med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Prop.

1990/91:150

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdragur regeringsprotokollet den 18 april 1991 för de åtgärder och de ändamålsom framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Allan Larsson

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 som lades fram i åretsbudgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade för-ändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. Isamband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet förinnevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet förbudgetåret 1990/91 försämras med 15,9 miljarder kronor jämfört medvad som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ettunderskott om 18,5 miljarder kronor.

För budgetåret 1991/92 beräknades i budgetpropositionen ett underskottpå statsbudgeten om 0,6 miljarder kronor. De nya beräkningarna visarett underskott på 10,4 miljarder kronor.

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sinbedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. Regeringenföreslår ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att möta denökade arbetslösheten. Finansieringen av dessa åtgärder föreslås ihuvudsak ske genom överföring av medel från arbetsmarknadsfonden.Regeringen föreslår vidare ett samlat program för strukturella åtgärderi den offentliga sektorn.

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en revideradnationalbudget för år 1991 med en prognos för den svenska ekonominåren 1991-1992 och kalkyler på meddellång sikt fram till 1995, samt enlångtidsbudget för budgetåren 1991/92-1995/96.

1¶Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I

Årets kompletteringsproposition består av två delar, var och en iett band. Den första delen innehåller regeringens syn på den eko-nomiska politiken och förslag till slutregleringen av statsbudgetenför nästa budgetår. Där redovisas också förslag av finanspolitisknatur som hör samman med budgetförslaget.

I den andra delen redovisas ett samlat treårigt program med för-slag till strukturella åtgärder för att ställa om och minska den stat-liga administrationen med 10 % under perioden 1991/92-1993/94.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 april 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden

Engström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsråden Larsson, Gradin, Thalén, Lindqvist, Åsbrink,Göransson, Persson, Sahlin, Lönnqvist, Johansson

Statsrådet Larsson anför:

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1990/91:100) förelagtriksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92. I de delardär förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringensförslag därefter redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen- förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen - avge ettsärskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommandebudgetåret i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nulämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sinbedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likasåbör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I komplet-teringspropositionen bör också tas med vissa frågor som har klarasamband med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. ochsom bör behandlas av riksdagen under det innevarande riksmötet.

Regeringen deklarerade i budgetpropositionen sin avsikt att i komplet-teringspropositionen återkomma med ett samlat program där den statligaadministrationen skall minskas med 10 % under perioden 1991/92-

1993/94. Statsrådet Johansson kommer senare denna dag att återkommatill detta.

Statsrådet Larsson föredrar den reviderade finansplanen samt redogör förstatsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår,m.m. Statsråden Gradin, Thalén, Lindqvist, Larsson, Åsbrink,Göransson, Persson, Sahlin, Lönnqvist och Johansson föredrar deifrågavarande förslagen inom utrikes-, social-, finans-, utbildnings-, ar-betsmarknads-, bostads- och civildepartementens verksamhetsområden.Anförandena redovisas i underprotokollen för resp, departement.

Statsrådet Larsson hemställer att regeringen i en gemensam propositionförelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder ochde ändamål som de har hemställt om.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutaratt genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anförtför de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i under-protokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Reviderad finansplan m.m.

Bilaga 1:1

U trikesdepartementet

Bilaga 1:2

Soci al departementet

Bilaga 1:3

Finansdepartementet

Bilaga 1:4

U tbildningsdepartementet

Bilaga 1:5

Arbetsmarknadsdepartementet

Bilaga 1:6

Bostadsdepartementet

Bilaga 1:7

Civildepartementet

Bilaga 1:8

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991

Bilaga 1:1

Reviderad finansplan

Framtidsutsikterna för den svenska ekonomin har förbättrats markantunder det senaste halvåret. Sverige befinner sig nu i en lågkonjunkturmed svag tillväxt och stigande arbetslöshet. Men den internationellakonjunkturnedgången förväntas varken bli lång eller djup. Tillsammansmed de åtgärder som vidtagits för att bekämpa inflationen och skapautrymme för en tillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar skapar dettaförutsättningar för en återhämtning. Konjunkturen beräknas vända undersenare delen av innevarande år och gradvis växa i styrka under 1992.

I budgetpropositionen redovisades den ekonomisk-politiska strategin förde närmaste åren. Den innebär i korthet följande:

1. Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för Sverige attaktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

2. Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa kostnads-utvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsätt-ningen och välfärden.

3. Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att stimuleraproduktivitet och sparande. Utrymme skall skapas för investeringari produktion och infrastruktur.

4. Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkoroch skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjenkonsekvent hävdas.

5. Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig tillväxt;produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellanekonomi och ekologi säkras.

Denna strategi skall nu fullföljas. Den ekonomiska politiken skallvaraktigt nedbringa inflationen. Samtidigt skall den fulla sysselsättningenupprätthållas. Ambitionerna skall höjas när det gäller ekonomisk tillväxt.Inriktningen på att hävda välfärden och åstadkomma en rättvis fördelningskall fullföljas.

Det är nu möjligt att redovisa tydliga resultat och stora möjlighetersom följd av den ekonomiska politiken.

Sverige har passerat vändpunkten när det gäller inflationen. Framföross ligger nu en period av betydligt lägre prisstegringar. Det får storbetydelse för hela ekonomin. Vändpunkten när det gäller produktionenhar kommmit närmare och bör inträffa under andra halvåret. Enåterhämtning bedöms ske under 1992.

För Sveriges del förbättras utsikterna av de strukturåtgärder somvidtagits för att återvinna tillväxten och de finanspolitiska åtgärder somsatts in för att bidra till balans i ekonomin. För en stor del av arbets-marknaden har nu stabiliseringsavtal träffats med syfte att växla om fråninflationslöner till reallöner. Dessa avtal innehåller inte de inflationsdri-vande klausuler som var vanliga under 1980-talet. Arbetet med stabilise-ringsavtalet skall fortsätta på den återstående delen av arbetsmarknaden.

Effekterna av dessa åtgärder är en radikal nedväxling av inflationsför-

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I:1

väntningama. Konkurrenskraften kan nu böija återställas och ekonomin Prop. 1990/91:150kan fungera effektivare. Därmed står det klart att Sverige kan klara upp Bilaga 1:1sina kostnadsproblem genom en intern anpassning. Detta har skett i ettkonstruktivt samarbete mellan statsmakterna och arbetsmarknadensparter. Sverige är i dessa grundläggande avseenden på rätt väg.Effekterna på sysselsättningen av vändningen i ekonomin kommeremellertid först senare. Därför kommer både 1991 och 1992 att bli kärvaår på arbetsmarknaden. Av detta skäl krävs det en aktiv arbetsmarknads-politik. Regeringen lägger nu fram förslag till en förstärkning av deaktiva åtgärderna utformade för att motverka både arbetslöshet ochinflation.

En huvuduppgift för den ekonomiska politiken under de kommandeåren blir att frigöra de krafter som kan medverka till en ökad produktivi-tet och tillväxt. Det handlar om att få ut den fulla effekten av destrukturreformer som redan genomförts eller är under genomförande.

Produktiviteten utvecklades svagt under 1989-1990. Tecken finns nupå att ett omslag är på väg. Detta framgår tydligt av prognoserna för denärmaste åren. Uppgången i produktiviteten skapar förutsättningar fören exportledd tillväxt. Tillväxten i den konkurrensutsatta sektornberäknas svänga från ca -2,5 % år 1991 till ca +2,5 % år 1992, vilketär en mycket stor förändring, samtidigt som den skyddade sektornsexpansion begränsas. Handelsbalansen ger därmed ett växande överskott.Också i detta viktiga avseende är Sverige alltså på rätt väg.

Men ambitionerna bör sättas högt i syfte att tillgodose medborgarnasbehov under 1990-talet. Målet bör vara att etablera en ny och högre nivåför tillväxt och produktivitet.

I den reviderade nationalbudgeten redovisas två alternativa utvecklings-perspektiv för perioden 1992-1995. Det ena utgår från en produktivitets-utveckling grundad på de samband som gällt de senaste tio åren. Detandra är baserat på en större tilltro till effekterna av de genomförda ellerbeslutade strukturreformerna och till näringslivets förmåga till anpassningoch utveckling. I det första alternativet blir tillväxten ca 2,1 % mellan1992 och 1995 och de samlade resurserna kommer 1995 att vara ca 105miljarder kr. större än i dag. I det andra alternativet blir tillväxten igenomsnitt 2,8 % mellan 1992 och 1995 och de samlade resursernakommer 1995 att vara ca 145 miljarder kr. större än i dag.

Detta senare alternativ ger betydligt större möjligheter att tillgodoseangelägna behov under 1990-talet. Det kräver emellertid en god disciplinnär det gäller lönebildningen, stora insatser på bred front i arbetslivet föratt förbättra produktiviteten och åtgärder för att stimulera till ökatsparande. Den ekonomiska politiken bör under de kommande åreninriktas på att - i konstruktiv samverkan mellan arbetsmarknadens parteroch staten - förverkliga en sådan snabbare uthållig tillväxt.

Med en återvunnen tillväxt skapas nya resurser och därmed kommerfördelningsfrågoma i fokus. Betydande framsteg gjordes under 1980-talet när det gäller välfärden och sysselsättningen. Samtidigt uppstodökade klyftor i fördelningen av förmögenheter, främst beroende påinflationen och det gamla skattesystemet. Erfarenheterna på detta område

understryker vikten av den omläggning som nu gjorts av skattesystemetoch av en varaktig nedpressning av inflationen. Också på detta områdeär Sverige på rätt väg.

Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under efterkrigstiden harbyggt på en fri handel och en god förmåga att anpassa sig till de villkoroch möjligheter världsmarknaden erbjudit. En huvuduppgift för denekonomiska politiken är att säkerställa att Sverige också fortsättningsvisaktivt och framgångsrikt kan delta i den internationella integrationen.

Nu står världsekonomin inför ett nytt avgörande skede, med en genom-gripande förnyelse av de ekonomiska förbindelserna. Avspänningenmellan supermakterna har förändrat det politiska läget i världen ochbanat väg för ett mer omfattande ekonomiskt samarbete.

I de pågående GATT-förhandlingama är målet att utvidga liberalise-ringen av den internationella handeln till att omfetta också tjänster ochjordbruksprodukter. Inom EG fördjupas den ekonomiska integrationengenom förverkligandet av den s.k. inre marknaden, som skall varagenomförd den 1 januari 1993. Förhandlingarna mellan EFTA och EGom ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) drivs med sikte påatt göra den inre marknaden gemensam för samtliga 19 länder och dess350 miljoner invånare. I Ost- och Centraleuropa pågår omställningen tillmarknadsekonomi och en utveckling av de ekonomiska kontakterna medVästeuropa.

För svensk del har förhandlingarna om ett EES-avtal högsta prioritet.Dessa förhandlingar befinner sig nu i ett slutskede. Ett avtal bör kunnakomma till stånd till sommaren.

Det är ett starkt svenskt intresse att aktivt vara med och forma Europasframtid. Genom avspänningen och tillkomsten av det europeiskasäkerhetsavtalet har förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats närdet gäller deltagande i det europeiska samarbetet. Riksdagen har förklaratatt ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik liggeri vårt lands nationella intresse. Regeringen har för avsikt att under 1991,efter samråd i utrikesnämnden, ansöka om medlemskap i EG.

För att värna sysselsättning och välfärd måste inflationsbekämpningenöverordnas andra ambitioner och krav.

Arbetet med att få till stånd ett stabiliseringsavtal har varit framgångs-rikt. Genom förhandlingsgruppens arbete har en samsyn etablerats om detangelägna i att växla om från inflationslöner till reallöner. Vidare har ensamsyn etablerats om behovet av ett tvåårsavtal, om en kostnadsnivå somsvarar mot exportindustrins villkor och en fördelningsprofil som tarsärskild hänsyn till de lägst avlönades situation. Stabiliseringsavtaletinnehåller inte de inflationsdrivande klausuler som var vanliga under1980-talet.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

För 1991 sker ingen avtalsmässig lönehöjning förrän den 1 juli. Den Prop. 1990/91:150höjning som då sker uppgår till i genomsnitt 1:25 kr. per timme resp. Bilaga 1:1209 kr. per månad och omfattar endast anställda med en årsinkomstunder 170 000 kr. Detta innebär en nivåhöjning med ca 1 % och enkostnadsökning med ca 0,5 %.

Det andra avtalsåret, som sträcker sig från och med den 1 april 1992till och med den sista mars 1993, innehåller en bruttoram på ca 3 % medminiminivåer uttryckta i kronor som ger något mer.

Detta innebär en rejäl uppstramning av lönebildningen. Jämfört medflera av Sveriges viktigaste konkurrentländer ger avtalet en låg kostnads-ökning. Den sammanlagda effekten av avtalet och redan tidigareinträffade kostnadsökningar (s.k. överhäng från 1990, två ytterligaresemesterdagar m.m.) är att timlönekostnadema ökar med ca 5 % under1991 och med drygt 3 % under 1992. Det innebär en förbättring avkostnadsläget för den konkurrensutsatta sektorn. Konkurrenskraften iförhållande till våra viktigaste konkurrentländer på världsmarknaden,mätt som relativa kostnader per producerad enhet, bör kunna förstärkasmed ca 6 % under loppet av 1991-1992.

För att den ekonomiska politiken skall bli framgångsrik krävs attRehnbeiggruppens förslag till stabiliseringsavtal blir gällande för helaarbetsmarknaden. De förbundsavtal som hittills slutits står samtliga iöverensstämmelse med Rehnbergs förslag men förutsätter att resten avarbetsmarknaden också omfattas av sådana avtal. Ett tungt ansvar åvilardärför de parter som ännu inte träffat stabiliseringsavtal. Regeringenförutsätter nu att samtliga parter träffar stabiliseringsavtal. En samladbedömning bör göras före riksdagsårets slut.

Det är också angeläget att arbetsmarknadens parter utnyttjar den periodsom avtalet omfattar till att utveckla nya, konstruktiva former för denframtida lönebildningen och skapa väl fungerande spelregler förförhandlingarna.

De senaste åren har uppgiften att dämpa överhettningen och komma tillrätta med kostnadsproblemen i ekonomin stått i förgrunden för regering-ens åtgärder. Finanspolitiken måste fortsatt inriktas på att varaktigt pressaner inflationen. En fortsatt stark återhållsamhet med de offentligautgifterna är också nödvändig för att skapa utrymme för en utbyggnad avden utlandskonkurrerande sektorn och för att på sikt återställa balanseni utlandsaffärema. Endast så kan grunden läggas för en uthållig återhämt-ning i ekonomin.

Av dessa skäl begränsas expansionen i den kommunala verksamhetengenom bl.a. kommunala skattestopp. Regeringen lade i budgetproposi-tionen fram förslag om kraftiga förstärkningar av statens budget.

Hushållssparandet förstärks för närvarande samtidigt som det offentligasparandet försvagas. Kommunernas finanser förbättras parallellt med attunderskottet i statens budget ökar. Det senare hänger bl.a. samman medatt de offentliga inkomsterna nu ökar långsammare som följd av densvagare tillväxten under åren 1989-1991. De beräkningar som redovisasi den reviderade nationalbudgeten visar också att det offentliga sparandet,om inga ytterligare offentliga åtaganden görs, åter förbättras när

tillväxten i ekonomin skjuter fort. Då sker också en förstärkning avsparandet i ekonomin som helhet.

Finanspolitiken är så avvägd i nuvarande situation att inflationendämpas snabbt och att handelsbalansen förbättras, samtidigt som deoffentliga utgifterna växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyder på atttillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kommer att skjuta lärt i slutetav 1991.

Beräkningarna i den reviderade nationalbudgeten visar att den offentligasektorns utgifter som andel av BNP under de närmaste fem åren kanfortsätta att sjunka från nuvarande 61,7% till under 60 %. Ävenskattekvoten sjunker från 56,4 % till drygt 53 %.

De åtgärder som regeringen vidtar för att skärpa konkurrensen spelaren viktig roll för att pressa priser och öka effektiviteten i det svenskanäringslivet. Den europeiska inre marknaden innebär att stora delar avden skyddade privata sektorn kommer att öppnas för konkurrens. Inomlivsmedelsområdet avskafläs de inhemska regleringarna. Samtidigt skärpskonkurrenslagstiftningen på jordbrukets område. Regeringen avser attinom kort förelägga riksdagen ett förslag om en anpassning av gränsskyd-det på jordbruksprodukter.

Regeringen och riksbanken har under det gångna året med finans- ochpenningpolitiska åtgärder med kraft markerat att den svenska valutapoliti-kens mål ligger läst. Förändringar i växelkursen skulle allvarligt försvåraarbetet med att stabilisera ekonomin. De skulle också motverka strävan-dena att få till stånd ett närmare samarbete med EG. Arbetet med attetablera prisstabilitet skall ses som ett väsentligt inslag i vår Europa-politik och lägger grunden för ett närmare monetärt och valutapolitisktsamarbete i linje med strävanden inom EG.

För att förverkliga väsentliga mål som full sysselsättning, rättvisfördelning, regional balans och god livsmiljö behövs en god ekonomisktillväxt. Därför spelar åtgärder för att säkra den långsiktiga tillväxten encentral roll i regeringens politik. Under de närmaste åren måste arbetetinriktas på att fullt ut ta tillvara de möjligheter som skapats genom degenomförda eller påböljade strukturreformerna.

Nu görs ytterligare insatser för att skapa förutsättningar för en godtillväxt. En avgörande fäktor är arbetet på att ge svenska medboigare ochföretag tillgång till EGs inre marknad. En annan viktig insats är planernaför en kraftig utbyggnad av infrastrukturen. För innevarande ochkommande budgetår har 10 miljarder kr. avsatts för ett antal större,långsiktiga projekt. Under 1990-talet kommer staten att avsätta ytterligareminst 10 miljarder kr. utöver ordinarie investeringsmedel för störrejärnvägs- och vägprojekt. Vidare har regeringen träffat överenskommelsemed den danska regeringen om en fast förbindelse över Öresund. Redanbeslutet om bron får positiva effekter för regionen och tillkomsten avbron får stora effekter för den ekonomiska integrationen mellan Sverigeoch Danmark.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

En hög utbildnings- och forskningsnivå är en förutsättning för en Prop. 1990/91:150varaktigt hög ekonomisk tillväxt. Regeringen har därför genomfört ett Bilaga 1:1omfattande program för att bygga ut forskning och utbildning.

För att uppnå en stabil tillväxt måste en ökad andel av produktionenavsättas för framtida långsiktiga behov. Investeringsverksamhetenstimuleras genom att investeringsfonderna släpps fria och investerings-skatten avskaffas. Reglerna för utlänningars förvärv av svenska företaganpassas till de betingelser som skapas av internationaliseringen.

Sparandet i den svenska ekonomin är för lågt för att trygga välfärdenpå sikt. Skattereformen bidrar verksamt till att stimulera sparandet.Behovet av att få till stånd ett högre sparande bör vara en viktigutgångspunkt vid en översyn av pensionssystemet.

För att reformerna skall ge full effekt måste en högre produktivitet blien allmän angelägenhet. Statsmakternas åtgärder måste nu följas avinsatser på vaije arbetsplats för att organisera verksamheten så att varoch en kan ge sitt bästa för den gemensamma uppgiften att skapa nyaresurser. Produktivitetsdelegationen utvärderar tillsammans medArbetslivsfonden ett antal projekt där förändrad arbetsoiganisationmedfört en hög produktivitet. I arbetet ingår uppgiften att finna formerför att sprida kunskap på detta område.

Med en förbättrad produktivitet och återvunnen tillväxt skapas nyaresurser. Därmed kommer frågan om fördelningen av resurserna på nytti fokus. Utvecklingen av inkomster, förmögenheter och välfärd under1980-talet innehåller både positiva och negativa inslag.

Ur väl färdssynvinkel är den viktigaste framgången under 1980-talet attdet varit möjligt att i Sverige snabbt öka sysselsättningen i ett Europa därarbetslösheten brett ut sig. Den sociala välfärden har också förbättrats förbarnfamiljerna genom att föräldraförsäkringen förlängts, barnbidragenhöjts och barnomsorgen byggts ut. För att förbättra pensionärernasställning har det kommunala bostadstillägget höjts och pensionstillskottenförbättrats. Samtidigt har tjänstepensionssystemet kommit att omfatta alltfler äldre. En unikt omfattande FN-undersökning har nyligen påvisatSveriges ledande ställning vad gäller social välfärd.

De brister som uppstått när det gäller fördelningen av förmögenheterkan framför allt förknippas med 1980-talets inflation och skattesystem.Genom det nya skattesystemet och genom en målmedveten politik motinflationen och för full sysselsättning kan 1990-talet också innebärafördelningspolitiska framsteg.

Arbetslinjen skall hävdas och den fulla sysselsättningen upprätthållas.Detta ställer krav på en väl upplagd och genomförd utbildnings- ocharbetsmarknadspolitik, som tar vara på människors arbetsvilja och somsamtidigt främjar tillgången på kompetent arbetskraft. Den allmännainriktningen angavs i budgetpropositionen. Nu läggs förslag fram omkompletterande insatser. Arbetsmarknadspolitiken föreslås bli utbyggdmed minst 40 000 platser genom att resurser överförs från passivtkontantstöd till aktiva åtgärder.

Arbetslinjen ligger till grund för reformeringen av socialförsäkringen. Prop. 1990/91:150Syftet är att frigöra resurser för aktiv rehabilitering och vård samt att Bilaga 1:1förbättra incitamenten till arbete. Förslag läggs om sjuklön under deförsta fjorton dagarna av en sjukperiod. Rehabiliteringsersättning på100 % införs.

En överenskommelse har träffats mellan staten och Landstingsför-bundet om att staten bidrar med 500 milj. kr. under 1992 för att envårdgaranti skall införas i samtliga landsting. Tanken är att ingen skallbehöva vänta mer än tre månader på en behandling. Den 1 januari 1992kommer kommunerna att få ett samlat ansvar för långvarig service ochvård till äldre och handikappade. Ett förslag till ekonomisk reglering avreformen föreläggs riksdagen.

Både välfärden och tillväxten kräver att de offentliga systemen användseffektivt och utformas på ett sätt som bidrar till de långsiktiga målen.Strävan att effektivisera användningen av de offentliga resurserna ärrättesnöret för den omställning och minskning av den statliga administra-tionen som nu genomförs. Också översynen av pensionssystemet vägledsav ambitionen att bygga en stark bas för framtida välfärd.

Den ekonomiska politiken skall medverka till att skapa förutsättningarför en uthållig tillväxt. Produktion och konsumtion måste ställas om såatt balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.

Den svenska miljöpolitiken har varit framgångsrik och förutseende.Utsläppen av många slags föroreningar har minskat kraftigt. Men enuthållig tillväxt ställer krav som långt ifrån är tillgodosedda. Framför alltmåste det internationella samarbetet drivas så att det leder till bindandebestämmelser, som underlättar för de enskilda länderna att tillvaratamiljöintressen, utan att detta belastar konkurrenskraften. Utsläpp somleder till skador som inte kan repareras måste förhindras. Ekonomiskastyrmedel bör användas för att påverka produktion och konsumtion imiljövänlig riktning.

Dessa olika vägar för att förbättra miljön återspeglas på ett konkretsätt bl.a. i de förslag som lagts fram i regeringens propositioner omnäringspolitik för tillväxt och en god livsmiljö. Miljölagama skärps.Investeringarna i kollektivtrafik i storstäderna och i järnvägar ökarkraftigt. Nya motorfordon indelas fr.o.m. 1993 i miljöklasser, till vilkaett system med ekonomiska styrmedel knyts. Livsmedelspolitiken läggsom i miljövänlig riktning. Kommunerna får en vidgad rätt att differen-tiera avfallstaxorna. Okade insatser görs för att återställa skadade miljöer.Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införs i centrallagstiftning. Sveriges deltagande i det internationella miljösamarbetetintensifieras.

Med denna inriktning av den ekonomiska politiken vill regeringen få tillstånd utveckling och förnyelse i näringslivet och den offentliga sektorn

för att därigenom skapa nya resurser. Denna förnyelse skall genomföras Prop. 1990/91:150på ett sådant sätt att medborgarnas trygghet och välfärd kan hävdas. De Bilaga 1:1nya resurserna skall fördelas rättvist. Regeringen vill inbjuda alla godakrafter till samverkan kring detta program.

En lång period med stabil och hög tillväxt i OECD-området bröts underandra halvåret 1990, då en markant avmattning ägde rum i viktigaländer. Skillnaderna i aktivitetsnivå mellan olika industriländer haremellertid varit betydande under det senaste året. Japan och Tyskland harfortsatt att expandera mycket kraftigt, medan Förenta staterna, Canadaoch Storbritannien har vidkänts en betydande försvagning i den ekono-miska utvecklingen. Även i flertalet övriga OECD-länder minskadetillväxttakten. Inom OECD-området som helhet uppgick tillväxten till2,6 %. Samtidigt var inflationen inte fullt 5 % år 1990, vilket är en vissuppgång jämfört med 1989.

Avmattningen var väntad men blev kraftigare än förutsett efter denirakiska inmarschen i Kuwait i augusti, med de konsekvenser denna hadeför oljepris och förväntningar hos såväl konsumenter som företag.

Utvecklingen i världsekonomin har varit fortsatt relativt svag underböljan av detta år. Förutsättningarna är dock goda för att svackan skallbli både grund och kortvarig. Krigsslutet i Persiska viken banar väg fören återhämtning. Flertalet bedömare räknar i dag med en beståendesänkning av oljepriset med i storleksordningen 10 dollar/fåt jämfört medden nivå på drygt 30 dollar/fåt som rådde under hösten 1990. Dettakommer att få gynnsamma effekter på realinkomster, prisutveckling ochräntor i OECD-området. Förtroendet och förväntningarna om enförbättrad konjunktur hos konsumenter och i näringslivet kommersannolikt också att stärkas påtagligt. Till detta kommer den ökadeefterfrågan i OECD-området som återuppbyggnaden vid Persiska vikenkan förväntas skapa. För en relativt snar konjunkturuppgång talar ocksåde lägre räntorna i Förenta staterna och Storbritannien.

Inflationen hålls nu också under bättre kontroll i praktiskt tagetsamtliga OECD-länder än vad som varit fallet vid tidigare nedgångsperio-der. Detta talar för att det bör gå att undvika en utveckling med denkombination av svag tillväxt och hög inflation som förlängt och fördjupatde senaste lågkonjunkturerna. En osäkerhetsfaktor utgör dock utveckling-en i Förenta staterna. Där har inte inflationstakten kommit ner tilleuropeisk nivå trots avmattningen.

Den tyska återföreningen innebär större problem än förutsett, ochtillväxten i Tyskland blir sannolikt svagare än under de senaste åren. Dehöga räntorna förknippade med det stora budgetunderskottet har bidragittill en press uppåt på räntorna även i övriga europeiska länder, vilketdämpar aktiviteten. Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna

beskedet om de planerade skattehöjningarna i Tyskland. De bidrar till enbättre balans mellan finans- och penningpolitiken. Trots skattehöjningarnakommer dock budgetunderskotten att vara fortsatt stora.

Sammantaget kan en vändning förutses av konjunkturen under senaredelen av innevarande år och en gradvis ökande aktivitet under 1992. Tillföljd av den svaga utvecklingen under böljan av 1991 är det dock rimligtatt utgå från att den samlade produktionsökningen i OECD-ländemastannar vid ca 1 % i år medan den 1992 kan komma att uppgå till ca2 3/4 %. Mellan de båda halvåren i år förutses därvid en förstärkning avtillväxten från mindre än 1/2 % till över 2 %, uttiyckt i årstakt. Enförbättrad konjunktur förväntas framför allt i Storbritannien och Förentastaterna. I den amerikanska ekonomin, som väntas stagnera i år, förutsesen tillväxt på ca 2 3/4 % 1992. Den brittiska ekonomin väntas växa medinemot 2 % nästa år efter en minskning av BNP med 1 1/2 % 1991.

Den förväntade återhämtningen - i kombination med lägre oljepriser- bör kunna förenas med en relativt dämpad pris- och kostnadsutveck-ling. I OECD-området totalt sett förutses sålunda priserna i år och nästaår öka med 4 1/2 resp. 4 %. Lönerna väntas stiga med 6 resp. 5 %.

Två viktiga osäkerhetsmoment i finansplanens bedömning av kon-junkturutsiktema har nu reducerats betydligt. Särskilt gäller dettanaturligtvis oljepriset och psykologiska faktorer kopplade till krisen vidPersiska viken. Som nämnts kan nu utgången av krisen i stället väntasinnebära positiva effekter för utvecklingen i världsekonomin de närmasteåren. Vidare förefaller de farhågor som tidigare uttryckts rörandesvagheten hos de finansiella institutionerna i bl.a. Förenta staterna att havarit överdrivna. Utgångspunkten för bedömningen är att den kraftigtminskade utlåningen i Förenta staterna till övervägande del är att hänföratill den svaga efterfrågan på krediter snarare än till grundläggandeproblem inom kreditväsendet.

Ett kvarstående osäkerhetsmoment gäller utvecklingen i Central- ochÖsteuropa. Den ekonomiska stagnation som rått där har nu öveigått i enbetydande minskning av produktionen. Öveigångsproblemen är av ensådan natur att det framstår som högst troligt att tillbakagången fortsätterännu en tid. Exporten till dessa länder är emellertid mycket låg förindustriländerna sammantagna, vilket sannolikt innebär att den djupaekonomiska krisens effekter för omgivningen blir begränsade. Ett störreriskmoment utgör då den politiska utvecklingen i främst Sovjetunionen.En fördjupad politisk kris kan komma att påverka det ekonomiskaklimatet i främst Europa med en negativ inverkan på konsumtion ochinvesteringsvilja.

Den ekonomiska politiken var under 1980-talet framgångsrik i mångaavseenden. Näringslivets investeringar ökade, statsfinanserna saneradesoch sysselsättningen ökade markant. Men framstegen och framtidstronskapade också krav och förväntningar som ledde till att resurserna blevalltför hårt utnyttjade. Ekonomin blev överhettad och det uppstod på

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

många håll brist på arbetskraft. Det ledde i sin tur till en snabb löneglid- Prop. 1990/91:150ning. Kostnadsstegringama slog igenom i högre priser. Inflationen blev Bilaga 1:1under 1989 och 1990 väsentligt högre än i konkurrentländerna. Dettakom att fungera som en broms på ekonomin med en försvagad tillväxtsom följd. Det medförde samtidigt att balansen i utlandsaffäremaförsämrades.

Avmattningen inleddes för industrins del redan på våren 1989.Nedgången förstärktes under ljolåret. Även inom övriga delar avekonomin dämpades aktiviteten. Hushållens disponibla inkomster ökadevisserligen starkt. Men hushållen ökade sitt sparande ännu mer i absolutatal; sparkvoten förbättrades med inte mindre än 4,6 procentenheter. Dettaledde till att den privata konsumtionen sjönk med 0,3 %.

Omslaget från överhettning på arbetsmarknaden till ett försvagatefterfrågeläge med stigande arbetslöshet har varit snabbt. Arbetslöshetenhar börjat stiga i så gott som hela landet och antalet varsel om uppsäg-ningar i industrin har ökat kraftigt.

Den underliggande inflationen uppgick till 6,5 % under loppet av 1990,vilket kan jämföras med 5,9 % i OECD Europa och 5,6 % i hela OECD-området. Handelsbalansen förbättrades jämfört med 1989 och gav ettöverskott på 16 miljarder kr. Bytesbalansen försämrades under 1990,främst beroende på växande underskott för resevaluta och räntenetto.

De finansiella marknaderna påverkades starkt av den internationellautvecklingen med fallande aktiekurser och stigande räntor. I Sverigeförstärktes kursfallet av tecknen på ökade obalanser i ekonomin. Desvenska räntorna steg under hösten och nådde en topp under oktober.Regeringens och riksbankens åtgärder undanröjde spekulationerna omförändringar i den svenska valutapolitiken. Förtroendet för den svenskakronan har förstärkts och räntorna har sjunkit. Sedan årsskiftet har denlånga räntan sjunkit med en procentenhet och räntedifferensen motomvärlden har reducerats.

Under det senaste året har det varit stora problem inom finansbolags-sektom. Flera finansbolag har tvingats upphöra med sin verksamhet ochsektorns totala lånestock har under det senaste året minskat med ungefär12 %. I kombination med den snabba konjunkturavmattningen har dennautveckling lett till att kreditförlusterna i banker och andra kreditinstitutökat kraftigt under 1990.

En huvuduppgift för den ekonomiska politiken under det senaste året harvarit att få bukt med kostnadsutvecklingen genom att växla om fråninflationslöner till reallöner. Ett trendbrott sker nu när det gällerlönebildningen.

Stabiliseringsavtal har träffats på flertalet avtalsområden. De innebärett kraftigt trendbrott i löneökningstakten. Avtalen medför en nivåhöjning1991 med ca 1 % och en kostnadsökning med omkring 1/2 % medannivåhöjningen 1992 är 3 %.

Den sammanlagda effekten av stabiliseringsavtalet och av tidigare

inträffade kostnadsökningar (s.k. överhäng från 1990, två ytterligare Prop. 1990/91:150semesterdagar, m.m.) är att timlönekostnadema ökar med 5 % under Bilaga 1:11991 och drygt 3 % under 1992. Löneavtalen är så konstruerade att deinte skall rubbas av löneglidning. De är också fria från olika slag avindexklausuler.

Stabiliseringsavtalet innebär att ökningarna av de nominella lönernaunder de närmaste åren blir betydligt lägre än vad som varit fallet någotår under 1970- och 1980-talen. De är också klart lägre än vad somförutses för några av våra viktigaste konkurrentländer. Som exempel kannämnas att lönekostnaderna i Storbritannien väntas öka med ca 9 %

1991. I l\skland har avtal slutits for de offentliganställda som innebärökningar 1991 på drygt 6 %. Avtalen i den privata sektorn väntasresultera i högre löneökningar.

Under loppet av 1991-1992 beräknas den svenska industrins relativakostnader per producerad enhet minska med ca 6 %, mätt i gemensamvaluta. Till detta bidrar inte bara den historiskt låga löneökningstaktenutan också en relativt hög produktivitetstillväxt på 3 % 1992.

Tabell 1 Försörjningsbalans och nyckeltal 1989-1992

Miljarder Procentuell volymförändringkr 1990 1989 1990 1991 1992

Försörjningsbalans

BNP

1 340,2 2,1

0,3

-0,2

1,0

Import

402,2 7,1

0,5

0,2

2,3

Tillgång

1 742,3 3,5

0,3

0,0

1,4

Privat konsumtion

695,6 1,1

-0,3

1,2

1,2

Offentlig konsumtion

366,0 2,2

1,9

0,5

0,3

Stat

104,9 3,7

3,0

-0,5

-0,3

Kommuner

261,1 1,6

1,4

0,8

0,5

Bruttoinvesteringar

273,1 10,9

-1,8

-1,9

-1,4

Lagerinvesteringar1

0,6 0,5

0,1

-0,6

0,4

Export

407,0 2,4

1,2

0,5

3,0

Användning

1 742,3 3,5

0,3

0,0

1,4

Nyckeltal

Timlön, kostnad

9,1

10,3

5,0

3,5

KPI årsgenomsnitt, exkl. skatteref.

7,8

6,1

årsgenomsnitt, inkl, skatteref.

6,5

10,4

9,6

3,2

Disponibel inkomst (%)

1,6

4,2

0,9

2,0

Sparkvot (nivå %)

-4,6

-0,3

0,5

Industriproduktion (%)

1,2

-2,8

-2,8

2,5

Arbetslöshet (nivå %)

1,4

1,5

2,6

2,8

Relativ enhetsarbetskostnad(%)

6,3

5,2

1,2

-2,3

Handelsbalans (mdr. kr.)

14,6

15,7

20,5

25,5

Bytesbalans (mdr. kr.)

-20,6

-33,3

-43,4

-47,4

(% av BNP)

-1,7

-2,5

-3,0

-3,2

förändring i procent av föregående års BNP.

Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Stabiliseringsavtalet skapar förutsättningar för en radikal dämpning avprisstegringstakten (se diagram 1). Från mars och fram till årsskiftetstannar prisökningarna under 3 %. Vid det kommande årsskiftet upphörden tillfälliga höjningen av mervärdeskatten, vilket tillsammans medstabiliseringsavtalet bidrar till att inflationen förväntas stanna på ca 3 %nästa år.

11¶Skattereformen ger under 1991 ett påtagligt tillskott till hushållens Prop. 1990/91:150reala disponibla inkomster. Under nästa år får växlingen från inflations- Bilaga 1:1löner till reallöner full effekt. Då fortsätter de reala disponibla inkomster-na att öka som en följd av att inflationstakten pressas ned. Det gör detmöjligt för hushållen att öka såväl konsumtionen som sparandet.

Diagram 1 Konsumentprisindex 1991

Månadsvis procentuell förändring

En förbättrad konjunktur under andra hälften av 1991, i länder medför Sverige viktiga marknader, möjliggör tillsammans med den förbätt-ring i kostnadsläget som sker, att exporten åter kan bölja vända uppåtmot slutet av året. Under 1992 beräknas varuexporten stiga med 3 %.

Investeringarna ökade kraftigt under 1980-talet. Det gäller särskiltindustrins investeringar som fördubblades mellan 1982 och 1990. Äveninvesteringarna i ekonomin som helhet har ökat kraftigt, med 45 %mellan 1982 och 1990. Investeringsaktiviteten dämpades under förra åretoch volymen minskade med 1,8 %. För både 1991 och 1992 beräknasinvesteringarna minska i ungefär samma takt.

Överskottet i den svenska utrikeshandeln med varor och tjänster harunder de två senaste åren varit lägre än tidigare. Tillsammans med deväxande räntebetalningarna på utlandsskulden och andra transfereringarhar detta medfört att bytesbalansen har försvagats. År 1991 sker enomsvängning i handelsbalansen och dess saldo förbättras ytterligare 1992.Bytesbalansen beräknas ändå visa betydande och ökande underskott.Under åren därefter förväntas dock underskottet gradvis krympa.Eftersom bytesbalansunderskotten adderas till utlandsskulden medför deatt räntebördan för den svenska ekonomin stiger.

Frågan om hur underskott i bytesbalansen bör värderas och i vilkenutsträckning de bör föranleda ekonomisk-politiska åtgärder är merkomplicerad än tidigare. En del av upplåningen i utlandet har använts till

förbrukning i Sverige och transfereringar till utlandet. Denna del av Prop. 1990/91:150utlandsskulden motsvaras således inte av tillgångar som genererar Bilaga 1:1avkastning. Den ökade räntebelastning på bytesbalansen som är en följdav denna upplåning måste finansieras genom överskott i utrikeshandelnför att Sveriges utlandsställning inte skall försämras.

En del av den finansiella nettoskulden till utlandet motsvaras emellertidav svenska reala tillgångar utomlands. Vissa av dessa tillgångar har endirektavkastning som motsvarar räntekostnaderna och som inräknas ibytesbalansen. Andra tillgångar, t.ex. fastigheter, har en låg direktavkast-ning, men förutses likväl ge investerarna god framtida avkastning genomvärdestegring och realisationsvinster. Av statistiska skäl fångas sådanavkastning emellertid inte in i bytesbalansstatistiken. Dessa under senareår mycket betydande utlandsinvesteringar ger därför som enda effekt påbytesbalansen ökade räntebetalningar till utlandet, trots att räntornabedöms motsvara en förmögenhetsökning.

Frågan om hur underskott i bytesbalansen skall värderas bör ses motbakgrund av det totala sparandet i ekonomin. Det är oroande attunderskotten i bytesbalansen har ökat under senare år trots att investe-ringsaktiviteten avtagit. Därmed intecknas framtida generationers kon-sumtionsmöjligheter. Dessutom innebär bytesbalansunderskott att utlands-skulden växer, och därmed räntebördan. Det medför att den svenskaekonomin blir mer sårbar vid internationella räntehöjningar. Dettaunderstryker vikten av att säkerställa den förstärkning av den konkurrens-utsatta sektorn som nu inletts.

Under 1991 och 1992 sker en försvagning av den offentliga sektornssparande. Den sammanhänger med att tillväxten i skattebaserna ochdärmed den offentliga inkomsttillväxten viker. De offentliga utgifternasom andel av BNP har minskat från ca 67 % 1982 till 61,7 % 1990.Ökningen i den offentliga konsumtionen förväntas stanna vid 0,5 resp.0,3 % under 1991 och 1992. Mot bakgrund av den svaga tillväxteninnebär detta att utgifternas andel av BNP blir i stort sett oförändrad.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparande försvagas ökarhushållens sparande. Under åren 1989-1992 stiger hushållens sparkvotfrån -4,6 % till +0,5 %. Detta är en följd både av skattereformen ochav att den kraftigt ökade upplåningen i samband med kreditmarknadensavreglering nu klingar av.

I den reviderade nationalbudgeten bedöms att en vändpunkt i industri-konjunkturen kommer under andra halvåret 1991. Politiken avser att geplats åt och stimulera den konkurrensutsatta sektorn - som svarar förknappt 1/4 av BNP - så att den negativa bytesbalansutvecklingen kanvändas och förutsättningar skapas för en varaktigt hög tillväxt och fullsysselsättning. Detta innebär att tillväxten i privata och offentliga tjänsteroch i byggsektorn måste hållas tillbaka för att dämpa kostnadsutveckling-en och få till stånd tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn. De ekono-misk-politiska åtgärderna bidrar till denna omställning.

Tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn svänger från ca -2 1/2 %1991 till ca +2 1/2 % 1992, vilket är en mycket stor förändring.Däremot ligger de skyddade sektorernas expansion kvar på ca 1/2 %

också 1992. Eftersom de senare svarar för drygt 3/4 av BNP blir det Prop. 1990/91:150inget starkt uppsving i ekonomin som helhet. Bilaga 1:1

Tabell 2 Produktionen inom industrin och övriga sektorer 1990-1992

Årlig procentuell förändring

1992 Industri

-2,8

-2,8

2,5

Övrig produktion 1)

1,6

0,4

0,6

BNP marknadspris

0,3

-0,2

1,0

1) Privata och offentliga tjänster, byggsektorn m.m.

Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Efterfrågan på arbetskraft har försvagats och det finns anledning atträkna med en fortsatt kärv arbetsmarknad. Samtidigt finns tecken på attutbudet av arbetskraft håller på att dämpas. Dessutom begränsasmedelarbetstiden av de två extra semesterdagarna för vissa grupper ochav minskad skiftgång, högre andel deltider m.m.

Till dessa underliggande tendenser skall fogas effekterna av desärskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen aviserat. Syftetmed dessa åtgärder är att genom kompetenshöjning stärka både denenskildes möjligheter till arbete och näringslivets möjligheter tillutveckling. Åtgärderna motsvarar insatser på 1,3 % av arbetskraften

1992. De bör verksamt bidra till en långsiktigt bättre sysselsättning. Mättsom årsgenomsnitt väntas arbetslösheten med dessa förutsättningar uppgåtill 2,6 % 1991 och 2,8 % 1992.

För att hävda sysselsättning och välfärd måste det svenska näringslivetvara konkurrenskraftigt både hemma och utomlands. Det förutsätter attinflationen kommer ner i nivå med vad som gäller i de i inflationshän-seende mest framgångsrika konkurrentländerna. Detta är i sin tur enförutsättning för att den konkurrensutsatta sektorn skall kunna byggas utoch balans återskapas i handeln med utlandet.

Under senare delen av 1980-talet har ett antal åtgärder vidtagits för attförbättra ekonomins funktionssätt. Skattesystemet har lagts om för attfrämja arbete, produktivitetstillväxt och sparande. Samtidigt harbetydande delar av ekonomin avreglerats. Konkurrensen kommerytterligare att skärpas av den närmare integrationen med i första handVästeuropa. Mot denna bakgrund finns goda förutsättningar för enbetydligt gynnsammare produktivitetsutveckling än under senare år.

I den reviderade nationalbudgeten redovisas beräkningar av utveckling-en 1991-1995 i två alternativ. Det ena alternativet utgår ifrån enproduktivitetsutveckling i näringslivet av ungefär den storleksordning somgällt under de senaste tio åren. Produktiviteten har då växt med ca 1,5 %per år. I det andra fallet tänks produktiviteten i näringslivet öka betydligtsnabbare, med 2,2 % per år, till följd av de olika åtgärder som vidtagitsför att förbättra ekonomins funktionssätt.

14¶I båda alternativen förutsätts lönerna öka förhållandevis långsamt.Stabiliseringsavtalet är vägledande för löneutvecklingen 1991 och 1992.Därefter sker en begränsad uppgång av lönestegringstakten när arbets-marknadsläget förbättras. Denna är något större i fallet med en högreproduktivitet, eftersom företagens vinster då ökar mer och expansioneni ekonomin är snabbare. Det är värt att understryka att en snabbarelöneökningstakt än vad som ligger i dessa scenarier skulle leda till enbetydligt sämre ekonomisk utveckling.

Även med den relativt låga löneökningstakt som valts tar anpassnings-processen tid. Tillväxten i ekonomin begränsas från efterfrågesidan ochökar relativt långsamt. Erfarenheterna från de senaste åren är att enöverhettning av ekonomin får en återhållande effekt på produktivitets-tillväxten och undergräver förutsättningarna för en bestående godekonomisk utveckling. Den nedgång i aktivitetsnivån som nu sker kaninte motverkas med en generell efterfrågestimulans. Det innebär ipraktiken att finanspolitiken under kommande år måste vara fortsattmycket stram, samtidigt som arbetsmarknadspolitiken måste vara aktivoch utbudsinriktad.

Anpassningsprocessen underlättas om produktivitetstillväxten blir hög.En viktig förutsättning för detta är att investeringskvoten stiger. Förindustrins del bör en konjunkturuppgång tillsammans med förbättradkostnadsnivå och lönsamhetssituation kunna bidra till en sådan utveck-ling.

Scenariet med hög produktivitetstillväxt resulterar i en markant bättretillväxt i ekonomin som helhet. Vid mitten av 1990-talet är brutto-nationalprodukten ca 40 miljarder kr. större i detta fall. Det motsvarart. ex. statens utgifter för utbildning och forskning. Hushållens inkomsteroch konsumtion kan därmed utvecklas på ett gynnsammare sätt. Samtidigtsker en snabbare utbyggnad av ekonomins konkurrensutsatta delar.Därmed förbättras förutsättningarna att minska underskotten i bytesbalan-sen.

I båda alternativen bryts den negativa utvecklingen av bytesbalansen.Den nu aktuella bedömningen visar att underskottet kan begränsas tilldrygt 43 miljarder kr. 1991. Därefter minskar underskottet till ca 38miljarder kr. 1995. I det alternativa scenariet med en snabbare tillväxtblir förbättringen mer påtaglig. Underskottet i bytesbalansen begränsastill ca 30 miljarder kr. 1995. Detta är emellertid alltjämt ett allvarligtproblem för den ekonomiska politiken och ställer krav på fortsattmålmedvetna åtgärder för att hävda konkurrenskraften samt öka sparandetoch investeringarna.

För att bytesbalansen skall kunna förstärkas parallellt med att investe-ringsverksamheten skjuter fart krävs ett kraftigt ökat finansiellt sparandei ekonomin. För hushållen har en sådan process redan inletts. Det nyaskattesystemet är ett viktigt instrument för att säkerställa att dennautveckling fortsätter under 1990-talet. De väsentligt sänkta skattesatsernaför ränteinkomster och ränteutgifter stimulerar sparandet bl.a. genom attgöra det dyrare att ta lån.

Företagssektorns finansiella sparande minskade som en följd av en

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

snabb ökning av investeringarna i slutet av 1980-talet. Under förra åretdämpades investeringsverksamheten, och samtidigt föll lönsamheten tillföljd av konjunkturavmattningen. När kostnadsutvecklingen i förhållandetill omvärlden nu förbättras och konkurrenskraften börjar återställas,stiger företagens vinster. Vid mitten av 1990-talet kan vinsterna inomindustrin vara tillbaka på de nivåer som rådde under de sista åren på1980-talet.

Sammantaget är emellertid de förbättringar i sparandet som under denärmaste åren sker i hushållen och företagen inte tillräckliga för att skapajämvikt i bytesbalansen. Samtidigt framgår det av beräkningar både i denreviderade nationalbudgeten och i långtidsbudgeten att den offentligasektorns finansiella sparande tenderar att försvagas under de närmasteåren, främst till följd av att skattebaserna ökar långsamt när tillväxten iekonomin är svag. Detta är orsaken till att den ekonomiska politikenutformas med sikte på att stimulera sparandet i hushållen, begränsa denoffentliga expansionen och skapa utrymme för en exportledd tillväxt.

Fördelningspolitiken skall minska klyftorna i samhället genom att minskaskillnaderna i levnadsvillkor mellan medborgarna. Ett tydligt tecken ärhur inkomst- och förmögenhetsfördelningen utvecklas, men denna sägerinte allt om hur väl vi når mål som trygghet, hälsa och möjligheter föralla att förverkliga meningsfulla liv.

Den avgörande frågan är omsorgen om de mest utsatta. Ur derassynvinkel - den viktigaste - har framgångarna sedan 1982 få motstyckeni världen. Det är arbetslinjen som burit framgången: 330 000 flermänniskor har arbete nu, 430 000 fler är heltidsarbetande.

Sverige har också skilt sig från andra länder genom kraftfulla insatserför grupper som på andra håll ofta är de första att drabbas av ekonomisknedgång:

I början av 1980-talet var barnfamiljernas utsatta läge, jämfört medandra grupper, en källa till oro. Sedan dess har skillnaderna minskat:föräldraförsäkringen har byggts ut med 90 dagar, barnbidragen harhöjts med 60 % i reala termer, och andelen barn med plats pådaghem eller i familjedaghem har ökat från 26 % 1982 till mer än60 % i dag. Politiken har lett till en väsentlig lättnad av barnfamiljer-nas försörjningsbörda, vilket bl.a. återspeglas i stigande fruktsam-hets tal.

Allt fler pensionärer får allt större förmåner när ATP-systemet växer:andelen pensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott harminskat från 56 % till 41 %, samtidigt som miniminivån höjts med12 %, dvs. motsvarande en och en halv månads pension. Antaletpersoner med färdtjänst har ökat med 55 % och hemtjänstenfördubblats samtidigt som platserna på ålderdomshem och i service-hus ökat med 12 %.

Sverige har under efterkrigstiden utvecklats till ett samhälle med eninternationellt sett unik jämnhet i inkomst- och förmögenhetsspridningen.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

16¶Under 1970- och 1980-talen kunde resursstarka grupper utnyttja Prop. 1990/91:150kombinationen av hög inflation och förmånliga avdragsregler till sin Bilaga 1:1fördel. En liten grupp rika personer kunde därigenom kraftigt öka sinaförmögenheter under denna tid. Mycket tyder emellertid på att dennautveckling nu har brutits. Med skattereformen har Sverige fått en effektivkapitalbeskattning och mindre generösa avdragsregler samtidigt sominflationen har växlats ned. Därmed kan 1990-talet ge en bättre utveck-ling av förmögenhetsfördelningen.

Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för Sverige att aktivtoch framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under efterkrigstiden harpräglats av vår medverkan i den internationella integrationen. Genom attdra nytta av den internationella arbetsfördelningen skapades resurser somgjorde det möjligt att bygga upp välfärdsstaten. En huvuduppgift för denekonomiska politiken är att säkerställa att Sverige också fortsättningsvisaktivt och framgångrikt kan delta i den internationella integrationen.

På det ekonomiska området sker integrationen genom handel med varoroch tjänster och genom arbetskraftens och kapitalets rörlighet övergränserna. Det internationella varuutbytet är den mest dynamiska faktorni världsekonomin. Som exempel kan nämnas att den svenska exportenoch importen ökade med mer än 40 % under 1980-talet medan produktio-nen ökade med drygt 20 %.

Utvecklingen av de ekonomiska banden mellan länderna har under-lättats av politiska beslut för att reducera eller helt undanröja hinder avolika slag, t.ex. tullar och valutarestriktioner.

Nu, i början på 1990-talet, står världsekonomin inför ett nytt viktigtskede i integrationen, en genomgripande förnyelse av det ekonomiskasamarbetet möjliggjord bl.a. genom avspänningen mellan supermakt-erna.

I de pågående GATT-förhandlingama är målet att utvidga liberalise-ringen av den internationella handeln till att omfatta även nya områdensom exempelvis tjänster, immaterialrätt och jordbruksprodukter.

Inom EG fördjupas den ekonomiska integrationen genom förverkligan-det av den s.k. inre marknaden, som skall vara genomförd den 1 januari

1993. Utöver varor kommer därmed även tjänster, kapital och personeratt fritt kunna röra sig mellan EG-ländema.

Förhandlingarna mellan EFTA och EG om ett europeiskt ekonomisktsamarbetsområde (EES) drivs med sikte på att göra den inre marknadengemensam för samtliga 19 deltagande länder och deras 350 miljonerinvånare.

I Ost- och Centraleuropa pågår en genomgripande förändring genom

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1

övergången till demokrati och marknadsekonomi. Samtidigt pågår arbetetmed att närma dessa länder till länderna i Västeuropa.

De politiska besluten berör således hela världsekonomin, mensträvandena till fördjupat samarbete är särskilt starka i Europa. Det ärännu svårt att exakt fastställa vilka resultat som kommer att uppnås idenna process. Det är ännu svårare att beskriva vidden och djupet av denintegration som därmed möjliggörs. Men det finns goda skäl att tro attdenna process kommer att ge ekonomierna en ökad vitalitet och skapaförutsättningar för stora framsteg i alla deltagande länder.

Sverige har sedan lång tid tillbaka spelat en aktiv roll i den ekonomiskaintegrationen i Europa. Det gäller både på det politiska och på detekonomiska planet.

Som ett mått på integrationen kan anges att Sveriges utrikeshandel medEES-ländema nu omfattar ca 75 % av vår totala handel.

Den fortsatta integrationen bestäms i första hand av utgången avförhandlingarna om ett EES-avtal. Dessa befinner sig nu i ett slutskede.Ett avtal bör kunna komma till stånd till sommaren.

EES-förhandlingama syftar till att skapa fri rörlighet mellan dedeltagande länderna för varor, tjänster, kapital och personer. En stor delav den berörda svenska lagstiftningen skall anpassas till de regler somgäller för EG-ländema. Därutöver kommer samarbetet att utvecklas påen rad angränsande områden, såsom forskning, miljö och utbildningliksom inom det sociala området.

Sverige har haft full frihet för den helt övervägande delen av vårvaruhandel med Västeuropa sedan 1970-talet, då tullfrihet för industri-varor etablerades mellan EFTA-ländema och EG. Ett EES-avtal kommerdärutöver att innebära att kraven för produkter skall standardiseras. Envara kommer därmed att kunna säljas fritt på hela EES-marknaden.

Därmed skapas förutsättningar att i ökad utsträckning utnyttjastordriftsfördelar för den svenska industrin.

Av stor betydelse för Sverige är att marknaden för offentlig upphand-ling av varor och tjänster liberaliseras inom EES. Värdet av dennamarknad, som hittills nästan helt varit förbehållen nationella företag,beräknas uppgå till ca 4 000 miljarder kr. per år. Detta skapar storamöjligheter för svenska företag. Samtidigt skärps konkurrensen på densvenska marknaden.

Kapital kommer genom ett EES-avtal att kunna röra sig fritt mellanEES-ländema. Sedan huvuddelen av valutaregleringen avskaffades i slutetav 1980-talet kan kapital röra sig i stort sett fritt över Sveriges gränser.I kombination med Sveriges fasta växelkurs ger fria kapitalrörelser klarafördelar genom att förtroendet för den ekonomiska politiken stärks.

Ett EES-avtal leder sannolikt till att nettoutflödet av direktinvesteringarfrån Sverige minskar. Svenska företag behöver inte investera i EG-ländema för att undvika diskriminering på EG-marknadema. Dessutomkommer de svenska etableringsreglema att anpassas så att hindren för

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

utlänningars förvärv av företag och fast egendom undanröjs. Dettakommer sannolikt att stimulera de utländska investeringarna i Sverige.

Handel med tjänster - som stadigt ökar i ekonomisk betydelse - hartidigare omgärdats av restriktioner. Ett EES-avtal kommer att få storbetydelse för tjänstesektorn. Det viktigaste exemplet är den finansiellasektorn, där en fri marknad skapas för banker och andra kreditinstitut attdriva verksamhet inom hela EES-området. Andra områden som omfettasär försäkringar och transporter. Beräkningar inom EG visar att det härfinns betydande direkta och indirekta effektivitetsvinster att hämta.

Fri rörlighet för personer i EES-avtalet omfettar främst arbetskraft ochöppnar en bredare arbetsmarknad för svenska medborgare. Samtidigt blirden svenska arbetsmarknaden tillgänglig för medborgare i övriga länder.Möjligheten att upprätthålla full sysselsättning i Sverige är beroende avvår egen vilja och förmåga att upprätthålla konkurrenskraft och bedrivaen aktiv arbetsmarknadspolitik.

Den större öppenhet - genom ökad rörlighet av varor, tjänster, kapitaloch arbetskraft - som EES-avtalet innebär för Sveriges del leder tillförstärkt konkurrens och ökad effektivitet och kommer samtidigt atterbjuda svenska företag nya möjligheter. Detta bör sammantaget ge enförbättrad tillväxt och lägre inflation och därmed skapa förutsättningar förökad välfärd.

Inom EG pågår ett arbete på tre plan; förverkligandet av den inremarknaden, som skall vara fullt genomförd den 1 januari 1993,fördjupning i form av arbete på en ekonomisk och monetär union (EMU)och en politisk union (EPU) samt en utvidgning av gemenskapen.

Sverige har ett intresse av att delta inte bara i EES-avtalets inremarknad, utan också att på likställd fot medverka i EGs samarbete.Genom avspänningen och tillkomsten av Parisstadgan för ett nytt Europa(1990) har förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats när det gällerdeltagande i detta samarbete. Riksdagen har förklarat att ett svensktmedlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik ligger i vårt landsnationella intresse. Regeringen har för avsikt att under 1991, eftersamråd i utrikesnämnden, lämna in en ansökan om medlemskap i EG.

Några resultat av de pågående regeringskonferenserna om denekonomiska och monetära unionen och den politiska unionen föreliggerännu inte. Det är därför inte möjligt att nu diskutera vilken betydelsedessa planer kan få för Sverige. Frågorna kommer att belysas i annatsammanhang, inför en ansökan om medlemskap.

Inom Norden har integrationen i väsentliga hänseenden gått längre än vadsom är fallet gentemot omvärlden i övrigt. Det nordiska samarbetet harhistoriskt utvecklats med sikte på att stärka den nordiska samhörigheten- att öppna gränserna mellan de nordiska länderna. Ett av de viktigasteuttiycken för det nordiska samarbetet är avtalet om en gemensam nordiskarbetsmarknad.

Den nordiska samhandeln är betydande och utgör den starkaste länken

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

mellan de nordiska ländernas ekonomier. Totalt svarar den nordiskasamhandeln för diygt 20 % av de nordiska ländernas utrikeshandel. Förbearbetade varor är andelen ännu högre - mellan 25 och 30 %.

En viktig förändring av de ekonomiska relationerna mellan de nordiskaländerna har ägt rum under 1980-talet genom den stora ökningen avföretagsuppköp och samgåenden över gränserna. De omfattande nordiskaföretagsförvärven har satt spår i strukturen i flera viktiga industri-branscher, såsom elektronik-, gruv-, stål- och maskinindustri. En nordiskbranschstruktur börjar avteckna sig. Även inom tjänstesektorn harnordiska företagsstrukturer börjat växa fram.

Under senare tid har utvecklingen alltmer understrukit Nordensberoende av omvärlden. Detta gäller särskilt relationen till den västeuro-peiska integrationen, i vilken nu samtliga nordiska länder är aktivtengagerade.

EGs arbete med att förverkliga den inre marknaden är en utmaning fördet nordiska samarbetet. Innebörden av förhandlingarna om EES-avtaletär att perspektivet för det nordiska samarbetet vidgas och fördjupas. Denekonomiska och handelspolitiska uppdelningen av de nordiska ländernai EG- och EFTA-medlemmar får genom ett avtal mindre betydelse äntidigare. Avtalet upphäver i viktiga avseenden den splittring som tidigarerått. Det gemensamma deltagandet i den inre marknaden innebär även iNorden att rörligheten över gränserna underlättas. Därmed kan också dennordiska samhörigheten främjas inom ramen för en fördjupad europeiskintegration.

Det nordiska samarbetet kan ge konkreta bidrag som komplement tilllösningar genom EFTA. Ett sådant arbete bedrivs också på bred frontbl.a. på det finansiella området, standardiseringsområdet och vad gällerbegränsning av näringslivsstöd. Gemensamma nordiska lösningar under-lättar också ländernas deltagande i den fortsatta, fördjupade integrationeni Västeuropa.

Den pågående reformprocessen i de öst- och centraleuropeiska ländernaär inne i ett intensivt skede. Sverige stödjer aktivt strävandena att byggaupp fungerande marknadsekonomier och att främja privata initiativ idessa länder, bl.a. genom våra insatser i Europeiska utvecklingsbankenoch andra internationella stödåtgärder.

Öst- och Centraleuropa inkl. Sovjetunionen svarar i dag för knappt

2.5 % av vår utrikeshandel, medan dessa länders befolkning uppgår till410 miljoner människor. Motsvarande siffror för EES är 75 % resp. 350miljoner. Dessa tal ger en föreställning om den utveckling, också för våregen del, som en framgångrik reformprocess i Öst- och Centraleuropakan innebära. Det skall understrykas att detta är en process på lång siktsom kräver tålamod och uthållighet från alla inblandade parters sida.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

20¶Internationellt ekonomiskt samarbete och utbyte har varit avgörande förSveriges industrialisering och välståndsutveckling. Vårt land har längeförespråkat en fri handel och vi har valt att anpassa vår ekonomi för attkunna dra nytta av de möjligheter internationell integration erbjuder. Nufördjupas det ekonomiska samarbetet snabbt, inte minst i Europa. Dettaställer krav på vår ekonomiska politik. Det gäller särskilt valutapolitiken,pris- och kostnadsutvecklingen, insatserna för att öka produktivitet ochsparande samt åtgärderna för att tillförsäkra medborgarna trygghet i denförändring som kommer att ske under 1990-talet.

Valutorna i flertalet av våra konkurrentländer i Europa är sammanknut-na inom ramen för det europeiska monetära systemet. De förändringarsom skett i valutornas riktvärden i förhållande till varandra har undersenare år varit begränsade, samtidigt som flertalet länder nått långt närdet gäller att nedbringa inflationen. När Sverige nu eftersträvar ettnärmare samarbete med EG skärper detta kraven på vår valutapolitik. Attgöra avsteg från vår fasta växelkurs är mot denna bakgrund uteslutet.

Vårt deltagande i den internationella integrationen skärper kraven påpris- och lönebildningen i Sverige. Regeringen har inlett ett målmedvetetoch framgångsrikt arbete för att bromsa inflationen och skapa prisstabili-tet. Genom att inflationen de närmaste åren blir lägre än i våra konkur-rentländer kan sysselsättningen åter öka inom något år.

Endast om produktivitetsutvecklingen i Sverige är bättre än i vårakonkurrentländer kan vår löneökningstakt bli högre och standardutveck-ling bättre. Omfattande förändringar har genomförts av det svenskaskattesystemet för att skapa förutsättningar för en bättre fungerande, merproduktiv ekonomi. Den ökade integrationen i kombination medavregleringen i Sverige skärper konkurrensen och verkar därmed isamma riktning.

Sverige har ett betydande underskott i bytesbalansen. För att vridadenna utveckling rätt måste vi öka det finansiella sparandet i den svenskaekonomin. Vi måste också investera i de delar av det svenska näringslivetsom säljer på export eller konkurrerar med utländska företag på deninhemska marknaden. Detta förutsätter att lönsamheten i det svenskanäringslivet är minst lika hög som i omvärlden. Det förutsätter också enåterhållsam konsumtionsutveckling.

Den internationella integrationen ger oss möjlighet att öka välståndetoch värna sysselsättningen. Samtidigt ställer den krav på anpassning. Detär en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att underlätta dennaanpassning, men också att ge medborgarna trygghet i förändringen. Idetta sammanhang spelar den aktiva arbetsmarknadspolitiken enavgörande roll.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

21¶Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa kostnadsutveck-lingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsättningen ochvälfärden.

Den fulla sysselsättningen hotas om kostnaderna stiger snabbare än iomvärlden. För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekono-miska politiken inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Dennauppgift måste överordnas andra ambitioner och krav. En sådan politikskall fullföljas med stöd av en aktiv arbetsmarknadspolitik, som ger varjeindivid som är eller riskerar att bli arbetslös möjlighet att så snabbt sommöjligt komma över i nytt, produktivt arbete. Insatser för att höjakompetensen och motverka brist på yrkeskunnig arbetskraft under denkommande konjunkturuppgången skall därför ha fortur framför passivtkontantstöd.

Lönekostnaderna spelar en avgörande roll för inflationsutvecklingen.Lönerna utgör en viktig, inte sällan dominerande del av kostnaderna iflertalet branscher. Löneökningar, som inte motsvaras av produktivitets-höjningar, får därmed ett kraftigt genomslag på prisstegringstakten. Föratt säkra en lägre inflation och varaktigt åstadkomma prisstabilitet krävsatt lönebildningen anpassas till produktivitetstillväxten.

Under 1991 sker en dramatisk nedväxling av de nominella lönekost-nadsökningama i Sverige. En stor del av arbetsmarknaden täcks nu avförbundsavtal som bygger på Rehnberg-kommissionens förslag tillstabiliseringsavtal. Avtalen kommer genomsnittligt att öka lönekost-naderna under 1991 med ca 0,5 %. Härutöver kommer lönekostnadernaav andra orsaker att öka med 4,5 % (effekten av avtal träffade 1990,förlängningen av den lagstadgade semestern med 2 dagar, m.m.).Sammantaget innebär detta ett kraftigt trendbrott i de senaste årensutveckling med lönekostnadsökningar på i storleksordningen 10 % per år.

Under det andra avtalsåret, som sträcker sig t.o.m. mars 1993, ärutrymmet för lönehöjningar ca 3 % med miniminivåer uttryckta i kronor,som ger något mer till personer med lägre löner. Utrymmet kan enligtparternas beslut fördelas centralt eller lokalt.

Stabiliseringsavtalet innehåller bestämmelser som skall förhindra ellerkraftigt begränsa löneglidningen. Avtalet är konstruerat så att lokalaförhandlingar ej erfordras under första avtalsåret. Skulle löneutvecklingenöverskrida stabiliseringsavtalets bestämmelser skall överskridandetavräknas från kommande avtalsårs utrymme. Sådan löneökning som berorpå ändrad arbetsoiganisation, utökade arbetsuppgifter, ökat ansvar, kravpå högre kompetens etc. skall inte avräknas.

Stabiliseringsavtalet innehåller inga följsamhetsgarantier för priser ochlöner. Avtalet innebär vidare - även om det skett vissa förseningar itillämpningsförhandlingama - att avtalen för hela arbetsmarknadensammanfaller i tiden. På det sättet undviker man risken att det senaste

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

avtalet blir golv för de kommande. Prop. 1990/91:150

Stabiliseringsavtalen leder till att det svenska kostnadsläget kan sänkas Bilaga 1:1

i jämförelse med omvärlden och att konkurrenskraften förbättras. Därmedskapas förutsättningar för att den negativa konjunkturutvecklingen snartskall kunna vändas och en återhämtning inträffa under 1992.

Förhållandena på arbetsmarknaden är nu reglerade under de närmastetvå åren genom stabiliseringsavtalet. En del i stabiliseringsavtalet äruppmaningen till de avtalsslutande parterna att under de båda närmasteåren se över sina avtals- och förhandlingssystem med målsättningen attminska automatiken i konstruktionerna så att löneglidningen kraftigtbegränsas. Arbetsmarknadens parter har nu en unik möjlighet attreformera det svenska lönebildningssystemet. Det är nödvändigt att de tartillvara denna möjlighet.

Den genomförda skattereformen underlättar lönebildningen, även pålängre sikt. Den kraftiga sänkningen av marginalskatterna medför attlöntagarna själva får behålla en större del av en löneökning än tidigare.Därmed bör lönekraven kunna dämpas.

Ansvaret för lönebildningen åvilar parterna på arbetsmarknaden.Stabiliseringsavtalet innebär inte något avsteg från de traditionellaprinciperna på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen har inte deltagit- och kommer inte att delta - i förhandlingarna. Statsmakternas ansvarär att genom sin ekonomiska politik skapa sådana förutsättningar attlönebildningen blir förenlig med en utveckling mot samhällsekonomiskbalans.

En väl fungerande prispolitik måste baseras på konkurrens och inte påregleringar. Konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll förmöjligheterna att varaktigt få till stånd en långsammare prisökningstakt.Regeringen redovisade i finansplanen ett program för att stärkakonkurrensen i den svenska ekonomin. Där aviserades ett antal initiativsom regeringen tagit eller avser att ta.

Konkurrenspolitiken kommer att förstärkas bl.a. i ljuset av denvästeuropeiska integrationen. Ett förslag till ny konkurrenslag skallföreläggas riksdagen under kommande budgetår. Konkurrenslagenskärps bl.a. när det gäller konkurrenshämmande inslag i näringslivsåsom prissamverkan och marknadsdelning. Konkurrensmyndigheter-nas ställning skall också förstärkas.

Den nya livsmedelspolitiken innebär en successiv avreglering avjordbruket och en övergång till ett mer marknadsinriktat systemfr.o.m. den 1 juli 1991. För att förstärka konkurrensen på livs-medelsområdet har regeringen lagt fram förslag (prop. 1990/91:147)om förbud mot marknadsdelning och andra produktions- ellerutbudsbegränsningar på jordbrukets område. Syftet är att motverkaskadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter avvecklingenav de interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet. Enanpassning bör ske av gränsskyddet på jordbruksprodukter. Det

säkerställer lägre matpriser och ökad valfrihet för konsumenterna.Regeringen avser att inom kort förelägga riksdagen ett förslag meddenna innebörd.

Under senare år har stora delar av transportväsendet avreglerats.Regeringen har förelagt riksdagen ett förslag som ökar konkurrenseninom inrikesflyget. En fullständig avreglering genomförs senast närytterligare bankapacitet tillkommit vid Arlanda flygplats.

Konkurrensen skall också främjas genom att infrastrukturen görstillgänglig för flera producenter. Ett steg i denna riktning har tagitspå järnvägsområdet. Förändringar av liknande slag skall ske inomelförsörjningen. En vägledande princip är dock att de naturligamonopol som staten äger även fortsättningsvis skall ägas av staten.

Konkurrensen inom bo- och byggsektorn skall skärpas. Utländskamedborgares möjligheter att starta och överta byggföretag skallunderlättas, bl.a. genom att bestämmelserna om näringstillståndharmoniseras med EGs regler. Byggmaterialreglema skall ocksåharmoniseras med utländska regler.

Det effektivaste sättet att öka konkurrensen och förhindra inhemskamonopol är en fri utrikeshandel. Den svenska anknytningen till deneuropeiska inre marknaden har sin största betydelse genom att den skaparförutsättningar för ökad konkurrens. Harmoniseringen av konkurrensreg-ler och konkurrensövervakning är en central del av EES-avtalet. InomEG sker ett omfattande arbete med att utarbeta gemensamma konkurrens-regler och utforma en effektiv konkurrensövervakning. För Sveriges delinnebär detta att olika former av konkurrensbegränsningar kommer attkunna bli föremål för granskning inom ramen för EES-avtalet. Dettainnebär i sin tur att konkurrensen i Sverige kommer att skärpas ytterliga-re.

I den svenska ekonomins konkurrensutsatta delar har produktivitetenäven under senare år ökat förhållandevis snabbt. De skyddade delarna avekonomin har däremot släpat kraftigt efter. Ett EES-avtal innebär attstora delar av ekonomins skyddade sektor öppnas för konkurrens. Detgäller bl.a. byggandet och den privata tjänstesektorn.

De finansiella marknaderna spelar en allt viktigare roll för attekonomin skall fungera smidigt. Under 1980-talet har de avreglerats föratt bättre svara mot den internationella utvecklingen. Avregleringen harockså inneburit att de finansiella marknaderna bättre kan tillgodosekundernas behov.

Reformeringen av de finansiella marknaderna fortsätter. Det ärangeläget att svenska finansinstitut utsätts för skärpt internationellkonkurrens. Därför tillåts utländskt ägande i svenska banker, fondkom-missionärsbolag och finansbolag sedan augusti 1990. Vidare harregeringen nyligen föreslagit att utländska företag skall få verka fullt utpå värdepappersmarknaden. Flexibiliteten och effektiviteten på fnarknad-en ökar genom att banker och försäkringsbolag ges möjlighet attsamverka i fastare former. En översyn av försäkringslagstiftningen pågår.

De flesta finansiella placerare har under senare år fått, eller är på vägatt få, vidgade placeringmöjligheter. Det gäller banker, försäkringsbolag,

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

fondkommissionärer, värdepappersfonder, allemansfonder samt statligabolag och affärsverk. Ett förslag har utarbetats inom finansdepartementetom att även AP-fonden skall få friare placeringsregelr samt att den skallomorganiseras och få en mer effektiv förvaltning. Förslaget remissbe-handlas för närvarande. Med förslaget förbättras möjligheterna att mötanäringslivets behov av riskkapital under 1990-talet. Även kapitalmarkna-dens effektivitet förbättras.

Förhandlingarna om stabiliseringsavtal har medverkat till att det nufinns en betydande enighet om att de nominella löneökningarna måste blimycket låga under de närmaste åren om det skall vara möjligt att fårätsida på den inhemska kostnads- och prisutvecklingen. Detta förändradesynsätt beror bl.a. på tilltron till att en lugnare prisutveckling redan underinnevarande år, men särskilt under 1992, skall medverka till enförbättring av reallönerna. Förhandlingsgruppens överenskommelse medolika prissättare inom livsmedelskedjor och dagligvaruhandel har i dettasammanhang haft påtagliga effekter.

En väl fungerande lönebildning förutsätter låg inflation. För närvarandesker en snabb nedgång i inflationen. Allt fler aktörer i ekonomin verkarockså vara inställda på att prisstegringstakten kommer att dämpas högstväsentligt. Den sjunkande räntedifferensen gentemot utlandet, sedanregeringen i oktober lade fram det särskilda åtgärdspaketet för attstabilisera ekonomin (skr. 1990/91:50), är ett uttryck för en större tilltrotill Sveriges förmåga att få ner inflationen.

Denna utveckling måste nu befästas. Inflationen måste bli varaktigt lågoch politiken inriktas på prisstabilitet. Detta ställer stora krav på en stramfinans- och penningpolitik.

Under det senaste året har åtgärder vidtagits för att dämpa överhettningeni ekonomin. Den ekonomiska politiken har varit inriktad på att nedbringainflationen och hålla tillbaka den offentliga sektorns expansion till förmånför den konkurrensutsatta sektorn. Sammantaget har detta gett förutsätt-ningar för en radikal dämpning av den svenska inflationen. Inflationen ärnu låg och förväntas bli lägre än i våra konkurrentländer under detkommande året.

Den ekonomiska politiken måste nu med all kraft inriktas på attvaraktigt hålla nere inflationen. Om vi skall kunna värna sysselsättningoch välfärd måste denna uppgift överordnas andra ambitioner och krav.En generell efterfrågestimulerande politik skulle bara motverka sitt syfte.Balansproblemen skulle på sikt förvärras, inflationen skulle bli högre ochett tryck uppåt på räntorna skulle skapas. Förväntningar om en högreinflation skulle då kunna ta fart och bidra till att åter skapa pris- ochlönespiraler. Det skulle kunna undergräva de framgångar som inflations-bekämpningen haft under det senaste året.

I ökad utsträckning blir det nu också finanspolitikens uppgift att bidratill den omställning som måste ske i ekonomin från skyddad tillutlandskonkurrerande verksamhet. Det förutsätter en stark återhållsamhet

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

med offentliga utgifter och att statsbudgetens tyngdpunkt systematiskt Prop. 1990/91:150förskjuts från transfereringar och offentlig konsumtion till insatser för att Bilaga 1:1främja investeringar och utveckling. Kommunerna och landstingen svararför den helt dominerande delen av den offentliga verksamheten. Det ärnödvändigt att starkt begränsa expansionen i kommuner och landstingför att skapa utrymme för tillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar.

De samlade offentliga utgifterna

De offentliga utgifterna som andel av BNP uppgår till knappt 62 %. Enkraftig minskning har skett sedan 1982 då utgiftsandelen var ca 67 %.

Under 1980-talet har den offentliga sektorns finansiella sparandekraftigt förbättrats. 1982 översteg de offentliga utgifterna inkomsternamed mer än 40 miljarder kr., vilket motsvarade 7 % av BNP. Förra årethade den offentliga sektorn i stället ett överskott motsvarande ca 4 % avBNP. Sparandeförbättringen har skett i den statliga sektorn och socialför-säkringssektorn. Den är resultatet av en restriktiv budgetprövning ikombination med en bättre ekonomisk utveckling. Sparandeökningen iden statliga sektorn uppgår till ca 120 miljarder kr. Därtill har ett ökatöverskott inom AP-fonden bidragit med ca 20 miljarder kr. Kommunsek-torn har däremot minskat sitt sparande.

Beräkningarna i den reviderade nationalbudgeten visar att den offentligasektorns utgifter som andel av BNP fortsätter sjunka från nuvarande61,7 % till en nivå under 60 % vid mitten av 1990-talet. Även skatte-kvoten sjunker från 56,4 % till drygt 53 %. Samtidigt försämras denoffentliga sektorns sparande från nuvarande 3,9 % till 3 % underperioden. Detta beror i huvudsak på att AP-fondens och kommunernassparande försvagas.

Det offentliga sparandet försämras normalt i en konjunkturnedgång, närtillväxten viker och de offentliga inkomsterna till följd av detta ökarlångsammare. Så sker också nu, trots att kommunernas tillväxt harbegränsats starkt och att åtgärder vidtagits för att förstärka statensbudget.

Finanspolitiken är så avvägd i nuvarande situation att inflationendämpas snabbt och att underskotten i handelsbalansen minskar samtidigtsom den offentliga sektorn växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyderockså på att tillväxten på den konkurrensutsatta sektorn kommer attskjuta fart i slutet av 1991.

Arbetet med att minska de offentliga utgifternas andel av BNP skallfullföljas med kraft och uthållighet. Därmed skapas utiymme för att påsikt sänka skattetrycket. Detta är angeläget för att förbättra ekonominsfunktionssätt och öka tillväxten.

Staten

Statsbudgeten för innevarande budgetår har försvagats. I budgetproposi-tionen i januari 1991 beräknades budgetsaldot till -2,6 miljarder kr. Nuberäknas saldot till -18,5 miljarder kr. Anledningen till den stora försäm-ringen från januari är den lågkonjunktur vi nu är inne i. Denna leder till

att skatteinkomsterna utvecklas långsammare än vad som förutsågs i Prop. 1990/91:150januariprognosema. Bilaga 1:1

I finansplanen i januari beräknades budgetsaldot för budgetåret 1991/92till -0,6 miljarder kr. Även för nästa budgetår väntas en försvagning avbudgetunderskottet som nu beräknas till -10,3 miljarder kr. Dennautveckling beror framför allt på en långsammare ökning av inkomster-na, vilken dock motverkas av engångsvisa inkomstförstärkningar, t. ex.inleveranser från vissa affärsverk.

Inkomsterna - inkl, de engångsvisa förstärkningarna - mellan de bådaåren stiger med ca 8 %. Utgifternas ökningstakt beräknas bli någonprocentenhet mindre.

Regeringen har redan tidigare presenterat sina förslag till utgiftsbe-gränsningar för nästa budgetår. Dessa har varit omlättande och gällt bl.a.förändringar i sjuk- och föräldraförsäkringen och en reformering avbostadsfinansieringssystemet. Även på en rad andra områden harregeringen presenterat förslag till avlastning av statsbudgeten, t.ex. vadgäller kostnaderna för förläggning av flyktingar genom kortare handlägg-ningstider och genom att kostnaderna till viss del kommer att avräknasmot biståndsramen. Utgifterna på statsbudgeten påverkas också av detförslag om minskning och omställning av den statliga administrationensom presenteras i bilaga II till kompletteringspropositionen. Närprogrammet är fullt genomfört beräknas belastningen på budgeten minskamed ca 2 miljarder kr.

Förslag läggs nu om sjuklön under de första 14 dagarna av ensjukperiod. Sjuklönen föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1992. Underbudgetåret 1991/92 beräknas åtgärden minska de offentliga utgifternamed 6,2 miljarder kr. På helårsbasis beräknas utgifterna minska med 13miljarder kr. För att neutralisera kostnaderna för arbetsgivarna sänkssamtidigt sjukförsäkringsavgiften med 1,9 procentenheter.

Tabell 3 Statsfinansernas utvecklingMiljarder kr.

1989/90

1990/91

1991/92

BP

KP

Inkomster

401,6

426,4

454,9

459,7

Utgifter

(exkl. statsskuldräntor)

334,5

382,4

394,5

409,0

Statsskuldsräntor

61,0

62,5

61,0

61,0

Budgetsaldo

3,4

-18,5

-0,6

-10,3

Underliggande budgetsaldo

1,6

-16,1

-15,6

-25,3

Det finansiella sparandet i offentlig sektor förutses bli försämrat medca en procentenhet per år, från en nivå budgetåret 1989/90 på 4,6 % avBNP till 2,5 % budgetåret 1991/92.

Enligt långtidsbudgetens huvudalternativ för perioden 1991 /92-1995/96beräknas budgetsaldot försämras 1992/93 för att sedan ånyo förbättras.En av de viktigaste orsakerna till försämringen 1992/93 är de skatteut-

betalningar till kommunerna som då skall göras. Dessa utbetalningar sker Prop. 1990/91:150med två års eftersläpning och hänför sig därför till den höga löneöknings- Bilaga 1:1takt som har gällt fram till nu. Samtidigt fäller de stora engångsinkoms-tema från 1991/92 bort.

Sammanfattningsvis kan konstateras att statsbudgeten försvagasbudgetåren 1990/91 och 1991/92. Det beror på att statens inkomsterberäknas växa relativt långsamt samtidigt som utgifterna fortsätter attöka relativt kraftigt, särskilt under 1990/91. Bakom denna utvecklingligger en konjunkturelit betingad försvagning av inkomstsidan. Dessutominnebär på kort sikt en nedväxling av löneökningstakten en försvagningav budgeten via en långsammare utveckling av inkomsterna samtidigtsom transfereringarna inte omedelbart växlas ner i samma takt. Detomfattande besparingsarbete som regeringen har genomfört under detsenaste året har förhindrat en än mer negativ utveckling.

De underliggande problemen i den svenska ekonomin motiverar enfortsatt stram finanspolitik, med omprövning av existerande utgiftsåtagan-den. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden från statens sida är nu merbegränsat än på flera år. Reformer kan endast komma till stånd genomeffektiviseringar och besparingar inom befintliga områden.

Kommunerna

Kommunerna och landstingen svarar för den helt dominerande delen avden offentliga verksamheten. Den kommunala verksamheten har under1980-talet vuxit långsammare än under de närmast föregående decen-nierna. Tillväxttakten har ändå varit alltför hög i ett samhällsekonomisktperspektiv. Under de närmaste åren måste tillväxten i kommunerna hållastillbaka ytterligare för att det skall bli möjligt att skapa utrymme för entillväxt i ekonomins konkurrensutsatta delar och därmed lägga en grundför en varaktig balans i ekonomin.

Också det ekonomiska läget i kommuner och landsting motiverar enstark begränsning av tillväxten. Sektorn har under flera år redovisat ettnegativt finansiellt sparande. En tillfällig förbättring kan förväntas åren1991-1993. Men omprövningar och effektiviseringar måste genomförasredan nu för att de grundläggande problemen i den kommunala sektornskall kunna lösas.

Under innevarande och nästkommande år råder ett av riksdagenbeslutat kommunalt skattestopp. En överenskommelse har träffats mellanföreträdare för regeringen och för kommun- och landstingsförbunden omatt det kommunala skattetiycket inte heller efter 1992 bör öka och attkommunerna och landstingen därför inte bör höja sina skatter. Rege-ringen har klargjort att den är beredd att föreslå ett förlängt, lagfästskattestopp, eller att på annat sätt begränsa kommunernas och land-stingens möjlighet att expandera, om det visar sig att kommuner ochlandsting ändå överväger skattehöjningar eller om volymtillväxten i denkommunala konsumtionen skulle bli för hög.

