuvarande tu- ristutredningen TUR 75 utgör en viktig del är givetvis av särskilt värde i sammanhanget.

24 Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Utredningen föreslår att samhället genom utvecklingsfonderna skall bi- stå företagen inom branschen med rådgivning och konsultinsatser samt att samhället bör finansiera olika Utvecklingsprojekt för att underlätta bran- schens anpassning till en ändrad situation. Länsstyrelsen är i princip positiv till utredningens förslag i dessa avseenden och vill understryka vikten av att samhället tar del i den strukturomvandling som kan förutspås inom branschen. Länsstyrelsen vill emellertid poängtera att om dessa nya uppgifter skall läggas på utvecklingsfonderna måste resurser ställas till fondens förfogande för detta ändamål. Ett engagemang i hotell- och restau- rangrörelsen får inte innebära att utvecklingsfondernas möjligheter till insatser för industriföretagen försämras.

Vidare måste dessa nya arbetsuppgifter tillföras fonden successivt. 1 och

• Sida 132
•  Original

Prop. 1981/82: 118 |32

med övergången från företagareförening till utvecklingsfond utlovades yt- terligare personella resurser och att nu utöka personalstyrkan enligt utred- ningens förslag ter sig praktiskt ogenomförbart. Detta kan ske först när nuvarande organisationsförändringar klarats ut.

25 Svenska handelskammarförbundet

Förbundet har inget att erinra mot att de regionala utvecklingsfonderna ges möjlighet att verka inom detta område.

Förbundet finner det, i likhet med utredningen, otillfredsställande att vissa av nuvarande stödformer, exempelvis lokaliseringslån och hotellga- rantilån, endast avser turistföretag och inte samtliga hotell- och restau- rangföretag. Förbundet föreslår därför att hotell- och restaurangföretag likställs med turistföretag avseende kreditmöjligheter.

26 Landstingsförbundet

Frågan om såväl service som kreditstöd riktat till bl. a. hotell- och restaurangföretag kommer enligt uppgift att behandlas i en av regeringen särskilt tillsatt kommitté. Förbundets styrelse förutsätter att de av utred- ningen framlagda förslagen om anknytning av hotell- och restaurangnäring- en till den verksamhet som åligger de regionala utvecklingsfonderna lik- som frågan om hotellgarantilån. behandlas inom ramen för kommitténs arbete.

Styrelsen hyser rent allmänt viss tveksamhet i fråga om att samhällsstöd i form av kreditstöd generellt skall utgå för uppbyggnad av serviceföretag inom hotell- och restaurangnäringen, eftersom företagens problem i första hand är av driftskaraktär. Styrelsen anser det vara synnerligen angeläget att klart åtskilja problem som i första hand skall lösas med näringspolitiska insatser och sådana motiverar särskilda regionalpolitiskt betingade åtgär- der. Vad gäller frågan om att lokaliseringsstöd skall kunna utgå även till denna företagskategori kan bl. a. noteras att hotell- och restaurangföretag inom turistnäringen i stödområdet redan idag är stödberättigade. Enligt förbundsstyrelsen talar inte regionalpolitiska skäl för att lokaliseringsstöd generellt skall omfatta företag inom hotell- och restaurangbranschen. Inte heller sysselsättningsutredningen har i sin nyligen gjorda utvärdering fun- nit att regionalpolitiska skäl talar för en sådan utökning av kretsen stödbe- rättigade verksamheter.

27 Gislaveds kommun

I detta sammanhang vill vi kraftigt tillstyrka utredningens förslag att de regionala utvecklingsfonderna medges personella och ekonomiska re- surser att handha denna verksamhet. Servicenäringarna i sin helhet bör

• Sida 133
•  Original

Prop. 1981/82:118 133

ingå i utvecklingsfondernas arbetsområde. Samma kreditstöd som för när- varande utgår till tillverkningsföretag bör även innefatta små och medel- stora företag inom hotell- och restaurangbranschen. Vi tillstyrker därför utredningens förslag att hotell- och restaurangföretag likställs med turist- företag vad avser kreditmöjligheter och att en översyn görs av bestämmel- serna för hotellgarantilån.

28 Karlstads kommun

Kommunen biträder utredningens förslag rörande utvecklingsfondernas verksamhet inom hotell- och restaurangbranschen liksom förslaget att överföra hotellgarantilånens handläggning till fonderna.

29 Östersunds kommun

Utredningen förordar att servicenäringar ges samma villkor som indu- stri- och industriliknande verksamhet när det gäller utvecklingsfondernas rådgivning och kreditstöd.

Nämnden vill understryka förslaget. Servicenäringarna är i en kommun med Östersunds struktur av mycket stor betydelse. Utvecklingsfondernas målgrupp är numera breddad och omfattar även serviceföretag som ankny- ter till industrin. Att ytterligare utöka målgruppen till att inbegripa service- näringar överhuvudtaget kan ses som ett naturligt led i fondernas utveck- ling. Det är dock angeläget att fondernas resurser avsevärt förstärks så att man med kraft kan ägna servicenäringarna intresse.

30 Sveriges turistråd

Förslaget om att de regionala utvecklingsfonderna även innefattar denna sektor är något vi starkt vill stödja. Det är viktigt att turismen får samma behandling som andra näringsgrenar. Med hänsyn till turismens regional- ekonomiska betydelse samt branschens småföretagarprofil finns det ett stort behov av service och rådgivning i frågor av administrativ och ekono- misk karaktär.

31 Sveriges grossistförbund

När det gäller utredningens resonemang om insatser i fråga om förhål- landena inom företagen inskränker vi oss till att allmänt konstatera att denna näring i princip bör omfattas av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet. Denna fråga bör dock anstå till dess serviceföretagsutredning- en avslutat sitt arbete, så att en samlad bedömning av servicenäringamas situation och behov av stöd kan göras.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1981/82:118 134

32 Sveriges hantverks- och industriorganisation

När det gäller rådgivning och kreditstöd till företag i branschen föreslår utredningen att hotell- och restaurangföretag får tillgång till en service av den typ som de regionala utvecklingsfonderna lämnar. Man föreslår vidare att hotell- och restaurangbranschen bör prioriteras bland servicenäring- arna när utvecklingsfondernas verksamhetsområden utvidgas. SHIO-Fa- miljeföretagen vill i detta sammanhang betona att serviceföretagsutred- ningen för närvarande utreder verksamhetsförhållandena och finansie- ringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna. Enligt organi- sationens uppfattning bör man därför vänta med beslut om att utvidga utvecklingsfondernas verksamhetsområden till att eventuellt även gälla hotell- och restaurangbranschen till dess man kan göra en helhetsbedöm- ning av servicebranschernas behov. Mot bakgrund av detta anser vi att man bör avvakta med ett beslut om överflyttning av hotellgarantilånen från Riksbankens avdelningskontor till utvecklingsfonderna. Av samma skäl avvisar vi för närvarande förslaget att utvecklingsfonderna skulle kunna medverka till att utforma lämpliga utbildningsplaner för företagen och de anställda samt informera om tillgängligt utbud av kurser. Däremot anser vi att statsmakterna bör kunna stimulera branschens organisationer till att öka sin utbildningsverksamhet för företagen.

33 Riksförbundet kiosk och gatukök

För att påskynda rationaliseringar inom näringen är det viktigt att kredit- behovet tillgodoses. Förbundet anser det självklart att servicenäringarna skall omfattas av samhällets kreditstöd likaväl som hantverk och industri. Detsamma gäller rådgivning och konsulthjälp via regionala utvecklings- fonderna. Det är viktigt att samhället snarast vidtager åtgärder i här sagda riktning eftersom hjälpbehovet är stort. Någon prioritering av viss bransch eller grupp bör dock, som utredningen framhåller, inte ske.

34 Sveriges hotell- och restaurangförbund

SHR delar utredningens uppfattning att hotell- och restaurangföretagen bör få tillgång till service av den typ som företagarföreningarna/regionala utvecklingsfonderna lämnar. Även här gäller emellertid att snabba åtgär- der erfordras. Frågan bör behandlas separat på det sätt vi angivit i särskild framställning till handelsministern 1978-06-01.

Vi avser här såväl rådgivning som kreditstöd motsvarande utvecklings- fondernas service till småföretagen.

• Sida 135
•  Original

Prop. 1981/82:118 135

35 Landsorganisationen

Utredningen föreslår att företagareföreningarna/regionala utvecklings- fonderna skall lämna kredit- och servicemöjligheter också till hotell- och restaurangföretagare. LO delar denna uppfattning bl.a. med hänsyn till att problemen i branschen främst avser små och medelstora företag. LO anser vidare att en fullgod service ingåri skapandet av en god industriell miljö. Det är således viktigt att vidga utvecklingsfondernas verksamhetsområde till att också omfatta den tjänsteproducerande sektorn. Redan nu har utvecklingsfonderna möjligheter att bredda stödet till företag som produ- cerar tjänster om dessa har koppling till industrin.

Många regionala utvecklingsfonder har i dagsläget svårt att klara av den hittillsvarande målgruppen. LO förutsätter att ökade resurser ställs till utvecklingsfondernas förfogande vid en vidgning av deras målgrupp.

36 Tjänstemännens centralorganisation

Utredningen anser att servicenäringarna i sin helhet bör ingå i utveck- lingsfondernas målgrupp och att hotell- och restaurangföretag därvid bör. prioriteras. '

Utvecklingsfondernas resurser kommer visserligen antagligen att växa starkt den närmaste framtiden. De totala resurserna är emellertid mycket begränsade. Utvecklingsfondernas målgrupp har dessutom nyligen utökats med företag som ägnar sig åt service med anknytning till industriell verk- samhet.

TCO anser det därför orealistiskt att tro att utvecklingsfonderna i nulä- get skulle kunna prioritera hotell- och restaurangbranschen. Fonderna bör emellertid successivt kunna öka sitt engagemang bl.a. i form av informa- tion till företagen om utbildningsmöjligheter etc. Även utredningens för- slag om att knyta konsulter till fonderna borde kunna genomföras om särskilda medel ställes till förfogande.

Hotell- och restaurangbranschen har hittills varit undantagen från vissa former av regionalpolitiskt stöd. Sysselsättningsutredningen föreslår i sitt nyligen avgivna regionalpolitiska betänkande (SOU l978:62) att stöd i fortsättningen skall kunna utgå även till turistanläggningar på samma grun- der som stöd till industrin. .

Rekreationsberedningen hari sin rapport (Ds Jo l978:2) Statliga insatser för turism och rekreation föreslagit att bl. a. ett s.k. rekreationspolitiskt investeringsstöd skall inrättas.

TCO anser det nödvändigt att dessa förslag samt de regionala utveck- lingsfondernas insats ses utifrån ett enhetligt perspektiv på hotell- och restaurangbranschens problem.

• Sida 136
•  Original

Prop. 1981/82: 118 136

37 Centerns kvinnoförbund

Centerns Kvinnoförbund är positivt till utredningens förslag att service- näringar skall ges sarnma villkor som industri- och industriliknande verk- samhet, när det gäller företagarföreningarnas/utvecklingsfondernas rådgiv- ning och kreditstöd. Utvecklingsfonderna bör om man i enlighet med förslaget får hotell- och restaurangbranschen som målgrupp liksom kom- munerna vara uppmärksamma på överetableringen och de problem den medför.

38 Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

För närvarande utgår en del av nuvarande former för kreditstöd-lokali- seringsstöd och hotellgarantilån enbart till turistföretag. Vi har svårt se skillnad mellan ett turistföretag och ett vanligt hotell- och restaurangföre- tag och tillstyrker därför att samhället genom ändrade kreditmöjligheter via företagarföreningar/regionala utvecklingsfonder bistår med rådgivning och konsultinsatser. På så sätt kan branschens anpassning till en förändrad situation underlättas. Utredningen nämner en del utvecklingsprojekt. In- tressant och förhoppningsvis också realistiskt är förslaget att uveckla ett typiskt svenskt stadshotell — för närvarande ett av branschens sorgebarn —— dvs. en kombinerad hotell- och restaurangrörelse av medelstorlek. Det är möjligt att en inriktning på nya kategorier kunder, ändrad arbetsorgani- sation och nya produktions- och försäljningsformer kan förbättra lönsam- heten för dessa företag, vilka ur servicesynpunkt är helt nödvändiga för en kommun och bygd.

39 Göteborgs kommun

Kommunen tilltstyrker att hotell- och restaurangnäringen i fortsättning- en skall omfattas av företagarföreningarnas och de regionala utvecklings- fondernas råd- och stödinsatser.

40 Svenska företagares riksförbund

Förbundet finner i likhet med utredningen att servicenäringarna — till skillnad mot vad som idag är fallet — i sin helhet bör ingå i de regionala . utvecklingsfondernas målgrupp samt att servicenäringarna också skall om- fattas av samhällets kreditstöd till mindre och medelstora företag. Förbun- det välkomnar också de föreslagna förbättringarna vad gäller utbildnings- förhållandena. Som positivt noteras också de föreslagna rationaliseringar- na av de detaljföreskrifter som idag existerar för tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. De föreslagna åtgärderna kan utan tvekan stimule- ra till nytänkande inom branschen och öka konkurrensen.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1981/82: 118 137

Underbilaga 2:4

Prop. 1981/82: 118 l47

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Eliasson

Anmälan till proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning såvitt avser arbetsmarknadsdepar- tementets verksamhetsområde

1 Inledning

De små och medelstora företagen, dvs. företag med mindre än ca 200 anställda, svarar för en betydande del av sysselsättningen samtidigt som de har stor betydelse för bl. a. utvecklingen av nya affärsidéer. Inom exem- pelvis tillverkningsindustrin återfinns en tredjedel av de sysselsatta inom dessa företag.

I det översynsarbete av den arbetsrättsliga lagstiftningen som inleddes under slutet av 1970-talet har bl.a. de mindre och medelstora företagens problem uppmärksammats. I regeringens prop. 1981/82: 71 med förslag till ny anställningsskyddslag har t.ex. tagits upp frågor om provanställning, extraanställning vid arbetstoppar samt samordningen av medbestämman- delagen med anställningsskyddslagens varselregler. Annat utredningsarbe- te som belyser arbetsrättslagstiftningens tillämpning på de mindre arbets- platserna är den kartläggning av ledighetslagarna från administrativa. eko- nomiska och rättsliga utgångspunkter som pågår och som kommer att slutföras under våren 1982.

I regeringens prop. l980/8l:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning framfördes att regeringen hade för avsikt att närmare pröva frågan att som alternativ till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder ge arbetslösa stöd för att starta egen rörelse. Resultatet av denna översyn redovisas i det följande.

Utredningen om arbetsmiljöinvesteringar i mindre och medelstora före- tag tillsattes efter regeringens bemyndigande den 13 september 1979. Ut- redningen har i oktober 1981 avlämnat betänkandet (Ds A l981:12) Om statligt stöd till arbetsmiljöitztresteringar. En sammanfattning av betänkan- det jämte en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokol- let i detta ärende som underbilaga 3:l resp. underbilaga 3:2.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1981/82:118 148

2 Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I regeringens prop. 1980/81: 126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning anmälde jag. attjag hade för avsikt att i samråd med chefen för industridepartementet närmare undersöka förutsättningen att som ett al- ternativ till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder ge arbetslösa stöd för att starta egen rörelse. Under hösten 1981 har denna fråga studerats inom regeringskansliet. Jag avser nu att redovisa resultatet samt ge förslag till åtgärder för att stärka de arbetslösas möjligheter att starta egen rörelse.

Sedan år 1979 erbjuder Trygghetsrådet SAF-PTK privatanställda tjäns- temän olika former av hjälp för att starta egen verksamhet. En stor del av stödet utgår under planeringsfasen då Trygghetsrådet bl. a. bidrar med att skapa kontakter så att beslutsunderlaget blir så bra som möjligt. En förut- sättning för att bidrag skall utgå är att affärsidén bedöms ha utsikter att lyckas. Hittills har ca 850 personer erhållit bidrag för att starta egen rörelse. Trygghetsrådet följer upp varje nytt företag efter ca sex månader.

Även utomlands har, som jag tidigare har nämnt (prop. l980/8l:126) särskilda projekt satts igång för att stimulera personer att starta egen verksamhet. I Frankrike har den försöksverksamhet som påbörjades under hösten 1979 utvecklats och är nu permanent. Verksamheten är inriktad på att skapa s. k. allmännyttiga sysselsättningstillfällen inom bl. a. sektorerna lanthushållning, hantverk. energi, kultur och sociala projekt.

Den kartläggning som arbetsgruppen har gjort visar att de befintliga stödformerna. i huvudsak inom regionalpolitikens ram och inom utveck- lingsfondernas verksamhetsområde. i stort ger personer som avser att starta egen verksamhet möjlighet till stöd både i introduktionsfasen och vid fortsatt drift.

De regionala utvecklingsfondernas verksamhet innefattar både företags- service och kreditverksamhet. Med företagsservice avses bl.a. företags— analyser. marknadsföring och allmän rådgivning. Inom fondernas kredit- verksamhet finns möjlighet att erhålla lån för utveckling och drift av en verksamhet. Chefen för industridepartementet kommer senare idag att mer ingående beskriva utvecklingsfondernas verksamhet.

Det regionalpolitiska stödet beviljas främst inom stödområdena och lämnas i första hand till företag som bedriver industriell eller industri- liknande verksamhet. Regionalpolitiskt stöd kan bl.a. erhållas för investe- ringar och för att täcka kostnader vid en ökning av antalet anställda.

Glesbygdsstödet är ett komplement till lokaliseringsstödet och utgår till företag och kommuner som bedriver verksamhet i glesbygd.

Stöd för att starta verksamhet som egen företagare finns även inom arbetsmarknadspolitiken som en åtgärd för att bereda sysselsättning åt handikappade. medelålders och äldre arbetssökande. som annars inte kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Sedan år 1962 lämnas stöd i form av näringshjälp genom arbetsmarknadsverket. Jag tar nu upp frågan

• Sida 149
•  Original

Prop. 1981/82: 118 149

om ett sådant stöd. som en försöksverksamhet. skall kunna lämnas till arbetssökande. som varit långvarigt arbetslösa och som bedöms ha möjlig- heter att klara sin försörjning som egna företagare.

Nu gällande föreskrifter om näringshjälp grundar sig bl. a. på riksdagens beslut (AU 1978/79: 20. rskr 1978/79: 186) med anledning av förslagi prop. 1978/79: 73 om åtgärder för arbetshandikappade. Föreskrifterna återfinns i arbetsmarknadskungörelsen (1966z368. omtryckt 198lz543) och i regle- ringsbrev avseende tolfte huvudtitelns anslag C 3. Särskilda åtgärder för arbetsanpassning och sysselsättning.

Näringshjälp kan lämnas vid start av verksamhet som egen företagare eller för att fortsätta sådan verksamhet. Näringshjälp i form av bidrag lämnas med högst 15 000 kr. Därutöver kan, om det finns särskilda skäl. räntebelagt lån beviljas vid start av verksamhet med upp till 60000 kr.. såvida inte visst annat statligt kreditstöd kan beviljas. Lånet är ränte- och amorteringsfritt under de tre första åren och skall därefter återbetalas inom högst tio år.

Näringshjälp med högst 15000 kr.. kan också beviljas för fortsatt verk- samhet som egen företagare. om det finns synnerliga skäl och om verksam- heten med sådan hjälp kan antagas bli lönsam och ge näringshjälpstagaren goda försörjningsmöjligheter.

Idag kan näringshjälp i form av bidrag således lämnas för start av eget företag till medelålders, äldre och handikappade som inte kan få lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Möjligheten att få kompletteran- de lån upp till 60000 kr. finns dock endast för sökande med handikapp. Detsamma gäller möjligheterna att få näringshjälp för fortsatt verksamhet.

Om ett företag för vilket näringshjälp har lämnats avyttras eller upphör och stödet således inte längre används för det avsedda ändamålet, skall arbetsmarknadsverket återkräva stödet. Utbetalat bidrag får minskas med högst en tiondel för varje helt år som förflutit sedan hjälpen beviljades. I fråga om avskrivning av statens fordringar i samband med återkrav av stöd gäller föreskrifter i avskrivningskungörelsen (1965z921). [ fråga om låne- fordran gäller att AMS under vissa villkor kan besluta om avskrivning av sådan fordran.

Beslut om näringshjälp fattas av länsarbetsnämnden. Som regel yttrar sig resp. läns utvecklingsfond angående ärendenas företagsekonomiska aspekter.

Näringshjälpen har under senare år minskat i omfattning. Under budget- året 1980/81 beviljades 232 bidrag. Av bidragstagarna erhöll 108 också län.

Jag har vid flera tillfällen — senast i prop. 1980/81: 126 om arbetsmark— nadspolitikens framtida inriktning — redovisat mina synpunkter på nä— tingshjälpen. Även om behovet av näringshjälp som arbetsmarknadspoli— tisk stödform har minskat. kan den ändå i det enskilda fallet utgöra en god möjlighet att ge en sökande sysselsättning och försörjning. Därtill kommer att stödet har visat sig ha särskild betydelse i glesbygd med få sysselsätt— ningstillfallen.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1981/82: 118 150

Enligt min mening bör därför stöd till start av eget företag också kunna lämnas till arbetslösa. som inte kan få arbete på den reguljära arbetsmark- naden. Detta bör kunna ske genom att man inom ramen för en försöksverk- samhet vidgar målgruppen för näringshjälp. Näringshjälp bör således kun- na beviljas handikappade. medelålders och äldre samt långvarigt arbets- lösa. som inte kan beredas anställning på den öppna arbetsmarknaden.

Näringshjälp till de långtidsarbetslösa bör utgå i form av bidrag och lån till start av företag. Däremot är jag inte beredd att föreslå försök med vidgade möjligheter till stöd för fortsatt verksamhet som egen företagare. Sådant stöd bör också fortsättningsvis vara förbehållen handikappade enligt de regler som nu gäller.

I prop. 1978/79: 73 om åtgärder för arbetshandikappade framhöll den dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att näringshjälp kan vara en bra lösning för invandrare med yrkeserfarenhet som hantverkare eller småföretagare i de fall andra arbetsmöjligheter inte finns för dem. Jag delar den uppfattningen. Jag har inhämtat att det finns önskemål i Stock- holms län om att näringshjälpen skall kunna användas för att bl.a. ta tillvara hantverkskunnande hos assyrier/syrianer, som inte kan få arbete på den öppna marknaden. Andra grupper som bedömts kunna få hjälp är arbetslösa ungdomar i glesbygd och arbetslösa samer som är kunniga i traditionella slöjdarter.

Prövning av ansökningar om näringshjälp till långtidsarbetslösa bör kun- na ske på samma sätt och enligt samma regler och rutiner som gäller för andra näringshjälpsärenden.

Jag vill dock understryka nödvändigheten av att de ekonomiska förut- sättningarna för näringshjälpsföretagen prövas noggrant. För stödtagarna är det självfallet viktigt att de företagsekonomiska förutsättningarna för rörelsen är goda bl.a. mot bakgrund av att den som beviljats näringshjälp inte längre är berättigad till arbetslöshetsersättning.

Mot bakgrund att att näringshjälpen är föremål för översyn av utredning- en (A 1981102) om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisa- tion bedömerjag att försöksverksamheten med vidgad näringshjälp bör ges en begränsad omfattning. Jag föreslår därför att försök med utvidgad nä- ringshjälp genomförs i minst tre och högst fem län. Det får ankomma på AMS att besluta om vilka län som skall omfattas av försöket. Näringshjälp enligt denna försöksverksamhet får beviljas för högst 50 personer.

Jag förordar sålunda att medel beräknas för 50 personer med en genom- snittlig bidragsandel på 15000 kr. och en genomsnittlig länedel på 30000 kr. Det innebär ett totalt årligt medelsbehov av ytterligare 2.25 milj. kr. I denna beräkning av medel som skall tillföras det aktuella anslaget bör också kostnader för hjälp från utvecklingsfond eller annat expertorgan med de företagsekonomiska bedömningarna kunna inrymmas.

Det bör ankomma på regeringen att utfärda de närmare föreskrifter som behövs.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1981/82:118 151

Jag utgår från att utredningen om arbetsmarknadsverkets ansvarsområ- de och organisation kommer att beakta erfarenheterna av försöket med vidgad näringshjälp, då den överväger näringshjälpens framtida huvud- mannaskap.

En grundläggande förutsättning för att kunna starta och driva egen verksamhet är att kunskaper om olika områden inom företagande finns eller kan inhämtas. Särskilda utbildningar inom området "Att starta eget" har vuxit upp framför allt inom de regionala utvecklingsfondernas verk- samhetsområde. Dessa kurser är vanligtvis mycket korta och därmed naturligen något begränsade.

Några utvecklingsfonder har uppmärksammat det stora intresse som kvinnor visat i samband med "Att starta eget”-kampanjer och har utfor- mat kurser som enbart riktar sig till kvinnor. vilket väckt stort gensvar. Jag tror att kvinnor har ett större motstånd än män att övervinna när det gäller att starta företag. eftersom företagsvärlden är så påtagligt mansdominerad. Jag finner därför de initiativ som tagits för att stimulera kvinnor att försöka bli egenföretagare mycket lovvärda. Jag förutsätter att de positiva erfaren- heter som hittills vunnits kommer att utnyttjas på bred front i fler län.

Enligt arbetskraftsundersökningarna finns ca 3 000 utländska medborga- re som är egna företagare i Sverige. Bland de invandrare som är svenska medborgare torde även finnas ett mycket stort antal företagare. Bestäm- melserna rörande i Sverige bosatta utländska medborgares möjligheter att utöva näringsverksamhet har liberaliserats under 1970-talet. och närings- tillstånd krävs numera ej av nordiska medborgare eller utomnordiska med- borgare som har permanent uppehållstillstånd. Bland särskilt de syd- europeiska invandrarna i Sverige finns ett betydande intresse för småföre- tagande, och frågan om samarbete med inriktning på invandrare i småföre- tagarfrågor har diskuterats i förhandlingar med bl. a. Jugoslavien. Invand- rare utgör en intressant målgrupp i det avseendet bl. a. därför att de också kan öppna vägen för ekonomiskt samarbete mellan svenska företag och företag i ursprungsländerna.

Mot denna bakgrund anser jag att det inom ramen för utvecklingsfonder- nas "Att starta-eget"-kampanjer är angeläget att underlätta för fler invand- rare att bygga upp företagsamhet i sitt nya hemland.

När det gäller utbildning i samband med näringshjälp har erfarenheterna visat att personer som söker näringshjälp ofta har otillräcklig utbildning för att kunna driva egen rörelse. Därför erbjuds samtliga en grundkurs i "Att starta eget" samt kompletterande påpbyggnadskurs. Denna utbildning ad- ministreras av de regionala utvecklingsfonderna.

Inom den kommunala och statliga vuxenutbildningen på gymnasienivå finns ett antal kurser som passar för blivande småföretagare. Några sådana kurser finns f.n. inte inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Skolöver- styrelsen har dock alltid möjlighet att köpa utbildning från t. ex. den kommunala vuxenutbildningen om ett behov av utbildning finns för arbets-

• Sida 152
•  Original

Prop. 1981/82:118 152

lösa som skall bli egna företagare. Arbetsmarknadsstyrelsen har därvid att göra de bedömningar som skall ligga till grund för en sådan åtgärd.

Jag har uppmärksammats på svårigheten för anställda i de små och medelstora företagen att finna lämpliga fort- och vidareutbildningar. Den yrkesutbildning som samhället erbjuder i gymnasieskolan och kommunala vuxenutbildningen anses i många fall anpassad till de större företagens behov av arbetskraft. De större företagen har också bättre egna resurser för introduktion och vidareutbildning. De mindre företagens möjligheter att bekosta personalens utbildning är avhängiga av bl.a. lönsamhet och möjligheten att kunna avvara personal eller anställa ersättare.

Samtidigt utgör såväl tekniskt som ekonomiskt och administrativt kun- nande en nödvändighet för det mindre företaget. Möjligheter för ett företag att konkurrera beror till stor del på den kompetens som arbetskraften besitter. Behov av utbildning kan uppstå mycket snabbt t.ex. i samband med förändringar i produktionen. Det är således angeläget att anställda i små och medelstora företag får förbättrade möjligheter till utbildning. Därigenom stärks både deras egen ställning på arbetsmarknaden och före- tagens möjlighet att fortleva.

Enligt min mening kan en stor del av de yrkesutbildningar för arbetslösa, som redan idag finns inom arbetsmarknadsutbildningen. utgöra en god grund för den som efter genomgången utbildning avser att som hantverkare starta eget företag eller arbeta i hantverksmässig eller småindustriell verk- samhet.

