Propositionens huvudsakliga innehåll

Domstolar och andra myndigheter har under senare år mött allt större svårigheter när det gäller att genomföra delgivning i mål och ärenden. Detta har medfört bl. a. försämrad service för enskilda rättssökande. öka- de kostnader för det rättsliga förfarandet och svårigheter för myndigheter- na att på ett rationellt sätt fullgöra sina arbetsuppgifter.

Mot den bakgrunden läggs i propositionen fram flera förslag i syfte att effektivisera delgivningsverksamheten i mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter. Förslagen går sammanfattningsvis ut på att för- bättra förutsättningarna för delgivning i enklare former, att skapa bättre möjligheter för myndigheterna att vid behov själva efterforska adresserna till dem som skall delges samt att underlätta fältarbetet för stämningsmän- nen.

Tyngdpunkten i propositionen ligger i att förbättra effektiviteten hos de enklare delgivningsformerna. Men det föreslås också att myndigheterna _ får tillgång till effektivare medel när det gäller att komma till rätta med den som söker undandra sig delgivning. Beträffande sådana fall har ansetts att den enskildes intresse av skydd för sin personliga integritet i viss utsträck- ning bör få stå tillbaka för intresset av att domstolar och andra myndighe- ter kan fullgöra sina rättsvårdande uppgifter på ett tillfredsställande sätt. För att förbättra förutsättningarna för delgivning i enklare former före- slås i propositionen att kraven på en sökande bör skärpas när det gäller att tillhandahålla uppgifter för delgivningsändamål om såväl egna som motpar- tens förhållanden. En ökad uppgiftsskyldighet föreslås också för sökan- dens motpart, vittnen m.fl. Vidare föreslås att domstolarna i viss utsträck- l Riksdagen [984/85. I saml. Nr 109

• Sida 2
•  Original

Prop. 1984/85 : 109

IJ

ning får möjlighet att avvisa en ansökan. om sökanden inte har lämnat föreskrivna uppgifter om motparten. Som ytterligare förutsättning för av- visning föreslås gälla att parten inte har el'terkommit ett föreläggande om komplettering och att det inte föreligger särskilda skäl mot avvisning. Det föreslås också att de allmänna domstolarna får förelägga parter. vittnen m.fl. att vid vite lämna föreskrivna uppgifter om egna förhållanden av betydelse för delgivning.

För att underlätta för myndigheterna att få tillgång till uppgifter om enskilda som behövs för delgivning föreslås vissa ändringar i sekretessla- gen (l980: l00). Förslaget innebär att en myndighet skall vara skyldig att på begäran av en annan myndighet lämna ut uppgifter om en enskilds adress. telefonnummer och arbetsplats oavsett om sekretess gäller för uppgiften hos den myndighet som innehar uppgiften. Undantag från uppgiftsskyl- digheten skall dock gälla för uppgift hos televerket om telefonnummer till en enskilds bostad.-

I samma syfte föreslås att bl.a. fastighetsägare och arbetsgivare med vissa undantag skall vara skyldiga att på förfrågan av en stämningsman lämna vissa upplysningar om den som söks för delgivning. En arbetsgivare som vägrar att lämna uppgifter när han är skyldig att göra det eller som lämnar oriktiga uppgifter skall kunna dömas till böter.

Det föreslås ocksa att det i sekretesslagen tas in en bestämmelse om sekretess för integritetskänsliga uppgifter om enskilda som förekommer i delgivningsverksamheten.

Vidare skall fastighetsägare m.fl. samt arbetsgivare vara skyldiga att medverka till att stämningsmän får tillträde till fastigheter och arbetsplat- ser för att genomföra delgivning. Det föreslås också att stämningsmän skall få rätt till tillträde till enskilt område som inte utgör bostad samt rätt att påkalla biträde av polismyndighet. om tillträde vägras dem. Ett annat förslag är att en domstol skall kunna besluta om att husrannsakan skall få ske för att söka efter den som skall delges en stämning i brottmål i de fall fängelse är stadgat för brottet.

I propositionen läggs också fram förslag om en ny delgivningsform. Det föreslås sålunda att en myndighet per telefon skall få överbringa innehållet i kallelser, meddelanden och andra handlingar av enkel beskaffenhet till den sökte.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli l985.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet.. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. l7). lagrå- dets yttrande (5. 76) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 84).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre texterna.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1984/85:109 3

1. Förslag till Lag om ändring i delgivningslagen (l970: 428)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970: 428) dels att 3 och 19 så skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 26—30 åå, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35'

Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med pos- ten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte. varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagningsbe- vis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid. får myndighet som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild postdelgiv- ning).

När det är lämpligt. får en myn- dighet delge kallelser, meddelan- den och andra handlingar med en— kelt innehåll genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal med den sökte och handlingen därefter sänds till denne med posten (tele- fondelgivning). Sådan delgivning får inte avse stiimningsansökningar eller andra handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs.

Kan delgivning ej ske enligtförs- Kan delgivning inte ske enligt ta eller andra stycket. får delgiv- första — tredje styckena, får del- ning ske genom stämningsman eller givning ske genom stämningsman annan, vars intyg enligt 24 5 första eller annan. vars intyg enligt 24 & stycket utgör fullt bevis om del- första stycket utgör fullt bevis om givning (stämningsmannadelgiv- delgivning (stämningsmannadel- ning). givning).

I fall som avses i 15 och 16 så får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).

19 52

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning själv har mottagit handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av bud. skall den anses ha kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten.

' Senaste lydelse 1978: 768. 2 Senaste lydelse l9781768.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1984/85: [09 4 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv- ning att den som sökes för delgivning vägrar att laga emot handlingen. anses delgivning ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett enligt 6 å andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde- landet delgivits.

enligt 12 eller l3 Q' genom att det enligt 3 .t' tredje stycket. D eller blivit fullgjort somjöreskrives där. Bä genom att det blivit fullgjort

som jöreskrivs där.

enligt l5 åt andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad.

enligt l7 & på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första stycke.

26 5

En jitstigltetsägare, arrendator eller innehavare av bostadslägen- het är skyldig att på begäran av en stämningsman eller annan som anges i 24 .9' _lörs/a eller andra stycket uppge om den som söks jör delgivning är bosatt på finde/teten eller i lägenheten eller annars dis- ponerar utrymme där. Med jitstig— hetsägare jämställs tomträttsha- vare.

27 å

En arbetsgivare skall på begäran av en stämningsman eller unmtn som anges i 24 & första eller andra stycket uppge om den som söks för delgivning är anställd Itos honom samt, om så är fallet, upplysa om den söktes arbetstider, arbetsplats och om andra förhållanden som rör anställningen oclt kan underlätta delgivningen.

28 5 Vad som sägs i 26 och 27 55 giil- ler inte ifråga om den som står i sådant jörhållande till den sökte som anges i 36 kap. 3 9' rättegångs- balken.

• Sida 5
•  Original

Prop. l984/85: 109

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29.5

För att verkställa delgivning ltar stämningsman. åklagare. polis- ntatt. kronofogde och exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyn- dighet rätt attfå tillträde till ettskilt område som inte utgör bostad.

Vägras annan ätt polisman till- träde som ltan enligt första stycket ltar rätt till. skall polismyndighet på begäran av honom lämna biträde. Polisman får. efter beslut av polis- myndighet. själv bereda sig tillträ- de.

30.5

Den som uppsåt/igen underlåter att lämna uppgifter enligt 27 _6 eller lämnar oriktiga uppgifter döms till böter. högst ettusen kronor.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1985.

2. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 28 kap. 2. 4 och 5 5.5 samt 33 kap. ! 5 skall ha nedan angivna

lydelse. - -

dels att i 33 kap. skall införas tre nya paragrafer. IO — l2 åå. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 kap.

25'

För eftersökande av den som skall gripas. anhållas eller häktas. hämtas till förhör eller till instäl- lelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbe- siktning får husrannsakan företa- gas hos honom. så ock hos annan. om synnerlig anledning förekom-

' Senaste lydelse l984: 388 (jfr l984: 722).

För eftersökande av den som skall gripas. anhållas eller häktas. hämtas till förhör eller till instäl- lelse vid rätten. delges stämning i brottmål eller underkastas kropps- visitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan f?t'rems hos honom. så ock hos annan. om synnerlig an-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

mer. att den sökte uppehåller sig där.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsle- daren. åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den. hos vilken åtgär- den _föreutges, bör. om ej fara är i dröjsmål. åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av un- dersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yr- kande av målsägande så ock själv- mant upptaga fråga därom.

Utan förordnandc. som sägs i 4 &. må polisman företaga husrann- sakan. om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas. an- hållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag ä föremål. som å färsk gärning följts eller spå- rats. så ock eljest. då fara är i dröjs- mål.

45

Föreslagen lydelse

ledning förekommer. att den sökte uppehåller sig där. Husrannsakan för delgivning av stämning i brott- mål får företas endast om det för brottet är stadgatfängelse.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsle- daren. åklagaren eller rätten. För- ordnande otn ltusranns akan för del- givning av stämning i brottntål skall alltid meddelas av rätten. Kan i annatfall husrannsakan antas bli av stor omfattning e'llcr medföra synnerlig olägenhet för den hos vil- ken åtgärden _l'öretas. bör. om ej fara är i dröjsmål. åtgärden inte vid- tas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan fär rät- ten ta tipp på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtaletfår rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrann- sakan _fär delgivning av stämning i brottmål tas tipp av rätten själv- mant eller på _vrkande av polismyn- dighet eller åklagaren. '

Utan förordnande. som sägs i 4 å._får polisman företa husrannsa— kan. om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas. an- hållas cllcr häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag av före- mål. som på färsk gärning följts el- ler spårats. så ock eljest. då fara är i dröjsmål. Vad som sagts nu gäller ej husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål.

33 kap.

ts2

Ansökan. anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift å domstolen samt parternas namn och hemvist.

Parts första inlaga i rättegången skall innehålla uppgift å ltans per-

2 Senaste lydelse l973: 240.

En enskild parts första inlaga i rättegången skall innehålla uppgift

• Sida 7
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

sonnuntttter och postadress. Vidare bör angivas partens yrke och tele- fonnummer satttt de övriga omstän— diglteter. som äro av betydelse för delgivning med honom. Hur part vidta/at ombud att företräda ho- ttotn. skola ontbudets namn. post- adress oclt telefonnummer angivas.

Stämningsansökan bör tillika in— nehålla uppgift ä svaranden i de hänseenden som sägs i andra stycket.

Sker ändring i förhållande. som part sålunda uppgivit. skall parten utan dröjsmål anmäla det till rät- ten.

F öres/a gett lydelse

om partens

l. yrke satttt personnummer eller ttrgattisationsnumttu'r.

2. postadress och adress till ar- betsplats satttt i jörekotnmatulefall annan adress där partett katt att- träffas för delgivning genom stäm- ningstnan.

3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen, dock att num- mer avseende hemligt telefonahott- ttentang behöver uppges endast om rättett begär det. sant!

4. förhållanden i övrigt av hely- delse för delgivning med ltonottt.

Förs partens talan av ställföre- trädare. skall motsvarande upp- gifter lämnas även otn denne. Har partett vidta/at ett ombud attft't're- träda honom. skall omhttdets ttatntt. postadress och telefonnum- mer anges.

En stämningsansökan skall dess- utom innehålla uppgift otn enskild svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. UPM—'if! om svarandens eller dennes ställft'iretrt't'dares yrke. ar- betsplats. telefonnummer och ont- hud behöver lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress. skall upp- klfl lämnas om den utredning sotn gjorts för att fastställa detta.

Begär en par! att ett vittne eller ntttuttt skall höras, är partett i den utsträckning sotn anges i fjärde stycket skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.

Uppgifter som avses i första —

femte styckena skall gälla förhål— landena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa för— hållanden eller är en uppgtft ofull— ständig eller felaktig. skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

• Sida 8
•  Original

Prop. ]984/85: 109 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

IO 5.7

Uppfyller en stämningsansökan inte föreskrifterna i lä första — fjärde styckena, skall sökanden föreläggas att komplettera ansök- ningen, om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Följs inte föreläggandet och är sa- ken sådan att förlikning därom är tillåten. får rätten avvisa ansök- ningen. om det inte är oskäligt.

II 54

Den som utan att vara part skall ltöras i en rättegång är skyldig att på begäran av rätten lämna uppgift om egna förhållanden i den ut- sträckning som i fråga om part anges i l & andra och sjätte styck- ena.

12 55

Den som enligt ! eller II 5 skall lämna uppgifter om egna förhållan- den får vid vite föreläggas att full- göra sin uppgiftsskyldighet.

Denna lag träderi kraft de”.. I juli 1985.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (19%:807) om handläggning av domstols- ärenden

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (l946: 807) om handläggning av dom- stolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2.5

Ansökan må göras muntligen eller skriftligen hos rätten. l ansökan skall sökanden uppgiva de omständigheter å vilka den grundas och den åtgärd som påkallas samt de omständigheter som betinga rättens behörighet. om ej denna framgår av vad eljest anföres. De skriftliga hand- lingar som åberopas skola samtidigt inlämnas.

3 Förutvarande IO & upphävd genom l970: 429. ' Förutvarande ll & upphävd genom l970: 429. 5 Förutvarande I2 & upphävd genom l970: 429.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

Skriftlig ansökan skall vara egen- händigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. Sökandens hem- vist och postadress skola uppgivas. Göres ansökan muntligen, skall. i den mån det erfordras, uppteck- ning därav ske. Fullmakt för om- bud erfordras ej, med mindre rätten - finner fullmakt bäraföretes.

Föreslagen lydelse

En skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sö- kanden eller hans ombud. Ansök- ningen skall innehålla uppgifter om sökanden och om motpart. om så- dan finns, i den utsträckning som anges i 33 kap. l 5 rättegångsbal- ken. Görs ansökningen muntligen. skall den upptecknas, om det be- hövs. Fullmakt för ombud behöver inte företes, såvida inte rätten an- ser att det bör ske.

Begär en part att ett vittne eller annan skall höras, är parten i den utsträckning som anges i 33 kap. l & fjärde stycket rättegångsbalken skyldig att lämna uppgifter beträf- fande denne.

Uppgifter som avses i tredje och fjärde styckena skall gälla förhål- landena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa för- hållanden eller är en uppgift ofull- ständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

Denna lag träder i kraft den ljuli l985.

4. Förslag till Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 2. 4. 19 och 22 5.5 lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

zs'

Lagsökning skall göras skriftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn. personnum- mer. yrke. ltentvist. postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det be- hövs för delgivning med gäldenä—

' Nuvarande lydelse enligt l982r297.

Lagsökning skall göras skriftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgifter om parterna i den utsträckning som anges i 33 kap. l & rättegångsbal- ken. Dessutom skall anges fordring- ens belopp och den ränta som ford- ras. Borgenären skall också ange de

• Sida 10
•  Original

Prop. 1984/85 : 109

Nuvarande lydelse

ren. skall uppgift även lämnas'om annan adress där ltan kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress. skall upp- gift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Vi- dare bör anges gäldenärens yrke, hemvist. telefonnummer och andra omständigheter som är av betydel- se för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rättens behörighet. om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskn'ft av den handling varpå fordringen grundas och. då betalning enligt ] 5 andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge. av den handling varigenom panträtt i egen- domen upplåtits.

10

Föreslagen lydelse

omständigheter som betingar rät- tens behörighet. om denna inte

framgår av vad som annars anförs. ' Vid ansökningen skall fogas styrkt

avskrift av den handling varpå ford-

ringen grundas och. då betalning

enligt l & andra stycket söks ur fast

egendom. skepp eller skeppsbygge. av den handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket inges i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet. skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med originalet.

452

Upptages ansökningen. före- lägge rätten gäldenären att inom viss av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna blivit ho- nom delgivna skriftligen svara å an- sökningen vid påföljd att målet ändå avgöres. Föreläggandet. som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen. skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnummer. hemvist. postadress och telefon- nummer. såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

2 Senaste lydelse 1973: 241.

Upptas ansökningen. skall rätten förelägga gäldenären att inom viss av rätten bestämd tid efter det lag- sökningshandlingarna delgivits ho- nom skriftligen svara på ansökning- en vid påföljd att målet ändå av- görs. Föreläggandet. som skall _ tecknas på det ena exemplaret av ansökningen. skall tilliika innehålla anmaning till gäldenären att lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. ! åförsta—tredje styckena rät- tegångsbalken i den mån uppgif— terna i ansökningen är ofullstän- diga eller felaktiga. Rätten för före- lägga gäldenären att vid vite lämna uppgifter i dessa hänseenden.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

ll

Föreslagen lydelse

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den 011 där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Har gäldenären känt hemvist inom riket. må tiden icke utan synnerliga skäl bestämmas längre än till två veckor.

'19 53

Ansökning om betalningsföreläg- gande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla upp- gift om horgenärens namn, person- nummer, yrke. hemvist. postadress och telefonnummer samt gäldenä- rens nanm och postadress. Om det behövs för delgivning med gälde- nären. skall uppgift även lämnas om annan adress där han kan an- träffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall uppgift lämnas om den utred- ning som gjorts för att fastställa detta. Vidare bör anges gäldenä- rens _vrke. hemvist. telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Dess- utom skall anges fordringcns be- lopp och den ränta som fordras. Borgenären skall i ansökningen el- ler i räkning som åberopas också tydligt och fullständigt ange grun- den för fordringen och tiden för dess tillkomst samt de omständig- heter som betingar rättens behörig- het. om denna inte framgår av vad som annars anförs.

Ansökning om betalningsföreläg- gande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla upp- gifter om parterna i den utsträck- ning som anges i33 kap. I :$ rätte- gängsbalken. Dessutom skall anges fordringcns belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall i an- sökningen eller i räkning som åbe- ropas också tydligt och fullständigt angc grunden för fordringen och ti- den för dess tillkomst samt de om- ständigheter som betingar rättens behörighet. om denna inte framgår av vad som annars anförs.

Ansökning som görs skriftligen skall avlämnasi två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet. skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med originalet. Görs ansökning muntli- gen. skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift intyga att Uppteckningen är riktig. Uppteckningen gäller sedan som origi- nal.

Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. Är räkningen ingiven i endast ett exemplar. skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erfor- derlig avskrift.

3 Senaste lydelse l982: 297.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1984/85:109 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 s*

Upptages ansökningen. förelägge rätten gäldenären att. såframt han vill helt eller till någon del bestrida ansökningen. inom viss av rätten bestämd ' tid efter det ansökningen jämte räkning. om sådan åberopats. blivit honom delgiven. skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av—tiden för anmälan av bestridan- de har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än till två veckor. _ Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, skall rätten i föreläggandet angiva vad i sådant hänseende skall. om bestri— dande ej sker. utgå utöver kostnaden för blivande delgivning. Ersättningen utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Föreläggandet. som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnummer. hemvist, post- adress och telefonnummer, såvida tillförlitlig uppgifl härom icke före- ligger.

Föreläggandet. som skall tecknas på det ena exemplaret av ansök- ningen. skall tillika innehålla an- maning till gäldenären att lämna de uppgifter om sig som avses i 33 kap. ] åförsta—tredje styckena rät- tegångsbalken i den mån uppgif- terna i ansökningen är ofullstän-

diga eller felaktiga. Rätten får före- lägga gäldenären att vid vite lämna uppgifter i dessa hänseenden.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1984: 660) om ändring i lagsökningslagen ( 1946: 808)

Härigenom föreskrivs att 2 & lagsökningslagen (19461808) i paragrafens lydelse enligt lagen (l984:660)_ om ändring i nämnda lag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2.5'

Lagsökning skall göras skn'ftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn. personnum-

Lagsökning skall göras skriftli— gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgifter om parterna i den utsträckning som

' Senaste lydelse l98l: 848. ' Senaste lydelse l984:660.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

mer, yrke. hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det be- hövs för delgivning med gälde- nären, skall uppgift även lämnas om annan adress där han kan an- träfhts samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress. skall uppgift lämnas om den utred- ning som gjorts för att fastställa detta. Vidare bör anges gäldenär- ens yrke. hemvist. telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Dess- utom skall anges fordringens be- lopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rät- tens behörighet. om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå ford- ringen grundas och. då betalning enligt ! å andra stycket söks ur fast egendom. skepp eller skeppsbygge eller egendom som omfattas av fö- retagshypotek. av den handling varigenom panträtt i egendomen el- ler företagshypotek har upplåtits.

l3

Föreslagen lydelse

anges i33 kap. l ä' rättegångsbal- ken. Dessutom skall anges fordring- ens belopp och den ränta som ford- ras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rät- tens behörighet. om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå ford- ringen grundas och, då betalning enligt l å andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge eller egendom som omfattas av företagshypotek. av den handling varigenom panträtt i egendomen el- ler företagshypotck har upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket inges i två exemplar. och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Ar endast ett exemplar ingivet. skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gälleri målet lika med originalet.

6 . Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 ss förvaltningsprocesslagen (197 I: 29!) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansökan, besvär. anmälan. underställning och annan åtgärd. varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.

Ansöknings- eller besvärshand- ling från enskild bör innehålla upp-

En ansöknings- eller besvärs- handling från en enskild skall vara

• Sida 14
•  Original

Prop. 1984/85: 109

Nuvarande lydelse

gift om hans namn, personnum- mer. yrke. postadress och telefon- nummer. Handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av ho- nom eller hans ombud.

