Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att särregleringen om avgifter som avser hel- inackordering i särskilda boendeformer för service och omvårdnad upp- hävs. Vidare föreslås att avgifter i sjukhem och andra vårdinrättningar, som kommunerna övertagit från landstingen eller har betalningsansvar för, får uppbäras av kommunerna och uttas enligt samma grunder som övriga kommunala avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende. Den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver vid särskilda boendeformer för service och omvårdnad skall likställas med öppen vård i fråga om kostnadsansvaret för läkemedel, läkarvård, kost- nadsfria förbrukningsartiklar samt resor. Förslagen föranleder ändringar av bestämmelser i socialtjänstlagen (l980:620), hälso-och sjukvårdslagen ( l982:763), lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, lagen (1962:381) om allmän försäkring samt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m.

I de frågor som gäller hälso- och sjukvården samt socialförsäkringsom- rådet har jag samrått med statsrådet Könberg.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 10 och 35 55 socialtjänstlagen (1980:620)l skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 52

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service samt dagverksamheter underlätta för den enskilde att bo hemma och" ha kontakter med andra.

Socialnämnden bör genom färd- tjänst, hjälp i hemmet, service och omvårdnad, dagverksamheter eller annan liknande social tjänst under- lätta för den enskilde att bo hem- ma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd- givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga ange- lägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnads- havare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontakt- person utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

35 53

För plats i förskola eller i fri- tidshem, färdtjänst, social hem- hjälp,'sådant boende som avses i 20 å andra stycket eller 21 & tred- je stycket eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Av- gifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

För plats i förskola eller i fri- tidshem, färdtjänstthälp i hem- met, service och omvårdnad, så- dant boende som avses i 20 å andra stycket eller 21 & tredje stycket eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kom- munen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 14 och 15 55 får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

' Lagen omtryckt 19881871. 2 Senaste lydelse l99l:l951. 3 Senaste lydelse 1990:l403. Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket upphävs.

• Sida 3
•  Original

Nu varande lydelse

Avgifter som avser helinackorde— ring i en särskild boendeform för service och omvårdnad skall be— stämmas så att de boende förbe- hålls tillråckliga medel för sina personliga behov. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.

Regeringen meddelar föreskri/ier om avgifter vid de inrättningar som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunerna.

Föreslagen lydelse

Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boen- de får inte, tilLsammans med av- gifter som avses i 26 & tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (l982:763), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbe— hålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (l982:763)

Härigenom föreskrivs att 26 & hälso— och sjukvårdslagen (l982:763)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

265

Av patienterna får !vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen skall därvid behandlas lika.

Endast kommunen får ta ut vård- avgifter för sådan vård som den har betalningsansvar för enligt 2 & lagen (1990:1404) om kommu- nernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller ifråga om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning för vilken kommunen enligt 9 & samma lag har åtagit sig betalningsansvar.

Avgifter för vård enligt 18 5 eller för sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 5 lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård får inte, tillsammans med avgifter som avses i 35 & tredje stycket social- tjänstlagen (1980:620), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

' Lagen omtryckt l992:567.

• Sida 5
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring 1 lagen (19901404) om kommunernas betalningsansvar för vrss hälso— och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1990: 1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4å

Ersättning för somatisk långtids- sjukvård vid en inrättning som tillhör en landstingskommun läm- nas antingen med ett belopp som motsvarar landstingskommunens genomsnittliga årliga självkostnad för den aktuella vårdformen eller, om landstingskommunen och samt- liga kommuner i landstingskom- munen kommer överens om det, med belopp som svarar mot olika vårdplatsers kvalitet. Beloppen omräknas årligen med hänsyn till skatteunderlagets utveckling i landstingskommunen.

Ersättning för somatisk långtids- sjukvård vid en inrättning som tillhör ett landsting lämnas anting— en med ett belopp som motsvarar landstingets genomsnittliga årliga självkostnad för den aktuella vård- formen eller, om landstinget och samtliga kommuner i landstinget kommer överens om det, med belopp som svarar mot olika vård- platsers kvalitet. Beloppen om- räknas ärligen med hänsyn till skatteunderlagets utveckling i landstinget.

Regeringen fastställer de belopp om avses i första stycket.

En kommun och ett landsting får komma överens om att landstinget skall uppbära de avgifter som patienterna skall erlägga till kom- munen enligt 26 å andra stycket hälso- och sjukvårdslagen

(1982: 763).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

• Sida 6
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk- ringl

dels att 2 kap. 12 b 5 och 3 kap. 4 a 5 skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 6 och 12 95 och 20 kap. 8 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap.

6 52

För r e s e k 0 s t 11 a d e r i samband med läkarvård eller annan sjuk- vårdande behandling, som avses i 2 eller 5 5, eller sjukhusvård enligt 4 &, utges ersättning enligt grunder som regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband med

1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 5,

3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av yrkesinspek- tionen, '

4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom studerandeorgani- sationemas hälsovård, för vilken statsbidrag utbetalas av högskolestyrel- se,

5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer,

6. vistelse vid en sådan vårdin- rättning som enligt lagen (1990.-1402) om övertagande av. vissa sjukhem och andra vårdin- rättningar övertagits av kommu- nen,

7. besök för sjukvårdande be- handling som ges såsom särskild omsorg enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda m.fl.,

8. besök för sjukvårdande be- handling som ges med stöd av bestämmelserna om den kommu- nala hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), om resan går från eller till bosta- den och denna inte är en sådan bostad som avses i 20 å andra stycket eller 21 & tredje stycket socialtjänstlagen (1980.'620),

' Lagen omtryckt 1982:120.

6. besök för sjukvårdande be- handling som ges såsom särskild omsorg enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psy— kiskt utvecklingsstörda m.fl.,

7. besök för sjukvårdande be- handling som ges med stöd av bestämmelserna om den kommu- nala hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvårdslagen (l982:763),

Senaste lydelse av 2 kap. 12 b & l990:1466. Senaste lydelse av 3 kap. 4 a 5 1991:1640. Föreslagen ändrad lydelse i prop. 1992/93zl7. 2 Senaste lydelse 1991:197s.

• Sida 7
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9. besök för läkarvård eller 8. besök för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling annan sjukvårdande behandling som ges med stöd av lagen som ges med stöd av lagen (1991:1136) om försöksverksam— (1991:1136) om försöksverksam— het med kommunal primärvård. het med kommunal primärvård.

Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen fast- ställer.

12 ?

För varje dag då en pensionsberättigad. som är bosatt här i landet, får sjukhusvård på grund av sjukdom skall försäkringskassan ta ut en avgift enligt vad som anges i denna paragraf. Avgift skall inte tas ut för ut- skrivningsdagen.