Även bristyrkesutbildningen kan. eftersom den står öppen även för personer som inte är arbetslösa. täcka en viss del av utbildningsbehovet hos anställda inom småföretagen. Detta gäller t. ex. för dem som har grundläggande yrkeskunskaper men behöver ytterligare specialkunskaper för att tillfredsställande klara sina arbetsuppgifter.

Jag vill här framhålla de möjligheter till bidrag för arbetsmarknadsutbild- ning i företag som står till buds. Inte minst tordejämställdhetsbidraget och bidrag till utbildning i samband med ersättare eller den kombination av dessa båda bidragsformer, som jag förordat i budgetproposition (1981/ 82: 100 bil. 15"), kunna underlätta introduktion av nyanställda.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att kommittén (A 1980:O8) för översyn av arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (KAFU) har i uppdrag att utvärdera och pröva de olika formerna av arbetsmark- nadsutbildning i företag. Kommittén skall därvid beakta den kartläggning av företagens personalutbildning som finns redovisad i det av utredningen om företagsutbildning (UFU) framlagda betänkandet (SOU 1977: 92) Ut- bildning i företag, kommuner och landsting. UFU hade i uppdrag att belysa personalutbildningen ur tre aspekter: de arbetsmarknadspolitiska strävan- dena att åstadkomma en jämn och trygg sysselsättning, den enskilde ar- betstagarens behov av utbildning för att stärka sin ställning på arbetsmark- naden samt företagens behov av personal med yrkeskunskaper. KAF U har

• Sida 153
•  Original

Prop. 1981/82: 118 153

som en huvuduppgift att pröva om åtgärder behövs från samhällets sida att främja en sådan inriktning. Kommittén skall i detta sammanhang även pröva frågan om särskilda utbildningsfonder inom företag i syfte att utnytt- ja konjunkturnedgångar för utbildning av personal som alternativ till per- mittering eller uppsägning. Kommittén kan förväntas avlämna slutbetän- kande i slutet av år 1982.

3 Stöd till arbetsmiljöinvesteringar

Jag övergår nu till att behandla frågan om arbetsmiljöinvesteringar i små och medelstora företag. Principen att kostnaderna för arbetsmiljön skall bäras av produktionen är sedan länge etablerad i Sverige. Om denna princip råder enighet såväl i riksdagen som mellan arbetsmarknadens parter. Vid några tillfällen har dock staten av särskilda skäl frångått denna princip. Så skedde exempelvis när lagen om avsättning till arbetsmiljöfond antogs av riksdagen. Syftet med lagen var dels att höja arbetsmiljöstandar— den i företagen, dels att eliminera de problem med övervinster som ansågs föreligga år 1974. Lagen innebar att företag med en vinst överstigande 100000 kr. år 1974 skulle avsätta 20 % av vinsten på räntelöst konto — ett för varje företag — på riksbanken. De insatta medlen fick sedan användas av företaget för arbetsmiljöinvesteringar inom fem år. Fonderna innebar att arbetsmiljöinvesteringar subventionerades i så måtto att vinstmedel avsatta till arbetsmiljöfond, om det utnyttjades för arbetsmiljöinvestering- ar, undandrogs beskattning. Lagens konstruktion kom främst att beröra större och vinstrika företag och därmed gynna anställda i sådana företag. Totalt avsattes drygt 2,3 miljarder kr. på arbetsmiljökonton i riksbanken. Skattereduktionen som blev följden av arbetsmiljöfonderna har uppskat- tats till ca en miljard kr.

Bl.a. som komplement till arbetsmiljöfonderna skapades ett lånesystem för arbetsmiljöinvesteringar i de mindre och medelstora företagen, — de s.k. AG-lånen. Staten trädde in som borgensman vid långivningen och tecknade genom företagareföreningarna, senare de regionala utvecklings- fonderna, garantier för företagen gentemot bankerna. Lånen var till en början maximerade till 100000 kr. per företag. Fr.o.m. 1978 höjdes maxi- mibeloppet till 125000 kr. Subventionsmomentet i detta system innebar att staten betalade två års räntor på lånen. som löpte på högst sju år. Lånen var också amorteringsfria de två första åren. Företag som avsatt mer än 100000 kr. resp. 125000 kr. till arbetsmiljöfond fick inte utnyttja AG— lånen. Om företag avsatt mindre än dessa belopp kunde det beviljas AG- lån med belopp motsvarande skillnaden mellan avsatta fondmedel och 100000 kr. resp. 125000 kr. Kostnaderna för AG-lånen finansierades ge— nom att en särskild arbetarskyddsavgift på 0,03 procentenheter togs ut under åren 1976, 1977 och 1979. Genom AG-lånen korn nästan 300 milj. kr.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1981/82:118 154

att investeras i arbetsmiljöförbättringar under tiden den 1 september 1975—den 31 december 1978. Totalt utnyttjades låneformen av 4900 före- tag med ca 70000 anställda. Ett gemensamt lånevillkor för arbetsmiljöfon- derna och AG-lånen var att investeringen skulle ha godkänts av företräda- re för de anställda. exempelvis genom skyddsombud eller företrädare i skyddskommittén m.fl.

Innan systemet med AG-lån upphörde uppdrog regeringen åt statens industriverk (SIND) att utvärdera låneformens effekter. Syftet med utvär- deringen var att ge regeringen underlag för ett ställningstagande om låne- formens fortsatta existens. Av industriverkets utvärdering framgick bl. a. att hälften av företagen ansett sig kunna klara sina arbetsmiljöinvesteringar även utan hjälp av lånen. Den främsta effekten av stödformen syntes enligt SIND ha varit att investeringarna tidigarelagts. Eftersom stimulansinsla— gen i arbetsmiljögarantilånen var tämligen begränsade ansåg SIND att låneformen knappast lockat till investeringar som inte hade även andra motiv och som därmed ändå skulle komma till stånd förr eller senare. Industriverket framhöll slutligen att arbetsmiljöinvesteringar borde kunna finansieras inom ramen för systemet med industrigarantilån och rörelselån från utvecklingsfonderna. LO framhöll sedan man tagit del av rapporten att arbetsmiljögarantilånen borde upphöra och att andra till produktionen kopplade kreditmöjligheter i stället borde prövas för att tillgodose kravet på en god arbetsmiljö. SHIO-familjeföretagen och ett stort antal utveck- lingsfonder förordade däremot att systemet skulle finnas kvar oförändrat.

Bl.a. med hänsyn till de delade meningar som fanns om låneformens fortsatta existens anmälde regeringen (prop. 1978/79: 65) att den inte hade för avsikt att föreslå någon förlängning av lånesystemet efter år 1979. I stället borde en utredning tillsättas med uppgift att bl.a. se över de små och medelstora företagens möjligheter att klara sina arbetsmiljöinveste— ringar inom ramen för befintliga kreditmöjligheter.

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet tillkallade i sep- tember 1979 en särskild utredare med detta uppdrag. Utredaren har biträtts av sakkunniga och experter från bl. a. arbetsmarknadens parter. SHIO och utvecklingsfonder. I uppdraget ingick bl. a. att söka klarlägga arbetsmiljö- situationen i mindre och medelstora företag samt att undersöka vilka förutsättningar dessa generellt har att klara sina arbetsmiljöinvesteringar inom ramen för befintliga kreditmöjligheter. Eftersom arbetsmiljön i hög grad påverkas även av investeringar med annat huvudsakligt syfte ingick i utredningsuppdraget att också pröva om de anställda i det fall företaget sökte statligt stöd i någon form för investeringarna kunde ges större möjlig— het att yttra sig över de. konsekvenser från arbetsmiljösynpunkt som dessa ev. kunde ha. Utredningen överlämnade i oktober 1981 sitt förslag (Ds A 1981: 12) Om statligt stöd till arbetsmiljöinvesteringar. Utredningen har inte gjort några egna omfattande studier av situationen för de mindre och medelstora företagen utan dess slutsatser baseras i huvudsak på av andra redovisade studier och undersökningar.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1981/82: 118 155

Efter att ha analyserat materialet konstaterar utredningen att de mindre och medelstora företagens lönsamhet allmänt sett inte tycks vara sämre än i stora företag. Däremot synes såväl soliditet som likviditet vara sämre i de små företagen. Vidare konstateras att skillnader i arbetsmiljö företag emel- lan snarare synes bero på verksamhetens art och organisation samt arbets- platsernas utformning än på företagens storlek. Enligt utredningens upp- fattning kan det därför inte hävdas att arbetsmiljön allmänt sett är sämre i små och medelstora företag än i stora företag. I stället tyder snarare mycket på motsatsen. De mindre företagen kan emellertid i olika avseen- den ha sämre resurser för arbetsmiljöinsatser än de stora företagen.

De flesta av de mindre företagen har t.ex. inte tillgång till företagshälso- vård. Kunskaperna i arbetsmiljöfrågor är i regel också sämre i små företag än i stora. Brister i de mindre företagens planering. budgetering etc. kan avspeglas även i oförmåga att i takt med samhällets krav reservera resurser för förbättringar av arbetsmiljön.

Mot denna bakgrund finner utredningen att det inte finns övertygande skäl för ett särskilt statligt ekonomiskt stöd för arbetsmiljöinvesteringar i mindre och medelstora företag.

I likhet med de remissinstanser som berört frågan delar även jag denna uppfattning.

Utredningen konstaterar vidare att det redan idag finns ett antal statliga stödformer som i praktiken kan användas även för arbetsmiljöinvestering- ar. Det finns dock skäl att framhäva denna möjlighet för de företag som kan utnyttja stödformerna och för de stödadministrerande organen. Utred- ningen föreslår därför att det i de författningar som reglerar ifrågavarande stödformer skrivs in att de utöver redan preciserade syften också kan användas för åtgärder som helt eller delvis är att anse som arbetsmiljöin- vesteringar.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning på denna punkt. Statens industriverk och SHIO—familjeföretagen anser dock att förslaget är onödigt eftersom de berörda författningarna redan nu är formu- lerade så. att inget hindrar att de används för arbetsmiljöinvesteringar.

För egen del anser jag att utredningens förslag har stora förtjänster. Om det direkt av författningarnas ändamålsparagrafer framgår att det är möjligt att stödja även arbetsmiljöinvesteringar så underlättar detta och gör stöd- organets bedömningar mer precisa. samtidigt som en bred information förs ut om behovet av att också beakta arbetsmiljöaspekter i utveckligen av det svenska näringslivet. Ändringar bör alltså enligt min mening göras i vissa av de författningar som reglerar statligt ekonomiskt stöd och vars ändamål inte är alltför allmänt formulerade. Det ankommer på regeringen att bedö- ma i vilka författningar dessa förändringar bör göras.

Utredningen framhåller att arbetsmiljöförbättringar oftast uppnås i sam- band med åtgärder som höjer effektiviteten och stimulerar produktionen. Beslut om investeringar i produktionen blir därmed till stor del styrande

• Sida 156
•  Original

Prop. 1981/82:118 156

för utvecklingen av arbetsmiljön. Arbetstagarna har bl. a. genom lagstift- ningen om medbestämmande i arbetslivet och lagen om styrelserepresen- tation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar samt arbets- miljölagen tillförsäkrats möjligheter att få information om och påverka utvecklingen såväl prodiiktionsmässigt som ekonomiskt.

Enligt utredningens mening är det mot denna bakgrund naturligt. att de organ som handlägger samhälleligt stöd till företagens investeringar under- rättar sig om arbetstagarnas syn på förändringar i produktionsprocessen m.m. och för vilka stöd sökts. Underlaget för att bedöma bl.a. investe- ringarnas konsekvenser för arbetsmiljön kan därigenom bli mer allsidigt. Från fackligt håll har framförts att företrädare för de anställda inte alltid bereds möjlighet att föra fram sin mening då företaget ansöker om sam- hälleligt stöd. Det kan därför enligt utredningens uppfattning vara befogat om det uttryckligen regleras i författning att ansökan om samhällsstöd till företagens investeringar alltid skall innehålla yttrande från företrädare för berörda arbetstagare.

Utredningen påpekar att frågan om fackligt inflytande på frågor om statligt arbetsmarknadsstöd nyligen har behandlats av riksdagen (prop. 1980/81: 126, AU 1980/81: 21, rskr 1980/81:404). I förordningen (l965:667, ändrad 1981:546) med instruktion för arbetsmarknadsverket har sålunda införts regler av innebörd att innan ett ärende om samhällsstöd till arbetsgi- vare avgörs, skall berörda arbetstagarorganisationer ha beretts tillfälle att avge yttrande. Vidare har särskilda former föreskrivits för avgörande av ärenden, där en arbetstagarorganisation har avstyrkt en ansökan om sam- hällsstöd.

Motsvarande regler om fackligt inflytande bör enligt utredningens me- ning gälla beträffande samhällsstöd-till företagsinvesteringar som admini- streras av även andra organ. Således föreslås att regler införs i instruktio- nerna för statens industriverk, de regionala utvecklingsfonderna, Norr- landsfonden och statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten m.fl. organ. Det kan enligt utredningen samtidigt vara lämpligt att ange för vilka stödformer reglerna gäller. Ett enkelt sätt att uppfylla det föreslagna vill- koret är enligt utredningen att yttrande från de anställdas företrädare alltid ska ingå i beslutsunderlaget. Sådant yttrande kan bestå i att protokoll från förhandling enligt medbestämmandelagen biläggs företagets ansökan om stöd. Vid en författningsreglering torde det därför inte vara lämpligt att begränsa yttrandet och därmed beslutsunderlaget till att avse enbart ar- betsmiljökonsekvenser av planerade åtgärder.

Till utredningen har fogats ett särskilt yttrande enligt vilket någon för— fattningsreglering av det fackliga inflytandet inte bör genomföras eftersom detta redan regleras i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Remissinstanserna instämmer i utredningens uppfattning om betydelsen av fackligt inflytande vid arbetsmiljöinvesteringar. Beträffande författ- ningsreglering av de anställdas inflytande går dock åsikterna isär. Sålunda

• Sida 157
•  Original

Prop. 1981/82:118 157

tillstyrker LO och TCO m.fl. utredningsförslaget. Arbetarskyddsstyrelsen finner de föreslagna författningsändringarna obehövliga. men motsätter sig inte utredningsförslaget. Statens industriverk. SAF. SHIO-familjeföreta- gen m.fl. avstyrker förslaget.

För egen del vill jag betona betydelsen av fackligt inflytande på arbets- miljöinvesteringar. Detta inflytande regleras i den arbetsrättsliga lagstift- ningen. De stödadministrerande organen bör därför kunna utgå från att de anställda haft möjlighet att påverka beslut om planerade investeringar. Trots detta har jag viss förståelse för utredningens förslag beträffande en något fylligare dokumentation som belyser hur detta fackliga inflytande kommit till uttryck. Protokoll från medbestämmandeförhandlingar kan utformas på många sätt. I vissa fall ger protkollen en utförlig redovisning för parternas ståndpunkter. I andra fall framgår endast att förhandling ägt rum avseende viss fråga. Däremot redovisas inte parternas ståndpunkter och bedömningar till exempelvis en tilltänkt investering. Detta gör det svårt för stödadministrerande organen att göra en allsidig bedömning av parternas ståndpunkter. Om staten genom författningsreglering ställer krav på att protokoll från medbestämmandeförhandling skall bifogas en ansökan måste man därför också ställa krav på dess form. Enligt min mening vore detta att gå formerna för den fria förhandlingsrätten för när. Jag kan därför inte ställa mig bakom en sådan ordning.

Jag förordar en ordning där varje ansökan om statligt stöd till investe- ringar i produktionsprocessen på lämpligt sätt kompletteras med ett yttran- de som belyser hur de anställdas företrädare bedömer den föreslagna åtgärden ur arbetsmiljösynpunkt. Det är också den lösningen som har valts i fråga om samhällsstöd inom arbetsmarknadspolitikens område.

Lämpliga tillägg bör således göras i berörda stödorgans instruktioner resp. stadgar. För de regionala utvecklingsfonderna, vars stadgar baseras på avtal mellan staten och respektive landsting, bör ändring göras i den förordning som reglerar statligt kreditstöd genom dessa organ. Det ankom- mer på regeringen att avgöra i vilka författningar. instruktioner, stadgar e.d. det är lämpligt att göra ändringar på det sätt jag här har förordat. Förändringarna bör kunna träda i kraft den 1 januari 1983 som utredningen också föreslagit.

För att ytterligare understryka att de olika stödformerna kan användas för arbetsmiljöförbättringar bör dessutom enligt utredningen vissa infor- mationsåtgärder vidtas. Det vidgade användningsområdet bör t. ex. framgå i den informations- och upplysningsverksamhet som de olika samhällsor— ganen bedriver till företagen. Yrkesinspektionens. den kommunala tillsy- nens och företagshälsovårdens personal. bransch- och näringslivsorganisa- tioner, fackliga organisationer samt andra berörda organ måste också ges kunskap om möjligheter till stöd för arbetsmiljöförbättringar så att de i sina kontakter med företagen också kan informera om detta.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1981/82: 118 158

Tjänstemännen vid de stödadministrerande organen bör dessutom ge- nom utbildning och information ges bättre kunskaper i arbetsmiljöfrågor så att de kan bedöma arbetsmiljökonsekvener av olika investeringar. Det är också väsentligt att dessa tjänstemän får fördjupade insikter om att en tillfredsställande arbetsmiljö är en väsentlig produktionsbetingelse. I ut- bildningen av de regionala utvecklingsfondernas personal förekommer re- dan viss orientering i arbetsmiljöfrågor. Utbildningen bör enligt min me- ning fördjupas och spridas till personal vid andra berörda organ. Utred- ningen föreslår att arbetarskyddsstyrelsen bör tillse att arbetsmiljöfrågorna på tillfredsställande sätt uppmärksammas i utbildningen av personalen vid de stödadministrerande organen.

Förslaget att alla berörda arbetsmiljöorgan ska medverka i information kring möjligheterna till stöd för bl. a. arbetsmiljöinvesteringar. har motta- gits positivt av de flesta remissinstanserna. Arbetarskyddsstyrelsen anser emellertid inte att tillsynsorganen ska fullgöra informationsuppgifter be- träffande de olika stödformer som kan komma ifråga vid arbetsmiljöinve- steringar. För egen del har jag svårt att instämma i arbetarskyddsstyrel- sens synpunkt. Tvärtom ser jag det som värdefullt om t.ex. en yrkesin- spektör vid ett besök på ett företag kan ge upplysning om och var lån till arbetsmiljöinvesteringar kan sökas. Detta innebär ju inte att företaget lovas lån utan är bara ett tecken på god service från tillsynsmyndighetens sida. Härtill kommer att tillsynsmyndigheternas personal ofta torde kom- ma i kontakt med de företag som har sämst kunskaper inte bara om arbetsmiljökrav utan också om de möjligheter till stöd som finns. För egen del ser jag det också som värdefullt att kunskaper och information sprids genom så många kanaler som möjligt. Förutom arbetarskyddsverket tänker jag här bl. a. på arbetarskyddsfonden, branschorganisationer. yrkesmedicinska kliniker, företagshälsovården och arbetsmarknadens parter.

Flertalet remissinstanser har också varit positiva till att handläggande tjänstemän vid stödadministrerande organ ges fördjupade kunskaper inom arbetsmiljöområdet genom utbildning och information. Arbetarskyddssty- relsen har emellertid ifrågasatt lämpligheten av att denna uppgift åläggs styrelsen. Jag delar utredningens uppfattning beträffande vikten av infor- mation och utbildning för den berörda personalen. Utbildningsansvaret bör dock enligt min mening även fortsättningsvis åligga respektive organ. Detta hindrar självfallet inte att den kunskap som finns hos arbetarskydds- styrelsen bör kunna tas tillvara vid planeringen och genomförandet av utbildningen.

Utredningens förslag om vidgade informationsinsatser och ökad arbets- miljöutbildning innebär inte krav på några ökade resurser utan bör kunna klaras inom resp. organs nuvarande medelsram.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1981/82:118 159 '-

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att I .

1. godkänna de grunder för en försöksverksamhet med "vidgade möjligheter att lämna näringshjälp som jag har förordat

2. godkänna vad jag anfört om statligt stöd till arbetsmiljöförbätt- ringar . , . _

3. utöver vad som föreslagits i prop. 1981/82: 100 bil. 15 till Särskil- . da åtgärder för arbetsanpassning och sysselsättning för budget- året 1982/83 under tolfte huvudtitelnanvisa ett reservationsan- , slag av 2 250000 kr.

• Sida 160
•  Original

Prop.. 1981/82: 118 ' 160

Underbilaga 3: I

Prop. 1981/82: 118 175

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Åsling

Anmälan till proposition om åtgärder för de små och medelstora företagen samt om innovationspolitikens inriktning såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

1 Inledning

Under 1977/78 års riksmöte beslutade statsmakterna om ett samlat pro- . gram för de små och medelstora företagen (prop. 1977/78:40. NU 1977! 78:34, SkU 1977/78: l9, rskr 1977/78:110 och 1977/78:111). I min anmälan till nämnda proposition lämnade jag en omfattande redogörelse för småfö— retagens situation och utvecklingsbetingelser. Åtgärderna inom industride- partementets verksamhetsområde innebar att de industripolitiska insatser- na på regional nivå byggdes ut kraftigt. Sålunda ersattes de tidigare företa- gareföreningarna med länsvisa regionala un'ecklingsfbndcr. Vidare orga- niserades Svenska industrietableringsaktiebolagers ( Svetahs) nyetable- ringsfrämjande verksamhet i två nya regionala bolag. Verksamheten vid Statens utvecklingsfond (SUF O) regionaliserades och inordnades i de regionala utvecklingsfondernas verksamhet. Slutligen infördes vissa stöd- möjligheter för exploateringsförerag och för att uppföra konununala indu- strilokaler för uthyrning.

Det har nu gått inemot fyra år sedan de åtgärder somjag nyss redovisade genomfördes. Jag anser därför att det är lämpligt att redovisa erfarenheter av den förda småföretagspolitikcn och vidta de ytterligare åtgärder som erfarenheterna kan ge upphov till. Jag avser också att ta upp frågan om en sammanhållen svensk innovationspolitik. Denna tar sikte på att stimulera industriell förnyelse och utveckling oberoende av företagsstorlek. Efter- som förnyelsen ofta har sin grund i mindre enheter har jag funnit det lämpligt att ta upp frågan i detta sammanhang. Jag vill vidare ta upp vissa elektronikfrågor som särskilt berör småföretagen.

Som ett led i beredningsarbetet inför denna proposition har inom indu- stridepartementets struktursekretariat upprättats en promemoria (Ds I 1982: 3). Små och medelstora företag — nuläge och utvecklingsbetingelser. som avses publiceras inom kort.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1981/82: 118 176

Mina överväganden i fråga om innovationspolitiken bygger bl. a. på en rapport från en arbetsgrupp inom industridepartementet. (Ds I 1981: 18) lnnovationspolitik för tillväxt.

Statens industriverk (SIND) hari rapporten (SIND 1981 : 7) De regionala utvecklingsfonderna redovisat erfarenheter av fondernas verksamhet un-' der perioden 1978—1981. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 4: l .

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i rapporten Tillväxtinvest. ett system att förse mindre företag med eget kapital lämnat vissa förslag för att stimulera att privata, småföretagsinriktade investmentbolag bildas. Rap- porten. som anknyter till betänkandet (SOU l981:95) Tillväxtkapital. har remissbehandlats.

Regeringen uppdrog i december 1978 med anledning av riksdagens be- slut (NU 1977/78: 55, rskr 1977/78: 283) åt SIND att utreda vissa frågor om hantverkets situation och framtidsutsikter. Industriverket har i rapporten (SIND 198112) Hantverk. Produktion med tradition redovisat sitt utred- ningsuppdrag. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till pro- tokollet i detta ärende som underbilaga-1.2 resp. underbilaga 4:3 .

Under våren 1981 bildades en informell arbetsgrupp för underleveran- törsfrågor mellan industridepartementet, Svenska Metallindustriarbetare- förbundet och Sveriges Mekanförbund. Gruppen har redovisat sina över- väganden och förslag i rapporten Svenska underleverantörer i dag.

På uppdrag av industridepartementet, Näringslivssekretariatet i Göte- borg och Trygghetsrådets regionala enhet i Göteborg har konsultfirman Asbjörn Habberstad AB kartlagt och analyserat underleverantörsutveck- lingen i Göteborgsregionen. Uppdraget har redovisats i rapporten Göte- borgsregionens underleverantörer. Nuläge. utvecklingstendenser och åt- gärdsförslag.

På uppdrag av industridepartementet har Statskonsult AB utarbetat rapporten Teknikupphandling från småföretag. Vidare har STU i skilda skrivelser dels redovisat sina erfarenheter av sin teknikupphandlingsstöd- jande verksamhet, dels föreslagit vissa förändringar av reglerna för sin stödgivning.

Rapporterna Göteborgsregionens underleverantörer och Teknikupp- handling från småföretag samt en redogörelse för småföretagspolitiken i andra länder avses publiceras i (Ds ] 1982: 4) Små och medelstora företag — nuläge och utvecklingsbetingelser. Bilagor.

Hösten 1978 uppdrog regeringen åt SIND att i samarbete med STU utreda svensk elektronikindustris nuläge och utvecklingsmöjligheter. Upp- draget omfattade en rad från varandra delvis skilda frågor. SIND har därför successivt redovisat utredningsarbetet i form av delrapporter, bl. a. rapporten (SIND 1981: 1) Elektronikindustrin i Sverige. del 3. Den mindre elektronikindustrin. Rapporten har remissbehandlats.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1981/82:118 177

SIND har i rapporten (SIND 1982: 2) Nya företag — villkor och möjlig- heter redovisat resultatet av en utredning om företagsbildningen i tillverk- ningsindustrin och inom viss uppdragsverksamhet.

Åtskilliga av de frågor jag tar upp i det följande har anknytning till forskning och utbildning. En promemoria om utbildningsfrågor m.m. för de små och medelstora företagen som har upprättats inom utbildningsde- partementet bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 4:4 .

Slutligen har åtskilliga synpunkter och förslag om åtgärder på småföre- tagsområdet förts fram i skrivelser från organisationer. företag och enskil- da.

I prop. 1981/82: 100 (bil. 17 s. 30) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1982/83 beräkna

1. till Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. ett reservationsan- slag av 95 000000 kr.,

2. till Täckande av förlusteri anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

3. till Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilån m.m. ett förslagsanslag av 75 000000 kr.

Jag anhåller nu om att få ta upp dessa frågor.

2 Allmänna utgångspunkter

2.l F öretagsbeståndets utveckling

Vid min anmälan till prop. 1977/78:40 om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling lämnade jag en omfattande redogörelse för företagsbeståndets utveckling. Jag skall därför nu koncen- trera min framställning och främst ta upp utvecklingen under de senaste åren,

År 1980 fanns i Sverige ca 430000 företag. Ungefär hälften av dessa hade anställd personal. Jämfört med år l978 innebär detta en ökning med ca 36500 företag. Av ökningen faller dock ca 90% på företag utan anställd personal. Inom näringsgrenarna tillverkningsindustri. byggnadsindustri och konsultverksamhet fanns ca 58000 företag med anställd personal. Dessa företag sysselsatte ca 1.2 miljoner människor. Drygt en tredjedel av dessa personer var sysselsatta i småföretag. dvs. företag med färre än 200 anställda. De minsta företagen med upp till 50 anställda var den antalsmäs- sigt helt dominerande gruppen med 99% av alla företag. Av den totala sysselsättningen fanns 23 % inom denna storleksgrupp.

Företagsstrukturen förändras ständigt. Men även om förändringarna . lokalt och i enskilda företag kan vara stora under relativt korta perioder. är det bara om man betraktar mycket långa tidsperioder som mer betydande förändringar i företagsstrukturen kan noteras. När det gäller företagsfu- sioner under de senaste åren kan märkas att uppköpsfrekvensen ökar. Det

12 Riksdagen [981/82. I saml. Nr 118

• Sida 178
•  Original

Prop. 1981/82: 118 178

genomgående draget därvid är att större företag köper upp mindre. Fram- för allt torde det vara storföretagens intresse av att öka sina marknadsan- delar och att tillförsäkra sig nya produkter som är huvudsakliga motiv till företagsköpen. Det tycks dessutom vara så att det främst är expansiva småföretag som blir uppköpta. När det gäller etableringarna inom den tillverkande industrin kan konstateras en trendmässig nedgång sedan mit- ten av 1960—talet. Antalet konkurser har ökat sedan mitten av 1970-talet. Tillskottet av nya industriföretag har således successivt minskat.

