med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Regeringens proposition

1990/91:150

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten

för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 april 1991 för de åtgärder och de ändamål

som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Allan Larsson

Propositionens huvudsakliga ändamål

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 som lades fram i årets

budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet för

budgetåret 1990/91 försämras med 15,9 miljarder kronor jämfört med vad som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett

underskott om 18,5 miljarder kronor.

För budgetåret 1991/92 beräknades i budgetpropositionen ett underskott på statsbudgeten om 0,6 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar ett underskott på 10,4 miljarder kronor.

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin

bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. Regeringen föreslår ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att möta den

ökade arbetslösheten. Finansieringen av dessa åtgärder föreslås i

huvudsak ske genom överföring av medel från arbetsmarknadsfonden.

Regeringen föreslår vidare ett samlat program för strukturella åtgärder i den offentliga sektorn. .

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en reviderad nationalbudget för år 1991 med en prognos för den svenska ekonomin åren 1991-1992 och kalkyler på meddellång sikt fram till 1995, samt en långtidsbudget för budgetåren 1991/92-1995/96.

I Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I

Årets kompletteringsproposition består av två delar, var och en i ett band. Den första delen innehåller regeringens syn på den ekonomiska politiken och förslag till slutregleringen av statsbudgeten för nästa budgetår. Där redovisas också förslag av finanspolitisk natur som hör samman med budgetförslaget.

I den andra delen redovisas ett samlat treårigt program med förslag till strukturella åtgärder för att ställa om och minska den statliga administrationen med 10 Z under perioden 1991/92-1993/94.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 april 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsråden Larsson, Gradin, Thalén, Lindqvist, Åsbrink, Göransson, Persson, Sahlin, Lönnqvist, Johansson

Proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Statsrådet Larsson anför:

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1990/91:100) förelagt riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92. I de delar där förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringens förslag därefter redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen - förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen - avge ett särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande budgetåret i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså bör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletteringspropositionen bör också tas med vissa frågor som har klara samband med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör behandlas av riksdagen under det innevarande riksmötet.

Regeringen deklarerade i budgetpropositionen sin avsikt att i kompletteringspropositionen återkomma med ett samlat program där den statliga administrationen skall minskas med 10 4 under perioden 1991/92-

1993/94. Statsrådet Johansson kommer senare denna dag att återkomma till detta.

Statsrådet Larsson föredrar den reviderade finansplanen samt redogör för statsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår, m.m. Statsråden Gradin, Thalén, Lindqvist, Larsson, Åsbrink, Göransson, Persson, Sahlin, Lönnqvist och Johansson föredrar de ifrågavarande förslagen inom utrikes-, social-, finans-, utbildnings-, arbetsmarknads-, bostads- och civildepartementens verksamhetsområden. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsrådet Larsson hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Reviderad finansplan m.m. Bilaga I: 1 Utrikesdepartementet Bilaga I:2 Socialdepartementet Bilaga 1:3 Finansdepartementet Bilaga 1:4 Utbildningsdepartementet Bilaga I:S Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga 1:6 Bostadsdepartementet Bilaga 1:7 Civildepartementet Bilaga I:8

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991

Bilaga I:1

Reviderad finansplan

I En politik för bättre tider

Bilaga I:1

1.1¶På rätt väg

Framtidsutsikterna för den svenska ekonomin har förbättrats markant under det senaste halvåret. Sverige befinner sig nu i en lågkonjunktur

med svag tillväxt och stigande arbetslöshet. Men den internationella

konjunkturnedgången förväntas varken bli lång eller djup. Tillsammans

med de åtgärder som vidtagits för att bekämpa inflationen och skapa utrymme för en tillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar skapar detta förutsättningar för en återhämtning. Konjunkturen beräknas vända under senare delen av innevarande år och gradvis växa i styrka under 1992.

I budgetpropositionen redovisades den ekonomisk-politiska strategin för

de närmaste åren. Den innebär i korthet följande:

1. Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för Sverige att

aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

2. Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa kostnads-

utvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsätt-

ningen och välfärden. 3. Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att stimulera

produktivitet och sparande. Utrymme skall skapas för investeringar

i produktion och infrastruktur. 4. Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkor

och skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen

konsekvent hävdas.

5. Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig tillväxt;

produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan

ekonomi och ekologi säkras. .

Denna strategi skall nu fullföljas. Den ekonomiska politiken skall

varaktigt nedbringa inflationen. Samtidigt skall den fulla sysselsättningen upprätthållas. Ambitionerna skall höjas när det gäller ekonomisk tillväxt.

Inriktningen på att hävda välfärden och åstadkomma en rättvis fördelning skall fullföljas.

Det är nu möjligt att redovisa tydliga resultat och stora möjligheter som följd av den ekonomiska politiken.

Sverige har passerat vändpunkten när det gäller inflationen. Framför oss ligger nu en period av betydligt lägre prisstegringar. Det får stor betydelse för hela ekonomin. Vändpunkten när det gäller produktionen

har kommmit närmare och bör inträffa under andra halvåret. En

återhämtning bedöms ske under 1992.

För Sveriges del förbättras utsikterna av de strukturåtgärder som vidtagits för att återvinna tillväxten och de finanspolitiska åtgärder som satts in för att bidra till balans i ekonomin. För en stor del av arbets-

marknaden har nu stabiliseringsavtal träffats med syfte att växla om från

inflationslöner till reallöner. Dessa avtal innehåller inte de inflationsdrivande klausuler som var vanliga under 1980-talet. Arbetet med stabilise-

ringsavtalet skall fortsätta på den återstående delen av arbetsmarknaden.

Effekterna av dessa åtgärder är en radikal nedväxling av inflationsför-

I Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1

väntningarna. Konkurrenskraften kan nu börja återställas och ekonomin kan fungera effektivare. Därmed står det klart att Sverige kan klara upp Bilaga I:1 sina kostnadsproblem genom en intern anpassning. Detta har skett i ett konstruktivt samarbete mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter. Sverige är i dessa grundläggande avseenden på rätt väg. Effekterna på sysselsättningen av vändningen i ekonomin kommer emellertid först senare. Därför kommer både 1991 och 1992 att bli kärva år på arbetsmarknaden. Av detta skäl krävs det en aktiv arbetsmarknadspolitik. Regeringen lägger nu fram förslag till en förstärkning av de aktiva åtgärderna utformade för att motverka både arbetslöshet och inflation. oo

En huvuduppgift för den ekonomiska politiken under de kommande åren blir att frigöra de krafter som kan medverka till en ökad produktivitet och tillväxt. Det handlar om att få ut den fulla effekten av de strukturreformer som redan genomförts eller är under genomförande.

Produktiviteten utvecklades svagt under 1989-1990. Tecken finns nu på att ett omslag är på väg. Detta framgår tydligt av prognoserna för de närmaste åren. Uppgången 1 produktiviteten skapar förutsättningar för en exportledd tillväxt. Tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn beräknas svänga från ca -2,5 9 år 1991 till ca +2,5 % år 1992, vilket är en mycket stor förändring, samtidigt som den skyddade sektorns expansion begränsas. Handelsbalansen ger därmed ett växande överskott. Också i detta viktiga avseende är Sverige alltså på rätt väg.

Men ambitionerna bör sättas högt i syfte att tillgodose medborgarnas behov under 1990-talet. Målet bör vara att etablera en ny och högre nivå för tillväxt och produktivitet.

I den reviderade nationalbudgeten redovisas två alternativa utvecklingsperspektiv för perioden 1992-1995. Det ena utgår från en produktivitetsutveckling grundad på de samband som gällt de senaste tio åren. Det andra är baserat på en större tilltro till effekterna av de genomförda eller beslutade strukturreformerna och till näringslivets förmåga till anpassning och utveckling. I det första alternativet blir tillväxten ca 2,1 2 mellan 1992 och 1995 och de samlade resurserna kommer 1995 att vara ca 105 miljarder kr. större än i dag. I det andra alternativet blir tillväxten i genomsnitt 2,8 96 mellan 1992 och 1995 och de samlade resurserna kommer 1995 att vara ca 145 miljarder kr. större än i dag.

Detta senare alternativ ger betydligt större möjligheter att tillgodose angelägna behov under 1990-talet. Det kräver emellertid en god disciplin när det gäller lönebildningen, stora insatser på bred front i arbetslivet för att förbättra produktiviteten och åtgärder för att stimulera till ökat sparande. Den ekonomiska politiken bör under de kommande åren inriktas på att - i konstruktiv samverkan mellan arbetsmarknadens parter och staten - förverkliga en sådan snabbare uthållig tillväxt.

Med en återvunnen tillväxt skapas nya resurser och därmed kommer fördelningsfrågorna i fokus. Betydande framsteg gjordes under 1980talet när det gäller välfärden och sysselsättningen. Samtidigt uppstod ökade klyftor i fördelningen av förmögenheter, främst beroende på inflationen och det gamla skattesystemet. Erfarenheterna på detta område

och av en varaktig nedpressning av inflationen. Också på detta område Bilaga I:1 är Sverige på rätt väg.

1.2¶Internationaliseringen

Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under efterkrigstiden har byggt på en fri handel och en god förmåga att anpassa sig till de villkor och möjligheter världsmarknaden erbjudit. En huvuduppgift för den ekonomiska politiken är att säkerställa att Sverige också fortsättningsvis aktivt och framgångsrikt kan delta i den internationella integrationen.

Nu står världsekonomin inför ett nytt avgörande skede, med en genomgripande förnyelse av de ekonomiska förbindelserna. Avspänningen mellan supermakterna har förändrat det politiska läget i världen och banat väg för ett mer omfattande ekonomiskt samarbete.

I de pågående GATT-förhandlingarna är målet att utvidga liberaliseringen av den internationella handeln till att omfatta också tjänster och jordbruksprodukter. Inom EG fördjupas den ekonomiska integrationen genom förverkligandet av den s.k. inre marknaden, som skall vara genomförd den I januari 1993. Förhandlingarna mellan EFTA och EG om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) drivs med sikte på att göra den inre marknaden gemensam för samtliga 19 länder och dess 350 miljoner invånare. I Öst- och Centraleuropa pågår omställningen till marknadsekonomi och en utveckling av de ekonomiska kontakterna med Västeuropa.

För svensk del har förhandlingarna om ett EES-avtal högsta prioritet. Dessa förhandlingar befinner sig nu i ett slutskede. Ett avtal bör kunna komma till stånd till sommaren.

Det är ett starkt svenskt intresse att aktivt vara med och forma Europas framtid. Genom avspänningen och tillkomsten av det europeiska säkerhetsavtalet har förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats när det gäller deltagande i det europeiska samarbetet. Riksdagen har förklarat att ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik ligger i vårt lands nationella intresse. Regeringen har för avsikt att urider 1991, efter samråd i utrikesnämnden, ansöka om medlemskap i EG.

1.3¶Inflationsbekämpningen

För att värna sysselsättning och välfärd måste inflationsbekämpningen överordnas andra ambitioner och krav.

Arbetet med att få till stånd ett stabiliseringsavtal har varit framgångsrikt. Genom förhandlingsgruppens arbete har en samsyn etablerats om det angelägna i att växla om från inflationslöner till reallöner. Vidare har en samsyn etablerats om behovet av ett tvåårsavtal, om en kostnadsnivå som svarar mot exportindustrins villkor och en fördelningsprofil som tar särskild hänsyn till de lägst avlönades situation. Stabiliseringsavtalet innehåller inte de inflationsdrivande klausuler som var vanliga under 1980-talet.

För 1991 sker ingen avtalsmässig lönehöjning förrän den 1 juli. Den höjning som då sker uppgår till i genomsnitt 1:25 kr. per timme resp. Bilaga I:1 209 kr. per månad och omfattar endast anställda med en årsinkomst under 170 000 kr. Detta innebär en nivåhöjning med ca I Z och en kostnadsökning med ca 0,5 %.

Det andra avtalsåret, som sträcker sig från och med den 1 april 1992 till och med den sista mars 1993, innehåller en bruttoram på ca 3 § med miniminivåer uttryckta i kronor som ger något mer.

Detta innebär en rejäl uppstramning av lönebildningen. Jämfört med flera av Sveriges viktigaste konkurrentländer ger avtalet en låg kostnadsökning. Den sammanlagda effekten av avtalet och redan tidigare inträffade kostnadsökningar (s.k. överhäng från 1990, två ytterligare semesterdagar m.m.) är att timlönekostnaderna ökar med ca 5 2 under 1991 och med drygt 3 4 under 1992. Det innebär en förbättring av kostnadsläget för den konkurrensutsatta sektorn. Konkurrenskraften i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer på världsmarknaden, mätt som relativa kostnader per producerad enhet, bör kunna förstärkas med ca 6 Z under loppet av 1991-1992. ,

För att den ekonomiska politiken skall bli framgångsrik krävs att Rehnberggruppens förslag till stabiliseringsavtal blir gällande för hela arbetsmarknaden. De förbundsavtal som hittills slutits står samtliga i överensstämmelse med Rehnbergs förslag men förutsätter att resten av arbetsmarknaden också omfattas av sådana avtal. Ett tungt ansvar åvilar därför de parter som ännu inte träffat stabiliseringsavtal. Regeringen förutsätter nu att samtliga parter träffar stabiliseringsavtal. En samlad bedömning bör göras före riksdagsårets slut.

Det är också angeläget att arbetsmarknadens parter utnyttjar den period som avtalet omfattar till att utveckla nya, konstruktiva former för den framtida lönebildningen och skapa väl fungerande spelregler för förhandlingarna.

De senaste åren har uppgiften att dämpa överhettningen och komma till rätta med kostnadsproblemen i ekonomin stått i förgrunden för regeringens åtgärder. Finanspolitiken måste fortsatt inriktas på att varaktigt pressa ner inflationen. En fortsatt stark återhållsamhet med de offentliga utgifterna är också nödvändig för att skapa utrymme för en utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn och för att på sikt återställa balansen i utlandsaffärerna. Endast så kan grunden läggas för en uthållig återhämtning i ekonomin.

Av dessa skäl begränsas expansionen i den kommunala verksamheten genom bl.a. kommunala skattestopp. Regeringen lade i budgetpropositionen fram förslag om kraftiga förstärkningar av statens budget.

Hushållssparandet förstärks för närvarande samtidigt som det offentliga sparandet försvagas. Kommunernas finanser förbättras parallellt med att underskottet i statens budget ökar. Det senare hänger bl.a. samman med att de offentliga inkomsterna nu ökar långsammare som följd av den svagare tillväxten under åren 1989-1991. De beräkningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten visar också att det offentliga sparandet, om inga ytterligare offentliga åtaganden görs, åter förbättras när

tillväxten i ekonomin skjuter fart. Då sker också en förstärkning av sparandet i ekonomin som helhet. Bilaga I:1

Finanspolitiken är så avvägd i nuvarande situation att inflationen dämpas snabbt och att handelsbalansen förbättras, samtidigt som de offentliga utgifterna växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyder på att tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kommer att skjuta fart i slutet av 1991.

Beräkningarna i den reviderade nationalbudgeten visar att den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP under de närmaste fem åren kan fortsätta att sjunka från nuvarande 61,76 till under 60 &. Även skattekvoten sjunker från 56,4 7 till drygt 53 Zz.

De åtgärder som regeringen vidtar för att skärpa konkurrensen spelar en viktig roll för att pressa priser och öka effektiviteten i det svenska näringslivet. Den europeiska inre marknaden innebär att stora delar av den skyddade privata sektorn kommer att öppnas för konkurrens. Inom livsmedelsområdet avskaffas de inhemska regleringarna. Samtidigt skärps konkurrenslagstiftningen på jordbrukets område. Regeringen avser att inom kort förelägga riksdagen ett förslag om en anpassning av gränsskyddet på jordbruksprodukter.

Regeringen och riksbanken har under det gångna året med finans- och penningpolitiska åtgärder med kraft markerat att den svenska valutapolitikens mål ligger fast. Förändringar i växelkursen skulle allvarligt försvåra arbetet med att stabilisera ekonomin. De skulle också motverka strävandena att få till stånd ett närmare samarbete med EG. Arbetet med att etablera prisstabilitet skall ses som ett väsentligt inslag i vår Europapolitik och lägger grunden för ett närmare monetärt och valutapolitiskt samarbete i linje med strävanden inom EG.

1.4¶Tillväxtpolitiken

För att förverkliga väsentliga mål som full sysselsättning, rättvis fördelning, regional balans och god livsmiljö behövs en god ekonomisk tillväxt. Därför spelar åtgärder för att säkra den långsiktiga tillväxten en central roll i regeringens politik. Under de närmaste åren måste arbetet inriktas på att fullt ut ta tillvara de möjligheter som skapats genom de genomförda eller påbörjade strukturreformerna.

Nu görs ytterligare insatser för att skapa förutsättningar för en god tillväxt. En avgörande faktor är arbetet på att ge svenska medborgare och företag tillgång till EGs inre marknad. En annan viktig insats är planerna för en kraftig utbyggnad av infrastrukturen. För innevarande och kommande budgetår har 10 miljarder kr. avsatts för ett antal större, långsiktiga projekt. Under 1990-talet kommer staten att avsätta ytterligare: minst 10 miljarder kr. utöver ordinarie investeringsmedel för större järnvägs- och vägprojekt. Vidare har regeringen träffat överenskommelse med den danska regeringen om en fast förbindelse över Öresund. Redan beslutet om bron får positiva effekter för regionen och tillkomsten av bron får stora effekter för den ekonomiska integrationen mellan Sverige och Danmark.

varaktigt hög ekonomisk tillväxt. Regeringen har därför genomfört ett Bilaga I:1 omfattande program för att bygga ut forskning och utbildning.

För att uppnå en stabil tillväxt måste en ökad andel av produktionen avsättas för framtida långsiktiga behov. Investeringsverksamheten stimuleras genom att investeringsfonderna släpps fria och investeringsskatten avskaffas. Reglerna för utlänningars förvärv av svenska företag anpassas till de betingelser som skapas av internationaliseringen.

Sparandet i den svenska ekonomin är för lågt för att trygga välfärden på sikt. Skattereformen bidrar verksamt till att stimulera sparandet. Behovet av att få till stånd ett högre sparande bör vara en viktig utgångspunkt vid en översyn av pensionssystemet.

För att reformerna skall ge full effekt måste en högre produktivitet bli en allmän angelägenhet. Statsmakternas åtgärder måste nu följas av insatser på varje arbetsplats för att organisera verksamheten så att var och en kan ge sitt bästa för den gemensamma uppgiften att skapa nya resurser. — Produktivitetsdelegationen utvärderar ' tillsammans med Arbetslivsfonden ett antal projekt där förändrad arbetsorganisation medfört en hög produktivitet. I arbetet ingår uppgiften att finna former för att sprida kunskap på detta område.

1.5¶Arbetslinjen i välfärdspolitiken

Med en förbättrad produktivitet och återvunnen tillväxt skapas nya resurser. Därmed kommer frågan om fördelningen av resurserna på nytt i fokus. Utvecklingen av inkomster, förmögenheter och välfärd under 1980-talet innehåller både positiva och negativa inslag.

Ur välfärdssynvinkel är den viktigaste framgången under 1980-talet att det varit möjligt att i Sverige snabbt öka sysselsättningen i ett Europa där arbetslösheten brett ut sig. Den sociala välfärden har också förbättrats för barnfamiljerna genom att föräldraförsäkringen förlängts, barnbidragen höjts och barnomsorgen byggts ut. För att förbättra pensionärernas ställning har det kommunala bostadstillägget höjts och pensionstillskotten förbättrats. Samtidigt har tjänstepensionssystemet kommit att omfatta allt fler äldre. En unikt omfattande FN-undersökning har nyligen påvisat Sveriges ledande ställning vad gäller social välfärd.

De brister som uppstått när det gäller fördelningen av förmögenheter kan framför allt förknippas med 1980-talets inflation och skattesystem. Genom det nya skattesystemet och genom en målmedveten politik mot inflationen och för full sysselsättning kan 1990-talet 'också innebära fördelningspolitiska framsteg.

Arbetslinjen skall hävdas och den fulla sysselsättningen upprätthållas. Detta ställer krav på en väl upplagd och genomförd utbildnings- och arbetsmarknadspolitik, som tar vara på människors arbetsvilja och som samtidigt främjar tillgången på kompetent arbetskraft. Den allmänna inriktningen angavs i budgetpropositionen. Nu läggs förslag fram om kompletterande insatser. Arbetsmarknadspolitiken föreslås bli utbyggd med minst 40 000 platser genom att resurser överförs från passivt kontantstöd till aktiva åtgärder.

Syftet är att frigöra resurser för aktiv rehabilitering och vård samt att Bilaga I:1 förbättra incitamenten till arbete. Förslag läggs om sjuklön under de första fjorton dagarna av en sjukperiod. Rehabiliteringsersättning på 100 § införs.

En överenskommelse har träffats mellan staten och Landstingsförbundet om att staten bidrar med 500 milj. kr. under 1992 för att en vårdgaranti skall införas i samtliga landsting. Tanken är att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på en behandling. Den 1 januari 1992 kommer kommunerna att få ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade. Ett förslag till ekonomisk reglering av reformen föreläggs riksdagen.

Både välfärden och tillväxten kräver att de offentliga systemen används effektivt och utformas på ett sätt som bidrar till de långsiktiga målen. Strävan att effektivisera användningen av de offentliga resurserna är rättesnöret för den omställning och minskning av den statliga administrationen som nu genomförs. Också översynen av pensionssystemet vägleds av ambitionen att bygga en stark bas för framtida välfärd.

1.6¶Åtgärder för en uthållig tillväxt

Den ekonomiska politiken skall medverka till att skapa förutsättningar för en uthållig tillväxt. Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.

Den svenska miljöpolitiken har varit framgångsrik och förutseende. Utsläppen av många slags föroreningar har minskat kraftigt. Men en uthållig tillväxt ställer krav som långt ifrån är tillgodosedda. Framför allt måste det internationella samarbetet drivas så att det leder till bindande bestämmelser, som underlättar för de enskilda länderna att tillvarata miljöintressen, utan att detta belastar konkurrenskraften. Utsläpp som leder till skador som inte kan repareras måste förhindras. Ekonomiska styrmedel bör användas för att påverka produktion och konsumtion i miljövänlig riktning.

Dessa olika vägar för att förbättra miljön återspeglas på ett konkret sätt bl.a. i de förslag som lagts fram i regeringens propositioner om näringspolitik för tillväxt och en god livsmiljö. Miljölagarna skärps. Investeringarna i kollektivtrafik i storstäderna och i järnvägar ökar kraftigt. Nya motorfordon indelas fr.o.m. 1993 i miljöklasser, till vilka ett system med ekonomiska styrmedel knyts. Livsmedelspolitiken läggs om i miljövänlig riktning. Kommunerna. får en vidgad rätt att differentiera avfallstaxorna. Ökade insatser görs för att återställa skadade miljöer.- Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införs i central lagstiftning. Sveriges deltagande i det internationella miljösamarbetet intensifieras.

Med denna inriktning av den ekonomiska politiken vill regeringen få till stånd utveckling och förnyelse i näringslivet och den offentliga sektorn

på ett sådant sätt att medborgarnas trygghet och välfärd kan hävdas. De Bilaga I:1 nya resurserna skall fördelas rättvist. Regeringen vill inbjuda alla goda krafter till samverkan kring detta program.

2¶Det ekonomiska läget

2.1 Den internationella ekonomin

En lång period med stabil och hög tillväxt i OECD-området bröts under andra halvåret 1990, då en markant avmattning ägde rum i viktiga länder. Skillnaderna i aktivitetsnivå mellan olika industriländer har emellertid varit betydande under det senaste året. Japan och Tyskland har fortsatt att expandera mycket kraftigt, medan Förenta staterna, Canada och Storbritannien har vidkänts en betydande försvagning i den ekonomiska utvecklingen. Även i flertalet övriga OECD-länder minskade tillväxttakten. Inom OECD-området som helhet uppgick tillväxten till 2,6 KZ. Samtidigt var inflationen inte fullt 5 90 år 1990, vilket är en viss uppgång jämfört med 1989.

Avmattningen var väntad men blev kraftigare än förutsett efter den irakiska inmarschen i Kuwait i augusti, med de konsekvenser denna hade för oljepris och förväntningar hos såväl konsumenter som företag.

Utvecklingen i världsekonomin har varit fortsatt relativt svag under början av detta år. Förutsättningarna är dock goda för att svackan skall bli både grund och kortvarig. Krigsslutet i Persiska viken banar väg för en återhämtning. Flertalet bedömare räknar i dag med en bestående sänkning av oljepriset med i storleksordningen 10 dollar/fat jämfört med den nivå på drygt 30 dollar/fat som rådde under hösten 1990. Detta kommer att få gynnsamma effekter på realinkomster, prisutveckling och räntor i OECD-området. Förtroendet och förväntningarna om en förbättrad konjunktur hos konsumenter och i näringslivet kommer sannolikt också att stärkas påtagligt. Till detta kommer den ökade efterfrågan i OECD-området som återuppbyggnaden vid Persiska viken kan förväntas skapa. För en relativt snar konjunkturuppgång talar också de lägre räntorna i Förenta staterna och Storbritannien.

Inflationen hålls nu också under bättre kontroll i praktiskt taget samtliga OECD-länder än vad som varit fallet vid tidigare nedgångsperioder. Detta talar för att det bör gå att undvika en utveckling med den kombination av svag tillväxt och hög inflation som förlängt och fördjupat de senaste lågkonjunkturerna. En osäkerhetsfaktor utgör dock utvecklingen i Förenta staterna. Där har inte inflationstakten kommit ner till europeisk nivå trots avmattningen.

Den tyska återföreningen innebär större problem än förutsett, och tillväxten i Tyskland blir sannolikt svagare än under de senaste åren. De - höga räntorna förknippade med det stora budgetunderskottet har bidragit till en press uppåt på räntorna även i övriga europeiska länder, vilket dämpar aktiviteten. Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna

beskedet om de planerade skattehöjningarna i Tyskland. De bidrar till en bättre balans mellan finans- och penningpolitiken. Trots skattehöjningarna Bilaga I:1 kommer dock budgetunderskotten att vara fortsatt stora.

Sammantaget kan en vändning förutses av konjunkturen under senare delen av innevarande år och en gradvis ökande aktivitet under 1992. Till följd av den svaga utvecklingen under början av 1991 är det dock rimligt

att utgå från att den samlade produktionsökningen i OECD-länderna

stannar vid ca I Z i år medan den 1992 kan komma att uppgå till ca 2 3/4 2. Mellan de båda halvåren i år förutses därvid en förstärkning av tillväxten från mindre än 1/2 4 till över 2 Z, uttryckt i årstakt. En

förbättrad konjunktur förväntas framför allt i Storbritannien och Förenta

staterna. I den amerikanska ekonomin, som väntas stagnera i år, förutses

en tillväxt på ca 2 3/4 7 1992. Den brittiska ekonomin väntas växa med

inemot 2 § nästa år efter en minskning av BNP med 1 1/2 4 1991.

Den förväntade återhämtningen - i kombination med lägre oljepriser - bör kunna förenas med en relativt dämpad pris- och kostnadsutveckling. I OECD-området totalt sett förutses sålunda priserna i år och nästa

år öka med 4 1/2 resp. 4 2. Lönerna väntas stiga med 6 resp. 5 £.

Två viktiga osäkerhetsmoment i finansplanens bedömning av konjunkturutsikterna har nu reducerats betydligt. Särskilt gäller detta naturligtvis oljepriset och psykologiska faktorer kopplade till krisen vid

Persiska viken. Som nämnts kan nu utgången av krisen i stället väntas innebära positiva effekter för utvecklingen i världsekonomin de närmaste åren. Vidare förefaller de farhågor som tidigare uttryckts rörande

svagheten hos de finansiella institutionerna i bl.a. Förenta staterna att ha

varit överdrivna. Utgångspunkten för bedömningen är att den kraftigt

minskade utlåningen i Förenta staterna till övervägande del är att hänföra till den svaga efterfrågan på krediter snarare än till grundläggande

problem inom kreditväsendet. Ett kvarstående osäkerhetsmoment gäller utvecklingen i Central- och

Östeuropa. Den ekonomiska stagnation som rått där har nu övergått i en betydande minskning av produktionen. Övergångsproblemen är av en sådan natur att det framstår som högst troligt att tillbakagången fortsätter ännu en tid. Exporten till dessa länder är emellertid mycket låg för

industriländerna sammantagna, vilket sannolikt innebär att den djupa ekonomiska krisens effekter för omgivningen blir begränsade. Ett större riskmoment utgör då den politiska utvecklingen i främst Sovjetunionen.

En fördjupad politisk kris kan komma att påverka det ekonomiska

klimatet i främst Europa med en negativ inverkan på konsumtion och investeringsvilja.

2.2¶Utvecklingen i Sverige under det senaste året

Den ekonomiska politiken var under 1980-talet framgångsrik i många avseenden. Näringslivets investeringar ökade, statsfinanserna sanerades

och sysselsättningen ökade markant. Men framstegen och framtidstron

skapade också krav och förväntningar som ledde till att resurserna blev

alltför hårt utnyttjade. Ekonomin blev överhettad och det uppstod på

många håll brist på arbetskraft. Det ledde i sin tur till en snabb löneglidning. Kostnadsstegringarna slog igenom i högre priser. Inflationen blev Bilaga I:1 ' under 1989 och 1990 väsentligt högre än i konkurrentländerna. Detta kom att fungera som en broms på ekonomin med en försvagad tillväxt som följd. Det medförde samtidigt att balansen i utlandsaffärerna försämrades.

Avmattningen inleddes för industrins del redan på våren 1989. Nedgången förstärktes under fjolåret. Även inom övriga delar av ekonomin dämpades aktiviteten. Hushållens disponibla inkomster ökade visserligen starkt. Men hushållen ökade sitt sparande ännu mer i absoluta tal; sparkvoten förbättrades med inte mindre än 4,6 procentenheter. Detta ledde till att den privata konsumtionen sjönk med 0,3 4.

Omslaget från överhettning på arbetsmarknaden till ett försvagat efterfrågeläge med stigande arbetslöshet har varit snabbt. Arbetslösheten har börjat stiga i så gott som hela landet 'och antalet varsel om uppsägningar i industrin har ökat kraftigt.

Den underliggande inflationen uppgick till 6,5 % under loppet av 1990, vilket kan jämföras med 5,9 2 i OECD Europa och 5,6 % i hela OECDområdet. Handelsbalansen förbättrades jämfört med 1989 och gav ett överskott på 16 miljarder kr. Bytesbalansen försämrades under 1990, främst beroende på växande underskott för resevaluta och räntenetto.

De finansiella marknaderna påverkades starkt av den internationella utvecklingen med fallande aktiekurser och stigande räntor. I Sverige förstärktes kursfallet av tecknen på ökade obalanser i ekonomin. 'De svenska räntorna steg under hösten och nådde en topp under oktober. Regeringens och riksbankens åtgärder undanröjde spekulationerna om förändringar i den svenska valutapolitiken. Förtroendet för den svenska kronan har förstärkts och räntorna har sjunkit. Sedan årsskiftet har den långa räntan sjunkit med en procentenhet och räntedifferensen mot omvärlden har reducerats.

Under det senaste året har det varit stora problem inom finansbolagssektorn. Flera finansbolag har tvingats upphöra med sin verksamhet och sektorns totala lånestock har under det senaste året minskat med ungefär 12 2. I kombination med den snabba konjunkturavmattningen har denna utveckling lett till att kreditförlusterna i banker och andra kreditinstitut ökat kraftigt under 1990.

2.3 Utsikterna för 1991 och 1992 En huvuduppgift för den ekonomiska politiken under det senaste året har varit att få bukt med kostnadsutvecklingen genom att växla om från inflationslöner till reallöner. Ett trendbrott sker nu när det gäller lönebildningen.

Stabiliseringsavtal har träffats på flertalet avtalsområden. De innebär ett kraftigt trendbrott i löneökningstakten. Avtalen medför en nivåhöjning 1991 med ca I & och en kostnadsökning med omkring 1/2 RR medan nivåhöjningen 1992 är 3 «.

Den sammanlagda effekten av stabiliseringsavtalet och av tidigare :

semesterdagar, m.m.) är att tumlönekostnaderna ökar med 5 Z under Bilaga I:1 1991 och drygt 3 2 under 1992. Löneavtalen är så konstruerade att de inte skall rubbas av löneglidning. De är också fria från olika slag av

indexklausuler.

Stabiliseringsavtalet innebär att ökningarna av de nominella lönerna under de närmaste åren blir betydligt lägre än vad som varit fallet något

år under 1970- och 1980-talen. De är också klart lägre än vad som

förutses för några av våra viktigaste konkurrentländer. Som exempel kan

nämnas att lönekostnaderna i Storbritannien väntas öka med ca 9 « 1991. I Tyskland har avtal slutits för de offentliganställda som innebär

ökningar 1991 på drygt 6 2. Avtalen i den privata sektorn väntas

resultera i högre löneökningar.

Under loppet av 1991-1992 beräknas den svenska industrins relativa

kostnader per producerad enhet minska med ca 6 4, mätt i gemensam

valuta. Till detta bidrar inte bara den historiskt låga löneökningstakten

utan också en relativt hög produktivitetstillväxt på 3 Z 1992.

Tabell I Försörjningsbalans och nyckeltal 1989-1992

Miljarder Procentuell volymförändring

kr 1990 1989 1990 1991 1992 Försörjningsbalans

Nyckeltal

!Förändring i procent av föregående års BNP. Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Stabiliseringsavtalet skapar förutsättningar för en radikal dämpning av prisstegringstakten (se diagram 1). Från mars och fram till årsskiftet stannar prisökningarna under 3 4. Vid det kommande årsskiftet upphör den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten, vilket tillsammans med stabiliseringsavtalet bidrar till att inflationen förväntas stanna på ca 3 I nästa år.

reala disponibla inkomster. Under nästa år får växlingen från inflations- Bilaga I:1 löner till reallöner full effekt. Då fortsätter de reala disponibla inkomsterna att öka som en följd av att inflationstakten pressas ned. Det gör det möjligt för hushållen att öka såväl konsumtionen som sparandet.

Diagram 1 Konsumentprisindex 1991 Månadsvis procentuell förändring

3,5

Ö,Ö deeeeeerrersesereree Åserssonnenrnnrrnnenar ir nrnnnnnnnnnnnnnnrn nen ne rareasennnnnnnn

>

91 921 91 921 91 921 I I 91 91 91 9

01 02 03 04 05 06 07 08: 09 10 1 1

En förbättrad konjunktur under andra hälften av 1991, i länder med för Sverige viktiga marknader, möjliggör tillsammans med den förbättring i kostnadsläget som sker, att exporten åter kan börja vända uppåt mot slutet av året. Under 1992 beräknas varuexporten stiga med 3 46.

Investeringarna ökade kraftigt under 1980-talet. Det gäller särskilt industrins investeringar som fördubblades mellan 1982 och 1990. Även investeringarna i ekonomin som helhet har ökat kraftigt, med 45 £ mellan 1982 och 1990. Investeringsaktiviteten dämpades under förra året och volymen minskade med 1,8 2. För både 1991 och 1992 beräknas investeringarna minska i ungefär samma takt.

Överskottet i den svenska utrikeshandeln med varor och tjänster har under de två senaste åren varit lägre än tidigare. Tillsammans med de växande räntebetalningarna på utlandsskulden och andra transfereringar har detta medfört att bytesbalansen har försvagats. År 1991 sker en omsvängning i handelsbalansen och dess saldo förbättras ytterligare 1992. Bytesbalansen beräknas ändå visa betydande och ökande underskott. Under åren därefter förväntas dock underskottet gradvis krympa. Eftersom bytesbalansunderskotten adderas till utlandsskulden medför de att räntebördan för den svenska ekonomin stiger.

Frågan om hur underskott i bytesbalansen bör värderas och i vilken utsträckning de bör föranleda ekonomisk-politiska åtgärder är mer komplicerad än tidigare. En del av upplåningen i utlandet har använts till

förbrukning i Sverige och transfereringar till utlandet. Denna del av utlandsskulden motsvaras således inte av tillgångar som genererar Bilaga I:1 avkastning. Den ökade räntebelastning på bytesbalansen som är en följd av denna upplåning måste finansieras genom överskott i utrikeshandeln för att Sveriges utlandsställning inte skall försämras.

En del av den finansiella nettoskulden till utlandet motsvaras emellertid av svenska reala tillgångar utomlands. Vissa av dessa tillgångar har en direktavkastning som motsvarar räntekostnaderna och som inräknas i

bytesbalansen. Andra tillgångar, t.ex. fastigheter, har en låg direktavkast-

ning, men förutses likväl ge investerarna god framtida avkastning genom värdestegring och realisationsvinster. Av statistiska skäl fångas sådan

avkastning emellertid inte in i bytesbalansstatistiken. Dessa under senare år mycket betydande utlandsinvesteringar ger därför som enda effekt på bytesbalansen ökade räntebetalningar till utlandet, trots att räntorna

bedöms motsvara en förmögenhetsökning.

Frågan om hur underskott i bytesbalansen skall värderas bör ses mot bakgrund av det totala sparandet i ekonomin. Det är oroande att underskotten i bytesbalansen har ökat under senare år trots att investe-

ringsaktiviteten avtagit. Därmed intecknas framtida generationers kon-

sumtionsmöjligheter. Dessutom innebär bytesbalansunderskott att utlandsskulden växer, och därmed räntebördan. Det medför att den svenska

ekonomin blir mer sårbar vid internationella räntehöjningar. Detta understryker vikten av att säkerställa den förstärkning av den konkurrens-

utsatta sektorn som nu inletts. |

Under 1991 och 1992 sker en försvagning av den offentliga sektorns

sparande. Den sammanhänger med att tillväxten i skattebaserna och

därmed den offentliga inkomsttillväxten viker. De offentliga utgifterna som andel av BNP har minskat från ca 67 «2 1982 till 61,7 2 1990. Ökningen i den offentliga konsumtionen förväntas stanna vid 0,5 resp. 0,3 2 under 1991 och 1992. Mot bakgrund av den svaga tillväxten innebär detta att utgifternas andel av BNP blir i stort sett oförändrad.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparande försvagas ökar

hushållens sparande. Under åren 1989-1992 stiger hushållens sparkvot

från -4,6 % till +0,5 2. Detta är en följd både av skattereformen och av att den kraftigt ökade upplåningen i samband med kreditmarknadens avreglering nu klingar av.

I den reviderade nationalbudgeten bedöms att en vändpunkt i industrikonjunkturen kommer under andra halvåret 1991. Politiken avser att ge

plats åt och stimulera den konkurrensutsatta sektorn - som svarar för

knappt 1/4 av BNP - så att den negativa bytesbalansutvecklingen kan vändas och förutsättningar skapas för en varaktigt hög tillväxt och full sysselsättning. Detta innebär att tillväxten i privata och offentliga tjänster

och i byggsektorn måste hållas tillbaka för att dämpa kostnadsutvecklingen och få till stånd tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn. De ekono-

misk-politiska åtgärderna bidrar till denna omställning.

Tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn svänger från ca -2 1/2 I 1991 till ca +2 1/2 Z 1992, vilket är en mycket stor förändring.

Däremot ligger de skyddade sektorernas expansion kvar på ca 1/2 «&

inget starkt uppsving i ekonomin som helhet.

Tabell 2 Produktionen inom industrin och övriga sektorer 1990-1992

rlig procentuell förändring

1) Privata och offentliga tjänster, byggsektorn m.m. Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Efterfrågan på arbetskraft har försvagats och det finns anledning att räkna med en fortsatt kärv arbetsmarknad. Samtidigt finns tecken på att utbudet av arbetskraft håller på att dämpas. Dessutom begränsas medelarbetstiden av de två extra semesterdagarna för vissa grupper och av minskad skiftgång, högre andel deltider m.m.

Till dessa underliggande tendenser skall fogas effekterna av de särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen aviserat. Syftet med dessa åtgärder är att genom kompetenshöjning stärka både den enskildes möjligheter till arbete och näringslivets möjligheter till utveckling. Åtgärderna motsvarar insatser på 1,3 % av arbetskraften 1992. De bör verksamt bidra till en långsiktigt bättre sysselsättning. Mätt som årsgenomsnitt väntas arbetslösheten med dessa förutsättningar uppgå till 2,6 7 1991 och 2,8 R 1992.

2.4¶Utvecklingen på längre sikt

För att hävda sysselsättning och välfärd måste det svenska näringslivet vara konkurrenskraftigt både hemma och utomlands. Det förutsätter att inflationen kommer ner i nivå med vad som gäller i de i inflationshänseende mest framgångsrika konkurrentländerna. Detta är i sin tur en förutsättning för att den konkurrensutsatta sektorn skall kunna byggas ut och balans återskapas i handeln med utlandet.

Under senare delen av 1980-talet har ett antal åtgärder vidtagits för att förbättra ekonomins funktionssätt. Skattesystemet har lagts om för att främja arbete, produktivitetstillväxt och sparande. Samtidigt har betydande delar av ekonomin avreglerats. Konkurrensen kommer ytterligare att skärpas av den närmare integrationen med i första hand Västeuropa. Mot denna bakgrund finns goda förutsättningar för en betydligt gynnsammare produktivitetsutveckling än under senare år.

I den reviderade nationalbudgeten redovisas beräkningar av utvecklingen 1991-1995 i två alternativ. Det ena alternativet utgår ifrån en produktivitetsutveckling i näringslivet av ungefär den storleksordning som gällt under de senaste tio åren. Produktiviteten har då växt med ca 1,5 % per år. I det andra fallet tänks produktiviteten i näringslivet öka betydligt snabbare, med 2,2 / per år, till följd av de olika åtgärder som vidtagits för att förbättra ekonomins funktionssätt.

Stabiliseringsavtalet är vägledande för löneutvecklingen 1991 och 1992. Bilaga 1:1 Därefter sker en begränsad uppgång av lönestegringstakten när arbetsmarknadsläget förbättras. Denna är något större i fallet med en högre produktivitet, eftersom företagens vinster då ökar mer och expansionen i ekonomin är snabbare. Det är värt att understryka att en snabbare löneökningstakt än vad som ligger i dessa scenarier skulle leda till en betydligt sämre ekonomisk utveckling.

Även med den relativt låga löneökningstakt som valts tar anpassningsprocessen tid. Tillväxten i ekonomin begränsas från efterfrågesidan och ökar relativt långsamt. Erfarenheterna från de senaste åren är att en överhettning av ekonomin får en återhållande effekt på produktivitetstillväxten och undergräver förutsättningarna för en bestående god ekonomisk utveckling. Den nedgång i aktivitetsnivån som nu sker kan inte motverkas med en generell efterfrågestimulans. Det innebär i praktiken att finanspolitiken under kommande år måste vara fortsatt mycket stram, samtidigt som arbetsmarknadspolitiken måste vara aktiv och utbudsinriktad. |

Anpassningsprocessen underlättas om produktivitetstillväxten blir hög. En viktig förutsättning för detta är att investeringskvoten stiger. För industrins del bör en konjunkturuppgång tillsammans med förbättrad kostnadsnivå och lönsamhetssituation kunna bidra till en sådan utveckling.

Scenariet med hög produktivitetstillväxt resulterar i en markant bättre tillväxt i ekonomin som helhet. Vid mitten av 1990-talet är bruttonationalprodukten ca 40 miljarder kr. större i detta fall. Det motsvarar t.ex. statens utgifter för utbildning och forskning. Hushållens inkomster och konsumtion kan därmed utvecklas på ett gynnsammare sätt. Samtidigt sker en snabbare utbyggnad av ekonomins konkurrensutsatta delar. Därmed förbättras förutsättningarna att minska underskotten i bytesbalansen.

I båda alternativen bryts den negativa utvecklingen av bytesbalansen. Den nu aktuella bedömningen visar att underskottet kan begränsas till drygt 43 miljarder kr. 1991. Därefter minskar underskottet till ca 38 miljarder kr. 1995. I det alternativa scenariet med en snabbare tillväxt blir förbättringen mer påtaglig. Underskottet i bytesbalansen begränsas till ca 30 miljarder kr. 1995. Detta är emellertid alltjämt ett allvarligt problem för den ekonomiska politiken och ställer krav på fortsatt målmedvetna åtgärder för att hävda konkurrenskraften samt öka sparandet och investeringarna.

För att bytesbalansen skall kunna förstärkas parallellt med att investeringsverksamheten skjuter fart krävs ett kraftigt ökat finansiellt sparande i ekonomin. För hushållen har en sådan process redan inletts. Det nya skattesystemet är ett viktigt instrument för att säkerställa att denna utveckling fortsätter under 1990-talet. De väsentligt sänkta skattesatserna för ränteinkomster och ränteutgifter stimulerar sparandet bl.a. genom att göra det dyrare att ta lån.

Företagssektorns finansiella sparande minskade som en följd av en

snabb ökning av investeringarna i slutet av 1980-talet. Under förra året dämpades investeringsverksamheten, och samtidigt föll lönsamheten till Bilaga I:1 följd av konjunkturavmattningen. När kostnadsutvecklingen i förhållande till omvärlden nu förbättras och konkurrenskraften börjar återställas, stiger företagens vinster. Vid mitten av 1990-talet kan vinsterna inom

industrin vara tillbaka på de nivåer som rådde under de sista åren på

1980-talet. Sammantaget är emellertid de förbättringar i sparandet som under de

närmaste åren sker i hushållen och företagen inte tillräckliga för att skapa jämvikt i bytesbalansen, Samtidigt framgår det av beräkningar både i den

reviderade nationalbudgeten och i långtidsbudgeten att den offentliga sektorns finansiella sparande tenderar att försvagas under de närmaste åren, främst till följd av att skattebaserna ökar långsamt när tillväxten i

ekonomin är svag. Detta är orsaken till att den ekonomiska politiken

utformas med sikte på att stimulera sparandet i hushållen, begränsa den

offentliga expansionen och skapa utrymme för en exportledd tillväxt.

2.5¶Fördelningsfrågorna under 1980-talet

Fördelningspolitiken skall minska klyftorna i samhället genom att minska

skillnaderna i levnadsvillkor mellan medborgarna. Ett tydligt tecken är

hur inkomst- och förmögenhetsfördelningen utvecklas, men denna säger

inte allt om hur väl vi når mål som trygghet, hälsa och möjligheter för alla att förverkliga meningsfulla liv. | Den avgörande frågan är omsorgen om de mest utsatta. Ur deras synvinkel - den viktigaste - har framgångarna sedan 1982 få motstycken i världen. Det är arbetslinjen som burit framgången: 330 000 fler människor har arbete nu, 430 000 fler är heltidsarbetande.

Sverige har också skilt sig från andra länder genom kraftfulla insatser

för grupper som på andra håll ofta är de första att drabbas av ekonomisk nedgång: - I början av 1980-talet var barnfamiljernas utsatta läge, jämfört med andra grupper, en källa till oro. Sedan dess har skillnaderna minskat: föräldraförsäkringen har byggts ut med 90 dagar, barnbidragen har

höjts med 60 4 i reala termer, och andelen barn med plats på daghem eller i familjedaghem har ökat från 26 70 1982 till mer än

60 i dag. Politiken har lett till en väsentlig lättnad av barnfamiljernas försörjningsbörda, vilket bl.a. återspeglas i stigande fruktsamhetstal. - Allt fler pensionärer får allt större förmåner när ATP-systemet växer: andelen pensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott har minskat från 56 § till 41 KZ, samtidigt som miniminivån höjts med

12 2, dvs. motsvarande en och en halv månads pension. Antalet personer med färdtjänst har ökat med 55 4 och hemtjänsten fördubblats samtidigt som platserna på ålderdomshem och i servicehus ökat med 12 4. Sverige har under efterkrigstiden utvecklats till ett samhälle med en internationellt sett unik jämnhet i inkomst- och förmögenhetsspridningen.

kombinationen av hög inflation och förmånliga avdragsregler till sin Bilaga I:1 fördel. En liten grupp rika personer kunde därigenom kraftigt öka sina förmögenheter under denna tid. Mycket tyder emellertid på att denna utveckling nu har brutits. Med skattereformen har Sverige fått en effektiv kapitalbeskattning och mindre generösa avdragsregler samtidigt som inflationen har växlats ned. Därmed kan 1990-talet ge en bättre utveckling av förmögenhetsfördelningen.

3¶Sverige och den internationella integrationen

Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för Sverige att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

3.1¶Inför ett nytt skede i integrationen

Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under efterkrigstiden har präglats av vår medverkan i den internationella integrationen. Genom att dra nytta av den internationella arbetsfördelningen skapades resurser som gjorde det möjligt att bygga upp välfärdsstaten. En huvuduppgift för den ekonomiska politiken är att säkerställa att Sverige också fortsättningsvis aktivt och framgångrikt kan delta i den internationella integrationen.

På det ekonomiska området sker integrationen genom handel med varor och tjänster och genom arbetskraftens och kapitalets rörlighet över gränserna. Det internationella varuutbytet är den mest dynamiska faktorn i världsekonomin. Som exempel kan nämnas att den svenska exporten och importen ökade med mer än 40 4 under 1980-talet medan produktionen ökade med drygt 20 4.

Utvecklingen av de ekonomiska banden mellan länderna har underlättats av politiska beslut för att reducera eller helt undanröja hinder av olika slag, t.ex. tullar och valutarestriktioner.

Nu, i början på 1990-talet, står världsekonomin inför ett nytt viktigt skede i integrationen, en genomgripande förnyelse av det ekonomiska samarbetet möjliggjord bl.a. genom avspänningen mellan supermakterna. .

I de pågående GATT-förhandlingarna är målet att utvidga liberaliseringen av den internationella handeln till att omfatta även nya områden som exempelvis tjänster, immaterialrätt och jordbruksprodukter.

Inom EG fördjupas den ekonomiska integrationen genom förverkligandet av den s.k. inre marknaden, som skall vara genomförd den 1 januari 1993. Utöver varor kommer därmed även tjänster, kapital och personer att fritt kunna röra sig mellan EG-länderna.

Förhandlingarna mellan EFTA och EG om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) drivs med sikte på att göra den inre marknaden gemensam för samtliga 19 deltagande länder och deras 350 miljoner invånare.

[ Öst- och Centraleuropa pågår en genomgripande förändring genom

2 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1

med att närma dessa länder till länderna i Västeuropa. Bilaga I:1

De politiska besluten berör således hela världsekonomin, men strävandena till fördjupat samarbete är särskilt starka i Europa. Det är

ännu svårt att exakt fastställa vilka resultat som kommer att uppnås i denna process. Det är ännu svårare att beskriva vidden och djupet av den integration som därmed möjliggörs. Men det finns goda skäl att tro att

denna process kommer att ge ekonomierna en ökad vitalitet och skapa förutsättningar för stora framsteg i alla deltagande länder.

3.2¶Sverige och den europeiska integrationen

Sverige har sedan lång tid tillbaka spelat en aktiv roll i den ekonomiska

integrationen i Europa. Det gäller både på det politiska och på det

ekonomiska planet.

Som ett mått på integrationen kan anges att Sveriges utrikeshandel med EES-länderna nu omfattar ca 75 % av vår totala handel.

Den fortsatta integrationen bestäms i första hand av utgången av förhandlingarna om ett EES-avtal. Dessa befinner sig nu i ett slutskede. Ett avtal bör kunna komma till stånd till sommaren.

EES-förhandlingarna syftar till att skapa fri rörlighet mellan de

deltagande länderna för varor, tjänster, kapital och personer. En stor del av den berörda svenska lagstiftningen skall anpassas till de regler som gäller för EG-länderna. Därutöver kommer samarbetet att utvecklas på en rad angränsande områden, såsom forskning, miljö och utbildning

liksom inom det sociala området. Sverige har haft full frihet för den helt övervägande delen av vår varuhandel med Västeuropa sedan 1970-talet, då tullfrihet för industri-

varor etablerades mellan EFTA-länderna och EG. Ett EES-avtal kommer därutöver att innebära att kraven för produkter skall standardiseras. En

vara kommer därmed att kunna säljas fritt på hela EES-marknaden.

Därmed skapas förutsättningar att i ökad utsträckning utnyttja stordriftsfördelar för den svenska industrin.

Av stor betydelse för Sverige är att marknaden för offentlig upphandling av varor och tjänster liberaliseras inom EES. Värdet av denna marknad, som hittills nästan helt varit förbehållen nationella företag, beräknas uppgå till ca 4 000 miljarder kr. per år. Detta skapar stora

möjligheter för svenska företag. Samtidigt skärps konkurrensen på den

svenska marknaden.

Kapital kommer genom ett EES-avtal att kunna röra sig fritt mellan EES-länderna. Sedan huvuddelen av valutaregleringen avskaffades i slutet av 1980-talet kan kapital röra sig i stort sett fritt över Sveriges gränser. I kombination med Sveriges fasta växelkurs ger fria kapitalrörelser klara fördelar genom att förtroendet för den ekonomiska politiken stärks.

Ett EES-avtal leder sannolikt till att nettoutflödet av direktinvesteringar från Sverige minskar. Svenska företag behöver inte investera i EG-

länderna för att undvika diskriminering på EG-marknaderna. Dessutom kommer de svenska etableringsreglerna att anpassas så att hindren för

utlänningars förvärv av företag och fast egendom undanröjs. Detta kommer sannolikt att stimulera de utländska investeringarna i Sverige. Bilaga I:1

Handel med tjänster - som stadigt ökar i ekonomisk betydelse - har tidigare omgärdats av restriktioner. Ett EES-avtal kommer att få stor betydelse för tjänstesektorn. Det viktigaste exemplet är den finansiella sektorn, där en fri marknad skapas för banker och andra kreditinstitut att driva verksamhet inom hela EES-området. Andra områden som omfattas är försäkringar och transporter. Beräkningar inom EG visar att det här finns betydande direkta och indirekta effektivitetsvinster att hämta.

Fri rörlighet för personer i EES-avtalet omfattar främst arbetskraft och öppnar en bredare arbetsmarknad för svenska medborgare. Samtidigt blir den svenska arbetsmarknaden tillgänglig för medborgare i övriga länder. Möjligheten att upprätthålla full sysselsättning i Sverige är beroende av vår egen vilja och förmåga att upprätthålla konkurrenskraft och bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. |

Den större öppenhet - genom ökad rörlighet av varor, tjänster, kapital och arbetskraft - som EES-avtalet innebär för Sveriges del leder till förstärkt konkurrens och ökad effektivitet och kommer samtidigt att erbjuda svenska företag nya möjligheter. Detta bör sammantaget ge en förbättrad tillväxt och lägre inflation och därmed skapa förutsättningar för ökad välfärd.

Inom EG pågår ett arbete på tre plan; förverkligandet av den inre marknaden, som skall vara fullt genomförd den 1 januari 1993, fördjupning i form av arbete på en ekonomisk och monetär union (EMU) och en politisk union (EPU) samt en utvidgning av gemenskapen.

Sverige har ett intresse av att delta inte bara i EES-avtalets inre marknad, utan också att på likställd fot medverka i EGs samarbete. Genom avspänningen och tillkomsten av Parisstadgan för ett nytt Europa (1990) har förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats när det gäller deltagande i detta samarbete. Riksdagen har förklarat att ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik ligger i vårt lands nationella intresse. Regeringen har för avsikt att under 1991, efter samråd i utrikesnämnden, lämna in en ansökan om medlemskap i EG.

Några resultat av de pågående regeringskonferenserna om den ekonomiska och monetära unionen och den politiska unionen föreligger ännu inte. Det är därför inte möjligt att nu: diskutera vilken betydelse dessa planer kan få för Sverige. Frågorna kommer att belysas i annat sammanhang, inför en ansökan om medlemskap.

3.3 Den nordiska dimensionen

Inom Norden har integrationen i väsentliga hänseenden gått längre än vad som är fallet gentemot omvärlden i övrigt. Det nordiska samarbetet har historiskt utvecklats med sikte på att stärka den nordiska samhörigheten - att Öppna gränserna mellan de. nordiska länderna. Ett av de viktigaste uttrycken för det nordiska samarbetet är avtalet om en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Den nordiska samhandeln är betydande och utgör den starkaste länken

mellan de nordiska ländernas ekonomier. Totalt svarar den nordiska

samhandeln för drygt 20 2 av de nordiska ländernas utrikeshandel. För Bilaga I:1

bearbetade varor är andelen ännu högre - mellan 25 och 30 4.

En viktig förändring av de ekonomiska relationerna mellan de nordiska länderna har ägt rum under 1980-talet genom den stora ökningen av företagsuppköp och samgåenden över gränserna. De omfattande nordiska företagsförvärven har satt spår i strukturen i flera viktiga industribranscher, såsom elektronik-, gruv-, stål- och maskinindustri. En nordisk branschstruktur börjar avteckna sig. Även inom tjänstesektorn har nordiska företagsstrukturer börjat växa fram.

Under senare tid har utvecklingen alltmer understrukit Nordens beroende av omvärlden. Detta gäller särskilt relationen till den västeuropeiska integrationen, i vilken nu samtliga nordiska länder är aktivt engagerade.

EGs arbete med att förverkliga den inre marknaden är en utmaning för det nordiska samarbetet. Innebörden av förhandlingarna om EES-avtalet

är att perspektivet för det nordiska samarbetet vidgas och fördjupas. Den ekonomiska och handelspolitiska uppdelningen av de nordiska Jänderna i EG- och EFTA-medlemmar får genom ett avtal mindre betydelse än

tidigare. Avtalet upphäver i viktiga avseenden den splittring som tidigare rått. Det gemensamma deltagandet i den inre marknaden innebär även i Norden att rörligheten över gränserna underlättas. Därmed kan också den nordiska samhörigheten främjas inom ramen för en fördjupad europeisk integration.

Det nordiska samarbetet kan ge konkreta bidrag som komplement till lösningar genom EFTA. Ett sådant arbete bedrivs också på bred front

bl.a. på det finansiella området, standardiseringsområdet och vad gäller

begränsning av näringslivsstöd. Gemensamma nordiska lösningar underlättar också ländernas deltagande i den fortsatta, fördjupade integrationen i Västeuropa.

3.4¶Öst- och Centraleuropa

Den pågående reformprocessen i de öst- och centraleuropeiska länderna är inne i ett intensivt skede. Sverige stödjer aktivt strävandena att bygga upp fungerande marknadsekonomier och att främja privata initiativ i

dessa länder, bl.a. genom våra insatser i Europeiska utvecklingsbanken

och andra internationella stödåtgärder.

Öst- och Centraleuropa inkl. Sovjetunionen svarar i dag för knappt

2,5 RA av vår utrikeshandel, medan dessa länders befolkning uppgår till

410 miljoner människor. Motsvarande siffror för EES är 75 46 resp. 350

miljoner. Dessa tal ger en föreställning om den utveckling, också för vår

egen del, som en framgångrik reformprocess i Öst- och Centraleuropa kan innebära. Det skall understrykas att detta är en process på lång sikt som kräver tålamod och uthållighet från alla inblandade parters sida.

Bilaga I:1 Internationellt ekonomiskt samarbete och utbyte har varit avgörande för Sveriges industrialisering och välståndsutveckling. Vårt land har länge förespråkat en fri handel och vi har valt att anpassa vår ekonomi för att kunna dra nytta av de möjligheter internationell integration erbjuder. Nu fördjupas det ekonomiska samarbetet snabbt, inte minst i Europa. Detta ställer krav på vår ekonomiska politik. Det gäller särskilt valutapolitiken,

pris- och kostnadsutvecklingen, insatserna för att öka produktivitet och

sparande samt åtgärderna för att tillförsäkra medborgarna trygghet i den förändring som kommer att ske under 1990-talet.

Valutorna i flertalet av våra konkurrentländer i Europa är sammanknutna inom ramen för det europeiska monetära systemet. De förändringar

som skett i valutornas riktvärden i förhållande till varandra har under

senare år varit begränsade, samtidigt som flertalet länder nått långt när det gäller att nedbringa inflationen. När Sverige nu eftersträvar ett

närmare samarbete med EG skärper detta kraven på vår valutapolitik. Att göra avsteg från vår fasta växelkurs är mot denna bakgrund uteslutet.

Vårt deltagande i den internationella integrationen skärper kraven på pris- och lönebildningen i Sverige. Regeringen har inlett ett målmedvetet och framgångsrikt arbete för att bromsa inflationen och skapa prisstabilitet. Genom att inflationen de närmaste åren blir lägre än i våra konkurrentländer kan sysselsättningen åter öka inom något år.

Endast om produktivitetsutvecklingen i Sverige är bättre än i våra konkurrentländer kan vår löneökningstakt bli högre och standardutveckling bättre. Omfattande förändringar har genomförts av det svenska

skattesystemet för att skapa förutsättningar för en bättre fungerande, mer

produktiv ekonomi. Den ökade integrationen i kombination med

avregleringen i Sverige skärper konkurrensen och verkar därmed i samma riktning. . Sverige har ett betydande underskott i bytesbalansen. För att vrida

denna utveckling rätt måste vi öka det finansiella sparandet i den svenska

ekonomin. Vi måste också investera i de delar av det svenska näringslivet

som säljer på export eller konkurrerar med utländska företag på den inhemska marknaden. Detta förutsätter att lönsamheten i det svenska näringslivet är minst lika hög som i omvärlden. Det förutsätter också en återhållsam konsumtionsutveckling.

Den internationella integrationen ger oss möjlighet att öka välståndet och värna sysselsättningen. Samtidigt ställer den krav på anpassning. Det

är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att underlätta denna anpassning, men också att ge medborgarna trygghet i förändringen. I detta sammanhang spelar den aktiva arbetsmarknadspolitiken en avgörande roll.

4¶Stabiliseringspolitiken

Bilaga I:1

Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsättningen och välfärden.

Den fulla sysselsättningen hotas om kostnaderna stiger snabbare än i

omvärlden. För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav. En sådan politik skall fullföljas med stöd av en aktiv arbetsmarknadspolitik, som ger varje individ som är eller riskerar att bli arbetslös möjlighet att så snabbt som

möjligt komma Över i nytt, produktivt arbete. Insatser för att höja kompetensen och motverka brist på yrkeskunnig arbetskraft under den kommande konjunkturuppgången skall därför ha förtur framför passivt kontantstöd.

4.1¶Lönebildningen

Lönekostnaderna spelar en avgörande roll för inflationsutvecklingen.

Lönerna utgör en viktig, inte sällan dominerande del av kostnaderna i

flertalet branscher. Löneökningar, som inte motsvaras av produktivitetshöjningar, får därmed ett kraftigt genomslag på prisstegringstakten. För

att säkra en lägre inflation och varaktigt åstadkomma prisstabilitet krävs att lönebildningen anpassas till produktivitetstillväxten.

Under 1991 sker en dramatisk nedväxling av de nominella lönekostnadsökningarna i Sverige. En stor del av arbetsmarknaden täcks nu av

förbundsavtal som bygger på Rehnberg-kommissionens förslag till stabiliseringsavtal. Avtalen kommer genomsnittligt att öka lönekost-

naderna under 1991 med ca 0,5 2. Härutöver kommer lönekostnaderna av andra orsaker att öka med 4,5 4 (effekten av avtal träffade 1990, förlängningen av den lagstadgade semestern med 2 dagar, m.m.).

Sammantaget innebär detta ett kraftigt trendbrott i de senaste årens

utveckling med lönekostnadsökningar på i storleksordningen 10 % per år.

Under det andra avtalsåret, som sträcker sig t.o.m. mars 1993, är utrymmet för lönehöjningar ca 3 2 med miniminivåer uttryckta i kronor,

som ger något mer till personer med lägre löner. Utrymmet kan enligt parternas beslut fördelas centralt eller lokalt. Stabiliseringsavtalet innehåller bestämmelser som skall förhindra eller

kraftigt begränsa löneglidningen. Avtalet är konstruerat så att lokala förhandlingar ej erfordras under första avtalsåret. Skulle löneutvecklingen

överskrida stabiliseringsavtalets bestämmelser skall överskridandet

avräknas från kommande avtalsårs utrymme. Sådan löneökning som beror

på ändrad arbetsorganisation, utökade arbetsuppgifter, ökat ansvar, krav på högre kompetens etc. skall inte avräknas. Stabiliseringsavtalet innehåller inga följsamhetsgarantier för priser och

löner. Avtalet innebär vidare - även om det skett vissa förseningar i tillämpningsförhandlingarna - att avtalen för hela arbetsmarknaden

sammanfaller i tiden. På det sättet undviker man risken att det senaste

Stabiliseringsavtalen leder till att det svenska kostnadsläget kan sänkas Bilaga I:1 i jämförelse med omvärlden och att konkurrenskraften förbättras.' Därmed skapas förutsättningar för att den negativa konjunkturutvecklingen snart skall kunna vändas och en återhämtning inträffa under 1992. '

Förhållandena på arbetsmarknaden är nu reglerade under de närmaste två åren genom stabiliseringsavtalet. En del i stabiliseringsavtalet är uppmaningen till de avtalsslutande parterna att under de båda närmaste åren se över sina avtals- och förhandlingssystem med målsättningen att minska automatiken i konstruktionerna så att löneglidningen kraftigt begränsas. Arbetsmarknadens parter har nu en unik möjlighet att reformera det svenska lönebildningssystemet. Det är nödvändigt att de tar tillvara denna möjlighet.

Den genomförda skattereformen underlättar lönebildningen, även på längre sikt. Den kraftiga sänkningen av marginalskatterna medför att löntagarna själva får behålla en större del av en löneökning än tidigare. Därmed bör lönekraven kunna dämpas.

Ansvaret för lönebildningen åvilar parterna på arbetsmarknaden. Stabiliseringsavtalet innebär inte något avsteg från de traditionella principerna på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen har inte deltagit - och kommer inte att delta - i förhandlingarna. Statsmakternas ansvar är att genom sin ekonomiska politik skapa sådana förutsättningar att lönebildningen blir förenlig med en utveckling mot samhällsekonomisk balans.