28¶Under 1970-talet och böljan på 1980-talet var växelkursförändringarrelativt vanliga i industriländerna. Även Sverige förändrade sin valuta-kurs vid ett flertal tillfällen mellan 1976 och 1982. Växelkursförändringarmedför en betydande lyckighet i den ekonomiska utvecklingen. Periodermed snabb expansion följs inte sällan av omfattande utslagning. Desamhällsekonomiska kostnaderna till följd av en sådan politik kan varabetydande. Återkommande devalveringar försvårar också inflations-bekämpningen. Förväntningar om nya devalveringar gör en devalverings-politik allt mindre ändamålsenlig.

I den aktuella debatten har tanken förts fram att Sverige snarast möjligtborde öveige den nuvarande korgen av valutor och ersätta den med enkorg av europeiska valutor. Som motiv har angetts att det därmed skulleundvikas att kronan följde med i en förväntad uppgång för dollarn ochsåledes stärktes mot EG-ländemas valutor.

En trovärdig fast växelkurspolitik kan inte baseras på sådana kortsiktigaöverväganden. Valutapolitiken skall präglas av fasthet och konsekvens.Den skall stå i överensstämmelse med den ekonomiska politikenslångsiktiga strävanden och med ekonomins internationella inriktning.

Den svenska valutapolitikens mål är fast etablerat. Valutakorgenskonstruktion har varit oförändrad sedan 1977 och valutaindex sedan1982. Genom valutakorgens sammansättning har effekterna på svenskekonomi av förändringar i andra länders valutor jämnats ut, vilketbidragit till stabilitet.

Vid några tillfällen har det skapats osäkerhet om kronans ställning medvalutautflöden som följd. Regeringen och riksbanken har därvid genomfinans- och penningpolitiska åtgärder med kraft markerat att valutapoli-tikens mål ligger fast. Det är viktigt för alla, inom och utom landet, attveta att statsmakterna är fäst beslutna att fullfölja denna linje.

Det finns flera skäl för detta. Ett skäl är att kampen mot inflationen ärett centralt mål för den ekonomiska politiken. Förändringar i växelkursenskulle allvarligt försvåra arbetet med att stabilisera ekonomin. Ett annatskäl är strävandena att få till stånd ett närmare samarbete med EG.

Sverige ser positivt på det europeiska monetära samarbetet. Det harverksamt bidragit till att stärka samordningen av den ekonomiskapolitiken med goda resultat som följd och skapat ett område av valuta-politisk stabilitet i Europa, vilket även utanförstående länder har storfördel av.

Ett svenskt bidrag till detta samarbete förutsätter att vår kostnadsut-veckling bringas under kontroll med sikte på att nå en inflation som ärjämförbar med vad som gäller i de i detta avseende mest framgångsrikaländerna i Europa. Detta skall ses som ett väsentligt inslag i vår Europa-politik och kan lägga grunden för ett närmare monetärt och valutapolitisktsamarbete i linje med strävandena inom EG.

Riksbanken ansvarar för penning- och valutapolitiken. En starkriksbank kan effektivt bidra till inflationsbekämpningen. Utredningen ommål och former för riksbankens verksamhet (dir. 1990:61) är nu tillsatt.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

29¶Utredningen skall bl.a. överväga möjligheterna att med lagstiftning ellerpå annat sätt ange tydligare mål för riksbankens verksamhet. Utredningenskall vidare i sitt arbete beakta den fortsatta utvecklingen av det monetärasamarbetet inom EG. Utredningens arbete skall vara slutfört före den 1juli 1992.

Under hösten och vintern har allvarliga problem uppdagats i finans-bolagssektom. Bankerna har drabbats av betydande kreditförluster tillföljd av dels utlåning till finansbolag, dels att det försämrade konjunktur-läget orsakat problem för många företag. Denna utveckling förklaras tillen del av den mycket kraftiga kreditexpansionen som skedde efteravregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet. Utlåningen frånvissa kreditinstitut har varit alltför vidlyftig. I flera fall har kreditpröv-ningen blivit eftersatt. Detta resulterar nu i betydande kreditförluster fören del banker och andra kreditinstitut. Regeringen beslutade i januari iår att utreda orsaken till de problem som uppstod för vissa finansbolag.

Den svagare konjunkturen och de stigande kreditförlusterna harmedfört en ökad försiktighet i kreditinstitutens utlåning. Dessutom harkapitaltäckningsreglema skärpts i enlighet med internationella överens-kommelser, vilket torde ha medfört att vissa kreditinstitut blivit merrestriktiva i sin utlåning. Samtidigt har under de senaste månaderna desvenska räntorna fallit med flera procentenheter, vilket underlättarlåntagarnas situation och därmed även kreditinstitutens.

Det har under vintern framhållits av företrädare för småföretagen attkreditförsörjningen inte fungerar tillfredsställande, framför allt vad gällerutlåning till dessa företag, och att staten borde agera för att råda bot pådenna situation. Regeringen har tagit initiativ till samtal i denna frågamellan bankerna och företrädare för småföretagen. Några statligaingripanden i kreditgivningsverksamheten är dock inte aktuella. På enavreglerad marknad måste aktörerna själva ta ansvar för sina beslut.Statsmakterna har emellertid ett ansvar för att skapa sådana regler ochförutsättningar att kreditgivningen fungerar väl.

Avregleringen på kreditmarknaden har medfört ökade möjligheter förhushållen att själva bestämma över sin finansiella situation. Konkurrenseni finanssektom bidrar också till lägre räntor och ökade framtidarationaliseringsvinster.

Under det senaste året har tillväxten i sysselsättningen avtagit ocharbetslösheten ökat. I huvudsak är detta en följd av försämrad konkur-renskraft beroende på stora kostnadsökningar, den internationellakonjunkturavmattningen och en svag inhemsk efterfrågetillväxt. Envaraktigt full sysselsättning kan bara åstadkommas om kostnadsutveck-lingen i Sverige anpassas till omvärlden och konkurrenskraften därmedvärnas. Regeringen följer nu noggrant hur arbetsmarknaden utvecklas.

Uppgången i arbetslösheten kan inte mötas med en generell efterfråge-stimulans. En sådan politik skulle bara motverka sitt syfte. Visserligenskulle aktiviteten i ekonomin kortsiktigt stiga men balansproblemen skulle

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

samtidigt förvärras. Inflationen skulle bli högre och underskottet i Prop. 1990/91:150bytesbalansen växa. Ett tryck uppåt på räntorna skulle skapas och därmed Bilaga 1:1skulle investeringarna hämmas. Sysselsättningen skulle då mycket snartåter vika.

Mot denna bakgrund får arbetsmarknadspolitiken en viktig roll. Denmåste utformas på ett sådant sätt att den bidrar till inflationsbekämpning-en och därmed medverkar till ekonomisk tillväxt. Prisstegringarmotverkas om arbetsmarknadens funktionssätt förbättras så att utslagningkan undvikas och uppkomsten av flaskhalsar förhindras. Omfattandepassivt stöd förhindrar en balanserad utveckling av den svenska ekonominoch motverkar därmed sitt syfte att värna full sysselsättning.

Arbetslöshet skall inte vara ett medel i den ekonomiska politiken.Lediga platser skall tillsättas så snabbt som möjligt för att undvikainflationsdrivande flaskhalsar i produktionen. Samtidigt skall vaije personsom är eller riskerar att bli arbetslös få möjlighet att så snabbt sommöjligt komma in i ett nytt arbete. Stödinsatser måste prioriteras tillsökanden som riskerar långvarig arbetslöshet, ungdomar och andra somsaknar fast förankring på arbetsmarknaden.

Redan nu har Sverige en av de mest effektiva arbetsmarknaderna inomOECD-området. Det gäller dock att ytterligare förbättra funktionsförmåg-an så att skillnaderna mellan utbud och efterfrågan reduceras. Rörlighets-främjande åtgärder är i detta sammanhang centrala, liksom åtgärder somstimulerar aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning ochyrkesinriktad rehabilitering.

Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att stimuleraproduktiviteten och sparandet. Utrymme skall skapas för investeringar iproduktion och infrastruktur; i motsvarande mån måste tillväxten i privatoch offentlig konsumtion begränsas.

Om medborgarna skall få de levnadsvillkor de önskar och den trygghetde behöver, och om vi också skall kunna lämna en god miljö i arv tillvåra efterkommande måste ekonomin växa. Samtidigt måste de gemen-samma resurserna användas så att de bidrar till arbete, sparande,hushållning och utveckling. Detta synsätt är bärande i regeringenskonsekventa satsning på arbetslinjen. Det har väglett arbetet medskattereformen och det präglar de propositioner som regeringen lagtunder innevarande riksdagsår om ekonomin på medellång sikt, omtillväxten och om miljön.

1980-talets ekonomiska tillväxt vanns främst genom att fler människorarbetade mer än tidigare (se tabell 4). Det är bara ett större utbyte perarbetad timme, en högre produktivitet, som ger utrymme för högretimlöner. Även om skattereformen kommer att stimulera en fortsattökning av arbetskraftsutbudet, förslår inte det för att möta de närmasteårtiondenas växande anspråk på välstånd och välfärd. Produktivitetenmåste växa snabbare.

31 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 4 Arbetsinsats, produktivitet och tillväxt 1970-1990

Procentuell förändring

1970-1980

1980-1990

BNP

21,4

20,6

Sysselsättning i timmar

-5,1

10,5

Produktivitet

27,9

9,1

KäZ/or.Finansdepartementet och statistiska centralbyrån.

Vad en snabbare produktivitetstillväxt innebär framgår tydligt av deberäkningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten för perioden1991-1995. Om den genomsnittliga årliga produktivitetstillväxten blir2,2 % under den kommande femårsperioden, jämfört med de ca 1,5 %som gällt under de senaste 10 åren, kan bruttonationalprodukten växamed i genomsnitt 2,2 % om året. Under den senare delen av femårs-perioden kommer reallönerna att kunna öka i ungefär samma taktsamtidigt som en snabb utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektornkan komma till stånd.

Förutsättningarna för en högre produktivitetstillväxt är i mångaavseenden goda. Den avgörande förändringen är det svenska deltagandeti den europeiska integrationen. Hittills har bara begränsade delar av densvenska ekonomin varit utsatt för internationell konkurrens. Denoffentliga sektorn har utsatts för skärpta effektivitetskrav, men denprivata skyddade sektorn - som under 1980-talet vuxit påtagligt - utgörhälften av näringslivet. Den europeiska inre marknaden innebär att storadelar av denna sektor nu öppnas för konkurrens. Både på egen hand ochsom en följd av politiska beslut måste dessa skyddade branscher nu höjasin effektivitet och produktivitet.

Även i en rad andra avseenden har tillväxtförutsättningama förbättrats.En genomgripande skattereform har genomförts. En energiuppgörelse harträffats. Okade resurser har avsatts för forskning och utbildning och föratt bygga ut infrastrukturen, bl.a. vägar, järnvägar och telekommunika-tioner.

Inom alla dessa områden fullföljs arbetet med att skapa förutsättningarför förbättrad produktivitet. Det är nu en uppgift för alla, näringslivet,kommunerna, landstingen och staten att se till att de nya möjligheter somerbjuds tas tillvara och att de resurser som satsats verkligen leder tillhögre produktivitet och välstånd.

Investeringar spelar en viktig roll för att höja produktiviteten. Närkapitalstocken förnyas drar förnyelsen med sig ny, effektiv teknik. Omsparandet ökar förbättras förutsättningarna att få till stånd investeringar.Men ett högre sparande behövs framför allt för att lägga en stabil grundför framtida generationers välstånd. Behovet av att öka sparandet ärsärskilt stort under 1990-talet, mot bakgrund av att de äldre som andelav befolkningen kommer att öka under 2000-talets första decennier.

32¶Omläggningen av skattesystemet är ett viktigt led i regeringens tillväxt-politik. Skattesystemet har stor betydelse för den ekonomiska utveck-lingen och därmed för den framtida välfärden. Skattereformen innebär attskattesystemets negativa effekter på resursanvändningen reduceraskraftigt. Förutsättningar skapas för en mer effektiv användning av arbete,kapital och energi samtidigt som arbete och sparande stimuleras. Dettasker på flera sätt:

För det stora flertalet löntagare har marginalskatten sänkts från ca50 % år 1988 till ca 30 % år 1991. Den högsta marginalskatten harsänkts från ca 75 % till ca 50 %. För många deltidsarbetande harmarginalskatten sänkts från ca 35 % till ca 23 %, där den särskiltlåga marginalskatten beror på skatterabatten för låginkomsttagare.Samtidigt har skattesatsen för bl.a. bank- och obligationssparandeliksom aktieutdelningar sänkts från normalt 50-75 % år 1988 till30 % år 1991. Skattelättnaden för ränteutgifterna har sänkts från50 % till 30 %.

Olika typer av arbetsinkomster - kontantlön, löneförmåner, egenföre-tagares arbetsinkomster etc. - beskattas numera på ett likformigt sätt.Därmed minskas de snedvridningar i ekonomin som beror på attolika ersättningsformer för arbetsinsatser kostar olika mycket i skatt.Olika typer av sparande och investeringar beskattas likformigt. Detinnebär att snedvridningar mellan olika sparformer och mellan olikatyper av investeringar försvinner, samtidigt som utrymmet förskatteplanering reduceras radikalt.

Skattebelastningen har i väsentlig utsträckning minskats på arbete ochfinansiellt sparande, samtidigt som den ökats på varor och verksam-heter med negativ miljöpåverkan, eneigianvändning och konsumtion.Bland annat har miljöskatter införts på koldioxid och svavel.

Skattesatsen för företag har sänkts från ca 57 % år 1988 till 30 % år1991. Den nya företagsbeskattningen skapar goda förutsättningar förinvesteringar och produktion i Sverige.

Skattepolitiken bör under de närmaste åren inriktas på att befästa deframsteg som uppnåtts genom skattereformen. Krav från olika sär-intressen om att erhålla lättnader och undantag måste avvisas.

Skattereformen minskar skillnaderna i beskattning jämfört med vad somgäller inom EG, bl.a. genom att mervärdeskatten utvidgats till att omfattaenergi och nästan alla tjänster samt genom att flera punktskatter avskaffasfr.o.m. år 1993.

Skattereformen innebär att skattesystemet förbättras och moderniserasinom ramen för ett i huvudsak oförändrat skatteuttag. De offentligautgifternas andel av bruttonationalprodukten skall emellertid successivtsänkas. Härigenom skapas möjligheter att sänka skattetrycket och därmedytterligare förbättra betingelserna för en god ekonomisk tillväxt.

Det nya skattesystemets regler minskar utrymmet för skatteplaneringoch skatteflykt. Nu gäller det att tillvarata detta tillfälle att etablera enfast och god skattemoral. Skattemyndigheterna och de rättsvårdande

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1

institutionerna måste se till att uppföljning och kontroll fungerar väl ochatt resurserna sätts in där de behövs för att beivra överträdelser.

Regeringen har nyligen initierat en översyn av hur den verksamhetenkan förbättras. Det är emellertid i minst lika hög grad företagens, förvalt-ningarnas och medborgarnas sak att hjälpas åt att röja undan kvardröjan-de rester av brist på gemensamt ansvar och lojalitet mot vad vi till-sammans byggt upp.

Infrastrukturen är avgörande för näringslivets utveckling. El, transporter,kommunikationer m.m. måste fungera för att människor i dagenssamhälle skall kunna leva och arbeta. Den infrastruktur som byggs uppi dag är avgörande för näringslivets teknikval under årtionden framöver.Valet av infrastruktur har därmed ett avgörande inflytande på vår tillväxtoch miljö.

Statsmakterna har ett ansvar för att infrastrukturen i Sverige är modemoch fungerar väl. Okade resurser behöver nu kanaliseras till vägar ochjärnvägar. Behovet av resurser för att under 1990-talet säkerställa en välfungerande infrastruktur vad gäller vägar samt järnvägar och annankollektiv trafik är emellertid så stort att det inte fullt ut kan täckas medstatliga medel. För att få till stånd en kraftig ökning av investeringarnainom dessa områden krävs därför ökad avgiftsfinansiering av vissa objektliksom samfinansiering med näringsliv och kommuner.

Infrastrukturen i Sverige har traditionellt varit väl utbyggd. Det sena1800-talets satsning på stambanenätet och det tidiga 1900-talets upp-byggnad av Vattenfall är två goda exempel. Vi måste också nu på 1990-talet gemensamt se till att nya tekniska möjligheter tas tillvara och läggagrunden för ekonomins fortsatta tillväxt och utveckling. Mot dennabakgrund har betydande resurser avsatts för att bygga ut och förbättrainfrastrukturen. Samtidigt har initiativ tagits till flera nya infrastrukturellaprojekt:

Stora summor har under 1980-talet satsats på att bygga ut denmodernaste infrastrukturen, telekommunikationerna. Huvuddelen avinvesteringarna har gjorts i uppbyggnad av ett digitaliserat telenät,vilket medfört ett kraftigt ökat utbud och en ökad användning avteletjänster. Under 1990-talet beräknas investeringarna öka ytterligareoch uppgå till i genomsnitt ca 10 miljarder kr. per år.

Avtalet mellan Sveriges och Danmarks regeringar om en fastförbindelse över Öresund kommer att påverka den ekonomiskautvecklingen i Oresundsregionen positivt. Inte minst förbättrasvillkoren för spårbundna kommunikationer med det övriga Europa.För att få till stånd en kraftig utbyggnad av infrastrukturen föreslåsatt staten bidrar med minst 20 miljarder kr. i extra investeringsmedelunder 1990-talet. Medlen skall användas till större sammanhållnaväg- och jämvägsprojekt av strategisk nationell betydelse. Inom denramen avsätts 5,5 miljarder kr. till en satsning på trafiksystemen istorstadsregionerna.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

34¶Bilaga 1:1

En av den offentliga sektoms viktigaste uppgifter är att ansvara förutbildningen. Om kunskapsuppbyggnad helt skulle lämnas åt individernasoch marknadens betalningsvilja finns stor risk för att inte tillräckligtmånga kommer att utbilda sig.

Värdet av kompetens är mycket påtagligt för var och en, inte minst iekonomiskt kärva tider. Den som har god utbildning löper mindre riskatt bli arbetslös. Det ligger i såväl individernas som samhällsekonominsintresse att en lågkonjunktur i ekonomin innebär högkonjunktur iutbildningen. Genom att fler griper tillfället att förbättra sin kompetenskan den framtida efterfrågan inom näringslivet tillgodoses bättre. Därmedbidrar utbildning till att lägga grunden för en uthållig återhämtning ochtillväxt, samtidigt som fler människor får säkrare sysselsättning.

Betydelsen av goda kunskaper är ändå störst i ett längre perspektiv. Enhög utbildningsnivå är en konkurrensfördel för det svenska näringslivet.Flera studier under senare år har pekat på vikten av att stärka dearbetandes kompetens. Regeringen har mot denna bakgrund genomförtett omfattande program för att reformera forsknings- och utbildnings-politiken:

Efter forskningspropositioner vart tredje år har ökade resurser förforskning avsatts. Den senaste forskningspropositionen (1989/90:90)innebär att de statliga anslagen ökar med en miljard kr. under entreårsperiod. Särskild vikt läggs vid den grundläggande forskningen.Två nya forskningsråd inrättas för teknikvetenskaperna och social-vetenskaperna. I tillväxtpropositionen (1990/91:87) föreslås också enavsevärd förstärkning av forskarutbildningen inom teknisk fakultet.Vidare föreslås en fördubbling av stödet till svenskt deltagande ieuropeiskt forskningssamarbete.

Regeringen har inlett ett arbete för att effektivisera högskolansverksamhet. Målet är att på en gång minska administrationen ochförbättra utbildningens resultat (skr. 1990/91:50, prop. 1990/91:87och bilaga 11:7. i det följande). Regleringen av högskolan skallinskränkas till det väsentliga och resurser för administration skallkunna frigöras och omvandlas till utbildningskapacitet. Tonvikten ide centrala insatserna skall ligga på utvärdering och uppföljning.Anslagstilldelningen skall i större utsträckning grundas på utbild-ningens och forskningens resultat och kvalitet i ett internationelltperspektiv.

Regeringen satsar nu 250 milj. kr. på att inrätta ytterligare 5 000platser vid högskolorna. Resurserna koncentreras till utbildningarsom är angelägna av arbetsmarknadsskäl. Genom denna satsningkommer ungdomar och människor som vill vidareutbilda sig attkunna gå kortare kurser inom den yrkestekniska utbildningen, gåigenom tvåårig ingenjörsutbildning, vidareutbilda sig från barnskötaretill förskollärare m.m.

Regeringen har föreslagit att en flexibel skolstart införs. Föräldrarnafår bedöma om deras barn kan börja skolan vid sex eller sju års ålder

(skr. 1990/91:50, prop. 1990/91:115). En samordnad översyn av Prop. 1990/91:150skolans läroplaner och barnomsorgens pedagogiska program har Bilaga 1:1inletts (dir. 1991:9). Arbetsmarknaden kan genom reformen på långsikt komma att tillföras stora delar av ytterligare en årskull, antingendirekt eller med längre utbildning än tidigare. Detta kommer ocksåatt skapa större utrymme för framtidens kompetensuppbyggnad.

Regeringen har i propositionen (1990/91:85) Växa med kunskaperföreslagit en omfattande förändring av gymnasieskolan och vuxen-utbildningen. Yrkesutbildningen i gymnasieskolan kommer attförstärkas avsevärt genom att alla linjer/program föreslås bli treåriga.För vuxenutbildningen innebär propositionen både en förstärkning avden grundläggande vuxenutbildningen och ökade möjligheter tillsamverkan mellan gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning ochAMU. Kommunerna kommer att få ansvaret för resursfördelning ochplanering. Samtidigt kommer eleverna att ges såväl ökade valmöjlig-heter som ökat inflytande, vilket är en viktig förutsättning för attuppnå en gymnasieskola för alla.

Ett omfattande arbete har under de senaste åren pågått för attförändra styrningen av skolan och lägga ansvaret för verksamhetenlängre fram i organisationen, hos kommunerna och i skolorna.Ansvaret för verksamheten har tydliggjorts och verksamhetsansvaroch ansvar för de finansiella resurserna har kopplats samman. Allreglering genom statsbidragssystemet har upphört och ett nyttsektorsbidrag till skolverksamheten kommer att införas fr.o.m. den1 juli 1991. Syftet med de förändringar som genomförts inomskolområdet är att höja kvaliteten i skolans arbete och göra verksam-heten effektivare.

För att den ekonomiska återhämtningen skall komma till stånd är det avavgörande betydelse att investeringarna i ekonomin ökar. Investeringarnaspelar också en viktig roll för den teknologiska förnyelse som ärnödvändig om produktiviteten skall kunna förbättras. Därför vidtarregeringen en rad åtgärder för att stimulera investeringsaktiviteten.

Sedan den 10 januari i år gäller ett i det närmaste generellt frisläpp avde allmänna investeringsfonderna. För investeringar i inventarier och förkompetenshöj ande utbildning av anställda gäller frisläppet i hela landet.Beträffande byggnadsarbeten är fondema fria i hela landet utomStockholmsområdet.

Överhettningen på byggmarknaden i Stockholmsområdet har dämpatspåtagligt. Investeringsfonderna bör därför släppas fria även för byggnads-arbeten i denna del av landet. Vidare kommer ramarna för byggnadstill-stånd och ombyggnad av bostäder i Stockholmsområdet att vidgas för attöka byggverksamheten. Den tidsbegränsade skatten på produktion avkontors- och butikslokaler och andra oprioriterade byggnadsarbeten iStockholmsområdet bör avvecklas i förtid. Denna skatt bör således inteutgå för byggnadsarbeten som påbörjas den 1 juli 1991 eller senare.

36¶Efter skattereformen är den svenska företagsbeskattningen interna- Prop. 1990/91:150

tionellt konkurrenskraftig. Det svenska deltagandet i den europeiska Bilaga 1:1

integrationen innebär att produktion i Sverige inte diskrimineras videxport till andra delar av den europeiska inre marknaden. Dessaperspektiv, tillsammans med åtgärderna för att öka produktiviteten,innebär att Sveriges dragningskraft på utländska investeringar ökar redannu. För att ytterligare underlätta sådana investeringar kommer regeringenatt förelägga riksdagen ett förslag om att anpassa de svenska reglerna förutlänningars förvärv av svenska företag till de betingelser som nu skapasgenom den ökade internationaliseringen. Utländska företag kan ge ettvärdefullt bidrag till den industriella kunskapsuppbyggnaden, samtidigtsom investeringarna innebär att kapitalbalansen förstärks.

Aterväxten i svenskt näringsliv är i betydande utsträckning avhängigde mindre företagens expansionskraft. Där sker mycket av den förnyelsesom krävs för en långsiktig industriell utveckling. Genom skattereformenoch de särskilda insatser som nu görs för att förbättra tillgången påriskkapital förbättras innovationsklimatet. I enlighet med förslagen itillväxtpropositionen förbereds också förstärkta insatser för de småteknikbaserade företagen. Det gäller framför allt företag med koppling tilluniversitet och högskolor. De mindre företagen ges också särskildstimulans för att kunna möta de krav som en ökad internationaliseringställer.

37¶Det nuvarande sparandet är inte tillräckligt för att finansiera ens denförhållandevis låga investeringsnivå som råder i dag. Det tar sig uttrycki underskott i bytesbalansen. Därför är regeringens politik inriktad på attpå olika sätt stimulera en ökning av sparandet.

Den viktigaste åtgärden är skatteomläggningen. Skattereformenstimulerar hushållens finansiella sparande. Under 1990 ökade hushållenssparkvot från -4,6 % till 0. En fortsatt ökning är att vänta under 1991och 1992. Kostnaderna för lån har ökat, medan sparandet blivit merförmånligt. Detta understryks vid en nedgång i inflationen.

Vid en internationell jämförelse framstår ändå det svenska hushålls-sparandet som lågt. En viktig del av förklaringen till detta är pensions-systemens utformning. De svenska pensionerna betalas till stor del meddet löpande årets pensionsavgifter, medan fonderingar i offentliga ellerprivata system spelar en större roll i andra länders pensionssystem.Strävandena att öka hushållens sparande måste därför bl.a. inbegripa enprövning av pensionssystemens utformning. Regeringen har i finanspla-nen understrukit att behovet av ett ökat sparande i ekonomin skalltillmätas stor vikt vid denna prövning. Vid behandlingen av pensionsbe-redningens förslag om de allmänna pensionssystemens framtida utform-ning kommer en utgångspunkt att vara behovet av ett högre långsiktigtsparande. Därvid bör det övervägas om fondering för tilläggspensionernakan ske i mer individuella och försäkringsmässiga former än vad som ärfallet i AP-fondema.

Inom finansdepartementet har ett förslag utarbetats om att AP-fondenskall omorganiseras, få en mer effektiv förvaltning och vidgade place-ringsmöjligheter. Det beräknas öka AP-fondens långsiktiga avkastningmed 1-2 % per år, vilket motsvarar 4-8 miljarder kr. per år. Enförbättrad avkastning gör det möjligt att stärka ATP-pensionema, ökasparandet eller begränsa avgiftsbehovet. Förslaget remissbehandlas förnärvarande.

En väsentlig del av det samhälleliga sparandet sker inom den offentligasektorn. Att upprätthålla ett högt offentligt sparande är nödvändigt motbakgrund av sparandebristen i ekonomin som helhet och förblir därför ettviktigt mål för finanspolitiken. Befolkningens ålderssammansättninginnebär att anspråken på sjukvårdens och omsorgens resurser kommeratt öka efter sekelskiftet. För att möta dessa anspråk måste resursersäkerställas under det närmaste årtiondet. Det är viktigt att dessa behovbeaktas, när försöken med nya former för sjukvårdens finansieringutvärderas inför kommande beslut.

Den konkurrensutsatta sektorn måste få tillgång till en större del avekonomins resurser för att kunna expandera och därmed lägga grundenför framtida välstånd och välfärd. I det perspektivet är uppgiften att

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

effektivisera den offentliga verksamheten cenral. Inte minst gäller det att Prop. 1990/91:150frigöra resurser från byråkratin för att bättre fullgöra de uppgifter som Bilaga 1:1den offentliga sektorn ansvarar för.

Den allmänna samhällsutvecklingen påverkar starkt de organisatoriskaförhållandena både i näringslivet och i den offentliga sektorn. Deviktigaste faktorerna under överskådlig tid är

internationaliseringen

avregleringendecentraliseringen.

Människors kompetens ökar, så att det blir möjligt och effektivt att låtaallt fler beslut fattas nära verksamheten. Det är decentraliseringensförutsättning. Behoven blir alltmer skiftande och föränderliga, så attförhandsstyrda beslut blir allt sämre ägnade att erbjuda bra lösningar. Detär avregleringens drivkraft. Allt fler verksamheter bedrivs i samarbetemed institutioner och människor i andra länder, med egna organ ochregler för att leda arbetet. Det är internationaliseringens inverkan.

Sammantagna innebär dessa tendenser för den statliga administrationensdel att resurser och tid kan frigöras därför att uppgifter tagits över avandra eller blivit överflödiga. Dessa möjligheter har utnyttjats ochförstärkts av viktiga reformförslag under de senaste åren. Genomslagetför arbetslinjen i reformeringen av socialförsäkringarna kommer attfrigöra personal från hanteringen av passiva understödsärenden.Kommunernas ansvar för hela skolan avlastar den statliga administratio-nens detaljstyrning. Avregleringen av jordbruks- och bostadspolitikenminskar de administrativa kraven på dessa områden, liksom omläggning-en av näringspolitiken från konserverande punktinsatser till generellaåtgärder, som främjar tillväxt på företagens egna initiativ.

Det är nu också dags att gå från styrning genom regler till krav påresultat. Lokala och regionala myndigheter får ökat handlingsutrymme,centrala verk måste i ökad utsträckning följa upp och utvärdera verksam-heter. De berördas efterfrågan får ett starkare genomslag i verksamheten,samtidigt som fler verksamheter utsätts för konkurrens för att öka kvalitetoch effektivitet.

Chefen för civildepartementet redovisar i del II av denna propositiondet program för att banta den statliga administrationen med 10 % på treår, som förutskickades i regeringens skrivelse (1990/91:50) om åtgärderför att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten.

De åtgärder som nu genomförs äger rum inom alla departementsverksamhetsområden. De kommer också i hög grad att påverka rege-ringskansliets arbete. Ansvarsfördelningen mellan kommerskollegium,näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk sesöver, försvarets rationaliseringsinstitut avvecklas, verksamheten viduniversitets- och högskoleämbetet, socialstyrelsen och socialförsäkrings-administrationen dras ned, trafiksäkerhetsarbetet ses över. Den pågåendeintegrationsprocessen i Europa påverkar tullverket, de nordiska ländernasutrikesrepresentationer bevakar ärenden åt varandra, jordbruksnämndenoch lantbruksstyrelsen slås samman, arbetsmarknadsverkets centrala ochregionala administration minskas, nya former för byggnadsforskningens

finansiering införs, en ny näringspolitisk myndighet inrättas i industri- Prop. 1990/91:150verkets, energiverkets och styrelsens för teknisk utveckling ställe, Bilaga 1:1länsstyrelsernas roll renodlas, naturvårdsverket omoiganiseras m.m.

Åtgärderna kommer att begränsa utgiftstrycket inom den statligaverksamheten och därmed öka expansionsutrymmet för andra delar avekonomin. De kommer samtidigt att bidra till en högre effektivitet iekonomin. De åtgärder som genomförs kommer att leda till beståendebesparingar och inte bara tillfälliga minskningar av enstaka anslag. Efterden treårsperiod som programmet omfattar beräknas den årliga bespa-ringen på statens budget till två miljarder kr. netto.

Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkorenoch skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen konsekventhävdas.

Alla medborgare skall ha goda möjligheter till ett meningsfullt liv. Detär ett mål som inte kan uppnås enbart genom att erbjuda lika startmöjlig-heter. Det kräver i stället insatser för att i en rad olika situationer hjälpamänniskor att ta vara på sina förutsättningar och öka deras möjlighet attvälja vägar i livet.

Det avgörande inslaget i dessa strävanden är ansträngningarna attstärka och fullfölja den arbetslinje, som genom årtionden varit bestäm-mande för det svenska välfärdsbygget. Arbetet ger det nationellavälstånd, som betalar de gemensamma välfärdssystemen. Arbetet äremellertid också den normala och viktigaste källan till enskilda männi-skors och familjers trygghet och välfärd. Därför är åtgärderna för attsäkra, vidga och förbättra arbetets villkor och frukter ett bärande temai regeringens politik för ökad välfärd.

Ansträngningarna bär frukt. Sverige har hunnit långt när det gäller atttrygga människors rätt till ett meningsfullt arbete. Skillnaderna framgårtydligt av en jämförelse med nio andra länder i Västeuropa. Av hela densvenska befolkningen deltog 52,1 % i arbetslivet 1987, medan dengenomsnittliga sysselsättningsgraden i de andra länderna låg runt 43 %.Den viktigaste skillnaden gäller kvinnorna i åldrarna 15-64 år, där

80.1 % i Sverige hade arbete 1989, medan genomsnittet för de andraländerna ligger på ca 60 %. Den svenska arbetslösheten uppgick 1990till ca 1,5 %, jämfört med 9 % i genomsnitt för EG.

Den allmänna ekonomiska politiken spelar en avgörande roll förvälståndets fördelning. Inflationen har under de gångna åren varit detdominerande problemet i den svenska ekonomin. En hög inflation sättertryggheten på spel.

När lönekostnaderna i Sverige stiger snabbare än i våra konkurrentlän-der innebär det ett allvarligt hot mot sysselsättningen. Undergrävs

konkurrenskraften blir tillväxten i ekonomin låg. Det kan tvinga fram Prop. 1990/91:150oönskade nedskärningar i välfärdssystemen. Därför är det nödvändigt att Bilaga 1:1bryta inflationen för välfärdens skull.

Men inflationen har även andra fördelningspolitiska verkningar. Denomfördelar tillgångar mellan låntagare och långivare, den förstärkerskillnaderna mellan besuttna och dem som saknar fast egendom, och dengynnar arbetsmarknadens starka grupper, som lättare än andra kompense-rar sig för inflationen i sin löneutveckling. Dessa tendenser kan skärpaskillnader i inkomst och förmögenhet. De premierar dem som kan förutseoch ta hänsyn till inflationen i sina privatekonomiska handlingar.

En vändpunkt har nu nåtts. Inflationen under det närmaste året blirradikalt lägre än under de senaste åren. Det är en central fördelningspoli-tisk uppgift att se till att detta trendbrott befästs, så att trygghet ochvälfärd understöds av en varaktigt låg inflation.

För de flesta medborgares välfärd är en meningsfull sysselsättning denavgörande faktorn. Arbete ger inkomster, som ger valfriheten innebörd.Arbetet har emellertid också en avgörande betydelse för hälsan, densociala gemenskapen och tryggheten. Därför är arbetsmarknadspolitikenså viktig. Den svenska välfärdspolitikens framgångar beror i storutsträckning på arbetsmarknadspolitiken med dess internationellt settunika betoning av aktiva insatser. I andra länder är det normalt passivtunderstöd som spelar den dominerande rollen.

Inte minst viktigt är detta när den ekonomiska utvecklingen hotarsysselsättningen. Så är fallet för närvarande. De arbetsmarknadspolitiskainsatserna ges nu en kraftfull utformning för att dels underlätta denkostnadsanpassning som krävs för ekonomisk återhämtning, dels ge dearbetssökande tiygghet och möjlighet att snabbt finna nya anställningar.

Detta är uppläggningen i det nyskapande program regeringen nyligenlade fram för att möta den ökande arbetslösheten. Åtgärderna omfördelarmedel från passivt kontantstöd till aktiva ansträngningar för utbildningoch rekrytering. Därmed får individerna det stöd de behöver bättre ännågot annat, ett stöd att snabbt återgå till produktionen.

De viktigaste beståndsdelarna i regeringens förslag är följande:

Ett system med utbildningsvikariat införs. Förslaget innebär attarbetsgivarna får göra avdrag på arbetsmarknadsavgiften om de efteranvisning av arbetsförmedlingen anställer en vikarie för den somutbildar sig. Minst 20 000 personer per månad beräknas omfattas avdenna nya insats.

Arbetsmarknadsutbildningen utökas med ytterligare 10 000 platser

per månad.

Krafttag tas mot ungdomsarbetslösheten. Utbildningsbidraget för demsom är under 20 år höjs med 96 kr. till 326 kr., dvs. samma beloppsom för dem som fyllt 20 år och som inte uppfyller villkoren för rätttill ersättning från arbetslöshetskassan. Ungdomsgarantin ger allaungdomar under 20 år rätt till utbildning, praktik eller arbete.

41¶Rekryteringsstödets regler ändras så att ungdomar i åldern 18-24 år Prop. 1990/91:150kan få stöd redan efter en månads arbetslöshet, i stället för efter fyra Bilaga 1:1månader, som reglerna är i dag. Statsbidraget till den arbetsgivaresom anställer ungdomar på avtalade inskolningsplatser höjs från 50till högst 60 % av lönekostnaden under sex månader. Dessa förslaginnebär att ytterligare 5 000 ungdomar kan erbjudas aktiva åtgärder.Långtidsarbetslöshet skall förhindras. Rekryteringsstödet skall kunnautgå redan efter tre månaders arbetslöshet för den som är över 24 år,i stället för efter sex månader. Det höjs från 50 till 60 % avlönekostnaden. En stor del av de långtidsarbetslösa är invandrare. Avdenna anledning ändras reglerna för rekryteringsstödet till flyktingaroch invandrare.

Tillgången på kvalificerad arbetskraft skall öka. För att tillgodoseden lokala efterfrågan på vissa högskoleutbildade, t ex tekniker ochförskollärare, föreslås en utökning med 5 000 högskoleplatser undernästa budgetår.

Byggarbetslösheten skall motverkas. Därför föreslår regeringen attden 30-procentiga investeringsskatten i Stockholmsområdet tas bortden 1 juli 1991. Vidare höjs ramen för övrigt byggande i Stock-holmsområdet från 65 % av 1986 års byggvolym till 80 %. Dettamöjliggör för arbetsmarknadsverket att släppa fram byggande iStockholmsregionen för ytterligare ca 1,8 miljarder kr. Även ramenför ombyggnad av bostäder utvidgas. Dessutom kommer investerings-fonderna att frisläppas helt också i Stockholmsregionen.

Åtgärderna finansieras främst genom att resurser förs över frånpassivt kontantstöd till aktiva åtgärder. Utbildningsvikariatenfinansieras genom att arbetsgivarna tillåts minska inbetalningen avavgiften till arbetsmarknadsfonden. Utökningen av högskoleplatser-na finansieras över statsbudgeten. Totalt omfattar förslagen tillåtgärder ca 6 miljarder kr.

För att dessa insatser skall få sitt fulla genomslag fordras en bredaktivitet i samhället. Det ställer krav på arbetsmarknadens myndigheteroch organisationer, men också på företagen och arbetstagarna själva.

Det ställer också krav på en fortsatt aktiv regionalpolitik som bidrar tillatt arbetslinjen fullföljs i landets alla delar. Regionalpolitiken har enoffensiv roll genom att den kan ta till vara resurser och förbättraförutsättningarna för näringslivets utveckling i olika delar av landet.

Förstörande miljöer och miljöförstöring är de viktigaste hoten motmänniskors hälsa. På arbetsmiljöns område innebär förslaget om sjuklönatt försumliga arbetsgivare får betala för en del av den skada de vållar.Regeringens förslag innebär att arbetsgivarna åläggs att betala ut sjuklöntill sina anställda för de första 14 dagarna av vaije sjukdomsperiod.Arbetsgivarna får därmed ta över kostnadsansvaret för de korta sjuk-fällen, vilket ger dem starka motiv att försöka reducera korttidsfrån-varons orsaker.

42¶Regeringen har bl.a. i propositionen (1990/91:140) om arbetsmiljö och Prop. 1990/91:150rehabilitering föreslagit kraftfulla åtgärder för att minska förslitningen i Bilaga 1:1arbetslivet och hjälpa de drabbade tillbaka till en meningsfull sysselsätt-ning:

Arbetsmiljölagstiftningen skärps. Teknik, arbetsorganisation ocharbetets innehåll skall utformas så att arbetstagare inte utsätts förfysiska och psykiska belastningar som kan medföra hälsa ellerolycksfall. Arbetsgivaren blir skyldig att systematiskt planera, ledaoch kontrollera arbetsmiljöarbetet. Riskerna i verksamheten skallfortlöpande undersökas och nödvändiga åtgärder genomföras. Hand-lingsplaner skall upprättas. Arbetsgivaren åläggs också att bedriva enlämpligt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhetpå arbetsplatsen. En ny brottsrubricering - arbetsmiljöbrott - införsi brottsbalken.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen om fackliga organisationers ochenskilda arbetstagares inflytande över arbetslivet skall ses över.Senast den 15 augusti skall en arbetsgrupp föreslå en lag ompersonalekonomiska redovisningar. En utredning kommer att tillsättasom ekonomiska styrmedel på arbetsmiljöområdet.

Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet förändrasoch resurserna för inspektionsarbetet utökas med 50 yrkesinspektörer.Arbetslivsfonden har verkat i drygt ett halvt år och kan redanredovisa goda resultat av sitt arbete.

Socialförsäkringarna skapar trygghet genom att fördela om inkomstermellan olika skeden i medborgarnas liv. De ger trygghet mot påfrestning-ar i samband med ohälsa, arbetslöshet och ålderdom. De jämnar ut ocksålevnadsstandarden genom att fördela om inkomster mellan medborgare.

Socialförsäkringarna spelar därmed en avgörande roll för mångamänniskors försörjning. Det kommer till synes genom omfattningen avde omfördelande åtgärderna. Pensionärerna tillförs genom folkpension,ATP, förtidspension, delpension och kommunala bostadstillägg samman-lagt 163 miljarder kr. under budgetåret 1991/92. Barnbidragen ochföräldraförsäkringen ger barnfamiljerna 34 miljarder kr. Sjukförsäkringenomfattar 45 miljarder kr.

Trots en framgångsrik sysselsättningspolitik har under senare årutslagningen från arbetsmarknaden ökat. En anledning är att socialförsäk-ringssystemet inte konsekvent bidrar till att bibehålla människorsförankring i arbetslivet. Det har skyddat människor från ekonomiskotrygghet, men har inte i tillräcklig utsträckning stimulerat en återgångtill arbetslivet. Detta har kommit att stå i motsats till den arbetslinje, somär central både för samhällsekonomin och för välfärden. Socialförsäkring-arna utgör också en viktig del av de offentliga utgifterna, och måstedärför liksom andra gemensamma insatser prövas efter graden avmåluppfyllelse.

Nu pågår en förändring inom socialförsäkringen som syftar till att

befästa och förstärka arbetslinjen. Resurser skall frigöras för aktiv Prop. 1990/91:150rehabilitering och vård. Systemen skall också ges en sådan utformning Bilaga 1:1att de uppmuntrar människor att delta i arbetslivet. Försäkringssystemensutgiftstryck minskas, så att samhället har resurser nog att trygga vård ochförsörjning för de som verkligen behöver den.

Sjukförsäkringen har lagts om vilket stärker incitamenten tilldeltagande i arbetslivet (prop. 1990/91:59), bl.a. genom attrehabiliteringsersättning införts. De nya reglerna har förenats medskydd för dem som på grund av kroniska sjukdomar och av andraorsaker är i stort behov av att utnyttja försäkringen. Sedan ersätt-ningsnivåerna sänktes har sjukanmälningama minskat med mellan 10och 20 % jämfört med samma period förra året. Sjukanmälningamaär emellertid beroende av flera faktorer, bl.a. efterfrågeläget påarbetsmarknaden.

En av välfärdsbyggets största framgångar har varit säkrandet av deäldres standard och trygghet. Den avgörande rollen för dessa genom-gripande förändringar har pensionssystemen spelat. Folkpensionen hargett en grundläggande trygghet och jämnat ut inkomster, denallmänna tilläggspensionen har höjt pensionsnivåema och stimuleratarbetskraftsutbudet. Vid en översyn av pensionssystemen måste dessalandvinningar och egenskaper spela en viktig roll. Denna måste ocksåbeakta den allmänna standard- och köpkraftsutvecklingen i samhället.Av central betydelse är också den roll som pensionerna spelar församhällets sparande och för skattekvotens utveckling. Därför bör enstörre del av den samlade inkomsten under förvärvslivet ligga tillgrund för pensionsförmånerna. En förnyelse av pensionssystemenmåste tillse att dessa fyller sina olika funktioner på ett sätt, somtryggar tillväxten och säkrar de äldres välfärd.

På ett antal områden av avgörande betydelse för välfärden tillgodosesmedborgarnas behov genom offentliga tjänster. Ambitionen att erbjudamedborgarna lika god service, oberoende av var de bor eller vad detjänar, har varit en viktig drivkraft när vård, omsorg och utbildningbyggts ut.

Med samhällets utveckling förändras befolkningens behov. Detpåverkar förutsättningarna för den omfördelning som sker genomoffentlig konsumtion. Goda, tillgängliga och tillförlitliga tjänster blir alltmer väsentliga medborgarkrav, vare sig det gäller hemtjänsten för deäldre eller skolornas utrustning och lokaler. De äldre, de sjuka ochbarnfamiljerna fordrar att omsorgen och vården skall finnas och vara bra,när den behövs. När den offentliga sektorns roll prövas måste trygghetenstå i första rummet vare sig diskussionen gäller verksamhetsformer,arbetsfördelningen mellan olika huvudmän, eller avgiftsnivåer.

Regeringens strävanden kommer till uttryck i en rad konkreta åtgärderoch förslag:

44¶En stor och växande andel av samhällets resurser satsas varje år på Prop. 1990/91:150åtgärder och transfereringar för att förebygga och lindra ohälsa och Bilaga 1:1dess verkningar. Det bör prövas om välfärdsvinster kan göras genomatt samordna dessa system. Regeringen aviserade därför (skr.

1990/91:50) försök med samordning av sjukvård och sjukförsäkring,och kommer under hösten att i en proposition lägga fram förslag tillden lagstiftning som behövs för att genomföra försöken. Regeringenföreslår också att försöksverksamhet med primärvård i kommunernasregi skall inledas under år 1992.

Det är oacceptabelt att människor skall behöva oroa sig medan deunder lång tid står i kö för att bli opererade. Därför har regeringenoch Landstingsförbundet kommit överens om ett statligt engångsstödunder 1992 till de landsting som inför en vårdgaranti. Vårdgaran-tin kommer sannolikt att införas i samtliga landsting. Innebörden äratt ingen skall behöva vänta mer än tre månader på en behandling.

Kommunerna föreslås få ansvaret för service och vård till äldre ochhandikappade fr.o.m. den 1 januari 1992. Syftet med reformen är attöka äldres och handikappades valfrihet och integritet genom enutbyggnad av alternativa boendeformer. Regeringen har lagt förslagom den ekonomiska reglering mellan kommuner och landsting somföljer av reformen.

Arbetet för att främja och trygga folkhälsan är en central samhälle-lig uppgift. För att stärka och samordna de offentliga insatsernaföreslår regeringen att ett folkhälsoinstitut inrättas med uppgift att pånationell nivå driva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbeteav sektorövergripande karaktär.

Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig tillväxt;produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellanekonomi och ekologi säkras.

Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt är en viktig del av denekonomiska politiken. Miljöpolitiken måste vara i linje med denekonomiska politikens allmänna förutsättningar och mål. Den ekonomiskapolitiken måste samtidigt ha en sådan inriktning att den bidrar till enuthållig tillväxt.

Miljöpolitiken i Sverige har varit framgångsrik. Exempelvis harutsläppen av svavel minskat med 70 % sedan början av 1970-talet.Utsläppen av stoft, kvicksilver, kadmium och bly har sänkts kraftigt.Tillståndet i sjöar och vattendrag har förbättrats och omfattandeinvesteringar görs för att förebygga miljöproblem.

Miljöproblemen har förändrats. Utsläppen från industrianläggningaroch andra punktkällor har minskat kraftigt. Samtidigt har emellertidandra utsläpp och annan miljöpåverkan ökat, t.ex. från vägtrafiken.Markanvändningens utveckling under efterkrigstiden står för en stor delav hoten mot den biologiska mångfalden. I dag är utsläpp från andraländer ett större problem än de inhemska utsläppen.

45¶Konsumtion och ekonomisk tillväxt måste förenas med omsorg omdagens och framtidens livsbetingelser. Detta kommer till uttryck iregeringens proposition (1990/91:90) En god livsmiljö.

Den övergripande uppgiften under hela 1990-talet är att hänsyn skalltas till miljöns krav vid alla väsentliga beslut. Detta förutsätter åtgärderöver ett vitt fält.

En första uppgift är att modernisera miljölagstiftningen så att den ihögre grad än nu utformas efter de krav som människa och natur ställer.För vissa områden är miljökraven absoluta. Det gäller ämnen som intefår användas eller släppas ut i naturen, det gäller miljöer och arter sommåste skyddas och bevaras.

En andra uppgift är att motivera företag och hushåll att bete sig på ettmiljövänligt sätt. Vid sidan om lagstiftning, utbildning och informationspelar ekonomiska styrmedel en viktig roll i detta sammanhang. Miljö-skatter utformas så att företag och hushåll i ökad utsträckning beaktarmiljöeffekterna av sitt handlande. Skattekvoten skall på sikt sänkas.Höjda miljöskatter ger inte utrymme för ökade offentliga utgifter.

Subventioner som motverkar miljöanpassning avvecklas. Riksdagensbeslut om en ny livsmedelspolitik, som fullföljs genom regeringensförslag om gränsskyddet, är ett viktigt exempel på hur denna principtillämpas praktiskt. Ull samhällets styrmedel hör också satsningarna påinfrastruktur. De ökar förutsättningarna för miljövänliga val av teknikeroch distributionsformer.

En tredje uppgift är att få till stånd internationell samordning ochsamverkan. Strängare krav kan ställas, om överenskommelser träffas påinternationell nivå. Behovet av internationell samordning och samverkanär särskilt stort när det gäller utsläpp m.m. som påverkar miljön i fleraländer. Endast på internationell nivå kan man i full utsträckning avvägaför- och nackdelar med olika åtgärder som berör miljön i flera länder.

Dessa strävanden kommer till uttryck i de många konkreta förslag somlagts i regeringens propositioner om bl.a. en god livsmiljö och näringspo-litik för tillväxt. I dessa föreslås bl.a. att

Nya motorfordon fr.o.m. 1993 års modeller skall indelas i miljöklas-ser, till vilka knyts ett system med ekonomiska styrmedel. Nyaskattesatser med större skatteskillnader införs på diesel av olikakvaliteter samt på blyad resp, blyfri bensin.

Investeringarna i storstädernas infrastruktur, i järnvägar och vägarökas kraftigt.

En översyn av industrins utsläppsvillkor genomförs genom ompröv-ning enligt miljöskyddslagen. Samtidigt förstärks kemikaliekontrollen.Genomförandet av det avfallsprogram som riksdagen tog ställning tillår 1990 underlättas genom att nya bestämmelser införs i renhållnings-lagen som ger kommunerna en vidgad rätt att differentiera avfalls-taxorna.

Okade insatser görs för att återställa skadad miljö. Programmet förkalkning av sjöar och vattendrag fullföljs och byggs ut. Resursernaför att skydda och återställa värdefulla kulturminnen som påverkas

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

av luftföroreningar förstärks. Ett program för att återställa milj oska-dade områden inrättas.

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införs i natur-resurslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen samt i lagen om kommu-nal eneigiplanering.

Naturvårdslagen ändras så att bl.a. reglerna om markavvattningskärps. Möjligheterna att skydda små biotoper ökas och skyddet förutrotningshotade arter förstärks. Tillsammans med omställningen avjordbruket skapar detta förutsättningar för att bevara den biologiskamångfalden och minska jordbrukets miljöpåverkan.

För att kunna lätta riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utvecklingmåste vi veta mer om samspelet mellan ekonomi och miljö. Det gällerpå såväl företags- och hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigtatt den ekonomiska statistiken är så utformad att den belyser miljöpåver-kan och resursförbrukning. På regeringens initiativ utreds nu dessafrågor. Ett första underlag beräknas vara klart inom kort.

Miljöpolitiken under de kommande åren kommer att präglas av interna-tionaliseringen. Ekonomiska styrmedel kommer att användas i ökadutsträckning. Ett ökat ansvar för miljön måste utkrävas av verksamheterinom alla samhällssektorer. Men omsorgen om miljön kommer också attställa krav på medborgarna i deras eget handlande, som konsumenter,trafikanter etc. Miljöförstöringen är ett problem med många källor ochmånga förorenare. Det räcker inte med att myndigheter agerar, eller attlagar ålägger företag och kommuner skyldigheter. Var och en av ossmåste i sina olika sammanhang förena sig med andra goda krafter för attvi tillsammans skall uppnå de mål vi föresatt oss.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

47¶Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görsom inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions-verket (RRV) har lämnat en beräkning av statsbudgetens inkomster. Ensammanfattning av beräkningen bör fogas till protokollet i detta ärende(bilaga II: 1.3). De antaganden som RRV räknat med redovisas i tabell 1.Under slutskedet i arbetet med den reviderade nationalbudgeten har endelvis ny bedömning av den ekonomiska utvecklingen gjorts. Medanledning härav räknar jag nu med andra antaganden, vilka ocksåframgår av tabell 1.

I övrigt finns ingen anledning att avvika från RRVs beräknings-förutsättningar.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingenProcentuell förändring från föregående år

1990RRV

Föredra-ganden

1991RRV

Föredra-ganden

1992 RRV

Föredra-ganden

Lönesumma

12,4

12,4

4,6

4,0

3,2

3,2

Konsumentpriser,årsgenomsnitt1

10,4

10,4

8,9

9,6

3,2

3,2

Privat konsumtion,

löpande priser

8,8

8,9

10,3

11,3

4,4

4,9

'innefattar effekt av skattereformen 1990-91, vilken höjer KPI med 2,6 procentenheter1990 och 3,6 procentenheter 1991

I RRVs beräkningar avseende budgetåren 1990/91 (statsbudgetensinkomster och utgifter) och 1991/92 (statsbudgetens inkomster) har verkettagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 20 mars 1991. RRVhar även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag hardärutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden avmars samt de förslag från regeringen som lagts fram under denna period.I några fall har jag även beaktat förslag som lagts fram efter den 31mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringarför ytterligare förändringar som ej kunnat beaktas.

RRVs senaste beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1990/91 utgörsav verkets budgetprognos nr 5 från den 17 april 1991. Beräkningarna avinkomsterna för budgetåret 1990/91 redovisas också i verkets inkomstbe-räkning.

48 Inkomster

I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1990/91 beräknatinkomsterna till 426 610 milj.kr.

Mad anledning av ny information och vad jag har anfört om denekonomiska utvecklingen räknar jag ned inkomsterna med sammanlagt258 milj.kr. Fördelningen på de olika inkomsttitlarna framgår av tabell 2.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 2. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomsterbudgetåret 1990/91

Tusental kronor

RRVs Förändring

beräkning enligt före-

draganden

Inkomsttitel

1111 Fysiska personers inkomstskatt

61 588 000

- 387 000

1211 Folkpensionsavgift

47 417 000

110 000

1221 Sjukförsäkringsavgift, netto

- 1 102 000

728 000

1231 Barnomsorgsavgift

13 886 000

33 000

1241 Vuxenutbildningsavgift

1 650 000

4 000

1251 Övriga socialavgifter, netto

- 5 751 000

11 000

1281 Allmän löneavgift

5 690 000

5 000

1291 Särskild löneskatt

595 000

+

721 000

1411 Mervärdeskatt

131 600 000

+

100 000

1482 Tillfällig regional investeringsskatt

350 000

-

250 000

5211 Statliga pensionsavgifter, netto

867 000

+

449 000

Summa inkomster

426 609 512

Summa förändringar enligt föredraganden

-

258 000

RRVs beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran från min sida.Sammantaget medför justeringarna av RRVs beräkningar för budgetåret1990/91 en beräknad minskning av inkomsterna med 258 milj. kr. till426 352 milj.kr.

Utgifter

I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 425 094 milj.kr.RRV har i sin prognos beräknat de totala utgifterna till 445 089 milj. kr.Verket har beaktat beslut om och förslag till anslag på tilläggsbudget omsammanlagt 10 191 milj. kr. Merbelastningen på utgiftsanslagen exkl.statsskuldräntor beräknas därutöver till 12 866 milj. kr. Tillsammans gördetta att belastningen på utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor prognos-ticeras till 383 651 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

RRV har beräknat utgifterna för statsskuldräntorna till 61,7 miljarderkr. för budgetåret 1990/91. Ny information från riksgäldskontoret ger vidhanden att dessa kostnader kan beräknas öka. Utgifterna för statsskuld-räntorna uppgår därför i min beräkning till 62,5 miljarder kr. När detgäller den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag nerBostadsbidrag m.m. med 170 milj.kr. och Studiemedel m.m. med380 milj.kr. Jag räknar vidare upp anslaget Bidrag till sjukförsäkringenmed 100 milj.kr.

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1

Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1990/91Miljarder kronor

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Beräkning tillgrund för stats-budgeten

Nuvarandeberäkning

Räntor på inhemska lån m.m.

51,7

55,0

Räntor på utländska lån

6,8

6,8

Valutaförluster, netto

0,5

0,7

Summa

59,0

62,5

Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna på reservations-anslag under innevarande budgetår att öka med 762 milj. kr. för attuppgå till 25 624 milj. kr. Några utgifter för reservationsmedels-förbrukning kommer således inte att belasta budgetåret 1990/91. Jagdelar RRVs bedömning, som bl.a. baseras på uppgifter från de ansvarigamyndigheterna. I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarnamellan budgetåren 1989/90 och 1990/91.

Tabell4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1989/90 och 1990/91Miljarder kronor

Huvudtitel

1989/90

1990/91

Utrikesdepartementet

7,7

8,3

Kommunikationsdepartementet

4,9

5,1

Arbetsmarknadsdepartementet

3,0

2,5

Industridepartementet

6,6

5,8

Övriga huvudtitlar

2,7

3,9

Summa

24,9

25,6

Jag vill också nämna att RRV för tillkommande utgiftsbehov, netto tarupp 0,5 miljarder kr. Jag räknar nu inte med något tillkommandeutgiftsbehov för innevarande år.

Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret1990/91 kommer att uppgå till 444 939 milj. kr. Beräkningarna samman-fattas i tabell 5.

Tabell 5. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1990/91Milj.kr.

Statsbudget

RRV

Föredraganden

Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor

Statsskuldräntor

Förändring i anslagsbehållningarBeräknat tillkommande utgiftsbehov,

360 594

59 000

1 500

netto 4 000

383 651

61 700

383 201

62 500

0 Summa

425 094

445 089

444 939

Finan sfullmaktsutnyttjande

-

-

-

50 Inkomster

RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 459 666 milj.kr. förbudgetåret 1991/92. I det följande redovisas de förändringar av inkoms-terna i förhållande till RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga.

Med anledning av (prop. 1990/91:185) och ny information om vissaändringar av det särskilda grundavdraget för folkpensionärer räknar jagned inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 948 milj.kr. Medanledning av ny information räknar jag även ned Mervärdeskatt med 900milj.kr. Av samma skäl räknar jag upp inkomsttiteln Folkpensionsavgiftmed 28 milj.kr., Barnomsorgsavgift med 9 milj.kr., Mcxenutbildnings-avgift med 2 milj.kr. samt Statliga pensionsavgifter, netto med 55milj. kr.

Med anledning av de förslag som chefen för socialdepartementet senarekommer att framföra beträffande ändrade regler i sjukförsäkringen ochnytt ADB-stöd för försäkringskassorna samt till följd av ny informationräknar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 268 milj.kr.Som följd av mitt förslag idag angående avveckling av investeringsskatteni stockholmsområdet räknar jag ned inkomsttiteln Tdlfällig regionalinvesteringsskatt med 175 milj.kr. Vidare räknar jag upp inkomsttitelnÖvriga socialavgifter, netto med 2 685 milj.kr. i enlighet med rege-ringens förslag om överföring av medel från arbetsmarknadsfonden. Medanledning av regeringens förslag (prop. 1990/91:166) om särskildlöneskatt på pensionskonstnader, m.m. räknar jag ned inkomsttitelnAllmän löneavgift med 1 078 milj.kr. I samband med att statensvattenfallsverk ombildas till aktiebolag räknar jag upp inkomsttitelnStatens vattenfallsverks inlevererade utdelningar med 150 milj.kr. Enligtmitt förslag om kronofogdemyndigheternas disposition av utsöknings-avgifter, till vilket jag återkommer senare idag, räknar jag ned inkomst-titeln Utsökningsavgifter med 120 milj.kr.

Med anledning av förslaget (prop. 1990/91:93) om rättsmedicinsk verk-samhet, m.m. räknar jag ned inkomsttiteln Inkomster vid statens rätts-medicinska laboratorium med 12 milj.kr. Med anledning av chefen förcivildepartementets förslag om höjd kostnadstäckning för företags-hälsovård inom den statliga sektorn räknar jag upp inkomsttiteln Avgifterför företagshälsovård med 103 milj. kr. Sammantaget innebär detta att jagräknar upp inkomsterna i förhållande till RRVs beräkningar medsammanlagt 66,7 milj.kr. till 459 732 milj.kr. Förändringen i förhållandetill RRVs beräkningar framgår av tabell 6.

51¶Tabell 6. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomsterbudgetåret 1991/92

Tusental kronor

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

RRVsberäkning

Förändringenligt före-draganden

Inkomsttitel

1111 Fysiska personers inkomstskatt

22 180 000

948 000

1211 Folkpensionsavgift

49 252 000

+

28 000

1221 Sj ukförsäkr ingsavg ift, netto

9 513 000

+

267 700

1231 Barnomsorgsavgift

14 543 000

4-

9 000

1241 Vuxenutbildningsavgift

1 724 000

+

2 000

1251 Övriga socialavgifter, netto

- 3 230 000

+

2 685 000

1281 Allmän löneavgift

2 956 000

-

1 078 000

1411 Mervärdeskatt

150 700 000

-

900 000

1482 Tillfällig regional investeringsskatt

175 000

-

175 000

2116 Statens vattenfallsverks inlevererade

1 540 000

+

150 000

utdelning

Utsökningsavgifter

120 000

120 000

2612 Inkomster vid statens rättsmedicinskalaboratorium

12 000

12 000

5211 Statliga pensionsavgifter, netto

- 1 224 000

+

55 000

5311 Avgifter för företagshälsovård

+

103 000

Summa inkomster

Summa förändringar enligt föredraganden

459 665 717

+

66 700

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen avstatsbudgetens inkomstsida i förslaget till statsbudget för budgetåret1991/92 (tabell 7).

Tabell 7. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomsterför budgetåret 1991/92

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp

Förslag

1482 Tillfällig regional investeringsskatt

Upphör

2612 Inkomster vid statens rättskemiska

laboratorium

Upphör

Utgifter

I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 uppgårutgifterna till 470 013 milj.kr.

I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 455 516 milj. kr. Avdetta belopp svarade minskade anslagsbehållningar och beräknattillkommande utgiftsbehov, netto för 4 500 milj. kr. Utgiftsanslagenuppgick sålunda till 451 016 milj. kr.

Sedan riksdagen förelädes budgetpropositionen har dels ett antalpropositioner innebärande anslagsförändringar lagts riksdagen, delsriksdagen beslutat om ett antal förslag som föreslogs i budget-propositionen. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar desamlade utgiftsanslagen med ca 6 497 milj. kr. Detta belopp rymmer ett

flertal utgiftsförändringar, varav de största är regeringens förslag omarbetsmarknadspolitiska åtgärder och den försvarspolitiska propositionen.Beloppet inkluderar även de anslagsförändringar i förhållande tillbudgetpropositionen som beslutats av riksdagen. I samband med minberäkning av anslagskonsekvensema har jag låtit upprätta en specifikationöver föreslagna och i förekommande fall beslutade anslagsförändringarpå statsbudgeten i förhållande till budgetpropositionen. Denna specifika-tion (bil. 1.5) täcker i princip perioden t.o.m. den 18 april.

Anslaget Räntor på statsskulden tn.m.. upptogs i budgetpropositionenför budgetåret 1991/92 med ett till 61 000 milj. kr. beräknat belopp.Belastningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade stats-skulden under det budgetår för vilket anslaget anvisas och av räntenivåninom och utom landet samt av bokföringsmässiga valutadifferenser pågrund av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning avutlandslån. En beräkning från riksgäldskontoret ger vid handen att dentotala räntekostnaden är oförändrad i förhållande till vad som anmälts ibudgetpropositionen för budgetåret 1991/92. Genom skulddispositionerhar dock kostnaden för räntor på lån m.m. ökat och kostnaden för räntorpå utländska lån minskat. Förslag till inkomst- och utgiftsstat för anslagetRäntor på statsskulden m.m. framgår av bilaga 1:1.4. Anslaget bör ienlighet med förslaget föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1991/92med 61,0 miljarder kr.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 8. Räntor på statsskulden budgetåret 1991/92Miljarder kronor

Nuvarandeberäkning

Räntor på inhemska lån m.m.

56,5

Räntor på utländska lån

4,5

Valutaförluster, netto

0,0

Summa

61,0

Sammantaget innebär detta att jag beräknar statsbudgetens utgiftsanslagför budgetåret 1991/92 till sammanlagt 457 513 milj. kr.

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningenpå statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetensutgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknattill kommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslags-behållningar på reservationsanslag komma att uppgå till 1 500 milj.kr.netto, budgetåret 1991/92. De propositioner innebärande anslags-förändringar som därefter förelagts riksdagen motiverar ingen ändring avden beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Anslagsbehållningarnaberäknas minska med 1 500 milj.kr. under budgetåret 1991/92.

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa enrealistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten

53¶Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna Prop. 1990/91:150post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som Bilaga 1:1inte förts upp på något annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen ingick i beräkningsunderlaget för denna post

bl.a. budgeteffekterna till följd av särskilda anslagspropositioner somsenare under riksmötet skulle komma att föreläggas riksdagen. Då dessaförslag numera föreligger har medel i stället beräknats under berördaanslag och inkomsttitlar.

Tabell 9. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1991/92Milj. kr.

Ny be-räkning

Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor

396 513

Statsskuldräntor

61 000

Förändring av anslagsbehållningar

1 500

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto

11 000

Summa

470 013

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utlållet avstatsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och iförslaget till statsbudget för budgetåret 1991/92 enligt vad som framgårav tabellerna 10 och 11.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handenatt budgetunderskottet ökar med 15,9 miljarder jämfört med vad somberäknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om ca 18,5miljarder kr.

Statsinkomsterna för budgetåret 1991/92 uppskattas nu till 459,7miljarder kr. Detta innebär en ökning med 4,8 miljarder kronor jämförtmed budgetpropositionen. Denna ökning är i huvudsak en följd avstatsbudgetens tekniska uppbyggnad. I budgetpropositionen redovisadesinkomster uppgående till ca 10 miljarder kronor under Beräknattillkommande utgiftsbehov, netto. Sedan regeringen i proposition tillriksdagen presenterat sina förslag i dessa hänseenden redovisas nu dessainkomster på inkomstsidan. Därutöver överförs medel från arbetsmark-nadsfonden till statsbudgeten för att finansiera ytterligare utgifter förarbetsmarknadspolitik. I övrigt har inkomsterna minskat.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till394,5 miljarder kr. Nu beräknas dessa utgifter till 409,0 miljarder kr. Attutgifterna ökar har huvudsakligen en teknisk förklaring i och med attberäknat tillkommande utgiftsbehov, netto ökar till följd av att deinkomster som i budgetpropositionen redovisades i denna post nuredovisas som inkomster på inkomstsidan. Därutöver har tillkommitutgifter för bl.a. ökade insater for arbetsmarknadspolitik som finansieras

med medel som överförs från arbetsmarknadsfonden. Sammanfattningsvisinnebär beräkningarna att budgetsaldot för budgetåret 1991/92 försämrasmed 9,7 miljarder kr. jämfört med beräkningarna i budgetpropositionentill ett underskott om 10,3 miljarder kr.,

Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudgetför budgetåret 1991/92 sedan budgetpropositionen har jag även låtitsammanställa i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokolleti detta ärende. (Bil 1:1.5).

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 10. Statsbudgetens saldo budgetåren 1989/90-1990/91

Miljarder kronor

1989/90

1990/91

Utfall

Budget-propo-sitionen

RRV

Ny be-räkning

Inkomster

401,6

438,0

426,6

426,4

Utgifter exkl. statsskuldräntor

334,5

379,9

383,4

382,4

Statsskuldräntor

60,7

61,7

62,5

Saldo

3,4

- 2,6

- 18,5

- 18,5

Tabell 11. Statsbudgetens saldo budgetåren 1989/90-1991/92

Miljarder kronor

1991/92

Procentuell förändring

Budget-propo-sitionen

Ny be-räkning

Från utfall1989/90 tillny beräkning1990/91

Från ny be-räkning 1990/91till ny beräkning1991/92

Inkomster

454,9

459,7

6,2

7,8

Utgifter exkl. statsskuldräntor

394,5

409,0

14,3

7,0

Statsskuldräntor

61,0

61,0

- 1,9

- 2,4

Saldo

-0,6

-10,3

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om detredovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art ellerhänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som basanvänds de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1991/92. Dettainnebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag intekan jämföras med den i tidigare års budgetförslag.

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild postskall betraktas som en reguljär inkomst/utgift eller som en extraordinäreffekt. Trots att avgränsningama i det enskilda fallet inte är helt självklaranser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de extra-ordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggandeutveckling klaigörs.

55¶På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid Prop. 1990/91:150framräkning av det underliggande budgetsaldot: Bilaga 1:1

vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgiftertillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeteninkomster från sjukförsäkringsfonden

På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinäravid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-

lån

engångsvisa besparingar

avlyft från statsbudgeten av affärsverkens investeringar.

Tabell 12 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden1989/90-1991/92.

Tabell 12. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1989/90-1991/92

Miljarder kronor, löpande priser

1989/90

1990/91

1991/92

Underliggande budgetsaldo

1,7

- 16,1

- 25,3

Som andel av BNP (%)

0,1%

- 1,2

- 0,7

Det är vid en finansiell analys av intresse att studera hur likviditeten iekonomin påverkas av statens inkomster och utgifter. Statens lånebehovbestäms dels av budgetutfallet och vissa kassamässiga korringeringar avdetta, dels av vissa inkomster och utgifter (utanför budgeten) påstatsverkets och riksgäldskontorets checkräkningar i riksbanken.

Statsskuldens förändring bestäms av statens lånebehov samt av deskulddispositioner som riksgäldskontoret gör.

Med det redovisade budgetsaldot som utgångspunkt krävs således vissajusteringar för att beräkna statens lånebehov och statsskuldens för-ändring. I det följande redovisas kortfattat hur dessa begrepp ärrelaterade till varandra.

Statens lånebehov

1. Det redovisade budgetsaldot utgör utgångspunkt för kalkylen.

2. Korrigeringar görs då det förekommer skillnader mellan när transak-tioner bokförs i myndigheternas redovisning och när de registreras påstatsverkets checkräkning. Sådana skillnader uppstår dels genom attinkomster och utgifter bokförs vid en annan tidpunkt än motsvarandebetalningar, dels genom att vissa transaktioner inte bokförs mot budgeten.

3. Den tillfälliga arbetsmiljöavgiften, som infördes i september 1989, Prop. 1990/91:150överfördes omedelbart till riksgäldskontoret. Detta innebär att skatten inte Bilaga 1:1påverkar budgetutfallet. Den medför däremot en minskning av statens

upplåning på marknaden. Motsvarande gäller för det tillfälliga obliga-toriska sparande som infördes vid samma tidpunkt. Vid utbetalning avdessa medel från riksgäldskontoret måste de dock ersättas med upplåningpå marknaden.

4. En del av statens kreditgivning går via riksgäldskontoret ochredovisas inte på statsbudgeten. Exempel på detta är vissa krediter till destatliga affärsverken. Dessa krediter måste dock finansieras via statligupplåning.

5. Avskattningen av företagens reserver minskar statens lånebehovunder åren 1991-1994.

6. Genom en summering av posterna 1 - 5 erhålls statens marknads-upplåningsbehov.

Statsskuldens förändring

Statsskuldens förändring påverkas förutom av statens marknads-upplåningsbehov av transaktioner av dispositiv karaktär som riksgälds-kontoret gör.

7. Skulddispositioner utgörs t.ex. av uppköp av statsobligationer,utbetalningar av förskott för inlösen av obligationer och premieobliga-tionsvinster m.m., valutaomvärderingar samt tillfälliga bokföringstran-saktioner som påverkar statsskuldens storlek.

8. Det tillfälliga obligatoriska sparandet och den tillfälliga arbets-miljöavgiften påverkar statens behov av att låna på kreditmarknaden menhar ingen inverkan på den årliga statsskuldförändringen.

9. Genom att skulddispositionerna läggs till statens lånebehov erhållsen rättvisande bild av statsskuldens förändring.

57¶Tabell 13. Statens lånebehov (netto), budgetåren 1989/90-1991/92

Miljarder kronor

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

1989/90

1990/91

1991/92

1. Budgetsaldo

3,4

-18,5

-10,3

2. Kassamässiga korrigeringar

3. Riksgäldskontorets

5,2

■

-

kreditgivning till vissaaffärsverk m.m.

- 6,9

-11,4

- 8,0

4. Tillfällig arbetsmiljöavgift

och tillfälligt obligatorisktsparande

12,0

- 3,6

- 8,3

5. Avskattning av företagens

reserver

-

1,7

5,4

6. Overskott/underskott

(underskott att täcka genomupplåning)

13,7

-31,8

-21,2

7. Skulddispositioner

- uppköp obligationer

- 1,4

- 4,0

-

- övrigt

7,0

0,5

-

8. Särskild skuld till hushåll och

företag

9. Statsskuldminskning1

-12,0

- 3,6

- 8,3

7,3

-38,9

-29,5

'Negativa tal anger ökande statsskuld.

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringenenligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

58¶Riksdagen har bemyndigat regeringen att disponera en rörlig kredit iriksgäldskontoret uppgående till 450 milj.kr. avsedd att ställas tillförfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet(prop. 1990/91:100, FiU 20, rskr 132). Regeringen har bemyndigat ettstort antal uppdragsmyndigheter, bland andra fortifikationsförvaltningenoch försvarets materielverk, att disponera krediter inom denna ram.

Fortifikationsförvaltningen fick en rörlig kredit i samband med över-gången till intäktsfinansiering budgetåret 1990/91 på 25 milj.kr. Enanalys av betalningsflödena och erfarenheter i övrigt av verksamhetenhittills under budgetåret visar på ett behov av en rörlig kredit på 200milj. kr.

Försvarets materielverk har under budgetåret 1990/91 en rörlig kreditpå 50 milj.kr. För försvarets materielverks del föreslås

(prop. 1990/91:102) en övergång till intäktsfinansiering av områdenareservmateriel, försvarets verkstäder och verkstadsdriften inom under-hållsregemente Övre Norrland. Försvarets materielverks behov av rörligkredit ökar därmed till 150 milj.kr.

Detta medför att den rörliga krediten för de båda myndigheterna får ensådan omfattning att de bör ges separata kreditramar och inte belasta denför uppdragsmyndighetema gemensamma ramen. Jag förordar därför,efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, att fortifikations-förvaltningen får en särskild rörlig kredit på 200 milj.kr. och försvaretsmaterielverk en på 150 milj.kr.

Om fortifikationsförvaltningens och försvarets materielverks behov avrörlig kredit tillgodoses genom att separata kreditramar ställs till dessamyndigheters förfogande, minskar behovet av rörlig kredit inom den ramsom riksdagen har ställt till regeringens förfogande för myndigheter sombedriver uppdragsverksamhet. Jag föreslår därför att denna rörliga kreditminskas till 400 milj.kr.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

59¶I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 1) redovisades attstatens garantiåtaganden per den 1 juli 1990 uppgick till ca 163 miljarderkronor.

Regeringen har därefter lagt fram förslag till riksdagen som berör om-fattningen av det statliga garantiåtagandet. Förslagen redovisas i tabell14. Ramen för statens samlade garantiåtagande kommer därmed att uppgåtill ca 170 miljarder kronor.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Tabell 14. Föreslagna förändringar av ramar för statligagarantiåtaganden

Milj. kr.

Proposition Garantins Nuvarande Föreslagen Tidpunkt för

ändamål garantiram garantiram Förändring förändringen

1990/91:55

Olympiskaspel 1998Östersund

2 911

+ 2 911

1991-07-01

1990/91:87

Statensvattenfall s-verks borgen

13 637

15 637

+ 2 000

1991-07-01

1990/91:177

Konungariket

25 000

27 000

+ 2 000

1991-07-01

Sverigesstadshypoteks-kassa

5.2.1¶Bakgrund

Riktlinjerna för stöd till näringslivet via statliga garantier redovisades iprop. 1987/88:150 bil.l, (FiU31, rskr. 399). Utgångspunkten är attstatliga garantier kan ges till kommersiell verksamhet som ett komp-lement till den ordinarie kreditmarknaden. Stöd kan ges när inte finan-sieringsbehovet kan täckas av sökanden själv eller av någon bank ellerannat kreditinstitut. En förutsättning är vidare att verksamheten bedömsvara företagsekonomiskt lönsam. Den statliga garantin skall varaavgiftsbelagd och motsvara högst 75% av lånebeloppet. Undantaghärifrån kan medges. Villkoren finns angivna i förordningen om statligtstöd till näringslivet (SFS 1988:764).

Enligt riksdagens beslut till följd av förslag i prop. 1990/91:29 (FiU4,rskr. 38) skall riksgäldskontoret ha en central roll i den statliga garanti-verksamheten. Vidare skall riksgäldskontorets utlåning till och inlåningfrån myndigheter och affärsverk ske på marknadsmässiga villkor om intesärskilda skäl talar emot. Affärsverken skall inom vissa ramar kunna lånafritt på hela kapitalmarknaden efter att ett konkurrerande bud begärts in

från riksgäldskontoret. Prop. 1990/91:150

I de fall riksgäldskontoret lämnar lån eller statliga garantier för lån till Bilaga 1:1

ett bolag inom en affärsverkskoncem skall affärsverket bära den risk förkreditförluster som utlåningen respektive garantigivningen medför förriksgäldskontoret.

5.2.2¶Statliga garantier och lån inom affärsverkskoncerner

Min bedömning: Riksrevisionsverket bör vid sin revisionsärskilt uppmärksamma hur affärsverkskoncemerna använder destatliga garantierna och affärsverkets upplåningsrätt samt för-valtar sin likviditet och ges i uppdrag att redovisa de över-gripande bedömningarna av dessa frågor.

Skälen för min bedömning: Staten ger genom de affärsdrivandeverken lån och garantier till bolag inom affärsverkskoncemerna. Rättenatt lämna statlig garanti respektive affärsverkets upplåningsrätt ges tillaffärsverken för att finansiera verksamheten i koncernbolagen på godavillkor och därigenom på ett ändamålsenligt sätt kunna följa sinainstruktioner och nå målen för koncernens verksamhet.

Garantin medför att affärsverkens koncernbolag får en stark positionpå kapitalmarknaden eftersom de får staten som garant för sin betalnings-förmåga. Koncernbolagen får därmed tillgång till förmånlig upplåningsom, om den utnyttjas för placeringar eller utlåning med högre risk-exponering på penning- och kapitalmarknaden, skulle kunna ge betydandeöverskott men även orsaka kreditförluster. Avsikten med den statligagarantin respektive affärsverkets upplåningsrätt är dock inte att affärs-verkskoncemen genom lånefmansierad placeringsverksamhet skall försekapitalmarknaden med riskvilligt kapital. Avsikten är inte heller att dengoda position på lånemarknaden, som den statliga garantin ger, skallutnyttjas som en konkurrensfördel vid penning- och kapitalplaceringargenom tagande av för verksamheten icke avsedda risker. Garantins syfteär således enbart att främja koncernens övergripande affärsidé genom attgöra det möjligt för koncernbolagen att låna upp för verksamhetennödvändigt kapital på marknaden till goda villkor. Det bör noteras attverksamhet med upplåning för placering bör bedrivas av affärsverks-koncemen endast om detta uttryckligen ingår i de av regeringen beslutaderiktlinjerna för koncernen.

Vid behandlingen av nyss nämnda prop. 1990/91:29 beslutaderiksdagen även att affärsverkskoncemerna skall ges möjlighet att placeralikviditeten på valfritt sätt men med begränsningen att placeringen skallgöras räntebärande och förbehållas placeringar med låg risk. Beslutetmotiverades med att det ansågs mindre lämpligt att statsmakterna detalj-reglerade placeringsverksamheten. Affärsverkens styrelser skall iställetha ansvaret för att placeringar av likviditeten i koncernen görs på ett

betryggande sätt. Kravet på att placeringarna skall göras med låg riskinnebär att verksamheten inte får inriktas på att skapa spekulativaräntevinster utan bör koncentreras till att minska koncernens räntenettoutan att riskera kreditförluster.

Det är enligt min uppfattning viktigt att de riktlinjer som jag nupresenterat följs av affärsverken. Riksrevisionsverket bör därför vid sinrevision särskilt uppmärksamma hur affärsverkskoncemerna använderde statliga garantierna och affärsverkets upplåningsrätt samt förvaltar sinlikviditet. Regeringen bör ge riksrevisionsverket i uppdrag att, redovisasina övergripande bedömningar i dessa frågor.

5.2.3¶Statliga garantier vid ombildandet av affärsverk till statligt ägdaaktiebolag

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Mitt förslag: Riksgäldskontoret övertar ansvaret för de statligagarantier som ombildade affärsverk har ingått för statens räkning.Nya garantier skall enbart ges utifrån de av riksdagen fastställdaprinciperna för statliga garantier till näringsverksamhet.

Skälen för mitt förslag: Regeringen har i prop 1990/91:87 Närings-politik för tillväxt föreslagit att statens vatten fäll sverk (Vattenfall) ochdomänverket ombildas till aktiebolag.

I samband med att ett affärsverk ombildas till aktiebolag upphörverksamheten att vara en del av den statliga förvaltningen. Statenstillgångar som förvaltas av affärsverket byts mot aktier i det nya bolagetoch staten övergår till att vara aktieägare. Det ombildade affärsverket blirdärmed en självständig juridisk person med egna tillgångar och skuldersom bör ges likartade villkor som de konkurrerande företagen har.

De statliga garantier som affärsverket har lämnat, inom av riksdagengivna ramar, i samband med lån i koncernbolagen kommer vid ombild-ningen till aktiebolag att stå kvar i statens namn eftersom affärsverket harlämnat garantin för statens räkning. För att underlätta öveigången tillaktiebolagsform bör riksgäldskontoret därför ta över affärsverkets ansvarför dessa garantier.

Det är enligt min uppfattning angeläget att de av affärsverket lämnadestatliga garantierna ersätts med andra säkerheter så fort som det ärmöjligt. Utgångspunkten bör vara att den i riksgäldskontoret disponiblaramen minskas i takt med att löptiden på lånet gått ut eller att lånet harlösts in. Hänsyn måste dock tas till de villkor som gäller för vaije lånresp, garantiutfästelse för att inte orsaka onödiga merkostnader i sambandmed omläggningen. Riksgäldskontoret bör under övergångsperiodenåläggas att ta ut garantiavgift på den utestående garanterade skulden.

För att riksgäldskontoret inte skall bära risken för garantigivningen börett särskilt anslag föras upp på statsbudgeten för att täcka eventuellaförluster som är hänförliga till de garantier som ställs ut av det till

aktiebolag ombildade affärsverket. Riksgäldskontoret bör i händelse avbelastning på anslaget ha rätt att återkräva det nya aktiebolaget på mot-svarande belopp för att skapa incitament för koncernen att undvika ellerhålla nere förluster för verksamheter där staten garanterar betalningen.

Nya garantier till den nybildade koncernen bör endast ges på sammavillkor som gäller för övrig näringsverksamhet i enlighet med avriksdagen fastställda principer.

5.2.4¶Lån i riksgäldskontoret vid ombildande av affärsverk tillstatligt ägda aktiebolag

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att under en övergångs-period medge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildasmed utgångspunkt i tidigare affärsverk. Lån bör medges enligt avriksdagen fastlagda villkor för lån till affärsverk.

Skälen för mitt förslag: Förslaget i nämnda proposition om att statensvattenfallsverk (Vattenfall) och domänverket ombildas till aktiebolagmotiveras bl.a. med att verksamheten bör ges en mer ändamålsenligoiganisationsform. Den ökade konkurrensen på affärsverkens traditionellaverksamhetsområden har gjort affärsverksformen otidsenlig och inef-fektiv. Ombildningen till aktiebolag ger verksamheten samma organisa-tionsform som konkurrerande företag.

Affärsverk har idag möjlighet att ta lån i riksgäldskontoret. I sambandmed förslaget om att Vattenfall ombildas till aktiebolag har regeringenäven föreslagit att Vattenfalls statslån görs om till lån i riksgäldskontoret.

