Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringari rättshjälpslagen. Det föreslås att en tilläggsavgift om tio procent införs beträffande rättsliga angelägenhe- ter där biträdets arbetsersättning överstiger 3 000 kr. Dessutom föreslås bl.a. att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet slopas. att avgif- terna höjs något i de högsta inkomstlägena och att den högsta inkomstgrän- sen för rätt till rättshjälp sänks.

Vidare föreslås att reglerna om rättshjälp vid bodelning ändras och att rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddsförsäkring i angelägenheter som avser fastigheter.

i övrigt föreslås en del förenklingar i reglerna om uttagande av rätts- hjälpsavgifter. Slutligen förordas att tolkkostnader vid rådgivning skall kunna ersättas av allmänna medel oavsett om rådgivningen sker vid allmän eller enskild advokatbyrå.

Ändringarna föreslås träda i kraft den I april l983.

l Riksdagen 1982/83. I sum/. Nr 61

• Sida 2
•  Original

Prop. 1982/83: 61

PJ

1. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen ( 1972:429 )l

dels att i 38. 39 och 49 a ååå samt i rubriken närmast före 33 & ordet ”statsverket" skall bytas ut mot "staten".

dels att 3. 6. 8. 11. 12, 13. 15. 17, 18. 19, 20, 27. 28. 30. 31. 33. 34, 36 och 47 ss" samt rubrikerna närmast före 11 och 27 åå skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer. 14 a och 14 b åå. "av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälps- nämnder. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av rege- ringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd. upp- tages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rättssökande är bosatt eller. om den rättssökande är dödsbo. den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här. upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

.Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde handläggas av rätts- hjälpsnämnd. upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verk- samhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet. av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersättningfär utlägg vid råd- givning .s'kallfasmIällas. skull ären- det handläggas av den rättsliiiilps— nämnd inom vars l'erkxa/nllelsr'ml- råde (ull-'altarbyrån är belägen.

Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av domstolsverket. Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdel- ningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

_,

6?

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet. om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- stiger ett gränsbelopp som malm-'a-

' Lagen omtryckt 19791240. 1 Senaste lydelse 198111200.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet. om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över- Stiger ett/lundratiotusen kronor.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1982/83:_61

Nuvarande lydelse

rar åtta gånger det basbelopp en- ligt lagen ( ] 962.381) om allmän fär- säkring som gällde året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i vä- sentlig omfattning till annans un- derhåll. ökas grän'sbeloppet med vad som nmtsl'arar ett halvt basbe- lopp för var och en till vilkens un- derhåll han sålunda bidrager.

b.)

Föreslagen lydelse

Bidrar den rättssökande i väsent- lig omfattning till någon annans un- derhåll. ökas beloppet enligt-första stycket med niotasen krattor för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnchav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt pågrund av skuldsättning eller annan särskild omständighet. skall den beräknade ärsinkomstenjämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller lråndrages.

Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. domstolsverket med- delar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

8 53

Allmän rättshjälp får ej beviljas [. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket. om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger lör rättshjälp.

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp.

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksam- het. om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning. hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande. om överlåtel- sen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp.

5. för upprättande av självdeklaration. äktenskapsförord eller testamen- it:.

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 & giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen- het, vari anspråket stöder sig pa väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt.

8. ägaren av en fastighet eller en byggnad i attgeh'igenhet som avser fastigheten eller byggnaden. om han har eller borde ha haft rätts- skyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som ' omfattar angelägen/t eten .

9. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

8. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

] Senaste lydelse 1982z299.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1982/83: 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rätts- hjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med- borgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Rättshjälpsa vgift

Den rättssökande skall bidraga till de kostnader för allmän rätts- hjälp som avses i 9 och 10 så genom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägsi 12—1555.

Rättshjälpsavgift och tilläggsavgift

11.5

Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 ss genom att betala rättshjälpsavgift ()("ll tilläggs- avgift enligt vad som sägs i 12— 15 ss.

Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. domstolsverket med- delar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälps- avgift.

12 s*

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe- lopp som motsvarar två gånger det

basbelopp som anges i 6 S*" första '

styeket. utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften två procent av basbeloppet. varvid avrundning skall ske till närnlast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl. Bc- loppct får dock inte understiga en proeent av det basbelopp som nyss har nämnts. med avrundning till närmast lägre tiotal kronbr. såvida det inte är uppenbart att den rätts- sökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket. utgör maxi- mibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första stycket ökad med

en tiith/enltedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet.

en tjugonde! av den del av in- komsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet.

4 Senaste lydelse 1981:1287.

Overstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst trettiofemtu- sen kronor, utgör maximibeloppet för rättshji'llpsavgiften trehundra- _/'emtio kronor. Maximibeloppet får

sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inte under- stiga etthundrasjattiojem kronor. om det inte är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket. utgör maxi- mibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första stycket ökad med

f_"vra pror'ent av den del av in- komsten som överstiger trettio/em- tusen men ej sextiotusen kronor,

sex [)!'()('('III av den del av in- komsten som överstiger sextiotusen men ej sjuttiofemtusen kronor.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1982/83: 61

Nuvarande lydelse

en femtonde! av den del av in- komsten som öt-ferstigerfvra men ej fem gånger basbeloppet.

en tiondel av den del av inkoms- ten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av in- komsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet.

hälften av den inkomst som över- stiger sju men ej åtta gånger basbe- loppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och att maximibeloppet avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

Föreslagen lydelse

tio procent av den del av inkoms- ten som Överstiger sjuttiofemtusen men ej nittiotusen kronor,

femton procent av den del av in- komsten som överstiger nittiotusen men ej etthundrafemtusen kronor.

tjugo procent av den del av in- komsten som överstiger ett/tundra-

femtusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor.

13.5

Bidrager den rättssökande i vä- sentlig omfattning till annans un- derhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 & första eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Bidrar den rättssökande i väsent- lig omfattning till någon annans un- derhåll. skall inkomstgränserna en- ligt 12 s' första och andra styckena höjas med niotusen kronor för var och en till vilkens underhåll han så- lunda bidrar.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet. skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller l'råndrages.

[4055

Ont den ersättning som skall till- erkännas biträde för arbete enligt 22 .é' överstiger tretusen krattor. skall den rättssökande utöver rättshjälpsavgiften betala en till- läggsavgtft om tio procent av den del av ersättningen som överstiger tretusen kronor. dock högst ett be- lopp som uppgår till fem gånger maxim[beloppet. Det belopp sorti skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

14179”

Om det iir uppenbart att den rt'ittsst'ikande saknar möjlighet att betala tilläggsavgiften eller någon

• Sida 6
•  Original

Prop. 1982/83: 61 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse del av den, får han helt eller delvis befrias från denna.

Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möjlighet att betala den tilläggsav- gif't som han befriats från. skall be- slutet omprövas.

155

I samband med att allmän rätts- hjälp beviljas.fastställes det för sö- kanden gällande maximibeloppet.

I samband med att allmän rätts- hjälp beviljas. _/astställs det för sö- kanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgif- ten högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 å väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats. skall maximibelop- petjämkas efter vad som är skäligt. dock ej under vad som redan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske. om väsentlig felbedömning gjorts. när maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill fram- kommit.

När maximibeloppet jämkas. skall även det belopp vartill till- lz'iggsm-giften högst kan uppgå jämkas i motsvarande mån.

175

Är rättslig angelägenhet anhängig vid domstol. prövasfråga om bevil- jande av allmän rättshjälp av dom- stolen. Likaså beslutar domstol. där den rättsliga angelägenheten är anhängig. om jämkning av maximi- beloppet för rättshjälpsavgiften.

Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol. prövar dont— stolen frågan om beviljande av all- män rättshjälp. Den domstol. där den rättsliga angelägenhetcn är an- hängig. beslutar också omjämkning av maximibeloppet för rättshjälps- avgiften och av det belopp vartill tillt'iggsavgil'ten högst kan uppgå. Domstolenfattar även beslut enligt 14 b 5.

18 5 . Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 å och är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol. prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol. beslutar rättshjälpsnämndcn också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol. beslutar rättshjälpsnämnden också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften och av det be- lopp vartill tilläggsavgil'ten högst kan uppgå samt meddelar beslut enligt l4 b $$.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1982/83: 61 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

195

Beviljas allmän rättshjälp. betalas därefter uppkommande kostnader enligt 9 och 10 åå av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet. om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansök- ningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skäl föreligger.

Vad som har sagts nu om ersätt- ning till biträde gäller även ifråga ' om ersättning till sktftesman.

I fråga om ersättning som avses i 9 & andra stycket 6 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 & rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet. förklara att ersättningen utgör en kostnad . för rättshjälpen.

20.5

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 5 blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.

I angelägenhet. som kan antagas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. får biträde förordnas en- dast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens person- liga förhållanden eller sakens be- skaffenhet. 1 ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskill- nad eller boskillnadfår biträde för- ordnas endast om särskilda skäl/?")"- religger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffen— het.

Iangelägenhet. som kan antas bli prövad enligt lagen (197418) om rät- tegången i tvistemål om mindre vär- den. får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaf- fenhet. 1 ärende om bodelning. som inte avser klander. får biträde inte förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 så föräldrabalken. förordnas ej biträde enligt denna lag.

Betalning och fastställande av rätts- hjälpsavgift, avräkning med den rätts- sökande och med biträde

Betalning och fastställande av rätts- hjälpsavgift och tilläggsavgift, avräk- ning med den rättssökande. och med biträde -

27å

Finns biträde enligt denna lag. er— lägges rättshjt'ilpsavgiji till biträdet intill det enligt 15 & första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde. skall rättshii't'lpsai-'gift er—

Finns biträde enligt denna lag. betalas rättshjt'ilpsavgiften till bi- trädet intill det enligt 15 & första stycket fastställda maximibeloppet. Finns inte något biträde. skall

• Sida 8
•  Original

Prop. 1982/83561

Nuvarande lydelse .

läggas till statsverket. Har maximi- bel0ppet höjts sedan rättshjälp be- viljats, skall den avgift som kan för- anledas av höjningen erläggas till statm-erket.

Föreslagen lydelse

rättshjälpsat'git'ten betalas till sta- ten. Rt'ittshjälpsai'giften får tas ut så snart ma.i'imibeloppet har fast- ställts. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades. skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

'Iilläggsavgiften betalas till biträ- det när ersättningen till biträdet ltar fastställts. Biträdet får ta ut förskott på tilläggsargiften med skäligt belopp. Om det belopp rar- till tilläggsavgiften lu'igstfår uppgå häis i samband med att ersättning till biträdetfaststl'ills. skall det be- lopp som kan föratt/edits av höj- ningen oclz som hänför sig till den ersc'ittningen eller till en tidigare fastställd biträdesersr'ittning beta- las till staten.

2845

1 mål eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rätts- hjälpsavgiften ] samband med att den fastställer ersättning till biträ- de. Finns ej biträde eller "begär bi- träde ej ersättning. fastställes rätts- hjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpcn upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift ti- digare har fastställts för den rätts- sökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol. skall rättshjälpsnämnden fastställa rätts- hjälpsavgiften. Därvid skall första stycket äga motsvarande tillämp- ning.

I mål eller ärende vid domstol skall domstolen fastställa rätts- hjälpsavgiften och iförekommande fall tilläggsat'giften i samband med att den fastställer ersättning till bi— träde. Finns ej biträde eller begär biträdet cj ersättning. fastställs rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpcn upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälps- avgift och tilläggsavgif't tidigare har fastställts för den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, skall rättshjälpsnämnden fastställa rätts- hjälpsavgiften och tilläggsargif'ten. Därvid skall första stycket tilläm- pas.

30 %

När myndighet fastställt rätts- hjälpsavgiften skall genom dess för- sorg avräkning göras med den rätts- sökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 % skall avräknas vad den rättssö- kande enligt 27 så är skyldig att utge

När myndighet fastställt rätts- hjälpsavgiften och ijörekommande fall tilläggsavgifth skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.

Fr'ån ersättning till biträde enligt 22 s skall avräknas vad den rättssö- kande enligt 27 5 är skyldig att utge

• Sida 9
•  Original

Prop. 1982/83: 61 quvarande lydelse

som rr'ittshjr'ilpsavgift till biträdet. Understiger ersättningen den avgift som skall avräknas. svarar biträdet. om kostnader utöver biträdeser- sättningen uppkommit för rättshjäl- pen. mot statsverket för mellan- skillnaden.

Fastställes rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som den rätts— sökande inbetalat. får med återbe- talning av mellanskillnaden anstå. om det finns anledning antaga att högre avgift kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

Föreslagen lydelse

till biträdet. Understiger ersättning- en vad som skall avräknas. svarar biträdet. om kostnader utöver bi- trädesersättningen uppkommit för rättshjälpcn. mot staten för mel- lanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften till lägre belopp än det som den rättssökande inbetalat. får återbetalning av mellanskillna- den anstå. om det finns anledning anta att högre belopp kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

31%5

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpcn bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 s.

Vinner makar efter gemensam ansökan ('i/(tenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet för andra ma— kens rättshjälpsavgift skulle ha va- n't lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna. skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall ej åläg- gas om detta belopp ej skulle över- stiga maximibeloppet enligt 12 5 första stycketförsta meningen och ej heller om det med hänsyn till om- ständigheterna annars är obilligt.

Om det döms till äktenskapsskill- nad mellan makar efter gemensam ansökan och den ena maken har ät- njutit allmän rättshjälp. skall rätten ålägga den andra maken att betala staten hälften av kostnaderna för rättshjälpcn. Om maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsav— gift skulle ha varit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna. skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas. om beloppet understiger en viss av regeringen fastställd gräns. Ersättningsskvldiglzet skall heller inte åläggas om det med hän- syn till omständigheterna annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp. skall rättshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättnings- skyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols dom.

5 Senaste lydelse 1981:1287.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1982/83: 61 Nuvarande lydelse

Överstiger ifall som avses i and- raleller tredje stycket summan av ersättning som make ålagts att be- tala och den rättssökandes rätts- hjälpsavgift kostnaderna för rätts- hjälpen. skall den make som åtnju- ter allmän rättshjiilp berättigas få tillbaka den ("it-'erskjutande delen.

10

Föreslagen lydelse

Om den rättssr'ikandes rätts- hjälpsavgift och tilläggsavgift till- sammans nted den ersättning som maken har ålagts att betala enligt andra och tredje styckena över- stiger rättshjälpskostnaderna. skall den rättssökamle berättigas att få tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter. äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyl- dighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

33 56

Har motpart eller annan enligt 31 .S ålagts crsättningsskyldighet för rältshjälpskostnader. skall er- sättningen utges till .stat.vt-'erket. om ersättningen till den del den mot- svarar den rättssc'ikandes rätts- hjälpsavgift utgör högst fem pro- cent av det basbelopp som an ges i6 5 första stycket. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp mot- svarande erlagd rättshjälpsavgift.

. Överstiger den del av ersättning- en som motsvarar den rättssö- kandes rättshjälpsavgift fem pro- cent av basbeloppet. skall den er- sättningsskyldige utge belopp mot- svarande riitts/tiälpsavgi/"ten till den rättssökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp skall vad i första och andra styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av av- giften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- ställighet enligt utsökningsbalken, skall bestämmelserna i första—tred- je styckena om ersättning tillämpas också i fråga om särskild avgift en- ligt förordningen (1981 : 1 185) om ut-

" Senaste lydelse l981:1288.

Om motpart eller annan enligt 31 5 första eller femte stycket har ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader. skall ersätt- ningen betalas till den rättssökande med. belopp som motsvarar rätts- hjälpsavgtften jämte tilläggsavglft och till staten med återstoden.

Om ersättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp skall vad i första stycket sägs om rättshjälps- avgift och tilläggsavgtft avse de de- lar härav som svarar mot fördel- ningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- ställighet enligt utsökningsbalken . skall bestämmelserna i första och andra styckena om ersättning till- lämpas också i fråga om särskild avgift enligt förordningen

• Sida 11
•  Original

Prop. 1982/83: 61 11 Nat-'arande lydelse Föreslagen lydelse

sökningsavgifter som i ärendet utta— gits hos motparten.

(1981 : 1 185) om utsökningsavgifter som i ärendet ttttagits hos motpar- ten. 34 57 Allmän rättshjälp skall upphöra om ]. rättshjälpsavgift ej erlägges 1. rättshjälpsavgift .eller till-

enligt 27 %, läggsavgift ej erläggs enligt 27 s.

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats.

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift. som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rätts- hjälpsavgift.

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad. eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan män att den rättssö- kande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 & 7. får det beslutas att rättshjälpcn skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej. om det är uppenbart obilligt att rättshjälpcn upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt förs- ta stycket. skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av statsverket, om det före- ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt and- ra styeket. skall kostnaderna för rättshjälpcn betalas av statsverket. Det får dock beslutas att kostna- derna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp. om det fö- religger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt förs- ta stycket. skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten. om det föreligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt and- ra stycket. skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp. om det förelig- ger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas. om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol. av domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 S'.

36?

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 & bevil- jas tilltalad. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gräns-

7 Senaste lydelse 1982:299.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 & bevil- jas tilltalad. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger femtiota-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1982/83: 61 Nuvarande lydelse belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 s'förs- ta stycket.

Föreslagen lydelse

sen kronor.

Vid prövning enligt första stycket äger 6 s andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpcn. får dock rättshjälp ej beviljas.

47 &"

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6 äförs- ta stycket för varje påbörjad tidspe- riod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal krattor. Avgiften får nedsättas så att den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälpsav- giften som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som nedsatts utgår ersätt- ning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Rådgivning sker mot en avgift av åttio/'em kronor för varje påbörjad tidsperiod omfemton minuter. Av- giften får sättas ned så att den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av all- männa medel till den som har med- delat rådgivningen.

Den som ltar meddelat rådgiv- ning har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostna- der jör tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersätt- ningen _/astst('ills av rättshjälps- nämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning. skall kostnaden för rådgiv- ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpcn. Erläggande av rädgivningsavgift skall anses som betalning pä rättshjälpsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i rättshjälpsärenden där allmän rättshjälp har sökts före lagens ikraftträdande. De. nya bestämmelserna i 33 5 skall dock tillämpas även i äldre ärenden. om beslut som avses i 31 s inte tidigare har meddelats i ärendet.

" Senaste lydelse 198125.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1982/83: 61 13

2. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. l & rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap. lé'

Dömes i mål. vari åklagare för talan. den tilltalade för brottet. skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningcn. till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte- gången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad. som icke skäligen varit påkallad för utredningen. eller för kost- nad. som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade. hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 .5 första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas. om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brotts- lighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta ej överstiger maximibelappet enligt 12 .é' första stycket första meningen rätts- ltjälpslagen. skall kostnaden statt-

skulle vara skyldig att ersätta un- derstiger en viss av regeringenfast- ställd gräns. skall ersättningsskyl- dighet inte åläggas.

na å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

1 Senaste lydelse 1979:242.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1982/83: 61 14

Utdrag

JUSTlTl EDEPA RTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-10-28

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Lundkvist. Feldt, Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. S. Anders- son. Rainer, Boström. Bodström. B. Andersson. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändringar i rättshjälpslagen ( 1972:429 ) m.m.

2.1. Utgångspunkter

Sedan RHL trädde i kraft år 1973 har kostnaderna för rättshjälpcn ökat oavbrutet. Kostnaderna utgjorde budgetåret 1973/74 drygt 62 milj kr. och hade budgetåret 1980/81 stigit till drygt 224 milj. kr. Det har mot bakgrund av kostnadsutvecklingen och det ekonomiska läge som landet befinner sig i ansetts nödvändigt att på olika sätt söka begränsa samhällets åtaganden på rättshjälpsområdet. Sålunda höjdes nivån för rättshjälps- och rådgivnings- avgifterna den 1 april 1981 ( prop. 1980/81:20 . Jul) 17. rskr 65. SFS 198125). Därefter har ytterligare höjningar genomförts den 1 januari 1982 samt möjligheterna till rättshjälp i vissa angelägenheter. bl.a. för upprättande av äktenskapsförord eller testamente. tagits bort (prop. 1981/82z2-8. JuU 19. rskr 105. SFS 1981:1287). Slutligen har möjligheten till allmän rättshjälp innan s.k. pilotfall har avgjorts begränsats ("se JuU 1981/82z52. rskr 321). SFS 1982:299).

I samband med ändringarna i RHL har det framstått som alltmer angelä- get att göra en mer omfattande översyn av lagen. Inte minst den ekonomis-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 16

ka utvecklingen har gjort en grundlig översyn nödvändig. Vidare har det i tillämpningen av RHL framkommit vissa problem som så långt möjligt bör undanröjas.

Av dessa skäl har en parlamentariskt sammansatt kommitté. rättshjälps- kommittén (Ju 1982z01, dir 198lz75). tillkallats för att se över rättshjälps- systcmet. Kommittén har enligt direktiven frihet att inom vissa ramar överväga en total revidering av RHL. Kommittén skall bedriva sitt arbete skyndsamt.

Trots de ändringar som gjorts i RHL ökade belastningen på rättshjälps- anslaget under budgetåret 1981/82. Självfallet får åtgärder för att minska utgifterna på detta område full effekt först efter en viss tid. En annan orsak till den ökade anslagsbelastningen är den höjning av ersättningen till rätts- hjälpsbiträdena som har skett till följd av den allmänna kostnadsstegring- en. Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att man så snart som möjligt. således utan avvaktan på resultatet av kommittéarbetet. bör gå vidare och se i vad mån utgifterna kan begränsas ytterligare. Ytterligare höjningar av avgifterna för de sämst ställda kan därvid inte komma i fråga. Inriktningen måste vara att rättshjälpsförmånerna inte ytterligare försäm- ras för dem som kan ha störst svårigheter att ta till vara sin rätt. 1 övrigt måste man emellertid försöka åstadkomma utgiftsminskningar på varje område där det är möjligt. De förslag som nu läggs fram innebär ökad rättvisa i rättshjälpssystemet inom ramen för totalt sett lägre kostnader.

1 en departementspromemoria. Ds Ju 198212 Rättshjälpskostnaderna. har lagts fram förslag som syftar till att minska belastningen på rättshjälps- anslagct med ca 50 milj. kr. årligen. ] 1982 års budgetproposition har hänsyn tagits till de förväntade utgiftsminskningarna (prop. 1981/82:100 bil, 5 F. JuU 46. rskr 274). Även vissa ändringar som främst är avsedda att åstadkomma förenklingar ingår bland promemorieförslagen. Den i prome- morian föreslagna lagtexten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga !.

Departementspromemorian har rcmissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissvaren bör fogas som bilaga 2 till detta protokoll.

De förslag som jag nu lägger fram grundar sig på promemorian. Jag har emellertid i betydande utsträckning beaktat den remisskritik som en del av promemorians ändringsförslag utsatts för. Även i övrigt har en del juste- ringar gjorts. Jag uppskattar utgiftsminskningen till ca 25 milj. kr. för helår. Rättshjälpsanslaget torde således för innevarande budgetår komma att belastas med drygt 12 milj. kr. utöver vad som beräknats i budgetproposi- tionen.

Förslagen gäller följande frågor.

Införande av en tilläggsavgift som en rörlig del av den rättssökandes bidrag till rättshjälpskostnaderna

Ökad progressivitet i fråga om rättshjälpsavgiften och upphörande av denna avgifts anknytning till basbeloppet

• Sida 17
•  Original

Prop.. 1982/83: 61 17

Sänkning av den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp Ändrade regler för rättshjälp vid bodelning Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m. Ny reglering för fastställande av den nedre gräns som i vissa fall gäller . för återbetalningsskyldighet till staten Fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktats återbe- tala Tolkkostnader vid rådgivning Retroaktiv ersättning till skiftesmän I promemorian har även lagts fram förslag om ändring i reglerna om beslutsfördelningen mellan domstol, rättshjälpsnämnd och advokat när det gäller ansökningar om rättshjälp. I denna fråga har framför allt de remissin- stanser som berörs av reglerna redovisat skilda uppfattningar om vilken lösning som är den lämpligaste. Med hänsyn till att frågan. som i första hand är av teknisk natur, inte är mer angelägen än att den kan anstå i avvaktan på ytterligare överväganden. avserjag inte att ta upp den i detta lagstiftningsärende. Det får i stället ankomma på rättshjälpskommittén att. i enlighet med sina direktiv (se dir 1981 :75 s. 10). granska denna fråga och föreslå lämpliga åtgärder.