Avgift tas ut från den som uppbär hel ålderspension eller hel förtids- pension.

Avgiften beräknas av försäkringskassan med hänsyn till storleken vid vårdtillfället av pensionsförmåner i form av ålderspension, förtidspen- sion och omställningspension enligt denna lag, änkepension enligt äldre lagstiftning, pensionstillskott enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott och särskilt pensionstillägg enligt lagen (1990:773) om särskilt pensions- tillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn. Avgiften skall utgöra en tredjedel av summan av förmånerna räk— nade per dag, dock högst 75 kronor för varje vårddag. Vid beräkningen av avgiften per vårddag skall förmånernas månadsbelopp delas med 30. Avgiften per vårddag avrundas till närmast lägre hela krontal. Avgiften för en kalendermånad får aldrig överstiga avgiften för 30 vårddagar.

Avgiften tas ut genom avdrag vid utbetalning av sådana pensionsför- mäner som är avgiftsgrundande enligt andra och tredje styckena. För- säkringskassan beslutar om sådant avdrag. Om avdrag inte kan göras på grund av att avgiftsgrundande förmåner inte längre lämnas, skall någon avgift inte tas ut. Inte heller skall avgift tas ut om pensionsförmånema vid vårdtillfället eller avdragstillf'allet är nedsatta enligt 10 kap. 2 & eller uppbärs av annan än den pensionsberättigade enligt 10 kap. 3 5. Av- gifterna tillfaller den allmänna försäkringen.

Från pensionsberättigad som er- håller sådan långtidssjukvård för vilken kommunen får ta ut avgifter enligt 26 å andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (l982:763) skall avgift inte tas ut enligt vad som sägs i denna paragraf. '

3 Senaste lydelse l992:377. "Nuvarande lydelse" enligt prop. 1992/93zl7.

• Sida 8
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20ka.

Så

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av rege- ringen eller, efter regeringens bestämmande, av Riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har förrnyndaren eller, om det kan anses följa av upp- draget, gode mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.

. Den som driver en sjuk— vårdsinrättning som är att anse som sjukhus enligt denna lag är skyldig att meddela den allmänna försäkringskassan när en patient, som avses i 2 kap. 12 &, tas in för vård på sjukhuset och när sjukhus- vården upphör. Sådan uppgift skall utan dröjsmål lämnas till den försäkringskassa där patienten är inskriven.

Den som driver en vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen är skyldig att med- dela den allmänna försäkrings- kassan när en försäkrad tas in på vårdinrättningen och när vistelsen där upphör. Sådan uppgift skall utan dröjsmål lämnas till den försäkringskassa där den försäk- rade är inskriven.

Den som driver en sjukvårdsin- rättning som är att anse som sjuk- hus enligt denna lag är skyldig att meddela den allmänna försäk- ringskassan när en patient, som är avgiftsskyldig enligt 2 kap. 12 &, tas in för vård på sjukhuset och när sjukhusvården upphör. Sådan uppgift skall utan dröjsmål lämnas till den försäkringskassa där pati— enten är inskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

4 Senaste lydelse 1991zl640. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

• Sida 9
•  Original

5. Förslag till Prop. 1992/93:129 Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. '

dels att 2 a 5 skall upphöra att gälla, dels att 10 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 52

Kostnaden för förmåner enligt Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den allmänna denna lag ersätts av den allmänna försäkringen om inte annat följer försäkringen. av andra stycket.

Kostnaden för förmåner som avses i 2 a & ersätts av landstings- kommunen. Kostnaden för för- måner som avses i 6 & ersätts av kommunen såvitt avser den som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

' Senaste lydelse av 2 a 5 1990: 1467. Föreslagen ändrad lydelse i prop. 1992/93: 17. 2 Senaste lydelse l99l:l987. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

• Sida 10
•  Original

Socialdepartementet Prop. 1992/93:129

Utdrag ur protokoll vid regeringssammantråde den 29 oktober 1992

Närvarande: statsministem Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg.

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Proposition om avgifter inom äldre— och handikappomsorgen

1. Inledning

Med anledning av förslagen i regeringens proposition orn ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. (prop. 1990/91:14) beslutade riksdagen i december 1990 om att fr.o.m. år 1992 ge kommu- nerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade (bet. 1990/91:SoU9, rskr. 1990/91:97). Genom reformen gavs kommunerna en i socialtjänstlagen (1980:620) fastlagd skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för de äldre som behöver det. Kommunerna blev också skyldiga att inrätta bostäder med service för handikappade. Med särskilda boendeformer avses bl.a. servicebostäder, gruppboende, ålderdomshem och sjukhem. Vidare innebar reformen att kommunerna från landstingen övertog an- svaret för och driften av sådana sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som huvudsaklingen har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde. Reformen innebar också att kommunerna numera är skyldiga att bedriva hälso— och sjukvård med undantag av läkarvård i de särskilda boendeformema och i bostäder med särskild service. Kommunerna har även fått befogenhet att svara för hemsjukvård i ordinärt boende. Riksdagen beslutade i juni 1991 om den ekonomiska regleringen som följer av äldrereformen (prop. 1990/91: 150 bil. I: 3, bet. 1990/91: SoU25, rskr. 1990/91: 384).

Äldredelegationen framhöll 1 sin rapport Ansvaret för äldreomsorgen (Ds 1989:27) att skillnaderna i avgiftssystem mellan hälso- och sjukvår- den och socialtjänsten inte är rimliga. I propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade uttalades att nuvarande avgiftssystem för vård vid de sjukhem som förs över till kommunerna bör gälla i avvaktan på en översyn av avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre— och handikappomsorgen. Vidare konstaterades att när sjukhem och andra vårdinrättningar överförs till kommunerna kom-

• Sida 11
•  Original

mer hälso- och sjukvården vid dessa inte längre att ses som sluten, utan som öppen vård och i rättsligt avseende bli likställd med vård i den enskildes hem. Detta får konsekvenser för patientavgifter och uttag av läkemedel.

Äldrereformen aktualiserade frågan om det rimliga i att ha olika av- gifter för olika boendeformer för service och omvårdnad i kommunen liksom då det gäller avgifter för den sociala hemtjänsten kontra hem- sjukvården.

Regeringen beslutade den 5 september 1991 att tillkalla en särskild ut- redare med uppgift att göra en översyn av avgiftssystemen inom vissa delar av socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården. Till den särskilda utredaren knöts bl.a. ett antal sakkunniga och experter. Utredningen antog namnet Ädelavgiftsutredningen. Dess huvuduppgift har varit att lämna förslag till system som ger förutsättningar för mer enhetliga och rättvisa avgiftsregler inom kommunernas äldre— och handi— kappomsorg. Utredaren avlämnade sitt betänkande Avgifter och högkost- nadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen (SOU 1992:50) i maj 1992.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga ] fogas sammanfatt- ningen av betänkandet.