Riksgäldskontoret ger normalt inte lån till fristående konkurrensutsattastatliga bolag. I samband med att affärsverk med lån i riksgäldskontoretoch statslån ombildas till aktiebolag kan det övergångsvis firmas ett behovav fortsatta möjligheter till lån i riksgäldskontoret. Detta gäller främstVattenfall där lån (inklusive statslånet) i riksgäldskontoret för närvarandeuppgår till ca 20 miljarder kronor. I propositionen föreslås för Vattenfallsdel att det nya aktiebolaget skall kunna låna i riksgäldskontoret under enöveigångsperiod på fem år, med motivet att både det nya aktiebolagetoch kapitalmarknaden skulle kunna utsättas för en kraftigt belastning omdessa lån omsattes på marknaden under en kortare tidsperiod.

Det är enligt min mening angeläget att ge de nya aktiebolagen sammalånesituation som konkurrerande verksamheter. Det bör dock vara möjligtatt medge lån i riksgäldskontoret för det nybildade aktiebolaget under enöveigångsperiod för att omläggningen inte skall försvåras. Övergångs-periodens längd bör avgöras utifrån rådande omständigheter där bl.a.bolagets finansiella situation och position på kapitalmarknaden måstebeaktas. Utgångspunkten bör dock vara att övergångsperioden skall vara

så kort som möjligt och att ingen nyupplåning sker i riksgäldskontoret.Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att regeringen be-myndigas att medge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildasmed utgångspunkt i tidigare affärsverk. Lånen bör begränsas till vad somanses nödvändigt för att genomföra omläggningen. Lånen bör ges enligtde av riksdagen fastlagda principerna för riksgäldskontorets utlåning tillaffärsverk (prop 1990/91:29, FiU4, rskr. 38).

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

64¶Bilaga 1:1Riksrevisionsverket (RRV) har överlämnat en balansräkning som ingåri den kommande rapporten Årsbokslut för staten budgetåret 1989/90.Detta årsbokslut omfattar de statliga myndigheterna inkl, affärsverkenoch myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senarekategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljard kronor ienlighet med särskilt riksdagsbeslut. I övrigt ligger riksbankens tillgångarhelt vid sidan av den statliga redovisningen.

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder somredovisas i ovannämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tasanläggningstillgångarna upp till anskaffningsvärden minskade medavskrivningar. Kravet på myndigheterna att redovisa materiella tillgångarär emellertid begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet tillövervägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdrags-myndigheter) är skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana tillgångar.Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande värde sominte finns med i tillgångsredovisningen.

I årsbokslutet redovisas också tillgångarna upptagna till beräknadenukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärdeminskat med avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen förnukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad som värdet avvissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift om värdet av icke bokförda tillgångar och nukostnadför bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ca 100 myn-digheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts ikolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några störremyndigheter saknas. Bl.a. har underlag för beräkning av kapitalvärdet förtillgångar som används inom försvaret - flygplan, fordon och annankrigsmateriel - inte kunnat erhållas, däremot redovisades ett beräknatvärde för försvarets byggnader och mark i nukostnadskolumnen ibalansräkningen. Värdet av museisamlingar, bibliotek m.m. ligger ocksåutanför redovisningen. Den största tillkommande posten bland nukost-nadema är värdet av det statliga vägnätet, som här beräknats och tagitsin i balansräkningen.

Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnasoch skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett avackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten varpositiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbtfallande fram till år 1986. Den fallande tendensen böljade då avtaberoende på främst minskande budgetunderskott. Per den 30 juni 1990var den bokförda nettoförmögenheten -351,4 miljarder kronor. Balansräk-ningen återges i något förkortad form i tabell 1.

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I:1

Tabell 1. Balansräkning för staten, miljarder kronor

Bokförda värden Beräknad nukostnad 1

1990-06-30 1989-06-30 1990-06-30 1989-06-30

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar

o Lager och förråd

11,6

11,9

13,9

14,5

o Skepp, maskiner och

inventarier

34,7

32,4

66,7

58,7

o Byggnader och mark

92,5

88,1

231,1

222,1

o Statliga vägar 2

68,1

67,1

138,8

132,4

380,5

362,5

Finansiella tillgångar

o Aktier m.m. 3

44,5

41,5

44,5

41,5

o Skattefordringar

16,9

12,9

10,3

8,6

o Övriga fordringar 4

166,6

161,2

166,6

161,2

o Likvida tillgångar

41,4

37,5

41,1

37,5

269,3

253,1

262,6

248,8

Summa tillgångar

408,1

385,5

643,1

611,3

SKULDER OCH KAPITAL

Statsskulden 5

o Lån i Sverige

478,7

475,7

478,7

475,7

o Lån utomlands

83,6

103,6

83,6

103,6

562,3

579,3

562,3

579,3

Övriga skulder

o Kortfristiga skulder

90,4

75,3

90,4

75,3

o Långfristiga skulder

12,0

11,5

12,0

11,5

102,4

86,8

102,4

86,8

Donationskap ital

3,8

3,4

3,8

3,4

Verkskap ital

o Konsoliderade avsätt-

ningar i affärsverken 6

45,8

45,8

118,5

109,4

o Fonder m.m. 7

45,2

25,3

45,2

25,3

91,0

71,1

160,3

134,7

Statens nettoförmögenhet

o Vid budgetårets början

-355,0

-

382,1

- 192,8

- 226,6

o Förändringar under

budgetåret:

- Verksamhetens netto-

förändringar 8

+ 1,0

+

17,1

+ 7,1

+ 33,8

- Övriga kapitalför-

ändringar

+ 2,6

+

9,9

Vid budgetårets slut

- 351,4

355,0

- 185,7

- 192,8

Summa skulder och kapital

408,1

385,5

643,1

611,3

1¶Nu kostnad definieras

som en

tillgångs nyanskaffningsvärde

minskat med

avskrivningar grundade på detta värde.

I beloppen

ingår även

värdet av icke

bokförda tillgångar.

66¶Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under Prop. 1990/91:150den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på R.. . ,

anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts 10% av tillaga 1.1anslagen till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en såstor andel av anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De på detta sättberäknade investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning avvägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reduceratsmed avskrivningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarnaminskat med avskriviningar uppgår till 30,5 miljarder kronor.

3¶Aktierna är upptagna till sina anskaffningsvärden.

4¶Därav lånefordringar 121 miljarder kronor. Lånefordringarna har tagits upp tillsina nominella belopp.

5 I de bokförda värdena, enligt riksgäldskontorets redovisning, har skulder inomstaten räknats bort. Utlandslånen upptas till den kurs som gällde på balansdagen.

6 Enligt de regler som tidigare gällde för flertalet affärsverk skulle återan-skaffningen av anläggningstillgångar finansieras med avskrivningsmedel.Avsättningar som tidigare gjorts i detta syfte kvarstår. När tillgångarna ochskulderna omvärderas till nukostnad måste även kapitalkostnaderna omvärderas.När det gäller affärsverkens tillgångar har värdestegringen på mark tillförtsstatens nettoförmögenhet och värdestegringen i övrigt fördelats proportionelltmellan statskapital och konsoliderande avsättningar.

7¶Förändringen mellan budgetåren kan bl .a. förklaras av ökningen av arbetsmark-nadsfonden med ca 7 miljarder kronor.

8¶Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande. Milj.kr.

Statsbudgetens överskott 4-3 413

Finansiella transaktioner avseende utlåning m.m. - 3 049

Investeringstransaktioner + 671

Statsbudgetens nettoöverskott +1 035

67¶Riksdagen har för innevarande budgetår bemyndigat regeringen att, omarbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sammanlagtbelopp om 2 500 milj. kr. (prop. 1989/90:150 bil. 1, FiU 40, rskr. 358).

Finansfullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga ellerpåskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag påstatsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag tillkommunala projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocentenfår därvid fastställas med hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 %.Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet ochbostadssektorn. I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligthöjas till högst 75 %. Regeringen har vidare bemyndigats att utnyttjafullmakten för ytterligare två ändamål, nämligen arbetsmarknads-utbildning och för arbetsmarknadspolitiska insatser med anledning avhandelsblockaden mot Sydafrika.

Regeringen har hittills inte utnyttjat fullmakten under budgetåret1990/91. Men även för budgetåret 1991/92 förordar jag att en fullmaktbegärs intill ett sammanlagt belopp av 2 500 milj. kr.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

68 Bakgrund

Regeringen föreslog i prop. 1989/90:111 om reformerad mervärdeskattm.m. att statliga myndigheters ställning inom mervärdeskattesystemetskulle ändras fr.o.m. budgetåret 1991/92. Syftet med förslaget var främstatt uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi ochentreprenadverksamhet. Förslaget föranledde inte någon erinran frånriksdagen (SkU 31, rskr. 357).

I dagsläget är myndigheternas anslag budgeterade med hänsyn till attvissa utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. Ingående mervärdeskattpå köpta varor och tjänster avräknas således direkt mot myndigheternasanslag. Den i propositionen föreslagna förändringen innebär att myndig-heterna fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall kompenseras för ingåendemervärdeskatt genom avräkning mot inkomsttitel i stället för motmyndighetens anslag. Myndigheternas anslag måste därför räknas ned föratt förändringen skall kunna genomföras utan att en merbelastninguppstår på statsbudgeten. Förändringen innebär, vad gäller anslags-finansierad verksamhet, en minskning av statsbudgetens utgiftssidasamtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt på statsbudgetensinkomstsida minskar i motsvarande mån. En belastning på inkomsttitelnMervärdeskatt, som inte motsvaras av minskningar av utgiftsanslag,kommer att uppstå genom att myndigheterna fr.o.m. 1 juli 1991, då degår in i det nya mervärdeskattesystemet, får kompensation för bredd-ningen av mervärdeskatten (prop. 1989/90:150, FiU40, rskr 358).Avräkning mot inkomsttitel för ingående mervärdeskatt skall även görasav de myndigheter som idag är skattskyldiga för mervärdeskatt. Avdragför ingående mervärdeskatt kommer således inte att kunna göras isamband med att den utgående mervärdeskatten redovisas till skatte-myndigheten.

I prop. 1990/91:100 (FiU20, rskr. 132) redogjorde regeringen för detberedningsarbete som skett inom regeringskansliet vad gäller budgeteringexkl. mervärdeskatt. Regeringen anmälde att det behövdes ytterligareunderlag och klargörande av vissa beräkningsförutsättningar innanmervärdeskattebelopp för resp, anslag kunde fastställas. Vidare framhöllsatt utgångspunkten för omläggningen är att den skall vara saldomässigtneutral, dvs. inte medföra någon merbelastning på statsbudgeten.Regeringen redovisade för riksdagen avsikten att i samband med attregleringsbrev utfärdas för myndigheternas anslag för budgetåret1991/92, besluta att medel motsvarande mervärdeskatten under resp,anslag inte får disponeras av myndigheterna. Riksdagen hade ingenerinran mot detta tillvägagångssätt.

Regeringen begärde vidare riksdagens bemyndigande att underbudgetåret 1991/92 disponera medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt föratt kompensera myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid beloppsvarande mot mervärdeskatt inte tas i anspråk på utgiftsanslag. Riksdagen

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

har gett regeringen ett sådant bemyndigande (FiU 20, rskr. 132). Prop. 1990/91:150Omläggningen kan således genomföras så som avsetts fr.o.m. budgetåret Bilaga 1:11991/92.

Eftersom statsbudgeten för budgetåret 1992/93 och kommande budgetårskall budgeteras exkl. mervärdeskatt har myndigheterna fått anvisningarför anslagsframställningarna för budgetåret 1992/93 av innebörd attsamtliga yrkanden skall anges exkl. mervärdeskatt.

Principer och tekniker för beräkningsarbetet

Endast statliga myndigheter bör omfattas av avräkningssystemet förmervärdeskatt. Andra juridiska personer, t.ex. stiftelser, bör inte omfattasav systemet med avräkningsrätt mot inkomsttitel. Detsamma gällerpartssammansatta organ, internationella organisationer m.fl. Anslag tillsådana oiganisationer bör även fortsättningsvis budgeteras inkl, mer-värdeskatt. Försäkringskassorna behandlas i detta sammanhang somstatliga myndigheter. AMU-myndighetema och statens institut förpersonalutveckling har varit föremål för särskilda överväganden. Jagåterkommer till dessa myndigheter i min redogörelse för vissa särlös-ningar.

Beräkningen av mervärdeskatt under anslag har utgått från det underlagsom riksrevisionsverket (RRV) fått i uppdrag att ta fram. Med ledningav utfallsuppgifter från statens redovisningssystem för budgetåret 1989/90har en schablonmässig andel mervärdeskatt räknats fram. Denna andelhar sedan applicerats på föreslagna anslag för budgetåret 1991/92. Isamband med att underlaget skickades ut till myndigheterna gavs dessaen möjlighet att inkomma med förslag till korrigeringar i de fall under-laget inte gav en rättvisande bild av myndighetens utgifter för mervärde-skatt. Sådana påpekanden har använts som ett kompletterande underlagi beräkningsarbetet. Ytterligare underlag har i vissa fall inhämtats frånmyndigheterna.

Det förekommer att myndigheter har inkomster budgeterade underanslag eller andra externa medel som tillförs verksamheten. Myndig-heterna kommer att få avräkna sina totala utgifter för ingående mervärde-skatt mot inkomsttitel, oavsett vilka medel som använts för att finansierainköpet. För att detta inte skall leda till att myndigheterna får enköpkraftsförstärkning med åtföljande merbelastning på statsbudgeten, dåinköp sker med andra medel än anslag, har vissa korrigeringar gjortsvid beräkningarna. Om en myndighet erhåller bidrag från andramyndigheter har anslaget för bidragsmedel minskats hos den bidrags-givande myndigheten med en schablonmässigt framräknad andelmervärdeskatt. De bidrag som den mottagande myndigheten erhållerkommer således att vara beräknade med hänsyn till att mottagaren kanavräkna ingående mervärdeskatt enligt det nya systemet.

Vissa myndigheter erhåller externa medel från icke statliga bidrags-givare. Dessa medel kan inte påverkas av statsmakterna vid budge-teringen. Därför har som grundprincip myndighetens anslag reduceratsmotsvarande hela den belastning som myndighetens avräkning av

mervärdeskatt kommer att utgöra på inkomststiteln för mervärdeskatt.Detta är neutralt för myndigheten i den bemärkelsen att nettosummandisponibla medel är oförändrad. Motsvarande metod har använts för ickepåverkbara inkomster under anslag.

Då en myndighet har sådana budgeterade inkomster under sina anslagsom är att hänföra till inkomstfmansierad verksamhet har dessa inkomsterräknats ned med samma procentuella andel mervärdeskatt som denanslagsfinansierade delen. En myndighet som bedriver inkomstfinan-sierad verksamhet kommer att få lägre utgifter när ingående mervärde-skatt får räknas av. Detta innebär att mervärdeskatt inte längre skall ingåi det kostnadsunderlag som utgör grund för beräkning av myndighetensavgifter. Allt annat oförändrat kommer myndigheterna att kunna sänkasina avgifter då de går in i det nya mervärdeskattesystemet. RRV har ien cirkulärskrivelse till myndigheter med avgiftsbelagd verksamhetmeddelat riktlinjer för omprövning av avgifternas storlek med anledningav det nya systemet. För att merbelastning inte skall uppstå på stats-budgeten då myndigheterna avräknar mervärdeskatt för utgifter somfinansieras med inkomster kommer, i de fall försäljningen sker tillstatliga myndigheter, de köpande myndigheternas anslag att schablon-mässigt reduceras för att motverka denna effekt.

Vissa särlösningar

Avvikelser från grundprinciperna kommer att göras i följande fall.

Högskolenhetema erhåller årligen medel från icke statliga finansiärerför sin verksamhet. Dessa medel utgör en betydande finansieringskällaför många högskoleenheter. Eftersom regeringen inte kan påverkabudgeteringen av dessa medel måste andra vägar sökas för att uppnå enneutral lösning.

Den nyss redovisade grundprincipen att reducera myndigheternasanslag för de totala utgifterna för mervärdeskatt skulle kunna tillämpasäven för icke statliga medel inom högskolan. En sådan reduktion är docksvår att göra rättvisande för de olika verksamheterna inom resp högskole-enhet. Varje högskoleenhet disponerar i dagsläget flera anslagsposterunder olika sektors- och fakultetsanslag. Att i detalj avväga reduktioneninom och mellan olika institutioner eller motsvarande inom resp,högskoleenhet kräver därför en stor arbetsinsats och förutsätter ett systemför intemredovisning som i dagsläget saknas inom högskolan. Det blirsåledes svårt att på ett rättvisande sätt tillämpa grundprincipen attreducera anslagsmedlen även för den belastning myndigheten kommer attgöra på inkomsttiteln till följd av att den disponerar icke statliga medel.

Ett teoretiskt alternativ vore att inte medge avdragsrätt för mervärde-skatt i de delar utgifter kan hänföras till icke statliga medel. Av tekniskaskäl är det synnerligen komplicerat och resurskrävande att differentieraavdragsrätten för mervärdeskatt, bl.a. mot bakgrund av nuvarandeofullständigheter i högskolans intemredovisning. Detta tillvägagångssättskulle dock kunna försvaras om det gällde en långsiktig lösning.Regeringen har i annat sammanhang föreslagit en omfattande omläggning

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

av högskolans anslagssystem. Detta anslagssystem har presenterats i Prop. 1990/91:150prop. 1988/89:65 (UbU9, rskr. 148) och innebär bl.a. att högskole- Bilaga 1:1enheterna får disponera myndighetsvisa anslag istället för ett antalanslagsposter under olika ändamålsanslag. Omläggningen sker fr.o.mbudgetåret 1993/94. Vid övergång till det nya anslagssystemet kommerhanteringen av de icke statliga medlen i det nya mervärdeskattesystemetslutligt att läggas fast.

Mot denna bakgrund kommer en övergångslösning att tillämpas förhögskolan t.o.m. budgetåret 1992/93. Den modell som kommer atttillämpas bygger på att högskoleenheterna, när de erhåller externa ickestatliga medel för sin verksamhet (inklusive avkastning från universitetensegna fonder), gör en omföring till inkomsttiteln Mervärdeskatt av enberäknad andel mervärdeskatt. Denna andel skall motsvara den belastningsom myndigheten sedan gör på inkomsttiteln vid inköp finansierade meddessa medel. Regeringen fastställer andelens storlek. Omläggningen blirmed denna metod neutral för högskolorna eftersom de behåller sinköpkraft oförändrad. Omläggningen är även saldomässigt neutral förstatsbudgeten. Närmare anvisningar kan vid behov utfärdas av RRV. Jaghar i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En särskild lösning kommer även att tillämpas för försäkringskassorna.Dessa har en speciell finansieringsbild. Administrationen finansieras till85 procent med lagstadgade socialavgifter och till 15 procent med anslag.Detta förhållande är reglerat i lagen (1962:381) om allmän försäkring.Det är inte möjligt att genom sänkningar av socialavgifterna kompenseraför den avdragsrätt för mervärdeskatt som försäkringskassorna föreslåsfå. Därför kommer i detta fall en modell att tillämpas som innebär att enberäknad andel mervärdeskatt som är hänförlig till inkomsterna frånsocialavgifterna för finansieringen av administrationen omförs tillinkomsttiteln Mervärdeskatt. Denna omföring kan göras fortlöpandeunder verksamhetsåret och avstämmas i samband med bokslut. Jag hari denna fråga samrått med chefen för socialdepartementet.

I propositionen om reformerad mervärdeskatt angavs att AMU-myndighetema och statens institut för personalutveckling (SIPU) avkommittén för indirekta skatter föreslagits stå utanför det nya statligamervärdeskattesystemet. Dessa myndigheter bedriver en utåtriktadverksamhet i konkurrens med privata företag. Som skäl angavs att en rättatt lyfta av all ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel i vissa lägenskulle innebära en konkurrensfördel gentemot privata företag då utbild-ningstjänster icke är skattepliktiga. I propositionen framhölls vidare attdet bör ankomma på regeringen att föreskriva vilka myndigheter somskall ingå i systemet.

Den verksamhet som AMU och SIPU bedriver innefattar tillhanda-hållande av både skattefria och skattepliktig tjänster. I avvaktan på attomfattningen av den skattefria andelen av verksamheten närmare harbestämts har regeringen inte kunnat fastställa AMUs och SIPUs ställningi mervärdeskattesystemet. AMU och SIPU bör därför tillsvidare gesmöjlighet att avräkna ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel. Det börankomma på regeringen att noggrant följa tillämpningen inom utbild-

ningsområdet så att tillämpningen blir konkurrensneutral i förhållande tillmarknaden, dvs. vare sig ger fördelar eller nackdelar för AMU ochSIPU. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för arbetsmarknads-departementet och civildepartementet.

Reglering av det nya systemet

Det nya systemet för avräkning av ingående mervärdeskatt för statligamyndigheter bör regleras via en förordning. Till denna förordning börfogas en förteckning över de myndigheter som omfattas av systemet ochsåledes har rätt att avräkna mervärdeskatt mot inkomsttitel. RRV börutfärda redovisningsföreskrifter, ge ut informationsmaterial och anordnautbildning för myndigheterna.

I regleringsbrev för budgetåret 1991/92 kommer att föreskrivas att ettvisst belopp av berörda anslag inte får disponeras av myndigheterna. Förreservationer, anslagssparande och balanserade medel från budgetåret1990/91 kommer att föreskrivas att en andel motsvarande beräknadmervärdesskatt inte får disponeras av myndigheterna utan skall föras bortfrån anslagen. Sådana bestämmelser kommer endast att behöva tillämpasför budgetåret 1991/92 som en övetgångslösning eftersom budgeteringendärefter kommer att ske exkl. mervärdeskatt.

Uppföljning och revision

Som jag anmälde i 1991 års budgetproposition kan en uppföljning avomläggningen göras då det nya systemet är i funktion. Då kan resp,myndighets belastning av inkomsttiteln för mervärdeskatt följas upp. Jaghar för avsikt att återkomma till regeringen och föreslå att RRV får iuppdrag att följa upp omläggningens effekter.

Om en uppföljning skulle visa att de beräkningar av mervärdeskattunder anslag som gjorts kraftigt skulle avvika från de faktiska förhållan-dena får ytterligare korrigeringar övervägas.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

73¶Bilaga 1:1Inledning

I enlighet med vad som angetts i årets budgetproposition (prop.1990/91:100 bil. 1 sid. 57) kommer jag i det följande att föreslå en vissökad möjlighet för bankerna att delta i förmedlingen av statliga betal-ningar. Dessutom kommer jag att föreslå att postgirot får i viss ut-sträckning ökad frihet att bestämma om räntor på postgirokonton ochkrediter i samband med postgirots betalningsförmedling. Därtill kommerjag i korthet att redogöra för den översyn av förutsättningarna ochformerna för postverkets verksamhet som för närvarande görs inomregeringskansliet.

Avslutningsvis vill jag orientera om ett uppdrag som jag har för avsiktatt föreslå regeringen att ge riksrevisionsverket (RRV). Uppdraget avseren belysning av alternativa former för ersättning till postgirot förförmedling av statliga betalningar. Resultatet skall användas i den inomregeringskansliet pågående översynen av postverkets verksamhet bl.a. förbedömning av om mer omfattande förändringar i den statliga betalnings-förmedlingen än de som föreslås här bör komma till stånd.

Jag har i denna fråga samrått med cheferna för kommunikations-departementet, bostadsdepartementet, jordbruksdepartementet ochutbildningsdepartementet.

Bakgrund

Det omfattande samarbete som äger rum mellan statliga myndigheter ochpostgirot grundar sig på riksdagens beslut år 1924 att inrätta postgirot.Ett huvudsyfte med åtgärden var att ge staten tillgång till effektivametoder för att förmedla statens betalningar. Statliga myndigheter ärskyldiga att anlita postgirot eller riksbanken som betalningsinstitut. Detkrävs särskilt tillstånd av regeringen för att en myndighet i stället skallfå göra sina betalningar via annan betalningsförmedlare.

De likvida medel som statliga myndigheter behöver för att bedriva sinverksamhet hämtas från den i riksbanken inrättade statsverkets check-räkning. Till denna förs också de inbetalningar som myndigheten taremot. Betalningar till och från staten omfattar mycket stora belopp, ca3 000 miljarder kronor under loppet av budgetåret 1990/91. Postgirotsvarade för något mer än hälften av beloppet och en dominerande del avantalet transaktioner. Allmänheten betalar in medel till och erhåller medelfrån myndigheter framför allt via respektive myndighets in- ellerutpostgirokonto.

Postgirot har i samarbete med RRV utformat ett koncemredo-visningssystem som är anpassat till de krav som ställs på säkerhet ochinformation vad gäller statliga betalningar. Systemet benämns Cassa-Nova. Förutom att tillgodose de krav som ställs i den statliga redovis-ningen används informationen i systemet av riksgäldskontoret för dessprognoser av statens upplåningsbehov.

RRV företräder och kontrollerar statsverkets checkräkning med

anslutna postgirokonton. Detta innebär att RRV svarar för bl.a. beslut om Prop. 1990/91:150att öppna postgirokonton, utveckling av betalningssystemet, vissa löpande Bilaga 1:1avstämningar m.m.

I olika sammanhang har bankernas medverkan i förmedlingen avstatliga betalningar diskuterats. Möjlighet att välja mellan betalnings-former anses underlätta allmänhetens och näringslivets betalningar till ochfrån staten. Flera myndigheter begär att möjligheter till in- och utbe-talning via bank, av effektivitetsskäl och servicéskäl, ges ett störreutrymme i den statliga betalningsförmedlingen.

Viss medverkan av bankerna har efter hand medgetts för statligabetalningar till allmänheten, såsom möjligheten för riksförsäkringsverketatt utbetala pensioner, sjukpenning och barnbidrag direkt till bankkonto.Vissa skattebetalningar, såsom arbetsgivaravgifter och källskatt, kaninbetalas via bank på samma villkor som via postgirot, men även dessabetalningar passerar postgirot.

Regeringen har tidigare uttalat att det statliga betalningssystemet avfrämst serviceskäl och konkurrensskäl i princip bör vara utformat så attdet skapas en valfrihet för allmänheten och myndigheterna att väljapostgirot eller bankerna som betalningsförmedlare (prop. 1989/90:100bil. 1). Mot bakgrund av att postverket är ålagt att upprätthålla ettrikstäckande kontorsnät kan en sådan förändring inte genomföras utan enmer genomgripande analys av postverkets ekonomi och verksamhet istort. Därtill måste bestämmelserna för postgirots verksamhet ses överför att tillse att förutsättningar för konkurrens på rimliga villkor mellanpostgirot och bankerna tillskapas. I nämnda proposition anfördes vidareatt en ytterligare förutsättning för en ökad medverkan från bankerna äratt betalningsströmmarna till och från staten även framgent blir säkra ochöverblickbara samt att en vidareutveckling av statens samlade kassa-hållning inte förhindras eller fördröjs. Det är av utomordentlig vikt attstatens betalningar hanteras rationellt med avseende på kontroll, säkerhetoch kassahållning oavsett vem som förmedlar betalningarna.

Riksdagen har slagit fast att betalningar till och från staten skall kunnaske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt sätt(1989/90:FiU24, rskr. 197). Betalningssystemet skall enligt finans-utskottet vara kostnadseffektivt, passa statens redovisningssystem ochtillgodose statens informationsbehov samt minimera upplåningsbehovetfrån kassahållningssynpunkt.

Finansutskottet framhöll i betänkandet att en ökad medverkan frånbankernas och bankgirots sida i den statliga betalningsförmedlingen, t.ex.genom att den överskjutande skatten skall kunna utbetalas direkt tillbankkonton, måste kombineras med vidgade verksamhetsramar förpostgirot innebärande bl.a. vidgad rätt att ge ränta på postgiromedel ochatt lämna betalningskredit samt vidgade placeringsmöjligheter för likvidamedel. I annat fell hämmas postgirots möjligheter att på likartat sättkonkurrera med bankerna.

Utskottet uttalade även att frågan om alternativa ersättningsformer tillden s.k. float som postgirot erhåller vid förmedlingen av statligabetalningar bör utredas närmare. Innan resultatet av det arbetet är klart

bör enligt utskottet inte några betalningsomläggningar genomföras som Prop. 1990/91:150får betydande konsekvenser för postgirot. Bilaga 1:1

I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 1 sid. 57) anmäldesatt regeringen avsåg att återkomma i samband med kompletterings-propositionen med förslag som ökar möjligheten till valfrihet avseendestatliga betalningar. Förslagen skall dock vara av sådan natur att de kangenomföras utan att betydande konsekvenser för postverkets ekonomiuppstår.

I det följande presenteras förslag till viss ökad möjlighet för bankernaatt delta i den statliga betalningsförmedlingen. Förslagen gäller endast enmindre del av de statliga betalningarna. Samtidigt föreslås viss utökadrätt för postgirot att betala ränta på postgirokonton och lämna kortfristigakrediter i samband med betalningsförmedlingen. Förslagen bedömssammantagna inte ha negativa effekter på postverkets ekonomi. Förförvaltningen av postgirots likvida medel beslutade regeringen underhösten 1990 om utvidgade placeringsmöjligheter inom ramen för deriktlinjer som angavs av riksdagen (1988/89:FiU20, rskr. 101). Beslutetom utvidgade placeringsmöjligheter är ett steg i det arbete som pågår,och som fortsätter, med utveckling av formerna för förvaltningen avpostgirots likvida medel.

Överskjutande skatt

Den överskjutande skatten, som normalt betalas ut en gång per år,uppgick år 1990 till drygt 24 miljarder kronor, och fördelades mellan ca4,5 miljoner mottagare. Återbetalning av överskjutande skatt sker ihuvudsak genom återbetalningskort som kan lösas in på bank eller post.Medlen utbetalas, enligt avtal mellan skattemyndigheterna och postverket,successivt under en period på ca 2 veckor. Postverket får i regel utbetal-ningssumman dagen innan skattsedlar med återbetalningskort skickas uttill mottagarna. Postgirot svarar för viss administration och revision avåterbetalningskorten, och får via anslag täckning för bestyret medutbetalningarna. År 1990 fick postverket drygt 34 milj.kr. i ersättning föratt förmedla utbetalningar av överskjutande skatt.

Utbetalning genom återbetalningskort är en rutin som medför extrakostnader för statsverket. Dessutom måste stora mängder kontanta medelhanteras. Serviceskäl, kostnadsskäl och säkerhetsskäl talar för en ändringav utbetalningsrutinema. Återbetalning av skatt bör kunna ske direkt tillpostgirokonto och bankkonto.

Alternativa tekniska lösningar har diskuterats av bl.a. RRV ("Detstatliga betalningssystemet", 1988-06-17). Två förslag till nya rutiner somskulle innebära att överskjutande skatt kunde betalas direkt till bankkontoeller postgirokonto har lagts fram.

1. Den skattskyldige anger i samband med självdeklarationen, eller vidannan kommunikation med skattemyndigheterna, ett postgiro- ellerbankkontonummer. Eventuellt förekommande överskjutande skattutbetalas direkt till detta konto.

2. Postgirot resp, bankerna hämtar in fullmakter från kunderna att sätta

in den överskjutande skatten på konto enligt liknande rutiner som de Prop. 1990/91:150som gäller för utbetalning av barnbidrag. Bilaga 1:1

Direktinsättning på konto är administrativt enkelt och säkert, och fårdessutom troligen en viss sparstimulerande effekt om mottagarkontot ärräntebärande. Kontoinsättningar är billigare att hantera än betalningaröver disk. Detta bör komma staten tillgodo i form av lägre avgifter ochanslag. I den tidigare nämnda rapporten från RRV visar en grovbedömning en besparing om ca 6 milj.kr.

Inbetalning av överskjutande skatt till bankkonto och postgirokonto förde mottagare som önskar kontoinsättning bör av nämnda skäl komma tillstånd så snart det är praktiskt möjligt. Jag har för avsikt att föreslåregeringen att ge riksskatteverket i uppdrag att, i samråd med RRV,pröva vilken lösning som är att föredra. Regeringen bör därför utverkariksdagens godkännande till att vidta de åtgärder som krävs för attmöjliggöra direktinsättning på postgirokonto och bankkonto av över-skjutande skatt för de mottagare som önskar kontoinsättning.

Återbetalning av studielån

Centrala studiestödsnämnden (CSN) är central statlig myndighet förstudiesociala frågor, och svarar i den egenskapen för hanteringen avutbetalningar och återbetalningar av studiemedel.

Återbetalning av studiemedel uppgår för närvarande till ca 2,5miljarder kronor per år. CSN fick år 1988 dispens av regeringen attdriva försöksverksamhet som innebär att studiemedel kan återbetalas ävenvia bankgiro. Dispensen gäller t.o.m. budgetåret 1991/92. Av olika skälhar försöksverksamheten ännu inte kommit igång. Utvecklingsarbete ochomläggning till nytt datorsystem pågår.

Det finns enligt min mening godtagbara skäl till att den tidigarebeslutade försöksverksamheten inte har kommit igång. CSN bör därförges möjlighet att, efter samråd med RRV, använda bankgiro förhanteringen av återbetalning av studielån även efter budgetåret 1991/92.Tillståndet att använda bankgiro bör gälla tills vidare.

Statens jordbruksverks bidragsbetalningar

Till följd av beslutet om ny livsmedel spolitik kommer statens jordbruks-nämnd (fr.o.m. den 1 juli 1991 statens jordbruksverk) under de närmasteåren att administrera bidragsbetalningar i stor omfattning. Bidrag kommeratt ges bl.a. för att stimulera en varaktig omställning till alternativmarkanvändning och för att öveigångsvis stödja jordbrukarnas inkomsterm.m. Vidare är avsikten med bidragen att främja en balanseradjordbruksproduktion, samt att kompensera producenterna för ökadekostnader. Under budgetåret 1991/92 beräknas ca 2 000 - 5 000utbetalningar ske till bl.a. spannmålshandlare för inlösen av överskotts-spannmål. Inkomststöd beräknas utbetalas till ca 75 000 producenter.Kontraktsteckning för oljeväxter omfattar ca 70 000 betalningar per år.Omställningsstöd kommer att betalas till ca 30 000 producenter. Totaltkommer jordbruksverket att under budgetåret 1991/92 utbetala ca 7,7 -9 miljarder kronor.

77¶De nämnda bidragsbetalningama berör ett stort antal producenter inom Prop. 1990/91:150jordbrukssektorn. Hanteringen av betalningarna är arbetskrävande. Vissa Bilaga 1:1av betalningarna har tidigare utförts av regleringsföreningar som harkunnat använda bankgirot som betalningsförmedlare. Det finns därförskäl att medge att bankerna medverkar i förmedlingen av jordbruks-verkets bidragsbetalningar.

Regeringen bör därför inhämta riksdagens godkännande till attregeringen ger statens jordbruksverk i uppdrag att, i samråd med RRV,utarbeta rutiner som gör det möjligt att jordbruksverkets bidrags-betalningar sätts in direkt på postgirokonto eller bankkonto för demottagare som önskar kontoinsättning.

Boverkets bidragsbetalningar

I det av riksdagen nyligen beslutade nya bostadsfinansieringssystemet(prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92) kommer skattekompenseranderäntebidrag och realräntebidrag att ersätta räntebidragen enligt nuvaranderegler den 1 januari 1992 (nyproduktion) resp, den 1 januari 1993(beståndet). Förutom skattekompenserande räntebidrag och realränte-bidrag betalar boverket från år 1991 ut investeringsbidrag. Andrastödformer, såsom räntestöd vid bostadsförbättring, förekommerdessutom.

I det nuvarande nettoaviseringssystemet för utbetalningar av ränte-bidrag sker utbetalningarna via postgiro till i huvudsak 15 låneinstitut.I det nya bostadsfinansieringssystemet kommer bidragen normalt attbetalas ut till låntagarna. Antalet utbetalningar och betalningsmottagareblir stort. Bidragsbeloppens storlek och antalet utbetalningar beror bl.a.på framtida ränte- och inflationsnivåer och är därför svåra att uppskatta.Boverkets bidragsbetalningar kommer sammantagna att uppgå till mycketbetydande belopp.

Boverkets bidragsbetalningar i det nya bostadsfinansieringssystemetberör ett stort antal mottagare. Effektivitetsskäl och serviceskäl talardärför för att boverkets bidragsbetalningar, liksom utbetalning avöverskjutande skatt och jordbruksverkets bidragsbetalningar, framdelesbör kunna betalas direkt till postgirokonto eller bankkonto för dem somönskar kontoinsättning. Vid boverket pågår utveckling av datasystemm.m. för det nya bostadsfinansieringssystemet. Det är lämpligt att beslutom möjlighet till kontoinsättning av boverkets bidragsbetalningar fattasefter hand. Regeringen bör därför inhämta riksdagens godkännande tillatt regeringen, när regeringen bedömer det lämpligt, medger boverketrätt att efter samråd med RRV utbetala bidrag även via banksystemet.

Postgirots rätt att betala ränta på postgirokonton och lämna kortfristigkredit i samband med betalningsförmedlingen

Postgirot har inte rätt att betala ränta på medel som är innestående påprivatpersoners postgirokonton, eller att ge privatpersoner kredit påpostgirokonto. För juridiska personer har postgirot möjlighet att betala

en ränta som motsvarar riksbankens inlåningsränta minus en procent- Prop. 1990/91:150enhet. Postgirot har vidare möjlighet att medge juridiska personer viss Bilaga 1:1betalningskredit (övertrasseringsrätt). Möjligheten är dock mycketbegränsad eftersom betalningskredit kan medges endast under tre dagar.

Den tjänar därmed främst till att underlätta själva betalningshanteringenvid oavsiktliga fördröjningar av betalningar.

Postgirots verksamhet består i grunden av att förmedla betalningar. Föratt postgirot skall kunna konkurrera med bankgirot på rimliga villkormåste postgirot kunna erbjuda kunderna marknadsmässiga villkor på sinatjänster. Möjlighet till marknadsmässig räntesättning är ett väsentligtkonkurrensmedel i betalningsförmedlingen. Även möjlighet att lämnakredit i samband med betalningsförmedlingen kan vara en viktigkonkurrensfaktor, framför allt vad gäller konkurrensen om företagensbetalningar.

De nyss nämnda förslagen om ökade möjligheter för bankgirot att deltai förmedlingen av statliga betalningar stärker i viss omfattning bankernasställning på betalningsmarknaden. För att uppnå en balanserad förändringbör även postgirots verksamhetsmöjligheter vidgas. Därmed kan en ökadkonkurrens på betalningsmarknaden uppnås på rimliga villkor. En ökadkonkurrens gynnar kunderna och stimulerar både postgirot och bankgirotatt ytterligare förbättra sin verksamhet.

Vidgningen av postgirots verksamhetsregler bör bestå i dels attpostgirot medges rätt till fri räntesättning på juridiska personerspostgirokonton, dels att postgirot medges rätt att ge kredit i samband medbetalningsförmedling på upp till 30 dagar till juridiska personer.Villkoren för sådana krediter bör innebära att underskott på postgirokontoej får förekomma mer än 30 dagar i följd. Syftet med denna regel är attunderlätta postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknadenutan att det uppkommer risker för att krediterna av företagen används tillatt finansiera sin rörelse. Möjligheten för postgirot att ge krediter isamband med betalningsförmedlingen bör begränsas genom att regeringenfastställer ett rambelopp och genom en bestämmelse om att krediternainte skall vara starkt koncentrerade till enskilda kunder.

Jag är inte beredd att nu föreslå någon rätt för postgirot att lämna räntapå privatpersoners postgirokonton eller att medge privatpersoner krediti samband med betalningsförmedling.

Regeringen bör därför utverka riksdagens godkännande till attregeringen medger postgirot att fritt sätta räntan på juridiska personerspostgirokonton och att lämna krediter till juridiska personer i sambandmed betalningsförmedlingen enligt de riktlinjer jag har beskrivit.

Ekonomiska effekter

Om bankerna får ökade möjligheter att medverka i den statliga betal-ningsförmedlingen kommer vissa betalningsmottagare resp, betalnings-avsändare att använda banker som betalningsförmedlare, medan andrakommer att fortsätta att anlita postgirot. Det är svårt att bedöma hurbetalningsförmedlingen kommer att fördelas mellan postgirot och

bankerna och vilka rationaliseringseffekter och kostnadsbesparingarpostverket kan uppnå när det förmedlar ett mindre antal betalningar.

Postverket kommer att förlora vissa avgifts- och ränteintäkter. Omungefär hälften av betalningarna kommer att förmedlas av bankerna såkan, vid nuvarande ränteläge, intäktsbortfallet för postgirot beräknas tillca 20 milj.kr. Därutöver beräknas intäktsbortfallet för postverket utompostgirot uppgå till ca 10 milj.kr. och det sammanlagda intäktsbortfalletkan därmed beräknas uppgå till ca 30 milj.kr. Samtidigt innebär friräntesättning på juridiska personers postgirokonton och utökad rätt attge krediter att postverket får större frihet att sluta avtal om betalnings-förmedling med företag. Därmed stärks postverkets konkurrenskraft, ochstörre möjligheter kommer att finnas för postverket att öka sina intäkter.Mot bakgrund av detta kan den bedömningen göras att de föreslagnaförändringarna sammantagna inte får negativa konsekvenser för post-verkets ekonomi.

De föreslagna åtgärderna kommer att leda till minskade kostnader förstaten, framför allt vad gäller utbetalning av överskjutande skatt. Statensbesparing kan uppskattas till åtminstone 10 milj.kr. per år.

Alternativa former för ersättning till postgirot förförmedling av statligabetalningar

Riksdagen har ålagt postverket att upprätthålla en daglig och rikstäckandekassaservice. Kravet tillgodoses genom ett rikstäckande nät av postkontoroch lantbrevbärare.

Postverket har genom postgirot getts i uppdrag att förmedla statligabetalningar. Förmedlingen av statliga betalningar utgör en väsentlig delav postgirots verksamhet.

Postverket har intäkter från förmedlingen av statliga betalningar genomdirekt float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses attbetalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlenunder viss tid.

Direkt float förekommer i flertalet betalningstransaktioner. I Sverigeär floattiden normalt en dag, både i postgirot och i bankema/bankgirot.För inbetalningar till staten via postgirot är dock floattiden genomsnittligtca två dagar. Utbetalningar från staten via postgirot sker helt utan direktfloat. Detta regleras genom ett avtal mellan postgirot och RRV från år1988.

Den förlängda floattiden för inbetalningar till staten via postgirot haralltmer kommit att ses som en ersättning till postverket för att postverketupprätthåller en daglig och rikstäckande kassaservice.

Indirekt float uppkommer i en betalningstransaktion som är en följd aven tidigare genomförd betalning. Statliga utbetalningar via postgirotmedför en indirekt float genom att mottagaren inte kan disponera medlenför betalning till en tredje part, åtminstone inte en tredje part utanförpostgirosystemet, utan att direkt float uppkommer i denna senaretransaktion. Värdet av den indirekta floaten är svårt att uppskatta.

Staten ersätter postverket även genom utgiftsanslag på statsbudgeten för

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

förmedling av vissa statliga betalningar. Dessa är hanteringen av Prop. 1990/91:150återbetalningskort för överskjutande skatt, riksförsäkringsverkets Bilaga 1:1utbetalningar och vissa särskilda kostnader i samband med skatteuppbörd.

För år 1990 uppgick anslagen till ca 182 milj. kr.

Inom regeringskansliet pågår en översyn av förutsättningarna ochformerna för postverkets verksamhet. Häri ingår bl.a. att se överersättningen till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar.Avsikten är att utreda och analysera effekterna på postverkets ochpostgirots ekonomi av alternativa ersättningsformer för upprätthållandetav en rikstäckande och daglig kassaservice. I detta arbete ingår attöverväga hur förmedlingen av statliga betalningar fortsättningsvis skallhanteras på ett effektivt sätt från statens och det allmännas utgångspunkt-er. Därvid kommer effekterna av en eventuell mer omfattande medverkanav bankerna i den statliga betalningsförmedlingen och de därav följandekraven på förändrade verksamhetsförutsättningar för postgirot attbehandlas.

Det är från flera utgångspunkter mindre lämpligt att i nuvarandeomfattning ersätta postgirot för dess arbete med de statliga betalningarnagenom de ränteintäkter som uppkommer ur floaten i betalnings-förmedlingen. Särskilt fordröjningen av inbetalningarna, som innebär attmedel som betalas in till staten disponeras av postgirot i genomsnitt tvåarbetsdagar i stället för en arbetsdag (vilket annars är brukligt i betal-ningsförmedling), synes medföra att postgirots och postverkets arbeteersätts på ett mindre ändamålsenligt sätt. Det är otillfredsställande attpostgirots intäkter i så stor utsträckning är direkt beroende av detallmänna ränteläget. Postgirots ersättning för förmedlingen av statligabetalningar varierar kraftigt med räntenivån. Vid en lägre räntenivå änden nu rådande försvåras postgirots möjligheter att bidra till postverketskostnader för den rikstäckande och dagliga kassaservicen. Genom CassaNova-systemet är det sedan några år tekniskt möjligt att minska floattidentill en dag.

Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att uppdra åtRRV att belysa frågan om alternativa ersättningsformer för postgirotsarbete med de statliga betalningarna. Min avsikt är att uppdraget skallbegränsas till frågor om ersättning för betalningsförmedlingen och inteinkludera den mer vidsträckta frågan om ersättning till postverket för attupprätthålla ett rikstäckande kontorsnät. Den senare frågan bereds inomregeringskansliet i den tidigare nämnda översynen av formerna ochförutsättningarna för postverkets verksamhet.

Resultatet av RRVs arbete avses utgöra ett underlag för regeringenskommande överväganden och förslag inom ramen för översynen avförutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet.

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1

Inledning

I 1991 års budgetproposition (bil. 1) under avsnittet särskilda frågorredovisades att en ny form av styrning är under införande i statsför-valtningen. En detaljerad budgetstyrning ersätts av mål- och resultatstyr-ning. Ansvar och befogenheter delegeras till myndigheterna.

Den resultatorienterade styrningen förutsätter att myndigheterna får ettökat utrymme att välja den effektivaste vägen att verkställa sinauppgifter. Därför minskas successivt regeringens detaljstyrning och myn-digheterna ges istället ett ökat finansiellt ansvar för sin verksamhet.Regeringen har dock ett övergripande ansvar som innebär att deregelverk, system m.m. inom vilka myndigheterna tillåts agera skall gesen för statsverket som helhet effektiv lösning. Avsikten är att regeringensenare under våren 1991 skall besluta om ett nytt regelverk för lokalför-sötjningen inom statsförvaltningen. Jag kommer nu att redovisa huvud-dragen i detta.

Riktlinjerna för den statliga lokalförsörjningen har lagts fast avriksdagen i anslutning till 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100bil. 9, s. 36-40, FiU26, rskr. 338). Innebörden är följande:

- statsmakterna och myndigheterna bör lägga ökad vikt vid lokalkost-naderna och deras förändringar,

- verksamhet och lokalförsörjning bör prövas samlat,

- lokalförsörjning bör prövas långsiktigt,

- myndigheter bör ges ökade möjligheter att under kostnadsansvardisponera resurser för lokaler,

- handläggningen av lokalförsöijningen bör i ökad utsträckning kunnadelegeras till myndigheterna.

För att fullfölja dessa riktlinjer föreslår jag att de lokalbrukandemyndigheternas ansvar och befogenheter vidgas och att de ges möjlig-heter att besluta om sin egen lokalförsörjning fullt ut. Myndigheterna bliralltså lokalhållare för sin egen verksamhet och övertar således byggnads-styrelsens uppgift att svara för den civila statsförvaltningens lokal-försörjning. Det nya regelverket för lokalförsörjning får således ettväsentligt vidgat tillämpningsområde jämfört med dagens. Dennaförändring bör därför underställas riksdagen för godkännande.

Det föreslagna regelverket för lokalförsörjning kommer även attinnebära organisatoriska förändringar som måste underställas riksdagenför godkännande. Eftersom myndigheterna övertar ansvaret för lokal-försörjningsuppgiften måste byggnadsstyrelsens verksamhet ombildas. Detkommer även framgent att finnas behov av en servicemyndighet förlokal försörj ningstjänster som kan agera konkurrensneutralt på uppdragav de myndigheter som efterfrågar tjänster av denna typ. Kravet påkonkurrensneutralitet kommer i sin tur kräva att byggnadsstyrelsensnuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av de statsägda fastigheterna

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

avskiljs från serviceuppgiften. Detta ger i sin tur möjligheter att samla Prop. 1990/91:150och samordna den statliga ägarfunktionen och ge förvaltningsuppgiften Bilaga 1:1en enhetligare behandling för både den civila statsförvaltningen ochförsvarsmakten.

Jag har slutligen för avsikt att belysa hur en mer samlad och effektivförmögenhetsförvaltning kan uppnås genom att öppna möjligheter attdriva förvaltningen av statens fastighetsbestånd i bolagsform.

Den 22 oktober 1987 beslutade regeringen att tillsätta en arbetsgruppinom regeringskansliet med uppgift att se över bestämmelserna förhandläggning av statliga lokalförsöijningsärenden.

Regeringen har därefter i 1988 och 1989 års budgetpropositioner samti 1988 års kompletteringsproposition givit ytterligare preciseringar avbetydelse för uppdraget. Dessa riktlinjer har godkänts av riksdagen.

Arbetsgruppen redovisade i april 1990 resultatet av sitt arbete i enrapport "Översyn av bestämmelserna för handläggning av statligalokalförsöijningsärenden" (Ds 1990:50).

Arbetsgruppens rapport

I arbetsgruppens rapport lämnas en redovisning för de regler som förnärvarande styr den statliga lokalförsörjningen för försvaret, civilamyndigheter och affärsverken. Vidare redovisas genomförda ochbeslutade förändringar av statsmakternas styrning av verksamheten inomde tre områdena samt på vilket sätt det påverkat nuvarande regelsystemför lokalförsörjning.

Arbetsgruppens förslag berör såväl förhållandet mellan lokalbrukandeoch lokalhållande myndighet som regler och bemyndiganden för fas-tighetsförvaltande myndigheter. Förslagen innebär, för den civilastatsförvaltningens del, en anpassning av styrningen av den statligalokalförsörjningen till den resultatorienterade budgetprocessen ochramanslag. Detta är i enlighet med de av riksdagen beslutade riktlinjernaför den statliga lokalförsöijningen. Utgångspunkten är att myndigheternaskall lägga ökad vikt vid lokalkostnaderna och deras förändring.Verksamhet och lokal försöij ning skall prövas i ett sammanhang.Myndigheterna skall få ökad frihet att under kostnadsansvar disponeraresurser även beträffande lokaler. Detta förutsätter att statsmakterna kandelegera delar av ansvaret för handläggningen av lokalförsörjningsären-dena.

För affärsverken och försvaret har det skett en successiv anpassning tillde ändrade styrsystemen i fråga om lokalförsörjningen. Arbetsgruppenföreslår vissa justeringar av beloppsgränser när det gäller de fas-tighetsförvaltande myndigheternas bemyndiganden att försälja statligegendom. För affärsverken finns inget gemensamt regelverk. Arbets-gruppen föreslår att ett sådant arbetas fram. Inom försvaret föreslås atten ny handläggningsordning tas fram av fortifikationsförvaltningen(FortF), parallellt med det pågående utvecklingsarbetet inom försvaretrörande mark-, anläggnings- och lokalförsörjning (MAL).

83¶Inom den civila sektorn är reglerna för byggnadsstyrelsen, dvs. Prop. 1990/91:150bemyndiganden, beloppsgränser för investeringar, handläggningsordning Bilaga 1:1m.m., fortfarande anpassade till det gamla styrsystemet med bl.a.lokalkostnaderna på förslagsanslag. Arbetsgruppen föreslår att en nyhandläggningsordning träder i kraft senast i samband med att ramanslaginförs för förvaltningskostnaderna för den civila statsförvaltningen fr.o.m.budgetåret 1991/92, i enlighet med den av statsmakterna beslutadeändrade styrningen av myndigheternas lokalförsörjning. Den ändradestyrningen innebär bl.a. att lokal förändringar skall prövas i årskostnads-termer, och att det är myndigheterna som skall redovisa kostnads-konsekvenser inkl, årskostnader för verksamhetsförändringar. Dettainnebär att statsmakternas prövning av enskilda lokalförsörjningsärendenkan förenklas.

Arbetsgruppen lämnar inga förslag som går utöver regeringensnuvarande befogenheter. Alltså innebär förslaget att regeringen skallutlärda nya riktlinjer för lokalförsöijningen inom den civila statsförvalt-ningen, försvaret och affärsverken. Därefter kan den nya handlägg-ningsordningen utarbetas för försvaret av FortF, för den civila statsför-valtningen av byggnadsstyrelsen inkl, de generella regler som bör gälladen statliga lokalförsöijningen samt för affärsverken.

Arbetsgruppens förslag har remissbehandlats. Genomgången av deolika remissinstansernas synpunkter visar att det finns ett allmäntönskemål bland myndigheterna att få ett ökat eget besluts- och kostnads-ansvar för den egna lokalförsöijningen. Flertalet av remissinstansernaföreslår att lokalförsörjningsansvaret delegeras till myndigheterna i störreutsträckning än vad som föreslås i arbetsgruppens rapport. Dessutom harden förvaltningsrevision om myndigheters lokalförsörjning som riksrevi-sionsverket (RRV) utfört påvisat samma förhållanden. RRV föreslår attmyndigheterna inom ramen för det finansiella ansvar som tilldelas demvid övergången till den resultatorienterade budgetprocessen och ram-anslag själva får besluta om hur deras lokalförsöijning skall skötas.

Riksrevisionsverkets revisionsrapport om myndigheters lokalförsörjning

RRV har under år 1990 i en förvaltningsrevision granskat effektiviteteni lokalförsörjningen inom byggnadsstyrelsens lokalhållningsområde. Syftetmed granskningen var att pröva under vilka förutsättningar myndig-heterna själva kunde ta ansvar för sin lokalförsörjning.

RRV har valt ut myndigheter som har ombetts att redovisa hur deönskar att lokalförsöijningen skall utformas. RRV har efterfrågat enjämförelse av deras förslag med den ansvarsfördelning som kommer attgälla sedan ramanslag införts vid myndigheterna. Vidare har represen-tanter för byggnadsstyrelsen redovisat synpunkter på hur de uppfattar attmyndigheterna skulle klara av ett ökat ansvar för lokalförsörjningen ochvilka effekter ett ökat myndighetsansvar skulle få för byggnadsstyrelsensnuvarande organisation.

Samtliga myndigheter i RRVs undersökning uppger att de själva skullevilja ta det fulla ansvaret för sin lokalförsörjning, dvs. själva besluta om

vilka lokaler som skall hyras för den egna verksamheten. RRV har Prop. 1990/91:150värderat förslagen mot olika villkor. RRV har inte kunnat göra någon Bilaga 1:1utvärdering av förslagens ekonomiska konsekvenser. RRV bedömer dock,på basis av det underlag som kommit fram under undersökningen, att denform för statlig lokalförsörjning som bygger på att myndigheterna självabeslutar om vilka lokaler som ska hyras för att genomföra den avstatsmakterna beslutade verksamheten, är att föredra. Enligt RRVsförslag skulle byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsmonopol upphöra i ochmed att de enskilda myndigheterna får ta ansvar för sin egen lokalförsörj-ning.

RRVs modell för myndigheternas lokalförsörjning innebär bl.a.

följande:

- att statsmakterna skall ta ställning till myndigheternas lokalkostnadernär den föreslagna lokal försörj ningsmodel len skall införas och vidverksamhetsförändringar. Lokaldelen i ramanslaget bör bl.a. be-stämmas av myndighetens lokalisering. Under mellanliggande periodbör förändringar i ramanslagets lokalandel som övriga poster knytastill vissa index.

- att myndigheterna bör få behålla rationaliseringsvinster som uppkom-mer genom "effektivare lokalanvändning". Vad myndigheterna skall fåtillgodogöra sig av rationaliseringsvinster skall tydligt framgå av de"spelregler" som bör styra förhållandet mellan statsmakterna ochmyndigheterna.

- att myndigheterna alltid skall inkludera byggnadsstyrelsen bland deaktörer på marknaden som man vänder sig till för att lösa sitt lokalför-sörjningsbehov. Vidare anser RRV att upphandlingsförordningen skakomma att gälla för myndigheterna när de själva får hyra lokaler.

- att myndigheterna bör få ingå långsiktiga avtal. Avtalen måste docktecknas med förbehållet om statlig finansiering av verksamheten.

- att myndigheterna bör kunna välja att bekosta verksamhetsknutnaåtgärder genom påslag på hyran eller genom egen finansiering.Finansieringsbehovet bör kunna tillgodoses antingen genom anslags-krediten som är kopplad till ramanslaget eller genom lån i riksgälds-kontoret.

- att om myndigheterna tar över ansvaret för val av lokaler, så måstede också ansvara för de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande.

Höjda lokalkostnader genom t.ex. oförmånliga hyreskontrakt kan leda tillbudgetbalansproblem, men dessa får lösas på samma sätt som annars näranslagsutiymmet är begränsat. I den mån myndigheten saknar kompetensför lokalförsöijningsfrågor får sådan upphandlas från byggnadsstyrelseneller från andra konsulter på marknaden. För många myndigheter kanförekomsten av ett statligt expertstöd utgöra en garanti för att det finnskompetens att tillgå.

Enligt RRV innebär förslaget till ny lokalförsörjningsmodell organisa-toriska förändringar av byggnadsstyrelsen. RRV anser att konkurrens-neutralitet bör råda mellan den ståtlige fastighetsförvaltaren och övriga

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1

aktörer på fastighetsmarknaden för att myndigheternas lokalval ska ledatill en för staten ekonomisk resursanvändning. Genom att vidmakthållakonkurrensneutralitet får statsmakterna även besked om hur pass effektivden ståtlige lokal försörjaren är i jämförelse med de privata aktörerna påfastighetsmarknaden.

RRV anser, mot bakgrund av erfarenheterna av nuvarande verksam-hetsformer, att kravet på konkurrensneutralitet bäst uppfylls genom attförvaltningen av det statliga fastighetsbeståndet överförs till ett statligtaktiebolag. Detta skall kunna erbjuda lokaler och tjänster samt förvaltalokalerna på marknadsmässiga villkor. RRV utesluter därmed intemöjligheten att kravet på kostnadsneutralitet kan tillgodoses inom andraverksamhetsformer. Bolaget bör i första hand inriktas på att marknads-föra sina tjänster och lokaler till statliga myndigheter.

RRV anser att bolaget av kostnadsneutralitetsskäl bör få möjligheter attlåna till investeringar på samma villkor som övriga aktörer på markna-den. Av konkurrensneutralitetsskäl bör fastigheter överföras till bolagetvärderade efter marknadsvärdet.

RRV anser att problemet med fastigheter som inte kan marknadspris-sättas kan lösas på två olika sätt. Antingen bör bolaget kompenseras t.ex.genom en reduktion av avkastningskravet eller så bör de aktuella fastig-heterna avskiljas och förvaltas i annan form. Associationsformen fördenna förvaltning bör övervägas.

RRV anser att det finns uppgifter som bör utföras i en "stabs- ochexpertfunktion" utanför bolaget. Till dessa uppgifter hör att ta frambeslutsunderlag för de tillfällen då statsmakterna skall ta ställning tillramanslaget.

Riksdagens revisorers promemoria om byggnadsstyrelsens hyressättning

Riksdagens revisorer har granskat byggnadsstyrelsens hyressättning i delokaler som verket förvaltar. Anledningen till granskningen har bl.a. varitde synpunkter på hyressättningen och myndigheternas lokalförsöijningsom framkommit vid revisorernas informationsresor i olika län. Avsiktenmed granskningen har varit att skapa en total bild av hyressättningeninom statsförvaltningen och de olika myndigheternas lokalkostnader.Generellt sett verkar, enligt revisorernas promemoria (Dnr 1989:21), denhyresnivå som byggnadsstyrelsen håller ligga på en i förhållande till denövriga hyresmarknaden väl anpassad nivå. När det gäller kontorslokalerkan dock - allmänt sett - vissa skillnader i hyreskostnader för landet totaltnoteras till de statsägda fastigheternas nackdel.

Revisorerna noterar med tillfredsställelse det fastare grepp somregeringen tagit i fråga om kostnaderna för myndigheternas lokaler ochöverföring av beslutanderätt till lokalbrukande myndigheter. I och medatt myndigheterna får ett större kostnadsansvar ökas förutsättningarna -enligt promemorian - för att mer marknadsanpassade hyreskostnaderuppnås.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

86¶Byggnadsstyrelsens anslagsframställning m.m.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Byggnadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92och i andra skrivelser till regeringen redovisat förslag om ombildningav egen regiverksamheten med byggproduktion till aktiebolag, övergångtill kalenderårsredovisning, utveckling av finansieringen av verksamhetenm.m. Byggnadsstyrelsen redovisar att avsikten med förslagen bl.a. är attutveckla styrningen och uppföljningen av verksamheten samt ökasjälvfinansieringen.

Ny handläggningsordning

Den statliga förvaltningens lokalförsöijning har hittills byggt på ett samlatagerande från statsmakterna med en samordnad kompetens för lokal-försöijning och fastighetsförvaltning. Byggnadsstyrelsen har lokal-hållningsansvaret för huvuddelen av den statliga förvaltningen ochförvaltar stora delar av det statliga fastighetsbeståndet. Jag har tidigareredovisat regeringens samlade inriktning av den finansiella styrningen avmyndigheterna. I detta sammanhang vill jag peka på regeringens strävanatt överföra gällande restriktioner i fråga om dispositionen av statligamedel till myndigheterna i form av operativt handlingsutrymme. Dettabör nu tillämpas även i fråga om myndigheternas rådighet över sinalokalresurser. Övergången till en resultatorienterad budgetprocess innebäratt det skapas en betydande handlingsfrihet för de lokalbrukande myndig-heterna i och med att de erhåller ramanslag för sina förvaltnings-kostnader. På detta sätt skapas förutsättningar för en mer effektivresursanvändning för myndigheterna.

Det regelverk som håller på att utformas, avser förändringar både ifråga om förhållandet mellan lokalbrukare och lokalhållare och i frågaom fastighetsförvaltande myndigheters befogenheter. Inriktningen är attvarje myndighet fortsättningsvis skall vara lokalhållare för sin egenverksamhet. Lokalhållares ansvar och befogenheter bör läggas fast i enförordning. Av denna bör framgå, förutom vissa allmänna anvisningar,en precisering av ansvaret för lokalförsöijning, dvs. ytterst resursanvänd-ningen vid myndigheten. I princip bör det vara möjligt för alla myndig-heter att inom givna resursramar träffa hyresavtal om lokaler. Stats-makterna har även fortsättningsvis ett behov av att tillse att lokalför-sörjningen bedrivs på ett för statsmakterna som helhet effektivt sätt.

Jag har därför för avsikt att under arbetet med att ta fram ett generelltregelverk överväga vilka åtaganden eller bindningar i tid och resursersom respektive lokalhållare skall kunna göra inom ramen för denresultatorienterade budgetprocessen. Därav följer även att krav bör ställaspå utformningen av det planeringsunderlag som måste finnas vid myndig-heten, både för den egna planeringen och för regeringens behov. Enligtmin mening bör vissa riktlinjer ges för tillämpning av en, så långtmöjlig, generell lokalstandard inom statsförvaltningen. Slutligen krävs enviss samordning av myndigheternas agerande på lokala marknader för attfrämja effektiviteten för staten som helhet.

87¶Regelverket skall i princip kunna tillämpas för samtliga förvaltnings- Prop. 1990/91:150myndigheter. Jag förutser dock praktiska problem med att göra denna Bilaga 1:1övergång för samtliga myndigheter i ett sammanhang, eftersom det rörsig om överföring av ett stort antal upplåtelseavtal och hyreskontrakt somförutsätter omförhandlingar, preciseringar av kontraktstider etc. Det kandärför vara lämpligt att för den civila statsförvaltningen göra omlägg-ningen successivt i samband med att myndigheterna tilldelas ramanslagför sina förvaltningskostnader.

Det bör ankomma på regeringen att på förslag av myndigheternabesluta i dessa frågor. Myndigheter som regelverket tillämpas på bördärefter själva besluta om huruvida stöd skall begäras från en statligservicemyndighet för lokalförsöijning.

För fastighetsförvaltande myndigheter bör vissa riktlinjer ges i frågaom handläggning av investeringar, beloppsgränser m.m. En vissanpassning måste göras till de olika sektorernas förutsättningar ochplaneringssystem. Särskilt gäller detta affärsverken samt myndigheternainom försvarsdepartementets område.

Byggnadsstyrelsens nuvarande monopol på statlig lokalförsöijning upphöri och med genomförandet av den föreslagna ordningen för de statligamyndigheternas lokalförsörjning. Därmed ändras förutsättningarna förden verksamhet som byggnadsstyrelsen idag svarar för. Enligt minmening är förändringarna så vittgående att byggnadsstyrelsen måsteombildas när myndigheterna övertar ansvaret för lokalförsörjnings-uppgiften.

Utgångspunkt för den organisatoriska förändringen är att renodla deuppgifter som byggnadsstyrelsen har. Det handlar om att separeraservicefunktionen från ägar- och förvaltaruppgiften vilket innebär attbyggnadsstyrelsens nuvarande instruktionsbundna uppgifter delas upp. Deär för närvarande uppdelade på de tre huvudområdena lokalförsörjning,fastighetsförvaltning och byggproduktion. Huvudområdena är redan idagorganiserade så att de utan alltför stora övergångsproblem kan delas upppå olika organisationer.

I och med att de lokalbrukande myndigheternas ansvar och befogen-heter vidgas och att de ges möjligheter att besluta om sin egen lokalför-söijning fullt ut, kommer det att finnas ett behov att säkerställa ett kom-petent agerande hos myndigheterna. Många myndigheter kommer inte attskaffa sig egen kompetens utan kommer huvudsakligen att köpakompetens. Det kommer därmed alltjämt att finnas behov av en service-myndighet som i marknadsmässig konkurrens, kan utföra uppdrag åt demyndigheter som efterfrågar denna typ av tjänster.

För att regering och riksdag ska kunna ta ställning till myndigheternaslokalkostnader i den årliga budgetprocessen, är det också nödvändigt attdet finns en stabsfunktion som kan tillhandahålla regeringskanslietunderlag för dessa bedömningar.

Jag förordar således att byggnadsstyrelsen ombildas till en efterfråge-

styrd servicemyndighet för lokalförsörjningsfrågor den 1 juli 1992. Prop. 1990/91:150

Denna myndighet skall även kunna fungera som ett stabsorgan för att Bilaga 1:1

tillhandahålla lokalkostnadsunderlag till regeringen.

Det krav på konkurrensneutralitet som mitt förslag innebär förutsätteratt byggnadsstyrelsens nuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av destatsägda fastigheterna, avskiljs från serviceuppgiften. I detta samman-hang bör prövas om en bättre organisationsform kan uppnås för samord-ning mellan olika fästighetsförvaltande myndigheter, utan att lokalbru-kande myndigheters ansvar och befogenheter för verksamheten inskränks.

En ny organisation och associationsform för förvaltningsuppgiften börvara genomförd vid samma tidpunkt som den nya servicemyndighetenbildas, dvs. den 1 juli 1992.

Vidare bör även ägandefunktionen för det statliga mark- och fastighets-beståndet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde överföras tilldenna för staten stärkta ägar- och förvaltarfunktion.

Ansvars- och kompetensfördelningen inom lokalförsörjningen för detmilitära försvaret skiljer sig i flera avseenden från vad som tillämpasinom den övriga statsförvaltningen. De lokalbrukande myndigheterna harsåledes redan idag ansvaret för och befogenheterna att besluta om sinlokalförsörjning och fastighetsförvaltning. Fastighetsförvaltningen inomdet militära försvaret är idag en integrerad del av freds- och krigsorgani-sationen. Eventuella konsekvenser för denna del bör klarläggas under detfortsatta arbetet. FortF är främst en servicefunktion för byggproduktionoch byggadministration samt en stabsfunktion åt regering och riksdag.Vidare har FortF en unik och sammanhållen kompetens inom befästnings-området och inom fortifikatorisk forskning. En viktig fråga i det fortsattaarbetet bör därför vara att överväga vilken kompetens som erfordrasinom försvarsdepartementets verksamhetsområde och hur den börorganiseras. Inom försvarsdepartementet bereds för närvarande direktivtill en översyn av myndighetsstrukturen m.m. Inom ramen för dennaöversyn bör dessa frågor beredas. Jag har i denna fråga samrått medchefen för försvarsdepartementet.

I 1991 års budgetproposition (bil. 1) under avsnittet särskilda frågor harjag vidare redovisat mina överväganden om en aktivare förmögenhets-förvaltning i staten. Regeringen disponerar betydande tillgångar.Förvaltningen av den statliga förmögenheten är av stor betydelse förstatsbudgeten. Genom att öka avkastningen på existerande tillgångar ochgenom omdisponering av tillgångar kan resurser frigöras för andrastatsningar, t. ex. investeringar i infrastruktur. Under de närmaste årenbör statens balansräkning konsolideras dels med avseende på vad statenbör äga, dels med avseende på de bibehållna tillgångarnas värdering ochavkastningsnivå. Konkurrensutsatta verksamheter bör åsättas av-kastningskrav motsvarande kraven på marknaden. Staten bör även se överde organisatoriska formerna i syfte att åstadkomma en effektivareförvaltning och en högre avkastning.

89¶Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen (1990/91:50) om åtgärderför att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentligautgifterna bl.a. tagit upp nödvändigheten att effektivisera den statligaförmögenhetsförvaltningen för att öka avkastningen. Regeringenkonstaterar också i skrivelsen att åtgärder som att göra om statensvattensfallsverk till aktiebolag, uppvärdera domänverkets tillgångar ochatt ålägga byggnadsstyrelsen ett högre avkastningskrav, innebär att statenstillgångar förvaltas effektivare.

En väsentlig del av de samlade statliga förmögenhetstillgångama utgörsav fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen och försvarsmakten. Eneffektivisering av statens samlade fastighetsförvaltning är därför en viktigåtgärd i syfte att förbättra förvaltningen av statens samlade tillgångar.

Enligt min mening underlättas en effektivisering, om verksamhetenbedrivs i mer marknadsmässiga former, bl.a. genom att staten som ägareav tillgångarna ställer marknadsmässiga avkastningskrav. Vidare bör enöversyn av det samlade fastighetsbeståndet genomföras och organisato-riska förutsättningar skapas för en mer enhetlig ekonomisk statligfastighetsförvaltning. I detta sammanhang bör även den statliga bygg-produktionen och egenregiverksamheten behandlas.

Det föreslagna regelverket för lokalförsörjning som jag tidigareredogjort för, medför att förvaltningsmyndigheterna blir lokalhållare försin egen verksamhet. Myndigheterna kan efter det att den nya ordningenär genomförd fritt vända sig till privata fastighetsägare. Förändringenställer nya krav på den statliga fastighetsförvaltningen och dess konkur-renskraft.

Vidare kommer kravet på konkurrensneutralitet innebära att byggnads-styrelsens nuvarande ägarfunktion, dvs. förvaltningen av de statsägdafastigheterna, bör avskiljas från serviceuppgiften. Detta ger sammantagetmöjligheter till att samordna och stärka den statliga ägarfunktionen ochge förvaltningsuppgiften en enhetligare behandling mellan den civilastatsförvaltningen och försvarsmakten.

Mot denna bakgrund anser jag att förutsättningarna för att driva helaeller delar av den statliga fastighetsförvaltningen i aktiebolagsformsnarast bör prövas. Arbetsinriktningen bör vara att en bolagsbildning skerper den 1 juli 1992.

En sådan ombildning omfattar emellertid många detaljfrågor och är imånga avseenden komplex till sin natur. Bl.a. finns fastigheter som harvarit i statens ägo under lång tid och där ett flertal restriktioner finns vadavser fastigheternas utnyttjande. Vid ett överförande av fastigheterna tillett eller flera statliga bolag är det enligt min mening nödvändigt att tillseatt berörda samhällsintressen tillgodoses.

En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet bör utses för att läggafram förslag till lösningar i dessa frågor. Jag avser att senare återkommamed förslag till regeringen om inriktning och organisation för den statligafastighetsförvaltningen. Frågan bör därefter slutgiltigt underställasriksdagens prövning. I samband därmed avser jag att återkomma tillregeringen med förslag om att tillsätta en organisationskommitté meduppgift att förbereda genomförandet av de organisatoriska förändringarna.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

90¶Det nya regelverket för myndigheternas lokalförsörjning skall i principkunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter. Övergången till denresultatorienterade budgetprocessen är förutsättning för en mer effektivresursanvändning för förvaltningsmyndigheterna. Då omläggningen äveninnebär en del praktiska problem är det lämpligt att den inom den civilastatsförvaltningen kopplas till att förvaltningsmyndigheterna erhållerramanslag. Detta innebär således att övergången bör ske successivt.Regelverket skall börja tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1991. Myndighetersom regelverket tillämpas på, skall själva besluta om huruvida stöd skallbegäras från den statliga servicemyndigheten för lokalförsörjning. Iavvaktan på att servicemyndigheten inrättas den 1 juli 1992 börregeringen uppdra åt byggnadsstyrelsen att redan fr.o.m. den 1 juli 1991interimistiskt upprätthålla en servicefunktion som vid behov kan tauppdrag från myndigheterna på lokalförsörjningsområdet. Byggnads-styrelsen bör vidare redan under budgetåret 1991/92 genomföra deåtgärder som behövs för att så långt som möjligt separera ägar- ochförvaltarfunktionen från servicefunktionen.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Sammanfattningsvis föreslår jag följande:

1. Myndigheternas ansvar och befogenheter i lokalförsörjnings-frågor vidgas och myndigheterna ges möjligheter att besluta omsin egen lokalförsörjning fullt ut. Myndigheterna bör genomgåen-de vara lokalhållare för den egna verksamheten. Byggnads-styrelsens nuvarande monopol som lokalhållare för statsförvalt-ningen upphör.

2. Byggnadsstyrelsen ombildas till en servicemyndighet den 1juli 1992 för att säkerställa att myndigheterna och regeringen hartillgång till kompetens i lokalförsörjningfrågor. Service-myndigheten bör vara efterfrågestyrd och ges förutsättningar attagera konkurrensneutralt.

3. Förutsättningarna för att driva hela eller delar av fastighets-förvaltningen i aktiebolagsform bör snarast prövas. Arbets-inriktningen är att en bolagsbildning skall kunna ske per den 1 juli1992.

Jag har för avsikt att återkomma till regeringen i fråga om organi-satoriska konsekvenser och en lämplig associationsform för denstatliga fastighetsförvaltningen.

91¶Som ett led i skattereformen föreslogs en särskild löneskatt på förvärvs-inkomster som inte till någon del grundar rätt till socialförsäkrings-förmåner (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356). Förslaget innebar ettprincipiellt ställningstagande till att en sådan skatt även skall tas ut påarbetsgivares kostnader för arbetstagares tjänstepensionsförmåner.

Regeringen har i prop 1990/91:166 föreslagit en särskild löneskatt påpensionskostnader om 22,2% Förslaget avses träda i kraft den 1 juli1991 men tillämpas fr.o.m. den 16 mars 1991. Riksdagen kommer undervåren 1991 att behandla propositionen.

Propositionen omfattar även statliga arbetsgivare vilket innebär attsärskild löneskatt skall tas ut på utbetalda otryggade pensioner.

Effekterna av införandet av denna skatt har inte varit möjliga att beaktai samband med budgetering av myndigheternas förvaltningsanslag förbudgetåren 1990/91 och 1991/92. Jag föreslår därför att betalning avlöneskatt som skall tas ut på utbetalda otryggade pensioner, avseendebudgetåren 1990/91 och 1991/92, i stället görs samlat från tillgängligamedel på inkomsttitel 5211 Statliga pensionsavgifter, netto.

Denna lösning bör ses som tillfällig då principen är att den arbetsgivarehos vilken pension under viss tid tjänats in svarar för den skatt som avserutbetalda pensioner dvs. arbetsgivare på myndighetsnivå. Jag avserdärmed att återkomma i samband med budgetpropositionen 1992 medförslag i denna fråga.

92¶I prop. 1989/90:100, bil. 1, föreslogs att den typ av investeringar somenligt nuvarande ordning finansieras över myndigheternas förvalt-ningskostnadsanslag eller genom särskilda investeringslån, på siktfinansieras vid sidan om statsbudgeten genom att myndigheten får ta upplån direkt i riksgäldskontoret. Lånen skall ges till myndigheterna påmarknadsmässiga villkor. För budgetåret 1990/91 utsågs fem försöks-myndigheter, flygtekniska försöksanstalten, byggnadsstyrelsen, riksgälds-kontoret, statens lantmäteriverk och statistiska centralbyrån, som skulletillämpa en ny beslutsordning och en förändrad finansieringsmodell förinvesteringar i ADB- och viss kommunikationsutrustning. Det samladeinvesteringsbehovet beräknades uppgå till 90 milj. kr. under budgetåret1990/91. Hur behovet fördelade sig mellan de olika myndigheternaframgick av respektive myndighetsanslag. Regeringen fick riksdagensbemyndigande att uppdra åt riksgäldskontoret att ta upp lån för dessainvesteringar, (FiU25, rskr. 187).

I prop 1990/91:100, bil. 1, föreslogs en utvidgning av försöks-verksamheten med ytterligare två myndigheter budgetåret 1991/92,konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen. För försöks-myndighetema, utom flygtekniska försöksanstalten, fick regeringen ettnytt bemyndigande att ta upp nya lån för nya ändamål under budgetåret1991/92, (FiU25, rskr. 132). Vidare presenterade regeringen sin syn påden framtida tillämpningen av lånemodellen. Nyuppkomna behov avADB-investeringar, som bl.a. anmäldes i prop. 1990/91:102 verksamhetoch anslag inom totalförsvaret, medför att flygtekniska försöksanstaltenbehöver ett ytterligare låneutrymme i riksgäldskontoret om 16 milj. kr.budgetåret 1991/92. Jag förordar därför att regeringens bemyndigande attta upp lån i riksgäldskontoret för investeringar i ADB-utrustning m.m.för budgetåret 1991/92 utökas med ytterligare 16 milj. kr. till 168milj. kr.

Av olika skäl har de myndigheter som för budgetåret 1990/91 erhållitbemyndigande från regeringen att ta upp lån i riksgäldskontoret inte fulltutnyttjat dessa. Då behoven att investera kvarstår förordar jag attregeringen utverkar ett förlängt bemyndigande till och med budgetåret1991/92 att ta upp lån i riksgäldskontoret för dessa investeringar.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

93 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Jag hemställer, mot bakgrund av vad som anförts, att regeringen delsföreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politikensom förordats i det föregående,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen somförordats i det föregående,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budget-året 1991/92,

4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarnaför budgetåret 1991/92,

5. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov,netto för budgetåret 1991/92,

6. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor påstatsskulden, m.m. för budgetåret 1991/92,

7. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1991/92 anvisaett förslagsanslag på 61 000 000 000 kr.,

8. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1991/92, om arbets-marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad somförordats intill ett sammanlagt belopp på 2 500 000 000 kr.,

9. bemyndiga regerigen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) omstatens upplåning,

10. medge att fortifikationsförvaltningen får disponera en rörligkredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr.,

11. medge att försvarets materielverk får disponera en rörlig krediti riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,

12. bemyndiga regeringen att för myndigheter med uppdrags-verkamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 400milj. kr.,

13. att godkänna de riktlinjer för statliga garantier vid ombildningav affärsverk till aktiebolag som jag förordat i det föregående,

14. bemyndiga regeringen att inom ramen för de av riksdagenfastlagda villkoren för lån till affärsverk under en öveigångsperiodmedge lån i riksgäldskontoret för de aktiebolag som bildas medutgångspunkt i tidigare affärsverk,

15. bemyndiga regeringen att besluta om inbetalning av särskildlöneskatt i enlighet med vad jag förordat (avsnitt 11),

16. förlänga regeringens bemyndigande från budgetåret 1990/91 attta upp lån i riksgäldskontoret för investeringar i ADB-utrustningm.m. till att gälla även budgetåret 1991/92 samt utöka regeringensbemyndigande att under budgetåret 1991/92 ta upp lån riksgälds-kontoret till ett belopp om 168 000 000 kr.,

17. godkänna att regeringen i den omfattning som förordats (avsnitt9) beslutar dels om ökade möjligheter för bankema/bankgirot attförmedla statliga betalningar, dels om rätt för postgirot att bestäm-ma räntan på juridiska personers postgirokonton samt bevilja kreditertill juridiska personer i samband med betalningsförmedling,

18. godkänna riktlinjer för myndigheternas ansvar och befogen-heter i lokalförsöijningsfrågor i enlighet med vad jag har förordat,

19. godkänna att byggnadsstyrelsen ombildas till en service-myndighet den från 1 juli 1992,

20. godkänna de allmänna riktlinjerna för en effektivare statligfastighetsförvaltning i enlighet med vad jag har förordat,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden har anförtom

21. statliga garantier (avsnitt 5),

22. affärsverkskoncememas placerings-verksamhet (avsnitt 5),

23. årsbokslut för staten (avsnitt 6),

24. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 7),

25. riktlinjer för kompensation till myndigheter och mottagare avstatsbidrag till följd av förändringar inom mervärdeskatteområdet(avsnitt 8).

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

95¶Innehåll

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Reviderad finansplan

1¶En politik för bättre tider

1.1¶På rätt väg

1.2¶Internationaliseringen

1.3¶Inflationsbekämpningen

1.4¶Tillväxtpolitiken

1.5¶Arbetslinjen i välfärdspolitiken

1.6¶Åtgärder för en uthållig tillväxt

2¶Det ekonomiska läget

2.1¶Den internationella ekonomin

2.2¶Utvecklingen i Sverige under det senaste året

2.3¶Utsikterna för 1991 och 1992

2.4¶Utvecklingen på längre sikt

2.5¶Fördelningsfrågoma under 1980-talet

3¶Sverige och den internationella integrationen

3.1¶Inför ett nytt skede i integrationen

3.2¶Sverige och den europeiska integrationen

3.3¶Den nordiska dimensionen

3.4¶Ost- och Centraleuropa

3.5¶Konsekvenser för den ekonomiska politiken

4¶Stabiliseringspolitiken

4.1¶Lönebildningen

4.2¶Pris- och konkurrenspolitiken

4.3¶Finanspolitiken

4.4¶Penning- och valutapolitiken

4.5¶Arbetsmarknadspolitiken

5 Tillväxtpolitiken

5.1¶Skattepolitiken

5.2¶Infrastrukturpolitiken

5.3¶Forsknings- och utbildningspolitiken

5.4¶Investeringspolitiken

5.5¶Sparandet

5.6¶Omställning och minskning av den statliga

administrationen

6¶Välfärdspolitiken

6.1¶Inflationen

6.2¶Arbetsmarknadspolitik och utbildning

6.3¶Arbetsmiljö och rehabilitering

6.4¶Socialförsäkringssystemet

6.5¶Den offentliga verksamheten

7¶Politik för uthållig tillväxt

96 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1

Statsbudgeten och särskilda frågor

1¶Statsbudgeten budgetåret 1990/91 och 1991/92 48

1.1¶Beräkningsförutsättningar 48

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1990/91 48

1.3¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1991/92 51

1.4¶Statsbudgetens saldo för budgetåret 1990/91 och 1991/92 54

2¶Underliggande budgetutveckling 55

3¶Statens lånebehov och statsskuldens förändring 56

4¶Rörliga krediter 59

5¶Statliga garantier 60

5.1¶Redovisning av statens garantiåtaganden 60

5.2¶Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret

till affärsverk och statliga bolag 60

6¶Årsbokslut för staten 65

6.1¶Balansräkning med noter 65

7¶Finansfullmakten 68

8¶Budgetering exklusive mervärdeskatt 69

9¶Statliga betalningar och postgirot 74

10¶Statlig lokalförsörjning 82

10.1¶Ett nytt regelverk för lokalförsörjning 83

10.2¶Organisatoriska konsekvenser 88

10.3¶Effektivare statlig fastighetsförvaltning 89

10.4¶Genomförandet av ett nytt regelverk 91

10.5¶Sammanfattning 91

11¶Konsekvenser för de statliga myndigheterna av införandet

av särskild löneskatt 92

12 Bemyndigande att uppta lån i riksgäldskontoret för vissa

ADB-investeringar 93

Hemställan 94

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991

97 Bilaga 1:1.1

Reviderad nationalbudget1991

Den reviderade nationalbudget som här läggs fram består av två delar.I den första delen görs en traditionell prognos över den internationellaoch den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1992.

