SOU 2002:60
Lag om elektronisk kommunikation
Till statsrådet Mona Sahlin
Genom regeringsbeslut den 19 april 2001 bemyndigades statsrådet Mona Sahlin att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom området för elektronisk kommunikation.
Från och med den 16 juli 2001 förordnades hovrättsrådet, vice ordförande, Roberth Nordh att vara särskild utredare.
Till experter förordnades den 1 september 2001 avdelningschefen Ann-Marie Engvall, kanslirådet Åsa Finnström, ämnessakkunnige Arne Granholm, kanslirådet Peter Holm, kanslirådet Karin Hovlin, rättssakkunnige Susanne Kjaersgaard Olsson, rättssakkunnige Magnus Larsson, verksjuristen Peter Schierbeck, projektledaren Kjell Skoglund, departementssekreteraren Yvonne Stein, rättschefen Lars Trägård, avdelningsrådet Maria Ulfvensjö samt departementssekreteraren Hans Öjemark. Karin Hovlin enledigades den 20 november 2001. Samtidigt förordnades departementssekreteraren Pernilla Skantze till expert. Peter Holm entledigades med verkan från den 25 mars 2002 och från samma datum förordnades ämnesrådet Jan Stålhandske till expert.
Till sekreterare förordnades den 1 september 2001 ämnesrådet Lena Hägglöf och hovrättsassessorn Patrik Håkansson. Den 18 april 2002 förordnades även departementssekreteraren Hans Öjemark till sekreterare.
Utredningen har antagit namnet Utredningen om elektronisk kommunikation.
Enligt direktivet skulle utredningen redovisa sitt arbete senast den 1 april 2002. Den 31 januari 2001 beviljades kommittén förlängd tid till och med den 31 december 2002.
Utredningen överlämnar härmed delbetänkandet (SOU 2002:60)
Lag om elektronisk kommunikation
Till betänkandet fogas särskilda yttranden.
Stockholm 8 juli 2002
Roberth Nordh
/Patrik Håkansson Lena Hägglöf Hans Öjemark
Förkortningar
a. anförda ADSL Asymmetric Digital Subscriber Line API det ”operativsystem” som finns i set topboxen som bl.a. gör att interaktiva tilläggstjänster fungerar i digitalTV ARN Allmänna reklamationsnämnden ATM Asynchronous Transfer Mode bet. betänkande CEN Europeiska standardiseringskommittén Cenelec Europeiska kommittén för standardisering inom elområdet CEPT Conferénce Europénne des Administrations des Postes et de Telecommunications dir. direktiv DNS Domännamnssystemet Ds departementsstencil DSLAM Digital Subscriber Line Access Multiplexer DVB Organisationen Digital Video Broadcasting ECC The Electronic Communications Committee ECTRA The European Committee of Telecommunications Regulatory Authorities EDGE Enhanced Data Rates for GSM Evolution EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning EMC lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet EPG elektronisk programguide ERC The European Radiocommunications Committee ERO The European Radiocommunications Office
ETSI Europeiska institutet för elstandarder EU Europeiska unionen FDC Fully Distributed Costs Gbit/s gigabit per sekund GPRS Generalised Packet Radio Service GPS Global Positioning System GSM Global Service for Mobile transmission HTTP Hypertext Transfer Protocol ICNIRP International Commission in Non-Ionizing Radiation Protection IETF Internet Engineering Task Force IP Internet Protocol, kommunikationstionsprotokoll som handhar adressering och vägval för datapaket i Internet och i andra IP-baserade nät. ISDN Integrated Services Digital Network ITC Internationella telekonventionen ITU Internationella teleunionen Kbit/s kilobit per sekund KO Konsumentombudsmannen LAN Local Area Network LLUB Local Loop Unbundling LMDS Local Multipoint Distribution Service LRIC Long Run Incremental Cost LRK lagen om radiokommunikation (1993:599) Mbit/s megabit per sekund MHP Multimedia Home Platform MMS Multimedia Message Service NMT Nordisk Mobil Telefoni PIL prisinformationslag (1991:601) PLC Power Line Communication POP Point of Presence prop. proposition PUL personuppgiftslagen (1998:204) PTS Post- och telestyrelsen RF regeringsformen (1974:152) RIPE NCC
Réseaux Internet Protocol Européens Network Coordination Centre
RIR:s Regional Internet Registries RPOA Regcognized Private Operating Agency RR Radioreglementet rskr. riksdagens skrivelser
RTTE Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmande RTVFS Radio- och TV-verkets författningssamling RTVL radio-_och_TV-lagen (1996:844) SIKA Statens Institut för Kommunikationsanalys SMP Significant market power SMS Short message service SMTP Simple Mail Transfer Protocol SOU statens offentliga utredningar SSI Statens strålningsinstitut TCP Transmission Control Protocol, protokoll som delar upp data i paket och garanterar felfri överföring TF tryckfrihetsförordningen (1949:105) TL telelagen (1993:597) TSF förordning (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler TSL lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler UMTS Universal Mobile Telecommunications System USO Universal Service Obligation, Samhällsomfattande tjänster WAP Wireless Application Protocol xDSL xDigital Subscriber Line, där x kan bytas ut mot A (Asymmetric), H (High data rate), S (Singel line) eller V (Very high data rate). Generellt för alla xDSL-modem är att de som bärare av signalen kan använda tvinnad koppartråd YGL yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
Sammanfattning
Uppdraget
Utredningen har haft till uppgift att inom området för elektronisk kommunikation se över de politiska målen, analysera lagstiftningen och föreslå sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning på en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. Övervägandena har skett mot bakgrund av den tekniska och marknadsmässiga utveckling som skett inom området och de rättsakter som nu antagits inom Europeiska unionen.
I det följande redogörs kortfattat för våra överväganden och slutsatser.
Politiska mål
Vi föreslår en ny samlad politisk målformulering för området elektronisk kommunikation. Målet innehåller dels övergripande politiska intressen, dels en beskrivning av de delar av sektorn elektronisk kommunikation där staten skall ta ett särskilt ansvar. Det nya målet ersätter det nuvarande telepolitiska målet samt inbegriper de delar av det IT-politiska målet och det mediepolitiska målet som har att göra med infrastrukturen för elektronisk kommunikation. Dessa mål kvarstår dock oförändrade.
Det nya mål som föreslås består av tre nivåer: allmänpolitiska mål, allmänpolitiska mål för sektorn och särskilda mål för sektorn. Målet lyder enligt följande.
 Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar
tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja
yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.
 Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till
effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.
 Politiken för elektronisk kommunikation skall vidare säkerställa
o
att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjänster till överkomliga priser i hela landet
o
att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a. för att tillgodose funktionshindrades behov
o
att enskilda har tillgång till nödtjänster
o
skydd av den personliga integriteten
o
uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig
o
ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser
o
ett verkningsfullt konsumentskydd
samt främja
o
en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö
o
internationell harmonisering
Rättslig reglering
En ny lagstiftning
Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation innebär att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmälter, konvergerar. Konvergensen sker inom infrastruktur-, tjänste- och utrustningsområdena. Den har sin grund framförallt i digitaliseringen och den standardisering som skett på Internetområdet. Utvecklingen gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via datorn, surfa på Internet via TV:n och se på TV i mobiltelefonen. Genom en samordning av lagstiftningen minskar utrymmet för gränsdragnings- och tolkningsproblem, som delvis redan uppkommit vid tillämpningen av gällande rätt. Regelstrukturen bör främja utvecklingen och vara ett effektivt instrument för att uppfylla de politiska målsättningarna.
Allmänt kan sägas att teleområdet idag är mer reglerat än ITområdet överlag. Regleringen gäller främst den grundläggande tjänsten telefoni. Utvecklingen på teleområdet har emellertid gått mot avreglering, i takt med att statliga monopol avskaffats och allt fler privata aktörer etablerat sig på marknaden. Konkurrensen anses allmänt som det medel som bäst driver utvecklingen framåt.
När det gäller datakommunikation är utvecklingen en annan. Internets ställning på marknaden har t.ex. utvecklats i princip utan samhällsstyrning. En marknads- och teknikstyrd utveckling har lett till en snabb tillväxt på området. Frånvaron av detaljreglering har troligen bidragit till det hastiga framåtskridandet. Samtidigt har viktiga samhällsintressen blivit alltmer beroende av datakommunikation. Det gör att det finns ett behov av en grundläggande reglering också på detta område, framförallt med inriktning på tillit.
På medieområdet skiljer sig bilden något i förhållande till de båda övriga sektorerna. Här finns stora aktörer, såväl samhällsägda som rent kommersiella. Marknaden kännetecknas av vertikal integration på så vis att det många gånger finns kopplingar mellan ägare av programföretag och distributionsledet. Medieområdet är tämligen reglerat. Mycket av regleringen tar dock sikte på innehållet i program och andra tjänster. Lagen om standarder för sändning av TV-signaler är dock ett exempel på reglering som gäller själva överföringen.
En ny rättslig reglering för elektronisk kommunikation måste i stor utsträckning formas utifrån EG:s nya regelverk. Detta består av harmoniseringsdirektiv. En ny lagstiftning måste därför återge de rättigheter och skyldigheter som EG:s nya regelverk kräver och får inte gå utöver vad regelverket medger. Det finns inte utrymme för att på nationell nivå välja ut särskilda problem på marknaden och att reglera dessa på visst sätt utan att införa andra delar av EG:s regelverk.
Vårt förslag till ny rättslig reglering innebär att det införs en lag om elektronisk kommunikation, som ersätter telelagen och lagen om radiokommunikation. Lagen utgår från en allmän plikt att anmäla verksamhet som innebär tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga kommunikationstjänster. Användning av radiosändare och adresser ur en nationell adressplan kräver därutöver särskilt tillstånd. En grundtanke bakom regleringen är att det i första hand bör överlåtas på de företag som bedriver verksamhet på marknaden att tillgodose enskildas och myndigheters behov av elektronisk kommunikation och säker-
ställa en effektiv konkurrens. Lagen innehåller därför endast ett begränsat antal generella skyldigheter för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. I övrigt pekas i lagen ut ett antal förpliktelser som en behörig myndighet kan besluta om utifrån förhållandena i varje särskilt fall. Det är också möjligt att i samband med beviljande av tillstånd föreskriva särskilda villkor för att t.ex. säkerställa slutanvändarnas behov. På motsvarande sätt är reglerna om samhällsomfattande tjänster uppbyggda. Lagen innehåller vidare nya bestämmelser om tvistlösning mellan enskilda.
Anmälningsplikt
Lagen bygger på principen om fritt marknadstillträde. För att möjliggöra en effektiv tillsyn och ett fungerande avgiftssystem krävs dock att den som vill tillhandahålla allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster måste anmäla det i förväg. Någon förprövning av verksamheten är det emellertid inte fråga om. Undantag från anmälningsplikten har gjorts med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Förslaget innebär en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Även Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät omfattas t.ex. av den nya anmälningsplikten. I gengäld slopas kraven på teletillstånd. Den dubbla tillståndsplikten som idag gäller för mobiltelefoni enligt telelagen och lagen om radiokommunikation (LRK) upphör därmed.
Rätt att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan
Tillstånd att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan behandlas i lagförslaget på i stort sett samma sätt, vilket sammanhänger med systematiken i auktorisationsdirektivet.
Med hänsyn till den svenska frekvensplanens rättsliga status och då det inte är praktiskt hanterbart att fastställa planen genom lag, är det även framöver nödvändigt att bibehålla ett system med individuella tillstånd för rätten att använda radiosändare. Vi föreslår dock en utvidgad möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att göra undantag från tillståndsplikten.
Ett dubbelt prövningsförfarande bibehålls för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kommer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.
Principen om positiv inriktning vid prövningar av ansökningar om tillstånd bibehålls. För att tillse att radiofrekvenserna används effektivt införs emellertid en ny prövningsgrund, som innebär att tillstånd skall beviljas endast om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet.
För att underlätta tillståndsprövningen i samband med t.ex. nya system för mobila elektroniska kommunikationstjänster föreslås att tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.
Tillstånd att använda radiosändare skall alltjämt avse en viss radioanvändning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett tillstånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt LRK. En nyhet är emellertid att tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten kan förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. En förutsättning är dock att det inte inverkar menligt på konkurrensen.
Tillstånd skall vara tidsbegränsade. Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga antingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa förfaranden.
Dagens regler i LRK om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor har ändrats något. Exempelvis kommer den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten tydligt till uttryck genom att ett tillstånd inte får återkallas om ändamålet med åtgärden lika väl kan uppnås genom att tillståndsvillkoren ändras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation. Tillstånd skall krävas för att få använda en adress ur en sådan
adressplan. Ett tillstånd kan förenas med villkor, bl.a. om utnyttjandet av adresserna.
För adresser som är av betydande ekonomiskt värde skall tillstånd kunna beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tilldelning skall ske efter anbudsförfarande eller ett förfarande med slumpmässig tilldelning (lottning).
I fråga om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor kommer i huvudsak samma regler att gälla som beträffande tillstånd att använda radiosändare.
En nyhet är att vi föreslår att tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas (s.k. andrahandshandel). En överlåtelse är dock giltig endast efter medgivande från tillståndsmyndigheten. Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen.
Konkurrensregler
EG:s nya regelverk bärs upp av bl.a. strävan att skapa förutsättningar för en fungerande konkurrens. Avsikten är att konsumenter och andra slutanvändare därigenom skall erbjudas de nät och tjänster som de efterfrågar och till bra villkor. Det nya regelverket innebär i linje med detta ett närmande till den generella konkurrensrätten.
Rådande marknadssituation är inte sådan att man kan överge ett system med speciallagstiftning vid sidan av den generella konkurrensrätten. Tvärtom är EG:s nya regelverk att se som ett samexisterande komplement till konkurrenslagstiftningen. Konkurrensproblem eller missbruk av konkurrensfördelar kan ofta leda till utslagning av nytillkomna operatörer på en marknad. Syftet med det nya regelverket är att skapa ett lätthanterligt system för att så snabbt som möjligt komma till rätta med sådana problem och undvika risken för missbruk. Åtgärder enligt den nya lagen för att främja konkurrensen skall kunna vidtas i föregripande syfte oavsett ingripanden med stöd av konkurrenslagstiftningen. I de fall regelverken kolliderar förutsätts dock att de tillämpande myndigheterna för en dialog med varandra för att undvika överregleringar.
Den myndighet som regeringen bestämmer skall årligen fastställa produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. EG-kommissionens rekommendation om
relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden skall därvid beaktas. Beslut skall fattas efter ett särskilt samrådsförfarande.
De marknader som sålunda fastställts skall fortlöpande analyseras. Beträffande varje marknad skall det tas ställning till om det råder effektiv konkurrens. Om det inte råder effektiv konkurrens, skall företag med betydande inflytande på marknaden identifieras och åläggas en eller flera skyldigheter ur en särskild katalog. Denna innefattar bl.a. samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde.
Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande utsträckning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna. Den marknadsandel som används som ett riktmärke vid bedömningen av betydande inflytande enligt konkurrensrättsliga regler torde vanligen uppgå till cirka 40 procent, vilket kan jämföras med nuvarande cirka 25 procent, som krävs för att ett företag skall anses ha marknadsdominerande ställning enligt telelagen.
Särskilda skyldigheter som har ålagts ett företag med betydande inflytande på marknaden skall upphävas, om det vid en marknadsanalys konstateras att det råder effektiv konkurrens. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.
Samtrafik och andra former av tillträde
Det nya tillträdesdirektivet innebär en avreglering i förhållande till vad som gäller om samtrafik enligt telelagen. I dag finns en generell samtrafikskyldighet för dem som tillhandahåller anmälningspliktiga teletjänster, särskilt fast telefoni och mobila teletjänster. Denna samtrafikskyldighet försvinner enligt den nya lagen och ersätts av en generell skyldighet att förhandla om samtrafik. Förslaget har sin grund i att EG-direktiven har som utgångspunkt att samtrafik och andra former av tillträde i första hand skall åstadkommas genom frivilligt träffade avtal på kommersiell basis. Misslyckas det ger emellertid lagen möjlighet att under vissa förutsättningar införa
särskilda skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde.
Sålunda får den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kommunikationsnät förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att slutanvändare kan nå varandra. I övrigt gäller i princip att sådana åtgärder bara kan vidtas mot operatörer som har ett betydande inflytande på en viss marknad. Skyldigheterna är allmänt angivna och ger i huvudsak endast en ram för vad en myndighet kan föreskriva. Utrymmet att utifrån förhållandena i det enskilda fallet fastställa hur skyldigheterna skall utformas och fullgöras är alltså stort.
De särskilda skyldigheter som en operatör med betydande inflytande på en viss marknad kan åläggas enligt den föreslagna lagen är först och främst att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan bl.a. avse skyldighet för operatören att ge annan tillträde till specificerade delar av nätet och tillhörande faciliteter samt att bedriva samtrafik. Den skyldighet som idag gäller enligt EG-förordningen om tillträde till accessnätet för operatörer som har betydande inflytande på marknaden för fast telefoni att tillhandahålla tillträde kan åläggas med stöd av dessa bestämmelser i lagen. En sådan skyldighet skall förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som innehåller vissa bestämda uppgifter.
Förslaget till en ny lag ger även möjlighet att föreskriva om skyldighet att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av tillhörande faciliteter. Förutom tillträde till utrymme i telefonstationer kan det t.ex. avse utrymme i master för basstationer för mobila elektroniska kommunikationstjänster, såsom tredje generationens mobiltelefoni (UMTS).
En operatör med betydande inflytande på en marknad får vidare under vissa förutsättningar åläggas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde. En sådan förpliktelse kan avse skyldighet att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod. Utredningen uttalar sig för tillämpning av en modell för beräkning av långsiktig särkostnad (Long Run Incremental Cost, LRIC). Det är också den modell som EG-kommissionen förordar. Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.
Andra särskilda skyldigheter avseende tillträde är skyldighet att offentliggöra referenserbjudande eller vissa särskilda uppgifter,
tillämpa icke-diskriminerande villkor i verksamheten samt att särredovisa viss verksamhet.
Förutom den skyldighet att samlokalisera som kan åläggas en operatör med betydande inflytande på en marknad föreslås en möjlighet att framtvinga samlokalisering när det är nödvändigt för att skydda miljön eller för att tillgodose vissa andra allmänintressen, såsom folkhälsa, allmän säkerhet eller mål för fysisk planering. Denna bestämmelse bör kunna motverka problem som uppkommer framförallt vid etablerande av nya nät för mobila elektroniska kommunikationstjänster.
Samhällsomfattande tjänster
Beträffande de samhällsomfattande tjänsterna innebär den nya lagen inte några större förändringar jämfört med dagens reglering på teleområdet. Med samhällsomfattande tjänster avses i huvudsak tjänster som till ett överkomligt pris skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor. Förhoppningen är att marknaden själv skall tillgodose behovet och se till att de angivna tjänsterna tillhandahålls. Det är först när marknaden misslyckas med detta som en myndighet ges möjlighet att ingripa och förplikta någon att tillhandahålla en viss sådan tjänst.
Sålunda innehåller den nya lagen en bestämmelse som säger att om det behövs för att ge slutanvändare tillgång till nät eller tjänster till ett överkomligt pris, får den som är lämplig för uppgiften förpliktas att
 uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet i
en fast nätanslutningspunkt,
 i samma utsträckning ge tillgång till sådana allmänt tillgängliga
telefonitjänster,
 i en årligen uppdaterad abonnentförteckning göra uppgifter om
samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
 tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefon-
abonnemang (med motsvarande förbehåll som föregående punkt),
 tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som tillgodoser
allmänhetens behov, samt
 tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgängliga
telefonitjänster i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som
för andra slutanvändare och att tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.
En fast anslutning till det allmänna telefonnätet som tillhandahålls som en samhällsomfattande tjänst skall enligt lagförslaget göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på liknande villkor som för andra slutanvändare.
Att i lagtexten ange en viss lägsta datahastighet skulle, med hänsyn till den dynamiska utveckling som präglar området för elektronisk kommunikation, riskera att låsa fast rättstillämpningen på ett olyckligt sätt. Vi har därför valt att avstå från att i lagen ange vad som närmare menas med ett funktionellt tillträde till Internet. Att låta datahastigheten bestämmas genom enskilda myndighetsbeslut ger betydligt bättre möjligheter för en flexibel anpassning till vid varje tidpunkt rådande förhållanden.
En förpliktelse att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst får förenas med villkor om uppfyllelse av särskilda prestandamål. En skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst kan vidare kombineras med bl.a. prisreglering i form av gemensamma taxor för hela landet eller ett visst högsta pris.
Liksom i dag skall det vara möjligt för staten att tillgodose enskildas och myndigheters behov av tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom upphandling. Möjligheten skall gälla där det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet. Däremot avstår vi från att lägga fram förslag på finansiering av samhällsomfattande tjänster genom att företag på marknaden förpliktas att betala avgifter, vilket EG:s regelverk medger. Vi anser dock att det finns anledning att överväga frågan längre fram.
Utöver de krav som uppställs på dem som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster innehåller den nya lagen vissa allmänna skyldigheter för operatörer. Särskilda krav uppställs beträffande den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Det gäller bl.a. uthållighet och tillgänglighet vid katastrofer och liknande förhållanden och skyldighet att medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgiftsfritt för användaren. En nyhet i förhållande till telelagen är skyldigheten att, i den mån det är
tekniskt genomförbart, ge lokaliseringsuppgifter till den som mottar nödsamtal.
Förslaget innehåller också bestämmelser om nummerportabilitet vid byte av tjänsteleverantör beträffande allmänt tillgängliga telefonitjänster. Krav på nummerportabilitet gäller inte mellan fasta och mobila teletjänster. Geografiska begränsningar finns också. Särskilda ersättningsregler som överensstämmer med nuvarande regler i telelagen föreslås.
Till skydd för konsumenter och andra slutanvändare föreslås en regel om vad ett avtal mellan slutanvändare och tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla. För att konsumenterna skall kunna överblicka sina kostnader införs dessutom en bestämmelse som innebär att en operatör som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall erbjuda abonnenten att teckna en kreditgräns. När gränsen nåtts skall abonnenten underrättas om detta och tjänsten i fråga spärras. Spärrningen skall omedelbart kunna upphävas av abonnenten.
Förslaget innehåller vidare regler om informationsskyldighet till slutanvändarna, bl.a. avseende tjänsternas kvalitet.
Radio och TV- frågor
Idag finns regler om vidaresändningsplikt, ofta benämnt ”mustcarry”, i radio-_och_TV-lagen. Vi föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser. Det finns dock ett antal frågor som bör utredas vidare i annat sammanhang. Exempel på det är vilka nät som skyldigheten skall gälla.
Vi föreslår att TV-standardlagen ändras genom att lagens tillämpningsområde utökas till att omfatta dels radiosändningar, dels elektroniska kommunikationsnät.
När det gäller elektroniska programguider (EPG) föreslår vi att det inte införs någon reglering av sådana nu. Detsamma gäller tillämpningsprogram (API).
Integritetsskydd
Vårt förslag i denna del bygger på att förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv antas och att det skall vara genomfört i medlemsstaterna med högst några månaders fördröjning i förhållande till de övriga rättsakter som ingår i EG:s nya regelverk.
Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall ansvara för att personuppgifter och integriteten i nätet skyddas.
Trafikuppgifter om abonnenter eller användare skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande. Undantag från detta gäller bl.a. om uppgifterna behövs för fakturering.
Andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter (såsom uppgifter om position från satellit – t.ex. GPS) som rör användare eller abonnenter får endast behandlas av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet sedan uppgifterna har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna gett sitt samtycke till behandlingen.
Ett särskilt förbud mot avlyssning m.m. införs för att säkerställa ett skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden (kommunikation enligt direktivets terminologi). Regleringen motsvarar i huvudsak bestämmelserna om telehemlighet i teledataskyddsdirektivet. Förbudet att behandla sådana uppgifter innebär inte något hinder mot nödvändig mellanlagring (eng. buffering) eller sådan lagring som sker endast för att effektivisera fortsatt överföring till andra mottagare (caching).
Cookies är datafiler där information lagras för att t.ex. användas vid en senare kommunikation för att kunna se om den som begär information tidigare har gjort detta. Genom informationen kan bl.a. innehållet i en webbsida anpassas efter olika användarmönster. Användningen av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning kommer enligt förslaget att vara tillåten endast på villkor att abonnenten eller användaren i fråga får klar och fullständig information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling.
Beträffande abonnentförteckningar skall abonnenter som är fysiska personer bl.a. ges möjlighet att avgöra om och i så fall vilka personuppgifter som skall finnas med i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning. Det skall vara kostnadsfritt att inte
förtecknas i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem.
Prövningsförfarandet
Den myndighet som regeringen bestämmer skall ta emot anmälan, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt den nya lagen eller enligt föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen. Vilken eller vilka myndigheter som bör svara för dessa uppgifter kommer att övervägas i nästa fas av utredningens arbete, som är att se över myndighetsorganisationen på området för elektronisk kommunikation. I avvaktan på det förordar vi att Post- och telestyrelsen (PTS) får till uppgift att utföra den marknadsanalys m.m. som erfordras i samband med att det nya regelverket träder i kraft.
Myndigheten skall på i princip motsvarande sätt som sker idag enligt telelagen och LRK få ta ut avgifter för myndighetens verksamhet från den som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig enligt lagen.
På en dynamisk marknad är det viktigt med ett snabbt och enkelt prövningsförfarande. För vissa typer av prövningar införs krav på viss längsta handläggningstid. Vi föreslår också en ny modell för tvistlösning.
Ett särskilt nämndförfarande inrättas för prövning av tvister i anledning av den nya lagen om elektronisk kommunikation. Nämnden skall fungera som alternativ till myndighetsprövning. Ordförande i nämnden skall utses av parterna bland personer som regeringen förordnat. Också eventuella övriga nämndledamöter skall utses av parterna, till lika antal efter överenskommelse. Nämnden skall finansieras av parterna.
Tvistlösning skall även kunna ske av myndighet i de fall myndigheten har fattat ett beslut om t.ex. en skyldighet att bedriva samtrafik. Parterna skall då kunna vända sig till myndigheten för att få prövat frågor med anslutning till beslutet, t.ex. om ersättning för samtrafiken. Någon omprövning av det tidigare fattade beslutet är det inte fråga om.
För att så långt möjligt skapa en gräns mellan tvistlösningsverksamhet och medling föreslår vi att myndigheten inom ramen för en tvistprövning skall kunna besluta om medling genom en särskilt
utsedd medlare, på samma sätt som gäller vid tvistlösning i allmän domstol. Medlingsförfarandet skall bekostas av parterna.
Vi föreslår inte någon särskild tvistlösningsordning utanför domstol för konsumenttvister. I dag gäller att Allmänna reklamationsnämnden (ARN) prövar frågor som rör telefon- respektive Internetabonnemang. Detta system uppfyller enligt vår bedömning EG-rättens krav om en enkel tvistlösningordning för konsumenter. Dock krävs vissa ändringar av de regler som gäller för prövningen vid ARN, bl.a. bör den särskilda beloppsgränsen för tvisteföremålets värde tas bort.
Konsekvenser
Ett syfte med det nya regelverket är att skapa regler som underlättar för nya företag att komma in på marknaden. Därigenom kan det skapas en effektiv konkurrens. Den sektorsspecifika regleringen gynnar de mindre företagen på så sätt att företag med betydande inflytande på en marknad kan åläggas särskilda skyldigheter, om inte konkurrensen fungerar. En effektiv konkurrens gynnar alla aktörer på området både som tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och tjänster och som användare. Tillsynen av lagen skall ske genom en eller flera myndigheters försorg. I uppgifterna ingår att regelbundet göra marknadsanalyser för att kontrollera att konkurrensen fungerar.
Vissa av de förslag som lämnas i detta betänkande kan medföra ökade kostnader för företag. Andra förslag medför minskade kostnader. Finansiella konsekvenser kan också uppkomma i anledning av förändrade uppgifter för myndigheterna. Vår bedömning är dock att regelverket totalt sett inte medför någon mer omfattande kostnadsökning.
The Summary
The assignment
The Committee has been assigned the task, within the field of electronic communication, to review the policy objectives, analyse the legislation and propose such new legislation as is necessary, with an orientation towards a horizontal and coordinated regulation of electronic communications infrastructure and electronic communications services. The deliberations that have been conducted are set against the background of the technical and market developments that have occurred within the sector, and also the legal instruments that have now been adopted within the European Union.
Our deliberations and conclusions are briefly reported in the following.
Policy objective
We propose a new comprehensive formulation of the policy objective for the electronic communications sector. The objective both contains overall policy interests and a description of those parts of the electronic communications sector where the State should assume particular responsibility. The new objective replaces the current telecommunications policy objective and also embraces those parts of the IT policy objective and the media policy objective that relate to the infrastructure for electronic communications. However, these objectives remain unchanged.
The new proposed objective comprises three levels: general policy goals, general policy goals for the sector, and special goals for the sector. The objective is formulated as follows:
 Electronic communications shall be so efficient that they promote
growth, increase Swedish competitiveness and also contribute to
enhanced productivity in society. Electronic communications shall also contribute towards the media policy objective being achieved, i.e. support freedom of expression, diversity, the independence and accessibility of the mass media, and also counteract harmful elements within the mass media.
 Individuals and authorities shall have the greatest possible access
to efficient and secure electronic communications with the best possible choice, price and quality. The primary means to achieve this is efficient competition. The policy shall therefore promote competition without distortions and restrictions.
 The policy for electronic communication shall also ensure
o
that individuals and authorities have access to fundamental services at affordable prices throughout Sweden o
that basic services are available on an equal basis, among other things, to satisfy the needs of disabled users o
that individuals have access to emergency services o
protection of personal integrity o
sustainability and accessibility during times of great difficulty in society during peacetime, times of alert and war o
the efficient use of frequencies and addresses o
effective consumer protection
and also promote
o
a sustainable development towards a healthy and good environment o
international harmonisation
Legal regulation
New legislation
Developments within the field of electronic communication mean that various infrastructures and technologies for the transfer of communication and services merge together, i.e. converge. This convergence is occurring within the fields of infrastructure, services and equipment. It mainly emanates from the digitalisation and standardisation that has occurred within the field of the Internet. These developments mean, for example, that it is possible to
telephone via a computer, surf on the Internet via the television and watch television on a mobile telephone. Through coordination of the legislation, the potential difficulties in defining borders and problems of interpretation, which have already to some extent arisen when applying the current law, will be reduced. The structure of the rules should promote development and be an effective instrument for satisfying the policy objectives.
It may be stated that the telecom sector is currently, overall, more extensively regulated than the IT sector. This regulation primarily applies to the basic telephony service. However, the development of the telecom sector has moved towards deregulation, in pace with State monopolies being removed and increasing numbers of private players establishing themselves in the market. Competition is generally considered to be the means that will most effectively promote advances in development.
As regards datacommunications, developments are different. For example, the position of the Internet in the market has been developed basically without any public control. Development governed by the market and technology has resulted in the rapid growth of this sector. The absence of detailed regulation has probably contributed to these rapid advances. At the same time, important social interests have become increasingly dependent on data communication. This means that there is also a need for basic regulation in this area, primarily orientated towards confidence.
The profile in the media sector differs somewhat in relation to both of the other sectors. There are major players in this sector, both publicly owned and purely commercial. The market is characterised by vertical integration, insofar as there are very often links between owners of programme companies and the distribution phase. The media sector is rather well regulated. However, much of the regulation is aimed towards the content of programmes and other services. The Television Signals (Transmission Standards) Act is one example of regulations relating to the actual transfer itself.
To a large extent, new legal regulations for electronic communication must be formulated on the basis of the EC’s new system of rules. These consist of harmonisation directives. New legislation must therefore reflect the rights and obligations demanded under the EC’s new system of rules and may not extend beyond that allowed by this system of rules. There is no scope, at national level, to target particular problems in the market and to regulate these in
a special way without introducing other parts of the EC’s system of rules.
Our proposal for new legal regulation means that an Electronic Communications Act will be introduced, replacing the Telecommunications Act and the Radio Communications Act. The act is based on a general duty to give notice of activities involving the provision of public communications networks and publicly available communications services. The use of radio transmitters and addresses from a national address plan also requires a special licence. A fundamental aim underlying the regulation is that undertakings conducting operations in the market will be given responsibility for satisfying private and public needs for electronic communication and also to ensure efficient competition. The act therefore only contains a limited number of general obligations for a party conducting operations subject to a notification obligation. Generally, the act specifies a number of duties that a competent authority can decide to impose, based on the circumstances of each individual case. It is also possible, in conjunction with the grant of licences, to prescribe special conditions in order, for example, to protect the needs of the end-user. The rules for universal services have been structured in a corresponding way. The act also contains new provisions on resolution of disputes between private parties.
Notification duty
The act is based on the principle of free access to the market. However, in order to facilitate efficient supervision and a functional charges system, it is required that a party wishing to provide a public communications network and publicly available electronic communications services must notify this in advance. However, no preliminary examination of the operation is involved. Exceptions from the notification duty have been made, taking into account the freedom of establishment applicable for broadcasting radio programmes by wire in accordance with the Fundamental Law on Freedom of Expression.
The proposal involves an extension of the notification duty in relation to the Telecommunications Act. For instance, Internet operators and those providing broadcasting networks are also subject to the new notification duty. In return, the requirements regarding a telecommunications licence are repealed. The double
licence duty applicable today for mobile telephony under the Telecommunications Act and the Radio Communications Act will thereby come to an end.
Right to use radio transmitters and addresses from national address plan
The proposed act deals, in broadly the same way, with licences to use a radio transmitter and address from national address plan, which relates to the structure of the Authorisation Directive.
With regard to the legal status of the Swedish frequency plan and as it is not practically feasible to confirm the plan by law, it will also continue to be necessary to retain a system with individual licences to permit the use of radio transmitters. However, we propose extended powers for the Government, or the authority appointed by the Government, to allow exceptions from the licence obligation.
A double procedure for consideration is retained for broadcast to the public of audio radio and television programmes. Such broadcasts will therefore continue to require a licence under the Radio and Television Act.
The principle of positive approach when considering applications for a licence is retained. However, in order to ensure that the radio frequencies are used efficiently, a new basis for consideration will be introduced, whereby a licence will only be granted if the radio use constitutes efficient use of the frequency space.
In order to facilitate consideration of licences in conjunction with, for example, new systems for mobile electronic communications services, it is proposed that a licence to use radio transmitters for certain radio use, and a licence to use individual radio transmitters for such use, may be granted at different times.
A licence to use a radio transmitter will still relate to a particular radio usage. The catalogue of conditions that can be attached to a licence will also, in all material respects, be linked to that applicable according to the Radio Communications Act. However, one novel feature is that a licence relating to digital broadcasts of radio programmes to the public may be combined with a right to use a radio transmitter for other use, corresponding to at most 20 per cent of the digital capacity in the frequency space. However, a
precondition is that this will not have a negative impact on competition.
Licences shall be fixed-term. It shall be possible to limit the number of licences that are granted in one frequency space, if this is necessary in order to safeguard efficient use of radio frequencies. In such cases, a licence should normally be granted following an open invitation to apply. The basis for consideration of the licences should either be a comparative selection procedure (so-called ‘beauty contest’), or a tender procedure whereby the price that an applicant is prepared to pay for the licence shall be decisive (auction), or a combination of these procedures.
The current rules contained in the Radio Communications Act on the revocation of licences and amendment of licence conditions have been slightly changed. For example, the so-called ‘needs principle’ within administrative law will be manifested through the revocation of a licence not being allowed if the purpose of the measure can just as well be achieved through the amendment of the licence conditions.
The Government, or the authority appointed by the Government, will be empowered to determine the national address plan for electronic communications. A licence will be required to be allowed to use an address from such an address plan. A licence may be combined with conditions concerning, among other things, the use of addresses.
As regards addresses that are of significant economic value, it shall be possible to grant a licence following an open invitation to apply. Licences shall be allocated in accordance with a tender procedure or a procedure with random allocation (lottery).
As regards revocation of licences and amendment of licence conditions, the same rules as for a licence to use a radio transmitter will basically apply.
A novel feature we propose is that a licence to use a radio transmitter or address may be assigned (so-called ‘secondary trading’). However, an assignment is only valid subject to the consent of the licensing authority. Consent shall be granted subject to, among other things, the precondition that there is no reason to assume that the transfer will have a negative impact on competition.
Competition rules
The EC’s new legal framework is founded upon, among other things, the endeavour to create the preconditions for functional competition. The aim is that consumers and other end-users will thereby be offered the networks and services that they demand, and on fair terms. The new system brings these rules closer in line with the general competition law.
The prevailing market situation is not such that it is possible to abandon a system with special legislation beside the general competition law. On the contrary, the EC’s new system of rules should be viewed as a co-existing supplement to the competition legislation. Problems with competition or abuse of competitive advantages may often result in the elimination of newly established operators in a market. The aim with the new system of rules is to create an easily managed system to deal properly, and as swiftly as possible, with such problems and avoid the risk of abuse. It should be possible to implement measures to promote competition under the new act with a preventive aim, irrespective of intervention under the competition legislation. However, in those cases where the systems of rules collide, it is expected that the regulatory authorities will conduct a dialogue with each other in order to avoid over-regulation.
The authority appointed by the Government shall annually determine product and service markets, special territorial markets, that have such characteristic features that it may be justified to introduce obligations under the act. The recommendation of the European Commission on relevant product and service markets, together with guidelines on market analysis and the assessment of significant market power, should be taken into account in this connection. Decisions shall be made following a special consultation procedure.
The markets that are thus defined shall be continuously analysed. As regards each market, a decision shall be adopted as to whether efficient competition prevails. If efficient competition does not prevail, undertakings with significant market power shall be identified and one or more obligations from a special catalogue shall be imposed. This involves, for example, interconnection obligations and obligations to provide other forms of access.
An undertaking shall be deemed to have significant power in a particular market if it is, to a significant extent, able to act
independently of its competitors, its customers and ultimately the consumer. The market share that is used as a guideline value when assessing significant market power according to competition law rules, ought generally amount to approximately 40 per cent. This may be compared with the current approximately 25 per cent, which is required in order for an undertaking to be deemed to have dominant market position under the Telecommunications Act.
Special obligations that have been imposed upon an undertaking with significant market power shall be revoked if, upon a market analysis, it is concluded that efficient competition prevails. The date for revocation of an obligation shall be determined taking into account the interests of the parties concerned.
Interconnection and other forms of access
The new Access Directive constitutes a deregulation in relation to what is applicable to interconnection according to the Telecommunications Act. At present, there is a general interconnection obligation for those who provide telecommunications services that are subject to a notification duty, in particular fixed telephony and mobile telecommunications services. This interconnection obligation will disappear under the new act and be replaced by a general obligation to negotiate on interconnection. The proposal adopts this approach as the Access Directive anticipates that interconnection and other forms of access will be achieved primarily through voluntary agreements concluded on a commercial basis. However, if this fails, the act provides powers, subject to certain preconditions, to introduce special obligations regarding interconnection and other forms of access.
In this way the party controlling the end-user’s access to a public communications network may be imposed a duty to conduct interconnection or implement other measures that are required to allow end-users to reach each other. Generally, such measures may basically only be implemented in relation to operators with significant power in a particular market. These obligations are generally framed and basically only provide a framework for what an authority can prescribe. Consequently, there is large scope for determining how the obligations should be formulated and satisfied in the circumstances of each individual case.
The special obligations to which an operator with significant market power in a particular market may be made subject under according to the proposed act are primarily to meet reasonable demands for access to and use of networks and associated facilities. Such an obligation can, for instance, relate to an obligation for the operator to provide another party with access to specific parts of the network and associated facilities, and also to conduct interconnection. The obligation to provide access currently applicable under the EC regulation on unbundled access to the local loop (LLUB) for operators with significant market power for fixed telephony, may be imposed under the provisions contained in the act. Such an obligation may be combined with an obligation to publish a reference offer containing precise information.
The proposal for a new act also provides an opportunity to prescribe an obligation to offer co-location or other possibilities for the sharing of use of associated facilities. Besides access to capacity at telephone stations, this may for instance relate to space on masts for base stations for mobile electronic communications services, such as the third-generation mobile telephony (UMTS).
In certain circumstances, an operator with significant market power may also be obliged to apply a particular price or observe cost coverage in connection with setting prices for specific kinds of interconnection and other forms of access. Such an obligation may relate to the requirement to apply a particular specified costaccounting method. The Committee also proposes the application of a model for the computation of long-run incremental costs (LRIC). This is also the model recommended by the EC Commission. A party that has been obliged to apply cost orientation in its pricing shall demonstrate that its prices are fair and reasonable in relation to costs.
Other specific obligations regarding access include the obligation to publish reference offers or certain specific information, apply non-discriminatory terms and conditions for the operation and also to apply accounting separation in relation to specified activities.
Besides the requirement to provide co-location that may be imposed upon an operator having significant market power, it is proposed that powers are introduced enabling compulsory colocation when this is necessary in order to protect the environment or to protect certain other public interests, such as public health, public security or objectives for physical planning. This provision
should be sufficient to deal with problems that arise, primarily in connection with the establishment of new networks for mobile electronic communications services.
Universal services
As regards universal services, the new act does not involve any major changes compared with the current regulation of the telecommunications sector. Universal services basically means that services at an affordable price shall be provided to all users irrespective of where they live. The ambition is that the market will itself satisfy the need of ensuring that the said services are provided. It is only when the market fails with this that an authority is given power to intervene and order a party to provide such a particular service.
Therefore, the new act contains a provision prescribing that, if it is necessary to provide the end-user with access to networks or service at an affordable price, the party that is appropriate for this purpose may be ordered to:
 satisfy reasonable requirements for connection to the public
telephone network in a fixed network termination point,
 the same extent, provide access to such publicly available
telephony services,
 in an annually up-dated subscriber directory, make data
concerning all individuals telephone subscriptions accessible to the extent that they are not subject to secrecy or a duty of confidentiality according to law,
 provide a complete directory enquiries service regarding telephone
subscriptions (with the correspondent provisions as in the previous paragraph),
 provide payphones to an extent that satisfies public needs, and
also
 provide access for people with disability to publicly available tele-
phony services to the same extent and on equal terms as for other end-users and to satisfy the needs of disabled users for such special services.
A fixed connection to the public telephone network provided as a universal service shall, according to the proposed act, enable the end-user to call and receive local, national and international tele-
phone calls, telefax and data communication with a specific minimum data bit rate that allows functional access to the Internet. Such connection shall be offered to people with disability to the same extent and on the same terms as for other end-users.
To specify in the statutory text the lowest data rate would, with regard to the dynamic development that characterises the electronic communications sector, risk to lock the application of law in an inappropriate manner. We have therefore chosen to refrain from defining in detail in the act what is meant by ‘functional access to the Internet’. To allow data rates to be determined by individual decisions by an authority provides significantly better opportunities for flexible adaptation to the circumstances prevailing at each moment.
An obligation to provide universal services may be combined with conditions concerning the achievement of particular performance goals. An obligation to provide a universal service can also be combined with, for instance, price adjustment in the form of common nationwide tariffs or a particular maximum price.
As at present, it shall be possible for the Government to satisfy public and private needs for access to electronic communications services or networks through procurement. This power shall apply where this is particularly appropriate in view of the costs of providing the service or network. However, we refrain from presenting proposals for funding of universal services by undertakings in the market being ordered to pay charges, though this is allowed by the EC regulation. However, we consider that there is cause to deliberate on this issue at a later date.
In addition to the requirements that are imposed for those providing universal services, the new act contains certain general obligations for operators. Particular requirements are imposed as regards parties that provide publicly available telephony services. This applies, for instance, to sustainability and accessibility in the event of disasters and similar situations and an obligation to cooperate in forwarding emergency calls without interruption and without charge for the user. A novel feature in relation to the Telecommunications Act is the obligation to provide, to the extent technically feasible, location data to the party receiving emergency calls.
The proposal also contains provisions on number portability in the event of exchange of service provider as regards publicly available telephony services. The requirement for number portability
does not apply between fixed and mobile telecommunications services. There are also territorial limitations. Special compensation rules corresponding to the current rules contained in the Telecommunications Act are proposed.
To protect the consumer and other end-users, a rule is proposed concerning what a contract between an end-user and a provider of electronic communications services should contain. In order for consumers to be able to survey their costs, a provision is also introduced whereby an operator that provides publicly available electronic communications services must offer the subscriber a credit facility. When the limit of the facility is reached, the subscriber shall be given notice of this and the service in question suspended. It shall be possible for the suspension to be removed immediately by the subscriber.
The proposal also contains rules on information obligations to end-users, for instance regarding the quality of the services.
Radio and television issues
Today, there are rules concerning retransmission duty, often referred to as “must carry” in the Radio and Television Act. We do not propose any amendment to these provisions. However, there are a number of issues that should be further investigated in another context. Examples of this are what networks the obligations should apply to.
We propose that the Television Signals (Transmission Standards) Act is amended by the scope of the act being extended to cover first radio transmissions, second electronic communications networks.
As regards electronic programme guides (EPG), we propose that no regulation of these is introduced now. The same applies to application programmes (API).
Protection of integrity
Our proposal is based in this respect on the prospective adoption of the ‘Directive concerning the processing of personal data and the protection of privacy in the electronic communications sector’ and a requirement that it shall be implemented in the Member
States subject to a maximum delay of a few months in relation to the other legal instruments forming the EC’s new system of rules.
A party that provides a publicly available electronic communications service shall be responsible for personal data and the integrity of the network being protected.
Traffic data concerning subscribers or users shall be erased or made anonymous when it is no longer required in order to transfer electronic messages. Exemptions from this apply, for example, if the information is required for invoicing.
Location data other than traffic data (such as data concerning geographic position from satellite, e.g. GPS) that relates to a user or subscriber may only be processed by a party performing an activity that is subject to a notification duty after such data has been made anonymous or if the user or subscriber has consented to the processing.
A particular prohibition against surveillance, etc. has been introduced in order to ensure protection of secrecy of electronic messages (‘communication’ according to the terminology used in the Directive). The regulation basically corresponds to the provisions concerning telecommunications secrecy contained in the Telecommunications Data Protection Directive. The prohibition on processing such information does not involve any impediment against necessary intermediate storage (known as buffering) or such storage that only occurs in order to make onward transfer to other receivers efficient (caching).
Cookies are data files where data is stored to enable it to be used, for example, in connection with a later communication to be able to see whether the person who requested data has previously done so. It is for instance possible, using this data, for the content of a website to be adapted according to different user patterns. The use of electronic communications networks to store information or to gain access to information that is stored in a subscriber’s or user’s terminal equipment will, according to the proposal, only be allowed on condition that the subscriber or user in question receives clear and complete information about the purpose of the processing and is given an opportunity to prevent such processing.
As regards directories of subscribers, subscribers who are natural persons are given, among other things, an opportunity to determine whether, and if so what, personal data shall be included in a public directory of subscribers. No charge shall be imposed for not
being listed in a public subscriber directory or to verify, correct or withdraw personal data from them.
The consideration procedure
The authority appointed by the Government shall receive notifications, consider applications, decide on obligations and otherwise consider issues and deal with matters and also exercise supervision in accordance with the new act or in accordance with regulations that are issued under the act. Which authority or authorities should be responsible for these tasks will be deliberated upon during the next phase of the work of the Committee, which is to review the structure of the authorities in the sector for electronic communications. Pending this, we recommend that the Swedish National Post and Telecom Agency is given the task of undertaking the market analyses, etc. that are required in conjunction with the new system of rules entering into force.
The authority shall, in basically the same way as currently applies under the Telecommunications Act and the Radio Communications Act, be empowered to impose charges for the operations of the authority from those having a notification duty or licence duty under the act.
In a dynamic market it is important to have swift and simple consideration procedures. For some kinds of consideration of matters, requirements are introduced for a set maximum processing period. We also propose a new model for resolution of disputes.
A special board procedure will be established to consider disputes emanating from the new Electronic Communications Act. The board shall operate as an alternative to consideration by a public authority. The chair of the board shall be appointed by the parties from among persons appointed by the Government. Other members of the board shall also be appointed by the parties, in equal numbers following agreement. The board shall be financed by the parties.
It will also be possible for the authority to conduct dispute resolution work in those cases where the authority has made a decision concerning, for example, an obligation to conduct interconnection. The parties will then be able to refer to the authority in order to have issues related to such a decision considered, for
example concerning payment for interconnection. No reconsideration of the decision previously made is involved.
In order to establish, as far as possible, a border between dispute resolution operations and mediation, we propose that the authority, within the framework of dispute resolution, should be empowered to decide on mediation by a specially appointed mediator, in the same way as applies in connection with dispute resolution at a public court. The mediation procedure shall be paid for by the parties.
We do not propose any special extra-judicial dispute resolution rules for consumer disputes. The current arrangement is that the National Board for Consumer Complaints (ARN) considers issues relating to telephone and Internet subscriptions respectively. In our assessment, this system satisfies the requirements of EC law for a simple consumer dispute resolution system. However, certain changes to the rules applicable for consideration by ARN are required, for instance the special amount limits for the value of the disputed matters should be removed.
Consequences
One purpose of the new system of rules is to establish rules that facilitate new undertakings entering into the market. Efficient competition can thereby be created. The sector-specific regulations favour small undertakings in such a way that special obligations may be imposed on an undertaking having significant market power if competition does not function. Efficient competition favours all interested parties in the sector, both the providers of electronic communications networks and services and the users. Compliance work related to the act shall be conducted by one or several agencies. The authority’s tasks will include regularly undertaking market analyses in order to verify that competition functions.
Some of the proposals provided in this report may involve increased costs for undertakings. Other proposals involve reduced costs. Financial consequences may also arise as a result of changed tasks for the authorities. However, our assessment is that the system of rules, viewed overall, does not involve any substantial increase of costs.
Författningsförslag
1. Förslag till lag om elektronisk kommunikation
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
Lagens mål
1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt att främja slutanvändarnas intressen.
Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet samt intresset av att enskilda och myndigheter ges största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer och ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) samt Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 1, Celex 32002D0676).
Vid beslut om tillstånd, förpliktelser och andra ingripanden samt åtgärder i övrigt skall utifrån ändamålet med åtgärden hänsyn även tas till
1. att radiofrekvenser och adressresurser används effektivt och
förvaltas ändamålsenligt,
2. att innovation och investeringar i infrastruktur främjas,
3. personlig integritet,
4. nätens och tjänsternas säkerhet och uthållighet,
5. allmän ordning.
Lagens tillämpningsområde
2 § Denna lag gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster.
Lagen är inte tillämplig på frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.
3 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag.
4 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel i radio-_och_TV-lagen (1996:844).
Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.
Definitioner
5 § I lagen avses med
abonnent: fysisk eller juridisk person som har ingått avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,
abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnentuppgifter för sådant ändamål,
allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, data och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter,
användare: fysisk eller juridisk person som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,
elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,
facilitet: nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt,
lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,
nödsamtal: samtal till nödnummer, enligt fastställd adressplan för telefoni, för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst,
operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet,
radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare),
radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,
radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,
samtal: en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägskommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,
samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten,
skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,
slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
telefonitjänst: tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan,
tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät,
tillhörande facilitet: facilitet som möjliggör eller stöder tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster,
trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det.
Kommunikationsverksamhet i krig m.m.
6 § Om elektroniska kommunikationer utsätts för allvarliga störningar och det finns behov av att prioritera mellan olika användareintressen eller mellan olika regioner, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förplikta den som tillhandahåller telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät att mot ersättning prioritera de kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa.
7 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför
Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektronisk kommunikationsverksamhet som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.
2 kap. Anmälan m.m.
1 § Allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan. Om tillstånd att använda radiosändare och adresser för elektronisk kommunikation finns bestämmelser i 3 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket skall innehålla.
2 § För sådan verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall någon anmälan enligt 1 § inte göras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.
3 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 1 § skall tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.
3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och adresser
Om radiosändare
Tillstånd att använda radiosändare
1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §.
3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt.
Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk och om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Rikspolisstyrelsen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §.
Undantag får förenas med villkor om att den radioanläggning i vilken sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt med sådana villkor som anges i 9 § första stycket 1 – 5, 7 – 10 och 12.
Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 10 § andra stycket har motsvarande tillämpning.
5 § Den som enligt 3 – 4 §§ är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.
6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett
sådant sätt att otillåten risk för skadlig störning inte uppkommer,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så
beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,
3. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvens-
utrymmet,
4. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra
sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,
5. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvens-
utrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
6. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta
på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och
7. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd
återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.
Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.
7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser.
Ett beslut att begränsa antalet tillstånd enligt första stycket skall omprövas så snart det finns anledning till det. Beslutas till följd av en sådan omprövning att ytterligare tillstånd kan beviljas, skall i beslutet anges efter vilket förfarande tillstånd skall meddelas.
8 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.
9 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor angående
1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,
2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller
slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,
3. täckning och utbyggnad inom landet,
4. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
5. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får
användas,
6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,
7. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,
8. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,
9. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad använd-
ning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, 10. skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i
fråga om användning av frekvenser, 11. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av till-
stånd enligt 11 §, samt 12. annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt
frekvensutnyttjande.
Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkurrensen.
10 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.
Vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor skall särskilt beaktas
1. framtida förändringar i radioanvändningen,
2. den tid som sändaren är avsedd att användas,
3. den tekniska utveckling som kan väntas,
4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte
av utrustningen,
5. sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsätt-
ning för tillstånd att använda radiosändare.
Särskilt förfarande för tillståndsprövning i vissa fall
11 § När det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som
1. huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radio-
program som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen,
2. är avsedd för privat bruk, eller
3. skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte
att tillgodose allmän ordning och säkerhet.
Tillstånd enligt första stycket skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande eller efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
12 § En tillståndshavare som använder en radiosändare i strid med tillståndsvillkoren eller i mindre omfattning än vad villkoren medger, får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
13 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 12 §, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren är av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
14 § Ett tillstånd får återkallas omedelbart, om
1. ett sådant tillstånd som avses i 6 § andra stycket har upphört
att gälla och särskilda skäl inte talar mot en återkallelse,
2. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller
underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet,
3. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radio-
användningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,
4. tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt
7 kap. 22 eller 23 §, eller
5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1 – 3 endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser. Därvid skall särskilt beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.
15 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 11 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.
16 § Om en överträdelse av tillståndsvillkoren utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät
eller elektroniska kommunikationstjänster och det finns sannolika skäl för upprepade eller fortsatta överträdelser, får tillståndet omedelbart återkallas i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt (interimistisk återkallelse).
Åtgärder mot störningar
17 § Om skadlig störning uppkommer, skall tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen på grund av särskilda skäl är tillåten.
Detsamma gäller den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.
18 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.
Om nummer och andra adresser för elektronisk kommunikation
Nationella adressplaner
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning.
Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.
20 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § eller, i annat fall, tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som är anmälningspliktig, är skyldig att följa fastställda adressplaner.
21 § Nationella adressplaner skall hållas allmänt tillgängliga, utom såvitt avser uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. sekretesslagen (1980:100).
Tillstånd att använda adress
22 § För att få använda en adress ur en nationell adressplan krävs tillstånd. Tillstånd skall avse serier av eller enskilda adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
23 § Den som har tilldelats en adresserie enligt 22 § får inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka adresser som ger tillträde till dennes tjänster.
24 § Tillstånd att använda adresser får förenas med villkor angående
1. vilket slag av tjänst som adressen skall användas för,
2. faktiskt och effektivt utnyttjande av adressen,
3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den
nationella adressplanen,
4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats
enligt 25 §, samt
5. skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i
fråga om användning av adresser.
Adresser av betydande ekonomiskt värde
25 § Tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall beviljas efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfarande med slumpmässig tilldelning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och förfarandet enligt första stycket.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
26 § En tillståndshavare som använder adresser i strid med tillståndsvillkoren får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren.
Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
27 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 26 §, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
28 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 25 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.
Överlåtelse av tillstånd
29 § Ett tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet.
Sådant medgivande skall lämnas, om
1. förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i
samband med att tillståndet meddelades,
2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på
konkurrensen,
3. överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radio-
frekvenserna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och
4. det inte finns något annat särskilt skäl mot det.
Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om medgivande.
En överlåtelse av ett tillstånd i strid mot denna lag är utan verkan.
4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde
Om skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.
1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att förhandla med den som bedriver eller avser att bedriva anmälningspliktig verksamhet om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Denna skyldighet gäller även när förhandling begärs av den som är behörig att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
2 § Tystnadsplikt gäller för den som med stöd av 1 § får del av upplysningar från annan i samband med förhandlingar om samtrafik eller annan form av tillträde för enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen.
Särskilda skyldigheter
3 § Den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kommunikationsnät får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.
4 § En operatör som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på en viss marknad, skall i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas till en eller flera av de skyldigheter som anges i 5 – 11 §§. En sådan operatör får även i andra fall än som i detta kapitel sägs förpliktas till en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission.
5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att offentliggöra ett referenserbjudande eller specificerade uppgifter om
a) redovisning,
b) tekniska specifikationer,
c) nätegenskaper,
d) villkor för tillhandahållande och användning,
e) prissättning,
f) andra förhållanden som erfordras för insyn avseende samtrafik
och andra former av tillträde.
Ett beslut enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras. Avser förpliktelsen skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande, får referenserbjudandet ändras, om det är nödvändigt för verkställighet av en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.
6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall särskilt säkerställa att
a) operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar lik-
värdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt
b) de tjänster och den information som operatören erbjuder
andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.
7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och ekonomiskt rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan.
8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall
a) ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande
faciliteter,
b) förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande faciliteter,
c) erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsälj-
ning,
d) bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan
nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,
e) erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt
utnyttjande av tillhörande faciliteter,
f) erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa
samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,
g) erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande program-
system som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, eller
h) bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller
tillhörande faciliteter kan förbindas.
En förpliktelse enligt första stycket om tillträde till accessnät med tvinnad parkabel av metall skall förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som innehåller de uppgifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter.
9 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas
a) den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och
installation av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,
b) den tillgängliga kapaciteten,
c) de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nätdelar
eller tillhörande faciliteter,
d) behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,
e) berörda immateriella rättigheter,
f) tillhandahållandet av alleuropeiska tjänster.
10 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde, om en marknadsanalys enligt 7 kap. 14 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.
En förpliktelse enligt första stycket kan avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod och får förenas med villkor om att operatören skall motivera och justera sina priser.
Om en operatör har förpliktats att införa en kostnadsredovisningsmetod för kontroll av prissättningen, skall en beskrivning av kostnadsredovisningsmetoden göras tillgänglig för allmänheten. Av beskrivningen skall framgå kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen.
Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.
11 § Vid tillämpning av 10 § skall särskild hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet skall utformas så att operatören erhåller en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.
12 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 3 – 11 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Övriga bestämmelser
13 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt denna lag.
14 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för likvärdiga tjänster.
En skyldighet avseende tillträde skall vara kopplad till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslutats enligt 3 kap. 9 §.
15 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § första stycket e förpliktas att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.
16 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § och har särskilt tillstånd att tillhandahålla andra tjänster än enligt denna lag, skall särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om årsomsättningen för dessa verksamheter i landet uppgår till ett belopp motsvarande minst 50 miljoner euro.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om redovisning enligt första stycket.
5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.
Samhällsomfattande tjänster
1 § Om det behövs för att slutanvändare skall tillhandahållas elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster till ett överkomligt pris, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att
1. uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna
telefonnätet i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,
2. uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga
telefonitjänster i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,
3. i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra
uppgifter om samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
4. tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende tele-
fonabonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
5. tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om
kvalitet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, med särskilt beaktande av funktionshindrades behov,
6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgäng-
liga telefonitjänster som förmedlas genom allmänt telefonnät i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.
En förpliktelse enligt första stycket får förenas med villkor om särskilda prestandamål.
Den som enligt första stycket 1 förpliktas att tillhandahålla en fast anslutning skall göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare.
Den som enligt första stycket 3 eller 4 förpliktas att tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.
Den som enligt första stycket 5 förpliktas att tillhandahålla telefonautomater skall se till att nödsamtal förmedlas gratis. Med telefonautomat menas en telefon som är tillgänglig för allmänheten och vars användning kan betalas kontant eller med kreditkort, betalkort eller telefonkort.
2 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall i tillämplig omfattning
1. avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräk-
ningar som gäller användning av det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad, och
2. på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av
utgående samtal eller adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om uppgifter enligt första stycket.
3 § En förpliktelse enligt 1 § får i tillämplig mån förenas med villkor om skyldighet att
1. tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett
visst högsta pris,
2. tillhandahålla möjlighet för konsumenter att på förhand betala
för tillträde till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster, samt
3. tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna
telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.
Villkor enligt första stycket 1 skall göras allmänt tillgängliga.
4 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst får inte erbjuda abonnenter andra tjänster på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för den begärda tjänsten.
5 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall hålla information om de prestanda som har uppnåtts i tillhandahållandet av tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och annat integritetsskydd.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
6 § Om den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst inte under en tid av lägst tre månader har uppnått prestandamål som beslutats enligt 1 § andra stycket tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§.
Upphandling av tjänster
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom statlig upphandling, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet.
Allmänna skyldigheter för operatörer
8 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall i tillämplig omfattning
1. se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet i de fasta
anslutningspunkterna är uthålliga och tillgängliga i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller annat liknande förhållande,
2. medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas
avgiftsfritt för användaren,
3. på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-
diskriminerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,
4. i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den
som mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,
5. hantera alla samtal till det europeiska nummerområdet 3883
utan att det skall påverka behovet för annan operatör av allmänt telefonnät att få täckning för kostnaden för förmedling av samtal på sitt nät,
6. se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet har tillgång till svenska adresser,
vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart samt den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav enligt första stycket skall fullgöras.
9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).
Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast respektive en mobil anslutningspunkt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven enligt första stycket skall fullgöras och får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheten, om det finns särskilda skäl.
10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grundas endast på driftskostnaden för överlämnandet.
Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersättning för mer än hälften av den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.
Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.
11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den myndighet som regeringen bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.
Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver uppgifterna för dirigering av samtal, och andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.
Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den databasverksamhet som avses i andra stycket.
Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad
12 § Den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att se till att en abonnent har tillgång till tjänster som erbjuds av den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster som vederbörande bedriver samtrafik med genom
1. att slå en kod för val av operatör för enstaka samtal (prefixval)
eller
2. ett stående val (förval) med möjligt för abonnenten att välja
bort förvalet vid enstaka telefonsamtal.
Beträffande ersättning för ändring av förval tillämpas 10 § första och tredje stycket.
13 § Den som enligt 7 kap. 16 § har betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att
1. tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,
2. inte vidta konkurrenshindrande åtgärder,
3. inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående
beroende av att även annan tjänst tillhandahålls,
4. vidta annan lämplig åtgärd, om åtgärder enligt 12 § eller 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga.
14 § Om en marknadsanalys enligt 7 kap. 15 § visar att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser, får den som
enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet i hela eller delar av landet förpliktas att
1. tillämpa likadana villkor under motsvarande förhållanden för
dem som tillhandahåller liknande tjänster och tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som de eller deras dotterbolag eller samarbetspartner tillhandahåller för sina egna tjänster,
2. utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,
3. offentliggöra tekniska egenskaper,
4. offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga
kostnader samt ange om dessa är differentierade,
5. offentliggöra leveransvillkor.
En förpliktelse enligt första stycket får avse endast den som tillhandahåller hyrda förbindelser som överensstämmer med sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 4 eller 5 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som regeringen bestämmer.
15 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 12 – 14 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.
Om avtal m.m.
16 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla uppgift om
1. leverantörens namn och adress,
2. de tjänster som tillhandahålls,
3. den kvalitetsnivå som erbjuds,
4. leveranstiden för basanslutningen,
5. de underhållstjänster som erbjuds,
6. detaljerade priser och taxor,
7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan
erhållas,
8. avtalets löptid,
9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten, 10. förlängning och uppsägning av avtalet, 11. ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet och 12. hur ett tvistlösningsförfarande inleds.
17 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommunikationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan ändringen träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren får häva avtalet utan påföljd.
I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att häva avtalet.
18 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall avbryta tjänsten, om fordran mot abonnenten överstiger ett av abonnenten angivet belopp och abonnenten inte begär att tjänsten ändå skall tillhandahållas. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.
Abonnenten skall i samband med att avtal träffas om tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informeras om sin rätt enligt första stycket.
En åtgärd enligt första stycket eller en ändring av avtalsvillkor som där avses skall ske utan kostnad för abonnenten.
Insyn och offentliggörande av information
19 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgängliga.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
20 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får förpliktas att offentliggöra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna.
Åtgärder vid utebliven betalning
21 § Om en abonnent underlåter att betala för en telefonitjänst till en fast anslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med erinran om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.
Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytandet och under en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.
Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abonnenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.
Telefonisttjänster och abonnentupplysning
22 § Den som abonnerar på en allmänt tillgänglig telefonitjänst har rätt
1. att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som
avses i 1 § första stycket 3,
2. till tillgång till sådan upplysningstjänst som avses i 1 § första
stycket 4,
3. till tillgång till telefonisttjänst.
6 kap. Integritetsskydd
Särskilda definitioner
1 § I detta kapitel avses med
användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät och
informationen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.
Begreppen behandling och samtycke har i kapitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204).
Förhållande till annan lag m.m.
2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster gäller personuppgiftslagen (1998:204), om inte annat är föreskrivet.
I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tillämpas i stället för 18 – 20 §§.
3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även till förmån för juridiska personer om annat inte sägs.
Säkerhet
4 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ansvarar för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet. Om det är nödvändigt, skall den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät för sådana tjänster vidta åtgärder för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara anpassade till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.
5 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst föreligger särskild risk för bristande skydd av personuppgifter och integritet, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om tjänstetillhandahållaren inte har att enligt 4 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken kostnad risken kan avhjälpas.
Behandling av trafikuppgifter
6 § Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i andra och tredje stycket eller 11 §.
Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.
Om den abonnent eller användare som uppgifterna avser har samtyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringsåtgärden. Ett samtycke kan när som helst återtas.
Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera abonnenten eller användaren om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och under hur lång tid uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i andra och tredje stycket. Informationen skall lämnas innan abonnentens eller användarens samtycke inhämtas.
Trafikuppgifter får endast behandlas av sådana personer som fått i uppdrag av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, utredning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behandlingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.
7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte
1. för en myndighet eller en domstol eller en nämnd som avses i
9 kap. när den behöver tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister om samtrafik och fakturering,
2. för elektroniska meddelanden som befordras eller har
expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning,
3. i den utsträckning det är nödvändigt för att förhindra och
avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.
Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter
8 § Om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter kan behandlas för positionsbestämning av terminalutrustningen är den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skyldig att se till att sådana uppgifter endast behandlas efter att de har avidentifierats, om inte användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Sådan behandling får endast ske i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs. Innan användaren eller abonnenten lämnar sitt samtycke skall den som tillhandahåller tjänsten informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av tjänsten. Användaren eller abonnenten skall ha möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke.
En användare eller en abonnent som har lämnat samtycke enligt första stycket skall ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana uppgifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av ett elektroniskt meddelande.
Endast sådana personer som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller den som tillhandahåller en tjänst där uppgifterna behövs får behandla andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter i enlighet med första och andra stycket. Sådan behandling skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhandahålla tjänsten.
Ospecificerade räkningar och nummerpresentation
9 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning.
10 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda
1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att på
ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,
2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och
kostnadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal,
3. om numret visas innan samtalet etableras, erbjuda den
anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.
Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.
Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett sådant land.
Om nummerpresentation eller presentation av ett anropat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges första och andra stycket.
Undantag beträffande nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter
11 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall
1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot
nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal; operatören skall lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran,
2. på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral
som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal.
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det sätt på vilket skyldigheter enligt första stycket skall fullgöras.
Automatisk vidarekoppling
12 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnentens terminal.
Abonnentförteckningar
13 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få information om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnentupplysning innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om förteckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.
14 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning fordras samtycke från honom eller henne. Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt.
Förbud mot avlyssning m.m.
15 § Utöver vad som anges i 6, 18 och 21 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, om användarna inte har samtyckt till behandlingen.
Första stycket utgör inte hinder mot
1. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och
tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektro-
niskt meddelande, eller i den utsträckning det är nödvändigt för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,
2. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt
meddelande, om innehållet är allmänt tillgängligt där den överförda informationen sändes ut och det sker endast för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller
3. en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och
trafikuppgifter som hör till detta som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse.
16 § Elektroniska kommunikationsnät får användas för att lagra eller få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren får information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling. Detta hindrar inte sådan lagring eller åtkomst som behövs för att utföra eller underlätta att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.
Hemlig teleavlyssning m.m.
17 § Den som tillhandahåller ett allmänt telefonnät eller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall bedriva denna verksamhet så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs.
Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra stycket samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.
Tystnadsplikt
18 § Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till
1. uppgift om abonnemang,
2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller
3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande,
får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.
Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.
Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.
19 § Tystnadsplikt enligt 18 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till
1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rätte-
gångsbalken och
2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.
20 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 18 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en myndighet som
i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,
2. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och som angår miss-
tanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter,
3. uppgift som avses i 18 § första stycket 3 och som angår miss-
tanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
4. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en kronofogde-
myndighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,
5. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en skatte-
myndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,
6. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet,
om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),
7. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet
eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldighet enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
8. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och 3 till regional
alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.
21 § Den som i annat fall än som avses i 6 och 15 §§ i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.
Närmare föreskrifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om behandling av personuppgifter för elektronisk kommunikation meddela närmare föreskrifter om
1. vilka uppgifter som får behandlas enligt 6 § andra och tredje
stycket,
2. de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst
som medger identifiering av det anropande eller anropade telefonnumret eller vidarekoppling, och
3. uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentför-
teckningar.
7 kap. Prövning av ärenden m.m.
Allmänna bestämmelser
1 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall mottaga anmälan, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om prövning av mål om straff eller förverkande enligt 10 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.
Om tvistlösning mellan enskilda finns bestämmelser i 9 kap. Att en tvist hänskjutits till prövning av en särskild nämnd hindrar inte myndigheten från att ålägga part skyldigheter eller i övrigt fatta beslut i enlighet med denna lag.
2 § Åtgärder som vidtas med stöd av denna lag får inte vara mer ingripande än som krävs för att tillgodose de intressen som anges i 1 kap. 1 §.
3 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen är skyldig att på begäran tillhandhålla en myndighet upplysningar och handlingar som behövs för
1. systematisk kontroll eller kontroll i enskilda fall av att skyldig-
heter eller villkor har uppfyllts avseende
a) betalning av avgift eller ersättning enligt 22 – 23 §§,
b) skyldigheter som avses i 4 kap. 3 och 4 §§, 5 kap.
12 – 14 §§ samt 7 – 8 §§ lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler,
2. kontroll i varje enskilt fall av att de allmänna skyldigheter som
gäller för anmälningspliktig verksamhet är uppfyllda,
3. förfaranden för eller bedömning av framställningar om
beviljande av tillstånd enligt 3 kap. 1 och 22 §§,
4. offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter
över tjänster till gagn för konsumenterna enligt 5 kap.,
5. klart definierade statistiska ändamål,
6. marknadsanalys enligt 15 §.
Uppgifter som avses i första stycket 1 – 2 och 4 – 6 får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.
4 § Den information som överlämnas till myndigheten enligt bestämmelserna i denna lag får göras tillgänglig för andra behöriga myndigheter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt.
Särskilda handläggningstider
5 § Ärenden som angår verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall handläggas skyndsamt. I övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om särskild handläggning av vissa ärenden.
6 § I ärende om tillstånd att använda radiosändare skall beslut meddelas inom sex veckor efter det att ansökan kom in till myndigheten eller, vid förfaranden med allmän inbjudan till ansökan, senast åtta månader därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.
Handläggningstider enligt första stycket gäller inte om annat följer av bestämmelser i internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.
7 § I ärende om tillstånd att använda adress för elektronisk kommunikation skall beslut meddelas inom tre veckor från det att ansökan kom in till myndigheten, eller, vid förfarande med allmän inbjudan till ansökan, senast tre veckor därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.
Förfaranden för samråd
8 § I ärende om ändring av tillstånd eller villkor för att använda radiosändare eller adress för elektronisk kommunikation skall berörda parter och andra som kan ha intresse i saken ges skälig tid att yttra sig innan beslut fattas, dock minst fyra veckor om det inte finns särskilda skäl mot det.
9 § I frågor som rör slutanvändar- och konsumenträttigheter avseende allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall berörda parter och intresseorganisationer ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.
10 § När en myndighet avser att meddela beslut enligt 3 kap. 7 § eller vidta en åtgärd som har betydande inverkan på en enligt 14 § bestämd marknad, skall den upprätta ett förslag till åtgärd och ge berörda parter tillfälle att yttra sig inom skälig tid.
Första stycket gäller inte tvist som har hänskjutits till myndighetsprövning enligt 9 kap. 9 §.
11 § Om ett beslut enligt 4 kap. 3 eller 4 § skulle kunna påverka handeln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall ett motiverat förslag till beslut tillställas behöriga myndigheter i övriga stater och Europeiska gemenskapernas kommission.
Underrättelse till kommissionen enligt första stycket skall även lämnas om en myndighet i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag.
Beslut som avses i första eller andra stycket får meddelas tidigast en månad efter det att underrättelse har skett.
12 § Om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en enligt 14 § bestämd marknad eller för att skydda användarnas intressen, och ett beslut om åtgärd inte kan uppskjutas, får beslut omedelbart meddelas att gälla i högst sex månader. I sådant fall skall behöriga myndigheter och kommissionen utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälen för detta.
Ett beslut om en åtgärd enligt första stycket får inte förlängas utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10 och 11 §§.
13 § Resultatet av ett samrådsförfarande enligt 8 – 11 §§ skall göras allmänt tillgängligt, utom såvitt avser uppgifter om affärshemligheter för vilka sekretess eller tystnadsplikt gäller enligt lag.
Särskilt om prövningen av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad
14 § Årligen skall fastställas vilka produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt denna lag. Därvid skall
Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.
Vid prövning enligt första stycket har 10 och 11 §§ motsvarande tillämpning.
Om den marknad som skall fastställas avviker från Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation skall dock den tid som anges i 11 § tredje stycket vara tre månader.
Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får beslutet inte meddelas.
15 § De relevanta marknader som har bestämts enligt 14 § skall fortlöpande analyseras. Beträffande varje marknad skall fastställas om det råder effektiv konkurrens.
Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras och beslut meddelas om skyldigheter enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§.
Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall skyldigheter som har beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§ upphävas. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.
För marknader som fastställs enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen eller en betydande del därav skall åtgärder enligt första –
tredje stycket beslutas gemensamt med berörda länders ansvariga myndigheter.
Beslut enligt andra och tredje stycket skall föregås av samråd enligt vad som sägs i 10 och 11 §§. Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får ett sådant beslut inte meddelas.
16 § Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömning enligt första stycket.
Omprövning
17 § Skyldigheter och villkor som har beslutats enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall ändras eller upphävas, om ändamålet med åtgärden inte längre kvarstår.
Ett beslut om förpliktelse enligt 4 eller 5 kap. skall alltid omprövas inom två år från det att beslutet vann laga kraft.
Tidpunkten för en ändring eller ett upphävande av en skyldighet eller ett villkor skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.
Överklagande
18 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Följande beslut får inte överklagas:
1. ett beslut enligt 3 kap. 7 §,
2. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 11 § tredje stycket,
3. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 25 § första stycket, samt
4. ett beslut enligt 5 kap. 7 §.
19 § Beslut i en fråga som avses i 14 §, 15 § första stycket och 16 § får inte överklagas. Överklagas ett beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som anges i 15 § andra och tredje stycket, får dock klaganden eller motparten begära att ett beslut enligt första meningen ändå skall prövas.
20 § Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut får överklagas endast i samband med överklagande av det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas särskilt på den grund att ärendet onödigt uppehålls genom beslutet.
21 § Beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte annat har bestämts.
Avgifter m.m.
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala avgift för myndighetens verksamhet enligt denna lag för den som
1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §,
2. anmäler sådan verksamhet,
3. ansöker om tillstånd enligt 3 kap. 1 eller 22 § eller innehar
sådant tillstånd,
4. ansökan om medgivande enligt 3 kap. 29 §.
23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § att betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder rörande elektronisk kommunikation.
Verkställighet
24 § En myndighet har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.
8 kap. Tillsyn
Allmänna bestämmelser
1 § Tillsynen skall säkerställa att ändamålet med lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillgodoses.
Tillsynsmyndigheten skall i detta syfte kontrollera efterlevnaden av lagen och de föreskrifter och skyldigheter som har meddelats med stöd av lagen och vidta de åtgärder som behövs för att lagens mål skall uppfyllas.
Kontroll av uppgifter som hålls tillgängliga enligt 5 kap. 5 § får ske på operatörens bekostnad.
2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att, utöver vad som i övrigt är föreskrivet, för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
3 § Information som enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall hållas allmänt tillgänglig skall, utan hinder av vad som sägs i 7 kap. 3 § första stycket, utan anmodan tillställas tillsynsmyndigheten.
4 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka utvecklingen av och nivån på taxor för slutkunder när det gäller tjänster som avses i 5 kap. 1 §.
Förelägganden och förbud
5 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av skyldigheter, villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite, om inte annat är föreskrivet.
9 kap. Tvistlösning mellan enskilda
Nämndprövning
1 § Tvist mellan enskilda i anledning av denna lag eller skyldigheter, villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får av parterna gemensamt hänskjutas till avgörande av en särskild nämnd.
2 § Nämnden skall bestå av ordförande och, om inte parterna bestämmer annat, två andra ledamöter.
Parterna väljer gemensamt en av de enligt 3 § förordnade personerna som ordförande. Övriga ledamöter väljs till lika antal av vardera parten.
3 § Regeringen förordnar för tre år i sänder minst fem personer att tjänstgöra som ordförande i nämnden. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.
4 § Förfarandet vid nämnden inleds när parterna gemensamt väljer ordförande.
5 § De frågor som har lämnats till nämnden avgörs genom beslut.
Om parterna förliks får nämnden på parternas begäran stadfästa förlikningen genom beslut.
Återkallar en av parterna eller parterna gemensamt ett yrkande, skall nämnden avskriva tvisten i denna del.
6 § Nämndens beslut får inte överklagas. Beslut får verkställas såsom skiljedom.
7 § Utöver vad som angetts i 1 – 6 §§ gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 7 – 11, 14, 16 – 18, 21 – 26, 29 – 35 och 37 – 44 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
8 § En tvist som hänskjutits till nämnden för avgörande får inte prövas av allmän domstol.
Myndighetsprövning
9 § Uppkommer det tvist mellan enskilda i anledning av ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av den myndighet som har fattat beslutet.
Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet skall meddelas senast inom fyra månader från det att begäran kom in till myndigheten, om längre tid inte är nödvändig med hänsyn till tvistens omfattning eller andra särskilda omständigheter.
10 § Om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, får myndigheten i stället för att ta upp tvist till prövning hänskjuta tvisten för medling. Parterna skall i sådant fall beredas tillfälle att till myndigheten komma in med förslag om lämplig person att vara medlare. Kan parterna inte enas om lämplig person, skall myndigheten utse medlare bland de personer som avses i 3 §.
Har medling pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, skall myndigheten på ny ansökan av någon av parterna pröva tvisten enligt vad som anges i 9 §.
11 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till medlare för arbete och utlägg.
12 § Om en tvist som hänskjutits till myndighet enligt 9 § rör part i annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall myndigheten vid handläggning av ärendet samråda med behörig myndighet i den staten.
10 kap. Straff, skadestånd m.m.
Straff
1 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs
enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett villkor som har bestämts vid meddelandet av tillstånd, eller
2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap.
18 § andra stycket,
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 4 kap. 2 §, 6 kap. 18, 19 eller 21 § eller mot förbud enligt 6 kap. 15 eller 16 § döms till böter, om ansvar för brottet inte är stadgat i brottsbalken. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Förverkande
3 § Radiosändare eller elektriska anläggningar som har varit föremål för brott enligt 1 § 2 kan förklaras förverkade. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.
Utdömande av vite
4 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 § konkurrenslagen (1993:20) eller dömts att betala vite enligt 59 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.
Skadestånd, inlösen m.m.
5 § En operatör av allmänna elektroniska kommunikationsnät skall ersätta en abonnent eller användare för skada och kränkning av den personliga integriteten som orsakats av en behandling av personuppgifter i strid med denna lag. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om operatören visar att felet inte berodde på denne.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.
2. Genom lagen upphävs
b) lagen (1993:599) om radiokommunikation.
3. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.
4. De nationella nummerplaner som fastställts med stöd av telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande, skall anses meddelade för elektroniska kommunikationsnät med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.
5. Beslut avseende tillstånd, tillståndsvillkor, undantag från tillståndsplikt, ändringar av frekvenstilldelning, förelägganden, förbud och andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats enligt bestämmelser i en lag som anges i punkt 2 eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, om det inte följer något annat av lagen eller föreskrifterna. Den myndighet som regeringen bestämmer skall så snart som möjligt i enlighet med 7 kap. 15 § ompröva skyldigheter som meddelats genom beslut som avses i första stycket. Första stycket gäller inte tillstånd enligt 7 § telelagen (1993:597). Den som har ett sådant tillstånd som gäller vid lagens ikraftträdande skall anses anmäld i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 1 § denna lag. Anmälningar som gjorts enligt 5 § telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande skall fortsätta att gälla och skall anses ha skett med stöd av 2 kap. 1 § denna lag.
6. Skyldigheter som gäller enligt 19 – 21, 23 första stycket 5, 23 a, 23 b, 24, 26, 28, 29, 32 – 36 §§telelagen (1993:597) eller föreskrifter som meddelats med stöd av 22 § samma lag, skall gälla till dess att den myndighet som regeringen bestämmer fattat beslut enligt 7 kap. 15 § denna lag.
7. Operatörer av fasta allmänna telefonnät som har utsetts som företag med ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt
a) bilaga I avsnitt 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv
97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster
och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät eller
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den
26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö,
skall även i fortsättningen betraktas som anmälda operatörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät till dess att det förfarande för analys av marknaden som anges i 7 kap. 15 § har avslutats. Därefter skall de inte längre betraktas som anmälda operatörer i enlighet med förordningen.
8. Ärenden som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en myndighet skall handläggas enligt bestämmelserna i denna lag, om inte annat följer av andra stycket. Har vid denna lags ikraftträdande på parts begäran inletts medling enligt 58 eller 59 § telelagen skall medlingen slutföras enligt äldre bestämmelser.
9. Sådana personuppgifter rörande en abonnent av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, som har införts i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning före det att denna lag trätt i kraft, får stå kvar i abonnentförteckningen om inte abonnenten meddelar annat efter att ha fått fullständig information i enlighet med 6 kap. 13 §.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler
Härigenom föreskrivs
dels att rubriken till lagen (1998:31) om standarder för sändning av
TV-signaler och 1 - 3, 6 – 8 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda ”Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TVtjänster”,
dels att 9 och 10 §§ upphävs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lagen ( 1998:31 ) om standarder för sändning av TV-signaler
Lagen ( 1998:31 ) om standarder för sändning av radio-
och TV-signaler
1 §
Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler.
Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) och 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och
användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i de delar de avser bestämmelser om tillämpning av standarder för sändning av ljudradio- och televisionssignaler.
2 §
I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem.
I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och televisionssändningar till allmänheten.
3 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Detta gäller dock inte
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-tjänster och program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i allmänna elektroniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av
för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.
digitala televisionstjänster, skall de sändas vidare i detta format.
Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till TVtjänster
Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala
ljudradio- eller TV-tjänster
6 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala ljudradio- och TVtjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i nät för elektronisk kommunikation.
7 §
Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.
Den som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala ljudradio- och televisionstjänster och vars tillträdestjänster programföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare skall på skäliga, rimliga och ickediskriminerande villkor erbjuda alla programföretag de tekniska tjänster som möjliggör att programföretagens digitalt överförda sändningar kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av avkodare som administreras av tjänsteoperatörerna. Den som
driver system för villkorad tillgång skall föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller deras roll som leverantörer av system för villkorad tillgång.
8 §
När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och rimliga villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala TVtjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt
som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett
annat tillgångssystem.
När innehavaren av en immateriell rättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TVtjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, hindrar eller motverkar att en och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt
som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett
annat tillgångssystem.
9 §
Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.
10 §
Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall tillhandahålla en prislista som också anger, om priset för tjänsten inbegriper tilläggsutrustning eller ej.
15 §
Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §. Sådana förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.
Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.
3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TVsignaler
Härigenom föreskrivs att rubriken till förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler och 1- 3 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förordningen ( 1998:32 ) om standarder för sändning av TV-signaler
Förordningen ( 1998:32 ) om standarder för sändning av
radio- och TV-signaler
1 §
Denna förordning innehåller närmare föreskrifter enligt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.
Denna förordning innehåller närmare föreskrifter enligt lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
2 §
Radio- och TV-verket får meddela föreskrifter om
1. användning av vissa sänd-
ningsstandarder med stöd av 3 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler,
2. viss utrustning för TV-
mottagare med stöd av 4 § i lagen,
3. utrustning för villkorad till-
gång till digitala TV-tjänster
Radio- och TV-verket får meddela föreskrifter om
1. användning av vissa sänd-
ningsstandarder med stöd av 3 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TVsignaler,
2. viss utrustning för TV-
mottagare med stöd av 4 § i lagen,
3. utrustning för villkorad till-
med stöd av 5 § andra stycket i lagen,
4. den tekniska funktionsför-
mågan hos system för villkorad tillgång till digitala TVtjänster med stöd av 6 § i lagen, och
5. kostnader för provtagning och undersökning av prover med stöd av 14 § i lagen.
Radio- och TV-verket får också meddela föreskrifter för verkställighet av lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.
gång till digitala TV-tjänster med stöd av 5 § andra stycket i lagen,
4. den tekniska funktionsför-
mågan hos system för villkorad tillgång till digitala ljudradio eller TV-tjänster med stöd av 6 § i lagen, och
5. kostnader för provtagning
och undersökning av prover med stöd av 14 § i lagen.
Radio- och TV-verket får också meddela föreskrifter för verkställighet av lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
3 §
Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 5 § första stycket och 10 § lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § och 5 § andra stycket den lagen.
Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av övriga föreskrifter i lagen och de övriga föreskrifter som meddelats med stöd av denna.
Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 5 § första stycket lagen om standarder för sändning av radio- och TV-signaler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § och 5 § andra stycket den lagen.
Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av övriga föreskrifter i lagen och de övriga föreskrifter som meddelats med stöd av denna.
Denna förordning träder i kraft den 25 juli 2003.
Uppdraget och dess genomförande
Uppdraget
Utredningens direktiv fastställdes genom beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2001 och finns i sin helhet återgivna i bilaga 1.
Enligt direktiven omfattar uppdraget att genomföra en fullständig översyn av telelagen (1993:597) och lagen om radiokommunikation (1993:599) samt de nu gällande politiska målen för teleområdet. Utgångspunkten för översynen skall i huvudsak vara de EG-direktiv och de EG-beslut för området elektronisk kommunikation som antagits som en följd av 1999 års kommunikationsöversyn. I den mån radio-_och_TV-lagen (1996:844) påverkas skall även denna lag bli föremål för översyn.
Uppdraget innefattar även att lämna förslag till hur EGrättsakterna skall genomföras i svensk lagstiftning. I det sammanhanget skall det även göras en kartläggning och analys av övrig lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation samt överväganden om det finns behov av en samordning av lagstiftningen. Utredningen skall lämna förslag till erforderliga förändringar med inriktning på en samlad lagstiftning.
När det gäller de telepolitiska målen omfattar uppdraget en bedömning av om dessa är ändamålsenliga mot bakgrund av den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen samt den lagstiftning som föreslås. Utgångspunkten är att en samordning skall ske mellan å ena sidan dessa mål och å andra sidan det IT-politiska målet. Vidare skall vi ange hur målen kan uppnås och särskilt beskriva statens roll i förhållande till marknaden. En analys skall också göras av hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av det nya EG-rättsliga regelverket. Någon översyn av de mediepolitiska målen skall dock inte ske.
En annan del av uppdraget är att beskriva den nuvarande myndighetsstrukturen på området och de samarbetsformer som finns
mellan myndigheterna samt föreslå de förändringar i organisationen som är påkallade.
Slutligen innefattar uppdraget att lämna de författningsförslag som är nödvändiga för att möjliggöra statlig tillsyn av de principer för administration av nationella toppdomäner för adressering på Internet som utarbetats av den mellanstatliga rådgivande kommittén (GAC).
Uppdragets genomförande
Utredningens arbete inleddes den 1 september 2001, från vilken dag experter och sekreterare förordnades att ingå i utredningen.
Vid denna tidpunkt var bedömningen att det nya EG-rättsliga regelverket skulle träda i kraft kring årsskiftet 2001/2002, med en implementeringstid om 15 månader. För att ge rimlig tid åt att inhämta yttranden från remissinstanser, att färdigställa en proposition och riksdagsbehandling inriktades utredningens arbete på att lämna förslag om en samlad lagstiftning på området för elektronisk kommunikation i ett delbetänkande senast den 1 juni 2002.
Arbetet inom EU med ett nytt regelverk fördröjdes och först den 24 april 2002 antogs ett ramdirektiv, tre särdirektiv, om auktorisation, tillträde och samtrafik samt samhällsomfattande tjänster, och ett beslut om radiospektrum. Något beslut om antagande av direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd har ännu inte fattats inom EU.
Förseningen med behandlingen av direktiven inom EU medförde endast en smärre justering av utredningens tidsplan: tidpunkten för delbetänkandet flyttades fram till den 8 juli.
Utredningens arbete har i enlighet med dessa överväganden och direktivens innehåll omfattat följande frågor.
Vi har undersökt och analyserat den verksamhet som bedrivs inom det nya område som vuxit fram som en följd av bl.a. konvergensutvecklingen och Internet samt den tekniska och ekonomiska utveckling som ägt rum under de senaste åren.
Vi har kartlagt gällande rätt inom området, med särskild inriktning på bl.a. gränsdragningen mellan å ena sidan sektorsspecifik lagstiftning och å andra sidan den generella konkurrensrätten. Vi har löpande följt behandlingen i rådet och Europaparlamentet av ramdirektivet och särdirektiven och analyserat konsekvenserna för den nationella lagstiftningen. Särskild uppmärksamhet har ägnats
det nya regelverkets tillämpning på IP-baserad elektronisk kommunikation.
Vidare har vi analyserat de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. Vi har bedömt målens och syftenas ändamålsenlighet mot bakgrund av den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen och det nya EG-rättsliga regelverket samt utarbetat förslag till förändringar av målen. Arbetet har också inneburit överväganden om en samordning av de telepolitiska målen med de IT-politiska och hur målen skall kunna uppnås.
Vi har även analyserat hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av den nya EG-rätten.
Vi har utvärderat erfarenheterna av tillämpningen av telelagen och lagen om radiokommunikation och gjort en fullständig översyn av dessa lagar med utgångspunkt i de förändringar i de politiska målen som vi funnit anledning att föreslå och i det nya EG-rättsliga regelverket. Också radio-_och_TV-lagen har gjorts till föremål för en motsvarande översyn.
Utifrån ovan gjorda överväganden har vi analyserat lämpligheten och behovet av förändring av den nuvarande författningsstrukturen, med inriktning på att skapa en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. Våra slutsatser har manifesterats i ett förslag till en lag om elektronisk kommunikation, varigenom de nya direktiven och radiospektrumbeslutet implementeras i svensk rätt.
På grund av den tidsgräns som gäller för direktivens genomförande har vi haft endast drygt tio månader att genomföra uppdraget i nu angivna delar. Arbetet har fått utföras under stark tidspress och det skall inte undanskymmas att vi i flera hänseenden hade önskat längre tid för uppdraget. Det innebär inte att vi i betänkandet lägger fram andra förslag än sådana som vi anser välgrundade och sakligt motiverade. Ytterligare tid hade dock gjort det möjligt för oss att i vidare mån och omfattning formulera och utveckla slutsatserna av våra analyser och överväganden.
Vi har i vårt arbete beaktat ett flertal utredningar och beredningen av dessa. Det gäller Mediegrundlagsutredningens betänkande Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, utvidgat grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och yttrandefrihet (SOU 2001:28), departementspromemorian Effektivare tvistlösning på teleområdet (Ds 2000:56), Post- och telestyrelsens skrivelse den 1
september 2000 om Upplysningar om teleadresser, Sårbarhets- och säkerhetsutredningens betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41), Post- och telestyrelsens redovisning Förändringar av organisatorisk och rättslig karaktär som är nödvändiga för att Post- och telestyrelsen skall kunna verifiera eller vidta åtgärder för att säkerställa att Internet i Sverige kan drivas oberoende av funktioner utomlands (N2001/9483/ITFOU), samt Bredbandsutredningens betänkande IT-infrastruktur för stad och land (SOU 2000:111).
Mediegrundlagens betänkande har legat till grund för regeringens proposition 2001/02:74, Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Post- och telestyrelsens skrivelse om Upplysningar om teleadresser har resulterat i propositionen 2001/02:98 Abonnentupplysning. Sårbarhetsutredningens betänkande har legat till grund för ett uppdrag till PTS avseende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar. PTS rapport som lämnades den 14 mars 2002 har remitterats med slutdatum den 20 juni 2002. Sårbarhetsutredningens betänkande har vidare utgjort underlag för propositionen Samhället säkerhet och beredskap (2001/02:158).
Under utredningsarbetet har därutöver följande ärenden överlämnats till utredningen:
N Hemställan från PTS om översyn av lagstiftningen rörande digital
marksänd TV.
N Hemställan från Stockholms kommunstyrelse om lagstiftning för
att säkerställa garanti av operatörsoberoende nät.
N Skrivelse från PTS om aktiv IT-kontroll och telelagen. N Framställning från Sveriges DX-förbund avseende bestämmelser
för radiostörningar orsakade av bredbandig datakommunikation i oskärmade kablar.
N Promemoria från PTS om samlokalisering i GSM-näten. N Skrivelse från PTS med förslag i fråga om ny kalkylmodell för
beräkning av kostnadsorienterade priser för tillträde och samtrafik.
Utredningen har fortlöpande samrått med företrädare från branschföreningar, företag, organisationer och myndigheter. Den 6 december 2001 anordnade utredningen en hearing med representanter från tele-, IT- och mediebranschen samt företrädare för konsumentorganisationer och myndigheter.
Utredningen har under arbetet haft åtta sammanträden, varav ett i internatform.
Slutligen har utredare och sekreterare deltagit vid fyra sammanträffanden med en nordisk referensgrupp med deltagare från Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Del I
Bakgrund
1. Inledning
Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Signalerna bygger på data i analog eller digital form som kan överföras via elektromagnetiska vågor. Innehållet i data kan t.ex. vara text, ljud, bild och kombinationer av dessa.
Sektorn elektronisk kommunikation omfattar utrustning för och kommunikation av teletjänster, IT (data) och media. Dessa tre sektorer växer successivt samman genom den s.k. konvergensen, som bl.a. möjliggörs genom digitalisering av kommunikationsnät. Konvergensen innebär bl.a. att kommunikationen alltmer kommer att gå genom samma nät oavsett om det handlar om telefoni, IT eller media. Röst, bild och text kan tekniskt överföras på samma sätt. Internetprotokollet är en viktig grund för konvergensen. Inom utrustningsområdet sker också en konvergens genom att t.ex. mobiltelefoner kan användas för datakommunikation, TV för Internet-uppkoppling och datorer som telefoner.
Samtidigt pågår en utveckling mot ökad mobilitet och mera datakommunikation i förhållande till talöverföring.
Området elektronisk kommunikation utvecklas i en svindlande hastighet. De mål som har ställts upp och de lagar som reglerar området måste anpassas till detta faktum. Detta betänkande innehåller förslag till en ny lag och nya politiska mål för området elektronisk kommunikation. Som grund för den föreslagna regleringen ligger ett antal direktiv som beslutats inom EU och täcker hela det område som nu ingår, nämligen tele, IT och media. Fyra av direktiven – det s.k. ramdirektivet, auktorisationsdirektivet, tillträdesdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster – och ett beslut om spektrumpolitiken publicerades den 24 april 2002. Det femte direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd har ännu inte beslutats. Dessa sex rättsakter kommer nedan att kallas för det nya EG-regelverket.
Den nya regleringen inom EU är enligt en statusrapport från EU-kommissionen (European commission, Status report on European union electronic communications policy, 99) en del av en vidare process av ekonomisk integration som initierades genom Rom-fördraget. Historiskt sett har telekommunikationssektorn i Europa karaktäriserats av starka nationella monopol och nationella regleringar som inte självklart harmonierat med övriga medlemsländers. Vidare framgår av rapporten att man inom EU under en längre tid arbetat för att ta fram gemensamma linjer för telekommunikationsområdet. Det första initiativet togs redan 1984 bl.a. genom utveckling av standarder. I en andra fas publicerades en grönbok KOM (87) 290 om utveckling av den gemensamma marknaden för telekommunikationer och utrustning. Härigenom startades en debatt om en reglering för en enda gemensam europeisk marknad.
Kommissionen publicerade 1993 en vitbok om tillväxt, konkurrens och sysselsättning där telekommunikationerna hade en central roll (KOM(93)700). Som en uppföljning av den lämnades Bangemann Group Report Europe and the global information society – Recommendations to the European Council (1994). Denna rapport föreslog en avveckling av de gamla nationella monopolen och en snabb övergång till liberaliserade marknader. Rapportens strategiska förslag om ett informationssamhälle finns fortfarande med i de regelbundet uppdaterade aktionsplanerna.
Nästa fas startade med grönboken om konvergens för telekommunikationer, media och informationsteknik (KOM (97)623) och dess följder för lagstiftningen. I november 1999 antog kommissionen ett meddelande om 1999 års kommunikationsöversyn (KOM (1999) 539). Enligt statusrapporten fanns det en risk för att utvecklingsmöjligheterna hos en gemensam europeisk marknad gått förlorade.
Vid Europeiska rådets möte i Feira i juni 2000 beslutades en handlingsplan, e-Europe, i vilken en digital, kunskapsbaserad ekonomi framhölls som en väg till tillväxt, konkurrens och nya arbetstillfällen. Det ansågs viktigt att Europas företag och medborgare har tillgång till ett brett utbud av tjänster och kommunikationsinfrastruktur av hög klass till överkomlig kostnad.
Det är mot bakgrund av dessa förhållanden som det nya EGrättsliga regelverket har växt fram.
I det följande redovisas de olika marknadssektorerna, telekommunikation, IT/data och media. Inledningsvis koncentreras redo-
visningen på de s.k. operatörerna, dvs. de företag som äger och bedriver trafik på näten, de tjänster som erbjuds samt utvecklingen på marknaden. Därefter följer en teknisk bakgrundsbeskrivning och en redogörelse för orsakerna till konvergensen.
2. Operatörer och utbud av elektronisk kommunikation
2.1. Telekommunikation
Aktörerna på telekommunikationsområdet är idag anmälningspliktiga enligt telelagen (5 §), om vissa tjänster tillhandahålls i ett allmänt tillgängligt telenät. Sådana tjänster är telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplan för telefoni samt tillhandahållande av nätkapacitet. Det finns en stor mängd anmälda teleoperatörer. Av följande redovisning från Post- och telestyrelsens (PTS) rapport Svensk telemarknad 2001 framgår att antalet företag som anmält någon av dessa tjänster ökat under de senaste åren och uppgick till 285 stycken år 2001.
Tabell 2.1 Anmälda företag
Antalet företag 1997 30 1998 80 1999 133 2000 231 2001 285 Källa: PTS, Svensk telemarknad 2001
För vissa operatörer krävs tillstånd. Det gäller om operatörens verksamhet har en omfattning som är betydande med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande. Uppställningen nedan anger fördelningen av de anmälda och tillståndspliktiga företagen på respektive tjänst. Vissa företag är anmälda för flera typer av tjänster vilket gör att en summering av tabellen inte visar det faktiska antalet företag.
Tabell 2.2 Anmälda och tillståndshavare
Antal anmälningar Antal tillståndshavare
Fasta telefonitjänster
134
11
Mobila teletjänster
51
3
Nätkapacitet för UMTS
4
Fasta förbindelser
191
8
Annan teletjänst
85
Källa: PTS, Svensk telemarknad 2001
Fast telefoni
Alla företag och hushåll som så vill har idag tillgång till analog taltelefoni. Av hushållen har exempelvis 98 procent fasta telefoniabonnemang. Telefonnätet är ett världsomspännande kretskopplat nät där det vid telefoniuppkopplingen inte finns någon konkurrerande trafik – bandbredden som krävs för tal är alltid garanterad. Accessnätet ut till abonnenterna består av metallkabel (som regel tvinnad parkabel). Nätet ägs och drivs av Telia AB.
Konkurrensen på marknaden ökar och utvecklingen har skett i olika steg. En viktig reform var förvalsreformen 1999, som innebar att abonnenten kan göra ett särskilt val av en annan operatör än den som tillhandahåller anslutningen. Reformen medförde en stor ökning av antalet operatörer inom fast telefoni.
Totalt 1 541 000 fasttelefonikunder har en annan leverantör än Telia. Av dessa var 1 324 000 privata vilket motsvarar en tredjedel av samtliga privata abonnemang för fast telefoni. Mycket talar för att förvalsreformen får ännu större genomslag efter den förändring som trädde i kraft den 2 februari 2002 och som medförde att en förvalskund numera inte längre behöver slå riktnumret till sin operatör för att ringa ett lokalsamtal.
Tillväxten på marknaden för fast telefoni är låg, tillväxten under 2001 var ungefär en procent och marknadsvärdet under första halvåret 2001 uppgick till 27 miljarder kronor. En stor andel av det totala marknadsvärdet utgörs av samtal från fasta nät till mobilnät. Prisutvecklingen inom området är stabil eller sjunkande inom något delområde. Stabila priser kan vara en indikation på att konkurrensen inte är tillräcklig. Den utökade förvalsreformen från februari 2002 kan möjligen förbättra situationen. Stabila priser kan även vara en indikation på att priserna ligger så lågt det går under
rådande omständigheter (Källa: PTS, Svensk telemarknad första halvåret 2001, PTS, Svensk telemarknad 2001, s. 3 ff., och SIKA 2002, s. 53 ff.).
Telefonnätet kan också användas för uppkoppling till Internet med tillgång till webb och e-post via uppringt modem. Skillnaden består i att telefoni kräver en förutbestämd och garanterad kvalitet och överföringskapacitet medan Internet är ett s.k. paketförmedlande nät för överföring av data utan realtidskrav. Uppringd access till Internet står för en tredjedel av intäkterna för nationella samtal men tillväxten har avtagit, vilket kan vara en indikation på att marknaden närmar sig en mättnad.
Tekniken vid användning av metallkabel har utvecklats för att kunna öka kapaciteten genom modem för Digital Subscriber Line (xDSL) tekniker. Förkortningen x kan bytas ut mot exempelvis A i Asymmetric Digital Subscriber Line (ADSL) eller V (Very high data rate). Denna utveckling gör det möjligt att ha en fast Internetuppkoppling med högre överföringskapacitet vid sidan av telefonitjänsten.
Trots att antalet operatörer på marknaden är stort tillhandahålls endast en liten del av abonnemangen av andra aktörer än Telia eftersom accessnätet ägs av Telia. I början av år 2001 trädde visserligen en EG-förordning, Europaparlamentet och rådets förordning 00/2887/EG av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät, i kraft om ett öppnande av accessnätet som innebär att andra operatörer skall få tillgång till accessnätet och därmed slutkunden. Denna förordning har dock hittills inte resulterat i att konkurrensen ökat i någon större utsträckning. PTS har i en rapport till regeringen den 2 maj 2002 föreslagit att telelagen skall ändras så accessnäten kan öppnas ytterligare genom s.k. bitströmstillträde dvs. uthyrning av nätkapacitet för datatrafik i accessnätet. PTS menar att ett sådant tillträde kan underlätta konkurrensen.
Mobiltelefoni
Mobiltelefonnäten finns spridda över i stort sett hela landet. Det finns krav på hur täckningen skall se ut inom ramen för de tillstånd operatörerna har. På marknaden finns fortfarande både analoga tillämpningar som NMT (Nordisk Mobil Telefoni) och digitala tillämpningar som GSM (Global Service for Mobil transmission). PTS har i en rapport (Framtiden för 450 MHz-bandet, 2002) före-
slagit att tillståndet för NMT skall förlängas till utgången av 2007. Utvecklingen av GSM-näten med GPRS-teknik (Generalised Packet Radio Service) har inneburit högre överföringskapaciteter vilket medför nya tillämpningar och tjänster för konsumenterna. Den tredje generationens mobiltelefoni, UMTS (Universal Mobile Telecommunications System), som är under utbyggnad, innebär att överföringskapaciteten höjs ytterligare.
Tillgången till mobiltelefoni har mer än fördubblats under de senaste fem åren. Under år 2000 hade 69 procent tillgång till mobiltelefon jämfört med 1996 då tillgången endast var 33 procent. Det är de yngre i åldern 15 till 24 år som har den största andelen med tillgång till mobiltelefon. Den var år 2000 ca 90 procent. I åldersklassen 65-68 år var motsvarande siffra 46 procent. Fördelningen mellan åldersgrupperna har varit liknande under åren men alla åldersgrupper har ökat sin tillgång. GSM har den största omfattningen, ca 6,5 miljoner abonnemang, medan NMT har ca 150 000 abonnemang (SIKA, 2002, s. 59 ff.). NMT har betydelse för de glesare befolkade delarna av Sverige eftersom yttäckningen är större än GSM-nätens.
Mobiltelefoniområdet präglas enligt PTS rapport, Svensk telemarknad 2001, av en oligopolliknande struktur med tre nätägande operatörer, Telia, Tele 2 och Vodafone.
Ytterligare två operatörer, Hi3G och Orange har förutom två av de tidigare operatörerna, fått tillstånd för UMTS. Sammantaget innebär det alltså att det kommer att finnas fem operatörer inom mobiltelefonområdet när UMTS-näten tas i bruk. Dessa har eller kommer att bygga egna nät. Det är möjligt för operatörerna att bygga en viss andel av näten gemensamt. För att ytterligare öka konkurrensen på denna marknad har PTS delat ut ett fjärde GSMtillstånd under våren 2002.
På mobilteleområdet är det svårt att mäta konkurrensutvecklingen genom att jämföra priser. PTS utgår därför i sin verksamhet i stället från den genomsnittliga månatliga intäkten per mobilkund. Denna har under en tid sjunkit men verkar nu ha stabiliserats och visar tendenser att öka. Av den genomsnittliga kundintäkten har SMS (Short Message Service) andel ökat kraftigt sedan år 2000. Detta trots att priset för SMS sjönk i början av 2000 från ca 2,50 kronor till ca 1,50 kronor. Därefter har dock inte priserna sjunkit ytterligare vilket kan bero på att konkurrensen inte är tillräcklig (PTS svensk telemarknad första halvåret 2001, s 13f). PTS har fattat beslut som innebär att, förutom Telia, också Tele 2 och
Vodafone skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik. Beslutet innebär att samtrafik (se avsnitt 10.6 för definition av samtrafik) skall tillhandahållas. Beslutet har överklagats.
Dagens mobiltelefoni är i allt väsentligt en telefonitjänst. Den utveckling som pågår med nya tjänster och uppgraderingar av näten ger dock möjligheter för datakommunikation och uppkoppling mot Internet. Exempel på steg i den riktningen är SMS, MMS (Multimedia Message Service), WAP (Wireless Application Protocol) och GPRS samt eventuellt EDGE (Enhanced Data Rates for GSM Evolution).
2.2. IT/data
Det finns ett antal olika nät som används för dataöverföring och uppkoppling till Internet. Nedan beskrivs några olika former.
Numera byggs ofta nya nät för datakommunikation med högre kapacitet än telefonnätet inom fastigheter. PTS har i detta sammanhang pekat på riskerna med monopolisering av bredbandstjänster i flerfamiljshus. Riskerna uppstår om fastighetsägaren sluter avtal med långa bindningstider för att leverantören skall stå för investeringskostnaden (PTS, Risker för monopolisering av bredbandstjänster i flerfamiljshus, 2000).
Optisk fiberkabel används för alla typer av nät, oftast i de nationella stomnäten, dvs. samling av huvudledningar och noder för nättrafik, men även i regionala transportnät och stadsnät, dvs. nät begränsade till stad eller annan ort, där det krävs mycket hög kapacitet. Fiberkabel används också för accessnät, dvs. den del av nätet som är närmast abonnenten, men det är fortfarande en dyr anslutningsform. Många av aktörerna har fiberkablar; i stomnätet finns operatörer som Telia, Utfors, Svenska kraftnät och Banverket. Det mest omfattande nationella stomnätet innehas av Telia, som når alla 289 kommuner och ett stort antal mindre orter. I de ortssammanbindande regionala näten finns förutom de kommersiella aktörerna även kommunala bolag och kommuner. I områdes- och stadsnät finns, utöver Telias lokala nät, främst kommunerna eller kommunala bolag som nätägare (PTS, IT-infrastrukturen i Sverige, 2001).
En möjlighet till trådlös access med hög överföringskapacitet är fast yttäckande radioaccess som används för sändningar av datakommunikation från punkt till punktsändningar eller punkt till multipunktsändningar, t.ex. LMDS (Local Multipoint Distribution
Service). Nationella tillstånd för denna teknik har fördelats till Telia, Telenordia, Quadracom Wireless, som ägs av Teracom, och Arrowhead, ett dotterbolag till Vattenfall, samt Europolitan enligt ett beslut från PTS den 5 december 2001. Telenordia har senare återlämnat sitt tillstånd. De återstående operatörerna har alla gjort följande utfästelse om utbyggnad och utbyggnadstakt:
Tabell 2.3 Utfästelse för fast yttäckande radioaccess
Avstämningstidpunkt Utfästelse 2003-12-31 21 län med någon utbyggnad 2005-12-31 289 kommuner med någon utbyggnad 2007-12-31 289 kommuner där minst 50 procent av företagens arbetsställen med 1-99 anställda ges möjlighet att få tillgång till erbjuden nätkapacitet Källa: PTS
Enligt tabellen skall det fram t.o.m. 2005 ha skett någon utbyggnad, dvs. minst en basstation, som är färdig att tas i drift. Först i den tredje fasen, med sluttidpunkt den siste december 2007, skall minst 50 procent av företagens arbetsställen med 1–99 anställda erbjudas nätkapacitet.
Elnätet når i stort sett alla hushåll och företag i Sverige och kan därmed vara ett alternativ till accessnätet för telefoni. Elbolagen utvecklar därför tekniker för att kunna använda dessa nät för datakommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC) (se även avsnitt 10.3). Tekniken medger en förhållandevis hög kapacitet.
Därutöver används också uppgraderade telefonnät, kabel-TVnät, satellit samt marknätet för digital TV för datakommunikation.
Datakommunikationsområdet handlar främst om Internet och de tjänster som finns där. Det är Internet som i första hand driver fram nya typer av tjänster och skapar förutsättningar för ytterligare konvergens inom området. Utvecklingen av Internetmarknaden har gått mycket snabbt under de senaste åren. Enligt statistik från SIKA (Fakta om informations- och kommunikationsteknik i Sverige 2002) har andelen av befolkningen i åldern 9–79 år med tillgång till Internet ökat från 3 procent 1995 till drygt 50 procent år 2000. År 2001 hade ca 85 procent av befolkningen i åldern 16–64 år tillgång till Internet i hemmet, på jobbet eller inom någon utbildning. Den åldersgrupp som har den största tillgången till Internet är ungdomar i åldern 16–19 år. Där är tillgången så hög
som 94 procent. En förklaring till det kan vara de satsningar som gjorts i skolan för tillgänglighet till datorer och Internet. Pensionärerna har den lägsta tillgången till Internet, endast 15 procent. Enligt undersökningar som gjorts påverkar utbildning och inkomst tillgången till Internet, ju högre utbildning eller inkomst desto högre andel individer med Internettillgång.
Det är inte enbart tillgången till Internet som ökat, även användandet har ökat. Det är ungdomar mellan 16–19 år som står för den största användningsandelen, 95 procent. Internetanvändningen påverkar utnyttjandet av andra medier. Det är främst användningen av telefon och TV som har minskat som en följd av den ökade Internetanvändningen (SIKA, 2002).
Internetmarknaden kan fortfarande anses vara i ett uppbyggnadsskede, vilket innebär att utbud och priser ständigt förändras. Även aktörerna på marknaden förändras, vilket gör att marknadsområdet är svårare att beskriva.
Enligt PTS bedömning finns ett hundratal Internetoperatörer (eng. Internet Service Provider, ISP), dvs. operatörer som använder sig av Internetprotokollet, på marknaden. De största aktörerna under 2001 var enligt en undersökning av området (PTS, Svensk telemarknad, 2001) Telia, Tele2, Telenordia samt Spray/BIP. Av dessa var Telia den största aktören med en marknadsandel på 35 procent. Den näst största var Tele2 med 27 procent. I PTS rapport särredovisas Spray och BIP för 2001 men i figuren nedan har de räknats samman för att jämförelse skall kunna göras med tidigare år.
Figur 2.1 Internet – marknadsandelar – antal aktiva kunder till
Internetaccess (%).
Källa: Bearbetad statistik från PTS rapport Svensk telemarknad 2001
Av diagrammet framgår att gruppen övriga aktörers sammanlagda marknadsandelar för 2001 är 17 procent vilket är samma nivå som för 2000. Telias andel har ökat från 33 procent 2000 till 35 procent 2001.
Enligt PTS rapport är tillväxten fortsatt stark när det gäller antalet kunder med tillgång till Internet. Internetmarknadens betydelse stärktes under året och det är främst de fasta avgifterna för ständig uppkoppling som börjar ge betydande intäkter för operatörerna.
Området är förhållandevis oreglerat (jfr PTS rapport Telelagen och Internet 1999). Det finns bara ett fåtal regler i telelagen som är tillämpliga på aktörer som erbjuder tillgång till Internet. I vissa fall tillhandahåller de dock nätkapacitet, dvs. andra erbjuds kapacitet i nätet för kommunikation, vilket medför att de blir anmälningspliktiga enligt telelagen. Det finns dessutom reglering som berör innehållet, t.ex. upphovsrättslagstiftning.
