Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om förbud beträffande viss avkodnings- utrustning. Lagen riktar sig mot yrkesmässig tillverkning och spridning av sådan avkodningsutrustning som gör det möjligt för innehavaren av utrust— ningen att utan betalning få tillgång till avgiftsbelagda radio- och TV—pro— gram. Straffet vid överträdelse föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1993/94: 53

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

• Sida 4
•  Original

2. Lagtext Prop. 1993/94: 53

Propositionens

Regeringen har följande förslag till lagtext. lagförslag

Förslag till lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Härigenom föreskrivs följande.

15. I denna lag förstås med

kodad sändning som erbjuds mot betalning: en sändning av ljudradio- eller televisionsprogram som är riktad till allmänheten och där den programbärande signalen har ändrats i avsikt att programmen skall bli tillgängliga endast för dem som betalar för programmen (abonnentkretsen),

avkodningsutrustning: en anordning som är konstruerad för att ensam eller tillsammans med någon annan anordning kunna bereda någon tillgång till innehållet i en kodad sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål.

2 & Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte olovligen tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas i avsikt att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning som erbjuds mot betalning.

3 5 Den som uppsåtligen bryter mot 2 5 skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 5 Den som gör sig skyldig till försök till brott enligt denna lag skall dö- mas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 & Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för— verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. [ stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras för— verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

6 5 Åklagare får väcka åtal för brott enligt denna lag endast om åtal av sär- skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

• Sida 5
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 november 1989 förordnade chefen för Justitiedepartementet, hovrättslagmannen Bengt Malmström, att som särskild utredare göra en översyn av dels straff- och processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling, dels motsva- ande frågor när det gäller olika myndigheters utrednings- och kontrollverk— samhet. Utredningen antog namnet datastraffrättsutredningen. I utredningens direktiv (dir. 1989154) angavs att utredaren skall överväga åtgärder mot för- säljning och utnyttjande av s.k. piratdekodrar. Om det visade sig vara påkallat med lagstiftning skulle utredaren lägga fram förslag.

Utredningen lade i december 1992 fram betänkandet Information och den nya informationsteknologin — straff- och processrättsliga frågor m.m. (SOU l992:110). Betänkandet innehåller ett förslag till lag om förbud mot viss dekoderutrustning. När betänkandet sändes ut på remiss delades remissen upp på så sätt att förslaget till lag om förbud mot viss dekoderutrustning endast remitterades till vissa remissinstanser och att remisstiden i denna del gjordes kortare än för betänkandet i övrigt. Efter remisstidens slut har ärendet överlämnats till Kulturdepartementet i den del som gäller förbud mot viss dekoderutrustning.

Utredningens förslag till lag om förbud mot viss dekoderutrustning finns i bilaga 1 . I bilaga 2 återges en sammanfattning av utredningens förslag och remissyttrandena.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 september 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa förtydliganden och redaktionella ändringar i lagtexten. Lagrådets påpekanden kommenteras i avsnitten 5, 6 och i special— motiveringen (avsnitt 9). Regeringen har i propositionen följt Lagrådets för— slag. '

4. Olovlig avkodning 4.1 Vad är olovlig avkodning?

Kodning av radio- eller TV-program innebär att den utsända signalen för- ändras på ett sätt som gör att innehållet inte återges på rätt sätt i mottagarna. I fråga om TV-signaler kan kodningen gälla bilden, ljudet eller båda. För att programmen skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild anordning. en avkodare, som innehåller information om hur förvrängningen har gått till och kan hjälpa mottagaren att tolka signalen rätt. Endast den som har en lämplig avkodare kan alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat pro- gram.

• Sida 6
•  Original

Det kan finnas flera skäl att begränsa tillgången till radio- och TV-pro— gram. Sändningar från satellit når ofta mycket stora områden, t.ex. större delen av Europa. Om den som bedriver sändningsverksamheten endast vänder sig till publiken i en del av området, t.ex. i ett visst land, har han inte intresse av att förvärva sändningsrättigheter för andra delar av satellitsänd- ningens täckningsområde. Han kan då välja att koda signalen och endast till- handahålla avkodare i det land till vilket hans sändningar riktas.

Det finns också exempel på att de vanliga sändamäten för television an- vänds för kommunikation till slutna grupper på tider då sändningar till all- mänheten inte förekommer. Sådana sändningar kodas för att ingen utanför den avsedda mottagargruppen skall kunna få del av dem.

Det vanligaste skälet för att koda program är emellertid att den som svarar för sändningen vill kunna ta betalt av publiken. Utsändning av program mot avgift förekommer i dag främst i fråga om television. Även ljudradiosänd- ningar mot avgift förekommer emellertid, och kan väntas öka i betydelse.

Så kallad betal-TV har ännu så länge främst haft formen av periodiska abonnemang. Abonnenten betalar för att få tillgång till allt innehåll i en eller flera TV-kanaler under den tid då abonnemanget består. Betalning för enstaka program, s.k. pay per view, har diskuterats länge, men ännu inte fått någon större omfattning i Europa. Den teknik som utvecklas för s.k. digital kom- primering kan emellertid komma att förbättra förutsättningama för pay per view-verksamhet. Den nya tekniken kan t.ex. underlätta att en film sänds flera gånger parallellt med olika starttidpunkter, så att åskådaren lätt skall kunna komma in i början av filmen (s.k. near video on demand).

Betal-TV-verksamhet bedrivs dels av programföretag, dels av kabelföre- tag. Som exempel på programföretag kan nämnas de företag som sänder ut filmkanalema Filmnet och TV 1000 över satellit. Enskilda hushåll med egen parabol kan sluta avtal med respektive bolag och får då tillgång till en avko- dare under förutsättning att avgift betalas.

Huvuddelen av de hushåll som har tillgång till satellitprogram är anslutna till kabelnät. Kabelföretagen är skyldiga att tillhandahålla de marksända TV- program som sänds med stöd av 5 & radiolagen ( l966:755) utan kostnad för själva mottagningen, men de kan ta ut avgift för övriga program. Olika kabel- företag tillämpar olika principer för prissättning av utbudet. Det är vanligt att de program som erbjuds mot avgift kodas och att abonnentema erhåller en avkodare.

Det förhållandet att kodade program började erbjudas mot avgift medförde att människor sökte undandra sig avgiften genom att använda avkodare som inte auktoriserats av programföretagen eller kabelföretagen. Avkodning utan medgivande av programföretaget eller av den som agerar i dess ställe. kallas i det följande olovlig avkodning.

De första avkodama var lätta att göra efter. Mer förfinade konstruktioner har emellertid tagits i bruk successivt. Moderna avkodare kan styras av de kodande företagen. När kodningsmönstret ändras kan det nya mönstret signa— leras till avkodaren. Avkodama är också adresserbara, dvs. individuella av— kodare kan kopplas på eller stängas av från det kodande företagets sida.

• Sida 7
•  Original

Styrningen kan ske tillsammans med sändningen eller genom att varje abonnent får ett datakort, ett s.k. smart-card, som placeras i avkodaren.

Olovlig avkodning kan utföras på flera sätt. Den kan ske genom att en av— kodare som erhållits från programföretaget används i strid med avtalsvill— koren. Exempel på sådan hantering är om en avkodare som hyrts för enskilt bruk placeras i början av ett kabelnät. så att alla som är anslutna till nätet kan se de kodade programmen. Andra exempel är när en abonnent fortsätter att använda en avkodare efter hyrestidens slut eller när avkodaren överlåts på personer med vilka det kodande företaget inte har något avtalsförhållande. En avkodare kan också modifieras för att det skall bli möjligt att se också andra program än dem för vilka avtalet gäller.

Den vanligaste formen av olovlig avkodning torde vara användning av pirattillverkade avkodare. Sådana avkodare kan vara hemmagjorda, eventuellt utifrån publicerade arbetsbeskrivningar. Oftast tillverkas de emellertid i stön'e skala och säljs mer eller mindre öppet. För att en pirattillverkad avkodare skall fungera även efter det att kodningen har ändrats måste avkodaren modi- fieras. Den som förvärvat en pirattillverkad avkodare är därför beroende av att leverantören kan tillhandahålla nya kodnycklar när de gamla blivit inaktuella.