Framställningen bygger på material från fackdepartement, olika verkoch institutioner. Bedömningen av den internationella utvecklingenbygger på material från bl.a. OECD och IMF. Beskrivningen av densvenska ekonomin baseras främst på underlag från statistiska centralbyrånoch den prognos för 1991 och 1992 som konjunkturinstitutet publiceradeden 27 mars 1991. Vidare har bransch- och konjunkturexperter hörts.Ansvaret för de redovisade bedömningarna åvilar dock helt finansdeparte-mentet.

Därutöver innehåller nationalbudgeten analyser av den ekonomiskautvecklingen i ett medelfristigt perspektiv. De traditionella prognosernaför 1991 och 1992 kompletteras med beräkningar för åren 1993-1995gjorda med hjälp av konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och FIMO.Med utgångspunkt från de scenarier som redovisas, diskuteras olikaekonomisk-politiska problem: tillväxtbetingelsema i ekonomin, industrinskonkurrenskraft, bytesbalansen och sparandet, arbetsmarknaden samt denoffentliga sektorns utveckling. Analysen har gjorts i samarbete medkonjunkturinstitutet. Ansvaret för bedömningarna åvilar dock heltfinansdepartementet.

Ansvarig för den reviderade nationalbudgeten är statssekreterarenGunnar Lund. Arbetet har letts av finansrådet Lars Heikensten ochdepartementsrådet Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 18 april1991.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

Den svenska ekonomin befinner sig i en lågkonjunktur, där produktionenminskar och sysselsättningen viker. Arbetslösheten stiger och deomfattande varslen tyder på att uppgången kommer att fortsätta.Företagens vinster faller och antalet konkurser i näringslivet växerkraftigt.

Den internationella konjunkturen väntas dock förbättras under senaredelen av 1991. Stabiliseringsavtalet och utvecklingen i övrigt på densvenska arbetsmarknaden innebär samtidigt en stark nedväxling av löne-och prisstegringarna. Därmed finns förutsättningar för en vändning iindustrikonjunkturen och en förstärkning av den ekonomiska aktivitetensenare i år och en tydlig återhämtning nästa år.

Orsakerna till den starka avmattning som just nu präglar svenskekonomi är flera. Den internationella konjunkturen har försvagatspåtagligt, vilket gör att marknadstillväxten för svensk export hämmas.Denna effekt förstärks av att flera för Sverige viktiga länder har haft enspeciellt oförmånlig utveckling, främst Förenta staterna, Storbritannienoch Finland. Dessutom påverkas svensk industri negativt av att viktigabranscher såsom transportmedel, massa- och papper samt järn- och stålglobalt är inne i en särskilt besvärlig svacka.

Till dessa externa faktorer skall läggas effekterna av den snabbainhemska kostnadsutvecklingen, som har sin grund i den överhettningi ekonomin som började märkas 1987 och som kulminerade under förstahalvåret 1990. Svenska företag fick allt svårare att hävda sig både påexportmarknaden och på den inhemska marknaden, vilket ytterligarebidrog till att förstärka konjunkturnedgången. Sysselsättningen drabbades.

Sannolikt kommer den totala produktionen att minska i Sverige mellanårsgenomsnitten för 1990 och 1991. Näringslivets investeringar - ochfrämst då inom industrin - faller och exporten utvecklas svagt. Lagren avfärdigvaror inom industrin liksom de stora lagren av bilar kommer attavvecklas, vilket hämmar produktionen. Den offentliga konsumtionenhålls tillbaka, särskilt inom staten. Fallet i bruttonationalproduktenmotverkas dock av att den privata konsumtionen åter väntas stiga, efter-som hushållen p.g.a. skattereformen och vissa tillfälliga effekter får enrelativt god utveckling av köpkraften. Importen väntas ändå bli svag,främst beroende på nedgången i investeringarna och den dämpade expor-ten.

Betraktar man utvecklingen under loppet av 1991 och 1992 ter sigperspektiven ljusare. En vändpunkt för industriproduktionen kan nåsunder andra halvåret i år. Den internationella konjunkturen väntasförbättras relativt snart genom en ökad aktivitet i USA och Storbritan-nien. Dessutom finns förutsättningar för att kostnaderna framöver kanstiga långsammare i Sverige än i omvärlden och att konkurrenskraftendärmed börjar förstärkas. Därigenom kan marknadsandelsförlustemareduceras. Gradvis bör också näringslivets investeringar gå upp. Förbostadsbyggandet ter sig däremot ett betydande fall sannolikt.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Även tjänsteproduktionen berörs av konjunkturomslaget, främst de Prop. 1990/91:150branscher som producerar s.k. företagstjänster. Under prognosperioden Bilaga 1:1.1förväntas produktionen inom sektorn totalt öka med knappt 1/2% 1991och med knappt 1 1/2% 1992.

Utvecklingen under 1991 och 1992 präglas starkt av att den inhemskaefterfrågan hålls tillbaka. Tillväxten blir låg i den skyddade delen avekonomin, även om en viss återhämtning förutses för den privatakonsumtionen. Därmed skapas förutsättningar för en dämpad inflationoch utrymme för expansion i den utlandskonkurrerande delen avekonomin. Där sker också en kraftig uppgång 1992. Denna utvecklingkan sedan väntas fortsätta under de följande åren, under förutsättning attlöner och priser stiger långsammare än i omvärlden och att återhållsam-het iakttas gentemot den skyddade sektorn. Därigenom kan en balanseradtillväxt uppnås. Under perioden 1993-1995 kan BNP väntas stiga mednästan 2 1/2% per år i genomsnitt.

Tabell 1:1 Produktionen inom industrin och övriga sektorer 1990-1992

Årlig procentuell förändring

1992 Industri

1,2

-2,8

-2,8

2,5

Övrig produktion1

2,6

1,6

0,4

0,6

BNP marknadspris

2,1

0,3

-0,2

1,0

1¶Privata och offentliga tjänster, byggsektorn m.m.

Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

1992 förutses bli ett återhämtningens år med en tillväxt i BNP på ca1 %. Uppgången till trots kommer arbetslösheten inte detta år att sjunka,eftersom arbetsmarknaden normalt brukar släpa efter i konjunkturför-loppet. Den högre tillväxt som förutses för de kommande åren och somdrivs fram av den konkurrensutsatta sektorn bör dock leda till en nedgångav arbetslösheten fram till 1995.

En viktig förutsättning för att konjunkturen skall kunna vända är dennedväxling av priser och löner som nu sker, vilket hänger samman medatt efterfrågan i ekonomin viker snabbt. Genom att stabiliseringsavtaletsprinciper accepterats på större delen av den svenska arbetsmarknaden,motverkas kostnadsökningar och inflationsförväntningarna dämpas. Tilldetta kommer att finansieringen av skattereformen inte längre drar uppkonsumentpriserna och att oljepriserna ligger betydligt lägre än i höstas.Därigenom bör det vara möjligt att reducera inflationstakten till en årstaktav ca 3 % inom ett år.

Även i ett längre perspektiv finns goda möjligheter att hålla nere pris-och lönestegringstakten. Om den skyddade sektorns expansion hållstillbaka, undviks en överhettning av ekonomin. Kostnadstrycket begränsasav en förväntad snabbare produktivitetstillväxt. Skattereformen bördämpa de nominella lönekraven. Stabiliseringsavtalet bör också gelångsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningsprocessen.

Oljeprisfallet och den svaga importen har medfört att handelsbalansen

utvecklats bättre än väntat. Sannolikt kommer överskottet att växa något Prop. 1990/91:150både 1991 och 1992. Därigenom motverkas försämringen av bytesbalan- Bilaga 1:1.1sen, som också påverkas gynnsamt av att fastighetsköpen utomlandsminskar. Räntebördan på dessa köp blir då inte lika betungande somannars skulle varit fallet. En viss ökning av underskottet i bytesbalansenverkar dock ofrånkomlig, eftersom det ackumulerade bytesbalansunder-skottet fortfarande genererar ökade räntebetalningar. Denna växanderäntebörda kommer också att inverka negativt på bytesbalansen under dedärpå följande åren. Eftersom handelsbalansen fortsätter att förbättras,kan ändå underskottet i bytesbalansen krympa.

Internationella förutsättningar

Den internationella konjunkturen försämrades under 1990 och särskilt detsista kvartalet blev mycket svagt. Nedgången hängde delvis samman medde höga oljepriserna och den oro som följde av krisen vid Persiska viken.Avmattningen var speciellt markerad i Förenta staterna, Kanada ochStorbritannien, men även ett flertal kontinentaleuropeiska länder somFrankrike och Italien fick känna av nedgången. Aktiviteten i Japan ochl\skland hölls däremot väl uppe. Inflationen i OECD-området steg undersenare delen av 1990 när det höjda oljepriset böljade slå igenom ikonsumentledet.

Utsikterna för 1991 och 1992 har ljusnat, efter att kriget vid Persiskaviken tagit slut och oljepriserna etablerats på en lägre nivå än i höstas.Realinkomstema i OECD-området stärks samtidigt som investeringsviljaoch konsumtionsbenägenhet stimuleras. Dessutom underlättas enkonjunkturuppgång av att företagen inte byggt upp stora lager. Därige-nom kommer produktionen snabbt igång när efterfrågan böljar stiga.

Tabell 1:2 Internationella förutsättningar

1992 BNP i OECD, %

3,3

2,4

2 3/4

Konsumentpriser i OECD(KPI årsgenomsnitt), %

4,4

4,9

4 1/2

4¶Råoljepris, dollar per fat

18,2

23,6

20¶Dollarkurs i kr.

6,45

5,91

6,07

6,19

Källor: OECD och finansdepartementet.

I de anglosaxiska länderna kan en vändpunkt komma relativt snart.Uppgången sker dock från en mycket låg nivå. I både Förenta staternaoch Storbritannien stimuleras ekonomierna av en penningpolitik som gettsen mindre restriktiv inriktning. Amerikansk industri gynnas också av enmycket konkurrenskraftig valutakurs, som möjliggör för företagen att ökasina andelar, både på export- och hemmamarkanden.

Den japanska ekonomin väntas fortsätta att expandera under både 1991och 1992, om än i något lugnare takt än tidigare. Även för den överhet-tade tyska ekonomin förutses en dämpning. Penningpolitiken är där stram

och inflationsbekämpningen prioriteras. Finanspolitiken har skärpts Prop. 1990/91:150genom att de oväntat höga kostnaderna för återföreningen drivit fram Bilaga 1:1.1skattehöjningar. För Kontinentaleuropa i övrigt förutses en måttligförstärkning av tillväxten nästa år jämfört med i år. Detsamma gällerNorden, där lågkonjunkturen i Finland når sitt bottenläge i år.

Hoten mot en internationell uppgång är flera. Ett sådant utgörs av dentyska återföreningen, som kan komma att visa sig dyrare och mermödosam än beräknat. Risken finns att penningpolitiken stramas åtytterligare i Tyskland, vilket skulle tvinga övriga EMS-länder att följamed i ränteuppgången. Avmattningen i Kontinentaleuropa skulle dåfördjupas och förlängas. Ett annat osäkerhetsmoment gäller situationenoch utvecklingen i Sovjetunionen.

Det kan emellertid inte uteslutas att den internationella ekonomiskaaktiviteten blir högre framöver än vad som här angivits. Framför allt kande positiva effekterna av de lägre oljepriserna och av att Gulf-kriget äröver ha underskattas. Detsamma gäller effekterna av den pågåendeintegrationsprocessen inom EG.

Löner och konsumentpriser

Efter de mycket snabba löneökningarna förra året på nästan 10 1/2% förekonomin i genomsnitt, håller nu bilden på att ändras radikalt. Rehnberg-kommissionens förslag till stabiliseringsavtal har accepeterats på störredelen av arbetsmarknaden. Därigenom kan den svenska lönestegringstak-ten under 1991 och 1992 bli lägre än i omvärlden.

En strikt tillämpning av stabiliseringsavtalet innebär att timförtjänstenökar med ca 5% mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991 och med ca3 1/2% mellan 1991 och 1992. Under loppet av 1991 stiger timlönernamed endast ca 2 1/2%, även när man tagit hänsyn till effekten av de tvåextra semesterdagarna för vissa grupper. Det starkt försämrade arbets-marknadsläget, de fållande vinsterna i näringslivet och åtstramningarinom den offentliga sektorn verkar återhållande på de nominellalöneökningarna.

Tabell 1:3 Löner och priser

Årlig procentuell förändring

1992 Timlön, kostnad

9,1

10,3

5,0

3,5

KPI

dec.-dec., exkl. skatteref.

-

7,8

5,2

-

dec.-dec., inkl, skatteref.

6,7

10,7

8,4

3,0

årsgenomsnitt, exkl. skatteref.

-

7,8

6,1

-

årsgenomsnitt, inkl, skatteref.

6,5

10,4

9,6

3,2

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Även för konsumentpriserna har ett omslag skett. De ökade underloppet av 1990 med 10,7%. Skattereformen och andra indirektaskattehöjningar bidrog med ca 4 procentenheter och de höjda oljeprisernamed drygt 1/2 procentenhet. Den underliggande inflationstakten kansåledes uppskattas till drygt 6 %.

Under loppet av 1991 beräknas konsumentpriserna stiga med knappt8 1/2%, där skattereformen svarar för ca 3 1/2 procentenheter. Dennaeffekt har redan slagit igenom i mätningarna. Under resten av året( april-december ) väntas priserna endast öka med ca 2 1/2%. De lägrelöneökningarna och oljepriserna får en återhållande inverkan. Dessutommedför det svaga efterfrågeläget i ekonomin att företagen blir extraförsiktiga i sin prissättning. Under loppet av 1992 beräknas inflationstak-ten till endast ca 3 %, trots att företagen väntas förstärka sina vinstmargi-naler något. En bidragande orsak är att effekten på ca 1 procentenhet avden tillfälliga höjningen av mervärdeskatten fäller bort i början av året.

Försörjningsbalans

Under förra året steg BNP med endast 0,3% enligt nationalräkenskaper-na. Det fjärde kvartalet blev betydligt sämre än väntat med bl.a. kraftigafall för näringslivets investeringar och för den privata konsumtionen.Aktivitetsnivån i slutet av 1990 var mycket låg, vilket påverkar beräk-ningarna över BNP:s utveckling mellan årsgenomsnitten för 1990 och1991. Den totala produktionen kan därför komma att fälla något, trots attutvecklingen under loppet av 1991 snarast ser något bättre ut än tidigarei och med att Gulf-kriget nu är över och att antagandet över oljeprisernajusterats ned betydligt.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 1:1 BNP och produktivitetsutveckling

Procentuell förändring från föregående år

Källa: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Under 1992 väntas BNP åter öka, till följd av att industrin går bättre Prop. 1990/91:150och att den privata konsumtionen fortsätter att stiga. Däremot väntas Bilaga 1:1.1bostadsinvesteringama falla och den offentliga konsumtionen växa mycketlångsamt.

Hushållens realinkomster ökade 1990 med över 4%. Bakom uppgångenlåg de kraftiga nominella lönestegringarna, sysselsättningsexpansionenoch en del tillfälliga faktorer. Eftersom den privata konsumtionen föllmed 0,3%, förbättrades sparkvoten - enligt nationalräkenskaperna - medhela 4,6 procentenheter.

Långsammare löneökningar och en vikande sysselsättning begränsardisponibelinkomstema under 1991. Skattereformen får dock en motsattinverkan. Att det tillfälliga sparandet upphört och återbetalningarnatidigarelagts ger dessutom ett extra tillskott till hushållens köpkraft.Sannolikt kommer den privata konsumtionen att stiga med åtminstone1%.

De disponibla inkomsterna väntas stiga med 2% 1992. Därutöver geråterbetalning av det tillfälliga sparandet ett tillskott till köpkraften på ca1/2%. Konsumtionen kan då komma att öka i ungefär samma takt somi år. Sparandet är emellertid mycket svårbedömt, både för 1991 och1992, beroende på det nya skattesystemet och tillfälliga effekter sompåverkar hushållens ekonomi. Den underliggande sparkvoten beräknasförbättras med 2 1/2 procentenheter sammanlagt under prognosperioden.

Tabell 1:4 Försörjningsbalans

Miljarderkr 1990

Procentuell volymförändring

1992 BNP

1 340,2

2,1

0,3

-0,2

1,0

Import

402,2

7,1

0,5

0,2

2,3

Tillgång

1 742,3

3,5

0,3

0,0

1,4

Privat konsumtion

695,6

1,1

-0,3

1,2

1,2

Offentlig konsumtion

366,0

2,2

1,9

0,5

0,3

Stat

104,9

3,7

3,0

-0,5

-0,3

Kommuner

261,1

1,6

1,4

0,8

0,5

Bruttoinvesteringar

273,1

10,9

-1,8

-1,9

-1,4

Lagerinvesteringar1

0,6

0,5

0,1

-0,6

0,4

Export

407,0

2,4

1,2

0,5

3,0

Användning

1 742,3

3,5

0,3

0,0

1,4

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den offentliga konsumtionen steg med nästan 2% 1990. Bakom denrelativt kraftiga uppgången låg bl.a. omfattande statliga inköp. Denstatliga expansionen är dock av tillfällig karaktär och redan i år förväntasen nedgång, också beroende på de besparingar som successivt genom-förs. Även nästa år faller sannolikt volymen. För kommunernas delbromsas gradvis expansionstakten. I det ekonomiska klimat som råder ärutrymmet för nya satsningar ytterst begränsat och omprövningar sker avbefintlig verksamhet.

Efter de senaste årens expansion föll bruttoinvesteringarna under 1990 Prop. 1990/91:150med nästan 2%. Näringslivets tillbakagång berodde till stor del på ett Bilaga 1:1.1omslag för industrinvesteringama, medan bostadsbyggandet expanderade.En kraftig neddragning skedde av de kommunala investeringarna.

För både 1991 och 1992 förutses en fortsatt minskning av de totalabruttoinvesteringarna med ca 2% respektive ca 1 1/2% per år. Ett relativtkraftigt fall för industriinvesteringarna förstärker nedgången i år, medanbostadsbyggandet hålls uppe till följd av den höga igångsättningen av nyabostäder i slutet av förra året. Under 1992 bedöms däremot bostadsbyg-gandet falla kraftigt, medan nedgången i industriinvesteringarna gradvisbromsas upp.

En uppbyggnad av lagren inom industrin och detaljhandeln ägde rumi slutet av förra året. Till stor del skedde detta ofrivilligt och enavveckling av de alltför stora lagren kan väntas under främst 1991, meni någon mån också under 1992. Lageromslaget ger ett kraftigt negativtbidrag till BNP i år och ett positivt bidrag nästa år.

Trots en väsentlig avmattning mot slutet av året växte världsmarknadenför bearbetade varor med ca 5% 1990. Svensk export av dessa varor stegendast med knappt 1 %. De stora marknadsandelsförlustema berodde bl.a.på effekter av tidigare relativprishöjningar och en oförmånlig varusam-mansättning. Andelsförlustema begränsades dock av att företagen underåret inte lät kostnadshöjningarna slå igenom fullt ut på priserna, utan istället lät vinstmarginalerna krympa. Därutöver försämrades råvaruex-porten, inte minst för den viktiga pappersmassan.

Den internationella avmattningen gör att marknadstillväxten för svenskavaror dämpas betydligt i år. Eftersom relativpriserna väntas fortsätta attsjunka bör dock andelsförlustema kunna begränsas. Trots detta blirexporten så gott som oförändrad eftersom varu- och ländersammansätt-ningen också i år är oförmånlig. När dessutom hemmamarknaden är svagblir det svårt att förhindra ett fortsatt fall i industriproduktionen, mättsom förändring mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991. En vändpunkti industrikonjunkturen kan dock förutses under andra halvåret. Under1992 ger den starkare internationella konjunkturen draghjälp åt svenskexport. Tillsammans med förbättrade relativpriser väntas detta leda tillen ökning av varuexporten på ca 3 %.

Tabell 1:5 Bidrag till BNP-tillväxten

Procent av föregående års BNP

1992 Privat konsumtion

0,6

-0,2

0,6

0,6

Offentlig konsumtion

0,6

0,5

0,1

0,1

Bruttoinvesteringar

2,2

-0,4

-0,4

-0,3

Lager i nvester ingar

0,5

0,1

-0,6

0,4

Nettoexport

-1,7

0,2

0,1

0,2

BNP

2,1

0,3

-0,2

1,0

Anm:. P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

Importtillväxten avtog markant under 1990, beroende på avmattningen Prop. 1990/91:150i importtunga delar i ekonomin som näringslivets investeringar och privat Bilaga 1:1.1konsumtion. Speciellt under fjärde kvartalet skedde en markant försvag-ning då importvolymen föll kraftigt. Under 1991 väntas efterfrågan påimportvaror vara fortsatt dämpad eftersom den ekonomiska aktiviteten ärlåg. Inte förrän 1992 sker en återhämtning i importefterfrågan, främstp.g.a. stigande export och maskininvesteringar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en nedgång i fästa investeringaroch lager gör att BNP troligen minskar något i år. Konsumtionen stigerinte tillräckligt mycket för att kompensera för investeringsnedgången.Nästa års tillväxt bärs upp av bidragen från privat konsumtion, lageroch nettoexport.

Bytesbalans

Handelsbalansen gav ett överskott förra året på nästan 16 miljarder kr.,vilket var ca 1 miljard kr. bättre än 1989. Den överraskande positivautvecklingen berodde främst på den svaga importen. I år och nästa årbidrar den lägre oljenotan till att ytterligare förbättra saldot.

Diagram 1:2 Handels- och bytesbalans

Procentandel av BNP

Källor: Riksbanken och finansdepartementet

Bytesbalansen har kraftigt försvagats under senare år genom attunderskotten för resevaluta och räntenetto vuxit. Takten i försämringenför dessa poster väntas bromsas upp framöver. Fastighetsinvesteringamautomlands kan antas dämpas markant framöver. Konjunkturen harförsämrats och fastighetspriserna utvecklats ogynnsamt. Därigenombegränsas utlandsupplåningen och den därav genererade räntebelastning-en. Dessutom ökar de återinvesterade vinstmedlen, som numerainkluderas i bytesbalansen. Dessa positiva faktorer kan dock inte

förhindra att underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa, till drygt Prop. 1990/91:1503% av BNP 1992, främst p.g.a. att det ackumulerade bytesbalansunder- Bilaga 1:1.1skottet fortfarande leder till stora räntebetalningar.

Tabell 1:6 Nyckeltal

1992 Disponibel inkomst (%)

1,6

4,2

0,9

2,0

Sparkvot (nivå, %)

-4,6

-0,3

0,5

Industriproduktion (%)

1,2

-2,8

-2,8

2,5

Relativ enhetsarbetskostnad (%)

6,3

5,2

1,2

-2,3

Arbetslöshet (nivå, %)

1,4

1,5

2,6

2,8

Handelsbalans (mdr. kr.)

14,6

15,7

20,5

25,5

Bytesbalans (mdr. kr.)

-20,6

-33,3

-43,4

-47,4

(% av BNP)

-1,7

-2,5

-3,0

-3,2

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet

Arbetsmarknad

Överhettningen på arbetsmarknaden avtog gradvis under 1990. Antaletlediga platser hos arbetsförmedlingarna minskade i allt snabbare takt ochvarslen ökade kraftigt mot slutet av året. Den vikande efterfråganresulterade under vintern i en successivt växande arbetslöshet samtidigtsom sysselsättningen stagnerade. För 1990 i genomsnitt blev dockarbetslösheten så låg som 1,5%.

Konjunkturavmattningen och det växande antalet varsel tyder på attarbetslösheten kommer att fortsätta att stiga. Samtidigt finns tecken på attutbudet av arbetskraft håller på att dämpas. Dessutom begränsasmedelarbetstiden av de två extra semesterdagarna för vissa grupper ochav minskad skiftgång, högre andel deltider m.m. En viktig fråga förbedömningen är vad som händer med produktiviteten, som påverkas avden takt i vilken arbetsgivarna gör sig av med arbetskraft. Sannoliktkommer produktiviteten gradvis att stiga framöver, från den nedgång på0,1% som uppmättes för 1990. Lågkonjunkturen skapar incitament hosföretag och organisationer att rationalisera och trimma verksamheten.Prognosen bygger på att produktiviteten totalt i ekonomin ökar med 0,6%1991 och 1,2% 1992.

Till dessa underliggande tendenser skall fogas effekterna av desärskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen aviserattidigare i år, dels i budgetpropositionen, dels den 10 april. Totaltmotsvarar åtgärderna insatser på 1,3% av arbetsstyrkan 1992. Mätt somårsgenomsnitt väntas arbetslösheten med dessa förutsättningar uppgå till2,6% 1991 och 2,8% 1992.

Finansiellt sparande

Det finansiella sparandet i ekonomin har gradvis försämrats, vilket yttratsig i ett växande underskott i bytesbalansen. Under 1990 krympte denoffentliga sektorns överskott, huvudsakligen till följd av vikandeinkomster. I företagssektorn föll vinsterna, vilket medförde att det

finansiella sparandet minskade, trots vikande investeringar. Denna Prop. 1990/91:150försvagning motverkades dock delvis av den mycket starka uppgången för Bilaga 1:1.1hushållen.

Under 1991 och 1992 väntas företagens underskott förbli i det närmasteoförändrat. En ytterligare försämring motverkas i år av den låga inve-steringsaktiviteten och nästa år av något högre vinster.

Hushållens finansiella sparande blir i stort sett oförändrat 1991 för attsedan stiga något nästa år. Däremot väntas den offentliga sektornsfinansiella sparande urholkas beroende på automatiken i utgiftsökningarnasamtidigt som skattebaserna växer långsamt. Skattekvoten (skatternasandel av BNP) beräknas minska med 3 procenthenheter mellan 1990 och1992, medan utgiftskvoten sjunker med knappt 1 procentenhet.

Resultatet av utvecklingen i de olika sektorerna blir att underskottet ibytesbalansen fortsätter att växa, om än i långsammare takt än vad somberäknades i den preliminära nationalbudgeten.

Tabell 1:7 Finansiellt sparande

Miljarder kr., löpande priser

1992 Offentlig sektor

65,7

51,8

42,7

29,2

Hushåll

-31,2

-3,1

-3,0

6,2

Företag

-55,1

-82,9

-83,1

-82,8

Bytesbalans

-20,6

-33,3

-43,4

-47,4

Andel av BNP

-1,7

-2,5

-3,0

-3,2

Källor: Konjunkturinstitutet, riksbanken, statistiska centralbyrån och finansdepar-tementet

Kapitalmarknad

Under 1990 kännetecknades räntemarknaden av oro för den svagaekonomiska utvecklingen och osäkerhet över valutapolitiken. Det varfrämst vid två tillfällen, januari-februari och september-oktober, somkraftiga valutautflöden inträffade med åtföljande försvagning av kronan.Vid båda dessa tillfallen stramade riksbanken åt penningpolitiken i syfteatt stoppa valutautflödet. Placerarna reagerade positivt på detta och på deåtgärder regeringen vidtog för att stabilisera ekonomin. Valutaströmmenvände och riksbanken kunde successivt sänka räntenivån.

Publiceringen av finansplanen i böljan av januari gjorde att de svenskamarknadsräntorna handlades ned samtidigt som flertalet internationellaräntor föll. Valutaflödet var fortsatt positivt och det var möjligt förriksbanken att ytterligare lätta på penningpolitiken. Under mars ochböijan av april har dock räntenedgången upphört. Den nedväxling avlöner och priser som stabiliseringsavtalet innebär, skapar dock förutsätt-ningar för en lägre räntedifferens mot utlandet under prognosperioden.

Under de senaste åren har en påtaglig uppbromsning av utlåningen tillfrämst hushållen skett. Försämrade avdragsmöjligheter för skuldräntorinnebär att hushållens kostnader för lån ökat väsentligt. Till detta skall

läggas den ökade försiktighet i utlåningen från banker och finansbolagsom följt i spåren av de kraftigt växande kreditförlusterna under 1990.Vissa finansbolag fick t.o.m. akuta betalningssvårigheter. Kreditinstitu-tens restriktivare utlåning torde i första hand påverka småföretagenssituation.

Utvecklingen fram till 1995

I den reviderade nationalbudgeten redovisas denna gång kalkyler för denekonomiska utvecklingen i Sverige fram till 1990-talets mitt. Denekonomiska utvecklingen de närmaste åren beror i hög grad av lönebild-ningen och produktivitetsutvecklingen. Huvudkalkylen utgår från denprognos för svensk ekonomi för åren 1991 och 1992 som presenterats itidigare avsnitt. Löne- och prisbildningen sker sedan i huvudsak enligthistoriska beteendesamband, men inflationsförväntningarna antas gradviskomma att justeras ned. Därigenom sker en nedväxling av löner ochpriser. Det förtjänar dock att understrykas att anpassningsförloppet kanbli betydligt smärtsammare om inte löne- och prisökningstakten blir sålåg som förutsetts.

Produktivitetsutvecklingen har under de senaste åren varit mycket svagi Sverige. I huvudkalkylen ökar produktiviteten i näringslivet under åren1992-1995 på ett sätt som är representativt för de senaste femton åren.Mycket tyder dock på att det är möjligt att uppnå en bättre produktivitets-utveckling och därmed en ännu snabbare tillväxt framöver. Ett scenariomed en högre produktivitetsökning redovisas därför också.

Den internationella tillväxten kan bli god under första hälften av 1990-talet. Den konkurrensutsatta sektorn bör därför kunna växa genom ökadexport, om den inte hindras av en allt för expansiv inhemsk efterfrågan.

Flera faktorer talar för en tillväxt av den inhemska efterfrågan som ärförenlig med samhällsekonomisk balans. Hushållens nettosparandeförsämrades från 5,1% av disponibel inkomst 1980 till som lägst -5,3%1988. Under de två senaste åren har hushållens sparandeunderskottminskat och 1990 beräknas de disponibla inkomsterna ha motsvarat denprivata konsumtionen. I de presenterade kalkylerna förutsätts atthushållens sparande förbättras fram till 1995. En beräknad god utvecklingav de disponibla inkomsterna medför dock att den privata konsumtionenändå växer stabilt.

Den offentliga verksamheten väntas växa i mycket långsam takt.Kommunalt skattestopp gäller för 1991 och 1992 och åren därefterkommer en svag finansiell ställning att motverka en kommunal expan-sion. Inom den statliga verksamheten genomförs besparingsprogram. Detråder också en bred politisk enighet om att den offentliga konsumtionenstillväxt måste begränsas. Åren 1990-1995 beräknas därför den offentligakonsumtionen öka med i genomsnitt 0,4% per år.

Eftersom den inhemska efterfrågetillväxten under böijan av 1990-talet

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

blir begränsad samtidigt som produktiviteten och arbetskraftsutbudet ökarrelativt snabbt är det möjligt att undvika en ny överhettning av ekonomin.Lönerna beräknas liksom i prognosen för 1991 och 1992 att öka med 5%resp. 3,5%. Löneökningstakten påverkas starkt av arbetsmarknadsläget.I huvudkalkylen ökar arbetslösheten till som mest 3% år 1993. Därefterminskar den gradvis. Lönerna beräknas mot denna bakgrund öka med3,5% under 1993, 3,8% år 1994 och 4,0% år 1995.

De i ett historiskt perspektiv låga talen förutsätter att stabiliseringsavta-let får långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen i denmeningen att de s.k. löne-pris- och löne-lönespiralema inte driver upp denominella nivåerna på samma sätt som tidigare. Skattereformen bör ocksåfå en dämpande inverkan på lönekraven. Inflationsförväntningarna hållsvidare tillbaka av den ökade trovärdighet som regimen med en fastväxelkurs vunnit under det senaste året. De låga löneökningarna medföri sin tur att uppgången i konsumentpriserna efter 1992 inte under någotår överstiger 3 %.

De återhållna löneökningarna ger tillsammans med en viss förbättringav produktiviteten utiymme för företagen att öka vinsterna, men detsvenska exportpriset för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsam-mare än världsmarknadspriset under samtliga år i början av 1990-talet.Konjunkturuppgången inleds 1992 med en exportökning. De högrevinsterna samt ökat kapacitetsutnyttjande leder sedan till en uppgång iinvesteringarna under 1993. Bland annat till följd av skattereformenberäknas dock bostadsinvesteringama minska under hela perioden.

Bruttonationalprodukten växer under åren 1990-1995 med i genomsnitt1,5% per år. Det är dock en stor skillnad mellan åren 1991 och 1992 ochåren därefter. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknastillväxten uppgå till nästan 2 x/i % per år.

Den starkare tillväxten får först efter några år påtagliga effekter påarbetsmarknaden. Mot slutet av perioden växer sysselsättningen markant,men samtidigt ökar arbetskraftsutbudet snabbare än tidigare. Arbetslöshe-ten minskar därför långsamt och motsvarar i slutet av perioden alltjämtomkring 214% av arbetskraften. Då har emellertid antagits att desärskilda arbetsmarknadspolitiska insatserna, som sammanlagt motsvarar1,3% av arbetskraften, succesivt har avvecklats under perioden.

Vid en lägre efterfrågan på arbetskraft drabbas normalt i första handgrupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden, t.ex.arbetshandikappade, äldre och ungdomar med kort utbildning. Antaletungdomar minskar dock under de närmaste åren, vilket kan minska derasproblem på arbetsmarknaden.

Ur väl färdssynpunkt är långtidsarbetslöshet den allvarligaste formen avarbetslöshet. Studier på t. ex. engelska data tyder också på att de som ärlångtidsarbetslösa har en obetydligt dämpande effekt på lönebildningen.Åtgärder inriktade mot att minska antalet långtidsarbetslösa är därförbåde socialt och ekonomiskt motiverade.

Enligt huvudkalkylen försämras bruttosparandet under de närmasteåren, för att sedan återhämta sig något. År 1995 är dock bruttosparandetfortfarande mindre än bruttoinvesteringarna och bytesbalansen uppvisardärför ett underskott.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

13¶Tabell 1.8 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Huvudkalky- Prop. 1990/91:150

Ärlig procentuell förändring. 1985 års priser Bilaga 1.1.1

1995 Försörjningsbalans

BNP

0,3

-0,2

1,0

2,1

2,7

2,4

Import

0,5

0,2

2,3

4,0

5,6

4,6

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,2

1,4

1,9

1,7

Offentlig konsumtion

1,9

0,5

0,3

0,4

0,4

0,4

Stat

3,0

-0,5

-0,3

0,0

0,0

0,0

Kommuner

1,4

0,8

0,5

0,5

0,5

0,5

Bruttoinvesteringar

-1,8

-1,9

-1,4

2,3

4,6

3,5

Lagerinvesteringar1

0,1

-0,6

0,4

0,1

0,0

0,0

Export

1,2

0,5

3,0

5,8

7,3

6,2

Nyckeltal

Timlön

10,3

5,0

3,5

3,5

3,8

4,0

Produktivitet2

0,3

1,0

1,6

1,8

1,9

1,6

KPI (årsgenomsnitt)

10,4

9,6

3,2

2,5

2,3

2,6

Arbetslöshet3

1,5

2,6

2,8

3,0

2,8

2,6

Bytesbalans4

-33

-43

-47

-46

-43

-38

Bruttosparande5

17,9

16,4

15,8

16,2

16,8

17,4

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

2 Näringslivet.

3 Procent av arbetskraften.

4 Miljarder kr.

5¶Procent av BNP.

Källa: Finansdepartementet.

Den offentliga sektorns finansiella sparande har ökat under hela 1980-talet och kulminerade 1989 när det motsvarade 5,4% av BNP. Sparandetförsämras under de närmaste åren, för att sedan åter förbättras motmitten av 1990-talet och 1995 uppgå till ca 3% av BNP, vilket motsvarar1991 års nivå. Skattekvoten, dvs. skatter och avgifter som andel av BNP,beräknas minska från 56,4% av BNP 1990 till 53,4% 1995.

Produktiviteten i näringslivet ökar i huvudkalkylen med i genomsnittca 1,5% per år mellan 1990 och 1995. Det finns dock möjligheter attuppnå en högre produktivitetstillväxt under 1990-talet. Investeringarnahar stigit snabbt under andra hälften av 1980-talet. Samtidigt har ett antalstrukturreformer genomförts i den svenska ekonomin och skattesystemethar lagts om i produktivitetsbefrämjande riktning. Till detta kommer denökade konkurrensen som den närmare integrationen i Europa tordeinnebära.

Mot denna bakgrund redovisas även ett scenario med en snabbareuppgång i produktiviteten efter 1992. Den genomsnittliga produktivitets-ökningen i näringslivet antas här vara 2,2% per år mellan 1990 och1995. Resultatet är att tillväxten i BNP ökar till i genomsnitt drygt 2%per år. Aren 1994 och 1995 stiger BNP så pass kraftigt som med ca3,5% per år.

I detta scenario blir industrins tillväxt hög. Industriproduktionenberäknas öka med i genomsnitt 3,6% per år och investeringarna iindustrin med 3,5%. Exporten stimuleras, men förbättringen avbytesbalansen motverkas av att tillväxten i hög grad koncentreras till deimporttunga delarna av ekonomin.

14¶Tabell 1.9 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Kalkyl med Prop. 1990/91:150högre produktivitetstillväxt R.. t.i i

Ärlig procentuell förändring. 1985 års priser Bilaga 1.1.1

1995 Försörjningsbalans

BNP

0,3

-0,2

1,3

2,7

3,6

3,5

Import

0,5

0,2

2,4

4,1

6,0

4,9

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,3

1,5

2,2

2,2

Offentlig konsumtion

1,9

0,5

0,3

0,4

0,4

0,4

Stat

3,0

-0,5

0,9

0,0

0,0

0,0

Kommuner

1,4

0,8

0,5

0,5

0,5

0,5

Bruttoinvesteringar

Lagerinvesteringar1

-1,8

-1,9

-0,7

3,9

6,2

5,3

0,1

-0,6

0,4

0,1

0,0

0.0¶Export

1,2

0,5

3,3

6,5

8,5

7,4

Nyckeltal

Timlön

10,3

5,0

3,6

4,2

4,5

4,9

Produktivitet2

0,3

1,0

2,0

2,8

2,9

2,6

KPI (årsgenomsnitt)

10,4

9,6

3,1

2,1

2,1

2,4

Arbetslöshet3

1,5

2,6

2,9

3,2

2,9

2,6

Bytesbalans4

-33

-43

-47

-45

-39

-30

Bruttosparande5

17,9

16,4

15,8

16,4

17,5

18,5

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

2 Näringslivet.

3 Procent av arbetskraften.

4 Miljarder kr.

5¶Procent av BNP. i

Källa: Finansdepartementet.

Den högre produktiviteten ökar vinsterna i näringslivet. Därmed kanockså de nominella lönerna förväntas stiga något mer än i huvudkalkylen.Eftersom kostnadstrycket i ekonomin ändå dämpas blir inflationstaktenlångsammare. Den privata konsumtionen kan tillåtas växa snabbare, utanatt den samhällsekonomiska balansen äventyras.

Sparandet i ekonomin

Fram till mitten av 1970-talet utgjorde bruttosparandet i den svenskaekonomin mellan 20 och 25% av BNP. Därefter försämrades sparandetsnabbt till följd av utvecklingen i den offentliga sektorn. Under 1980-talet har utvecklingen vänt och den offentliga sektorns sparande harförbättrats kraftigt, men istället har en nedgång skett för hushållen. Dettotala sparandet har därför förblivit på en allt för låg nivå.

Bytesbalansen är detsamma som skillnaden mellan bruttosparande ochbruttoinvesteringar. Om sparandet är för lågt visar det sig bl.a. i attbytesbalansen uppvisar ett underskott. Ett underskott i bytesbalansenbehöver inte vara ett ekonomiskt problem om det är ett tecken på en höginvesteringsnivå. Så är dock inte fallet i Sverige för närvarande.Kombinationen av låga investeringar och underskott i bytesbalanseninnebär att vi intecknar framtida generationers utiymme för konsumtion.

Enligt huvudkalkylen fortsätter bruttosparandet att försämras under denärmaste åren, för att sedan återhämta sig något. År 1995 utgörsparandet 17,4% av BNP, vilket är lägre än bruttoinvesteringarna.

15¶Bytesbalansen uppvisar därför ett underskott motsvarande 2,2% av BNP Prop. 1990/91:1501995.1 kalkylen med en högre produktivitetstillväxt förbättras bruttospa- Bilaga 1:1.1randet till 18,5% 1995. Även bruttoinvesteringarna ökar något. Under-skottet i bytesbalansen minskar därför till 1,7% av BNP.

Diagram 1:3 Bruttosparande, bruttoinvesteringar och bytesbalansens saldo1950-1995. Huvudkalkylen

Procent ov BNP

Anm: Bytesbalansen och bruttosparandet inkl, återinvesterade vinstmedel.

Källa: Finansdepartementet

Liberaliseringen av de internationella kapitalmarknaderna har gjort detlättare att finansiera underskott i bytesbalansen genom upplåning iutlandet. Under 1950- och 1960-talen var de internationella kapitalrörel-serna hårt reglerade inom bl.a. Bretton Woods-systemets ram. På alltbättre fungerande internationella marknader kan länder med underskotti bytesbalansen numera låna på kommersiella villkor och överskottsländergöra räntebärande placeringar.

Trots de förbättrade möjligheterna att finansiera ett underskott ibytesbalansen spelar det inhemska sparandet fortfarande en viktig roll förden ekonomiska politiken. Det finns ett starkt indirekt samband mellansparandet och nivån på investeringarna. Ett alltför lågt sparande - ochdärmed ett stort underskott i bytesbalansen - medför att det skapasförväntningar om framtida växelkursjusteringar. Långivare i utlandetkräver därför en riskpremie om de lånar ut pengar i svensk valuta ochlåntagarna är medvetna om att de kan förlora pengar vid en eventuelldevalvering om de lånar upp pengar i utländsk valuta. Riskpremienmedför att den svenska räntenivån blir högre än den internationella.Därmed ökar kostnaderna för investeringar, vilket i sin tur medför attfärre investeringar genomförs. Ett lågt inhemskt sparande hämmardärmed tillväxten.

16¶Konkurrenskraft, löner och priser Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Om investeringarna skall öka och bytesbalansen successivt förbättraskrävs en återhållsam konsumtionstillväxt. Produktionen måste i förstahand expandera inom den konkurrensutsatta sektorn, som producerarvaror och tjänster för export eller för importkonkurrens.

De låga löneökningarna i kombination med en något bättre produktivi-tetstillväxt medför att industrins vinster stiger. De är vid slutet av femårs-perioden i nivå med år 1988. Företagen i den konkurrensutsatta sektornförutsätts dock höja sina priser något långsammare än konkurrenterna iutlandet. I huvudkalkylen minskar därför det svenska relativpriset med0,8% per år efter 1992 och i kalkylen med en högre produktivitetstillväxtmed 1,2% per år. Sjunkande relativpriser medför att den svenskaexporten kan öka något snabbare än världshandeln med bearbetade varor.Därmed stiger de svenska marknadsandelarna. Till skillnad från andrahälften av 1980-talet hindras inte den svenska industrins expansion av eninhemsk överhettning.

Efter devalveringarna i början av 1980-talet har de svenska arbets-kraftskostnaderna per producerad enhet ökat snabbare än i utlandet. Ändåfinns det tecken som tyder på att industrins internationella konkurrens-kraft 1990 inte var sämre än den var 1973, eller före devalveringarnaunder början av 1980-talet. Det talar för att det finns goda förutsättningarför den konkurrensutsatta sektorn att expandera om löneökningarna nukan begränsas.

Åren 1975-1990 ökade de nominella timlönerna i industrin med igenomsnitt 9,2% per år. Samtidigt ökade konsumentprisindex med igenomsnitt 8,5% per år. Reallönerna, före skatt, ökade därför medendast 0,7% per år. Efter 1992, när den ekonomiska tillväxten tar nylärt, ökar de nominella timlönerna med i genomsnitt 3,8% per år framtill 1995 samtidigt som konsumentprisindex ökar med 2,5% per år. Detmedför att reallönerna, före skatt, ökar med 1,3% per år. Endamöjligheten att på sikt erhålla en snabb ökning av de reala timlönerna äratt också produktiviteten ökar snabbt. I alternativet med en högreproduktivitetstillväxt ökar de nominella timlönerna efter 1992 med igenomsnitt 4,1 % per år. Konsumentprisindex beräknas då öka med 2,2%per år och reallönerna, före skatt, kan därmed öka med 1,9% per år.

Hushållens ekonomi

I huvudkalkylen ökar hushållens faktorinkomster och inkomster fråntransfereringar i löpande priser med knappt 5% per år fram till 1995.Hushållens utgifter för direkta skatter ökar betydligt långsammare, meddrygt 2% per år. Den reala disponibla inkomsten beräknas därmed ökamed i genomsnitt 1,7% per år 1990-1995.

År 1990 var den privata konsumtionen lika hög som den disponiblainkomsten. I huvudkalkylen förutsätts att nettosparandet ökar till 1,2%av den disponibla inkomsten 1995. Den privata konsumtionen kandärmed öka med i genomsnitt 1,5% fram till 1995. I kalkylen med enhögre produktivitetstillväxt ökar den reala disponibla inkomsten med

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

2,0% per år mellan 1990 och 1995. Nettosparkvoten, dvs. sparandet iprocent av den disponibla inkomsten, antas samtidigt öka något till 1,4%,vilket ger utrymme för den privata konsumtionen att öka med 1,7% perår. Det innebär att hushållssparandet inte ökar så mycket att det räckerför att uppnå den nödvändiga förbättringen av det totala sparandet.

Den offentliga sektorns finanser

Den offentliga sektorns utveckling under de närmaste åren får storbetydelse både för möjligheterna att uppnå samhällsekonomisk balans ochför att att upprätthålla sparandet i ekonomin.

Under 1980-talet skedde ett trendbrott i den offentliga sektornsexpansion i och med att de offentliga utgifterna ökade långsammare änBNP. Mellan 1982 och 1990 reducerades den offentliga utgiftskvotenfrån 67% till 62% av BNP. Nedgången förklaras dels av en långsammarekonsumtionstillväxt, dels av ett förbättrat räntenetto till följd av ett ökatoffentligt sparande. Däremot fortsatte transfereringarna till hushållen attväxa snabbare än BNP.

Under de närmaste två åren väntas de offentliga utgifterna öka ungefäri takt med BNP. Men under perioden 1993-1995, då det sker enåterhämtning i samhällsekonomin med en snabbare tillväxt, beräknas denoffentliga utgiftskvoten reduceras med ytterligare 2 1/2 procentenheter.Till grund för denna beräkning ligger ett antagande om att den statligakonsumtionen minskar något, medan den kommunala konsumtionen växermed 1/2% per år. Det innebär en markant uppbromsning för denkommunala konsumtionen, som under 1980-talet visserligen expanderadei en successivt allt långsammare takt men under de senaste fem åren ändåökat med i genomsnitt 1 1/2% per år. Denna har sin grund i övervägan-den om vad som krävs dels för att ge utiymme för den konkurrensutsattasektorn att expandera, dels för att den kommunala sektorns finanser inteskall försämras.

Skattekvoten, dvs skatter och avgifter som andel av BNP, steg under1980-talet till 56 1/2%. Riksdag och regering har uttalat ambitionen attskattetrycket inte skall att fortsätta stiga och på sikt bör reduceras. Dethar gjorts mot bakgrund av de samhällsekonomiska kostnader som följerav höga skatter och den ökade internationaliseringen, som gör det svårareför Sverige att avvika från de skattesatser som gäller i andra länder.Under kalkylperioden beräknas skattekvoten reduceras ytterligare, delstill följd av förändringar i skattereglerna, dels som en effekt av attkapitalbildningen, som beskattas lägre än konsumtionen, ger ett störrebidrag till BNP-tillväxten.

Kombinationen av en reducerad utgiftsandel och en ökad skattekvot harlett till ett kraftigt omslag i det offentliga sparandet, från ett underskott1982 motsvarande 7% av BNP till ett överskott som förra året uppgicktill ca 4% av BNP. Den svaga ekonomiska utvecklingen i år och nästaår leder till att den offentliga sektorns inkomster växer långsamt, medanutgifterna, bl.a. till följd av en ökad arbetslöshet och eftersläpningseffek-ter p.g.a. basbeloppets konstruktion, ökar snabbt. Det offentliga

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

sparandet reduceras därför de närmaste åren. Mot slutet av kalkylperio-den beräknas det emellertid ske en markant förbättring av de offentligafinanserna beroende på att skattebaserna ökar snabbare då tillväxten tilltaroch att den offentliga konsumtionen antagits stiga långsammare än BNP.År 1995 motsvarar enligt kalkylerna den offentliga sektorns finansiellasparande 3 % av BNP.

Hela sparandeförbättringen sker inom staten. För kommunernaberäknas däremot utgifterna, trots den svaga tillväxten i kommunalkonsumtion, år 1995 överstiga inkomsterna med nära 8 miljarder kr.Det kommer således att finnas en sparandeobalans inom den offentligasektorn.

Mot bakgrund av att det totala sparandet i ekonomin är för lågt för attfinansiera de investeringar som behövs för att höja tillväxttakten, är detviktigt att den offentliga sektorn bibehåller ett högt sparande. Detöverskott som genereras, fr.a. inom ATP-systemet, kan därför inteanvändas för att finansiera en snabbare expansion i andra delar av denoffentliga verksamheten. På sikt måste även det privata sparandetförstärkas. Detta kan bl.a. ske genom att förändra pensionssystemet i enriktning som innebär både ett ökat individuellt sparande och ett reduceratskattetryck.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

19 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Efter en mycket gynnsam utveckling av den internationella ekonominunder större delen av 1980-talet har produktionstillväxten dämpats sedanandra halvåret 1988. Avmattningen var särskilt markerad under senaredelen av 1990. För de större länderna har skillnaden i tillväxt mellan åena sidan Japan och Tyskland - som fortfarande är i ett expansivt skede -och å andra sidan Förenta staterna, Canada och Storbritannien - somunder senare delen av förra året kunde notera minskad produktion - ökat.Även i ett flertal kontinentaleuropeiska länder som Frankrike och Italienmattades aktiviteten av markant i slutet av förra året. Den svaga utveck-lingen av den internationella ekonomin har fortsatt under inledningen av1991. För OECD-ländema sammantagna uppgick tillväxten till 2,6%

1990. Den internationella konjunkturavmattningen väntas emellertid blirelativt måttlig och kortvarig. Tillväxten förväntas dämpas ytterligaretill drygt 1% i år för att därefter öka till ca 2 3/4% 1992.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

Andel avOECD-områdetstotalaBNP i

1992 De sju stora länderna

Förenta staterna

37,0

2,5

1,0

2 3/4

Japan

15,4

4,7

5,6

3 3/4

4 1/4

Tyskland

10,1

3,9

4,6

2 3/4

2 1/2

Frankrike

8,4

3,7

2,8

1 1/2

2 1/4

Storbritannien

7,1

2,1

1,2

- 1 1/2

1 3/4

Italien

5,9

3,2

1,9

1 1/4

2 1/2

Canada

3,6

3,0

0,9

- 1/2

3 Norden

Danmark

0,9

1,1

1,2

1 1/4

1 3/4

Finland

0,7

5,2

0,3

- 1 1/2

3/4

Norge

0,8

1,2

1,8

2 1/2

Sverige

1,6

2,1

0,3

- 1/4

1¶Norden2

2,4

2,4

1,1

3/4

1 3/4

OECD-Europa

44,0

3,5

2,9

1 1/4

2 1/4

OECD-totalt

3,3

2,6

2 3/4

1 1987 års BNP

2 Exklusive Sverige

Källor: OECD och finansdepartementet.

Avmattningen av produktionstillväxten hänger delvis ihop med denanti-inflationspolitik som förts sedan våren 1988. Detta i kombinationmed sänkt lönsamhet i näringslivet och en viss kreditåtstramning frånbankerna har medfört att investeringarna dämpats i ett flertal industri-länder. Även den privata konsumtionen har saktat av beroende på enlångsammare sysselsättningstillväxt och stigande inflation. Till skillnad

från de anglosaxiska länderna motiverades inte penningpolitikensinriktning i de kontinentaleuropeiska länderna primärt av ett tilltagandeinhemskt inflationstryck, utan i stället av den strama penningpolitik somhar förts i Tyskland. De länder som är anslutna till växelkurssamarbetetinom europeiska monetära systemet har tvingats att följa med i dennaränteuppgång, trots tecken på en svagare ekonomisk aktivitet. EMS-ländema har inte bara fått vidkännas en avmattning av den inhemskaefterfrågan utan också en dämpning av exporten p.g.a. appreciering avvalutorna mot dollarn och yenen.

Efterfrågedämpningen i OECD-området förstärktes under andrahalvåret förra året av de stigande oljepriserna till följd av Gulf-krisen.Detta medförde inte enbart försämrade realinkomster utan påverkadeaktiviteten kanske främst genom en dramatisk försämring av hushållensoch företagens förtroende och förväntningar. Detta ledde till ytterligarenedragningar av konsumtionen och uppskjutna företagsinvesteringar.Efterfrågebortfallet i kombination med ökade transportrisker medfördesamtidigt att världshandeln dämpades under andra halvåret 1990.

Inflationen i OECD-området steg under andra halvåret 1990 - främstp.g.a. att det högre oljepriset böljade slå igenom i konsumentledet. IJapan och en rad kontinentaleuropeiska länder dämpades dock en stor delav prisuppgången genom apprecieringen av valutorna mot dollarn. Ävenden underliggande inflationen, d.v.s. exklusive energi- och matpriser,ökade. I slutet av 1990 stabiliserades dock den underliggande inflationenpå ca 5%, samtidigt som de fallande oljepriserna resulterade i enavtagande registrerad prisökningstakt.

Finanspolitiken, som i flertalet länder under senare år varit inriktad påbudgetkonsolidering, varunder 1990 ungefär neutral. Ett viktigt undantagutgjorde dock Tyskland, där betydande utgiftsökningar till följd avåterföreningen innebar en expansiv budgetpolitik. Den skiljaktigautvecklingen av konjunkturen i å ena sidan Förenta staterna och å andrasidan Tyskland och Japan har återspeglats i inriktningen av penningpoliti-ken. Den korta räntan i Förenta staterna har därför sedan sommaren 1990varit lägre än räntan i Tyskland och Japan, vilket bidragit till enförsvagning av dollarn under 1990. Sedan krigsslutet i februari har dockdollarn stärkts.

För OECD-området som helhet väntas konjunkturen återhämtas relativtsnart. BNP-tillväxten blir sannolikt fortsatt svag i de anglosaxiskaländerna under första halvåret i år, för att därefter öka. I Kontinental-europa väntas återhämtningen inträffa något senare. Tyskland och Japanfortsätter att fungera som motorer i den internationella ekonomin, ävenom en viss dämpning av tillväxten väntas också i dessa länder under

1991. Tillväxten i de nordiska länderna förväntas fortsätta vara svag.

En viktig faktor som talar för en snar vändning i konjunkturen är delägre oljepriserna till följd av Gulf-krigets upplösning. Mycket talar föratt oljepriset under 1991 och 1992 förblir på de nivåer som nåddes underförsta kvartalet i år, d.v.s. 18-20 dollar per fat. Efterfrågan i industri-länderna väntas vara fortsatt svag under första hälften av 1991 för attdärefter öka alltefter som tillväxten återhämtas i OECD-området. På

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

utbudssidan kan en viss eftersläpning av produktionsneddragningar i Prop. 1990/91:150OPEC-ländema inträffa när produktionen från Irak och Kuwait successivt Bilaga 1:1.1återkommer på marknaden. Till detta ska läggas att en förväntadlagemeddragning av olja ytterligare späder på utbudet.

Diagram 2:1 BNP-tillväxt i Förenta Staterna, Japan och Västeuropa, 1989-1992.Ärlig procentuell förändring

Källor: OECD och finansdepartementet

Krigsslutet vid Persiska viken och det lägre oljepriset kommer inteenbart ge positiva effekter på realinkomster, räntor och prisutvecklingen,utan väntas också medföra en återhämtning av konsumenternas ochnäringslivets förtroende. Ytterligare en faktor som talar för en snaråterhämtning är att företagen - till skillnad från tidigare nedgångar - integenomfört stora lageruppbyggnader. Detta innebär att produktionenmycket snabbare än vid tidigare avmattningar kan skjuta fart närefterfrågan ökar.

Av stor vikt för den internationella konjunkturen är att vändpunkten iden amerikanska ekonomin sannolikt nås redan i år. Exporten gynnas avsåväl den svaga dollarn som stark efterfrågan i Japan och Tyskland.Även den inhemska efterfrågan väntas återhämtas, stimulerad av dels denlättnad i penningpolitiken som genomförts sedan våren 1989, dels av enåterhämtning av förtroendet till följd av krigsslutet.

Även i Kontinentaleuropa väntas konjunkturdämpningen bli relativtmåttlig. Tillväxten avtar ytterligare i år för att åter öka 1992, stimuleradav en fortsatt stark efterfrågan från Tyskland samt tilltagande efterfråganfrån Nordamerika. Till detta ska läggas att de skattehöjningar somplaneras i Tyskland kommer att bidra till en bättre balans mellan finans-och penningpolitiken. Därigenom skapas förutsättningar för ett minskattryck på räntesidan, vilket gynnar också en rad övriga kontinental-europeiska länder.

22¶En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling i världsekonomin denärmaste två åren är en fortsatt god tillväxt i Japan och Tyskland. I Japanverkar f.n. penningpolitiken återhållande på tillväxten, främst genomdämpade investeringar. Motorn i expansionen kommer även under 1991och 1992 vara inhemsk efterfrågan, men tyngdpunkten förskjuts fråninvesteringar till privat konsumtion. Även i Tyskland driver den in-hemska efterfrågan på tillväxten. Expansionen förväntas dock mattas avbl.a. som en följd av en stramare ekonomisk politik som förs för attbegränsa inflationstrycket i ekonomin.

Den förutsedda återhämtingen av tillväxten i OECD-området kommertillsammans med minskade transportrisker till följd av Gulf-krigetsupplösning samt återuppbyggnaden av Irak och Kuwait stimulera deninternationella handeln. Även en stark investeringsefterfrågan i Tysklandtalar för en gynnsam handelsutveckling.

De lägre oljepriserna samt en förväntad lugn utveckling på övrigaråvarumarknader i kombination med dämpningen av den internationellakonjunkturen talar för att inflationen faller tillbaka från 5% 1990 till4,5% 1991 och 4% 1992.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 2:2 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

1992 De yu stora länderna

Förenta staterna

4,8

5,4

4 1/2

Japan

2,3

3,1

2 1/2

Tyskland

2,8

2,7

3 1/2

3 Frankrike

3,6

3,4

2 3/4

2 3/4

Storbritannien

7,8

9,5

6 1/2

5¶Italien

6,1

6 1/2

5 3/4

Canada

4,8

4 Norden

Danmark

4,8

2,7

3 Finland

6,6

6,1

4 1/2

4¶Norge

4,6

4,1

4 1/2

4 1/2

Sverige

6,5

10,4

9 1/2

3 1/4

Norden1

5,3

4,2

3 3/4

OECD-Europa

4,7

5,1

4 3/4

4¶OECD-totalt

4,4

4,9

4 1/2

1 Exklusive Sverige

Källor: OECD och finansdepartementet

Givetvis kan man inte utesluta att utvecklingen kan bli mindre gynnsamän vad som antagits ovan. Det är t.ex. möjligt att inte hela effekten avden strama penningpolitik som förts i en rad kontinentaleuropeiska länderännu slagit igenom fullt ut. Vidare skulle ytterligare - icke nu förutsedda- kostnader i samband med den tyska återföreningen kunna leda till attpenningpolitiken i Tyskland stramas åt ytterligare, vilket tvingar övrigaEMS-länder att följa med i en ränteuppgång. Detta skulle kunna leda tillatt avmattningen i de kontinentaleuropeiska länderna blev djupare ochlängre.

23¶Ytterligare ett osäkerhetsmoment rör svagheter i det finansiella Prop. 1990/91:150systemet i Förenta staterna och Japan. I dessa länder har det funnits Bilaga 1:1.1

farhågor för att en alltför restriktiv kreditgivning från bankernas sidaskulle kunna leda till en nedåtgående spiral för ekonomierna. I Förentastaterna verkar dock minskningen av kreditgivningen i första hand varaen naturlig följd av lågkonjunkturen, snarare än uttryck för en överdrivenförsiktighet från bankernas sida beroende på svagheter i banksystemet.

Ett annat osäkerhetsmoment de närmaste åren är att det globalasparandet kan visa sig vara för litet för de investeringsbehov somföreligger. En mer utdragen och kostsam omstruktureringsprocess iÖsteuropa kan leda till ökad efterfrågan på kapital. Även återuppbygg-naden av Irak och Kuwait leder till ökat finansieringsbehov. Samtidigtminskar de tyska och japanska sparandeöverskotten. Risk finns därför attdet globala sparandet inte kan mäta sig med efterfrågan på kapital. Dettakan leda till stigande realräntor och därmed begränsa investeringsaktivite-ten.

Förenta staterna

Expansionen i den amerikanska ekonomin har gradvis dämpats sedanbörjan av 1989. I slutet av fjolåret föll totalproduktionen. Mätt mellanårsgenomsnitten 1989 och 1990 uppgick tillväxten till ca 1%. Samtidigtsteg inflationen successivt till drygt 6% i december i fjol.

Även under första kvartalet i år föll produktion och efterfrågan, ochekonomin är nu inne i en regelrätt lågkonjunktur. För enskilda konjunk-turindikatorer såsom industriproduktion, sysselsättning, påbörjade hus-byggen och ledande indikatorer var utvecklingen negativ under förstakvartalet.

Trots att den nedåtgående trenden i ekonomin ännu inte brutits är detflera faktorer som talar för att vändpunkten nås relativt snart. Mot bak-grund av att krisen i Gulfen var en viktig orsak till det kraftiga fallet ikonsumenternas framtidstro, kan de allierades snabba seger i kriget geupphov till en lika dramatisk återhämtning av förtroendet. Dessutombidrar den nedgång i oljepriserna som skett till att höja realinkomstema,vilket ger en positiv impuls till den privata konsumtionen.

Den sammantagna effekten av penning- och finanspolitiken talar ocksåför att lågkonjunkturen snart ska vara överstånden. Det rekordstoraunderskottet i den federala budgeten förhindrar visserligen finanspolitiskaåtgärder i syfte att generellt stimulera efterfrågan. Finanspolitiken väntasfå en viss kontraktiv effekt både i år och nästa år. Trots nedskärningarnai de offentliga utgifterna väntas dock dessa totalt sett fortsätta att växa,eftersom en stor del av dem regleras automatiskt utan att nya beslutbehöver fattas. Det federala budgetunderskottet beräknas sålunda öka till318 miljarder dollar (5,7% av BNP) innevarande budgetår, att jämföramed ett underskott på 220 miljarder föregående budgetår. Från och mednästa budgetår väntas underskottet kunna reduceras.

Penningpolitiken däremot har en expansiv inriktning. Den lättnad som

24¶Federal Reserve genomfört i olika steg sedan våren 1989 har tillsammansmed avmattningen i efterfrågan på krediter lett till att realräntan numeraär mycket låg. Detta borde så småningom få positiva effekter på deräntekänsliga delarna av ekonomin såsom företagens investeringar,hushållens köp av varaktiga varor samt bostadsbyggande. Bostadsbyggan-det ligger för övrigt på en historiskt mycket låg nivå.

Den skiljaktiga penningpolitiska inriktningen mellan å ena sidan USAoch å andra sidan Japan och Tyskland har lett till att den tidigare positivaräntemarginalen till dollarns fördel har blivit kraftigt negativ. Detta harbidragit till en gradvis depreciering av dollarn under 1990, vilket hargjort amerikanska varor mycket konkurrenskraftiga både på export- ochhemmamarknaden. Då dessutom efterfrågan fortsatt expanderar i framförallt Tyskland och Japan, kan den amerikanska nettoexporten väntasfortsätta att bidra starkt till tillväxten.

Ett annat viktigt skäl till att konjunkturen troligen snart vänder uppåtär att företagen - till skillnad från tidigare nedgångar - gradvis haravvecklat sina lager i förväntning om att efterfrågan skulle dämpas. Detinnebär att produktionen tidigt kan väntas ta fart igen när orderingångenförbättras.

Sammantaget förutses sålunda den amerikanska konjunkturen vändauppåt ganska snart. Tillväxten väntas gradvis tillta under andra halvåreti år och nästa år. Mätt mellan årsgenomsnitten innebär det en ungefäroförändrad totalproduktion i år och en tillväxt på ca 2 3/4% nästa år.Inflationen väntas dämpas till 5% i år och 4 1/2% nästa år. Denviktigaste förklaringen till att inflationsutsiktema ser ljusare ut nu än förbara några månader sedan är nedgången i oljepriserna.

Japan

Produktionstillväxten i Japan var fortsatt mycket stark 1990. Preliminärtökade BNP med ca 5 1/2%. De främsta drivkrafterna bakom expansionenvar den privata konsumtionen och företagens investeringar. Under senaredelen av 1990 kom ekonomin in i en lugnare konjunkturfas, mentillväxten förutses åter tillta 1992.

Den långa och kraftiga expansionen under de senaste åren har medförttendenser till överhettning i ekonomin. Det är framför allt bristen påarbetskraft som utgör den viktigaste flaskhalsen. Det ansträngda läget påarbetsmarknaden, i kombination med en kraftig penningmängdsökningunder senare år samt ett högt kapacitetsutnyttjande, bidrog till attinflationen förra året steg till 3%. Penningpolitiken är mot dennabakgrund fortsatt stram, vilket under 1990 resulterade i stigande räntoroch en appreciering av yenen mot dollarn. Oljeprisökningama underhösten 1990 spädde på prisökningarna endast marginellt, eftersom de tillstor del kompenserades av yenens appreciering.

Det japanska bytesbalansöverskottet fortsatte att reduceras under 1990.Exporten dämpades beroende på inhemska utbudsrestriktioner samt enökad substitution av export till utlandsbaserad produktion. Samtidigtökade importen kraftigt till följd av den starka inhemska efterfrågan.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

25¶Ledande konjunkturindikatorer pekar mot en viss avmattning av Prop. 1990/91:150

aktiviteten under 1991. Orderläget har försämrats - särskilt i den privata Bilaga 1:1.1

sektorn - konkurserna har ökat och bilförsäljningen har fallit påhemmamarknaden. I kombination med minskad försäljning i Förentastaterna har detta medfört att japanska biltillverkare planerar neddrag-ningar av produktionen. Eftersom ca 10% av arbetskraften - direkt ellerindirekt - är sysselsatta inom bilindustrin bidrar detta till en lättnad avarbetsmarknadsläget.

Den lägre tillväxten under innevarande år är till stor del en effekt avden förda penningpolitiken. En avmattning av företagens investeringarhar inträtt, till följd av bl.a. höga lånekostnader och en mer restriktivkreditgivning från bankerna. Motorn i expansionen under de närmaste tvååren förutses likväl vara inhemsk efterfrågan. Tyngdpunkten väntasemellertid förskjutas från investeringar till privat konsumtion, somgynnas av lägre inflation, en god löneutveckling samt en fortsatt - om änlångsammare sysselsättningstillväxt än tidigare.

Avmattningen av den inhemska efterfrågan kan väntas leda till en lägreimporttillväxt, samtidigt som den förutsedda återhämtningen av främstden amerikanska ekonomin under senare delen av 1991 gynnar exporten.Även priseffektema av yenens appreciering förutses bidra till atthandels- och bytesbalansöverskotten ökar. I förhållande till BNP väntasöverskottet i bytesbalansen stabiliseras vid diygt 1 %.

De japanska myndigheterna har klargjort att penningpolitiken kommeratt förbli stram så länge inflationstiycket i ekonomin kvarstår. Dendämpade tillväxten tillsammans med de lägre oljepriserna kan förväntasmedföra en antagande prisökningstakt under loppet av 1991. Förutsätt-ningar skulle då skapas för en viss lättnad av penningpolitiken. Ävenfinanspolitiken, som under en rad av år varit inriktad på att konsoliderade statliga finanserna, väntas bli något mer expansiv under 1991 och1992. Detta kan bl.a. komma till uttryck i en ökning av de offentligainvesteringarna - i enlighet med den s.k. SH-överenskommelsen medFörenta staterna.

Sammantaget förutses tillväxten dämpas till knappt 4% i år för attdärefter öka något 1992. Inflationen väntas uppgå till ca 3% i år och2 1/2% nästa år.

VästeiwvjPa

BNP-tillväxten i Västeuropa uppgick till inte fullt 3% 1990. Tysklandfortsätter att fungera som motor i den europeiska konjunkturen. Denekonomiska utvecklingen i regionen stimuleras även fortsättningsvis avförverkligandet av EGs inre marknad och den vidare integrationen mellanEG och EFTA. De ekonomiska förutsättningarna för Europa påverkasvidare av återföreningen mellan de båda tyska staterna. Den samladeefterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål väntas fortsätta attöka kraftigt i det tidigare Östtyskland. De positiva effekterna av densnabbt växande tyska efterfrågan motverkas dock delvis av att ocksåövriga EMS-länder fått vidkännas ett högt ränteläge och en appreciering

av valutorna mot dollar och yen med försvagad konkurrenskraft somföljd.

Den ekonomiska tillväxten i Tyskland uppgick till diygt 4 1/2% 1990,vilket är den snabbaste uppgången sedan mitten av 1970-talet. Det varfrämst den inhemska efterfrågan som ökade i en snabb takt. Den privatakonsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar, stigandesysselsättning samt goda löneökningar. Dessutom ledde den tyskavalutaunionen till en köprusch efter västtyska varor. Exporttillväxtendämpades under året mot bakgrund av vikande konjunkturer på viktigaexportmarknader som Förenta staterna och Storbritannien. Överskottet

1 bytesbalansen minskade till knappt 75 miljarder D-mark 1990, attjämföra med ett överskott om drygt 100 miljarder året innan.

Trots den snabbt ökande efterfrågan och högre oljepriser begränsadesinflationen till 2,7% 1990. Importprisema, exklusive olja, låg relativtstabila, beroende på att D-marken apprecierades under året.

Utvecklingen av flera konjunkturindikatorer pekar på att konjunkturennu har passerat sin topp. Orderingången till tillverkningsindustrin harsjunkit, detaljhandeln - som slog rekord förra året - visar på en lägreomsättning och enkäter anger att allt fler företag väntar sig en konjunk-turdämpning de närmaste månaderna.

Uppskattningar av kostnaderna för återföreningen mellan de båda tyskastaterna har under 1990 reviderats upp vid flera tillfällen, och det kaninte uteslutas att ytterligare revideringar blir nödvändiga. Enligtbudgetförslaget för 1991 beräknas underskottet i statsbudgeten uppgå tillca 5% av BNP. Utan de förslag till skattehöjningar som regeringenpresenterat skulle underskottet bli betydligt större. Skattehöjningarnamotsvarar ungefär 1% av BNP vardera året i år och nästa år. Budget-underskottet ska i huvudsak finansieras på kapitalmarknaderna och dettahar i sin tur inneburit ett starkt tryck uppåt på de tyska räntorna.

Ett högt kapacitetsutnyttjande, höga lönekrav och fortsatt stark inhemskefterfrågan utgör sammantaget ett klart inflationshot i den tyskaekonomin. Trots redan höga räntor i Tyskland stramades penningpolitikenåt ytterligare i februari. Delvis som ett resultat av den strama penning-politiken är D-marken nu en av de starkaste valutorna inom EMS.

Sammantaget beräknas den ekonomiska tillväxten i Tyskland uppgå till

2 3/4% 1991 och 2 1/2% 1992. Ekonomin kommer fortsatt att belastashårt av kostnaderna för att bygga upp de östra delarna. Samtidigt geremellertid enandet goda tillväxtmöjligheter både för industri- ochbostadsinvesteringar. Exporten förutses komma att dämpas underprognosperioden mot bakgrund av den starka D-marken och en svagutveckling av exportmarknaderna. Detta bidrar i sin tur till en ytterligareminskning av bytesbalansöverskottet.

Ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande och en stark inhemsk efterfrågankan tillsammans med de nyligen beslutade skattehöjningarna väntas draupp inflationen till ca 3 1/2% både 1991 och 1992.

Tillväxten i Frankrike avtog markant under senare delen av 1990 ochuppgick för helåret till ca 2 3/4%. Det var främst privata investeringar,exporten samt - under årets senare del - privat konsumtion som dämpa-

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

des. Svag utveckling på viktiga exportmarknader i kombination med Prop. 1990/91:150förlust av marknadsandelar - delvis på grund av dollarns kraftiga Bilaga 1:1.1depreciering - ledde till en avmattning av exporten. Den privata konsum-tionen dämpades på grund av konsumenternas sjunkande framtidstro tillföljd av Gulf-krisen samt att sysselsättningsökningen avstannade ochhushållssparandet ökade. Konsumentpriserna steg med ca 3 1/2% under1990, och arbetslösheten uppgick till ca 9%.

Penningpolitiken var fortsatt stram under förra året. Med francen inedre delen av EMS-bandet är möjligheterna för en lättnad av penning-politiken begränsade. Finanspolitiken väntas förbli neutral eller svagtexpansiv under prognosperioden.

Tillväxten beräknas fortsätta dämpas i år till ca 1 1/2% mätt mellanårsgenomsnitten. Efter ett inledande svagt halvår väntas emellertid BNPöka igen under resten av prognosperioden för att 1992 öka med igenomsnitt ca 2 1/4%. Det är en fortsatt svag ökning av de privatainvesteringarna och av exporten samt en inledningsvis måttlig ökning avprivat konsumtion som bidrar till den låga tillväxten under första halvåreti år. Höga realräntor, svag efterfrågan och stora lager verkar återhållandepå investeringarna. De privata investeringarna beräknas emellertidåterhämta sig i takt med en gradvis tilltagande inhemsk och utländskefterfrågan, främst i Förenta staterna, samt att varulagren anpassas.

Privat konsumtion dämpas inledningsvis främst som en följd av attsysselsättningen väntas fortsätta sjunka under årets inledande del. Underresten av prognosperioden bedöms dock sysselsättningen stabiliseras ochmöjligen öka något. Tillsammans med konsumenternas ökade framtidstrooch ett något minskat sparande väntas detta bidra till en gradvistilltagande ökning av privat konsumtion. Konsumentpriserna beräknasstiga med ca 3% 1991 och 1992.

Tillväxten i Storbritannien dämpades kraftigt 1990, till ca 1% igenomsnitt för året. Under andra halvåret gick totalproduktionen tillbaka.Det var huvudsakligen fällande privata investeringar - främst bostadsin-vesteringar - och dämpad privat konsumtion som bidrog till avmatt-ningen. Nedgången i de privata investeringarna är bl.a. en konsekvensav det höga ränteläget och det låga kapacitetsutnyttjandet. Avtagandesysselsättning och ökat hushållssparande bidrog till avmattningen av denprivata konsumtionen. Den svaga inhemska efterfrågan i kombinationmed viss uppgång i exporten ledde till en förbättring av extembalansen.Konsumentpriserna steg med knappt 10% förra året, och arbetslöshetenökade under senare delen av året till ca 6,5%.

Penningpolitiken var fortsatt stram i syfte att komma tillrätta medinflationen. Under de första 4 månaderna 1991 sänktes dock basräntanvid 4 tillfällen med sammanlagt 2 procentenheter. Ytterligare lättnaderi penningpolitiken är sannolikt att vänta i takt med att prisstegringsstaktenavtar. Det penningpolitiska manöverutrymmet begränsas dock av pundetsdeltagande i växelkurssamarbetet i EMS. Budgeten som lades fram imitten av mars var neutral.

Den ekonomiska tillväxten bedöms bli fortsatt mycket svag under förstahalvåret 1991, med negativa tal under första kvartalet. Mätt mellan

årsgenomsnitten beräknas BNP minska med ca 1 1/2% 1991 och därefter Prop. 1990/91:150öka med knappt 2% 1992. Det är fortsatt fållande investeringar och Bilaga 1:1.1kraftigt dämpad privat konsumtion som huvudsakligen bidrar till densvaga utvecklingen i år. Löneökningar på 8 å 9% och fortsatt svagproduktivitet torde resultera i ytterligare försämrad konkurrenskraft förde brittiska företagen under större delen av 1991. Fortsatta reallöneök-ningar bidrar - trots sjunkande sysselsättning och ökat hushållssparande -till att den privata konsumtionen stiger, om än i mycket svag takt underårets första hälft.

Under senare delen av 1991 bedöms utvecklingen vända i den brittiskaekonomin. Ökad inhemsk och internationell efterfrågan - främst i Förentastaterna - i kombination med små varulager och lågt kapacitetsutnyttjandebedöms bidra till en ökning av industriproduktionen. Under årets andrahälft väntas fallet i privata investeringar upphöra för att under återstodenav prognosperioden ersättas av en svag ökning. Återhämtningen iekonomin kan ske i kombination med stora produktivitetsvinster,eftersom industriproduktionen ökar samtidigt som antalet sysselsatta iindustrin fortsätter att sjunka. Löneanspråken beräknas gradvis anpassasig till den lägre inflationstakten och till den högre arbetslösheten, vilkettillsammans med höjd produktivitet så småningom kan leda till stärktkonkurrenskraft.

Konsumentpriserna beräknas stiga med ca 6 1/2% 1991 och oa 5%1992.

Norden

Tillväxten i de nordiska länderna har under de senaste åren varit lägre äni övriga Västeuropa. Detta väntas fortsätta under de närmaste två åren.Två olika förlopp kan särskiljas mellan å ena sidan Danmark och Norge -med fortsatt återhämtning av tillväxten, låg inflation samt positivextembalans - och å andra sidan Finland med negativ tillväxt och stortunderskott i bytesbalansen.

Efter flera år av fallande privat konsumtion och investeringar iDanmark och Norge ökar nu den inhemska efterfrågan. BNP-tillväxtenstannade förra året på drygt 1 % i Danmark och 1 3/4% i Norge (1 1/4%i fastlandsekonomin). I båda länderna bidrar utrikeshandeln positivt tillproduktionstillväxten. En fortsatt ökning av produktionstillväxten förutsesunder prognosperioden i båda länderna, till vilket inhemsk efterfrågankommer att bidra i ökande grad.

I Finland inträffade förra året en dramatisk dämpning av den starka,investeringsledda tillväxten. En viktig förklaring till denna utveckling äratt det höga ränteläget fått större effekt än väntat på både konsumtion ochinvesteringar. Hushållens höga skuldsättning verkade dämpande på denprivata konsumtionen. Den tidigare starka exporten väntas minska i årsom en följd av försvagad konkurrenskraft och vikande utlands-marknader. Sammantaget beräknas BNP falla med ca 1 1/2% i år efteratt 1990 ha ökat endast marginellt.

Prisutvecklingen har varit gynnsam i Danmark och Norge, med

konsumentprisökningar 1990 på 2,7 respektive 4%. En viktig orsak är Prop. 1990/91:150låga lönekostnadsökningar, och för Danmarks del även en stigande Bilaga 1:1.1effektiv kronkurs och sänkta avgifter. Resultatet är en fortsatt förbättringav den internationella konkurrenskraften.

I Finland har priser och löner de senaste åren stigit snabbare än ikonkurrentländerna. Detta har försämrat konkurrenskraften. Den finskainflationstakten har dock dämpats som en följd av svagare konsumtions-efterfrågan och fallande bostadspriser. Konsumentpriserna väntas ökamed ca 4 1/2% i år. Lönekostnadsutvecklingen begränsas av det s.kKallio-avtalet, som innebär låga nominella löneökningar fram till börjanav 1992. I år väntas en förbättring av konkurrenskraften genom enanpassning av löneökningarna i linje med det försämrade ekonomiskaläget.

I de nordiska länderna har genomgående förts en stram ekonomiskpolitik. I Danmark bedrivs fortsatt en stram finanspolitik för att minskabudgetunderskottet och konsolidera överskottet i bytesbalansen. En viktigmålsättning är att hålla kostnadsutvecklingen lägre än i omvärlden för attpå längre sikt lösa landets balansproblem. I Norge innebär 1991 årsbudget att finanspolitiken ges en mer expansiv prägel. En sänkning avarbetslösheten är ett huvudmål för arbeiderpartiregeringens ekonomiskapolitik. För att betona vikten av en låg kostnads- och prisutveckling knötsden norska kronan i oktober 1990 ensidigt till en ecu-korg.

I Finland har de senaste två åren förts en stram ekonomisk politik isyfte att bromsa försämringen i extembalansen, dämpa inflationen ochöka sparandet. Penningpolitiken har sedan revalveringen och räntehöj-ningen 1989 präglats av stramhet. Genom utgiftsautomatik hotar dettidigare budgetöverskottet att förbytas i ett underskott, och koalitions-regeringen lade tidigare i år fram ett sparpaket omfattande 1,3 miljardermark.

I Danmark ledde den starka exportutvecklingen, framför allt till dentyska marknaden, till att bytesbalansen förra året uppvisade ett överskottför första gången sedan början av 1960-talet. Under prognosperiodenväntas exporten fortsätta att utvecklas starkt, trots en viss dämpning i årsom en följd av apprecieringen av den danska kronans effektiva kursunder 1990. Genom en fortsatt gynnsam utveckling av exporten avtraditionella varor samt av det förbättrade bytesförhållandet som följdepå de högre oljepriserna uppnådde Norge förra året ett överskott ibytesbalansen på 16 miljarder kr. Fastlandsekonomin visade dock ettökande handelsbalansunderskott. Trots sämre bytesförhållanden väntastillväxten i exporten av traditionella varor bidra till fortsatt positivextembalans i Norge.

Den finska exporten minskade under slutet av 1990 som en följd avförsämrad konkurrenskraft och vikande exportmarknader i Västeuropa.Det tidigare omfattande handelsutbytet med Sovjetunionen fortsatte attminska genom clearing-handelns upphörande 1990. Minskad importefter-frågan har lett till att underskottet i bytesbalansen stabiliseras kring 4%av BNP.

För 1992 förväntas Danmark och Norge få en fortsatt positiv utveck-

ling av inhemsk efterfrågan och en gynnsam prisutveckling. Fortsatt god Prop. 1990/91:150exporttillväxt bidrar till en BNP-tillväxt på 1 3/4% i Danmark. Olje- Bilaga 1:1.1sektorn bidrar under prognosperioden i mindre utsträckning till tillväxten

i Norge på 2 1/2%. I Finland väntas inflationen stabiliseras kring 4%

1992, och landet förutses få en måttlig, exportledd återhämtning avtillväxten.

Östeuropa

Länderna i öst befinner sig nu i en djup lågkonjunktur. I de länder därreformansträngningama är som starkast, dvs. Polen, Ungern ochTjeckoslovakien, har de påbörjade reformerna i sig bidragit till omfatt-ningen av nedgången. Men även de länder där reformverksamhetenhittills varit svag befinner sig i en kraftig ekonomisk tillbakagång. ISovjetunionen, Bulgarien och Rumänien har bristen på reformer varit enviktig orsak till tillbakagången. För alla länderna bidrar interaktionenmellan länderna till störningar i handeln och sammanbrottet i SEV-systemet starkt till nedgången. Lågkonjunkturen har emellertid ännu intenått sin botten. Den ekonomiska aktiviteten kommer med stor sannolikhetatt fortsätta att fälla även under 1991 i alla länder i regionen medstigande arbetslöshet som följd. I Polen och Ungern förväntas nedgångenvara mindre accentuerad, medan den kan komma att förvärras i övrigaländer i Central- och Östeuropa. Inflationen kommer troligen attaccelerera kraftigt i regionen under 1991.

Industriproduktionen beräknas ha minskat med ca 15% i Central- ochÖsteuropa under 1990. Två bidragande orsaker till denna kräftgång harvarit störningar i leveranser av sovjetisk olja samt förlusten av f.d. DDRsom viktig exportmarknad. Fallet i nationalinkomst/BNP beräknas havarit mindre. Detta kan tolkas som att en strukturanpassning är på gångeftersom det tycks vara de mest energi- och materialslukande närings-grenarna som är värst drabbade. A andra sidan ligger arbetslösheten iflertalet av länderna på låg nivå än så länge, vilket antyder att de störstaanpassningarna knappt har inletts. Inflationstakten accelererade under1990 till följd av prisreformer och ett högre oljepris, och ligger nugenerellt på höga nivåer.

Tabell 2:3 Nyckeltal för Central- och Östeuropa samt Sovjetunionen 1990

Årlig procentuell förändring

Inflation

National-ink./BNP

Industri-prod.

Arbets-

lösh. (%)

Sovjetunionen

-10

-8

4¶Bulgarien

-11

-10,7

1,9

Polen

-13

-20

6,5

Rumänien

-11

-20

10¶Tjeckoslovakien

-2

-3,7

1¶Ungern

-1

-5,0

2,1

Jugoslavien

-7,6

-10,9

16¶Källor: Östekonomiska institutet och Internationella valutafonden.