Ädelavgiftsutredningens betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av sammanlagt 63 remissinstanser: 13 statliga myndigheter, fyra landsting, 30 kommuner, Svenska kommunförbundet, Landstings- förbundet samt 13 organisationer. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 892/4577/H). Innehållet i remissyttrandena återges i allt väsentligt i det följande.

2. Bakgrund

Av 35 å socialtjänstlagen (1980:620) framgår att varje kommun får ta ut skäliga avgifter enligt de grunder kommunen själv bestämmer för bl.a. färdtjänst, social hemhjälp, boende i servicehus och annan liknande social tjänst. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostna- der. Enligt 35 å socialtjänstlagen skall vidare avgifter som avser hel- inackordering i servicehus för äldre människor bestämmas så, att de boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Rege- ringens ytterligare föreskrifter o'm sådana avgifter återfinns i 46-48 55 socialtjänstförordningen (1981:750). Den enskilde skall förbehållas ett belopp som motsvarar 30 % av folkpensionen för en ogift folkpensionär jämte pensionstillskott. Om den enskilde har inkomster utöver folkpen- sionsbeloppet skall förbehållsbeloppet höjas med ett belopp som motsva— rar 20 % av skillnaden mellan de sammanlagda inkomsterna efter skatt och det nämnda folkpensionsbeloppet.

För hälso- och sjukvården gäller den grundläggande bestämmelse som framgår av 26 & hälso- och sjukvårdslagen ( 1982:763). Sjukvårdshuvud— mannen får ta ut avgifter enligt grunder som sjukvårdshuvudmannen bestämmer, om inget annat är särskilt föreskrivet. När det gäller öppen

• Sida 12
•  Original

hälso- och sjukvård får sjukvårdshuvudmannen själv bestämma avgiften. För personer med omfattande behov av sjukvård och läkemedel finns ett särskilt högkostnadsskydd. Genom detta uppnås kostnadsbefrielse för den enskilde när hans sammanlagda utgifter för öppenvård och läke- medel under en period av tolv månader uppgått till minst 1 500 kr. Huvudmannen har också möjlighet att besluta om ett högkostnadsskydd som inträder vid ett lägre belopp än 1 500 kr. Bestämmelser om uttag av avgifter från pensionsberättigade inom den slutna sjukvården finns i 2 kap. 12 & lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). För varje dag en person med ålders- eller förtidspension får sjukhusvård, tas en avgift ut som utgör en tredjedel av de allmänna pensionsförrnånema räknat per dag, dock för närvarande högst 65 kr per vårddag. I prop. 1992/93:17 föreslås att beloppet höjs till 75 kr den 1 januari 1993. Avgiften tas ut av försäkringskassan och Riksförsäkringsverket genom ett avdrag på utgående pensionsförmåner. Från pensionsberättigad som vistas på av kommunen övertagna vårdinrättningar tas enligt 2 kap. 12 b & AFL en motsvarande avgift. Sjukpenningberättigad som erhåller sådan vård skall enligt 3 kap. 4 å & AFL betala en avgift om för närvarande 70 kr per Vårddag. Även i den delen föreligger l nyss nämnda proposition förslag till höjning av beloppet.

Den 1 januari 1992 övertog kommunerna med stöd i lagen (1990: 1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar ansvaret för 500 enheter för långtidssjukvård med sammanlagt 31 000 vårdplat- ser. För de övertagna sjukhemmen flck kommunerna ett samlat ansvar för driften och verksamheten. De är enligt nämnda lag att anse som sådana boendeformer som anges i 20 5 andra stycket socialtjänstlagen. Med syfte att ge kommunerna ett samlat ekonomiskt ansvar för all lång— varig vård, infördes ett betalningsansvar för sådana enheter för somatisk långtidssjukvård som fortfarande drivs av landstingen och som i allmän- het har ett upptagningsområde som täcker flera kommuner. Samtidigt gavs möjlighet för konlrnuner och landsting att komma överens om betalningsansvar också för psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig Omvårdnadsinriktning. Bestämmelserna om betalningsansvaret regleras i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Betalningsansvaret omfattade den 1 januari 1992 drygt 3 400 platser för somatisk långtidssjukvård i sammanlagt 14 landsting och 59 kommuner. Vården vid enheter där kommunerna har ett betalnings— ansvar räknas fortfarande som sluten vård och för dem som vistas på sådana landstingskommunala vårdenheter debiterar sjukvårdshuvudman- nen en avgift på för närvarande 70 kr per vårddag.

• Sida 13
•  Original

3. Överväganden

Mitt förslag: Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende skall bestämmas så att den enskilde förbehålls till- räckliga medel för sina personliga behov. Därutöver skall liksom nu gälla att avgifterna skall vara skäliga och att de inte får över- stiga kommunens självkostnad.

Särregleringen avseende helinackordering i särskilda boendefor- mer för service och omvårdnad enligt 35 5 tredje stycket social- tjänstlagen upphävs.

Avgifter för vård i sjukhem och andra vårdinrättningar som kommunerna övertagit från landstingen får fr.o.m. den 1 januari 1993 uppbäras av kommunerna och uttas enligt samma grunder som övriga kommunala avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende. Särregleringen i 35 & fjärde stycket socialtjänstlagen avseende sådan vård upphävs, liksom de sär- skilda avgiftsreglema som gäller sådan vård i AFL.

Endast kommunen får ta ut vårdavgift för sådan långtidssjuk- vård som den har betalningsansvar för enligt 2 och 9 55 lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Sådan vård undantas från avgiftsbestämmelsema i AFL. Vårdavgifter som kommunen fastställer skall bestämmas så att de, tillsammans med avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende enligt socialtjänstlagen, inte uppgår till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket avses få i uppdrag att noga följa effekterna av föreslagna förändringar av avgiftsregler- na.