Är ansöknings- eller besvärs- handling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i

l4

Föreslagen lydelse

egenhändigt undertecknad av ho- nom eller hans ombud. Den skall innehålla uppgift ont hans

[ . yrke samt personnummer eller organisationsnummer,

2. postadress och adress till ar- betsplats samt i förekommande fall annan adress där han kan anträffas för delgivning genom stämnings- man,

3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen. dock att num- mer avseende hemligt telefonabon- nemang behöver uppges endast om rätten begär det. samt

4. förhållanden i övrigt av bety- delse för delgivning med honom.

Förs den enskildes talan av ställ- företrädare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har den enskilde vidtalat ett om- bud att företräda honom, skall om- badets namn, postadress och tele- fonnummer anges.

En ansöknings- eller besvärs- handling från en enskild skall dess- utom innehålla uppgifter om en- skild motpart, om sådan finns. ide hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om mot- partens eller dennes ställföreträ- dares yrke, arbetsplats, tele on- nummer och ombud behöver läm- nas endast om uppgiften utan sär- skild utredning är tillgänglig för den enskilde. Saknar motparten känd adress. skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta.

Uppgifter som avses i andra * fjärde styckena skall gälla förhål- landena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa för- hållanden eller är en uppgift ofull- ständig eller felaktig. skall det utan dröjsmål anmälas till rätten.

55

Är ansöknings- eller besvärs- handling så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i

• Sida 15
•  Original

Prop. 1984/85:109

Nuvarande lydelse

sak. skall rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid av- hjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars ej upptages till pröv- ning.

l5

Föreslagen lydelse

sak. skall rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid av- hjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars inte tas upp till pröv- ning. Detsamma gäller om hand- lingen inte uppfyller föreskrifterna i 3 &, såvida inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1985.

7. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (l980: lOO)' dels att I4 kap. 2 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 7 kap. skall införas en ny paragraf. 26 Q'. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 26 9"

Sekretess gäller i verksamhet som avser delgivning enligt delgiv- ningslagen (I970:428) för uppgift om enskilds personliga förhållan- den. ont det kan antas att den en- skilde eller någon honom när- stående lider men om uppgifter: röjs.

I jtåga om uppgift iallmän hand- ling giiller sekretessen i högst sjut- tio år.

14 kap. 2 52 Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i l & lämnas till myndighet, om uppgiften behövs där för t. förundersökning. rättegång. ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annatjämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid en myndighet där uppgiften förekommer,

' "Lagen omtryckt 1982: ll06. : Senaste lydelse 19841316.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1984/85:109

Nuvarande lydelse

16

Föreslagen lydelse

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer. eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-

mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran- de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och arbetsplats lämnas till en myn- dighet. om uppgiften behövs där

för delgivning enligt delgivningsla-

gen ( l970:428 ). Vad nu sagts gäller dock inte uppgift Itos televerket om telefonnummer till enskilds bostad, om den enskilde hos t.eleverket be- gärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 5 tredje stycket.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till äklagarmyndighet. polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sek- retess enligt 7 kap. 1 - 6 55, 8 kap. 8 & första stycket. 9 eller 15 & eller 9 kap. 7 5. 85 första eller andra stycket eller 9 5 andra stycket gäl- ler vad som föreskrivs i tredje stycket endast såvitt angår misstan- ke om brott för vilket inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess en- ligt 7 kap. ] eller4 åinte att uppgift som angår misstanke om brott en- ligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet el- ler polismyndighet.

Tredje stycket gällcr inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 5 första stycket.

För uppgift som omfattas av sek- retess enligt 7 kap. ! —- 6 Gå, 8 kap. 8 & första stycket. 9 elller 15 5 eller 9 kap. 7 5, 8 & första eller andra stycket eller 9 & andra stycket gäl- ler vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstan- ke om brott för vilket inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess en- ligt 7 kap. 1 eller 4 5 inte att uppgift som angår misstanke om brott en- ligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagartnyndighet el- ler polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekre- tess enligt 9 kap. 9 6 första stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/85: 109 I7

Utdrag JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdc

l984-l l-08

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden l. Carlsson, Lundkvist, Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter- son, Andersson, Boström. Bodström. Göransson, Gradin. Dahl. R. Carls- son, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om effektivare delgivning

3.1. Reformbehovet

DL tillkom år 1970. Sedan dess har den setts över flera gånger. De senaste ändringarna i DL trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med översy- nerna kan sammanfattningsvis sägas ha varit att förbilliga och effektivisera delgivningsförfarandet. ! depanementspromemorian framhålls emellertid att betydande problem kvarstår olösta inom delgivningsverksamheten och att effektiviteten i verksamheten fortfarande är otillfredsställande.

Så gott som samtliga remissinstanser bekräftar den bedömning av svå- righeterna i delgivningsverksamheten som har gjorts i promemorian. Från

• Sida 20
•  Original

Prop. 1984/85: 109 20

flera häll understryks att delgivningssvärigheterna — särskilt i storstads- omrädena — numera har lätt en sådan omfattning att de har blivit ett allvarligt problem i myndigheternas verksamhet. Ocksä pä mindre orter finns problem även om de inte är lika uttalade som i storstäderna. Bland remissinstanserna är det flera myndigheter som uppger att en inte obetyd- lig del av arbetet vid myndigheten mäste ägnas ät delgivningsfrägor och att svårigheten att genomföra delgivning minskar effektiviten i myndighetens verksamhet. De flesta remissinstanserna är ense om att det är nödvändigt att effektivisera delgivningsverksamheten och hälsar med tillfredsställelse flertalet av de förslag som läggs fram i promemorian.

För min del villjag starkt understryka betydelsen av att delgivningsverk- samheten fungerar effektivt. Är detta inte fallet försväras en rationell planering av myndighetens verksamhet och ett effektiv utnyttjande av tillgängliga resurser. När det gäller t.ex. domstolarna leder misslyckade delgivningsförsök inte sällan till att en förhandling måste ställas in vilket i sin tur medför svårigheter för domstolspersonalen. äklagare. advokater m.fl. som har infunnit sig att utnyttja den spilltid som uppkommer. En annan effekt är att det i mänga fall uppstår en påtaglig disproportion mellan den tid som behövs för den egentliga handläggningen och den tid som myndigheten måste ägna åt olika delgivningsproblem. Exempel på detta kan hämtas från den summariska betalningsprocessen men ocksä från andra områden.

För enskilda medför en ineffektiv delgivningsverksamhet negativa kon— sekvenser framför allt genom att handläggningstiderna blir länga. I t.ex. civilrättsliga tvister löper enskilda risk att göra rättsförluster på grund av att ett långsamt rättegångsförfarande lämnar stora möjligheter för gälde— närer och andra att undandra egendom eller att vidta andra åtgärder för att sabotera en kommande verkställighet. Genom att undandra sig delgivning kan en gäldenär också skaffa sig förlängd kredittid eller förhindra eller fördröja beslut om kreditspärr e. d. och under tiden ytterligare försämra sin ekonomiska situation till men för borgenärerna.

När det gäller brottmälen är det vidare. som framhålls i promemorian. från kriminalpolitisk synpunkt otillfredsställande att handläggningen av målen drar ut på tiden. Brister i delgivningssystemet försvårar samhällets möjligheter att utreda brott. inte minst vid ekonomiska brott ingår det ofta som ett led i verksamheten att den misstänkte genom att undandra sig delgivning förhindrar eller försvårar myndigheternas utredningsarbete.

Jag delar den av många remissinstanser framförda uppfattningen att effektiviteten i delgivningsverksamheten behöver förbättras. För detta talar även intresset av att man — inte minst i nuvarande samhällsekonomis- ka läge - tar till vara de möjligheter som finns att effektivisera myndighe- ternas verksamhet. Genom en effektivare delgivningsverksatnhet bör man kunna uppnå rationaliseringsvinster till gagn för både samhället och enskil- da.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 109 21

3.2. Inriktningen av reformen

3.2.l Allmänt

De åtgärder som föreslås i promemorian kan sammanfattningsvis sägas vara inriktade på att förbättra förutsättningarna för delgivning i enklare former. att skapa bättre möjligheter för myndigheterna att själva efter- forska nya delgivningsadresser samt att underlätta fältarbetet för stäm- ningsmännen. Åtgärder föreslås också för att förbättra samarbetet mellan myndigheter när det gäller att genomföra delgivning.

Tanken bakom förslaget är att man genom att öka effektiviteten hos de enklare delgivningsformerna skall kunna minska tillströmningen av ären- den till den mer tidsödande och kostnadskrävande stämningsmannadclgiv- ningen. Därigenom skulle delgivningstidcrna kunna förkortas väsentligt samtidigt som resttrscrna inom stämningsmannaverksamhetcn skulle kun- na koncentreras till de svårare delgivningsfallen.

De flesta remissinstanserna har ställt sig bakom den föreslagna inrikt- ningen av reformen. Många av dem understryker vikten av att integritets- aspekterna beaktas vid utformningen av nya bestämmelser. Några remiss- instanser påpekar att den skyldighet som enligt förslaget bör åligga myn- digheterna att själva efterforska nya delgivningsadresser medför behov av personalförstärkningar. Det ifrågasätts därför om inte åtskilligt mera skulle stå att vinna om man i stället förstärkte de s. k. dclgivningscentralerna och lät dessa svara för kontrollen av adressUppgifter och efterforskningcn av nya delgivningsadresser.

Flera av de förslag som tas upp i promemorian innebär att myndigheter- na får tillgång till effektivare metoder än nu för efterforskning av och delgivning med den som inte frivilligt medverkar till delgivning.

Som flera remissinstanser har påpekat måste man vid utformningen av nya regler på området ta hänsyn till den enskildes intresse av skydd för sin personliga integritet. Samtidigt måste inan beakta att en väl fungerande delgivningsverksamhet har stor betydelse för samhällets förmåga att tillgo- dose enskilda rättssökandes krav på effektivitet i förvaltning och rättskip- ning. Som jag nyss har berört leder ett utdraget delgivningsförfarande ofta till rättsförluster för enskilda. Det kan också leda till att rättsläget i för den enskilde mycket viktiga frågor hålls svävande under lång tid. Även samhäl- lets förmåga att bekämpa brottslighet i olika former minskas. I viss ut- sträckning måste därför intresset av skydd för den personliga integriteten få vika för intresset av att domstolar och andra myndigheter kan fullgöra sina rättsvårdande uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

För min del har jag kommit till den uppfattningen att flertalet av prome- morieförslagcn innefattar en rimlig avvägning mellan de olika intressen som berörs. På några punkter anser jag dock att man av hänsyn till den enskildes personliga integritet inte bör följa promemorieförslagen fullt ut.

Jag vill också särskilt framhålla att tyngdpunkten i förslaget ligger i att

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 109

r.: f—J

förbättra effektiviteten när det gäller de enklare delgivningsformerna. För att man skall kunna minska användningen av stämningsmannadelgivning krävs att den enskilde medverkar till delgivning i enklare former. Gör han inte det. måste samhället ha tillgång till effektiva metoder för t. ex. efter- forskning av den sökte så att delgivning ändå kan genomföras. Att delgiv- ning kan ske även i sådana fall är — sett i ett större perspektiv —— en fråga om att upprätthålla kravet på likhet inför lagen. Den som försöker sabotera det rättsliga förfarandet bör ju inte komma i ett bättre läge än den som lojalt underkastar sig de regler som gäller.

När det gäller ansvaret för efterforskningsarbetet vill jag erinra om att redan nuvarande bestämmelser innebär att det i första hand åligger myn- digheten att själv ombesörja delgivning och att stämningsmaunadelgivning skall reserveras för mera kvalificerade delgivningsfall. Från effektivitets- synpunkt framstår det som en lämplig ordning att myndigheterna själva prövar de möjligheter som finns att genomföra delgivning innan man tar i anspråk den mera tidsödande och kostnadskrävandc stämningsmannadel- givningen. De förslag som jag kommer att lägga fram i det följande — framför allt förslaget om skärpning av parternas skyldighet att tillhandahål- la uppgifter för dclgivningsändamål -— bör kunna leda till väsentligt förbätt- rade möjligheter att genomföra delgivning i ordinär form och därigenom skapa förutsättningar för myndigheterna att utan personalförstärkningar ägna mera tid åt besvärliga delgivningsfall. Jag förordar därför att man följer den i promemorian föreslagna inriktningen av reformen.

3.2.2. Parternas anst'arför delgivningen

Till grund för DL ligger bl. a. principen att det ankommer på den hand- läggande myndigheten att ombesörja delgivning och att samhället skall svara för delgivningskostnaderna. Förekommande bestämmelser om vilka uppgifter en inlaga skall innehålla beträffande den som skall delges är oenhetliga och tillgodoser inte alltid behovet av uppgifter för delgivnings- ändamål. Några särskilda krav ställs i allmänhet inte på sökanden. vare sig denne är en myndighet eller en enskild. att de uppgifter som lämnas beträffande den som skall delges är fullständiga och aktuella. Inte heller ställs det några krav på den som skall delges när det gäller dennes medver- kan till att delgivning kan genomföras. '

I_promemorian föreslås dels att sökanden skall vara skyldig att ge myndigheten ett fylligare underlag för delgivning än nu. dels att den sökte i viss utsträckning skall vara skyldig att medverka till delgivning. Vidare föreslås att det införs en särskild avgift som sanktion för de fall sökanden resp. den sökte inte fullgör sina skyldigheter idessa avseenden.

Förslaget om_ att sökanden börx åläggas en ökad uppgiftsskyldighet har vunnit gehör hos de flesta remissinstanserna. Flera av dem ställer sig också bakom kravet att den sökte bör vara skyldig att medverka till

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 109 23

delgivning. Den föreslagna sanktionen har dock kritiserats av många re- missinstanser.

Som jag ser det är det nödvändigt att ansvaret för delgivningen fördelas på ett bättre sätt än nu mellan myndigheterna resp. sökanden och den som skall delges. Liksom hittills bör det åligga myndigheterna att ombesörja delgivning men större krav måste ställas på parternas medverkan när det gäller att tillhandahålla de uppgifter som behövs för ändamålet.

Till en början anser jag att parternas skyldighet att lämna uppgifter om egna förhållanden av betydelse för delgivning bör skärpas. Vidare bör skyldigheten omfatta fler uppgifter än nu. Eftersom en part i allmänhet själv har den bästa kunskapen om hur han enklast och billigast kan nås för delgivning är det naturligt att han bör vara skyldig att uppge det till myndigheten.

Som föreslås i promemorian och som har godtagits av flertalet remissin- stanser bör ökade krav ställas också på sökanden när det gäller- att tillhan- dahålla uppgifter om motparten. .

l prop. l98I/82: l34 om ändring i lagsökningslagen m.m. uttalade dåva- rande departementschefen att det i första hand borde ankomma på borge- närerna att tillhandahålla sådana uppgifter om gäldenären att denne kunde delges. Endast i de fall borgenären inte kttnde få fram dessa uppgifter borde domstolarna vara skyldiga att ta på sig det många gånger avsevärda arbete som är förenat med efterforskning av nya adresser. Det framhölls också att ett ökat krav på borgenärerna när det gäller att tillhandahålla olika uppgifter på sikt kan medföra en noggrannare kontroll av gäldenärcns identitet och bostadsförhållanden m.m. i samband med kreditgivning. vilket ansågs vara värdefullt i flera avseenden. Uttalandet föranledde ingen erinran vid riksdagsbehandlingen av propositionen (JuU l98l/82: 3I6, rskr 50).

Enligt min mening bör samma princip gälla även i andra fall än i fråga om mål som handläggs enligt lagsökningslagen. Även i dessa fall har sökanden i allmänhet bättre förutsättningar än den handlägggande myndigheten att tillhandahålla sådana uppgifter.

Med stöd av regeringens bemyndigande har jag nyligen tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté som skall utreda användningen av personnummer i samhället. både inom den offentliga och den enskilda sektorn. Enligt sina direktiv (Dir l984:27) skall kommittén kartlägga den nuvarande användningen och belysa de fördelar och nackdelar som är förenade med bruket av personnummer. Kommittén skall bl.a. granska om användningen av personnummer kan medföra otillbörligt intrång i den personliga integriteten och vid behov föreslå de begränsningar i bruket av personnummer som kan anses påkallade.

Promemorieförslaget om en ökad uppgiftsskyldighet för parterna inne- bär en viss utvidgning av användningen av personnummer i mål och ärenden som handläggs av de allmänna domstolarna eller förvaltningsdom-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 109 24

stolarna. Med hänsyn till behovet av att komma till rätta med de problem som numera föreligger pä delgivningsområdet anser jag att resultatet av kommitténs arbete inte bör avvaktas innan man tar ställning till det nu aktuella förslaget.

Somjag nämnde nyss har tillgången till personnummer stor betydelse för både efterforskningsarbetet och identifikationen av parterna. .lag kan inte finna att en vidgad uppgiftsskyldighet för parterna i mål eller ärenden såvitt gäller personnummer utgör ett otillbörligt intrång i den personliga integrite- ten eller i övrigt innebär några nämnvärda olägenheter för parterna. Jag förordar alltså att promemorieförslaget genomförs även vad avser skyldig- het att lämna uppgift om personnummer. Självfallet kan denna liksom andra liknande frågor som berör användningen av personnummer tänkas komma i ett annat läge när resultatet av den nya kommitténs arbete föreligger.

Sammanfattningsvis anser jag att det nu bör slås fast att parterna är skyldiga att lämna sådana uppgifter om sig själva att de snabbt och enkelt kan delges samt att en sökande i princip bör vara skyldig att också lämna sådana uppgifter om motparten. Som en av remissinstanserna har föresla— git bör även den som åberopar förhör med ett vittne eller begär att någon annan skall kallas till en förhandling eller ett sammanträde vara skyldig att lämna motsvarande uppgifter om denne. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Den söktes villighet att medverka till delgivning har naturligtvis en mycket stor betydelse för effektiviteten i delgivningsverksamheten. Flera ' remissinstanser bekräftar att det under senare år har skett en märkbar försämring i detta hänseende. Av skäl som jag återkommer till i det följande anser jag emellertid inte att man nu bör införa en lagstadgad skyldighet för den sökte att medverka till delgivning. Däremot bör man öka skyldigheten för den som har anträffats för delgivning att lämna uppgifter om egna förhållanden av betydelse för fortsatt delgivning.

Jag delar också de betänkligheter som har förts fram mot förslaget om att införa en särskild avgift som en sanktion i delgivningssammmanhang och kommer därför inte att lägga fram något sådant förslag. Däremot anser jag att det bör vara en framkomlig väg att man i viss utsträckning vidgar möjligheterna till avvisning i de fall delgivning inte kan ske till följd av att föreskrivna uppgifter om den sökte inte lämnas. ] fråga om parternas skyldighet att lämna uppgifter om egna förhållanden ämnar jag föreslå att vite införs som sanktion.

3.2.3 Effektivare delgivningsmetoder Enligt nuvarande delgivningslagstiftning skall delgivning i första hand ske med posten. l promemorian föreslås att delgivning i enklare fall också skall kunna ske per telefon. Förslaget har tillstyrkts av de flesta remissin-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 109 25

stanserna. Även jag anser att det bör genomföras och kommer i det följande att lägga fram ett sådant förslag.

En förutsättning för att telefon skall kunna användas för att genomföra eller påskynda delgivning är naturligtvis att myndigheten har tillgång till det tclefonnummmer på vilket den sökte är anträffbar under dagtid. Med hänsyn till att en stor del av befolkningen förvärvsarbetar är det nödvän- digt att parternas uppgiftsskyldighet får omfatta även uppgift om telefon- nummer till arbetsplatsen.

I promemorian understryks vikten av att samhället har tillgång till effek- tiva delgivningsmetoder i de fall då den sökte inte vill medverka till delgivning. Jag delar den uppfattningen. Av lätt insedda skäl kan man inte låta t.ex. den söktes inställning till huruvida ett krav som riktas mot honom är grundat eller ej få inverka på möjligheterna till delgivning med honom. Syftet med det rättsliga förfarandet som inletts är ju normalt just att få sådana frågor prövade.

I likhet med många remissinstanser anser jag att samhällets och enskil- das intresse av att myndighetens handläggning av ett mål eller ärende kan ske snabbt och till låga kostnader har sådan tyngd att den som inte vill medverka till delgivning i enklare former får ta konsekvenserna av detta. Han bör alltså få finna sig i det obehag som det kan innebära t.ex. att delgivning sker genom stämningsman på hans arbetsplats eller att stäm- ningsmannen kontaktar anhöriga eller grannar för att få fram erforderliga uppgifter för delgivning. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

För att effektivisera delgivningsverksamheten föreslås i promemorian att arbetsgivare och fastighetsägare åläggs skyldighet att medverka till att stämningsmän får tillträde till lokaler som inte utgör bostäder för att genomföra delgivning. Även detta förslag har fått ett positivt mottagande av de flesta remissinstanserna. Också jag anser att det bör genomföras. Jag kommer att behandla förslaget närmare i avsnitt 3.3.6 .

F. n. saknar myndigheterna möjlighet att tillgripa rättsliga tvångsmedel för att genomföra delgivning. Att mer generellt öppna möjlighet att använ- da tvångsmedel för det ändamålet bör enligt min mening inte komma i fråga. I en situation. nämligen 'när det gäller delgivning av stämning i brottmål. kan emellertid övervägas att ge möjlighet att använda tvång. I promemorian framhålls att avsaknaden av möjligheten till tvångsåtgärder för att delge stämning i brottmål kan leda till att brottet preskriberas eller till att det rättsliga förfarandet inte kan fortsättas. Det föreslås därför att man bör införa möjlighet till husrannsakan för att genomföra delgivning av stämning i brottmål i de fall då varje annan möjlighet har prövats utan framgång eller på goda grunder bedöms utsiktslös.

Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna. Också jag kan ansluta mig till det. Jag kommer att behandla förslaget närmare i avsnitt 3.3.6 .

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85 : 109 26

3.2.4 Upp/_vsningskällar En effektiv delgivningsverksamhet förutsätter tillgång till olika uppgifter som behövs för delgivning. Av intresse är främst de uppgifter om bostads- adress som finns inom folkbokföringen eller härrör från den. I promemo— ' rian framhålls att dessa uppgifter i många fall inte är tillräckliga för att delgivning skall kunna genomföras utan måste kompletteras rrted uppgifter från annat håll. Genom ändringari sekretesslagstiftningen år 1982 har enskilda fått möj- lighet att erhålla adressuppgifter från postverket. Vidare har vissa myndig- heter — däribland domstolar och polismyndigheter — fått möjlighet att erhålla uppgift om huruvida en person som söks för delgivning vistas i en institution inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Enligt promemorian tillgodoser de genomförda ändringarna inte fullt ut kravet på effektivitet i delgivningsverksamheten. Intresset av att delgiv- ning kan ske Väger så tungt att uppgifter bör få lämnas ut 'till en annan myndighet för delgivningsändamål i större utsträckning än nu. Det föreslås därför att nuvarande sekretessbestämmelser ändras så att en myndighet alltid skall vara skyldig att på begäran av en annan myndighet lämna ut uppgifter som behövs för delgivning och som myndigheten har tillgång till. De flesta remissinstanserna har godtagit förslaget. Även jag förordar att det genomförs. Jag återkommer till det i det följande. I samband därmed kommer jag också att ta upp frågan om huruvida sekretess bör gälla för uppgifter inom stämningsmannaverksamheten. Arbetsgivare och fastighetsägare är viktiga upplysningskällor i delgiv- ningsverksamheten. I promemorian har föreslagits att det bör införas en lagstadgad skyldighet för dem att medverka i delgivningsarbetet genom att vid förfrågan lämna upplysningar om den som söks för delgivning. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna. Även jag anser att det bör genomföras. Jag återkommer till det i avsnitt 3.3.5.

3.2.5. Avskaffande av kravet på delgivning [' vissa fall

I promemorian tas också upp möjligheten till att avskaffa kravet på delgivningi vissa fall. Det framhålls att det är angeläget att antalet fall. då delgivning krävs. bringas ned till så låg nivå som rättssäkerheten medger. Härigenom kan antalet delgivningar minskas och samhällets delgivningsre- surser koncentreras till de fall då viktiga rättssäkerhetsintressen motiverar kravet på delgivning.

Flera remissinstanser har understrukit behovet av att det i samband med författningsändringar på olika områden noggrant övervägs i vilken mån krav på delgivning bör kvarstå eller uppställas. Några av dem ifrågasätter om man inte redan i detta lagstiftningsärende beträffande vissa fall skulle kunna släppa kravet på delgivning. t.ex. i fråga om utslag i lagsöknings- mål.

För egen del anserjag att det är angeläget att föreskrifter om delgivning

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 109 27

med hänsyn till kostnader. tidsutdräkt och merarbete för myndigheterna som en sådan åtgärd medför begränsas till de fall där det är, påkallat av rättssäkerhetsskäl. Som framhålls i promemorian bör en översyn av gällan- de bestämmelser i sådant hänseende ske områdesvis i samband med att ändringar av andra skäl görs i de författningar som innehåller bestämmel- ser om delgivning. En sådan översyn faller emellertid utanför ramen för den reform som jag nu förordar.

3.2.6. Åtgärder som kan beslutas av regeringen eller annan myndighet

Allmänt

De ändringsförslag som jag hittills har berört är av sådan art att de kräver riksdagens medverkan. I det följande kommer jag att ta upp—vissa ytterligare åtgärder av betydelse för effektiviteten i delgivningsverksamhe- ten som kan beslutas av regeringen eller av de myndigheter som skall ombesörja delgivning.

l promemorian understryks att en reform av delgivningsverksamheten också bör inriktas på att—effektivisera stämningsmännens verksamhet. Det framhålls att förenklade arbetsrutiner. mindre arbetsmängd och enklare samarbetsformer utgör viktiga inslag i en sådan reform av stämningsman- navcrksamhcten. Vidare bör möjligheterna att använda tekniska hjälpme- del för diarieföring. registerhållning och informationssökning tas till _vara. särskilt vid delgivningscentralerna.

Det framhålls också att bättre förutsättningar måste skapas för ett sam- arbete mellan dc uppdragsgivande myndigheterna och stämningsmännen när det gäller att genomföra delgivning. Framför allt är det viktigt att det dubbelarbete som nu ofta äger rum för att efterforska delgivningsadresser begränsas genom att stämningsmännen underrättas om vilka åtgärder myn- digheten har vidtagit för att genomföra delgivning. Stämningsmännen bör också i större utsträckning än nu få del av de uppgifter om den sökte som myndigheten har tillgång till och som kan underlätta delgivning. Vidare är det angeläget att stämningsmannaverksamheten samordnas när det gäller utbildning. arbetsrutiner m.m. och att verksamheten följs upp kontinuer- ligt.

Även dessa förslag har fått ett positivt mottagande hos de flesta remiss- instanserna.

För egen del fårjag anföra följande.

Minskning av antalet uppdrag hos stämningsmännen

En förutsättning för att stämningsmannaverksamheten skall kunna göras effektivare är att antalet delgivningsuppdrag som skall utföras av stäm- ningsmän kan minskas. Som jag har nämnt i det föregående bör stämnings- mannadelgivning begränsas till de svårare delgivningsfallen. De resurser som frigörs genom att antalet stämningsmannauppdrag minskas bör använ- das till ett mer kvalificerat efterforskningsarbete i dessa fall. Detta bör i sin

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 109 28

tur kUnna leda till att delgivning kan genomföras i betydligt större antal sådana fall än f. n.

En minskning av antalet stämningsmannauppdrag förutsätter att den myndighet som skall ombesörja delgivningen effektiviserar sin egen delgiv- . ningsverksamhet och inte — som nu ofta är fallet — rutinmässigt överläm- nar delgivningSärenden till stämningsman efter ett eller annat försök med ordinär delgivning. Som framhålls i promemorian bör utgångspunkten vara den att den handläggande myndigheten själv vidtar rimliga åtgärder för att genomföra delgivning och att stämningsmannadelgivning i princip reser- veras för de svårare delgivningsfallen. t. ex. sådana fall där den sökte mera systematiskt söker sabotera delgivningsförsök eller där arbetet med att få fram uppgift om var delgivning kan ske är tidsödande eller kräver särskilda åtgärder.

Gällande bestämmelser innebär att delgivning i första hand skall ske genom ordinär delgivning eller. om det finns anledning att anta att delgiv- ningskvitto eller mottagningsbevis inte kommer att lämnas eller inte kom- mer att erhållas i tid. genom särskild postdelgivning (gäller endast vissa myndigheter). Först när det har konstaterats att delgivning inte kan ske genom myndighetens egen försorg. får stämningsmannadelgivning använ- das (ifr 3 & tredje stycket DL).

Nuvarande ordning infördes genom ändringar i DL. vilka trädde i kraft den I juli 1979. Syftet med ändringarna var att en ökad satsning skulle ske på de enkla och billiga ordinära delgivningsformerna samt att en större restriktivitet skulle iakttas i fråga om användningen av stämningsmanna- delgivning (prop. 1978z79: ll s. 17 och 28). I propositionen anförde den dåvarande departementschefen (s. 29 0 att stämningsmannadelgivning bör tillgripas endast i kvalificerade fall. Det framhölls också i propositionen att stämningsmannadelgivning aldrig får väljas slentrianmässigt utan bör före- gås av en prövning av behovet i det enskilda fallet.

Eftersom det redan enligt nuvarande bestämmelser åligger domstolar och andra myndigheter att själva försöka delge innan uppdraget. lämnas till stämningsman anserjag inte att det behövs någon ytterligare skärpning av förutsättningarna för att stämningsmannadelgivning skall få användas. Menjag vill erinra om att det i myndigheternas åliggande ingår inte bara att sända ut handlingarna med ordinär delgivning eller särskild postdelgivning utan också att kontrollera att handlingarna sänds till rätt adress. Ett mini- mikrav är att domstolen eller myndigheten — om delgivningsförsändelsen kommer i retur outlöst eller delgivningskvittot inte kommer in inom rimlig tid — kontrollerar adressuppgiften hos någon adresskälla (mantalsregister. postverket. SPAR eller pastorsämbete) samt försöker nå den eftersökte per telefon i bostaden eller på arbetsplatsen.

När det gäller frågan om vilka arbetsrutiner som kan vara lämpliga för att åstadkomma ett bättre resultat vid ordinär delgivning fårjag hänvisa till vad som anförs under avsnitt 8.5.2 i promemorian.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 109 29

! sammanhanget vill jag understryka vikten av att den personal hos myndigheterna som sysslar med delgivningsfrågor får information om de arbetsrutiner som bör användas i delgivningsverksamheten. Eftersom hu- vuddelen av delgivningarna förekommer inom domstolarnas verksamhets- omräde kan det vara lämpligt att domstolsverket i samarbete med andra berörda centralmyndigheter utarbetar en mer ingående information till ledning för den personal som sysslar med delgivningsfrågor.

Det är också viktigt att handläggningen av delgivningsfrågor inom en myndighet sker på ett rationellt sätt. Som föreslås i promemorian kan det hos myndigheter som i någon nämnvärd utsträckning delger handlingar vara lämpligt att huvudansvaret för delgivningsverksamheten läggs på en särskilt utsedd befattningshavare. Denne bör bl.a. fortlöpande övervaka delgivningsarbetet. handleda den personal som sysslar med delgivning. handlägga svårare delgivningsfrågor samt se till att samarbetet i delgiv- ningsfrågor mellan myndigheten och andra myndigheter och ingivare fun- gerar effektivt.

Av stor betydelse för stämningsmannens verksamhet är att han får tillgång till alla uppgifter av betydelse för delgivningen. l promemorian framhålls att. det underlag för delgivning som uppdragsgivarna f.n. lämnar till stämningsmännen ofta är alltför magert. Jag kommer senare att föreslå regeringen att det i DF tas in en bestämmelse som ålägger uppdragsmyn- digheten att lämna det underlag som den har tillgängligt.

lnformationsutbytet i delgivningsärenden

För att undvika att det sker ett dubbelarbete i delgivningsärenden före- slås i promemorian att den handläggande myndigheten dokumenterar vilka efterforskningsåtgärder som den har vidtagit. En sådan dokumentation är till hjälp för planeringen av myndighetens fortsatta efterforskningsarbete när ett delgivningsförsök har misslyckats men framför allt för stämnings- mannen i de fall ett ärende överlämnas för stämningsmannadelgivning. Det föreslås att dokumentationen görs på en för ändamålet framtagen blankett som vidarebefordras till stämningsmännen. Denne bör i sin tur på blanket- ten ange vilka efterforskningsåtgärder han själv har vidtagit. Blanketten bör vara utformad på ett sådant sätt att den även kan användas som underlag för prövning av frågan huruvida delgivning genom kungörelse eller s.k. spikning skall ske. Vidare föreslås att man för att öka aktualite- ten och tillförlitligheten hos uppgifterna i folkbokföringen bör ta till vara den information om ny bosättningsadress som kan erhållas vid stämnings- mannadelgivning och återföra den till folkbokföringen. Visar det sig vid delgivningstillfället att den sökte har bytt bostadsadress. bör stämnings- mannen underrätta vederbörande pastorsämbete om förhållandet. exem- pelvis genom att översända en kopia av den blankett som nyss har föresla- gits.

Också dessa förslag har vunnit gehör hos remissinstanserna. Även jag

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 109 30

förordar att de genomförs. Som RPS har anfört bör skyldigheten att under- rätta vederbörande folkbokföringsmyndighet om ändrad bostadsadress inte ankomma på den enskilde stämningsmännen utan på polismyndighe- ten eller den uppdragsgivande myndigheten. Vidare bör sådana uppgifter ses som ett underlag för en eventuell utredning om rätt kyrkobokföringsort som det enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198) ankommer på folk- bokföringsmyndigheten att utföra. Bestämmelser i ämnet kan införas utan att resultatet av den nu pågående utredningen (Fi 1983: 04) om förbättrad folkbokföring m.m. avvaktas. Bestämmelserna bör tas in i DF.

Förordnande som stämningsman

Polismyndigheterna förordnar stämningsmän till det antal som behövs i varje polisdistrikt (23 & DL ). När en polismyndighet anlitas för stämnings- mannadelgivning utförs delgivningen av en stämningsman som är förord- nad av den polismyndighet till vilken handlingarna har sänts. ] vissa fall får även en polisman anlitas (7 & DF).

Bestämmelserna anses innebära att den som har förordnats av en viss polismyndighet är behörig att vara stämningsman endast inom den polis- myndighetens distrikt. Vissa stämningsmän har emellertid förordnats som stämningsmän inte bara av den egna polismyndigheten utan även av an- gränsande distrikts polismyndigheter. Syftet med detta är att möjliggöra att stämningsmännen fullföljer ett delgivningsuppdrag även om det visar sig att delgivningen måste genomföras utanför det egna polisdistriktet. RPS har i sina anvisningar för förfarandet vid delgivning genom stämningsman rekommenderat att stämningsmän i storstadsområdena förordnas som stämningsmän även i angränsande polisdistrikt.

Normalt arbetar emellertid en stämningsman endast inom det egna polis- distriktet. Om det visar sig under uppdragets utförande att den som söks för delgivning inte finns i distriktet men kan antas finnas på en adress i annat distrikt. återsänder flera polisdistrikt delgivningshandlingarna med hindersbevis till uppdragsgivaren. På hindersbeviset antecknas den nya adressuppgiften. Det får sedan bli uppdragsgivarens sak attsända ett nytt delgivningsuppdrag till det polisdistrikt som har hand om delgivningar på den nya adressen.

En del polisdistrikt använder en annan metod i dessa fall. Polisdistriktet sänder över delgivningshandlingarna till det distrikt som sköter delgivning- arna på den nya adressen och underrättar uppdragsgivaren om översän- dandet.

] promemorian föreslås att stämningsmannaförordnanden bör ge behö- righet att utföra stämningsmannadelgivning var som helst i landet på upp- drag av den polismyndighet som har utfärdat förordnandet och att det- samma bör gälla delgivning som utförs av polisman. Det föreslås också att en stämningsman bör få rätt att begära biträde av en stämningsman i ett annat distrikt.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 109 31

Förslaget har tillstyrkts av de flesta remissinstanser som har tagit upp frågan. Det avstyrks emellertid av RPS som anser att det inte ger några fördelar från effektivitctssynpunkt och att det dessutom kan leda till viss svårkontrollerbar verksamhet. Enligt RPS kan förslaget om skyldighet för stämningsmän i andra distrikt att lämna biträde med uppgifter och delgiv- ningshjälp inte fås att fungera med nuvarande arvodeskonstruktion.

Enligt min mening behövs en större flexibilitet i stämningsverksamheten för att bättre tillgodose behovet av effektivitet. Det förefaller inte rationellt att ett delgivningsuppdrag t.ex. i ett närliggande polisdistrikt fördröjs eller inte kan genomföras på grund av att stämningsmännen saknar behörighet att genomföra delgivning där. Jag förordar därför att förslaget om att ett stämningsmannaförordnande skall ge behörighet att verkställa delgivning var som helst i landet genomförs. Detsamma bör gälla en polismans rätt att utföra delgivning.

Självfallet bör en stämningsman även i fortsättningen ha det egna polis- distriktet som sitt huvudsakliga arbetsområde. Det kan emellertid tänkas fall då starka rationella skäl talar för att ett delgivningsuppdrag fullföljs i ett närbeläget polisdistrikt av den stämningsman som först har fått uppdraget i stället för att ärendet återsänds till uppdragsgivaren med hindersbevis eller vidarebefordras till det andra polisdistriktet. Detta kan vara fallet t. ex. när en stämningsman har fått vetskap om att den sökte tillfälligt uppehåller sig på en plats i det andra distriktet eller att hans arbetsplats är belägen där och delgivning inte har gått att genomföra i det egna polisdistriktet.

Vid bedömningen av om ett delgivningsuppdrag skall fullföljas inom ett närbeläget distrikt eller överlämnas till det distriktet måste hänsyn också tas till hur pass brådskade ärendet år. de merkostnader som kan uppkom- ma för delgivningen och sannolikheten för att delgivningsförsöket lyckas. Det bör ankomma på polismyndigheten att inom ramen för arbetsledning och utifrån de lokala förhållandena ge närmare anvisningar när det gäller förutsättningarna för att ett delgivningsuppdrag skall få fullföljas utanför stämningsmannnens eller pOIismunnens eget distrikt.

Det är också angeläget att samarbetet mellan stämningsmän i olika distrikt förbättras. Detta kan ske på olika sätt. t.ex. att man biträder varandra med kontroll av osäkra adressuppgifter innan ett ärende överläm- nas till ett annat polisdistrikt eller redovisas till uppdragsgivaren med hinder. Det ligger i sakens natur att det inte kan bli fråga om biträdeshjälp av mera omfattande slag. I sådana fall bör ärendet i stället vidarebefordras till det andra distriktet. Med hänsyn härtill anser jag att det inte finns anledning ändra nuvarande bestämmelser om ersättning till fritidsarbe- tande stämningsmän m. 11. för delgivningsuppdrag.

Som jag har nämnt nyss är det inte ovanligt att ett delgivningsärende återsänds till uppdragsgivaren med hindersbevis i de fall det visar sig att den som söks för delgivning inte finns i distriktet utan kan antas finnas på en annan adress i ett annat distrikt.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1984/85: 109 32

I promemorian förordas för dessa fall att ärendet i stället sänds direkt till det polisdistrikt som har hand om delgivningsverksamheten på den ak- tuella orten.

Även jag förordar att den arbetsmetoden används eftersom den generellt sett bör leda till en snabbare delgivning. Den bör alltså normalt användas om inte uppdragsgivaren uttryckligen har begärt att ärendet skall återsän- das vid hinder mot delgivning.

Parkeringstillstånd

Enligt 156 & vägtrafikkungörelsen (1972: 603. VTK) får bl.a. fordon som används av polispersonal i tjänsteutövning, om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas, stannas eller parkeras utan hinder av förbud som har meddelats genom lokal trafikföreskrift. Den övervägande meningen torde vara att stämningsmän inte är polispersonal i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

I promemorian påpekas att det faktum att stämningsmän inte anses omfattas av bestämmelsen medför att de, särskilt i storstaclsområdena, ofta behöver leta efter en ledig parkeringsplats och ibland även avbryta ett delgivningsförsök därför att parkeringstiden löper ut vilket är till men för effektiviteten.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser att det inte är möjligt att bedriva en effektiv delgivningsverksamhet i Stockholm utan parkeringstill- stånd. Eftersom Stockholms kommun inte lämnar erforderliga dispenser krävs en ändring av bestämmelserna. RPS anser däremot att problemet bör lösas genom s.k. nyttoparkeringstillstånd även om sådana tillstånd är förenade med vissa kostnader.

För egen del vill jag framhålla att ett delgivningsuppdrag som utförs av en stämningsman ofta avser ett ärende av stor vikt och är brådskande. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att utförandet av uppdraget försvåras eller omintetgörs på grund av parkeringssvårigheter.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet har jag kommit till den uppfattningen att problemet bör lösas lokalt. Enligt vad jag har erfarit kommer RPS, trafiksäkerhetsverket och Svenska kommunför- bundet att ta upp överläggningar i syfte att finna lokalt anpassade lösning- ar. Jag anser därför att det f.n. inte finns anledning att vidta några ytterli- gare åtgärder.

Biltelefoner

I promemorian framhålls att stämningsmännen i regel saknar sambands- medel när de fullgör sin verksamhet på fältet. Stämningsmännen har små möjligheter att kontakta sin arbetsledning för att få ytterligare uppgifter under fältarbetets gång, t.ex. hjälp med registerslagning och annan efter- forskning av adresser. De har också begränsade möjligheter att få kontakt med hyresvärdar. arbetsgivare, myndigheter med registeruppgifter, den

• Sida 33
•  Original

Prop. 1984/85:109 33

eftersökte eller någon honom närstående. ! promemorian anförs att sam- bandsproblcmen skulle till stor del kunna lösas genom att stämningsmän- nen utrustas med biltelefoncr. Det föreslås därför att i vart fall polisdistrikt med heltidsanställda stämningsmän utrustas med biltelefoncr.

Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser som har berört frä- gan.

Ocksåjag anser att anskaffande av biltelefoner kan vara av värde när det gäller att effektivisera stämningsmännens verksamhet. Med hänsyn till kostnaderna bör emellertid ett beslut härom föregås av viss försöksverk- samhet. Denna bör enligt min mening förläggas till Stockholm. Jag kom- mer att föreslå regeringen att det för det kommande budgetåret avsätts medel för en försöksverksamhet med biltelefoncr. Ledningen och utvärde- ringen av en sådan försöksverksamhet bör ankomma på polismyndigheten i Stockholm.

Kontorsdelgivning

I promemorian påpekas att en delgivningsmetod som tidigare använts mycket och med gott resultat vid flera polisdistrikt är s.k. kontorsdelgiv- ning. Den innebär att den som skall delges själv kommer till stämnings- mannen (delgivningscentralen) och hämtar delgivningsförsändelsen.