Småföretag kopplas vanligen ihop med begreppet familjeföretag eller fåmansföretag. I de flesta fall är också småföretaget nära anknutet till en person och dennes affärsidéer. Det bör dock noteras att även andra ägar- former förekommer inom gruppen småföretag. Sålunda är mer än vartan- nat tillverkningsföretag i gruppen 50— 199 anställda koncernägt. Detsamma gäller för vart fjärde tillverkningsföretag i gruppen 20—49 anställda. Mer än var tredje sysselsatt i små och medelstora tillverkningsföretag arbetar i koncernägda företag. Vidare kan noteras att de löntagarägda företagen ökar i antal. F. n. beräknas antalet löntagarägda företag inom tillverknings- industri och byggnadsverksamhet till ett hundratal. Hälften av dessa be- räknas ha tillkommit efter år 1977. Slutligen noteras att omkring en sjätte- del av de koncernägda småföretagen ingår i en utländsk koncern. Syssel- sättningsmässigt innebär detta att ca 7% av de anställda i små och medel- stora tillverkningsföretag arbetar i företag med utländska ägarintresscn.

Beträffande den ekonomiska utvecklingen kan inte några betydande förändringar noteras för tiden efter år 1978. Konjunkturvariationerna är alltför stora för att några slutsatser skall kunna dras om någon förändring i den långsiktigt fallande lönsamhets- och soliditetstrenden. Spridningen mellan ekonomiskt mycket framgångsrika och mindre framgångsrika före- tag tycks dock ha ökat under senare år. Inte heller för investeringsutveck- lingen kan några betydande förändringar registreras under senare år. Små- företagens andel av såväl materiella som immateriella investeringar inom tillverkningsindustrin är lägre än deras andel av produktionen. Man bör dock hålla i minnet att småföretagens förmåga att med reparationer för- länga livslängden på gamla maskiner och benägenheten att direkt kost- nadsbokföra forsknings- och utvecklingsarbete kan göra att deras investe- ringsnivå statistiskt sett underskattas.

2.2 Småföretagens olika roller

Som statsministern tidigare har anfört grundas småföretagspolitiken på det faktum att vissa företag möter vissa hinderjust därför att de är små. De behöver samhällets stöd för att undanröja dessa hinder. Om stödet skall kunna utformas effektivt. måste det klargöras vilken roll småföretagen spelar och bör spela i ekonomin. '

Branschbegreppet har ofta lagts till grund för analyser av den ekonomis-

• Sida 179
•  Original

Prop. 1981/82: 118 179

ka utvecklingen. Med tiden har dock branschbegreppet blivit ett allt sämre analysinstrument. Detta hänger samman med att branschindelningen är en statistisk indelning som beträffande tillverkningsföretagen främst bygger på företags råvaruanvändning. Den indelningen lämpar sig väl för verk- samheter som befinner sig tidigt i förädlingskedjan såsom stålverk. sågverk etc. Däremot är det svårare att klassificera verkstadsföretag, som dessut- om ofta kan glida över mot typen serviceföretag och utgöra en kombina- tion av tillverkningsföretag, konsultföretag och handelsföretag. Särskilt för småföretagssektorn kan branschbegreppet visa sig vara olämpligt. Visser- ligen är oftast småföretag lätta att klassificera med avseende på bransch genom att de bedriver en ensartad verksamhet. I många fall verkar dock småföretagen inom en så speciell marknadsnisch. att de kan visa upp en bild som helt avviker från den typiska för branschen. Branschbegreppet kan således endast i vissa fall och under speciella omständigheter läggas till grund för industripolitiska insatser. När det gäller småföretagen kommer jag i det följande att använda en annan indelningsgrund. Jag vill peka på att de företagstyper som jag diskuterar delvis överlappar varandra. Sålunda kan t.ex. en underleverantör samtidigt vara ett innovationsföretag och en exportör. .

Det är vanligt att man förknippar nya ideer. produktutveckling och affärsmässigt nyskapande med en speciell typ av företag. nämligen innova- tiansföretag.

Dessa företag är mycket betydelsefulla för industrins förnyelse. Det är dock viktigt att komma ihåg att antalet innovationsföretag är litet i förhål- lande till det totala antalet småföretag. Olika studier tyder på att det totala antalet innovationsföretag kan uppskattas till mellan 1 000 och 2000. Dessa företag har dock ofta mycket hög tillväxttakt både omsättningsmässigt och sysselsättningsmässigt. Sett över en längre tidsperiod har de därför väsent- ligt större betydelse än vad som framgår av deras nuvarande andel av sysselsättningen.

Det är enligt min uppfattning en viktig uppgift att utforma politiken så att antalet innovationsföretag ökar och att de ges goda möjligheter att växa. Detta är ett arbete på lång sikt som går via teknisk och affärsmässig utveckling och utveckling av nya företag. Det innebär bl.a. att former måste finnas för att effektivt stödja de företag som kan bedömas ha en utvecklingspotential. Jag återkommer strax till frågan om riktlinjer för innovationspolitiken.

En mycket viktig småföretagsroll är att vara underleverantör i lokala och nationella produktionssystem. Småföretagen är ofta en förutsättning för att de omfattande produktionssystemen skall fungera. Dessa system är en förutsättning för att storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn produktion. Jag återkommer strax till vissa underleverantörsfrågor.

Småföretagens betydelse som expm-törer är begränsad. Det finns flera orsaker till detta. En förklaring är att småföretagen sakna.r administrativa

• Sida 180
•  Original

Prop. 1981/82:118 180

resurser att arbeta på avlägsna marknader. Inte minst bristfälliga språk- kunskaper är ett hinder för exportsatsningar. Chefen för handelsdeparte- mentet har tidigare redogjort för de åtgärder som vidtas för att undanröja exporthinder. En viktigare förklaring till småföretagens hemmamarknads- beroende torde dock vara att de saknar egna produkter. Inriktningen på underleveranser innebär i många fall att småföretagen svarar för legotill- verkning och bearbetning av andra företags produkter. En framgångsrik satsning på att öka antalet innovationsföretag kan sålunda ge till resultat att antalet exporterande småföretag ökar.

Trots en fortgående specialisering och ökad arbetsdelning i produk- tionen finns det ännu kvar ett behov av hantverksföretag. Jag tänker därvid på små reparationsverkstäder. snickerier och andra lokala tillverk- nings- och serviceföretag. Det framgår av en undersökning av verkstads- företag i Göteborgsregionen att av ca 1 550 arbetsställen inom verkstadsin- dustrin i Storgöteborg hade ca 1100 färre än fem anställda. Åtskilliga av dessa är inte vad man normalt menar med mekaniska verkstäder, utan sysslar t. ex. med reparation och service av pumpar. fläktar och dammsu- gare samt har försäljning av sådana varor. Denna typ av företag har ofta viktiga uppgifter i den lokala industriella miljön. men uppmärksammas sällan i småföretagsdebatten. Jag återkommer strax till vissa frågor som rör den traditionella typen av hantverk.

3 Innovationspolitikens inriktning

Som statsministern tidigare i dag har redogjort för omfattar innovations- politiken samtliga de politiska åtgärder som påverkar innovationsproces- sen — skapandet av nya idéer och ny teknik som förs fram till praktisk och samhällsnyttig tillämpning.

Klimatet för innovationsverksamhet är resultatet av en mångfald åtgär- der inom vitt skilda områden. En aktiv innovationspolitik förutsätter att de innovationspolitiska aspekterna konsekvent lyfts fram och vägs in när politiska beslut fattas som påverkar innovationsklimatet. Jag vill emeller- tid betona att helt avgörande för innovationers framväxt är de insatser som görs av företag och enskilda. Innovationspolitikens roll är att i bred bemär- kelse skapa förutsättningar för och stimulera dessa insatser.

En uppfinning innebär att tekniskt konkretisera en idé. Det krävs såle— des många idéer och många uppfinningar för varje lyckad innovation. Bakom en uppfinning står vanligen en enda person. För att via innova- tionsprocessen föra uppfinningen ut på marknaden krävs emellertid ett antal medverkande, t. ex. ”entreprenören" eller eldsjälen. projektledaren och projektledaren och projektpådrivaren i ett företag. samt en finansiär av något slag. En innovation är således resultatet av flera människors arbete —— människor med olika, varandra kompletterande kompetenser —— och det

• Sida 181
•  Original

Prop. 1981/82: 118 181

är därför sällan som en enda person kan kallas innovatör. Innovationspoli- tiken syftar till att befrämja och förkorta tiden för införandet och spridning- en av ny teknik och nya idéer som är samhällsekonomiskt och socialt önskvärda. Målet bör vara att antalet nyttiga ide'er skall bli fler och framför allt att de tas om hand effektivare.

En viktig del av innovationspolitiken utgörs av statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Riksdagen har våren 1981 efter förslag i prop. 1980/81: 130 om industripolitikens inriktning m.m. beslutat om riktlinjer, inriktning och omfattning av detta stöd för treårspe- rioden 1981/82—1983/84 (NU 1980/81:64. rskr 1980/811425). Beslutet inne- bär ett betydelsefullt steg i ansträngningarna att ge industripolitiken en mer offensiv prägel.

Som redan framhållits omfattar emellertid innovationspolitiken inte en- dast de direkta insatser som syftar till att befordra den tekniska förnyelsen i samhället utan också de många åtgärder och villkor från helt andra politiska arbetsfält som väsentligt påverkar betingelserna för innovations- verksamhet.

För att få bättre underlag för en svensk innovationspolitik tillsattes förra året en arbetsgrupp inom industridepartementet. Resultatet av gruppens arbete presenterades i augusti 1981 i rapporten (Ds I 1981:18) Innova- tionspolitik för tillväxt. I rapporten har rön inom den internationella inno— vationsforskningen och nyligen genomförda svenska undersökningar ställts mot praktiska erfarenheter förmedlade av några representanter för svenskt näringsliv.

Rapporten ger det helhetsperspektiv som det innovationspolitiska syn- sättet kräver. Gruppen konstaterar att det finns två huvudvägar för innova- tion. Den ena är att nya företag startas kring radikalt annorlunda idéer. den andra att redan etablerade företag systematiskt och stegvis vidareutveck- lar och kompletterar sin verksamhet.

I båda fallen är vidareutvecklingen av idén central. Det handlar inte endast om en teknisk utveckling utan i ännu högre grad om en kommersi- ell. För det nya företaget med den nya idén blir en avgörande fråga hur snabbt det kan erövra en så stor och lönsam marknad som möjligt. För ett etablerat företag gäller det att ytterligare påskynda utvecklingen av ny- heter men att sedan också utnyttja dessa snabbt och brett.

I början av innovationscykeln. dvs. livscykeln för ny på marknaden accepterad teknik. är förändringstakten hög, investeringarna små men kortlivade och arbetsintensiteten hög, medan det mogna stadiet utmärks av hög kapital- och låg arbets- och förändringsintensitet. För kapitalinten- siv teknik ("mogen" teknik) gäller att både- produktionstekniken och marknaden är väletablerad. Tekniken kan därför lätt överföras till mindre utvecklade länder efter beslut förenade med liten osäkerhet. Den senaste anläggningen med sådan teknik blir dessutom mest konkurrenskraftig, även om priserna till följd av överkapacitet blir pressade. Personal behöver

• Sida 182
•  Original

Prop. 1981/82: 118 182

utbildas. men kunskapen behöver inte ständigt förändras, vilket gör de mindre utvecklade ländernas otillräckliga resurser för kontinuerlig vidare- utbildning av arbetskraften till en mindre betydelsefull konkurrensnackdel. Låg arbetskraftkostnad och subventionerad kapitalkostnad blir avgörande.

Av detta följer att avancerade industriländer som Sverige i första hand måste satsa på områden som karaktäriseras av hög kunskapsintensitet eller kanske främst hög förändringsintensitet. Förmågan att vara innovativ och att utnyttja ny teknik är avgörande för vår internationella konkurrenskraft och därmed för vår handelsbalans. Det gäller både vår förmåga att i högre grad ersätta import genom inhemska produkter av högre kvalitet och till lägre pris. och att konkurrera på exportmarknaderna.

I innovationscykelns initiala skede är idéverksamheten sprungen ur kännedomen om ett specifikt behov. kombinerad med kunskap om tek- niska möjligheter. Någon färdig marknad behöver nödvändigtvis inte fin- nas för just den produkten. Ju närmare kontakt man har med kundens egentliga behov, desto större är chansen till framgång. Utvecklingsinsatser ger i genomsnitt hög avkastning. Samtidigt är det dock svårt att internt motivera utveckling. Det råder nämligen stor osäkerhet i bedömningen av både teknik och marknad. Företagstillväxtcn begränsas i detta skede ofta av de problem som följer av en snabb expansion. bl. a. bristande tillgång på kvalificerad personal.

I den mogna fasen är innovationerna i hög grad processinriktade. dvs. inriktade på att förbättra produktionstekniken. och behoven definieras internt. Företaget är lyhört för signaler från den etablerade marknaden. Forskning och utveckling är inte sällan omfattande i den meningen att varje projekt kräver stora insatser. trots att framstegen nu är små och resultaten på ett helt annat sätt än i den inledande dynamiska fasen är förutsebara. Utvecklingsinsatserna inriktas på att förverkliga idéer till förbättringar av befintliga produkter och processer och påatt bättre utnytt- ja redan gjorda investeringar. Det är alltså inte uppfinningen som kommer fram ur forskningens resultat. utan det är nya uppfinningar eller problem av konstruktionstyp som leder till nya och riktade forsknings- och utveck- lingsinsatser.

Uppfinnare och nyföretagare spelar en viktig roll under den dynamiska fasen, medan utnyttjande av existerande resurser i form av maskiner och marknadsorganisation dominerar den mogna. De organisationsformer som härskar är också olika. Den ena är inriktad på och skapad ur förnyelse. den andra på att effektivt förvalta existerande tillgångar och därmed investe- ringar i tidigare idéer och kunskap.

Detta innebär i sin tur att den etablerade och mogna tekniken alltid har förespråkare i företagsledning och fackförening. professionella organisa- tioner och påtryckningsgrupper. Den helt nya tekniken. idén, innovationen saknar den typen av stöd.

I detta resonemang framstår alltså nya företag. inte små, som ett nyckel-

• Sida 183
•  Original

Prop. 1981/82: 118 183

ord. Ännu mer träffande är nya verksamheter eftersom även etablerade företag i mogna branscher tar upp nya och förändringsintensiva verksam- heter.

Som en konsekvens härav är huvuddelen av de förslag som lämnas i gruppens rapport inriktade på att förbättra förutsättningarna för nya idéer och nya verksamheter. vilket i många fall innebär stimulering av nyetable- ring och utveckling av små tcknikintensiva företag. Jag vill samtidigt betona att för att samhället skall klara de enorma krav som de. närmaste årtiondena ställer. måste de stora institutionerna i samhället — stora före- tag och organisationer — bättre förstå och utnyttja entreprenörskapets grundläggande idé. För att tillfredsställa samhällets behov behövs innova- tioner som många gånger fordrar så stora satsningar i form av kapital och mänskliga insatser att de bara kan klaras av stora institutioner. En viktig del i innovationspolitiken är således att verka för att de större företagen blir mer innovativa. Jag avser emellertid inte att närmare behandla denna aspekt i detta sammanhang.

I gruppens rapport föreslås att uppfinnarnas ställning skall stärkas. Så har också skett genom riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag att ett skatteutjämnande uppfinnarkonto inrättas (prop. 1981/82: 79. SkU 1981/82: 25. rskr 1981/82: 101).

För att stimulera idégivare föreslås i rapporten att ersättningar till an- ställda som faller inom reglerna för företagens förslagsverksamhet skall schablonbeskattas med 25 procent och därmed inte inkomstdeklareras. Inga sociala kostnader skall heller belasta företagen för denna ersättning. Samma regel bör enligt förslaget tillämpas på ersättningar för arbetstagares uppfinningar samt på ersättningen till fristående uppfinnare för patente- rade upplinningar. Det är emellertid uppenbart att regler av denna typ är mycket problematiska från allmän beskattningssynpunkt. Arbetet i kul- turskattekommitten (B 1979:15). som bl. a. utreder uppfinnarnas skattesi- tuation. bör därför avvaktas innan ställning tas till frågan om vilka åtgärder som kan vara möjliga att vidta. Jag vill i sammanhanget också erinra om att den överenskomna marginalskattereformen kommer att innebära en lätt- nad i fråga om just sådana extrainkomster som förslagsbelöningar m.m.

I rapporten föreslås vidare en omformning av det särskilda skatteavdra- ger för forskning och utveckling så att det bättre stimulerar till ökade satsningar hos nya. små och snabbväxande, egenfinansierade företag. Riksdagen har på förslag av regeringen beslutat om ändrade regler för detta forskningsavdrag (prop. l98l/82z70. SkU 1981/82:24, rskr 1981/82:100) som i fiera avseenden tillmötesgår gruppens krav.

Ett av de viktigaste förslagen i gruppens rapport omfattar ökad satsning på teknikupphandling för att stödja utveckling av ny teknik.

Jag har därför tagit kontakt med Svenska kommunförbundet och Lands- tingsförbundet för att diskutera hur den kommunala och landstingskommu- nala teknikupphandlingen skall kunna ökas. Jag har i samband härmed

• Sida 184
•  Original

Prop. 1981/82: 118 184

lämnat konkreta förslag till teknikupphandlingsstödjande åtgärder. Bl.a. har jag föreslagit att två teknikupphandlingsfonder inrättas. Utrymme för dessa fonder, som delvis skall finansieras med statliga medel. har skapats inom ramen för de medel som står till regeringens förfogande för stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

Inom regeringskansliet undersöks också hur man genom preciseringar i reglerna för offentlig upphandling kan stimulera till ökad teknikupphand- ling. En utredning har vidare gjorts om hur man särskilt stimulerar de mindre företagen genom teknikupphandling. Jag återkommer strax till detta.

Ett annat viktigt förslag i rapporten avser riskkapitalförsörjningen för småföretag med expansionsmöjligheter och därmed sammanhängande pro- blem. Målsättningen är att skapa ett system som kombinerar egenkapital- tillförsel med det kompetensinflöde på olika områden. som företagen så väl behöver. Incitamenten måste därvid förstärkas för såväl företagarna som kapitalplacerarna för att stimulera dem att ta affärsrisker och satsa långsik- tigt på utveckling och utbyggnad. på nya produkter och ny teknik.

Utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation har i betänkandet ( SOU 1981:95 ) Tillväxtkapital lämnat vissa förslag för att skapa förutsättningar för privata småföretagsinn'ktade in- vestmentföretag av en ny typ. STU har vidare utrett de närmare formerna för detta.

En förutsättning för ett fungerande system för att förse de mindre företagen med riskkapital är att det skapas en marknad för handel med ' aktier i icke börsnoterade aktiebolag. Regeringen har därför nyligen före- slagit vissa åtgärder för att möjliggöra och stimulera sådan handel (prop. 1981/82: 116). Chefen för budgetdepartementet har tidigare i dag tagit upp frågan om ytterligare sådana åtgärder. Jag återkommer strax till utred- ningsförslagen beträffande småföretagens riskkapitalförsörjning och där- med sammanhängande frågor.

I arbetsgruppens rapport pekas också på att de tekniska högskolorna bör kunna spela en betydligt aktivare roll för att förbättra innovationsklimatet i landet. Bättre förutsättningar för uppdragsforskning för industrin är ett önskemål.

I regeringens forskningspolitiska proposition (prop. 1981/82: 106) anges också vissa möjligheter att bygga upp flexibla särorganisationer för upp- dragsforskning i anslutning till högskolan.

För att stimulera "avknoppning" av projekt som lämpar sig att driva vidare i företagsform bör enligt gruppen s. k. innovationscentra inrättas vid högskolorna.

Det har länge funnits förväntningar om att den tekniska forskningen vid universitet och högskolor skall ge spridningseffekter. bl. a. i form av nya produkter och företag baserade på nya produktidéer. I USA förekommer t. ex. en omfattande företagsetablering kring vissa högskolor.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1981/82:118 185

I Sverige däremot är avknoppningen av nya företag från universitet och högskolor i allmänhet av begränsad omfattning. Detta beror inte på bris- tande teknisk kompetens eller brist på konkreta tekniska idéer. En trolig förklaringsfaktor är däremot att utbildningen vid de tekniska högskolorna traditionellt är storföretagsorienterad. De flesta studenter och forskare överväger aldrig seriöst alternativet att starta ett eget företag. En annan förklaring är att det krävs kompetens på många områden utöver teknisk utveckling för att ta steget från produktidé till ett lönsamt företag. En företagsorganisation måste byggas upp och finansieras för utveckling, produktion och marknadsföring av produkten. För detta krävs dels kon- kreta färdigheter i att utveckla sin affärsplan. bygga upp bankkontakter och skriva licensavtal. patentansökningar etc.. dels en viss teoretisk över- blick. som gör det möjligt att förutse och identifiera problem innan de hotar företagets existens.

1 USA bedriver National Science Foundation en försöksverksamhet med s.k. Innovation Centers vid fem universitet med syfte att öka före— tagsetableringen kring dessa. Verksamhetens inriktning skiftar men hu- vuddragen kan sammanfattas på följande sätt. Inom eller i anslutning till universitet byggs upp en kompetensresurs inom området produktutveckling/nyetablering/affärsutveckling. Denna re- surs utnyttjas dels för utbildning. dels för konkreta projekt avseende nyetablering eller affärsutveckling. Utöver att öka kompetensen hos potentiella företagsstartare. så syftar utbildningen till att väcka intresse bland studenter och forskare för företa- gande. och ge de intresserade underlag för att bedöma om de passar som företagare eller ej. Undervisningen bedrivs till stor del så att deltagarna får arbeta med att ta fram en konkret affärsplan kring en egen affärsidé. I de fall idén visar sig hållbar finns vissa resurser att stödja projektet de första stegen mot för- verkligande. Arbetet med dessa och andra konkreta projekt. initierade t.ex. från forskningsverksamheten, bidrar till att utveckla personalens kompetens och ger åskådningsexempcl för undervisningen. Verksamhet av liknande karaktär bedrivs. med stöd från S'fU. i begrän- sad omfattning vid några av de tekniska högskolorna i Sverige. För att bli effektiv behöver denna verksamhet vidareutvecklas och förstärkas. i förs- ta hand inom området affärsutvecklingskompetens. Regeringen har beräk- nat medel härför inom ramen för STU:s anslag (prop. 1981/82: 100 bil. 17 s. 164).

Arbetsgruppen anser vidare att stora insatser behövs när det gäller tekniköi'erföring, och prov bör enligt gruppen göras med insamling, bear- betning och överföring av problem- och behovsbeskrivningar.

Jag vill här peka på att det sedan ett par år tillbaka. i nära anslutning till industridepartementet. bedrivs en försöksverksamhet med produktsök- ning och teknikimport i teknikimportkommitténs (I 1979: 14) regi. Kommit-

• Sida 186
•  Original

Prop. 1981/82:118 186

téns arbete ansluter nära till det område som arbetsgruppen för fram förslag inom. Kommittén beräknas avsluta sitt arbete med ett slutbetän- kande som är planerat till halvårsskiftet 1982. I avvaktan härpå ärjag inte nu beredd att ta ställning till dessa förslag.

I rapporten förs slutligen fram vissa förslag till hur arbetet inom rege- ringskunsliet fortsättningsvis bör bedrivas för att uppnå den samverkan över departementsgränserna som innovationsfrågorna kräver samt hur innovationsaspekterna skall beaktas inom resp. departement i de program. projekt och verksamheter för vilka departementet ansvarar.

Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor. Jag vill emeller- tid framhålla att den föreslagna omorienteringen av industridepartementets arbete mot en mer offensiv inriktning ligger väl i linje med vad jag har anfört som nödvändigt och önskvärt i fiera sammanhang. Inrättandet av ett struktursekretariat inom industridepartementet under föregående år var ett led i denna omorientering. Jag finner det välmotiverat att också lyfta fram innovationsfrågorna och ge dem större tyngd i departementets verksam- het.

4 Underleverantörsfrågor

Som jag tidigare har anfört fyller småföretagen viktiga funktioner som underleverantörer. Under senare tid har konstaterats en viss försvagning av de svenska underleverantörernas ställning. Enligt Industriens utred- ningsinstitut har andelen köp av rå- och insatsvaror från utländska leveran- törer ökat från 38% år 1975 till 41 % år1980. Det är främst maskinindustrin och elektroindustrin som har ökat den utländska andelen. Sammantaget konstateras dock att den svenska tillverkningsindustrin i stort har behållit sina svenska underleverantörer under den senaste femårsperioden. Till liknande slutsatser kommer den informella arbetsgruppen för underleve- rantörsfrågor mellan industridepartementet. Svenska Metallindustriarbe- tareförbundet och Sveriges Mekanförbund.

Samstämmiga resultat redovisas också beträffande den höggradiga stabi- liteten i leverantörssturkturen. Det råder stort ömsesidigt beroende mellan köpare och säljare. Detta beroende ökas ytterligareju mer pr—oduktionsfiö- det koncentreras och effektiviseras. bl. a. genom snabba transporter och låg lagerhållning. Många underleverantörer avsätter större delen. av sin produktion till en köpare. Av studien (SIND FM 1980: 20) Svensk bilindu- stri och dess underleverantörer framgår. att 32 % av de studerade underle- verantörsföretagen med färre än 50 anställda var beroende av bilindustrin för mer än hälften av sin försäljning. I rapporten (SIND 1981: 1) Elektro- nikindustrin i Sverige, del 3. Den mindre elektronikindustrin konstateras att 60 % av företagen helt eller delvis arbetade med marknadsföring och försäljning genom andra företag.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1981/82: 118 187

Det kan vidare konstateras att underleverantörerna är en heterogen företagsgrupp. Jag kommer därför i fortsättningen att skilja mellan kompo- nenttillverkare. legoföretag och rena entreprenadföretag. Det är också lämpligt att skilja mellan underleverantörer till olika typer av beställarföre- tag. Jag delar därför in bcställarna i två grupper. nämligen serieproduce- rande (t. ex. bilar. dammsugare) och orderproducerande (t.ex. oljeborr- plattformar, byggnader).

Av den tidigare nämnda Göteborgsundersökningen framgår att köpatfö- retagen får allt svårare att finna komponenter med tillräckligt hög teknisk nivå hos svenska underleverantörer. Detta gäller särskilt för serieprodu- cerande företag. Andra faktorer som bidrar till att dessa företag i ökad utsträckning köper från utländska komponenttillverkare är att inköpsverk- samheten i allt fler större företagsgrupperingar har centraliserats. vilket har gjort inköpsvolymerna större och därmed intressantare för utländska företag. Utvecklingen av komponenter för den serietillverkande industrin leds av utländska företag med tillgång till stora hemmamarknader. De svenska komponenttillverkarna kommer därför att vara beroende av att deras komponenter marknadsförs internationellt. för att de skall få tillräck- ligt stora volymer att slå ut utvecklingskostnaderna på. Jag vill i detta sammanhang peka på Sveriges exportråds insatser för att öka exporten av internationellt konkurrenskraftiga underleverantörsprodukter.

När det gäller de orderproducerande beställarföretagen har kravet på närhet och flexibilitet större betydelse. Således ökar svenska underleve— rantörers betydelse för dessa företag.

I Göteborgsstudien diskuteras också utvecklingsmöjligheter för olika typer av underleverantörsföretag.

De små lego- och detaljtillverkande företagen med högst 20 anställda kännetecknas av gud eller tillf'redställande lönsamhet och god orderingång. Några viktiga orsaker till framgången är följande. — Ägaren arbetar ofta själv i företaget och sköter arbetsledning. admini- stration och planering i direkt kontakt med produktionen. — Ägaren har bra översikt över företagets kompetens och kan välja pas- sande uppdrag till företaget. — Genom närheten till beställarföretag och den stora flexibiliteten begrän- sas konkurrensen.

Studiens slutsatser beträffande denna typ av företag är att de bör undvi- ka att växa i antal anställda om de inte samtidigt ökar produktiviteten. Det är annars risk att deras smådriftsfördelar försvinner. utan att andra förde- lar vinns. Enligt studien är den bästa samhällsinsatsen för dessa företag att verka för att beställarföretaget utvecklas.

Större ej automatiserade lego- och detaljtillverkare med upp till 200 anställda har ofta relativt dålig lönsamhet. Detta beror främst på konkur- rens från de mindre företagen och från de automatiserade tillverkarna. Ett viktigt inslag för att förbättra utvecklingsbetingelserna för denna typ av

• Sida 188
•  Original

Prop. 1981/82: 118 188

underleverantörer är att förnya produktionsprocessen. Jag återkommer i det följande med förslag i den frågan på grundval av Data- och elektronik- kommitténs betänkande (SOU 1981:59) Datateknik i industriproduk- tionen.

Underleverantörer som har utvecklat egna komponenter och säljer des- sa till olika kundföretag torde ha de största möjligheterna att utvecklas som underleverantörsföretag. Enligt Göteborgsstudien bör samhällets insatser för denna underleverantörskategori inriktas på internationell marknadsfö- ring så att serielängdcrna kan ökas. Vidare bör insatser göras så att allt fler underleverantörsföretag kan utvecklas till komponenttillverkare.