4.2. Utländsk lagstiftning Danmark

I Danmark finns ingen lagstiftning som är riktad direkt mot avkodare. I ett fall har emellertid saluförande av utrustning som gör det möjligt att—utan program— företagets medgivande avkoda betal-TV-program ansetts utgöra en överträ- delse av marknadsföringslagstiftningen.

Norge

Justitiedepartementet har remitterat ett förslag om ändring av 145 5 andra stycket strafflagen. I bestämmelsen stadgas om straff för den som genom att bryta en skyddsanordning eller på liknande sätt obehörigt skaffar sig tillgång till data eller programutrustning som är lagrade eller som överförs genom elektroniska eller andra tekniska medel. Enligt departementet kan bestämmel- sen redan nu tillämpas om avkodare används utan medgivande av den som svarar för kodningen, varvid den som importerar, tillverkar, tillhandahåller eller installerar utrustningen kan fällas till ansvar för medverkan. Justitie- departementet föreslår emellertid en ändring med innebörden att den som- obehörigt skaffar andra tillgång till ifrågavarande innehåll skall kunna straffas som gärningsman. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

F inland

Enligt den finländska radiolagen är det förbjudet att inneha utrustning som är avsedd att avlägsna ett särskilt tekniskt skydd för en radiosändning som inte är avsedd för innehavaren och som inte är avsedd att bli mottagen av vem

• Sida 8
•  Original

som helst. En motsvarande bestämmelse finns i telelagen och avser utrustning som är avsedd att avlägsna ett särskilt tekniskt skydd för telemeddelanden som förmedlas i ett telenät och som är avsedda att tas emot av någon annan. Teleförvaltningscentralen kan dock bevilja tillstånd för innehav och använd- ning av sådan utrustning.

Island

Tillstånd krävs för att inneha mottagningsutrustning för TV-sändningar från andra satelliter än rundradiosatelliter. För att tillstånd skall meddelas krävs att satellitägarens medgivande föreligger. Det finns ingen särskild lagstiftning mot olovlig hantering av avkodningsutrustning.

Frankrike

Olika förfaranden med utrustning som är avsedda att möjliggöra mottagning i bedrägligt syfte av radio- eller TV-program som tillhandahålls en bestämd publik mot avgift är straffbara. Straffbarhet gäller tillverkning, import i avsikt att sälja eller hyra ut, salubjudande, innehav i avsikt att sälja samt försäljning och installation av sådan utrustning. Även den som beställer, tillverkar, organiserar eller distribuerar reklam rörande sådan utrustning kan straffas, liksom den som genom att göra intrång i sändarföretagets rättigheter anordnar mottagning för annan av program av angivet slag. Förvärv och innehav av utrustningen är också straffbart. Utrustning m.m. som används vid brott kan förverkas.

Irland

Enligt 1990 års irländska radiolag är det förbjudet att ta del av en sändning utan medgivande från den som ansvarar för sändningen. Utan dennes sam— tycke får man inte heller inneha, tillverka, importera eller tillhandahålla ut- rustning avsedd att användas för mottagning av sändningen. Vidare förbjuds publicering av information som görs i avsikt att möjliggöra mottagning utan samtycke. Det är också förbjudet att utan erforderligt samtycke installera eller underhålla utrustning som kan användas för att möjliggöra mottagning. Ut- rustning som används vid brott enligt lagen får förklaras förverkad. Program- företaget har rätt till skadestånd. Det kan vidare erhålla domstols beslut om förbud mot fortsatt otillåten verksamhet. Lagens bestämmelser omfattar endast sändningar av programföretag med tillstånd, men vederbörande stats- råd kan utvidga dem till att omfatta även andra kodade trådlösa sändningar avsedda endast för personer som erlägger avgift. De angivna reglema omfattar inte sändningar från Irlands statliga radio.

Nederländema

Det är straffbart att använda tekniska anordningar eller falska signaler för att komma åt en tjänst som erbjuds allmänheten via telekomrnunikationer utan att erlägga full betalning. Det är också straffbart att importera, marknadsföra eller

• Sida 9
•  Original

distribuera föremål eller data som är avsedda att möjliggöra sådant intrång, eller att i vinstsyfte tillverka eller inneha föremål eller data av sådant slag.

Schweiz

Enligt schweizisk lagstiftning är det straffbart att ta del av betalprogram, utan att erlägga bestämd avgift. Det är vidare straffbelagt att. yrkesmässigt eller på annat sätt, tillverka avkodare för sådan verksamhet.

Storbritannien

Enligt den brittiska upphovsrättslagen är det straffbart att ta emot ett radio- eller TV-program i syfte att undandra sig att betala avgift. Det är också straff- bart att tillverka, importera, sälja eller hyra ut avkodare som inte auktoriserats av programföretagen. Programföretagen har rätt till bl.a. skadestånd av den som tillhandahållit sådana avkodare.

Tyskland

Det finns i tysk lagstiftning inga regler som särskilt tar sikte på avkodare. Det finns emellertid två domar i vilka tillverkning och försäljning av sådan ut- rustning utan tillstånd av de kodande företagen har ansetts innebära otillbörlig konkurrens.

USA

Kodade ljudradio- cller TV—sändningar över satellit och kabel får inte mottas av den som inte har avsändarens eller den behörige kabeloperatörens tillstånd. Det är straffbart att olovligen ta emot en sådan sändning. Om mottagningen sker i vinstsyfte, varmed inte förstås det fall då mottagning sker endast för privat bruk, är straffet hårdare. Även den som tillverkar, importerar. exporte- rar, säljer eller distribuerar utrustning och känner till eller har anledning att känna till att den skall användas vid otillåten mottagning kan straffas.

4.3. Skadeverkningar av olovlig avkodning

Enligt utredningen leder olovlig avkodning i första hand till skadeverkningar för de programföretag vars sändningar avkodas, särskilt om sändningarna finansieras med abonnemangsavgifter eller annan betalning direkt från publi- ken. Även i de fall då avkodningen sker i områden för vilka programföre- tagen inte har förvärvat rättigheter kan dessa företag skadas, genom att de drabbas av ytterligare krav från rättighetshavama.

Skadeverkningar kan enligt utredningen också drabba andra programföre- tag, biografägare och videouthyrare. Om publiken får del av filmer-och andra program genom olovlig avkodning kommer intresset för att ta del av dessa program via andra kanaler att minska.

• Sida 10
•  Original

Även rättighetshavarna drabbas, framhåller utredningen. Ersättningen till upphovsmän, utövande konstnärer, filmproducenter och andra grundas regel- mässigt på publikens storlek. Om publiken ökar genom olovlig avkodning sker ingen motsvarande ökning av ersättningen. Om programmen blir till- gängliga också i andra områden än det avsedda kan värdet på sändningsrätten där sjunka.

Skadeverkningar för konsumenterna uppstår enligt utredningen genom att den som köper en pirattillverkad avkodare kan drabbas av att avkodaren blir oanvändbar om koden ändras.

Till sist pekar utredningen på att också staten förlorar på verksamheten. Detta sker dels direkt, genom att tillverkare och försäljare av piratutrustning ofta inte betalar skatt, dels genom att inkomsterna för betal-TV-företag och rättighetshavare minskar med skattebortfall som följd.

4.4. Skyddsmöjligheter

Utredningen redovisar en genomgång av olika möjligheter för de kodande företagen att skydda sig mot försök från tittarna att olovligt skaffa sig tillgång till kodade sändningar. Detta kan ske med tekniska medel. Det finns också vissa möjligheter att ingripa rättsligt.

Tekniska skyddsmöjligheter

Utveckling av mer avancerade kodningsmetoder är ett sätt att försvåra olovlig - avkodning. I samma syfte byter de kodande företagen ofta kodningsmönster. Enligt utredningen, som hänvisar till en federal kommission i USA, finns det emellertid inget kodningssystem som är helt säkert. Enligt utredningen kom- mer det i varje fall under den närmaste framtiden att vara möjligt för utom- stående att tillverka eller modifiera avkodare med vars hjälp olovlig avkod- ning kan ske. För att motverka skadeverkningama av den olovliga avkod— ningen krävs enligt utredningen även andra medel som kompletterar det tekniska skyddet.