31¶Utrikeshandeln i de europeiska SEV-ländema (inklusive Sovjetunionen Prop. 1990/91:150och f.d. DDR) minskade kraftigt under 1990. Ull största delen hänför Bilaga 1:1.1sig nedgången till handeln mellan SEV-ländema. Handelsutbytet mellandessa länder föll med ca 15%. Handeln med marknadsekonomiernaresulterade i minskad export och ökad import med 2 respektive 8 %. Deledande reformekonomierna - Polen och Ungem - ökade dock kraftigtvärdet av sin export till marknaderna i väst.

Nedgången i handeln för regionen som helhet förväntas fortsätta under1991. Detta beror främst på vissa yttre faktorer. Comecon-handelnsövergång till handel i konvertibel valuta till världsmarknadspriser fr.o.m.den 1 januari 1991 innebär dels en försämring av bytesförhållandet ihandeln med Sovjetunionen, dels förlust av traditionellt viktiga export-marknader. Oljeprisfallet blir dock en välkommen lättnad för dessaenergiintensiva ekonomier. Besvärande utlandsskulder och låg kreditvär-dighet - som sätter mycket snäva gränser för nyupplåning på deinternationella kreditmarknadema - innebär emellertid att det blir fortsattsvårt att finansiera en ökad import från väst.

På kort sikt blir sannolikt reformeringen av Central- och Östeuropaoch Sovjetunionen av ringa direkt betydelse för industriländerna.Exporten till dessa ekonomier är nämligen liten och de befinner sigsamtidigt i en lågkonjunktur med starka restriktioner på handels- ochskuldsituation.

32¶Marknadstillväxt och marknadsandelar

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Från en svag dämpning i konjunkturen inom OECD-området under 1989och större delen av förra året blev nedgången relativt kraftig under fjärdekvartalet 1990. Produktionen minskade i en rad industriländer ochutsikterna för 1991 försämrades. En dämpning i efterfrågan på konsum-tions- och investeringsvaror drog ned världsmarknadstillväxten. Krigetvid Persiska viken och den oljeprisuppgång det medförde bidrog till attavmattningen i OECD-ekonomiema förstärktes. Ökningstakten i importenav bearbetade varor till Sveriges viktigaste avsättningsmarknader inomOECD beräknas falla ytterligare i år, till knappt 3 1/2%.

Den svaga konjunkturen i särskilt USA, Storbritannien och Finlandväntas vända under 1991 (se kapitel 2). De lägre oljepriserna jämförtmed förra året och de ljusare utsikterna för bl.a. USA och Storbritannienefter vapenvilan med Irak, påskyndar den ekonomiska återhämtningen idessa länder. En fortsatt god efterfrågan i framför allt Tyskland ochJapan motverkar en kraftigare försämring av marknadstillväxten inomOECD. Nya konkurrenter har emellertid vunnit marknadsandelar iOECD-området, vilket förklarar en del av marknadsandelsförlustema försvensk export under de senaste decennierna.

De s.k. DAE-länderna (Dynamic Asian Economies) - Hongkong,Singapore, Sydkorea och Taiwan - har växt i betydelse både somexportmarknader och leverantörer. De vann andelar på Sveriges störstaavsättningsmarknader, särskilt under 1980-talet, för verkstadsprodukter.Deras sammanlagda andel av varuimporten till Norden mer än fördubbla-des till nära 3 %, se tabell 3:1. Deras marknadsandel i Nordamerika växteockså kraftigt, från ca 6 1/2% 1980 till nära 12% 1989. I Japan uppgårderas marknadsandel till ca 13%.

Japan har också fått ökad betydelse för svensk export under 1980-talet, men andelen av varuexporten som går dit är fortfarande liten, ca2%. Det långa avståndet, den hårda konkurrensen och kraftfullapenetreringen från de mer näraliggande länderna är några faktorer somgjort det svårare för Sverige att öka exporten till Japan. Den begränsadesvenska exporten dit kan även bero på att svenska företag inte satsattillräckligt på denna marknad.

Exporten av bearbetade varor från Sverige till OECD steg med knappt1% under 1990. Ökningstakten avtog successivt från det kraftigauppsvinget under 1983-1984 då den låg på drygt 13% per år. Förutomden gynnsamma effekten på exporten av devalveringarna 1981 och 1982,tog marknadstillväxten fart och steg med sammanlagt 20% under 1983-1984.

Den internationella konjunkturen väntas åter vända uppåt mot slutet av1991. Marknadstillväxten för bearbetade varor i OECD beräknas uppgåtill drygt 5 1/2% nästa år.

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 3:1 Sydostasiatiska DAEs andelar av den totala varuimporten till någramarknader

Procent

1989 Norden

0,3

0,7

1,3

2,9

EG

0,6

0,8

1,9

2,7

Nordamerika

1,0

4,0

6,4

11,6

Japan

2,6

3,5

5,2

12,9

OECD totalt

0,7

1,8

3,2

6,2

Anm: Med Sydostasiatiska DAEs avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea ochTaiwan.

Kä/Za: OECD

Den svenska exportens varusammansättning bidrog också till att dämpaexporten under 1990. Den svagare efterfrågan på investerings- ochinsatsvaror till industrin i omvärlden förklarar en stor del av försäm-ringen i exporten. Omkring 17% av varuexporten utgörs av investerings-varor och ca 53% av insatsvaror. Exporten av maskiner, som utgör ca17% av varuexporten, gick fortferande relativt bra under 1990, menväntas nu försämras under året då maskininvesteringama avtar. Export-orderingången för bl.a. transportmedel och stål avtog markant redanunder förra året. Dessa varugrupper svarar tillsammans för ca 19% avSveriges totala varuexport.

Stål exporten från Sverige tappade andelar av EG:s konsumtion avhandelsfärdigt stål under 1988-1989. Sveriges export av järn och ståltotalt tycks emellertid ha upprätthållit sin världsmarknadsandel, åtminsto-ne fram t.o.m. 1989. Exporten av stål från Sverige minskade med ca 8%

1 värde förra året, mest till följd av fallande priser. Exportvolymen varnära oförändrad jämfört med f.g. år.

Sveriges export av vägfordon tappade världsmarknadsandelar under1988-89, och sannolikt även under förra året, i den ökade konkurrensenfrån bl.a. japanska bilproducenter. Volvo tappade t.ex. marknadsandelarför personbilar i Västeuropa under de senaste åren. På USA-marknadengick det bättre, där Volvo vann andelar under 1988, som sedan höll sigrelativt stabila. I Sverige steg Volvos marknadsandelar för personbilarfr.o.m. 1989.

Sveriges andel av OECD:s totala export av vägfordon har uppgått tillca 3% under de senaste åren, men en tendens till andelsförluster märksfr.o.m. 1988. Exporten av vägfordon från Sverige minskade med 2%under 1990. Det var en kraftig nedgång för lastbilsexporten som främstbidrog till detta. De svenska exportpriserna för bilar steg svagt med ca

2 1/2%. Exportvolymen skulle därmed ha minskat med drygt 4%.

Verkstadsindustrin totalt tappade också marknadsandelar i Västeuropaunder förra året. Medan Europamarknaden ökade med 11% (löpandepriser, SEK) steg den svenska exporten av verkstadsprodukter dit meddrygt 4%. Mellan 1988 och 1990 tappade verkstadsindustrin 10% av sinandel av de västeuropeiska konkurrenternas export till marknaderna iEuropa samt USA, Kanada och Japan. Räknat som andel av den totalamarknaden i dessa länder för verkstadsprodukter, d.v.s. både hemma-

produktion samt import, vann istället den svenska verkstadsindustrinmarknadsandelar, t.ex. i Norden, USA och Japan. Verkstadsindustrintycks därmed ha hävdat sig bättre i konkurrensen med hemmaproduk-tionen på exportmarknaderna än i konkurrensen med andra leverantörs-1 änder.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 3:2 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och exportav bearbetade varor

Procentuell förändring

1992 Exportmarknadstillväxt

14 OECD-länder

7,2

6,5

4,7

3,4

5,7

Totalt

8,1

7,3

5,2

4,0

6,3

Priser

14¶OECD-länders

1,6

3,6

3,3

3,7

3,5

importpriser, SEKSvenska exportpriser

5,0

6,1

2,0

2,9

3,2

Relativpris

3,3

2,4

-1,3

-0,8

-0,3

Marknadsandelar, volym

14 OECD-länder

-4,1

-5,5

-3,6

-3,6

-2,1

Totalt

-3,5

-5,2

-4,3

-3,8

-2,3

Exportvolym

14 OECD-länder

2,8

0,6

0,9

-0,3

3,5

Totalt

4,3

1,7

0,7

0,0

3,9

Anm: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bear-betade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som mottagareav svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs sammanpå motsvarande sätt.

Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Världsmarknaden för bearbetade varor växte med ca 5% 1990, medansvensk export av dessa varor steg med knappt 1%. Därmed tappadeSverige drygt 4% av sina världsmarknadsandelar. I år beräknas an-delsförlustema bli ungefär lika stora. Nästa år förbättras förutsättningarnaför den svenska exporten och marknadsandelsförlustema halveras tilldrygt 2 %. De fortsatta andelsförlustema förklaras emellertid fortfarandeav en relativt svag återhämtning i efterfrågan på varor som väger tungti exporten samt relativprisökningen under åren 1987-1989, som inverkarnegativt på marknadsandelarna under en följd av år.

Råvaruexporten, med en stor andel pappersmassa, försämrades ocksåunder 1990. Massaexporten minskade med 7% i volym och massapriser-na med lika mycket. Konkurrensen från främst nordamerikanskamassaproducenter ökade på huvudmarknaderna i Västeuropa. Sverigesmassaindustri tappade omkring 2% av sin marknadsandel där under förraåret. Medan amerikanska företag kunde sälja massa till en relativt lågdollarkurs, sålde europeiska leverantörer i de relativt dyrare lokalavalutorna D-mark, pund eller franska franc. I år försämras emellertid denordamerikanska exportörernas konkurrenskraft då dollarkursen stigit.

35¶Diagram 3:1 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade Prop. 1990/91:150varor till 14 OECD-länder Bilaga 1:1.1

Index 1980=100

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Konkurrenskraft

Under 1990 steg de viktigaste konkurrentländernas exportpriser förbearbetade varor snabbare än de svenska räknat i gemensam valuta. Desvenska exportföretagen höll medvetet tillbaka sina prisökningar för attmotverka marknadsandelsförlusterna, men gynnades också av växelkurs-utvecklingen. Den svenska kronan deprecierades konkurrentvägt mednärmare 2% under året till följd av i första hand dollarns nedgång ochD-markens uppgång. Relativprisökningama under tidigare år bidrogemellertid även under förra året till marknadsandelsförluster.

I år räknar vi inte med någon draghjälp från dollarkursen. Enligt etttekniskt antagande har vi låst den vid en dagskurs för resten av året,vilket ger en genomsnittskurs för 1991 på 6,07 kr. per U.S. dollar.Därmed apprecieras dollarn med 2,6% från 1990. Kronan deprecierasändå konkurrentvägt med knappt 1% 1991.

Under 1990 steg industrins lönekostnad (timlön inkl, sociala avgifter)med drygt 10 1/2% och produktiviteten med bara 1/2%. Enhetsar-betskostnaden ökade sålunda med ca 10%. Motsvarande ökning i deviktigaste konkurrentländerna uppgick till knappt 3 %. Kronans effektivadepreciering med nära 2% medförde emellertid att den relativa kostnads-försämringen begränsades till ca 5 %.

För produktivitetsutvecklingen används industristatistiken som källaeftersom den ger en tillförlitligare uppskattning än nationalräken-skaperna, se kapitel 13. Industristatistiken visar en högre produktivitets-tillväxt för industrin än nationalräkenskaperna. För perioden 1984-89 varskillnaden hela 1,8 procentenheter i genomsnitt per år.

36¶Under 1991 beräknas industrins enhetsarbetskostnader öka endast ca1 % snabbare än för konkurrentländerna räknat i gemensam valuta och iårsgenomsnitt. Mätt under loppet av 1991 minskar istället industrinsrelativa enhetsarbetskostnader, med 3 %.

Under 1992 stärks industrins konkurrenskraft ytterligare. Produk-tiviteten beräknas öka med hela 3 %, vilket blir ungefär lika snabbt somför konkurrentländerna. Industrins enhetsarbetskostnader, räknat iårsgenomsnitt, stiger långsammare, med bara 1/2%. JämförelseländemasULC beräknas stiga med knappt 3% 1992. Konkurrenskraften förbättrassålunda med 2 1/2% 1992.

Denna bedömning innebär att konkurrenskraften vid utgången av 1992är ca 6% bättre än i början av 1991.

Diagram 3:2 Industrins relativa arbetskraftskostnad per producerad enhetuppdelad på delkomponenter

Index 1980=100

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källor: U.S. Department of Labor, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet ochfinansdepartementet.

Svensk export

Den totala varuexporten närapå stagnerade mätt i fasta priser mellan 1989och 1990. Volymen beräknas även för 1991 bli närmast oförändrad.Först mot slutet av året gynnas exporten av en vändning uppåt iefterfrågan på exportmarknaden. Nästa år beräknas varuexporten ökamed knappt 3 % i volym.

Exportens marknads- och produktsammansättning har även i år enogynnsam inverkan på den totala utvecklingen. Massa- och pappersin-dustrin i Sverige präglas av fortsatta problem med bl.a. överkapacitet påvärldsmarknaden och hårdare konkurrens. Konkurrenter i Västeuropagynnas av lägre produktionskostnader och priser på returpapper m.m.Bakom förra årets stora direktinvesteringar utomlands av svenska

skogsföretag låg främst motivet att komma närmare avsättningsmarkna- Prop. 1990/91:150derna och få ner produktionskostnaderna. Den ökade användningen av Bilaga 1:1.1returpapper som råvara gör det lättare att flytta produktionen utomlands.

Massaprisema väntas falla ännu kraftigare i år, med 20%, men export-volymen stiger med 3% från den kraftiga nedgången under förra året.Exporten av papper och papp ökar svagt med 1 1/2% i volym medanpriserna minskar knappt.

Stålproduktionen beräknas minska ytterligare i år. Det hänger sammanmed en uppbromsning i exporten till bl.a. USA, men också ökadkonkurrens från bl.a. Japan. Stålkonsumtionen väntas falla med 4% iOECD-ländema under 1991, vilket hänger samman med nedgången i in-vesteringstakten. Under året fortsätter stålpriserna att hållas nere p.g.a.den svaga efterfrågan, men en prisuppgång väntas mot slutet av året.Exporten av järn- och stålprodukter beräknas minska med 2 1/2% ivolym i år medan priserna endast ökar med ca 2% i genomsnitt.

Exporten av verkstadsprodukter steg med knappt 1% i volym under1990. Det gick särskilt dåligt för transportmedelsindustrin. Exporten avmaskiner var fortsatt relativt stark och växte ungefär lika mycket i värdeunder 1990 som 1989. Under 1991 väntas även exporten av maskinerförsämras, till följd av de avtagande maskininvesteringama i omvärlden.Exporten av verkstadsprodukter (exkl. lärtyg) beräknas minska med1/2% i volym.

Tabell 3:3 Export av varor

Mdr

Volymutveckl ing

Prisutveckling

kr.

procent per år

procent per år

1990 1991 1992

1990 1991

1992 Bearbetade varor

276,2

0,7

0,0

3,9

2,0

2,9

3,2

Fartyg

3,4

-11,6

-11,6

1,2

6,7

5,4

5,5

Petroleumprodukter

8,1

-3,5

0,0

17,2

-25,0

8,0

Övriga råvaror

44,5

0,8

0,8

-2,3

-2,7

-10,3

7,0

Summa varor

332,1

0,4

0,2

2,8

1,9

0,3

4,0

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Tillväxten i varuimporten sjönk markant under 1990. Första halvåret stegimportvolymen med drygt 2% från föregående halvår, medan den föllmed ca 6 1/2% under andra halvåret. Under fjärde kvartalet minskadeimportvolymen med ca 6% jämfört med motsvarande kvartal 1989.Mellan 1989 och 1990 minskade därmed varuimporten med 0,3%. Iförsta hand var det den avtagande investeringsaktiviteten, men också densvaga exporten, som verkade dämpande på importen.

Även importprisemas ökningstakt dämpades betydligt under förra året,från drygt 5% 1989 till ca 2 1/2% 1990, trots de kraftiga prisökningarnapå råolja och petroleumprodukter under andra halvåret.

Importvolymen av bearbetade varor minskade med ca 1/2% 1990. Den

totala importvägda efterfrågan på bearbetade varor minskade med drygt Prop. 1990/91:1501%. Detta indikerar att de svenska producenterna i någon mån fortsatte Bilaga 1:1.1att tappa marknadsandelar på hemmamarknaden. En förklaring är atthemmamarknadsprisema ökade snabbare än importprisema.

Råoljeimporten ökade under 1990 med drygt 8% medan importen avpetroleumprodukter minskade med 2 1/2% jämfört med 1989. Fallandebensinförbrukning och minskad bränsleförbrukning i industrin bidrog tillden låga importen av petroleumprodukter. Importen av övriga råvarorminskade med ca 1 % och fartygsimporten med hela 22 %.

Importvolymen av petroleumprodukter väntas öka med 8% 1991. Delsåterställs lagren efter neddragningen i höstas och dels ökar förbrukningentill föjd av en kallare vinter i år än förra året.

Under 1991 beräknas efterfrågan på importvaror i övrigt, utom fartygs-importen, minska ytterligare. Importpriserna totalt väntas bli ungefäroförändrade jämfört med förra året medan hemmamarknadsprisemafortsätter att stiga snabbare än importprisema. Importen av bearbetadevaror förutses minska ytterligare, med drygt 2%, i samband med framförallt den kraftiga nedgången i industrins investeringar. Inte förrän nästaår väntas en återhämtning i importefterfrågan. Totalt beräknas varuimpor-ten 1991 minska med knappt 1%.

Den väntade importuppgången 1992 är främst hänförlig till bearbetadevaror, genom att exporten bidrar till en ökad importefterfrågan. Importenav bearbetade varor bedöms öka med drygt 2%. Importuppgången förövriga varor blir något svagare och varuimporten totalt växer därmed litelångsammare än för bearbetade varor, med knappt 2%.

Tabell 3:4 Import av varor

Mdrkr.

1989 Volymutvecklingprocent per år

Prisutvecklingprocent per år

1992 Bearbetade varor

250,2

-0,6

-2,3

2,2

2,3

2,7

3,2

Fartyg

4,7

-22,1

69,8

-7,6

4,6

4,5

4,5

Råolja

13,4

8,3

-2,0

2,2

17,0

-21,8

13,4

Petroleumprodukter

9,4

-2,5

8,0

2,0

18,9

-28,0

7,5

Övriga råvaror

38,5

-1,1

-1,4

1,0

-3,9

0,5

4,3

Summa varor

316,2

-0,3

-0,8

1,9

2,4

0,0

3,6

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Handelsbalansen för 1990 blev bättre än väntat, och gav ett överskott pånärmare 16 miljarder kr. Förbättringen förklaras främst av den kraftigadämpningen i importvolymen. Överskottet växte med ca 1 miljard kr.jämfört med 1989, trots att Sveriges bytesförhållande (terms of trade)försämrades och exportvolymen var så gott som oförändrad. Under 1991beräknas överskottet i handelsbalansen bli nära 5 miljarder kr. högre änförra året, främst till följd av den fortsatt svaga importen. Nästa år

beräknas överskottet stiga till 25,5 miljarder kr., till stor del p.g.a. en Prop. 1990/91:150återhämtning i exporten. Bilaga 1:1.1

Bytesbalansen visar ett underskott på drygt 33 miljarder kr. för 1990och försämrades därmed med nära 13 miljarder kr. jämfört med 1989.I år beräknas underskottet växa med ca 10 miljarder kr., till -43,4miljarder kr. De växande räntebetalningarna på utlandsskulden bidrarfrämst till detta. Medan statens, riksbankens samt kommunernasräntebetalningar gav ett underskott på lite över 3 miljarder kr. under1990 gav övriga räntebetalningar ett underskott på drygt 38 miljarder kr.Försämringen i räntenettot totalt förklaras delvis av den kraftiga tillväxtenav privat utlandsupplåning för finansiering av direktinvesteringar i företagoch fastigheter utomlands samt för köp av utländska aktier. Räntekostna-derna för finansieringen av det ackumulerade bytesbalansunderskottetförklarar för övrigt den fortsatta försämringen i räntenettot.

De svenska direktinvesteringama utomlands genererar på sikt enavkastning, som uppväger räntekostnaderna. De återinvesteradevinstmedlen, som nu inkluderas i bytesbalansstatistiken, speglardirektinvesteringarnas avkastning. Dessa vinstmedel beräknas uppgå tillsammanlagt nära 33 miljarder kr. 1991 och 1992. Återinvesteringamastiger med omkring 2 miljarder kr. per år.

Direktinvesteringama i utländska fastigheter genererar däremot lågavkastning på kort sikt. De svenska fastighetsinvesteringama utomlandsökade markant under 1989 i samband med valutaavregleringen, och merän fördubblades, till ca 12 miljarder kr. (netto). Ökningstakten ifastighetsinvesteringama avtog emellertid under 1990, då de uppgick tilllite över 16 miljarder kr. Under fjärde kvartalet minskade de med 13 %jämfört med den markanta uppgången under motsvarande kvartal 1989.Konjunkturnedgången och den ogynnsamma prisutvecklingen påfastigheter antas dämpa fastighetsinvesteringama betydligt underprognosperioden.

Tillverkningsindustrin mer än fördubblade sina utlandsinvesteringarunder 1990. En stor del av detta förklaras av ett par stora svenskaförvärv av utländska företag under året - STORAs respektive SCAsförvärv av den tyska industrigruppen Feldmiihle Nobel AG respektiveden brittiska pappers- och förpackningstillverkaren Reedpack Limited -till en sammanlagd kostnad av omkring 26 miljarder kr. Mot slutet avförra året och i år har dessa företag däremot sålt vissa koncerhdelar iutlandet, i samband med omstruktureringar. Försäljningarna kan ocksåses mot bakgrund av att företagen vill förbättra sin soliditet éfter förraårets stora utlandsinvesteringar. SCA har t.ex. aviserat utförsäljningar för5 miljarder kr. under 1991. Detta innebär att räntebetalningarna påutlandslånen minskar vilket bidrar till att förbättra räntenettot i bytes-balansen.

Direktinvesteringama under 1991 och 1992 bedöms minska betydligti samband med företagens krympande vinstmarginaler. Den internationel-la räntenivån antas ligga på ungefär samma nivå som förra året.Räntenettot försämras av dessa skäl inte lika kraftigt som tidigare dåräntenivån steg.

40¶Portfölj investeringar i utländska aktier ger liksom fastighetsinveste- Prop. 1990/91:150ringar, låga utdelningsintäkter på kort sikt. Dessa investeringar växte Bilaga 1:1.1kraftigt under de senaste två åren, och uppgick till ca 28 miljarder kr.1989 och ca 19 miljarder 1990 (netto). Under prognosperioden väntasbl. a. försäkringsbolag öka sina portfölj investeringar utomlands.

Under 1990 försämrades resevalutanettot, med ca 3 miljarder kr.Underskottet fortsätter att växa i år, men inte lika snabbt som tidigare.Redan mot slutet av förra året märktes en avmattning i utlandsresandeti samband med en kraftig dämpning i den privata konsumtionen. Antaletcharterresenärer från Sverige minskade med lite över 3% under 1990. Ijanuari i år minskade antalet med hela 19%. Utlandsresandet prägladesav stor försiktighet så länge kriget vid Persiska viken pågick. Resevaluta-inkomsterna utvecklades också svagt under förra året och t.o.m.minskade i volym. Den relativt högre inflationen i Sverige jämfört medandra OECD-länder och konjunkturavmattningen i omvärlden bidrog tillden svaga inkomstutvecklingen. Nästa år väntas både resevaluta-inkomster- och utgifter stiga, med 1 % respektive 5 % i volym. Den lågasvenska inflationstakten under 1992, samt den förbättrade konjunkturengynnar då privat konsumtion och resande.

Diagram 3:3 Nettot for varor och tjänster, avkastning på kapital samt trans-fereringar i bytesbalansen

Källor: Riksbanken och finansdepartementet.

Varu- och tjänstenettot visar ett fortsatt överskott, som visserligenkrympt avsevärt under de senaste åren. Nästa år beräknas överskottetväxa, till 3,6 miljarder kr., eller 0,2% av BNP, se tabell 3:5. Av-kastningsnettot i bytesbalansen försämras emellertid ytterligare. Dessandel av BNP stiger från -1,6% 1990 till -2,4% 1992. För att varu- ochtjänstenettot ska uppväga underskottet i avkastningsnettot krävs en mycketkraftig ökning av exporten, alternativt dämpning av importen. Export-

industrins konkurrenskraft förbättras visserligen märkbart, men det tar tidatt återvinna världsmarknadsandelar. Ökningen av exportvolymen blirsannolikt inte tillräcklig för att hindra en fortsatt försämring av bytes-balansen.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 3:5 BytesbalansMiljarder kr.

1992 Bearbetade varor

31,7

26,0

29,4

36,8

43,9

Råolja och petroleumprodukter

-12,0

-14,8

-18,8

-14,4

-16,7

Övriga råvaror

3,9

6,0

7,1

3,2

3,1

Fartyg

0,7

-1,3

-0,6

-3,8

-3,4

Korrigeringspost

-0,9

-1,3

-1,3

-1,3

-1,4

Handelsbalans

23,5

14,6

15,7

20,5

25,5

Sjöfartnetto

8,0

9,0

8,5

8,7

9,1

Övriga transporter

2,6

2,4

2,9

2,9

3,0

Resevaluta

-13,6

-15,6

-18,8

-21,2

-24,7

Övriga tjänster

-4,4

-4,5

-6,4

-8,7

-9,3

Tjänstebalans

-7,4

-8,7

-13,8

-18,3

-21,9

Varu- och tjänstebalans

16,1

5,9

1,9

2,2

3,6

Andel av BNP

1,4

0,5

0,1

0,2

0,2

Avkastning på kapital

-10,4

-13,3

-22,0

-31,5

-36,2

därav återinvesterade vinstmedel

8,4

12,5

13,5

15,3

17,6

Transfereringar

-9,9

-13,2

-13,2

-14,1

-14,8

Bytesbalans

-4,3

-20,6

-33,3

-43,4

-47,4

Andel av BNP

-0,4

-1,7

-2,5

-3,0

-3,2

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.Källor: Statistiska centralbyrån, riksbanken och finansdepartementet.

42 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Industrikonjunkturen nådde sin senaste topp i början av 1989. Därefterminskade industriproduktionen med ca 6% t.o.m. ijärde kvartalet 1990.Nedgången beror främst på en allt svagare efterfrågan. Nu ser nära 90%av industriföretagen efterfrågeläget som det främsta hindret mot ökadproduktion.

Industrins kapacitetsutnyttjande sjönk ytterligare under ijärde kvartalet1990 och hade därmed minskat med 1,6 procentenheter under det senasteåret till ca 87%. Nedgången var kraftigast för järn-, stål- och metallverksamt verkstadsindustrin. Endast diygt 26% av industriföretagen utnyttjadesin fulla kapacitet under fjärde kvartalet mot 30% ett år tidigare.Kapacitetsutnyttjandet för hela industrin låg ändå ca 7 procentenheteröver den genomsnittliga nivån under lågkonjunkturen 1981-82.

Ökningen av arbetslösheten inom industrin, särskilt från andra halvåret1990, har bidragit till att arbetsmarknaden inte längre är överhettad.Endast 11 % av industriföretagen hade i mars brist på yrkesarbetare enligtkonjunkturbarometem. Bristtalet är ungefär lika litet vad gäller tekniskatjänstemän.

Diagram 4:1 Industriproduktionen i Sverige, EG och OECD

Tre månaders glidande medelvärde

Index 1985=100

Anm. : Diagrammet visar utfall t.o.m. november 1990.Källa: OECD

Nedgången i efterfrågan på industrins produkter, inte minst frånexportmarknaden, gjorde att färdigvarulagren började öka under 1989,vilket fortsatte under 1990. Fjärde kvartalet 1990 hade industrinsfärdigvarulager ökat med 6% från fjärde kvartalet 1989 och med 15%

från motsvarande kvartal 1988, då de var nere på en mycket låg nivå. Prop. 1990/91:150Trots den kraftiga produktionsminskningen för industrin på 2,8% 1990 Bilaga 1:1.1(mätt som förändring mellan årsgenomsnitten) växte lagren. I år väntasindustrin minska produktionen ytterligare, med 2,8%. Detta tordeinnebära att företagen minskar sina färdigvarulager och därmed anpassarproduktionen bättre till det svaga efterfrågeläget.

Industriproduktionen minskade särskilt under andra halvåret 1990, meddrygt 3% jämfört med motsvarande period föregående år. En nedgångskedde även för andra länder inom OECD, men först mellan tredje ochIjärde kvartalet 1990. Den negativa utvecklingen i främst Nordamerikaoch Storbritannien bidrog till nedgången inom OECD-området, som blevkraftigare än väntat.

Tabell 4:1 Industriproduktion

Procentuell volymförändring

1992 Basindustri

4,5

1,0

-1,3

-2,1

2,6

Verkstadsindustri

exkl. varv

3,7

2,2

-4,5

-4,2

2,6

Övrig industri

0,0

0,1

-1,3

-1,5

2,4

Industri, totalt

2,3

1,2

-2,8

-2,8

2,5

Anm: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massaindustri, pappersindustri samtjärn-, stål- och metallverk.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 4:2 Industriproduktion

Årlig volymförändring

Procent

44¶Under 1991 beräknas industriproduktionen i Sverige minska ytterligare Prop. 1990/91:150fram t.o.m. andra kvartalet. Därefter väntas nedgången avstanna och Bilaga 1:1.1produktionen vända långsamt uppåt under hösten. Det är genom nedväx-lingen i löneökningstakten, den förbättrade konkurrenskraften och enökad efterfrågan från omvärlden, som kommer att bidra till vändningeni konjunkturen.

Återhämtningen fortsätter under 1992, då efterfrågan från exportmark-naden förbättras. Med det gynnsammare konkurrensläget skulle industri-produktionen ta fårt och växa relativt snabbt, med 2,5% från 1991-årslåga nivå.

Den höga vinstnivå, som nåddes i industrin efter devalveringarna i börjanav 1980-talet, bröts under andra halvåret 1989 i takt med den allt svagareefterfrågan. Vinstandelen, d.v.s driftsöverskottet brutto som andel avförädlingsvärdet, sjönk med sammanlagt ca 5 procentenheter under 1989-1990, se tabell 4:2. Bruttoöverskottet visar hur mycket som återstår avförädlingsvärdet då lönekostnaderna räknats bort. Detta är ett national-räkenskapsbegrepp, som i företagsekonomiska termer närmast motsvarasav rörelseresultat exkl. lagerprisvinster och före kalkylmässiga avskriv-ningar. Industrins marginal är produktpriset dividerad med rörligkostnad.

Efterfrågeläget blev allt sämre under förra året, men industrinslönekostnader fortsatte att öka i snabbare takt än året innan. Däremotminskade ökningstakten i insatsvarukostnadema relativt kraftigt. Bl.a.sjönk priserna för metaller. Sammantaget steg de rörliga kostnaderna perproducerad enhet med 5,6% mot 7,7% 1989. Industrins vinstmarginalföll ändå mycket kraftigare än under 1989, med 1,8%, som en följd avatt företagen höll tillbaka sina prisökningar för att försvara sin kon-kurrenskraft.

Lönsamhetsnedgången under 1990 drabbade större delen av industrinutom järnmalmsgruvor, livsmedelsindustrin, sågverk och petroleum-raffinaderier. Vinstandelen för sågverken väntas emellertid i år minskakraftigt i samband med försämrad orderingång och en början tilldämpning i byggkonjunkturen.

De små och medelstora företagen är finansiellt sett mer sårbara underen konjunkturnedgång jämfört med storföretagen. Den relativt storaökningen i företagskonkurser med 44% under 1990 skedde till denövervägande delen bland fåmansföretag. Ca 2/3 av samtliga företagskon-kurser fanns bland företag utan anställda och i stort sett 1/3 bland företagmed upp till 100 anställda. Tillverkningsindustrin svarade för ca 14% avföretagskonkurserna medan det största antalet fanns inom detaljhandeln(se vidare kapitel 5). Räknat i antal anställda som berördes svaradedäremot tillverkningsindustrin för den största andelen, hela 37%.

Soliditeten, d.v.s. eget kapital som andel av balansomslutningen,minskade för tillverkningsindustrin under de senaste åren och var lägstinom de små och medelstora företagen. Låg soliditet ökar sårbarheten

inför resultatförsämringar. Småföretagen har sämre tillgång på eget Prop. 1990/91:150kapital än storföretagen och rör sig istället med en högre skuldsättnings- Bilaga 1:1.1grad. Vinstmarginalerna försämrades för samtliga storleksgrupper avföretag under de senaste åren, men marginalerna var lägst blandsmåföretagen. Kreditförlusterna inom bank- och kreditväsendet, somuppdagades i höstas, har gjort det svårare att låna pengar vilket särskiltförsvårar de små företagens finansiella situation, då de vanligen har bristpå eget kapital. Storföretag med större säkerheter och högre soliditet harrelativt lättare att få lån beviljade.

Vinstnedgången för den totala industrin speglar väl den försämring somskedde redan fr.o.m. 1986 för verkstadsindustrin. Från toppnivåernaunder 1984 och 1985 hade verkstadsindustrins vinstandel halverats 1990,då den uppgick till drygt 15%. Nedgången omfattade samtliga del-branscher och storleksgrupper av företag. Lönsamheten för personbils-och lastbilsindustrin försämrades särskilt kraftigt i takt med vikandeefterfrågan på främst huvudmarknaderna Norden, Storbritannien ochNordamerika.

I år väntas lönsamheten inom transportmedelsindustrin fal 1 a ytterligare.Verkstadsindustrins vinstandel beräknas nå sin botten på omkring 14,5 %.Särskilt stor väntas nedgången bli för tillverkare av industrimaskiner,vilket kan sättas i samband med investeringsneddragningar i Sverige ochomvärlden.

Skogsindustrins bruttoöverskottsandel nådde sin senaste toppnivå,47,5% så sent som 1988 och dess lönsamhet var fortfarande relativt högförra året. Med en fortsatt svag efterfrågan och produktionsminskningväntas vinstandelen falla markant i år och komma ner på ungefär sammanivå som under 1982. Produktionsvolymen minskar framför allt inommassaindustrin. Även inom järn- och stålverk samt icke-jämmetallverksker en tillbakagång. Antalet arbetade timmar minskar ännu kraftigareoch produktiviteten stiger.

För 1991 förutses en nedväxling i industrins löneökningstakt. Dessutomstiger insatskostnadema med bara lite över 1 % per producerad enhet, denlägsta ökningstakt som uppmätts under det senaste decenniet. Industrinsrörliga kostnader per producerad enhet väntas därmed öka med baraomkring 2 1/2%. Produktpriserna ökar ännu lite långsammare, vilket göratt marginalerna fortsätter att krympa något.

Med fortsatt relativt låga insatsvarukostnader 1992 och historiskt lågalöneökningar för industrin, i kombination med en vändning uppåt ivärldskonjunkturen, förbättras industrins vinstmarginaler 1992. Brutto-vinstandelen växer med omkring 11/2 procentenhet för industrin totaltjämfört med 1991. För basindustrin stiger vinstandelen långsammare1992, med 1/2 procentenhet. Produktiviteten inom basindustrin väntasdock stiga och den låga ökningstakten i rörliga kostnader förbättrarförutsättningarna för en starkare uppgång i produktion och lönsamhetäven för denna del av industrin på lite längre sikt.

46¶Tabell 4:2 Rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per producerad enhet Prop. 1990/91:150samt bruttoöverskottsandel .

Procentuell förändring Bilaga 1.1.1

1992 Insatskostnad

7,8

7,0

3,9

1,2

3,0

Lönekostnad1

5,5

9,2

9,9

5,6

0,2

Summa rörlig kostnad

7,2

7,7

5,6

2,6

2,1

Produktpris

6,6

7,4

3,7

2,4

2,7

Marginal

-0,6

-0,3

-1,8

-0,1

0,6

Bruttoöverskottsandel2

29,7

28,9

24,6

23,9

25,5

1¶Lönekostnad per producerad enhet.

2¶Som andel av förädlingsvärdet.

Anm: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 4:3 Industrins bruttoöverskottsandel

Procent

47¶Sverige var långt in i detta århundrade ett agrarsamhälle där större delenav befolkningen sysselsattes inom jord- och skogsbruk. Vid början av1930-talet övertog industrin (inkl, gruvor) och byggverksamhet rollensom samhällsekonomins bas. I böijan av 1960-talet passerades industrinav tjänstesektorerna med avseende på antalet sysselsatta. 1990 arbetadenära 2/3 av de sysselsatta inom tjänstesektorn och ca 1/3 inom denvaruproducerande sektorn. Den privata tjänstesektorn, som näringslivetstjänstesektor vanligtvis kallas, svarade för knappt 35% av sysselsättning-en och 41% av den totala produktionen 1990.

Framväxten av en stor tjänstesektor förekommer i de flesta utveckladeekonomier. Inom OECD ökade den genomsnittliga andelen sysselsattainom tjänstesektorn från knappt 50% 1970 till drygt 62% 1988.

Den privata tjänstesektorn - som nu för första gången redovisas i etteget kapitel i nationalbudgeten - består av en mängd heterogenabranscher, som producerar tjänster för försäljning på marknaden. Ävenstatliga och kommunala bolag samt affärsdrivande verk inräknas inäringslivets tjänstesektor.

Den privata tjänstesektorn kännetecknas av en kraftig koncentration tillstorstadsområdena, framför allt Stockholmsområdet. 1990 fanns ca 28%av de sysselsatta inom sektorn i Storstockholmsområdet. Det innebär attca hälften av sysselsättningen i Stockholms län var inom den privatatjänstesektorn. Drivkraften bakom tjänstesektorns framväxt är främst attproduktionsmetoderna i ekonomin blivit alltmer kunskapsintensiva, vilketökat behovet av kvalificerade tjänster. Till viss del är framväxten avtjänstesektorn ett statistiskt fenomen. Vissa tjänster som förr producera-des inom industrin köps nu i ökad utsträckning externt, i många fall somen följd av bolagisering av tjänsteproduktion som tidigare skett inomindustriföretagen. Tjänsteföretag kan genom en långtgående specialise-ring i vissa fall tillhandahålla tjänster till en betydligt lägre kostnad.

Prop. 1990/91:150 ,

Bilaga 1:1.1

Tabell 5:1 Förädlingsvärde

SNI 6-9

Löp.prisermilj. kr.1990

Procentuell utveckling i fasta priser

198O-851

1990 Handel, hotell och restaurang

129 469

1,4

4,3

5,3

3,4

2,0

-0,9

Samfärdsel, kommunikation

77 948

1,3

3,9

8,1

6,8

4,5

5,4

Bank, försäkring, fastighetsför-

valtning, uppdragsverksamhet

244 192

3,0

3,5

4,1

3,8

3,8

1,3

- exkl. fastighetsförvaltning

120 789

5,3

8,1

7,6

7,0

5,3

2,0

Övriga privata tjänster

46 689

1,0

3,6

4,7

0,5

0,7

-1,9

Summa tjänstesektorn

498 298

2,0

3,8

5,1

3,8

3,1

1,0

1¶Genomsnittlig procentuell utveckling.

Anm: Utvecklingstalen åren 1980-85 är beräknade i 1980 års priser, 1986-90 i 1985 års priser.Källa: Statistiska centralbyrån.

48¶Förädlingsvärdet ökade med i genomsnitt knappt 4% per år under åren Prop. 1990/91:1501986 t.o.m. 1989, se tabell 5:1. Under samma period steg BNP med i Bilaga 1:1.1genomsnitt nära 2%. Produktionen inom privat tjänstesektor expanderadedärmed dubbelt så snabbt som produktionen i hela ekonomin. För 1990var tillväxten svagare både inom tjänstesektorn och ekonomin som helhet.Inom samfärdsel, kommunikation och uppdragsverksamhet var docktillväxten fortsatt stark.

Sysselsättningens utveckling visar också att tjänstesektorn vuxit snabbtunder det senaste decenniet, se tabell 5:2. Under perioden 1980 t.o.m.1990 ökade sysselsättningen inom privat tjänstesektor med i genomsnitt1,4% per år, medan motsvarande siffra för ekonomin totalt uppgick till0,7%. Sedan 1987 arbetar också fler inom privat tjänstesektor än inomden varuproducerande sektorn.

Tabell 5:2 Sysselsättning

Medeltal sysselsatta efter näringsgren

Tusental Årlig procentuell förändring

personer -------------------------------------------------------

1980-85

1990 Handel, hotell och restaurang

0,1

0,1

1,7

2,8

3,6

-0,7

Samfärdsel, kommunikation

0,6

-0,2

0,3

1,8

2,1

Bank, försäkring, fastighets-förvaltning, uppdragsverksamhet

2,9

12,3

5,1

4,1

5,1

4,6

Övriga privata tjänster

0,5

0,1

2,4

0,0

0,9

2,2

Sysselsatta i privat tjänstesektor

1 574

0,8

2,4

2,3

2,1

3,1

1,5

Andel av total sysselsättning

34,6

32,2

33,1

33,6

33,8

34,4

34,6

Sysselsatta i varuprod. sektor

1 437

-1,5

-0,1

0,3

2,0

-1,8

-1,8

Andel av total sysselsättning

31,6

34,9

33,5

33,3

33,5

32,4

31,6

Sysselsatta i totala näringslivet

3 012

-0,2

1,2

1,3

1,9

0,7

-0,1

Totalt antal sysselsatta

4 550

0,4

0,6

0,8

1,4

1,5

0,9

Källa: Statistiska centralbyrån.

Produktiviteten inom tjänstesektorn har fluktuerat kraftigt och på ettinte alltid förklarligt sätt. Under perioden 1986 t.o.m. 1990 varproduktivitetsutvecklingen i genomsnitt 0,7% per år. Då ökade den inomhandel, hotell och restaurang med 1,2% årligen, inom samfärdsel ochkommunikation med 3,6% och inom uppdragsverksamhet med 0,7%.Mätningarna av produktiviteten är mycket osäkra. Som exempel kannämnas att nationalräkenskaperna antar en årlig produktivitetsutvecklingom 2% inom bank- och försäkringsverksamhet. Hur produktiviteten skallmätas på ett rättvisande sätt är föremål för översyn inom produktivitets-delegationen.

I diagram 5:1 fördelas den totala privata tjänsteproduktionen 1989 efteranvändning. Av diagrammet framgår att nära hälften av tjänsteproduktio-nen är s.k. företagstjänster och utgör insats i annan produktion, främstannan tjänsteproduktion. Den näst största delen, mer än 1/3, går tillprivat konsumtion. Efterfrågan av företagstjänster följer främst industri-konjunkturen, medan hushållstjänsternas efterfrågan närmast kopplassamman med utvecklingen av privat konsumtion. Den del av tjänstepro-

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

duktionen som exporteras uppgår till ca 8%. Därmed påverkar efterfrå- Prop. 1990/91:150gan från utlandet inte sektorn direkt i särskilt stor utsträckning. Tjänste- Bilaga 1:1.1

handeln utgör grovt räknat 20 - 25% av den totala utrikeshandeln medvaror och tjänster.

Diagram 5:1 Fördelning av privat tjänsteproduktion

Anm: Fördelning av produktionen 1989 inom SNI 6-9 till olika användare. Frånproduktionen är handelsmarginaler och ofördelade banktjänster exkluderade.

Källa: Statistiska centralbyrån.

Tabell 5:3 Lönsamhet inom bolagssektorn 1989

Procent

Hushållstjänster

Företagstjänster

Tillverkn.-industrinSNI 3

Totalbolagssekt.

SNI 1-9

SNI 6

SNI 9

SNI 7

SNI 8

Finansstatistik:

Soliditet

12,4

16,5

14,6

12,6

23,0

18,5

Skuldsättningsgrad

589,7

424,7

478,7

626,9

264,8

361,1

Avkastning av totalt

kapital

7,8

13,5

8,0

7,7

8,0

8,0

Anm: Soliditet är beräknad som eget kapital i förhållande till totalt kapital, skuldsättningsgrad visar totalaskulder dividerat med eget kapital och avkastning på totalt kapital är resultat efter finansiella intäkter iförhållande till balansomslutningen. Finansstatistik för företag inom SNI 8 omfattar endast uppdragsverk-samhet och maskinuthyrning.

Källa: Statistiska centralbyrån.

Stabiliteten i ett företag beror på bl.a. soliditeten, dvs. eget kapital iförhållande till totalt kapital. I tabell 5:3 återfinns olika stabilitets- ochlönsamhetsmått för aktiebolagen inom den privata tjänstesektorn. Däringår emellertid ej finansiella företag och fastighetsförvaltning och inteheller statliga affärsverk. Det framgår att soliditeten generellt är lägreinom tjänstesektorn än inom industrin. Inom handeln, hotell ochrestaurang samt uppdragsverksamhet är den hälften så hög som inomtillverkningsindustrin. Därmed är dessa branscher extra konjunktur- ochräntekänsliga. Skuldsättningsgraden är också ovanligt hög. Avkastningenpå totalt kapital, som anger resultat efter finansiella intäkter i förhållandetill balansomslutningen, visar en relativt samlad bild för tjänstesektorn.Den minsta tjänstebranschen, övriga privata tjänster inom SNI 9, har en

märkbart hög lönsamhet, medan handeln samt uppdragsverksamhetgenererar en något lägre avkastning än tillverkningsindustrin ellergenomsnittet för hela bolagssektom.

Antalet konkurser ökade 1990 med nära 40% inom tjänstesektornjämfört med 1989, varav de flesta återfanns inom handeln. Antaletberörda anställda uppgick till 13 600 personer 1990, vilket var ca 75%fler än 1989. Under 1990 steg antalet varslade inom tjänstesektorn med131% till ca 12 600 personer. Ökningstakten accelererade kraftigt underloppet av 1990 och under första kvartalet 1991 varslades 3 000 personeri genomsnitt per månad.

Företag med låg soliditet och liten vinstmarginal har svårt att klara enkonjunktursvacka. Majoriteten av företagen inom tjänstesektorn är små-och medelstora. För dessa kan en nu mer restriktiv kreditgivning frånbanker och finansbolag bli kännbar.

Utsikter för 1991 - 1992

Konjunkturinstitutet publicerar sedan tredje kvartalet 1990 en konjunktur-barometer för tjänstesektorn motsvarande den som görs för industrin. Sålänge tidsserier saknas bör resultaten tolkas med försiktighet. Utveckling-en särskiljs inom dagligvaru-, sällanköpsvaru- och partihandel, åkerieroch uppdragsverksamhet. Nulägesbeskrivningen för första kvartalet 1991vittnar om ökad försäljning av hushållstjänster samtidigt som försäljningav företagstjänster föll. Med undantag av uppdragsverksamhet råder deti princip inte någon brist på personal med branschspecifik kunskap. Detär fler som betecknar lönsamheten som dålig än som bra inom samtligabranscher. Här utmärker sig dagligvaruhandeln som den svagaste. Inomsamtliga branscher anses konjunkturläget vara svagt och tros ocksåförvärras det närmaste halvåret. Här är förväntningarna hos gruppen somproducerar företagstjänster mörkast.

I och med skattereformen breddades basen för mervärdeskatt, vilketpåverkar de tjänstesektorer som tidigare var befriade från mervärdeskatteller hade reducerad skattesats. Under perioden 1980 t.o.m. 1990 harkonsumentpriserna för privata tjänster inkl, bostäder ökat med 9,4% merän totala KPI. Priser inom matservering steg under samma period medca 40% mer än total KPI. Kraftiga prisökningar i samband medskattereformen från en redan tidigare hög prisnivå förväntas leda tillstrukturförändringar inom vissa branscher.

De förväntningar som framkommer i tjänstebarometem, tillsammansmed prognoserna för industrikonjunkturen och privat konsumtionindikerar en negativ utveckling av företagstjänster 1991, medanhushållstjänster beräknas utvecklas bättre. De nya relativpriser somskattereformen ger upphov till reducerar dock hushållens efterfrågan påtjänster. Total tjänsteproduktion förväntas öka med 0,8% 1991 och 1,7%1992. Sysselsättningsexpansionen förväntas minska markant underprognosperioden, främst för producenter av företagstjänster. Prognosernaöver produktion och sysselsättning innebär att produktiviteten inomsektorn förväntas öka något under prognosperioden.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

51¶Överhettningen på arbetsmarknaden lättade successivt under loppet av1990. De tidigaste tecknen var att efterfrågan på arbetskraft, som speglasi antalet lediga platser hos arbetsförmedlingarna, avtog i allt snabbaretakt. Samtidigt reducerades bristen på arbetskraft starkt. Det visade sigdels genom att antalet kvarstående lediga platser minskade, dels genomnedgången av antalet företag som hade brist på arbetskraft, enligtkonjunkturinstitutets barometer. Den vikande efterfrågan slog undervintern igenom i en successivt ökande arbetslöshet samtidigt somsysselsättningsutvecklingen stagnerade.

Antalet varsel om uppsägningar har ökat starkt, framför allt sedan sistakvartalet 1990. Hur stor del av dessa som i praktiken verkställs ärosäkert, men uppgången medverkar till att arbetslösheten förutsesfortsätta stiga. Jämfört med den genomsnittliga arbetslösheten 1990 på1,5% väntas en uppgång till 2,6% i årsgenomsnitt 1991. Sysselsättningenminskar men utbudet förutses utvecklas svagt i och med konjunkturläget,vilket dämpar uppgången i arbetslöshet. Nästa år beräknas arbetslöshetenstiga till 2,8% i årsgenomsnitt. Om den i budgetpropositionen i januaribeslutade förstärkningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt deytterligare åtgärder som nu aviseras, exkluderas från beräkningarna skullearbetslöshetsnivån 1992 ligga ca 1,3 procentenheter högre än redovisat.

Diagram 6:1 Antal varsel om uppsägningar per kvartal

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

Efter de två föregående årens starka sysselsättningstillväxt på över60 000 personer per år stagnerade sysselsättningen under 1990. Ars-medeltalet steg ändå med i genomsnitt drygt 40 000 personer, eller med0,9%, p.g.a. den starka uppgången under loppet av 1989. Antalet

arbetade timmar steg samtidigt med 0,6% enligt nationalräkenskaperna. Prop. 1990/91:150Således minskade den faktiska medelarbetstiden med ca 0,2%. Korrigerat Bilaga 1:1.1för att 1990 hade färre arbetsdagar än 1989 var dock arbetstidenoförändrad.

Bakom sysselsättningsstagnationen under loppet av året ligger en

nedgång inom den konkurrensutsatta industrin, medan aktiviteten inomden skyddade sektorn stagnerat först de senaste månaderna.

Tabell 6:1 Arbetsmarknad

Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

Nivå Förändring från föregående år

1992 Sysselsättning:

Jord- och skogsbruk

-3

-9

-10

-8

-2

Industri

1 000

-25

-34

-6

Byggnadsverksamhet

-3

-13

Privata tjänster

1 638

13¶Kommunal verksamhet

1 199

8¶Statlig verksamhet

-7

-2

-5

-3

Totalt

4 508

-38

-3

Arbetskraften

4 577

6¶Arbetslöshet,

-12

-11

% av arbetskraften

1,5

1,6

1,4

1,5

2,6

2,8

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk väntas fortsätta minska.Under 1990 sjönk antalet med 10 000 personer. Jordbrukspolitikeninnebär bl.a. att konkurrensen inom sektorn ökar och en fortsattanpassning av sysselsättningen är trolig.

Efter nedgången i industrin med ca 80 000 personer i början av 1980-talet ökade sysselsättningen. Sedan 1986 har dock ökningstaktenbromsats. Under 1990 vände utvecklingen och antalet sysselsattaminskade med ca 25 000 personer. Arbetslösheten bland kassamedlem-mama fortsatte att stiga och bristen på arbetskraft är nu på ungefärsamma nivå som under lågkonjunkturen i början av 1980-talet, enligtkonjunkturinstitutets marsbarometer. Räknat i timmar sjönk sysselsätt-ningen med drygt 3% medan produktionen minskade med knappt 3%.Detta innebär att produktiviteten utvecklades svagt. Anpassningen avsysselsättningen till produktionsnedgången har gått snabbt. Med tanke påantalet varsel om uppsägningar förutses en fortsatt neddragning också iår, med ca 34 000 personer. Effektiviseringar som inte genomfördesunder högkonjunkturen kommer nu till stånd, med sysselsättningsned-dragningar som följd. Industriproduktionen väntas falla med 2,8% 1991.Produktiviteten ökar därigenom något mer än under 1990, med 0,7 %. Ar1992 bromsas sysselsättningsneddragningen till 6 000 personer i och medatt produktionen vänder uppåt. Därmed stiger produktiviteten med 3%.

Byggnadsverksamheten var den bransch som relativt sett utveckladesstarkast under 1990. Mellan 1981 och 1983 sjönk antalet sysselsatta med

ca 20 000 personer. Därefter låg antalet kvar på en stabil nivå till 1987då sysselsättningen steg markant. Nästa starka uppgång kom 1989 ochunder de senaste två åren har byggsysselsättningen ökat med ca 35 000personer. Förra året expanderade sysselsättningen med ca 8%. Från atttidigare ha lidit stor brist på arbetskraft kunde sektorn lättare rekryterapersonal i takt med att överhettningen på övriga arbetsmarknaden i stortsett försvann. En viss stagnation av sysselsättningen säsongrensat kandock noteras de senaste månaderna. Dessutom har antalet arbetslösabyggnadsarbetare ökat sedan främst andra halvåret 1990. Aktiviteteninom byggnadssektorn väntas avta under andra halvåret 1991 ochnedgången fortsätter 1992. Därmed sjunker också sysselsättningen med3 000 i år respektive 13 000 personer 1992.

Efter de två föregående årens starka sysselsättningsexpansion inom denprivata tjänstesektorn halverades ökningen till 26 000 personer 1990.Under loppet av året kan en viss stagnation noteras. Det är främstnedgången av antalet sysselsatta inom handeln som drar ned utveckling-en. Ar 1991 och 1992 väntas måttliga ökningar, till följd av en lägreaktivitet inom sektorn, uppgående till 5 000 respektive 13 000 personer.Att en tillväxt överhuvudtaget beräknas ske är till stor del en följd av attden privata konsumtionen tillhör den del i ekonomin som expanderar.Samtidigt dämpas aktiviteten i branschen genom att basen för mervärde-skatten breddas i samband med skattereformen och p.g.a. den allmännakonjunkturnedgången.

Den relativt starka uppgången med 16 000 personer inom den kom-munala verksamheten under 1990 möjliggjordes genom att överhett-ningen på arbetsmarknaden i övrigt dämpades och svårigheterna attrekiytera personal avtog. En ökad sysselsättning väntas inom om-sorgssektom de närmaste åren samtidigt som det sker en viss neddrag-ning på den administrativa sidan. Totalt förutses sysselsättningen stigamed 7 000 personer 1991 och med 8 000 personer 1992.

Sysselsättningen inom staten har enligt AKU stigit starkt, med 10 000personer, under 1990. Uppgången är dock en följd av statistiska mätfel.Den verkliga utvecklingen är sannolikt ett ungelär oförändrat antal.Neddragningen av den statliga administrationen med 10% på 3 år innebäratt sysselsättningen förutses sjunka i år och nästa år.

Sammantaget förutses försvagningen på arbetsmarknaden fortsätta 1991och 1992. Totalt beräknas sysselsättningen minska med närmare 40 000personer 1991. Ar 1992 väntas minskningen avta till endast 3 000 färresysselsatta. Nedgången sker främst inom industrin och byggsektornmedan övriga sektorer stagnerar. Totalt i ekonomin var produktiviteteni det närmaste oförändrad 1990 i och med att produktionen ökade med0,6% och timsysselsättningen steg obetydligt mer. Till följd av att sys-selsättningen minskar starkare än produktionen 1991 beräknas produk-tiviteten böija stiga, med 0,6%. Ett flertal faktorer verkar uppdragande.Produktiviteten stiger genom att brist på arbetskraft inte längre leder tillrestriktioner på produktionen. Även övriga flaskhalsproblem minskar ioch med det lägre kapacitetsutnyttjandet. En minskad personalomsättningleder också till att produktivitetsförluster till följd av omställningsproblem

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

avtar. Sysselsättningsanpassningen sker normalt långsammare än produk- Prop. 1990/91:150tionsanpassningen och i ett sent skede av konjunkturnedgången tenderar Bilaga 1:1.1företagen att hålla kvar arbetskraften i allt mindre utsträckning. Detmycket stora antalet varsel, under sista kvartalet 1990 och första kvartalet1991, tyder på att företagen i denna konjunkturnedgång agerat snabbareän tidigare. Ar 1992 fortsätter timsysselsättningen att fälla något medanproduktionen vänder uppåt, vilket gör att produktiviteten stiger ytterliga-

re, med 1,2%.

Tabell 6:2 Produktion och sysselsättning i timmar

Årlig procentuell förändring

1992 Näringslivet

Produktion

3,5

2,7

2,6

-0,1

-0,6

1,2

Sysselsättning

1,7

1,8

2,0

-0,4

-1,6

-0,4

Produktivitet

1,8

0,9

0,6

0,3

1,0

1,6

IndustriProduktion

2,6

2,3

1,2

-2,8

-2,8

2,5

Sysselsättning

1,5

0,8

0,9

-3,2

-3,5

-0,5

Produktivitet

1,1

1,6

0,3

0,4

0,7

3,0

Privata tjänsterProduktion

5,2

3,8

3,1

1,0

0,8

1,7

Sysselsättning

2,8

3,1

3,0

1,2

-0,1

0,8

Produktivitet

2,3

0,8

0,1

-0,1

0,9

1,0

Offentliga tjänster

Produktion

0,8

0,7

2,3

1,4

0,4

0,4

Totalt

Produktion

2,6

2,3

2,2

0,6

-0,4

1,0

Sysselsättning

1,4

1,9

1,5

0,7

-1,0

-0,2

Produktivitet

1,3

0,4

0,7

-0,1

0,6

1,2

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Eftersom sysselsättningen minskar mer i antal timmar än i personersjunker medelarbetstiden något 1991. Det är ett resultat av ett antalmotverkande faktorer. Konjunkturläget begränsar möjligheten att utökamedelarbetstiden trots att skattereformens marginal skattesänkning innebärincitament i den riktningen. Neddragnade verkar också utvidgningen avden lagstadgade semestern med två dagar för vissa grupper. I sammariktning verkar det ökade antalet permitteringar med korttidsvecka. Entendens till ett ökat antal deltidsarbetande med kort deltid (1-19 timmar)har noterats de senaste månaderna. En fortsatt ökning är trolig till följdav konjunkturläget. Omläggningen av sjukförsäkringen medverkardäremot till en uppgång av medelarbetstiden i och med att korttids-frånvaron väntas minska. Även 1992 sjunker troligen medelarbetstidensvagt. I uppdragande riktning verkar bl.a. de ökade satsningarna pårehabilitering inom sjukförsäkringsområdet samt införandet av en arbets-givarperiod i sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari 1992. Neddragandeverkar dock införandet av utbildningsvikariaten, förutom konjunkturläget.

55¶Utbudet av arbetskraft har stigit markant de senaste åren till följd av denstarka efterfrågeuppgången. Under 1990 steg utbudet med 50 000personer, dvs. i ungefår samma omfattning som de närmast föregåendeåren. Under loppet av året avtog dock ökningstakten. Av uppgångenunder året berodde två tredjedelar på befolkningsmässiga faktorer ochresterande del på ett ökat arbetskraftstal.

Befolkningen i arbetsför ålder, 16-64 år, steg med i genomsnitt drygtca 40 000 personer 1990 enligt AKU. Större delen av ökningen kanhänföras till nettoinvandringen som uppgick till 35 000 personer varavuppskattningsvis ca 75% i arbetsför ålder. Nettoinvandringen var såledesbetydligt lägre än under 1989 då antalet uppgick till 44 000. Även 1991och 1992 väntas netto invandringen avta, men kvarstår dock fortfarandepå en hög nivå historiskt sett, till 25 000 respektive 20 000 personer.

Arbetskraftsdeltagandet steg under 1990 med 0,3 procentenheter iåldrarna 16-64 år. Relativt sett steg deltagandet mest i åldersgruppen 55-64 år. Även i mellangrupperna skedde en svag ökning. Däremot sjönkarbetskraftstalen i åldrarna 16-24 år efter två års uppgång. Nedgångenväntas fortsätta i år och 1992. I ett försämrat arbetsmarknadslägeförsvåras inträdet på arbetsmarknaden, vilket kan vara ett incitament atti stället studera. Möjligheterna att förvärvsarbeta vid sidan av studieravtar också i takt med minskad efterfrågan på arbetskraft. Totalt väntasdet relativa arbetskraftstalet minska med ca 0,2 procentenheter per årunder 1991 och 1992. Det innebär att arbetskraften stiger med 11 000personer 1991 och med 6 000 personer 1992.

Tabell 6:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper

Arsmedeltal 1990 och förändring i procentenheter

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Nivå Förändring från föregående år

16-19 år,

män

47,7

-0,2

-2,6

0,6

2,5

-0,4

kvinnor

50,5

-2,2

-1,1

1,1

2,0

-0,8

20-24 år,

män

84,8

-1,3

-1,1

2,3

0,7

-0,2

kvinnor

80,6

-1,0

-1,8

0,9

1,2

-1,4

25-54 år,

män

95,1

0,1

-0,1

0,0

0,3

0,0

kvinnor

91,3

0,9

0,1

0,4

0,1

0,3

55-64 år,

män

75,5

-0,5

1,0

0,0

-0,2

0,7

kvinnor

66,3

1,5

2,7

0,6

-0,6

2,0

Totalt

84,8

0,3

0,1

0,6

0,5

0,3

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU).

Sedan 1986 ingår inte åldersgruppen 65-74 år i de månatliga arbets-kraftsundersökningama. Under fjärde kvartalet varje år görs dock enspecialundersökning av denna grupp. Under 1988 och 1989 steg antaleti arbetskraften med 10 000 respektive 5 000 personer. Under 1990 sjönkantalet med 7 000 personer till 71 000 totalt. Det innebär att 8,5% avbefolkningen i denna åldersgrupp ingick i arbetskraften mot 9,3% året

innan. Männen deltar i arbetskraften i mer än dubbelt så hög utsträck- Prop. 1990/91:150ning som kvinnorna. Drygt 12% av männen och ca 5% av kvinnorna Bilaga 1:1.1deltar därmed. I motsats till föregående år, då antalet egna företagaresvarade för hela uppgången svarade denna grupp för hela nedgången1990. Bland samtliga äldre är det dessutom främst de med kort deltidsom minskat i antal.

Efter sex års oavbrutet fallande arbetslöshet inleddes en uppgång under1990. Tecken på stigande arbetslöshet fanns från maj 1990. Säsongrensatsteg arbetslösheten från 1,3% första kvartalet 1990 till 1,8% Ijärdekvartalet. Uppgången fortsatte också under första kvartalet i år dåarbetslösheten säsongrensat uppgick till 2,1%. Den genomsnittligaarbetslösheten under 1990 uppgick till 1,5% eller 69 000 personer.Jämfört med 1989 innebar det en uppgång med 0,1 procentenheter eller8 000 personer.

Den regionala skillnaden i arbetslöshet har minskat under den gångnahögkonjunkturen jämfört med närmast föregående högkonjunktur. EnligtAKU steg arbetslösheten inte lika mycket i skogslänen som i övrigalandet under andra halvåret 1990. Skogslänen ligger dock något efterövriga landet i konjunkturfasen. Första kvartalet i år ökade arbetslöshetenlika mycket inom de olika områdena och uppgick då till 3,1% iskogslänen, 1,9% i storstadslänen och till 2,3% i övriga landet. Vidfortsatt stigande arbetslöshet är det emellertid troligt att arbetslöshetenökar mer i skogslänen än i genomsnittet för landet, vilket är vanligthistoriskt sett.

Aldersmässigt är det främst bland ungdomar som arbetslösheten stigithittills. Det gäller särskilt i gruppen 16-19 år där arbetslösheten gick uppmed 1,4 procentenheter från 1989 till 4,5% 1990. Inom denna ålders-grupp har arbetslösheten i stort sett minskat kontinuerligt sedan 1984,trots att antalet i sysselsättningsskapande åtgärder samtidigt har dragitsned de senaste åren. Även inom åldersgruppen 55-64 år har arbetslös-heten tidigare minskat starkt, men en uppgång noteras under loppet av1990.

Tabell 6:4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar

Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

16-19 år

9,2

4,3

4,1

3,6

3,6

3,1

3,1

4,5

20-24 år

4,7

5,5

5,3

5,1

4,4

3,4

2,9

3,0

25-54 år

2,2

2,0

1,8

1,7

1,4

1,2

1,0

1,1

55-64 år

2,4

2,8

2,5

2,1

1,9

1,6

1,2

1,4

Totalt

2,9

2,6

2,4

2,2

1,9

1,6

1,4

1,5

Anm: Siffrorna för åren 1983-1986 har reviderats med hänsyn till omläggningen avmätmetod i AKU.

Källa: Statistiska centralbyrån.

57¶Övriga tecken på en försvagad konjunktur är att antalet latent ar- Prop. 1990/91:150betssökande och de undersysselsatta av arbetsmarknadsskäl ökar. Under Bilaga 1:1.1loppet av 1989 bromsades den tidigare starka nedgången av antalet latentarbetssökande, dvs. personer som velat och kunnat arbeta men som inteaktivt sökt arbete och därför inte räknats som arbetslösa. Under 1990skedde en uppgång med 5 000 till närmare 40 000 personer. En stor delav de latent arbetssökande är ungdomar i åldern 16-19 år. Sammautveckling gäller de undersysselsatta. Under 1990 var antalet drygt20 000 fler än under 1989, vilket innebar att 192 000 personer skullevilja arbeta mer men hindras av arbetsmarknadsskäl. Deltidsarbetslös-heten är särskilt utbredd inom den offentliga tjänstesektorn och inomdetaljhandeln.

I genomsnitt under 1990 var antalet långtidsarbetslösa oförändratjämfört med föregeående år efter en successiv nedgång sedan mitten av1980-talet. Under senare delen av 1990 samt hittills i år har dock enuppgång registrerats. Under första kvartalet 1991 uppgick antalet till16 000 personer, vilket var 6 000 fler än under samma kvartal förra året.

Den vikande sysselsättningen gör att arbetslösheten kommer attfortsätta att stiga under prognosperioden. Neddragningarna inom industrinfortsätter och stora delar av den privata tjänstesektorn stagnerar samtidigtsom kommunerna inte, som i tidigare konjunkturnedgångar, kanexpandera i någon större utsträckning. En markant lägre ökningstakt avarbetskraftsutbudet bromsar uppgången i arbetslöshet. Arbetslöshetenberäknas uppgå till 2,6% 1991 och till 2,8% 1992. Antalet arbetslösastiger då med 49 000 personer 1991 till 118 000 personer. År 1992 ökarantalet med i genomsnitt 9 000 personer till 127 000 arbetslösa totalt.Jämfört med arbetslöshetsuppgången under lågkonjunkturen i början av1980-talet är denna uppgång ungefär lika stark räknat i antal öppetarbetslösa och antal i åtgärder per år.

Sett som andel av BNP är Sveriges kostnader för arbetsmarknadspoli-tiska åtgärder inte högre än i omvärlden, ca 3%, att jämföra med ca 5%i t.ex. Danmark. Inriktningen skiljer sig genom att en stor del satsas påaktiva åtgärder som t.ex. arbetsmarknadsutbildning och en förhållan-devis liten del läggs på passiva kontantstöd.

Under de senaste åren har arbetsmarknadspolitiken lagts om ochfocuserats mot anpassningsunderlättande åtgärder. Det innebär enprioritering av utbildnings- och rehabiliteringsinsatser samt en förstärk-ning av platsförmedlingen. De sysselsättningsskapande åtgärderna harkraftigt reducerats. Antalet uppgick 1990 till 13 000 personer, vilketendast är en femtedel av volymen 1985. Antalet personer i arbets-marknadsutbildning ökade under samma period med 4 000 till 37 000personer. Under loppet av 1990 har antalet långsamt stigit och under detförsta kvartalet 1991 har en starkare expansion inletts. Antalet personeri program för arbetshandikappade har stigit successivt. Sedan 1985 harantalet stigit med 16 000 personer till närmare 90 000 personer totalt.

58¶Diagram 6:2 Arbetslösheten.

Procent, säsongrensade kvartalsdata.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Tabell 6:5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tusental, genomsnitt per år

1990 Sysselsättnings-skapande åtgärder

- beredskapsarbete

- ungdomslag1/

särskild inskol-ningsplats

- rekryteringsstödArbetsmarknads-

-

utbildning (AMU)

37¶Företagsutbildning2

Åtgärder för arbets-

handikappade3

88 Totalt

1¶Ungdomslagen avskaffandes den

1 juli

1989 och

ersattes

med

särskilda

inskol-

ningsplatser.

2¶Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m.

3 Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet (AMI) och offentligt skyddat arbete.Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

I arbetslöshetsprognosen inbegrips den förstärkning av arbetsmarknads-politiska insatser som nu aviseras. Det innebär att antalet personer iaktiva åtgärder utökas med 40 000 personer under budgetåret 1991/1992.Därav består 20 000 av utbildningsvikariat som innebär att anställdpersonal ges utbildning samtidigt som arbetslösa anställs som vikarier.Arbetsmarknadsutbildningen utökas med 10 000 platser. 5 000 fårinskolningsplatser eller rekryteringsstöd. Dessutom inrättas 5 000 nya

högskoleplatser. Inklusive de åtgärder som föreslogs i bugetpropositio- Prop. 1990/91:150nen i januari 1991 innebär det att över 60 000 personer ytterligare skulle Bilaga 1:1.1ha varit arbetslösa 1992 om inte dessa åtgärder vidtagits. Det motsvararen uppgång av arbetslösheten med 1,3 procentenheter. Åtgärderna harden effekten att utbudet av arbetskraft dämpas samtidigt som antaletsysselsatta stiger och medelarbetstiden dras ned.

60 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Preliminär statistik visar att timförtjänsten i genomsnitt för hela ekonominökade knappt 10 1/2% 1990. Löneglidningen, som innefattar även lokalaavtalsuppgörelser, svarade för ca 4 procentenheter. Det är den högstalöneglidningen på mer än 20 år. Löneutfellet förra året förklaras bl.a. avdet överhettade arbetsmarknadsläget och den snabba prisökningstakten.Produktiviteten var oförändrad från 1989, vilket medförde att utrymmetför reala löneökningar var obefintligt.

Tabell 7:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

Årlig procentuell förändring

Samtliga löntagare

Industriarbetare

Avtal

Löne-glid-ning

Timför-

tjänst

Avtal

Löne-glid-ning

Timför-

tjänst

Socialakost-nader

Arbets-krafts-kostnader

7,8

1,7

9,5

6,1

3,2

9,3

0,8

10,2

6,3

2,8

9,1

5,9

4,2

10,1

0,5

10,7

4,6

1,7

6,3

4,1

3,5

7,6

0,2

7,8

4,6

1,9

6,5

3,8

2,9

6,7

2,4

9,3

5,6

2,3

7,9

6,2

4,1

10,3

-0,1

10,2

4,1

3,4

7,5

3,8

3,7

7,5

0,2

7,7

6,0

2,6

8,6

3,9

3,5

7,4

0,0

7,4

3,5

2,9

6,4

6,4

0,6

7,0

4,2

2,5

6,7

3,4

5,0

8,4

0,0

8,4

6,4

2,7

9,1

4,5

5,6

10,1

0,6

10,8

6,3

4,0

10,3

9,5

1,0

10,6

2,9

2,1

5,0

5,2

1,3

6,5

3,5

3,5

3,5

Anm: Uppgifterna för samtliga löntagare baserar sig på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetaregrundar sig på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbe-lopp, som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfulluppdelning på avtal och löneglidning.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Timförtjänsten inom den svenska tillverkningsindustrin ökade 1990 medca 9 1/2%. För OECD-området steg industriarbetarlönen i nationellavalutor med ca 5 1/2%. Löneökningarna inom industrin har alltsedan1982 ökat snabbare i Sverige än i våra konkurrentländer. Detta till-sammans med ökade lönebikostnader och en lägre produktivitetstillväxtunder de senaste åren har bidragit till att försvaga såväl konkurrens-kraften som lönsamheten. Sverige kan sannolikt kosta på sig högrelönekostnader i nivå än de flesta andra industriländerna, utan att vare sigkonkurrenskraften eller vinsterna behöver vara otillräckliga. Detta berorbl.a. på att industrins produktionsteknik är väl utvecklad och attarbetskraften har en god utbildning vilket medför en nivåmässigt högproduktivitet. I ljuset av de senaste årens utveckling syns emellertidlönekostnadsdifferensen mot omvärlden sannolikt vara så stor att kon-kurrenskraften skadats. Det räcker således inte med att de svenska löne-

kostnadsökningarna kommer ner till våra konkurrenters, utan lönerna Prop. 1990/91:150måste troligen utvecklas långsammare under en rad år. Detta förstärks än Bilaga 1:1.1mer om den svenska produktivitetsökningen inte lyckas nå upp till om-världens takt.

Löner, liksom priser, reagerar med en viss eftersläpning i ett konjunk-turförlopp, vilket delvis sammanhänger med att löne- och inflations-förväntningarna är trögrörliga. Konsekvensen blir att konjunkturav-mattningen initialt förstärks och den marknadsledda kostandsanpassningenblir utdragen och smärtsam i termer av bl.a. arbetslöshet och låg tillväxt.

En lönedämpning kan emellertid också initieras genom institutionellaförändringar. Anpassningen kan då ske såväl snabbare som smidigare.Stabiliseringsavtalsförslaget som presenterades i slutet av 1990 innebären kraftig nedväxling av löneökningstakten. I korthet innebär avtalet för1991 en lönehöjning vid halvårsskiftet med 209 kr. per månad förlöntagare med en månadslön understigande 14 200 kr. För timmar därlönen understiger 85 kr. avsätts 125 öre per arbetad timme. Utrymmetfördelas av de centralt avtalsslutande parterna. Nästa år fördelas ettutrymme från och med 1 april på ca 3% dock minst 426 kr. per månad,vilket motsvarar lägst 255 öre per timme, utan några fördelnings-restriktioner. Totalt sett höjs lönenivån med 4,3% under perioden framtill sista mars 1993. I början av 1992 och 1993 finns kontrollstationer förhur avtalet har följts. Finner förhandlingsgruppen vid dessa kontrollerlöneökningar utöver avtalsramen, sker en avräkning från nästkommandeårs utiymme för avtalsområdet eller delar därav. Stora delar av densvenska arbetsmarknaden har ställt sig bakom och slutit avtal i linje medavtalsförslaget. Stabiliseringsavtalet tillsammans med en påtaglig avkyl-ning av såväl arbetsmarknaden som efterfrågan i ekonomin har medförtatt löne- och inflationsförväntningarna dämpats väsentligt. Den s.k. löne-lönespiralen - dvs. när löneökningar på ett avtalsområde driver framkompensationskrav inom andra områden - bromsas också upp.

Läget på den svenska arbetsmarknaden försämras snabbt, antalet varseloch öppet arbetslösa ökar markant. Samtidigt framkommer allt tydligaresignaler om dämpade prisförväntningar i såväl producent- som konsu-mentled. Därtill förutses produktivitetstillväxten i år bli relativt blygsam.Vidare förväntas industrins vinster pressas till rekordlåga nivåer.Lönebikostnadema ökar i år till följd av breddat underlag för arbetsgivar-avgifter m.m. Kommunernas och landstingens kostnadsutrymme ärbegränsat av deras ekonomiska situation. Arbetsgivarnas återhållsamhetvad gäller löneökningar torde stiga väsentligt den närmaste tiden. Sam-tidigt medför skattereformen en påtaglig reallönehöjning redan vidmycket måttliga nominella löneökningar. Stabiliseringsavtalet tillsammansmed dessa andra faktorer påverkar lönebildningen i en och sammadämpande riktning.

Arbetsmarknadsläget är lönebildningens viktigaste förklaringvariabel.Arbetsmarknadens funktionssätt blir därför avgörande i detta samman-hang. En ökning av långtidsarbetslösheten har sannolikt ingen eller ringainverkan på löneökningstakten. Genom åtgärder som underlättar anpass-ningen mellan arbetssökande och lediga platser minimeras arbetslöshets-

tiderna. Samtidigt dämpas tendeser till flaskhalsar i produktionen.Därigenom motverkas överhettning och löneinflation, vilket gynnarproduktiviteten och tillväxten. De arbetsmarknadspolitiska insatserna somnyligen föreslagits minskar den öppna arbetslösheten. Eftersom de ärstarkt inriktade på utbildning och andra aktiva insatser, kan de emellertidinte förväntas verka lönedrivande. I stället bör de kunna bidra till attarbetsmarknadens funktionssätt förbättras och att inflationstrycketmotverkas.

Avtalet innebär en vändpunkt för löneökningstakten. Under loppet av1991 väntas timlönerna öka kring 2 1/2%, inklusive effekterna av de tvåextra semesterdagarna för vissa grupper, att jämföra med 5-8% för någraav våra viktigaste konkurrentländer. Lönestegringen 1990 leder emellertidtill ett s.k. kostnadsmässigt "överhäng" till 1991, som medför att dengenomsnittliga timkostnaden stiger med ca 5%. Motsvarande genom-snittliga ökning för OECD-länderna är knappt 6 %.

För 1992 ger stabiliseringsavtalet en nivåhöjning av lönerna med ca3% i genomsnitt. Överhänget från 1991 är blygsamt, löneglidningenberäknas bli mycket svag och den genomsnittliga kostnadsökningenväntas stanna på 3 1/2%. I våra viktigaste konkurrentländer sker enbetydligt mindre lönedämpning, vilket innebär att de svenska timlöne-ökningama under hela prognosperioden förutses understiga vårakonkurrenters, se diagram 7:1. Tillsammans med en påtagligt förbättradproduktivitetstillväxt nästa år medför detta att den relativa enhets-arbetskostnaden sjunker, vilket innebär att Sveriges konkurrenskraft enligtdetta synsätt skulle förbättras märkbart för första gången sedan 1982, sediagram 3:2.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 7:1 Nominell timlön inom industrin

Årlig procentuell förändring, nationell valuta

Procent

Anm: De 13 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse somkonkurrent till Sverige på världsmarknaden.

Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet

63¶Förutom timförtjänsten påverkas också de totala lönekostnaderna av Prop. 1990/91:150arbetsgivaravgifterna. Lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter ökade Bilaga 1:1.1timkostnaden med ca 1% 1990. Vissa avtalade arbetsgivaravgifteromperiodiserades från 1990 till efterföljande år, utan att löneutrymmetpåverkas. Skattereformen medför att basen för avgiftsuttaget breddas i år,samtidigt som arbetsmiljöavgiften försvinner. Sammantaget medföremellertid detta att kostnaden per timme ökar med drygt 1 % i år utöverlöneökningarna. Nästa år införs en arbetsgivarperiod på 14 dagar isjukförsäkringen. Kostnadsökningen för arbetsgivarna neutraliserasgenom sänkt sjukförsäkringsavgift.

Konsumentpriserna (KPI) steg med 10,7% från december 1989 tilldecember 1990. Skattereformen och andra indirekta skattehöjningar,framför allt den höjda mervärdeskattesatsen, bidrog med ca 4 procent-enheter. Orolighetema vid Persiska viken medförde kraftigt höjda priserpå råolja och andra oljeprodukter, vilket höjde konsumentpriserna medca 1/2 procentenhet. Dessa extraordinära bidrag till prisökningstaktenmåste exkluderas för att ge en rimlig uppfattning om det inhemskapristrycket i konsumentledet. Arbetskraftskostnaden steg markant i såvälprivat som offentlig sektor 1990, vilket i sig motiverar högre pris-höjningar än de som uppmätts. Vinstmarginalerna pressades påtagligtförra året. Detta är sannolikt en följd av en märkbar avmattning i totalaefterfrågan, i synnerhet för privat konsumtion som föll.

Diagram 7:2 Industrins prisförväntningar

Andel i procentenheter.

Procent

Anm: Kurvan illustrerar förändringen av nettoandelen industriföretag som planerarhöja hemmamarknadspriserna kommande kvartal.

Källa: Konjunkturinstitutet.

64¶Skatteomläggningens andra steg, som genomfördes vid årsskiftet, har Prop. 1990/91:150höjt konsumentpriserna med dryg 3 1/2% sedan december 1990. Skatte- Bilaga 1:1.1växlingen påverkar framför allt boendekostnaderna men också tjänste-konsumtionen som förut var helt eller delvis momsbefriad, t.ex. resoroch transporter, teletjänster och hårklippning. Dessutom avveckladesmjölksubventionema.

Prisförväntningama hos ekonomins aktörer är väsentliga för såväl löne-som prisbildningen. Allmänt anses förväntningarna vara trögrörliga ochsvåra att påverka. Stabliseringsavtalet för löneutvecklingen, konkurrens-läget och konjunkturutsiktema är troligen de främsta förklaringarna tillden allt tydligare omsvängningen i inflationsförväntningarna som nuframträder. I diagram 7:2 illustreras tillverkningsindustrins planeradeprishöjningar på hemmamarknaden nästkommande kvartal. Kurvan förindustrin åskådliggör i princip hur andelen företag som avser höjapriserna har förändrats i jämförelse med motsvarande period föregåendeår. Så länge kurvan ligger under nollstrecket minskar andelen företagsom planerar att höja priserna. Sedan böijan av 1989 har allt färreindustriföretag aviserat prishöjningar och inte sedan 1964 har en så långperiod med negativa tal registrerats. Dessutom har företagen den senastetiden inte höjt priserna i planerad utsträckning. Hushållens förväntningarär tröga i den bemärkelsen att den faktiska inflationen varierat kraftigareän den förutsedda. Den allra senaste tiden har förväntningar om sänktinflation registrerats även hos hushållen.

Diagram 7:3 Konsumentpriser

Ackumulerad utveckling från årets början.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

För 1991 och 1992 väntas en påtaglig nedväxling av priserna. Konsu-mentpriserna beräknas öka med knappt 8 1/2% under loppet av 1991.

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I:1.1

Exkluderas effekterna av indirekta skatter och oljepriser väntas prisernastiga med endast 5% mellan december 1990 och december 1991.Vändpunkten har emellertid redan inträffat. Under perioden frånårsskiftet fram t.o.m. mars i år ökade priserna med knappt 6%, medanprisstegringarna under resten av året väntas begränsas till endast 2 1/2%,se diagram 7:3. Utöver skattereformen och oljepriser återfinns de störstaprishöjningarna inom bostadsområdet och offentligt bestämda taxor.Därtill påverkas de inhemska priserna dessutom av arbetskraftskostnaderoch vinstmarginaler. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet inäringslivet beräknas öka med knappt 6 1/2%. Vinstmarginalerna, somfallit sedan 1986, väntas förbli i princip oförändrade efter fjolåretspåtagliga neddragning, se tabell 7:2. Den långsamma prisutvecklingenväntas fortsätta under hela 1992. Under loppet av året väntas prissteg-ringen bli runt 3 %. Exkluderas indirekta skatteförändringar (dentillfälliga mervärdeskattehöjningen försvinner) och oljepriser ökar deunderliggande priserna med knappt 4%. Även 1992 återfinns de störstaprisförändringarna inom bostads- och offentliga sektorn. Därtill förutsesen viss återtagning av vinstmarginalerna.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 7:2 Konsumentpriser

Årlig procentuell förändring

1992 KPI dec.-dec.

10,7

8,4

3,0

KPI dec.-dec. exkl. skatteref.

7,8

5,2

-

Importpriser, totalt

7,1

0,9

3,5

Oljeprodukter

48,5

-21,4

14,3

Övrigt

4,2

2,6

2,7

Bostäder, totalt

12,2

7,8

4,5

Flerfamiljshus

12,2

11,0

5,5

Egnahem

12,2

4,8

3,4

Indirekta skatter, bidrag i procentenheter

4,0

3,6

-1,0

Övriga inhemska kostnader

5,4

5,9

4,7

diverse taxor

8,8

10,0

6,0

konkurrensutsatt svensk produktion

7,2

4,0

3,2

arbetskraftskostnad i näringslivet

10,6

6,4

2,7

vinstmarginal, bidrag i procentenheter

-1,4

0,1

0,8

Underliggande KPI dec.-dec.

6,2

5,1

3,8

KPI årsgenomsnitt

10,4

9,6

3,2

D:o exkl. skattereform

7,8

6,1

-

Implicitprisindex

9,3

10,0

3,7

OECD-området

4,9

4 1/2

4,0

Basbelopp

29 700

32 200

33 800

Anm: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m.m.,TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Underliggande KPI är KPI exkl.bidraget från indirekta skatter och oljepriser.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statens pris- och konkurrens-verk samt finansdepartementet.