4.2¶Pris- och konkurrenspolitiken

En väl fungerande prispolitik måste baseras på konkurrens och inte på regleringar. Konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för möjligheterna att varaktigt få till stånd en långsammare prisökningstakt. Regeringen redovisade i finansplanen ett program för att stärka konkurrensen i den svenska ekonomin. Där aviserades ett antal initiativ som regeringen tagit eller avser att ta. - - Konkurrenspolitiken kommer. att förstärkas. bl.a. i ljuset av den

västeuropeiska integrationen. Ett förslag till ny konkurrenslag skall

föreläggas riksdagen under kommande budgetår. Konkurrenslagen

skärps bl.a. när det gäller konkurrenshämmande inslag i näringsliv

såsom prissamverkan och marknadsdelning. Konkurrensmyndigheter-

nas ställning skall också förstärkas. - Den nya livsmedelspolitiken innebär en successiv avreglering av

jordbruket och en övergång till ett mer marknadsinriktat system

fr.o.m. den I juli 1991. För att förstärka .konkurrensen på livs- -

medelsområdet har regeringen lagt fram förslag (prop. 1990/91:147)

om förbud mot marknadsdelning och andra produktions- eller

utbudsbegränsningar på jordbrukets område. Syftet är att motverka

skadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter avvecklingen

av de interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet. En

anpassning bör ske av gränsskyddet på jordbruksprodukter. Det

Regeringen avser att inom kort förelägga riksdagen ett förslag med Bilaga I:1

denna innebörd. | - - Under senare år har stora delar av transportväsendet avreglerats.

Regeringen har förelagt riksdagen ett förslag som ökar konkurrensen

inom inrikesflyget. En fullständig avreglering genomförs senast när

ytterligare bankapacitet tillkommit vid Arlanda flygplats. - Konkurrensen skall också främjas genom att infrastrukturen görs

tillgänglig för flera producenter. Ett steg i denna riktning har tagits

på järnvägsområdet. Förändringar av liknande slag skall ske inom elförsörjningen. En vägledande princip är dock 'att de naturliga monopol som staten äger även fortsättningsvis skall ägas av staten.

- Konkurrensen inom bo- och byggsektorn skall skärpas. Utländska

medborgares möjligheter att starta och överta byggföretag skall

underlättas, bl.a. genom att bestämmelserna om näringstillstånd

harmoniseras med EGs regler. Byggmaterialreglerna skall också

harmoniseras med utländska regler.

Det effektivaste sättet att öka konkurrensen och förhindra inhemska

monopol är en fri utrikeshandel. Den svenska anknytningen till den

europeiska inre marknaden har sin största betydelse genom att den skapar förutsättningar för ökad konkurrens. Harmoniseringen av konkurrensregler och konkurrensövervakning är en central del av EES-avtalet. Inom

EG sker ett omfattande arbete med att utarbeta gemensamma konkurrens-

regler och utforma en effektiv konkurrensövervakning. För Sveriges del

innebär detta att olika former av konkurrensbegränsningar kommer att kunna bli föremål för granskning inom ramen för EES-avtalet. Detta

innebär i sin tur att konkurrensen i Sverige kommer att skärpas ytterliga- Te.

I den svenska ekonomins konkurrensutsatta delar har produktiviteten även under senare år ökat förhållandevis snabbt. De skyddade delarna av ekonomin har däremot släpat kraftigt efter. Ett EES-avtal innebär att stora delar av ekonomins skyddade sektor öppnas för konkurrens. Det

gäller bl.a. byggandet och den privata tjänstesektorn. De finansiella marknaderna spelar en allt viktigare roll för att

ekonomin skall fungera smidigt. Under 1980-talet har de avreglerats för

att bättre svara mot den internationella utvecklingen. Avregleringen har också inneburit att de finansiella marknaderna bättre kan tillgodose

kundernas behov. .

Reformeringen av de finansiella marknaderna fortsätter. Det är

angeläget att svenska finansinstitut utsätts för skärpt internationell konkurrens. Därför tillåts utländskt ägande i svenska banker, fondkom-

missionärsbolag och finansbolag sedan augusti 1990. Vidare har regeringen nyligen föreslagit att utländska företag skall få verka fullt ut på värdepappersmarknaden. Flexibiliteten och effektiviteten på imarknad-

en ökar genom att banker och försäkringsbolag ges möjlighet att

samverka i fastare former. En översyn av försäkringslagstiftningen pågår. De flesta finansiella placerare har under senare år fått, eller är på väg

att få, vidgade placeringmöjligheter. Det gäller banker, försäkringsbolag,

fondkommissionärer, värdepappersfonder, allemansfonder samt statliga bolag och affärsverk. Ett förslag har utarbetats inom finansdepartementet Bilaga I:1 om att även AP-fonden skall få friare placeringsregelr samt att den skall omorganiseras och få en mer effektiv förvaltning. Förslaget remissbehandlas för närvarande. Med förslaget förbättras möjligheterna att möta näringslivets behov av riskkapital under 1990-talet. Även kapitalmarknadens effektivitet förbättras.

Förhandlingarna om stabiliseringsavtal har medverkat till att det nu

finns en betydande enighet om att de nominella löneökningarna måste bli

mycket låga under de närmaste åren om det skall vara möjligt att få.

rätsida på den inhemska kostnads- och prisutvecklingen. Detta förändrade synsätt beror bl.a. på tilltron till att en lugnare prisutveckling redan under

innevarande år, men särskilt under 1992, skall medverka till en

förbättring av reallönerna. Förhandlingsgruppens överenskommelse med olika prissättare inom livsmedelskedjor och dagligvaruhandel har i detta

sammanhang haft påtagliga effekter.

En väl fungerande lönebildning förutsätter låg inflation. För närvarande sker en snabb nedgång i inflationen. Allt fler aktörer i ekonomin verkar

också vara inställda på att prisstegringstakten kommer att dämpas högst väsentligt. Den sjunkande räntedifferensen gentemot utlandet, sedan regeringen i oktober lade fram det särskilda åtgärdspaketet för att

stabilisera ekonomin (skr. 1990/91:50), är ett uttryck för en större tilltro

till Sveriges förmåga att få ner inflationen.

Denna utveckling måste nu befästas. Inflationen måste bli varaktigt låg

och politiken inriktas på prisstabilitet. Detta ställer stora krav på en stram finans- och penningpolitik.

4.3¶Finanspolitiken

Under det senaste året har åtgärder vidtagits för att dämpa överhettningen i ekonomin. Den ekonomiska politiken har varit inriktad på att nedbringa

inflationen och hålla tillbaka den offentliga sektorns expansion till förmån för den konkurrensutsatta sektorn. Sammantaget har detta gett förutsätt-

ningar för en radikal dämpning av den svenska inflationen. Inflationen är nu låg och förväntas bli lägre än i våra konkurrentländer under det

kommande året.

Den ekonomiska politiken måste nu med all kraft inriktas på att varaktigt hålla nere inflationen. Om vi skall kunna värna sysselsättning

och välfärd måste denna uppgift överordnas andra ambitioner och krav.

En generell efterfrågestimulerande politik skulle bara motverka sitt syfte.

Balansproblemen skulle på sikt förvärras, inflationen skulle bli högre och ett tryck uppåt på räntorna skulle skapas. Förväntningar om en högre inflation skulle då kunna ta fart och bidra till att åter skapa pris- och lönespiraler. Det skulle kunna undergräva de framgångar som inflations-

bekämpningen haft under det senaste året.

I ökad utsträckning blir det nu också finanspolitikens uppgift att bidra till den omställning som måste ske i ekonomin från skyddad till utlandskonkurrerande verksamhet. Det förutsätter en stark återhållsamhet

förskjuts från transfereringar och offentlig konsumtion till insatser för att Bilaga I:1 främja investeringar och utveckling. Kommunerna och landstingen svarar för den helt dominerande delen av den offentliga verksamheten. Det är nödvändigt att starkt begränsa expansionen i kommuner och landsting för att skapa utrymme för tillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar.

De samlade offentliga utgifterna De offentliga utgifterna som andel av BNP uppgår till knappt 62 2. En kraftig minskning har skett sedan 1982 då utgiftsandelen var ca 67 .

Under 1980-talet har den offentliga sektorns finansiella sparande kraftigt förbättrats. 1982 översteg de offentliga utgifterna inkomsterna med mer än 40 miljarder kr., vilket motsvarade 7 4 av BNP. Förra året hade den offentliga sektorn i stället ett överskott motsvarande ca 4 % av BNP. Sparandeförbättringen har skett i den statliga sektorn och socialförsäkringssektorn. Den är resultatet av en restriktiv budgetprövning i kombination med en bättre ekonomisk utveckling. Sparandeökningen i den statliga sektorn uppgår till ca 120 miljarder kr. Därtill har ett ökat överskott inom AP-fonden bidragit med ca 20 miljarder kr. Kommunsektorn har däremot minskat sitt sparande.

Beräkningarna i den reviderade nationalbudgeten visar att den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP fortsätter sjunka från nuvarande

61,7 % till en nivå under 60 4 vid mitten av 1990-talet. Även skatte-

kvoten sjunker från 56,4 % till drygt 53 2. Samtidigt försämras den offentliga sektorns sparande från nuvarande 3,9 2 till 3 2 under perioden. Detta beror i huvudsak på att AP-fondens och kommunernas sparande försvagas.

Det offentliga sparandet försämras normalt i en konjunkturnedgång, när tillväxten viker och de offentliga inkomsterna till följd av detta ökar långsammare. Så sker också nu, trots att kommunernas tillväxt har begränsats starkt och att åtgärder vidtagits för att förstärka statens budget.

Finanspolitiken är så avvägd i nuvarande situation att inflationen dämpas snabbt och att underskotten i handelsbalansen minskar samtidigt som den offentliga sektorn växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyder också på att tillväxten på den konkurrensutsatta sektorn kommer att skjuta fart i slutet av 1991.

Arbetet med att minska de offentliga utgifternas andel av BNP skall fullföljas med kraft och uthållighet. Därmed skapas utrymme för att på sikt sänka skattetrycket. Detta är angeläget för att förbättra ekonomins funktionssätt och öka tillväxten.

Staten Statsbudgeten för innevarande budgetår har försvagats. I budgetpropositionen i januari 1991 beräknades budgetsaldot till -2,6 miljarder kr. Nu beräknas saldot till -18,5 miljarder kr. Anledningen till den stora försämringen från januari är den lågkonjunktur vi nu är inne i. Denna leder till

januariprognoserna. Bilaga I:1

I finansplanen i januari beräknades budgetsaldot för budgetåret 1991/92 till -0,6 miljarder kr. Även för nästa budgetår väntas en försvagning av budgetunderskottet som nu beräknas till -10,3 miljarder kr. Denna utveckling beror framför allt på en långsammare ökning av inkomsterna, vilken dock motverkas av engångsvisa inkomstförstärkningar, t.ex. inleveranser från vissa affärsverk.

Inkomsterna - inkl. de engångsvisa förstärkningarna - mellan de båda åren stiger med ca 8 2. Utgifternas ökningstakt beräknas bli någon procentenhet mindre.

Regeringen har redan tidigare presenterat sina förslag till utgiftsbegränsningar för nästa budgetår. Dessa har varit omfattande och gällt bl.a. förändringar i sjuk- och föräldraförsäkringen och en reformering av bostadsfinansieringssystemet. Även på en rad andra områden har regeringen presenterat förslag till avlastning av statsbudgeten, t.ex. vad gäller kostnaderna för förläggning av flyktingar genom kortare handläggningstider och genom att kostnaderna till viss del kommer att avräknas mot biståndsramen. Utgifterna på statsbudgeten påverkas också av det förslag om minskning och omställning av den statliga administrationen som presenteras i bilaga II till kompletteringspropositionen. När programmet är fullt genomfört beräknas belastningen på budgeten minska med ca 2 miljarder kr.

Förslag läggs nu om sjuklön under de första 14 dagarna av en sjukperiod. Sjuklönen föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1992. Under budgetåret 1991/92 beräknas åtgärden minska de offentliga utgifterna med 6,2 miljarder kr. På helårsbasis beräknas utgifterna minska med 13 miljarder kr. För att neutralisera kostnaderna för arbetsgivarna sänks samtidigt sjukförsäkringsavgiften med 1,9 procentenheter.

Tabell 3 Statsfinansernas utveckling Miljarder kr.

1989/90 1990/91 1991/92

BP KP Inkomster 401,6 426,4 454,9 459,7 Utgifter

Det finansiella sparandet i offentlig sektor förutses bli försämrat med ca en procentenhet per år, från en nivå budgetåret 1989/90 på 4,6 4 av BNP till 2,5 76 budgetåret 1991/92.

Enligt långtidsbudgetens huvudalternativ för perioden 1991/92-1995/96 beräknas budgetsaldot försämras 1992/93 för att sedan ånyo förbättras. En av de viktigaste orsakerna till försämringen 1992/93 är de skatteut-

betalningar till kommunerna som då skall göras. Dessa utbetalningar sker med två års eftersläpning och hänför sig därför till den höga löneöknings- Bilaga 1I:1 takt som har gällt fram till nu. Samtidigt faller de stora engångsinkomsterna från 1991/92 bort.

Sammanfattningsvis kan konstateras att statsbudgeten försvagas

budgetåren 1990/91 och 1991/92. Det beror på att statens inkomster

beräknas växa relativt långsamt samtidigt som utgifterna fortsätter att öka relativt kraftigt, särskilt under 1990/91. Bakom denna utveckling ligger en konjunkturellt betingad försvagning av inkomstsidan. Dessutom innebär på kort sikt en nedväxling av löneökningstakten en försvagning

av budgeten via en långsammare utveckling av inkomsterna samtidigt som transfereringarna inte omedelbart växlas ner i samma takt. Det omfattande besparingsarbete som regeringen har genomfört under det

senaste året har förhindrat en än mer negativ utveckling.

De underliggande problemen i den svenska ekonomin motiverar en

fortsatt stram finanspolitik, med omprövning av existerande utgiftsåtaganden. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden från statens sida är nu mer begränsat än på flera år. Reformer kan endast komma till stånd genom

effektiviseringar och besparingar inom befintliga områden.

Kommunerna

Kommunerna och landstingen svarar för den helt dominerande delen av

den offentliga verksamheten. Den kommunala verksamheten har under

1980-talet vuxit långsammare än under de närmast föregående decen-

nierna. Tillväxttakten har ändå varit alltför hög i ett samhällsekonomiskt

perspektiv. Under de närmaste åren måste tillväxten i kommunerna hållas tillbaka ytterligare för att det skall bli möjligt att skapa utrymme för en

tillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar och därmed lägga en grund för en varaktig balans i ekonomin.

Också det ekonomiska läget i kommuner och landsting motiverar en

stark begränsning av tillväxten. Sektorn har under flera år redovisat ett negativt finansiellt sparande. En tillfällig förbättring kan förväntas åren 1991-1993. Men omprövningar och effektiviseringar måste genomföras

redan nu för att de grundläggande problemen i den kommunala sektorn

skall kunna lösas. Under innevarande och nästkommande år råder ett av riksdagen beslutat kommunalt skattestopp. En överenskommelse har träffats mellan

företrädare för regeringen och för kommun- och landstingsförbunden om

att det kommunala skattetrycket inte heller efter 1992 bör öka och att

kommunerna och landstingen därför inte bör höja sina skatter. Rege-

ringen har klargjort att den är beredd att föreslå ett förlängt, lagfäst skattestopp, eller att på annat sätt begränsa kommunernas och landstingens möjlighet att expandera, om det visar sig att kommuner och landsting ändå överväger skattehöjningar eller om volymtillväxten i den kommunala konsumtionen skulle bli för hög.

Bilaga I:1

Under 1970-talet och början på 1980-talet var växelkursförändringar relativt vanliga i industriländerna. Även Sverige förändrade sin valutakurs vid ett flertal tillfällen mellan 1976 och 1982. Växelkursförändringar medför en betydande ryckighet i den ekonomiska utvecklingen. Perioder med snabb expansion följs inte sällan av omfattande utslagning. De samhällsekonomiska kostnaderna till följd av en sådan politik kan vara betydande. Återkommande devalveringar försvårar också inflations-

bekämpningen. Förväntningar om nya devalveringar gör en devalveringspolitik allt mindre ändamålsenlig. I den aktuella debatten har tanken förts fram att Sverige snarast möjligt borde överge den nuvarande korgen av valutor och ersätta den med en

korg av europeiska valutor. Som motiv har angetts att det därmed skulle undvikas att kronan följde med i en förväntad uppgång för dollarn och således stärktes mot EG-ländernas valutor.

En trovärdig fast växelkurspolitik kan inte baseras på sådana kortsiktiga överväganden. Valutapolitiken skall präglas av fasthet och konsekvens.

Den skall stå i överensstämmelse med den ekonomiska politikens långsiktiga strävanden och med ekonomins internationella inriktning.

Den svenska valutapolitikens mål är fast etablerat. Valutakorgens

konstruktion har varit oförändrad sedan 1977 och valutaindex sedan 1982. Genom valutakorgens sammansättning har effekterna på svensk

ekonomi av förändringar i andra länders valutor jämnats ut, vilket bidragit till stabilitet. |

Vid några tillfällen har det skapats osäkerhet om kronans ställning med

valutautflöden som följd. Regeringen och riksbanken har därvid genom

finans- och penningpolitiska åtgärder med kraft markerat att valutapolitikens mål ligger fast. Det är viktigt för alla, inom och utom landet, att

veta att statsmakterna är fast beslutna att fullfölja denna linje. Det finns flera skäl för detta. Ett skäl är att kampen mot inflationen är

ett centralt mål för den ekonomiska politiken. Förändringar i växelkursen skulle allvarligt försvåra arbetet med att stabilisera ekonomin. Ett annat skäl är strävandena att få till stånd ett närmare samarbete med EG.

Sverige ser positivt på det europeiska monetära samarbetet. Det har verksamt bidragit till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken med goda resultat som följd och skapat ett område av valutapolitisk stabilitet i Europa, vilket även utanförstående länder har stor fördel av. : |

Ett svenskt bidrag till detta samarbete förutsätter att vår kostnadsutveckling bringas under kontroll med sikte på att nå en inflation som är jämförbar med vad som gäller i de i detta avseende mest framgångsrika länderna i Europa. Detta skall ses som ett väsentligt inslag i vår Europa-

politik och kan lägga grunden för ett närmare monetärt och valutapolitiskt samarbete i linje med strävandena inom EG. Riksbanken ansvarar för penning- och valutapolitiken. En stark

riksbank kan effektivt bidra till inflationsbekämpningen. Utredningen om mål och former för riksbankens verksamhet (dir. 1990:61) är nu tillsatt.

på annat sätt ange tydligare mål för riksbankens verksamhet. Utredningen Bilaga I:1 skall vidare i sitt arbete beakta den fortsatta utvecklingen av det monetära samarbetet inom EG. Utredningens arbete skall vara slutfört före den 1 juli 1992.

Under hösten och vintern har allvarliga problem uppdagats i finansbolagssektorn. Bankerna har drabbats av betydande kreditförluster till följd av dels utlåning till finansbolag, dels att det försämrade konjunkturläget orsakat problem för många företag. Denna utveckling förklaras till en del av den mycket kraftiga kreditexpansionen som skedde efter avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet. Utlåningen från vissa kreditinstitut har varit alltför vidlyftig. I flera fall har kreditprövningen blivit eftersatt. Detta resulterar nu i betydande kreditförluster för en del banker och andra kreditinstitut. Regeringen beslutade i januari i år att utreda orsaken till de problem som uppstod för vissa finansbolag.

Den svagare konjunkturen och de stigande kreditförlusterna har medfört en ökad försiktighet i kreditinstitutens utlåning. Dessutom har kapitaltäckningsreglerna skärpts i enlighet med internationella överenskommelser, vilket torde ha medfört att vissa kreditinstitut blivit mer restriktiva 1 sin utlåning. Samtidigt har under de senaste månaderna de svenska räntorna fallit med flera procentenheter, vilket underlättar låntagarnas situation och därmed även kreditinstitutens.

Det har under vintern framhållits av företrädare för småföretagen att kreditförsörjningen inte fungerar tillfredsställande, framför allt vad gäller utlåning till dessa företag, och att staten borde agera för att råda bot på denna situation. Regeringen har tagit initiativ till samtal i denna fråga mellan bankerna och företrädare för småföretagen. Några statliga ingripanden i kreditgivningsverksamheten är dock inte aktuella. På en avreglerad marknad måste aktörerna själva ta ansvar för sina beslut. Statsmakterna har emellertid ett ansvar för att skapa sådana regler och förutsättningar att kreditgivningen fungerar väl.

Avregleringen på kreditmarknaden har medfört ökade möjligheter för hushållen att själva bestämma över sin finansiella situation. Konkurrensen i finanssektorn bidrar också till lägre räntor och ökade framtida rationaliseringsvinster.

4.5¶Arbetsmarknadspolitiken

Under det senaste året har tillväxten i sysselsättningen avtagit och arbetslösheten ökat. I huvudsak är detta en följd av försämrad konkurrenskraft beroende på stora kostnadsökningar, den internationella konjunkturavmattningen och en svag inhemsk efterfrågetillväxt. En varaktigt full sysselsättning kan bara åstadkommas om kostnadsutvecklingen i Sverige anpassas till omvärlden och konkurrenskraften därmed värnas. Regeringen följer nu noggrant hur arbetsmarknaden utvecklas.

Uppgången i arbetslösheten kan inte mötas med en generell efterfrågestimulans. En sådan politik skulle bara motverka sitt syfte. Visserligen skulle aktiviteten i ekonomin kortsiktigt stiga men balansproblemen skulle

samtidigt förvärras. Inflationen skulle bli högre och underskottet i bytesbalansen växa. Ett tryck uppåt på räntorna skulle skapas och därmed Bilaga I:1

skulle investeringarna hämmas. Sysselsättningen skulle då mycket snart

åter vika.

Mot denna bakgrund får arbetsmarknadspolitiken en viktig roll. Den måste utformas på ett sådant sätt att den bidrar till inflationsbekämpningen och därmed medverkar till ekonomisk tillväxt. Prisstegringar motverkas om arbetsmarknadens funktionssätt förbättras så att utslagning kan undvikas och uppkomsten av flaskhalsar förhindras. Omfattande

passivt stöd förhindrar en balanserad utveckling av den svenska ekonomin

och motverkar därmed sitt syfte att värna full sysselsättning.

Arbetslöshet skall inte vara ett medel i den ekonomiska politiken.

Lediga platser skall tillsättas så snabbt som möjligt för att undvika inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen. Samtidigt skall varje person

som är eller riskerar att bli arbetslös få möjlighet att så snabbt som möjligt komma in i ett nytt arbete. Stödinsatser måste prioriteras till sökanden som riskerar långvarig arbetslöshet, ungdomar och andra som saknar fast förankring på arbetsmarknaden.

Redan nu har Sverige en av de mest effektiva arbetsmarknaderna inom

OECD-området. Det gäller dock att ytterligare förbättra funktionsförmågan så att skillnaderna mellan utbud och efterfrågan reduceras. Rörlighetsfrämjande åtgärder är i detta sammanhang centrala, liksom åtgärder som

stimulerar aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning och yrkesinriktad rehabilitering.

5 Tillväxtpolitiken

Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att stimulera produktiviteten och sparandet. Utrymme skall skapas för investeringar i produktion och infrastruktur; i motsvarande mån måste tillväxten i privat

och offentlig konsumtion begränsas.

Om medborgarna skall få de levnadsvillkor de önskar och den trygghet de behöver, och om vi också skall kunna lämna en god miljö i arv till våra efterkommande måste ekonomin växa. Samtidigt måste de gemensamma resurserna användas så att de bidrar till arbete, sparande, hushållning och utveckling. Detta synsätt är bärande i regeringens konsekventa satsning på arbetslinjen. Det har väglett arbetet med

skattereformen och det präglar de propositioner som regeringen lagt

under innevarande riksdagsår om ekonomin på medellång sikt, om

tillväxten och om miljön.

1980-talets ekonomiska tillväxt vanns främst genom att fler människor

arbetade mer än tidigare (se tabell 4). Det är bara ett större utbyte per arbetad timme, en högre produktivitet, som ger utrymme för högre

timlöner. Även om skattereformen kommer att stimulera en fortsatt ökning av arbetskraftsutbudet, förslår inte det för att möta de närmaste årtiondenas växande anspråk på välstånd och välfärd. Produktiviteten måste växa snabbare.

Tabell 4 Arbetsinsats, produktivitet och tillväxt 1970-1990 Procentuell förändring

Bilaga I:1

Källor:Finansdepartementet och statistiska centralbyrån.

Vad en snabbare produktivitetstillväxt innebär framgår tydligt av de beräkningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten för perioden 1991-1995. Om den genomsnittliga årliga produktivitetstillväxten blir 2,2 Z under den kommande femårsperioden, jämfört med de ca 1,5 « som gällt under de senaste 10 åren, kan bruttonationalprodukten växa . med i genomsnitt 2,2 2 om året. Under den senare delen av femårsperioden kommer reallönerna att kunna öka i ungefär samma takt samtidigt som en snabb utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn kan komma till stånd.

Förutsättningarna för en högre produktivitetstillväxt är i många avseenden goda. Den avgörande förändringen är det svenska deltagandet i den europeiska integrationen. Hittills har bara begränsade delar av den svenska ekonomin varit utsatt för internationell konkurrens. Den offentliga sektorn har utsatts för skärpta effektivitetskrav, men den privata skyddade sektorn - som under 1980-talet vuxit påtagligt - utgör hälften av näringslivet. Den europeiska inre marknaden innebär att stora delar av denna sektor nu öppnas för konkurrens. Både på egen hand och som en följd av politiska beslut måste dessa skyddade branscher nu höja sin effektivitet och produktivitet.

Även i en rad andra avseenden har tillväxtförutsättningarna förbättrats.

En genomgripande skattereform har genomförts. En energiuppgörelse har träffats. Ökade resurser har avsatts för forskning och utbildning och för att bygga ut infrastrukturen, bl.a. vägar, järnvägar och telekommunikationer.

Inom alla dessa områden fullföljs arbetet med att skapa förutsättningar för förbättrad produktivitet. Det är nu en uppgift för alla, näringslivet, kommunerna, landstingen och staten att se till att de nya möjligheter som erbjuds tas tillvara och att de resurser som satsats verkligen leder till högre produktivitet och välstånd.

Investeringar spelar en viktig roll för att höja produktiviteten. När kapitalstocken förnyas drar förnyelsen med sig ny, effektiv teknik. Om sparandet ökar förbättras förutsättningarna att få till stånd investeringar. Men ett högre sparande behövs framför allt för att lägga en stabil grund för framtida generationers välstånd. Behovet av att öka sparandet är särskilt stort under 1990-talet, mot bakgrund av att de äldre som. andel av befolkningen kommer att öka under 2000-talets första decennier.

Bilaga I:1 Omläggningen av skattesystemet är ett viktigt led i regeringens tillväxtpolitik. Skattesystemet har stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen och därmed för den framtida välfärden. Skattereformen innebär att skattesystemets negativa effekter på resursanvändningen reduceras kraftigt. Förutsättningar skapas för en mer effektiv användning av arbete, kapital och energi samtidigt som arbete och sparande stimuleras. Detta sker på flera sätt:

- — För det stora flertalet löntagare har marginalskatten sänkts från ca

50 § år 1988 till ca 30 2 år 1991. Den högsta marginalskatten har

sänkts från ca 75 § till ca 50 2. För många deltidsarbetande har

marginalskatten sänkts från ca 35 4 till ca 23 &Z, där den särskilt

låga marginalskatten beror på skatterabatten för låginkomsttagare.

Samtidigt har skattesatsen för bl.a. bank- och obligationssparande

liksom aktieutdelningar sänkts från normalt 50-75 2 år 1988 till

30 Z år 1991. Skattelättnaden för ränteutgifterna har sänkts från

50 § till 30 &. - — Olika typer av arbetsinkomster - kontantlön, löneförmåner, egenföre-

tagares arbetsinkomster etc. - beskattas numera på ett likformigt sätt.

Därmed minskas de snedvridningar i ekonomin som beror på att

olika ersättningsformer för arbetsinsatser kostar olika mycket i skatt. - — Olika typer av sparande och investeringar beskattas likformigt. Det

innebär att snedvridningar mellan olika sparformer och mellan olika

typer av investeringar försvinner, samtidigt som utrymmet för

skatteplanering reduceras radikalt. - — Skattebelastningen har i väsentlig utsträckning minskats på arbete och

finansiellt sparande, samtidigt som den ökats på varor och verksam-

heter med negativ miljöpåverkan, energianvändning och konsumtion.

Bland annat har miljöskatter införts på koldioxid och svavel. - — Skattesatsen för företag har sänkts från ca 57 7 år 1988 till 30 P år

1991. Den nya företagsbeskattningen skapar goda förutsättningar för

investeringar och produktion i Sverige.

Skattepolitiken bör under de närmaste åren inriktas på att befästa de framsteg som uppnåtts genom skattereformen. Krav från olika särintressen om att erhålla lättnader och undantag måste avvisas.

Skattereformen minskar skillnaderna i beskattning jämfört med vad som gäller inom EG, bl.a. genom att mervärdeskatten utvidgats till att omfatta energi och nästan alla tjänster samt genom att flera punktskatter avskaffas fr.o.m. år 1993.

Skattereformen innebär att skattesysternet förbättras och moderniseras inom ramen för ett i huvudsak oförändrat skatteuttag. De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten skall emellertid successivt sänkas. Härigenom skapas möjligheter att sänka skattetrycket och därmed ytterligare förbättra betingelserna för en god ekonomisk tillväxt.

Det nya skattesystemets regler minskar utrymmet för skatteplanering och skatteflykt. Nu gäller det att tillvarata detta tillfälle att etablera en fast och god skattemoral. Skattemyndigheterna och de rättsvårdande

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I: 1

att resurserna sätts in där de behövs för att beivra överträdelser. Bilaga I:1

Regeringen har nyligen initierat en översyn av hur den verksamheten kan förbättras. Det är emellertid i minst lika hög grad företagens, förvaltningarnas och medborgarnas sak att hjälpas åt att röja undan kvardröjande rester av brist på gemensamt ansvar och lojalitet mot vad vi till-

sammans byggt upp.

5.2¶Infrastrukturpolitiken

Infrastrukturen är avgörande för näringslivets utveckling. El, transporter,

kommunikationer m.m. måste fungera för att människor i dagens samhälle skall kunna leva och arbeta. Den infrastruktur som byggs upp

i dag är avgörande för näringslivets teknikval under årtionden framöver. Valet av infrastruktur har därmed ett avgörande inflytande på vår tillväxt

och miljö.

Statsmakterna har ett ansvar för att infrastrukturen i Sverige är modern

och fungerar väl. Ökade resurser behöver nu kanaliseras till vägar och

järnvägar. Behovet av resurser för att under 1990-talet säkerställa en väl fungerande infrastruktur vad gäller vägar samt järnvägar och annan kollektiv trafik är emellertid så stort att det inte fullt ut kan täckas med

statliga medel. För att få till stånd en kraftig ökning av investeringarna inom dessa områden krävs därför ökad avgiftsfinansiering av vissa objekt liksom samfinansiering med näringsliv och kommuner. Infrastrukturen i Sverige har traditionellt varit väl utbyggd. Det sena 1800-talets satsning på stambanenätet och det tidiga 1900-talets uppbyggnad av Vattenfall är två goda exempel. Vi måste också nu på 1990talet gemensamt se till att nya tekniska möjligheter tas tillvara och lägga

grunden för ekonomins fortsatta tillväxt och utveckling. Mot denna bakgrund har betydande resurser avsatts för att bygga ut och förbättra infrastrukturen. Samtidigt har initiativ tagits till flera nya infrastrukturella

projekt:

- Stora summor har under 1980-talet satsats på att bygga ut den

modernaste infrastrukturen, telekommunikationerna. Huvuddelen av investeringarna har gjorts i uppbyggnad av ett digitaliserat telenät,

vilket medfört ett kraftigt ökat utbud och en ökad användning av teletjänster. Under 1990-talet beräknas investeringarna öka ytterligare

och uppgå till i genomsnitt ca 10. miljarder kr. per år.

- Avtalet mellan Sveriges och Danmarks regeringar om en fast förbindelse över Öresund kommer att påverka den ekonomiska

utvecklingen i Öresundsregionen positivt. Inte minst förbättras

villkoren för spårbundna kommunikationer med det övriga Europa.

- För att få till stånd en kraftig utbyggnad av infrastrukturen föreslås

att staten bidrar med minst 20 miljarder kr. i extra investeringsmedel

under 1990-talet. Medlen skall användas till större sammanhållna

väg- och järnvägsprojekt av strategisk nationell betydelse. Inom den ramen avsätts 5,5 miljarder kr. till en satsning på trafiksystemen i

storstadsregionerna.

Bilaga I: 1

En av den offentliga sektorns viktigaste uppgifter är att ansvara för utbildningen. Om kunskapsuppbyggnad helt skulle lämnas åt individernas och marknadens betalningsvilja finns stor risk för att inte tillräckligt

många kommer att utbilda sig.

Värdet av kompetens är mycket påtagligt för var och en, inte minst i

ekonomiskt kärva tider. Den som har god utbildning löper mindre risk

att bli arbetslös. Det ligger i såväl individernas som samhällsekonomins intresse att en lågkonjunktur i ekonomin innebär högkonjunktur i

utbildningen. Genom att fler griper tillfället att förbättra sin kompetens

kan den framtida efterfrågan inom näringslivet tillgodoses bättre. Därmed

bidrar utbildning till att lägga grunden för en uthållig återhämtning och

tillväxt, samtidigt som fler människor får säkrare sysselsättning.

Betydelsen av goda kunskaper är ändå störst i ett längre perspektiv. En hög utbildningsnivå är en konkurrensfördel för det svenska näringslivet. Flera studier under senare år har pekat på vikten av att stärka de arbetandes kompetens. Regeringen har mot denna bakgrund genomfört

ett omfattande program för att reformera forsknings- och utbildningspolitiken:

- Efter forskningspropositioner vart tredje år har ökade resurser för

forskning avsatts. Den senaste forskningspropositionen (1989/90:90)

innebär att de statliga anslagen ökar med en miljard kr. under en

treårsperiod. Särskild vikt läggs vid den grundläggande forskningen.

Två nya forskningsråd inrättas för teknikvetenskaperna och social-

vetenskaperna. 1 tillväxtpropositionen (1990/91:87) föreslås också en

avsevärd förstärkning av forskarutbildningen inom teknisk fakultet.

Vidare föreslås en fördubbling av stödet till svenskt deltagande i europeiskt forskningssamarbete.

- Regeringen har inlett ett arbete för att effektivisera högskolans

verksamhet. Målet är att på en gång minska administrationen och

förbättra utbildningens resultat (skr. 1990/91:50, prop. 1990/91:87

och bilaga II:7. i det följande). Regleringen av högskolan skall

inskränkas till det väsentliga och resurser för administration skall

kunna frigöras och omvandlas till utbildningskapacitet. Tonvikten i

de centrala insatserna skall ligga på utvärdering och uppföljning.

Anslagstilldelningen skall i större utsträckning grundas på utbild-

ningens och forskningens resultat och kvalitet i ett internationellt

perspektiv. - Regeringen satsar nu 250 milj. kr. på att inrätta ytterligare 5 000 platser vid högskolorna. Resurserna koncentreras till utbildningar som är angelägna av arbetsmarknadsskäl. Genom denna satsning kommer ungdomar och människor som vill vidareutbilda sig att kunna gå kortare kurser inom den yrkestekniska utbildningen, gå igenom tvåårig ingenjörsutbildning, vidareutbilda sig från barnskötare

till förskollärare m.m.

- — Regeringen har föreslagit att en flexibel skolstart införs. Föräldrarna

får bedöma om deras barn kan börja skolan vid sex eller sju års ålder

(skr. 1990/91:50, prop. 1990/91:115). En samordnad översyn av

skolans läroplaner och barnomsorgens pedagogiska program har Bilaga I:1

inletts (dir. 1991:9). Arbetsmarknaden kan genom reformen på lång

sikt komma att tillföras stora delar av ytterligare en årskull, antingen

direkt eller med längre utbildning än tidigare. Detta kommer också

att skapa större utrymme för framtidens kompetensuppbyggnad.

- Regeringen har i propositionen (1990/91:85) Växa med kunskaper

föreslagit en omfattande förändring av gymnasieskolan och vuxen-

utbildningen. Yrkesutbildningen i gymnasieskolan kommer att

förstärkas avsevärt genom att alla linjer/program föreslås bli treåriga.

För vuxenutbildningen innebär propositionen både en förstärkning av

den grundläggande vuxenutbildningen och ökade möjligheter till

samverkan mellan gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och

AMU. Kommunerna kommer att få ansvaret för resursfördelning och

planering. Samtidigt kommer eleverna att ges såväl ökade valmöjlig-

heter som ökat inflytande, vilket är en viktig förutsättning för att

uppnå en gymnasieskola för alla. - Ett omfattande arbete har under de senaste åren pågått för att

förändra styrningen av skolan och lägga ansvaret för verksamheten

längre fram i organisationen, hos kommunerna och i skolorna.

Ansvaret för verksamheten har tydliggjorts och verksamhetsansvar

och ansvar för de finansiella resurserna har kopplats samman. All

reglering genom statsbidragssystemet har upphört och ett nytt

sektorsbidrag till skolverksamheten kommer att införas fr.o.m. den

1 juli 1991. Syftet med de förändringar som genomförts inom

skolområdet är att höja kvaliteten i skolans arbete och göra verksam-

heten effektivare.

5.4¶Investeringspolitiken

För att den ekonomiska återhämtningen skall komma till stånd är det av avgörande betydelse att investeringarna i ekonomin ökar. Investeringarna spelar också en viktig roll för den teknologiska förnyelse som är nödvändig om produktiviteten skall kunna förbättras. Därför vidtar

regeringen en rad åtgärder för att stimulera investeringsaktiviteten. Sedan den 10 januari i år gäller ett i det närmaste generellt frisläpp av de allmänna investeringsfonderna. För investeringar i inventarier och för kompetenshöjande utbildning av anställda gäller frisläppet i hela landet. Beträffande byggnadsarbeten är fonderna fria i hela landet utom

Stockholmsområdet.

Överhettningen på byggmarknaden i Stockholmsområdet har dämpats

påtagligt. Investeringsfonderna bör därför släppas fria även för byggnadsarbeten i denna del av landet. Vidare kommer ramarna för byggnadstill-

stånd och ombyggnad av bostäder i Stockholmsområdet att vidgas för att öka byggverksamheten. Den tidsbegränsade skatten på produktion av kontors- och butikslokaler och andra oprioriterade byggnadsarbeten i Stockholmsområdet bör avvecklas i förtid. Denna skatt bör således inte utgå för byggnadsarbeten som påbörjas den 1 juli 1991 eller senare.

Efter skattereformen är den svenska företagsbeskattningen internationellt konkurrenskraftig. Det svenska deltagandet i den europeiska Bilaga I:1 integrationen innebär att produktion i Sverige inte diskrimineras vid

export till andra delar av den europeiska inre marknaden. Dessa

perspektiv, tillsammans med åtgärderna för att öka produktiviteten, innebär att Sveriges dragningskraft på utländska investeringar ökar redan nu. För att ytterligare underlätta sådana investeringar kommer regeringen

att förelägga riksdagen ett förslag om att anpassa de svenska reglerna för

utlänningars förvärv av svenska företag till de betingelser som nu skapas genom den ökade internationaliseringen. Utländska företag kan ge ett

värdefullt bidrag till den industriella kunskapsuppbyggnaden, samtidigt

som investeringarna innebär att kapitalbalansen förstärks.

Återväxten i svenskt näringsliv är i betydande utsträckning avhängig de mindre företagens expansionskraft. Där sker mycket av den förnyelse

som krävs för en långsiktig industriell utveckling. Genom skattereformen och de särskilda insatser: som nu görs för att förbättra tillgången på riskkapital förbättras innovationsklimatet. I enlighet med förslagen i

tillväxtpropositionen förbereds också förstärkta insatser för de-.små teknikbaserade företagen. Det gäller framför allt företag med koppling till

universitet och högskolor. De mindre företagen ges också särskild stimulans för att kunna möta de krav som en ökad internationalisering ställer.

Bilaga I:1

Det nuvarande sparandet är inte tillräckligt för att finansiera ens den

förhållandevis låga investeringsnivå som råder i dag. Det tar sig uttryck

i underskott i bytesbalansen. Därför är regeringens politik inriktad på att på olika sätt stimulera en ökning av sparandet. Den viktigaste åtgärden är skatteomläggningen. <Skattereformen

stimulerar hushållens finansiella sparande. Under 1990 ökade hushållens sparkvot från -4,6 7 till 0. En fortsatt ökning är att vänta under 1991

och 1992. Kostnaderna för lån har ökat, medan sparandet blivit mer

förmånligt. Detta understryks vid en nedgång i inflationen.

Vid en internationell jämförelse framstår ändå det svenska hushålls-

sparandet som lågt. En viktig del av förklaringen till detta är pensionssystemens utformning. De svenska pensionerna betalas till stor del med det löpande årets pensionsavgifter, medan fonderingar i offentliga eller

privata system spelar en större roll i andra länders pensionssystem.

Strävandena att öka hushållens sparande måste därför bl.a. inbegripa en

prövning av pensionssystemens utformning. Regeringen har i finansplanen understrukit att behovet av ett ökat sparande i ekonomin skall

tillmätas stor vikt vid denna prövning. Vid behandlingen av pensionsberedningens förslag om de allmänna pensionssystemens framtida utform-

ning kommer en utgångspunkt att vara behovet av ett högre långsiktigt

sparande. Därvid bör det övervägas om fondering för tilläggspensionerna

kan ske i mer individuella och försäkringsmässiga former än vad som är fallet i AP-fonderna.

Inom finansdepartementet har ett förslag utarbetats om att AP-fonden skall omorganiseras, få en mer effektiv förvaltning och vidgade place-

ringsmöjligheter. Det beräknas öka AP-fondens långsiktiga avkastning

med 1-2 2 per år, vilket motsvarar 4-8 miljarder kr. per år En

förbättrad avkastning gör det möjligt att stärka ATP-pensionerna, öka sparandet eller begränsa avgiftsbehovet. Förslaget remissbehandlas för närvarande.

En väsentlig del av det samhälleliga sparandet sker inom den offentliga sektorn. Att upprätthålla ett högt offentligt sparande är nödvändigt mot bakgrund av sparandebristen i ekonomin som helhet och förblir därför ett

viktigt mål för finanspolitiken. Befolkningens ålderssammansättning

innebär att anspråken på sjukvårdens och omsorgens resurser kommer att öka efter sekelskiftet. För att möta dessa anspråk måste resurser

säkerställas under det närmaste årtiondet. Det är viktigt att dessa behov beaktas, när försöken med nya former för sjukvårdens finansiering utvärderas inför kommande beslut.

5.6¶Omställning och minskning av den statliga

administrationen

Den konkurrensutsatta sektorn måste få tillgång till en större del av ekonomins resurser för att kunna expandera och därmed lägga grunden för framtida välstånd och välfärd. I det perspektivet är uppgiften att

effektivisera den offentliga verksamheten cenral. Inte minst gäller det att frigöra resurser från byråkratin för att bättre fullgöra de uppgifter som Bilaga I:1 den offentliga sektorn ansvarar för.

Den allmänna samhällsutvecklingen påverkar starkt de organisatoriska förhållandena både i näringslivet och i den offentliga sektorn. De viktigaste faktorerna under överskådlig tid är

- — internationaliseringen

- — avregleringen

- — decentraliseringen.

Människors kompetens ökar, så att det blir möjligt och effektivt att låta

allt fler beslut fattas nära verksamheten. Det är decentraliseringens förutsättning. Behoven blir alltmer skiftande och föränderliga, så att

förhandsstyrda beslut blir allt sämre ägnade att erbjuda bra lösningar. Det

är avregleringens drivkraft. Allt fler verksamheter bedrivs i samarbete

med institutioner och människor i andra länder, med egna organ och

regler för att leda arbetet. Det är internationaliseringens inverkan. Sammantagna innebär dessa tendenser för den statliga administrationens

del att resurser och tid kan frigöras därför att uppgifter tagits över av andra eller blivit överflödiga. Dessa möjligheter har utnyttjats och förstärkts av viktiga reformförslag under de senaste åren. Genomslaget

för arbetslinjen i reformeringen av socialförsäkringarna kommer att frigöra personal från hanteringen av passiva understödsärenden. Kommunernas ansvar för hela skolan avlastar den statliga administratio-

nens detaljstyrning. Avregleringen av jordbruks- och bostadspolitiken

minskar de administrativa kraven på dessa områden, liksom omläggning-

en av näringspolitiken från konserverande punktinsatser till generella åtgärder, som främjar tillväxt på företagens egna initiativ.

Det är nu också dags att gå från styrning genom regler till krav på

resultat. Lokala och regionala myndigheter får ökat handlingsutrymme, centrala verk måste i ökad utsträckning följa upp och utvärdera verksam-

heter. De berördas efterfrågan får ett starkare genomslag i verksamheten, samtidigt som fler verksamheter utsätts för konkurrens för att öka kvalitet och effektivitet. |

Chefen för civildepartementet redovisar i del II av denna proposition det program för att banta den statliga administrationen med 10 4 på tre år, som förutskickades i regeringens skrivelse (1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten.

De åtgärder som nu genomförs äger rum inom alla departements

verksamhetsområden. De kommer också i hög grad att påverka regeringskansliets arbete. Ansvarsfördelningen mellan kommerskollegium,

näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk ses

över, försvarets rationaliseringsinstitut avvecklas, verksamheten vid universitets- och högskoleämbetet, socialstyrelsen och socialförsäkrings-

administrationen dras ned, trafiksäkerhetsarbetet ses över. Den pågående

integrationsprocessen i Europa påverkar tullverket, de nordiska ländernas

utrikesrepresentationer bevakar ärenden åt varandra, jordbruksnämnden

och lantbruksstyrelsen slås samman, arbetsmarknadsverkets centrala och regionala administration minskas, nya former för byggnadsforskningens

finansiering införs, en ny näringspolitisk myndighet inrättas i industriverkets, energiverkets och styrelsens för teknisk utveckling ställe, Bilaga I:1 länsstyrelsernas roll renodlas, naturvårdsverket omorganiseras m.m.

Åtgärderna kommer att begränsa utgiftstrycket inom den statliga

verksamheten och därmed öka expansionsutrymmet för andra delar av

ekonomin. De kommer samtidigt att bidra till en högre effektivitet i ekonomin. De åtgärder som genomförs kommer att leda till bestående

besparingar och inte bara tillfälliga minskningar av enstaka anslag. Efter

den treårsperiod som programmet omfattar beräknas den årliga besparingen på statens budget till två miljarder kr. netto.

6¶Välfärdspolitiken

Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkoren

och skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen konsekvent

hävdas.

Alla medborgare skall ha goda möjligheter till ett meningsfullt liv. Det är ett mål som inte kan uppnås enbart genom att erbjuda lika startmöjligheter. Det kräver i stället insatser för att i en rad olika situationer hjälpa

människor att ta vara på sina förutsättningar och öka deras möjlighet att

välja vägar i livet.

Det avgörande inslaget i dessa strävanden är ansträngningarna att stärka och fullfölja den arbetslinje, som genom årtionden varit bestäm-

mande för det svenska välfärdsbygget. Arbetet ger det nationella

välstånd, som betalar de gemensamma välfärdssystemen. Arbetet är emellertid också den normala och viktigaste källan till enskilda människors och familjers trygghet och välfärd. Därför är åtgärderna för att säkra, vidga och förbättra arbetets villkor och frukter ett bärande tema

i regeringens politik för ökad välfärd.

Ansträngningarna bär frukt. Sverige har hunnit långt när det gäller att trygga människors rätt till ett meningsfullt arbete. Skillnaderna framgår tydligt av en jämförelse med nio andra länder i Västeuropa. Av hela den svenska befolkningen deltog 52,1 Z i arbetslivet 1987, medan den

genomsnittliga sysselsättningsgraden i de andra länderna låg runt 43 2. Den viktigaste skillnaden gäller kvinnorna i åldrarna 15-64 år, där

80,1 Z i Sverige hade arbete 1989, medan genomsnittet för de andra

länderna ligger på ca 60 2. Den svenska arbetslösheten uppgick 1990

till ca 1,5 2, jämfört med 9 AZ i genomsnitt för EG.

6.1¶Inflationen

Den allmänna ekonomiska politiken spelar en avgörande roll för

välståndets fördelning. Inflationen har under de gångna åren varit det dominerande problemet i den svenska ekonomin. En hög inflation sätter tryggheten på spel.

När lönekostnaderna i Sverige stiger snabbare än i våra konkurrentländer innebär det ett allvarligt hot mot sysselsättningen. Undergrävs

konkurrenskraften blir tillväxten i ekonomin låg. Det kan tvinga fram

oönskade nedskärningar i välfärdssystemen. Därför är det nödvändigt att Bilaga I:1

bryta inflationen för välfärdens skull.

Men inflationen har även andra fördelningspolitiska verkningar. Den omfördelar tillgångar mellan låntagare och långivare, den förstärker skillnaderna mellan besuttna och dem som saknar fast egendom, och den gynnar arbetsmarknadens starka grupper, som lättare än andra kompenserar sig för inflationen i sin löneutveckling. Dessa tendenser kan skärpa skillnader i inkomst och förmögenhet. De premierar dem som kan förutse

och ta hänsyn till inflationen i sina privatekonomiska handlingar.

En vändpunkt har nu nåtts. Inflationen under det närmaste året blir

radikalt lägre än under de senaste åren. Det är en central fördelningspolitisk uppgift att se till att detta trendbrott befästs, så att trygghet och välfärd understöds av en varaktigt låg inflation.

6.2¶Arbetsmarknadspolitik och utbildning

För de flesta medborgares välfärd är en meningsfull sysselsättning den avgörande faktorn. Arbete ger inkomster, som ger valfriheten innebörd.

Arbetet har emellertid också en avgörande betydelse för hälsan, den

sociala gemenskapen och tryggheten. Därför är arbetsmarknadspolitiken så viktig. Den svenska välfärdspolitikens framgångar beror i stor utsträckning på arbetsmarknadspolitiken med dess internationellt sett

unika betoning av aktiva insatser. I andra länder är det normalt passivt

understöd som spelar den dominerande rollen.

Inte minst viktigt är detta när den ekonomiska utvecklingen hotar sysselsättningen. Så är fallet för närvarande. De arbetsmarknadspolitiska insatserna ges nu en kraftfull utformning för att dels underlätta den kostnadsanpassning som krävs för ekonomisk återhämtning, dels ge de arbetssökande trygghet och möjlighet att snabbt finna nya anställningar.

Detta är uppläggningen i det nyskapande program regeringen nyligen lade fram för att möta den ökande arbetslösheten. Åtgärderna omfördelar medel från passivt kontantstöd till aktiva ansträngningar för utbildning och rekrytering. Därmed får individerna det stöd de behöver bättre än något annat, ett stöd att snabbt återgå till produktionen.

De viktigaste beståndsdelarna i regeringens förslag är följande:

- Ett system med utbildningsvikariat införs. Förslaget innebär att arbetsgivarna får göra avdrag på arbetsmarknadsavgiften om de efter anvisning av arbetsförmedlingen anställer en vikarie för den som

utbildar sig. Minst 20 000 personer per månad beräknas omfattas av

denna nya insats. - — Arbetsmarknadsutbildningen utökas med ytterligare 10 000 platser

per månad. - Krafttag tas mot ungdomsarbetslösheten. Utbildningsbidraget för dem

som är under 20 år höjs med 96 kr. till 326 kr., dvs. samma belopp som för dem som fyllt 20 år och som inte uppfyller villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetskassan. Ungdomsgarantin ger alla

ungdomar under 20 år rätt till utbildning, praktik eller arbete.

Rekryteringsstödets regler ändras så att ungdomar i åldern 18-24 år

kan få stöd redan efter en månads arbetslöshet, i stället för efter fyra Bilaga I:1

månader, som reglerna är i dag. Statsbidraget till den arbetsgivare

som anställer ungdomar på avtalade inskolningsplatser höjs från 50

till högst 60 7 av lönekostnaden under sex månader. Dessa förslag

innebär att ytterligare 5 000 ungdomar kan erbjudas aktiva åtgärder. - — Långtidsarbetslöshet skall förhindras. Rekryteringsstödet skall kunna

utgå redan efter tre månaders arbetslöshet för den som är över 24 år,

1 stället för efter sex månader. Det höjs från 50 till 60 Z av

lönekostnaden. En stor del av de långtidsarbetslösa är invandrare. Av

denna anledning ändras reglerna för rekryteringsstödet till flyktingar

och invandrare. | - Tillgången på kvalificerad arbetskraft skall öka. För att tillgodose

den lokala efterfrågan på vissa högskoleutbildade, t ex tekniker och förskollärare, föreslås en utökning med 5 000 högskoleplatser under

nästa budgetår.

- — Byggarbetslösheten skall motverkas. Därför föreslår regeringen att

den 30-procentiga investeringsskatten i Stockholmsområdet tas bort

den 1 juli 1991. Vidare höjs ramen för övrigt byggande i Stockholmsområdet från 65 Z av 1986 års byggvolym till 80 2. Detta möjliggör för arbetsmarknadsverket att släppa fram byggande i

Stockholmsregionen för ytterligare ca 1,8 miljarder kr. Även ramen

för ombyggnad av bostäder utvidgas. Dessutom kommer investeringsfonderna att frisläppas helt också i Stockholmsregionen.

- — Åtgärderna finansieras främst genom att resurser förs över från

passivt kontantstöd till aktiva åtgärder. "Utbildningsvikariaten

finansieras genom att arbetsgivarna tillåts minska inbetalningen av

avgiften till arbetsmarknadsfonden. Utökningen av högskoleplatser-

na finansieras över statsbudgeten. Totalt omfattar förslagen till

åtgärder ca 6 miljarder kr.

För att dessa insatser skall få sitt fulla genomslag fordras en bred aktivitet i samhället. Det ställer krav på arbetsmarknadens myndigheter och organisationer, men också på företagen och arbetstagarna själva.

Det ställer också krav på en fortsatt aktiv regionalpolitik som bidrar till

att arbetslinjen fullföljs i landets alla delar. Regionalpolitiken har en

offensiv roll genom att den kan ta till vara resurser och förbättra

förutsättningarna för näringslivets utveckling i olika delar av landet.

6.3¶Arbetsmiljö och rehabilitering:

Förstörande miljöer och miljöförstöring är de viktigaste hoten mot

människors hälsa. På arbetsmiljöns område innebär förslaget om sjuklön

att försumliga arbetsgivare får betala för en del av den skada de vållar.

Regeringens förslag innebär att arbetsgivarna åläggs att betala ut sjuklön

till sina anställda för de första 14. dagarna av varje sjukdomsperiod. Arbetsgivarna får därmed ta över kostnadsansvaret för de korta sjuk-

fallen, vilket ger dem starka motiv att försöka reducera korttidsfrån-

varons orsaker. oo | |

rehabilitering föreslagit kraftfulla åtgärder för att minska förslitningen i Bilaga 1:1

arbetslivet och hjälpa de drabbade tillbaka till en meningsfull sysselsättning:

- — Arbetsmiljölagstiftningen skärps. Teknik, arbetsorganisation och

arbetets innehåll skall utformas så att arbetstagare inte utsätts för fysiska och psykiska belastningar som kan medföra hälsa eller olycksfall. Arbetsgivaren blir skyldig att systematiskt planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Riskerna i verksamheten skall fortlöpande undersökas och nödvändiga åtgärder genomföras. Handlingsplaner skall upprättas. Arbetsgivaren åläggs också att bedriva en lämpligt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet

på arbetsplatsen. En ny brottsrubricering - arbetsmiljöbrott - införs

i brottsbalken.

- Den arbetsrättsliga lagstiftningen om fackliga organisationers och

enskilda arbetstagares inflytande över arbetslivet skall ses över.

Senast den 15 augusti skall en arbetsgrupp föreslå en lag om personalekonomiska redovisningar. En utredning kommer att tillsättas

om ekonomiska styrmedel på arbetsmiljöområdet.

- Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet förändras

och resurserna för inspektionsarbetet utökas med 50 yrkesinspektörer. : - — Arbetslivsfonden har verkat i drygt ett halvt år och kan redan

redovisa goda resultat av sitt arbete.

6.4¶Socialförsäkringssystemet

Socialförsäkringarna skapar trygghet genom att fördela om inkomster

mellan olika skeden i medborgarnas liv. De ger trygghet mot påfrestning-

ar i samband med ohälsa, arbetslöshet och ålderdom. De jämnar ut också

levnadsstandarden genom att fördela om inkomster mellan medborgare.

Socialförsäkringarna spelar därmed en avgörande roll för många människors försörjning. Det kommer till synes genom omfattningen av de omfördelande åtgärderna. Pensionärerna tillförs genom folkpension, ATP, förtidspension, delpension och kommunala bostadstillägg sammanlagt 163 miljarder kr. under budgetåret 1991/92. Barnbidragen och föräldraförsäkringen ger barnfamiljerna 34 miljarder kr. Sjukförsäkringen

omfattar 45 miljarder kr. ne es | |

Trots en framgångsrik sysselsättningspolitik 'har under senare år utslagningen från arbetsmarknaden ökat. En anledning är att socialförsäk-

ringssystemet inte konsekvent bidrar till att bibehålla "människors förankring i arbetslivet. Det har skyddat människor från ekonomisk

otrygghet, men har inte i tillräcklig utsträckning stimulerat en återgång till arbetslivet. Detta har kommit att stå i motsats till den arbetslinje, som ' är central både för samhällsekonomin och för välfärden. Socialförsäkringarna utgör också en viktig del av de offentliga utgifterna, och måste

därför liksom andra gemensamma insatser prövas efter graden av :

måluppfyllelse.

Nu pågår en förändring inom socialförsäkringen som syftar till att

befästa och förstärka arbetslinjen. Resurser skall frigöras för aktiv

rehabilitering och vård. Systemen skall också ges en sådan utformning Bilaga I:1

att de uppmuntrar människor att delta i arbetslivet. Försäkringssystemens utgiftstryck minskas, så att samhället har resurser nog att trygga vård och

försörjning för de som verkligen behöver den.

- Sjukförsäkringen har lagts om vilket stärker incitamenten till deltagande i arbetslivet (prop. 1990/91:59), bl.a. genom att rehabiliteringsersättning införts. De nya reglerna har förenats med skydd för dem som på grund av kroniska sjukdomar och av andra

orsaker är i stort behov av att utnyttja försäkringen. Sedan ersätt-

ningsnivåerna sänktes har sjukanmälningarna minskat med mellan 10

och 20 § jämfört med samma period förra året. Sjukanmälningarna är emellertid beroende av flera faktorer, bl.a. efterfrågeläget på

arbetsmarknaden.

- En av välfärdsbyggets största framgångar har varit säkrandet av de

äldres standard och trygghet. Den avgörande rollen för dessa genomgripande förändringar har pensionssystemen spelat. Folkpensionen har gett en grundläggande trygghet och jämnat ut inkomster, den

allmänna tilläggspensionen har höjt pensionsnivåerna och stimulerat arbetskraftsutbudet. Vid en översyn av pensionssystemen måste dessa

landvinningar och egenskaper spela en viktig roll. Denna måste också beakta den allmänna standard- och köpkraftsutvecklingen i samhället.

Av central betydelse är också den roll som pensionerna spelar för

samhällets sparande och för skattekvotens utveckling. Därför bör en

större del av den samlade inkomsten under förvärvslivet ligga till grund för pensionsförmånerna. En förnyelse av pensionssystemen måste tillse att dessa fyller sina olika funktioner på ett sätt, som

tryggar tillväxten och säkrar de äldres välfärd.

6.5¶Den offentliga verksamheten

På ett antal områden av avgörande betydelse för välfärden tillgodoses

medborgarnas behov genom offentliga tjänster. Ambitionen att erbjuda medborgarna lika god service, oberoende av var de bor eller vad de tjänar, har varit en viktig drivkraft när vård, omsorg och utbildning byggts ut. Med samhällets utveckling förändras befolkningens behov. Det påverkar förutsättningarna för den omfördelning som sker genom offentlig konsumtion. Goda, tillgängliga och tillförlitliga tjänster blir allt

mer väsentliga medborgarkrav, vare sig det gäller hemtjänsten för de äldre eller skolornas utrustning och lokaler. De äldre, de sjuka och

barnfamiljerna fordrar att omsorgen och vården skall finnas och vara bra,

när den behövs. När den offentliga sektorns roll prövas måste tryggheten stå i första rummet vare sig diskussionen gäller verksamhetsformer, arbetsfördelningen mellan olika huvudmän, eller avgiftsnivåer.

Regeringens strävanden kommer till uttryck i en rad konkreta åtgärder och förslag:

- En stor och växande andel av samhällets resurser satsas varje år på

åtgärder och transfereringar för att förebygga och lindra ohälsa och Bilaga I:1

dess verkningar. Det bör prövas om välfärdsvinster kan göras genom

att samordna dessa system. Regeringen aviserade därför (skr.

1990/91:50) försök med samordning av sjukvård och sjukförsäkring, och kommer under hösten att i en proposition lägga fram förslag till

den lagstiftning som behövs för att genomföra försöken. Regeringen

föreslår också att försöksverksamhet med primärvård i kommunernas

regi skall inledas under år 1992.

- — Det är oacceptabelt att människor skall behöva oroa sig medan de

under lång tid står i kö för att bli opererade. Därför har regeringen

och Landstingsförbundet kommit överens om ett statligt engångsstöd

under 1992 till de landsting som inför en vårdgaranti. Vårdgaran-

tin kommer sannolikt att införas i samtliga landsting. Innebörden är

att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på en behandling.

- - Kommunerna föreslås få ansvaret för service och vård till äldre och handikappade fr.o.m. den 1 januari 1992. Syftet med reformen är att öka äldres och handikappades valfrihet och integritet genom en

utbyggnad av alternativa boendeformer. Regeringen har lagt förslag

om den ekonomiska reglering mellan kommuner och landsting som

följer av reformen. - Arbetet för att främja och trygga folkhälsan är en central samhälle-

lig uppgift. För att stärka och samordna de offentliga insatserna

föreslår regeringen att ett folkhälsoinstitut inrättas med uppgift att på

nationell nivå driva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete

av sektorövergripande karaktär.

7¶Politik för uthållig tillväxt

Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig tillväxt;

produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.

Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt är en viktig del av den ekonomiska politiken. Miljöpolitiken måste vara i linje med den

ekonomiska politikens allmänna förutsättningar och mål. Den ekonomiska politiken måste samtidigt ha en sådan inriktning att den bidrar till en

uthållig tillväxt.

Miljöpolitiken i Sverige har varit framgångsrik. Exempelvis har

utsläppen av svavel minskat med 70 4 sedan början av 1970-talet. Utsläppen av stoft, kvicksilver, kadmium och bly har sänkts kraftigt.

Tillståndet i sjöar och vattendrag har förbättrats och omfattande

investeringar görs för att förebygga miljöproblem. Miljöproblemen har förändrats. Utsläppen från industrianläggningar

och andra punktkällor har minskat kraftigt. Samtidigt har emellertid

andra utsläpp och annan miljöpåverkan ökat, t.ex. från vägtrafiken.

Markanvändningens utveckling under efterkrigstiden står för en stor del

av hoten mot den biologiska mångfalden. I dag är utsläpp från andra

länder ett större problem än de inhemska utsläppen.

Konsumtion och ekonomisk tillväxt måste förenas med omsorg om dagens och framtidens livsbetingelser. Detta kommer till uttryck i Bilaga 1:1

regeringens proposition (1990/91:90) En god livsmiljö.

Den övergripande uppgiften under hela 1990-talet är att hänsyn skall

tas till miljöns krav vid alla väsentliga beslut. Detta förutsätter åtgärder

över ett vitt fält.

En första uppgift är att modernisera miljölagstiftningen så att den i

högre grad än nu utformas efter de krav som människa och natur ställer.

För vissa områden är miljökraven absoluta. Det gäller ämnen som inte

får användas eller släppas ut i naturen, det gäller miljöer och arter som

måste skyddas och bevaras.

En andra uppgift är att motivera företag och hushåll att bete sig på ett

miljövänligt sätt. Vid sidan om lagstiftning, utbildning och information

spelar ekonomiska styrmedel en viktig roll i detta sammanhang. Miljöskatter utformas så att företag och hushåll i ökad utsträckning beaktar

miljöeffekterna av sitt handlande. Skattekvoten skall på sikt sänkas. Höjda miljöskatter ger inte utrymme för ökade offentliga utgifter. Subventioner som motverkar miljöanpassning avvecklas. Riksdagens : beslut om en ny livsmedelspolitik, som fullföljs genom regeringens

förslag om gränsskyddet, är ett viktigt exempel på hur denna princip tillämpas praktiskt. Till samhällets styrmedel hör också satsningarna på

infrastruktur. De ökar förutsättningarna för miljövänliga val av tekniker och distributionsformer.

En tredje uppgift är att få till stånd internationell samordning och samverkan. Strängare krav kan ställas, om överenskommelser träffas på

internationell nivå. Behovet av internationell samordning och samverkan

är särskilt stort när det gäller utsläpp m.m. som påverkar miljön i flera länder. Endast på internationell nivå kan man i full utsträckning avväga

för- och nackdelar med olika åtgärder som berör miljön i flera länder.