2.2. Rättshjälpsavgifter m.m.

Den som beviljas allmän rättshjälp är som tidigare nämnts skyldig att efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpcn. Avgiftssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppet är tänkt att motsvara den rättssökandes betalningsförmåga. dvs. vad han eller hon högst kan betala. Om kostnaderna för rättshjälpen understiger eller blir lika höga som maximibeloppet. skall den rättssökande således själv betala de fulla kostnaderna. När allmän rättshjälp beviljas. skall det samtidigt fastställas ett maximibelopp i den rättsliga angelägenheten (II— 15 åå RHL). '

Den lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiftcn) uppgår till två procent av basbeloppet för året innan rättshjälp begärs'. avrundad till närmast lägre tiotal kronor, eller f.n. 340 kronor. Grundavgiften skall betalas av den som har en årsinkomst motsvarande högst två basbelopp.

Är inkomsten högre än två basbelopp utgör maximibeloppet grundavgif- ten ökad med ett tilläggsbelopp. som varierar beroende på inkomstens storlek. Tilläggsbeloppet tas ut i en progressiv skala. Det är en tjugofemte— del av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet. en tjugonde] av den del av inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet. en femtonde] av den del av inkoms—

' För år 1982 gäller basbeloppet för oktober 1981. 2 Riksdagen 1982/83 . ! saml. Nr 6!

• Sida 18
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' . 18

(en som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet. en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet. en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet. Inkomsten avrundas därvid till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet till närmast lägre tiotal kronor (12 & RHL). Den som har en inkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet får inte allmän rättshjälp (6 & RHL). '

Om den rättssökande i väsentlig omfattning bidrar till någon annans underhåll höjs beloppsgränserna med vad som motsvarar ett halvt basbe- lopp för varje underhållsberättigad. Förekomsten av större förmögenhets- innehav eller tyngande skuldsättning skall beaktas när rättshjälpsavgiften beräknas (6 och 13 åå RHL).

Grundavgiften kan sättas ned om det finns särskilda skäl för det. Den får dock inte sättas lägre än en procent av basbeloppet (med avrundning till närmast lägre tiotal kronor). om det inte är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift (12 & första stycket RHL").

Om biträde har förordnats i den rättsliga angelägenhetcn, ankommer det på biträdet att avkräva den rättssökande rättshjälpsavgiften (27 å RHL). Skulle ersättningen till biträdet. när den slutligen fastställs. bli lägre än den erlagda rättshjälpsavgiften och har det uppstått andra kostnader för rätts- hjälpen, svarar biträdet gentemot staten för mellanskillnaden (30 $$ andra stycket RHL). Har inga andra kostnader uppstått. skall mellanskillnaden i stället betalas tillbaka till den rättssökande. Det är således biträdets uppgift att se till att den rättssökande erlägger tillräcklig betalning för kostnaderna för rättshjälpcn intill det för den rättssökande fastställda maximibeloppet. Om det inte finns något biträde skall rättshjälpsavgiften erläggas till staten (27 & RHL).

Allmän rättshjälp skall upphöra. om den rättssökande inte erlägger rättshjälpsavgiften (34 & första stycket 1 RHL).

2.2.l Tilläggsai'gift Departwnentsförslaget: På den del av rättshjälpskostnaden som utgör ersättning till biträdet för arbete betalas en tilläggsavgift på tio procent. Denna avgift börjar löpa när biträdets arbetsersättning har uppgått till 3 000 kr. och beräknas på det överskjutande beloppet. Biträdet tar in avgiften från den rättssökande. Avgiften är i varje enskilt fall maximerad till ett belopp som uppgår till fem gånger den rättssökandes maximibelopp. Om _ en rättssökande visar att han eller hon saknar ekonomiska möjligheter att betala tilläggsavgiften får den myndighet som fastställer biträdesersätt- ningcn'sätta ned avgiften eller helt befria från den.

Pro/71ellltlrleförslllgEl." Överensstämmer i huvudsak med departements- förslaget. dock att tilläggsavgiften där kallades självrisk och beräknades på

• Sida 19
•  Original

Prop. 1982/83: 61 19

hela ersättningen till biträdet. I promemorian föreslogs inte något tak för självrisken och heller ingen möjlighet till nedsättning eller befrielse (se promemorian 5. 5—8).

Remissinstanserna: Remissinstansernas uppfattningar varierar starkt. Vissa godtar förslaget medan andra avstyrker helt eller delvis. Åtskilliga remissinstanser förordar att självrisken inte tillåts stiga över en viss gräns samt att i första hand indispositiva mål undantas från självrisk (se bil. 2 avsnitt 2.1 ).

Skäl för departemerztsförylagwt:

En nackdel med nuvarande rättshjälpssystem är att en rättssökande. som har beviljats rättshjälp. inte behöver göra några processekonomiska överväganden efter det att kostnaderna för angelägenheten har nått upp till rättshjälpsavgiften. När rättshjälpskostnaderna har passerat gränsen för vad som skall betalas i avgift kan den rättssökande tillåta kostnaderna att stiga till vilken nivå som helst utan att han eller hon själv behöver betala någon del av det belopp som överstiger rättshjälpsavgiften.

Inom försäkringssektorn försöker man motverka liknande problem som kan uppkomma beträffande rättsskyddsförsäkringar genom en självrisk. Denna består av ett fast grundbelopp och ovanpå detta ett tilläggsbelopp som utgör en andel av rättegångskostnaderna. Denna andel är ofta tio procent.

Det är enligt min mening angeläget att höja kostnadsmedvetandet hos dem som beviljas allmän rättshjälp. För det ändamålet synes det lämpligt att nu införa en särskild avgift i rättshjälpssystemet. motsvarande självris- ken på försäkringsområdet. Den nya avgiften bör lämpligen betecknas tilläggsavgift. Utgångspunkten bör därvid vara att tilläggsavgiften inte skall medföra någon nämnvärd avgiftshöjning i rättsliga angelägenheter av mer normal omfattning. Systemet bör utformas så att det framför allt motverkar uppkomsten av stora och för samhället dyrbara tvister. Givetvis är detta särskilt angeläget om tvisteföremålets värde är lågt jämfört med kostnaderna för tvisten. Det är också viktigt att systemet får en kostnads- hämmande verkan utan att leda till onödigt krångel vid hanteringen.

Som jag nyss har framhållit bör tilläggsavgiften inte innebära någon egentlig fördyring av rättshjälpskostnaclerna i angelägenheter som kan sägas vara av normal omfattning. Självfallet varierar de genomsnittliga rättshjälpskostnaderna något mellan skilda ärendetyper. men att försöka kartlägga dessa variationer är knappast meningsfullt. Det synes i stället rimligt att utgå från den tillgängliga statistiken över storleken hos biträdes- ersättningar i ärenden om allmän rättshjälp. Denna visar att den ersatta tiden genomsnittligt understiger tio timmars arbete. Med nuvarande ersätt- ningsnivå motsvarar tio timmars arbete ungefär 3 000 kr. i arvode. Den nedre gränsen för tilläggsavgiften bör lämpligen sättas vid detta belopp.

Ett system med dels en inkomstprövad rättshjälpsavgift och dels en

• Sida 20
•  Original

Prop. 1.982/83: 61 . _ 30

tilläggsavgift leder i mera omfattande angelägenheter sammantaget till högre avgifter än vad den rättssökande anses ha förmåga att betala när den inledande rättshjälpsavgiften fastställs. Från det att behandlingen av den rättsliga angelägenheten inleds och därvid rättshjälpsavgiften betalas till biträdet och till dess att tilläggsavgiften börjar löpa kommer emellertid normalt en viss tid att förtlyta. Som jag skall beröra i det följande är det naturligt att tilläggsavgiften krävs in i omgångar med mindre belopp. Den rättssökande kommer således att ha en viss tid på sig från det att ärendet påbörjas till dess att ytterligare avgifter behöver betalas. Man får anta att den rättssökandes ekonomi då i allmänhet ger utrymme för ytterligare avgifter. Somjag strax skall återkomma till bör det emellertid finnas ett tak för tilläggsavgiften och även en möjlighet till befrielse från denna.

Beräkningsgrund

I flertalet mål och ärenden där rättshjälp förekommer utgör biträdeser- sättningen den helt dominerande delen av kostnaderna för rättshjälpcn. Detta talar för att tilläggsavgiften bör beräknas på denna del av kostna- derna. Om även andra rättshjälpskostnader räknades in i underlaget skulle det krävas ett alltför komplicerat förfarande för beräkning och uppbörd av tilläggsavgiften. Vidare bör endast den del av biträdesersättningen som utgör ersättning för arbete ligga till grund för beräkningen. Att även räkna in ersättning för tidsspillan och resor skulle i likartade fall ofta ge skilda resultat beroende på skillnader i fråga om avstånd i olika delar av landet. tillgång på biträden m.m. '

Enligt promemorieförslaget borde vad som sägs om självrisk på biträ- desersättning gälla även beträffande ersättning till skiftesmän och medlare. Att införa en tilläggsavgift även på dessa ersättningar medför emellertid administrativa svårigheter av sådan omfattning att jag anser 'att ersättning- arna inte bör omfattas av den nya avgiften.

Som jag redan har antytt måste ett system med en tilläggsavgift vara enkelt att tillämpa. Av den anledningen bör en enhetlig procentsats gälla trots att det i och för sig finns skälsom talar för en skala som är progressiv i takt med den rättssökandes inkomst och med kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Den fördelningseffekt som detta medför kan kompenseras genom justeringar av rättshjälpsavgifterna i högre inkomstlägen. Jag be- dömer att tio procent är en lämplig nivå för tilläggsavgiften. Denna bör alltså uppgå till tio procent av den del av biträdets ersättning för arbete som överstiger 3 000 kr. Samma procentsats tillämpas vanligen när det gäller rättsskyddsförsäkringarna. dock med en något annorlunda konstruk- tion bl.a. vad gäller grundbeloppet.

'fak för tilläggsavgiften En tilläggsavgift på tio procent av den del av biträdets arbetsersättning som överstiger 3 000 kr. får bedömas som en förhållandevis låg riskandel.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1982/83: 61 21

Det kan emellertid förekomma fall när även en så försiktigt tilltagen avgift leder till en alltför hög sammanlagd kostnad för den enskilde. Jag tän- ker bl.a. på vissa skadeståndsmål av pilotfallskaraktär som kan medföra mycket höga rättegångskostnader. Tilläggsavgiften får naturligtvis inte medföra att rättshjälpskostnaderna i sådana'och liknande fall blir så höga att kostnaderna i praktiken gör det omöjligt även för den som har beviljats rättshjälp att hävda sin rätt. Av detta skäl bör det införas ett rörligt tak för avgiften, dvs. en gräns i varje enskilt fall över vilken den inte får stiga. En sådan gräns bör vara anpassad till den rättssökandes ekonomiska förhål- landen. Ett lämpligt sätt att åstadkomma en sådan anpassning är att den nya avgiften begränsas i förhållande till den rättssökandes maximibelopp för rättshjälpen. En rimlig avvägning är att tilläggsavgiften högst får uppgå till fem gånger det maximibelopp som har fastställts för den rättssökande. Som exempel på hur en sådan regel verkar kan nämnas att för den som har att betala endast grundavgiften, som för år 1983 föreslås bli 350 kr., skulle tilläggsavgiften bli högst 1 750 kr.. medan tilläggsavgiften för den som har ett maximibelopp på 2 000 kr. högst skttlle bli 10 000 kr.

Tilläggsavgift för rättssökande med låga inkomster

När det gäller rättssökande med så svag ekonomi att grundavgiften har satts ned enligt 12 å RHL. bör man skilja mellan dem för vilka avgiften endast har reducerats och dem för vilka den har eftergetts helt och hållet. För de rättssökande som har fått grundavgiften reducerad, vilket i allmän- het sker till hälften. bör huvudregeln om tilläggsavgift normalt gälla. Taket bör emellertid anpassas efter den reducerade grundavgiften. Detta innebär att den som i grundavgift har att betala 175 kr. kan bli tvungen att i tilläggsavgift erlägga högst 875 kr. '

Vad härefter gäller de rättssökande som har befriats fullständigt från grundavgiften är att märka att en sådan befrielse förutsätter att det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala något belopp. Är detta fallet bör givetvis inte heller någon tilläggsavgift tas ut av den rättssökande. Det kan emellertid påpekas att man vid prövningen av den rättssökandes inkomstförhållanden bör beakta inte bara förekomsten av bankmedel utan även möjligheten att få avgiften betald av make eller annan underhållsskyldig (se prop. 1981/82:28 s. 13 ).

Man måste emellertid räkna med att en rättssökande även i andra fall kan sakna möjlighet att erlägga tilläggsavgiften eller endast kan betala en del av den. Jag anser att det för sådana situationer behövs en möjlighet att befria från avgiften. antingen helt eller delvis. Det bör vara en tlppgift för den myndighet som fastställer biträdesersättningen att ta ställning till en begäran om befrielse. Som grund för att'befria från tilläggsavgiften eller någon del av den bör endast ekonomiska skäl godtas: somjag skall beröra i det följande bör' inte angelägenhetens beskaffenhet inverka på beslutet. Ett

• Sida 22
•  Original

Prop. 1982/83: 61 " 3: beslut i fråga om tilläggsavgiften bör omprövas på samma sätt som gäller förjämkning av maximibeloppet enligt 15 & RHL.

Undantag från tilläggsavgift för vissa angelägenheter?

En särskild fråga är om den nya avgiften bör omfatta alla rättsliga angelägenheter vari allmän rättshjälp har beviljats eller om vissa angelä- genheter. t.ex. indispositiva tvistemål. bör undantas. Skälet för ett sådant undantag skulle vara att kostnadssynpunkter inte skall få avgöra hur en part i exempelvis ett familjerättsligt mål agerar i processen. Vidare har det framhållits att deti sådana mål ofta är barn som formellt är parter på ena sidan medan processen i verkligheten förs av en förälder mot den andre och att det skulle var stötande om avgiften drabbar barnen.

Det är min uppfattning att man inte i RHL bör gradera olika typer-av rättsliga angelägenheter såsom mer eller mindre skyddsvärda. Det är också angeläget att reglerna blir så enkla som möjligt. Det hittillsvarande syste- met med en enhetlig reglering av avgifternas storlek för samtliga fall bör därför bestå loförändrat. Tillräckligt skydd mot alltför höga rättshjälpskost- nader erbjuds genom dels kostnadstaket för tilläggsavgiften. dels möjlighe- ten att i ekonomiskt ömmande fall befria från denna.

Uppbörd av tilläggsavgiften m.m.

Jag övergår nu till att beröra frågan hur uppbörden av den nya avgiften skall gå till och vissa andra därmed besläktade spörsmål.

För att tilläggsavgiften skall fylla sitt syfte att motverka uppkomsten av onödigt dyra processer bör ärendets fortgång i princip bli beroende av att den rättssökande betalar denna avgift i takt med att kostnaderna stiger. Det nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifter bör sålunda behållas och tillämpas även på tilläggsavgiften. Det innebär att det bör vara biträdets uppgift att avkräva den rättssökande även den del som utgör tilläggsavgift och vid behov ta ut förskott. Det finns inte någon anledning att befara att förskott kommer att krävas ut med så höga belopp att den rättssökande av det skälet förhindras att tillvarata sin rätt. Det är i många fall naturligt att tilläggsavgiften begärs i delposter. Jag vill också erinra om att tilläggsavgift utgår endast om biträdets arbetsersättning överstiger 3 000 kr. Förskott på avgiften bör givetvis inte tas ut förrän det står klart att biträdesersättningen kommer att överstiga detta belopp.

Det kan inträffa att tilläggsavgiften höjs under ärendets gång. Den _situa- tionen kan förekomma antingen därför att maximibeloppet jämkas uppåt (15 & RHL). rättshjälpsavgiften fastställs till ett belopp som överstiger maximibeloppet (28 & RHL) eller ett tidigare beslut om hel eller viss befrielse från tilläggsavgiften ändras. I så fall bör den avgift som höjningen framkallar betalas till staten (jfr regleringen i 27 & RHL beträffande höjning av maximibelopp).

• Sida 23
•  Original

Prop. 1982/83: 61 .- 23

Enligt promemorieförslaget skulle självrisken ingå som en del av rätts- hjälpsavgiften. För egen del anser jag emellertid att tilläggsbeloppet och rättshjälpsavgiften bör hållas i sär. Den nya avgiften bör alltså nämnas särskilt i de bestämmelser som syftar både på rättshjälpsavgift enligt nuva- rande ordning och på tilläggsavgift.

Sammanfattning av skälen:

l avsikt att minska statens utgifter för rättshjälpen bör det skapas ett större intresse hos den rättssökande för att hålla kostnaderna nere. Detta föreslås ske genom att en ny procentuell avgift tas ut på biträdets arbetser- sättning. Denna tilläggsavgift skall inte fördyra de rättssökandes kostnader i angelägenheter av mer normal omfattning. Eftersom avgiften inte bör få till effekt att en rättssökande av enbart kostnadsskäl avstår från att få en i och för sig befogad angelägenhet behandlad eller tvingas avbryta t.ex. en påbörjad process bör det dels gälla ett kostnadstak för tilläggsavgiften. särskilt avpassat för varje fall. och dels införas en möjlighet att befria från avgiften.

2.2.2. Ökad progressivitet i avgiftsuttaget och upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet

Departementsft'irslaget: Progressiviteten i uttaget av maximibelopp ökar i de högre inkomstlägena. Samtidigt upphör rättshjälpssystemets anknyt- ning till basbeloppet.

Promemoriefrfirslaget: Överensstämmer i huvudsak med departements- förslaget (se promemorian s. 8—l0). Ökningen av progressiviteten och . därmed avgiftsuttaget är emellertid större i promemorian.

Remissinstanserrm: Uppfattningarna bryter sig mellan remissinstanser- na. Många avstyrker helt ökad progression medan andra godtar förslaget. I fråga om upphörande av avgifternas anknytning till basbeloppet avstyrker de flesta eller efterlyser någon annan form av anpassning till penningvärdet (se bilaga 2 avsnitt 2.2).

Skäl för departementsjörslaget: För att göra det föreslagna systemet med tilläggsavgift sa enkelt som möjligt bör. som jag redan har framhållit. den nya avgiften tas ut med en enhetlig procentsats över hela linjen. Det är oundvikligt att effekten härav blir mindre kännbar för en rättssökande med hög inkomst än för en rättssökande med låg inkomst. För att bl.a. kompen- sera denna fördelningseffekt bör maximibeloppen för rättshjälpsavgiften justeras.

Det finns emellertid anledning att samtidigt överväga en mera radikal förändring av systemet för beräkning av maximibeloppen. I olika samman- hang. bl._a. under riksdagsbehandlingen av prop. 1981/82z28. har uttalats att avgiftssystemets anknytning till basbeloppet medför vissa nackdelar (jfr JuU l98l/82: 19 s. 19 och 27). Detta hänger samman bl.a. med att inkomst- höjningarna inte alltid följer höjningarna av basbeloppet. Utvecklingen av

• Sida 24
•  Original

Prop. 1982/83: 61 24

basbeloppet har också medfört att även rättssökande med förhållandevis höga inkomster kan få rättshjälp. låt vara att rättshjälpsavgiften då blir så hög att avgiften ofta överstiger kostnaderna i ärendet.

En annan nackdel med det nuvarande systemet är att intervallen mellan de olika inkomstgrupperna vidgas i takt med att basbeloppet stiger. Detta medför att rättshjälpsavgifterna. utom de lägsta. sjunker år från år. Sänk- ningen blir störst för rättssökande i högre inkomstskikt.

För att man skall kunna komma till rätta med delnu angivna oönskade effekterna krävs att det nuvarande basbeloppsgrundadc beräkningssyste— met ändras. Jag är visserligen medveten om att basbeloppsanknytningen har fördelar för de rättssökande. särskilt i tider med stark inflation. Med den nuvarande snabba ökningstakten av statens kostnader för rättshjälpcn kan man emellertid enligt min mening inte längre hålla fast vid ett system . som medför bl.a. att avgifterna, särskilt i högre inkomstgruppcr. varje år blir lägre. Fördelningspolitiska aspekter talar mot en sådan ordning.

Basbeloppsanknytningen medför också. som tidigare nämnts. att grän- serna för grundavgiften och den högsta inkomst vid vilken rättshjälp kan utgå förskjuts uppåt. Också den omständigheten utgör en nackdel i dagens budgetläge.

Slopas anknytningen till basbeloppet. torde det bli nödvändigt att emel- lanåt göra vissajusteringar i avgiftsreglernamed hänsyn till förändringar i penningvärdet m.m. Man kan emellertid då varje gång utforma reglerna på det sätt som bäst stämmer med det aktuella läget. Jag ser det också som en fördel att riksdagen med jämna mellanrum får ta ställning till hur avgifts- systemet skall vara utformat mer i detalj.

Det sagda talar för att man nu inför en ny metod för beräkning av rättshjälpsavgifterna. vilken inte längre är anknuten till basbeloppet. I stället bör det införas en skala för avgifterna bestående av fasta belopp vid olika inkomstnivåer och procentuella påslag mellan dessa. Somjag tidigare nämnt finns det anledning att samtidigt kompensera den negativa fördel- ningseffekt som det föreslagna systemet med en tilläggsavgift skulle kom- ma att medföra. Detta bör ske genom en ökad progressivitet i uttaget av maximibeloppen i de högre inkomstskikten. En så kraftig ökning som föreslås i promemorian skulle emellertid komma att slå hårt även mot inkomsttagare med måttliga inkomster. Jag vill därför förorda en annan avgiftsskala än vad som föreslogs i promemorian.

För rättssökande i de lägre inkomstskikten bör utgångspunkten vara de belopp som skulle ha gällt för år 1983 enligt det nuvarande systemet. Basbeloppet 'för år 1982 är 17 800 kr. Den övre gränsen för inkomst som innebär att endast grundavgift skall bctalasär med nuvarande system två gånger basbeloppet. eller för är 1983 35 600 kr. Den gränsen bör i det nya systemet sättas vid 35 000 kr. Grundavgiften. som enligt gällande regler är två procent av basbeloppet. bör bestämmas till samma belopp som enligt nuvarande beräkningsmetod. eller 350 kr.

• Sida 25
•  Original

Prop. _1982/83: 61

IJ '.Jl

:

I övrigt bör skalan för en ensamstående sökande utan försörjningsskyl- dighet se ut på följande sätt. Vid inkomster som överstiger 35 000 kr. men ej 60 000 kr. bör'avgiften bli 350 kr. jämte fyra procent av den del av inkomsten som överstiger 35 000 kr. Vid högre inkomst än 60 000 kr. bör avgiftsuttaget bli 1 350 kr. jämte.sex procent av den del av inkomsten som överstiger 60 000 kr. men inte 75 000 kr. Om inkomsten överstiger sist- nämnda belopp men inte 90 000 kr. bör avgiften bli 2 250 kr". jämte tio procent av den del av inkomsten som överstiger 75000 kr. men inte 90 000 kr. 1 intervallet 90000 — 105000 kr. bör avgiften sättas till 3 750 kr. samt 15 procent av den del som överstiger 90 000 kr. För inkomster som överstiger 105 000 kr. bör avgiften vara 6 000 kr. jämte 20 procent av den del av inkomsten som överstiger 105 000 kr. (Beträffande högre inkomster. se avsnitt 2.2.3 nedan.)

I enlighet med det anförda skulle skalan för en inkomsttagare titan försörjningsskyldighet se ut på följande sätt. Som jämförelse anges 1982 års maximibelopp samt de belopp som med nuvarande regler skulle ha gällt för år 1983.