33%
31%
33%
35%
33%
27%
28%
27%
18%
14%
13%
11%
8%
9%
10%
16%
20%
17%
17%
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%
År
Övriga
Spray/BIP
Telenordia
Tele2
Telia
1998
1999
2000
2001
2.3. Media
Trots att medieanvändningen har förändrats under senare år, inte minst genom spridningen av Internet till stora delar av befolkningen, nyttjas fortfarande traditionella medier som radio och TV i stor utsträckning. 79 procent av befolkningen, 9–79 år, lyssnar på radio en genomsnittlig dag. Lyssnartiden i hela befolkningen är i snitt drygt två timmar per dag. 87 procent av befolkningen, 9–79 år, tittar på TV en genomsnittlig dag. Tittartiden, i hela befolkningen, är i snitt drygt en och en halv timme (Nordicoms Mediebarometer 2001).
TV distribueras ut till mottagaren i huvudsak via tre olika distributionskanaler, via kabel-TV-nät, satellit eller marknätet. I stort sett alla i Sverige har tillgång till TV på något sätt. Ungefär 50 procent tar emot TV via kabel-TV, ca 30 procent enbart via marknätet, och ca 20 procent via egen eller samägd parabolantenn (SOU 2001:90, s. 52). Mottagningen av ljudradio sker nästan uteslutande via marknätet.
Det digitala marknätet för TV når i dag ca 90 procent av befolkningen. TV-sändningarna kräver mycket utrymme i näten men näten kan också användas för interaktiva tjänster, vilket även gäller näten för digital radio. I dag pågår olika testverksamheter för Internetanslutning. Som returkanal, dvs. som kanal från användaren, används då telefon- eller mobiltelefonnätet. Det statligt ägda bolaget Teracom AB äger de analoga och digitala marknäten för radio och TV. De frekvenser som fördelas för rundradio fördelas enligt ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gäller för t.ex. tilldelning av mobiltelefontillstånd.
Ett kabel-TV-nät består oftast dels av ett stamnät, dels av ett nät från centraler nära de aktuella fastigheterna till hushållen. Stamnätets kablar är nedgrävda i marken och leder till centralerna. Från centralerna går det sedan kabel till de enskilda hushållen. De flesta kabelnät består av fiber- och koaxialkabel. Oftast är stamnätets kablar av fiber och kablarna till de enskilda hushållen koaxialkabel. Kapaciteten är högre än i telefonnät och med förbättringar i nätet kan kapaciteten bli mycket stor. I dag används kabelnät i vissa fall även för bredbandsanslutningar till Internet (Radio- och TVverket, En guide till digital TV, 2000, s. 28). Det finns ca 70 kabel-TV-operatörer i Sverige. Av dessa är fyra dominerande och täcker över 2 miljoner hushåll. Det är Comhem, som ingår i Teliakoncernen, och UPC Sverige, som är ett dotterbolag till United Pan-
Europe Communication, vilket är det näst största kabel-TV-företaget i Europa. Vidare finns Kabelvision som ingår i Tele2-koncernen och har samarbetsavtal med Viasat samt Sweden online som ägs av Telenor (SOU 2001:90, s 55).
Satellitsändningar täcker stora geografiska områden och tas emot med parabolantenn. Satelliten tar emot signaler från en jordbunden sändare och skickar tillbaka dem till ett bestämt område på jordytan. Två företag dominerar på den svenska marknaden när det gäller kundadministration av satellitsänd TV – Canal Digital, som ägs av Telenor AS, och Viasat, som ingår i mediekoncernen Modern Times Group. Det behövs inget tillstånd för att bedriva sändningar över satellit. Däremot skall ett satellitföretag (den som sätter samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst) under vissa förutsättningar registrera sig hos Radio- och TV-verket. I många fall skickas sändningarna från satelliten vidare i kabelnät. Interaktivitet är möjlig via telenätet.
En övergång till digitala sändningar håller successivt på att ske inom de olika distributionsformerna för TV. Övergången har gått snabbast för satellitsändningar. En särskild avkodare/box behövs oavsett distributionsform för att omvandla den digitala signalen till analog och särskilda abonnemang kan tecknas.
En fortsatt digitalisering av TV-sändningarna under de närmaste åren kan förutses, även om utvecklingen hittills gått ganska långsamt beträffande marknätet. Den digitala tekniken innebär en effektivare användning av frekvenserna, produktionen blir billigare, lagring underlättas och bildkvaliteten blir bättre. Den medför också möjligheter till nya tjänster som interaktiv TV (Nordicom 2001/2002 och SOU 2001:90). Dessutom, som tidigare nämnts, innebär konvergensen att TV kan sändas via Internet.
Public service-företagens – Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) – verksamhet styrs av radio-_och_TV-lagen och av sändningstillstånden. De ägs av en stiftelse och programverksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. SVT är fortfarande det dominerande TV-bolaget trots den ökade konkurrensen från kommersiella TV-kanaler. Förtroendet bland allmänheten är högt och public service-kanalerna har ungefär hälften av tittartiden. SVT och SR skall, enligt programföretagens tillståndsvillkor, nå 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen med sändningar via
det analoga marknätet. UR sänder inom SVT:s och SR:s utrymme och har därmed samma räckvidd.
Antalet kommersiella TV-kanaler har ökat sedan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då satellittekniken etablerades i Sverige och TV4 fick tillstånd att sända i marknätet. På radiomarknaden har en liknande förändring skett. De fristående företag som funnits har köpts upp av de stora aktörerna. Den privata lokalradiomarknaden domineras i dag av fem nätverk: Rix FM, NRJ/Energy, Mix Megapol, Fria Media och Radio City (Nordicom 2001/2002, s. 27).
3. Teknisk bakgrundsbeskrivning
3.1. Nätkapacitet
Olika typer av nät har olika kapacitet, dvs. olika stor mängd information kan överföras under en viss tid. Kapaciteten i nätet brukar benämnas bandbredd. Uttrycket kommer från radioområdet där det anger vidden på det frekvensutrymme som finns till förfogande för att överföra information. På radioområdet anges bandbredden i enheten Hertz. I trådbundna nät (kablar) används bitar per sekund (bit/s) som enhet för att beskriva bandbredden. De vanligaste storleksordningarna för bandbreddsangivelse är:
Kbit/s kilobit per sekund: 1 000 bit/s Mbit/s megabit per sekund: 1 000 000 bit/s Gbit/s gigabit per sekund: 1 000 000 000 bit/s
Olika tjänster har olika bandbreddsbehov. Exempelvis används 64 kbit/s för vanlig taltelefoni medan det krävs 5–6 Mbit/s för en digital TV-kanal.
Olika nät kan ha olika bandbredd, vilka ibland kategoriseras som smalband och bredband. Som smalband brukar man betrakta bandbredd upp till 64 kbit/s. Någon officiell definition av begreppet bredband finns inte. IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) definierade bredband som minst 2 Mbit/s i riktning såväl till som från användaren. En sådan kapacitet möjliggör både mottagande och sändande av rörliga bilder med god teknisk kvalitet.
Utvecklingen går mot en ökad kapacitet i näten och därmed större möjligheter att överföra tjänster och information som kräver hög kapacitet.
3.2. Nätnivåer
Det nya EG-regelverket på området för elektronisk kommunikation reglerar överföring men inte innehåll. Det finns en mängd olika typer av nät som har byggts för olika ändamål men man kan ändå göra en generell beskrivning av olika nivåer i infrastrukturen. En grund för en sådan generell beskrivning av infrastrukturens nivåer ges i den s.k. OSI-modellen (Open System Interconnection) beskriven bl.a. i PTS rapport Telelagen och Internet (1999). Det är en internationell standard definierad av OSI för datautbyte mellan olika kommunikationssystem och skapades för att utgöra en referensmodell vid protokollutveckling för kommunikationsfunktioner. Varje skikt i modellen utgör ett stöd för högre liggande skikt. Modellen stämmer inte helt överens med alla protokoll inom datavärlden. Vissa funktioner i TCP/IP är t.ex. inte strikt relaterade till ett visst skikt i OSI-modellen. OSI-modellen är dock en generell grundmodell som med ett tillägg av en nivå, kanalisationsnivån, enligt vår bedömning kan tjäna som en utgångspunkt för förståelsen av regleringen av infrastrukturen.
Figur 3.1 OSI-modellen
Nivå Användarprocesser
8 Tillämpning 7 Presentation
6
Session
5 Transport 4 Nät 3 Datalänk
2 Fysiskt medium 1 Kanalisation
källa: Bearbetad modell från PTS, Telelagen och Internet, 1999
8. Tillämpning: Protokoll i skiktet tillhandahåller en förbindelse mellan applikationsprocessen och den omgivande kommunikationsmiljön.
7. Presentation: Protokoll i skiktet konverterar informationen till en ström av datainformation som förstås av både sändare och mottagare i kommunikationen.
6. Session: Protokoll i skiktet organiserar och synkroniserar kommunikationen.
5. Transport: Protokoll i skiktet tillhandahåller en säker punkttill-punkt datatransporttjänst.
4. Nät: Protokoll i skiktet tillhandahåller bl.a. vägval för dataöverföring
3. Datalänk: Protokoll i skiktet placerar informationen i ramar, kontrollerar flödet och signalerar fel.
2. Fysiskt medium: Regler för fysisk kommunikation, spänningsnivåer, kontakter, etc.
1. Kanalisation: Tomma rör där kablar kan förläggas eller master där antenner kan monteras.
Det nya EG-regelverket omfattar till största delen nivåerna 2-7, dvs. fysiskt medium-, datalänk-, nät-, transport-, session- och presentationsinvåerna. Det gäller dock inte helt utan undantag. Sålunda omfattar tillträdesdirektivet även kanalisationsnivån. Vidare reglerar direktivet om samhällsomfattande tjänster, som avser tjänster ur ett användarperspektiv, även den översta nivån, dvs. tillämpningssnivån. Också kommunikationsdataskyddsdirektivet, behandlar, i allmänhet, den översta nivån.
3.3. Nätsäkerhet
Inom alla nätnivåer finns det sårbarhetsfaktorer som kan påverka säkerheten i näten. Detta gäller både tillämpningsnivån och topologin, dvs. det geometriska utseendet som form och läge för kablar, noder, master och antenner m.m.
3.4. Olika typer av nät
Kommunikation kan ske genom överföring av elektromagnetiska vågor i ledning eller via radio. Exempel på ledningsbundna nät är fasta telefonnät, kabel-TV-nät, fastighetsnät, optisk fiberkabel samt elnät. Exempel på nät via radio är mobiltelefonnät eller annan
trådlös radioaccess, satelliter samt markbundna nät för analog och digital TV och rundradio.
Ett sätt att dela in näten är i tre geografiska nivåer nämligen stomnät, ortsammanbindande nät och områdesnät, varav en del utgörs av accessnät, dvs. nätet närmast abonnenten. Detta gäller i allmänhet för datanät. Ett annat indelningssätt är transportnät och accessnät såsom beträffande telenät. Trafiken i näten går genom alla geografiska nätnivåer och olika aktörers nät genom trafikutbyte vid nationella knutpunkter för datanät respektive hopkopplingspunker för telefoni eller direktförbindelser mellan olika aktörers nät. Överföringskapaciteten i kommunikationen för slutanvändaren är beroende av vilka nät som är inblandade och vilken dimension de har. Det kan finnas flaskhalsar i olika delar av nätet vilket gör att kommunikationen inte alls har den hastighet som förväntas (jfr prop. 1999/2000:86 bilaga 12).
Kommunikationsnät via radio täcker olika stora delar av landet. Mobiltelefonoperatörerna har t.ex. krav på viss täckning i sina tillstånd. Mobiltelefonnäten använder sig ofta, om möjligt, av ledningsbundna nät, exempelvis i stomnäten.
Både ledningsbundna nät och nät via radio är fysiska nät. I de fysiska näten kan flera s.k. logiska nät finnas, t.ex. Internet. Ett logiskt nät kan använda sig av flera fysiska nät (SOU 2001:28, s. 136).
Nätägarna kan sägas bestå av två huvudgrupper, varav den ena gruppen är aktörer som bygger nät i form av fastighetsnät, radiolänk, satellit, kabel-TV samt mobiltelefonssystem m.m. Dessa aktörer kan ha verksamhet i flera delar av värdekedjan som t.ex. infrastruktur, tjänstetillhandahållande och produktion av tjänster. Affärsmodellen kan leda till en vertikal integration för aktörerna.
Den andra gruppen följer delvis den statliga bredbandspolitiken. Gruppen involverar bl.a. kommunerna, Svenska kraftnät och andra statliga infrastrukturägare, för byggande av infrastruktur som är öppen för alla aktörer. Denna modell leder till en i huvudsak horisontell skiktning av marknaden med infrastrukturtillhandahållande av en part och tjänstetillhandahållande av en annan.
4. Konvergensen
4.1. Olika former av konvergens
Konvergensutredningen beskriver i sitt betänkande Konvergens och förändring (SOU 1999:55) konvergens i fyra olika former: nätkonvergens, tjänstekonvergens, apparatkonvergens samt marknadskonvergens. Inom tre av formerna, nät, tjänster och apparater, förekommer konvergens inom varje del. Utvecklingen av tjänster och apparater är delvis en följd av nätkonvergensen. Förutsättningar skapas därigenom för den fjärde formen, marknadskonvergensen, varmed menas att marknaden för elektronisk kommunikation fungerar som en helhet. Konvergensutredningen beskrev de olika formerna på följande sätt.
Nätkonvergensen innebär att nät som traditionellt sett varit åtskilda och avsedda för olika saker nu kan bära samma typer av tjänster. Det finns därmed möjlighet att t.ex. tillhandahålla Internetaccess via kabel-TV-nät eller elnät eller datakommunikationstjänster via marknät för TV och satelliter.
Tjänstekonvergensen innebär att kommunikationstjänster som förmedlar information mellan användare smälter samman med innehållstjänster som t.ex. television och webbplatser.
Apparatkonvergensen innebär att apparater kan användas för olika tjänster som t.ex. datorer för TV-mottagning och mobiltelefoner för informationsbehandling.
Marknadskonvergensen innebär att företag börjar bedriva verksamhet inom marknadssegment där de tidigare inte varit engagerade. Det kan t.ex. vara operatörer som rör sig in i medieområdet eller medieföretag som utvecklar interaktiva medier.
Centralt för den nya EG-rätten på området elektronisk kommunikation är bl.a. nätkonvergensen. EG-rätten omfattar också elektroniska kommunikationstjänster, men inte innehållet i överföringen. Marknadskonvergensen innebär att nya aktörer kommer in på marknaden för elektronisk kommunikation och därmed omfat-
tas av den nya regleringen. Marknadsutvecklingen skapar också nya förhållanden som regleringen måste kunna hantera genom att vara flexibel och teknikneutral i så stor utsträckning som möjligt.
4.2. Orsaker till konvergensen
Det finns tre grundläggande tekniska orsaker som möjliggör konvergensutvecklingen. Den första är den digitala tekniken som innebär att all information kan representeras på samma sätt, nämligen i form av ettor och nollor. Den andra orsaken är något som brukar kallas interoperabilitet, dvs. samverkan mellan olika infrastrukturer i samma distributionssystem. Denna utveckling beror främst på de kommunikationsprotokoll som tagits fram för Internet. Den tredje orsaken är en utveckling av kodning och kompression av digital information, vilket innebär bättre kapacitetsutnyttjande i befintlig infrastruktur. Det i sin tur medför att infrastrukturen kan förmedla mer kapacitetskrävande tjänster än tidigare (prop. 1999/200:86, s 232). Nedan förklaras dessa faktorer närmare.
4.2.1. Digital teknik
Information kan överföras analogt eller digitalt. En analog överföring innebär att signalen varierar med t.ex. tonhöjd hos den som talar vid ett telefonsamtal. Traditionella användningsområden för analoga överföringar är taltelefoni och rundradiosändningar.
Vid digitala överföringar tas mätvärden, s.k. samples, med fastställda tidsintervall på den analoga signalen som kan vara talad röst. Mätvärdena omvandlas därefter till digitala signaler, dvs. ettor och nollor. En digital signal kan göras tåligare mot störningar och kan utnyttja kapaciteten bättre. Det förbättrade kapacitetsutnyttjandet är en viktig aspekt när det gäller t.ex. utnyttjandet av en begränsad resurs som radiospektrum och är ett skäl till övergång till digitala rundradiosändningar (SOU 2001:90, s 144).
Uppkomsten av konvergens inom området beror i första hand på att överföringarna digitaliseras eftersom alla typer av överföringar då kan se ut på samma sätt. En och samma infrastruktur som kan överföra digitala signaler kan därmed överföra alla typer av information.
4.2.2. Interoperabilitet – samverkan
Tidigare har infrastrukturer för olika ändamål varit åtskilda men genom utveckling av öppna gemensamma standarder för kommunikationsprotokoll och gränssnitt har det blivit möjligt för olika infrastrukturer att integreras. Kommunikationsprotokoll kan sägas vara regler för kommunikation mellan olika enheter. Dessa regler omfattar bl.a. felövervakning, sekvenskontroll, start- och avslutningsprocedurer, adressering m.m. Gränssnitt är regler för utbyte av information mellan olika nät.
Internetarkitekturen med kommunikationsprotokollen Internet Protocol (IP), är den idag dominerande komponenten i denna utveckling. Internets protokoll ligger till grund för andra standarder för Internettjänster som t.ex. HTTP för world wide webb och SMTP för e-post. Internetstandarden är spridd till i stort sett alla datormiljöer i hela världen. Internet och andra nät som använder IP kan överföra text, ljud och bilder, både stillbilder och rörliga bilder även om det fortfarande finns brister i kvalitetskontroll (quality of service). Internet kan exempelvis användas för såväl traditionella teletjänster som för nyare tjänster, t.ex. chat, dvs. kommunikation i realtid, och elektroniska anslagstavlor, men även för radio- och TVprogram. Nya användningsområden möjliggörs kontinuerligt genom vidareutveckling av protokolluppsättningen för IP. Denna vidareutveckling görs bl.a. i Internet Engineering Task Force (IETF).
Tekniskt sett kan ett ”Internet” betraktas som en samling datornät som är sammankopplade till ett virtuellt nät – ett nät av nät. Internet är ett paketförmedlande nät, dvs. den information som skall sändas styckas upp i paket som förses med adresser. Noder i nätet avgör vägvalet för ett paket. Noderna är sammankopplade med varandra och förbindelserna mellan dem kan ha varierande belastning och olika kapacitet, vilket gör att man inte kan säga när ett paket kommer fram till mottagaren. Vid framkomsten ställs paketen ihop till den ursprungliga informationssekvensen. För Internets funktionalitet finns stödsystem varav de viktigaste är det logiska vägvalssystemet och domännamnssystemet (DNS).
Det finns även andra områden där förekomsten av öppna branschstandarder ökat. Exempel på det är standarder för digital-TV som tagits fram av Digital Video Broadcastning Project och filformatet MP3 som är avsett för ljudfiler (jfr prop. 1999/2000:86, s. 233 och SOU 2001:28, s. 132f).
4.2.3. Kodning och kompression
Olika nät har olika hög kapacitet och därmed olika möjligheter att överföra information som kräver hög kapacitet. Genom kodning och kompression av information kan överföring ske i nät som tidigare haft för låg kapacitet för att kunna hantera kapacitetskrävande informationsöverföring. Mycket kapacitetskrävande tjänster kan nu i högre grad levereras i nät som har ganska låg kapacitet (prop. 1999/2000:86, s. 233). Därutöver sker en ständig förbättring av existerande nät genom olika tekniker. Exempel på det är ISDN och xDSL, t.ex. ADSL, som ger ökad kapacitet för slutanvändaren i accessnätet.
Sammantaget innebär dessa faktorer att samma informationsmängd kan överföras snabbare.
5. Något om den framtida marknaden
Konvergensen har ovan beskrivits som den stora tendens som successivt strukturerar om hela marknaden för elektronisk kommunikation och bl.a. tvingar fram en enhetlig lagstiftning. Detta skall dock inte dölja att konvergensens praktiska uttrycksformer och konsekvenser ännu är ganska blygsamma. Exempel på nya tjänster inom marknaden för elektronisk kommunikation som symptom på en kommande, alltmer genomgripande konvergens är IP-telefoni, dvs. digital telefoni över Internet. Sådan telefoni kräver en kapacitet som är så hög att talet inte försämras på grund av ofullständig överföring. I vanlig analog telefoni är kanalen öppen och fri från konkurrens av annan trafik vilket gör att talet kan nå fram i realtid. Om de tekniska och kommersiella problem som finns löses kan telefonin bli en del av det utbud som tillhandahålls vid en Internetanslutning. En fast anslutning med fast avgift innebär att samtalsberoende avgifter försvinner, vilket givetvis kan utgöra ett hot mot de traditionella telekomföretagen.
Ett annat exempel är Internetradio, dvs. radio eller ljud som distribueras via ett IP-nätverk. Enligt ett betänkande från digitalradioutredningen, Digital radio kartläggning och analys (SOU 2002:38), är de huvudsakliga sätten Internetradio levereras på live-liknande sändningar eller som beställtjänst som kan laddas ned på begäran. Tillhandahållare av Internetradio är traditionella radiostationer som kompletterar sina vanliga sändningar men det finns också stationer som enbart sänder via Internet. Fördelarna med Internetradio är att personer som befinner sig utanför en radiokanals normala sändningsområde kan tillgodogöra sig sändningen via Internet oavsett var de befinner sig. Radiosändningarna kan också vara kompletterade med annan information i anslutning till radiosignalen, t.ex. chatsidor. Andra fördelar som anges är att det inte krävs något sändningstillstånd, medför ingen frekvensbrist och att investeringskostnaderna är låga.
Internetradio har dock begränsningar. Digitalradioutredningen pekar bl.a. på kostnaderna för utsändningen som kräver hög bandbredd då lyssningen oftast sker i realtid och att tekniken ännu inte är utvecklad för mobil mottagning. Det sägs vidare att Internet har ansetts som en nyhet som skulle konkurrera ut andra radiokanaler men att lyssnade på radio via Internet ännu så länge förekommer i begränsad omfattning, mindre än en procent av dem som använder Internet lyssnar på radio via webben. Utredningen konstaterar dock att den tekniska utvecklingen på Internetområdet sker snabbt och att många aktörer förväntar sig lösningar på flera av dagens begräsningar som förbättrade kodningstekniker för bl.a. bättre ljudkvalitet.
Ytterligare ett exempel på konvergens är Internet via digital-TV. I samband med digital-TV-utvecklingen finns förhoppningar om att det kan öppnas nya möjligheter att erbjuda interaktivitet genom t.ex. uppkoppling till Internet för att möjliggöra e-handel. (Nordicom 2001/2002).
Konvergensen innebär inte nödvändigtvis att marknaden blir mer enhetlig. Tvärtom kan den leda till att specialiseringen ökar med en fragmentisering till följd. Delvis har detta sin förklaring i den konsolidering inom vissa områden som nu skett efter den stora IThaussen. Förändringar på marknaden är dock svåra att förutse. Det finns stora osäkerhetsmoment för aktörerna inom branschen. Det gäller kanske främst hur kostnader för investeringar i infrastruktur skall kunna täckas genom inkomster från tjänster i nätet. Investeringskostnaderna är ofta mycket stora och det kan ta flera år innan kassaflödet blir positivt.
Området fast telefoni bedöms av branschen, enligt vad utredningen har inhämtat, som ett område med svårigheter eftersom det inte är en växande marknad. Fastnätstelefonin har konkurrens från mobiltelefonin och kan få ytterligare konkurrens från UMTS. Marknadssegmentet bedöms stå inför en konsolidering där det finns risk för att det saknas möjligheter för andra än Telia att bedriva lönsam verksamhet. Utvecklingen medför att aktörerna söker sig in på andra delar av marknaden. Kunderna på marknaden efterfrågar totallösningar som innebär t.ex. låga priser även för samtal till mobiltelefon. För detta krävs tillgång till mobilnät. Det har tillkommit en del nya tjänstetillhandahållare med tillträde till mobila nät men de är ännu få och har en liten marknadsandel.
Inom mobiltelefoniområdet innebär teknikskiftet till UMTS stora investeringskostnader i infrastruktur för branschen. Dagens
mobiltelefoni är i allt väsentligt en telefonitjänst men kommande generation innehåller en mångfald av tjänster. Det finns dock en stor osäkerhet om vilka nya tjänster som kan erbjudas och vad som kommer att efterfrågas. Även om detta område som många andra inom IT-sektorn drabbats av lågkonjunkturen så synes branschen ha en förhoppningsfull syn på den framtida utvecklingen. Det finns förutsättningar för en utveckling mot fler operatörer där utrymme finns även för virtuella aktörer, vilket kan skapa förutsättningar för en dynamisk marknad.
Enligt IT-branschens företrädare har betydelsen av Internet ökat i och med bredbandsutvecklingen. Nyutbyggnad i fibernät till slutanvändaren är fortfarande blygsam och i huvudsak används befintliga nät som uppgraderas. En teknik som ännu står i början av kommersiell tillämpning är fast yttäckande radioaccess som ett alternativt accessnät med högre överföringskapacitet.
Del II
Politiska mål
6. Inledande anmärkningar
I vårt uppdrag ingår att se över målstrukturen för det eller de politikområden som motsvaras av området elektronisk kommunikation. Här innefattas i första hand de mål som finns inom områdena telepolitik, IT-politik och mediepolitik samt ändamålet bakom lagen om radiokommunikation. I vårt uppdrag ingår att analysera de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. Vi skall bedöma om dessa är ändamålsenliga mot bakgrund av den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen samt den lagstiftning som föreslås. Utgångspunkten är att en samordning skall ske mellan å ena sidan dessa mål och syften och å andra sidan det IT-politiska målet. Vidare skall vi ange hur målen kan uppnås och särskilt beskriva statens roll i förhållande till marknaden. En analys skall också göras av hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av det nya EG-rättsliga regelverket. Någon översyn av de mediepolitiska målen skall dock inte ske.
Direktiven får anses innefatta ett uppdrag att lämna förslag till nya mål för området elektronisk kommunikation. Vi har funnit att det i första hand bör ske genom en samordning eller konsolidering av nuvarande mål inom området. Detta mot bakgrund av att konvergensen medför att gränserna mellan de olika delområdena för elektronisk kommunikation suddas ut. Därutöver har vi beaktat behoven av justeringar med hänsyn till det nya EG-rättsliga regelverket.
7. Nuvarande politiska mål och syften inom området för tele, radio, IT och media
7.1. Telelagen
Målinnehåll
Det telepolitiska målet anges i telelagen (2 §) och består av ett övergripande och tre mer preciserade mål. Det övergripande målet är att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.
I det övergripande målet innefattas att telekommunikationerna skall
N bidra till regional balans, N vara öppna och flexibla samt främja mångfald och valfrihet för
användarna,
N bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället, samt N i sig vara effektiva, vilket bl.a. innebär att de skall främja samver-
kan mellan operatörer samt bidra till skapandet av nya, kostnadseffektiva och högkvalitativa teletjänster.
Inom ramen för det övergripande målet ryms vidare tre preciserade delmål, nämligen
1. att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin
stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät,
2. att alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor och
3. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga un-
der kriser och i krig.
Det telepolitiska målet har i stora delar varit detsamma sedan 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402). Målet har därefter behand-
lats av riksdagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), om en telelag och en förändrad verksamhet för televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet.1996/97:TU5, rskr 1996/97:201).
Det första av telepolitikens delmål – att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät – innebär att telefonitjänsten ges en särställning som en s.k. samhällsomfattande tjänst framför andra teletjänster.
Av formuleringen framgår att tjänsten skall finnas tillgänglig till ett rimligt pris. Utgångspunkterna för vad som är ett rimligt pris är enligt lagens förarbeten (prop. 1996/97:61 s. 69ff) i korthet att rimligheten i priset bör ses från konsumentens perspektiv, att hänsyn bör tas till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna samt att alltför stora prisvariationer inte bör accepteras. Geografiska variationer är tillåtna för att bl.a. undvika skevheter i prisbildningen och hämmande av produktutvecklingen.
Det andra delmålet – att alla skall få tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor – innebär att lagstiftaren har lagt särskild tonvikt vid att det finns grupper i samhället med särskilda behov av tillgång till teletjänster. De som närmast avses är funktionshindrade personer, men även andra grupper, t.ex. äldre med särskilda behov, omfattas.
Det tredje delmålet – att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och krig – framhåller vikten av att upprätthålla funktionssäkerheten i telesystemet under kriser och i krig. Här bör enligt motiven särskilt uppmärksammas betydelsen av att utvecklingen har gått mot att det finns allt fler samtrafikerande operatörer och mer varierade kommunikationsformer. I fredstid bör näten ha en kontinuerlig och störningsfri drift. Under krigstid är kraven större.
Det telepolitiska målet har ett tydligt konsumentperspektiv. Ett viktigt instrument för att ta till vara konsumentintresset är att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens. En effektiv konkurrens kan dels bidra till mångfald och valfrihet för användarna, dels skapa kostnadseffektivitet i tillhandahållandet av teletjänsterna.
Enligt motiven är ambitionen att den generella regleringen på konkurrensområdet, liksom beträffande t.ex. marknadsföringslag-
stiftning m.m., skall vara styrande för telemarknaden. Under ett övergångsskede har det dock ansetts nödvändigt med en särskild sektorreglering. Ett viktigt inslag i denna särreglering är bestämmelserna om tillträde och samtrafik.
Måluppfyllelse
I vilken mån det telepolitiska målet har uppnåtts har diskuterats i flera lagstiftningsärenden. Den senaste uppföljningen av måluppfyllelsen görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Regeringen bedömer där att konkurrensen på teleområdet har ökat och förväntas öka ytterligare under kommande år. Internationellt sett ligger prisnivån i Sverige lågt. På mobilmarknaden har konkurrensen tidigare visat tecken på att inte fungera tillfredsställande men en förändring är på gång. Priserna visar en tendens att sjunka. Det är dock ännu få nya tjänstetillhandahållare som har tillträde till de mobila näten. Dessa har dessutom en mycket liten marknadsandel (jfr. PTS 2001, Tredjepartsoperatörer).
Enligt regeringen är det viktigt att motverka uppkomsten av stora geografiska prisskillnader. Flertalet operatörer erbjuder numera ett och samma pris för samtal inom Sverige medan utlandssamtalen grupperas i prisklasser, där exempelvis samtal till länder inom samma kontinent prissätts lika. När det gäller tillgång till tjänster m.m. går det inte att utläsa några geografiska skillnader. Införandet av geografiskt oberoende taxor motverkar också sådana skillnader. Den servicekvalitet som tillhandahålls bedöms vara varken bättre eller sämre i glesbygd jämfört med i tätort.
Den sammanfattande bedömningen är att de åtgärder som vidtagits har bidragit till att uppfylla målet om att enskilda och myndigheter i landets olika delar ska få tillgång till effektiva telekommunikationer. Dessutom har de åtgärder som vidtagits i syfte att skapa tillgänglighet till teletjänster för personer med funktionshinder i allt väsentligt medverkat till att underlätta för dessa personer att utnyttja olika teletjänster.
7.2. Lagen om radiokommunikation
Målinnehåll
Lagen om radiokommunikation (1993:599) är tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation m.m. Lagen omfattar också användning av radio som inte uppfattas som överföring av information (kommunikation), t.ex. positionsbestämning genom radar eller radioastronomi.
Enligt lagen om radiokommunikation vilar det på staten att övergripande vårda och skydda möjligheterna för radioanvändning. Orsaken är att utbredningen av radiovågor inte håller sig inom nationella gränser och att det därför krävs ett internationellt samarbete. I statens uppgift ingår att se till att de tillgängliga resurserna används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som möjligt. Radiofrekvensspektrum är en ändlig resurs och efterfrågan på frekvensutrymme ökar. Olika intressen kan därför stå mot varandra vilket medför att en prioritering mellan olika önskemål behöver göras. Lagstiftningens uppgift är att anvisa efter vilka grunder tilldelning av frekvenser skall ske (jfr prop. 1992/93:200, s. 168 f, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443).
Regleringen av radiokommunikation skall medverka till att upprätthålla ordning i utnyttjandet av radiofrekvensspektrum för att så många som möjligt skall kunna få möjlighet att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Utgångspunkterna för tillståndsgivningen är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen. Särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten. Vidare skall samhällsintressen som försvarets och polisens behov beaktas särskilt.
Tillståndsgivningen skall syfta till att det begränsade område avseende radiospektrumet som står till buds utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Målsättningen om att effektivt utnyttja radiofrekvensutrymmet innefattar en inriktning mot effektivare konkurrens. Enligt lagens förarbeten finns ett intresse av att konkurrens råder. Det kan emellertid medföra att man inte uppnår högsta möjliga nivå av effektivitet i frekvensutnyttjandet i teknisk bemärkelse (jfr prop. 1992/93:200 s. 211). Det måste då ske en avvägning mellan dessa, ibland svårförenliga, intressen.
Radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten skall beaktas särskilt vid tillämpningen av lagen. En allmän strävan skall därför vara att i möjligaste mån ge företräde till användning som inrymmer ett betydande mått av tankar och känslor samt bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids.
Måluppfyllelse
En redovisning av insatserna inom radioområdet görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Där framgår att Post- och telestyrelsen, i linje med målen, handlagt ansökningar om radiotillstånd, anmälningar om radiostörning samt bedrivit förebyggande radiotillsyn. Vidare framhålls att det har skett en revidering av den svenska frekvensplanen och ett inbjudningsförfarande avseende fast yttäckande radioaccess. Genom deltagande i internationellt arbete inom Internationella teleunionen (ITU) och EU har myndigheten verkat för fortsatt internationell harmonisering av frekvenser, tjänster och produkter. För att säkerställa att svenska intressen och krav tillgodoses vid upprättande av en gemensam europeisk frekvensplan har myndigheten deltagit i arbetet CEPT (Conférence Européenne des Administrations des Postes et de Télecommunications).
För budgetåret 2002 har regeringen av myndigheten begärt en redovisning av måluppfyllelsen inom området, vilket inte gjorts tidigare. Bakgrunden är att den tilltagande frekvensbristen gör att statens roll som främjare av ett effektivt användande av frekvenser och väl fungerande marknader blivit allt viktigare.
Post- och telestyrelsen har till utredningen redovisat vilka aktiviteter som vidtagits under året 2001 i syfte att uppfylla målen. Myndigheten har uppgett bl.a. att tillståndsgivning och arbetet i internationella organisationer är särskilt viktiga uppgifter. I det internationella arbetet har man bl.a. prioriterat deltagande i studiegrupper inom ITU-R vilka arbetar för frågor som speciellt tekniskt underlag avseende mulitmedieapplikationer, radio-LAN i 5 GHz-bandet, fasta satellittjänster och rundradiosatelliter. En slutsats som myndigheten drar av sitt arbete är att trängseln i etern ökat eftersom antalet användare och applikationer ständigt blir fler. Detta har fått till följd att de sökandes önskemål inte kan tillgodoses i samma utsträckning som tidigare.
7.3. IT-politiken
Målinnehåll
För IT-politiken som helhet finns ett övergripande mål, en IT-politisk inriktning samt prioriterade uppgifter. I det IT-politiska beslut som fattades 2000 (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr 1999/2000:256) anges att det IT-politiska målet skall vara att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. Målet avser hela det IT-politiska området och inte bara elektronisk kommunikation. Inom målet ryms även t.ex. kompetens att använda IT.
I skälen för regeringens förslag anges att övergången till informations- och kunskapssamhället skall omfatta nationen i dess helhet och att alla medborgare skall kunna dra nytta av IT:s möjligheter. Vidare sägs att informationssamhället är globalt och genomtränger alla samhällssektorer. För att ett land skall kunna hävda sig internationellt krävs en framskjuten position på IT-området. Bedömningen är att Sverige har ställning som en av världens ledande IT-nationer. Målet bör därför sättas ett steg högre, nämligen att Sverige som första nation skall bli ett informationssamhälle för alla. Målet avser en bred IT-kompetens i samhället och ett starkt förtroende för användandet av denna teknik, med sikte att lyckas med detta före andra länder.
Det IT-politiska målet är ett brett mål som omfattar alla politikområden. Den IT-politiska inriktningen är att främja olika politikområden på olika sätt. De prioriterade uppgifterna inskränker sig dock till tre områden: tillit, tillgänglighet och kompetens. De första två, tillit och tillgänglighet, handlar till största delen om teknik och elektroniska kommunikationsnät. Det tredje området är av annan karaktär.
Under begreppet tillit i det IT-politiska målet ryms frågor om säkerhet och personlig integritet. Den del som avser den tekniska säkerheten i näten återfinns också i det telepolitiska målet. Med tillit som mål avses att regler och system på IT-området skall skapa förtroende genom att vara säkra, förutsebara, teknikneutrala, och skydda individens integritet samt vara internationella. Ansvaret för informationssäkerheten ligger hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret.
En viktig del i det IT-politiska målet är att tillgängligheten till nät för elektronisk kommunikation skall vara så god som möjligt.
Det IT-politiska målet innefattar en målsättning om att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Tillgänglighet skall i första hand uppnås genom konkurrens och mångfald. Konkurrensen skall bl.a. åstadkommas genom statliga insatser och regler. Statens övergripande ansvar kommer till direkt uttryck genom särskilda ekonomiska stödåtgärder för bredband i glest befolkade delar av landet.
Måluppfyllelse
Den första uppföljningen av IT-politiken görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Bedömningen är att Sverige är på god väg att uppnå målet att som första land bli ett informationssamhälle för alla när det gäller möjligheterna för var och en till ett relativt enkelt utnyttjande av Internet, som nås via telefonnätet. Mer kvalificerade användningar av informationssamhällets tjänster som kräver särskild utbildning och utrustning, är dock ännu inte möjliga för var och en. Regeringen menar att brister i säkerhet och personlig integritet, som sammanfattas under begreppet tillit, också sätter gränser för användningen.
När det gäller de åtgärder som vidtagits sedan IT-propositionen lades är det ännu för tidigt att säga något säkert om huruvida de bidragit till en uppfyllelse av målet. De åtgärder som vidtas inom regeringens IT-politik och IT-infrastrukturutbyggnad bedöms dock komma att medverka till att informationsteknikens möjligheter utnyttjas på ett aktivt sätt. På så sätt antas tillväxt och sysselsättning främjas, vilket stärker Sveriges konkurrenskraft och bidrar till att allas möjligheter värnas. IT anses därmed kunna bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa. I propositionen görs också särskilda redovisningar inom de prioriterade områdena tillgänglighet, kompetens och tillit.
När det gäller tillgänglighet redovisas att användningen av IT i Sverige är hög. Nästan alla hushåll har tillgång till telefoni och över hälften av hushållen har mobiltelefon. Mer än två tredjedelar av dem som arbetar i Sverige i dag kan använda dator och Internet på arbetet. Den ökande användningen av Internet kräver emellertid åtgärder för att bredda gruppen av användare för att undvika att det uppstår en informationsklyfta i samhället. Den, vid sidan om utbildningssektorns insatser, ekonomiskt mest omfattande insatsen
inom IT-politiken är det stöd till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet som föreslogs i IT-propositionen. Den sista förordningen i detta stödprogram beslutades den 31 maj 2001. Någon utvärdering av stödprogrammet har inte gjorts ännu.
Bedömningen av IT-kompetensen är att den pågående satsningen på IT i skolan (ITiS) bidrar till att utveckla undervisningen och nya roller för elever och lärare samt ökar tillgängligheten till IT. Det finns dock fortfarande mycket att göra. Det råder brist på vissa typer av specialiserad IT-kompetens. Den största bristen rör personer med både en längre högskoleutbildning och arbetslivserfarenhet. Därför har universitet och högskolor ökat antalet utbildningsplatser samt skapat nya utbildningar.
Regeringens bedömning av IT-tilliten är att arbetet med att öka informationssäkerheten, både inom Sverige och internationellt, tagit fart. Det finns dock fortfarande stora behov av åtgärder inom området. De undersökningar som gjorts pekar på att förtroendet och tilliten till tekniken och till dem som ansvarar för systemen påverkar Internetanvändningen. Regeringen anser att huvudansvaret för informationssäkerheten fortsatt bör ligga hos respektive systemägare, men att regeringen måste arbeta för att skapa förutsättningar för en hög säkerhet.
7.4. Mediepolitiken
Målinnehåll
Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna. Målet fastställdes av riksdagen i samband med budgeten för 2001 (prop. 2000/01, bilaga utg. omr. 17). Politikområdet omfattar dagspress, radio och television samt skydd av barn och ungdom från skadligt innehåll i massmedierna.
En viktig del i mediepolitiken är att stödja yttrandefriheten. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (se 2 kap. 1 § RF). Säkerställandet av tryckfriheten och yttrandefriheten regleras i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Med tryckfrihet avses i första hand en rätt att utge skrifter. För att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att i
tryckt skrift bl.a. yttra sina tankar och åsikter. TF:s regler tillämpas på skrifter som framställts i tryckpress eller som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om skrifterna är försedda med vissa uppgifter eller om utgivningsbevis gäller. Enligt YGL är vidare varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.
TF och YGL ger ett särskilt grundlagsskydd för friheten att yttra sig genom fysiska databärare eller genom överföringar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Skyddet bygger på samma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är etableringsfriheten, som innebär att det inte kan ställas krav på tillstånd eller speciella villkor för att bedriva sändningar av radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten hindrar dock inte laglig reglering av skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program, den s.k. vidaresändningplikten eller must-carry-principen. Ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp kan också göras (3 kap. 1 § YGL). Inskränkningar i etableringsfriheten har föreslagits av regeringen (prop. 2001/02:74). Ett av förslagen innebär att det kan ställas krav på nätinnehavare att ge utrymme för andras överföringar, om det behövs med hänsyn till konkurrensen eller allmänintresset. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.
Kommersialisering av medierna och tillgången till ett ökat utbud medför inte självklart att förutsättningarna för hela befolkningen att ta emot ett varierat utbud av hög kvalitet ökar. Tillgången till allsidig upplysning för alla och möjlighet att delta i samhällsdebatten är viktiga krav att ställa i ett demokratiskt samhälle. Mediepolitiken syftar bl.a. till att värna mångfald i utbudet och att det finns en infrastruktur som är tillgänglig för alla. Ett viktigt demokratiskt krav är att alla som bor i Sverige har tillgång till ett allsidigt utbud av radio och TV (prop. 2000/01:01 s. 107). Tillgången till ett
grundläggande utbud av radio och TV (SVT 1, SVT 2, TV 4 och Sveriges radios kanaler) i hela landet är en viktig del av mediepolitiken. Genom radio- och TV-sändningar i allmänhetens tjänst (public service) skall alla förses med ett allsidigt, sakligt, opartiskt och oberoende programutbud av hög kvalitet. Av intresse är här även det s.k. Senda-avtalet, för den marksända digital-TV:n. Avtalet strävar mot att uppnå att alla program skall kunna tas emot av alla med samma tekniska utrustning (digital-TV-box och ett programkort).
Med mångfald avses ett mångsidigt medieinnehåll men även mångfald i ägande. Detta är av stor vikt eftersom massmedierna har en central roll när det gäller opinionsbildning, kunskapsspridning och debatt i samhället. Om många oberoende medieföretag konkurrerar är förutsättningarna goda för att alla väsentliga frågor och meningar blir belysta. Enligt digital-TV-kommitténs betänkande (SOU 2001:90) finns det risk att konsumenternas valfrihet begränsas eftersom det inom TV-området förekommer att samma affärsintressen kontrollerar flera delar av värdekedjan. Om administration av sändningar och sändningarnas innehåll kontrolleras av samma företag kan konkurrensen hämmas. Detta kan förstärkas om konsumenterna är beroende av en viss sändningsoperatör och därmed sändningssätt och standard.
På dagspressområdet syftar statens direkta insatser till att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden. Därigenom främjas en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Dessutom främjas konkurrens och en bred spridning av dagspressen. Statliga insatser inriktas också på att göra det möjligt för synskadade och vissa andra grupper av funktionshindrade att ta del av innehållet i dagstidningar.
Praktiska uttryck för det mediepolitiska målet är, som framgår av radio-_och_TV-lagen (1996:844), möjligheten att förena sändningstillstånd med villkor avseende bl.a. räckvidd och tillgänglighet för att åstadkomma spridning av ett allsidigt radio- och TV-utbud. I lagen regleras även den s.k. vidaresändningsplikten.
Måluppfyllelse
I budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1, utg. omr.17) redovisar regeringen resultatet av insatser inom mediepolitiken och analyserar hur väl man har lyckats i sin strävan att nå målen.
Bedömningar görs avseende dagspressen, radio och TV i allmänhetens tjänst, digitala TV-sändningar samt skadligt medieinnehåll.
Under den förra tillståndsperioden för radio och TV i allmänhetens tjänst (1997-2001) har public servicebolagen tilldelats särskilda medel för satsningar på kvalitet och digital teknik. Inom SVT har satsningar gjorts på kvalitetsproduktion bl.a. när det gäller dokumentärer och program för barn och unga. Särskilda medel för mångfald och kvalitet i programutbudet har använts av Sveriges Radio till bl.a. radioteater och frilansreportage. Regeringens bedömning är att programföretagen i allmänhetens tjänst satsat på förnyelse och utveckling av ny teknik på ett sätt som inneburit att programföretagen kunnat fortsätta att utveckla distribution och programproduktion.
Sändarnätet för digital marksänd TV håller på att byggas ut. I slutet av december 2001 hade ca 90 procent av befolkningen möjlighet att ta emot sändningarna. Antalet hushåll som tar emot digitala marksändningar uppgick vid samma tidpunkt till cirka 100 000. Regeringen anger att en mångfald i mediedistributionen är av stor betydelse för mångfald i innehållet. Mångfald i mediedistributionen är också viktig för att merparten av hushållen, oberoende av var de bor, skall ha tillgång till ett rikt medieutbud.
För att motverka skadligt medieinnehåll bedrivs verksamhet inom Granskningsnämnden för radio och TV, Statens biografbyrå samt Våldsskildringsrådet. Verksamheten bedrivs i form av kunskapsspridning och övervakning av bestämmelser om våldsskildringar och pornografi i radio, TV och film, samt över Internet och i dataspel.
7.5. Ramdirektivet
Att ställa upp nationella politiska mål för området elektronisk kommunikation kan, med hänsyn till Sveriges EU-medlemskap och de rättsverkningar EG-rätten har på det nationella planet, inte ske utan beaktande av de syften och önskemål som bär upp det EGrättsliga regelverket. I detta avsnitt lämnas därför en beskrivning av de mål som de rättsakter som nu skall implementeras i svensk rätt, strävar efter att uppnå.
Ramarna för EU:s nya regelverk om elektronisk kommunikation anges i det s.k. ramdirektivet. Direktivet innehåller regler om att inrätta ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunika-
tionstjänster, elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. Direktivet fastställer dessutom uppgifter för nationella regleringsmyndigheter och förfaranden som syftar till att åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom hela gemenskapen. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna vidtar proportionerliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår av direktivet. I största möjliga utsträckning skall det önskvärda i att regleringen görs teknikneutral beaktas.
Direktiven påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresse, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik (artikel 1.3). Vidare får de nationella regleringsmyndigheterna inom sina behörighetsområden bidra till att säkerställa genomförandet av en politik som syftar till att främja kulturell språklig mångfald samt mediemångfald (artikel 8.1).
Vid tillämpningen av regelverket skall de nationella regleringsmyndigheterna främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter och tjänster. Därvid skall myndigheterna bl.a. säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet, säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen, främja effektiva investeringar i infrastruktur, främja innovation samt främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och adressresurser.
De nationella regleringsmyndigheterna skall vidare bidra till utvecklingen av den inre marknaden, bland annat genom att avlägsna kvarvarande hinder på det europeiska planet, främja transeuropeiska nät och samverkan mellan gränsöverskridande tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare, säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter samt samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis utarbetas och att EG-direktiven tillämpas på ett konsekvent sätt.
Därutöver skall de nationella regleringsmyndigheterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, bland annat genom att säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande tjänster, säkerställa ett gott skydd för konsumenter i
deras förhållande till leverantörer, bidra till ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet, främja tillhandahållandet av tydlig information, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet hos användare med funktionshinder, samt säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls.
När det gäller radiofrekvenser för elektroniska kommunikationstjänster skall medlemsstaterna bl.a. säkerställa en effektiv förvaltning av frekvenserna. Vidare skall de säkerställa att den tilldelning av sådana radiofrekvenser som utförs av nationella regleringsmyndigheter är baserad på objektiva, öppet redovisade, ickediskriminerande och proportionerliga kriterier. Medlemsstaterna skall också främja harmoniseringen av användningen av radiofrekvenser inom gemenskapen.
En sammanfattning av de viktigaste delarna i ramdirektivets mål är följande:
N Konkurrens utan snedvridningar och begränsningar N Maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet för användare N Effektiva investeringar i infrastruktur N Innovationsfrämjande N Effektiv användning av frekvenser och adressresurser N Tillgång till samhällsomfattande tjänster N Konsumentskydd N Information till konsumenterna N Personlig integritet N Tillgodose särskilda gruppers, i synnerhet användare med funk-
tionshinder, behov
8. Överväganden
8.1. Det nya EG-regelverkets förhållande till mediepolitiken m.m.
Nuvarande mediepolitiska mål är enligt vår bedömning väl förenliga med det nya EG-rättsliga regelverket.
Det nya regelverket skiljer på överföring och innehåll. Regleringen avser enbart tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och av överföring av elektroniska tjänster i sådana nät, inte innehållet i dessa tjänster. Med ”innehåll” torde i regelverket menas intellektuellt innehåll och det budskap som röster, bilder etc. förmedlar. Hänsyn måste dock tas till sambanden mellan överföring och innehåll, särskilt om man därigenom skall kunna garantera yttrandefrihet, mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.
Direktiven behandlar olika delar som berör mediepolitiken:
1. Ramdirektivet behandlar standardisering och samverkan mellan digitala interaktiva televisionsstjänster.
2. Enligt auktorisationsdirektivet gäller som grundprincip att tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och –tjänster endast får underkastas generell normgivning. Enskilda medlemsstater får dock kräva att individuella tillstånd beviljas som en förutsättning för användandet av radiofrekvenser och adresskapacitet. De individuella tillstånden får endast omfatta särskilt angivna villkor om t.ex. täckning och innehåll. Nät och överföringstjänster som används för utsändningar av t.ex. TV och radio till allmänheten omfattas också av regelverket. Enligt direktivet får medlemsstaterna ha särskilda kriterier och förfaranden som verkar för allmänintressen i enlighet med gemenskapslagstiftningen vid beviljande av nyttjanderätter för radiofrekvenser till leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar.
3. Direktivet om samhällsomfattande tjänster anger möjligheter för medlemsstaterna att ålägga företag skälig sändningsplikt, “mustcarry”, för vissa angivna kanaler och tjänster för radio- och TVsändningar. Det skall kunna ske när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset. Skyldigheterna skall vara proportionerliga och öppna för insyn.
4. Tillträdes- och samtrafiksdirektivet anger vilka villkor som skall tillämpas när det gäller system med villkorad tillgång till digitala radio- och televisionssändningar. Villkoren kan ändras eller upphävas för företag som inte längre anses ha ett betydande inflytande på den relevanta marknaden. Det får dock inte ske om det har negativ påverkan på slutanvändarnas tillgång till radio- och TVsändningar. Sådana villkor får inte heller ändras eller upphävas om det påverkar utsikterna till effektiv konkurrens på marknaderna för digitala radio- och TV-sändningar till slutanvändare och system för villkorad tillgång och andra tillhörande faciliteter (artikel 6). För att säkerställa en bred uppsättning av program och tjänster skall villkorad tillgång ges på lika och icke-diskriminerande villkor. Vidare fastställs att digitala elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av TV-tjänster och är öppna för allmänheten skall klara TV-program i bredbildsformat.
Sammanfattningsvis innebär det nya EG-regelverket att medieområdet omfattas av reglerna när det gäller nät och tjänster, dvs. överföringen, eftersom regelverket inte skiljer ut mediefrågor från övriga områden inom elektronisk kommunikation. Medieområdet är dock intimt förknippat med yttrandefriheten och innehållet i det som överförs, vilket inte är föremål för reglering i det nu diskuterade regelpaketet. Denna sammankoppling medför att man vid implementering av regelverket i vissa avseenden måste ta hänsyn till sambanden mellan överföringen och innehållet för att garantera bl.a. yttrandefrihet, mediemångfald och kulturell mångfald. Det föreligger enligt utredningen dock ingen oförenlighet eller motstående intressen mellan det nya regelverket och de mediepolitiska målen.
8.2. Sammanfattning av de politiska målen
Som vi närmare har redogjort för under kapitel 7 finns det en mängd olika mål och krav knutna till området för elektroniska kommunikationer. Mål, syften och krav ställs på olika nivåer och inom olika politikområden.
De viktigaste delarna i befintliga mål och syften inom tele, radio (lagen om radiokommunikation, LRK), IT, media samt ramdirektivet kan sammanfattas enligt tabell på nästa uppslag.
Tele LRK IT Media Ramdirektiv Tillväxt
Skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens
Effektivt utnyttjande av radiofrekvensutrymmet innefattar effektivare konkurrens
Tillgänglighet i första hand genom konkurrens och mångfald
Konkurrens
utan snedvridning och begränsning
Effektiva investeringar i infrastruktur
Innovations-
främjande
Yttrandefrihet
Radiokommu-
nikationens betydelse för yttrande- och informationsfriheten beaktas särskilt
Att värna yttrandefriheten är en grundpelare inom mediepolitiken
Massmediernas
oberoende Mångfald
Tillgänglighet
Var och en skall ha möjlighet att utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät
Tillgänglighet
till informationssamhällets tjänster
Alla skall ha tillgång till ett allsidigt TVutbud
Kompetens att
använda IT
Främja tillhandahållande av tydlig information till konsumenterna
Tele LRK IT Media Ramdirektiv Effektivitet
Bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället
Effektivt nyttjande av radio- kommunikationer och andra användningar av radiovågor.
Effektiv an-
vändning av frekvenser och adresser
Maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet för användare
Skydd
Telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig.
Tillit till IT
Ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet
Motverka skadligt innehåll
Skydd för
konsumenter i deras förhållande till leverantörer
Särskilda gruppers behov
Alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor
Användarna,
inbegripet användare med funktionshinder, skall ha maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet
Flertalet av de mål som finns i tabellen faller inom området för elektronisk kommunikation och bör således ingå i ett nytt mål. Ett mål hamnar dock tydligt utanför området, nämligen IT-politikens mål om kompetens att använda IT.
8.3. Utgångspunkter för en revidering av gällande mål
Ett samlat mål för sektorn elektronisk kommunikation bör formuleras med hänsyn till kraven på att mål skall vara realistiska, specifika och mätbara.
Utredningens uppdrag omfattar en analys, utvärdering och vid behov omformulering av de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. De telepolitiska målen skall samordnas med IT-politiken i dess föreliggande utformning. När det gäller de mediepolitiska målen skall vi särskilt analysera hur dessa kan uppnås med beaktande av det nya EGrättsliga regelverket. Någon översyn av dessa mål skall dock inte göras. Uppdragets utformning ställer bl.a. krav på att finna och klargöra eventuella oförenligheter mellan olika politiska mål inom området för elektronisk kommunikation.
Uppgiften för utredningen är alltså bl.a. att samordna de telepolitiska målen och det IT-politiska målet. Enligt vår mening bör det ske genom att det ställs upp ett samlat mål för hela sektorn elektronisk kommunikation. Genom att sammanföra mål från olika områden kommer deras inbördes relation att framträda. Det nya målområdet för elektronisk kommunikation skall omfatta hela telepolitiken, men kan däremot inte omfatta alla delar av IT-politiken och mediepolitiken eftersom dessa täcker mer än det som rör elektronisk kommunikation.
Nuvarande målstruktur inom tele-, IT- och mediaområdena är uppdelad på sektorer, vilket har varit naturligt eftersom marknaderna har varit tydligt åtskilda. När marknaderna smälter samman skapas behov av att få en överblick över vad som är gemensamt för dessa områden och hur en samlad målhierarki bör se ut. I följande avsnitt diskuteras kriterier och grunder för en samlad och tydlig målformulering inom området.
Vid en förändring av målformuleringen bör man eftersträva mål som är realistiska, specifika och mätbara. Målen skall dessutom – i sig eller nedbrutna i delmål – kunna tjäna som vägledning vid regeltillämpning. En annan generell utgångspunkt är att målen inte får stå i konflikt med mer allmänpolitiska övergripande mål.
Med att målen skall vara realistiska avses att de skall bedömas vara möjliga att uppnå inom en överskådlig framtid. Även om målen inte knyts till att gälla en viss tidsperiod är det viktigt att man redan vid formuleringen av målen har en viss uppfattning om
inom vilken tidsram de skall vara uppfyllda. Det är också viktigt att målen har en sådan konkretiseringsgrad att de kan förstås och tolkas på ett riktigt sätt ute i samhället. Målen måste även vara specifika såtillvida att de skall vara urskiljbara i förhållande till uppställda mål på andra närliggande politikområden.
Ett viktigt medel för att uppnå politiska mål är normgivning genom lagstiftning. I sådant fall bör man vid formulering av målen sträva efter att de skall ge ett bra tolkningsunderlag för dem som skall tillämpa lagen. Det gäller i förhållande till både förvaltningsmyndigheter och domstolar som regeltillämpare. I sammanhanget bör dock påpekas att mål för ett politikområde har ett vidare syfte än att tjäna som tolkningsfakta vid regeltillämpning. Det senare behovet kan tillgodoses genom särskilda ändamålsbestämmelser i en lag.
Vid uppföljning av målet för ett politikområde skall effekterna mätas och avse resultatet av en förd politik, dvs. skillnaden mellan det som inträffat och det som skulle ha inträffat utan den förda politiken. Det kan naturligtvis många gånger vara svårt att mäta effekterna av vidtagna åtgärder såsom skillnaden mellan den utveckling som skett och den man hade fått om inga åtgärder vidtagits (jfr Ds 1994:53 Motiv för statliga åtaganden). En sådan mätmetod förutsätter en föreställning om någonting som inte ägt rum. Trots detta menar vi att uppställandet av ett politiskt mål på ett visst område måste kombineras med instrument för uppföljning och utvärdering. Endast därigenom kan man säkerställa att erfarenheter kan återföras och leda till förändringar i politiken, om det är nödvändigt. Ett sådant uppföljningsinstrument föreslås dock inte i detta betänkande.
Ordet ”mål” används allmänt utan att alltid avse faktorer som uppfyller kraven på att vara realistiska, specifika och mätbara. Dessa kriterier tillämpas sålunda inte strikt i nuvarande strukturer och kommer inte heller att helt kunna uppfyllas i ett nytt mål. Kriterierna kan dock användas som riktpunkter för en striktare målformulering som kan fungera på ett bättre sätt än idag vid tillämpning och uppföljning.
8.4. Modeller för formulering av ett nytt mål
Målet för politikområdet elektronisk kommunikation bör formuleras som ett allmänt övergripande mål, som kan kompletteras med sektorsspecifika mål.
Området för elektronisk kommunikation har förändrats och förändras fortlöpande i mycket snabb takt. Tidigare uppdelade marknader som IT, tele och media smälter samman. Det är en internationell utveckling, vilket gör det svårt att styra utvecklingen på nationell nivå. Många aktörer är multinationella och även på ett internationellt plan kan marknaden sägas sammansmälta till en. Behovet av harmonisering inom EU har på detta sätt vuxit fram.
Hur utvecklingen kommer att se ut framöver är svårt att förutse och aktörer på marknaden vågar oftast inte göra bedömningar längre än på några års sikt. Troliga utvecklingstendenser vid en viss given tidpunkt kan inom något år visa sig inte alls stämma medan tjänster som få har trott skulle få någon större spridning kan bli succéer.
Förändringarna har medfört ett behov att samordna målen för IT-politiken och telepolitiken. Viktiga grunder för de politiska målsättningarna är att alla medborgare skall kunna dra nytta av informationssamhällets möjligheter. Denna målsättning innefattar också en tanke om en breddsatsning för att skapa förutsättningar för att Sverige skall kunna bibehålla en framskjuten position på området. Låga priser främjar en snabb utveckling och ökar medborgarnas möjligheter att få tillgång till kommunikationstjänster. Konkurrens och mångfald är viktiga medel för att skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå målet.
I ett glest befolkat land som Sverige har dock marknaden inte samma förutsättningar överallt. Det innebär att staten på olika sätt har funnit sig tvungen att ingripa och åstadkomma de kommunikationer som har ansetts nödvändiga i landet. Det har skett genom regler om s.k. samhällsomfattande tjänster, ekonomiskt stöd till kommuner och enskilda samt genom olika täckningskrav.
Alla de mål som finns idag och som på ett eller annat sätt kan knytas till området för elektroniska kommunikationer är angelägna och bör främjas. Det är emellertid inte givet att samtliga aspekter måste komma till direkt uttryck i en allmän målangivelse för det nya området. I vissa hänseenden kan ett mål innefattas i ett annat. I andra fall kan det finnas en risk för konflikter mellan olika delmål
som kan undvikas genom att målen formuleras på en högre nivå. Motsättningar i mål på lägre nivåer, t.ex. vid tolkning av olika normer, får då lösas på det sätt som står bäst i överensstämmelse med det övergripande målet för politiken och området i dess helhet.
Det finns åtminstone tre möjliga modeller för att formulera målen för den elektroniska kommunikationspolitiken.
En modell är att låta konkurrensen vara det generella målet för politikområdet. Ett förslag i den riktningen lämnades av IT-infrastrukturutredningen i betänkandet Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85). En sådan målformulering ligger också i linje med den EG-rättsliga regleringens uppbyggnad. I sådant fall krävs speciella undantagsnormer för de situationer där konkurrensen inte klarar av att lösa de problem som kan uppstå.
Enligt vår åsikt bör emellertid konkurrens inte ses som ett självändamål. Tvärtom syftar konkurrensen till att uppnå angelägna mål för medborgarna och ytterst öka välfärden. Övergripande mål för elektronisk kommunikation bör ge uttryck för de ändamål som ett främjande av konkurrensen skall medverka till att förverkliga. Därför avvisas en modell som sätter konkurrensen som mål för elektronisk kommunikation. Det innebär inte att ökad konkurrens inte kan fungera som en ledande tillämpningsnorm för ett nytt regelverk.
En annan metod är att dela upp marknaden i olika sektorer och formulera ett mål för varje område. Olika intressehänsyn har idag olika tyngdpunkt på dessa områden vilket skulle kunna tala för en sådan linje. Fördelen med ett sådant alternativ är att målen för varje område skulle kunna bli mer preciserade. Nackdelen är att gränserna mellan olika sektorer bibehålls. Eftersom den långsiktiga trenden är att alla områden smälter samman bör man ha en enhetlig syn. Vi har därför funnit anledning att avfärda också denna modell.
En tredje modell, vilken vi förordar, är att formulera ett ganska allmänt övergripande mål, som innefattar flera angelägna politiska mål. Ett sådant mål kan därefter kompletteras med specifika mål på olika områden.
8.5. Omfattning av mål för elektronisk kommunikation
Det finns olika sätt att relatera nuvarande politiska mål till det nya området elektronisk kommunikation. Vilken metod man än väljer är det emellertid viktigt att hålla i minnet att det nya politikområ-
det endast sysslar med infrastruktur och andra överföringsfrågor, men däremot inte med innehållet i de tjänster som förmedlas.
Ett sätt att beskriva relationen mellan det nya området för elektronisk kommunikation och nuvarande mål är att helt enkelt utgå från gällande mål och syften inom telepolitiken, IT-politiken och mediepolitiken.
Hela det telepolitiska målet omfattas av det nya politikområdet. Telepolitiken angår endast överföringsfrågor.
När det gäller det mediepolitiska målet handlar varje del av målet om både innehåll och distribution, vilket gör att avgränsningen mot vad som är att betrakta som innehållsfrågor inte är helt enkel. Som exempel kan nämnas skydd mot skadligt innehåll. Detta är främst en innehållsfråga och faller i huvudsak inte in under det nya området. Genom digital teknik kan dock innehållet kontrolleras på så sätt att det blir möjligt att spärra tillgången till visst innehåll. Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att ställa krav på distributionssystemen för att stödja den teknik som används för kontrollen. Om sådana system införs och om man anser att tekniska krav därför skall ställas på distributionssystemen faller det in under området för elektronisk kommunikation. Vi återkommer till detta i övervägandena om en ny målformulering.
Det IT-politiska målet är ett brett mål som omfattar de flesta politikområden. Vissa delar av IT-politiken, som tillgänglighet och tillit, bör ingå i ett nytt mål för elektronisk kommunikation medan andra delar faller utanför.
De delar av nuvarande målformuleringar som ett nytt mål för elektronisk kommunikation bör täcka in är de sektorer som är skuggade i följande figur.
Figur 8.1. Mål och syfte för tele, lagen om radiokommunikation, IT och media.
Ett annat sätt att beskriva förhållandet mellan nuvarande mål och det nya politikområdet är att utgå från lagarna på området. Nedanstående bild avser inte att djupare förklara och analysera hur lagarna förhåller sig till varandra och till det nya regelverket. Tanken är endast att översiktligt och sammanfattande visa på de samband som finns.
De mål som telelagen skall medverka till att uppnå och syftet bakom lagen om radiokommunikation bör täckas av det nya målet. När det gäller syftet med radio- och TV- lagen är avgränsningen inte lika klar. Lagen har ett nära samband med målet för mediepolitiken och yttrandefriheten, vilka i sin tur har samband med tillgängligheten till elektroniska kommunikationsnät och tjänster. Målet och lagarna täcker dock också in rena innehållsfrågor, som inte bör ingå i det nya målet. I den del som radio-_och_TV-lagen samt lagen om radiokommunikation är knutna till varandra, d.v.s. när det rör fördelningen av frekvenser, finns däremot ett direkt samband med elektroniska kommunikationsnät och tjänster. De områden som bör omfattas av ett nytt mål är skuggade i figuren.
Media
IT
LRK
Tele
Figur 8.2. Sambanden mellan radio-_och_TV-lagen, lagen om radiokommunikation och telelagen.
8.6. Förslag till nytt mål inom området för elektronisk kommunikation
Vårt förslag: Vi föreslår ett nytt politiskt mål för området elektronisk kommunikation i tre nivåer. På den översta nivån anges viktiga allmänpolitiska intressen, mellannivån innehåller allmänna sektorsmål och den nedersta nivån pekar ut specifika sektorsmål.
Som framgått ovan bör en ny politisk målformulering för området elektronisk kommunikation ha ett allmänt övergripande innehåll. Målet bör beskriva hur olika angelägna intressen förhåller sig till varandra. Tillsammans bör de bilda en helhet som beskriver statens och marknadens roller på detta område.
I målet bör de viktigaste delarna från målen för tele, radio, IT och media samt målen i ramdirektivet anges. Det hindrar inte att något område delas upp och förtydligas. Det är t.ex. lämpligt när det gäller uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar i samhället i fred, höjd beredskap och krig. Även nya punkter som nödtjänster och konsumentskydd bör ingå.
Målformuleringarna bör vara ordnade så att viktiga allmänpolitiska intressen nämns på en nivå, allmänna sektorsmål på en andra nivå och specifika sektorsmål på nivå tre.
LRK
TL RTVL
Nivå 1
Tillväxt
Ett angeläget allmänpolitiskt mål är främjandet av tillväxt. Området för elektronisk kommunikation har goda förutsättningar att bidra till det (jfr prop. 1999/2000:86). Ett allmänt mål bör alltså vara att den elektroniska kommunikationen är så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta, flexibla och icke-diskriminerande kommunikationer. Det kan också innebära främjande av att ny teknik används som t.ex. medger överföringar med hög överföringskapacitet och ökade volymer av kommunikationer.
Inom begreppen tillväxt och produktivitet ryms mål om ett ökat antal arbetstillfällen och skapande av nya marknader. En motsättning kan finnas mellan å ena sidan ökad produktivitet och sysselsättning och å andra sidan tillkomsten av nya marknader och nya företag. Det kan också finnas en inneboende motsättning mellan produktivitet och fler arbetstillfällen. Att det kan uppstå sådana inneboende konflikter hindrar inte att man formulerar målet på det sätt som här föreslås. Åtgärder som vidtas kan leda till flera resultat som var för sig eller sammantaget medverkar till en ökad tillväxt. Att framhålla tillväxt som ett angeläget politiskt mål stämmer också överens med de mål som sätts upp i ramdirektivet.
Yttrandefrihet och mediepolitiska mål
Området för elektronisk kommunikation är nära sammankopplat med målen inom det mediepolitiska området, särskilt värnandet om yttrandefriheten. En avvägning måste göras mellan å ena sidan ekonomiska tillväxtfrämjande hänsyn och å andra sidan stödjandet av yttrandefriheten och de faktorer som skapar ett brett och oberoende informationsutbud för medborgarna. Det är av stor vikt att sådana hänsynstaganden görs synliga i målet för området.
Det finns goda möjligheter för olika former av elektronisk kommunikation att bidra till att det mediepolitiska målet uppnås. Mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet gynnas av en marknad med effektiv konkurrens och effektiva investeringar i infrastruktur. Samtidigt finns möjlighet att ställa krav på vidare-
sändningsplikt i kabelnät samt att beakta yttrandefriheten vid frekvenstilldelning.
Området för elektronisk kommunikation avser överföring men inte innehåll. Ett inom mediepolitiken viktigt intresse är skydd mot skadligt innehåll. Som framhållits ovan kan man genom digital teknik kontrollera innehållet på så sätt att tillgången till visst innehåll spärras. Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att ställa krav på att distributionssystemen stöder den teknik som används för kontrollen. Också denna del av det mediepolitiska målet bör därför finnas med som ett viktigt intresse att tillgodose inom området för elektronisk kommunikation.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis bör målet på nivå 1 vara :
Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.
Nivå 2
Största möjliga tillgång
Det allmänna sektorsmålet på nivå 2 bör formuleras som största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer för enskilda och myndigheter. Målet tar sikte på kommunikationernas stora samhällsbetydelse som allmänt tillgänglig infrastruktur.
Effektiva elektroniska kommunikationer bör komma användarna till godo i form av bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Användarna bör ha möjlighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde. Detta ska åstadkommas genom väl fungerande och dynamiska marknader.
De elektroniska kommunikationerna bör också vara så säkra som möjligt. För tillväxt och konkurrenskraft är tilliten till informa-
tionssystem viktig och behovet av säker kommunikation ökar i takt med värdet av informationen i näringslivet och den offentliga sektorn (jfr prop. 1999/2000:86 s. 40). Därför bör säkerheten lyftas fram i ett allmänt sektorsmål.
Enligt vår mening är en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begränsningar det främsta medlet för att främja tillgänglighet och tillväxt. Det är samma uppfattning som redovisas i de nya EGdirektiven, som till stora delar avser regler för att skapa en effektiv konkurrens.
Konkurrens som medel för att skapa en väl fungerande marknad för elektronisk kommunikation stämmer också väl överens med regeringens allmänna konkurrenspolitik (jfr prop.1999/2000:140, bet 2000/01:NU4, rskr. 2000/01:16). Enligt den ekonomiska teori som ligger till grund för denna politik leder fri konkurrens till samhällsekonomisk effektivitet eftersom företag utsatta för konkurrens drivs att producera rätt saker, dvs. producera det som konsumenterna efterfrågar vid den rådande inkomstfördelningen. Konkurrensen tvingar företagen att så långt möjligt hushålla med resurserna genom att effektivisera produktionen. För att långsiktigt förnya produktionsförmågan krävs en rörlighet i näringslivet som förutsätter konkurrens mellan självständiga företag.
Konkurrens bör således vara det främsta medlet för att uppnå ett mål om största möjliga tillgång till elektroniska kommunikationer.
Telelagens målparagraf säger att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad bör enligt vår mening inte överföras till ett nytt mål. Orsakerna till det är flera.
En anledning är att lägsta samhällsekonomiska kostnad kan tolkas som att man bör utnyttja redan existerande ledningar istället för att bygga nya. Detta kan strida mot effektiv konkurrens. En inriktning mot väl fungerande marknader och en effektiv konkurrens kan därför ibland stå i ett motsatsförhållande till en formulering om lägsta samhällsekonomiska kostnad.
Ytterligare en invändning man kan rikta mot formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad är att det i allmänhet är svårt att göra beräkningar av det slaget. Kriteriet har därmed ett litet värde som kunskapsunderlag.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis bör målet på nivå två vara:
Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.
Nivå tre
På den specifika sektorsnivån 3 bör de mål finnas som staten har ett särskilt ansvar för. Hit hör grundläggande tjänster, nödtjänster, personlig integritet, uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig, ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser samt konsumentskydd.
Grundläggande tjänster
De grundläggande tjänsterna bör omfatta dels det som ryms inom vad som allmänt kallas samhällsomfattande tjänster, dels möjligheterna att få tillgång till ett grundläggande radio- och TV-utbud.
De samhällsomfattande tjänsterna innebär att alla slutanvändare skall ha tillgång till vissa typer av elektroniska kommunikationstjänster till ett överkomligt pris. Det skall vara möjligt för konsumenter och andra slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal samt telefax. Användarnas anslutning skall också möjliggöra datakommunikation med en datahastighet som tillåter funktionellt tillträde till Internet. Vad som utgör ett funktionellt tillträde skall bestämmas med beaktande av den aktuella teknik som används av majoriteten av abonnenterna samt den tekniska genomförbarheten.
Vidare ingår tillgång till adressupplysningstjänster och telefonautomater i de samhällsomfattande tjänsterna.
En viktig del av mediepolitiken är att ett grundläggande radio- och TV-utbud skall vara tillgängligt i hela landet. Statliga insatser är betydelsefulla för att uppnå detta. I ett mål för elektronisk kommunikation bör möjligheterna att få tillgång till radio och TV vara
en del av de grundläggande tjänster som skall vara tillgängliga för alla eftersom det innefattar krav på elektroniska nät för att nå fram till slutanvändaren. I dag sker det genom att Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och TV 4 AB är skyldiga att nå i princip hela landet via sändningar i marknätet samt genom vidaresändningsplikten i kabel-TV-nät av ett grundläggande radio- och TVutbud.
De grundläggande tjänsterna skall vara tillgängliga till ett överkomligt pris för den enskilde användaren. Enligt skälen till direktivet om samhällsomfattande tjänster är ett överkomligt pris ett pris som fastställs på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden. Överkomligt pris kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med låga inkomster. Ett överkomligt pris för den enskilde konsumenten står i samband med dennes möjlighet att överblicka och kontrollera sina utgifter.
Tillgången till grundläggande tjänster bör ta sin utgångspunkt i en strävan att tillgodose grundläggande behov av elektroniska kommunikationer hos alla användare. De grundläggande behoven bör också bestämmas med hänsyn till de speciella krav som finns hos funktionshindrade och andra särskilda grupper. Sociala hänsynstaganden ingår som en naturlig del av det angivna målet men det bör göras särskilt tydligt genom en egen formulering.
Nödtjänster
Det finns anledning att särskilt peka ut tillgången till nödtjänster, dvs. larmnumret 112, som ett viktigt intresse att tillgodose. Enligt direktivet om samhällomfattande tjänster skall medlemsstaterna säkerställa att samtliga slutanvändare av allmänt tillgängliga telefonitjänster kan, utöver nationella larmnummer, ringa larmtjänster avgiftsfritt genom att använda det gemensamma europeiska larmnumret 112.
Personlig integritet
Skyddet av den personliga integriteten har blivit en allt viktigare fråga i takt med utvecklingen av avancerad elektronisk kommunikation. Eftersom informationsteknologin ger allt större möjlighe-
ter att behandla personuppgifter framstår behovet av att säkerställa den personliga integriteten som helt nödvändigt att tillgodose.
Målet bör vara att säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls. Detta innefattar fysiska personers fri- och rättigheter i samband med behandling av personuppgifter, särskilt deras rätt till personlig integritet. Även juridiska personer har ett berättigat intresse av integritetsskydd, t.ex. när det gäller affärshemligheter. Skyddet för den personlig integriteten i vid mening måste samtidigt utformas med hänsyn till behovet av allmän säkerhet, dvs. intressen som är knutna till försvar, statens säkerhet och brottsbekämpning.
När det gäller säkerhet i nät och tjänster skall de allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänsterna och näten uppfylla en säkerhetsnivå som är anpassad till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.
Det nu sagda överensstämmer med förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig
De elektroniska kommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig. Dagens regelsystem gäller enbart funktionssäkerheten i telesystemet under kris och krig. Den nya formuleringen innebär att alla elektroniska kommunikationer skall vara uthålliga och tillgängliga under sådana förhållanden.
De elektroniska kommunikationerna bör dessutom vara uthålliga och tillgängliga under svåra påfrestningar i fred.
I propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (2001/02:158, s 25) sägs att en svår påfrestning inte är en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett sabotage osv., utan ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller eskalerar till att omfatta flera delar av samhället.(jfr även skr 1998/99:33) Vidare förutsätts att tillståndet är av en sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen och därmed begränsa konsekvenserna. Begreppet definieras inte eftersom sam-
hället skall ha en beredskap och förmåga att hantera alla typer av händelser i fred. Vi ställer oss bakom dessa uttalanden.
Effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser
Politiken för elektronisk kommunikation bör säkerställa ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor. Radiokommunikation har en särskild betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten eftersom den medger goda förutsättningar för informations- och åsiktsspridning. Politiken bör bidra till att en god balans mellan olika radioanvändares behov uppnås och att utvecklingen av befintliga och nya radioanvändningar stimuleras. Möjligheterna att upprätthålla särskilt samhällsviktiga funktioner måste också beaktas. Staten har också ett ansvar för att upprätthålla ordning i etern.
Möjligheterna att främja ett effektivt nyttjande av radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor påverkas av åtaganden i det internationella samarbetet. Uppställda mål bör tjäna som ledning även för det internationella arbetet.
Också när det gäller tilldelning av adresser för elektronisk kommunikation är det viktigt att värna om effektivitet i systemet.
Konsumentskydd
Marknaden för elektronisk kommunikation är tekniskt och kommersiellt komplex vilket innebär att konsumenterna har ett informationsunderläge. Det skapar behov av skydd för att konsumenterna inte skall lämnas utan möjligheter att påverka. Vi anser att det är viktigt att ha ett konsumentperspektiv på utformningen av mål inom området. Goda förutsättningar för marknaden ger också goda förutsättningar för konsumenterna när det gäller bl.a. tillgänglighet, urval, pris och kvalitet. Detta är dock inte tillräckligt. Det krävs också t.ex. enkla förfaranden för tvistlösning. Politikens uppgift att säkerställa konsumentskydd bör framgå av målet för området.
Hållbar utveckling
Ett allmänt mål som bör genomsyra även området för elektronisk kommunikation är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö.
Internationell harmonisering
Elektronisk kommunikation är genom sin nätverkskaraktär beroende av den internationella utvecklingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade. Det främjar i sin tur tillväxt både inom Sverige och i andra länder, inte minst inom den Europeiska unionen. I målet för elektronisk kommunikation bör därför ingå att främja internationell harmonisering, särskilt för att bidra till utvecklingen av EU:s inre marknad.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis bör målet på nivå tre vara :
Politiken för elektronisk kommunikation skall säkerställa
 att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjäns-
ter till överkomliga priser i hela landet
 att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a.
för att tillgodose funktionshindrades behov,
 att enskilda har tillgång till nödtjänster,  skydd av den personliga integriteten,  uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhäl-
let i fred, höjd beredskap och krig,
 ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser  ett verkningsfullt konsumentskydd
samt främja
 en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö  internationell harmonisering
Förslag
Ovanstående överväganden resulterar i följande förslag till mål för området elektronisk kommunikation:
Målet för området elektronisk kommunikation skall vara:
Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.
Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.
Politiken för elektronisk kommunikation skall vidare säkerställa
 att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjäns-
ter till överkomliga priser i hela landet
 att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a.
för att tillgodose funktionshindrades behov
 att enskilda har tillgång till nödtjänster  skydd av den personliga integriteten  uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhäl-
let i fred, höjd beredskap och krig
 ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser  ett verkningsfullt konsumentskydd
samt främja
 en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö  internationell harmonisering
Det föreslagna målet avser att visa statens syfte med politiken inom hela området elektronisk kommunikation. En samordning av de telepolitiska målen och det IT-politiska målet har delvis skett. ITpolitikens mål, att Sverige skall bli ett informationssamhälle för
alla, kvarstår som ett övergripande mål för ett bredare område än det mer tekniska område som elektronisk kommunikation representerar. Också mediepolitikens mål ser ut på samma sätt som tidigare. Det föreslagna målet kopplar dock ihop målen på dessa olika områden.
8.7. Medel och metod för att uppnå uppställda mål
Staten har ett övergripande ansvar att skapa förutsättningar för att uppställda politiska mål skall kunna uppnås. Till sitt förfogande har staten ett antal styrmedel, som grovt kan indelas i reglerande, ekonomiska och informativa åtgärder. Utgångspunkten bör enligt vår mening vara att reglerande styrmedel endast skall användas om andra verktyg inte kan antas ge ett fullgott resultat.
Tillväxt, yttrandefrihet och konkurrens
Det mål vi föreslår innehåller ett allmänpolitiskt övergripande mål för tillväxt och yttrandefrihet samt ett allmänt sektormål om tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer till bästa möjliga urval pris och kvalitet. Som utvecklats ovan anser vi att de uppställda politiska målen på denna nivå i första hand skall uppnås genom en fri och öppen konkurrens. Det skall alltså i första hand vara marknaden som skall skapa förutsättningar för att uppnå målen om tillväxt och tillgänglighet.
Som vi utvecklar närmare i avsnitt 10.1 kan man emellertid i rådande marknadssituation inte utgå från att en generellt reglerad konkurrens är ett tillräckligt medel för att uppnå angelägna politiska mål inom sektorn.
Grundtanken i de nya EG-direktiven visar också att det för tillfället inte finns förutsättningar att frångå en sektorsreglering för området. Regleringen bör emellertid i allt väsentligt bygga på grundtanken om en fungerande och självreglerande marknad. Genom lagstiftning skall staten tillhandahålla verktyg för myndigheter och enskilda att ingripa, om marknadsmekanismerna inte fungerar tillfredsställande.
När det gäller krav på säkerhet i operatörernas elektroniska kommunikationsnät bör vissa grundkrav gälla i enlighet med direktiven om samhällsomfattande tjänster (se avsnitt 10.7 tjänster
till slutanvändare) och kommunikationsdataskydd om säkerhet i nät (se avsnitt 10.8 Integritetsskydd). När det gäller säkerheten i elektroniska kommunikationer avseende olika slutanvändares verksamheter bör statens ansvar sträcka sig till att på olika sätt främja en utveckling som tillgodoser detta intresse. (jfr prop. 1999/2000:86) Regeringen har i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158, s 30) uttalat att kostnaderna för att tillgodose vissa grundläggande säkerhetskrav i en verksamhet bör belasta den verksamhetsansvarige. Där nämns som exempel på åtgärder som räknas till grundsäkerhet sådana som syftar till att skydda användaren mot IT-relaterade hot som sker isolerat, möjligheten att klara av störningar i infrastrukturen vid snöoväder eller stormar samt begränsade och kortvariga avbrott eller andra driftstörningar vid tekniska eller andra problem. Vi har ingen annan uppfattning.
I vissa avseenden är det nödvändigt med en högre grad av reglering för att säkerställa de mål som angetts under nivå 3. Framför allt gäller det användning av radiofrekvenser. Tillgodoseendet av alla de krav och hänsyn som måste ställas vid användningen av radiofrekvenser förutsätter ett tillståndsförfarande varigenom staten fördelar radiofrekvenserna. Motsvarande gäller adresser.
När det i övrigt gäller de särskilda hänsyn som uppställs i målbeskrivningen under nivå 3 bör följande framhållas.
Dagens samhällsomfattande tjänster, omfattning och prisnivå regleras i telelagen. Vi menar att det i första hand bör överlåtas till marknaden att tillse att behovet av samhällsomfattande tjänster tillgodoses. Vid brister skall det vara möjligt att förplikta ett eller flera företag att tillhandahålla tjänsten.
Beträffande tillgång till ett grundläggande radio- och TV-utbud ser utredningen ingen anledning att förändra statens ansvar att tillse att medborgarna har en sådan tillgång. Det sker i dag genom reglering i radio-_och_TV-lagen.
För att uppfylla de krav och behov som särskilda grupper i samhället har avsätts idag medel över statsbudgeten. Medlen disponeras av PTS och används för upphandling av tjänster till bl.a. funktionshindrade för att de skall kunna åtnjuta de samhällsomfattande tjänsterna på likvärdiga villkor. Vi anser att man också på detta område primärt bör överlåta på marknaden att tillgodose behoven, men att det vid bristande uppfyllelse måste finnas en möjlighet för staten att ingripa.
Till de grundläggande tjänsterna hör också möjligheten att gratis ringa nödsamtal. Också i det hänseendet menar vi att det i första hand bör vila på marknaden att tillgodose behovet. En reglering bör dock finnas som gör det möjligt att ingripa, om marknaden brister i sin uppgift.
Dagens säkerhetskrav innebär enligt telelagen att den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. Enligt målparagrafen (2§) syftar bestämmelserna till uthålliga telekommunikationer i fredstid och under kriser och krig. Detta tillgodoses på olika sätt i lagen. I det regelverk som föreslås är driftsäkerhet under normala förhållanden en fråga som överlämnas till marknaden. Krav kan dock ställas på samhällsomfattande tjänster. Finansieringen är idag delad eftersom operatörerna normalt inte anses ha behov av de krav en krigssituation ställer; däremot har de intresse av störningsfri drift i fredstid. Åtgärder mot allvarliga hot och påfrestningar i fredstid finansieras genom offentligrättsliga avgifter från operatörer med betydande inflytande på marknaden. Medlen redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten och motsvarande belopp anvisas som anslag. Övriga åtgärder inom funktionen telekommunikationer finansieras med medel från statsbudgeten. Vi ser inget behov av att öka statens insatser på området eller föreslå någon annan metod att uppnå målen inom detta område.
Del III
Rättslig reglering
9. Gällande rätt
9.1. Telelagen (1993:597)
Bakgrund och syfte
Telelagen trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443). Före Telelagens tillkomst var det svenska telekommunikationsområdet reglerat i förhållandevis liten utsträckning. Det rådde i princip etableringsfrihet för var och en att i Sverige starta och driva verksamhet inom teleområdet i konkurrens med det dåvarande statliga Televerket. Till skillnad mot hur förhållandet var i många andra länder förelåg det således inte något legalt monopol för Televerket eller annan i riket att bedriva televerksamhet. I praktiken hade dock Televerket ett faktiskt monopol genom sin dominerande ställning med exempelvis bestämmanderätt om villkoren för anslutning av telefoner och andra apparater. Genom den tekniska utvecklingen, bl.a. datorteknikens utveckling och användningen av optisk fiber, utsattes Televerkets faktiska monopol för olika inbrytningsförsök med resultat att viss konkurrens uppstod på bl.a. områdena för internationell trafik och nationell långdistanstrafik. Till följd härav och som ett led i den liberaliseringsprocess som avsåg att omvandla Televerkets dominerande ställning inom teleområdet till en fungerande och konkurrensutsatt telemarknad, avskaffades successivt detta monopol under 1980-talet.
Betydelsen av effektiva telekommunikationer i samhällsutvecklingen är mycket stor och liberaliseringstankens kärna var att använda konkurrens som ett medel för att skapa sådana. Med skapandet av en öppen och oreglerad telemarknad och ett för ändamålet bolagiserat och marknadsanpassat Televerk (Telia AB) förelåg dock risk för att statens möjligheter att uppfylla de telepolitiska mål som lagts fast skulle kraftigt komma att minska. Huvudsyftet med regleringen genom telelagen var och är därför att ge staten
förutsättningar för att uppfylla de telepolitiska målen även på en öppen och konkurrensutsatt telemarknad (se bl.a. prop. 1992/93:200, s. 1 och 72f). Telelagen tillförsäkrar således staten instrument – i form av regler för tillståndsprövning och fastställande av tillståndsvillkor – för att kunna se till att bl.a. vissa grundläggande behov av telekommunikation kan tillgodoses överallt och inte bara där den är lönsam.
Andra skäl till att det förelåg behov av reglering på teleområdet var – mot bakgrund av den nya situationen med flera aktörer på marknaden – dels att en sådan reglering var nödvändig då aktörerna själva behövde klara spelregler för sin verksamhet (se prop. 1992/93:200, s. 72), dels att Sveriges internationella åtaganden, speciellt mot EG, förutsågs komma att kräva en rättslig reglering av förhållandena på telemarknaden (se prop. 1992/93:200, s. 85), dels att en reglering av telemarknaden på visst konkurrensutvecklande sätt var nödvändig – i vart fall initialt – med hänsyn till Televerkets dominerande ställning.
Under andra hälften av 1990-talet företogs en översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201) med hänsyn till den snabba utvecklingen inom telesektorn. I samband därmed uttalades att konkurrensen även i fortsättningen kommer att vara ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska målen och att ambitionen är att generell reglering – till exempel konkurrens- och marknadsföringslagstiftning – skall vara styrande även för telemarknaden (prop. 1996/97:61, s. 34). Departementschefen uttalade att det under ett övergångsskede, med en aktör på marknaden som starkt dominerar såväl tjänster som infrastruktur, alltjämt fanns ett behov av en särskild sektorreglering.
Tillämpningsområde
Telelagen är enligt 1 § tillämplig på televerksamhet. Med televerksamhet avses förmedling av telemeddelanden – dvs. ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare – via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Telemeddelanden kan således överföras genom radiovågor, genom ljus och genom andra elektromagnetiska svängningar.
Med telenät avses enligt samma lagrum en anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden. Anläggningens omfattning kan
variera högst avsevärt. Vad som skall betraktas som ett nät eller en del av ett nät i lagens mening får avgöras i det enskilda fallet (prop. 1996/97:61, s. 92f). Med nätkapacitet avses överföringskapacitet i telenät eller del därav. Begreppet kan närmare beskrivas som förbindelser där hyresmannen enligt avtal disponerar över en viss överföringskapacitet för förmedling av telemeddelanden (prop. 1996/97:61, s. 93 jämförd med prop. 1992/93:200, s. 302). Med denna benämning markeras tydligare att begreppet omfattar alla former av överföringskapacitet i telenät, dvs. allt från större sammanhängande system till enstaka förbindelser samt även rent fysiska ledningar utan elektronisk utrustning, s.k. svart fiber (prop. 1996/97:61, s. 93).
Mobil teletjänst är enligt 1 § en teletjänst där abonnentanslutningen tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. För sådan televerksamhet som innefattar användning av radiosändare gäller enligt 4 § även lagen (1993:599) om radiokommunikation.
Det krävs alltså tillstånd enligt såväl telelagen som enligt lagen om radiokommunikation för att få bedriva mobil televerksamhet.
Telelagens tillämpningsområde med de ovan redovisade begreppsinnebörderna blir tämligen vagt definierat och omfattande. Såsom televerksamhet inbegrips enligt angivna definitioner också utsändning och mottagning av ljudradio- och TV-program. Sådana utsändningar är avsedda att tas emot av en bred krets mottagare till skillnad från traditionell televerksamhet som vanligtvis sker mellan två parter. Från lagens tillämpningsområde undantas enligt 1 § tredje stycket därför utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.
Innehåll
Telelagens bestämmelser om televerksamhet är enligt 2 och 3 §§ avsedda att dels styra konkurrensutvecklingen inom teleområdet, dels trygga telepolitiska mål när det föreligger en eller flera dominerande aktörer. Lagen innehåller därför regler om anmälningsplikt och tillståndsplikt för vissa verksamheter, om tillståndsprövning och tillståndsvillkor, om tillhandahållande av teletjänster och förbindelser, om taxor för teletjänster, om samtrafikfrågor, om nummerplanering samt om erkännande av teleoperatörer.
Utgångspunkten i telelagen är i princip att det alltjämt skall råda etableringsfrihet. Denna frihet inskränks på olika sätt inom vissa speciella områden. För att få bedriva televerksamhet inom ett allmänt tillgängligt telenät genom att tillhandahålla teletjänster eller nätkapacitet till allmänheten krävs enligt 5 § att en anmälan i vissa fall först görs till tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS). Detta gäller tillhandahållande av telefonitjänst (dvs. tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation med låghastighetsmodem) till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst (dvs. en teletjänst där abonnentanslutningen tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt), annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur en fastställd nummerplan för telefoni (t.ex. betalteletjänster) och nätkapacitet. Anmälningssystemet skall – i kontrast till det mer omfattande systemet för tillståndsprövning – underlätta etablering och bedrivande av ny televerksamhet samtidigt som det skall ge förutsättningar för ökad insyn, en god överblick över telemarknaden och förbättrad tillsyn, allt till gagn för rättssäkerheten (se prop. 1992/93:200, s. 100 och prop. 1996/97:61, s. 54f).
Förutom en anmälan enligt ovan krävs det enligt 7 § i särskilda fall även tillstånd för att ha rätt att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Så är fallet om verksamheten är av sådan omfattning att den är betydande. Vad som skall anses utgöra betydande omfattning är inte helt lätt att bestämma. Vid bedömningen av om verksamhetens omfattning är betydande skall beaktas dess utbredningsområde, antalet användare och annat jämförbart förhållande såsom omsättning och marknadsandelar. Det är dock den samlade bedömningen av samtliga angivna omständigheter som är avgörande för om det föreligger tillståndsplikt (jfr prop. 1992/93:200, s. 92). Det omfattningskriterium som avses här är ett annat än det som gäller för anmälan av de företag som bedriver televerksamhet och har ett betydande inflytande på den svenska marknaden till Europeiska Gemenskapernas kommission (se prop. 1996/97:61, s. 94). Det sistnämnda kriteriet avser omfattningen på den svenska marknaden.
Tillståndsfrågor prövas enligt 8 § av tillsynsmyndigheten.
Utgångspunkten enligt 13 § är att tillstånd skall beviljas såvida inte den sökande saknar förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. När det gäller mobila teletjänster och nätkapacitet för sådan verksamhet finns det speciella
regler i 14 § mot bakgrund av att det föreligger begränsningar av radiofrekvensutrymmet. Tillstånd till att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådan verksamhet beviljas därför först efter ett allmänt inbjudningsförfarande att inkomma med ansökan om det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet. Sådant inbjudningsförfarande skall även ske när det frekvensutrymme som avsatts för sistnämnda verksamheter utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas utan att pågående användning begränsas. Inbjudningsförfarandet skall då avse endast det frekvensutrymme som blivit tillgängligt. Ett tillstånd skall enligt 11 § gälla tills vidare men får – om tillståndet avser tillhandahållande av mobil teletjänst eller av nätkapacitet för sådan verksamhet – tidsbegränsas.
Ett viktigt instrument för staten att bedriva styrning och kontroll på teleområdet utgörs av möjligheten att förena tillstånd att driva televerksamhet med villkor om skyldighet för tillståndshavare att iaktta vissa specifika i 15 § telelagen angivna åtgärder. Sådana är exempelvis att på vissa villkor tillhandahålla dels telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, dels – med beaktande av tillgänglig kapacitet – annan nätkapacitet än för mobila teletjänster åt den som efterfrågar sådan, att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i telelagen om tillhandahållande av teletjänster och samtrafik, att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov samt att på skäliga villkor tillhandahålla telefonisttjänster. Tillståndsvillkor skall enligt 16 § gälla för en bestämd tid. Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall dock till följd av 18 § även utan sådant villkor se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet.
Om den tillståndsgivna verksamheten bedrivs i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse, skall enligt 12 § ett tillstånd återkallas om tillståndshavaren inte vidtar rättelse. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela tillstånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det.
För att tillgodose samhällets krav på och behov av effektiva telekommunikationer ålägger 23 § telelagen utövaren av anmälnings-
pliktig verksamhet att, utöver de regler som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, följa lagens regler som avser att trygga dels de politiska målen, dels en fungerande öppen konkurrens på teleområdet. Förstnämnd grupp av regler i telelagen fastslår bl.a. verksamhetsutövarens skyldighet att beakta handikappades behov av särskilda teletjänster och totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap samt att kostnadsfritt medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Sistnämnda grupp utgörs bl.a. av regler om samtrafik – dvs. fysisk och logisk sammankoppling av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten – och av regler om tillträde – dvs. tillgängliggörande av infrastruktur och/eller tjänster för ett annat företag på fastställda villkor, med eller utan ensamrätt, i syfte att tillhandahålla teletjänster.
Reglerna om samtrafik i 32 § avser att trygga ett effektivt telesystem genom att tillse att abonnenterna kan nå varandra, oavsett vilken operatör de är anslutna till och vilket allmänt tillgängligt nät denne utnyttjar (prop. 1996/97:61, s. 57). Samtrafikskyldigheten att förmedla telemeddelanden såväl till som från de egna näten och även mellan de egna näten gäller för alla som bedriver anmälningspliktig verksamhet med egna nät och denna skyldighet är ömsesidig. Därutöver gäller skyldigheten även för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Den senare förpliktelsen omfattar de teletjänster som inte kräver kapacitet i nummerplan för telefoni, t.ex. datakommunikationstjänster och tilläggstjänster såsom nummerpresentation (prop. 1996/97:61, s. 98). Telelagen ålägger dessutom genom 36 § den som tillhandahåller nätkapacitet inom ett allmänt tillgängligt telenät att på begäran av någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sammanhängande förbindelser i näten. I sistnämnda fall skall de huvudsakliga bestämmelserna om samtrafik tillämpas.
I telelagen ges även regler om skyldighet för en innehavare av ett allmänt tillgängligt telenät att lämna andra tillträde till detta. Om en tillståndspliktig televerksamhet avser annat än tillhandahållande av nätkapacitet för mobila teletjänster kan en sådan skyldighet före-
skrivas genom ett villkor för tillståndet att driva den aktuella televerksamheten. Detta innebär i princip att det inte råder någon absolut skyldighet att lämna tillträde till egna fasta nät. En tillståndshavare som innehar ett telenät för mobila teletjänster åläggs däremot i 23 a § att på marknadsmässiga villkor upplåta nätkapacitet till andra än tillståndshavare som har egna telenät för mobiltjänster. Skyldigheten gäller dessutom endast om det finns tillgänglig kapacitet i nätet. Om upplåtelse sker skall denna ske på villkor som är icke-diskriminerande i förhållande till vad tillståndshavaren tillämpar för sin egen verksamhet. Om upplåtelsen sker till flera skall villkoren vara konkurrensneutrala i förhållandet mellan dessa.
Vidare innehåller lagen i 23 b § en reglering om att den som innehar ett telenät för mobila teletjänster och som har tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet skall tillgodose en begäran av en annan tillståndshavare om att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos denne via detta nät sända och ta emot telemeddelanden, s.k. roaming. Denna förutsättning gäller bara under speciella förutsättningar. Bl.a. skall den andre tillståndshavaren ha innehaft tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet i högst sju år. Det skall därutöver vara fråga om dels ett område där telemeddelanden inte kan förmedlas via den andre tillståndshavarens telenät för mobila teletjänster, dels en tjänst som båda tillståndshavarna tillhandahåller, dels en tjänst för vilken den som skall tillgodose en begäran har innehaft tillstånd i mer än fem år. Även i dessa frågor skall en begäran tillgodoses på villkor som är icke-diskriminerande.
Telelagen ger också vissa regler för att kontrollera företag som har tillstånd att bedriva televerksamhet och som har en dominerande ställning på den svenska marknaden. För dessa företag får enligt 24 § regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten föreskriva om skyldighet att redovisa viss del av den verksamhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet.
Den som använder sig av en telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät och den som hyr en förbindelse inom ett sådant nät skall givetvis betala för detta. I 28 § ställer telelagen upp regler för hur ersättningen för tillhandahållna teletjänster m.m. skall bestämmas. Taxorna skall enligt 28 § första stycket grunda sig på kostnaderna om tjänsten tillhandahålls av en teleoperatör som har ett betydande inflytande på
marknaden för sådana tjänster och är anmäld. Dessutom har regeringen i 31 § förbehållits rätten att föreskriva om pristak för taxor för s.k. fast telefonitjänst. Vidare har en operatör rätt enligt 32 § andra stycket att ta ut ersättning för den samtrafik som sker över dennes telenät. Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt och avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik och är anmäld, skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.
Ytterligare bestämmelser för att öka konkurrensen på telemarknaden utgör telelagens regler om nummerportabilitet i 39 § och 39 a §. Dessa gäller för såväl fast som mobil telefoni och innebär kortfattat att en abonnent ges möjlighet att behålla sitt telefonnummer när denne byter teleoperatör, teletjänst eller geografisk adress. Reglerna har tillkommit för att åstadkomma en fungerande telemarknad med konkurrens på lika villkor och valfrihet för abonnenter på telemarknaden. Förutom de rent praktiska olägenheterna med att byta ett sedan länge inarbetat telefonnummer kan det, särskilt för företag, också innebära betydande kostnader i form av administration, informationsinsatser och eventuellt en förlust av kunder. Möjligheten att som abonnent behålla sitt telefonnummer vid byte av teleoperatör har därför stor betydelse. Den överlämnande operatören drabbas i regel av vissa kostnader för dirigering av samtal till annan teleoperatör. Dessa kostnader kan ersättas upp till hälften av de driftskostnader som utgörs av ökade trafikkostnader för ett telemeddelande till telefonnumret och ersättningen får tas ut endast från den teleoperatör som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av telemeddelandet. Den som överlämnar telefonnummer eller ändrar förval har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet eller ändringen. Beträffande sådana frågor skall i övrigt bestämmelserna om samtrafik tillämpas.
Bestämmelserna i 40 § om förval innebär en skyldighet för teleoperatörer att se till att en abonnent kan få tillgång till teletjänster som tillhandahålls av någon annan som operatören bedriver samtrafik med. Abonnenten skall kunna välja en sådan tjänst genom ett stående val. Sistnämnda regel innebär en fördel även för operatören, eftersom han med detta system inte riskerar att gå miste om ett samtal av den anledningen att abonnenten glömmer att slå ett
sådant prefix som tidigare var nödvändigt för att få en viss operatör.
Utöver de nu i korthet beskrivna reglerna ger telelagen bestämmelser om tillsyn, tvistlösning m.m. samt även om tystnadsplikt och överklagande (57 – 61 och 64 §§). Bestämmelserna om tillsyn, tvistlösning och överklagande kommer att behandlas mer ingående under överväganden och förslag nedan (se avsnitt 10.8).
9.2. Lagen (1993:599) om radiokommunikation
Bakgrund och syfte
Lagen om radiokommunikation trädde i kraft den 1 juli 1993. Användningen av radiovågor har varit lagreglerad i Sverige under praktiskt taget hela 1900-talet. (prop. 1992/93:200, bilaga 3, s. 346) Före lagens tillkomst reglerades tillståndsplikten för innehav och användning av radiosändare och radiomottagare samt förutsättningarna för bedrivande av rundradioverksamhet, dvs. radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, i den numera upphävda radiolagen (1966:755). Genom lagen om radiokommunikation samlades bestämmelserna om användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation och därtill hörande frågor i den nya lagen.
Radiovågor är, liksom röntgenstrålning och synligt ljus, en form av elektromagnetisk strålning som utbreder sig fritt i rymden och förekommer med olika våglängd. De används främst för överföring av information men kan även användas för radiobestämning, dvs. mätning av egenskaper hos en utsänd och reflekterad radiosignal genom radar för bestämning av bl.a. position och förflyttningshastighet. Användningen av radiovågor brukar delas in i olika användningsområden. De fyra huvudkategorier som kan urskiljas utgörs av mobil radio, fast radio, rundradio (ljudradio och television) och övrig användning. Dessa radioanvändningar är i sin tur indelade i undergrupper av användningar.
Tillgången till effektiva kommunikationsmedel har under en längre tid varit av mycket stor betydelse för det moderna samhället och dess utveckling. Kommunikation sker i inte obetydlig grad genom användande av någon form av radioanläggning och av radiovågor. Den del av det elektromagnetiska spektrumet som omfattar just radiovågor brukar benämnas radiofrekvensspektrum. Detta
spektrum kan endast till del användas för radiokommunikation. Det är därför av största vikt att denna begränsade naturresurs används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som möjligt. (prop. 1992/93:200, s. 168)
Radiovågornas utbredningsegenskaper gör även att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt. Sverige ratificerade därför under 1985 den internationella telekonventionen (ITC), som ligger till grund för verksamheten inom den internationella teleunionen (ITU). Konventionen kompletteras av tillämpningsföreskrifter i det internationella radioreglementet. (SÖ 1985:66) För att det skall vara möjligt att upprätthålla radioförbindelser utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen är det tekniskt användbara frekvensområdet enligt internationella konventioner uppdelat i band som avsätts för en bestämd radioanvändning genom en s.k. frekvensfördelningsplan. Planen omfattar alla tekniskt användbara radiofrekvenser och anger för vilket eller vilka slag av radioanvändning som frekvenser inom olika frekvensområden är bestämda. På grundval av vad som bestämts internationellt genom bl.a. den internationella frekvensfördelningsplanen, beslutar varje stat om radioanvändningen inom sitt territorium.
Staten har således det övergripande ansvaret för frekvensanvändningen i Sverige och måste – med vissa möjligheter till undantag och överenskommelser mellan enskilda länder om frekvensfördelningen dem emellan – följa den internationella frekvensfördelningsplanen vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma menliga störningar i andra länders radiotrafik. Med hänsyn till att radiofrekvensspektrum utgör en ändlig naturresurs har det ansetts viktigt att i lag anvisa efter vilka grunder som tilldelning av radiofrekvenser skall ske. Statens ansvar för frekvensanvändningen i Sverige har mot angiven bakgrund lett till att en lagreglering har skett av radiokommunikationsområdet genom lagen om radiokommunikation. Vidare är det viktigt att i lag anvisa efter vilka grunder som tilldelning av radiofrekvenser skall ske. Post- och telestyrelsen har även beslutat om allmänna råd (PTSFS 2000:14) om den svenska frekvensplanen. Den uppdelning i olika frekvensband som görs i den nationella frekvensplanen, som omfattar frekvensområdet 9 kilohertz till 400 gigahertz, följer i huvudsak radioreglementets frekvensfördelningsplan och ger således anvisning om vilka frekvenser som är avsatta för olika slags radiotillämpningar.
Tillämpningsområde
Lagen (1993:599) om radiokommunikation är enligt 1 § första stycket tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation, m.m. Med sistnämnda tillägg innesluts också sådan användning av radio som inte uppfattas som kommunikation, t.ex. radiobestämning genom radar.
I 2 § lagen definieras en radioanläggning som en sändare eller en mottagare av radiovågor. Med radiosändare avses en anordning som är avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor. Med radiomottagare avses en anordning som är avsedd för mottagning av radiovågor. Med den angivna definitionen utgör såväl mobiltelefoner som radar en radioanläggning.
Radiovågor definieras i 2 § lagen som elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 gigahertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. Detta innebär således att kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor över denna frekvens faller utanför lagens tillämpningsområde.
Med radiokommunikation avses enligt 2 § överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor. Alla former av informationsöverföring genom användning av radiovågor omfattas. Det bör observeras att varje led i kommunikationen i sig utgör radiokommunikation. Verksamhet som endast omfattar mottagning av radiovågor är således att anse som radiokommunikation. Avgörande för om fråga är om radiokommunikation är om överföringen, sändningen eller mottagningen innehåller någon form av information. (prop. 1992/93:200, s. 317)
Med radiobestämning avses enligt 2 § bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper.
Definitionen i 1 § av tillämpningsområdet för lagen omfattar genom tillägget av ”m.m.” även andra apparater som i någon bemärkelse tar i anspråk radiofrekvenser. Så är fallet med apparater för överföring av radiofrekvent energi för alstring av värme (t.ex. mikrovågsugnar och plastsvetsar) eller för apparatens interna funktion och sådana elektriska anordningar som alstrar radiovågor utan att utnyttja radiostrålningen. (prop. 1992/93:200, s. 177ff.) Det ges således visst utrymme för att meddela de bestämmelser som behövs för att säkra att nu nämnda anordningar, som inte
utgör radiosändare i vanlig bemärkelse, inte kommer till användning på ett sätt som stör den användning som sker för kommunikationsändamål och radar (prop. 1992/93:200, s. 316).
Innehåll
Bestämmelserna i lagen om radiokommunikation syftar enligt 1 § andra stycket dels till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor genom att skapa ordning i etern, dels till att tilldelning av radiofrekvenser skall ske efter bestämda utgångspunkter. (prop. 1992/93:200, s 193) Ett effektivt nyttjande skall uppnås genom statlig förvaltning av den ändliga resurs som radiofrekvensspektrum är. Att naturresursen är ändlig innebär att det kan antas att olika intressen kommer att stå mot varandra med sinsemellan oförenliga krav på tillgång till radiofrekvenser (prop. 1992/93:200, s. 168). Det är därför lagen om radiokommunikation innehåller bl.a. regler om tillståndsplikt, tillståndsgivning, tillståndstid, tillsyn och åtgärder mot störningar.
Som huvudregel föreskriver lagen om radiokommunikation att det krävs tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg få använda en radiosändare, dvs. det är enligt 3 § endast sändning av radiovågor som omfattas av tillståndsplikten och således inte mottagning av radiovågor. Tillstånd att använda radiosändare skall enligt 11 § avse en viss radioanvändning. Det skall alltså av tillståndsbeslutet klart kunna läsas ut dels vilket slag av radioanvändning det rör, dels för vilket ändamål som radioanläggningen skall användas (prop. 1992/93:200, s. 325).
Undantag från tillståndsplikten gäller för vissa användare mot bakgrund av det gemensamma och samhälleliga intresset att dessa får tillgång till frekvenser i den utsträckning som behövs. Så är enligt 6 § fallet beträffande Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk – vid verksamhet som bedrivs på uppdrag av försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt – och polismyndigheterna. Dessa behöver inte ha tillstånd för sin radioanvändning (prop. 1999/2000:51, s. 23). För dessa gäller enligt 4 § att de skall anses ha sådant tillstånd vid tillämpningen av lagen.
Detta innebär att tillståndsmyndigheten har beslutanderätten vid frekvenstilldelning för försvarsmaktens och polismyndighetens radioanvändning och vid fastställandet av villkoren för denna
användning. Vidare får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, med stöd av 8 § meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten i fråga om dels radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, dels radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon, dels radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige.
Vägledande för tillståndsgivningen skall enligt 1 § vara de bestämda utgångspunkterna som är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen, särskild hänsyn till yttrandefriheten och särskild hänsyn till försvarsmakten.
Eftersom radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten särskilt skall beaktas vid tillämpningen av lagen skall det vara en allmän strävan att gynna sådan användning som har särskilt intresse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt vid fördelningen av frekvenser. Tillståndsmyndigheten skall således i möjligaste mån ge företräde för sådana användningsområden som dels inrymmer ett betydande mått av förmedling av tankar och känslor, dels bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids, t.ex. rundradio.
I lagens uppbyggnad ligger en presumtion att var och en som anser sig ha behov av radio skall beviljas tillstånd till sådan användning efter ansökan. Tillståndsmyndigheten har att på olika sätt verka för att tillstånd skall kunna beviljas och har rätt att lämna en ansökan utan bifall endast om det i det särskilda fallet brister i någon i 9 § lagen upptagen förutsättning (prop. 1992/93:200 s. 193). Dessa innebär i korthet att tillstånd skall meddelas dels om det inte föreligger risk för skadlig påverkan på annan tillåten radioanvändning, dels om radiosändaren uppfyller rimliga tekniska krav på bl.a. en effektiv frekvensanvändning, dels om det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,
dels om radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar, dels om det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på försvarets och polismyndighetens frekvensbehov. Dessutom krävs det enligt 9 § tredje stycket att erforderliga tillstånd att använda radiosändare enligt annan lagstiftning föreligger för att tillstånd skall kunna meddelas. Det krävs således att tillstånd för radiobaserade sändningar av ljudradio och television under 3 gigahertz samt mobila teletjänster, enligt radio-_och_TV-lagen
respektive telelagen, måste föreligga innan tillstånd enligt lagen om radiokommunikation kan beviljas. Den dubbla tillståndsplikten för de sändningar som skall förmedlas kräver inte att det nödvändigtvis är samma subjekt som omfattas av det dubbla tillståndskravet. Den som är tillståndspliktig enligt lagen om radiokommunikation kan vara en annan än den som är tillståndspliktig enligt t.ex. radio-_och_TV-lagen (jfr Teracom som har tillstånd enligt lagen om radiokommunikation för det frekvensutrymme som utnyttjas för de sändningar som SVT har tillstånd för enligt radio-_och_TV-lagen) (SOU 1999:55, s 194).
Liksom telelagen innehåller lagen om radiokommunikation en reglering om hur fördelning skall ske av ett frekvensutrymme när det finns flera sökande för användning av samma spektrumutrymme. Prövningen skall då enligt 9 a § ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.
Viss radioanvändning bör dock inte bli föremål för ett inbjudningsförfarande enligt denna lag. Undantaget från inbjudningsförfarandet är därför enligt 9 a § andra stycket radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av radioprogram, program i ljudradio och i television samt innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Urvalsförfarandet för sådan användning sker enligt radio- och TVlagen eller annan särskild medielagstiftning. Inbjudningsförfarande skall inte heller ske enligt lagen om radiokommunikation om sådant skall ske enligt telelagen, dvs. när det råder frekvensbrist vid meddelande av tillstånd till nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster. Det finns vidare inget behov av att låta inbjudningsförfarandet omfatta radioanvändning som är avsedd för privat bruk, t.ex. amatörradio. Förfarandet bör således vara begränsat till sådan radioanvändning som är avsedd för att tillhandahållas allmänheten (prop. 1997/98:167, s. 11).
Ett tillstånd kan mot bakgrund av syftet att uppnå effektivitet i radioanvändningen med stöd av 11 § andra stycket förenas med villkor angående bl.a. den frekvens som sökanden tilldelats, utrustningsstandard, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvensutrymme med någon annan.
Tillstånd skall enligt 12 § gälla för en bestämd tid och bestämmas självständigt i varje enskilt fall. För att fråga inte skall bli om helt fritt skön har vissa förhållanden angetts som särskilt skall beaktas vid bestämmande av tillståndstiden. Härvid skall beaktas den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet, den ekonomiska nytta som tillståndshavaren får anses berättigad att räkna med hänsyn till kostnaderna för skilda slag av radioanläggningar samt om tillstånd enligt annan lag erhållits för radioanvändningen.