Arbetsgruppen mellan industridepartementet. Svenska Metallindustriar- betareförbundet och Sveriges Mekanförbund slår också fast att det är mycket viktigt att de svenska underleverantörerna ges möjlighet att bibe- hålla och utveckla sin kompetens. Arbetsgruppen betonar att det är viktigt att denna kompetensutveckling skeri nära samarbete mellan beställare och underleverantör. Vidare framhåller arbetsgruppen behovet av ökad export för att en tillräckligt stor produktionsvolym skall kunna upprätthållas. Gruppens förslag innebär i huvudsak följande. — De regionala utvecklingsfonderna bör i större utsträckning än hittills initiera möten mellan underleverantörsföretag och regionens medelstora beställarföretag. SIND bör få i uppdrag att göra en översyn av före- komsten och behovet av kunskapshöjande aktiviteter för beställarföre- tag. — Mekanförbundet och Sveriges exportråd bör öka exportaktiviteterna

bland underleverantörer med internationellt konkurrenskraftiga pro- dukter.

— SIND bör snarast ta initiativ till en samordning av utvecklingsfondernas underleveransförmedling och register över tillverkningskapacitet. En samordning på dessa områden mellan utvecklingsfondernas och Mekan- förbundets verksamhet är önskvärd.

— Industridepartementet bör ta initiativ till en överläggning i syfte att bereda väg för ett internationellt svenskt mässarrangemang vartannat eller vart tredje år. — Det statsstödda exportkreditsystemet bör utformas så att svenska un- derleverantörers ställning stärks.

— Finansiellt stöd bör kunna ges till beställare som tillsammans med svenska underleverantörer uti/ecklar nya produkter eller ny produk- tionsteknik. Därför bör reglertlta för de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån och Industrifondens lån ändras.

— Svenska underleverantörer bör mer än hittills involveras i utvecklings- arbetet med större offentliga beställningar och utvecklingsprojekt. — De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån bör få använ- das till offertstöd till småföretag som vill samverka vid större anbuds- projekt inom landet.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1981/82:118 189

För egen del vill jag anföra följande. Jag instämmer i den analys av underleverantörsföretagens situation och utvecklingsförutsättningar som kommer till uttryck i Göteborgsstudien och arbetsgruppens rapport. Flera av de konkreta förslag som arbetsgruppen har redovisat berör de regionala utvecklingsfondernas verksamhet. Jag återkommer senare till den frågan. Övriga förslag kräver inga riksdagsbe- slut. Jag vill dock för fullständighetens skull anmäla följande. Förslagen om inriktning av det statsstödda exportkreditsystemet ligger väl i linje med riksdagens beslut är 1981 (prop. 1980/81:130, NU 1981/82:64. rskr l981/ 82: 425). Jag har erfarit att SIND redan har påbörjat aktiviteter av det slag som arbetsgruppen förordar. Jag har också erfarit att Industrifonden redan stöder projekt med sådan inriktning som arbetsgruppen föreslår. Jag åter- kommer strax till detta. Någon ändring av reglerna för fondens verksamhet behöver inte göras. Jag vill slutligen nämna att jag avser att ta initiativ till en överläggning om internationellt inriktade mässarrangemang för svenska underlevarantörer.

5 Förnyelse av produktionsprocessen

Som jag nyss nämnde är det för många underleverantörsföretag. särskilt inom verkstadsindustrin. nödvändigt att öka produktiviteten. Även andra små och medelstora tillverkningsföretag behöver förnya produktions— processen för att kunna utvecklas och klara en hårdnande internationell konkurrens. Data- och elektronikkommittén (DEK) har i betänkandet (SOU 1981:59) Datateknik i industriprocessen lämnat förslag om bl.a. åtgärder för att främja en bred spridning av datastödd produktionsteknik. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till vissa av DEKzs förslag men vill här närmare behandla ett av förslagen som direkt är inriktat på små och medelstora företag.

Enligt DEK kan satsningar på datateknik bidra till en önskvärd höjning av effektiviteten i industriproduktionen. Genom att brett sprida modern datateknik kan man åstadkomma en industriell expansion. Detta förutsät- ter bl.a. att företagen har finansiella och kunskapsmässiga förutsättningar att snabbt utnyttja datateknikens möjligheter. DEK föreslår därför bl. a. att en ny typ av statliga lån. s.k. produktionsutvecklingslån, införs för små och medelstora företag. Sådana produktionsutvecklingslån skall särskilt inriktas mot immateriella investeringar och lämnas med villkorlig återbe- talningsskyldighet. För verksamheten med produktionsutvecklingslån fö- reslås en ram på 300 milj. kr. för tre år.

Huvuddelen av remissinstanserna har ställt sig tveksamma eller negativa till att införa en ny låneform. Flera remissinstanser anser att befintliga statliga låneformer kan täcka de behov som DEK pekar på.

För egen del anser jag det väsentligt att tillgodose behovet av finansi-

• Sida 190
•  Original

Prop. 1981/82:118 190

ering för att utveckla produktionsprocessen. Många små och medelstora underleverantörsföretag riskerar att slås ut om deras produktionsteknik inte ligger på en sådan nivå att de är konkurrenskraftiga i förhållande till utländska underleverantörer. Någon ny låneform behövs dock inte enligt min mening. Olika typer av befintliga låneformer kan användas för detta ändamål. Jag kommer dessutom att utforma mina förslag i det följande om de regionala utvecklingsfondernas verksamhet på sådant sätt. att fonderna får goda möjligheter att finansiera åtgärder med syfte att förbättra produk- tionsprocessen.

6 Teknikupphandling från småföretag

Som jag har framhållit i andra sammanhang innebär teknikupphandling många gånger ett effektivt instrument för att stimulera den tekniska ut- vecklingen. Inom regeringskansliet pågår också. som jag tidigare nämnde. arbete för att på olika sätt stimulera till ökad teknikupphandling.

Hittills vidtagna åtgärder har i första hand syftat till att allmänt öka inslaget av teknikupphandling vid offentlig upphandling. Särskilt de pri- märkommunala och landstingskommunala sektorerna har bedömts inne- hålla en outnyttjad potential. vilket styrt åtgärdernas inriktning.

Innan jag går vidare villjag för att undvika missförstånd precisera vad jag menar med teknikupphandling.

Med teknikupphandling avses en process där utveckling ingår som en nödvändig del när en vara. tjänst eller ett system upphandlas. Det tekniska utvecklingsarbete som ingår i processen kan vara omfattande och gälla tillämpning av avancerad teknik. Det kan även innebära mindre utveck- lingssteg eller produktmodifiering och gälla mer vardaglig teknik. Utveck- lingsarbetet kan avse produkten. systemet eller den produktionsprocess i vilken produkten tas fram.

Kännetecknande för teknikupphandling som utvecklingsstimulerande medel är kopplingen till ett konkret behov: det måste finnas en beställare med kompetens att formulera sitt behov i en kravspecif'ikation och med vilja till det risktagande som teknikupphandling innebär. Mot denna bak- grund har det varit naturligt att insatserna hittills i första hand har inriktats på att mobilisera potentiella beställare.

Beställare med otillräcklig kompetens och otillräckliga resurser för att på egen hand genomföra ett teknikupphandlingsprojekt kan få bistånd av STU i form av rådgivning m.m.

På leverantörssidan är dominansen av storföretag påfallande. Upphand- lande organ, statliga myndigheter. kommuner och företag, går den säkra vägen och väljer ofta etablerade och stora företag som främsta partner. Det viktiga stadium i en upphandlingsprocess som avser studier av olika slag. dvs. en verksamhet som ligger mycket tidigt i processen, tycks mer eller

• Sida 191
•  Original

Prop. 1981/82: 118 191

mindre vara reserverad för stora företag. Denna tidiga bindning till ett företag är i stort bestämmande för hur själva upphandlingen kommer att utformas. Den som medverkar i studiearbetet har ett försteg när upphand- lingen skall genomföras.

Teknikupphandling har således hittills mera varit en fråga för stora företag som kan ta på sig rollen som huvudleverantör och medleverantör. De små företagen finns också med men då som underleverantörer. vanli- gen till huvud- och medleverantören. mera sällan till beställaren/upphand- laren.

Denna rollfördelning gör att de små företagen företrädesvis fungerar som tillverkare och inte som utvecklare. Det lilla företagets insats ligger efter utvecklingsfasen. Utvecklingsarbetet blir därmed en uppgift för det stora företaget.

På etablerade områden är denna rollfördelning tydlig. På nya områden är mönstret mindre klart. Här kan de små företagen inta en mer aktiv och framskjuten position.

Sammantaget kan således konstateras att småföretagen som utveck- lingsresurs utnyttjas i mycket liten utsträckning i samband med teknikupp- handling.

Samtidigt står det klart att en mycket stor andel av de innovationer som kommer fram har sitt ursprung i småföretag. Dessa innovativa småföretag uppvisar också, både i Sverige och i andra länder. en mycket kraftig tillväxt. Utvecklingsverksamheten kostar vidare mindre i småföretagen. Det kan från olika utgångspunkter således finnas goda skäl att öka teknik- upphandlingen från småföretag.

Av vad jag här har nämnt framgår vidare att en ökning av teknikupp- handling från storföretag (enligt huvudleverantörsprincipen) inte självklart leder till ökad teknikupphandling från småföretag. För att säkerställa detta krävs mer riktade insatser.

I fall när ett upphandlingsbehov är känt i god tid kan ett sätt att stärka svenska leverantörers konkurrensförmåga vara att lägga ut statliga utveck- lingskontrakt eller studieuppdrag på möjliga svenska leverantörer. Själva upphandlingen genomförs sedan på traditionellt sätt. Det finns fall där utvecklingskontrakt har använts i Sverige, t. ex. inom rymdområdet. men det är inte särskilt vanligt förekommande. För att STU skall kunna arbeta med utvecklingskontrakt som stödform krävs ändringar i reglerna för STU:s stöd. En sådan ändring skulle medge en tyngdpunktsförskjutning från rena studieuppdrag som förekommer i relativt större utsträckning i dag till utvecklingskontrakt med den starkare koppling till potentiella be- ställare som detta innebär.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m.m. lämnas STU:s finan- siella stöd i form av bidrag med eller utan villkorlig återbetalningsskyl- dighet samt i form av lån (prop. 1977/78: 111. NU 1977/78:75. rskr 1977/

• Sida 192
•  Original

Prop. 1981/82: 1 18 192

78:361). Bestämmelser om STU:s stöd finns i förordningen (19781571 omtryckt 1980: 473) om statligt stöd till teknisk forskning. industriellt ut- vecklingsarbete och uppfinnarverksamhet. Undantag görs här för stöd inom energiområdet för vilket särskilda regler finns i förordningen (1979: 319) om statligt stöd till energiforskning.

STU har i skrivelse den 28 januari 1982 hemställt om vissa ändringar i regelsystemet för STU:s stöd. STU föreslår bl. a. att formerna för STU:s stöd vidgas så, att STU ges möjlighet att lägga ut uppdrag eller beställning- ar. i likhet med vad som redan gäller för statens stöd till energiforskning.

Med hänsyn till utvecklingskontraktens positiva effekter bör dock en strävan vara att i större utsträckning använda utvecklingskontrakt för att få ett starkare inslag av teknikutveckling i vissa beställningar. Dessa ut- vecklingskontrakt kan utformas så att de förutom att stärka svenska leve- rantörer ger beställarna stimulans att medverka i en teknikupp- handlingsprocess. Denna stödform skulle också kunna användas som ett sätt att stärka småföretags ställning inför en upphandling.

Åtgärder för att stimulera teknikupphandling kan till stor del vidtas inom ramen för gällande riktlinjer och anslagsvillkor för stöd till teknisk forsk- ning och utveckling. På en punkt krävs dock beslut av riksdagen. nämligen då det gäller formerna för STU:s stödgivning. som enligt vad jag nyss nämnde får anses vara bundna till de former som avgavs i prop. l977/ 78: 111. Mot bakgrund av att dessa stödformer inte är tillräckligt flexibla för stimulans av teknikupphandling förordar jag att regeringen föreslår riksdagen att. inom de ramar och riktlinjer i övrigt som riksdagen beslutat om vad gäller STU:s verksamhet. stödet till teknisk forskning och utveck- ling skall få ges även i annan form än hittills enligt vad regeringen närmare bestämmer. Jag vill tillägga attjag ännu inte är beredd att ta slutlig ställning till de konkreta förslagen i STU:s skrivelse. som f.n. remissbehandlas. Det bör emellertid göras möjligt för regeringen att föreskriva att STU:s stöd skall få lämnas även i form av utvecklingskontrakt utan att ännu en gång höra riksdagen.

En speciell typ av teknikupphandlingsprojekt utgörs av s.k. obeställda projekt (”unsolicited proposals"). Därmed åsyftas ett idé- och lösnings- förslag från en innovatör som vill samarbeta med upphandlaren för att vidareutveckla projektet till en färdig produkt. I detta fall kommer således initiativet från ett företag som vill utveckla ny teknik för framtida använd- ning hos en upphandlare, utan att det finns ett omedelbart behov att upphandla. För att ett sådant här samarbete skall kunna rubriceras som teknikupphandling krävs att upphandlaren kan förmås att presentera en kravspecilikation som han står bakom samt att ett leveransavtal och (i tillämpliga fall) ett samarbetsavtal avseende en första anläggning kommer till stånd. Medan utvecklingskontrakt i första hand syftar till att stärka ett företag inför en planerad upphandling omfattar obeställda projekt således mer regelrätt teknikupphandling men där initiativet kommer från utveck- laren/leverantören.

• Sida 193
•  Original

Prop. 1981/82: 118 193

Såväl svenska (STU:s) som utländska (amerikanska och kanadensiska) erfarenheter av denna typ av upphandling är mycket goda. Den studie som STU f.n. genomför i samarbete med Center for Policy Alternatives vid Massachusetts Institute of Technology i USA om unga teknologibaserade småföretags utvecklingsbetingelser i Sverige visar att beställningar från större företag av utveckling av nya produkter har mycket stor betydelse i företagens startskede, dvs. de första 2—3 åren efter etablering. Även i tillväxtskedet. stadiet efter startskedet. har denna typ av projekt en viss betydelse för företagens utveckling. Studien visar vidare att hittills har den offentliga upphandlingen från småföretag varit obetydlig. Den positiva effekten för småföretag vid användande av obeställda projekt som studien redovisar, härrör från fall då större enskilda företag varit beställare. Ame- rikanska studier visar emellertid att den offentliga upphandlingen kan spela en betydligt större roll för småföretagen än vad som f. n. är fallet i Sverige.

STU har i skrivelse den 12januari 1981 redovisat hittills gjorda erfaren- heter av sin teknikupphandlingsstödjande verksamhet och föreslagit att denna typ av upphandling ytterligare bör stimuleras. Jag delar denna uppfattning. Detta bör kunna göras genom att ett f1ertal behovsstudier initieras för olika offentliga förvaltningsområden. tjänster eller funktioner. Sådana studier skulle kunna peka på befintliga och förväntade problem inom resp. verksamhet samt stimulera till ett långsiktigt tänkande vid letandet efter lösningar. Dessa förslag behandlas sedan av berörda centrala och lokala myndigheter (upphandlare) samt av industrin. Såväl STU som de nyinrättade nationella utvecklingsbolagen bör här kunna spela en roll. Det ankommer på regeringen att lämna de föreskrifter som erfordras.

För att väsentligt öka volymen obeställda projekt krävs förmodligen ytterligare insatser. En framkomlig väg bör härvid vara att skapa former för obeställda projekt som på ett naturligt sätt får ingå i större offentliga upphandlingsprojekt. I ett sådant sammanhang bör enligt min bedömning möjligheterna vara större att knyta upphandlingen till verkliga behov. vilket erfarenhetsmässigt är betydelsefullt. Vissa kommande stora för- svarsupphandlingar kan komma att visa sig intressanta i detta avseende.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har nyligen satt igång en studie för att ge uppslag till offensiva åtgärder som kan öka den svenska indu- strins konkurrenskraft på det energitekniska området. Studien. som på regeringens uppdrag har beställts av delegationen för energiforskning avses bl. a. utmynna i konkreta förslag till åtgärder för att i ökad utsträck- ning använda de stora satsningar inom energiforskningsprogrammet som en drivkraft till vår industriella förnyelse. Enligt vadjag har erfarit kommer härvidlag uppmärksamhet att ägnas åt möjligheterna att använda obe— ställda projekt från nya. små företag. Jag finner det naturligt att IVA i detta sammanhang beaktar vilken roll det nyinrättade nationella utvecklingsbo- laget på energiområdet — Svensk Energiteknisk Utveckling AB — kan

• Sida 194
•  Original

Prop. 1981/82: 118 194

spela. Jag ser med intresse fram mot resultatet av [VA:s arbete. som enligt uppgift beräknas vara avslutat hösten 1982.

För att utveckla underleverantörsrelationer i samband med teknikupp- handlingsprojekt med kanske många inblandade underleverantörsföretag. fordras att huvudleverantören/storföretaget lägger ut delar av teknikupp- handlingen på underleverantörer på sådant sätt att även de senare får del av de positiva effekter som teknikupphandling förknippas med.

Som tidigare konstaterats är det emellertid fortfarande alltför få företag som aktivt ägnar sig åt att stärka sina underleverantörer. Huvudleveran- törsprincipen leder som redan nämnts till att teknikupphandling inte kom- mer småföretag till del. För att ändra på detta kan olika typer av stimulans- och styråtgärder tillgripas från beställarens sida eller från organisation som stödjer teknikupphandlingsprojekt. Dessa åtgärder bör om möjligt utfor- mas så att de bidrar till att själva underleverantörsrollen utvecklas, vilket kanske i vissa fall fordrar att storföretaget ställer utvecklingsresurser till underleverantörens förfogande.

Enligt vad jag har erfarit lämnar Industrifonden visst stöd till bilindu- strins underleverantörer. Den valda stödmodellen innebär en kombination av stöd till typbundet resp. allmänt utvecklingsarbete. Biltillverkaren står för hälften av underleverantörens kostnader för att ta fram nya verktyg etc. för komponenttillverkning. Den andra hälften bekostas av fonden mot royalty baserad på antalet komponenter som underleverantören förser biltillverkaren med. Det allmänna utvecklingprogrammet hos underleve- rantören finansieras till hälften av underleverantören själv och till hälften genom lån från fonden. Jag finner modellen mycket intressant och uteslu- ter inte att den även kan tillämpas för andra branscher. Det ankommer emellertid på Industrifonden att göra sådana bedömningar inom ramen för de regler som gäller för fondens verksamhet.

Jag ställer mig avvisande till att i samband med all offentlig teknikupphandling kräva att en viss andel av upphandlingen skall göras från småföretag. Ett sådant förfarande kan skapa problem om vem som skall ta det juridiska ansvaret för de delar som upphandlaren tvingar huvudleverantören att lägga ut på andra företag. En förutsättning för denna metod är förmodligen att beställaren har tillräcklig kompetens för att bryta ut vissa delar av upphandlingen och lägga dessa direkt på småföre- tag, vilka i så fall inte längre kan betraktas som underleverantörer i egentlig mening. För de offentliga organ som har denna kompetens kan det i många fall finnas anledning att överväga möjligheten att lägga ut delar av en teknikupphandling på småföretag. Jag har också erfarit att detta görs i ökad utsträckning. bl. a. av försvarets materielverk.

• Sida 195
•  Original

Prop. 1981/82: 118 195 7 Vissa elektronikfrågor

SIND framhåller i rapporten (SIND 1981: 1) Elektronikindustrin i Sveri- ge. del 3. Den mindre elektronikindustrin. att de små och medelstora elektronikföretagen växer snabbt i betydelse för stora delar av övrig indu- stri. De kan under 1980-talet bli en viktig draghjälp för en industriell expansion och bidra till att nya arbetstillfällen får en god regional fördel- ning. Verket konstaterar också att expansionsmöjligheterna för svensk industri främst finns i skärningspunkten mellan den elektroniska och me- kaniska verkstadsindustrin.

I rapporten konstaterar SIND att tillväxttakten i de små och medelstora elektronikföretagen vida har överstigit tillväxten inom andra icke krisdrab— bade delar av svensk industri under 1970-talets andra hälft. Ett skäl till den snabba tillväxten är utvecklingen på halvledarområdet. som har möjlig— gjort en mängd nya tillämpningar och produkter. Ett annat skäl är att företagen har arbetat och utvecklats inom en väl utvecklad infrastruktur. Inte minst svensk storindustri har som kompetent upphandlare utgjort en del av denna infrastruktur. Vidare kan noteras en hög nyetableringstakt inom elektronikindustrin.

Den mindre elektronikindustrins export av egna produkter är i storleks- ordningen en miljard kronor per år. Ännu med betydelsefull är enligt SIND den export och exportpotential som branschen skapar genom sitt bidrag till den övriga industrin. Eftersom företagens verksamhet kan bedrivas fram- gångsrikt i relativt små enheter kan den förväntade expansionen inom branschen enligt verket i större utsträckning än tidigare förläggas till områ- den där industriproduktionen i övrigt stagnerar. SIND har också funnit att etableringshindren är låga och samverkansmöjligheterna med andra före- tag är goda. både för legotillverkning och gemensam produktutveckling.

Jag har för egen del noterat den höga tillväxttakten inom elektronikin- _ dustrin och elektronikens betydelse för den industriella utvecklingen i övrigt. Särskilt villjag framhålla den viktiga roll som småföretagen spelari detta sammanhang.

Både SIND och några remissinstanser berör även elektronikens möjlig- heter att bidra till en förbättrad regional utveckling. Bl. a. STU och DEK anser dock att SIND överskattar elektronikens regionalpolitiska betydelse och STU framhåller att samverkan med övrig industri kräver närhet till större industriella centra.

För egen del har jag viss förståelse för dessa synpunkter. Jag är dock övertygad om att de utbildningsinsatser som dels har påbörjats. dels ytter- ligare föreslås i årets budgetproposition avseende både gymnasieskolan och högskolan i betydande grad kommer att förbättra den regionala sprid- ningen av data- och elektronikkunskaper. Jag har också noterat att SIND och STU tillsammans med arbetsmarknadens parter under år 1981 har tagit initiativ till och gemensamt med alla regionala utvecklingsfonder bjudit in

• Sida 196
•  Original

Prop. 1981/82: 118 ' 196

företag och informerat om ett åtgärdsprogram som avser mikroelektroni- kens möjligheter i produktförnyelsearbetet.

] rapporten behandlas företagens. branschorganisationernas och statens roll när det gäller att främja utvecklingen för de mindre elektronikföreta- gen. SIND finner inga motiv för att samhället skall ta på sig några samord- ningsuppgifter när det gäller uppkommande expansionsproblem. Ett bety- dande ansvar bör kunna läggas på braschorganisationerna. Jag delar denna uppfattning. Att andra länder subventionerar elektronikindustrin är enligt min uppfattning inget skäl för att även Sverige skall göra det. Jag vill dock än en gång påpeka den aktiva roll olika samhällsorgan såsom STU. SIND. Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU) och de regionala ut- vecklingsfonderna redan spelar för data- och elektronikindustrin. Till detta kommer satsningar på exempelvis Tele-X. Viking och det allmänna data- nätet.

Jag har noterat att SIND som en följd av mikroelektronikkampanjen redan i vägledande syfte tagit fram en utbildningskatalog. Jag utgår själv- fallet också ifrån att SIFU i denna liksom andra frågor samarbetar med berörda branschorganisationer.

SIND konstaterar dels att de mindre företagen har behov av komponent- värdering, dels att betydande resurser finns att tillgå på marknaden. Ver- ket ser därför ingen mening i att bygga upp ytterligare utrustningsresurser för en sådan veksamhet. Flertalet remissinstanser delar denna uppfattning. Den samordning och spridning av kunskaper. värderingar och erfarenheter som behövs. bör enligt SIND kunna ske på viss kommersiell bas genom den mest berörda branschorganisationen. Jag instämmer i denna uppfatt- ning.

Trots att datorstödd krets- och kretskortskonstruktion (CAD) ger möjlig- het till effektivisering av konstruktionsarbctet utnyttjas tekniken endast i liten omfattning inom den mindre elektronikindustrin. SIND anser att kunskapsspridning om tekniken är angelägen och att detta bör ske genom från utrustningsleverantörerna fristående utbildningsgivare. Dock krävs tillgång till relativt omfattande utrustning. Begränsade möjligheter till så- dan kunskapsspridning finns f.n. inom högskolan. En viss samordning på grundutbildningsverksamheten inom CAD-området planeras f.n. SIND upprepar ett tidigare förslag om förstärkning av SIFU:s resurser inom detta område.

Några remissinstanser stryker under betydelsen av att kunskapssprid- ning sker snabbt till den mindre elektronikindustrin och att erforderliga utrustningsresurser byggs upp enligt SIND:s förslag. Elektronikindustri- föreningen påpekar att för mönsterkort finns både utrustning och service att tillgå på marknaden till överkomlig kostnad. varför något statligt enga- gemang inte bör komma ifråga. För andra ändamål än mönsterkorts- layouter utnyttjas CAD förhållandevis blygsamt i branschen. Behov kom- mer dock att finnas för kretskonstruktion och tillgång på komponentkarak-

• Sida 197
•  Original

Prop. 1981/82: 118 l97

täristiska. Chalmers Tekniska Högskola organiserar f. n. ett integrerat kretscentrum med relativt begränsade resurser för viss rådgivning. kon- struktion och fabrikation.

Jag delar Elektronikindustriföreningens åsikt att ytterligare statligt enga- gemang. vad gäller CAD för kretskonstruktion. inte bör förekomma. Enligt vad jag erfarit finns ett projekt (CAD 80), som stöds i huvudsak av STU och Saab-Scania AB. Projektet innebär att en databas för kort- och krets- konstruktion via datanätet och genom terminaler som en servicebyråfunk- tion skall knyta samman de tekniska högskolorna. Datanätet har börjat fungera liksom viss samverkan mellan några högskolor. Ytterligare medel för viss utrustning kan behövas. Jag utgår från att även SIFU kan delta i detta projekt.

SIND har studerat branschens önskemål att ett elektronikinstitu! inrät- tas. men har inte funnit tillräckliga motiv att föreslå att ett fristående institut bildas. Vid sidan av andra organisationer har SIFU en viktig roll när det gäller den mindre elektronikindustrins expansionsmöjligheter. Det är därför enligt verket angeläget att SlFU:s organisation och resursan- vändning på bästa möjliga sätt anpassas härtill.

Jag delar SIND:s uppfattning att något särskilt elektronikinstitut inte bör inrättas. Det är dock viktigt att industrin har tillgång till erforderliga resurser. Dessa finns tillgängliga på olika ställen och det är en uppgift för branschorganisationer. regionala utvecklingsfonder. SIFU m. fl. att sprida kännedom om sådana resurser. De nyligen beskrivna CAD-aktiviteterna är ett exempel på detta.

SIND har funnit det nödvändigt med någon form av samordning av kunskaper om hur det viktiga utbudet av utrusmingstjänsrer ser ut och utvecklas. Verket finner att detta är uppgifter som naturligen faller på branschorganisationerna. Enligt vad jag har erfarit utger redan flera hög— skolor kataloger som redogör för projektverksamheten liksom för tillgäng- lig utrustning.

SlND har inte funnit att finansierings/örhållandena utgör något avgö- rande hinder för att den mindre elektronikindustrin skall kunna fortsätta att expandera ytterligare i 1970-talets snabba takt. Några nya finansierings- institutioner förefaller inte att behövas, varför verket avstyrker ett av den mindre elektronikindustrin framfört förslag om att inrätta en s.k. projekt- fond. Jag instämmer i SIND:s uppfattning. Finansieringsbehovet bör kun- na tillgodoses genom banker. regionala utvecklingsfonder. Sveriges lnves- teringsbank och andra liknande organ. Jag kommer strax att föreslå sådana ändringar av de regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet att deras möjligheter att finansiera riskfyllda Utvecklingsprojekt ökas. Jag kommer vidare att ta upp frågan om ökade möjligheter för expansiva småföretag att få tillgång till riskkapital. t.ex. genom utvecklings- och investmentbolag.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1981/82: 118 198

8 Hantverksfrågor

Vid riksmötet 1977/78 begärde riksdagen att en utredning skulle tillsättas med uppgift att göra en utvärdering av hantverkets situation och framtids- utsikter ("NU 1977/78: 55. rskr 1977/78: 283). Med anledning härav uppdrog regeringen i december 1978 åt SIND att utreda dessa frågor. SIND har i juni 1981 överlämnat utredningen (SIND l981:2) Hantverk — produktion med tradition. Utredningen har remissbehandlats.