Den rättssökandes Förslaget Enligt nuvarande. regler årsinkomst kr. 1982 1983 30 000 350 340 350 35 000 350 350 350 40 000 550 550 520 45 000 750 750 720 50 000 950 950 920 55000 1150 1180 1140 60000 1 350 1 430 1 390 65 000 1 650 1 680 1 640 70000 . 1 950 1 950 1 890 75 000 2 250 2 280 2 200 80000 2750 2610 2530 85 000 3 250 2 950 2 870 90 000 3 750 3 400 ' 3 230 . .95 000 4 500 3 900 3 730 100 000 5 250 4 400 4 230 105 000 6 000 5 020 4 730 1 10000 7 000 6 020 5 500

För rättssökande med försörjningsbörda bör liksom hittills gränserna höjas med ett visst belopp för varje person till vars underhåll den rättssö- kande i väsentlig Omfattning bidrar. För år 1983 blir detta belopp enligt nuvarande regler 8 900 kr. (dvs. ett halvt basbelopp). ] ett nytt system bör beloppet bestämmas till 9 000 kr. Maximibeloppen blir då följande.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 26

Ärsin- Antal personer mot vilka försörjningsskyldighet föreligger komst kr. 1 2 3 4 5 6 30 000 350 350 350 350 350 350 35 000 350 350 350 350 350 350 40 000 350 350 350 350 350 350 45 000 390 350 350 350 . 350 350 50000 590 350 350 350 350 350 55000 790 430 350 350 350 350 60 000 990 630 350 350 350 . 350 65 000 1 190 830 470 350 350 350 70 000 1 410 1 030 670 350 350 350 75 000 1 710 1230 870 510 350 350 80 000 2 010 1 470 1 070 710 350 350 85 000 2350 1770 1270 910 550 350 90 000 2 850 2070 1 530 1 110 750 390 95 000 3 350 2 450 1 830 1 310 950 590 100000 3 900 2950 2 130 I 590 1 150 790 105 000 4 650 3 450 2 550 1 890 1 350 990 1 10000 5 400 4 050 3 050 2 190 1 650 1 190 115000 6200 4800 3 550 2650 1950 1410 120000 5 550 4 200 3 150 2 250 1 710 125 000 6 400 4 950 3 650 2 750 2 010 130 000 5 700 4 350 3 250 2 350 135 000 6 600 5 100 3 750 2 850 140 000 5 850 4 500 3350 145 ()00 6 800 5 250 3 900 150 000 6 000 4 650 155 000 7 000 5 400 160 000 6200

Sammanfattning av skälen:

För att motverka att den föreslagna tilläggsavgiften får en förhållandevis mindre kännbar verkan för en rättssökande som har hög inkomst än för en rättssökande som har låg inkomst bör progressionen öka i de högre in— komstlägena. Den nuvarande anknytningen till basbeloppets förändringar har haft negativa verkningar på avgifternas storlek och förhållandet mellan avgifterna i olika inkomstskikt. Sambandet med basbeloppet bör darlor upphöra.

2.2.3 Den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp Departementsförslaget: Den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp bestäms till 110 000 kr Om den rättssökande har försörjnings- skyldighet ökas beloppet med 9 000 kr. för varje underhållsberättigad. Promemrzrricfr'irslaget. Överensstämmer med departementsförslaget (se promemorian s. 11). Remissinstanserna: Meningarna är delade. Vissa remissinstanser till- styrker medan andra anser att den nuvarande nivån bör behållas (se bilaga 2 avsnitt 2.3 ).

Ska/för departementsförslaget: Rätten till rättshjälp upphör enligt de gällande bestämmelserna. om den rättssökandes inkomst överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet (dvs. 138 400 kr._ år

• Sida 27
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' . 27

1982). För den som i väsentlig omfattning bidrar till annans underhåll ökas gränsbeloppet med ett halvt basbelopp för varje underhållsberättigad (6 & RHL). Gränsbeloppet för rätt till rättshjälp ligger således betydligt högre -än de gränsbelopp som gäller för andra former av samhällets ekonomiska stöd till enskilda (t.ex. bostadsbidrag). Det är enligt min mening rimligt att gränsbeloppet nu läggs på en nivå som bättre överensstämmer med nivån för andra stödformer. Som jag redogjort för i föregående avsnitt anserjag att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet nu bör avskaffas. Därvid är det lämpligt att även den övre inkomstgränsen inom rättshjälps- systemet kopplas fri från basbeloppet.

1 promemorian föreslogs att gränsen för en rättssökande utan försörj- ningsbörda sätts vid 110 000 kr. Jag anser att den gränsen är lämpligt avpassad. För rättssökande med försörjningsbörda bör, liksom för närva- rande. gränsbeloppet ökas. För var och en till vars underhåll den rättssö- kande bidrar i väsentlig omfattning bör beloppet ökas nred 9 000 kr.

2.3. Rättshjälp vid bodelning

2.3.1. Allmänt om rättshjälp vid bodelning

Bodelning skall äga rum bl.a. när det döms till äktenskapsskillnad och när boskillnad har beviljats (11 kap. 7 S* och 9 kap. 4 & giftermålsbalken . GB). Bodelningen är i princip en privat förrättning. (.)m makarna inte kan enas om hur skiftet skall ske kan domstol på begäran utse en särskild skiftesmän. Denne. som är självständig i förhållande till makarna. har befogenhet att vidta tvångsskifte om det sktrlle bli nödvändigt. Skiftesman- nen har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader ( 13 kap. 1 & GB. vari hänvisas till bestämmelserna i ärvdabalken . ÄB. om bl.a. arv- skiftes form och förordnande av särskild skiftesmän).

Alltsedan RHLzs tillkomst är det i princip möjligt att bevilja allmän rättshjälp i ärenden om bodelning enligt de allmänna förutsättningarna i lagen. Praxis har dock hela tiden varit restriktiv i enlighet med uttalanden under förarbetena till RHL ( prop. 1972:4 s. 337 ). Den dåvarande departe- mentschefen ansåg sålunda att det i allmänhet inte torde föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning. Vad gällde frågan htrruvida rättshjälp som beviljats i ett skillnadsmål borde omfatta också den efterföl- jande bodelningen. framhöll departementschefen att rättshjälpcn i en rätte- gång inte avsåg biträde vid bodelning som företogs efter rättegången. Departementschefen påpekade dock att enligt domstolspraxis ansågs ett biträde. som i mål om äktenskapsskillnad hade förordnats enligt lagen ( 1919:367 ) om fri rättegång. i viss utsträckning berättigad till ersättning också för sitt sysslande med bodelning. Det rörde sig då om sådana fall där en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Denna ordning borde behållas när lagen om fri rättegång ersattes av RHL. Kost-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1982/83: 61 , 28

naderna för biträdets befattning med bodelningsfrågan skulle alltså i dessa fall innefattas i rättshjälpcn (jfr även prop. 1973:30 s. 87 ).

Ersättning till särskild skiftesman som förordnas för att verkställa bo- delning efter äktenskapsskillnad eller boskillnad ingick ursprungligen inte i , förmånerna enligt RHL. Sådana kostnader fick parterna själva svara för även om rättshjälp hade beviljats. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:47. JuU 17. rskr 112) infördes dock en regel om att rättshjälpcn sktrlle omfatta även kostnaden för sådan skiftes- man. om den rättssökande hade beviljats allmän rättshjälp i bodelnings— ärendet (9 & andra stycket 7 RHL).

Genom en samtidig ändring av.31 & tredje stycket RHL infördes en föreskrift om att den make. som inte har rättshjälp. i princip skall betala hälften av statens kostnader för skiftesmannen på samma sätt som gäller vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan.

I samband med dessa ändringar begränsades också makars möjlighet att i bodelningsärenden få biträde enligt RHL. Enligt den regel som då inför- des och som fortfarande gäller får biträde i bodelningsärenden förordnas endast när särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet (nuvarande 20 å andra stycket RH L). 1 propositio- nen anförde den dåvarande departementschcfen bl.a. (s. 39) att han inte var beredd att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att förhållandena vid bodelning ofta är ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd därför inte borde överskattas. Han framhöll vidare att en utgångspunkt för behovsprövningen borde vara att allmänna medel inte skall läggas ned på bodelningar av enkel beskaffenhet. Ett mindre lösörcbo torde som regel ktrnna delas utan medverkan av skiftesman. Det huvudsakliga tillämp- ningsområdet för rättshjälp i bodelningsangelägenheter skulle därför allt- jämt vara fall där fastighet, rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingick i boet. Departementschefen betonade dock att han inte var främ- mande för att också andra omständigheter ibland kunde motivera rätts- hjälp. Som exempel nämndes situationer därjämkningsregelni 13 kap. 12 ?; giftermålsbalken kunde bli aktuell och fall med tvistiga vederlagsfrågor. _ Däremot ansåg departementschefen det tveksamt om rättshjälp annat än undantagsvis borde vara motiverad exempelvis vid motsättningar mellan makar om vem som skulle tillskiftas hyresrätten till den gemensamma bostaden. Det borde naturligtvis inte vara något skäl för rättshjälp att makar önskade skiftesman bara för att slippa från praktiska bestyr i sam- band med bodelningen. *

Vad gällde valet mellan skiftesman och biträde framhöll departements- chefen att han redan av ekonomiska skäl ansåg det uppenbart att rättshjälp i bodelningsfrågor inte regelmässigt ktrnde få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda makarna. En avväg- ning mellan rättsskyddsintresset och kostnaderna ledde till bedömningen att bistånd genom skiftesman borde prioriteras. Till stöd för detta uttalades

• Sida 29
•  Original

Prop. 1982/83: 61 29

bl.a. att det åligger en skiftesman att utreda boet 'och söka förmå parterna att nå en uppgörelse .i godo samt att skiftesmannen i motsats till ett partsbiträde har befogenhet att göra tvångsskifte om parterna inte kommer överens. Mot denna bakgrund ansågs bistånd genom skiftesman ofta kun- na utgöra ett effektivare. snabbare och billigare alternativ än biträde.

Justitieutskottet (JuU 1975/76: 17) ansåg sig böra godta att den av depar- tementschefen förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna för rättshjälpen. Frågan om en utvidgning borde dock tas upp till övervägande. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden.

Rättshjälpsutrcdningen (Ju 1975:07). som hade till uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälpssystemet. lämnade i sitt betänkande (SOU l9_77:49) Översyn av rättshjälpssystemet förslag även beträffande rätts- hjälp vid bodelning. Utredningens förslag innebar i denna del bl.a. en viss utvidgning i förhållande till gällande ordning. I prop. 1978/79:90 redovisade departementschefen sin bedömning av utredningens förslag i frågan (s. 65"). De principer som låg bakom de gällande reglerna om rättshjälp vid bodel- ning hade enligt departementschefens mening fortfarande bärkraft. Efter- som det årliga antalet bodelningar var betydande skulle ökade möjligheter till rättshjälp i bodelningsärenden innebära risk för stora kostnadsökning- ar. I rådande statsfinansiella läge ansåg sig departementschefen därför inte kunna förorda någon ändring av regleringen.

Vid riksdagsbehandlingen (JuU 1978/79z30 s. 51) framhölljustitieutskot- tet i sitt av riksdagen godkända betänkande att utskottet visserligen hyste viss sympati för den ordning som förordats av utredningen och även av två motionärer. Utskottet delade dock den bedömning som det föredragande statsrådet hade redovisat i fråga om principerna bakom den gällande ord- ningen och dc kostnadsökningar som skulle följa av en utvidgning och ansåg sig därför inte kunna förorda en ändring av reglerna. Utskottet anförde dock samtidigt att förnyade överväganden av frågan om en utvidg- ning av rättshjälpsförmånerna vid bodelning borde göras i samband med en kommande översyn av rättshjälpssystemet. Enligt utskottets mening var det angeläget att en förbättring kunde åstadkommas så snart de samhälls- ekonomiska resurserna medgav det.

I detta sammanhang bör även nämnas att enligt en lagändring som trädde i kraft den ljanuari 1982 får allmän rättshjälp inte längre beviljas i mål om boskillnad efter gemensam ansökan (prop. 1981/82z28. JuU l9. rskr 105. SFS 198111287).

Beträffande kostnaderna för rättshjälpcn i bodelningsärenden kan hänvi- sas till departernentspromemorian s. 16— 17.

2.3.2. Ändrade reglerjör rättshjälp vid bode/ning

Departementfsg/örslagz'l: Möjligheten att förordna biträde vid bodelning avskaffas. Rättshjälp i bodelningsfrågor skall avse enbart skiftesman.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 30

Rättshjälp som beviljats i äktenskapsmål skall. liksom f.n.. i vissa fall kunna omfatta även bodelning. .

Frontemarieförslaget: Rättshjälp i bodelningsärenden får fortfarande beviljas när behov föreligger enligt det restriktiva betraktelsesätt som gäller. Rättshjälpen skall som f.n. i första hand avse skiftesman. Båda makarna skall åläggas återbetalningsskyldighet med hälften vardera av de totala rättshjälpskostnaderna för bodelningen. Bodelning skall endast un- dantagsvis kunna ersättas genom rättshjälp som beviljats i äktenskapsmål (se promemorian s. 17—23).

Remissinstaris'erna: Remissopinionen är skiftande. Många avstyrker att någon ändring vidtas. Vissa remissinstanser motsätter sig av hänsyn till parterna att återbetalningsskyldighet införs för biträdeskostnader. Andra avstyrker återbetalningsskyldighet därför att de anser att den kommer att kräva administrativt besvärliga och kostsamma rutiner. Några remissin- stanser föreslår att bodelning helt tas bort ur rättshjälpssystemet. Andra anser att rättshjälpcn bör kunna avskaffas för större bon som har egna resurser att bekosta biträde (se bilaga 2 avsnitt 3).

Skälför departementsförslaget: Sedan frågan om rättshjälp vid bodel- ning senast var aktuell i riksdagen har kraven på utgiftsminskningar i statsverksamheten skärpts ytterligare. Det är inte längre möjligt att inom den tid som nu kan överblickas vidga rättshjälpsförmånerna. Tvärtom måste redan gjorda åtaganden omprövas och resurserna koncentreras på områden där behovet av rättshjälp är störst. Det finns särskild anledning att vara återhållsam när det gäller att genom rättshjälp subventionera sådana utomproeessuella angelägenheter som närmast rör fördelningen av eller det lämpligaste handhavandet av befintliga tillgångar. Det är inte orimligt att kostnaderna i sådana fall i första hand får belasta den berörda förmögenhetsmassan och endast i undantagsfall bäras av samhället. Detta resonemang har giltighet inte minst när det gäller bodelningar. Jag anser alltså att det nu är nödvändigt att inskränka den statliga subventioneringen av bodelningsärenden utan att likväl bodelningar fullständigt tas bort ur rättshjälpssystemet.

De begränsade rättshjälpsresurserna torde i bodelningssammanhang ut- nyttjas mest effektivt. om rättshjälpcn avser kostnader för skiftesman. Redan gällande lagstiftning innebär att vid rättshjälp i bodelningsärenden skiftesman prioriteras framför biträde. En skiftesman har till uppgift att utreda boet och söka förmå parterna att nå en uppgörelse i godo. Om makarna inte kan enas har skiftesmannen tillagts den viktiga befogenheten att kunna företa ett tvångsskifte. Detta ger en viss garanti för att en bodelningstvist inte onödigtvis drar ut på tiden med stora kostnader som följd eller förhalas på grund av oresonlig inställning hos den ene av ma-

, karna eller hos båda. Ett annat förhållande som begränsar kostnaderna är att det normalt inte kan bli fråga om att utse mer än en skiftesman i ett bodelningsärende: när biträde förordnas i samband med rättshjälp vid

• Sida 31
•  Original

Prop. 1982/83: 61 " 31

bodelning är det däremot inte ovanligt att'parterna har var sitt biträde. Kostnaderna kan då bli avsevärda. _

Jag anser att starka skäl nu talar för att insatserna såvitt gäller bodelning- ar koncentreras till fall då skiftesman förordnas och att det bara är ersätt- ning till skiftesman som skall kunna täckas av rättshjälp vid bodelning. En sådan lösning ger möjlighet att även fortsättningsvis i besvärliga bodel- ningssituationer erbjuda makar som saknar tillräckliga egna tillgångar ett rimligt bistånd för att lösa tvisten dem emellan, utan att för den skull kostnaderna för staten blir oacceptabelt höga.

Jag vill understryka att de grundläggande förutsättningarna för att rätts- hjälp skall beviljas i ett bodelningsärende liksom tidigare måste vara att den rättssökande dels har behov av bistånd i angelägenheten. dels också har ett befogat intresse av att få sin sak behandlad (6 och 8 ss RH L). Lika litet som hittills torde det i lagtexten behöva särskilt föreskrivas att boet skall vara speciellt komplicerat eller att särskilda svårigheter skall förelig- ga. Det ligger i sakens natur att mycket starka skäl måste finnas för att rättshjälp skall få beviljas för delning av ordinära bon. Så bör exempelvis inte" enban en tvist om rätten till bostaden vara skäl att bevilja rättshjälp. om inga andra särskilda komplikationer föreligger i boet. Som har framhål- lits i tidigare lagstiftningsärenden är det vidare inte godtagbart att rätts- hjälp ges enbart av det skälet att makarna har svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågorna svårhanterliga. Jag vill således framhålla att den , restriktiva tillämpning av RHL i fråga om bodelningsärenden som varit avsedd alltsedan lagstiftningens tillkomst fortfarande bör gälla. Den nu förordade ändringen att rättshjälpsbiträde inte längre får förordnas vid bo- delning bör inte få till följd att rättshjälp med skiftesman beviljas i förhål- landevis större utsträckning än tidigare.

Ett rättshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad anses. som tidigare nämnts. i viss utsträckning berättigad till ersättning också för bodelning. nämligen under förutsättning att en lösning av bodelningsfrågan haft bety- delse för målet i övrigt. Denna möjlighet att inom äktenskapsmålets ram bekosta även bodelningen kommer inte så sällan till användning. Det anses allmänt av bl.a. domstolar och advokater att detta förfaringssätt bidrar till att många äktenskapsmål kan göras tipp i godo och alltså avgöras efter gemensam ansökan i stället för att leda till mer omfattande processer mellan makarna. Den ordningen bör fortfarande bestå. Härigenom undviks också att reformen blir alltför kännbar för många av dem som lever under enkla förhållanden men som behöver hjälp för att lösa bodelningsfrågan.

Jag vill emellertid betona vikten av restriktivitet när det gäller att bedö- ma vad biträdeshjälpen får omfatta. Det måste finnas ett klart samband mellan lösningen av bodelningsfrågan och övriga frågor som är aktuella i skillnadsmålet för att biträdet skall ha rätt till ersättning för sitt sysslandc med bodelning. Vidare får bodelningsfrågan inte vara alltför tidskrävande.

Enligt förslaget i promemorian skulle båda makarna i bodelningsärenden

• Sida 32
•  Original

Prop. 1982/83: 61

32 åläggas återbetalningsskyldighet med hälften 'var av de sammanlagda rättshjälpskostnaderna. [ likhet med åtskilliga remissinstanser anserjag att ett sådant system skulle bli alltför krångligt att administrera. Det finns risk för att kostnaderna för hanteringen skulle bli så stora att något nettobelopp inte skulle komma att tillföras staten. Jag lägger alltså inte fram något förslag i den delen. Jag vill emellertid erinra om den möjlighet till jämkning av rättshjälpsavgiften som finns. Enligt 15 & RHL jämförd med 13 så skall den rättssökandes maximibelopp jämkas efter vad som är skäligt. om inkomster. förmögenhetsinnehav eller skuldsättning förändras väsentligt. Frågan om jämkning skall tas upp om det framkommit särskild anledning till det.

Det torde inte vara alltför sällsynt i bodelningsärenden att en make som tidigare saknat nämnvärda egna medel tillskiftas betydandetillgångar. Att så är fallet torde många gånger framgå av handlingarna i rättshjälpsären- det. Det är angeläget att rättshjälpsnämnderna — såsom f.ö. redan nu lär .förekomma vid flera nämnder — tar vara på dejämkningsmöjligheter som lagstiftningen erbjuder och när det är befogat höjer maximibeloppet för en rättssökande som genom bodelningen fått sin ekonomiska situation klart förbättrad.

Summan/itttning av skälen:

De utgiftsminskningar som måste göras inom rättshjälpen bör i viss utsträckning träffa bodelningsärenden. Ersättning för biträdeskostnader bör inte längre ingå som en förmån vid bodelningar. Eftersom en skiftes- man på ett effektivt sätt och till förhållandevis låga kostnader — i genom- snitt lägre än för ett biträde — kan genomföra en bodelning bör rättshjälp beviljas endast såvitt gäller kostnaderna för skiftesman. Med hänsyn till att större tvister därigenom ofta kan undvikas bör. liksom hittills. den rätts- hjälp som beviljas i ett äktenskapsmäl också få avse en bodelning som varit nödvändig för överenskommelsen i äktenskapsmålet.

2.4. Rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter m.m.

Departcmcnrsjb'rsltruet: Rättshjälp får inte längre beviljas ägaren av en fastighet eller byggnad i angelägenheter som avser fastigheten eller bygg- naden. om den rättssökande har rättsskyddsförsäkring eller borde ha haft en sådan.

Promemivrig/körslaget: Överensstämmer i huvudsak med departements- förslaget (se promemorian s. 23—27).

Remissinsramarna: Flera remissinstanser tillstyrker förslaget och anser det angeläget att man snarast kommer till rätta med de ökande kostnaderna för fastighetstvister. Ungefär hälften av remissinstanserna avstyrker för- slaget. många av det skälet att de anser att den principiella frågan om att göra rättshjälpen subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkringar bör

• Sida 33
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' , 33

övervägas i ett större Sammanhang. Vad beträffar regeln att rättshjälp inte får lämnas den som borde ha haft försäkring anser fiera instanser att regeln bör utgå eller i vart fall kompletteras med vägledande uttalanden (se bil. 2 avsnitt 4).

Skäl för deparlementsförslaget: Under senare år har tvister om fel i fastighet eller byggnad ökat markant. Kärandens yrkande går i allmänhet ut på hävning av köp. avdrag på köpeskillingen eller skadestånd. Det är oftast fråga om olika typer av fel i småhusbebyggelse. En annan vanlig form av tvist avser ersättningsanspråk med anledning av skador på fastig- heter eller byggnadcr, orsakade av exempelvis sprängning eller tung trafik. Rättshjälp beviljas normalt i sådana tvister som nu har nämnts. om de allmänna förutsättningarna i RHL är uppfyllda. Tvisterna avser inte sällan stora värden och är i allmänhet tidskrävande och kostsamma. inte minst beroende på de omfattande specialistundersökningar som ofta måste till. Vissa översiktliga beräkningar som har gjorts tyder på att den statliga subventionen vid rättshjälp i dessa angelägenheter uppgår till omkring 15 milj. kr. årligen.

I strävandena att hejda kostnadsutvecklingen på rättshjälpsområdet och använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt måste man också ta upp frågan huruvida rättsskyddsbehovet i en viss angelägenhet kan tillgodoses på annat sätt än genom allmän rättshjälp. Om det finns ett tillfredsställande rättsskydd att tillgå vid sidan av rättshjälpen bör det enligt min mening kunna övervägas att utesluta angelägenheten från rättshjälpsområdet eller att i vart fall låta rättshjälpen bli subsidiär.

Ett område där detta betraktelsesätt ligger nära till hands är tvister rörande fastigheter och byggnader. Så gott som alla husägare torde ha sin egendom försäkrad genom sakförsäkring. vanligen s.k. hem- eller villaför- säkring. Ett sådant försäkringsskydd krävs normalt av banker och andra kreditgivare. Rättsskyddsförsäkring torde ingå i samtliga sakförsäkringar som kommer i fråga för husägare och som erbjuds av de större försäkrings- bolagen. Villkoren i dessa försäkringar är i stort sett desamma hos alla försäkringsbolag. Det skydd som försäkringarna omfattar motsvarar i allt väsentligt vad som täcks av förmånerna enligt RHL. Därtill kommer att försäkringen till skillnad mot rättshjälpen även gäller för den betalnings- skyldighet — upp till en viss beloppsgräns — som en part kan åläggas för motpartens rättegångskostnader. En viss självrisk tas ut. Den kan variera beroende på villkoren i det enskilda fallet. Det förekommer försäkringsav- tal med höga självrisker och i gengäld låga premier. Det vanligaste är dock en självrisk på f.n. 500 kr. jämte 10 procent av överskjtttande kostnader. En övre gräns, omkring 50 000 kr. eller mer. brukar gälla för vad som ersätts.

Som förutsättning för att rättsskyddsförsäkringen skall få tas i anspråk föreskrivs vanligen i försäkringsvillkoren att rättshjälp i första hand skall sökas och utnyttjas. Detta har lett till att vad som ersätts genom försäk- 3 Riksdagen 1982/83. ! saml. Nr 6!

• Sida 34
•  Original

Prop. 1982/83: 61 34

ringen i de flesta fall bara är kostnaden för den rättssökandes rättshjälpsav- gift och eventuell betalningsskyldighet för motpartskostnader.