Dessa strävanden kommer till uttryck i de många konkreta förslag som lagts i regeringens propositioner om bl.a. en god livsmiljö och näringspolitik för tillväxt. I dessa föreslås bl.a. att

- Nya motorfordon fr.o.m. 1993 års modeller skall indelas i miljöklas-

ser, till vilka knyts ett system med ekonomiska styrmedel. Nya

skattesatser med större skatteskillnader införs på diesel av olika

kvaliteter samt på blyad resp. blyfri bensin.

- Investeringarna i storstädernas infrastruktur, i järnvägar och vägar ökas kraftigt. - En översyn av industrins utsläppsvillkor genomförs genom omprövning enligt miljöskyddslagen. Samtidigt förstärks kemikaliekontrollen.

- - Genomförandet av det avfallsprogram som riksdagen tog ställning till

år 1990 underlättas genom att nya bestämmelser införs i renhållningslagen som ger kommunerna en vidgad rätt att differentiera avfallstaxorna.

- — Ökade insatser görs för att återställa skadad miljö. Programmet för

kalkning av sjöar och vattendrag fullföljs och byggs ut. Resurserna

för att skydda och återställa värdefulla kulturminnen som påverkas

av luftföroreningar förstärks. Ett program för att återställa miljöska-

dade områden inrättas. Bilaga I:1

- - Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införs i natur-

resurslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen samt i lagen om kommu-

nal energiplanering.

- — Naturvårdslagen ändras så att bl.a. reglerna om markavvattning

skärps. Möjligheterna att skydda små biotoper ökas och skyddet för

utrotningshotade arter förstärks. Tillsammans med omställningen av

jordbruket skapar detta förutsättningar för att bevara den biologiska

mångfalden och minska jordbrukets miljöpåverkan. För att kunna fatta riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling

måste vi veta mer om samspelet mellan ekonomi och miljö. Det gäller

på såväl företags- och hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigt

att den ekonomiska statistiken är så utformad att den belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. På regeringens initiativ utreds nu dessa frågor. Ett första underlag beräknas vara klart inom kort.

Miljöpolitiken under de kommande åren kommer att präglas av internationaliseringen. Ekonomiska styrmedel kommer att användas i ökad utsträckning. Ett ökat ansvar för miljön måste utkrävas av verksamheter inom alla samhällssektorer. Men omsorgen om miljön kommer också att

ställa krav på medborgarna i deras eget handlande, som konsumenter, trafikanter etc. Miljöförstöringen är ett problem med många källor och många förorenare. Det räcker inte med att myndigheter agerar, eller att

lagar ålägger företag och kommuner skyldigheter. Var och en av oss

måste i sina olika sammanhang förena sig med andra goda krafter för att

vi tillsammans skall uppnå de mål vi föresatt oss.

Statsbudgeten och särskilda frågor Bilaga I:1

1¶Statsbudgeten budgetåren 1990/91 och 1991/92

1.1¶Beräkningsförutsättningar

Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs

om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions-

verket (RRV) har lämnat en beräkning av statsbudgetens inkomster. En sammanfattning av beräkningen bör fogas till protokollet i detta ärende (bilaga II:1.3). De antaganden som RRV räknat med redovisas i tabell 1. Under slutskedet i arbetet med den reviderade nationalbudgeten har en delvis ny bedömning av den ekonomiska utvecklingen gjorts. Med anledning härav räknar jag nu med andra antaganden, vilka också

framgår av tabell 1.

I övrigt finns ingen anledning att avvika från RRVs beräknings-

förutsättningar.

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen Procentuell förändring från föregående år

1990 1991 1992

RRV Föredra-= RRV Föredra- RRV = Föredra-

ganden ganden ganden Lönesumma 12,4 12,4 4,6 4,0 3,2 3,2 Konsumentpriser,

årsgenomsnitt 10,4 10,4 8,9 9,6 3,2 3,2 Privat konsumtion,

löpande priser 8,8 8,9 10,3 11,3 4,4 4,9 lInpefattar effekt av skattereformen 1990-91, vilken höjer KPI med 2,6 procentenheter 1990 och 3,6 procentenheter 1991

I RRVs beräkningar avseende budgetåren 1990/91 (statsbudgetens

inkomster och utgifter) och 1991/92 (statsbudgetens inkomster) har verket

tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 20 mars 1991. RRY

har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har därutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden av mars samt de förslag från regeringen som lagts fram under denna period. I några fall har jag även beaktat förslag som lagts fram efter den 31

mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar för ytterligare förändringar som ej kunnat beaktas.

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1990/91

RRVs senaste beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1990/91 utgörs

av verkets budgetprognos nr 5 från den 17 april 1991. Beräkningarna av inkomsterna för budgetåret 1990/91 redovisas också i verkets inkomstbe-

räkning.

Inkomster

I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1990/91 beräknat inkomsterna till 426 610 milj.kr. Mad anledning av ny information och vad jag har anfört om den ekonomiska utvecklingen räknar jag ned inkomsterna med sammanlagt

258 milj.kr. Fördelningen på de olika inkomsttitlarna framgår av tabell 2.

Tabell 2. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1990/91 Tusental kronor

RRVs Förändring

beräkning enligt före-

draganden Inkomsttitel

RRVs beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran från min sida. Sammantaget medför justeringarna av RRVs beräkningar för budgetåret 1990/91 en beräknad minskning av inkomsterna med 258 milj. kr. till 426 352 milj.kr.

Utgifter I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 425 094 milj.kr. RRV har i sin prognos beräknat de totala utgifterna till 445 089 milj. kr. Verket har beaktat beslut om och förslag till anslag på tilläggsbudget om sammanlagt 10 191 milj. kr. Merbelastningen på utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor beräknas därutöver till 12 866 milj. kr. Tillsammans gör detta att belastningen på utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor prognosticeras till 383 651 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

RRV har beräknat utgifterna för statsskuldräntorna till 61,7 miljarder kr. för budgetåret 1990/91. Ny information från riksgäldskontoret ger vid handen att dessa kostnader kan beräknas öka. Utgifterna för statsskuldräntorna uppgår därför i min beräkning till 62,5 miljarder kr. När det gäller den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag ner Bostadsbidrag m.m. med 170 milj.kr. och Studiemedel m.m. med 380 milj.kr. Jag räknar vidare upp anslaget Bidrag till sjukförsäkringen med 100 milj.kr.

4 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: I

Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1990/91

Bilaga I:1

Miljarder kronor

Beräkning till Nuvarande

grund för stats- beräkning

budgeten

Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna på reservations-

anslag under innevarande budgetår att öka med 762 milj. kr. för att uppgå till 25 624 milj. kr. Några utgifter för reservationsmedels-

förbrukning kommer således inte att belasta budgetåret 1990/91. Jag

delar RRVs bedömning, som bl.a. baseras på uppgifter från de ansvariga

myndigheterna. I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarna mellan budgetåren 1989/90 och 1990/91.

Tabell 4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1989/90 och 1990/91 Miljarder kronor

Jag vill också nämna att RRV för tillkommande utgiftsbehov, netto tar upp 0,5 miljarder kr. Jag räknar nu inte med något tillkommande utgiftsbehov för innevarande år.

Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret 1990/91 kommer att uppgå till 444 939 milj. kr. Beräkningarna sammanfattas i tabell 5.

Tabell 5. Statsbudgetens utgifter hudgetåret 1990/91 Milj.kr.

Statsbudget RRV Föredraganden

1991/92 i "Bilaga I:1'

Inkomster RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 459 666 milj.kr. för budgetåret 1991/92. I det följande redovisas de förändringar av inkomsterna i förhållande till RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga.

Med anledning av (prop. 1990/91:185) och ny information om vissa ändringar av det särskilda grundavdraget för folkpensionärer räknar jag

ned inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 948 milj.kr. Med

anledning av ny information räknar jag även ned Mervärdeskatt med 900

milj.kr. Av samma skäl räknar jag upp inkomsttiteln Folkpensionsavgift med 28 milj.kr., Barnomsorgsavgift med 9 milj.kr., Vuxenutbildningsavgift med 2 milj.kr. samt Statliga pensionsavgifter, netto med 55 milj.kr.

Med anledning av de förslag som chefen för socialdepartementet senare

kommer att framföra beträffande ändrade regler i sjukförsäkringen och

nytt ADB-stöd för försäkringskassorna samt till följd av ny information räknar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 268 milj.kr. Som följd av mitt förslag idag angående avveckling av investeringsskatten i stockholmsområdet räknar jag ned inkomsttiteln Tillfällig regional

investeringsskatt med 175 milj.kr. Vidare räknar jag upp inkomsttiteln

Övriga socialavgifter, netto med 2 685 milj.kr. i enlighet med rege-

ringens förslag om överföring av medel från arbetsmarknadsfonden. Med anledning av regeringens förslag (prop. 1990/91:166) om särskild löneskatt på pensionskonstnader, m.m. räknar jag ned inkomsttiteln Allmän löneavgift med 1 078 milj.kr. I samband med att statens

vattenfallsverk ombildas till aktiebolag räknar jag upp inkomsttiteln Statens vattenfallsverks inlevererade utdelningar med 150 milj.kr. Enligt

mitt förslag om kronofogdemyndigheternas disposition av utsökningsavgifter, till vilket jag återkommer senare idag, räknar jag ned inkomst-

titeln Utsökningsavgifter med 120 milj.kr.

Med anledning av förslaget (prop. 1990/91:93) om rättsmedicinsk verk-

samhet, m.m. räknar jag ned inkomsttiteln Inkomster vid statens rättsmedicinska laboratorium med 12 milj.kr. Med anledning av chefen för civildepartementets förslag om höjd kostnadstäckning för företagshälsovård inom den statliga sektorn räknar jag upp inkomsttiteln Avgifter för företagshälsovård med 103 milj.kr. Sammantaget innebär detta att jag

räknar upp inkomsterna i förhållande till RRVs beräkningar med

sammanlagt 66,7 milj.kr. till 459 732 milj.kr. Förändringen i förhållande till RRVs beräkningar framgår av tabell 6.

Tabell 6. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster Bilaga 1-1

uaga I: budgetåret 1991/92 Tusental kronor

RRVs Förändring

beräkning enligt före-

draganden

Inkomsttitel

1111 Fysiska personers inkomstskatt 22 180 000 - 948 000 1211 Folkpensionsavgift 49 252 000 + 28 000

1221 Sjukförsäkringsavgift, netto 9 513 000 + 267 700

1231 Barnomsorgsavgift 14 543 000 + 9 000

1241 Vuxenutbildningsavgift 1 724 000 + 2 000

1251 Övriga socialavgifter, netto " - 3 230 000 + 2 685 000

utdelning 2532 Utsökningsavgifter 120 000 - 120 000 2612 Inkomster vid statens rättsmedicinska

laboratorium 12 000 - 12 000 5211 Statliga pensionsavgifter, netto - 1 224 000 + 55 000 S311 Avgifter för företagshälsovård 0 + 103 000

Summa inkomster 459 665 717

Summa förändringar enligt föredraganden + 66 700

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen = av

statsbudgetens inkomstsida i förslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 (tabell 7).

Tabell 7. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster

för budgetåret 1991/92

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag 1482 Tillfällig regional investeringsskatt Upphör 2612 Inkomster vid statens rättskemiska

laboratorium Upphör

Utgifter

I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 uppgår utgifterna till 470 013 milj.kr. I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 455 516 milj. kr. Av

detta belopp svarade minskade anslagsbehållningar och beräknat

tillkommande utgiftsbehov, netto för 4 500 milj. kr. Utgiftsanslagen

uppgick sålunda till 451 016 milj. kr.

Sedan riksdagen förelades budgetpropositionen har dels ett antal propositioner innebärande anslagsförändringar lagts riksdagen, dels

riksdagen beslutat om ett antal förslag som föreslogs i budget-

propositionen. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar de

samlade utgiftsanslagen med ca 6 497 milj. kr. Detta belopp rymmer ett

arbetsmarknadspolitiska åtgärder och den försvarspolitiska propositionen. Bilaga I:1 Beloppet inkluderar även de anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen som beslutats av riksdagen. I samband med min beräkning av anslagskonsekvenserna har jag låtit upprätta en specifikation över föreslagna och i förekommande fall beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budgetpropositionen. Denna specifikation (bil. 1.5) täcker i princip perioden t.o.m. den 18 april.

Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen för budgetåret 1991/92 med ett till 61 000 milj. kr. beräknat belopp. Belastningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet samt av bokföringsmässiga valutadifferenser på grund av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. En beräkning från riksgäldskontoret ger vid handen att den totala räntekostnaden är oförändrad i förhållande till vad som anmälts i budgetpropositionen för budgetåret 1991/92. Genom skulddispositioner har dock kostnaden för räntor på lån m.m. ökat och kostnaden för räntor på utländska lån minskat. Förslag till inkomst- och utgiftsstat för anslaget Räntor på statsskulden m.m. framgår av bilaga I:1.4. Anslaget bör i enlighet med förslaget föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1991/92 med 61,0 miljarder kr.

Tabell 8. Räntor på statsskulden budgetåret 1991/92 Miljarder kronor

Nuvarande

beräkning

Sammantaget innebär detta att jag beräknar statsbudgetens utgiftsanslag för budgetåret 1991/92 till sammanlagt 457 513 milj. kr.

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknat till kommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslagsbehållningar på reservationsanslag komma att uppgå till 1 500 milj.kr. netto, budgetåret 1991/92. De propositioner innebärande anslagsförändringar som därefter förelagts riksdagen motiverar ingen ändring av den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Anslagsbehållningarna beräknas minska med 1 500 milj.kr. under budgetåret 1991/92.

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa en realistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten:

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som Bilaga 1:1 inte förts upp på något annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen ingick i beräkningsunderlaget för denna post

bl.a. budgeteffekterna till följd av särskilda anslagspropositioner som senare under riksmötet skulle komma att föreläggas riksdagen. Då dessa förslag numera föreligger har medel i stället beräknats under berörda

anslag och inkomsttitlar.

Tabell 9. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1991/92 Milj.kr.

Ny be-

räkning Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor 396 513

1.4¶Statsbudgetens saldo för budgetåren 1990/91 och 1991/92

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i förslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 enligt vad som framgår av tabellerna 10 och 11.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen att budgetunderskottet ökar med 15,9 miljarder jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om ca 18,5 miljarder kr.

Statsinkomsterna för budgetåret 1991/92 uppskattas nu till 459,7 miljarder kr. Detta innebär en ökning med 4,8 miljarder kronor jämfört med budgetpropositionen. Denna ökning är i huvudsak en följd av statsbudgetens tekniska uppbyggnad. I budgetpropositionen redovisades inkomster uppgående till ca 10 miljarder kronor under Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Sedan regeringen i proposition till riksdagen presenterat sina förslag i dessa hänseenden redovisas nu dessa inkomster på inkomstsidan. Därutöver överförs medel från arbetsmarknadsfonden till statsbudgeten för att finansiera ytterligare utgifter för arbetsmarknadspolitik. I övrigt har inkomsterna minskat.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till 394,5 miljarder kr. Nu beräknas dessa utgifter till 409,0 miljarder kr. Att utgifterna ökar har huvudsakligen en teknisk förklaring i och med att beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto ökar till följd av att de inkomster som i budgetpropositionen redovisades i denna post nu redovisas som inkomster på inkomstsidan. Därutöver har tillkommit utgifter för bl.a. ökade insater för arbetsmarknadspolitik som finansieras

med medel som överförs från arbetsmarknadsfonden. Sammanfattningsvis

innebär beräkningarna att budgetsaldot för budgetåret 1991/92 försämras Bilaga 1:1

med 9,7 miljarder kr. jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen till ett underskott om 10,3 miljarder kr. ,

Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 sedan budgetpropositionen har jag även låtit sammanställa i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende. (Bil I:1.5).

Tabell 10. Statsbudgetens saldo budgetåren 1989/90-1990/91 Miljarder kronor

1989/90 1990/91

Tabell 11. Statsbudgetens saldo budgetåren 1989/90-1991/92 Miljarder kronor

1991/92 Procentuell förändring

Budget- Ny be- Från utfall — Från ny be-

propo- = räkning 1989/90 till — räkning 1990/91

2¶Underliggande budgetutveckling

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1991/92. Detta innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte kan jämföras med den i tidigare års budgetförslag.

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post skall betraktas som en reguljär inkomst/utgift eller som en extraordinär effekt. Trots att avgränsningarna i det enskilda fallet inte är helt självklar anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de extraordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggande utveckling klargörs.

På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid framräkning av det underliggande budgetsaldot: Bilaga I:1

- vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

- tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten

- inkomster från sjukförsäkringsfonden

På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinära

vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

- — valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-

lån

- — engångsvisa besparingar - avlyft från statsbudgeten av affärsverkens investeringar.

Tabell 12 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden 1989/90-1991/92.

Tabell 12. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1989/90-1991/92 Miljarder kronor, löpande priser

3¶Statens lånebehov och statsskulden

Det är vid en finansiell analys av intresse att studera hur likviditeten i ekonomin påverkas av statens inkomster och utgifter. Statens lånebehov

bestäms dels av budgetutfallet och vissa kassamässiga korringeringar av

detta, dels av vissa inkomster och utgifter (utanför budgeten) på

statsverkets och riksgäldskontorets checkräkningar i riksbanken.

Statsskuldens förändring bestäms av statens lånebehov samt av de skulddispositioner som riksgäldskontoret gör.

Med det redovisade budgetsaldot som utgångspunkt krävs således vissa

justeringar för att beräkna statens lånebehov och statsskuldens förändring. I det följande redovisas kortfattat hur dessa begrepp är

relaterade till varandra.

Statens lånebehov

1. Det redovisade budgetsaldot utgör utgångspunkt för kalkylen.

2. Korrigeringar görs då det förekommer skillnader mellan när tränsaktioner bokförs i myndigheternas redovisning och när de registreras på statsverkets checkräkning. Sådana skillnader uppstår dels genom att

inkomster och utgifter bokförs vid en annan tidpunkt än motsvarande betalningar, dels genom att vissa transaktioner inte bokförs mot budgeten.

3. Den tillfälliga arbetsmiljöavgiften, som infördes i september 1989, överfördes omedelbart till riksgäldskontoret. Detta innebär att skatten inte Bilaga I:1

påverkar budgetutfallet. Den medför däremot en minskning av statens upplåning på marknaden. Motsvarande gäller för det tillfälliga obligatoriska sparande som infördes vid samma tidpunkt. Vid utbetalning av

dessa medel från riksgäldskontoret måste de dock ersättas med upplåning på marknaden.

4. En del av statens kreditgivning går via riksgäldskontoret och redovisas inte på statsbudgeten. Exempel på detta är vissa krediter till de

statliga affärsverken. Dessa krediter måste dock finansieras via statlig upplåning.

5. Avskattningen av företagens reserver minskar statens lånebehov under åren 1991-1994.

6. Genom en summering av posterna 1 - 5 erhålls statens marknads-

upplåningsbehov.

Statsskuldens förändring

Statsskuldens förändring påverkas förutom av statens marknadsupplåningsbehov av transaktioner av dispositiv karaktär som riksgälds-

kontoret gör.

7. Skulddispositioner utgörs t.ex. av uppköp av statsobligationer, utbetalningar av förskott för inlösen av obligationer och premieobliga-

tionsvinster m.m., valutaomvärderingar samt tillfälliga bokföringstransaktioner som påverkar statsskuldens storlek.

8. Det tillfälliga obligatoriska sparandet och den tillfälliga arbets-

miljöavgiften påverkar statens behov av att låna på kreditmarknaden men har ingen inverkan på den årliga statsskuldförändringen.

9. Genom att skulddispositionerna läggs till statens lånebehov erhålls en rättvisande bild av statsskuldens förändring.

Tabell 13. Statens lånebehov (netto), budgetåren 1989/90-1991/92 Miljarder kronor

Bilaga I:1

3. Riksgäldskontorets

kreditgivning till vissa

affärsverk m.m. - 6,9 -11,4 - 8,0 4. Tillfällig arbetsmiljöavgift

och tillfälligt obligatoriskt

sparande 12,0 - 3,6 - 83 5. Avskattning av företagens

reserver - 1,7 5,4 6. Överskott/underskott

(underskott att täcka genom

upplåning) 13,7 -31, 7. Skulddispositioner

- uppköp obligationer - 1,4 - Övrigt 7,0

8. Särskild skuld till hushåll och

företag -12,0 -

9. Statsskuldminskning! 7,3

INegativa tal anger ökande statsskuld.

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

4¶Rörliga krediter

Bilaga I:1

Riksdagen har bemyndigat regeringen att disponera en rörlig kredit i

riksgäldskontoret uppgående till 450 milj.kr. avsedd att ställas till förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet (prop. 1990/91:100, FiU 20, rskr 132). Regeringen har bemyndigat ett stort antal uppdragsmyndigheter, bland andra fortifikationsförvaltningen

och försvarets materielverk, att disponera krediter inom denna ram. Fortifikationsförvaltningen fick en rörlig kredit i samband med övergången till intäktsfinansiering budgetåret 1990/91 på 25 milj.kr. En

analys av betalningsflödena och erfarenheter i övrigt av verksamheten hittills under budgetåret visar på ett behov av en rörlig kredit på 200

milj.kr.

Försvarets materielverk har under budgetåret 1990/91 en rörlig kredit på 50 milj.kr. För försvarets materielverks del föreslås (prop. 1990/91:102) en övergång till intäktsfinansiering av områdena reservmateriel, försvarets verkstäder och verkstadsdriften inom underhållsregemente Övre Norrland. Försvarets materielverks behov av rörlig kredit ökar därmed till 150 milj.kr.

Detta medför att den rörliga krediten för de båda myndigheterna får en

sådan omfattning att de bör ges separata kreditramar och inte belasta den

för uppdragsmyndigheterna gemensamma ramen. Jag förordar därför, efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, att fortifikationsförvaltningen får en särskild rörlig kredit på 200 milj.kr. och försvarets materielverk en på 150 milj.kr.

Om fortifikationsförvaltningens och försvarets materielverks behov av rörlig kredit tillgodoses genom att separata kreditramar ställs till dessa myndigheters förfogande, minskar behovet av rörlig kredit inom den ram

som riksdagen har ställt till regeringens förfogande för myndigheter som

bedriver uppdragsverksamhet. Jag föreslår därför att denna rörliga kredit minskas till 400 milj.kr.

Bilaga I:1

5.1¶Redovisning av statens garantiåtaganden

I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 1) redovisades att statens garantiåtaganden per den 1 juli 1990 uppgick till ca 163 miljarder kronor.

Regeringen har därefter lagt fram förslag till riksdagen som berör om-

fattningen av det statliga garantiåtagandet. Förslagen redovisas i tabell 14. Ramen för statens samlade garantiåtagande kommer därmed att uppgå

till ca 170 miljarder kronor.

Tabell 14. Föreslagna förändringar av ramar för statliga garantiåtaganden Milj.kr.

Proposition Garantins Nuvarande «Föreslagen Tidpunkt för

ändamål garantiram garantiram Förändring «förändringen 1990/91:55 — Olympiska - 2911 + 2 911 1991-07-01

spel 1998

Östersund 1990/91:87 — Statens 13 637 15 637 + 2 000 1991-07-01.

vattenfalls-

verks borgen 1990/91:177 Konungariket 25 000 27 000 + 2 000 1991-07-01

Sveriges

stadshypoteks-

kassa

5.2¶Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret till

affärsverk och statliga bolag

5.2.1¶Bakgrund

Riktlinjerna för stöd till näringslivet via statliga garantier redovisades i

prop. 1987/88:150 bil.1, (FiU31, rskr. 399). Utgångspunkten är att statliga garantier kan ges till kommersiell verksamhet som ett komplement till den ordinarie kreditmarknaden. Stöd kan ges när inte finansieringsbehovet kan täckas av sökanden själv eller av någon bank eller

annat kreditinstitut. En förutsättning är vidare att verksamheten bedöms

vara företagsekonomiskt lönsam. Den statliga garantin skall vara avgiftsbelagd och motsvara högst 7592 av lånebeloppet. Undantag

härifrån kan medges. Villkoren finns angivna i förordningen om statligt stöd till näringslivet (SFS 1988:764).

Enligt riksdagens beslut till följd av förslag i prop. 1990/91:29 (FiU4,

rskr. 38) skall riksgäldskontoret ha en central roll i den statliga garanti-

verksamheten. Vidare skall riksgäldskontorets utlåning till och inlåning

från myndigheter och affärsverk ske på marknadsmässiga villkor om inte särskilda skäl talar emot. Affärsverken skall inom vissa ramar kunna låna fritt på hela kapitalmarknaden efter att ett konkurrerande bud begärts in

från riksgäldskontoret.

I de fall riksgäldskontoret lämnar lån eller statliga garantier för lån till

ett bolag inom en affärsverkskoncern skall affärsverket bära den risk för kreditförluster som utlåningen respektive garantigivningen medför för riksgäldskontoret.

5.2.2¶Statliga garantier och lån inom affärsverkskoncerner

Min bedömning: Riksrevisionsverket bör vid sin revision särskilt uppmärksamma hur affärsverkskoncernerna använder de statliga garantierna och affärsverkets upplåningsrätt samt för-

valtar sin likviditet och ges i uppdrag att redovisa de övergripande bedömningarna av dessa frågor.

Skälen för min bedömning: Staten ger genom de affärsdrivande

verken lån och garantier till bolag inom affärsverkskoncernerna. Rätten

att lämna statlig garanti respektive affärsverkets upplåningsrätt ges till

affärsverken för att finansiera verksamheten i koncernbolagen på goda

villkor och därigenom på ett ändamålsenligt sätt kunna följa sina

instruktioner och nå målen för koncernens verksamhet.

Garantin medför att affärsverkens koncernbolag får en stark position på kapitalmarknaden eftersom de får staten som garant för sin betalnings-

förmåga. Koncernbolagen får därmed tillgång till förmånlig upplåning som, om den utnyttjas för placeringar eller utlåning med högre riskexponering på penning- och kapitalmarknaden, skulle kunna ge betydande överskott men även orsaka kreditförluster. Avsikten med den statliga

garantin respektive affärsverkets upplåningsrätt är dock inte att affärsverkskoncernen genom lånefinansierad placeringsverksamhet skall förse kapitalmarknaden med riskvilligt kapital. Avsikten är inte heller att den goda position på lånemarknaden, som den statliga garantin ger, skall utnyttjas som en konkurrensfördel vid penning- och kapitalplaceringar genom tagande av för verksamheten icke avsedda risker. Garantins syfte är således enbart att främja koncernens övergripande affärsidé genom att

göra det möjligt för koncernbolagen att låna upp för verksamheten

nödvändigt kapital på marknaden till goda villkor. Det bör noteras att

verksamhet med upplåning för placering bör bedrivas av affärsverkskoncernen endast om detta uttryckligen ingår i de av regeringen beslutade

riktlinjerna för koncernen.

Vid behandlingen av nyss nämnda prop. 1990/91:29 beslutade

riksdagen även att affärsverkskoncernerna skall ges möjlighet att placera likviditeten på valfritt sätt men med begränsningen att placeringen skall

göras räntebärande och förbehållas placeringar med låg risk. Beslutet

motiverades med att det ansågs mindre lämpligt att statsmakterna detaljreglerade placeringsverksamheten. Affärsverkens styrelser skall istället

ha ansvaret för att placeringar av likviditeten i koncernen görs på ett

betryggande sätt. Kravet på att placeringarna skall göras med låg risk innebär att verksamheten inte får inriktas på att skapa spekulativa Bilaga I:1 räntevinster utan bör koncentreras till att minska koncernens räntenetto utan att riskera kreditförluster.

Det är enligt min uppfattning viktigt att de riktlinjer som jag nu presenterat följs av affärsverken. Riksrevisionsverket bör därför vid sin revision särskilt uppmärksamma hur affärsverkskoncernerna använder de statliga garantierna och affärsverkets upplåningsrätt samt förvaltar sin likviditet. Regeringen bör ge riksrevisionsverket i uppdrag att, redovisa sina övergripande bedömningar i dessa frågor.

5.2.3 Statliga garantier vid ombildandet av affärsverk till statligt ägda aktiebolag |

Mitt förslag: Riksgäldskontoret övertar ansvaret för de statliga garantier som ombildade affärsverk har ingått för statens räkning. Nya garantier skall enbart ges utifrån de av riksdagen fastställda principerna för statliga garantier till näringsverksamhet.

Skälen för mitt förslag: Regeringen har i prop 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt föreslagit att statens vattenfallsverk (Vattenfall) och domänverket ombildas till aktiebolag.

I samband med att ett affärsverk ombildas till aktiebolag upphör. verksamheten att vara en del av den statliga förvaltningen. Statens tillgångar som förvaltas av affärsverket byts mot aktier i det nya bolaget och staten övergår till att vara aktieägare. Det ombildade affärsverket blir därmed en självständig juridisk person med egna tillgångar och skulder som bör ges likartade villkor som de konkurrerande företagen har.

De statliga garantier som affärsverket har lämnat, inom av riksdagen givna ramar, i samband med lån i koncernbolagen kommer vid ombildningen till aktiebolag att stå kvar i statens namn eftersom affärsverket har lämnat garantin för statens räkning. För att underlätta övergången till aktiebolagsform bör riksgäldskontoret därför ta över affärsverkets ansvar för dessa garantier.

Det är enligt min uppfattning angeläget att de av affärsverket lämnade statliga garantierna ersätts med andra säkerheter så fort som det är möjligt. Utgångspunkten bör vara att den i riksgäldskontoret disponibla ramen minskas i takt med att löptiden på lånet gått ut eller att lånet har lösts in. Hänsyn måste dock tas till de villkor som gäller för varje lån resp. garantiutfästelse för att inte orsaka onödiga merkostnader i samband med omläggningen. Riksgäldskontoret bör under övergångsperioden åläggas att ta ut garantiavgift på den utestående garanterade skulden.

För att riksgäldskontoret inte skall bära risken för garantigivningen bör ett särskilt anslag föras upp på statsbudgeten för att täcka eventuella förluster som är hänförliga till de garantier som ställs ut av det till

aktiebolag ombildade affärsverket. Riksgäldskontoret bör i händelse av belastning på anslaget ha rätt att återkräva det nya aktiebolaget på mot- Bilaga I:1 svarande belopp för att skapa incitament för koncernen att undvika eller hålla nere förluster för verksamheter där staten garanterar betalningen.

Nya garantier till den nybildade koncernen bör endast ges på samma villkor som gäller för övrig näringsverksamhet i enlighet med av riksdagen fastställda principer.

5.2.4 Lån i riksgäldskontoret vid ombildande av affärsverk till statligt ägda aktiebolag

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att under en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk. Lån bör medges enligt av riksdagen fastlagda villkor för lån till affärsverk.

Skälen för mitt förslag: Förslaget i nämnda proposition om att statens vattenfallsverk (Vattenfall) och domänverket ombildas till aktiebolag motiveras bl.a. med att verksamheten bör ges en mer ändamålsenlig organisationsform. Den ökade konkurrensen på affärsverkens traditionella verksamhetsområden har gjort affärsverksformen otidsenlig och ineffektiv. Ombildningen till aktiebolag ger verksamheten samma organisationsform som konkurrerande företag.

Affärsverk har idag möjlighet att ta lån i riksgäldskontoret. I samband med förslaget om att Vattenfall ombildas till aktiebolag har regeringen även föreslagit att Vattenfalls statslån görs om till lån i riksgäldskontoret.

Riksgäldskontoret ger normalt inte lån till fristående konkurrensutsatta statliga bolag. I samband med att affärsverk med lån i riksgäldskontoret och statslån ombildas till aktiebolag kan det övergångsvis finnas ett behov av fortsatta möjligheter till lån i riksgäldskontoret. Detta gäller främst Vattenfall där lån (inklusive statslånet) i riksgäldskontoret för närvarande uppgår till ca 20 miljarder kronor. I propositionen föreslås för Vattenfalls del att det nya aktiebolaget skall kunna låna i riksgäldskontoret under en övergångsperiod på fem år, med motivet att både det nya aktiebolaget och kapitalmarknaden skulle kunna utsättas för en kraftigt belastning om dessa lån omsattes på marknaden under en kortare tidsperiod.

Det är enligt min mening angeläget att ge de nya aktiebolagen samma lånesituation som konkurrerande verksamheter. Det bör dock vara möjligt att medge lån i riksgäldskontoret för det nybildade aktiebolaget under en övergångsperiod för att omläggningen inte skall försvåras. Övergångsperiodens längd bör avgöras utifrån rådande omständigheter där bl.a. bolagets finansiella situation och position på kapitalmarknaden måste beaktas. Utgångspunkten bör dock vara att övergångsperioden skall vara

så kort som möjligt och att ingen nyupplåning sker i riksgäldskontoret. Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att regeringen be- Bilaga I:1 myndigas att medge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk. Lånen bör begränsas till vad som anses nödvändigt för att genomföra omläggningen. Lånen bör ges enligt de av riksdagen fastlagda principerna för riksgäldskontorets utlåning till affärsverk (prop 1990/91:29, FiU4, rskr. 38).

6¶Årsbokslut för staten budgetåret 1989/90

Bilaga I:1

Riksrevisionsverket (RRV) har överlämnat en balansräkning som ingår i den kommande rapporten Årsbokslut för staten budgetåret 1989/90. Detta årsbokslut omfattar de statliga myndigheterna inkl. affärsverken och myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljard kronor i

enlighet med särskilt riksdagsbeslut. I övrigt ligger riksbankens tillgångar helt vid sidan av den statliga redovisningen.

6.1¶Balansräkning med noter

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som redovisas i ovannämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas anläggningstillgångarna upp till anskaffningsvärden minskade med

avskrivningar. Kravet på myndigheterna att redovisa materiella tillgångar

är emellertid begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till övervägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdrags-

myndigheter) är skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana tillgångar. Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande värde som

inte finns med i tillgångsredovisningen.

I årsbokslutet redovisas också tillgångarna upptagna till beräknade

nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde

minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen för nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad som värdet av

vissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift om värdet av icke bokförda tillgångar och nukostnad för bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ca 100 myndigheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts i

kolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större

myndigheter saknas. Bl.a. har underlag för beräkning av kapitalvärdet för tillgångar som används inom försvaret - flygplan, fordon och annan krigsmateriel - inte kunnat erhållas, däremot redovisades ett beräknat värde för försvarets byggnader och mark i nukostnadskolumnen i balansräkningen. Värdet av museisamlingar, bibliotek m.m. ligger också

utanför redovisningen. Den största tillkommande posten bland nukost-

naderna är värdet av det statliga vägnätet, som här beräknats och tagits

in i balansräkningen. Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas och skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett av ackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten var

positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt

fallande fram till år 1986. Den fallande tendensen började då avta beroende på främst minskande budgetunderskott. Per den 30 juni 1990

var den bokförda nettoförmögenheten -351,4 miljarder kronor. Balansräkningen återges i något förkortad form i tabell 1.

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I: I

Tabell 1. Balansräkning för staten, miljarder kronor

Bilaga I:1

Bokförda värden Beräknad nukostnad !

1990-06-30 1989-06-30 1990-06-30 1989-06-30

TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar

Finansiella tillgångar

SKULDER OCH KAPITAL Statsskulden ?

Övriga skulder

Verkskapital o Konsoliderade avsätt-

Statens nettoförmögenhet o Vid budgetårets början -355,0 - 382,1 - 192,8 - 226,6 o Förändringar under

budgetåret: - Verksamhetens netto-

förändringar + 10 + 17.1 + 71 + 33,8

- Övriga kapitalför-

1 Nu kostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med

avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen ingår även värdet av icke

bokförda tillgångar.

Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på

Bilaga 1:1

anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts 1092 av anslagen till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så stor andel av anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De på detta sätt beräknade investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning av vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reducerats med avskrivningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarna minskat med avskriviningar uppgår till 30,5 miljarder kronor.

Aktierna är upptagna till sina anskaffningsvärden.

Därav lånefordringar 121 miljarder kronor. Lånefordringarna har tagits upp till sina nominella belopp.

I de bokförda värdena, enligt riksgäldskontorets redovisning, har skulder inom staten räknats bort. Utlandslånen upptas till den kurs som gällde på balansdagen.

Enligt de regler som tidigare gällde för flertalet affärsverk skulle" återanskaffningen av anläggningstillgångar finansieras med avskrivningsmedel. Avsättningar som tidigare gjorts i detta syfte kvarstår. När tillgångarna och skulderna omvärderas till nukostnad måste även kapitalkostnaderna omvärderas. När det gäller affärsverkens tillgångar har värdestegringen på mark tillförts statens nettoförmögenhet och värdestegringen i övrigt fördelats proportionellt mellan statskapital och konsoliderande avsättningar.

Förändringen mellan budgetåren kan bl.a. förklaras av ökningen av arbetsmarknadsfonden med ca 7 miljarder kronor.

Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande. Milj.kr.

Statsbudgetens överskott +3 413 Finansiella transaktioner avseende utlåning m.m. - 3 049 Investeringstransaktioner + 671

Statsbudgetens nettoöverskott | +1 035

7¶Finansfullmakten

Bilaga 1:1

Riksdagen har för innevarande budgetår bemyndigat regeringen att, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp om 2 500 milj. kr. (prop. 1989/90:150 bil. I, FiU 40, rskr. 358).

Finansfullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga eller

påskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag på

statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till kommunala projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocenten

får därvid fastställas med hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 £. Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och

bostadssektorn. I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas till högst 75 2. Regeringen har vidare bemyndigats att utnyttja

fullmakten för ytterligare två ändamål, nämligen arbetsmarknadsutbildning och för arbetsmarknadspolitiska insatser med anledning av

handelsblockaden mot Sydafrika. Regeringen har hittills inte utnyttjat fullmakten under budgetåret

1990/91. Men även för budgetåret 1991/92 förordar jag att en fullmakt

begärs intill ett sammanlagt belopp av 2 500 milj. kr.

8¶Budgetering exklusive mervärdeskatt budgetåret

Bilaga 1:1

1991/92

Bakgrund Regeringen föreslog i prop. 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt m.m. att statliga myndigheters ställning inom mervärdeskattesystemet skulle ändras fr.o.m. budgetåret 1991/92. Syftet med förslaget var främst att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet. Förslaget föranledde inte någon erinran från riksdagen (SKU 31, rskr. 357).

I dagsläget är myndigheternas anslag budgeterade med hänsyn till att vissa utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. Ingående mervärdeskatt på köpta varor och tjänster avräknas således dir2kt mot myndigheternas anslag. Den i propositionen föreslagna förändringen innebär att myndigheterna fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall kompenseras för ingående mervärdeskatt genom avräkning mot inkomsttitel i stället för mot myndighetens anslag. Myndigheternas anslag måste därför räknas ned för att förändringen skall kunna genomföras utan att en merbelastning uppstår på statsbudgeten. Förändringen innebär, vad gäller anslagsfinansierad verksamhet, en minskning av statsbudgetens utgiftssida samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt på statsbudgetens inkomstsida minskar i motsvarande mån. En belastning på inkomsttiteln Mervärdeskatt, som inte motsvaras av minskningar av utgiftsanslag, kommer att uppstå genom att myndigheterna fr.o.m. 1 juli 1991, då de går in i det nya mervärdeskattesystemet, får kompensation för bredd-

ningen av mervärdeskatten (prop. 1989/90:150, FiU40, rskr 358). Avräkning mot inkomsttitel för ingående mervärdeskatt skall även göras

av de myndigheter som idag är skattskyldiga för mervärdeskatt. Avdrag för ingående mervärdeskatt kommer således inte att kunna göras i samband med att den utgående mervärdeskatten redovisas till skattemyndigheten.

I prop. 1990/91:100 (FiU20, rskr. 132) redogjorde regeringen för det

beredningsarbete som skett inom regeringskansliet vad gäller budgetering

exkl. mervärdeskatt. Regeringen anmälde att det behövdes ytterligare

underlag och klargörande av vissa beräkningsförutsättningar innan mervärdeskattebelopp för resp. anslag kunde fastställas. Vidare framhölls att utgångspunkten för omläggningen är att den skall vara saldomässigt

neutral, dvs. inte medföra någon merbelastning på statsbudgeten. Regeringen redovisade för riksdagen avsikten att i samband med att

regleringsbrev utfärdas för myndigheternas anslag för budgetåret

1991/92, besluta att medel motsvarande mervärdeskatten under resp. anslag inte får disponeras av myndigheterna. Riksdagen hade ingen

erinran mot detta tillvägagångssätt.

Regeringen begärde vidare riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1991/92 disponera medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt för

att kompensera myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp

svarande mot mervärdeskatt inte tas i anspråk på utgiftsanslag. Riksdagen

Omläggningen kan således genomföras så som avsetts fr.o.m. budgetåret Bilaga 1I:1 1991/92.

Eftersom statsbudgeten för budgetåret 1992/93 och kommande budgetår skall budgeteras exkl. mervärdeskatt har myndigheterna fått anvisningar för anslagsframställningarna för budgetåret 1992/93 av innebörd att samtliga yrkanden skall anges exkl. mervärdeskatt.

Principer och tekniker för beräkningsarbetet Endast statliga myndigheter bör omfattas av avräkningssystemet för mervärdeskatt. Andra juridiska personer, t.ex. stiftelser, bör inte omfattas av systemet med avräkningsrätt mot inkomsttitel. Detsamma gäller partssammansatta organ, internationella organisationer m.fl. Anslag till sådana organisationer bör även fortsättningsvis budgeteras inkl. mervärdeskatt. Försäkringskassorna behandlas i detta sammanhang som statliga myndigheter. AMU-myndigheterna och statens institut för personalutveckling har varit föremål för särskilda överväganden. Jag återkommer till dessa myndigheter i min redogörelse för vissa särlösningar.

Beräkningen av mervärdeskatt under anslag har utgått från det underlag som riksrevisionsverket (RRV) fått i uppdrag att ta fram. Med ledning av utfallsuppgifter från statens redovisningssystem för budgetåret 1989/90 har en schablonmässig andel mervärdeskatt räknats fram. Denna andel har sedan applicerats på föreslagna anslag för budgetåret 1991/92. I samband med att underlaget skickades ut till myndigheterna gavs dessa en möjlighet att inkomma med förslag till korrigeringar i de fall underlaget inte gav en rättvisande bild av myndighetens utgifter för mervärdeskatt. Sådana påpekanden har använts som ett kompletterande underlag i beräkningsarbetet. Ytterligare underlag har i vissa fall inhämtats från myndigheterna.

Det förekommer att myndigheter har inkomster budgeterade under anslag eller andra externa medel som tillförs verksamheten. Myndigheterna kommer att få avräkna sina totala utgifter för ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel, oavsett vilka medel som använts för att finansiera inköpet. För att detta inte skall leda till att myndigheterna får en köpkraftsförstärkning med åtföljande merbelastning på statsbudgeten, då inköp sker med andra medel än anslag, har vissa korrigeringar gjorts vid beräkningarna. Om en myndighet erhåller bidrag från andra myndigheter har anslaget för bidragsmedel minskats hos den bidragsgivande myndigheten med en schablonmässigt framräknad andel mervärdeskatt. De bidrag som den mottagande myndigheten erhåller kommer således att vara beräknade med hänsyn till att mottagaren kan avräkna ingående mervärdeskatt enligt det nya systemet.

Vissa myndigheter erhåller externa medel från icke statliga bidragsgivare. Dessa medel kan inte påverkas av statsmakterna vid budgeteringen. Därför har som grundprincip myndighetens anslag reducerats motsvarande hela den belastning som myndighetens avräkning av

mervärdeskatt kommer att utgöra på inkomststiteln för mervärdeskatt. Detta är neutralt för myndigheten i den bemärkelsen att nettosumman Bilaga I:1 disponibla medel är oförändrad. Motsvarande metod har använts för icke

påverkbara inkomster under anslag. Då en myndighet har sådana budgeterade inkomster under sina anslag

som är att hänföra till inkomstfinansierad verksamhet har dessa inkomster räknats ned med samma procentuella andel mervärdeskatt som den anslagsfinansierade delen. En myndighet som bedriver inkomstfinansierad verksamhet kommer att få lägre utgifter när ingående mervärdeskatt får räknas av. Detta innebär att mervärdeskatt inte längre skall ingå

i det kostnadsunderlag som utgör grund för beräkning av myndighetens

avgifter. Allt annat oförändrat kommer myndigheterna att kunna sänka

sina avgifter då de går in i det nya mervärdeskattesystemet. RRV har i

en cirkulärskrivelse till myndigheter med avgiftsbelagd verksamhet meddelat riktlinjer för omprövning av avgifternas storlek med anledning

av det nya systemet. För att merbelastning inte skall uppstå på statsbudgeten då myndigheterna avräknar mervärdeskatt för utgifter som

finansieras med inkomster kommer, i de fall försäljningen sker till

statliga myndigheter, de köpande myndigheternas anslag att schablon-

mässigt reduceras för att motverka denna effekt.

Vissa särlösningar

Avvikelser från grundprinciperna kommer att göras i följande fall.

Högskolenheterna erhåller årligen medel från icke statliga finansiärer för sin verksamhet. Dessa medel utgör en betydande finansieringskälla för många högskoleenheter. Eftersom regeringen inte kan påverka budgeteringen av dessa medel måste andra vägar sökas för att uppnå en

neutral lösning.

Den nyss redovisade grundprincipen att reducera myndigheternas

anslag för de totala utgifterna för mervärdeskatt skulle kunna tillämpas

även för icke statliga medel inom högskolan. En sådan reduktion är dock

svår att göra rättvisande för de olika verksamheterna inom resp högskole-

enhet. Varje högskoleenhet disponerar i dagsläget flera anslagsposter under olika sektors- och fakultetsanslag. Att i detalj avväga reduktionen

inom och mellan olika institutioner eller motsvarande inom resp.

högskoleenhet kräver därför en stor arbetsinsats och förutsätter ett system för internredovisning som i dagsläget saknas inom högskolan. Det blir

således svårt att på ett rättvisande sätt tillämpa grundprincipen att reducera anslagsmedlen även för den belastning myndigheten konmumer att göra på inkomsttiteln till följd av att den disponerar icke statliga medel.

Ett teoretiskt alternativ vore att inte medge avdragsrätt för mervärde-

skatt i de delar utgifter kan hänföras till icke statliga medel. Av tekniska skäl är det synnerligen komplicerat och resurskrävande att differentiera avdragsrätten för mervärdeskatt, bl.a. mot bakgrund av nuvarande ofullständigheter i högskolans internredovisning. Detta tillvägagångssätt skulle dock kunna försvaras om det gällde en långsiktig lösning.

Regeringen har i annat sammanhang föreslagit en omfattande omläggning

prop. 1988/89:65 (UbU9, rskr. 148) och innebär bl.a. att högskole- Bilaga I:1

enheterna får disponera myndighetsvisa anslag istället för ett antal anslagsposter under olika ändamålsanslag. Omläggningen sker fr.o.m budgetåret 1993/94. Vid övergång till det nya anslagssystemet kommer hanteringen av de icke statliga medlen i det nya mervärdeskattesystemet

slutligt att läggas fast. Mot denna bakgrund kommer en övergångslösning att tillämpas för

högskolan t.o.m. budgetåret 1992/93. Den modell som kommer att tillämpas bygger på att högskoleenheterna, när de erhåller externa icke

statliga medel för sin verksamhet (inklusive avkastning från universitetens

egna fonder), gör en omföring till inkomsttiteln Mervärdeskatt av en

beräknad andel mervärdeskatt. Denna andel skall motsvara den belastning som myndigheten sedan gör på inkomsttiteln vid inköp finansierade med

dessa medel. Regeringen fastställer andelens storlek. Omläggningen blir med denna metod neutral för högskolorna eftersom de behåller sin köpkraft oförändrad. Omläggningen är även saldomässigt neutral för statsbudgeten. Närmare anvisningar kan vid behov utfärdas av RRV. Jag

har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En särskild lösning kommer även att tillämpas för försäkringskassorna. Dessa har en speciell finansieringsbild. Administrationen finansieras till

85 procent med lagstadgade socialavgifter och till 15 procent med anslag.

Detta förhållande är reglerat i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det är inte möjligt att genom sänkningar av socialavgifterna kompensera

för den avdragsrätt för mervärdeskatt som försäkringskassorna föreslås få. Därför kommer i detta fall en modell att tillämpas som innebär att en beräknad andel mervärdeskatt som är hänförlig till inkomsterna från

socialavgifterna för finansieringen av administrationen omförs till

inkomsttiteln Mervärdeskatt. Denna omföring kan göras fortlöpande under verksamhetsåret och avstämmas i samband med bokslut. Jag har i denna fråga samrått med chefen för socialdepartementet.

I propositionen om reformerad mervärdeskatt angavs att AMUmyndigheterna och statens institut för personalutveckling (SIPU) av

kommittén för indirekta skatter föreslagits stå utanför det nya statliga

mervärdeskattesystemet. Dessa myndigheter bedriver en utåtriktad

verksamhet i konkurrens med privata företag. Som skäl angavs att en rätt att lyfta av all ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel i vissa lägen

skulle innebära en konkurrensfördel gentemot privata företag då utbild-

ningstjänster icke är skattepliktiga. I propositionen framhölls vidare att

det bör ankomma på regeringen att föreskriva vilka myndigheter som

skall ingå i systemet. Den verksamhet som AMU och SIPU bedriver innefattar tillhandahållande av både skattefria och skattepliktig tjänster. I avvaktan på att

omfattningen av den skattefria andelen av verksamheten närmare har bestämts har regeringen inte kunnat fastställa AMUs och STPUSs ställning i mervärdeskattesystemet. AMU och SIPU bör därför tillsvidare ges

möjlighet att avräkna ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel. Det bör ankomma på regeringen att noggrant följa tillämpningen inom utbild-

ningsområdet så att tillämpningen blir konkurrensneutral i förhållande till

marknaden, dvs. vare sig ger fördelar eller nackdelar för AMU och Bilaga I:1

SIPU. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för arbetsmarknadsdepartementet och civildepartementet.

Reglering av det nya systemet

Det nya systemet för avräkning av ingående mervärdeskatt för statliga myndigheter bör regleras via en förordning. Till denna förordning bör fogas en förteckning över de myndigheter som omfattas av systemet och således har rätt att avräkna mervärdeskatt mot inkomsttitel. RRV bör utfärda redovisningsföreskrifter, ge ut informationsmaterial och anordna

utbildning för myndigheterna.

I regleringsbrev för budgetåret 1991/92 kommer att föreskrivas att ett visst belopp av berörda anslag inte får disponeras av myndigheterna. För

reservationer, anslagssparande och balanserade medel från budgetåret

1990/91 kommer att föreskrivas att en andel motsvarande beräknad

mervärdesskatt inte får disponeras av myndigheterna utan skall föras bort från anslagen. Sådana bestämmelser kommer endast att behöva tillämpas

för budgetåret 1991/92 som en övergångslösning eftersom budgeteringen

därefter kommer att ske exkl. mervärdeskatt.

Uppföljning och revision

Som jag anmälde i 1991 års budgetproposition kan en uppföljning av omläggningen göras då det nya systemet är i funktion. Då kan resp.

myndighets belastning av inkomsttiteln för mervärdeskatt följas upp. Jag

har för avsikt att återkomma till regeringen och föreslå att RRV får i

uppdrag att följa upp omläggningens effekter. Om en uppföljning skulle visa att de beräkningar av mervärdeskatt

under anslag som gjorts kraftigt skulle avvika från de faktiska förhållandena får ytterligare korrigeringar övervägas.

9¶Statliga betalningar och postgirot

Bilaga I:1 Inledning I enlighet med vad som angetts i årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. I sid. 57) kommer jag i det följande att föreslå en viss ökad möjlighet för bankerna att delta i förmedlingen av statliga betalningar. Dessutom kommer jag att föreslå att postgirot får i viss utsträckning ökad frihet att bestämma om räntor på postgirokonton och krediter i samband med postgirots betalningsförmedling. Därtill kommer jag i korthet att redogöra för den översyn av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet som för närvarande görs inom regeringskansliet.

Avslutningsvis vill jag orientera om ett uppdrag som jag har för avsikt att föreslå regeringen att ge riksrevisionsverket (RRV). Uppdraget avser en belysning av alternativa former för ersättning till postgirot för förmedling av statliga betalningar. Resultatet skall användas i den inom regeringskansliet pågående översynen av postverkets verksamhet bl.a. för bedömning av om mer omfattande förändringar i den statliga betalningsförmedlingen än de som föreslås här bör komma till stånd.

Jag har i denna fråga samrått med cheferna för kommunikationsdepartementet, bostadsdepartementet, jordbruksdepartementet och utbildningsdepartementet.

Bakgrund Det omfattande samarbete som äger rum mellan statliga myndigheter och postgirot grundar sig på riksdagens beslut år 1924 att inrätta postgirot. Ett huvudsyfte med åtgärden var att ge staten tillgång till effektiva metoder för att förmedla statens betalningar. Statliga myndigheter är skyldiga att anlita postgirot eller riksbanken som betalningsinstitut. Det krävs särskilt tillstånd av regeringen för att en myndighet i stället skall få göra sina betalningar via annan betalningsförmedlare.

De likvida medel som statliga myndigheter behöver för att bedriva sin verksamhet hämtas från den i riksbanken inrättade statsverkets checkräkning. Till denna förs också de inbetalningar som myndigheten tar emot. Betalningar till och från staten omfattar mycket stora belopp, ca 3 000 miljarder kronor under loppet av budgetåret 1990/91. Postgirot svarade för något mer än hälften av beloppet och en dominerande del av antalet transaktioner. Allmänheten betalar in medel till och erhåller medel från myndigheter framför allt via respektive myndighets in- eller utpostgirokonto.

Postgirot har i samarbete med RRV utformat ett koncernredovisningssystem som är anpassat till de krav som ställs på säkerhet och information vad gäller statliga betalningar. Systemet benämns Cassa- Nova. Förutom att tillgodose de krav som ställs i den statliga redovisningen används informationen i systemet av riksgäldskontoret för dess prognoser av statens upplåningsbehov.

RRV företräder och kontrollerar statsverkets checkräkning med

att Öppna postgirokonton, utveckling av betalningssystemet, vissa löpande Bilaga I:1 avstämningar m.m.

I olika sammanhang har bankernas medverkan i förmedlingen av statliga betalningar diskuterats. Möjlighet att välja mellan betalningsformer anses underlätta allmänhetens och näringslivets betalningar till och från staten. Flera myndigheter begär att möjligheter till in- och utbetalning via bank, av effektivitetsskäl och serviceskäl, ges ett större utrymme i den statliga betalningsförmedlingen.

Viss medverkan av bankerna har efter hand medgetts för statliga betalningar till allmänheten, såsom möjligheten för riksförsäkringsverket att utbetala pensioner, sjukpenning och barnbidrag direkt till bankkonto. Vissa skattebetalningar, såsom arbetsgivaravgifter och källskatt, kan inbetalas via bank på samma villkor som via postgirot, men även dessa betalningar passerar postgirot.

Regeringen har tidigare uttalat att det statliga betalningssystemet av främst serviceskäl och konkurrensskäl i princip bör vara utformat så att det skapas en valfrihet för allmänheten och myndigheterna att välja postgirot eller bankerna som betalningsförmedlare (prop. 1989/90:100 bil. 1). Mot bakgrund av att postverket är ålagt att upprätthålla ett rikstäckande kontorsnät kan en sådan förändring inte genomföras utan en mer genomgripande analys av postverkets ekonomi och verksamhet i stort. Därtill måste bestämmelserna för postgirots verksamhet ses över för att tillse att förutsättningar för konkurrens på rimliga villkor mellan postgirot och bankerna tillskapas. I nämnda proposition anfördes vidare att en ytterligare förutsättning för en ökad medverkan från bankerna är att betalningsströmmarna till och från staten även framgent blir säkra och överblickbara samt att en vidareutveckling av statens samlade kassahållning inte förhindras eller fördröjs. Det är av utomordentlig vikt att statens betalningar hanteras rationellt med avseende på kontroll, säkerhet och kassahållning oavsett vem som förmedlar betalningarna.

Riksdagen har slagit fast att betalningar till och från staten skall kunna ske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt sätt (1989/90:FiU24, rskr. 197). Betalningssystemet skall enligt finansutskottet vara kostnadseffektivt, passa statens redovisningssystem och tillgodose statens informationsbehov samt minimera upplåningsbehovet från kassahållningssynpunkt.

Finansutskottet framhöll i betänkandet att en ökad medverkan från bankernas och bankgirots sida i den statliga betalningsförmedlingen, t.ex. genom att den överskjutande skatten skall kunna utbetalas direkt till bankkonton, måste kombineras med vidgade verksamhetsramar för postgirot innebärande bl.a. vidgad rätt att ge ränta på postgiromedel och att lämna betalningskredit samt vidgade placeringsmöjligheter för likvida medel. I annat fall hämmas postgirots möjligheter att på likartat sätt konkurrera med bankerna.

Utskottet uttalade även att frågan om alternativa ersättningsformer till den s.k. float som postgirot erhåller vid förmedlingen av statliga betalningar bör utredas närmare. Innan resultatet av det arbetet är klart

bör enligt utskottet inte några betalningsomläggningar genomföras som får betydande konsekvenser för postgirot. Bilaga I:1

I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 1 sid. 57) anmäldes att regeringen avsåg att återkomma i samband med kompletteringspropositionen med förslag som ökar möjligheten till valfrihet avseende

statliga betalningar. Förslagen skall dock vara av sådan natur att de kan

genomföras utan att betydande konsekvenser för postverkets ekonomi uppstår.

I det följande presenteras förslag till viss ökad möjlighet för bankerna att delta i den statliga betalningsförmedlingen. Förslagen gäller endast en mindre del av de statliga betalningarna. Samtidigt föreslås viss utökad rätt för postgirot att betala ränta på postgirokonton och lämna kortfristiga krediter i samband med betalningsförmedlingen. Förslager. bedöms

sammantagna inte ha negativa effekter på postverkets ekonomi. För

förvaltningen av postgirots likvida medel beslutade regeringen under hösten 1990 om utvidgade placeringsmöjligheter inom ramen för de

riktlinjer som angavs av riksdagen (1988/89:FiU20, rskr. 101). Beslutet om utvidgade placeringsmöjligheter är ett steg i det arbete som pågår, och som fortsätter, med utveckling av formerna för förvaltningen av postgirots likvida medel.

Överskjutande skatt

Den överskjutande skatten, som normalt betalas ut en gång per år, uppgick år 1990 till drygt 24 miljarder kronor, och fördelades mellan ca 4,5 miljoner mottagare. Återbetalning av överskjutande skatt sker i

huvudsak genom återbetalningskort som kan lösas in på bank eller post.

Medlen utbetalas, enligt avtal mellan skattemyndigheterna och postverket,

successivt under en period på ca 2 veckor. Postverket får i regel utbetal-

ningssumman dagen innan skattsedlar med återbetalningskort skickas ut till mottagarna. Postgirot svarar för viss administration och revision av återbetalningskorten, och får via anslag täckning för bestyret med

utbetalningarna. År 1990 fick postverket drygt 34 milj.kr. i ersättning för

att förmedla utbetalningar av överskjutande skatt.

Utbetalning genom återbetalningskort är en rutin som medför extra

kostnader för statsverket. Dessutom måste stora mängder kontanta medel hanteras. Serviceskäl, kostnadsskäl och säkerhetsskäl talar för en ändring

av utbetalningsrutinerna. Återbetalning av skatt bör kunna ske direkt till postgirokonto och bankkonto. Alternativa tekniska lösningar har diskuterats av bl.a. RRV ("Det statliga betalningssystemet", 1988-06-17). Två förslag till nya rutiner som skulle innebära att överskjutande skatt kunde betalas direkt till bankkonto

eller postgirokonto har lagts fram.

1. Den skattskyldige anger i samband med självdeklarationen, eller vid

annan kommunikation med skattemyndigheterna, ett postgiro- eller

bankkontonummer. Eventuellt förekommande överskjutande skatt utbetalas direkt till detta konto.

2. Postgirot resp. bankerna hämtar in fullmakter från kunderna att sätta

som gäller för utbetalning av barnbidrag. Bilaga I:1

Direktinsättning på konto är administrativt enkelt och säkert, och får dessutom troligen en viss sparstimulerande effekt om mottagarkontot är räntebärande. Kontoinsättningar är billigare att hantera än betalningar över disk. Detta bör komma staten tillgodo i form av lägre avgifter och anslag. I den tidigare nämnda rapporten från RRV visar en grov bedömning en besparing om ca 6 milj.kr.

Inbetalning av överskjutande skatt till bankkonto och postgirokonto för de mottagare som önskar kontoinsättning bör av nämnda skäl komma till stånd så snart det är praktiskt möjligt. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att ge riksskatteverket i uppdrag att, i samråd med RRV, pröva vilken lösning som är att föredra. Regeringen bör därför utverka riksdagens godkännande till att vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra direktinsättning på postgirokonto och bankkonto av överskjutande skatt för de mottagare som önskar kontoinsättning.

Återbetalning av studielån Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central statlig myndighet för studiesociala frågor, och svarar i den egenskapen för hanteringen av utbetalningar och återbetalningar av studiemedel.

Återbetalning av studiemedel uppgår för närvarande till ca 2,5 miljarder kronor per år. CSN fick år 1988 dispens av regeringen att driva försöksverksamhet som innebär att studiemedel kan återbetalas även via bankgiro. Dispensen gäller t.o.m. budgetåret 1991/92. Av olika skäl har försöksverksamheten ännu inte kommit igång. Utvecklingsarbete och omläggning till nytt datorsystem pågår.

Det finns enligt min mening godtagbara skäl till att den tidigare beslutade försöksverksamheten inte har kommit igång. CSN bör därför ges möjlighet att, efter samråd med RRV, använda bankgiro för hanteringen av återbetalning av studielån även efter budgetåret 1991/92. Tillståndet att använda bankgiro bör gälla tills vidare.

Statens jordbruksverks bidragsbetalningar Till följd av beslutet om ny livsmedelspolitik kommer statens jordbruksnämnd (fr.o.m. den 1 juli 1991 statens jordbruksverk) under de närmaste åren att administrera bidragsbetalningar i stor omfattning. Bidrag kommer att ges bl.a. för att stimulera en varaktig omställning till alternativ markanvändning och för att övergångsvis stödja jordbrukarnas inkomster m.m. Vidare är avsikten med bidragen att främja en balanserad jordbruksproduktion, samt att kompensera producenterna för ökade kostnader. Under budgetåret 1991/92 beräknas ca 2 000 - 5 000 utbetalningar ske till bl.a. spannmålshandlare för inlösen av överskottsspannmål. Inkomststöd beräknas utbetalas till ca 75 000 producenter. Kontraktsteckning för oljeväxter omfattar ca 70 000 betalningar per år. Omställningsstöd kommer att betalas till ca 30 000 producenter. Totalt kommer jordbruksverket att under budgetåret 1991/92 utbetala ca 7,7 - 9 miljarder kronor.

De nämnda bidragsbetalningarna berör ett stort antal producenter inom

jordbrukssektorn. Hanteringen av betalningarna är arbetskrävande. Vissa Bilaga I:1 av betalningarna har tidigare utförts av regleringsföreningar som har

kunnat använda bankgirot som betalningsförmedlare. Det finns därför

skäl att medge att bankerna medverkar i förmedlingen av jordbruksverkets bidragsbetalningar. Regeringen bör därför inhämta riksdagens godkännande till att regeringen ger statens jordbruksverk i uppdrag att, i samråd med RRV,

utarbeta rutiner som gör det möjligt att jordbruksverkets bidragsbetalningar sätts in direkt på postgirokonto eller bankkonto för de mottagare som önskar kontoinsättning.

Boverkets bidragsbetalningar I det av riksdagen nyligen beslutade nya bostadsfinansieringssystemet (prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92) kommer skattekompenserande

räntebidrag och realräntebidrag att ersätta räntebidragen enligt nuvarande regler den 1 januari 1992 (nyproduktion) resp. den 1 januari 1993

(beståndet). Förutom skattekompenserande räntebidrag och realränte-

bidrag betalar boverket från år 1991 ut investeringsbidrag. Andra

stödformer, såsom räntestöd vid bostadsförbättring, förekommer dessutom.

I det nuvarande nettoaviseringssystemet för utbetalningar av ränte-

bidrag sker utbetalningarna via postgiro till i huvudsak 15 låneinstitut. I det nya bostadsfinansieringssystemet kommer bidragen normalt att

betalas ut till låntagarna. Antalet utbetalningar och betalningsmottagare

blir stort. Bidragsbeloppens storlek och antalet utbetalningar beror bl.a.

på framtida ränte- och inflationsnivåer och är därför svåra att uppskatta.

Boverkets bidragsbetalningar kommer sammantagna att uppgå till mycket betydande belopp. |

Boverkets bidragsbetalningar i det nya bostadsfinansieringssystemet berör ett stort antal mottagare. Effektivitetsskäl och serviceskäl talar därför för att boverkets bidragsbetalningar, liksom utbetalning av

överskjutande skatt och jordbruksverkets bidragsbetalningar, framdeles

bör kunna betalas direkt till postgirokonto eller bankkonto för dem som

önskar kontoinsättning. Vid boverket pågår utveckling av datasystem

m.m. för det nya bostadsfinansieringssystemet. Det är lämpligt att beslut om möjlighet till kontoinsättning av boverkets bidragsbetalningar fattas

efter hand. Regeringen bör därför inhämta riksdagens godkännande till

att regeringen, när regeringen bedömer det lämpligt, medger boverket rätt att efter samråd med RRV utbetala bidrag även via banksystemet.

Postgirots rätt att betala ränta på postgirokonton och lämna kortfristig

kredit i samband med betalningsförmedlingen

Postgirot har inte rätt att betala ränta på medel som är innestående på privatpersoners postgirokonton, eller att ge privatpersoner kredit på postgirokonto. För juridiska personer har postgirot möjlighet att betala

enhet. Postgirot har vidare möjlighet att medge juridiska personer viss Bilaga I:1

betalningskredit (övertrasseringsrätt). Möjligheten är dock mycket

begränsad eftersom betalningskredit kan medges endast under tre dagar.