Skyddsmöjligheter enligt gällande rätt

Det finns ingen lagstiftning som särskilt riktar sig mot avkodare som hanteras utan medgivande från programföretag eller kabelföretag. Däremot kan vissa förfaranden med sådana avkodare eventuellt angripas enligt gällande lagstift- ning. Utredningen diskuterar olika sådana möjligheter.

Den som genom ett abonnemangsavtal får tillgång till en avkodare är skyldig att följa villkoren i avtalet. Bryter han mot dem, t.ex. genom att inte erlägga stipulerade avgifter eller genom att göra ingrepp i avkodaren, begår han avtalsbrott, vilket kan medföra rättsverkningar av olika slag. Motparten kan få saken prövad i ett tvistemål i allmän domstol.

Befattning med avkodare torde också i vissa situationer kunna omfattas av bestämmelser i brottsbalken (BrB).

• Sida 11
•  Original

Den som utan att göra rätt för sig begagnar sig av tillträde till föreställning eller annat dylikt som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning gör sig skyldig till bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 5 andra stycket BrB. Uttrycket "annat dylikt" har i rättspraxis fått en ganska vidsträckt innebörd. Bedrägligt beteende skulle därför kunna föreligga om någon låter andra få del av program med hjälp av en avkodare som han enligt avtalet endast skall använda för det egna hushållet eller om han använder en avkodare som han erhållit utan samtycke från berört företag till att avkoda en kodad sändning. En förutsättning är i båda fallen att sändningen tillhandahålls under förutsätt- ning av kontant betalning. Tillverkare och distributörer av avkodare skulle kunna göra sig skyldiga till medverkan till detta brott. Med hänsyn till att den vida omfattningen av begreppet "annat dylikt" i rättstillämpningen har mött kritik, ifrågasätter emellertid utredningen om det aktuella lagrummet över huvud taget skulle kunna åberopas vid olovlig avkodning.

Under vissa speciella omständigheter skulle några andra straffbestämmel- ser kunna få tillämpning. Oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 & BrB kan eventuellt föreligga om någon redan vid avtalets ingående har haft för avsikt att låta utomstående få del av avkodade program och TV-företaget med vet— skap om det hade krävt högre abonnemangsavgift. Den som överlåter en för- hyrd avkodare kan göra sig skyldig till förskingring eller olovligt förfogande enligt 10 kap. 1 resp. 4 & BrB. Olovligt brukande enligt 10 kap. 7 & BrB kan vara för handen om en avkodare används efter avtalstidens utgång.

Utredningen har analyserat ytterligare några bestämmelser enligt BrB men kommit fram till att de inte kan tillämpas på olovlig avkodning. Det gäller brytande av telehemlighet enligt 4 kap. 8 & BrB, olovlig kraftavledning enligt 8 kap. 9 & BrB och s.k. automatbedrägeri enligt 9 kap. [ å andra stycket BrB. Inte heller bestämmelserna om dataintrång enligt 21 & datalagen (1973z289) kan enligt utredningen tillämpas på olovlig avkodning.

Utredningen föreslår i en annan del av sitt betänkande att nuvarande regler om urkundsförfalskning i 14 kap. l & BrB skall ändras så att också data för automatisk informationsbehandling omfattas. Manipulering av signaler till avkodare eller datakort kan enligt utredningen utgöra dokumentförfalskning enligt den föreslagna bestämmelsen.

Upphovsrätt, därtill närstående rättigheter samt fotorätt innebär bl.a. ute— slutande rätt att göra ett verk, ett framförande eller en sändning tillgängligt för allmänheten. Ensamrätten omfattar alla framföranden och visningar som inte äger rum inför helt slutna kretsar. Även framföranden och visningar inför större helt slutna kretsar anses offentliga, om de anordnas som ett led i en förvärvsverksamhet. Om en avkodare används för att utan medgivande av rättighetshavare göra kodade sändningar tillgängliga endast för det egna hus- hållet föreligger enligt utredningen inte intrång i rättighet. Däremot torde påföljder enligt lagen ( l960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) eller lagen (19601730) om rätt till fotografiska bilder (fotografilagen) kunna komma i fråga om avkodare används för att utan sådant medgivande göra programmen tillgängliga för inte helt slutna kretsar, t.ex. de hushåll som är anslutna till ett större eller mindre kabelnät. eller om

• Sida 12
•  Original

avkodaren används i en förvärvsverksamhet. Om avkodare tillverkas, impor- teras eller distribueras i avsikt att möjliggöra spridning av kodade sändningar till inte helt slutna kretsar eller till större helt slutna kretsar som led i en för- värvsverksamhet kan förfarandet enligt utredningen bedömas som medverkan eller förberedelse till intrång i rättighet. Hantering av avkodare kan också i vissa fall innefatta intrång i rätt till datorprogram eller till intrång i rätt till kretsmönster i halvledarprodukter enligt lagen ( 1986: 1425) om skydd härför.

Reklam för avkodare skulle enligt utredningen kunna utgöra otillbörlig marknadsföring enligt 2 & marknadsföringslagen (l975:l418) om det t.ex. oriktigt påstods att avkodaren kunde avkoda flera kodade sändningar eller att den var godkänd av programföretaget. Om avkodaren innehåller ett skyddat datorprogram eller kretsmönster är försäljning utan medgivande av rättighets- havaren olaglig, varför marknadsföringen bör anses otillbörlig. Detsamma bör enligt utredningen gälla om marknadsföringen skapar risk för att personer till vilka den riktas för en avkodad signal vidare till en inte helt sluten krets. Utredningen pekar emellertid på ett avgörande av Marknadsdomstolen, som gällde marknadsföring av piratreservdelar till motorer och trädgårdsmaskiner, där det uttalades att marknadsföring av piratdelar i princip är tillåten där inte det efterbildade objektet är skyddat enligt den immaterialrättsliga lagstift— ningen. Eftersom en avkodare i regel inte åtnjuter sådant skydd synes det utredningen som om marknadsföring av pirattillverkade avkodare i princip är tillåten i dag.

4.5. Europarådets rekommendation

Europarådet har år 1991 antagit rekommendationen R (91) 14 om lagstadgat skydd för kodade televisionstjänster. Medlemsstaterna rekommenderas att olagligförklara tillverkning, import. spridning och marknadsföring av avkod- ningsutrustning med avsikt att den skall användas för att personer utanför den avsedda publiken skall få tillgång till kodade TV-program. Även innehav i kommersiella sammanhang av sådan avkodningsutrustning bör göras olag- ligt, medan medlemsstaterna bör kunna välja om även innehav för privat bruk skall omfattas. För de olagliga aktiviteterna bör införas straffrättsliga eller administrativa sanktioner. Utrustning för och vinning av den olagliga verk- samheten bör kunna förverkas. De som drabbas av intrång genom olovlig avkodning bör kunna erhålla skadestånd.

Någon folkrättsligt bindande förpliktelse att följa rekommendationen finns inte.

4.6. Yttrandefrihet och informationsfrihet

Frågan om åtgärder mot olovlig avkodning aktualiserar frågan om sådana åtgärders förenlighet med skyddet för yttrande- och informationsfrihetema. Bland de olika internationella instrumenten till skydd för yttrandefriheten och infonnationsfriheten bör främst nämnas 1950 års europeiska konvention

• Sida 13
•  Original

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna. den s.k. Europakonventionen, till vilken Sverige har anslutit sig. Enligt artikel 10:1 i konventionen skall envar äga rätt till yttrandefrihet. I ar— tikeln förklaras rätten till yttrandefrihet innefatta åsiktsfrihet samt frihet att motta och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndig— het och oberoende av territoriella gränser. Enligt artikel 1012 får yttrandefri- heten underkastas sådana forrnföreskrifter, villkor och straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl.a. annans goda namn, rykte eller rättigheter.

Utvecklingen av gränsöverskridande TV-sändningar har medfört att det inom Europa har utarbetats några olika dokument där frågor i anslutning till sådana sändningar regleras. År 1989 antogs en inom Europarådet utarbetad konvention om gränsöverskridande television. Konventionen, som har trätt i kraft, har undertecknats men inte ratificerats av Sverige. Enligt artikel 4 i konventionen skall de fördragsslutande staterna garantera yttrandefrihet och informationsfrihet i enlighet med artikel 10 i Europakonventionen. De skall även säkerställa frihet att ta emot televisionsprogram och får inte hindra vidaresändning av TV-program som sänds i enlighet med konventionens vill- kor.