Förekomsten av rättsskyddsförsäkringar talar för att man i princip borde kunna undanta alla tvister som avser fastigheter eller byggnader från området för allmän rättshjälp. Innan man tar ställning i denna fråga bör det emellertid undersökas i vad mån en ändring i RHL kan komma att påverka omfattningen av rättsskyddsförsäkringarna. Även risken för premiehöj- ningar och effekterna av eventuella höjningar bör beaktas.

Under beredningen av detta lagstiftningsärende har justitiedepartemen- tet haft kontakter med företrädare för Svenska försäkringsbolags riksför- bund (riksförbundet) och Folksam. Riksförbundet och Folksam har även avgett remissyttranden över förslaget (se bil. 2 avsnitt 4). Riksförbundet har anfört bl.a. att försäkringsbolagen inte på detta stadium kan avge några bindande uttalanden om rättsskyddsförsäkringens omfattning om rättshjäl- pen inskränks. Riksförbundet anser det vidare tveksamt om försäkringen svarar mot behoven i t.ex. en stor fastighetstvist: försäkringens maximibc- - lopp är i allmänhet 50 000 kr.. vilket belopp även skall tas i anspråk för att betala den kostnad som en försäkrad kan förpliktas att utge till motparten. Vad särskilt gäller frågan om någon som saknar rättsskyddsförsäkring borde ha haft en sådan befarar riksförbundet att svårigheter kan uppstå när denna sak skall prövas. En villaägare kan t.ex. teckna separat fastighets- försäkring utan rättsskydd och därtill en hemförsäkring för egendomsskyd- det. också den utan rättsskydd. Förbundet anser därför att regeln för sin praktiska funktion torde få förutsätta att det åligger en fastighetsägare att hålla rättsskyddsförsäkring.

Folksam framhåller att den förmodade utgiftsminskningen för staten på ca 15 milj. kr. avseende rättshjälp i fastighetstvister motsvarar en mer än fcmtioprocentig höjning av de nuvarande kostnaderna för villaägares rätts- skydd. Det är inte självklart att försäkringstagarna orkar med ökade ut- gifter och det kan därför enligt Folksam finnas skäl att begränsa rätts- skyddsvillkorens omfattning. Både Folksam och riksförbundet anser att frågan om fördelningen mellan rättshjälp och rättsskyddsförsäkring är av sådan principiell vikt att den inte bör föranleda någon lagändring f.n. utan övervägas av rättshjälpskommittén.

Enligt min mening föreligger det starka skäl för att redan nu pröva om man inte i fråga om fastighetstvister kan göra rättshjälpcn subsidiär i förhållande till försäkringsväsendets rättsskydd. Det är inte orimligt att kostnaderna för fastighetstvister i första hand bärs av dem som närmast berörs i stället för att som nu belasta statsbudgeten. Med hänsyn till de belopp som kan sparas bör en lösning av frågan inte fördröjas i väntan på ett mer principiellt ställningstagande inom rättshjälpskommitte'n.

l sakfrågan gör jag följande bedömning. Det finns all anledning att anta att rättsskyddsförsäkringar med i huvudsak nuvarande innehåll även i fortsättningen kommer att tillhandahållas fastighetsägare om den skisse-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1982/83: 61

b.) 'Jl

rade ordningen genomförs. En annan sak äratt försäkringspremierna kan komma attjusteras. Några drastiska premiehöjningar torde det dock knap- past bli fråga om. Och även om vissa premiehöjningar måste ske kan det med hänsyn bl.a. till kreditgivarnas krav och fastighetsägarnas eget intres- se av trygghet antas att praktiskt taget alla som kan komma att beröras av tvister om fel i fastighet m.m. även fortsättningsvis kommer att vara försäkrade på ett tillfredsställande sätt.

Flera remissinstanser har kritiserat promemorieförslaget att från rätts- hjälpsområdet undanta även den som borde ha haft rättsskyddsl'örsäkring. För egen del menarjag emellertid att en sådan regel är nödvändig för att de berörda även i fortsättningen skall ha intresse av att teckna försäkring med rättsskydd. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om innebör- den av att någon borde ha haft försäkring.

Jag anser att en lagändring av det innehåll jag nu har beskrivit bör avse alla rättsliga angelägenheter som _har anknytning till en fastighet eller en byggnad. Regeln bör gälla endast för den som äger fastigheten eller bygg- naden.

Vad jag har sagt om rättsskyddsförsäkringar bör också gälla motsvaran- de skydd som kan förekomma genom t.ex. intresseorganisationers bistånd.

Samma/rj):Imi/rg av skälen:

Av statsfinansiella skäl bör rättsliga angelägenheter som avser fastighe- ter eller byggnader inte subventioneras genom allmän rättshjälp. I stället bör det ankomma på fastighetsägarna att försäkringsvägen ombesörja ett tillräckligt skydd.

2.5. Nedre gräns för återhetalningsskyldighet till staten

Deparremanrsjförslagel: Den nedre gräns för återbetalningsskyldighet till staten som föreskrivs i 31 & andra stycket RHL för rättshjälpskostnader och i 31 kap. l & RB för rättegångskostnader i brottmål skall inte längre bestämmas av grundavgiftens storlek. I stället skall regeringen genom förordning fastställa en lämpligt avpassad gräns.

Promenzoriq/örs/aget: Överensstämmer i huvudsak med departements- förslaget (se promemorian s. 27—29).

Remis'sinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker förslaget av det skälet att de anser att statens självkostnad för ett indrivningsärende är högre än som antagits i promemorian. En majoritet tillstyrker dock försla- get tse bilaga 2 avsnitt 5).

Skäljb'r tlepurienzentsförs/ager: [ 31 & RHL finns regler om motparts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader. Som huvudprincip gäller rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader. När endast den ene av två makar har rättshjälp gäller särskilda bestämmelser dels vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. dels när skiftesman har förordnats i bo- delningsärenden. Enligt dessa bestämmelser skall den make som inte har rättshjälp åläggas att betala staten hälften av rättshjälpskostnaderna. Om

• Sida 36
•  Original

Prop. 1982/83: 61 _ ' 36

denne make i ett eget rättshjälpsärende skulle ha haft ett maximibelopp som varit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna. skall åläggandet begränsas till maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall dock inte åläg- gas, om det belopp som skall betalas uppgår till högst grundavgiften. Denna avgift. som i omgångar höjts från en till två procent av basbeloppet. är 340 kr. för år 1982. Vidare finns ett undantag för ersättningsskyldighet i de fall när en sådan skyldighet skulle te sig obillig.

[ 31 kap. 1 & RB finns det likartade regler om skyldighet för den som döms i brottmål att till staten betala tillbaka rättegångskostnaderna. Dessa utgörs i allmänhet till största delen av ersättning till offentlig försvarare. Även i dessa fall föreskrivs att återbetalningsskyldigheten högst får uppgå till det belopp som skulle ha varit (len dömdes maximibelopp enligt RHL samt att kostnaden alltid skall stanna på staten. om det återbetalningsplik— tiga beloppet inte överstiger grundavgiften.

Principen att ett belopp som motsvarar endast grundavgiften inte skall drivas in från motparten infördes i RHL år 1979 (prop. l978/79:90 s. 182. JuU 30. rskr 268. SFS l979:240). Även reglerna om återbetalningsskyl- dighet i brottmål ändrades samtidigt (prop. s. 221). En snarlik ordning. som byggde på en av regeringen fastställd beloppsgräns. fanns dock tidigare för dessa fall.

Anledningen till att belopp under en viss gräns inte krävs tillbaka till staten är att det inte lönar sig att lägga ned indrivningskostnader på alltför små belopp. När principen tillkom var'grundavgiften en procent av dåva- rande basbelopp. Som nämnts har grundavgiften därefter höjts. till en och en halv procent den 1 april 1981 och till två procent fr.o.m. år 1982. Jag har nu föreslagit att grundavgiften bestäms till 350 kr. ( avsnitt 2.2.2 ) fr.o.m. år 1983. Höjningarna av grundavgiften har medfört att staten kommit att gå miste om allt större belopp, som i princip skulle ha betalats tillbaka.

När de aktuella reglerna infördes låg den genomsnittliga kostnaden för ett indrivningsärende vid ungefär en procent av basbeloppet. Domstolsver- ket har i sitt remissyttrande anfört att den i promemorian antagna nuvaran— de självkostnaden för indrivning. ca 251) kr.. är alltför låg. bl.a. av det skälet att däri inte torde ha räknats in statens kostnader i domstol och länsstyrelse. Den verkliga självkostnaden skulle därför troligen uppgå till ca 350 kr.. motsvarande ungefär grundavgiftens storlek. Även andra re— missinstanser har framhållit att statens kostnader för indrivning sannolikt har underskattats i promemorian.

För egen del vill jag framhålla att det i allmänhet inte är befogat att lägga ned stora resurser på att kräva in mycket små belopp. När det gäller belopp som överstiger flera hundra kronor ter sig emellertid saken annor— lunda. Lagstiftningens huvudregel är att återbetalningsskyldighet förelig— ger. Ett mycket stort antal återbetalningsskyldiga betalar också frivilligt efter anmodan. utan att något kostsamt indrivningsförfarande behöver anlitas. Principiella skäl talar mot att man i stor omfattning sätter huvudre-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1982/83: 61 37—

geln ur spel bara av den anledningen att det inte är direkt ekonomiskt lönsamt för staten att upprätthålla regeln mot dem som inte uppfyller sina skyldigheter. Enligt min uppfattning är det befogat att kräva in belopp'som inte är alltför obetydliga även om kostnaderna i vissa fall kommer att överstiga vad som flyter in. Mycket talar för att en sänkt beloppsgräns totalt kommer att inbringa merän som motsvarar kostnaderna för förfaran- det.

Jag anser sålunda att det är motiverat att nu sänka gränsen för de belopp som staten inte kräver tillbaka enligt de ifrågavarande bestämmelserna. Jag bedömer det som rimligt att nu sätta gränsen vid ca 250 kr. Det bör emellertid uppdras åt regeringen att i förordning fastställa det belopp som skall utgöra nedre gräns för återbetalningsskyldigheten ide aktuella fallen.

Sammanfattning av skälen:

Av dels principiella. dels ekonomiska skäl är det inte rimligt att staten avstår från att kräva in vissa belopp. som enligt huvudregeln skall betalas till staten.

2.6. Fördelning av ersättning som motpart eller någon annan har förpliktats att återbetala

Deparrementsji'irslagel: Den som åläggs ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala ett belopp som motsvarar rättshjälpsav- giften och eventuell tilläggsavgift till den som har haft rättshjälp och återstoden till staten.

Promenzoriejörslager: Överensstämmer med departementsförslaget (se promemorian s. 29—32).

Remissinstanserna: Alla som yttrat sig över förslaget har tillstyrkt eller godtagit det (se bilaga 2 avsnitt 6 ).

Skäl för deparrcmenlsjörslugcr: Enligt 31 & RH L gäller de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i lag även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen när i ett mål eller ärende vid domstol den ena eller båda parterna har allmän rättshjälp. Beslut om fördelning av kostna- derna meddelas av domstolen.

Enligt 32 % RHL skall det, när ett mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgörs. samtidigt meddelas beslut angående ersättningsskyldig- het enligt 31 g". Ersättningsskyldigheten till staten skall fastställas oberoen- de av yrkande.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid dom- stol. l ärenden som inte avgörs av domstol bestäms ersättning till biträde av rättshjälpsnämnden. När sakfrågan i ett sådant ärende avgörs är det därför inte känt hur stora kostnaderna för rättshjälpcn blir. Med hänsyn härtill har det föreskrivits att vid beslut om kostnadsfördelning skall betal- ningsskyldighet åläggas för rättshjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälps-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1982/83: 61 38

nämnden har beslutat om ersättning till biträde, kan partens ersättnings- skyldighet bestämmas även till beloppet.

1 33 % RHL regleras hur fördelningen skall ske av sådana ersättningar som på grund av återbetalningsskyldighet betalas in till staten. De regler som gällde fram till den 1 januari 1980 innebar att hela ersättningen skulle betalas till staten. Medlen skulle sedan betalas ut till den som erhållit rättshjälpcn. i den mån ersättningen översteg rättshjälpskostnaderna mins- kade med vad som erlagts i kostnadsbidrag (dvs. numera rättshjälpsavgif- ten). Detta innebar att den som haft allmän rättshjälp fick ersättning för sitt kostnadsbidrag först sedan staten fått sina kostnader i anledning av rätts- hjälpcn till fullo täckta. När en motparts ersättningsskyldighet omfattade kostnadsbidraget eller en del därav föranledde denna ordning en tidsödan- de och kostnadskrävande handläggning vid rättshjälpsnämnderna och kronofogdemyndigheterna.

Efter 1979 års ändringar i RHL gäller att staten kräver in den rättssö- kandes fordran på rättshjälpsavgift bara om den inte överstiger en viss gräns. Sålunda skall motparten eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader betala ersättningen i dess helhet till staten. om ersätt- ningen till den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift upp- går till högst fem procent av basbeloppet. Den rättssökande skall då berättigas att av staten få tillbaka ett belopp motsvarande den erlagda rättshjälpsavgiften. Överstiger däremot den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppet. skall den ersättningsskyldige betala ett belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till staten. Den rättssökande har att själv driva in den summa som tillkommer honom. Om crsättningsskyldighet inte har ålagts till fullt belopp utan har jämkats skall vad som sagts om rätts- hjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot ersz'ittningsskyldighe- ten.

l förhållande till den ordning som tidigare gällde innebär de nya reglerna otvivelaktigt en betydande förenkling. Statens kostnader ökade visserligen i de fall rättshjälpsavgiften inte översteg fem procent av basbeloppet men i gengäld kunde arbetskrävande rutiner hos rättshjälpsnämnderna och kro— nofogdemyndigheterna avskaffas. '

Den nya ordningen har emellertid inte undgått kritik. Femprocentregeln uppfattas av många som svårtillgänglig. Visserligen har regeln genom höjningarna av rättshjälpsavgifterna fått ett avsevärt snävare tillämpnings- område eftersom dessa medfört att betydligt fler fall än tidigare hamnar ovanför femprocentgränsen. Även om regelns betydelse därföri praktiken har minskat talar dock starka skäl för "att man ytterligare bör förenkla fördelningsreglerna och_därigenom göra tillämpningen av dem mindre re- surskrävande.

Den närmast till hands liggande lösningen är att göra den ordning som i dag gäller för området över fem procent av basbeloppet tillämplig över hela

• Sida 39
•  Original

Prop. 1982/83: 61 39

fältet. Den förlorande parten bör således alltid åläggas att betala ett belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften och i förekommande fall tilläggsavgiften till den vinnande parten och återstoden till staten. En sådan regel är enkel att tillämpa. Den rutin som i dag finns för att betala ut medel från staten till den rättssökande kan avskaffas. Antalet nya indrivningsärenden blir san- nolikt inte särskilt stort eftersom de rättegångskostnader som den vin- nande. parten i fortsättningen själv kommer att få driva in ofta förekommer i betalningsdomar som ändå föranleder indrivning. Det bör eri'nras om att av 9 a & RHL följer att den-som söker verkställighet av exempelvis ett avgörande om återbetalning av rättegångskostnader inte behöver betala grundavgift och försäljningsavgift enligt förordningen (198111185) om ut- ' sökningsavgifter.

Jag föreslår alltså att 33 å RHL ändras på så sätt att den som har ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall betala vad som mot- svarar rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften till den som har haft rätts- hjälp och återstoden till staten.

I detta sammanhang bör även 33 S' RHL förtydligas på så sätt att hänvisningen i första stycket till 31 & preciseras till att avse 31 5 första och femte styckena.

Sammanfattning av skälen:

Reglerna om fördelningen av ersättning för rättshjälpskostnader bör ändras för att tillämpningen skall bli enklare och onödiga rutiner hos berörda myndigheter kunna avskaffas.

2.7. Tolkkostnader vid rådgivning

Departement[sfär-slaget: Om en tolk behöver anlitas i samband med rådgivning skall kostnaden härför betalas av allmänna medel inte bara som nu vid allmänna advokatbyråer utan också vid enskilda. Detsamma gäller kostnaden för nödvändiga översättningar.

Promemoriqfi'irslugel: Överensstämmer i huvudsak med departements- förslaget (se promemorian s. 36—39).

Remissinstanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 7 ). . Skäljör deparrcme).rsrörslager: [ 5 kap. RB finns regler om tolkning vid domstol. Dessa bestämmelser innebär bl.a.att den som tolkar vid en dom- stol fär ersättning av allmänna medel. Behov av tolkning i rättsliga angelä- genheter kan förekomma även utom rätta. Om i sådana fall allmän rätts- hjälp har beviljats och biträde har förordnats. kan biträdet få ersättning för tolkkostnaden som ett utlägg som har varit nödvändigt för att fullgöra uppdraget (prop. 1973130 s. 75. JuU 17. rskr 168).

När det gäller rättshjälpsformen rådgivning finns det f.n. inte möjlighet att inom RHL:s ram ersätta tolkkostnad. Den enda kostnad som RHL känner till i samband med rådgivning är rådgivningsavgift. För att rådgiv- ningsinstitutet skall stå till förfogande även för icke svenskspråkiga perso- ner har emellertid de allmänna advokatbyråerna fått möjlighet att anlita

• Sida 40
•  Original

Prop. 1982/83: 61 40

tolk i rådgivningsfall. Detta har ordnats på så sätt att de allmänna advokat- byråerna från ett särskilt driftbidragsanslag får betala ersättning till tolkar som behöver medverka vid rådgivning. 'l'olkersättningarna i samband med rådgivning skall alltså inte belasta byråernas rörelseresultat ( prop. 1973:74 s. 39 , JuU 19, rskr 169).

Någon motsvarande lösning finns inte för rådgivning hos andra än all- männa advokatbyråer. Härav följer att en person-som behöver rådgivning men som inte behärskar svenska språket är hänvisad till allmänna advokat- byråer. såvida han inte själv bekostar eller på annat sätt ombesörjer tolkningen. Frågan har tagits upp av bl.a. en kommunal invandrarbyrå, som i en skrivelse till justitiedepartementet har påpekat att det rådande förhållandet är otillfredsställande och bör ändras. Byrån anser att det inte kan godtas att endast svenskspråkiga personer fritt kan välja advokatbyrå för att få rådgivning. Det har även framhållits att eftersom många orter saknar allmän advokatbyrå kan en utlänning bli tvungen att kosta på sig en lång resa för att få rådgivning med tolkhjälp, något som en svensktalande inte behöver råka ut för.

Domstolsverket har i ett remissyttrande över allmänna advokatbyrå- kommitténs betänkande ( SOU 1979:68 ) tagit upp problemet och därvid ifrågasatt om tiden inte nu är mogen att låta tolkkostnaden vid rådgivning enligt RHL bli ersatt av allmänna medel vid samtliga advokatbyråer.

Under budgetåret 1981/82 utbetalades från de allmänna advokatbyråerÄ nas driftbidragsanslag ersättning med drygt 26 000 kr. till tolkar som anlitades vid rådgivning. Denna ersättning motsvarar tolkning vid omkring 150 rådgivningstillfällen. Tolk anlitas främst vid de allmänna advokatby- råerna i storstäderna och i Norrland. .

För min del anser jag det otillfredsställande att reglerna för tolkersätt- -ning vid rådgivning enligt RHL medför faktiska skillnaderi förmånerna för olika grupper av rättssökande eller leder till inskränkt valfrihet för en grupp. Starka skäl talar därför för att man i samtliga fall bör låta kostnaden för tolk vid rådgivning betalas av allmänna medel. Den kostnadsökning för staten som därigenom skulle komma att uppstå blir med all sannolikhet mycket blygsam.

En särskild fråga är om även översättningskostnader skall omfattas av en lagändring. Enligt vad som uppgetts av Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm ersätts enligt nuvarande praxis även kostnader för översättning vid rådgivning på allmän advokatbyrå. Enligt min uppfattning är det rimligt att av allmänna medel ersätta även nödvändiga översättningskostnader som har samband med en rådgivning. Det är dock viktigt att vara återhåll- sam. Endast om en översättning är en förutsättning för att rådgivningen skall'kunna genomföras bör den betalas inom rättshjälpcn. Det kan exem- pelvis inte godtas att som en ersättningsgill rådgivningskostnad låta över- sätta en handling som upprättats vid rådgivningen.

Den ordning som f.n. gäller för ersättning till tolkar vid rådgivning hos

• Sida 41
•  Original

Prop. 1982/83:61 41

allmänna advokatbyråer bör inte bestå i ett utvidgat system. I stället bör man bygga vidare på den ordning som redan tillämpas när allmän rättshjälp har beviljats och tolk anlitas vid utomprocessuell tolkning. Som redan nämnts innebär detta att tolken ersätts av biträdet. som sedan av vederbö- rande myndighet kan få ersättning för tolkkostnaden som ett tillägg. Sam- ma förfarande bör tillämpas när tolk behövs i samband med rådgivning.

Den författningsreglering som behövs för den föreslagna ändringen sker lämpligen genom att det i 47 & RHL föreskrivs att den som har meddelat rådgivning har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de tillägg avseende ersättning till tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Vidare bör i samma paragraf föreskrivas att ersättningen för utlägg fast- ställs av rättshjälpsnämnden. Genom en ändring i 3 & RHL bör en bestäm- melse tas in om vilken rättshjälpsnämnd som i det enskilda fallet är behörig att besluta i frågan.

Till ersättning för utlägg i—rättshjälpssammanhang brukar hänföras inte bara tolk- och översättningskostnader. Den vanligaste typen av utlägg är kostnader för biträdets resa och uppehälle. När det gäller utlägg vid rådgiv- ning ligger det emellertid i sakens natur att några andra utlägg än kostna- den för tolk och för enstaka översättningar inte torde bli aktuella. Jag är således inte beredd att föreslå ytterligare utvidgningar. Resor som eventu- ellt behöver företas för en rådgivning bör alltså inte heller fortsättningsvis ersättas av allmänna medel.

Vad gäller frågan om tolkersättningens storlek kan den taxa som dom- stolsverket fastställer enligt bemyndigande i förordningen (|979z29l) om tolktaxa tjäna till ledning. Några uttryckliga regler för hur utomproces- suella tolkar skall ersättas torde inte behövas.

Sammanfa”ning.7 av skälen :

Den som behöver tolk i samband med rådgivning bör ha frihet att själv välja advokatbyrå. Tolkar bör därför få ersättning av allmänna medel inte bara vid rådgivning hos de allmänna advokatbyråerna utan även vid de enskilda. Även nödvändiga översättningskostnader bör ersättas av all- männa medel.

2.8. Möjlighet till retroaktiv ersättning även för skiftesmän

Depurtemcnrsförslaget: Skiftesmän jämställs med biträden i fråga om rätt till retroaktiv ersättning enligt RHL. ,

Promemorieförslager: Överensstämmer med departementsförslaget (se promemorian s. 35 och 36).

Remissinstanserna: Tillstyrker (se bilaga 2 avsnitt 8). Skäl/ör depurtemerllsfirslaget: [ 19 & RHL föreskrivs att kostnader som uppkommit efter det att allmän rättshjälp har beviljats betalas av allmänna medel. Även biträdesersättning som avser tiden efter det att ansökan kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp

• Sida 42
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 42

betalas av allmänna medel. Vidare ges möjlighet att ersätta biträdeskost- ' nad som uppkommit kortare tid före ansökningen.

Det har påpekats som en brist i lagstiftningen att skiftesmän inte har samma möjligheter som biträden att tillerkännas retroaktiv ersättning. Jag föreslår att skiftesmän nu jämställs med biträden i fråga om rätt till ersätt- ning för arbete som utförs viss kortare tid före ansökningen samt för ersättning för tiden mellan ansökningen och beslutet. Detta kan ske genom ett tillägg till 19 s' RHL.

2.9 Ikraftträdande m.m.

Departemenlsförslaget: De nya reglerna skall bara tillämpas i ärenden vari allmän rättshjälp söks efter lagens ikraftträdande. utom såvitt gäller ändringen i återbetalningsreglerna i 33 & RHL. Eftersom det är angeläget att denna förenkling börjar gälla snarast möjligt bör de nya reglerna tilläm- pas även i redan påbörjade ärenden.