Den tjänar därmed främst till att underlätta själva betalningshanteringen vid oavsiktliga fördröjningar av betalningar.

Postgirots verksamhet består i grunden av att förmedla betalningar. För

att postgirot skall kunna konkurrera med bankgirot på rimliga villkor måste postgirot kunna erbjuda kunderna marknadsmässiga villkor på sina

tjänster. Möjlighet till marknadsmässig räntesättning är ett väsentligt konkurrensmedel i betalningsförmedlingen. Även möjlighet att lämna

kredit i samband med betalningsförmedlingen kan vara en viktig konkurrensfaktor, framför allt vad gäller konkurrensen om företagens

betalningar.

De nyss nämnda förslagen om ökade möjligheter för bankgirot att delta i förmedlingen av statliga betalningar stärker i viss omfattning bankernas

ställning på betalningsmarknaden. För att uppnå en balanserad förändring

bör även postgirots verksamhetsmöjligheter vidgas. Därmed kan en ökad

konkurrens på betalningsmarknaden uppnås på rimliga villkor. En ökad

konkurrens gynnar kunderna och stimulerar både postgirot och bankgirot :

att ytterligare förbättra sin verksamhet. Vidgningen av postgirots verksamhetsregler bör bestå i dels att postgirot medges rätt till fri räntesättning på juridiska personers

postgirokonton, dels att postgirot medges rätt att ge kredit i samband med

betalningsförmedling på upp till 30 dagar till juridiska personer. Villkoren för sådana krediter bör innebära att underskott på postgirokonto ej får förekomma mer än 30 dagar i följd. Syftet med denna regel är att

underlätta postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden utan att det uppkommer risker för att krediterna av företagen används till att finansiera sin rörelse. Möjligheten för postgirot att ge krediter i

samband med betalningsförmedlingen bör begränsas genom att regeringen

fastställer ett rambelopp och genom en bestämmelse om att krediterna inte skall vara starkt koncentrerade till enskilda kunder.

Jag är inte beredd att nu föreslå någon rätt för postgirot att lämna ränta på privatpersoners postgirokonton eller att medge privatpersoner kredit i samband med betalningsförmedling.

Regeringen bör därför utverka riksdagens godkännande till att regeringen medger postgirot att fritt sätta räntan på juridiska personers postgirokonton och att lämna krediter till juridiska personer i samband

med betalningsförmedlingen enligt de riktlinjer jag har beskrivit.

Ekonomiska effekter

Om bankerna får ökade möjligheter att medverka i den statliga betalningsförmedlingen kommer vissa betalningsmottagare resp. betalnings-

avsändare att använda banker som betalningsförmedlare, medan andra kommer att fortsätta att anlita postgirot. Det är svårt att bedöma hur

betalningsförmedlingen kommer att fördelas mellan postgirot och

postverket kan uppnå när det förmedlar ett mindre antal betalningar. Bilaga I:1

Postverket kommer att förlora vissa avgifts- och ränteintäkter. Om ungefär hälften av betalningarna kommer att förmedlas av bankerna så kan, vid nuvarande ränteläge, intäktsbortfallet för postgirot beräknas till ca 20 milj.kr. Därutöver beräknas intäktsbortfallet för postverket utom postgirot uppgå till ca 10 milj.kr. och det sammanlagda intäktsbortfallet kan därmed beräknas uppgå till ca 30 milj.kr. Samtidigt innebär fri räntesättning på juridiska personers postgirokonton och utökad rätt att ge krediter att postverket får större frihet att sluta avtal om betalningsförmedling med företag. Därmed stärks postverkets konkurrenskraft, och större möjligheter kommer att finnas för postverket att öka sina intäkter. Mot bakgrund av detta kan den bedömningen göras att de föreslagna förändringarna sammantagna inte får negativa konsekvenser för postverkets ekonomi.

De föreslagna åtgärderna kommer att leda till minskade kostnader för staten, framför allt vad gäller utbetalning av överskjutande skatt. Statens besparing kan uppskattas till åtminstone 10 milj.kr. per år.

Alternativa former för ersättning till postgirot för förmedling av statliga betalningar

Riksdagen har ålagt postverket att upprätthålla en daglig och rikstäckande kassaservice. Kravet tillgodoses genom ett rikstäckande nät av postkontor och lantbrevbärare.

Postverket har genom postgirot getts i uppdrag att förmedla statliga betalningar. Förmedlingen av statliga betalningar utgör en väsentlig del av postgirots verksamhet.

Postverket har intäkter från förmedlingen av statliga betalningar genom direkt float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses att betalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss tid.

Direkt float förekommer i flertalet betalningstransaktioner. I Sverige är floattiden normalt en dag, både i postgirot och i bankerna/bankgirot. För inbetalningar till staten via postgirot är dock floattiden genomsnittligt ca två dagar. Utbetalningar från staten via postgirot sker helt utan direkt float. Detta regleras genom ett avtal mellan postgirot och RRV från år 1988.

Den förlängda floattiden för inbetalningar till staten via postgirot har alltmer kommit att ses som en ersättning till postverket för att postverket upprätthåller en daglig och rikstäckande kassaservice.

Indirekt float uppkommer i en betalningstransaktion som är en följd av en tidigare genomförd betalning. Statliga utbetalningar via postgirot medför en indirekt float genom att mottagaren inte kan disponera medlen för betalning till en tredje part, åtminstone inte en tredje part utanför postgirosystemet, utan att direkt float uppkommer i denna senare transaktion. Värdet av den indirekta floaten är svårt att uppskatta.

Staten ersätter postverket även genom utgiftsanslag på statsbudgeten för

återbetalningskort för överskjutande skatt, riksförsäkringsverkets Bilaga I:1 utbetalningar och vissa särskilda kostnader i samband med skatteuppbörd. För år 1990 uppgick anslagen till ca 182 milj. kr.

Inom regeringskansliet pågår en översyn av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet. Häri ingår bl.a. att se över ersättningen till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar. Avsikten är att utreda och analysera effekterna på postverkets och postgirots ekonomi av alternativa ersättningsformer för upprätthållandet av en rikstäckande och daglig kassaservice. I detta arbete ingår att överväga hur förmedlingen av statliga betalningar fortsättningsvis skall. . hanteras på ett effektivt sätt från statens och det allmännas utgångspunkter. Därvid kommer effekterna av en eventuell mer omfattande medverkan av bankerna i den statliga betalningsförmedlingen och de därav följande kraven på förändrade verksamhetsförutsättningar för postgirot att behandlas.

Det är från flera utgångspunkter mindre lämpligt att i nuvarande omfattning ersätta postgirot för dess arbete med de statliga betalningarna genom de ränteintäkter som uppkommer ur floaten i betalningsförmedlingen. Särskilt fördröjningen av inbetalningarna, som innebär att medel som betalas in till staten disponeras av postgirot i genomsnitt två arbetsdagar i stället för en arbetsdag (vilket annars är brukligt i betalningsförmedling), synes medföra att postgirots och postverkets arbete ersätts på ett mindre ändamålsenligt sätt. Det är otillfredsställande att postgirots intäkter i så stor utsträckning är direkt beroende av det allmänna ränteläget. Postgirots ersättning för förmedlingen av statliga betalningar varierar kraftigt med räntenivån. Vid en lägre räntenivå än den nu rådande försvåras postgirots möjligheter att bidra till postverkets kostnader för den rikstäckande och dagliga kassaservicen. Genom Cassa Nova-systemet är det sedan några år tekniskt möjligt att minska floattiden till en dag.

Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att uppdra åt RRV att belysa frågan om alternativa ersättningsformer för postgirots arbete med de statliga betalningarna. Min avsikt är att uppdraget skall begränsas till frågor om ersättning för betalningsförmedlingen och inte inkludera den mer vidsträckta frågan om ersättning till postverket för att upprätthålla ett rikstäckande kontorsnät. Den senare frågan bereds inom regeringskansliet i den tidigare nämnda översynen av formerna och förutsättningarna för postverkets verksamhet.

Resultatet av RRVYVs arbete avses utgöra ett underlag för regeringens kommande överväganden och förslag inom ramen för översynen av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet.

6 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1

10¶Statlig lokalförsörjning

Bilaga I:1 Inledning I 1991 års budgetproposition (bil. I) under avsnittet särskilda frågor redovisades att en ny form av styrning är under införande i statsförvaltningen. En detaljerad budgetstyrning ersätts av mål- och resultatstyrning. Ansvar och befogenheter delegeras till myndigheterna.

Den resultatorienterade styrningen förutsätter att myndigheterna får ett ökat utrymme att välja den effektivaste vägen att verkställa sina uppgifter. Därför minskas successivt regeringens detaljstyrning och myndigheterna ges istället ett ökat finansiellt ansvar för sin verksamhet. Regeringen har dock ett övergripande ansvar som innebär att de regelverk, system m.m. inom vilka myndigheterna tillåts agera skall ges en för statsverket som helhet effektiv lösning. Avsikten är att regeringen senare under våren 1991 skall besluta om ett nytt regelverk för lokalförsörjningen inom statsförvaltningen. Jag kommer nu att redovisa huvuddragen 1 detta.

Riktlinjerna för den statliga lokalförsörjningen har lagts fast av riksdagen i anslutning till 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 9, s. 36-40, FiU26, rskr. 338). Innebörden är följande:

- statsmakterna och myndigheterna bör lägga ökad vikt vid lokalkost-

naderna och deras förändringar, - verksamhet och lokalförsörjning bör prövas samlat, - lokalförsörjning bör prövas långsiktigt, - myndigheter bör ges ökade möjligheter att under kostnadsansvar

disponera resurser för lokaler, - handläggningen av lokalförsörjningen bör i ökad utsträckning kunna

delegeras till myndigheterna,

För att fullfölja dessa riktlinjer föreslår jag att de lokalbrukande myndigheternas ansvar och befogenheter vidgas och att de ges möjligheter att besluta om sin egen lokalförsörjning fullt ut. Myndigheterna blir alltså lokalhållare för sin egen verksamhet och övertar således byggnadsstyrelsens uppgift att svara för den civila statsförvaltningens lokalförsörjning. Det nya regelverket för lokalförsörjning får således ett väsentligt vidgat tillämpningsområde jämfört med dagens. Denna förändring bör därför underställas riksdagen för godkännande.

Det föreslagna regelverket för lokalförsörjning kommer även att innebära organisatoriska förändringar som måste underställas riksdagen för godkännande. Eftersom myndigheterna övertar ansvaret för lokalförsörjningsuppgiften måste byggnadsstyrelsens verksamhet ombildas. Det kommer även framgent att finnas behov av en servicemyndighet för lokalförsörjningstjänster som kan agera konkurrensneutralt på uppdrag av de myndigheter som efterfrågar tjänster av denna typ. Kravet på konkurrensneutralitet kommer i sin tur kräva att byggnadsstyrelsens nuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av de statsägda fastigheterna

avskiljs från serviceuppgiften. Detta ger i sin tur möjligheter att samla och samordna den statliga ägarfunktionen och ge förvaltningsuppgiften Bilaga I:1 en enhetligare behandling för både den civila statsförvaltningen och försvarsmakten.

Jag har slutligen för avsikt att belysa hur en mer samlad och effektiv : förmögenhetsförvaltning kan uppnås genom att öppna möjligheter att driva förvaltningen av statens fastighetsbestånd i bolagsform.

10.1¶Ett nytt regelverk för lokalförsörjning

Den 22 oktober 1987 beslutade regeringen att tillsätta en arbetsgrupp inom regeringskansliet med uppgift att se över bestämmelserna för handläggning av statliga lokalförsörjningsärenden.

Regeringen har därefter i 1988 och 1989 års budgetpropositioner samt i 1988 års kompletteringsproposition givit ytterligare preciseringar av betydelse för uppdraget. Dessa riktlinjer har godkänts av riksdagen.

Arbetsgruppen redovisade i april 1990 resultatet av sitt arbete i en rapport "Översyn av bestämmelserna för handläggning av statliga lokalförsörjningsärenden" (Ds 1990:50).

Arbetsgruppens rapport I arbetsgruppens rapport lämnas en redovisning för de regler som för närvarande styr den statliga lokalförsörjningen för försvaret, civila myndigheter och affärsverken. Vidare redovisas genomförda och beslutade förändringar av statsmakternas styrning av verksamheten inom de tre områdena samt på vilket sätt det påverkat nuvarande regelsystem för lokalförsörjning.

Arbetsgruppens förslag berör såväl förhållandet mellan lokalbrukande och lokalhållande myndighet som regler och bemyndiganden för fastighetsförvaltande myndigheter. Förslagen innebär, för den civila statsförvaltningens del, en anpassning av styrningen av den statliga lokalförsörjningen till den resultatorienterade budgetprocessen och ramanslag. Detta är i enlighet med de av riksdagen beslutade riktlinjerna för den statliga lokalförsörjningen. Utgångspunkten är att myndigheterna skall lägga ökad vikt vid lokalkostnaderna och deras förändring. Verksamhet och lokalförsörjning skall prövas i ett sammanhang. Myndigheterna skall få ökad frihet att under kostnadsansvar disponera resurser även beträffande lokaler. Detta förutsätter att statsmakterna kan delegera delar av ansvaret för handläggningen av lokalförsörjningsärendena.

För affärsverken och försvaret har det skett en successiv anpassning till de ändrade styrsystemen i fråga om lokalförsörjningen. Arbetsgruppen föreslår vissa justeringar av beloppsgränser när det gäller de fastighetsförvaltande myndigheternas bemyndiganden att försälja statlig egendom. För affärsverken finns inget gemensamt regelverk. Arbetsgruppen föreslår att ett sådant arbetas fram. Inom försvaret föreslås att en ny handläggningsordning tas fram av fortifikationsförvaltningen (FortF), parallellt med det pågående utvecklingsarbetet inom försvaret rörande mark-, anläggnings- och lokalförsörjning (MAL).

Inom den civila sektorn är reglerna för byggnadsstyrelsen, dvs. bemyndiganden, beloppsgränser för investeringar, handläggningsordning Bilaga I:1 m.m., fortfarande anpassade till det gamla styrsystemet med bl.a. lokalkostnaderna på förslagsanslag. Arbetsgruppen föreslår att en ny handläggningsordning träder i kraft senast i samband med att ramanslag införs för förvaltningskostnaderna för den civila statsförvaltningen fr.o.m. budgetåret 1991/92, i enlighet med den av statsmakterna beslutade ändrade styrningen av myndigheternas lokalförsörjning. Den ändrade styrningen innebär bl.a. att lokalförändringar skall prövas i årskostnadstermer, och att det är myndigheterna som skall redovisa kostnadskonsekvenser inkl. årskostnader för verksamhetsförändringar. Detta innebär att statsmakternas prövning av enskilda lokalförsörjningsärenden kan förenklas.

Arbetsgruppen lämnar inga förslag som går utöver regeringens nuvarande befogenheter. Alltså innebär förslaget att regeringen skall utfärda nya riktlinjer för lokalförsörjningen inom den civila statsförvaltningen, försvaret och affärsverken. Därefter kan den nya handläggningsordningen utarbetas för försvaret av FortF, för den civila statsförvaltningen av byggnadsstyrelsen inkl. de generella regler som bör gälla den statliga lokalförsörjningen samt för affärsverken.

Arbetsgruppens förslag har remissbehandlats. Genomgången av de olika remissinstansernas synpunkter visar att det finns ett allmänt önskemål bland myndigheterna att få ett ökat eget besluts- och kostnadsansvar för den egna lokalförsörjningen. Flertalet av remissinstanserna föreslår att lokalförsörjningsansvaret delegeras till myndigheterna i större utsträckning än vad som föreslås i arbetsgruppens rapport. Dessutom har den förvaltningsrevision om myndigheters lokalförsörjning som riksrevisionsverket (RRV) utfört påvisat samma förhållanden. RRV föreslår att myndigheterna inom ramen för det finansiella ansvar som tilldelas dem vid övergången till den resultatorienterade budgetprocessen och ramanslag själva får besluta om hur deras lokalförsörjning skall skötas.

Riksrevisionsverkets revisionsrapport om myndigheters lokalförsörjning

RRV har under år 1990 i en förvaltningsrevision granskat effektiviteten i lokalförsörjningen inom byggnadsstyrelsens lokalhållningsområde. Syftet med granskningen var att pröva under vilka förutsättningar myndigheterna själva kunde ta ansvar för sin lokalförsörjning.

RRV har valt ut myndigheter som har ombetts att redovisa hur de önskar att lokalförsörjningen skall utformas. RRV har efterfrågat en jämförelse av deras förslag med den ansvarsfördelning som kommer att gälla sedan ramanslag införts vid myndigheterna. Vidare har representanter för byggnadsstyrelsen redovisat synpunkter på hur de uppfattar att myndigheterna skulle klara av ett ökat ansvar för lokalförsörjningen och vilka effekter ett ökat myndighetsansvar skulle få för byggnadsstyrelsens nuvarande organisation.

Samtliga myndigheter i RRVs undersökning uppger att de själva skulle vilja ta det fulla ansvaret för sin lokalförsörjning, dvs. själva besluta om

värderat förslagen mot olika villkor. RRV har inte kunnat göra någon Bilaga I:1

utvärdering av förslagens ekonomiska konsekvenser. RRV bedömer dock, på basis av det underlag som kommit fram under undersökningen, att den form för statlig lokalförsörjning som bygger på att myndigheterna själva

beslutar om vilka lokaler som ska hyras för att genomföra den av statsmakterna beslutade verksamheten, är att föredra. Enligt RRVs förslag skulle byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsmonopol upphöra i och

med att de enskilda myndigheterna får ta ansvar för sin egen lokalförsörj-

ning.

RRVs modell för myndigheternas lokalförsörjning innebär bl.a.

följande:

- att statsmakterna skall ta ställning till myndigheternas lokalkostnader

när den föreslagna lokalförsörjningsmodellen skall införas och vid verksamhetsförändringar. Lokaldelen i ramanslaget bör bl.a. bestämmas av myndighetens lokalisering. Under mellanliggande period bör förändringar 1 ramanslagets lokalandel som övriga poster knytas

till vissa index. |

- att myndigheterna bör få behålla rationaliseringsvinster som uppkom-

mer genom "effektivare lokalanvändning". Vad myndigheterna skall få tillgodogöra sig av rationaliseringsvinster skall tydligt framgå av de "spelregler" som bör styra förhållandet mellan statsmakterna och myndigheterna.

- att myndigheterna alltid skall inkludera byggnadsstyrelsen bland de aktörer på marknaden som man vänder sig till för att lösa sitt lokalförsörjningsbehov. Vidare anser RRV att upphandlingsförordningen ska

komma att gälla för myndigheterna när de själva får hyra lokaler.

- att myndigheterna bör få ingå långsiktiga avtal. Avtalen måste dock

tecknas med förbehållet om statlig finansiering av verksamheten.

- att myndigheterna bör kunna välja att bekosta verksamhetsknutna

åtgärder genom påslag på hyran eller genom egen finansiering.

Finansieringsbehovet bör kunna tillgodoses antingen genom anslags-

krediten som är kopplad till ramanslaget eller genom lån i riksgäldskontoret.

- att om myndigheterna tar över ansvaret för val av lokaler, så måste

de också ansvara för de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande.

Höjda lokalkostnader genom t.ex. oförmånliga hyreskontrakt kan leda till

budgetbalansproblem, men dessa får lösas på samma sätt som annars när

anslagsutrymmet är begränsat. I den mån myndigheten saknar kompetens för lokalförsörjningsfrågor får sådan upphandlas från byggnadsstyrelsen eller från andra konsulter på marknaden. För många myndigheter kan

förekomsten av ett statligt expertstöd utgöra en garanti för att det finns

kompetens att tillgå. Enligt RRV innebär förslaget till ny lokalförsörjningsmodell organisa-

toriska förändringar av byggnadsstyrelsen. RRV anser att konkurrensneutralitet bör råda mellan den statlige fastighetsförvaltaren och övriga

7 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1

aktörer på fastighetsmarknaden för att myndigheternas lokalval ska leda till en för staten ekonomisk resursanvändning. Genom att vidmakthålla Bilaga I:1 konkurrensneutralitet får statsmakterna även besked om hur pass effektiv den statlige lokalförsörjaren är i jämförelse med de privata aktörerna på fastighetsmarknaden.

RRV anser, mot bakgrund av erfarenheterna av nuvarande verksamhetsformer, att kravet på konkurrensneutralitet bäst uppfylls genom att

förvaltningen av det statliga fastighetsbeståndet överförs till ett statligt

aktiebolag. Detta skall kunna erbjuda lokaler och tjänster samt förvalta lokalerna på marknadsmässiga villkor. RRV utesluter därmed inte möjligheten att kravet på kostnadsneutralitet kan tillgodoses inom andra

verksamhetsformer. Bolaget bör i första hand inriktas på att marknadsföra sina tjänster och lokaler till statliga myndigheter. RRV anser att bolaget av kostnadsneutralitetsskäl bör få möjligheter att

låna till investeringar på samma villkor som övriga aktörer på markna- den. Av konkurrensneutralitetsskäl bör fastigheter överföras till bolaget värderade efter marknadsvärdet.

RRV anser att problemet med fastigheter som inte kan marknadsprissättas kan lösas på två olika sätt. Antingen bör bolaget kompenseras t.ex.

genom en reduktion av avkastningskravet eller så bör de aktuella fastig-

heterna avskiljas och förvaltas i annan form. Associationsformen för

denna förvaltning bör övervägas. | RRV anser att det finns uppgifter som bör utföras i en "stabs- och

expertfunktion” utanför bolaget. Till dessa uppgifter hör att ta fram beslutsunderlag för de tillfällen då statsmakterna skall ta ställning till ramanslaget.

Riksdagens revisorers promemoria om byggnadsstyrelsens hyressättning Riksdagens revisorer har granskat byggnadsstyrelsens hyressättning i de lokaler som verket förvaltar. Anledningen till granskningen har bl.a. varit de synpunkter på hyressättningen och myndigheternas lokalförsörjning som framkommit vid revisorernas informationsresor i olika län. Avsikten med granskningen har varit att skapa en total bild av hyressättningen inom statsförvaltningen och de olika myndigheternas lokalkostnader.

Generellt sett verkar, enligt revisorernas promemoria (Dnr 1989:21), den hyresnivå som byggnadsstyrelsen håller ligga på en i förhållande till den

övriga hyresmarknaden väl anpassad nivå. När det gäller kontorslokaler kan dock - allmänt sett - vissa skillnader i hyreskostnader för landet totalt noteras till de statsägda fastigheternas nackdel.

Revisorerna noterar med tillfredsställelse det fastare grepp som regeringen tagit i fråga om kostnaderna för myndigheternas lokaler och överföring av beslutanderätt till lokalbrukande myndigheter. I och med

att myndigheterna får ett större kostnadsansvar ökas förutsättningarna enligt promemorian - för att mer marknadsanpassade hyreskostnader

uppnås.

Byggnadsstyrelsens anslagsframställning m.m.

Bilaga I:1

Byggnadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 och i andra skrivelser till regeringen redovisat förslag om ombildning av egen regiverksamheten med byggproduktion till aktiebolag, övergång till kalenderårsredovisning, utveckling av finansieringen av verksamheten

m.m. Byggnadsstyrelsen redovisar att avsikten med förslagen bl.a. är att

utveckla styrningen och uppföljningen av verksamheten samt öka självfinansieringen.

Ny handläggningsordning Den statliga förvaltningens lokalförsörjning har hittills byggt på ett samlat agerande från statsmakterna med en samordnad kompetens för lokalförsörjning och fastighetsförvaltning. Byggnadsstyrelsen har lokalhållningsansvaret för huvuddelen av den statliga förvaltningen och förvaltar stora delar av det statliga fastighetsbeståndet. Jag har tidigare

redovisat regeringens samlade inriktning av den finansiella styrningen av

myndigheterna. I detta sammanhang vill jag peka på regeringens strävan att överföra gällande restriktioner i fråga om dispositionen av statliga medel till myndigheterna i form av operativt handlingsutrymme. Detta bör nu tillämpas även i fråga om myndigheternas rådighet över sina lokalresurser. Övergången till en resultatorienterad budgetprocess innebär att det skapas en betydande handlingsfrihet för de lokalbrukande myndigheterna i och med att de erhåller ramanslag för sina förvaltningskostnader. På detta sätt skapas förutsättningar för en mer effektiv resursanvändning för myndigheterna.

Det regelverk som håller på att utformas, avser. förändringar både i

fråga om förhållandet mellan lokalbrukare och lokalhållare och i fråga

om fastighetsförvaltande myndigheters befogenheter. Inriktningen är att varje myndighet fortsättningsvis skall vara lokalhållare för sin egen

verksamhet. Lokalhållares ansvar och befogenheter bör läggas fast i en förordning. Av denna bör framgå, förutom vissa allmänna anvisningar, en precisering av ansvaret för lokalförsörjning, dvs. ytterst resursanvändningen vid myndigheten. I princip bör det vara möjligt för alla myndigheter att inom givna resursramar träffa hyresavtal om lokaler. Statsmakterna har även fortsättningsvis ett behov av att tillse att lokalförsörjningen bedrivs på ett för statsmakterna som helhet effektivt sätt.

Jag har därför för avsikt att under arbetet med att ta fram ett generellt

regelverk överväga vilka åtaganden eller bindningar i tid och resurser som respektive lokalhållare skall kunna göra inom ramen för den resultatorienterade budgetprocessen. Därav följer även att krav bör ställas på utformningen av det planeringsunderlag som måste finnas vid myndig-

heten, både för den egna planeringen och för regeringens behov. Enligt min mening bör vissa riktlinjer ges för tillämpning av en, så långt

möjlig, generell lokalstandard inom statsförvaltningen. Slutligen krävs en

viss samordning av myndigheternas agerande på lokala marknader för att

främja effektiviteten för staten som helhet.

Regelverket skall i princip kunna tillämpas för samtliga förvaltningsmyndigheter. Jag förutser dock praktiska problem med att göra denna Bilaga I:1 övergång för samtliga myndigheter i ett sammanhang, eftersom det rör

sig om överföring av ett stort antal upplåtelseavtal och hyreskontrakt som förutsätter omförhandlingar, preciseringar av kontraktstider etc. Det kan därför vara lämpligt att för den civila statsförvaltningen göra omlägg-

ningen successivt i samband med att myndigheterna tilldelas ramanslag

för sina förvaltningskostnader. Det bör ankomma på regeringen att på förslag av myndigheterna besluta i dessa frågor. Myndigheter som regelverket tillämpas på bör därefter själva besluta om huruvida stöd skall begäras från en statlig servicemyndighet för lokalförsörjning.

För fastighetsförvaltande myndigheter bör vissa riktlinjer ges i fråga om handläggning av investeringar, beloppsgränser m.m. En viss anpassning måste göras till de olika sektorernas förutsättningar och planeringssystem. Särskilt gäller detta affärsverken samt myndigheterna inom försvarsdepartementets område.

10.2¶Organisatoriska konsekvenser

Byggnadsstyrelsens nuvarande monopol på statlig lokalförsörjning upphör i och med genomförandet av den föreslagna ordningen för de statliga myndigheternas lokalförsörjning. Därmed ändras förutsättningarna för

den verksamhet som byggnadsstyrelsen idag svarar för. Enligt min

mening är förändringarna så vittgående att byggnadsstyrelsen måste ombildas när myndigheterna övertar ansvaret för lokalförsörjningsuppgiften.

Utgångspunkt för den organisatoriska förändringen är att renodla de uppgifter som byggnadsstyrelsen har. Det handlar om att separera servicefunktionen från ägar- och förvaltaruppgiften vilket innebär att

byggnadsstyrelsens nuvarande instruktionsbundna uppgifter delas upp. De

är för närvarande uppdelade på de tre huvudområdena lokalförsörjning,

fastighetsförvaltning och byggproduktion. Huvudområdena är redan idag

organiserade så att de utan alltför stora övergångsproblem kan delas upp på olika organisationer.

I och med att de lokalbrukande myndigheternas ansvar och befogenheter vidgas och att de ges möjligheter att besluta om sin egen lokalför-

sörjning fullt ut, kommer det att finnas ett behov att säkerställa ett kompetent agerande hos myndigheterna. Många myndigheter kommer inte att skaffa sig egen kompetens utan kommer huvudsakligen att köpa

kompetens. Det kommer därmed alltjämt att finnas behov av en service-

myndighet som i marknadsmässig konkurrens, kan utföra uppdrag åt de

myndigheter som efterfrågar denna typ av tjänster.

För att regering och riksdag ska kunna ta ställning till myndigheternas lokalkostnader i den årliga budgetprocessen, är det också nödvändigt att det finns en stabsfunktion som kan tillhandahålla regeringskansliet underlag för dessa bedömningar.

Jag förordar således att byggnadsstyrelsen ombildas till en efterfråge-

styrd servicemyndighet för lokalförsörjningsfrågor den 1 juli 1992. Denna myndighet skall även kunna fungera som ett stabsorgan för att Bilaga 1:1 tillhandahålla [okalkostnadsunderlag till regeringen.

Det krav på konkurrensneutralitet som mitt förslag innebär förutsätter att byggnadsstyrelsens nuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av de

statsägda fastigheterna, avskiljs från serviceuppgiften. I detta sammanhang bör prövas om en bättre organisationsform kan uppnås för samordning mellan olika fastighetsförvaltande myndigheter, utan att lokalbru-

kande myndigheters ansvar och befogenheter för verksamheten inskränks. En ny organisation och associationsform för förvaltningsuppgiften bör

vara genomförd vid samma tidpunkt som den nya servicemyndigheten bildas, dvs. den I juli 1992.

Vidare bör även ägandefunktionen för det statliga mark- och fastighetsbeståndet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde överföras till

denna för staten stärkta ägar- och förvaltarfunktion.

Ansvars- och kompetensfördelningen inom lokalförsörjningen för det militära försvaret skiljer sig i flera avseenden från vad som tillämpas inom den övriga statsförvaltningen. De lokalbrukande myndigheterna har således redan idag ansvaret för och befogenheterna att besluta om sin

lokalförsörjning och fastighetsförvaltning. Fastighetsförvaltningen inom det militära försvaret är idag en integrerad del av freds- och krigsorgani-

sationen. Eventuella konsekvenser för denna del bör klarläggas under det fortsatta arbetet. FortF är främst en servicefunktion för byggproduktion

och byggadministration samt en stabsfunktion åt regering och riksdag. Vidare har FortF en unik och sammanhållen kompetens inom befästningsområdet och inom fortifikatorisk forskning. En viktig fråga i det fortsatta

arbetet bör därför vara att överväga vilken kompetens som erfordras inom försvarsdepartementets verksamhetsområde och hur den bör organiseras. Inom försvarsdepartementet bereds för närvarande direktiv

till en översyn av myndighetsstrukturen m.m. Inom ramen för denna

översyn bör dessa frågor beredas. Jag har i denna fråga samrått med

chefen för försvarsdepartementet.

10.3¶Effektivare statlig fastighetsförvaltning

I 1991 års budgetproposition (bil. 1) under avsnittet särskilda frågor har jag vidare redovisat mina överväganden om en aktivare förmögenhetsförvaltning i staten. Regeringen disponerar betydande tillgångar. Förvaltningen av den statliga förmögenheten är av stor betydelse för

statsbudgeten. Genom att öka avkastningen på existerande tillgångar och genom omdisponering av tillgångar kan resurser frigöras för andra statsningar, t.ex. investeringar i infrastruktur. Under de närmaste åren bör statens balansräkning konsolideras dels med avseende på vad staten

bör äga, dels med avseende på de bibehållna tillgångarnas värdering och

avkastningsnivå. Konkurrensutsatta verksamheter bör åsättas avkastningskrav motsvarande kraven på marknaden. Staten bör även se över de organisatoriska formerna i syfte att åstadkomma en effektivare förvaltning och en högre avkastning.

Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen (1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga Bilaga I:1

utgifterna bl.a. tagit upp nödvändigheten att effektivisera den statliga

förmögenhetsförvaltningen för att öka avkastningen. Regeringen konstaterar också i skrivelsen att åtgärder som att göra om statens vattensfallsverk till aktiebolag, uppvärdera domänverkets tillgångar och att ålägga byggnadsstyrelsen ett högre avkastningskrav, innebär att statens

tillgångar förvaltas effektivare.

En väsentlig del av de samlade statliga förmögenhetstillgångarna utgörs av fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen och försvarsmakten. En

effektivisering av statens samlade fastighetsförvaltning är därför en viktig åtgärd i syfte att förbättra förvaltningen av statens samlade tillgångar.

Enligt min mening underlättas en effektivisering, om verksamheten bedrivs i mer marknadsmässiga former, bl.a. genom att staten som ägare av tillgångarna ställer marknadsmässiga avkastningskrav. Vidare bör en

översyn av det samlade fastighetsbeståndet genomföras och organisato-

riska förutsättningar skapas för en mer enhetlig ekonomisk statlig

fastighetsförvaltning. I detta sammanhang bör även den statliga byggproduktionen och egenregiverksamheten behandlas. Det föreslagna regelverket för lokalförsörjning som jag tidigare

redogjort för, medför att förvaltningsmyndigheterna blir lokalhållare för

sin egen verksamhet. Myndigheterna kan efter det att den nya ordningen är genomförd fritt vända sig till privata fastighetsägare. Förändringen

ställer nya krav på den statliga fastighetsförvaltningen och dess konkurrenskraft. Vidare kommer kravet på konkurrensneutralitet innebära att byggnads-

styrelsens nuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av de statsägda

fastigheterna, bör avskiljas från serviceuppgiften. Detta ger sammantaget möjligheter till att samordna och stärka den statliga ägarfunktionen och ge förvaltningsuppgiften en enhetligare behandling mellan den civila statsförvaltningen och försvarsmakten. Mot denna bakgrund anser jag att förutsättningarna för att driva hela ' eller delar av den statliga fastighetsförvaltningen i aktiebolagsform

snarast bör prövas. Arbetsinriktningen bör vara att en bolagsbildning sker

per den 1 juli 1992. En sådan ombildning omfattar emellertid många detaljfrågor och är i

många avseenden komplex till sin natur. Bl.a. finns fastigheter som har

varit i statens ägo under lång tid och där ett flertal restriktioner finns vad

avser fastigheternas utnyttjande. Vid ett överförande av fastigheterna till ett eller flera statliga bolag är det enligt. min mening nödvändigt att tillse att berörda samhällsintressen tillgodoses. En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet bör utses för att lägga : fram förslag till lösningar i dessa frågor. Jag avser att senare återkomma med förslag till regeringen om inriktning och organisation för den statliga

fastighetsförvaltningen. Frågan bör därefter slutgiltigt underställas riksdagens prövning. I samband därmed avser jag att återkomma till regeringen med förslag om att tillsätta en organisationskommitté med

uppgift att förbereda genomförandet av de organisatoriska förändringarna.

Bilaga I:1

Det nya regelverket för myndigheternas lokalförsörjning skall i princip

kunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter. Övergången till den resultatorienterade budgetprocessen är förutsättning för en mer effektiv resursanvändning för förvaltningsmyndigheterna. Då omläggningen även innebär en del praktiska problem är det lämpligt att den inom den civila statsförvaltningen kopplas till att förvaltningsmyndigheterna erhåller ramanslag. Detta innebär således att övergången bör ske successivt.

Regelverket skall börja tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1991. Myndigheter

som regelverket tillämpas på, skall själva besluta om huruvida stöd skall begäras från den statliga servicemyndigheten för lokalförsörjning. I avvaktan på att servicemyndigheten inrättas den 1 juli 1992 bör regeringen uppdra åt byggnadsstyrelsen att redan fr.o.m. den 1 juli 1991 interimistiskt upprätthålla en servicefunktion som vid behov kan ta

uppdrag från myndigheterna på lokalförsörjningsområdet. Byggnadsstyrelsen bör vidare redan under budgetåret 1991/92 genomföra de åtgärder som behövs för att så långt som möjligt separera ägar- och

förvaltarfunktionen från servicefunktionen.

10.5¶Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår jag följande:

1. Myndigheternas ansvar och befogenheter i lokalförsörjnings-

frågor vidgas och myndigheterna ges möjligheter att besluta om sin egen lokalförsörjning fullt ut. Myndigheterna bör genomgåen-

de vara lokalhållare för den egna verksamheten. Byggnadsstyrelsens nuvarande monopol som lokalhållare för statsförvaltningen upphör.

2. Byggnadsstyrelsen ombildas till en servicemyndighet den 1 juli 1992 för att säkerställa att myndigheterna och regeringen har tillgång till kompetens i lokalförsörjningfrågor. Servicemyndigheten bör vara efterfrågestyrd och ges förutsättningar att agera konkurrensneutralt.

3. Förutsättningarna för att driva hela eller delar av fastighets-

förvaltningen i aktiebolagsform bör snarast prövas. Arbetsinriktningen är att en bolagsbildning skall kunna ske per den 1 juli 1992.

Jag har för avsikt att återkomma till regeringen i fråga om organisatoriska konsekvenser och en lämplig associationsform för den

statliga fastighetsförvaltningen.

11¶Konsekvenser för de statliga myndigheterna av

Bilaga 1:1

införandet av särskild löneskatt

Som ett led i skattereformen föreslogs en särskild löneskatt på förvärvsinkomster som inte till någon del grundar rätt till socialförsäkringsförmåner (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356). Förslaget innebar ett principiellt ställningstagande till att en sådan skatt även skall tas ut på arbetsgivares kostnader för arbetstagares tjänstepensionsförmåner.

Regeringen har i prop 1990/91:166 föreslagit en särskild löneskatt på pensionskostnader om 22,24 Förslaget avses träda i kraft den 1 juli

1991 men tillämpas fr.o.m. den 16 mars 1991. Riksdagen kommer under

våren 1991 att behandla propositionen. Propositionen omfattar även statliga arbetsgivare vilket innebär att särskild löneskatt skall tas ut på utbetalda otryggade pensioner. Effekterna av införandet av denna skatt har inte varit möjliga att beakta

i samband med budgetering av myndigheternas förvaltningsanslag för

budgetåren 1990/91 och 1991/92. Jag föreslår därför att betalning av löneskatt som skall tas ut på utbetalda otryggade pensioner, avseende

budgetåren 1990/91 och 1991/92, i stället görs samlat från tillgängliga

medel på inkomsttitel 5211 Statliga pensionsavgifter, netto.

Denna lösning bör ses som tillfällig då principen är att den arbetsgivare

hos vilken pension under viss tid tjänats in svarar för den skatt som avser utbetalda pensioner dvs. arbetsgivare på myndighetsnivå. Jag avser

därmed att återkomma i samband med budgetpropositionen 1992 med

förslag i denna fråga.

12¶Bemyndigande att uppta lån i riksgäldskontoret

Bilaga I:1

för vissa ADB-investeringar

I prop. 1989/90:100, bil. 1, föreslogs att den typ av investeringar som

enligt nuvarande ordning finansieras över myndigheternas förvalt-

ningskostnadsanslag eller genom särskilda investeringslån, på sikt

finansieras vid sidan om statsbudgeten genom att myndigheten får ta upp

lån direkt i riksgäldskontoret. Lånen skall ges till myndigheterna på

marknadsmässiga villkor. För budgetåret 1990/91 utsågs fem försöksmyndigheter, flygtekniska försöksanstalten, byggnadsstyrelsen, riksgälds-

kontoret, statens lantmäteriverk och statistiska centralbyrån, som skulle

tillämpa en ny beslutsordning och en förändrad finansieringsmodell för investeringar i ADB- och viss kommunikationsutrustning. Det samlade investeringsbehovet beräknades uppgå till 90 milj. kr. under budgetåret 1990/91. Hur behovet fördelade sig mellan de olika myndigheterna

framgick av respektive myndighetsanslag. Regeringen fick riksdagens

bemyndigande att uppdra åt riksgäldskontoret att ta upp lån för dessa

investeringar, (FiU25, rskr. 187).

I prop 1990/91:100, bil. I, föreslogs en utvidgning av försöks-

verksamheten med ytterligare två myndigheter budgetåret 1991/92, konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen. För = försöksmyndigheterna, utom flygtekniska försöksanstalten, fick regeringen ett nytt bemyndigande att ta upp nya lån för nya ändamål under budgetåret

1991/92, (FiU25, rskr. 132). Vidare presenterade regeringen sin syn på

den framtida tillämpningen av lånemodellen. Nyuppkomna behov av

ADB-investeringar, som bl.a. anmäldes i prop. 1990/91:102 verksamhet och anslag inom totalförsvaret, medför att flygtekniska försöksanstalten

behöver ett ytterligare låneutrymme i riksgäldskontoret om 16 milj. kr.

budgetåret 1991/92. Jag förordar därför att regeringens bemyndigande att ta upp lån i riksgäldskontoret för investeringar i ADB-utrustning m.m.

för budgetåret 1991/92 utökas med ytterligare 16 mulj. kr. till 168

milj.kr.

Av olika skäl har de myndigheter som för budgetåret 1990/91 erhållit bemyndigande från regeringen att ta upp lån i riksgäldskontoret inte fullt utnyttjat dessa. Då behoven att investera kvarstår förordar jag att regeringen utverkar ett förlängt bemyndigande till och med budgetåret

1991/92 att ta upp lån i riksgäldskontoret för dessa investeringar.

Bilaga I:1 Jag hemställer, mot bakgrund av vad som anförts, att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i det föregående, 2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

förordats i det föregående,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1991/92, 4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarna för budgetåret 1991/92,

5. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov,

netto för budgetåret 1991/92, |

6. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1991/92, 7. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 61 000 000 000 kr., 8. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1991/92, om arbets-

marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som

förordats intill ett sammanlagt belopp på 2 500 000 000 kr., 9. bemyndiga regerigen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om

statens upplåning, 10. medge att fortifikationsförvaltningen får disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr., 11. medge att försvarets materielverk får disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,

12. bemyndiga regeringen att för myndigheter med uppdragsverkamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 400 milj.kr., . 13. att godkänna de riktlinjer för statliga garantier vid ombildning av affärsverk till aktiebolag som jag förordat i det föregående, 14. bemyndiga regeringen att inom ramen för de av riksdagen

fastlagda villkoren för lån till affärsverk under en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk, | 15. bemyndiga regeringen att besluta om. inbetalning av särskild

löneskatt i enlighet med vad jag förordat (avsnitt 11),

16. förlänga regeringens bemyndigande från budgetåret 1990/91 att ta upp lån i riksgäldskontoret för investeringar i ADB-utrustning

m.m. till att gälla även budgetåret 1991/92 samt utöka regeringens

bemyndigande att under budgetåret 1991/92 ta upp lån riksgälds-

kontoret till ett belopp om 168 000 000 kr. ,

17. godkänna att regeringen i den omfattning som förordats (avsnitt

9) beslutar dels om ökade möjligheter för bankerna/bankgirot att förmedla statliga betalningar, dels om rätt för postgirot att bestämma räntan på juridiska personers postgirokonton samt bevilja krediter

till juridiska personer i samband med betalningsförmedling,

18. godkänna riktlinjer för myndigheternas ansvar och befogen- Prop. 1990/91:150

heter i lokalförsörjningsfrågor i enlighet med vad jag har förordat, — Bilaga I:1

19. godkänna att byggnadsstyrelsen ombildas till en servicemyndighet den från 1 juli 1992,

20. godkänna de allmänna riktlinjerna för en effektivare statlig fastighetsförvaltning i enlighet med vad jag har förordat, dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden har anfört om

21. statliga garantier (avsnitt 5), 22. affärsverkskoncernernas placerings-verksamhet (avsnitt 5), 23. årsbokslut för staten (avsnitt 6), 24. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 7), 25. riktlinjer för kompensation till myndigheter och mottagare av

statsbidrag till följd av förändringar inom mervärdeskatteområdet (avsnitt 8).

Bilaga I:1 Innehåll

Reviderad finansplan

1 En politik för bättre tider —- 1.1 På rätt väg 1.2 —Internationaliseringen 1.3 Inflationsbekämpningen 1.4 Tillväxtpolitiken

1.5¶Arbetslinjen i välfärdspolitiken

1.6 Åtgärder för en uthållig tillväxt —-—ANWW--

Ly Det ekonomiska läget MO

2.1 Den internationella ekonomin 2 2.2 Utvecklingen i Sverige under det senaste året

2.3¶Utsikterna för 1991 och 1992

2.4¶Utvecklingen på längre sikt nm BOO

2.5 Fördelningsfrågorna under 1980-talet nm

Sverige och den internationella integrationen nm

3.1 Inför ett nytt skede i integrationen NIA 3.2 Sverige och den europeiska integrationen mm 3.3 Den nordiska dimensionen = 3.4 Öst- och Centraleuropa 3.5 Konsekvenser för den ekonomiska politiken Stabiliseringspolitiken 4.1 Lönebildningen 4.2 Pris- och konkurrenspolitiken 4.3 Finanspolitiken 4.4 Penning- och valutapolitiken 4.5 Arbetsmarknadspolitiken

Tillväxtpolitiken

5.1 Skattepolitiken

5.2¶Infrastrukturpolitiken BWRÖVNAWNNYRÖVoO

5.3 Forsknings- och utbildningspolitiken

5.4¶Investeringspolitiken

5.5 Sparandet WWWwWClwaiwéwwWWwWyNÅYNNYNIY AN

5.6¶Omställning och minskning av den statliga administrationen 38 Välfärdspolitiken 40

6.1¶Inflationen 40

6.2¶Arbetsmarknadspolitik och utbildning 41

6.3¶Arbetsmiljö och rehabilitering 42

6.4¶Socialförsäkringssystemet 43

6.5¶Den offentliga verksamheten 44 Politik för uthållig tillväxt 45

Bilaga I:1

Statsbudgeten och särskilda frågor 1 Statsbudgeten budgetåret 1990/91 och 1991/92 48

1.1 Beräkningsförutsättningar | 48

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1990/91 48

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1991/92 51

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåret 1990/91 och 1991/92 54

5.2 Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret

till affärsverk och statliga bolag 60

Årsbokslut för staten 65

6.1 Balansräkning med noter 65 - Finansfullmakten 68 0 Budgetering exklusive mervärdeskatt 69 10 Statliga betalningar och postgirot 74 -- Statlig lokalförsörjning 82

10.1 Ett nytt regelverk för lokalförsörjning 83

10.2 Organisatoriska konsekvenser 88

10.3 Effektivare statlig fastighetsförvaltning 89

10.4 Genomförandet av ett nytt regelverk 91

10.5 Sammanfattning 91 11 Konsekvenser för de statliga myndigheterna av införandet

av särskild löneskatt 12 Bemyndigande att uppta lån i riksgäldskontoret för vissa

ADB-investeringar 93 Hemställan 94

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991 97

Bilaga E:1.1 Reviderad nationalbudget 1991

Reviderad nationalbudget Bilaga I:1.1

Förord

Den reviderade nationalbudget som här läggs fram består av två delar. I den första delen görs en traditionell prognos över den internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1992.

Framställningen bygger på material från fackdepartement, olika verk och institutioner. Bedömningen av den internationella utvecklingen bygger på material från bl.a. OECD och IMF. Beskrivningen av den svenska ekonomin baseras främst på underlag från statistiska centralbyrån och den prognos för 1991 och 1992 som konjunkturinstitutet publicerade den 27 mars 1991. Vidare har bransch- och konjunkturexperter hörts. Ansvaret för de redovisade bedömningarna åvilar dock helt finansdepartementet.

Därutöver innehåller nationalbudgeten' analyser av den ekonomiska utvecklingen i ett medelfristigt perspektiv. De traditionella prognoserna för 1991 och 1992 kompletteras med beräkningar för åren 1993-1995 gjorda med hjälp av konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och FIMO. Med utgångspunkt från de scenarier som redovisas, diskuteras olika ekonomisk-politiska problem: tillväxtbetingelsernai ekonomin, industrins konkurrenskraft, bytesbalansen och sparandet, arbetsmarknaden samt den offentliga sektorns utveckling. Analysen har gjorts i samarbete med konjunkturinstitutet. Ansvaret för bedömningarna åvilar dock helt finansdepartementet.

Ansvarig för den reviderade nationalbudgeten är statssekreteraren Gunnar Lund. Arbetet har letts av finansrådet Lars Heikensten och departementsrådet Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 18 april 1991. |

1 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1.1

I Sammanfattning

Bilaga I:1.1

1.1¶Utvecklingen under 1991 och 1992

Den svenska ekonomin befinner sig i en lågkonjunktur, där produktionen minskar och sysselsättningen viker. Arbetslösheten stiger och de omfattande varslen tyder på att uppgången kommer att fortsätta. Företagens vinster faller och antalet konkurser i näringslivet växer kraftigt.

Den internationella konjunkturen väntas dock förbättras under senare delen av 1991. Stabiliseringsavtalet och utvecklingen i övrigt på den svenska arbetsmarknaden innebär samtidigt en stark nedväxling av löneoch prisstegringarna. Därmed finns förutsättningar för en vändning i industrikonjunkturen och en förstärkning av den ekonomiska aktiviteten senare i år och en tydlig återhämtning nästa år.

Orsakerna till den starka avmattning som just nu präglar svensk ekonomi är flera. Den internationella konjunkturen har försvagats påtagligt, vilket gör att marknadstillväxten för svensk export hämmas. Denna effekt förstärks av att flera för Sverige viktiga länder har haft en speciellt oförmånlig utveckling, främst Förenta staterna, Storbritannien och Finland. Dessutom påverkas svensk industri negativt av att viktiga branscher såsom transportmedel, massa- och papper samt järn- och stål globalt är inne i en särskilt besvärlig svacka.

Till dessa externa faktorer skall läggas effekterna av den snabba inhemska kostnadsutvecklingen, som har sin grund i den överhettning i ekonomin som började märkas 1987 och som kulminerade under första halvåret 1990. Svenska företag fick allt svårare att hävda sig både på exportmarknaden och på den inhemska marknaden, vilket ytterligare bidrog till att förstärka konjunkturnedgången. Sysselsättningen drabbades.

Sannolikt kommer den totala produktionen att minska i Sverige mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991. Näringslivets investeringar - och främst då inom industrin - faller och exporten utvecklas svagt. Lagren av färdigvaror inom industrin liksom de stora lagren av bilar kommer att avvecklas, vilket hämmar produktionen. Den offentliga konsumtionen hålls tillbaka, särskilt inom staten. Fallet i bruttonationalprodukten motverkas dock av att den privata konsumtionen åter väntas stiga, eftersom hushållen p.g.a. skattereformen och vissa tillfälliga effekter får en relativt god utveckling av köpkraften. Importen väntas ändå bli svag, främst beroende på nedgången i investeringarna och den dämpade exporten.

Betraktar man utvecklingen under loppet av 1991 och 1992 ter sig perspektiven ljusare. En vändpunkt för industriproduktionen kan nås under andra halvåret i år. Den internationella konjunkturen väntas förbättras relativt snart genom en ökad aktivitet i USA och Storbritannien. Dessutom finns förutsättningar för att kostnaderna framöver kan stiga långsammare i Sverige än i omvärlden och att konkurrenskraften därmed börjar förstärkas. Därigenom kan marknadsandelsförlusterna reduceras. Gradvis bör också näringslivets investeringar gå upp. För bostadsbyggandet ter sig däremot ett betydande fall sannolikt.

Även tjänsteproduktionen berörs av konjunkturomslaget, främst de branscher som producerar s.k. företagstjänster. Under prognosperioden Bilaga I:1.1 förväntas produktionen inom sektorn totalt öka med knappt 1/20 1991 och med knappt 1 1/20 1992.

Utvecklingen under 1991 och 1992 präglas starkt av att den inhemska

efterfrågan hålls tillbaka. Tillväxten blir låg i den skyddade delen av

ekonomin, även om en viss återhämtning förutses för den privata konsumtionen. Därmed skapas förutsättningar för en dämpad inflation

och utrymme för expansion i den utlandskonkurrerande delen av

ekonomin. Där sker också en kraftig uppgång 1992. Denna utveckling

kan sedan väntas fortsätta under de följande åren, under förutsättning att

löner och priser stiger långsammare än i omvärlden och att återhållsamhet iakttas gentemot den skyddade sektorn. Därigenom kan en balanserad

tillväxt uppnås. Under perioden 1993-1995 kan BNP väntas stiga med nästan 2 1/22 per år i genomsnitt.

Tabell 1:1 Produktionen inom industrin och övriga sektorer 1990-1992

rlig procentuell förändring

! Privata och offentliga tjänster, byggsektorn m.m. Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

1992 förutses bli ett återhämtningens år med en tillväxt i BNP på ca

12. Uppgången till trots kommer arbetslösheten inte detta år att sjunka, eftersom arbetsmarknaden normalt brukar släpa efter i konjunkturförloppet. Den högre tillväxt som förutses för de kommande åren och som

drivs fram av den konkurrensutsatta sektorn bör dock leda till en nedgång

av arbetslösheten fram till 1995.

En viktig förutsättning för att konjunkturen skall kunna vända är den

nedväxling av priser och löner som nu sker, vilket hänger samman med att efterfrågan i ekonomin viker snabbt, Genom att stabiliseringsavtalets

principer accepterats på större delen av den svenska arbetsmarknaden,

motverkas kostnadsökningar och inflationsförväntningarna dämpas. Till detta kommer att finansieringen av skattereformen inte längre drar upp

konsumentpriserna och att oljepriserna ligger betydligt lägre än i höstas.

Därigenom bör det vara möjligt att reducera inflationstakten till en årstakt

av ca 37 inom ett år.

Även i ett längre perspektiv finns goda möjligheter att hålla nere prisoch lönestegringstakten. Om den skyddade sektorns expansion hålls tillbaka, undviks en överhettning av ekonomin. Kostnadstrycket begränsas

av en förväntad snabbare produktivitetstillväxt. Skattereformen bör dämpa de nominella lönekraven. Stabiliseringsavtalet bör också ge

långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningsprocessen.

Oljeprisfallet och den svaga importen har medfört att handelsbalansen

både 1991 och 1992. Därigenom motverkas försämringen av bytesbalan- Bilaga I:1.1 sen, som också påverkas gynnsamt av att fastighetsköpen utomlands minskar. Räntebördan på dessa köp blir då inte lika betungande som annars skulle varit fallet. En viss ökning av underskottet i bytesbalansen verkar dock ofrånkomlig, eftersom det ackumulerade bytesbalansunderskottet fortfarande genererar ökade räntebetalningar. Denna växande räntebörda kommer också att inverka negativt på bytesbalansen under de därpå följande åren. Eftersom handelsbalansen fortsätter att förbättras, kan ändå underskottet i bytesbalansen krympa.

Internationella förutsättningar

Den internationella konjunkturen försämrades under 1990 och särskilt det sista kvartalet blev mycket svagt. Nedgången hängde delvis samman med de höga oljepriserna och den oro som följde av krisen vid Persiska viken. Avmattningen var speciellt markerad i Förenta staterna, Kanada och Storbritannien, men även ett flertal kontinentaleuropeiska länder som Frankrike och Italien fick känna av nedgången. Aktiviteten i Japan och Tyskland hölls däremot väl uppe. Inflationen i OECD-området steg under senare delen av 1990 när det höjda oljepriset började slå igenom i konsumentledet.

Utsikterna för 1991 och 1992 har ljusnat, efter att kriget vid Persiska viken tagit slut och oljepriserna etablerats på en lägre nivå än i höstas. Realinkomsterna i OECD-området stärks samtidigt som investeringsvilja och konsumtionsbenägenhet stimuleras. Dessutom underlättas en konjunkturuppgång av att företagen inte byggt upp stora lager. Därigenom kommer produktionen snabbt igång när efterfrågan börjar stiga.

Tabell 1:2 Internationella förutsättningar

(KPI årsgenomsnitt), & Råoljepris, dollar per fat 18,2 23,6 18 20 Dollarkurs i kr. 6,45 5,91 6,07 6,19 Källor: OECD och finansdepartementet.

I de anglosaxiska länderna kan en vändpunkt komma relativt snart. Uppgången sker dock från en mycket låg nivå. I både Förenta staterna och Storbritannien stimuleras ekonomierna av en penningpolitik som getts en mindre restriktiv inriktning. Amerikansk industri gynnas också av en mycket konkurrenskraftig valutakurs, som möjliggör för företagen att öka sina andelar, både på export- och hemmamarkanden.

Den japanska ekonomin väntas fortsätta att expandera under både 1991 och 1992, om än i något lugnare takt än tidigare. Även för den överhettade tyska ekonomin förutses en dämpning. Penningpolitiken är där stram

och inflationsbekämpningen prioriteras. Finanspolitiken har skärpts genom att de oväntat höga kostnaderna för återföreningen drivit fram Bilaga I:1.1

skattehöjningar. För Kontinentaleuropa i övrigt förutses en måttlig förstärkning av tillväxten nästa år jämfört med i år. Detsamma gäller

Norden, där lågkonjunkturen i Finland når sitt bottenläge i år.

Hoten mot en internationell uppgång är flera. Ett sådant utgörs av den tyska återföreningen, som kan komma att visa sig dyrare och mer mödosam än beräknat. Risken finns att penningpolitiken stramas åt

ytterligare i Tyskland, vilket skulle tvinga övriga EMS-länder att följa

med i ränteuppgången. Avmattningen i Kontinentaleuropa skulle då

fördjupas och förlängas. Ett annat osäkerhetsmoment gäller situationen och utvecklingen i Sovjetunionen. Det kan emellertid inte uteslutas att den internationella ekonomiska aktiviteten blir högre framöver än vad som här angivits. Framför allt kan

de positiva effekterna av de lägre oljepriserna och av att Gulf-kriget är

över ha underskattas. Detsamma gäller effekterna av den pågående integrationsprocessen inom EG.

Löner och konsumentpriser

Efter de mycket snabba löneökningarna förra året på nästan 10 1/27 för ekonomin i genomsnitt, håller nu bilden på att ändras radikalt. Rehnberg-

kommissionens förslag till stabiliseringsavtal har accepeterats på större

delen av arbetsmarknaden. Därigenom kan den svenska lönestegringstak-

ten under 1991 och 1992 bli lägre än i omvärlden.

En strikt tillämpning av stabiliseringsavtalet innebär att timförtjänsten

ökar med ca 57 mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991 och med ca 3 1/26 mellan 1991 och 1992. Under loppet av 1991 stiger timlönerna med endast ca 2 1/2X, även när man tagit hänsyn till effekten av de två extra semesterdagarna för vissa grupper. Det starkt försämrade arbets-

marknadsläget, de fallande vinsterna i näringslivet och åtstramningar

inom den offentliga sektorn verkar återhållande på de nominella löneökningarna.

Tabell 1:3 Löner och priser

rlig procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 Timlön, kostnad 9,1 10,3 5,0 3,5 KPI

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

loppet av 1990 med 10,72. Skattereformen och andra indirekta Bilaga I:1.1 skattehöjningar bidrog med ca 4 procentenheter och de höjda oljepriserna med drygt 1/2 procentenhet. Den underliggande inflationstakten kan således uppskattas till drygt 647.

Under loppet av 1991 beräknas konsumentpriserna stiga med knappt 8 1/27, där skattereformen svarar för ca 3 1/2 procentenheter. Denna effekt har redan slagit igenom i mätningarna. Under resten av året ( april-december ) väntas priserna endast öka med ca 2 1/24. De lägre löneökningarna och oljepriserna får en återhållande inverkan. Dessutom medför det svaga efterfrågeläget i ekonomin att företagen blir extra försiktiga i sin prissättning. Under loppet av 1992 beräknas inflationstakten till endast ca 3 £, trots att företagen väntas förstärka sina vinstmarginaler något. En bidragande orsak är att effekten på ca 1 procentenhet av den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten faller bort i början av året.

Försörjningsbalans Under förra året steg BNP med endast 0,34 enligt nationalräkenskaperna. Det fjärde kvartalet blev betydligt sämre än väntat med bl.a. kraftiga fall för näringslivets investeringar och för den privata konsumtionen. Aktivitetsnivån i slutet av 1990 var mycket låg, vilket påverkar beräkningarna över BNP:s utveckling mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991. Den totala produktionen kan därför komma att falla något, trots att utvecklingen under loppet av 1991 snarast ser något bättre ut än tidigare i och med att Gulf-kriget nu är över och att antagandet över oljepriserna justerats ned betydligt.

Diagram 1:1 BNP och produktivitetsutveckling Procentuell förändring från föregående år

lo)

4 [0 BNP

UD Produktivitet

3

AE SR AN a a a

er NR NNE N

0 -

== ER

—1

1981 1983 1985 1987 1989 1991

Källa: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Under 1992 väntas BNP åter öka, till följd av att industrin går bättre och att den privata konsumtionen fortsätter att stiga. Däremot väntas Bilaga I:1.1 bostadsinvesteringarna falla och den offentliga konsumtionen växa mycket långsamt.

Hushållens realinkomster ökade 1990 med över 42. Bakom uppgången

låg de kraftiga nominella lönestegringarna, sysselsättningsexpansionen och en del tillfälliga faktorer. Eftersom den privata konsumtionen föll med 0,34, förbättrades sparkvoten - enligt nationalräkenskaperna - med hela 4,6 procentenheter.

Långsammare löneökningar och en vikande sysselsättning begränsar disponibelinkomsterna under 1991. Skattereformen får dock en motsatt inverkan. Att det tillfälliga sparandet upphört och återbetalningarna tidigarelagts ger dessutom ett extra tillskott till hushållens köpkraft.

Sannolikt kommer den privata konsumtionen att stiga med åtminstone

12.

De disponibla inkomsterna väntas stiga med 226 1992. Därutöver ger återbetalning av det tillfälliga sparandet ett tillskott till köpkraften på ca 1/26. Konsumtionen kan då komma att öka i ungefär samma takt som

i år. Sparandet är emellertid mycket svårbedömt, både för 1991 och

1992, beroende på det nya skattesystemet och tillfälliga effekter som

påverkar hushållens ekonomi. Den underliggande sparkvoten beräknas förbättras med 2 1/2 procentenheter sammanlagt under prognosperioden.

Tabell 1:4 Försörjningsbalans

Miljarder Procentuell volymförändring kr 1990

1989 1990 1991 1992

! Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den offentliga konsumtionen steg med nästan 26 1990. Bakom den

relativt kraftiga uppgången låg bl.a. omfattande statliga inköp. Den statliga expansionen är dock av tillfällig karaktär och redan i år förväntas en nedgång, också beroende på de besparingar som successivt genomförs. Även nästa år faller sannolikt volymen. För kommunernas del

bromsas gradvis expansionstakten. I det ekonomiska klimat som råder är utrymmet för nya satsningar ytterst begränsat och omprövningar sker av

befintlig verksamhet.

Efter de senaste årens expansion föll bruttoinvesteringarna under 1990 med nästan 270. Näringslivets tillbakagång berodde till stor del på ett Bilaga I:1.1 omslag för industrinvesteringarna, medan bostadsbyggandet expanderade. En kraftig neddragning skedde av de kommunala investeringarna.

För både 1991 och 1992 förutses en fortsatt minskning av de totala bruttoinvesteringarna med ca 27 respektive ca 1 1/29 per år. Ett relativt kraftigt fall för industriinvesteringarna förstärker nedgången i år, medan bostadsbyggandet hålls uppe till följd av den höga igångsättningen av nya bostäder i slutet av förra året. Under 1992 bedöms däremot bostadsbyggandet falla kraftigt, medan nedgången i industriinvesteringarna gradvis bromsas upp. :

En uppbyggnad av lagren inom industrin och detaljhandeln ägde rum i slutet av förra året. Till stor del skedde detta ofrivilligt och en avveckling av de alltför stora lagren kan väntas under främst 1991, men i någon mån också under 1992. Lageromslaget ger ett kraftigt negativt bidrag till BNP i år och ett positivt bidrag nästa år.

Trots en väsentlig avmattning mot slutet av året växte världsmarknaden för bearbetade varor med ca 54 1990. Svensk export av dessa varor steg endast med knappt 14. De stora marknadsandelsförlusterna berodde bl.a. på effekter av tidigare relativprishöjningar och en oförmånlig varusammansättning. Andelsförlusterna begränsades dock av att företagen under året inte lät kostnadshöjningarna slå igenom fullt ut på priserna, utan i stället lät vinstmarginalerna krympa. Därutöver försämrades råvaruexporten, inte minst för den viktiga pappersmassan.

Den internationella avmattningen gör att marknadstillväxten för svenska varor dämpas betydligt i år. Eftersom relativpriserna väntas fortsätta att sjunka bör dock andelsförlusterna kunna begränsas. Trots detta blir exporten så gott som oförändrad eftersom varu- och ländersammansättningen också i år är oförmånlig. När dessutom hemmamarknaden är svag blir det svårt att förhindra ett fortsatt fall i industriproduktionen, mätt som förändring mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991. En vändpunkt i industrikonjunkturen kan dock förutses under andra halvåret. Under 1992 ger den starkare internationella konjunkturen draghjälp åt svensk export. Tillsammans med förbättrade relativpriser väntas detta leda till en ökning av varuexporten på ca 37.

Tabell 1:5 Bidrag till BNP-tillväxten Procent av föregående års BNP

Anm:. P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

Importtillväxten avtog markant under 1990, beroende på avmattningen

i importtunga delar i ekonomin som näringslivets investeringar och privat Bilaga I:1.1 konsumtion. Speciellt under fjärde kvartalet skedde en markant försvagning då importvolymen föll kraftigt. Under 1991 väntas efterfrågan på importvaror vara fortsatt dämpad eftersom den ekonomiska aktiviteten är

låg. Inte förrän 1992 sker en återhämtning i importefterfrågan, främst p-g-a. stigande export och maskininvesteringar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en nedgång i fasta investeringar

och lager gör att BNP troligen minskar något i år. Konsumtionen stiger

inte tillräckligt mycket för att kompensera för investeringsnedgången.