Lagen om radiokommunikation ger i 13 § möjlighet att återkalla tillstånd under vissa förutsättningar. Så är fallet bl.a. om en radiosändare har använts i strid med tillståndsvillkoren och avvikelsen inte eller i mindre omfattning än tillståndet ger förutsättningar för. Det förhållandet att tillstånd enligt annan lag att använda radio upphört att gälla skall medföra att återkallelse av tillståndet enligt lagen om radiokommunikation sker. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela ett nytt tillstånd med samma villkor inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Beror de förändrade förhållandena på förändringar inom radiotekniken får enligt 14 § återkallelse eller ändring av frekvenstilldelning eller andra tillståndsvillkor endast ske om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i övrigt. Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.
Ett av huvudsyftena med regleringen av radiokommunikationsområdet är att förhindra att en radiosändare störs av en annan radioanläggning och att en radiomottagare störs av en annan sådan. Om så sker ålägger 16 § lagen tillståndshavaren till den störande sändaren, mottagaren eller anläggningen att se till att störningen upphör. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den handlingsskyldige vid vite att fullgöra denna skyldighet. Även beträffande en elektrisk eller elektronisk anläggning som, utan att vara radioanläggning, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål kan tillsynsmyndigheten enligt 17 § vid vite meddela de förelägganden och förbud för att de skall används i enlighet med meddelade föreskrifter.
Utöver nu redovisade regler innehåller lagen om radiokommunikation bestämmelser om straff bl.a. för den som använder radiosändare utan tillstånd eller i strid med ett tillståndsvillkor, om användning av radiosändare i krig samt om finansiering av myndigheternas verksamhet.
9.3. Radio- och TV-lagen (1996:844)
Bakgrund och syfte
Radio-_och_TV-lagen, som är den grundläggande lagen för radio och TV-verksamhet i Sverige, trädde i kraft den 1 december 1996 (prop. 1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr. 1995/96:296). Genom lagen sammanslogs och upphävdes sju lagar. Dessa var radiolagen (1992:755), närradiolagen (1982:459), lagen (1986:3) om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram, lagen (1981:508) om radiotidningar, lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet, lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten och lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Genom senare ändringar har även reglerna i lokalradiolagen (1993:120) m.fl. författningar förts in i radio- och TV-lagen. Radio- och TVlagens innehåll är således en samling regler från dessa lagar.
Genom radio-_och_TV-lagen fördes bestämmelserna för ljudradio och TV samman i en lag som gäller för sändningar av programföretag, oavsett vilken teknik som används för sändningarna. Denna lag utgör en särreglering på massmedieområdet med syfte att ta tillvara de särskilda behov av tillgänglighet och mångfald som anses föreligga på ljudradio- och TV-området samt att ställa vissa krav i samband med förmedling av visst innehåll genom dessa medier.
Sändning av meddelanden via radio går tekniskt sett till så att en elektrisk signal som representerar den information som skall överföras får påverka, modulera, en radiovåg med en viss frekvens, bärvågen, som sänds ut från en radiosändare. När signalen når en radiomottagare som är inställd på bärvågens frekvens kan nyttoinformationen avläsas och återges som ett radio- eller TV-program (prop. 1995/96:160, s. 48). Vid marksänd TV distribueras signalen via tilldelade radiofrekvenser från master på marken. De marknät som används för de rikstäckande sändningarna av ljudradio- och TV-program ägs och sköts av det statliga bolaget Teracom (tidigare
affärsområdet Rundradio inom Televerket Radio). De som sänder lokala ljudradioprogram (lokalradio och närradio) har ofta egna sändarutrustning. Hushållen kan fånga upp signalen med en egen enkel antenn. Nästan alla svenska hushåll kan i dag direkt via egen antenn, via centralantenn eller via något kabel-TV-nät nås av de markbundna sändningarna (prop. 1996/97:67, s. 6). Satellitsänd TV använder högfrekventa radiosignaler som dels har andra egenskaper än de som används för marksändningar, dels kräver fri sikt mellan sändare och mottagare. TV-programmet sänds till satelliten från en station på marken, återsänds av satelliten och täcker på så sätt ett stort geografiskt område. Satellitsändningar tas emot med hjälp av parabolantenn och TV-programmen sänds antingen direkt till hushållen eller vidaresänds via kabelnät till dessa. Varje kabel-TV-nät har en huvudcentral varifrån TV-signalen sänds till de anslutna hushållen via koaxialkabel eller kabel av optisk fiber. Huvudcentralen tar emot de flesta TV-kanalerna från satelliter eller marknätet (prop. 1996/97:67, s. 7).
Liksom vad gäller lagen om radiokommunikation ansågs det erforderligt med en reglering av radio- och TV-området med hänsyn till att radiofrekvensutrymmet utgör en begränsad naturresurs. Eftersom det inte fanns eller finns utrymme för mer än ett begränsat antal yttäckande sändarnät infördes en tillståndsplikt för att få sända radio- och TV-program under 3 gigahertz (prop. 1995/96:160 s. 70ff). Det ansågs viktigt att utifrån massmediepolitiska överväganden kunna styra och prioritera användningen av vissa radiofrekvensområden.
Rundradio, i huvudsak ljudradio och television, utgör en viktig funktion som massmedier i allmänhetens tjänst, s.k. public service, och bör prioriteras eftersom det är ett viktigt demokratiskt krav att alla som bor i Sverige har tillgång till radio- och TV-program. Mot denna bakgrund fanns och finns det ett behov av att kunna ställa särskilda villkor på ljudradio- och TV-verksamheter som ges tillstånd att bedriva sändningar i det nämnda frekvensutrymmet (prop. 1995/96:160, s. 76).
Slutligen har ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft ansetts medföra ett behov av särskilda innehållsregler utöver den allmänna lagstiftningen, t.ex. vad gäller våldsskildringar och marknadsföring. Noterbart är att det sistnämnda skälet bakom lagstiftningen till skillnad från de två förstnämnda skälen för en särreglering, inte är avgränsat till radiobaserade sändningar utan
omfattar ljudradio- och televisionssändningar oavsett genom vilken infrastruktur dessa förmedlas.
Tillämpningsområde
Radio-_och_TV-lagen reglerar enligt 1 kap. 1 § sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Såväl marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellitsändningar omfattas av lagens tillämpningsområde och det saknar betydelse för lagens tillämplighet om sändningen är analog eller digital, kodad eller okodad.
Enligt lagrummets andra stycke är en sändning riktad till allmänheten om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Såväl allmänheten i Sverige som utomlands omfattas av uttryckssättet (prop. 1995/96:160, s. 64). Med den angivna definitionen av sändning till allmänheten kommer vissa former av informationssändning, vilka förutsätter att mottagaren själv efterfrågar och beställer viss sändning, att falla utanför lagens tillämpningsområde. Det är värt att framhålla att sändning omfattas av definitionen även om den kräver ett särskilt avtal, t.ex. betal-tv-sändningar och kabelsändningar. Däremot torde TV-tjänsten beställ-TV (video on demand) inte omfattas av lagen (prop. 1995/95:160, s. 65).
Lagen innehåller tämligen omfattande jurisdiktionsregler. Den gäller enligt 1 kap. 2 § sändningar av TV-program om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige, använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller är etablerad i Sverige enligt fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta gäller dock inte om någon annan EES-stat skall ansvara för sändningen enligt motsvarande kriterier. Skulle någon som har varit etablerad i Sverige etablera sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige skall denne vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen anses etablerad i Sverige (prop. 1997/98:184, s. 31f).
En ytterligare begränsning i lagens tillämpningsområde finns i 1 kap. 3 §. Denna medför att radio-_och_TV-lagen gäller för sändningar genom tråd endast om sändningen når fler än 100 bostäder. Om TV-program via en anläggning för trådsändning är föremål för vidaresändning till allmänheten och når fler än tio bostäder gäller vissa föreskrifter enligt 8 kap. om kabeloperatörers skyldigheter i radio-_och_TV-lagen för var och en som äger eller annars förfogar över en sådan anläggning, bl.a. vidaresändningsplikt. Vidaresändningsplikten gäller endast sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter.
Lagen gäller enligt 1 kap. 4 § även för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.
Innehåll
Utgångspunkten för ljudradio och television är att det skall råda etableringsfrihet. Eftersom frekvensutrymmet är begränsat finns det inte tillräckligt utrymme för att alla som vill sända ljudradio eller television skall få göra detta. För att hushålla med den ändliga naturresursen och för att skapa ordning i etern krävs det enligt 2 kap. 1 § tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på radiofrekvenser under 3 gigahertz. Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen med stöd av 2 kap. 2 § och gäller enligt 3 kap. 7 § för viss tid. Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns enligt 2 kap. 1 § tredje stycket i lagen (1993:599) om radiokommunikation.
Undantaget från radio- och TV-lagens krav på tillstånd gäller enligt 2 kap. 1 § andra stycket för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare.
Av 2 kap. 3 § följer att den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för
registrering hos Radio- och TV-verket. Verket skall därefter enligt 2 kap. 4 § föra ett register avseende dem som har tillstånd eller anmält att de bedriver sändningsverksamhet.
Även om den digitala sändningstekniken gör det möjligt att utnyttja radiofrekvenserna mer effektivt än med analog teknik måste man räkna med att tillgången på frekvensutrymme kommer att vara begränsad även i framtiden. Det är därför viktigt att möjligheten att sända TV i marknätet utnyttjas på ett sätt som tillgodoser krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald. Sändningstillståndet kan därför med stöd av 3 kap. 1 § förenas med olika slag av villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Därutöver kan ytterligare villkor gälla enligt 3 kap. 2 § med skyldigheter om t.ex. geografisk täckningsgrad, tillgänglighet för syn- och hörselskadade, programinnehåll samt användandet av viss sändningsteknik och vissa sändare. Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får enigt 3 kap. 8 § endast innehålla villkor som den sökande godtagit.
Av 7 kap. följer vissa regler som skall iakttas vad gäller reklam och annonsering. Bl.a. anges att vissa typer av reklam och annonsering inte får förekomma. Villkor för sändningstillstånd får också med stöd av 3 kap. 3 § avse förbud mot att sända reklam, andra annonser och vissa sponsrade program. Så är fallet vad gäller alkoholdrycker och tobaksvaror. Även beträffande receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination råder i princip reklam och sponsringsförbud. Förbudet gäller inte mot reklam som det sändande bolaget gör för sin programverksamhet.
Radio-_och_TV-lagen innehåller vissa bestämmelser om radioverksamhet. Bl.a. regleras närradio och lokalradio i 4 och 5 kap. I huvudsak ges olika regler för hur och när sändningar skall ske samt för att möjliggöra en kontroll av att innehållet i tillståndsvillkoren uppfyller syftet att ge skydd och utrymme för yttrandefriheten och informationsfriheten.
Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § lokala ljudradiosändningar för föreningslivet. Av 4 kap. 3 § framgår att Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio samt att tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Det är enligt 4 kap. 4 § endast vissa sär-
skilt angivna juridiska personer som kan ges tillstånd. Ett tillstånd att sända närradio får enligt 4 kap. 6 § inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio eller digital ljudradio och upphör att gälla om sistnämnda tillstånd skulle erhållas.
Med lokalradio avses enligt 5 kap. 1 § andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen eller som får ske endast under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 § fjärde stycket eller som är närradio. Radio- och TV-verket får med stöd av 5 kap. 10 och 11 §§ förena ett sändningstillstånd med villkor. Tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller juridisk person och omfattar enligt 5 kap. 4 §, endast ett sändningsområde. Radio- och TV-verket bestämmer med stöd av 5 kap. 2 § sändningsområdenas omfattning. När ett sändningsutrymme för ett sändningsområde blir ledigt skall Radio- och TV-verket enligt 5 kap. 3 § kungöra detta. Om det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsområde, skall verket med stöd av 5 kap. 8 § besluta om fördelning av tillståndet och då sträva efter dels en fördelning av sändningsutrymmet som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokal anknytning, dels att dominans över nyhetsförmedling och opinionsbildning motverkas och att möjligheterna till mångfald tas till vara. Finns det däremot endast en sökande till ett ledigt sändningsutrymme, skall Radio- och TV-verket underrätta denne om att tillstånd kommer att meddelas om avgift enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område betalas. Om sökanden fullgör detta, skall denne meddelas tillstånd. Annars förfaller ansökan. Ett sändningstillstånd för lokalradio får med stöd av 5 kap. 16 § överlåtas efter Radio- och TV-verkets medgivande.
Radio-_och_TV-lagen ger ett antal bestämmelser i 6 kap. om sändningarnas innehåll m.m. Det föreskrivs bl.a. att den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Genom radio-_och_TV-lagen åläggs innehavare av kabelnät med stöd av 8 kap. att se till att de boende i kabelnätanslutna fastigheter kostnadsfritt har möjlighet att ta emot vissa program, den s.k. must carry-principen. De boende i sådana fastigheter befinner sig i en svag ställning gentemot fastighetsägaren och saknar i princip möjlighet att på egen hand ta emot TV-sändningar. För att trygga att
dessa boende får samma tillgång till det programutbud som de skulle ha haft tillgång till om de inte bott i aktuell form av fastighet, har det införts en skyldigheten för innehavare av kabelnät att vidaresända TV-program.
Vidaresändningsplikten inträder enligt 8 kap. 1 § när sändningarna når minst elva bostäder och gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik och då endast digitalt. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiftsmedlen och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare. Satellitsändningar omfattas av sändningsplikten om de sker för att för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Däremot omfattas inte sändningar som sker med tillstånd till vidaresändning, t.ex. den finska kanalen i Stockholm.
I 8 kap. 2 § föreskrivs att var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd/kabelsändning där TV-program vidaresänds till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder skall i varje kommun där han eller hon har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).
Distributionsplikten gäller enligt 8 kap. 3 § inte om vidaresändningarna i anläggningen endast avser TV-program från sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz, dvs. för traditionella centralantennanläggningar.
Utöver nu redovisade regler ger radio-_och_TV-lagen bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. Bl.a. anges att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där tillstånd krävs skall enligt denna lag dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
9.4. Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
Bakgrund och syfte
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft den 1 januari 1992 och utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen de två grundlagar som ger medborgarna ett särskilt skydd för tryck- och yttrandefriheten.
Med yttrandefrihet förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt regeringsformen tillförsäkrad yttrandefrihet gentemot det allmänna. Sålunda gäller enligt 2 kap. 13 § RF att yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden anses inte som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten
Därutöver ger regeringsformen skydd för andra friheter. Bland dessa kan nämnas informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfriheterna. Dessa brukar anses som förutsättningar för yttrandefrihet och åsiktsbildning. Beträffande yttrandefriheten i radio, TV, film och vissa andra massmedier gäller YGL.
YGLs syfte är att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen. Detta skall ske genom att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. YGL ger därför varje svensk medborgare rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. I denna rätt får inga andra begränsningar göras än de som följer av YGL.
Begränsning av yttrandefriheten får endast göras för att tillgodose något ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet eller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen samt aldrig göras enbart p.g.a. politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Tillämpningsområde
Av 1 kap. 1 § YGL följer att den omfattar skydd av yttrandefriheten i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Med vissa liknande överföringar avses andra överföringar än sändningar av ljudradio och television av ljud, bild eller text med hjälp av elektromagnetiska vågor, t.ex. överföringar från en databas på Internet. Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. (SOU 2001:38, s 106)
YGL är enligt 1 kap. 6 § tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Det är således en förutsättning för grundlagens tillämplighet att det är fråga om radioprogram och att dessa är riktade till allmänheten, dvs. sändaren riktar sändningen av ett program till vem som helst som önskar ta emot den utan att denne begärt det. I fråga om bl.a. radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige gäller enligt 1 kap. 7 § vad som föreskrivs i YGL om radioprogram i allmänhet.
Inte bara sändningar som är riktade till allmänheten omfattas av grundlagens tillämpningsområde. Den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL föreskriver att grundlagens regler om radioprogram skall tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling, såvida inte den mottagande kan ändra innehållet i registret. I dessa fall är det, till skillnad från sändningsfallen, fråga om en aktiv och uppsökande verksamhet från mottagarens sida.
Innehåll
Yttrandefrihetsgrundlagen reglerar skyddet för yttrandefriheten i ljudradio, television, filmer, videogram, ljudupptagningar och vissa liknande medier. Det är således i huvudsak innehållet i nämnda medier som regleras i grundlagen.
Yttrandefriheten får enligt 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen (RF) begränsas genom lag under bestämda förutsättningar. Så får t.ex. ske för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle samt med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjning, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet eller beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det, och vid besluten skall, enligt RF, beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
På området för sändning av radioprogram genom tråd/kabel råder det etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § YGL. Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har en särskilt i grundlagen föreskriven rätt att sända radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten på området för trådsändningar innebär att något krav på tillstånd för att sända radioprogram till allmänheten inte får ställas. Någon motsvarande etableringsfrihet finns inte på området för sändning av radioprogram med hjälp av radiovågor enligt 3 kap. 2 § YGL. Skälet till detta är att bristen på frekvensutrymme inte tillåter fri etablering utan snarast kräver en reglering med tillståndsförfarande för att effektivt och ändamålsenligt kunna utnyttja det begränsade frekvensutrymmet. På sistnämnda område skall därför istället främjandet av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt beaktas vid tillståndsgivningen.
Etableringsfriheten inskränks dock genom ett uttryckligt undantag för den vidaresändningsplikt som en kabelnätinnehavare har enligt 8 kap. radio-_och_TV-lagen, dvs. skyldighet att lämna utrymme i sina nät för sändning till bostäder. Så kan ske i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av en tillgång till allsidiga upplysningar. (prop. 1997/98:184, s. 34)
Härutöver har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt enligt 3 kap. 8 § YGL att framställa och sprida tekniska upptagningar. För rätt att offentligt förevisa en film, ett videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder kan det dock krävas granskning och godkännande.
Vidare gäller för ljudradio, television, filmer m.m. tryckfrihetsförordningens principer om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheter till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury. De principer som grundlagfästs i YGL har till stora delar även tidigare gällt den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten (prop. 2000/01:94).
För varje radioprogram skall finnas en utgivare som är i första hand ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i programmet. En utgivare som har ett sådant ansvar är också jämte programföretaget skadeståndsskyldig, dock endast i de fall framställningen i ett program innefattar ett yttrandefrihetsbrott.
YGL kompletteras av lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Under framställningen i detta delbetänkande kommer utredningen att återkomma till innehållet i YGL.
9.5. Lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning
Bakgrund och syfte
Lagen om radio- och teleterminalutrustning trädde i kraft den 8 april 2000 och samtidigt upphävdes den tidigare gällande lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.
Lagen om teleterminalutrustning byggde på Europaparlamentets och rådets s.k. terminaldirektiv1 vars huvudsyfte var att harmonisera medlemsländernas lagstiftning på marknaden för teleterminalutrustningar – omfattande bl.a. telefonapparater, telefaxutrustning, telefonsvarare, modem, televäxlar, trådlösa telefoner och mobiltelefoner – och främja konkurrensen inom gemenskapen på detta område genom en fullständig liberalisering av den nämnda marknaden. I lagen om teleterminalutrustning kunde man därför återfinna bestämmelser om teleterminaler som gick att ansluta till ett allmänt tillgängligt telenät. Sådan teleterminalutrustning fick endast släppas ut på marknaden eller anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät om den uppfyllde vissa krav beträffande teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/13/EG av den 12 februari 1998 om teleterminalutrustning och jordstationsutrustning för satellitkommunikation samt om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse.
Den 9 mars 1999 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Huvudsyftet med direktivet var och är att trygga den fria rörligheten och främja konkurrensen beträffande utrustning på telemarknaden, som är av avgörande betydelse för gemenskapens ekonomi.2Det omfattar bl.a. villkor för att få sätta radio- och teleterminalutrustning på den europeiska marknaden och för att ta denna utrustning i bruk.
I förhållande till det tidigare gällande terminaldirektivet var de viktigaste skillnaderna mellan direktiven att tillämpningsområdet för det nya direktivet utvidgades så att i princip all typ av radioutrustning omfattades, att procedurerna för bedömning av överensstämmelse förenklades och att omfattningen av de s.k. väsentliga kraven minskades (prop. 1999/2000:51, s. 19).
Det nya direktivet avser att säkerställa att den utrustning som kommer ut på marknaden och tas i bruk uppfyller de väsentliga egenskapskrav som ställs på denna. Dessa krav skall bl.a. säkerställa att utrustningen skyddar hälsa och säkerhet för användare och andra personer, att utrustningen är så konstruerad att den dels effektivt utnyttjar det spektrum som är anvisat för markbunden radiokommunikation/satellitkommunikation och satellitbaneresurser för att undvika skadlig störning, dels samverkar via nät med annan utrustning och inte skadar nätet eller dess funktion eller på annat sätt försämrar tjänsten. Syftet med direktivets verksamhet med marknadskontroll är vidare att skydda radio- och teleoperatörernas verksamheter mot risker för skada och störningar av utrustning som inte uppfyller direktivets krav. Medlemsstaterna får inte föreskriva andra krav än de som följer av direktivet för att tillåta sådan utrustning att släppas ut på marknaden, innehas och cirkulera fritt.
Genom lagen om radio- och teleterminalutrustning genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse, skäl nr 1.
Tillämpningsområde
Lagen om radio- och teleterminalutrustning omfattar enligt 1 §, till skillnad från lagen om teleterminalutrustning, såväl radioutrustning som teleterminalutrustning. Den omfattar inte användning av radioanläggningar och radiovågor för kommunikation eller televerksamhet. För förstnämnda användning finns bestämmelser i lagen (1993:599) om radiokommunikation och för televerksamhet finns bestämmelser i telelagen (1993:597).
Enligt 2 § avses med radioutrustning en produkt som möjliggör kommunikation med hjälp av utsändning eller mottagning av radiovågor – dvs. elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare – inom ett frekvensområde som anvisats markbunden radiokommunikation eller satellitkommunikation. Även relevanta komponenter i sådana produkter utgör radioutrustning. Lagens definition av radiovågor skiljer sig från den definition av radiovågor som anges i lagen om radiokommunikation. I den sistnämnda lagen finns ingen angiven undre gräns. Anledningen till detta är att definitionen i den lagen grundar sig på den definition som anges i Internationella teleunionens radioreglemente. I praktiken torde dock de olika definitionerna inte innebära någon skillnad, eftersom produkter som använder frekvenser under 9 kilohertz inte används för kommunikation och därför inte är att betrakta som radioutrustning.3
Med teleterminalutrustning avses i samma lagrum en produkt som möjliggör kommunikation och som är avsedd att direkt eller indirekt anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, dvs. ett telenät som helt eller delvis används för att tillhandahålla teletjänster eller nätkapacitet till allmänheten. Även relevanta komponenter i sådana produkter utgör teleterminalutrustning. Eftersom definitionen av teleterminalutrustning begränsas till utrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, omfattar lagen inte teleterminalutrustning som endast är avsedd att anslutas till ett privat telenät. Sådan utrustning omfattas av annan reglering om bl.a. elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet.4 Anslutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska system.
Exempel på utrustning som omfattas av lagen är telefonapparater, telefaxutrustning, telefonsvarare, modem, televäxlar,
3 Prop. 1999/2000:51, s. 25 4 Prop. 1999/2000:51, s. 25
trådlösa telefoner och mobiltelefoner. Av de angivna definitionerna följer att en utrustning i vissa fall kan vara att betrakta både som en radioutrustning och som en teleterminalutrustning. Ett exempel på sådan utrustning är mobiltelefoner, som är en radioutrustning avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät (prop. 1999/2000:51, s. 25f).
Från lagens vida tillämpningsområde undantas enligt 3 § olika typer av utrustning som i och för sig faller inom de ovan redovisade definitionerna. Den undantagna utrustningen utgör främst sådan utrustning som inte är avsedd att placeras på marknaden och som i allt väsentligt regleras av andra regelverk. Sålunda undantas radioutrustning som används av radioamatörer enligt artikel S1.56 i Internationella teleunionens radioreglemente, såvida den inte finns att tillgå i handeln. Byggsatser med lösa delar avsedda att byggas samman av radioamatörer och kommersiell utrustning som modifierats av och för radioamatörer betraktas inte som utrustning som finns att tillgå i handeln. Utrustning som omfattas av rådets direktiv 96/98/EG av den 20 december 1996 om marin utrustning och som skall placeras ombord på fartyg undantas också från lagens tillämpningsområde lagen. Även kablar och ledningar undantas eftersom dessa kan vara att betrakta som komponenter i en produkt som möjliggör kommunikation med hjälp av radiovågor och därför omfattas av begreppet radioutrustning. Radiomottagarutrustning som är avsedd att användas endast för mottagning av radio- och TV-sändningar undantas också från lagens tillämpningsområde. Med radiomottagarutrustning avses rundradiomottagare som är avsedda för passiv mottagning av ljud och bild, såsom vanliga radio- och TV-apparater. Sådan utrustning omfattas av föreskrifter utfärdade av Elsäkerhetsverket och av Radio- och TV-verket. Slutligen undantas viss flygplansutrustning och utrustning som används för flygledning.
Utöver de angivna undantagen från lagens tillämpningsområde har regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att enligt samma lagrum föreskriva om undantag för bl.a. sådan utrustning som uteslutande används inom försvars- och polisverksamhet. Vad som avses med bemyndigandet är främst sådan utrustning som är specialtillverkad för försvarets eller polisens verksamhet.
Innehåll
Lagen om radio- och teleterminalutrustning ger som framgått ovan vissa regler om hur radio- och teleterminalutrustning skall vara beskaffad. Utrustningen måste enlig 4 § uppfylla vissa väsentliga egenskapskrav för att få släppas ut på marknaden eller tas i bruk. Vidare måste utrustningen uppfylla även andra krav när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning. Vilka krav som måste uppfyllas framgår av föreskrifter utfärdade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Dessa krav framgår av Post- och telestyrelsen föreskrifter om krav m.m. på radio- och teleterminalutrustning (PTSFS 2000:1).
För att radioutrustning skall få tas i bruk krävs det dessutom enligt andra stycket samma lagrum att användningen är förenlig med lagen (1993:599) om radiokommunikation och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Det sagda innebär att det krävs tillstånd för att få använda sådan utrustning som omfattas av lagen om radiokommunikation, såvida inte undantag från tillståndsplikten har meddelats. Eftersom tillstånd och undantag kan förenas med villkor av olika slag måste radioutrustningen även uppfylla de krav på tillstånd som följer av lagen om radiokommunikation och de villkor som förenats med tillståndet.
I princip råder det frihet att släppa ut radioutrustning på marknaden om den enligt 4 § uppfyller gemenskapsrättens väsentliga krav. Det skall enligt 5 § förutsättas att dessa väsentliga egenskapskrav är uppfyllda om utrustningen uppfyller kraven i relevanta harmoniserade standarder som de europeiska standardiseringsorganisationerna utarbetat och vilkas referensnummer har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, så långt kraven omfattas av standarderna. Är de väsentliga kraven uppfyllda skall utrustningen CE-märkas av tillverkaren och medlemsstaterna skall säkerställa att utrustningen släpps ut på marknaden utan att den underkastas ytterligare nationella bestämmelser. En teleoperatör får enligt 7 § inte av tekniska skäl vägra att ansluta sådan utrustning till telenätet. Efter medgivande av tillsynsmyndigheten får dock operatören vägra att ansluta, koppla ifrån eller ta ur bruk utrustning som avses i första stycket, om den orsakar skada på nätet eller dess funktion eller medför skadlig störning. I nödfall får utrustningen kopplas ifrån omedelbart, om det krävs för att skydda nätet och användaren utan dröjsmål och kostnadsfritt kan erbjudas
en alternativ lösning. Operatören skall då omgående underrätta tillsynsmyndigheten.
I 10 § föreskrivs bl.a. att även godkänd utrustning kan dock stoppas från att släppas ut på marknaden om det behövs för att undvika en skadlig störning, dvs. en störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser. I fråga om radioutrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får tillsynsmyndigheten meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller gemenskapsrättens krav
För det fall utrusningen inte uppfyller de väsentliga kraven får den ändå med stöd av 6 § visas på handelsmässor, utställningar, demonstrationer eller liknande. Det skall dock tydligt anges att utrustningen inte får saluföras eller tas i bruk förrän den uppfyller kraven.
Tillsynsmyndigheten får med stöd av 10 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I fråga om radioutrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får tillsynsmyndigheten meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller gemenskapsrättens krav. I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
9.6. Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler
Bakgrund och syfte
Lagen om standarder för sändning av TV-signaler trädde i kraft den 1 mars 1998. Med lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler, TV-standarddirektivet.
Lagens och EG-direktivets tillkomst måste ses mot bakgrund av att utvecklingen på TV-området ställer ständigt nya anpassningskrav på lagstiftaren. Vad den digitala tekniken fullt ut kommer att betyda är ännu svårt att uttala sig om. Det kan dock konstateras att de effektiviseringsvinster som gjorts varit stora, vilket medfört ökade användarmöjligheter genom frigörandet av frekvensutrymme.
Syftet med lagen var att genomföra EG-direktivet om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler. Detta hade i sin tur i syfte att underlätta införandet av avancerade TV-tjänster såsom bredbilds-TV, högupplösnings-TV och digital TV. För att uppnå detta syfte föreskrivs att vissa standardiserade sändningssystem skall användas.5 Ett viktigt medel för att åstadkomma detta har ansetts vara att ställa krav på gemensamma standarder, oavsett distributionssätt.
Tillämpningsområde
I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. I 3 § ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Med att sändningen sker till allmänheten avses att sändningarna skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmänheten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning. Utanför tillämpningsområdet faller därmed s.k. programöverföringar, t.ex. transporter av program till eller mellan rundradioföretag.
Med bredbilds-TV avses enligt EG-standard att TV-sändningar görs i ett format där förhållandet mellan bildens bredd och höjd är fastställd till formatet 16:9. Detta kan jämföras med standardformatet för dagens TV-sändningar som är 4:3. Med högupplösnings-
TV (High Definition Television, HDTV) avses en TV med dubbelt så många horisontella bildlinjer som en bild i normal upplösning – t.ex.1 250 istället för 625 – och får därigenom större detaljskärpa.
En HDTV-bild i bredbildsformat innehåller ca fem gånger så mycket information som en traditionell TV-bild.6
5Prop. 1997/98:34, s. 246Prop. 1997/98:34, s. 10f
Innehåll
I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om standarder för TV-tjänster som, enligt vad ovan nämnts, sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. Själva lagen innehåller inte alla föreskrifter om standarder utan är i hög utsträckning en ramlag som i mångt och mycket lämnar bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (Radio- och TV-verket) att meddela dessa, se 3 och 4 §§.
Som följer av 3 § delegeras rätten att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Sådana föreskrifter får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala, alldeles oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan. Detta innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till uppgift att identifiera det eller de standardiseringsorgan som är behöriga att fastställa den aktuella standarden och att sedan meddela föreskrifter i enlighet med dessa standarder.7
Föreskrifter får även enligt 4 § meddelas om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare. Bestämmelsen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer måste hålla sig underrättade om dels vilka standardiseringsorgan som är behöriga, dels vilka standarder som samma organ fastställt. Bestämmelsen innebär att det inte blir tillåtet för en näringsidkare att saluföra eller hyra ut en TV-mottagare som saknar de föreskrivna gränssnitten.8
För vidaresändningspliktens del gäller, enligt 3 § andra stycket, att om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Undantag gör dock – då huvudantennsystem enligt det bakomliggande direktivet inte påverkas av detsamma – för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.
Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall enligt 5 § kunna återge de digitala TV-signalerna även om de har sänts okodade. Detta medför att en näringsidkare förbjuds att saluföra eller hyra ut konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-
7 Prop. 1997/98:34, s. 45 8 Prop. 1997/98:34, s. 46
signaler om utrustningen inte också kan återge digitala TV-signaler som sänts okodade. Även här får det meddelas ytterligare krav på utrustningen genom föreskrifter om avkodning av digitala TV-signaler. Utrustningen skall kunna avkoda digitala TV-signaler i enlighet med den gemensamma europeiska krypteringsalgoritm (krypteringsmetod) som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan.9 Bestämmelsen syftar till att motverka att den aktuella utrustningen används för att blockera TV-sändningar som sänds okodade.
Även med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång – dvs. tekniska system som reglerar att endast de som är behöriga att ta del av ett visst program eller en viss tjänst får tillgång till dessa – skall kunna överföras i kabelnät får det med stöd av 6 § meddelas föreskrifter. Av förarbetena framgår att det bör ankomma på de föreskrivande organen att bedöma på vilket sätt och till vilken kostnad överföringskontrollen skall kunna ske. Syftet härmed är att undgå att kabel-TV-operatören av tekniska eller ekonomiska orsaker avskärs från möjligheten att överta kontrollen över de sändningar som använder system för villkorad tillgång. Kabel-TV-operatören ges på detta sätt möjlighet att bl.a. ingripa i åtkomstkontrollen innan ett program vidaresänds i kabelnätet eller att helt övergå till ett annat system för villkorad tillgång. Kabel-TV-operatören uppträder då som tillhandahållare av betal-tvtjänster gentemot de tittare som är anslutna till kabelnätet.10
Den operatör som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall enligt 7 § erbjuda sina tjänster till de programföretag som önskar använda åtkomstkontroll. Detta skall ske på villkor som kan anses lika, rimliga och icke-diskriminerande. Detta gäller oberoende av om konkurrenslagen (1993:20) samtidigt är tillämplig på ett förfarande. Även upplåtelser av licenser till licenstagare för tillverkning av ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall med stöd av 8 § ske på likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av rättigheten till systemet får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem eller särskild utrustning för ett annat tillgångssystem
9 Prop. 1997/98:34, s. 46 10 Prop. 1997/98:34, s. 30
Utöver de nu nämnda reglerna ger lagen vissa bestämmelser om tillsynsverksamheten och om överklagande.
9.7. Övrig lagstiftning
9.7.1. Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Bakgrund och syfte
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor trädde i kraft den 1 maj 1998. Den har getts en teknikneutral utformning med syfte att inte göra någon åtskillnad mellan särskilda tillämpningar eller tekniska lösningar Av förarbetena till lagen framgår att den tillkom till följd av den snabba framväxten av informationsteknik. Denna gav upphov till nya kommunikationsformer och ledde till att gränserna mellan olika medier och kommunikationssätt delvis har suddats ut.
En form av informationsteknik som har utvecklats är elektronisk post. Genom att använda elektronisk post kan en användare på ett snabbt och enkelt sätt sända ett meddelande till en eller flera andra användare inom ett geografiskt mycket stort område. En tilläggsfunktion till elektronisk post utgörs av distributionslistor. Dessa innebär att en avsändare i stället för att sända meddelandet till uppräknade mottagare, sänder det till distributionslistans elektroniska adress. Denna adress leder i sin tur till en automatiskt fungerande enhet som styrs av en lista över medlemmarnas elektroniska adresser och sänder inkomna meddelanden vidare till dessa.
Genom att en dator förses med en viss typ av program för kommunikation kan alla som har tillgång till nätadressen föra in uppgifter och läsa vad andra har fört in. Detta utgör en elektronisk anslagstavla som kan fungera som en mötesplats. Den som driver ett sådant meddelandesystem brukar kallas systemoperatör medan de som anropar tjänsten kallas användare. Två vanliga former av meddelandetjänster är förmedling genom konferenssystem och med hjälp av distributionslistor. Gemensamt för tjänsterna är att många kan föra in text eller annan information samt ta del av vad andra har fört in. Konferenssystem består av en databas och systemet kan användas som ett diskussionsforum med en moderator som ett slags ordförande med befogenhet att ta bort meddelanden. Om
förmedlingen är kommersiell har ofta begreppen databastjänst eller on-line-tjänst använts.11
Lagringen av meddelanden som hanteras inom det elektroniska postsystemet sker ofta på ett sådant sätt att det går att söka efter viss information. En anslagstavla är inte sällan organiserad på ett sådant sätt att den hänvisar till olika meddelanden. Det förekommer i huvudsak två former av hänvisningar. Den första är en hänvisning genom menyer. En meny är en lista över dokument som användaren kan välja. Den andra är en hänvisning genom hyperlänkar. Med detta avses att texten i ett dokument innehåller klickbara fält som leder användaren vidare till andra dokument. Det är också vanligt att meddelanden kan sökas på ord eller kombinationer av ord i filnamn, rubriker eller hela texter.12
Av förarbetena framgår att lagstiftaren ansåg att elektroniska anslagstavlor i allmänhet användes på ett seriöst eller åtminstone oförargligt sätt. Lagstiftaren pekade dock på att elektroniska anslagstavlor även kan utnyttjas för brottsliga förfaranden. Till stöd för detta anfördes att det fanns ett flertal exempel på att elektroniska anslagstavlor använts för att sprida meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är straffbart. Vid brottsutredningar hade det dock visat sig vara svårt att spåra de användare som ursprungligen avsänt de straffbara meddelandena till följd av utformningen av de tekniska och administrativa rutinerna i anknytning till elektroniska förmedlingstjänster. Det kunde också konstateras att det förelåg en brist på kontroll över de elektroniska anslagstavlorna som kunde utnyttjas för brottsliga ändamål. Av denna anledning ansågs det erforderligt att införa en reglering på området. En reglering skulle även bygga upp ett rättsmedvetande för hanteringen av elektroniska anslagstavlor.13 Det som speciellt ansågs oroande var att de elektroniska anslagstavlorna medförde och tillät att meddelanden med straffbart innehåll kunde nå ett stort antal personer och dessutom utöva inflytande över speciellt barn och ungdomar. Sistnämnda kategori använder sig i hög grad av de aktuella tjänsterna. Av denna anledning är det särskilt angeläget att hindra spridning på angivet sätt av vissa slag av meddelanden. Lagstiftaren ansåg därför att det fanns starka skäl för att införa en särreglering på området i syfte att ge tjänsterna en acceptabel struktur
11Prop. 1997/98:15, s. 5ff 12Prop. 1997/98:15, s. 13Prop. 1997/98:15, s. 5ff
och som framför allt klart fastställer tillhandahållarens ansvar för förekomsten av vissa meddelanden i tjänsten.
Eftersom problematiken med oönskad spridning av information genom elektroniska anslagstavlor i högsta grad är internationell är det önskvärt och angeläget med ett ökat internationellt samarbete på området. Lagstiftaren konstaterade att det dock kan komma att dröja innan ett sådant samarbete ger något resultat. Det förhållandet att problemet i hög grad är internationellt utgjorde enligt lagstiftaren inte något skäl mot att Sverige införde en reglering för att förhindra att svenskt territorium skulle bli ett centrum för oönskad spridning av straffvärda meddelanden.
Tillämpningsområde
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor är enligt 1 §, som framgår av lagens rubrik, tillämplig på elektroniska anslagstavlor. Med en elektronisk anslagstavla avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden, dvs. text, bild, ljud eller information i övrigt. Definitionen är vid och gränsdragningen vad som avses med uttrycket är tämligen svår att göra. I förarbetena uttalas att det inte är möjligt att mer exakt än vad som gjorts definiera begreppet elektronisk anslagstavla och att en mer detaljerad definition eller redogörelse riskerar att snabbt bli inaktuell. Det framhålls att definitionen av elektronisk anslagstavla innefattar alla tjänster där någon inrättar en möjlighet för användare att sända in egna och ta del av andras meddelanden oavsett vilken teknisk lösning som tillhandahållaren valt för tjänsten. Det kan således enligt lagens mening föreligga en elektronisk anslagstavla även när tjänsten går under ett annat namn. Vidare klargörs i förarbetena att förmedlingen måste ske via tekniska och administrativa strukturer som datorer hanterar så att kommunikationen automatiseras eller annars väsentligen underlättas för att den skall omfattas av lagens tillämpningsområde. Om meddelanden förmedlas manuellt med tekniska hjälpmedel utgör detta inte en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Därför omfattas inte telefaxapparater eller traditionella teletjänster som t.ex. gruppsamtal av regleringen.
Avgörande för lagens tillämpningsområde är således att den som använder tjänsten kan ta del av andras meddelanden och sända egna meddelanden till andra. Lagen bör tillämpas på den som kontrollerar själva tjänsten som är inriktad på att förmedla meddelanden.
Syftar tjänsten inte till att användarna skall kunna kommunicera, är det inte fråga om en sådan tjänst som träffas av lagen. Vanliga hemsidor som bara omfattar information omfattas således inte av regleringens tillämpningsområde.
Vissa undantag har i 2 § gjorts för tjänster som i princip faller inom lagens tillämpningsområde. Eftersom den som endast tillhandahåller nät eller annan förbindelse för överföring av elektroniska meddelanden inte har något direkt inflytande över vilka tjänster som tillhandahålls undantas tjänsten från tillämpningsområdet.
Förmedling av elektroniska meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern undantas också från tillämpningsområdet därför att behovet av skyddsregler är vara avsevärt mindre inom ramen för sådana tjänster genom den tillsyn som organisationens ledning utövar. Från tillämpningen av lagen undantas vidare den som tillhandahåller tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen eftersom grundlagarna då är tillämpliga. Ett fall då så skulle vara fallet är när ett massmedieföretag har en s.k. modererad tjänst.14 Om en elektronisk anslagstavla har en moderatorsfunktion torde tjänsten omfattas av databasregeln. Denna innebär att yttrandefrihetsgrundlagens föreskrifter om radioprogram skall tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling om den mottagande inte kan ändra innehållet i registret. Moderatorsfunktionen torde innebära att den som ansvarar för tjänsten – dvs. utgivaren i förhållande till grundlagsskyddade tjänster – fortfarande kan anses ha en kontroll och möjlighet att råda över innehållet på ett sätt som överensstämmer med principen om ensamansvar för grundlagsskyddade medier.15 Slutligen undantas elektronisk post, dvs. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare. Att elektronisk post undantas innebär naturligtvis inte att all kommunikation som sker under benämningen elektronisk post automatiskt skall falla utanför bestämmelsen om skyldighet att förhindra fortsatt spridning.
14SOU 2001:28, Mediegrundlagsutredningen, ”Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet”, s. 125 15SOU 1999:55, Konvergensutredningen, ”Konvergens och förändring”, s. 211f
Innehåll
Med elektroniskt meddelande förstås inte bara text, utan också bilder, ljud och annan information. Meddelanden lagras ofta på ett sådant sätt att det är möjligt att söka efter information. Vanliga sätt att organisera anslagstavlor är genom hänvisningar till meddelanden. Två vanliga varianter av hänvisningar är s.k. menyer, dvs. listor över dokument som användaren kan välja, och s.k. hyperlänkar där texten i ett dokument innehåller klickbara fält som leder vidare till andra dokument. Det är också vanligt att meddelanden kan sökas på ord eller kombinationer
I 3 § lagen fastslås att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig att informera användare om sin identitet och om i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för andra användare. Informationsskyldigheten innebär att tillhandahållaren skall ge var och en som ansluter sig till tjänsten viss information eftersom det inte krävs att informationen alltid möter användaren innan han eller hon använder sig av tjänsten.
Portalparagraferna i 4 och 5 §§ lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor slår fast en grundläggande skyldighet för tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla att hålla uppsikt över sin tjänst och ta bort ett insänt meddelande till den elektroniska anslagstavlan eller på annat sätt hindra spridning av ett sådant om meddelandet har ett innehåll som uppenbart är sådant som utgör uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott och olaga våldsskildring eller det är uppenbart att användaren har gjort intrång i en upphovsrätt eller i skyddad rättighet genom att sända in meddelandet. Skyldigheten innebär att tillhandahållaren skall ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. För att kunna fullgöra sin skyldighet har den som tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten. Skyldigheten gäller också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.
Uppsiktsplikten i sig är inte straffsanktionerad. Straffbart är dock enligt 6 och 7 §§ att med uppsåt och eller av oaktsamhet överträda skyldigheten att lämna information och att med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåta att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden. Fullgörandet av uppsiktsplikten får då betydelse för bedömningen av om tillhandahållaren förfarit grovt oaktsamt, vilket innebär att om någon brustit i den
uppsikt som skäligen kan krävas kan ett straffansvar för en underlåtenhet att ta bort ett meddelande från tjänsten bli aktuellt. Straff för brott enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor skall emellertid inte utdömas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken eller upphovsrättslagen.
Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor innehåller också vissa bestämmelser om förverkande, om åtgärden behövs för att förebygga fortsatt brottslighet eller det annars finns särskilda skäl. Sådant förverkande, helt eller delvis, får underlåtas om förverkandet är oskäligt.
9.7.2. Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning
Bakgrund och syfte
Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning trädde i kraft den 1 maj 2000. I samband därmed upphävdes lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.
Det vanligaste skälet för att överföra Radio- och TV-program till kod är att sändaren vill ta betalt av mottagaren för att denne skall kunna se den utsända produkten. Med kodning av radio- eller TVprogram avses att den utsända signalen förändras på ett sätt som gör att innehållet inte återges på rätt sätt i mottagarna. Kodningen kan i fråga om TV-signaler gälla bilden, ljudet eller båda. För att ett program skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild anordning, en avkodare, som innehåller information om hur förvrängningen har gått till och kan hjälpa mottagaren att tolka signalen rätt. Endast den som har en lämplig avkodare kan alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat program.16
Den nya lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång, som ingår i den s.k. handlingsplanen för den inre marknaden. Direktivets huvudsyfte är att förbättra skyddet för leverantörer av sådana tjänster mot olaglig utrustning. Det syftar inte till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler på området.
Huvudsyftet med lagen är att förhindra att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkar, importerar, distribuerar, säljer, hyr ut, innehar, installerar, underhåller eller byter ut avkodningsutrustning – dvs. illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta kort och programvara som gör det möjligt att kringgå system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten kostnadsfritt – i syfte att göra en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.
Tillämpningsområde
Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning reglerar enligt 1 § det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Tillämpningsområdet kommer därför att bestämmas av vad som skall anses utgöra en sådan tjänst.
I lagen avses enligt 2 § med tjänst att någon dels sänder ljudradio- eller television riktad till allmänheten, dels på distans och på begäran av mottagaren utför en tjänst elektroniskt, dels tillhandahåller villkorad tillgång till ljudradio- och TV-sändning eller annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av mottagaren.
Skyddet är begränsat till tjänster som utnyttjar tekniker med villkorad tillgång. Med villkorad tillgång till en tjänst avses enligt 3 § att en användare eller en mottagare av tjänsten till följd av tekniska åtgärder eller arrangemang kan få tillgång till tjänsten i tolkningsbar form först sedan de har blivit personligt godkända som behöriga. Detta uttryckssätt avser att klargöra att tillgången till en tjänst kan vara villkorad i lagens mening även i de situationer då den som skall använda en tjänst som omfattas av lagen (användaren) inte nödvändigtvis är den som rent faktiskt skall anses ta emot tjänsten (mottagaren). Denna distinktion har endast betydelse för bedömningen av om en tjänst omfattas av lagen.17
Lagens tillämpningsområde är genom bestämmelsen i 5 § begränsat till kommersiell hantering av olaglig utrustning. Av främst proportionalitets- och subsidiaritetsskäl ges medlemsstaterna ansvaret för att vidta åtgärder mot privat innehav eller användning av olaglig utrustning.18 Om straff för olovlig införsel finns bestämmelser i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
17Prop. 1999/2000:49, s. 24f 18Prop. 1999/2000:49, s. 8
Privat innehav av utrustning för olovlig avkodning omfattas inte av lagen.
Innehåll
I lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning finns bestämmelser som avser att förhindra obehörig tillgång till vissa tjänster.
Med avkodningsutrustning avses enligt 4 § lagen utrustning eller programvara som utformats eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Ett bra exempel på sådan utrustning är smart-cards. Dessa smarta kort är datakort som innehåller kunskapen om hur avkodningen skall ske. Bestämningen av vad som utgör avkodningsutrustning är inte alltid helt enkel att göra. Det förhållandet att avkodningsutrustningen har flera funktioner, av vilka avkodningsförmågan bara är en, hindrar inte att utrustningen omfattas av avkodningslagen.19
Lagen ställer i 5 § upp ett förbud mot att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverka, importera, distribuera, sälja, hyra ut, inneha, installera, underhålla eller byta ut avkodningsutrustning i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande. Den begränsning som följer av begreppet "tolkningsbar form" avser de situationer då utrustningen i och för sig ger viss faktisk "tillgång" till en tjänst som omfattas av lagen, men där det inte är praktiskt möjligt att på sedvanligt sätt tillgodogöra sig tjänstens innehåll. Så är fallet när tillgång genom t.ex. ett videokort kan erhållas till t.ex. en betal-TV-kanals kodade sändning. Innehållet i sistnämnda sändning kan inte tillgodogöras men viss tillgång till kanalen får anses föreligga. Med import avses införsel av en vara till Sverige från en plats utanför Europeiska unionen.
För att säkra efterlevnaden av bestämmelserna innehåller 6 § lagen även regler om straff för brott mot förbudet mot att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte på olika sätt vidta åtgärder med avkodningsutrustning i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande. Även försök till brott är kriminaliserat enligt 7 § och förverkande får enligt 8 § ske av egendom som har varit föremål för eller använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag.
Utöver straffbestämmelser finns det även en regel om skadestånd i 9 § lagen. Den som uppsåtligen bryter mot förbudet att tillhandahålla avkodningsutrustning för illegal åtkomst skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har utnyttjats samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har medfört.
9.7.3. Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer
Bakgrund och syfte
Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer trädde i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer som antogs den 30 november 1999.
Namnteckningar och signaturer tillgodoser olika behov vid hanteringen av skriftligt material. Av speciell betydelse är namnteckningarnas och signaturernas identifierings- och äkthetsfunktion.
Det föreligger ofta ett behov av att verifiera vem som står bakom en handling. Elektronisk kommunikation och handel främjas av kvalificerade elektroniska signaturer och sådana tjänster som gör det möjligt att göra uppgifter tillförlitliga. Den alltmer ökande elektroniska handeln och elektroniska kommunikationen mellan enskilda, myndigheter och företag är därför beroende av att det finns ett allmänt förtroende för att den information som skickas via Internet och andra öppna nät är tillförlitlig.
En elektronisk signatur är i korthet uppgifter i elektronisk form som används för att kontrollera att innehållet härrör från den som har undertecknat handlingen och att informationen inte har förändrats. En elektronisk signatur kan vara allt från ett undertecknat e-postmeddelande till en digital signatur. Elektroniska signaturer används redan idag till exempel i vissa av bankernas Internettjänster. För att kunna använda en elektronisk signatur i ett öppet system där parterna inte känner varandra i förväg, såsom Internet, behöver parterna kunna inhämta information om kopplingen mellan en elektronisk signatur och en bestämd person. Det har därför utvecklats ett system för elektroniska signaturer. Detta kan benämnas det öppna nyckelsystemet (Public Key Infrastructure, PKI) och i detta utfärdas ett elektroniskt intyg – certifikat – av en
betrodd tredje part. Ett certifikat innehåller uppgifter om vem som är innehavare av en elektronisk signatur. Certifikat kan användas för att bekräfta identiteten hos en person som undertecknar på elektronisk väg. Ett kvalificerat certifikat uppfyller vissa fastställda krav. Kvalificerade certifikat kan gälla upp till vissa beloppsgränser, har en viss giltighetstid och kan återkallas.
Syftet med lagen om kvalificerade elektroniska signaturer är enligt 1 § att underlätta användningen av elektroniska signaturer och bidra till att uppnå ett allmänt förtroende för och tillförlitlighet till den elektroniska informationen. Detta skall ske genom att lagen främjar användandet av elektroniska signaturer som har en sådan säkerhetsnivå att de får ett allmänt erkännande och därmed kan användas för säker kommunikation, även mellan parter som inte har ett tidigare avtal om hur deras inbördes kommunikation skall gå till.20 Lagen ger en särställning åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå (s.k. kvalificerade elektroniska signaturer) samt regler om säkra anordningar för signaturframställning och om utfärdande av certifikat till allmänheten som anges ha en viss säkerhetsnivå (kvalificerade certifikat).21
Vad lagstiftaren fann komma i fokus var vilka regler som skall gälla för dem som vill tillhandahålla certifikattjänster, såsom på vilka villkor deras verksamhet får bedrivas, hur de ska övervakas, vilket ansvar de har etc. Målsättningen var att bygga upp ett system som inte i onödan skulle hämma marknadens utveckling, t.ex. genom att låsa fast användning av en viss teknik eller skapa etableringshinder. Samtidigt skulle systemet vara uppbyggt på ett sådant sätt att det långsiktigt skapade en tilltro till det hos konsumenter, näringsidkare och andra användare. Det skall samtidigt alltjämt stå var och en fritt att komma överens om vilken säkerhetsnivå som accepteras inbördes för att sluta avtal etc.22
Tillämpningsområde
Lagen gäller enligt 1 § sådana certifikatutfärdare som är etablerade i
Sverige och som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten. Till lagens tillämpningsområde hör därför inte certifikat som utfärdas till juridiska personer eller andra sammanslutningar eller ens alla
20Prop. 1999/2000:117, s. 3521Prop. 1999/2000:117, s. 34f 22Prop. 1999/2000:117, s. 35
certifikat som utfärdas till allmänheten. Endast kvalificerade certifikat omfattas av lagen.
Med kvalificerat certifikat avses enligt 2 § ett av en certifikatutfärdare för viss tid utfärdat intyg i elektronisk form som kopplar ihop signaturverifieringsdata – data, såsom koder eller öppna krypteringsnycklar, som används för att verifiera en elektronisk signatur – med en undertecknare och bekräftar dennes identitet till allmänheten samt uppfyller vissa krav som lagen ställer upp.
Av förarbetena framgår att lagen inte skall omfatta andra certifikat än sådana som utfärdas inom öppna system, eller ”till allmänheten”.23 Begränsningen av lagens tillämplighet hänger således samman med vad som skall anses utgöra ett öppet respektive slutet system. Denna indelning är inte helt okomplicerad att göra. Som utgångspunkt får anses gälla att ett system är öppet i de fall mottagare som skall förlita sig på certifikatet saknar varje form av avtal med certifikatutfärdaren.24 Den närmare tolkningen av begreppet ”till allmänheten” har överlämnats till rättstillämpningen att göra.
Innehåll
Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer innehåller bestämmelser om krav på, tillsyn över och skadeståndsansvar för den som utfärdar certifikat för elektroniska signaturer till allmänheten, om certifikaten anges ha en viss säkerhetsnivå.
Det finns enligt 2 § olika former av elektroniska signaturer. Med elektronisk signatur avses data i elektronisk form som är fogade till eller logiskt knutna till andra elektroniska data och som används för att kontrollera att innehållet härrör från den som framstår som utställare och att det inte har förvanskats. En elektronisk signatur som är knuten uteslutande till en undertecknare (dvs. den fysiska person som behörigen innehar en anordning för signaturframställning), gör det möjligt att identifiera undertecknaren, är skapad med hjälpmedel som endast undertecknaren kontrollerar och är knuten till andra elektroniska data på ett sådant sätt att förvanskningar av dessa data kan upptäckas, kallas för en avancerad elektronisk signatur: Är den denna baserad på ett kvalificerat certifikat och skapad av en säker anordning för signaturframställning utgör den en kvalificerad elektronisk signatur.
23 Prop. 1999/2000:117, s. 35 24 Prop. 1999/2000:117, s. 36
Kvalificerade elektroniska signaturer tas som regel fram genom en form av kryptering och sker med en personlig hemlig nyckel hos användaren. När en datamängd ska signeras räknar en applikation ut ett kondensat, en s.k. hashsumma av datamängden. Hashsumman skickas till avsändarens säkra anordning för signaturframställning där den krypteras. Resultatet skickas tillbaka till applikationen. Sedan slås datamängden ihop med den kvalificerade signaturen. Med den kvalificerade signaturen följer ett kvalificerat certifikat som innehåller den publika nyckeln och allt detta skickar avsändaren till en mottagare. Mottagaren får då den publika nyckeln som bara kan användas för dekryptering och dennes applikation tar därefter fram den kvalificerade signaturen och det kvalificerade certifikatet genom dekrypteringen kan mottagaren kontrollera att avsändaren är den han eller hon utger sig för att vara. Meddelandets hashsumma beräknas och jämförs med den dekrypterade hashsumman. Om dessa summor är lika har den kvalificerade signaturen inte förvanskats.25
I 3 § lagen anges kraven på en säker anordning för signaturframställning. En sådan skall säkerställa att signaturen är tillfredsställande skyddad mot förfalskning och att signaturframställningsdata i praktiken kan förekomma endast en gång, med rimlig säkerhet inte kan härledas och på ett tillfredsställande sätt kan skyddas av den behörige undertecknaren, så att andra inte kan komma åt eller använda dem. Anordningen får inte förändra de uppgifter som skall signeras elektroniskt eller hindra att de presenteras för undertecknaren före den elektroniska signeringen. Kraven på en säker anordning enligt ovan skall anses uppfyllda för sådan maskin- eller programvara som överensstämmer med sådana standarder för produkter för elektroniska signaturer som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vissa regler gäller även enligt 5 § för försäljning och användning av en anordning som uppges vara en säker anordning för signaturframställning. En sådan får säljas eller användas endast om den uppfyller de ovan nämnda kraven.
Vad som i lagens mening utgör ett kvalificerat certifikat har i stora drag redogjorts för ovan vid avgränsningen av lagens tillämpningsområde. För att ett certifikat skall anses vara ett kvalificerat sådant måste det enligt 6 § i certifikatet finnas en uppgift om dels
25 Post- och telestyrelsens hemsida, ” Frågor och svar om kvalificerade elektroniska signaturer”
att det utfärdats som ett kvalificerat certifikat, dels certifikatutfärdarens namn, adress och etableringsland, dels undertecknarens namn eller pseudonym med uppgift om att det är en pseudonym, dels särskilda för ändamålet med certifikatet relevanta uppgifter om undertecknaren, dels signaturverifieringsdata som motsvarar de signaturframställningsdata som undertecknaren vid tidpunkten för utfärdandet har kontroll över, dels uppgift om certifikatets giltighetstid och identifieringskod, dels certifikatutfärdarens avancerade elektroniska signatur eller en elektronisk signatur med motsvarande säkerhetsnivå, dels uppgift om eventuella begränsningar av certifikatets användningsområde eller av värdet på de transaktioner för vilka certifikatet kan användas (transaktionsbelopp). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får även meddela närmare föreskrifter om ytterligare krav.
Den aktuella lagen är, som nämnts, bara tillämplig på certifikatutfärdare som är etablerade i Sverige. Även certifikat som uppfyller lagens krav för att få kallas kvalificerat och har utfärdats av en certifikatutfärdare som inte är etablerad i Sverige, skall under vissa i 7 § angivna förutsättningar anses utgöra ett kvalificerat sådant. Så är fallet om certifikatutfärdaren är etablerad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och där får utfärda kvalificerade certifikat. Också om certifikatutfärdaren uppfyller de krav som lagen och övriga meddelade bestämmelser ställer upp på utfärdande av certifikat och denne är ackrediterad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall certifikatet anses utgöra ett kvalificerat certifikat. Slutligen skall certifikat som garanteras vara kvalificerat av en certifikatutfärdare som antingen är etablerade i Sverige och som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten eller certifikatutfärdare, som uppfyller lagens krav på utfärdande av sådana certifikat.
För att uppnå lagens syfte åläggs enligt 8 § certifikatutfärdare att följa vissa regler vid utfärdande av kvalificerade certifikat. För att trygga kontrollmöjligheten åläggs alla certifikatutfärdare som avser att utfärda kvalificerade certifikat till allmänheten en skyldighet att anmäla detta hos tillsynsmyndigheten innan verksamheten påbörjas.
Certifikatutfärdarens verksamhet skall bedrivas tillförlitlig enligt 9 §. Denne åläggs dessutom vissa krav på organisationen av den egna verksamheten. Bl.a. skall det finnas personal med tillräcklig kompetens och erfarenhet för verksamheten, sådana rutiner för administration och ledning som uppfyller erkända standarder skall
användas liksom pålitliga system och produkter som är skyddade mot ändringar. Ett av de viktigare kraven är att certifikatutfärdaren skall se till att teknisk och kryptografisk säkerhet upprätthålls. I sistnämnda del är kravet uppfyllt om maskin- eller programvaran överensstämmer med av EG fastställda standarder för produkter för elektroniska signaturer.
Verksamheten skall vidare enligt 9 § ha säkra rutiner för identitetskontroll av de undertecknare som kvalificerade certifikat utfärdas till, förfoga över ett snabbt och säkert system för registrering och omedelbar återkallelse av kvalificerade certifikat och vidta åtgärder mot förfalskning av kvalificerade certifikat och i förekommande fall se till att framställandet av signaturframställningsdata sker konfidentiellt. Utöver de angivna kraven skall certifikatutfärdaren ha tillräckliga medel för att kunna bära risken för skadeståndsskyldighet. Detta kan ske bl.a. genom tecknande av en försäkring.
Ett certifikat kan med stöd av 10 § återkallas temporärt eller permanent. Återkallelse skall ske omedelbart av en certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten när undertecknaren begär det eller när det annars finns anledning till det, t.ex. om den hemliga nyckeln används av annan än den rättmätige innehavaren.26
En certifikatutfärdare skall säkerställa dels att det exakt kan fastställas tidpunkt för när ett certifikat utfärdades och återkallades, dels att av utfärdaren framställda signaturframställningsdata och signaturverifieringsdata kan användas som komplement till varandra t.ex. vid utställandet av s.k. smarta kort. Lagen föreskriver i 11 § även skyldighet för en certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade certifikat till att bevara och lagra relevant information om certifikaten samt även använda tillförlitliga system för lagring av kvalificerade certifikat i verifierbar form. Certifikatutfärdaren får dock inte lagra eller kopiera signaturframställningsdata. Slutligen innehåller lagen vissa regler i 12 § om informationsplikt för certifikatutfärdaren gentemot motparten.27
Lagens regler om skadestånd återfinns i 14 §. Dessa föreskriver att en certifikatutfärdare som till allmänheten utfärdar certifikat som anges vara kvalificerade skall ersätta den skada som åsamkats den som förlitat sig på certifikatet. Som ytterligare förutsättning för ersättningsskyldigheten gäller bl.a. att skadan skall ha upp-
26 Prop. 1999/2000:117, s. 73 27 Prop. 1999/2000:117, s. 74
kommit genom att certifikatutfärdaren inte har uppfyllt ett krav om t.ex. säkerställande av tidpunkt för utfärdande och återkallelse av certifikat eller om vad som certifikatutfärdaren har att iaktta enligt lagen vid utövandet av verksamheten eller genom att certifikatet vid utfärdandet innehöll felaktiga uppgifter. Skadeståndsskyldigheten gäller inte om certifikatutfärdaren kan visa att skadan inte har orsakats av vårdslöshet hos utfärdaren själv. Certifikatutfärdaren är inte heller ersättningsskyldig för en skada som härrör från att ett kvalificerat certifikat använts i strid med begränsningar som gäller användningsområde eller transaktionsbelopp och som tydligt angetts i certifikatet.
En särställning ges vidare åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska signaturer. Om det i lag eller annan författning ställs krav på egenhändig underskrift eller motsvarande och om det är tillåtet att uppfylla kravet med elektroniska medel, skall en kvalificerad elektronisk signatur med stöd av 17 § anses uppfylla kravet. Vid kommunikation med eller mellan myndigheter kan dock användningen av elektroniska signaturer vara förenad med ytterligare krav.
Enligt direktivet kan medlemsstaterna införa frivilliga ackrediteringssystem som syftar till att höja nivån på tillhandahållandet av certifikattjänster. Lagen (1992:1119) om teknisk kontroll ger möjlighet till frivillig ackreditering av certifieringsorgan med det syfte som anges i direktivet.
För utövandet av tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen skall det enligt 18 § finnas en tillsynsmyndighet. Dess verksamhet får enligt 22 § bekostas genom ett avgiftssystem efter regeringens beslut därom.
9.8. EG-rätten
9.8.1. Inledning
År 1987 gav Kommissionen ut en s.k. grönbok om utvecklingen av en gemensam marknad för telekommunikationstjänster och utrustning, Mot en dynamisk europeisk ekonomi: Grönbok om utvecklingen av en gemensam marknad för telekommunikationstjänster och utrustning, KOM (87) 290, 30.7.1987. Grönboken följdes av en handlingsplan som antogs av rådet, Rådets resolution av den 30
juni 1988 om utvecklingen av den gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning fram till 1992, EGT C 257/01, 4.10.88.
Målen med telekommunikationspolitiken angavs vara att:
N öppna marknaden för teleterminalutrustning för konkurrens N skapa ömsesidigt godkännande av teleterminalutrustning N öppna marknaden för teletjänster och konkurrens. N separera de reglerande myndigheterna från operatörerna. N etablera villkor för tillhandahållande av öppna nät. N fortsätta arbetet med att skapa europeiska standarder. N tillämpa gemenskapens konkurrensregler inom telekommunika-
tionssektorn.
Det har vidare utgivits grönböcker om bl.a. mobil- och personkommunikation och om telekommunikationsinfrastruktur 1994.
På telekommunikationsområdet finns f.n. ca 20 direktiv utöver de direktiv som ingår i det nya EG-regelverket. Det finns därutöver ett antal beslut och en förordning på telekommunikationsområdet samt på radio- och TV-området två relevanta direktiv.
De direktiv som särskilt bör omnämnas är:
N Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samord-
ning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV utan gränser-direktivet). Direktivet är ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets direktiv om samordning av bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.
N Rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet
av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (ONP-ramdirektivet). Direktivet är ändrat genom direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.
N Kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om
konkurrens på marknaderna för teletjänster (tjänstedirektivet). Direktivet är ändrat bl.a. genom direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende
på avskaffande av begränsningarna för användning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster och direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster samt genom direktiv 99/64/EG av den 23 juni 1999 om ändring av direktiv 90/388/EEG för att säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga enheter.
N Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahål-
lande av öppna nät för förhyrda förbindelser (direktivet om förhyrda förbindelser). Direktivet är ändrat genom direktiv 97/51/EG (se ovan).
N Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den
24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler.
N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april
1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänsteområdet (tillståndsdirektivet).
N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni
1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (samtrafikdirektivet). Direktivet är ändrat genom direktiv 98/61/EG av den 24 september 1998 om ändring av direktiv 97/33/EG med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer (nummerdirektivet).
N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den
15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet).
N Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den
26 februari 1988 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (taltelefonidirektivet).
N Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20
november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.
N Europaparlamentets och rådets förordning (EG)2887/2000 av den
18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB).
EG:s rättsakter på teleområdet kan allmänt indelas efter dem som grundas på artikel 86 (tid. 90) och de som grundas på artikel 95 (tid. 100 a) i Romfördraget. De båda omnämnda direktiven på TVområdet grundas på artiklarna 57.2 (numera 47) och 66 (numera 55) avseende 89/552/EEG respektive 57.2, 66 och 100 a avseende 95/47/EG.
Artikel 86 och 95 återfinns båda i avdelning VI (tid. V) i fördraget, Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Artikel 86 återfinns under kapitel 1 om konkurrensregler medan artikel 95 återfinns i kapitel 3 om tillnärmning av lagstiftning.
I artikel 86 stadgas:
1. Medlemsstaterna skall beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 12 (tid. 6) samt 81–89 (tid. 8–94).
2. Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta fördrag, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.
3. Kommissionen skall säkerställa att bestämmelserna i denna artikel tillämpas och, när det är nödvändigt, utfärda lämpliga direktiv eller beslut vad avser medlemsstaterna.
Av de ovannämnda direktiven stöder sig tjänstedirektivet särskilt på artikel 86.3. Artikel 95, jämförd med artikel 251 (tid. 189 b), beskriver hur Europaparlamentet och Rådet på förslag av Kommissionen efter visst förfarande kan utfärda direktiv om tillnärmning av medlemsstarternas regelverk som direkt inverkar på den gemensamma marknaden.
I artikel 95 stadgas i punkterna 1 – 4 (av 10):
1. Med avvikelse från artikel 94 och om annat inte föreskrivs i detta fördrag skall följande bestämmelser tillämpas för att nå de mål som anges i artikel 14. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén, besluta om åtgärder
för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera.
2. Punkt 1 gäller inte bestämmelser om skatter och avgifter, bestämmelser om fri rörlighet för personer eller bestämmelser om anställdas rättigheter och intressen.
3. Kommissionen skall i sina förslag enligt punkt 1 om hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd utgå från en hög skyddsnivå och särskilt beakta ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta. Europaparlamentet och rådet skall också, inom ramen för respektive befogenheter, sträva efter att nå detta mål.
4. Om en medlemsstat efter det att rådet eller kommissionen har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd, skall den till kommissionen anmäla dessa bestämmelser samt skälen för att behålla dem.
Av de ovannämnda direktiven stöder sig ONP-ramdirektivet, direktivet om förhyrda förbindelser, samtrafikdirektivet, taltelefonidirektivet och förordningen om tillträde till accessnät särskilt på artikel 95 (100a). Tillståndsdirektivet stöder sig särskilt på artiklarna 47 (tid. 57), 55 (tid. 66) och 95.
Sammanfattningsvis är syftet med tjänstedirektivet i första hand liberalisering genom upphävande av flertalet exklusiva eller speciella rättigheter på telekommunikationsområdet medan syftet med övriga ovannämnda direktiv och förordning är harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Det bör emellertid framhållas att det t.ex. i förklaringssats 1 ingressen till taltelefonidirektivet anges att avregleringen av tillhandahållandet av teletjänster och infrastruktur för telekommunikation i gemenskapen från och med den 1 januari 1998 går hand i hand med en samtidig insats för att skapa ett harmoniserat regelverk som befäster leverans av samhällsomfattande tjänster. Det finns således ett visst samband mellan avreglering eller liberalisering och harmonisering av lagstiftningen på området.
Vissa begrepp
Följande begrepp är nödvändiga att känna till för att förstå de grundläggande dragen i direktiven. Det måste observeras att definitionerna är giltiga för det direktiv där de upptas. Genom hänvisningar till definitionerna i andra direktiv kan deras tillämpningsområde utökas. Flera definitioner har ändrats eller utgått efter hand som direktiven ändrats. Nedanstående definitioner avser aktuella lydelser enligt de direktiv de gäller för:
Speciella eller exklusiva rättigheter: rättigheterna som beviljats av en medlemsstat eller en offentlig myndighet till ett eller flera offentliga eller privata organ genom något legalt, författningsenligt eller administrativt instrument som för dem reserverar rätten att tillhandahålla en tjänst eller utöva en verksamhet.28
Telenät: utrustning för överföring och, när detta är tillämpligt, kopplingsutrustning och annan utrustning som medger överföring av signaler mellan bestämda anslutningspunkter med tråd, radio, optiska eller med andra elektromagnetiska överföringssätt.29
Allmänt telenät: ett telenät som används helt eller delvis för att tillhandahålla allmänt tillgängliga teletjänster.30
Förhyrda förbindelser: de telesystem som medger en öppen och tydlig överföringskapacitet mellan nätanslutningspunkter och som inte innefattar uppkoppling på begäran (uppkopplingsfunktioner som användaren kan kontrollera som en del av den förhyrda förbindelsen).31
Nätanslutningspunkt: den fysiska anslutningspunkt där en användare ges tillgång till ett allmänt telenät. Placeringen av nätanslutningspunkter fastställs av den nationella regleringsmyndigheten och avgränsar det allmänna telenätet i regleringssyfte.32
Teletjänster: tjänster vars tillhandahållande helt eller delvis består av sändning och dirigering av signaler i ett telenät med undantag för radio- och TV-tjänster.33
Taltelefonitjänst: en för allmänheten tillgänglig tjänst för ett kommersiellt tillhandahållande av direkt transport av tal i reell tid via det allmänt tillgängliga nätet eller näten av telefonväxlar sådant att varje användare kan använda utrustning som är ansluten till en
28 90/388/EEG 29 97/51/EG (90/387/EEG) 30 97/51/EG (90/387/EEG) 31 97/51/EG (92/44/EEG) 32 97/51/EG (90/387/EEG) 33 97/51/EG (90/387/EEG)
nätanslutningspunkt via fast anslutning för att kommunicera med en annan användare av utrustning som är ansluten till en annan nätanslutningspunkt.34
Paket- och kretskopplade datatjänster: den allmänt tillgängliga, till allmänheten kommersiellt tillhandahållna direktöverföringen av data mellan allmänt tillgängliga nätanslutningspunkter, som gör det möjligt för varje användare att använda utrustning ansluten till en sådan nätanslutningspunkt för att kommunicera med en annan anslutningspunkt.35
Väsentliga krav: de icke-ekonomiska skäl av allmänt intresse som kan få en medlemsstat att ställa villkor för upprättandet och/eller driften av telenät eller tillhandahållandet av teletjänster. Dessa skäl är säkerhet vid nätets drift, upprätthållandet av nätets integritet och i berättigade fall samverkan mellan tjänster, dataskydd, skydd av miljö och mål för stad- och regionplanering samt ett effektivt utnyttjande av frekvensområdet och undvikande av skadliga störningar mellan radiobaserade telekommunikationssystem och andra rymd- eller markbaserade, tekniska system. Dataskydd kan innefatta skydd av personuppgifter, sekretess för information som överförs eller lagras samt skydd av privatlivet.36
Samhällsomfattande tjänster: ett definierat minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena.37
Organisation med betydande inflytande på marknaden:
1. (i taltelefonidirektivet) en organisation som har tillstånd att till-
handahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller taltelefonitjänster i en medlemsstat och som av de nationella tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten när det gäller detta direktiv anses ha ett betydande inflytande på marknaden och som har anmälts till kommissionen. – En organisation skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden om den har en marknadsandel på 25 % eller mer av den berörda marknaden inom det geografiska område i en medlemsstat där den har tillstånd att bedriva verksamhet. (Se vidare taltelefonidirektivet).
34 98/10/EG 35 90/388/EEG 36 97/51/EG (90/387/EEG) 37 98/10/EG
2. (i samtrafikdirektivet) när dess andel är större än 25 % av en sär-
skild telemarknad i det geografiska område i en medlemsstat inom vilket den har tillstånd att verka. (Se vidare samtrafikdirektivet.)
Samtrafik: den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som används av samma eller annan organisation för att göra det möjligt för en organisations användare att kommunicera med samma eller en annan organisations användare eller att få tillgång till tjänster som erbjuds av en annan organisation. Tjänsterna kan erbjudas av de berörda parterna eller av andra parter som har tillgång till nätet.38
Villkor för tillhandahållande av öppna nät: villkor som är harmoniserade i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv och som styr en öppen och effektiv tillgång till allmänna telenät och, i tillämpliga fall, allmänt tillgängliga teletjänster samt effektiv användning av dessa nät och tjänster. – Utan att det påverkar deras tillämpning från fall till fall kan villkoren för tillhandahållande av öppna nät omfatta harmoniserade villkor med avseende på 1) tekniska gränssnitt, inbegripet definition och införing av nätanslutningspunkter, där så behövs, 2) användningsförhållanden, 3) taxeprinciper, 4) tillgång till frekvenser och nummer/adresser/namn, där så krävs i enlighet med referensramen i bilagan.39
Allmän auktorisation: alla typer av godkännanden, oavsett om de regleras av en ”klasslicens” eller av allmän lag och oavsett om registrering krävs enligt denna reglering och, som ger det berörda företaget rätt att utan uttryckligt beslut av den nationella regleringsmyndigheten utöva de rättigheter som följer av auktorisationen.40
Individuellt tillstånd: ett godkännande som beviljas av en nationell regleringsmyndighet och som ger ett företag särskilda rättigheter, eller genom vilket företaget i tillämpliga fall utöver allmän auktorisation åläggs särskilda skyldigheter i sin verksamhet, varvid företaget inte får utöva rättigheterna i fråga förrän det har mottagit den nationella regleringsmyndighetens beslut.41
Samordnat förfarande: ett förfarande som gör det möjligt att lättare erhålla tillstånd, eller när det gäller allmän auktorisation, och om sådan krävs, att anmälningar till mer än en nationell reglerings-
38 97/33/EG 39 97/51/EG (90/387/EG) 40 97/13/EG 41 97/13/EG
myndighet inlämnas på ett och samma ställe genom ett samordnat förfarande.42
TV-sändning: den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form. Den innefattar överföring av program mellan företag för vidaresändning till allmänheten. Den innefattar inte kommunikationstjänster som tillhandahåller data eller andra meddelanden som efterfrågas individuellt såsom telefax, databaser och andra liknande tjänster.43
9.8.2. EG:s telereglering
Nedanstående direktiv på teleområdet är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i telelagen, teleförordningen, LRK och förordningen om radiokommunikation. EG-förordningen om tillträde till accessnät är direkt tillämplig i Sverige.
Tjänstedirektivet
Genom tjänstedirektivet ålades medlemsstaterna att, med vissa speciella undantag, upphäva alla exklusiva eller speciella rättigheter för tillhandahållande av andra teletjänster än telefoni och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla teletjänstföretag fick rätt att tillhandahålla sådana teletjänster.
Genom KOM:s direktiv 96/19/EG om ändring av tjänstedirektivet med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster förpliktades medlemsstaterna att till den 1 januari 1998 ha avskaffat alla åtgärder som beviljar
a) exklusiva rättigheter att tillhandahålla teletjänster, inklusive upp-
rättande och tillhandahållande av de telenät som krävs för dessa tjänster, eller
b) speciella rättigheter som begränsar antalet auktoriserade företag
med tillstånd att tillhandahålla sådana teletjänster eller att upprätta eller tillhandahålla telenät till två eller flera om detta inte sker på objektiva, proportionella och icke-diskriminerande villkor, eller
c) speciella rättigheter, som utser, på annat sätt än enligt objektiva,
proportionella och icke-diskriminerande kriterier, flera konkurre-
42 97/13/EG 43 89/552/EEG
rande företag att tillhandahålla sådana teletjänster eller för att upprätta eller tillhandahålla sådana telenät.
Härigenom åstadkoms att teletjänster och nät skall vara öppna för konkurrens senast från den 1 januari 1998.
ONP-ramdirektivet
ONP-ramdirektivet syftar enligt ingressen till att främja en gemensam marknad för teletjänster genom ett snabbt införande av harmoniserade principer och betingelser för att tillhandahålla öppna nät. Förutsättningarna för att tillhandahålla öppna nät måste överensstämma med vissa principer och får inte förhindra tillgång till nät och tjänster annat än av hänsyn till allmänintressen, vilka betecknas som väsentliga krav. Taxeprinciperna bör vara klart specificerade. Definitionen av harmoniserade tekniska gränssnitt och accessförhållandena inom gemenskapen i dess helhet, måste baseras på definitionen av gemensamma tekniska specifikationer, baserade på internationella standarder och specifikationer. Bl.a. hänvisas till rådets direktiv 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation. Harmoniserade nätanslutningspunkter framhålls också som en viktig komponent i att tillhandahålla öppna nät.
Av artikel 1 i direktivet framgår att direktivet gäller harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av allmänt tillgängliga telenät, och/eller allmänt tillgängliga teletjänster. Villkoren är avsedda att underlätta tillhandahållandet av tjänster genom allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster inom och mellan medlemsstater och i synnerhet tjänster som tillhandahålls från subjekt i andra medlemsstater. Villkor för tillhandahållande av öppna nät måste enligt artikel 3.1 överensstämma med ett antal grundläggande principer, nämligen att de måste baseras på objektiva kriterier, vara öppna och publiceras, garantera likformighet vid anslutning och får inte vara diskriminerande. Enligt punkten 2 samma artikel får villkor för tillhandahållande av öppna nät inte begränsa tillgången till allmänna telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster, förutom av skäl som är grundade på väsentliga krav. Reglerna för enhetlig tillämpning av de väsentliga kraven skall fastställas av kommissionen, efter tillstyrkan av en särskild kommitté, den s.k. ONP-kommittén. Vid behov får
kommissionen i samråd med ONP-kommittén kräva att standarder fastställs av de europeiska standardiseringsorganen.
Vid ONP-ramdirektivets tillkomst fanns tre bilagor. Den första angav inom vilka områden villkor för tillhandahållande av öppna nät fick uppställas. Någon specifik uppräkning av områden finns inte längre. I den återstående bilagan anges referensramen för tillämpningen av villkor för tillhandahållande av öppna nät. Ramen består av:
1. Harmoniserade tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner.
2. Harmoniserade villkor för leverans och användning.
3. Harmoniserade taxeprinciper.
4. Harmoniserat tillvägagångssätt vad gäller numrering, adressering och tilldelning av namn.
5. Tillgång till frekvenser.
Direktivet om förhyrda förbindelser
ONP-ramdirektivet föreskriver att rådet skall besluta om särskilda villkor för tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser. Medlemsstaterna skall enligt direktivet om förhyrda förbindelser säkerställa ett harmoniserat utbud av förhyrda förbindelser med definierade nätanslutningspunkter (harmoniserat minimiutbud). Taxor för förhyrda förbindelser skall vara grundade på objektiva kriterier och följa principen om kostnadsorientering. Direktivet gäller inte förhyrda förbindelser som har en av nätanslutningspunkterna placerad utanför gemenskapen.
Enligt artikel 1 gäller direktivet harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av förhyrda förbindelser som tillhandahålls användare av allmänt tillgängliga telenät. Dessutom gäller direktivet tillgången inom gemenskapen av ett minimiutbud av förhyrda förbindelser med harmoniserade tekniska egenskaper. Medlemsstaterna skall säkerställa att det överallt på deras territorium finns minst en organisation som omfattas av föreskrifterna i direktivet. Sådana skyldigheter skall åläggas endast organisationer med en stark ställning på ifrågavarande marknad för förhyrda förbindelser. En organisation skall anses ha en stark ställning på marknaden när den i en medlemsstat har en marknadsandel på 25 % eller mer av den relevanta marknaden för förhyrda förbindelser, enligt huvudregeln.
Medlemsstaterna skall säkerställa att information i fråga om förhyrda förbindelser, såsom tekniska egenskaper, taxor, leverans- och användningsvillkor, krav angående licensiering och uppgiftslämnande samt villkoren för anslutning av terminalutrustning offentliggörs på visst sätt.
När tillgången till och användningen av förhyrda förbindelser är begränsad skall enligt artikel 6 medlemsstaterna säkerställa att dessa begränsningar endast syftar till att säkerställa att de väsentliga kraven uppfylls.
Inga tekniska restriktioner får införas eller upprätthållas för sammankopplingen mellan förhyrda förbindelser eller mellan förhyrda förbindelser och allmänna telenät. I artikel 6 anges vidare hur de väsentliga kraven i ONP-ramdirektivet skall tillämpas för förhyrda förbindelser.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 7 säkerställa att respektive teleoperatörer var för sig eller tillsammans tillhandahåller ett minimiutbud av förhyrda förbindelser specificerade i bilaga till direktivet. Medlemsstaterna skall vidare uppmuntra tillhandahållandet av ytterligare typer av förhyrda förbindelser definierade i bilaga. Kommissionen skall besluta om de ändringar av bilagorna som föranleds av teknisk utveckling och efterfrågan på marknaden.
Den nationella regleringsmyndigheten skall enligt artikel 8.2 säkerställa att de organisationer som anmälts till kommissionen som tillhandhållare av förhyrda förbindelser enligt kraven i direktivet följer principen om icke-diskriminering.
Taxor för förhyrda förbindelser skall enligt artikel 10.1 vara kostnadsorienterade och öppna för insyn i enlighet med vissa regler. Detta skall enligt p. 4 inte gälla organisationer som inte har en stark ställning på marknaden när det gäller ett bestämt utbud av förhyrda förbindelser inom ett visst geografiskt område.
Taxor för förhyrda förbindelser skall vara oberoende av vilka tillämpningar som användarna väljer utan att det påverkar tillämpningen av principen om icke-diskriminering i artikel 8.2. (artikel 10.1a). I direktivet beskrivs också kostnadsredovisningssystem och förlikningsprocedurer för det fall tvister uppstår.
Samtrafikdirektivet
I ingressen framhålls att för avregleringen, som skall vara genomförd den 1 januari 1998, och för att främja teletjänster som täcker hela gemenskapen krävs samtrafik av allmänt tillgängliga telenät samt samtrafik mellan olika nationella operatörer och gemenskapsoperatörer.
Harmoniseringen av villkoren för samtrafik framhålls som mycket viktig för att en inre marknad av teletjänster skall kunna upprättas och fungera väl. Det hänvisas till en rådsresolution från 1995 om införandet av det framtida regelverket för telekommunikationer enligt vilken upprätthållande och utveckling av samhällsomfattande tjänster samt en särskild bestämmelse om samtrafik är de viktigaste beståndsdelarna i det framtida regelverket. Vidare anges att en allmän ram för samtrafik med allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster, oavsett vilken teknik som används, behövs för att förse gemenskapens användare med samverkande system ända fram till slutanvändaren. Rättvisa, proportionella och icke-diskriminerande villkor för samtrafik och samverkan är nyckelfaktorer för att främja utvecklingen av öppna och konkurrensinriktade marknader. Regelverket för samtrafik gäller inte användningen av ett telenät för att tillhandahålla teletjänster som enbart är tillgängliga för en särskild slutanvändare eller en avgränsad användargrupp, utan endast användningen av telenätet för att tillhandahålla tjänster som är allmän tillgängliga.
För att stimulera utvecklingen av nya typer av teletjänster, är det enligt direktivet viktigt att uppmuntra nya former av samtrafik och särskild nättillgång vid andra punkter än de nätanslutningspunkter som erbjuds de flesta slutanvändarna. Medlemsstaterna bör främja att så tidigt och på så bred basis som möjligt införa ny teknik, t.ex. digitala flertjänstnät (ISDN). ISDN omfattas inte av bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Det kan dock vara lämpligt, anges det, att så småningom överväga om ISDN skall ingå i de samhällsomfattande tjänsterna.
När kostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster blir orättvist betungande för en organisation bör medlemsstaten tillåtas att inrätta system för att dela nettokostnaden för ett samhällsomfattande tillhandahållande av ett fast allmänt tillgängligt telefonnät eller en fast allmänt tillgänglig telefonitjänst med andra organisationer som driver allmänt tillgängliga
telenät och/eller tillhandahåller allmänt tillgängliga taltelefonitjänster.
Varje operatör ansvarar enligt direktivet för överföring av samtal och debiterar de andra operatörerna fram till sammankopplingspunkten.
Den nationella regleringsmyndigheten måste enligt direktivet kunna ålägga organisationerna att koppla samman sina utrustningar där detta är i användarnas intresse. De nationella regleringsmyndigheterna bör ha ansvaret för att administrera och övervaka de nationella nummerplanerna och de namn- och adressaspekter på teleområdet som kräver samordning på nationell nivå för att konkurrensen skall bli effektiv. Nummerbehoven i Europa, behoven av att tillhandahålla nya och alleuropeiska tjänster samt internationaliseringen och synergin på telekommunikationsmarknaden kräver en samordning av de nationella ståndpunkterna enligt fördraget inom de internationella organisationer och forum där nummerbesluten fattas.
I direktivet fastslås ett regelverk för att inom gemenskapen säkerställa samtrafik mellan telenät och särskilt samverkan mellan tjänster i syfte att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i en miljö med öppna, konkurrensutsatta marknader. Direktivet gäller harmonisering av villkoren för en öppen och effektiv samtrafik med och tillgång till allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att undanröja alla restriktioner som hindrar organisationer som av medlemsstaterna fått tillstånd att tillhandahålla allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster från att träffa samtrafikavtal med varandra (artikel 3.1).
Medlemsstaterna skall säkerställa samtrafik mellan allmänt tillgängliga telenät som uppräknas i bilaga I till direktivet, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet, förhyrda förbindelser och allmänt tillgängliga mobiltelefonnät i den utsträckning som krävs för att säkerställa samverkan mellan dessa tjänster för alla användare inom gemenskapen (artikel 3.2).
Organisationer som har fått tillstånd att tillhandahålla telenät och allmänt tillgängliga teletjänster enligt bilaga I och som har ett betydande inflytande på marknaden (andel av marknaden större än 25 % enligt huvudregeln), skall uppfylla alla rimliga önskemål om tillträde till nätet, inklusive tillträde vid andra punkter än de nätanslutningspunkter som erbjuds majoriteten av slutanvändarna.
Organisationer som fått tillstånd att tillhandahålla sådana allmänna telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga II till direktivet skall ha rätt och, när så begärs av organisationer i denna kategori, skyldighet att träffa avtal om samtrafik med varandra. Detta avser organisationer som: N tillhandahåller fasta och/eller mobila allmänt tillgängliga kopp-
lade telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster och som därigenom kontrollerar möjligheterna att få tillträde till en eller flera nätanslutningspunkter, identifierade genom ett eller flera unika nummer i den nationella nummerplanen, N förhyrda förbindelser till användarens lokaler, N har tillstånd i en medlemsstat att tillhandahålla internationella
teleförbindelser mellan gemenskapen och tredje land för vilket de har exklusiva eller särskilda rättigheter, N tillhandahåller teletjänster och som i denna kategori får bedriva
samtrafik i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden för tillstånd eller auktorisation.
För sammankoppling med de allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga I som tillhandahålls av organisationer som har anmälts såsom organisationer med ett betydande marknadsinflytande skall medlemsstaterna säkerställa att dessa följer principerna om icke-diskriminering och öppenhet (artikel 6).
Organisationer som driver allmänt tillgängliga telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga I 1 och 2, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet/den fasta allmänt tillgängliga telefonitjänsten samt förhyrda förbindelser, och som har anmälts såsom organisationer med ett betydande inflytande på marknaden skall vara skyldiga att tillämpa principen om kostnadsorientering för avgifter för samtrafik. Regler finns om kostnadsredovisning för samtrafik.
Med väsentliga krav avses i direktivet:
N Säkerhet vid nätdrift N Upprätthållande av nätens integritet N Säkerställande av samverkan mellan tjänster N Dataskydd
I direktivet finns även regler om samlokalisering och delning av utrustning (artikel 11).
Vidare finns regler om rätt för den nationella regleringsmyndigheten att granska samtrafikavtal och regler om hur tvister om samtrafik skall lösas (artikel 12.4 och 12.5).
De nationella regleringsmyndigheterna skall se till att organisationer som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster till fullo tar hänsyn till standarder som i EGT anges som lämpliga för samtrafik. Om sådana standarder saknas skall de nationella regleringsmyndigheterna främja tillhandahållandet av tekniska gränssnitt för samtrafik, enligt artikel 13.1. Kommissionen får begära att europeiska standardiseringsorgan, där så är lämpligt, fastställer standarder för samtrafik och tillträde.
I artikel 14 finns regler om offentliggörande av och tillgång till information som anges i direktivet. De nationella regleringsmyndigheterna skall anmäla till kommissionen vilka organisationer som bl.a. är underkastade bestämmelserna i direktivet om organisationer med ett betydande inflytande på marknaden eller som omfattas av bilaga II.
Samtrafikdirektivet har ändrats genom direktiv 98/61/EG om ändring av samtrafikdirektivet med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer.
Nummerportabiliteten mellan operatörer omfattar det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet och ISDN. Ett tillägg har gjorts i artikel 12 om att de nationella regleringsmyndigheterna skall kräva att åtminstone de organisationer som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät enligt del 1 i bilaga 1 (det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet) och som har anmälts såsom en organisation med betydande inflytande på marknaden, skall ge sina abonnenter, inklusive dem som använder ISDN, tillgång till kopplade tjänster hos alla leverantörer av fasta allmänt tillgängliga teletjänster som deltar i samtrafiken.
Utrustning som möjliggör förval för sådana tjänster skall som regel finnas tillgänglig den 1 januari 2000.
Taltelefonidirektivet
Också i ingressen till detta direktiv framhålls avregleringen från och med den 1 januari 1998. Avregleringen går hand i hand med att skapa ett harmoniserat regelverk som säkerställer leverans av sam-
hällsomfattande tjänster. Bestämmelser om kostnadsberäkning och finansiering av sådana tjänster har tagits fram inom gemenskapen, framhålls vidare. Det grundläggande kravet på samhällsomfattande tjänster är att användarna på begäran skall tillhandahållas en anslutning till det fasta, allmänna telefonnätet till ett överkomligt pris. Pristak eller geografiska genomsnittspriser eller liknande system kan utnyttjas för inbördes justering. Medlemsstaterna får upprätta system för att dela nettokostnaden för åtagandet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med andra organisationer som driver allmänt tillgängliga telenät och/eller tillhandahåller allmänt tillgängliga taltelefonitjänster. Allmänna telenät inbegriper både fasta, allmänt tillgängliga nät och allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni. Medlemsstaterna skall bestämma vilka organisationer som skall ha ansvaret för att tillhandahålla de samhällsomfattande teletjänsterna. Vidare anges att infrastruktur för fasta allmänt tillgängliga telefonnät som nyinstalleras efter den 1 januari 1998 bör vara av en sådan beskaffenhet att den, förutom taltelefoni, medger dataöverföring med hastigheter som är lämpade för tillgång till informationstjänster.
Medlemsstaterna skall, om det är lämpligt, vidta lämpliga åtgärder för att garantera tillgång till samtliga telefonitjänster till överkomliga priser för handikappade användare och användare med särskilda sociala behov. Vidare skall enligt ett rådsbeslut numret 112 ha införts på allmänt tillgängliga telefonnät som gemensamt europeiskt larmnummer. Villkor för tillgång till och användning av fasta, allmänt tillgängliga telefonitjänster får undantagsvis införas av en medlemsstat på grund av väsentliga krav.
Beträffande bestämmelser som rör tjänster till överkomligt pris för användare på landsbygden eller i högkostnadsområden får medlemsstaterna göra undantag för fritidshus, ingressen punkten 4.
Enligt artikel 1 gäller direktivet harmonisering av villkor för öppen och effektiv tillgång till och användning av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader i enlighet med principerna om tillhandahållande av öppna nät (ONP). Syftet är att säkerställa tillgången till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster av god kvalitet inom hela gemenskapen och att fastställa det utbud av tjänster som alla användare, inbegripet konsumenter, mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden, och till överkomliga priser skall ha tillgång till inom ramen för samhällsomfattande tjänster. Direktivet skall, med undantag för vissa regler om abonnentförteckningar,
tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster, avgiftsfri tillgång till larmtjänster via numret 112, avtal om tjänst och offentliggörande av standardvillkor, inte tillämpas på allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni.
Termen fasta allmänt tillgängliga telefoninät specificeras i bilaga I till samtrafikdirektivet. Däri anges att det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet avser det allmänna kopplade telenät som stöder överföring mellan nätanslutningspunkter på fasta ställen av tal och 3,1 kilohertz bandbredds audioinformation till stöd för bl.a. taltelefoni, telefaxkommunikation och datakommunikation inom talbandet via modem.44
Termen allmänt tillgängliga telefonitjänster omfattar både fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, såsom det definieras i bilaga I till samtrafikdirektivet, och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni i taltelefonidirektivet. Fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster kan omfatta, förutom taltelefonitjänsten även vissa andra tjänster såsom tillgång till larmtjänst, tillhandahållande av telefonisthjälp, abonnentförteckningar osv. Termen omfattar dock inte tilläggstjänster som tillhandahålls över det allmänt tillgängliga telefonnätet.
Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna säkerställa att varje rimlig begäran om anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet via fast anslutning och tillgång till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster tillmötesgås av åtminstone en operatör och de får, om det är nödvändigt, i detta syfte utse en eller flera operatörer så att hela deras territorier är täckta. Den tillhandahållna anslutningen skall göra det möjligt för användare att ringa och ta emot nationella och internationella samtal med tal-, telefax- och/eller datakommunikation.
Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenter har rätt att bli införda i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. Abonnentförteckningar över samtliga abonnenter som inte har motsatt sig att upptas i förteckningen avseende fasta nummer, mobiltelefonnummer och personliga nummer skall vara tillgängliga för användarna i godkänd form.
Samtliga användare skall ha tillgång till en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla organisationer som tilldelar abon-
44 Med en hastighet av lägst 2 400 bit/s i enlighet med ITU-T rekommendationerna i Vserien.
nenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information om detta på visst sätt (artikel 6).
I artikel 9 finns bestämmelser om att alla användare med anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet skall kunna ansluta och använda terminalutrustning som passar för den tillhandahållna anslutningen i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.
Artikel 11.2 fastställer att nationella tillsynsmyndigheter skall säkerställa att organisationer som tillhandahåller fasta allmänt tillgängliga telefonnät tillhandahåller dessa med detaljerade specifikationer för tekniska gränssnitt för tillgång till nätet enligt bilaga II, del 1 till direktivet. Därvid sägs vad som skall anges beträffande analoga och digitala nät, ISDN och övriga gränssnitt som tillhandahålls allmänt. Informationen skall göras tillgänglig på lämpligt sätt.
I artikel 12 föreskrivs beträffande tjänsternas kvalitet. Medlemsstaterna får i enlighet med tillståndsdirektivet ange prestationsmål för verksamheten i de individuella tillstånden, särskilt för organisationer som har betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller taltelefonitjänster eller som har utsetts enligt artikel 5 att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
När tillgången till eller utnyttjandet av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster begränsas på grundval av väsentliga krav skall det framgå vilka av de väsentliga kraven som ligger till grund för begränsningen. De väsentliga kraven enligt direktivet är:
a) Driftssäkerhet i nät
b) Upprätthållande av nätets integritet
c) Samverkan mellan tjänster
d) Dataskydd
e) Effektivt utnyttjande av frekvensspektrum
Vidare finns regler om specificerad teleräkning, tonval och selektiv samtalsbegränsare och tilläggstjänster.
I artikel 16 regleras att tillsynsmyndigheterna skall säkerställa att organisationer som har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av fasta allmänt tillgängliga telefonnät tillgodoser rimliga krav från organisationer som tillhandahåller teletjänster får
tillgång till det fasta allmänna telefonnätet vid andra nätanslutningspunkter än allmänt tillhandahållna nätanslutningspunkter. Överenskommelse om sådana särskilda nätanslutningar får omfatta ersättning till organisationen för kostnader i samband med tillhandahållande av den begärda nätanslutningen och dessa avgifter skall följa principerna för kostnadsorientering i bilaga II till ONP-ramdirektivet.
I artikel 17 regleras taxeprinciperna. De nationella tillsynsmyndigheterna skall säkerställa att organisationer som tillhandahåller taltelefonitjänster och som antingen har ett betydande inflytande på marknaden eller som har utsetts enligt artikel 5 för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och har ett betydande inflytande på marknaden tillämpar taxor för användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet och de fasta allmänt tillgängliga telefonitjänsterna som följer de grundläggande principerna om kostnadsorientering. De skall också tillse att sådana organisationer tillämpar taxor för tillgång till och användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet som är oberoende av vilken typ av tillämpning som användarna genomför, såvida den inte kräver andra typer av tjänster eller tilläggstjänster. Medlemsstaterna får underlåta att tillämpa dessa bestämmelser om effektiv konkurrens föreligger.
Specifikationer för nätanslutningar, inbegripet telejack regleras i artikel 20. Standarder som är lämpliga för anslutning till fasta allmänt tillgängliga telefonnät skall offentliggöras i ONP-förteckningen över standarder enligt ONP-ramdirektivet.
Medlemsstaterna skall anmäla till kommissionen bl.a. vilka organisationer som har ett betydande inflytande på marknaden för direktivets syften.
Slutligen finns regler om teknisk anpassning av innehållet i bilagorna med hänsyn till den tekniska utvecklingen och förändringar i efterfrågan.
Tillståndsdirektivet
I ingressen betonas vikten av att det fastställs gemensamma principer för förfarandena med allmän auktorisation och individuella tillstånd i medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen på grundval av olika kategorier av väl avvägda rättigheter och skyldigheter. Dessa principer bör omfatta alla typer av auktorisation som krävs för tillhandahållande av teletjänster och för etablering
och/eller drift av infrastruktur för tillhandahållande av teletjänster. Gemensamma ramar bör fastställas för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet. För att kunna uppnå mål som är till gagn för teleanvändarna är det enligt direktivet nödvändigt att knyta villkor till auktorisation. Enligt artiklarna 52 (numera 43) och 59 (numera 49) i fördraget bör regleringsordningen på telekommunikationsområdet vara förenlig och överensstämma med principerna för etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster och bör ta hänsyn till behovet av att underlätta införandet av nya tjänster samt en bred tillämpning av tekniska förbättringar. Förfarandena med allmän auktorisation och individuella tillstånd bör därför omfattas av så få regler som möjligt och samtidigt garantera att de tillämpliga kraven uppfylls.
Medlemsstaterna får knyta villkor till auktorisation för att säkerställa att väsentliga krav uppfylls. Medlemsstaterna får dessutom ange andra villkor i enlighet med bilagan till direktivet.
Alla villkor som är knutna till auktorisation bör enligt ingressen vara sakligt motiverade i förhållande till den berörda tjänsten och bör vara icke-diskriminerande, proportionerliga samt genomblickbara.
Auktorisation kan vara ett sätt att tillämpa de villkor som krävs i gemenskapslagstiftningen, särskilt på området för tillhandahållande av öppna nät. Förfaranden med individuella tillstånd bör endast införas för begränsade på förhand definierade situationer. För att bevilja individuella tillstånd till företag som ansöker om sådana tillstånd i mer än en medlemsstat och för att underlätta anmälningsförfarandet vid allmän auktorisation bör ett samordnat förfarande införas.
Vid alla auktorisationsförfaranden bör hänsyn tas till upprättandet av transeuropeiska telenät enligt avdelning XII (numera avd. XV) i fördraget.
Direktivet gäller enligt artikel 1 förfaranden i samband med beviljande av auktorisation och de villkor som är knutna till sådan auktorisation för att tillhandahålla teletjänster, inbegripet auktorisation för att etablera och/eller driva de telenät som krävs för att tillhandahålla tjänsterna, och de villkor som är knutna till sådan auktorisation.
Det är frivilligt för medlemsstaterna att tillämpa auktorisationsförfarande för tillhandahållande av teletjänster. Väljer medlemsstaterna att använda ett sådant förfarande gäller att:
N Auktorisation får endast innehålla de villkor som upptas i bilagan
till direktivet. Sådana villkor skall vara sakligt motiverade i förhållande till tjänsten i fråga, icke-diskriminerande, proportionerliga samt genomblickbara.
N Medlemsstaterna skall säkerställa att teletjänster och/eller telenät
kan tillhandahållas, antingen utan auktorisation eller på grundval av allmän auktorisation som vid behov kan kompletteras med rättigheter och skyldigheter med individuell bedömning av ansökningar och beslut om individuella tillstånd.
N Medlemsstaterna skall utforma och tillämpa sina auktorisations-
förfaranden så att de underlättar tillhandahållandet av teletjänster mellan medlemsstaterna.
Om medlemsstaterna tillämpar allmän auktorisation för att tillhandahålla teletjänster kan de villkor som anges i punkterna 2 och 3 i bilagan, när detta är motiverat, knytas till en sådan auktorisation (artikel 4.1). Medlemsstaterna får, när det är sakligt motiverat, i rimlig omfattning ändra de villkor som är knutna till allmän auktorisation (artikel 4.3). Om ett företag som innehar allmän auktorisation inte uppfyller ett villkor knutet till en allmän auktorisation får den nationella regleringsmyndigheten meddela företaget att det inte har rätt att använda allmän auktorisation och/eller i rimlig omfattning ålägga företaget särskilda åtgärder för att säkerställa att villkoren uppfylls (artikel 5.3).
Förutsättningarna för att använda ett individuellt tillståndsförfarande anges i artikel 7.1. Medlemsstaterna får utfärda individuella tillstånd endast i följande syften:
N För att ge tillståndshavaren tillgång till radiofrekvenser eller num-
mer.
N För att ge tillståndshavaren speciella tillträdesrättigheter till allmän
eller privat mark.
N För att ålägga tillståndshavaren skyldigheter och krav när det
gäller obligatoriskt tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster och/eller allmänna telenät, inbegripet skyldigheter som kräver att tillståndshavaren skall tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och andra skyldigheter enligt lagstiftningen om tillhandahållande av öppna nät.
N För att ålägga tillståndshavaren särskilda skyldigheter, i enlighet
med gemenskapens konkurrensregler, om tillståndshavaren har ett betydande marknadsinflytande enligt samtrafikdirektivet avseende
tillhandahållandet av allmänna telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkten 1 får individuella tillstånd utfärdas för att tillhandahålla allmänt tillgängliga taltelefonitjänster och för att etablera och tillhandahålla allmänna telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas (artikel 7.2). De villkor, utöver dem som gäller för allmän auktorisation, som i berättigade fall får knytas till individuella tillstånd anges i punkterna 2 och 4 i bilagan.
Om den som har ett individuellt tillstånd inte uppfyller de villkor som är knutna till tillståndet enligt de tillämpliga bestämmelserna i direktivet får den nationella regleringsmyndigheten återkalla, ändra eller tillfälligt upphäva det individuella tillståndet, eller i rimlig omfattning vidta särskilda åtgärder i syfte att säkerställa efterlevnaden (artikel 9.4).
Vidare finns regler om avgifter och kostnader för allmän auktorisation och individuella tillstånd (artiklarna 6 och 11).
I direktivet finns ett särskilt avsnitt om tillhandahållande av teletjänster inom hela gemenskapen. I artikel 12 stadgas att om det är nödvändigt skall de villkor som är knutna till allmän auktorisation och förfarandena vid allmän auktorisation harmoniseras. Kommissionen skall uppdra åt CEPT/ECTRA, CEPT/ERC eller andra berörda harmoniseringsorgan avseende sådan harmonisering. I artikel 13 anges att kommissionen, när så är lämpligt och tillsammans med CEPT/ECTRA och CEPT/ERC, skall vidta nödvändiga åtgärder för tillämpningen av ett samordnat förfarande för beviljande av individuella tillstånd och, när det gäller allmän auktorisation, för anmälningsförfaranden.
Det skall finnas en särskild tillståndskommitté för att biträda kommissionen (artikel 14).
I artikel 19 finns regler om auktorisation av nya tjänster när tillhandahållandet av en teletjänst ännu inte omfattas av allmän auktorisation men där sådant krav måste uppställas. Artikeln fastställer vissa tidsramar för uppställande av preliminära och definitiva villkor för sådan auktorisation. Nationella auktorisationsförfaranden och ändringar skall anmälas till kommissionen (artikel 21).
EG-förordningen om tillträde till accessnät
I ingressen till förordningen om tillträde till accessnätanges att i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon den 23 – 24 mars 2000 konstaterades att företag och medborgare måste ha tillgång till en billig kommunikationsinfrastruktur av världsklass och ett stort utbud av tjänster, för att Europa fullt ut skall kunna utnyttja den digitala kunskapsbaserade ekonomins tillväxt- och sysselsättningsskapande möjligheter. Medlemsstaterna tillsammans med kommissionen uppmanades att ”sträva mot att införa mer konkurrens i lokala accessnät före utgången av år 2000 och separera lokala nät som en hjälp att betydligt minska kostnaderna för Internetanvändning”.
I ingressen till förordningen nämns bl.a. följande. Tillträde till accessnätet bör komplettera gällande bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och garantera samhällsomfattande tjänster och billigt tillträde till nätet för alla medborgare genom ökad konkurrens, säkerställande av ekonomisk effektivitet och genom att maximala fördelar ges till användarna. Vidare anges att som påpekas i kommissionens femte rapport om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet är accessnätet fortfarande ett av de minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telekommunikationsmarknaden. Nytillkomna operatörer disponerar inte över någon väl utbyggd alternativ nätinfrastruktur, och de kan inte med traditionella tekniska lösningar nå upp till samma stordriftsfördelar och täckning som de operatörer som anmälts som företag med betydande inflytande på marknaden för fasta allmänt tillgängliga telefonnät. Detta beror på att dessa operatörer under en längre period har byggt upp sina accessnät med metalledningar i skydd av exklusiva rättigheter, och att de har haft möjlighet att finansiera sina investeringar genom de avgifter som de kunnat ta ut genom sin monopolställning.
Enligt artikel 1.1 syftar förordningen till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde genom att fastställa harmoniserade villkor för tillträde till accessnät för att på så vis främja ett konkurrensutsatt och vittomfattande utbud av elektroniska kommunikationstjänster.
Förordningen omfattar enligt artikel 1.2 tillträde till anmälda operatörers accessnät och tillhörande faciliteter. Med anmäld operatör avses enligt artikel 2 varje operatör av fasta allmänt tillgängliga telefonnät som av sina nationella regleringsmyndigheter har
anmälts ha ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG. Av förordningen omfattas således inte förädlade nätkapacitetstjänster eller produkter såsom t.ex. bitströmstillträde. Av samma artikel tredje punkten framgår dock att tillämpningen av förordningen inte påverkar anmälda operatörers skyldigheter att, i enlighet med gemenskapens bestämmelser, följa principen om icke-diskriminering vid användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet för att till tredje part tillhandahålla tillträdes- och överföringstjänster med hög hastighet på samma sätt som de tillhandahåller dessa till sig själva och sina associerade företag.
Av artikel 1.4 framgår att förordningen inte heller påverkar medlemsstaternas rättigheter att i enlighet med gemenskapslagstiftningen behålla eller införa bestämmelser med mer detaljerade föreskrifter än i förordningen och/eller som inte omfattas av förordningen bl.a. när det gäller andra typer av tillträde till lokala infrastrukturer.
Enligt vad som framgår av artikel 3.1 skall anmälda operatörer ha ett offentligt referenserbjudande om tillträde till sina accessnät och tillhörande faciliteter, vilket skall innehålla åtminstone de punkter som anges i bilagan till förordningen och vara utformat så att mottagaren inte tvingas betala för nätkomponenter eller faciliteter som inte är nödvändiga.
Enligt artikel 3.2 skall anmälda operatörer bevilja rimliga framställningar från berättigade tredje parter om tillträde till deras accessnät och tillhörande faciliteter på villkor som är klara och tydliga, rättvisa och icke-diskriminerande. Ansökningar får avslås endast på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätverksintegriteten.
Av artikel 3.3 följer att anmälda operatörer skall fastställa avgifterna för tillträdet till accessnäten och tillhörande faciliteter på grundval av kostnaderna.
9.8.3. EG:s TV-reglering
TV utan gränser-direktivet
TV utan gränser-direktivet syftar till att säkerhetsställa fri rörlighet för TV-sändningar inom den Europeiska Unionen och ålägger därför medlemsstaterna att säkerställa fri mottagning och förbjuder dem att begränsa vidaresändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater. Det åligger också medlemsstaterna att säkerställa att alla TV-sändningar som sänds av programföretag inom medlemsstatens jurisdiktion överensstämmer med den nationella lagstiftningen för TV-sändningar avsedda för allmänheten. I direktivet fastställs vissa minimikrav (se nedan) som måste uppfyllas av medlemsstaternas nationella lagstiftning. Direktivet genomförs i svensk rätt genom bestämmelser i radio- och TVlagen.
TV utan gränser-direktivet bygger på att det är endast en medlemsstat som har jurisdiktion över varje programföretag,45 i första hand den stat där programföretaget är etablerat, och det är den statens regler som tillämpas på programföretagets TVsändningar (den s.k. sändarlandsprincipen, se nedan). De övriga medlemsstaterna i vilka TV-sändningarna kan tas emot har därmed i princip inte rätt att utöva någon egen kontroll huruvida programföretaget följer TV utan gränser-direktivets regler eller den nationella lagstiftningen i sändarlandet. I vissa fall ges dock mottagarlandet möjlighet att tillfälligt ställa in vidaresändningar av TV-sändningar som sänds av programföretag utanför medlemsstatens jurisdiktion. Det gäller om sändningen uppenbarligen allvarligt och djupt överträder direktivets bestämmelser om skydd för barn och ungdom eller förbudet mot sändningar som uppmanar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.
Direktivet reglerar sådana TV-sändningar som är avsedda för mottagning av allmänheten oavsett med vilken teknik sändningen når allmänheten. Beträffande innebörden av begreppet TV-sändning, se sammanställningen av definitioner i avsnitt 9.8.1. S.k. informationssamhällets tjänster, som definieras som ”any service normally provided for remuneration, at a distance, by electronic means and at the individual request of a recipient of services”, omfattas inte av TV utan gränser-direktivets bestämmelser.
45 Med programföretag avses i direktivet den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TV-program och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.
Enligt punkt 7 i ingressen till ändringsdirektivet (97/36/EG) skall varje föreskrift om nya audiovisuella tjänster vara förenlig med TV utan gränser-direktivets grundläggande mål, som är att skapa en rättslig ram för den fria rörligheten för tjänster. I den följande punkten anges vidare att medlemsstaterna skall vidta åtgärder med hänsyn till tjänster som är jämförbara med TVsändningar för att motverka överträdelser av de grundläggande principer som måste vara vägledande för information samt för att motverka att det uppstår olikheter när det gäller fri rörlighet och konkurrens. Dessa påpekanden gäller alltså lagstiftning som ligger utanför direktivets tillämpningsområde,46 såsom de s.k. informationssamhällets tjänster.
Enligt TV utan gränser-direktivet skall den ansvariga medlemsstaten vara den som har programföretaget inom sin jurisdiktion. I den ursprungliga lydelsen av TV utan gränser-direktivet saknades en närmare definition av jurisdiktionsbegreppet. Under början av 1990-talet kom dock EG-domstolen att pröva ett antal mål som gällde just frågan om hur jurisdiktion skulle tolkas på den audiovisuella sektorn. Av den anledningen ansågs det nödvändigt att precisera detta begrepp då TV utan gränser-direktivet var föremål för översyn. I överensstämmelse med EG-domstolens praxis fastslås i ändringsdirektivet att programföretagets etablering skall vara huvudkriteriet för fastställande av en enskild medlemsstats jurisdiktion. Med etablering avses ett faktiskt utövande av ekonomisk verksamhet genom en fast anläggning under en obegränsad tid.47 Ändringsdirektivet innehåller emellertid vissa praktiska kriterier som i första hand skall vara avgörande för var programföretag anses etablerat. Dessa kriterier är platsen där huvudkontoret är beläget, den plats där de redaktionella besluten om programsammansättningen fattas samt den plats där den betydande delen av arbetskraften är verksam. För det fall dessa praktiska kriterier inte är tillräckliga för att avgöra jurisdiktionsfrågan får i stället vissa tekniska kriterier tillämpas, vilken stat som upplåtit frekvensen för sändningen, satellitkapacitet eller platsen för satellitupplänken.