Promemt)ri0_/i")'r.s'lagc>1: Den nya regleringen bör i princip börja gälla genast vid ikraftträdandet. Ett särskilt omräkningsförfarande gör de nya avgiftsreglerna tillämpliga även i gamla rättshjälpsärenden. Även självris- ken gäller i princip i gamla ärenden. Återbetalningsrcglerna i 33 & RHL förenklas med omedelbar verkan från ikraftträdandet (se promemorian s. 39—40).

Remissinsrtmsema: De flesta remissinstanser avstyrker att de nya reg- lerna får tillbakaverkande kraft (se bilaga 2 avsnitt 9).

Skå/för depurtemen!.xjförslagel: Det är angeläget att de nya bestämmel- serna börjar gälla så snart som möjligt. Jag bedömer att lämplig tidpunkt för ikraftträdande är den ljanuari 1983. .

Av statsfinansiella skäl skulle det vara en fördel om de föreslagna bestämmelserna kunde tillämpas också på kostnader som efter ikraftträ- dandet uppkommer i gamla ärenden samt efter ett särskilt omräkningssy- stem gälla även dessa ärenden. På grund av rättshjälpsärendenas relativt långa omloppstid kan det annars dröja ganska länge innan effekterna ger sig till känna fullt ut.

Med hänsyn inte minst till att ett omräkningsförfarande i redan påbör- jade rättshjälpsärenden kommer att kräva ett omfattande merarbete och komplicera handläggningen för de myndigheter som tillämpar RHL anser jag dock att promemorieförslaget bör frångås i denna del. De nya reglerna bör alltså i princip gälla endast i ärenden som påbörjas efter lagens ikraft- trädande.

De förenklingar som föreslås i 33 & RHL är emellertid av sådan art att de kan tillämpas även i gamla rättshjälpsärenden. Om emellertid en instans redan har tillämpat de äldre reglerna i ett ärende. bör dessa för enkelhetens skull tillämpas även av högre instans.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1982/83: 61 43

2.10. Kostnadseffekter m.m.

] departementspromemorian uttalades (s. 3) att syftet med förslagen var att minska belastningen på rättshjälpsanslaget med ca 50 milj. kr. årligen. Den förra regeringen beaktade i budgetpropositionen 1981/821100 bil. 5 under punkt F 1 Rättshjälpskostnader vid medelsberäkningen de utgifts- minskningar som beräknades följa genom en kommande proposition. grun- dad på förslagen i promemorian. Riksdagen godtog regeringens förslag till medelsanvisning på denna punkt. Därvid förutsattes emellertid att rege- ringen skall begära den ytterligare medelsanvisning till kostnaderna för rättshjälpcn som kan komma att påkallas (JuU 1981/82146. rskr 274).

Åtskilliga av förslagen i departementspromemorian har i mitt förslag fått en ändrad utformning. Dessa ändringar innebär att det sammanlagt blir fråga om mindre utgiftsminskningar än vad som tidigare har förutsatts. Enligt mina beräkningar kan kostnadseffekterna av de förslag som jag nu har lagt fram uppskattas på följande sätt.

Ändringarna i fråga om rättshjälpsavgiften" m.m. (avsnitt lll—2.2.3) kan väntas minska utgifterna med 5—7 milj. kr.

Upphörande av möjligheten att förordna rättshjälpsbiträde vid bodel- ningar kan uppskattas leda till en utgiftsminskning på ca 5 milj. kr. årligen.

I fråga om fastighetstvisterna torde förslaget medföra en minskad belast- ning på rättshjälpsanslaget med ca 15 milj. kr. om året.

Övriga förslag är av mindre betydelse ur direkt ekonomisk synpunkt.

Sammanfattningsvis kan de förslag som nu läggs fram väntas leda till en årlig minskning av belastningen på anslaget Rz'ittshjälpskostnader med omkring 25 milj. kr. Jag vill dock framhålla att det är ytterst vanskligt att förutsäga verkningarna av ändringari rättshjälpslagstiftningen och att des- sa beräkningar därför är mycket osäkra. Det ytterligare medelsbehov som kan bli nödvändigt avser jag att anmäla för riksdagen i samband med den proposition som avses följa sedan lagrådet har granskat dessa förslag.

3. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen ( 1972:429 ).

2. lag om ändring i rättegångsbalken . Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1982/83: 61 44 4 Specialmotivering

4.1. Förslaget om ändringi rättshjälpslagen (1972:429)

Benämningen statsverket förekommer på åtskilliga ställen i RHL i sam- manställningar av innebörd att pengar skall betalas till eller från statsver— ket. Även benämningen staten (9 5) återfinns i lagen. Ordet statsverket förekommer inte i den nya regeringsformen . I stället används uttrycket staten. I enlighet med denna terminologi. som får anses vara normgivande. föreslås att uttrycket statsverket mönstras ut ur RHL och ersätts av ordet staten. En sådan ändring innebär givetvis inte att ordet statsverket inte längre får förekomma. Blanketter och andra förtryckta handlingar där texten förekommer får självfallet användas utan ändring. Allteftersom nya blanketter trycks bör dock ordet statsverket ersättas av staten.

De enskilda paragraferna 3 &

Paragrafen innehåller bl.a. forumregler för rättshjälpsnämnderna. 1 ett nytt fjärde stycke föreskrivs att om ersättning för utlägg skall fastställas vid rådgivning. ärendet skall handläggas av den rättshjälps— nämnd inom vars verksamhetsområde advokatbyrån är belägen. Regeln är föranledd av en ändring i 47 å RHL av innebörd att den som har meddelat rådgivning har rätt till skälig ersättning för nödvändiga utlägg avseende ersättning till tolk och översättare. Denna nytt bestämmelse gör det möjligt att av allmänna medel ersätta en tolk som behöver anlitas i samband med' rådgivning. även om rådgivningen sker hos en enskild advokatbyrå. En närmare redogörelse för dessa frågor finns i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.7 ).

6, 12 och 13 3.5.5

Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de nya reglerna om rätts- hjälpsavgift som utförligt har behandlats i den allmänna motiveringen avsnitt 2.2.2 —2.2.3. De innebär att anknytningen till basbeloppet upphör och att i stället de olika gränserna bestäms i fasta belopp.

8ä

I denna. paragraf. som innehåller regler om inskränkningar av rätts- hjälpsområdet. har tagits in en ny punkt 8. Genom den nya bestämmelsen inskränks möjligheten till rättshjälp i angelägenheter som avser fastigheter eller byggnader". Beträffande skälen hänvisas till den allmänna motivering- en ( avsnitt 2.4 ).

Den nya bestämmelsen omfattar alla tvister som har samband med en fastighet eller en byggnad. Den avser således inte bara s.k. jordabalkstvis- ter om fel i fastighet utan varje angelägenhet med anknytning till en fastighet eller en byggnad. Som exempel kan nämnas immissionstvister.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' ' 45

grannelagstvister. entreprenadtvister, tvister omjakträtt och fiskerätt samt tvister om arbetsbeting avseende fastigheter eller byggnader.

Föreskriften i punkt 8 gäller endast ägare av fastigheter och byggnader. t.ex. byggnad på ofri grund. Ett principielltkrav på rättsskyddsförsäkring kan knappast ställas på hyresgäster, bostadsrättshavare eller andra nytt- janderättshavare.

Rättshjälpen träder in om rättsskyddsförsäkring saknas. dock endast under förutsättning att försäkring inte heller borde ha funnits. Rättshjälpen är alltså inte utan vidare subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring. Den som avstår från försäkring eller exempelvis tecknar en billigare för- säkring utan rättsskydd eller med inskränkt skydd kan inte räkna med att få rättshjälp om den gjorda riskkalkylen brister. Om däremot en viss fastighetstvist. kanske av mycket speciellt slag. visar sig inte täckas av försäkringen. bör rättshjälpcn gälla. Det kan heller inte uteslutas att framti- da förändringar i de gängse försäkringsvillkoren kommer att öka utrymmet för rättshjälp.

Villkoret att rättshjälp inte får beviljas den som borde ha haft rätts- skyddsförsäkring skall bedömas med hänsyn till situationen i varje enskilt fall. Fastighetsägaren kan i undantagsfall ha gjort sig skyldig till ett ursäkt- ligt förbiseende. t.ex. i samband med att en ny försäkring tecknas. Den enskildes ekonomiska förhållanden bör dock sällan kunna åberopas. Nor- malt måste det anses att en fastighetsägare har förmåga och möjlighet att ombesörja sitt försäkringsskydd på erforderligt sätt.

Det förhållandet att RHLzs förmäneri någon del kan vara mer generösa eller på något annat sätt te sig mer fördelaktiga för en rättssökande än villkoren i en rättsskyddsförsäkring. som i och för sig omfattar angelägen- heten. får inte medföra att rättshjälp beviljas.

ll. 28. 30 och 34 så

Ändringarna i dessa paragrafer innebär att den nya tilläggsavgiften nämns vid sidan av rättshjz'ilpsavgiften. Med rättshjälpsavgift avses alltså även i fortsättningen den avgift som utgår enligt I2 &. Detta medför en jämkning även av rubrikerna närmast före ll och 27 åå. [ övrigt har gjorts ändringar av redaktionell natur.

M a 5 .

Denna paragraf är ny. Den innehåller en bestämmelse om att den rätts- sökande skall betala en tilläggsavgift med tio procent på den del av ersätt- ningen till biträde som överstiger 3 000 kr. Avgiften skall alltså inte grun- das på ersättning för tidsspillan och utlägg. Paragrafen sätter vidare ett tak för tilläggsavgiften vid fem gånger den rättssökandes maximibelopp.

Beträffande de närmare övervägandena hänvisas till den allmänna moti- veringen ( avsnitt 2.2 . l ).

• Sida 46
•  Original

Prop. 1982/83: 61 - 46

l4bs

Paragrafen, som är ny. öppnar möjlighet att befria den rättssökande från hela tilläggsavgiften eller en del av den. Om förhållandena ändras skall beslutet omprövas. ' '

Regeln har till syfte att förhindra att bestämmelserna om tilläggsavgift leder till stötande konsekvenser. Om det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala avgiften får befrielse ske. Ett sådant beslut får av naturliga skäl inte meddelas vid ärendets inledning. Först sedan till- läggsavgiften har blivit aktuell och det konstaterats att den rättssökande inte med egna medel eller på något annat sätt kan betala avgiften eller en del av den får beslut om befrielse meddelas. Den domstol där angelägenhe- ' ten är anhängig och. i utomprocessuella fall. rättshjälpsnämnden beslutar i frågan.

'filläggsavgiften kan inte efterges av något annat skäl än den rättssö- kandes bristande ekonomiska förmåga att betala.

Om det visar sig att den rättssökande under ärendets gång får det bättre ställt och inte längre saknar förmåga att betala det belopp som han eller hon har befriats från. skall befrielsebeslutet- omprövas. Denna regel. som finns i paragrafens andra stycke. torde i första hand bli aktuell vid jämk— ning av maximibeloppet enligt 15 & RHL. '

15 &

Paragrafen föreskriver f.n. i första stycket att när allmän rättshjälp beviljas skall den rättssökandes maximibelopp fastställas. Denna bestäm- melse kompletteras nu med ett åläggande för den beslutande myndigheten att samtidigt fastställa det belopp som tilläggsavgiften högst kan uppgå till. dvs. att räkna fram taket för denna avgift enligt 14 a s".

! gällande lydelse av l5 & andra stycket föreskrivs att maximibeloppet skall jämkas. om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ändras vä- sentligt. Eftersom tilläggsavgiftens övre gräns är beroende av maximibe- loppet införs nu en regel i ett nytt fjärde stycke av innebörd att varje jämkning av maximibeloppet skall föranleda motsvarande jämkning av tillz'iggsavgiftens övre gräns.

175

Enligt den gällande lydelsen prövar domstol frågor om beviljande av allmän rättshjälp. om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid dom- stol. Domstolen beslutar ocksä omjämkning av maximibeloppet enligt 15 #3 RHL.

Ändringen innebär att i mål och ärenden vid domstol där rättshjälp förekommer domstolen även skall besluta om befrielse från tilläggsavgiften samt i förekommande fall ompröva sådana beslut. När domstolen beslutar omjämkning av maximibeloppet. skall den också besluta omjämkning av den övre gränsen för tilläggsavgiften. '

• Sida 47
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 47

l8.$

Paragrafen reglerar beslutsfunktionerna i utomproeessuella ärenden. I dessa fattar rättshjälpsnämnderna beslut om beviljande av rättshjälp och jämkning av maximibelopp.

Ändringen innebär att i utomprocessuella angelägenheter rättshjälps— nämnden skall besluta om befrielse från tilläggsavgiften och även ompröva besluten. när det behövs. Beslutar nämnden att jämka ett maximibelopp. skall den också besluta om jämkning av tilläggsavgiftens tak.

l9ä

I denna paragraf föreskrivs bl.a. under vilka förutsättningar biträdeser- sättning betalas av allmänna medel.

Som har redovisats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.8 ) införs en möjlighet att tillerkänna även skiftesman ersättning för tid före rättshjälps- beslutet. Det sker genom ett nytt andra stycke i paragrafen.

20 %

Paragrafen innehåller regler om förordnande av biträde. Lagändringen innebär att biträde enligt RHL inte längre får förordnas vid bodelning. Som har redovisats utförligt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.3 ) skall i fortsättningen den rättshjälp som lämnas i bodelnings- ärenden avse enbart kostnaderna för skiftesman.

27 &

Paragrafen. som innehåller bestämmelser om hur rättshjälpsavgiften skall betalas. ändras som en följd av de' nya reglerna om tilläggsavgift. Ändringen innebär att denna avgift skall betalas till biträdet. Utan särskild bestämmelse torde vara tydligt att vad som högst skall betalas är maximi- beloppet resp. högsta belopp för tilläggsavgiften.

Om maximibeloppet för rättshjälpsavgiften höjs. skall det belopp som föranleds av höjningen betalas till staten och inte till biträdet. Att maximi- beloppet höjs medför att även taket för tilläggsavgiften skall höjas. Sker detta i samband med sltttreglering av rättshjälpsärendet, bör på motsvaran- de sätt den ytterligare tilläggsavgift som katt föranledas av höjningen erläggas till staten.

3l %

[ paragrafen regleras bl.a. motparts ersättningsskyldighet för rättshjälps- kostnader.

Andra stycket innehåller bestämmelser om ersättningsskyldighet i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Om bara ena maken haft allmän rättshjälp skall den andra maken åläggas att betala staten hälften av kostnaderna för rättshjälpcn. Skulle emellertid andra makens rättshjälps- avgift ha varit lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna. skall ersättningsskyldigheten begränsas till maximibeloppet.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1982/83: 61 48

I ett system med tilläggsavgift vid sidan av rättshjälpsavgiften bör hu- vudregeln om ersättningsskyldighet för hälften av rättshjälpskostnaderna vara kvar. Det kan emellertid diskuteras om begränsningsregeln bör kom- pletteras så att hänsyn också tas till eventuell tilläggsavgift. Detta skulle kunna ske t.ex. genom att den andre maken åläggs ersättningsskyldighet med dels högst maximibeloppet på samma sätt som f.n.. dels ett tilläggsbe- lopp beräknat pä den aktuellabiträdesersättningen och maximerat till fem gånger det tänkta maximibeloppet. Tillämpningen av en sådan regel skulle emellertid bli relativt komplicerad. Då det dessutom torde bli ganska sällsynt att någon tilläggsavgift över huvud taget kommer att utgå i mål av ifrågavarande slag. har den nuvarande begränsningsregeln behållits.

I samma stycke finns också en regel av innebörd att ersättningsskyldig— het inte skall åläggas bl.a. i fall då beloppet understiger grundavgiften. För att staten inte skall avstå från större belopp än som är motiverat ändras den regleringen. Ändringen innebär att regeringen bemyndigas att i förordning fastställa gränsen för när återbetalningsskyldighet inte skall åläggas. Där- igenom kommer gränsen att på ett smidigt sätt kunna anpassas till en lämplig nivå. vilken torde bli lägre än den som gäller f.n.

[ fjärde stycket görs vidare en ändring som påkallas av reglerna om tilläggsavgift.

33%"?

I denna paragraffinns den s.k. femprocentregeln. Regeln innebär enkelt uttryckt att om den rättshjälpsavgift som en vinnande part har erlagt och som han berättigats att få tillbaka av motparten inte överstiger en viss gräns. övertar staten partens krav på avgiften gentemot motparten. Om rättshjälpsavgiften överstiger gränsen får den vinnande parten själv för- söka fä ut beloppet av motparten.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) är femprocentregeln krånglig att tillämpa. Lagändringen innebär en förenk- ling pä så sätt att femprocentregeln avskaffas och att samma ordning som gäller för rättshjälpsavgifter över denna gräns införs för hela området. Det föreslagna systemet med tilläggsavgift medför vidare en del ändringar i pa rzigi'zIIEn . '

36 & l konsekvens med ändringarna i 6. D och 13 åå införs en fast belopps- gräns även i denna paragraf.

47 ä I denna paragraf ges regler om bl.a. rådgivning och avgift för rådgivning. Genom ändringen i första stycket ersätts det gällande sättet att beräkna rädgivningsavgiften. vilket bygger på basbeloppet. med ett fast belopp.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1982/83: 61 49

Beloppet har satts så att avgiften för en timmes rådgivning kommer att ligga strax under grundavgiften vid allmän rättshjälp.

Genom bestämmelserna i det nya andra stycket öppnas möjlighet att med allmänna medel ersätta tolk som behöver anlitas vid rådgivning. såväl vid allmänna som vid enskilda advokatbyråer. Även nödvändiga översätt- ningskostnader blir ersättningsgilla. Beträffande de närmare övervägan- dcna i dessa frågor hänvisas till den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.7 ).

4.2. Förslaget om ändring i rättegångsbalken

3] kap. l &

Ändringen innebär att staten inte längre skall avstå från att kräva tillbaka belopp som inte överstiger grundavgiften (dvs. 350 kr. för år l983). I stället skall regeringen fastställa en lämplig beloppsgräns. Se vidare den allmänna motiveringen. avsnitt 2.5. och specialmotiveringen till 3] & RHL.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till ). lag om ändring i rättshjälpslagen (' l972:429). 2. lag om ändring i rättegångsbalken .

6. Beslut

Regeringen besltttari enlighet med föredragandens hemställan.

4 Riksdagen 1982/83. I sum/. Nr 61

• Sida 50
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' ' 50

Utdrag LAGRÄ DET PROTOKOLL

vid sammanträde l982-l l-l8 Närvarande: justitierådet Fredlund. regeringsrådet Brodén. justitierådet Palm.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober l982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen förjustitiedepartemen- tet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

I. lag om ändring i rättshjälpslagen ( 1972:429 ) och

2. lag om ändring i rättegångsbalken . Förslagen har inför lagrådet föredragits av byråchefen Anders Eriksson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Tillt'z'ggsavgtfl

Som departementschefen anför inledningsvis i avsnittet om rättshjälps- avgifter m.m. bygger de nu gällande reglerna om skyldighet för den rättssö- kande att själv bidra till rättshjälpskostnaderna på grundtanken. att maxi— mibeloppet för rättshjälpsavgift skall motsvara vad sökanden högst förmår att betala. De ändringar som nu föreslås i sättet att beräkna maximibelopp för rättshjälpsavgiften innebär inte att denna grundtanke frångås. Änd- ringarna har sin grund huvudsakligen i att inkomstutvecklingen inte alltid följer basbeloppen. Systemet med individuell anpassning av maximibelop- pet med beaktande av den rättssökandes hela ekonomiska situation (se 13 15 andra stycket. jfr prop. 1978/79z90 s. l54) skall enligt remissen stå kvar. Sker under den rättsliga angelägenhetens handläggning väsentlig ändring av den beräknade årsinkomsten eller i övrigt av grunderna för beräkningen skall maximibeloppetjämkas (IS & andra stycket).

Om maximibeloppet beräknas så som lagen förutsätter skall det således normalt inte finnas utrymme för den rättssökande att ekonomiskt bära någon ytterligare kostnad i ärendet. Förslagets innebörd är att tilläggsav- gift ändå skall kunna tas ut upp till ett belopp som är fem gånger större än maximibeloppet eller med andra ord fem gånger större än det belopp sökanden funnits högst kunna betala.

Departementschefen framhåller att normalt en viss tid kommer att för- flyta till dess att tilläggsavgift börjar löpa och att den rättssökandes ekono- mi då i allmänhet ger utrymme för ytterligare avgifter, Bortsett från att frågan om när tilläggsavgift skall betalas är oklar (jfr vad lagrådet anför i det följande) är detta synsätt svårt att förena med de nyss angivna grunder: na för beräkning av rättshjälpsavgiftens maximibelopp.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1982/83: 61 51

Ett systern med tilläggsavgift förutsätter alltså enligt lagrådets mening en omprövning och samordning av avgiftssystemet som helhet. Om så inte sker. blir följden att regeln i 14 b 5? om nedsättning eller befrielse från tilläggsavgift kommer att bli tillämplig i det stora flertalet ärenden där tilläggsavgift kommer ifråga. .

Ett huvudmotiv till den nuvarande rättshjälpslagstiftningen har varit att ingen skall av ekonomiska skäl behöva avstå från att hävda sin rätt. Betungande avgifter för den rättssökande motverkar självfallet detta syfte. Lagrådet vill påpeka att för exempelvis en ensamstående inkomsttagare utan beaktansvärda tillgångar eller skulder med en årsinkomst av 75 000 kronor det högsta betalningsansvaret (rättshjälpsavgift + tilläggsanift) blir 13 500 kronor. Möjligheten att gardera sig genom rättsskyddsförsäk- ring torde inte vara tillgänglig annat än i speciella typer av ärenden. Som många remissinstanser berört står rättsskyddsförsäkring överhuvudtaget inte till buds i de indispositiva målen. där också från allmän synpunkt problemet blir särskilt allvarligt när tvisten gäller vårdnad om eller fader- skap till barn. I rättsliga angelägenheter av mera kostsamt slag kan försla- get medföra. att part nted små eller måttliga inkomster oftare än nu kom- mer i underläge i förhållande till ett ekonomiskt starkare motpart.

Enligt vad som uttalas i remissen i avsnittet om ttppbörd av tilläggsavgif-

. ten skall det nuvarande systemet för betalning av rättshjälpsavgifter behål- las och tillämpas även på tilläggsavgiften. 1 vad mån denna httvudprincip följs i förslaget framgår inte alltid med önskvärd tydlighet. Detta gäller t.ex. beträffande betalningstiden. Numera torde få anses gälla. att maximi- beloppet för rättshjälpsavgiften fötfaller till betalning när det fastställs (se prop. 1978/79:90 s. 490 f jfr s. 517 och s. 153 ff). Fastställelse sker i samband med att allmän rättshjälp beviljas (15 &? första stycket). En tillämpning av den i remissen uppställda huvudprincipen skulle leda till att även högsta beloppet för tilläggsavgiften förfaller till betalning när det fastställs. vilket liksom beträffande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften _ skall ske i samband med att allmän rättshjälp beviljas. Emellertid hari 27 å - i förslaget upptagits en regel om att förskott på tilläggsavgift får tas ut med skäligt belopp. En regel om förskott framstår som obehövlig om systemet med omedelbar betalningsskyldighet för det vid rättshjälpens beviljande fastställda högsta avgiftsbcloppet skall gälla också tilläggsavgiften. Om avsikten i stället är att tilläggsavgiften skall förfalla till betalning vid något senare tillfälle t.ex. när biträdesersättningen överskrider gränsen 3 000 kronor eller vid någon av de tidpunkter då tilläggsavgiften skall fastställas enligt 28 & bör detta anges tydligare.

Höjs ttnder ärendets gång maximibeloppet för rättshjälpsavgift och där- med taket för tilläggsavgiften ( 15 s sista stycket i förslaget) skall enligt 27 a' av de avgifter som kan föranledas av höjningen rättshjälpsavgift betalas till stateh och tilläggsavgift till biträdet. Biträdets ansvar för avgifter enligt 30 & blir i motsvarande mån olika för de bägge slagen av avgifter. Varför

• Sida 52
•  Original

IJ

Prop. 1982/83: 61 5

denna komplicerade lösning valts i stället för en tillämpning av den upp- ställda huvudprincipen har inte närmare berörts i remissen. där det för övrigt synes ha blivit en misskrivning genom att den allmänna motive- ringen inte överensstämmer med specialmotiveringen och lagtexten.