Nästa års tillväxt bärs upp av bidragen från privat konsumtion, lager och nettoexport.

Bytesbalans Handelsbalansen gav ett överskott förra året på nästan 16 miljarder kr.,

vilket var ca 1 miljard kr. bättre än 1989. Den överraskande positiva

utvecklingen berodde främst på den svaga importen. I år och nästa år bidrar den lägre oljenotan till att ytterligare förbättra saldot.

Diagram 1:2 Handels- och bytesbalans Procentandel av BNP

3 do mn A

24 A [Handelsbalans | /N a Vv

| Å

n LÄN DH»

0¶ETEN / nn a SAS AAA REN

A A Y

åf Vv NL NN i NN | Nada N [d AX

=2 toctesessnanna | Md NV I OR Sr

NA [ t N

Ne X NS > SN

-3 NT NT ]

—4 | Bytesbalans I mrssererenennnn]

-—5

1970 1974 1978 1982 1986 1990

Källor: Riksbanken och finansdepartementet

Bytesbalansen har kraftigt försvagats under senare år genom att

underskotten för resevaluta och räntenetto vuxit. Takten i försämringen för dessa poster väntas bromsas upp framöver. Fastighetsinvesteringarna

utomlands kan antas dämpas markant framöver. Konjunkturen har försämrats och fastighetspriserna utvecklats ogynnsamt. Därigenom

begränsas utlandsupplåningen och den därav genererade räntebelastning-

en. Dessutom ökar de återinvesterade vinstmedlen, som numera

inkluderas i bytesbalansen. Dessa positiva faktorer kan dock inte

förhindra att underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa, till drygt

32 av BNP 1992, främst p.g.a. att det ackumulerade bytesbalansunder- Bilaga I:1.1

skottet fortfarande leder till stora räntebetalningar.

Tabell 1:6 Nyckeltal

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet

Arbetsmarknad Överhettningen på arbetsmarknaden avtog gradvis under 1990. Antalet

lediga platser hos arbetsförmedlingarna minskade i allt snabbare takt och varslen ökade kraftigt mot slutet av året. Den vikande efterfrågan

resulterade under vintern i en successivt växande arbetslöshet samtidigt som sysselsättningen stagnerade. För 1990 i genomsnitt blev dock arbetslösheten så låg som 1,57.

Konjunkturavmattningen och det växande antalet varsel tyder på att

arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga. Samtidigt finns tecken på att utbudet av arbetskraft håller på att dämpas. Dessutom begränsas medelarbetstiden av de två extra semesterdagarna för vissa grupper och

av minskad skiftgång, högre andel deltider m.m. En viktig fråga för bedömningen är vad som händer med produktiviteten, som påverkas av den takt i vilken arbetsgivarna gör sig av med arbetskraft. Sannolikt kommer produktiviteten gradvis att stiga framöver, från den nedgång på

0,1Z som uppmättes för 1990. Lågkonjunkturen skapar incitament hos

företag och organisationer att rationalisera och trimma verksamheten. Prognosen bygger på att produktiviteten totalt i ekonomin ökar med 0,67

1991 och 1,27 1992. Till dessa underliggande tendenser skall fogas effekterna av de

särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen aviserat

tidigare i år, dels i budgetpropositionen, dels den 10 april. Totalt

motsvarar åtgärderna insatser på 1,37 av arbetsstyrkan 1992. Mätt som

årsgenomsnitt väntas arbetslösheten med dessa förutsättningar uppgå till 2,67 1991 och 2,87 1992.

Finansiellt sparande

Det finansiella sparandet i ekonomin har gradvis försämrats, vilket yttrat sig i ett växande underskott i bytesbalansen. Under 1990 krympte den

offentliga sektorns överskott, huvudsakligen till följd av vikande inkomster. I företagssektorn föll vinsterna, vilket medförde att det

finansiella sparandet minskade, trots vikande investeringar. Denna försvagning motverkades dock delvis av den mycket starka uppgången för Bilaga 1:1.1 hushållen.

Under 1991 och 1992 väntas företagens underskott förbli i det närmaste oförändrat. En ytterligare försämring motverkas i år av den låga investeringsaktiviteten och nästa år av något högre vinster.

Hushållens finansiella sparande blir i stort sett oförändrat 1991 för att sedan stiga något nästa år. Däremot väntas den offentliga sektorns finansiella sparande urholkas beroende på automatiken i utgiftsökningarna samtidigt som skattebaserna växer långsamt. Skattekvoten (skatternas andel av BNP) beräknas minska med 3 procenthenheter mellan 1990 och 1992, medan utgiftskvoten sjunker med knappt 1 procentenhet.

Resultatet av utvecklingen i de olika sektorerna blir att underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa, om än i långsammare takt än vad som beräknades i den preliminära nationalbudgeten.

Tabell 1:7 Finansiellt sparande Miljarder kr., löpande priser

Källor: Konjunkturinstitutet, riksbanken, statistiska centralbyrån och finansdepartementet

Kapitalmarknad

Under 1990 kännetecknades räntemarknaden av oro för den svaga ekonomiska utvecklingen och osäkerhet över valutapolitiken. Det var främst vid två tillfällen, januari-februari och september-oktober, som kraftiga valutautflöden inträffade med åtföljande försvagning av kronan. Vid båda dessa tillfällen stramade riksbanken åt penningpolitiken i syfte att stoppa valutautflödet. Placerarna reagerade positivt på detta och på de åtgärder regeringen vidtog för att stabilisera ekonomin. Valutaströmmen

vände och riksbanken kunde successivt sänka räntenivån. Publiceringen av finansplanen i början av januari gjorde att de svenska marknadsräntorna handlades ned samtidigt som flertalet internationella

räntor föll. Valutaflödet var fortsatt positivt och det var möjligt för

riksbanken att ytterligare lätta på penningpolitiken. Under mars och början av april har dock räntenedgången upphört. Den nedväxling av löner och priser som stabiliseringsavtalet innebär, skapar dock förutsätt-

ningar för en lägre räntedifferens mot utlandet under prognosperioden.

Under de senaste åren har en påtaglig uppbromsning av utlåningen till främst hushållen skett. Försämrade avdragsmöjligheter för skuldräntor innebär att hushållens kostnader för lån ökat väsentligt. Till detta skall

li

som följt i spåren av de kraftigt växande kreditförlusterna under 1990. Bilaga I:1.1 Vissa finansbolag fick t.o.m. akuta betalningssvårigheter. Kreditinstitutens restriktivare utlåning torde i första hand påverka småföretagens situation.

1.2¶Kalkyler och analyser av den ekonomiska utvecklingen fram till 1995

Utvecklingen fram till 1995 I den reviderade nationalbudgeten redovisas denna gång kalkyler för den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till 1990-talets mitt. Den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren beror i hög grad av lönebildningen och produktivitetsutvecklingen. Huvudkalkylen utgår från den prognos för svensk ekonomi för åren 1991 och 1992 som presenterats i tidigare avsnitt. Löne- och prisbildningen sker sedan i huvudsak enligt historiska beteendesamband, men inflationsförväntningarna antas gradvis komma att justeras ned. Därigenom sker en nedväxling av löner och priser. Det förtjänar dock att understrykas att anpassningsförloppet kan bli betydligt smärtsammare om inte löne- och prisökningstakten blir så låg som förutsetts.

Produktivitetsutvecklingen har under de senaste åren varit mycket svag i Sverige. I huvudkalkylen ökar produktiviteten i näringslivet under åren 1992-1995 på ett sätt som är representativt för de senaste femton åren. Mycket tyder dock på att det är möjligt att uppnå en bättre produktivitetsutveckling och därmed en ännu snabbare tillväxt framöver. Ett scenario med en högre produktivitetsökning redovisas därför också.

Den internationella tillväxten kan bli god under första hälften av 1990talet. Den konkurrensutsatta sektorn bör därför kunna växa genom ökad export, om den inte hindras av en allt för expansiv inhemsk efterfrågan.

Flera faktorer talar för en tillväxt av den inhemska efterfrågan som är förenlig med samhällsekonomisk balans. Hushållens nettosparande försämrades från 5,12 av disponibel inkomst 1980 till som lägst -5,3 4 1988. Under de två senaste åren har hushållens sparandeunderskott minskat och 1990 beräknas de disponibla inkomsterna ha motsvarat den privata konsumtionen. I de presenterade kalkylerna förutsätts att hushållens sparande förbättras fram till 1995. En beräknad god utveckling av de disponibla inkomsterna medför dock att den privata konsumtionen ändå växer stabilt.

Den offentliga verksamheten väntas växa i mycket långsam takt. Kommunalt skattestopp gäller för 1991 och 1992 och åren därefter kommer en svag finansiell ställning att motverka en kommunal expansion. Inom den statliga verksamheten genomförs besparingsprogram. Det råder också en bred politisk enighet om att den offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas. Åren 1990-1995 beräknas därför den offentliga konsumtionen öka med i genomsnitt 0,44 per år.

Eftersom den inhemska efterfrågetillväxten under början av 1990-talet

blir begränsad samtidigt som produktiviteten och arbetskraftsutbudet ökar relativt snabbt är det möjligt att undvika en ny överhettning av ekonomin. Bilaga I:1.1 Lönerna beräknas liksom i prognosen för 1991 och 1992 att öka med 547 resp. 3,50. Löneökningstakten påverkas starkt av arbetsmarknadsläget. I huvudkalkylen ökar arbetslösheten till som mest 376 år 1993. Därefter minskar den gradvis. Lönerna beräknas mot denna bakgrund öka med 3,52 under 1993, 3,82 år 1994 och 4,07 år 1995.

De i ett historiskt perspektiv låga talen förutsätter att stabiliseringsavtalet får långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen i den meningen att de s.k. löne-pris- och löne-lönespiralerna inte driver upp de nominella nivåerna på samma sätt som tidigare. Skattereformen bör också få en dämpande inverkan på lönekraven. Inflationsförväntningarna hålls vidare tillbaka av den ökade trovärdighet som regimen med en fast växelkurs vunnit under det senaste året. De låga löneökningarna medför i sin tur att uppgången i konsumentpriserna efter 1992 inte under något år överstiger 34.

De återhållna löneökningarna ger tillsammans med en viss förbättring av produktiviteten utrymme för företagen att öka vinsterna, men det svenska exportpriset för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsammare än världsmarknadspriset under samtliga år i början av 1990-talet. Konjunkturuppgången inleds 1992 med en exportökning. De högre vinsterna samt ökat kapacitetsutnyttjande leder sedan till en uppgång i investeringarna under 1993. Bland annat till följd av skattereformen beräknas dock bostadsinvesteringarna minska under hela perioden.

Bruttonationalprodukten växer under åren 1990-1995 med i genomsnitt 1,52 per år. Det är dock en stor skillnad mellan åren 1991 och 1992 och åren därefter. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknas tillväxten uppgå till nästan 2'4 2 per år.

Den starkare tillväxten får först efter några år påtagliga effekter på arbetsmarknaden. Mot slutet av perioden växer sysselsättningen markant, men samtidigt ökar arbetskraftsutbudet snabbare än tidigare. Arbetslösheten minskar därför långsamt och motsvarar i slutet av perioden alltjämt omkring 2472 av arbetskraften. Då har emellertid antagits att de särskilda arbetsmarknadspolitiska insatserna, som sammanlagt motsvarar 1,32 av arbetskraften, succesivt har avvecklats under perioden.

Vid en lägre efterfrågan på arbetskraft drabbas normalt i första hand grupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden, t.ex. arbetshandikappade, äldre och ungdomar med kort utbildning. Antalet ungdomar minskar dock under de närmaste åren, vilket kan minska deras problem på arbetsmarknaden.

Ur välfärdssynpunkt är långtidsarbetslöshet den allvarligaste formen av arbetslöshet. Studier på t.ex. engelska data tyder också på att de som är långtidsarbetslösa har en obetydligt dämpande effekt på lönebildningen. Åtgärder inriktade mot att minska antalet långtidsarbetslösa är därför både socialt och ekonomiskt motiverade.

Enligt huvudkalkylen försämras bruttosparandet under de närmaste åren, för att sedan återhämta sig något. År 1995 är dock bruttosparandet fortfarande mindre än bruttoinvesteringarna och bytesbalansen uppvisar därför ett underskott.

Tabell 1.8 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Huvudkalkylen | Årlig procentuell förändring. 1985 års priser Bilaga I:1.1

1990 1991 1992 1993 1994 1995 Försörjningsbalans

Nyckeltal Timlön 10,3 5,0 3,5 3,5 3,8 4,0 Produktivitet? 03 LO L6 1L8 1L9 1,6 KPI (årsgenomsnitt) 10,4 9,6 3,2 2,5 2,3 2,6 Arbetslöshet? LS 2,6 28 30 2,8 2,6 Bytesbalans? -33 43 47 46 43 = -38 Bruttosparande? 17,9 16,4 15,8 16,2 16,8 17,4 ! Förändring i procent av föregående års BNP.

Näringslivet.

Procent av arbetskraften. 4 Miljarder kr. 3 Procent av BNP. Källa: Finansdepartementet.

Den offentliga sektorns finansiella sparande har ökat under hela 1980talet och kulminerade 1989 när det motsvarade 5,47 av BNP. Sparandet försämras under de närmaste åren, för att sedan åter förbättras mot mitten av 1990-talet och 1995 uppgå till ca 376 av BNP, vilket motsvarar 1991 års nivå. Skattekvoten, dvs. skatter och avgifter som andel av BNP, beräknas minska från 56,42 av BNP 1990 till 53,42 1995.

Produktiviteten i näringslivet ökar i huvudkalkylen med i genomsnitt ca 1,52 per år mellan 1990 och 1995. Det finns dock möjligheter att uppnå en högre produktivitetstillväxt under 1990-talet. Investeringarna har stigit snabbt under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har ett antal strukturreformer genomförts i den svenska ekonomin och skattesystemet har lagts om i produktivitetsbefrämjande riktning. Till detta kommer den ökade konkurrensen som den närmare integrationen i Europa torde innebära.

Mot denna bakgrund redovisas även ett scenario med en snabbare uppgång i produktiviteten efter 1992. Den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet antas här vara 2,27 per år mellan 1990 och 1995. Resultatet är att tillväxten i BNP ökar till i genomsnitt drygt 290 per år. Åren 1994 och 1995 stiger BNP så pass kraftigt som med ca 3,57 per år.

I detta scenario blir industrins tillväxt hög. Industriproduktionen beräknas öka med i genomsnitt 3,67 per år och investeringarna i industrin med 3,52. Exporten stimuleras, men förbättringen av bytesbalansen motverkas av att tillväxten i hög grad koncentreras till de importtunga delarna av ekonomin.

Tabell 1.9 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Kalkyl med högre produktivitetstillväxt

rlig procentuell förändring. 1985 års priser Bilaga I:1.1

1990 1991 1992 1993 1994 1995 Försörjningsbalans

Nyckeltal Timlön 10,3 5,0 3,6 4,2 4,5 4,9 Produktivitet? 03 LO 20 2,8 2,9 2,6 KPI (årsgenomsnitt) 10,4 9,6 3,1 2,1 2,1 2,4 Arbetslöshet? LS 2,6 29 32 29 2,6 Bytesbalans”? 33 43 47 45 39 = -30 Bruttosparande 17,9 16,4 15,8 16,4 17,5 18,5 I Förändring i procent av föregående års BNP.

Näringslivet.

Procent av arbetskraften. 4 Miljarder kr.

Procent av BNP. t Källa: Finansdepartementet.

Den högre produktiviteten ökar vinsterna i näringslivet. Därmed kan också de nominella lönerna förväntas stiga något mer än i huvudkalkylen. Eftersom kostnadstrycket i ekonomin ändå dämpas blir inflationstakten långsammare. Den privata konsumtionen kan tillåtas växa snabbare, utan att den samhällsekonomiska balansen äventyras.

Sparandet i ekonomin

Fram till mitten av 1970-talet utgjorde bruttosparandet i den svenska ekonomin mellan 20 och 2572 av BNP. Därefter försämrades sparandet snabbt till följd av utvecklingen i den offentliga sektorn. Under 1980talet har utvecklingen vänt och den offentliga sektorns sparande har förbättrats kraftigt, men istället har en nedgång skett för hushållen. Det totala sparandet har därför förblivit på en allt för låg nivå.

Bytesbalansen är detsamma som skillnaden mellan bruttosparande och bruttoinvesteringar. Om sparandet är för lågt visar det sig bl.a. i att bytesbalansen uppvisar ett underskott. Ett underskott i bytesbalansen behöver inte vara ett ekonomiskt problem om det är ett tecken på en hög investeringsnivå. Så är dock inte fallet i Sverige för närvarande. Kombinationen av låga investeringar och underskott i bytesbalansen innebär att vi intecknar framtida generationers utrymme för konsumtion.

Enligt huvudkalkylen fortsätter bruttosparandet att försämras under de närmaste åren, för att sedan återhämta sig något. År 1995 utgör sparandet 17,42 av BNP, vilket är lägre än bruttoinvesteringarna.

1995. I kalkylen med en högre produktivitetstillväxt förbättras bruttospa- Bilaga 1:1.1

randet till 18,596 1995. Även bruttoinvesteringarna ökar något. Under-

skottet i bytesbalansen minskar därför till 1,76 av BNP.

Diagram 1:3 Bruttosparande, bruttoinvesteringar och bytesbalansens saldo 1950-1995. Huvudkalkylen

Procent av BNP

20 JE

157 öeenen tenn sana rs ran rasa annen ers rr eR rer rer Fre tr RER RR rer ons n nn N/

1Ö derreeeeeeernnnnnernerennnnnnnnn | Brutto= ho

sparande

Sö Bytesbalans |)

ZN LAN

OK Ern ERP ÄTA

NN , NS

” v VV na

-—5

1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995

Anm: Bytesbalansen och bruttosparandet inkl. återinvesterade vinstmedel. Källa: Finansdepartementet

Liberaliseringen av de internationella kapitalmarknaderna har gjort det lättare att finansiera underskott i bytesbalansen genom upplåning i utlandet. Under 1950- och 1960-talen var de internationella kapitalrörelserna hårt reglerade inom bl.a. Bretton Woods-systemets ram. På allt bättre fungerande internationella marknader kan länder med underskott i bytesbalansen numera låna på kommersiella villkor och överskottsländer göra räntebärande placeringar.

Trots de förbättrade möjligheterna att finansiera ett underskott i

bytesbalansen spelar det inhemska sparandet fortfarande en viktig roll för

den ekonomiska politiken. Det finns ett starkt indirekt samband mellan

sparandet och nivån på investeringarna. Ett alltför lågt sparande - och

därmed ett stort underskott i bytesbalansen - medför att det skapas förväntningar om framtida växelkursjusteringar. Långivare i utlandet kräver därför en riskpremie om de lånar ut pengar i svensk valuta och

låntagarna är medvetna om att de kan förlora pengar vid en eventuell

devalvering om de lånar upp pengar i utländsk valuta. Riskpremien medför att den svenska räntenivån blir högre än den internationella.

Därmed ökar kostnaderna för investeringar, vilket i sin tur medför att

färre investeringar genomförs. Ett lågt inhemskt sparande hämmar

därmed tillväxten.

Bilaga I:1.1 Om investeringarna skall öka och bytesbalansen successivt förbättras krävs en återhållsam konsumtionstillväxt. Produktionen måste i första hand expandera inom den konkurrensutsatta sektorn, som producerar varor och tjänster för export eller för importkonkurrens.

De låga löneökningarna i kombination med en något bättre produktivitetstillväxt medför att industrins vinster stiger. De är vid slutet av femårsperioden i nivå med år 1988. Företagen i den konkurrensutsatta sektorn förutsätts dock höja sina priser något långsammare än konkurrenterna i utlandet, I huvudkalkylen minskar därför det svenska relativpriset med 0,82 per år efter 1992 och i kalkylen med en högre produktivitetstillväxt med 1,22 per år Sjunkande relativpriser medför att den svenska exporten kan öka något snabbare än världshandeln med bearbetade varor. Därmed stiger de svenska marknadsandelarna. Till skillnad från andra hälften av 1980-talet hindras inte den svenska industrins expansion av en inhemsk överhettning.

Efter devalveringarna i början av 1980-talet har de svenska arbetskraftskostnaderna per producerad enhet ökat snabbare än i utlandet. Ändå finns det tecken som tyder på att industrins internationella konkurrenskraft 1990 inte var sämre än den var 1973, eller före devalveringarna under början av 1980-talet. Det talar för att det finns goda förutsättningar för den konkurrensutsatta sektorn att expandera om löneökningarna nu kan begränsas.

Åren 1975-1990 ökade de nominella timlönerna i industrin med i genomsnitt 9,27 per år. Samtidigt ökade konsumentprisindex med i genomsnitt 8,52 per år. Reallönerna, före skatt, ökade därför med endast 0,77 per år. Efter 1992, när den ekonomiska tillväxten tar ny fart, ökar de nominella timlönerna med i genomsnitt 3,82 per år fram till 1995 samtidigt som konsumentprisindex ökar med 2,54 per år. Det medför att reallönerna, före skatt, ökar med 1,34 per år Enda möjligheten att på sikt erhålla en snabb ökning av de reala timlönerna är att också produktiviteten ökar snabbt. I alternativet med en högre produktivitetstillväxt ökar de nominella timlönerna efter 1992 med i genomsnitt 4,17 per år. Konsumentprisindex beräknas då öka med 2,24 per år och reallönerna, före skatt, kan därmed öka med 1,99 per år.

Hushållens ekonomi I huvudkalkylen ökar hushållens faktorinkomster och inkomster från transfereringar i löpande priser med knappt 594 per år fram till 1995. Hushållens utgifter för direkta skatter ökar betydligt långsammare, med drygt 270 per år. Den reala disponibla inkomsten beräknas därmed öka med i genomsnitt 1,74 per år 1990-1995.

År 1990 var den privata konsumtionen lika hög som den disponibla inkomsten. I huvudkalkylen förutsätts att nettosparandet ökar till 1,27 av den disponibla inkomsten 1995. Den privata konsumtionen kan därmed öka med i genomsnitt 1,52 fram till 1995. I kalkylen med en högre produktivitetstillväxt ökar den reala disponibla inkomsten med

2 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1.1

procent av den disponibla inkomsten, antas samtidigt öka något till 1,47, Bilaga I:1.1 vilket ger utrymme för den privata konsumtionen att öka med 1,76 per år. Det innebär att hushållssparandet inte ökar så mycket att det räcker för att uppnå den nödvändiga förbättringen av det totala sparandet.

Den offentliga sektorns finanser Den offentliga sektorns utveckling under de närmaste åren får stor betydelse både för möjligheterna att uppnå samhällsekonomisk balans och för att att upprätthålla sparandet i ekonomin.

Under 1980-talet skedde ett trendbrott i den offentliga sektorns expansion i och med att de offentliga utgifterna ökade långsammare än BNP. Mellan 1982 och 1990 reducerades den offentliga utgiftskvoten från 67 70 till 62976 av BNP. Nedgången förklaras dels av en långsammare konsumtionstillväxt, dels av ett förbättrat räntenetto till följd av ett ökat offentligt sparande. Däremot fortsatte transfereringarna till hushållen att växa snabbare än BNP.

Under de närmaste två åren väntas de offentliga utgifterna öka ungefär i takt med BNP. Men under perioden 1993-1995, då det sker en återhämtning i samhällsekonomin med en snabbare tillväxt, beräknas den offentliga utgiftskvoten reduceras med ytterligare 2 1/2 procentenheter. Till grund för denna beräkning ligger ett antagande om att den statliga konsumtionen minskar något, medan den kommunala konsumtionen växer med 1/22 per år. Det innebär en markant uppbromsning för den kommunala konsumtionen, som under 1980-talet visserligen expanderade i en successivt allt långsammare takt men under de senaste fem åren ändå ökat med i genomsnitt 1 1/22 per år. Denna har sin grund i överväganden om vad som krävs dels för att ge utrymme för den konkurrensutsatta sektorn att expandera, dels för att den kommunala sektorns finanser inte skall försämras.

Skattekvoten, dvs skatter och avgifter som andel av BNP, steg under 1980-talet till 56 1/22. Riksdag och regering har uttalat ambitionen att skattetrycket inte skall att fortsätta stiga och på sikt bör reduceras. Det har gjorts mot bakgrund av de samhällsekonomiska kostnader som följer av höga skatter och den ökade internationaliseringen, som gör det svårare för Sverige att avvika från de skattesatser som gäller i andra länder. Under kalkylperioden beräknas skattekvoten reduceras ytterligare, dels till följd av förändringar i skattereglerna, dels som en effekt av att kapitalbildningen, som beskattas lägre än konsumtionen, ger ett större bidrag till BNP-tillväxten.

Kombinationen av en reducerad utgiftsandel och en ökad skattekvot har lett till ett kraftigt omslag i det offentliga sparandet, från ett underskott 1982 motsvarande 776 av BNP till ett överskott som förra året uppgick till ca 42 av BNP. Den svaga ekonomiska utvecklingen i år och nästa år leder till att den offentliga sektorns inkomster växer långsamt, medan utgifterna, bl.a. till följd av en ökad arbetslöshet och eftersläpningseffek-

ter p.g.a. basbeloppets konstruktion, ökar snabbt. Det offentliga

sparandet reduceras därför de närmaste åren. Mot slutet av kalkylperioden beräknas det emellertid ske en markant förbättring av de offentliga Bilaga I:1.1 finanserna beroende på att skattebaserna ökar snabbare då tillväxten tilltar och att den offentliga konsumtionen antagits stiga långsammare än BNP. År 1995 motsvarar enligt kalkylerna den offentliga sektorns finansiella

sparande 37 av BNP.

Hela sparandeförbättringen sker inom staten. För kommunerna

beräknas däremot utgifterna, trots den svaga tillväxten i kommunal konsumtion, år 1995 överstiga inkomsterna med nära 8 miljarder kr. Det kommer således att finnas en sparandeobalans inom den offentliga

sektorn.

Mot bakgrund av att det totala sparandet i ekonomin är för lågt för att

finansiera de investeringar som behövs för att höja tillväxttakten, är det

viktigt att den offentliga sektorn bibehåller ett högt sparande. Det överskott som genereras, fr.a. inom ATP-systemet, kan därför inte användas för att finansiera en snabbare expansion i andra delar av den offentliga verksamheten. På sikt måste även det privata sparandet förstärkas. Detta kan bl.a. ske genom att förändra pensionssystemet i en

riktning som innebär både ett ökat individuellt sparande och ett reducerat

skattetryck.

2¶Den internationella utvecklingen

Bilaga I:1.1

2.1¶Allmän översikt

Efter en mycket gynnsam utveckling av den internationella ekonomin under större delen av 1980-talet har produktionstillväxten dämpats sedan andra halvåret 1988. Avmattningen var särskilt markerad under senare delen av 1990. För de större länderna har skillnaden i tillväxt mellan å ena sidan Japan och Tyskland - som fortfarande är i ett expansivt skede och å andra sidan Förenta staterna, Canada och Storbritannien - som under senare delen av förra året kunde notera minskad produktion - ökat. Även i ett flertal kontinentaleuropeiska länder som Frankrike och Italien mattades aktiviteten av markant i slutet av förra året. Den svaga utvecklingen av den internationella ekonomin har fortsatt under inledningen av 1991. För OECD-länderna sammantagna uppgick tillväxten till 2,67 1990. Den internationella konjunkturavmattningen väntas emellertid bli relativt måttlig och kortvarig. Tillväxten förväntas dämpas ytterligare till drygt 190 i år för att därefter öka till ca 2 3/42 1992.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

rlig procentuell förändring

Andel av 1989 1990 1991 1992

OECD-

områdets

totala

BNP i 90!

De sju stora länderna

Norden

11987 års BNP

2 Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet.

Avmattningen av produktionstillväxten hänger delvis ihop med den

anti-inflationspolitik som förts sedan våren 1988. Detta i kombination

med sänkt lönsamhet i näringslivet och en viss kreditåtstramning från

bankerna har medfört att investeringarna dämpats i ett flertal industriländer. Även den privata konsumtionen har saktat av beroende på en långsammare sysselsättningstillväxt och stigande inflation. Till skillnad

inriktning i de kontinentaleuropeiska länderna primärt av ett tilltagande Bilaga I:1.1 inhemskt inflationstryck, utan i stället av den strama penningpolitik som har förts i Tyskland. De länder som är anslutna till växelkurssamarbetet inom europeiska monetära systemet har tvingats att följa med i denna

ränteuppgång, trots tecken på en svagare ekonomisk aktivitet. EMS-

länderna har inte bara fått vidkännas en avmattning av den inhemska efterfrågan utan också en dämpning av exporten p.g.a. appreciering av

valutorna mot dollarn och yenen.

Efterfrågedämpningen i OECD-området förstärktes under andra

halvåret förra året av de stigande oljepriserna till följd av Gulf-krisen.

Detta medförde inte enbart försämrade realinkomster utan påverkade

aktiviteten kanske främst genom en dramatisk försämring av hushållens och företagens förtroende och förväntningar. Detta ledde till ytterligare nedragningar av konsumtionen och uppskjutna företagsinvesteringar. Efterfrågebortfallet i kombination med ökade transportrisker medförde

samtidigt att världshandeln dämpades under andra halvåret 1990.

Inflationen i OECD-området steg under andra halvåret 1990 - främst p.g.a. att det högre oljepriset började slå igenom i konsumentledet. I

Japan och en rad kontinentaleuropeiska länder dämpades dock en stor del av prisuppgången genom apprecieringen av valutorna mot dollarn. Även

den underliggande inflationen, d.v.s. exklusive energi- och matpriser, ökade. I slutet av 1990 stabiliserades dock den underliggande inflationen på ca 5946, samtidigt som de fallande oljepriserna resulterade i en

avtagande registrerad prisökningstakt. Finanspolitiken, som i flertalet länder under senare år varit inriktad på budgetkonsolidering, var under 1990 ungefär neutral. Ett viktigt undantag utgjorde dock Tyskland, där betydande utgiftsökningar till följd av återföreningen innebar en expansiv budgetpolitik. Den skiljaktiga

utvecklingen av konjunkturen i å ena sidan Förenta staterna och å andra

sidan Tyskland och Japan har återspeglats i inriktningen av penningpoliti-

ken. Den korta räntan i Förenta staterna har därför sedan sommaren 1990 varit lägre än räntan i Tyskland och Japan, vilket bidragit till en försvagning av dollarn under 1990. Sedan krigsslutet i februari har dock dollarn stärkts.

För OECD-området som helhet väntas konjunkturen återhämtas relativt

snart. BNP-tillväxten blir sannolikt fortsatt svag i de anglosaxiska

länderna under första halvåret i år, för att därefter öka. I Kontinental-

europa väntas återhämtningen inträffa något senare. Tyskland och Japan

fortsätter att fungera som motorer i den internationella ekonomin, även

om en viss dämpning av tillväxten väntas också i dessa länder under 1991. Tillväxten i de nordiska länderna förväntas fortsätta vara svag. En viktig faktor som talar för en snar vändning i konjunkturen är de

lägre oljepriserna till följd av Gulf-krigets upplösning. Mycket talar för

att oljepriset under 1991 och 1992 förblir på de nivåer som nåddes under första kvartalet i år, d.v.s. 18-20 dollar per fat. Efterfrågan i industri-

länderna väntas vara fortsatt svag under första hälften av 1991 för att

därefter öka alltefter som tillväxten återhämtas i OECD-området. På

utbudssidan kan en viss eftersläpning av produktionsneddragningar i OPEC-länderna inträffa när produktionen från Irak och Kuwait successivt Bilaga I:1.1 återkommer på marknaden. Till detta ska läggas att en förväntad lagerneddragning av olja ytterligare späder på utbudet.

Diagram 2:1 BNP-tillväxt i Förenta Staterna, Japan och Västeuropa, 1989-1992. Årlig procentuell förändring

Procent

| masa | FA 1989

Ad deres Nesse

0 1990

4 + M199t fö NIST

3. Kl 1992 Ö BZ

N AA N

2 d. 4 oss - N BZ Nunn

1 AS orennnn AN -£Z

MA N

Förenta staterna Japan Västeuropa

Källor: OECD och finansdepartementet

Krigsslutet vid Persiska viken och det lägre oljepriset kommer inte

enbart ge positiva effekter på realinkomster, räntor och prisutvecklingen, utan väntas också medföra en återhämtning av konsumenternas och

näringslivets förtroende. Ytterligare en faktor som talar för en snar

återhämtning är att företagen - till skillnad från tidigare nedgångar - inte

genomfört stora lageruppbyggnader. Detta innebär att produktionen

mycket snabbare än vid tidigare avmattningar kan skjuta fart när efterfrågan ökar.

Av stor vikt för den internationella konjunkturen är att vändpunkten i

den amerikanska ekonomin sannolikt nås redan i år. Exporten gynnas av

såväl den svaga dollarn som stark efterfrågan i Japan och Tyskland. Även den inhemska efterfrågan väntas återhämtas, stimulerad av dels den lättnad i penningpolitiken som genomförts sedan våren 1989, dels av en återhämtning av förtroendet till följd av krigsslutet.

Även i Kontinentaleuropa väntas konjunkturdämpningen bli relativt

måttlig. Tillväxten avtar ytterligare i år för att åter öka 1992, stimulerad av en fortsatt stark efterfrågan från Tyskland samt tilltagande efterfrågan från Nordamerika. Till detta ska läggas att de skattehöjningar som

planeras i Tyskland kommer att bidra till en bättre balans mellan finansoch penningpolitiken. Därigenom skapas förutsättningar för ett minskat

tryck på räntesidan, vilket gynnar också en rad övriga kontinentaleuropeiska länder.

En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling i världsekonomin de närmaste två åren är en fortsatt god tillväxt i Japan och Tyskland. I Japan Bilaga 1:1.1 verkar f.n. penningpolitiken återhållande på tillväxten, främst genom dämpade investeringar. Motorn i expansionen kommer även under 1991

och 1992 vara inhemsk efterfrågan, men tyngdpunkten förskjuts från

investeringar till privat konsumtion. Även i Tyskland driver den inhemska efterfrågan på tillväxten. Expansionen förväntas dock mattas av bl.a. som en följd av en stramare ekonomisk politik som förs för att

begränsa inflationstrycket i ekonomin. Den förutsedda återhämtingen av tillväxten i OECD-området kommer tillsammans med minskade transportrisker till följd av Gulf-krigets upplösning samt återuppbyggnaden av Irak och Kuwait stimulera den

internationella handeln. Även en stark investeringsefterfrågan i Tyskland talar för en gynnsam handelsutveckling.

De lägre oljepriserna samt en förväntad lugn utveckling på övriga råvarumarknader i kombination med dämpningen av den internationella konjunkturen talar för att inflationen faller tillbaka från 590 1990 till

4,52 1991 och 496 1992.

Tabell 2:2 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

rlig procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 De sju stora länderna

Norden

I Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet

Givetvis kan man inte utesluta att utvecklingen kan bli mindre gynnsam

än vad som antagits ovan. Det är t.ex. möjligt att inte hela effekten av den strama penningpolitik som förts i en rad kontinentaleuropeiska länder

ännu slagit igenom fullt ut. Vidare skulle ytterligare - icke nu förutsedda - kostnader i samband med den tyska återföreningen kunna leda till att

penningpolitiken i Tyskland stramas åt ytterligare, vilket tvingar övriga

EMS-länder att följa med i en ränteuppgång. Detta skulle kunna leda till att avmattningen i de kontinentaleuropeiska länderna blev djupare och

längre.

Ytterligare ett osäkerhetsmoment rör svagheter i det finansiella

systemet i Förenta staterna och Japan. I dessa länder har det funnits Bilaga I:1.1

farhågor för att en alltför restriktiv kreditgivning från bankernas sida skulle kunna leda till en nedåtgående spiral för ekonomierna. I Förenta staterna verkar dock minskningen av kreditgivningen i första hand vara

en naturlig följd av lågkonjunkturen, snarare än uttryck för en överdriven försiktighet från bankernas sida beroende på svagheter i banksystemet. Ett annat osäkerhetsmoment de närmaste åren är att det globala

sparandet kan visa sig vara för litet för de investeringsbehov som föreligger. En mer utdragen och kostsam omstruktureringsprocess i

Östeuropa kan leda till ökad efterfrågan på kapital. Även återuppbyggnaden av Irak och Kuwait leder till ökat finansieringsbehov. Samtidigt

minskar de tyska och japanska sparandeöverskotten. Risk finns därför att det globala sparandet inte kan mäta sig med efterfrågan på kapital. Detta kan leda till stigande realräntor och därmed begränsa investeringsaktiviteten.

2.2. Länderöversikter

Förenta staterna

Expansionen i den amerikanska ekonomin har gradvis dämpats sedan

början av 1989. I slutet av fjolåret föll totalproduktionen. Mätt mellan årsgenomsnitten 1989 och 1990 uppgick tillväxten till ca 194. Samtidigt steg inflationen successivt till drygt 676 i december i fjol.

Även under första kvartalet i år föll produktion och efterfrågan, och

ekonomin är nu inne i en regelrätt lågkonjunktur. För enskilda konjunk-

turindikatorer såsom industriproduktion, sysselsättning, påbörjade husbyggen och ledande indikatorer var utvecklingen negativ under första kvartalet.

Trots att den nedåtgående trenden i ekonomin ännu inte brutits är det flera faktorer som talar för att vändpunkten nås relativt snart. Mot bak-

grund av att krisen i Gulfen var en viktig orsak till det kraftiga fallet i konsumenternas framtidstro, kan de allierades snabba seger i kriget ge

upphov till en lika dramatisk återhämtning av förtroendet. Dessutom bidrar den nedgång i oljepriserna som skett till att höja realinkomsterna, vilket ger en positiv impuls till den privata konsumtionen.

Den sammantagna effekten av penning- och finanspolitiken talar också

för att lågkonjunkturen snart ska vara överstånden. Det rekordstora

underskottet i den federala budgeten förhindrar visserligen finanspolitiska

åtgärder i syfte att generellt stimulera efterfrågan. Finanspolitiken väntas få en viss kontraktiv effekt både i år och nästa år. Trots nedskärningarna i de offentliga utgifterna väntas dock dessa totalt sett fortsätta att växa, eftersom en stor del av dem regleras automatiskt utan att nya beslut

behöver fattas. Det federala budgetunderskottet beräknas sålunda öka till 318 miljarder dollar (5,70 av BNP) innevarande budgetår, att jämföra med ett underskott på 220 miljarder föregående budgetår. Från och med nästa budgetår väntas underskottet kunna reduceras.

Penningpolitiken däremot har en expansiv inriktning. Den lättnad som

Federal Reserve genomfört i olika steg sedan våren 1989 har tillsammans med avmattningen i efterfrågan på krediter lett till att realräntan numera Bilaga I:1.1 är mycket låg. Detta borde så småningom få positiva effekter på de räntekänsliga delarna av ekonomin såsom företagens investeringar, hushållens köp av varaktiga varor samt bostadsbyggande. Bostadsbyggandet ligger för övrigt på en historiskt mycket låg nivå.

Den skiljaktiga penningpolitiska inriktningen mellan å ena sidan USA och å andra sidan Japan och Tyskland har lett till att den tidigare positiva räntemarginalen till dollarns fördel har blivit kraftigt negativ. Detta har bidragit till en gradvis depreciering av dollarn under 1990, vilket har gjort amerikanska varor mycket konkurrenskraftiga både på export- och hemmamarknaden. Då dessutom efterfrågan fortsatt expanderar i framför allt Tyskland och Japan, kan den amerikanska nettoexporten väntas fortsätta att bidra starkt till tillväxten.

Ett annat viktigt skäl till att konjunkturen troligen snart vänder uppåt är att företagen - till skillnad från tidigare nedgångar - gradvis har avvecklat sina lager i förväntning om att efterfrågan skulle dämpas. Det innebär att produktionen tidigt kan väntas ta fart igen när orderingången förbättras.

Sammantaget förutses sålunda den amerikanska konjunkturen vända uppåt ganska snart. Tillväxten väntas gradvis tillta under andra halvåret i år och nästa år. Mätt mellan årsgenomsnitten innebär det en ungefär oförändrad totalproduktion i år och en tillväxt på ca 2 3/4970 nästa år. Inflationen väntas dämpas till 592 i år och 4 1/22 nästa år. Den viktigaste förklaringen till att inflationsutsikterna ser ljusare ut nu än för bara några månader sedan är nedgången i oljepriserna.

Japan

Produktionstillväxten i Japan var fortsatt mycket stark 1990. Preliminärt ökade BNP med ca 5 1/24. De främsta drivkrafterna bakom expansionen var den privata konsumtionen och företagens investeringar. Under senare delen av 1990 kom ekonomin in i en lugnare konjunkturfas, men tillväxten förutses åter tillta 1992.

Den långa och kraftiga expansionen under de senaste åren har medfört tendenser till överhettning i ekonomin. Det är framför allt bristen på arbetskraft som utgör den viktigaste flaskhalsen. Det ansträngda läget på arbetsmarknaden, i kombination med en kraftig penningmängdsökning under senare år samt ett högt kapacitetsutnyttjande, bidrog till att inflationen förra året steg till 32. Penningpolitiken är mot denna bakgrund fortsatt stram, vilket under 1990 resulterade i stigande räntor och en appreciering av yenen mot dollarn. Oljeprisökningarna under hösten 1990 spädde på prisökningarna endast marginellt, eftersom de till stor del kompenserades av yenens appreciering.

Det japanska bytesbalansöverskottet fortsatte att reduceras under 1990. Exporten dämpades beroende på inhemska utbudsrestriktioner samt en ökad substitution av export till utlandsbaserad produktion. Samtidigt ökade importen kraftigt till följd av den starka inhemska efterfrågan.

Ledande konjunkturindikatorer pekar mot en viss avmattning av aktiviteten under 1991. Orderläget har försämrats - särskilt i den privata Bilaga I:1.1 sektorn - konkurserna har ökat och bilförsäljningen har fallit på

hemmamarknaden. I kombination med minskad försäljning i Förenta

staterna har detta medfört att japanska biltillverkare planerar neddragningar av produktionen. Eftersom ca 1096 av arbetskraften - direkt eller

indirekt - är sysselsatta inom bilindustrin bidrar detta till en lättnad av arbetsmarknadsläget. Den lägre tillväxten under innevarande år är till stor del en effekt av

den förda penningpolitiken. En avmattning av företagens investeringar har inträtt, till följd av bl.a. höga lånekostnader och en mer restriktiv

kreditgivning från bankerna. Motorn i expansionen under de närmaste två åren förutses likväl vara inhemsk efterfrågan. Tyngdpunkten väntas

emellertid förskjutas från investeringar till privat konsumtion, som gynnas av lägre inflation, en god löneutveckling samt en fortsatt - om än långsammare sysselsättningstillväxt än tidigare.

Avmattningen av den inhemska efterfrågan kan väntas leda till en lägre importtillväxt, samtidigt som den förutsedda återhämtningen av främst

den amerikanska ekonomin under senare delen av 1991 gynnar exporten. Även = priseffekterna av yenens appreciering förutses bidra till att handels- och bytesbalansöverskotten ökar. I förhållande till BNP väntas

överskottet i bytesbalansen stabiliseras vid drygt 190. De japanska myndigheterna har klargjort att penningpolitiken kommer

att förbli stram så länge inflationstrycket i ekonomin kvarstår. Den dämpade tillväxten tillsammans med de lägre oljepriserna kan förväntas medföra en avtagande prisökningstakt under loppet av 1991. Förutsätt-

ningar skulle då skapas för en viss lättnad av penningpolitiken. Även

finanspolitiken, som under en rad av år varit inriktad på att konsolidera

de statliga finanserna, väntas bli något mer expansiv under 1991 och 1992. Detta kan bl.a. komma till uttryck i en ökning av de offentliga

investeringarna - i enlighet med den s.k. SIH-överenskommelsen med Förenta staterna. |

Sammantaget förutses tillväxten dämpas till knappt 492 i år för att

därefter öka något 1992. Inflationen väntas uppgå till ca 32 i år och

2 1/27 nästa år.

Västeuropa

BNP-tillväxten i Västeuropa uppgick till inte fullt 36 1990. Tyskland fortsätter att fungera som motor i den europeiska konjunkturen. Den

ekonomiska utvecklingen i regionen stimuleras även fortsättningsvis av

förverkligandet av EGs inre marknad och den vidare integrationen mellan EG och EFTA. De ekonomiska förutsättningarna för Europa påverkas

vidare av återföreningen mellan de båda tyska staterna. Den samlade efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål väntas fortsätta att öka kraftigt i det tidigare Östtyskland. De positiva effekterna av den snabbt växande tyska efterfrågan motverkas dock delvis av att också

övriga EMS-länder fått vidkännas ett högt ränteläge och en appreciering

av valutorna mot dollar och yen med försvagad konkurrenskraft som följd. Bilaga I:1.1

Den ekonomiska tillväxten i Tyskland uppgick till drygt 4 1/22 1990, vilket är den snabbaste uppgången sedan mitten av 1970-talet. Det var främst den inhemska efterfrågan som ökade i en snabb takt. Den privata konsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar, «stigande sysselsättning samt goda löneökningar. Dessutom ledde den tyska valutaunionen till en köprusch efter västtyska varor. Exporttillväxten dämpades under året mot bakgrund av vikande konjunkturer på viktiga exportmarknader som Förenta staterna och Storbritannien. Överskottet i bytesbalansen minskade till knappt 75 miljarder D-mark 1990, att jämföra med ett överskott om drygt 100 miljarder året innan.

Trots den snabbt ökande efterfrågan och högre oljepriser begränsades inflationen till 2,72 1990. Importpriserna, exklusive olja, låg relativt stabila, beroende på att D-marken apprecierades under året.

Utvecklingen av flera konjunkturindikatorer pekar på att konjunkturen nu har passerat sin topp. Orderingången till tillverkningsindustrin har sjunkit, detaljhandeln - som slog rekord förra året - visar på en lägre omsättning och enkäter anger att allt fler företag väntar sig en konjunkturdämpning de närmaste månaderna.

Uppskattningar av kostnaderna för återföreningen mellan de båda tyska staterna har under 1990 reviderats upp vid flera tillfällen, och det kan inte uteslutas att ytterligare revideringar blir nödvändiga. Enligt budgetförslaget för 1991 beräknas underskottet i statsbudgeten uppgå till ca 52 av BNP. Utan de förslag till skattehöjningar som regeringen presenterat skulle underskottet bli betydligt större. Skattehöjningarna motsvarar ungefär 1746 av BNP vardera året i år och nästa år. Budgetunderskottet ska i huvudsak finansieras på kapitalmarknaderna och detta har i sin tur inneburit ett starkt tryck uppåt på de tyska räntorna.

Ett högt kapacitetsutnyttjande, höga lönekrav och fortsatt stark inhemsk efterfrågan utgör sammantaget ett klart inflationshot i den tyska ekonomin. Trots redan höga räntor i Tyskland stramades penningpolitiken åt ytterligare i februari. Delvis som ett resultat av den strama penningpolitiken är D-marken nu en av de starkaste valutorna inom EMS.

Sammantaget beräknas den ekonomiska tillväxten i Tyskland uppgå till 2 3/40 1991 och 2 1/26 1992. Ekonomin kommer fortsatt att belastas hårt av kostnaderna för att bygga upp de östra delarna. Samtidigt ger emellertid enandet goda tillväxtmöjligheter både för industri- och bostadsinvesteringar. Exporten förutses komma att dämpas under prognosperioden mot bakgrund av den starka D-marken och en svag utveckling av exportmarknaderna. Detta bidrar i sin tur till en ytterligare minskning av bytesbalansöverskottet.

Ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande och en stark inhemsk efterfrågan kan tillsammans med de nyligen beslutade skattehöjningarna väntas dra upp inflationen till ca 3 1/296 både 1991 och 1992.

Tillväxten i Frankrike avtog markant under senare delen av 1990 och uppgick för helåret till ca 2 3/42. Det var främst privata investeringar, exporten samt - under årets senare del - privat konsumtion som dämpa-

förlust av marknadsandelar - delvis på grund av dollarns kraftiga Bilaga I:1.1 depreciering - ledde till en avmattning av exporten. Den privata konsumtionen dämpades på grund av konsumenternas sjunkande framtidstro till följd av Gulf-krisen samt att sysselsättningsökningen avstannade och hushållssparandet ökade. Konsumentpriserna steg med ca 3 1/22 under 1990, och arbetslösheten uppgick till ca 92.

Penningpolitiken var fortsatt stram under förra året. Med francen i nedre delen av EMS-bandet är möjligheterna för en lättnad av penningpolitiken begränsade. Finanspolitiken väntas förbli neutral eller svagt expansiv under prognosperioden.

Tillväxten beräknas fortsätta dämpas i år till ca I 1/20 mätt mellan årsgenomsnitten. Efter ett inledande svagt halvår väntas emellertid BNP öka igen under resten av prognosperioden för att 1992 öka med i genomsnitt ca 2 1/42. Det är en fortsatt svag ökning av de privata investeringarna och av exporten samt en inledningsvis måttlig ökning av privat konsumtion som bidrar till den låga tillväxten under första halvåret i år. Höga realräntor, svag efterfrågan och stora lager verkar återhållande på investeringarna. De privata investeringarna beräknas emellertid återhämta sig i takt med en gradvis tilltagande inhemsk och utländsk efterfrågan, främst i Förenta staterna, samt att varulagren anpassas.

Privat konsumtion dämpas inledningsvis främst som en följd av att sysselsättningen väntas fortsätta sjunka under årets inledande del. Under resten av prognosperioden bedöms dock sysselsättningen stabiliseras och möjligen öka något. Tillsammans med konsumenternas ökade framtidstro och ett något minskat sparande väntas detta bidra till en gradvis tilltagande ökning av privat konsumtion. Konsumentpriserna beräknas .stiga med ca 376 1991 och 1992.

Tillväxten i Storbritannien dämpades kraftigt 1990, till ca 190 i genomsnitt för året. Under andra halvåret gick totalproduktionen tillbaka. Det var huvudsakligen fallande privata investeringar - främst bostadsinvesteringar - och dämpad privat konsumtion som bidrog till avmattningen. Nedgången i de privata investeringarna är bl.a. en konsekvens av det höga ränteläget och det låga kapacitetsutnyttjandet. Avtagande sysselsättning och ökat hushållssparande bidrog till avmattningen av den privata konsumtionen. Den svaga inhemska efterfrågan i kombination med viss uppgång i exporten ledde till en förbättring av externbalansen. Konsumentpriserna steg med knappt 102 förra året, och arbetslösheten ökade under senare delen av året till ca 6,52.

Penningpolitiken var fortsatt stram i syfte att komma tillrätta med inflationen. Under de första 4 månaderna 1991 sänktes dock basräntan vid 4 tillfällen med sammanlagt 2 procentenheter. Ytterligare lättnader i penningpolitiken är sannolikt att vänta i takt med att prisstegringsstakten avtar. Det penningpolitiska manöverutrymmet begränsas dock av pundets deltagande i växelkurssamarbetet i EMS. Budgeten som lades fram i mitten av mars var neutral.

Den ekonomiska tillväxten bedöms bli fortsatt mycket svag under första balvåret 1991, med negativa tal under första kvartalet. Mätt mellan

årsgenomsnitten beräknas BNP minska med ca 1 1/22 1991 och därefter öka med knappt 270 1992. Det är fortsatt fallande investeringar och Bilaga I:1.1 kraftigt dämpad privat konsumtion som huvudsakligen bidrar till den svaga utvecklingen i år. Löneökningar på 8 å 972 och fortsatt svag

produktivitet torde resultera i ytterligare försämrad konkurrenskraft för

de brittiska företagen under större delen av 1991. Fortsatta reallöneökningar bidrar - trots sjunkande sysselsättning och ökat hushållssparande till att den privata konsumtionen stiger, om än i mycket svag takt under

årets första hälft. Under senare delen av 1991 bedöms utvecklingen vända i den brittiska

ekonomin. Ökad inhemsk och internationell efterfrågan - främst i Förenta

staterna - i kombination med små varulager och lågt kapacitetsutnyttjande bedöms bidra till en ökning av industriproduktionen. Under årets andra hälft väntas fallet i privata investeringar upphöra för att under återstoden

av prognosperioden ersättas av en svag ökning. Återhämtningen i ekonomin kan ske i kombination med stora produktivitetsvinster, eftersom industriproduktionen ökar samtidigt som antalet sysselsatta i industrin fortsätter att sjunka. Löneanspråken beräknas gradvis anpassa sig till den lägre inflationstakten och till den högre arbetslösheten, vilket tillsammans med höjd produktivitet så småningom kan leda till stärkt konkurrenskraft.

Konsumentpriserna beräknas stiga med ca 6 1/26 1991 och oa 57

1992.

Norden Tillväxten i de nordiska länderna har under de senaste åren varit lägre än i övriga Västeuropa. Detta väntas fortsätta under de närmaste två åren. Två olika förlopp kan särskiljas mellan å ena sidan Danmark och Norge -

med fortsatt återhämtning av tillväxten, låg inflation samt positiv externbalans - och å andra sidan Finland med negativ tillväxt och stort

underskott i bytesbalansen.

Efter flera år av fallande privat konsumtion och investeringar i Danmark och Norge ökar nu den inhemska efterfrågan. BNP-tillväxten stannade förra året på drygt 196 i Danmark och 1 3/47 i Norge (1 1/42

i fastlandsekonomin). I båda länderna bidrar utrikeshandeln positivt till

produktionstillväxten. En fortsatt ökning av produktionstillväxten förutses under prognosperioden i båda länderna, till vilket inhemsk efterfrågan kommer att bidra i ökande grad. I Finland inträffade förra året en dramatisk dämpning av den starka, investeringsledda tillväxten. En viktig förklaring till denna utveckling är

att det höga ränteläget fått större effekt än väntat på både konsumtion och

investeringar. Hushållens höga skuldsättning verkade dämpande på den privata konsumtionen. Den tidigare starka exporten väntas minska i år

som en följd av försvagad konkurrenskraft och vikande utlands-

marknader. Sammantaget beräknas BNP falla med ca 1 1/29 i år efter

att 1990 ha ökat endast marginellt.

Prisutvecklingen har varit gynnsam i Danmark och Norge, med

konsumentprisökningar 1990 på 2,7 respektive 42. En viktig orsak är låga lönekostnadsökningar, och för Danmarks del även en stigande Bilaga 1:1.1 effektiv kronkurs och sänkta avgifter. Resultatet är en fortsatt förbättring av den internationella konkurrenskraften.

I Finland har priser och löner de senaste åren stigit snabbare än i konkurrentländerna. Detta har försämrat konkurrenskraften. Den finska

inflationstakten har dock dämpats som en följd av svagare konsumtions-

efterfrågan och fallande bostadspriser. Konsumentpriserna väntas öka

med ca 4 1/24 i år. Lönekostnadsutvecklingen begränsas av det s.k Kallio-avtalet, som innebär låga nominella löneökningar fram till början

av 1992. I år väntas en förbättring av konkurrenskraften genom en anpassning av löneökningarna i linje med det försämrade ekonomiska

läget.

I de nordiska länderna har genomgående förts en stram ekonomisk

politik. I Danmark bedrivs fortsatt en stram finanspolitik för att minska budgetunderskottet och konsolidera överskottet i bytesbalansen. En viktig

målsättning är att hålla kostnadsutvecklingen lägre än i omvärlden för att

på längre sikt lösa landets balansproblem. I Norge innebär 1991 års

budget att finanspolitiken ges en mer expansiv prägel. En sänkning av

arbetslösheten är ett huvudmål för arbeiderpartiregeringens ekonomiska

politik. För att betona vikten av en låg kostnads- och prisutveckling knöts den norska kronan i oktober 1990 ensidigt till en ecu-korg.

I Finland har de senaste två åren förts en stram ekonomisk politik i syfte att bromsa försämringen i externbalansen, dämpa inflationen och

öka sparandet. Penningpolitiken har sedan revalveringen och räntehöjningen 1989 präglats av stramhet. Genom utgiftsautomatik hotar det tidigare budgetöverskottet att förbytas i ett underskott, och koalitions-

regeringen lade tidigare i år fram ett sparpaket omfattande 1,3 miljarder mark.

I Danmark ledde den starka exportutvecklingen, framför allt till den tyska marknaden, till att bytesbalansen förra året uppvisade ett överskott för första gången sedan början av 1960-talet. Under prognosperioden väntas exporten fortsätta att utvecklas starkt, trots en viss dämpning i år

som en följd av apprecieringen av den danska kronans effektiva kurs

under 1990. Genom en fortsatt gynnsam utveckling av exporten av

traditionella varor samt av det förbättrade bytesförhållandet som följde på de högre oljepriserna uppnådde Norge förra året ett överskott i bytesbalansen på 16 miljarder kr. Fastlandsekonomin visade dock ett ökande handelsbalansunderskott. Trots sämre bytesförhållanden väntas tillväxten i exporten av traditionella varor bidra till fortsatt positiv

externbalans i Norge.

Den finska exporten minskade under slutet av 1990 som en följd av försämrad konkurrenskraft och vikande exportmarknader i Västeuropa. Det tidigare omfattande handelsutbytet med Sovjetunionen fortsatte att minska genom clearing-handelns upphörande 1990. Minskad importefterfrågan har lett till att underskottet i bytesbalansen stabiliseras kring 49

av BNP.

För 1992 förväntas Danmark och Norge få en fortsatt positiv utveck-

ling av inhemsk efterfrågan och en gynnsam prisutveckling. Fortsatt god exporttillväxt bidrar till en BNP-tillväxt på 1 3/42 i Danmark. Olje- Bilaga I:1.1 sektorn bidrar under prognosperioden i mindre utsträckning till tillväxten i Norge på 2 1/22. I Finland väntas inflationen stabiliseras kring 42 1992, och landet förutses få en måttlig, exportledd återhämtning av tillväxten.

Östeuropa

Länderna i öst befinner sig nu i en djup lågkonjunktur. I de länder där reformansträngningarna är som starkast, dvs. Polen, Ungern och Tjeckoslovakien, har de påbörjade reformerna i sig bidragit till omfattningen av nedgången. Men även de länder där reformverksamheten hittills varit svag befinner sig i en kraftig ekonomisk tillbakagång. I Sovjetunionen, Bulgarien och Rumänien har bristen på reformer varit en viktig orsak till tillbakagången. För alla länderna bidrar interaktionen mellan länderna till störningar i handeln och sammanbrottet i SEVsystemet starkt till nedgången. Lågkonjunkturen har emellertid ännu inte nått sin botten. Den ekonomiska aktiviteten kommer med stor sannolikhet att fortsätta att falla även under 1991 i alla länder i regionen med stigande arbetslöshet som följd. I Polen och Ungern förväntas nedgången vara mindre accentuerad, medan den kan komma att förvärras i övriga länder i Central- och Östeuropa. Inflationen kommer troligen att accelerera kraftigt i regionen under 1991.

Industriproduktionen beräknas ha minskat med ca 1596 i Central- och Östeuropa under 1990. Två bidragande orsaker till denna kräftgång har varit störningar i leveranser av sovjetisk olja samt förlusten av f.d. DDR som viktig exportmarknad. Fallet i nationalinkomst/BNP beräknas ha varit mindre. Detta kan tolkas som att en strukturanpassning är på gång eftersom det tycks vara de mest energi- och materialslukande näringsgrenarna som är värst drabbade. Å andra sidan ligger arbetslösheten i flertalet av länderna på låg nivå än så länge, vilket antyder att de största anpassningarna knappt har inletts. Inflationstakten accelererade under 1990 till följd av prisreformer och ett högre oljepris, och ligger nu generellt på höga nivåer.

Tabell 2:3 Nyckeltal för Central- och Östeuropa samt Sovjetunionen 1990

rlig procentuell förändring

Källor: Östekonomiska institutet och Internationella valutafonden.

och f.d. DDR) minskade kraftigt under 1990. Ttll största delen hänför Bilaga I:1.1 sig nedgången till handeln mellan SEV-länderna. Handelsutbytet mellan dessa länder föll med ca 152. Handeln med marknadsekonomierna resulterade i minskad export och ökad import med 2 respektive 846. De ledande reformekonomierna - Polen och Ungern - ökade dock kraftigt värdet av sin export till marknaderna i väst.

Nedgången i handeln för regionen som helhet förväntas fortsätta under 1991. Detta beror främst på vissa yttre faktorer. Comecon-handelns övergång till handel i konvertibel valuta till världsmarknadspriser fr.o.m. den 1 januari 1991 innebär dels en försämring av bytesförhållandet i handeln med Sovjetunionen, dels förlust av traditionellt viktiga exportmarknader. Oljeprisfallet blir dock en välkommen lättnad för dessa energiintensiva ekonomier. Besvärande utlandsskulder och låg kreditvärdighet - som sätter mycket snäva gränser för nyupplåning på de internationella kreditmarknaderna - innebär emellertid att det blir fortsatt svårt att finansiera en ökad import från väst.

På kort sikt blir sannolikt reformeringen av Central- och Östeuropa och Sovjetunionen av ringa direkt betydelse för industriländerna. Exporten till dessa ekonomier är nämligen liten och de befinner sig samtidigt i en lågkonjunktur med starka restriktioner på handels- och skuldsituation.

3¶Utrikeshandeln

Bilaga I:1.1

3.1¶Exporten

Marknadstillväxt och marknadsandelar Från en svag dämpning i konjunkturen inom OECD-området under 1989 och större delen av förra året blev nedgången relativt kraftig under fjärde kvartalet 1990. Produktionen minskade i en rad industriländer och

utsikterna för 1991 försämrades. En dämpning i efterfrågan på konsum-

tions- och investeringsvaror drog ned världsmarknadstillväxten. Kriget vid Persiska viken och den oljeprisuppgång det medförde bidrog till att avmattningen i OECD-ekonomierna förstärktes. Ökningstakten i importen

av bearbetade varor till Sveriges viktigaste avsättningsmarknader inom OECD beräknas falla ytterligare i år, till knappt 3 1/27. | Den svaga konjunkturen i särskilt USA, Storbritannien och Finland väntas vända under 1991 (se kapitel 2). De lägre oljepriserna jämfört med förra året och de ljusare utsikterna för bl.a. USA och Storbritannien

efter vapenvilan med Trak, påskyndar den ekonomiska återhämtningen i dessa länder. En fortsatt god efterfrågan i framför allt Tyskland och Japan motverkar en kraftigare försämring av marknadstillväxten inom

OECD. Nya konkurrenter har emellertid vunnit marknadsandelar i

OECD-området, vilket förklarar en del av marknadsandelsförlusterna för

svensk export under de senaste decennierna.

De s.k. DAE-länderna (Dynamic Asian Economies) - Hongkong,

Singapore, Sydkorea och Taiwan - har växt i betydelse både som exportmarknader och leverantörer. De vann andelar på Sveriges största avsättningsmarknader, särskilt under 1980-talet, för verkstadsprodukter. Deras sammanlagda andel av varuimporten till Norden mer än fördubblades till nära 37, se tabell 3:1. Deras marknadsandel i Nordamerika växte också kraftigt, från ca 6 1/26 1980 till nära 1226 1989. I Japan uppgår

deras marknadsandel till ca 134.

Japan har också fått ökad betydelse för svensk export under 1980talet, men andelen av varuexporten som går dit är fortfarande liten, ca 22. Det långa avståndet, den hårda konkurrensen och kraftfulla

penetreringen från de mer näraliggande länderna är några faktorer som

gjort det svårare för Sverige att öka exporten till Japan. Den begränsade svenska exporten dit kan även bero på att svenska företag inte satsat

tillräckligt på denna marknad. Exporten av bearbetade varor från Sverige till OECD steg med knappt

1986 under 1990. Ökningstakten avtog successivt från det kraftiga

uppsvinget under 1983-1984 då den låg på drygt 1372 per år. Förutom den gynnsamma effekten på exporten av devalveringarna 1981 och 1982. tog marknadstillväxten fart och steg med sammanlagt 2076 under 1983-

1984.

Den internationella konjunkturen väntas åter vända uppåt mot slutet av

1991. Marknadstillväxten för bearbetade varor i OECD beräknas uppgå till drygt 5 1/22 nästa år.

3 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga E 11

Tabell 3:1 Sydostasiatiska DAEs andelar av den totala varuimporten till några

marknader

Bilaga I:1.1

Procent

Anm: Med Sydostasiatiska DAEs avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan. Källa: OECD

Den svenska exportens varusammansättning bidrog också till att dämpa exporten under 1990. Den svagare efterfrågan på investerings- och insatsvaror till industrin i omvärlden förklarar en stor del av försämringen i exporten. Omkring 1746 av varuexporten utgörs av investeringsvaror och ca 534 av insatsvaror. Exporten av maskiner, som utgör ca 1772 av varuexporten, gick fortfarande relativt bra under 1990, men väntas nu försämras under året då maskininvesteringarna avtar. Exportorderingången för bl.a. transportmedel och stål avtog markant redan under förra året. Dessa varugrupper svarar tillsammans för ca 1996 av Sveriges totala varuexport.

Stålexporten från Sverige tappade andelar av EG:s konsumtion av handelsfärdigt stål under 1988-1989. Sveriges export av järn och stål totalt tycks emellertid ha upprätthållit sin världsmarknadsandel, åtminstone fram t.o.m. 1989. Exporten av stål från Sverige minskade med ca 847 i värde förra året, mest till följd av fallande priser. Exportvolymen var nära oförändrad jämfört med f.g. år.

Sveriges export av vägfordon tappade världsmarknadsandelar under 1988-89, och sannolikt även under förra året, i den ökade konkurrensen från bl.a. japanska bilproducenter. Volvo tappade t.ex. marknadsandelar för personbilar i Västeuropa under de senaste åren. På USA-marknaden gick det bättre, där Volvo vann andelar under 1988, som sedan höll sig relativt stabila. I Sverige steg Volvos marknadsandelar för personbilar fr.o.m. 1989.