De materiella reglerna i direktivet innehåller regler för samordning av medlemsstaternas regelverk på följande områden:
46Prop. 1997/98:184 Ändringar i radio-_och_TV-lagen (1996:844), m.m., s. 19. 47 Se mål C-221/89 The Queen v The Secretary of State for Transport, ex parte Factortame LTD and Others, ECR 1991, s. I-3905.
N Främjande av produktion och distribution av europeiska program;
Medlemsstaterna skall, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV för europeiska produktioner.
N TV-reklam, sponsring och köp-TV; regler om omfattning, inplacer-
ing och utformning av reklam, köp-TV och sponsring samt förbud mot tobaksreklam, särskilda regler för reklam för medicinska produkter och alkoholhaltiga produkter samt regler till skydd för minderåriga.
N Allmänhetens tillgång till viktiga (sport-)evenemang; möjlighet för
medlemsstaterna att specificera att vissa ”evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället” skall vara tillgängliga för allmänheten och därmed undvika att ägare av exklusiva rättigheter utestänger en väsentlig del av allmänheten från att följa sådana evenemang via TV-sändningar.
N Skydd av underåriga och allmän ordning; regler om förbud mot
program som kan allvarligt skada den fysiska, mentala och moraliska utvecklingen hos underåriga. Program som endast anses skadliga får sändas antingen om det förläggs på sådana tider då underåriga normalt sett inte hör eller ser sändningarna eller om tekniska åtgärder förhindrar att underåriga kan ta del av sändningarna. Vidare skall medlemsstaterna säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.
N Rätt till genmäle; Den som har fått sina legitima intressen, särskilt
sitt goda namn och rykte, skadat av felaktiga påstående i ett TVprogram skall ha rätt till genmäle eller motsvarande.48
48 TV utan gränser-direktivet kan sägas utgöra en av de två rättsakter som utgör grunden för det rättsliga ramverket för TV-sändningar i Europa. Den andra rättsakten är Europarådets konvention om gränsöverskridande television. Direktivet och konventionen togs fram parallellt i syfte att uppnå samordning och de innehåller således snarlika definitioner. Men till skillnad mot direktivet, som har till främsta syfte att säkerhetsställa fri rörlighet för TVsändningar inom unionen, är målet med konventionen att säkerställa yttrandefriheten i gränsöverskridande TV-sändningar.
TV-standarddirektivet
I juni 1993 beslutades att det s.k. MAC-direktivet49 skulle ändras som ett led i EU:s handlingsplan för att införa avancerade televisionstjänster. Ett förslag till ändrat direktiv lades fram av EGkommissionen, COM (93) 556 COD 476. Ministerrådet antog direktivet (95/47/EG) om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (det s.k. TV-standarddirektivet) den 24 oktober 1995. Syftet med direktivet kan kortfattat sammanfattas i följande huvudpunkter:
N Direktivet skall fastställa standarder för TV-sändningar och främja
övergången till bredbildsformat.
N Direktivet skall underlätta anslutningen av tillbehör till TV-motta-
gare, bl.a. avkodare, genom fastställande av ett standardiserat gränssnitt mellan TV-mottagaren och avkodaren.
N Direktivet skall skapa ett enhetligt regelverk för operatörer av
digitala betal-TV-tjänster.
Direktivet har genomförts till svensk lag genom lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.
I artikel 1 åläggs medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster och att underlätta överföringen av befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnät som är öppna för allmänheten.
Artikel 2 föreskriver vilka sändningssystem som skall användas (oavsett om fråga är om kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden sändning) vid både digital och inte helt digital utsändning av TV. För inte helt digitala utsändningar i bredbildsformat med 625 linjer gäller antingen att 16:9 D2-MAC-sändningssystemet eller ett sändningssystem i 16:9-format som är helt kompatibelt med PAL eller SECAM skall användas. För inte helt digitala sändningar med hög upplösning gäller att HD-MAC-sändningssystemet skall användas. Helt digitala sändningar skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Det anges även att helt digitala nät som är öppna för allmänheten bör vara utformade så att de kan överföra TV-tjänster i bredbildsformat.
I artikel 3 uppställs krav på att alla TV-apparater som saluförs eller hyrs ut inom EU och som har en inbyggd bildskärm med en
49 Direktiv (92/38/EEG) om standarder för satellitsändning av televisionssignaler
synlig diagonal över 42 cm skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt (vilket standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan) som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare eller digitala mottagare.
Artikel 4 innehåller de villkor som gäller för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen. Således uppställs krav på all konsumentutrustning som saluförs, hyrs ut eller på annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och som kan avkoda digitala TV-signaler. Sådan utrustning skall ha kapacitet att avkoda digitala signaler i enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan och den skall kunna återge signaler som har sänts okodade. System för villkorad tillgång skall ha nödvändig kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna ske vid huvudcentralerna.
Vidare innehåller artikeln bestämmelser om vad som skall iakttas när tjänster för villkorad tillgång erbjuds och vilka krav som i övrigt ställs på sådan verksamhet. Artikeln avslutas med regler rörande immateriella rättigheter, utrustningskrav för TV-mottagare med integrerad digital avkodare och tvistlösningsmekanismer.
Artikel 5 säger att när TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 mottas och vidaresänds i kabel-TV-system skall vidaresändningen åtminstone ske i samma format.
Artikel 6 behandlar EG-kommissionens fortsatta arbete med granskning av och rapportering om utvecklingen på det i direktivet behandlade området.
Artiklarna 7 – 9 innehåller bestämmelser om det s.k. MAC direktivets upphörande, om genomförandet av det nya direktivet och om dess ikraftträdande.
10. Överväganden och förslag
10.1. Det nya EG-regelverket
Under hösten 1998 inledde Europeiska gemenskapernas kommission (kommissionen) en översyn av den samlade gemenskapslagstiftningen på teleområdet – ”1999 review”. En av målsättningarna med översynen var att anpassa den gällande lagstiftningen till en mer konkurrensutsatt marknad. Detta önskemål föranleddes av att den monopolsituation som sedan en längre tid existerat på telemarknaden idag till delar har ersatts av en allt hårdare konkurrens och att regelverket måste anpassas därefter. Översynen gällde inte endast den renodlade telemarknaden utan inkluderade också t.ex. konvergensfenomenet och frekvensfrågorna. Av denna anledning regleras inte endast telekommunikation utan det vidare området elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster i det nya regelverket.
Resultatet av översynen har hitintills blivit att fyra direktiv och ett beslut på området för elektronisk kommunikation trätt i kraft den 24 april 2002. Utöver dessa rättsakter är avsikten att ytterligare två direktiv med betydelse för området skall antas inom en snar framtid. I korthet innehåller det nya EG-regelverket följande.
Ramdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.1
Detta s.k. ramdirektiv innehåller ett flertal grundläggande formella bestämmelser för tillämpningen av övriga direktiv i paketet. Bl.a. fastställer direktivet det nya regelverkets övergripande
1 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021.
målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter (artikel 1). Även de mål och principer som EG-regelverket skall uppnå klargörs, dvs. att främja dels konkurrens, dels den inre europeiska marknaden, dels slutanvändarnas intressen (artikel 8).
Som ett led i harmoniseringssträvandena ålägger direktivet medlemsstaterna att iaktta ett samrådsförfarande när vissa åtgärder skall vidtas som kan påverka marknaden på ett betydande sätt (artikel 6). I vissa för harmoniseringen speciellt viktiga frågor omfattar samrådsförfarandet även kommissionen och ansvariga myndigheter i övriga medlemsstater (artikel 7).
Ramdirektivet anger även ett flertal grundläggande bestämmelser för tillämpningen av övriga direktiv i det nya EG-regelverket. Av speciell betydelse är förfarandereglerna för definition av det nya marknadsinflytandebegreppet och för marknadsanalys. Enligt dessa skall de nationella regleringsmyndigheterna identifiera de marknader på vilka det anses berättigat att införa sektorsspecifika skyldigheter (artikel 15) samt analysera dessa för att avgöra om det råder effektiv konkurrens på marknaden eller inte (artikel 16). Dessutom föreslås en ny definition av när ett företag skall anses ha betydande marknadsinflytande och därmed kunna åläggas sådana skyldigheter (artikel 14). När ett företag bedöms ha betydande marknadsinflytande, s.k. SMP-status, skall de nationella regleringsmyndigheterna besluta om lämpliga metoder för att se till att tjänsterna tillhandahålls på kostnadseffektiva och affärsmässiga villkor och att priserna varken sätts för lågt eller för högt (artikel 16). De nationella regleringsmyndigheterna skall dock inte tillämpa någon form av priskontroll om effektiv konkurrens föreligger.
Slutligen ger ramdirektivet vissa bestämmelser om regleringsmyndigheternas verksamhet (artikel 3) och om tvistlösningsförfaranden (artikel 20 och 21).
Auktorisationsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.2
2 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020.
Syftet med auktorisationsdirektivet är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen (artikel 1). Med detta avses att direktivet skall ge en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster och begränsa de administrativa hindren för inträde på marknaden till ett minimum. Förbehåll får därför endast göras i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet och eventuella begränsningar i enlighet med artikel 46.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa (artikel 3.1).
Särskilda tillstånd att bedriva verksamhet inom området för elektronisk kommunikation skall, som en följd av direktivet, inte längre få förekomma. En medlemsstat kan dock införa anmälningsplikt (artikel 3.2). Vidare gäller enligt direktivet att särskilda nyttjanderätter, dvs. tillstånd till radiofrekvenser och till adresser, inte skall krävas om det är möjligt att avstå från det (artikel 5). Skall särskilda nyttjanderätter eller tillstånd till radiofrekvenser eller adresser ändå beviljas skall det ske genom ett öppet och ickediskriminerande förfarande med god insyn.
I direktivet ges en begränsning av den informationsskyldighet för företag som slås fast i ramdirektivet (artikel 11). För att informationsskyldigheten skall inträda skall de av regleringsmyndigheten efterfrågade uppgifterna stå i proportion till syftet och vara sakligt motiverade för vissa angivna åtgärder, t.ex. systematisk kontroll av att skyldigheter som ålagts ett företag följs. Utöver tilldelningsregler ger direktivet regler om under vilka förutsättningar tillstånd får ändras eller återkallas och om förfarandet för detta (artikel 14).
Direktivet öppnar en möjlighet att ta ut avgifter för nyttjanderätterna till radiofrekvenser och nummer samt för tillstånd att installera faciliteter på annans egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa begränsade resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i ramdirektivet (artikel 13).
Tillträdesdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.3
Tillträdesdirektivet skall i ramdirektivets anda harmonisera det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Syftet är att i enlighet med den inre marknadens principer upprätta ett regelverk för förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster, vilket skall leda till hållbar konkurrens och samverkan mellan elektroniska kommunikationstjänster samt gynna konsumenterna (artikel 1).
Direktivets bestämmelser är huvudsakligen teknikneutrala eller teknikoberoende. De kan tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska områden för att lösa marknadsproblem mellan leverantörer av tjänster för tillträde och leverantörer av tjänster för samtrafik. Vissa av direktivets bestämmelser är endast riktade mot företag med betydande inflytande på marknaden för elektronisk kommunikation. Direktivet innehåller en i princip uttömmande förteckning över de typer av skyldigheter som regleringsmyndigheterna skall ha möjlighet att ålägga (artiklar 9 – 13). Dessa skyldigheter skall säkerställa transparens, icke-diskriminering, åtskild kostnadsredovisning, tillträde till andra operatörers nät samt priskontroll och kostnadsbaserade priser. Motsvarande bestämmelser återfinns i det nu upphävda samtrafikdirektivet (97/33/EG).
Vidare fastställs i direktivet begränsningar för skyldigheter när det gäller samtrafik och andra former av tillträde. Direktivet säkerställer även marknadsaktörernas behov av rättslig säkerhet genom att fastställa kriterier för, och begränsningar av, regulatoriska ingrepp. Detta framgår av de närmare förutsättningarna för rättigheter och skyldigheter (artiklarna 3 och 4) och för regleringsingripanden (artikel 5, 6 och 8). De skyldigheter som kan tillgripas för att säkerställa direktivets syfte skall tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska områden för att lösa marknadsproblem mellan operatörer. Bestämmelserna omfattar bl.a. tillträde till fasta nät och mobilnät liksom till digitala radio- eller TV-nät. De omfattar även system med villkorad tillgång och
3 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019.
annan tillhörande utrustning, såsom elektroniska programguider (EPG) och gränssnitt för tillämpningsprogram (API).
De behöriga nationella myndigheterna får genom tillträdesdirektivets bestämmelser relativt sett stort handlingsutrymme för att de på ett effektivt sätt skall kunna ta itu med befintliga eller nya marknadsproblem som utgör hinder för en effektiv konkurrens (artiklarna 6 – 13).
USO-direktivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster, USO-direktivet) trädde även det i kraft den 24 april 2002.4
Direktivet om samhällsomfattande tjänster (nedan USO-direktivet) avser att överföra befintliga bestämmelser angående dessa tjänster samt uppdatera dem med erforderliga ändringar till följd av den tekniska och marknadsrelaterade utvecklingen. Målet med direktivet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa dels att det i hela gemenskapen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet, dels hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden (artikel 1). Direktivet fastställer särskilda användar- och konsumentrelaterade rättigheter där så behövs och medger de nationella tillsynsmyndigheterna rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning. Dessa rättigheter motsvaras av skyldigheter för företag.
Direktivet definierar vilka tjänster som skall anses vara samhällsomfattande tjänster (artikel 3 – 7 och 9). Dessa omfattar bl.a. tillhandahållande av tillträde i en fast nätanslutningspunkt (artikel 4) samt nummerupplysningstjänst och abonnentförteckning (artikel 5). Tillhandahållandet skall ske till överkomliga priser. Direktivet innehåller även bestämmelser som innebär att finansieringen av kostnaderna för tillhandahållande av de definierade samhällsomfattande tjänsterna skall ske på det mest konkurrensneutrala sättet (artikel 12 –13).
Genom direktivet skall bl.a. säkerställas driftskompatibiliteten hos digital TV-utrustning för konsumenter (artikel 24) samt till-
4 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022
handahållandet av vissa obligatoriska tjänster, t.ex. förhyrda förbindelser (artikel 18) och val och förval av nätoperatör (artikel 19). I direktivet erkänns medlemsstaternas rätt att fastställa att vissa radio- och TV-sändningar skall vara obligatoriska att vidaresända via vissa nät (”must-carry”) för att säkerställa den allmänna tillgången till ett bestämt programutbud (artikel 31). Vidare säkerställs i direktivet att nätoperatörer kommer att koppla samtal till det nya prefix "3883" som Internationella teleunionen (ITU) har tilldelat det europeiska telefonnummerområdet (ETNS) (artikel 27). Direktivet ställer också upp krav på att operatörerna förser de nationella larmtjänsterna med lokaliseringsuppgifter om varifrån nödsamtal kommer (artikel 26).
Direktivet medger de nationella tillsynsmyndigheterna även rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning utöver vad som framgår av direktivets definition av samhällsomfattande tjänster m.m. (artikel 28). Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte krävs någon kompensationsmekanism som drabbar specifika företag, operatörer eller tjänsteleverantörer.
Radiospektrumbeslutet
Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) trädde i kraft den 24 april 2002.5
Radiospektrumbeslutet har till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (FoU) (artikel 1).
För att nå detta syfte fastställs i beslutet vissa överstatliga förfaranden för att bl.a. underlätta en politik när det gäller strategisk planering och harmonisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen (artikel 1). Politiken skall optimera radiospektrumanvändningen och förebygga uppkomsten av skadlig störning.
5 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 1, Celex 32002D0676.
Detta kan ske genom harmoniserade villkor om tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. Det har därför ansetts nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna på föreskrivet sätt gör vissa av de beslut som Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) har fattat tillämpliga (artikel 4). Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör även bidra till att värna yttrandefriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.
Medlemsstaterna skall säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det krävs för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra informationen tillgänglig för allmänheten, när så är tillämpligt i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits (artikel 5). Medlemsstaterna skall förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet (artikel 6).
Kommunikationsdataskyddsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritetsskydd och elektronisk kommunikation, nedan kommunikationsdataskyddsdirektivet) är alltjämt under utarbetande. Det är avsett att ersätta Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet6 och skall enligt uppgift antas den 12 juli 2002. Direktivet kommer att få betydelse för området för elektronisk kommunikation när det antas varför det bör nämnas i detta sammanhang.
Utredningen har haft tillgång till ett utkast till direktiv från det spanska ordförandeskapet, vilket skall återge lydelsen efter Europaparlamentets andra läsning. Kommunikationsdataskyddsdirektivets bestämmelser skall precisera och komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet
6 EGT L 24, 30.1.1998, s. 1, Celex 397L0066. Se även ovan under avsnitt 9.8.
av sådana uppgifter.7 Syftet är bl.a. att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation (artikel 1). Bestämmelserna skall inte tillämpas på verksamheter som faller utanför tillämpningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och inte i något fall på verksamheter som avser allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet och statens verksamhet på straffrättens område (artikel 1).
Direktivet förpliktar medlemsstaterna att säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster genom att bl.a. förbjuda åtgärder som saknar lagligt stöd, t.ex. avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke. Som utgångspunkt gäller att abonnenter och användare skall samtycka till sådan behandling som de informeras om för att behandlingen skall vara tillåten.
Teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet får ske (artikel 5). Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för t.ex. faktureringsfrågor (artikel 6). Vidare ges i direktivet vissa integritetsskyddande bestämmelser som bl.a. rätten för abonnenter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentation per samtal (artikel 8), att få slippa automatisk omstyrning (artikel 11) och icke begärd kommunikation (artikel 13) samt att informeras om i vilket syfte behandling av personuppgifter sker.
Konkurrensdirektivet
Kommissionens direktiv om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och tjänster (Commission directive on competition in the markets for electronic communications networks and services, konkurrensdirektivet) är ännu inte antaget i skrivande stund. Det beräknas att antas inom en snar framtid och kommer att vara tillämpligt på området för elektronisk kommuni-
7 EGT L 281, 23.11.1995, s. 31, Celex 395L0046.
kation. Det bör därför, liksom kommunikationsdataskyddsdirektivet, nämnas i detta sammanhang.
Utredningen har haft tillgång till ett utkast till konkurrensdirektiv. De bestämmelser som konkurrensdirektivet innehåller överensstämmer huvudsakligen med de bestämmelser som ges i det nya EG-regelverket. Det är därför vår mening att konkurrensdirektivet inte i sig föranleder någon ny reglering utöver den som följer av det antagna EG-regelverket.
10.2. En ny och samordnad lagreglering
Vårt förslag: Vi föreslår att regler om infrastrukturen för överföring av elektronisk kommunikation samt överföringen av sådan kommunikation samordnas i en ny lag.
10.2.1. Vad som menas med elektronisk kommunikation
I utredningens uppdrag ligger bl.a. att analysera lagstiftningen inom området för elektronisk kommunikation, utreda behovet av ny lagstiftning och föreslå sådan ny lagstiftning som behövs – dock inte förslag till grundlagsändringar – med inriktning på en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster.
Elektronisk kommunikation används ofta som en samlande benämning på den verksamhet som bedrivs inom det nya område som växer fram mot bakgrund bl.a. av konvergensutvecklingen och Internet. En sådan beskrivning är inte speciellt klargörande. Som bestämmande för en ny lagstiftning krävs att begreppet elektronisk kommunikation konkretiseras ytterligare.
Varken ramdirektivet eller särdirektiven anger någon definition av begreppet. Däremot definieras vad som menas med såväl elektroniska kommunikationsnät som elektroniska kommunikationstjänster i artikel 2 i ramdirektivet.
Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. En elektronisk kommunikationstjänst är en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs
av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Definitionen omfattar inte de av informationssamhällets tjänster som anges i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster8, som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. I begreppet informationssamhällets tjänster ingår en mängd olika tjänster som är kopplade till handeln av varor och tjänster över Internet eller andra nät, såsom e-handelstjänster, finansiella tjänster, informationstjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. En förutsättning för att en tjänst skall omfattas av sistnämnda begrepp är att den tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.
Med utgångspunkt i ramdirektivets definitioner bör med elektronisk kommunikation menas överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Utanför begreppet faller innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät. Definieras elektronisk kommunikation på detta sätt avgränsas tillämpningsområdet på ett inte obetydligt sätt till att avse förmedlingen av kommunikation, dvs. själva överföringen.
Direktiven för vårt uppdrag hänvisar även till lagar som inte reglerar överföringen av elektronisk kommunikation, nämligen lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning samt lagstiftning som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden. Sistnämnda direktiv genomförs genom den nya lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Med hänvisning till detta anser vi oss inte förhindrade att överväga författningsändringar i till ramdirektivet och särdirektiven närliggande lagstiftning.
8 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 398L0034. Direktivet ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 398L0048).
10.2.2. Behov av särskild lagstiftning rörande elektronisk kommunikation
En grundläggande förutsättning för det moderna samhället är väl fungerande elektroniska kommunikationer. Effektiva elektroniska kommunikationer har blivit allt viktigare för ekonomins tillväxt, näringslivets utveckling och viktiga samhällsfunktioner till följd av ett ständigt ökande informationsutbyte, en ökad internationalisering och en utbredning av användningen av informationsteknik inom flera samhällssektorer.
Sverige är i dag ett av världens ledande länder när det gäller användningen av informationsteknik och telekommunikationer. Det är angeläget att vi kan behålla och vidareutveckla denna framskjutna position. En förutsättning för det är bl.a. tillskapandet av ett utvecklingsfrämjande klimat för företag att verka i. Ett sätt att främja en positiv marknadsutveckling är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för aktörerna på marknaderna att med acceptabla inträdeskostnader starta verksamheter och därigenom skapa en sund konkurrenssituation som inbjuder till nyskapande och nytänkande för att kunna profilera sig på marknaden.
I den gällande telelagen har lagstiftaren genom införande av olika former av skyldigheter, såsom att lämna tillträde till telenät, att medge förval och att bedriva samtrafik med andra operatörer, sökt skapa förutsättningar för effektiva telekommunikationer och konkurrens på en tidigare monopolmarknad. Under senare tid har ett antal undersökningar gjorts av bland andra Post- och telestyrelsen för att få en bild av hur konkurrensförhållandena ser ut på olika delmarknader inom teleområdet och på Internetmarknaden.9 Den bild som redovisas kan i princip sägas innebära att konkurrenssituationen på olika delmarknader har förbättrats genom åren. Det finns skäl att anta att teleregleringen successivt har öppnat upp för nya företag att göra sitt inträde på marknaden, vilket lett till alltmer och allt fler konkurrensutsatta marknader med ett ökat antal aktörer (se bl.a. prop. 1996/97:61, s. 26 ff. och 1999/2000:57, s. 19).
Den gynnsamma, men i vissa fall långsamma, konkurrensutvecklingen har aktualiserat frågan om telesektorn är mogen för ett avskaffande av det sektorsspecifika regelverket och en övergång till så kallad generell lagstiftning. Med sektorsspecifik lagstiftning för-
9 Post- och telestyrelsens rapporter ”Konkurrenssituationen på olika delmarknader inom teleområdet” (PTS, februari 2001), ”Mobiltelemarknaden” (PTS, KOV och KKV, september 2001) och ”Studie av tredjepartsoperatörer på marknaden för mobila teletjänster” (PTS, december 2001).
stås i detta sammanhang en reglering som är anpassad för en sektors speciella förhållanden. Den gällande telelagen utgör en sådan reglering, specifik för telesektorn. När frågan om en övergång till generell lagstiftning diskuteras avses, med hänsyn till telelagens uttalade syfte att åstadkomma konkurrens som medel för att uppnå effektiva kommunikationer, som regel en övergång från telereglering till en tillämpning av generell konkurrensrätt, dvs. konkurrenslagen.
Den nuvarande konkurrenslagen (1993:20, KL) trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).
KL bygger på den s.k. förbudsprincipen, vilket innebär att det i lagtexten finns preciserade förbud mot förfaranden som begränsar konkurrensen. Den som bryter mot förbuden kan drabbas av sanktioner. EG:s konkurrensregler har utgjort modell för nuvarande KL. Artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget – som innehåller generella förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av dominerande ställning – har sin motsvarighet i KL:s 6 och 19 §§.
Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL innebär att samarbete mellan företag inte är tillåtet om syftet eller resultatet är att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Exempel på olagliga samarbeten är prissamarbete och marknadsuppdelning. Samarbete mellan företag kan emellertid också ha positiva effekter som överväger nackdelarna för konkurrensen. För sådana avtal får Konkurrensverket besluta om undantag även om samarbetet i sig är konkurrensbegränsande. Vissa förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att undantag skall kunna lämnas och undantag gäller bara under viss tid.
Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL innebär att ett företag inte får missbruka sin ställning till att konkurrera ut andra företag på samma marknad. Det får t.ex. inte använda sig av diskriminering eller underprissättning för att slå ut en svagare konkurrent. Det går inte att få undantag från förbudet mot missbruk av dominerande ställning.
Om ett företag är osäkert på om vissa metoder eller avtal strider mot något av förbuden i KL kan det begära ett icke-ingripandebesked. Ett sådant innebär en förklaring att ett visst avtal eller förfarande inte omfattas av förbuden i 6 eller 19 § KL enligt de uppgifter som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för verket och att det därför inte finns anledning för verket att ingripa med stöd av konkurrenslagen.
Enligt 23 § KL får Konkurrensverket förelägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 6 eller 19 §. Föreläggandet kan förenas med vite. Om företaget inte rättar sig efter ett vitesföreläggande kan domstol, på talan av verket, döma ut vitet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden riskerar att betala en konkurrensskadeavgift och skadestånd till de företag som drabbas.
Själva utformningen av ett föreläggande beror på vilket slags överträdelse det är fråga om i det enskilda fallet. Hur föreläggandena skall utformas har inte angetts i lagen. Detta ger enligt förarbetena en möjlighet att välja den i det särskilda fallet lämpligaste åtgärden (prop. 1992/93:56, s. 90 f). Som en allmän princip bör gälla att föreläggandet inte skall vara mer vittgående än som erfordras. Förarbetena talar om fyra kategorier av förelägganden: föreläggande att upphöra att tillämpa visst avtal eller förbjudet förfarande, säljföreläggande, rättelseföreläggande eller prisföreläggande. Föreläggandet får bara fylla sådana konkurrensfrämjande syften som direkt följer av förbudsreglerna och får inte användas för allmänt näringspolitiska syften. Eftersom föreläggande ofta förenas med vite gäller att beslutet skall vara tillräckligt preciserat. Utvidgade förelägganden om att t.ex. vidta annan liknande åtgärd ger lagtexten inte stöd för.10
Vid en jämförelse mellan sektorspecifik lagstiftning och generell konkurrenslagstiftning framhålls i vissa sammanhang regelverkens olika karaktär av ex ante respektive ex post. Med detta avses vanligen att den sektorspecifika lagstiftningen – i vart fall på området för elektronisk kommunikation – medger en möjlighet att på förhand ställa upp skyldigheter eller handlingsregler i syfte att förebygga att t.ex. en tidigare monopolaktör motverkar konkurrensen på marknaden, medan den generella konkurrenslagstiftningen i huvudsak bygger på ingripanden i efterhand mot konstaterade överträdelser mot lagens förbudsbestämmelser.
10 se Carlsson m.fl., Konkurrenslagen – En kommentar, Norstedts, s. 289 ff.
Såväl EG:s konkurrensregler som KL innehåller i och för sig även ex ante-inslag. Om företag söker undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL har Konkurrensverket enligt 10 § andra stycket möjlighet att förena ett sådant undantag med villkor. Vidare syftar prövningen av vissa företagskoncentrationer enligt 34 a § KL till att på förhand förhindra att sådan dominerande ställning förstärks eller uppstår som väsentligt hämmar förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens på marknaden. Detta kan enligt 35 § KL ske genom att koncentrationen stoppas eller, om det är tillräckligt, genom att part i företagskoncentrationen föreläggs att avyttra ett företag eller del av ett företag eller genomföra någon annan konkurrensfrämjande åtgärd. Även den svenska konkurrenslagstiftningen är dock ex post till sin karaktär i den meningen att ett föreläggande från Konkurrensverket endast kan följa på en konstaterad överträdelse mot KLs förbudsbestämmelser i 6 eller 19 §.
En väsentlig och belysande skillnad mellan telelagen och konkurrenslagen är alltså att telelagen medger ingripanden på förhand, s.k. förhandsskyldigheter, för att komma till rätta med ett angivet problem eller ett potentiellt problem, medan konkurrenslagen huvudsakligen innebär ett ingripande i efterhand mot missförhållanden i konkurrensfrågor. En övergång till att tillämpa generell lagstiftning innebär i princip att inga mer generella konkurrensbetingade förhandsregleringar skall finnas.
Särskild sektorslagstiftning eller särlagstiftning kan användas speciellt för att motverka bl.a. missbruk av marknadsmakt och för att främja konkurrens på marknader där förutsättningar ännu saknas för en väl fungerande konkurrens. Särlagstiftning kan då ses som ett komplement till konkurrenslagen för att främja konkurrens och effektivitet på nyligen avreglerade marknader där det råder inträdesbarriärer. Det finns emellertid också skäl som talar mot särlagstiftning i allmänhet och prisregleringar i synnerhet. Transaktionskostnaderna för implementering och tillsyn ökar, liksom risken för att incitamenten på marknaden snedvrids. En dåligt utformad särlagstiftning kan leda till dynamiska effektivitetsförluster i form av felaktiga investeringsbeslut. Det finns därför anledning att iaktta försiktighet vid utformning och tillämpning av särlagstiftning. För företagen är väl utformade och långsiktigt stabila spelregler av stor vikt för deras beslut på olika marknader. En bärande tanke bakom det nya EG-rättsliga regelverket är också att i takt med att konkurrensen utvecklas låta särlagstiftningen ge
vika för generell konkurrenslagstiftning. Samtidigt kräver detta en flexibilitet i regelverket som i någon mån försvårar förutsebarheten. Utgångspunkten är emellertid att de ingripanden som görs skall vara proportionerliga och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att komma till rätta med ett specifikt problem på marknaden.
Det står klart att vissa delmarknader mer än andra kan anses komma i fråga för en avreglering. Lika klart är det, mot bakgrund av bl.a. de ovannämnda undersökningarna och de uppgifter vi fått del av under möten med olika aktörer och intresseorganisationer, att det på andra delmarknader alltjämt föreligger behov, större eller mindre, av sektorsspecifik reglering. Det finns behov både av att komma till rätta med konkurrenssituationen på marknader där effektiv konkurrens inte råder och att bibehålla den sköra konkurrens som vunnits på vissa marknader genom telelagstiftningen.
Ett annat tungt vägande skäl för sektorsspecifik lagstiftning följer av det nya EG-regelverk som antagits av medlemsstaterna. I detta förespråkas visserligen avreglering som utgångspunkt, men EG-regelverket kräver också i många fall att de nationellt ansvariga myndigheterna, under vissa förutsättningar, skall införa förhandsskyldigheter. I andra fall skall möjlighet finnas att införa sådana för att säkerställa bl.a. en effektiv konkurrens.
Enligt vår mening är det för närvarande inte lämpligt eller, mot bakgrund av Sveriges åligganden enligt ramdirektivet och särdirektiven, ens möjligt att genomföra en fullständig övergång till generell – konkurrensrättslig – lagstiftning på området för elektronisk kommunikation.
10.2.3. Behovet av en samordnad lagstiftning
Inom vårt uppdrag ligger att överväga om nuvarande författningsstruktur på området för elektronisk kommunikation är ändamålsenlig och i vilken utsträckning en systematisk samordning bör ske. Utgångspunkten för denna del av uppdraget skall vara Konvergensutredningens slutsatser om en inriktning mot en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster (SOU 1999:55, s. 231 – 266). I våra direktiv anges att vi skall föreslå de förändringar av författningsstrukturen på området som vi finner nödvändiga, med inriktning på en samlad lagstiftning inom området. Syftet
med vårt uppdrag är att skapa en modern, teknikneutral och framtidsanpassad lagstiftning.
Den utveckling som skett på området för elektronisk kommunikation innebär bl.a. att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmält så att de numera inte är begränsade till att bära eller överföra den tjänst som de ursprungligen avsetts för. Denna så kallade konvergensutveckling har utförligt redogjorts för i Konvergensutredningens betänkande.
Konvergensutredningen har beträffande syftet med en samordning av lagstiftningen yttrat följande (s. 237).
Syftet med en samordning bör vara att avhjälpa de gränsdragnings- och tolkningsproblem som påvisats vid tillämpningen av gällande rätt och att om möjligt utveckla en regelstruktur som på ett bättre sätt än i dag främjar utvecklingen och samtidigt utgör ett mer effektivt instrument för att uppfylla de politiska målsättningar som är aktuella i detta sammanhang. Eftersom förekomsten av regler i sig kan utgöra en belastning för utvecklingen, bör en strävan i sammanhanget vara att förenkla och minimera regelstrukturen. Detta framför allt för att undvika oklarheter, underlätta marknadstillträde och skapa förutsättningar för en mer effektiv myndighetstillsyn. Följande allmänna utgångspunkter (utan särskild rangordning) bör därför gälla för en anpassning av regelverk och regelstruktur till konvergensutvecklingen: N
Regleringen skall främja konkurrens och motverka marknadsmisslyckanden, t.ex. skadliga konkurrensbegränsningar.
N
Regleringen skall tillfredsställa de behov och politiska målsättningar som inte kan uppfyllas med konkurrens som verkningsmedel (det kan handla om t.ex. mångfald, tillgänglighet och konsumentskydd med avseende på innehåll).
N
Regleringen skall inte vara mer långtgående än nödvändigt för att tillfredsställa dessa behov och politiska målsättningar.
N
Regleringen skall i möjligaste mån vara konkurrensneutral.
N
Regleringen skall i möjligaste mån vara oberoende av teknik.
N
Regleringen skall vara tydlig och förutsägbar, bl.a. vad gäller regleringens ändamål.
Vi har ingen annan uppfattning om syftet med en samordning av lagstiftningen på området för elektronisk kommunikation. Som vi ser det bör dock kravet på överskådlighet läggas till som en viktig faktor.
Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation går alltjämt med hög hastighet mot fullständig konvergens. Möjligheterna och teknikerna för att kommunicera elektroniskt utvecklas och förbättras hela tiden. Konvergensutredningens slutsatser om att konvergensutvecklingen negativt påverkar den gällande lagstift-
ningens och regelstrukturens förmåga att uppfylla sina syften och att det därför finns ett behov av samordning av lagstiftningen äger fortfarande bärkraft och delas av oss.
Bestämmelser som på ett eller annat sätt har anknytning till elektronisk kommunikation finns i ett antal lagar. Några av dessa lagar har redovisats under föregående kapitel om gällande rätt. Dessutom har riksdagen nyligen antagit en lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (prop. 2001/2002:150) som är av visst intresse. Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”).11 Mot bakgrund av det nya EG-regelverkets uppbyggnad och tillämpningsområde kan en mycket grov indelning av dessa lagars bestämmelser i några kategorier vara belysande.
En första kategori bestämmelser som det nya EG-regelverket utkristalliserar är infrastrukturrelaterade regler, dvs. sådana som påverkar möjligheten att tillhandahålla och i övrigt förfoga över infrastruktur. Bestämmelser av det slaget finns i telelagen, lagen om radiokommunikation och lagen om standarder för sändning av TVsignaler.
En andra kategori regler angår elektroniska kommunikationstjänster som helt eller huvudsakligen består i att överföra elektronisk kommunikation, dvs. själva överföringstjänsten. Sådana bestämmelser finns för närvarande till största delen i telelagen, men även i radio-_och_TV-lagen.
Till en tredje kategori bestämmelser kan hänföras innehållsrelaterade bestämmelser som inte omfattas av det nya EG-regelverket. Hit hör radio-_och_TV-lagen, lagen om elektroniska anslagstavlor samt den nya lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Lagen om kvalificerade signaturer reglerar bl.a. verifieringen av översänd information och gäller inte själva överföringen som sådan. Också den lagen får därför i detta sammanhang hänföras till kategorin innehållsrelaterade bestämmelser.
Slutligen kan till en fjärde kategori bestämmelser hänföras bestämmelser om krav på utrustning som skall anslutas till infrastrukturen men som inte anses tillhöra denna. Sådana bestämmelser återfinns i lagen om radio- och teleterminalutrustning och lagen om avkodningsutrustning.
11 EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031.
För en samordning av de ovan angivna författningarna talar starka skäl om överskådlighet, konvergensproblematikens medföljande gränsdragningsproblematik m.m. Vad som komplicerar saken är att lagarna reglerar olika och i vissa fall speciella förhållanden samt att de tillkommit vid olika tidpunkter och i viss mån därför använder en terminologi som gör dem svåra att samordna. Med hänsyn till uppdragets snäva tidsram har det inte varit möjligt att göra en fullständig och djupare analys av konsekvenserna av dessa skillnader. Vi har därför tvingats nöja oss med följande reflektioner.
Det antagna EG-regelverket reglerar som ovan redovisats infrastrukturfrågor och därtill närliggande tjänstefrågor. Regelverket är avsett att vara teknikneutralt eller teknikoberoende och att omfatta alla former av infrastruktur på området. Under direktivens tillämpningsområde faller alltså den traditionella televerksamheten, men även kommunikationsverksamhet i form av sändningar över kabelnät, elnät och andra nät avsedda för radio- och TV-sändningar. På det infrastrukturella regleringsområdet är en samordning speciellt lämplig på grund av konvergensen, där skillnaderna mellan de olika formerna av överföringsteknik och de informationsbärande kommunikationsnäten suddas ut. Även på regleringsområdet för överföringstjänster medför konvergensen ett behov av samordning med det infrastrukturella regleringsområdet. När det gäller frågan om en sådan lagstiftning kan eller bör utsträckas att omfatta även regleringsområden utanför det infrastrukturella och det för överföringstjänster finns det anledning att skilja mellan regleringen för tele, media och IT.
Teleområdet
Teleområdet är i sig till huvudsaklig del att hänföra till det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster. Det finns inte några bärande skäl mot att bestämmelserna i såväl telelagen som lagen om radiokommunikation kan och bör samordnas.
Vad däremot gäller lagen om radio- och teleterminalutrustning är den uppbyggd efter en annan struktur och annan terminologi än vad som följer av det nya EG-regelverket på området. Beträffande terminalutrustning anges i skälen till ramdirektivet att direktivet inte omfattar utrustning som omfattas av Europaparlamentets och
rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (RTTE-direktivet). Däremot omfattas konsumentutrustning som används för digital-TV.
Några andra skäl för en samordning av lagen om radio- och teleterminalutrustning i en lag om elektronisk kommunikation än intresset att uppnå överskådlighet torde inte föreligga. Denna vinst skall i och för sig inte underskattas men kräver att även övrig lagstiftning på området för elektronisk kommunikation, utöver det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster, kommer ifråga för en sådan samordning.
Mediaområdet
Av speciellt intresse är frågan om en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen. Denna fråga är central för valet av lagstiftning i det fortsatta arbetet och kräver därför en något utförligare genomgång. Konvergensutredningens slutsats var att de bästa förutsättningarna för en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen ligger på det infrastrukturella regleringsområdet och att sådan samordning skulle innebära ett betydelsefullt steg mot att undvika gränsdragnings- och tolkningsproblem mot bakgrund av konvergensutvecklingen (SOU 1999:55, s. 259).
Som ovan nämnts innehåller radio-_och_TV-lagen enligt 1 kap. 1 § föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses enligt andra stycket samma lagrum riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Lagen innehåller tämligen omfattande jurisdiktionsregler. Beträffande tillstånd och registrering krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket tillstånd för att sända ljudradio eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Tillstånd krävs inte enligt andra stycket samma lagrum för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare. I sista stycket av lagrummet finns en hänvisning om att föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen om
radiokommunikation. Vissa tillstånd meddelas av regeringen och andra av Radio- och TV-verket. Enligt 2 kap. 3 § radio- och TVlagen skall den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) anmäla sig för registrering hos radio- och TVverket.
I radio-_och_TV-lagen finns vidare regler om vilka villkor som får knytas till sändningstillstånd som meddelas av regeringen, regler om närradio, lokalradio, regler om sändningarnas innehåll, reklam och annan annonsering, regler om vidaresändning i kabelnät, regler om granskning och tillsyn m.m.
Av intresse för denna utredning är alla författningar inom radio- och TV-området som innehåller krav på tillstånd eller anmälan för utsändningar av program samt rättigheter eller krav avseende överföringen av sådana sändningar för den som har rätt att bedriva verksamheten. Det gäller lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område samt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler som genomför det genom ramdirektivet och särdirektiven upphävda EG-direktivet 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler i svensk lagstiftning.
Det finns dessutom förordningar som utfärdats med stöd av ovanstående lagar. Dessa är lokalradioförordningen (1993:126), förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar, förordningen (1997:994) om marksänd digital-TV och förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler.
I ramdirektivet anges i artikel 1.2 att direktivet och särdirektiven inte påverkar de skyldigheter som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen, med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I punkten 3 samma artikel anges vidare att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.
I skälen till ramdirektivet anges bl.a. att det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommuni-
kationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av regelverket. Detta påverkar därför inte åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå eller på nationell nivå vad avser sådana tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerställa att mediemångfalden bevaras. Innehållet i TV-program omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.
Vidare anges i skälen till ramdirektivet att den omständigheten att det görs åtskillnad mellan reglering av överföring och reglering av innehåll inte hindrar att man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.
I skälen till ramdirektivet anges fortsättningsvis att regleringen av den audiovisuella politiken och innehållet genomförs för att nå mål som avser allmänintresset, som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell och språklig mångfald, social delaktighet, konsumentskydd och skydd av minderåriga. I kommissionens meddelande ”Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran” och rådets slutsatser av den 6 juni 2000 fastställdes de nyckelåtgärder som gemenskapen skall vidta för att genomföra den audiovisuella politiken.
Konsumentutrustning som används för digital-TV omfattas enligt skälen till ramdirektivet av det nya EG-regelverket.
Av tekniska och ekonomiska skäl är det vanligt att utsändning till allmänheten av radio- och TV-program sker genom användning av radiovågor. I auktorisationsdirektivet anges i skälen beträffande tilldelning av nyttjanderätter följande. Utan att det påverkar de särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TVsändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen, skall sådana nyttjanderätter beviljas genom ett öppet och ickediskriminerande förfarande med god insyn.
Som framhålls i skälen till auktorisationsdirektivet kan ett och samma företag, till exempel en kabeloperatör, erbjuda både elektroniska kommunikationstjänster, exempelvis överföring av TVsignaler, och tjänster som inte omfattas av det nya regelverket,
exempelvis saluföring av ett utbud av innehåll för ljudradio- eller TVsändningstjänster. I sådant fall kan företaget åläggas skyldigheter med avseende på dess verksamhet som leverantör eller distributör av innehåll enligt andra bestämmelser än dem som anges i t.ex. auktorisationsdirektivet, utan att de begränsningar som följer av direktivet skall anses ha överskridits.
Reglerna i de lagar och förordningar som gäller på medieområdet och som har räknats upp ovan i detta avsnitt kan i princip delas upp i två delar. Den ena delen är relaterad till innehållet i program m.m. och avser sändningsverksamheten. Den andra delen avser infrastrukturen för överföring, överföringen och mottagningen av sändningarna.
EG:s nya regelverk avser som nämnts att åstadkomma en enhetlig reglering för infrastrukturen för elektronisk kommunikation. För att åstadkomma detta är det naturliga att de regler som finns om infrastrukturen i den svenska regleringen på medieområdet antingen tas in i lagen om elektronisk kommunikation eller behandlas i särskilda författningar som inte också avser innehållsreglering. Det saknas däremot, i vart fall som situationen ser ut idag beträffande särskilt tjänstekonvergensen, anledning att ta med också innehållsregleringen i en ny lag om elektronisk kommunikation.
Radio-_och_TV-lagen innehåller huvudsakligen regler som tar sikte på innehållet i sändningar av ljudradio- och TV-program. Lagen innehåller endast ett begränsat antal regler som gäller infrastrukturen. Vi föreslår därför att lagen behålls i princip oförändrad. Samma sak gäller de regler som bygger på radio- och TV-lagens innehållsreglering, som lagen om koncessionsavgift på televisionens och radions område, lokalradioförordningen, förordningen om digitala ljudradiosändningar och förordningen om marksänd digital-TV.
Däremot innehåller lagen och förordningen om standarder för sändning av TV-signaler regler som gäller infrastrukturen. Bestämmelserna bör dock med hänsyn till att de avser en så specifik företeelse som TV-standarder alltjämt behandlas i särskild ordning. Lagen måste emellertid ses över med hänsyn till EG:s nya regelverk.
IT-området
IT-området är förhållandevis oreglerat. Av de ovannämnda lagarna är det i första hand lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen om elektroniska anslagstavlor och den nya lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som kommer i fråga för att samordnas i en horisontell och teknikoberoende eller teknikneutral lagstiftning.
Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer syftar bl.a. till att göra information som överförts på elektronisk väg tillförlitlig genom att informationen kan förses med en elektronisk underskrift, en signatur, från avsändaren. Lagen reglerar alltså överföringen av innehåll i elektronisk kommunikation. Lagen om elektroniska anslagstavlor är teknikneutralt utformad och syftar till att komma till rätta med spridning av oönskad information. Vid dess tillkomst ansåg lagstiftaren att det fanns starka skäl för en särreglering. Vad gäller dessa två lagar reglerar de olika delar av området för elektronisk kommunikation. De bör också kunna inordnas under en samordnad lagstiftning. En sådan samordning av dessa båda lagar är dock huvudsakligen motiverad av överskådlighetsskäl.
Vad gäller lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster konstaterar regeringen att bl.a. skillnader för spridande av information och omfattningen av denna spridning genom t.ex. Internet jämfört med andra kommunikationsformer, såsom telefon och telefax, ger upphov till speciella problem som kräver speciella lösningar. Dessa lösningar kan inte alltid omfatta företeelser utanför informationssamhällets tjänster. Regeringen har bl.a. därför valt att reglera informationssamhällets tjänster i en horisontell speciallag (prop. 2001/02:150, s. 51 ff.). Denna uppfattning delas av oss och vi anser vidare att det inte är lämpligt att samordna regleringen av elektronisk handel och informationssamhällets tjänster med den infrastrukturella regleringen. Däremot kan starka skäl anföras för att samordna ansvarsfrihetsbestämmelserna i den nya e-handelslagen med bestämmelserna i lagen om elektroniska anslagstavlor. Den frågan får dock anses ligga utanför utredningens uppdrag.
Om samordning inte sker av lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster försvagas det anförda skälet för att samordna lagen om kvalificerade elektroniska signaturer och lagen om elektroniska anslagstavlor med det infrastrukturella regleringsområdet starkt. Överskådligheten blir inte fullständig. Vi
föreslår därför att dessa tre lagar inte bör samordnas med en ny lag om elektronisk kommunikation.
Sammanfattning
Med hänsyn till de ställningstaganden som redovisats i det föregående är det vår uppfattning att en samordning av reglerna om överföring av elektronisk kommunikation kan och bör ske. Det begränsade antalet regler som redan finns i radio-_och_TV-lagen och som gäller eller har nära anknytning till infrastrukturen och överföringen av radio- och TV-program, bör dock inte överföras till en samordnad reglering. Regler som avser innehållet i elektroniska tjänster skall helt hållas utanför en ny samordnad reglering. Sammanfattningsvis innebär detta att det är i huvudsak telelagen och lagen om radiokommunikation som bör samordnas i en ny lag.
För en samordning i en ny lag talar också starkt att det nya EGregelverket innebär en omfattande reglering av en begränsad samhällssektor. Som framgått träffar direktivens detaljerade bestämmelser tillämpningsområdena för telelagen, lagen om radiokommunikation, radio-_och_TV-lagen samt lagen om standarder för sändning av TV-signaler. Det är visserligen tänkbart att genomföra det nya EG-regelverket genom nödvändiga ändringar i samtliga dessa lagar. Ett sådant genomförande skulle emellertid föranleda ett mycket stort antal ändringar i det befintliga regelverket, särskilt telelagen och lagen om radiokommunikation. Att på det sättet överge direktivens systematik och struktur skulle snarast försämra överskådligheten.
Dessa omständigheter sammantagna innebär enligt utredningen att genomförandet av det nya EG-regelverket till största delen bör ske genom en ny speciallag om elektronisk kommunikation som omfattar all elektronisk överföring, oberoende av terminaler, överföringsteknik m.m.
10.3. En ny lag om elektronisk kommunikation
Vårt förslag: Lagen om elektronisk kommunikation skall följa den systematik som traditionellt används i Sverige, men till sakinnehållet vara nära knuten till det nya EG-regelverket.
Lagen skall gälla elektroniska kommunikationer och elektroniska kommunikationstjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Den skall dock endast vara tillämplig på tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av elektronisk kommunikation. Lagen skall inte vara tillämplig på radio- och teleterminalutrustning samt radio- och TVstandarder.
10.3.1. Genomförandet av det nya EG-regelverket
Såsom anges i våra utredningsdirektiv är ett EG-direktiv bindande för medlemsstaterna endast i fråga om det resultat som skall uppnås. Medlemsstaterna får själva välja form och metod för implementering. Det innebär att staten inte är bunden av t.ex. ett direktivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås med en annan terminologi och systematik. I vårt uppdrag ligger därför att med beaktande av svensk lagstiftningstradition föreslå den lagstiftning som är nödvändig för att genomföra de nya direktiven och beslutet om radiospektrumpolitiken.
Utredningens uppdrag innebär att lämna förslag på hur ramdirektivet och de fyra särdirektiven samt radiospektrumbeslutet skall införlivas i svensk lagstiftning. Det nya EG-regelverket syftar till att harmonisera regelverket för de konvergerande sektorerna telekommunikation, media och IT.
Som nämnts ovan föreslår vi ett nytt politiskt mål för sektorn, som innebär att enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Målet skall uppnås genom bl.a. tillskapandet av fungerande konkurrens på området för elektronisk kommunikation.
Utgångspunkten för det nya EG-regelverket, liksom för vår gällande nationella lagstiftning på området för telekommunikationer, är att nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning i vart fall på sikt skall räcka som reglering av områ-
det för elektronisk kommunikation i konkurrensrelaterade frågor.12Det innebär att speciell konkurrensfrämjande reglering, såsom regler om samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät med tillhörande faciliteter, endast skall införas när det föreligger ett särskilt behov av det.
Vidare ställer EG-regelverket, speciellt det s.k. USO-direktivet, vissa krav på medlemsstaterna att tillförsäkra medborgarna tillgång till i vart fall ett minimiutbud av tjänster till en angiven kvalitet och till ett överkomligt pris. Därutöver ges vissa bestämmelser av konsumenträttslig karaktär vilka också träffar andra slutanvändare än konsumenter.
Det nya EG-regelverket ger alltså i vissa frågor en fakultativ möjlighet att föreskriva längre gående skyldigheter. Vi menar dock att som grundprincip bör gälla att den svenska regleringen inte skall sträcka sig utöver vad direktiven eller beslutet kräver.
10.3.2. Formen för genomförande av EG-regelverket
Vid genomförande av EG-direktiv till svensk rätt finns det olika möjliga tillvägagångssätt. Utan att göra anspråk på en uttömmande redovisning av alternativa förfaringssätt öppnar sig i vart fall tre tänkbara metoder.
1. Direktivet kan genomföras genom direkt inkorporering av detsamma i svensk lagstiftning, med vilket förstås att direktivet förs över till svensk rätt i oförändrad form.
2. Direktivet kan genomföras genom transformering, vilket innebär att direktivets innehåll formas om enligt den teknik för normgivning som normalt används i Sverige.
3. Direktivet kan genomföras genom en kombination av inkorporering och transformering.
Vilket av dessa tillvägagångssätt som väljs beror till stor del på vad som regleras, omfattningen av regleringen och direktivets utformning.
Vid genomförandet av det nya EG-regelverket måste särskilt beaktas dels mängden bestämmelser, dels de olika direktivens varierande tillämpningsområden, dels utformningen av direktivets bestämmelser. I inte obetydlig utsträckning utpekar och förpliktar
12 se bl.a. Ramdirektivet, artikel 7 och skäl 27; tillträdesdirektivet artikel 8 samt skäl 6 och 12; prop. 1992/93:200, s. 80f; prop. 1996/97:61, s. 34; prop. 1999/2000:57, s. 19; prop. 1999/2000:140.
direktiven medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, säkerställa vissa förhållanden m.m. Redan av detta skäl är det inte lämpligt eller tillräckligt att direktivet förs över till svensk rätt i oförändrad form. För att förtydligas och få genomslag på det nationella planet bör direktiven och radiospektrumbeslutet, i vart fall som utgångspunkt, anpassas till svenska förhållanden. Den svenska lagstiftningstraditionen med förhållandevis kortfattad lagstiftning bör därför inte frångås. Med hänsyn till direktivets komplexa och delvis detaljerade karaktär är det dock ofrånkomligt att delar av direktivet mer eller mindre ordagrant måste införas i lagstiftningen.
Detaljeringsgrad
Regleringen i EG-regelverket innehåller inte bara generella regler som kan behöva konkretiseras utan också regler med hög konkretion. Ett exempel på förstnämnda är vilka specifika åtgärder som får vidtas mot ett företag med betydande inflytande på en marknad. Ett exempel på sistnämnda är de tekniska specifikationer som skall vara uppfyllda för vissa samhällsomfattande tjänster.
Som utgångspunkt bör gälla att de svenska föreskrifterna bör vara lika utförliga som direktivets, om det inte är klart att en mindre utförlighet är tillräcklig. Lagtexten bör t.ex. inte onödigt tyngas med föreskrifter, speciellt inte i tekniska avseenden. Den ofta höga detaljeringsgraden och direktivets karaktär ger sålunda ett tämligen stort utrymme att komplettera lagreglerna med verkställighetsföreskrifter. Dessa får emellertid inte innebära åligganden för enskilda eller ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som inte har stöd i lagen. Lagregleringen måste alltså vara så komplett att den ger tillräckligt underlag för en bedömning av vilka åligganden som faktiskt åvilar företag och enskilda.
Det bör i sammanhanget framhållas att EG-regelverket utgör ett harmoniserande regelverk och består inte av s.k. minimidirektiv, som kan frångås till förmån för en högre skyddsnivå (kravnivå). Detta har betydelse för möjligheterna att delegera till regeringen eller annat organ att meddela särskilda föreskrifter. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet införlivas med svensk rätt, måste därmed de föreskrivande organen hålla sig inom de gränser som direktivet anger i fråga om krav och skyldigheter m.m.
Systematik
En annan fråga är i vilken utsträckning det är lämpligt att följa ramdirektivets, särdirektivens och radiospektrumbeslutets strukturella uppbyggnad och terminologi. Enligt vår mening talar övervägande skäl för att en ny lag bör följa den systematik som traditionellt används i Sverige. Sakinnehållet i lagen bör ordnas på det sätt som är mest logiskt och praktiskt för den som skall tillämpa lagen. Lagens disposition bör avspegla detta förhållande.
Terminologi
En inte helt okomplicerad fråga att ta ställning till är i hur stor utsträckning det är lämpligt att följa direktivens terminologi. Det är, utöver att använda en för nationella förhållanden anpassad systematik, viktigt att i möjligaste mån följa svenska traditioner i fråga om lagstil och inte i onödan tynga lagtexten med ett ohanterligt språkbruk. Det är därför, som vi ser det, nödvändigt att göra vissa förenklingar och modifieringar i förhållande till direktivet. Dessa avses att, om det finns behov av det, behandlas löpande i sitt sammanhang under de följande avsnitten i detta kapitel.
Det måste i sammanhanget beaktas att EG-regelverket och lagen om elektronisk kommunikation skall reglera ett mycket dynamiskt område där utvecklingen av ny teknik för elektronisk överföring och för elektronisk kommunikation går med rasande fart framåt. Det är svårt att se vad som kommer att hända längre fram i tiden än något år. Det finns därför en risk för en utveckling som innebär att reglerna inte till fullo korresponderar med den nya teknik som växer fram om de görs alltför konkreta. Detta förhållande torde förklara den bristande viljan i direktiven att konkretisera vilka specifika åtgärder som under angivna betingelser får vidtas mot en operatör. Av dessa skäl finns det anledning att vid genomförandet av EG-regelverket vara försiktig med att reglera mer än vad direktiven kräver.
Det måste också iakttas en försiktighet när ett begrepp eller ett uttryck i EG-regelverket modifieras för att passa in i svenskt språkbruk. Det förhållandet att EG-domstolen enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler, talar för att vi så nära som möjligt bör följa EGregelverkets terminologi. Innan EG-domstolen har uttalat sig är
det svårt att veta exakt hur ett visst direktiv skall tolkas och tillämpas. Sverige har genom anslutningen till Europeiska unionen förbundit sig att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten. Trots vissa fördelar med att genom utförliga förarbeten ge vägledning om hur lagen skall tolkas bör det därför iakttas försiktighet när det gäller motivuttalanden i tolkningsfrågor.
Lagens disposition
Det nya EG-regelverkets olika direktiv har inte i alla delar korresponderande tillämpningsområden. Tillträdesdirektivet träffar t.ex. som huvudregel bara allmänna elektroniska kommunikationsnät till skillnad från auktorisationsdiektivet som innehåller verksamhetsregler som träffar även privata sådana nät. Det finns därför skäl att försöka upprätthålla en uppdelning av direktiven i olika kapitel så långt möjligt.
Ramdirektivets övergripande bestämmelser bör, i den utsträckning det är möjligt, sammanföras till ett
första kapitel
i lagen. Detta
kapitel skall som svensk lagstiftningstradition bjuder innehålla allmänna bestämmelser för lagen, såsom syfte, tillämpningsområde, definitioner och andra allmänna bestämmelser.
I ett
andra kapitel
bör samlas de grundläggande bestämmelserna i
auktorisationsdirektivet om vad som krävs för ett faktiskt eller avsett marknadsinträde på området för elektronisk kommunikation. Det är här fråga om vad som i direktiven benämns allmän auktorisation. Dessa frågor regleras idag huvudsakligen i telelagen, bl.a. genom anmälningsplikt och tillståndsplikt för att få bedriva televerksamhet, och kommer att utvecklas närmare i avsnitt 10.5 nedan.
Lagens
tredje kapitel
bör innehålla de regler som ställs upp i auk-
torisationsdirektivet om fördelningen av begränsade resurser genom individuella rättigheter för att uppnå bl.a. ett effektivt resursutnyttjande. Det gäller tillstånd till att använda radiosändare eller adresser ur en nationell adressplan. Även vissa förfaranderegler vid tillståndsgivningen bör införas i detta kapitel. Närmare överväganden kommer att redovisas i avsnitt 10.5.
Det
fjärde kapitlet
i lagen skall behandla tillträdesdirektivets
främst konkurrensöppnande bestämmelser om tillträde till andras befintliga elektroniska kommunikationsnät m.m. Kapitlets regleringar kommer att övervägas i avsnitt 10.6.
Lagens
femte kapitel
skall reglera de s.k. samhällsomfattande
tjänsterna och slutanvändarnas rättigheter. Dessa regler är avsedda att genomföra USO-direktivet och behandlas närmare i avsnitt 10.7.
I lagens
sjätte kapitel
skall ges de bestämmelser som krävs för att
skydda användarnas personliga integritet. Dessa regler genomför det s.k. kommunikationsdataskyddsdirektivet i den form direktivet har enligt utkast och behandlas närmare under avsnitt 10.8.
Det
sjunde kapitlet
skall innehålla vissa allmänna bestämmelser ur
EG-regelverket om prövningen av såväl tillstånds- som tillsynsfrågor. Här skall även regleras förfarandet för fastställande av vilka företag som skall anses ha betydande inflytande på en marknad och som skall åläggas skyldigheter i enlighet med fjärde och femte kapitlen samt finansieringen av myndighetens verksamhet. Dessa frågor kommer närmare att beröras i avsnitt 10.9 och 10.10. I kapitlet ges även regler om överklagande vilka kommer att behandlas i samma avsnitt.
Det för efterlevnad av lagen viktiga tillsynsarbetet kommer att regleras i lagens
åttonde kapitel
. Kapitlet kommer huvudsakligen att innehålla förfaranderegler för tillsynsmyndigheten. Även detta kapitel kommer att behandlas under avsnitt 10.9 nedan.
Nionde kapitlet
i lagen skall behandla de tvistlösningsförfaranden
för enskilda som erbjuds för att lösa tvister med anknytning till lagen. Detta kommer att utvecklas i avsnitt 10.9.
Slutligen kommer
tionde kapitlet
att behandla sanktioner av olika
slag samt skadestånd.
10.3.3. Lagens tillämpningsområde
Området för elektronisk kommunikation fyller idag en mycket viktig roll för samhällsutvecklingen och effektiva elektroniska kommunikationer är en grundläggande förutsättning för det moderna samhället. I och med att informationsutbytet och internationaliseringen har ökat och i takt med informationsteknikens utbredning inom flera samhällssektorer, har elektronisk kommunikation blivit allt viktigare för ekonomins tillväxt, näringslivets utveckling och andra viktiga samhällsfunktioner. Syftet med det nya EG-regelverket, och därmed även med lagen, är att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster m.m., att bidra till en väl fungerande
inre marknad genom att bl.a. säkerställa fri rörlighet för tjänster mellan medlemsstaterna och inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) samt att främja de intressen som medborgarna i dessa områden har.
Den föreslagna nya lagen om elektroniska kommunikationer gäller, liksom det nya EG-regelverket, elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. Det nya EG-regelverket omfattar inte frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster och inte heller utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Som ovan redogjorts för omfattas sådana tjänster och utrustning av andra regelverk, såsom radio-_och_TV-lagen och lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster samt av lagen om radio- och teleterminalutrustning. Dessa regelverk skall på de grunder som ovan redovisats inte samordnas under den nya lagen.
Lagen om elektronisk kommunikation kommer att göra det möjligt att förplikta någon att vidta åtgärder, vars tillåtlighet skall bedömas även efter andra regelverk. Särskilt gäller det förpliktelser som avser tillträde till nät och tillhörande faciliteter. En sådan förpliktelse kan innefatta åtgärder som är underkastade tillståndsprövning enligt ledningsrättslagen, plan- och bygglagen, miljöbalken osv. Den prövning som skall företas enligt lagen om elektronisk kommunikation kan inte ersätta sådan annan prövning. Inte heller är det möjligt att lägga på den myndighet som har att fatta beslut enligt denna lag att företa tillåtlighetsprövningar enligt andra lagar. Myndigheten måste däremot när den beslutar om förpliktelser beakta att en skyldighet kan innefatta åtgärder som kräver tillstånd enligt annan lag och bevaka att sådan tillståndsprövning inte medför hinder att genomdriva syftet med den beslutade åtgärden. Om det vilar på den som förpliktelsen riktar sig mot att söka tillstånd, får förpliktelsen anses innefatta en skyldighet att på saklig grund ansöka om nödvändiga tillstånd.
Flertalet av de frågor som kan bli föremål för myndighets beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation är sådana som parterna kan träffa avtal om. Lagens bestämmelser är dock av offentligrättslig karaktär. Som sådan går lagen före rent civilrättsliga överens-
kommelser. Det kan få till följd att en part inte längre kan anses bunden av ett visst avtalsvillkor. Följande exempel kan åskådliggöra detta. Säg att operatören A har träffat avtal med B om samtrafik och bestämt priset till 1,20 kr per samtal. Därefter förpliktar myndigheten A att bedriva samtrafik med annan till ett pris av 0,95 kr per samtal. Ett sådant beslut innebär att A är skyldig att avtala med alla som vill om samtrafik till detta pris. I sådant fall bör också B ha rätt att träffa ett nytt avtal med A – alternativt få till stånd en villkorsändring – om samtrafik till det lägre priset. Ändamålet med beslutet är, enligt lagen om elektronisk kommunikation, att skapa en fungerande konkurrens och att tillgodose slutanvändarnas intressen. Detta går före A:s intresse av att kunna ta ut ett högre pris av B i enlighet med det tidigare träffade avtalet.
Lagen om elektronisk kommunikation kan sägas vara en offentligrättslig reglering av i grunden civilrättsliga frågor. Det medför att det kan uppstå svåra gränsdragningar när det gäller att bestämma det sakliga kompetensområdet för allmän domstol. Som framgår av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB får allmän domstol inte pröva tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol. I allt väsentligt får det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare bestämma domstolens kompetensområde i förhållande till myndigheterna. Följande kan dock tjäna som vägledning.
Tvister som rör rena avtalsfrågor mellan parterna och som inte härrör ur ett myndighetsbeslut bör lämpligen prövas av allmän domstol. I exemplet ovan får det alltså anses ligga inom allmän domstols kompetensområde att pröva tvister som härflyter ur avtalet mellan A och B om samtrafik. Avtalet grundar sig inte på regleringen i lagen om elektronisk kommunikation. Om däremot A hade förpliktats enligt lagen att bedriva samtrafik utan att det i beslutet bestämts mer om priset än att det skall vara kostnadsbaserat blir bedömningen mer komplicerad. En tvist mellan parterna om vad som utgör kostnadsorienterat pris får i sådant fall höra under myndighetens kompetensområde. Detsamma gäller tvister i fråga om vad samtrafikskyldigheten närmare innebär. Andra rena tolkningstvister angående avtalets innehåll kan emellertid vara att hänföra till allmän domstol att pröva. Ytterst bör kompetenskonflikter i sådana och liknande fall lösas utifrån de grunder som käranden åberopar till stöd för sin talan. Stödjer sig käranden på innehållet i lagen om elektronisk kommunikation utestängs allmän domstol. Parterna har i sådant fall att antingen använda sig av den särskilda nämndprövning, som vi föreslår skall införas (se avsnitt
10.9), eller att vända sig till myndigheten för att få tvisten avgjord, antingen i enlighet med den föreslagna lagens 9 kap. eller som ett tillsynsärende.
Beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation kan även få återverkningar på en parts rättsförhållande gentemot tredje man. Som utgångspunkt gäller att beslutet är bindande endast mellan parterna i ärendet och alltså inte mot tredje man. Ett beslut om samlokalisering – t.ex. i master eller till annan nätdel – eller om skyldighet för en operatör att ge annan tillträde till en viss lokal kan dock återverka på den förpliktades förhållande till bl.a. den som genom beslut enligt ledningsrättslagen har att tåla den förpliktades egendom på sin fastighet samt den som hyr eller arrenderar ut viss egendom till den förpliktade. I vissa fall löses sådana frågor genom att det ställs upp krav på ytterligare tillståndsprövning, i enlighet med det som sagts inledningsvis i detta avsnitt. I andra fall där avtal mellan part och tredje man kan behöva ändras till följd av beslutet får frågan prövas enligt vanliga civilrättsliga regler. Så kan bl.a. vara fallet om egendomen i fråga arrenderas med förbud mot vidareupplåtelse m.m.
Vi ser i det sammanhanget små möjligheter att lägga på en myndighet som skall fatta beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation att väga in också andra intressen än dem som lagen avser att värna, om det inte står alldeles klart att ett kolliderande intresse väger tyngre. Å andra sidan är det behövligt att denna intresseavvägning på något sätt kommer till stånd. Inte minst skall här uppmärksammas att det inte är självklart att ett beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation går före intressen som värnas av t.ex. regleringen om hyresrätt eller immaterialrätt. Särskilt gäller det om den person vars intressen dessa lagar skall tillgodose inte deltagit i beslutsprocessen.
Såväl när det gäller intressekonflikter av detta slag som i fråga om kolliderande tillståndsprövningar bör det i första hand vara en fråga för lagstiftaren att ge anvisningar om vilka intressen som väger tyngst. Under alla förhållanden måste det finnas en möjlighet för de rättstillämpande organen att göra de intresseavvägningar som är nödvändiga för att rättssystemet i dess helhet skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Vi har dock inom den begränsade tid som stått till vårt förfogande saknat möjlighet att ens påbörja en översyn av de intressekonflikter som enligt ovan angivet sätt kan uppstå mellan å ena sidan de ändamål som bär upp lagen om
elektronisk kommunikation och å andra sidan de syften som ligger bakom annan lagstiftning.
Vårt förslag till lag om elektroniska kommunikationer rör verksamhet som omfattas av grundlagsskydd, särskilt då verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Konflikter mellan lagen och grundlagsbestämmelser behandlas i huvudsak i avsnitt 10.5.1.
10.4. Vissa radio och TV-relaterade frågor
10.4.1. Vidaresändningsplikt (must-carry)
Vårt förslag: Vi föreslår ingen förändring av gällande bestämmelser om vidaresändningsplikt. Mot bakgrund av att det finns en rad oklara frågor som rör vidaresändningsplikten föreslår vi att dessa utreds vidare i annat sammanhang.
EG-regelverkets reglering
Enligt USO-direktivet bör medlemsstaterna ha möjlighet att fastställa proportionella skyldigheter för företag som omfattas av deras jurisdiktion med hänsyn till berättigad allmän ordning. I artikel 31.1 i USO-direktivet anges en bestämmelse om sändningsplikt, s.k. ”must-carry”. Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att förplikta operatörer som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät för distribution av radio- och TV-sändningar till allmänheten, att via sina nät överföra vissa angivna kanaler och tjänster för radio- och TVsändningar av allmänt intresse. Nät som används för distribution av radio- eller TV-sändningar till allmänheten är huvudsakligen kabelnät samt nät för satellitsändningar och markburna sändningar. Ett förpliktande om sändningsskyldighet får bara ske om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det skall vara fråga om kommunikationsnät som används av ett betydande antal slutanvändare som det huvudsakliga medlet för att ta emot radio- och TV-sändningar och skyldigheten får endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset.
Bestämmelsen i artikel 31.2 i samma direktiv ger medlemsstaterna rätt att bestämma om ersättning för sändningsplikten. Om
ersättning utgår, skall medlemsstaterna säkerställa att den tillämpas på ett proportionellt och öppet sätt.
Nationell reglering
De bestämmelser som införts i Sverige om skyldighet att vidaresända vissa TV-program finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844, RTVL). Reglerna gäller den som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TV-program sänds vidare till allmänheten, ofta kallat kabelnät. Enligt 8 kap. RTVL är sålunda den som innehar ett kabelnät som når fler än tio bostäder skyldig att se till att de boende i de fastigheter som är anslutna till anläggningen kan ta emot TV-sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter. Sändningarna skall kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik. Det behöver då sändas vidare endast digitalt. Även satellitsändningar, som inte är tillståndspliktiga, omfattas, om de sker för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiften och högst ett program som sänds av en annan tillståndshavare. Vanliga centralantennanläggningar omfattas inte av kravet på vidaresändning. Vidaresändningsplikten gäller inte om ett begränsat antal TV-program förs fram till abonnenterna genom ett kopplat telenät med hjälp av digital teknik, t.ex. ADSL.
Motivet bakom vidaresändningsskyldigheten är att begränsa nätinnehavarens sändningsmonopol och säkerställa att de som bor i en fastighet som är kabelansluten har tillgång till samma programutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte var ansluten till kabel-TV (se prop. 1991/92:53 s. 36f och 1995/96:160 s. 124f). Till följd av regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) måste dock sändningsskyldigheten begränsas till ”vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning”. Innebörden av begreppet ”allsidig upplys-
ning” är något oklart. Det framgår inte vare sig av lagstiftning eller av förarbetena hur detta skall tolkas.
Föreligger det ett behov av en ny reglering?
Ett viktigt mediepolitiskt mål är att ett mångsidigt TV-utbud skall vara tillgängligt för hela befolkningen. I fastigheter som är anslutna till kabelnät är de boendes möjligheter att själva ordna TV-mottagningen begränsad. Bestämmelsen om vidaresändningsskyldighet i kabelnät garanterar tillgången till ett grundläggande TV-utbud även för kabel-TV-anslutna hushåll. Enligt det nya EG-regelverket för elektronisk kommunikation kan vidaresändningsskyldighet införas beträffande vissa radio- och TV-program och tjänster för att tillgodose allmänna intressen. Det innebär att de nuvarande reglerna i RTVL kan behållas.
Det är uppenbart att konvergensutvecklingen och digitaliseringen av TV-sändningarna i marknätet aktualiserar en rad frågeställningar som rör vidaresändningsskyldigheten. En sådan frågeställning är vilket eller vilka nät som skyldigheten skall gälla om en bostad är ansluten till flera olika trådnät där TV-program kan sändas vidare till allmänheten, t.ex. ett vanligt kabel-TV-nät och ett fiberbaserat ”bredbandsnät”. Dessa frågor går utöver vad som ryms inom våra utredningsramar. Därför bör vidaresändningsskyldigheten utredas vidare i annat sammanhang där ansvarsfrågor, omfattning av skyldigheten m.m. analyseras.
10.4.2. System för villkorad tillgång m.m.
Vårt förslag: Vi föreslår att lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler ändras genom att lagens tillämpningsområde utökas till att omfatta dels radiosändningar, dels alla elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av TV-program till allmänheten.
Villkorad tillgång eller åtkomstkontroll (Conditional Access), innebär att ett program eller en tjänst krypteras så att leverantören kan kontrollera om och på vilket sätt mottagaren kan få tillgång till programmet eller tjänsten.13 De tjänster som är vanligast förekom-
13 Radio- och TV-verket, ”En guide till Digital-TV”, november 2000, s. 64.
mande är att TV-kanaler tillhandahålls mot särskild betalning, men även andra betaltjänster förekommer. Det finns olika system för åtkomstkontroll. Systemet kan t.ex., som i det svenska digitala marknätet, vara baserat på ett gemensamt accesskort – ett s.k. smart card – för hela det digitala marknätet. Det innebär att alla program och tjänster skall vara krypterade.
EG-regelverkets reglering
I artikel 6.1 i tillträdesdirektivet uppställs ett krav på medlemsstaterna att de skall säkerställa att vissa villkor som fastställs i en bilaga till direktivet tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar till tittare och lyssnare inom gemenskapen, oavsett överföringssätt.
Villkoren är följande.
1. De system för villkorad tillgång som drivs på gemenskapsmarknaden skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överföringskontroll och ger nätoperatörerna på lokal eller regional nivå möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka sådana system för villkorad tillgång används.
2. Alla operatörer som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och TV-tjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare skall o på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor och i enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna, i enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning, och o föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller deras roll som leverantörer av villkorad tillgång.
3. Vid licensgivning för tillverkare av konsumentutrustning, skall innehavare av immateriella rättigheter avseende produkter och system för villkorad tillgång säkerställa att detta görs på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Med beaktande av tekniska och kommersiella faktorer får innehavare av rättigheter inte
koppla licensgivningen till villkor som förbjuder, hindrar eller avskräcker från att i samma produkt använda
o
ett gemensamt gränssnitt som möjliggör uppkoppling till flera andra system för tillträde, eller
o
metoder som är specifika för ett annat system för tillträde, förutsatt att licensinnehavaren följer de relevanta och rimliga villkor som, vad denne själv beträffar, garanterar säkerheten vid transaktioner utförda av operatörer av system för villkorad tillgång.
Mot bakgrund av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen får bilaga I ändras i enlighet med förfarandet i artikel 14.3.
Genom artikel 6.3 i direktivet öppnas en möjlighet för medlemsstaten att själv avgöra om den skall tillåta sina nationella regleringsmyndigheter att se över de villkor som tillämpas enligt första punkten i artikeln för att bedöma om villkoren som tillämpas skall bibehållas, ändras eller upphävas. Ett sådant förfarande skall bygga på en utförd marknadsanalys enligt ramdirektivet. Ändringar eller upphävanden av existerande skyldigheter får dock bara ske om någon negativ påverkan inte uppkommer på dels slutanvändarnas tillgång till radio- och TV-sändningar samt kanaler och tjänster av s.k. allmänt intresse, dels möjligheten att åstadkomma en effektiv konkurrens på marknaderna för digitala radio- och TV-sändningstjänster till slutanvändare och för system för villkorad tillgång och andra tillhörande faciliteter.
Regleringen i tillträdesdirektivet utgör i stora delar en överföring av de regler som gällde enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet).14 Dock har tillämpningsområdet utvidgats något, t.ex. beträffande system för villkorad tillgång, där direktivet nu även omfattar system för villkorad tillgång till digitala radiosändningar.
Nationell reglering
I Sverige regleras system för villkorad tillgång i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler (TSL). Lagen tillkom som ett led i genomförandet av TV-standarddirektivet
14 EGT L 281, 23.11.1995, s. 51, Cenelex 395L0047.
(prop. 1997/98:34). Enligt 3 – 6 §§ denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om TV-standarder och annan TV-teknik. Regeringen har utfärdat en förordning (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler (TSF) som ger Radio- och TV-verket rätt att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Dessa föreskrifter benämns i fortsättningen RTVFS. Verkets föreskrifter trädde i kraft den 1 december 1998.
Vid sidan av de tekniskt inriktade bestämmelser som utgör grunden för verkets föreskrifter innehåller TSL som nämnts vissa konkurrensbestämmelser riktade mot operatörer och innehavare av immaterialrätter. Enligt 7 § TSL (artikel 4 c i TV-standarddirektivet) är operatörer av åtkomstkontrollsystem (CA) som samtidigt förvaltar boxar för digital-TV skyldiga att erbjuda alla programföretag åtkomstkontroll på lika och rimliga villkor. Enligt 8 § TSL (artikel 4 d i TV-standarddirektivet) är innehavare av immaterialrätt (t.ex. patent) till system eller produkter för åtkomstkontroll skyldiga att vid licensupplåtelse för tillverkning tillämpa likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av immaterialrätten får inte uppställa villkor som motverkar att en och samma produkt kan innehålla även annat åtkomstkontrollsystem eller ett gränssnitt som möjliggör anslutning av andra åtkomstkontrollsystem. Vidare skall enligt 9 § TSL (artikel 4 d i TV-standarddirektivet) operatör som bedriver åtkomstkontroll redovisa denna skild från annan verksamhet. Vad som nu beskrivits utgör särbestämmelser i förhållande till konkurrenslagen (1993:20) men hindrar givetvis inte att även konkurrenslagens bestämmelser kan vara tillämpliga på konkurrensbegränsande åtgärder av operatör och immaterialrättsinnehavare.
Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn enligt TSL, dock inte i frågor som avses i 5 § första stycket och 10 § (artikel 4 a respektive 4 c i TV-standarddirektivet) som faller under Konsumentverkets ansvar. Enligt dessa bestämmelser skall boxar för digital-TV som erbjuds på marknaden även klara att återge okodade signaler och skall programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst i prislista ange om tilläggsutrustningen ingår i priset eller inte.
Allmänt om system för villkorad tillgång
För att kunna ta del av digitala sändningar oavsett distributionssätt krävs en digital-TV-box, även kallad dekoder eller set top-box om TV:n är gjord för analog mottagning, vilket idag i allmänhet är fallet. Den omvandlar de utsända digitala signalerna till analoga signaler genom att accesskortet möjliggör avkryptering. På detta sätt får användaren tillgång till det program eller den tjänst som han eller hon har valt att abonnera på. Genom avkrypteringen återsänds även information som visar att abonnenten mottagit sändningen till leverantören av programmet eller tjänsten. Denna information är nödvändig för att kunna hantera såväl betalkanaler som enskilda betaltjänster.
Föreligger det ett behov av en ny reglering?
Det föreligger som ovan redogjorts för avvikelser mellan TV-standarddirektivet och det nya EG-regelverket. Den avvikande regleringen kan inte anses genomförd i svensk lagstiftning. Bl.a. måste det klargöras att även radiosändningar omfattas av bestämmelserna om system för villkorad tillgång. De ändringar som krävs bör, på de skäl som anförts i avsnitt 10.2, införas i TSL.
10.4.3. Elektronisk programguide (EPG)
Vårt förslag: Vi föreslår att någon reglering av tillträde till elektronisk programguide (EPG) inte införs för närvarande.
Den elektroniska programguiden (EPG) är en tjänst för information om pågående och kommande TV-program från samtliga programföretag. Det har i olika sammanhang gjorts försök att på ett enkelt sätt beskriva vad en EPG är. Enligt Digital-TV-kommittén kan man likna en EPG med en Internetportal vad gäller funktionen att ge en överblick över de TV-program och andra tjänster som finns tillgängliga.15 En annan beskrivning är att EPG är en form av sökbar text-TV. Oavsett liknelse står det klart att en EPG främjar effektivitet, konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna genom att den informerar dem om gällande programutbud.
15SOU 2001:90, Digital-TV-kommittén, Digital-TV – modernisering av marknätet, s. 124
Det kan därför uppkomma allvarliga konkurrensnackdelar för den som inte får tillträde till en EPG för att göra sin produkt tillgänglig för slutanvändarna.
EG-regelverkets reglering
Av artikel 5 i tillträdesdirektivet följer att de nationella regleringsmyndigheterna skall kunna införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till elektroniska programguider (EPG) på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Skyldigheterna skall införas i den utsträckning som är nödvändig för att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten.
Nationell reglering
Att EPG behandlas i ett EG-regelverk är en nyhet. Någon motsvarighet finns inte i svensk lagstiftning, men frågan har berörts när det gäller marksänd digital-TV. Frågan om EPG har lösts i samband med tillståndsgivningen för marksänd digital-TV genom införande av tillståndsvillkor. Ett sådant villkor kan föreskriva att programföretagen disponerar en viss överföringskapacitet ”inklusive kapacitet som behövs för gemensam programinformation”. I Sverige har detta sätt att hantera EPG:erna grundats på dels att kapaciteten i första hand skall användas för TV och att man därför har lagt i programföretagens hand att bestämma hur mycket kapacitet som skall avstås för EPG, dels att EPG är en TV-tjänst som i likhet med sökbar text-TV är tillståndsfri när det sänds andra TVprogram från sändaren.
Allmänt om EPG
En elektronisk programguide är i sin enklaste form en programtablå som visar vilka program som sänds på de olika kanalerna. Den kan kompletteras med olika funktioner, t.ex. en sökfunktion där man kan söka på programkategorier, eller en valfunktion där man genom ett klick kan få se det valda programmet. Med hjälp av en EPG kan programutbudet sorteras efter önskad genre och användaren få fakta om de program som pågår och snart skall börja. Infor-
mationen hämtas genom ett tryck på fjärrkontrollen och kan t.ex. vara en kort resumé av en långfilm eller en fördjupning i samband med en dokumentär.16 Tekniskt fungerar det på samma sätt som sökbar text-TV, dvs. information sänds cykliskt inbakad i den vanliga TV-signalen. Användaren interagerar med sitt eget set top-box. Ingen verklig interaktivitet sker.
Av det anförda framgår att det inte är någon självklarhet att EPG skall hänföras under en reglering som gäller enbart överföring av elektronisk kommunikation. Enligt den redovisade beskrivningen torde EPG snarast vara att hänföra till en innehållstjänst. Den troliga orsaken till att EPG-funktionen trots allt omfattas av det nya EG-regelverket är att den är en TV-tjänst som har koppling till och stor faktisk eller möjlig påverkan på konkurrensförhållandena på marknaden för överföring av TV-program och därtill knutna tjänster.
Föreligger det ett behov av en reglering?
Det krav som skall uppfyllas enligt direktiven är att det skall finnas möjligheter att införa skyldigheter om att tillhandahålla tillträde till en EPG på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, om medlemsstaten finner det nödvändigt. Syftet skall vara att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten. Såvitt har kunnat utrönas finns idag inga större tillträdesproblem avseende EPG:er. Vad som framkommit under utredningen medför därför att vi inte ser att det för närvarande finns skäl att reglera tillträde till EPG:er i lagen om elektronisk kommunikation.
10.4.4. Tillämpningsprogram (API)
Vårt förslag: Vi föreslår att någon reglering av tillämpningsprogram (API) inte införs för närvarande.
Tillämpningsprogram är ett begrepp som används i ramdirektivet. Med begreppet avses det ”operativsystem” som finns i set-topboxen som gör att bl.a. interaktiva tilläggstjänster fungerar i digital-TV
16SOU 2001:90, Digital-TV-kommittén, Digital-TV – modernisering av marknätet, s. 124
EG-regelverkets reglering
Tillämpningsprogram (API) regleras i både ramdirektivet och i tillträdesdirektivet. Regleringen i artikel 18 i ramdirektivet innebär att medlemsstaterna förpliktas att uppmuntra användande av öppna gränssnitt för sådana tillämpningsprogram för att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald och kulturell mångfald. Vidare skall medlemsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel uppmuntra innehavare av ett öppet gränssnitt för API att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan information som krävs för att leverantörer av digitala interaktiva TV-tjänster skall kunna erbjuda alla tjänster som stöds av det öppna gränssnittet för tillämpningsprogram (API) i fullt fungerande form.
I artikel 5.1 i tillträdesdirektivet anges att nationella regleringsmyndigheter skall främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde samt samverkan mellan tjänster och att de skall utöva sina skyldigheter på ett sätt som främjar effektivitet, hållbar konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna.
Av artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet följer att de nationella regleringsmyndigheterna skall kunna införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till API på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Skyldigheterna skall införas endast i den utsträckning som är nödvändig för att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten.
I skäl 31 i ramdirektivet anges de bakomliggande skälen till varför en reglering beträffande tillämpningsprogram (API) införs. Bl.a. uttalas att det är önskvärt att konsumenterna har möjlighet att motta samtliga digitala interaktiva TV-tjänster, oavsett sändningsteknik, med beaktande av teknisk neutralitet, framtida tekniska framsteg, nödvändigheten av att främja införandet av digital television och konkurrenssituationen på marknaden för digitala TVtjänster. De som driver digitala interaktiva TV-plattformar bör sträva efter att införa ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram som överensstämmer med standarder eller specifikationer som antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan. Övergången till öppna API bör uppmuntras och organiseras genom t.ex. samförståndsavtal mellan alla berörda marknadsaktörer.
Den närmare regleringen återfinns i artikel 18 i ramdirektivet. I artikel 18.1 och 18.2 anges att medlemsstaterna skall uppmuntra
såväl leverantörer av digitala interaktiva TV-tjänster som leverantörer av avancerad digital TV-utrustning att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram. Likaså åligger det medlemsstaterna att uppmuntra innehavare av ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan information som krävs för att tjänsterna skall fungera fullt ut.
Som framgår av ovanstående har det i ramdirektivet inte föreskrivits att ett visst tillämpningsprogram obligatoriskt skall tillämpas i medlemsstaterna, utan tanken är att branschen genom frivilliga samförståndsavtal skall enas kring öppna gränssnitt för API och att driftskompatibilitet och valfrihet för användarna därigenom skall uppnås. För att garantera en sådan utveckling föreskrivs dock i artikel 18.3 att Europeiska gemenskapernas kommission (kommissionen) inom ett år från den 24 juli 2003 skall undersöka effekterna av artikeln. Om samverkan och valfrihet för användarna inte har uppnåtts på ett tillfredsställande sätt kan kommissionen komma att ange en viss standard som obligatorisk.
Nationell reglering
Någon motsvarighet till EG-regelverkets reglering finns inte i TVstandarddirektivet när det gäller API och inte heller i TVstandardlagen. Frågan har dock berörts i Sverige när det gäller marksänd digital-TV. Förutom genom lagstiftning och föreskrifter finns även möjlighet att genom särskilda villkor i sändningstillstånd för TV-sändningar styra och standardisera teknik. Frågan om API har på detta sätt beaktats bl.a. vid tillståndsgivning i det digitala marknätet för TV-sändningar. Tillståndshavarna har i ett särskilt samverkansavtal kommit överens om användningen av vissa tekniska standarder. Delar av avtalet har därefter blivit villkor i programbolagens tillstånd. Det är regeringen som utfärdar dessa tillstånd. Radio- och TV-verkets styrning i samband med tillståndsgivningen är begränsad till initiativ, samordning och förslag.
Allmänt om API
Det råder för närvarande stor splittring rörande vilket tillämpningsprogram som olika operatörer väljer att använda i sina distributionsnät och därmed i beståndet av digital-TV-boxar. Ett flertal API används i Europa. I Norden används exempelvis OpenTV i det svenska digitala marknätet och i svenska kabel-TV-nät (Com hem) medan Media Highway används i Canal Digitals satellitsändningar. Oenighet om API skapar problem för programföretag och andra som tar fram applikationer för och sänder interaktiva tjänster. Eftersom programföretagens sändningar förekommer i olika nät tvingas man antingen att göra applikationen i flera versioner eller helt avstå från att tillhandahålla interaktiva tjänster i vissa nät. Detta håller tillbaka tjänsteutvecklingen på digital-TV-området. Som läget är idag behöver ett programbolag som distribueras på olika digitala plattformar producera sina interaktiva applikationer (tjänster) i nästan lika många versioner som antalet plattformar eftersom dessa inte använder sig av samma API och dessa inte heller är kompatibla (se tabell nedan).
Plattform Distributionsform API
Teracom/Senda Digitala marknätet OpenTV Viasat Satellitsändning OpenTV Canal Digital Satellitsändning Media Highway Com hem Kabel-TV OpenTV UPC Kabel-TV Liberate
Föreligger det ett behov av ny reglering?
Ur konsumentperspektiv är det av stor vikt att det skapas en enhetlighet på marknaden för avkodningsutrustning (set-topboxar). Konsumenterna måste när de köper utrustning kunna känna trygghet att denna fungerar för mottagning av digital-TVsändningar och även de däri distribuerade interaktiva tjänsterna, oavsett distributionsform.
Inom organisationen Digital Video Broadcasting (DVB) har ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram tagits fram, kallat DVB-MHP (Multimedia Home Platform). DVB-MHP bygger på programmeringsspråket Java, vilket gör att interaktiva tjänsteapplikationer skapade i MHP kan användas på olika plattformer, oavsett
om dessa återfinns inom TV-, tele- eller datakommunikation. Detta gynnar en mer horisontell marknad beträffande innehåll och interaktiva tjänster. Vi anser därför att det är viktigt att man successivt övergår till DVB-MHP-standarden för att utvecklingen av interaktiva applikationer för digital-TV effektivt skall uppmuntras och underlättas.
De flesta stora aktörerna på den svenska/nordiska marknaden ingår i NORDIG-samarbetet, vilket innebär ett åtagande om övergång till MHP senast år 2005. Inom EU har NORDIG-överenskommelsen ofta lyfts fram som ett gott exempel på hur frågan bör lösas. Nu tycks vissa aktörer, främst programbolagen, dock hysa en viss oro kring om den frivilliga övergången verkligen kommer att äga rum och att tidtabellen är för långsam.
Det är tveksamt om dagens TV-standarddirektiv (95/47/EG) eller annan gemensamhetslagstiftning ger möjlighet till nationell lagstiftning som pekar ut ett standardiserat API. På enbart nationell nivå har det heller inte varit meningsfullt att reglera API eftersom marknaden är gränsöverskridande.
De nya skrivningarna i ramdirektivet innebär en öppning för mer kraftfulla nationella åtgärder. En nyhet i förhållande till det nu gällande TV-standarddirektivet är att kommissionen i enlighet med artikel 17.2 kommer att publicera en lista över standarder i syfte att underlätta harmoniseringen. Vidare åligger det medlemsstaterna att uppmuntra användningen av sådana standarder som syftar till att säkra interoperabilitet och ökad valfrihet för konsumenterna beträffande utrustning för mottagning av digitala TV-sändningar. Standarder kommer att publiceras under tredje kvartalet 2002 och enligt uppgift kommer DVB-MHP att ingå. En uppföljning av hur utvecklingen av möjligheten till interoperabilitet har uppnåtts i medlemsstaterna kommer att genomföras efter juli 2003 och avrapporteras senast i juni/juli 2004. Skulle det visa sig att marknaden inte lyckats uppnå godtagbar interoperabilitet under denna tid, kommer kommissionen att vidta åtgärder, dvs. peka ut ett visst öppet gränssnitt. En förberedande studie över situationen i de olika medlemsstaterna kommer att genomföras under år 2002. Kommissionen undersöker nu möjligheten att aktivt verka för att marknadens aktörer når gemensamma överenskommelser på frivillig väg (Memorandum of Understanding). Närmare råd för hur medlemsstaterna bör arbeta för att ”uppmuntra” användandet av standarderna (bl.a. MHP) kommer att tas fram av DG Information Society.
Sammantaget kan man tolka de nya direktiven och uttalandena från kommissionen som att ett stort ansvar åvilar medlemsstaterna att uppnå en marknad där interoperabilitet råder, dvs. att vidta åtgärder för att få en snabb introduktion av ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram, t.ex. DVB-MHP. Frågan är om man skall tillgripa tvingande lagstiftning eller avvakta marknadsutvecklingen.
Utan tvekan vore tvingande lagstiftning säkert den mest effektiva metoden, men å andra sidan den mest ingripande. En tvingande övergång skulle få ekonomiska konsekvenser, både för operatörer som investerat i andra API:er och de konsumenter som skaffat sig avkodare som inte är kompatibla med DVB-MHP och som inte heller kan uppgraderas. Man kan heller inte bortse från att i stort sett alla marknadens aktörer har ingått ett frivilligt avtal (NORDIG) om en övergång. Samtidigt har det, som ovan nämnts, uttryckts viss oro för att NORDIG-överenkommelsen inte kommer att bli verklighet och för tidplanen för ett eventuellt genomförande. I synnerhet kan vissa operatörer/plattformar ha intresse av att inte släppa taget om de abonnenter man knutit till sig i långa avtal.
Vår bedömning är att frågan har mycket stor betydelse för utvecklingen av digital-TV, kanske till och med att den är avgörande för den fortsatta digitaliseringen av TV-sändningar. Med denna utgångspunkt synes ett kraftfullt ställningstagande från statsmakternas sida vara nödvändigt. EU-kommissionen – som under beredningen av de nya direktiven om elektronisk kommunikation ställde sig negativ till tvingande bestämmelser om en viss standard – har nu aviserat närmare riktlinjer för hur medlemsstaterna kan arbeta för att ”uppmuntra” övergången till MHP. Vår bedömning är att möjligheten till tvingande nationell lagstiftning kommer att finnas, möjligen kombinerad med något slags notifieringsförfarande. Väljer man att införa tvingande lagstiftning kan det tänkas bli nödvändigt med övergångsregler för att de befintliga boxarna skall kunna fasas ut under en rimlig övergångstid. Härtill kommer att de befintliga operatörerna gjort investeringar i sändningssystem och avkodare med ett visst API, t.ex. licenskostnader till ägarna av rättigheterna till de olika API:erna. De ekonomiska konsekvenserna för aktörerna är svåra att bedöma, men är troligen relativt stora. Vidare finns idag ett stort antal digital-TV-boxar ute hos konsumenterna och diverse tjänster framtagna som baseras på andra API än MHP. Migrationen, dvs. anpassningen och över-
gången, till DVB-MHP är därmed en både praktiskt besvärlig och mycket kostsam operation.
Med hänsyn till det ovan sagda anser vi att man bör avvakta med tvingande lagstiftning på området. Dock bör det tydligt från statens sida markeras att en snabb övergång är önskvärd och att man noga bör följa utvecklingen samt att tvingande lagstiftning vid behov kan komma att tillgripas om marknaden själv inte lyckas åstadkomma en snabb övergång. En myndighet bör därför få i uppdrag att följa utvecklingen och att uppmuntra den frivilliga branschanpassningen. Vi föreslår att denna uppgift läggs på Radio- och TV-verket, till dess det finns ett ställningstagande från statens sida i frågan om hur myndighetsorganisationen på området för elektronisk kommunikation skall vara uppbyggd och hur ansvaret för olika uppgifter skall fördelas.
10.5. Auktorisation
10.5.1. Allmän auktorisation
Vårt förslag: Vi föreslår att det införs en anmälningsplikt för att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät eller allmänna elektroniska kommunikationstjänster. Någon förprövning av verksamheten är det emellertid inte fråga om utan principen om fritt marknadstillträde skall gälla. Undantag från anmälningsplikten har gjorts med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Förslaget innebär en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Även Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät omfattas t.ex. av den nya anmälningsplikten. I gengäld slopas kraven på teletillstånd. Den dubbla tillståndsplikten som idag gäller för mobiltelefoni enligt telelagen och LRK upphör därmed.
Mål och tillämpningsområde
Europaparlamentets och rådets direktiv om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) reglerar vilka krav som får ställas för marknadstillträde för tillhandahållare av sådana nät och tjänster. Direk-
tivet innehåller därutöver regler om nyttjanderätt till radiospektrum och nummer ur nationella nummerplaner samt om vissa särskilda skyldigheter.
Syftet med direktivet är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen. Syftet är vidare att upprätta en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster, med de villkor som anges i direktivet och de eventuella begränsningar som följer av artikel 46.1 i Romfördraget, särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa.
Auktorisationsdirektivet motsvaras i gällande rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (tillståndsdirektivet).
I förhållande till tillståndsdirektivet innebär auktorisationsdirektivet att möjligheten att ställa krav på individuella tillstånd för att tillhandahålla nät och tjänster väsentligt begränsas. Dessutom harmoniseras de villkor som får knytas till såväl allmän auktorisation som individuella tillstånd inom Europeiska unionen. I skäl 1 till auktorisationsdirektivet anges också att resultatet av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikationsöversyn visar att det i hela gemenskapen finns ett behov av mer harmoniserade och mindre betungande bestämmelser om tillträde till marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Definitioner
Vad som utgör elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster fastställs i artikel 2 ramdirektivet. Det föreslås att detta definieras i lagen om elektronisk kommunikation.
Med ett elektroniskt kommunikationsnät avses ett system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet Internet) och markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa används för signalöverfö-
ring, rundradionät samt kabel-TV-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs.
Med en elektronisk kommunikationstjänst avses en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Begreppet omfattar inte de av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.
Termen allmän auktorisation definieras i auktorisationsdirektivet. Med allmän auktorisation menas en rättslig ram som upprättas av en medlemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorsspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med direktivet. Begreppet återfinns också i tillståndsdirektivet men någon motsvarande definition finns inte i telelagen. Det är inte heller nödvändigt att använda termen i lagen om elektronisk kommunikation.
I auktorisationsdirektivet definieras också begreppet skadlig störning. Detta hänger samman med att direktivet reglerar tilldelning av nyttjanderätter för radiospektrumanvändning. Med skadlig störning avses i direktivet störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller annan säkerhetstjänst eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser. Definitionen återfinns inte i lagen om radiokommunikation. Däremot finns en i huvudsak överensstämmande definition av begreppet i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Av motiven (prop. 1999/2000:51) framgår att definitionerna grundar sig på artikel 2 i direktivet 1999/5/EG och att de språkliga justeringar som har gjorts i förhållande till den svenska direktiv-
texten inte avser att innebära några ändringar i sak. Definitionen av skadlig störning bör tas med i den nya lagen med samma lydelse som finns i lagen om radio- och teleterminalutrustning.
Allmän auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster
Artikel 3 i auktorisationsdirektivet reglerar vilka regler medlemsstaterna får uppställa för marknadstillträdet på det område som direktivet gäller.
Tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster får endast underkastas allmän auktorisation. Detta påverkar dock inte tillämpningen av särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2, dvs. skyldigheter att tillhandahålla tillträde samt vissa skyldigheter enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster. Det påverkar inte heller nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det innebär att särskilda regler kan gälla för sådana skyldigheter och nyttjanderätter utöver de villkor som får förenas med den allmänna auktorisationen .
I skälen till auktorisationsdirektivet anges att systemet för utfärdande av auktorisationer för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster bör vara så lite betungande som möjligt, för att stimulera framväxten av nya elektroniska kommunikationstjänster och alleuropeiska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och för att tjänsteleverantörer och konsumenter skall kunna dra nytta av de stordriftsfördelar som en inre marknad innebär. Vidare anges att dessa mål uppnås bäst genom en allmän auktorisation för alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, för vilken det inte krävs något uttryckligt beslut eller något särskilt dokument utfärdat av den nationella regleringsmyndigheten, och genom att formkraven begränsas till en anmälan. Om medlemsstaterna kräver anmälan från leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster när de inleder sin verksamhet, får den som gjort en anmälan också kräva bevis på att sådan anmälan har gjorts genom någon form av rättsligt erkänd postkvittering eller elektronisk kvittering. En sådan kvittering bör i alla händelser inte utgöras av eller kräva en administrativ åtgärd av den nationella regleringsmyndighet till vilken anmälan måste göras.
Företagens rättigheter och skyldigheter enligt den allmänna auktorisationen måste enligt skälen till direktivet uttryckligen anges i denna för att garantera lika villkor inom hela gemenskapen och för att underlätta gränsöverskridande förhandlingar om samtrafik mellan allmänna kommunikationsnät.
Beviljandet av särskilda rättigheter kan även fortsättningsvis behövas för radiofrekvenser och nummer från den nationella nummerplanen, anges vidare i skälen till auktorisationsdirektivet. Rättigheter till nummer kan också erhållas från en europeisk nummerplan. Som exempel anges den virtuella landskoden 3883, som tilldelats länder som är medlemmar av Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT). Dessa nyttjanderätter bör endast inskränkas om det krävs med hänsyn till bristen på radiofrekvenser och till behovet av att säkerställa att de används på ett effektivt sätt.
De villkor som får fogas till den allmänna auktorisationen och till de särskilda nyttjanderätterna bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa beaktandet av krav och skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
Den allmänna auktorisationen bör i lagen om elektronisk kommunikation regleras genom att rättigheter och skyldigheter knyts till sådan verksamhet som auktorisationen avser. För viss sådan verksamhet finns ett särskilt behov av offentlig kontroll och tillsyn. Parallellt med detta följer också ett behov att kunna avgiftsbelägga den som bedriver sådan verksamhet.
Nu nämnda hänsyn avser verksamhet som riktar sig till allmänheten. Det bör därför i en ny lag ställas upp ett generellt krav på anmälan innan verksamhet som är allmänt tillgänglig inleds. Upphör verksamheten skall den som är anmäld vara skyldig att utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som regeringen bestämmer. De rättigheter och skyldigheter som följer med anmälningsplikten bör framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Någon särskild prövning av uppfyllelsen av villkoren för anmälningsplikten skall inte ske innan marknadstillträde.
Frågan om tillstånd för radiofrekvenser eller nummer ur nationell nummerplan för elektroniska kommunikationsnät behandlas i avsnitt 10.5.2.
Enligt artikel 6.2 auktorisationsdirektivet skall särskilda skyldigheter enligt artiklarna 5.1, 5.2, 6 och 8 i tillträdesdirektivet och artiklarna 16, 17, 18 och 19 i direktivet om samhällsomfattande tjänster som kan åläggas leverantörer som tillhandahåller elektro-
niska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, eller företag som i enlighet med nämnda direktiv utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. Detta innebär att särskilda skyldigheter som i enlighet med gemenskapslagstiftningen får införas för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster på grund av deras betydande inflytande på marknaden enligt definitionen i ramdirektivet skall införas åtskilda från de allmänna rättigheter och skyldigheter som följer av anmälningsplikten.
Av en ny lag om elektronisk kommunikation bör klart framgå när regler gäller generellt för alla som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster eller bara för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. I fråga om sådana särskilda skyldigheter som enligt nämnda artiklar skall kunna åläggas av den nationella regleringsmyndigheten enligt tillträdesdirektivet eller direktivet om samhällsomfattande tjänster skall förutsättningarna för det framgå direkt av lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Därigenom undviks en sammanblandning i rättsligt avseende mellan sådana särskilda skyldigheter och skyldigheter som följer av anmälningsplikten.
I artikel 6.2 auktorisationsdirektivet sista meningen anges att, i syfte att ge företagen insyn, skall den allmänna auktorisationen hänvisa till de kriterier och förfaranden som gäller när sådana särskilda skyldigheter införs för enskilda företag. Det bör ske genom att det framgår av lagen vilka rekvisit som gäller för att sådana skyldigheter skall kunna åläggas någon.
Anmälningsförfarandet får bara innehålla villkor som är specifika för sektorn för elektronisk kommunikation. Det får inte ställas upp villkor som redan gäller i kraft av annan nationell lagstiftning som inte är specifik för denna sektor. De nationella regleringsmyndigheterna får dock informera nätoperatörer och tjänsteleverantörer om annan lagstiftning som rör deras verksamhet, till exempel genom hänvisningar på sina webbsidor. Med denna skrivning i skälen till auktorisationsdirektivet klargörs att uppräkningen av de villkor som får uppställas enligt auktorisationsdirektivet inte är fullständig på så vis att det kan finnas villkor som gäller i kraft av annan nationell lagstiftning som inte är specifik för sektorn. Sådana regler kan t.ex. vara reglerna om förbud mot missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagen, krav på bygglov eller marklov i plan- och bygglagen eller regler om skyldighet att betala mervär-
desskatt enligt mervärdesskattelagen. Detta behöver inte särskilt nämnas i lagen om elektronisk kommunikation på annat sätt än att det bör finnas en erinran om att prövning enligt lagen inte ersätter tillståndsprövning enligt annan lag.
Anmälningsplikt
Som framgår av artikel 3.2 auktorisationsdirektivet får det krävas att det berörda företaget gör en anmälan men inte att det skall ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från den nationella regleringsmyndigheten innan det börjar utöva de rättigheter som följer av att anmälan har gjorts. Företaget får inleda sin verksamhet direkt efter det att anmälan getts in under förutsättning att bestämmelserna i direktivet om nyttjanderätt är uppfyllda.
Auktorisationsdirektivet omfattar auktorisation av alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster oavsett om de tillhandahålls allmänheten eller inte. Detta är enligt skälen till direktivet viktigt för att garantera att båda kategorier av leverantörer kan åtnjuta objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella rättigheter, villkor och förfaranden. För elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster som inte tillhandahålls allmänheten bör enligt skälen villkoren vara färre och mildare än vad som är motiverat för sådana nät och tjänster som tillhandahålls allmänheten.
Idag gäller anmälningsplikten i telelagen endast vissa angivna tjänster som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät. De anmälningspliktiga tjänsterna är enligt 5 § telelagen telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplanen för telefoni samt nätkapacitet. Teletjänst avser enligt 1 § telelagen förmedling av telemeddelande för någon annan. Med mobil teletjänst avses en teletjänst där abonnentanslutning tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. Nätkapacitet avser överföringskapacitet i telenät eller del därav och telefonitjänst avser teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.
Anmälningsplikten för dessa tjänster infördes år 1997 (prop. 1996/97:61). Syftet var att anpassa reglerna till tillstånds-
direktivet som var under utarbetande. Vissa krav förenades med sådan anmälningspliktig verksamhet.
I skälen till auktorisationsdirektivet anges att konvergensen mellan olika elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och deras tekniska lösningar kräver att ett system för auktorisation införs som omfattar alla jämförbara nät och tjänster på ett enhetligt sätt, oberoende av vilka tekniska lösningar som väljs.
Med hänsyn till att det inte finns något som tyder på en annan utveckling än mot fortsatt ökad konvergens förefaller det olämpligt att skilja ut några särskilda typer av tjänster som anmälningsskyldiga. För denna inriktning talar också att skyldigheterna på grund av tillträdesdirektivet i allmänhet gäller alla former av allmänna kommunikationsnät. Även det föreslagna kommunikationsdataskyddsdirektivet (se avsnitt 10.8) har ett vidare tillämpningsområde än de tjänster som idag är anmälningspliktiga.
EG:s nya regelverk medför således att tillsynsmyndighetens uppgifter kommer att avse också andra operatörer än de som idag är anmälningspliktiga enligt telelagen. För att få kännedom om vilka aktörer som finns på den svenska marknaden bör en anmälningsplikt föreligga. Beträffande hur en sådan anmälningsplikt förhåller sig till etableringsfriheten enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till följande underavsnitt Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m. Beträffande förhållandet till tillståndsplikten och skyldigheten att anmäla sig för registrering enligt radio-_och_TV-lagen, se under avsnitt 10.2.
Anmälningsplikten bör vara begränsad till tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det saknas skäl att införa en anmälningsplikt för tillhandahållande av slutna nät (benämns äv. enskilda eller privata nät) och tjänster i sådana nät.
Ett allmänt kommunikationsnät avser enligt artikel 2 i ramdirektivet ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Vidare kan hänvisas till telelagens förarbeten avseende teletjänster (prop. 1992/93:200 s. 88, 91 f. och 99). Där anges på sid. 91 att ett kännetecken på att telenät är allmänt tillgängligt bör vara att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Att en operatör aktivt värvar kunder på marknaden och därvid erbjuder anslutning på bestämda villkor bör leda till att det nät som skapas blir att anse som allmänt
tillgängligt. Dessa uttalanden bör vara vägledande också för det nya regelverket.
Innehavet av nät som sådant är inte anmälningspliktigt enligt telelagen. Däremot är tillhandahållande av nätkapacitet inom ett allmän tillgängligt telenät anmälningspliktigt. För att följa terminologin i de nya EG-direktiven föreslås att inte endast tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan även tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät skall vara anmälningspliktigt. I sak torde ändringen från nätkapacitet till nät inte innebära någon skillnad. Vad som avses med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät föreslås definieras i den nya lagen. Med detta avses enligt förslaget etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät.
På samma sätt som idag gäller enligt telelagen bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. Man bör dock vara försiktig med att medge undantag med hänsyn till de skyldigheter som enligt EG-direktiven skall gälla för dem som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Ett exempel på undantag är att ett nät byggs upp huvudsakligen för att betjäna vissa särskilt viktiga samhällsfunktioner såsom polis och räddningstjänst och det antal användare som därutöver tillåts ansluta sig skulle bli så stort att nätet skulle anses som allmänt. Ett annat exempel skulle kunna vara att undanta tillhandahållandet av mindre fastighetsnät. Se även under Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m. nedan i detta avsnitt (slutet) beträffande sådana nät.
Den anmälan som skall göras får enligt artikel 3.3 auktorisationsdirektivet inte innefatta mer än att en juridisk eller fysisk person underrättar den nationella regleringsmyndigheten om att personen har för avsikt att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och lämnar det minimum av information som den nationella regleringsmyndigheten behöver för att kunna föra ett register eller en förteckning över leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Informationen skall enligt direktivet inskränka sig till sådana uppgifter som är nödvändiga för att identifiera leverantören, t.ex. organisationsnummer, och leverantörens kontaktpersoner, adress och en kortfattad beskrivning av nätet eller tjänsten samt den planerade tidpunkten för inledande av verksamheten.
Anmälan bör innehålla en förklaring om att den som gör anmälan avser att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster för vilka anmälningsplikt föreligger enligt lagen om elektronisk kommunikation. Dessutom bör anmälan innehålla sådan information som erfordras för att den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna föra en förteckning över dem som tillhandahåller sådana nät och tjänster. Även information om vilken typ av nät eller tjänst som verksamheten skall avse samt den planerade tidpunkten för inledande av verksamheten bör finnas i anmälan. Sistnämnda uppgifter kan vara av betydelse t.ex. för att bestämma avgiftsuttag, om avgiftens storlek skall vara beroende av vilken typ av nät eller tjänst som tillhandahålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som anmälan skall innehålla.
Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m.
Enligt 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen bygger den svenska folkstyrelsen på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. I 2 kap. 1 § anges bl.a. yttrandefriheten och informationsfriheten som sådana grundläggande fri- och rättigheter som varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad. Den fria åsiktsbildningen förutsätter bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Yttrandefriheten enligt 2 kap. 1 § första stycket regeringsformen innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten innebär enligt samma lagrum frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden. Friheten att yttra sig i skrift skyddas särskilt i tryckfrihetsförordningen (TF). Friheten att yttra sig genom ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar skyddas särskilt i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
TF utgör förebilden för YGL. De grundläggande principerna enligt TF återfinns också i YGL. En av dessa principer är etableringsfriheten (se i övrigt t.ex. Mediegrundlagsutredningens betänkande YGL och Internet, SOU 2001:28 sid. 89 f.).
I 1 kap. 1 § YGL anges att varje svensk medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av YGL.
Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.
Med tekniska upptagningar avses i YGL upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. För lagen om elektronisk kommunikation är det YGL:s regler om radioprogram som främst är av betydelse för genomförandet av EG:s regelverk och tillämpningen av en ny lag.
Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket YGL får det inte utan stöd i YGL förekomma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram och tekniska upptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram.
Enligt 1 kap. 6 § YGL är grundlagen tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige gäller vad som i YGL föreskrivs om radioprogram i allmänhet.
I lag får föreskrivas om undantag från YGL i fråga om radioprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och radioprogram som sänds genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Sådant undantag får dock inte avse alla bestämmelser i YGL, t.ex. inte bestämmelser i 1 kap. 3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät.
Enligt 1 kap. 7 § YGL gäller i fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från
utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige enbart vissa regler i YGL, däribland 1 kap. 3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät, 3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt 3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.
I 1 kap. 9 § YGL finns den s.k. databasregeln. Den anger att YGL:s föreskrifter om radioprogram också tillämpas när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret.
I 1 kap. 11 § YGL finns en hänvisning om att vissa radioprogram och tekniska upptagningar skall jämställas med periodiska skrifter enligt 1 kap. 7 § andra stycket TF. Det lagrummet handlar om periodiska skrifter. I den s.k. bilageregeln i andra stycket samma lagrum anges att om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning som avses i YGL, skall i fråga om tillämpning av 1 – 14 kap. TF programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. För rätten till sändningar gäller bestämmelserna i 3 kap. YGL.
I prop. 2001/02:74 redogörs i avsnitt 9 för etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL. Enligt 3 kap.1 § YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd, dvs. sända program i ljudradio eller television eller annars överföra innehåll med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna till en ledare. Detta gäller såväl inhemska sändningar som vidaresändningar av utländska sändningar. Etableringsfriheten innebär enligt nämnda proposition att det inte får ställas krav på tillstånd för sådana sändningar och att möjligheten att driva verksamheten i princip inte får begränsas av villkor som inte har stöd i grundlagen.
I andra stycket i 3 kap. 1 § YGL regleras undantag från etableringsfriheten. Där anges att den frihet som följer av första stycket inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den uträck-
ning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Undantagsregeln innehåller, förutom möjligheten att ingripa med stöd av lag mot vissa fortsatta sändningar med skadligt innehåll, vidaresändningsplikten som regleras närmare i radio- och TV-lagen och innebär en skyldighet för nätinnehavare att tillhandahålla utrymme i nätet för dels vissa TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen, dvs. sändningar från Sveriges Television AB och TV 4 AB, dels sändningar från lokala kabelsändarföretag, 8 kap. 1 och 2 §§ radio- och TVlagen.
Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända enligt 3 kap. 2 § första stycket YGL. Enligt andra stycket samma lagrum skall det allmänna eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Det skall enligt tredje stycket samma lagrum finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag.
Enligt 3 § samma kapitel YGL gäller i fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 1 och 2 §§ vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra – femte styckena och 13 § regeringsformen. Dessa föreskrifter medför att en begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att den aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller får sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen). Dessutom får en begränsning endast ske med hänsyn till rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende m.m. och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § regeringsformen).
Enligt 3 kap. 5 § YGL skall frågor om rätt att sända radioprogram kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars samman-
sättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Prövningen av beslut av regeringen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.
Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om kommersiell reklam, annan annonsering eller sändning av radioprogram som avses i 1 kap. 12 § andra stycket YGL.
Till följd av Mediegrundlagsutredningens betänkande har regeringen i prop. 2001/02:74 lagt fram förslag om vissa ändringar i TF och YGL till riksdagen. Förslagen innefattar bl.a. frågor om utvidgning av grundlagsskyddet och frågor som rör vissa tillämpningsproblem. Förslaget måste behandlas av riksdagen vid två tillfällen med mellanliggande val. Förslagen föreslås träda i kraft från den 1 januari 2003. Om de antas, kommer de därför att få betydelse för utformningen och tillämpningen av lagen om elektronisk kommunikation redan från början.
I propositionen föreslås att det automatiska grundlagsskydd som traditionella massmedieföretag i dag åtnjuter för sina databasverksamheter, framförallt webbsidor, skall utvidgas till att gälla vissa nya tekniker, bl.a. s.k. print on demand som innebär framställning på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upptagningar genom överföring av information ur en databas. Till gruppen massmedieföretag föreslås att företag för yrkesmässig framställning av tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier, skall läggas. Sådana företag erhåller därmed automatiskt grundlagsskydd för samma användning av databaser som dagens massmedieföretag. Därutöver föreslås i propositionen att andra aktörer än de nämnda skall kunna få ett frivilligt grundlagsskydd för motsvarande verksamheter. Förslaget innebär att andra medieföretag och enskilda som yttrar sig via Internet skall kunna på frivillig väg omfattas av grundlagsbestämmelserna. Detta fordrar då att en ansvarig utgivare utses samt att utgivningsbevis beviljas efter ansökan. Det föreslås att Radio- och TV-verket skall pröva frågor om sådant utgivningsbevis.
Dessutom föreslås i propositionen inskränkningar av etableringsfriheten för sändningar av ljudradio- och TV-program och liknande genom tråd. Dels föreslås en inskränkning för att det i lag skall kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavaren att ge
utrymme för annans överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar, dels föreslås en begränsning för att det skall kunna införas lagstiftning som ger mottagarkollektivet inflytande över programvalet.
I 1 kap. 1 § tredje stycket YGL föreslås att sändningar byts ut mot överföringar för att klargöra att med stycket åsyftas bl.a. sådant tillhandahållande som anges i databasregeln i 1 kap. 9 § YGL. Någon ändring i sak är inte avsedd. I första stycket används redan termen överföringar. I femte stycket föreslås en definition av databas såsom en samling av information lagrad för automatiserad behandling.
I 1 kap 6 § YGL föreslås ett tillägg avseende lagens tillämpning på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas. Genom tillägget klargörs att direktsändningar via Internet omfattas av regeln under förutsättning att allmänheten kan ta del av dem. De skall tas emot med tekniska hjälpmedel. Samma sak gäller för uppspelningar via Internet av tidigare inspelningar som startar på tider som sändaren bestämmer. Någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller i dag är inte avsedd enligt författningskommentaren.
Genom en ändring i 1 kap. 7 § YGL klargörs att lagrummet, som gäller vidaresändning av radioprogram som kommer från utlandet, direkt eller via satellit, inte är tillämplig på överföringar enligt databasregeln i 1 kap. 9 § YGL.
Databasregeln föreslås få i princip följande omfattning. YGL:s föreskrifter om radioprogram skall enligt lagrummets första stycke tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor 1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom överföring (benämns ibland webbsändning) eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning, en skrift eller en bild (print on demand), eller 2. annars, enligt överenskommelser i förväg, tillhandahåller allmänheten information som överförs direkt ur en
sådan databas som anges i 1 (pushteknik som inte är skyddad enligt 1 kap. 6 § YGL eller dagens databasregel).
Vad som sägs i lagrummets första stycke skall enligt andra stycket också gälla annan som har utgivningsbevis för sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att
N verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och
att överföringarna utgår från Sverige,
N behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget, N verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för
att det lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.
Vissa särskilda bestämmelser föreslås beträffande sådant utgivningsbevis. Innebörden är att var och en som ansöker om och erhåller ett utgivningsbevis får grundlagsskydd för egna webbsidor.
I 3 kap 1 § YGL föreslås 2 nya punkter i andra stycket, punkterna 2 och 3. I punkten 2 föreslås en möjlighet att i lag föreskriva skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Regeln gäller oavsett om överföringen förmedlar ett privat innehåll eller ett sådant som avses i YGL. I författningskommentaren i prop. 2001/02:74 anges på sid. 101 att punkten skall täcka t.ex. gällande och kommande bestämmelser om tillträde till och s.k. samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät.
I punkten 3 föreslås en möjlighet att i lag föreskriva skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Detta avser t.ex. lagregler om skyldighet för en nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål om vilka program som skall förmedlas. Medgivandet till lagstiftning innefattar en möjlighet att föreskriva om ingripande mot åsidosättande av en sådan skyldighet. Ett förslag till sådan lagstiftning har tagits fram i departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52). Denna remissbehandlas för närvarande.
Genomgången av reglerna i grundlagarna ger vid handen att tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster enligt de nya EG-direktiven utgör sådana verksamheter för vilka reglerna om överföring och sändning
av radioprogram kan vara tillämpliga. Detta måste givetvis beaktas vid utformningen av reglerna för allmän auktorisation och tilldelning av nyttjanderätter och för vilka skyldigheter som kan åläggas den som bedriver sådan verksamhet.
Beträffande sådana särskilda skyldigheter om samtrafik och annat tillträde som behandlas i avsnitt 10.6 är det vår bedömning att EG:s regelverk går att genomföra i svensk lagstiftning under förutsättning att de ovan redovisade grundlagsändringarna avseende etableringsfriheten för trådsändningar antas.
Regeln i 3 kap 1 § YGL angående etableringsfriheten för trådsändningar har inte ansetts hindra anmälningsskyldighet. I radio-_och_TV-lagen finns en regel i 2 kap. 3 § om skyldighet att anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Anmälningsskyldigheten gäller bl.a. den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd. Anmälningsförfarandet bygger på den s.k. sändarlandsprincipen som innebär att anmälningsskyldighet föreligger enbart i det land från vilken sändningen görs. Tillstånd krävs inte för sändningar i tråd enligt radio-_och_TV-lagen.
Regeln om anmälningsskyldighet i radio-_och_TV-lagen har ett annat syfte än den föreslagna anmälningsskyldigheten i lagen om elektronisk kommunikation. Syftet i sistnämnda lag är att skapa förutsättningar för myndigheten att utöva tillsyn över reglerna för att säkerställa en effektiv konkurrens på marknaden och att konsumenternas och andra slutanvändares rättigheter avseende bl.a. tillgång, funktion, integritet och kostnader iakttas. När det krävs tillstånd att sända program enligt radio-_och_TV-lagen är det den tillståndspliktige som bär det radiorättsliga ansvaret och ytterst också det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för sändningarna (prop. 1995/96:160, sid. 75). Syftet med anmälningsplikten enligt radio-_och_TV-lagen är således att det finns ett behov av att veta vem som bär ansvaret för en sändning som en tillståndspliktig upplåter till någon som inte behöver tillstånd eller när verksamheten är helt tillståndsbefriad.
Det torde med hänsyn till de olika syftena vara fullt möjligt att ha en dubbel anmälningsplikt, en enligt lagen om elektronisk kommunikation och en enligt radio-_och_TV-lagen. Beträffande kabelnät kan det dock ifrågasättas vilket behov som finns av en anmälningsplikt enligt lagen om elektronisk kommunikation, om näten bara används för att ta emot radioprogram som avses i YGL. Det måste förutsättas att det finns ett mycket stort antal sådana nät i Sverige. Den som tillhandahåller teletjänster i sådana nät kan
redan idag vara anmälningspliktig enligt telelagen. Strängt taget skulle dock varje fastighetsägare som tillhandahåller ett sådant nät till en operatör kunna bli anmälningspliktig enligt lagen om elektronisk kommunikation, om det är fråga om – en del av – ett allmänt kommunikationsnät.
Det kan anföras att sådana nät är viktiga för slutkundernas möjligheter att välja tjänster. Sådana intressen för slutanvändarna bör dock vara möjliga att tillvarata t.ex. enligt regler om samtrafik och andra former av tillträde med stöd av tillträdesdirektivet eller med sådana regler om abonnentinflytande i kabel-TV-nät som föreslås i ovannämnda Ds 2001:52, även om någon anmälningsplikt inte föreligger.
Å andra sidan torde en radio- och TV-utsändning som det ser ut idag med på förhand bestämda programutbud normalt inte vara att anse som ett allmänt kommunikationsnät eller allmänt tillgänglig kommunikationstjänst. Verksamheten faller därmed utanför anmälningsplikten redan av denna anledning. För sådana fall där det är fråga om ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst föreslås att sådan verksamhet som enbart består i överföring av signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL undantas från anmälningsplikt. Därutöver föreslås att det finns möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från denna plikt.
På så vis bör eventuella tillämpningssvårigheter med det nya regelverket kunna undvikas.
I den mån det ändå skulle uppstå konflikter har grundlagsbestämmelserna företräde framför de nya reglerna. Till stöd för det kan hänvisas till artikel 1.3 ramdirektivet som anger att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.
Ändring av reglerna för tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen
Som har framgått redan av avsnitt 10.1 gäller det nya regelverket för elektronisk kommunikation som EU antagit endast överföringen och inte innehållet. Den reglering som finns i radio-_och_TV-lagen om tillstånd och tillståndsvillkor påverkas därför i den
mån den tar sikte på innehållet i sändningar till allmänheten inte av EG:s regelverk. Det är endast sådana regler om tillstånd och tillståndsvillkor som gäller själva infrastrukturen och överföringen som kan påverkas.
Enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen (1995/96:160) får villkor för sändningstillstånd avse skyldighet att använda vissa radiosändare. Enligt prop. 1995/96:160, sid. 164, tillkom bestämmelsen för att möjliggöra att danska sändningar kan sändas ut från svensk botten, i avsikt att förbättra mottagningsförhållandena i Danmark. Vidare framhålls i propositionen att det tillstånd som gäller för de finska sändningarna ställer krav på att Nackasändaren används samt att krav på användning av viss sändare kan behöva ställas också med anledning av införandet av ny teknik.
Bestämmelsen kan inte sägas angå innehållet i sändningarna utan bör anses falla inom ramen för infrastrukturregleringen. Den omfattas därmed av EG:s nya regelverk på området för elektronisk kommunikation. Följaktligen hör regleringen, om den skall behållas, hemma i lagen om elektronisk kommunikation.
Möjligheten att ställa upp villkor om skyldighet att använda vissa radiosändare fyller en viktig funktion vid utformningen av sändningstillstånd. Emellertid kan en sådan skyldighet allmänt sett vara problemetisk att upprätthålla på en fri marknad för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster.
I artikel 8.3 ramdirektivet anges att de nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklingen av den inre marknaden bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet och säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter.
Att beakta är emellertid även reglerna i 1.3 ramdirektivet och 5.2 auktorisationsdirektivet, som anger att det nya regelverket inte påverkar de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audovisuell politik.
Samtidigt skall framhållas att det enligt vårt förslag till bestämmelser om tillstånd att använda radiosändare finns möjlighet att uppställa villkor om täckning inom landet. De syften som ligger till
grund för 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen bör kunna uppfyllas genom ett sådant villkor.
Men också i ett annat avseende kan ett borttagande av den aktuella bestämmelsen påverka den nuvarande regleringen på området. Vissa delar av Teracom AB:s verksamhet är inte konkurrensutsatt alls. Det gäller utsändning av radio- och TV-program åt programföretag med sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § radio- och TVlagen som enligt tillståndsvillkor skall köpa utsändningstjänster av Teracom AB, dvs. Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV 4 AB när det gäller de analoga marksändningarna. Enligt riksdagens beslut skall den icke konkurrensutsatta verksamheten bedrivas med skälig lönsamhet. Med skälig lönsamhet avses att Teracoms intäkter skall täcka driftskostnader, avskrivningar, förräntning av kapital, risker för haveri i anläggningarna och kostnader för beredskapsåtgärder. Intäkterna skall vidare täcka forsknings- och utvecklingsinsatser samt andra insatser som kan behövas för att säkerställa att bolaget kan tillhandahålla radio- och TV-tjänster även på längre sikt (se prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28, rskr. 1991/92:329 och prop. 1998/99:1, utg. omr. 17, bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55).
Om 3 kap. 2 § punkten 8 radio-_och_TV-lagen tas bort finns det troligen inte längre någon grund för att meddela tillståndsvillkor som ålägger de nämnda programföretagen att köpa utsändningstjänster av Teracom. Det medför bl.a. att riksdagens tidigare ställningstaganden rörande Teracoms verksamhet måste omprövas. Såvitt gäller de analoga utsändningarna kan det inte bortses från risken att en reform skulle medföra fördyringar.
En lösning är att genom en särskild övergångsbestämmelse upprätthålla möjligheten att ställa krav enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen för sådan verksamhet där en sådan skyldighet gäller när lagen om elektronisk kommunikation träder i kraft, om det erfordras för att upprätthålla verksamheten till en rimlig kostnad.
Sammantaget anser vi att det finns skäl som talar för att den nuvarande regleringen i 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen bör upphävas. Med hänsyn till de ställningstaganden och uttalanden som riksdagen gjort i frågan och då det inte utan vidare är klart att regleringen strider mot direktiven avstår vi dock från att lägga fram ett konkret lagförslag.
Beträffande övriga regler i radio-_och_TV-lagen angående tillstånd och tillståndsvillkor anser vi inte att det finns anledning att göra några ändringar med hänsyn till EG:s nya regelverk.
Icke anmälningspliktiga nät och tjänster
EG-direktivens tillämpningsområde gäller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster. Anmälningsplikten har enligt vad som sagts ovan under Anmälningsplikt i detta avsnitt föreslagits bli begränsad till tillhandahållandet av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det gör att utanför anmälningsplikten faller sådana nät som är slutna och där de tjänster som tillhandahålls bara är åtkomliga inom en sluten grupp och där det alltså inte står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Slutna nät är t.ex. interna företagsnät och nät inom myndigheter och andra organisationer. Det kan röra sig om telefonnät inom ett företag på abonnentsidan, om en företagsväxel, trådburna datanät inom företag, myndigheter och andra organisationer, radiobaserade sådana nät främst hos företag, interna kommunikationer för videoöverföring osv. Också trådbundna fastighetsnät som används enbart för radio- och TV-utsändning till allmänheten, t.ex. kabelnät, faller utanför anmälningsplikten.
Något kan i detta sammanhang sägas också om s.k. virtuella privata nät (VPN). Sådana nät etableras vanligen inom större organisationer för anslutningar mellan olika enheter, t.ex. kontor eller industrianläggningar. Organisationen disponerar en del av det allmänna kommunikationsnätets resurser för sin interna kommunikation. Med termen VPN avses även uppkoppling av säkra förbindelser, t.ex. genom kryptering, vid uppkoppling av anställda eller kunder som befinner sig på platser utanför organisationens egna nät. Det virtuella privata nätet utnyttjar vanligen ett allmänt kommunikationsnät. VPN som innebär reservering av överföringskapacitet kan ske i ett allmänt kommunikationsnät. VPN för säker uppkoppling med hjälp av kryptering torde i allmänhet inte utgöra slutna nät enligt lagen om elektronisk kommunikation och kommer därför att omfattas av anmälningsplikten. Se vidare om avgränsningen under Anmälningsplikt om slutna och allmänna kommunikationsnät.
Erkännande av operatör
I 56 § telelagen finns en regel om erkännande av operatör enligt Internationella telekonventionen. Eftersom denna regel enligt en internationell överenskommelse, som Sverige anslutit sig till, alltjämt gäller måste en motsvarande paragraf tas in i lagen om elektronisk kommunikation. En terminologisk anpassning föreslås genom att teleoperatör ändras till operatör. I sak avses ingen ändring. Beträffande regelns närmare innebörd hänvisas till förarbetena till telelagen (prop. 1992/93:200, sid. 146).
Rättigheter som följer med allmän auktorisation
Såsom har angetts under avsnitt Allmän auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ovan bör de rättigheter som enligt auktorisationsdirektivet följer med allmän auktorisation framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I artikel 4 auktorisationsdirektivet finns en minimiförteckning över rättigheter som skall följa av den allmänna auktorisationen. Det är viktigt i sammanhanget att komma ihåg att dessa rättigheter inte är inskränkta till dem som föreslås anmälningspliktiga enligt lagen.
Företag som har erhållit allmän auktorisation enligt artikel 3 auktorisationsdirektivet, dvs. sådana företag som anmält verksamhet enligt lagen om elektronisk kommunikation eller bedriver sådan verksamhet som omfattas av direktiven men som inte är anmälningspliktig, har rätt enligt direktivet att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Denna regel slår fast principen om det fria marknadstillträdet.
Vidare anges i artikel 4 auktorisationsdirektivet att företag som erhållit allmän auktorisation har rätt att få ansökningar om rätt att installera faciliteter som de behöver bedömda i enlighet med artikel 11 ramdirektivet.
Artikel 11 i ramdirektivet avser ledningsrätter. I artikel 11.1 anges att när en behörig myndighet överväger
N en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på,
över eller under offentlig eller privat egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät, eller
N en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på,
över eller under offentlig egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät som inte är allmänt tillgängliga
skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering och utan dröjsmål, och följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering när den knyter villkor till sådana rättigheter.
Dessa förfaranden kan enligt artikeln variera beroende på om sökanden tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller inte.
I utredningens uppdrag ingår i och för sig att föreslå de lagstiftningsåtgärder som erfordras för att genomföra EG:s nya direktiv inom området elektronisk kommunikation. Emellertid har regeringen den 7 februari 2002 fattat beslut om utredningsdirektiv för översyn av vissa frågor om ledningsrätt, dir. 2002:17. I det uppdraget ingår bl.a. att lägga fram förslag på författningsändringar i ledningsrättslagen (1973:1144) som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU antar inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. Enligt utredningsdirektivet skall de ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra EG-direktiven redovisas i ett delbetänkande senast den 15 augusti 2002. Utredningen (Ju2002:03) har inlett sitt arbete och antagit namnet 2002 års ledningsrättsutredning. Vi avser därför inte att lägga fram några förslag avseende denna fråga.
När sådana företag som har allmän auktorisation tillhandahåller allmänheten elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster skall den allmänna auktorisationen enligt artikel 4 auktorisationsdirektivet också ge dem rätt att förhandla om samtrafik med och, i förekommande fall, få tillträde till eller samtrafik med andra leverantörer av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga kommunikationstjänster som omfattas av en allmän auktorisation i gemenskapen i enlighet med tillträdesdirektivet. Innebörden av dessa rättigheter beskrivs närmare i avsnitt 10.6.
Vidare skall sådana företag kunna bli utsedda att tillhandahålla olika delar av de samhällsomfattande tjänsterna eller täcka olika delar av det nationella territoriet i enlighet med direktivet om samhällsomfattande tjänster. Innebörden av dessa rättigheter beskrivs närmare i avsnitt 10.7.
Skyldigheter som följer med den allmänna auktorisationen
Den allmänna auktorisationen för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster får enligt artikel 6.1 auktorisationsdirektivet endast omfattas av de villkor som är upptagna i del A i bilagan till direktivet.
Uppräkningen i del A är uttömmande. Direktivet innehåller dock inte någon skyldighet att införa samtliga villkor i Sverige. Vilka av dessa villkor som enligt utredningen bör ställas som krav på den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster framgår av avsnitten 10.6, 10.7 och 10.8.
Intyg som kan underlätta utövandet av rätten att installera faciliteter och rättigheter till samtrafik
I artikel 9 auktorisationsdirektivet finns en rätt för företag som omfattas av allmän auktorisation att erhålla ett intyg som kan underlätta utövandet av rätten att installera faciliteter och utöva rättigheter till samtrafik.
I artikel 9 anges att en nationell regleringsmyndighet skall på begäran av ett företag inom en vecka utfärda en standardiserad handling där det bekräftas, i förekommande fall, att företaget har lämnat in en anmälan enligt artikel 3.2. I intyget skall vidare anges under vilka omständigheter företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i enlighet med allmän auktorisation har rätt att ansöka om rätt att installera faciliteter, förhandla om samtrafik eller få tillträde eller samtrafik, så att företaget lättare kan utöva dessa rättigheter, exempelvis på andra myndighetsnivåer eller i förhållande till andra företag. Sådana intyg kan också i förekommande fall utfärdas automatiskt efter anmälan enligt artikel 3.2.
Vi anser att möjligheten att erhålla ett sådant intyg bör vara öppen för alla som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Anledningen till detta är att inte endast anmälningspliktiga kan ha sådana rättigheter som intyget är avsett att underlätta att ta i anspråk. Av intyget bör framgå de rättigheter som gäller för olika typer av verksamhet. Avser verksamheten t.ex. att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster följer mer omfattande rättig-
heter än om det avser tjänster för slutna grupper. Skyldigheten att utfärda sådana intyg bör framgå av en förordning om elektronisk kommunikation. Intyg bör utfärdas av den myndighet som regeringen bestämmer.
10.5.2. Tillstånd att använda radiosändare och adress för elektronisk kommunikation
Vårt förslag: Tillstånd att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan föreslås behandlas på i stort sett samma sätt i den nya lagen.
Systemet med individuella tillstånd för rätten att använda radiosändare som gäller enligt LRK föreslås bibehållas. Vi föreslår dock en utvidgad möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att göra undantag från tillståndsplikten.
Ett dubbelt prövningsförfarande bibehålls för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kommer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.
Principen om positiv inriktning vid prövningar av ansökningar om tillstånd bibehålls. För att tillse att radiofrekvenserna används effektivt införs emellertid en ny prövningsgrund, som innebär att tillstånd skall beviljas endast om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet.
För att underlätta tillståndsprövningen i samband med t.ex. nya system för mobila elektroniska kommunikationstjänster föreslås att tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.
Tillstånd att använda radiosändare skall alltjämt avse en viss radioanvändning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett tillstånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt lagen om radiokommunikation. En nyhet är emellertid att tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten kan förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. En förutsättning är dock att det inte inverkar menligt på konkurrensen.
Tillstånd skall vara tidsbegränsade. Giltighetstiden för tillståndsvillkor föreslås dock få vara kortare än tillståndstiden.
Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga antingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa förfaranden.
I förhållande till reglerna i LRK om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor föreslås motsvarande regler i den nya lagen något ändrade. Exempelvis kommer den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten tydligt till uttryck genom att ett tillstånd inte får återkallas om ändamålet med åtgärden lika väl kan uppnås genom att tillståndsvillkoren ändras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation. Tillstånd skall krävas för att få använda en adress ur en sådan adressplan. Ett tillstånd kan förenas med villkor, bl.a. om utnyttjandet av adresserna.
För adresser som är av betydande ekonomiskt värde skall tillstånd kunna beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tilldelning skall ske efter anbudsförfarande eller ett förfarande med slumpmässig tilldelning (lottning).
I fråga om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor kommer i huvudsak samma regler att gälla som beträffande tillstånd att använda radiosändare.
En nyhet är att vi föreslår att tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas (s.k. andrahandshandel). En överlåtelse är dock giltig endast efter medgivande från tillståndsmyndigheten. Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen.
Allmänt
Behandlingen av nyttjanderätter till radiofrekvenser och adresser ur nationell adressplan för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang kan te sig främmande ur svensk synvinkel eftersom vi tidigare har behandlat dessa företeelser i skilda lagar och på helt olika sätt. Telelagen innehåller idag bara två paragrafer, 37–38 §§, som direkt handlar om nationella nummerplaner och skyldighet att iaktta sådana.
Auktorisationsdirektivet behandlar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationella nummerplaner för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang. Orsaken till det torde vara att båda är, måhända i olika utsträckning, begränsade resurser. De villkor som får knytas till dessa rättigheter har förhållandevis stora likheter trots nyttjanderätternas olika natur.
Beträffande tillämpningsområdet för reglerna om nyttjanderätter till radiofrekvenser enligt auktorisationsdirektivet och tillämpningsområdet för LRK bör anmärkas att medan LRK gäller all användning av radiofrekvenser så gäller auktorisationsdirektivet enligt skälen till direktivet endast beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser, när nyttjandet inbegriper tillhandahållandet av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst, vanligtvis mot ersättning. Egenanvändning av radioterminalutrustning, grundad på sådan icke-exklusiv användning av särskilda radiofrekvenser som inte har samband med någon ekonomisk verksamhet, t.ex. radioamatörers användning av frekvensband för allmänheten, utgör inte tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och omfattas därför inte av auktorisationsdirektivet. Sådan användning omfattas enligt skälen till auktorisationsdirektivet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (RTTE-direktivet). Se även avsnitt 10.5.1 ovan.
LRK innehåller enligt 1 § bestämmelser om användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation m.m. I 17 § LRK finns en regel som avser elektromagnetisk inkompatibilitet. Den avser användning av andra elektriska eller elektroniska anläggningar som utan att vara radioanläggningar är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål
eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål.
LRK har alltså ett bredare tillämpningsområde än auktorisationsdirektivet när det gäller radiofrekvenser. Med hänsyn till auktorisationsdirektivets struktur, med allmän auktorisation, nyttjanderätter och särskilda skyldigheter förefaller det som den bästa lösningen att hålla reglerna samlade i en lag. Det bör med hänsyn till att den största radioanvändningen med all sannolikhet ligger inom ramen för auktorisationsdirektivets tillämpningsområde inte heller finnas tillräcklig anledning att ha en särskild lag för sådan radioanvändning som ligger utanför direktivets område. Det innebär att LRK måste arbetas in i den nya lagen med iakttagande av EG:s nya regelverk. Detta innebär i sin tur att mycket av förarbetena till LRK kommer att äga fortsatt giltighet som motiv till en ny lag.
Radiospektrum och vissa andra begrepp
Med radiovågor förstås i LRK elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 gigahertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. EG:s radiospektrumbeslut definierar radiospektrum som radiovågor med frekvenser mellan 9 kilohertz (kHz) och 3 000 gigahertz (GHz). Radiovågor är enligt beslutet elektromagnetiska vågor som utbreder sig utan konstgjorda ledare. I princip samma definition av radiovågor återfinns i RTTE-direktivet och lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Definitionen i LRK saknar således en undre gräns. Den nedre gränsen för radioanvändning ligger i praktiken kring 10 kilohertz. Ännu är den största delen av detta spektrum inte tekniskt möjlig att använda. Huvudparten av dagens användning av radiofrekvenser ligger under 30 gigahertz. För att harmonisera begreppen bör en nedre gräns införas och den bör vara i enlighet med EG:s rättsakter. Radiovågor bör därför definieras som elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskild anordnad ledare. Därmed täcks våglängder från 30 000 meter ner till ca en tiondels millimeter. Denna del av det elektromagnetiska spektrumet brukar benämnas radiofrekvensspektrumet eller bara radiospektrumet.
De övriga definitioner som idag finns i LRK är:
1. radiokommunikation, som innebär överföring, utsändning eller
mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,
2. radiobestämning, som innebär bestämning av position, hastighet
eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper,
3. radioanläggning, som avser en anordning avsedd för radio-
kommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare).
Beträffande innebörden av definitionerna i föregående stycke hänvisas till förarbetena till LRK.
Begreppen radiokommunikation och radioanläggning bör med vissa redaktionella ändringar överföras till den nya lagen. Däremot kräver den nya lagen inte att radiobestämning definieras särskilt.
I förarbetena till LRK, framförallt betänkandet från frekvensrättsutredningen, SOU 1991:107, kap. 1, finns beskrivningar av vad som avses med radiosändare och radiomottagare, redogörelse för olika vågutbredningsegenskaper samt om användning av radiovågor för olika ändamål. Dessa förhållanden är i princip fortfarande giltiga. Någon ny beskrivning görs därför inte här. Nya användningsområden har givetvis tillkommit sedan år 1991. Användningen av radiospektrum för fasta och mobila tele- och datatjänster, digital-TV och digitalradio är exempel på detta. Efterfrågan på radiospektrum har ökat med nya användningsområden och ökad överföring av information via radio trots effektivare frekvensanvändning, t.ex. till följd av digitalisering.
Radiofrekvenserna allokeras för skilda ändamål med hänsyn bl.a. till olika spektrums tekniska egenskaper, såsom vågutbredningsegenskaper, tjänstens störningstålighet etc. Detta innebär att band pekas ut för en viss eller vissa särskilda användningsområden. En viss användning kan därvid också pekas ut som huvudanvändning. Genom att göra sådana allokeringar i förväg innan tillstånd för radiosändare meddelas kan en planering göras för hur radiospektrumet skall användas. Detta brukar benämnas för frekvensplanering.
Internationell reglering
Eftersom radiovågornas utbredning inte slutar vid nationsgränserna och många tjänster används i flera länder finns ett stort behov av internationell samverkan för frekvensallokering och frekvensplanering. Även tillståndsgivning kan i vissa fall harmoniseras eller till och med ske för flera länder gemensamt. Ett viktigt mål med det internationella samarbetet blev tidigt att se till att radioförbindelser upprätthålls utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen. Det blev därför viktigt att allokera band för bestämda användningsområden. En ordning för nationernas ansvar beträffande beslut om tilldelning av bestämda radiofrekvenser bestämdes också. I det internationella arbetet ingår också att ta fram tekniska krav på den utrustning som skall användas på radioområdet. Det internationella arbetet sker i flera organisationer.
Globalt är den viktigaste organisationen den internationella teleunionen, ITU. Av särskild betydelse är det internationella radioreglementet (RR). Sverige har anslutit sig till den internationella överenskommelsen om radioreglementet genom att ratificera överenskommelsen. RR innehåller bestämmelser om bl.a. användningen av radiofrekvenserna och om skyldigheter för de nationella myndigheterna. En huvuddel i RR är den s.k. frekvensfördelningsplanen eller frekvensallokeringstabellen (artikel 8 i RR). Frekvensfördelningsplanen omfattar alla tekniskt användbara frekvenser. Av planen framgår för vilket eller vilka slag av radioanvändning som olika frekvensband är bestämda. RR:s frekvensfördelningsplan ger de enskilda länderna utrymme att utnyttja vissa frekvensband för annan användning än den som primärt gäller enligt planen. Dessutom finns ytterligare möjligheter till nationella särlösningar av mer eller mindre omfattande art. RR medger även att enskilda stater ingår överenskommelser om frekvensfördelningen mellan sig. Genom ratifikationen av den internationella överenskommelsen om RR har Sverige åtagit sig att vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma skadliga störningar i andra länders radiotrafik iaktta den fördelning som anges i frekvensfördelningsplaneringen samt övriga bestämmelser i RR. RR är dock bindande för Sverige endast såvitt svenska sändare kan påverka andra länders radiotrafik.
För arbetet i Europa är den viktigaste organisationen den europeiska sammanslutningen av post- och teleförvaltningar (Conference Européenne des Administration des postes et des télé-
communications), CEPT. Arbetet i CEPT utgör ibland förberedelser inför det globala samarbetet. CEPT har nyligen omstrukturerats. De två radiokommittéerna The European Radiocommunications Committee (ERC) och The European Committee of Telecommunications Regulatory Authorities (ECTRA) slogs den 1 oktober 2001 samman till en kommitté, The Electronic Communications Committee (ECC).
Inom ramen för CEPT finns också The European Radiocommunications Office (ERO), som bildades som det permanenta kontoret för att stödja ERC:s verksamhet inom CEPT. ERO är numera ECC:s representationskontor. ERO har tagit över verksamheter som tidigare sköttes av the European Telecommunications Office (ETO). ERO bygger numera på en konvention om etablerandet av ERO, som f.n. har undertecknats av ett 30-tal CEPT-administrationer.
Ett samarbete angående radiospektrumanvändning har också skett inom EU. Bl.a. finns särskilda beslut av Europaparlamentet och rådet angående användning för vissa mobila teletjänster. Genom det nya radiospektrumbeslutet får samarbetet beträffande radiospektrumanvändningen inom EU en ökad betydelse för medlemsstaterna.
I princip gäller att arbetet i EU kan ligga till grund för medlemsstaternas agerande i CEPT om det gäller frågor som rör den gemensamma marknaden. Arbetet i CEPT kan sedan utgöra grund för de europeiska ländernas agerande i ITU.
EG:s radiospektrumbeslut
Radiospektrumbeslutet har enligt artikel 1 till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (FoU).
Genom samordning och harmonisering inom gemenskapen kan man i vissa fall också bidra till att harmonisera och samordna radiospektrumanvändningen på global nivå, enligt skälen till beslutet.
Radiospektrumpolitik kan enligt skälen inte grundas endast på tekniska parametrar utan måste också ta hänsyn till ekonomiska, politiska, kulturella, hälsorelaterade och sociala frågor. Dessutom kommer den ständigt ökande efterfrågan på den begränsade tillgången av tillgängligt radiospektrum att leda till motstridiga krav på att tillfredsställa olika grupper av radiospektrumanvändare inom sektorer som telekommunikation, rundradio, transporter, rättsväsende, militär och forskning. Radiospektrumpolitiken bör därför ta hänsyn till alla sektorer och väga in de olika behoven. Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör enligt skälen till beslutet bidra till yttrandefriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.
För att uppnå sitt syfte fastställs i beslutet förfaranden för att
a) underlätta en politik när det gäller strategisk planering och har-
monisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen med hänsyn till bl.a. följande aspekter av gemenskapspolitiken: ekonomi, säkerhet, hälsa, allmänintresse, yttrandefrihet, kultur, vetenskapliga, sociala och tekniska frågor, samt till radiospektrumanvändargruppers olika intressen för att därigenom optimera radiospektrumanvändningen och undvika skadlig störning,
b) säkerställa ett effektivt genomförande av radiospektrumpolitiken i
gemenskapen, och särskilt utveckla ett allmänt tillvägagångssätt för att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum,
c) säkerställa att information om allokering av, tillgång till och an-
vändning av radiospektrum i gemenskapen ges samordnat och i rätt tid,
d) säkerställa en effektiv samordning av gemenskapens intressen i
internationella förhandlingar där radiospektrumanvändningen påverkar gemenskapens politik.
När åtgärder vidtas i enlighet med beslutet skall enligt artikel 2 vederbörlig hänsyn tas till det arbete som utförs i internationella organisationer och som rör frekvensförvaltning, t.ex. ITU och CEPT.
Beslutet påverkar inte de åtgärder som vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen för att uppnå mål av allmänt intresse, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik, när det gäller
direktiv 1999/5/EG (RTTE-direktivet) och medlemsstaternas rätt att organisera och använda sitt radiospektrum för att trygga den allmänna ordningen och säkerheten samt försvaret. Beslutet bör enligt skälen inte påverka medlemsstaternas rätt att införa de begränsningar som krävs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt för försvarsändamål. Om en teknisk genomförandeåtgärd skulle inverka bl.a. på de frekvensband som används av en medlemsstat uteslutande och direkt för ändamål som avser dess allmänna säkerhet och försvar, får kommissionen, om medlemsstaten begär detta på grundval av motiverade skäl, bevilja övergångsperioder eller fördelningssystem för att underlätta att åtgärden genomförs fullt ut. I detta hänseende får medlemsstaterna också till kommissionen anmäla de nationella frekvensband som uteslutande och direkt används för ändamål som avser allmän säkerhet och försvar.
Beslutet bygger på principen att, när Europaparlamentet och rådet har enats om en gemenskapspolitik som är beroende av radiospektrum, bör kommittéförfarande användas vid antagandet av åtföljande tekniska genomförandeåtgärder. Tekniska genomförandeåtgärder bör särskilt inrikta sig på harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, liksom tillgång till uppgifter avseende användning av radiospektrum.
Genom radiospektrumbeslutet skapas Radiospektrumkommittén. Denna kommitté är en verkställighetskommitté enligt kommittologiförfarandet. För kommittén gäller dels ett rådgivande förfarande enligt artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG (kommittologibeslutet), dels ett föreskrivande förfarande enligt artiklarna 5 och 7 i kommittologibeslutet. Radiospektrumkommittén skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha kommissionens företrädare som ordförande. Kommittén skall studera förslagen till tekniska tillämpningsåtgärder som rör radiospektrum. Dessa kan utarbetas på grundval av diskussionerna i kommittén. Det anges särskilt att detta kan i särskilda fall kräva tekniska förberedelser av de nationella myndigheterna som är ansvariga för frekvensförvaltning.
För att uppnå det syftet med beslutet enligt artikel 1 skall kommissionen lägga fram lämpliga tekniska genomförandeåtgärder för kommittén i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, samt tillgång till viss information om radiospektrumanvändningen.
Kommissionen skall därvid ge CEPT i uppdrag att utveckla sådana tekniska genomförandeåtgärder, under förutsättning att de faller inom CEPT:s ansvarsområde, såsom harmonisering av frekvensallokering och tillgång till information. Kommissionen skall därvid ange vilka uppgifter som skall utföras och när de skall vara avslutade. Kommissionen skall för detta ändamål tillämpa det rådgivande förfarandet i Radiospektrumkommittén.
På grundval av det arbete som utförts av CEPT skall kommissionen besluta huruvida det arbete som utförts i enlighet med uppdraget har lett till resultat som skall tillämpas i gemenskapen och besluta om tidsfristen inom vilken medlemsstaterna skall genomföra dessa. Besluten skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vid genomförandet av denna punkt skall kommissionen handla i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén.
Anser kommissionen eller en medlemsstat att det arbete som utförts på grundval av uppdraget till CEPT inte fortlöper tillfredsställande med hänsyn till den fastställda tidsfristen eller om resultaten inte är godtagbara, får kommissionen istället vidta åtgärder för att uppnå uppdragets mål i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén.
Sådana tekniska implementeringsåtgärder som nämnts ovan kan när så är lämpligt, under förutsättning att kommissionen godkänner detta, innefatta en möjlighet till övergångsperioder eller frekvensdelningsarrangemang i en medlemsstat när detta är berättigat med beaktande av den särskilda situationen i medlemsstaten. Medlemsstaten skall ansöka om detta. En förutsättning är att ett sådant undantag inte otillbörligt försenar genomförandet eller förorsakar olämpliga skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller konkurrensläge eller regelverk.
För att uppnå det i artikel 1 angivna syftet får kommissionen i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén också anta sådana tekniska genomförandeåtgärder som inte omfattas av CEPT:s ansvarsområde.
I syfte att bidra till utformningen, förberedandet och genomförandet av gemenskapens radiospektrumpolitik, skall kommissionen utöver tekniska implementeringsåtgärder enligt ovanstående regelbundet samråda med kommittén om de frågor som omfattas av artikel 1.
När det är nödvändigt att anta harmoniseringsåtgärder för tillämpningen av gemenskapsstrategier som går längre än tekniska
tillämpningsåtgärder, kan kommissionen sedan lägga fram ett förslag på grundval av fördraget för Europaparlamentet och rådet. Eventuella nya policyinitiativ från gemenskapen, beroende av radiospektrum, skall nämligen i tillämpliga fall beslutas av Europaparlamentet och rådet, på grundval av ett förslag från kommissionen.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 5 i radiospektrumbeslutet säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det föreligger ett behov av detta för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra denna information tillgänglig för allmänheten, i tillämpliga fall i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 4.
Kommissionen skall enligt artikel 6 i radiospektrumbeslutet övervaka den utveckling av radiospektrum i tredje land och i internationella organisationer som kan komma att påverka genomförandet av beslutet. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla rättsliga eller faktiska svårigheter för genomförandet av beslutet som orsakas av tredje land eller av internationella organisationer. Kommissionen skall regelbundet till Europaparlamentet och rådet avge rapport om vad som uppnåtts genom tillämpningen av sådana åtgärder i förhållande till tredje land och internationella organisationer och, i förekommande fall, föreslå åtgärder i syfte att genomföra principerna och uppnå målen i artikel 1. När så krävs för att uppnå syftet i artikel 1 skall gemensamma politiska mål antas för att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna. Åtgärder enligt artikeln skall dock inte påverka gemenskapens eller medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt relevanta internationella avtal.
Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet. I synnerhet skall medlemsstaterna omgående underrätta kommissionen om genomförandet av resultaten av de uppdrag som givits till CEPT.
I artikel 8 finns en bestämmelse om sekretess. Kommissionen skall varje år inför Europaparlamentet och rådet avge rapport om den verksamhet som bedrivits och de åtgärder
som vidtagits och om de framtida åtgärder som planeras enligt beslutet.
Enligt utredningsuppdraget skall vi med beaktande av svensk lagstiftningstradition föreslå den lagstiftning som är nödvändig för att genomföra också beslutet om radiospektrumpolitiken. Som har framgått av ovanstående genomgång av beslutet består detta till helt övervägande del av förfaranderegler. Beslutet ger framförallt ett ramverk för hur tekniska implementeringsåtgärder skall beslutas och om förhållandet till tredje land. Dessutom finns det i Radiospektrumkommittén ett forum för diskussion av policyfrågor. Utöver denna verkställighetskommitté avser kommissionen att tillsätta en radiospektrumgrupp som en högnivågrupp för att diskutera policyfrågor i gemenskapen som underlag för kommissionen när den skall ge förslag till Europaparlamentet och rådet angående radiospektrumpolitiken.
Radiospektrumbeslutet innehåller bara två artiklar med ett materiellt innehåll, nämligen artikel 5 om tillgång till information och artikel 8 om sekretess. Sekretessbestämmelserna behandlas i avsnitt 10.9. Beträffande artikel 5 skall frekvensplanen behandlas i det följande avsnittet. Skyldigheten att offentliggöra frekvensplanen, information om rättigheter, villkor, förfararanden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen bör inte föranleda någon särskild lagstiftning.
Reglerna om allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens regler om när beslut m.m. får sekretessbeläggas bör vara tillräckliga och artikel 5 kan därför redan anses vara uppfylld i svensk lagstiftning i förhållande till enskilda. Offentliggörandet i artikel 5 tar dock sikte särskilt på sådan information som är av betydelse för syftet med radiospektrumbeslutet. Det kan finnas ett behov av att offentliggöra sådan information i ett sammanhang för arbetet med radiospektrumfrågor i gemenskapen. Detta bör därför tas upp i en förordning som en uppgift som den ansvariga myndigheten skall fullgöra.
Informationsskyldigheten enligt artikel 7 bör falla inom regeringens allmänna kompetens med erforderligt bistånd av en ansvarig myndighet. Myndighetens bistånd bör framgå av ett generellt uppdrag att handlägga EU-frågor, motsvarande det som idag finns i 4 § förordningen (1997:401) med instruktion för PTS.
Den svenska frekvensplanen
Den internationella frekvensplaneringen har stor betydelse också för den nationella frekvensplaneringen. Detta sammanhänger bl.a. med att vågutbredningsegenskaperna hos vissa radiofrekvenser är sådana att de utbreder sig långt över gränserna och även beträffande sådana frekvenser som inte utbreder sig så långt kan gränsnära radiosändare bli styrande för övrig sådan verksamhet längre in i landet om sändarna skall utnyttja samma frekvens. Den svenska frekvensplanen bygger i allt väsentligt på det internationella samarbete som Sverige bedriver inom ramen för ITU, CEPT och EU.
Med utgångspunkt i RR:s frekvensfördelningsplan upprättar Post- och telestyrelsen idag en svensk frekvensfördelningsplan genom att ge ut allmänna råd. Den senaste är Post- och telestyrelsens allmänna råd (PTSFS 2000:14) om den svenska frekvensplanen. Ändringar i RR sker på basis av de världsradiokonferenser som ITU anordnar med vanligen tre års mellanrum. Den senaste var år 2000 och nästa hålls 2003. Ändringarna i RR:s frekvensfördelningsplan föranleder sedan ändringar i den svenska frekvensplanen.
Frågan om behovet av en nationell frekvensplan togs upp i prop. 1992/93:200, sid. 187 f. Där anförs som skäl för en sådan plan att Sverige genom sitt medlemskap i ITU och ratifikationen av telekonventionerna skall se till att radioanvändningen inom Sverige sker inom de ramar och efter de förutsättningar som läggs fast i RR. Genom detta är vi beträffande väsentliga delar av radioanvändningen inom Sverige styrda av RR:s frekvensfördelningsplan. I angiven proposition sägs också att ha en grundläggande planering lätt tillgänglig och på svenska språket kan bidra till förståelse för de begränsningar som ligger i regleringen och främja att Sverige lever upp till de folkrättsliga förpliktelserna på radioområdet. Det är också av betydelse för olika intressenter att veta vilka förutsättningar som gäller för radioanvändningen. Sådana intressenter är bl.a. tillverkare och leverantörer av radioutrustning, nätoperatörer, företag som utnyttjar radiokommunikationer m.fl. Särskilt gäller detta mindre företag och enskilda användare. Myndighetens uppfattning av hur framtida tillämpningar skall genomföras i Sverige kan också vara nyttigt att känna till.
Sammantaget bör detta leda till samma slutsats som i prop. 1992/93:200, nämligen att det finns ett flertal goda skäl till att det skall finnas en sammanhållen grundläggande frekvensplan för landet.
Frågan om den rättsliga statusen på frekvensplanen är av stor betydelse för regelverkets utformning. Om frekvensplanen görs bindande kan förmodligen behovet av att använda sig av individuella tillstånd minska. Enligt artikel 5.1 auktorisationsdirektivet är det också avsikten att medlemsstaterna inte skall kräva att individuella nyttjanderätter beviljas som förutsättning för användning av radiofrekvenser, om risken för skadlig störning är försumbar. Medlemsstaterna skall då istället knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen. I förarbetena till LRK diskuterades frågan om frekvensplanens rättsliga status i prop. 1992/93:200, sid. 188. Därvid angavs att föreskrifter om fördelningen av frekvensutrymmet kräver lagform med hänsyn till reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen. De bestämmelser utöver lagregleringen som kan förekomma får inte var mer betungande än att de kan betecknas som s.k. verkställighetsföreskrifter. Samma bedömning är alltjämt giltig. Vid sådana förhållanden talar dynamiken inom radioområdet starkt emot att lagstifta på en sådan detaljeringsgrad som frekvensplanen innebär. Slutsatsen bör därför även denna gång bli att frekvensplanen inte bör ges lagform. Det som återstår då är att skilja ut de grundläggande faktorerna och endast ha med dessa i lagen. Detaljregleringen får ges en annan form. I praktiken med hänsyn till vad frekvensplanen behöver innehålla för att ha någon självständig betydelse som informationskälla återstår knappast någon annan form för den än som ett allmänt råd som ges ut av myndigheten på radioområdet.
Allmänna råd är inte bindande. Frekvensplanen har idag betydelse som intern vägledning för PTS i samband med tillståndsgivning. Den utgör samtidigt informationskälla till såväl befintliga som framtida radioanvändare om PTS ställningstaganden till hur olika radiotillämpningar skall passas in i radiospektrum. Av betydelse i sammanhanget är även kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 2000 om konkurrens på marknaderna för teletjänster, senast ändrad genom kommissionens direktiv 1999/64/EG, EGT L 175, 10.7.1999, s. 39 (Celex 399L0064), som föreskriver att medlemsstaterna årligen skall offentliggöra eller på begäran tillhandahålla en tilldelningsplan för de frekvenser som reserverats för mobil- och personkommunikationstjänster samt planerna för den framtida utökningen av frekvenser för detta ändamål.
Nyttjanderätt till radiofrekvenser
Artikel 5 auktorisationsdirektivet innehåller den grundläggande regleringen för nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationell nummerplan för elektroniska kommunikationsnät. Beträffande radiofrekvenser innehåller punkten 1 som redan anförts tidigare att medlemsstaterna i första hand bör undvika att ställa krav på tillstånd (individuella nyttjanderätter), särskilt om risken för skadlig störning är försumbar. Villkoren för användning av radiofrekvenser bör istället knytas till den allmänna auktorisationen, dvs. anmälningsplikten.
Sådana nyttjanderätter skall enligt punkten 2 samma artikel beviljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn.
Tillstånd att använda radiosändare
Grunderna för att ge tillstånd och tilldela frekvenser enligt LRK anges i prop. 1992/93:200, sid. 191. Där sägs att genom reglerna skall ordning i etern upprätthållas för att så många som möjligt skall kunna få rätt att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Reglerna skall vidare syfta till att den som har fått tillstånd till radioanvändning skall vara skyddad från ingrepp och till att användningar av betydelse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt samt den radioanvändning som behövs inom försvaret skall ha företräde. Genom ändring år 2000 kom även polisen att få sådant företräde. Vidare anges i motiven att som grund för tillståndsprövningen skall gälla att en ansökan om att få använda radiosändare skall beviljas under förutsättning att radioanvändningen inte kommer att skadligt påverka annan radioanvändning i Sverige eller i utlandet, radioanläggningen uppfyller bestämda tekniska krav, radioanläggningen inte kommer att hindra den fria åsiktsbildningen, radioanvändningen kan ske med bibehållande av beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar samt att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för försvarsmakten m.fl. samt polisen. Vidare gäller enligt LRK att för bifall till en ansökan om rätt att använda radiosändare för sådan verksamhet som är särskilt reglerad i annan lag förutsätts att medgivande enligt den lagstiftningen föreligger.
Artikel 9.1 i ramdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster inom sitt territorium i enlighet med artikel 8 samma direktiv om de allmänna målen och regleringsprinciperna.
Enligt artikel 5.2 auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna om individuella rättigheter måste beviljas för användningen av radiofrekvenser och nummer på begäran bevilja företag som tillhandahåller eller nyttjar nät eller tjänster enligt den allmänna auktorisationen sådana rättigheter. Det gäller dock inte om det skulle strida mot bestämmelserna om villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer eller andra särskilda skyldigheter. Direktivet lämnar också öppet för att det kan finnas behov av att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser. Tillståndsprövning skall vidare ske med beaktande av intresset av att säkerställa att resurserna används på ett effektivt sätt.
I andra stycket i artikel 5.2 anges att sådana nyttjanderätter skall beviljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn. Samtidigt anges att detta inte påverkar de särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TVsändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
EG:s nya regelverk bör med hänsyn till kraven på att säkerställa spektrumeffektivitet i ramdirektivet, hänvisningen till villkoren som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser och undantaget för särskilda kriterier och förfaranden för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar i stort sett anses förenligt med grunderna för att ge tillstånd såsom de anges i LRK.
Bland de villkor som får ställas i samband med tillståndsgivning enligt LRK finns skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Som kommer framgå av under Villkor som är fogade till nyttjanderätter till radiofrekvenser nedan i detta avsnitt föreslås att möjligheten att uppställa detta villkor behålls i den nya lagen. Skadlig störning kan därför komma att få tålas, om medgivande att dela frekvensutrymme med någon annan har lämnats för den andra radioanvändningen. Det bör därför läggas till under grunderna för tillståndsgivningen att det är otillåten skadlig störning som inte får antas kunna uppkomma.
I motiven till LRK (prop. 1992/93:200, sid. 193) anges vidare att vägledande för reglerna om tillståndsgivning skall vara det grundläggande syftet att upprätthålla ordning i etern. Förutom att skapa ordning i etern skall regleringen ha till syfte att tilldelning skall ske efter bestämda utgångspunkter. Dessa bör finnas som en bakgrund till tillståndsprövningen i varje enskilt fall.
De utgångspunkter som räknas upp är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen, särskild hänsyn till yttrandefriheten samt likaledes särskild hänsyn till försvarsmakten (omfattar numera även polisen).
Tillståndsgivningen enligt LRK baseras således på en positiv inriktning beträffande ansökningar om tillstånd att använda radiosändare. Denna inriktning bör dock sättas i samband med att frekvensbristen har tilltagit markant i förhållande till hur situationen var för tio år sedan vid LRK:s tillkomst. Effektivare frekvensanvändning ur teknisk synvinkel gör visserligen att frekvensutrymmet räcker till flera användare men samtidigt tillkommer alltfler användare och användningsområden. Risken för frekvensbrist gör att statens roll som främjare av ett effektivt användande av radiofrekvenser bör stärkas.
I artikel 9 ramdirektivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster inom sitt territorium i enlighet med artikel 8. I artikel 8.2 d sägs att de nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster och därvid bl.a. främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.
En allt större efterfrågan av radiospektrum gör det svårt att på en gång kunna ta tillvara olika radioanvändares behov inom områden såsom telekommunikation, rundradio och TV, transport, forskning och utveckling samt polisen och försvaret. Den positiva inriktningen vid bedömningar av tillståndsansökningar för radiofrekvenser bör bibehållas men det måste samtidigt vara möjligt för tillståndsmyndigheten att ta hänsyn till olika intressen vid policyfrågor för frekvenstilldelning, förutom de som följer av intresset för den fria åsiktsbildningen, såsom samhällsekonomiska aspekter samt övergripande samhällsnytta av en viss radioanvändning. Det är viktigt att balansen mellan olika sektorer och intressen i samhället, med tillhörande behov av radiofrekvenser, kan tillgodoses samti-
digt. Detta kan ge upphov till svåra avvägningar men i en situation där frekvensbrist i framtiden kan uppkomma bör det inte vara tillfredsställande att bara förlita sig till principen först till kvarn får först mala utan avseende på vilket behov som finns i samhället av ifrågavarande radioanvändningar.
Sådana intresseavvägningar görs i och för sig redan enligt LRK. Den nya lagen bör dock tydligare avspegla behovet av denna balans. Det bör ske genom att det såsom en ny bedömningsgrund införs att tillstånd att använda radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet. Det blir tillståndsmyndigheten som liksom idag får göra de rimlighetsöverväganden som erfordras mellan samhällsnyttan och nödvändigheten av olika konkurrerande radioanvändningar. En viktig grundprincip är dock att det bör krävas starka skäl för att neka tillstånd för verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Likaså bör kravet på att nytillkommande användning inte skall kunna antas komma att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen fortsätta gälla.
En särskild grund för att vägra tillstånd bör vara att sökanden tidigare har fått ett tillstånd återkallat eller det av annan liknande anledning finns skälig anledning att anta att sökanden inte kommer att följa meddelade villkor. Att det skall finnas skälig anledning till antagandet innebär att det skall framstå som klart mer sannolikt att en överträdelse kommer att ske än det motsatta förhållandet. Att ett tillstånd blivit återkallat bör presumera ett sådant antagande. Det blir då sökandens sak att föra fram omständigheter som gör att tillstånd ändå skall beviljas. Har det gått mer än fyra till fem år från återkallelsen bör däremot återkallelsen i sig inte vara tillräcklig för att vägra ett nytt tillstånd.
Förarbetena till LRK kan enligt vår mening i övrigt alltjämt tjäna som vägledning vid tolkning av prövningsgrunderna.
Vi föreslår således att det även enligt lagen om elektronisk kommunikation skall krävas tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare. Bedömningsgrunderna vid beviljande av tillstånd skall liksom enligt LRK framgå av lagen.
Undantag från tillståndsplikten
Under Den svenska frekvensplanen ovan i detta avsnitt har redogjorts för de svårigheter som uppkommer om tillstånd inte krävs som förutsättning för användning av radiofrekvenser. Det gäller särskilt med hänsyn till grundlagsskyddet för informations- och yttrandefriheten och frekvensplanens rättsliga status samt till risken för skadlig störning.
Det innebär emellertid inte att all användning av radiofrekvenser måste vara tillståndspliktig. Undantag bör sålunda, liksom i dag, göras för användning av radiomottagare
Enligt LRK gäller vidare att Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, till viss del, samt Polisen är undantagna från tillståndsplikten. Möjligheten att behålla dessa regler påverkas inte av direktiven. Vi föreslår att reglerna förs över till den nya lagen.
Beträffande harmoniserad tilldelning av rätt att använda radiofrekvenser i vissa fall hänvisas till vad som anges under
Harmoniserad tilldelning av radiofrekvenser nedan i detta avsnitt.
LRK innehåller även en bestämmelse om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från kravet på individuellt tillstånd för vissa specifika fall, nämligen radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige. En motsvarande paragraf bör tas in i lagen om elektronisk kommunikation. Vissa modifieringar bör dock övervägas särskilt med hänsyn till att något generellt undantag från individuell tillståndsplikt enligt artikel 5.1 auktorisationsdirektivet inte föreslås.
Det bör först klargöras att undantaget från tillståndsplikt i detta fall inte motsvarar att knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen. Det är istället fråga om ett rationellt förfarande beträffande vissa typer av tillstånd. De villkor som enligt auktorisationsdirektivet får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser måste därför anses tillämpliga också vid ett förfarande med undantag från tillståndsplikt.
När det gäller tillämpningsområdet för undantagsregeln bör övervägas om inte detta bör utökas genom en generell rätt att meddela undantagsföreskrifter. Det skulle enligt vår bedömning kunna utvidga området för en rationell tillståndshantering betydligt. En
generell möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från tillståndsplikten föreslås därför tas in i lagen om elektronisk kommunikation.
Beträffande vilka villkor som får knytas till ett undantag från tillståndsplikt bör samtidigt övervägas om inte regeln i LRK om radioanläggningars uppfyllelse av bestämda tekniska krav bör utökas. Det kan antas att det finns motsvarande behov att förena undantag från tillståndsplikten med villkor som finns beträffande individuella tillstånd. Detta kommer dock att behandlas först under följande underavsnitt. Redan här kan dock nämnas att, med hänsyn till grundlagsskyddet, bör de villkor som får förenas med undantag från tillståndsplikt framgå direkt av lag.
Liksom enligt LRK bör gälla att den som är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen anses ha tillstånd för att använda radiosändare.
Villkor som är fogade till nyttjanderätter till radiofrekvenser
I auktorisationsdirektivet anges vilka villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser. Dessa framgår av del B i bilagan till direktivet och är följande:
1. Angivande av den tjänst eller typ av nät eller teknik för vilken nyttjanderätt till frekvensen har beviljats, i förekommande fall inbegripet exklusivt nyttjande av en frekvens för överföring av särskilt innehåll eller särskilda audiovisuella tjänster.
2. Faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna i enlighet med ramdirektivet, inbegripet krav på lämplig täckning.
3. Tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen.
4. Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i detta direktiv, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen.
5. Överlåtelse av rättigheter på rättsinnehavarens initiativ och villkor för detta i enlighet med ramdirektivet.
6. Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i direktivet.
7. Varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.
8. Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser.
Det bör framhållas att detta är villkor som medlemsstaterna får men inte är skyldiga att uppställa. De villkor som uppställs för tillstånd att använda radiosändare som anges i 11 och 12 §§ LRK måste anpassas så att de i vart fall inte upptar något som går utöver de villkor som enligt auktorisationsdirektivet får uppställas.
Enligt artikel 6.2 auktorisationsdirektivet gäller vidare att medlemsstaterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer.
Inledningsvis anges om tillståndsbeslutets innehåll i LRK att tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Såsom har angetts i motiven till LRK (prop. 1992/93:200, sid. 214) är det inte möjligt att inskränka reglerna till att endast avse frågan om tillstånd skall meddelas eller inte. Även de villkor under vilka tillståndshavaren får använda radiosändaren måste kunna fastställas med ledning av lagen. Allmänt torde gälla att en ansökan som inte innehåller uppgift om vilket användningsområde radiosändaren skall ha inte går att ta ställning till.
Den sammanslagning av telelagen och LRK som här föreslås medför endast ett tillståndsförfarande mot tidigare ett tillstånd enligt telelagen för t.ex. mobila teletjänster och ett tillstånd för t.ex. basstationer enligt LRK. Det kan finnas anledning, t.ex. i samband med tillstånd för radiosändare för mobila elektroniska kommunikationstjänster att kunna bevilja tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning vid ett tillfälle och de individuella tillstånden att använda radiosändare, t.ex. för basstationer, vid ett annat tillfälle. Det föreslås därför att en sådan möjlighet införs i den nya lagen.
Härefter måste ställning tas till vilka villkor som skall få uppställas när ett tillstånd beviljas. Uppräkningen nedan tar sin utgångspunkt i den nyss angivna bilagan B till auktorisationsdirektivet.
Punkten 1 tar särskilt sikte på företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Villkoret kan möjligen te sig något överlappande med kravet att ange användningsområde. En rad av de efterföljande villkoren kommer emellertid med all sannolikhet att behöva utformas med hänsyn till vilken eller vilka elektronisk kommunikations-
tjänster eller slag av elektroniskt kommunikationsnät eller teknik som tillståndet avser. Med hänsyn till den särskilda betydelse sådana nät och tjänster har bör punkten därför tas upp särskilt.
Punkten 2 bör ses mot bakgrund av punkten 1. Faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande och täckning inom landet är viktiga parametrar när tillstånd skall beviljas för denna typ av radioanvändning. Punkten bör också ses mot bakgrund av artikel 9 ramdirektivet som föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna inom sitt territorium i enlighet med allmänna mål och regleringsprinciper i artikel 8 samma direktiv. Enligt artikel 8.2 d ramdirektivet skall de nationella regleringsmyndigheterna främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster m.m. och därvid bl.a. främja en effektiv användning av och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser. Genom att ställa upp denna typ av villkor kan tillförsäkras att radiospektrumet utnyttjas effektivt. Täckningskrav är av intresse för olika typer av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Det kan gälla nät för mobiltelefoni, mobil datakommunikation samt rundradio och TV m.fl.
I fall där tillståndet är beroende av att medgivande (tillstånd) lämnats enligt annan lag bör villkor som rör faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande kunna meddelas av myndigheten på radioområdet, med hänsynstagande till vad som kan vara föreskrivet om teknikval och liknande i tillståndet enligt den andra lagstiftningen. Beträffande täckningskrav enligt det tillstånd som skall ligga till grund för tillståndet att använda radiosändare, bör de också läggas till grund för utformning av villkor om täckning enligt den nya lagen.
Punkten 3 tar upp tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen. Sex villkor enligt LRK bör kunna samordnas med denna punkt i auktorisationsdirektivet. Det är fråga om villkor angående den frekvens som sökanden tilldelats, antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen samt skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Dessa utgör alla tekniska och operativa villkor
som är nödvändiga för att undvika skadlig störning. Dessa villkor har hittills visat sig fylla sitt syfte och det saknas därför anledning att ändra dem. De bör därför föras över i den nya lagen.
Beträffande villkor för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält finns idag inte någon möjlighet att uppställa ett sådant villkor enligt LRK. Frågan om exponering för elektromagnetiska fält är högst aktuell inte minst i samband med att mobiloperatörer ansöker om bygglov för master t.ex. för 3Gutbyggnaden. Beträffande riskerna med sådan exponering för allmänheten torde det idag inte finnas belägg för att exponering för sådana elektromagnetiska fält som här är ifråga skulle vara förenat med hälsorisker. Det kan dock inte heller uteslutas att vetenskapen kan komma att belägga sådana risker. Det talar för att villkor för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält bör införas. Emellertid har Statens strålskyddsinstitut i en rapport, SSI rapport 2001:09 Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, april 2001, konstaterat att sådan strålning idag i hela landet ligger långt under aktuella rekommendationer för gränsvärden. Vi anser därför att en eventuell lagreglering inte är påkallad för närvarande.
Beträffande punkten 4 återkommer vi nedan beträffande tillståndstid.
När det gäller villkor om överlåtelse av rättigheter på rättsinnehavarens initiativ och villkor för detta återkommer vi till detta sist i detta avsnitt.
Frågan om avgifter för nyttjanderätter, till den del det avser administrativa avgifter behandlas i avsnitt 10.10. Ersättning för nyttjanderätter i samband med allmänt inbjudningsförfarande behandlas däremot redan i det följande underavsnittet.
I punkten 7 ges möjlighet att uppställa som villkor varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten. Idag finns inte någon direkt motsvarande regel i LRK. Enligt 9 a § LRK får dock regeringen, eller efter regeringens bemyndigande tillståndsmyndigheten, meddela föreskrift om de sakliga grunder som skall tillämpas vid ett inbjudningsförfarande. I sådana föreskrifter kan ställas upp krav t.ex. på täckning och utbyggnadstakt. I princip motsvarar detta villkor för tillståndsgivningen. Det kan dock ändå vara befogat att klargöra att det är just villkor för tillståndet. Det föreslås därför att en särskild punkt införs om möjlighet att ställa upp som villkor åtaganden som har gjorts i samband med bevil-
jande av tillstånd enligt förfarandet med allmän inbjudan till ansökan.
I artikel 8 auktorisationsdirektivet finns en regel om harmoniserad tilldelning av frekvenser. Där anges att om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser. Artikeln utgår ifrån att ett nationellt tillståndsförfarande kan bli tillämpligt också i sådana fall av harmoniserad tilldelning av frekvenser. För detta fall erfordras då möjlighet att uppställa sådana villkor i det nationella tillståndsbeslutet. Det bör därför vara möjligt att förena tillstånd att använda radiosändare med villkor om sådana förhållanden som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
I punkten 8 i bilaga B till auktorisationsdirektivet ges möjlighet att till tillståndet knyta villkor angående skyldigheter i enlighet med internationella avtal i fråga om användning av frekvenser. Punkten bör inte ses som överlappande i förhållande till föregående för harmoniserad tilldelning av frekvenser. Punkten ger istället möjlighet att föreskriva om sådant som t.ex. kan följa av RR. Ett exempel är skyldighet att tåla störningar från annan prioriterad radioanvändning. Det bör därför införas en möjlighet att uppställa villkor angående skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser.
Enligt 11 § andra stycket 7 LRK kan ett tillstånd förenas med villkor angående annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande. Bestämmelsen infördes genom lag 2000:122. Vi menar att villkorsmöjligheten täcks av punkt 2 i bilaga B till auktorisationsdirektivet, dvs. faktiskt och effektivt utnyttjande av
frekvenserna i enlighet med ramdirektivet inbegripet krav på täckning.
Post- och telestyrelsen har i en skrivelse till regeringen den 9 augusti 1999, dnr N1999/9352/ITFoU, redogjort för de särskilda problem i förhållande till tillståndsreglerna som hänger samman med att digital-TV kan användas såväl för ljudradio och TVutsändningar som för olika interaktiva tillämpningar som med det nuvarande regelverket skulle vara att hänföra till televerksamhet. Skrivelsen har av regeringen överlämnats till utredningen.
Med det nya regelverket från EU kommer all verksamhet att hamna inom ramen för ett regelverk, lagen om elektronisk kommunikation. Detta löser emellertid inte problemet. Som kommer att redogöras för också i det följande underavsnittet finns idag inte möjlighet att tillämpa ett allmänt inbjudningsförfarande för sådan radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Om denna ordning skall kunna bibehållas bör det övervägas att tillåta viss annan användning utöver den som avses i refererade lagrum i YGL.
Viss vägledning kan hämtas från Förenade kungarikets reglering på området. Enligt the Broadcasting Act, 1996, Section 12 (1)(h) skall ett multiplextillstånd, dvs. sändningstillstånd som ges till den som multiplexerar (samordnar) flera programkanaler för utsändning istället för eller förutom individuella tillstånd till de enskilda programföretagen, innehålla villkor om att minst 90 procent av den digitala kapaciteten på den eller de frekvenser som tillståndet gäller under tillståndstiden är tillgängliga för att sända ut digitala programtjänster, kvalificerade tjänster (dvs. parallellsändningar av analoga TV-kanaler), programrelaterade tjänster och tekniska tjänster med anknytning till en eller flera digitala programtjänster. I kvalificerade tjänster räknas inte in den text-TV som sänds i de analoga programmen. Med programrelaterad tjänst menas digitala tilläggstjänster som har en direkt anknytning till innehållet i en TV-programtjänst eller som har anknytning till främjande eller listning av programmen. Enligt 12 (5) får departementschefen (eng. Secretary of State) genom dekret ändra procenttalet enligt 12 (1)(h).
En motsvarande regel finns i Section 54 (1)(h) beträffande multiplextillstånd för digitalradio. Även i detta fall finns en möjlighet för departementschefen att, efter att ha konsulterat radiomyndigheten, ändra procenttalet, 54 (3). Som ett exempel för digitalradio kan nämnas ett tillstånd som utfärdas av den brittiska radiomyn-
digheten (Radio Authority) med stöd av the Broadcasting Act 1996 för företaget Digital One Ltd, tillståndsnr DM001. För att tillhandahålla nationell multiplex-service för digital radio gäller därvid att tillståndshavaren skall tillförsäkra att under tillståndstiden åtminstone 80 procent, eller annan procentsats som departementschefen vid varje tid äger bestämma genom dekret, i enlighet med avdelning 54 (3) av 1996 års lag, av den digitala kapaciteten i frekvensblocken är tillgänglig för utsändningar av digitala rundradiotjänster.
Det som faller utanför, och som alltså skall rymmas i de 10 (eller 20) procenten, kallas för digitala tilläggstjänster (digital additional services). Det innefattar dock text-TV, utom dövtextning som anses som en programrelaterad tjänst. I Sverige skulle text-TV falla inom ramen för 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. The Independent Television Commission (ITC) ger tillstånd för digitala tilläggstjänster på samma sätt som de ger tillstånd för digitala programtjänster.
Det bör beaktas att interaktiva tillämpningar, som ju är tekniskt möjliga, skulle ge digital-TV och digitalradio ett mervärde för konsumenterna i förhållande till dagens analoga utsändningar. Flera av dessa tillämpningar kommer att vara sådana att de inte faller under 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Ett exempel är att anordna bredbandsuppkoppling mot Internet över digital-TV-nätet. En lösning skulle då kunna vara att medge viss annan användning så länge den inte överstiger en viss andel av den totala överföringskapaciteten. Lösningen är oberoende av valet av tillståndsmodell på radio- och TV-området. Den går att förena med den ordning som gäller idag med individuella tillstånd för sändningar av radio- och TV-program enligt radio-_och_TV-lagen. Lösningen skulle även gå att förena med en tillståndsordning där s.k. multiplexoperatörer erhåller sändningstillstånd enligt den brittiska modellen. En sådan modell torde innefatta urvalskriterier för hur denne skall utses och vilka villkor som skall gälla för verksamheten. Detta kan kombineras med sändningstillstånd för de enskilda programföretagen som sedan anlitar multplexoperatören.
Regeln i 3 kap. 2 § andra stycket YGL om att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet bör inte anses utgöra ett hinder för en sådan lösning. All användning som faller inom ramen för huvudanvändningsområdet för tillståndet är tillåten. Det är denna användning som i allmänhet gör att tillståndet inte fördelas med ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan.
Medgivande att använda frekvenserna till viss del även för annat än sådant som omnämns i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL är inte att se som en begränsning i yttrande- och informationsfriheten utan som ett sätt att upprätthålla syftet med 3 kap. 2 § andra stycket YGL genom att skilja på olika användningsområden i tilldelningsförfarandet. Den skisserade lösningen innebär dock att det blir möjligt med en något mer flexibel tillämpning av denna uppdelning mellan olika användningsområden. Beträffande 3 kap. 3 § YGL om begränsningar i sändningsrätten är förhållandena samma som beträffande tillståndsvillkor om användningsområde för rätt att använda radiosändare. Sådana meddelas av myndighet med stöd av lag.
På grund av det anförda föreslår vi att det i en ny lag införs en möjlighet att förena ett tillstånd att använda radiosändare för sådan verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL med villkor om att sändaren får användas även för annan verksamhet. Det bör samtidigt anmärkas att frågan om formerna för tillståndsgivning när det gäller digital-TV är föremål för överväganden inom regeringskansliet.
Stöd för det föreslagna villkoret finns i artikel 5.2 andra stycket auktorisationsdirektivet. Syftet är att ta tillvara mediets alla möjligheter när det gäller tilläggstjänster till huvudverksamheten, men även andra tjänster bör kunna tillhandahållas genom den lediga kapaciteten. Det kan dock inte bortses från att en sådan ordning strider mot ett av regelverkets grundläggande syften, nämligen att främja konkurrensen. Möjligheten att använda frekvensutrymmet för annat ändamål bör därför begränsas till att det kan ske utan menlig inverkan på konkurrensen.
Beträffande hur stor andel som skall kunna användas för annan verksamhet kan vägledning hämtas i den brittiska lagen enligt vad som redogjorts för ovan. Gränsen bör sättas så högt att den medger utveckling av nya tjänster som kan skapa ett mervärde för digital-TV och digitalradio och samtidigt möjliggöra utnyttjande av ledig kapacitet t.ex. i områden där efterfrågan på sändningsutrymme är så pass låg att allt utrymme inte går åt i en multiplex eller för utnyttjande av outnyttjad kapacitet utanför ordinarie sändningstider. Enligt vår bedömning framstår 20 procent som en lämplig andel.
Sammanfattningsvis föreslår vi att det införs en särskild möjlighet för tillståndsmyndigheten att beträffande radioanvändningen bestämma att under tillståndstiden högst 20 procent av den digitala
kapaciteten i frekvensutrymmet får användas för annan användning, om tillståndet avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen och under förutsättning att det inte inverkar menligt på konkurrensen.
I sin bedömning av om ett sådant villkor är lämpligt och hur stor andelen skall vara bör lokala förhållanden kunna ha betydelse. Det kan t.ex. vara mer befogat med en så pass hög andel som 20 procent i glesbygd för att åstadkomma bredbandsanslutning, om än med hög kapacitet bara mot slutanvändaren, än i storstadsområden där det är mer ändamålsenligt att utnyttja kapaciteten för dess huvudändamål och att endast möjliggöra vissa tilläggstjänster för att på så vis ge utrymme åt så många programkanaler som möjligt där trängseln i etern är som störst.
Beträffande giltighetstid för tillstånd anges i punkten B 4 i bilagan till auktorisationsdirektivet att till nyttjanderätter för radiofrekvenser får som villkor knytas maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i direktivet, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen. I artikel 5.2 auktorisationsdirektivet anges att om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten. I motiven till LRK (prop. 1992/93:200, sid. 219) anges beträffande tillståndstid att ett tillstånd skall gälla för en bestämd tid. Därvid anges att: ”Tillståndstiden skall med utgångspunkt i sökandens önskemål bestämmas särskilt för varje fall utifrån de förutsättningar som skall gälla för tillståndsprövningen. Härvid skall beaktas även den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet, den ekonomiska nyttan som tillståndshavaren får anses kunna räkna med samt eventuell anknytning till att tillstånd för radioanvändningen är beroende av tillstånd enligt annan lag.” Vidare anges att någon rätt till automatisk förlängning av ett tillstånd vid tillståndstidens utgång inte skall gälla.
Det finns enligt vår mening inte skäl att frångå principen om att tillstånd skall vara tidsbegränsade. Det som anges i artikel 5.2 auktorisationsdirektivet om att giltighetstiden skall vara skälig för den ifrågavarande användningen bör skrivas in i lagen. Någon automatisk rätt till förlängning efter tillståndstidens utgång bör inte föreligga.
Under utredningsarbetets gång har framförts att det skulle kunna underlätta hanteringen av tillstånd om giltighetstiden för villkoren kunde sättas kortare än tillståndstiden. Tillstånden i sig
behöver då inte omprövas med samma intervall som villkoren. Vi föreslår att det införs en sådan möjlighet att tidsmässigt skilja mellan tillstånd och tillståndsvillkor. Med hänsyn till det nära sambandet mellan tillstånd och villkor måste dock tillses att rättssäkerheten upprätthålls för tillståndshavaren. Om giltighetstiden för villkor görs kortare än tillståndstiden bör därför omständigheter som skall beaktas vid bestämmande av tillståndstiden också beaktas vid fastställande av giltighetstiden för tillståndsvillkoren.
I övrigt bör bedömningsgrunderna för bestämmande av tillståndstiden enligt LRK kunna föras över till den nya lagen. Det innebär att vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor skall särskilt beaktas framtida förändringar i radioanvändningen, den tid som sändaren är avsedd att användas, den tekniska utveckling som kan väntas, den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen och sådant tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag som erfordras för tillstånd för att använda radiosändare i vissa fall.
Beträffande vilka omständigheter som får anges i föreskrifter som villkor för undantag från tillståndsplikt föreslås följande. I underavsnittet Undantag från tillståndsplikten ovan konstaterades att vissa modifieringar av vilka villkor som skall få uppställas bör övervägas, eftersom utrymmet för tillämpning av artikel 5.1 auktorisationsdirektivet om att knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen är mycket begränsat i Sverige. Ett sätt att göra handläggningen rationell är då att ge ökade möjligheter till att uppställa villkor i undantagsföreskrifter för att därigenom ge ett ökat tillämpningsområde för sådana föreskrifter. Två av villkoren torde inte bli aktuella att ställa upp i föreskrifter om undantag från tillståndsplikt, nämligen var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen och åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. Inte heller den föreslagna regeln om digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen torde vara aktuell att tillämpa i detta fall. I övrigt bör samma möjligheter att ställa upp villkor finnas som enligt de föreslagna reglerna för individuell tillståndstilldelning.
Föreskrifter om undantag från tillståndsplikt äger giltighet till dess de ändras eller upphävs. Som kommer att redovisas under
Ändring och återkallelse av tillstånd nedan i detta avsnitt och i 10.9
gäller vissa särskilda krav enligt auktorisationsdirektivet vid ändring av tillstånd som kan få betydelse också om en undantagsföreskrift ändras eller upphävs. För att möjliggöra en ökad användning av undantagsföreskrifter kan det därför finnas ett behov av att ange i föreskriften hur länge den eller ett undantagsvillkor gäller. Giltighetstiden skall givetvis också i detta fall vara skälig för den ifrågavarande användningen. De bedömningsgrunder som föreslagits för bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor vid individuella tillstånd bör därför tillämpas även här.
Förfarande för att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser
I artikel 7 auktorisationsdirektivet finns regler om förfarande för att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser. Enligt artikeln skall en medlemsstat, om den överväger huruvida den skall begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser, bl.a.
a) fästa vederbörlig vikt vid behovet av att ge användarna så stort
utbyte som möjligt och underlätta utvecklingen av konkurrens,
b) ge alla berörda parter, inbegripet användare och konsumenter, till-
fälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i enlighet med artikel 6 om förfarande för samråd och insyn i ramdirektivet,
c) offentliggöra alla beslut om att begränsa beviljandet av nyttjande-
rätter och ange skälen för detta,
d) efter att ha fastställt förfarandet inbjuda till ansökningar om nytt-
janderätter, och
e) se över begränsningarna med rimliga intervall eller på skälig begä-
ran av berörda företag.
Vidare anges i artikel 7.2 auktorisationsdirektivet att om en medlemsstat konstaterar att ytterligare nyttjanderätter till radiofrekvenser kan beviljas skall den offentliggöra detta och inbjuda till ansökningar om sådana rättigheter.
Enligt punkten 3 samma artikel skall medlemsstaterna, om beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser måste begränsas bevilja sådana rättigheter på grundval av objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella urvalskriterier. För urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid huruvida målen i artikel 8 ramdirektivet har uppnåtts.
Beträffande tidsfrister för handläggningen som regleras i artikel 7.4 auktorisationsdirektivet behandlas detta i avsnitt 10.9. Överlåtelser av nyttjanderätter till radiofrekvenser (punkten 5, samma artikel) behandlas under Överlåtelse av tillstånd nedan.
I skälen till auktorisationsdirektivet anges att om efterfrågan på radiofrekvenser i ett särskilt frekvensområde överstiger tillgången, bör lämpliga och öppna förfaranden följas vid frekvenstilldelningen, för att diskriminering skall kunna undvikas och för att de knappa resurserna skall kunna användas på ett optimalt sätt. När nationella regleringsmyndigheter fastställer kriterier för urvalsförfaranden som grundat sig på konkurrens eller jämförelse bör, anges vidare, de säkerställa att målen i artikel 8 i ramdirektivet uppfylls. Det skulle därför inte strida mot auktorisationsdirektivet om tillämpningen av objektiva, icke-diskriminerande och proportionella urvalskriterier i syfte att främja konkurrensen skulle leda till att vissa företag utesluts från ett konkurrensförfarande eller ett jämförande urvalsförfarande för en särskild radiofrekvens.
Såsom föredraganden konstaterade i prop. 1997/98:167, där regeln om ett allmänt inbjudningsförfarande i LRK föreslogs, är det inte tillfredsställande vare sig från konkurrenssynpunkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvenseffektivitet om det råder frekvensbrist för en ny radioanvändning, eller för en så väsentligt ändrad radioanvändning att den kan jämställas med en ny, att den som först kommer in med en ansökan blir den som får tillstånd. Ett förfarande för allmän inbjudan till ansökan måste därför finnas i Sverige. Regeln i LRK behöver dock anpassas med hänsyn till artikel 7 auktorisationsdirektivet.
Inledningsvis bör det anges i den nya lagen att antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser.
Motsvarande regel om allmänt inbjudningsförfarande finns även i 14 § telelagen. Därvid gäller att om tillståndsförfarandet avser sådan radioanvändning som omfattas av 14 § telelagen är 9 a § LRK inte tillämplig. Allmänt kan sägas om uppdelningen mellan telelagen och LRK att denna kan leda till problem som hänger samman med konvergensen mellan tele- och datakommunikation. Tillämpningssvårigheter kan uppkomma beträffande vad som ryms under telelagens regler. Genom att vi nu föreslår en samlad lagstiftning på området för elektronisk kommunikation ter det sig naturligt att övergå till endast ett inbjudningsförfarande för alla tillstånd att
använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar. Detta är också i överensstämmelse med auktorisationsdirektivets struktur. Genom att villkoren som får knytas till tillstånd att använda radiosändare anpassas till auktorisationsdirektivet uppnås också att regelverket tar om hand sådana frågor som nu regleras i telelagen. Systemet med dubbelt tillståndsförfarande för mobila teletjänster kan därför överges. I sammanhanget bör också nämnas artikel 6.4 auktorisationsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Genom den struktur som nu föreslås i lagen bör detta vara tydligt.
Med hänsyn till det sagda bör det i lagen om elektronisk kommunikation införas en bestämmelse om att när det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan. Om t.ex. kostnaderna för ett sådant förfarande inte skulle vara försvarliga med hänsyn till den aktuella radioanvändningen, bör det vanliga tilldelningsförfarandet dock kunna tillämpas. Det bör därför anges att allmänt inbjudningsförfarande skall tillämpas i angivna fall, om inte särskilda skäl föranleder annat.
I LRK anges dessutom att inbjudningsförfarande skall användas när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas. Detta tillägg anser vi ingår i vad som omfattas av tillämpningsområdet för allmänt inbjudningsförfarande.
I nuvarande 9 a § LRK talas om att utrymmet som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för alla som vill driva sådan verksamhet. Genom att ändra detta till skulle kunna avses att tydliggöra att enbart viljan inte kan vara avgörande för bedömning av om en bristsituation föreligger. Prövningen måste också innefatta en bedömning av sannolikheten för att intressenterna kommer att bedriva verksamheten.
Beträffande sådan radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL är det inte lämpligt att tillämpa ett inbjudningsförfarande för sådan radioanvändning. Det torde nämligen kräva att de sakliga grunderna för ett sådant urvalsförfarande utformades i lag. För att
tillstånd som avser sändare för digital-TV och digital radio skall omfattas av undantaget även om viss andel av den digitala kapaciteten används för annat än utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL bör det i lagen göras ett tillägg om att undantag från tillämpningsområdet för allmänt inbjudningsförfarande gäller om radioanvändningen huvudsakligen avser sådant som omfattas av nämnda lagrum.
Det torde nu liksom tidigare inte heller föreligga något behov av att tillämpa ett inbjudningsförfarande för radioanvändning som är avsedd för privat bruk, t.ex. amatörradio. Förfarandet bör liksom nu vara begränsat till sådan radioanvändning som är avsedd att tillhandahållas allmänheten. Inte heller bör sådan radioanvändning som skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säkerhet omfattas av inbjudningsförfarande. Beträffande dessa bedömningar hänvisas i övrigt till prop. 1997/98:167.
Artikel 7.3 auktorisationsdirektivet innehåller krav om objektivitet, transparens och liknande beträffande urvalskriterierna. Detta behandlas i anslutning till reglerna för prövningsförfarandet; se vidare avsnitt 10.9.
Vidare anges i artikel 7.3 att för urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid huruvida målen i artikel 8 i ramdirektivet har uppnåtts. Det blir i första hand en fråga för tillståndsmyndigheten att beakta dessa hänsyn när den beslutar till vem tillstånd skall ges. Detta gäller särskilt när tillstånd skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande (se vidare nedan).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan till ansökan och om förfarandet. Det blir tillståndsmyndighetens sak att ange vilka urvalskriterier som skall gälla i det enskilda inbjudningsförfarandet. Föreskrifterna bör dock kunna innehålla generella anvisningar om lämpliga urvalskriterier.
I skälen till auktorisationsdirektivet anges att utöver de administrativa avgifterna kan avgifter för nyttjanderätter tas ut för användningen av radiofrekvenser och nummer för att säkerställa att dessa resurser används på ett optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens på marknaden. Direktivet påverkar inte det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana avgifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. Vid
urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse, och när avgifter för nyttjanderätter av radiofrekvenser helt eller delvis består av ett engångsbelopp, bör betalningsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet sker på grundval av kriterier som inte har något samband med målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser. Kommissionen kan regelbundet offentliggöra jämförande undersökningar med tanke på bästa praxis i fråga om tilldelning av radiofrekvenser, tilldelning av nummer eller beviljande av ledningsrätt.
Beträffande tillämpningen av sakliga grunder enligt 14 § telelagen kan följande nämnas. I nämnda paragraf finns också ett bemyndigande till regeringen eller efter regeringens bemyndigande tillsynsmyndigheten, dvs. PTS, att meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt paragrafen. Sådant bemyndigande har regeringen lämnat till PTS i teleförordningen. Där sägs att PTS får föreskriva om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt 14 § första och andra stycket telelagen.
När tillstånd för flygtelefoni skulle fördelas år 1994 tillämpade PTS 14 § telelagen. I föreskrifterna (1994:4) bestämdes att om flera sökande efter en s.k. skönhetstävlan ansågs likvärdiga skulle auktion tillgripas. Sedan föreskrifterna meddelats men innan ansökningar kommit in uppkom frågan om hur eventuella auktionsavgifter skulle disponeras. PTS skrev i oktober 1994 till Kommunikationsdepartementet med en begäran om ett klarläggande. Sedermera kom inte fler ansökningar in än att samtliga fick plats.
Regeringen tog upp frågan om auktion kunde utgöra sådana sakliga grunder i samband med en ändring av 14 § (prop. 1994/95:128) och uttalade att auktionsförfaranden inte kunde vara saklig grund enligt 14 §. Trafikutskottet hade inte något att erinra mot denna bedömning (1994/95:TU17). Utskottet har därefter erinrat om denna bedömning i bet. 1998/99:TU3.
Beträffande tredje generationens mobiltelefoni utfärdade PTS föreskrifter om tillstånd för att tillhandahålla nätkapacitet för mobila teletjänster enligt UMTS/IMT 2000 respektive GSM (PTSFS 2000:5). Enligt föreskriften skulle prövningen ske i två faser med en inledande prövning och en fördjupad prövning. Den inledande prövningen grundade sig på den sökandes förutsättningar att tillhandahålla nätkapacitet avseende finansiell kapacitet, teknisk
och affärsmässig genomförbarhet samt lämplig sakkunskap och erfarenhet. Om antalet sökande som uppfyllde dessa kriterier översteg antalet tillgängliga tillstånd skulle en fördjupad prövning komma att ske. Denna grundade sig på sökandens utfästelse om geografisk täckning och utfästelse om utbyggnadstakt. PTS valde således att tillämpa ett förfarande med en s.k. skönhetstävlan.
När det gäller valet mellan skönhetstävlan eller auktion kan vidare nämnas ESO-rapporten Nya bud – en ESO-rapport om auktioner och upphandling (Ds 2001:40). I rapporten konstateras att många nyttigheter som kontrolleras av staten idag fördelas genom administrativa förfaranden. Utmärkande för administrativ tilldelning är flexibiliteten. Den har dock flera nackdelar såsom att vara långsam och omständlig, särskilt om besluten överklagas. Att resurser delas ut under sitt verkliga värde kan leda till stora överföringar av värden till enskilda individer och företag. Beslutskriterier kan vara vaga och svåra att tillämpa i specifika situationer, konstateras i rapporten. Vidare anges att de ursprungliga kriterierna inte alltid räcker för att sålla bort tillräckligt många kandidater. Det slutliga urvalet kommer då att bero av andra mer godtyckliga kriterier. Det kan också vara svårt att i efterhand avgöra om urvalsprocessen varit rättvis.
Beträffande auktion anges i rapporten att denna kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ tilldelning. Den behöver därför aldrig få ett sämre utfall än en sådan process. Auktionen har dock därutöver ett antal fördelar, enligt rapporten. Auktionen kan ge information om budgivarnas värdering av nyttigheten. Sådan information gör att det under vissa villkor är möjligt att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv allokering. Auktioner ger inkomster. Auktioner är rättvisa på så vis att ingen tillskansar sig värdefull kollektiv egendom utan att göra rätt för sig, enligt rapporten. Det anges vidare att skönhetstävlingen ger politiker och tjänstemän mer direkt inflytande än vad auktioner ger. Stora aktörer kan ha större inflytande över hur fördelningen blir vid en administrativ process.
Vi delar rapportförfattarnas uppfattning att auktion kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ tilldelning. Sådana förutsättningar kan alltid finnas med i vad som skall utgöra sakliga grunder och auktionen blir då det sista urvalskriteriet som skiljer ut de sökande. Mot auktioner kan utöver vad som nämnts ovan från ESO-rapporten nämnas risken för att auktionspriser fördyrar för konsumenter och andra slutanvändare och risken för spekulation med frekvenser. Mot detta talar dock att sådana avgifter
vid tillståndstilldelning verkar för ökad effektivitet i användningen av frekvensspektrum. Vi är därför beredda att föreslå att auktioner skall kunna tillämpas vid ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan enligt lagen om elektronisk kommunikation. Det blir en uppgift för den myndighet som skall meddela tillstånd att ta ställning till om det är lämpligt med auktion i ett specifikt fall eller inte. Om den bestämmer sig för auktion, ingår också att ta ställning till vilka grundförutsättningar som skall gälla för sökandena, betalningsvillkor, säkerheter och annat som hänger samman med ett auktionsförfarande. Till ledning för denna fråga bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges behörighet att utfärda generella föreskrifter.
För att tydliggöra att såväl skönhetstävlan som auktionsförfarande kan förekomma bör det anges i lagen att tillstånd, i fall som nu avses, skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande eller efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande. Kombinationer av dessa bör också kunna förekomma.
Medel som inflyter genom auktion skall tillfalla staten, jfr lag (1996:1059) om statsbudgeten. Inget hindrar emellertid att medel anslagsvis återförs till myndigheten för att användas för t.ex. upphandling av samhällsomfattande tjänster. Administrativa kostnader som uppkommer i samband med auktion bör kunna tas ut genom ansökningsavgifter.
Punkten 1 b i artikel 7 auktorisationsdirektivet om samråd behandlas i avsnitt 10.9.
För att genomföra punkten 1 e och 2 i artikel 7 auktorisationsdirektivet föreslås en bestämmelse enligt vilken tillståndsmyndigheten så snart det finns anledning till det skall ompröva ett beslut att begränsa antalet tillstånd. Om myndigheten efter en sådan omprövning finner att ytterligare tillstånd till radiofrekvenser kan beviljas, skall i beslutet anges efter vilket förfarande tillstånd skall meddelas.
Harmoniserad tilldelning av radiofrekvenser
I artikel 8 auktorisationsdirektivet anges att om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och
gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser.
Artikeln avser fallet att t.ex. som en följd av tillämpning av radiospektrumbeslutet tillståndsförfarandet och villkoren för tillstånd för en viss radioanvändning har harmoniserats inom gemenskapen. Tillstånden beviljas dock nationellt. För dessa fall föreslår vi en särskild regel om tillståndsvillkor (se ovan under Villkor som är fogade till nyttjanderätter till radiofrekvenser) Artikeln täcker därutöver den s.k. one stop shoping-proceduren, som innebär att t.ex. ett tillstånd som gäller i hela gemenskapen behöver sökas bara i en medlemsstat. En sådan procedur har länge diskuterats inom ramen för CEPT beträffande satellitbaserad telefoni och datatrafik.
I skälen till direktivet anges att överenskommelser på europeisk nivå om harmonisering av tilldelningen av radiofrekvenser till särskilda företag bör följas strikt av medlemsstaterna vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser från den nationella frekvensplanen.
För de fall det föreligger ett fullständigt harmoniserat förfarande för tillståndstilldelning bör det införas en korresponderande regel i den nya lagen. I fall där användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd inte behöva tillstånd enligt huvudregeln i den nya lagen.
Ändring och återkallelse av tillstånd
En viktig princip enligt LRK är att tillståndshavaren under löpande tillståndstid skall vara skyddad mot ingrepp i form av återkallelse av tillstånd eller förändring av tillståndsvillkor. Däremot kan ingrepp göras enligt LRK om tillståndshavaren inte har följt tillståndsvillkoren. I allmänhet gäller därvid att möjlighet att vidta rättelse skall
ha lämnats. Vidare kan det undantagsvis förekomma antingen återkallelse av tillstånd eller villkorsförändring till följd av ändringar i radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen i utlandet på grund av internationella överenskommelser.
I artikel 10.2 auktorisationsdirektivet anges att om en nationell regleringsmyndighet finner att ett företag inte uppfyller ett eller flera av villkoren för bl.a. nyttjanderätterna skall den underrätta företaget om detta och ge företaget rimlig möjlighet att inkomma med synpunkter eller åtgärda eventuella överträdelser inom en månad från underrättelsen, eller en kortare frist som överenskommits med företaget eller som fastställts av den nationella regleringsmyndigheten i händelse av upprepade överträdelser, eller en längre frist som har beslutats av den nationella regleringsmyndigheten.
Bestämmelserna i 13 § LRK innehåller inte något krav på föreläggande att vidta rättelse för det fall radiosändaren har använts i en betydligt mindre omfattning än vad som svarar mot tillståndsvillkoren eller ett sådant medgivande enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag har upphört att gälla. Återkallelse får i princip ske genast om vissa andra förutsättningar föreligger.
Om radiosändaren använts i strid med tillståndsvillkoren gäller idag att om omedelbar återkallelse krävs för att förhindra fortsatt missbruk, får det ske utan föregående föreläggande. Föreläggande får enligt lagrummet förenas med vite.
För att anpassa reglerna i LRK till EG:s nya regelverk föreslås en ny regel enligt vilken en tillståndshavare, som använder en radiosändare i strid med tillståndsvillkoren eller i mindre omfattning än vad villkoren medger, får föreläggas att inom skälig tid tillämpa tillståndsvillkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelser av tillståndsvillkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist. Kravet på betydligt mindre omfattning ändras alltså till bara mindre omfattning. Som motvikt till det föreslår vi vissa begränsningar beträffande när återkallelse får ske som kommer att fylla i stort sett samma syfte som rekvisitet betydligt.
I artikel 10.3 auktorisationsdirektivet sägs vidare att om det berörda företaget inte åtgärdar överträdelserna inom den frist som anges i punkten 2, skall den berörda myndigheten vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att villkoren uppfylls. Medlemsstaterna får för detta ge de berörda myndigheterna befo-
genheter att vid behov införa ekonomiska sanktioner. Företaget skall informeras om åtgärderna och motiven för dessa senast en vecka efter det att de beslutades och i dessa skall fastställas en rimlig tidsfrist för företaget för att efterleva åtgärden. Detta bör anses innebära att först om ett föreläggande inte följs, är det möjligt att vidta sanktionsåtgärder. Närmast till hands för svenskt vidkommande torde vara användningen av vitesföreläggande.
Om villkoren för nyttjanderätterna upprepat och allvarligt åsidosätts, och om åtgärder enligt punkt 3 i artikeln i syfte att säkerställa efterlevnad inte gett resultat, får enligt punkten 5 den nationella regleringsmyndigheten, såvitt avser nyttjanderätterna, tillfälligt upphäva eller återkalla dessa.
Med hänsyn till dessa regler i auktorisationsdirektivet bör bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation formuleras så att om ett sådant första föreläggande som nämnts ovan, och som alltså inte får förenas med vite, inte följs, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Följer tillståndshavaren inte heller ett sådant andra föreläggande, bör tillståndet få återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras. Beträffande upphävande på viss tid ter sig en sådan påföljd som en främmande företeelse för svenskt vidkommande, i vart fall i radiosammanhang. Det frekvensutrymme som tillståndet avser skulle då inte kunna användas under den tid tillståndet är tillfälligt upphävt. Detta verkar inte rationellt. Någon skyldighet för medlemsstaterna att införa en sådan sanktionsmöjlighet finns inte. Vi föreslår därför inte att en sådan möjlighet införs i den nya lagen.
Beträffande vad som kan utgöra särskilda skäl mot återkallelse hänvisas i huvudsak till motiven till LRK. I fråga om möjligheten att istället ändra tillståndsvillkoren gäller den enligt LRK endast fallet om en radiosändare används i en betydligt mindre omfattning än vad som svarar mot tillståndsvillkoren. Denna möjlighet till att vidta lindrigare åtgärd än återkallelse anser vi bör finnas i samtliga fall av överträdelser av villkoren. Den bygger på en allmän proportionalitets- och behovsprincip om att man inte skall tillgripa allvarligare sanktion än som är nödvändigt för att uppnå syftet med sanktionen och tillgodose de intressen som hotas.
Återkallelse bör också enligt den nya lagen kunna ske omedelbart om ett tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser
meddelade med stöd av annan lag har upphört att gälla och särskilda skäl inte talar mot en återkallelse samt om tillståndet i något avseende av betydelse har påverkats av felaktiga uppgifter från sökanden.
Det bör klargöras att även underlåtelse att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet utgör grund för återkallelse. Regeln föreslås omformulerad med hänsyn till detta.
Redan idag gäller enligt LRK att en åtgärd skall vara proportionell i förhållande till sitt syfte. I enlighet med det bör ett tillstånd få återkallas endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras. I LRK anges istället att det inte är tillräckligt att villkoren ändras. Någon ändring i sak avses inte.
Som ett särskilt skäl mot återkallelse för det fall att tillstånd enligt annan lag varit en förutsättning för tillståndet för radiosändare och det andra tillståndet upphört, kan anföras att ett eller kanske flera sändningstillstånd visserligen upphört men att det är sannolikt att ett eller flera andra programföretag inom en nära framtid kommer att beviljas tillstånd att sända radioprogram som kan ta i anspråk motsvarande plats. Den som har tillståndet för radiosändaren bör då under övergångstiden få behålla tillståndet. Det bör inte röra sig om en längre tidsrymd än upp till sex månader. Det får anses ligga på tillståndshavaren att göra sannolikt att tillståndet kommer att behövas för sådana framtida sändningstillstånd. Om flera programföretag använder samma frekvens och tillståndet enligt radio-_och_TV-lagen upphört för ett av dem men inte för övriga programföretag bör det i allmänhet inte komma ifråga att återkalla tillståndet.
Det bör liksom idag finnas en möjlighet för tillståndshavaren att begära att tillståndet skall återkallas. I så fall skall tillståndet alltid återkallas.
Enligt punkten 6 i artikel 10 i auktorisationsdirektivet får den berörda myndigheten, om den har bevis på att uppfyllandet av villkoren för nyttjanderätterna brister och det utgör ett direkt och allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa, eller kommer att orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för andra som leverantörer eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, trots bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 5 i artikeln vidta brådskande provisoriska åtgärder för att åtgärda problemet innan den fattar ett slutligt beslut. Det berörda företaget skall därefter ges en rimlig möjlighet att
lämna synpunkter och föreslå åtgärder. I förekommande fall får den berörda myndigheten bekräfta de provisoriska åtgärderna.
I den nya lagen föreslås i enlighet med detta en regel om interimistisk återkallelse. Vi anser dock att det vid en sådan typ av åtgärd, utöver vad som anges enligt direktivet, uttryckligen bör fordras att det finns sannolika skäl för upprepade överträdelser. Bestämmelsen kan därför utformas så att om en överträdelse av tillståndsvillkoren utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa, eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster och det finns sannolika skäl för att upprepade eller fortsatta överträdelser får tillståndet omedelbart återkallas i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt (interimistisk återkallelse).
I punkten 7 i artikel 10 anges slutligen att företag skall ha rätt att överklaga de åtgärder som vidtas enligt denna artikel i enlighet med förfarandet i artikel 4 ramdirektivet. Beträffande rätten att överklaga hänvisas till avsnitt 10.9.7.
Det bör i en ny lag finnas en motsvarande bestämmelse som i LRK om möjlighet att återkalla ett tillstånd, om förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas. Möjligheten bör dock utsträckas till att omfatta även bestämmelser som antagits t.ex. med stöd av radiospektrumbeslutet. Det bör därför, förutom till internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till, göras en hänvisning till bestämmelser som antagits med stöd av Romfördraget. Stöd för en sådan ändrings- och återkallelsemöjlighet finns i artikel 14 auktorisationsdirektivet. Även i detta fall bör ett tillstånd endast få återkallas, om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
En återkallelse av tillstånd eller ändring av frekvenstilldelning eller andra tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får enligt LRK beslutas endast om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i övrigt. Även denna bestämmelse bör föras över till den nya lagen. Det bör
av lagen framgå att hänsyn i sådana fall skall tas till i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse. Även övriga omständigheter skall givetvis beaktas men det behöver inte nämnas särskilt i lagtexten.
I artikel 14.2 auktorisationsdirektivet anges att medlemsstaterna inte skall begränsa eller återkalla rättigheter att installera faciliteter före utgången av den tidsperiod för vilken de tilldelats utom när detta är berättigat och sker i enlighet med relevanta nationella bestämmelser om kompensation för återkallande av rättigheter. I skälen till direktivet sägs dessutom att medlemsstaterna kan, när det är objektivt motiverat, behöva ändra rättigheter, villkor, förfaranden, administrativa avgifter och avgifter för nyttjanderätter när det gäller den allmänna auktorisationen och nyttjanderätter. Sådana ändringar bör i vederbörlig ordning anmälas i god tid till alla berörda parter så att de får möjlighet att yttra sig om dessa.
Frågan om det skall utgå ersättning i sådana fall av återkallelse behandlades av föredraganden redan i samband med LRK:s tillkomst (prop.1992/93:200, sid. 231). Föredragande statsråd ansåg därvid i huvudfrågan, om ersättning över huvud taget bör utgå, att avgörande faktorer var regleringens syfte och utformning samt vilken förutsebarhet den möjliggör. Den övergripande utgångspunkten för regleringen på radioområdet var att åstadkomma en effektiv radioanvändning. Han omnämnde också att tillstånd skall gälla för bestämd tid. I lagen skulle anges de förutsättningar mot vilka en ansökan skulle prövas, de faktorer som borde vägas in när tillståndstiden bestämdes och de omständigheter som kunde leda till att tillstånd återkallades eller tillståndsvillkoren ändrades. Enligt föredraganden måste därför, såsom regelsystemet var uppbyggt, den som sökte tillstånd rimligtvis räkna med att det kunde råda nya eller ändrade förhållanden när tillståndstiden gick ut. Det kan i sammanhanget också noteras att när denna regel om möjlighet att återkalla eller ändra tillståndsvillkor utökades till att också avse sådana fall där det skett ändringar i radioanvändningen i Sverige på grund av internationella överenskommelser, så konstaterades att den utvidgade möjligheten att återkalla tillstånd inte borde gälla tillstånd som beviljats före ikraftträdandet.
Med hänsyn till att artikel 14.2 bara avser rättigheter att installera faciliteteter och således inte gäller tillstånd att använda radiosändare anser vi att det inte behöver införas några bestämmelser om ekonomisk kompensation i den nya lagen för den som lider skada
till följd av en återkallelse eller ändring av villkor avseende rätt att använda radiosändare.
Som en följd av att vi föreslår att auktion skall kunna hållas vid tillståndsgivning uppkommer frågor om vad som skall gälla beträffande ersättningen för sådana tillstånd, om tillståndet återkallas eller tillståndsvillkoren ändras. En allmän utgångspunkt bör därvid vara att en återkallelse inte påverkar skyldighet att betala ersättning. Med hänsyn till framförallt sådana fall där tillståndet återkallas eller villkoren ändras utan tillståndshavarens förskyllan, bör det dock finnas en möjlighet att i samband med återkallelsen eller villkorsändringen ändra tidigare beslut om ersättningsskyldighet till staten.
I LRK finns även en möjlighet att ändra frekvenstilldelning för rundradiosändning, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet. Det har under utredningsarbetet inte framkommit något behov av att ha kvar denna bestämmelse. Det föreslås därför att någon motsvarande bestämmelse inte tas in i den nya lagen.
Liksom i dag bör en tillståndshavare själv kunna begära ändring av tillståndsvillkoren. Inget bör heller hindra myndigheten från att under löpande tillståndstid självmant väcka frågan om ändring av ett tillstånd i för tillståndshavaren gynnande riktning. Någon särskild lagreglering av detta anser vi inte behövs. Däremot skall ett beslut föregås av samråd med operatörer och annan som berörs av ett beslut. Den nya lagen kommer att innehålla en regel om sådan samrådsskyldighet.
Åtgärder mot störning
I LRK finns idag en möjlighet att ingripa mot störningar från i och för sig tillåten användning av radiosändare och radiomottagare. Något bör inledningsvis nämnas om vad som avses med störning. Som framgår av avsnitt 10.5.1 föreslås nu att termen skadlig störning definieras i lagen. Termen störning liksom även skadlig störning finns definierad i RR. Störning definieras enligt följande:
Interference: The effect of unwanted energy due to one or a combination of emissions, radiations, or inductions upon reception in a radiocommunication system, manifested by any performance degradation, misinterpretation, or loss of information which could be extracted in the abscence of such unwanted energy.
Detta bör kunna utgöra grund för bedömning av vad som avses med störning också enligt den nya lagen. I lagtexten bör begreppet skadlig störning användas. Detta begrepp föreslås definieras i lagen enligt vad som anges i avsnitt 10.5.1.
Beträffande vad som avses med radiofrekvent energi, dess alstring och användning, användning av radiofrekvent energi för kommunikationsändamål m.m. hänvisas till proposition 1992/93:200, sid. 239 f.
Störningar från annan radioutrustning
I 16 § LRK finns en bestämmelse som avser de båda fallen att dels en radiosändare stör användningen av en annan radioanläggning, dels att den som använder en radiomottagare stör användningen av en annan radiomottagare. Det bör framhållas att denna bestämmelse är av sådan art till skydd för allmän ordning och säkerhet som avses i artikel 30 Romfördraget. Någon harmoniserad radiospektrumförvaltning, t.ex. avseende hantering av störningsproblem finns inte idag inom gemenskapen. Radiospektrumbeslutet skulle i och för sig kunna ge upphov till sådan harmonisering. Som läget är nu bör dock detta anses som ett område där gemenskapen inte är ensam behörig i enlighet med artikel 5 Romfördraget.
I RR anges olika klasser vid fördelning på trafikslag, vilket har betydelse då samma frekvensband har upplåtits för flera olika användningsområden. I RR görs en huvudsaklig uppdelning mellan primär och sekundär användning, se RRS5, Section II (e.d. 1998). Stationer som tillhör sekundär användning får inte störa stationer som ombesörjer primär användning och som redan tilldelats frekvenser eller senare kan komma att tilldelas sådana. Sådana stationer kan inte heller göra anspråk på skydd mot störningar från stationer för primär användning, åt vilka frekvenser redan tilldelats eller senare kan komma att tilldelas.
Möjligheten att vid tillståndsbeslut uppställa villkor om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan innebär att den som har ett sådant tillstånd, eller använder radiosändare med stöd av undantag från tillståndsplikt för sändare som sänder på gemensamma frekvenser, måste tåla störningar, om detta inte löses på annat sätt, t.ex. genom olika system för radiokommunikationen som används för mobiltelefoner. Att det kan finnas sådana villkor och att störningar därför kan få tålas bör framgå av lagen.
Med hänsyn till detta och till internationella överenskommelser om tillståndsvillkor bör det av lagen klart framgå att en störning på grund av särskilda skäl i vissa fall kan vara tillåten och måste godtas.
Om däremot skadlig störning uppkommer och störningen inte på grund av särskilda skäl är tillåten, skall tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar. Motsvarande skyldighet skall gälla för den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.
Elektromagnetisk kompatibilitet i vissa fall
I 17 § LRK finns en regel om att elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får enligt lagrummet meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av det ovan nämnda men ändå, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.
En motsvarande regel bör finnas i den nya lagen. Det föreslås dock att anläggningar för kommunikationsändamål begränsas till ledning. Sveriges DX-förbund har i en skrivelse som bl.a. sänts till regeringen och som regeringen överlämnat till utredningen betonat vikten av det finns bestämmelser till skydd mot störningar från bredbandig kommunikation i oskärmade kablar. Det är utredningens uppfattning att denna bestämmelse tillsammans med övrig lagstiftning på området för elektromagnetisk kompatibilitet fyller detta syfte. I motiven till bestämmelsen i LRK redogörs (prop.1992/93:200, sid. 238 f.) bl.a. för innebörden av och förhållandet till Rådets direktiv 89/336/EEG (EMC-direktivet) och lagen (1992:1512) om elektromagnetsik kompatibilitet och förordningen om samma sak (1993:1067). Det hänvisas därför till dessa motiv.
Bemyndigandet i 17 § andra stycket till den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att sådana föreskrifter som här föreslås skall följas, bör finnas med bland tillsynsbefogenheterna; se under avsnitt 10.9.
Adressplanering
I artikel 10.1 ramdirektivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kontrollerar tilldelningen av alla nationella nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna. Det anges vidare att medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga nummer och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nationella regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av de nationella nummerresurserna. I skälen till direktivet anges att tillgång till nummerresurser på grundval av objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande kriterier är av avgörande betydelse för att företag skall kunna konkurrera inom sektorn för elektronisk kommunikation. I skälen anges vidare att alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder som används vid nätadresstilldelning.
Punkten 2 samma artikel innehåller att de nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas så att alla leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster behandlas lika. Medlemsstaterna skall särskilt säkerställa att ett företag som har tilldelats en nummerserie inte diskriminerar andra leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster i fråga om de nummersekvenser som ger tillträde till deras tjänster.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 10.3 ramdirektivet säkerställa att de nationella nummerplanerna och alla senare tillägg och ändringar i dessa offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.
Enligt artikel 10.4 ramdirektivet skall medlemsstaterna stödja harmoniseringen av nummerresurserna inom gemenskapen när detta är nödvändigt för att främja utvecklingen av alleuropeiska tjänster. Detta är en punkt som närmast bör beaktas i det fortgående arbetet med nummerplanering. Kommissionen får dessutom enligt artikeln, i enlighet med det föreskrivande förfarandet enligt artiklarna 5 och 7 i kommittologibeslutet (1999/468/EG), med beaktande av artikel 8 i det beslutet, vidta lämpliga tekniska genomförandeåtgärder på området.
I artikel 10.5 ramdirektivet anges slutligen att för att åstadkomma global driftskompatibilitet mellan tjänster skall medlems-
staterna vid behov samordna sina ståndpunkter inom internationella organisationer och fora där beslut fattas i frågor som rör nummer, namn och adresser för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
I motiven till telelagen (prop. 1992/93:200, sid. 143) anges att nummerplanering skall ske i syfte att skapa effektiva telekommunikationer och att därvid nummerplanernas betydelse från konkurrenssynpunkt skall beaktas. I princip bör det nya regelverket inte innebära någon ändring i denna del. Ändringen torde främst bestå i det vidgade tillämpningsområdet till att omfatta alla elektroniska kommunikationsnät. I skälen till ramdirektivet anges samtidigt att bestämmelserna i direktivet inte fastställer nya ansvarsområden för de nationella regleringsmyndigheterna på området för Internetnamn och Internetadresser. Detta kan förefalla motsägelsefullt men bör enligt vår mening förstås så att det skulle vara möjligt att upprätta nationella adressplaner för Internet men att det inte föreligger någon skyldighet för medlemsstaterna att göra det.
Något bör också sägas om förhållandet mellan adresstilldelning och etableringsfriheten enligt YGL. Regeln i 3 kap. 1 § YGL om rätt för var och en att sända radioprogram genom tråd kan komma i konflikt med en tillståndsplikt eftersom etableringsfriheten innebär att det i princip inte får ställas krav på tillstånd för verksamheten eller villkor för dess bedrivande. Enligt förslaget är dock den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster som endast används för sändning av radioprogram genom tråd undantagen från anmälningsplikten. Endast den som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda adressplaner. Med hänsyn till detta kommer lagen inte att vara oförenlig med YGL.
Det bör i sammanhanget framhållas att nummer endast är en del av adresseringssystemen för elektronisk kommunikation. Vi anser att begreppet adresser kan användas som en samlingsterm för samtliga namn, nummer och andra adresser och därför bör användas istället för nummer.
Det bör således införas en regel i den nya lagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation och meddelar föreskrifter om planerna och deras användning. Sådana föreskrifter avser verkställighetsföreskrifter. Planerna skall vara utfor-
made så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.
Detta innebär inte att regeringen eller myndigheten alltid skall upprätta sådana planer. I fallet med Internet administreras idag i allmänhet inte nummerplanerna på nationell nivå. Det är istället Regional Internet Registries (RIR:s) som gör detta. I Europa är det en organisation vid namn Réseaux Internet Protocol Européens Network Coordination Centre (RIPE NCC) i Nederländerna som delar ut nummerserier av IP-nummer till operatörer och andra nätinnehavare, t.ex. större företag. Denna ordning har hittills visat sig fungera och det finns inte nu anledning att ändra på detta enligt vår mening.
För att motsvara nuvarande ordning i telelagen bör bestämmelserna innehålla att den som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med en sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda adressplaner, om sådana planer fastställts för det nät eller den tjänst som verksamheten avser.