En implicit prisindex (IPI) för privat konsumtion framkommer urnationalräkenskapernas redovisning av den privata konsumtionen.

66¶Vikterna i IPI speglar, till skillnad från KPI, den aktuella konsumtions-sammansättningen. Under 1990 och 1991 resulterade skattereformen iomfattande relativprisförändringar i konsumentledet, vilket påverkarhushållens konsumtionsval. Detta tillsammans med andra kraftigaförskjutningar av konsumtionssammansättningen, t.ex. bilkonsumtionen,och differensen mellan prisutvecklingen för hyreshus och egnahems-boende i KPI (minskade ränteavdrag påverkar inte konsumentpriserna),förklarar de relativt stora skillnaderna mellan IPI och KPI såväl 1990som 1991.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

67¶Under de första åren på 1980-talet minskade hushållens realt disponiblainkomster till följd av den allmänt svaga ekonomiska utvecklingen. Ävenkonsumtionsutvecklingen var svag samtidigt som sparandet minskade. År1984 började realinkomstema öka igen och fram till avregleringen avkreditmarknaden i november 1985 steg inkomster och konsumtion isamma takt. Efter avregleringen kom en kraftig uppgång av den privatakonsumtionen, som under perioden 1986 t.o.m. 1988 ökade med igenomsnitt ca 4% per år. Eftersom de disponibla inkomsterna inte steglika snabbt försämrades sparandet och sparkvoten föll med 7 procenten-heter mellan 1985 och 1988. Konsumtionen avmattades 1989, främst tillföljd av minskade bilinköp, samtidigt som inkomsterna ökade. Till-sammans medförde detta att sparandet förbättrades något, se diagram 8:1.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 8:1 Disponibel inkomst och privat konsumtion

Miljarder kr., 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Förra året steg hushållens realinkomster enligt nationalräkenskapernamed över 4% medan den privata konsumtionen minskade med 0,3%.Sparkvoten förbättrades med 4,5 procentenheter till 0%. Bakom denmycket kraftiga inkomstökningen låg, förutom nominella löneökningar(utbetalda) på i genomsnitt 11 % och ökad sysselsättning, en del tillfälligafaktorer. Genom en förändrad sammansättning av den privata konsumtio-nen blev prisökningen ca 1 procentenhet lägre än om man valt enoförändrad varukorg. Denna effekt bidrar till att dra upp hushållens realtdisponibla inkomster. Periodiseringen av skatteinbetalningarna har enstark påverkan på den registrerade inkomstutvecklingen 1989 och 1990.En regeländring fr.o.m. 1990 års taxering (1989 års inkomster) medfördeen tidigareläggning av fyllnadsinbetalningar från april 1990 till årsskiftet

1989/90. Därigenom belastas 1989 års inkomster av ovanligt stora skatteri nationalräkenskaperna. Det är en engångseffekt, som drar ned dedisponibla inkomsterna 1989, vilket bidrar till den kraftiga inkomst-ökningen 1990. Efter justering för regeländringens effekt kan inkomst-ökningen beräknas till ca 2,5% 1989 och ca 3,5% 1990. Eftersom den"underliggande" inkomstutvecklingen för 1989 och 1990 var mer jämntfördelad mellan åren, än vad som framgår av disponibel inkomst, kanockså den starka uppgången av sparkvoten förra året till en del hänförastill 1989.

Hushållens inkomstutveckling 1991 påverkas i hög grad av skattere-formen. Reformen innebär en kraftig sänkning av inkomstskatten ikombination med ökad indirekt beskattning. Särskilda fördelningspolitiskaåtgärder vidtas genom höjningar av pensionstillskott, barnbidrag ochbostadsbidrag. Skattereformen bidrar till en ökning av hushållens realtdisponibla inkomster med ca 2% 1991, bortsett från att reformen väntasbidra till lägre löneökningar. En samverkan av flera faktorer vid sidan avskattereformen, bl.a. vikande sysselsättning och sänkt sjukpenning,begränsar den realt disponibla inkomstökningen till ca 1 % i år, se tabell8:1.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 8:1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

1992 Löpande priser

Löner

530,9

596,8

621,5

652,3

11,7

12,4

4,1

5,0

Företagarinkomster

56,0

62,5

62,7

63,2

10,3

11,6

0,3

0,9

Räntor och utdelningar, netto

-24,3

-30,8

-31,2

-32,7

Inkomstöverföringar från

offentlig sektor

250,2

276,9

313,4

322,0

9,9

10,7

13,2

2,7

Övriga inkomster, netto

89,7

94,4

106,3

112,6

10,7

5,3

12,7

5,9

Direkta skatter, avgifter m.m.

291,8

304,3

300,3

300,9

14,5

4,3

-1,3

0,2

Disponibel inkomst

610,7

695,5

772,3

816,6

8,9

13,9

11,0

5,7

Privat konsumtion

638,6

695,6

774,4

812,7

8,4

8,9

11,3

4,9

1985 års priser

Disponibel inkomst

488,2

508,8

513,6

523,7

1,6

4,2

0,9

2,0

Privat konsumtion

510,5

508,9

515,0

521,2

1,1

-0,3

1,2

1,2

Sparkvot, nivå i %

-4,6

-0,0

-0,3

0,5

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Även 1992 bidrar det nya skattesystemet till en positiv utveckling avrealinkomstema. Genom att skatteskalan justeras med den historiskainflationen uppkommer en real skattesänkning när löneökningarna ochinflationen avtar. Denna skattesänkning, höjning av barnbidragen och denförutsedda kraftiga nedgången i inflationen ligger bakom att de realtdisponibla inkomsterna beräknas stiga med 2% 1992, trots att löne-ökningarna begränsas till 3,5%.

Det tillfälliga sparandet drog ned hushållens köpkraft 1989 och 1990

och bidrog därmed sannolikt till den svaga konsumtionsutvecklingen Prop. 1990/91:150under dessa år. Vid redovisningen av disponibel inkomst i nationalräken- Bilaga 1:1.1skapema görs inget avdrag för det tillfälliga sparandet. Ej heller tillskrivshushållssektom inkomster när sparandet återbetalas. Det tillfälligasparandet under 1989 och 1990 ingår som en del av hushållens totalasparande och i den utsträckning som återbetalningarna av sparandetkonsumeras registreras det som ett minskat hushållssparande. För 1991stiger hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna med 1,5procentenheter, dels genom att det tillfälliga sparandet upphör och delsgenom att 1989 års sparande återbetalas i maj i år. Dessutom bidrarskattereformen till en ytterligare ökning av köpkraften med ca 1/2procentenhet under loppet av 1991. Inkomstskattesänkningen slog igenomfullt ut redan från första löneutbetalningarna i januari medan delar avfinansieringen av skattesänkningen kommer senare. Källskatten påränteinkomster dras huvudsakligen först vid årsskiftet 1991/92 ochbeskattningen av pensionsfonder torde inte påverka hushållens köpkraftpå kort sikt. I februari 1992 återbetalas 1990 års tillfälliga sparande,vilket bidrar med 1/2 procentenhet till hushållens köpkraft nästa år, setabell 8:2.

Tabell 8:2 Inkomster och tillfälligt sparande

Årlig procentuell förändring och bidrag därtill, 1985 års priser

1992 Disponibel inkomst

1,6

4,2

0,9

2,0

Tillfälligt sparande(bidrag i procentenheter)

Sparavdrag

Återbetalning

-0,5

-0,6

1,1

0,4

0,5

Inkomster inkl,tillfälligt sparande

1,2

3,6

2,4

2,5

Privat konsumtion

1,1

-0,3

1,2

1,2

Eget sparande, förändring(procentenheter)

0,1

3,9

1,2

1,3

Källa: Finansdepartementet

Trots den starka uppgången av sparkvoten 1990 är hushållens sparandefortfarande lågt. Detta talar i sig för en ökning av sparandet de närmasteåren. Därtill kommer att skattereformen gör det dyrare att låna och attkreditinstituten är försiktigare i sin kreditgivning. Att det tillfälligasparandet upphör och återbetalas väntas dock dra upp konsumtionennågot under prognosperioden. Den privata konsumtionen beräknas ökamed drygt 1% per år 1991 och 1992. Det innebär att sparkvoten inationalräkenskapstermer minskar något i år och ökar med knappt 1procentenhet nästa år. Det egna sparandet, dvs sparandet exkl. dettillfälliga sparandet, stiger dock med över 1 procentenhet per år.

70¶Löneinkomsterna efter skatt uppgick till ca 55 % som andel av hushållensdisponibla inkomster 1990. Med de förutsättningar angående timlön ochsysselsättning, som redovisats i tidigare kapitel, beräknas lönein-komsterna öka med 4% 1991 och drygt 3% 1992. Den fr.o.m. 1992föreslagna arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen innebär att arbets-givaren övertar betalningarna för sjukersättningen under de första 14dagarna av en sjukdomsperiod. Denna ersättning registreras i tabell 8:1som lön, vilket drar upp lönesumman nästa år med 9,5 miljarder kr.Systemet med utbildningsvikariat inom arbetsmarknadspolitiken (sekap. 6) påverkar också lönesumman genom att ersättning till personer idenna form av åtgärd definieras som lön.

Reallönen per timme minskade kraftigt i början av 1980-talet. Under1985 började reallönen åter stiga och 1990 hade fallet återhämtats. För1991 medför skattereformen att reallönen efter skatt beräknas öka medca 2% för löntagare i genomsnitt. Nedgången i inflationen och justeringav skatteskalorna leder till en fortsatt reallöneökning efter skatt 1992, sediagram 8:2. Mellan 1980 och 1990 steg löneinkomsterna genom ökadsysselsättning. Den reala lönesumman efter skatt var 1990 nästan 14%högre än 1980, trots oförändrad reallön. För 1991 och 1992 väntasbidraget från sysselsättningen till lönesumman bli negativt. (

Diagram 8:2 Reallön per timme före och efter skatt

1980 års priser, index 1980=100

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Inkomstöverföringama från den offentliga sektorn stod, räknat efterskatt, för 30% av de disponibla inkomstem 1990. Räknat i fästa priseroch före skatt beräknas inkomstöverföringama stiga med knappt 3,5%1991. För pensioner och andra skattepliktiga transfereringar tillkommeratt inkomstskatten sänkts. För 1992 beräknas inkomstöverföringama varai stort sett oförändrade. Om konsekvenserna av arbetsgivarperioden i

sjukförsäkringen exkluderas, stiger dock inkomstöverföringarna realt med Prop. 1990/91:150ca 2,5% nästa år. Denna fortsatt relativt starka ökning beror huvudsak- Bilaga 1:1.1ligen på den väntade nedgången i inflationen nästa år, se tabell 8:2.

Över hälften av inkomstöverföringama utgörs av pensioner inkl,bostadstillägg. Pensionerna räknas upp med basbeloppet och stigerdessutom genom att nya pensionärer med höga ATP-poäng kommer ini systemet. Basbeloppet uppgår till 32 200 kr. i år och beräknas för 1992till 33 800 kr. Pensionstillskotten och de kommunala bostadstilläggenuppjusteras i år för att kompensera pensionärer med låga inkomster förde höjda indirekta skatter m.m., som följer av skattereformen.

Utbetalningarna från sjukförsäkringen ökade kraftigt 1988 efter attsjukförsäkringen reformerats. Det s.k. sjuktalet (antal ersatta dagar persjukpenningförsäkrad) steg. Förra året bröts uppgången av sjukfrånvaronoch vändes till en nedgång. Det försämrade läget på arbetsmarknaden ochsänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen väntas medföra en fortsattminskning av sjukfrånvaron under 1991. Ersättningsnivån i sjukförsäk-ringen sänktes från den 1 mars i år från 90% till 65% de tre förstadagarna av en sjukperiod och till 80% mellan 3 till 90 dagar. Ersättnings-nivån för vård av sjukt barn har sänkts till 80% de första 14 dagarna perkalenderår. För 1992 medför den ovan nämnda arbetsgivarperioden isjukförsäkringen sänkta utbetalningar från försäkringen med 9,5 miljarderkr.

Tabell 8:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

Miljarder kr., Procentuell förändring,

löpande priser 1985 års priser

1992 Pensioner

139,8

153,4

171,9

183,3

-0,6

2,3

3,2

Folkpension inkl. KBToch delpension

64,1

68,9

76,4

79,5

-2,6

1,1

0,8

Allmän tilläggspension

69,2

77,4

88,1

96,4

1,4

3,8

5,9

Tjänstepensioner

6,5

7,1

7,5

7,3

-2,2

-3,8

-4,6

Sjukförsäkring m.m.

54,2

60,4

59,3

49,6

0,8

-10,3

-19,2

Sjukförsäkring

33,8

34,8

31,1

19,6

-6,8

-18,5

-38,8

Föräldraförsäkring

12,1

15,7

16,5

16,6

17,6

-4,4

-2,4

Arbetsskadeförsäkring

8,3

9,8

11,8

13,3

7,2

9,4

9,1

Arbetslöshetsbidrag m.m.

10,2

11,2

20,4

23,6

-0,8

66,4

12,4

AMU-bidrag

3,5

3,6

6,9

8,4

-6,7

74,2

18,1

Arbetslöshetsförsäkring,

KAS och lönegaranti

6,7

7,6

13,5

15,3

2,2

62,6

9,4

Övriga transfereringar

45,9

52,0

61,7

65,5

2,7

8,3

2,7

Barnbidrag

10,5

12,3

16,5

18,3

6,1

22,2

7,8

Studiebidrag m.m.

4,8

7,3

8,0

8,3

36,3

0,1

0,2

Bostadsbidrag

3,8

4,1

5,2

5,4

-4,0

17,8

0,7

Socialbidrag m.m.

6,2

6,9

7,6

7,9

0,4

1,1

0,3

Övrigt

20,5

21,5

24,4

25,6

-5,1

3,7

1,4

Summa inkomstöverföringar 250,2

276,9

313,4

322,0

0,3

3,3

-0,5

Anm: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

72¶Utbetalningarna av bidrag till personer i arbetsmarknadsutbildning ochtill arbetslösa stiger till följd av det gradvis försämrade arbetsmarknads-läget. Inom arbetslöshetsförsäkringen uppgår den genomsnittligadagpenningen 1991 till 460 kr. Det kontanta arbetsmarknadsstödet uppgåri år till 157 kr. i genomsnitt per dag.

Barnbidraget höjdes med 2280 kr. per barn och år från den 1 januari1991 och stiger med ytterligare 1020 kr. nästa år. Även bostadsbidragenhar höjts i år som en del av skattereformen.

Hushållens nettoinkomster av räntor och utdelningar försämrades medca 20 miljarder kr. mellan 1986 och 1990 till följd av att skulderna ökademer än de finansiella tillgångarna. Detta illustrerar den belastning påhushållens inkomster som lånefinansieringen av den privata konsumtioneninneburit. Den kraftiga uppgången av sparandet förra året medförde attdet finansiella sparandet nu är i stort sett i balans. Det leder till attförsämringen av räntenettot bromsas upp.

Skattereformen för 1991 innebär en genomgripande förändring avskattesystemet. Arbetsinkomster som uppgår till högst ca 180 000 kr. bliri stort sett endast föremål för kommunalskatt. För inkomster över ca180 000 kr. utgår statlig skatt om 20%. För taxerade inkomster mellanca 60 000 kr. och ca 180 000 kr. utgår en skatterabatt i form av förhöjtgrundavdrag. Skatterabatten är högst vid taxerade inkomster på ca 95 000kr. för att sedan trappas ned. Alla kapitalinkomster sammanförs till ettinkomstslag och beskattas med en enhetlig statlig skatt om 30%.Skattebortfallet genom sänkta skattesatser m.m. beräknas till ca 55miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990 års skatteskalor.Skattesänkningen finansieras delvis inom inkomstskattesystemet genombasbreddningar och skärpning av kaptitalbeskattningen. Nettoeffekten påinkomstskatten av skattereformen innebär att hushållens inkomstskattminskar med ca 33 miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990års skattesystem. För 1992 justeras skatteskalan genom att grundavdragethöjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för statsskattenräknas upp med ökningen av konsumentprisindex (mellan oktober 1990och oktober 1991) plus 2 procentenheter. Genom att skatteskalan räknasupp med den historiska inflationen blir skattesänkningen särskilt stor ireala termer när löneökningarna och inflationen avtar. Med denförväntande utvecklingen av löner och priser i år och nästa år blir det enreal skattesänkning 1992 på ca 4 miljarder kr. Med real avses skattebort-fallet vid en jämförelse med vad skatteintäkterna kan beräknas till omskatteskalan för nästa år istället justeras med 1992 års prisutveckling.

Den kraftiga konsumtionsökningen mellan 1985 och 1988 berodde påett uppdämt konsumtionsbehov efter en mycket svag utveckling under1980-talets första hälft. Samtidigt som kreditmarknaden avreglerades varhushållens framtidsförväntningar mycket ljusa. Hushållen kunde realiserasina konsumtionsbehov genom ökad upplåning. Tillväxten i konsumtionvar som starkast 1986 då den ökade med drygt 5%. I genomsnitt ökade

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

den med knappa 4% per år under perioden 1986 t.o.m. 1988. Konsum- Prop. 1990/91:150tionsökningen under 1980-talets andra hälft förstärktes av en cyklisk Bilaga 1:1.1uppgång i bilförsäljningen, som kulminerade 1988 med rekordhöga 350000 nyregistrerade personbilar. Som en följd av att konsumtionenöversteg den disponibla inkomsten under en följd av år ökade hushållensskulder med 60% och sparkvoten föll med knappt 7 procentenhetermellan 1985 och 1988.

Tabell 8:4 Privat konsumtion

Mdr. kr.löpandepriser1990

Procentuell förändring, 1985 års priser

1985-88

1990 Dagligvaror

143,8

1,1

0,7

0,2

Sällanköpsvaror

130,8

6,4

5,0

3,5

Bilar

20,0

19,5

-15,3

-27,8

Energi

24,3

1,4

-4,1

-1,2

Övriga varor

80,6

3,2

0,4

-4,4

Bostäder

141,1

1,1

0,8

1,5

Övriga tjänster

141,9

4,2

2,0

-0,5

Turism - import

31,2

11,8

9,4

3,3

Turism - export

-18,1

5,8

6,7

-6,1

Privat konsumtion

695,6

3,8

1,1

-0,3

Anm.: Varuindelningen är en omgruppering av nationalräkenskapernas klassificeringav den privata konsumtionen.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Redan 1989 avtog konsumtionstillväxten något och 1990 kunde t.o.m.en tillbakagång noteras med 0,3% enligt nationalräkenskaperna, se tabell8:4. Det är första gången sedan 1983 som konsumtionen faller. Utveck-lingen under 1990 var ojämn. Konsumtionen ökade under det förstahalvåret och dämpades under det tredje kvartalet för att sedan fallakraftigt mot slutet av året. Den svaga utvecklingen förklaras främst av ettdrastiskt fall i bilinköpen, vilket drog ned tillväxttakten med 1 procenten-het. En annan bidragande faktor var det varma vädret under föregåendeår som minskade kostnaderna för uppvärmning. Under årets första hälftökade försäljningen av s.k. sällanköpsvaror mycket starkt och drog totaltupp konsumtionstillväxten med knappt 1 procentenhet under 1990. Denfrämsta förklaringen till den kraftiga ökningen var de höga löneutbetal-ningar under det andra kvartalet. Den 1 juli höjdes mervärdeskattentillfälligt, vilket sannolikt fått en del hushåll att tidigarelägga vissa störreinköp. Färre bilinköp kan också lämnat hushållen ökat utrymme för andrainköp av investeringskaraktär. TUristutgiftema föll till följd av orolighe-tema kring Persiska viken under årets sista kvartal efter att ha vuxitstadigt sedan 1983. Med en ökning av den reala disponibelinkomsten på4,2% och en fällande konsumtion förbättrades sparkvoten avsevärt under1990, med 4,5 procentenheter. Sparkvotens nivå är därmed nära noll ochdet kraftiga fall som tidigare redovisades är till stor del återtaget, sediagram 8:3.

74¶Diagram 8:3 Hushållens nettosparkvot

Sparande i procent av disponibel inkomst

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Anm: Den finansiella sparkvoten är beräknad exklusive kapitaltransfereringar 1987och 1989.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 8:4 Hushållens förväntningar om den egna ekonomin 12 månaderframåt - t.o.m. januari 1991

Anm: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen hushåll som tror på en förbättringoch andelen som tror på en försämring, säsongrensat.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den svaga konsumtionsutvecklingen och den kraftiga förbättringen avsparandet under slutet av 1990 återspeglar de ovanligt pessimistiskaframtidsförväntningarna som fanns hos hushållen. Ju större osäkerhet sområder om framtiden, desto större brukar sparbenägenheten vara. Enligthushållens inköpsplaner (HIP) är förväntningarna om den egna eko-

nomins utveckling inte längre fullt så pessimistiska, se diagram 8:4.Samtidigt tror allt fler på en ökad arbetslöshet, vilket utgör ett osäker-hetsmoment för hushållen och förväntas få dem att vilja fortsätta förbättrasitt sparande ytterligare.

Under andra hälften av 80-talet kunde hushållen öka sinförmögenhet enbart genom värdeökningar på aktier och fastigheter.Värdestegringar kunde på så sätt delvis ersätta eget sparande och utgjordeockså grund för ökad belåning. Nu har bankerna blivit mer restriktiva vidsin kreditgivning. Belåningsvärdet på reala tillgångar minskade närfastighetspriser och aktiekurser föll föregående år. I mitten av april varbörskurserna fortfarande 12,2% lägre än den nivå som rådde vid 1990års ingång.

Inom ramen för skattereformen breddades basen för mervärdeskatt så attvaror och tjänster beskattas på ett neutralt sätt. Genom att förändrasammansättningen av konsumtionen mot ökad andel varor, men ocksåändra vilka varor som köps har hushållen delvis lyckats neutralisera endel av prisökningarna. Skattereformen ökar hushållens räntekänslighetgenom att skattelättnaden för en ränteutgift sänktes från 47 % 1989, 40%1990 till 30% 1991. Det minskar hushållens benägenhet att lånefinansierasin konsumtion.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 8:5 Finansieringsanalys för hushållssektorn

Miljarder kr., löpande priser

1990 Disponibel inkomst brutto

455,6

519,3

551,6

590,4

643,6

732,6

Nettoupplåning

36,1

89,1

74,2

114,9

71,6

60,9

Tillförda medel

491,7

608,4

625,8

705,3

715,2

793,5

Konsumtion

447,9

492,8

542,5

589,3

638,6

695,6

Reala investeringar

23,9

23,1

26,9

32,0

38,4

40,1

Finansiella placeringar

19,9

92,5

56,4

84,0

38,2

57,8

Använda medel

491,7

608,4

625,8

705,3

715,2

793,5

Anm: Disponibel inkomst brutto inkluderar den kalkylerade kapitalförslitningen påhushållens kapitalstock ur nationalräkenskaperna. Hushållens kapitaltransfereringar1987 (-6,3 mdr. kr.) och 1989 (2,2 mdr. kr.) har exkluderats vid beräkning avdisponibel inkomst brutto och finansiella placeringar.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Troligen kommer hushållen också vilja dra ned sina skulder som enföljd av skattereformen, men däremot bör anpassningen till en avregleradkreditmarknad vara avklarad. Per definition ökar hushållens sparande närde inte längre tar upp nya lån. Expansionen av hushållens nettoupplåningavstannade 1990 och nettoupplåningen halverades jämfört med 1988.Ytterligare anpassningar av skuldstocken märktes under 1991 års förstamånader och kommer troligen att fortsätta. Aren efter kreditmarknadensavreglering ökade hushållens nettoupplåning kraftigt, se tabell 8:5.Förutom 1986 översteg nettoupplåningen under hela perioden t.o.m. 1989de finansiella placeringarna och därmed var det finansiella sparandetnegativt. Upplåningen användes till att finansiera ökade reala investe-

ringar och, vilket tidigare nämnts, en kraftig ökning i konsumtionen. Prop. 1990/91:1501990 motsvarades nettoupplåningen av finansiella placeringar och det Bilaga 1:1.1finansiella sparandet förbättrades märkbart, även om det fortfarande varnegativt.

Trots den starka förbättringen av sparkvoten under 1990 är hushålls-sparandet mycket lågt i Sverige. Skattereformen, fortsatt avvaktandeframtidsförväntningar och en mer försiktig kreditgivning talar för ettfortsatt ökat sparande hos hushållen. Anpassning av skuldstockenförbättrar det finansiella sparandet, se diagram 8:3. Däremot bedömshushållens reala sparande försämras under prognosperioden delvis tillföljd av att skattereformen och det nya bostadsfinansieringssystemetminskar subventionerna till bostäder. Hushållens konsumtion påverkas iår av ett tillfälligt extra köpkraftstillskott. Avsättningarna till det tillfälligaobligatoriska sparandet upphör i år. Återbetalningen har tidigarelagts ochsker under maj 1991 för 1989 års sparande och februari 1992 för 1990års sparande. Vid de tillfällena finns möjlighet för extra insättning iallemanssparandet med 5 000 kr. per person, men utbetalningarnaförväntas ändå ge viss konsumtionsstimulans. Hushållen förväntas därföröka sin konsumtion under perioden något mer än vad enbart disponibelinkomst motiverar.

Diagram 8:5 Detaljhandelns omsättning

Säsongrensad serie, utfall t.o.m. feb., prel. mars 1991

Index 1982 = 100

Källor: Statistiska centralbyrån, Handelns utredningsinstitut och finansdepartementet.

Under 1991 kommer konsumtionstillväxten att dras ned av fortsattminskande bilinköp. Detaljhandelns försäljning ökade kraftigt under åretsförsta månader och är åter på den höga nivå som rådde under andrakvartalet 1990, se diagram 8:5. Prognosen baseras på en fortsatt ökadvarukonsumtion exklusive bilinköp, men i måttligare takt. Kriget vid

77¶Persiska viken dämpade turistutgiftema märkbart under böijan av året.Vid årsskiftet 1991/1992 sänks mervärdeskattesatsen åter till 19%, vilketkan medföra en viss förskjutning av större inköp från innevarande år till1992. En återgång till normalt vinterväder leder till ökade uppvärmnings-kostnader.

De realt disponibla inkomsterna beräknas öka enligt vad som tidigareredovisats med 0,9% 1991 och med 2% 1992. För båda åren beräknasden privata konsumtionen stiga med 1,2%. Därmed skulle sparkvotenförbättras med 1/2 procentenhet under prognosperioden.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

78¶Efter de senaste årens mycket starka investeringstillväxt vände utveck-lingen 1990, då en minskning med 1,8% noterades. För nedgångensvarade såväl näringslivet som de offentliga myndigheterna, somminskade sina investeringar med 3,3% respektive 4%. Inom näringslivetsvarade industrin för det starkaste omslaget från en expansion med ca14% 1989 till ett fall på 4,5% 1990. Även inom övrigt näringslivsvängde utvecklingen mycket starkt, från plus 11,7% till minus 2,8%.Samtidigt var omslaget också inom de kommunala myndigheternaexeptionellt stort från 8% ökning till en neddragning med 10,4%. Denoväntat höga nyproduktionen av bostäder, med 13,2% i ökad investe-ringsvolym, bromsade den totala nedgången av bruttoinvesteringarna.

År 1991 och 1992 prognosticeras en fortsatt minskning av bruttoinve-steringarna med ca 1,9% respektive 1,4% per år. Industriinvesteringarnasfall med 12% drar ned utvecklingen 1991. Under 1992 är det främst devikande bostadsinvesteringama som verkar neddragande med 11 % lägrevolym.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 9:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Miljarderkr 1990löpandepriser

Årlig procentuell volymförändring

1992 Näringsliv

167,1

12,4

-3,3

-2,8

1,7

Offentliga myndigheter

32,2

10,5

-4,0

-0,2

0,7

Bostäder

73,8

6,8

4,1

-0,5

-11,0

Totalt

273,1

10,9

-1,8

-1,9

-1,4

därav maskiner

115,8

15,7

-4,1

-3,0

0,3

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Efter den starka uppgången av näringslivets investeringar mellan 1986och 1989 med över 25% skedde under 1990 en minskning med 3,3%.Det var maskininvesteringama som främst drog ned utvecklingen med ca4% lägre volym än under 1989. Byggnadsinvesteringarna sjönk samtidigtmed 1%.

Efter en uppbromsning av industriinvesteringarna 1986 skedde en starkexpansion med drygt 35% till och med 1989. År 1990 vände utveckling-en då en minskning noterades för första gången sedan 1982. Ett sämreefterfrågeläge och vikande lönsamhet medverkade till att investeringarnaföll med 4,5%. Nedgången var starkast på byggnadssidan där investe-ringarna sjönk med knappt 12% medan maskininvesteringama minskademed 3%. Verkstadsindustrin svarade för den starkaste nedgången med7% lägre investeringar än under 1989. Därav noterades kraftiga fall inomtransportmedels- (-17%) och maskinindustri (-11 %), medan investeringar-na i övrig verkstadsindustri utvecklades positivt ( + 7%). Även inom

basindustrin skedde investeringsneddragningar, med ca 3%, och främst Prop. 1990/91:150då inom skogsindustrin. Också inom övrig industri minskade investe- Bilaga 1:1.1ringsvolymen med ca 3%. Inom kemisk industri och petroleumindustrinoterades expansiva investeringar medan övriga delar redovisadeneddragningar.

Diagram 9:1 Näringslivets investeringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Tabell 9:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

Miljarderkr. 1990,löpandepriser

Årlig procentuell volymförändring

1992 Industri

51,0

13,9

-4,5

-12,0

-3,0

Basindustri

13,5

12,4

-2,8

-23,0

-9,0

Verkstadsindustri

19,4

20,3

-7,3

-9,0

-3,0

Övrig industri

18,1

8,7

-2,5

-1,0

0,0

Övrigt näringsliv

116,1

11,7

-2,8

1,4

3,5

Totalt

167,1

12,4

-3,3

-2,8

1,7

därav byggnader

59,6

4,9

-1,0

-1,0

4,9

maskiner

106,8

16,2

-4,1

-3,6

0,2

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Investeringarna i övrigt näringsliv avtog under 1990. Nedgången varnågot lägre än i industrin och uppgick till 2,8%. Minskningen berördei stort sett samtliga näringsgrenar förutom vissa delar av fmanssektom.Även SJ inklusive banverket tillhörde undantagen med en stark expansionpå över 25%. Fortsatt minskad investeringsaktivitet väntas under 1991och 1992 inom varuhandel-, hotell- och restaurang samt delar avfmanssektom. Det är främst mot övrigt näringsliv som begränsningarna,mot s.k. övrigt byggande och den tillfälligt höjda fastighetsskatten, ärriktade. Den 1 januari i år togs ramarna för övrigt byggande i landet

bort, förutom i Stockholms, Göteborgs och Bohus län. Ramen förStockholms län vidgas nu till 80% av 1986 års volym. Förändringen avramarna som helhet 1991 väntas ha en mycket svagt uppdragande effektpå investeringarna i och med konjunkturlägets dämpande inverkan.

De statliga affärsverken ingår definitionsmässigt i övrigt näringsliv. Detär också de som väntas hålla uppe investeringarna i sektorn 1991 ochframför allt 1992 då infrastrukturinvesteringama väntas ge utslag i enökad investeringsvolym. Det övriga näringslivets investeringar förutsesdärmed stiga svagt 1991, med 1,4%. År 1992 fortsätter uppgången med3,5%.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 9:3 Offentliga investeringar

Miljarderkr. 1990,löpandepriser

Årlig procentuell volymförändring

1992 Statliga myndigheter

10,2

16,9

11,1

1,0

1,0

Statliga affärsverk

20,2

9,7

3,9

11,3

21,3

Staten

30,4

11,9

6,1

7,9

15,1

Kommunala myndigheter

22,0

8,0

-10,4

-0,8

0,5

Kommunala affärsverk

4,6

-6,8

0,4

-3,0

0,9

Kommunerna

26,6

5,3

-8,6

-1,2

0,6

Totalt

57,0

8,7

-0,8

4,0

9,1

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Diagram 9:2 Näringslivets investeringar

Procent av BNP, 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sett som andel av BNP kommer det totala näringslivets investeringaratt uppgå till en något lägre nivå, ca 13,5% 1991 och 1992, än under1990 då andelen uppgick till ca 14%. Andelen kommer därmed inte att

6 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 150. Bilaga 1:1.1

understiga 1988 års nivå på ca 13% och ligger också på ungefär samma Prop. 1990/91:150nivå som i mitten av 1970-talet, innan det stora raset i investeringarna Bilaga 1:1.1inleddes.

Bostadssektorn har vid sidan av industrin tillhört de mest expansivainvesteringsområdena under perioden 1986 till 1989. Även 1990 fortsatteuppgången, dock med avtagande ökningstakt från 6,8% 1989 till 4,1%.Ökningen medverkade till att bromsa den totala investeringsnedgången.

Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars respektive år t.o.m. 1989 samtantalet outhyrda lägenheter hos allmännyttan i september 1990. Antalet påbörjadelägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Nybyggandet av bostäder uppgick 1986 till ca 30 000 lägenheter. År1990 uppgick antalet påbörjade lägenheter, något överraskande, till hela67 000 lägenheter. En av anledningarna till den starka expansionen 1990kan vara att nedgången inom övriga sektorer frigjorde resurser tillbostadsbyggandet som därmed inte längre hindrades av brist på arbets-kraft. Investeringsvolymen steg med 13% 1990. Det kan jämföras meden uppgång på 20% året innan och med över 40% under rekordåret1988. Sedan 1986 har volymen fördubblats. Från ett läge med 37 000outhyrda lägenheter 1983 skedde en kraftig uppgång av efterfrågan påbostäder. Det ledde så småningom till bostadsbrist i stora delar av landetoch medverkade till en markant stigande bostadsproduktion. Den växandeefterfrågan orsakades av en förbättring av hushållens ekonomi till följdav bl.a. ökade reallöner och stigande sysselsättning. Även förändringari befolkningssammansättningen, ökad regional rörlighet och en högnettoinvandring bidrog till uppgången. Under 1990 kunde tecken på ennågot dämpad efterfrågan noteras genom att köerna till bostadsförmed-

lingama slutade att växa, förutom i Stockholmsområdet. En svagt Prop. 1990/91:150uppåtgående trend av outhyrda lägenheter hos de allmännyttiga bostads- Bilaga 1:1.1företagen har registrerats. I september 1990 var ca 4 000 lägenheterouthyrda, vilket var ca 1 000 fler än i september föregående år. Nivånär dock fortfarande mycket låg och kan uppskattas till mindre än 1 % avbostadsbeståndet. Det råder brist på lägenheter inte enbart i storstads-områdena. I nästan hälften av kommunerna i landet fanns ingen lediglägenhet registrerad hos allmännyttan i september 1990.

I oktober 1988 fördubblades den statligt garanterade räntan förombyggnadslån, som idag uppgår till 5,25%. Samtidigt infördes länsvisaramar för omfattningen av ombyggnadsverksamheten i hela landet.Tidigare hade sådana funnits inom storstadsområdena sedan början av1987. Under 1989 mildrades effekterna av de nya reglerna något avövergångsbestämmelser. Ombyggnaderna sjönk då med 12%. Ramarnaför 1990 var snävare än under 1989. Restriktionerna fick starkaregenomslag och ombyggnadsvolymen sjönk med ytterligare 13%. Utanförstorstadsområdena är det främst den högre räntan som begränsatombyggnadsinvesteringama. Den 1 januari 1991 togs ramarna förombyggnader bort i hela landet förutom i Stockholms, Göteborgs ochBohus län. I dessa storstadslän utökades samtidigt möjligheterna attomfördela byggandet från övrigt byggande till ombyggnader av bostädermed oförändrad totalvolym. Denna möjlighet kommer nu att utökasytterligare i Stockholms län i samband med att ramen för övrigtbyggande höjs. Till följd av bl.a. nedgången av antalet låneansökningarberäknas ombyggnaderna i prognosen minska med 11,7% 1991.Övergången till det nya bostadsfinansieringssystemet 1992 innebär attdelar av ombyggnadsinvesteringama kommer att erhålla samma kapital-kostnadsvillkor som nybyggandet. Den statligt garanterade räntankommer i det nya systemet att uppgå till i genomsnitt 3,75%. Räntan blirsåledes lägre än idag. Samtidigt kommer dock en mindre del avverksamheten än idag att berättiga till lån med garanterad ränta. Dengenomsnittliga räntenivån för ombyggnader är redan idag i genomsnittlägre än 5,25% i och med att möjligheten att ge dispans till en lägreränta, uppgående till 3,4%, har använts i allt större utsträckning i detvikande arbetsmarknadsläget. Konjunkturläget bedöms inverka till enytterligare något, ca 5%, lägre volym i ombyggnadsinvesteringar 1992.

Bostadsproduktionens utveckling 1991 och 1992 är emellertid svårbe-dömd. De höga kostnaderna för nyproduktionen kan få till följd attefterfrågan dämpas. Även effekterna av skattereformen och det nyabostadsfinansieringssystemet, som träder i kraft 1 januari 1992, är svåraatt förutse. Relativprishöjningen till följd av skattereformen verkardämpande. Samtidigt kan hushållens köpkraftstillskott genom skatterefor-men komma att riktas mot ökad bostadskonsumtion. Sett från utbudssidantorde det däremot finnas utrymme för ett högt bostadsbyggande i ochmed den nedgång av aktiviteten som skett inom andra sektorer.

Sett i ett längre perspektiv bedömer boverket att det under 1990-taletbehövs ett årligt tillskott med mellan 37 000 och 45 000 lägenheter medhänsyn tagen till ökad efterfrågan och avgången av lägenheter ur

beståndet. Till detta kommer vad som på kortare sikt behövs för attuppnå balans på bostadsmarknaden. Det föreligger dock stora svårighe-ter att prognosticera det långsiktiga behovet av bostäder. Förutomdemografiska faktorer, inverkar även hushållens inkomstutveckling ochutvecklingen av relativpriserna på efterfrågan av bostäder i nyproduk-tion. Eftersom beståndet är så stort i förhållande till nytillskottet får enliten förändring i efterfrågan en stor betydelse för nyproduktionen avbostäder.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 9:4 Bostadsinvesteringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Tabell 9:4 Bostadsinvesteringar

Miljarderkr. 1990,löpandepriser

Ärlig procentuell volymförändring

1992 Nybyggnad

54,3

20,3

13,2

4,0

-13,0

Fl erbostadshus

28,7

20,9

17,8

14,6

-7,4

Småhus

25,6

19,7

8,4

-7,9

-17,0

Ombyggnad

19,5

-12,1

-13,2

-11,7

-5,0

Flerbostadshus

16,0

-12,7

-14,9

-15,8

-5,9

Småhus

3,5

-9,2

-4,6

7,1

-1,6

Totalt

73,8

6,8

4,1

-0,5

-11,0

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Det stora antalet påbörjade lägenheter under 1990 kommer attmedverka till att nybyggnadsinvesteringama stiger också 1991, mednärmare 4%. Antalet påbörjade lägenheter förutses avta från 67 000 1990till 57 000 1991 och till 50 000 1992. Därmed sjunker investeringsvoly-men med 13% 1992.

84¶Sammantaget innebär detta att de totala bostadsinvesteringama sjunker Prop. 1990/91:150svagt 1991, med 0,5%. Nedgången accelererar till 11% 1992. Bilaga 1:1.1

Efter den långa perioden med mycket hög aktivitet inom byggnadsverk-samheten tillkom alltfler tecken på en avmattning i byggkonjunkturenunder 1990. De första tecknen noterades på efterfrågesidan där t.ex.bristen på arbetskraft, enligt konjunkturinstitutets byggbarometer, haravtagit sedan slutet av 1989. Idag har bristen på byggnadsarbetare iprincip försvunnit från de nivåer som uppnåddes under 1989 då över80% av företagen uppgav brist på viss yrkesutbildad arbetskraft. Andelenföretag som uppger att efterfrågan är det största hindret för expansionhar stigit markant och alltfler företag förutser neddragningar i produktionoch sysselsättning på ett års sikt.

Sysselsättningen har inte påverkats av den avtagande aktiviteten förrände senaste månaderna då en viss säsongrensad stagnation kan noteras,dock på en mycket hög nivå. Sedan 1986, då uppgången i byggefterfrå-gan inleddes, har antalet sysselsatta inom sektorn stigit med 19%.

Byggnadsinvesteringarna i näringslivet böljade stiga 1986 samtidigtsom behovet av ett kraftigt ökat bostadsbyggande blev allt starkare. I ochmed subventionerna till ROT-sektom (reparationer, till- och ombyggnad)i bötjan av 1980-talet, steg volymen av ombyggnader snabbt och nåddetoppnivån 1987. Därefter har ombyggnadsinvesteringama minskat medöver 10% per år t.o.m. 1990. Nybyggandet av bostäder steg alltmer. År

1988 nåddes rekordstora tillväxttal. Därefter har nybyggandet ökatytterligare, men i långsammare takt. Förutom en tillfällig nedgång 1988sjönk näringslivets investeringar 1990 för första gången sedan 1986.

Överhettningen på arbetsmarknaden de senaste åren tvingade framalltmer omfattande regleringar. Avsikten var att dämpa det allmännaefterfråge- och kostnadstrycket på byggmarknaden samt att frigöraresurser till nyproduktion av bostäder. Som framgår av avsnitt 9.2infördes begränsningar i ombyggnader av bostäder hösten 1988.Dessutom infördes också ramar för s.k. övrigt byggande (allt byggandeutom bostadsbyggande) i hela landet. I Stockholms län och i Göteboigsoch Bohuslän har byggnadstillståndsgivning använts sedan 1987 i syfteatt begränsa den totala byggvolymen till 1986 års nivå. I Stockholms länhar övrigt byggande begränsats till 70% av 1986 års nivå åren 1987 till1990. I övriga landet fick arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att under

1989 begränsa volymen av övrigt byggande till 95% av 1988 års volym.Denna begränsning gällde också 1990. Den 1 januari 1991 togs ramarnabort helt för såväl ombyggnader av bostäder som för övrigt byggande ihela landet utom i Stockholms län och Göteboigs och Bohus län. IStockholms län skärptes ramen för övrigt byggande ytterligare till 65%av 1986 års volym. Den vidgas nu till att gälla 80% av 1986 års volym.I Göteboigs och Bohus län kvarstår ramen oförändrat till 100% av 1986års totala byggverksamhet.

Åtgärderna mot ombyggnadsverksamheten har medverkat till att

ombyggnadsinvesteringama sjunkit med sammanlagt 35% de senaste tre Prop. 1990/91:150åren. Nedgången väntas fortsätta under 1991, dock i något lugnare takt. Bilaga 1:1.1Eftersom det främst uppges vara den högre statligt garanterade räntansom begränsat volymen bedöms inte slopandet av ramarna utanförstorstadslänen ha någon större uppdragande inverkan på volymen. Närdet gäller övrigt byggande är effekterna mer oklara. För 1991 var kvotenpå 65% i Stockholms län överintecknad medan den i Göteborgs ochBohus län inte uppges ha haft någon större begränsande inverkan.Effekterna av förändringarna av ramarna för övrigt byggande 1991 väntasdämpas av konjunkturläget.

I maj 1989 infördes en investeringsskatt uppgående till 10% på s.k.oprioriterat byggande (byggande exklusive bostadsbyggande ochbyggande för industrins behov). Skatten gällde Stockholms län medundantag av Norrtälje och Södertälje kommun. Dessutom inbegrepsUppsala och Håbo kommun i Uppsala län. Den höjdes till 30% undervåren 1990 och utvidgades till att även gälla Göteborgsområdet. I oktober1990 undantogs Göteboigsområdet och även Nynäshamns kommun den1 januari 1991. Den höjda investeringsskatten har medverkat tillminskningen av byggnadsinvesteringarna inom varuhandel, hotell- ochrestaurangverksamheten. Antalet objekt som startat sedan höjningen avinvesteringsskatten är mycket begränsat. Investeringsskatten kommer attavvecklas den 1 juli 1991 i och med försvagningen av byggkonjunkturen.

Sammantaget minskade ökningstakten i byggsektorn under 1990. Detär en följd av minskade byggnadsinvesteringar inom industrin ochkommunala myndigheter. Nedgången bromsades av ett starkt bostads-byggande. Även inom reparations- och underhållssektom noterades enrelativt hög tillväxt på ca 5,5%. Bidragande till det senare är troligen,förutom nedgången inom ombyggnadsverksamheten, en tidigareläggningav verksamheten med tanke på att byggmomsen höjdes den 1 januari i år.

Tabell 9:5 Byggnadsverksamhet

Miljarderkr. 1990,löpandepriser

Årlig procentuell volymförändring

1992 Byggnadsinvesteringar

156,6

6,6

0,8

-1,0

-2,9

därav näringslivet

59,6

4,9

-1,0

-1,0

4,9

myndigheter

23,2

10,3

-3,6

-2,2

0,5

bostäder

73,8

6,8

4,1

-0,5

-11,0

Reparationer och

underhåll

59,1

5,5

5,6

1,0

2,6

Summa

215,7

6,3

2,1

-0,4

-1,3

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Byggnadsinvesteringarna väntas avta 1991 och 1992 med 1% respektiveca 3%. Styrkan i nedgången är dock svårbedömd i och med att skatte-reformen och ett nytt bostadsfinansieringssystem medför ett antal nyaförutsättningar. År 1991 dras byggnadsinvesteringarna främst ned av

de vikande investeringarna inom näringslivet (-1%) och offentliga Prop. 1990/91:150myndigheter (-2,2%). Ar 1992 väntas bostadsinvesteringama verka Bilaga 1:1.1neddragande. Inom reparations- och underhållssektom förutses investe-ringarna fortsätta att stiga, med en svagare ökningstakt, med 1% 1991och ca 2,5% 1992. Det innebär att den totala byggnadsverksamhetenavtar med ca 0,5% 1991. År 1992 fortsätter nedgången med ca 1,5%.

Perioden 1981-1988 kännetecknades av kraftig och ihållande lageravveck-ling. Totalt sett drogs lagren ner med närmare 50 miljarder kr. (1985 årspriser). Denna avveckling var koncentrerad till industrin och partihan-deln. Industrins lagerkvot, dvs kvoten mellan lager och produktion,halverades i det närmaste under denna period. Inom partihandeln skeddespeciellt stora neddragningar av spannmålslagren samt lagren av oljor ochbränsle.

I takt med den succesiva avmattningen av industrikonjunkturen har enviss lageruppbyggnad skett fr.o.m. andra halvåret 1989. Industrinsfärdigvarulager har t.ex. ökat med ca 3 miljarder kr.under 1989 och1990. Denna lageruppbyggnad är emellertid mycket blygsam vid enjämförelse med motsvarande fås i tidigare konjunkturcykler. Produktion-en anpassades snabbare till den svagare efterfrågan än vad som varitfallet tidigare. Både den strukturellt fallande lagerkvoten under 1980-talet samt det produktionsmönster som tillämpats i den innevarandekonjunkturnedgången illustrerar den nya syn på lager och lagerhållningsom etablerats på senare år, där lagertrimning och vaksamhet mot onödiglagerhållning fått hög prioritet.

Tabell 9:6 Lagervolymförändringar

Miljarder kr., 1985 års priser

1981-1989

1992 Jord- och skogsbruk

0,1

0,6

0,0

-0,2

-0,2

Industri

-27,7

0,9

0,2

-2,2

-0,8

El- och vattenverk

-4,7

-1,2

0,1

-0,2

0,0

Partihandel

-16,0

-1,3

-0,7

-0,8

-0,2

Detaljhandel

0,9

0,8

1,1

-1,7

-0,2

Totalt

-47,3

-0,3

0,8

-5,1

-L3

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Totalt sett ökade lagren med 750 miljoner (fästa priser) under 1990,vilket gav ett bidrag till BNP-tillväxten med 0,1%. Det var främst inomdetaljhandeln exkl. bilar som lagren växte. För industrins del kompense-rades de växande färdigvarulagren med neddragningar av insatsvaror ochvaror i arbete så att lagren totalt sett blev oförändrade. Lagren av bilaroch bildelar steg kraftigt 1989 när efterfrågan böljade vika. Under 1990kunde dessa ofrivilliga lager endast marginellt avvecklas då efterfråganförsvagades alltmer.

Under 1991 sker kraftiga neddragningar av lagren. Industriproduktion-

en väntas i år falla mer än den slutliga efterfrågan, eller med närmare3%. Därmed kan de ofrivilliga färdigvarulagren som byggts upp 1989och 1990 böija avvecklas. Även insatsvarulagren kommer, främst underförsta halvåret, att minska som en anpassning till den lägre produktions-volymen. Lageromdömen i bl.a. konjunkturinstitutets industribarometrarverifierar denna utveckling. De omfattande lagren av bilar och bildelarförutses också kunna minskas under 1991 efter de stora produktionsned-dragningama som skett. Bedömningen av lagren av råolja och bränslenpåverkas naturligtvis i hög grad av krigsslutet i Persiska viken. I PNBförutsågs en uppgång av dessa lager med tanke på ökat behov avberedskap inför störningar av tillförseln. När nu kriget är slut kan dessalager istället förväntas minska. Totalt innebär detta att lagren 1991minskar med drygt 5 miljarder kr. och ger därmed ett negativt bidragtill BNP-tillväxten med hela 0,6 procentenheter.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 9:5 Lagervolymförändringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

1992 förutses lagren fortsätta att minska, om än i betydligt långsamma-re takt än, under 1991. Inom industrin kan färdigvarulagren ytterligaredras ned något. Insatvarulagren kommer dock att växa när produktionenåterigen tar fart. Lagerkvoten skulle då totalt sett vara tillbaka på 1988års nivå. I och för sig kan en fortsatt strukturell tendens till fortsattsjunkande lagerkvoter inte uteslutas. 1988 utgjorde emellertid kulmenpå en ovanligt lång högkonjunktur, då lagren normalt skall vara relativtsmå, medan 1992 är ett år i böijan av en konjunkturuppgång. Även inomparti- och detaljhandeln kan ytterliggare lagemeddragningar förväntas.Trots att lagren 1992 minskar med drygt en miljard kr. är omslagetpositivt efter de kraftiga neddragningarna 1991. Bidraget till BNP-tillväxten blir därmed 0,4 procentenheter 1992.

88¶Den offentlig sektorns finanser har förbättrats markant sedan 1982, dådet finansiella sparandet visade ett underskott motsvarande 7 % av BNP.År 1987 uppvisade den offentliga sektorn ett överskott efter nio år i följdav underskott och 1989 uppgick det finansiella sparandet till ca 5,5 % avBNP.

Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande beror påen kraftig ökning av inkomsterna, samtidigt som utgiftsutvecklingen harvarit relativt dämpad. De offentliga inkomsternas andel av BNP steg frånca 60% 1982 till 65,5% 1989, vilket avspeglar en ökad skattekvot.Under samma period minskade utgifternas andel av BNP från 66,5%1982 till ca 60% 1989. Den reala resursförbrukningen inom denoffentliga sektorn i form av investeringar och konsumtion sjönk från33,5% 1982 till 28,5% 1989 som andel av BNP. Transfereringarna tillhushåll steg som andel av BNP under perioden med 1,5 procentenhetertill ca 20,5% 1989, se diagram 10:1. Ränteutgifternas andel av BNPfördubblades mellan 1980 och 1985 för att sedan sjunka successivt, försttill följd av sänkta räntor och sedan genom att statsskulden minskade.Den offentliga sektorns övriga utgifter består av räntebidrag till bostäder,transfereringar till företag och u-landsbistånd. Dessa utgifters andel avBNP har minskat med ca 1,5 procentenheter sedan 1982 främst beroendepå minskat stöd till företag.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källa: Finansdepartementet.

År 1990 steg utgifternas andel av BNP till drygt 61,5% medan inkom-sternas andel var oförändrad. Det finansiella sparandet gick ned till ca4% av BNP. Den ökade utgiftsandelen förra året berodde huvudsakligen

på att kostnaderna för den offentliga konsumtionen ökade kraftigt till Prop. 1990/91:150följd av de höga löneavtalen inom det offentliga området. I volym steg Bilaga 1:1.1den offentliga konsumtionen med ca 2 %.

Den offentliga sektorns inkomster består till 85% av skatter ochavgifter. Skatternas och arbetsgivaravgifternas andel av BNP (skatte-kvoten) steg med ca 7,5 procentenheter mellan 1982 och 1989 och sjönksedan något 1990 till ca 56,5%. För 1991 och 1992 beräknas ensuccessiv nedgång av skattekvoten till ca 53,5%, se tabell 10:1.Förändringen av skattekvoten beror dels på hur skatteunderlagenutvecklas i förhållande till BNP, dels på förändringar i skatteuttagen.Även förändringar av betalningsrutiner och redovisningsprinciperpåverkar skattekvoten. Av skattekvotens nedgång 1991 på knappt 1procentenhet beror hälften på avlyft av mervärdeskatt för den offentligasektorn. En sänkning av arbetsgivaravgifterna 1992, vid införandet av enarbetsgivarperiod i sjukförsäkringen, bidrar till minskningen av skatte-kvoten nästa år med drygt 1/2 procentenhet. Till sänkt skattekvot bidraräven det avdrag på arbetsmarknadsavgiften, vilket får göras av arbetsgi-vare som använder systemet med utbildningsvikariat.

Tabell 10:1 Skattekvoten

Procentandel av BNP

1992 Direkta skatter

25,4

23,6

21,5

21,0

Hushåll

22,6

21,6

19,9

19,1

Företag

2,8

2,1

1,6

1,9

Indirekta skatter exkl.

arbetsgivaravgifter

14,7

15,3

16,6

15,9

Mervärdeskatt

7,6

8,4

9,6

9,0

Övrigt

7,1

6,9

7,0

6,9

Arbetsgivaravgifter

16,5

17,5

17,4

16,5

Skatter och avgifter

56,6

56,4

55,6

53,4

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån ochfinansdepartementet.

Ett första steg i skattereformen togs förra året. Den statliga inkomst-skatten sänktes med 7 procentenheter. Den kraftiga ökningen av lönerna(skatteunderlaget) och höjd kommunalskatt begränsade dock nedgångenav skatteuttaget från hushållens direkta skatter 1990. I år leder det nyaskattesystemet till kraftigt sänkta inkomstskatter för hushållen. Även 1992minskar andelen av hushållens direkta skatter i de totala skatteinkomster-na. Genom att skatteskalan räknas upp med i princip den historiskainflationen uppkommer en negativ effekt på skatteinkomsterna (omvänd"fiscal drag") när löneökningarna blir mindre än föregående års inflation.Slutskatteregleringen (nettot av fyllnadsinbetalningar, kvarskatt ochöverskjutande skatt) drar upp skattekvoten i år med ca 1/2 procentenhet.För 1992 beräknas slutskatteregleringen ge ett negativt bidrag tillskattekvoten.

Den starka uppgången i företagens vinster under 1980-talet medförde

efterhand att företagens skatteinbetalningar steg från ca 1,5% av BNP Prop. 1990/91:1501985 till nära 3% av BNP 1989. Nedgången i företagens resultat under Bilaga 1:1.1

1990 ledde till en minskning av företagsskatterna förra året. Fr.o.m.

1991 bidrar skattereformen till ökat uttag från företagens direkta skattergenom att avkastningen på pensionsfonder och vissa försäkringspremierbeskattas. Dessutom beräknas avskattning av skatteskulder på doldareserver ge skatteinkomster på ca 6 miljarder kr. per år under denärmaste åren. De starkt nedpressade företagsvinsterna väntas dockmedföra en fortsatt minskning av företagsskatterna i år.

Inkomstskattesänkningama 1990 och 1991 finansieras till stor delgenom breddning av underlaget för mervärdeskatten. Dessutom ärskattesatsen tillfälligt höjd med 1 procentenhet från den 1 juli 1990 tillutgången av 1991. Mervärdeskatten på den kommunala sektorns inköpav varor och tjänster lyfts av fr.o.m. 1 januari och på den statligasektorns inköp fr.o.m. 1 juli i år. Dessa avlyft bidrar till en minskningav skattekvoten med 0,4 procentenheter 1991 och 0,2 procentenheter1992, efter beaktande av att även nominella BNP reduceras till följd avavlyften.

Övriga indirekta skatter uppgick som andel av BNP till ca 7% 1990.Återkommande höjningar av skattesatserna på t.ex. tobak, vin och sprit,bensin och olja har hållt denna andel relativt stabil. Den väntas också1991 och 1992 vara i stort sett oförändrad. Inkomsterna av fastighetsskattstiger till följd av skattereformen och en tillfällig höjning av skatten påkommersiella lokaler under 1991 och 1992. Omsättningsskatten för aktieroch optioner halverades fr.o.m. 1 januari 1991.

Den kraftiga ökningen av lönesumman förra året och en tillfälligarbetsmiljöavgift på 1,5% under perioden september 1989 t.o.m.december 1990 medförde att inkomsterna av arbetsgivaravgifter steg medca 1 % som andel av BNP. Skattereformen leder till att en ökad andel avskatteinkomsterna kommer från arbetsgivaravgifter. I reformen ingårnämligen en breddning av underlaget för arbetsgivaravgifter samt ensärskild löneskatt på pensionspremier m.m. År 1992 sänks arbetsgivav-giften till sjukförsäkringen med 1,9 procentenheter, vilket kompenserararbetsgivarnas kostnad för en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen.Arbetsgivare som använder systemet med utbildningsvikariat får göraavdrag på arbetsmarknadsavgiften. Dessa avdrag beräknas uppgå tilldrygt 3 miljarder kr. 1992.

De offentliga utgifternas andel av BNP beräknas vara i sort settoförändrad 1991 och minska med drygt 1/2 procentenhet 1992. I år drasutgifterna upp av ökade transfereringar till hushåll, trots att ersättnings-nivån i sjukförsäkringen har sänkts. Det är en följd av dels fördelnings-politiska åtgärder i skattereformen, dels det försämrade läget påarbetsmarknaden. Nästa år bidrar arbetsgivarperioden i sjukförsäkringentill att minska utgiftskvoten med drygt 1/2 procentenhet. De totalatransfereringarna till hushållen sjunker dock inte lika mycket som andelav BNP. Ränteutgifter och övriga transfereringar beräknas minska somandel av BNP de närmaste två åren. Neddragning av utgifterna skergenom att räntebidragen till bostäder reduceras och genom att mjölksub-

ventionema tagits bort. Utgiftsökningar sker genom att fördyringen av Prop. 1990/91:150bostadsbyggandet, till följd av ökad mervärdeskatt, kompenseras av Bilaga 1:1.1investeringsbidrag. Om dessa investeringsbidrag, i stället för att räknassom utgift, skulle avräknas från mervärdeskatteintäkterna minskar bådeskatte- och utgiftskvoten. Utbetalningar från arbetsmiljöfonden förmiljöförbättrande åtgärder i företagen inleds i år. Genom besparingar iden statliga administrationen och det kommunala skattestoppet begränsasden offentliga konsumtionens volymtillväxt de närmaste åren. Konsumtio-nen beräknas öka med 0,5% 1991 och 0,3% 1992. Dessutom bidrar detovannämnda avlyftet av mervärdeskatt till att utgifterna för den offentligakonsumtionen och investeringarna minskar som andel av BNP underprognosperioden.

Tabell 10:2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifterLöpande priser

Miljarder kr.

Procentuell förändring

1992 Inkomster

802,2

879,1

929,8

939,9

14,2

9,6

5,8

1,1

Skatter

516,1

556,6

588,4

589,4

13,9

7,8

5,7

0,2

Social försäkringsavgifter

176,5

199,8

210,1

207,2

14,7

13,2

5,1

-1,4

Övriga inkomster

109,6

122,7

131,3

143,3

14,6

11,9

7,0

9,1

Utgifter

736,5

827,4

887,1

910,6

11,0 <

12,3

7,2

2,6

Transfereringar till hushåll

250,2

276,9

313,4

321,9

10,0

10,7

13,2

2,7

Ränteutgifter

66,8

76,1

77,4

77,7

7,5

13,9

1,7

0,4

Övriga transfereringar

71,8

77,5

83,9

84,7

17,7

7,9

8,3

1,0

Konsumtion

317,7

366,0

377,9

386,5

10,8

15,2

3,3

2,3

Investeringar1

30,1

30,9

34,6

39,8

15,3

2,8

11,9

15,1

Finansiellt sparande

65,7

51,8

42,7

29,2

Procent av BNP

Skatter och avgifter

56,6

56,4

55,6

53,4

Utgifter

60,2

61,7

61,7

61,0

Finansiellt sparande

5,4

3,9

3,0

2,0

1 I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljningav fastigheter och mark.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

Skillnaden mellan skatter och utgifter med tillägg för den offentligasektorns övriga inkomster, som till 1/3 består av AP-fondens ränteinkom-ster, ger det finansiella sparandet. För 1991 beräknas detta uppgå till ca43 miljarder kr. och för 1992 till ca 29 miljarder kr., se tabell 10:2.

För att belysa hur den offentliga sektorns inkomster och utgifterpåverkar samhällsekonomin, har en enkel modell använts i nationalbudge-tama i många år. Med antagande om marginella import- och konsum-tionsbenägenheter kan multiplikatorer beräknas. De anger hur realaförändringar av olika typer av inkomster och utgifter bidrar till föränd-ringar av BNP. Multiplikatorema är konstanta över tiden och beaktarsåledes inte t. ex. förändringar av hushållen sparande. Både beslutadeoch automatiska förändringar av inkomster och utgifter inkluderas imodellen. Däremot ingår inte de effekter finanspolitiken ger via pris- ochlönebildning och kreditmarknad.

92 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:3 Finanspolitiska effekter

Procent av BNP i fasta priser

1992 Staten inkl, socialförsäkring

-1,0

-3,6

-0,5

-1,5

1,3

1,4

1,5

Kommunerna

0,3

0,0

0,7

0,5

0,1

-0,5

-0,6

Totala offentliga sektorn

-0,7

-3,6

0,2

-0,7

1,4

0,9

0,9

Källa: Finansdepartementet.

Beräkningarna visar att den statliga finanspolitiken (inkl, socialförsäk-ring) hade en kontraktiv inverkan på BNP under andra hälften av 1980-talet. Kommunerna ökade i slutet av 1980-talet sina utgifter betydligtsnabbare än inkomsterna vilket hade en expansiv effekt på ekonomin, setabell 10:3. När tillväxten i BNP gick ned 1990 försämrades denoffentliga sektorns finanser och den finanspolitiska effekten blevexpansiv. Denna motcykliska effekt beräknas fortsätta 1991 och 1992.Finanspolitikens expansiva effekt på BNP 1991 och 1992 beror delvis påatt inkomsterna ökar relativt måttligt som en följd av den förutsattakraftiga nedgången i löneökningstakten samtidigt som sysselsättningenminskar. Det försämrade ekonomiska läget leder också till ökadeoffentliga utgifter i form av arbetslöshetsunderstöd m.m. Dessutom bidrarden svaga utvecklingen av den privata konsumtionen under det senasteåret till att finansieringen via mervärdeskatt av skattereformens båda stegreduceras.

Bakom uppgången av den offentliga sektorns finansiella sparande sedan1982 ligger huvudsakligen en kraftig förbättring för staten. Statensfinansiella sparande har vänts från ett underskott 1982 på ca 64 miljarderkr. till ett överskott 1989 på 38 miljarder kr. Den relativt höga ekonomi-ska aktiviteten under perioden har bidragit till en snabb inkomstökningoch till att insatserna inom arbetsmarknads- och industripolitiken harkunnat minskas. De under senare år accelererande löne- och prisökning-arna har dragit upp skatteunderlagen. För 1990 uppgick det statligafinansiella sparande till ca 14 miljarder kr. Vid jämförelse med 1989 börbeaktas att en växling på 2% mellan folkpensionsavgiften och ATP-avgiften genomfördes fr.o.m. den 1 januari 1990. Därigenom överfördesinkomster på ca 12 miljarder kr. från staten till socialförsäkringssektornförra året. Statens ränteutgifter steg kraftigt 1990. Detta avspeglar inteen ökning av statsskulden netto, utan beror på att fr.o.m. 1 juli 1989redovisas räntor på skuldbytesavtal brutto. Det innebär att även räntein-komsterna skrivs upp och det finansiella sparandet påverkas ej.

De närmaste två åren sker en kraftig nedgång av statens finansiellasparande och 1992 beräknas statsfinanserna visa ett underskott på ca 24miljarder, kr., se tabell 10:4.

Försämringen av statsfinanserna beror till stor del på vikande skatte-underlag. Det är en följd av den förutsedda nedgången av löneöknings-

takten tillsammans med konjunkturavmattningen. Statens skatteinkomster Prop. 1990/91:1501991 och 1992 dras dessutom ned av att utbetalningarna av kommunal- Bilaga 1:1.1skattemedel stiger kraftigt, och att de offentliga myndigheterna får lyftaav ingående mervärdeskatt fr.o.m. 1991. För de kommunala myndighe-ternas avlyft kompenseras staten genom avräkningsskatt, som i tabellenredovisas som negativa statsbidrag. De statliga mydighetemas avlyft avmervärdeskatt motsvaras av sänkta utgifter för konsumtion och investe-ringar. Den tillfälliga arbetsmiljöavgiften på 1,5%, som gav inkomsterpå 9 miljarder kr. 1990, fäller bort 1991. Inkomsterna av arbetsmark-nadsavgiften reduceras, främst 1992, till följd av att företagen fårersättning för sina kostnader för utbildningsvikariat genom avdrag påarbetsmarknadsavgiften. Inkomsterna av socialförsäkrings- och andraarbetsgivaravgifter hålls uppe genom de basbreddningar m.m. som liggeri skattereformen. Mervärdeskatten är tillfälligt höjd med 1 procentenhetunder perioden 1 juli 1990 - 31 december 1991. Fastighetsskatten påkontor, butiker m.m. höjs tillfälligt vid 1992 och 1993 års taxeringar till3,5% av taxeringsvärdet. Statens övriga inkomster beräknas öka relativtkraftigt 1992 till följd av bl.a. vissa stora engångsvisa inleveranser frånaffärsverken.

Tabell 10:4 Statens inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr.

Procentuell förändring

1989 1990 1991

1992 Inkomster

435,4

461,2

471,3

447,2

15,6

5,9

2,2

-5,1

Skatter

328,6

346,9

353,2

321,8

16,3

5,6

1,8

-8,9

Social försäkringsavgifter

63,7

61,1

62,5

63,9

12,2

-4,1

2,2

2,3

Övriga inkomster

43,1

53,2

55,7

61,5

15,5

23,6

4,6

10,4

Utgifter

397,4

447,3

475,3

471,5

10,5

12,6

6,3

-0,8

Transfereringar till hushåll

106,1

117,1

136,5

145,5

8,7

10,4

16,6

6,6

Ränteutgifter

59,4

67,9

67,7

68,3

6,5

14,1

-0,2

0,8

Övriga transfereringar

136,5

149,9

152,6

141,0

9,9

9,9

1,8

-7,6

Konsumtion

85,7

100,0

102,7

100,6

12,9

16,6

2,7

-2,0

Investeringar1

9,6

12,5

15,8

16,2

58,4

29,8

26,9

2,4

Finansiellt sparande

38,0

13,9

-4,0

-24,4

Utlåning m.m.

-4,8

-3,7

Korrigeringspost

17,5

35,4

Budgetsaldo

25,3

-17,7

Budgetsaldo i % av BNP

2,1

-1,3

1 I investeringar ingår även lagerreserveringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Statens utgifter dras upp av en fortsatt relativt stark ökning avtransfereringarna till hushållen. Särskilda fördelningspolitiska åtgärderingår i skattereformen. Som kompensation för höjda indireka skatterm.m. uppjusteras pensionstillskotten, det kommunala bostadstilläggen ochstudiemedlen i år. Barnbidragen har höjts i år till en kostnad av ca 4miljarder kr. och höjs med ytterligare ca 2 miljarder kr. nästa år.Kostnaderna för bidrag vid arbetsmarknadsutbildning stiger kraftigtgenom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

94¶Bland statens transfereringar till företag genomförs flera förändringar Prop. 1990/91:150

1991 och 1992. Mjölksubventionema, som uppgått till ca 2 miljarder Bilaga 1:1.1kr., har tagits bort i år. Ett investeringsbidrag till bostadsbyggande införs

1991, då de särskilda reduceringsreglema för mervärdeskatten påbyggnadsentreprenader slopas. Räntebidragen till bostäder reduceras; iår genom en extra upptrappning av den garanterade räntan; och fr.o.m.

1992 genom att ett nytt bostadsfinansieringssystem (räntelån) börjarinföras.

Statens utgifter påverkas också av regeländringar beträffande transfere-ringar inom den offentliga sektorn. Statsbidragen till sjukförsäkringensjunker genom sänkt ersättningsnivå och förväntat minskat antalsjukdagar. För att neutralisera effekterna av skattereformen för denkommunala sektorn skall 7,5 miljarder kr. 1991 och 16,5 miljarder kr.1992 återföras från kommunerna till staten. Genom en tillfällig extrahöjning av skatteutjämningsavgiften 1992 tillförs staten 3 miljarder frånkommunerna nästa år. I tabellen har statsbidragen minskats med dessabelopp. Statsbidragen till arbetslöshetskassorna ökar relativt kraftigt, trotsatt arbetsmarknadspolitiska åtgärder reducerar den öppna arbetslösheten.

Den statliga konsumtionen ökade i volym med 3% 1990. Timvolymensjönk med ca 0,5% men kraftigt ökade inköp av varor och tjänster drogupp konsumtionen. Genom besparingar i den statliga administrationenväntas den statliga konsumtionen minska med knappt 1/2 % per år 1991och 1992.

Socialföräkringssektom omfattar allmän tilläggspensionering (inkl,löntagarfonder), allmän sjukförsäkring (inkl, föräldraförsäkring) samtarbetslöshetsförsäkring. Det finansiella sparandet inom socialförsäkrings-sektorn består i stort sett av uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden.De övriga delarnas sparande är obetydligt.

Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) finansieras genom avgifteroch avkastning på AP-fondernas tillgångar, som huvudsakligen utgörs avräntebärande tillgångar. Sedan 1982 har pensionsutbetalningama varitstörre än avgiftsinkomsterna och 1989 uppgick underskottet till ca 10miljarder kr. Genom AP-fondemas inkomster av räntor, utdelningar ochskatter på ca 44 miljarder kr. visade det finansiella sparande ett överskottpå ca 33 miljarder kr. 1989. ATP-avgiften höjdes den 1 januari 1990med 2 procentenheter. Höjningen bidrog till att avgiftsinkomsternabalanserade utbetalningarna förra året. Det finansiella sparandet ökade tilldrygt 46 miljarder kr. 1990.

Den 1 juli 1990 upphörde lagen om vinstdelningskatt att gälla. Pågrund av eftersläpning av betalningar redovisas här ändå inkomster avvinstdelningsskatt även 1991.

Fr.o.m. 1991 breddas avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter till följdav skattereformen, men utbetalningarna blir åter större än avgiftsinkom-sterna. Det finansiella sparandet sjunker successivt de närmaste åren, setabell 10:5.

95¶Sjukförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Prop. 1990/91:150Utbetalningarna till hushållen har ökat kraftigt sedan 1988 till följd av Bilaga 1:1.1sjukförsäkringsreformen och den förbättring av föräldraförsäkringen somgenomfördes 1989.

Tabell 10:5 Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifterLöpande priser

Miljarder kr.

Procentuell förändring

1992 Inkomster

182,5

212,2

226,6

224,0

12,7

16,2

6,8

-1,2

Avgifter

112,7

138,7

147,6

143,3

16,3

23,0

6,5

-2,9

Bidrag från staten

25,7

26,5

28,3

28,3

3,3

3,0

6,9

-0,2

Ränteinkomster m.m.

37,6

41,9

47,7

52,4

8,1

11,3

13,9

9,9

Skatter

6,4

5,1

3,0

0,0

20,2

-20,4

-41,3

-100

Utgifter

149,9

166,0

182,4

181,6

11,8

10,8

9,9

-0,5

Transfereringar till hushåll

121,1

134,5

147,6

146,0

11,2

11,1

9,7

-1,1

Övriga transfereringar

24,5

26,5

29,6

30,2

16,2

8,2

11,7

2,2

Konsumtion m.m.

4,3

5,0

5,2

5,4

6,9

17,4

4,5

2,5

Finansiellt sparande

32,6

46,2

44,2

42,5

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sänkt ersättningsnivå fr.o.m den 1 mars 1991 och minskande sjuktalmedför att utgifterna inom försäkringen sjunker. Från den 1 januari 1992införs en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Arbetsgivarna övertar dåutbetalningarna för sjukersättningen de första 14 dagarna av en sjukdoms-period. Därmed beräknas utgifterna för sjukförsäkringen minska med 9,5miljarder kr. Arbetsgivarna kompenseras genom att sjukförsäkringsavgift-en sänks med 1,9%. Avgiftssänkningen är beräknad så att den skakompensera för både sjuklön och arbetsgivaravgifter därpå. I kostnadernaför sjukförsäkringen ingår även bidrag till privat och offentlig sjukvårdsamt läkemedelssubventioner. Dessa utgifter beräknas uppgå sammanlagttill ca 28,5 miljarder kr. 1991 och 1992. Förändringarna medför attstatsbidragen till sjukförsäkringen kan dras ned i år och nästa år.

Utbetalningarna inom arbetslöshetsförsäkringen finansieras, sedanreglerna ändrades 1 juli 1988, i stort sett helt av statsbidrag. De utbetaldaarbetslöshetsersättningarna ökade något 1990 efter att ha minskat 1988och 1989, då arbetslösheten gick ned. Fr.o.m. 1990 höjs den högstadagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen årligen i takt med löneutveck-lingen för industriarbetare. Den nu stigande arbetslösheten medför attutbetalningarna väntas öka kraftigt under prognosperioden.

Den kommunala sektorn består av primär- och landstingskommuner samtförsamlingar och kommunalförbund. Sedan 1985 har sektorn haft ettnegativt finansiellt sparande. Inkomsterna har dock täckt de löpandeutgifterna medan en del av investeringarna finansierats med upplåning,försäljning av tillgångar eller neddragning av rörelsekapitalet.

96¶År 1990 var kommunernas finansiella sparandeunderskott ca 8,5miljarder kr. enligt de preliminära nationalräkenskaperna. Det var drygt10 miljarder kr. bättre än vad som beräknades i den preliminäranationalbudgeten. Minskade investeringar och ökade försäljningar avfastigheter m.m. bidrog till att hålla nere underskottet.

För åren 1991 och 1992 väntas en kraftig förbättring av den kommuna-la ekonomin trots det rådande skattestoppet. Det finansiella sparandetberäknas förbättras med nära 10 miljarder kr. per år och sektorn visa ettöverskott på ca 11 miljarder kr. 1992, se tabell 10:6.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:6 Kommunernas inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

Miljarder kr.

Procentuell förändring

1992 Inkomster

294,4

324,9

352,3

378,3

10,0

10,4

8,4

7,4

Skatter

181,1

204,7

232,2

267,6

9,7

13,0

13,5

15,2

Bidrag från staten ochsoc ial försäkr ingssektorn

74,7

81,9

80,6

69,3

9,8

9,7

-1,7

-14,0

Övriga inkomster

38,6

38,3

39,5

41,4

11,5

-0,6

3,2

4,7

Utgifter

299,4

333,2

349,9

367,1

9,4

11,3

5,0

4,9

Transfereringar till hushåll

23,0

25,3

29,3

30,5

9,7

10,3

15,6

3,9

Övriga transfereringar

28,2

28,4

31,8

32,5

9,0

0,7

11,8

2,1

Konsumtion

227,8

261,1

270,1

280,7

10,1

14,6

3,4

3,9

Investeringar1

20,4

18,4

18,7

23,5

2,2

-9,9

1,8

25,9

Finansiellt sparande

-5,0

-8,3

2,4

11,1

1 I investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverksinvesteringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den förbättrade finansiella situationen är en följd av den tvåårigaeftersläpningen och avräkningsförfarandet vid utbetalningen av kommu-nalskattemedel. Skatteinkomsterna 1991 och 1992 stiger kraftigt till följdav de höga löneökningarna två år tidigare. Samtidigt leder den förutseddadämpningen av löneökningarna till att de kommunala utgifterna denärmaste två åren inte växer i samma snabba takt.

Bidrag från staten och socialförsäkringssektorn stod för ca 25% avkommunernas inkomster 1990. Statsbidragen består av allmänna ochspecialdestinerade bidrag. Skatteutjämningsbidraget uppgår till 10,5miljarder kr. netto 1991. Detta bidrag finansieras delvis genom en avgift,som för 1991 uppgår till 79 öre för primärkommunema och 56 öre förlandstingen. Nästa år höjs avgiften med 11 öre för att finansiera denautomatiska ökningen av skatteutjämningsbidragen. Därutöver höjsavgiften tillfälligt med 25 öre, vilket medför att ca 3 miljarder kr. drasin från kommunerna 1992. I kompensation för slopandet av beskattnings-rätten av juridiska personer erhåller sektorn knappt 1 miljard kr. För attneutralisera skattereformens effekter på den kommunala ekonomin harfr.o.m. 1991, dels bidraget till kommunerna avseende garantibeskattning-en avskaffats, dels en särskild skatt införts (avräkningsskatt). Skattenbaseras på kommunernas skatteunderlag och beräknas uppgå till ca 6,5

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

miljarder kr. 1991 ca 16 miljarder kr. 1992. I tabellen har statsbidragenminskats med dessa belopp.

De specialdestinerade statsbidragen, som beräknas till ca 58 miljarderkr. för 1991 och ca 59 miljarder kr. 1992, är kopplade till vissaverksamheter inom kommunerna. Av bidragen till primärkommunemagår hälften till skolutbildningen, ca 20% till bamomsoigen och ca 10%till äldreomsorgen och övrig social omsorg. Bidragen från socialförsäk-ringssektorn utgår till sjukvården och beräknas uppgå till ca 15,5miljarder kr. per år 1991 och 1992.

De kommunala utgifterna består till 3/4 av konsumtion. Förra året stegkonsumtionen ca 1,5% i volym. Därvid drogs konsumtionen ned av attinköpen av varor och tjänster minskade något. För i år och nästa år talardet mindre strama arbetsmarknadsläget för att det blir lättare att rekryterapersonal till den kommunala sektorn. De kraftigt höjda lönekostnaderna(en föjd av 1990 års avtal) i kombination med det kommunala skattestop-pet, väntas dock medföra en begränsning av expansionen. Förbättringenav kommunernas finanser 1991 och 1992 är nämligen tillfällig. På långsikt kvarstår 1990 års obalans med nu gällande förutsättningar.

Antalet sysselsatta i den kommunala sektorn har utvecklats svagt underförsta kvartalet i år enligt arbetskraftsundersökningama. För helåret 1991beräknas arbetsvolymen i timmar öka med 0,5%. De minskade inköpenförra året tyder på att kommunerna senarelagt vissa inköp. Fr.o.m. 1991får nämligen kommunerna lyfta av mervärdeskatten på sina inköp. Dessaförväntas därför stiga relativt kraftigt i år, vilket drar upp ökningen avden kommunala konsumtionen till knappt 1% i år. Nästa år beräknaskonsumtionsvolymen öka med 0,5%.

De kommunala utgifterna för inköp för konsumtion och investeringarreduceras nästa år med ca 10 miljarder kr. till följd av det ovannämndaavlyftet av mervärdeskatt. Effekten på den kommunala ekonomin avavlyftet neutraliseras genom att kommunerna ska återföra motsvaradebelopp till staten. Beloppet ingår som en del av den ovan nämndaavräkningsskatten. Denna, som nämnts ovan, beräknas på kommunernasskatteunderlag och är därför inte kopplad till kommunernas faktiskainköp. Kommunerna hade således möjlighet att tjäna på att senareläggainköp till efter årsskiftet 1990/91.

Utgifterna för den kommunala konsumtionen dras också ned av deavgiftshöjningar (t.ex. kraftigt höjda patientavgifter) för kommunalatjänster som genomförts i år. De kommunla avgifterna är nämligen enavdragspost vid beräkningen av konsumtionen.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

98¶Under de senaste åren har de stora OECD-ländemas ränteutveckling varitolikartad. I Förenta staterna har oron över styrkan i konjunkturnedgångenoch omsoigen om det finansiella systemet medfört att Federal Reservefört en expansiv penningpolitik. Konflikten vid Persiska viken ökadeosäkerheten hos företag och konsumenter under andra halvåret 1990 ochunder inledningen av 1991. Sedan årsskiftet 1989/90 och fram till ibörjan på april har den amerikanska dagslåneräntan, fed fund, sänkts med2,5 procentenheter till 6%. Marknadsräntorna avseende placeringar medkortare löptid har följt med i nedgången. Som en bekräftelse på det lägreränteläget för kortfristiga placeringar har diskontot sänkts vid tvåtillfallen med sammanlagt en procentenhet till 6%. Obligationsräntornahar däremot haft en mer stabil utveckling. För att stimulera kreditinstitu-tens kreditgivning, som på vissa håll varit mycket restriktiv, har federalreserve dessutom sänkt kassakraven.

Även i Storbritannien har räntorna fallit under det senaste halvåret.Basräntan som uppgick till 15 % i oktober 1990 har successivt minskat till12%. I oktober 1990 beslutade Storbritannien att pundet skulle inträda iväxelkursmekanismen ERM inom EMS. Detta innebär att pundet inte fåravvika mer än 6% från de centralkurser som har bestämts gentemot deövriga medlemsstaternas valutor, t.ex. D-marken.

Till skillnad från Förenta staterna och Storbritannien har central-bankerna i Tyskland och Japan sedan 1989 istället stramat åt penningpoli-tiken. Detta skall ses mot bakgrund av tendenser till överhettning i debåda ländernas ekonomier och stigande inflation. Efter att räntorna gickupp med ca två procentenheter under 1989 steg de med ytterligare enprocentenhet under 1990. Under de första månaderna 1991 har ränteut-vecklingen i de båda länderna stabiliserats. I Japan är det en betydandepenningmängdsexpansion och överhettningstendenser på främst arbets-marknaden som har föranlett den penningpolitiska åtstramningen.

I Tyskland är det främst återföreningsprocessen som medfört stiganderäntor. Dels i form av hög efterfrågan på varor från östra Tyskland ochdels genom att det omfattande bidragsprogrammet till de östra delstaternamedför ett stigande budgetunderskott. Förbundsstatens lånebehovberäknas därmed bli betydande under de kommande åren. Som enbekräftelse på den högre räntenivån höjde Bundesbank diskontot, i slutetav januari, med en halv procentenhet till 6,5%. I mars presenteradeförbundsregeringen ett finanspolitiskt åtstramningspaket bl. a. innehållandehöjda skatter. Detta har minskat kravet på ytterligare stramhet ipenningpolitiken. Samtidigt finns det skäl att understryka att uppskatt-ningen av kostnaderna för återföreningen reviderats upp vid fleratillfällen, och det kan inte uteslutas att ytterligare revideringar blirnödvändiga. Det råder således osäkerhet om effekterna på penning-politiken av den finanspolitiska åtstramningen. De senaste månadernasdepreciering av den tyska marken gentemot den amerikanska dollarn

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

minskar också sannolikheten för en penningpolitisk lättnad eftersom en Prop. 1990/91:150

försvagning av valutan ger ett ökat inflationstryck via stigande import- Bilaga 1:1.1

priser.

Diagram 11:1 6-månaders euromarknadsräntor 1989-1991

Enkla årsräntor

Procent

Anm: Statsskuldsväxlar och euromarknadsräntor. Veckogenomsnitt. Sista observationavser 10 april 1991.

Under år 1990 och fram till mitten på februari i år fortsatte denamerikanska dollarn att försvagas. Dollarn har mer eller mindrekontinuerligt försvagats sedan början på 1985. Vid den tidpunktenhandlades dollarn till ca 3,4 DEM och betraktades allmänt som över-värderad. Dollarns nedgång under de senaste åren kan bara delvisförklaras av en försämring av den amerikanska industrins konkurrenskraftgentemot den tyska och den japanska industrin. En orsak till den fortsattadollardeprecieringen är också den olikartade ränteutvecklingen mellan destora länderna. Räntan på dollarplaceringar är nu betydligt lägre jämförtmed motsvarande placeringar i D-mark och yen. För några år sedan varförhållandena de motsatta. Under de senaste månaderna har köpintressetför dollarplaceringar emellertid stigit markant. Inte minst den föramerikanskt vidkommande positiva utgången av kriget vid Persiska vikenhar bidragit till det ökade intresset. Investerarna räknar också med attden amerikanska konjunkturen kommer att förbättras under det andrahalvåret medförande att räntorna åter kommer att stiga. Från bottennote-ringama i mitten på februari och fram till mitten på april har dollarnapprecierats med 15% mot D-marken till 1,68 DEM per dollar och 6%mot yenen till 135 JPY per dollar. D-markens relativa försvagning motyenen är ett uttryck för investerarnas oro över händelseutvecklingen iöstra Tyskland och i Östeuropa.