Utredningens förslag till åtgärder behandlas främst i den promemoria om vissa utbildningsfrågor m.m. för de mindre och medelstora företagen som har upprättats inom utbildningsdepartcmentet (underbilaga 4.4).

För egen del villjag anföra följande. Hantverket spelar en viktig roll i det svenska näringslivet. De produkter och tjänster som produceras utgör ett värdefullt komplement till den indu- striella och massfabrieerade produktionen. Förutom att hantverk efterfrå- gas av rena nyttoskäl fyller det också ett behov av kulturtradition. kvalitet och skönhet. Hantverkets sysselsättningsmässiga betydelse framgår av utredningens uppgift att ca 230000 personer är sysselsatta inom detta verksamhetsområde.

Hantverksföretagen är normalt små företag som bedriver sin verksam- het mcd de förutsättningar som gäller för all småskalig verksamhet. De åtgärder för att förbättra dessa förutsättningar somjag nyss har föreslagit och de förslag som jag kommer att lämna i det följande riktas således även mot hantverksföretagen.

I en skrivelse, som inkommit till industridepartementet den 18 februari 1982. har Sveriges Hantverks— och Industriorganisutitm — Familjeföreta- gen samt Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund efter samråd med SIFU. Stockholms kommun. Landstingsförbundet samt Stockholms stads hantverksförening tagit upp vissa frågor beträffande lokaler för hantverk och hemslöjd inom Stockholmsregioncn. Sedan år 1941 disponerar hant- verket lokaler i kvarteret Sandbacken Mindre på Södermalm i Stockholm. Den tomt på vilken lokalerna är uppförda har donerats av Stockholms stad till staten med förbehållet att den skulle användas för uppförande av byggnad åt dåvarande statens hantverksinstitut. Annan användning eller överlåtelse får enligt gåvobrevet inte ske utan Stockh01ms kommuns med- givande. Utnyttjandet av lokalerna har sedermera övertagits av SIFU. Lokalerna har hela tiden förvaltats av byggnadsstyrelsen. I skrivelsen hemställs att lokalerna efter en upprustning överlåts på en stiftelse som bildas av organisationer med anknytning till hantverk och hemslöjd. Stif- telsen, vars ändamål skall vara att främja hantverkets och hemslöjdens utveckling, skall förvalta lokalerna och upplåta dem för verksamhet med anknytning till hantverk och hemslöjd.

Frågan om överlåtelse av de aktuella lokalerna i kvarteret Sandbacken Mindre på Södermalm i Stockholm bereds f.n. inom regeringskansliet.

• Sida 199
•  Original

Prop. 1981/82: 118 199

Innan regeringen kan ta ställning till det framförda förslaget måste bl.a. villkoren för en eventuell överlåtelse till den nybildade stiftelsen utformas samt SlFU:s framtida lokalbehov inom Stockholmsområdet klarläggas. Vidare måste Stockholms kommuns godkännande inhämtas.

Jag övergår nu till att kortfattat redogöra för vissa frågor med anknyt- ning till hantverket.

Design- och formgivningsverksamhet ingår som en naturlig del i den produktutveckling som bidrar till att höja svenska produkters kvalitet och konkurrenskraft inom och utom landet. Åtgärder för att främja hantverket har därvidlag betydelse för såväl konsthantverk och konstindustri som för den framtida industriella formgivningen. Regeringen har mot denna bak- grund uppdragit åt SIND att överväga olika åtgärder som kan främja design- och formgivningsverksamhet.

Byggnadsverksamhetens utveckling under 1950- och 1960-talen ut- märktes av den ökande omfattningen av nybyggnader. Parallellt härmed skedde en teknisk utveckling mot ökad prefabricering och standardisering inom nybyggnadssektorn. För bygghantverksyrkena har detta medfört ökad specialisering med större inriktning av kompetensen på montagearbe- ten och andra arbetsmoment som är förhärskande inom modern nybygg- nadsteknik. Samtidigt har kunskaperna i äldre byggnadsteknik. som är viktig vid reparations- och underhållsverksamhct. tunnats ut eller helt försvunnit.

Under 1970-talet har nybyggandet minskat kraftigt samtidigt som om- byggnads-, reparations- och underhållsverksamheten ökat betydligt. År 1980 svarade reparations- och underhållsverksamheten för nästan 30 % av den totala byggproduktionens värde. Under 1980-talet förväntas repara- tions- och underhållsverksamheten fortsätta att öka medan nybyggandet förväntas stabilisera sig på i stort sett nuvarande nivå. Detta medför att behovet av arbetskraft som har kunskaper i äldre byggnadsteknik kommer att öka ytterligare. Redan i dag råder det brist på bygghantverkare med sådan kompetens. varför det krävs utbildningsinsatser inom dessa områ- den. I fråga om förslag till åtgärder hänvisarjag till vad som har anförts i utbildningsdepartementets promemoria om utbildningsfrågor m. rn. för de små och medelstora företagen (underbilaga 4.4).

För att kunna uppnå ett fullgott resultat vid reparations— och underhålls— arbeten på äldre byggnader krävs förutom arbetskraft med kunskaper i äldre byggnadsteknik även tillgång till sådant byggnadsmaterial och sådana verktyg som är anpassade till dessa byggnader och dessa arbetsmetoder. I vissa fall tillverkas dessa byggnadsmaterial resp. verktyg ej längre. En ökning av reparations- och underhållsverksamheten bör leda till att efter- frågan på dessa produkter ökar, vilket i sin tur torde göra det intressant för företagen att återta upp tillverkningen av sådana produkter.

• Sida 200
•  Original

_Prop. 1981/82: 118 200

9 Centrum för småföretagsutveckling

Jag övergår nu till frågan om ett särskilt centrum för småföretagsurveck- [ing. Statsministern har nyss redogjort för de mindre och medelstora före- tagens stora betydelse för sysselsättningen. den tekniska och kommersiella förnyelsen samt den regionala balansen. Arbetsvillkoren för de mindre och medelstora företagen förändras snabbt. Strukturomvandlingen påverkar stora och små företag olika. Det är därför angeläget att särskilt följa de strukturförändringar som speciellt drabbar småföretagen.

Forskning. utredning och utbildning för småföretag bedrivs vid högsko- leenheter samt privata. kommunala och statliga utredningsinstitut.

SIND har sedan tillkomsten år 1973 gjort utredningar om de små och medelstora företagens problem och villkor. SIND hari sin utredningsverk- samhet samarbetat med forskare vid olika högskoleenheter. Jag har med stöd av regeringens bemyndigande (Dir. 1981173) nyligen tillkallat en ut- redningsman för att se över SIND:s organisation och verksamhet. Utre- daren skall se över bl. a. verkets roll i samband med småföretagspolitikens långsiktiga informationsförsörjning.

Under hösten 1981 har struktursekretariatet vid industridepartementet inlett sin verksamhet (jfr prop. 1980/81: 130 s. 169). Sekretariatet arbetar med frågor av betydelse för industrins långsiktiga strukturella utveckling. Sekretariatet stödjer sig i allt väsentligt på externa privata och offentliga forsknings- och utredningsorgan. Sekretariatet har bl. a. medverkat vid en kartläggning av små och medelstora företag i svenskt näringsliv (Ds I 1982: 3). Det har vid kartläggningen varit svårt att få uppgifter om nyföreta- gandets utveckling. teknikens långsiktiga inverkan på småföretagens över- levnadsmöjligheter. konsekvenser i samband med alternativa företags- former m. m.

Chefen för utbildningsdepartementet har i sin anmälan till proposition 1981/82: 106 om forskning och forskarutbildning uppmärksammat behovet av forskning om småföretagens betydelse för näringslivets förnyelse och utveckling. I dagsläget bedrivs forskning med anknytning till de mindre företagens problem vid flera högskolor. Högskoleenheterna i Umeå och Växjö har särskilt uppmärksammat småföretagen. Vid universitetet i Umeå har forskningen på senare tid fått en regionalekonomisk inriktning.

Högskolan i Växjö bedriver utbildning. forskning och utredningsverk- samhet på småföretagsområdet. Den har särskilt goda geografiska förut- sättningar för småföretagsinriktad verksamhet bl. a. därför att näringslivet i regionerna runt Växjö har ett stort inslag av småföretag. Sedan fem år finns ett flertal utbildningsprogram som speciellt riktar sig mot de små och medelstora företagen. Forskare vid högskoleenheten i Växjö har lagt fram avhandlingar om de mindre företagens exportbeteende. om samverkan mellan mindre företag och om fusioner och samgående som berör småföre- tag. F.n. pågår forskning om bl. a. det svenska nyföretagandet. teknikba-

• Sida 201
•  Original

Prop. 1981/82: 118 201

serade småföretag och löntagarägda företag. Högskolan är också engage- rad i olika utrednings- och konsultuppdrag med inriktning mot de mindre och medelstora företagens problem i samarbete med bl.a. SIND. Verk- samheten har hittills bedrivits inom en begränsad ram eftersom högskolan inte har någon egen fast forskningsorganisation. Högskolan saknar därmed resurser för att garantera att hittills vunna insikter inom srnåföretagsområ- det kan tas tillvara och vidareutvecklas.

Vid högskoleenheten i Växjö förs f. n. diskussioner om att inrätta ett centrum för småföretagsutveckling. Centrumet föreslås få en tjänst som verkställande ledamot, tre forskartjänster. tre forskningsassistenttjänster och en sekreterartjänst. Enligt högskoleenhetens beräkningar uppgår per- sonal- och lokalkostnaderna till 1,7 milj. kr. årligen. Centrumets personal skall i huvudsak arbeta med långsiktig kunskapsutveckling. Enligt pla- nerna bör den långsiktiga kunskapsutvecklingen kombineras med utred- ningar och konsultinsatser i enskilda småföretag för att därigenom säkra verksamhetens praktiska anknytning. Centrumet skall också arbeta med utbildning och kontaktarbete med inriktning mot de små och medelstora företagen i ett nationellt och internationellt perspektiv. Förespråkare för den planerade verksamheten framhåller att en effektiv långsiktig kun- skapsutveckling på småföretagsområdet förutsätter en nära kontakt med de mindre företagen. Enligt högskolan finns redan i dag det nödvändiga kontaktnätet.

Jag vill för egen del. efter samråd med chefen för utbildningsdeparte- mentet. anföra följande.

Enligt min mening bör den småföretagsinriktade verksamheten inom högskolan förstärkas. Jag avser att i annat sammanhang (prop. 1981/ 82: 113) lägga fram förslag beträffande samordning av regionalpolitisk forskningi Umeå.

Verksamheten vid högskolan, SIND. struktursekretariatet m.m. kan inte helt fylla behovet av långsiktig information på småföretagsområdet. Enligt min mening kan ett centrum för småföretagsutveckling i Växjö aktivt bidra till att tillgodose småföretagspolitikens långsiktiga informa- tionsbehov. Jag är medveten om att chefen för utbildningsdepartementet i sin anmälan till den nämnda propositionen om forskning och forskarut- bildning framhåller att inrättandet av nya forskningsinstitut i form av särskilda stiftelser bör ske med restriktivitet och att frågan i varje enskilt fall bör prövas av regeringen. Chefen för utbildningsdepartementet nämner också att regeringen nyligen har uppdragit åt universitets- och högsko- leämbetet att utreda frågan om de små högskoleenheternas forsknings- verksamhet på sådant sätt att frågan kan tas upp i nästa forskningspolitiska proposition. Jag delar utbildningsministerns uppfattning att stor restriktivi- tet bör iakttas vid inrättande av organisationer för forskning. Jag anser dock att verksamheten vid ett centrum för småföretagsutveckling i Växjö kan få så stor'betydelse för utvecklingen av de mindre och medelstora

• Sida 202
•  Original

Prop. 1981/82: 118 202 företagen att det bör inrättas. Jag förordar därför att statliga medel anslås till en tvåårig försöksverksamhet vid ett centrum för småföretagsutveck- ling vid högskolan i Växjö. Om en utvärdering av verksamheten visar att den bör fortsätta efter budgetåret 1983/84 får medel anvisas inom ramen för de samlade forskningsresurserna.

En förutsättning för statligt stöd är att verksamheten omfattar långsiktig kunskapsuppbyggnad och utbildning av personer som arbetar med småfö- retag. Ett centrum för småföretagsutveckling bör också aktivt initiera och främja forskning på andra orter. Som grund för min medelsberäkning ligger att två handläggare och ett biträde är fullt tillräckligt för att bibehålla och vidareutveckla verksamheten i Växjö i avvaktan på bl. a. förslagen i nästa forskningspolitiska proposition. Jag förutsätter att centrumet i fortsätt- ningen kan komplettera resurserna med medel från t. ex. forskningsfonder, utvecklingsfonder. utredningsorgan och företag.

Jag förutsätter också att försöksverksamheten följs av universitets- och högskoleämbetet. Erfarenheterna bör kunna utgöra en del av det underlag som ämbetet behöver för att genomföra det nyss nämnda uppdraget från regeringen.

Jag förordar att särskilda medel anvisas för verksamheten vid ett cent- rum för småföretagsutveckling i Växjö under två år. Jag beräknar medels- behovet för budgetåren 1982/83 och 1983/84 till 650000 kr. resp. 700 000 kr. Medlen bör anvisas under ett nytt reservationsanslag.

10 De regionala utvecklingsfonderna

10.1 Utvecklingsfondernas organisation och verksamhet i stort

På grundval av riksdagens beslut (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU l977/ 78: 34. rskr 1977/78: 110) inrättades den ljuli 1978 en regional utvecklings- fond i varje län. Till grund för verksamheten ligger avtal mellan staten och resp. landstingskommun samt Gotlands. Malmö och Göteborgs kommuner om bildande av regionala utvecklingsfonder. Regeringen godkände avtalen genom beslut den 29 juni 1978.

Fondernas organisation. mål och verksamhet regleras huvudsakligen av avtalen och de i avtalen fastställda stadgarna. Avtalen gäller t. o. m. den 31 december 1982 med förlängning om inte uppsägning har skett ett är dess- förinnan. [enlighet med vad som förutskickades i prop. 1980/81: 13.0 (5. 46) har staten i december 1981 sagt upp samtliga avtal. Avsikten är att för- handlingar skall föras under år 1982 i syfte att göra de förändringar i avtal och stadgar som erfarenheterna av verksamheten kan motivera.

Fonderna är organiserade som stiftelser. Deras styrelser utses av resp. landsting samt kommuner utanför landsting. Statsmakterna förutsatte vid fondernas tillkomst att landstingen vid styrelseval beaktade behovet av

• Sida 203
•  Original

Prop. 1981/82: 118 203

professionellt företagskunnande och kunskap om bl. a. resp. läns närings- liv i styrelserna. I samband med prop. 1980/81: 130 om industripolitikens inriktning m.m. anmäldes för riksdagen att styrelserna överlag är samman- satta så att dessa principer är tillgodosedda.

Fondernas mål är att främja utvecklingen av ett internationellt konkur- renskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till ökad och trygg sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på småföretagen. Fonderna skall medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och i möjligaste mån bidra till en effektiv produktions- struktur inom olika branscher. Fonderna skall endast stödja lönsamma företag eller företag som genom insatser av bl. a. fonderna beräknas bli lönsamma.

Fondernas huvudsakliga verksamhet kan delas upp i två områden. näm- ligen finansiering och företagsservice. Båda verksamhetsgrcnarna riktar sig i huvudsak till företag med högst 200 anställda som antingen är verk- samma inom tillverkningsindustrin eller som tillhandahåller tjänster åt denna. Om det finns speciella skäl kan fonderna i enskilda fall göra insatser i även andra typer av företag. Varje fond har betydande frihet att. inom de ramar som huvudmännen har angett. självständigt driva sin verksamhet och anpassa den till förhållanden i det egna länet.

Finansieringsverksamheten omfattar dels egna krediter och garantier, dels förmedling av krediter och lånegarantier från såväl olika samhällsor- gan som bankväsendet. Fondernas egen statligt finansierade kreditverk- samhet regleras genom förordningen (19781506) om kreditstöd genom re- gional utvecklingsfond. Staten har gett fonderna medelstillskott på totalt 1425 milj. kr. för utlåning i form av rörelselån och produktutvecklingslån. De senare kan förknippas med villkorlig återbetalningsskyldighet. Därut- över kan varje fond teckna egna garantier för banklån på belopp som svarar mot sammanlagt högst 25 % av fondens eget kapital.

Företagsserviceverksamheten omfattar bl. a. allmän informations- och kontaktverksamhet. rådgivning (delvis avgiftsbelagd) till enskilda företag. utredningar om länets näringsliv samt utbildningsservice. Särskild vikt läggs vid insatser för att främja bl.a. nyetablering. teknisk förnyelse och export.

En viktig uppgift för fonderna har vidare sedan starten varit att samord- na industripolitiska insatser på länsplanet. Fonderna är således småföreta- gens kontaktorgan gentemot t.ex. SIND, STU och Sveriges exportråd. vilket dock inte hindrar att dessa organ i vissa fall kan behöva ha kontakt med företag utan fondernas medverkan. Genom fondernas uppbyggnad och utveckling sedan år 1978 har de gradvis hunnit växa in i rollen som samlade organ på länsplanet för samhällets industripolitik.

Fonderna spelar en viktig regionalpolitisk roll. I samband med beslutet att fonderna skulle bildas framhöll statsmakterna att deras verksamhet måste stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Det

• Sida 204
•  Original

Prop. 1981/82: 118 204

betonades vidare att decentralisering av beslutsfattandet medför att ut-

vecklingen kan påverkas från länsnivå. Fondernas handlingsprogram skall utgå från länsplaneringens riktlinjer som upprättas av resp. länsstyrelser. Handlingsprogrammen innehåller som regel bl. a. riktlinjer för en inomre- gional prioritering av kredit- och serviceinsatserna. Fonderna i stödområ- dena har viktiga uppgifter i beredningen av ärenden om lokaliseringsstöd. Inför sina yttranden till länsstyrelserna i dessa ärenden gör fonderna bl.a. omfattande företagsekonomiska utredningar.

För att finansiera sin administration och företagsservice erhåller fonder- na — förutom vissa mindre konsultintäkter — årliga bidrag från huvudmän- nen. dvs. staten samt resp. landsting och kommuner utanför landsting. Huvudmannen granskar årligen fondernas verksamhet genom revision. SIND svarar för viss samordning av verksamheten. fördelning av statliga bidrag samt viss central service till fonderna.

För samordning av vissa frågor som är gemensamma för fonderna eller dess huvudmän har inrättats ett speciellt organ med företrädare för berör- da parter, utvecklingsfondernas samarbetsråd.

SIND har i utredningsrapporten (SIND 198127) De regionala utveck- lingsfonderna redovisat erfarenheter av fondernas verksamhet under åren 1978—1981. Verket har. genom bl. a. enkäter och intervjuer med ett stort antal företag och andra berörda organ, sökt utröna i vad mån fondernas verksamhet svarar mot de intentioner som angavs i prop. 1977/78: 40 och som antogs av riksdagen. Bl.a. följande avsikter med fondernas verksam- het harjämförts med det faktiska utfallet. . Fonderna skall medverka till att vidareutveckla det befintliga näringsli- vet, främst små och medelstora företag. . Fonderna skall främja etablering av nya företag. . Fonderna skall beakta behovet av inomregional balans. . Fonderna skall satsa på riskfyllda projekt och komplettera det ordinarie utbudet av krediter och service.

. Fonderna skall kunna fungera som s. k. fullserviceorganisationer. . Fonderna skall prioritera insatser som främjar nyetablering, underleve- ransförmedling. produktutveckling och marknadsföring. främst på ex- port. SIND:s undersökning visar att utvecklingsfonderna i stor utsträckning har följt samhällets intentioner för verksamheten. Vidare framgår att före- tagen uppfattar fondernas verksamhet positivt. Merparten av fondernas resurser avsätts f.n. till efterfrågestyrd kreditverksamhet. Den ändring av inriktningen mot en större del uppsökande serviceverksamhet som nu har påbörjats bör enligt verket uppfattas positivt. SIND föreslår vissa marginella förändringar i verksamheten. Bl.a. före- slås en fortsatt ökad satsning på företagsservice. Finansieringsverksamhe- ten kan behållas på nuvarande nivå. dock med en ökad betoning på garantigivning och produktutvecklingsfinansiering på bekostnad av den

• Sida 205
•  Original

Prop. 1981/82: 118 205

egna ordinarie kreditgivningen. Liksom hittills bör varje fond ha en stor frihet att anpassa serviceverksamhcten till behoven och förhållandena i övrigt i den egna regionen. Samarbetet mellan fonderna bör dock kunna ökas.

Vidare förordar verket att styrelserna får en starkare representation från näringslivet samt att de mer ägnar sig åt övergripande frågor, såsom verksamhetens inriktning. och mindre åt t.ex. enskilda kreditärenden. Informationssystemen på central och regional nivå bör enligt verket kunna förbättras.

För egen del vill jag anföra följande om utvecklingsfondernas organisa- tion och verksamhet i stort. Mitt allmänna intryck är att utvecklingsfon- derna fungerar väl med nuvarande organisationsform och verksamhetsin— riktning. Detta stämmer också med resultatet av SIND:s undersökning. Det finns enligt min mening ingen anledning att ändra på det delade huvudmannaskapet eller på fondernas mål och arbetssätt i stort. Även principerna för styrelseval bör ligga fast. Fonderna. som f.n. har inemot 600 anställda. bör under de närmaste åren få möjlighet att ytterligare konsolidera sin ställning och växa in i de omfattande näringspolitiska uppgifter som samhället har ålagt dem.

Vad jag nu har sagt hindrar inte att fonderna bör kunna ges ökad självständighet i sin kredit- och servicegivning till företagen. Dessutom bör statsmakterna. trots behovet av konsolidering. löpande kunna besluta om vissa förändringar i verksamheten. Jag syftar bl. a. på åtgärder som leder till att befintliga resurser används på ett effektivare sätt och bättre når ut till företag som bör stödjas. Jag återkommer i det följande med förslag till några sådana förändringar som avser främst fondernas finansieringsverk- samhet. Jag ger också en närmare redovisning av fondernas organisation och målgrupp samt av företagsserviceverksamheten och vissa centrala insatser gentemot fonderna. Något beslut av riksdagen behövs dock inte i dessa delar.

Som jag nyss har redogjort för har avtalen med landstinget: och vissa kommuner om utvecklingsfonderna nyligen sagts upp. Syftet är att i nya avtal för tiden fr.o.m. år 1983 göra sådana förändringar i verksamheten som de hittillsvarande erfarenheterna kan motivera. Det ankommer på regeringen att beslut om nya avtal inom ramen för de riktlinjer för fonderna som riksdagen har fastställt.

Som jag tidigare (prop. l980/8l: l30) har anfört anserjag att fondernas styrelser även i fortsättningen bör utses av landstingen. I likhet med industriverket villjag betona vikten av att styrelserna har tillräckligt inslag av personer med näringslivskunnande. Jag delar SIN Dzs bedömning att styrelserna i huvudsak bör ägna sig åt övergripande frågor och i mindre utsträckning åt enskilda stödärenden. Det ankommer dock på den enskilda styrelsen att inom ramen för stadgarna besluta om fondens arbetsformer.

De allmänna riktlinjerna för avgränsningen av de regionala utvecklings-

• Sida 206
•  Original

Prop. 1981/82: 118 206

fondernas målgrupp beslutades av riksdagen på grundval av den nämnda propositionen 1977/78: 40. Som jag nyss har nämnt består den nuvarande målgruppen av i första hand företag med högst 200 anställda inom tillverk- ningsindustrin samt sådana tjänsteproducerande företag som riktar sina tjänster till tillverkningsindustrin. Även företag i vilka tillverkningen inte sker industriellt ingår i fondernas primära målgrupp. Jag tänker därvid bl.a. på företag som bedriver hemslöjdsverksamhet. "Enligt riksdagens beslut (prop. 1980/81: 87. NU 1980/81:42. rskr 1980/81: 276) skall hemslöj- dens särart beaktas. Fonderna har i ärenden som gäller hemslöjdsföretag möjlighet att samråda med länshemslöjdskonsulenterna. I fondernas mål- grupp ingår självfallet företag med olika ägarformer. Jag tänker bl. a. på de personalägda företagen som har ökat i antal under de senaste åren.

Utöver den primära målgruppen finns möjlighet för fonderna att i vissa fall räkna in även andra företag i målgruppen (jfr prop. 1977/78 bil. 1 s. 149). En förutsättning för detta är dock. att en sådan tillfällig utvidgning inte innebär att insatserna försämras för den prioriterade målgruppen. dvs. de tillverkande företagen. Genom att fonderna kan tillämpa en flexibel tolkning av målgruppsavgränsningen. har de möjlighet att i enskilda fall lämna stöd och service till exempelvis konsult- eller transportföretag. vilket kan bidra till att förbättra förhållandena för de tillverkande företa- gen. Det ankommer på fonderna själva att inom dessa relativt vida ramar genom en medveten prioritering styra sina resurser till de företag och företagsgrupper som är utvecklingsbara. Principen att de tillverkande före- tagen och de företag som lämnar service till dessa är prioriterade står dock fast.

Närmare föreskrifter i fråga om målgruppen meddelas av regeringen. Vad gäller finansieringsverksamheten linns som nämnts bestämmelser i förordningen (19782506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklings- fond. Målgruppen för företagsserviceverksamhet är inte författningsreg- lerad. Här får dock anses gälla som villkor för det statliga bidraget till verksamheten att fonderna arbetar i enlighet med de nämnda riktlinjer som riksdagen har beslutat om.

Chefen för handelsdepartementet har efter samåd med mig föreslagit att utvecklingsfondernas målgrupp skall utvidgas med turistföretag (bilaga 2). Detta bör enligt min mening få konsekvenser även för stödformen hotell- garantilån. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 10.2). Som jag tidigare har nämnt bör de tillverkande företagen utgöra en prioriterad del av målgruppen. Insatser för turistföretagen är särskilt angelägna i regioner med dåliga förutsättningar för industriell verksamhet. Jag avser åter- komma till denna fråga i annat sammanhang (prop. 1981/82: ll3).

Jag har nyss redogjort för vissa centrala kontroll- och servicefunktioner gentemot de regionala utvecklingsfonderna. Det gäller bl. a. revisionen av fonderna och SIND:s roll som statlig huvudman och servicegivare. Som jag tidigare har nämnt ( avsnitt 9 ) har jag tillkallat en utredare för att se över

• Sida 207
•  Original

Prop. "1981/82:118 207

SIND:s verksamhet och organisation. Jag avser att återkomma till rege- ringen med förslag rörande det statliga huvudmannaskapet för och den centrala servicen till fonderna. när resultatet av utredarens arbete förelig- ger.

Vid min anmälan till propositionen 1977/78:40 förordade jag att ett särskilt organ skulle inrättas för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen och mellan fonderna. Utvecklingsfmdemas samarbetsråd ' inrättades år 1978 och skall enligt sin instruktion (SFS 1978: 510) — vara organ för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen för de regionala utvecklingsfonderna. mellan huvudmännen och fonderna samt mellan fonderna inbördes.

— följa utvecklingen inom fonderna och för huvudmännen lägga fram förslag i frågor av principiell betydelse samt — verka för att den service som fonderna får från olika hålla samordnas. Jag vill för riksdagens information redogöra för rådets verksamhet och behovet av denna typ av organ i fortsättningen. Rådet består av högst tolv ledamöter. som utses av regeringen för högst tre år i sänder. Av dessa utses tre efter förslag från Landstingsförbundet samt en efter förslag av var och en av LO. TCO. SAF och SHlO-Familjeföretagen. Därutöver skall en ledamot företräda stiftelsernas verkställande direktörer och en stiftelser- nas övriga anställda. Bland ledamöterna utser regeringen ordförande och vice ordförande.

Rådet har sammanträtt ett fåtal gånger under åren 1978 och 1979. Därvid har behandlats vissa frågor som uppkom främst på grund av att fonderna var nyinrättade. bl.a. frågan om organisation och samordning av den centrala servicen till fonderna. Efterhand som fonderna har byggts ut och funnit sina former har det visat sig att det löpande samrådet dem emellan liksom samrådet mellan huvudmännen sinsemellan och mellan huvudmän- nen och fonderna har tagit sig andra former. Jag bedömer att det inte längre finns behov av utvecklingsfondernas samarbetsråd och avser att åter- komma till regeringen med förslag om att avskaffa rådet. Behovet av formaliserat samråd mellan huvudmännen och fonderna får övervägas på nytt när förslag föreligger från den nyss nämnda industriverksutredningen.