Sveriges andel av OECD:s totala export av vägfordon har uppgått till ca 324 under de senaste åren, men en tendens till andelsförluster märks fr.o.m. 1988. Exporten av vägfordon från Sverige minskade med 27 under 1990. Det var en kraftig nedgång för lastbilsexporten som främst bidrog till detta. De svenska exportpriserna för bilar steg svagt med ca 2 1/24. Exportvolymen skulle därmed ha minskat med drygt 42.

Verkstadsindustrin totalt tappade också marknadsandelar i Västeuropa under förra året. Medan Europamarknaden ökade med 11946 (löpande priser, SEK) steg den svenska exporten av verkstadsprodukter dit med drygt 424. Mellan 1988 och 1990 tappade verksiadsindustrin 10946 av sin andel av de västeuropeiska konkurrenternas export till marknaderna i Europa samt USA, Kanada och Japan. Räknat som andel av den totala marknaden i dessa länder för verkstadsprodukter, d.v.s. både hemma-

marknadsandelar, t.ex. i Norden, USA och Japan. Verkstadsindustrin Bilaga I:1.1

tycks därmed ha hävdat sig bättre i konkurrensen med hemmaproduktionen på exportmarknaderna än i konkurrensen med andra leverantörs-

länder.

Tabell 3:2 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor Procentuell förändring

1988 1989 1990 1991 1992 Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder 7,2 6,5 4,7 3,4 5,7 Totalt 8,1 7.3 5,2 4,0 6,3 Priser 14 OECD-länders 1,6 3,6 3,3 3,7 3,5

importpriser, SEK Svenska exportpriser 5,0 6,1 2,0 2,9 3,2 Relativpris 3,3 2,4 -1,3 -0,8 -0,3 Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder -4,1 -5,5 -3,6 -3,6 -2,1 Totalt -3,5 -5,2 -4,3 -3,8 -2,3 Exportvolym 14 OECD-länder 2,8 0,6 0,9 -0,3 3,5 Totalt 4,3 L7 0,7 0,0 3,9 Anm: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs samman på motsvarande sätt. Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Världsmarknaden för bearbetade varor växte med ca 54 1990, medan svensk export av dessa varor steg med knappt 196. Därmed tappade

Sverige drygt 4946 av sina världsmarknadsandelar. I år beräknas an-

delsförlusterna bli ungefär lika stora. Nästa år förbättras förutsättningarna

för den svenska exporten och marknadsandelsförlusterna halveras till

drygt 220. De fortsatta andelsförlusterna förklaras emellertid fortfarande av en relativt svag återhämtning i efterfrågan på varor som väger tungt i exporten samt relativprisökningen under åren 1987-1989, som inverkar

negativt på marknadsandelarna under en följd av år.

Råvaruexporten, med en stor andel pappersmassa, försämrades också under 1990. Massaexporten minskade med 776 i volym och massapriserna med lika mycket. Konkurrensen från främst nordamerikanska massaproducenter ökade på huvudmarknaderna i Västeuropa. Sveriges massaindustri tappade omkring 24 av sin marknadsandel där under förra

året. Medan amerikanska företag kunde sälja massa till en relativt låg

dollarkurs, sålde europeiska leverantörer i de relativt dyrare lokala valutorna D-mark, pund eller franska franc. I år försämras emellertid de

nordamerikanska exportörernas konkurrenskraft då dollarkursen stigit.

varor till 14 OECD-länder

Bilaga I:1.1

Index 1980=100

/ i Relativp

ot

80 Fre La

1980 1982 10 Ko Mm > 1986 1988 1990 1992

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Konkurrenskraft Under 1990 steg de viktigaste konkurrentländernas exportpriser för bearbetade varor snabbare än de svenska räknat i gemensam valuta. De svenska exportföretagen höll medvetet tillbaka sina prisökningar för att motverka marknadsandelsförlusterna, men gynnades också av växelkursutvecklingen. Den svenska kronan deprecierades konkurrentvägt med närmare 276 under året till följd av i första hand dollarns nedgång och D-markens uppgång. Relativprisökningarna under tidigare år bidrog emellertid även under förra året till marknadsandelsförluster.

I år räknar vi inte med någon draghjälp från dollarkursen. Enligt ett tekniskt antagande har vi låst den vid en dagskurs för resten av året, vilket ger en genomsnittskurs för 1991 på 6,07 kr. per U.S. dollar. Därmed apprecieras dollarn med 2,67 från 1990. Kronan deprecieras ändå konkurrentvägt med knappt 196 1991.

Under 1990 steg industrins lönekostnad (timlön inkl. sociala avgifter) med drygt 10 1/26 och produktiviteten med bara 1/26. Enhetsarbetskostnaden ökade sålunda med ca 10726. Motsvarande ökning i de viktigaste konkurrentländerna uppgick till knappt 36. Kronans effektiva depreciering med nära 24 medförde emellertid att den relativa kostnadsförsämringen begränsades till ca 57.

För produktivitetsutvecklingen används industristatistiken som källa eftersom den ger en tillförlitligare uppskattning än nationalräkenskaperna, se kapitel 13. Industristatistiken visar en högre produktivitetstillväxt för industrin än nationalräkenskaperna. För perioden 1984-89 var skillnaden hela 1,8 procentenheter i genomsnitt per år.

Under 1991 beräknas industrins enhetsarbetskostnader öka endast ca 1 Z snabbare än för konkurrentländerna räknat i gemensam valuta och i Bilaga I:1.1 årsgenomsnitt. Mätt under loppet av 1991 minskar istället industrins relativa enhetsarbetskostnader, med 3 47.

Under 1992 stärks industrins konkurrenskraft ytterligare. Produktiviteten beräknas öka med hela 32, vilket blir ungefär lika snabbt som för konkurrentländerna. Industrins enhetsarbetskostnader, räknat i årsgenomsnitt, stiger långsammare, med bara 1/24. Jämförelseländernas

ULC beräknas stiga med knappt 396 1992. Konkurrenskraften förbättras sålunda med 2 1/26 1992.

Denna bedömning innebär att konkurrenskraften vid utgången av 1992 är ca 670 bättre än i början av 1991.

Diagram 3:2 Industrins relativa arbetskraftskostnad per producerad enhet uppdelad på delkomponenter

ingex 1960=100

Relativ ULC,

140 4

130 4

Inn GEMENSAM...

valuta

Effektiv växelkurs :

60 ee ; — Ä— AA

1980 1982 1984 19865 1988 1390 1992

Källor: U.S. Department of Labor, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Svensk export Den totala varuexporten närapå stagnerade mätt i fasta priser mellan 1989 och 1990. Volymen beräknas även för 1991 bli närmast oförändrad. Först mot slutet av året gynnas exporten av en vändning uppåt i

efterfrågan på exportmarknaden. Nästa år beräknas varuexporten öka med knappt 376 i volym.

Exportens marknads- och produktsammansättning har även i år en

ogynnsam inverkan på den totala utvecklingen. Massa- och pappersin-

dustrin i Sverige präglas av fortsatta problem med bl.a. överkapacitet på

världsmarknaden och hårdare konkurrens. Konkurrenter i Västeuropa

gynnas av lägre produktionskostnader och priser på returpapper m.m. Bakom förra årets stora direktinvesteringar utomlands av svenska

skogsföretag låg främst motivet att komma närmare avsättningsmarknaderna och få ner produktionskostnaderna. Den ökade användningen av Bilaga I:1.1 returpapper som råvara gör det lättare att flytta produktionen utomlands.

Massapriserna väntas falla ännu kraftigare i år, med 2076, men exportvolymen stiger med 394 från den kraftiga nedgången under förra året.

Exporten av papper och papp ökar svagt med 1 1/20 i volym medan priserna minskar knappt.

Stålproduktionen beräknas minska ytterligare i år. Det hänger samman

med en uppbromsning i exporten till bl.a. USA, men också ökad

konkurrens från bl.a. Japan. Stålkonsumtionen väntas falla med 490 i

OECD-länderna under 1991, vilket hänger samman med nedgången i in-

vesteringstakten. Under året fortsätter stålpriserna att hållas nere p.g.a. den svaga efterfrågan, men en prisuppgång väntas mot slutet av året. Exporten av järn- och stålprodukter beräknas minska med 2 1/29 i

volym i år medan priserna endast ökar med ca 290 i genomsnitt. Exporten av verkstadsprodukter steg med knappt 196 i volym under

1990. Det gick särskilt dåligt för transportmedelsindustrin. Exporten av

maskiner var fortsatt relativt stark och växte ungefär lika mycket i värde

under 1990 som 1989. Under 1991 väntas även exporten av maskiner försämras, till följd av de avtagande maskininvesteringarna i omvärlden. Exporten av verkstadsprodukter (exkl. fartyg) beräknas minska med

1/20 i volym.

Tabell 3:3 Export av varor

Mdr Volymutveckling Prisutveckling

kr. procent per år procent per år

1989 1990 1991 1992 1990 1991

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

3.2¶Importen

Tillväxten i varuimporten sjönk markant under 1990. Första halvåret steg importvolymen med drygt 22 från föregående halvår, medan den föll med ca 6 1/24 under andra halvåret. Under fjärde kvartalet minskade importvolymen med ca 69 jämfört med motsvarande kvartal 1989. Mellan 1989 och 1990 minskade därmed varuimporten med 0,32. I första hand var det den avtagande investeringsaktiviteten, men också den svaga exporten, som verkade dämpande på importen.

Även importprisernas ökningstakt dämpades betydligt under förra året, från drygt 5960 1989 till ca 2 1/22 1990, trots de kraftiga prisökningarna på råolja och petroleumprodukter under andra halvåret.

Importvolymen av bearbetade varor minskade med ca 1/22 1990. Den

totala importvägda efterfrågan på bearbetade varor minskade med drygt 12. Detta indikerar att de svenska producenterna i någon mån fortsatte Bilaga I:1.1 att tappa marknadsandelar på hemmamarknaden. En förklaring är att hemmamarknadspriserna ökade snabbare än importpriserna.

Råoljeimporten ökade under 1990 med drygt 86 medan importen av petroleumprodukter minskade med 2 1/20 jämfört med 1989. Fallande bensinförbrukning och minskad bränsleförbrukning i industrin bidrog till den låga importen av petroleumprodukter. Importen av övriga råvaror minskade med ca 12 och fartygsimporten med hela 227.

Importvolymen av petroleumprodukter väntas öka med 872 1991. Dels återställs lagren efter neddragningen i höstas och dels ökar förbrukningen till föjd av en kallare vinter i år än förra året.

Under 1991 beräknas efterfrågan på importvaror i övrigt, utom fartygsimporten, minska ytterligare. Importpriserna totalt väntas bli ungefär oförändrade jämfört med förra året medan hemmamarknadspriserna fortsätter att stiga snabbare än importpriserna. Importen av bearbetade varor förutses minska ytterligare, med drygt 26, i samband med framför allt den kraftiga nedgången i industrins investeringar. Inte förrän nästa år väntas en återhämtning i importefterfrågan. Totalt beräknas varuimporten 1991 minska med knappt 19.

Den väntade importuppgången 1992 är främst hänförlig till bearbetade varor, genom att exporten bidrar till en ökad importefterfrågan. Importen av bearbetade varor bedöms öka med drygt 22. Importuppgången för övriga varor blir något svagare och varuimporten totalt växer därmed lite långsammare än för bearbetade varor, med knappt 27.

Tabell 3:4 Import av varor

Mdr Volymutveckling Prisutveckling

kr. procent per år procent per år

1989 1990 1991 1992 1990 1991 Bearbetade varor 250,2 -0,6 -2,3 2 , , Fartyg 4,7 -22,1 69,8 -7, BN Råolja 13,4 8,3 -2,0 2, tU Petroleumprodukter 9,4 -2,5 8,0 2 , — Övriga råvaror 38,5 -1,1 -1,4 1 , OONAN WO ODVOOARALV Summa varor 316,2 -0,3 -0,8 1 , svs NN BR Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

3.3¶Bytesbalansen

Handelsbalansen för 1990 blev bättre än väntat, och gav ett överskott på närmare 16 miljarder kr. Förbättringen förklaras främst av den kraftiga dämpningen i importvolymen. Överskottet växte med ca 1 miljard kr. jämfört med 1989, trots att Sveriges bytesförhållande (terms of trade) försämrades och exportvolymen var så gott som oförändrad. Under 1991 beräknas överskottet i handelsbalansen bli nära 5 miljarder kr. högre än förra året, främst till följd av den fortsatt svaga importen. Nästa år

beräknas överskottet stiga till 25,5 miljarder kr., till stor del p.g.a. en återhämtning i exporten. Bilaga I:1.1

Bytesbalansen visar ett underskott på drygt 33 miljarder kr. för 1990 och försämrades därmed med nära 13 miljarder kr. jämfört med 1989. I år beräknas underskottet växa med ca 10 miljarder kr., till -43,4 miljarder kr. De växande räntebetalningarna på utlandsskulden bidrar främst till detta. Medan statens, riksbankens samt kommunernas räntebetalningar gav ett underskott på lite över 3 miljarder kr. under 1990 gav övriga räntebetalningar ett underskott på drygt 38 miljarder kr. Försämringen i räntenettot totalt förklaras delvis av den kraftiga tillväxten av privat utlandsupplåning för finansiering av direktinvesteringar i företag och fastigheter utomlands samt för köp av utländska aktier. Räntekostnaderna för finansieringen av det ackumulerade bytesbalansunderskottet förklarar för övrigt den fortsatta försämringen i räntenettot.

De svenska direktinvesteringarna utomlands genererar på sikt en avkastning, som uppväger räntekostnaderna. De återinvesterade vinstmedlen, som nu inkluderas i bytesbalansstatistiken, speglar direktinvesteringarnas avkastning. Dessa vinstmedel beräknas uppgå till sammanlagt nära 33 miljarder kr. 1991 och 1992. Återinvesteringarna stiger med omkring 2 miljarder kr. per år.

Direktinvesteringarna i utländska fastigheter genererar däremot låg avkastning på kort sikt. De svenska fastighetsinvesteringarna utomlands ökade markant under 1989 i samband med valutaavregleringen, och mer än fördubblades, till ca 12 miljarder kr. (netto). Ökningstakten i fastighetsinvesteringarna avtog emellertid under 1990, då de uppgick till lite över 16 miljarder kr. Under fjärde kvartalet minskade de med 134 jämfört med den markanta uppgången under motsvarande kvartal 1989. Konjunkturnedgången och den ogynnsamma prisutvecklingen på fastigheter antas dämpa fastighetsinvesteringarna betydligt under prognosperioden.

Tillverkningsindustrin mer än fördubblade sina utlandsinvesteringar under 1990. En stor del av detta förklaras av ett par stora svenska förvärv av utländska företag under året - STORAs respektive SCAs förvärv av den tyska industrigruppen Feldmihle Nobel AG respektive den brittiska pappers- och förpackningstillverkaren Reedpack Limited till en sammanlagd kostnad av omkring 26 miljarder kr. Mot slutet av förra året och i år har dessa företag däremot sålt vissa koncerhdelar i utlandet, i samband med omstruktureringar. Försäljningarna kan också ses mot bakgrund av att företagen vill förbättra sin soliditet éfter förra årets stora utlandsinvesteringar. SCA har t.ex. aviserat utförsäljningar för 5 miljarder kr. under 1991. Detta innebär att räntebetalningarna på utlandslånen minskar vilket bidrar till att förbättra räntenettot i bytesbalansen.

Direktinvesteringarna under 1991 och 1992 bedöms minska betydligt i samband med företagens krympande vinstmarginaler. Den internationella räntenivån antas ligga på ungefär samma nivå som förra året. Räntenettot försämras av dessa skäl inte lika kraftigt som tidigare då räntenivån steg. |

Portföljinvesteringar i utländska aktier ger liksom fastighetsinvesteringar, låga utdelningsintäkter på kort sikt. Dessa investeringar växte Bilaga I:1.1 kraftigt under de senaste två åren, och uppgick till ca 28 miljarder kr.

1989 och ca 19 miljarder 1990 (netto). Under prognosperioden väntas

bl.a. försäkringsbolag öka sina portföljinvesteringar utomlands.

Under 1990 försämrades resevalutanettot, med ca 3 miljarder kr. Underskottet fortsätter att växa i år, men inte lika snabbt som tidigare. Redan mot slutet av förra året märktes en avmattning i utlandsresandet i samband med en kraftig dämpning i den privata konsumtionen. Antalet

charterresenärer från Sverige minskade med lite över 36 under 1990. I januari i år minskade antalet med hela 192. Utlandsresandet präglades

av stor försiktighet så länge kriget vid Persiska viken pågick. Resevalutainkomsterna utvecklades också svagt under förra året och t.o.m. minskade i volym. Den relativt högre inflationen i Sverige jämfört med andra OECD-länder och koniunkturavmattningen i omvärlden bidrog till den svaga inkomstutvecklingen. Nästa år väntas både resevalutainkomster- och utgifter stiga, med 14 respektive 594 i volym. Den låga svenska inflationstakten under 1992, samt den förbättrade konjunkturen gynnar då privat konsumtion och resande.

Diagram 3:3 Nettot för varor och tjänster, avkastning på kapital samt transfereringar i bytesbalansen

Miljarder kr.

IS] Od

-30 4

-40

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

Källor: Riksbanken och finansdepartementet.

Varu- och tjänstenettot visar ett fortsatt överskott, som visserligen

krympt avsevärt under de senaste åren. Nästa år beräknas överskottet växa, till 3,6 miljarder kr., eller 0,20 av BNP, se tabell 3:5. Av-

kastningsnettot i bytesbalansen försämras emellertid ytterligare. Dess

andel av BNP stiger från -1,6 96 1990 till -2,42 1992. För att varu- och tjänstenettot ska uppväga underskottet i avkastningsnettot krävs en mycket kraftig ökning av exporten, alternativt dämpning av importen. Export-

industrins konkurrenskraft förbättras visserligen märkbart, men det tar tid Prop. 1990/91:150

att återvinna världsmarknadsandelar. Ökningen av exportvolymen blir Bilaga I:1.1

sannolikt inte tillräcklig för att hindra en fortsatt försämring av bytesbalansen.

Tabell 3:5 Bytesbalans Miljarder kr.

1988 1989 1990 1991 1992 Bearbetade varor 31,7 26,0 29,4 36,8 43,9 Råolja och petroleumprodukter = -12,0 -14,8 -18,8 -14,4 -16,7

därav återinvesterade vinstmedel 8,4 12,5 13,5 15,3 17,6

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källor: Statistiska centralbyrån, riksbanken och finansdepartementet.

4¶Industrin

Bilaga I:1.1

4.1¶Produktion

Industrikonjunkturen nådde sin senaste topp i början av 1989. Därefter minskade industriproduktionen med ca 67 t.o.m. fjärde kvartalet 1990. Nedgången beror främst på en allt svagare efterfrågan. Nu ser nära 9096 av industriföretagen efterfrågeläget som det främsta hindret mot ökad produktion.

Industrins kapacitetsutnyttjande sjönk ytterligare under fjärde kvartalet 1990 och hade därmed minskat med 1,6 procentenheter under det senaste året till ca 8770. Nedgången var kraftigast för järn-, stål- och metallverk samt verkstadsindustrin. Endast drygt 26 4 av industriföretagen utnyttjade sin fulla kapacitet under fjärde kvartalet mot 307 ett år tidigare. Kapacitetsutnyttjandet för hela industrin låg ändå ca 7 procentenheter över den genomsnittliga nivån under lågkonjunkturen 1981-82.

Ökningen av arbetslösheten inom industrin, särskilt från andra halvåret 1990, har bidragit till att arbetsmarknaden inte längre är överhettad. Endast 1192 av industriföretagen hade i mars brist på yrkesarbetare enligt konjunkturbarometern. Bristtalet är ungefär lika litet vad gäller tekniska tjänstemän.

Diagram 4:1 Industriproduktionen i Sverige, EG och OECD Tre månaders glidande medelvärde

Index 1985=100

120 4 ; : : i i : ; : i :

100 - | Sve rig e 1

90 INB SA AE RE a

80 t + t t t t t + t t

1980 1981 1982 1983 1982 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Ånm.: Diagrammet visar utfall t.o.m. november 1990. Källa: OECD

Nedgången i efterfrågan på industrins produkter, inte minst från exportmarknaden, gjorde att färdigvarulagren började öka under 1989, vilket fortsatte under 1990, Fjärde kvartalet 1990 hade industrins färdigvarulager ökat med 67 från fjärde kvartalet 1989 och med 159

Trots den kraftiga produktionsminskningen för industrin på 2,87 1990 Bilaga I:1.1 (mätt som förändring mellan årsgenomsnitten) växte lagren. I år väntas industrin minska produktionen ytterligare, med 2,82. Detta torde innebära att företagen minskar sina färdigvarulager och därmed anpassar produktionen bättre till det svaga efterfrågeläget.

Industriproduktionen minskade särskilt under andra halvåret 1990, med

drygt 36 jämfört med motsvarande period föregående år. En nedgång

skedde även för andra länder inom OECD, men först mellan tredje och fjärde kvartalet 1990. Den negativa utvecklingen i främst Nordamerika och Storbritannien bidrog till nedgången inom OECD-området, som blev

kraftigare än väntat.

Tabell 4:1 Industriproduktion Procentuell volymförändring

1988 1989 1990 1991 1992 Basindustri 4,5 1,0 -1,3 -2.1 2,6 Verkstadsindustri

Anm: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massaindustri, pappersindustri samt järn-. stå!- och metallverk. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 4:2 Industriproduktion

es LJ: de

Oe ou tl

I

SN — a aller Or nt Hur I fd

EE

NN MN

1970-1972 1074 1978 1978 1980 1982 1084 1986 1986 Ian 1442

fram t.o.m. andra kvartalet. Därefter väntas nedgången avstanna och Bilaga I:1.1 produktionen vända långsamt uppåt under hösten. Det är genom nedväxlingen i löneökningstakten, den förbättrade konkurrenskraften och en ökad efterfrågan från omvärlden, som kommer att bidra till vändningen

i konjunkturen.

Återhämtningen fortsätter under 1992, då efterfrågan från exportmarknaden förbättras. Med det gynnsammare konkurrensläget skulle industri-

produktionen ta fart och växa relativt snabbt, med 2,54 från 1991-års

låga nivå.

4.2¶Lönsamhet

Den höga vinstnivå, som nåddes i industrin efter devalveringarna i början av 1980-talet, bröts under andra halvåret 1989 i takt med den allt svagare efterfrågan. Vinstandelen, d.v.s driftsöverskottet brutto som andel av

förädlingsvärdet, sjönk med sammanlagt ca 5 procentenheter under 1989-

1990, se tabell 4:2. Bruttoöverskottet visar hur mycket som återstår av förädlingsvärdet då lönekostnaderna räknats bort. Detta är ett nationalräkenskapsbegrepp, som i företagsekonomiska termer närmast motsvaras

av rörelseresultat exkl. lagerprisvinster och före kalkylmässiga avskriv-

ningar. Industrins marginal är produktpriset dividerad med rörlig kostnad.

Efterfrågeläget blev allt sämre under förra året, men industrins lönekostnader fortsatte att öka i snabbare takt än året innan. Däremot minskade ökningstakten i insatsvarukostnaderna relativt kraftigt. Bl.a. sjönk priserna för metaller. Sammantaget steg de rörliga kostnaderna per producerad enhet med 5,64 mot 7,77 1989. Industrins vinstmarginal föll ändå mycket kraftigare än under 1989, med 1,84, som en följd av

att företagen höll tillbaka sina prisökningar för att försvara sin kon-

kurrenskraft.

Lönsamhetsnedgången under 1990 drabbade större delen av industrin

utom järnmalmsgruvor, livsmedelsindustrin, sågverk och petroleum-

raffinaderier. Vinstandelen för sågverken väntas emellertid i år minska

kraftigt i samband med försämrad orderingång och en början till

dämpning i byggkonjunkturen. De små och medelstora företagen är finansiellt sett mer sårbara under

en konjunkturnedgång jämfört med storföretagen. Den relativt stora ökningen i företagskonkurser med 4492 under 1990 skedde till den

övervägande delen bland fåmansföretag. Ca 2/3 av samtliga företagskonkurser fanns bland företag utan anställda och i stort sett 1/3 bland företag

med upp till 100 anställda. Tillverkningsindustrin svarade för ca 1494 av företagskonkurserna medan det största antalet fanns inom detaljhandeln (se vidare kapitel 5). Räknat i antal anställda som berördes svarade däremot tillverkningsindustrin för den största andelen, hela 37 4.

Soliditeten, d.v.s. eget kapital som andel av balansomslutningen,

minskade för tillverkningsindustrin under de senaste åren och var lägst

inom de små och medelstora företagen. Låg soliditet ökar sårbarheten

kapital än storföretagen och rör sig istället med en högre skuldsättnings- Bilaga I:1.1 grad. Vinstmarginalerna försämrades för samtliga storleksgrupper av företag under de senaste åren, men marginalerna var lägst bland

småföretagen. Kreditförlusterna inom bank- och kreditväsendet, som uppdagades i höstas, har gjort det svårare att låna pengar vilket särskilt

försvårar de små företagens finansiella situation, då de vanligen har brist

på eget kapital. Storföretag med större säkerheter och högre soliditet har relativt lättare att få lån beviljade. Vinstnedgången för den totala industrin speglar väl den försämring som skedde redan fr.o.m. 1986 för verkstadsindustrin. Från toppnivåerna

under 1984 och 1985 hade verkstadsindustrins vinstandel halverats 1990, då den uppgick till drygt 152. Nedgången omfattade samtliga delbranscher och storleksgrupper av företag. Lönsamheten för personbils-

och lastbilsindustrin försämrades särskilt kraftigt i takt med vikande

efterfrågan på främst huvudmarknaderna Norden, Storbritannien och Nordamerika.

I år väntas lönsamheten inom transportmedelsindustrin falla ytterligare.

Verkstadsindustrins vinstandel beräknas nå sin botten på omkring 14,59. Särskilt stor väntas nedgången bli för tillverkare av industrimaskiner,

vilket kan sättas i samband med investeringsneddragningar i Sverige och omvärlden.

Skogsindustrins bruttoöverskottsandel nådde sin senaste toppnivå,

47,5 70 så sent som 1988 och dess lönsamhet var fortfarande relativt hög förra året. Med en fortsatt svag efterfrågan och produktionsminskning väntas vinstandelen falla markant i år och komma ner på ungefär samma

nivå som under 1982. Produktionsvolymen minskar framför allt inom massaindustrin. Även inom järn- och stålverk samt icke-järnmetallverk sker en tillbakagång. Antalet arbetade timmar minskar ännu kraftigare och produktiviteten stiger.

För 1991 förutses en nedväxling i industrins löneökningstakt. Dessutom

stiger insatskostnaderna med bara lite över I 4 per producerad enhet, den lägsta ökningstakt som uppmätts under det senaste decenniet. Industrins rörliga kostnader per producerad enhet väntas därmed öka med bara omkring 2 1/22. Produktpriserna ökar ännu lite långsammare, vilket gör att marginalerna fortsätter att krympa något.

Med fortsatt relativt låga insatsvarukostnader 1992 och historiskt låga löneökningar för industrin, i kombination med en vändning uppåt i världskonjunkturen, förbättras industrins vinstmarginaler 1992. Brutto-

vinstandelen växer med omkring 1 1/2 procentenhet för industrin totalt

jämfört med 1991. För basindustrin stiger vinstandelen långsammare

1992, med 1/2 procentenhet. Produktiviteten inom basindustrin väntas dock stiga och den låga ökningstakten i rörliga kostnader förbättrar

förutsättningarna för en starkare uppgång i produktion och lönsamhet

även för denna del av industrin på lite längre sikt.

Tabell 4:2 Rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per producerad enhet

! Lönekostnad per producerad enhet.

Som andel av förädlingsvärdet. Anm: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet. Diagram 4:3 Industrins bruttoöverskottsandel

Procery

Hela

industrin

1971 1975 19/5 13277 1979 198” 1983 1985 198/ "983 1991

Bilaga I:1.1 Sverige var långt in i detta århundrade ett agrarsamhälle där större delen av befolkningen sysselsattes inom jord- och skogsbruk. Vid början av 1930-talet övertog industrin (inkl. gruvor) och byggverksamhet rollen som samhällsekonomins bas. I början av 1960-talet passerades industrin av tjänstesektorerna med avseende på antalet sysselsatta. 1990 arbetade nära 2/3 av de sysselsatta inom tjänstesektorn och ca 1/3 inom den varuproducerande sektorn. Den privata tjänstesektorn, som näringslivets tjänstesektor vanligtvis kallas, svarade för knappt 35 4 av sysselsättningen och 412 av den totala produktionen 1990.

Framväxten av en stor tjänstesektor förekommer i de flesta utvecklade ekonomier. Inom OECD ökade den genomsnittliga andelen sysselsatta inom tjänstesektorn från knappt 506 1970 till drygt 6296 1988.

Den privata tjänstesektorn - som nu för första gången redovisas i ett eget kapitel i nationalbudgeten - består av en mängd heterogena branscher, som producerar tjänster för försäljning på marknaden. Även statliga och kommunala bolag samt affärsdrivande verk inräknas i näringslivets tjänstesektor.

Den privata tjänstesektorn kännetecknas av en kraftig koncentration till storstadsområdena, framför allt Stockholmsområdet. 1990 fanns ca 284 av de sysselsatta inom sektorn i Storstockholmsområdet. Det innebär att ca hälften av sysselsättningen i Stockholms län var inom den privata tjänstesektorn. Drivkraften bakom tjänstesektorns framväxt är främst att produktionsmetoderna i ekonomin blivit alltmer kunskapsintensiva, vilket ökat behovet av kvalificerade tjänster. Till viss del är framväxten av tjänstesektorn ett statistiskt fenomen. Vissa tjänster som förr producerades inom industrin köps nu i ökad utsträckning externt, i många fall som en följd av bolagisering av tjänsteproduktion som tidigare skett inom industriföretagen. Tjänsteföretag kan genom en långtgående specialisering i vissa fall tillhandahålla tjänster till en betydligt lägre kostnad.

Tabell 5:1 Förädlingsvärde SNI 6-9

Löp.priser Procentuell utveckling i fasta priser

milj. kr.

1990 1980-85! 1986 1987 1988 1989 1990

Handel, hotell och restaurang 129 469 1, 4,3 5,3 3, Samfärdsel, kommunikation 77 948 1 vB 3,9 8,1 6, Bank, försäkring, fastighetsför-

valtning, uppdragsverksamhet = 244 192 3, 3,5 4,1 .- exkl. fastighetsförvaltning 120 789 5, 8,1 7,6 Övriga privata tjänster 46 689 1 , OovO 3,6 4,7 Summa tjänstesektorn 498 298 2 Lå SS 3,8 5,1 I Genomsnittlig procentuell utveckling. Anm: Utvecklingstalen åren 1980-85 är beräknade i 1980 års priser, 1986-90 i 1985 års priser. Källa: Statistiska centralbyrån.

Förädlingsvärdet ökade med i genomsnitt knappt 46 per år under åren Prop. 1990/91:150

1986 t.o.m. 1989, se tabell 5:1. Under samma period steg BNP med i Bilaga I:1.1 genomsnitt nära 276. Produktionen inom privat tjänstesektor expanderade därmed dubbelt så snabbt som produktionen i hela ekonomin. För 1990

var tillväxten svagare både inom tjänstesektorn och ekonomin som helhet.

Inom samfärdsel, kommunikation och uppdragsverksamhet var dock tillväxten fortsatt stark.

Sysselsättningens utveckling visar också att tjänstesektorn vuxit snabbt

under det senaste decenniet, se tabell 5:2. Under perioden 1980 t.o.m. 1990 ökade sysselsättningen inom privat tjänstesektor med i genomsnitt 1,42 per år, medan motsvarande siffra för ekonomin totalt uppgick till 0,72. Sedan 1987 arbetar också fler inom privat tjänstesektor än inom

den varuproducerande sektorn.

Tabell 5:2 Sysselsättning Medeltal sysselsatta efter näringsgren

Tusental — Årlig procentuell förändring

personer

1990 1980-85 1986 1987 1988 1989 1990

Handel, hotell och restaurang 638 0,1 0,! 1,7 2,8 3,6 -0,7 Samfärdsel, kommunikation 300 0,6 -0,2 0,3 0,0 1,8 2,1 Bank, försäkring, fastighets-

Andel av total sysselsättning 34,6 32,2 33,1 33,6 33,8 34,4 34,6 Sysselsatta i varuprod. sektor — 1 437 -1,5 -0,1 0,3 2,0 -1,8 -1,8

Andel av total sysselsättning 31,6 34,9 = 33,5 33,3 33,5 32,4 31,6 Sysselsatta i totala näringslivet 3 012 -0,2 1,2 1,3 1,9 . 0,7 -0,1 Totalt antal sysselsatta 4 550 0,4 0,6 0,8 1,4 1,5 0,9 Källa: Statistiska centralbyrån.

Produktiviteten inom tjänstesektorn har fluktuerat kraftigt och på ett

inte alltid förklarligt sätt. Under perioden 1986 t.o.m. 1990 var

produktivitetsutvecklingen i genomsnitt 0,7 76 per år. Då ökade den inom handel, hotell och restaurang med 1,27 årligen, inom samfärdsel och kommunikation med 3,62 och inom uppdragsverksamhet med 0,77.

Mätningarna av produktiviteten är mycket osäkra. Som exempel kan

nämnas att nationalräkenskaperna antar en årlig produktivitetsutveckling

om 24 inom bank- och försäkringsverksamhet. Hur produktiviteten skall mätas på ett rättvisande sätt är föremål för översyn inom produktivitetsdelegationen.

I diagram 5:1 fördelas den totala privata tjänsteproduktionen 1989 efter

användning. Av diagrammet framgår att nära hälften av tjänsteproduktio-

nen är s.k. företagstjänster och utgör insats i annan produktion, främst annan tjänsteproduktion. Den näst största delen, mer än 1/3, går till privat konsumtion. Efterfrågan av företagstjänster följer främst industri-

konjunkturen, medan hushållstjänsternas efterfrågan närmast kopplas

samman med utvecklingen av privat konsumtion. Den del av tjänstepro-

4 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1.1

duktionen som exporteras uppgår till ca 896. Därmed påverkar efterfrå- Prop. 1990/91:150

gan från utlandet inte sektorn direkt i särskilt stor utsträckning. Tjänste- Bilaga I:1.1

handeln utgör grovt räknat 20 - 2592 av den totala utrikeshandeln med varor och tjänster.

Diagram 5:1 Fördelning av privat tjänsteproduktion

re i Insats i varuproducerande

LExport | = | näringar ?

Investeringar I Sj >

/ i

NS Uv - -:

SN, NN

IIS

- N NDAN Insats i tjänste-

[Privat konsumtion SC SÅ producerande

SINN Lhäringar I N NN

Anm: Fördelning av produktionen 1989 inom SNI 6-9 till olika användare. Från produktionen är handelsmarginaler och ofördelade banktjänster exkluderade. Källa: Statistiska centralbyrån.

Tabell 5:3 Lönsamhet inom bolagssektorn 1989 Procent :

Hushållstjänster Företagstjänster Tillverkn.- Total

- industrin — bolagssekt.. SNI 6 SNI 9 SNI 7 SNI 8 SNI 3 SNI 1-9

Finansstatistik:

Soliditet 12,4 16,5 14,6 12,6 23,0 18,5 Skuldsättningsgrad 589,7 424,7 478,7 626,9 264,8 361,1 Avkastning av totalt kapital 7,8 13,5 8,0 7,1 8,0 8,0

Anm: Soliditet är beräknad som eget kapital i förhållande till totalt kapital, skuldsättningsgrad visar totala skulde: dividerat med eget kapital och avkastning på totalt kapital är resultat efter finansiella intäkter i förhållande till balansomslutningen. Finansstatistik för företag inom SNI 8 omfattar endast uppdragsverksamhet och maskinuthyrning. Källa: Statistiska centralbyrån.

Stabiliteten i ett företag beror på bl.a. soliditeten, dvs. eget kapital i förhållande till totalt kapital. I tabell 5:3 återfinns olika stabilitets- och

lönsamhetsmått för aktiebolagen inom den privata tjänstesektorn. Där ingår emellertid ej finansiella företag och fastighetsförvaltning och inte heller statliga affärsverk. Det framgår att soliditeten generellt är lägre

inom tjänstesektorn än inom industrin. Inom handeln, hotell och restaurang samt uppdragsverksamhet är den hälften så hög som inom

tillverkningsindustrin. Därmed är dessa branscher extra konjunktur- och räntekänsliga. Skuldsättningsgraden är också ovanligt hög. Avkastningen

på totalt kapital, som anger resultat efter finansiella intäkter i förhållande

till balansomslutningen, visar en relativt samlad bild för tjänstesektorn. Den minsta tjänstebranschen, övriga privata tjänster inom SNI 9, har en

märkbart hög lönsamhet, medan handeln samt uppdragsverksamhet genererar en något lägre avkastning än tillverkningsindustrin eller Bilaga 1:1.1

genomsnittet för hela bolagssektorn.

Antalet konkurser ökade 1990 med nära 402 inom tjänstesektorn jämfört med 1989, varav de flesta återfanns inom handeln. Antalet berörda anställda uppgick till 13 600 personer 1990, vilket var ca 7592 fler än 1989. Under 1990 steg antalet varslade inom tjänstesektorn med

1319 till ca 12 600 personer. Ökningstakten accelererade kraftigt under

loppet av 1990 och under första kvartalet 1991 varslades 3 000 personer i genomsnitt per månad.

Företag med låg soliditet och liten vinstmarginal har svårt att klara en konjunktursvacka. Majoriteten av företagen inom tjänstesektorn är små-

och medelstora. För dessa kan en nu mer restriktiv kreditgivning från banker och finansbolag bli kännbar.

Utsikter för 1991 - 1992 Konjunkturinstitutet publicerar sedan tredje kvartalet 1990 en konjunktur-

barometer för tjänstesektorn motsvarande den som görs för industrin. Så

länge tidsserier saknas bör resultaten tolkas med försiktighet. Utveckling-

en särskiljs inom dagligvaru-, sällanköpsvaru- och partihandel, åkerier

och uppdragsverksamhet. Nulägesbeskrivningen för första kvartalet 1991 vittnar om ökad försäljning av hushållstjänster samtidigt som försäljning

av företagstjänster föll. Med undantag av uppdragsverksamhet råder det

i princip inte någon brist på personal med branschspecifik kunskap. Det är fler som betecknar lönsamheten som dålig än som bra inom samtliga

branscher. Här utmärker sig dagligvaruhandeln som den svagaste. Inom samtliga branscher anses konjunkturläget vara svagt och tros också förvärras det närmaste halvåret. Här är förväntningarna hos gruppen som producerar företagstjänster mörkast.

I och med skattereformen breddades basen för mervärdeskatt, vilket påverkar de tjänstesektorer som tidigare var befriade från mervärdeskatt

eller hade reducerad skattesats. Under perioden 1980 t.o.m. 1990 har

konsumentpriserna för privata tjänster inkl. bostäder ökat med 9,496 mer än totala KPI. Priser inom matservering steg under samma period med ca 4072 mer än total KPI. Kraftiga prisökningar i samband med skattereformen från en redan tidigare hög prisnivå förväntas leda till

strukturförändringar inom vissa branscher. De förväntningar som framkommer i tjänstebarometern, tillsammans

med prognoserna för industrikonjunkturen och privat konsumtion

indikerar en negativ utveckling av företagstjänster 1991, medan hushållstjänster beräknas utvecklas bättre. De nya relativpriser som skattereformen ger upphov till reducerar dock hushållens efterfrågan på

tjänster. Total tjänsteproduktion förväntas öka med 0,87 1991 och 1,79 1992. Sysselsättningsexpansionen förväntas minska markant under

prognosperioden, främst för producenter av företagstjänster. Prognoserna

över produktion och sysselsättning innebär att produktiviteten inom sektorn förväntas öka något under prognosperioden.

Bilaga TI:1.1 Överhettningen på arbetsmarknaden lättade successivt under loppet av 1990. De tidigaste tecknen var att efterfrågan på arbetskraft, som speglas i antalet lediga platser hos arbetsförmedlingarna, avtog i allt snabbare

takt. Samtidigt reducerades bristen på arbetskraft starkt. Det visade sig

dels genom att antalet kvarstående lediga platser minskade, dels genom nedgången av antalet företag som hade brist på arbetskraft, enligt

konjunkturinstitutets barometer. Den vikande efterfrågan slog under vintern igenom i en successivt ökande arbetslöshet samtidigt som

sysselsättningsutvecklingen stagnerade.

Antalet varsel om uppsägningar har ökat starkt, framför allt sedan sista kvartalet 1990. Hur stor del av dessa som i praktiken verkställs är

osäkert, men uppgången medverkar till att arbetslösheten förutses

fortsätta stiga. Jämfört med den genomsnittliga arbetslösheten 1990 på

1,52 väntas en uppgång till 2,6 7 i årsgenomsnitt 1991. Sysselsättningen

minskar men utbudet förutses utvecklas svagt i och med konjunkturläget,

vilket dämpar uppgången i arbetslöshet. Nästa år beräknas arbetslösheten stiga till 2,87 i årsgenomsnitt. Om den i budgetpropositionen i januari

beslutade förstärkningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt de

ytterligare åtgärder som nu aviseras, exkluderas från beräkningarna skulle

arbetslöshetsnivån 1992 ligga ca 1,3 procentenheter högre än redovisat.

Diagram 6:1 Antal varsel om uppsägningar per kvartal

35000 +

2500

20000 4

15000 4

10000 -3s- oo

SO00

DÖ fo LR er AA

1380 1981 1982 1923 1984 "985 192A 1987 1965 1929 1990 199" c >

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

6.1¶Sysselsättning

Efter de två föregående årens starka sysselsättningstillväxt på över

60 000 personer per år stagnerade sysselsättningen under 1990. Årsmedeltalet steg ändå med i genomsnitt drygt 40 000 personer, eller med

0,97, p.g.a. den starka uppgången under loppet av 1989. Antalet

arbetade timmar steg samtidigt med 0,64 enligt nationalräkenskaperna. Således minskade den faktiska medelarbetstiden med ca 0,22. Korrigerat Bilaga I:1.1 för att 1990 hade färre arbetsdagar än 1989 var dock arbetstiden oförändrad.

Bakom sysselsättningsstagnationen under loppet av året ligger en nedgång inom den konkurrensutsatta industrin, medan aktiviteten inom den skyddade sektorn stagnerat först de senaste månaderna.

Tabell 6:1 Arbetsmarknad Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

Nivå Förändring från föregående år

1990 1988 1989 1990 1991 1992 Sysselsättning:

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk väntas fortsätta minska.

Under 1990 sjönk antalet med 10 000 personer. Jordbrukspolitiken

innebär bl.a. att konkurrensen inom sektorn ökar och en fortsatt anpassning av sysselsättningen är trolig.

Efter nedgången i industrin med ca 80 000 personer i början av 1980-

talet ökade sysselsättningen. Sedan 1986 har dock ökningstakten

bromsats. Under 1990 vände utvecklingen och antalet sysselsatta minskade med ca 25 000 personer. Arbetslösheten bland kassamedlemmarna fortsatte att stiga och bristen på arbetskraft är nu på ungefär samma nivå som under lågkonjunkturen 1 början av 1980-talet, enligt konjunkturinstitutets marsbarometer. Räknat i tummar sjönk sysselsättningen med drygt 36 medan produktionen minskade med knappt 37. Detta innebär att produktiviteten utvecklades svagt. Anpassningen av sysselsättningen till produktionsnedgången har gått snabbt. Med tanke på

antalet varsel om uppsägningar förutses en fortsatt neddragning också i

år, med ca 34 000 personer. Effektiviseringar som inte genomfördes

under högkonjunkturen kommer nu till stånd, med sysselsättningsneddragningar som följd. Industriproduktionen väntas falla med 2,896 1991.

Produktiviteten ökar därigenom något mer än under 1990, med 0,74. År 1992 bromsas sysselsättningsneddragningen till 6 000 personer i och med att produktionen vänder uppåt. Därmed stiger produktiviteten med 34.

Byggnadsverksamheten var den bransch som relativt sett utvecklades

starkast under 1990. Mellan 1981 och 1983 sjönk antalet sysselsatta med

ca 20 000 personer. Därefter låg antalet kvar på en stabil nivå till 1987

då sysselsättningen steg markant. Nästa starka uppgång kom 1989 och Bilaga I:1.1

under de senaste två åren har byggsysselsättningen ökat med ca 35 000 personer. Förra året expanderade sysselsättningen med ca 84. Från att tidigare ha lidit stor brist på arbetskraft kunde sektorn lättare rekrytera personal i takt med att överhettningen på övriga arbetsmarknaden i stort sett försvann. En viss stagnation av sysselsättningen säsongrensat kan dock noteras de senaste månaderna. Dessutom har antalet arbetslösa

byggnadsarbetare ökat sedan främst andra halvåret 1990. Aktiviteten inom byggnadssektorn väntas avta under andra halvåret 1991 och nedgången fortsätter 1992. Därmed sjunker också sysselsättningen med

3 000 i år respektive 13 000 personer 1992.

Efter de två föregående årens starka sysselsättningsexpansion inom den privata tjänstesektorn halverades ökningen till 26 000 personer 1990. Under loppet av året kan en viss stagnation noteras. Det är främst nedgången av antalet sysselsatta inom handeln som drar ned utvecklingen. År 1991 och 1992 väntas måttliga ökningar, till följd av en lägre

aktivitet inom sektorn, uppgående till 5 000 respektive 13 000 personer.

Att en tillväxt överhuvudtaget beräknas ske är till stor del en följd av att den privata konsumtionen tillhör den del i ekonomin som expanderar.

Samtidigt dämpas aktiviteten i branschen genom att basen för mervärde-

skatten breddas i samband med skattereformen och p.g.a. den allmänna konjunkturnedgången. Den relativt starka uppgången med 16 000 personer inom den kommunala verksamheten under 1990 möjliggjordes genom att överhett-

ningen på arbetsmarknaden i övrigt dämpades och svårigheterna att rekrytera personal avtog. En ökad sysselsättning väntas inom omsorgssektorn de närmaste åren samtidigt som det sker en viss neddragning på den administrativa sidan. Totalt förutses sysselsättningen stiga

med 7 000 personer 1991 och med 8 000 personer 1992.

Sysselsättningen inom staten har enligt AKU stigit starkt, med 10 000 personer, under 1990. Uppgången är dock en följd av statistiska mätfel. Den verkliga utvecklingen är sannolikt ett ungefär oförändrat antal. Neddragningen av den statliga administrationen med 1096 på 3 år innebär att sysselsättningen förutses sjunka i år och nästa år.

Sammantaget förutses försvagningen på arbetsmarknaden fortsätta 1991

och 1992. Totalt beräknas sysselsättningen minska med närmare 40 000 ' personer 1991. År 1992 väntas minskningen avta till endast 3 000 färre sysselsatta. Nedgången sker främst inom industrin och byggsektorn medan Övriga sektorer stagnerar. Totalt i ekonomin var produktiviteten

i det närmaste oförändrad 1990 i och med att produktionen ökade med

0,67 och timsysselsättningen steg obetydligt mer. Till följd av att sysselsättningen minskar starkare än produktionen 1991 beräknas produktiviteten börja stiga, med 0,67. Ett flertal faktorer verkar uppdragande.

Produktiviteten stiger genom att brist på arbetskraft inte längre leder till restriktioner på produktionen. Även övriga flaskhalsproblem minskar i och med det lägre kapacitetsutnyttjandet. En minskad personalomsättning

leder också till att produktivitetsförluster till följd av omställningsproblem

tionsanpassningen och i ett sent skede av konjunkturnedgången tenderar Bilaga I:1.1 företagen att hålla kvar arbetskraften i allt mindre utsträckning. Det mycket stora antalet varsel, under sista kvartalet 1990 och första kvartalet 1991, tyder på att företagen i denna konjunkturnedgång agerat snabbare än tidigare. År 1992 fortsätter timsysselsättningen att falla något medan produktionen vänder uppåt, vilket gör att produktiviteten stiger ytterligare, med 1,29.

Tabell 6:2 Produktion och sysselsättning i timmar

rlig procentuell förändring

1987 1988 1989 1990 1991 1992 Näringslivet

Privata tjänster

Offentliga tjänster

Produktion 0,8 0,7 2,3 1,4 0,4 0,4 Totalt

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Eftersom sysselsättningen minskar mer i antal timmar än i personer sjunker medelarbetstiden något 1991. Det är ett resultat av ett antal motverkande faktorer. Konjunkturläget begränsar möjligheten att utöka medelarbetstiden trots att skattereformens marginalskattesänkning innebär incitament i den riktningen. Neddragnade verkar också utvidgningen av den lagstadgade semestern med två dagar för vissa grupper. I samma riktning verkar det ökade antalet permitteringar med korttidsvecka. En . tendens till ett ökat antal deltidsarbetande med kort deltid (1-19 timmar) har noterats de senaste månaderna. En fortsatt ökning är trolig till följd av konjunkturläget. Omläggningen av sjukförsäkringen medverkar däremot till en uppgång av medelarbetstiden i och med att korttidsfrånvaron väntas minska. Även 1992 sjunker troligen medelarbetstiden svagt. I uppdragande riktning verkar bl.a. de ökade satsningarna på rehabilitering inom sjukförsäkringsområdet samt införandet av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari 1992. Neddragande verkar dock införandet av utbildningsvikariaten, förutom konjunkturläget.

Bilaga I:1.1

Utbudet av arbetskraft har stigit markant de senaste åren till följd av den starka efterfrågeuppgången. Under 1990 steg utbudet med 50 000 personer, dvs. i ungefär samma omfattning som de närmast föregående

åren. Under loppet av året avtog dock ökningstakten. Av uppgången under året berodde två tredjedelar på befolkningsmässiga faktorer och

resterande del på ett ökat arbetskraftstal.

Befolkningen i arbetsför ålder, 16-64 år, steg med i genomsnitt drygt ca 40 000 personer 1990 enligt AKU. Större delen av ökningen kan hänföras till nettoinvandringen som uppgick till 35 000 personer varav

uppskattningsvis ca 7570 i arbetsför ålder. Nettoinvandringen var således

betydligt lägre än under 1989 då antalet uppgick till 44 000. Även 1991 och 1992 väntas nettoinvandringen avta, men kvarstår dock fortfarande på en hög nivå historiskt sett, till 25 000 respektive 20 000 personer.

Arbetskraftsdeltagandet steg under 1990 med 0,3 procentenheter i

åldrarna 16-64 år. Relativt sett steg deltagandet mest i åldersgruppen 55-

64 år. Även i mellangrupperna skedde en svag ökning. Däremot sjönk arbetskraftstalen i åldrarna 16-24 år efter två års uppgång. Nedgången

väntas fortsätta i år och 1992. I ett försämrat arbetsmarknadsläge

försvåras inträdet på arbetsmarknaden, vilket kan vara ett incitament att

i stället studera. Möjligheterna att förvärvsarbeta vid sidan av studier avtar också i takt med minskad efterfrågan på arbetskraft. Totalt väntas

det relativa arbetskraftstalet minska med ca 0,2 procentenheter per år

under 1991 och 1992. Det innebär att arbetskraften stiger med 11 000 personer 1991 och med 6 000 personer 1992.

Tabell 6:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper Årsmedeltal 1990 och förändring i procentenheter

Nivå = Förändring från föregående år

1990 1986 1987 1988 1989 1990 16-19 år, män 47,7 —-0,2 = -2,6 0,6 2,5 — -0,4

kvinnor 50,5 —--2,2 -LI 1,1 2,0 -0,8 20-24 år, män 84,8 -1L,3 -bl 2,3 0,7 — -0,2

kvinnor 80,6 -1,0 -1,8 0,9 1,2 -1,4 25-54 år, män 95,1 O,1 — -Q,1 0,0 0,3 0,0

kvinnor 91,3 0,9 0,1 0,4 0,1 0,3 55-64 år, män 75,5 — -0,5 1,0 0,0 = -0,2 0,7

kvinnor 66,3 1,5 2,7 0,6 = -0,6 2,0 Totalt 84,8 0,3 0,1 0,6 0,5 0,3 Källor: Statistiska centralbyrån (AKU).

Sedan 1986 ingår inte åldersgruppen 65-74 år i de månatliga arbets-

kraftsundersökningarna. Under fjärde kvartalet varje år görs dock en

specialundersökning av denna grupp. Under 1988 och 1989 steg antalet i arbetskraften med 10 000 respektive 5 000 personer. Under 1990 sjönk

antalet med 7 000 personer till 71 000 totalt. Det innebär att 8,52 av

befolkningen i denna åldersgrupp ingick i arbetskraften mot 9,37 året

innan. Männen deltar i arbetskraften i mer än dubbelt så hög utsträck-

ning som kvinnorna. Drygt 1224 av männen och ca 592 av kvinnorna Bilaga 1:1.1

deltar därmed. I motsats till föregående år, då antalet egna företagare svarade för hela uppgången svarade denna grupp för hela nedgången

1990. Bland samtliga äldre är det dessutom främst de med kort deltid

som minskat i antal.

6.3¶Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Efter sex års oavbrutet fallande arbetslöshet inleddes en uppgång under

1990. Tecken på stigande arbetslöshet fanns från maj 1990. Säsongrensat

steg arbetslösheten från 1,34 första kvartalet 1990 till 1,82 fjärde kvartalet. Uppgången fortsatte också under första kvartalet i år då

arbetslösheten säsongrensat uppgick till 2,10. Den genomsnittliga arbetslösheten under 1990 uppgick till 1,57 eller 69 000 personer. Jämfört med 1989 innebar det en uppgång med 0,1 procentenheter eller

8 000 personer.

Den regionala skillnaden i arbetslöshet har minskat under den gångna

högkonjunkturen jämfört med närmast föregående högkonjunktur. Enligt

AKU steg arbetslösheten inte lika mycket i skogslänen som i övriga landet under andra halvåret 1990. Skogslänen ligger dock något efter övriga landet i konjunkturfasen. Första kvartalet i år ökade arbetslösheten

lika mycket inom de olika områdena och uppgick då till 3,17 i

skogslänen, 1,92 i storstadslänen och till 2,34 i övriga landet. Vid

fortsatt stigande arbetslöshet är det emellertid troligt att arbetslösheten

ökar mer i skogslänen än i genomsnittet för landet, vilket är vanligt

historiskt sett.

Åldersmässigt är det främst bland ungdomar som arbetslösheten stigit

hittills. Det gäller särskilt i gruppen 16-19 år där arbetslösheten gick upp

med 1,4 procentenheter från 1989 till 4,52 1990. Inom denna åldersgrupp har arbetslösheten i stort sett minskat kontinuerligt sedan 1984, trots att antalet i sysselsättningsskapande åtgärder samtidigt har dragits ned de senaste åren. Även inom åldersgruppen 55-64 år har arbetslösheten tidigare minskat starkt, men en uppgång noteras under loppet av

1990.

Tabell 6:4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 16-19 år 9,2 4,3 4,1 3,6 3,6 3,1 3,1 4,5 20-24 år 4,7 5,5 5,3 5,1 4,4 3,4 2,9 3,0 25-54 år 2,2 2,0 1,8 1,7 1,4 1.2 1,0 LI 55-64 år 2,4 2,8 2,5 2,1 1,9 1,6 1,2 1,4 Totalt 2,9 2,6 2,4 2,2 1,9 1,6 1,4 LS Anm: Siffrorna för åren 1983-1986 har reviderats med hänsyn till omläggningen av mätmetod i AKU. Källa: Statistiska centralbyrån.

Övriga tecken på en försvagad konjunktur är att antalet latent arbetssökande och de undersysselsatta av arbetsmarknadsskäl ökar. Under Bilaga I:1.1 loppet av 1989 bromsades den tidigare starka nedgången av antalet latent arbetssökande, dvs. personer som velat och kunnat arbeta men som inte aktivt sökt arbete och därför inte räknats som arbetslösa. Under 1990 skedde en uppgång med 5 000 till närmare 40 000 personer. En stor del

av de latent arbetssökande är ungdomar i åldern 16-19 år. Samma

utveckling gäller de undersysselsatta. Under 1990 var antalet drygt

20 000 fler än under 1989, vilket innebar att 192 000 personer skulle vilja arbeta mer men hindras av arbetsmarknadsskäl. Deltidsarbetslös-

heten är särskilt utbredd inom den offentliga tjänstesektorn och inom

detaljhandeln.

I genomsnitt under 1990 var antalet långtidsarbetslösa oförändrat

jämfört med föregeående år efter en successiv nedgång sedan mitten av

1980-talet. Under senare delen av 1990 samt hittills i år har dock en

uppgång registrerats. Under första kvartalet 1991 uppgick antalet till

16 000 personer, vilket var 6 000 fler än under samma kvartal förra året. Den vikande sysselsättningen gör att arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga under prognosperioden. Neddragningarna inom industrin

fortsätter och stora delar av den privata tjänstesektorn stagnerar samtidigt som kommunerna inte, som i tidigare konjunkturnedgångar, kan expandera i någon större utsträckning. En markant lägre ökningstakt av arbetskraftsutbudet bromsar uppgången i arbetslöshet. Arbetslösheten beräknas uppgå till 2,67 1991 och till 2,89 1992. Antalet arbetslösa

stiger då med 49 000 personer 1991 till 118 000 personer. År 1992 ökar

antalet med i genomsnitt 9 000 personer till 127 000 arbetslösa totalt. Jämfört med arbetslöshetsuppgången under lågkonjunkturen i början av 1980-talet är denna uppgång ungefär lika stark räknat i antal öppet arbetslösa och antal i åtgärder per år.

Sett som andel av BNP är Sveriges kostnader för arbetsmarknadspoli-

tiska åtgärder inte högre än i omvärlden, ca 37, att jämföra med ca 54 i t.ex. Danmark. Inriktningen skiljer sig genom att en stor del satsas på

aktiva åtgärder som t.ex. arbetsmarknadsutbildning och en förhållan-

devis liten del läggs på passiva kontantstöd.

Under de senaste åren har arbetsmarknadspolitiken lagts om och focuserats mot anpassningsunderlättande åtgärder. Det innebär en

prioritering av utbildnings- och rehabiliteringsinsatser samt en förstärk-

ning av platsförmedlingen. De sysselsättningsskapande åtgärderna har kraftigt reducerats. Antalet uppgick 1990 till 13 000 personer, vilket

endast är en femtedel av volymen 1985. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning ökade under samma period med 4 000 till 37 000 personer. Under loppet av 1990 har antalet långsamt stigit och under det

första kvartalet 1991 har en starkare expansion inletts. Antalet personer

i program för arbetshandikappade har stigit successivt. Sedan 1985 har

antalet stigit med 16 000 personer till närmare 90 000 personer totalt.

Diagram 6:2 Arbetslösheten. Procent, säsongrensade kvartalsdata. Bilaga I:1.1

a

Syd

? INT

0,5 trttrstärerrrnanenennenen tenn sets entries sneer ronne rar near rn rens nr nen kn tR Et KKRRRRRRRRRRRRRRRR ers Ke enn

Ö dö eran Frei TTTTT AS faster far

1976 1978 1980 1982 1924 1986 1988 1999 1992

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Tabell 6:5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder Tusental, genomsnitt per år

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990

Sysselsättningsskapande åtgärder 59 93 67 53 40 29 18 13 - beredskapsarbete 59 41 24 19 17 14 10 8 - ungdomslag!/

särskild inskolningsplats - 31 31 24 18 10 5 3

- rekryteringsstöd - 21 12 10 6 5 3 2 Arbetsmarknadsutbildning (AMU) 38 37 33 34 36 40 38 37

Företagsutbildning? = 5 2 3 4 3 3 4 6

tgärder för arbets-

handikappade? 66 68 72 79 82 84 86 88

Totalt 168 200 175 170 = 161 156 146 +144 ! Ungdomslagen avskaffandes den 1 juli 1989 och ersattes med särskilda inskol-

ningsplatser.

Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. 3 Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet (AMI) och offentligt skyddat arbete. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

I arbetslöshetsprognosen inbegrips den förstärkning av arbetsmarknads-

politiska insatser som nu aviseras. Det innebär att antalet personer i aktiva åtgärder utökas med 40 000 personer under budgetåret 1991/1992.

Därav består 20 000 av utbildningsvikariat som innebär att anställd personal ges utbildning samtidigt som arbetslösa anställs som vikarier.

Arbetsmarknadsutbildningen utökas med 10 000 platser. 5 000 får inskolningsplatser eller rekryteringsstöd. Dessutom inrättas 5 000 nya

högskoleplatser. Inklusive de åtgärder som föreslogs i bugetpropositio-

nen i januari 1991 innebär det att över 60 000 personer ytterligare skulle Bilaga 1:1.1

ha varit arbetslösa 1992 om inte dessa åtgärder vidtagits. Det motsvarar en uppgång av arbetslösheten med 1,3 procentenheter. Åtgärderna har

den effekten att utbudet av arbetskraft dämpas samtidigt som antalet sysselsatta stiger och medelarbetstiden dras ned.

Bilaga I:1.1

7.1¶Löner

Preliminär statistik visar att timförtjänsten i genomsnitt för hela ekonomin ökade knappt 10 1/26 1990. Löneglidningen, som innefattar även lokala

avtalsuppgörelser, svarade för ca 4 procentenheter. Det är den högsta

löneglidningen på mer än 20 år. Löneutfallet förra året förklaras bl.a. av det överhettade arbetsmarknadsläget och den snabba prisökningstakten.

Produktiviteten var oförändrad från 1989, vilket medförde att utrymmet för reala löneökningar var obefintligt.

Tabell 7:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

rlig procentuell förändring

Samtliga löntagare Industriarbetare

Avtal Löne- Timför- — Avtal Löne- Timför- — Sociala Arbets-

Anm: Uppgifterna för samtliga löntagare baserar sig på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare grundar sig på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp, som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull uppdelning på avtal och löneglidning. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Timförtjänsten inom den svenska tillverkningsindustrin ökade 1990 med ca 9 1/20. För OECD-området steg industriarbetarlönen i nationella valutor med ca 5 1/22. Löneökningarna inom industrin har alltsedan 1982 ökat snabbare i Sverige än i våra konkurrentländer. Detta tillsammans med ökade lönebikostnader och en lägre produktivitetstillväxt under de senaste åren har bidragit till att försvaga såväl konkurrenskraften som lönsamheten. Sverige kan sannolikt kosta på sig högre lönekostnader i nivå än de flesta andra industriländerna, utan att vare sig konkurrenskraften eller vinsterna behöver vara otillräckliga. Detta beror bl.a. på att industrins produktionsteknik är väl utvecklad och att arbetskraften har en god utbildning vilket medför en nivåmässigt hög produktivitet. I ljuset av de senaste årens utveckling syns emellertid lönekostnadsdifferensen mot omvärlden sannolikt vara så stor att konkurrenskraften skadats. Det räcker således inte med att de svenska löne-

måste troligen utvecklas långsammare under en rad år. Detta förstärks än Bilaga I:1.1 mer om den svenska produktivitetsökningen inte lyckas nå upp till omvärldens takt.

Löner, liksom priser, reagerar med en viss eftersläpning i ett konjunkturförlopp, vilket delvis sammanhänger med att löne- och inflationsförväntningarna är trögrörliga. Konsekvensen blir att konjunkturavmattningen initialt förstärks och den marknadsledda kostandsanpassningen blir utdragen och smärtsam i termer av bl.a. arbetslöshet och låg tillväxt.

En lönedämpning kan emellertid också initieras genom institutionella förändringar. Anpassningen kan då ske såväl snabbare som smidigare. Stabiliseringsavtalsförslaget som presenterades i slutet av 1990 innebär en kraftig nedväxling av löneökningstakten. I korthet innebär avtalet för 1991 en lönehöjning vid halvårsskiftet med 209 kr. per månad för löntagare med en månadslön understigande 14 200 kr. För timmar där lönen understiger 85 kr. avsätts 125 öre per arbetad timme. Utrymmet fördelas av de centralt avtalsslutande parterna. Nästa år fördelas ett utrymme från och med 1 april på ca 36 dock minst 426 kr. per månad, vilket motsvarar lägst 255 öre per timme, utan några fördelningsrestriktioner. Totalt sett höjs lönenivån med 4,34 under perioden fram till sista mars 1993. I början av 1992 och 1993 finns kontrollstationer för hur avtalet har följts. Finner förhandlingsgruppen vid dessa kontroller löneökningar utöver avtalsramen, sker en avräkning från nästkommande års utrymme för avtalsområdet eller delar därav. Stora delar av den svenska arbetsmarknaden har ställt sig bakom och slutit avtal i linje med avtalsförslaget. Stabiliseringsavtalet tillsammans med en påtaglig avkylning av såväl arbetsmarknaden som efterfrågan i ekonomin har medfört att löne- och inflationsförväntningarna dämpats väsentligt. Den s.k. lönelönespiralen - dvs. när löneökningar på ett avtalsområde driver fram kompensationskrav inom andra områden - bromsas också upp.

Läget på den svenska arbetsmarknaden försämras snabbt, antalet varsel och öppet arbetslösa ökar markant. Samtidigt framkommer allt tydligare signaler om dämpade prisförväntningar i såväl producent- som konsumentled. Därtill förutses produktivitetstillväxten i år bli relativt blygsam. Vidare förväntas industrins vinster pressas till rekordlåga nivåer. Lönebikostnaderna ökar i år till följd av breddat underlag för arbetsgivaravgifter m.m. Kommunernas och landstingens kostnadsutrymme är begränsat av deras ekonomiska situation. Arbetsgivarnas återhållsamhet vad gäller löneökningar torde stiga väsentligt den närmaste tiden. Samtidigt medför skattereformen en påtaglig reallönehöjning redan vid mycket måttliga nominella löneökningar. Stabiliseringsavtalet tillsammans med dessa andra faktorer påverkar lönebildningen i en och samma dämpande riktning.