Parallellt med utarbetandet av konventionen bedrevs ett motsvarande arbete inom EG. I oktober 1989 antog EG:s ministerråd ett direktiv om samordning av vissa bestämmelser om television (89/552/EEG). Även i direktivet hän- visas till Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet. Enligt artikel 212 skall medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och får inte begränsa återutsändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra med- lemsländer av skäl som omfattas av direktivet.

Den svenska regeringsformen innehåller bl.a. bestämmelser om informa- tionsfriheten (2 kap. 1 5 2). dvs. friheten att inhämta och mottaga upplys- ningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. I 2 kap. 13 5 finns regler om när begränsningar av bl.a. inforrnationsfriheten får göras. Det anses inte vara en begränsning av yttrande— och inforrnationsfrihetema att meddela före- skrifter som utan avseende på yttrandets innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden.

Yttrandefrihetsgrtmdlagen omfattar bl.a. ljudradio, television och vissa liknande överföringar. Enligt 1 kap. 1 5 andra stycket har yttrandefriheten enligt grundlagen till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och all— sidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Inga andra begränsningar får göras i yttrandefriheten än som följer av grundlagen. Enligt 1 kap. 3 5 tredje stycket får det inte förekomma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram. Enligt förarbetena (prop. 1990/91:64 s. 109) innebär bestämmelsen bl.a. att innehav av radioantenner eller mottagare inte kan för- bjudas i syfte att hindra spridning av vissa program. t.ex. utländska sådana. Däremot medger bestämmelsens avfattning att restriktioner införs mot s.k.

• Sida 14
•  Original

piratdekodrar eftersom grundlagen inte skyddar den som kringgår ett villkor om betalning för att få tillgång till ett radioprogram.

4.7. Utredningens bedömning av lagstiftningsbehovet

Utredningen konstaterar att det inte finns någon lagstiftning som tar sikte på verksamheten att utan den kodandes vetskap tillverka eller tillhandahålla avkodare eller att olovligen tillgodogöra sig ptogrambärande signaler. Endast i vissa speciella situationer omfattas olovlig avkodning och verksamhet i anslutning därtill med säkerhet av gällande bestämmelser. För att genom lag effektivt motverka olovlig avkodning krävs därför enligt utredningen ny lag- stiftning. Utredningen konstaterar i detta sammanhang att informationsfri- heten inte innebär att man får använda sig av metoder som i andra samman- hang är förbjudna för att få tillgång till information.

Utredningen diskuterar om det föreligger behov av särskild lagstiftning. Mot att det finns ett sådant behov talar enligt utredningen att det inte är för— bjudet att avkoda meddelanden till slutna kretsar om de inte befordras genom en allmän befordringsanstalt samt att verksamheten är rent kommersiell och att det då är naturligt att intressenterna själva söker ombesörja ett effektivt skydd. Vidare anför utredningen att de aktuella sändningarna sällan kan sägas vara värdefulla från kulturpolitisk synpunkt.

För behovet av lagstiftning talar att den olovliga avkodningen medför betydande skadeverkningar för flera olika grupper. Enligt utredningen liknar dessa skadeverkningar mycket dem som är ett resultat av olovlig kopiering och försäljning av ljudinspelningar, filmer och videogram, varemot skärpta lagstiftningsåtgärder vidtagits. Utredaren pekar också på att Europarådet har antagit en rekommendation om åtgärder mot piratverksamhet. Därför kan man enligt utredningen räkna med att det inom kort kommer att finnas sanktions- regler i många europeiska staters lagstiftning. Det vore olyckligt att i så fall ge piratverksamhetcn en fristad i Sverige.

Utredningens slutsats är att särskild lagstiftning bör införas i Sverige.

5. Behov av särskild lagstiftning

i Regeringens bedömning: Särskild lagstiftning bör införas mot hantering av utrustning för olovlig avkodning.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Huvudparten av remissinstansema tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag att särskild lagstiftning skall införas. Vissa remissinstanser hävdar att den olovliga avkodningen medför betydande skadeverkningar för programföretag, kabelföretag och rättighets- havare.

• Sida 15
•  Original

Några remissinstanser är tveksamma till förslaget eller avstyrker det. Vissa av dem ifrågasätter skadeverkningamas omfattning och menar att det är de kodande företagens sak att finna säkra tekniska lösningar. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget innebär att en ny rättighet tillskapas på bekostnad av informationsfriheten, vilket endast kan accepteras om ett mycket stort behov av lagstiftning kan påvisas.

Skälen för regeringens bedömning: Sedan mitten av 1980-talet har allmänhetens tillgång till TV—program ökat kraftigt. Detta har möjliggjorts genom att satelliter har börjat användas i stor omfattning, att kabelnäten har byggts ut samt att nya finansieringsmöjligheter har tagits i bruk. De nytill- komna TV-kanalema är antingen reklamfinansierade eller finansierade genom abonnentavgifter.

Inom kort kommer ett antal privata lokalradiostationer att börja sända i Sverige. Ljudradiosändningar från satellit förekommer, men har ännu inte marknadsförts särskilt aktivt. Enligt uppgift har emellertid flera företag planer på att inom kort lansera ett stort antal satellitsända ljudradiokanaler mot avgift till abonnenter i bl.a. Sverige.

Den som erbjuder program mot abonnemangsavgift måste kunna se till att endast den som har erlagt avgift har möjlighet att ta del av programmen. Det normala är att detta sker genom att sändningarna kodas och endast de som abonnerar på avgiftsbelagda program får tillgång till avkodningsutrustning.

Olovlig aVkodning syftar till att låta andra än dem som abonnerar eller av andra skäl är behöriga få del av programmen. Sådan avkodning kan utföras med avkodare som har erhållits från den som erbjuder programmen men används i strid med avtalsvillkoren, eller med hjälp av utrustning som kommer från någon annan än den som tillhandahåller programmen, s.k. piratavkodare. Piratavkodare kan tillverkas av enskilda för eget behov, ev. utifrån byggsatser eller ritningar, eller framställas mer yrkesmässigt. En piratavkodare kan utgöras av en hel apparat eller av ett datakort eller någon annan vital del av avkodaren.

Det finns inte någon lagstiftning som särskilt riktar sig mot hantering av utrustning för olovlig avkodning. Endast i vissa speciella situationer anser ut- redningen att man med säkerhet kan säga att förfaranden med sådana av— kodare förbjuds enligt gällande lag. Utredningen anser inte heller att det är möjligt att skydda de avgiftsbelagda sändningarna enbart med tekniska medel.

Utredningen anser att särskild lagstiftning bör införas i Sverige. För be- hovet av sådan lagstiftning talar enligt utredningen att den olovliga avkod— ningen medför betydande skadeverkningar för bl.a. programföretagen, kabel- företagen. rättighetshavarna. konsumenterna och staten. Enligt utredningen kan man vidare räkna med att det inom kort kommer att finnas sanktionsregler i många europeiska staters lagstiftning. Det vore olyckligt att i så fall ge pirat- verksamheten en fristad i Sverige. De argument som enligt utredningen talar mot särskild lagstiftning är bl.a. att verksamheten är rent kommersiell och att det då är naturligt att intressenterna själva söker ombesörja ett effektivt skydd samt att de aktuella sändningarna sällan kan sägas vara värdefulla från kultur- politisk synpunkt.

• Sida 16
•  Original

De flesta remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den okommenterad. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren, ställer sig emellertid tveksamma till utredningens beskrivning av skadeverkningarna eller till påståendet att det inte skulle vara möjligt att uppnå ett tillfredsställan- de tekniskt skydd.

Regeringen instämmer med utredningen och huvuddelen av remissinstan- serna om att särskild lagstiftning bör införas mot hantering av utrustning för olovlig avkodning. Utöver vad utredningen har anfört om behovet av lag— stiftning vill vi tillfoga följande.

Sedan den nuvarande regeringen tillträdde har en omfattande avreglering och liberalisering genomförts inom radio— och TV-området. Ett stort antal etableringshinder har avskaffats. Tidigare förbud mot vissa finansieringssätt för radio och TV har upphävts. Reforrnema innebär att det finns goda förut- sättningar att lansera nya programidéer och att publikens intresse blir av- görande för verksamhetens framgång. För publiken kommer de nya, friare förhållandena att leda till större valmöjligheter än tidigare.