Det bör också införas en regel i lagen om att nationella adressplaner skall hållas allmänt tillgängliga, utom såvitt avser uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. sekretesslagen.
Tillstånd att använda adresser ur nationell adressplan
Liksom idag bör tilldelning av adresser ur en nationell adressplan göras för adresserier efter ansökan till den myndighet som regeringen bestämmer. Tilldelning kan även avse enstaka adresser. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd att använda adresser skall innehålla. Detta utgör verkställighetsföreskrifter.
För att genomföra artikel 10.2 ramdirektivet bör en särskild bestämmelse tas in i lagen om elektronisk kommunikation om att den som har tilldelats en adresserie ur den nationella adressplanen inte får diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka adresser som ger tillträde till dennes tjänster.
Tilldelning av adresser ur nationell adressplan bör alltid ske genom enskilda förvaltningsbeslut. I enlighet med artikel 5.2 auktorisationsdirektivet skall tilldelning ske på begäran till företag som
tillhandahåller eller nyttjar nät eller tjänster enligt den allmänna auktorisationen om detta inte strider mot bestämmelserna i artikel 6, 7 och 11.1 c samma direktiv eller andra bestämmelser som skall säkerställa att dessa resurser används på ett effektivt sätt i enlighet med ramdirektivet.
Villkor som är fogade till nyttjanderätt till adresser
De villkor som enligt auktorisationsdirektivet får knytas till nyttjanderätt till nummer är enligt bilagan till direktivet, del C, följande:
1. Angivande av den tjänst som numret skall användas för, inbegripet varje krav som ställs för tillhandahållandet av tjänsten.
2. Faktiskt och effektivt utnyttjande av numren i enlighet med ramdirektivet.
3. Krav på nummerportabilitet i enlighet med direktivet om samhällsomfattande tjänster.
4. Skyldighet att tillhandahålla offentliga uppgifter i form av abonnentförteckningar i enlighet med artiklarna 5 och 25 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.
5. Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i auktorisationsdirektivet med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella nummerplanen.
6. Överlåtelse av rättigheter på initiativ av rättsinnehavaren och villkor för en sådan överlåtelse i enlighet med ramdirektivet.
7. Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i auktorisationsdirektivet.
8. Varje åtagande som under loppet av ett urvalsförfarande baserat på konkurrens eller jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.
9. Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.
På samma sätt som med nyttjanderätter till radiofrekvenser så är detta villkor som medlemsstaterna får men inte måste uppställa.
Enligt artikel 5.2 auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna vid beviljandet av nyttjanderätten ange om denna kan överlåtas på rättsinnehavarens initiativ. Om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid, skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten.
Det bör i den nya lagen föras in en möjlighet att förena tillstånd att använda adresser med sådana villkor som anges i auktorisationsdirektivet. Administrativa avgifter för sådant tillstånd behandlas dock i annan ordning, se avsnitt 10.10.
Vi anser att sista ledet i punkten 1 ”inbegripet varje krav som ställs för tillhandahållandet av tjänsten” förefaller vagt och oprecist och kan leda till att det uppställs krav på operatörerna som det inte finns möjlighet att uppställa enligt övriga delar av det nationella regelverket. Vi anser inte att den omständigheten att det finns en nationell adressplan för en viss typ av nät bör vara avgörande för hur pass omfattande skyldigheter som skall gå att ålägga operatörerna. Vi föreslår därför att ledet inte tas med. Beträffande giltighetstiden bör det anges i lagen att den skall vara skälig i enlighet med artikel 5.2 auktorisationsdirektivet.
Tillstånd att använda adresser ur nationell adressplan bör enligt vår mening få förenas med villkor angående:
1. vilket slag av tjänst som adressen skall användas för,
2. faktiskt och effektivt utnyttjande av adresserna,
3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den
nationella adressplanen,
4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats för
adresser efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, samt
5. skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga
om användning av adresser.
Beträffande krav på nummerportabilitet och skyldighet att tillhandahålla allmänt tillgängliga uppgifter i form av abonnentförteckningar bör sådana skyldigheter framgå direkt av lagen och inte uppställas som tillståndsvillkor.
Tilldelning av adresser med betydande ekonomiskt värde
I skälen till ramdirektivet anges att medlemsstaterna får vid tilldelningen av radiofrekvenser och nummer med exceptionellt ekonomiskt värde bl.a. använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse. Vid förvaltningen av sådana system bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till bestämmelserna om de allmänna målen och regleringsprinciperna i artikel 8. Detta
framgår också indirekt av artikel 5.4 auktorisationsdirektivet, som gäller handläggningstiden för sådan tilldelning i visst fall.
I Sverige har det hittills inte ansetts finnas ett ekonomiskt värde vid adresstilldelning. Det har ansetts som en gemensam resurs som staten förfogar över och egentligen kan disponera över efter behov. Samtidigt kan konstateras att det finns adresser som av vissa användare anses värdefullare än andra.
För att åstadkomma största möjliga konkurrensneutralitet bör det öppnas en möjlighet för att tilldela sådana adresser efter allmän inbjudan till ansökan. Vi anser att likaväl här som beträffande tillstånd att använda radiosändare bör det finnas en möjlighet att hålla auktion som en del av förfarandet vid en allmän inbjudan.
Det bör därför införas en bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation om att tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tillståndsmyndigheten bör själv få besluta om vilka adresser som skall anses ha sådant värde. De olika förfaranden som bör komma ifråga beträffande adresser är auktion eller lottning. Skönhetstävlan förefaller inte ändamålsenligt beträffande adresser till skillnad från vad som gäller för radiofrekvenser. Vid val av tilldelningsmetod skall målen för lagen beaktas.
Liksom beträffande allmänt inbjudningsförfarande avseende radiofrekvenser bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och förfarandet.
Ändring och återkallelse av tilldelning av adresser
Reglerna om förfarandet för att tillse att någon fullgör sina skyldigheter avseende nyttjanderätter finns i artikel 10 punkterna 2, 3, 5 och 6 auktorisationsdirektivet.
På samma sätt som beträffande tillståndshavare för radiosändare bör den som har tillstånd att använda adresser och inte följer tillståndvillkoren få föreläggas att inom skälig tid tillämpa dessa. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelser av tillståndsvillkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren har samtyckt till en kortare tidsfrist. Efterföljs inte ett sådant föreläggande, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Ett sådant nytt föreläggande får till skillnad från det första förenas med vite. Följs inte heller ett sådant föreläggande, föreslås att tillståndet får återkallas.
Återkallelse skall dock inte ske om överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar emot det eller ändamålet med föreläggandet likaväl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
Vi är dock tveksamma till om det finns ett behov av så brådskande åtgärder beträffande adresstilldelningen att en motsvarighet till den möjlighet till interimistisk återkallelse som föreslagits beträffande tillstånd att använda radiosändare bör införas. Tills vidare föreslår vi därför att det inte införs någon sådan möjlighet beträffande den som fått tillstånd att använda adresser ur nationell adressplan.
Överlåtelse av tillstånd
Frågan om överlåtelse av nyttjanderätter behandlas i EG:s regelverk såväl i artikel 9 ramdirektivet som i artikel 5.2 auktorisationsdirektivet. I artikel 9.3 ramdirektivet anges att medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser till andra företag. Medlemsstaterna skall enligt punkten 4 samma artikel säkerställa att ett företags avsikt att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen av radiospektrum, och att varje överföring äger rum i enlighet med förfaranden som fastställts av den nationella regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att konkurrensen inte snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall användningen av radiofrekvenser har harmoniserats genom tillämpning av radiospektrumbeslutet eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda till ändrad användning av radiofrekvensen.
Enligt artikel 5.2 auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna vid beviljandet av nyttjanderätten ange om denna kan överlåtas på rättsinnehavarens initiativ och, i fråga om radiofrekvenser, på vilka villkor denna kan överlåtas i enlighet med artikel 9 i ramdirektivet.
Stöd för att tillåta överlåtelse av tillstånd att använda radiosändare och adresser ur nationell adressplan finns i punkterna B 5 respektive C 6 bilagan till auktorisationsdirektivet. Överlåtelser förekommer i praktiken redan idag genom att bolag med sådana rättigheter överlåts. Det bör därför underlätta hanteringen om tillstånden får överlåtas. Tillståndet måste dock överlåtas i sin helhet.
Det skall inte vara möjligt att t.ex. överlåta endast en del av det frekvensutrymme som tillståndet avser eller bara en del av en nummerserie eller vissa nummer. Vid övervägande av om överlåtelse får ske måste faktorer som anges i artikel 9.4 ramdirektivet om påverkan på konkurrensen av en överlåtelse vägas in.
En prövning av överlåtelsen av förvaltningsmyndighet måste ske för att säkerställa att krav och åtaganden i samband med beviljande av rättigheten kan upprätthållas. För överlåtelse skall därför erfordras medgivande från den myndighet som regeringen bestämmer. Det måste säkerställas att förvärvaren uppfyller alla krav som uppställts på sökanden. Det måste vidare säkerställas att överlåtelse inte medges om det finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen eller om överlåtelsen leder till ändrad användning av radiofrekvenserna, om denna är harmoniserad genom tillämpning av radiospektrumbeslutet eller andra gemenskapsåtgärder. Det bör dessutom finnas möjlighet att inte medge en överlåtelse om det föreligger särskilda skäl mot det. Förvärvaren övertar de rättigheter och skyldigheter som gäller för tillståndet. Detta bör framgå direkt av lagen. En överlåtelse av ett tillstånd i strid mot lagen föreslås vara utan verkan.
10.6. Samtrafik och andra former av tillträde
10.6.1. Vad som avses med samtrafik och andra former av tillträde i det nya EG-regelverket
På en öppen och konkurrensutsatt marknad kommer det att finnas flera operatörer som erbjuder konsumenter och andra slutanvändare sina tjänster. Det är då av stor vikt att användare som är anslutna till olika operatörer kan kommunicera med varandra. Men också i övrigt är det viktigt att operatörer samverkar med varandra, så att utnyttjandet av kommunikationsnäten blir så effektivt som möjligt.
För att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av elektronisk kommunikation innehåller det nya EGregelverket bl.a. bestämmelser om samtrafik och andra former av tillträde. Dessa begrepp har ingen för alla situationer given bestämd innebörd. Det finns därför inledningsvis anledning att uppehålla sig vid definitionsfrågan.
Tillträde
Telelagen innehåller regler om tillträde, men ingen generell definition av begreppet. Enskilda bestämmelser i telelagen pekar däremot ut former av tillträde. En form av tillträde är skyldigheten i 23 a § att upplåta nätkapacitet för att andra skall tillhandahålla mobila teletjänster i nätet. En annan sådan bestämmelse är 23 b § som föreskriver om viss skyldighet för operatörer att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos annan sända och ta emot telemeddelanden på nätet. Beskrivningen av tillträde till mobilnät är dock inte helt klargörande. Inte heller i övrigt ger telelagen någon klar bild av vad som avses med tillträde.
I tillträdesdirektivet konstateras att begreppet tillträde har många olika betydelser och att det därför är nödvändigt att exakt definiera hur det används i direktivet. Det bör noteras att denna definition inte skall påverka begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser. Med tillträde avses enligt tillträdesdirektivet att faciliteter eller tjänster görs tillgängliga för ett annat företag på fastställda villkor, med eller utan ensamrätt, i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster (artikel 2 i tillträdesdirektivet).
Tillgängliggörandet skall alltså ske i syfte att göra det möjligt för ett företag att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Tillträde avser alltså inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Definitionen innebär vidare att tillträde för slutanvändare inte omfattas (jfr artikel 1.2 i tillträdesdirektivet). Med slutanvändare avses en användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
Sammanfattningsvis omfattar direktivets definition bl.a. tillträde till
a) nätelement och till nätet hörande faciliteter såsom accessnät (t.ex.
den fysiska förbindelse som förbinder nätanslutningspunkten i en abonnents lokaler med korskopplingen eller likvärdig facilitet i det fasta allmänna telefonnätet),
b) fysisk infrastruktur inbegripet byggnader, ledningar och master,
c) relevanta programvarusystem såsom driftstödssystem,
d) nummeromvandling eller system som erbjuder likvärdiga funktio-
ner,
e) fasta nät och mobilnät (i synnerhet tillträde för roaming),
f) system med villkorad tillgång för digitala TV-tjänster samt
g) virtuella nättjänster.
Accessnät
Vad gäller tillträdesdirektivets definition av accessnät under a) ovan bör det klargöras att det finns andra accessnät än det metallbaserade allmänna telefonnätet som anges i definitionen. Det finns t.ex. även accessnät i form av fiberoptiska datanät, metallbaserade sådana nät, kabel-TV-nät samt elnät, även om det metallbaserade kretskopplade accessnätet är det huvudsakliga accessnätet för de flesta användare idag. Med hänsyn till att preciseringen i direktivet endast är en exemplifiering av vissa former av tillträde saknas anledning att tolka direktivets bestämmelser som begränsat till det metallbaserade accessnätet.
Roaming
Tillträdesdirektivet definierar inte närmare vad som avses med roaming. Termen synes vara av mer teknisk karaktär och används av operatörer för att beskriva det förhållandet att två operatörer avtalar om att låta abonnenter hos den ena via den andre operatörens nät sända och ta emot telemeddelanden. Enligt vår mening är roaming att betrakta som en form av tillträde. PTS har definierat roaming som ”en tjänst som till följd av avtal mellan två operatörer möjliggör att en mobilterminal med en identifikationsmodul (t.ex. ett SIM-kort) som är knuten till ett visst allmänt tillgängligt telenät, utan avtal därom i det enskilda fallet, kan utnyttja ett annat telenät i samma land för mobila telejänster”.17 Vi ansluter oss till denna definition.
17 Se PTS skrivelse, Förslag till ändring av telelagen (1993:597) avseende skyldighet för operatörer av mobila telenät att tillhandahålla nationell roaming, 1999-12-17, dnr 99-19995.
Samtrafik
Samtrafik definieras i 1 § telelagen som den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och att användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.
Enligt ordalydelsen är rekvisiten i telelagen kumulativa, vilket innebär att samtrafik förutsätter såväl fysisk som logisk sammankoppling. Denna definition är likalydande med definitionen i samtrafikdirektivet och innebär alltså att olika teleoperatörer sammankopplar sina telenät för att teleanvändarna ska kunna ringa till varandra eller nå speciella teletjänster såsom t.ex. frisamtalstjänster eller 020-nummer.18
Genom tillträdesdirektivets definition av samtrafik har begreppet utsträckts till att omfatta även andra nät än telenät i traditionell mening, t.ex. nät som används för utsändningar av radio- och TVprogram till allmänheten. Med samtrafik avses där den fysiska och logiska sammankopplingen av allmänna kommunikationsnät som används av samma eller ett annat företag för att göra det möjligt för ett företags användare att kommunicera med samma eller ett annat företags användare eller få tillgång till tjänster som erbjuds av ett annat företag (tillträdesdirektivet, artikel 2). Inte heller denna definition påverkar begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser.
Ett allmänt kommunikationsnät är enligt definitionen i artikel 2 i ramdirektivet ett system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier vilka används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nät som fysiskt och logiskt skall sammankopplas för att möjliggöra samtrafik kan därför enligt definitionen utgöras av satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet Internet), markbundna mobilnät, rundradionät samt kabel-TV-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs (artikel 2 a och c i ramdirektivet).
18 Europaparlamentets och rådets direktiv nr 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät, EGT L 199, 26.7.1997. Celex 397L0033.
De tjänster som sammankopplingen av de olika näten skall ge användarna tillgång till kan tillhandahållas av de berörda nätkontrollerande företagen eller av andra företag som har erhållit tillträde till näten. Samtrafik är därför en särskild typ av tillträde som genomförs mellan operatörer av allmänna nät, dvs. företag som tillhandahåller eller som har auktorisation för att tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet (tillträdesdirektivet, artikel 2 b). En operatör kan således äga underliggande nät eller faciliteter, eller helt eller delvis hyra nät och faciliteter.
En särskild fråga är om transitering, dvs. vidarebefordring av signaler från ett avsändarnät till ett mottagarnät via ett mellanliggande nät, omfattas av samtrafikskyldigheten enligt teleagen. I en situation med tre operatörer, varav en transiterar trafik mellan den originerande operatören (den som signalerna ursprungligen kommer ifrån) och den terminerande operatören (den som slutligen tar emot signalerna och distribuerar dessa till rätt adress), föreligger enligt definitionen en samtrafikrelation mellan den originerande och den transiterande, respektive mellan den transiterande och den terminerande operatören. Emellertid är – för detta särskilda trafikfall – den avsedda funktionen av dessa två samtrafikrelationer sammantaget att användare i den originerande respektive terminerande operatörens nät skall kunna nå varandra. Denna funktion uppnås genom att de har en logisk hopkoppling – teletjänsterna fungerar genom transitoperatörens medverkan – som medger att olika användare i deras nät kan nå varandra. Denna trafikala lösning, som bygger på att transitoperatören är samtrafikskyldig, har den originerande och den terminerande operatören valt i stället för att åstadkomma en fysisk hopkoppling mellan sina nät. Vi menar mot bakgrund av syftet med samtrafikskyldigheten, dvs. att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, att samtrafikskyldighet också kan omfatta en skyldighet att på begäran transitera trafik från en originerande till en terminerande operatör (se även prop. 1992/93:200, s. 135 och prop. 1996/97:61, s. 57).
10.6.2. Behovet av samtrafik och andra former av tillträde
Det nya EG-regelverkets regler, speciellt tillträdesdirektivet, om tillträde till accessnät samt skyldighet att bedriva samtrafik och att upplåta nätkapacitet innebär att en nätinnehavare måste tillåta och bereda plats för en annan operatör att verka inom den förstnämn-
des nät. Härigenom begränsas alltså nätinnehavarens rådighet över det egna nätet och kan – om nätet utgör fast egendom – komma att påverka dennes i 2 kap. 18 § regeringsformen grundlagfästa egendomsskydd.
Behovet av regler om tillträde till och samtrafik mellan allmänna elektroniska kommunikationsnät skall bedömas mot bakgrund av det övergripande politiska målet, att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha största möjliga tillgång till effektiva elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet samt konkurrensens roll som ett medel för att uppnå detta. För att uppnå målet krävs ett gynnsamt utvecklingsklimat genom konkurrensutsatta marknader där aktörerna fritt får verka.
Inom området för elektronisk kommunikation finns en grundläggande infrastruktur bestående av en flora av olika elektroniska kommunikationsnät. Dessa nät, vars storlek och täckningsgrad varierar, tillhandahålls på kommersiell basis av flera företag oberoende av varandra. Vissa nätägare opererar i flera nivåer i förädlingskedjan och tillhandahåller, förutom tillgång till nät, även olika elektroniska kommunikationstjänster.
Ett företag som kontrollerar ett betydelsefullt kommunikationsnät kan, beroende på förhållandena i det aktuella fallet, sakna intresse av att på frivillig väg släppa in ett konkurrerande företag i sitt nät för att detta skall kunna tillhandahålla sina tjänster. Företagets intresse sammanfaller då inte alltid med t.ex. slutanvändarnas intresse och behov av att kunna kommunicera med varandra. Detta förhållande tillsammans med den omständigheten att anläggande av nya nät, speciellt accessnät, är mycket kostnadskrävande och kan medföra höga inträdesbarriärer ur kostnadssynpunkt, kan göra det svårt och i vissa fall omöjligt för nya företag att slå sig in på en sådan marknad och skapa den önskade konkurrensen.
Genom kontroll över slutanvändarnas tillträde – vilket kan innebära ägande eller kontroll av själva den fysiska kopplingen till slutanvändaren (antingen fast eller mobil) eller möjligheten att ändra eller dra in det eller de nationella nummer som behövs för tillträde till en slutanvändares nätanslutningspunkt – och över de allmänna elektroniska kommunikationsnäten kan ett nätkontrollerande företag skapa sig en så stark ställning att det i princip kan kontrollera marknaden om konkurrensen inte är effektiv. Genom bristande tillträde på en otillräckligt konkurrensutsatt marknad eller för höga avgifter för tillträdet kan aktörer komma att utestängas och slutanvändarnas tillgång till effektiva och rimligt prissatta
tjänster äventyras. För att då kunna skapa en öppen och konkurrensutsatt marknad är det nödvändigt att tillträde kan åstadkommas till de redan befintliga näten.
För att möjliggöra effektiva elektroniska kommunikationer krävs det vidare att användarna av ett nät kan kommunicera inte enbart med andra användare inom detta nät utan även med användare av andra nät. För att så skall kunna ske krävs fysisk och logisk sammankoppling av dessa nät. Samtrafik är därför i detta sammanhang en grundläggande förutsättning för att uppnå ett effektivt elektroniskt kommunikationssystem på en öppen marknad (jfr prop. 1996/97:61, s. 57).
För att en slutanvändare på ett effektivt sätt skall kunna få tillgång till tjänster i andra nät krävs att inte bara överföringen av kommunikationen inbegrips under en föreliggande samtrafikskyldighet. Även nödvändiga driftsmässiga och administrativa rutiner krävs för att tjänsten skall kunna erbjudas och levereras över näten.
Det huvudsakliga syftet med att införa regler om samtrafik och andra former av tillträde är alltså att ge förutsättningar för att skapa en hållbar konkurrens och gynna konsumenterna.
10.6.3. Behovet att lagreglera tillträde
Enligt 32 § telelagen är den som tillhandahåller en anmälningspliktig teletjänst skyldig att bedriva samtrafik med annan som tillhandahåller sådan teletjänst. Det föreligger således en generell skyldighet som inträder redan genom att man tillhandahåller anmälningspliktiga teletjänster. Skälen för att införa denna skyldighet motiverades, i korthet, med samtrafikens betydelse för att uppnå det telepolitiska målet om ett öppet och sammanhållet telenät som täcker hela landet på ett inte tillräckligt konkurrensutsatt marknadsområde (se prop. 1992/93:200, s. 136 ff.).
Såsom framgår av det nya EG-regelverket eftersträvas öppna och konkurrensutsatta alleuropeiska marknader på området för elektronisk kommunikation. På en sådan marknad bör det finnas förutsättningar att på frivillig väg med god vilja förhandla om system för tillträde mellan företag samt ingå avtal på kommersiell basis. Det behövs ingen reglering av samtrafik och andra former av tillträde på en sådan marknad. En första fråga att ta ställning till blir därför om det idag kan anses föreligga en sådan öppen och konkurrensutsatt marknad.
I avsnitt 10.2 ovan har diskuterats om området för elektronisk kommunikation är moget för generell lagstiftning, såsom konkurrenslagstiftning, eller om man skall behålla en särskild sektorsreglering. Som där sägs går utvecklingen i Sverige när det gäller elektroniska kommunikationer mot alltmer konkurrensutsatta marknader med flera aktörer. På vissa marknader är emellertid några företag beroende av tillgång till den infrastruktur som ett eller ett fåtal dominerande företag tillhandahåller. Skillnaderna i förhandlingsstyrka mellan dessa olika företag är betydande. Detta kan hindra tillkomsten av frivilliga överenskommelser om tillträde .
Om de eftersträvade kommersiella förhandlingarna misslyckas kan och bör staten på olika sätt skapa förutsättningar för att öka konkurrensen på de aktuella marknaderna. Det föreligger därför alltjämt ett behov av en särskild sektorsreglering. Den särskilda sektorsregleringen måste dock vara flexibel utifrån vad som är erforderligt på en viss marknad och ge möjligheter att såväl vidta som avstå från att vidta åtgärder. Detta är också tanken bakom ramdirektivet och särdirektiven. Genom direktiven tillhandahålls vissa verktyg som kan användas för att vid behov göra ingripanden utifrån allmänna intressen med tvång när parterna misslyckas med att komma överens.
Det nya EG-regelverket innebär således en viss avreglering i förhållande till vad som gäller för samtrafik enligt telelagen. Den generella samtrafikskyldigheten försvinner och ersätts av en möjlighet att under vissa förutsättningar öka konkurrensen på en marknad genom att aktivt ålägga de nätkontrollerande företagen, dvs. såväl företag med betydande inflytande på en marknad som andra företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde, olika skyldigheter när det gäller samtrafik och andra former av tillträde. Dessa möjligheter att ålägga skyldigheter skall införas i den nya lag som vi föreslår.
10.6.4. Skyldigheter som kan åläggas ett företag i fråga om tillträde
Vårt förslag: Vi föreslår att de i tillträdesdirektivet angivna skyldigheterna om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, samtrafik och andra former av tillträde samt priskontroll och kostnadsredovisning införs i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation utom såvitt avser vissa radio- och TV-relaterade frågor som behandlas i avsnitt 10.4.
Som en allmän utgångspunkt gäller enligt artikel 4 i tillträdesdirektivet en skyldighet för operatörer av allmänna kommunikationsnät att förhandla om samtrafik och andra former av tillträde till de egna näten om så begärs av ett auktoriserat företag. Denna skyldighet är av generell art och är föranledd av vikten och betydelsen av fungerande samtrafik och effektiva elektroniska kommunikationer, se även specialmotiveringen till 4 kap. 1 § i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation. Denna generella förhandlingsskyldighet medför informationsutbyte som kan komma att innehålla affärshemligheter. På sådant sätt erhållen information skall därför vara underkastande regler om tystnadsplikt för att konkurrensfördelar resp. konkurrensnackdelar inte skall uppkomma till följd av förhandlingsskyldigheten.
Utöver förhandlingsskyldigheten i artikel 4 anvisar direktiven ett antal specifika skyldigheter som kan riktas mot en speciell operatör. Detta paket av möjliga åtgärder som det nya EG-regelverket tillhandahåller för att kunna skapa ökad konkurrens och effektiva kommunikationsmedel utgörs i huvudsak av skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning. Skyldigheterna är allmänt angivna och ger i huvudsak endast en ram för vad de nationella myndigheterna kan föreskriva i skyldighetsväg. De ger alltså stort utrymme att på nationell nivå fastställa hur skyldigheterna skall utformas och fullgöras.
Skyldigheterna är inte nya utan har i huvudsak gällt genom de direktiv som föregick det nya EG-regelverket, t.ex. samtrafikdirektivet, direktivet om hyrda förbindelser och taltelefonidirektivet. Skyldigheterna innebär i korthet följande.
Insyn
Syftet med skyldigheterna avseende insyn i artikel 9 i tillträdesdirektivet är i stora drag att ge aktörerna på en marknad och den myndighet som skall utöva tillsyn över densamma inblick i de nätkontrollerande företagens verksamheter för att kunna avgöra om dessa missbrukar sin dominerande ställning för att påverka marknaden och dess aktörer på ett konkurrenshämmande sätt. Insyn innebär att operatörer måste offentliggöra specificerade uppgifter om sin verksamhet – bl.a. villkor och krav – när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde. Detta anses kunna bidra till snabbare förhandlingar samtidigt som tvister kan undvikas. En annan positiv effekt är att marknadsaktörerna får förtroende för att en tjänst inte tillhandahålls dem på diskriminerande villkor. Särskilt viktigt är det, enligt tillträdesdirektivet, med öppenhet och insyn för att säkerställa att samverkan kommer till stånd när det gäller tekniska gränssnitt.
Icke-diskriminering
Skyldigheter om icke-diskriminering när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde har till syfte att säkerställa dels att operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor på andra företag som tillhandahåller likvärdiga tjänster, dels att de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dess dotterbolags eller samarbetspartners tjänster. Principen om icke-diskriminering skall alltså säkerställa att företag med betydande marknadsinflytande inte kan snedvrida konkurrensen, särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhandahåller tjänster till företag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led.
Särredovisning
Skyldigheten för ett företag att särredovisa specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik eller andra former av tillträde utgör dels, liksom insynsskyldigheten, en kontrollfrämjande åtgärd för att kunna avgöra om skyldigheter avseende icke-diskriminering efterlevs, dels en möjlighet att förhindra oskäliga interna prisöver-
föringar mellan ett företags olika verksamhetsgrenar (korssubventionering). Särredovisningsskyldigheten är av stor betydelse, speciellt när det nätkontrollerande företaget är ett vertikalt integrerat företag. Skyldigheten kan innebära att företaget skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring.
Tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter
Syftet med denna typ av skyldighet kan kortfattat sägas vara att i ett längre perspektiv skapa en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå i slutanvändarnas intresse. Skyldigheter för operatörer att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter kan införas bl.a. i situationer då ett nekat tillträde eller orimliga villkor med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Sådana skyldigheter kan bl.a. innebära att operatörer skall öppna upp sin verksamhet för andra företag och låta dessa nyttja och samverka med operatörernas nät och tillhörande faciliteter. I detta ligger att lämna tillträde till t.ex. det metallbaserade accessnätet, men även att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av faciliteter, som t.ex. ledningar, byggnader eller master.
Vid åläggande av skyldighet om tillträde som här avses är det viktigt att skyldigheten utformas på ett sätt som inte långsiktigt minskar företagens incitament att investera i ny teknik och infrastruktur eller som hämmar företagens innovationsförmåga och produktutveckling. Detta gäller såväl befintliga som nytillkommande aktörer på marknaden. Ett åläggande i syfte att stimulera och öka konkurrensen på kort sikt bör därför vara utformat på ett sådant sätt att det inte förhindrar en effektiv konkurrens på lång sikt. Vid bedömningen av vilken skyldighet som skall åläggas en operatör skall därför ett antal faktorer beaktas. En sådan faktor är den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installation av nya konkurrerande faciliteter mot bakgrund av den marknadsutveckling som kan bedömas ske. I detta sammanhang skall hänsyn även tas till arten och typen av samtrafik och tillträde. Andra viktiga faktorer att beakta är operatörens möjlighet att
erbjuda det föreslagna tillträdet med tanke på den tillgängliga kapaciteten, nyinvesteringen för ägaren till faciliteten mot bakgrund av de risker som investeringen medför och behovet av att värna konkurrensen på lång sikt (artikel 12.2 i tillträdesdirektivet). Myndigheten måste också finna en jämvikt mellan en infrastrukturägares rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del och andra tjänsteleverantörers rätt att få tillträde till faciliteter som är väsentliga för att erbjuda konkurrerande tjänster.
Priskontroll och kostnadsredovisning
En skyldighet om priskontroll och kostnadsredovisning syftar till att förhindra att en operatör kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Skyldigheten kan bl.a. innebära att en operatör måste tillämpa en kostnadsorienterad prissättning och ett kostnadsredovisningssystem som visar hur kostnaderna förhåller sig till den prissättning som operatören tillämpar. I tillträdesdirektivet anges uttryckligen att bevisbördan för att en kostnadsorienterad prissättning tillämpas åvilar den berörda operatören.
10.6.5. Mot vem skyldigheter skall riktas
Vårt förslag: Skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde skall i allt väsentligt kunna riktas endast mot företag som antingen kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kommunikationsnät eller som har ett betydande inflytande på en viss marknad.
Som huvudregel gäller enligt artikel 8.3 i tillträdesdirektivet att skyldigheterna när det gäller samtrafik och andra former av tillträde om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning (artiklarna 9 – 13) skall införas endast för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad (se närmare härom nedan under avsnitt 10.8). Med operatör avses ett företag som tillhandahåller eller som har auktorisation för att
tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet.
De angivna skyldigheterna avseende tillträde eller samtrafik får alltså i princip inte införas för andra operatörer än sådana som angetts ha ett betydande inflytande på en viss marknad. I syfte att fullgöra internationella åtaganden eller följa gemenskapslagstiftningen och för att trygga slutanvändarnas tillgång till vissa speciellt viktiga tjänster, är det dock i undantagsfall möjligt att införa sådana skyldigheter för andra marknadsaktörer, på samma sätt som för närvarande gäller för system med villkorad tillgång för digitala TVtjänster. Så är fallet när det gäller följande företag och skyldigheter.
a) Företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde kan åläggas
skyldighet att t.ex. bedriva samtrafik i syfte att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra (artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet).
b) Företag som tillhandahåller gränssnitt för tillämpningsprogram
(API) kan åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och ickediskriminerande villkor tillhandahålla tillträde till API i syfte att garantera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TVsändningstjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).
c) Företag som tillhandahåller elektroniska programguider (EPG) kan
åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor tillhandahålla tillträde till EPG i syfte att garantera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).
d) Företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät kan åläggas
skyldighet att gemensamt utnyttja faciliteter eller annan egendom – inbegripet fysisk samlokalisering – eller vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga arbeten när företagen saknar andra möjliga utvägar på grund av att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet behöver skyddas eller därför att mål för fysisk planering behöver uppnås (artikel 12 i ramdirektivet).
e) Företag som driver system för villkorad tillgång till digitala radio-
och TV-sändningar får åläggas villkor om t.ex. att systemen skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överföringskontroll och ger nätoperatörerna möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka systemen används eller att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av
dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten a, till samma direktiv).
f) Företag som driver system för villkorad tillgång, oavsett överfö-
ringssätt, som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och TV-tjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare, får åläggas villkor. Härmed avses bl.a. kabelnät. Dessa företag skall åläggas att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten b, till samma direktiv).
g) Företag som erhåller nyttjanderätt (tillstånd) till radiofrekvens eller
nummer efter ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse kan åläggas villkor som avser varje åtagande som företaget gjort under urvalsförfarandet däribland åtaganden om samtrafik och andra former av tillträde (artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet och bilaga B, punkten 7, till samma direktiv).
10.6.6. Förutsättningar för åläggande av skyldigheter och villkor om tillträde
Vårt förslag: Vi föreslår att skyldigheter om insyn, särredovisning, samtrafik och andra former av tillträde m.m. som utgångspunkt skall förpliktas den som bedömts ha ett betydande inflytande på en viss bestämd marknad under förutsättning att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden.
För att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra får dock skyldigheter åläggas även andra om dessa kontrollerar slutanvändarnas tillträde.
Envar operatör får härutöver förpliktas skyldigheter om samlokalisering och gemensamt utnyttjande om det krävs med hänsyn till allmän ordning, säkerhet m.m.
I ingressen till ramdirektivet anges att det är väsentligt att särskilda förhandsskyldigheter enligt t.ex. artikel 9 – 13 i tillträdesdirektivet endast införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på marknader där det finns ett eller flera företag med betydande inflytande på
marknaden, och där åtgärder i nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning inte räcker för att lösa problemet. Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kommissionen) skall fastställa riktlinjer som myndigheterna på nationell nivå skall följa när det gäller att fastställa om det råder effektiv konkurrens på en viss marknad och om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden. Riktlinjerna skall grundas på principerna inom konkurrenslagstiftningen. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.9.5.
Kommissionen har alltså, när den fastställer sina riktlinjer, att allmänt väga in effekten av åtgärder enligt den generella konkurrenslagstiftningen, såväl på nationell som på gemenskapsnivå. Det talar för att en nationell myndighet som skall fatta beslut om skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde inte behöver beakta eventuella åtgärder som konkurrensmyndigheterna har beslutat att vidta i det enskilda fallet.
Emellertid kan tillämpningen av konkurrenslagstiftningen skilja sig åt väsentligt mellan olika medlemsländer och det skulle vara att ställa orimliga krav på kommissionen om deras riktlinjer skulle omfatta alla tänkbara situationer. Beaktas skall också att det nya EG-regelverket bärs upp av en allmän strävan mot att marknaden för elektronisk kommunikation skall utvecklas så att den generella konkurrensrätten skall vara ett tillräckligt instrument för att värna en effektiv konkurrens. Frågan om förhållandet mellan åtgärder enligt sektorsregleringen och ingripanden enligt konkurrensrätten kräver därför vidare överväganden.
Förhållandet mellan konkurrensreglerna samt det nya EG-regelverket
Konkurrenslagstiftningen och t.ex. tillträdesdirektivets regler om samtrafik och andra former av tillträde har båda målet att främja en god konkurrens men de är till sin natur olika uppbyggda. Konkurrenslagstiftningen skall, som redovisats ovan i avsnitt 10.2, i allt väsentligt i efterhand reagera med sanktioner på ett företags faktiska missbruk av sin dominerande ställning till nackdel för konkurrensen. Tillträdesdirektivets regler skall däremot på förhand verka konkurrensfrämjande genom att förhindra att ett företag med en dominerande ställning kan bibehålla och missbruka denna ställning.
Flera artiklar i de aktuella direktiven ålägger medlemsstaterna att tillse att vissa skyldigheter och villkor tillämpas i olika situationer. Så är bl.a. fallet när tillträdesdirektivet anger att en utövare av radio- och digital-TV-tjänster måste erbjuda sändningsföretagen tekniska tjänster på lika, rimliga och icke-diskriminerande villkor. I förarbetena till lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler (prop. 1997/98:34, s. 34 f) framhålls att det saknas konkurrensrättsliga bestämmelser med en sådan generell innebörd att de med automatik förbjuder exempelvis en operatör som erbjuder tekniska tjänster att göra detta på villkor som efter någon bedömningsgrund skulle anses som orimliga. Inte heller finns det några generella förbud inom konkurrenslagstiftningen mot att erbjuda tjänster på olika eller diskriminerande villkor, dock att det inte kan uteslutas att det i en given situation kan vara så att ett visst beteende, t.ex. erbjudande av tjänster på olika villkor, av ett företag som i konkurrensrättslig mening har en dominerande ställning kan falla under förbudsbestämmelsen mot missbruk av dominerande ställning. Regeringen fann därför att den svenska konkurrenslagen var otillräcklig när det gäller att uppfylla de krav som i standardiseringsdirektivet ställs på en utövare av villkorade tjänster och att det sammanfattningsvis var påkallat att i den då föreslagna lagen ha särbestämmelser som understödjer konkurrenslagstiftningen.
Det är vår uppfattning att det anförda resonemanget alltjämt har bärkraft. Konkurrensproblem eller missbruk av konkurrensfördelar kan ofta leda till utslagning av nytillkomna operatörer på en marknad till nackdel för konkurrensen och därmed även för slutanvändarna. Det är därför viktigt, särskilt på ett område som är så betydelsefullt för samhället och dess medborgare som elektroniska kommunikationer, att det skapas ett lätthanterligt system för att så snabbt som möjligt komma till rätta med konkurrensproblemen eller för att undvika risken för missbruk. Med denna utgångspunkt framstår det inte som rimligt att konkurrenslagstiftningens tänkbara åtgärder först skall uttömmas eller ens prövas innan åtgärder för att främja konkurrensen med stöd av ram- och särdirektiven kan vidtas.
Tvärtom måste enligt vår uppfattning de två regelverken existera vid sidan av varandra på samma sätt som tidigare. Det nya EGregelverket, och därmed en ny nationell lag om elektronisk kommunikation, skall alltså ses som ett samexisterande komplement till konkurrenslagstiftningen. Missbruk av dominerande ställning ut-
gör inte någon förutsättning för att få vidta en konkurrensfrämjande åtgärd enligt ram- eller tillträdesdirektivet. I de fall där sådant missbruk inte förekommer innebär den dubbla regleringen följaktligen inte något konkurrensproblem mellan regelverken. I de fall där regelverken kolliderar bör däremot de tillämpande myndigheterna föra en dialog till undvikande av att reaktionen sammantaget inte står i proportion till ändamålet och syftet med vidtagna åtgärder.
Det bör alltså från den tillämpande myndighetens sida undersökas om det ifrågavarande problemet varit föremål för prövning enligt konkurrenslagen. Om så är fallet och det har bedömts att det förekommit missbruk av dominerande ställning enligt konkurrenslagen i den aktuella situationen, kan åtgärd enligt det nya EGregelverket vara obehövlig. I de fall där frågan inte prövats enligt konkurrenslagen, där sådan prövning lett till bedömningen att missbruk av dominerande ställning inte förekommit eller där åtgärderna som vidtagits mot den som missbrukat sin dominerande ställning inte bedöms som tillräckliga, kan det bli aktuellt med ingripande enligt det nya EG-regelverket. Ett beaktande av konkurrenslagstiftningens möjligheter att lösa ett föreliggande konkurrensproblem bör dessutom utgöra ett element i den framtidsbedömning som regleringsmyndigheten skall göra vid sin marknadsanalys.
Företag med betydande inflytande på en marknad
Enligt artikel 8.2 i tillträdesdirektivet skall skyldigheterna i artiklarna 9 – 13 om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning införas för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad. I den svenska översättningen av tillträdesdirektivet anges vidare att skyldigheterna skall införas under förutsättning att det är lämpligt. Denna innebörd synes avvika något från den engelska versionen som, enligt vår uppfattning, språkligt innebär att en skyldighet som är lämplig skall åläggas ett företag med betydande inflytande på en marknad.
Genom den analys som skall göras av de relevanta marknaderna klarläggs om konkurrensen är effektiv eller inte. Om man vid denna analys kommer fram till att konkurrensen inte är effektiv
och har gjort en bedömning av hur konkurrensen kommer att utvecklas i framtiden på det sätt som förespråkas av oss, är det rimligt att anta att vissa allvarliga konkurrensproblem har identifierats. Under sådana förhållanden torde det vara aktuellt att ålägga i vart fall någon skyldighet för att främja konkurrensen på den aktuella marknaden. Frågan om åtgärd skall åläggas eller om sådan endast skall åläggas om det är lämpligt kan därför tyckas vara av akademisk art och kommer i praktiken inte att leda till någon avgörande skillnad för de berörda parterna. Det är dock vår mening att den strängare tolkningen av direktivtexten bör vara gällande. Det innebär att en skyldighet alltid skall införas för ett företag med betydande inflytande på en marknad.
Skyldigheter för företag som inte har ett betydande inflytande på en marknad
När det gäller de skyldigheter som kan åläggas även andra företag än sådana som anses ha betydande inflytande på en marknad ger direktiven inte något klart besked om när skyldigheterna kan och skall införas. En utgångspunkt är emellertid att skyldigheter bör åläggas företaget först när det saknas förutsättningar att på frivillig väg och inom rimlig tid trygga de mål som anges i artikel 8 i ramdirektivet, dvs. bl.a. främjande av konkurrens och av de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Normalt torde därför ett införande av skyldigheter aktualiseras först om det föreligger påtagliga brister i konkurrenshänseende. Man kan dock inte bortse från att det även i andra situationer kan vara motiverat att införa en skyldighet för att t.ex. uppnå största möjliga nytta för slutanvändarna. Vi menar dock att man generellt sett bör vara restriktiv med ingripanden på en marknad där konkurrensen fungerar i stort sett tillfredsställande. Skyldigheten som här avses bör inte användas för att rätta till mindre störningar på en annars fungerande marknad. Det måste här – liksom i övrigt – råda en proportionalitet mellan åtgärder och problemets art.
När det gäller företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde kan, enligt artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet, skyldighet införas i den utsträckning som regleringsmyndigheten finner det nödvändigt för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Bestämmelsen är vitt hållen och syftar till att öppna upp för att nödvändiga ingripanden skall kunna ske för att säkerställa bl.a. ett sammanhållet och
effektivt elektroniskt kommunikationsnät. Skyddsintresset är här allmänintresset av att slutanvändarna i olika nät skall kunna nå varandra – inte konkurrensen. En sådan åtgärd kan vara ett åläggande för företagen att bedriva samtrafik med varandra.
Det går på förhand inte att med något större mått av säkerhet förutspå i vilken utsträckning bestämmelsen kommer att behöva tillämpas eller att förutsäga vilka åtgärder som, utöver samtrafik, kan behöva vidtas. Direktivet ger dock inga uttryckliga begränsningar för vad som får tillgripas för att uppnå dess syfte. Vi bedömer dessutom med hänsyn till erfarenheterna av tillämpningen av den nuvarande generella skyldigheten att bedriva samtrafik i 32 § telelagen att det finns ett omedelbart behov vid lagens ikraftträdande att besluta om förpliktelser med stöd av denna artikel. Av den anledningen föreslår vi att 32 § telelagen skall fortsätta att gälla till dess att myndigheten sett över behovet av att besluta om särskilda förpliktelser om samtrafik. Däremot anser vi att bibehållande av en sådan generell skyldighet skulle strida mot direktivens uppbyggnad och lagens struktur av att tillhandahålla verktyg för myndigheten att tillgripa om marknaden misslyckas med att på egen hand skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens.
I artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet regleras särskilda skyldigheter för företag som tillhandahåller gränssnitt för tillämpningsprogram (API) och elektroniska programguider (EPG). Det krävs att slutanvändarnas tillgång till digitala radio- och TV-tjänster på något sätt är hotad för att en operatör skall kunna åläggas en föreskrift om tillträde till gränssnitt och programguider. Gränssnitten för olika tillämpningsprogram eller operativsystem som styr tilläggstjänster fungerar i princip som ett slags översättare, som ser till att tillämpningsprogrammen (operativsystemen) kan kommunicera med och förstå varandra, oavsett vilken sändningsteknik som använts för att förmedla en digital interaktiv TV-tjänst. Utan tillgång till ett gränssnitt för operativa system kan en tjänst alltså inte fungera och användas om det sänts med en annan teknik än den som slutanvändaren använder sig av. En elektronisk programguide kan beskrivas som ett text-TV-liknande hjälpmedel för slutanvändaren att orientera sig och leta information i utbudet av TV-program och tjänster genom knapptryckningar på fjärrkontrollen. Om en tjänsteleverantör inte får sin digitala tjänst upptagen i en elektronisk programguide kan denne i princip bli utestängd från marknaden. Denna skyldighet har berörts närmare i avsnitt (10.4.3) och kommer, på de skäl som där angetts, inte att införas i lag.
Skyldigheten att gemensamt utnyttja faciliteter eller egendom kan enligt artikel 12 i ramdirektivet åläggas företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät. För att driva ett sådant kommunikationsnät med hög täckningsgrad måste nätoperatören ha tillgång till olika nätdelar, såsom ledningar, byggnader, master, antenner och antennsystem. Med ett flertal operatörer som agerar på olika marknader för tillhandahållande av nät kan effekten bli att ett antal nätdelar kommer att uppföras. Byggandet av ett stort antal nät kan medföra att kvoten för vad som kan tålas med hänsyn till kraven på hållbar utveckling – inkluderat bl.a. skydd för människors hälsa – vid natur- och miljöutnyttjande samt till målen för den fysiska planeringen i landet redan har uppfyllts. När ett företag i ett sådant läge inte längre har några genomförbara alternativ, kan obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom vara lämpligt. Detta gäller speciellt när någon av operatörerna erhållit ledningsrätt för att installera nätdelar på, över eller under offentlig eller privat egendom.
Det sagda innebär att skyldigheten enligt nu aktuell artikel får användas mot en operatör under förutsättning att det föreligger starka skäl, såsom ett behov av skydd för miljö, folkhälsa och allmän säkerhet. Avgörandet om förutsättningarna är uppfyllda måste prövas från fall till fall mot bakgrund av vid bedömningstidpunkten gällande skydds- och planeringsregler i bl.a. miljöbalken (1998:808), plan- och bygglagen (1987:10) och strålskyddslagen (1988:220).
I sammanhanget kan nämnas att Statens strålskyddsinstitut (SSI) i en rapport redovisat de exponeringsnivåer av icke-joniserad strålning, som vi utsätts för från radiofrekventa nät och mobiltelefoner. Resultatet visar att strålningen visserligen varierar starkt mellan olika platser i landet – med högsta värden i storstad utomhus och i närheten av radio- och TV-master – men som mest uppgick till under en tusendel av de rekommendationer som utarbetats av ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection) och som antagits av Europeiska Unionen. Dominerande bidrag till denna exponering kom från basstationer för mobiltelefoni och från TV-sändningar.19
En förutsättning för att enligt artikel 5.2 i tillträdesdirektivet få införa tekniska eller driftmässiga villkor vid tillhandahållande av tillträde till eller användning av specifika nätdelar och tillhörande
19 SSI Rapport 2001:09, Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, april 2001.
faciliteter är att detta är nödvändigt för att säkerställa att nätet fungerar normalt. Ett syfte med det är att skydda de för samhället så viktiga elektroniska kommunikationsnäten mot störningar och skadliga inverkningar genom att t.ex. främmande apparatur kopplas till näten. Detta skyddsintresse ligger i linje med att rimliga ansökningar om tillträde till och användning av nätelement och tillhörande faciliteter endast – om krav på beviljande av sådana ansökningar har införts – får avslås på grundval av objektiva kriterier t.ex. teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätintegriteten. De tekniska eller driftmässiga villkoren bör knyta an till de standarder som tas fram inom ramen för Europeiska Unionens standardiseringsverksamhet. I övrigt torde tillämpningen av möjligheten att ålägga företag tekniska eller driftsmässiga villkor få bygga på förutsättningarna i varje enskilt fall.
Operatörer som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller en tillträdestjänst till digitala radio- och TV-tjänster som ett sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare får, som angivits ovan, enligt artikel 6 i tillträdesdirektivet åläggas bl.a. vissa villkor om likabehandling och särredovisning. Villkorad tillgång eller åtkomstkontroll (Conditional Access), innebär att ett program eller en tjänst krypteras så att leverantören kan kontrollera om och på vilket sätt mottagaren kan få tillgång till programmet eller tjänsten. Det finns olika system för åtkomstkontroll. Systemet kan t.ex., som i det svenska digitala marknätet, vara baserat på ett gemensamt accesskort – ett s.k. smart card – för hela det digitala marknätet. Detta innebär att alla program och tjänster ska vara krypterade. Accesskortet möjliggör avkryptering och ger användaren tillgång till avtalade program och tjänster. Någon speciell förutsättning som skall vara uppfylld finns inte utan de angivna villkoren skall tillämpas generellt. Dessa skyldigheter är överförda från det s.k. TV-standarddirektivet och återfinns idag införlivade i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.
10.6.7. Utformning av regleringen rörande skyldigheter avseende tillträde
Vårt förslag: Vi föreslår att skyldigheterna om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, samtrafik och andra former av tillträde samt priskontroll och kostnadsredovisning skall anges i lagen på ett sätt som korresponderar med tillträdesdirektivets bestämmelser.
Myndigheten skall välja den minst ingripande åtgärd som är lämplig med hänsyn till problemets art.
Tillträdesdirektivet anger endast vissa ramar för de skyldigheter som kan åläggas ett företag. Bl.a. föreskrivs i artikel 5 att skyldigheter kan införas för säkerställande av att slutanvändarna kan nå varandra och att slutanvändarna får tillgång till vissa digitala radio- och TV-sändningstjänster. Vidare ger artiklarna 9 – 13 regleringsmyndigheten möjlighet att, utan närmare angivande av på vilket sätt, införa skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning för den som har betydande inflytande på marknaden. Utrymmet för att i det enskilda fallet bestämma den specifika åtgärdens art, omfattning och innehåll är alltså stort.
Vid val av regleringsmetod kan staten välja mellan att antingen i lag detaljerat reglera vilka skyldigheter som kan införas mot ett företag när det gäller samtrafik och andra former av tillträde och under vilka förutsättningar sådana skyldigheter får införas eller ange arten av de skyldigheter som kan införas men överlåta till en myndighet att i det specifika fallet avgöra exakt vilken åtgärd som skall vidtas och hur denna skall fullgöras.
Fördelen med att i lag specificera vilka skyldigheter som får åläggas ett företag är att det skapar goda möjligheter för aktörerna på marknaderna att förutse vad för sorts skyldigheter de kan komma att åläggas i olika situationer. Det blir även enklare för myndigheten att göra sina ställningstaganden med snabbare handläggningstider som en förväntad följd. Förutsebarheten kan också leda till ett minskat antal domstolsprocesser. Nackdelen med den angivna ordningen är att regleringen med hög sannolikhet kan visa sig bli alltför statisk för det dynamiska område som elektronisk kommunikation utgör och leda till otaliga återkommande lagstiftnings-
processer för att anpassa regleringen till förhållanden som kan vara överspelade när lagändringen väl genomförs.
De fördelar som kan vinnas genom att överlåta till en myndighet att, utifrån en angiven ram, besluta om skyldigheter eller villkor för företag är att det därigenom skapas ökade förutsättningar för att på ett effektivare och mera flexibelt sätt möta den snabba utveckling som sker på området för elektronisk kommunikation genom att myndigheten kan införa skyldigheter eller villkor som från tid till annan är lämpliga i det specifika fallet. En annan fördel är att risken att en myndighet kan komma att ålägga ett företag tvångsvisa skyldigheter – med därtill knutna och i viss mån ovissa villkor – kan skapa incitament för företag med betydande inflytande på marknaden att träffa frivilliga överenskommelser med företag som är beroende av tillgång till dennes infrastruktur för att kunna tillhandahålla sina tjänster. Nackdelarna med förfarandet är att förutsebarheten minskar för aktörerna på marknaderna när det gäller hur myndigheten kommer att se på olika frågor och vilka skyldigheter som kan åläggas ett företag, i vart fall i ett inledande skede när någon rättspraxis inte hunnit byggas upp till vägledning för branschen. Detta kan hämma företagens innovationsförmåga och investeringsvilja i nya tekniker och i ny infrastruktur m.m.
Enligt vår mening väger fördelarna med en tämligen långtgående delegering till myndighet tyngre än de nackdelar som är förenade med en sådan modell och de fördelar som kan vinnas med en detaljreglering i lag. En samordnad, horisontell och teknikneutral lagstiftning för elektronisk kommunikation bör utformas med syfte att vara hållbar över tiden. Dynamiken inom området för elektroniska kommunikation gör det svårt att uttömmande i lagen reglera vilka specifika skyldigheter som kan eller skall åläggas ett företag i en given situation. Med hänsyn till att direktiven är harmoniseringsdirektiv och inte endast uppställer minimikrav skulle en uppräkning av specificerade skyldigheter inte kunna genomföra direktivet på ett korrekt sätt. De tillämpande organen måste därför – på samma sätt som gäller för närvarande – ges ett relativt stort handlingsutrymme inom vissa angivna ramar. Vi föreslår en reglering som knyter nära an till de bestämmelser som återfinns i det nya EG-regelverket. För tillträdesfrågornas del är det speciellt artiklarna 3 – 6 och 8 – 13 i tillträdesdirektivet som skall genomföras i en ny lag.
En grundläggande princip är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förut-
sätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen. Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt underströks också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen (prop. 1993/94:117, s. 39 – 40). Vid tillämpningen av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen har Europadomstolen konsekvent hävdat en sådan proportionalitetsprincip (jfr Danelius, Svensk juristtidning 1991 s. 329 – 333, 1994 s. 381 – 3 83 och 1995 s. 534 – 535). I sammanhanget bör det påpekas att skyddet mot rådighetsinskränkningar i 2 kap. 18 § regeringsformen – som samtrafik eller andra former av tillträde torde utgöra – gäller endast för fast egendom. En förpliktelse om att bedriva samtrafik eller om att tåla andra former av tillträde torde oftast avse lös egendom.
Vid sin prövning av vilka skyldigheter som skall förpliktas den som har ett betydande inflytande på en marknad eller den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde har myndigheten att utgå från det grundlagsfästa egendomsskyddet. Det åvilar myndigheten att utifrån problemets art välja den mest lämpliga skyldigheten för att uppnå syftet med åtgärden. I att åtgärden skall vara den lämpligaste ligger att myndigheten skall välja den minst ingripande åtgärden som efter en proportionalitetsavvägning och behovsprövning utifrån de enskilda och de allmänna intressen som står mot varandra, bedöms kunna leda till det önskade resultatet. För att kunna göra en bedömning av vilken åtgärd som är den mest lämpliga måste myndigheten göra en genomlysande konsekvensanalys och redovisa resultatet av de avvägningar som myndigheten gjort i ett motiverat beslut.
10.6.8. Särskilt om tillträde till accessnät
Vårt förslag: Vi föreslår inte någon generell reglering av skyldighet att lämna tillträde till accessnät.
Den 2 januari 2001 trädde EU-förordningen om tillträde till accessnät (LLUB, Local Loop Unbundling) i kraft.20 Den är från den dagen direkt tillämplig i de europeiska medlemsstaterna. Syftet med förordningen är enligt Europeiska gemenskapernas kommission att skapa en rättslig grund för medlemsstaterna så att de kan driva igenom att operatörer med ett betydande inflytande på marknaden skall ge tillträde till de metallbaserade accessnäten.21 Med ”metallbaserat accessnät” avses den fysiska förbindelsen mellan en abonnents lokaler och en teleoperatörs lokalstation eller motsvarande utrustning i det lokala accessnätet.
I sin slutliga utformning anges i förordningen att den syftar till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde genom att fastställa harmoniserade villkor för tillträde till metallbaserade accessnät. Tillträde till sådana nät för alla nytillkomna operatörer anses alltså öka konkurrensen och höja den tekniska innovationsnivån hos de lokala metallbaserade accessnäten. Detta skall i sin tur att främja ett konkurrensutsatt tillhandahållande av en hel rad teletjänster, från taltelefoni till bredbandiga multimedietjänster och snabba Internettjänster.
Förordningen har för Sveriges del inneburit att Telia – som ägare av nästan samtliga metallbaserade accessnät inom fast telefoni – numera är skyldigt att dels erbjuda andra operatörer tillgång till det metallbaserade accessnätet under vissa villkor, dels tillgodose varje rimlig begäran om tillträde till detta accessnät.
Tillträde till det metallbaserade accessnätet skall ske enligt samma villkor och vara av samma kvalitet som för det nätägande bolagets egen organisation, alternativt dess associerade bolags tjänster. En ansökan om tillträde får endast avslås på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller om det anses nödvändigt att bevara nätverksintegriteten.
20 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB), EGT L 336, 30.12.2000, s. 4, Celex 32000R2887. 21 Meddelande från Europeiska gemenskapernas kommission 12.7.2000, KOM (2000) 394, 2000/0185 (COD).
Priset för tillträde till det metallbaserade accessnätet och tillhörande faciliteter skall enligt förordningen vara kostnadsorienterat. Post- och telestyrelsen (PTS) skall bl.a. se till att avgifterna för tillträde till accessnätet främjar en sund och stabil konkurrens och framtvinga ändringar i Telias referenserbjudande om detta är motiverat.
Det nya EG-regelverket innehåller i huvudsak korresponderande regler till de som gäller enligt LLUB-förordningen. En avgörande skillnad är emellertid att det enligt det nya EG-regelverket inte finns någon generell skyldighet för företag med betydande inflytande på marknaden för accessnät att lämna tillträde till det metallbaserade accessnätet. Förordningen skall dock, såvitt framgår av ram- och tillträdesdirektivet, fortsätta att gälla fram till dess kommissionen finner det lämpligt att lämna förslag att upphäva den och ett sådant upphävande genomförs.
LLUB-förordningen kan upphävas först när marknadsanalyser genomförts och företag med betydande inflytande på marknaden har identifierats enligt det nya EG-regelverket. När så skett skall nämligen de företag som enligt bilaga I avsnitt 1 i samtrafikdirektivet (97/33/EG) eller taltelefonidirektivet (98/10/EG) betraktas som anmälda operatörer i enlighet med LLUB-förordningen inte längre betraktas som sådana operatörer. Det innebär i praktiken att det inte kommer att finnas några anmälda företag som faller under LLUB-förordningens tillämpningsområde och den blir oanvändbar. Skyldigheten att lämna tillträde till accessnät måste därefter beslutas utifrån det nya EG-regelverket. Det är således genom det nya EG-regelverket förberett för ett upphävande när konkurrenssituationen tillåter detta eller det annars finns skäl att upphäva LLUB-förordningen.
De skäl som låg bakom införandet av förordningen gör sig alltjämt gällande. Fortsatt gäller att nytillkomna operatörer inte i tillräcklig grad disponerar över någon väl utbyggd alternativ nätinfrastruktur, även om utvecklingen med optikfiberbaserade accessnät och elnät som accessnät vunnit visst insteg på senare tid. Därtill kommer användningen av kavel-TV-nät och radioaccess. Det lokala metallbaserade accessnätet är fortfarande ett av de minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telemarknaden. Någon förändring av detta förhållande kan inte ses under överskådlig tid. Det finns därför starka skäl som talar för att reglerna om tillträde till det metallbaserade accessnätet skall tillämpas även i framtiden. Det är alltså viktigt att möjligheten för regleringsmyndigheten att
förplikta den som har ett betydande inflytande på marknaden för tillträde till accessnät finns med i det nationella regelverket från första början. Detta tryggas genom vårt förslag till ny lag om elektronisk kommunikation.
Förslaget grundas på artikel 12.1 a i tillträdesdirektivet. Enligt denna får en nationell regleringsmyndighet införa skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter i vissa fall. Det kan ske bl.a. i situationer då den nationella regleringsmyndigheten anser att ett nekat tillträde eller orimliga villkor för sådant tillträde med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Denna möjlighet inkluderar att fatta ett beslut om skyldighet att lämna tillträde till det metallbaserade telefonnätet, dvs. sådana skyldigheter som idag kan förpliktas en anmäld dominerande operatör med stöd av LLUB-förodningen.
Däremot avvisar vi tanken på en lagfäst generell skyldighet att lämna tillträde till accessnät. En sådan ordning skulle innebära en skärpning och utvidgning av det nya EG-regelverkets bestämmelser. Som konstaterats ovan utgör det nya EG-regelverket ett paket av harmoniseringsdirektiv.
Här bör också anmärkas att en generell lagregel om tillträde till det metallbaserade accessnätet medför att den överklaganderätt som i direktiven föreskrivs för de operatörer som träffas av regleringen reduceras till en rätt att angripa endast författningen.
I detta sammanhang bör även frågan om tillträde för bitströmsaccess kort beröras. Med bitströmsaccess avses att en teleoperatör hyr nät av nätägaren i form av en höghastighetsanslutning mellan kopplingsutrustning i telefonstationen och slutanvändaren, vanligen i form av en ADSL-anslutning. Bitströmstillträde utan tilläggsfunktionalitet är att betrakta som nät. I rapporten ”Konkurrensen i accessnätet”, 2002-05-02, beskriver PTS bitströmstillträde på följande vis:
Med bitströmstillträde avses att en teleoperatör av den kabelägande teleoperatören hyr en komplett tjänst för överföring av bredband mellan telefonstationen och slutkunden. Den hyrande teleoperatören får därmed tillgång till en förbindelse i form av en digital anslutning och behöver inte investera i accessutrustning för överföring av bredband till slutanvändaren. Bitströmstillträde kan erbjudas som ren transmission för dataöverföring eller tillsammans med förädlingstjänster, t.ex. extratjänster i form av tilldelning av IP-nummer, och
inloggningshjälp. Man kan skilja på bitströmstillträde och förädlat bitströmstillträde.
Bitströmstillträde och eget eller hyrt stamnät
Bitströmstillträde innebär att den nätägande operatören installerar en höghastighetsanslutning mellan slutkunden och kopplingsutrustningen. Höghastighetsanslutningen är normalt någon form av xDSL, t.ex. ADSL, och inkluderar stationsutrustningen, DSLAM. Nätägaren hyr därefter ut denna förbindelse som nätkapacitet till någon operatör via ATM-, Ethernet- eller annat gränssnitt från DSLAM till anslutande stamnät. Den hyrande operatören kan antingen ansluta DSLAM till eget stamnät. Operatören kan även dessutom hyra förbindelse i nätägarens stamnät mellan DSLAM och den överlämningspunkt, POP, Point Of Presence, som är ansluten till båda operatörernas nät. Bitströmstillträde med eget eller hyrt stamnät innebär inte att den hyrande operatören hyr kopparpar eller samlokalisering. Den nätägande operatören kan välja att hyra ut både telefoni och xDSL, eller enbart xDSL och själv använda telefoni, som en variant av delad access. Bitströmanslutning tillhandahålles normalt med transmissionsövervakning för att garantera förbindelsens kvalitet.
Fig. 4: Bitströmstillträde och eget eller hyrt stamnät
Vid bitströmstillträde kopplas nätägarens och den andre operatörens nät samman i anslutning till övergången mellan stamnät och accessnät, via DSLAM-utrustningen. Härigenom övertar den nya operatören direktanslutningen av abonnenten såvitt avser xDSL-länken, vilket innebär att abonnenten inte kan nå denna tjänst hos accessnätägaren via denna kopplingspunkt. Abonnenten får inte tillgång till fler tjänster och kan inte nå fler slutanvändare genom att anslutas till den konkurrerande operatörens tjänster. Slutanvändaren gör i stället ett val att abonnera antingen på nätägarens eller på den konkurrerande operatörens tjänst. Detta överensstämmer inte med vad som avses med samtrafik. Sammankoppling på denna nivå kan därför inte rymmas inom begreppet samtrafik.
PTS har i syfte att stärka den befintliga konkurrensen och skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar konkurrenssituation föreslagit regeringen att en skyldighet skall införas i telelagen för operatörer med betydande inflytande på marknaden för den allmänt tillgängliga telefonitjänsten. Skyldigheten innebär att på rimlig begäran ge tillträde till accessnätet för överföring av bitströmmar – s.k. bitströmsaccess – på icke-diskriminerande villkor och till kostnadsorienterade priser. Dessutom skall villkoren för tillhandahållande av bitströmstillträde redovisas i form av ett referenserbju-
dande utformat efter föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Bitströmstillträde omfattas enligt vår mening av regleringen i artikel 12 i tillträdesdirektivet. Den lag vi föreslår innehåller en möjlighet att förplikta en operatör med betydande inflytande på marknaden för att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät, att lämna tillträde till telefonnätet. Ett sådant tillträde kan även omfatta tillträde till accessnätet genom bitströmstillträde. En sådan skyldighet kan förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande. Vårt lagförslag innebär dock – till skillnad från Post- och telestyrelsens – ingen generell skyldighet för operatörer med betydande inflytande att ge bitströmstillträde till kostnadsbaserade priser. En sådan skyldighet kan visserligen enligt vårt förslag åläggas i ett enskilt fall, men endast om en marknadsanalys visar att operatören kan ta ut överpriser och endast efter en sådan proportionalitetsavvägning som beskrivs i avsnitt 10.6.7, med beaktande av bl.a. regeringsformens skydd för näringsfrihet (RF 2:20) och med möjlighet att överklaga förvaltningsbeslutet. Se vidare avsnitt 10.6.10.
10.6.9. Särskilt om tillträde till elnät
Vårt förslag: Vi finner inte skäl att föreslå en avvikande reglering beträffande elnät som används för elektronisk kommunikation.
Däremot anser vi att ellagstiftningen bör ses över i annan ord– ning bl.a. vad gäller nätägarens strikta ansvar för sak- och personskador orsakade av el från starkströmsanläggningar.
Vidare föreslår vi att även frågan om elektromagnetisk strålning från elnäten utreds närmare.
Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation har varit dynamisk under senare år även när det gäller infrastrukturen för överföring. I kapitel 4 finns en beskrivning av hur skilda infrastrukturer för distribution av olika typer av tjänster kan integreras och användas för att distribuera varandras tjänster. Ett viktigt exempel på detta är att elnäten även kan användas för elektronisk kommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC). Denna typ av accessteknik utgör en speciell form av elektronisk kommunikation som skiljer sig från de mer traditionella accessteknikerna
med elektronisk kommunikation via koppartråd, fiberkabel, radio, satellit och kabel-TV.
Elnätens uppbyggnad
Elnätet består av stamnät samt regionala och lokala nät. Nätägarna ansvarar för att elenergin transporteras från produktionsanläggningarna till elanvändarna. Detta sker via nämnda stamnät, regionnät och lokalnät, vilka har olika ägare.
Det nationella stamnätet, som har en nominell driftspänning av 400 – 220 kV, ägs av staten via affärsverket Svenska kraftnät AB. Dessa ledningar löper dels genom landet från norr till söder, dels bitvis tvärs från de kustorienterade kärnkraftverken in mot de längsgående stamnäten. I stamnätet finns stamnätsstationer (transmission substation) där spänningen transformeras ned till 130 kV.
De ledningar som matar ut el från stamnätsstationen kallas för regionledningar och ingår i regionnäten. Dessa ledningar ägs av ett fåtal företag, t.ex. Birka Energi, Vattenfall, Sydkraft, Graninge och Skellefteå kraft, vilka i regel är företag som har egen stor elproduktion. Regionnäten överför el från stamnätet till lokalnäten och vissa större mottagare av el, t.ex. stora energikrävande industrier eller stora nätföretag, vilka är anslutna direkt till regionnät. Det innebär att energin från stamnätets spänningsnivå (400 – 220 kV) måste transformeras ned i flera led i regionnäten. Spänningsnivån i regionnäten varierar därför vanligen mellan 130 och 10 kilovolt (kV). Leveransen till mindre nätföretag sker på regionnät med lägre spänning t.ex. 70 eller 50 kV efter att regionnätsspänningen transformerats ner i en regionnätsstation (main substation). I en andra regionnätsstation (secondary substation) transformeras spänningen ner till 20 eller 10 kV och leds vidare i de lokala näten.
Lokalnäten ägs av det elnätföretag som har områdeskoncession för det aktuella området och består av två delar. Den första delen kan sägas utgöras av de nät som har en driftspänning av 10 (20) kV. Dessa nät leder efter några mils sträckning fram till olika nätstationer (distribution substation) där spänningen transformeras ner ytterligare till 400 V (lågspänning). Från dessa nätstationer matas elen ut i de lågspänningsledningar som distribuerar elen till de slutliga elanvändarna. Längden på dessa ledningar är upp till ca 500 meter.
Figur 5: Principskiss elsystem
Källa: Svensk Energi
Tekniken
Tekniken att använda elnätet för kommunikation är inget nytt. Elnätskommunikation har använts av energibranschen sedan cirka 1930-talet för att styra och övervaka elnät och kraftstationer. Vad som är nytt är egentligen att tekniken för elnätskommunikation under de senaste åren har utvecklats till en kommersiell produkt som anpassats tekniskt och ekonomiskt för att vara användbar för bredbandskommunikation till hushåll och företag. Den moderna tekniken presenterades 1997 i Amsterdam.
Vid elnätskommunikation utnyttjas elnätet som accessnät från sista nätstationen (transformatorstationen) fram till en fastighet. Elnätskommunikationen förekommer alltså i första hand på lågspänningsnäten (400 V). Eftersom de olika näten är fysiskt skilda från varandra i transformatorerna går det inte automatiskt att överföra högfrekvent elnätskommunikation mellan de olika spänningsstegen. Däremot går det bra att överföra lågfrekventa signaler (maximalt cirka 100 hertz). Exempelvis måste en elnätägare som använder ett högfrekvent kommunikationssystem (PLC, 1–30 megahertz) för t.ex. avläsning av kundernas elmätare samla ihop dessa signaler i en koncentrator på lågspänningssidan i nätstationen och sedan skicka dem vidare till en central uppsamlingsenhet via egen signalkabel, radio, optofiber eller dylikt. Det går naturligtvis att använda PLC på varje spänningsnivå, men så fort man kommer till en transformator måste speciella åtgärder vidtas för att föra signalerna vidare.
Ett elnätsmodem – en basenhet – kopplas in efter lågspänningstransformatorn i nätstationen och från denna punkt överförs kommunikationen eller signalerna på det befintliga elnätet via en större gemensam elkabel ut till slutanvändarna. Vid fastighetsgränsen förgrenar sig elkabeln och sträcker sig in till fastigheten och sedan vidare förbi fastighetens elmätare och fördelningscentral via installationsledningarna till eluttagen inne i byggnaden där det finns ett elnätmodem för mottagning av signalerna. Datorer och telefoner kan kopplas till denna enhet.
Genom att elledningarna inne i en byggnad används som informationsbärare kan bredbandsuppkoppling ske i princip från vilket eluttag som helst. Detta innebär att t.ex. en dator i princip kan kopplas upp mot Internet överallt där det finns eluttag och samtidigt kommunicera med andra apparater i byggnaden om dessa är anslutna till elsystemet. Genom elnätskommunikation erhålls
således ett lokalt nätverk vilket ger stor flexibilitet för användaren. Detta kan vara en viktig fördel för elnätskommunikation vid en jämförelse med konkurrerande alternativ.
Med dagens PLC-teknik erhålls en överföringskapacitet på omkring 4 Mbit/s (med delad bandbredd) och inom något år förväntar Svensk Energi att 10 Mbit/s kan uppnås. Bandbredden kan dessutom både dedikeras och begränsas till olika användare. Det ger möjlighet till differentierade erbjudanden, t.ex. ett basutbud på 0,5 Mbit/s medan den som har särskilda behov kan abonnera på högre kapacitet. Sammantaget bedömer Svensk Energi att elnätskommunikation nu har nått teknisk mognad och att systemen tillfredsställer dagens krav på bredbandskapacitet. Den förhållandevis snabba utvecklingen av elnätskommunikation mot allt högre bandbredd bedömer man tala för att även framtidens krav på kapacitet kommer att kunna mötas. En faktor som kan framhållas är att det finns flera tillverkare av PLC-utrustning. Detta skapar konkurrens på leverantörssidan, vilket är angeläget både med hänsyn till den tekniska utvecklingen och kostnadsläget.
Den nya tekniken för elnätskommunikation innebär att elnätet, som troligen är den mest finmaskiga infrastruktur som finns i Sverige, kommer att kunna utgöra ett nytt accessnät för slutanvändarna. Den stora fördelen med detta är att man slipper nya ledningsdragningar. Framdragning av nya kablar till en fastighet och nya ledningsdragningar inne i en fastighet är ofta mycket kostsamma åtgärder. Dessa åtgärder och kostnader kan i stor utsträckning undvikas vid elnätskommunikation.
Det nya EG-regelverkets tillämpning på elnätskommunikation
Ram- och tillträdesdirektivens reglering av tillträde omfattar alla nät som används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Reglerna om samtrafik och andra former av tillträde är alltså tillämpliga även på elnäten i den mån de används för elektronisk kommunikation till olika slutanvändare på kommersiell basis. Det innebär att elnätsföretagen kan åläggas dels skyldigheter att t.ex. bedriva samtrafik under vissa särskilda förutsättningar för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, dels – om elnätsföretaget kan anses ha ett betydande inflytande på den relevanta marknaden – skyldigheter om bl.a. samlokalisering,
samt tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter.
Det finns i detta sammanhang anledning att diskutera om förhållandena vid kommunikation över elnätet är av sådan karaktär att det krävs speciell reglering eller om lagstiftningen skall vara teknikneutral i enlighet med de intentioner som slås fast i bl.a. ramdirektivet.
a) Medför elnätens topologi att de inte utan vidare kan upplåtas till
andra aktörer?
Elnäten är uppbyggda med en gemensam kabel för alla kunder från transformatorstationen till kundens eluttag. Det skall jämföras med telefonnäten som är uppbyggda med en unik kabelförbindelse mellan varje enskild kund och telefonstationen.
Enligt vår uppfattning företer tekniken för elnätskommunikation likheter och kan jämföras med vanlig bredbandsteknologi med grundläggande protokoll, som t.ex. Ethernet, som används vid Internetkommunikation. Den avsända informationen flödar genom hela det lokala nätverket men kan på grund av Ethernet-teknologin bara tas emot och läsas av den destinerade mottagaren. Några kundunika kablar föreligger det då inget behov av.
Sammantaget anser utredningen att elnätens topologi visserligen är annorlunda än telenätens, men det finns ingen anledning att särbehandla elnät som uppgraderas till kommunikationsnät. Regleringen måste utgå från vilka tjänster abonnenter erbjuds. Nätens topologi hindrar inte att två abonnenter som använder samma tjänst, var de än finns, kan nå varandra. Vi har därför svårt att se några bärande skäl för att reglera elnätskommunikation särskilt på grund av elnätens topologi.
b) Bör regler om tillträde till nät och tillhörande faciliteter och om sam-
lokalisering tillämpas på elnätsföretag?
Principskiss telenät
kunder
telestation
unika kablar per kund
Principskiss elnät
elnätstation
gemensam kabel
Elnätägaren innehar sitt nät med stöd av koncession för linje, som används för stamnät och regionnät, eller koncession för ett geografiskt område, som används för lokalnäten (2 kap. 2 § ellagen). En meddelad nätkoncession innebär en rätt att bygga en ledning och att därefter använda den. Elnätägaren är enligt ellagen skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning (3 kap. 9 § ellagen). Ytterst ansvarig för säkerheten, såväl person- som driftssäkerheten, vid nätstationer och elkabelskåp är nätägaren. Någon skyldighet för elnätägaren att upplåta sitt elnät för andra ändamål än för överföring av el torde inte föreligga i dagsläget. Det innebär i korthet att ett företag som önskar att använda ett energiföretags elnät för kommunikation inte får göra det utan tillstånd av nätägaren, även om det i och för sig skulle vara tekniskt möjligt. Detta utgör en skillnad från vad som gäller accessnät (av metall) avsedda för telekommunikation och som ägs av en operatör med betydande inflytande, exempelvis Telia. På telekommunikationsområdet finns det en EG-förordning om tillhandahållande av accessnätet till annan teleoperatör (se ovan under avsnitt 10.6.8).22
För det fall att energiföretagen upplåter sina elnät till allmänheten, dvs. konsumenter och företag, för t.ex. bredbandskommunikation förändras situationen. Genom det nya EG-regelverket, speciellt tillträdesdirektivet, omfattas elnäten då av en reglering som innebär att elnäten öppnas upp för samtrafik och andra former av tillträde i den mån de är att hänföra till ett allmänt kommunikationsnät.
Det är dock inte helt oproblematiskt att tillämpa tillträdesdirektivets regler om t.ex. samlokalisering och gemensamt utnyttjande på energiföretagen och deras elnät. Sådana skyldigheter kan innebära bl.a. att energiföretaget måste lämna fysiskt tillträde till sina starkströmsanläggningar för andra operatörer av elektroniska kommunikationsnät. Sådant tillträde till en starkströmsanläggning är underkastat säkerhetskrav i bl.a. ellagen (9 kap.) och Elsäkerhetsverkets föreskrifter 1999:5. För att ett företag inom området för elektronisk kommunikation skall kunna få tillträde till ett kommunikationsdrivande energiföretags transformatorstationer krävs enligt dessa bestämmelser att förstnämnda företag uppfyller vissa starkströmsföreskrifter.
Eftersom nätägaren är ytterst ansvarig för säkerheten är det vår uppfattning att denna kan välja att på olika sätt kontrollera och
22 Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (EGT L 336, 30.12.2000).
reglera hur tillträdet skall få gå till genom avtal. Skulle en uppgörelse inte kunna komma till stånd kan utredningen inte se något hinder mot att nätägaren ändå åläggs skyldighet t.ex. om att på vissa villkor låta andra företag på kommunikationsområdet få tillgång till nätstationerna och rätt till samlokalisering av utrustning. Villkoren för skyldigheten bör i sådant fall knyta an till de säkerhetskrav som gäller för tillträde till starkströmsanläggningar. Detta kan innebära krav på behörighet för att utföra installationer m.m.
Vid en sammanvägning av de fördelar och de nackdelar som en tillämpning av ram- och tillträdesdirektivens regleringar av tillträde och samlokalisering i fråga om elnätskommunikation kan ge upphov till, finner vi att de fördelar ur regleringssynpunkt och även ur tydlighetssynpunkt som en generell tillämpning medför sammantaget överväger motsvarande nackdelar. Elnät som används för elektronisk kommunikation för allmänheten bör därför inte på nu aktuell grund undantas från reglerna om tillträde och samlokalisering.
c) Kan elektromagnetiska kompatibilitet hindra samlokalisering?
En annan fråga att ta ställning till är om det kan föreligga hinder mot samlokalisering av kommunikationsutrustning i en transformatorstation mot bakgrund av att det kan finnas risk för störningar mellan utrustning för elförsörjning och utrustning för elektronisk kommunikation.
En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska fält påverkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens. En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas induktion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste området kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta områden runt ledningen (prop. 1996/97:136, s. 175).
Signaler som passerar elmätaren och fortplantas i elnätsleverantörens nät torde betraktas som en störning oavsett vilket ändamål den har, om signalen inte är tillåten av den som äger nätet. Frågor om sådana störningar regleras bl.a. i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet (EMC). Utrustning för kommunikation via elnät måste uppfylla gällande elsäkerhets- och EMC-krav.
De vanliga elkablar som utgör fastighetsnät är inte utformade för att överföra kommunikationssignaler. Det råder därför viss tveksamhet om dessa ledningar i tillräcklig utsträckning förhindrar elektromagnetiska störningar. Leverantören ansvarar för detta och skall genom CE-märkning av utrustningen indikera att kraven uppfylls. Kraven är grundade på vissa lågspännings- och EMCdirektiv och anges i detalj i harmoniserade standarder eller i vissa fall i andra specifikationer.
Det anförda leder till slutsatsen att det finns risker för att en utvidgad användning av elnätet för PLC kan medföra att icke önskvärda störningar kan uppkomma. Sveriges DX-förbund har påtalat riskerna i en skrivelse som översänts bl.a. till regeringen och som denna överlämnat till utredningen. Detta behandlas i avsnitt 10.5.2. Det finns därför skäl att bevaka utvecklingen på området. Vi finner inte skäl att nu föreslå någon åtgärd.
Behov av en översyn av ellagstiftningen
I förarbetena till ellagen anges att en grundläggande princip på den nya elmarknaden är att hela elnätet skall vara tillgängligt för överföring av el (prop. 1996/97:136, s. 140). Det föreligger därför en skyldighet för en koncessionshavare att dels överföra el, dels ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar eller ledningsnät (3 kap.6–8 §§ellagen). Det finns tre kategorier av aktörer på elmarknaden – kraftproducenter, elanvändare och andra nätinnehavare – som i praktiken kan begära en sådan anslutning. Anslutningsskyldigheten är inte total utan upphör när det inte längre finns någon ledig kapacitet i elnätet. Det sagda innebär frågeställningar om prioriteringen mellan olika former av verksamheter i elkabeln. Den teknik som används för kommunikation över elnätet påverkar inte elnätets kapacitet för elöverföring.
Det råder i dagsläget oklarheter om vilka störningar som kan uppkomma mellan utrustningar för starkströmsförsörjning och utrustningar för elektronisk kommunikation. Samma oklarhet gäller de störningsproblem som kan uppkomma om vanliga elledningar, som till skillnad från ledningar avsedda för överföring av kommunikation inte har något skyddande ytterhölje eller är tvinnade, skall användas för kommunikationsöverföring med bredbandskapacitet. Den på så sätt överförda mängden energi kan medföra att elkablarna kan avge störande elektromagnetisk strål-
ning. Visserligen har verksamheter med elnätskommunikation startats i Sverige och bl.a. i Tyskland, men såvitt är känt för oss har störningsfrågan inte ställts på sin spets genom t.ex. ett initierat tillsynsärende.
Det kan i sammanhanget vidare påpekas att om en tillträdes- eller samlokaliseringsberättigad – oavsett om tillträdet eller samlokaliseringen tillkommit på frivillig väg eller genom åläggande av en skyldighet – skadas till person eller egendom på grund av egen överträdelse av villkor för tillträdet eller samlokaliseringen, blir innehavaren av starkströmsanläggningen ändå skadeståndsskyldig mot den drabbade på grund av att denne alltjämt har ett strikt ansvar för uppkomna person- eller sakskador genom inverkan av el från starkströmsanläggningen (10 kap. 1 § ellagen). Denna skadeståndsskyldighet kan visserligen jämkas om den skadelidande varit medvållande till skadan (10 kap. 5 § ellagen). För personskador krävs att den skadelidande uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har medverkat till skadan. När det gäller sakskador räcker det med att den skadelidande genom vållande medverkat till skadan. Enligt utredningen finns det skäl att se över det strikta ansvaret för en nätägare om reglerna om tillträde till nät och tillhörande faciliteter och om samlokalisering görs tillämpliga på elnätskommunikation. En översyn över ellagstiftningen ligger dock inte inom ramarna för vårt utredningsuppdrag. Vi föreslår därför att denna fråga blir föremål för en översyn i annan ordning.
10.6.10. Ersättningsfrågor
Vårt förslag: Vi föreslår ingen generell reglering av ersättningsfrågor.
Som grund för beräkningen av kostnadsorienterat pris förordar vi den s.k. LRIC-modellen.
Vi föreslår att det för närvarande inte införs någon reglering av avräkningsfrågor. Däremot förespråkar vi kaskadavräkning som metod för avräkning vid telefoni.
Vi föreslår att det för närvarande inte införs någon särreglering av frågor om fakturering.
Kort om reglering av ersättningsfrågor
För närvarande regleras ersättningsfrågor i samband med samtrafik och andra former av tillträde av olika bestämmelser i såväl EGregelverket som i vår nationella lagstiftning.
LLUB-förordningen I förordningen framgår att kostnad och prissättningsbestämmelser för accessnät och tillhörande faciliteter bör vara klara och tydliga, icke-diskriminerande och objektiva för att garantera rättvisa villkor.
Som ovan nämnts gäller ett krav på kostnadsorientering i fråga om tillhandahållande av tillträde till det metallbaserade accessnätet (se ovan under avsnitt 9.8). Regleringen återfinns i artikel 3.3 i LLUB-förordningen. Förordningen klargör också att leverantören av accessnät skall ha möjlighet att täcka sina relevanta kostnader och få skälig avkastning för att kunna säkerställa en långsiktig utveckling och förbättring av accessnätens infrastruktur. Vidare anges att priset för att hyra accessnät ska främja en sund och hållbar konkurrens med hänsyn till investeringar i alternativa infrastrukturer. Slutligen ger förordningen akt på att priset inte får ge upphov till en snedvridning av konkurrensen genom att anmäld operatör pressar marginalen mellan priset till operatörer respektive priset till slutanvändare.
Skyldigheten om kostnadsorientering grundar sig i en önskan om att säkerställa att nätägaren inte genom orimlig eller oskälig prissättning – till nackdel för slutanvändarna – utestänger andra konkurrerande operatörer från möjligheten att nå ut till slutanvändarna i avsaknad av alternativa accessmöjligheter. I konsekvens med detta får en anmäld operatör befrias från kravet om kostnadsorientering om regleringsmyndigheten bedömer att accessnätet är tillräckligt konkurrensutsatt. Något behov av reglering på nationell nivå av denna fråga finns inte mot bakgrund av att förordningen är direkt tillämplig här i riket.
Telelagen Av 32 § andra stycket telelagen följer att ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen, dvs. den skall vara kostnadsorienterad. Detta gäller även för samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den
bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik och är anmäld hos Europeiska gemenskapernas kommission som ett sådant företag. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.
Med hänsyn till samtrafikens betydelse för det telepolitiska målet att alla skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer, har det ansetts nödvändigt med en effektiv ordning för tvistlösning i de fall avtal ej kan träffas. Av denna anledning skall tillsynsmyndigheten vid tvist om bl.a. samtrafikvillkor, på ansökan av part besluta vad som skall gälla mellan parterna i de frågor tvisten gäller (60 § andra stycket telelagen).
Det nya EG-regelverket Det nya EG-regelverket är inriktat på att parterna skall träffa avtal om samtrafik på marknadsmässiga villkor. Det finns ingen annan uttrycklig reglering i det regelverket vad gäller ersättningsfrågor för samtrafik och andra former av tillträde än den som är riktad mot företag med betydande inflytande på en marknad. Sådana företag kan med stöd av artikel 13 i tillträdesdirektivet åläggas skyldigheter om priskontroll och kostnadsorientering. Därutöver kan priset regleras inom ramen för artikel 5.1 i tillträdesdirektivet såvitt gäller operatörer som kontrollerar slutanvändarnas tillträde till allmänna kommunikationsnät samt för att garantera slutanvändarnas tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (se ovan avsnitt 10.6.4).
Företag som är skyldiga att iaktta kostnadsorientering vid samtrafik skall enligt artikel 13.3 i tillträdesdirektivet på begäran av regleringsmyndigheten styrka att ersättning för samtrafik och andra former av tillträde är kostnadsorienterad.
Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår genom ramdirektivet eller särdirektiven uppkommer mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, skall den berörda nationella regleringsmyndigheten enligt artikel 20 i ramdirektiven på begäran av någon av parterna fatta ett bindande beslut för att lösa tvisten.
En framtida reglering
Under utredningens arbete har utredningen haft kontakter med olika aktörer och branschorganisationer inom området för elektronisk kommunikation. Det har vid dessa kontakter framförts önskemål om en reglering speciellt i fråga om ersättning vid samtrafik.
Det nya EG-regelverket ställer upp ramar inom vilka det finns utrymme att införa nationella regler. Som ovan konstaterats innehåller vare sig ram- eller tillträdesdirektivet någon generell reglering om prissättning av samtrafik och andra former av tillträde. En reglering av ersättningsfrågor skall i princip endast ske i de fall där det är nödvändigt av något i det nya EG-regelverket definierat skäl. De regler som skall införas med anledning av detta regelverk skall alltså utgå från att priser för samtrafik och andra former av tillträde skall fastställas efter kommersiella förhandlingar och avtal.
För det fall något avtal om ersättning inte kan träffas mellan parterna i en tillträdesrelation finns det i princip två vägar att gå för att lösa problemet.
Om en av parterna är en operatör som har ett betydande inflytande på marknaden kan denna, med stöd av artikel 13 i tillträdesdirektivet, åläggas att kostnadsorientera sina priser. Som ovan redovisats förutsätter ett införande av en sådan skyldighet att en marknadsanalys visar att en brist på konkurrens medför att den berörda operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Genom dessa regler skapas incitament för dominanten att träffa frivilliga avtal med andra operatörer och tjänsteleverantörer om marknadsmässig ersättning för samtrafik och andra former av tillträde.
Om det är fråga om två parter som inte är att anse som dominanter på en marknad, kan myndigheten ingripa endast med stöd av artikel 5.1 i tillträdesdirektivet, dvs. mot en operatör som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. I övrigt saknar direktiven möjlighet att ingripa mot en operatör som saknar vilja att träffa avtal om samtrafik eller andra former av tillträde.
Mot bakgrund av ramdirektivets och särdirektivens utformning ser vi inte att det finns förutsättningar eller skäl att införa en generell reglering av ersättningsfrågorna i en lag om elektronisk kommunikation.
Kostnadsorienterad prissättning
Kostnadsorienterad prissättning förekommer ofta i direktiv på området för elektronisk kommunikation. Avsikten med denna form av prissättning är att neutralisera en operatörs möjligheter att utöva prispress eller på annat sätt motverka att en effektiv konkurrens uppkommer på den aktuella marknaden. Ovan har några bestämmelser som rör kostnadsorientering redovisats.
Vad menas då med kostnadsorientering? Denna fråga har varit föremål för ett antal mer eller mindre klara uttalanden. Redan i förarbetena till telelagen angavs i fråga om inriktningen av begreppet kostnadsorientering att det har ansetts ”rimligt att den som tillhandahåller nät för samtrafik kan ställa krav på skälig lönsamhet med anledning av upplåtelsen. Intäkterna av upplåtelsen, dvs. priset för samtrafik, bör då täcka de självkostnader, avskrivningar, den förräntning av kapital samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras till den samtrafik som är aktuell.” (se prop. 1992/93:200, s. 139). Vidare uttalas i förarbetena till telelagen att avgifterna för samtrafik skall fastställas med de faktiska kostnaderna som grund. I beräknade kostnader bör ingå en rimlig avkastning på investerat kapital, liksom avskrivningar, dvs. en slags självkostnadskalkyl (se prop. 1992/93:200, s. 139 och prop. 1996/97:61, s. 61 f).
Det avgörande för bestämningen av vad som skall anses vara kostnadsorienterad prissättning är vilken beräkningsmodell som används. Europeiska gemenskapernas kommission har i ett meddelande av den 8 januari 1998 om samtrafik på en avreglerad telekommunikationsmarknad (Del 1 – Prissättning vid samtrafik) samt ett meddelande av den 25 maj 2000 om tillträde till accessnät rekommenderat medlemsstaterna att använda en modell som är baserad på Long Run Incremental Cost, den s.k. LRIC-modellen. Denna modellform skulle i princip uppmuntra till rättvis och uthållig konkurrens och leda till alternativa incitament att investera. Den bygger på långsiktiga särkostnader eller löpande kostnader till skillnad från en modell baserad på Fully Distributed Costs, den s.k. FDC-modellen. Sistnämnda modell utgår från en beräkning av självkostnaden för reglerade produkter och tjänster och bygger på en efterkalkyl av huvudsakligen historiska bokförda kostnader.
Enligt kommissionens rekommendation kan samtrafikavgifter som baseras på långsiktig särkostnad också inkludera berättigade påslag för att täcka en del av en effektiv operatörs uppskattade
samkostnader som uppstår under konkurrensmässiga förhållanden. Den andra rekommendationen anger att de kostnader som skall beaktas är bl.a. löpande kostnader som utgör kostnaderna för att bygga upp en effektiv, modern och likvärdig infrastruktur och tillhandahålla sådana tjänster idag. En närmare redogörelse av LRIC-modellen finns i PTS promemoria ”Ny kalkylmodell – LRIC-modellen”, 2002-04-16, se bilaga 3.
Mot bakgrund av att området för elektronisk kommunikation är mycket dynamiskt och föremål för snabba teknisk förändringar kan användning av historiska kostnader i en efterkalkyl riskerar att leda till felaktiga investeringssignaler till marknadens aktörer. Utredningen delar PTS:s uppfattning att detta på längre sikt kan leda till att de befintliga elektroniska kommunikationsnäten, speciellt accessnätet, ”överutnyttjas” om prissättningen styr operatörer att utnyttja befintliga nät i stället för att investera i egen infrastruktur, eller ”underutnyttjas” om prissättningen styr operatörerna att bygga egen infrastruktur trots att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Vi finner att LRIC-modellen sannolikt ger mer rättvisande investeringssignaler till marknaden än andra beräkningsmodeller och därmed leder till en effektiv konkurrens på lång sikt. Av denna anledning förespråkar vi att denna modell skall användas vid avgörandet av vad som skall anses utgöra kostnadsorienterad prissättning. De instrument en myndighet behöver för att tvinga fram beräkningsunderlaget finns enligt vår mening i den föreslagna nya lagen. Vi finner däremot inte skäl att, som PTS föreslagit, i lag reglera metoden för hur den kostnadsbaserade ersättningen skall beräknas.
Vilka regler skall gälla för avräkning mellan samtrafikerande?
Som ovan redovisats utgår det nya EG-regelverket och den nya lag om elektronisk kommunikation som vi föreslår från att frågor om ersättning för samtrafik skall lösas av marknadens aktörer genom avtal. En särskild problemfråga kan då uppkomma om avtal inte träffats om samtrafik mellan de parter som förekommer i en termineringssituation. Frågan är vem som skall betala ersättning för termineringen till den terminerande operatören.
Ersättning för termineringen av samtal som vidareförmedlas av en transitoperatör kan i princip regleras på två olika sätt. Det första sättet går ut på att ersättningen regleras direkt mellan den origine-
rande operatören och den terminerande operatören, s.k. direktavräkning. Det andra möjliga förfaringssättet är att den terminerande operatören begär betalt av transitoperatören för termineringen och att den transiterande operatören begär betalt av den originerande operatören, s.k. kaskadavräkning.
PTS har i ett yttrande den 7 oktober 1999 (ärende 99–13934), gett uttryck för sin tolkning av ersättningsfrågorna enligt telelagen. PTS har i yttrandet uttalat tre principer. Den första är att den terminerande operatören har lagligt stöd att erhålla skälig ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till en nätanslutningspunkt, den andra är att ersättningsskyldigheten åvilar den operatör som har fysisk hopkopplingspunkt med den terminerande operatören, såvida inte annat avtalats, och den tredje är att ersättningsskyldigheten omfattar all trafik som dirigeras via den fysiska hopkopplingspunkten, oavsett var trafiken ursprungligen originerar.
Principen om kaskadavräkning tillämpas enligt vad utredningen erfarit för närvarande såväl i Sverige som internationellt när det gäller inkommande internationell teletrafik (telefoni). Principen om direktavräkning vore praktiskt mycket svår att tillämpa på denna typ av trafik. Så vitt vi känner till är det ingen operatör i Sverige som har ifrågasatt principen om kaskadavräkning vid sådan trafik. Det föreligger i princip ömsesidig samtrafiksskyldighet i Sverige mellan ett relativt stort antal mindre operatörer, som saknar rikstäckande nät. Dessa är för sin samtrafik helt beroende av transit från andra operatörer med betydande nätresurser. Detta beroendeförhållande av transitoperatören kommer att bestå och torde även kunna öka med den nya ordningen i och med att den ömsesidiga samtrafiksskyldigheten som utgångspunkt inte kommer att gälla mellan de mindre operatörerna.
Genom kaskadavräkning kan originerade operatörer – stora som små – utnyttja de avtalsförhållanden som redan föreligger. En originerande operatör kan utnyttja att en operatör redan har en avtalsrelation med eller har förpliktats att bedriva samtrafik med den i det särskilda fallet aktuella terminerande operatören. Genom att en originerande operatör därmed inte är hänvisad att behöva sluta direktavräkningsavtal med alla potentiella terminerande operatörer, ger principen om kaskadavräkning nya operatörer möjligheten att snabbt kunna tillhandahålla sina tjänster till ett större antal abonnenter. Detta torde vara en förutsättning för att nya operatörer skall kunna etablera sig, och att effektiv konkurrens upprättas och bibehålls (jfr 3 § telelagen). Även vad gäller den nationella sam-
trafiken synes därför principen om kaskadavräkning vara den mest lämpliga. En sådan princip kan dock inte sägas gälla för all elektronisk kommunikation utan endast beträffande telefoni. Ersättning för samtrafik på Internet måste bestämmas efter de förutsättningar som gäller på den marknaden.
Samtidigt skall beaktas att kaskadavräkningsmetoden innebär att ett enskilt rättssubjekt tvingas att utföra prestationer åt ett annat enskilt rättssubjekt utan att ersättningsfrågan alltid är reglerad, vilket kan innebära en kreditrisk. Att en operatör har förpliktats att bedriva samtrafik kan emellertid inte rimligen innebära att denne avstängs från alla möjligheter att vidta normala rättsliga åtgärder vid utebliven prestation från en motpart. Transitoperatören måste t.ex. i enlighet med sedvanliga principer kunna hålla inne sin prestation vid bristande prestationsuppfyllelse från motparten, på samma sätt som gäller om samtrafiken grundas enbart på ett frivilligt träffat avtal (jfr dock Länsrätten i Stockholms dom den 24 maj 2002 i mål 8216-02, som emellertid grundas på en lagstadgad generell skyldighet att bedriva samtrafik). Det bör också vara möjligt för en transitoperatör att kräva förskottsbetalning eller särskilda garantier för betalningsskyldigheten. Utrymmet för att hålla inne prestationer eller att vidta andra åtgärder kan dock vara mer begränsat när samtrafikskyldigheten grundas på ett myndighetsbeslut och inte enbart på ett frivilligt avtal. Varje åtgärd som innebär att transitoperatören åsidosätter sin skyldighet att bedriva samtrafik bör därför föregås av samråd med den ansvariga myndigheten, eftersom en bristande uppfyllelse av samtrafikskyldigheten kan föranleda sanktioner.
Ett med det ovan sammanhängande problem är att det är oklart om myndigheten med stöd av telelagen kan fastslå den originerande operatörens betalningsskyldighet för förfluten tid. Denna fråga är alltjämt under prövning. Enligt lagen om elektronisk kommunikation är myndighetens tvistlösning avhängig av att ett beslut fattats om t.ex. förpliktande av en skyldighet för den betydande operatören på marknaden att bedriva samtrafik, se författningskommentaren till 7 kap. 9 § lagen om elektronisk kommunikation. Skulle avtal om avräkning inte kunna träffas mellan de berörda parterna kan nämnden eller myndigheten pröva frågan. En sådan prövning kan utmynna i retroaktiv betalningsskyldighet för t.ex. den originerande operatören. Detta bör gälla även vid tvist mellan transiterande operatör och terminerande operatör.
Sammanfattningsvis finner utredningen att ersättningsfrågan vid transitering bör lösas genom s.k. kaskadavräkning beträffande telefoni, men lägger inte fram något uttryckligt lagförslag om det.
Särskilt om fakturering
Under senare år har allt fler företag börjat tillhandahålla tjänster över kommunikationsnäten fristående från nätoperatörerna. Dessa tjänsteleverantörer bedriver inte sällan sin verksamhet utan att ha eget kommunikationsnät eller egen telefonitjänst och har ibland kallats för tredjepartsoperatörer23 eller virtuella operatörer. De tjänster som tjänsteleverantörerna erbjuder kan avse uppringning av ett betalsamtal eller en nummerupplysningstjänst.
Tjänsteleverantörerna är i stor utsträckning beroende av nät- och telefonioperatörerna för att få tillgång till information om uppringande abonnent för sin fakturering, dvs. faktureringsunderlag. Det kan i dessa situationer uppkomma konkurrenshämmande problem. Ett sådant är att tjänsteleverantören inte utan det nödvändiga faktureringsunderlaget kan veta vilken abonnent som utnyttjat dennes tjänst och, om sådant inte tillhandahålls, saknar möjlighet att få ersättning för tjänstens nyttjande. I vissa fall, t.ex. vid användande av telefonkort, saknas helt underlag som kan läggas till grund för fakturering. Ett särskilt problem som kan uppkomma är att ersättningen för den utnyttjade tjänsten är så pass låg att egen fakturering inte är en framkomlig väg eftersom eventuell vinst äts upp av kostnaderna för faktureringen.
Hur de berörda frågorna skall lösas framgår inte direkt av telelagen. Telelagen förpliktar i 32 § alla som bedriver anmälningspliktig verksamhet att på begäran bedriva samtrafik med annan som tillhandahåller anmälningspliktig teletjänst. I prop. 1996/97:61 uttalade regeringen att det förhållandet att alla skall ges möjlighet att få tillgång till de tjänster som erbjuds i näten och att tjänsterna skall fungera, kan innebära ett krav på tillhandahållande av administration och driftsmässiga aktiviteter såsom en del av samtrafikskyldigheten. Som exempel på sådana aktiviteter nämns fakturering och avräkning (a. prop. s. 93). Vidare anförde regeringen att utnyttjandet av samtrafiken inte får motverkas eller förhindras genom att den samtrafikskyldige t.ex. vägrar eller ställer upp orim-
23 PTS Rapport, Studie av tredjepartsoperatörer på marknaden för mobila teletjänster, 2001-12-06, s. 2.
liga villkor för att medverka i eller tillhandahålla administration eller driftsmässiga aktiviteter och funktioner såsom fakturering. Någon närmare precisering av vad aktiviteten fakturering faktiskt omfattar och innebär anges inte i förarbetena. Det är, menar vi, inte självklart att skyldigheten omfattar mer än att ställa underlag till förfogande för annans fakturering, även om övervägande skäl talar för att lagstiftaren avsett att den samtrafikskyldige också skall kunna förpliktas att verkställa fakturering för annan. Frågan har inte blivit föremål för prövning i domstol.
I det nya EG-regelverket innehåller artikel 12 i tillträdesdirektivet en bestämmelse om skyldighet för en operatör med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter. Skyldigheten kan bl.a. avse att dels lämna tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet (12.1 a), dels lämna tillträde till driftstödsystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster (12.1 h), dels förbinda nät eller nätfaciliteter (bedriva samtrafik) (12.1 i).
Frågor om fakturering får anses ingå i den exemplifiering som avser tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som anges i artikel 12, punkten h. Av intresse är vidare att det i bilaga II till samma direktiv upptas en minimiförteckning över vad ett referenserbjudande för tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet skall innehålla. I detta föreskrivs vad gäller informationssystem att villkor för tillgång till den anmälda operatörens driftstödssystem, informationssystem eller databaser för förbeställning, anskaffning, beställning, framställning av underhåll och reparation samt fakturering skall anges i referenserbjudandet.
Det är alldeles klart att skyldigheten att tillhandahålla nödvändig information för annans fakturering kommer att omfattas av den bestämmelse i nya lagen om elektronisk kommunikation som motsvarar artikel 12 i tillträdesdirektivet. Däremot ställer vi oss tveksamma till att direktiven lämnar utrymme för att förplikta en nät- eller telefonioperatör att, utöver att tillhandahålla faktureringsunderlag, fakturera ett annat företags ersättningskrav på den egna räkningen. Några tungt vägande ändamålsskäl för att i lagen explicit uttrycka en sådan skyldighet att fakturera för annans räkning ser vi inte för närvarande. Det slutliga ställningstagandet till om en sådan faktureringsskyldighet kan rymmas inom den allmänna möjligheten att förplikta en operatör att lämna tillträde till driftstöds-
system eller liknande programsystem får överlämnas åt rättstillämpningen att göra. Det bör därvid framhållas att lagförslaget syftar varken till att utvidga eller inskränka det utrymme för ingripande som följer av artikel 12.
10.6.11. Något om operatörsoberoende nät
Vårt förslag: Vi föreslår att det inte införs en möjlighet att förplikta en nätägare att tillhandahålla operatörsoberoende nät.
Stockholms stads kommunstyrelse har i en till utredningen överlämnad skrivelse hemställt till regeringen om lagstiftning för att säkerställa garanti av operatörsoberoende fibernät. Hemställan har tillkommit som ett led i överväganden om att sälja AB Stokab. Detta bolag är operatörsoberoende och konkurrensneutralt samt tillhandahåller ett optiskt fibernät som är öppet för alla på lika villkor. För att kunna bibehålla AB Stokabs operatörsoberoende även efter en försäljning vill Stockholms stad att särskild lagstiftning införs som skall garantera detta.
Innebörden av den av Stockholms stad önskade lagstiftningen är, som det får förstås, att det skall kunna åläggas den som äger eller kontrollerar ett elektroniskt kommunikationsnät – huvudsakligen fibernät enligt hemställan – att vara operatörsoberoende och att tillhandahålla nätet på lika villkor för alla som önskar att nyttja det. En sådan skyldighet liknar närmast det nya EG-regelverkets bestämmelser om samtrafik och andra former av tillträde.
Som tidigare nämnts utgörs det nya EG-regelverket av s.k. harmoniseringsdirektiv. I regelverket ges vissa möjligheter att öppna upp elektroniska kommunikationsnät för tillhandahållande på lika villkor när det gäller företag som har ett betydande inflytande på en marknad. Varken ramdirektivet eller något av särdirektiven innehåller däremot möjlighet att förplikta den som äger eller på annat sätt kontrollerar ett elektroniskt kommunikationsnät att vara operatörsoberoende.
10.6.12. Ledningsrätt
Den tekniska utvecklingen har lett till nya metoder för att överföra signaler och nya kommunikationsnät. Signaler överförs numera i stor omfattning via radio, optiskt eller via särskilt anordnad ledare. De traditionella fasta kommunikationsnäten har kompletterats med markbundna mobilnät, kabel-TV-nät och satellitnät. De kommersiella förutsättningarna för olika slag av kommunikationsnät har också förändrats. Med den tekniska utvecklingen har följt ett behov av att utnyttja utrymme på annans mark för andra anordningar än ledningar, t.ex. för mobiltelefonmaster och radiolänkstationer. Mot den bakgrunden kan det nu finnas anledning att överväga om ledningsrättslagen bör kunna användas för att upplåta utrymme för andra slag av ledningar än dem som nu anges i lagen och för andra anordningar än ledningar.
I ramdirektivet och tillträdesdirektivet ges vissa regler som avser frågor om ledningsrätt. När det gäller samtrafik och andra former av tillträde aktualiseras frågeställningarna om innehavarna av vissa kommunikationsnät skall vara skyldiga att ge andra operatörer tillträde till sina nät. Innehavarna måste bl.a. erbjuda rätt till samlokalisering och rätt till gemensamt utnyttjande av utrustning. För att en sådan samlokalisering skall kunna omfatta ett utrymme som upplåtits med ledningsrätt måste ledningsrättslagen tillåta att andra än ledningsrättshavaren får nyttja utrymmet.
Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att bl.a. undersöka om ledningsrättslagen (1973:1144) bör kunna användas för att upplåta utrymme för andra slag av ledningar än de som nu anges i lagen och för andra anordningar än ledningar, se över förutsättningarna för en ledningsrättshavare att ge någon annan rätt att disponera ett utrymme eller en ledning som omfattas av en ledningsrätt samt undersöka om det behövs särskilda regler om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt.24Med hänsyn till detta kommer frågor om ledningsrätt inte att närmare beröras eller övervägas i detta betänkande.
24 Dir. 2002:17 - Översyn av vissa frågor om ledningsrätt
10.7. Tjänster till slutanvändare
Det nya EG-regelverket innehåller ett antal bestämmelser om s.k. samhällsomfattande tjänster. Med detta avses i princip tjänster som skall tillhandahållas alla användare till ett överkomligt pris oavsett var de bor. Dessa regler finns samlade i direktivet om samhällsomfattande tjänster (USO-direktivet). I samma direktiv ges även ett antal bestämmelser som inte direkt har med samhällsomfattande tjänster att göra. Också dessa avser dock rättigheter för slutanvändare. USO-direktivet består alltså av huvudsakligen två delar. Eftersom de nu avsedda bestämmelserna i hög utsträckning berör tjänster till slutanvändare bör dessa två delar omfattas av ett och samma kapitel i den nya lagen om elektronisk kommunikation.
Slutanvändarnas rättigheter innebär som regel en motsvarande skyldighet för operatörerna. Vid ett genomförande av USO-direktivets bestämmelser kan den nationella regleringen antingen föreskriva en rättighet för slutanvändaren eller en skyldighet för operatören. Den struktur som telelagen följer har i stor utsträckning pekat ut skyldigheter för operatörerna. En sådan ordning ser vi som lämplig att, så långt möjligt, upprätthålla.
10.7.1. Vad som avses med samhällsomfattande tjänster
Vårt förslag: Vi föreslår att de samhällsomfattande tjänsterna definieras i lagen genom ett uttryckligt angivande av vilka tjänster som avses.
Begreppet ”samhällsomfattande tjänster” kan tyckas vara otympligt och i viss mån främmande för den större allmänheten. Det har dock använts under lång tid nationellt som en översättning på det internationellt använda begreppet ”universal service” (se t.ex. prop. 1996/97:61 och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö, det s.k. taltelefonidirektivet). Det får därför anses vara en vedertagen och internationellt etablerad term som bör ingå i lagen. I USO-direktivet anförs att begreppet samhällsomfattande tjänster bör utvecklas till att återspegla tekniska framsteg, marknadsutveckling och förändringar i användarnas efterfrågan.
Enligt den gällande ordningen i Sverige avses med samhällsomfattande tjänster sådana tjänster som skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor till ett rimligt pris. För Sveriges del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en sådan samhällsomfattande tjänst (prop. 1996/97:61, s. 43).
I artikel 2 j i ramdirektivet definieras begreppet samhällsomfattande tjänster som det minimiutbud av tjänster, som definieras i USO-direktivet, av viss angiven kvalitet vilka är tillgängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena. Definitionen korresponderar med definitionen i artikel 2.2 f i taltelefonidirektivet.
De tjänster som definieras i USO-direktivet som samhällsomfattande tjänster anges i artikel 4 – 7 och 9. De är:
1. tillhandahållande av tillträde i en fast anslutningspunkt (artikel 4),
2. nummerupplysningstjänster (artikel 5),
3. abonnentförteckningar (artikel 5),
4. rimligt tillhandahållande av telefonautomater (artikel 6)
5. särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder
(artikel 7),
6. tillämpande av överkomliga taxor för tjänster enligt 1 – 5
(artikel 9).
De angivna tjänsterna skall enligt artikel 3 i USO-direktivet göras tillgängliga med angiven kvalitet för samtliga slutanvändare inom varje medlemsstats territorium oberoende av slutanvändarnas geografiska belägenhet. Dessutom skall medlemsstaterna säkerställa att de samhällsomfattande tjänsterna tillhandahålls till ett överkomligt pris mot bakgrund av de särskilda förhållandena i respektive medlemsstat. Vi kommer nedan att redogöra lite närmare för vad som avses med överkomliga priser (se avsnitt 10.7.3)
I artikel 32 i USO-direktivet ges en möjlighet för medlemsstaterna att meddela föreskrifter om att ytterligare tjänster skall vara allmänt tillgängliga inom det egna territoriet, utöver de tjänster som direktivet anger är samhällsomfattande. Definitionsmässigt torde en sådan ytterligare allmänt tillgänglig tjänst dock inte kunna utgöra en samhällsomfattande tjänst så länge den inte definierats i USO-direktivet. För att särskilja de samhällsomfattande tjänsterna från dem som enligt artikel 32 kan göras allmänt tillgängliga bör
sistnämnda kategori av tjänster fortsättningsvis benämnas ”andra obligatoriska tjänster”. En viss försiktighet bör iakttas vid beslut att utvidga området för obligatoriska tjänster. En utvidgning av de tjänster som skall räknas in bland dem som skall komplettera samhällsomfattande tjänsterna, bör baseras på en bred efterfrågan.
Det bör i sammanhanget, som nämns i skälen till USO-direktivet, klargöras att den Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna har gjort åtaganden inom regelverket för telenät och teletjänster i samband med Världshandelsorganisationens överenskommelse om grundläggande telekommunikation. En stat som är medlem i Världshandelsorganisationen har rätt att bestämma vilket slags skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster den önskar bibehålla. Ett sådant avsteg från USO-direktivets harmoniseringssyfte skulle, mot bakgrund av EG-regelverkets ambition att skapa effektiv konkurrens, i viss mån kunna skapa konkurrenssnedvridningar på den aktuella marknaden. Det anges därför att sådana skyldigheter i sig inte kommer att anses motverka konkurrens förutsatt att de administreras på ett öppet, icke-diskriminerande och konkurrensneutralt sätt och inte är mer betungande än nödvändigt för det slags samhällsomfattande tjänst som fastställts av medlemsstaten.
Förhoppningen är dock att marknaden själv skall uppfylla behovet och se till att de angivna tjänsterna tillhandahålls. Det är först när marknaden misslyckas med detta som förpliktelser om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster skall införas. Eftersom USO-direktivet är uppbyggt så att medlemsstaterna måste säkerställa att de samhällsomfattande tjänsterna verkligen tillhandahålls abonnenterna med den bestämda kvaliteten måste en möjlighet att införa sådana förpliktelser införas i lagen om elektronisk kommunikation.
10.7.2. Vem som skall tillhandahålla samhällsomfattande tjänster
Vårt förslag: Vi föreslår att ansvarig myndighet skall kunna säkerställa tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster genom att dels förplikta en operatör att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst efter tillämpning av ett urvalssystem, dels upphandla en samhällsomfattande tjänst.
I skälen till USO-direktivet klargörs att det, i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen, är medlemsstaterna själva som skall besluta vilka företag som skall ha skyldighet att tillhandahålla de samhällsomfattande tjänster som definieras i direktivet. Det är vidare enligt artikel 3.2 i samma direktiv upp till medlemsstaterna att avgöra vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa genomförandet av samhällsomfattande tjänster. Det kan i princip bli fråga om två huvudsakliga förfaranden, utpekande eller upphandling.