Som jag ser det kan den s.k. kontorsdelgivningen i vissa fall vara ett lämpligt sätt att öka effektiviteten i stämningsmannaverksamheten. Försök som har gjorts vid Stockholms polisdistrikt har visat att kontorsdelgivning fungerar bra om delgivningsförsändelser kan avhämtas av de eftersökta på en centralt belägen plats. Det har däremot visat sig att knappast någon avhämtar delgivningsförsändelsen. om en perifert belägen plats anvisats som avhämtningsplats.

Jag anser därför att RPS och de lokala polisdistrikten bör verka för att kontorsdelgivning kan ske i för ändamålet lämpliga lokaler som disponeras av polisen. Detta kan ske genom att RPS utfärdar allmänna råd för sådan verksamhet.

ADB-stöd

F.n. pågår vid delgivningscentralen i Stockholm en försöksverksamhet med ADB-stöd i delgivningsverksamheten. Målsättningen är att registre- ring av uppdragen och registerhållningen skall ske med hjälp av ADB-tek- nik. Registrering och sökning i registren avses ske vid bildskärmsterminal med möjlighet till utskrift av registerutdrag på radskrivare.

I promemorian framhålls att det är angeläget att systemet utformas så att det ger möjlighet att söka efter uppgifter om var delgivning kan ske inte bara i delgivningscentralens egna register utan även i vissa andra myndig- heters register. I promemorian ges exempel på vilka register som i detta hänseende är av störst intresse.

l promemorian föreslås att — om försöksverksamheten faller väl ut — 3 Riksdagen 1984/85. 1 mm!. Nr 109

• Sida 34
•  Original

Prop. 1984/85: 109 34

det bör övervägas att införa liknande system vid delgivningscentralerna i Göteborg och Malmö samt i vissa andra större polisdistrikt. l medelstora och mindre polisdistrikt där det inte finns volymmässiga förutsättningar för ett separat ADB-stöd i delgivningsverksamheten bör i stället undersökas om stämningsmännen kan få tillgång till ADB-stöd i eftersökningsarbetet med hjälp av den datautrustning som för övrigt finns vid sådana polisdi- strikt eller på annat håll. Det bör också övervägas att inrätta en för- stämningsmän gemensam upplysningscentral. som kan hjälpa främst stäm- ningsmännen i mindre distrikt med efterforskning av adresser. information om delgivningsmetoder och metoder för efterforskning äv adresser. infor- mation om lagändringar m.m. Möjligheterna att knyta en sådan upplys- ningsfunktion till delgivningscentralen i Stockholm bör utredas när denna har fått sitt ADB-stöd. Härigenom skulle även mindre polisdistrikts stäm- ningsmän via telefonkontakt med denna upplysningscentral ktinna fä tipp- lysningar direkt från olika register utan tidsförluster i delgivningsarbetet.

De flesta remissinstanserna är positiva till tanken på ADB-stöd i delgiv- ningsverksamheten i enlighet med vad som skisseras i promemorian. En- ligt domstolsverket torde även finnas möjlighet att anordna terminalät- komst till olika register med den ADB-utrustning som redan nu finns eller är under uppbyggnad inom domstolsväsendet. Domstolsverket har för avsikt att närmare undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna. Från flera håll framhålls emellertid att terminalåtkomst till många av de register som anges i promemorian aktualiserar frågor om sekretess- och integritetsskydd som bör bli föremål för närmare utredning.

För min del anserjag att en utformning av ADB-stöd i enlighet med vad som skisserats i promemorian i hög grad torde kunna bidra till att effektivi- sera stämningsmannaverksamheten. Jag anser också det lämpligt att man vid uppbyggnaden av nya eller vid översyn av befintliga ADB- system för diarieföring och målregistrering undersöker möjligheterna till kontroll av adressuppgifter mot SPAR i enlighet med vad som redan nu sker i REX- systemet.

Som flera remissinstanser har påpekat aktualiserar frågan om terminal-- åtkomst till vissa av de register som anges i promemorian frågor om sekretess- och integritetsskydd. Dessa frågor bör utredas närmare sedan erfarenheter vunnits av försöksverksamheten med ADB-stöd vid delgiv- ningscentralen i Stockholm.

Blanketter

Domstolsverket har till uppgift att efter samråd med RPS och postverket fastställa bl.a. formulär till delgivningskvitton. Dessa formulär ges ut i domstolsverkets blankettserie (DV-serien).

För att klara ökade krav på informationsutbyte mellan myndigheterna i delgivningsverksamheten föreslås i promemorian att domstolsverket i samarbete med RPS och andra berörda myndigheter tar fram ett nytt

• Sida 35
•  Original

Prop. 1984/85: 109 35

formulär till delgivningskvitto samt en ny bilaga. En kopia av bilagan kan användas för att återföra adressinformation från stämningsmän till folk- bokföringsmyndigheterna. Vidare föreslås att RPS ser över och samordnar den flora av "hemmagjorda" blanketter som nu används av stämnings- männen i de olika polisdistrikten.

För min del anserjag att förslaget är ägnat att underlätta informationsut- bytet mellan myndigheterna. Som nämns i promemorian torde uppgiften rymmas inom det bemyndigande som domstolsverket redan har enligt 17 å DF. l samband med översynen av formulär till delgivningskvitto bör beak- tas den söktes behov av information om delgivningsförfarandet. Det är också angeläget att RPS ser över de blanketter som nu förekommer i de olika polisdistrikten i syfte att åstadkomma en större enhetlighet.

Utbildning

Som framhålls i promemorian är det en viktig förutsättning för att delgivningsverksamheten skall kunna göras effektivare att den personal som handlägger delgivningsfrägor erhåller erforderlig utbildning för sin arbetsuppgift. Frågan bör uppmärksammas av de myndigheter på vilka det ankommer att ombesörja delgivning. När det gäller stämningsmannaverk- samheten bör RPS överväga möjligheterna till samordnad utbildning för stämningsmännen.

3.3. De särskilda lagförslagen

Jag övergår nu till att behandla de olika lagförslagen.

3.3.1. Parternas uppgiftsskyldighet

Mitt förslag: Kravet på parterna när det gäller att tillhandahålla upp- gifter om egna förhållanden som behövs för delgivning skärps. Vidare skärps en sökandes skyldighet att i sin första inlaga lämna uppgifter för delgivningsändamål om motparten liksom en parts skyldighet att lämna uppgift om ett vittne eller någon annan som skall kallas till en förhand- ling.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (5. 48-62). I förhållande till promemorieförslaget innebär dock mitt förslag en viss utvidgning av parternas uppgiftsskyldighet.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av så gott som samtliga remissinstanser. En remissinstans avstyrker förslaget om en ökad skyldighet för en sökande att lämna uppgifter om motparten med hänvisning till att det i mål om lagsökning eller betalnings-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1984/85: 109 36

föreläggande mänga gånger kan vara omöjligt för sökanden att fä fram föreslagna uppgifter. En annan remissinstans anser att den ökade upp- giftsskyldigheten skulle innebära en inte oväsentlig och i mänga fall onödig belastning för sökanden. En tredje remissinstans anser att parternas upp- giftsskyldighet bör utvidgas i förhållande till promemorieförslaget och även omfatta vittnen m.fl. som skall kallas till en förhandling.

Skäl för mitt förslag: Föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas i ett mål eller ärende om den som skall delges finns i de lagar och förordningar som innehåller bestämmelser om att delgivning skall ske. Föreskrifterna innebär i allmänhet att sökanden i sin ansökan utöver uppgifter om parter- nas namn skall lämna uppgift om både sin egen och motpartens postadress. ] övrigt är bestämmelserna om sökandens uppgiftsskyldighet oenhetliga till både innehåll och utformning. I några fall har sökanden ålagts en relativt omfattande uppgiftsskyldighet, i andra fall är uppgiftsskyldigheten begrän- sad till ett fåtal uppgifter. 1 en del fall är uppgifterna obligatoriska. i andra fall är bestämmelsen om vilka uppgifter som skall lämnas utformad som en rekommendation. En blandning mellan dessa former är inte ovanlig. Be- stämmelserna är endast i undantagsfall förenade med någon uttrycklig sanktion för underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter.

Enligt nuvarande lydelse av 33 kap. l & RB skall en parts första inlaga i rättegången innehålla uppgift om hans namn. hemvist. personnummer och postadress. Parterna är således f. n. skyldiga att lämna dessa uppgifter om sig själva. l paragrafen ges vidare en rekommendation till parterna att lämna uppgift om även sitt yrke. telefonnummer och de övriga omständig- heter som har betydelse för delgivning med dem. I samma paragraf ges också en rekommendation om att en stämningsansökan bör innehålla mot- svarande uppgifter om motparten. Uppgift om motpartens namn och hem- vist är dock alltid obligatorisk. Om en part har anlitat ett ombud. är parten skyldig att uppge ombudets namn. postadress och telefonnummer. En part är vidare skyldig att anmäla till rätten om det sker någon ändring i de uppgifter som han själv har lämnat.

Promemorieförslaget innebär att fler uppgifter än nu blir obligatoriska. Enligt förslaget skall en part således — utöver uppgift om sitt nanm. hemvist, personnummer och postadress — i sin första inlaga vara skyldig att lämna uppgift om sitt yrke. telefonnummer och övriga omständigheter som kan ha betydelse för delgivning. Även organisationsnumret för en juridisk person blir obligatoriskt.

Beträffande stämningsansökningar och andra liknande ansökningshand- lingar samt besvärsinlagor föreslås att en part skall vara skyldig att lämna motsvarande uppgifter om motparten. Vidare föreslås i de fall motparten är en fysisk person att uppgift skall lämnas om motpartens kyrkobokför- ingsadress, om denna är en annan än postadressen. samt om vem som är motpartens arbetsgivare, dennes adress och telefonnummer. Uppgift om

• Sida 37
•  Original

Prop. 1984/85: 109 37

motpartens yrke. arbetsgivare och tclefonnumer behöver dock lämnas endast om den är känd för parten. Detsamma gäller uppgift om motpartens ombud.

Promemorieförslaget har godtagits av så gott som samtliga remissinstan- ser. Som nämnts tidigare har dock några remissinstanser framfört invänd- ningar mot den föreslagna omfattningen av en sökandes uppgiftsskyldighet beträffande motparten.

Som jag ser det är det av stor betydelse att en myndighet i ett så tidigt skede som möjligt får tillgång till de uppgifter som kan vara av betydelse för kommande delgivningar med parterna. Vissa uppgifter kan väsentligt underlätta eller påskynda en delgivning utan att för den skull vara en direkt förutsättning för att åtgärden skall kunna genomföras. Detta är förhållan- det med en uppgift om t. ex. telefonnumret till en parts bostad eller arbets- plats. Genom ett telefonsamtal kan en myndighet påminna parten att återsända delgivningskvittot eller en stämningsman komma överens med den sökte om ett sätt för delgivning som inte medför någon olägenhet för denne eller få besked om att den sökte är bortrest och inte anträflbar för delgivning ttnder den närmaste tiden.

Tillgången till parternas telefonnummer kan också i vissa fall onödiggöra delgivning genom att en myndighet t.ex. i stället för att delge en part ett föreläggande om komplettering per telefon kan upplysa parten om i vilket avseende en komplettering måste ske.

Eftersom en part i allmänhet själv har den bästa kunskapen om hur han enklast och billigast kan nås för delgivning anser jag att han bör vara skyldig att i sin första inlaga till en myndighet utförligt uppge de omständig- heter som kan ha sådan betydelse.

Tillgången till vissa uppgifter om parterna har betydelse även för andra ändamål än delgivning. Förutom att en uppgift om t.ex. en parts person- eller organisationsnummer har stor betydelse för efterforskning av nya delgivningsadresser medger de en säkrare identifikation av parten vilket gagnar rättsäkerheten både vid myndighetens handläggning och vid senare verkställighet av myndighetens avgörande.

Av vad jag har sagt nu framgår att jag delar uppfattningen att parternas uppgiftsskyldighet om egna förhållanden hör vidgas. Enligt min mening bör dock några justeringar göras i förhållande till promemorieförslaget. Sålunda menar jag att den föreslagna skyldigheten för part att lämna uppgift om motpartens kyrkobokföringsadress när denna är en annan än pöstadressen i många fall skulle bli betungande både för den enskilde och de anlitade myndigheterna. Det är f.ö. inte säkert att man vid en sådan kontroll kommer fram till den rätta adressen. eftersom även uppgifterna i kyrkobokföringen kan vara inaktuella på grund av försummad flyttnings- anmälan. Vad som behövs för delgivningsändamål är den aktuella post- adressen och. t. ex. när denna är en boxadress. uppgift om gatuadress eller bostadsadress. Jag förordar därför i stället en reglering huvudsaklig över-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1984/85: 109 38

ensstämmelse med 2 och l9 åå lagsökningslagen. dvs. att det utöver upp- gift om postadress skall lämnas uppgift om annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman. Det kan därvid vara lämp- ligt att i lagtexten särskilt betona att de uppgifter som lämnas skall vara aktuella.

En bidragande orsak till svårigheter i delgivningsverksamheten är att den som söks för delgivning ofta finns på sin arbetsplats under dagtid och alltså inte är anträffbar på sin bostadsadress. vilken i de flesta fall läggs till grund för delgivningsförsök. Som jag ser detär det en avgörande förutsätt- ning för en effektivare delgivningsverksamhet att myndigheter och stäm- ningsmän får tillgång till uppgift om var den som söks för delgivning är anträffbar under normal arbetstid.

Promemorieförslaget innebär i detta hänseende att det åligger sökanden att lämna uppgift om motpartens arbetsgivare om uppgiften är känd för sökanden. Någon skyldighet för parterna att upplysa om sina egna arbets— givare föreslås inte.

Detta är enligt min mening inte tillräckligt. Jag förordar att båda parter skall vara skyldiga att lämna uppgift om sin arbetsgivare och att en sökan— de dessutom skall vara skyldig att lämna uppgift om motpartens arbetsgi- vare om uppgiften är känd för honom.

Som en remissinstans har påpekat är uppgiften om var den söktes arbetsplats är belägen av större intresse än vem som formellt. sett är den söktes arbetsgivare. Jag delar den uppfattningen och anser att det är tillräckligt att uppgiftsskyldigheten omfattar adress och telefonnummer till partens arbetsställe.

Vad jag har sagt nu innebär inte att jag förordar att delgivning genom stämningsman i ökad utsträckning skall ske på den söktes arbetsplats. Syftet med förslaget är främst att skapa förutsättningar för att tclefondel- givning skall kunna ske i enklare delgivningsfall samt att göra det möjligt för en myndighet eller en stämningsman att per telefon komma i kontakt med den sökte på dennes arbetsplats och därigenom kunna påskynda ett redan påbörjat delgivningsförfarande eller att förmå den sökte att medver- ka till delgivning i någon mindre uppseendeväckande form. Stämnings- mannadelgivning på den söktes arbetsplats bör naturligtvis liksom f.n. tillgripas endast i de fall det inte är möjligt för stämningsmännen att delge den sökte på något annat sätt. Redan det förhållandet att denna möjlighet står till buds torde dock innebära ett incitament för den sökte att medverka till delgivning i annan form.

När det gäller stämningsmannandelgivning med den sökte på dennes arbetsplats och myndigheters och stämningsmäns kontakter med den sökte eller annan på dennes arbetsplats anserjag att det i DF bör tas in föreskrif- ter som i möjligaste mån garanterar att detta sker på ett sätt som inte i onödan vållar den sökte olägenheter.

En särskild fråga är huruvida uppgift om telefonnummer till bostaden

• Sida 39
•  Original

Prop. 1984/85: 109 39

bör gälla även hemligt telefonnummer. Av skäl som jag återkommer till i avsnitt 3.3.4 bör uppgift om ett sådant telefonnummer inte avkrävas en part när det kan antas att detta skulle innebära men för honom.

När det så gäller uppgifter om motparten har. som nämnts. några remiss— instanser avstyrkt förslaget om en vidgad uppgiftsskyldighet i stämnings- ansökningar och liknande handlingar. Bl.a. har framhållits att det många gånger kan vara svårt eller omöjligt att få fram de föreskrivna uppgifterna. Datainspektionen har även påpekat att det föreligger risk för fel när ett personnummer påförs i efterhand.

! fråga om de förslag som promemorian innehåller i detta hänseende vill jag. utöver vad som framgår av vad jag sagt i det föregående. anföra följande. .

Det ligger i sökandens intresse att lämna så fullständiga uppgifter om motparten som möjligt för att handläggningen av hans sak inte onödigtvis skall fördröjas eller omintetgöras på grund av delgivningssvårigheter.

Beträffande omfattningen av uppgiftsskyldigheten vill jag påpeka att promemorieförslaget när det gäller uppgift om motpartens yrke. telefon- nummer. arbetsgivare och ombud innebär att sådan uppgift behöver läm- nas endast om den är känd för parten. Uppgiften behöver således inte särskilt efterforskas av parten. Den föreslagna bestämmelsen innebär trots detta en viss garanti för att uppgiften lämnas i de fall den är känd. Jag förordar därför att promemorieförslaget genomförs.

Med anledning av vad datainspektionen har anfört i fråga om person- nummer vill jag framhålla att promemorieförslaget innebär att en part är skyldig att rätta uppgifter som är felaktiga. I de fall ett personnummer behöver användas för efterforskning av en ny delgivningsadress torde det också i regel upptäckas om personnumret är felaktigt.

[ departementspromemorian har föreslagits att sökandens uppgiftsskyl- dighet inte bör omfatta vittnen m.fl. som skall kallas till förhör eller förhandling. ] sitt remissvar har Göta hovrätt förordat att en part som åberopar förhör med ett vittne som skall kallas genom rättens försorg bör vara skyldig att lämna uppgifter om denne i samma omfattning som om motparten. Enligt hovrätten torde käranden i ett tvistemål i allmänhet ha sådan kännedom om vittnet att han utan närmare utredning kan få fram dessa uppgifter. | brottmål kan uppgifterna inhämtas under förundersök- ningen i enlighet med bestämmelserna i Zl & förundersökningskungörelsen (19471948).

Jag delar hovrättens uppfattning och anser att en part som åberopar förhör med ett vittne eller annan som skall kallas genom rättens försorg bör vara skyldig att lämna sådana uppgifter om denne att delgivning av kallelse kan ske. Denna uppgiftsskyldighet bör lämpligen ges samma omfattning som har föreslagits ifråga om parts skyldighet att lämna uppgift i stäm- ningsansökan om motparten. Den bör också motsvaras av en skyldighet för vederbörande att lämna ifrågavarande uppgifter till myndigheten.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1984/85: 109 40

Sammanfattningsvis föreslår jag att en parts skyldighet att i sin första inlaga lämna uppgift om egna förhållanden utvidgas till att omfatta även uppgift om yrke. adress där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman om denna adress är en annan än postadressen. telefonnum- mer till bostaden. besöksadress och telefonnummer till arbetsplats samt de övriga omständigheter som har betydelse för delgivning med honom. Vi- dare föreslår jag att även uppgift om organisationsnumret beträffande juridisk person blir obligatoriskt. Jag föreslår också att en part bör vara skyldig att i en stämningsansökan eller annan liknande ansökan lämna motsvarande uppgifter om motparten. Uppgift om dennes yrke. telefon- nummer och arbetsplats behöver dock lämnas endast om uppgiften är känd för parten. Detsamma gäller uppgift om motpartens ombud samt dennes postadress och telefonnummer. Slutligen bör en part som åberopar förhör med vittne eller annan som skall kallas genom rättens försorg vara skyldig att lämna motsvarande uppgifter om denne.

Frågan om sanktion för underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter behandlar jag i avsnitt 3.3.3 .

3.3.2. Den söktes medverkan till delgivning

Mitt förslag: Promemorieförslaget om skyldighet för den som söks för delgivning att medverka till att åtgärden kan komma till stånd genom- förs inte. lnte heller genomförs förslaget om att en myndighet skall kunna förelägga den som skall delges att hålla myndigheten underrättad om under vilken adress en" kommande delgivning kan ske.

Promemorieförslaget: Enligt promemorian skall den sökte vara skyldig att vid delgivning genom lösbrev eller bud underteckna delgivningskvittot samt vid lösbrevsdelgivning återsända detta till myndigheten. Vid delgiv- ning genom rekommenderad försändelse skall den sökte vara skyldig att hämta ut försändelsen från posten samt underteckna det särskilda mottag- ningsbeviset. Någon sanktion för underlåtenhet att iaktta detta föreslås inte. Vidare får den handläggande myndigheten möjlighet att förelägga den som skall delges att hålla myndigheten underrättad om den adress under vilken en kommande delgivning kan ske. Den som underlåter att följa ett sådant föreläggande skall kunna åläggas en särskild avgift (s. 62—66).

Remissinstanserna: Förslaget om en osanktionerad skyldighet för den sökte att medverka till delgivning i olika former har avstyrks eller ifråga- satts av flera remissinstanser framför allt med hänsyn till att en sådan bestämmelse inte anses ha någon effekt när det gäller svårdelgivna perso- ner. Förslaget om att den handläggande myndigheten skall kunna förelägga den sökte att hälla myndigheten underrättad om sin delgivningsadress har

• Sida 41
•  Original

Prop. 1984/85: 109 41

av några remissinstanser ansetts vara alltför långtgående och i praktiken jämförbart med ett reseförbud. Flera remissinstanser har dock tillstyrkt förslaget och ansett att ett sådant föreläggande i viss utsträckning skulle kunna medverka till att minska antalet misslyckade delgivningsförsök.