Enligt 15 å andra stycket föreligger hinder mot en annars i och för sig befogad sänkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgift. i den mån be- loppet redan betalats. Hindret får enligt det föreslagna sista stycket i 15 5 till följd att inte heller högsta beloppet för tilläggsavgift kan sänkas fullt ut. även om någon tilläggsavgift eller förskott på sådan avgift inte har erlagts. Denna effekt förefaller omotiverad.

Det finns redan nu. t.ex. i 29 s rättshjälpslagen och i rättegångsbalkens föreskrifter om skyldighet att betala motparts rättegångskostnader. vissa remedier mot att parter med rättshjälp omotiverat processar på det allmän- nas bckostnad. Lagrådet kan emellertid instämma i att ytterligare åtgärder behövs. Det måste också vara effektivare att — som avses med förslaget om tilläggsavgift — söka förebygga obehöriga kostnader i stället för att i efterhand fastställa bctalningsskyldighet för belopp som kanske ofta inte betalas eller kan drivas in. På grttnd av vad som förut anförts bör emeller- tid frågan om ett nytt avgiftssystem övervägas ytterligare. Med hänsyn främst till den samordning som måste ske med systemet för rättshji-ilpsav- gift synes det ligga nära till hands att frågan får tas upp av rättshjälpskom- mttte'n.

Rättshjälp i ungelägenheler som uvscr_fkt.rti_t;/teter m.m.

Enligt det remitterade förslaget får allmän rättshjälp inte beviljas ägare av fastighet eller byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller bygg- naden. om ägaren har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. En bestämmelse härom har upptagits i 8 & första stycket punkt 8. Med "annat liknande rätts- skydd" åsyftas rättsskydd genom t.ex. intresseorganisationers bistånd.

Att allmän rättshjälp kan utgå på område där rättsskyddsförsz'ikt'ing tillhandahålls är inte något som är specifikt för angelägenheter rörande fastighet eller byggnad utan förekommer vid åtskilliga andra typer av rättsliga angelägenheter. t.ex. sådana som har anknytning till bilar och båtar. Hur förhållandet mellan allmän rättshjälp och rättsskyddsförsäkring bör regleras är således ett problem med räckvidd långt utöver sådana rättsliga angelägenheter som har med fastighet eller byggnad att göra. En mera generell lösning av problemet ätt den nu föreslagna är enligt lagrådets mening erforderlig. om man inte skall bryta mot grundsatsen att i sak likartade fall skall behandlas lika.

De rättskyddsförsäkringar som nu förekommer är subsidiära i förhållan- de till den allmänna rättshjälpcn. Utanför försäkringsansvaret faller alltså sådana advokatkostnader och andra rättshjälpskostnader som betalas av staten. Om denna begränsning av försäkringsansvaret bortfaller genom att

• Sida 53
•  Original

Prop. 1982/33: 61 5_3

den allmänna rättshjälpcn blir subsidiär i förhållande till rättsskyddsför- säkring. kan man inte utgå ifrån att de nuvarande rättsskyddsförsäk- ringarna kommer att förbli oförändrade. Den inte oväsentliga utvidgningen av försäkringsansvaret som en sådan förändring skulle medföra är tvärtom ägnad att leda till ändringar av försäkringsvillkoren. Ändringarna kan exempelvis tänkas ta formen av höjning av försäkringspremien eller ökning. av försäkringstagarens självrisk eller sänkning av försäkringsersättningens maximum eller begränsning av försäkringsskyddet till vissa typer av rätts- liga angelägenheter. En förutsättning för att genomföra en lagstiftning som gör den allmänna rättshjälpen subsidiär i förhållande till rättsskyddsför- säkring bör vara. att klarhet föreligger om att det efter lagstiftningens tillkomst kommer att finnas rättsskyddsförsäkring som bereder försäk- ringstagaren ett mot den allmänna rättshjälpcn i huvudsak svarande rättsÅ skydd. Det material som redovisas i remissen skapar inte någon sådan klarhet. Skulle det efter lagändringen bli så att endast försäkringar med otillräckligt rättsskydd skulle vara att tillgå. brister därmed vad som får uppfattas som en grundtanke bakom den föreslagna bestämmelsen. nämli- gen att även fastighetsägare med små eller medelstora inkomster bör kunna själva svara för sitt rättsskydd i angelägenheter som rör deras fastigheter.

Den föreslagna bestämmelsen i punkt 8 kommer med all sannolikhet att vålla tillämpningssvårigheter. Detta gäller bl.a. innebörden av begreppet "angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden". Enligt remissen skall begreppet omfatta ”varje angelägenhet med anknytning till en fastig- het eller en byggnad". Huruvida detta skall gälla oberoende av anknyt- ningens karaktär förefaller tveksamt. Delade meningar kan t.ex. råda om huruvida tvist om en fastighets egenskap av giftorättsgods eller enskild egendom eller en tvist om köp av speciella inventarier till en fastighet skall bedömas som angelägenhet som avser fastigheten.

Svårigheter kan vidare väntas uppstå vid prövning av frågan httruvida en rättssökande borde ha tagit rättsskyddsförsäkring och särskilt huruvida han borde ha tagit en annan försäkring än den han har. Frågan om sökan- den valt rätt försäkring kan inte avgöras endast med hänvisning till att den aktuella angelägenheten faller utanför den tagna försäkringen men skulle ha omfattats av en annan på marknaden förekommande försäkring. Valet kan t.ex. ha stått mellan en försäkring. som omfattar alla angelägenheter rörande fastigheten men som har snävt maximerad försäkringsersättning. och en försäkring. som omfattar enbart de vanligare typerna av rättsliga angelägenheter rörande fastighet men som har högt försäkringsmaximum. Svaret på den nyss uppställda frågan kan ytterst bli beroende på om det vid en bedömning med hänsyn tagen till samtliga villkor i försäkringarna framstår som försvarligt av rättssökanden att för sina individuella förhål- landen välja den försäkring som han tagit. Frågor om vilka avtal en rättssö- kande av affärsmässiga eller privatekonomiska skäl borde ha ingått lämpar

• Sida 54
•  Original

Prop. 1982/83: 61 54

sig inte särskilt väl för prövning av domstolar och rättshjälpsnämnder. Enligt förslaget kan det också i vissa fall bli aktuellt att i ärende om rättshjälp ta ställning till om inte sökanden såsom ägare av fastighet borde för tillgodoseende av sitt rättsskyddsbehov ha tillhört någon intresseor- ganisation eller-eventuellt annan intresseorganisation än den han är anslu- ten till. Det ligger i sakens natur att sådana frågor inte bör bedömas av domstolar och rättshjälpsnämnder.

I förslaget har inte närmare berörts på vem det skall ankomma att införskaffa utredning till belysning av att sökanden borde ha haft rätts- skyddslörsäkring resp. annan rättsskyddsförsäkring än han tagit eller till klarläggande av att sökanden bort tillhöra intresseorganisation resp. annan intresseorganisation än han tillhör. Sökanden kan inte själv ha något in- tresse av att förebringa sådan utredning och det kan inte gärna läggas på domstolar och rättshjälpsnämnder att göra utredningar av detta slag.

Mot bakgrunden av vad som anförts ovan förordar lagrådet att den föreslagna bestämmelsen i punkt 8 utgår och att frågan om förhållandet mellan allmän rättshjälp och andra former av rättsskydd upptas till pröv- ning i hela sin vidd i samband med den nu pågående översynen av rätts- hjälpssystemet.

Övrigt

Lagrådet lämnar förslaget i övriga delar utan erinran.

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad som nu har anförts för den ' åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 60

Sammanfattningsvis stöder tingsrätten förslaget i denna del.

Falu tingsrätt:

Vid införandet av rättshjälpslagstiftningen eftersträvades att utforma den rättssökandes bidragsskyldighet på sådant sätt att denne på förhand visste vilket belopp han skulle få betala i bidrag. För att nå detta syfte konstruerades kostnadsbidragssystemet som ett system med maximibe- lopp. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betalningsför- måga. Tingsrätten konstaterar att det föreslagna självrisksystemet är oför- enligt med de intentioner som ligger till grund för maximibeloppskonstruk— tionen.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1982/83: 61 89

Tingsrätten delar emellertid den uppfattningen att en rättssökande bör tvingas till processekonomiska överväganden efter det att kostnaderna för angelägenheten har nått upp till rättshjt'ilpszwgiften. Det föreslagna syste- met med självrisk synes vara väl lämpat att tillgodose detta syfte. I likhet med vad som uttalas i promemorian anser tingsrätten att systemet bör vara enkelt att tillämpa. Enligt tingsrättens mening kan emellertid ifrågasättas om den föreslagna nivån ej är för låg. Det finns nämligen anledning anta att en ökning av kostnadsbidraget med endast tio procent av den del av biträdesersättningen som överstiger 3 000 kr. för de flesta rättssökande framstår som försumbar. Å andra sidan synes den föreslagna självriskav- giften kunna komma att otillbörligt hårt drabba sådana rättssökande, för vilka maximibeloppet fastställts till noll eller 175 kronor. exempelvis barn i faderskapsmål. Enligt tingsrättens mening synes därför böra övervägas att införa möjlighet att i ömmande fall jämka eller efterge självriskavgiften.

Av skäl som inledningsvis antytts torde begreppet maximibelopp för rättshjälpsavgiften böra utmönstras och ersättas med ett mer adekvat uttryck.

Lunds tingsrätt:

Det största problemet med dagens rättshjälpssystem är tveklöst att den som beviljats allmän rättshjälp och dessutom är i'besittning av en rätts- skyddsförsäkring kan processa helt utan processekonomiska övervägan- den — han har allt att vinna och endast självrisken i rättsskyddsförsäkrin- gen att förlora. Det är ett känt faktum att många parter i denna situation är klart förlikningsovilliga och samtidigt är beredda att driva en hopplös sak till sista instans. Införandet av en självrisk kommer med all sannolikhet att leda till förbättringar härvidlag även om effekten av förändringarna är beroende av hur rättsskyddsförsäkringarna kommer att utformas i framti- den. För närvarande täcker försäkringarna den rättssökandes rättshjälps- avgift. vars storlek således är ointressant för försäkringstagaren i de fall där avgiften. inklusive självrisk. är högre än försäkringens självrisk. Det bör påpekas att höga kostnader inte nödvändigtvis måste innebära att kostnaderna varit onödiga eller processekonomiskt oförsvarliga. Samtidigt som man genom införandet av en självrisk till en del kommer till rätta med missbruket av rättshjälpssystemet. riskerar man att utestänga personer i små ekonomiska omständigheter från möjligheten att få sin sak rättsligt prövad; nämligen om saken är så komplicerad. att det redan från början kan förutsägas. att biträdet måste lägga ner avsevärt mer arbete än som svarar mot 3 000 kr.

Att ett självrisksystem med en enhetlig procentsats blir enklast att tillämpa är naturligtvis riktigt. I promemorian framhålls emellertid att personer med så låga inkomster att rättshjälpsavgiften ej överstiger mini- mibeloppet — 340 kr — sannolikt ej har förmåga att betala högre avgift.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1982/83: 61 90

Mot bakgrund härav synes förslaget om en enhetlig självrisk på 10 procent svårt att motivera från rättssäkerhetssynpunkt. Argumentet att den ökade progressiviteten i avgiftsskalorna kompenserar effekten av självriskregeln förefaller tämligen teoretiskt. Promemorieförfattarna uppskattar själva att antalet mål med biträdeskostnader över 3 000 kr. bör bli mycket få. 1 de mål där självriskregeln trots allt blir tillämplig kommer den ökade progres- siviteten inte att ha någon som helst effekt för låginkomsttagare samtidigt som det kan befaras att en självrisk på 10 procent är för låg för att avhålla personer med höga inkomster från onödigt processande. Det bör därför enligt tingsrättens mening övervägas om inte också självrisken bör göras progressiv. Ett fåtal fasta självriskklasser i stället för en kommer knappast att göra systemet svärhanterligt. Eventuellt bör rättssökande i de "lägsta inkomstskikten helt befrias från självrisk.

Umeå tingsrätt:

Under denna rubrik behandlas frågan om att i rättshjälpssystemet införa ett självriskmoment vid sidan om rättshjälpsavgiften. då viss kostnadsnivä passerats. Den bakomliggande tanken skulle vara att tvinga part till processekonomiska överväganden. sedan kostnaderna för angelägenheten överskridit rättshjälpsavgiften. Part har dock redan inom det rådande systemet anledning att göra sådana överväganden i de dispositiva tviste- målen. där han sällan kan undgå att beakta risken av en slutlig förlust med åtföljande betalningsskyldighet avseende den vinnande partens rättegångs- eller rättshjälpskostnader. Trots denna anmärkning anser rätten i vart fall för de dispositiva tvistemålens del att tanken med en självrisk har fog för sig. Emellertid kan ifrågasättas om inte självrisken lika väl kunde bestäm- mas till högre andel av rättshjälpskostnaden än tio procent. När det gäller de indispositiva tvistemäle-n. familjemälen. kan inte samma syfte att dämpa proeesslystnad läggas till grund för en självrisk. I äktenskapsskillnadsmål liksom i rena vårdnadsmål fattas ingripande avgöranden för barn. som ej ens är parter och som därför inte kan göra processekonomiska övervägan- den. I mål. som endast gäller underhållsbidrag till barn är barnet självt part. men dess talan föres genom ställföreträdare. Familjemålen drabbas dessutom ofta av långa handläggningstider som följd av utdragna vård- nadsutredningar. vilket kan medföra ofrånkomliga extra kostnader. Rätten anser därför inte att dessa angelägenheter bör inlemmas i ett självrisksys- tem.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Genom de lagändringar som trädde i kraft respektive den I april 1981 och den 1 januari l982 har de rättssökandes egenavgifter inom en relativt kort tidsperiod höjts i väsentlig grad. Effekten av dessa höjningar har

• Sida 91
•  Original

Prop. 1982/83: _61 91

redan visat sig genom att antalet ansökningar om allmän rättshjälp reduce- rats avsevärt — för Stockholmsnämndens del med i vart fall över lZ % och för landet i övrigt med troligen högre procenttal. Att nu både införa en självrisk och ytterligare höja progressiviteten kan få sådana följder att hela systemet — — — — riskerar att bli urholkat. Konsekvensen kan bli att förmånen allmän rättshjälp utnyttjas endast av personer utan egen inkomst eller med mycket låga inkomster. vilket skulle innebära att man är tillbaka i den situation som rådde under den fria rättegångslagens tid och som man ville ändra genom tillskapandet av förmånerna enligt gällande rättshjälps- lag. Rättshjälpsnämnden anser därför att en kombination av dessa två metoder är utesluten. Progressiviteten i uttaget har genom de senaste lagändringarna nått en sådan nivå att en ytterligare höjning av densamma framstår som mindre välbetänkt. Däremot kan införandet av en självrisk vara motiverad främst för att tvinga en rättssökande till processekono- miska överväganden. I brist på erfarenhet beträffande effekten av en självrisk förefaller den föreslagna lO—procentnivån tills vidare väl avvägd liksom att den beräknas enbart på biträdets (skiftesmannens. medlarens) ersättning. En utvärdering bör givetvis göras efter någon tids tillämpning av regeln. I motsats till förslaget i promemorian anser dock nämnden att införandet av självrisken bör anknytas till tidsåtgången för biträdet (resp. skiftesmannen och medlaren). Därest anknytningen görs till ett visst be- lopp kommer detta att medföra behov av ärliga författningsändringar i anslutning till förändringarna av de normer som ligger till grund för bi— trädesersättningarna. Nämnden föreslår därförinförandet av en självrisk för de fall då en tidsåtgång om 10 timmar överskrides.

Av departementspromemorian framgår att frågan om en begränsning av den föreslagna självrisken övervägts men att något förslag härom för . närvarande inte framläggs. Därest en självrisk införs som en del av rätts- hjälpsavgiften erfordras enligt rättshjälpsnämndens mening att en begräns- ning göres inte bara i så motto att ett "tak" sätts utan även att självrisk- principen undantages i vissa rättsliga angelägenheter huvudsakligen så- dana som är av indispositiv natur (exempelvis förklaringar enligt föräldra- balken avseende faderskap) men också sådana som är av dispositiv natur (exempelvis underhållsbidrag till barn). Avsaknaden av begränsningar kan leda till obilliga och stötande resultat vid en tillämpning av självriskprinci- pen. Det är därför enligt nämndens åsikt angeläget att dylika begränsningar införes redan från början.

En förutsättning för införandet av självrisken är enligt rättshjälpsnämn- dens bestämda åsikt att ansvaret för inkasserandet av densamma i enlighet med förslaget åläggs biträdet i de fall ett sådant förordnats. I övriga fall får det självfallet ankomma på vederbörande myndighet att ombesörja inkas- seringar även om detta givetvis kommer att komplicera handläggningen av rättshjälpsärenden.

För den händelse den föreslagna självrisken införes erfordras enligt

• Sida 92
•  Original

Prop. 1982/83: 61 92

rättshjälpsni'tmndens mening en närmare definition i lagen av begreppet

rättshjälpsavgift. Sammanfattningsvis anser — —— — rättshjälpsnämnden att förslaget om

införandet av en självrisk med anknytning till tidsåtgången för vederböran- de biträde kan godtagas. dock med de begränsningar som ovan angivits.

Ledamoten Agneta Sant/"ars, räIIs/zjii/psnämnden [ Stock/mim. ärar ski/j— aktig mening:

Beträffande förslaget om införande'av självrisk anser jag att nämnden borde ha tillstyrkt förslaget i sin helhet. Visserligen får detta ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstlägen men förslaget har en fördelningspolitisk profil. I—Iänsyn har tagits till framför allt barnfamiljer i lägre inkomstlägen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Den besparingseffekt som kan tänkas bli följden av den föreslagna regeln måste enligt nämndens uppfattning bli tämligen liten. Nämnden anser inte heller att en självrisk — på det sätt den utformats — i väsentlig mån motverkar uppkomsten av onödigt dyra mål eller ärenden.

Ett biträde enligt rättshjälpslagen har tillagts befogenheter som är likar— tade med myndighetsutövning. Så ägerexempelvis advokat och biträdande jurist på advokatbyrå rätt att i vissa fall själv besluta om rättshjälp och att föranstalta om utredning. Det måste då också ankomma på biträdet att begränsa kostnaderna i rättshjälpsärendet och — om han inte gör det — själv ta de ekonomiska konsekvenserna.

Nämnden avstyrker förslaget.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Nu föreslås att rättssökande utöver ett efter nya grunder fastställt maxi— mibelopp för rättshjälpsavgiften skall stå viss självrisk för kostnaderna i rättshjälpsärendet. Förslaget om självrisk jämförs med motsvarande me- tod inom försäkringssystemet. Jämförelsen är missvisande. Den försäkra— de får som grundbelopp betala en fast. relativt låg avgift. oberoende av inkomst. medan rättssökande som grundavgift får betala en rättshjälpsav- gift. som beräknas efter vederbörandes inkomstft'irhållanden. Enligt rätts- hjälpsnämndens mening går det framlagda förslaget inte att förena med det föreslagna uttaget av maximibelopp efter den rättssökandes förmåga utan att man bryter mot grttndtanken i rättshjälpslagstiftningen.

Gränsen för självrisk har satts vid en kostnad på 3 000 kr. Som exempel på utomprocessuella ärenden som ofta handlägges under lång tid och drar

• Sida 93
•  Original

Prop. 1982/83: 61 93

stora kostnader kan nämnas skaderegleringarna. Sökandena i dessa ären- den är ofta personer som lever i små ekonomiska omständigheter och som sällan har möjlighet att påverka handläggningen av ärendet. Det vore oskäligt att kräva att dessa rättssökande i efterhand skall betala avgifter. utöver vad som en gång fastställts. enbart av det skälet att ärendet blivit långdraget och kostnaderna överstigit 3 000 kr. Det torde emellertid finnas möjligheter till besparingar även med bibehållande av rättshiälpslagstift-' ningens sociala karaktär. Om den rättssökande genom utgången i ärendet tillförts tillgångar av betydelse kan rättshjälpsavgiften i princip jämkas. Avgiften fastställes då på grundval av sökandens ekonomiska förhållanden då ärendet avslutas. Avgörande blir sökandens förmåga att betala.

Samma synsätt kan anläggas på bodelningsärendena. som också tillhör den kategori utomprocessuella ärenden. där kostnaderna ibland kan uppgå till stora belopp. — — —

Huvudsyftet med förslaget är att minska kostnaderna för rättshjälpssys- temet. Hur stora besparingar som kan göras genom införande av självrisk har inte angivits. Eftersom förslagsställarna funnit att högre ersättning än 3000 kr. förekommer i en mycket liten del av målen. torde besparingarna i varje fall knappast motsvara det merarbete de nya reglerna kommer att medföra.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall: '

Nämnden ställer sig tveksam till om självrisken ger en tillräckligt åter— hållande effekt på vad som kan bedömas vara onödig processföring. Själv— risksystemet kan däremot medföra att ett biträde pga klientens betal— ningssvårigheter nödgas nedlägga ett ärende som hade kunnat drivas med framgång. Här föreligger också enligt nämndens bedömning. en betydande risk för att det föreslagna systemet kommer att drabba dem. som rätts— hjälpsförmånen i första hand är avsedd att skydda.

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Det har vid tIertal tillfällen påpekats att klienterna ofta jämför rätts— hjälpsavgiften med de taxor som gäller för behandling hos läkare och tandläkare. varför de finner redan nu att rättshjälpsavgiften är mycket hög. Iin höjning av rättshjälpsavgiften torde medföra att de behövande drar sig för att kontakta advokat pga kostnaderna. Den behövande försöker därför lösa problemen själv i ärenden. där han uppenbarligen är i behov av juridisk hjälp. Stor fara uppkommer att problemen blir vida större och svårare att senare tillrättalägga. Ur samhällsekonomisk synpunkt kommer detta visa sig bli dyrbarare. Dessa följder får inte negligeras.

Under hösten l98l har i förhållande till hösten l980 antalet rädgivningar vid allmän advokatbyrå minskat med 20 ';';-. Ärenden med allmän rättshjälp

• Sida 94
•  Original

Prop. 1982/83: 61 94

har minskat med Il %. Dessa minskningar får till största delen tillskrivas höjningen av rättshjälps- och rådgivningsavgiften.

Grundtanken i rättshjälpsreformen att ingen av ekonomiska skäl skall behöva avstå från att tillvarata sin rätt naggas allt mer i kanten och framlagda förslag fjärmar verkligheten alltmer från denna grundtanke.

Redan förslaget att släppa rättshjälpsavgiftens basbeloppsanknytning utgör i och för sig en höjning av avgiften. då automatiken genom basbe- loppsanknytningen försvinner och man inte kan förvänta sig att inkomstbe- loppen ändras årligen. Det 'skall även konstateras att om basbeloppet höjs mer än inkomsten. innebär detta för den enskilde en reallönesänkning och ytterligare svårigheter att erlägga rättshjälpsavgiften.

Tanken bakom den föreslagna självrisken är i och för sig god och den föreslagna storleken av självrisken är godtagbar. Emellertid kan det fram- lagda förslaget inte godtas. För det första drabbar förslaget indispositiva tvistemål såsom t.ex. äktenskapsskillnadsmål och faderskapsmål. som ej omfattas av rättsskyddsförsäkring. För det andra medför självriskens an- knytning till arvodet i stället för till inkomsten att de ekonomiskt svagare klienterna drabbas värst. Det kan även ifrågasättas om förslaget kan få den förväntade effekten i dispositiva tvistemål där parterna ofta har rätts- skyddsförsäkring.

De äktenskapsskillnadsmål. vari arvodet överstiger 3 000 kronor. torde oftast innehålla en vårdnadstvist. Det kan inte vara förenligt med barnets bästa att en förälder avstår från vårdnadsyrkande pga ekonomiska skäl genom självrisken. vilket kan bli fallet då advokaten måste begära självris- ken i förskott. Ett bättre sätt att förhindra onödig process i vårdnadsären- den är att utnyttja möjligheten för domstol att förplikta förlorande part rättegångskostnader. därest domstolen anser att utgången varit uppenbar (jfr6 kap. l-4 % 2 st. FB).

Även i faderskapsmålen. vari arvodet ej sällan överstiger gränsen 3 000 kronor. kan ej heller självrisken tillåtas få den verkan att man avstår från behövlig utredning för att få rätt man förklarad som far. I dessa mål är barnet kärande och i de allra flesta fallen saknar barnen inkomster och tillgångar.