Den reglering som följer av telelagen innebär att en operatör utpekas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst genom villkor i det tillstånd som krävs för att få utöva televerksamheten. För svensk del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en samhällsomfattande tjänst.
Enligt direktivet skall ett beslut om att en operatör skall förpliktas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster grundas på objektiva kriterier och, när så är lämpligt, med beaktande av företagens möjlighet och villighet att godta hela eller del av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Ingen operatör får på förhand uteslutas från möjligheten att bli utsedd. De krav som ställs upp i direktivet uppfylls enligt vår uppfattning både av ett förfarande där en operatör, utifrån ett av regeringen eller annan myndighet fastställt urvalssystem, pekas ut och av ett förfarande där den samhällsomfattande tjänsten utifrån uppställda bedömningskriterier upphandlas av den ansvariga myndigheten de krav som ställs upp i direktivet. I båda fallen kommer urvalet att ske efter på förhand uppställda objektiva kriterier och skall valet garantera att de aktuella operatörerna behandlas likvärdigt.
Såsom förpliktelsen har ställts upp i artikel 3.2 är det medlemsstaterna som skall välja vilket lämpligt förfaringssätt som skall tillämpas vid utseendet av en tillhandahållare av de samhällsomfattande tjänsterna. Inget torde dock hindra att lagen om elektronisk kommunikation i sig pekar ut två eller flera alternativa och lämpliga förfaringssätt samt ger myndigheten möjlighet att, utifrån en bedömning av effektiviteten av de uppställda förfaringssätten i det enskilda fallet, välja den för ändamålet lämpligaste metoden. Vid detta ställningstagande skall det dock säkerställas att myndigheten särskilt beaktar principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. Vi förespråkar därför att det i lagen om elektronisk kommunikation ges möjlighet att dels efter tillämpning av ett urvalssystem förplikta en operatör att tillhandahålla en sam-
hällsomfattande tjänst, dels upphandla en samhällsomfattande tjänst.
Den ökade konkurrensen och det större urvalet förbättrar möjligheterna för att andra operatörer än de som har ett betydande inflytande på marknaden kan tillhandahålla hela eller delar av utbudet av samhällsomfattande tjänster. Därför bör skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i vissa fall kunna tilldelas operatörer som har de mest kostnadseffektiva metoderna för tillhandahållande av anslutning och tjänster.
Myndigheten skall sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden, särskilt vad gäller tillhandahållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från normala affärsmässiga villkor, samtidigt som de skall beakta allmänintresset av tillhandahållande av tjänsten till hög kvalitet och överkomliga priser. Detta innebär att myndigheten måste vara uppmärksam på att ett pris mot slutkund inte i för hög utsträckning får avvika från det marknadsmässiga priset. En sådan ordning kan leda till att konkurrensen snedvrids eller slås ut genom att konkurrenterna till den förpliktade operatören tvingas sänka sina priser på de aktuella tjänsterna under det marknadsmässiga priset för att inte tappa kunder. Detta kan leda till att dessa operatörer går utan vinst, kanske med förlust, medan den förpliktade operatören, teoretiskt men även faktiskt, kan få viss ekonomisk kompensation om kostnaderna för tillhandahållandet är oskäligt betungande. Att närmare avgränsa myndighetens ställningstagande låter sig inte göras i denna framställning. Det bör dock påpekas, vilket i och för sig gäller även idag, att myndigheten måste vara vaksam på problemet samt inse och beakta eventuella konsekvenser.
Myndigheterna har att se till att samhällsomfattande tjänster utförs på effektivaste sätt för att användarna i allmänhet skall betala ett pris som motsvarar de faktiska kostnaderna samt att operatörerna upprätthåller såväl nätets integritet som kontinuitet i tillhandahållandet av tjänsterna och tjänsternas kvalitet. För detta krävs att operatörerna har utarbetat planer och beredskap för verksamhetens bestånd vid svåra påfrestningar i fred, men även vid krig.
10.7.3. Närmare om de samhällsomfattande tjänsterna
Vårt förslag: Vi föreslår att de samhällsomfattande tjänsterna införs i överensstämmelse med vad USO-direktivet anger. Tjänsten omfattar bl.a. anslutning till det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt som medger ett funktionellt tillträde till Internet och tillgodoseende av funktionshindrades särskilda behov.
Vi föreslår att det i lagen om elektronisk kommunikation inte anges någon lägsta överföringskapacitet för anslutningen till det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter. Vad som utgör funktionellt tillräde till Internet får avgöras av myndigheten från tid till annan mot bakgrund av den tekniska utvecklingen m.m.
De samhällsomfattande tjänsterna skall tillhandahållas till överkomligt pris.
Det finns anledning att beröra de olika tjänsterna närmare. I det följande kommer därför kortfattat att redovisas det närmare innehållet i USO-direktivet och i den nationella lagstiftningen. Ambitionen är även att ge en bild av marknadssituationen av idag. Slutligen är avsikten att belysa vissa frågor om t.ex. förändringar jämfört med gällande rätt eller innebörden av olika begrepp. Det bör nämnas att det inom ramen för denna utredning av olika skäl inte kan ges en fullständig bild av de samhällsomfattande tjänsterna. Av denna anledning hänvisas, när så är aktuellt, till tidigare förarbeten och utredningar. Det är dock ofrånkomligt att inte heller dessa alltid kan ge erforderlig vägledning. Frågan får då överlämnas att avgöras genom rättstillämpningen.
För svenskt vidkommande är det traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter som räknas som en samhällsomfattande tjänst (prop. 1996/97:61, s. 41). Den nuvarande definitionen av telefonitjänsten, såsom den återges i 1 § telelagen, täcker in överföringsmöjligheter av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem. I förarbetena till den översyn som gjordes under 1997 uttalade regeringen följande:
Regeringen instämmer i påståendet att man inom en inte alltför avlägsen framtid troligtvis kommer att använda andra och mer kraftfulla typer av kommunikationsmedel än telefax och modem. Begreppet låghastighetsmodem är emellertid ett relativt flexibelt begrepp. Överföringshastigheten ökar i takt med teknikutvecklingen vilket innebär att det som betraktas som låg hastighet successivt höjs.
I takt med den snabba tekniska utvecklingen måste statens roll och omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna fortlöpande anpassas.
Som nämndes tidigare måste lagstiftaren fortlöpande följa utvecklingen för att kunna se över lagstiftningen vid behov. Regeringen anser emellertid att begreppen telefax och låghastighetsmodem tills vidare kan anses vara relevanta och tillräckligt väl definierade för att vara föremål för ett särskilt statligt ansvar.
När det gäller remissinstansernas synpunkter om utökning av de tjänster som skall ingå i samhällsomfattande tjänster måste det tas i beaktande att en för tidigt beslutad utökning kan leda till att användare och hushåll betalar för tjänster som de inte efterfrågar. Det kan samtidigt innebära en subvention till användare som skulle kunna betala marknadspriser. Vidare kan en utökning av samhällsomfattande tjänster som knyts till en viss teknik (t.ex. ISDN), innan man kunnat konstatera vare sig dess tekniska livslängd eller den efterfrågan som finns på tekniken, innebära risker för stora felinvesteringar.
Vad gäller just ISDN bör det framhållas att det är en teknik bland flera och att det i dagsläget klarar en överföringshastighet på 2 gånger 64 000 bitar per sekund. Det finns utrustning som via den vanliga koppartråden ut till hushållen klarar överföringshastigheter på upp till 8 000 000 bitar per sekund. Under år 1998 räknar Telia med att klara överföringshastigheter på 25 000 000 bitar per sekund.
Då utvecklingen på telemarknaden är mycket dynamisk kan självfallet inte omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna vara statisk. Regeringen anser dock att en bred efterfrågan bör vara utgångspunkten för en utökning av dessa tjänster. Innan en sådan efterfrågan kunnat konstateras bör endast telefonitjänsten ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna. Det är också viktigt att inte låsa sig till en viss teknik. Det är tjänsten som sådan som skall vara samhällsomfattande. Vilken teknik som används skall inte regleras. En samhällsstyrning av tekniken kan medföra felbedömningar och risker för stora felinvesteringar.
Regeringens överväganden ligger väl i linje med den definition av samhällsomfattande tjänst som framgår av förslagen till samtrafikdirektiv och nytt taltelefonidirektiv. Handikapporganisationerna har framhållit att tjänster avsedda för funktionshindrade bör ingå bland de samhällsomfattande tjänsterna. Det är emellertid viktigt att framhålla att de samhällsomfattande tjänsterna skall gälla alla och inte rikta sig
mot någon särskild grupp.
Den nationella regleringen överensstämmer i huvudsak med USOdirektivets krav. En avvikelse kan föreligga vad gäller den datahastighet som anslutningen skall kunna möjliggöra. Det nuvarande kravet gäller att anslutningen skall klara av att förmedla telefonsamtal, telefax samt låghastighetsdata. En närmare analys av vad som avses med funktionellt tillträde måste alltså göras.
Skyldighet att tillhandahålla anslutning i fast anslutningspunkt
Ett grundläggande krav för samhällsomfattande tjänster är att anslutning till det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter till ett överkomligt pris skall tillhandahållas användarna på deras begäran. Med fast nätanslutningspunkt måste förstås att anslutningen skall ske till en geografiskt bestämd punkt med ledning eller med radio. Kravet är dessutom begränsat till en enda anslutning till smalbandsnät och gäller inte det digitala flertjänstnätet (ISDN) som ger tillgång till två eller flera anslutningar som kan användas samtidigt. Det har lämnats öppet för medlemsstaterna att begränsa tillhandahållandet till slutanvändarens primära anslutningspunkt, som kan vara dennes bostad eller fasta driftsställe. Direktivets reglering överensstämmer, om en sådan begränsning införs, med vad som gäller enligt telelagen idag.
I USO-direktivet ställs inte upp några begränsningar för den teknik som tillhandahållandet av anslutningen skall ske med. Det är öppet för medlemsstaterna att tillförsäkra slutanvändarna anslutning genom användande av såväl trådlös som trådbunden teknik. Det viktiga är att anslutning faktiskt tillhandahålls, inte på vilket sätt detta sker så länge kapacitetskraven är uppfyllda.
Anslutningens överföringskapacitet Direktivets reglering överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt telelagen idag. En intressant fråga är vilket krav på anslutningen som kan ställas enligt USO-direktivet. Enligt direktivets lydelse skall anslutningen klara av att föra över data med en hastighet som dels medger funktionellt tillträde till Internet, dels är det normala för den teknik som majoriteten av abonnenterna använder sig av.
Vid bestämningen av vilken teknik som majoriteten av abonnenterna använder sig av bör utgångspunkten vara den teknik som används av majoriteten av abonnenterna i landet och inte begränsas till tekniken hos t.ex. den tillhandahållande operatörens abonnenter eller hos abonnenter i ett visst geografiskt område inom landet. Detta följer av artikel 3 i direktivet och att fråga ju är om en samhällsomfattande tjänst och i detta sammanhang ett säkerställande av en miniminivå, som skall avse hela landet.
Anslutningar till det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter bör enligt skälen i USO-direktivet ha kapacitet att stödja tal- och dataöverföring med en hastighet som är tillräcklig för till-
gång till on-line-tjänster som tillhandahålls via det allmänt tillgängliga Internet.
Vad utgör då funktionell eller tillräcklig tillgång till Internet? Funktionaliteten eller tillräckligheten varierar från en abonnents uppfattning till en annans beroende på ett antal faktorer, såsom användningsgrad och syftet med användningen. T.ex. har det blivit allt vanligare att filmer och musik laddas hem till abonnenter via Internet. Vid en sådan hämtning av filer kan kapaciteten i den fasta anslutningspunkten till accessnätet upplevas som otillräcklig. Däremot kan samma kapacitet upplevas som fullt tillräcklig vid hämtning av blanketter från t.ex. försäkringskassa eller skattemyndighet. Funktionaliteten måste därför på något sätt objektiviseras. En annan omständighet som måste beaktas är att den överföringshastighet som kan garanteras med en enda smalbandsanslutning till det allmänna telefonnätet är beroende även av kapaciteten hos abonnentens terminalutrustning och anslutningen.
Av bl.a. dessa orsaker föreskriver USO-direktivet inte någon viss data- eller bithastighet på gemenskapsnivå. Däremot anges det att de talfrekvensmodem som för närvarande finns i allmänhet erbjuder en överföringshastighet av 56 kbit/s och har automatisk anpassning av överföringshastigheten för att ta hänsyn till variabel linjekvalitet samt att detta får till följd att den uppnådda överföringshastigheten kan understiga 56 kbit/s.
Enligt uppgifter som lämnats till utredningen av Telia är detta dock en sanning med modifikation mot bakgrund av att modemen för 56 kbit/s är baserade på amerikansk de facto-standard och konstruerade för asymmetrisk kommunikation. Detta innebär enligt Telia att den s.k. nerkanalen mot kunden under gynnsamma förhållanden kan tillåta bithastigheter upp till 56 kbit/s. I praktiken verkar dock gränsen vara runt 50 kbit/s. I kommunikationen från kunden mot Internet är den högsta hastigheten 28,8 kbit/s. Praktiskt innebär detta t.ex. att det går snabbare att ta emot e-post än att skicka e-post. Även om modemen för 56 kbit/s sägs vara konstruerade för en bestämd standard är denna inte tillräckligt stringent för att maximal överföringshastighet skall gå att uppnå med godtyckliga kombinationer av modem. För att den maximala överföringshastigheten skall kunna garanteras erfordras därför att modemen i båda ändar, både hos användaren och Internetoperatören, är ”matchade” mot varandra. Kort sagt blir både operatören och Internetanvändaren låsta till ett bestämt fabrikat av modem.
Vid en godtycklig kombination av modem går det i dagsläget inte att garantera mer än 28,8 kbit/s eller strax däröver i någon riktning.
I särskilda fall då anslutningen till det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt är klart otillräcklig för att klara tillfredsställande tillträde till Internet, bör medlemsstaterna enligt USOdirektivet kunna begära att anslutningen uppgraderas till den nivå som flertalet abonnenter har för att överföringshastigheten skall bli tillräckligt hög för tillträde till Internet. Om sådana särskilda åtgärder förorsakar konsumenterna nettokostnader kan denna nettoeffekt inbegripas i en eventuell nettokostnadsberäkning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster (se vidare nedan under Finansieringen av samällsomfattande tjänster).
Utöver de begränsningar som följer av modemens asymmetriska funktion tillkommer andra begränsningar vad gäller nätens beskaffenhet som påverkar vilken maximal överföringskapacitet som kan uppnås. De begränsningar som det fysiska nätet tillför är av två slag. Den första nätbegränsningen består i att längden på accessnätet medför att överföringshastigheten sjunker med avståndet från telefonstationen från 56 kbit/s mot kund till ca 40 kbit/s redan efter ca 2 km och ytterligare ned till 28,8 kbit/s vid en kabellängd på 3 – 4 km. För längre accessledningar erfordras någon typ av transmissionsutrustning t.ex. en modern flerkanalsutrustning som medger en överföringshastighet på 28,8 kbit/s. Det bör i sammanhanget noteras att antalet kablar över 4 km är relativt jämt fördelade i landet. Telia uppskattar att ca 600 000 telefoniaccesser är längre än 4 km och att det för dessa därmed föreligger svårigheter att uppnå 28,8 kbit/s i någon riktning.
Ortstyp Andel av accesskablar över 4 km
Betydande tätort
26 %
Tätort 20 % Normalområden 29 % Glesbygd 25 %
Den andra nätbegränsningen består i att det förekommer olika flerkanalutrustningar i lokalnäten. För närvarande finns enligt Telia ca 150 000 sådana flerkanalsystem i drift, vilket innebär att ca 300 000 kunder är berörda av systemens begränsningar. Dessa system är primärt konstruerade och optimerade för att klara vanlig taltelefoni med en maximal dataöverföringshastighet på 9,6 kbit/s. Tekniken har gått framåt även vad gäller kanalutrustningar, vilket
medfört att nyare flerkanalsystem klarar även dataöverföring på upp till 28,8 kbit/s. Till övervägande delen så har flerkanalutrustningarna införts för att minska behovet av nätutbyggnader och ge korta leveranstider. En mindre del är dock uppsatta för att förbättra möjligheterna till dataöverföring på långa accessledningar. Detta gäller framför allt för nyare system som tillåter överföringshastigheter på upp till 28,8 kbit/s, vilket i dessa fall är en förbättring. Systemen har i första hand etablerats för att lösa problem i centrala delar av accessnät, s.k. primär- och sekundärnät, och endast en mindre del, ca 10 procent, för att bygga bort ”flaskhalsar” till enskilda fastigheter. Flerkanalutrustningarna finns i hela landet med övervikt för mindre tätorter.
Ortstyp Andel av flerkanalsbeståndet
Betydande tätort 27% Tätort 27% Normalområden 41% Glesbygd 5%
Om ett krav om en möjlig anslutning med kapacitet på 56 kbit/s föreskrivs medför detta en utökning av det nu gällande kravet att den fasta anslutningen till accessnätet skall klara av att förmedla telefonsamtal, telefax samt låghastighetsdata. I Sverige finns det – med en viss beräknad överlappning av abonnenter som både har nätbegränsningar till följd av långa accessledningar och flerkanalutrustning – enligt uppgift från Telia ca 800 000 abonnenter som idag inte har tillgång till en anslutning med sådan överföringshastighet ner mot abonnenten. Att åtgärda samtliga berörda huvudledningar till lägsta kostnad skulle sannolikt bli en kombination av att nyanlägga kopparledning och att nyttja modern flerkanalutrustning. Kostnaderna för att förse alla dessa med sådan anslutning är avsevärda och har beräknats av Telia till 5 – 7 miljarder kronor, dvs. en genomsnittlig kostnad på ca 7 500 kr per huvudledning.
Det kan med fog ifrågasättas om en investering i den storleksordning som Telia beräknat kan anses samhällsekonomiskt motiverad. Att uppgradera alla kopparledningar så att de kan klara av en möjlig överföringshastighet från abonnenten på 28,8 kbit/s är en tämligen mager vinst när det till stor del finns alternativa och befintliga nät som har överlägset högre kapacitet. Telia har anfört att investeringarna i kopparnätet inte är möjliga att motivera från kommersiell utgångspunkt och att en garanterad överförings-
hastighet på Internet inte ger några nya intäktsströmmar. En överföringshastighet på 28,8 kbit/s öppnar inte heller för några avancerande applikationer och det är tveksamt om det går att peka på någon merintäkt överhuvudtaget. Det faktiska nyttjandet kommer sannolikt att bli lågt eftersom andra konkurrerande accesstekniker, med högre bandbredd, kommer att etableras under de närmaste åren och framstå som mer prisvärda tjänster för kunderna. Att satsa investeringsmedel på en uppringd modemtjänst som kanske inte blir efterfrågad kan innebära en felinvestering. Alternativa accessformer som ADSL över koppar, LAN/fibernät, kabel-TV-nät och fast radioaccess framstår som mer framtidssäkra investeringar som bör övervägas från fall till fall, beroende av tillgänglig infrastruktur och de olika teknikernas fördelar i avseende på befolkningskoncentration och den geografiska täckning som krävs. ADSL-baserade anslutningar kan idag erbjudas av Telia och andra operatörer till ca 70 procent av de svenska hushållen – med viss reservation för hur många hushåll som samtidigt kan ansluta sig till tjänsten beroende av fyllnadsgrad och frekvensplanering i enskilda kablar. Andra nät för kabel-TV och LAN/fibernät riktar sig sannolikt till en delmängd som sammanfaller med dessa 70 procent av hushållen. Infrastruktur byggs och etableras på kommersiella grunder där efterfrågan och intjäningsmöjligheterna bedöms som gynnsamma.
Vårt förslag Det huvudsakliga syftet med telefonitjänsten mellan fasta anslutningspunkter är att säkerställa en viss miniminivå. Den anslutning som finns idag klarar av de samhällsviktiga nödsamtalstjänsterna och är tillfyllest för att Sverige skall anses uppfylla USO-direktivets kravnivå i detta hänseende. Det är också så att alla visserligen inte har tillgång till en taltelefonianslutning idag, men alla som vill ha en sådan anslutning får det på begäran.
Avsikten med regleringen om överföringskapacitet i USO-direktivet är att trygga en Internetuppkoppling av bra kvalitet. Direktivets krav går längre än det som gäller enligt telelagen. Vi har övervägt att i lagtext ange en lägsta dataöverföringshastighet, som skulle innebära att kravet tillgodoses. Vi har dock slutligen stannat för att inte lägga fram ett sådant förslag. Ståndpunkten grundas på flera skäl.
Ett skäl är att ett angivande av en viss hastighet i lagtexten skulle låsa fast rättstillämpningen på ett olyckligt sätt. Inom området för
elektroniska kommunikationer går utvecklingen mycket snabbt framåt. Ny teknik gör fortlöpande inträde på marknaden. Vad som i dag framstår som en acceptabel överföringshastighet kan inom kort anses som en orimligt låg hastighet. Lagstiftning är ett trubbigt instrument att möta sådana förändringar med. Tidsåtgången för att åstadkomma lagändringar är inte anpassad för utvecklingen på en dynamisk marknad. Att låta datahastigheten bestämmas genom enskilda myndighetsbeslut ger betydligt bättre möjligheter för en flexibel anpassning av rättsläget till vid varje tidpunkt rådande förhållanden.
Ett annat skäl är att utredningen, trots bistånd från den operatör, Telia AB, som närmast berörs av en uppgradering av det fasta accessnätet, inte har tillräckligt underlag för att med nödvändig bestämdhet fastställa vilken datahastighet som står i överensstämmelse med direktivets krav. Vi saknar information för att med tillräcklig grad av säkerhet säga om hastigheten bör bestämmas till 28,8 kbit/s eller något tal däröver. Enligt vår bedömning torde dock ett ändamålsenligt och användarvänligt tillträde till Internet kräva högre anslutningshastighet än 28,8 kbit/s. En myndighet kommer genom de regler om informationsskyldighet och den sakkunskap som myndigheten besitter emellertid att erbjudas goda möjligheter att införskaffa det informationsmaterial som behövs och göra de bedömningar som krävs.
Vi vill emellertid i sammanhanget peka på en annan fråga, nämligen i vilken mån direktivet kan anses binda lagstiftaren eller myndigheten till en viss teknik för att tillgodose medborgarnas behov av access till Internet.
Att direktivet pekar ut det allmänna telefonnätet beror på att det är det traditionellt vanligaste nätet för att bära Internettjänsten. Med hänsyn till att en samhällsomfattande tjänst innebär en skyldighet för en operatör att bedriva viss verksamhet är det enligt utredningens mening inte möjligt att förplikta någon att tillhandahålla samma tjänst genom annan teknik. Inget hindrar emellertid att en operatör i samband med att vederbörande förpliktas att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten åtar sig att tillgodose användarnas behov på annat sätt än genom det allmänna telefonnätet. Exempel på det är mobil teknik och alternativ bredbandsteknik som ADSL m.m.
En sådan lösning skulle begränsa kostnaderna för tillhandahållandet av en funktionell Internetuppkoppling. Det ger också andra
förutsättningar för att den som utses att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten kan göra det på kommersiella villkor.
Det bör framhållas att en funktionell anslutning till Internet även skall tillgodose särskilda behov hos funktionshindrade.
Abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster
Direktivets reglering
I artikel 5 i USO-direktivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att minst en fullständig abonnentförteckning finns tillgänglig för slutanvändarna. Denna skall tillhandahållas i en form som har godkänts av den berörda myndigheten, i tryckt eller elektronisk form eller bådadera. Abonnentförteckningen skall uppdateras regelbundet, minst en gång per år. Vidare skall medlemsstaterna enligt samma artikel säkerställa att samtliga slutanvändare, inbegripet användare av telefonautomater, har tillgång till minst en fullständig nummerupplysningstjänst. Innehållet i bestämmelsen överensstämmer väl med vad som gäller enligt artikel 6.2 punkterna b och c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG (taltelefonidirektivet). Detta direktiv upphävs genom det nya EGregelverket.
Gällande nationell reglering
Regler om nummerupplysning och telekataloger infördes i en gemensam bestämmelse i samband med telelagens tillkomst (prop. 1992/93:200). Sedermera överflyttades nummerupplysningsskyldigheten till en annan bestämmelse i telelagen, 23 § första stycket 7, som föreskrev att den som bedriver anmälningspliktig verksamhet är skyldig att på skäliga villkor i sin verksamhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang hos någon annan anmälningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag. Anledningen till att bestämmelsen delades upp i två var att en anpassning till vad som gällde enligt det s.k. tillståndsdirektivet – som upptog skyldigheten i en bestämmelse som omfattade alla som drev anmälningspliktig verksamhet – var erforderlig (prop. 1996/97:61, s. 97).
Enligt 15 § första stycket 6 telelagen får ett tillstånd att bedriva televerksamhet förenas med villkor om att på skäliga villkor i egen
telekatalog publicera uppgifter om enskildas teleabonnemang hos anmälningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag.
Reglerna i telelagen har nyligen varit föremål för en översyn som föranlett vissa ändringar (prop. 2001/2002:98). Dels har ett nytt begrepp ”abonnentupplysning” införts vilket avser vad som i USOdirektivet anges som nummerupplysningsverksamhet, dels har regleringen i den tidigare 23 § första stycket 7 enligt vad som anges i propositionen överförts till en ny 66 § i telelagen. Denna bestämmelse är avsedd att genomföra artikel 6.3 i taltelefonidirektivet. Den uttrycker dock varken en rätt för abonnenterna att få tillgång till en nummerupplysningstjänst eller en skyldighet för operatörer att tillhandahålla en sådan. I sistnämnda bestämmelse förpliktas en teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer att tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket telelagen. Denna skyldighet gäller endast gentemot den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.
Marknaden för abonnentupplysning
Den ökade konkurrenssituationen inom telesektorn har medfört att antalet teleoperatörer ökat och att abonnenterna anlitar olika teleoperatörer. Detta leder i sin tur till att abonnentuppgifter inte längre blir lika tillgängliga. Därmed uppkommer ett behov av en fullständig och sammanhållen abonnentupplysning.
Även marknaden för nummerupplysning har under lång tid varit präglad av en dominerade aktör i form av Telia AB (tidigare Televerket). Telia AB gav ut en telekatalog i vilken samtliga abonnenter förekom som inte hade hemligt nummer. På senare tid har flera konkurrerande aktörer etablerats på marknaden. Tendensen är att nummerupplysning tillhandahålls av aktörer som inte är operatörer, även om också sådana alltjämt tillhandahåller sådan upplysning. Det bör anmärkas att det idag inte finns någon aktör på nummerupplysningsmarknaden som har en fullständig nummerupplysningstjänst, dvs. en tjänst som innehåller samtliga nummer, såväl nummer till fasta anslutningspunkter som till mobiltelefonnummer, på den svenska marknaden. De två största aktörerna är idag
Respons AB, som är ett av Telia AB delägt bolag, och Ahhaa AB. Dessa täcker de flesta abonnenter i Sverige.
För närvarande är det bara Telia AB som i tillståndsvillkor förpliktats att tillhandahålla nummerupplysning. Genom tillståndsvillkoret förpliktas Telia AB att via eget abonnentregister tillhandahålla nummerupplysning enligt regleringen i den nu upphävda 23 § första stycket 7 telelagen samt att publicera en telekatalog enligt 15 § första stycket 6 telelagen. Skyldigheten omfattar bara telefonnummer och endast sådana som rör abonnemang på s.k. fasta nummer. Telia bedriver inte denna nummerupplysning i egen regi utan genom det delägda Respons AB.
Som anges i prop. 2001/02:98 kan abonnentupplysning lämnas på flera olika sätt. Uppgifterna kan ges ut i en tryckt katalog eller på en CD-ROM-skiva. En databas med abonnentuppgifter kan läggas ut på Internet. Upplysning kan också lämnas via t.ex. telefon efter enstaka förfrågningar. Abonnentuppgifterna förvärvas från teleoperatörerna genom avtal. Detta kan ske antingen transaktionsvis (en uppgift per förfrågan) eller i s.k. bulkform (alla uppgifter vid ett tillfälle). PTS har med stöd av bemyndigandet i 23 § andra stycket telelagen (1993:597) meddelat föreskrifter om teleoperatörers skyldighet att för nummerupplysningsändamål lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang (PTSFS 2001:11). Myndigheten föreskriver bl.a. att vissa närmare preciserade identifikations- och abonnentuppgifter skall lämnas ut vid ett tillfälle (bulkutlämnande), om inte annat är överenskommet. Det bör klargöras att det inte är fråga om utlämnande av uppgifter för nummerupplysningsändamål som avses när vi avhandlar samhällsomfattande tjänster. Vad som omfattas och avses är tillgången till en nummerupplysningstjänst som användare och konsumenter skall ha möjlighet att vända sig till.
Villkor för tillhandahållandet
I den nuvarande regleringen i telelagen anges att publicering av abonnentuppgifter i en telekatalog skall ske på skäliga villkor. Detta gällde tidigare även för utlämnande av abonnentuppgifter. I förarbetena till telelagen anförs att den utlämnande operatören, med hänsyn till att kataloguppgifter har upphovsrättsligt skydd och till att uppfyllelsen av tillståndsvillkoren är förenad med kostnader, alltid är berättigad till skälig ersättning av den i vars intresse
tillståndsvillkoren meddelas. Även övriga villkor för uppfyllelsen bör vara skäliga (prop. 1992/93:200, s. 118). Vad som utgör ett sådant skäligt villkor anges inte i lagen eller i förarbetena.
Ett villkor kan avse ersättningen för tillhandahållandet, dvs. det pris som kunderna får betala. På en fungerande marknad där det finns tillhandahållare av en fullständig abonnentupplysningstjänst, sätter marknaden priset på den aktuella tjänsten ut mot kund. Det kan ifrågasättas om en skyldighet att tillhandahålla en fullständig nummerupplysningstjänst även skall berättiga till marknadsmässigt pris med hänsyn till de konkurrensfördelar som skyldigheten kan medföra. Härvid måste dock beaktas att myndigheten med stöd av artikel 9 i USO-direktivet skall kontrollera taxorna och får införa prisregleringar av de samhällsomfattande tjänsterna. Detta talar för att den skäliga ersättningen i princip skall vara marknadsmässig, men att den kan tvångsregleras om myndigheten inte anser att ersättningen är överkomlig för abonnenten (mer om detta nedan under Överkomliga taxor).
Vårt förslag Den nu gällande formuleringen i telelagen bör ändras så att bestämmelsen ansluter närmare till USO-direktivets terminologi utom såvitt gäller begreppet abonnentupplysning. Detta begrepp föreslås som ett samlingsbegrepp för de två begreppen abonnentförteckning och nummerupplysning. Vi föreslår också att begreppet skäliga villkor inte överförs till en ny lag. Det måste dock anses ligga i sakens natur att kraven på den samhällsomfattande tjänstens fullständighet m.m. alltjämt måste vara skäliga.
Bestämmelsen i lagen om elektronisk kommunikation skall ange att ett förpliktat företag är skyldigt att i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra uppgifter om samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag samt tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang. Även för upplysningstjänsten skall tillhandahållandet ske i den utsträckning som det medges av sekretessregler eller regler om tystnadsplikt i lag.
Den som förpliktas att tillhandahålla abonnentupplysning, dvs. abonnentförteckningar och upplysningstjänster, skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt. Detta skall anges i lagtexten. Vad som avses med icke-diskriminerande i detta
hänseende överensstämmer med det sätt på vilket begreppet används i gemenskapsrätten och i övrigt i den nya lagen. I konsekvens med att huvudsakligen redaktionella ändringar föreslås bör gällande förarbeten alltjämt kunna tjäna som vägledning, bl.a. vad gäller innebörden av att uppgifterna skall lämnas ut på skäliga villkor.
Telefonautomater
Direktivets reglering
Av artikel 6 i USO-direktivet följer att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kan införa skyldigheter för företag för att säkerställa att telefonautomater tillhandahålls i rimlig utsträckning för att tillgodose slutanvändarnas behov när det gäller geografisk spridning, antal telefoner, tillgång till sådana telefoner för användare med funktionshinder och tjänsternas kvalitet. Det skall dock, efter samråd med berörda parter, vara möjligt för den nationella regleringsmyndigheten att besluta att inte införa en sådan skyldighet i hela eller delar av landet, om den är övertygad om att dessa resurser eller jämförbara tjänster är allmänt tillgängliga.
Gällande nationell reglering
För närvarande regleras skyldigheten att tillhandahålla telefonautomater genom att ett villkor därom kan knytas till tillståndet att bedriva televerksamhet. Av 15 § första stycket 7 telelagen följer att en tillståndspliktig operatör kan förpliktas att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov.
Telia AB har genom beslut av PTS den 29 december 1999 förpliktats att utan ersättning upprätthålla telefonautomater på visst angivet sätt. Det finns enligt tillståndsvillkoret en möjlighet att flytta, byta ut telefonautomaten till en annan typ eller lägga ned den om den inte behövs eller osedvanligt ofta utsätts för skadegörelse eller dylikt.
Allmänt om telefonautomater
Såvitt framkommit föreligger det inte och har inte funnits någon större marknad för tillhandahållande av telefonautomater. Tillhandahållandet av telefonautomater reglerades ursprungligen i avtal mellan staten och Telia AB. Efter en översyn av telelagen fann regeringen att de telepolitiska målen, istället för genom avtal, bör uppnås genom lagstiftning. Vidare fann regeringen att det alltjämt förelåg ett behov av att säkerställa befintligheten av telefonautomater, speciellt olönsamma sådana i glesbygd, och att en skyldighet om detta därför borde införas som ett tillståndsvillkor endast för Telia AB. Av denna anledning infördes den nuvarande regleringen i 15 § första stycket 7 telelagen (prop. 1996/97:61, s. 39f). Det kan mot bakgrund av den utveckling som skett på marknaden för mobiltelefoni – antalet abonnemang och kontantkort inom GSM- och NMT-näten uppgick per den sista juni 2001 till 6 693 000 stycken25 – antas att behovet att alltjämt tillhandahålla telefonautomater minskat.
För medborgaren är det trots vad nu sagts viktigt att det tillhandahålls tillräckligt många telefonautomater och att användarna kan ringa nödsamtal avgiftsfritt från vilken telefon som helst, utan att behöva använda sig av något betalningsmedel. Telefonautomater utgör alltjämt ett viktigt komplement till användningen av mobiltelefoni, speciellt i glesbygd, där även täckningsgraden i det mobila telefonnätet kan variera. Eftersom behovet av telefonautomater inte är statiskt bör ett noga övervägande ske innan förpliktelse om tillhandahållande av telefonautomater beslutas. Detta ligger också i linje med vad som gäller enligt USO-direktivet.
Vårt förslag Även om vi ser användningsområdet som alltmer begränsat mot bakgrund av mobiltelefonins landvinningar bör en reglering införas i lagen om elektronisk kommunikation. Denna bestämmelse skall ge myndigheten möjlighet att, när behov därtill föreligger, förplikta en operatör att tillhandahålla telefonautomater till en kvalitet och i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov. Skyldigheten bör utformas så att även funktionshindrades behov beaktas. Telefonkiosker skall således vid behov kunna dimensioneras för rullstolsburna samt telefonautomater och telefonapparater handikappanpassas. Slutligen skall det
25 PTS, Svensk telemarknad första halvåret 2001 (2001-11-22), s. 13
klargöras att den som förpliktas att tillhandahålla telefonautomater skall se till att samtal till samhällets alarmerings- och räddningstjänst förmedlas gratis. En sådan reglering avviker inte från vad som redan gäller enligt telelagen även om terminologin är annorlunda.
Funktionshindrades behov
Direktivets reglering
Medlemsstaterna skall enligt artikel 7.1 i USO-direktivet vid behov vidta särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder för att säkerställa att dessa får tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster till överkomliga priser i samma utsträckning som för andra slutanvändare. Detta gäller bl.a. tjänster om tillgång till larmtjänster, om abonnentupplysningstjänster och om abonnentförteckningar. Vidare får medlemsstaterna, enligt punkten 2 i samma artikel, vidta särskilda åtgärder, mot bakgrund av nationella förhållanden, för att säkerställa att även slutanvändare med funktionshinder kan dra nytta av det utbud av företag och tjänsteleverantörer som är tillgängligt för flertalet slutanvändare.
Gällande nationell reglering
Den gällande nationella regleringen återfinns i 23 § första stycket 2 telelagen. I bestämmelsen anges att en operatör får, som ett villkor för tillståndet, åläggas skyldighet att i verksamheten ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster. Regeln infördes i samband med telelagens tillkomst (prop. 1992/93:200). I förarbetena uttalade lagstiftaren att så långt det är möjligt och resursmässigt rimligt skall staten se till att handikappade får möjlighet att utnyttja telefonitjänsten. För att detta skall bli möjligt kan det krävas tillgång till vissa tilläggstjänster, exempelvis texttelefon och nummerupplysning. Det kan också krävas särskilt anpassade telefonapparater, m.m. (s. 115).
Allmänt om åtgärder för funktionshindrade
Enligt telelagen av idag utgör vidtagandet av åtgärder för funktionshindrades behov inte en samhällsomfattande tjänst (prop. 1996/97:61, s. 51). Funktionshindrades tillgång till effektiva telekommunikationer säkerställs genom upphandling. I Telia AB:s tillståndsvillkor punkten 7 anges att Telia AB skall på beställning av ansvarig myndighet (för närvarande PTS) och mot kostnadsbaserad ersättning tillhandahålla tjänster för att tillse funktionshindrades behov av särskilda teletjänster. Redan på denna punkt föreligger en skillnad mot USO-direktivets krav. Åtgärder för funktionshindrades behov skall enligt den nya lagen utgöra en samhällsomfattande tjänst.
Såsom den samhällsomfattande tjänsten utformats i USO-direktivet är det möjligt att dela upp den i två delar. Det skall för det första vara möjligt för funktionshindrade att få tillgång till de tjänster som erbjuds andra abonnenter. De skall alltså inte genom sitt funktionshinder vara utestängda från att använda sådana tjänster. För det andra skall funktionshindrade erbjudas olika stödfunktioner utöver de som krävs för tillgång till ovannämnda tjänster.
I skälen till USO-direktivet sätts vissa riktlinjer för de åtgärder som skall vidtas för funktionshindrade och användare med särskilda sociala behov. Det anges att medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att till överkomliga priser garantera tillgång till samtliga allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta nätanslutningspunkter. Sådana särskilda åtgärder för användare med funktionshinder kan inbegripa att dessa ges tillgång till allmänna telefoner, att hörselskadade, synskadade eller delvis seende personer och personer med nedsatt talförmåga tillhandahålls allmänna texttelefoner eller liknande, att synskadade eller delvis seende personer tillhandahålls tjänster som t.ex. avgiftsfria abonnentupplysningstjänster eller, på begäran, tillhandahålls specificerade teleräkningar i alternativt format.
Särskilda åtgärder kan även behöva vidtas för att användare med funktionshinder och användare med särskilda sociala behov skall få tillgång till larmtjänster (112) och för att ge dem samma möjlighet som andra konsumenter att välja mellan olika operatörer och tjänsteleverantörer. Normer för tjänsternas kvalitet har utarbetats när det gäller en rad parametrar för att utvärdera kvaliteten på de tjänster som mottas av abonnenter och hur väl de utsedda företagen med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster
uppfyller dessa normer. Det finns ännu inte några normer för kvaliteten på de tjänster som avser användare med funktionshinder. Det bör åvila myndigheten att verka för och utarbeta de kvalitetsnormer och relevanta parametrar som skall gälla för de tjänster som avser användare med funktionshinder. Dessutom bör myndigheten kunna begära att uppgifter om tjänsternas kvalitet offentliggörs om och när sådana normer och parametrar utarbetats. Slutligen bör det klargöras att den som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inte får vidta åtgärder för att hindra användare från att kunna dra full nytta av tjänster som erbjuds av olika operatörer i samband med att den förpliktades egna tjänster erbjuds såsom en del av en samhällsomfattande tjänst.
Vårt förslag Vi föreslår att beaktandet av funktionshindrades behov införs i lagen om elektronisk kommunikation som en samhällsomfattande tjänst i enlighet med vad som krävs i USO-direktivet. Bestämmelsen bör utformas så att myndigheten har möjlighet att ålägga en operatör att tillhandahålla tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster som förmedlas genom allmänt telefonnät för funktionshindrade i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare samt tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.
Överkomliga taxor
Direktivets reglering
Den grundläggande regleringen om överkomliga priser i USOdirektivet återfinns i artikel 3, som har något av målkaraktär över sig. I bestämmelsen föreskrivs, som tidigare nämnts, att medlemsstaterna skall säkerställa slutanvändarnas tillgång till de angivna samhällsomfattande tjänsterna till ett överkomligt pris med hänsyn till nationella förhållanden. Artikel 2 stöttas i detta hänseende upp av artikel 9 i samma direktiv.
Medlemsstaterna får enligt artikel 9.2 i USO-direktivet kräva att den som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall, mot bakgrund av nationella förhållanden, erbjuda konsumenterna olika taxealternativ eller taxepaket som skiljer sig från dem som erbjuds till vanliga kommersiella villkor. Detta får särskilt
ske för att säkerställa att låginkomsttagare eller personer med särskilda sociala behov inte hindras från tillträde till eller användning av den allmänt tillgängliga telefonitjänsten.
Vidare får medlemsstaterna enligt tredje punkten i samma artikel, utöver bestämmelser om att utsedda företag skall erbjuda särskilda taxealternativ, iaktta prisbegränsningar eller geografisk utjämning eller andra liknande ordningar, säkerställa att konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov ges stöd.
Slutligen får medlemsstaterna enligt 9.4 samma artikel kräva att den som förpliktats att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst tillämpar gemensamma taxor, inklusive geografisk utjämning, för hela territoriet med beaktande av nationella förhållanden eller iakttar prisbegränsningar.
Gällande nationell reglering
Av 2 § första stycket telelagen följer att bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst till ett rimligt pris inom ett allmänt tillgängligt telenät.
I 28 § telelagen ges en generell skyldighet som innebär att taxor för användning av telefonitjänsten till en fast anslutningspunkt skall vara kostnadsorienterade om tjänsten tillhandahålls av den som har betydande inflytande på marknaden för sådana tjänster. Av 31 § telelagen följer att regeringen får, utan hinder av 28 §, föreskriva att taxor för telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät inte får överstiga en viss nivå.
Någon bestämmelse som direkt motsvarar direktivets reglering i artiklarna 9.2 – 3 finns inte i telelagen. Däremot kan en abonnent ges försörjningsstöd för skäliga kostnader för bl.a. telefon enligt 4 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). Härigenom ges ett visst utrymme för stödåtgärder för konsumenter med låga inkomster. Skäliga kostnader skall beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers baskonsumtion. I enskilda fall skall, om det
finns särskilda skäl, socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå.
Allmänt om taxor för slutkund
Som utgångspunkt får anses gälla att tillhandahållandet av de aktuella samhällsomfattande tjänsterna på en konkurrensutsatt marknad så långt möjligt skall ske till marknadsmässigt pris. Det kan ifrågasättas om en motsatt ordning är rimlig eftersom en operatör, som inte med nödvändighet behöver vara en operatör med betydande inflytande på den marknad som omfattar den förpliktade tjänsten, då inte tillåts att utöva sin verksamhet på likvärdiga grunder som andra företag på den marknaden. En förpliktelse för en operatör om att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst utgör ett led i statens ansvar för tryggande av medborgarnas tillgång till tjänsten. Kostnaderna för detta samhällsansvar bör, under angivna förutsättningar, inte övervältras på enskilda subjekt. Givetvis finns det avvikelser från denna utgångspunkt, bl.a. mot bakgrund av att den som förpliktats att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten kan vara en sådan dominerande operatör på marknaden för tjänsten och därför underkastad skyldigheter om priskontroll med stöd av specialreglerna för företag med betydande inflytande.
Samhällsomfattande tjänster skall dock, oavsett om marknadsmässigt eller annat pris gäller för den förpliktade operatörens tjänster, tillhandahållas användaren till ett överkomligt pris. Föreligger det någon skillnad mellan det pris som den förpliktade operatören är berättigad till och det pris som kan anses vara överkomligt skall detta regleras som en finansieringsfråga vad gäller kostnaden för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster.
Vid införandet av telelagen uttalades att det, med hänsyn till det telepolitiska målet och telefonitjänstens betydelse för användarna, var lagstiftarens uppfattning att telefonitjänsten skulle tillhandahållas under sådana villkor att priset inte utgör ett hinder för utnyttjandet (prop. 1992/93:200, s. 78). Begreppet rimligt pris infördes dock i telelagen först vid en översyn ett antal år senare. I förarbetena till ändringen uttalar lagstiftaren att rimligheten i priset bör ses utifrån konsumentens perspektiv, kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna och en viss korrelation mellan regioner eller marknadssegment i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga tjänster. Regeringen ansåg att geografiska variationer i
taxorna borde tillåtas, vilket var en avvikelse från tidigare praxis (prop. 1996/97:61, s. 72).
Ett överkomligt pris är enligt USO-direktivet ett pris som medlemsstaten fastställer på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden. Det kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med låga inkomster.
Regleringen om rimligt pris i telelagen har i princip samma utgångspunkt som direktivet. Denna reglering skall också genomföras i lagen om elektronisk kommunikation. Det finns till synes ingen större skillnad mellan rimligt pris och överkomligt pris. Inget av begreppen är särskilt precist och lämnar utrymme för bedömningar i enskilda fall. Det senare begreppet bör därför användas i lagtexten för att närmare knyta an till direktivets lydelse. Den närmare innebörden av begreppet får bestämmas genom rättstillämpningen.
USO-direktivet öppnar även upp för medlemsstaterna att besluta om gemensamma taxor för hela landet eller speciella taxor för t.ex. låginkomsttagare. Syftet med sådana prisregleringar är i första hand ett sätt att skydda de abonnenter som träffas av regleringen mot för höga priser. Vi ser för tillfället inte skäl att föreskriva om generell prisreglering såsom finns i telelagen idag vad gäller användningen av allmänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt. Det försörjningsstöd som kan erhållas enligt socialtjänstlagen uppgår för närvarande till 530 kr per månad för en ensamstående och 640 kr per månad för en familj med fyra personer. Visserligen skall detta belopp täcka inte bara kostnader för telefonabonnemang och telefonsamtal utan även kostnader för TV-avgift och dagstidning. Enligt vår uppfattning är denna stödfunktion tillräcklig och vi förespråkar därför inte något nytt stödsystem.
Tjänsternas kvalitet
De samhällsomfattande tjänsterna skall enligt artikel 3 tillhandahållas till en viss angiven kvalitet. Denna kvalitet bör följa den utveckling som sker på respektive marknad för de aktuella tjänsterna och i möjligaste mån följa de standarder som omfattas av åtaganden gjorda inom ramen för Världshandelsorganisationen och de som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska kommittén
för standardisering inom elområdet (Cenelec) och Europeiska institutet för elstandarder (ETSI).
För att den operatör som förpliktas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst i ett visst angivet område eller i hela landet skall veta vad som krävs av honom eller henne måste de prestanda som skall uppfyllas anges på ett tydligt sätt. Det bör därför krävas att prestandamål får sättas upp som villkor för förpliktelsen. Med ett sådant angivande vet såväl operatören som den myndighet som skall utöva tillsynen vad som skall gälla och möjligheterna att göra korrekta kontroller ökar. Dessutom skall operatören offentliggöra information om de prestanda som uppnåtts vid tillhandahållandet av tjänsten. Det är lämpligt att överlåta åt regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela på vilket sätt och i vilken form informationen skall lämnas.
Självklart skall kontroller av kvaliteten kunna medföra sanktioner om det visar sig att de förpliktade prestandamålen inte uppnås. Detta är speciellt viktigt när det som här är fråga om tjänster av uttryckligt samhällsintresse. Syftet med tillsynen är i första hand att säkerställa tjänsternas funktion. Det bör därför ges ett rimligt utrymme för den förpliktade operatören att komma till rätta med eventuella bakomliggande problem eller att vidta kvalitetshöjande åtgärder i form av investeringar. Det är av vikt att sanktionerna inte vidtas förrän tidigast efter tre månader från det att missförhållandena påtalades för operatören. Denna tid bör anges i ett föreläggande om att vidta åtgärder. Vid avvägningen av vilken tid som behövs eller annars kan medges för att tjänsterna skall uppnå prestandamålen bör myndigheten ta hänsyn till bl.a. hur operatören tidigare utövat sin verksamhet, den tid operatören haft kännedom om missförhållandena samt dennes förutsättningar i övrigt att kunna efterkomma ett föreläggande om åtgärd.
10.7.4. Kontroll av utgifter
Vårt förslag: Vi föreslår att USO-direktivets konsumentskyddande bestämmelser som möjliggör kontroll av utgifter för elektronisk kommunikation införs i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation. Bl.a. skall skyldigheter om att avgiftsfritt tillhandahålla specificerade telefonräkningar och om avgiftsfria spärrar kunna åläggas en operatör som har att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
Vidare föreslår vi att det införs en möjlighet för en abonnent att bestämma en övre beloppsgräns för fakturering samt därtill hörande .
Ett överkomligt pris för den enskilde konsumenten står i samband med dennes möjlighet att överblicka och kontrollera sina utgifter. Det finns alltså ett samband mellan överkomliga priser för telefonitjänster och den information som användarna får om såväl kostnaden för telefonanvändningen som den relativa kostnaden för sådan användning i förhållande till övriga tjänster. Användarna skall därför enligt bestämmelsen i artikel 10 i USO-direktivet tillförsäkras möjligheter att kontrollera sina utgifter. Det bör poängteras att detta inte utgör en samhällsomfattande tjänst utan en social skyldighet knuten till samhällsomfattande tjänster.
Enligt USO-direktivet skall konsumenterna ges möjlighet till kontroll av utgifter och därmed styrning av storleken av sin konsumtion genom de skyldigheter som åläggs företag som utses till att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Det bör därför finnas en reglering i den nya lagen om att den som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall
N tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräkningar, N ge en abonnent möjlighet till selektiv spärrning av vissa samtal
(såsom högkostnadssamtal till betalsamtalstjänster eller till vissa länder),
N ge en konsument möjlighet att kontrollera sina utgifter genom att
göra förhandsbetalningar,
N ge en konsument möjlighet att kvitta på förhand erlagda anslut-
ningsavgifter samt
N tillämpa ett förfarande vid utebliven betalning där användare skall
varnas före avstängning sker och att användare först får en viss
tidsfrist att betala (detta förfarande får göras till ett allmänt krav för alla operatörer).
Till skillnad från vad som gäller enligt telelagen idag följer det av direktivet att den operatör som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall erbjuda abonnenten avgiftsfri samtalsspärr, att den nationellt ansvariga myndigheten kan kräva att den förpliktade operatören erbjuder system för förhandsbetalning för användning av telefonitjänster samt att ett abonnemang får stängas av helt först efter angiven tidsfrist. Det klargörs i USOdirektivet att konsumenterna bör, utom i fall av upprepad försenad betalning eller utebliven betalning av räkningar, skyddas från omedelbar avstängning från nätet på grund av att en räkning inte har betalats och de bör särskilt vid tvister om höga räkningar för betalsamtalstjänster ha fortsatt tillgång till grundläggande telefonitjänster i avvaktan på att tvisten avgörs. Det öppnas även upp för medlemsstater att besluta om sistnämnda tillhandahållande endast om abonnenten fortsätter att betala avgifterna för en hyrd linje.
I USO-direktivet anges också att sådana åtgärder kan behöva ses över och ändras mot bakgrund av marknadsutvecklingen. Vidare anges att de nuvarande villkoren inte innehåller något krav på att operatörer med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster underrättar abonnenten då en på förhand bestämd kostnadsbegränsning överskrids eller ett avvikande samtalsmönster kan iakttas. Dock framhålls att det vid en framtida översyn av de relevanta bestämmelserna bör övervägas om det föreligger ett behov av att av sådana skäl underrätta abonnenten.
Vid kontakter med Konsumentverket har det framkommit att det, enligt verkets mening, föreligger ett behov av att införa en sådan kostnadsbegränsning. Konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) har under lång tid mottagit anmälningar och förfrågningar från konsumenter och konsumentvägledare som gäller oväntat höga telefonräkningar. Sådana räkningar har under senare tid ökat kraftigt och gäller även kostnader som uppkommit på Internet samt räkningar för betaltelefonitjänster. Orsaken till onormalt stora räkningar varierar. Enligt Konsumentverket kan detta bero på att barn eller ungdomar utnyttjat telefonen till särskilt dyra tjänster. När det gäller kostnader som uppkommit på Internet är problemet att konsumenten utan att ingå ett avtal eller faktiskt utnyttja tjänsten kan bli debiterad hundratals kronor. Även mobiltelefonsamtal bidrar till att räkningar kan skjuta i höjden på
ett onormalt sätt. Konsumentverket är av uppfattningen att det bör uppställas ett krav på att operatörerna skall införa en möjlighet för konsumenterna att välja en kreditgräns för sitt telefonabonnemang och att det borde ligga i varje teleoperatörs intresse att erbjuda ett rimligt konsumentskydd.
I Danmark finns redan en reglering om kreditgränser och andra konsumentskyddande regler. En förordning, bekendtgörelse nr 1169 från den 15 december 2000 om udbud af telenet og teletjenester, förpliktar i 18 – 27 §§ en operatör som tillhandahåller telefoni i fast nät, ISDN-tjänster och mobilkommunikation att erbjuda abonnenten en möjlighet att välja kreditgräns som innebär att tjänsten omedelbart spärras från ytterligare användning om kreditgränsen uppnås. Väljer konsumenten en särskild kreditgräns utgör kreditgränsen det maximala belopp som teleräkningen kan uppgå till (19 och 23 §§). Vidare skall operatören erbjuda olika typer av spärrar, t.ex. spärr mot informations- och underhållningstjänster i 901 – 905 serien (25 § och bekendtgørelse nr 991 från den 6 november 2000 om informations- og indholdstjenester med integreret taksering (tidligere service 900-tjenester). Vissa av dessa nummer är redan förhandsspärrade och abonnenten får då begära att linjerna öppnas. Det finns också möjlighet att få särskilda spärrar för samtal till länder där sextjänsteföretagen erfarenhetsmässigt finns. Det finns vidare en löpande räkningskontroll som innebär att om förbrukningen inom loppet av en räkningsperiod är dubbelt så hög som för en genomsnittlig faktureringsperiod, skall operatören meddela abonnenten om detta (26 §). Konsumentverket anser att det nu är nödvändigt att införa ett konsumentskydd liknande det i Danmark.
Även om EG-regelverket, huvudsakligen genom USO-direktivet, ger bestämmelser för att uppnå en hög nivå av konsumentskydd har Europaparlamentet och rådet medvetet avstått från att införa en sådan kreditgräns redan nu. USO-direktivet ger emellertid möjlighet att göra andra tjänster än de som definierats som samhällsomfattande obligatoriska, se artikel 29. Det skulle vara mycket olyckligt om abonnenter, speciellt ungdomar, får sin framtida kreditvärdighet nedsatt på grund av i viss mån oförståndigt utnyttjande av telefonitjänster. Problemet som den danska regleringen omfattar är dock inte knutet till samhällsomfattande tjänster utan gäller generellt. Mobiltelefoni- och Internettjänster utgör ju tjänster som inte träffas av en reglering av utgiftskontroll som är knuten till samhällsomfattande tjänster. Beträffande Internet skiljer
sig förhållandena dock från vad som gäller i allmänhet genom att det är tjänsteleverantören som begär ersättning, inte operatören.
Ett införande av den av Konsumentverket förordade konsumentskyddsregleringen kräver att operatörerna inför ett system som möjliggör information till abonnenterna när kreditgränsen uppnåtts och en automatisk spärrning av tjänsten. Redan idag finns det möjligheter att göra sådana kontroller och möjligheten till spärrning finns också. Ett kontrollsystem innebär i princip en vidareutveckling och ett sammanförande av dessa två funktioner. I Danmark, som troligen kommer att se över bl.a. de aktuella reglerna vid implementeringen av det nya EG-regelverket, har det från operatörshåll gjorts gällande att det är dyrt att implementera ett sådant system och har hävdat att efterfrågan från abonnenternas sida är begränsad. Det måste dock i sammanhanget anföras att ett system av det angivna slaget även kan medföra att operatörernas kreditrisker minskar, speciellt om ett system med betalning av innehållstjänster genom telefonräkningen införs.
Vi anser att skyddet för konsumenterna går före de eventuella kostnader ett sådant förslag skulle medföra och förordar en ordning som medger att en operatör kan förpliktas att erbjuda abonnenten kreditgräns och automatisk spärrning med underrättelse när så har skett. Det skall också finnas en möjlighet för abonnenten att kunna upphäva spärrningen genom att slå en kod till operatören via taltelefonitjänsten. Det är dock viktigt att det går att ringa nödsamtal och via förval av annan operatör trots spärrningen av tjänsten.
Vårt förslag Av lagen skall framgå att samhällsomfattande tjänster som utgångspunkt skall tillhandahållas till ett för abonnenterna överkomligt pris. En operatör som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall även kunna förpliktas att tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett visst högsta pris.
En operatör som har förpliktats att tillhandahålla en viss samhällsomfattande tjänst skall i tillämplig omfattning avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent Myndigheten får fastställa prestandamål för att säkerställa de samhällsomfattande tjänsternas kvalitet. Abonnenten skall dock kunna välja att räkningen skall vara ospecificerad.
En förpliktelse att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster får, i tillämplig mån, förenas med villkor för operatören att tillhanda-
hålla möjlighet för konsumenter att på förhand betala för tillträde till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster samt att tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.
Operatörer som tillhandahåller allmänna kommunikationstjänster skall erbjuda abonnenten att teckna en kreditgräns som, när den nåtts, medför att abonnenten meddelas om detta och att tjänsten i fråga spärras. Spärrningen skall omedelbart kunna upphävas av abonnenten.
10.7.5. Finansieringen av samhällsomfattande tjänster
Vårt förslag: Vi föreslår att det för närvarande inte införs någon särskild reglering vad gäller finansieringen av samhällsomfattande tjänster på annat sätt än att staten skall kunna upphandla en sådan tjänst under vissa förutsättningar. Det innebär att den som förpliktas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst normalt har att själv stå kostnaden.
De samhällsomfattande tjänsterna är till sin natur sådana att de avspeglar vad samhället anser utgör tjänster som varje medborgare skall ha tillgång till. USO-direktivet och de motsvarande regler som vi föreslår ger uttryck för när staten har ett särskilt ansvar för att säkerställa denna tillgång. När marknaden av olika skäl inte löser en tillgångsfråga till en samhällsomfattande tjänst skall regelverket tillämpas. Detta ingripande kan, om inte försiktighetsprincipen tillämpas, medföra vissa förändringar av konkurrensförhållandena på den aktuella marknaden. Merkostnader för tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster är inte ovanliga. Såsom redovisats ovan skall de samhällsomfattande tjänsterna dessutom tillhandahållas till överkomliga priser.
Som grundprincip gäller att samhällsomfattande tjänster skall vara självfinansierade. En sådan ordning kan medföra betungande kostnader för operatören. För det fall nettokostnaden skulle anses oskäligt betungande för den förpliktade operatören bör denne kunna erhålla tillskott av medel på något sätt. Det måste får sådana fall avgöras hur kostnaden skall bestämmas och vem som skall stå för den.
För svenskt vidkommande har, som påpekats, taltelefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter traditionellt utgjort en samhällsomfattande tjänst. I samband med telelagens översyn uttalade lagstiftaren att det inte fanns skäl att föreslå en särskild finansiering av taltelefonitjänsten (prop. 1996/97:61, s. 45). Detta innebär att kostnaderna för den samhällsomfattande tjänsten faller på den förpliktade operatören.
I USO-direktivet regleras finansieringen av samhällsomfattande tjänster i artiklarna 12 – 14. Regleringen kan sägas vara uppdelad i två led. I det första ledet i artikel 12 anges att den nationellt ansvariga myndigheten skall göra en beräkning av de nettokostnader som ett tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster för med sig. Denna beräkning skall därefter, om det skulle visa sig att tillhandahållandet är oskäligt betungande för den förpliktade operatören, enligt artikel 13 leda till att myndigheten påtalar förhållandet för statsmakterna som i sin tur skall besluta om att införa ett system för att på öppet redovisade villkor via offentliga medel ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna eller besluta om en fond för att fördela nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster mellan leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Det är inte okomplicerat att beräkna nettokostnaderna för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster. Intresset hos verksamma operatörer att tillhandahålla sådana tjänster torde variera med graden av lönsamhet inom den aktuella tjänstens marknad och de med verksamheten förenade kostnaderna. Vissa samhällsomfattande tjänster kan ha ett värde för en operatör om tjänsten görs allmänt åtkomlig. Det kan därför uppkomma fördelar genom tillhandahållandet såväl som kostnader. Den valda beräkningsmetoden måste ta hänsyn till dessa faktorer.
För att skapa klarare regler inom Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet anger USO-direktivet vissa riktlinjer för hur beräkningen av nettokostnaden skall ske. Dessa framgår bl.a. av nämnda artiklar men även av bilaga IV till samma direktiv.
Beräkningen av nettokostnaderna skall ske på ett av två relativt noggrant reglerade sätt. Den första metoden innebär att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster beräknas med hänsyn till de eventuella marknadsfördelar som kan uppkomma för ett företag som utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. För att kunna beräkna nettokostna-
derna enligt denna metod måste operatören tillhandahålla myndigheten den redovisning eller annan information som tjänar som grundval för beräkningen av nettokostnaden för granskning. Såväl resultatet av kostnadskalkylen som slutsatserna av den gjorda granskningen skall göras tillgängliga för allmänheten. Den andra alternativa metoden är att använda de nettokostnader för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster som fastställts genom det urvalssystem som tillämpades när operatören utsågs att tillhandahålla de aktuella tjänsterna.
Den förhållandevis utförliga handboken för beräkningen av nettokostnaderna för tillhandahållandet som bilaga IV till USOdirektivet utgör låter sig inte lätt införas i en ny lag, om denna så långt möjligt skall följa svensk lagstiftningstradition. Det finns starka skäl att därför låta regeringen eller, efter vidare bemyndigande, den myndighet regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om hur de i lagen angivna metoderna skall tillämpas, för det fall direktivets regler om finansiering skall införas i lagen.
Medlemsstaterna bör vid behov inrätta ett system för finansiering av nettokostnaden för skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster om det visar sig att dessa skyldigheter endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella standarder. Det är viktigt att säkerställa att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster är korrekt beräknad och att eventuell finansiering innebär minsta möjliga snedvridning av marknaden och av företag samt är förenlig med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget. Mot bakgrund av samhällsintresset måste dock staten på något sätt välja hur denna kostnad skall fördelas utifrån, i princip, tre möjliga vägar. Dessa är
N Självfinansiering från operatörens sida, N Finansiering genom statliga medel samt N Finansiering genom en fond dit alla operatörer lämnar bidrag.
Om de nationella regleringsmyndigheterna på grundval av en nettokostnadskalkyl enligt ovan konstaterar att den ekonomiska bördan blir oskäligt betungande för en operatör, skall medlemsstaten enligt artikel 13 förpliktas att på en operatörs begäran besluta
N att införa ett system för att på öppet redovisade villkor via offent-
liga medel ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna, eller
N att införa en fond för att fördela nettokostnaden för samhällsom-
fattande tjänster mellan leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Om nettokostnaden fördelas genom införande av en fond skall medlemsstaterna dessutom införa ett fördelningssystem som administreras av den nationellt ansvariga myndigheten eller ett organ som är oberoende av förmånstagarna och som står under tillsyn av myndigheten. Det är endast den nettokostnad som fastställs i enlighet med artikel 12 och som avser skyldigheter om samhällsomfattande tjänster och de därtill knutna skyldigheterna om kontroll av utgifter, som får finansieras.
Den sistnämnda metoden för att finansiera samhällsomfattande tjänster har varit föremål för överväganden bl.a. i samband med översynen av telelagen 1997 (prop. 1996/97:61, s. 45). Riksrevisionsverket anförde då att den omfattande apparat som skulle krävas för att administrera en sådan fond inte stod i proportion till vad de samhällsomfattande tjänsterna kostar. Regeringen fann för sin del att nettokostnaden för tillhandahållandet av telefonitjänsten inom olönsamma områden föreföll vara blygsam, men höll dörren öppen för att – om detta antagande visade sig felaktigt eller ändringar på marknaderna kunde leda till en ökad börda för den förpliktade – återkomma med ett förslag om en särskild finansiering.
Den avgörande kostnaden som vi ser det är kostnaden för tillhandahållande av en fast anslutningspunkt som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Det kan inte bortses från att en sådan förpliktelse kan kräva en uppgradering av befintliga anslutningspunkter till en kostnad som inte är marknadsmässigt motiverad och bl.a. därför framstår som oskäligt betungande. Det är dock inte självklart att staten bör svara för kostnaden. Tillgången till Internet och en anslutningshastighet som medger effektiv överföring av större mängder information blir till fördel också för andra än den operatör som har att tillhandahålla själva anslutningen. Mot den bakgrunden kan det finnas skäl att fördela hela eller delar av nettokostnaden på hela marknaden.
En särskild fråga, som inte tycks ha uppmärksammats i tidigare lagstiftningsärenden, är emellertid om en skyldighet för andra operatörer än den eller dem som skall svara för den samhällsomfattande tjänsten att medverka till finansieringen av en sådan tjänst är att betrakta som en form av beskattning. I vart fall om den som skall bidra till finansieringen inte erhåller något i utbyte mot sitt
ekonomiska bidrag ligger det enligt vår mening nära till hands att betrakta en finansieringsavgift som likställd med skyldighet att betala skatt. Det kräver i så fall att beräkningsgrunderna för finansieringsbidragen regleras genom lag och inte kan överlämnas åt regeringen att föreskriva om.
Med hänsyn till detta och då det för utredningen inte står klart att ett krav på funktionellt tillträde till Internet medför en oskäligt betungande kostnad avstår vi från att nu lägga fram förslag om fondfinansiering.
Det innebär att vi i vårt lagförslag anvisar endast två att ovan angivna sätt att bekosta samhällsomfattande tjänster. Antingen skall kostnaden stanna hos den förpliktade operatören eller skall tjänsten upphandlas av staten.
Frågan om vilket finansieringsalternativ som skall väljas i det enskilda fallet får beslutas av myndigheten antingen i samband med ett beslut att förplikta någon att tillhandahålla en sådan tjänst eller senare. Utredningen anser sig dock kunna göra följande uttalanden till vägledning för myndighetens prövning.
När det gäller taltelefonitjänsten föranleder vad som kommit utredningen till kännedom ingen annan bedömning än den som gäller i dag, nämligen att tjänsten bör finansieras av den förpliktade operatören.
Genom att taltelefoni tillhandahålls var och en i landet till bostad eller fast driftsställe, öppnas möjlighet att nå de i näten förekommande tjänsterna såsom nummerupplysning m.m. då dessa inte påverkas av var kunden befinner sig i nätet. Också dessa tjänster bör därför kunna finansieras av den förpliktade operatören.
Kostnader för att säkerställa funktionshindrades behov upphandlas idag. I första hand bör tjänsterna i framtiden bekostas av den förpliktade operatören. Visar sig skyldigheten vara oskäligt betungande bör tjänsten kunna upphandlas av staten. Nuvarande upphandlingsmöjlighet skall alltså finnas kvar.
Det nu sagda gäller också kostnaden för att upprätta och upprätthålla telefonautomater som uppfyller de krav som ställs på sådana i den nya lagen, t.ex. handikappanpassning och möjlighet att utan kostnad ringa nödsamtal.
10.7.6. Reglering av tjänster som riktar sig mot slutkund
Vårt förslag: Vi föreslår att lagen om elektronisk kommunikation skall innehålla en bestämmelse med utökade möjligheter att vidta åtgärder mot en dominerande operatör. En sådan åtgärd kan avse att tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris, att inte vidta vissa konkurrenshindrande åtgärder, att inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även annan tjänst tillhandahålls eller att vidta annan lämplig åtgärd, allt under förutsättning att andra åtgärder enligt lagen bedöms vara otillräckliga.
Det skall vara möjligt att förena skyldigheten med villkor.
I USO-direktivet konstateras att effektivare konkurrens för alla tillträdes- och tjänstemarknader kommer att ge användarna större valmöjligheter samt att graden av effektiv konkurrens och valmöjligheter varierar mellan geografiska områden och mellan tillträdes- och tjänstemarknader. Vissa användare kan därför vara helt beroende av det tillträde och de tjänster som tillhandahålls av ett företag med ett betydande inflytande på marknaden. Det är i sådana sammanhang av effektivitets- och konkurrensskäl viktigt att de tjänster som tillhandahålls av ett sådant företag återspeglar kostnaderna för deras tillhandahållande.
Den omständighet att det finns ett företag med betydande inflytande på en viss marknad, medför en risk för att företaget agerar på olika otillbörliga sätt för att förhindra inträde för nya aktörer eller för att snedvrida konkurrensen. Detta kan ske genom att för höga priser tas ut, att priser dumpas eller att vissa kunder ges otillbörliga förmåner. De nationellt ansvariga myndigheterna bör därför ha befogenhet att som sista utväg och efter noggrant övervägande förplikta ett på angivet sätt dominerande företag att, i likhet med vad som gäller vid samtrafik och andra former av tillträde, tillämpa bestämmelser om taxor för slutkund. Som ett led i myndighetens arbete med att uppnå det dubbla målet att främja effektiv konkurrens samtidigt som man tillfredsställer allmänintresset, kan myndigheten använda sig av reglering om prisbegränsning, geografisk utjämning eller liknande medel. Den kan också använda sig av icke-reglerande åtgärder, som att säkerställa allmänt tillgängliga jämförelser av taxor till slutkunder. Sådan tillgång till korrekt information om kostnadsredovisning är nödvändig för att myndigheten skall kunna uppfylla sina skyldigheter på detta
område. Det bör därför finnas möjligheter att införa taxekontroller.
För att kunna vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säkerställa såväl en fungerande konkurrens som allmänintresset av effektiva elektroniska kommunikationstjänster till överkomliga taxor, måste myndigheten ha möjlighet att tillgripa åtgärder av ovan nämnt slag. En sådan möjlighet ger artikel 17.1 i USO-direktivet. Regleringsåtgärder beträffande tjänster som riktar sig till slutkunder bör dock vidtas endast om myndigheten anser att skyldigheter som kan åläggas en operatör enligt regelverket för samtrafik och andra former av tillträde, t.ex. relevanta prissättningsåtgärder, eller åtgärder som gäller val eller förval av nätoperatör inte skulle uppfylla målet att säkerställa effektiv konkurrens och tillgodoseendet av allmänintresset.
Om ett företag blir föremål för reglering av taxor till slutkunder, eller andra relevanta kontroller på slutkundsmarknaden, skall myndigheten dessutom säkerställa att nödvändiga och lämpliga system för kostnadskalkyler införs. Myndigheten får ange vilket format och vilken redovisningsmetod som skall användas.
Idag finns i Sverige en möjlighet att använda pristak i viss utsträckning med stöd av 31 § telelagen. Regleringen i USO-direktivet ger fler möjligheter till åtgärder och kan leda till fler beslut. Det bör åter påpekas att skyldigheterna för medlemsstaterna genom sina ansvariga myndigheter att vidta åtgärder enligt artikel 17 endast är en sista åtgärd om konkurrensen inte kan stimuleras genom de andra åtgärder som kan vidtas med stöd av tillträdesdirektivet och bestämmelserna om förval.
Vi föreslår att den nya lagen skall innehålla en bestämmelse med, i förhållande till vad som nu gäller, utökad möjlighet att vidta åtgärder mot en dominerande operatör. Bestämmelsen skall ge möjlighet att förplikta en sådan dominant att tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris, att inte vidta vissa konkurrenshindrande åtgärder, att inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även annan tjänst tillhandahålls eller att vidta annan lämplig åtgärd, allt under förutsättning att andra åtgärder enligt lagen bedöms vara otillräckliga. Det skall vara möjligt att förena skyldigheten med villkor.
10.7.7. Hyrda förbindelser
Vårt förslag: Regleringen av hyrda förbindelser skall enligt kravet i
USO-direktivet föras in i lagen om elektronisk kommunikation. Förslaget innebär i allt väsentligt att en fortsatt tillämpning av nuvarande bestämmelse säkerställs.
Av artikel 18 i USO-direktivet följer att det är nödvändigt att säkerställa den fortsatta tillämpningen av befintliga bestämmelser i samband med minimiutbudet av tjänster för hyrda förbindelser. Vad som avses med hyrda förbindelser framgår i gemenskapens telereglering, särskilt rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser.
De aktuella reglerna skall tillämpas till dess att de nationella regleringsmyndigheterna efter en utförd marknadsanalys beslutar att bestämmelserna inte längre är nödvändiga eftersom tillräcklig konkurrens råder på marknaden inom deras territorium. Detta begrepp avviker från det som normalt används och torde vara ett mildare krav på konkurrenssituationen. Det anförs i skälen till USO-direktivet att graden av konkurrens kan variera mellan olika marknader för hyrda förbindelser inom ramen för minimiutbudet och i olika delar av territoriet. Därför bör den ansvariga myndigheten göra separata bedömningar av de olika marknaderna för hyrda förbindelser avseende minimiutbudet, med beaktande av geografiska förhållanden.
Det klargörs vidare att tjänster för hyrda förbindelser utgör obligatoriska tjänster som skall tillhandahållas utan att kompensationssystem utnyttjas. Tillhandahållandet av hyrda förbindelser utanför minimiutbudet av hyrda förbindelser bör omfattas av allmänna regler för slutkundsmarknaden snarare än av särskilda krav som omfattar leverans av minimiutbudet.
Regleringen av hyrda förbindelser skall enligt kravet i USOdirektivet föras in i lagen om elektronisk kommunikation. Det bör i bestämmelsen klart anges att förpliktelsen endast får avse tillhandahållande av hyrda förbindelser som överensstämmer med sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
10.7.8. Prefixval och förval av nätoperatör
Vårt förslag: Regler om prefixval och förval motsvarande dem som gäller i dag skall enligt kravet i USO-direktivet föras in i lagen om elektronisk kommunikation.
USO-direktivet innehåller i artikel 19 en bestämmelse om skyldighet för en operatör med betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast nätanslutningspunkt att göra det möjligt för sina abonnenter att genom prefixval och förval av nätoperatör få tillgång till tjänster som erbjuds av någon annan telefonioperatör än den operatör abonnenten är direktansluten till. Vid förval gör abonnenten ett permanent val av annan operatör för sina samtal, vid prefixval väljs annan operatör vid enstaka samtal. En förutsättning är dock att de båda operatörerna bedriver samtrafik. Enligt gällande rätt kan förval göras för två kategorier av samtal: internationella och nationella samtal. Förval för nationella samtal omfattar även lokalsamtal, dvs. samtal inom eget riktnummerområde.
USO-direktivets reglering bygger på samtrafikdirektivet (97/33/EG, med ändring i 98/61/EG). Enligt ingressen till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/61/EG lämnas det öppet för de nationella myndigheterna att utsträcka skyldigheten att tillhandahålla förval till att omfatta även andra operatörer som inte har ett betydande inflytande på marknaden, om detta inte innebär en oproportionerlig belastning på sådan organisation eller skapar ett hinder för tillträde till marknaden för nya operatörer.
För svenskt vidkommande infördes förval och prefixval i det fasta nätet den 11 september 1999. I 40 § telelagen föreskrivs att tillståndshavare som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt eller digital mobiltelefonitjänst, skall se till att abonnenten kan få tillgång till teletjänster som tillhandahålls av någon annan som tillståndshavaren bedriver samtrafik med. Som framgår har Sverige valt att utsträcka förvalsskyldigheten till att även avse operatörer som har beviljats tillstånd att inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla digital mobiltelefonitjänst.
Målet med förvalsreformen är att öka konkurrensen och på så sätt ge konsumenterna tillgång till lägre priser och bättre service. Förvalsreformen har haft stor inverkan på marknaden med fler
aktörer, hårdare konkurrens, mer medvetna konsumenter och prissänkningar som resultat. Priserna på utlandssamtal och långdistanssamtal inom Sverige har pressats kraftigt. Även priset för samtal från fasta nätet till mobiltelefoner har gått ner. I december 2000 hade ungefär en fjärdedel av alla hushåll utnyttjat möjligheten att välja någon annan operatör än Telia som sin förvalsoperatör. Antalet förvalskunder fortsätter att öka kraftigt, till och med i högre grad under 2001 än under 2000. Under 2001 ökade antalet förvalskunder med 35 procent eller 396 000. Under 2000 ökade antalet med 279 000. Vid slutet av 2001 har därmed 1 541 000 fasttelefonikunder valt en annan operatör än Telia som förvalsoperatör. Av dessa förvalskunder var 1 324 000 privata, vilket motsvarar en tredjedel av samtliga privata abonnemang för fast telefoni (PSTN och ISDN).26
Enligt 40 § telelagen skall alla tillståndshavare i Sverige erbjuda förval. Denna ordning har inte stöd i USO-direktivet, vilket ju endast medger att sådan skyldighet åläggs företag med betydande inflytande på marknaden. Skyldigheten att erbjuda prefix- och förval av nätoperatör skall regleras i lagen och bör inskränkas till den möjlighet till förpliktande som USO-direktivet föreskriver. I lagen om elektronisk kommunikation skall alltså finnas en regel som förpliktar en operatör som har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt att erbjuda prefixval eller förval av nätoperatör. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ha möjlighet att meddela närmare föreskrifter om i vilken utsträckning kravet på erbjudandet skall fullgöras och, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheten om det finns särskilda skäl. Regler om prissättningen för tillgång till och samtrafik för tillhandahållandet av prefixval och förval skall vara kostnadsorienterade och eventuella direkta avgifter för abonnenter skall inte hämma användningen av dessa faciliteter.
26 PTS, Rapport, Svensk telemarknad 2001, 2002-05-27, s. 13.
10.7.9. Vissa frågor av intresse för konsumenter och andra slutanvändare
Vårt förslag: Vi föreslår att det i lagen om elektronisk kommunikation förs in en bestämmelse som klart anger vilka krav som en konsument eller annan slutanvändare har rätt att ställa på ett avtal och vilken övrig information denne eller denna kan få tillgång till.
USO-direktivet ställer upp ett antal bestämmelser i konsumentskyddsintresse. En sådan bestämmelse finns i artikel 20. Därutöver är även kraven i den gällande gemenskapslagstiftningen om konsumentskydd i samband med avtal, särskilt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal27 och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal28, är tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska nät och tjänster. Av speciellt intresse i detta sammanhang är bestämmelserna som skall säkerställa att slutanvändarna och konsumenterna får tillgång till information.
Bestämmelsen i artikel 20 handlar om slutanvändarnas rätt till avtal. Bestämmelsen tar sin utgångspunkt i att ett avtal är ett viktigt instrument för användare och konsumenter genom att det fastställer en lägsta nivå av öppen information och, som en följd av detta, en lägsta rättssäkerhetsnivå i avtalsförhållanden med leverantörer av telefonitjänster. När andra tjänsteleverantörer än direkta leverantörer av telefonitjänster ingår avtal med en konsument bör samma slags upplysningar ingå även i sådana avtal. Alla åtgärder som införs för att garantera öppenhet när det gäller priser, taxor och villkor kommer att öka konsumenternas möjligheter att optimera sina val och därmed att till fullo dra nytta av den konkurrens som finns eller kommer att åstadkommas genom tillämpningen av den nya lagstiftningen. I den nämnda artikeln ges därför en grundläggande bestämmelse om slutanvändarnas, speciellt konsumenternas, rätt att få ett avtal med en eller flera operatörer som tillhandahåller tjänster som ger anslutning eller tillträde till det allmänna telefonnätet. Ett sådant avtal skall som en miniminivå innehålla
1. leverantörens namn och adress,
2. de tjänster som tillhandahålls,
27 EGT L 095, 21.4.1993, s. 29, Celex 393L0013. 28 EGT L 144, 4.6.1997, s. 19 , Celex 397L0007.
3. den kvalitetsnivå som erbjuds,
4. leveranstiden för basanslutningen,
5. de underhållstjänster som erbjuds,
6. detaljerade priser och taxor,
7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan
erhållas,
8. avtalets löptid,
9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänster, 10. förlängning och uppsägning av avtalet, 11. ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet och 12. hur ett tvistlösningsförfarande inleds.
Den motsvarande svenska regleringen återfinns i 25 § telelagen. Den bestämmelsen är dock inte lika omfattande och innehåller bara punkterna 3 – 5, 11 och 12. Eftersom regleringen i USO-direktivet utgör ett minimikrav och de uppgifter ett avtal skall innehålla utökas i jämförelse med vad som nu gäller i telelagen, måste regeln införas i lagen om elektronisk kommunikation.
Vidare ges medlemsstaterna möjlighet att utsträcka detta krav på avtalsinnehåll till att även gälla för avtal mellan andra slutanvändare än konsumenter och sådana leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster som inte tillhandahåller anslutning eller tillträde till det allmänna telefonnätet. Det finns i det sammanhanget skäl att särskilt uppmärksamma att små företag kan inta samma underlägsna ställning i förhållande till en avtalspart som en konsument. Det är därför utredningens uppfattning att en grundläggande rättighet till ett tydligt avtal bör gälla även för slutanvändare som inte är konsument. Något bärande skäl för en motsatt uppfattning har vi inte kunnat finna.
Enligt artikel 20.4 i samma direktiv skall en operatör som vill ändra ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster underrätta abonnenten om ändringen senast en månad innan ändringen träder i kraft. Genom regleringen i artikeln, som till följd av kravet i direktivet skall ingå i en ny lag, ges en abonnent möjlighet att häva avtalet utan påföljd om denne inte godtar de nya villkoren. Denna möjlighet till hävning skall klart framgå av den underrättelse som operatören sänder till abonnenten för att påkalla ändringen. Det blir betydligt lättare för en abonnent att häva ett avtal på grund av ändrade villkor i och med att denna artikel genomförs.
I USO-direktivet konstateras att det även är viktigt att operatörer tillhandahåller information till konsumenter och andra slutanvändare som inte tecknat avtal med operatörerna. Grunden för denna uppfattning är i princip att informationen gör det möjligt för konsumenterna och de andra slutanvändarna att göra en oberoende uppskattning av kostnaderna för olika alternativa användningsmönster med hjälp av exempelvis interaktiva guider. Det kan förväntas att den som tillhandahåller kommunikationstjänster i en konkurrensutsatt miljö kommer att göra lämplig och uppdaterad information om sina tjänster allmänt tillgänglig redan av kommersiella skäl.
För att ytterligare säkerställa att konsumenter och andra slutanvändare får tillgång till öppet redovisad och aktuell information om gällande priser, taxor och allmänna villkor för att kunna göra välgrundade val, ställer USO-direktivet därför upp ett krav i artikel 21 om offentliggörande av viss information enligt bilaga II till USO-direktivet. I prisinformationslagen (1991:601, PIL), som nyligen varit under utredning (SOU 2002:54), finns bestämmelser om offentliggörande av priser m.m. PIL:s bestämmelser är inte tillämpliga utöver prisangivelser vid marknadsföring av tjänster och gäller troligen inte nu aktuella kommunikationstjänster. Prisinformationsutredningen har stannat vid att föreslå en ny lag om prisinformation. Denna förelagna ramlag skall omfatta elektroniska kommunikationstjänster och skall gälla i den mån annat inte föreskrivits. För att korrekt genomföra artikel 21.1 i USO-direktivet krävs mot bakgrund av dagens prisinformationslag en särskild reglering i lagen om elektronisk kommunikation. För överskådlighetens skull är det enligt utredningens mening inte lämpligt att denna prisinformationsreglering delas upp i olika lagar. Vi förordar därför att även prisvillkor som kan komma att omfattas av en ny prisinformationslag skall omfattas av den nya regleringen i lagen om elektronisk kommunikation.
Informationen om den som tillhandahåller allmänna telefonnät eller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall alltså ange företagets namn och adress till huvudkontoret, de allmänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds, tvistlösningsförfaranden och information om rättigheter när det gäller samhällsomfattande tjänster. Den information som avser de allmänt tillgängliga telefonitjänsterna skall ange
N omfattningen av telefonitjänsten genom en beskrivning av de all-
mänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds med angivande av vad som ingår i abonnemangsavgiften och den periodiska anslutningsavgiften (t.ex. telefonisttjänster, abonnentförteckningar, nummerupplysningstjänster, selektiv samtalsspärr, specificerad teleräkning, underhåll m.m.).
N standardtaxor som omfattar tillträde, alla typer av användaravgif-
ter, underhåll samt detaljerade upplysningar om gällande rabatter och särskilda eller riktade taxor.
N ersättnings- eller återbetalningsregler innefattande upplysningar
om eventuella ersättnings- eller återbetalningssystem.
N typer av underhåll som erbjuds, N villkor för grundabonnemang, inklusive, om det är tillämpligt, den
kortaste abonnemangsperiod som medges.
Det är den nationellt ansvariga myndigheten som skall säkerställa att antingen myndigheten eller en operatör offentliggör informationen. Det finns därför skäl att i lagen endast införa en bestämmelse som klargör att en operatör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av sådana telefonitjänster allmänt tillgängliga samt att informationen skall vara korrekt och tydlig.
En annan faktor av intresse för slutanvändarna är information om de tillhandahållna tjänsternas kvalitet. Som ovan antagits kommer operatörer sannolikt av kommersiella skäl att göra lämplig och uppdaterad information om sina tjänster, även kvalitet, allmänt tillgänglig för att kunna hävda sig i en konkurrensutsatt miljö. För att säkerställa tillgången till kvalitetsinformation bör de nationella myndigheterna ha möjlighet att, i enlighet med artikel 22 i USOdirektivet, kräva att de som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster offentliggör jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna om det kan påvisas att sådan information inte är faktiskt tillgänglig för allmänheten. En sådan reglering skall därför genomföras i den nya lagen. Det bör poängteras att myndigheten skall beakta de berörda parternas synpunkter före det att kravet på offentliggörande framställs. Den offentliga informationen skall på begäran även lämnas till de nationella regleringsmyndigheterna innan den offentliggörs.
Det bör överlåtas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. omfattningen och sättet för offentliggörandet av information enligt vad ovan angivits. Vid information om kvalitet får den nationella myndigheten även specificera vissa parametrar, definitioner och mätmetoder som operatörerna skall använda sig av vid presentationen av informationen. Detta är särskilt viktigt ur slutanvändarsynpunkt för att det underlag som offentliggörs kan jämföras med information från annan operatör utan större ansträngning.
10.7.10. Nätets integritet
Vårt förslag: Vi föreslår att det införs en bestämmelse som fastställer det allmänna telefonnätets uthållighet och tillgänglighet i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller annat liknande förhållande. Vidare föreslås en bestämmelse som vid kapacitetsbrist skall säkerställa behovet av telekommunikationer för räddningsinsatser.
Elektroniska kommunikationer fyller en mycket viktig samhällsfunktion. Det är därför av högsta vikt att dessa elektroniska kommunikationer tryggas så långt det är möjligt, såväl vid höjd beredskap som vid svåra påfrestningar i fred.
USO-direktivet föreskriver i artikel 23 en skyldighet för alla medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa det allmänna telefonnätets integritet i de fasta anslutningspunkterna och, i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller i fall av force majeure, tillgängligheten till det allmänna telefonnätet och allmänt tillgängliga telefonitjänster i de fasta anslutningspunkterna. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta anslutningspunkter vidtar alla rimliga åtgärder för att säkerställa oavbruten tillgång till larmtjänster.
Av 2 § telelagen framgår att bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. I detta mål ligger enligt punkt 3 bl.a. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och krig. Enligt 18 § telelagen skall den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att verksamheten uppfyller
rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. Enligt 22 § telelagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela närmare föreskrifter om krav enligt bl.a. 18 § telelagen. Av 4 § teleförordningen (1997:399) framgår att regeringen bemyndigat PTS att meddela föreskrifter enligt 18 § telelagen. Några föreskrifter har inte utfärdats.
I ett regeringsbeslut den 15 november 2001 gav regeringen ett uppdrag till PTS avseende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar på samhället i fred.29 Uppdraget har redovisats till regeringen i en rapport som bereds inom regeringskansliet.30 PTS föreslår i rapporten två ändringar i den nuvarande telelagen. PTS föreslår
N en ändring av 18 § telelagen som syftar till att öka kraven på
grundläggande säkerhet i teleinfrastrukturen och att säkerställa att telekommunikationer kan fungera i krissituationer. Ändringen innebär att grundläggande krav på skydd mot avbrott och störningar måste uppfyllas och åtgärder vidtas för att säkerställa att telekommunikationer kan upprätthållas under avbrott eller störningar.
N att det införs en ny bestämmelse som syftar till att vid kapacitets-
brist säkerställa behovet av telekommunikationer för räddningsinsatser. Förslaget innebär att det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att prioritera telekommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa. PTS föreslår att det beträffande båda bestämmelserna anges att de krav som ställs inte får vara mer betungande än som kan anses vara skäligt med hänsyn till verksamhetens omfattning och betydelse.
PTS ser inte de två förslagen som kopplade till varandra och anser att förslagen i den fortsatta handläggningen kan behandlas separat. PTS bedömer det som lättare och mer angeläget att genomföra förslaget om ändring av 18 § telelagen.
Utredningen har inte hunnit att tillräckligt överväga innehållet i PTS rapport. Med beaktande av den pågående beredningen av rapporten finner utredningen därför inte skäl att föreslå en bestämmelse som sträcker sig vidare än vad som följer uttryckligen av direktivet, dvs. begränsad till det allmänna telefonnätet. Detta
29 N2001/10398/ITFoU, N2001/8847/ ITFoU 30 PTS Rapport, Uppdrag till Post- och telestyrelsen avseende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar, dnr 01-22747, 2002-03-14.
innebär en inskränkning i förhållande till gällande rätt men, som nyss framhållits, inget ställningstagande till lämpligheten av att införa de av PTS föreslagna reglerna i lagen om elektronisk kommunikation, se även specialmotiveringen till 1 kap. 6 § i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation.
10.7.11. Telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster
Vårt förslag: Vi föreslår att det i lagen om elektronisk kommunikation införs tydliga förpliktelser att tillhandahålla abonnentupplysning.
Utöver regleringen i artikel 5 i USO-direktivet om att det skall finnas en fullständig abonnentförteckning och nummerupplysningstjänst, innehåller direktivet en bestämmelse i artikel 25.1 som kräver att medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster har rätt att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i artikel 5.1 a i samma direktiv.
Vidare åvilar det medlemsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel att se till att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information, i ett avtalat format på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar.
Medlemsstaterna skall enligt artikel 25.3 – 25.5 även säkerställa att slutanvändare som är anslutna till det allmänna telefonnätet har tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster i enlighet med artikel 5.1 b, att ingen inskränkande reglering som hindrar slutanvändare i en medlemsstat från att direkt få tillträde till nummerupplysningstjänsten i en annan medlemsstat bibehålls samt att vad som föreskrivs i teledataskyddsdirektivet om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet iakttas (efter kommunikationsdataskyddsdirektivets ikraftträdande avses istället det direktivet).
De motsvarande reglerna finns för närvarande i 66 – 68 §§telelagen efter att lagen varit föremål för en översyn (prop. 2001/02:98). I bestämmelsen förpliktas en teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer att tillgodose varje rimlig
begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket telelagen till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.
Utredningen delar denna uppfattning. Sedan riksdagen beslutade om ändring av telelagen har dock arbetet med kommunikationsdataskyddsdirektivet avancerat så långt att utredningen funnit det lämpligt att lämna ett lagförslag som bygger på det direktivet istället för teledataskyddsdirektivet (se även avsnitt 10.8). Kommunikationsdataskyddsdirektivet innehåller vissa regler om abonnentförteckningar i artikel 12. Dessa kommer att genomgås nedan i nämnda avsnitt 10.8. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kravet i kommunikationsdataskyddsdirektivets artikel 12.2. Krav ställs där på att abonnenterna skall ges möjlighet att avgöra om deras personuppgifter skall finnas med i en allmän abonnentförteckning och i så fall vilka personuppgifter, i den utsträckning uppgifterna är relevanta för det ändamål med abonnentförteckningen som fastställts av den som tillhandahåller förteckningen, och att bekräfta, rätta eller dra tillbaka sådana uppgifter. Det skall vara kostnadsfritt att inte förtecknas i allmänna abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem. Detta innebär att vissa justeringar måste göras i förhållande till det av regeringen framlagda lagförslaget. Bl.a. skall andra stycket i 68 § telelagen tas bort och hänvisning ske till den bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation som anger att borttagande av uppgifter skall ske kostnadsfritt.
För det fall kommunikationsdataskyddsdirektivet inte skulle antas med de begränsningar som anges i artikel 12.2 bör regleringen i telelagen överföras till lagen om elektronisk kommunikation i nu berörda delar.
Vår ståndpunkt innebär att regeringens uttalande i nämnda proposition om bl.a. att tillhandahållande av uppgifter till annan som begär det för nummerupplysningsändamål skall ske på kostnadsorienterade villkor och vad som menas med begreppet kostnadsorientering, alltjämt kan tjäna som vägledning vid rättstillämpningen (se dock även avsnitt 10.6.10).
10.7.12. Det gemensamma europeiska larmnumret
Vårt förslag: Vi föreslår att det i den föreslagna lagen införs en skyldighet för företag som driver allmänna telefonnät att tillhandahålla lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal, i den mån det är tekniskt genomförbart.
I USO-direktivet säkerställs vissa grundläggande krav på samhällsviktiga funktioner. Ett grundläggande krav är enligt artikel 26 att användare kan ringa det gemensamma europeiska larmnumret 112 och alla övriga nationella larmnummer avgiftsfritt från alla telefoner. Det klargörs att detta även gäller telefonautomater. Nödsamtalen skall dessutom kunna ringas utan att betalningsmedel behöver användas. Medlemsstaterna skall även säkerställa att samtal till det gemensamma europeiska larmnumret 112 besvaras korrekt och behandlas på bästa sätt med beaktande av nätens tekniska möjligheter. Vidare anges det att medlemsstaterna skall säkerställa att företag som driver allmänna telefonnät skall tillhandahålla information om varifrån samtal till larmnumret 112 kommer till de myndigheter som ansvarar för larmtjänsterna, i den mån som det är tekniskt genomförbart.
Sverige har redan infört larmnumret 112 som det officiella nationella larmnumret genom beslut i den nationella nummerplanen. Säkerställandet av avgiftsfria nödsamtal har hitintills skett genom att det i 23 § telelagen föreskrivs en generell skyldighet för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att medverka till förmedling av nödsamtal till samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Den reglering som nu föreslås innehåller en motsvarande bestämmelse.
Det är enligt 30 § första stycket räddningstjänstlagen kommunernas och de statliga myndigheternas ansvar att tillse att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen. Med anordningar avses enligt propositionen (1985/86:170) alarmeringscentraler, hjälptelefoner och brandskåp. Ansvaret gäller för dels inkommande larm till larmcentral, dels utgående larm till räddningsstyrka. Huvudsakligen har kommuner uppfyllt sitt ansvar för alarmeringsfunktionen genom att teckna avtal med SOS Alarm AB. Det är genom dessa avtal som tjänstens korrekthet tryggas. Detta sker genom olika villkor beträffande tjänstens omfattning, kvalitet och funktionella krav. En informationskampanj har inletts efter förslag från PTS i rapporten ”Ringa för livet”, 2001-02-26.
Sverige uppfyller alltså redan de i artikel 26 ställda kraven utom såvitt avser det uppställda kravet på information om varifrån ett nödsamtal kommer. Idag finns inga krav på lokaliseringsinformation avseende samtal till 112 från mobiltelefoner. Denna nya funktion, som skall göras tillgänglig för larmtjänsterna i den mån det är tekniskt genomförbart och därför införas som en bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation, syftar till att förbättra skydds- och säkerhetsnivån för användarna av tjänsten. Funktionen kommer även att vara till stor hjälp för alarmeringscentralerna i deras arbete. Kravet på lokaliseringsinformation kan dock komma att innebära avsevärda kostnader för berörda företag samt möjligen även för SOS Alarm AB. Tillgängliggörandet skall ske under förutsättning att förmedlingen av samtal och associerade data till larmtjänsterna säkerställs. Mottagandet och användningen av den sålunda erhållna informationen skall överensstämma med de skyddsregler som finns i personuppgiftslagen (1998:204) eller lagen om elektronisk kommunikation, vilka gäller behandling av personuppgifter och annat integritetsskydd(se avsnitt 10.8).
10.7.13. Nummerportabilitet
Vårt förslag: Gällande regler om nummerportabilitet skall överflyttas till den nya lagen från telelagen.
EG-rättslig reglering
I artikel 30.1 i USO-direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som kräver detta kan behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten, s.k. nummerportabilitet. Syftet med nummerportabiliteten är att undanröja de hinder som kan medföra att en abonnent avstår från att välja en konkurrerande ny operatör av mer eller mindre praktiska skäl och på så sätt öka abonnenternas rörlighet på marknaden till gagn för konkurrensintressena. Det finns dock vissa begränsningar i direktivets reglering om nummerportabilitetens omfattning genom att det föreskrivs att ett geografiskt nummer skall tillhandahållas på en viss plats, dvs. ett telefonnummer kan bara
behållas inom det geografiska området. Det bör uppmärksammas att kravet på nummerportabilitet inte gäller mellan fasta nät och mobilnät. Detta beror framför allt på att den anropande abonnenten vid nummerportabilitet mellan de två olika typerna av telefonitjänster inte kan veta om samtalet går till ett fast eller mobilt telefonnummer och därmed inte kan bedöma kostnaden. Det har dock lämnats en öppning för medlemsstaterna att tillämpa bestämmelser om nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster via en fast anslutningspunkt och mobilnät.
Enligt bestämmelsen i artikel 30.2 samma direktiv skall det säkerställas att kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet följs och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet. I samband med bedömningen av begärda priser får myndigheterna även beakta de priser som erbjuds på jämförbara marknader. Det betonas i punkten tre i samma artikel att de nationella myndigheterna inte får belägga nummerportabilitet med slutkundstaxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att införa särskilda eller gemensamma slutkundstaxor.
Som framhålls i ingressen till USO-direktivet kommer betydelsen av nummerportabilitet att öka avsevärt när öppen information om taxor finns, både för slutanvändare som behåller sitt nummer och för slutanvändare som ringer upp dem som har behållit sitt nummer. De nationella regleringsmyndigheterna bör där så är möjligt, underlätta lämplig öppenhet om taxor som en del i genomförandet av nummerportabilitet.
Nationell reglering
Sverige har genomfört skyldigheten för medlemsstaterna enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG om samtrafik (samtrafikdirektivet) och direktivet 98/61/EG om nummerportabilitet och förval (nummerdirektivet) att införa nummerportabilitet för fasta teletjänster genom ändringar i telelagen (1993:597), vilka påbörjades den 1 juli 1999 (prop. 1997/98:126).
De nationella bestämmelserna om nummerportabilitet återfinns i 39 och 39 a §§telelagen. I 39 § regleras den grundläggande plikten för den som tillhandahåller en viss typ av teletjänst, digital mobiltelefonitjänst eller mobil teletjänst som består i överföring av text
skall se till att telenätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av teleoperatör. Vidare föreskrivs att ett telefonnummer som används för sådan tjänst skall, på abonnentens begäran överlämnas till en annan teleoperatör för att denne skall tillhandahålla tjänsten. En begränsning i denna skyldighet har införts som innebär att telefonnummer avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt endast behöver överlämnas för tillhandahållande inom samma riktnummerområde.
Bestämmelsen i 39 a § telelagen behandlar bl.a. den centrala referensdatabas som möjliggör en mer effektiv dirigering av telemeddelanden. I bestämmelsen föreskrivs att den som överlämnar ett telefonnummer skall, till den som tillsynsmyndigheten bestämmer, genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av telemeddelanden till telefonnumret. Uppgifter som är nödvändiga för dirigering av telemeddelanden till överlämnade telefonnummer är i huvudsak överlämnat telefonnummer, tidpunkt för överlämnandet samt överlämnande och mottagande teleoperatörer. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och berörda teleoperatörer får inte lämnas utan samtycke från personen. En sådan uppgift som inte behövs för dirigeringen är abonnenternas namn och adresser.
Tillsynsmyndigheten får utse en central referensdatabasoperatör att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till teleoperatörer, i den mån dessa behöver uppgifterna för dirigering av telemeddelanden, och andra som tillsynsmyndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till teleoperatörerna tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna. I formuleringen ligger att priset för databasoperatörens tjänster bör bestämmas utifrån skäliga affärsmässiga principer. Rimligt är att priset bör täcka självkostnader, avskrivningar, förräntning av investerat kapital samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras till den tjänsten (prop. 2000/01:74, s. 24). De villkor som databasoperatören tillämpar gentemot teleoperatörerna skall vidare vara konkurrensneutrala. Detta innebär till att börja med att databasoperatören inte utan saklig grund får särbehandla vissa teleoperatörer, dvs. gynna eller missgynna någon i förhållande till hur andra behandlas. Om konkurrenternas villkor för att få tillgång till uppgifterna till sin utformning eller tillämpning är mindre fördelaktiga än vad databas-
operatören tillämpar för närstående teleoperatörer kan en diskriminering föreligga.
Enligt 42 § telelagen får ersättning för att överlämna telefonnummer grundas endast på driftskostnader för överlämnandet. Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersättning för mer än hälften av de driftskostnader som utgörs av ökade trafikkostnader för ett telemeddelande till telefonnumret. Det bör noteras att ökade trafikkostnader till följd av nummerportabilitet inte får inkludera kapitalkostnader för gjorda investeringar medan det motsatta gäller för ersättning för samtrafik (prop. 2000/01:74, s. 15). Ersättning för överlämnande av telefonnummer får tas ut endast från den teleoperatör som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av telemeddelandet. Den som överlämnar telefonnummer eller ändrar förval har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet eller ändringen. Beträffande sådana frågor skall i övrigt bestämmelserna om samtrafik i 32 och 33 §§ tillämpas. Detta innebär att ersättningen skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna.
Allmänt om nummerportabilitet
Med nummerportabilitet förstås alltså att en abonnent ges möjlighet att behålla sitt telefonnummer när denne byter operatör, telefonitjänst eller geografisk adress. Dessa olika typer av nummerportabilitet kallas för operatörsportabilitet, telefonitjänstportabilitet och geografisk portabilitet. Operatörsportabilitet innebär i princip ett byte av telefonnät, medan de två sistnämnda kan erbjudas främst inom en teleoperatörs telenät. Den tidigare regleringen på EU-nivå och den svenska regleringen omfattar operatörsportabilitet (jfr prop. 2000/01:74, s. 6).
Genom att en abonnent till följd av nummerportabiliteten slipper att byta telefonnummer vid byte av operatör kan denne undgå de administrativa kostnader och andra olägenheter som kan vara förknippade med ett byte av ett telefonnummer, speciellt ett inarbetat sådant. Nummerportabilitet har därför stor betydelse för utvecklingen av konkurrens och valfrihet på telemarknaden. Ett viktigt skäl till att konkurrensen fram till införandet av nummerportabiliteten varit begränsad var att abonnenter, som hade möjlighet att direktansluta sig till en annan teleoperatör, var tvungna just att byta sitt telefonnummer. Fortfarande är dock nästan samtliga
abonnenter, vad gäller fast telefoni, fortfarande direktanslutna till Telia AB som ägare av det befintliga accessnätet för direktanslutning. Detta innebär i sin tur att övriga teleoperatörer är beroende av indirekt anslutning via Telias nät för att kunna nå sina kunder. Sådan indirekt anslutning kan ske genom att den uppringande abonnenten genom ett stående förval kopplas till en annan teleoperatör som utför teletjänsten. Det kan också ske genom att abonnenten slår ett särskilt prefix och telemeddelandet därigenom kopplas vidare från den teleoperatör hos vilken man är direktansluten till en annan operatör (prop. 2000/01:74, s. 7).
Regeringen har i lagstiftningssammanhang uttalat sig om nummerportabilitetens betydelse för en ökad konkurrenssituation. I prop. 2000/01:74 uttalade regeringen följande (s. 7).
Nummerportabilitet har hittills fått sin praktiska betydelse främst då nytillkommande teleoperatörer bygger egna telenät med möjlighet till direktanslutning för nya abonnenter. Då det varit förenat med stora kostnader att bygga egen infrastruktur har nya nät vid sidan om Telias endast i begränsad utsträckning byggts ut. Nya telenät är nu emellertid under uppbyggnad, inte bara av traditionella teleföretag utan också av flera bredbandsföretag och av kommuner. Bland de anslutningsformer som kan komma att få stor betydelse är de där abonnenter ansluts till en telefonstation genom en fast radiolänk. Kostnaderna för utbyggnad av en sådan anslutning är väsentligt lägre än att dra fysiska ledningar till varje abonnent. Även andra accessnät som går hela vägen fram till abonnenten, som till exempel kabel-TV-nät, fibernät och elnät, kommer sannolikt i högre grad att användas för olika former av kommunikationsöverföring i framtiden.
Fler operatörer förväntas kunna utnyttja Telias fasta telenät för direktanslutning till följd av Europaparlamentets och rådets förordning om tillträde till accessnät, som skall tillämpas från den 1 januari 2001. Den innebär att operatörer för fast telefoni som bedöms ha betydande inflytande på marknaden är skyldiga att ge tillgång till sitt accessnät och erbjuda samlokalisering samt viss ytterligare försörjning till andra operatörer som så begär. Reglerna kommer att underlätta byte av direktanslutning till en teleoperatör, vilket gör att en fungerande nummerportabilitet ökar i betydelse.
Som redogjorts för ovan kommer LLUB-förordningen så småningom att ersättas av det nya EG-regelverket. Det kommer alltså att finnas fortsatta möjligheter att skapa förutsättningar för tillträde till det metallbaserade accessnätet. Regeringens antaganden har därför alltjämt bärkraft och delas av oss. Det måste således föreskrivas möjligheter till att ålägga skyldigheter om nummerportabilitet i enlighet med USO-direktivet. Den reglering som gäller enligt 39 § telelagen idag tillfyllest för att uppfylla USO-direktivets krav och bör överflyttas till lagen om elektronisk kommunikation.
Ett tillägg bör dock göras som klargör att skyldigheten inte gäller överlämnande av nummer mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast eller en mobil anslutningspunkt.
Föreligger det behov av en reglering av central databas och av ersättningsfrågan?
I den ovannämnda propositionen (prop. 2000/01:74) har regeringen redogjort för de tekniska grunderna för hur bl.a. styrning av telemeddelanden till överlämnade telefonnummer går till. För en närmare redovisning hänvisas dit. I detta sammanhang bör dock kortfattat nämnas något om alternativa metoder för att styra ett överlämnat telemeddelande. De relevanta dirigeringsmetoderna är – utan ändring av terminologin – redovisade på följande sätt av regeringen (prop. 2000/01:74, s. 8).
N Vidaredirigering (”Onward routing”) – den ursprungliga teleope-
ratören, dvs. den teleoperatör som innehar telenätet där ett telemeddelande har sitt ursprung, inbegripet sådan teleoperatör som den anropande abonnenten genom förval eller på annat sätt valt skall förmedla ett telemeddelande, dirigerar meddelandet till den överlämnande teleoperatörens telenät. I dennes nät görs en porteringskontroll, ett dirigeringsnummer tillförs och meddelandet vidareförmedlas till den mottagande teleoperatörens telenät.
N ”Dropback” – på samma sätt som ovan dirigerar ursprungsoperatö-
ren meddelandet till den överlämnande. Där görs en porteringskontroll. Dirigeringsnumret tillförs och meddelandet signaleras bakåt åter till ursprungsoperatören som sedan vidareförmedlar det till den mottagande teleoperatörens telenät med stöd av dirigeringsnumret.
N ”Query on release” – även här dirigerar ursprungsoperatören med-
delandet till den överlämnande. Där görs en porteringskontroll. Information om att numret är överlämnat signaleras bakåt till ursprungsoperatören. Dirigeringsinformation erhålls i det ursprungliga telenätets operationella databas och meddelandet förmedlas därefter till den mottagande teleoperatörens telenät med hjälp av dirigeringsnumret.
N Direktdirigering efter egen porteringskontroll (”all call query”) –
ursprungsoperatören gör själv en porteringskontroll och eventuellt dirigeringsnummer fås ur dennes operationella databas. Meddelandet förmedlas direkt till den mottagande teleoperatörens
telenät utan att behöva passera den överlämnandes telenät. Denna metod benämns i det följande direktdirigering, som dock inte bör förväxlas med andra användningar av termen i andra telesammanhang.
I Sverige har teleoperatörerna valt två olika metoder för hur telemeddelanden till överlämnade telefonnummer skall dirigeras mellan operatörerna, vidaredirigering och direktdirigering, samt att dirigeringsnumret skall utpeka det mottagande telenätet.
Regeringen konstaterade i den nämnda propositionen att nummerportabilitetsreformen ännu inte har fått förväntat genomslag och att detta främst beror på de ersättningsregler för hur ökade trafikkostnader som uppstår i den överlämnande teleoperatörens nät vid nummerportabilitet skall regleras mellan parterna. En hämsko för effektiva dirigeringsmetoder konstaterades vara att någon central referensdatabas för direktdirigeringsmetoden ännu inte kommit till stånd och att detta kunde bero på bl.a. bristande ekonomiska motiv att övergå från vidaredirigeringsmetoden. Tidigare diskussioner har handlat om huruvida referensdatabasen borde drivas av ett offentligt eller ett privat organ samt osäkerheten kring vilka regler som gäller för hantering av referensdata i en sådan databas, exempelvis vilka villkor (främst avseende pris) den som handhar den centrala referensdatabasen kan ställa för att tillhandahålla information ur databasen. Regeringen fann att den bästa lösningen för att skapa incitament för dels en mottagande operatör att överta telefonnummer, dels den ursprungliga operatören att dirigera trafiken på det mest kostnadseffektiva sättet var att ersättningen till en överlämnande teleoperatör för ökade trafikkostnader i dennes telenät – till följd av ett telemeddelande till ett överlämnat telefonnummer – får tas ut endast från den teleoperatör som den anropande abonnenten ingått avtal med om förmedling av telemeddelandet (”ursprungsoperatör”). Ersättningen får uppgå till högst hälften av den ökade kostnaden. Den valda ersättningsprincipen stämmer väl överens med Europeiska kommissionens förslag till riktlinjer (ONPCOM00-02, 12 januari, 2000). Vi har ingen avvikande uppfattning.
I likhet med regeringen anser vi att det är en nödvändighet att det skapas de bästa förutsättningar för att nummerportabilitet skall kunna bli en ofta utnyttjad funktion i det svenska telefonsystemet. För detta krävs en rationell hantering av information om överlämnade telefonnummer och en effektiv dirigering av telemeddelanden
till sådana nummer. Den mest rationella dirigeringsmetoden är enligt regeringen direktdirigering (”all call query”). En förutsättning för att dirigera telemeddelanden enligt direktdirigeringsmetoden är tillgång till referensdata, dvs. överlämnat telefonnummer, tidpunkt för överlämnandet, överlämnande och mottagande teleoperatör. Sådana data kan tillhandahållas av en central referensdatabas, vars huvudsakliga uppgift alltså är att lagra och tillhandahålla referensdata för alla överlämnade telefonnummer i Sverige. Någon förändring av de förutsättningar som låg till grund för att införa en bestämmelse i telelagen om en referensdatabas har, såvitt framkommit i utredningen, inte förändrats. Det föreligger mot angiven bakgrund alltjämt ett behov av en central databas för att stimulera nummerportabilitet.
Vi finner att det föreligger skäl att reglera även den centrala databasen och ersättningsfrågan i lagen om elektronisk kommunikation. Frågan är om USO-direktivets reglering ställer upp hinder mot detta. Vad först gäller en central databas är syftet med regleringen att skapa ett rationellt system för hur behövlig information för genomförande av nummerportabilitet skall kunna tillhandahållas. USO-direktiven reglerar i mycket liten utsträckning de administrativa rutiner eller tekniska funktioner som på något sätt måste finnas för att kunna genomföra en skyldighet om t.ex. förval eller nummerportabilitet. Detta kan inte medföra att det nationellt inte får ställas upp sådana regler. Vi ser därför inget hinder mot att införa en reglering av en central databas i den nya lagen.
Vad sedan gäller ersättningsfrågan är syftet med en reglering att stimulera nummerportabilitet som en konkurrensökande funktion. Detta ligger i linje med det nya EG-regelverket i dess helhet. I artikel 30.2 i USO-direktivet anges att principen om kostnadsorientering skall gälla den samtrafik som behövs för och föranleds av nummerportabiliteten. Den reglering som nu finns i 42 § telelagen går längre genom att, utöver tillämpning av principen om kostnadsorientering, endast en viss del av kostnaderna kan ersättas. Eftersom regleringen om nummerportabilitet i USO-direktivet är utformad som en rättighet för abonnenter och bestämmelsen i 42 § telelagen är avsedda att förbättra möjligheterna för abonnenterna att kunna välja ny operatör, anser vi att det finns starka skäl att införa reglerna om hur ersättningsfrågan skall regleras för att på bästa sätt stimulera en effektiv användning av nummerportabilitet.
Den reglering som införts i 39 a § och i 42 § föreslås därför överföras till den nya lagen. Genom att databasoperatören regleras i
lagen hamnar verksamheten också under Post- och telestyrelsens tillsyn. De nämnda bestämmelserna i telelagen bör därför överföras till lagen om elektronisk kommunikation i princip ordagrant. De bakomliggande förarbetena kan därför alltjämt tjäna som vägledning.
10.8. Integritetsskydd
10.8.1. Kommunikationsdataskyddsdirektivet
Vårt förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall ansvara för att användarnas personuppgifter och integritet i nätet skyddas.
Trafikuppgifter om abonnenter eller användare skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande. Undantag från detta skall gälla om uppgifterna behövs för fakturering eller andra tjänster. I det senare fallet skall erfordras samtycke från abonnenten eller användaren.
Andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter (såsom uppgifter om position från satellit – t.ex. GPS) som rör användare eller abonnenter får endast behandlas av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet för tjänster där uppgifterna behövs sedan uppgifterna har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna gett sitt samtycke till behandlingen.