Skäl för mitt förslag: Den söktes villighet att medverka till delgivning spelar naturligtvis en mycket stor roll för effektiviteten i delgivningsverk- samheten. I Iikhet med flera remissinstanser anser jag dock att en före- skrift om skyldighet för den sökte att medverka till delgivning inte torde ha någon praktisk betydelse. om den inte är försedd med en effektiv sank- tionsmöjlighet. Som framgår redan av departementspromemorian är det förenat med betydande svårigheter att finna någon lämplig sanktion som samtidigt är lättadministrerad. Inledningsvis har jag också antytt att jag inte avser att lägga fram något förslag om införande av delgivningsavgift som sanktion när det gäller försummelser i samband med delgivning. Det finns också invändningar av mer principiell natur mot förslaget. Jag anser alltså att någon bestämmelse av nu nämnt slag inte bör införas.

När det gäller den föreslagna möjligheten för den handläggande myndig- heten att meddela förelägganden om skyldighet för den som skall delges att hålla myndigheten underrättad om sin delgivningsadress kan jag inte dela uppfattningen att en sådan skyldighet i sig kan anses särskilt långtgående. Tvärtom anser jag det angeläget att den handläggande myndigheten har tillgång till aktuella uppgifter om var den som skall delges kan nås för genomförande av åtgärden och att parterna bör vara skyldiga att lämna sådana uppgifter. Detta behov bör dock enligt min mening kunna tillgo- doses genom den skyldighet för parterna att lämna uppgift och anmäla ändringar om egna förhållanden som jag har föreslagit i föregående avsnitt. Med hänsyn därtill anser jag inte att någon särskild bestämmelse av nu nämnt slag behövs. Promemorieförslaget i den delen bör därför inte ge- nomföras.

3.3.3. Sanktioner

Mitt förslag: Promemorieförslaget om en särskild delgivningsavgift ge- nomförs inte. I stället får en myndighet i vissa fall möjlighet att avvisa en ansökan. om sökanden inte har lämnat föreskrivna uppgifter om motparten. Som ytterligare förutsättning för avvisning föreslås gälla att parten inte har efterkommit ett föreläggande om komplettering av an- sökningen med föreskrivna uppgifter och att det inte föreligger särskil- da skäl mot avvisning. Såvitt gäller de allmänna domstolarna är avvis- ningsmöjligheten inskränkt till dispositiva tvistemål. De allmänna dom- stolarna får förelägga parter. vittnen m.fl. som skall kallas till en förhandling att vid vite lämna föreskrivna uppgifter om egna förhållan- den av betydelse för delgivning.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1984/85: 109 42

Promemorieförslaget: En särskild delgivningsavgift skall kunna åläggas en enskild sökande som underlåter att lämna uppgift om motpartens person- eller organisationsnummer eller kyrkobokföringsadress. där denna är en annan än postadressen. En sådan avgift skall även kunna åläggas den som ' inte efterkommer ett föreläggande att hålla den handläggande myndigheten underrättad om under vilken adress kommande delgivning [kan ske med honom (5. 66—70).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker förslaget om delgiv- ningsavgift och anser att den föreslagna ordningen är alltför omständlig och skulle kunna ge upphov till en "process i processen". I stället föreslås ökade möjligheter till avvisning när det gäller försummelser från sökan- dens sida och ett förenklat delgivningsförfarande i de fall den sökte inte fullgör de skyldigheter som enligt promemorieförslaget bör åligga honom. Några remissinstanser tar upp frågan om vite som lämplig sanktion.

Skäl för mitt förslag: Jag ansluter mig till den kritik som har förts fram mot förslaget om delgivningsavgift som en särskild sanktionsform och anser att förslaget inte bör genomföras. Jag ser det emellertid som angeläget att myndigheterna har tillgång till effektiva påtryckningsmedel i de fall en part underlåter att lämna föreskrivna uppgifter.

När det gäller mål inom RB:s tillämpningsområde kan till en början konstateras att parternas uppgiftsskyldighet enligt 33 kap. l & inte är försedd med någon uttrycklig sanktion. Av bestämmelseri I8 resp. 31 kap. RB följer dock att en part som underlåter att lämna fullständliga uppgifter eller att anmäla ändrade förhållanden kan. om det medför extra kostnader för motparten. åläggas att ersätta dessa kostnader. Denna möjlighet torde dock sällan utnyttjas i praktiken. Rätten har också möjlighet: att enligt 42 kap. 4 & RB avvisa en stämningsansökan i vilken svarandens namn inte har angetts tillräckligt tydligt.

Beträffande mål om lagsökning och betalningsföreläggande skall borge- nären enligt 2 och 19 5.5 lagsökningslagen (l946: 808") i sin ansökan lämna vissa uppgifter om gäldenären. Enligt de ändringar i lagen som trädde i kraft den I juli 1982 (SFS 1982: 297) gäller att sökanden är skylldig att lämna vissa ytterligare uppgifter om gäldenären. om uppgifterna behövs för del- givning med denne. De uppgifter som avses är annan adress än postadress där gäldenären kan anträffas samt dennes personnummer. Lämnas inte behövliga uppgifter. kan ansökningen avvisas (ill c & lagsökningslagen). Gäldenären är enligt 4 och 22 55 skyldig att hos rätten anmäla personnum- mer. postadress och telefonnummer. om en sådan uppgift saknas eller är oriktig. Denna skyldighet är dock osanktionerad.

I fråga om övriga i delgivningssammanhang mer frekventa författningar saknas bestämmelser om sanktioner mot en part som inte lämnar före- skrivna uppgifter.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1984/85: 109 43

Enligt min mening tillgodoser bestämmelserna i RB inte behovet av effektiva påtryckningsmedel vare sig i fråga om sökanden eller motparten. Även när det gäller lagsökningslagen behövs effektiva medel för att förmå gäldenären att lämna föreskrivna uppgifter om egna förhållanden.

När det gäller att förmå en part eller någon annan att t. ex. inställa sig till en förhandling eller att förete en skriftlig handling i en rättegång får rätten enligt 9 kap. 7 & RB förelägga honom vite. Detta skall bestämmas till ett belopp som med hänsyn till den berördes ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet. Ett vite får inte understiga 10 kr eller överstiga 5 000 kr. Vitet döms ut av rätten. Har det skett. får rätten förelägga ett nytt vite på högst 10 000 kr. Ett förelagt vite får inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förfallit då fråga uppkommer om utdömande av vitet. Ett vitcsföreläggande skall delges den berörde. '

Enligt min mening synes möjligheten att förelägga en part vite för att förmå honom att lämna föreskrivna uppgifter om egna förhållanden vara ett lämpligt påtryckningsmedel i sammanhanget. En sådan lösning torde också vara att föredra från rättssäkerhetssynpunkt framför t.ex. ett av- skaffande av delgivningskravet eller ett förenklat delgivningsförfarande som några av remissinstanserna har varit inne på. Även vittnen och andra som skall delges genom rättens försorg bör omfattas av en sådan bestäm- melse. Jag förordar att det i RB och lagsökningslagen tas in sådana bestäm- melser. Till den närmare utformningen av dem återkommer jag i special— motiveringen.

När det gäller förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndigheterna torde behovet att kunna använda vite som påtryckningsmedel inte vara lika framträdande. På det föreliggande underlaget är jag i vart fall inte beredd att föreslå att även andra myndigheter än de allmänna domstolarna tilläggs befogenhet att vid vite förelägga parterna att lämna nu ifrågavaran- de uppgifter.

När det gäller frågan om lämplig sanktion mot en sökande som inte fullgör sin uppgiftsskyldighet beträffande motpartens förhållanden erinras i departementspromemorian om möjligheten enligt lagsökningslagen att av- visa en ansökan. om de uppgifter som sökanden skall lämna för att under- lätta delgivning inte är riktiga och fullständiga. [ promemorian görs det ställningstagandet att avvisning inte bör införas som en generell sanktion främst med hänsyn till att sökanden på vissa av de områden som täcks av DL skulle komma att drabbas alltför hårt.

Som har nämnts tidigare förordar dock flera remissinstanser utvidgade möjligheter att avvisa ansökningar som inte innehåller föreskrivna upp- gifter av betydelse för delgivning.

För min del anser jag att intresset av att delgivning kan ske snabbt och till låga kostnader väger så tungt att en sökande som inte lämnar föreskriv- na uppgifter om motparten bör få stå risken för att hans ansökan kan

• Sida 44
•  Original

Prop. 1984/85: 109 44

komma att avvisas. Som jag har anfört tidigare bör det också i första hand ankomma på sökanden att tillhandahålla erforderliga uppgifter för delgiv- ning med motparten. Självfallet bör avvisning som sanktion inte ifråga- komma i mål om allmänt åtal. Även i indispositiva tvistemål får en avvis- ' ningsmöjlighet anses olämplig. Den bör alltså såvitt gäller mål vid de allmänna domstolarna begränsas till dispositiva tvistemål.

En avvisningsregel kan utformas efter mönster från 31 c 5 första stycket lagsökningslagen. Det innebär att sökanden skall föreläggas att komplette- ra en ansökan som inte innehåller föreskrivna uppgifter och att myndighe- ten får avvisa ansökningen. om föreläggandet inte följs.

Jag föreslår att regler i enlighet med det sagda tas in i RB och förvalt- ningsprocesslagen (1971: 291). För att reglerna inte skall drabba alltför hårt bör som ytterligare förutsättning gälla att det inte föreligger särskilda skäl mot avvisning. Jag tänker då närmast på fall där avvisning framstår som obillig och det är rimligt att myndigheten tar på sig det merarbete i delgiv- ningshänseende som avsaknaden av föreskrivna uppgifter om motparten innebär. En sådan undantagsregel ger också myndigheten möjlighet till en mera nyanserad tillämpning än annars.

Avvisningsreglema bör utformas så att de även kan användas mot en sökande som inte lämnar föreskrivna uppgifter om egna förhållanden av betydelse för delgivning med honom.

Till den närmare utformningen av nu ifrågavarande bestämmelser åter- kommerjag i specialmotiveringen.

3.3.4. Upplysningar från andra myndigheter m. m.

Mitt förslag: En myndighet skall vara skyldig att på begäran av en annan myndighet lämna ut uppgifter om en enskilds adress. telefon- nummer och arbetsplats. om uppgiften behövs för delgivning med den sökte oavsett om sekretess gäller för uppgiften hos den myndighet som innehar uppgiften. Undantag från uppgiftsskyldigheten skall dock gälla för uppgift hos televerket om telefonnummer till en enskilds bostad. Vidare föreslås en sekretessregel till skydd för uppgifter om enskildas personliga förhållanden som förekommer i delgivningsverksamheten.

Promemorieförslaget: Även andra uppgifter än adresser. telefonnummer och arbetsplats bör få lämnas ut för delgivningsändamål. Undantag görs inte för hemligt telefonnummer till någons bostad. ] promemorian föreslås inte någon bestämmelse om sekretess för uppgifter om enskilds personliga förhållanden som förekommer i delgivningsverksamheten (s. 70—81).

Remissinstanserna: Endast en remissinstans avstyrker helt promemo- rieförslaget. Några av de remissinstanser som tillstyrker förslaget anser att

• Sida 45
•  Original

Prop. 1984/85: 109 45

uppgiftsskyldigheten bör begränsas till vissa uppgifter och att det i sekre- tesslagen uttryckligen bör anges vilka uppgifter som får lämnas ut. Ett par remissinstanser tar upp frågan om inte sekretess bör gälla för uppgifter i stämningsmannaverksamheten.

Skäl för mitt förslag: Genom införandet av den nya sekretesslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1981, begränsades myndigheternas möjligheter att utnyttja andra myndigheter som upplysningskälla när det gäller upp- gifter om enskilda. Enligt sekretesslagen omfattas nämligen uppgifter om t.ex. enskildas bostadsadress, vistelse i anstalt eller i någon institution inOm hälso— och sjukvården eller socialtjänsten, arbetsförhållanden och sociala förhållanden som finns hos en myndighet av sekretess och får i princip inte lämnas ut till andra myndigheter. I vissa fall är förbudet mot utlämnande absolut. i andra fall får utlämnande ske efter en s.k. intres- seavvägning enligt 14 kap. 3 & sekretesslagen.

Genom de ändringar i sekretesslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1983 hävdes det starka sekretesskyddet för bl.a. adressuppgifter hos postverket. Numera gäller sekretess hos postverket för sådana upp- gifter endast om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller något annat allvarligt men. Med adress avses därvid fast eller tillfällig adress liksom boxadress. Har posten tillgång till flera av dessa adresser skall samtliga uppges. I fråga om personer som vistas på sjukhus eller vårdhem inom socialtjänsten infördes samtidigt skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal att lämna ut uppgift huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning. om uppgiften för särskilt fall begärs av bl.a. en domstol, åklagarmyndighet. polismyndighet eller kronofogdemyndighet (7 as" lagen 1980: 11 om tillsynöver hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.). Ändringarna innefattar också att från social- tjänsten skall lämnas uppgift i motsvarande fall om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende (66 Så andra stycket socialtjänstlagen1980: 620). Uppgifterna Skall lämnas även till en stämningsman som har anlitats av någon av de myndigheter som har rätt att få uppgifter (prop. 1981/82: 100 s. 66 f).

l lagstiftningsärendet uttalade dåvarande departementschefen (prop. s. 28) att det var angeläget att domstolar och kronofogdemyndighcter fick tillgång till de adressuppgifter beträffande parter och andra som de be— hövde för sin verksamhet samt att det var viktigt att delgivningsverksam— heten fungerade effektivt. Enligt departementschefen var det inte accepta— belt att delgivning kunde omöjliggöras av att den som söktes för delgivning var på ett sjukhus c. d. Den omständigheten att delgivning i vissa fall kunde uppfattas som menlig för den enskilde borde enligt departementschefen inte få hindra att polisen fick de adressuppgifter som behövdes för delgiv- ningsverksamheten. Tvärtom var det angeläget att delgivning kunde ske äVen med personer som vistades på sjukhus e. (1. Behovet av ett effektivt

• Sida 46
•  Original

Prop. 1984/85: 109 46

delgivningssystem vägde så tungt att det inte var acceptabelt att delgivning kunde omöjliggöras därför att myndigheterna inte kände till om en person befann sig på en vårdinrättning (prop. s. 17").

I promemorian konstateras att de uppgifter som kan erhållas från folk- bokföringen och postverket i många fall inte är tillräckliga för att delgiv- ning skall kunna ske. Inte heller de uppgifter som numera får lämnas ut beträffande personer som vistas på sjukhus och andra vårdinrättningar anses tillgodose behovet av uppgifter för delgivning av svårdelgivna perso- ner.

Det påpekas i promemorian att det hos myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten även finns andra uppgifter som kan ha stor betydelse för delgivningsverksamheten. Detta gäller framför allt uppgift om den söktes bostadsadress vid utskrivningen men även andra uppgifter som kan möjliggöra eller underlätta delgivning, t. ex. uppgift om arbetsgi- vare. övervakare eller annan kontaktperson. Vidare framhålls att uppgifter om enskilda som kan möjliggöra delgivning eller underlätta delgivning också finns hos åtskilliga andra myndigheter och inrättningar. I stor ut- sträckning omfattas även dessa uppgifter av sekretess och får inte lämnas ut för delgivningsändamål eller får lämnas ut först efter en intresseavväg- ning.

Enligt promemorian väger samhällets och även enskildas intresse av en effektiv delgivningsverksamhet över de intressen som sekretessbestäm- melserna är avsedda att skydda i dessa fall. Det föreslås därför att en myndighet skall vara skyldig att till en annan myndighet lämna ut uppgifter om den sökte som myndigheten har tillgång till, om uppgiften behövs för delgivning med den sökte. Detta bör gälla samtliga myndigheter som har tillgång till sådana uppgifter. För att undanröja behovet av särregleringari ett stort antal författningar föreslås att en sådan bestämmelse tas in i sekretesslagen.

När det gäller frågan vilka uppgifter som skall få lämnas ut görs i promemorian den bedömningen att det i första hand är uppgifter om den söktes bostadsadress eller annan vistelseadress och arbetsgivare som är av störst intresse från delgivningssynpunkt. Därutöver anses det inte vara möjligt att generellt ange vilka uppgifter som behövs för delgivningsända- mål. Även om en uppgift inte direkt leder fram till en adress på vilken delgivning kan ske. kan den utgöra en ledtråd i det fortsatta efterforsk- ningsarbetet. En uppgift om t.ex. vem som är övervakare för den sökte kan göra det möjligt för den handläggande myndigheten eller stämnings- mannen att genomföra delgivningen med övervakarens medverkan. Även en uppgift om den söktes telefonnummer kan i hög grad underlätta delgivn- ingsarbetet. I promemorian framhålls vidare att det i allmänhet inte torde innebära några svårigheter för den myndighet från vilken upp-gifter begärs att avgöra vilka uppgifter som kan antas ha betydelse i delgivningshän- seende och således bör lämnas ut.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1984/85: 109 47

Som jag nämnt tidigare har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Några remissinstanser har dock förordat en begränsning och en precisering av de uppgifter som får lämnas ut. Endast televerket har motsatt sig att förslaget genomförs.

För egen del får jag anföra följande. När det gäller uppgift om t.ex. bostadsadress är det en grundtanke bakom folkbokföringen att en sådan uppgift skall finnas beträffande samtli- ga personer som skall vara kyrkobokförda här i landet och att uppgiften skall vara tillgänglig för envar. Enligt 7 kap. IS & sekretesslagen gäller sekretess för en sådan uppgift endast om det av någon särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående skulle lida men om uppgiften röjs.

Promemorieförslaget innebär bl.a. att uppgift om en enskild persons postadress. tillfälliga vistelseadress. telefonnummer till bostaden eller till arbetsplatsen eller uppgift om var den är belägen bör få lämnas ut till en myndighet som behöver uppgiften för delgivning oavsett om sekretess gäller för uppgiften hos den myndighet där uppgiften finns. Av bl. a. 15 kap. 5 s' sekretesslagen följer att en myndighet är skyldig att på begäran av en annan myndighet lämna ut en uppgift som den förfogar över i den mån det inte föreligger hinder mot det på grund av sekretess eller arbetets behöriga gång. innebörden av förslaget är således att myndigheten skall vara skyldig att lämna ut en sådan uppgift till en myndighet som behöver den för delgivning enligt DL och att det skall ske utan någon intressepröv- ning enligt generalklausulen.

För min del anserjag att det är av stor betydelse från effektivitetssyn- punkt att en myndighet som behöver uppgift om adress, telefonnummer m.m. för att genomföra delgivning kan erhålla dem från en myndighet som har tillgång till uppgifterna. Det är också angeläget att utlämnandet av uppgifterna kan ske snabbt och utan något omständligt prövningsförfa- rande. i likhet med flertalet remissinstanser anserjag därför att promemo- rieförslaget bör genomföras såvitt avser sådana uppgifter.

En uppgift om var en person kan nås för delgivning kan ibland i sig eller i förening med den omständigheten att den förekommer hos en viss myndig- het vara av sådant slag att ett röjande av uppgiften måste anses vara till men för den som uppgiften rör. Jag tänker då närmast på sådana fall då den sökte är intagen i en kriminalvårdsanstalt eller någon vårdinrättning eller på något annat sätt är föremål för samhällets vård- eller stödåtgärder.

Även sådana uppgifter omfattas av promemorieförslaget. En stor majo- ritet av remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget att också sådana uppgifter skall få lämnas ut. Med hänsyn till intresset av en effektiv delgivningsverksamhet anser även jag att skyldigheten att lämna ut upp- gifter för delgivningsändamål bör omfatta också sådana uppgifter. Jag förordar alltså att förslaget genomförs i den delen. En förutsättning bör

• Sida 48
•  Original

Prop. 1984/85: 109 48

emellertid vara att uppgifterna i tillräcklig utsträckning skyddas hos den mottagande myndigheten. Jag återkommer strax till den frågan.

l promemorian föreslås också att även andra uppgifter om den sökte än var han kan nås för delgivning skall få lämnas ut om den mottagande myndigheten behöver uppgifterna för delgivning. Som exempel på sådana uppgifter nämns uppgift om övervakare eller någon annan kontaktperson för den sökte.

Som nämnts tidigare har några remissinstanser ansett att uppgiftsskyl- digheten bör begränsas och preciseras i förhållande till promemorieförsla- get. Enligt dessa remissinstanser bör skyldigheten omfatta endast adress- uppgifter, uppgift om arbetsgivare o.dyl. En remissinstans befarar att det kan bli svårt för den myndighet hos vilken uppgiften finns att avgöra om den behövs för delgivning hos den mottagande myndigheten och således får lämnas ut.

Enligt min mening kan uppgifter av nu ifrågavarande slag ibland ha betydelse från delgivningssynpunkt. Samtidigt kan de vara av mycket känslig natur för den sökte. Vidare kan det uppkomma tillämpningssvå- righeter när en myndighet skall avgöra om en viss uppgift har betydelse. i delgivningshänseende eller inte.

Jag förordar därför att uppgiftsskyldigheten begränsas till de från delgiv- ningssynpunkt i allmänhet viktigaste uppgifterna. nämligen adressupp- gifter samt uppgift om telefonnummer och arbetsplats. Beträffande andra uppgifter bör en begäran om utlämnade liksom nu föregås av en prövning enligt generalklausulen. Mitt förslag innebär också att — eftersom general- klausulen inte gäller för myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten — andra uppgifter än de tidigare nämnda inte kan erhållas från dessa myndigheter.

Vad slutligen gäller frågan huruvida uppgifter hos televerket om hemliga abonnemang skall få lämnas ut för delgivningsändamål görs i promemorian ingen skillnad mellan dessa och de uppgifter som jag har behandlat nyss. Enligt televerket talar dock starka skäl mot en sådan ordning. Verket förordar i stället att frågan om utlämnande liksom nu skall prövas i varje särskilt fall enligt generalklausulen.