Utredarens förslag: Staten bör inte reglera utformning av och nivå på avgifter för kommunernas tjänster inom området service, omvårdnad och vård. Kvarstående olikheter och hinder i nuvarande regelsystem bör undanröjas för att därmed ge ökade förutsättningar för en neutral av- giftssättning mellan olika boendeformer. Ett statligt reglerat högkost— nadsskydd för kommunala tjänster avseende service, omvårdnad och vård bör införas för att garantera den enskilde skäligt utrymme för bo- stadskostnader och andra levnadsomkostnader. Förslaget innebär att avgifterna i de särskilda boendeformer som övertagits från landstingen, kommer att öka i förhållande till nuvarande situation.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker _huvudprincipen för utredningens förslag att kommunens avgifter för service, omvårdnad och vård skall vara neutrala i förhållande till de boendeformer i vilka tjäns- terna ges. De stora skillnader som råder med nuvarande avgiftssystem för tjänster i olika boendeformer skapar orättvisor mellan enskilda. När det gäller konstruktionen av det föreslagna högkostnadsskyddet anser

• Sida 14
•  Original

Socialstyrelsen att det finns starka skäl som talar för att även avgifter för färdtjänst och hjälpmedel skall inrymmas i högkostnadsskyddet. När det gäller människor med omfattande behov av service och omvårdnad, t.ex. yngre personer med funktionshinder, anser Socialstyrelsen att nivån på den föreslagna grundgarantin kan ifrågasättas. Enligt Social- styrelsens mening saknas en genomgripande analys av de sammantagna ekonomiska effekterna som konstruktionen med högkostnadsskyddet får för personer med omfattande behov.

Riksrevisionsverket, RRV, delar utredningens bedömning att staten inte nämiare bör reglera utformning av och nivå på avgifter för kommunala tjänster. RRV tar inte ställning till behovet av ett högkostnadsskydd men pekar på några omständigheter som talar mot förslaget. Bl.a. påpekas att det idag inte finns någon motsvarighet till ett högkostnadsskydd inom hemtjänsten.

Statens haMikuppråd,SHR, avvisar utredningens förslag. I det förslag- na inkomstrelaterade högkostnadsskyddet tas enligt SHR inte skälig hänsyn till bl.a. yngre funktionshindrade personers behov av medel för levnadsomkostnader som följer av ett aktivt liv.

Svenska kommunförbundet tillstyrker principen att framtida avgiftssys- tem skall vara neutralt i förhållande till boendeform. Ett nationellt be- slutat högkostnadsskydd begränsar i vissa avseende kommunernas möj- ligheter att utforma sina avgiftssystem efter lokala önskemål. Från själv- styrelsesynpunkt uttalar Svenska kommunförbundet tveksamhet till ytterligare statlig styrning men har också förståelse för behovet av att förbehålla den enskilde ett visst minimibelopp för övriga levnadsomkost- nader efter det att service och vård betalts. När det gäller avgifter för tjänster som skall inrymmas inom högkostnadsskyddet framhåller för- bundet att det finns skillnader mellan kommuner och över tiden avseen- de vilka insatser som utgår efter individuell bedömning enligt 5 6 social- tjänstlagen respektive i mer generella former enligt & 10 socialtjänst- lagen.

Landstingsförbundet tillstyrker i princip utredningens förslag men kons— taterar att det krävs ytterligare överväganden och samordning mellan aktuella förslag när det gäller yngre förtidspensionårer.

Merparten av kommunerna tillstyrker utredningens förslag att få till stånd ett mer rättvist och neutralt avgiftssystem för olika boendeformer samt. modellen för ett statligt reglerat högkostnadsskydd för kommunala tjänster. Några kommuner anser dock att förslaget om högkostnadsskydd begränsar kommunens möjlighet att välja eget avgiftssystem. Bl.a. Åsele kommun menar att kommunerna skall ges möjlighet till fri avgiftssätt- ning utan ytterligare statlig inblandning och reglering. Socialtjänstlagen utgör en tillräcklig garanti för att den enskilde skall garanteras en skälig levnadsnivå. Dessutom ger kommunens kompetens, ansvar, omdöme och närhet till den enskilde förutsättningar som gör det föreslagna hög- kostnadsskyddet obehövligt.

Flertalet kommuner har synpunkter på konstruktionen av högkostnads- skyddet. I likhet med Svenska kommunförbundet anser många komuner att avgränsningen av service och vård enligt 55 6 och 10 socialtjänst-

14'

• Sida 15
•  Original

lagen inte är entydig och sannolikt skiftar mellan kommunerna och över tiden. Några kommuner anser att grundgarantinivån är för låg och att därför avgifter för bl.a. färdtjänst, hjälpmedel samt utrymme för privat köpta tjänster bör ligga utanför grundgarantibeloppet. Andra hävdar den motsatta ståndpunkten dvs. att nivån är för hög i förhållande till kommu— nens socialbidragsnorm. Flera kommuner anser att utredningen brist— fälligt har belyst förslagets konsekvenser för bl.a. yngre personer med funktionshinder.

Fyra landsting har yttrat sig över Ädelavgiftsutredningens förslag som i princip tillstyrks dock med kommentarer kring konstruktionen av hög- kostnadsskyddet.

Länsstyrelserna i Kalmar och Göteborg tillstyrker i princip förslaget men har synpunkter på konstruktionen av högkostnadsskyddet, nivån på grundgarantin, självkostnadsprincipen samt frågan om samboendes eko- nomiska situation. De anser vidare att frågan om bruksvärdering av sjukhemsplatsema måste analyseras i förhållande till gällande hyres- lagstiftning.

Pensionärs- och handikapporganisationema framför starka invänd- ningar mot utredningens förslag. Pensionärernas Riksorgansation (PRO) tillstyrker principen att avgifter för service, omvårdnad och vård skall vara neutrala i förhållande till olika boendeformer och anser det också mycket angeläget med ett statligt reglerat högkostnadsskydd. PRO fram— för starka invändningar mot bl.a. konstruktionen av högkostnadsskyddet, grundgarantinivån för ensamstående och hyressättningen av sjukhems- bäddar. Sveriges Pensionäräörbund (SPF) anser sammanfattningsvis att förslaget får så många icke acceptabla konsekvenser att det inte utan grundlig omarbetning kan ligga till grund för ett nytt avgiftssystem. Handikappfärbundens centralkommitte (HCK), De handikappades riks- förbund (DHR) samt Synskadades riksförbund (SRF) avvisar i princip utredningens förslag. DHR anför att vad som förslås i utredningen i alla viktiga delar är oacceptabelt. HCK kräver att utredningen görs om.

Skälen för mitt förslag: Ädelavgiftsutredningen uttalar att staten inte bör reglera utformning av och nivå på avgifter för kommunernas tjänster inom området service, omvårdnad och vård. Kvarstående olikheter och . hinder i nuvarande regelsystem bör undanröjas och en neutral avgifts- sättning mellan olika boendeformer eftersträvas. Staten bör, enligt ut- redningen, dock i särskilda föreskrifter garantera den enskilde ett skäligt utrymme för bostadskostnader och andra levnadsomkostnader.