Vad skall nu gälla om arvodeskostnaden överstiger 3 000 kronor? Skall advokaten vägra barnet fortsatt biträde om barnet icke inbetalar beräknad självrisk?

Det skall slutligen anmärkas att domstolarna i de indispositiva målen har ex officio—prövning och detta kan medföra att domstolen beslutar om utredning som parterna ej längre anser sig ha råd att svara för. Domstolen kan t.ex. förordna om värdnadsutredning eller utvidgad blodundersökning. vilket medför merarbete för biträdet.

Vidare måste ifrågasättas om inte någon möjlighet bör föreligga i såväl indispositiva som i dispositiva mål för domstolarna och rättshjälpsnämn- derna att befria från självrisken. då det torde förekomma situationer där ett

• Sida 95
•  Original

Prop. 1982/83: 61 95

uttagande av självrisken och följderna därav även i andra fall skulle fram- stå såsom stötande. Bland annat bör beaktas rättssökande i små ekonomis- ka förhållanden i mål där motparten för målet vidare från tingsrätt. Då advokaten måste begära självrisken i förskott kan klienten i högre instans komma att stå utan biträde.

Det är en stor brist i förslaget att man inte redan nu framlägger ett förslag till tak för självrisken då detta uppenbarligen kommer att erfordras.

Vid en jämförelse av ordalydelsen i 14 a & och 27 & rättshjälpslagen kan enligt advokatbyråns bedömning inte klart utläsas att självrisken skall betalas till biträdet. Snarast torde självrisken. som fastställes i efterhand. svara mot en höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och mellanskillnaden skall därför enligt sista meningen i 27 & inbetalas till staten.

Svårigheterna att indriva rättshjälpsavgifterna uppmärksammades av såväl lagrådet som justitieutskottet vid införandet av rättshjälpslagen (se bl.a. JuU 1972: 12 s. 39 0. De nu föreslagna höjningarna av rättshjälpsavgif- terna motiverar att man närmare överväger möjligheterna till anstånd med betalning på det allmännas risk. inte minst vad gäller inbetalning av själv- risken. Det torde inte bli ovanligt att biträdena kommer att få välja mellan att på egen risk bevilja anstånd eller att anstötligt förklara sig ej längre kunna vidtaga åtgärderi avbidan på att självrisken inbetalas. För de allmänna advokatbyråerna kan detta problem lösas genom anvisningar från domstolsverket. vilket uppenbart kommer att behövas. Enligt advo- katbyråns uppfattning bör dock självrisken inbetalas till domstolen/rätts- hjälpsnämnden i efterskott sedan den väl kunnat fastställas.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget avstyrkes. . En bärande invändning mot det nuvarande systemet är dess svåröver- skådlighet och komplicitet. Orsakerna härtill är bland andra de talrika och täta ändringar i systemets delar som skett. Försiktighet med ytterligare ändringar är därför påkallat såvida ej påtagliga ekonomiska vinster kan ernås utan att för den skull principerna för reformen rubbas.

Genom en nyligen beslutad ändring i rättshjälpslagens 22 & (SFS 1981:1287. 1288) skall vid bedömningen av vad som är skäligt arvode uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tagas till andra omständigheter av betydelse. såsom den skicklighet och omsorg-som lipp- draget har utförts med samt den tid som har lagts ner på uppdraget. Genom införande av den angivna lagbestämmelsen har domstolar och myndigheter erhållit möjligheter att pröva ersättning till biträde på ett noggrant och ändamålsenligt sätt. '

En stor grupp ärenden ligger arvodesmässigt i storleksordningen 3 000 — ' 5 000 kronor. Det kan på goda grunder antas att flertalet av de rättssökande

• Sida 96
•  Original

Prop. 1982/83: 61 _ 96

såvitt nu är fråga. förutom rättshjälp jämväl åtnjuter rättsskydd på grttnd av frivillig försäkring.

För en stor grupp av ärenden torde den föreslagna ändringen icke medföra att klienten skärper sina processekonomiska överväganden. I stället torde genomförande av förslaget medföra risk för ökade hanterings- kostnader.

De normala biträdeskostnaderna varierar för skilda ärendetyper. Som angives i promemorian talar detta för att man borde ha olika självriskregler för olika angelägenheter. Om man på grund av svårigheter att genomföra en sådan gradering stannar för en procentsats som är lika för alla ärenden. bör. för att kostnadsökningen skall drabba klienterna någorlunda lika. ett progressivt system införas. som tar hänsyn till klientens inkomstsituation. Under alla förhållanden är det advokatbyråns mening att ett tak för själv- risken även bör införas då detta uppenbarligen kommer att erfordras efter skatt.

'l'ill vem skall självrisken betalas? Enjämförclse mellan 14 a s och 27 s' rättshjälpslagen ger inget entydigt besked om att betalning skall ske till biträdet. Snarare torde 14 a-paragrafens avgift svara mot en höjning av maximibeloppet efter det rättshjälp beviljats och därefter mellanskillnaden inbetalats till staten i enlighet med ordalydelsen i sistameningen i 27 & rättshjälpslagen. Om förslaget genomföres torde för klarhets vinnande ändring av. eller förtydligande av berörda paragrafer ske.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Det är i och för sig riktigt att den rättssökande. som beviljats rättshjälp. ej behöver göra några processekonomiska övervz'igandcn såvitt avser hans egna kostnader. För det biträde som förordnats enligt rättshjälpslagen föreligger emellertid en allmän skyldighet att beakta kostnadsaspekten vid handläggningen av saken. 1 den mån biträdet nedlagt mera arbete än som varit påkallat för handläggningen kan detta gå ut över biträdets arvodes- anspråk. Vid processuell handläggning tillkommer vidare att klienten riskerar att få svara för motpartens rättegångskostnadcr. Erforderliga spär— rar för ett otillbörligt utnyttjande av rättshjälpcn måste sålunda redan anses föreligga. Det bör ej få förekomma att av andra skäl införa ett självrisksystem. Detta skulle kttnna drabba den rättssökande hårt i ären- den där rättsskydd ej föreligger. I t.ex. tvister rörande vårdnad och um- gängesrätt är det ej ovanligt att advokatarbetet överstiger 10 timmar. Vidare är faderskapsmälen mycket tidsödande i de fall den ttppgivne fadern gör vad han kan för att undvika att faderskapet fastställes. Han kan ofta i sin tur stämma in andra påstådda fäder. åberopa omfattande bevis- ning. undanhålla sig från delgivning. blodprovstagning m.m.. vilket allt leder till att andra parten i faderskapsmålet. barnet. ofta kommer att drabbas av självrisken på grund av motpartens agerande. Det anförda är

• Sida 97
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' - 97

endast ett av den mängd fall som kan tänkas förekomma där den rättssö- kande oförskyllt på grund av motpartens agerande drabbas av självrisk. Mindre bemedlade klienter måste överväga om man kan ha råd att anlita advokat på grund av den eventuella risken för självriskkostnader.

Enligt promemorian skall advokaten åläggas att avkräva den rättssö- kande självriskbeloppet. I mål eller ärende med mindre bemedlade klienter kommer advokaten inte att kunna ta in detta självriskbelopp. Många advo- kater torde komma att avstå från dessa ärenden på grund av risken att ej utfå full ersättning för sitt arbete.

En advokat har rätt att begära förskott för det arvode han kommer att nedlägga i saken. En sådan rättighet måste även avse självriskbeloppet. Därest advokaten gjort erforderligt förbehåll vid ärendets mottagande kan han ha rätt att frånträda uppdraget om förskott ej erlägges. Risk föreligger därför att under pågående handläggning advokaten i avsaknad av erforder- lig förskottsinbetalning av arvodet frånträder uppdraget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att självrisksystemet innefattar up- penbara orättvisor för stora grupper av klienter. Systemet bör därför inte alls införas i all synnerhet som önskade besparingsåtgz'irder synes vara mycket marginella. Dessa eventuella besparingar uppväges vidare i viss mån av den ökade administrativa handläggning hos rättshjälpsnämnderna som ett självrisksystem innefattar.

Under inga förhållanden skall advokaten åläggas den ofta omöjliga Upp- giften att inkräva ett självriskbelopp. Om ett självrisksystem införes bör i likhet med de fall. där maximibeloppet ändras vid-ändrade ekonomiska förhållanden hos klienten. denna ha att till statsverket inbetala självriskbe- loppet.

l promemorian konstateras att det kan komma att visa sig nödvändigt att begränsa självrisken framförallt i mycket—kostnadskrävande mål. Skulle en självrisk införas måste den stora grupp rättssökande undantagas som ej har förmåga att betala någon självrisk. Det är sålunda mera angeläget att begränsningen av självrisken avser klientgrupper med oförmåga att betala denna självrisk än kostnadskrävande mål.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Fakultetsnämnden menar att förslagen om självrisk samt övergivande av basbeloppsansknytningen bör övervägas närmare och inte genomföras nu. Utredningen är här alltför ofullständig. Sådant som avsedda fördelningsef- fekter. betydelsen av ett nominellt beloppssystem. styrning genom själv- risk samt den samlade effekten självrisk — rättshjälpsavgift har inte pene- trerats så ingående som frågornas betydelse påkallar. Bl.a. kan ifrågasättas om det föreslagna dubbla systemet rättshjälpsavgift — självrisk inte är onödigt komplicerat samt om inte en högsta beloppsgräns för kostnader i enskilt ärende borde kunna införas liksom i rättsskyddsförsäkringen. En 7 Riks-dagen 1982183 . 1 saml. Nr rs!

• Sida 98
•  Original

Prop. 1982/83: 61 98

provisorisk ändring i besparingssyftc bör enligt fakultetsnämnden i avvak- tan på utredning av problemen endast avse en justering uppåt av de befintliga beloppen och skalorna. '

Rättshjälpskommittén ( l982:01):

Om ett system med självrisk införs kan det, som påpekas i promemo- rian, visa sig nödvändigt att på något sätt begränsa självriskens storlek. En enkel metod för detta är att relatera det högsta belopp en rättssökande kan förpliktas utge i självrisk till vederbörandes maximibelopp. En tänkbar gräns kan vara att ingen skall kunna åläggas att betala mer än tio gånger maximibeloppet i självrisk.

14 a t' RHL bör då lyda:

Om den — — — tretusen kronor. doc-k högst ett belopp som uppgår till tio gånger maximibeloppet. Det belopp — — — tiotal kronor.

Sveriges domareförbund:

— — — En form av självrisk kan i viss mån redan-sägas föreligga i rättshjälpslagen genom rättshjälpsavgifterna: sett från denna synpunkt kan förslaget påstås vara endast en påbyggnad av hittills gällande system. Emellertid innebär förslaget en viktig principiell nyhet på det sättet, att part som beviljats rättshjälp inte, såsom enligt gällande lag. har möjlighet att i förväg beräkna storleken av sina egna kostnader för rättegången. Innehållet i promemorian ger inte tillräckligt material för att bedöma lämp— ligheten av att införa en sådan nyhet. Under alla förhållanden är det förbundets bestämda uppfattning att en regel om självrisk bör förenas med bestämmelser om något slag av tak ellerjämkningsmöjlighct.

Om bestämmelser angående självrisk införes bör följande beaktas. Förslaget att självriskbeloppet skall erläggas till biträdet och att biträdet själv får bedöma när självrisken bör utkrävas är ägnat att medföra prak— tiska problem. Självriskbeloppets storlek kan som regel komma att bedö— mas först när behandlingen av den rättsliga angelägenheten står inför sin avslutning. Därtill kommer att ett formligt beslut torde vara påkallat i fråga om självriskens storlek av den myndighet som beslutar om rättshjälpskost- naderna i övrigt på samma sätt som myndigheten nu prövar rättshjälpsav- giftens storlek vid ärendets avgörande. Ur denna synvinkel förefaller det lämpligare att den beslutande myndigheten även svarar för uppbörden av självrisken. En sådan lösning skulle också kunna minSka de anförda prak— tiska betänkligheterna mot att — såsom förefaller mest naturligt — låta självrisken omfatta mer än biträdeskostnader: om en självrisk införs synes det nämligen rimligt att den bör kunna utsträckas till att omfatta även t.ex. kostnadskrävande sakkunnigbevisning i större mål. — Vidare bör lagtexten innehålla en klar föreskrift angående konsekvensen av att självriskbelop- pet inte erlägges.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1982/83: 61 99

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen har ingen erinran i och för sig mot den föreslagna självrisken som princip. Den förefaller till sin storlek väl-avvägd. Emellertid kan den komma att få olyckliga och ej avsedda effekter i en del familjerättsliga angelägenheter såsom vårdnads- och umgängesärenden. faderskaps- och bördsmål. bodelningar m.fl.. där en svagare part oförskyllt kan drabbas av en kostnadsökning. som föranletts av en motparts gensträviga processfö— ring eller t.ex. av domstols eget beslut om inhämtande av utredning eller kompletterande av sådan. Problemet katt möjligen lösas genom ett undan- tagsstadgande av innebörd att myndighet. som avgör kostnadsfrågan. ges möjlighet att befria från självrisk. eller genom att självrisken knyts till innehav av rättsskyddsförsäkring. Självrisken bör under alla förhållanden erläggas direkt till statsverket och först sedan den slutligt fastställts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Om självrisk som föreslås införs i rättshjälpen torde det vara befogat'att rättsskyddet inte till någon del täcker självrisken. Annars skulle intentio- nerna bakom förslaget förfelas.

Centralorganisationen SACO/SR:

Det kan i och för sig ifrågasättas om de föreslagna IO % _i självrisk påtagligt påverkar den enskildes benägenhet att avstå från ett kostsamt processande. Om biträdesersättningen uppgår till 10 000 kr. blir självrisken enligt förslaget endast 700 kr. Å andra sidan kommer införande av ett självrisksystem att få största praktiska betydelse vad avser den enskildes benägenhet till rättssökning i de ärenden där rättsskydd inte förekommer. det vill säga framför allt i äktenskapsskillnadsmål. Det måste upplevas som stötande att en person inom ramen för rättshjälpssystemet tvingas avstå från t.ex. en angelägen vårdnadsprocess av processekonomiska skäl. En IO procentig självrisk kan därför ses som en lämplig kompromissnivå. Självriskens storlek bör självfallet utvärderas så snart dess effekter dels på antalet rättssökande och dels på reglerna i nuvarande rättsskyddsförst-ik- ringar kan bedömas.

Sveriges Föreningsbankers Förbund:

Med tanke på statens finanser är det önskvärt att förslaget genomförs i denna del. Att befria den rättssökande från ansvar för rättshjälpskostna- dernas storlek så snart de överstigit en viss nivå. innebär att många rättssökande helt bortser från om tvisteföremålets omfattning står i rimlig proportion till rättegångskostnadernas storlek. Det kan också förefalla

• Sida 100
•  Original

Prop. 1982/83: 61 100

lockande att genom uttröttningstaktik förmå en motståndare. som måhän- da inte har förmånen att åtnjuta allmän rättshjälp och/eller har en hög rättshjälpsavgift till en fördelaktig lösning. Uttröttningstaktiken kan exem- pelvis bestå i obefogade invändningar och överklaganden.

Merparten av den allmänna rättshjälpcn faller som _regel på ersättning till den rättssökandes biträde. Ett system med självrisk. som förhoppningsvis skulle leda till ett ökat kostnadsmedvetande hos den rättssökande. borde vara till fördel även för biträdet. Det förekommer att den rättssökande. som inte behöver bekymra sig om kostnadernas utveckling. begär att biträdet skall utföra en stor mängd arbete i ärendet, varefter domstolen förklarar att biträdet utfört arbete som inte varit skäligen påkallat för tillvaratagande av klientens rätt. och nedsätter biträdets arvode. Biträdet befinner sig i fall som dessa i en konfliktsituation. som förhOppningsvis kan lösas genom införandet av ett självrisksystem.

Det noteras med tillfredsställelse att självrisken blott avser biträdets ersättning. Att t.ex. lägga en självrisk på tolkkostnader kan inte vara rimligt. Sådana kostnader bör undantas också när de uppkommer som ett biträdets utlägg.

2.3 Ökad progressivitet och upphävande av avgifternas anknytning till has- beloppet

JK:

I promemorian föreslås att rättshjälpsavgifterna och rätten till rättshjälp inte längre bör knytas till basbeloppet. En skala för avgifterna som är fast knuten till olika inkomstnivåer föreslås i stället. Som skäl härför har åberopats att inkomsthöjningarna inte alltid följer höjningarna av basbe— loppet. Utvecklingen av basbeloppet har också medfört att även rättssö- kande med förhållandevis höga inkomster kan få rättshjälp.

Det system som föreslås måste för att inte urholkas förutsätta att den tänkta skalan återkommande justeras. Den föreslagna ordningen torde således komma att kräva ändringar av skalan med relativt täta intervall om denna skall förbli oförändrad. Mot bakgrund av det anförda anser jag att den föreslagna skalan på något sätt bör skyddas mot inflation. Eventuellt skulle detta kunna ske på liknande sätt som gäller för inflationsskydd av inkomstskatteskalan. Enligt min mening talar goda skäl för att justera avgifterna och rätten till rättshjälp till den föreslagna nivån men att samti- digt behälla någon form av inflationsskydd.

Domstolsverket:

DV tillstyrker förslaget i dessa delar. I fråga om den ökade progressivite- ten vill dock DV. trots att förslaget tillstyrks. även hänvisa till vad som sagts i inledningen av detta yttrande (se l Allmänna synpunkter).

• Sida 101
•  Original

Prop. 1982/83: 61 lOl

Besvärsnämnden för rättshjälpcn:

Besvärsnämnden finner ej bärande skäl föreligga att på grundval av det i promemorian redovisade underlaget nu frångå systemet med rättshjälpsav— gifternas anknytning till basbeloppet. Ej heller förslaget om ökad progres— sivitet för rättshjälpsavgifterna bör genomföras utan närmare utredning. .

Hovrätten för Västra Sverige:

I promemorian har enligt hovrättens mening inte tillräckliga skäl redovi— sats för att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet skulle ersät— tas av ett annat system. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har inte någon erinran mot förslaget att rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet skall upphöra.

När det gäller rättshjälpsavgifternas ökade progressivitet ifrågasätter hovrätten emellertid om inte rättssökande med högre inkomster är miss— gynnade redan med nuvarande beräkningssätt och om de inte kommer att missgynnas än mer om den i promemorian föreslagna ändringen genom— förs. Rättshjälpsavgifterna är inte—avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och blir med hänsyn till den kraftiga progressiviteten i inkomstbeskattningen oproportionerligt stora i förhållande till disponibel inkomst i högre in— komstlägen. Av promemorian framgår inte om man har övervägt detta. Enligt hovrättens mening borde rättshjälpsavgifterna i större utsträckning anpassas till den verkliga betalningsförmågan och mindre till den nominella inkomsten.

Huddinge tingsrätt:

Frågan om rättshjälpsavgifterna bör vara anknutna till basbeloppet eller om de bör bestämmas enligt fixa. i lag angivna inkomstnivåer har diskute- rats tidigare (jfr bl.a. SOU 1965: B Rättegångshjälp s. 64). Vissa remissin- stanser avstyrkte då. att avgifter skulle bestämmas av inkomstnivåer som anges i lag. Som skäl härför angavs bl.a. av nedrejustitierevisionen att det torde vara ovanligt att rättigheter och skyldigheter anknyts direkt till fixerade inkomstbelopp och revisionen ifrågasatte om inte inkomstgrän- serna borde kompletteras med befogenhet för regeringen att vid väsentlig ändring i levnadskostnaderna jämka gränserna. Även andra remissinstan- ser anförde liknande betänkligheter. .

Med hänsyn till förändringar i penningvärdesutvecklingen hyser även tingsrätten betänkligheter mot att införa fixa inkomstnivåer. Att ändra de i lag inskrivna nivåerna. vilket måste ske via proposition till riksdagen. är"

• Sida 102
•  Original

Prop. 1982/83: 61 102

vidare omständligt och tidskrävande. vilket gör att ändringarna får för- skjutna cffekter. Utan att bryta kopplingen till basbeloppet kan i stället effekterna av alltför snabb höjning av basbeloppet begränsas på visst sätt. På grund av det anfördabör enligt tingsrätten förslaget i nu förevarande del övervägas av kommittén. '

Beträffande vad som föreslås om progressiviteten av avgifterna och om högsta inkomst för rätt till rättshjälp ifrågasätter tingsrätten lämpligheten av att alla samhällets stödformer trappas av på ungefär samma nivå och där åstadkommer en brant marginaleffekt. På grund härav anser tingsrätten skälen närmast tala emot att gränsen läggs just vid brytpunkten i den föreslagna marginalskattereformen.

Sollentuna tingsrätt:

Tingsrätten understöder förslaget att kompensera den negativa fördel- ningseffekten av att stanna vid en enhetlig procentsats vid beräkningen av självrisken med att öka progressiviteten i uttaget av maximibeloppen för rättshjälpsavgiften. Om maximibeloppet inte längre skall anknytas till bas- beloppet måste upprepade lagändringar göras för att undvika påverkan av inflationen. Ett sådant system som medför upprepade lagändringar är till stor nackdel för alla som tillämpar rättshjälpslagen och innebär därför nackdelar i förhållande till nuläget.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Lunds tingsrätt:

Fördelen med den nuvarande anknytningen till basbeloppet är att lag- stiftningen ständigt hålls aktuell. Detta system används med stor fördel på många olika områden. Det vore mycket olyckligt om systemet avskaffades och vi i stället fick tillgripa återkommande lagändringar för att lagtexten skulle hålla takt med tiden. Kan inte basbeloppet. eventuellt efter änd- ringar i beräkningsgrunderna. bibehållas som grund för rättshjälpsavgif- terna. bör något annat flexibelt system utarbetas. En hänvisning i lagtexten till en förordning utfärdad av regeringen vore i brist på andra förslag en bättre ordning än den föreslagna.

Umeå tingsrätt:

Tingsrätten har intet att erinra mot en skärpt progressivitet i uttag av rättshjälpsavgiften.Däremot kan det vara diskutabelt att överge avgifter- nas anknytning till basbeloppet. På sikt erfordras någon faktor att anpassa

• Sida 103
•  Original

Prop. 1982/83: 61 103

rättshjälpsavgifternas storlek till penningvärdets förändring. Basbeloppet ärjust en sådan faktor som med den föreslagna ändringen bör ersättas med någon annan. [ första hand borde således grunderna för beräkningen av basbeloppet granskas. Detta kan dock inte ske inom ramarna för en rätts- hjälpsreform. Om nu rättshjälpsavgifternas beräkning frikopplas från bas- beloppet. bör de nya beräkningsgrunderna ta sig uttryck i tabeller som fastställes årligen anpassade till penningvärdets utveckling.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm (majoriteten):

Se även under avsnitt 2.2 angående frågan om en ökad progressivitet. — — -— Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna ansluta sig till en ökad progressivitet vid beräkningen av de rättssökandes avgifter.

I promemorian föreslås vidare att avgifternas anknytning till basbelop— pet borttages. Rättshjälpsnämnden vill erinra om att basbeloppet är rela- tionsobjekt i flertalet fall inom sociallagstiftningen och ställer sig tveksam till frågan huruvida skäl föreligger att tillämpa någon annan metodik inom rätthjälpslagstiftningen.

Ledamoten Agneta Samfors. rättshjälpsnämnder: i Stockholm, är av skilj- aktig mening: '

Beträffande förslaget om införande av ökad progressivitet anser jag att nämnden borde ha tillstyrkt förslaget i sin helhet. Visserligen får detta ekonomiska konsekvenser för den enskilde i högre inkomstlägen men förslaget har en fördelningspolitisk profil. Hänsyn har tagits till framför allt barnfamiljer i lägre inkomst.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Nämnden anser att slopandet av anknytningen till basbeloppet kan leda till en kraftig urholkning av rättshjälpsförmånen. l—lur kraftig denna ur- holkning kan komma att bli kan inte förutses. Nämnden anser därför att anknytningen till basbeloppet bör vara kvar.

Nämnden avstyrker även förslaget om ökad progressivitet i uttaget av rättshjälpsavgiften.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Rättshjälpsnämnden anser inte att självrisksystem bör införas. l konse- kvens härmed menar nämnden också att anledning saknas att införa regler om ökad progressivitet. Bortsett från frågan om självrisk är det enligt nämndens mening olämpligt att nu åter vidtaga åtgärder som innebär

• Sida 104
•  Original

Prop. 1982/83: 61 104

höjning av avgifterna. Nyligen genomförda avgiftsändringar i rättshjälpsla- gen pressar många av de rättssökande till det yttersta av deras förmåga att betala avgiften. vilket med största sannolikhet är en anledning till att antalet ärenden minskat.