En väsentlig förutsättning för att avregleringen verkligen skall föra med sig förbättrade möjligheter att komma till tals och större mångfald och valfrihet för radio— och TV-publiken är emellertid att de olika tinansieringsmöjligheter som marknaden erbjuder verkligen kan utnyttjas. Potentialen för reklam- finansiering är troligen begränsad, både när det gäller den totala omfattningen och möjligheten att finansiera program som tillgodoser endast mindre grup- pers intressen. Därför är det mycket som talar för att en stor del av den ökade tillgången till radio- och TV-program kommer att få betalas av den som utnyttjar tjänsten.

För att radio— och ”IV-området skall kunna dra full nytta av de möjligheter som de friare förhållandena för med sig är det väsentligt att verksamheten kan bedrivas enligt avtalade villkor. Annars hämmas utvecklingen mot mark- nadsmässiga förhållanden inom radio- och TV-området. Om program som erbjuds mot betalning lika väl kan erhållas kostnadsfritt kommer säkerligen många att finna det förenligt med sitt kortsiktiga intresse att inte erlägga den begärda betalningen. Om ett sådant handlande får tillräckligt stor omfattning blir emellertid följden att programmen inte längre kommer att sändas ut.

Det ankommer givetvis i första hand på dem som erbjuder program mot betalning att se till att endast de som gör rätt för sig får tillgång till pro- grammen. Detta sker framför allt genom att att effektiva kodningsmetoder ut- nyttjas. Det finns emellertid gränser för hur avancerad kodningsteknik som kan användas i sändningar som riktas till privatpersoner. Man måste därför räkna med att personer med särskilda fackkunskaper och tillgång till special— apparatur kommer att kunna bryta igenom de kodningsmetoder som används i avkodare för konsumentbruk.

För närvarande används olika krypteringssystem av de programföretag som sänder program mot betalning. Detta medför olägenheter för de abonnen- ter som vill abonnera på flera program eftersom de måste skaffa sig flera upp— sättningar avkodare. I kabelnät omkodas regelmässigt alla kodade sändningar till en och samma krypteringsstandard. EG:s ministerråd har nyligen fattat

• Sida 17
•  Original

beslut om en handlingsplan för främjande av avancerade televisionstjänster enligt vilken gemensamma krypteringssystem bör eftersträvas. En eventuell standardisering av krypteringssystemen kommer emellertid också att göra det lättare för den som på obehörigt sätt vill skaffa sig tillgång till många olika företags sändningar.

Den obehöriga avkodningen skulle inte vara något allvarligt problem om de som lyckats bryta igenom kodningen endast använde sin kunskap till att få tillgång till de kodade sändningarna för eget bruk. När utrustning för olovlig avkodning tillverkas i mer eller mindre industriell skala och försäljs eller hyrs ut till allmänheten kan hanteringen emellertid komma att bli till ett hot mot själva idén att erbjuda TV— och radioprogram mot avgift och därmed mot den mångfald som är ett av målen för regeringens politik.

En remissinstans har invänt mot utredningens förslag att det skulle med- föra att en ny rättighet skapades på bekostnad av informationsfriheten. Det kan dock inte hävdas att inforrnationsfriheten skulle ge rätt att gratis få till- gång till avgiftsbelagd information. Åtgärder mot tillverkning och försäljning av utrustning för olovlig avkodning försvårar för dem som vill snylta på andra företags investeringar, men hindrar inte den som vill erlägga begärda avgifter från att få del av programmen.

lagrådet har i fråga om det remitterade förslagets förenlighet med grund- lagama anfört:

Lagförslaget innefattar huvudsakligen ett förbud mot yrkesmässig till- verkning och spridning av sådan avkodningsutrustning som gör det möjligt att utan betalning få tillgång till avgiftsbelagda radio— och televisionsprogram riktade till allmänheten. Förbudet avses gälla oberoende av innehållet i pro— grammen och kan därför införas utan hinder av regeln i 1 kap. 3 & tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, något som också uttryckligen har förutsatts i motiven till den nämnda grundlagsbestämrnelsen (prop. 1990/91:64 s. 109). Med hänsyn till att det här är fråga om program som får förutsättas vara till- gängliga för envar mot betalning framstår lagstiftningen ej som en begräns- ning av den informationsfrihet som skyddas av 2 kap. l & regeringsformen.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att förslaget inte kan utgöra en be- gränsning av den informationsfrihet som skyddas i 2 kap. l & regeringsfor- men. Eftersom lagstiftningen endast skyddar möjligheten för dem som sprider programmen att ta betalt för dem utan att någon hänsyn tas till inne- hållet i sändningen kan någon inskränkning i inforrnationsfriheten inte anses föreligga. Detta torde för övrigt gälla även om den som svarar för sändningen undantagsvis inte gjort den tillgänglig för alla som i och för sig skulle vara villiga att betala för den.

Som framgår av den tidigare redogörelsen finns det i många europeiska länder möjlighet att ingripa mot hantering av utrustning för olovlig avkod- ning. I vissa fall gäller förbud mot sådan verksamhet. I andra fall har för- farandena ansetts utgöra illojal konkurrens eller stå i strid med marknads- föringslagstiftningen. Europarådet har rekommenderat medlemsstaterna att införa sanktioner mot olovlig avkodning.

Om det i ett visst land finns små möjligheter att ingripa mot framställning av utrustning för olovlig avkodning kan det landet bli en central för tillverk-

• Sida 18
•  Original

ning av utrustning som smugglas till länder där bestämmelserna är strängare. Prop. 1993/94: 5 3 Samarbetet mellan Sverige och övriga europeiska länder skulle knappast främjas om vårt land påtog sig en sådan föga smickrande roll.

Mot bakgrund av det anförda bedömer regeringen att lagregler som riktar sig mot hantering av utrustning för olovlig avkodning bör införas i vårt land.

6. Huvuddragen i lagstiftningen

Regeringens förslag: I en särskild lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning föreskrivs straff för hantering av utrustning för olovlig avkodning.

Det skall vara straffbart att tillverka, överlåta, hyra ut, installera eller underhålla avkodningsutrustning i syfte att bereda någon utanför abon- nentkretsen tillgång till innehållet i kodade radio- eller televisionssänd- ningar som erbjuds allmänheten mot betalning.

Dessa handlingar skall vara straffbara om de företas yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag. Utredningen föreslår dock att lagen endast skall gälla avkodnings- utrustning för TV-sändningar och att ett förbud även skall gälla för import. Utredningen föreslår inte förbud för underhåll av avkodningsutrustning.

Remissinstanserna: Huvudparten av remissinstansema tillstyrker ut- redningens förslag eller lämnar det utan erinringar. Ett antal remissinstanser föreslår emellertid utvidgningar i förhållande till utredningens förslag. Bl.a. föreslås att även kodade ljudradiosändningar skall omfattas och att skyddet skall gälla för även andra kodade sändningar än sådana som tillhandahålls mot betalning. Några remissinstanser vill att åtgärder skall kunna vidtas också mot den som utan medgivande från det kodande företaget använder eller innehar avkodningsutrustning för privat bruk.

Generaltullstyrelsen vill att införsel till landet inte skall omfattas av förbud. Enligt Hovrätten över Skåne och Blekinge bör lagskyddet endast gälla för tekniskt kvalificerade former av avkodningsutrustning. Konsumentverket vill att det klargörs att även omkodning av utrustning som inköpts före lagens ikraftträdande bör vara förbjuden.

Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och Juridiska fakultetsnämn- den vid Stockholms universitet, är tveksamma till förslaget eller avstyrker det. Flera remissinstanser anför att en straffrättslig lösning är olämplig och förordar i stället marknadsrättsli ga eller konkurrensrättsliga åtgärder.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att vissa för- faranden med utrustning för olovlig avkodning skall vara straffbara. Mot detta har vissa remissinstanser, främst företrädande åklagar- och polisväsen— det, riktat invändningar. Flera av de kritiska remissinstansema hänvisar till de riktlinjer för kriminalisering som föreslagits av åklagarutredningen i betän-

• Sida 19
•  Original

kandet (SOU l992:61) Ett reformerat åklagarväsende (s. 111). Dessa innebär i sammandrag att kriminalisering endast bör ske om ett beteende innebär på- taglig skada eller fara, alternativa sanktioner inte står till buds, straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar, straffsanktionen är effektiv samt rättsväsendet har resurser att klara av den belastning som kriminaliseringen innebär. Några av de remissinstanser som uttrycker tveksamhet inför en straffbeläggning hänvisar till möjligheten att i stället komma åt hanteringen inom ramen för marknadsföringslagstiftningen.