10.2 Utvecklingsfondernas tinansieringsverksamhet

F.n. kan utvecklingsfonderna lämna finansiellt stöd på i huvudsak tre olika sätt. S. k. rörelselån är förknippade med regelbundna amorteringar och ränta. För lånen krävs att låntagaren lämnar vissa säkerheter. I spe- ciella fall kan rörelselån beviljas helt utan lånesäkerheter (Iprop. l980/ 81:130. NU 1980/81:64. rskr 1980/81:425). Fonderna kan även lämna produktutvecklr'ngslån med villkorlig återbetalningsskyldighet för lånta- garen. Jag kommer strax att redogöra mer ingående för denna stödform och min syn på hur den bör kunna användas i fortsättningen. Vidare kan

• Sida 208
•  Original

Prop. 1981/82: 118 208

fonderna teckna garantierför banklån. Denna möjlighet är f.n. begränsad till att gälla för lån på ett sammanlagt belopp som motsvarar högst 25 % av varje fonds eget kapital (prop. 1980/81: 100 bil. 17, NU 1980/81:52. rskr 1980/81:391). Krediterna och garantierna lämnas till relativt begränsad ränta trots den höga risknivån. Reglerna för dessa stödformer finns intagna i förordningen ( l978:506) om statligt kreditstöd genom regional utveck- lingsfond (omtryckt 1980: 124, ändrad senast l98lz649).

Medel för att lämna rörelselån och produktutvecklingslån har tillhanda- hållits av staten. Inflytande räntor och amorteringar på tidigare utlämnade lån kan användas för ny utlåning. Åren 1979 och 1980 lånade fonderna ut totalt ca 550 resp 480 milj. kr. I vissa fall har även resp. landsting gett utvecklingsfonderna medel för utlåningsändamål. Förutom att fonderna handlägger de tre nämnda stödformerna har de till uppgift att bistå de mindre företagen med råd i finansieringsfrågor. Fonderna förmedlar kredi- ter från såväl det ordinarie kreditväsendet som olika samhällsorgan. Ex- empel på det senare är fondernas beredande uppgifter i samband med de statliga stödformerna industrigarantilån och lokaliseringsstöd till företag.

I samband med att fonderna inrättades betonades att deras utlånings- verksamhet skall komplettera det ordinarie kreditväsendet. Län och garan- tier bör i första hand lämnas till utvecklingsbara företag som har otillräck- liga säkerheter för lån i bank. Fonderna lämnar således krediter på hög risknivå.

Hittills har merparten av fondernas lånemedel använts för rörelselån. Av fondernas utestående lånefordran per den 31 december 1981 på totalt ca 1350 milj. kr. motsvarade-s endast ca 190 milj. kr. (14%) av produktutveck- lingslån. Vid samma tidpttnkt utestod lån på sammanlagt 42 milj. kr. med garanti av fonderna. Det motsvarade totalt sett endast 2% av fondernas eget kapital.

Enligt min mening bör nu riktlinjerna för fondernas linanseringsverk- samhet ändras i några avseenden. Ett skäl till detta är fondernas relativt begränsade resurser och det förhållandet att tillskott av nya statliga låne- medel i nuvarande tinansiella läge inte kan påräknas. Jag vill i detta sammanhang nämna att SIND har hemställt om att 100 milj. kr. anvisas för budgetåret 1982/83 som medelstillskott till utvecklingsfondernas utlånings- . verksamhet. Jag är emellertid inte beredd att förorda något sådant medels- tillskott för budgetåret 1982/83. Jag räknar med att fondernas utlånings- verksamhet kommer att kunna hållas på en rimlig nivå genom främst de inflytande räntorna och amorteringarna. Jag vill också erinra om det ut— rymme som finns att teckna nya lånegarantier.

Det är enligt min mening nödvändigt att få en så effektiv och flexibel användning av befintliga resurser som möjligt. I detta syfte föreslår jag följande ändringar vad gäller den allmänna inriktningen av fondernas finansieringsverksamhet. Jag vill inledningsvis erinra om det förslag till utvidgning av fondernas målgrupp som jag nyss har redogjort för ( avsnitt 10.1 ).

• Sida 209
•  Original

Prop. 1981/82: 118 209

Det bör starkare än hittills betonas att fondernas kreditgivning utgör ett komplement till det ordinarie bankväsendet. Fonderna bör därför åläggas att endast lämna lån och garantier till sådana utvecklingsbara företag som på grund av bristande lånesäkerheter eller av andra skäl inte till fullo kan få lån från sin ordinarie bankförbindelse och vidare att begränsa sin andel av varje lånekunds finansiering så långt det är möjligt.

Vidare bör fonderna åläggas att i fortsättningen inte använda rörelselån om annan finansieringsform står till buds. Häri ligger bl. a. att fonderna inte skall ersätta bankernas normala kreditgivning. 1 de fall insatser från fonderna är nödvändiga bör i första hand prövas möjligheten att bevilja lånegaranti. Fondernas verksamhet bör koncentreras hårdare till sådana områden där finansieringsmöjligheter helt saknas på den ordinarie kredit- marknaden. En finansieringsform som genom de ändringar jag föreslår i det följande kan komma att få ökad vikt i fortsättningen är nuvarande produktutvecklingslån. Denna typ av lån med villkorlig återbetalningsskyl- dighet bör enligt min mening få ett vidgat användningsområde och kunna ges på delvis andra villkor än f.n. Jag återkommer strax till denna fråga.

Risktagandet i utlåningen måste samtidigt balanseras så att förlusterna kan begränsas. Ökade förluster skulle leda till minskade framtida utlå- ningsmöjligheter. eftersom ytterligare statliga medelstillskott inte kan på- räknas i det statsfinansiella läge som råder.

Som jag har nämnt har chefen för handelsdepartementet förordat att turistföretag tas in i utvecklingsfondernas målgrupp. Sådana företag bör därmed få del av fondernas olika finansieringsmöjligheter. Ändringen bör trädai kraft den ljuli 1982.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om statligt kreditstöd i form av s.k. hotellgarantilån. Lånegarantier för turisthotell infördes år 1959 (prop. 1959:] bil 12. SU 1959: 10, rskr 1959: 10). Nu gällande före- skrifter för statlig garanti för lån till turisthotell utfärdades av Kungl. Maj:t i brev den 30 juni 1965. Sådan garanti lämnas enligt i huvudsak samma grunder som för statlig garanti enligt förordningen (1978: 507) om industri- garantilån m. m. Garanti lämnas endast för finansiering av anläggningstill- gångar. SIND beslutar i ärenden om hotellgaranti efter förbredande utred- ning på länsplanet av riksbankens avdelningskontor. Sedan det statliga regionalpolitiska stödet infördes år 1965 har verksamheten med hotellga- rantilån haft mycket liten omfattning. Totalt har ca 100 garantier beviljats. Nu utestående garantier uppgår till knappt 5 milj. kr.

Om utvecklingsfondernas målgrupp utökas med turistföretag blir syste- met med hotellgarantilån obehövligt. Behovet av krediter kan täckas ge- nom de regionala utvecklingsfondernas möjlighet att ge lånegarantier och andra former av finansiering utan att företagens lånemöjligheter försämras i förhållande till nuvarande system med hotellgarantilån. Jag förordar därför att regeringen inhämtar riksdagens godkännande att stödformen ho- tellgarantilån slopas den 1 juli 1982. Handläggningsmässigt innebär detta 14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr [18

• Sida 210
•  Original

Prop. 1981/82: 118 "210

dels att de regionala utvecklingsfonderna övertar de beredande uppgifter som nu utförs av riksbankens avdelningskontor i ärenden om lånegaranti till turistföretag, dels att beslutanderätten i sådana ärenden förs ned på länsplanet. Det innebär således en ökad decentralisering. Det ankommer på regeringen att utfärda de övergångsbestämmelser som kan behövas vad gäller nu utestående hotellgarantilån.

Jag vill också föreslå en ändring i fråga om reglerna för lånegra'ns per företag. F.n. gäller att utvecklingsfonderna får lämna rörelselån eller ga- ranti för lån till en och samma låntagare så att utestående lånesaldo uppgår till högst 1 milj. kr. I undantagsfall kan större lån eller garanti lämnas. efter samråd med SIND. För produktutvecklingslån gäller samma lånegräns. Efter samråd med STU kan dock beloppet ökas till högst 3 milj. kr.

Enligt min mening bör varje fond i fortsättningen ha större frihet att hushålla med sina begränsade resurser utan att behöva höra centrala insatser. Beloppsgränsen bör därför höjas till 2 milj. kr. fr.o.m. den 1 juli 1982. Jag vill betona att jag inte räknar med att denna frihet för fonderna att i undantagsfall lämna större lån än f. n. kommer att leda till en totalt sett större utlåning.

Jag förordar också vissa ändringar i fråga om produktu[vecklingslån m.m. Riksdagen tog senast ställning till riktlinjerna för denna stödform våren 1981 (prop. 1980/81:130. NU 1980/81: 64, rskr 1980/812425"). Lån kan ges för projekt som gäller utveckling av nya produkter. processer eller system samt för marknadsföringsprojekt.

Lånen lämnas med villkorlig återbetalningsskyldighet. Det innebär att lånet måste bokföras som en skuld hos mottagaren men att skulden kan skrivas bort om projektet i fråga misslyckas. Fonderna stöder sådana lovande men riskfyllda projekt som utan denna typ av finansiering inte skulle kunna genomföras. Lånet fungerar så att det lyfter av en del av företagets/innovatörens risk med projektet. I normalfallet finansieras högst 50% av projektkostnaden med produktutvecklingslån. Fonderna har stor frihet att bestämma ränte- och återbetalningsvillkoren med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

SIND har i skrivelse till regeringen föreslagit vissa förändringar i utform- ningen av reglerna för produktutvecklingslånen. Sålunda förordar verket att utvecklingsfonderna får större valfrihet att anpassa stödet efter förut- sättningarna för de enskilda projekten. Verket menar att stödet bör kunna utgå i form av bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet, kopplat till ett royaltyavtal, eller såsom lån med några års räntefrihet.

Enligt min mening bör utvecklingsfonderna i fortsättningen kunna lämna finansiellt stöd även för andra typer av åtgärder än de som f.n. gäller för produktutvecklingslånen. Vidare bör stödet kunna lämnas på delvis andra villkor än vad som gäller för produktutvecklingslånen. Jag föreslår därför att låneformen produktutvecklingslån ersätts med en ny form för finansiellt stöd till riskfyllda projekt. Den nya finansieringsformen bör benämnas utvecklingskapital.

• Sida 211
•  Original

Prop. 1981/82:118 211

Utvecklingskapital bör kunna lämnas för att finansiera olika typer av väl avgränsade projekt som har till syfte att utveckla ett företag och som är förenade med en betydande risk. Risken bör vara så stor att åtgärden inte bedöms kunna genomföras. om den inte finansieras med utvecklingskapi- tal. Vidare bör i likhet med vad som nu gäller för produktutvecklingslån företaget självt svara för en betydande del av projektets finansiering. Sålunda bör som hittills endast i undantagsfall mer än 50% av projektkost- naden finansieras genom utvecklingskapital. Innan större andel än 50% av projektkostnaden finansieras med utvecklingskapital bör utvecklingsfon— den samråda SIND.

Utvecklingskapital bör kunna lämnas till följande ändamål. Ett ändamål är givetvis sådana produktutvecklingsprojekt som f.n. omfattas av syste- met med produktutvecklingslån. dvs. främst produktutveckling och olika typer av riskfyllda marknadsföringsprojekt. Jag vill i det sammanhanget erinra om förslaget från underleverantörsgruppen mellan industrideparte- mentet, Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Sveriges Mekanför- bund om offertstöd till småföretag som vill samverka vid större anbudspro- jekt inom landet. Ytterligare exempel är underleverantörsgruppens förslag om finansiellt stöd till beställare som tillsammans med svensk underleve- rantör utvecklar nya produkter eller produktionsteknik.

Åtgärder som syftar till att förbättra produktionsprocessen bör i allmän- het inte kunna finansieras med utvecklingskapital. Mer radikala föränd- ringar av produktionsprocessen som är förknippade med betydande risk och som inte kan finansieras på annat sätt bör dock kunna finansieras med utvecklingskapital. Jag vill i det sammanhanget anknyta till min tidigare redogörelse för förslag från Data- och elektronikkommittén. Jag vill också peka på möjligheten att på detta sätt finansiera olika delar av sökprocessen i samband med förvärv av ny teknik. t.ex. genom licensimport. Teknik- importkommittén ("l 1979:14) bedriver f.n. försöksverksamhet inom detta område.

Den skuld som uppkommer i det företag som får nuvarande typ av produktutvecklingslån innebär en allvarlig belastning av balansräkningen i de fall utvecklingskostnaden inte kan tas upp som en tillgång i bokföringen. Det gäller framför allt nystartade eller mindre företag med stora utveck- lingsprojekt som först efter flera år börjar ge upphov till intäkter.

Jag förordar att utvecklingskapital skall kunna lämnas i form av både lån och som bidrag för att täcka vissa kostnader. Lämnas utvecklingskapital i form av bidrag ökas inte företagets skuldbörda. I de fall bidrag lämnas för att täcka vissa kostnader för ett projekt bör ett villkor för bidraget vara att utvecklingsfonden får andel i de framtida intäkterna av projektet i fråga genom royaltyavtal. Det ankommer på utvecklingsfonden att i det enskilda fallet avtala med stödmottagaren om royaltyavgifter till fonden från ett visst projekt. Även i fortsättningen bör stödet kunna ges som lån med villkorlig återbetalningsskyldighet i de fall där detta är mest ändamålsen-

• Sida 212
•  Original

Prop. 1981/82:118

Is) _. IN)

ligt. I sådana fall bör lånen som hittills löpa med normal ränta och amorte- ringar som bestäms med utgångspunkt i lånebeloppet eller med vinstbe- roende ränta. I sistnämnda fall bör amorteringarna inte vara beroende av vinstnivån. Jag vill stryka under att återbetalningsvillkor eller motsvaran- de ersättningsvillkor inte får ha den formen att utvecklingsfonden får någon form av ägarintresse i företaget. Med hänsyn till bl.a. risken för förluster på verksamheten med utvecklingskapital förordar jag att denna del av fondernas finansieringsverksamhet begränsas under ett övergångs- skede.

En invändning som kan riktas mot en sådan utvidgning av utvecklings- fondernas finansieringsverksamhet som jag nu har förordat är att den ökar möjligheterna för företag med otillfredsställande soliditet att finansiera vissa utvecklingsprojekt. Detta kan i sin tur innebära att företagen under- låter att vidta andra åtgärder för att stärka soliditeten. Jag vill betona att syftet med utvecklingskapital inte får vara att allmänt stödja företag med svag soliditet. Finansieringen med utvecklingskapital måste knytas till vissa klart avgränsade och väl definierade utvecklingsprojekt. Jag åter- kommer senare till frågan om åtgärder för att öka möjligheterna för småfö- retag att få tillgång till riskkapital med syfte att öka soliditeten i företaget ( avsnitt 11 ).

Jag vill också betona att utvecklingskapital inte heller i fortsättningen avses subventionera enskilda projekt utan delvis avlyfta risken med före— tagsutvecklande satsningar. Det innebär att utvecklingsfonderna genom royaltyavtal o.dyl. i vissa fall kan komma att få tillbaka väsentligt större belopp än det ursprungliga stödet. De regeländringar som jag förordar bör alltså kunna leda till en riskutjämning för fonderna. Det ligger i både företagens och fondernas eget intresse att fonderna inom ramen för sina resurser gör sådana satsningar som dels stimulerar utvecklingen i företa- gen och dels begränsar fondernas förluster och därmed deras totala resurs- förbrukning. Jag vill erinra om att fonderna hittills har fått tillbaka en ytterst begränsad andel av de belopp som lämnats som produktutveck- lingslån. När verksamheten med utvecklingskapital utvidgas, är det ange- läget att fonderna gör en sådan riskfördelning av sina insatser att inte fondkapitalet urholkas. Med tanke på de problem som är förknippade med att utforma royaltyavtal m.m. är det angeläget med en försiktig utbyggnad av denna del av verksamheten. Ett nära samarbete och erfarenhetsutbyte mellan fonderna och med centrala myndigheter bör eftersträvas. Jag avser att nära följa verksamheten. Detta är särskilt angeläget i rådande statsf- nansiella läge, där utrymme saknas för ytterligare medelstillskott till fon- dema.

Jag avser att nu ta upp vissa frågor om bankernas roll i de finansierings- ärenden som utvecklingsfonderna enligt mina förslag i fortsättningen kom- mer att handlägga. I promemorian (Ds I 1981: 25) Bankernas roll i industri- politiken föreslås bl.a. att bankerna skall svara för en ökad andel av

• Sida 213
•  Original

Prop. 1981/82:118 21'3

riskkreditgivningen, dock på marknadsmässiga villkor. Flera remissinstan- ser är positiva till förslaget. I promemorian (Ds I 1981128) Översyn av det regionalpolitiska stödet till näringslivet förordas att förutsättningarna för någon form av "samrisklån" utreds. Med sådana lån avses att en bank och ett samhällsorgan tillsammans lämnar lån till ett företag och att banken därvid till en del accepterar sämre säkerheter än normalt, dvs. att banken tar en reell kreditrisk. .

För egen del anser jag att förslaget om samriskengagemang mellan bankerna och de statsstödda kreditinstituten är intressant. Förslaget har tillstyrkts av flera remissinstanser. Sambandet med den kreditpolitiska regleringen behöver dock ytterligare övervägas. Det ingår i uppdraget till den kreditpolitiska beredningen och banklagsutredningen att bl. a. se över denna fråga. Jag har också noterat att bl. a. Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen i sina remissyttranden har anfört betänkligheter mot förslaget om samrisklån. Efter samråd med chefen för ekonomidepar- tementet anser jag därför att frågan bör ses över närmare inom regerings- kansliet, när nämnda utredningar har lagt fram sina förslag.

10.3 Utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet

Jag vill nu redogöra för de regionala utvecklingsfondernas företagsservi- ceverksamhet samt kortfattat återge resultaten från SIND:s utvärdering (SIND 1981 : 7) De regionala utvecklingsfonderna och Sveriges Industriför- bunds rapport Företagen och utvecklingsfonderna med avseende på före- tagsservicefrågor.

De regionala utvecklingsfonderna bedriver i dag företagsservice i enlig- het med de riktlinjer som beslutades av riksdagen år 1977 (prop. l977/ 78:40. NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Fonderna arbetar enligt dessa riktlinjer med informations- och kontaktverksamhet. allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, konsultverksamhet samt utbildningsser- vice. Syftet är att komplettera serviceutbudet på de områden där det privata utbudet är otillräckligt. Fonderna söker så långt som möjligt utnytt- ja befintliga privata och statliga organ i stället för att bygga upp egna fasta ' resurser. Verksamheten koncentreras till fyra prioriterade insatsområden. nämligen marknadsföring/export. produktutveckling, nyetablering och un- derleverantörsfrågor. Som jag tidigare har nämnt visar SIND:s undersök- ning att fonderna i stor utsträckning har följt samhällets intentioner för verksamheten och att företagarna uppfattar fondernas verksamhet posi- tivt.

Av sina tillgängliga administrativa resurser för år 1981 använde fonderna ca hälften till företagsservice i olika former. SIND framhålleri sin utvärde- ring att företagens framtida behov främst avser serviceverksamhet samt riskfyllda lån till produktutveckling och marknadsföring. SIND föreslår därför att utvecklingsfonderna ökar sina insatser på företagsserviceområ- det.

• Sida 214
•  Original

Prop. l98l/82:118 2l4

Både SIND och Industriförbundet framhåller i sina studier att fondernas insatser är marginella i förhållande till det privata utbudet. SIND konstate- rar t. ex. att endast 6% av de mindre och medelstora tillverkningsföretagen har någon årlig kontakt med fonderna.

Enligt min mening har företagsservicen till småföretagen varit ett värde— fullt inslag i den statliga småföretagspolitiken. Jag delar också SIND:s uppfattning att företagsserviceinsatserna relativt sett bör få en ökad bety- delse i utvecklingsfondernas verksamhet. Liksom hittills bör insatserna i allt väsentligt ses som komplement på marknader där ett småföretagsan- passat utbud saknas.

Jag övergår nu till att kortfattat redogöra för de olika slag av företagsser- viceinsatser som bedrivs.

Informations- och kontaktwrksamheten syftar bl.a. till att förse företa- gen med uppgifter om nya lagar och förordningar eller om andra samhälle- liga beslut som påverkar företagen samt underlätta för företagen att snabbt komma i kontakt med rätt instans. när de behöver krediter. råd eller annan service. Fonderna utnyttjade under år 1981 en femtedel av sina företags- serviceresurser till informations- och kontaktverksamhet. SIND föreslår i sin utvärdering att den allmänna förmedlingsverksamheten bibehålls. Även Industriförbundet understryker fondens roll som s.k. kontaktgros- sist.

Enligt min mening bör denna verksamhet även i fortsättningen utgöra ett väsentligt inslag i fondernas arbete. Informations- och kontaktverksamhe- ten bör dock även i fortsättningen kunna kompletteras med rådgivnings- och konsulttjänster.

Rådgivning och konsultverksamhe! bedrivs i huvudsak inom områdena marknadsföring/export, underleverantörsinsatser. produktutveckling. ny- etablering, administration/ADB m.m.

De regionala utvecklingsfonderna har i enlighet med de riktlinjer som beslutades av riksdagen år 1977 sökt sprida information om teknisk ut- veckling och marknadsförändringar genom allmän information och mer omfattande insatser i enskilda företag. För att bättre tillgodose detta infor— mationsbehov föreslår SIND att fondernas aktiva, uppsökande verksam- het utökas och att den regionalt anpassade specialistkompetensen vid fonderna förstärks. Erfarenheterna från fonder som arbetat med sådan mer företagsanpassad information eller rådgivning inom marknadsförings- och produktutvecklingsområdet är dock inte odelat positiva. SIND:s studie visar att företagarna ofta uppger sig vara mindre nöjda med dessa tjänster än med t.ex. tjänster inom redovisnings- eller produktionsområdet. ] stu- dien (SIND PM l980'. 7) Behovet av företagsservice konstateras också att strategisk rådgivning av marknads- eller produktutvecklingskaraktär stäl- ler betydligt högre krav på resurser och kompetens än vad mer rutinmässig rådgivning inom t.ex. redovisningsområdet gör. SIND föreslår mot bak- grund av de svårigheter som har uppmärksammats att detaljutformningen av dessa marknadsförings- och produktutvecklingstjänstcr utreds.

• Sida 215
•  Original

Prop. 1981/82: 118 215

Industriförbundet konstaterar i sin utvärdering att utgångspunkterna för de olika produktutvecklingsaktiviteterna ofta har varit för allmänna. De bästa resutaten har uppnåtts när utgångspunkterna har varit konkreta behov i det enskilda företaget och utvecklingsarbetet inriktats mot identif- erade behov på marknaden. Industriförbundet är dock mer negativt inställt till omfattande direkta insatser av fonderna inom dessa områden. Förbun- det anser att fondernas marknadsförings- och produktutvecklingskonsulter i huvudsak skall vara generalister och f. ö. repliera på andra privata och statliga organ.

För egen del anserjag att de delvis motstridiga uppfattningar som förts fram motiverar en närmare utredning om detaljutformningen av de framti- da serviceinsatserna. Enligt min mening bör en sådan utredning få sin utgångspunkt i fondkonsulternas erfarenheter från arbete i småföretag. Utredningsarbetet bör bedrivas i samarbete mellan tjänstemän vid de regionala utvecklingsfonderna och företrädare för centrala organ. Även i fortsättningen bör fondernas insatser anpassas till den allmänna näringspo- litiken samt till regionala och lokala behov. De mer resurskrävande råd- givnings- och konsultinsatserna bör enligt min mening utgöra ett komplet- terande stöd i samband med konkreta. lokalt initierade projekt i särskilt utvecklingsbara företag. Jag avser att återkomma till regeringen med för— slag till en utredning om företagsservicens konkreta utformning.

Fonderna skall också främja njjöremgandel. Av SIND:s rapport (SIND 1982: 2) Nya företag framgår det att etableringarna trendmässigt har mins- kat sedan l965 samt att antalet konkurser har ökat. De nyetableringskam- panjer som SIND har drivit i samarbete med fonderna år 1978 resp. år 1980 och de subventionerade s.k. starta-eget-kurserna har varit värdefulla in- slag i den etableringsfrämjande verksamheten. SIND konstaterar i rappor— ten att intresset för etableringskampanjerna har varit stort. Fonderna har dock i många fall saknat resurser för att följa upp intresset hos deltagarna i kampanjerna. SIND vill mot bakgrund av dessa erfarenheter inte förorda någon ny kampanj med allmän och bred inriktning. Däremot ställer sig SIND positivt till mer begränsade och målinriktade kampanjer som tar sikte på t. ex. kvinnligt nyföretagande. arbetskooperativ m.m.

Jag anser att nyetableringsinsatserna har varit av stor betydelse inte minst för att väcka ett intresse för nyetablering och småföretag i allmänhet. I likhet med SIND anserjag dock att eventuella nya etableringskampanjer bör kunna riktas mot mer avgränsade målgrupper av det slag SIND har förordat.

Utvecklingsfondernas utbildningsservice är uppdelad på sex utbild- ningsområden som vardera innefattar flera län. Regionkontoren är knutna till fonderna i Malmö, Göteborg. Växjö. Luleå, Nyköping och Falun. Samtliga fonder har därutöver egna utbildningskonsulter som stödjer sig på regionkontorens resurser. Fonderna lägger större vikt vid att informera om och förmedla andra organs utbildning än att utveckla och anordna egna kurser.

• Sida 216
•  Original

Prop. 1981/82:118 216

Med stöd av regeringens bemyndigande (Dir 1981230) har chefen för utbildningsdepartementet tillkallat en särskild utredare som skall behandla utbildningens roll för att främja den svenska ekonomins utveckling och konkurrenskraft. I direktiven till denna utredning uppmärksammas särskilt de mindre och medelstora företagens utbildningssituation.

Jag ser positivt på fondernas utbildningsaktiviteter och den ökade upp- märksamhet som de små företagens utbildningsbehov har fått i andra sammanhang. Jag har också med tillfredsställelse noterat det nära samar- bete som i vissa län har utvecklats med högskolans och gymnasieskolans regionala organ. Enligt min mening är det naturligt att de regionala utveck- lingsfonderna även i fortsättningen utnyttjar utbildningsinsatser som natur- liga inslag i företagsserviceverksamheten.

Jag vill dessutom framhålla följande. I min anmälan till 1977 års småföretagsproposition redogjorde jag för de områden som då enligt min mening borde prioriteras. Mot bakgrund av bl. a. de utredningar som jag nyss har refererat ser jag inga skäl till att nu göra en annan bedömning. Enligt min mening bör alltså fonderna även i fortsättningen främst arbeta medmarknadsföringsn produktutvecklings—, export-, underleverantörs- och nyetableringsfrågor. Inom ramen för de prioriterade insatserna bör teknikupphandling och allmänt innovations- främjande åtgärder särskilt uppmärksammas. Jag återkommer senare (av- snitt 13) till frågan om statsbidrag till utvecklingsfonderna. Redan nu vill jag förutskicka att en besparing föreslås på detta anslag genom att det inte räknas upp med hänsyn till prisutvecklingen. Bl.a. mot denna bakgrund men också med hänsyn till det angelägna i att fonderna får en marknads- prövning av sina serviceinsatser. bör de fortsättningsvis i ökad utsträck- ning söka delfinansiera sin verksamhet med hjälp av avgifter för utförda tjänster.

11 Småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag

11.1 Inledning

Frågan om småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag be- handlades i prop. 1980/81: 130 om industripolitikens inriktning m.m. Där- vid lämnade jag en redogörelse för statens åtgärder på detta område. Beträffande bolag där staten direkt eller indirekt är huvudman för verk- samheten anförde jag att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen borde vinnas, innan frågan om att inrätta nya sådana bolag tas upp till prövning.

Beträffande småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag på privat basis anmäldes, att frågan övervägdes om åtgärder för att underlätta att sådana bolag bildades. Till grund för dessa överväganden låg bl.a. riksdagens uttalande våren 1980 (NU 1979/80:43, rskr 1979/80:395) att

• Sida 217
•  Original

Prop. 1981/82: 118 217

frågan behövde utredas. Under år 1981 har förslag i frågan lämnats dels av utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situa- tionl ibetänkandet (SOU 1981: 95) Tillväxtkapital, dels av STU irapporten Tillväxtinvest, ett system att förse mindre företag med eget kapital. Både betänkandet och rapporten har remissbehandlats.

Jag vill nu efter samråd med chefen för ekonomi- och budgetdeparte- menten ta upp frågan om småföretagsinriktade utvecklings- och invest- mentbolag samt åtgärder för att stimulera att sådana bolag bildas. Både den särskilde utredaren och STU använder beteckningen Tillväxtinvest för sådana bolag. Jag använder i fortsättningen samma beteckning.