Rättshjälpsnämnden avstyrker också förslaget att slopa'anknytningen till basbeloppet. Nuvarande system är smidigt och väl inarbetat. Det finns ingen anledning till ändring. Bibehållandet av gällande regler innebär vis- serligen att även högre inkomsttagare kan erhålla rättshjälp. Som påpekats i promemorian kommer emellertid rättshjälpsavgifterna då att ligga på en hög nivå. Detta uppfattar nämnden som en fördel. Om beräkning av rättshjälpsavgifterna inte längre skall anknytas till basbeloppet måste — som nämnden ser det —- bestämmelserna i rättshjälpslagen ändras varje år för fastställande av nya gränsbelopp. Rättshjälpsnämnden har svårt att se att genomförandet av förslaget kan innebära någon förenkling.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Anknytningen mellan rättshjälpsavgifterna och basbeloppet bör inte frångås. Mycket av modern lagstiftning anknyter till basbeloppet som gräns för olika värden t.ex. vid beräkning av pensioner. sjukersättningar. rätt i dödsbo. Nämnden har inte något att erinra mot att progressiviteten ökas och inte heller möt att "taket" för erhållande av rättshjälp sänks. Den föreslagna gränsen på ca [10 000 kr. framstår därvid som lämplig i dagslä- gct. Däremot bör anknytningen till basbeloppet behållas. även när det gäller att fastställa den övre gränsen för erhållande av allmän rättshjälp. Man kan även få den önskade progressivitetsprofilen med behållande av anknytningen till basbeloppet. En annan grund för beräkning av rätts- hjälpsavgifter skulle medföra årligen återkommande lagstiftningsåtgärder med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen.

Allmänna advokatbyrån i Uppsala:

Förslaget avstyrkes.

Utgångspunkten vid konstruktion av den nya skalan för avgifterna anges vara att lägre inkomsttagare ej skall drabbas av avgiftshöjningarna. Där- emot föreslås att inkomsttagare i högre skikt skall få bära de ökade avgif- terna. Enligt advokatbyråns mening kan dessa utgångspunkter ifrågasät- tas. i synnerhet med beaktande av de nya skatteregler som kommer att gälla. Om en skala ej kan införas som är progressiv i takt med den rättssökandes inkomst såvitt gäller självrisksystemet. bör avgiftsskalan konstrueras så att den rättssökandes reella inkomstförhållanden blir avgö- rande för avgiftens storlek.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1982/83: 61 105

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

] promemorian har riktats kritik mot kopplingen till basbeloppen bl.a. med hänsyn till att inkomsthöjningarna inte alltid följt basbeloppshöj- ningarna. Med förslaget om införande av en skala för avgifterna följer att denna skala regelbundet måste överses. Promemorian innehåller inget förslag på vilket sätt denna översyn skall ske. Anledning torde saknas att frigöra avgiftssystemet från dess anknytning till basbeloppet. Med en anknytning till basbeloppet följer en önskad automatik i avgiftssystemet. Ingen erinran finnes mot annan lämplig konstruktion som i stort följer framtida inkomst- och penningvärdeförändringar. Oavsett vilket avgifts- system som väljes bör ej ifrågakomma att en ytterligare skärpning sker av de redan under hand avsevärt ökade maximibeloppen för rättshjälpcn. För stora klientgrupper har smärtgränsen redan passerats i detta hänseende.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Se fakultetsnämndens yttrande under avsnitt 2.2.

Sveriges domareförbund:

Förbundet anser att det särskilt av praktiska skäl är lämpligt att bibehål- la rättshjälpsavgiftens anknytning till basbeloppet i avbidan på en fullstän- dig översyn av rättshjälpslagstiftningen. Enligt förbundets mening har inte heller bärande skäl förebragts för förslaget att öka progressiviteten. Perso- ner i vissa inkomstlägcn och med stor försörjningsbörda skulle drabbas alltför hårt. Om det av statsfinansiella skäl anses påkallat att öka rätts- hjälpsavgifterna. bör detta hellre ske genom en procentuell höjning. För- bundet vill i detta sammanhang framhålla. att de inkomstuppgifter. som ligger till grund för fastställande av rättshjälpsavgift. är otillfredsställande eftersom ingen kontroll är föreskriven. Ett bättre underlag skulle sannolikt kunna leda till minskning av samhällets kostnaderlförrättshjälpcn. För- bundet anser det vara angeläget att denna fråga överväges av kommittén.

Centralorganisationen SACO/SR:

Metoden att beräkna avgifternas storlek med utgångspunkt från brut- toinkomster innebär att man inte tar hänsyn till vare sig skatteprogression eller bostadsbidrag och lägre barntillsynskostnader m.m. för låginkomstta- gare. Den angivna negativa fördelningseffekten med det föreslagna själv- risksystemet samt det påstådda större utrymmet för höjning av maximibe- lopp i vissa inkomstskikt är verklighetsfrämmande. Förhållandet illustre- ras av ett praktiskt exempel: Två personer med vardera två barn. samma kommunala barntillsyn och med likadana bostäder. Den ene tjänar l20 000 kronor och den andre 60 000 kronor om året.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1982/83: 61 106

lön H) 000 5 000 skatt (30:4) ./. 4 395 ./.l 30l hyra J. 2 000 ./.2000 bostadsbidrag () 728 kommunal barntillsyn ./. 632 ./. 3lb

./ . 632 ./ . 3lo netto 2 34] I 795 maximibelopp för rättshjälpsavgift enl förslaget (» 750 630

Mot denna bakgrund kan den föreslagna ökade progressiviteten inte godtagas. SACO/SR ifrågasätter om inte rättssökande med höga inkomster redan nu är missgynnade med nuvarande beräkningssätt. Med den före- slagna ändringen kommer de att missgynnas ytterligare.

SACO/SR har inte något att invända mot att rättshjälpszwgiften bestäms i proportion till inkomst i stället för till basbeloppet. Däremot kan det inte godtagas att högsta inkomst för rätt till rättshjälp fastställes till ett fast belopp utan hänsyn till ändringar i penningvärdet.

2.4 Högsta inkomst för rätt till rättshjälp Domstolsverket:

Förslaget tillstyrks.

Besvärsnämnden för rättshjälpcn:

— — — Förslaget om ändring av högsta inkomst för rätt till rättshjälp bör ej genomföras utan närmare utredning.

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt hovrättens mening bör av rättviseskäl den övre inkomstgränsen för rätten att erhålla rättshjälp slopas. Inte ens s.k. höginkomsttagare har möjlighet att erlägga hur stora rättegångskostnader som helst och har i vissa fall ett uttalat behov av bistånd. t.ex. i kostsamma familjerättsliga angelägenheter. [ de högre inkomstlägena kommer rättshji'tlpsavgiften att vara sa stor att den rättssökande oftast kommer att själv få svara för kostnaderna för rättshjälpcn. Även om personer med höga inkomster skulle bli berättigade till rättshjälp. torde inte statens kostnader för rätts- hjälpen komma att öka i nämnvärd grad. i synnerhet inte om man inför ett självrisksystem. På grund av progressiviteten i inkomstbeskattningcn är skillnaderna i disponibel inkomst i varje fall inte så stora att det är moti- verat att sätta gränsen för erhållande av rättshjälp så låg som det har föreslagits i promemorian.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1982/83: 61 107

Huddinge tingsrätt:

— — — Tingsrätten ifrågasätter lämpligheten av att alla samhällets stöd- former trappas av på ungefär samma nivå och där åstadkommer en brant marginaleffekt. På grund härav anser tingsrätten skälen närmast tala emot att gränsen läggsjust vid brytpunkten i den föreslagna marginalskatterefor- men.

Sollentuna tingsrätt:

Om förslaget med fasta belopp skall genomföras. synes förslaget att anpassa gränsbeloppet till en nivå närmare gränsen för andra i samhället förekommande stödformer riktigt. Den föreslagna gränsen för ensam- stående. för närvarande. 110 000 kr. samt en ökning med 9 000 för varje därtill kommande försörjningsbörda. tillstyrks. Här uppkommer frågan hur en revidering av gränsbeloppet skall utformas.

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Umeå tingsrätt:

Rätten delar uppfattningen att övre gränsen för rättshjälp anpassas till nivån för andra stödformer och till brytpunkten i den föreslagna skattere- formen.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Avstyrker.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Se avsnitt 2.3.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Även såvitt avser inkomstgränsen för rätt till rättshjälp bör som hittills anknytning ske till basbeloppet. Det nuvarande gränsbeloppet motsvaran- de 8 gånger basbeloppet synes lämpligt. Med hänsyn till de redan nu höga maximibeloppen för rättssökande i dessa inkomstlägen torde emellertid relativt sällan samhällets resurser få ianspråktagas i rättshjälpsärenden med rättssökande i de övre. inkomstskikten.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1982/83: 61 108

Centralorganisationen SACO/SR:

Det kan inte godtas att högsta inkomst för rätt till rättshjälp fastställes till ett fast belopp utan hänsyn till ändringari penningvärdet.

8. Retroaktiv ersättning även till skiftesmän

JK:

lngen erinran.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

Besvärsnämnden tillstyrker förslaget att jämställa skiftesman med biträ— de och medlare vad gäller rätten till retroaktiv ersättning.

• Sida 149
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 149

Falu tingsrätt:

Ingen erinran.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget att skiftesman i likhet med ett biträde kan erhålla ersättning för arbete utfört viss kortare tid före ansök- ningens ingivande och före beslutet om rättshjälp.

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Förslaget tillstyrks.

Rättshjälpsnämnden i Malmö:

Nämnden anser det särskilt angeläget att förslaget — — — om likställd- het mellan skiftesman och biträde i ersättningshänseende genomförs. En- ligt nu gällande regler kan skiftesman inte få ersättning för arbete som utförts innan beslut om allmän rättshjälp meddelats. vilket medfört stora problem. Rättshjälpsnämnden i Malmö antydde dessa problem i samband med att nämnden redan år 1975 avgav yttrande över det förslag till ändring i rättshjälpslagen som innebar att kostnaderna för skiftesman vid bodelning skulle ersättas inom rättshjälpslagens ram.

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:

Förslaget att i fråga om rätt till ersättning för arbete viss tid före ansök- ningenjämställa skiftesman med biträde enligt rättshjälpslagen tillstyrks av nämnden. Nuvarande åtskillnad mellan ett biträdes och en skiftesmans rätt till ”retroaktiv" ersättning har för de flesta praktiserandejurister framstått - som orättvis. — — —

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Förslaget att skiftesman skall jämställas med biträde i ersättningshän- seende är efterlängtat.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Byrån delar —— — — uppfattningen att skiftesmän bör jämställas med biträden ifråga om rätt till ersättning för arbete utfört före ansökan om rättshjälp. '

• Sida 150
•  Original

Prop. 1982/83: 61 150 9 Ikraftträdande m.m.

JK:

Ingen erinran.

Domstolsverket:

DV har i och för sig förståelse för att en snabb bcsparingseffekt bedöms som särskilt viktig. Fråga är dock om detta syfte är så viktigt att det skall tillåtas att redan förvärvade förmåner försämras. Retroaktiv verkan av nya bestämmelser förekommer väl. på skattepolitikens och det ekonomisk— politiska området där just snabb effekt bedömts som särskilt viktig. Tid- punkten för regeringens proposition i ärendet har därvid varit avgörande ' för den nya regelns tillämpning. Syftet med retroaktiv verkan har i dessa fall varit att förebygga spekulation eller liknande företeelser under ären- dets behandling i riksdagen. Motsvarande risk finns ej här. Det har ej heller i rättshjälpssammanhang tidigare förekommit att man med retroaktiv ver- kan försämrat redan erhållna förmåner. DV vill här särskilt peka på punk- ten 3 i övergångsbestämmelserna. Om denna punkt avses omfatta även sökta och beviljade ansökningar om allmän rättshjälp så medför den en retroaktivitet som är helt främmande i rättshjälpssammanhang. Med hän- syn till det anförda. och med beaktande särskilt av rättshjälpslagens karak- tär av social lagstiftning. avstyrker DV att ett nytt avgiftssystem görs retroaktivt på det sätt som föreslås i promemorian.

Besvärsnämnden för rättshjälpen:

lngen erinran.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrätten ifrågasätter lämpligheten av att låta de föreslagna bestämmel- serna i den utsträckning som föreslagits omfatta även pågående rättshjälps- angelägenheter.

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har inte — — — någon erinran mot övergångsbestämmelser- nas utformning.

Huddinge tingsrätt:

Vad angår förslaget om ikraftträdande. "att det nya avgiftssystemet i princip skall bli tillämpligt även i gamla rättshjälpsärenden. vill tingsrätten ifrågasätta om detta inte medför alltför mycket merarbete för domstolsbi- trädena.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1982/83: 61 151

Sollentuna tingsrätt:

Övergångsbestämmelserna föranleder inte något yttrande från tingsrät- tens sida.

Falu tingsrätt:

lngen erinran.

Lunds tingsrätt:

Under denna rubrik föreslås att föreslagna lagregleri princip skall tilläm- pas fullt ut omedelbart i samband med ikraftträdandet. bl.a. reglerna rörande avgiftssystemet. Angivna statsfinansiella skäl ankommer det ej på tingsrätten att pröva. Ifrågavarande förslag innebär emellertid att reglerna i praktiken får kraftig retroaktiv verkan för alla dem som f.n. är parter i pågående rättegångar. I vissa fall kan måhända framtida kostnader förvän- tas bli så höga att den rättssökande tvingas avbryta processen. vilket knappast torde vara avsikten med förslaget: dittills nedlagda kostnader är i sådant fall helt bortkastade. Även om man med den föreslagna ikraftträ- danderegeln tämligen omedelbart skulle komma åt fall där missbruk av rättshjälpcn förekommer. är de negativa konsekvenserna ej obetydliga. Det bör därför enligt tingsrättens mening övervägas. om inte självriskre- geln bör bli tillämplig först i fall där ansökan om rättshjälp gjorts efter ikraftträdandet.

Rättshjälpsnämnden i Stockholm:

Rättshjälpsnämnden anser att den föreslagna 14 a 5 inte skall tillämpas i ärenden vari rättshjälp begärts eller beviljats före självriskens införande. Detta skulle leda till betydande tillämpningsproblem vid exempelvis en prutning på rena skälighetsgrunder av yrkad biträdesersättning. Även 22 & rättshjälpslagen i dess nuvarande lydelse bidrager till svårigheter i tillämp- ningen av förevarande övergångsbestämmelse. "

Rättshjälpsnämnden i Sundsvall:" _

Nämnden kan inte godtaga förslaget att maximibeloppet för redan bevil- jad rättshjälp räknas upp enligt p 3 i de föreslagna övergångsbestämmel- serna. I övrigt finns ingenting att anmärka mot föreslagna övergångsbe- stämmelser.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1982/83: 61 15 fx)

Södra allmänna advokatbyrån i Stockholm:

Retroaktiv lagstiftning är av ondo och strider mot rättssäkerheten. Be- sparingssyftet kan inte anses tillräckligt viktigt för att frångå högt hållna principer. Därför bör de nya reglerna överhuvudtaget inte gälla ärenden. där allmän rättshjälp beviljats före ikraftträdandet.

Att införa självrisken i pågående ärenden ökar endast byråkratin och kommer att medföra ytterligare arbete f rån biträdets sida. Vidare torde det inte heller vara genomförbart. Enligt genomförd ändring av 22 & rätts— hjälpslagen är det ej längre enbart tidsåtgången som skall avgöra arvodets storlek. Större vikt läggs nu på en sammanlagd bedömning av ärendets handläggning och advokatens skicklighet. Detta medför att en advokat inte kan säga när ett arvode skäligen uppgår till 3 000 kronor utan detta bör anstå till dess den rättsliga angelägenheten har slutförts. (.)m begärt arvode prutas uppkommer problemet om advokaten lagt ned för mycket arbete före eller efter den I januari 1983. vilket således domstolen eller rätts- hjälpsnämnden måste ta ställning till.

Allmänna advokatbyrån i Göteborg:

Den allmänna regeln om förbud mot tillbakaverkande lagstiftning bör iakttagas i allt fall såvitt därigenom uppstår negativa ekonomiska konse- kvenser för den rättssökande. En klient med redan påbörjat rättshjälpsär- ende har, när ärendet inleddes. ej haft möjligheten att överväga självrisk— frågan. Den föreslagna övergångsbestämmelsen skulle orimligt hårt drabba klienteri mål eller ärenden i vilka vid ikraftträdandet redan uppkommit så höga advokatkostnader att självriskinträde föreligger.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet:

Fakultetsnämnden avstyrker förslaget om att de nya reglerna om för- höjda avgifter ges retroaktiv tillämpning. De besparingar som skulle kunna göras utgör inte skäl för att godta den föreslagna retroaktiva lagstiftningen. vilken för övrigt förutsätter ett krångligt omräkningsförfarande. Den retro- aktiva lagstiftningen har enligt fakultetsnämndens mening blivit vanligare. Fakultetsnämnden anser att denna utveckling inger allvarliga betänklighe- ter ur rättssäkerhetssynpunkt. '

Rättshjälpskommittén ( 1982:01):

1 punkten 3 i övergångsbestämmelserna bör ordet ”gränsbeloppet” änd- ras till ”inkomstgränserna".

• Sida 153
•  Original

Prop. 1982/83: 61 153

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen motsätter sig absolut förslaget att ändringar skall få retroak- tiv verkan: med särskild styrka i fall. där enskild rätt drabbas.

10 övrigt

Domstolsverket:

— — — DV vill peka på den olägenhet som föreligger genom att part. som beviljats allmän rättshjälp. äger rätt att besvära sig särskilt över maximibeloppets storlek. De myndigheter som beviljar rättshjälp skall således delge även beslut som innebär bifall till en ansökan om rättshjälp. Delgivning i dessa fall — ca 60 000 ärenden — torde dock inte ske annat än rent undantagsvis. En konsekvent genomförd delgivningsrtrtin vid alla de myndigheter som är behöriga att bevilja allmän rättshjälp skulle innebära betydande merarbete och kostnader. Enligt DVs mening bör detta arbete sparas in. Ett sätt att komma till rätta med denna olägenhet kan vara. dels att införa en regel om att ett beslut som innebär att ansökan om allmän rättshjälp bifalls och maximibelopp fastställs inte får överklagas av den rättssökande, dels att underlätta möjligheten att jämka ett fastställt maxi- mibelopp.

Hovrätten för Övre Norrland:

Ett — — — sätt att begränsa kostnaderna för rättshjälpcn är att man avskaffar möjligheten för den som inte har rättshjälp att få sina kostnader i en rättslig angelägenhet betalda av allmänna medel på grtrnd av att medpart har rättshjälp. Fastigheter ägs ofta av makar gemensamt eller också är äganderätten delad på annat sätt. Vid en fastighetstvist blir samtliga del- ägare parter i tvisten på grund av att nödvändig processgemcnskap förelig- ger. I sådana fall är det vanligtatt endast den make eller den delägare ansöker om rättshjälp som har den lägsta inkomsten även om den andre maken eller någon av de övriga delägarna i och för sig skulle vara berätti- gad till förmånen. Eftersom samtliga kostnader ändå blir ersatta av all- männa medel saknas anledning för dem att begära rättshjälp och bidra till kostnaderna med en ofta avsevärd rättshjälpsavgift. Icke ringa belopp skulle kunna inbesparas om det till exempel föreskrevs att medpart till den som har rättshjälp skall svara för rättshjälpskostnaderna åtminstone upp till det belopp som skulle ha blivit hans rättshjälpsavgift om han själv hade ansökt om rättshjälp. Om han inte är berättigad till rättshjälp skulle han kunna förpliktas att betala hela den andel av kostnaderna som skulle kunna anses belöpa på honom.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1982/83: 61 154

Stora belopp skulle också kunna sparas om rättshjälpsmyndigheterna fick befogenhet att pröva innebörden av en påstådd förlikning. I de fall då den ena parten t.ex. helt har eftergivit sin talan borde han kunna åläggas återbetalningsskyldighet för motpartens rättshjälpskostnader även om man i ”förlikningsavtalet" har överenskommit att envar part skall bära sin kostnad.

Ytterligare ett sätt att få ner rättshjälpskostnaderna — utan att man för den skull behöver ta till en så drastisk åtgärd som att avskaffa rätten till rättshjälp i fastighetstvister — kunde möjligen vara att man i stället begrän- sar rätten till rättshjälp i tvister som rör egendom av utpräglad lyxkaraktär eller lyxbetonad hobbyverksamhet. Rättshjälp ärju ändå en förmån som i första hand bör förbehållas tvister. där det i allmänhet föreligger ett socialt behov av bistånd såsom familjerättsliga angelägenheter och angelägenhe- ter som angår den rättssökandes försörjning. bostadssituation och dylikt.

Slutligen vill hovrätten erinra om de tankegångar i fråga om begränsning av rätten till rättshjälp vid skadereglering efter trafikolyckor som framförts i motionen 1981/82z83.

Huddinge tingsrätt:

[ rättshjälpslagen finns en spärregel om att allmän rättshjälp inte får beviljas den som inte har ett befogat intresse att få sin sak behandlad. Har allmän rättshjälp redan beviljats och det sedan visar sig att det inte längre kan anses föreligga befogat intresse för parten att få saken prövad skall förordnas att rättshjälpcn skall upphöra. Dessa regler syftar till att förhind- ra missbruk av rättshjälpcn. Även om dessa regler skulle tillämpas så effektivt bestämmelserna medger förekommer allmän rättshjälp i mål. i vilka det inte framstår som rimligt att allmänna medel tas i anspråk. Det finns — såsom framgår av direktiven för den nytillsatta kommitten — anledning att söka hitta mer effektiva "filter" för att begränsa rättshjälps- möjligheterna i mål av antytt slag. Därigenom torde väsentliga besparingar kunna åstadkommas.

I ett ej obetydligt antal familjemål med rättshjälp. i vilka endast frågan om underhåll till barn är tvistig. förekommer uppgift om att rättegång erfordras endast för att fullt bidragsförskott skall.utgå. Domstolspröv- ningen synes i dessa fall ha en kontrollfunktion i bidragsförskottssystemet. Denna kontrollfunktion är mycket kostnadskrävande. Enligt tingsrätten finns anledning att uppmärksamma denna frågeställning.

När det gäller ändringar i rättshjälpssystemet bör. som redan nämnts i det föregående. effekterna beaktas av olika åtgärder på parternas villighet att förlikas. Ändringar som innebär sämre förutsättningar för förlikning leder i allmänhet till stora kostnader för det allmänna.

Det är angeläget att rättshjälpssystemet görs så enkelt och smidigt att tillämpa som möjligt. Därigenom kan göras stora administrativa vinster

• Sida 155
•  Original

Prop. 1982/83: 61 ' 155

hos alla de domstolar och andra myndigheter som har att handlägga rätts- hjälpsfrågor. Detta leder på sikt till betydande besparingar inte bara på rätthjälpsanslaget utan även på statsbudgeten i stort.

Lunds tingsrätt:

—— — — Tingsrätten vill ta upp ett förhållande som inte föranlett något förslag i promemorian. Det är närmast regel. att då flera personer för talan gemensamt. endast en — den med lägst inkomst — har rättshjälp. Även om medparten — vanligen en make — har höga inkomster. kan han enligt ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1975z43 l) icke åläggas betala någon del av rättshjälpskostnaden. Detta framstår ofta som direkt stötande. In- förs en regel av innebörd att medpart. som inte har rättshjälp. skall förplik- tas betala hälften (vid flera medparter motsvarande kvotdel) av rättshjälps- kostnaderna. till den del dessa inte uppenbarligen är att hänföra enbart till den part som har rättshjälp. skulle besparingar göras samtidigt sotn ett kryphål i lagstiftningen täpptes till. Tingsrätten föreslår att en regel med angivet innehåll införs i RHL. '

Rättshjälpsnämnden i Göteborg:

Nämnden har ingen erinran mot att i rättshjälpslagen och rättshjälpsför- ordningen ordet '”statsverket" utbytes mot "staten”.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1982/83: 61

De remitterade lagt'(")rslagenl

Förslag till

156