Ädelavgiftsutredningens förslag om en friare avgiftssättning har sin utgångspunkt i bl.a. en allmän inriktning att minska den statliga regel- stymingen och att ge större frihet för kommuner och landsting att själva bestämma hur ålagda verksamheter skall skötas. Denna inriktning har kommit till uttryck i bl.a. frikommunförsöken, den nya kommunallag- stiftningen, avregleringen av avgifter inom den öppna hälso— och sjuk- vården samt beslutet om ett nytt statsbidragssystem. Kommunalekono- miska kommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1991:98) Kommunal ekonomi i balans — statsbidrag för ökat handlingsutrymme och nya sam- arbetsformer, de stora krav som kommer att ställas på förnyelse och

• Sida 16
•  Original

effektivisering av den kommunala verksamheten med tanke på begränsa— de ekonomiska resurser. Kommittén framhöll också att en ökad avgifts— fmansiering kan vara en möjlighet för kommunsektorn att bedriva mer omfattande verksamhet än vad sparkrav och minskad skattekvot kommer att medge. Som ytterligare argument för avreglering pekar utredningen på det faktum att hemtjänsten som den volymmässigt största delen av den kommunala äldreomsorgen redan idag tillämpar ett i princip oregle— rat avgiftssystem.

Ädelavgiftsutredningen föreslår att uttag av avgifter för service, om- vårdnad och vård skall begränsas genom införande av ett statligt reglerat högkostnadsskydd. Den enskilde skall enligt förslaget tillförsäkras dels en grundgaranti som uppgår till 125 % av basbeloppet, dels ett förbehåll på 70 % av nettoinkomster överstigande grundgarantibeloppet. Det för— behållna beloppet förutsätts täcka bostadskostnader som i vissa fall måste kompletteras med utgående bostadsbidrag. Utredningen utgår i sitt förslag också från förutsättningen att förslaget om Bostadsstöd till pen— sionärer (SOU 1992:21) genomförs i huvudsak enligt de riktlinjer och ekonomiska förutsättningar som framgår av betänkandet.

Som jag tidigare redovisat tillstyrker flertalet remissinstanser utred- ningens förslag till modell för en neutral avgiftssättning i förhållande till olika boendeformer. Ett antal instanser är dock kritiska till förslaget om ytterligare statlig reglering genom bestämmelser om ett kommunalt hög- kostnadsskydd. Flertalet remissinstanser har också synpunkter på kon- struktionen av högkostnadsskyddet. Dessa rör bl.a. nivån på grundga- rantin och förbehållsbeloppet, hyressättning av flerbäddsrum på sjuk- hemmen och risker för ökad administration. Många påpekar att utred— ningen saknar analys av modellens tillämpbarhet för yngre personer med funktionshinder, förvärvsarbetande och familjeförsörjare med funktions- hinder m.fl. grupper.

Ädelavgiftsutredningens huvuduppgift var att redovisa en modell för ett enhetligt avgiftssystem mot bakgrund av de olika avgiftsregler som efter äldrerefonnen existerar inom en kommun. Utredaren har emellertid gjort bedömningen att staten inte skall reglera avgiftssystemen och redo- visar därför inte heller någon sådan modell. Utredarens förslag om ett statligt reglerat högkostnadsskydd för kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen möts av viss tveksamhet av bl.a. Svenska kom- munförbundet och avvisas av några kommuner som menar att social- tjänstlagens allmänna inriktning och det kommunala omdömet borgar för en rättvis och skälig avgiftssättning. Åtskilliga remissinstanser har haft tungt vägande synpunkter på konstruktionen av högkostnadsskyddet och ett antal organisationer som företräder brukarna, avfärdar förslaget i sin helhet.

Jag har uppmärksammat de synpunkter som framförts när det gäller risken för skilda tolkningar avseende vilka tjänster som kommer att avgiftsättas av kommunerna respektive måste inrymmas inom grund- garantin och förbehållsbeloppet. Det faktiska utrymme som återstår av grundgarantin och förbehållsbeloppet för levnadsomkostnader, tandvård, . läkarvård och läkemedel, hjälpmedel och tjänster som produceras av

• Sida 17
•  Original

andra än den kommunala sektorn kan komma att bli mycket varierande.

Mot denna bakgrund finner jag att övervägande skäl talar mot att nu införa ett statligt reglerat högkostnadsskydd. Som jag tidigare anfört förutsätter den av Ädelavgiftsutredningen föreslagna modellen vidare ett enhetligt statligt bostadsstödssystem.

Enligt min mening bör kommunerna ges möjlighet att utforma av- giftssystemen med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Kommunerna bör, i likhet med gällande regler i 35 & socialtjänstlagen få ta ut skäliga avgifter för bl.a. färdtjänst, hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende som avses i 20 å andra stycket eller 21 & tredje stycket socialtjänstlagen enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får inte överstiga kommunens självkostnad. Därutöver bör införas att avgifterna för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende inte får —- tillsammans med kommunala avgifter fär hälso- och sjukvård — uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Bestämmelsen innebär att den enskilde skyddas mot för höga kostnader för insatserna i fråga. Mitt förslag inne- bär också att Särregleringen i 35 & tredje stycket socialtjänstlagen avse- ende avgifter för boende med helinackordering skall slopas.

De av kommunerna övertagna vårdinrättningama är enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrätt- ningar att anse som särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen. Den särreglering i 35 & fjärde stycket som gällt sådant boende i förhållande till annat särskilt boende bör tas bort, liksom vissa regler i AFL som berör sådant boende. Därmed kommer samma avgiftsbestämmelser att gälla för allt särskilt boende enligt socialtjänstlagen. Med de begräns- ningar som föreslås gälla även fortsättningsvis dvs. att avgifterna skall vara skäliga, inte överstiga kommunens självkostnad samt att de skall bestämmas så att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina per- sonliga behov, ges kommunerna frihet att själva bestämma avgiftssys- temen.

Möjligheterna till större frihet när de gäller avgiftssättning kan riskera att medföra skillnader i avgiftsnivåer mellan kommunerna vilket kan få fördelningspolitiska effekter och av enskilda uppfattas som orättfärdigt. Jag avser därför senare att föreslå regeringen att ge Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket i uppdrag att noga följa utveckling och utformning av kommunernas avgiftssystem i den del som rör äldre- och handikapp- omsorgen. En sådan uppföljning bör bl.a. beskriva dels kommunernas avgiftskonstruktioner, hur förbehåll för personliga utgifter bestäms och vilka skälighetsbedömningar som görs i förhållande till t.ex. själv- kostnadspriset, dels effekterna för den enskildes ekonomiska situation.

Svenska kommunförbundet avser att ta fram underlag för lokala över— väganden om konstruktion av taxor. Detta material bör kunna underlätta för kommunerna att utarbeta taxor som ger den enskilde tillräckliga medel för övriga levnadskostnader.

I detta sammanhang vill jag uppmärksamma några av de synpunkter som många remissinstanser fört fram och som jag också delar. Den enskilde måste förbehållas tillräckliga medel för att kunna bekosta t.ex.