Arbetsmarknadsläget är lönebildningens viktigaste förklaringvariabel. Arbetsmarknadens funktionssätt blir därför avgörande i detta sammanhang. En ökning av långtidsarbetslösheten har sannolikt ingen eller ringa inverkan på löneökningstakten. Genom åtgärder som underlättar anpassningen mellan arbetssökande och lediga platser minimeras arbetslöshets-

tiderna. Samtidigt dämpas tendeser till flaskhalsar i produktionen. Prop. 1990/91:150

Därigenom motverkas överhettning och löneinflation, vilket gynnar Bilaga I:1.1 produktiviteten och tillväxten. De arbetsmarknadspolitiska insatserna som

nyligen föreslagits minskar den öppna arbetslösheten. Eftersom de är starkt inriktade på utbildning och andra aktiva insatser, kan de emellertid

inte förväntas verka lönedrivande. I stället bör de kunna bidra till att

arbetsmarknadens funktionssätt förbättras och att inflationstrycket motverkas.

Avtalet innebär en vändpunkt för löneökningstakten. Under loppet av 1991 väntas timlönerna öka kring 2 1/22, inklusive effekterna av de två extra semesterdagarna för vissa grupper, att jämföra med 5-894 för några av våra viktigaste konkurrentländer. Lönestegringen 1990 leder emellertid till ett s.k. kostnadsmässigt "överhäng" till 1991, som medför att den

genomsnittliga timkostnaden stiger med ca 520. Motsvarande genom-

snittliga ökning för OECD-länderna är knappt 670.

För 1992 ger stabiliseringsavtalet en nivåhöjning av lönerna med ca 39 i genomsnitt. Överhänget från 1991 är blygsamt, löneglidningen

beräknas bli mycket svag och den genomsnittliga kostnadsökningen väntas stanna på 3 1/27. I våra viktigaste konkurrentländer sker en betydligt mindre lönedämpning, vilket innebär att de svenska timlöneökningarna under hela prognosperioden förutses understiga våra konkurrenters, se diagram 7:1. Tillsammans med en påtagligt förbättrad produktivitetstillväxt nästa år medför detta att den relativa enhets-

arbetskostnaden sjunker, vilket innebär att Sveriges konkurrenskraft enligt detta synsätt skulle förbättras märkbart för första gången sedan 1982, se diagram 3:2.

Diagram 7:1 Nominell timlön inom industrin

rlig procentuell förändring, nationell valuta

Procent

1980 1982 1984 1985 1983 290 1992

Anm: De 13 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet

arbetsgivaravgifterna. Lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter ökade Bilaga 1:1.1 timkostnaden med ca 196 1990. Vissa avtalade arbetsgivaravgifter omperiodiserades från 1990 till efterföljande år, utan att löneutrymmet påverkas. Skattereformen medför att basen för avgiftsuttaget breddas i år,

samtidigt som arbetsmiljöavgiften försvinner. Sammantaget medför

emellertid detta att kostnaden per timme ökar med drygt 196 i år utöver löneökningarna. Nästa år införs en arbetsgivarperiod på 14 dagar i

sjukförsäkringen. Kostnadsökningen för arbetsgivarna neutraliseras genom sänkt sjukförsäkringsavgift.

7.2¶Konsumentpriser

Konsumentpriserna (KPI) steg med 10,72 från december 1989 till december 1990. Skattereformen och andra indirekta skattehöjningar, framför allt den höjda mervärdeskattesatsen, bidrog med ca 4 procent-

enheter. Oroligheterna vid Persiska viken medförde kraftigt höjda priser på råolja och andra oljeprodukter, vilket höjde konsumentpriserna med ca 1/2 procentenhet. Dessa extraordinära bidrag till prisökningstakten måste exkluderas för att ge en rimlig uppfattning om det inhemska

pristrycket i konsumentledet. Arbetskraftskostnaden steg markant i såväl

privat som offentlig sektor 1990, vilket i sig motiverar högre prishöjningar än de som uppmätts. Vinstmarginalerna pressades påtagligt

förra året. Detta är sannolikt en följd av en märkbar avmattning i totala efterfrågan, i synnerhet för privat konsumtion som föll.

Diagram 7:2 Industrins prisförväntningar Andel i procentenheter.

Procent

15 ns ann

1986 1987 1988 1289 12990

Anm: Kurvan illustrerar förändringen av nettoandelen industriföretag som planerar höja hemmamarknadspriserna kommande kvartal. Källa: Konjunkturinstitutet.

höjt konsumentpriserna med dryg 3 1/26 sedan december 1990. Skatte- Bilaga 1:1.1 växlingen påverkar framför allt boendekostnaderna men också tjänstekonsumtionen som förut var helt eller delvis momsbefriad, t.ex. resor och transporter, teletjänster och hårklippning. Dessutom avvecklades mjölksubventionerna.

Prisförväntningarna hos ekonomins aktörer är väsentliga för såväl lönesom prisbildningen. Allmänt anses förväntningarna vara trögrörliga och svåra att påverka. Stabliseringsavtalet för löneutvecklingen, konkurrensläget och konjunkturutsikterna är troligen de främsta förklaringarna till den allt tydligare omsvängningen i inflationsförväntningarna som nu framträder. I diagram 7:2 illustreras tillverkningsindustrins planerade prishöjningar på hemmamarknaden nästkommande kvartal. Kurvan för industrin åskådliggör i princip hur andelen företag som avser höja priserna har förändrats i jämförelse med motsvarande period föregående år. Så länge kurvan ligger under nollstrecket minskar andelen företag som planerar att höja priserna. Sedan början av 1989 har allt färre industriföretag aviserat prishöjningar och inte sedan 1964 har en så lång period med negativa tal registrerats. Dessutom har företagen den senaste tiden inte höjt priserna i planerad utsträckning. Hushållens förväntningar är tröga i den bemärkelsen att den faktiska inflationen varierat kraftigare än den förutsedda. Den allra senaste tiden har förväntningar om sänkt inflation registrerats även hos hushållen.

Diagram 7:3 Konsumentpriser Ackumulerad utveckling från årets början.

Procent

12

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

För 1991 och 1992 väntas en påtaglig nedväxling av priserna. Konsumentpriserna beräknas öka med knappt 8 1/24 under loppet av 1991.

5 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: L.1

Exkluderas effekterna av indirekta skatter och oljepriser väntas priserna stiga med endast 5Z mellan december 1990 och december 1991. Bilaga 1:1.1 Vändpunkten har ermellertid redan inträffat. Under perioden från årsskiftet fram t.o.m. mars i år ökade priserna med knappt 646, medan prisstegringarna under resten av året väntas begränsas till endast 2 1/27, se diagram 7:3. Utöver skattereformen och oljepriser återfinns de största prishöjningarna inom bostadsområdet och offentligt bestämda taxor.

Därtill påverkas de inhemska priserna dessutom av arbetskraftskostnader och vinstmarginaler. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet i näringslivet beräknas öka med knappt 6 1/26. Vinstmarginalerna, som fallit sedan 1986, väntas förbli i princip oförändrade efter fjolårets

påtagliga neddragning, se tabell 7:2. Den långsamma prisutvecklingen

väntas fortsätta under hela 1992. Under loppet av året väntas prissteg-

ringen bli runt 372. Exkluderas indirekta skatteförändringar (den

tillfälliga mervärdeskattehöjningen försvinner) och oljepriser ökar de underliggande priserna med knappt 446. Även 1992 återfinns de största

prisförändringarna inom bostads- och offentliga sektorn. Därtill förutses en viss återtagning av vinstmarginalerna.

Tabell 7:2 Konsumentpriser

rlig procentuell förändring

Anm: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m.m. , TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Underliggande KPI är KPI exkl. bidraget från indirekta skatter och oljepriser. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statens pris- och konkurrensverk samt finansdepartementet.

En implicit prisindex (IPI) för privat konsumtion framkommer ur

nationalräkenskapernas redovisning av den privata konsumtionen.

Vikterna i IPI speglar, till skillnad från KPI, den aktuella konsumtionssammansättningen. Under 1990 och 1991 resulterade skattereformen i Bilaga I:1.1 omfattande relativprisförändringar i konsumentledet, vilket påverkar hushållens konsumtionsval. Detta tillsammans med andra kraftiga förskjutningar av konsumtionssammansättningen, t.ex. bilkonsumtionen, och differensen mellan prisutvecklingen för hyreshus och egnahemsboende i KPI (minskade ränteavdrag påverkar inte konsumentpriserna), förklarar de relativt stora skillnaderna mellan IPI och KPI såväl 1990 som 1991.

8¶Hushållens ekonomi och privat konsumtion

Bilaga I:1.1

8.1¶Sammanfattning

Under de första åren på 1980-talet minskade hushållens realt disponibla inkomster till följd av den allmänt svaga ekonomiska utvecklingen. Även konsumtionsutvecklingen var svag samtidigt som sparandet minskade. År 1984 började realinkomsterna öka igen och fram till avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 steg inkomster och konsumtion i samma takt. Efter avregleringen kom en kraftig uppgång av den privata konsumtionen, som under perioden 1986 t.o.m. 1988 ökade med i genomsnitt ca 42 per år. Eftersom de disponibla inkomsterna inte steg lika snabbt försämrades sparandet och sparkvoten föll med 7 procentenheter mellan 1985 och 1988. Konsumtionen avmattades 1989, främst till följd av minskade bilinköp, samtidigt som inkomsterna ökade. Tillsammans medförde detta att sparandet förbättrades något, se diagram 8:1.

Diagram 8:1 Disponibel inkomst och privat konsumtion Miljarder kr., 1985 års priser

550

2Å dereteeeererrrrorennsrrrrrrrorrerernter er reerr renen nn renar ren nere ennen nen nen reset rer rnne tie tenn rr nn rann nan n ren nnen nn nn n nn nd]

(510 [0 HE ANAR ar re essrrrsrar ana AA

475 4...

ÅAÖ od reererressrsrrrrrsserereranrorrsereseernrenennnnnnn nn örnen :

400 T r T T T T Tr r T r r

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Förra året steg hushållens realinkomster enligt nationalräkenskaperna med över 42 medan den privata konsumtionen minskade med 0,37. Sparkvoten förbättrades med 4,5 procentenheter till OZ. Bakom den mycket kraftiga inkomstökningen låg, förutom nominella löneökningar (utbetalda) på i genomsnitt 117 och ökad sysselsättning, en del tillfälliga faktorer. Genom en förändrad sammansättning av den privata konsumtionen blev prisökningen ca 1 procentenhet lägre än om man valt en oförändrad varukorg. Denna effekt bidrar till att dra upp hushållens realt disponibla inkomster. Periodiseringen av skatteinbetalningarna har en stark påverkan på den registrerade inkomstutvecklingen 1989 och 1990. En regeländring fr.o.m. 1990 års taxering (1989 års inkomster) medförde en tidigareläggning av fyllnadsinbetalningar från april 1990 till årsskiftet

i nationalräkenskaperna. Det är en engångseffekt, som drar ned de Bilaga I1:1.1 disponibla inkomsterna 1989, vilket bidrar till den kraftiga inkomstökningen 1990. Efter justering för regeländringens effekt kan inkomst-

ökningen beräknas till ca 2,57 1989 och ca 3,52 1990. Eftersom den "underliggande" inkomstutvecklingen för 1989 och 1990 var mer jämnt

fördelad mellan åren, än vad som framgår av disponibel inkomst, kan

också den starka uppgången av sparkvoten förra året till en del hänföras till 1989. Hushållens inkomstutveckling 1991 påverkas i hög grad av skattereformen. Reformen innebär en kraftig sänkning av inkomstskatten i

kombination med ökad indirekt beskattning. Särskilda fördelningspolitiska åtgärder vidtas genom höjningar av pensionstillskott, barnbidrag och bostadsbidrag. Skattereformen bidrar till en ökning av hushållens realt

disponibla inkomster med ca 27 1991, bortsett från att reformen väntas bidra till lägre löneökningar. En samverkan av flera faktorer vid sidan av skattereformen, bl.a. vikande sysselsättning och sänkt sjukpenning, begränsar den realt disponibla inkomstökningen till ca 176 i år, se tabell

8:1.

Tabell 8:1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1989 1990 1991 1992 Löpande priser Löner 530,9 596,8 621,5 652,3 11,7 12, 4,1 5,0 Företagarinkomster 56,0 62,5 62,7 63,2 10,3 11,6 0,3 0,9 Räntor och utdelningar, netto -24,3 -30,8 -31,2 -32,7 Inkomstöverföringar från offentlig sektor 250,2 276,9 313,4 322,0 9,9 10,7 13,2 2,7 Övriga inkomster, netto 89,7 94,4 106,3 112,6 10,7 5,3 12,7 5,9 Direkta skatter, avgifter m.m. 291,8 304,3 300,3 300,9 14,5 4,3 -1,3 0,2 Disponibel inkomst 610,7 695,5 — 772,3 816,6 8,9 13,9 11,0 5,7 Privat konsumtion 638,6 695,6 +>”774,4 812,7 8,4 8,9 11,3 4,9 1985 års priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Även 1992 bidrar det nya skattesystemet till en positiv utveckling av realinkomsterna. Genom att skatteskalan justeras med den historiska inflationen uppkommer en real skattesänkning när löneökningarna och inflationen avtar. Denna skattesänkning, höjning av barnbidragen och den förutsedda kraftiga nedgången i inflationen ligger bakom att de realt disponibla inkomsterna beräknas stiga med 246 1992, trots att löneökningarna begränsas till 3,57.

Det tillfälliga sparandet drog ned hushållens köpkraft 1989 och 1990

och bidrog därmed sannolikt till den svaga konsumtionsutvecklingen under dessa år. Vid redovisningen av disponibel inkomst i nationalräken- Bilaga I:1.1 skaperna görs inget avdrag för det tillfälliga sparandet. Ej heller tillskrivs hushållssektorn inkomster när sparandet återbetalas. Det tillfälliga sparandet under 1989 och 1990 ingår som en del av hushållens totala sparande och i den utsträckning som återbetalningarna av sparandet konsumeras registreras det som ett minskat hushållssparande. För 1991 stiger hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna med 1,5 procentenheter, dels genom att det tillfälliga sparandet upphör och dels genom att 1989 års sparande återbetalas i maj i år. Dessutom bidrar skattereformen till en ytterligare ökning av köpkraften med ca 1/2 procentenhet under loppet av 1991. Inkomstskattesänkningen slog igenom fullt ut redan från första löneutbetalningarna i januari medan delar av finansieringen av skattesänkningen kommer senare. Källskatten på ränteinkomster dras huvudsakligen först vid årsskiftet 1991/92 och beskattningen av pensionsfonder torde inte påverka hushållens köpkraft på kort sikt. I februari 1992 återbetalas 1990 års tillfälliga sparande, vilket bidrar med 1/2 procentenhet till hushållens köpkraft nästa år, se tabell 8:2.

Tabell 8:2 Inkomster och tillfälligt sparande

rlig procentuell förändring och bidrag därtill, 1985 års priser

1989 1990 1991 1992 Disponibel inkomst 1,6 4,2 0,9 2,0 Tillfälligt sparande (bidrag i procentenheter) :

Sparavdrag -0,5 -0,6 1,1

terbetalning 0,4 0,5 Inkomster inkl.

(procentenheter) Källa: Finansdepartementet

Trots den starka uppgången av sparkvoten 1990 är hushållens sparande

fortfarande lågt. Detta talar i sig för en ökning av sparandet de närmaste åren. Därtill kommer att skattereformen gör det dyrare att låna och att kreditinstituten är försiktigare i sin kreditgivning. Att det tillfälliga

sparandet upphör och återbetalas väntas dock dra upp konsumtionen

något under prognosperioden. Den privata konsumtionen beräknas öka med drygt 192 per år 1991 och 1992. Det innebär att sparkvoten i

nationalräkenskapstermer minskar något i år och ökar med knappt 1 procentenhet nästa år. Det egna sparandet, dvs sparandet exkl. det tillfälliga sparandet, stiger dock med över 1 procentenhet per år.

8.2 Inkomster

Bilaga I:1.1 Löneinkomsterna efter skatt uppgick till ca 5526 som andel av hushållens disponibla inkomster 1990. Med de förutsättningar angående timlön och sysselsättning, som redovisats i tidigare kapitel, beräknas löneinkomsterna öka med 442 1991 och drygt 32 1992. Den fr.o.m. 1992 föreslagna arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen innebär att arbetsgivaren Övertar betalningarna för sjukersättningen under de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. Denna ersättning registreras i tabell 8:1 som lön, vilket drar upp lönesumman nästa år med 9,5 miljarder kr. Systemet med utbildningsvikariat inom arbetsmarknadspolitiken (se kap.6) påverkar också lönesumman genom att ersättning till personer i denna form av åtgärd definieras som lön.

Reallönen per timme minskade kraftigt i början av 1980-talet. Under 1985 började reallönen åter stiga och 1990 hade fallet återhämtats. För 1991 medför skattereformen att reallönen efter skatt beräknas öka med ca 27 för löntagare i genomsnitt. Nedgången i inflationen och justering av skatteskalorna leder till en fortsatt reallöneökning efter skatt 1992, se diagram 8:2. Mellan 1980 och 1990 steg löneinkomsterna genom ökad sysselsättning. Den reala lönesumman efter skatt var 1990 nästan 1490 högre än 1980, trots oförändrad reallön. För 1991 och 1992 väntas bidraget från sysselsättningen till lönesumman bli negativt. ,

Diagram 8:2 Reallön per timme före och efter skatt 1980 års priser, index 1980=100

104

102

100 4

98 ÅN

96 4

94 4

92 3

20 r T r T r T r 7 r T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn stod, räknat efter skatt, för 30986 av de disponibla inkomstern 1990. Räknat i fasta priser och före skatt beräknas inkomstöverföringarna stiga med knappt 3,54 1991. För pensioner och andra skattepliktiga transfereringar tillkommer att inkomstskatten sänkts. För 1992 beräknas inkomstöverföringarna vara i stort sett oförändrade. Om konsekvenserna av arbetsgivarperioden i

sjukförsäkringen exkluderas, stiger dock inkomstöverföringarna realt med Prop. 1990/91:150 ca 2,56 nästa år. Denna fortsatt relativt starka ökning beror huvudsak- Bilaga 1:1.1 ligen på den väntade nedgången i inflationen nästa år, se tabell 8:2.

Över hälften av inkomstöverföringarna utgörs av pensioner inkl. bostadstillägg. Pensionerna räknas upp med basbeloppet och stiger dessutom genom att nya pensionärer med höga ATP-poäng kommer in i systemet. Basbeloppet uppgår till 32 200 kr. i år och beräknas för 1992 till 33 800 kr. Pensionstillskotten och de kommunala bostadstilläggen uppjusteras i år för att kompensera pensionärer med låga inkomster för de höjda indirekta skatter m.m., som följer av skattereformen.

Utbetalningarna från sjukförsäkringen ökade kraftigt 1988 efter att sjukförsäkringen reformerats. Det s.k. sjuktalet (antal ersatta dagar per sjukpenningförsäkrad) steg. Förra året bröts uppgången av sjukfrånvaron och vändes till en nedgång. Det försämrade läget på arbetsmarknaden och sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen väntas medföra en fortsatt minskning av sjukfrånvaron under 1991. Ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänktes från den 1 mars i år från 9072 till 652 de tre första dagarna av en sjukperiod och till 802 mellan 3 till 90 dagar. Ersättningsnivån för vård av sjukt barn har sänkts till 8072 de första 14 dagarna per kalenderår. För 1992 medför den ovan nämnda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen sänkta utbetalningar från försäkringen med 9,5 miljarder kr.

Tabell 8:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

Miljarder kr. , Procentuell förändring, löpande priser 1985 års priser 1989 1990 1991 1992 1990 1991 1992

Pensioner 139,8 153,4 171,9 183,3 -0,6 2,3 3,2 Folkpension inkl. KBT

Arbetslöshetsbidrag m.m. 10,2 11,2 20,4 23,6 -0,8 66,4 12,4 AMU-bidrag 3,5 3,6 6,9 8,4 -6,7 74,2 18,1 Arbetslöshetsförsäkring,

Anm: Deflatering är gjord med konsumentprisindex. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

T72

Utbetalningarna av bidrag till personer i arbetsmarknadsutbildning och till arbetslösa stiger till följd av det gradvis försämrade arbetsmarknads- Bilaga I:1.1 läget. Inom arbetslöshetsförsäkringen uppgår den genomsnittliga dagpenningen 1991 till 460 kr. Det kontanta arbetsmarknadsstödet uppgår i år till 157 kr. i genomsnitt per dag.

Barnbidraget höjdes med 2280 kr. per barn och år från den 1 januari 1991 och stiger med ytterligare 1020 kr. nästa år. Även bostadsbidragen har höjts i år som en del av skattereformen.

Hushållens nettoinkomster av räntor och utdelningar försämrades med ca 20 miljarder kr. mellan 1986 och 1990 till följd av att skulderna ökade mer än de finansiella tillgångarna. Detta illustrerar den belastning på hushållens inkomster som lånefinansieringen av den privata konsumtionen inneburit. Den kraftiga uppgången av sparandet förra året medförde att det finansiella sparandet nu är i stort sett i balans. Det leder till att försämringen av räntenettot bromsas upp.

Skattereformen för 1991 innebär en genomgripande förändring av skattesystemet. Arbetsinkomster som uppgår till högst ca 180 000 kr. blir i stort sett endast föremål för kommunalskatt. För inkomster över ca 180 000 kr. utgår statlig skatt om 2076. För taxerade inkomster mellan ca 60 000 kr. och ca 180 000 kr. utgår en skatterabatt i form av förhöjt grundavdrag. Skatterabatten är högst vid taxerade inkomster på ca 95 000 kr. för att sedan trappas ned. Alla kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en enhetlig statlig skatt om 3092. Skattebortfallet genom sänkta skattesatser m.m. beräknas till ca 55 miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990 års skatteskalor. Skattesänkningen finansieras delvis inom inkomstskattesystemet genom basbreddningar och skärpning av kaptitalbeskattningen. Nettoeffekten på inkomstskatten av skattereformen innebär att hushållens inkomstskatt minskar med ca 33 miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990 års skattesystem. För 1992 justeras skatteskalan genom att grundavdraget höjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för statsskatten räknas upp med ökningen av konsumentprisindex (mellan oktober 1990 och oktober 1991) plus 2 procentenheter. Genom att skatteskalan räknas upp med den historiska inflationen blir skattesänkningen särskilt stor i reala termer när löneökningarna och inflationen avtar. Med den förväntande utvecklingen av löner och priser i år och nästa år blir det en real skattesänkning 1992 på ca 4 miljarder kr. Med real avses skattebortfallet vid en jämförelse med vad skatteintäkterna kan beräknas till om skatteskalan för nästa år istället justeras med 1992 års prisutveckling.

8.3¶Hushållens konsumtion och sparande

Den kraftiga konsumtionsökningen mellan 1985 och 1988 berodde på ett uppdämt konsumtionsbehov efter en mycket svag utveckling under 1980-talets första hälft. Samtidigt som kreditmarknaden avreglerades var hushållens framtidsförväntningar mycket ljusa. Hushållen kunde realisera sina konsumtionsbehov genom ökad upplåning. Tillväxten i konsumtion var som starkast 1986 då den ökade med drygt 52. I genomsnitt ökade

tionsökningen under 1980-talets andra hälft förstärktes av en cyklisk Bilaga I:1.1 uppgång i bilförsäljningen, som kulminerade 1988 med rekordhöga 350 000 nyregistrerade personbilar. Som en följd av att konsumtionen översteg den disponibla inkomsten under en följd av år ökade hushållens skulder med 6072 och sparkvoten föll med knappt 7 procentenheter mellan 1985 och 1988.

Tabell 8:4 Privat konsumtion

Mår. kr. Procentuell förändring, 1985 års priser löpande priser 1985-88 1989 1990 1990

Anm.: Varuindelningen är en omgruppering av nationalräkenskapernas klassificering av den privata konsumtionen. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Redan 1989 avtog konsumtionstillväxten något och 1990 kunde t.o.m. en tillbakagång noteras med 0,3 Z enligt nationalräkenskaperna, se tabell 8:4. Det är första gången sedan 1983 som konsumtionen faller. Utvecklingen under 1990 var ojämn. Konsumtionen ökade under det första halvåret och dämpades under det tredje kvartalet för att sedan falla kraftigt mot slutet av året. Den svaga utvecklingen förklaras främst av ett drastiskt fall i bilinköpen, vilket drog ned tillväxttakten med 1 procentenhet. En annan bidragande faktor var det varma vädret under föregående år som minskade kostnaderna för uppvärmning. Under årets första hälft ökade försäljningen av s.k. sällanköpsvaror mycket starkt och drog totalt upp konsumtionstillväxten med knappt 1 procentenhet under 1990. Den främsta förklaringen till den kraftiga ökningen var de höga löneutbetalningar under det andra kvartalet. Den 1 juli höjdes mervärdeskatten tillfälligt, vilket sannolikt fått en del hushåll att tidigarelägga vissa större inköp. Färre bilinköp kan också lämnat hushållen ökat utrymme för andra inköp av investeringskaraktär. Turistutgifterna föll till följd av oroligheterna kring Persiska viken under årets sista kvartal efter att ha vuxit stadigt sedan 1983. Med en ökning av den reala disponibelinkomsten på 4,270 och en fallande konsumtion förbättrades sparkvoten avsevärt under 1990, med 4,5 procentenheter. Sparkvotens nivå är därmed nära noll och det kraftiga fall som tidigare redovisades är till stor del återtaget, se diagram 8:3.

Diagram 8:3 Hushållens nettosparkvot Sparande i procent av disponibel inkomst

Bilaga I:1.1

[S]

2

—D

1980 1982 1984 1986 1992

Anm: Den finansiella sparkvoten är beräknad exklusive kapitaltransfereringar 1987 och 1989.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 8:4 Hushållens förväntningar om den egna ekonomin 12 månader framåt - t.o.m. januari 1991

|

OO re | Å An U|

pA TNT Jr

—|fÖ dee ee Mennea efdefbeeeeeeeeneee 2 ttreenennenenennnnn nn JA

LOVA Gad

[ | V | |

jod BRT 6 Fr | en förr ortens Serene

Vv |

=30 - - oi

1973 1975 1977 1979 1981 19835 1985 1987 1989 Anm: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen hushåll som tror på en förbättring och andelen som tror på en försämring, säsongrensat. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den svaga konsumtionsutvecklingen och den kraftiga förbättringen av sparandet under slutet av 1990 återspeglar de ovanligt pessimistiska framtidsförväntningarna som fanns hos hushållen. Ju större osäkerhet som

råder om framtiden, desto större brukar sparbenägenheten vara. Enligt hushållens inköpsplaner (HIP) är förväntningarna om den egna eko-

normins utveckling inte längre fullt så pessimistiska, se diagram 8:4. Samtidigt tror allt fler på en ökad arbetslöshet, vilket utgör ett osäker- Bilaga I:1.1 hetsmoment för hushållen och förväntas få dem att vilja fortsätta förbättra sitt sparande ytterligare.

Under andra hälften av 80-talet kunde hushållen öka sin förmögenhet enbart genom värdeökningar på aktier och fastigheter. Värdestegringar kunde på så sätt delvis ersätta eget sparande och utgjorde också grund för ökad belåning. Nu har bankerna blivit mer restriktiva vid sin kreditgivning. Belåningsvärdet på reala tillgångar minskade när fastighetspriser och aktiekurser föll föregående år. I mitten av april var börskurserna fortfarande 12,27 lägre än den nivå som rådde vid 1990 års ingång. Inom ramen för skattereformen breddades basen för mervärdeskatt så att varor och tjänster beskattas på ett neutralt sätt. Genom att förändra sammansättningen av konsumtionen mot ökad andel varor, men också ändra vilka varor som köps har hushållen delvis lyckats neutralisera en del av prisökningarna. Skattereformen ökar hushållens räntekänslighet genom att skattelättnaden för en ränteutgift sänktes från 4770 1989, 407 1990 till 302 1991. Det minskar hushållens benägenhet att lånefinansiera sin konsumtion.

Tabell 8:5 Finansieringsanalys för hushållssektorn Miljarder kr., löpande priser

1985 1986 1987 1988 1989 1990

Disponibel inkomst brutto 455,6 519,3 551,6 590,4 643,6 732,6

Finansiella placeringar 19,9 92,5 56,4 84,0 38,2 57,8 Använda medel 491,7 — 608,4 625,8 705,3 715,2 793,5 Anm: Disponibel inkomst brutto inkluderar den kalkylerade kapitalförslitningen på hushållens kapitalstock ur nationalräkenskaperna. Hushållens kapitaltransfereringar 1987 (-6,3 mdr. kr.) och 1989 (2,2 mdr. kr.) har exkluderats vid beräkning av disponibel inkomst brutto och finansiella placeringar. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Troligen kommer hushållen också vilja dra ned sina skulder som en följd av skattereformen, men däremot bör anpassningen till en avreglerad kreditmarknad vara avklarad. Per definition ökar hushållens sparande när de inte längre tar upp nya lån. Expansionen av hushållens nettoupplåning avstannade 1990 och nettoupplåningen halverades jämfört med 1988. Ytterligare anpassningar av skuldstocken märktes under 1991 års första månader och kommer troligen att fortsätta. Åren efter kreditmarknadens avreglering ökade hushållens nettoupplåning kraftigt, se tabell 8:5. Förutom 1986 översteg nettoupplåningen under hela perioden t.o.m. 1989 de finansiella placeringarna och därmed var det finansiella sparandet negativt. Upplåningen användes till att finansiera ökade reala investe-

1990 motsvarades nettoupplåningen av finansiella placeringar och det Bilaga I:1.1 finansiella sparandet förbättrades märkbart, även om det fortfarande var negativt.

Trots den starka förbättringen av sparkvoten under 1990 är hushålls-

sparandet mycket lågt i Sverige. Skattereformen, fortsatt avvaktande framtidsförväntningar och en mer försiktig kreditgivning talar för ett fortsatt ökat sparande hos hushållen. Anpassning av skuldstocken förbättrar det finansiella sparandet, se diagram 8:3. Däremot bedöms hushållens reala sparande försämras under prognosperioden delvis till följd av att skattereformen och det nya bostadsfinansieringssystemet minskar subventionerna till bostäder. Hushållens konsumtion påverkas i

år av ett tillfälligt extra köpkraftstillskott. Avsättningarna till det tillfälliga

obligatoriska sparandet upphör i år. Återbetalningen har tidigarelagts och

sker under maj 1991 för 1989 års sparande och februari 1992 för 1990

års sparande. Vid de tillfällena finns möjlighet för extra insättning i

allemanssparandet med 5 000 kr. per person, men utbetalningarna

förväntas ändå ge viss konsumtionsstimulans. Hushållen förväntas därför

öka sin konsumtion under perioden något mer än vad enbart disponibel

inkomst motiverar.

Diagram 8:5 Detaljhandelns omsättning Säsongrensad serie, utfall t.o.m. feb., prel. mars 1991 Index 1982=100

118 4

Källor: Statistiska centralbyrån, Handelns utredningsinstitut och finansdepartementet.

Under 1991 kommer konsumtionstillväxten att dras ned av fortsatt minskande bilinköp. Detaljhandelns försäljning ökade kraftigt under årets första månader och är åter på den höga nivå som rådde under andra

kvartalet 1990, se diagram 8:5. Prognosen baseras på en fortsatt ökad varukonsumtion exklusive bilinköp, men i måttligare takt. Kriget vid

TT

Persiska viken dämpade turistutgifterna märkbart under början av året. Vid årsskiftet 1991/1992 sänks mervärdeskattesatsen åter till 1996, vilket Bilaga I:1.1 kan medföra en viss förskjutning av större inköp från innevarande år till 1992. En återgång till normalt vinterväder leder till ökade uppvärmnings-

kostnader. De realt disponibla inkomsterna beräknas öka enligt vad som tidigare

redovisats med 0,996 1991 och med 2926 1992. För båda åren beräknas den privata konsumtionen stiga med 1,26. Därmed skulle sparkvoten

förbättras med 1/2 procentenhet under prognosperioden.

9¶Investeringar

Bilaga I:1.1

Efter de senaste årens mycket starka investeringstillväxt vände utveck-

lingen 1990, då en minskning med 1,82 noterades. För nedgången svarade såväl näringslivet som de offentliga myndigheterna, som

minskade sina investeringar med 3,3 2 respektive 426. Inom näringslivet

svarade industrin för det starkaste omslaget från en expansion med ca 1496 1989 till ett fall på 4,596 1990. Även inom övrigt näringsliv svängde utvecklingen mycket starkt, från plus 11,790 till minus 2,89. Samtidigt var omslaget också inom de kommunala myndigheterna exeptionellt stort från 824 ökning till en neddragning med 10,42. Den oväntat höga nyproduktionen av bostäder, med 13,27 i ökad investe-

ringsvolym, bromsade den totala nedgången av bruttoinvesteringarna.

År 1991 och 1992 prognosticeras en fortsatt minskning av bruttoinve-

steringarna med ca 1,92 respektive 1,47 per år. Industriinvesteringarnas fall med 122 drar ned utvecklingen 1991. Under 1992 är det främst de vikande bostadsinvesteringarna som verkar neddragande med 1196 lägre

volym.

Tabell 9:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr 1990

löpande 1989 1990 1991 1992

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

9.1¶Näringslivets investeringar

Efter den starka uppgången av näringslivets investeringar mellan 1986 och 1989 med över 254 skedde under 1990 en minskning med 3,32.

Det var maskininvesteringarna som främst drog ned utvecklingen med ca

42 lägre volym än under 1989. Byggnadsinvesteringarna sjönk samtidigt med 192.

Efter en uppbromsning av industriinvesteringarna 1986 skedde en stark expansion med drygt 354 till och med 1989. År 1990 vände utveckling-

en då en minskning noterades för första gången sedan 1982. Ett sämre efterfrågeläge och vikande lönsamhet medverkade till att investeringarna föll med 4,52. Nedgången var starkast på byggnadssidan där investe-

ringarna sjönk med knappt 126 medan maskininvesteringarna minskade

med 34. Verkstadsindustrin svarade för den starkaste nedgången med

7970 lägre investeringar än under 1989. Därav noterades kraftiga fall inom

transportmedels- (-17 Z) och maskinindustri (-11 2), medan investeringarna i Övrig verkstadsindustri utvecklades positivt (+790). Även inom

då inom skogsindustrin. Också inom övrig industri minskade investe- Bilaga 1:1.1 ringsvolymen med ca 32. Inom kemisk industri och petroleumindustri

noterades expansiva investeringar medan övriga delar redovisade

neddragningar.

Diagram 9:1 Näringslivets investeringar Miljarder kr., 1985 års priser

BO green Övrigt

näringsliv

20) eeeerrteteerrrenreretrreraneresnrenrrrrrrrrer nen ere essrrrn renar renen ere rs sr renarna nens aa sett sr Enn Teater rei sennnen enn

0 rr

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Tabell 9:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990,

löpande 1989 1990 1991 1992

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Investeringarna i övrigt näringsliv avtog under 1990. Nedgången var något lägre än i industrin och uppgick till 2,87. Minskningen berörde i stort sett samtliga näringsgrenar förutom vissa delar av finanssektorn. Även SJ inklusive banverket tillhörde undantagen med en stark expansion på över 252. Fortsatt minskad investeringsaktivitet väntas under 1991 och 1992 inom varuhandel-, hotell- och restaurang samt delar av finanssektorn. Det är främst mot övrigt näringsliv som begränsningarna, mot s.k. övrigt byggande och den tillfälligt höjda fastighetsskatten, är riktade. Den 1 januari i år togs ramarna för övrigt byggande i landet

bort, förutom i Stockholms, Göteborgs och Bohus län. Ramen för Prop. 1990/91:150 Stockholms län vidgas nu till 804 av 1986 års volym. Förändringen av Bilaga I:1.1 ramarna som helhet 1991 väntas ha en mycket svagt uppdragande effekt på investeringarna i och med konjunkturlägets dämpande inverkan.

De statliga affärsverken ingår definitionsmässigt i övrigt näringsliv. Det är också de som väntas hålla uppe investeringarna i sektorn 1991 och framför allt 1992 då infrastrukturinvesteringarna väntas ge utslag i en ökad investeringsvolym. Det övriga näringslivets investeringar förutses därmed stiga svagt 1991, med 1,44. År 1992 fortsätter uppgången med 3,52. |

Tabell 9:3 Offentliga investeringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

kr. 1990,

löpande 1989 1990 1991 1992

priser

Källor: "Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet. Diagram 9:2 Näringslivets investeringar Procent av BNP, 1985 års priser

ro

1970 1972 1974 1976 1978 1380 1982 1984 1986 1988 1990 1992 Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sett som andel av BNP kommer det totala näringslivets investeringar att uppgå till en något lägre nivå, ca 13,52 1991 och 1992, än under

1990 då andelen uppgick till ca 142. Andelen kommer därmed inte att

6 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga E:1.1

understiga 1988 års nivå på ca 132 och ligger också på ungefär samma Pröp. 1990/91:150 nivå som i mitten av 1970-talet, innan det stora raset i investeringarna Bilaga I:1.1 inleddes.

9.2¶Bostadsinvesteringar

Bostadssektorn har vid sidan av industrin tillhört de mest expansiva investeringsområdena under perioden 1986 till 1989. Även 1990 fortsatte uppgången, dock med avtagande ökningstakt från 6,896 1989 till 4,170. Ökningen medverkade till att bromsa den totala investeringsnedgången.

Diagram 9:3 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter

70000

[510707 070 1 [Eee U rr

50000 + IN lägenheter Fröet FA

N

40000 Äereeeereraserrrr rr rare sasnsss ere rs rerrrrrnr nr Nara rererererennnn nen nn nere Sf trrterrrrrrereasn nen

30000 förena ln . Nyss

20000 Åemn NAR ssannsranen enn arnrn sl nr snaran anesn annan sense ane aan basteererrernnnnanrnrannnnnnnnd

10000 4 äå pr INgesesr saraaa annan

0 rr

1976 1978 19380 1982 1984 1986 1988 1990

Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den I mars respektive år t.o.m. 1989 samt antalet outhyrda lägenheter hos allmännyttan i september 1990. Antalet påbörjade lägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Nybyggandet av bostäder uppgick 1986 till ca 30 000 lägenheter. År

1990 uppgick antalet påbörjade lägenheter, något överraskande, till hela 67 000 lägenheter. En av anledningarna till den starka expansionen 1990 kan vara att nedgången inom övriga sektorer frigjorde resurser till bostadsbyggandet som därmed inte längre hindrades av brist på arbetskraft. Investeringsvolymen steg med 1326 1990. Det kan jämföras med en uppgång på 2070 året innan och med över 4076 under rekordåret 1988. Sedan 1986 har volymen fördubblats. Från ett läge med 37 000 outhyrda lägenheter 1983 skedde en kraftig uppgång av efterfrågan på bostäder. Det ledde så småningom till bostadsbrist i stora delar av landet och medverkade till en markant stigande bostadsproduktion. Den växande efterfrågan orsakades av en förbättring av hushållens ekonomi till följd av bl.a. ökade reallöner och stigande sysselsättning. Även förändringar i befolkningssammansättningen, ökad regional rörlighet och en hög nettoinvandring bidrog till uppgången. Under 1990 kunde tecken på en något dämpad efterfrågan noteras genom att köerna till bostadsförmed-

uppåtgående trend av outhyrda lägenheter hos de allmännyttiga bostads- Bilaga 1:1.1 företagen har registrerats. I september 1990 var ca 4 000 lägenheter outhyrda, vilket var ca 1 000 fler än i september föregående år. Nivån är dock fortfarande mycket låg och kan uppskattas till mindre än 194 av bostadsbeståndet. Det råder brist på lägenheter inte enbart i storstadsområdena. I nästan hälften av kommunerna i landet fanns ingen ledig lägenhet registrerad hos allmännyttan i september 1990.

I oktober 1988 fördubblades den statligt garanterade räntan för ombyggnadslån, som idag uppgår till 5,25 6. Samtidigt infördes länsvisa ramar för omfattningen av ombyggnadsverksamheten i hela landet. Tidigare hade sådana funnits inom storstadsområdena sedan början av 1987. Under 1989 mildrades effekterna av de nya reglerna något av övergångsbestämmelser. Ombyggnaderna sjönk då med 1226. Ramarna för 1990 var snävare än under 1989. Restriktionerna fick starkare genomslag och ombyggnadsvolymen sjönk med ytterligare 134. Utanför storstadsområdena är det främst den högre räntan som begränsat ombyggnadsinvesteringarna. Den 1 januari 1991 togs ramarna för ombyggnader bort i hela landet förutom i Stockholms, Göteborgs och Bohus län. I dessa storstadslän utökades samtidigt möjligheterna att omfördela byggandet från övrigt byggande till ombyggnader av bostäder med oförändrad totalvolym. Denna möjlighet kommer nu att utökas ytterligare i Stockholms län i samband med att ramen för övrigt byggande höjs. Till följd av bl.a. nedgången av antalet låneansökningar beräknas ombyggnaderna i prognosen minska med 11,77 1991. Övergången till det nya bostadsfinansieringssystemet 1992 innebär att delar av ombyggnadsinvesteringarna kommer att erhålla samma kapitalkostnadsvillkor som nybyggandet. Den statligt garanterade räntan kommer i det nya systemet att uppgå till i genomsnitt 3,75 4. Räntan blir således lägre än idag. Samtidigt kommer dock en mindre del av verksamheten än idag att berättiga till lån med garanterad ränta. Den genomsnittliga räntenivån för ombyggnader är redan idag i genomsnitt lägre än 5,25Z i och med att möjligheten att ge dispans till en lägre ränta, uppgående till 3,47, har använts i allt större utsträckning i det vikande arbetsmarknadsläget. Konjunkturläget bedöms inverka till en ytterligare något, ca 546, lägre volym i ombyggnadsinvesteringar 1992.

Bostadsproduktionens utveckling 1991 och 1992 är emellertid svårbedömd. De höga kostnaderna för nyproduktionen kan få till följd att efterfrågan dämpas. Även effekterna av skattereformen och det nya bostadsfinansieringssystemet, som träder i kraft 1 januari 1992, är svåra att förutse. Relativprishöjningen till följd av skattereformen verkar dämpande, Samtidigt kan hushållens köpkraftstillskott genom skattereformen komma att riktas mot ökad bostadskonsumtion. Sett från utbudssidan torde det däremot finnas utrymme för ett högt bostadsbyggande i och med den nedgång av aktiviteten som skett inom andra sektorer.

Sett i ett längre perspektiv bedömer boverket att det under 1990-talet behövs ett årligt tillskott med mellan 37 000 och 45 000 lägenheter med hänsyn tagen till ökad efterfrågan och avgången av lägenheter ur

uppnå balans på bostadsmarknaden. Det föreligger dock stora svårighe- Bilaga I:1.1

ter att prognosticera det långsiktiga behovet av bostäder. Förutom demografiska faktorer, inverkar även hushållens inkomstutveckling och utvecklingen av relativpriserna på efterfrågan av bostäder i nyproduk-

tion. Eftersom beståndet är så stort i förhållande till nytillskottet får en liten förändring i efterfrågan en stor betydelse för nyproduktionen av bostäder.

Diagram 9:4 Bostadsinvesteringar Miljarder kr., 1985 års priser

[ög rr — rr

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Tabell 9:4 Bostadsinvesteringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990, löpande 1989 1990 1991 1992 priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Det stora antalet påbörjade lägenheter under 1990 kommer att medverka till att nybyggnadsinvesteringarna stiger också 1991, med närmare 44. Antalet påbörjade lägenheter förutses avta från 67 000 1990

till 57 000 1991 och till 50 000 1992. Därmed sjunker investeringsvolymen med 137 1992.

svagt 1991, med 0,52. Nedgången accelererar till 112 1992. Bilaga I:1.1

9.3¶Byggnadsverksamheten

Efter den långa perioden med mycket hög aktivitet inom byggnadsverksamheten tillkom alltfler tecken på en avmattning i byggkonjunkturen under 1990. De första tecknen noterades på efterfrågesidan där t.ex. bristen på arbetskraft, enligt konjunkturinstitutets byggbarometer, har avtagit sedan slutet av 1989. Idag har bristen på byggnadsarbetare i princip försvunnit från de nivåer som uppnåddes under 1989 då över 807 av företagen uppgav brist på viss yrkesutbildad arbetskraft. Andelen företag som uppger att efterfrågan är det största hindret för expansion har stigit markant och alltfler företag förutser neddragningar i produktion och sysselsättning på ett års sikt.

Sysselsättningen har inte påverkats av den avtagande aktiviteten förrän de senaste månaderna då en viss säsongrensad stagnation kan noteras, dock på en mycket hög nivå. Sedan 1986, då uppgången i byggefterfrågan inleddes, har antalet sysselsatta inom sektorn stigit med 1920.

Byggnadsinvesteringarna i näringslivet började stiga 1986 samtidigt som behovet av ett kraftigt ökat bostadsbyggande blev allt starkare. I och med subventionerna till ROT-sektorn (reparationer, till- och ombyggnad) i början av 1980-talet, steg volymen av ombyggnader snabbt och nådde toppnivån 1987. Därefter har ombyggnadsinvesteringarna minskat med över 102 per år t.o.m. 1990. Nybyggandet av bostäder steg alltmer. År 1988 nåddes rekordstora tillväxttal. Därefter har nybyggandet ökat ytterligare, men i långsammare takt. Förutom en tillfällig nedgång 1988 sjönk näringslivets investeringar 1990 för första gången sedan 1986.

Överhettningen på arbetsmarknaden de senaste åren tvingade fram alltmer omfattande regleringar. Avsikten var att dämpa det allmänna efterfråge- och kostnadstrycket på byggmarknaden samt att frigöra resurser till nyproduktion av bostäder. Som framgår av avsnitt 9.2 infördes begränsningar i ombyggnader av bostäder hösten 1988. Dessutom infördes också ramar för s.k. övrigt byggande (allt byggande utom bostadsbyggande) i hela landet. I Stockholms län och i Göteborgs och Bohuslän har byggnadstillståndsgivning använts sedan 1987 i syfte att begränsa den totala byggvolymen till 1986 års nivå. I Stockholms län har övrigt byggande begränsats till 702 av 1986 års nivå åren 1987 till 1990. I övriga landet fick arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att under 1989 begränsa volymen av övrigt byggande till 954 av 1988 års volym. Denna begränsning gällde också 1990. Den 1 januari 1991 togs ramarna bort helt för såväl ombyggnader av bostäder som för övrigt byggande i hela landet utom i Stockholms län och Göteborgs och Bohus län. I Stockholms län skärptes ramen för övrigt byggande ytterligare till 657 av 1986 års volym. Den vidgas nu till att gälla 80970 av 1986 års volym. I Göteborgs och Bohus län kvarstår ramen oförändrat till 10024 av 1986 års totala byggverksamhet.

Åtgärderna mot ombyggnadsverksamheten har medverkat till att

ombyggnadsinvesteringarna sjunkit med sammanlagt 35 § de senaste tre

åren. Nedgången väntas fortsätta under 1991, dock i något lugnare takt. Bilaga I:1.1

Eftersom det främst uppges vara den högre statligt garanterade räntan

som begränsat volymen bedöms inte slopandet av ramarna utanför

storstadslänen ha någon större uppdragande inverkan på volymen. När det gäller övrigt byggande är effekterna mer oklara. För 1991 var kvoten

på 657 i Stockholms län överintecknad medan den i Göteborgs och

Bohus län inte uppges ha haft någon större begränsande inverkan.

Effekterna av förändringarna av ramarna för övrigt byggande 1991 väntas dämpas av konjunkturläget.

I maj 1989 infördes en investeringsskatt uppgående till 10946 på s.k. oprioriterat byggande (byggande exklusive bostadsbyggande och

byggande för industrins behov). Skatten gällde Stockholms län med undantag av Norrtälje och Södertälje kommun. Dessutom inbegreps

Uppsala och Håbo kommun i Uppsala län. Den höjdes till 3074 under

våren 1990 och utvidgades till att även gälla Göteborgsområdet. I oktober

1990 undantogs Göteborgsområdet och även Nynäshamns kommun den 1 januari 1991. Den höjda investeringsskatten har medverkat till minskningen av byggnadsinvesteringarna inom varuhandel, hotell- och restaurangverksamheten. Antalet objekt som startat sedan höjningen av investeringsskatten är mycket begränsat. Investeringsskatten kommer att

avvecklas den 1 juli 1991 i och med försvagningen av byggkonjunkturen. Sammantaget minskade ökningstakten i byggsektorn under 1990. Det

är en följd av minskade byggnadsinvesteringar inom industrin och

kommunala myndigheter. Nedgången bromsades av ett starkt bostadsbyggande. Även inom reparations- och underhållssektorn noterades en relativt hög tillväxt på ca 5,52. Bidragande till det senare är troligen,

förutom nedgången inom ombyggnadsverksamheten, en tidigareläggning av verksamheten med tanke på att byggmomsen höjdes den 1 januari i år.

Tabell 9:5 Byggnadsverksamhet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990, löpande 1989 1990 1991 1992 priser

Reparationer och

underhåll 59,1 5,5 5,6 1,0 2,6 Summa 215,7 6,3 2,1 -0,4 -1,3 Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Byggnadsinvesteringarna väntas avta 1991 och 1992 med 194 respektive

ca 32. Styrkan i nedgången är dock svårbedömd i och med att skattereformen och ett nytt bostadsfinansieringssystem medför ett antal nya

förutsättningar. År 1991 dras byggnadsinvesteringarna främst ned av

de vikande investeringarna inom näringslivet (-196) och offentliga myndigheter (-2,296). År 1992 väntas bostadsinvesteringarna verka Bilaga I:1.1

neddragande. Inom reparations- och underhållssektorn förutses investeringarna fortsätta att stiga, med en svagare ökningstakt, med 196 1991

och ca 2,54 1992. Det innebär att den totala byggnadsverksamheten avtar med ca 0,56 1991. År 1992 fortsätter nedgången med ca 1,5 4.

9.4¶Lagerinvesteringar

Perioden 1981-1988 kännetecknades av kraftig och ihållande lageravveckling. Totalt sett drogs lagren ner med närmare 50 miljarder kr. (1985 års

priser). Denna avveckling var koncentrerad till industrin och partihandeln. Industrins lagerkvot, dvs kvoten mellan lager och produktion,

halverades i det närmaste under denna period. Inom partihandeln skedde

speciellt stora neddragningar av spannmålslagren samt lagren av oljor och bränsle.

I takt med den succesiva avmattningen av industrikonjunkturen har en viss lageruppbyggnad skett fr.o.m. andra halvåret 1989. Industrins

färdigvarulager har t.ex. ökat med ca 3 miljarder kr.under 1989 och 1990. Denna lageruppbyggnad är emellertid mycket blygsam vid en jämförelse med motsvarande fas i tidigare konjunkturcykler. Produktionen anpassades snabbare till den svagare efterfrågan än vad som varit

fallet tidigare. Både den strukturellt fallande lagerkvoten under 1980-

talet samt det produktionsmönster som tillämpats i den innevarande

konjunkturnedgången illustrerar den nya syn på lager och lagerhållning som etablerats på senare år, där lagertrimning och vaksamhet mot onödig

lagerhållning fått hög prioritet.

Tabell 9:6 Lagervolymförändringar Miljarder kr., 1985 års priser

1981-1989 1989 1990 1991 1992

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Totalt sett ökade lagren med 750 miljoner (fasta priser) under 1990, vilket gav ett bidrag till BNP-tillväxten med 0,12. Det var främst inom detaljhandeln exkl. bilar som lagren växte. För industrins del kompenserades de växande färdigvarulagren med neddragningar av insatsvaror och varor i arbete så att lagren totalt sett blev oförändrade. Lagren av bilar och bildelar steg kraftigt 1989 när efterfrågan började vika. Under 1990 kunde dessa ofrivilliga lager endast marginellt avvecklas då efterfrågan försvagades alltmer.

Under 1991 sker kraftiga neddragningar av lagren. Industriproduktion-

372. Därmed kan de ofrivilliga färdigvarulagren som byggts upp 1989 Bilaga I:1.1 och 1990 börja avvecklas. Även insatsvarulagren kommer, främst under första halvåret, att minska som en anpassning till den lägre produktions-

volymen. Lageromdömen i bl.a. konjunkturinstitutets industribarometrar verifierar denna utveckling. De omfattande lagren av bilar och bildelar förutses också kunna minskas under 1991 efter de stora produktionsned-

dragningarna som skett. Bedömningen av lagren av råolja och bränslen

påverkas naturligtvis 1 hög grad av krigsslutet i Persiska viken. I PNB

förutsågs en uppgång av dessa lager med tanke på ökat behov av beredskap inför störningar av tillförseln. När nu kriget är slut kan dessa

lager istället förväntas minska. Totalt innebär detta att lagren 1991

minskar med drygt 5 miljarder kr. och ger därmed ett negativt bidrag till BNP-tillväxten med hela 0,6 procentenheter.

Diagram 9:5 Lagervolymförändringar Miljarder kr., 1985 års priser

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

1992 förutses lagren fortsätta att minska, om än i betydligt långsammare takt än, under 1991. Inom industrin kan färdigvarulagren ytterligare

dras ned något. Insatvarulagren kommer dock att växa när produktionen

återigen tar fart. Lagerkvoten skulle då totalt sett vara tillbaka på 1988

års nivå. I och för sig kan en fortsatt strukturell tendens till fortsatt sjunkande lagerkvoter inte uteslutas. 1988 utgjorde emellertid kulmen

på en ovanligt lång högkonjunktur, då lagren normalt skall vara relativt små, medan 1992 är ett år i början av en konjunkturuppgång. Även inom

parti- och detaljhandeln kan ytterliggare lagerneddragningar förväntas.

Trots att lagren 1992 minskar med drygt en miljard kr. är omslaget positivt efter de kraftiga neddragningarna 1991. Bidraget till BNP-

tillväxten blir därmed 0,4 procentenheter 1992.

10 Den offentliga verksamheten

Bilaga I:1.1

10.1¶Den offentliga sektorn och samhällsekonomin

Den offentlig sektorns finanser har förbättrats markant sedan 1982, då det finansiella sparandet visade ett underskott motsvarande 77 av BNP. År 1987 uppvisade den offentliga sektorn ett överskott efter nio år i följd av underskott och 1989 uppgick det finansiella sparandet till ca 5,5 4 av BNP.

Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande beror på en kraftig ökning av inkomsterna, samtidigt som utgiftsutvecklingen har varit relativt dämpad. De offentliga inkomsternas andel av BNP steg från ca 6076 1982 till 65,57 1989, vilket avspeglar en ökad skattekvot. Under samma period minskade utgifternas andel av BNP från 66,570 1982 till ca 60970 1989. Den reala resursförbrukningen inom den offentliga sektorn i form av investeringar och konsumtion sjönk från 33,54 1982 till 28,52 1989 som andel av BNP. Transfereringarna till hushåll steg som andel av BNP under perioden med 1,5 procentenheter till ca 20,596 1989, se diagram 10:1. Ränteutgifternas andel av BNP fördubblades mellan 1980 och 1985 för att sedan sjunka successivt, först till följd av sänkta räntor och sedan genom att statsskulden minskade. Den offentliga sektorns övriga utgifter består av räntebidrag till bostäder, transfereringar till företag och u-landsbistånd. Dessa utgifters andel av BNP har minskat med ca 1,5 procentenheter sedan 1982 främst beroende på minskat stöd till företag.

Diagram 10:1 De offentliga utgifternas andel av BNP

35

30 frn ÄRR AR renen nn nn

Konsumtion och F—

25 + investeringar

20 dereerrnseenenresenasaennsn annars ranson nan an se annnnenean Mens EE ÖDEERAST AR ene

> [ Transfereringar H

- j till hushé ,

151 Övriga == free Hl hushåll 4

10) T T T T T T rr r T T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källa: Finansdepartementet.

År 1990 steg utgifternas andel av BNP till drygt 61,56 medan inkom-

sternas andel var oförändrad. Det finansiella sparandet gick ned till ca 42 av BNP. Den ökade utgiftsandelen förra året berodde huvudsakligen

följd av de höga löneavtalen inom det offentliga området. I volym steg Bilaga I:1.1 den offentliga konsumtionen med ca 294.

Den offentliga sektorns inkomster består till 8594 av skatter och avgifter. Skatternas och arbetsgivaravgifternas andel av BNP (skattekvoten) steg med ca 7,5 procentenheter mellan 1982 och 1989 och sjönk sedan något 1990 till ca 56,52. För 1991 och 1992 beräknas en successiv nedgång av skattekvoten till ca 53,596, se tabell 10:1. Förändringen av skattekvoten beror dels på hur skatteunderlagen utvecklas i förhållande till BNP, dels på förändringar i skatteuttagen. Även förändringar av betalningsrutiner och redovisningsprinciper påverkar skattekvoten. Av skattekvotens nedgång 1991 på knappt 1 procentenhet beror hälften på avlyft av mervärdeskatt för den offentliga sektorn. En sänkning av arbetsgivaravgifterna 1992, vid införandet av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen, bidrar till minskningen av skattekvoten nästa år med drygt 1/2 procentenhet. Till sänkt skattekvot bidrar även det avdrag på arbetsmarknadsavgiften, vilket får göras av arbetsgivare som använder systemet med utbildningsvikariat.

Tabell 10:1 Skattekvoten Procentandel av BNP

Indirekta skatter exkl.

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Ett första steg i skattereformen togs förra året. Den statliga inkomstskatten sänktes med 7 procentenheter. Den kraftiga ökningen av lönerna (skatteunderlaget) och höjd kommunalskatt begränsade dock nedgången av skatteuttaget från hushållens direkta skatter 1990. I år leder det nya skattesystemet till kraftigt sänkta inkomstskatter för hushållen. Även 1992 minskar andelen av hushållens direkta skatter i de totala skatteinkomsterna. Genom att skatteskalan räknas upp med i princip den historiska inflationen uppkommer en negativ effekt på skatteinkomsterna (omvänd "fiscal drag") när löneökningarna blir mindre än föregående års inflation. Slutskatteregleringen (nettot av fyllnadsinbetalningar, kvarskatt och överskjutande skatt) drar upp skattekvoten i år med ca 1/2 procentenhet. För 1992 beräknas slutskatteregleringen ge ett negativt bidrag till skattekvoten.

Den starka uppgången i företagens vinster under 1980-talet medförde

efterhand att företagens skatteinbetalningar steg från ca 1,5976 av BNP 1985 till nära 36 av BNP 1989. Nedgången i företagens resultat under Bilaga I:1.1 1990 ledde till en minskning av företagsskatterna förra året. Fr.o.m. 1991 bidrar skattereformen till ökat uttag från företagens direkta skatter genom att avkastningen på pensionsfonder och vissa försäkringspremier

beskattas. Dessutom beräknas avskattning av skatteskulder på dolda

reserver ge skatteinkomster på ca 6 miljarder kr. per år under de

närmaste åren. De starkt nedpressade företagsvinsterna väntas dock

medföra en fortsatt minskning av företagsskatterna i år.

Inkomstskattesänkningarna 1990 och 1991 finansieras till stor del

genom breddning av underlaget för mervärdeskatten. Dessutom är

skattesatsen tillfälligt höjd med 1 procentenhet från den 1 juli 1990 till

utgången av 1991. Mervärdeskatten på den kommunala sektorns inköp av varor och tjänster lyfts av fr.o.m. 1 januari och på den statliga sektorns inköp fr.o.m. 1 juli i år. Dessa avlyft bidrar till en minskning av skattekvoten med 0,4 procentenheter 1991 och 0,2 procentenheter 1992, efter beaktande av att även nominella BNP reduceras till följd av avlyften.

Övriga indirekta skatter uppgick som andel av BNP till ca 7976 1990.

Återkommande höjningar av skattesatserna på t.ex. tobak, vin och sprit,

bensin och olja har hållt denna andel relativt stabil. Den väntas också

1991 och 1992 vara i stort sett oförändrad. Inkomsterna av fastighetsskatt stiger till följd av skattereformen och en tillfällig höjning av skatten på kommersiella lokaler under 1991 och 1992. Omsättningsskatten för aktier

och optioner halverades fr.o.m. 1 januari 1991.

Den kraftiga ökningen av lönesumman förra året och en tillfällig arbetsmiljöavgift på 1,52 under perioden september 1989 t.o.m. december 1990 medförde att inkomsterna av arbetsgivaravgifter steg med ca I 2 som andel av BNP. Skattereformen leder till att en ökad andel av

skatteinkomsterna kommer från arbetsgivaravgifter. I reformen ingår

nämligen en breddning av underlaget för arbetsgivaravgifter samt en särskild löneskatt på pensionspremier m.m. År 1992 sänks arbetsgivavgiften till sjukförsäkringen med 1,9 procentenheter, vilket kompenserar arbetsgivarnas kostnad för en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Arbetsgivare som använder systemet med utbildningsvikariat får göra avdrag på arbetsmarknadsavgiften. Dessa avdrag beräknas uppgå till drygt 3 miljarder kr. 1992.

De offentliga utgifternas andel av BNP beräknas vara i sort sett

oförändrad 1991 och minska med drygt 1/2 procentenhet 1992. I år dras utgifterna upp av ökade transfereringar till hushåll, trots att ersättningsnivån i sjukförsäkringen har sänkts. Det är en följd av dels fördelningspolitiska åtgärder i skattereformen, dels det försämrade läget på

arbetsmarknaden. Nästa år bidrar arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen

till att minska utgiftskvoten med drygt 1/2 procentenhet. De totala transfereringarna till hushållen sjunker dock inte lika mycket som andel

av BNP. Ränteutgifter och övriga transfereringar beräknas minska som andel av BNP de närmaste två åren. Neddragning av utgifterna sker

genom att räntebidragen till bostäder reduceras och genom att mjölksub-

ventionerna tagits bort. Utgiftsökningar sker genom att fördyringen av Prop. 1990/91:150

bostadsbyggandet, till följd av ökad mervärdeskatt, kompenseras av Bilaga I:1.1

investeringsbidrag. Om dessa investeringsbidrag, i stället för att räknas som utgift, skulle avräknas från mervärdeskatteintäkterna minskar både

skatte- och utgiftskvoten. Utbetalningar från arbetsmiljöfonden för miljöförbättrande åtgärder i företagen inleds i år. Genom besparingar i den statliga administrationen och det kommunala skattestoppet begränsas den offentliga konsumtionens volymtillväxt de närmaste åren. Konsumtio-

nen beräknas öka med 0,54 1991 och 0,32 1992. Dessutom bidrar det ovannämnda avlyftet av mervärdeskatt till att utgifterna för den offentliga konsumtionen och investeringarna minskar som andel av BNP under

prognosperioden.

Tabell 10:2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter Löpande priser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1989 1990 1991 1992 Inkomster 802,2 879,1 929,8 939,9 14,2 9,6 5,8 L1 Skatter 516,1 556,6 588,4 <S589,4 13,9 7,8 5,7 0,2 Socialförsäkringsavgifter 176,5 199,8 210,1 207,2 14,7 13,2 5,1 -1,4 Övriga inkomster 109,6 122,7 — 131,3 143,3 14,6 11,9 7,0 9,1 Utgifter 736,5 827,4 887,1 910,6 11,0: = 12,3 7,2 2,6 Transfereringar till hushåll 250,2 276,9 313,4 321,9 10,0 10,7 13,2 2,7

Procent av BNP

I | investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

Skillnaden mellan skatter och utgifter med tillägg för den offentliga sektorns övriga inkomster, som till 1/3 består av AP-fondens ränteinkomster, ger det finansiella sparandet. För 1991 beräknas detta uppgå till ca 43 miljarder kr. och för 1992 till ca 29 miljarder kr., se tabell 10:2.

För att belysa hur den offentliga sektorns inkomster och utgifter påverkar samhällsekonomin, har en enkel modell använts i nationalbudgetarna i många år. Med antagande om marginella import- och konsumtionsbenägenheter kan multiplikatorer beräknas. De anger hur reala förändringar av olika typer av inkomster och utgifter bidrar till förändringar av BNP. Multiplikatorerna är konstanta över tiden och beaktar således inte t.ex. förändringar av hushållen sparande. Både beslutade och automatiska förändringar av inkomster och utgifter inkluderas i modellen. Däremot ingår inte de effekter finanspolitiken ger via pris- och lönebildning och kreditmarknad.

Procent av BNP i fasta priser

Bilaga I:1.1

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 Staten inkl. socialförsäkring -1,0 -3,6 —-0,5 — -1,5 1,3 1,4 1,5 Kommunerna 0,3 0,0 0,7 0,5 0,1 -0,5 -0,6 Totala offentliga sektorn -0,7 — -3,6 0,2 — -0,7 1,4 0,9 0,9 Källa: Finansdepartementet.

Beräkningarna visar att den statliga finanspolitiken (inkl. socialförsäkring) hade en kontraktiv inverkan på BNP under andra hälften av 1980talet. Kommunerna ökade i slutet av 1980-talet sina utgifter betydligt snabbare än inkomsterna vilket hade en expansiv effekt på ekonomin, se tabell 10:3. När tillväxten i BNP gick ned 1990 försämrades den offentliga sektorns finanser och den finanspolitiska effekten blev expansiv. Denna motcykliska effekt beräknas fortsätta 1991 och 1992. Finanspolitikens expansiva effekt på BNP 1991 och 1992 beror delvis på att inkomsterna ökar relativt måttligt som en följd av den förutsatta kraftiga nedgången i löneökningstakten samtidigt som sysselsättningen minskar. Det försämrade ekonomiska läget leder också till ökade offentliga utgifter i form av arbetslöshetsunderstöd m.m. Dessutom bidrar den svaga utvecklingen av den privata konsumtionen under det senaste året till att finansieringen via mervärdeskatt av skattereformens båda steg reduceras.