100¶Diagram 11:2 Växelkursen för USA-dollar i D-mark och YEN 1989-1991

Anm: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 10 april 1991.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Under år 1990 föll de internationella aktiekurserna i genomsnitt medca 20%. Kurserna på flertalet aktiebörser har hittills i år återhämtat sig.Fram till mitten på april har aktiekurserna på de 20 största aktiebörsernai genomsnitt stigit med 17%. Av de fyra största börserna har London-börsen haft den bästa utvecklingen med en genomsnittlig uppgång på19%. En bidragande orsak till detta är det senaste halvårets räntesänk-ningar vilket sänker avkastningskravet på aktier. Tokyobörsen, somunder förra året registrerade det största kursfallet med 40%, har hittillsi år haft en mer positiv utveckling. I genomsnitt har kurserna stigit med16%. Börserna i New York och Frankfurt har haft en relativt sämreutveckling. I New York där kurserna i genomsnitt har stigit med 11 % ärdet framför allt svaga resultatrapporter som bidrar till ett dämpatköpintresse. I Frankfurt har kurserna hittills i år endast stigit med 12%,vilket speglar investerarnas oro för utvecklingen i östra Tyskland och iÖsteuropa.

Under år 1990 kännetecknades räntemarknaden av oro för den svagaekonomiska utvecklingen och osäkerhet över valutapolitiken. Det varfrämst vid två tillfällen, januari-februari och september-oktober, somkraftiga valutautflöden registrerades med åtföljande försvagning avkronan. Riksbanken stramade åt penningpolitiken vid båda tillfällena isyfte att stoppa valutautflödet. Detta medförde att de korta penning-marknadsräntorna steg betydligt. Placerarna reagerade positivt på denpenningpolitiska åtstramningen och regeringens skrivelse till riksdageni oktober om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxteni de offentliga utgifterna. Sedan mitten av oktober och fram till årsskiftetregistrerades ett inflöde på 48 miljarder kronor. Riksbanken kunde

successivt sänka marginalräntan, dvs den ränta som bankerna betalar förupplåning i riksbanken, till 14% vid årsskiftet. Vid slutet av år 1990 lågräntan på sex månaders statsskuldväxlar ca en procentenhet högre än vidutgången av år 1989.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 11:3 Ränteutvecklingen 1989-1991

Enkla årsräntor

Procent

Anm: 6-månaders statsskuldsväxlar och 5-åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt.Sista observationen avser 10 april 1991.

Obligationsräntorna hade ett betydligt lugnare förlopp under 1990.Dessa räntor styrs främst av inflationsförväntningarna. De allt dystrarekonjunktursignalema medförde att inflationsförväntningarna minskade.Vid årsskiftet låg obligationsräntorna t.o.m. lägre än ett år tidigare.Mot bakgrund av den stora uppslutningen kring Rehnbergko mmissionensramar för löneökningar under 1991-1992 och den svagare konjunkturenkommer inflationen att bringas ned väsentligt.

Budgetpropositionen i början på januari togs emot positivt av investe-rarna samtidigt som flertalet internationella räntor föll. Under januari ochfebruari var valutainflödet fortsatt positivt, sammanlagt 13,8 miljarderkronor. Kronan stärktes och kronindex noterades till ca 132,2 vid slutetav februari jämfört med 132,8 i början på året. Det stabila marknadslägetmöjliggjorde för riksbanken att lätta på penningpolitiken ytterligare.Marginalräntan sänktes i två steg till 12%. Marknadsräntorna föll medca två procentenheter under januari och februari, till strax under 12% försex månaders statsskuldväxlar och drygt 11% för femåriga statsobliga-tioner. Räntedifferensen gentemot korgräntan minskade successivt ochuppgick till 2,5 procentenheter vid utgången av februari. Diskontot harföljt den allmänna räntetrenden och är för närvarande 10%, vilket är ennedgång med två procentenheter jämfört med våren 1990.

102¶Diagram 11:4 Valutaflöden och räntedifferens mot utlandet 1990-1991

Anm: Valutaflödena avser rapportveckor (4 rapportveckor per månad). Sista obser-vationen avser 1-7 april 1991.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Under mars och första hälften av april har räntenedgången brutits ochförbytts i en mindre uppgång. Marknadsräntorna har stigit med ca enhalv procentenhet sedan slutet på februari. Under mars och första veckani april uppgick valutautflödet till ca 4,2 miljarder kronor, exkl. denbokföringsmässiga uppskrivningen av valutareserven på 1,3 miljarderkronor som riksbanken genomförde sista veckan i mars, samtidigt somkronan försvagades något. De internationella räntorna har inte uppvisaten motsvarande uppgång. Räntedifferensen har därmed åter vidgats någotoch uppgår för närvarande till ca 3 procentenheter. I mitten på aprilnoterades kronindex till 132,4.

Dollarns uppgång på de internationella valutamarknaderna har medförtatt kronan försvagats mot den amerikanska valutan samtidigt som den harstärkts mot bl.a. ERM-valutorna. I mitten av april handlades dollarn till6,05 SEK vilket är en appreciering med 11% sedan dollarkursen vändeuppåt. D-marken noteras till 3,60 SEK, vilket är en depreciering med 4%under samma period. För de företag som konkurrerar med och säljer iVästeuropa är valutakursförändringen negativ. A andra sidan gynnas deföretag som säljer produkter i Förenta staterna eller konkurrerar medföretag med produktion där.

Kapitalflödena in i och ut ur landet har varit mycket stora under desenaste åren. Svenska företag och placerare investerar i företag,festigheter och aktier i utlandet vilket tillsammans med bytesbalansunder-skottet leder till utflöden. Genom att hålla en högre ränta än omvärldenlockas dels svenska placerare till att ta lån i utländsk valuta och delsutländska placerare till placeringar i krontillgångar. Detta har medfört attkapitalbalansen uppvisat betydande överskott. Sammantaget har valutain-

flödena under de senaste åren varit stora, vilket möjliggjort dels att staten Prop. 1990/91:150har amorterat på utlandsskulden och dels att valutareserven har kunnat Bilaga 1:1.1öka. Vid utgången av mars uppgick valutareserven till 115 miljarderkronor.

Tabell 11:1 Betalningsbalansen

Tolvmånaderstal, feb-jan.Miljarder kr.

1991 Direkta investeringar

-35,8

-53,3

-78,0

Handel med aktier

-7,0

-31,0

-15,6

Lån/obl. m.m. i uti valuta

87,6

108,4

129,7

Lån/obl. m.m. i kronor

0,0

47,9

66,2

Övrigt inkl, restpost

-23,8

-24,5

-36,6

Kapitalbalans

21,0

47,5

65,7

Bytesbalans

-4,6

-21,1

-31,6

Valutaflöde

16,4

26,4

39,8

Statens lån i uti. valuta

-14,2

-13,5

-11,7

Valutares. transförändringar

2,2

12,9

28,1

Källa: Riksbanken

Under de senaste åren har en påtaglig uppbromsning av utlåningen tillallmänheten registrerats. Stigande räntor i kombination med sämrekonjunkturutsikter minskar näringslivets investeringsbehov. Det är dockfrämst hushållen som har minskat sin upplåning. Detta sammanhängermed skattereformen. Kombinationen av minskade ränteavdragsmöjligheteroch stigande räntor innebär att hushållens kostnader för lån har stigitväsentligt. Utvecklingen har skiljt sig åt mellan olika grupper avkreditinstitut. Utlåningen från finansbolagen och bankerna har samman-taget sett minskat medan utlåningen från bostadsinstituten alltjämt ärbetydande. Detta sammanhänger bl.a. med att bostadsinstituten numeraerbjuder lån till rörlig ränta. Om hänsyn tas till den kraftiga ökningen avkrediter i utländsk valuta förändras bilden något. Det är främst bankersom erbjuder lån i utländsk valuta. Det är i första hand företag som tarupp dessa lån, dels som ett led i sin ordinarie rörelseanknytna upplåningoch dels för att utnyttja räntedifferensen mot utlandet genom att placerai kortfristiga räntebärande tillgångar i svenska kronor.

Inom finansbolagssektom pågår för närvarande en omfattanderekonstruktion. Den innebär bl.a. en bantning av finansbolagensbalansräkningar. Många finansbolag har dessutom slagits samman ellerhar upphört med sin verksamhet. Denna process skall ses i ljuset av denakuta likviditets-och soliditetskris som drabbade många finansbolag underhösten 1990. Problemen blev uppenbara när priserna på fastighets-marknaden, i synnerhet för kommersiella fastigheter, började falla under1990. Många finansbolag har gett krediter till fastighetsförvaltande bolag,

ofta upp till 100% av det vid utlåningstillfället uppskattade marknads-värdet. Investeringskalkylerna har ofta betingats av fortsatt stigandefastighetspriser. När priserna vände nedåt under 1990 fick mångalåntagare problem med att betala räntor och amorteringar.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 11:2 Nettoutlåning till allmänheten

12-månaders förändring, feb-jan.Miljarder kr.

1991, saldo 31/1

Sv kr.

Uti val.

Sv kr.

Uti val.

Sv kr.

Uti val.

Banker

69,0

113,0

10,3

111,2

479,8

437,9

Bostadsinstitut

105,4

0,2

116,3

1,4

773,9

1,6

Finansbolag

14,4

14,0

-13,6

9,8

97,3

27,1

Totalt

188,8

127,2

113,0

122,4

1 351,0

466,6

Källa: Riksbanken

Tabell 11:3 Nettoutlåning till hushållen

12-månaders förändring, feb-jan.Miljarder kr.

1991, saldo 31/1

Banker

26,5

-6,2

246,6

Bostadsinstitut

46,0

49,2

357,0

Finansbolag

-0,6

-13,4

27,8

Totalt

71,9

29,6

631,4

Källa: Riksbanken

Enligt preliminära uppgifter uppgick finansbolagens kreditförluster till6,3 miljarder kronor under 1990 vilket skall jämföras med 0,8 miljarderkronor under år 1989. Även bankernas kreditförluster ökade betydligtunder 1990. Dessa beräknas ha uppgått till knappt 11 miljarder kronorjämfört med 2,8 miljarder kronor året innan. Till en mindre del berordetta på bankernas åtaganden gentemot finansbolagen. Även bankernaskreditgivning har under de senaste åren varit frikostig och har inte alltidföregåtts av en noggrann prövning.

Kreditinstitutens kreditförluster beräknas bli avsevärda även underinnevarande år. Dels är marknaden för kommersiella fastigheterfortfarande dämpad och dels beräknas kreditförlusterna hänförliga tillutlåningen till näringslivet öka i spåren av det försämrade konjunkturlägetoch ett ökat antal konkurser. Mot bakgrund av de betydande kreditför-lusterna och det osäkra konjunkturläget beräknas bankernas kreditgivningbli återhållsam under de kommande åren. Utvecklingen går mot en ökadprövning av den lånesökandes kreditvärdighet.

Trots kraftigt ökade kreditförluster kunde bankernas vinster hållas väluppe under 1990. Affärsbankernas sammanlagda rörelseresultat uppgicktill 10,1 miljarder kronor under år 1990 jämfört med 12,9 miljarder

kronor året innan. Ett förbättrat räntenetto förklarar den relativt godavinstutvecklingen. Bankerna har under år 1990 vidgat marginalen mellansina inlånings- och utlåningsräntor.

Från och med den 1 april halverades kassakravet för bankernasamtidigt som kassakravet för finansbolagen upphörde. Förändringenskall bl.a. ses mot bakgrund av den finansiella integrationen vilken harmedfört att utlandsbaserade kreditinstitut har haft en viss konkurrens-fördel gentemot i Sverige verksamma institut genom att de inte drabbasav motsvarande kassakrav. Det halverade kassakravet för bankerna harfått till effekt att bankerna höjt vissa inlåningsräntor med mellan 0,25-0,75 procentenheter. Den besvärligaste konkurrenssituationen förbankerna ligger också för närvarande på inlåningssidan. För hushållenhar flera nya sparalternativ lanserats. Bostadsinstituten emitterar i ökadutsträckning obligationer till hushållen. Riksgäldskontoret har lanserat enny sparform, riksgäldskonto, som direkt vänder sig till hushållen.

Under år 1990 föll aktiekurserna i genomsnitt med 30% i Sverige.Bakom nedgången låg flera orsaker. På de utländska börserna varKursutvecklingen negativ, bl.a. beroende på händelseutvecklingen vidPersiska viken. Nedgången på Stockholmsbörsen blev dock betydligtstörre än på flertalet utländska aktiebörser. I Sverige oroades investerarnaiv det försämrade konjunkturläget. Detta i kombination med att ettförsämrat konkurrensläge för den svenska industrin har medfört minskademarknadsandelar på världsmarknaden och ökade svårigheter att höjaexportpriserna resulterade i fallande företagsvinster under år 1990.Trenden förstärktes av att för svenska företag viktiga marknader, såsomFörenta staterna och Storbritannien, uppvisade en svag tillväxt under1990. Enligt preliminära siffror minskade börsföretagens vinster med ca20% under år 1990.

I januari vände kursutvecklingen. Från årsskiftet och fram till mittenav april steg totalindex med 25%. Kursåterhämtningen har varit särskiltkraftig för de största företagen på börsen. Uppgången har vidare varitstörst för företag inom verkstads - och skogsindustrin. Köpintresset påStockholmsbörsen har stimulerats av stigande aktiekurser internationellt.Kursuppgången i Stockholm har dock varit betydligt större än i utlandet.En förklaring är att de svenska räntorna har fallit betydligt sedanårsskiftet, vilket sänker avkastningskravet på aktier.

Den senaste tidens uppköp av företag på börsen har också bidragit tillkursuppgången sedan årsskiftet. Mest uppmärksammat är Tetra Pacs budpå Alfa-Laval och Investor/Providentias bud på Saab-Scania. Aktie-placerarna har också glatts åt att aktieutdelningarna i många bolag harhöjts trots fallande vinster. I genomsnitt beräknas börsbolagens aktieut-delningar för verksamhetsåret 1990 ha höjts med ca 10%. Företagensintresse av att höja utdelningen har ökat i samband med skattereformen.Den förändrade kapitalbeskattningen innebär bl.a att skatten på aktieut-delningar sänks. Historiskt sett har också den svenska direktavkastningen,

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

dvs aktieutdelning i förhållande till aktiekursen, legat lägre i Sverige äni utlandet. De senaste årens relativt kraftiga utdelningshöjningar, 24% år1989, innebär att de svenska börsföretagens direktavkastning nu liggerpå samma nivå som i utlandet. För närvarande uppgår direktavkastningentill i genomsnitt 2,7%.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 11:5 Börsutvecklingen 1990-1991

Index ultimo 1989=100

107¶I detta kapitel redovisas kalkyler för den ekonomiska utvecklingen iSverige fram till 1990-talets mitt. I ett sådant tidsperspektiv är informa-tionsunderlaget otillräckligt för att konjunkturprognoser i vanlig meningskall kunna utarbetas. Samtidigt finns ett stort behov av att belysa denekonomiska utvecklingen i ett något längre perspektiv. Både problem ochmöjligheter för den ekonomiska politiken avtecknar sig då ofta bättre.Till detta kommer att ekonomisk-politiska åtgärder normalt bör vidtas iett tidsperspektiv som är längre än de traditionella prognosperiodemabl.a. därför att det ofta tar lång tid innan åtgärder får full effekt påekonomins utveckling.

Tillväxtmöjligheterna de närmaste åren beror i hög grad av lönebild-ningen och produktivitetsutvecklingen. Huvudkalkylen utgår från denprognos för svensk ekonomi för åren 1991 och 1992 som presenterats itidigare avsnitt. Löneökningstakten är där i nivå med Rehnberggruppensförslag, vilket innebär ett starkt trendbrott. Löne- och prisbildningen skersedan delvis enligt historiska beteendesamband. Vissa förändringar ilönebildningsprocessen förutses dock ha skett. Det motiveras med attskattereformen ger nya förutsättningar och att den fasta växelkursregimenökat i trovärdighet under det senaste året. Det förtjänar dock attunderstrykas att anpassningsförloppet kan bli betydligt smärtsammare ominte löne- och prisökningstakten blir så låg som förutsetts.

Produktivitetsutvecklingen har under de senaste åren varit mycket svagi Sverige. En viss förbättring väntas i år och under perioden 1992-1995bör produktivitetsutvecklingen ytterligare förstärkas. I huvudkalkylenökar produktiviteten i näringslivet under åren 1992-1995 på ett sätt somär representativt för de senaste femton åren. Förutsättningar för ensnabbare tillväxt bör dock finnas av skäl som diskuteras i avsnitt 12.5.Ett scenario med en högre produktivitetsökning redovisas därför i sammaavsnitt.

Kalkylerna för åren 1993-1995 har gjorts med hjälp av den ekonometri-ska modellen KOSMOS, som utvecklats på konjunkturinstitutet. Modelleninnehåller ekonometriskt skattade samband för utrikeshandel, investering-ar, pris- och lönebildning samt efterfrågan på arbetskraft. De finansiellaberäkningarna har gjorts med hjälp av modellen FIMO. I denna modellberäknas inkomster och utgifter för de sex institutionella sektorerna stat,socialförsäkring, kommuner, hushåll, icke-finansiella och finansiellaföretag. Dessutom redovisas Sveriges transaktioner med utlandet. Detförekommer inga skattade beteendesamband i FIMO, utan framskrivning-ama görs med utgångspunkt från den reala ekonomins utveckling.Kalkylerna i KOSMOS och FIMO har genomförts i flera beräkningsom-gångar och i senare skeden modifierats och kompletterats med exogenabedömningar.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

108 Bilaga 1:1.1

Den internationella konjunkturen under de första åren på 1990-taletbehandlas i kapitel 2. Diskussionen i detta kapitel kompletterar den somförs i kapitel 2. Avsikten är att här utförligare redogöra för en delfaktorer som påverkar den internationella utvecklingen på längre sikt.

Den internationella högkonjunktur som inleddes 1983 nådde sin toppunder första halvåret 1988. Produktionstillväxten i OECD-området somhelhet har därefter mattats av. Dämpningen av expansionen har varit mestuttalad i Förenta staterna, Kanada, Storbritannien samt Sverige ochFinland. Under senare delen av 1990 minskade även tillväxten relativtmarkant i vissa kontinentaleuropeiska länder som t.ex. Frankrike, Italienoch Belgien. I Tyskland samt Japan har tillväxten dock varit fortsatt god.

Den ekonomiska tillväxten inom OECD-området som helhet väntas avtaytterligare under större delen av 1991, även om en vändpunkt är troligi slutet av året. Ett flertal faktorer talar för att nedgången i den interna-tionella ekonomin blir relativt kortvarig och grund. Den snabbaupplösningen av Gulf-kriget, med åtföljande prisfall på olja, leder tillgynnsamma effekter på realinkomster, priser och räntor. Det finns ävenanledning att förvänta att förtroendet hos konsumenter och företagkommer att stärkas påtagligt. Återhämtningen väntas böija i Förentastaterna under andra halvåret i år. Tillväxttakten för hela OECD-områdetväntas bli knappt 3% under 1992.

Ett flertal faktorer talar för att den ekonomiska tillväxten kommer attutvecklas gynnsamt även under de närmast följande åren. Teknologiskagenombrott, som skett under de senaste decennierna inom t.ex. tele-kommunikations- och datorområdena, borde resultera i en snabbareproduktivitetstillväxt. Detsamma gäller de strukturella åtgärder somvidtagits i många OECD-länder i syfte att förbättra ekonomiernasfunktionssätt. Skattereformer, med sänkta marginalskatter och en mereffektiv skattestruktur, har genomförts i ett antal länder. Minskadesubventioner till industrin och en mer effektiv offentlig sektor, inklu-derande bl.a. ökande inslag av konkurrens, samt en förbättring avarbetsmarknadens funktionssätt talar också för en mer effektiv resurs-användning.

EG:s inre marknad och därtill knutna integrationssträvanden bland ickeEG-länder kan förväntas ha positiva effekter på den ekonomiska utveck-lingen. Slopade gränshinder för varor, tjänster och produktionsfaktorer,liksom andra slag av avregleringar skärper konkurrensen inom Europa.Okade möjligheter till specialisering och utnyttjande av stordriftsfördelarleder till en högre produktivitetstillväxt.

De ekonomiska förutsättningarna för Europa påverkas också avåterföreningen mellan de båda tyska staterna. Utgångspunkten för denbedömning som här redovisas är att de nuvarande övergångsproblemenär hanterliga. Efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamålförväntas då fortsätta öka kraftigt i det tidigare Östtyskland, vilket inteenbart kommer västra Tyskland till godo, utan gynnar också övrigaeuropeiska länder.

109¶Den ekonomiska utvecklingen i Förenta staterna kommer under förstahälften av 1990-talet att påverkas av de åtgärder som krävs för att saneraden federala budgeten. Den åtstramning av ekonomin som är nödvändigför att komma tilrätta med budget- och bytesbalansunderskotten, kommerdock troligen att bli utdragen och inte speciellt dramatisk. Den förväntadestagnationen i ekonomin i år bör skapa utrymme för en relativt gynnsam,icke inflationsdrivande, expansion under de närmaste åren. Det är dockvärt att observera att inflationen i Förenta staterna inte nått ner tilleuropeiska nivåer trots att landet befinner sig i en recession.

Japan har under en längre tid haft den snabbaste ekonomiska tillväxtenav alla OECD-länder. Expansionen har baserats på en stark inhemskefterfrågeökning. Inte minst har företagens investeringar ökat. En mycketsnabb industriell strukturomvandling har skett under de senaste åren meden mer kostnadseffektiv produktion som följd. Tillsammans med enförväntad fortsatt stark expansion av den inhemska efterfrågan ger dettaen god grund för en hög ekonomisk tillväxt även under första hälften av1990-talet.

Sammantaget innebär detta att BNP i OECD-området bedöms öka medca 2,5% per år 1991-1995. Mellan 1993 och 1995 blir tillväxten ca 3%per år, vilket är högre än genomsnittet för åren efter 1973. Världshan-delns tillväxt beräknas uppgå till ca 5,5% per år 1991-1995 och 6% perår 1993-1995.

Avmattningen inom OECD-området under 1990 och 1991 talar för attinflationen under de närmaste två åren kan bli låg. Även i ett längreperspektiv talar en rad faktorer för en låg inflation. Den höga investe-ringsnivån i slutet av 1980-talet, i kombination med de strukturellaförändringar som genomförts, borde göra det möjligt för flertaletindustriländer att expandera utan att slå i kapacitetstak eller att "flask-halsar" uppstår. Till detta kommer att inflationstakten i stor utsträckningär beroende av vilken ekonomisk politik som förs. Regeringarna i destörre västekonomierna verkar nu allmänt vara benägna att reagera tidigtoch kraftfullt för att motverka inflationstendenser. Ytterligare en faktorsom talar för en låg prisstegringstakt är en förväntad lugn utveckling påråvaru- och oljemarknadema.

Inflationen i OECD-området beräknas uppgå till ca 4% per år underförsta hälften av 1990-talet. Det är betydligt lägre än genomsnittet förperioden efter oljekrisen 1973.

Den internationella ekonomin kan av olika skäl komma att utvecklasmindre gynnsamt än vad som antagits ovan. Man kan bl.a. inte uteslutaatt kostnaderna för den tyska återföreningen blir högre än beräknat. Detkan leda till en ytterligare ekonomisk-politisk åtstramning i Tyskland,vilket i sin tur kan få effekter på Västeuropa i stort.

Ytterligare ett osäkerhetsmoment gäller utvecklingen i Central- ochÖsteuropa. Systemskiftet i de östeuropeiska ekonomierna mot ettmarknadsekonomiskt system kommer att ta lång tid. Risk finns för attsociala faktorer blockerar nödvändiga prisreformer och budgetsaneringar.Därmed skulle en del länder i Östeuropa kunna fastna i en situation medfortsatt ekonomisk stagnation. Då exporten till de centralplanerade

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

ekonomierna är begränsad får en sådan utveckling sannolikt små direkta Prop. 1990/91:150återverkningar via handeln på utvecklingen i västvärlden. En mer Bilaga 1:1.1utdragen och kostbar omstruktureringsprocess i Östeuropa kan dock ledatill ökad efterfrågan på kapital. Det kan medföra att realräntorna stigeroch att investeringsaktiviteten i industriländerna därmed begränsas. Ävenden politiska utvecklingen i Sovjetunionen utgör ett avsevärt riskmoment.

En fördjupad politisk kris kan få betydande negativa effekter påframtidstron i västvärlden vilket inte minst kan komma att påverkakonsumtion och investeringsviljan.

Tabell 12:1 Utvecklingen i 14 OECD-länder 1980-1995

Årlig procentuell förändring

Genomsnitt

1980-1990

1995 BNP-tillväxt1

2 3/4

2 1/2

2 3/4

2 3/4

3¶Inflation1

5 3/4

4 1/2

4¶Oljepris, dollar/fat

1¶Sammanvägda efter ländernas betydelse för svensk export.Källa: Finansdepartementet.

Avgörande för välståndets utveckling på lång sikt är investeringsnivån.För att denna skall utvecklas gynnsamt utan att skulden till utlandet ökarmåste sparandet inom landet vara högt. Det svenska bruttosparandet, dvs.investeringar plus finansiellt sparande, utgjorde fram till mitten av 1970-talet vanligen 20-25% av BNP. Under andra hälften av 1970-taletminskade dock sparandet snabbt och motsvarade 1980 ca 17% av BNP,se diagram 1.

Ett viktigt mål för den ekonomiska politiken vid inledningen av 1980-talet var därför att öka sparandet. I utgångsläget var investeringarna lågaparallellt med att bytesbalansens saldo, som är lika med skillnaden mellanbruttosparande och bruttoinvesteringar i ekonomin som helhet, varnegativt. För att förändra detta var det nödvändigt att stimulera investe-ringarna samtidigt som konsumtionen hölls tillbaka. Devalveringarna avkronan med 10% 1981 och med ytterligare 16% hösten 1982 skall ses idetta ljus. De var avsedda att stärka industrins konkurrenskraft för att påså vis bidra till högre lönsamhet, export och investeringar. Samtidigtmedför de att konsumtionsutrymmet minskar om inte löntagarna fullt utlyckas kompensera sig för de stigande priserna.

Devalveringar stärker de delar av näringslivet som konkurrerar medutlandet i flera avseenden. I förhållande till utländska konkurrenterförbättras kostnadsläget. Men också inom landet förbättras situationengenom att lönsamheten stärks relativt de företag som är skyddade frånutländsk konkurrens. Därmed skapas motiv för att flytta över arbetskraftoch kapital till den konkurrensutsatta sektorn.

111 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 12:1 Bruttosparande, bruttoinvesteringar och bytesbalansen1950 - 1995. Huvudkalkylen

Anm.: Bytesbalansen och bruttosparandet inkl. återinvesterade vinstmedel. Utvecklingefter 1990 enligt huvudkalkylen.

Källa: Finansdepartementet.

För att devalveringarna skall bli framgångsrika, öka sparandet och ledatill att resurser flyttas över till den konkurrensutsatta sektorn, krävs attde kombineras med en restriktiv finanspolitik. I viss utsträckninglyckades detta efter delvalveringama 1981 och 1982. Den konsolideradeoffentliga sektorns utgifter deflaterade med KPI ökade med i genomsnitt1,8% per år mellan 1982 och 1989 jämfört med 6% per år under 1970-talet. Tillsammans med den förhållandevis goda tillväxten i ekonominmedförde detta att de offentliga utgifternas andel av BNP minskade från66,7% av BNP 1982 till 60,2% 1989.

Den offentliga konsumtionens årliga ökningstakt under 1980-talet varca 1,5% jämfört med drygt 3% under 1970-talet. Någon motsvarandedämpning av tillväxten i de offentliga transfereringarna till hushållen komdock inte till stånd. Deflaterade med KPI ökade de betydligt snabbare,med i genomsnitt 4,2% per år mellan 1982 och 1989.

Kombinationen av höga löneökningar och snabbt stigande offentligatransfereringar innebar att hushållen fick en relativt god utveckling avden reala disponibla inkomsten, ca 2,0% per år i genomsnitt mellan 1982och 1989. Dessutom medförde avregleringen av kreditmarknaden1985-1986 att det blev lättare för hushållen att belåna sina tillgångar.Hushållssparandet föll därför kraftigt. Sammantaget medförde detta attden privata konsumtionen efter en minskning med 2,2% 1983 ökade medi genomsnitt 2,5% per år mellan 1983 och 1989. Det totala sparandet iekonomin förbättrades därmed endast långsamt, trots att den offentligasektorns sparande förstärktes kraftigt och att investeringarna i näringslivetökade. År 1990 utgjorde bruttosparandet 17,9% av BNP.

112¶Åren 1982-1990 beräknas produktionen inom industrin ha ökat med igenomsnitt 2,4% per år. Samtidigt steg produktionen i övrigt näringslivmed i genomsnitt 2,7% per år och i den offentliga sektorn med 1,8% perår. Trots devalveringarnas positiva effekter för den konkurrensutsattasektorn var därför värdet av industriproduktionen oförändrat ca 23% avden totala produktionens värde 1990.

Devalveringarna hjälpte alltså till att ge den svenska ekonomin fart närden internationella tillväxten förbättrades under 1980-talet. De varor ochtjänster som den högre tillväxten skapade användes dock endast ibegränsad utsträckning till att förbättra sparandet. Den snabba ökningenav inhemsk konsumtion medförde att konkurrensen om arbetskraft blevhård under andra hälften av 1980-talet. En ökande inhemsk efterfråganförsvårade tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn.

Sparandet i den svenska ekonomin är idag för lågt för att garantera enlångsiktigt stabil välståndsutveckling. För att de begränsningar i deninhemska efterfrågan som krävs för att få upp sparandet inte skallmedföra stigande arbetslöshet krävs att efterfrågan från utlandet ökar. Dekalkyler som här redovisas för den ekonomiska utvecklingen i Sverige1991-1995 bygger på bedömningar att den internationella tillväxten kanbli god under första hälften av 1990-talet. Den konkurrensutsatta sek'tombör därför kunna växa genom ökad export, om den inte hindras av en alltför snabb inhemsk efterfrågetillväxt.

Flera faktorer talar för närvarande för en väl avvägd inhemskefterfrågetillväxt. Under de två senaste åren har hushållens sparande-underskott minskat och 1990 beräknas den privata konsumtionen hamotsvarat de disponibla inkomsterna. I kalkylerna förutsätts att hushållenssparande fortsätter att förbättras fram till 1995. En beräknad godutveckling av de disponibla inkomsterna medför att den privata konsum-tionen ändå växer stabilt.

Det finns goda förutsättningar för att den offentliga verksamheten inteskall komma att växa i en alltför snabb takt. De kommunala finansernaär i utgångsläget förhållandevis hårt ansträngda. Kommunalt skattestoppgäller 1991 och 1992. Det råder också en bred politisk enighet om attden offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas. Aren 1990-1995beräknas därför att den offentliga konsumtionen ökar med i genomsnitt0,5% per år.

Den inhemska efterfrågetillväxten bör alltså kunna bli begränsad underböijan av 1990-talet samtidigt som produktiviteten och arbetskraftsutbudetökar relativt snabbt. Därmed bör det vara möjligt att undvika en nyöverhettning av ekonomin.

Lönerna under 1991 och 1992 antas precis som i den tidigareredovisade prognosen, öka med 5 resp. 3,5%. Detta antagande byggerpå att Rehnberggruppens förslag till stabiliseringspolitiskt avtal vinnerbred acceptans.

Löneökningstakten bestäms i kalkylen med hjälp av historiska samband

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I:1.1

där arbetsmarknadsläget spelar en central roll. Den genomsnittliga Prop. 1990/91:150löneökningstakten under perioden beräknas dock bli lägre än vad de Bilaga 1:1.1historiska sambanden tyder på. Stabiliseringsavtalet och skattereformenförutses få långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen.

Till detta kommer att utvecklingen under det senaste året tydligt markeratstatsmakternas vilja att hålla fast vid en fast växelkurs. Detta bör få eneffekt på pris- och löneökningsbildningen. Arbetslösheten blir som mest3% år 1993. Därefter minskar den något. Lönerna beräknas öka med3,5% under 1993, 3,8% år 1994 och 4,0% år 1995. De låga löneökning-arna medför i sin tur att uppgången i konsumentpriserna efter 1992 inteunder något år överstiger 3 %.

Tabell 12.2 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995.Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Försörjningsbalans

BNP

0,3

-0,2

1,0

2,1

2,7

2,4

Import

0,5

0,2

2,3

4,0

5,6

4,6

Tillgång

0,3

0,0

1,4

2,6

3,5

3,0

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,2

1,4

1,9

1,7

Offentlig konsumtion

1,9

0,5

0,3

0,4

0,4

0,4

Stat

3,0

-0,5

-0,3

0,0

0,0

0,0

Kommuner

1,4

0,8

0,5

0,5

0,5

0,5

Bruttoinvesteringar

Lagerinvesteringar1

-1,8

-1,9

-1,4

2,3

4,6

3,5

0,1

-0,6

0,4

0,1

0,0

0,0

Export

1,2

0,5

3,0

5,8

7,3

6,2

Användning

0,3

0,0

1,4

2,6

3,5

3,0

Inhemsk efterfrågan

0,0

-0,2

0,8

1,5

2,0

1,7

Nyckeltal

Timlön

10,3

5,0

3,5

3,5

3,8

4,0

KPI (årsgenomsnitt)

10,4

9,6

3,2

2,5

2,3

2,6

Arbetslöshet2

1,5

2,6

2,8

3,0

2,8

2,6

Exportnetto3

28 Bytesbalans3

-33

-43

-47

-46

-43

-38

Bruttosparande4

17,9

16,4

15,8

16,2

16,8

17,4

4 Förändring i procent av föregående års BNP.Procent av arbetskraften.

Miljarder kr.

Procent av BNP.

Källa: Finansdepartementet.

En viss förbättring av produktiviteten i kombination med begränsadelöneökningar gör det möjligt för företagen att öka vinsterna, men detsvenska exportpriset för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsam-mare än världsmarknadspriset under samtliga år fram till 1995. Konjunk-turuppgången inleds redan 1992 med att exporten ökar. De högrevinsterna leder sedan till en uppgång i investeringarna under 1993. Blandannat som en följd av skattereformen beräknas dock bostadsinvesteringar-na minska under hela perioden.

Bruttonationalprodukten växer under åren 1990-1995 i genomsnitt med

1,6% per år. Det är dock en stor skillnad mellan åren 1991 och 1992 och Prop. 1990/91:150

åren efter 1992. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknas Bilaga 1:1.1tillväxten överstiga 2% per år.

Bruttosparandet i ekonomin försämras kraftigt under de närmaste åren,för att sedan återhämta sig något. År 1995 är dock bruttosparandetfortfarande mindre än bruttoinvesteringarna. Bytesbalansen uppvisardärför ett underskott.

Det tar tid innan återhämtningen i ekonomin får märkbara effekter påarbetsmarknaden. Mot slutet av perioden ökar sysselsättningen kraftigt,men samtidigt ökar också utbudet snabbt. Arbetslösheten minskar därförlångsamt och 1995 utgör de arbetslösa ca 2,5% av arbetskraften. Ikalkylerna antas att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i1991 års budget- och kompletteringspropositioner successivt avvecklasunder perioden. Den underliggande nedgången i arbetslösheten underåren 1993-1995 är därför betydligt starkare.

Återhållsam, konsumtionstillväxt

Hushållens faktorinkomster och inkomster från transfereringar beräknasöka med 4,8% per år fram till 1995. Konsumentprisindex ökar samtidigtmed 4,0% per år. Den reala ökningen är därför 0,8% per år. Hushållensutgifter för direkta skatter minskar realt med 1,8% per år. Den realadisponibla inkomsten beräknas därmed öka med i genomsnitt 1,8% perår fram till 1995.

Under 1960- och 1970-talen utgjorde hushållens nettosparande, dvs.skillnaden mellan disponibel inkomst och privat konsumtion, mellan 2,5och 7,5% av disponibel inkomst. Under 1980-talet minskade nettosparan-det dramatiskt till som lägst -5,3% av disponibel inkomst 1988. Dettahängde bl.a. samman med avregleringen på kreditmarknaden. Det blevenklare att låna till konsumtionen genom att hushållen lättare kundebelåna sina förmögenheter. De två senaste åren har emellertid sparkvotenförbättrats kraftigt och 1990 beräknas den disponibla inkomsten vara likahög som den privata konsumtionen.

Avregleringen bör bara få övergående effekter på hushållssparandet.Under 1990 har förmodligen också anpassningen till skattereformenbörjat. Det finns därför flera rimliga förklaringar till den snabbaförbättringen av hushållssparandet under de två senaste åren. Uppgångeni hushållssparandet förutsätts fortsätta så att det 1995 uppgår till drygt1 % av disponibel inkomst. Den privata konsumtionen kan då öka med1,5% per år mellan 1990 och 1995.

I nationalräkenskaperna och i många andra sammanhang sättsproduktivitetstillväxten i den offentliga sektorn till noll. Det här är ettantagande som - i kombination med förutsättningarna att kommunernabehåller alla nuvarande verksamheter, tar hänsyn till de utbyggnader somhittills beslutats och ökar sina kostnader på det sätt befolkningsutveck-lingen motiverar - innebär anspråk på en kommunal konsumtionstillväxtmed ca 2% per år fram till 1995. För att tillväxten i den kommunalaverksamheten skall kunna begränsas på det sätt som här har antagits, och

standarden samtidigt upprätthållas, krävs därför en omprövning och Prop. 1990/91:150effektivisering av de kommunala verksamheterna. Bilaga 1:1.1

Tabell 12.3 Konsumtionen 1990-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Real disponibel inkomst

4,2

0,9

2,0

1,6

2,1

2,0

Nettosparkvot1

0,0

-0,3

0,5

0,7

0,9

1,2

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,2

1,4

1,9

1,7

Offentlig konsumtion

1,9

0,5

0,3

0,4

0,4

0,4

Konsumtion

0,4

1,0

0,9

1,1

1,4

1,3

1 Hushållens totala nettosparande i procent av disponibel inkomst.Källa: Finansdepartementet.

Den offentliga konsumtionens ökningstakt har under 1980-talet minskatfrån i genomsnitt 1,8% per år under första hälften av decenniet till igenomsnitt 1,3% per år under andra hälften. Under första delen av 1990-talet förutsätts att den offentliga konsumtionens ökningstakt ytterligarebegränsas till i genomsnitt 0,4% per år. Det innebär att den privatakonsumtionen även under de närmaste fem åren ökar betydligt snabbareän den offentliga.

Tabell 12.4 Konsumtionen 1975-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1975-1980

1980-1985

1985-1990

1990-1995

Privat konsumtion

0,8

0,5

2,7

1,5

Offentlig konsumtion

3,3

1,8

1,3

0,4

Konsumtion

1,6

0,9

2,2

1,1

Källa: Finansdepartementet.

Tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn

En kraftig förstärkning sker av produktionskapaciteten i den konkurrens-utsatta sektorn. Produktionen i industrin beräknas öka med i genomsnitt2,6% per år 1990-1995. Det är ungefär samma ökningstakt som underförsta hälften av 1980-talet när två kraftiga devalveringar genomfördes.Då ökade produktionen med 2,4% per år medan den 1985-1990 ökademed bara 0,8% per år.

Antalet arbetade timmar i industrin beräknas minska kraftigt under1991 och 1992. Efter 1992 ökar antalet timmar åter, men 1995 är bara1990 års nivå återtagen. Det illustrerar väl ett grundläggande problemmed en politik inriktad på att öka tillväxten i den konkurrensutsattasektorn. Först efter flera års uppgång i industriproduktionen ökarefterfrågan på arbetskraft så mycket att det får märkbara effekter påarbetsmarknaden. Det beror dels på att bara var femte sysselsatt arbetarinom konkurrensutsatt produktion, dels på att industrin i nuvarande lägebedöms ha goda möjligheter att öka produktiviteten när kapacitetsutnytt-jandet förbättras.

116¶En ökande arbetslöshet kan motverkas genom att den offentliga sektorn Prop. 1990/91:150expanderar sin produktion och därmed ökar sin efterfrågan på arbetskraft. Bilaga 1:1.1De på kort sikt positiva effekterna av en sådan politik måste vägas motriskerna. En högre tillväxt för den offentliga konsumtionen kan medföraatt arbetsmarknaden åter blir överhettad och att inflationen då skjuter fartigen eller att den konkurrensutsatta sektorn efter några år får svårt attrekrytera arbetskraft. Då kan den önskvärda strukturomvandlingenbromsas upp.

Den svenska lönebildningen förefaller att vara mycket känslig för nivånpå arbetslösheten. Det finns därmed en tydlig risk för att expansion iden offentliga sektorn kan motverka tillväxt i den konkurrensutsattasektorn genom att driva upp löneökningstakten över den nivå som råderi utlandet. Det är därför bättre att motverka arbetslöshet t.ex. genom enökad insats av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inriktade på att höjaarbetskraftens kompetens inom yrken som efterfrågas av den konkurrens-utsatta sektorn.

Investeringarna återhämtar sig

Vinsterna i industrin har under de senaste åren minskat. Denna utveck-ling bryts emellertid 1992. Bruttovinstema ökar därefter kontinuerligt ochberäknas 1995 uppgå till ca 29% av förädlingsvärdet. Det kan jämförasmed nivån 1988 som var ca 30%. De ökade vinsterna förklaras av enhögre produktivitetstillväxt och begränsade löneökningar.

Låga vinster, en hög räntenivå och vikande produktion medför enkraftig minskning av investeringarna i industrin under 1991. Under 1992vänder utvecklingen och 1993 tar industriproduktionen ordentlig fartsamtidigt som vinsterna förbättras. Investeringarna böljar därför ökaunder 1993 och expansionen förstärks under 1994 då uppgången kan bliöver 10%.

Tabell 12.5 Investeringar 1990-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Bruttoinvesteringar

-L8

-1,9

1,4

2,3

4,6

3,5

Industrin

-4,5

-12,0

-3,0

4,0

12,5

7,0

Övrigt näringsliv

-2,8

1,4

3,5

5,0

5,4

4,0

Bostäder

4,1

-0,5

-11,0

-5,0

-3,0

-1,0

Offentlig sektor

-4,0

-0,2

0,7

1,5

1,5

1,5

Källa: Finansdepartementet.

Investeringarna i övrigt näringsliv återhämtar sig redan 1992, närproduktionen ökar igen. Jämfört med industrisektorn är företagen i övrigtnäringsliv mindre utsatta för utländsk konkurrens. Under en typiskkonjunkturcykel utvecklas därför både vinster och investeringar lugnareän i industrisektorn. Trots att investeringarna i övrigt näringsliv växerunder 1992, och att nedgången i industrins investeringar är mindre än1991, medför det kraftiga fallet i bostadsinvesteringama att de totalabruttoinvesteringarna 1992 ändå minskar ungefär lika mycket som 1991.

Diagram 12:2 Investeringar 1970 - 1995. Huvudkalkylen

Anm.: Investeringarna efter 1990 enligt huvudkalkylen.Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Bruttoinvesteringarna ökade under andra hälften av 1980-talet med igenomsnitt 4,6% per år. Under samma period ökade investeringarna inäringslivet exkl. bostäder med i genomsnitt 4,5% per år, bostadsinveste-ringama med 6,0% per år och de offentliga investeringarna med igenomsnitt 2,5% per år. Aren 1990-1995 fortsätter näringslivets och denoffentliga sektorns investeringar att öka, om än i en långsammare takt äntidigare. Skattereformen medför att kostnaderna för boende ökar.Investeringarna i bostäder beräknas därför minska med i genomsnitt4,1 % per år.

Förutsättningar för en snabb exportökning

En del av det utrymme som skapas när produktivitetstillväxten tar fartoch löneökningarna dämpas används till att öka vinsterna. Det gällerspeciellt 1992, när relativpriset för bearbetade varor minskar med endast0,3%. Efter 1992 sänker företagen sina relativpriser med knappt 1% perår. Den svenska exporten av bearbetade varor beräknas därför ökasnabbare än världshandeln under 1994 och 1995. De svenska marknads-andelarna ökar därmed något.

Under andra hälften av 1980-talet har de svenska relativpriserna förexport av bearbetade varor ökat. Därmed skulle man kunna förvänta sigminskande andelar för svensk export på världsmarknaden. Så har ocksåvarit fallet, men företagen har gjort större marknadsandelsförluster änvad som kan förklaras enbart av prisutvecklingen.

Det kan vara ett tecken på bristande efterfrågan på de svenska export-varorna, t.ex. till följd av att exporten haft en ogynnsam varusammansätt-ning. Men de förlorade marknadsandelarna kan också vara en följd avden inhemska överhettningen. Den interna konkurrensen om arbetskraften

mellan den konkurrensutsatta och den skyddade sektorn kan ha hindratindustrin från att öka sin export i takt med efterfrågan. Bedömningarnaav den framtida exporten utgår snarast från den senare förklaringen. Detbör således finnas goda förutsättningar att öka exporten om en nyöverhettning kan undvikas.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.6 Utrikeshandeln 1990-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Industrin

Timlön

9,5

5,0

3,5

3,5

3,8

4,0

Produktion

-2,8

-2,8

2,5

3,5

5,5

4,5

Produktivitet

0,4

0,7

3,0

3,2

3,5

2,6

Bruttovinster1

24,6

23,9

25,5

27,0

28,5

29,2

Världsmarknadspris2

3,3

3,7

3,5

3,5

3,5

3,5

Relativpris3

-1,3

-0,8

-0,3

-0,9

-0,7

-0.8

Världsmarknad4

5,2

4,0

6,3

6,0

6,0

6,0

Utrikeshandel

Export

L1

0,5

3,0

5,8

7,3

6,2

Bearbetade varor

0,7

0,0

3,9

6,5

8,5

7,0

Övriga varor och tjänster

2,2

1,5

1,2

4,3

4,7

4,4

Import

0,5

0,2

2,3

3,9

5,6

4,6

Bearbetade varor

-0,6

-2,3

2,2

4,8

6,4

5,3

Övriga varor och tjänster

2,2

4,0

2,5

3,3

3,6

3,2

Real utrikesbalans5

0,2

0,1

0,2

0,6

0,6

0,7

1 I procent av förädlingsvärdet.

2 Bearbetade varor.

3 Exportpris/världsmarknadspris för bearbetade varor.

4 Bearbetade varor.

5¶Förändring i procent av föregående års BNP.Källa: Finansdepartementet.

Exportnettot förbättras med dryggt 20 miljarder kr. mellan 1990 och1995, vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. År 1990 beräknas underskotteti bytesbalansen ha motsvarat ca 2,5% av BNP. Förbättringen avexportnettot medför således i sig att underskottet i bytesbalansen skulleminska till 1% av BNP år 1995. Under hela perioden ökar emellertidutlandsskulden. Det faktiska underskottet i bytesbalansen beräknas därförmotsvara ca 2,2% av BNP år 1995. Därmed växer också underskottet iräntenettot mot utlandet från 3,1% av BNP år 1990 till 4,3% år 1995.Denna problematik analyseras mer utförligt i kapitel 14.

Arbetskraftsutbudet och produktivitetstillväxten

Det totala utbudet av arbetskraft, mätt i antal timmar, beräknas mellan1990 och 1995 öka med i genomsnitt knappt 0,3% per år. Det ärbetydligt lägre än ökningen av det potentiella arbetskraftsutbudet vidbalans på arbetsmarknaden, som beräknades till 0,7 % per år i Långtids-utredningen 1990. Det är den svaga ekonomiska utvecklingen under 1991och 1992 som främst begränsar ökningen av arbetskraftsutbudet. När

sysselsättningen börjar stiga under 1993 ökar också arbetskraftsutbudetsnabbare. Arbetslösheten kulminerar detta år och faller sedan. Attarbetslösheten inte minskar kraftigare än vad som framgår av tabell 12.7beror på hanteringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslåsi 1991 års budget- och kompletteringspropositioner. I kalkylerna antasnämligen att dessa successivt avvecklas under perioden. Den underliggan-de nedgången i arbetslösheten under åren 1993-1995 är därför betydligtstarkare.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.7 Arbetsmarknaden 1990-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring

1995 Sysselsättning, timmar

0,6

-1,0

-0,2

0,6

1,1

1,2

Medelarbetstid

-0,2

-0,2

-0,1

0,3

0,3

0,3

Sysselsättning, personer

0,9

-0,8

-0,1

0,3

0,8

0,9

Arbetsutbud, personer

Arbetslöshet*

1,1

0,2

0,1

0,5

0,6

0,7

1,5

2,6

2,8

3,0

2,8

2,6

Procent av arbetskraften.

Källa: Finansdepartementet.

Under de senaste åren förefaller tillväxten i produktiviteten att ha gåttned. Aren 1986-1990 beräknas produktiviteten i näringslivet ha öjcat medendast 0,7% per år i genomsnitt, jämfört med drygt 2% per år 1975-1986. Det är dock svårt att dra säkra slutsatser av utvecklingen undernågra få år. Tillväxten i produktiviteten varierar normalt starkt mellanolika perioder. Under de sista åren på 1980-talet var den svenskaekonomin "överhettad". I en sådan situation är det naturligt att tillväxteni produktiviteten försämras bl.a. därför att "flaskhalsar" uppstår iproduktionen. I kapitel 13 diskuteras produktivitetsutvecklingen i svenskindustri vid en internationell jämförelse.

Tabell 12.8 Arbetskraftens produktivitet 1975-1990

Årlig procentuell förändring

1975-1982

1982-1986

1986-1990

Näringslivet

2,0

2,3

0,7

varav industrin

1,7

3,7

0,6

Anm.: Produktiviteten beräknad enligt nationalräkenskaperna. I kapitel 13 redovi-sas produktiviteten beräknad enligt industristatistiken. Se detta kapitel för en vidarediskussion.

Källa: Finansdepartementet.

Produktiviteten i näringslivet beräknas öka med ca 1,6% per år mellan1990 och 1995. Det finns ett flertal argument - bl.a. den europeiskaintegrationen och dess effekter - som kan framföras till stöd för en högreproduktivitetstillväxt under 1990-talet. Mot denna bakgrund redovisas inästa avsnitt en kalkyl utgående från en högre produktivitetstillväxt inäringslivet.

120 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.9 Arbetskraftens produktivitet 1990-1995. Huvudkalkylen

Årlig procentuell förändring

1995 Näringslivet

0,3

1,0

1,6

1,8

1,9

1,6

varav industrin

0,4

0,7

3,0

3,2

3,5

2,6

Källa: Finansdepartementet.

Tillväxten och dess användning

I diagram 12.3 redovisas BNP-tillväxten och dess användning under desenaste 15 åren samt under den första hälften av 1990-talet (i enlighetmed huvudkalkylen). Under andra hälften av 1970-talet medförde denhögre konsumtionen att resursanvändningen översteg tillväxten. Trotsdetta kunde exporten av varor och tjänster öka snabbare än importen,eftersom investeringarna minskade kraftigt. Andra hälften av 1970-taletkan därför betecknas som en period när vi konsumerade tillväxten ochkapitalstocken.

Devalveringarna och den långsamma ökningen av konsumtionenmedförde under första hälften av 1980-talet att ett utiymme skapades fören snabb ökning av exporten. Däremot förbättrades investeringsutveck-lingen endast i så motto att det tidigare kraftiga fallet upphörde. Förstahälften av 1980-talet var därför en period när tillväxten i hög utsträck-ning exporterades.

Diagram 12:3 Tillväxten och dess användning 1975 - 1995. Huvudkalkylen

Förändring i procent ov BNP föregående årÅrliga genomsnitt, 1985 års priser

Källa: Finansdepartementet.

121¶Under andra hälften av 1980-talet ökade konsumtionen kraftigt, men Prop. 1990/91:150det gjorde också investeringarna. En ökad import fick tillföra de extra Bilaga 1:1.1resurser som behövdes. Andra hälften av 1980-talet var därför en periodnär vi lånade för konsumtion och för att bygga upp kapitalstocken.

I det scenario som presenteras för första hälften av 1990-talet blirutvecklingen balanserad i så motto att tillväxten räcker för att täckakonsumtion, investeringar och ökad export. Jämfört med andra hälftenav 1980-talet ökar emellertid investeringarna långsamt. Samtidigt innebärden tidigare uppgången att ökningen startar från en hög nivå 1990.Nettoexporten växer långsamt och ger bara ett litet bidrag till förbättring-en av bytesbalansen. Underskottet i bytesbalansen 1990 blir därförbestående fram till 1995. Ar 1995 utgör investeringarna 19,6% av BNP.Det är inte någon onormalt hög nivå. Mot denna bakgrund borde de hakunnat finansieras genom ett inhemskt sparande.

Fortsatt lågt sparande

Med utgångspunkt från den reala utveckling som skisserats ovan harutvecklingen av inkomster och utgifter för fem inhemska sektorer och förSveriges transaktioner med utlandet beräknats. De fem inhemskasektorerna är staten, socialförsäkringssektorn, kommunerna, hushållenoch företagen. Beräkningarna bygger på antagandet att de svenska ochinternationella räntorna faller och att räntemarginalen gentemot utlandetminskar. Det är naturligt i ett scenario där inflationstakten i Sverigeunder en följd av år snarast är lägre än i omvärlden. En del av definansiella tillgångarna och skulderna löper med bunden ränta under enlängre löptid. Därför förutsätts räntesänkningarna inte omedelbart få fulltgenomslag.

Bruttosparandet uppgick 1990 till 17,9% av BNP. Under de närmasteåren försämras det för att sedan förbättras något och beräknas åren1991-1995 i genomsnitt motsvara ca 16,5% av BNP. Trots dengynnsamma tillväxten förbättras bruttosparandet inte tillräckligt mycketför att motsvara nivån på bruttoinvesteringarna 1995. Bruttosparandetuppgår då till 17,4% av BNP, medan bruttoinvesteringarna bedömsmotsvara 19,6% av BNP. Underskottet i bytesbalansen blir därmed 2,2%av BNP eller 38 miljarder kr 1995.

Bytesbalansens saldo kan beräknas på flera olika sätt. Det är för detförsta lika med skillnaden mellan bruttosparande och bruttoinvesteringari ekonomin som helhet. Samtidigt är det finansiella sparandet för ensektor skillnaden mellan sektorns bruttosparande och dess bruttoinveste-ringar. Bytesbalansens saldo kan därför också beräknas som summan avde inhemska sektorernas finansiella sparande. Bytesbalansens saldo ärockså summan av handelsbalans, tjänstebalans, avkastning på kapital ochövriga transfereringar.

Bytesbalansens saldo har försämrats kraftigt efter 1986, som är detsenaste året med ett överskott, se diagram 12.4. Ar 1990 var underskotteti bytesbalansen ca 33 miljarder kr. eller 2,5% av BNP. Under denärmaste åren försämras bytesbalansens saldo ytterligare och 1992

beräknas underskottet motsvara 3,2% av BNP. Det är främst det stora Prop. 1990/91:150underskottet i avkastning på kapital och resevalutanettot som försämras. Bilaga 1:1.1

Diagram 12:4 Bytesbalansen 1980 - 1995. Huvudkalkylen

Källa: Finansdepartementet.

Tabell 12.10 Bytesbalansen 1990-1995. Huvudkalkylen

Miljarder kr. Nettoposter

1995 Handelsbalans för varor och

tjänster

1,9

2,2

3,6

9,5

16,2

22,8

Avkastning av kapital

-22,0

-31,5

-36,2

-39,9

-42,3

-43,4

Transfereringar

-13,2

-14,1

-14,8

-15,7

-16,6

-17,4

Bytesbalans

-33,3

-43,4

-47,4

-46,1

-42,7

-38,0

Anm.: Transfereringar inkluderar löner och direkta skatter. P.g.a. avrundningsummerar inte alltid delarna till totalen.

Källa: Finansdepartementet.

Av tabell 12.10 framgår de olika komponenterna i bytesbalansen. Denexportledda tillväxt som sätter fart 1993 ger utslag i en förbättradhandelsbalans för varor och tjänster. Handelsbalansens förbättring medknappt 7 miljarder kr. per år dämpas av att både export och investeringarhar ett stort importinnehåll. Underskottet i avkastning på kapital fortsätteratt öka, om än i en avtagande takt. Transfereringarna är under periodenrelativt konstanta. I kapitel 14 finns en utförlig diskussion om de faktorersom påverkar bytesbalansens komponenter.

Den offentliga sektorns finansiella sparande har ökat under hela 1980-talet och kulminerade 1989 när det motsvarade 5,4% av BNP. Denoffentliga sektorns finansiella ställning under första hälften av 1990-talethar beräknats under antagandet att några nya åtaganden inte görs, men

att de beslut som fattats fullföljs. Utgiftskvoten var 61,7% 1990 och Prop. 1990/91:150beräknas uppgå till 59,2% 1995, medan skattekvoten förändras från Bilaga 1:1.156,4% till 53,4%. Som tidigare har redovisats förutsätter kalkylernadessutom en god produktivitetsutveckling i den offentliga sektorn.

Tabell 12.11 Finansiellt sparande 1990-1995. HuvudkalkylenMiljarder kr.

1995 Offentlig sektor

51,8

42,7

29,2

20,8

33,7

52,0

Stat

13,9

-4,0

-24,4

-34,3

-4,8

24,8

Socialförsäkring

46,2

44,3

42,5

38,9

36,9

35,3

Kommun

-8,3

2,4

11,1

16,1

1,6

-8,1

Privat sektor

-85,1

-86,1

-76,6

-66,9

-76,4

-90,0

Hushåll

-3,1

-2,9

6,2

9,1

11,0

14,0

Företag

-82,0

-83,2

-82,8

-76,0

-87,4

-104,0

Bytesbalans

-33,3

-43,4

-47,4

-46,1

-42,7

-38,0

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.Källa: Finansdepartementet.

Av tabell 12.11 framgår att den offentliga sektorns finansiella sparandeförsämras under de närmaste åren, för att sedan åter förbättras motmitten av 1990-talet och 1995 uppgå till ca 3 % av BNP, vilket motsvarar1991 års nivå. Det är statens sparande som förbättras. Den kommunalasektorns sparande försämras och 1995 är inkomsterna 8 miljarder kr.lägre än utgifterna. I kapitel 16 finns en utförlig diskussion av utveck-lingen i den offentliga sektorn.

Tabell 12.12 Finansiellt sparande 1990-1995. Huvudkalkylen

Procentuell andel av BNP i löpande priser

1995 Offentlig sektor

3,9

3,0

2,0

1,3

2,1

3,0

Stat

1,0

-0,3

-1,6

-2,2

-0,3

1,4

Socialförsäkring

3,4

3,1

2,8

2,5

2,3

2,1

Kommun

-0,6

0,2

0,7

1,1

0,1

-0,5

Privat sektor

-6,4

-6,0

-5,1

-4,3

-4,7

-5,2

Hushåll

-0,2

-0,2

0,4

0,6

0,7

0,8

Företag

-6,1

-5,8

-5,6

-4,9

-5,4

-6,1

Bytesbalans

-2,5

-3,0

-3,2

-3,0

-2,6

-2,2

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.Källa: Finansdepartementet.

Den privata sektorns finansiella sparande förbättras fram till 1993.Under de första åren minskar underskottet i företagssektorns finansiellasparande och beräknas 1993 motsvara 4,9% av BNP. När investeringarnatar fart ökar företagen normalt sin upplåning och därmed försämras derasfinansiella sparande. Det är också det mönster som avtecknar sig i dennakalkyl. Ar 1995 beräknas företagssektorns finansiella underskott uppgåtill ca 6,1% av BNP.

124¶Hushållens faktorinkomster, dvs. inkomster från löner och kapital, Prop. 1990/91:150beräknas i löpande priser öka med i genomsnitt 4,4% per år fram till Bilaga 1:1.11995, se tabell 12.13. Eftersom konsumentpriserna ökar med 4,0% perår mellan 1990 och 1995 blir den reala ökningen endast 0,4% per år.Transfereringsinkomstema ökar samtidigt realt med 1,7% per år. Av entotal nominell ökning med ca 100 miljarder kr. utgörs nästan halvaökningen av ökade inkomster från ATP-pensionema, som realt ökar medöver 4% per år. Andra transfereringar som ökar snabbt är barnbidragenoch arbetsskadeförsäkringen. I fasta priser ökar de med över 6 % per år.

Hushållens utgifter för direkta skatter ökar betydligt långsammare. Ifasta priser sjunker utgifterna för skatter med 1,8% per år fram till 1995.De realt minskande skatterna ger därmed ett väsentligt bidrag tillökningen av den reala disponibla inkomsten, som ökar med 1,8% per år.

Tabell 12.13 Hushållens inkomster, konsumtion och sparande 1990-1995. Huvudkalkylen

Miljarder kr. Löpande priser

1995 Faktorinkomster

708,8

738,7

763,3

795,2

834,9

877,8

Transfereringar

316,0

355,1

376,2

388,2

403,1

418,4

Räntor och utdelningar, netto

-36,0

-35,5

-39,2

-38,2

-38,0

-37,5

Direkt skatt

288,9

284,2

283,6

292,2

305,8

320,3

Disponibel inkomst

695,5

772,3

816,6

850,4

888,0

929,0

Privat konsumtion

695,6

774,4

812,7

844,2

880,0

918,0

Nettosparande

-0,1

-2,1

3,9

6,2

8,0

11,0

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.Källa: Finansdepartementet

Diagram 12:5 Hushållens nettosparkvot 1970 - 1995. Huvudkalkylen

Källa: Finansdepartementet.

125¶När man skall bedöma utvecklingen av den privata konsumtionen underde närmaste åren är det avgörande vilket antagande man gör omskattereformens effekter på hushållens sparande. Skattereformen ökarhushållens räntekänslighet. Skatteavdraget för ränteutgifter sjunker från47% 1989 till 30% 1991 samtidigt som avkastningen på fullt beskattatsparande ökar. Det bör öka det finansiella sparandet. I huvudkalkylenuppgår hushållens finansiella sparande till 0,8% av BNP 1995.

Skattereformen och det nya bostadsfinansieringssystemet ökarkostnaderna för boende, vilket bör minska det reala sparandet. Detsvenska pensionssystemet är också så utformat att hushållen inte behöverspara för sina framtida pensioner. Därmed saknas det viktigastelångsiktiga sparmotivet för hushållen.

Hushållens nettosparkvot förbättrades med 4,6 procentenheter 1990,vilket medförde att den disponibla inkomsten för första gången på fleraår motsvarade konsumtionen. I huvudkalkylen antas att sparkvoten ökartill 1,2% av den disponibla inkomsten 1995, se diagram 12.5. Därmedkan den privata konsumtionen i fasta priser öka med i genomsnitt 1,5%per år. Ar 1995 motsvarar hushållens nettosparande ca 0,6% av BNP.

Produktiviteten har ökat långsammare i hela OECD-området sedan mittenav 1970-talet. Det finns många orsaker till detta. En övergripande för-klaring är att produktionen allt mer har inriktats mot att förbättra kvali-teten, istället för att höja kvantiteten. Det kan minska tillväxten iproduktiviteten - som den redovisas i statistiken - eftersom det är svårtatt mäta kvalitetsförbättringar. Tänkbart är också att den tekniskautvecklingen ger ett mindre bidrag än tidigare till produktiviteten. Någraförklaringar tar sin utgångspunkt i oljekrisen vid mitten av 1970-talet ochdess följdeffekter för den ekonomiska tillväxten. Andra förklaringarbetonar istället att marknaderna för varor och tjänster och arbetsmarkna-den fungerar sämre än tidigare.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.14 Produktivitetstillväxten i OECD 1960-1988. Real BNP persysselsatt

Ärlig procentuell förändring

1960-1968

1968-1973

1973-1979

1979-1986

1986-1988

Förenta staterna

2,6

1,0

0,0

0,9

1,0

Japan

8,8

7,3

2,9

2,8

3,1

Tyskland

4,2

4,1

2,9

1,5

1,7

OECD-totalt

4,1

3,4

1,5

1,5

1,7

Källa: Långtidsutredningen 1990.

En annan fråga är om produktiviteten ökar långsammare i Sverige äni omvärlden. I kapitel 13 jämförs bl.a. produktivitetsutvecklingen iindustrin i Sverige med utvecklingen i elva OECD-länder. Resultatentyder på att produktiviteten i Sverige inte har ökat långsammare ängenomsnittet för de sex rikaste av de elva länderna. Men vilken slutsats

man kommer till beror mycket på vilken tidsperiod som studeras och Prop. 1990/91:150vilka länder Sverige jämförs med. Bilaga 1:1.1

Det finns goda argument för att produktiviteten åter kan öka snabbareunder 1990-talet. Vinsterna i den konkurrensutsatta sektorn har sjunkitkraftigt under de senaste åren. Vid liknande tillfällen under 1970-taletoch början av 1980-talet medförde devalveringar att vinsterna ganskasnabbt återhämtade sig. Någon ny devalvering kommer emellertid inte attgenomföras. Det tar därför längre tid för vinsterna att återhämta sigdenna gång. Insikten om den förändrade situationen kan medföra attföretagen mer aktivt än tidigare kommer att leta efter kostnadsbesparanderationaliseringar som höjer produktiviteten.

Investeringarna har ökat snabbt under andra hälften av 1980-talet. Detbör på sikt öka produktivitetstillväxten, eftersom kapitalintensiteten stigeroch effektivare teknik introduceras genom nya maskiner. Under 1980-talet har omfattande investeringar gjorts inom den s.k. informationstek-nologin. Historiska studier tyder på att det kan ta lång tid innan nyateknologier får fullt genomslag på den ekonomiska utvecklingen. Kanskefår investeringarna i ny informationsteknologi full effekt på produktivite-ten först senare under 1990-talet.

Under andra hälften av 1980-talet har liberaliseringen av handelnmellan länder fått ny fårt. EG har bl.a. som mål att genomföra en inremarknad med rättigheter för varor, tjänster, kapital och arbetskraft attröra sig fritt över de nationella gränserna. Konkurrensen mellan olikatillverkare blir då hårdare och möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelari produktionen ökar. Därmed bör också produktivitetstillväxten stimule-ras.

Under 1980-talet har insikten ökat att samhället bör främja institutio-nella lösningar som ger medborgarna motiv att göra ekonomisktrationella val. Ett exempel är förändringen av skattesystemet, som hargjort det lönsammare för de flesta inkomsttagare att öka sin arbetsinsats.Den här typen av förändringar kan få märkbara positiva effekter påproduktiviteten.

En kalkyl med högre produktivitet

Mot bakgrund av att det finns ett antal goda argument för en bättreproduktivitetsutveckling än under 1980-talet presenteras ett scenario meden väsentligt högre produktivitetstillväxt än i huvudkalkylen. Förnäringslivet totalt ökar produktiviteten efter 1991 med 1,7% per år ihuvudkalkylen och 2,6% per år i denna kalkyl. I industrin ökarproduktiviteten efter 1991 med 3,1% per år i huvudkalkylen och 4,4%per år i denna kalkyl.

Den snabba försämringen av den svenska konkurrenskraften underspeciellt åren 1988 till 1990 berodde på att de höga löneökningarna intehade någon som helst motsvarighet i produktivitetsförbättringar.

På så sätt kan man säga att kostnaden per producerad enhet drevs uppfrån två håll. Den nu nödvändiga kostnadsanpassningen kommer ihuvudscenariet i allt väsentligt till stånd via låga nominella löneökningar.

127¶I detta kompletterande scenario underlättas och förstärks denna anpass- Prop. 1990/91:150ning av den starka produktivitsutvecklingen. Bilaga 1:1.1

Tabell 12.15 Arbetskraftens produktivitet 1990-1995. Kalkyl med högreproduktivitetstillväxt

Ärlig procentuell förändring

1995 Näringslivet

0,3

1,0

2,0

2,8

2,9

2,6

varav industrin

0,4

0,7

3,6

4,6

5,1

4,2

Källa: Finansdepartementet.

Tabell 12.16 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal 1990-1995. Kalkyl medhögre produktivitetstillväxt

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Försörjningsbalans

BNP

0,3

-0,2

1,3

2,7

3,6

3,5

Import

0,5

0,2

2,4

4,1

6,0

4,9

Tillgång

0,3

0,0

1,4

2,5

3,5

3,0

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,3

1,5

2,2

2,2

Offentlig konsumtion

1,9

0,5

0,3

0,4

0,4

0,4

Stat

3,0

-0,5

0,9

0,0

0,0

0,0

Kommuner

1,4

0,8

0,5

0,5

0,5

0,5

Bruttoinvesteringar

-1,8

-1,9

-0,7

3,9

6,2

5,3

Lagerinvesteringar1

0,1

-0,6

0,4

0,1

0,0

Export

1,2

0,5

3,3

6,5

8,5

7,4

Användning

Inhemsk efterfrågan

0,3

0,0

1,4

2,5

3,5

3,0

Nyckeltal

Timlön

10,3

5,0

3,5

3,6

4,2

4,5

KPI (årsgenomsnitt)

10,4

9,6

3,1

2,1

2,1

2,4

Arbetslöshet2

1,5

2,6

2,9

3,2

2,9

2,6

Exportnetto3

36 Bytesbalans3

-33

-43

-47

-45

-39

-30

Bruttosparande4

17,9

16,4

15,8

16,4

17,5

18,5

4 Förändring i procent av föregående års BNP.Procent av arbetskraften.

Miljarder kr.

Procent av BNP.

Källa: Finansdepartementet.

BNP-tillväxten i kalkylen blir i genomsnitt 2,8% under perioden 1992-1995. Åren 1994 och 1995 stiger BNP så pass kraftigt som med ca3,5%. De ökade tillväxtmöjligheter som den starka produktivitetengenerar kommer, via olika mekanismer, till uttryck på efterfrågesidan.Det relativa kostnadsläget förbättras snabbare, vilket ger ökade möjlighe-ter till relativprissänkningar på världsmarknaden. På så sätt kanmarknadsandelsförluster återtas på ett mer markant sätt, vilket ger enkraftigt ökad export.

128¶Ett utrymme skapas också för förbättrad lönsamhet. Efter den starkapress på vinsterna, som de senaste årens stora kostnadsökningar gettupphov till, är en förbättrad lönsamhet nödvändig för att investeringarnaskall öka. I detta scenario skapas möjligheter för företagen att förbättrarelativpriserna samtidigt som lönsamheten stärks och därmed uppnås en,i jämförelse med huvudkalkylen, starkare export och höjd investerings-aktivitet.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.17 Konsumtionen 1990-1995. Kalkyl med högre produktivitetstill-växt

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Real disponibel inkomst

4,2

0,9

2,1

1,8

2,5

2,5

Nettosparkvot1

0,0

-0,3

0,5

0,8

1,1

1,4

Privat konsumtion

-0,3

1,2

1,3

1,5

2,2

2,2

Offentlig konsumtion

1,9

0,4

0,1

0,4

0,4

0,4

Konsumtion

0,4

1,0

1,0

1,1

1,6

1,6

1 Hushållens totala nettosparande i procent av disponibel inkomst.Källa: Finansdepartementet.

Precis som i huvudkalkylen medför en lägre ränta och högre vinster attbruttoinvesteringarna tar lärt efter 1992. Investeringsuppgången blir dockkraftigare i detta fall, p.g.a. lönsamhetsförbättringen. Investeringarnaökar med i genomsnitt ca 5% per år efter 1992, jämfört med 3,5% perår i huvudkalkylen. Den totala investeringsnivån är därför drygt 5%högre 1995.

Tabell 12.18 Investeringar 1990-1995. Kalkyl med högre produktivitetstillväxt

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Bruttoinvesteringar

-1,8

-1,9

-0,4

3,9

6,2

5,3

Industrin

-4,5

-12,0

0,0

7,5

15,0

9,0

Övrigt näringsliv

-2,8

1,4

4,4

6,8

7,3

6,5

Bostäder

4,1

-0,5

-10,5

-4,5

-2,0

0,0

Offentlig sektor

-4,0

-0,2

0,7

1,5

1,5

1,5

Källa: Finansdepartementet.

Den högre produktivitetstillväxten medför att industrins investeringarökar med drygt 10% per år efter 1992, jämfört med knappt 8% per åri huvudkalkylen. För övrigt näringsliv ökar investeringstillväxten efter1992 från knappt 5% per år i huvudkalkylen till knappt 7% per år.

Prisökningarna blir lägre både för produktion som avsätts på hemma-marknaden och produktion för export. På hemmamarknaden ökarkonsumentpriserna med ca 2,2% per år, jämfört med ca 2,5% per år ihuvudkalkylen. På exportmarknaderna sänker företagen sina relativpriserför bearbetade varor med 1,2% per år efter 1992, jämfört med knappt0,8% per år i huvudkalkylen. Den totala exporten ökar därför med drygt

9 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 150. Bilaga 1:1.1

7% per år, vilket är ca 1 procentenhet snabbare än i huvudkalkylen. Prop. 1990/91:150

Exportnettot förbättras med drygt 30 miljarder kr. mellan 1990 och 1995, Bilaga 1:1.1

jämfört med drygt 20 miljarder kr. i huvudkalkylen.

Tabell 12.19 Utrikeshandeln 1990-1995. Kalkyl med högre produktivitetstill-växt

Årlig procentuell förändring. 1985 års priser

1995 Industrin

Timlön

9,5

5,0

3,5

3,6

4,3

4,5

Produktion

-2,8

-2,8

3,0

4,5

7,0

6,5

Produktivitet

0,4

0,7

3,6

4,6

5,1

4,2

Bruttovinster1

24,6

23,9

25,7

27,5

29,5

30,5

Världsmarknadspris2

Relativpris3

3,3

3,7

3,5

3,5

3,5

3,5

-1,3

-0,8

-0,5

-1,4

-1,1

-1,1

Världsmarknad4

5,2

4,0

6,3

6,0

6,0

6,0

Utrikeshandel

Export

1,2

0,5

3,3

6,5

8,5

7,4

Bearbetade varor

0,7

0,0

4,2

7,0

9,8

8,7

Import

0,5

4,1

6,0

4,9

Bearbetade varor

-0,6

-2,3

2,2

4,5

7,0

5,5

Real utrikesbalans5

0,2

0,1

0,3

0,8

0,9

1,0

1 I procent av förädlingsvärdet.

2 Bearbetade varor.

3 Exportpris/världsmarknadspris för bearbetade varor.

4 Bearbetade varor.

5 Förändring i procent av föregående års BNP.

Källa: Finansdepartementet.

Under 1992 och 1993 ökar hushållens reala disponibla inkomsterendast marginellt jämfört med huvudkalkylen. Den förstärkning somkommer till stånd under de åren beror främst på något lägre konsument-priser. Aren 1994 och 1995 har i kalkylerna en del av produktivitetsför-bättringen också tagit sig uttiyck i högre nominella löneökningar.Därmed kan man säga att produktivitetsförbättringen i första skedetfrämst används till en förbättring av konkurrensläge och lönsamhetmedan den i andra skedet också kommer hushållen till del. I viss månleder de förstärkta disponibelinkomstema till en ökad sparkvot.

En snabb produktivitetsuppgång genererar tillväxtmöjligheter som idetta scenario kan mötas av en ökad efterfrågan. På lång sikt är dettanaturligtvis också fallet. På kort sikt kan dock resultatet bli en märkbartstigande arbetslöshet och en mer begränsad ökning i tillväxten. Dettakännetecknade inte minst den norska utvecklingen under slutet av 1980-talet.

Jämfört med huvudkalkylen är arbetslösheten här något högre i börjanav perioden, men oförändrad år 1995. Det finns dock en risk för attdenna skillnad skulle kunna bli betydligt kraftigare. På lång sikt böremellertid en högre produktivitet bidra till lägre arbetslöshet. Enlöneutveckling i ekonomin som är förenlig med långsiktigt bibehållenkonkurrenskraft underlättas av en god produktivitetstillväxt och därmedökar möjligheterna att uppnå full sysselsättning.

130 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 12.20 Arbetsmarknaden 1990-1995. Kalkyl med högre produktivitets-tillväxt

Ärlig procentuell förändring

1995 Sysselsättning, timmar

0,6

-1,0

-0,3

0,5

1,2

1,3

Medelarbetstid

-0,2

-0,2

-0,1

0,3

0,3

0,3

Sysselsättning, personer

0,9

-0,8

0,2

0,2

0,9

1,0

Arbetsutbud, personerArbetslöshet*

1,1

0,2

0,1

0,5

0,6

0,7

1,5

2,6

2,9

3,2

2,9

2,6

1¶Procent av arbetskraften.Källa: Finansdepartementet.

Bruttosparandet höjs i denna kalkyl med ytterligare en procentenhet ochuppgår 1995 till 18,5% av BNP. Även bruttoinvesteringarna förbättrasnågot och motsvarar 20,2% av BNP 1995. Sammantaget medför det attunderskottet i bytesbalansen minskar med 8 miljarder kr. till ca 30miljarder kr. 1995. År 1995 är underskottet en halv procentenhet lägreän i huvudkalkylen.

Det kan verka förvånande att bytesbalansens saldo inte förbättrasytterligare i det mer gynnsamma scenariet. En förklaring är att den högreproduktiviteten stimulerar investeringar och export, båda med en högimportandel. En annan förklaring är att den snabba exportökningen -som innebär att de svenska marknadsandelarna ökar - förutsätter att desvenska relativpriserna sjunker något snabbare än i huvudkalkylen.Därmed ökar priset på den svenska exporten något långsammare.Handelsbalansen förbättras därför inte lika snabbt som man skulleförvänta sig.

Tabell 12.21 Finansiellt sparande 1990-1995. Kalkyl med högre produktivi-tetstillväxt

Miljarder kr. Löpande priser

1995 Offentlig sektor

51,8

42,7

27,1

20,7

36,4

59,1

Stat

13,9

-4,0

-26,9

-34,7

-2,8

31,2

Socialförsäkring

46,2

44,3

42,5

38,7

37,1

36,3

Kommun

-8,3

2,4

11,5

16,7

2,0

-8,4

Privat sektor

-85,1

-86,1

-74,5

-66,0

-75,2

-88,8

Hushåll

-3,1

-2,9

6,2

9,7

12,7

16,0

Företag

-82,0

-83,2

-80,7

-75,7

-87,9

-104,8

Bytesbalans

-33,3

-43,4

-47,4

-45,3

-38,8

-29,7

(Andel av BNP)

-2,5

-3,0

-3,2

-2,9

-2,4

-1,7

Anm: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.Källa: Finansdepartementet.

Det finansiella sparandets utveckling i de inhemska sektorernaredovisas i tabell 12.21. Det är främst den offentliga sektorns finansiellasparande som förbättras när tillväxten ökar. Statens sparande stiger medytterligare 6 miljarder kr. 1995, eftersom skatteunderlaget ökar vid enhögre tillväxt. Kommunernas finansiella sparande försämras marginellt,medan de övriga sektorernas sparande ökar med en halv till en miljard

kr. 1995. Trots ett större skatteunderlag ökar inte kommunernas Prop. 1990/91:150inkomster nämnvärt fram till 1995. Det beror på att deras inkomster Bilaga 1:1.1resp, år baseras på skatteunderlaget två år tidigare. Den goda tillväxtenunder 1994 och 1995 hinner därför inte påverka kommunernas inkomsterunder den studerade perioden.

132¶I kapitlet behandlas utvecklingen av den svenska industrins konkurrens-kraft från början av 1970-talet fram till 1995. Med konkurrenskraft avseshär löne-, produktivitets- och vinstutvecklingen i Sverige jämfört medvåra viktigaste konkurrentländer. Andra mer svårfångade komponenteri konkurrenskraftsbegreppet, som t.ex. produktkvalitet, service, snabbaoch pålitliga leveranser, diskuteras däremot inte.

Man kan fråga sig om det är möjligt för högteknologiska länder somSverige, att ha en lika snabb utveckling av t. ex industriproduktivitetensom länder med en i utgångsläget låg teknisk nivå. De i analyseningående länderna delas därför in i två grupper beroende på teknisk ochekonomisk utveckling i böijan av 1970-talet. De båda ländergruppemajämförs dels med varandra dels med Sverige. I kapitlet görs också ettförsök att analysera konkurrenskraftens nivå i jämförelse med omvärlden.

Timlönekostnadema (inklusive sociala avgifter) inom industrin, räknat inationella valutor, har ända sedan 1973 ökat snabbare i Sverige än i vårakonkurrentländer. Skillnaden var emellertid relativt måttlig fram tillböijan av 1980-talet - i genomsnitt ca 1% per år. Åren 1981-1990 växteskillnaden till nästan 3 procentenheter per år, och den har varit särskiltstor under de senaste fem åren. Diagram 13.1 visar utvecklingen av desvenska timlönekostnadema satta i relation till motsvarande utvecklingi 11 OECD-länder. De utländska lönekostnaderna är omräknade i svenskakronor och hopvägda med vikter som återspeglar ländernas betydelse somkonkurrenter till svensk export. Den snabbare löneökningstakten i Sverigevar en av anledningarna till de växelkursförändringar, som genomfördesunder mitten av 1970-talet. Diagrammet visar, att dessa växelkursför-ändringar mer än väl återställde de relativa lönekostnaderna till läget föreden s.k. kostnadskrisen 1974-1976.

De stora devalveringarna 1981 och 1982 medförde en mycket kraftignedpressning av det relativa löneläget. Trots den snabbare svenskalönekostnadsutvecklingen i nationella valutor efter 1982 låg det relativalöneläget år 1990 alltjämt ca 9% under nivån 1981 och i än högre gradunder nivån 1973. Härtill bidrog också, att en effektiv depreciering avkronkursen skedde i samband med det kraftiga dollarfallet 1986-1987.Därmed begränsades skillnaden mellan de svenska och utländska timlöne-kostnademas utveckling under de senaste fem åren till knappt 2 procent-enheter om året.

I diagram 13.1 visas också utvecklingen av arbetskraftskostnader perproducerad enhet i Sverige jämfört med våra viktigaste konkurrentländer.Skillnaden mellan de båda kurvorna återspeglar skillnader i produktivi-tetsutvecklingen mellan Sverige och våra konkurrentländer. Bilden blirdå mindre gynnsam för Sveriges del. Av diagrammet framgår attdevalveringarna 1976 och 1977 inte räckte för att återställa konkurrens-kraften - i böijan av 1980-talet var de relativa arbetskraftskostnaderna

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

per producerad enhet alltjämt ca 5% högre än utgängsåret 1973. Deval- Prop. 1990/91:150veringarna 1981 och 1982 medförde en kraftig nedpressning av den Bilaga 1:1.1relativa nivån. Under åren 1983-1990 har arbetskraftskostnaderna perproducerad enhet stigit med i genomsnitt 2,5% mer per år i Sverige änutomlands, men den relativa nivån låg 1990 trots detta omkring 8%under 1981 års nivå. Problemen för Sveriges del accentuerades markantunder 1989 och 1990, då de svenska arbetskraftskostnaderna perproducerad enhet steg med inemot 10% mer än i omvärlden.

Diagram 13:1 Relativ timlönekostnad och relativ arbetskraftskostnad perproducerad enhet. Gemensam valuta

Index 1973 = 100

Källor: Monthly Labor Review, SCB, OECD, Kl.

Produktivitetsutvecklingen inom den svenska industrin var underfemårsperioden 1973-1978 väsentligt sämre än i utlandet, vilket framgårav diagram 13.2. Detta sammanhängde framför allt med den s.k.överbryggningspolitiken i mitten av 1970-talet. Man försökte då medolika medel få företagen att hålla sysselsättningen uppe i avvaktan påbättre konjunkturer. Efter devalveringarna 1976 och 1977 förbättradesproduktivitetsutvecklingen i Sverige, både jämfört med den tidigareperioden och relativt omvärlden. Under åren 1980-1988 uppgick dengenomsnittliga årliga produktivitetstillväxten såväl i Sverige som i de 11studerade OECD-länderna till omkring 3,5%. Under 1989 och framförallt 1990 blev emellertid produktivitetsutvecklingen inom den svenskaindustrin åter svagare - den relativa produktiviteten försämradessammantaget med drygt 3 procentenheter.

Produktivitetsutvecklingen för industrin kan beräknas med hjälp av tvåolika källmaterial: SCB:s industristatistik eller nationalräkenskaperna.Utmärkande för nationalräkenskaperna är att de är heltäckande och att de

ger en sammanhängande konsistent bild av hela den svenska ekonomin. Prop. 1990/91:150När det gäller en variabel som produktivitetsutvecklingen uppstår Bilaga 1:1.1emellertid problemet att man för produktionsvolymen (täljaren iproduktivitetsmåttet) och sysselsättningen (nämnaren) använder olikaprimärstatistiskt underlag. Den osäkerhet som alltid finns i ett statistisktmaterial kommer då att vara av olika slag i täljare och nämnare, vilketgör kvoten särskilt osäker. Bäst är om de statistiska felen kan förmodasgå i samma riktning i täljare och nämnare. Detta är fallet för industri-statistikens del, där produktion och sysselsättning insamlas i ett samman-hang i en enkät till industriföretagens arbetsställen. Att industristatistikeninte har fullständig täckning och att täckningen rentav kan tänkas haförsämrats under årens lopp är av mindre betydelse när det gäller enkvotberäkning.