• Sida 18
•  Original

privat utförd städning, hemhandling, snöskottning, fotvård m.fl. tjänster i det fall sådana tjänster inte inryms i det kommunala åtagandet. Person- liga behov kan också omfatta kostnader för tandvård, läkarvård, läke- medel och hjälpmedel samt resor och övriga kostnader som möjliggör ett ' aktivt deltagande i samhällslivet. I synnerhet gäller detta yngre personer med olika funktionshinder som har särskilda behov av service och om- vårdnad. En funktionshindrad persons familjesituation och arbetssitua- tion liksom merkostnader till följd av funktionshindret måste kunna påverka avgiftemas storlek. Många remissinstanser har kommenterat frågan om samboendes ekonomiska situation i de fall maken är i behov av dagvård eller växelvård eller mer permanent flyttar till en särskild boendeform. Enligt min uppfattning får avgiftsregler inte utformas så att samboende/makar får en sådan försämrad ekonomisk situation vid t.ex. ovan beskrivna förhållande, att kostnadsskäl hindrar nödvändig vård eller att makar tvingas till skilsmässa av ekonomiska skäl. Även när ena maken flyttar till en särskild boendeform skall det vara ekonomiskt möjligt för den andra att bo kvar i sin ursprungliga bostad och med rimliga privatekonomiSka villkor. Även för ensamstående bör det ges ekonomiska möjligheter genom rimliga avgifter och bostadsstöd att be- hålla bostaden en viss tid efter flyttning till särskild boendeform.

För långtidssjukvård i landstingsregi för vilken kommunen har ett betalningsansvar gäller att omvårdnadsfunktionen är densamma som i kommunens särskilda boendeformer. Från stymings- och rättvisesyn- punkt är det därför angeläget att den enskildes avgifter tas ut enligt samma principer som gäller för särskilda boendeformer i kommunen. Det bör därför fastställas att endast kommunen får ta ut avgift för sådan vård som den har betalningsansvar för. Denna bestämmelse avser också de fall där kommunen genom överenskommelse med landstinget har ett motsvarande betalningsansvar för psykiatrisk långtidssjukvård. Avgifter- na får inte —- tillsammans med avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende — uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls medel för sina personliga behov. Kommuner och landsting bör dock ges möjlighet att komma överens om att landstinget får upp— bära avgifterna. Förslaget föranleder också ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Även om jag väljer att inte följa utredarens förslag om ett statligt reg- lerat högkostnadsskydd, finner jag dennes bärande idé om en neutral avgiftssättning i olika boendeformer vara av grundläggande betydelse. Under överskådlig tid kommer sannolikt standard vad avser de till kom- munerna överförda sjukhemmen att vara lägre än vad som gäller för t.ex. ålderdomshem och serviceboende. Vid en bedömning av boende- kostnaden i bl.a. sådana sjukhem bör givetvis hänsyn tas till dessa stan- dardskillnader.

• Sida 19
•  Original

4. Förändrin av kostnadsansvar mellan kommuner, landsting oc stat

Mitt förslag: Samma regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och om patientavgifter för läkarvård skall gälla för boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit från landstingen, som för övrig öppenvård. Kostnadsansvaret för vissa vid särskilt angivna sjukdomar kost- nadsfria förbrukningsartiklar (KOFF A) som tillhandahålls boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna över- tagit från landstingen, skall överföras från kommunerna till staten och den allmänna försäkringen.

Resor från särskilda boendeformer och bostäder med särskild service till sjukvård i regi av kommunen, landstinget eller till privatpraktiserande vårdgivare skall anses som sjukresa och där- med berättiga till kostnadsersättning från landstinget.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör utredningens förslag rörande ett förändrat kostnadsansvar mellan huvudmännen som följd av äldrereformen. Landstingsförbundet anser att det ekonomiska och administrativa ansvaret för reseersättningar vid resor från allt boen— de och till primärkommunal sjukvård skall ligga hos kommunerna för att dessa skall ges incitament att arrangera och samordna sjukresor och färdtjänst så effektivt som möjligt. Malmöhus läns landsting förordar att kommunen får det samlade ansvaret för samtliga resor som färdtjänst- legitimerade gör, alltså också resor till och från sjukvård. Svenska kom- munförbundet ser positivt på att utredaren fullt ut jämställer de till kom- munerna överförda sjukhemmen med övriga särskilda boendeformer och tillstyrker därmed de föreslagna förändringarna i ansvaret för resor mellan olika boendeformer och sjukvård.

Skälen för mitt förslag: Sjukhem och andra vårdinrättningar som övertagits av kommunerna skall enligt lagen (1990:1402) om överta— gande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar anses som sådan särskild boendeform som anges i 20 å andra stycket socialtjänstlagen (1980:620). Genom överförandet av sjukhemmen till kommunerna och definitionen av dem som en särskild boendeform likställs den värd som ges där i rättsligt avseende med öppen vård. Från denna princip har emellertid riksdagen - i avvaktan på en översyn av avgiftssystemen — beslutat om flera undantag.

Storleken på den avgift som den enskilde betalar för boende och vård vid ett till kommunen överfört sjukhem regleras fortfarande genom be- stämmelser i lagen (19622381) om allmän försäkring på samma sätt som gäller för sluten sjukvård i landstingsregi. Även i fråga om avgifter för läkemedel, vissa förbrukningsartiklar och sjukresor gäller vissa undantagsregler i lagstiftningen.

• Sida 20
•  Original

För läkemedel gäller att den som vistas vid en övertagen inrättning har rätt att utan kostnad erhålla läkemedel och för dessa kostnader svarar landstingen. Denna generella rätt till fria läkemedel inom sådant boende bör upphävas för att likhet skall uppnås med andra särskilda boendefor- mer.

Vidare gäller att vissa uppräknade förbrukningsartiklar kostnadsfritt skall tillhandahållas den som på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov av t.ex. injektions- sprutor, katetrar, bandage, blöjor osv. Nämnda bestämmelse avser en öppenvårdssituation och är därmed tillämplig också i samband med vård vid de inrättningar som överförts från landstingen till kommunerna. Vid öppen vård har staten kostnadsansvaret för dessa kostnadsfria förbruk- ningsartiklar. Riksdagen har även här beslutat om ett undantag så att kommunerna givits kostnadsansvaret för kostnadsfria förbrukningsartik- lar som enskilda erhåller vid vård på bl.a. de övertagna sjukhemmen. Denna undantagsregel bör i konsekvens med vad jag nyss anfört upp- hävas.