11.2 Tillväxtinvest

Förslagen om Tillväxtinvest syftar till att finna former för att kanalisera riskvilligt kapital till småföretagssektorn. En bärande tanke är därvid att det riskvilliga kapitalet skall investeras i huvudsak i form av ägarkapital på minoritetsbasis. På så sätt behåller småföretagaren själv det avgörande inflytandet över sitt företag. samtidigt som det egna kapitalet i företaget ökas och affärsmässigt kunnande i olika former kan tillföras företaget genom minoritetsintressenten.

För egen del ser jag det som mycket angeläget att finna former" för att tillföra småföretagssektorn riskkapital på minoritetsbasis. Åtskilliga exem- pel kan ges på expansiva småföretag där ägaren i samband med behov att öka det egna kapitalet i företaget har sett det som enda möjligheten att sälja företaget till ett större bolag. Efter försäljningen har det visat sig svårt att driva verksamheten framgångsrikt inom ramen för en större organisation och expansionen har avstannat. Dessa exempel innebär naturligtvis inte att det alltid är till nackdel om småföretag köps upp av större företag. I många fall kan en sådan utveckling innebära den bästa vägen till fortsatt expan- sion för en viss verksamhet. Jag anser dock att ökade möjligheter bör skapas för att ge en driftig företagare möjlighet att med stöd av minoritets- intressenter driva sitt företag vidare bortom den punkt där hans personliga ekonomiska resurser begränsar företagets expansion. Förslagen om Till- växtinvest ger enligt min mening en god grund för överväganden om åtgärder på detta område. Mina förslag i det följande avviker dock på väsentliga punkter från dem som förs fram av utredaren och STU.

Utredningsförslagen om Tillväxtinvest innebär i huvudsak följande. Som bolagsform för Tillväxtinvest bör kunna väljas aktiebolag eller kommanditbolag. Tillväxtinvest bör kunna få bildas av såväl privatper- soner som privata eller offentliga institutionella placerare. Rätt att teckna ' andelar skall enligt utredaren erbjudas allmänheten, men antalet andelar får begränsas. Verksamheten skall bedrivas så att Tillväxtinvest finansi-

' Särskild utredare ambassadör Johan Nordenfalk.

• Sida 218
•  Original

Prop. 1981/82:118 218

erar utvecklingsbara småföretag genom att förvärva aktier, andelar i han- delsbolag och kommanditbolag, konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till aktieteckning, vinstandelslån och patenträtter. Enligt STU bör även, med vissa begränsningar. vanliga lån kunna lämnas och borgen tecknas. Normalt skall Tillväxtinvest endast få äga minoritetsandelar. Utredaren anser att Tillväxtinvest skall få göra placeringar i samtliga företag utom de som är börsnoterade på Al- och All-listorna. STU anser dock att målgruppen bör begränsas till vad som gäller för de regionala utvecklingsfonderna samt teknikbaserade handels- och serviceföretag. Både utredaren och STU betonar att verksamheten måste vara flexibel och att resp. bolagsledning inte bör bindas av detaljerade föreskrifter. Krav bör ställas på att styrelse och företagsledning har gott anseende och affärs- rykte.

Beträffande Tillväxtinvests egen finansiering föreslår utredaren att sta— ten förbinder sig att ställa lånegarantier till ett belopp som motsvarar Tillväxtinvests eget kapital eller i särskilda fall högre belopp. Lägsta be- lopp för det egna kapitalet bör enligt utredaren vara 4 milj. kr. varav 2 milj. kr. i form av aktiekapital. STU. som ansluter sig till kravet på storlek av det egna kapitalet. anser att staten bör medverka till att Tillväxtinvest får låna ett belopp motsvarande det dubbla egna kapitalet på förmånliga vill- kor. Det bör ske genom att staten tillförsäkrar Tillväxtinvest lån från AP- fonden mot statlig garanti. För medel som Tillväxtinvest placerar i aktier och konvertibla skuldebrev bör Tillväxtinvest kunna beviljas räntefrihet under högst fem år. Ränta till AP-fonden betalas under denna tid av staten. som i gengäld får en en på visst sätt maximerad vinstandel i Tillväxt.

Både utredaren och STU föreslår vidare att vissa skattemässiga stimu- lanser införs för dem som placerar sitt kapital i form av aktier i Tillväxtin- vest. Utredaren föreslår sålunda ett investeringsavdrag på 25 % fördelat på tre år och beräknat på anskaffningsvärdct av aktierna eller andelarna. Avdraget skall knyta an till de regler som har gällt om särskilt investerings- avdrag för inventarieanskaffning. STU föreslår en något annorlunda ut- formning. Avdraget bör enligt STU sättas till 50% och fördelas på fem år samt återläggas i de fall investeringen har givit vinst som skall beskattas enligt realisationsvinstreglerna för överlåtelse av aktier och andelar som har ägts i mer än två år. Vidare föreslår både utredaren och STU att aktier och andelar i Tillväxtinvest i förmögenhetsbeskattningshänseende skall omfattas av de förmånliga regler som gäller för rörelsedrivande familje- företag, och sålunda tas upp till 30 % av substansvärdet.

Både utredaren och STU föreslår att Tillväxtinvest ställs under någon form av tillsyn av statlig myndighet. Förslagen om tillsynsrnyndighet läm- nas främst med hänvisning till de förmånliga skatte- och låneregler som har föreslagits. Utredaren föreslår bankinspektionen som tillsynsmyndighet. STU anser att tillsynsmyndigheten också bör svara för den föreslagna förmånliga statliga kreditgivningen till Tillväxtinvest. Mot denna bakgrund

• Sida 219
•  Original

Prop. 1981/82:118 219

föreslår STU att en särskild delegation inrättas för ändamålet. Delegatio- nen bör enligt STU antingen ges ställning som självständig myndighet eller knytas till någon befintlig myndighet.

Efter samråd med chefen för budget- och ekonomidepartementen villjag anföra följande i fråga om statliga åtgärder för att stimulera att Tillväxtin- vest bildas.

Jag ser positivt på att företag bildas med i huvudsak den nu angivna verksamhetsinriktningen. Samtidigt kan jag konstatera att i stort sett inga sådana företag på privat basis finns f. n. Det finns enligt min mening flera skäl till detta. Minoritetsengagemang i icke börsnoterade företag innebär betydande svårigheter för en kapitalplacerare. I de fall kapitalplaceraren har önskat avveckla sitt engagemang har det hittills saknats organiserade former för handel med småföretagsaktier. Förslagen i prop. 1981/82: 116 om ändring i aktiefondslagen m.m. innebär att detta hinder i väsentliga delar undanröjs. Vidare torde en handel med minoritetsposter av aktier i småföretag förutsätta att aktieutdelning lämnas i sådana bolag. Även kapi- talplacerare vars dominerande motiv för investeringen är värdetillväxt kräveri regel någon form av direktavkastning på sitt engagemang. Dessut- om underlättas värderingen av småföretagsaktierna om en långsiktig utdel- ningspolitik kan läggas fast. F. n. är aktieutdelningar inte vanligai fåmans- bolag. Ett avgörande skäl till detta är att nuvarande beskattningsregler gör det fördelaktigt för en företagsägare som också är verksam i företaget att ta ut både arbetslön och ersättning för sin riskkapitalinsats i form av lön ellEr motsvarande. Såväl utredaren som STU har pekat på detta förhållande. STU har också lämnat förslag till provisoriska regler för att lindra dubbel- beskattningen av aktieutdelningar. Chefen för budgetdepartementet har tidigare i dag översiktligt redogjort för de skatteförslag med särskild bety- delse för småföretagen över vilka lagrådets yttrande enligt hans mening bör inhämtas. Bland dessa ärjust en lindring av beskattningen av småföre- tags utdelade vinstmedel. Genom detta bör de hinder som i dag föreligger för utdelning på aktier i familjeföretag kunna undanröjas.

De åtgärder som jag nu har nämnt är inte direkt inriktade på Tillväxtin- vest utan generella. Genom åtgärderna torde dock förutsättningarna för att bilda Tillväxtinvest förbättras väsentligt. Fråga är då om det krävs ytterli- gare stimulansåtgärder för att främja att sådana företag bildas. Förslagen om särskilda skattelättnader för dem som placerar kapital i Tillväxtinvest får bedömas mot denna bakgrund, liksom förslagen om särskilt förmånlig lånegivning till Tillväxtinvest. Jag vill dessutom tillägga att chefen för budgetdepartementet tidigare i dag har redovisat att de förmånliga reglerna i förmögenhetsskattehänseende kan tillämpas för sådana Tillväxtinvest, som inte är börsnoterade. Jag gör efter samråd med chefen för budgetde- partementet den samlade bedömningen att de generella åtgärder som jag nu har redogjort för bör vara tillräckliga för att det skall inrättas invest- mentbolag av denna typ i tillräcklig omfattning.

• Sida 220
•  Original

Prop. 1981/82:118

N lx) O

I vissa fall kan det dock enligt min mening finnas ett behov av särskilda åtgärder för att ge de Tillväxtinvest som bildas goda möjligheter att expan- dera. Jag avser därför att i annat sammanhang (prop. 1981/82: 1 13) föreslå regeringen att regionalpolitiskt stöd i form av lån på speciella villkor får användas för sådana investmentbolag inom stödområdena. Även i områ- den med sysselsättningsproblem utanför stödområdena kan finnas skäl att i vissa fall stödja Tillväxtinvest. Jag förordar därför att staten mot andel i värdetillväxten i sådana Tillväxtinvest kan ställa garanti för och under begränsad tid lämna bidrag för att helt eller delvis täcka kostnader för räntor på lån till T illväxtinvest. Det bör ankomma på regeringen att närma- re utforma villkoren för stödet.

När det gäller formerna för andel i värdetillväxten vill jag som en riktpunkt peka på statens lån till Wermia AB som jag avser att i annat sammanhang närmare redogöra för (prop. 1981/82: 113).

Som villkor för garanti och räntestöd bör föreskrivas att staten ges tillfredsställande insyn i verksamheten. Jag vill framhålla att ansvaret för verksamheten ligger hos Tillväxtinvests ägare och ledning. Staten kan inte genom sin tillsyn för övriga intressenters räkning bevaka Tillväxtinvests affärsmässiga skicklighet eller individuella engagemang. Någon annan till- syn än den som knyts till det statliga stödet är inte befogad. eftersom inga särskilda statliga förmåner enligt mina förslag i övrigt ges till Tillväxt- invest.

Jag beräknar att omfattningen av stödet blir begränsad. Som jag har framhållit bör i första hand Tillväxtinvest i områden med sysselsättnings- problem utanför de regionalpolitiska stödområdena komma i fråga för sådant stöd. För att täcka kostnader för räntebidrag bör ett nytt reserva— tionsanslag med benämningen Räntestöd till Tillväxtinvest föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83. Jag beräknar anslagsbehovet till 3.5 milj. kr. Vidare bör ett nytt anslag för att täcka eventuella förluster på garantiverksamheten föras upp på statsbudgeten med ett formellt belopp på 1000 kr. Garantier bör få tecknas inom en total ram av 25 milj. kr.

11.3 lnvesteringsbankens roll

Sveriges lnvesteringsbank AB bildades år 1967 som ett av staten helägt kreditaktiebolag (prop. 1967: 56 och 102, SU 1967: 111. BaU 1967: "33, rskr 19671289). Banken har till uppgift att bidra till finansiering av sådana investeringar inom näringslivet som inriktas på rationalisering, strukturan- passning och utveckling samt att medverka vid finansiering av svensk export. Banken kan även komplettera sin långivning med ägarinsatser. främst som minoritetsdelägare i fristående riskbetonade utvecklingsären- den.

lnvesteringsbanken planerar nu att tillsammans med Skandinaviska En- skilda Banken bilda ett finansbolag med ändamål att tillskjuta aktiekapital

• Sida 221
•  Original

Prop. 1981/82: 118

ls) lx)

och lämna krediter på speciella villkor till små och medelstora företag. Avsikten är att finansbolaget skall få ett aktiekapital på 40 milj. kr. varav lnvesteringsbanken tecknar 15 milj. kr. och Skandinaviska Enskilda Ban- ken 25 milj. kr. Detta förutsätter regeringens tillstånd. Chefen för ekono- midepartementet återkommer i annat sammanhang till denna fråga. Jag har också erfarit att lnvesteringsbanken är öppen för att diskutera liknande samarbetsformer med andra parter i syfte att förse utvecklingsbara små och medelstora företag med riskkapital.

lnvesteringsbanken kan alltså på olika sätt medverka för att tillföra eget kapital till små och medelstora företag.

Något beslut av regeringen eller riksdagen behövs inte nu i denna fråga. Jag har dock lämnat denna redogörelse för att göra bilden av det föreslagna systemet med Tillväxtinvestbolag mera fullständig.

11.4 Svenska industrietableringsaktiebolagets (Svetabs) roll

Svetab är ett helägt dotterbolag till Statsföretag AB. Riksdagen beslöt år 1977 att Svetabs nyetableringsfrämjande verksamhet skulle organiseras i två särskilda regionala dotterbolag till Svetab (prop. 1977/78: 40 bil. 1, NU 1977/78: 34. rskr 1977/78: 1 10). Desa bolags verksamhet skulle koncen- treras till två regioner. Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland. Var- je bolag tillfördes ett eget kapital på 20 milj. kr. Våren 1979 beslöt riksda- gen att anslå medel för att inrätta ytterligare två regionala investmentbolag som dotterbolag till Svetab (NU 1978/79: 59. rskr 1978/79: 145). Dessa bolag tillfördes vardera ett eget kapital på 15 milj. kr. De nya bolagens verksamhetsområden skulle omfatta i huvudsak Södermanlands. Östergöt- lands och Gotlands län resp. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar och Ble- kinge län. Samtidigt anvisade riksdagen 5 milj. kr. för höjning av aktiekapi- talet i Svetab och 1 milj. kr. för bolagets kontaktskapande verksamhet för att spåra upp intressanta projekt. Denna verksamhet bedrivs inom Svetabs dotterbolag Investkontakt AB.

Svetab har i anslutning till sitt remissvar på STUs rapport Tillväxtinvest. ett system att förse mindre företag med eget kapital, lämnat en redogörelse för sin verksamhet och redovisat vissa planer inför framtiden. Svetab påpekar, att verksamheten i de föreslagna Tillväxtinvest i stort överens- stämmer med den verksamhet Svetab bedriver i de fyra regionala bolagen, nämligen att med riskkapital och kunnande medverka i expansiva och utvecklingsbara företag genom tidsbegränsat delägarskap i minoritets- ställning och med aktiv styrelseinsats i intressebolagen. Svetab finner det viktigt att med avseende på risker och osäkerhet dela upp sådan verksam- het i tre steg. Det första steget är företagsstartande och därmed förknippad finansiering. Det andra steget innebär expansionsinvestering några år efter företagsstarten när omsättningen ökas i intervallet 2—20 milj. kr. Det tredje steget omfattar expansionsinvestering när omsättningen ökas i inter-

• Sida 222
•  Original

Prop. 1981/82: 118 222

vallet 20—100 milj. kr. samt s.k. buyouts, dvs. när ett storföretag säljer dotterbolag eller begränsade verksamhetsområden till en fristående företa- gare, chefstjänsteman i bolaget eller en grupp anställda.

Svetabs nuvarande regionala bolag arbetar inom de två första stegen. När det gäller den geografiska avgränsningen av de regionala bolagens verksamhetsområden kan konstateras att dessa successivt har utvidgats för de båda först inrättade bolagen. Svetab Nord med säte i Härnösand har engagemang även i företag i norra Uppland och Svetab Bergslagen med säte i Karlstad arbetar aktivt även inom Skaraborgs och Älvsborgs län.

Svetab räknar med att fortsättningsvis inom de fyra regionala bolagen årligen genomföra sammanlagt tolv engagemang i storleksordningen ] milj. kr. och därutöver åtta startengagemang i storleksordningen 50000 kr. Vidare önskar Svetab bygga ut den regionala verksamheten så att den blir rikstäckande. Svetab föreslår sålunda att ytterligare tre bolag med vardera 20 milj. kr. i riskkapital inrättas med verksamhet i resp. Mälardalen! Storstockholm, Västsverige/Göteborg samt Skåne. Vidare är Svetab berett att under år 1982 starta ett rikstäckande investmentbolag av typen Tillväxt- invest. Detta bolag skulle bedriva verksamhet inom det tredje steg somjag nyss redogjorde för. Enligt Svetab behövs för detta bolag ett aktiekapital på 20 milj. kr. varav Svetab f.n. kan teckna 10 milj. kr. utan krav på ytterligare tillskott över statsbudgeten, dels en statlig lånegaranti på 40 milj. kr.

För egen del vill jag anföra följande. Efter en inkörningsperiod som blev längre än väntad. förefaller Svetabs verksamhet i de regionala bolagen nu ha nått den omfattning som beräkna- des när verksamheten inleddes. De generella åtgärder i form av lindrad dubbelbeskattning av aktieutdelningar och organiserad handel med små- företagsaktier som jag tidigare har redogjort för bör underlätta Svetabs verksamhet. Jag vill i det sammanhanget stryka under att Svetabs verk- samhet bedrivs på affärsmässiga grunder och innebär således ingen kon- kurrenssnedvridning i förhållande till privata liknande bolag.

När det gäller den geografiska avgränsningen av de regionala bolagens verksamheter har jag noterat vissa förskjutningar av de ursprungliga av- gränsningarna. Jag finner det rimligt att sådana förskjutningar sker utifrån de erfarenheter som efter hand vinns av verksamheten. Däremot ärjag inte nu beredd att förorda ytterligare medelstillskott till Svetab för att nya regionala bolag skall kunna bildas. Det står dock Svetab fritt att i samver- kan med andra intressenter bilda sådana bolag i den mån det inte innebär anspråk på ytterligare medelstillskott över statsbudgeten. Detsamma gäller vid behov att öka kapitalbasen i de nuvarande regionala bolagen. Vad jag nu har sagt gäller även Svetabs planer på att bilda ett särskilt bolag för det tredje stegets finansiering.

• Sida 223
•  Original

I”») ro DJ

Prop. 1981/82:118 12 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att dels godkänna vad jag har förordat om 1. ändrade riktlinjer för delregionala utvecklingsfondernas finan— sieringsverksamhet inrättandet av ett centrum för småföretagsutveckling avskaffandet av hotellgarantilån vidgade former för STU:s stöd till teknisk forskning och utveck— ling 5. åtgärder för att underlätta att privata småföretagsinriktade ut— vecklings- och investmentbolag bildas dels bereder riksdagen tillfälle ta del av vad jag har anfört om 6. innovationspolitikens inriktning 7. verksamheten vid Svenska lndustrietableringsaktiebolaget (Sve- tab) '.'—) IQ %*

13 Anslagsfrågor för budgetåret 1982/83

FJORTONDE HUVUDTITELN

B. Industri m. m.

B 3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m.

1980/81 Utgift 86 072 196 Reservation 5 716 161 1981/82 Anslag 95 000 000 1982/83 Förslag 95 000 000

Från anslaget bekostas

— bidrag till de regionala utvecklingsfondernas administration och före- tagsservice. — särskilda bidrag till Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Kronobergs, Södermanlands. Kopparbergs och Norrbottens läns utvecklingsfonder för fortbildningsverksamhet,

— särskilda bidrag till Västerbottens och Norrbottens läns utvecklings- fonder som tillskott till stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC) för att täcka kostnader i den utsträckning det bedöms lämpligt för företagsservice som inte avgiftsbeläggs. — bidrag till vissa centrala organisationer på hantverkets. smäindustrins och turistnäringens område, —— bidrag till Svenska lndustrietableringsaktiebolaget (Svetab) för affärs- idéseminarier i syfte att främja tillkomst för nya företag,

• Sida 224
•  Original

Prop. 1981/82: 118 224

— försöksverksamhet med stöd till löntagarägda företag,

— dels information, utbildning, verksamhetsrationalisering och annan cen- tral service i statens industriverks regi med inriktning på utvecklingsfon- derna, dels rese— och traktamentskostnader samt arvoden för de icke auktoriserade revisorer i fonderna som regeringen har förordnat.

Bidrag som lämnas under budgetåret 1982/83 avser kalenderåret 1983.

Statens industriverk

Enligt industriverket behöver utvecklingsfonderna förstärka sina insat- ser på främst områdena export. nyetablering och underleverantörsfräm- jande åtgärder. Verket föreslår att sammanlagt 114 milj. kr. anvisas under anslaget för budgetåret 1982/83.

Föredragande/1

Jag har nyss ( avsnitt 10 ) redogjort för min syn på de regionala utveck- lingsfondernas fortsatta verksamhet. Jag betonade därvid att fonderna bör konsolideras och att framtida förändringar i verksamheten bl. a. bör syfta till en effektivare resursanvändning. bl. a. genom att fondernas konsultin- satser i högre grad avgiftsbeläggs. Anslaget bör i linje härmed och med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget föras upp med oförändrat belopp, dvs. 95 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Den uteblivna uppräkning- en för prisutveckling ingår i regeringens förslag till besparingar i 1982 års budgetproposition. Med hänsyn till att anslaget är ett s.k. bidragsanslag har besparingen beräknats till 3 milj. kr.

Jag har med tillfredsställelse noterat att landstingen även i år överlag har lämnat ökade bidrag till fonderna. Jag räknar med att landstingen även i framtiden vid behov ökar sina näringspolitiska insatser via fonderna.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 95 000000 kr.

B 4. Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder

1980/81 Utgift — 1981/82 Anslag 1000 1982/83 Förslag 1000

Från anslaget betalas bidrag till regionala utvecklingsfonder för att täcka vissa förluster i anledning av fondernas garantigivning (prop. 1979/80: 101. NU 1979/80: 32. rskr 1979/80: 172). F.n. får varje fond ställa garantier för lån på belopp som svarar mot högst 25 % av fondens eget kapital (prop. 1980/81:100. bil. 17, NU 1980/81: 52. rskr 1980/81: 391).

• Sida 225
•  Original

Prop. 1981/82:118 225

Föredragande"

Mot bakgrund av att verksamheten med fondernas garantigivning ännu är av mycket begränsad omfattning och med hänsyn till osäkerheten be- träffande förlusterna bör anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfbnder för budgetåret 1982/83 anvisa ett för- slagsanslag av 1000 kr.

B 5. Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilån m. nr.

1980/81 Utgift 172 225 128 1981/82 Anslag 75 000 000 1982/83 Förslag 100000 000

Från detta anslag infrias vid behov statlig garanti enligt förordningen (1978: 507) om industrigarantilån rn. m. samt statlig garanti för lån till turisthotell enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1965. Jag vill erinra om attjag tidigare ( avsnitt 10.2 ) har föreslagit att sistnämnda stödform avskaf- fas och ersätts av finansiering genom de regionala utvecklingsfonderna. i samband med att fondernas målgrupp utökas med turistföretag. Ramen för beslut om garantier uppgår budgetåret 1981/82 till 300 milj. kr.

Anslaget tillförs medel som flyter in genom utdelningar i konkurser o.d. avseende infriade garantier.

Statens industriverk lnfriande av garantier

Omfattningen av infriade industrigarantier under de senaste budgetåren framgår av följande sammanställning (milj. kr.)

Infriade garantier 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 Garantier beviljade av regeringen 69.0 104.6 78.7 142,21 statens industriverk 10.6 9.6 14.9 20.2 Summa 79.6 [14,2 93,6 [63,0

Anmärkning: [ vissa fall avser ett infriande flera garantier. varav någon har beviljats av regeringen och någon har beviljats av industriverket. I sådana fall har en approxi- mativ fördelning gjorts mellan regeringen och verket.

Industriverket uppskatter behovet av medel för att infria garantier under budgetåret 1982/83 till 100 milj. kr. 15 Riksdagen l98l/82. ] .raml. Nr 118

• Sida 226
•  Original

Prop. 1981/82: 118 226

Ram för industrigarantilån

Omfattningen av beviljade garantier framgår av följande sammanställ- ning (milj. kr.)

Beviljade garantier 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 regeringen 211 221 93 221.4 statens industriverk 180 127 92 64.4 Summa 391 348 185 285.8

Anmärkning: Industriverket uppger något annorlunda belopp, eftersom verket för visst budgetår inte räknat in de garantier som regeringen har beviljat i slutet av varje budgetår men som verket har expedierat efter budgetårsskiftet.

Industriverket anser mot bakgrund av utvecklingen under de senaste åren att garantiramen bör ges ett sådant utrymme att den inte behöver omprövas under budgetåret. Verket föreslår därför att garantiramen för budgetåret 1982/83 fastställs till 500 milj. kr.

Räntevillkoren för industrigarantilån med rörlig ränta skall enligt gällan- de förordning bestämmas med utgångspunkt i avtal härom mellan staten och vederbörande bankorganisationer. Verket anför att räntan på industri- garantilån bör bestämmas av endast långivaren och låntagaren. Nuvarande reglering av räntesättningen kan enligt verket försvåra kreditförsörjningen till småföretagen och bör därför slopas.

F öredraganden

Förlusterna till följd av infriade garantier för industrigarantilån har legat på en hög nivå under de senaste åren. Den tidigare lågkonjunkturen har lett till att många företag, i vilka staten har varit engagerad med garanti för län. har råkat på obestånd och tvingats erbjuda ackord eller avveckla genom konkurs. Garantilånen har därvid ofta blivit nödlidande. Jag ansluter mig till SIND:s bedömning att förlusterna för budgetåret 1982/83 kommer att ligga på en fortsatt hög nivå och beräknar anslaget till 100 milj. kr.

Jag förordar att ramen för industrigarantilån, som beslutas av regeringen och statens industriverk under budgetåret 1982/83 fastställs till 300 milj. kr.

Jag är inte beredd att biträda industriverkets förslag att frångå nuvaran- de ordning för att fastställa räntan för garantilån.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

!. medge att för budgetåret 1982/83 statlig garanti för lån enligt förordningen (1978: 507) om industrigarantilån m.m. beviljas med sammanlagt högst 300 000 000 kr..

2. till Täckande av förluster i anledning av statliga industrigaranti-

lån m.m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 100 000 000 kr.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1981/82:118 227

B 20. Bidrag till Centrum för småföretagsutveckling

Nytt anslag (förslag) 1 3.50 000

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 9) bör ett nytt reserva- tionsanslag föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1982./83 för bidrag till ett centrum för småföretagsutveckling.

Jag beräknar anslagsbehovet till 650000 kr. för budgetåret 1982/83 och till 700000 kr. för budgetåret 1983/84. Det sammanlagda beloppet. 1350000 kr.. bör emellertid anvisas för budgetåret 1982/83. Efter denna tvååriga försöksperiod skall en eventuellt fortsatt verksamhet linansieras med medel inom ramen för de samlade forskningsresurserna. Medlen bör disponeras av statens industriverk för bidrag till högskolan i Växjö i enlighet med vad jag har förordat.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till Centrum för .t'måföretag.mtr-'eckling för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 1 350000 kr.

B 21. Räntestöd till Tillväxtinvestbolag

Nytt anslag (förslag) 3 500000

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.2) bör ett nytt reservationsanslag föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1982/83 för räntestöd till s.k. Tillväxtinvestbolag. Räntebidrag bör utgå enligt de grun- der somjag har redogjort för. Jag beräknar anslagsbehovet till 3.5 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Räntestöd till Tillt-Yl'xtinl'art/)()lag för budgetåret 1982/83 anvi- sa ett reservationsanslag av 3 500000 kr.

B 22. Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för län till Tillväxtinvestbolag m. m.

Nytt anslag (förslag) 1 000

Enligt vad jag tidigare har anfört ( avsnitt 11.2 ) bör statliga garantier intill ett belopp av totalt 25 milj. kr. kunna lämnas för lån till Tillväxtinvestbo- lag. Systemet innebär att staten svarar för att infria garantier i den mån låntagaren inte fullgör sina förpliktelser gentemot långivaren. Ett nytt anslag för detta ändamål bör därför föras upp på statsbudgeten för budget- året 1982/83. Med hänsyn till osäkerheten beträffande förlusterna bör anslaget tas upp med ett belopp av 1000 kr.

• Sida 228
•  Original

Prop. 1981/82:118

ru I») 00

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att 1. medge att statlig garanti för lån till s.k. Tillväxtinvestbolag bevil- jas med sammanlagt högst 25 000000 kr. i enlighet med vad jag har förordat, 2. till Täckande avförluster i anledning av statliga garantierför lån till Tillväxtinvestbolag m.m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1981/82: 118 229 Underbilaga 4: 1

De regionala utvecklingsfonderna — erfarenheter av verksamheten 1978—1981 (SIND 1981: 7)

Kap. 4 Slutsatser och förslag till åtgärder

Utredningen syftar till att bedöma vilken roll de regionala utvecklings— fonderna kan spela med givna resurser samt vilka erfarenheter som finns av den nuvarande verksamheten. Slutsatserna bygger i stor utsträckning på enkät- och intervjuundersökningar. Därtill har statistik tagits fram över industristruktur samt kredit- och serviceutbud på regional nivå. Slutligen har även statistik rörande resurstilldelning och resursförbrukning i fonder- na utnyttjats."