Diagram 13:2 Produktivitet inom industrin

Index 1973 = 100

Källor: Monthly Labor Review, SCB, OECD, Kl.

De produktivitetstal som här redovisas baseras därför på industri-statistiken. Det kan nämnas att den långsiktiga produktivitetstillväxtenenligt detta källmaterial blir starkare än den produktivitetstillväxt som kanframräknas med hjälp av nationalräkenskaperna. Skillnaden blir särskiltmarkant perioden 1984-1989, då den uppgår till 1,8 procentenheter perår i genomsnitt.

De 12 OECD-länder (inklusive Sverige), som ingår i jämförelse-materialet, befann sig i början av den här studerade perioden på mycketolika stadier av teknisk och ekonomisk utveckling. Man kan fråga sig,

om det är möjligt för Sverige att ha en lika snabb utveckling av t.exindustriproduktiviteten som länder med en i utgångsläget lägre teknisknivå. Sådana länder borde uppvisa såväl en högre produktivitetstillväxtsom en snabbare löneökningstakt. Det kan därför vara av intresse att delaupp de i analysen ingående länderna från denna utgångspunkt.

En jämförelse av BNP per capita mätt i s.k. köpkraftspariteter visar,att BNP per capita i det rikaste landet (USA) år 1973 var inemot 75%större än i det fattigaste landet (Italien). År 1989 var USA alltjämt detrikaste landet, medan Belgien då hade hamnat på bottenplatsen. Spänn-vidden hade emellertid krympt till omkring 50%. Sverige befann sig år1973 på tredje plats och år 1989 beläde vi fjärde platsen, med en BNPper capita för båda åren på 75% av USA:s.

Här har den enkla ansatsen valts, att i en grupp sammanföra de år 1973sex rikaste länderna (exkl. Sverige) och jämföra dessa med de övriga femländerna. I den "rika" gruppen ingår USA, Canada, f.d. Västtyskland,Storbritannien, Nederländerna och Danmark. I den "fattiga" gruppeningår Japan, Frankrike, Italien, Belgien och Noige. När motsvarandeindelning görs för 1989, hamnar Japan, Frankrike och Noige istället igruppen av "rika" länder, medan Storbritannien, Nederländerna ochDanmark hamnar i gruppen av "fattiga" länder.

Slutligen skall nämnas att de fem fettiga länderna (bland de elva häringående) från år 1973 till 1987 ökat sin vikt som konkurrenter tillsvensk export av bearbetade varor från ca 35% till drygt 40%. Det ärframför allt Japan och i viss utsträckning även Italien som blivit allmerbetydelsefulla konkurrenter. Det är sålunda av stor vikt för Sverige attkunna hävda sin konkurrenskraft även mot denna ländergrupp.

I diagram 13.3 visas den relativa timlönekostnadsutvecklingen mellande sex rika och de fem övriga länderna, baserat på förhållandena 1973och räknat i gemensam valuta. Som man kan vänta sig, har de sex rikareländerna i huvudsak under hela perioden haft en långsammare timlöne-kostnadsutveckling än de fem övriga länderna. Fram till 1982 varskillnaderna i ökningstakt mätt i nationella valutor avsevärt större, då defem fettiga länderna under perioden deprecierade sina valutor mot de sexrika länderna. Särskilt stor var denna effekt 1982 i samband med denkraftiga förstärkningen av dollarkursen detta år. Efter 1982 har skillna-derna i lönekostnadsutveckling, mätt i nationella valutor, varit avsevärtmindre och efter 1985 relativt obetydliga. Sänkningen av de sex rikaländernas relativa kostnadsläge har i huvudsak åstadkommits genom detkraftiga dollarfall, som inleddes 1986. Sveriges timkostnader har såle-des under hela perioden stigit mer mot de sex rika länderna än mot defem övriga. Skillnaden ökade markant 1986, vilket sammanhänger medatt kronan i samband med dollarfallet effektivt deprecierades medomkring 10% mot de fem fettiga länderna, medan den i genomsnittförblev oförändrad mot de sex rika.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

136¶Diagram 13:3 Relativa timlönekostnader. Gemensam valuta

Index 1973 = 100

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Anm: S/6 OECD=Sverige/6 OECD-länder

S/5 OECD=Sverige/5 OECD-länder

6/5 OECD=6 OECD-länder/5 OECD-länder.Källor: Monthly Labor Review, SCB, OECD, Kl.

Diagram 13:4 Relativ produktivitet inom industrin

Index 1973 = 100

Anm: S/6 OECD=Sverige/6 OECD-länder

S/5 OECD=Sverige/5 OECD-länder

6/5 OECD = 6 OECD-länder/5 OECD-länder.Källor: Monthly Labor Review, SCB, OECD, Kl.

137¶Som framgår av diagram 13.4 har produktiviteten i de i utgångsläget Prop. 1990/91:150sex rika länderna utvecklats betydligt långsammare än i de i utgångsläget Bilaga 1:1.1fattigare. Fram till 1982 var skillnaden ungefär 2,5 procentenheter iårsgenomsnitt, medan den därefter krympt till klart under 1 procentenhet.

Fram till 1977 utvecklades produktiviteten i Sverige mycket dåligtjämfört med båda ländergrupperna. En stor relativ förbättring skeddeunder åren 1977-1980 jämfört med de sex rika länderna och ävendärefter har produktivitetsutvecklingen fram till 1988 varit minst likastark i Sverige som i de sex rika länderna. Jämfört med de fem fättigaländerna har produktivitetsutvecklingen i Sverige under 1980-talet iungefär samma grad varit svagare som för de sex rika länderna. Under1989 och 1990 växte dock produktiviteten i Sverige långsammare än ibåda ländeigruppema.

Diagram 13:5 Relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet. Gemensamvaluta

Index 1973 = 100

1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989

Anm: S/6 OECD=Sverige/6 OECD-länder

S/5 OECD=Sverige/5 OECD-länder

6/5 OECD=6 OECD-länder/5 OECD-länder.

Källor: Monthly Labor Review, SCB, OECD, Kl.

Fram till 1982 växte arbetskraftskostnaden per producerad enhet inationella valutor knappt 2 procentenheter långsammare om året i de sexrika länderna. Räknat i gemensam valuta räckte emellertid inte den sva-gare löneutvecklingen i de sex rika länderna till för att kompensera denlångsammare produktivitetsutvecklingen. Arbetskraftskostnaden perproducerad enhet steg således snabbare i de sex rika länderna, vilketframgår av diagram 13.5. Efter 1982 har denna tendens vänts i sinmotsats. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet i gemensam valutasteg då i årsgenomsnitt drygt 1 procentenhet långsammare i de sex rikaländerna, till en del beroende på de ovan beskrivna växelkursförändring-

ama. Under åren 1977-1983 utvecklades Sveriges relativa arbetskrafts- Prop. 1990/91:150kostnader per producerad enhet mera gynnsamt mot de sex rika länderna Bilaga 1:1.1än mot de övriga länderna. Försvagningen efter 1983 har däremot i högregrad skett gentemot de sex rika länderna än mot de fem övriga.

Timlönenivå

Ovanstående analys bygger på jämförelser av det relativa kostnadslägetmellan olika tidsperioder. Ibland jämförs även uppgifter om den absolutanivån på de svenska lönekostnaderna per timme med andra länder. Denstatistik som används sammanställs och publiceras sedan många år avSAF. Statistiken visar att av 17 redovisade länder endast två (Norge ochdåvarande Västtyskland) hade högre timlönekostnader i kronor räknat änSverige 1989. I förhållande till andra jämförbara västeuropeiska ländersamt USA och Japan låg Sverige i genomsnitt 20-25% högre. Understörre delen av perioden har Sverige legat bland de tre länderna med dehögsta lönekostnaderna per timme, se tabell 13.1.

Tabell 13:1 Arbetskraftskostnader per timme inom tillverkningsindustrin

Svenska kr. Sverige = 100

1989 Ökning iförhållandetill Sverige1965-1989

Belgien

22 %

Canada

-22 %

Danmark

6 %

Finland

37 %

Frankrike

9 %

Italien

28 %

Japan

186 %

Nederländerna

35 %

Norge

46 %

Storbritannien

-3 %

USA

-51 %

Västtyskland

35 %

Österrike

45 %

Källa: SAF.

Denna bild av höga svenska lönekostnader är ju på intet sätt ny. Under1960-talet var den mycket mer utpräglad, med avsevärt större avståndtill ett flertal av de redovisade länderna. Sett över en period av ett par tredecennier är således huvudintrycket att åtskilliga länder från mycket låganivåer har närmat sig Sveriges timlönekostnader. De enda viktiga undan-tagen från det ovansagda är USA och Canada, där lönenivån i relationtill Sverige minskat kraftigt sedan 1960-talets mitt. Gapet mellan Sverigeoch genomsnittet av de övriga länderna krympte dock endast fram till1983. Särskilt kraftig blev naturligtvis minskningen åren efter de storadevalveringarna 1981 och 1982. Därmed blev år 1983 unikt i detavseendet, att Sverige låg på åttonde plats vad gäller nominella timlöne-

kostnader, en position som med hänsyn till teknisk och ekonomiskutveckling var mycket svår att "försvara". Efter 1983 är det också baraJapan, Noige och Finland, som haft en snabbare timlönekostnadsutveck-ling än Sverige.

Absoluta mått på olika länders lönekostnader per timme säger mycketlitet om deras inbördes konkurrenskraft; möjligen kan de användas somofullständiga indikatorer på deras inbördes levnadsstandarder. Förklaring-en är enkel: Arbetskraftens produktivitet är mycket olika i olika länder.Detta återspeglar i sin tur hur mycket fysisk kapitalutrustning som stårtill förfogande, hur hög utbildningsnivån är, hur väl utbyggd infrastruk-turen är i olika avseenden, osv. De stora skillnader i timlönekostnadersom finns mellan länderna (t.ex. är Greklands lönekostnader i dag bara30% av de svenska) är till allra största delen ett uttryck för dessa pro-duktivitetsskillnader. Att lönerna i många länder ökat snabbt och närmatsig de svenska beror på den tekniska och ekonomiska utveckling sommöjliggjort en standardstegring. Den är på inget sätt ett uttiyck för attderas konkurrenskraft i förhållande till Sverige gått tillbaka, vilket annarsskulle bli den paradoxala tolkningen av siffermaterialet.

Vinstnivå

Att definiera nivån på konkurrenskraften hos ett lands industri ärproblematiskt. Vad som i förstone kan synas rimligt är att divideratimlönekostnaden med produktivitetens nivå, och sålunda erhålla nivånpå arbetskraftskostnaden per producerad enhet. Resultatet av en sådanoperation blir löneandelen av förädlingsvärdet, d.v.s. spegelbilden avvinstandelen. Detta mått associerar kanske inte omedelbart till kon-kurrenskraften, om man är van att att uppfatta den som en relativ kostnadeller ett relativt pris. Att den relativa vinstandelen ändå har ett sambandmed konkurrenskraftsbegreppet är emellertid vid närmare eftertankeklart: den visar näringslivets relativa förmåga att generera överskott vidrådande löne- och prisrelationer. Dessvärre är relativa vinstandelar svåraatt mäta med någon större tillförlitlighet eftersom olika länder använderolika definitioner och mätmetoder. Diagram 13.6 visar med dennareservation ett sådant försök. Siffrorna för Sverige framkommer ur natio-nalräkenskaperna och inbegriper således en sämre produktivitets-utveckling (jfr. vad som tidigare sagts) och därmed implicit också ensämre vinstutveckling än vad som i övrigt redovisats här.

Åren 1989 och 1990 låg vinstandelen i Sverige klart under kon-kurrentländernas. I ännu högre grad var detta fallet under krisåren1976-1982, varefter devalveringarna medverkade till att andelen undernågra år kom upp i nivå med konkurrentländerna. Att tolka skillnadernai dessa vinstandelars nivå som uttryck för skillnader i konkurrenskraft äremellertid som nämnts problematiskt - detta strängt taget både av prin-cipiella skäl och med hänsyn till statistikens tillförlitlighet. Det kan näm-nas att den svenska vinstandelsnivån även under 1960-talet låg igenomsnitt lägre än i konkurrentländerna - med den ytterligare reserva-tionen att datamaterialet då är mindre heltäckande.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

140¶Diagram 13:6 Vinstmarginaler i Sverige och i OECD-området. Industrin

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Källor: OECD, Kl.

Kurvornas kortsiktiga variationer är svagare för konkurrentländerna änför Sverige. Detta beror till avsevärd del på att de utgör genomsnitt förländer som befinner sig i något olika konjunkturfaser, varigenom en delvariationer utjämnas.

Balanskrav

Utifrån ett annorlunda synsätt skulle landets nivåmässiga konkurrenskraftkunna definieras som avvikelsen mellan den nu rådande, faktiska löne-nivån och den lönenivå som skulle erfordras för att på några års siktuppnå såväl balans på arbetsmarknaden som en på lämpligt sätt definieradbalans i utrikeshandeln. En sådan beräkning är principiellt möjlig att görainom ramen för en simuleringsmodell där de ekonomiska sambandenmellan arbetsmarknadsläge och lönebildning måste sättas ur spel. Deflesta ekonometriska studier av lönebildningen visar nämligen, attlönekostnadsutvecklingen i Sverige under 1980-talet väl låter sig förklarasav arbetsmarknadsläget. Att lönefunktionen sätts ur spel1 betyder sålunda,att lönerna skulle bestämmas av de priser som utrikesbalansrestriktionenimplicerar och den vinstnivå som arbetsmarknadsrestriktionen förut-sätter. Konkurrenskraften skulle sedan kunna definieras som skillnadenmellan denna modellmässiga lön och den faktiskt rådande lönen.Ansatsen är visserligen primitiv, då man ju förutsätter att endast en lägrelönekostnadsutveckling hade kunnat ge en bättre bytesbalans. Samma

1 En alternativ möjlighet vore att anta, att lönekostnadssänkningen hadeåstadkommits genom en stramare ekonomisk politik.

effekt på bytesbalansen skulle emellertid också kunna uppnås genom enbättre produktivitetsutveckling, eftersom det är lönekostnaden perproducerad enhet som är relevant i detta sammanhang. Vidare bortseshelt från möjligheterna, att förbättra bytesbalansen med andra medel,t.ex. genom en högre sparkvot för hushållen.

En enkel simulering av detta slag har gjorts inom Konjunkturinstitutetför perioden 1986-1992. Resultatet tyder på att, om lönekostnadstaktenhade kunnat pressas ned med i årsgenomsnitt 1,5 procentenhet så skullede ackumulerade överskotten i balansen för varor och tjänster sammanta-get under perioden varit omkring 32 miljarder kr. högre än vad som nuberäknas. Detta hade i sin tur förbättrat räntenettot i bytesbalansen medgrovt räknat omkring 9 miljarder kr. for de sju åren sammantaget. Ut-landsskulden i förhållande till BNP hade då vid slutåret 1992 blivitinemot 3 procentenheter lägre än vad som nu beräknas och underskotteti bytesbalansen omkring 15 miljarder kr. lägre.

För att helt undvika underskotten i bytesbalansen under perioden1988-1992, hade krävts en timlönekostnadsutveckling (inklusive socialaavgifter) på grovt räknat endast 2% om året under perioden 1986-1992;knappt 5 1/2 procentenheter lägre än den nu inträffade/beräknade ochdrygt 4 procentenheter lägre än i våra konkurrentländer. Det hadesålunda knappast varit möjligt, att enbart genom att pressa ned lönekost-naderna undvika underskotten i bytesbalansen. Förutom försämringen idet relativa kostnadsläget berodde nämligen de uppkomna bytesbalans-underskotten till stor del på att avregleringen av kreditmarknaden leddetill en kraftig kreditexpansion och sänkt sparkvot hos hushållen. Dettahade varit mycket svårt att kompensera genom att pressa ned lönerna.

De svenska timlönekostnadema (inklusive sociala avgifter) förutses underperioden 1990-1995 stiga med i årsgenomsnitt 4 1/4% (se kapitel 12).Samtidigt bedöms timlönekostnadema inom OECD-området stiga med igenomsnitt närmare 6% om året, räknat i svenska kronor. Sverigeberäknas således förbättra det relativa timkostnadsläget med sammantaget8 procentenheter fram till 1995.

Som framgår av kapitel 12 bedöms produktiviteten i den svenskaindustrin växa med i genomsnitt 2,6% om året under perioden 1990-1995. Detta är väl i linje med den förutsedda utvecklingen i våra kon-kurrentländer. Ökningstakten för de svenska arbetskraftskostnaderna perproducerad enhet förutses därmed i huvudkalkylen avta till drygt 11/2%per år, ungefär hälften av den förutsedda ökningstakten i OECD-områ-det. Förbättringen av det relativa kostnadsläget dröjer dock till 1992, dålöneökningstakten i Sverige förutses avta ytterligare jämsides med enbetydande förstärkning av produktivitetsutvecklingen.

Ett sådant förlopp innebär att höjningarna i det relativa kostnadslägetunder 1989, 1990 och 1991 i stort sett tagits tillbaka år 1995. Dennautveckling utgör grundvalen för att relativpriserna för svensk export avbearbetade varor skall kunna sänkas med i genomsnitt knappt 1 % per år

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

under perioden 1990-1995, samtidigt som vinstläget inom industrin åter Prop. 1990/91:150förstärks markant. Under dessa förutsättningar kan underskottet i bytes- Bilaga 1:1.1balansen börja minska från och med 1993.

Tabell 13:2 Arbetskraftskostnad per producerad enhet

Svenska kronor. Ärlig procentuell förändring

1995 OECD

4,4

2,9

3,0

3,0

3,0

Sverige

Huvudkalkyl

5,7

0,5

0,3

0,3

1,4

Kalkyl med högre

produktivitetstillväxt

5,7

0,0

-1,0

-0,8

0,3

Källa: Finansdepartementet.

I kapitel 12 redovisas också en kalkyl med en högre produktivitets-tillväxt i Sverige. Skillnaden i produktivitetsutvecklingen antas börja 1992och för perioden 1991-1995 i genomsnitt uppgå till 1,3 procentenheter.Den högre produktivitetsutvecklingen har beräknats leda till att lönekost-naden per timme stiger med 0,3 procentenheter extra per år. Skillnadeni utveckling av arbetskraftskostnader per producerad enhet skulle därmeduppgå till i genomsnitt 1 procentenhet under åren 1991-1995. Utveck-lingen av arbetskraftskostnaden per producerad enhet framgår av tabell13.2.

Relativpriserna för svensk export av bearbetade varor förutses sjunkamed 0,3 procentenheter extra per år 1991-1995. En stor del avproduktivitetsförbättringen antas således komma att användas till attförbättra den i utgångsläget svaga lönsamheten i industrin. Underskotteti bytesbalansen 1995 förutses vid en sådan utveckling bli omkring 10miljarder kr. lägre än i huvudalternativet.

Sammanfattande slutsatser

De scenarier för ekonomins utveckling fram till 1995 som redovisas ikapitel 12 beskriver en exportledd konjunkturuppgång under förstahälften av 1990-talet. Det förutsätter i sin tur att den konkurrensutsattadelen av näringslivet - som främst utgörs av industrin - har ettkostnadsläge som inte är högre än i andra utvecklade industriländer.

Timlönekostnadema i industrin, räknat i nationella valutor, har efter1973 ökat snabbare i Sverige än i våra konkurrentländer. Devalveringar-na under 1970-talet och början av 1980-talet medförde dock en mycketkraftig nedpressning av det relativa löneläget, som 1990 fortfarande varca 9% under nivån 1981 och i än högre grad under nivån 1973.

Studerar man istället arbetskraftskostnaden per producerad enhet blirbilden mindre gynnsam. Aren 1973-1978 ökade produktiviteten i densvenska industrin långsammare än för genomsnittet av de 11 OECD-länder som Sverige jämförs med. Devalveringarna 1976 och 1977 vardärför inte tillräckliga för att återställa konkurrenskraften till samma nivåsom 1973. Ar 1980 var de relativa arbetskraftskostnaderna per produ-

cerad enhet ca 5% högre än 1973. Devalveringarna 1981 och 1982 Prop. 1990/91:150medförde emellertid en kraftig nedpressning av de relativa arbetskrafts- Bilaga 1:1.1kostnaderna.

Under 1989 och 1990 har den svenska konkurrenskraften försämratsmarkant. De svenska arbetskraftskostnaderna per producerad enhet ökadedå med nästan 10% mer än i omvärlden. Den relativa nivån 1990 vartrots detta fortlårande ca 8% lägre än 1981 års nivå. Det bör dockframhållas att bedömningarna av kostnadsnivån och konkurrensläget i höggrad är beroende av vilket basår som väljs vid jämförelserna. Dessutomstyrs konkurrenskraften också av strukturella förhållanden i ekonomin.Förbättringen av kostnadsläget antyder dock att det bör vara möjligt förden konkurrensutsatta sektorn att expandera genom ökad export, omlöneökningarna nu kan begränsas.

144¶Bilaga 1:1.1Sveriges bytesbalans har under flera år varit stadd i snabb försämring.För 1991 beräknas underskottet komma att uppgå till 3% av BNP, vilketär ett av de största underskotten i procent av BNP som registrerats sedanandra världskriget. De tidigare redovisade kalkylerna visar också att storaunderskott kommer att kvarstå vid 1990-talets mitt, även vid en snabbanpassning av löner och priser till de ökningstakter som gäller iomvärlden.

Bytesbalansen har emellertid nu vid 1990-talets böijan en annorlundaekonomisk-politisk innebörd än under tidigare decennier, vilket diskuterasi avsnitt 14.1 nedan. Det är också mer komplicerade faktorer som lig-ger bakom saldots utveckling, som framgår av avsnitt 14.2 där bytes-balansens olika komponenter analyseras. I avsnitt 14.3 diskuteras fråganom de bytesbalansunderskott vi har att emotse kan anses acceptabla frånekonomisk-politisk synpunkt.

Till stabiliseringspolitikens främsta mål har under de senaste 45 åren hörthög och jämn tillväxt i ekonomin, full sysselsättning och låg inflation.Målsättningen har därutöver omfattat en restriktion om balans i utrikes-handeln. Restriktionen utformades aldrig så strängt att export och importskulle balansera vaije år, men väl att de skulle göra det under enkonjunkturcykel, dvs 4 å 5 år.

Sverige var under 1950- och 1960-talen ingalunda ensamt om atttillämpa en sådan restriktion; nästan alla länders ekonomiska politikpräglades av liknande strävanden. Orsaken var att de internationellakapitalrörelserna var hårt reglerade inom bl.a. Bretton Woods-systemetsram. Den primärkälla som stod till buds för att finansiera ett uppkom-mande underskott var valutareserven. US-dollam utgjorde härvid dendominerande reservvalutan. Med hjälp av valutareserven kunde man juemellertid bara klara mindre och relativt kortvariga bytesbalansunder-skott. Uppstod större och långvariga underskott återstod i stort sett baramöjligheten att låna hos internationella valutafonden, IMF, eller genomdess förmedling. Denna kreditgivning förutsatte emellertid att låntagar-landet förband sig att föra en ekonomisk politik som fonden till stor deldikterade. Sådan inblandning kunde uppfattas som både kränkande ochskadlig för landets internationella anseende. Det kan nämnas att bådeStorbritannien och Italien så sent som på 1970-talet fick underkasta sigsärskilda villkor i samband med finansieringshjälp från IMF. Attbytesbalansen stod i fokus för den ekonomiska politiken både i Sverigeoch andra länder var således naturligt och rationellt.

Regleringen av de internationella betalningsströmmarna kompletteradesmed ett system med fasta växelkurser. Systemet medförde att världsvalu-tomas inbördes värden blev alltmer orealistiska. Vid 1970-talets börjanvar sålunda US-dollam kraftigt övervärderad. En akut krissituation upp-

10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga I:1.1

stod 1971, vilket ledde till att dollarns utbytbarhet mot guld upphävdes Prop. 1990/91:150och till att den devalverades kraftigt gentemot övriga valutor. Detta var Bilaga 1:1.1ett steg mot ett uppbrytande av regleringssystemet, först särskilt vadgällde valutakurserna.

En andra viktig pådrivande fektor bakom den successiva liberalisering-en av det internationella betalningssystemet var OPEC-kartellenschockhöjning av oljepriserna i slutet av 1973. Härigenom framtvingadesen situation med stora bytesbalansöverskott i oljeländema och motsvaran-de stora underskott i andra länder. Den världsomfattande omflyttning avkapital som detta medförde blev i mindre grad en angelägenhet för IMFän för snabbt expanderande internationella bankirfirmor. Därmed var isenbruten; på alltmer välfungerande internationella marknader har under-skottsländer kunnat låna på kommersiella villkor och överskottsländergöra räntebärande placeringar. Industriländerna har successivt avskaffatsina valutaregleringar och även Sverige har nu i väsentliga stycken frittin- och utflöde av kapital.

Bytesbalansen har genom detta fått en annan roll i det ekonomiskaskeendet och föranleder delvis annorlunda ekonomisk-politiska ställnings-taganden. Det är nu möjligt att utan risk för att skada sin nationellaintegritet tillåta sig relativt starka svängningar i bytesbalanssaldot ochäven ha beständiga underskott under en lång följd av år. Det finnsnaturligtvis en gräns för utlandsskuldens storlek vid vilken de inter-nationella kreditgivarna böljar ifrågasätta landets kreditvärdighet, eller ivarje fåll böljar tillämpa högre låneräntor. Skillnaden är emellertidmilsvid jämfört med förhållandena under Bretton Woods-systemets dagar.Ett land som Sverige torde ha mycket långt till kreditvärdighetsgränsen.Man måste emellertid komma ihåg att vaije år med bytesbalansunder-skott medför att utlandsskulden ökar och att räntorna på denna skuldutgör en växande belastning på bytesbalansen; landet riskerar att hamnai en "räntefälla".

När ett bytesbalansunderskott skall finansieras på kommersiella mark-nadsmässiga villkor begränsas landets penningpolitiska autonomi.Finansieringen av ett bestående bytesbalansunderskott innebär en pressnedåt på växelkursen, dels direkt genom själva kapitalflödet, dels in-direkt genom att devalveringsförväntningar uppstår. Eftersom Sverigevalt att hålla en fast växelkurs gentemot den s.k. valutakorgen måsteriksbanken upprätthålla en räntenivå som attraherar utländskt kapital itillräcklig mängd för att motverka pressen på växelkursen.

Det är inte enbart eventuella bytesbalansunderskott som behöverpareras med hjälp av penningpolitiken, utan även sådana kapitalutflödensom i stort sett är opåverkbara och oberoende av riksbankens räntepo-litik; i första hand nettoutflöden i form av direktinvesteringskapital ochköp av utländska portföljaktier. Dessa utflöden har under de senaste årenvarit mycket stora, och måste liksom bytesbalansunderskotten kompense-ras av räntestyrda kapitalinflöden. Den penningpolitiska bördan avdirektinvesteringsflödena kan visserligen begränsas något genom attinvesterarna har riskminimeringsskäl att finansiera sig i värdlandetsvaluta, även om den svenska räntan vore relativt låg. Kvar står ändå att

bytesbalanssaldot är en ofullständig indikator som vägledare för Prop. 1990/91:150penningpolitiken. Bilaga 1:1.1

Genom bytesbalansens inverkan på räntan via penningpolitiken ochräntans inverkan på bl.a. näringslivets investeringsvilja, har bytesbalan-sen betydelse också för den ekonomiska politikens tillväxtmål. Enexpansiv finanspolitik kan genom dessa mekanismer på längre sikthämma den ekonomiska tillväxten. En stram finanspolitik, som i och försig på kort sikt dämpar den ekonomiska aktiviteten, kan omvänt genomsin gynnsamma effekt på bytesbalansen höja tillväxttakten på längre sikt.

Situationen kan vara annorlunda om underskottet i bytesbalansensammanhänger med stora och lönsamma investeringsprojekt inom landet.Underskottet kan då vara uttryck för en sund och samhällsekonomisktriktig finansiering av dessa projekt. Som närmare framgår av avsnitt 14.3karakteriserar detta dock inte entydigt landets nuvarande ekonomiskaläge.

En annan komplicerande faktor är att bytesbalansen inte, som på1950-, 1960- och det tidiga 1970-talet, är ett renodlat uttryck förskillnaden mellan export och import av varor och tjänster, dvs skillnadenmellan realt produktionsresultat och real resursförbrukning. Huvuddelenav det nuvarande underskottet består av ränteutgifter på den ackumu-lerade utlandsskulden och dessa är inte nämnvärt påverkbara med hjälpav finanspolitiken ens på några års sikt. I avsnitt 14.2 nedan analyserasde olika komponenterna i bytesbalanssaldot med en utblick mot 1995.

En analys av bytesbalansens delkomponenter kompliceras något av attman delvis använder olika terminologi i nationalräkenskaperna och iriksbankens officiella betalningsbalansstatistik. Med tjänster avses inationalräkenskaperna tjänster som härrör från en produktionsprocess,exempelvis konsulttjänster, transporter och turisttjänster. I riksbankenstjänstebegrepp ingår, förutom sådana "reala" tjänster, även löne-betalningar, räntor och annan kapitalavkastning till och från utlandet.Dessa betalningar kallas i nationalräkenskaperna faktorinkomster till ochfrån utlandet och är i sin tur en del av nationalräkenskapernas transferer-ingar. Transfereringarna omfattar även u-landsbistånd, invandraresöverföringar till hemlandet, emigrationsvaluta, m.m. Det är enbart densenare gruppen betalningar som i riksbankens statistik kallas transferer-ingar, ibland med det förklarande tillägget "utan motprestation".

Fram till senare delen av 1960-talet var det totala bytesbalanssaldot istort sett liktydigt med balansen för varor och (reala) tjänster (se diagram14.1). Då böljade emellertid u-landsbiståndet växa. Enprocentsmålet avBNP nåddes i stort sett strax efter 1970-talets mitt. Därefter har nettotav transfereringar (utan motprestation) legat tämligen konstant vid ca 1 %av BNP. Mot 1970-talets slut böljade underskottet i posten avkastning påkapital att öka. Orsaken var ränteutgifterna på den utlandsupplåning sommåste göras för att finansiera bytesbalansunderskotten (och ett stabiltnettoutflöde av direktinvesteringskapital).

147¶Diagram 14:1 Bytesbalansen med uppdelning pä komponenter

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Anm: Nettot av återinvesterade vinstmedel ingår i kapitalavkastning och totalbytesbalans från och med 1980. Nivåhöjningen av kurvorna till följd av detta utgör0,3 procent av BNP.

Källor: Nationalräkenskaperna och riksbanken.

Underskottet i kapitalavkastningen ökar för närvarande i snabb takt ochberäknas 1991 komma att uppgå till ca 2,2% av BNP. Orsaken är delsatt skuldsättningen ökar till följd av de stora bytesbalansunderskotten,dels att det genomsnittliga internationella ränteläget ökat betydligt från1988 till början av 1991. Under större delen av 1980-talet var dettvärtom så att underskottet begränsades av en successivt fållanderäntenivå (jfr tabell 14.1).

148¶Tabell 14:1 Bidrag till bytesbalansen. Bidrag från förändringar i nettoskuldentill utlandet och förändringar i den genomsnittliga räntesatsen på nettoskuldenMiljarder kronor

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Genomsnitt-lig ränte-sats, %

Bidrag av förändrad

Totalbytes-balans

räntesats

nettoskuld

14,0

0,9

-2,6

-13,9

12,2

-3,7

-22,2

10,4

2,1

-1,6

-6,4

10,0

0,6

-2,0

4,4

11,6

-2,6

0,3

-11,2

7,7

6,2

-0,3

4,4

5,9

3,0

0,1

-0,6

5,9

0,0

-0,8

-4,3

6,3

-0,8

-1,2

-20,6

8,0

-3,9

-3,5

-33,3

1991 prognos

8,5

-1,6

-6,0

-43,4

Anm: Nettoskuld är nettot av finansiella tillgångar och skulder, direktinvesterings-och portföljaktiekapital i förhållande till utlandet. Genomsnittlig räntesats harberäknats som total kapitalavkastning i bytesbalansen (inkl, återinvesteradevinstmedel) i procent av medeltalet av ingående och utgående nettoskuld förrespektive år. Bidrag av förändrad räntesats har beräknats som förändring i dengenomsnittliga räntesatsen multiplicerad med den ingående nettoskulden. Bidrag avförändring i nettoskulden har beräknats som skillnad mellan ingående och utgåendeskuldstock, multiplicerad med genomsnittlig räntesats.

Källa: SCB, riksbanken och konjunkturinstitutet.

Handeln med varor och (reala) tjänster uppvisade under större delen av1980-talet ganska betydande överskott, vilket naturligtvis var enförutsättning för att de växande transfererings- och kapitalavkastnings-underskotten inte skulle resultera i mycket stora totala bytesbalansunder-skott. De senaste åren har detta överskott minskat snabbt och raderadesut 1990. Orsakerna var främst allt sämre konkurrenskraft i exportindu-strin och minskat sparande i hushållen.

Tabell 14:2 Bytesbalansen med fördelning på komponenter

1995 Löpande priser,miljarder kr.

Varor och (reala)tjänster

23¶Kapitalavkastning

-22

-32

-36

-43

Transfereringar

-13

-14

-15

-17

Bytesbalans

-33

-43

-47

-38

Procent av BNP

Varor och (reala)

tjänster

0,1

0,2

0,2

1,3

Kapitalavkastning

-1,6

-2,2

-2,4

-2,5

Transfereringar

-1,0

-1,0

-1,0

-1,0

Bytesbalans

-2,5

-3,0

-3,2

-2,2

Källa: Finansdepartementet.

149¶Under perioden fram till 1995 har överskottet i handeln med varor ochtjänster som framgår av tabell 14.2 bedömts växa, men inte särskiltmycket. Detta innebär att de underskott som oundvikligen kommer attuppstå på transfererings- och kapitalavkastningspostema manifesteras ifortsatta bytesbalansunderskott. Följden blir att utlandskulden fortsätteratt växa kraftigt. Eftersom det internationella ränteläget väntas gå nedunder de närmaste åren, begränsas emellertid bytesbalansunderskottet såatt det 1995 uppgår till 2,2% av BNP, vilket är något lägre än 1990.Huruvida detta kan anses vara en acceptabel utveckling diskuteras i detföljande avsnittet.

Tillgångar, skulder och bytesbalans

Sveriges finansiella nettoskuld, exklusive portföljaktie- och direktinveste-ringskapital, ökade dramatiskt under 1980-talet från knappt 10% av BNP1980 till omkring 35% 1990. Bytesbalansunderskotten, vilka ju i principfinansieras genom ökningar i utlandsskulden, kan bara förklara en mindredel av denna utveckling. En betydande del av skuldökningama motsvara-des av svenska direktinvesteringar i utlandet. Efter valutaavregleringengjordes dessutom mycket stora placeringar i utländska portföljaktierunder 1989 och 1990. Diagram 14.2 visar att ökningen i Sveriges net-toskuld till utlandet var mer beskedlig om uppgången i dessa tillgångarbeaktas. Även uppgången i denna justerade nettoskuld överstigeremellertid kraftigt de ackumulerade bytesbalansunderskotten, såsomframgår av diagram 14.3. Ökningen i nettoskulden uppgick till i genom-snitt 3,3% av BNP under perioden 1980-1990, medan det genomsnittligabytesbalansunderskottet var 1,4% av BNP.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 14:2 Sveriges nettoskuld till utlandet

Källor: Finansräkenskaperna och riksbanken.

150¶Diskrepansen sammanhänger i huvudsak med förändringar i kapi- Prop. 1990/91:150talvärden; växelkursändringar på tillgångar och skulder som är denomine- Bilaga 1:1.1rade i utländsk valuta, förändringar i fastighets- och byggnadsvärden,kursförändringar på aktier etc. Sådana kapitalvinster och kapitalförlusterskall enligt gällande nomenklaturer inte tas med i bytesbalansen menpåverkar givetsvis landets förmögenhetsställning mot utlandet. De s.k.återinvesterade vinstmedlen i utländska direktinvesteringsföretag ingårdäremot numera i bytesbalansen. Dessa vinster är rörelsevinster, intekapitalvinster, och i princip utdelningsbara. Det är närmast praktiska,skattetekniska, koncemstrategiska och andra liknande förhållanden somavgör om dessa vinster återinvesteras efter mellanliggande utdelning tillmoderbolagen eller omedelbart plöjs tillbaka i dotterföretagens rörelse.

Diagram 14:3 Bytesbalans och förändringar i nettoförmögenhet i utlandet

Anm: Nettoförmögenhet i utlandet är nettoskuld till utlandet, inkl, direktinvesteratkapital och portföljaktier, med ombytt tecken.

Källor: Finansräkenskaperna och riksbanken.

De stora skillnaderna åren 1981-1984 mellan bytesbalanssaldona ochförändringarna i nettoskuld till utlandet utgjordes av växelkursförlusterpå utlandslånen, främst som följd av devalveringarna 1981 och 1982.Ökningen i nettoskulden 1988 var till större delen en effekt av den kraf-tiga stegringen i de svenska börsaktiekursema, som höjde utlänningarsförmögenhetsvärden i Sverige. Skillnaden under 1990 beror på en ännuoutredd mycket kraftig ökning i den negativa restposten i kapitalbalansen;det togs upp utlandslån på motsvarande 3,3% av BNP som inte kanförklaras varken av registreringar i bytesbalansen, på kapitalbalansenstillgångssida eller i valutareserven.

"Hållbara " bytesbalansunderskott Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

För att bedöma vilka framtida bytesbalansunderskott som är "hållbara"har normer om utlandskuldens storlek i relation till exporten eller tillBNP diskuterats. Det finns en nivå på utlandsskulden ovanför vilkenränteutgifterna blir så stora att det är praktiskt taget omöjligt att hindraen okontrollbar ytterligare tillväxt i skulden. Flera u-länder är i en sådansituation. För Sveriges del skulle - försöksvis - kunna anläggas det be-traktelsesättet att nu rådande relation mellan den utländska nettoskuldenoch BNP är acceptabel, och att landet kan tillåta sig bytesbalansunder-skott i en utsträckning som inte ytterligare höjer relationstalet. Medutgångspunkt från de prognoser som gjorts för den nominella BNP-tillväxten fram till 1995, och med bortseende från eventuella för-ändringar i kapitalvärdena, kan då följande enkla kalkyl göras av"hållbara" bytesbalansunderskott under de närmaste åren:

Nominell

BNP-ökning,

%

Utländsknettoskuldmdr. kr.

Bytesbalansmrd.kr.

Bytesbalans% av BNP

3,7

-14

-0,9

4,4

-17

-1,1

5,0

-23

-1,3

5,0

-21

-1,3

De "hållbara" underskotten blir alltså tämligen små och de underskottsom faktiskt har prognoserats är betydligt större. Ett problem med dettasätt att räkna är att man vid ändrade förutsättningar kan få något pa-radoxala resultat. BNP-tillväxttalen inbegriper en inflation som minskartill i genomsnitt ca 2,5% per år. Om inflationstakten blir högre skulle enmotsvarande kalkyl ge "hållbara" bytesbalansunderskott som räknat iprocent av BNP är högre. Att det blir så beror på att inflationen delvis"betalar" de gamla skulderna, men detta kan självfallet inte tolkas somatt en högre inflationstakt är önskvärd. En högre inflationstakt än omvärl-dens försvagar näringslivets konkurrenskraft så att bl.a. just bytesbalans-underskotten kan bli ohanterligt stora. En möjlighet vore att använda denutländska inflationen i kalkylen i stället för Sveriges.

Som norm för vad som skall anses som acceptabla bytesbalans-underskott kan beräkningar av ovanstående slag bara ge mycket grov ochganska mekanisk vägledning. Mer inträngande analyser av underskottenbehöver göras, med avseende på deras karaktär och orsaker.

Investeringar, sparande och bytesbalans

I en värld med fria internationella kapitalrörelser och ostörda internamarknader för sparande och investeringar återspeglar förekomsten avöver- och underskott i olika länder idealt sett skillnader i kapitalavkast-ning. I ett land som av någon anledning har särskilt hög kapitalavkast-ning kan investeringsefterfrågan bli högre än det inhemska sparandet.Det är då samhällsekonomiskt lönsamt att landet har ett bytesbalansunder-skott, som motsvaras av överskott i någon annan del av världen. Som ett

exempel på underskott av denna "goda" typ brukar man nämna de stora Prop. 1990/91:150underskott Sverige hade kring sekelskiftet i samband med jämvägsbyg- Bilaga 1:1.1gandet.

Diagram 14:4 Bruttoinvesteringar och bytesbalans

Källor: Nationalräkenskaperna och riksbanken.

Genom att de internationella kapitalrörelserna blev hårt reglerade efterandra världskriget kunde bytesbalansunderskott inte komma ifråga som -finansieringskälla för den kraftiga investeringsuppgång som ägde rumfram till 1960-talets senare del (se diagram 14.4). Utlösande faktorer ba-kom den långa period av bytesbalansunderskott som inleddes år 1974 varOPEC-ländemas oljeprishöjningar, följda av den kostnadskris somefterhand urholkade det svenska näringslivets konkurrenskraft. Återgång-en till approximativ balans åren 1984-1988 sammanhängde bl.a. med degynnsamma effekterna av devalveringarna 1981 och 1982, men ocksåmed fallande oljepriser. Den produktionstillväxt som ägde rum kunde tillatt böija med åstadkommas utan någon nämnvärd uppgång i investering-arna, vilket bidrog till att utrikeshandeln hölls i balans. Först 1987inleddes en kraftigare uppgång i investeringarna, parallellt med att bytes-balansen åter försvagades. Bytesbalansförsämringen berodde emellertidockså på att den konkurrensfördel, som devalveringarna medförde,successivt böljade ätas upp av ökande relativa lönekostnader.

Kalkylerna för utvecklingen under de närmaste åren innebär att denförsvagning av ekonomins samlade investeringsutveckling som inleddes1990 fortsätter under 1991 och 1992 (se tabell 14.3). En samtidig fortsattökning av bytesbalansunderskottet är ofrånkomlig, som resultat av bl.a.att de senaste årens relativa kostnadsökningar får ett fortsatt genomslagi handelns utveckling. Detta betyder att ekonomins samlade sparande(som är lika med summan av investeringar och bytesbalanssaldo) minskar

fram till 1992. Med den betydande och omedelbara nedgång i löneök-ningstakten som är en förutsättning för beräkningarna kommer bytesba-lansen att därefter successivt förbättras fram till 1995. Samtidigt förstärkslönsamheten i näringslivet och produktionstillväxten i ekonomin, vilketbedömts utgöra incitament till ökade investeringar, inte minst i industri-sektorn. Däremot beräknas bostadsbyggandet komma att utvecklas svagt.Den samlade effekten blir att sparkvoten i ekonomin ökar igen. Denberäknas dock 1995 inte komma upp i samma nivå som 1990. Från dettaperspektiv kan därför den förutsedda bytesbalansutvecklingen ses som enbesvikelse, i synnerhet som den också innebär att utlandsskulden växersnabbare än nominella BNP.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 14:3 Investeringar, bytesbalans och sparandeProcent av BNP

Investeringar,andel av BNP

Bytesbalans,andel av BNP

Summasparkvot

18,9

-1,3

17,9

20,4

-2,5

17,9

19,4

-3,0

16,4

19,0

-3,2

15,8

19,6

-2,2

17,4

Källa: Finansdepartementet.

Sparandet i hushåll, företag och offentlig sektor

Utvecklingen av sparandet i ekonomin har trots detta, som närmareframgår av kapitel 12, en del andra mer gynnsamma inslag. Tabell 14.4visar en aggregerad finansiell sparbalans för ekonomin. Summan av allainhemska sektorers finansiella sparande är definitionsmässigt lika medbytesbalanssaldot. Det framgår att en betydande förbättring håller på attske i hushållens finansiella sparande, efter att under ett antal år ha varitnegativt. Orsakerna till det finansiella sparunderskottet var bl.a. denkreditexpansion som följde i spåren av den inhemska kreditavregleringen,samt att värdestegringsvinstema på aktier och fastigheter förstärktehushållens belåningskapacitet. Sannolikt har den uppdämda kreditefterfrå-gan som frisläpptes vid avregleringen nu börjat ebba ut, samtidigt somskattereformen från och med 1991 innebär att låne- och sparräntorbeskattas på ett från samhällsekonomisk synpunkt mindre snedvridandesätt.

Utvecklingen av företagssektorns finansiella sparande sedan 1980-talets mitt innebär också en återgång till mer normala förhållanden.Sparöverskotten 1985 och 1986 återspeglade att företagsvinsterna böljatstiga (bl.a. som resultat av de tidigare devalveringarna), medan investe-ringsaktiviteten ännu var mycket låg. När investeringarna sedan växteblev ett omslag till finansiellt sparunderskott en naturlig följd. Det böremellertid påpekas att den kraftiga ytterligare ökningen av underskottetunder 1990 och 1991 beror på en försvagad vinstutveckling. Kalkylerna

för perioden fram till 1995 inrymmer förutsättningar om både förstärkt Prop. 1990/91:150lönsamhet och investeringsvilja. Bilaga 1:1.1

Tabell 14:4 Aggregerad finansiell sparbalans

Procent av BNP

Offentligsektor

Hushåll

Företag

Bytesbalans

-3,8

0,8

1,7

-1,3

-1,3

0,3

1,4

0,4

4,2

-2,4

-1,9

-0,1

3,5

-2,8

-1,1

-0,4

5,3

-2,4

-4,5

-1,6

3,9

-0,2

-6,1

-2,5

3,0

-0,2

-5,8

-3,0

2,0

0,4

-5,6

-3,2

3,0

0,8

6,1

2,2

Källa: Finansdepartementet.

Slutligen illustrerar tabell 14.4 också hur underskottet i den offentligasektorn avvecklats och förbytts i överskott. I den internationella debattenom "goda" och "dåliga" bytesbalansunderskott hävdas ofta att bytes-balansunderskott som kan föras tillbaka på underskott i de offentligabudgetarna är särskilt allvarliga. Skälet skulle vara att finansieringpn avoffentliga underskott i mindre grad än vad som gäller privata underskottutsätts för en marknadsmässig prövning.

Bytesbalansens känslighet för ränteutvecklingen

Det ovan sagda får inte tolkas som att den ökade utländska skuldsättningsom beräkningarna implicerar inte rymmer problem och risker. Landetsräntebärande utlandskuld ökar, inte bara som resultat av bytesbalans-underskotten, utan också till följd av att svenska företags direktinveste-ringar i utlandet även under de närmaste åren kan antas överstigautländska företags direktinvesteringar i Sverige. Skattereformen innebäri och för sig att företagsbeskattningen blir mer likformig med omvärl-dens, vilket torde öka intresset för utländska företag att investera här,men de kvarstående asymmetrierna på bl.a. förvärvslagstiftningensområde talar för att nettoutflödet fortsätter.

Visserligen bör kapitalinkomsterna på direktinvesteringama i och försig normalt något överstiga räntorna på de utlandslån som finansierat democh alltså som nettoresultat ge en pluspost i bytesbalansen. Densammantagna storleken på den räntebärande utlandsskulden - i detskisserade scenariot skulle den 1995 kunna komma upp i närheten av1 000 miljarder kronor - leder emellertid till en kraftig exponering förränterisk. Skulle exempelvis den genomsnittliga räntan på skulden underperioden fram till 1995 bli 2 procentenheter högre än väntat (utan attinflationstakterna i Sverige och utlandet blir annorlunda), så blirbytesbalansen detta år mer än 25 miljarder kr. sämre, vilket motsvararca 1,5% av BNP. Känsligheten för ränteutvecklingen är alltså stor och

växande. Prop. 1990/91:150

En faktor att beakta i detta sammanhang är att en stigande andel av Bilaga 1:1.1utlandsupplåningen efter valutaavregleringen sker i svenska kronor.Utländska placerare har nämligen visat ett ökat intresse av att ha kronori portföljerna. Det svenska ränteläget har alltså betydelse för de ränte-kostnader som belastar bytesbalansen.

Bytesbalansen och de långsiktiga demografiska problemen

Avslutningsvis skall nämnas att demografiska olikheter mellan länderibland används som argument för även mycket långvariga under-respektive överskott i bytesbalanserna. Ett land, som under någradecennier har en jämförelsevis liten förvärvsarbetande befolkning i rela-tion till barn och gamla, kan ha anledning att låna av ett land som harmotsatta demografiska förhållanden. När de demografiska relationernaså småningom eventuellt kastas om, kan kapitalflödenas riktning ocksåvändas. Man använder i detta sammanhang uttrycket "intertemporalvälfärdsoptimering mellan generationer".

Japans nuvarande bytesbalansöverskott kan exempelvis motiveras medatt andelen pensionärer i befolkningen kommer att bli mycket stor om ettpar årtionden och att landet då kommer att ha underskott. Hur detdemografiska resonmenaget kan tillämpas på Sveriges bytes- ochbetalningsbalans skall här inte närmare utredas. Man kan dock konstateraatt andelen pensionärer i befolkningen är ganska hög för närvarande, attden sannolikt kommer att falla något fram till år 2000-2005 för att där-efter stiga kraftigt. Redan omkring 2010 beräknas andelen pensionärerkomma att överstiga den som nu råder, och den väntas sedan fortsätta attväxa i vaije fall ett par decennier till.

Den demografiska bilden antyder därför snarast att Sverige åtminstonemot senare delen under 1990-talet skulle vinnlägga sig om relativtvaraktiga överskott i bytesbalansen, för att sedan in på 2010-talet kunnamöta "befolkningspuckeln" med underskott. Ett sätt att praktiskt hanteradetta skulle kunna vara att bygga upp pensionsfonder som gör placeringarpå den internationella kapitalmarknaden. Något äventyrlig kan likväl ettförsök till så långsiktig "intertemporal optimering" te sig; några garantierför att de internationella marknaderna på 20-30 års sikt fungerar likaväl som i dag finns ju inte.

Sammanfattande slutsatser

Med perfekt fungerande svenska och internationella marknader för varoroch tjänster, kapital och arbetskraft samt med perfekt information om denframtida utvecklingen, kommer enligt ekonomisk teori medborgarnasvärderingar att bestämma priser, kvantiteter etc. på marknaderna och dentotala samhälleliga välfärden att maximeras. I en sådan värld kanbytesbalansunderskott definitionsmässigt aldrig utgöra ett "problem".Underskottet är bara en från samhällsekonomisk synpunkt optimalanpassning till skillnader mellan kapitalavkastning och sparränta i landet.

Under senare år har förändringar skett som inneburit att ekonomins

funktion - både i Sverige och omvärlden - närmat sig denna idealbild. Prop. 1990/91:150Väsentliga "imperfektioner" finns dock kvar. I ett stort antal avseenden Bilaga 1:1.1vill samhället av fördelningspolitiska skäl ingripa i marknadernas sätt attarbeta. På många områden finns också "naturliga trögheter" som göratt den ideala lösningen inte uppnås - lönebildningen är i detta samman-hang ett viktigt exempel. Vidare är kunskapen om framtiden, t.ex. vadgäller ränteutvecklingen, långt ifrån perfekt för de flesta.

Det är därför inte alls säkert att ett bytesbalansunderskott är uttryck fören optimal marknadsmässig anpassning. Det växande underskottet under1991 och 1992 är sålunda delvis resultatet av en kostnadsutveckling sominte kan anses ha varit i linje med långsiktigt maximal ekonomisk till-växt. Likaså influeras nivån på hushållssparandet sannolikt alltjämt av desnedvridningar som det förutvarande skattesystemet förde med sig. Underåren 1993-1995 ökar investeringarna samtidigt som bytesbalansenförbättras. Det innebär att också sparkvoten i ekonomin ökar något. Desamlade bytesbalansunderskotten 1990-1995 medför emellertid en till-växt i nettoskulden till utlandet som avsevärt överstiger tillväxten inominella BNP. Detta betyder att oförutsedda variationer i räntenivåernafår allt allvarligare utslag i bytesbalansens kapitalavkastningpost. Ensammanfattande slutsats blir därför att bytesbalansutvecklingen inger vissoro, även om det knappast kommer att erbjuda några svårigheter attfinansiera underskotten på den internationella kapitalmarknaden.

157¶I kapitel 12 redovisades två scenarier för den ekonomiska utvecklingenfram till år 1995. En gynnsam löneutveckling medför i båda scenariernaatt konjunkturuppgången inleds redan 1992. Tillväxten i ekonominbegränsas emellertid från efterfrågesidan och ökar till att börja medrelativt långsamt. Bl.a. hålls den offentliga sysselsättningstillväxtentillbaka för att skapa utrymme för en snabb tillväxt i den konkurrensut-satta sektorn.

I detta kapitel diskuteras vilka konsekvenser denna ekonomiska utveck-ling får för arbetsmarknaden. Inledningsvis redovisas en historiskåterblick på arbetskraftsutbudets utveckling och en prognos till år 1995.Avsnittet ger en uppfattning om vilka förskjutningar som skett iarbetskraftsutbudets bestämningsfaktorer och vilka förändringar som kanförväntas ske. Därefter presenteras en huvudkalkyl för arbetsmarknads-utvecklingen fram till år 1995. Av kalkylen framgår bl.a. vilken centralroll lönebildningen spelar för utvecklingen på arbetsmarknaden.Avslutningsvis förs en diskussion om arbetslöshetens sammansättning,dvs. vilka grupper som främst kan komma att omfettas av en stigandearbetslöshet. Avsnittet utmynnar i en analys av hur arbetsmarknadspoli-tiken kan utformas.

Under 1970-talet ökade antalet personer i arbetskraften årligen med ca40 000. 1980-talet karakteriserades av en viss avmattning i expansions-takten, men innebar ändå en tillväxt av arbetskraften med drygt 30 000personer i genomsnitt per år. Ökningstakten sjönk därmed från ca 1 %till 0,7 % per år.

Dessa inte alltför dramatiska förändringar avspeglar emellertid inte deförskjutningar som skett i framför allt arbetskraftsutbudets bestämnings-faktorer. Utbudet bestäms dels av befolkningsstorlek och arbetskraftsdel-tagande, dels av genomsnittlig medelarbetstid och frånvaro. Främst treförändringar går att urskilja under 1980-talet.

Arbetskraftsdeltagandet ökade långsammare. Den långsiktiga trendenmot ett ökat arbetskraftsdeltagande fortsatte under 1980-talet, men i lägretakt än tidigare. Liksom under 1970-talet stod kvinnorna för ökningenoch har därmed alltmer närmat sig männens AK-deltagande. Den relativabetydelsen för arbetskraftstillväxten av kvinnornas AK-tal minskardärmed successivt.

Under 1970-talet förklarades nästan hela tillväxten av arbetskraften medett ökat arbetskraftsdeltagande. Under 1980-talet fick däremot befolk-ningsutvecklingen allt större betydelse, framför allt genom högrenettomigration men också genom att den andel av befolkningen som äri arbetsför ålder ökade.

Framför allt var det emellertid medelarbetstiden som ökade. Detta vardet markanta trendbrottet under 1980-talet. Medelarbetstiden ökade medi genomsnitt ca 0,5 % per år efter år 1981, sedan den sjunkit oavbrutet

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

under perioden 1963-1981. Tillsammans med sysselsättningsökningenresulterade detta i en tillväxt av antalet arbetade timmar med ca 10 %.För första gången på decennier ökade därmed det totala antalet arbetadetimmar under en längre sammanhängande period.

En bidragande orsak till arbetstidernas utveckling under 1980-talet äratt det till skillnad mot tidigare decennier inte genomfördes några störrearbetstidsreformer. Andra förklaringar som diskuterats utgår ifrån attefterfrågeökningen efter år 1983 möjliggjorde för hushållen att ökaarbetskraftsdeltagandet och därmed kompensera för det fall i dendisponibla reallönen som inträffade under perioden 1977-1982. Enytterligare hypotes är att den skattereform som genomfördes 1983-1985stimulerat ökat arbete. Det kan också vara så att kvinnornas beteende påarbetsmarknaden i allt högre grad liknar männens av skäl som har attgöra med sociala förändringar i samhället.

Oavsett vilken förklaring som har haft störst betydelse är det sannoliktatt effekterna successivt avtar. Samtidigt är det troligt att andra faktorersom t.ex. skattereformen mer kommer att påverka arbetstiderna.

Den ökade medelarbetstiden under 1980-talet innebar en återgång tillde nivåer som uppmättes i böijan av 1970-talet. Ur internationellsynvinkel är dock den faktiska arbetstiden per anställd fortfarande låg(tabell 15.1). Detta sammanhänger med den omfattande frånvaron iSverige. Under 1990 var ungefär 30 % av de sysselsatta frånvarande frånarbetet 1 dag eller mer vaije vecka året runt. Bilden av korta arbetstidermodifieras emellertid något om antalet arbetade timmar relateras tillbefolkningen i åldern 15-64 år.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 15:1 Arbetskraftsdeltagande, normal och faktisk arbetstid peranställd år 1987 i några länder

Arbets-krafts-deltag-ande

Normalarbets-tid(timmar)

Faktisktantalarbetadetimmarperanställd

Arbetadetimmarper vuxen(15-64 år)

Japan

72,5

1474 Spanien

57,7

-

888 USA

75,5

1261 Finland

77,2

1293 Kanada

75,2

-

1230 Frankrike

65,7

999¶Tyskland

68,6

-

Nederländerna

65,3

-

Sverige

83,4

1202 Källor: Employment outlook 1990 och SOU 1989:53.

Tabell 15.1 visar att det finns en viss potential att öka arbetskraftsutbu-det. Sverige har en jämförelsevis hög normalarbetstid, men en låg faktiskarbetstid.

I ett längre tidsperspektiv finns det emellertid mycket som talar för attutrymmet för en tillväxt av arbetskraften kommer att vara begränsat.

159¶Kvinnornas arbetskraftsdeltagande kommer vid sekelskiftet att vara lika Prop. 1990/91:150med männens och befolkningstillväxten i yrkesverksamma åldrar blir Bilaga 1:1.1betydligt långsammare. Möjligheterna att ytterligare öka medelarbetstidenkan också diskuteras liksom förutsättningarna att dämpa frånvaron. Medett mycket högt arbetskraftsdeltagande torde automatiskt följa både någotlägre medelarbetstider och högre frånvaro. Det enda som radikalt kanförändra denna bild är en omfattande invandring.

Periodvis kommer emellertid även fortsättningvis utbudet att växasnabbare än sysselsättningen och arbetslöshet att uppstå i varierandeomfattning. Med begränsade arbetskraftsresurser gäller det då att tatillvara temporära eller mer långvariga utbudsöverskott, främst iproduktivitetshöj ande syfte. Ett exempel är olika former av kompetens-höjande åtgärder.

I huvudkalkylen antas att arbetskraftsutbudet under böijan av 1990-talet kommer att öka svagt. Ökningen 1993-1995 blir ca 0,6 % per år,efter en viss avmattning år 1991 och 1992 (tabell 15.2). Tillväxten berorfrämst på att antalet personer i arbetsför ålder ökar, dvs. befolkningsför-ändringar. Arbetskraftsdeltagandet utvecklas däremot svagt, vilket främstsammanhänger med att den ekonomiska utvecklingen under periodenförväntas bli förhållandevis dämpad. Färre personer finner det menings-fullt att söka arbete och därmed ingå i arbetskraften när sysselsättningenväxer långsamt. En viss successiv uppgång sker emellertid i takt med attdet ekonomiska läget förbättras.

Tabell 15:2 Arbetskraftsutbud i huvudkalkylen

Ärlig procentuell förändring

1980-

1995 Antal personer

0,7

1,1

0,2

0,1

0,5

0,6

0,7

Medelarbetstid

0,4

-0,2

-0,2

-0,1

0,3

0,3

0,3

Källa: Finansdepartementet.

Medelarbetstiden bedöms minska under de inledande åren på 1990-talet,vilket klart avviker från den hittillsvarande utvecklingen med entrendmässigt ökande medelarbetstid efter 1981. Under 1990 har ennedgång registrerats. I likhet med arbetskraftsutbudets utvecklingsammanhänger detta med den svaga ekonomiska utvecklingen. Korttids-veckor införs, möjligheterna till övertid begränsas etc. Efter hand skerdet en uppgång i medelarbetstiden i samband med att efterfrågeutveck-lingen förbättras. Först då kommer de positiva effekter skattereformenkan förutses få på arbetsviljan att böija bli realiserade.

Nedgången på den svenska arbetsmarknaden har varit snabb. Efterfråge-läget har på kort tid försvagats markant och arbetslösheten har böljatstiga kraftigt (se kapitel 6). Orsaken är i första hand att pris- och

löneökningarna under en följd av år legat över de i omvärlden. Till detta Prop. 1990/91:150kommer en avmattning i den internationella konjunkturen. Bilaga 1:1.1

Den låga tillväxttakten i början av 1990-talet medför i huvudkalkylenen fortsatt uppgång av arbetslösheten. Den öppna arbetslösheten kommergradvis att öka till en nivå på 3 % av arbetskraften år 1993, trots denmycket dämpade ökningstakten i arbetskraftsutbudet (tabell 15.3).Arbetslösheten sjunker därefter successivt till 2,61 % år 1995. Uppgångenär av ungefär samma storleksordning räknat i arbetslösa och åtgärdertotalt som vid den tidigare konjunkturnedgången i början av 1980-talet.Nedgången är dock betydligt snabbare (I kalkylen ingår de förstärkningarav de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som föreslogs i 1991 årsbudgetproposition och de som regeringen aviserade den 10 april. Dessaåtgärder kan sammanlagt beräknas till 60 000 personer. Denna åtgärds-volym antas avvecklas successivt under 1993-1995).

Tabell 15:3 Arbetsmarknaden 1990-1995. Huvudkalkylen

Förändring från föregående år

1995 Sysselsättning, timmar, %

0,7

-1,0

-0,2

0,6

1,1

1,2

Medelarbetstid, %

-0,2

-0,2

-0,1

0,3

0,3

0,3

Sysselsättning, personer, %

0,9

-0,8

-0,1

0,3

0,8

0,9

Arbetsutbud, personer, %Arbetslöshet, % av arbetskraft

1,1

0,2

0,1

0,5

0,6

0,7

1,5

2,6

2,8

3,0

2,8

2,6

Timlönekostnad, %

10,3

5,0

3,5

3,5

3,8

4,0

Källa: Finansdepartementet.

Sysselsättningen växer med i genomsnitt ca 10 000 personer, eller medca 0,2 %, per år under åren 1991-1995. Dessa genomsnittssiffror döljerdock ett markant konjunkturförlopp. Aren 1991 och 1992 minskarsysselsättningen med 38 000 respektive 3 000 personer. Det är dennanedgång i sysselsättningen som ligger bakom arbetslöshetsökningen. Densysselsättningsuppgång som sedan sker medför en dämpning av arbetslös-heten, men anpassningsprocessen tar tid. Orsaken är som tidigare berörtsatt tillväxten i ekonomin begränsas från efterfrågesidan och ökar relativtlångsamt. Bl.a. hålls den offentliga sysselsättningstillväxten tillbaka föratt skapa utrymme för en snabb tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn.

Den förhållandevis snabba försämringen i arbetsmarknadsläget medfören kraftig dämpning av timlönernas ökningstakt. För åren 1991 och 1992har antagits löneökningar i nivå med det stabiliseringsavtal som nu täckeren stor del av arbetsmarknaden. Efter år 1993 växer lönerna någotsnabbare i takt med att arbetsmarknadsläget förbättras. Trots dettaförbättras kostnadsläget jämfört med omvärlden under hela perioden.

Den nödvändiga kostnadsanpassningen kommer i huvudkalkylen i alltväsentligt till stånd via låga nominella löneökningar. Kalkylen med högreproduktivitetstillväxt, som redovisas i kapitel 12, visar hur utrymmet förnominallöneökningama ökar vid högre produktivitetstillväxt. I dennakalkyl underlättas och förstärks anpassningen också av att den starkaproduktivitetsutvecklingen samtidigt ger ökad tillväxt. Arbetslösheten blirnågot högre i början av perioden men oförändrad år 1995.

11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1:1.1

Den viktigaste orsaken till att löneökningstakten kan dämpas är attlönerna är beroende av efterfrågeläget på arbetsmarknaden. I huvudkalky-len påverkas den nominella löneökningstakten av arbetsmarknadsläget viarelationen mellan löneandelen av förädlingsvärdet och arbetslösheten.Relationen innebär att hög arbetslöshet är associerad med låg löneandeloch vice versa. En ökning av arbetslösheten dämpar löneökningstaktentills nivån på löneandelen är förenlig med den högre arbetslösheten.

En utgångspunkt har också varit Rehnberg-kommissionens förslag tillstabiliseringsavtal. Syftet med kommissionen var att i samband medskattereformen få till stånd en radikal dämpning av de nominella lönernasökningstakt. Stabiliseringsavtalet har sannolikt bidragit till en snabbarepris- och lönedämpning än vad som annars skulle varit möjlig. Det ärinte heller osannolikt att det kan bidra till att bryta de inflationsförvänt-ningar som under en längre period präglat lönebildningen och atteffekterna av den s.k. löne-löne-spiralen dämpas.

Det går naturligtvis att diskutera om det är troligt att en försvagning iarbetsmarknadsläget av den storleksordning som ligger i huvudkalkylenfår så stora effekter i lönedämpande riktning. En faktor som talar emotdetta är att lönekostnaderna inte något år sedan 1963 ökat långsammareän med 6 %. En faktor som talar för är att den öppna arbetslöshetenunder samma period aldrig uppnått samma höga nivå som den beräknadeför år 1993. Den genomförda skattereformen skapar också bättreförutsättningar för lönebildningen. På längre sikt bör den minskadeprogressiviteten i skattesystemet kunna medföra att lönekraven dämpas.

Växelkurspolitiken har sannolikt blivit gradvis allt trovärdigare undersenare år. Tidigare erfarenheter av hur lönebildningen fungerar kandärmed tänkas vara mindre relevanta. Vid en fast växelkurs är huvudpro-blemet att få en nominell löneökningstakt i nivå med omvärlden.Samtidigt innebär en fast växelkurs, i kombination med en stramfinanspolitik, att sambanden mellan sysselsättning och löneutveckling blirtydliga och att disciplinen i pris- och lönebildningen ökar. Den fördjupa-de internationella integrationen medför också att det blir svårt att avvikaväsentligt ifråga om t.ex. priser, löner och vinster.

Huvudkalkylens resultat är också förenliga med de studier som finnsom reallöneflexibiliteten i Sverige. Även vid en internationell jämförelseförefaller flexibiliteten vara betydande. Dessutom finns det indikationerpå att lönernas känslighet för arbetsmarknadsläget tilltar vid lågaarbetslöshetsnivåer, vilket närmast skulle gynna Sverige. Ett problemmed studier som illustrerar dessa samband är emellertid att det under denstuderade tidsperioden skedde flera devalveringar. Det är just i sambandmed dessa tillfällen som reallönerna anpassats. Reallönerna har såledessänkts utan motsvarande nedväxling i de nominella lönernas utveckling.

Ett flertal studier tyder på att den svenska ekonomin kan klara sammainflationstakt som omvärlden vid en förhållandevis låg nivå på arbetslös-heten. Den arbetslöshet som är förenlig med konstant inflationstakt,NAIRU, förefaller ligga omkring 2 %, vilket internationellt sett är en lågnivå. Även i detta fall inkluderar emellertid studierna ett antal devalve-ringar som gör sambandet mer osäkert. Av huvudkalkylen framgår att

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

arbetslösheten under en öveigångsperiod kommer att överstiga denna nivå Prop. 1990/91:150

innan en anpassning sker till omvärldens inflationstakt. Bilaga 1:1.1

Arbetsmarknadens anpassningsförmåga är av stor betydelse för attlindra målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation och därmed hållanere NAIRU. Det finns ett flertal indikatorer som pekar på att densvenska arbetsmarknadens anpassningsförmåga är hög. Det gäller t.ex.den låga arbetslösheten i konjunkturtoppar, den låga andelen långtids-arbetslösa och liten regional spridning av arbetslösheten. Dessutom hararbetsmarknadens förmåga att matcha arbetssökande med vakanser varitstabil, eller möjligen förbättrats de senaste åren, i motsats till utveckling-en i många andra västeuropeiska länder.

Detta har sannolikt bidragit till att Sverige lyckats upprätthålla fullsysselsättning (och periodvis en överhettad arbetsmarknad) utan attinflationen antagit helt dramatiska former. För att kombinera denlöneökningstakt och den arbetslöshetsnivå som redovisas i huvudkalkylenkrävs en mycket väl fungerande arbetsmarknad. En huvuduppgift förarbetsmarknadspolitiken blir därför att ytterligare söka förbättraarbetsmarknadens funktionsförmåga, t.ex. genom matchnings- ochutbudsunderlättande åtgärder. Åtgärder som påverkar lönebildningennegativt bör undvikas.

Arbetslösheten och andelen personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärderförefaller att ha ökat i jämförbara konjunkturlägen. Av tabell 15.4framgår slutåren i de fyra senaste högkonjunkturerna. Arbetslösheten varvisserligen lägre år 1990 än vid ingångarna till tidigare konjunkturned-gångar, men tillsammans med åtgärdsvolymen har det skett en vissökning. Det finns således risk för att vi i kommande lågkonjunkturerkommer att ha en högre nivå på arbetslösheten och åtgärdsvolymen änvid tidigare konjunkturnedgångar. Den bild som målas upp i huvudalter-nativet förstärker det intrycket.

Tabell 15:4 Arbetslöshet och åtgärdsvolym 1970, 1975, 1980 och 1990

Andelar av arbetskraften

1990 Arbetslöshet

1,2

1,3

1,6

1,5

Åtgärder

1,7

2,1

2,8

3,2

Summa

2,9

3,4

4,7

Källa: Finansdepartementet.

Vid lägre efterfrågan

på arbetskraft

drabbas

normalt i

i första hand

sådana grupper som redan i utgångsläget har svag ställning på arbets-marknaden. Det kan t.ex. vara arbetshandikappade, äldre arbetstagaresom mist sin anställning i samband med personalinskränkningar vidföretagen, nytillträdande ungdomar med svag utbildningsbakgrund ochinvandrare.

163¶Ett antal förändringar på arbetsmarknaden kan emellertid komma attförändra bilden något. Antalet ungdomar kommer att minska, vilket kankomma att underlätta deras problem (av störst betydelse är dockutvecklingen av ungdomarnas relativlöner). Antalet äldre uppvisardäremot en annan utveckling. Samtidigt har emellertid möjligheterna tillförtidspension av arbetsmarknadsskäl avskaffats, vilket bl.a. innebär attturordningsreglema vid uppsägningar i högre grad kommer att följas (deminskande ungdomskullama kan också komma att underlätta de äldresproblem).

Som framgått av huvudkalkylen kommer expansionstakten i denoffentliga sektom att dämpas, vilket får konsekvenser för framför alltkvinnorna, men även för tjänstemän. Tjänstemän i den privata sektomhar också i högre grad än tidigare kommit att beröras av varsel viduppsägningar. Det finns vidare tecken som tyder på att arbetskraft medföråldrad eller otillräcklig utbildning får det allt svårare. Enbart under1980-talet ökade andelen lediga platser med krav på utbildning och ellererfarenhet från ca 50 till 70 %. En grupp med stora problem ärinvandrarna som under de senaste 15 åren fått en allt svagare förankringpå arbetsmarknaden, vilket tagit sig i uttryck i lägre förvärvsfrekvenseroch högre arbetslöshet.

Långtidsarbetslösheten tenderar normalt att stiga snabbt i en konjunk-turnedgång, men också att minska relativt snabbt när konjunkturenvänder. Den senaste högkonjunkturen visade dock ett annat mönster äntidigare. Inte förrän efter 1987 minskade långtidsarbetslösheten (mätt somandel av samtliga arbetslösa) mer märkbart. Det förefaller inte orimligtatt anta att den bilden kan upprepas i början av 1990-talet, delvis motbakgrund av den problembild som redovisats ovan.

Ur välfärdssynpunkt är långtidsarbetslöshet den allvarligaste formen avarbetslöshet. Utslagning av långtidsarbetslösa kan leda till bestående högarbetslöshet. Studier på t.ex. engelska data tyder dessutom på attlångtidsarbetslöshet har en obetydlig lönedämpande effekt. Orsaken kanvara att långtidsarbetslösa förlorar allt inflytande över och all betydelseför lönesättningen, t.ex. genom att yrkesfärdigheterna försämrats och attsökintensiteten avtagit.

Arbetslöshetens sammansättning och de krav som ställs i huvudkalkylenger vägledning för hur arbetsmarknadspolitiken kan utformas. Arbets-marknadspolitiken i Sverige har under lång tid varit en integrerad del avden ekonomiska politiken. Inriktning och omfattning har därför anpassatstill den generella ekonomiska politiken. Arbetsmarknadspolitikensomfattning och inriktning måste nu underordnas kravet på att komma tillrätta med kostnadsutvecklingen. Som framgått av huvudkalkylen innebärdetta inte att arbetslösheten måste upp på varaktiga höga nivåer utansnarare att arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste öka.

Av avsnitt 15.2 framgick att arbetsmarknadens anpassningsförmåga ärav stor betydelse för att lindra målkonflikten mellan arbetslöshet ochinflation. Arbetsmarknadspolitiken spelar därvidlag en viktig roll ochmåste därför utformas så att den på ett effektivt sätt motverkar arbetslös-het och bidrar till inflationsbekämpningen. Det innebär att åtgärder som

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

förbättrar arbetsmarknadens funktionsförmåga kommer i förgrunden.Rörlighetsfrämjande åtgärder är i detta sammanhang centrala, liksomkompetenshöjning och omskolning. Insatser som stimulerar aktivtarbetssökande är vidare nödvändiga för att de arbetsmarknadspolitiskaåtgärderna inte skall påverka lönebildningen negativt.

Som framgått av detta avsnitt kan arbetslöshetens sammansättning habetydelse för lönebildningen. Detta ger ytterligare viktiga implikationerför hur arbetsmarknadspolitiken kan utformas och står inte i motsatsställ-ning till behovet av en väl fungerande arbetsmarknad. En viktigimplikation för arbetsmarknadspolitiken blir att undvika eller elimineralångtidsarbetslöshet som inte påverkar lönebildningen och orsakar storavälfärdsförluster. En stor uppgift blir att bryta sambandet mellangenomsnittlig arbetslöshet och långtidsarbetslöshet. Åtgärder riktade motlångtidsarbetslösa eller grupper med hög risk att bli långtidsarbetslösa,t. ex. de som nämnts ovan, är både socialt och ekonomiskt motiverade.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

165¶En slutsats av analysen i kapitel 12 är att det låga sparandet är ettgrundläggande strukturellt problem i den svenska ekonomin. Under 1980-talet skedde en omfördelning av sparandet från den privata till denoffentliga sektorn, som idag har ett betydande sparandeöverskott. Detfinns starka skäl för att även den privata sektorn måste öka sitt sparande.Den långsiktiga fördelningen av sparandet mellan privat och offentligsektor är ytterst en fråga om politisk bedömning. En varaktig höjning avdet privata sparandet som är tillräcklig för att kunna kompensera ettminskat offentligt sparande kommer dock sannolikt inte att kunna skeannat än på längre sikt. Under kalkylperioden kommer därför att ställaskrav på ett fortsatt högt offentligt sparande för att inte det totalasparandet skall äventyras.

I detta avsnitt diskuteras, mot bakgrund av den kalkyl över den realaekonomiska utvecklingen som presenterades i kapitel 12, de finansiellaförutsättningarna för den offentliga sektorn under åren fram till 1995.

Den offentliga sektorn har centrala samhällsekonomiska funktioner.Viktiga delar av välfärden kanaliseras via offentliga budgetar. Utbildning,infrastruktur m.m. som är nödvändiga för en god ekonomisk utvecklingär offentliga angelägenheter.

I analysen av de problem som kännetecknar den svenska ekonomin stårofta den offentliga sektorn i fokus. En nödvändig utbyggnad av denkonkurrensutsatta sektorn har hämmats av att produktionsresurser, bl.a.arbetskraft, låsts in i den skyddade sektorn. En fortsatt expansion av denoffentliga verksamheten har bidragit till detta. Vidare har en snabbtillväxt av de offentliga transfereringarna spätt på den inhemskaefterfrågan och därmed förstärkt de senaste årens överhettning iekonomin. I ett långsiktigt perspektiv anges ofta det höga skattetrycketoch de offentliga transfereringssystemen som orsaker till den lågaproduktivitetstillväxten och det låga sparandet i den privata sektorn.Samtidigt pekas på brister i den offentliga verksamheten - otillräckligaresurser inom vissa områden, men även en dålig förmåga att ta till varatillgängliga resurser.

Till den offentliga sektorn räknas staten, dvs. regering, riksdag och destatliga myndigheterna, socialförsäkringssektorn, som omfattar ATP,sjukförsäkringen och arbetslöshetskassorna, samt kommuner, landstingoch kyrkoförsamlingar. De affärsdrivande verken, t.ex. SJ och telever-ket, räknas i likhet med offentligt ägda företag normalt till näringslivet.Detsamma gäller kommunernas affärsdrivande verksamhet. Denoffentliga sektorn påverkar samhällsekonomin i fyra olika funktioner:

Som förbrukare av varor och tjänster. Den offentliga konsumtionen tari anspråk ca 27% av bruttonationalprodukten. Därtill används 2 1/2% avBNP till offentliga investeringar. Av den offentliga konsumtionen stårkommunerna för ca 45 %, medan landstingen och staten står för drygt en

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

fjärdedel vardera. Av tabell 16.1 framgår hur offentlig konsumtion Prop. 1990/91:150fördelas på olika ändamål. Bilaga 1:1.1

Tabell 16:1 Offentlig konsumtion fördelad på ändamål

Procentuell andel, 1988

Hälso- och sjukvård

24,9

Utbildning, forskning m.m.

19,8

Barnomsorg, äldreomsorg,socialvård m.m.

18,5

Försvar

9,2

Allmänna offentliga tjänster

9,0

Fritid, kultur m.m.

5,1

Rättskipning m.m.

4,8

Kommunikationer

2,7

Övrigt

6,1

Totalt

100¶Källa: Statistiska centralbyrån

Merparten (ca 70%) av den offentliga konsumtionen har enskildaindivider och hushåll som slutliga förbrukare. Den offentliga konsumtio-nen har därför snarast funktionen att finansiera viktiga delar av hushål-lens konsumtion. Motivet är att, fr.a. av fördelningspolitiska skäl,tillhandahålla sådana tjänster som anses speciellt angelägna och somdärför bör undanhållas fördelning efter hushållens köpkraft. Detsamhällsekonomiska värdet av t.ex. utbildning eller barnomsorg kanockså överstiga det värde den tillmäts av den enskilde. I jämförelse medandra länder är det speciellt vad gäller konsumtionen som den offentligasektorn i Sverige avviker. Bland EG-ländema är t. ex. andelen offentligkonsumtion i BNP ca 19%.

Som producent av varor och tjänster. En mycket stor del av denoffentliga konsumtionen produceras också i offentlig regi. Den offentligasektoros bidrog 1990 med ca 21% till den totala bruttonationalproduktenmätt från produktionssidan. Av den totala mängden arbetade timmarutförs ca 28% i offentlig sektor.

I den utsträckning offentlig verksamhet finansieras med avgifter frånde som utnyttjar offentliga tjänster registreras detta i nationalräkenskaper-na som privat konsumtion och försäljning från den offentliga sektorn. Detinnebär att omfattningen på den offentliga verksamheten i viss månunderskattas om den offentliga konsumtionen används som mått. Under1990 var värdet på denna försäljning 35 miljarder kr., vilket motsvaradedrygt 9% av offentlig konsumtion.

På flera områden har offentliga producenter en dominerande ställning,därför att den offentliga finansieringen knyts till offentlig produktion.Motivet för offentlig produktion är att kontrollen över verksamheten skallligga kvar hos stat och kommun. Ofta har emellertid frånvaron avkonkurrens och marknadsmässig prövning av hur resurser används ettsamhällsekonomiskt pris genom att ge upphov till lägre effektivitetdärmed högre kostnader i produktionen.

Som omfördelare av inkomster. Den offentliga sektorns inkomstermotsvarar ca 65% av nationalinkomsten, där 57% utgörs av skatter och

avgifter. Mer än hälften av dessa inkomster går tillbaka till hushåll och Prop. 1990/91:150företag i form av offentliga transfereringar. Drygt hälften av dessa utgörs Bilaga 1:1.1av pensioner.

Transfereringarna innebär en omfördelning av inkomster mellanhushåll. Hushållens inkomster räknat efter skatter och transfereringar ärmindre än hälften så ojämnt fördelade som de är räknat före skatter ochbidrag. Denna omfördelning är förenad med en samhällsekonomiskkostnad. Skatter och vissa transfereringar åstadkommer en skillnadmellan samhällsekonomiskt och privatekonomiskt utfall av ekonomiskabeslut, som i sin tur ger upphov till en ineffektiv fördelning av resurser,mellan arbete och fritid, sparande och konsumtion etc.

Som lagstiftare och beslutsfattare. Staten och viss mån kommunernapåverkar samhällsekonomin även genom olika former av regleringar avhur producenter och konsumenter kan använda sina resurser, vilka prisersom får sättas etc. Ofta kan ett beslut om reglering vara ett alternativ tilloffentlig produktion eller transfereringar. Offentliga sektorns samhälls-ekonomiska inflytande går utöver vad som syns i offentliga budgetar.

Tabell 16:2 Offentliga sektorns inkomster och utgifter 1990

Miljarder kr. respektive procentuell andel av BNP

Inkomster

Utgifter

Skatter

41,5

Konsumtion

27,3

Direkta

23,6

Investeringar

2,3

-hushåll

21,6

-företag

2,0

Transfereringar

Indirekta

17,9

Till hushåll

20,7

-moms

8,4

-pensioner

11,4

-sjukförsäkring

3,3

Social för-

-föräldra-

säkrings-

försäkring

avgifter

14,9

och barnbidrag

2,1

Räntor

5,2

Till företag

5,1

Övriga

-livsmedels-

och ränte-

inkomster

4,0

subventioner

2,3

Totalt

65,6

Till utlandet

0,7

Räntor

5,7

Totalt

61,7

Finansielltsparande

3,9

Källa: Konjunkturinstitutet.

168¶Under 1980-talet skedde ett trendbrott i den offentliga utgiftsutveckling-en. Under i stort sett hela 1900-talet, med undantag för återanpassningenefter världskrigen, har de offentliga utgifterna som andel av BNP vuxit.Speciellt markant var uppgången under 1970-talet då offentliga sektornökade från 45% till över 65% av BNP. Sedan 1982 har emellertid deoffentliga utgifterna vuxit långsammare än BNP, utgiftskvoten harreducerats med sammanlagt 5 procentenheter från 67% till 62%.

Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 16.1 Offentlig utgiftskvot

Utgiftskvotens utveckling kan delas upp i dels en volymkomponent somanger hur omfattningen på offentlig konsumtion och transfereringarförändras, dels en priskomponent, som mäter hur kostnaden för offentligverksamhet utvecklas i jämförelse med priset på samtliga komponenteri BNP (BNP-deflatom). Av tabell 16.3 framgår hur förändringen iutgiftskvoten under 1980-talet fördelar sig på olika slag av utgifter ochpris- respektive volymkomponenter.

Från en mycket kraftig expansion på 1970-talet med en tillväxt på nära4% per år växte den offentliga konsumtionen betydligt långsammareunder 1980-talet, med i genomsnitt 1,7% per år. Under första hälften av1980-talet ökade konsumtionsvolymen ungefär i takt med BNP. Mensamtidigt ökade bl.a. lönekostnaderna långsammare i den offentligasektorn än i andra sektorer varför kostnaden för offentlig konsumtionreducerades relativt andra komponenter i BNP. Detta behöver dock intebetyda att offentligtanställda hade en långsammare löneutveckling utankan även förklaras av strukturella förändring i den offentliga verksam-heten. Under senare delen av 1980-talet har dock offentlig konsumtionäven i volymtermer vuxit långsammare än BNP.

169 Prop. 1990/91:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 16:3 Förändring i offentlig utgiftsandel

Förändring av procentuell andel av BNP

1980-

1980-

1985 Totalt

+3,0

-4,0

Konsumtion

-1,5

-0,3

därav:

- volym

-0,1

-0,7

- pris

-1,4

+0,4