I föregående avsnitt har regeringen redovisat sin syn på effekterna av den olovliga avkodningen. Det går inte att bortse från att tillhandahållande till all- mänheten i stor skala av utrustning för olovlig avkodning kan bli till ett hot mot den mångfald som är ett av målen för regeringens politik på radio- och TV-området. Vidare skulle det strida mot Sveriges intressen om vårt land i övriga europeiska länders ögon framstod som en fristad för tillverkning av piratavkodare som smugglas till länder där de är förbjudna. Det framstår inte heller som moraliskt försvarbart att den som i vinstsyfte tillhandahåller appa— ratur som skall möjliggöra för andra att se avgiftsbelagda program utan att göra rätt för sig skall kunna fortsätta med detta utan någon reaktion från sam- hällets sida.

När det gäller valet av reaktionssätt finns några olika möjligheter. En marknadsrättslig lösning skulle kunna innebära att marknadsföring av utrust- ning för olovlig avkodning genom en särskild bestämmelse angavs vara otill- börlig mot näringsidkare enligt 2 & marknadsföringslagen ( l975:l418). Vid överträdelser skulle Marknadsdomstolen vid vite kunna förbjuda fortsatt marknadsföring. Ansökan om förbud görs av Konsumentombudsmannen (KO). Om KO beslutar att inte göra ansökan kan även t.ex. en berörd näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare göra ansökan. Mark- nadsföringslagen har nyligen setts över av marknadsföringsutredningen. Utredningen har i augusti 1993 avlämnat slutbetänkandet Ny marknads- föringslag (SOU l993z59). Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut den 30 november 1993. Enligt utredningens förslag får talan föras av bl.a. berörda näringsidkare utan att KO:s ställningstagande be- höver avvaktas.

Vid en jämförelse med strafflagstiftning framstår en uteslutande marknads— rättslig lösning som mindre effektiv i främst två avseenden. Det torde inte vara möjligt att med marknadsrättsliga medel komma åt tillverkning av ut- rustning för olovlig avkodning, vare sig apparaterna är avsedda för den svenska marknaden eller för export. Den marknadsrättsliga lagstiftningen ger inte heller möjlighet att besluta om förverkande av utrustning m.m. Det kan också vara lättare att undandra sig en vitespåföljd genom att bedriva verksam- heten i nya former.

Av dessa skäl bör en straffrättslig lösning väljas. För att rättsväsendet inte skall belastas i onödan bör lagstiftningen utfor- mas så att den endast träffar handlingar där det är särskilt angeläget med ett ingripande från samhällets sida. Det straffbara området bör bestämmas med hänsyn härtill. Vidare bör begränsningar av åtalsplikten införas.

• Sida 20
•  Original

Regeringens förslag innebär därför att endast vissa förfaranden med avkodningsutrustning skall vara straffbelagda.

Med avkodningsutrustning avses anordningar som är avsedda för att göra det möjligt att ta del av kodade sändningar, dvs. sändningar av radioprogram i vilka den programbärande signalen har ändrats på sådant sätt att endast den som är försedd med avkodningsutrustning skall kunna tillgodogöra sig inne— hållet. Till avkodningsutrustning räknas även delar till sådan utrustning, t.ex. datakort. Förutsättningen för att en del i sig själv skall anses utgöra en avkodningsutrustning är dock som Lagrådet påpekat inte bara att delen är nödvändig för avkodning utan också att den inte kan ha någon annan funk— tion. Som kodning anses inte att använda en i Sverige ovanlig sändnings- standard eller att sända på en frekvens som inte normalt används för sänd- ningar av det aktuella slaget. Följaktligen kan mottagare avsedda för dessa standarder eller frekvenser inte betraktas som avkodningsutrustning.

Förbudet bör gälla hantering av avkodningsutrustning i syfte att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i kodade sändningar som erbjuds allmänheten mot betalning. De skäl som har anförts för att ut- vidga det föreslagna förbudet till att gälla även avkodare för sändningar som har kodats av andra skäl är enligt regeringens mening inte tillräckligt starka för att motivera att det förbjudna området görs större än enligt utredningens förslag.

En utrustning för olovlig avkodning kan utgöras av en vital del, t.ex. ett datakort, som gör att en avkodare som erhållits efter avtal med ett kodande företag kan avkoda flera programkanaler än abonnemanget avser.

Förbudet bör gälla hantering av avkodningsutrustning för såväl tele- visionsprogram som ljudradioprogram. Detta är en utvidgning i förhållande till utredningsförslaget, vilket innebar att endast TV—program skulle omfattas. De principiella skäl som kan anföras för en lagstiftning på TV—området är lika starka när det gäller ljudradion. Det har dessutom nyligen rapporterats om konkreta planer att lansera kodade satellitsända ljudradiokanaler som mot av- gift skall erbjudas abonnenter i kabelnät i bl.a. Sverige. En marknad för ut- rustning för olovlig avkodning av ljudradioprogram kan därför snart nog komma att uppstå i vårt land.

De förfaranden som föreslås vara straffbara är att tillverka, överlåta, hyra ut, installera eller underhålla avkodningsutrustningen.

Förbudet mot tillverkning av utrustning för olovlig avkodning omfattar även tillverkning av delar till avkodningsutrustning som skall fungera till- sammans med avkodare som har erhållits på grund av avtal med programföre- tag eller kabelföretag.

Förbudet mot överlåtelse. uthyrning och installation omfattar såväl gros— sistledet som tillhandahållande till konsument. Delar till avkodningsutrustning omfattas givetvis också av förbudet.

Även underhåll av utrustning för olovlig avkodning bör vara förbjuden. Därmed blir det otillåtet att ställa om "oauktoriserade" avkodare efter det att ett kodande företag har ändrat kodningen. Förbudet gäller givetvis även under- håll av avkodare som har sålts innan den nya lagen träder i kraft.

• Sida 21
•  Original

Utredningen föreslog att även införsel till Sverige skulle vara straffbar. Prop. 1993/94: 53 Generaltullstyrelsen har dock pekat på att svårigheter kommer att uppstå då det gäller att skilja den lagliga importen från olaglig import. Eftersom syftet med lagstiftningen bör kunna uppnås ändå, bör införsel lämnas utanför det straffbara området.

Något särskild förbud mot marknadsföring av utrustning för olovlig avkodning torde inte behövas. Enligt marknadsdomstolens praxis betraktas nämligen marknadsföring av en produkt som inte får säljas som otillbörlig enligt 2 & marknadsföringslagen.

Straffbarheten enligt den föreslagna lagen bör begränsas till handlingar som företas yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte. Privat innehav eller användning av utrustning för olovlig avkodning omfattas alltså inte. Häri- genom kommer rättsväsendets resurser att kunna koncentreras på sådan verk- samhet som genom omfattning, regelbundenhet m.m. kan leda till mer allvar- liga skadeverkningar.

Genom den föreslagna lagstiftningen kommer Sverige att i likhet med ett stort antal andra europeiska länder få möjlighet att ingripa mot hantering av utrustning för olovlig avkodning. Förslaget är förenligt med EES-avtalet och torde inte skapa några problem vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.

7. Straffsats och vissa lagtekniska frågor

Regeringens förslag: Straffet för att yrkesmässigt eller annars i för- värvssyfte på otillåtet sätt hantera utrustning för olovlig avkodning skall vara böter eller fängelse i sex månader. För medverkan och försök till brott skall dömas till ansvar enligt brottsbalkens regler. Åklagare får väcka åtal endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän syn- punkt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att även förberedelse till brott skall vara straffbar. Åtalsreglema har också en annan utformning i utredningsförslaget.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag utan erinran. En betydande del av dem föreslår dock att straffmaximum sätts högre eller att en särskild straffskala för grovt brott införs. Flera remissinstanser har också synpunkter på vem som skall ges ställning av målsägande enligt förslaget. Några har också föreslagit att en sär- skild skadeståndsregel införs varvid hänsyn skall tas också till omständig- heter av annat än rent ekonomisk natur.

Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningens uppfattning bör påföljden för den som i strid med lagens bestämmelser befattar sig med avkodningsutrustning normalt vara böter medan mer omfattande tillverkning eller upprepad spridning bör kunna medföra fängelse. Regeringen delar den uppfattningen. Utredningen har föreslagit att straffmaximum sätts till sex

• Sida 22
•  Original

månaders fängelse. Flera remissinstanser har föreslagit ett högre straffmaxi- mum. Till stöd för att sätta maximum till ett eller två års fängelse kan åbe- ropas bl.a. följande. I den förklarande promemorian till Europarådets tidigare beskrivna rekommendation (se avsnitt 4.5) sägs att straffet för piratverksam- het i strid med regler om copyright bör kunna vara användbar referens för en lämplig straffnivå. För intrång i upphovsrätt föreskrivs i upphovsrättslagen böter eller fängelse i högst två år. En annan jämförelse skulle kunna vara 21 & radiolagen (l966:755) i vilken det föreskrivs att den som sänder radiopro- gram utan erforderligt tillstånd skall dömas till böter eller fängelse i ett år. För att sätta straffmaximum vid ett år talar också att man därigenom får möjlighet att använda de personella tvångsmedlen anhållande och häktning. Regeringen anser dock inte att dessa tvångsmedel bör ha så stor betydelse i utredningen av brott mot den föreslagna lagen att straffet endast därför skall sättas så högt som ett år. Inte heller de nämnda jämförelsema talar för att straffet behöver sättas högre än de sex månader utredningen föreslagit. Även vid straffmaxi- mum sex månader blir bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om hus- rannsakan m.m. tillämpliga. Någon särskild straffskala för grovt brott torde inte behövas.

En verksamhet som helt byggts upp kring tillverkning eller spridning bör normalt anses vara så omfattande att fängelse kommer i fråga. Även tillverk- ning eller spridning vid sidan av en ordinarie yrkesverksamhet kan undan— tagsvis vara så omfattande att fängelse kan bli aktuellt. Upprepad spridning bör som ovan sagts kunna medföra fängelse. Således bör t.ex en radiohand- lare som under en längre tid tillhandahåller piratavkodare som ett led i sin verksamhet kunna ådömas ett fängelsestraff även om spridningen inte är om- fattande. I det stora flertalet fall bör dock böter vara en tillräcklig påföljd.

Utredningen har föreslagit att försök och förberedelse till brott skall vara . straffbart. Som skäl härför har åberopats att det vore otillfredsställande att man i situationer där verksamheten med tillverkning och försäljning ännu inte startat saknar möjlighet till ingripande, t.ex om försäljningsorganisationen byggts upp eller viss annonsering påbörjats. Som bl.a. riksåklagaren påpekat är emellertid de av utredningen beskrivna förfarandena endast undantagsvis straffbara såsom förberedelse. Regeringen anser därför att förberedelse, såsom i vanliga fall när brottet har ett så förhållandevis lågt straffvärde, inte bör vara straffbar. Däremot bör försök till brott vara straffbart.

Som tidigare angivits finns i och för sig starka skäl som talar mot en kriminalisering, främst att det i första hand bör vara programföretagen som skall bära kostnaden för att skydda sig mot att obehöriga tar del av deras pro- gram. När nu straffbestämmelser ändå inte kan undvaras bör det tillses att endast straffvärda fall kommer till åtal. För tillämpning av straffbestärnmelsen bör därför gälla restriktioner vad avser plikten att väcka åtal. I enlighet med vad som gäller på angränsande områden bör åtal väckas endast om det av sär— skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Det innebär att ingripanden mot förfaranden av ovan berört slag även i fortsättningen i första hand bör vara en uppgift för den som tillhandahåller tjänsten.

• Sida 23
•  Original

Med den föreslagna åtalsbegränsningen torde något krav på att målsägan- den angivit brottet till åtal inte behöva uppställas. Sådana regler torde främst användas i de fall då målsäganden kan ha skäl att motsätta sig ett åtal, t.ex. vid brott som kränker målsägandens personliga integritet.

Några remissinstanser har föreslagit att det införs en särskild regel om skadestånd. Enligt denna skulle inte bara den som begår brott mot lagen utan också den som använder avkodare utan medgivande från det kodande före- taget vara skyldig att betala de kodande företagen för deras förlust. Vidare skulle skadeståndet omfatta såväl ersättning för utebliven intäkt som ideellt skadestånd. Enligt regeringens uppfattning torde lagens syfte kunna uppnås utan att nu gällande regler för skadestånd ändras. Någon särskild skade- ståndsregel bör därför inte införas.

Vissa remissinstanser har föreslagit att även andra rättighetshavare än de kodande företagen bör kunna vara målsägande. Med den föreslagna åtals- regeln får frågan om vem som är målsägande främst betydelse för möjligheten att få skadestånd vid brott. Målsägande är enligt 20 kap: 8 & fjärde stycket rättegångsbalken den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit för- närmad eller lidit skada. Vilka som tillhör denna krets får avgöras i rättstill- lämpningen.

8. Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser

Den föreslagna lagen bör träda ikraft den 1 januari 1994. Med hänsyn till att åtal endast skall väckas om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt, torde belastningen på polis- och åklagarväsendet bli försumbar. Detsamma torde gälla för domstolsväsendet.

9. Specialmotivering

Lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

I 5 I denna lag förstås med

kodad sändning som erbjuds mot betalning: en sändning av ljud- radio- eller televisionsprogram som är riktad till allmänheten och där den programbärande signalen har ändrats i avsikt att programmen skall bli till- gängli ga endast för dem som betalar för programmen ( abonnentkretsen ).

avkodningsutrustning: en anordning som är konstruerad för att ensam eller tillsammans med någon annan anordning kunna bereda någon tillgång till innehållet i en kodad sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål.

I paragrafen definieras tre begrepp som är grundläggande för angivandet av det otillåtna området i följande paragraf; kodad sändning som erbjuds mot betalning, avkodningsatrastning och abonnentkretsen. Då avsikten varit att, så långt det låter sig göras, inskränka det straffbara området har detta om- givits med så många begränsningar att det vore alltför otympligt att presentera

• Sida 24
•  Original

dem i löpande text i den följande paragrafen. Definitionema har utformats efter förslag från lagrådet.

Med ljudradio- och televisionssändning avses alla kända metoder för sänd— ningar av ljudradio och television, genom radiosignal eller tråd, via satellit eller från marksändare, ursprunglig sändning eller vidaresändning. Det har heller ingen betydelse för lagens tillämplighet om sändningen utgår från Sverige eller från utlandet. Det överensstämmer med Europarådets rekom- mendation. Enligt denna bör det skydd en stat ger kodade sändningar inte kräva reciprocitet, dvs. att för att en utländsk sändning skall få skydd i Sverige skulle krävas att en svensk sändning kan få skydd i det andra landet. För att det skall vara fråga om en kodad sändning som erbjuds mot betalning krävs att den är riktad till allmänheten. Det innebär att s.k. programtransport inte omfattas av begreppet.

För att sändningen skall anses vara en kodad sändning som erbjuds mot betalning i lagens mening krävs vidare att den som ansvarar för sändningen eller någon som härleder sin rätt från honom, t.ex. en kabeloperatör. har änd- rat den ptogrambärande signalen i avsikt att göra programmen tillgängliga endast för dem som betalar för programmen till den behörige rättighetshava- ren. Samtliga dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att en sådan sändning skall anses föreligga. En sändning som kodats av andra skäl än att förbehålla sändningen dem som betalar för den är alltså inte en kodad sänd- ning som erbjuds mot betalning i denna lags mening. T. ex. kan program— signalen ha ändrats därför att det sändande programföretaget har förvärvat en rätt som är geografiskt begränsad. En av detta skäl kodad sändning omfattas inte av begreppet och därmed inte av lagen. Kodningen kan vara av vilket slag som helst och kan, när det gäller TV-sändningar, avse ljud, bild eller båda. Den ändring som sker av signalen måste dock innebära någon för- vrängning av ljud eller bild för den som tittar eller lyssnar utan avkodare. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 6) är det inte att anse som kodning om det används en ovanlig sändningsstandard eller frekvens. Att kodningen skall ha skett i avsikt att förbehålla sändningen dem som be- talar innebär också att oavsiktligt modifierade signaler inte omfattas av regle- ringen.