De uppgifter som är intressanta i detta sammanhang är abonnentens namn, telefonnummer och på vilken plats telefonen finns installerad. Även uppgift huruvida någon innehar ett telefonabonnemang hör till denna kate- gori. Med hänsyn till den stora telefontätheten i vån land har dessa uppgifter stor betydelse inte bara i delgivningshänseende utan också i andra sammanhang, t.ex. när det gäller förundersökning i brottmål eller när en myndighet på ett snabbt och enkelt sätt vill komma i kontakt med en person.

Det finns ett mycket stort antal hemliga telefonabonnemang. En abon- nent som önskar ett hemligt abonnemang behöver inte ange orsaken till sin begäran. Grunden för det hemliga abonnemanget är alltså normalt okänd även för televerket.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1984/85: 109 49

Enligt televerket skulle många abonnenter avstå från ett telefonabonne- mang. om det inte fanns möjlighet till hemligt abonnemang. Enligt min mening är det emellertid inte möjligt att i avsaknad av en närmare utred- ning om detta förhållande bedöma hur stort antal abonnenter det kan röra sig om. Det är inte heller möjligt att göra någon generell bedömning av i vilka fall den enskildes intresse av att uppgifterna inte får lämnas ut för delgivningsmål är av sådant slag att det bör ha företräde framför samhället intresse av en effektiv delgivningsverksamhet.

Uppenbarligen finns det emellertid abonnenter som på grund av psykiskt eller fysiskt handikapp är beroende av att ha tillgång till telefon och som samtidigt har goda skäl för att låta abonnemanget vara hemligt. Jag anser också att man måste respektera att det finns enskilda som av integritets- skäl har skaffat sig ett hemligt abonnemang för att själva kunna bestämma vilka som bör ha tillgång till deras telefonnummer och inte behöva riskera att i sin bostad bli uppringda av okända personer.

Starka skäl talar därför emot att låta en myndighet utan intresseprövning enligt generalklausulen få ta del av en uppgift hos televerket om telefon- numret till en abonent som har hemligt abonnemang.

Vad jag har sagt nu tar sikte endast på uppgift om en fysisk persons telefonnummer till bostaden. När det gäller uppgift om telefonnummer till apparater som är installerade på andra platser än bostäder finns det enligt min mening inte skäl att göra något undantag från den föreslagna uppgifts- skyldigheten. Härav följer också att uppgift om telefonnummer till andra abonnenter än fysiska personer alltid bör kunna lämnas ut. Vidare bör uppgiftsskyldigheten omfatta även andra abonnentuppgifter hos telever- ket, t.ex. huruvida en viss person eller ett visst företag innehar ett abonne- mang eller var en telefonapparat finns installerad.

Sammanfattningsvis föreslår jag att uppgifter om adress, telefonnummer och arbetsplats som finns hos en myndighet bör få lämnas ut till en annan myndighet, om de behövs där för delgivning enligt DL oavsett om sekre- tess gäller för uppgifterna hos den myndighet som har tillgång till dem. Undantag bör dock göras för uppgifter som finns hos televerket om fysisk persons telefonnummer till bostaden. Sistnämnda uppgift bör dock liksom nu kunna lämnas ut efter en intresseprövning enligt generalklausulen.

] sammanhanget vill jag erinra om att det förslag om uppgiftsskyldighet som jag har behandlat tidigare ( avsnitt 3.3.1 ) innefattar skyldighet för parterna m. fl. att lämna uppgift även om hemligt telefonnummer till bosta- den. Som har nämnts där bör inte en sådan uppgift avkrävas en enskild, om det kan antas att det skulle innebära men för honom.

Jag övergår nu till att behandla frågan om behovet av sekretess för uppgifter i delgivningsverksamheten.

[ den reform som jag nu förordar finns flera inslag som talar för att sekretess i viss utsträckning bör gälla för uppgifter som förekommer i myndigheternas delgivningsverksamhet. Mitt förslag om att vissa annars

• Sida 50
•  Original

Prop. 1984/85: 109 50

sekretesskyddadc uppgifter skall få lämnas ut för delgivningsändamål inne- bär att sekretesskyddet för en uppgift i många fall upphör när den lämnas ut till en myndighet eller en stämningsman som har anlitats av en myndig- het för att genomföra stämningsmannadelgivning. Somjag har nämnt nyss kan en sådan uppgift vara av ömtåligt slag för den sökte. t.ex. att han är intagen i en vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller en kriminalvårdsan- stalt e.d. Av uppgiften kan framgå att den sökte står under övervakning eller är föremål för sociala stödåtgärder. Uppgiften kan även avse ett hemligt telefonnummer eller något annat förhållande som det skulle vara till men för den sökte eller någon närstående till honom om den röjdes.

Det ligger också i sakens natur att myndigheter och stämningsmän vid sitt efterforskningsarbete eller sina kontakter med den sökte kan få del av integritetskänsliga uppgifter beträffande den sökte och honom närstående personer. I sammanhanget villjag erinra om vad jag tidigare ( avsnitt 3.2.6 ) förordat om att myndigheterna skall dokumentera sina efterforskningsåt- gärder och redovisa dent på en särskild blankett till stämningsmännen i samband med att denne erhåller uppdraget. På samma sätt skall stämnings- mannen till myndigheten redovisa vilka åtgärder han har vidtagit för att delge den sökte. Redan idag torde f.ö. förekomma att stämningsmän i inte obetydlig omfattning noterar och sparar uppgifter om notoriskt svårdel- givna personer för att underlätta kommande delgivningar.

Behovet av sekretess för uppgifter om den sökte ökar också om prome- morieförslaget om terminalåtkomst till olika register för delgivningsända- mål genomförs.

Uppgifter om enskilda som förekommer i delgivningsverksamheten om- fattas redan nu i viss utsträckning av sekretess. En adressuppgift beträf- fande en misstänkt kan vara hänförlig till den s.k. förundersökningssek- retessen. Genomförs förslaget till ändring i sekretesslagen, kommer sek- retessen för en uppgift som är skyddad hos en myndighet att i vissa fall överföras till den domstol som har begärt att få del av uppgiften (jfr 12 kap. ] & första stycket sekretesslagen). Däremot torde sekretesskyddet falla bort, om uppgiften lämnas ut till en annan myndighet eller till en stäm- ningsman. Vidare torde de uppgifter som förekommer i stämningsmanna- verksamheten sakna sekretesskydd.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att sekretess bör gälla för integritetskänsliga uppgifter som förekommer i myndigheternas och stäm- ningsmännens delgivningsverksamhet. Det är också önskvärt att sekre- tesskyddet för sådana uppgifter blir enhetligt oavsett hos vilken myndighet uppgiften förekommer eller till vilken den lämnas ut.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att det i sekretesslagen tas in en bestämmelse om att sekretess skall gälla i verksamhet som avser del- givning enligt DL för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1984/85: 109 5]

3.3.5. Upplysningsskyldighet för fastighetsägare m.fl. samt arbetsgivare

Mitt förslag: Fastighetsägare — med vilkajämställs innehavare av tomt- rätt — arrendatorer och innehavare av bostadslägenhet samt arbetsgiva- re skall vara skyldiga att på förfrågan av en stämningsman lämna vissa upplysningar om den som söks för delgivning. Skyldigheten att lämna sådana upplysningar skall inte gälla närstående till den sökte. En ar- betsgivare som vägrar att lämna begärda uppgifter eller som lämnar oriktiga uppgifter skall kunna dömas till böter.

Promemorieförslagct: Motsvarar i huvudsak mitt förslag. 1 promemorian föreslås dock inte något undantag för närstående från upplysningsskyldig- heten. Enligt promemorieförslagct bör upplysningsskyldigheten vara straffsanktionerad även för fastighetsägare och innehavare av bostadslä- genhet (s. 8! —83).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller läm- nar det utan erinran. Ett par remissinstanser avstyrker förslaget om upp- lysningsskyldighet för arbetsgivare under hänvisning till den söktes integri- tet. Några instanser anser att upplysningsskyldigheten inte bör vara straff- sanktionerad. En remissinstans anser att man åtminstone vid delgivning i brottmål med den misstänkte bör från upplysningsskyldigheten undanta den personkrets som enligt 17 kap. ll % tredje stycket brottsbalken (BrB) inte kan ställas till ansvar för skyddande av brottsling.

Skäl för mitt förslag: I promemorian framhålls att det ibland är svårt för stämningsmännen att få upplysningar från fastighetsägare och arbetsgivare huruvida en viss eftersökt person bor i fastigheten resp. arbetar på arbets- platsen. Vissa arbetsgivare vägrar att lämna upplysningar om arbetstider och den anställdes bostadsadress. Det förekommer också att arbetsgivare hjälper den anställde att hålla sig undan delgivning.

I promemorian erinras om att fastighetsägare och innehavare av bo- stadslägenhet, som upplåter bostad åt annan. enligt 35 åfolkbokföringsför- ordningen (1967: l98) skall anmäla detta till pastorsämbetet i den försam- ling där fastigheten är belägen. Anmälan skall göras inom två veckor från inflyttningen. Fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet är vi- dare skyldiga att på förfrågan av folkbokföringsmyndigheten uppge om en viss person bor i fastigheten resp. lägenheten.

[ syfte att underlätta för stämningsmännen att få klarhet i om en viss person bor i en bostadslägenhet föreslås i promemorian att upplysnings- skyldigheten för fastighetsägare och bostadslägenhetsinnehavare utvidgas till att omfatta även förfrågningar från stämningsman. Fastighetsägare och motsvarande skall vara skyldiga att på begäran av stämningsman uppge om

• Sida 52
•  Original

Prop. 1984/85: 1095 IJ

den som söks för delgivning är bosatt i eller annars disponerar lokal i fastigheten och ange den närmare beskaffenheten i hans kända. boendet—ör- hållanden (t. ex. samboförhållanden. inneboende eller om endast lokal hyrs och ändamålet med denna förhyrning).

Det föreslås också att en arbetsgivare på motsvarande sätt skall vara skyldig att uppge om en viss person är anställd hos arbetsgivaren samt upplysa om dennes arbetstider. arbetslokal, bostads- och vistelseadress och annat som arbetsgivaren känner till och som kan underlätta delgivning. Det erinras om att arbetsgivare redan nu har en liknande upplysningsskyl- dighet gentemot skattemyndigheter (t.ex. 37 & taxeringslagett l956: 623). kronofogdemyndighetcr (4 kap. l5 & utsökningsbalken) och försäkrings- kassor (20 kap. 9 & lagen l962: 381 om allmän försäkring).

Vidare föreslås att upplysningsskyldigheten för fastighetsägare m.fl. samt för arbetsgivare straff—sanktioneras.

För egen del fårjag anföra följande. Som har nämnts tidigare har flertalet remissinstanser ställt sig bakom förslaget om skyldighet för fastighetsägare. innehavare av bostadslägenhet samt arbetsgivare att på förfrågan av en stämningsman lämna vissa upplys- ningar om den sökte.

Även jag anser att det är angeläget att stämningsmännen — framför allt i mera kvalificerade delgivningsfall — får rätt att inhämta upplysningar från fastighetsägare m. fl. samt arbetsgivare. Vad gäller de invändningar som har förts fram mot förslaget om upplysningsskyldighet för arbetsgivare får jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört om förfrågningar på den söktes arbetsplats för delgivningsändamål och delgivning genom stämningsman på den söktes arbetsplats (se avsnitt 3.2.3 ).

När det gäller omfattningen av den föreslagna upplysningsskyldigheten har RSV påpekat att innebörden av fastighetsägarens upplysningsskyl- dighet i folkbokföringssammanhang har varit förmål för tvekan. Fastig- hetsägare i större hyreshus känner vanligen inte till mer än vem som har tecknat hyresavtal eller till vem en lägenhet enligt fastighetsägarens god- kännande har upplåtits i andra hand. Någon aktiv åtgärd som t.ex. besök i lägenheten eller särskilda förfrågningar anser RSV knappast böra krävas av fastighetsägaren med hänsyn till lägenhetsinnehavarens integritet. Ver- ket hänvisar till att problem av detta slag kommer att behandlas av l983 års folkbokföringskommitté (Fi l983z04). RSV har även ifrågasatt om den föreslagna skyldigheten bör sanktioneras med ett bötesstraff med hänsyn till att det inte finns föreskrivet någon sanktion mot en fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet som underlåter att besvara en förfrågan från en folkbokföringsmyndighet huruvida en viss person bor i fastigheten eller lägenheten. Enligt RSV:s mening bör resultatet av kommitténs arbete avvaktas innan man tar ställning till frågan om lämplig sanktion.

Liknande synpunkter har anförts av SABO ifråga om svårigheterna för ägare till större hyresfastigheter. Som nämnts tidigare har förslaget om en

• Sida 53
•  Original

Prop. 1984/85: 109 53

straffsanktionerad upplysningsskyldighet på detta område avslyrkts av ett antal remissinstanser.

För min del anserjag att man vid utformningen av en bestämmelse om upplysningsskyldighet för fastighetsägare måste ta hänsyn till de syn- punkter som RSV m.fl. remissinstanser har fört fram. Skyldigheten bör därför i princip omfatta endast uppgift om httrttvida en viss person förhyr eller på annan grund disponerar en lägenhet eller en lokal i fastigheten. Men samtidigt är det önskvärt att en fastighetsägare som känner till att en viss person har i fastigheten också är skyldig att upplysa om det.

Beträffande omfattningen av upplysningsskyldigheten för innehavare av bostadslägenhet anserjag att promemorieförslaget bör genomföras.

När det gäller frågan om lämplig sanktion för vägran att lämna ifrågava- rande upplysningar eller för lämnande av oriktiga uppgifter anser jag i likhet med RSV att man bör avvakta resttltatet av folkbokföringskommit- téns arbete. Redan det förhållandet att en upplysningsskyldighet finns föreskriven i lag torde medföra att seriösa fastighetsägare i större utsträck- ning än nu kommer att lämna erforderliga uppgifter.

i förhållande till promemorieförslaget förordar jag den jämkningen att även arrendatorer och tomträttshavare skall vara upplysningsskyldiga.

Till frågan om undantag för den som är närstående till den sökte från skyldigheten att lämna upplysningar återkommerjag strax.

I fråga om omfattningen av upplysningsskyldigheten för arbetsgivare anser jag att promemorieförslaget bör genomföras. En arbetsgivare bör således vara skyldig att på begäran av en stämningsman uppge huruvida en person som söks för delgivning är anställd hos arbetsgivaren samt upplysa om den anställdes arbetstider och arbetsplats.

Promemorieförslaget innnebär att en arbetsgivare bör vara skyldig att upplysa även om andra förhållanden som rör anställningen och som kan underlätta delgivningen. Enligt RÅ kan detta leda till att för delgivningen betydelselösa men för den söktes personliga integritet viktiga uppgifter lämnas ut. RÅ förordar därför att upplysningsskyldigheten inskränks till att avse arbetstider och arbetsplats.

För min del anserjag att det är angeläget att upplysningsskyldigheten för arbetsgivare omfattar även nu ifrågavarande uppgifter. Sådana uppgifter kan också möjliggöra delgivning på annan plats än arbetsplatsen. Jag anser också att upplysningsskyldigheten är tillräckligt begränsad och preciserad genom kravet på att uppgiften dels skall röra anställningen och dels skall kunna antas underlätta delgivningen.

-I likhet med llertalet remissinstanser anserjag att upplysningsskyldighe- ten för arbetsgivare bör sanktioneras med bötesstraff. Jag förordar att promemorieförslaget i den delen genomförs. Som ett par remissinstanser har påpekat bör straffbestämmelsen omfatta även det fallet att oriktiga uppgifter har lämnats uppsåtligen.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1984/85: 109 54

Jag övergår nu till att behandla frågan om undantag för närstående till den sökte från skyldigheten att lämna uppgifter i nu berörda hänseenden.

] sitt remissvar har RÅ påpekat att promemorieförslaget om upplys- ningsskyldighet för fastighetsägare. innehavare av bostadslägenhet och arbetsgivare synes strida mot den rättsuppfattning som har kommit till uttryck i 17 kap. ll li tredje stycket brottsbalken angående skyddande av brottsling. Med hänsyn till att en viss krets av närstående personer har ansetts inte böra kunna ställas till ansvar för skyddande av brottsling bör. åtminstone när delgivningen avser en person som misstänks för brott. samma personkrets falla utanför den föreslagna straftbestämmelsen.

] likhet med RÅ anser jag att närstående till den sökte inte bör omfattas av den upplysningsskyldighet som jag nu har förordat. Detta bör enligt min mening gälla oavsett om den sökte är misstänkt för brott eller inte. En bestämmelse som endast undantar närstående till en för brott misstänkt person som söks för delgivning skulle vålla praktiska svårigheter eftersom en stämningsman endast i undantagsfall känner till innehållet i delgivnings- försändelsen. Av hänsyn till bl.a. den söktes integritet bör nämligen en stämningsman i allmänhet inte ha rätt att ta del av innehållet i försändel- sen.

En bestämmelse om begränsning av upplysningsskyldigheten för fastig- hetsägare m.fl. och arbetsgivare bör lämpligen utformas efter förebild från bestämmelsen i 36 kap. 3 s RB om undantag från vittnesplikten beträffan- de närstående till part.

En sådan lösning innebär att bl.a. make. sammanboende. barn och föräldrar till den sökte inte blir skyldiga att lämna ifrågavarande uppgifter till stämningsmännen. En arbetsgivare som står i ett sådant förhållande till den sökte omfattas naturligtvis inte heller av sanktionsbestämmelsen. I sammanhanget villjag emellertid understryka att den nu förordade undan- tagsbestämmelsen givetvis inte hindrar att närstående till den sökte frivil- ligt lämnar begärda upplysningar till stämningsmännen.

3.3.6 Stämningsmäns rätt att erhålla tillträde m. m.

Mitt förslag: Fastighetsägare m.fl. samt arbetsgivare blir skyldiga att medverka till att stämningsmän får tillträde till fastigheter och arbets- platser för att genomföra delgivning. Stämningsmän får vidare rätt till tillträde till enskilt område som inte utgör bostad samt rätt att påkalla biträde av polismyndighet. om tillträde vägras dem. Domstol kan beslu- ta om att husrannsakan får ske för att söka efter den som skall delges en stämning i brottmål i de fall fängelse är stadgat för brottet.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag utom såvitt avser kravet på att det skall vara stadgat fängelse för brottet för att husrannsakan skall få ske (5. 93—99).

• Sida 55
•  Original

Prop. 1984/85: 109 55

Remissinstanserna: Flertalet remissinstansertillstyrker eller lämnar försla- gen utan erinran. Ett par remissinstanser anser att förslaget om att hus- rannsakan skall få företas för delgivning är alltför långtgående medan andra menar att det är alltför restriktivt utformat. Från några håll förordas att möjligheten att företa husrannsakan begränsas till de fall i vilka fängelse ingår i straffskalan för brottet. Det föreslås också att åklagare och polis- chefspersonal bör få rätt att besluta om åtgärden. åtminstone i brådskande fall. En remissinstans anser att tillträdesrätten för stämningsmän bör be- gränsas till skydd för bl. a. yrkes- och försvarshemligheter.

Skäl för mitt förslag:

Tillträdesrätt för stämningsmän

Det finns f. n. inte någon rätt för stämningsmän att erhålla tillträde till ett privat område för att genomföra delgivning. Vägras stämningsmän tillträde till arbetsplatser. fastigheter eller andra lokaler eller områden, kan delgiv- ningen inte genomföras där. I vissa fall redovisas då uppdraget till upp- dragsgivaren med hindersbevis. l andra fall försöker stämningsmännen vänta ut den som skall delges eller delge handlingen på annan tid och plats.

En närbesläktad situation är att stämningsmannen hindras från att få tillträde till den lokal eller det område där delgivningen kan genomföras genom att dörrar eller grindar stängts och låsts eller någon liknande åtgärd vidtagits. Det har t.ex. blivit allt vanligare att ytterdörrar till hyresfastig- heter hålls låsta. Även i sådana situationer måste stämningsmannen enligt gällande ordning avbryta delgivningsförsöket. Han har inte rätt att bryta lås eller på annat sätt bereda sig tillträde till slutna utrymmen.

l promemorian föreslås att det införs en skyldighet för fastighetsägare och arbetsgivare att medverka till att bereda stämningsmän tillträde till fastigheter resp. arbetsplatser för att där genomföra delgivning samt att den regeln kompletteras med en bestämmelse om att stämningsmän har rätt att gå in i sådana lokaler eller på sådana områden för att genomföra delgivning. Det föreslås också att en stämningsman får lagstadgad rätt att begära biträde av en polismyndighet för att genomföra delgivning i de fall han vägras tillträde till sådana lokaler eller områden.

Förslagen har godtagits av de flesta remissinstanserna. Ett par remissin- stanser har dock motsatt sig att stämningsmän får tillträdesrätt till arbets- platser med hänvisning till att delgivning enligt deras mening inte bör ske på den söktes arbetsplats.