10.2 Statens finanser

Bakom uppgången av den offentliga sektorns finansiella sparande sedan 1982 ligger huvudsakligen en kraftig förbättring för staten. Statens finansiella sparande har vänts från ett underskott 1982 på ca 64 miljarder kr. till ett överskott 1989 på 38 miljarder kr. Den relativt höga ekonomiska aktiviteten under perioden har bidragit till en snabb inkomstökning och till att insatserna inom arbetsmarknads- och industripolitiken har kunnat minskas. De under senare år accelererande löne- och prisökningarna har dragit upp skatteunderlagen. För 1990 uppgick det statliga finansiella sparande till ca 14 miljarder kr. Vid jämförelse med 1989 bör beaktas att en växling på 276 mellan folkpensionsavgiften och ATPavgiften genomfördes fr.o.m. den 1 januari 1990. Därigenom överfördes inkomster på ca 12 miljarder kr. från staten till socialförsäkringssektorn förra året. Statens ränteutgifter steg kraftigt 1990. Detta avspeglar inte en ökning av statsskulden netto, utan beror på att fr.o.m. 1 juli 1989 redovisas räntor på skuldbytesavtal brutto. Det innebär att även ränteinkomsterna skrivs upp och det finansiella sparandet påverkas ej.

De närmaste två åren sker en kraftig nedgång av statens finansiella sparande och 1992 beräknas statsfinanserna visa ett underskott på ca 24 miljarder. kr., se tabell 10:4.

Försämringen av statsfinanserna beror till stor del på vikande skatteunderlag. Det är en följd av den förutsedda nedgången av löneöknings-

takten tillsammans med konjunkturavmattningen. Statens skatteinkomster Prop. 1990/91:150

1991 och 1992 dras dessutom ned av att utbetalningarna av kommunal- Bilaga I:1.1

skattemedel stiger kraftigt, och att de offentliga myndigheterna får lyfta av ingående mervärdeskatt fr.o.m. 1991. För de kommunala myndigheternas avlyft kompenseras staten genom avräkningsskatt, som i tabellen redovisas som negativa statsbidrag. De statliga mydigheternas avlyft av mervärdeskatt motsvaras av sänkta utgifter för konsumtion och investeringar. Den tillfälliga arbetsmiljöavgiften på 1,52, som gav inkomster på 9 miljarder kr. 1990, faller bort 1991. Inkomsterna av arbetsmarknadsavgiften reduceras, främst 1992, till följd av att företagen får ersättning för sina kostnader för utbildningsvikariat genom avdrag på arbetsmarknadsavgiften. Inkomsterna av socialförsäkrings- och andra arbetsgivaravgifter hålls uppe genom de basbreddningar m.m. som ligger i skattereformen. Mervärdeskatten är tillfälligt höjd med 1 procentenhet under perioden 1 juli 1990 - 31 december 1991. Fastighetsskatten på kontor, butiker m.m. höjs tillfälligt vid 1992 och 1993 års taxeringar till 3,57 av taxeringsvärdet. Statens övriga inkomster beräknas öka relativt kraftigt 1992 till följd av bl.a. vissa stora engångsvisa inleveranser från affärsverken.

Tabell 10:4 Statens inkomster och utgifter Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1989 1990 1991 1992

! ] investeringar ingår även lagerreserveringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Statens utgifter dras upp av en fortsatt relativt stark ökning av transfereringarna till hushållen. Särskilda fördelningspolitiska åtgärder ingår i skattereformen. Som kompensation för höjda indireka skatter m.m. uppjusteras pensionstillskotten, det kommunala bostadstilläggen och studiemedlen i år. Barnbidragen har höjts i år till en kostnad av ca 4 miljarder kr. och höjs med ytterligare ca 2 miljarder kr. nästa år. Kostnaderna för bidrag vid arbetsmarknadsutbildning stiger kraftigt genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

1991 och 1992. Mjölksubventionerna, som uppgått till ca 2 miljarder Bilaga I:1.1

kr., har tagits bort i år. Ett investeringsbidrag till bostadsbyggande införs 1991, då de särskilda reduceringsreglerna för mervärdeskatten på byggnadsentreprenader slopas. Räntebidragen till bostäder reduceras; i år genom en extra upptrappning av den garanterade räntan; och fr.o.m. 1992 genom att ett nytt bostadsfinansieringssystem (räntelån) börjar införas.

Statens utgifter påverkas också av regeländringar beträffande transfere-

ringar inom den offentliga sektorn. Statsbidragen till sjukförsäkringen

sjunker genom sänkt ersättningsnivå och förväntat minskat antal sjukdagar. För att neutralisera effekterna av skattereformen för den

kommunala sektorn skall 7,5 miljarder kr. 1991 och 16,5 miljarder kr. 1992 återföras från kommunerna till staten. Genom en tillfällig extra

höjning av skatteutjämningsavgiften 1992 tillförs staten 3 miljarder från

kommunerna nästa år. I tabellen har statsbidragen minskats med dessa

belopp. Statsbidragen till arbetslöshetskassorna ökar relativt kraftigt, trots att arbetsmarknadspolitiska åtgärder reducerar den öppna arbetslösheten. Den statliga konsumtionen ökade i volym med 324 1990. Timvolymen

sjönk med ca 0,52 men kraftigt ökade inköp av varor och tjänster drog

upp konsumtionen. Genom besparingar i den statliga administrationen

väntas den statliga konsumtionen minska med knappt 1/2 % per år 1991 och 1992.

10.3¶Socialförsäkringssektorns finanser

Socialföräkringssektorn omfattar allmän tilläggspensionering (inkl. löntagarfonder), allmän sjukförsäkring (inkl. föräldraförsäkring) samt

arbetslöshetsförsäkring. Det finansiella sparandet inom socialförsäkrings-

sektorn består i stort sett av uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden. De övriga delarnas sparande är obetydligt.

Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) finansieras genom avgifter och avkastning på AP-fondernas tillgångar, som huvudsakligen utgörs av räntebärande tillgångar. Sedan 1982 har pensionsutbetalningarna varit större än avgiftsinkomsterna och 1989 uppgick underskottet till ca 10 miljarder kr. Genom AP-fondernas inkomster av räntor, utdelningar och skatter på ca 44 miljarder kr. visade det finansiella sparande ett överskott på ca 33 miljarder kr. 1989. ATP-avgiften höjdes den 1 januari 1990 med 2 procentenheter. Höjningen bidrog till att avgiftsinkomsterna balanserade utbetalningarna förra året. Det finansiella sparandet ökade till drygt 46 miljarder kr. 1990.

Den 1 juli 1990 upphörde lagen om vinstdelningskatt att gälla. På

grund av eftersläpning av betalningar redovisas här ändå inkomster av

vinstdelningsskatt även 1991. Fr.o.m. 1991 breddas avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter till följd av skattereformen, men utbetalningarna blir åter större än avgiftsinkom-

sterna. Det finansiella sparandet sjunker successivt de närmaste åren, se

tabell 10:5.

Sjukförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Prop. 1990/91:150

Utbetalningarna till hushållen har ökat kraftigt sedan 1988 till följd av Bilaga I:1.1

sjukförsäkringsreformen och den förbättring av föräldraförsäkringen som genomfördes 1989.

Tabell 10:5 Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter Löpande priser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1989 1990 1991 1992

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sänkt ersättningsnivå fr.o.m den 1 mars 1991 och minskande sjuktal medför att utgifterna inom försäkringen sjunker. Från den 1 januari 1992 införs en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Arbetsgivarna övertar då utbetalningarna för sjukersättningen de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. Därmed beräknas utgifterna för sjukförsäkringen minska med 9,5 miljarder kr. Arbetsgivarna kompenseras genom att sjukförsäkringsavgiften sänks med 1,92. Avgiftssänkningen är beräknad så att den ska kompensera för både sjuklön och arbetsgivaravgifter därpå. I kostnaderna för sjukförsäkringen ingår även bidrag till privat och offentlig sjukvård samt läkemedelssubventioner. Dessa utgifter beräknas uppgå sammanlagt till ca 28,5 miljarder kr. 1991 och 1992. Förändringarna medför att statsbidragen till sjukförsäkringen kan dras ned i år och nästa år.

Utbetalningarna inom arbetslöshetsförsäkringen finansieras, sedan reglerna ändrades 1 juli 1988, i stort sett helt av statsbidrag. De utbetalda arbetslöshetsersättningarna ökade något 1990 efter att ha minskat 1988 och 1989, då arbetslösheten gick ned. Fr.o.m. 1990 höjs den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen årligen i takt med löneutvecklingen för industriarbetare. Den nu stigande arbetslösheten medför att utbetalningarna väntas öka kraftigt under prognosperioden.

10.4 Kommunernas finanser

Den kommunala sektorn består av primär- och landstingskommuner samt församlingar och kommunalförbund. Sedan 1985 har sektorn haft ett negativt finansiellt sparande. Inkomsterna har dock täckt de löpande utgifterna medan en del av investeringarna finansierats med upplåning, försäljning av tillgångar eller neddragning av rörelsekapitalet.

År 1990 var kommunernas finansiella sparandeunderskott ca 8,5 Prop. 1990/91:150 miljarder kr. enligt de preliminära nationalräkenskaperna. Det var drygt Bilaga I:1.1

10 miljarder kr. bättre än vad som beräknades i den preliminära nationalbudgeten. Minskade investeringar och ökade försäljningar av

fastigheter m.m. bidrog till att hålla nere underskottet.

För åren 1991 och 1992 väntas en kraftig förbättring av den kommuna-

la ekonomin trots det rådande skattestoppet. Det finansiella sparandet beräknas förbättras med nära 10 miljarder kr. per år och sektorn visa ett överskott på ca 11 miljarder kr. 1992, se tabell 10:6.

Tabell 10:6 Kommunernas inkomster och utgifter Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1989 1990 1991 1992

Inkomster 294,4 324,9 352,3 378,3 10,0 10,4 8,4 7.4 Skatter 181,1 204,7 232,2 267,6 9,7 13,0 13,5 152 Bidrag från staten och

1] investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverks investeringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den förbättrade finansiella situationen är en följd av den tvååriga eftersläpningen och avräkningsförfarandet vid utbetalningen av kommunalskattemedel. Skatteinkomsterna 1991 och 1992 stiger kraftigt till följd av de höga löneökningarna två år tidigare. Samtidigt leder den förutsedda dämpningen av löneökningarna till att de kommunala utgifterna de närmaste två åren inte växer i samma snabba takt.

Bidrag från staten och socialförsäkringssektorn stod för ca 2590 av kommunernas inkomster 1990. Statsbidragen består av allmänna och specialdestinerade bidrag. Skatteutjämningsbidraget uppgår till 10,5 miljarder kr. netto 1991. Detta bidrag finansieras delvis genom en avgift, som för 1991 uppgår till 79 öre för primärkommunerna och 56 öre för landstingen. Nästa år höjs avgiften med 11 öre för att finansiera den automatiska ökningen av skatteutjämningsbidragen. Därutöver höjs avgiften tillfälligt med 25 öre, vilket medför att ca 3 miljarder kr. dras in från kommunerna 1992. I kompensation för slopandet av beskattningsrätten av juridiska personer erhåller sektorn knappt 1 miljard kr. För att neutralisera skattereformens effekter på den kommunala ekonomin har fr.o.m. 1991, dels bidraget till kommunerna avseende garantibeskattningen avskaffats, dels en särskild skatt införts (avräkningsskatt). Skatten baseras på kommunernas skatteunderlag och beräknas uppgå till ca 6,5

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1: 1.7

miljarder kr. 1991 ca 16 miljarder kr. 1992. I tabellen har statsbidragen

minskats med dessa belopp. Bilaga I:1.1

De specialdestinerade statsbidragen, som beräknas till ca 58 miljarder kr. för 1991 och ca 59 miljarder kr. 1992, är kopplade till vissa verksamheter inom kommunerna. Av bidragen till primärkommunerna går hälften till skolutbildningen, ca 209 till barnomsorgen och ca 1070

till äldreomsorgen och övrig social omsorg. Bidragen från socialförsäk-

ringssektorn utgår till sjukvården och beräknas uppgå till ca 15.5 miljarder kr. per år 1991 och 1992.

De kommunala utgifterna består till 3/4 av konsumtion. Förra året steg konsumtionen ca 1,52 i volym. Därvid drogs konsumtionen ned av att

inköpen av varor och tjänster minskade något. För i år och nästa år talar

det mindre strama arbetsmarknadsläget för att det blir lättare att rekrytera personal till den kommunala sektorn. De kraftigt höjda lönekostnaderna

(en föjd av 1990 års avtal) i kombination med det kommunala skattestoppet, väntas dock medföra en begränsning av expansionen. Förbättringen av kommunernas finanser 1991 och 1992 är nämligen tillfällig. På lång

sikt kvarstår 1990 års obalans med nu gällande förutsättningar. Antalet sysselsatta i den kommunala sektorn har utvecklats svagt under

första kvartalet i år enligt arbetskraftsundersökningarna. För helåret 1991

beräknas arbetsvolymen i timmar öka med 0,52. De minskade inköpen

förra året tyder på att kommunerna senarelagt vissa inköp. Fr.o.m. 1991 får nämligen kommunerna lyfta av mervärdeskatten på sina inköp. Dessa

förväntas därför stiga relativt kraftigt i år, vilket drar upp ökningen av

den kommunala konsumtionen till knappt 190 i år Nästa år beräknas

konsumtionsvolymen öka med 0,52. De kommunala utgifterna för inköp för konsumtion och investeringar

reduceras nästa år med ca 10 miljarder kr. till följd av det ovannämnda avlyftet av mervärdeskatt. Effekten på den kommunala ekonomin av avlyftet neutraliseras genom att kommunerna ska återföra motsvarade belopp till staten. Beloppet ingår som en del av den ovan nämnda avräkningsskatten. Denna, som nämnts ovan, beräknas på kommunernas skatteunderlag och är därför inte kopplad till kommunernas faktiska inköp. Kommunerna hade således möjlighet att tjäna på att senarelägga

inköp till efter årsskiftet 1990/91. Utgifterna för den kommunala konsumtionen dras också ned av de

avgiftshöjningar (t.ex. kraftigt höjda patientavgifter) för kommunala

tjänster som genomförts i år. De kommunla avgifterna är nämligen en avdragspost vid beräkningen av konsumtionen.

11¶Kapitalmarknaden

Bilaga I:1.1

11.1¶Internationell ränte-och valutakursutveckling

Under de senaste åren har de stora OECD-ländernas ränteutveckling varit

olikartad. I Förenta staterna har oron över styrkan i konjunkturnedgången

och omsorgen om det finansiella systemet medfört att Federal Reserve

fört en expansiv penningpolitik. Konflikten vid Persiska viken ökade

osäkerheten hos företag och konsumenter under andra halvåret 1990 och

under inledningen av 1991. Sedan årsskiftet 1989/90 och fram till i

början på april har den amerikanska dagslåneräntan, fed fund, sänkts med

2,5 procentenheter till 66. Marknadsräntorna avseende placeringar med

kortare löptid har följt med i nedgången. Som en bekräftelse på det lägre

ränteläget för kortfristiga placeringar har diskontot sänkts vid två tillfällen med sammanlagt en procentenhet till 62. Obligationsräntorna

har däremot haft en mer stabil utveckling. För att stimulera kreditinstitutens kreditgivning, som på vissa håll varit mycket restriktiv, har federal

reserve dessutom sänkt kassakraven.

Även i Storbritannien har räntorna fallit under det senaste halvåret. Basräntan som uppgick till 15 Z i oktober 1990 har successivt minskat till 1272. I oktober 1990 beslutade Storbritannien att pundet skulle inträda i

växelkursmekanismen ERM inom EMS. Detta innebär att pundet inte får

avvika mer än 696 från de centralkurser som har bestämts gentemot de övriga medlemsstaternas valutor, t.ex. D-marken.

Till skillnad från Förenta staterna och Storbritannien har centralbankerna i Tyskland och Japan sedan 1989 istället stramat åt penningpoli-

tiken. Detta skall ses mot bakgrund av tendenser till överhettning i de båda ländernas ekonomier och stigande inflation. Efter att räntorna gick

upp med ca två procentenheter under 1989 steg de med ytterligare en

procentenhet under 1990. Under de första månaderna 1991 har ränteut-

vecklingen i de båda länderna stabiliserats. I Japan är det en betydande penningmängdsexpansion och överhettningstendenser på främst arbetsmarknaden som har föranlett den penningpolitiska åtstramningen.

I Tyskland är det främst återföreningsprocessen som medfört stigande

räntor. Dels i form av hög efterfrågan på varor från östra Tyskland och dels genom att det omfattande bidragsprogrammet till de östra delstaterna medför ett stigande budgetunderskott. Förbundsstatens lånebehov

beräknas därmed bli betydande under de kommande åren. Som en bekräftelse på den högre räntenivån höjde Bundesbank diskontot, i slutet av januari, med en halv procentenhet till 6,56. I mars presenterade förbundsregeringen ett finanspolitiskt åtstramningspaket bl.a. innehållande höjda skatter. Detta har minskat kravet på ytterligare stramhet i penningpolitiken. Samtidigt finns det skäl att understryka att uppskattningen av kostnaderna för återföreningen reviderats upp vid flera

tillfällen, och det kan inte uteslutas att ytterligare revideringar blir nödvändiga. Det råder således osäkerhet om effekterna på penningpolitiken av den finanspolitiska åtstramningen. De senaste månadernas depreciering av den tyska marken gentemot den amerikanska dollarn

minskar också sannolikheten för en penningpolitisk lättnad eftersom en försvagning av valutan ger ett ökat inflationstryck via stigande import- Bilaga I:1.1 priser.

Diagram 11:1 6-månaders euromarknadsräntor 1989-1991

Enkla årsränior

Precont

1Ö 3 nn mm oe

1GBG 180 ad

Anm; Statsskuldsväxlar och euromarknadsräntor. Veckogenomsnitt. Sista observation avser 10 april 1991.

Under år 1990 och fram till mitten på februari i år fortsatte den

amerikanska dollarn att försvagas. Dollarn har mer eller mindre kontinuerligt försvagats sedan början på 1985. Vid den tidpunkten handlades dollarn till ca 3,4 DEM och betraktades allmänt som övervärderad. Dollarns nedgång under de senaste åren kan bara delvis förklaras av en försämring av den amerikanska industrins konkurrenskraft

gentemot den tyska och den japanska industrin. En orsak till den fortsatta

dollardeprecieringen är också den olikartade ränteutvecklingen mellan de stora länderna. Räntan på dollarplaceringar är nu betydligt lägre jämfört

med motsvarande placeringar i D-mark och yen. För några år sedan var

förhållandena de motsatta. Under de senaste månaderna har köpintresset

för dollarplaceringar emellertid stigit markant. Inte minst den för amerikanskt vidkommande positiva utgången av kriget vid Persiska viken

har bidragit till det ökade intresset. Investerarna räknar också med att den amerikanska konjunkturen kommer att förbättras under det andra halvåret medförande att räntorna åter kommer att stiga. Från bottennote-

ringarna i mitten på februari och fram till mitten på april har dollarn apprecierats med 1546 mot D-marken till 1,68 DEM per dollar och 6970

mot yenen till 135 JPY per dollar. D-markens relativa försvagning mot yenen är ett uttryck för investerarnas oro över händelseutvecklingen i

östra Tyskland och i Östeuropa.

Bilaga I:1.1

DEM pår L5D TEN per SD

22 - = l 2. n so 160

RE VN . ereeer ennen L 150

/ H

- 149

1.4 oc . 120

1959 1920

Anm: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 10 april 1991.

Under år 1990 föll de internationella aktiekurserna i genomsnitt med ca 202. Kurserna på flertalet aktiebörser har hittills i år återhämtat sig. Fram till mitten på april har aktiekurserna på de 20 största aktiebörserna i genomsnitt stigit med 1746. Av de fyra största börserna har Londonbörsen haft den bästa utvecklingen med en genomsnittlig uppgång på 192. En bidragande orsak till detta är det senaste halvårets räntesänkningar vilket sänker avkastningskravet på aktier. Tokyobörsen, som under förra året registrerade det största kursfallet med 402, har hittills i år haft en mer positiv utveckling. I genomsnitt har kurserna stigit med 162. Börserna i New York och Frankfurt har haft en relativt sämre utveckling. I New York där kurserna i genomsnitt har stigit med 119 är det framför allt svaga resultatrapporter som bidrar till ett dämpat köpintresse. I Frankfurt har kurserna hittills i år endast stigit med 1294, vilket speglar investerarnas oro för utvecklingen i östra Tyskland och i Östeuropa.

11.2¶Svensk ränte- och valutakursutveckling.

Under år 1990 kännetecknades räntemarknaden av oro för den svaga ekonomiska utvecklingen och osäkerhet över valutapolitiken. Det var främst vid två tillfällen, januari-februari och september-oktober, som kraftiga valutautflöden registrerades med åtföljande försvagning av kronan. Riksbanken stramade åt penningpolitiken vid båda tillfällena i syfte att stoppa valutautflödet. Detta medförde att de korta penningmarknadsräntorna steg betydligt. Placerarna reagerade positivt på den penningpolitiska åtstramningen och regeringens skrivelse till riksdagen i oktober om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten 1 de offentliga utgifterna. Sedan mitten av oktober och fram till årsskiftet registrerades ett inflöde på 48 miljarder kronor. Riksbanken kunde

successivt sänka marginalräntan, dvs den ränta som bankerna betalar för upplåning i riksbanken, till 1470 vid årsskiftet. Vid slutet av år 1990 låg Bilaga I:1.1 räntan på sex månaders statsskuldväxlar ca en procentenhet högre än vid utgången av år 1989.

Diagram 11:3 Ränteutvecklingen 1989-1991

Enka årsränior Procent

[Sfatsskuldväxlar |

1932 . 13920 1991

Anm: 6-månaders statsskuldsväxlar och S5-åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 10 april 1991.

Obligationsräntorna hade ett betydligt lugnare förlopp under 1990.

Dessa räntor styrs främst av inflationsförväntningarna. De allt dystrare

konjunktursignalerna medförde att inflationsförväntningarna minskade.

Vid årsskiftet låg obligationsräntorna t.o.m. lägre än ett år tidigare. Mot bakgrund av den stora uppslutningen kring Rehnbergkommissionens ramar för löneökningar under 1991-1992 och den svagare konjunkturen kommer inflationen att bringas ned väsentligt.

Budgetpropositionen i början på januari togs emot positivt av investerarna samtidigt som flertalet internationella räntor föll. Under januari och februari var valutainflödet fortsatt positivt, sammanlagt 13,8 miljarder

kronor. Kronan stärktes och kronindex noterades till ca 132,2 vid slutet

av februari jämfört med 132,8 i början på året. Det stabila marknadsläget möjliggjorde för riksbanken att lätta på penningpolitiken ytterligare.

Marginalräntan sänktes i två steg till 1296. Marknadsräntorna föll med

ca två procentenheter under januari och februari, till strax under 127 för

sex månaders statsskuldväxlar och drygt 112 för femåriga statsobligationer. Räntedifferensen gentemot korgräntan minskade successivt och

uppgick till 2,5 procentenheter vid utgången av februari. Diskontot har följt den allmänna räntetrenden och är för närvarande 107, vilket är en

nedgång med två procentenheter jämfört med våren 1990.

Bilaga I:1.1

Miljarder kr FProcentenheter 153

103

Od

Jan Mar Maj Jul Scp NOV Jan Mar

Anm: Valutaflödena avser rapportveckor (4 rapportveckor per månad). Sista observationen avser 1-7 april 1991.

Under mars och första hälften av april har räntenedgången brutits och förbytts i en mindre uppgång. Marknadsräntorna har stigit med ca en halv procentenhet sedan slutet på februari. Under mars och första veckan i april uppgick valutautflödet till ca 4,2 miljarder kronor, exkl. den bokföringsmässiga uppskrivningen av valutareserven på 1,3 miljarder kronor som riksbanken genomförde sista veckan i mars, samtidigt som kronan försvagades något. De internationella räntorna har inte uppvisat en motsvarande uppgång. Räntedifferensen har därmed åter vidgats något och uppgår för närvarande till ca 3 procentenheter. I mitten på april noterades kronindex till 132,4.

Dollarns uppgång på de internationella valutamarknaderna har medfört att kronan försvagats mot den amerikanska valutan samtidigt som den har stärkts mot bl.a. ERM-valutorna. I mitten av april handlades dollarn till 6,05 SEK vilket är en appreciering med 112 sedan dollarkursen vände uppåt. D-marken noteras till 3,60 SEK, vilket är en depreciering med 494 under samma period. För de företag som konkurrerar med och säljer i Västeuropa är valutakursförändringen negativ. Å andra sidan gynnas de företag som säljer produkter i Förenta staterna eller konkurrerar med företag med produktion där.

Kapitalflödena in i och ut ur landet har varit mycket stora under de senaste åren. Svenska företag och placerare investerar i företag, fastigheter och aktier i utlandet vilket tillsammans med bytesbalansunderskottet leder till utflöden. Genom att hålla en högre ränta än omvärlden lockas dels svenska placerare till att ta lån i utländsk valuta och dels utländska placerare till placeringar i krontillgångar. Detta har medfört att kapitalbalansen uppvisat betydande överskott. Sammantaget har valutain-

flödena under de senaste åren varit stora, vilket möjliggjort dels att staten Prop. 1990/91:150 har amorterat på utlandsskulden och dels att valutareserven har kunnat Bilaga I:1.1

öka. Vid utgången av mars uppgick valutareserven till 115 miljarder kronor.

Tabell 11:1 Betalningsbalansen Tolvmånaderstal, feb-jan. Miljarder kr.

Källa: Riksbanken

11.3¶Utvecklingen på kreditmarknaden

Under de senaste åren har en påtaglig uppbromsning av utlåningen till

allmänheten registrerats. Stigande räntor i kombination med sämre

konjunkturutsikter minskar näringslivets investeringsbehov. Det är dock

främst hushållen som har minskat sin upplåning. Detta sammanhänger med skattereformen. Kombinationen av minskade ränteavdragsmöjligheter och stigande räntor innebär att hushållens kostnader för lån har stigit

väsentligt. Utvecklingen har skiljt sig åt mellan olika grupper av kreditinstitut. Utlåningen från finansbolagen och bankerna har samman-

taget sett minskat medan utlåningen från bostadsinstituten alltjämt är betydande. Detta sammanhänger bl.a. med att bostadsinstituten numera

erbjuder lån till rörlig ränta. Om hänsyn tas till den kraftiga ökningen av krediter i utländsk valuta förändras bilden något. Det är främst banker

som erbjuder lån i utländsk valuta. Det är i första hand företag som tar upp dessa lån, dels som ett led i sin ordinarie rörelseanknytna upplåning och dels för att utnyttja räntedifferensen mot utlandet genom att placera

i kortfristiga räntebärande tillgångar i svenska kronor.

Inom finansbolagssektorn pågår för närvarande en omfattande rekonstruktion. Den innebär bl.a. en bantning av finansbolagens

balansräkningar. Många finansbolag har dessutom slagits samman eller har upphört med sin verksamhet. Denna process skall ses i ljuset av den

akuta likviditets-och soliditetskris som drabbade många finansbolag under

hösten 1990. Problemen blev uppenbara när priserna på fastighetsmarknaden, i synnerhet för kommersiella fastigheter, började falla under 1990. Många finansbolag har gett krediter till fastighetsförvaltande bolag,

ofta upp till 1006 av det vid utlåningstillfället uppskattade marknads- Prop. 1990/91:150

värdet. Investeringskalkylerna har ofta betingats av fortsatt stigande Bilaga I:1.1 fastighetspriser. När priserna vände nedåt under 1990 fick många låntagare problem med att betala räntor och amorteringar.

Tabell 11:2 Nettoutlåning till allmänheten 12-månaders förändring, feb-jan. Miljarder kr.

1990 1991 1991, saldo 31/1

Sv kr. Utl val. Sv kr. Utl val. — Sv kr. Urtl val.

Källa: Riksbanken

Tabell 11:3 Nettoutlåning till hushållen

12-månaders förändring, feb-jan.

Miljarder kr.

Källa: Riksbanken

Enligt preliminära uppgifter uppgick finansbolagens kreditförluster till 6,3 miljarder kronor under 1990 vilket skall jämföras med 0,8 miljarder kronor under år 1989. Även bankernas kreditförluster ökade betydligt under 1990. Dessa beräknas ha uppgått till knappt 11 miljarder kronor jämfört med 2,8 miljarder kronor året innan. Till en mindre del beror detta på bankernas åtaganden gentemot finansbolagen. Även bankernas kreditgivning har under de senaste åren varit frikostig och har inte alltid föregåtts av en noggrann prövning.

Kreditinstitutens kreditförluster beräknas bli avsevärda även under innevarande år. Dels är marknaden för kommersiella fastigheter fortfarande dämpad och dels beräknas kreditförlusterna hänförliga till utlåningen till näringslivet öka i spåren av det försämrade konjunkturläget och ett ökat antal konkurser. Mot bakgrund av de betydande kreditförlusterna och det osäkra konjunkturläget beräknas bankernas kreditgivning bli återhållsam under de kommande åren. Utvecklingen går mot en ökad prövning av den lånesökandes kreditvärdighet.

Trots kraftigt ökade kreditförluster kunde bankernas vinster hållas väl uppe under 1990. Affärsbankernas sammanlagda rörelseresultat uppgick till 10,1 miljarder kronor under år 1990 jämfört med 12,9 miljarder

vinstutvecklingen. Bankerna har under år 1990 vidgat marginalen mellan Bilaga I:1.1 sina inlånings- och utlåningsräntor.

Från och med den 1 april halverades kassakravet för bankerna samtidigt som kassakravet för finansbolagen upphörde. Förändringen skall bl.a. ses mot bakgrund av den finansiella integrationen vilken har medfört att utlandsbaserade kreditinstitut har haft en viss konkurrensfördel gentemot i Sverige verksamma institut genom att de inte drabbas av motsvarande kassakrav. Det halverade kassakravet för bankerna har fått till effekt att bankerna höjt vissa inlåningsräntor med mellan 0,25- 0,75 procentenheter. Den besvärligaste konkurrenssituationen för bankerna ligger också för närvarande på inlåningssidan. För hushållen har flera nya sparalternativ lanserats. Bostadsinstituten emitterar i ökad utsträckning obligationer till hushållen. Riksgäldskontoret har lanserat en ny sparform, riksgäldskonto, som direkt vänder sig till hushållen.

11.4¶Utvecklingen på aktiemarknaden

Under år 1990 föll aktiekurserna i genomsnitt med 3042 i Sverige. Bakom nedgången låg flera orsaker. På de utländska börserna var kursutvecklingen negativ, bl.a. beroende på händelseutvecklingen vid Persiska viken. Nedgången på Stockholmsbörsen blev dock betydligt större än på flertalet utländska aktiebörser. I Sverige oroades investerarna av det försämrade konjunkturläget. Detta i kombination med att ett försämrat konkurrensläge för den svenska industrin har medfört minskade marknadsandelar på världsmarknaden och ökade svårigheter att höja exportpriserna resulterade i fallande företagsvinster under år 1990. Trenden förstärktes av att för svenska företag viktiga marknader, såsom Förenta staterna och Storbritannien, uppvisade en svag tillväxt under 1990. Enligt preliminära siffror minskade börsföretagens vinster med ca 2072 under år 1990.

I januari vände kursutvecklingen. Från årsskiftet och fram till mitten av april steg totalindex med 25 7. Kursåterhämtningen har varit särskilt kraftig för de största företagen på börsen. Uppgången har vidare varit störst för företag inom verkstads - och skogsindustrin. Köpintresset på Stockholmsbörsen har stimulerats av stigande aktiekurser internationellt. Kursuppgången i Stockholm har dock varit betydligt större än i utlandet. En förklaring är att de svenska räntorna har fallit betydligt sedan årsskiftet, vilket sänker avkastningskravet på aktier.

Den senaste tidens uppköp av företag på börsen har också bidragit till kursuppgången sedan årsskiftet. Mest uppmärksammat är Tetra Pacs bud på Alfa-Laval och Investor/Providentias bud på Saab-Scania. Aktieplacerarna har också glatts åt att aktieutdelningarna i många bolag har höjts trots fallande vinster. I genomsnitt beräknas börsbolagens aktieutdelningar för verksamhetsåret 1990 ha höjts med ca 102. Företagens intresse av att höja utdelningen har ökat i samband med skattereformen. Den förändrade kapitalbeskattningen innebär bl.a att skatten på aktieutdelningar sänks. Historiskt sett har också den svenska direktavkastningen,

dvs aktieutdelning i förhållande till aktiekursen, legat lägre i Sverige än Prop. 1990/91:150

i utlandet. De senaste årens relativt kraftiga utdelningshöjningar, 2496 år Bilaga I:1.1

1989, innebär att de svenska börsföretagens direktavkastning nu ligger på samma nivå som i utlandet. För närvarande uppgår direktavkastningen till i genomsnitt 2,7 RP.

Diagram 11:5 Börsutvecklingen 1990-1991

Index ultimo 1989-160

få

ÖN INKA

- od

of |

Anm: Dagsnoteringar. Sista observationen avser 10 april 1991.

12¶Utvecklingen åren 1990-1995

Bilaga I:1.1

12.1¶Inledning

I detta kapitel redovisas kalkyler för den ekonomiska utvecklingen i

Sverige fram till 1990-talets mitt. I ett sådant tidsperspektiv är informa-

tionsunderlaget otillräckligt för att konjunkturprognoser i vanlig mening

skall kunna utarbetas. Samtidigt finns ett stort behov av att belysa den ekonomiska utvecklingen i ett något längre perspektiv. Både problem och

möjligheter för den ekonomiska politiken avtecknar sig då ofta bättre. Till detta kommer att ekonomisk-politiska åtgärder normalt bör vidtas i ett tidsperspektiv som är längre än de traditionella prognosperioderna bl.a. därför att det ofta tar lång tid innan åtgärder får full effekt på

ekonomins utveckling.

Tillväxtmöjligheterna de närmaste åren beror i hög grad av lönebildningen och produktivitetsutvecklingen. Huvudkalkylen utgår från den prognos för svensk ekonomi för åren 1991 och 1992 som presenterats i

tidigare avsnitt. Löneökningstakten är där i nivå med Rehnberggruppens förslag, vilket innebär ett starkt trendbrott. Löne- och prisbildningen sker sedan delvis enligt historiska beteendesamband. Vissa förändringar i

lönebildningsprocessen förutses dock ha skett. Det motiveras med att skattereformen ger nya förutsättningar och att den fasta växelkursregimen ökat i trovärdighet under det senaste året. Det förtjänar dock att understrykas att anpassningsförloppet kan bli betydligt smärtsammare om inte löne- och prisökningstakten blir så låg som förutsetts.

Produktivitetsutvecklingen har under de senaste åren varit mycket svag

i Sverige. En viss förbättring väntas i år och under perioden 1992-1995

bör produktivitetsutvecklingen ytterligare förstärkas. I huvudkalkylen

ökar produktiviteten i näringslivet under åren 1992-1995 på ett sätt som

är representativt för de senaste femton åren. Förutsättningar för en

snabbare tillväxt bör dock finnas av skäl som diskuteras i avsnitt 12.5. Ett scenario med en högre produktivitetsökning redovisas därför i samma avsnitt.

Kalkylerna för åren 1993-1995 har gjorts med hjälp av den ekonometri-

ska modellen KOSMOS, som utvecklats på konjunkturinstitutet. Modellen innehåller ekonometriskt skattade samband för utrikeshandel, investering-

ar, pris- och lönebildning samt efterfrågan på arbetskraft. De finansiella

beräkningarna har gjorts med hjälp av modellen FIMO. I denna modell

beräknas inkomster och utgifter för de sex institutionella sektorerna stat,

socialförsäkring, kommuner, hushåll, icke-finansiella och finansiella

företag. Dessutom redovisas Sveriges transaktioner med utlandet. Det förekommer inga skattade beteendesamband i FIMO, utan framskrivning-

arna görs med utgångspunkt från den reala ekonomins utveckling.

Kalkylerna i KOSMOS och FIMO har genomförts i flera beräkningsom-

gångar och i senare skeden modifierats och kompletterats med exogena bedömningar.

Bilaga I:1.1

Den internationella konjunkturen under de första åren på 1990-talet behandlas i kapitel 2. Diskussionen i detta kapitel kompletterar den som förs i kapitel 2. Avsikten är att här utförligare redogöra för en del faktorer som påverkar den internationella utvecklingen på längre sikt.

Den internationella högkonjunktur som inleddes 1983 nådde sin topp

under första halvåret 1988. Produktionstillväxten i OECD-området som

helhet har därefter mattats av. Dämpningen av expansionen har varit mest

uttalad i Förenta staterna, Kanada, Storbritannien samt Sverige och

Finland. Under senare delen av 1990 minskade även tillväxten relativt

markant i vissa kontinentaleuropeiska länder som t.ex. Frankrike, Italien

och Belgien. I Tyskland samt Japan har tillväxten dock varit fortsatt god.

Den ekonomiska tillväxten inom OECD-området som helhet väntas avta ytterligare under större delen av 1991, även om en vändpunkt är trolig

i slutet av året. Ett flertal faktorer talar för att nedgången i den interna-

tionella ekonomin blir relativt kortvarig och grund. Den snabba

upplösningen av Gulf-kriget, med åtföljande prisfall på olja, leder till gynnsamma effekter på realinkomster, priser och räntor. Det finns även

anledning att förvänta att förtroendet hos konsumenter och företag kommer att stärkas påtagligt. Återhämtningen väntas börja i Förenta staterna under andra halvåret i år. Tillväxttakten för hela OECD-området

väntas bli knappt 36 under 1992. Ett flertal faktorer talar för att den ekonomiska tillväxten kommer att

utvecklas gynnsamt även under de närmast följande åren. Teknologiska

genombrott, som skett under de senaste decennierna inom t.ex. telekommunikations- och datorområdena, borde resultera i en snabbare

produktivitetstillväxt. Detsamma gäller de strukturella åtgärder som

vidtagits i många OECD-länder i syfte att förbättra ekonomiernas

funktionssätt. Skattereformer, med sänkta marginalskatter och en mer effektiv skattestruktur, har genomförts i ett antal länder Minskade subventioner till industrin och en mer effektiv offentlig sektor, inklu-

derande bl.a. ökande inslag av konkurrens, samt en förbättring av

arbetsmarknadens funktionssätt talar också för en mer effektiv resurs-

användning.

EG:s inre marknad och därtill knutna integrationssträvanden bland icke EG-länder kan förväntas ha positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen. Slopade gränshinder för varor, tjänster och produktionsfaktorer, liksom andra slag av avregleringar skärper konkurrensen inom Europa.

Ökade möjligheter till specialisering och utnyttjande av stordriftsfördelar

leder till en högre produktivitetstillväxt.

De ekonomiska förutsättningarna för Europa påverkas också av återföreningen mellan de båda tyska staterna. Utgångspunkten för den

bedömning som här redovisas är att de nuvarande övergångsproblemen är hanterliga. Efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål

förväntas då fortsätta öka kraftigt i det tidigare Östtyskland, vilket inte

enbart kommer västra Tyskland till godo, utan gynnar också övriga

europeiska länder.

Den ekonomiska utvecklingen i Förenta staterna kommer under första hälften av 1990-talet att påverkas av de åtgärder som krävs för att sanera Bilaga I:1.1 den federala budgeten. Den åtstramning av ekonomin som är nödvändig för att komma tilrätta med budget- och bytesbalansunderskotten, kommer dock troligen att bli utdragen och inte speciellt dramatisk. Den förväntade stagnationen i ekonomin i år bör skapa utrymme för en relativt gynnsam, icke inflationsdrivande, expansion under de närmaste åren. Det är dock värt att observera att inflationen i Förenta staterna inte nått ner till europeiska nivåer trots att landet befinner sig i en recession.

Japan har under en längre tid haft den snabbaste ekonomiska tillväxten av alla OECD-länder. Expansionen har baserats på en stark inhemsk efterfrågeökning. Inte minst har företagens investeringar ökat. En mycket snabb industriell strukturomvandling har skett under de senaste åren med en mer kostnadseffektiv produktion som följd. Tillsammans med en förväntad fortsatt stark expansion av den inhemska efterfrågan ger detta en god grund för en hög ekonomisk tillväxt även under första hälften av 1990-talet.

Sammantaget innebär detta att BNP i OECD-området bedöms öka med ca 2,57 per år 1991-1995. Mellan 1993 och 1995 blir tillväxten ca 37 per år, vilket är högre än genomsnittet för åren efter 1973. Världshandelns tillväxt beräknas uppgå till ca 5,5 70 per år 1991-1995 och 67 per år 1993-1995. |

Avmattningen inom OECD-området under 1990 och 1991 talar för att inflationen under de närmaste två åren kan bli låg. Även i ett längre perspektiv talar en rad faktorer för en låg inflation. Den höga investeringsnivån i slutet av 1980-talet, i kombination med de strukturella förändringar som genomförts, borde göra det möjligt för flertalet industriländer att expandera utan att slå i kapacitetstak eller att "flaskhalsar" uppstår. Till detta kommer att inflationstakten i stor utsträckning är beroende av vilken ekonomisk politik som förs. Regeringarna i de större västekonomierna verkar nu allmänt vara benägna att reagera tidigt och kraftfullt för att motverka inflationstendenser. Ytterligare en faktor som talar för en låg prisstegringstakt är en förväntad lugn utveckling på råvaru- och oljemarknaderna.

Inflationen i OECD-området beräknas uppgå till ca 42 per år under första hälften av 1990-talet. Det är betydligt lägre än genomsnittet för perioden efter oljekrisen 1973.

Den internationella ekonomin kan av olika skäl komma att utvecklas mindre gynnsamt än vad som antagits ovan. Man kan bl.a. inte utesluta att kostnaderna för den tyska återföreningen blir högre än beräknat. Det kan leda till en ytterligare ekonomisk-politisk åtstramning i Tyskland, vilket i sin tur kan få effekter på Västeuropa i stort.

Ytterligare ett osäkerhetsmoment gäller utvecklingen i Central- och Östeuropa. Systemskiftet i de östeuropeiska ekonomierna mot ett marknadsekonomiskt system kommer att ta lång tid. Risk finns för att sociala faktorer blockerar nödvändiga prisreformer och budgetsaneringar. Därmed skulle en del länder i Östeuropa kunna fastna i en situation med fortsatt ekonomisk stagnation. Då exporten till de centralplanerade

ekonomierna är begränsad får en sådan utveckling sannolikt små direkta återverkningar via handeln på utvecklingen i västvärlden. En mer Bilaga I:1.1 utdragen och kostbar omstruktureringsprocess i Östeuropa kan dock leda till ökad efterfrågan på kapital. Det kan medföra att realräntorna stiger och att investeringsaktiviteten i industriländerna därmed begränsas. Även den politiska utvecklingen i Sovjetunionen utgör ett avsevärt riskmoment. En fördjupad politisk kris kan få betydande negativa effekter på framtidstron i västvärlden vilket inte minst kan komma att påverka konsumtion och investeringsviljan.

Tabell 12:1 Utvecklingen i 14 OECD-tänder 1980-1995

rlig procentuell förändring

Genomsnitt

1980-1990 1990 1991 1992 1993 1994 1995

! Sammanvägda efter ländernas betydelse för svensk export. Källa: Finansdepartementet.

12.3 1980-talet

Avgörande för välståndets utveckling på lång sikt är investeringsnivån. För att denna skall utvecklas gynnsamt utan att skulden till utlandet ökar måste sparandet inom landet vara högt. Det svenska bruttosparandet, dvs. investeringar plus finansiellt sparande, utgjorde fram till mitten av 1970-

talet vanligen 20-252 av BNP. Under andra hälften av 1970-talet minskade dock sparandet snabbt och motsvarade 1980 ca 177 av BNP,

se diagram 1.

Ett viktigt mål för den ekonomiska politiken vid inledningen av 1980-

talet var därför att öka sparandet. I utgångsläget var investeringarna låga

parallellt med att bytesbalansens saldo, som är lika med skillnaden mellan bruttosparande och bruttoinvesteringar i ekonomin som helhet, var

negativt. För att förändra detta var det nödvändigt att stimulera investeringarna samtidigt som konsumtionen hölls tillbaka. Devalveringarna av kronan med 1074 1981 och med ytterligare 16 0 hösten 1982 skall ses i detta ljus. De var avsedda att stärka industrins konkurrenskraft för att på så vis bidra till högre lönsamhet, export och investeringar. Samtidigt medför de att konsumtionsutrymmet minskar om inte löntagarna fullt ut

lyckas kompensera sig för de stigande priserna. Devalveringar stärker de delar av näringslivet som konkurrerar med

utlandet i flera avseenden. I förhållande till utländska konkurrenter

förbättras kostnadsläget. Men också inom landet förbättras situationen

genom att lönsamheten stärks relativt de företag som är skyddade från

utländsk konkurrens. Därmed skapas motiv för att flytta över arbetskraft och kapital till den konkurrensutsatta sektorn.

11i

1950 - 1995. Huvudkalkylen

Bilaga I:1.1

Frocent av BNP

oe sn Bytesbalans |

[|

LEN a

2 a mul nn 2 A Ae

[GE Fr Pan TT a Ar > TTT

1350 1G5S55 0 fYRh 1965 1970 1975 I6R 1028 1900-193

Anm. : Bytesbalansen och bruttosparandet inkl. återinvesterade vinstmedel. Utveckling efter 1990 enligt huvudkalkylen. Källa: Finansdepartementet.

För att devalveringarna skall bli framgångsrika, öka sparandet och leda till att resurser flyttas över till den konkurrensutsatta sektorn, krävs att

de kombineras med en restriktiv finanspolitik. I viss utsträckning lyckades detta efter delvalveringarna 1981 och 1982. Den konsoliderade

offentliga sektorns utgifter deflaterade med KPI ökade med i genomsnitt

1,82 per år mellan 1982 och 1989 jämfört med 64 per år under 1970-

talet. Tillsammans med den förhållandevis goda tillväxten i ekonomin

medförde detta att de offentliga utgifternas andel av BNP minskade från 66,70 av BNP 1982 till 60,27 1989.

Den offentliga konsumtionens årliga ökningstakt under 1980-talet var

ca 1,52 jämfört med drygt 397 under 1970-talet. Någon motsvarande

dämpning av tillväxten i de offentliga transfereringarna till hushållen kom

dock inte till stånd. Deflaterade med KPI ökade de betydligt snabbare, med i genomsnitt 4,22 per år mellan 1982 och 1989.

Kombinationen av höga löneökningar och snabbt stigande offentliga transfereringar innebar att hushållen fick en relativt god utveckling av den reala disponibla inkomsten, ca 2,07 per år i genomsnitt mellan 1982 och 1989. Dessutom medförde avregleringen av kreditmarknaden 1985-1986 att det blev lättare för hushållen att belåna sina tillgångar.

Hushållssparandet föll därför kraftigt. Sammantaget medförde detta att

den privata konsumtionen efter en minskning med 2,22 1983 ökade med

i genomsnitt 2,5 Z per år mellan 1983 och 1989. Det totala sparandet i

ekonomin förbättrades därmed endast långsamt, trots att den offentliga

sektorns sparande förstärktes kraftigt och att investeringarna i näringslivet ökade. År 1990 utgjorde bruttosparandet 17,996 av BNP.

genomsnitt 2,47 per år. Samtidigt steg produktionen i övrigt näringsliv Bilaga I:T.] med i genomsnitt 2,7 7 per år och i den offentliga sektorn med 1,84 per år. Trots devalveringarnas positiva effekter för den konkurrensutsatta sektorn var därför värdet av industriproduktionen oförändrat ca 23946 av den totala produktionens värde 1990.

Devalveringarna hjälpte alltså till att ge den svenska ekonomin fart när den internationella tillväxten förbättrades under 1980-talet. De varor och tjänster som den högre tillväxten skapade användes dock endast i begränsad utsträckning till att förbättra sparandet. Den snabba ökningen av inhemsk konsumtion medförde att konkurrensen om arbetskraft blev hård under andra hälften av 1980-talet. En ökande inhemsk efterfrågan försvårade tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn.

12.4¶Huvudkalkylen

Sparandet i den svenska ekonomin är idag för lågt för att garantera en långsiktigt stabil välståndsutveckling. För att de begränsningar i den inhemska efterfrågan som krävs för att få upp sparandet inte skall medföra stigande arbetslöshet krävs att efterfrågan från utlandet ökar. De kalkyler som här redovisas för den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1991-1995 bygger på bedömningar att den internationella tillväxten kan bli god under första hälften av 1990-talet. Den konkurrensutsatta sektorn bör därför kunna växa genom ökad export, om den inte hindras av en allt för snabb inhemsk efterfrågetillväxt.

Flera faktorer talar för närvarande för en väl avvägd inhemsk efterfrågetillväxt. Under de två senaste åren har hushållens sparandeunderskott minskat och 1990 beräknas den privata konsumtionen ha motsvarat de disponibla inkomsterna. I kalkylerna förutsätts att hushållens sparande fortsätter att förbättras fram till 1995. En beräknad god utveckling av de disponibla inkomsterna medför att den privata konsumtionen ändå växer stabilt.

Det finns goda förutsättningar för att den offentliga verksamheten inte skall komma att växa i en alltför snabb takt. De kommunala finanserna är i utgångsläget förhållandevis hårt ansträngda. Kommunalt skattestopp gäller 1991 och 1992. Det råder också en bred politisk enighet om att ' den offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas. Åren 1990-1995 beräknas därför att den offentliga konsumtionen ökar med i genomsnitt 0,57 per år.

Den inhemska efterfrågetillväxten bör alltså kunna bli begränsad under början av 1990-talet samtidigt som produktiviteten och arbetskraftsutbudet ökar relativt snabbt. Därmed bör det vara möjligt att undvika en ny överhettning av ekonomin.

Lönerna under 1991 och 1992 antas precis som i den tidigare redovisade prognosen, öka med 5 resp. 3,52. Detta antagande bygger på att Rehnberggruppens förslag till stabiliseringspolitiskt avtal vinner bred acceptans.

Löneökningstakten bestäms i kalkylen med hjälp av historiska samband

8& Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 150. Bilaga I: 1.1

löneökningstakten under perioden beräknas dock bli lägre än vad de Bilaga I:1.1

historiska sambanden tyder på. Stabiliseringsavtalet och skattereformen

förutses få långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen. Till detta kommer att utvecklingen under det senaste året tydligt markerat statsmakternas vilja att hålla fast vid en fast växelkurs. Detta bör få en

effekt på pris- och löneökningsbildningen. Arbetslösheten blir som mest

372 år 1993. Därefter minskar den något. Lönerna beräknas öka med 3,57 under 1993, 3,87 år 1994 och 4,07 år 1995. De låga löneökningarna medför i sin tur att uppgången i konsumentpriserna efter 1992 inte

under något år överstiger 34.

Tabell 12.2 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Huvudkalkylen Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1990 1991 1992 1993 1994 1995 Försörjningsbalans BNP Import UV O0M NP NH WO RN O- UM AN RN AR Tillgång Ww 03 SS NM Ah bh I&I W 43 WW dd Privat konsumtion Offentlig konsumtion O-

Stat |

Kommuner Bruttoinvesteringar Lagerinvesteringar Export N-WROCW 008-000- IUNADRUUN WOROÖO- ORBULVYWN MONO ÄÖÄ-VYUORBR NOROOO- WORUORBA ACWOODOO- NOUUVORY Användning ww Dc8 RR WwW wWw Inhemsk efterfrågan So 1 Oo vo ÖOÖ ww NN UNNA N OL — Id Nyckeltal Timlön WD Ur CV KPI (årsgenomsnitt) Du Arbetslöshet” VR DAD Ano NM 002» Exportnetto; OA — ONQWQ N NN Bytesbalans? -3 ' + [ES ' '2 [2

43 47 — -46 a Bruttosparande 1 dIdu-SS 9 16,4 15,8 162 16,8 17,4

! Förändring i procent av föregående års BNP. > Procent av arbetskraften.

3¶Miljarder kr.

4 Procent av BNP. Källa: Finansdepartementet.

En viss förbättring av produktiviteten i kombination med begränsade

löneökningar gör det möjligt för företagen att öka vinsterna, men det

svenska exportpriset för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsammare än världsmarknadspriset under samtliga år fram till 1995. Konjunkturuppgången inleds redan 1992 med att exporten ökar. De högre

vinsterna leder sedan till en uppgång i investeringarna under 1993. Bland annat som en följd av skattereformen beräknas dock bostadsinvesteringar-

na minska under hela perioden. Bruttonationalprodukten växer under åren 1990-1995 i genomsnitt med

åren efter 1992. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknas Bilaga I:1.1

tillväxten överstiga 27 per år.

Bruttosparandet i ekonomin försämras kraftigt under de närmaste åren, för att sedan återhämta sig något. År 1995 är dock bruttosparandet

fortfarande mindre än bruttoinvesteringarna. Bytesbalansen uppvisar

därför ett underskott.

Det tar tid innan återhämtningen i ekonomin får märkbara effekter på arbetsmarknaden. Mot slutet av perioden ökar sysselsättningen kraftigt,

men samtidigt ökar också utbudet snabbt. Arbetslösheten minskar därför

långsamt och 1995 utgör de arbetslösa ca 2,57 av arbetskraften. I

kalkylerna antas att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i

1991 års budget- och kompletteringspropositioner successivt avvecklas under perioden. Den underliggande nedgången i arbetslösheten under åren 1993-1995 är därför betydligt starkare.

Återhållsam konsumtionstillväxt

Hushållens faktorinkomster och inkomster från transfereringar beräknas

öka med 4,84 per år fram till 1995. Konsumentprisindex ökar samtidigt med 4,02 per år. Den reala ökningen är därför 0,87 per år. Hushållens

utgifter för direkta skatter minskar realt med 1,84 per år. Den reala

disponibla inkomsten beräknas därmed öka med i genomsnitt 1,84 per

år fram till 1995.

Under 1960- och 1970-talen utgjorde hushållens nettosparande, dvs. skillnaden mellan disponibel inkomst och privat konsumtion, mellan 2,5

och 7,5 76 av disponibel inkomst. Under 1980-talet minskade nettosparan-

det dramatiskt till som lägst -5,32 av disponibel inkomst 1988. Detta hängde bl.a. samman med avregleringen på kreditmarknaden. Det blev enklare att låna till konsumtionen genom att hushållen lättare kunde

belåna sina förmögenheter. De två senaste åren har emellertid sparkvoten

förbättrats kraftigt och 1990 beräknas den disponibla inkomsten vara lika hög som den privata konsumtionen.

Avregleringen bör bara få övergående effekter på hushållssparandet. Under 1990 har förmodligen också anpassningen till skattereformen

börjat. Det finns därför flera rimliga förklaringar till den snabba

förbättringen av hushållssparandet under de två senaste åren. Uppgången 1 hushållssparandet förutsätts fortsätta så att det 1995 uppgår till drygt

12 av disponibel inkomst. Den privata konsumtionen kan då öka med 1,52 per år mellan 1990 och 1995. I nationalräkenskaperna och i många andra sammanhang sätts

produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn till noll. Det här är ett

antagande som - i kombination med förutsättningarna att kommunerna

behåller alla nuvarande verksamheter, tar hänsyn till de utbyggnader som hittills beslutats och ökar sina kostnader på det sätt befolkningsutveck-

lingen motiverar - innebär anspråk på en kommunal konsumtionstillväxt med ca 22 per år fram till 1995. För att tillväxten i den kommunala

verksamheten skall kunna begränsas på det sätt som här har antagits, och

standarden samtidigt upprätthållas, krävs därför en omprövning och Prop. 1990/91:150 effektivisering av de kommunala verksamheterna. " Bilaga I:1.1

Tabell 12.3 Konsumtionen 1990-1995. Huvudkalkylen

rlig procentuell förändring. 1985 års priser

1990 1991 1992 1993 1994 1995

! Hushållens totala nettosparande i procent av disponibel inkomst. Källa: Finansdepartementet.

Den offentliga konsumtionens ökningstakt har under 1980-talet minskat

från i genomsnitt 1,84 per år under första hälften av decenniet till i genomsnitt 1,3 4 per år under andra hälften. Under första delen av 1990-

talet förutsätts att den offentliga konsumtionens ökningstakt ytterligare begränsas till i genomsnitt 0,44 per år. Det innebär att den privata konsumtionen även under de närmaste fem åren ökar betydligt snabbare

än den offentliga.

Tabell 12.4 Konsumtionen 1975-1995. Huvudkalkylen

rlig procentuell förändring. 1985 års priser

1975-1980 1980-1985 1985-1990 1990-1995

Källa: Finansdepartementet.

Tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn

En kraftig förstärkning sker av produktionskapaciteten i den konkurrens-

utsatta sektorn. Produktionen i industrin beräknas öka med i genomsnitt

2,67 per år 1990-1995. Det är ungefär samma ökningstakt som under

första hälften av 1980-talet när två kraftiga devalveringar genomfördes.

Då ökade produktionen med 2,47 per år medan den 1985-1990 ökade

med bara 0,84 per år.

Antalet arbetade timmar i industrin beräknas minska kraftigt under 1991 och 1992. Efter 1992 ökar antalet timmar åter, men 1995 är bara 1990 års nivå återtagen. Det illustrerar väl ett grundläggande problem med en politik inriktad på att öka tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn. Först efter flera års uppgång i industriproduktionen ökar

efterfrågan på arbetskraft så mycket att det får märkbara effekter på

arbetsmarknaden. Det beror dels på att bara var femte sysselsatt arbetar inom konkurrensutsatt produktion, dels på att industrin i nuvarande läge

bedöms ha goda möjligheter att öka produktiviteten när kapacitetsutnytt-

jandet förbättras.

En ökande arbetslöshet kan motverkas genom att den offentliga sektorn Prop. 1990/91:150 expanderar sin produktion och därmed ökar sin efterfrågan på arbetskraft. — Bilaga 1:1.1

De på kort sikt positiva effekterna av en sådan politik måste vägas mot riskerna. En högre tillväxt för den offentliga konsumtionen kan medföra

att arbetsmarknaden åter blir överhettad och att inflationen då skjuter fart

igen eller att den konkurrensutsatta sektorn efter några år får svårt att rekrytera arbetskraft. Då kan den önskvärda strukturomvandlingen bromsas upp.

Den svenska lönebildningen förefaller att vara mycket känslig för nivån

på arbetslösheten. Det finns därmed en tydlig risk för att expansion i den offentliga sektorn kan motverka tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn genom att driva upp löneökningstakten över den nivå som råder

i utlandet. Det är därför bättre att motverka arbetslöshet t.ex. genom en

ökad insats av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inriktade på att höja arbetskraftens kompetens inom yrken som efterfrågas av den konkurrensutsatta sektorn.

Investeringarna återhämtar sig

Vinsterna i industrin har under de senaste åren minskat. Denna utveck-

ling bryts emellertid 1992. Bruttovinsterna ökar därefter kontinuerligt och

beräknas 1995 uppgå till ca 292 av förädlingsvärdet. Det kan jämföras med nivån 1988 som var ca 3070. De ökade vinsterna förklaras av en högre produktivitetstillväxt och begränsade löneökningar.

Låga vinster, en hög räntenivå och vikande produktion medför en kraftig minskning av investeringarna i industrin under 1991. Under 1992

vänder utvecklingen och 1993 tar industriproduktionen ordentlig fart

samtidigt som vinsterna förbättras. Investeringarna börjar därför öka under 1993 och expansionen förstärks under 1994 då uppgången kan bli

över 102.

Tabell 12.5 Investeringar 1990-1995. Huvudkalkylen

rlig procentuell förändring. 1985 års priser

1990 1991 1992 1993 1994 1995 Bruttoinvesteringar -L8 —--1,9 = -1,4 2,3 4,6 3,5 Industrin -4,5 --12,0 -3,0 4,0 12,5 7,0 Övrigt näringsliv -2,8 1,4 3,5 5,0 5,4 4,0 Bostäder 4,1 -0,5 -1140 -5,0 -3,0 = -1,0 Offentlig sektor -4,0 = -0,2 0,7 1,5 1,5 1,5 Källa: Finansdepartementet.

Investeringarna i övrigt näringsliv återhämtar sig redan 1992, när produktionen ökar igen. Jämfört med industrisektorn är företagen i övrigt näringsliv mindre utsatta för utländsk konkurrens. Under en typisk

konjunkturcykel utvecklas därför både vinster och investeringar lugnare

än i industrisektorn. Trots att investeringarna i övrigt näringsliv växer under 1992, och att nedgången i industrins investeringar är mindre än 1991, medför det kraftiga fallet i bostadsinvesteringarna att de totala bruttoinvesteringarna 1992 ändå minskar ungefär lika mycket som 1991.

Bilaga 1:1.1

Miljarder kr, 1985 åre ociser

bhBOÖ rr -

a | Näringslivet S

[40 een | exkl. bostäder I Tr TT

201 RE |

oeniga myndigheter h |

A

(0 On aa tar 2 Oj Ao a TS sa ft ff TTi

1970 1975 1986 1985 1990 1998 Anm.: Investeringarna efter 1990 enligt huvudkalkylen. Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Bruttoinvesteringarna ökade under andra hälften av 1980-talet med i genomsnitt 4,64 per år. Under samma period ökade investeringarna i näringslivet exkl. bostäder med i genomsnitt 4,5 Z per år, bostadsinvesteringarna med 6,02 per år och de offentliga investeringarna med i genomsnitt 2,5 36 per år. Åren 1990-1995 fortsätter näringslivets och den offentliga sektorns investeringar att öka, om än i en långsammare takt än tidigare. Skattereformen medför att kostnaderna för boende ökar. Investeringarna i bostäder beräknas därför minska med i genomsnitt 4,17 per år.

Förutsättningar för en snabb exportökning En del av det utrymme som skapas när produktivitetstillväxten tar fart och löneökningarna dämpas används till att öka vinsterna. Det gäller speciellt 1992, när relativpriset för bearbetade varor minskar med endast 0,32. Efter 1992 sänker företagen sina relativpriser med knappt 146 per år. Den svenska exporten av bearbetade varor beräknas därför öka snabbare än världshandeln under 1994 och 1995. De svenska marknadsandelarna ökar därmed något.

Under andra hälften av 1980-talet har de svenska relativpriserna för export av bearbetade varor ökat. Därmed skulle man kunna förvänta sig minskande andelar för svensk export på världsmarknaden. Så har också varit fallet, men företagen har gjort större marknadsandelsförluster än vad som kan förklaras enbart av prisutvecklingen.

Det kan vara ett tecken på bristande efterfrågan på de svenska exportvarorna, t.ex. till följd av att exporten haft en ogynnsam varusammansättning. Men de förlorade marknadsandelarna kan också vara en följd av den inhemska överhettningen. Den interna konkurrensen om arbetskraften

mellan den konkurrensutsatta och den skyddade sektorn kan ha hindrat industrin från att öka sin export i takt med efterfrågan. Bedömningarna Bilaga I:1.1 av den framtida exporten utgår snarast från den senare förklaringen. Det bör således finnas goda förutsättningar att öka exporten om en ny överhettning kan undvikas.

Tabell 12.6 Utrikeshandeln 1990-1995. Huvudkalkylen

rlig procentuell förändring. 1985 års priser

1990 1991 1992 1993 1994 1995 Industrin

Utrikeshandel

! I procent av förädlingsvärdet. 7 Bearbetade varor. 4 Exportpris/världsmarknadspris för bearbetade varor.

Bearbetade varor. Förändring i procent av föregående års BNP.

Källa: Finansdepartementet.

Exportnettot förbättras med dryggt 20 miljarder kr. mellan 1990 och

1995, vilket motsvarar ca 1,56 av BNP. År 1990 beräknas underskottet i bytesbalansen ha motsvarat ca 2,52 av BNP. Förbättringen av exportnettot medför således i sig att underskottet i bytesbalansen skulle minska till 12 av BNP år 1995. Under hela perioden ökar emellertid utlandsskulden. Det faktiska underskottet i bytesbalansen beräknas därför motsvara ca 2,24 av BNP år 1995. Därmed växer också underskottet i räntenettot mot utlandet från 3,12 av BNP år 1990 till 4,37 år 1995. Denna problematik analyseras mer utförligt i kapitel 14.

Arbetskraftsutbudet och produktivitetstillväxten

Det totala utbudet av arbetskraft, mätt i antal timmar, beräknas mellan 1990 och 1995 öka med i genomsnitt knappt 0,34 per år. Det är betydligt lägre än ökningen av det potentiella arbetskraftsutbudet vid balans på arbetsmarknaden, som beräknades till 0,72 per år i Långtidsutredningen 1990. Det är den svaga ekonomiska utvecklingen under 1991 och 1992 som främst begränsar ökningen av arbetskraftsutbudet. När

sysselsättningen börjar stiga under 1993 ökar också arbetskraftsutbudet snabbare. Arbetslösheten kulminerar detta år och faller sedan. Att Bilaga I:1.1 arbetslösheten inte minskar kraftigare än vad som framgår av tabell 12.7 beror på hanteringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i 1991 års budget- och kompletteringspropositioner. I kalkylerna antas

nämligen att dessa successivt avvecklas under perioden. Den underliggande nedgången i arbetslösheten under åren 1993-1995 är därför betydligt starkare.

Tabell 12.7 Arbetsmarknaden 1990-1995. Huvudkalkylen

rlig procentuell förändring

1990 1991 1992 1993 1994 1995