Avkodningsutrustningen kan vara av många slag. Om den är konstruerad för att, ensam eller tillsammans med en annan anordning, bereda tillgång till en eller flera kodade sändningar eller särskilt anpassad för detta ändamål, är den en avkodningsutrustning. Utrustningen behöver således inte ensam kunna åstadkomma avkodningen. S.k. smart-cards är också att betrakta som avkodningsutrustning, liksom den del av utrustningen ett sådant kort skall kopplas ihop med. Med smart-card avses ett datakort som besitter kunskapen om hur avkodningen skall ske. Lagrådet har dock påpekat att för att en del till en avkodningsutrustning eller till en byggsats till en avkodningsutrustning i sig själv skall kunna betraktas som en avkodningsutrustning torde få krävas inte endast att delen är nödvändig för avkodningsfunktionen utan också att den inte kan ha någon annan funktion. Att avkodningsutrustningen har andra funktioner, av vilka avkodningsförrnågan bara är en, hindrar inte att utrust-

• Sida 25
•  Original

ningen omfattas av denna lag. Utrustningen kan ha förmåga att avkoda en sändning eller flera sändningar, och kan utgöras av en byggsats eller en del av en sådan. Avkodaren behöver inte ens vara särskilt bra. Om den har för- måga att återställa en del av signalen är det tillräckligt under förutsättning att tittaren eller lyssnaren med dess hjälp kan tillgodogöra sig sändningen.

Som avkodningsutrustning räknas med den valda definitionen såväl olov- ligen tillverkad utrustning som den utrustning som programföretaget eller kabeloperatören tillhandahåller för dem som betalar för mottagningen. En sådan "legal" avkodare blir således "illegal" om den används på det otillåtna sätt som anges i följande paragraf.

2 5 Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte olovligen tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas i avsikt att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning som erbjuds mot betalning.

All tillverkning, Överlåtelse, uthyrning, installation eller underhåll som sker yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte och i avsikt att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning som erbjuds mot betalning är otillåten.

Med yrkesmässig avses en verksamhet där den som är ansvarig är närings- idkare och hanteringen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Med närings- idkare och näringsverksamhet avses här detsamma som i civilrättslig lag- stiftning, t.ex lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och bokföringslagen (1976:125). Jämför också 16 kap. 10 c & BrB (prop. 1980/81: 176 s. 14). Utanför begreppet yrkesmässig faller emellertid sådan verksamhet i vinstsyfte som sker i mindre omfattning, t.ex en verksamhet vid sidan av den egentliga sysselsättningen. Även sådan verksamhet blir straffbar genom tillägget eller annars i förvärvssyfte. Detta innebär inte att en privat- person som säljer en avkodare som han inte längre behöver till sin granne skulle kunna straffas för det. Verksamheten måste ha viss omfattning för att det skall kunna anses vara fråga om verksamhet i förvärvssyfte.

Det är endast sådan hantering som möjliggör avkodning i strid med ett sändande eller distribuerande företags intressen som blir otillåten. Däremot är det inte i och för sig otillåtet att utveckla ett avkodningssystem. Ett sådant kan ju faktiskt överlåtas till ett radio- eller TV-företag eller en kabeloperatör. Om avkodningsutrustningen kommit till stånd utan samtycke från det företag som kan ta betalt för sändningen kan man dock i flertalet fall förutsätta en olovlig användning. Datastraffrättsutredningen nämner som exempel på omständig— heter som talar för att hanteringen av avkodningsutrustningen är att betrakta som otillåten att utrustningen tillverkas eller marknadsförs åt andra än det berörda företaget eller att tillverkaren eller marknadsföraren inte gör sig känd för företaget eller inte har något ekonomiskt samröre med det.

Till skillnad från utredningens förslag finns här inte någon bestämmelse om att import av avkodningsutrustning skulle vara otillåten. Som framgår av

• Sida 26
•  Original

avsnitt 6 grundar detta sig bl.a. på att det skulle vara mycket svårt att enbart på grund av utseendet hos föremålet i sig avgöra om utrustningen är otillåten eller ej.

Lagrådet har anfört.

Som paragrafen är formulerad träffar förbudet även fall då någon av de beskrivna åtgärderna företas efter tillstånd av programföretaget eller annan behörig rättighetshavare. Detta är uppenbarligen ej avsikten. Paragrafen bör avfattas så att förbudet blir tillämpligt endast när en åtgärd av avsett slag före- tas olovligen.

Med anledning av Lagrådets påpekande har ordet "olovligen" införts i be- stämmelsen.

3 5 Den som uppsåtligen bryter mot 2 5 skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. '

Den som handlar i strid med 2 & döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För straffbarhet krävs uppsåt som skall täcka samtliga objektiva omständigheter. För det rekvisit som består i att någon utanför abonnentkret- sen skall få tillgång till innehållet i en kodad sändning krävs direkt uppsåt.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7) bör påföljden för den som i strid med lagens bestämmelser befattar sig med avkodningsutrust- ning normalt vara böter medan mer omfattande tillverkning eller upprepad spridning bör kunna medföra fängelse. Om brottet sker i näringsverksamhet kan reglerna om företagsbot i 36 kap. BrB bli tillämpliga.

4 & Den som gör sig skyldig till försök till brott enligt denna lag skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

I paragrafen slås fast att försök till brott enligt lagen är straffbart och skall bedömas enligt brottsbalkens regler. Om flera medverkat till brottet blir 23 kap. 4 & BrB analogiskt tillämplig eftersom fängelse ingår i straffskalan (se Beckman m.fl. Brottsbalken II 6 uppl. [1990] s. 637).

5 Q' Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för- verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras för- verkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras fön'erkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Enligt första stycket skall avkodningsutrustning som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Även utbytet av brottet, såsom intäkter från försäljning m.m., kan förverkas.

• Sida 27
•  Original

I undantagsfall kan dock ett förverkande vara obilligt. Exempelvis om endast en avskiljbar del av utrustningen har funktionen att kunna avkoda och den övriga utrustningen har en annan användning skulle förverkande av hela utrustningen kunna anses som uppenbart oskäligt och därför kunna under- låtas.

Enligt andra stycket kan även hjälpmedel vid brott eller dess värde för- verkas. Normalt är det naturligtvis fråga om sakförverkande. Bestämmelsen blir tillämplig framför allt på utrustning som använts som hjälpmedel vid till- verkning. Utrustningen måste ha använts som hjälpmedel vid brottet men behöver inte ha några särskilda egenskaper som gör den lämplig för t.ex till- verkning av avkodare. Förverkande av sådan utrustning måste vara nödvän- digt för att förebygga brott eller annars särskilda skäl finnas för förverkandet, t.ex att situationen är sådan att det vore stötande att gärningsmannen fick behålla tillverkningsutrustningen.

Eftersom förverkande förutsätter brott mot lagen kan avkodningsutrust- ning som tillverkats före lagens ikraftträdande eller dess värde förverkas endast om den blir föremål för brott efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i paragrafen kompletteras av de allmänna reglerna om förverkande i 36 kap. BrB. Det innebär bl.a. att förverkande av egendom kan ske endast hos gärningsmannen eller den som står i sådant förhållande till denne eller till brottet som anges i 36 kap. 5 & första stycket BrB.

6 & Åklagare får väcka åtal för brott enligt denna lag endast om åtal av sär- skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtalsrätt och föreskriver att brott enligt lagen får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Att rättsväsendet skall belastas endast med sådant som framstår som kriminalpolitiskt väsentligt har framgått av den allmänna moti- veringen, avsnitt 5 och 7. Som ett led i denna strävan föreskrivs åtalsbe- gränsning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

Några särskilda övergångsbestärnrnelser behövs inte. Härav följer såsom anförts bl.a. i avsnitt 6 att t.ex. överlåtelse av en piratavkodare som tillverkats före lagens ikraftträdande blir straffbar om överlåtelsen sker därefter och övriga förutsättningar i 2 och 3 55 är uppfyllda.

• Sida 28
•  Original