För min del anser jag att det är av stor betydelse från effektivitetssyn- punkt att stämningsmännen nu får en lagstadgad tillträdesrätt till fastighe- ter och arbetsplatser för att genomföra delgivning. Under förutsättning att undantag görs för den mest privata sfären. dvs. någons bostad. torde en sådan tillträdesrätt i allmänhet inte innebära något nämnvärt intrång för den enskilde. Vad gäller delgivning på den söktes arbetsplats får jag hänvisa till vad jag tidigare har sagt i den frågan.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1984/85: 109 56

Av bestämmelserna i 8 och 9 5.5 DF följer att delgivningen med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt e.d. eller på sjukhus eller tjänstgör i försvarsmakten bör ske genom någon tjänsteman eller efter samråd med styresman eller den söktes chef. Med hänsyn härtill anser jag inte att det finns något behov av att begränsa den nu föreslagna tillträdesrätten för stämningsmän. Inte heller när det gäller skyddet för yrkeshemligheter torde det finnas något praktiskt behov av särskilda regler.

Som föreslås i promemorian bör tillträdesrätten för stämningsmän kom- pletteras med en skyldighet för fastighetsägare och arbetsgivare att med- verka till att stämningsmännen får tillträde till fastigheter och arbetsplatser för att genomföra delgivning. En motsvarande skyldighet bör finnas även för andra än fastighetsägare. t.ex. arrendatorer och hyresgäster. som disponerar över sådana lokaler.

Enligt promemorieförslaget bör tillträdesrätten gälla för — förutom stämningsmän — även övriga funktionärer som räknas upp i 24 & DL. dvs. de vars intyg gäller som fullt bevis om delgivning. Förslaget innebär att bl. a. posttjänstemän och nämndemän vid tingsrätt får en sådan rätt.

För min del anser jag att personkretsen bör begränsas till de tjänstemän som i sin verksamhet generellt sett har störst behov av att få tillträde till fastigheter och arbetsplatser för att genomföra delgivning. Förutom den som har förordnats som stämningsman bör således endast åklagare. polis- man. kronofogde och exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet ha rätt att för genomförande av delgivning påfördra tillträde till ifrågavarande platser.

Om den som äger eller disponerar över sådana privata områden som nu avses vägrar att medverka till att stämningsmannen får tillträde eller hind- rar honom att gå in. föreslås i promemorian att stämningsmannen ges en lagstadgad rätt att påkalla biträde av polis för att bereda sig tillträde.

Även detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

I likhet med vad som sägs i promemorian anser jag att stämningsmän inte bör ges rätt att med våld bereda sig tillträde till ifrågavarande platser. Liksom vissa andra tjänstemän (se t. ex. 4 kap. 38 Q' fastighetsbildningsla- gen l970:988). som i en motsvarande situation skall genomföra en tjäns- teåtgärd. bör stämningsmannen i detta läge i stället ha möjlighet att påkalla biträde av polis. [ fråga om polismannens rätt att använda våld för att bereda stämningsmannen tillträde till det privata området för att genomfö- ra delgivning får allmänna bestämmelser om polismans befogenhet att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd tillämpas (jfr IO & första stycket 5 polislagen1984: 387).

En konsekvens av den nu föreslagna regleringen blir att i princip inte heller en polisman som verkställer ett delgivningsuppdrag får rätt att bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad för att genomföra delgivning i de fall den eftersökte vägrar att släppa in honom.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1984/85: 109 57

Med hänsyn till den enskildes intresse av skydd för sin personliga integritet bör en så ingripande åtgärd tillåtas endast i undantagsfall. Dessa fall kommerjag att behandla i följande avsnitt.

Husrannsakan

Om den som söks för delgivning inte kan nås av stämningsmannen kan ofta surrogatdelgivning, kungörelsedelgivning eller s.k. spikning använ- das. I vissa fall är emellertid detta inte tillåtet. Det gäller bl. a. delgivning av stämning i brottmål (33 kap. 6 5 RB). Om stämningsmannen vet att den sökte uppehåller sig i t.ex. en lägenhet men vägrar att öppna dörren. finns f. n. inget verksamt medel för att genomföra delgivningen. Genom att hålla sig undan delgivning av stämningen kan den misstänkte förhala eller t.o.m. förhindra att brott som han eller hon begått beivras. Påföljd för brott får nämligen inte ådömas om inte den misstänkte häktats eller delgi- vits stämning inom viss tid. som varierar beroende på brottets svårhets- grad (35 kap. ! & brottsbalken ).

] promemorian föreslås att reglerna om husrannsakan i 28 kap. RB kompletteras med en bestämmelse om att husrannsakan får ske i syfte att eftersöka den som skall delges en stämning i brottmål. Sådan husrannsa- kan skall enligt förslaget beslutas av domstol antingen självmant eller på yrkande av den polismyndighet. som har uppdraget att genomföra stäm- ningsmannadelgivning. Avsikten är att husrannsakan för delgivningsända- mål skall få tillgripas endast om andra möjligheter till delgivning har prövats utan framgång eller på goda grunder bedöms utsiktslös.

Som har nämnts tidigare har förslaget tillstyrkts eller lämnats titan erinran av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser anser emel- lertid att förslaget är alltför långtgående medan andra menar att det är alltför restriktivt utformat. Från några håll framförs önskemål om att beslut om husrannsakan bör få fattas även av åklagare eller polismyn- dighet.

För egen del fårjag anföra följande. Som framhålls i promemorian kan det inte godtas att en person som är misstänkt för brott skall kunna undandra sig lagföring och straff genom att hålla sig undan delgivning. Det finns därför starka skäl att skapa ett verksamt medel för att genomföra delgivning i sådana fall. även om delgiv- ningsmetoden skulle bli mer ingripande än vad som annars accepteras.

Enligt 23 kap. 7 & RB får den som inte hörsammar kallelse till förhör under förundersökning hämtas till förhöret. Om det behövs får husrannsa- kan (även i bostad) användas för att genomföra hämtningen (28 kap. 2 5 RB). Enligt 46 kap. 15 & RB får en tilltalad som efter kallelse inte inställer sig till huvudförhandling i domstol hämtas till förhandlingen. I sådana fall får husrannsakan användas för att eftersöka den tilltalade (28 kap. 2 5 RB). Detsamma gäller för målsägande och vittnen som inte inställer sig (46 kap. l4 & och 36 kap. 20 åjämfört med 28 kap. 2 & RB). Även i vissa tvistemål

• Sida 58
•  Original

Prop. 1984/85: 109 58

kan parter och vittnen hämtas till förhandling och därvid eftersökas genom husrannsakan (se bl. a. 44 kap. 3 & och 36 kap. 20 åjämfört med 28 kap. 2 5 RB). Även i konkurssammanhang kan hämtning ske med hjälp av husrann- sakan (se bl. a. 94 & konkurslagen).

Mot bakgrund av de bestämmelser som finns om hämtning med hjälp av husrannsakan kan det knappast anses alltför långtgående att införa en möjlighet att använda husrannsakan i fall då det är nödvändigt för att stämning i brottmål skall kunna delges. särskilt om tillräckliga garantier ges för att möjligheten inte används i onödan. Med hänsyn till den integri- tetskränkning för den enskilde som en sådan åtgärd innebär bör dock som förutsättning gälla att det är fråga om ett brott av allvarligare slag. En lämplig avgränsning är att det för brottet skall vara stadgat fängelse.

Som har föreslagits i departementspromemorian bör för att garantera att tvångsmcdlet används restriktivt endast domstol vara behörig att besluta om åtgärden. [ nu avsedda fall torde frågan om husrannsakan för delgiv- ningsändamål oftast aktualiseras av domstolen själv. Den bör därför själv- mant kunna ta upp frågan. Vidare bör frågan kunna tas upp på framställ- ning av polismyndighet eller åklagare.

3.3.7. Telefondelgivning

Mitt förslag: En myndighet får per telefon överbringa innehållet i kal- lelser. meddelanden och andra handlingar av enkel beskaffenhet till den sökte. Handlingen skall därefter sändas till denne med posten i vanligt brev. Delgivning anses därefter ha skett. Telefondelgivning får dock inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar varigenom mål eller ärenden väcks.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (5. l03—105). frånsett att en del redaktionella justeringar av promemorieförslaget gjorts i mitt förslag.

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget. Några är tvek- samma eller avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte kan anses tillgodose rättssäkerheten. Från flera håll uttalas önskemål om en precise- ring av i vilka fall delgivningsformen skall få användas.

Skäl för mitt förslag: Åtskilliga av de handlingar som f. n. delges har ett enkelt innehåll. Det gäller t.ex. kallelser till förhandlingar eller andra sammanträden. förelägganden av olika slag och meddelanden om inställda förhandlingar. Även vissa beslut kan vara av sådan beskaffenhet.

För dessa fall föreslås i departementspromemorian att delgivning skall kunna ske per telefon. Förslaget innebär att en myndighet skall kunna per

• Sida 59
•  Original

Prop. 1984/85: 109 59

telefon överbringa innehållet i handlingen till den sökte och därefter skicka handlingen till denne med posten i vanligt brev. Den sökte skall anses delgiven när handlingen har avsänts. Vidare föreslås att delgivningsformen inte skall få användas för delgivning av stämningsansökningar eller av andra ansökningar varigenom talan anhängiggörs.

Som redan nämnts har förslaget godtagits av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget och ansett att det inte uppfyller de rättssäkerhetskrav som bör ställas på ett delgivningsför- farande.

Enligt min mening ger förslaget möjlighet till betydande effektivitets- vinster och bör kunna medföra en avkortning av handläggningstiden i många mål och ärenden. Telefondelgivning av kallelser till t.ex. en för- handling eller något annat sammanträde underlättar även myndighetens arbetsplanering genom att delgivningsfrågan kan klaras ut på ett tidigt stadium.

Som anförs i departementspromemorian torde det sällan finnas anled- ning att anta att den som tar emot en telefondelgivning skulle ljuga om sin identitet. Särskilt när det gäller delgivning med den som har fast bostad eller fast arbete och som kontaktas i bostaden eller på arbetsplatsen torde risken för misstag vara obetydlig. I sammanhanget vill jag erinra om vad jag tidigare ( avsnitt 3.3.1 ) förordat om en ökad uppgiftsskyldighet för parterna. vilken ger myndigheterna tillgång dels till aktuella telefonnum- mer och dels ökade möjligheter till kontroll av den uppringdes identitet.

När det gäller risken för missuppfattning av innehållet i den handling som läses upp för den sökte per telefon innebär promemorieförslaget att en telefondelgivning alltid skall följas av en skriftlig bekräftelse av innehållet i handlingen. dvs. att handlingen sänds till den sökte med posten. Risken för missuppfattning minskas också genom kravet på att innehållet skall vara av enkel beskaffenhet för att telefondelgivning skall få användas. Vidare har den sökte möjlighet att ställa frågor till den tjänsteman som genomför delgivningen samtidigt som denne genom frågor till den sökte kan kontrol- lera att denne rätt har uppfattat meddelandet. Jag vill också erinra om att telefondelgivning inte skall få ske av stämningsansökningar och andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs.

Sammanfattningsvis anserjag att den föreslagna möjligheten till telefon- delgivning inte vållar några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. I likhet med flertalet remissinstanser förordar jag att förslaget genomförs. Telefondelgivning bör alltså få ske när'det med hänsyn till omständigheter- na bedöms som lämpligt.

Flera remissinstanser har framställt önskemål om en precisering av vilka handlingar som skall anses vara av sådan enkel beskaffenhet att de får delges per telefon.

För egen del anser jag att det med hänsyn till DL: s omfattande tillämp- ningsområde inte skulle vara lämpligt och knappast ens möjligt att i lag

• Sida 60
•  Original

Prop. 1984/85: 109 60

ange vilka handlingar som kan telefondelgcs. Som en remissinstans har påpekat måste hänsyn även tas till den söktes förmåga att motta delgivning per telefon. Om den sökte på grund av Språksvårigheter eller av någon annan orsak. t.ex. ålderdom eller alkoholproblem. har svårt att tillgodo- ' göra sig innehållet i den handling som läses upp. bör delgivningsförsöket avbrytas och i stället ersättas med delgivning i någon annan form.

Vad gäller frågan om vid vilken tidpunkt delgivning skall anses ha skett har ett par remissinstanser förordat tidpunkten för tclefonsamtalet. Med hänsyn till vikten av att bekräftelsen sänds till den sökte anserjag emeller- tid att man bör hålla fast vid den lösning som föreslås i promemorian. Vid telefondelgivning skall delgivning således anses ha skett först. när bekräf- telsen har avsänts. Detta stämmer också överens" med vad som gäller i fråga om surrogatdelgivning enligt 12 och 13 5.5 DL.

Enligt promemorieförslaget bör endast myndigheter få verkställa tele- fondelgivning. Jag ansluter mig till det förslaget. Uppgiften bör kunna handhas av tjänstemän som har behörighet att handlägga delgivningsfrå- gor. Närmare bestämmelser om kontroll av den söktes identitet. dokumen- tation av samtalet etc. kan meddelas i DF.

! promemorian berörs också förfarandet att låta den som skall delges muntligen bekräfta vid ett telefonsamtal att han eller hon har erhållit delgivningsförsändelscn. Ett sådant förfarande är inte att jämställa med den nu föreslagna delgivningsformen utan innebär endast ett alternativt sätt att skaffa bevisning för att delgivning har skett.

l promemorian förordas att detta förfarande tillämpas i större utsträck- ning än nu samt att bekräftelsen, liksom andra förhållanden som kan bli av betydelse vid en eventuell utredning om omständigheterna vid bekräftel- sen. antecknas på lämpligt sätt. Ett par remissinstanser har upplyst att de redan nu i stor utsträckning tillämpar ett sådant förfarande. t.ex. i sam- band med underrättelse om utmätning.

Jag delar den uppfattning som här kommit till uttryck i promemorian och anser alltså att DL ger utrymme för ett tillvägagångssätt av aktuellt slag utan att någon särskild föreskrift behöver införas.

3.3.8 Surrogatdelgivning med arbetsgivare

Mitt förslag: Promemorieförslaget om surrogatdelgivning med den söktes arbetsgivare genomförs inte.

Promemorieförslaget: Enligt promemorieförslaget skall surrogatdelgivning få ske genom att handlingen lämnas till arbetsgivaren eller någon anställd på kontoret. Meddelande om att handlingen har lämnats till arbetsgivaren eller en anställd skall sändas med posten till den sökte. Delgivning anses ha

• Sida 61
•  Original

Prop. 1984/85: 109 61

skett när detta fullgjorts. l promemorian föreslås också att en arbetsgivare skall vara skyldig att medverka till surrogatdelgivning (s. 105— 107).

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser avstyrker dock förslaget och anser att det inte är förenligt med rimliga krav på skydd för den enskildes integn'tet. Man menar att det finns risk för att den söktes arbetsgivare, förman och arbetskamrater får kännedom om eller i varje fall ökad anledning att spekulera över dennes privata förhållanden. Detta skulle kunna medföra att den sökte hamnar i en utsatt position och att hans arbetsförhällanden påverkas negativt. En remissinstans anser att det måste vara utomordent- ligt generande för både arbetsgivaren och den anställde att delgivning eller en förfrågan i anledning därav sker på arbetsplatsen. Enligt samma remiss— instans måste det hållas för visst att detta sprider sig och därmed förorsa- kar stort obehag för den som. kanske med orätt, utsätts för en ansökan om betalningsföreläggande eller annat. Några remissinstanser tar upp frågan om en arbetsgivare skall ha rätt att vägra medverka till surrogatdelgivning eller inte. Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte den föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att vid surrogatdelgivning ta emot delgiv- ningshandlingen och överlämna den till den sökte även bör gälla den med vilken surrogatdelgivning kan ske redan enligt nuvarande bestämmelser.

Skäl för mitt förslag: Om en enskild person som söks för delgivning har känt hemvist här i landet men inte träffas där, får delgivningshandlingarna lämnas till någon vuxen medlem av hans hushåll eller. om sådan person inte anträffas, till den söktes hyresvärd eller fastighetsskötare. om de bori samma hus. Driver den som skall delges rörelse med fast kontor och anträffas han inte där under normal arbetstid. får handlingarna lämnas på kontoret till någon som är anställd där (12 5 första stycket DL, s.k. surrogatdelgivning). Skulle stämningsmannen få upplysning om att den sökte är bortrest för mera avsevärd tid eller att delgivningsförsändelsen av annan anledning inte kan komma honom till handa inom rimlig tid. bör surrogatdelgivning inte ske (Gärde rn. fl.. Nya Rättegångsbalken. s. 449 f). Har surrogatdelgivning skett. skall meddelande om det sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress (12 å andra stycket samma lag). För en juridisk person som skall delges gäller särskilda regler.

1 promemorian framhålls att stämningsmän ibland har problem vid del- givningsförsök på arbetsplatser. bl.a. genom att arbetstagare håller sig undan. Det förekommer även att arbetsgivare aktivt hjälper sina arbetsta- gare att hålla sig undan delgivning. Det föreslås därför att — på samma sätt som den som driver rörelse med fast kontor kan delges genom att handling- en lämnas på kontoret till någon som är anställd där — en arbetstagare som inte anträffas på arbetsplatsen skall kunna surrogatdelges genom att hand- lingen lämnas till arbetsgivaren eller till någon anställd på kontoret. Detta

• Sida 62
•  Original

Prop. 1984/85: 109 62

föreslås gälla oavsett om arbetsgivaren är en fysisk eller enjuridisk person.

Som nämnts tidigare har promemorieförslaget godtagits av de flesta remissinstanserna. Flera remissinstanser har emellertid motsatt sig att förslaget genomförs med hänvisning till riskerna för att den enskildes integritet skulle kunna komma att åsidosättas.

Det finns i dag inte något hinder mot att delgivning sker på den söktes arbetsplats. 1 RPst anvisningar för förfarandet vid delgivning genom stämningsman (se bilaga 4 till departementspromemorian) ges vissa rekom- mendationer beträffande stämningsmannens uppträdande. Där sägs bl.a. att en stämningsman bör i möjligaste mån undvika att den sökte utsätts för utomståendes uppmärksamhet eller att han på annat sätt åsamkas obehag. För de fall där den sökte håller sig undan eller av andra skäl är svåranträff— bar kan det ibland vara påkallat att stämningsmannen skaff r sig kontakt med den sökte efter förfrågningar hos andra myndigheter, hos arbetsgivare eller privatpersoner, om delgivning i mera diskreta former har misslyckats eller bedöms som utsiktslös. Vidare sägs i anvisningarna att delgivning under samma förutsättningar kan vara berättigad på annan plats än den söktes hem.

Delgivning genom stämningsman på den söktes arbetsplats förekommer i dag i en inte obetydlig omfattning. likaså förfrågningar med anledning av en förestående delgivning när den sökte är svåranträffbar eller försöker att hålla sig undan. Att — såsom några remissinstanser synes vara inne på — lagstiftningsvägen förbjuda stämningsmannadelgivning på den söktes ar- betsplats bör inte komma i fråga. Jag vill i sammanhanget hänvisa till vad jag har anfört i avsnitt 3.2.3 om att den som inte vill medverka till delgiv- ning i enklare och mindre uppseendeväckande former därmed också bör få finna sig i det obehag det kan innebära att andra delgivningsmetoder används. 1 många fall torde delgivningsförsök på den söktes arbetsplats vara den enda möjligheten att få honom eller henne delgiven. Det finns inte heller anledning anta att stämningsmännen inte skulle följa RPS anvisning- ar och således genomföra sitt uppdrag med tillbörlig hänsyn till den söktes integritet.

Promemorieförslaget innebär att man öppnar möjlighet att i vissa fall genomföra delgivning även om den sökte inte anträffas på sin arbetsplats under sin vanliga arbetstid. Sådan delgivning föreslås kunna ske med arbetsgivaren eller med någon anställd på dennes kontor. Surrogatdelgiv- ning skulle alltså kunna ske med t. ex. en arbetskamrat till den. sökte. Detta innebär naturligtvis en betydande risk för att det på arbetsplatsen sprids att en viss person söks för delgivning, vilket kan vålla den sökte obehag. Detta talar starkt för att i vart fall förslaget i den delen inte bör genomföras.

Det finns skäl som talar för att surrogatdelgivning bör kunna ske med åtminstone den söktes arbetsgivare. Samtidigt måste beaktas att ett förfa- rande där arbetsgivaren aktivt medverkar i själva delgivningen kan — med rätt eller orätt — upplevas som mycket besvärande för den anställde. Även

• Sida 63
•  Original

Prop. 1984/85: 109 63

för arbetsgivaren kan en delgivning i den formen kännas besvärande och kanske påverka förhållandet till arbetstagaren negativt. Jag har därför stannat för att inte nu föreslå att surrogatdelgivning med arbetsgivaren införs som en ny delgivningsform. I den bedömningen väger jag in att de förbättringar av delgivningsförfarandet som jag i övrigt föreslår kan antas minska behovet av en sådan delgivningsform. Jag är emellertid beredd att på nytt ta upp frågan om det skulle visa sig att det finns ett påtagligt behov av att kunna genomföra surrogatdelgivning med en arbetsgivare. framför allt i de fall då den sökte inte kan förmås att medverka till delgivning i någon annan form.

3.3.9 Delgivning med juridiska personer

Mitt förslag: Något förslag läggs inte fram om nya bestämmelser om delgivning med juridiska personer.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (s. 107—109).

Remissinstanserna: Två remissinstanser har närmare berört frågan om delgivning med juridiska personer. En av dem ifrågasätter om man inte bör överväga möjligheten av att låta den senast registrerade styrelsen och en registrerad firmatecknare alltid vara behörig att ta emot en delgivning och även skyldiga att företräda den juridiska personen. Den andra anser att kungörelsedelgivning bör få användas vid delgivning med en juridisk per- son som saknar registrerad styrelse.