Slutsatser

Uti-'ecklingsfonderna utgör ett komplement till övriga organisationer

Det har varit angeläget att försöka relatera utvecklingsfondernas re- surser mot övrigt kredit- och serviceutbud. Detta visar på vilka förvänt- ningar som kan ställas på deras verksamhet.

Resultaten visar att bankernas utlåning till mindre och medelstor till- verkningsindustri i åtta regioner i genomsnitt är 20 gånger större än de regionala utvecklingsfondernas. Här finns regionala variationer och dess- utom samarbetar utvecklingsfonderna i nästan alla ärenden med någon bank. Man bör därför komma ihåg att det rör sig om s.k. topplån för de flesta kreditärenden. Ett mer adekvat mått på resurserna kan därför vara att beräkna hur många företag som nås av fondernas verksamhet. I de studerade åtta regionerna har lån beviljats till uppskattningsvis drygt 800 företag under 1980. Om hänsyn tas till att det även finns ett antal företag som enbart utnyttjar servicetjänster skulle det totala antalet företag i vilka de studerade fonderna 1980 engagerats bli ca 950 st. Detta kan dåjämföras med att antalet tillverkande småföretag i dessa regioner är drygt 16000. dvs. man har under detta år ”nått" ca 6 procent av tillverkande företag i målgruppen. Eftersom kundföretagen till fonderna är relativt sett små visar det sig att antalet sysselsatta i kundföretagen endast i genomsnitt utgör ett par procent av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin. Det finns dock stora regionala variationer mellan ett storstadslän som Stockholm och ett glesbygdslän typ Norrbotten. I Stockholm är fondens andel relativt sett liten medan '”påverkansgraden" i Norrbotten är mycket större.

Sammantaget visar dock ovanstående resultat att utvecklingsfonderna med givna resurser endast kan utgöra komplement till övrig service- och kreditverksamhet. Fonderna arbetar också redan idag på kreditsidan ihop med banker. En annan viktig slutsats blir att rimliga förväntningar bör

• Sida 230
•  Original

Prop. 1981/82: 118 230

ställas på deras möjligheter att skapa eller upprätthålla sysselsättning i de olika regionerna.

Företagen är genomgående positiva till uti'e('klirz_es'_f(.>rzderrms verksamhet

Av undersökningen framgår att företagen genomgående är positiva till den verksamhet som utvecklingsfonderna bedriver. För det första visar det sig att den allmänna kännedomen bland företagen om de regionala utveck- lingsfonderna är god. 92 procent av företagen i enkäten känner till något om fondernas verksamhet. Därmed ej sagt att kännedomen om olika tjäns- ter som fonderna har är lika god. Här är det uppenbart att det framför allt är som kreditorganisationer som utvecklingsfonderna är kända. Däremot är kunskaperna om serviceutbudet klart lägre.

I undersökningen har företagen fått uppge vilket behov de anser sig ha av 18 olika kredit- och servicetjänster. Av alla företag som uppger sig ha behov skulle mellan 50 och 80 procent kunna tänka sig utnyttja en regional utvecklingsfond. Förväntningarna är således stora på fondernas verksam- het. I undersökningen har även bedömts erfarenheterna av fonden för de företag som under perioden utnyttjat dess tjänster. Totalt uppger sig 2/3 av samtliga kundföretag ha goda erfarenheter av fondernas verksamhet me- dan knappt 1/10 upplever sig haft dåliga erfarenheter. Resterande kundföf retag har ej klart tagit ställning. Vid jämförelser med ett antal andra typer av organisationer är det bara banker samt gruppen konsulter. jurister och revisorer som i detta sammanhang får högre andel goda erfarenheter. Resultatet skiljer sig här relativt lite åt för enskilda regioner.

Företagen har även tagit ställning för eller emot ett antal olika påståen- den om de regionala utvecklingsfonderna. I sammanställningen har hänsyn tagits endast till de företag vilka tagit ställning för eller emot. dvs gruppen tveksamma som kan vara stor beaktas ej. Resultatet visar att endast inom ett par områden tycks inställningen vara något negativ medan för övriga påståenden andelen positiva svar överväger. Företagen anser inte att ut- vecklingsfonderna snedvrider konkurrensen eller att fonden främst skulle vara en myndighet. Utvecklingsfonden uppfattas i stället främst som ett serviceorgan för företagen. Dessa resultat fås genomgående för alla regio- ner. Skillnaderna i inställningarna mellan kundföretagen och övriga företag är små. Ovanstående resultat visar att företagen i stort sett är positiva till den verksamhet som fonderna bedriver.

Kundföretagen är unga och små

En viktig aspekt i undersökningen har varit att jämföra kredittagare till fonderna mot övriga företag i undersökningen. Resultaten av dessajämfö- relser visar att kredittagare relativt sett är unga företag. Andelen kreditta- gare startade efter 1974 är tre gånger större än motsvarande andel för övriga företag. DeSSUtom finns nästan dubbelt så stor andel övriga företag som startat innan 1960. Dessa resultat gäller för nästan alla regioner.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1981/82: 118 231

Samtidigt har kredittagare i genomsnitt endast hälften så många anställ- da som övriga företag. Det gäller även för de 5 k identiska företagen. (Med identiska företag menas företag som existerat både 1974 och 1980.) Ut- vecklingsfonderna har således huvudsakligen haft relativt små företag som kunder. Här finns vissa regionala skillnader, såtillvida att framför allt fonderna i Örebro. Värmland. Stockholm samt Västernorrland arbetar med mycket små företag. medan fonderna i Jönköping och Norrbotten relativt sett har stora andelar något större företag.

Kreditgivningen har i stort sett inriktats rnot utvecklingsbara företag

Förutom åldersstruktur hos de båda grupperna av företag har även studerats utvecklingen hos företagen avseende sysselsättning. fakturering per anställd samt exportandelar. Detta har dels gjorts för alla företagen ide båda grupperna. dels för identiska företag.

Utvecklingen av fakturering per anställd är mer positiv för gruppen kredittagare efter 1977. Detta gäller såväl samtliga som identiska företag. Däremot uppvisar dessa företag en något sämre utveckling för exportande- len vad gäller de exporterande företagen. Sysselsättningsmässigt har dock de identiska kreditföretagen än mer positiv utveckling än övriga företag. En viktig skillnad mellan grupperna är att kredittagare 1974 har lägre fakturering per anställd.

Sammantaget visar således kundföretagen en positiv utveckling under senare delan av 1970-talet. Det går givetvis ej att påstå att detta beror på åtgärder vidtagna av de regionala utvecklingsfonderna. Intressant är den låga faktureringen per anställd hos kundföretagen i början av perioden. Den indikerar att kundföretagens marginaler vid denna tidpunkt relativt sett varit små, varför satsningar i dessa företag rimligtvis inneburit ett visst risktagande. Detta kan dock ej helt klarläggas utan att ingående studier av enskilda utvecklingsfonders låneärenden görs. Viktigt är nämligen hur stor andel av ett låneärende som finansieras via fonden samt vilka säkerheter som finns som garantier vid eventuella låneförluster.

Företagen har behov av uti'eeklingsjbndernas tjänster

1 enkäten fick företagen bedöma vilket behov de i framtiden anser sig ha av ett antal tjänster och i vilken utsträckning de vill utnyttja utvecklings- fonderna för att tillgodose detta behov. Detta speglar de av företagsledaren f.n. upplevda behoven.

För det första upplevs och anlitas utvecklingsfonden hittills som kredit- organisationer. Utnyttjandegraden av krediter är mycket större än av serviceinsatser. Hittills är det främst finansiering av rörelsekapital och investeringar som utnyttjats av företagen. 70 procent av de som utnyttjat dessa tjänster tycker också att handläggningen varit bra medan knappt 10 procent tycker den varit dålig. Av fondernas övriga utbud är det framför allt serviceinsatser inom företagsanalyser-företagsledning samt lokaler-

• Sida 232
•  Original

Prop. 1981/82:1118 232

lokalisering som utnyttjats. Även för dessa tjänster tycker 2/3 av kunderna att handläggningen varit bra.

Det visar sig att företagen främst vill ha hjälp i form av service och krediter för marknadsföring (export och Sverige). produktutveckling samt legoförmedling. Vanliga krediter, typ rörelselån har enligt denna studie nått ett visst mättnadsläge. Stämmer dessa resultat finns det i så fall önskemål från företagens sida att utvecklingsfonderna ytterligare ökar sitt risktagande genom ökade satsningar på de s.k. produktutvecklingslänen. En annan effekt av ändrad efterfrågan av tjänster blir att fondernas s.k. uppsökande verksamhet bör öka. Hittills har verksamheten i stor utsträck- ning varit efterfrågestyrd, vilket är naturligt så länge som man arbetat som i första hand en kreditorganisation. Ökade satsningar på serviceverksam- heten förutsätter mer uppsökande verksamhet.

Låneresurser

De regionala utvecklingsfonderna har f. n. totalt tilldelade lånemedel på ca 1,7 miljarder kronor av vilka drygt 600 miljoner vid ingången till 1981 ej var i anspråktagna för utlåning. Nyutlåningen årligen 1979 och 1980 var totalt omkring 500 miljoner kronor. Kapitalstockens årliga avkastning (rän- tor) är omkring 120 miljoner kronor. En viktig skillnad sedan 1980 är utvecklingsfondernas möjlighet att i ökad omfattning arbeta med lånega- rantier. Varje fond kan ge sådana garantier till ett värde motsvarande 25 procent av tilldelade lånemedel. Dessutom täcks utvecklingsfondernas eventuella förluster på garantigivningen till 50 procent av statliga medel. Om hänsyn tas till alla dessa faktorer skulle fondernas nuvarande utlåning kunna upprätthållas utan lånetillskott för budgetåret 1982/83. Det gäller under förutsättning att man ser till hur läget är totalt för samtliga 24 utvecklingsfonder. Problemet är att här finns stora regionala variationer och små möjligheter att omfördela befintliga lånemedel. Vissa fonder kan därför behöva tillskott av lånemedel långt tidigare än andra.

Styrelse- och beslutsfrågor

Vid genomgång av styrelsernas sammansättning och funktionssätt visar det sig att här finns stora olikheter mellan enskilda fonder. Vissa utveck- lingsfonder har en relativt långtgående beslutsdelegering till kanslinivå medan i andra fonder nästan alla beslut tas vid styrelsemöten. Vissa fonder arbetar med särskilda utskott där representanter för fondledning och sty- relse ingår. Andra fonder saknar i stor utsträckning sådana utskott. Slutli- gen skiljer sig även styrelsens sammansättning åt mellan olika fonder. Antalet styrelseledamöter med näringslivserfarenhet varierar från fond till fond. '

Önskemål om förändringar har framkommit för en ökad beslutsdelege-

• Sida 233
•  Original

Prop. 1981/82: 118

lx) LH b)

ring från styrelse- till kanslinivå. Vidare finns önskemål om hur styrelsen bör vara sammansatt. Kraven är främst att ledamöter i större utsträckning bör tillsättas utefter näringslivserfarenhet. Företagen och deras organisa- tion bör ingå i styrelsen. Önskemål har framkommit om att båda huvud- männen bör vara representerade i styrelsen.

Utvecklingsfonderna har också behov av en ökad service i form av information och erfarenhetsutbyte. Där finns betydande förväntningar på SIND.

Jämförelse av resultat med målsättning

I samband med bildandet av de regionala utvecklingsfonderna uppställ- des ett antal målsättningar för verksamheten (se proposition 1977/78:40.). Dessa målsättningar skulle kunna kort sammanfattas på följande sätt:

1) Utvecklingsfonderna skall främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning.

Att bedöma huruvida utvecklingsfonderna har bidragit till att öka företa— gens internationella konkurrenskraft är inte möjligt. Utredningen har fun— nit att genom att arbeta med de utvecklingsbara företagen har fonden främjat sysselsättningen. Verksamheten har emellertid en begränsad bety— delse för sysselsättningens utveckling i stort.

2) Utvecklingsfonderna skall genom sin verksamhet medverka till att vidareutveckla det befintliga näringslivet.

Undersökningen har pekat på den positiva utveckling som de s. k. iden- tiska kundföretagen uppvisar främst efter 1977. Härigenom anser' industri- verket att fonderna lyckats arbeta efter dessa intentioner.

3) Utvecklingsfonderna skall medverka till etablering av nya företag.

Andelen nyetablerade samt unga företag är relativt sett mycket stor för kredittagama hos fonderna. Dessutom har fonderna deltagit i ett antal etableringsprojekt under perioden samt medverkat i ett omfattande antal kurser rörande problem och möjligheter med nyföretagande. Sammanfatt- ningsvis kan således fonderna sägas ha medverkat till etablering av nya företag.

4) Verksamheten bör även inriktas mot att få lönsamhet på företag som arbetar med en relativt dålig lönsamhet.

I undersökningen finns en indikation på att fonderna lyckats i detta avseende. För de s.k. identiska kundföretagen är marginalerna i deras verksamhet i början av perioden små medan utvecklingen under senare delen av l970-talet relativt sett är klart positiv.

5) Utvecklingsfonderna skall beakta behov av en ökad inomregional balans.

Undersökningen pekar på att utvecklingsfonderna med givna resurser endast kan spela en marginell roll som sysselsättningsskapande eller sys-

• Sida 234
•  Original

Prop. 1981/82: 118 234

selsättningsbevarande organisation. Vid intervjuer har å andra sidan fram- kommit att speciella projekt inom vissa fonder genomförts inom speciella problemområden i respektive region. Någon bedömning av effekterna av just sådana inomregionala satsningar har ej kunnat göras inom ramen för denna undersökning.

6) Utvecklingsfonderna skall satsa på riskfyllda projekt. ] undersökningen har pekats på att det behövs ytterligare genomgångar av kapitalstruktur hos kredittagare och av de säkerheter de kan ställa. Vissa indikationer pekar dock på att fonderna verkligen satsar på riskfyllda projekt. Industriverket har redan pekat på de små marginalerna hos de s.k. identiska företagen i början av perioden. Vidare är det uppenbart att vissa fonder har relativt sett stora förluster på sina rörelselån. Å andra sidan är förlusterna relativt små för många fonder även om dessa tror sig få stora framtida förluster. Däremot är det uppenbart att beviljade produktutveck- lingslån innebär ett mycket högt risktagande.

7) Fonderna skall fungera som s.k. fullserviceorganisationer. Alla utvecklingsfonder har service och krediter som huvudsakliga verk- samhetsområden. Service- och kreditutbudet är mycket omfattande. Vad som i framtiden kan bli ett problem med givna resurser är avvägningen mellan en allmän förmedlingsverksamhet samt kompetensuppbyggnad inom vissa serviceområden. Det rika utbudet av tjänster har dock hittills inneburit att fonderna strävat efter att bli s.k. fullserviceorganisationer.

Kreditverksamheten bör bestå i egen kreditgivning, kreditförmedling samt uppföljning av visst statligt kreditstöd t.ex. industrigarantilån och lokaliseringsstöd.

Kreditverksamheten domineras av egen kreditgivning oftast i samarbete med banker. Uppföljning av övrigt statligt kreditstöd har inte studerats.

8) Utvecklingsfonderna skall utgöra komplement till övrigt serviceut- bud och ej konkurrera inom detta område.

Om fonderna har samma typ av tjänster som andra serviceorganisationer kommer de att konkurrera bl. a. beroende på att prissättningen på fondens tjänster är subventionerad. Eftersom serviceföretagen ej undersökts i de- talj kan man inte svara på om detta är något problem. lenkätundersökning- en ställdes följande påståenden till samtliga företag:

Tycker ni att fonden konkurrerar med tjänster som finns på den privata marknaden?

Totalt instämde helt endast 5% av företagen. 32% tog avstånd medan 63% ej hade något klart ställningstagande. Tendensen är densamma för såväl kredittagare som övriga företag. Vad man därför kan säga rörande denna problematik är att företagen ej upplever fonden som konkurrent till övrigt serviceutbud i regionen.

9) Fondernas målgrupp behöver ej strikt avgränsas till företag med färre än 200 anställda.

Undersökningen visar att fonderna huvudsakligen arbetar med mycket

• Sida 235
•  Original

Prop. 1981/82:118 235

små företag. Givna resurser gör också att fonderna under ett år kan nå en mycket liten del av alla företag i den befintliga målgruppen. Industriverket anser därför ej att det finns några motiv att diskutera förändringar av målgruppen inom ramen för fondernas nuvarande resurser.

10") Utvecklingsfonderna skall huvudsakligen syssla med etablerings- främjande, underleverantörsinriktade. produktutvecklande. marknadsin- riktade samt exportfrämjande åtgärder.

Denna önskade inriktning av verksamheten stämmer väl överens med av företagen uppgivna behov samt hur enskilda fonder planerar sin framtida verksamhet. Emellertid behövs mer analyser rörande hur och i vilken omfattning utvecklingsfonder efter sina regionala förutsättningar bör arbe- ta inom dessa områden.

ll) Kreditverksamheten bör bestå i egen kreditgivning. kreditförmed- ling samt uppföljning av visst statligt kreditstöd t.ex. industrigarantilån och lokaliseringsstöd.

Kreditverksamheten domineras av egen kreditgivning oftast i samarbete med banker. Uppföljning av övrigt statligt kreditstöd har inte studerats. Uppenbart är dock att vissa fonder avsätter stora resurser när det gäller att ta fram bedömningsunderlag för t. ex. lokaliseringsstöd.

Sammantaget visar denna genomgång att de regionala utvecklingsfon- derna i stor utsträckning följt de intentioner som fanns i propositionen i samband med deras bildande. Det finns få indikationer på att man hamnat ”snett" i systemet. Däremot står man inför en ändring av verksamhetens inriktning från att huvudsakligen varit en efterfrågestyrd kreditorganisa- tion till att mer bli en uppsökande serviceorganisation. Denna förändrings- inriktning som redan pågår i de flesta utvecklingsfonder bör uppfattas positivt och stödjas inte minst av huvudmännen.

Förslag till åtgärder

Mot bakgrund av de resultat som framkommit i utredningen tycks verk- samheten som de regionala utvecklingsfonderna bedriver i stort sett funge- ra bra och upplevas som positiv av de mindre och medelstora företagen. De förslag som här presenteras avser således ej några dramatiska föränd- ringar utan ligger ofta i linje med vad fonderna själva f.n. planerar att genomföra. Viktigast i detta sammanhang är att ökade satsningar främst bör ske på servicesidan.

Ökad satsning på service

Hittills har utvecklingsfonderna upplevts som kreditorganisationer vil- ket inneburit att serviceverksamheten i viss utsträckning varit underord- nad kreditverksamheten. Detta har inneburit att serviceinsatser till drygt

• Sida 236
•  Original

Prop. 1981/82: 118 236

80 procent inriktats mot kredittagama. Det är bra att kunna kombinera kredit- och serviceinsatser i företag men det bör ej som hittills vara det helt dominerande tillvägagångssättet. Resultaten visar att verksamheten i stor utsträckning är efterfrågestyrd.

Detta är naturligt för kreditorganisationer och därför ej specifikt något som utvecklingsfonderna ställs inför. Slutligen bör nämnas att företagens framtida behov främst avser serviceverksamhet samt riskfyllda län till produktutveckling och marknadsföring. Därför är det viktigt för utveck- lingsfonderna att satsa mer på serviceverksamheten.

De utvecklingsfonder som intervjuats har i stort sett varit eniga i detta synsätt och redan börjat anpassa verksamheten i denna riktning. Man vill bibehålla kreditverksamheten päi stort sett nuvarande nivå och satsa mer på den uppsökande serviceverksamheten. Den förändring av inriktningen som industriverket här föreslår är således någonting som redan pågår vid de flesta utvecklingsfonder. Det är viktigt att fundera över hur service- verksamheten i detalj bör utformas.

Utvecklingsfonderna bör bibehålla sin allmänna förmedlingsverksam— het. Här är det betydelsefullt för de mindre och medelstora företagen att kunna vända sig till en utvecklingsfond och därigenom få kontakt med regionala serviceföretag eller centrala organisationer typ SIND. STU. Exportrådet och lnvesteringsbanken. Vad som i detta sammanhang kan diskuteras är istället hur fondernas egna serviceinsatser kan prioriteras till vissa områden. För varje regional beskrivning har framkommit specifika behov av insatser i företagen. Liksom tidigare bör man givetvis observera att företag inte alltid är medvetna om de egentliga problem de har. Trots sådana reservationer finns i materialet klara indikationer på inom vilka områden respektive utvecklingsfond kan öka kompetensen på servicesi- dan. Det är viktigt att varje utvecklingsfond här bygger på de regionala förutsättningar som finns i det län som den arbetar. I detta sammanhang bör det material som industriverket presenterat kunna utgöra en grund för regionala diskussioner om framtida serviceinsatser.

Vad som blir viktigt är att samarbete mellan utvecklingsfonderna inten- sifieras. Om en fond koncentrerar kompetensuppbyggnaden inom service- sidan till ett par områden ökar möjligheterna av att skilda utvecklings- fonder kompletterar varandra avseende servicesidan och därför i ökad utsträckning skulle kunna utnyttja varandras tjänster.

Ett problem i sammanhanget är att erfarenheterna av fondernas servi- ceinsatser inom produktutveckling, marknadsföring och legoförmedling ej är genomgående positiva. Detta kan bero på att företagen har stora för- väntningar på dessa tjänster när det gäller konkreta resultat i den egna verksamheten. Det kan också bero påatt dessa servicetjänster är speciellt svåra att bygga upp och att de därför ännu ej funnit den form som är bäst. Det är därför betydelsefullt att i detta sammanhang närmare undersöka

• Sida 237
•  Original

Prop. 1981/82:118 237

erfarenheterna av nuvarande verksamhet samt diskutera fram hur denna serviceverksamhet kan utformas på regional nivå. Industriverket avser att här ta initiativ till att sådana diskussioner kommer till stånd.

Behåll nuvarande nivå på kreditgivningen

Kreditgivningen tycks i stort sett fungera bra och ha bidragit till att satsningar kommit till stånd för utvecklingsbara projekt. Utvecklingsfon- dernas krediter har främst gått till unga och små företag varav en hel del är nyetablerade. En del av krediterna har även gått till mindre något äldre företag. Sammantaget visar detta att utvecklingsfondernas kreditgivning riktats mot en speciell grupp av företag. Detta indikeras av att kundföreta— gen genomgående i början av perioden haft klart lägre fakturering per anställd än övriga företag. Det bör i sin tur betyda att risktagandet är större att satsa i dessa företag. Utvecklingen i kundföretagen bortsett från expor— ten är genomgående mer positiv än utvecklingen för övriga företag.

Den framtida kreditgivningen beror för det första på behov av och tillgång på kreditresurser. När det gäller behov finns en stor efterfrågan av att utvecklingsfonderna ytterligare skall öka sitt risktagande genom sats- ningar på produktutveckling och marknadsföring. Däremot tycks f. n. fin- nas visst mättnadsläge för rörelsekapital och investeringar. Detta beror delvis på att den allmänna investeringsnivån sjunkit. Vidare finns det i och för sig inget som hindrar användande av rörelselån för produktutveckling och marknadsföring. Frågan är närmast hur mycket fonderna bör öka sitt risktagande inom dessa områden. Erfarenheterna av de s.k. produktut- vecklingslånen är ej speciellt goda. Det finns dock fr.o.m. 1980 även möjligheter för utvecklingsfonden att ställa garantier istället för att ge rörelselån.

När det gäller de totala kreditresurserna finns stora regionala variatio- ner. Vissa utvecklingsfonder kan med given nivå på nyutlåningen klara sig under flera år med nuvarande tilldelning av resurser medan andra fonder måste få tillskott relativt omgående av lånemedel alternativt öka garanti- givningen eller dra ned på nyutlåningen. Totalt finns f.n. få indikationer på några behov av ytterligare tillskott av lånemedel varför industriverket anser att för de fonder där problem uppstår man i första hand bör öka garantigivningen. Fonderna har också relativt sett stora reserver för befa- rade förluster men hittills totalt sett små konstaterade förluster.

Industriverket anser att ytterligare tillskott av lånemedel främst bör fördelas till de fonder vilka annars kommer att få minska sin nytutlåning. För budgetåret 1982/83 har verket uppskattat detta behov till 100 milj. kronor. Vidare bör garantigivningen på sikt ökas liksom att fonderna i större utsträckning bör arbeta med produktutvecklingslån i kombination med sina serviceinsatser. En förutsättning för att dessa lån skall vara attraktiva är att de konstrueras så att den kapitaliserade räntan försvinner

• Sida 238
•  Original

Prop. 1981/82: 118 238

samt att man tillåter en utvecklingsperiod på upp till fem år innan de behöver betalas tillbaka. Argumenten för en sådan konstruktion har indu- striverket tidigare framfört (se SIND 1980: B).

En viktig aspekt rörande utvecklingsfondernas kreditgivning är vilket risktagande som verkligen sker idag. Indikationer på ett relativt stort risktagande finns i undersökningen bl.a. att kundföretagen i början av perioden haft klart mindre marginaler än övriga företag samt att relativt stora satsningar gjorts i unga eller nyetablerade företag. En annan indika- tion utgörs av de relativt sett stora förluster på kreditsidan som finns för vissa utvecklingsfonder. Här är dock de regionala variationerna mellan olika fonder stora. Vad man ej vet är situationen i detalj i kundföretagen avseende kapitalstruktur och möjlighet att lämna säkerheter. Dessutom saknas i stor utsträckning information rörande hur stor andel fonderna svarar för i förhållande till bankerna för enskilda låneärenden. Industriver- ket har tidigare (.se SIND 1980: 15) tagit upp en del av denna problematik. På grund av de regionala skillnader och stora variationer mellan kreditta- gare och övriga företag som finns överväger f. n. industriverket att närma- re ta upp frågor rörande risktagande vid kreditgivning utifrån situationen i de olika företagen.

Se över styrelsens sammansättning och arbetsuppgifter

Vad gäller beslutsordning samt styrelsefrågor finns som tidigare påpe- kats redan idag stora variationer i hur dessa frågor lösts mellan enskilda utvecklingsfonder. Vid intervjuer har framförts önskemål om att man vill ha en ökad beslutsdelegering från styrelse- till kanslinivå. Industriverket anser att dessa önskemål är rimliga. Styrelsens huvuduppgift bör gälla frågor rörande verksamhetsinriktning ej om enskilda kreditärenden. Flera fonder har redan idag en sådan långt gående delegering av beslut till kanslinivå eller till ett av styrelsen bildat arbetsutskott.

Styrelsens sammansättning bestäms idag av landstinget. Diskussioner finns vilka erfarenheter styrelseledamöterna bör ha. Det är främst två krav som framförts nämligen dels fler ledamöter med erfarenhet från näringsliv samt näringslivsorganisationer, dels någon representant bör finnas från vardera huvudmännen. dvs. landstinget och industriverket. Att erfarenhet av näringslivsfrågor är mycket betydelsefull för en verksamhet där man skall arbeta med utvecklingsprojekt och relativt stort risktagande är up- penbart. Industriverket föreslår därför att krav bör ställas på att ledamöter från både näringsliv och näringslivsorganisationer fortsättningsvis skall vara representerade i styrelsen.

• Sida 239
•  Original

Prop. 1981/82: 118 239

Utveckla information och samordning

Utredningen vill slutligen peka på att behov finns av en översyn av nuvarande informationssystem på såväl regional och central nivå. En sådan sker i och för sig kontinuerligt såväl inom de regionala utvecklings- fonderna som inom industriverket. Vad som emellertid framkommit är de stora variationer som finns för hur informationssystem används och hur de är uppbyggda. Härigenom finns också stora skillnader rörande kunskaper om kundstrukturen för enskilda fonder och hur tilldelade resurser använts. I detta sammanhang finns stora krav från utvecklingsfonderna på att indu- striverket förser dem med övergripande information. förstärker sin sam- ordnande roll samt hjälper till med att ta fram regionala uppföljningssystem som underlättar fondernas arbete. Informationsverksamheten och samord- ningen upplevs som centrala funktioner av utvecklingsfonderna. Möjlighe- terna av att förbättra denna verksamhet ämnar industriverket närmare undersöka. Idag finns redan en samarbetsgrupp bestående av representan- ter för utvecklingsfonderna och industriverket med syfte att diskutera informationsfrågor. Industriverket avser att i denna grupp närmare disku- tera hur dessa problem kan lösas.