Beträffande resekostnader gäller att reseersättning lämnas av lands— tingen för resekostnader i samband med vistelse vid en vårdinrättning som överförts till kommunerna. Den enskilde betalar endast en självrisk på högst 40 kr per resa i samband med att vistelsen vid t.ex. ett sjukhem inleds och när den avslutas. Resa från en särskild boendeform till en sjukvårdande behandling i t.ex. kommunal dagsjukvård berättigar inte till ersättning för resekostnader. Riksdagen har härvid ansett att en sådan resa skall betraktas som en s.k. överflyttningsresa mellan kommunala vårdinrättningar. För dessa överflyttningsresor har således kommunen kostnadsansvaret.

Enligt 11 5 5 förordningen (1984:908) om vissa ersättningar till sjuk- vårdshuvudman från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller slutligen att patientavgift inte får tas ut för läkarvård som ges vid en sådan vårdinrättning, som har förts över till en kommun med stöd av övergångsbestämmelsema till lagen (1990:1402) om över— tagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.

De nu redovisade undantagen från den öppenvårdssituation som avses gälla för de särskilda boendeformema innebär i praktiken att de över— förda sjukhemmen och vårdinrättningama fortfarande befinner sig i en oklar situation mellan särskild boendeform enligt socialtjänstlagen och sluten sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Jag bedömer det nu som angeläget att genomföra de konsekvensänd- ringar i lagstiftning om kostnadsansvar mellan stat, kommuner och landsting som följer av det förändrade ansvaret för service och vård för äldre och handikappade vilket riksdagen fattade beslut om i december 1990 (prop. 1990/91:14, bet.1990/91:SOU9, rskr. 1990/91:97). De till kommunerna överförda sjukhemmen likställs i rättsligt hänseende med övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad enligt 20 å andra stycket socialtjänstlagen och den vård som ges där är inte längre sluten vård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Jag anser i likhet med utredaren, att de undantagsbestämmelser som fortfarande gäller avseende

• Sida 21
•  Original

kostnadsansvaret för läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbruknings- artiklar och resor skall upphävas.

5. Förändrad kostnadsfördelning

Mitt förslag i det föregående innebär att kommunerna, och inte som i nuläget staten, kommer att uppbära sjukhemsavgifter. Som en följd här- av beräknas statens intäkter minska med 560 miljoner kronor, samtidigt som kommunernas intäkter antas öka med motsvarande belopp. Även de föreslagna förändringarna i fråga om läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFF A) och sjukresor innebär att vissa omfördel- ningar i kostnader uppstår mellan staten, kommunerna och landstingen. Den sammanlagda effekten framgår av nedanstående tabell. Minustecken i tabellen innebär minskade intäkter alternativt ökade kostnader för en huvudman, plustecken avser ökade intäkter alternativt minskade kost- nader.

Staten Landsting Kommun försäkr. Sjukhem — 560 + 560 Läkemedel — 110 + 128 Läkarvård + 18 KOFFA " 110 + 110 Resor — 32 + 32 — 780 + 114 + 702

Finansministern har tidigare denna dag genom regeringens proposition 1992/93: 123 om vissa ekonomiska regleringar år 1993 mellan staten och kommunsektorn, lagt förslag om ekonomisk reglering av dessa belopp.

De föreslagna nya bestämmelserna om avgifter inom de av kommuner- na övertagna sjukhemmen ger huvudmännen ett utrymme att ta ut ökade avgifter. Jag bedömer att detta ökade utrymme för kommunerna är i storleksordningen 700-900 miljoner kronor. Det slutliga beloppet kom- mer fastställas i ett senare sammanhang.

6. Ikraftträdande

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

• Sida 22
•  Original

3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsan- svar för viss hälso— och sjukvård,

4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels- kostnader, m.m.

Förslagen under 2-5 har upprättas i samråd med statsrådet Könberg.

8. Specialmotivering

8.1. Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

10 & Begreppet service och omvårdnad har etablerats som en beteckning för insatser som äldre och funktionshindrade yngre personer har behov av utöver hälso- och sjukvård. Begreppet finns också numera i 20 å i denna lag där det anges att kommunerna skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd. Mot bakgrund härav har i första stycket lagts till begreppet service och omvårdnad. Vidare ersätts begreppet annan service av begreppet annan liknande social tjänst, vilket är det begrepp som används i 35 &. Därtill görs redaktionella ändringar vad gäller ordningen mellan de olika begreppen.

355 Begreppet social hemhjälp har i första stycket bytts ut mot hjälp i hem- met och service och omvårdnad i enlighet med vad som anförts under 1.0 5.

I tredje stycket har Särregleringen för boende med helinackordering tagits bort. Motivet är att skapa likvärdig behandling och neutralitet i fråga om avgifter för olika boendeformer. I stället föreskrivs att avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende, tillsammans med konununala vårdavgifter, inte får uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Genom bestämmelsen skapas ett skydd för den enskilde mot för höga kostnader för insatserna i fråga. Bestämmelsen gäller vid alla typer av boende enligt denna lag liksom när enbart hjälp i hemmet, service och omvårdnad tillgodoses med stöd av lagen. Därtill gäller redan enligt första stycket att avgiften skall vara skälig och inte överstiga kommu- nens självkostnader.

Den enskilde kan ha sitt boende samt service och omvårdnad till godo- sett av kommunen i sådan grad att det i omfattning kan jämställas med helinackordering. I dessa fall avses med "tillräckliga medel för sina personliga behov" i princip detsamma som i det nuvarande tredje stycket i denna paragraf, vilken bestämmelse för närvarande uttolkas närmare i 46-49 åå socialtjänstförordningen (1981:750), där det föreskrivs om vad

• Sida 23
•  Original

som minst skall förbehållas den som är helinackorderad för att det skall anses räcka till personliga behov som inte tillgodoses genom kommunen.

I den mån den enskilde har andra kostnader än vad som förutsattes vid dessa bestämmelsers tillkomst måste medel förbehållas även för dessa kostnader. Till de personliga behoven hör bl.a. också att få en rimlig övergångsperiod under vilken man kan behålla sitt ordinarie boende.

Enskilda som exempelvis har en ordinär bostad och enbart behöver viss hjälp i hemmet enligt denna lag skall därutöver tillförsäkras medel för boendekostnader och andra normala levnadskostnader som inte om- besörjs av kommunen.

Enligt förslaget till tillägg i 26 & hälso- och sjukvårdslagen (l982:763) skall även kommunala vårdavgifter beräknas så att de tillsammans med avgifter enligt detta stycke, inte uppgår till så stort belopp att den en- skilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

Det kan tilläggas att regeringen med stöd av 8 kap. 13 & regeringsfor- men är oförhindrad att meddela verkställighetsföreskrifter om de nu aktuella avgifterna.