Skäl för mitt förslag: Enligt 8 kap. 15 St aktiebolagslagen skall ett aktiebolag anmäla till patent- och registreringsverket vilka som har utsetts till styrel- seledamöter. verkställande direktör och firmatecknare. Vidare skall bola- get anmäla till registermyndigheten när det skett ändring bl.a. beträffande vilka som företräder bolaget och tecknar dess firma. Anmälan skall ske genast efter det att ändringen inträffat. Liknande regler gäller för andra juridiska personer. Ett aktiebolag skall dessutom årligen till registermyn- digheten skicka in en aktuell förteckning över bl.a. styrelseledamöter, verkställande direktör och firmatecknare.

Delgivning med juridiska personer sker normalt med den som enligt registerutdrag från registermyndighet är behörig företrädare för den juri- diska personen. l promemorian framhålls att det inte så sällan inträffar att någon senare gör invändning om att delgivningen inte har skett med behö- rig företrädare samt företer ett protokoll från den juridiska personens beslutande organ. som utvisar att någon annan än den som delgivits hand- lingarna vid tidpunkten för delgivningen var ensam behörig att företräda den juridiska personen. Ett sådant protokollfäst beslut behöver inte vara

• Sida 64
•  Original

Prop. 1984/85: 109 64

registrerat hos registermyndigheten för att vara gällande vid delgivnings- tillfället. Därigenom är det möjligt att sabotera redan genomförda delgiv- ningar genom antedatering av styrelseprotokoll.

Problemet har också uppmärksammats av kommissionen mot ekono- misk brottslighet i dess slutbetänkande (SOU 1984: 15). Enligt kommis- sionens uppfatttning (s. 216) talar starka skäl för att en avgång som styrel- seledamot ges rättsverkan först i och med att belutet registreras. En sådan ordning fordrar emellertid en avsevärt större snabbhet i registreringsförfa- randet än som f. n. är fallet och en översyn av de nuvarande resurserna hos patent- och registreringsverket. Med hänsyn till det och till att rättspraxis har skärpts (se NJA 1979 s. 655) avstår kommissionen att lägga fram något formellt förslag i den riktningen men anser att frågan bör uppmärksammas i samband med att andra aktiebolagsrättsliga frågor tas upp i lagstiftnings- sammanhang.

Jag delar kommissionens uppfattning och avser inte att i detta lagstift- ningsärende föreslå några nya bestämmelser med sådan inriktning. Jag anser inte heller att kungörelsedelgivning är någon framkomlig väg att lösa ifrågavarande problem. Frågan bör emellertid ägnas fortsatt uppmärksam- het och tas upp på nytt i ett annat sammanhang.

3.3.10 Ikraftträdande

Det är angeläget att den av mig nu förordade reformen kan genomföras så snart som möjligt. Med hänsyn till bl.a. det förberedelsearbete som behövs beträffande blanketter, utbildning m.m. förordar jag att de före- slagna bestämmelserna får träda i kraft den 1 juli 1985.

Något behov av övergångsbestämmelser anser jag inte föreligga.

Prop. 1984/85:109 65

5.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Förslaget innebär att bestämmelserna i RB om husrannsakan i viss utsträckning görs tillämpliga på delgivning av stämning i brottmål samt att parternas skyldighet att lämna uppgifter till domstolen för delgivningsän- damål skärps. Vidare skallen domstol i vissa fall ktinna avvisa en ansökan som inte innehåller för delgivning behövliga uppgifter. Parter. vittnen m.11. skall också kunna föreläggas vid vite att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

28 kap. 2 5

l paragrafen har gjorts det tillägget att husrannsakan får användas även för att eftersöka den som skall delges stämning i brottmål. Frågan har behandlats i avsnitt 3.3.6 i den allmänna motiveringen.

En förutsättning för att husrannsakan skall få ske för delgivning av stämning är att stämningen aVser ett brott för vilket det är stadgat fängelse. Det ligger i sakens natur att husrannsakan bör användas endast om det är nödvändigt för att delgivningen skall kunna genomföras. Andra möjlighe- ter att genomföra delgivningen bör alltså först ha prövats utan framgång eller kunna på goda grunder bedömas utsiktslösa. t.ex. med hänsyn till erfarenheter från tidigare delgivningsärenden beträffande samme person.

4 och 5 åå

Enligt 45 krävs alltid beslut av rätten för att husrannsakan skall få användas för delgivningsändamål. Rätten kan ta upp frågan antingen själv- mant, t. ex. sedan andra delgivningsförsök misslyckats. eller efter yrkande av polismyndighet eller åklagare.

I 5 & finns en bestämmelse om att polisman i brådskande fall själv får företa husrannsakan. dvs. utan beslut av undersökningsledaren. åklagaren eller rätten. Den möjligheten bör inte finnas när det gäller husrannsakan för delgivningsändamål.

33 kap. 1 9"

Förevarande paragraf innehåller f.n. i andra och tredje styckena be- stämmelser om de uppgifter om sig själv och om motparten som en part skall ange i sin första inlaga i en rättegång. Denna uppgiftsskyldighet har byggts ut i enlighet med vad som förordats i avsnitt 3.3.1 .

Ändringarna i andra stycket innebär att de uppgifter om egna förhållan- den som en part enligt nuvarande bestämmelser bör men inte är skyldig att lämna i fortsättningen alltid skall finnas med i hans första inlaga till rätten. Detta gäller uppgift om yrke. telefonnummer och andra omständigheter som har betydelse för delgivning med honom.

Uppgift om postadress är redan nu obligatorisk. För att markera att

• Sida 69
•  Original

Prop. 1984/85: 109 69

adressen skall vara användbar för delgivning har uttryckligen angetts att uppgiften skall avse den aktuella postadressen (jfr sjätte stycket).

Vidare har partens uppgiftsskyldighet byggts ut och omfattar även upp- gift i förekommande fall om organisationsnummer. adress till arbetsplats samt telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen. En part är också skyldig att lämna uppgift om annan adress än postadressen där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman. Härmed avses bl.a. uppgift om bostads- eller besöksadress om denna inte sammanfaller med post- adressen. När postadressen utgörs av boxnummer kan sålunda uppgift behövas om t.ex. gatuadress där stämningsmannadelgivning kan ske.

Till förhållandena i övrigt av betydelse för delgivning med parten hör t.ex. uppgifter om tillfälligt byte av vistelscort. längre resor. skiftarbete e.d.

Bestämmelserna tar sikte endast på enskilda parter. Motsvarande upp- gifter bör dock lämnas av myndigheter. givetvis med de begränsningar som följer av egenskapen av myndighet.

I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse om att motsvarande uppgifter skall lämnas om en parts ställföreträdare i de fall denne för partens talan. Till samma stycke har förts över nuvarande bestämmelser om vilka uppgifter som skall lämnas beträffande en parts ombud.

[ nuvarande tredje stycket anges att en stämningsansökan bör innehålla uppgifter om svaranden i de hänseenden som sägs i andra stycket. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har skyl- digheten att i stämningsansökan lämna uppgifter om svaranden byggts ut. De nya bestämmelserna har tagits upp ijiiirtle styrker.

Bestämmelserna innebär att en stämningsansökan alltid skall innehålla motsvarande uppgifter om motparten som en enskild part enligt andra stycket skall lämna om sig själv. Härifrån har gjorts vissa undantag. Uppgift om motpartens eller dennes ställföreträdares yrke. arbetsplats. telefonnummer och ombud behöver lämnas endast om uppgiften är känd för sökanden. Han behöver således inte särskilt efterforska dessa upp- gifter. Det får dock anses önskvärt ätt uppgift lämnas om motpartens telefonnummer. om detta går att få fram med hjälp av tillgänglig telefonka- talog. Det liggerju i sökandens eget intresse att tillhandahålla så fullständi- ga uppgifter som möjligt för att inte handläggningen av målet skall försin- kas på grund av delgivningssvärigheter.

Undantag från skyldigheten att lämna uppgift om svarandens adress gäller för det fall att svaranden saknar känd adress. i sådana fall finns i viss utsträckning möjlighet till kungörelsedelgivning. För sådan delgivning krävs att det inte kunnat utredas var svaranden uppehåller sig. För att undgå en onödig kompletteringsomgång eller att ansökningen avvisas på grund av att den saknar adressuppgift är sökanden därför skyldig att lämna uppgift om den utredning han har företagit och som utvisar att svaranden saknar känd adress. Undantaget avser även de fall svaranden visserligen

• Sida 70
•  Original

Prop. 1984/85: 109 70

har känt hemvist men för en kringflackande tillvaro och till följd därav saknar fast adress där han kan nås för delgivning.

Fjärde stycket gäller även i fråga om åklagare och andra myndigheter. Det bör observeras att hänvisningen från fjärde stycket till andra stycket innebär att en part alltid är skyldig att lämna uppgift om förhållanden i övrigt som har betydelse för delgivning med motparten.

[femte stycket har tagits upp en bestämmelse om att en part som begär att ett vittne eller annan genom rättens försorg skall kallas till en förhand- ling skall lämna uppgifter om den som skall kallas i samma omfattning som en part har att lämna uppgift om motparten.

Bestämmelserna i sjätte stycket motsvarar delvis nuvarande bestämmel- ser i fjärde stycket om parts skyldighet att anmäla ändrade förhållanden beträffande de uppgifter som har lämnats. Som bestämmelserna nu har avfattats avses de innebära skyldighet även för vittne eller annan som skall kallas till en förhandling att göra anmälan till rätten. om vederbörande känner till att lämnade uppgifter har ändrats eller är ofullständiga eller felaktiga. Vidare har gjorts vissa redaktionella ändringar.

10.6

Paragrafen är ny. Den har utformats efter mönster från 3I c & lagsök— ningslagen (1946:808) . Huvudregeln är att sökanden skall föreläggas att komplettera en stämningsansökan som inte innehåller de uppgifter som anges i l & första—fjärde styckena. Föreläggande behöver dock inte utfär- das om bristen bedöms vara av ringa betydelse för det fortsatta förfaran- det. Genom ifrågavarande bestämmelse markeras att det i första hand ankommer på sökanden. vare sig denna är en enskild person eller åklagare eller målsägande vid enskilt åtal. att tillhandahålla föreskrivna uppgifter. Bestämmelsen tar sikte på såväl de uppgifter som sökanden enligt 33 kap. l 5 är skyldig att lämna om sig själv som de uppgifter som rör svaranden.

Följs inte föreläggandet. får rätten i dispositiva tvistemål avvisa stäm- ningsansökningen. om det inte finns särskilda skäl mot det. Avvisning får således inte ske av stämningsansökningar i brottmål eller i indispositiva tvistemål. ] sådana mål kan i stället möjligheten att förelägga en enskild part vite enligt 12 å användas i motsvarande situation. Vidare kan natur- ligtvis underlåtenhet att följa ett föreläggande få betydelse i rättegångs- kostnadshänseende.

] fråga om dispositiva tvistemål är det i och för sig inte en förutsättning för avvisning att ett eller flera delgivningsförsök har misslyckats på grund av att föreskrivna Uppgifter inte har lämnats. [ praktiken torde dock frågan om avvisning uppkomma först sedan det har konstaterats att delgivning inte kan ske. Det bör också observeras att avvisning inte får ske om det finns särskilda skäl mot det. Vid prövningen av avvisningsfrågan måste således hänsyn tas till partens förmåga att fullgöra den föreskrivna upp- giftsskyldigheten. Det kan också finnas andra skäl som talar för att avvis-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1984/85: 109 7l

ning inte bör ske. t.ex. att den sökte är en notoriskt svårdelgiven person. Det bör anmärkas att avvisningsmöjlighet enligt paragrafen inte föreliggeri de fall sökandens försummelse hänför sig till uppgifter om vittnen eller andra som skall kallas till en förhandling (jfr 33 kap. ! & femte stycket).

Även om ett föreläggande inte efterkommes bör rätten inte vara bunden av föreläggandet. Visar det sig t. ex. att uppgiften inte längre behövs. skall avvisning inte ske. Ett föreläggande bör också kunna tillgripas i ett senare skede om det då visar sig att en viss uppgift har betydelse.

Ett föreläggande som utfärdas bör innehålla en erinran om påföljden för utebliven komplettering.

II och l2 5.5

Som har nämnts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 3.3.3 ) bör inte bara parter utan även andra personer som skall höras i en rättegång vara skyldiga att tillhandahålla de uppgifter om sig själva som behövs för delgivningsändamål. En bestämmelse av den innebörden har tagits upp i ll &.

Enligt I2 så får rätten använda vitesföreläggande för att förmå parter eller andra att fullgöra Uppgiftsskyldigheten enligt 1 eller ll &. Även den frågan har behandlats i avsnitt 3.3.3 .

5.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (l946:807) om handläggning av domstolsärenden 2 5

Ändringarna i 2 & tredje stycket och de nya fjärde och femte styckena lagen om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) innebär en an- passning av bestämmelserna till 33 kap. l & RB. ! fråga om innebörden av de nya bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda paragraf. l tredje stycket sista meningen har även gjorts språkliga ändring- är.

Enligt 3 & ärendelagen skall domstolen förelägga en sökande att avhjälpa brister i en ansökan som inte uppfyller föreskrifterna i 2 5 eller annars är ofullständig. Efterkommer sökanden inte ett sådant föreläggande. får dom- stolen avvisa ansökningen.

Redan enligt nuvarande bestämmelser l'inns således möjlighet att avvisa en ansökan som saknar uppgift om t.ex. sökandens postadress. Det ligger emellertid i sakens natur att avvisning enligt ärendelagen inte tillgrips i andra fall än där bristen i ansökan är väsentlig. Med hänsyn härtill har det inte ansetts erfoderligt att begränsa avvisningsmöjligheten på sätt som har föreslagits beträffande mål som handläggs enligt RB.

• Sida 72
•  Original

Prop. ]984/85: 109 7.

5.4. Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) 2 och I 9 55

l 2 och l9 åå lagsökningslagen (LL) har bestämmelserna om vilka upp- gifter om parterna som skall lämnas i ansökningen tagits bort och ersatts med en hänvisning till 33 kap. l & RB. Beträffande den närmare innebör- den av bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till ändringen i den paragrafen.

Enligt 3] c 5 första stycket LL skall borgenären föreläggas att komplet- tera en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande som inte upp- fyller föreskrifterna i 2 5 resp. l9 &. om inte bristen är av ringa betydelse. Om borgenären inte följer ett sådant föreläggande, får domstolen avvisa ansökningen. Bestämmelsen blir således i fortsättningen tillämplig i de fall en ansökan inte innehåller de uppgifter som anges i 33 kap. [ li RB.

En ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall enligt LL delges gäldenären. Härigenom blir även bestämmelserna i DL tillämpliga. Telefondelgivning av en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggan- de är dock inte tillåten (jfr 3 & tredje stycket DL).

4 och 22 5.6

Enligt nuvarande lydelse av ifrågavarande paragrafer skall rätten i det föreläggande som utfärdas för gäldenären anmana denne att lämna uppgift om sitt personnummer. hemvist. postadress och telefonnummer såvida befintliga uppgifter inte är fullständiga eller korrekta. Ifrågavarande be- stämmelser har enligt förslaget avfattats på det sättet att gäldenären skall föreläggas att lämna samtliga de uppgifter om sig själv som av ses i 33 kap. ] & RB. i den mån uppgifterna i ansökningen är ofullständiga eller felakti- ga. Det åligger alltså gäldenären att kontrollera ifrågavarande uppgifter i ansökningen. Vidare har föreskrifterna kompletterats med en bestämmelse som ger rätten möjlighet att förelägga gäldenären att vid vite lämna upp- gifter i dessa hänseenden. Beträffande den närmare innebörden av bestäm- melserna i 33 kap. ! & RB hänvisas till specialmotiveringen till ändringen i den paragrafen. l 4 och 22 55 har även gjorts vissa språkliga ändringar.

5.5 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291) 3 .6 Förvaltningsprocesslagen är tillämplig på rättskipning i regeringsrätten. kammarrätterna. länsrätterna. den mellankommunala skatterätten samt försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätterna. Ändringarna i 3 5 innebär att bestämmelserna har anpassats. till vad som har föreslagits i 33 kap. l & RB. Beträffande den närmare innebörden av de nya bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till sistnämnda para— graf.

• Sida 73
•  Original

Prop. ]984/85: 109 73

5.5

Enligt nuvarande lydelse skall rätten. om en ansöknings- eller besvärs— handling är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för en prövning i sak. förelägga sökanden eller klagande att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars inte tas upp till prövning.

Ändringen innebär att sökanden/klaganden vid samma påföljd skall före- läggas att komplettera brister som hänför sig till de uppgifter som denne skall lämna enligt 3 5 andra — fjärde styckena. Beträffande ifrågavarande uppgifter ligger det i sakens natur att sanktionen inte bör tillgripas i andra fall än där det har konstaterats att delgivning inte kan ske till följd av sökandens/klagandens underlåtenhet att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

5.6. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

7 kap. 26 5

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4) har i 7 kap. sekretesslagen, som reglerar sekretessen med hänsyn främst till skyddet för den enskildes personliga förhållanden. tagits in en ny paragraf om sekretess i delgivningsverksamheten.

Bestämmelsen innebär att sekretess gäller i verksamhet som avser del- givning enligt DL för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Förekommer en sådan uppgift i en allmän handling. gäller sekretessen i högst 70 år.

14 kap. 2 ;

Paragrafen har behandlats utförligt i avsnitt 3.3.4 . Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsningar i sekretessen mellan myndigheter. Den avser lämnande av uppgifter både från en myn- dighet till en annan och mellan två verksamhetsgrenar som är att anse som självständiga inom samma myndighet.

! paragrafens första och andra stycke anges f. n. fyra fall då sekretessen genombryts i förhållande till en annan myndighet. Till dessa fall har i ett nytt tredje styr-ke fogats delgivning enligt DL. Ändringen innebär att vissa närmare angivna sekretesskyddade uppgifter utan prövning enligt den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 & sekretesslagen får lämnas till en annan myndighet om de behövs där för delgivningsändamål.

) enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har de uppgifter som får lämnas ut begränsats till uppgift om enskilds adress. telefonnummer och arbetsplats. Undantag har dock gjorts för uppgift hos televerket om telefonnummer till enskilds bostad. om den enskilde innehar hemligt telefonnummer. En sådan uppgift kan omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 & tredje stycket sekretesslagen.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1984/85: 109 74

Med adress avses i detta sammanhang en adress där den sökte kan anträffas för delgivning. Uppgiftsskyldigheten omfattar således både bo- stads-. post- och tillfällig vistelseadress. Har myndigheten tillgång till flera adressuppgifter. Skall samtliga adressuppgifter som kan ha betydelse från ' delgivningssynpunkt lämnas ut.

En förutsättning för att den sekretessbelagda uppgiften skall få lämnas ut med stöd av denna bestämmelse är att den behövs hos den mottagande myndigheten för delgivning i ett aktuellt ärende. lfrågavarande uppgifter får naturligtvis inte begäras av det skälet att de kan vara bra att ha för framtida bruk. Det torde i allmänhet inte innebära några svårigheter för den myndighet från vilken uppgifter begärs att avgöra om en viss uppgift har betydelse i delgivningshänseende och således får lämnas ut. I regel bör myndigheten kunna utgå från att den myndighet som begär att få ta del av uppgiften också behöver den för att kunna genomföra delgivningen.

l paragrafen regleras inte frågan huruvida en myndighet är skyldig att lämna en uppgift till en annan myndighet utan bara huruvida en myndighet får göra det. Frågan om skyldighet att lämna uppgift regleras på annat håll. bl.a. genom 15 kap. Så sekretesslagen. Bestämmelserna i sistnämnda paragraf innebär att en myndighet är skyldig att lämna ut en uppgift som den förfogar över till en annan myndighet i den mån det inte föreligger hinder mot det på grund av någon sekretessbestämmelse eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. Eftersom sekretess inte hindrar att nu ifrågava- rande uppgifter lämnas utom de behövs för delgivning hos den mottagande myndigheten skall uppgifterna lämnas ut utan någon prövning enligt den s.k. generalklausulen. Begär den mottagande myndigheten ytterligare uppgifter. får frågan prövas enligt generalklausulen i den mån denna är tillämplig.

De uppgifter som anges i tredje stycket får även lämnas till en stämnings- man när denne utför delgivning på uppdrag av en myndighet.

En uppgift som lämnas ut kan i vissa fall vara sekretessskyddad hos den mottagande myndigheten enligt 7 kap. 26 &.

Ändringarna i nuvarande fjärde och femte styckena är av redaktionell art. Vidare har undantaget för de allmänna advokatbyråerna att lämna vissa uppgifter utvidgats till att avse även uppgifter enligt det nya tredje stycket. '

5.7. Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847) 2 .f

Ändringen i 2 5 innebär en anpassning av bestämmelserna till 33 kap. 1 .S RB. [ fråga om innebörden av de nya bestämmelserna hänvisas till special- motiveringen till sistnämnda paragraf.

Enligt l6 & handräckningslagen gäller. i den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats i lagen. i tillämpliga delar vad som sägs i RB om

• Sida 75
•  Original

Prop. 1984/85: 109 75

tvistemål. Detta innebär bl.a. att reglerna i 33 kap. IO och 12 55 om avvisning och föreläggande av vite blir tillämpliga även i handräcknings- mål. Utöver vad som stadgas i 4 5 handräckningslagen om avvisning kan en ansökan således avvisas enligt 33 kap. 10 & RB.

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i delgivningslagen (1970: 428).

2. lag om ändring i rättegångsbalken ,

3. lag om ändring i lagen (l946:807) om handläggning av domstolsären- den.

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

6. lag om ändn'ngi sekretesslagen (1980: 100).

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847).