Det nuvarande jjärde stycket, där det anges att regeringen meddelar föreskrifter om avgifter vid de inrättningar som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunerna, föreslås upphävd. Någon särreglering beträffande av- gifter vid sådant boende förutsätts således inte längre, utan det är tredje stycket som skall tillämpas.

8.2. Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

26 & Hälso- och sjukvårdslagens vårdbegrepp inkluderar — när det gäller den slutna vården — medicinsk behandling, omvårdnad, mat och boende. För sjukhem i landstingsregi gäller att omvårdnadsfunktionema är desamma som i kommunens särskilda boendeformer. Från stymingssynpunkt är det därför angeläget att den enskildes totala kostnad för boende, mat och omvårdnad har samma nivå som motsvarande insatser i en kommunal särskild boendeform av motsvarande kvalitet. För att åstadkomma detta har i ett nytt andra stycke införts en bestämmelse om att endast kommu- nen får ta ut vårdavgifter för sådan somatisk långtidssjukvård som den har betalningsansvar för. Denna avgift kan kommunen sedan specificera för vård, omvårdnad, mat och boende. Därmed har upprättats en grund för en likvärdig behandling av enskilda i fråga om avgifter i sjukhem för somatiskt långtidssjuka som kommunen har betalningsansvar för och i särskilda boendeformer. Bestämmelsen gäller också i de fall kommunen har åtagit sig betalningsansvar för psykiatrisk långtidssjukvård.

Med utgångspunkt i detta föreslås även införande av ett nytt tredje stycke som kopplar samman möjligheterna att ta ut avgifter för sjuk- vårdsinsatser med motsvarande möjligheter till avgiftsuttag för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende enligt 35 & tredje stycket socialtjänstlagen. I stycket föreskrivs att avgifter för vård enligt 18 &

• Sida 24
•  Original

eller för sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 5 lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsan- svar för viss hälso- och sjukvård inte får, tillsammans med avgifter som avses i 35 5 tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620) uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina person- liga behov. En regel om sådant förbehåll finns ocksåi 35 & socialtjänst- lagen.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso— och sjukvård

4 5

8.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2 kap. 12 b 5 och 3 kap. 4 a & föreslås bli upphävda till följd av för- slagen om en mer likvärdig behandling av olika boendeformer. I dessa bestämmelser anges att från pensionsberättigad resp. sjukförsäkrad per- son som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen (1991:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen skall avgift tas ut enligt bestämmelserna om avgift för sjukhusvård.

2 kap. 6 & Landstingen har fr.o.m. den 1 januari 1992 ett administrativt och ekono- miskt ansvar för utbetalning av ersättningar för resor vid besök i hälso- och sjukvård med anledning av sjukdom.

2 kap. 6 & Landstingen har fr.o.m. den 1 januari 1992 ett administrativt och ekono- miskt ansvar för utbetalning av ersättningar för resor vid besök i hälso- och sjukvård med anledning av sjukdom.

För personer som vistas i ett sjukhem eller annan vårdinrättning som har övertagits av en kommun lämnar landstinget ersättning för resekost- nader enligt punkt 6 i denna paragraf i samband med att vistelsen i vård- inrättningen inleds och avslutas. Om en person under tiden för vistelsen i vårdinrättningen behöver besöka landstingets öppna eller slutna hälso— och sjukvård är det för närvarande oklart vad som gäller, vilket har inneburit vissa problem mellan kommuner och landsting om kostnadsan- svaret.

• Sida 25
•  Original

Resor mellan särskilda boendeformer eller bostäder med särskild ser- vice och dagsjukvård i regi av kommunen anses för närvarande inte som sjukresor utan som överflyttningsresor mellan vårdinrättningar enligt punkt 8. För dessa resor har kommunen kostnadsansvar.

Eftersom särskilda boendeformer och bostäder med särskild service i alla avseeenden bör betraktas som boendeformer, har föreslagits att bestämmelsen i nuvarande punkt 6 upphör att gälla och att lydelsen i punkt 8 ändras. Med detta följer att kostnader för resor till sjukvård i regi av kommunen, landstinget eller till sjukförsäkringen ansluten privat- praktiserande vårdgivare berättigar till ersättning av landstinget, men inte exempelvis resor mellan olika boendeformer.

12 & Paragrafen behandlar avgiftsuttag vid sjukhusvård för pensionsberät- tigad. Förslaget till ändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att endast kommunen får ta ut vårdavgift för sådan långtidssjukvård som den har betalningsansvar för har föranlett ett nytt femte stycke i denna paragraf. Där föreskrivs att vårdavgift enligt denna paragraf inte skall tas ut från pensionsberättigad som erhåller sådan långtidssjukvård för vilken kommunen får ta ut avgift enligt 26 å andra stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

20 kap. 8 & Tillägget i andra stycket är en följd av ändringen i 2 kap. 12 5. Enligt tillägget skall meddelande till försäkringskassan om in- och utskrivning av en patient enbart ske om patienten är avgiftsskyldig enligt 2 kap. 12 &.

20 kap. 8 & Tillägget i andra stycket är en följd av ändringen i 2 kap. 12 5. Enligt tillägget skall meddelande till försäkringskassan om in- och utskrivning av en patient enbart ske om patienten är avgiftsskyldig enligt 2 kap. 12 &.

8.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

10 å . Till följd av att 2 a & upphävs tas även första meningen i andra stycket denna paragraf bort.

Av 6 & i denna lag framgår att injektionssprutor, kanyler, katetrar,

• Sida 26
•  Original

bandage och därmed jämförliga förbrukningsartiklar kostnadsfritt skall tillhandahållas den som på grund av allvarlig sjukdom eller efter be- handling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov av artiklarna. Nämn- da paragraf gäller vid öppen vård och är därmed i princip tillämplig i samband med vård vid de inrättningar som överförts från landsting till kommuner. Vid öppen vård har staten och den allmänna försäkringen hela kostnadsansvaret för artiklama. I avvaktan på resultatet av Ädelav- giftsutredningens översyn har riksdagen dock beslutat om undantag så att kommunen enligt 10 å andra stycket andra meningen samma lag har kostnadsansvar för de kostnadsfriäif'förbrukningsartiklar enligt 6 5 som enskilda erhåller vid vård i övertagna inrättningar.

Med utgångspunkten att de sjukhem som överförts till kommunerna är särskilda boendeformer för vilka skall gälla samma villkor som för övriga boendeformer har undantagsreglerna beträffande nämnda förbruk- ningsartiklar slopats. Genom den föreslagna ändringen i denna paragraf skall kostnader för förmåner enligt lagen således ersättas genom den allmänna försäkringen.

9. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen före- slår riksdagen att anta förslagen till 1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, 4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läke- medelskostnader, m.m.

10. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 27
•  Original