Ett särskilt förbud mot avlyssning m.m. införs för att säkerställa ett skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden (kommunikation enligt direktivets terminologi). Regleringen motsvarar i huvudsak bestämmelserna om telehemlighet i teledataskyddsdirektivet. Förbudet att behandla sådana uppgifter innebär inte något hinder mot nödvändig mellanlagring (eng. buffering) eller sådan lagring som sker endast för att effektivisera fortsatt överföring till andra mottagare (caching) eller viss inspelning av affärssamtal.
Användningen av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning föreslås vara tillåten endast på villkor att abonnenten eller användaren i fråga erhåller klar och fullständig information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling.
Beträffande abonnentförteckningar skall abonnenter som är fysiska personer bl.a. ges möjlighet att avgöra om och i så fall vilka personuppgifter som skall finnas med i en allmän abonnentförteckning. Det skall vara kostnadsfritt att inte förtecknas i allmänna abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem.
Förhållandet till teledataskyddsdirektivet
Ramdirektivet, auktorisationsdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster innehåller referenser till teledataskyddsdirektivet (97/66/EG). Meningen är dock att teledataskyddsdirektivet skall ersättas med ett nytt direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i det följande benämnt kommunikationsdataskyddsdirektivet.
Vårt förslag till ny lagstiftning är baserat på att kommunikationsdataskyddsdirektivet antas och att det skall vara genomfört i medlemsstaterna senast någon gång under hösten 2003. Det är emellertid ändamålsenligt att direktivet genomförs i lagen om elektronisk kommunikation redan från att lagen träder i kraft.
Frågor om e-postreklam bör dock inte regleras i lagen om elektronisk kommunikation utan liksom idag behandlas i särskild ordning i personuppgiftslagen och marknadsföringslagen. Utredningen avser att inkomma med en särskild rapport om de författningsändringar som föranleds av kommunikationsdataskyddsdirektivets bestämmelser om icke begärd kommunikation i artikel 13.
Tillämpningsområde och syfte
Syftet med kommunikationsdataskyddsdirektivet är enligt artikel 1 att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser för att säkerställa ett likvärdigt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till integritet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter samt för utrustning och tjänster avseende elektronisk kommunikation inom gemenskapen. Bestämmelserna i direktivet skall precisera och komplettera det allmänna dataskyddsdirektivet (95/46/EG). Till skillnad från det allmänna dataskyddsdirektivet är bestämmelserna avsedda att skydda även berättigade intressen för abonnenter som är juridiska personer. Direktivet omfattar all behandling av personuppgifter på de områden som direktivet reglerar. Till skillnad från det allmänna dataskyddsdirektivet är kommunikationsdataskyddsdirektivet alltså inte begränsat till behandling av personuppgifter som helt eller del-
vis är automatiserad eller, för det fall behandlingen inte är automatiserad, ingår i eller är avsedd att ingå i ett register.
Liksom beträffande teledataskyddsdirektivet skall kommunikationsdataskyddsdirektivet inte tillämpas på verksamheter som faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde såsom allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välstånd när verksamheten rör statens säkerhet) och statens verksamhet på straffrättens område.
Kommunikationsdataskyddsdirektivet innehåller en rad definitioner i artikel 2. Av särskilt intresse är definitionen av kommunikation, som i direktivet avser all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Detta inbegriper inte information som överförs som en del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät, om inte informationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.
I förklaringssats 16 i ingressen förklaras detta så att information som ingår i en sändningstjänst för rundradio eller TV som tillhandahålls via ett allmänt kommunikationsnät är avsedd för en potentiellt obegränsad publik och utgör inte en kommunikation enligt direktivet. I sådana fall där den enskilde abonnenten eller användaren som får sådan information kan identifieras, till exempel när det gäller beställ-TV-tjänster, omfattas emellertid den överförda informationen av vad som i direktivet avses med kommunikation.
Begreppen användare och kommunikation är särpräglade för de bestämmelser som finns i kommunikationsdataskyddsdirektivet. De bör därför med viss modifikation föras in i det kapitel i lagen som behandlar integritetsskydd. Beträffande kommunikation finns risk för begreppsförvirring med hänsyn till termen elektronisk kommunikation. Det föreslås därför att kommunikation enligt direktivförslaget i den nya lagen motsvaras av elektroniskt meddelande.
Direktivet skall enligt artikel 3 tillämpas på behandling av personuppgifter i samband med att allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls i allmänna kommunikationsnät. Direktivets bestämmelser gäller således inte för elektroniska kommunikationstjänster som inte är allmänt tillgängliga i enskilda nät.
Nätsäkerhet
Enligt artikel 4.1 auktorisationsdirektivet skall den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa säkerheten i sina tjänster, om nödvändigt tillsammans med den som tillhandahåller det allmänna kommunikationsnätet när det gäller nätsäkerhet. Åtgärderna skall säkerställa en säkerhetsnivå som är anpassad till den risk som föreligger, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för åtgärderna.
Den säkerhet som avses är skydd mot obehörig avlyssning och liknande och har inte med driftsäkerheten i nätet att göra. Driftsäkerheten tas i stället upp i tillträdesdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster. Artikel 4.1 bör i den nya lagen motsvaras av en särskild bestämmelse. Det föreslås att det klart framgår av bestämmelsen att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ansvarar för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet.
Om det föreligger särskilda risker för brott mot nätsäkerheten, skall enligt punkten 2 i artikeln den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst informera abonnenterna om sådana risker. Om risken ligger utanför tillämpningsområdet för de åtgärder som tjänsteleverantören skall vidta, skall leverantören informera abonnenterna om hur riskerna kan avhjälpas, med uppgift om de sannolika kostnader som detta kan medföra.
PTS har i en rapport av den 27 februari 2002 redovisat ett regeringsuppdrag angående förutsättningarna för att enligt telelagen utföra aktiv IT-kontroll. Enligt rapporten används begreppet aktiv IT-kontroll idag som en benämning på ett stort antal skilda aktiviteter för kontroll av egna IT-system i syfte att påvisa brister i säkerheten i nätverk, brandväggar etc. och identifiera svaga punkter i de aktuella IT-systemen. Kontrollen kan t.ex. utföras genom en direkt inkoppling i det nätverk som skall kontrolleras, dvs. utan användning av ett allmänt tillgängligt telenät, eller via en uppkoppling förmedlad genom det allmänt tillgängliga telenätet (motsvaras närmast av allmänt kommunikationsnät enligt den här föreslagna terminologin). Vid utförandet av IT-kontrollen kan kontrollanterna få tillgång till även annan information än sådan som behövs för kontrollen eller som kontrollen avser.
Sammanfattningsvis finner PTS i sin rapport att de olika sätt på vilka aktiv IT-kontroll kan bedrivas och de olika typer av information som därvid kan samlas kan medföra problem i förhållande till bestämmelser i bl.a. brottsbalken, personuppgiftslagen, sekretesslagen och regler inom civil- och arbetsrätten. PTS anser däremot inte att telelagen utgör något absolut hinder mot aktiv IT-kontroll, såsom verksamheten har beskrivits i rapporten, och finner därför ingen anledning att föreslå ändringar i den lagen.
Den av utredningen föreslagna lagen om elektronisk kommunikation innehåller regler om skydd för personuppgifter och integritet i nätet, förbud mot avlyssning och annan behandling av uppgifter i ett elektroniskt meddelande m.m. samt regler om tystnadsplikt som till stor del bygger på kommunikationsdataskyddsdirektivet. De föreslagna reglerna innebär en skärpning av skyddet för enskildas personliga integritet. Som exempel kommer som huvudregel inte någon annan än berörda användare att få ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst om inte användarna lämnat samtycke till behandlingen. Enligt förslaget skall således den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ansvara för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet. Även den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät för sådana tjänster är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder. Det är mot denna bakgrund vår uppfattning att den föreslagna nya lagen kan ställa upp hinder eller i vart fall försvåra aktiv IT-kontroll som sker i vart fall inom men även via ett allmänt tillgängligt kommunikationsnät. I övrigt torde kommunikationsdataskyddsdirektivet inte påverka rättsläget.
Skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden
Artikel 5 innehåller den kanske mest grundläggande regeln i kommunikationsdataskyddsdirektivet. Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa konfidentialiteten vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär
att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan deras samtycke. Undantag får dock ske för den som har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Den artikeln handlar om möjlighet att genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av vissa rättigheter och skyldigheter enligt direktivet, bl.a. de som anges i artikel 5, när en sådan begränsning är nödvändig för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13 i direktiv 95/46/EG.
Vidare framgår av artikel 5.1 att vad som anges där inte får förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet. Det som närmast avses är s.k. buffring, dvs. lagring av överförd information som sker för att olika funktioner i nätet skall hinna behandla informationen. I förklaringssats 22 förtydligas detta något. Förbudet mot lagring av kommunikation och tillhörande trafikuppgifter av andra än användarna eller utan deras samtycke är inte avsett att förbjuda automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information, i den mån lagringen enbart görs för att utföra överföringen i det elektroniska kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som är nödvändigt för överföringen och trafikstyrningen och att konfidentialiteten förblir garanterad under lagringsperioden.
I samma förklaringssats finns också ett klarläggande om att artikel 5.1 under vissa förutsättningar inte utgör hinder mot s.k. cachning. Med cachning menas i detta sammanhang i allmänhet mellanlagring av information som sker för att effektivisera överföringen t.ex. genom att lagra information som ofta begärs så att den är åtkomlig på närmare håll, t.ex. i Europa, om informationen ursprungligen kommer från en webbsida i USA. Därvid anges att om det är nödvändigt för att effektivisera den fortsatta överföringen av allmänt tillgänglig information till andra mottagare av tjänsten på deras begäran, bör direktivet inte förhindra att sådan information får lagras längre, förutsatt att informationen i alla händelser skulle vara tillgänglig för allmänheten utan begränsning och att alla uppgifter som hänvisar till vilka enskilda abonnenter eller användare som begär sådan information utplånas.
I artikel 5.2 anges att punkten 1 inte får påverka sådan inspelning av kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter som är tillåten enligt lag när den utförs i samband med laglig affärsverksamhet för att tillhandahålla bevis på en affärstransaktion eller annan affärskommunikation.
Artikel 5 innehåller således ett åläggande för medlemsstaterna att säkerställa ett skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden, i princip motsvarande det som tidigare gällt för telehemligheten enligt teledataskyddsdirektivet. I brottsbalken finns ett förbud mot brytande av post- eller telehemlighet i 4 kap. 8 § brottsbalken. I samma kapitel i brottsbalken finns också andra bestämmelser som kan vara tillämpliga, såsom bestämmelsen om dataintrång i 9 c §. Det förbud som artikel 5.1 föreskriver sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än brottsbalkens bestämmelser. Det föreslås därför att det förs in en särskild bestämmelse om att inte någon annan än berörda användare får ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, om användarna inte har samtyckt till behandlingen. Undantag måste göras för 1) behandling av trafikuppgifter enligt vad som föreskrivs om detta, 2) reglerna om undantag från tystnadsplikt i vissa fall och 3) beträffande den som i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsedd för honom eller henne själv eller för allmänheten. Det sistnämnda undantaget motiveras av de ställningstaganden som tidigare gjorts om rätten för var och en att inneha en radiomottagare och att det därmed inte vore en framkomlig väg att straffsanktionera själva avlyssningen i mottagare av radiomeddelanden. I förarbetena till telelagen angav också föredragande statsrådet att den huvudsakliga utgångspunkten för den dåvarande regleringen av tystnadsplikten i 3 a § radiolagen (1966:755) för den som i mottagare avlyssnat ett telemeddelande var att etern var fri och att envar enligt radiolagstiftningen i princip fritt kunde lyssna till radiobefordrade meddelanden; se betänkandena SOU 1992:70, sid. 331, och 1992:110, sid. 152 och prop. 1992/93:200 sid. 166 f.
Det bör samtidigt framgå av lagtexten att förbudet att behandla sådana uppgifter rörande ett elektroniskt meddelande inte utgör hinder mot sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt
meddelande, eller i den utsträckning det är nödvändigt för driften av att ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Förbudet skall inte heller hindra att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande, om innehållet är allmän tillgängligt där den överförda informationen sändes ut, och det endast sker för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt under förutsättning att uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas. Slutligen skall förbudet enligt förslaget inte hindra en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och trafikuppgifter som hör till denna som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse.
Behandling av cookies m.m.
Kommunikationsdataskyddsdirektivet innehåller i artikel 5.3 en regel om behandling av cookies och andra företeelser där information skickas över ett elektroniskt kommunikationsnät för att lagras i mottagarens terminalutrustning. Cookies är datafiler där information lagras för att t.ex. användas vid ett senare elektroniskt meddelande för att kunna se om den som begär information tidigare har gjort detta. Genom informationen kan bl.a. innehållet på en webbsida anpassas efter olika användarmönster.
Enligt artikel 5.3 skall medlemsstaterna säkerställa att användningen av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast är tillåten på villkor att abonnenten eller användaren i fråga förses med klar och fullständig information, bl.a. om ändamålen med behandlingen, i enlighet med direktiv 95/46/EG, och erbjuds rätten att vägra sådan behandling av den dataregisteransvarige. Detta får inte förhindra någon teknisk lagring eller åtkomst som endast sker för att utföra eller underlätta överföringen av en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är absolut nödvändig för att leverera en av informationssamhällets tjänster som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.
Det föreslås att det införs en bestämmelse i den nya lagen som motsvarar regeln.
Behandling av trafikuppgifter
I artikel 6 kommunikationsdataskyddsdirektivet regleras behandlingen av trafikuppgifter. Med trafikuppgifter avses såväl enligt direktivet som enligt förslaget till ny lag alla uppgifter som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera den. Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av leverantören av ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall enligt artikel 6.1 utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra en kommunikation, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2, 3 och 5 i samma artikel samt artikel 15.1 (se ovan under Skydd för hemligheter för elektroniska meddelanden betr. sistnämnda hänvisning).
Enligt punkten 2 får trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter behandlas. Sådan behandling är tillåten endast fram till utgången av den period under vilken det lagligen går att göra invändningar mot fakturan eller kräva betalning.
För att saluföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla mervärdestjänster får enligt punkten 3 en leverantör av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i punkt 1 i den utsträckning och under den tidsperiod som är nödvändig för sådana tjänster eller sådan marknadsföring, om den abonnent eller användare som uppgifterna gäller har samtyckt till detta. Användare eller abonnenter skall ha möjlighet att när som helst dra tillbaka sitt samtycke till behandling av trafikuppgifter.
Tjänsteleverantören skall informera abonnenten eller användaren om de typer av trafikuppgifter som behandlas och om behandlingens varaktighet för de ändamål som anges i punkt 2 och 3. Beträffande punkten 3 skall detta ske innan samtycke lämnas.
Behandlingen av trafikuppgifter skall begränsas till sådana personer som fått i uppdrag av den som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, spårning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av en mervärdestjänst. Behandlingen skall begränsas till sådant som är nödvändigt för dessa verksamheter.
Det föreslås att det tas in bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation om behandlingen av trafikuppgifter. Därvid måste undantag från begränsningarna enligt ovan göras för en myndighet eller domstol när den behöver få tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister om samtrafik och fakturering i enlighet med artikel 6.6. Detsamma gäller för den nämndprövning som vi föreslår skall införas; se avsnitt 10.9.6.
Undantag behöver i enlighet med hänvisningen till artikel 15.1 göras för elektroniska meddelanden som befordras eller har expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning för att åstadkomma motsvarighet till vad som idag anges i 50 § första stycket 1 telelagen.
Undantag behöver också göras i den utsträckning det är nödvändigt för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Även här utgör hänvisningen till artikel 15.1 stöd för bestämmelsen.
Behandling av lokaliseringsuppgifter
Med lokaliseringsuppgifter avses enligt kommunikationsdataskyddsdirektivet alla uppgifter som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Artikel 9 i direktivet avser lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter. Till lokaliseringsuppgifter som samtidigt är trafikuppgifter hör framförallt information om i vilken cell i ett cellulärt uppbyggt mobilkommunikationssystem som t.ex. GSM som en användare befinner sig för tillfället. Sådana uppgifter regleras inte av artikel 9 utan av artikel 6 om trafikuppgifter. I artikel 9 regleras andra lokaliseringsuppgifter som avser användare eller abonnenter i ett elektroniskt kommunikationsnät. Det kan t.ex. avse positionsbestämning av en mobiltelefon via satellit, idag framförallt genom det amerikanska GPSsystemet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i teledataskyddsdirektivet.
I artikel 9.1 anges att om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som rör användare eller abonnenter av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunika-
tionstjänster kan behandlas, får dessa uppgifter endast behandlas sedan de har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna givit sitt samtycke, i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en mervärdestjänst. Innan användaren eller abonnenten ger sitt samtycke skall tjänsteleverantören informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av mervärdestjänsten. Användare eller abonnenter skall ha möjlighet att när som helst dra tillbaka sitt samtycke till behandling av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter.
Vidare gäller enligt punkten 2 samma artikel att om användaren eller abonnenten samtyckt till behandling av sådana lokaliseringsuppgifter skall denne även fortsättningsvis ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana uppgifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av kommunikation (elektroniskt meddelande enligt förslaget till ny lag).
Liksom beträffande trafikuppgifter gäller här att endast vissa personer är behöriga att ta befattning med uppgifterna. Behandlingen i enlighet med punkterna 1 och 2 skall begränsas till personer som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller den tredje part som tillhandahåller mervärdestjänsten. Behandlingen skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhandahålla mervärdestjänsten.
Reglerna i artikel 9 bör genomföras genom att en bestämmelse med motsvarande innebörd tas in i den nya lagen.
Specificerade räkningar, nummerpresentation och automatisk omstyrning
Kommunikationsdataskyddsdirektivet innehåller vidare vissa bestämmelser om rätt för abonnenter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), detaljerade bestämmelser kring nummerpresentation m.m. (artikel 8) samt om möjlighet att stoppa automatisk omstyrning (artikel 11). Motsvarigheter till dessa regleringar finns i teledataskyddsdirektivet. Reglerna innebär bl.a. att om nummerpresentation tillhandahålls, skall den som ringer upp ha möjlighet
att hindra att hans eller hennes telefonnummer visas för den uppringde. Denne skall i sin tur, om operatören tillhandahåller nummerpresentation och numret visas innan samtalet etableras, ha möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal när nummerpresentationen åsidosätts. Om ett samtal styrs om till ett annat nummer, skall den uppringde på ett enkelt sätt och kostnadsfritt kunna förhindra att det uppkopplade numret visas hos den som ringer upp. Det skall också vara möjligt för abonnenten att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt kunna förhindra omstyrning som görs av andra till dennes telefonnummer.
I artikel 3.2 kommunikationsdataskyddsdirektivet anges att bl.a. artiklarna 8 och 11 skall tillämpas på abonnentledningar anslutna till digitala stationer och, där det är tekniskt möjligt och inte krävs en oproportionerligt stor ekonomisk insats, på abonnentledningar anslutna till analoga stationer. Enligt nuvarande reglering i telelagen och teleförordningen finns inga undantag för analoga stationer vilket sammanhänger med de tekniska förhållandena i Sverige.
I punkten 3 samma artikel anges vidare att medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana fall där det skulle vara tekniskt omöjligt eller krävas en oproportionerligt stor ekonomisk insats för att uppfylla kraven i artiklarna 8, 10 och 11.
Det föreslås att skyldigheterna enligt artiklarna 8 och 11 införs generellt.
Idag regleras rätten att erhålla ospecificerad räkning i telelagen medan regler om nummerpresentation m.m. och om automatisk omstyrning (vidarekoppling) ges i teleförordningen efter bemyndigande i 52 § telelagen.
Vårt förslag till reglering är i enlighet med regeringsformen att hänföra till föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Sådana föreskrifter meddelas enligt 8 kap. 3 § regeringsformen genom lag. Undantag från denna regel ges emellertid i 7 § samma kapitel. Enligt detta lagrum kan regeringen utan hinder av 3 § efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna avser vissa särskilda ämnen, däribland skydd för personlig integritet vid behandling av personuppgifter. Vissa begränsningar finns dock beträffande rätten att föreskriva om rättsverkan av brott. Det är således möjligt att delegera frågor om nummerpresentation och om automatisk omstyrning till regeringen. Reglerna om nummerpresentation m.m. i artikel 8
kommunikationsdataskyddsdirektivet är detaljerade och tekniska, vilket kan tala för att de bör regleras i förordning med hänsyn till att ändringsbehovet kan vara större för regler som är avhängiga den tekniska utvecklingen. Å andra sidan är dessa artiklar i stort sett oförändrade sedan teledataskyddsdirektivets tillkomst och det finns inte någon särskild möjlighet att ändra just dessa artiklar i direktivet. Mot bakgrund av särskilt det sistnämnda anser vi att det inte finns anledning att behandla dessa artiklar på annat sätt än övriga i direktivet. De bör därför motsvaras av bestämmelser i lagen.
Undantag beträffande nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter i vissa fall
Enligt artikel 10 kommunikationsdataskyddsdirektivet skall medlemsstaterna säkerställa att det finns öppna förfaranden som reglerar det sätt på vilket den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst har möjlighet att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation, om en abonnent begär spårning av hotfulla samtal eller okynnessamtal. I så fall skall, i enlighet med nationell lagstiftning, de uppgifter som identifierar den uppringande abonnenten lagras och hållas tillgängliga av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Denna regel, som idag har en motsvarighet i telelagen, bör införas i den nya lagen. Det skall således vara möjligt att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation och under viss tid lagra uppgifter som identifierar den anropande abonnenten hos operatören för att kunna spåra okynnessamtal eller andra störande samtal. Uppgifterna skall hållas tillgängliga för abonnenten på begäran.
På samma sätt skall medlemsstaten säkerställa att det finns öppna förfaranden som reglerar hur det ska gå till att åsidosätta skydd mot nummerpresentation eller att behandla lokaliseringsuppgifter i sådana fall där samtycke saknas eller till och med om abonnenten eller användaren tillfälligt motsatt sig åtgärden när det sker för organisationer som handhar nödsamtal och som erkänts som en sådan organisation av en medlemsstat. Detta avser bl.a. rättsvårdande myndigheter, ambulanscentraler och brandkårer. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om att den som
bedriver anmälningspliktig verksamhet på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler skall åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal.
Den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få meddela föreskrifter om det sätt på vilket skyldigheter enligt första stycket skall fullgöras.
Reglerna i artikel 3 punkterna 2 och 3 kommunikationsdataskyddsdirektivet (se föregående underavsnitt 10.7.1.8 ovan) gäller även för artikel 10. Några undantag beträffande abonnentledningar anslutna till analoga stationer torde dock inte heller här behövas i Sverige.
Abonnentförteckningar
Enligt artikel 12.1 kommunikationsdataskyddsdirektivet skall medlemsstaterna säkerställa att abonnenterna kostnadsfritt informeras om ändamålen med tryckta eller elektroniska abonnentförteckningar som är tillgängliga för allmänheten eller kan erhållas genom en nummerupplysningstjänst som kan innehålla abonnenternas personuppgifter, innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Abonnenten skall också informeras om alla de användningsmöjligheter som bygger på sökfunktioner som finns i de elektroniska versionerna av abonnentförteckningen.
I punkten 2 anges principen om opt-in, dvs. krav på samtycke i förväg, beträffande abonnentförteckningar. Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenterna ges möjlighet att avgöra om deras personuppgifter skall finnas med i en allmän abonnentförteckning och i så fall vilka personuppgifter. De skall också ges möjlighet att bekräfta, rätta eller dra tillbaka sådana uppgifter. Bara sådana uppgifter som är relevanta för ändamålet med abonnentförteckningen enligt vad som fastställts av den som tillhandahåller förteckningen behöver tas med. Det skall vara kostnadsfritt att inte förtecknas i allmänna abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem.
Enligt punkten 3 får medlemsstaterna begära att abonnenterna ges tillfälle att lämna kompletterande samtycke för andra ändamål med en allmän abonnentförteckning än sökning av adressuppgifter
för personer grundade på deras namn och, vid behov, ett minimum av andra identifieringsuppgifter.
Punkterna 1 och 2 skall bara gälla för abonnenter som är fysiska personer. Medlemsstaterna skall dock enligt punkten 4 också, inom ramen för gemenskapslagstiftningen och tillämplig nationell lagstiftning, säkerställa att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är tillräckligt skyddade när det gäller införande av dem i allmänna abonnentförteckningar.
Några bestämmelser om behandling av personuppgifter för juridiska personer beträffande abonnentförteckningar föreslås inte. Beträffande s.k. omvänd sökning, t.ex. sökning av ett namn på ett telefonnummer, så har detta hittills varit tillåtet i Sverige. Det har inte framkommit skäl att ändra denna ordning. Den möjlighet som artikel 12.3 ger bör därför inte utnyttjas. I övrigt föreslås att artikel 12 genomförs genom en motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
En särskild övergångsbestämmelse beträffande abonnentförteckningar finns i artikel 16 i direktivet. Detta beaktas i övergångsbestämmelserna.
Obeställd kommunikation
De ändringsbehov som kan uppkomma i svensk lagstiftning till följd av artikel 13 kommunikationsdataskyddsdirektivet kommer att behandlas i en särskild rapport till regeringen.
Tillämpningen av vissa bestämmelser i dataskyddsdirektivet
Bestämmelserna om rättslig prövning, ansvar och sanktioner i kapitel III i direktiv 95/46/EG skall enligt artikel 15.2 kommunikationsdataskyddsdirektivet gälla för de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet och för de individuella rättigheter som kan härledas från detsamma. Motsvarande regel finns i teledataskyddsdirektivet. Regeln genomförs i telelagen genom 55 §. En motsvarande bestämmelse föreslås i den nya lagen.
10.8.2. Hemlig teleavlyssning och teleövervakning
Vårt förslag: Reglerna i telelagen angående hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning föreslås överförda till den nya lagen.
Skyldigheten skall gälla dem som tillhandahåller allmänna telefonnät och allmänt tillgängliga telefonitjänster. En föreskriftsrätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer samt möjlighet att medge undantag för enskilda fall föreslås också.
I 17 § telelagen finns en bestämmelse om skyldighet för den som har tillstånd enligt telelagen att bedriva televerksamhet så att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.
Skyldigheten enligt 17 § har således bara gällt i förhållande till större operatörer, eftersom bara sådana är skyldiga att ha tillstånd enligt telelagen. De i praktiken berörda tjänsterna torde vara fast och mobil telefoni.
För att inte skyldigheten skall drabba mindre operatörer, t.ex. många Internetoperatörer, oskäligt betungande, bör skyldigheten begränsas till dem som tillhandahåller ett allmänt telefonnät eller en allmänt tillgänglig telefonitjänst.
Beträffande telefoni som förmedlas med hjälp av internetprotokoll (IP-telefoni) bör däremot även den som tillhandahåller en sådan tjänst eller nätet över vilken tjänsten överförs kunna omfattas av skyldigheterna under förutsättning att kriterierna för allmänt telefonnät eller allmänt tillgänglig telefonitjänst är uppfyllda.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om sådana skyldigheter som här är ifråga. En möjlighet att för enskilda fall medge undantag från kravet föreslås också. Denna möjlighet är avsedd för fall där skyldigheten skulle bli oskäligt betungande.
Bestämmelserna i denna lag om integritetsskydd inverkar inte på de straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalken.
10.8.3. Tystnadsplikt
Vårt förslag: Reglerna i telelagen om tystnadsplikt föreslås föras över till den nya lagen med endast mindre ändringar.
Telelagens bestämmelser om tystnadsplikt och om undantag från denna bör föras över till lagen om elektronisk kommunikation med endast mindre ändringar.
10.9. Tillsyn, tvistlösning m.m.
Vårt förslag: Vi föreslår att det nya EG-regelverkets förfaranderegler om informationsskyldighet, samråd, handläggningstider, förfaranden för marknadsanalys m.m. införs i lagen om elektronisk kommunikation.
Den myndighet som regeringen bestämmer skall kontrollera efterlevnaden av den nya lagen om elektronisk kommunikation och de föreskrifter och skyldigheter som har meddelats med stöd av lagen.
Vi föreslår även att en särskild nämndprövning införs för slitande av tvister mellan enskilda.
Vi föreslår att Allmänna reklamationsnämnden skall vara det tvistlösande organet utanför domstol som anvisas i USO-direktivet för konsumenttvister.
Vi har hittills redogjort för de materiella regler som det nya EGregelverket innehåller och föranleder på det nationella planet. I detta avsnitt behandlas regler avseende tillsyn och tvistlösning m.m.
10.9.1. Verksamhetens omfattning
Nuvarande nationella regler om tillsyn och tvistlösning
Av speciellt intresse är först och främst de tillsynsregler som återfinns i 57 – 61 §§telelagen (TL). Enligt 57 § första stycket TL skall tillsynsmyndigheten utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. För att kunna utföra sitt tillsynsuppdrag har myndigheten enligt 57 § andra stycket TL rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs från dem som bedriver anmälnings- eller tillståndspliktig verksamhet. Dessutom har tillsynsmyndigheten i samma syfte rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där verksamhet som omfattas av lagen bedrivs. Från tillträdesrätten har bostäder undantagits. Myndigheten har vidare enligt tredje stycket i samma lagrum rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av sådana beslut som fattats som ett led i tillsynen.
I 58 § första stycket TL föreskrivs att tillsynsmyndigheten vid tillsynen skall ägna särskild uppmärksamhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse och sammankoppling av nätverksamhet träffas i enlighet med lagen och meddelade tillståndsvillkor samt åt att användningen av nummerkapacitet sker enligt fastställda nummerplaner. De prioriterade områdena har valts ut mot bakgrund av att de är av central betydelse för möjligheterna att åstadkomma en fungerande telekommunikationsmarknad med flera företag som tillhandahåller teletjänster.
Tillsynsmyndighet är Post- och telestyrelsen (PTS). I den verksamhet som PTS bedriver ligger även enligt 58 § andra stycket TL att medla i uppkomna tvister som rör tillämpningen av lagen eller av föreskrifter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av den. Medling skall ske om särskilda skäl inte talar för annat. PTS får i en sådan tvist yttra sig på begäran av en part.
PTS skall även enligt 59 § TL på begäran av en part bestämma när en pågående förhandling om samtrafikvillkor, överlämnande av telefonnummer eller förval skall vara avslutad. Om förhandlingen inte är avslutad inom utsatt tid, skall myndigheten medla mellan parterna.
Utöver medlingsrollen har PTS en roll som mer formell tvistlösare i vissa fall. Tvistlösningen ingår dock som en del av tillsynsverksamheten. PTS skall sålunda enligt 60 § andra stycket TL på ansökan av en part besluta vad som skall gälla mellan parterna i de frågor som en tvist om samtrafikvillkor, villkor för sammankoppling av nätkapacitet, överlämnande av telefonnummer eller förval gäller. Tvistlösningen skall endast bedrivas i den mån det är nödvändigt för att telelagen eller tillståndsvillkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
För att kunna sätta press på de olika aktörerna på marknaden att efterleva lagen eller tillståndsvillkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får PTS enligt 60 § första stycket meddela de förelägganden och förbud som behövs. Ett sådant föreläggande
får enligt 61 § TL innebära skyldighet att helt eller delvis upphöra med verksamheten. Myndigheten får i samband med föreläggandet besluta hur verksamheten skall avvecklas.
Det nya EG-regelverket
De materiella prövningar som aktualiseras genom det nya EGregelverket är av varierande slag. Det kan vara fråga om tillstånd till att använda radiosändare eller adress ur en nationell adressplan, åläggande av särskilda skyldigheter för företag med dominerande ställning på en bestämd marknad till följd av en anmälan eller på myndighetens eget initiativ m.m.
Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår genom ramdirektivet eller särdirektiven uppkommer mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, skall den berörda nationella regleringsmyndigheten enligt artikel 20 i ramdirektivet, på begäran av någon av parterna, så snart som möjligt, dock senast inom fyra månader, fatta ett bindande beslut för att lösa tvisten. Medlemsstaten ifråga skall kräva att alla parter samarbetar fullt ut med den nationella regleringsmyndigheten. Enligt andra punkten i samma artikel får den nationella regleringsmyndigheten ges rätt att vägra att lösa den aktuella tvisten om den anser att medling eller annat sådant instrument är bättre lämpat för att effektivt avgöra tvisten inom rimlig tid. Skulle en sådan alternativ tvistlösningsform inte leda till att parterna kommer överens skall tvisten lösas enligt första punkten.
Behov av nya regler
Den nya lagen om elektronisk kommunikation kommer att innehålla i princip samma typer av prövningsmoment som i dag. Den myndighet som regeringen bestämmer skall i likhet med vad som gäller enligt telelagen ta emot anmälningar, pröva ansökningar och andra ärenden samt utöva tillsyn enligt lagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen.
Det nya EG-regelverkets bestämmelser om tillsynsverksamheten är inte tydligt avgränsade och återfinns i ett antal bestämmelser i de olika direktiven. Det står dock tämligen klart att den gällande
svenska ordningen för tillsynsverksamhetens bedrivande huvudsakligen överensstämmer med EG-regelverkets. Såvitt kan utläsas ur det nya EG-regelverket begränsas dock inte den ansvariga myndighetens kompetensområde för tvistlösning på det sätt som gäller för PTS idag. En ny betydelsefull reglering är vidare det omfattande förfarande för samråd som införs.
Den rätt och skyldighet att pröva tvister som följer av artikel 20 i ramdirektivet är inte som idag begränsad till tvister om samtrafikvillkor, villkor för sammankoppling av nätkapacitet, överlämnande av telefonnummer eller förval. Det innebär att de tvistande parterna i högre utsträckning än vad som är förhållandet idag har möjlighet att vända sig till det behöriga organet för att få tvister lösta.
Också i dag finns tvistlösning som en särskild myndighetsuppgift. Denna form av myndighetsprövning är starkt knuten till tillsynsverksamheten och grundas i princip på ett offentligrättsligt intresse av fungerande och effektiva telekommunikationer. Verksamheterna går av naturliga skäl in i varandra och gränsdragningen mellan dem är svår att göra. Detta förhållande kan upplevas, och har upplevts, som att myndighetens roll är oklar och otydlig, vilket ger utrymme för misstro mot myndigheten. Parterna känner osäkerhet angående i vilken egenskap myndigheten agerar från tid till annan, hur den information som tillhandahållits i ett medlingsärende kan komma att användas av myndigheten i ett tillsynsärende osv.
Det är inte givet att det är samma myndighet som skall utföra samtliga de sysslor som lagen kräver. Tvärtom kan det finnas goda skäl att dela upp ansvarsområdena mellan flera myndigheter. Detta ställningstagande ingår emellertid som ett andra led i utredningens arbete. Det innebär att de problem som antytts ovan och som är knutna till att en och samma myndighet skall svara för flera verksamheter kan komma att sakna aktualitet. Å andra sidan kan det oberoende av möjligheten att fördela uppgifter mellan flera myndigheter innebära väsentliga fördelar om verksamhetsuppgifterna utformas på ett sätt som minimerar risken för inneboende intressekonflikter som kan underminera aktörernas och allmänhetens förtroende för myndighetsapparaten. Frågeställningarna bör därför uppmärksammas redan i denna fas av utredningsarbetet.
Till grund för de ställningstagande som utredningen gör i detta avsnitt ligger bl.a. promemorian (Ds 2000:56) ”Effektivare tvistlösning på teleområdet”. För en närmare genomgång av principiella resonemang om lämpligheten av olika tänkbara modeller för tvist-
lösning och överklagande hänvisas till framställningen i denna promemoria.
10.9.2. Om handläggningstider
Myndigheten har att vid sin handläggning av ärenden enligt lagen om elektronisk kommunikation tillämpa förvaltningslagen. Enligt 7 § denna lag skall ärenden handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Inom ramen för detta gäller som en grundläggande princip att handläggning av ärenden skall påbörjas i turordning efter den dag då de kom in till myndigheten och avgöras i den ordning de blir färdigberedda för beslut.
Beslut om åtgärder enligt lagen om elektronisk kommunikation kommer att vara av varierande slag. Vissa ärenden kommer att vara av mer skyndsam karaktär. Vi anser dock inte att det, med ett undantag, kan pekas ut vissa ärendekategorier som generellt sett skall handläggas med förtur. Det bör däremot lämnas öppet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i denna fråga.
Nämnda undantag gäller ärenden som rör radioprogram som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Med hänsyn till de starka allmänintressen som är knutna till sådan verksamhet bör dessa ärenden alltid handläggas skyndsamt. En sådan regel får anses kräva lagform.
Genom det nya EG-regelverket införs härutöver vissa särskilda handläggningstider som skall iakttas under prövningsförfarandet.
Beslut om tillstånd att använda radiosändare skall enligt auktorisationsdirektivet meddelas inom sex veckor från det att ansökan kom in till myndigheten. Om tillståndet skall fördelas efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan får denna tid förlängas med högst åtta månader. En sådan förlängning bör bara få ske efter en särskild behovsprövning. Skulle den bestämda tiden komma i konflikt med en bestämmelse enligt en internationell överenskommelse som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning, gäller inte den nationella regleringen.
I ärenden som rör tillstånd att använda adresser skall ett beslut i tillståndsfrågan meddelas inom tre veckor från det att ansökan kom in till myndigheten. Även här kan tiden förlängas om ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan används. I sådant fall får den
aktuella tiden förlängas med högst tre veckor. Också beträffande tillstånd att använda adresser gäller att förlängningen skall vara nödvändig för handläggningen av ärendet.
Utöver dessa två ärendetyper finns i direktiven handläggningstider vad gäller myndighetens tvistlösningsverksamhet. Enligt dessa skall en tvist vara avgjord senast inom fyra månader från det att begäran kom in till myndigheten.
I övrigt finns det inga närmare tidskrav vad gäller handläggningen av ärenden. Vissa tider för samrådsförfarandena anges visserligen i lagen, men dessa ställer inte upp krav på att myndigheten skall avgöra ärendet inom viss tid. Det finns däremot en reglering som innebär att en nationell myndighet inte får fatta ett beslut förrän efter en månad från det att en underrättelse om ett förslag till beslutet översänts till kommissionen.
10.9.3. Informationsskyldighet m.m.
Enligt artikel 5 i ramdirektivet skall medlemsstaterna säkerställa att operatörer tillhandahåller all den information, även ekonomisk information, som är nödvändig för att den ansvariga nationella myndigheten skall kunna säkerställa att bestämmelserna i eller de beslut som fattas enligt direktivet och särdirektiven följs. En begäran om information skall stå i proportion till genomförandet av uppgiften.
Den till synes fullständiga rätt till nödvändig information som ramdirektivet anger inskränks genom regleringen i artikel 11 i auktorisationsdirektivet. Anledningen till inskränkningen är en önskan att inte onödigtvis tynga speciellt mindre operatörer med rapporterings- och informationsskyldigheter. Sådana skyldigheter bör därför vara proportionella, objektivt motiverade och begränsade till vad som är absolut nödvändigt. I princip kan auktorisationsdirektivets reglering sägas specificera vad som är nödvändig information enligt ramdirektivets reglering.
Den nationella regleringsmyndigheten får enligt denna reglering endast kräva att företagen tillhandahåller sådana uppgifter som krävs för den allmänna auktorisationen, nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheterna och som står i proportion till syftet och är sakligt motiverade för
1. systematisk kontroll eller kontroll i enskilda fall av att skyldig-
heter eller villkor har uppfyllts avseende
a) ekonomiska bidrag för finansieringen av samhällsomfattande
tjänster,
b) erläggande av administrativ avgift eller ersättning,
c) särskilda skyldigheter om tillträde, samtrafik, val och förval av
operatör, hyrda förbindelser m.m., som kan åläggas en operatör,
2. kontroll i varje enskilt fall av att de allmänna skyldigheter som
gäller för verksamhet som bedrivs med stöd av den allmänna auktorisationen har uppfyllts,
3. förfaranden för eller bedömning av framställningar om beviljande
av nyttjanderätter,
4. offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter över
tjänster till gagn för konsumenterna,
5. klart definierade statistiska ändamål,
6. marknadsanalys.
Om en nationell regleringsmyndighet kräver att ett företag skall tillhandahålla sådana uppgifter som anges i punkt 1 skall den upplysa företaget om det särskilda ändamål för vilket informationen skall användas.
De två nu behandlade artiklarna i EG-regelverket har sin motsvarighet i 57 § andra stycket telelagen. Enligt denna bestämmelse har tillsynsmyndigheten rätt att för tillsynen dels på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, dels få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där verksamhet som omfattas lagen bedrivs. Det sistnämnda gäller dock inte bostäder. Med hänsyn till auktorisationsdirektivets uttalade önskan att begränsa informationsskyldigheten för operatörerna, bör den inskränkning som avses i artikel 11 i det direktivet föras över i den nya lagen.
Den erhållna informationen kan även göras tillgänglig för ansvariga myndigheter i övriga medlemsstater. Detta skall dock ske under förutsättning att regler om sekretess för affärshemligheter kan upprätthållas.
Den ansvariga myndigheten får besluta om att göra den erhållna informationen allmänt tillgänglig genom att t.ex. lägga ut den på myndighetens webbsida. Ett krav för detta är att informationen kan bidra till en öppen och konkurrensutsatt marknad och att de gällande reglerna för skydd av affärshemligheter tillåter det.
Den rätt som tillsynsmyndigheten enligt 57 § andra stycket 2 telelagen har att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där verksamhet som omfattas av lagen bedrivs är enligt utred-
ningens mening nödvändig för att säkerställa att en effektiv tillsynsverksamhet kan upprätthållas. Bestämmelsen skall därför överföras till den nya lagen om elektronisk kommunikation. I sammanhanget bör dock två frågor belysas närmare.
Den första frågan har att göra med att bestämmelsen om rätt till tillträde kommer att vara tillämplig på bl.a. verksamhet som avser sändning av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Försiktighet bör iakttas med att tillämpa rätten till tillträde till en verksamhet som regleras av grundlagen. Den information som kan erhållas vid ett sådant tillträde kan medverka till att bl.a. den grundlagsreglerade rätten till anonymitet sätts ur spel. Sådant tillträde bör därför endast tillgripas i situationer där tillträdet är helt nödvändigt för att tillsynsverksamheten skall kunna bedrivas, dvs. när andra möjliga utvägar för tillsynsverksamhetens bedrivande är uteslutna eller uttömda.
Den andra frågan hänför sig till att lagen om elektronisk kommunikation kommer att vara tillämplig på elbolag i den mån dessa bedriver anmälningspliktig elektronisk kommunikationsverksamhet. Elbolagen och deras elströmsverksamhet regleras genom elnätslagstiftningen och då huvudsakligen av ellagen (1997:857). Ellagen innehåller föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet (1 kap. 1 § ellagen). Tillsynen över ellagen utövas av Elsäkerhetsverket.31 För den tillsyn som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos elsystemet har Elsäkerhetsverket rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder (12 kap. 5 § ellagen). Genom att energiföretagen utökar sina verksamhetsområden till att omfatta även tillhandahållande av ett allmänt tillgängligt elektroniskt kommunikationsnät måste den myndighet som skall utöva tillsyn över sådana nät också ges befogenheter att kunna utöva tillsyn i starkströmsanläggningar. Detta är inte alldeles problemfritt. Frågan har behandlats ovan under avsnitt 10.6.9. Som där sägs bör regelverket för bl.a. tillsynsfrågorna när det gäller utrustning i kraftstationer ses över.
312 § förordning (1992:1139) med instruktion för Elsäkerhetsverket.
10.9.4. Samråd
Ramdirektivet innehåller vissa samrådsregler som en nationell myndighet måste beakta under vissa angivna förutsättningar. Det gäller dels nationella samrådsförfaranden (artikel 6), dels gränsöverskridande samrådsförfaranden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (artikel 7). Det finns även ett krav om samråd i frågor som rör slutanvändar- och konsumenträttigheter i USOdirektivet (artikel 33).
Samrådsreglerna speglar en önskan om att den nationella myndighetens beslut dels skall fattas på ett så bra underlag som möjligt med beaktande av marknadens intressen, dels så långt möjligt skall harmoniera med beslut av motsvarande myndigheter i de övriga medlemsstaterna. I skälen till ramdirektivet anges sålunda att det är viktigt att de nationella regleringsmyndigheterna rådgör med alla berörda parter när det gäller förslag till beslut och att de tar hänsyn till deras synpunkter innan ett slutgiltigt beslut fattas. Vidare slås det fast att de nationella regleringsmyndigheterna skall underrätta kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter om utkast till vissa beslut för att ge dem möjlighet att yttra sig i syfte att säkerställa att nationella beslut inte får negativa effekter för den inre marknaden eller för andra mål som anges i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
I artikel 6 i ramdirektivet föreskrivs att den nationellt ansvariga myndigheten skall ge berörda parter möjlighet att inom en skälig tidsfrist yttra sig över ett preliminärt förslag till beslut om en åtgärd, om denna har betydande inverkan på en bestämd marknad. Samrådsförfarandet behöver inte iakttas om myndigheten måste handla skyndsamt för att säkerställa konkurrensen och skydda användarnas intressen eller om beslutet ingår som ett led i ett tvistlösningsförfarande.
Vidare skall myndigheten enligt artikel 33 i USO-direktivet ta hänsyn till synpunkter från konsumenter och andra slutanvändare, tillverkare och företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i frågor som rör konsument- och slutanvändarrättigheter avseende allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Sådant samråd skall ske, i den mån det är lämpligt, och i synnerhet om frågorna har en betydande inverkan på marknaden.
Utöver det nationella samrådsförfarandet skall ett gränsöverskridande samråd enligt artikel 7 i ramdirektivet ske under vissa
förutsättningar. Syftet med ett sådant förfarande är att säkerställa att det nya EG-regelverket tillämpas konsekvent i de olika medlemsstaterna. Det förslag till beslut som är föremål för nationellt samråd skall även göras tillgängligt för kommissionen och de nationella regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater, om åtgärden skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna och avser att:
N definiera de med hänsyn till nationella förhållanden bestämda
marknaderna (artikel 15 i ramdirektivet),
N analysera de bestämda marknaderna för att avgöra om det råder
effektiv konkurrens och om en operatörer har ett betydande inflytande på marknaden (artikel 16 i ramdirektivet),
N införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slut-
användarna för att säkerställa att dessa kan nå varandra (artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet),
N införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till
tillämpningsprogram (API) och elektroniska programguider (EPG) på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet),
N införa, ändra eller upphäva skyldigheter för företag med betydande
inflytande på en marknad (artikel 8 i tillträdesdirektivet),
N avgöra om skyldigheter enligt äldre bestämmelser om prefix, för-
val, hyrda förbindelser och taxor till slutkunder för allmänt telefonnät och som berör slutkundsmarknaden skall behållas, ändras eller upphävas (artikel 16 i USO-direktivet).
Skulle en sådan åtgärd syfta till att definiera en berörd marknad som skiljer sig från dem som definierats i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader eller till att avgöra huruvida ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden och har kommissionen meddelat den nationella myndigheten att den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden eller hyser allvarliga tvivel om att den är förenlig med gemenskapslagstiftningen, får kommissionen fatta beslut om att den nationella myndigheten skall dra tillbaka förslaget.
Detta innebär att kommissionen har vetorätt i frågor om definition av relevanta marknader eller fastställande av företag som anses ha betydande inflytande på marknaden. Kommissionens beslut om att den nationella regleringsmyndigheten skall dra tillbaka förslaget skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varför kommis-
sionen inte anser att den föreslagna åtgärden bör antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den.
Den berörda nationella regleringsmyndigheten skall i största möjliga utsträckning beakta yttrandena från övriga nationella regleringsmyndigheter och kommissionen och får, utom i de fall där kommissionen förbehållits vetorätt, anta det förslag till åtgärd som följer av detta och skall, om den gör det, meddela det till kommissionen.
Undantag från samrådsförfarandet
Under exceptionella omständigheter, när en nationell regleringsmyndighet anser att den måste handla skyndsamt för att säkerställa konkurrensen och skydda användarnas intresse, får den omedelbart vidta proportionella och tillfälliga åtgärder såsom ett undantag från de beskrivna samrådsförfarandena. Det klargörs inte i direktiven under vilka omständigheter som myndigheten får avstå från samråd.
Utredningen ställer sig tveksam till om ett beslut som enbart rör marknadsdefinition eller marknadsanalys kan motivera en avvikelse från samrådsförfarandet. Ett sådant beslut innebär inte några direkta rättsverkningar för någon aktör på marknaden. Undantaget bör därför i första hand tillämpas när det blir aktuellt att besluta om en specifik skyldighet, grundat på bl.a. den genomförda marknadsanalysen. I undantagsfall kan det dock tänkas att en sådan skyldighet är beroende av en ny marknadsanalys och att det inte tål det uppskov som ett samrådsförfarande innebär. Under alla förhållanden bör möjligheten till avvikelse från samrådsförfarandet tillämpas med försiktighet och i princip bara tillämpas när ett missförhållande på en marknad är så allvarligt att konkurrensen kan komma att skadas allvarligt om åtgärder inte omedelbart vidtas.
Regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål, med en fullständig motivering, underrätta kommissionen och övriga nationella regleringsmyndigheter om åtgärder som vidtagits utan föreskrivet samråd. Om den nationella regleringsmyndigheten beslutar att göra sådana åtgärder permanenta eller att förlänga deras tillämpningsperiod skall detta beslut underkastas samrådsförfarandet.
Brister i samrådsförfarandet
En fråga är vad som gäller om en regleringsmyndighet inte korrekt fullgjort sin samrådsskyldighet enligt artikel 6 och 7 i ramdirektivet. Som angetts ovan skall nationellt samråd ske när en åtgärds inverkan på marknaden är betydande. Samråd med kommission och andra medlemsstater skall ske i vissa fall om åtgärden kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.
Det framgår varken av ramdirektivet eller särdirektiven hur bedömningen av graden av en åtgärds inverkan på marknaden skall ske, dvs. när en inverkan är betydande. Däremot ges i ramdirektivet vissa kriterier om när en åtgärd kan anses påverka handeln mellan medlemsstater.32 Dessa är tämligen vaga och mångtydiga, vilket gör dem svåra att tolka även om de har sin motsvarighet inom konkurrensrätten.
Trots att det mesta synes kunna falla in under kriterierna finns det ett visst inte obetydligt bedömningsutrymme för regleringsmyndigheten. Detta kan skapa problem om det i efterhand konstateras att samrådsförfarandet inte genomförts korrekt därför att regleringsmyndigheten missbedömt åtgärdens betydelse. Varken ramdirektivet eller något av särdirektiven tar upp frågan om rättsverkan hos ett beslut som har fattats utan föreskrivet samråd.
Om en myndighet gjort sig skyldig till ett processuellt fel av någon dignitet och felet kan förväntas få betydande inverkningar för någon part, föreligger enligt allmänt vedertagna principer ett fel av så allvarlig art att beslutet kan angripas med ett särskilt rättsmedel. När det gäller det skisserade fallet har dock den processuella regelns tillämplighet gjorts beroende av en bedömning. Normalt sett medför felaktiga bedömningar av en prövningsinstans endast i uppenbara fall att ett beslut blir ogiltigt eller kan angripas på annat sätt än genom överklagande. Enligt utredningen bör detsamma gälla nu aktuella frågor.
Frister för samrådsförfarandet
Det nationella samrådsförfarandet skall erbjuda berörda parter tillfälle att yttra sig inom en skälig tidsfrist. Vad som utgör skälig tid måste bedömas från fall till fall. Med hänsyn till att de åtgärder som omfattas av samrådsförfarandet skall ha betydande inverkan på
32 Se Ramdirektivet, skäl 38 och specialmotiveringen till 7 kap. 11 §.
marknaden i fråga, bör den frist som berörda parter erhåller inte annat än i undantagsfall vara kortare än tre veckor.
Fristen kan sättas i relation till den tid som gäller för yttranden över sådana åtgärder som skall underställas gränsöverskridande samråd. För dessa föreskrivs att de nationella regleringsmyndigheterna och kommissionen kan yttra sig till den berörda nationella regleringsmyndigheten inom högst en månad eller inom den period som anges i artikel 6 i ramdirektivet om den perioden är längre. Enmånadsperioden kan enligt direktivet inte förlängas. Detta torde även gälla om fristens längd bestäms efter den längre period som beslutats i det nationella samrådsförfarandet.
Trots de nu nämnda tidsfristerna får ett beslut i vissa fall inte antas ens efter att tidsfristerna för nationellt eller gränsöverskridande samråd löpt ut. Så är fallet när kommissionen har meddelat den nationellt ansvariga myndigheten att den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden eller att kommissionen hyser allvarliga tvivel om att åtgärden är förenlig med gemenskapslagstiftningen. I dessa fall skall den föreslagna åtgärden inte antas förrän efter ytterligare två månader. Denna period kan inte förlängas.
Offentliggörande av samrådsförfaranden
De nationella regleringsmyndigheterna skall enligt artikel 6 i ramdirektivet offentliggöra sina nationella samrådsförfaranden. För ett sådant ändamål skall medlemsstaterna säkerställa att det inrättas ett gemensamt informationsställe där man kan få tillgång till information om alla pågående samrådsförfaranden. Ett sådant informationsställe kan utgöras av en allmänt tillgänglig webbsida som kan nås via Internet. Härvid skall myndigheten dock beakta de sekretessregler och den tystnadsplikt som gäller affärshemligheter i gemenskapsrätten och nationell rätt.
10.9.5. Företag med betydande inflytande (SMP)
Genom artikel 14 i ramdirektivet införs en, i förhållande till nuvarande reglering på telemarknaden ny definition av företag med betydande inflytande på marknaden grundad på konkurrenslagstiftningens begrepp ”dominans”. För att passa mer komplexa och
dynamiska marknader har definitionen i ramdirektivet gjorts likvärdig med begreppet dominerande ställning som det definieras i rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt.
Denna rättspraxis beskriver i huvuddrag en dominerande ställning som en stark ekonomisk ställning hos ett företag som gör det möjligt för företaget att hindra att effektiv konkurrens upprätthålls på en relevant marknad genom att medge företaget att i betydande omfattning agera oberoende av sina konkurrenter och kunder och i sista hand konsumenterna.33 Ett företag skall därför enligt artikel 14.2 i ramdirektivet anses ha ett betydande inflytande på marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning som är likvärdig med dominans, dvs. en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.
Det nya begreppet torde medföra att färre företag kommer att anses ha betydande inflytande än vad som varit fallet enligt motsvarande reglering i telelagen. Detta beror på att marknadsandelen, som används som ett riktmärke vid dominansbedömningen, enligt konkurrensrättsliga regler torde behöva nå upp till cirka 40 procent av marknaden mot nuvarande cirka 25 procent (jfr prop. 1996/97:61, s. 94). Här kan hänvisas till bl.a. regeringens uttalande i prop. 1998/99:144, s. 27:
I EG-rättslig praxis har en marknadsandel som understiger trettio procent inte ansetts tyda på en dominerande ställning annat än vid förekomsten av exceptionella omständigheter. Även marknadsandelar på mellan trettio och fyrtio procent anses ligga under den nivå som tyder på dominans. Marknadsandelar på över fyrtio procent anses däremot innebära tydliga tecken på dominans. En marknadsandel på femtio procent anses innebära presumtion för att en marknadsdominerande ställning föreligger. En marknadsandel överstigande sextiofem procent utgör presumtion för att en mycket stor marknadsdominans föreligger. Presumtionen torde vara svår att motbevisa, särskilt om de konkurrerande företagen är relativt små eller av mindre betydelse.
Kopplingen mellan hög marknadsandel och ineffektiv konkurrens är emellertid inte självklar. Hög marknadsandel är inte heller tillräckligt för att någon ska anses ha en dominerande ställning, såvida inte marknadsandelen är mycket hög. Hur väl konkurrensen funge-
33 se EG-domstolens dom i mål 85/76 Hoffman-La Roche, REG 1979, s. 461.
rar beror på många andra faktorer, såsom inträdeshinder, substitutsmöjligheter m.m.34
Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på en närliggande marknad, om sambanden mellan de två marknaderna är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras till den andra marknaden.
Ett företag behöver inte ensamt vara dominerande på en bestämd marknad. Det kan även hända att företaget bedöms ha en dominerande ställning tillsammans med ett annat företag. Så kan vara fallet även om inga strukturella eller andra kopplingar finns mellan dem, om de opererar på en marknad vars struktur anses gynna samordnade åtgärder, t.ex. en oligopolmarknad. Även denna bedömning skall ske utifrån den rättspraxis som vuxit fram genom Europeiska gemenskapernas domstols avgöranden. Utan att det påverkar domstolens rättspraxis i fråga om gemensam dominans, är det sannolikt att gemensam dominans föreligger där marknaden uppvisar flera särdrag, särskilt när det gäller marknadskoncentration och insyn.
Bedömningen av frågan om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden
Utgångspunkten för bedömningen av ett företags inflytande på en marknad är kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader. I denna skall, i enlighet med konkurrenslagstiftningens principer, fastställas vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, t.ex. om samtrafik och andra former av tillträde. Förfarandet skall dock inte få påverka marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Rekommendationen skall regelbundet ses över av kommissionen.
De nationella myndigheterna skall i största möjliga utsträckning beakta rekommendationen och kommissionens ”Riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden” vid definitionen av de med hänsyn till nationella förhållanden relevanta marknaderna, särskilt geografiska marknader inom sitt territorium. Om de nationella myndigheterna avser att definiera marknader som skiljer sig från dem som framgår
34 jfr kriterierna för att bedöma dominerande ställning i Carlsson m.fl., a.a.,s. 233 ff.
av rekommendationen skall ett samrådsförfarande enligt artiklarna 6 och 7 i ramdirektivet genomföras med berörda parter och i vissa fall med kommissionen i enlighet med vad ovan redovisats. Kommissionen har rätt enligt artikel 7.4 i ramdirektivet att kräva att den nationella myndigheten inom viss tid drar tillbaka sitt förslag. Den nationella myndigheten får i sådant fall – som artikel 7.5 i ramdirektivet måste förstås – inte anta det egna förslaget. Kommissionen har alltså en vetorätt vad gäller marknadsdefinitioner.
När de relevanta marknaderna har fastställts skall dessa analyseras av de nationella regleringsmyndigheterna. Analysarbetet skall ske i samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna när så är lämpligt.
På grundval av den gjorda marknadsanalysen skall regleringsmyndigheten avgöra om det råder effektiv konkurrens på en relevant marknad. Myndigheten skall då också avgöra om skyldigheter bl.a. om samtrafik eller andra former av tillträde skall införas, behållas, ändras eller upphävas för företag. De nationella regleringsmyndigheterna bör analysera om konkurrensen på en viss produkt- eller tjänstemarknad är effektiv i ett visst geografiskt område, vilket kan utgöras av hela eller en del av en berörd medlemsstats territorium eller angränsande delar av medlemsstaters territorium betraktade som helhet. Vad som avses med effektiv konkurrens klargörs inte i det nya EG-regelverket. För svenskt vidkommande torde vägledning få hämtas från konkurrensrätten. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena till konkurrenslagen anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).
Analysen av den effektiva konkurrensen bör enligt ramdirektivet även inbegripa en analys av om man kan få konkurrens på marknaden i framtiden, dvs. om bristen på konkurrens är bestående. Det framgår inte med någon tydlighet i vilket syfte framtidsanalysen bör ske och inte heller vilken tidsaspekt som analysen skall avse.
Utredningen kan här se två tänkbara användningsområden för en framtidsanalys. En första möjlighet är att framtidsanalysen kan påverka marknadsanalysens resultat genom att en, ur konkurrenshänseende, positiv framtidsanalys medför att konkurrensen på marknaden skall anses som effektiv trots att det föreligger brister i konkurrensen vid bedömningstidpunkten. En andra möjlighet är att framtidsanalysen inte påverkar bedömningen av själva konkur-
renssituationen, men väl påverkar valet av den eller de skyldigheter som skall åläggas ett företag på grund av den rådande bristen på konkurrens.
Utgångspunkten i det nya EG-regelverket är att skyldigheter endast skall införas där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på marknader där det finns ett eller flera företag med betydande inflytande. Marknadsanalysen skall, i enlighet med vad ovan redovisats, utgå från rådande förhållanden, dvs. möjliga åtgärder som kan tillgripas för att förbättra konkurrenssituationen skall inte beaktas i detta skede. Om regleringsmyndigheten vid sin marknadsanalys finner att konkurrensen i en närliggande framtid kommer att utvecklas positivt på ett eftersträvat sätt måste det innebära att så kommer att ske utan att någon särskild skyldighet införs. Under sådana förhållanden kan det inte vara i överensstämmelse med direktivens mening att ålägga en operatör en förpliktelse. Det är därför utredningens uppfattning att en ur konkurrenshänseende positiv framtidsanalys bör medföra att effektiv konkurrens skall anses föreligga.
Vad gäller frågan om hur långt in i framtiden som framtidsanalysen skall sträcka sig kan något exakt svar inte ges. En sådan framtidsanalys är i princip en kvalificerad spekulation om en viss utveckling utifrån de förutsättningar som regleringsmyndigheten kan se vid bedömningstillfället. Säkerheten i analysen avtar med tidsintervallet framåt. Det måste dessutom beaktas att marknadsanalysen skall ligga till grund för konkurrensfrämjande åtgärder av stor betydelse för de berörda parterna och att området för elektronisk kommunikation är föremål för en dynamisk utveckling. Det är därför inte lämpligt att en framtidsanalys sträcker sig längre än sex månader, eller högst ett år, fram i tiden.
Skulle myndigheten finna att det råder effektiv konkurrens på en marknad, skall den enligt artikel 16 i ramdirektivet inte införa eller bibehålla någon av de specifika regleringsskyldigheterna. Om sektorspecifika regleringsskyldigheter redan existerar, skall regleringsmyndigheten upphäva sådana skyldigheter som ålagts företag inom den relevanta marknaden. Under hela förfarandet skall samråd ske enligt artikel 6 och 7 i ramdirektivet, dvs. med berörda parter, om åtgärden har en betydande inverkan på marknaden, och med kommissionen och andra medlemsstaters nationella regleringsmyndigheter, om åtgärden kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Vid beslut om upphävande av skyldigheter skall parter som berörs ges en skälig uppsägningstid.
Om däremot en nationell regleringsmyndighet finner att det inte råder effektiv konkurrens på en relevant marknad, skall den identifiera företag med betydande inflytande på marknaden i enlighet med artikel 13 och ålägga dessa företag lämpliga specifika regleringsskyldigheter, t.ex. när det gäller tillträde, eller välja mellan att bibehålla eller ändra sådana skyldigheter, om de redan existerar. Det bör anmärkas att dessa uppgifter kan utföras av olika myndigheter.
Bedömningen av frågan om ett företag tillsammans med ett annat har ett betydande inflytande på marknaden
Två eller flera företag kan ha en gemensamt dominerande ställning i den mening som avses i artikel 13 i ramdirektivet. Bedömningen skall ske utifrån vissa kriterier. Även om inga strukturella eller andra kopplingar finns mellan de olika företagen kan de anses ha en sådan ställning, om de opererar på en marknad vars struktur anses gynna samordnade åtgärder. Detta innebär att marknaden främjar att företagen bedriver parallell eller anpassad verksamhet på ett sätt som motverkar konkurrens på den aktuella marknaden. Särskilt på oligopolmarknader med homogena produkter kan oligopolisterna samordna sina beteenden, t.ex. i form av parallell prissättning på en nivå som överstiger konkurrensnivån. Dessa faktorer bör beaktas särskilt vid bedömningen av gemensam dominerande ställning på marknader med få aktörer. Att bedöma den marknadsmakt som företagen utövar tillsammans blir alltså ett moment i denna prövning.
Grundläggande för bedömningen av om det föreligger gemensam dominans är Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis i denna fråga. I bilaga II till ramdirektivet anges ett antal kriterier som kan beaktas vid bedömningen av om det föreligger gemensam dominans. Detta anges sannolikt vara fallet där marknaden uppvisar ett flertal tillämpliga särdrag, särskilt när det gäller marknadskoncentration och insyn samt ytterligare ett antal uppräknade särdrag, såsom:
N Mogen marknad N Stagnerande eller måttlig tillväxt på efterfrågesidan N Låg efterfrågeelasticitet N Homogen produkt N Likartade kostnadsstrukturer
N Likartade marknadsandelar N Brist på teknisk innovation, utvecklad teknik N Avsaknad av överskottskapacitet N Stora hinder för inträde N Brist på motverkande inflytande från köparnas sida N Brist på potentiell konkurrens N Olika former av informella eller andra kopplingar mellan de
berörda företagen
N Vedergällningsmekanismer N Brist på eller minskat utrymme för priskonkurrens
Förteckningen är inte uttömmande. Den skall endast ses som en illustration av sådana faktorer som kan användas för att stödja antaganden om att det föreligger gemensam dominans på marknaden. Andra tänkbara faktorer att beakta är marknadstransparens, dvs. att förändringar på marknaden och konkurrenternas drag lätt kan följas, framför allt i prishänseende, och företagens finansiella styrka.
Vissa faktorer är av betydelse också vid bedömningen av ett enskilt företags dominerande ställning. En sådan ställning är t.ex. lättare att konstatera på en mogen eller trögrörlig marknad jämfört med en marknad som är snabbt föränderlig, såsom när det finns stora möjligheter till tekniska framsteg. Likaså är inträdesbarriärer en viktig faktor för bedömningen. Om konkurrenter lätt och utan större kostnader kan etablera sig kan förutsättningar för dominans saknas även om ett företag för dagen har mycket höga marknadsandelar. Höga inträdesbarriärer ökar däremot sannolikheten för att ett företag med hög marknadsandel har en dominerande ställning.
Andra av de uppräknade faktorerna är sådana som mer typiskt används för att analysera förekomsten av gemensam dominans. Hit hör t.ex. bedömningen av om flera företag på marknaden har likartade marknadsandelar och kostnadsstrukturer och om det föreligger olika former av informella eller andra kopplingar mellan företagen.
Närmare vägledning beträffande de olika faktorernas innebörd finns att hämta ur konkurrensrätten, framför allt EG:s rättspraxis, och ur ekonomisk oligopolteori.
Finner den ansvariga myndigheten att ett eller flera företag har en sådan gemensam dominerande ställning som avses i direktiven skall åtgärder mot dessa vidtas i enlighet med vad som redovisats ovan om ett företag som ensamt har sådan ställning.
10.9.6. Tvistlösning mellan enskilda
Nämndprövning
Vårt förslag: Vi föreslår att en särskild nämndprövning införs som alternativ tvistlösningsordning till myndighetsprövningen.
Regeringen skall förordna ett antal personer att vara ordförande i nämnden. Parterna väljer ordförande bland dessa och utser eventuella övriga nämndledamöter till lika antal efter överenskommelse. Nämnden skall finansieras av parterna.
Alltsedan telelagens tillkomst har det funnits uttalade önskemål om att ett snabbt och enkelt prövningsförfarande skall inrättas. Vid införandet av telelagen diskuterades olika former för tvistlösning. Telelagsutredningen konstaterade (SOU 1992:70, s. 254) att det från olika håll hade framhållits hur betydelsefullt det var med ett effektivt förfarande för tvistlösning. Det som i första hand efterfrågades var en möjlighet att snabbt få ett definitivt besked i den fråga som tvisten avsåg. Det framhölls också att särskilda krav måste ställas med hänsyn till att tvistefrågorna är särpräglade och kan vara komplicerade på ett sätt som kräver ingående kunskaper om tekniska och ekonomiska frågor. Telelagsutredningen föreslog därför en domstolsliknande nämnd såsom ett legalt skiljeförfarande. Denna ordning ansåg emellertid regeringen mindre lämplig mot bakgrund av de allmänna strävandena mot att skapa enhetlighet och samordning av domstolsväsendet (prop. 1992/93:200, s.153).
I depertementspromemorian ”Effektivare tvistlösning på teleområdet”, Ds 2000:56, konstateras att bland de viktigaste kraven på en tvistlösningsordning är snabbhet i handläggningen och kvalitet i avgörandet. Utöver dessa aspekter brukar kostnadseffektivitet och kompetensen hos tvistlösaren framhållas som särskilt viktiga faktorer. Utredaren fastnade i promemorian för att föreslå en modell för tvistlösning där slitandet av en tvist i anledning av telelagen skulle ske inför PTS som första instans och inte i allmän domstol, som lagrådet tidigare hade förespråkat (prop. 1999/2000:57).
Vad som komplicerar ett ställningstagande i frågan är att de tvister som aktualiseras ofta har privaträttsliga inslag samtidigt som de offentligrättsliga intressena kan vara betydande. Parterna kommer visserligen att ha möjlighet att träffa avtal om flera av de förhållanden som lagen om elektronisk kommunikation reglerar, men
ett sådant avtal kan sättas ur spel genom myndighetsbeslut. Det privaträttsliga inslaget får alltså ge vika för det offentligrättsliga intresset vid konflikter dem emellan. I detta hänseende innebär den nya lagen att myndigheten genom förvaltningsbeslut kan påverka på civilrättsliga förhållanden i en helt annan utsträckning än som är fallet enligt telelagen.
Utredningen delar i allt väsentligt de slutsatser som framgår av departementspromemorian. Särskilt kan här framhållas att ifrågavarande tvister ofta är av den karaktär att det krävs särskild teknisk och ibland ekonomisk kunskap för att verifiera – eller för den delen falsifiera – de tvistande parternas argumentation och information.
Vi föreslår därför att den tvistlösning som i enlighet med artikel 20 i ramdirektivet skall erbjudas parterna inrättas inom ramen för myndigheternas verksamhet. Den dömande verksamheten bör dock begränsas till tvister som kan hänföras till ett tidigare ingripande från myndigheten, t.ex. i form av ett beslut om att en operatör skall bedriva samtrafik med annan. Med ett sådant system kommer myndigheten, som torde känna tvisten bättre än något annat organ, inom ramen för tvistlösningen att kunna komplettera sitt tidigare beslut med ett eller flera beslut i närliggande frågor, t.ex. om ersättningen för samtrafiken. Det bör noteras att det alltså inte är fråga om någon omprövning av det första beslutet. Beträffande tvistefrågor som inte har anknytning till ett tidigare beslut av myndigheten kan part påkalla tillsynsmyndighetens biträde, om saken ligger inom ramen för tillsynsverksamheten. Däremot avvisar vi tanken på att en myndighet, vid sidan av tillsyns- eller tillståndsverksamhet, skall agera renodlad tvistlösare.
Även med de begränsningar av tvistlösningsverksamheten som vi förespråkar kommer myndigheten att ha dubbla roller som tenderar att gå in i varandra. Vi ser emellertid inga egentliga risker med detta. De tvister som kan uppstå i anledning av beslut enligt lagen torde regelmässigt vara av sådan karaktär att de lika gärna hade kunnat bli föremål för en prövning inom ramen för myndighetens övriga verksamhet. En myndighet som har beslutat att införa en förpliktelse enligt lagen får nämligen anses skyldig att på begäran – eller ex officio – komplettera beslutet i den mån det är nödvändigt för att tillgodose ändamålet med förpliktelsen.
Däremot anser vi det viktigt att skapa en tydlig gränslinje mellan å ena sidan tvistlösningsverksamheten och å andra sidan en ren medlingsverksamhet. Vi anser det olämpligt att en och samma myndighet skall uppträda både som medlare och som beslutsfattare
i en och samma tvist. Medlarens roll är en annan än beslutsfattarens. Medling innebär som regel en friare diskussion om parternas respektive ställning och förutsättningar att kunna vinna framgång i en tvistefråga. En medlare måste kunna väga in annat än rent rättsliga överväganden för att ena parterna. Förslag till lösningar på tvister kan därför avvika betydligt från det slut som en formenlig prövning skulle leda till. Även om olika personer inom myndigheten skulle agera som medlare respektive beslutsfattare finns det en påtaglig risk för att myndighetens förtroende som opartisk beslutsfattare undermineras av medlarfunktionen. Vi anser också ha funnit skäl för detta i våra kontakter med marknadens aktörer.
Vi föreslår därför att medling skall utföras av en av parterna särskilt utsedd medlare. Vill någon part inte utse medlare eller kan parterna inte komma överens skall den ansvariga myndigheten utse medlare. Medlingsförfarandet skall bekostas av parterna själva på det sätt som är sedvanligt inom andra rättsområden.
Det har till utredningen framförts missnöje med det nuvarande systemet för tvistlösning. Argumenten är i stort desamma som framförts i remissvaren över ovan nämnda departementspromemoria och gäller i huvudsak två förhållanden. Först och främst riktar sig missnöjet mot att PTS har dubbla roller i enlighet med vad som nyss angetts. Vidare föreligger missnöje med PTS handläggningstider som anses vara för långa. Detta är olyckligt med hänsyn till att kravet på skyndsam handläggning är speciellt viktigt på ett område som är så omvittnat dynamiskt som det för elektronisk kommunikation.
Mot denna bakgrund anser vi att det finns skäl att återigen föreslå att det inrättas en särskild nämnd för prövning av tvister i anledning av lagen om elektronisk kommunikation, som alternativ och komplement till den myndighetsprövning som följer av artikel 20 i ramdirektivet och den rena tillsynsverksamheten. Vi menar att det skulle främja en effektiv lösning av konflikter som rör skyldigheter enligt lagen om parterna i stället för att vända sig till en myndighet kan få en tvist löst på ett snabbt, enkelt och kostnadseffektivt sätt. Vi anser att det lämpligaste sättet att åstadkomma detta på är att införa en motsvarighet till det sedvanliga skiljeförfarandet.
Ett alternativ är att göra lagen om skiljeförfarande tillämplig även på tvister som nu avses. Enligt 1 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande är den lagen tillämplig på tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om. I allt väsentligt ser vi inga hinder mot en sådan
lösning. Med hänsyn till att det är fråga om en prövning som kan ersätta den ansvariga myndighetens ingripande och dessutom rör regler av offentligrättslig karaktär, anser vi dock att förfarandet inte fullt ut kan motsvara det enligt lagen om skiljeförfarande. I stället förespråkar vi ett särskilt nämndförfarande, med följande särdrag i förhållande till det normala skiljeförfarandet.
Ordföranden i nämnden bör lämpligen vara en av regeringen förordnad person. Därigenom kommer nämndförfarandet att ges en särskild status som återspeglar tvistefrågornas särskilda karaktär, i förhållande till de tvistefrågor som faller inom tillämpningsområdet för lagen om skiljeförfarande.
Vidare bör nämndens avgörande av tvistefrågorna ske genom beslut och inte genom skiljedom. Nämndens beslut skall dock ha samma rättsverkan som en skiljedom.
Övriga ledamöter, om parterna anser att sådana skall finnas, bör utses av de berörda parterna var för sig. På detta sätt kan parterna själva se till att nämnden erhåller den tekniska och ekonomiska sakkunskap som tvistefrågan kräver och själva styra över kostnaderna för förfarandet.
Det bör framhållas att av 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken följer att allmän domstol inte är behörig att pröva en tvist som skall tas upp av annan myndighet än domstol, av särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän. Eftersom det har lagts på förvaltningsmyndighet att pröva skyldigheter osv. som följer av lagen om elektronisk kommunikation utestängs allmän domstol från att pröva tvister om sådana frågor. Däremot kan allmän domstol vara behörig att pröva tvister om t.ex. tolkning av avtal som rör frågor som regleras i lagen. Också sådana frågor bör kunna hänskjutas till nämnden. I huvudsak kommer emellertid nämndförfarandet inte att vara ett alternativ till allmän domstol och strider inte mot strävan att begränsa antalet specialdomstolar.
Att en tvist hänskjuts till nämnden bör inte formellt hindra behöriga myndigheter att ingripa med åtgärder. Så kan vara fallet om det finns väsentliga allmänna intressen, som inte kan antas bli tillgodosedda av parterna i tillräcklig omfattning. I sådant fall kommer myndighetens beslut att gälla framför nämndens. Vi ser dock att en sådan konfliktsituation kan uppkomma enbart i sällsynta undantagsfall. Normalt skall tillsynsmyndigheten kunna förutsätta att nämnden löser konflikter i enlighet med lagens bestämmelser.
Speciellt om konsumenttvister
Vårt förslag: Vi anser att prövning av konsumenttvister utanför domstol bör ske inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. Reglerna för upptagande av ärenden i nämnden skall anpassas till kraven i det nya EG-regelverket.
Enligt artikel 34 i USO-direktivet skall medlemsstaterna säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av direktivet. Medlemsstaterna skall besluta om åtgärder för att säkerställa att sådana förfaranden möjliggör en rättvis och snabb tvistlösning och får, om så är nödvändigt, införa ett system för återbetalning eller ersättning. Medlemsstaterna får utöka dessa skyldigheter till att även gälla tvister som berör andra slutanvändare.
För konsumenter gäller idag att, vid sidan av allmän domstol, Allmänna reklamationsnämnden (ARN) prövar frågor som rör telefon- respektive Internetabonnemang. För att ARN skall ta upp ärendet krävs att tvistebeloppet överstiger 700 kr. Med hänsyn till den kostnadsbild som föreligger när det gäller telefoni- och Internetabonnemang torde visserligen denna gräns inte utgöra något stort hinder mot att få en tvist prövad. Emellertid får gränsen anses stå i strid med USO-direktivet och bör därför avskaffas. Nämndens kompetensområde skall dessutom utvidgas till att avse samtliga konsumenttvister som rör elektronisk kommunikation i den mening som avses i den nya lagen, dvs. överföringen men inte innehållet.
ARN prövar inte tvister som kräver muntlig bevisning eller som kräver särskilt omfattande utredning. Att förfarandet är skriftligt kan inte anses strida mot direktivet. Däremot anser vi att det inte är förenligt med direktivet att låta enbart det förhållandet att utredningen är särskilt omfattande läggas till grund för att avvisa en ansökan.
10.9.7. Överklagande
Rätten att överklaga regleras i artikel 4 i ramdirektivet. Av denna följer att medlemsstaterna skall säkerställa att varje användare eller operatör som berörs av ett beslut av en nationell regleringsmyndig-
het har rätt att överklaga beslutet till en oberoende instans. Vidare skall medlemsstaterna säkerställa att det finns ett effektivt förfarande för prövning av överklagade beslut. I väntan på utgången av ett sådant överklagande skall den nationella regleringsmyndighetens beslut fortsätta att gälla, såvida inte överklagandeinstansen beslutar annorlunda.
Den motsvarande svenska regleringen finns i 64 § telelagen och i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Enligt dessa bestämmelser får tillsynsmyndighetens beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det innebär i praktiken att det är länsrätten i Stockholms län som är överinstans, eftersom tillsynsmyndigheten, PTS, är placerad i Stockholm. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut som inte avser återkallelse av tillstånd eller påförande av avgift, gäller omedelbart om inte annat har bestämts. Vidare får tillsynsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det finns särskilda skäl för det.
De beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation som kan komma i fråga för överklagande är bl.a.
N Beviljande av tillstånd att använda radiosändare. N Beviljande av tillstånd till adresser ur nationell adressplan för elek-
tronisk kommunikation.
N Beslut om att begränsa antalet tillstånd. N Föreläggande att ombesörja att störning upphör. N Beslut om återkallelse av tillstånd. N Beslut om särskild tillträdesskyldighet för operatör. N Omprövningsbeslut om särskilda skyldigheter. N Beslut att utse ett företag att tillhandahålla en samhällsomfattande
tjänst.
N Beslut att upphandla samhällsomfattande tjänst.
Den fråga som utredningen först har att ta ställning till är vilka beslut som skall kunna överklagas eller snarare om det finns några beslut som inte bör få överklagas. Utgångspunkten i telelagen är att alla beslut enligt lagen får överklagas. Däremot innehåller lagen om radiokommunikation en bestämmelse i 19 § som innebär att beslut om beviljande av frekvenstilldelning för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk samt Polisen inte får
överklagas. Utredningen finner inte skäl att göra avsteg från detta undantag.
Enligt vårt lagförslag kan en myndighet besluta att begränsa antalet tillstånd att använda radiosändare inom ett visst frekvensutrymme, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I samband med det skall myndigheten besluta efter vilket förfarande som tillstånd skall meddelas. Motsvarande reglering föreslås beträffande tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde.
Det kan ifrågasättas om ett beslut i en sådan fråga över huvud taget angår någon på det sätt som krävs från att det skall finnas en rätt att överklaga beslutet. Under alla förhållanden anser vi att myndighetens beslut skall vara slutgiltigt och föreslår därför att det införs ett uttryckligt överklagandeförbud.
För att kunna avgöra om ett företag som har ett betydande inflytande på en marknad skall åläggas en viss skyldighet krävs en föregående prövning i tre led. Först skall det beslutas om vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa särskilda skyldigheter om t.ex. tillträde. Därefter skall det fastställas om det råder effektiv konkurrens på en sådan marknad. Om så inte är fallet skall det fastställas vilket eller vilka företag som kan anses ha ett betydande inflytande på marknaden. Först i samband med sistnämnda konstaterande blir det aktuellt att besluta om att införa en viss bestämd skyldighet.
Det skulle vara ogörligt att upprätthålla de krav det nya EGregelverket ställer upp på skyndsamma och effektiva ingripanden om varje sådant delbeslut kan överklagas. Det är därför utredningens uppfattning att de beslut som föregår själva beslutet att införa en skyldighet inte skall kunna överklagas. Däremot bör de ställningstaganden som gjorts i dessa frågor kunna angripas i samband med ett överklagande av ett beslut om att ålägga ett företag särskilda skyldigheter.
Beslut som endast innefattar föreberedelse till senare beslut bör inte få överklagas, annat än på den grund att ärendet onödigt uppehålls genom beslutet.
När det slutligen gäller vilken instans som skall pröva överklaganden av myndighetens beslut hänvisar vi till de överväganden som gjorts i departementspromemorian 2000:56. Vi ansluter oss alltså till slutsatsen att myndighetens beslut skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
10.9.8. Verkställighet
Av tillsynsåtgärd
Tillsynsmyndigheten har enligt 57 § tredje stycket TL rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt andra stycket. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken (1981:774, UB) om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken. Den bestämmelsen avser frågor om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet samt frågor om verkställighet av beslut om kvarstad eller andra säkerhetsåtgärder. Frågorna prövas av kronofogdemyndigheten i den region där svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där verkställigheten annars med fördel kan äga rum.
Verkställighet som inte avser kvarstad sker enligt 16 kap. UB genom att kronofogdemyndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller att iaktta förbud eller annan föreskrift eller genom att myndigheten själv vidtar behövliga åtgärder. På framställning av sökanden kan kronofogdemyndigheten, om det anses lämpligt, överlämna åt sökanden att efter myndighetens anvisning utföra en behövlig åtgärd.
Lagen om elektronisk kommunikation bör innehålla regler om verkställighet av myndighetsbeslut, i enlighet med gällande rätt.
I avsnittet ovan om tillsynsmyndighetens rätt till information och tillträde till bl.a. lokaler har vi kort berört relationen till grundlagsskyddad verksamhet. Det bör åter påpekas att den omständigheten att ett beslut rör tillträde till sådan verksamhet medför att försiktighet bör iakttas med att tillämpa rätten till tillträde till en verksamhet som regleras av grundlagen.
Av nämndens avgörande
För att nämndprövning enligt ovan skall vara ett verkningsfullt instrument för tvistlösning måste nämndens beslut gå att verkställa.
Av 3 kap. 1 § UB följer att verkställighet får ske till följd av ett antal angivna exekutionstitlar. En sådan exekutionstitel är skiljedom. Av första stycket 7 framgår att som exekutionstitel räknas även en handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Det måste alltså klart framgå av lagen om elek-
tronisk kommunikation att nämndens avgörande är verkställbart såsom en skiljedom.
10.10. Avgifter m.m.
Vårt förslag: I lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att föreskriva om skyldighet för vissa i lagen angivna subjekt att betala avgift för tillståndsmyndighetens verksamhet enligt lagen samt ersättningsskyldighet för radiofrekvenser och adresser av speciellt ekonomiskt värde efter allmän inbjudan.
10.10.1. Vad gäller idag?
I 43 § telelagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen. Avgiftsskyldiga är de som
1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 5 §,
2. anmäler sådan verksamhet,
3. ansöker om tillstånd, eller
4. ansöker om förhandsbesked.
Av 15 § lagen om radiokommunikation följer att den som får ett tillstånd skall betala en avgift för tillståndsmyndighetens verksamhet enligt lagen. Avgiften skall tas ut enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på innehavare med olika typer av tillstånd. Särskild avgift får tas ut för kostnaderna för att behandla en ansökan om tillstånd. Avgifterna skall påföras av tillståndsmyndigheten.
De avgifter som skall betalas kan indelas i ansökningsavgifter och årsavgifter. Ansökningsavgifter erläggs som en engångsavgift medan årsavgifter, som framgår, erläggs varje år så länge verksamheten bedrivs.
Avgifterna skall täcka tillsynsmyndighetens verksamhet. Den verksamhet som främst skall finansieras genom avgifter utgörs primärt av tillståndsgivning och tillsynsverksamhet samt föreskrivande verksamhet (prop. 1992/93:200, s. 253). PTS har därutöver
ett ansvar för nationellt och internationellt harmoniseringsarbete genom utarbetande av standarder m.m. Även sådan verksamhet skall finansieras genom avgifter av nu aktuellt slag.
I förordningen (1999:836) om finansiering av Post- och telestyrelsens verksamhet föreskrivs vissa avgifter för de olika kategorierna avgiftsskyldiga.
N Den som är tillståndshavare enligt telelagen skall betala en årlig
avgift som uppgår till högst 1,9 promille av årsomsättningen i den verksamhet som omfattas av tillståndet, dock lägst 50 000 kr.
N Den som utan att vara tillståndshavare bedriver verksamhet som är
anmäld enligt 5 § telelagen skall betala en årlig avgift som beräknas på årsomsättningen för den verksamhet som omfattas av anmälan.
PTS har i föreskrifter om avgifter enligt telelagen (PTSFS 2001:7) bestämt vissa belopp som skall utgå. Bl.a. kostar en ansökan om tillstånd att bedriva televerksamhet 100 000 kr per tillståndsområde. Motsvarande avgift för en ansökan om förhandsbesked uppgår till 5 000 kr.
Årsavgift för den som är anmälningspliktig enligt 5 § telelagen och för vilken tillståndsplikt enligt 7 § samma lag inte föreligger utgår för helt år
N med 1 000 kr om årsomsättningen i den verksamhet som anmälan
avser understiger 5 000 000 kr,
N med 35 000 kr om årsomsättningen i den verksamhet som anmälan
avser är lika med eller överstiger 5 000 000 kr.
Det föreskrivs att årsomsättningen skall avse omsättningen under närmast föregående räkenskapsår i den verksamhet som omfattas av anmälan. Om avgiften fastställs under anmälarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.
Årsavgift för den som är tillståndshavare utgår för helt år med 1,57 promille av årsomsättningen i den verksamhet som omfattas av tillståndet, dock lägst med 50 000 kr per tillståndsområde. Årsomsättningen bestäms på samma sätt som för anmälningspliktig enligt 5 § telelagen. Har tillståndshavaren redan erlagt avgift i egenskap av anmälningspliktig verksamhetsutövare, skall årsavgiften för tillståndshavaren jämkas med belopp motsvarande redan erlagd avgift.
Enligt telelagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också föreskriva att den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 5 § skall betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder på telekommunikationsområdet. Regeringen fastställer senast den 31 december varje år storleken på det samlade avgiftsuttaget för denna finansiering. För närvarande ligger den årliga avgiftsnivån på 100 miljoner kronor. Åtgärder för att minska sårbarheten inom funktionerna telekommunikationer men även postbefordran under höjd beredskap finansieras genom anslag över statsbudgeten. För telekommunikationer är anslaget under innevarande år 205,9 miljoner kronor.
10.10.2. EG-rättslig reglering
I artikel 12 i auktorisationsdirektivet föreskrivs, enkelt uttryckt, att företag som tillhandahåller ett nät eller en tjänst i enlighet med allmän auktorisation eller som har beviljats nyttjanderätt får åläggas att betala en administrativ avgift. Denna avgift skall täcka myndighetens faktiska administrativa kostnader för förvaltning, kontroll och genomförande av systemet med den allmänna auktorisationen, samt för nyttjanderätter och för de särskilda skyldigheterna om samtrafik och andra former av tillträde samt förval m.m. som avses i artikel 6.2. Myndighetens verksamhet får alltså inte gå med vinst.
Sådana administrativa avgifter får även omfatta myndighetens kostnader för internationellt samarbete, harmonisering och standardisering, marknadsanalys, övervakning av efterlevnaden och annan kontroll av marknaden samt lagstiftningsarbete som inbegriper utarbetande och genomförande av sekundärrätt och förvaltningsbeslut, t.ex. beslut om samtrafik och andra former av tillträde.
De administrativa avgifterna skall åläggas de enskilda företagen på ett objektivt, öppet redovisat och proportionellt sätt så att de administrativa tilläggskostnaderna och de därmed sammanhängande avgifterna minimeras. Det bör enligt skälen till auktorisationsdirektivet finnas insyn i de nationella regleringsmyndigheternas intäkter och kostnader genom årliga rapporter om summan av de uttagna avgifterna och de administrativa kostnaderna. Företagen kan då kontrollera att de administrativa kostnaderna och avgifterna är i balans.
Det är viktigt att ett system för administrativa avgifter inte leder till snedvridning av konkurrensen eller hinder för inträde på mark-
naden. Med ett system för allmän auktorisation blir det inte längre möjligt att hänföra administrativa kostnader och därmed avgifter till enskilda företag, utom för beviljande av nyttjanderätter till nummer, radiofrekvenser och rätt att installera faciliteter. Ett exempel på ett rättvist, enkelt och öppet alternativ för avgiftsfördelning kan då enligt direktiven vara en omsättningsrelaterad fördelningsnyckel. Om de administrativa avgifterna är mycket låga kan det också vara lämpligt med schablonavgifter eller schablonmässigt beräknade avgifter med ett omsättningsrelaterat inslag.
När ansvariga nationella regleringsmyndigheter tar ut administrativa avgifter skall de årligen offentliggöra en översikt över sina administrativa kostnader och den sammanlagda summan av uppburna avgifter. Mot bakgrund av skillnaden mellan summan av avgifterna och de administrativa kostnaderna skall lämpliga justeringar göras.
10.10.3. Ersättning
Av artikel 13 i auktorisationsdirektivet följer att medlemsstaterna får införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom.
Sådana avgifter skall beakta behovet av en optimal användning av nämnda resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i artikel 8 i ramdirektivet.
Det är alltså fråga om en ersättning som kan tas ut utöver de administrativa avgifterna för tillsynsverksamheten. Ersättningen för nyttjanderätterna (tillstånd) kan tas ut för att säkerställa att användningen av radiofrekvenser och adresser används på ett optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens på marknaden.
I skälen till auktorisationsdirektivet förtydligas att direktivet inte påverkar det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana avgifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. Vid urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse, och när avgifter för nyttjanderätter av radiofrekvenser helt eller delvis består av ett engångsbelopp, bör
betalningsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet motverkar målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser. Kommissionen kan regelbundet offentliggöra jämförande undersökningar med avseende på bästa praxis i fråga om tilldelning av radiofrekvenser, tilldelning av nummer eller beviljande av ledningsrätt.
10.10.4. Övervägande och förslag
Den ordning som idag gäller enligt telelagen är förenlig med vad som föreskrivs i auktorisationsdirektivet. Det finns som vi ser det inte något skäl att avvika från denna ordning. Regeringen skall därför bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om de belopp och det sätt på vilket debiteringar och betalningar skall ske. Regeringen skall ha rätt att bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter. Genom erläggandet av avgifterna får de avgiftsskyldiga en motprestation. Det får därför anses möjligt att delegera till regeringen att närmare föreskriva om hur avgifterna skall bestämmas (8 kap. 3 och 9 §§ RF).
Till följd av att tillståndsplikten avskaffats såvitt gäller företag som bedriver televerksamhet måste vissa smärre förändringar ske vad gäller den krets som kan åläggas avgiftsskyldighet.
De avgiftsskyldiga bör avgränsas till den som
1. bedriver verksamhet som är anmäld,
2. anmäler sådan verksamhet,
3. ansöker om tillstånd till att få använda radiosändare eller till att
använda en adress ur en nationell adressplan eller innehar sådant tillstånd samt
4. ansöker om medgivande till överlåtelse av tillstånd.
De som bedriver anmäld verksamhet torde öka i antal genom införandet av lagen om elektronisk kommunikation. I gengäld kommer det inte att finnas någon tillståndsplikt för televerksamhet av idag. Det innebär att spännvidden mellan de företag som är anmälda kommer att bli mycket stor både vad gäller omsättning och den del de tar i anspråk av tillsynsverksamheten. Den närmare fördelningen av kostnaderna för tillsynsverksamheten bör därför göras i första hand utifrån omsättning men också andra fördelningsgrunder kan komma i fråga, såsom utifrån den tillsynsinsats respektive verksamhet erfarenhetsmässigt kräver.
Vidare finns det alltjämt skäl att finansiera beredskapsåtgärder rörande elektronisk kommunikation genom ett avgiftssystem. Sådan avgift skall erläggas av anmälda operatörer enligt den närmare fördelning och till det belopp som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver.
Genom regleringen i artikel 13 i auktorisationsdirektivet öppnas det upp en möjlighet för staten att ta ut ersättning för tillstånd genom allmän inbjudan vid fördelning av tillstånd att använda radiosändare och adresser av betydande ekonomiskt värde. Detta innebär att staten kan auktionera ut en resurs och få ett marknadsmässigt vederlag för den tillgång som en frekvens eller en adress utgör.
En möjlighet att bjuda ut frekvenser och adresser av betydande värde till försäljning på auktion bör enligt vår mening införas även i lagen om elektronisk kommunikation. Den ersättning som inflyter vid en sådan auktion utgör ett rent vederlag för den sålda tillgången. Det är alltså inte fråga om någon avgift eller skatt. Något hinder att i detta sammanhang bemyndiga regeringen att utfärda närmare föreskrifter om förfarande m.m. torde därför inte föreligga. Vi finner det lämpligt att, på samma sätt som vid administrativa avgifter, bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter i frågan. Regeringen skall även ha rätt att bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter på det aktuella området.
10.11. Övergångsförfarandet
Det i april antagna EG-regelverket består av fyra direktiv och ett beslut. Utredningen har vidare utgått från att det s.k. kommunikationsdataskyddsdirektivet kommer att antas och ingå i det regelpaket som skall införlivas med svensk lagstiftning. I de olika rättsakterna finns regler som anger hur de skall genomföras och, i de flesta fall, till vilken tidpunkt.
Tillämpningsdag
Av ramdirektivet och de tre övriga direktiv som trädde i kraft den 24 april 2002 framgår att medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv senast den 24 juli 2003 samt att de skall tillämpa
direktivens bestämmelser från och med den 25 juli 2003. Eftersom det är ett harmoniseringsdirektiv får lagen inte tillämpas dessförinnan. Det är av denna anledning nödvändigt att den nya lagen om elektronisk kommunikation skall träda i kraft den dagen. Vad som föreskrivs i radiospektrumbeslutet medför ingen annan bedömning. Beträffande kommunikationsdataskyddsdirektivet ser det i skrivande stund ut som om direktivet skall vara genomfört inom femton månader från att det trädes i kraft.
Befintliga tillstånd
Av artikel 17 i auktorisationsdirektivet följer att medlemsstaterna skall anpassa de auktorisationer som gäller när direktivet träder i kraft till bestämmelserna i direktivet senast den 25 juli 2003. Detta avser för svenska förhållanden dels anmälningar om bedriven televerksamhet, dels tillstånd att använda radiosändare, dels tillstånd till televerksamhet.
Kravet om anpassning av befintliga auktorisationer innebär i princip att den eller de ansvariga myndigheterna skall påbörja anpassningen av de anmälningar och tillstånd som gäller enligt telelagen och lagen om radiokommunikation så snart det kan ske.
Auktorisationsdirektivet ger möjligheter att förlänga giltighetstiden för gällande skyldigheter och villkor. Så är fallet om anpassningen av befintliga tillstånd innebär en inskränkning av de rättigheter eller en utvidgning av de skyldigheter som följer av redan befintliga anmälningar och tillstånd. Giltighetstiden för dessa rättigheter och skyldigheter får enligt artikel 17.2 i auktorisationsdirektivet förlängas till längst nio månader efter tillämpningsdagen. En förutsättning för det är dock att andra företags rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen inte påverkas av förlängningen.
En andra möjlighet till förlängning finns enligt artikel 17.3 i samma direktiv under förutsättning att det kan visas att avskaffandet av ett villkor för befintliga anmälningar och tillstånd avseende tillträde till elektroniska kommunikationsnät ger upphov till alltför stora problem för företag som har kunnat åtnjuta föreskrivet tillträde till ett annat nät. Det kan vara omöjligt för dessa företag att förhandla fram nya avtal på rimliga kommersiella villkor före tillämpningsdagen. En tillfällig förlängning av de aktuella villkoren kan under dessa förutsättningar beviljas. En sådan begäran skall lämnas in senast tillämpningsdagen den 25 juli 2003.
De två förlängningsmöjligheterna är enligt utredningens mening inga framkomliga vägar för att åstadkomma en nödvändig anpassning av befintliga tillstånd.
Ett förfarande för anpassning av befintliga auktorisationer utan något som helst nationellt författningsstöd är enligt utredningen inte möjligt. Den nya lagen kan emellertid inte tillämpas förrän den dag den trätt i kraft. Inget hindrar emellertid en myndighet från att redan dessförinnan påbörjar en översyn av gällande anmälningar och tillstånd. Ett särskilt problem är dock att förslag till sådana ändringsbeslut enligt direktiven skall underställas samrådsförfarandet enligt den nya lagen. Ett sätt att åstadkomma det är att regeringen meddelar särskilda föreskrifter om ett sådant samrådsförfarande att gälla intill dess att lagen träder i kraft.
Särskilda skyldigheter enligt tidigare direktiv
I och med att ramdirektivet och tre av särdirektiven trädde i kraft upphörde direktivet om förhyrda förbindelser,35 taltelfonidirektivet36 samt samtrafikdirektivet 37 att gälla. Dessa direktiv reglerade ett antal av de skyldigheter som nu återfinns i det nya EGregelverket.
För att säkerställa kontinuiteten i befintliga avtal och undvika ett rättsligt tomrum anges det i ingressen till tillträdesdirektivet att det är nödvändigt att det i inledningsskedet säkerställs att det nya regelverket omfattar dels vissa angivna skyldigheter som avser samtrafik och andra former av tillträde i direktiv 97/33/EG, dels de skyldigheter som avser särskilt tillträde i direktiv 98/10/EG, dels de skyldigheter som avser tillhandahållandet av överföringskapacitet för hyrda förbindelser i direktiv 92/44/EEG. Det klargörs dock att dessa bestämmelser utan dröjsmål måste ses över mot bakgrund av de rådande förhållandena på marknaden. Det anförs även att en sådan översyn bör inbegripa de organisationer som omfattas av LLUB-förordningen.
De skyldigheter som skall bibehållas enligt tillträdesdirektivet är skyldigheter om
35 EGT L 165, 19.6.1992, s. 27. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 98/80/EG (EGT L 14, 20.1.1998, s. 27). 36 EGT L 101, 1.4.1998, s. 24. 37 EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv 98/61/EG EGT L 268, 3.10.1998, s. 37).
a) samtrafik (artikel 4 i samtrafikdirektivet),
b) icke-diskriminering och öppenhet vid samtrafik (artikel 6 i sam-
trafikdirektivet),
c) principer för samtrafiksavgifter och kostnadsredovisningssystem
(artikel 7 i samtrafikdirektivet),
d) särredovisning och ekonomisk rapportering (artikel 8 i samtrafik-
direktivet),
e) samlokalisering och delning av utrustning (artikel 11 i samtrafik-
direktivet),
f) nummerfrågor (artikel 12 i samtrafikdirektivet),
g) offentliggörande av och tillgång till information (artikel 14 i sam-
trafikdirektivet),
h) särskild nätanslutning (artikel 16 i taltelefoni),
i) tillhandahållande av ett minimiutbud av förhyrda förbindelser
(artikel 7 i direktivet om förhyrda förbindelser) samt
j) icke-diskriminering vid hyrda förbindelser (artikel 8 i direktivet
om förhyrda förbindelser).
De skyldigheter som skall bibehållas enligt USO-direktivet är skyldigheter rörande
a) taxor för slutkunder för tillhandahållande av tillträde till och
användning av det allmänna telefonnätet (artikel 17 i taltelefonidirektivet),
b) val eller förval av nätoperatör (artikel 12 i samtrafikdirektivet),
c) tillgängligheten till information om förhyrda förbindelser (artikel
3 i direktivet om förhyrda förbindelser),
d) information om leveransvillkor vid förhyrda förbindelser (artikel 4
i direktivet om förhyrda förbindelser),
e) accessvillkor, användningsvillkor och väsentliga krav för förhyrda
förbindelser (artikel 6 i direktivet om förhyrda förbindelser),
f) tillhandahållande av ett minimiutbud av förhyrda förbindelser
(artikel 7 i direktivet om förhyrda förbindelser),
g) icke-diskriminering vid förhyrda förbindelser (artikel 8 i direktivet
om förhyrda förbindelser) samt
h) taxeprinciper och kostnadsredovisning för förhyrda förbindelser
(artikel 10 i direktivet om förhyrda förbindelser).
De angivna skyldigheterna skall bibehållas fram till dess att en myndighet beslutar om dessa skyldigheter i enlighet med förfarandet för marknadsanalys enligt artikel 16 i ramdirektivet. Det inne-
bär att en marknadsanalys för avgörande av konkurrenssituationen måste göras. Beroende på utgången av denna prövning skall skyldigheterna bibehållas, ändras eller upphävas. Såsom det nya EGregelverket måste förstås skall de skyldigheter som bibehålls därefter anses vara meddelade enligt det nya EG-regelverket. De åtgärder som vidtas skall underkastas det i ramdirektivet föreskrivna samrådsförfarandet.
Enligt tillträdes- och USO-direktivet skall en marknadsanalys genomföras så snart som möjligt efter ikraftträdandet av direktiven och därefter regelbundet. En marknadsanalys kan beräknas ta upp till sex månader att färdigställa. Det innebär att den myndighet som skall ansvara för sådana marknadsanalyser i princip måste påbörja dessa redan innan den nya lagen om elektronisk kommunikation träder i kraft för att inte alltför lång tidsutdräkt skall uppkomma. Dessutom är det enligt ramdirektivet ett krav att marknadsanalyser skall underställas dels berörda parter, dels Europeiska gemenskapernas kommissionen och övriga medlemsstaters behöriga myndigheter för samråd. Ett sådant samrådsförfarande måste ske minst en månad före det att besluten skall börja tillämpas enligt de frister som gäller för samrådsförfarandet.
Det finns inget som hindrar att analyserna förbereds så långt det är möjligt utan att lagen behöver ha vunnit laga kraft. Samrådsförfarandet innebär dock att slutliga beslut inte kan meddelas förrän en ny lag har utfärdats, som ger myndigheten möjlighet att tillämpa ett sådant förfarande. Det är i direktiven inte fastställt en bestämd tidpunkt för när skyldigheterna skall ha setts över. Utredningen finner därför att en bestämmelse som reglerar skyldigheternas fortbestånd till dess den föreskrivna marknadsanalysen gjorts bör införas i övergångsbestämmelserna till lagen.
Anmälda operatörer
I ramdirektivet föreskrivs att operatörer av fasta allmänna telefonnät som har utsetts som företag med ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG även i fortsättningen skall betraktas som ”anmälda operatörer” i enlighet med förordning (EG) nr 2887/2000 till dess att det ovan beskrivna förfarandet för analys av marknaden har avslutats. Därefter skall de
inte längre betraktas som "anmälda operatörer" i enlighet med förordningen.
Vilken myndighet skall genomföra marknadsanalyserna och anpassningen av auktorisationerna?
Utredningen har i detta betänkande att lägga fram ett lagförslag för genomförande av det nya EG-regelverket, dvs. ramdirektivet och särdirektiven samt radiospektrumbeslutet. I det kommande slutbetänkandet skall en översyn av myndighetsstrukturen på området för elektronisk kommunikation göras. Utredningen kommer först i det sammanhanget att föreslå vilken eller vilka myndigheter som skall utföra de uppgifter som åläggs en myndighet i lagen.
Som beskrivits ovan står den eller de ansvariga myndigheterna inför en arbetskrävande uppgift. Denna uppgift underlättas inte av den tidsram som skall beaktas enligt det nya EG-regelverket. Det finns därför ett behov av att redan i detta skede av utredningen peka ut vilken eller vilka myndigheter som bör ansvara för dels marknadsanalyserna, dels anpassningen av de befintliga anmälningarna och tillstånden.
I fråga om uppgiften att anpassa gällande tillstånd till det nya regelverket bör det lämpligen läggas på den nuvarande tillståndsmyndigheten, dvs. PTS.
När det gäller marknadsanalyser skall dessa enligt det nya EGregelverket utföras utifrån konkurrensrättsliga principer och med hjälp av konkurrensrättslig metodologi. Detta är, enligt de av kommissionen framtagna riktlinjerna för marknadsanalys och bedömning av om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden, en skillnad från vad som tidigare gällt för marknadsanalyser. De tidigare marknadsanalyserna baserades snarare på vissa speciella förhållanden som avsåg att säkerställa slutanvändarnas möjligheter att nå varandra (s.k. end-to-end connectivity) än på efterfråge- och utbudskriterier som används vid analyser inom det konkurrensrättsliga området.
Nu angivna förhållande kan visserligen sägas tala för att låta Konkurrensverket utföra marknadsanalyserna. Också PTS har emellertid i dag att genomföra marknadsanalyser och bedömningar av företags inflytande på marknaderna. Med hänsyn till detta anser utredningen att det finns övervägande skäl för att låta PTS genomföra de marknadsanalyser som skall ligga till grund för över-
gången till det nya EG-regelverket och den nya lagen. PTS bör dock utföra uppdraget i nära samarbete med Konkurrensverket och andra myndigheter som kan beröras, såsom Radio- och TV-verket.
Del IV
Övriga frågor
11. Små företags villkor
11.1. Inledning
Konsekvensanalys av de förslag som lämnas i detta betänkande skall göras enligt utredningsdirektiven och kommittéförordningen. Konsekvensanalysen skall enligt förordning (1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor avse små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.
Storleken på ett företag kan bedömas efter antalet anställda. Av landets företag hade år 2000 98 % färre än 20 anställda. En konsekvensanalys bör emellertid ta hänsyn också till hur branschen i övrigt ser ut, vilket innebär att någon exakt nivå av storleken på företagen inte behöver ligga till grund för bedömningen. Finns t.ex. ett mycket stort företag på området är det möjligt att samtliga övriga aktörer på marknaden kan betraktas som små.
Bakgrunden till förslagen om en ny reglering är den översyn som gjorts inom EU av området elektronisk kommunikation. De direktiv översynen har resulterat i innebär en harmonisering av regleringen inom europeiska gemenskapen och skall införlivas i medlemsstaternas lagstiftning. Något alternativ till reglering för området finns inte. Förslaget innebär en sektorsreglering för området elektronisk kommunikation. Redan idag finns en sektorsspecifik reglering men den nya omfattar ett vidare område.
En stor del av de företag som finns inom området är redan idag berörda av den befintliga lagstiftningen vilket innebär kännedom om området. Det nya regelverket medför dock vissa förändringar som företagen måste sätta sig in i. Ett syfte med det nya regelverket är att skapa enklare regler för företag att komma in på marknaden. Ett annat syfte är att skapa effektiv konkurrens. Den sektorsspecifika regleringen gynnar de mindre företagen på så sätt att den kan innebära att förpliktelser ställs på dominanten om inte konkurrensen fungerar. En effektiv konkurrens gynnar alla aktörer på om-
rådet både som tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och tjänster och som användare. Tillsynen av lagen skall ske genom en myndighets försorg och i myndighetens uppgifter ingår att regelbundet göra marknadsanalyser för att kontrollera att konkurrensen fungerar.
Vissa av de förslag som lämnas i detta betänkande kan medföra ökade kostnader för företag. Andra förslag medför minskade kostnader. De olika direktiven innehåller olika typer av förslag som mer eller mindre tydligt kan medföra konsekvenser för företagen. Vi har strävat efter att göra analysen så noggrann som möjligt. Det föreligger dock ofta ett antal osäkerhetsmoment som medför svårigheter att göra kostnadsberäkningar.
På följande punkter medför regelverket kostnadskonsekvenser för företagen:
 Avgift för anmälan  Förändrat förfarande för tillstånd för användning av radiosändare  Förändrat förfarande för tillstånd för användning av adresser  Avgift för medgivande till överlåtelse av tillstånd  Förändrade regler om samtrafik  Tvister  Lokaliseringsinformation avseende nödsamtal
Berörda företags antal och storlek
Inom området för elektronisk kommunikation finns ett stort antal operatörer som tillhandahåller olika typer av elektroniska tjänster. I dag uppgår antalet anmälda företag till ca 285.
Den föreslagna lagen omfattar elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster vilket är ett vidare område än det dagens reglering omfattar. Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs. Med elektroniska kommunikationstjänster menas tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.
Lagens omfattning medför att företag från tele, IT och mediesektorerna kommer att beröras på samma sätt. Exempelvis kabel-
TV-bolag, satellitbolag, energibolag, kommunala bolag eller kommuner kan därmed omfattas i den mån de bedriver verksamhet som faller in under den nya lagen. Lagen avser även överföringstjänster med radiolänk och radioaccess och det marksända nätet för radio och TV-sändningar. Det senare medför att hela den verksamhet som Teracom bedriver kommer att omfattas.
Det är inte helt enkelt att avgöra om och hur många nya aktörer som kan tillkomma. Det finns uppgifter om antalet aktörer på olika delområden som kan ge viss vägledning. Sålunda uppgår antalet kabel-TV-operatörer till ca 70 (SOU 2001:90 s. 55). När det gäller satellitbolagen är det främst två företag som dominerar i Sverige. Antalet nätägande regionala och lokala energibolag uppgår till 225 enligt information från Svenska kraftnät (www.svk.se). Enligt en rapport från PTS om IT-infrastrukturen i Sverige uppgav 130 kommuner innehav av områdesnät och 44 av ortsammanbindande nät våren 2001. Av de kommunala bolagen var 28 stycken innehavare av ortsammanbindande nät och 70 stycken av områdesnät. Vissa av dessa aktörer kan ingå i flera grupper. T.ex. kan kommunala bolag med nät ingå i gruppen energibolag.
En del av ovan nämnda aktörer bedriver redan idag anmälningspliktig verksamhet som telefoni eller tillhandahållande av nätkapacitet. Andra kan bedriva icke-anmälningspliktig verksamhet, t.ex. tillhandahållande av Internet. Exakta uppgifter om företag som bedriver sådan verksamhet finns inte att tillgå. Emellertid har PTS gjort en uppskattning och bedömer att antalet Internetoperatörer, s.k. Internet service providers (ISP), uppgår till över 100. En del av dessa kan även ingå i antalet anmälda operatörer om de också bedriver anmälningspliktig verksamhet.
De företag som räknas upp ovan finns inom de sektorer som omfattas av den nya lagstiftningen och ger, trots brister i redovisningen, en grov bild av antalet aktörer. Det är dock inte säkert att alla företag bedriver eller kommer att bedriva sådan verksamhet som omfattas av lagen. Redovisningen kan således endast ge en överblick.
Storleken på företagen inom området varierar från mycket stora företag till mycket små. Man kan bilda sig en uppfattning genom de uppgifter som finns av företag som idag bedriver televerksamhet. Enligt den officiella telestatistiken för 2000 från Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) ser fördelningen ut på följande sätt för företag som bedriver televerksamhet.
Tabell 11.1 Antal företag i näringsgrenarna nätdrift, radiering och kabel-TV-drift år 2000
Företagsstorlek (antal anställda) Näringsgren
0-9 10-19 20-49 50-
Totalt
Nätdrift 71 13 24 41 149 Radiering 1 -1 2 4 Kabel-TVdrift
27 -1 1 29
Totalt 99 13 26 44 182
Källa: SIKA, Televerksamhet 2000
SIKA:s redovisning omfattar 182 företag inom området televerksamhet. Företag inom området nätdrift omfattar styrning, kontroll och felhantering av telenät samt tillhandahållande av nättjänster inklusive mobiltelefoni. Radiering omfattar styrning, kontroll och mobilradiosystem. Kabel-TV-drift innefattar mottagning och vidaresändning av TV- och ljudradioprogram på kabel- TV respektive radionätet. Företag som hade en omsättning under 0,1 miljoner kronor år 2000 finns inte med i undersökningen.
Mer än hälften av företagen i undersökningen har mellan 0 och 9 anställda. Följande figur visar andelarna uppdelat efter företagsstorlek.
Figur 11.1 Företag inom televerksamhet uppdelat efter företags
storlek (antal anställda)
Källa: SIKA, Televerksamhet 2000
24%
14%
7%
54%
0-9 anställda
10-19 anställda
20-49 anställda
50 - anställda
Andelen företag som har färre än 20 anställda motsvarar 61 procent. Andelen företag med fler än 50 anställda uppgår till 24 procent. Det sistnämnda kan jämföras med statistik omfattande alla företag i Sverige som visar en motsvarande andel om 0,8 procent för år 2000.
11.2. Avgift för anmälan
Bakgrund
Enligt telelagen är ett företag skyldigt att anmäla tillhandahållande inom ett allmänt tillgängligt telenät av telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplan för telefoni samt nätkapacitet. Förutom anmälan krävs tillstånd för att tillhandahålla telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil teletjänst eller nätkapacitet om verksamheten är av betydande omfattning.
Dagens avgiftssystem omfattar avgifter både för anmälningspliktig verksamhet och för tillståndståndspliktig sådan. Det nya förslaget medför vissa förändringar när det gäller avgifter.
Lagförslaget medför att telelagen upphör. En anmälningsskyldighet kommer att finnas även i fortsättningen men med en förändrad omfattning. Tillstånd motsvarande dem som föreskrivs i telelagen kommer inte att finnas kvar.
Enligt lagen om radiokommunikation krävs tillstånd för att få använda radiosändare. Den föreslagna lagen medför att även lagen om radiokommunikation upphör men för användning av radiosändare kommer det att krävas tillstånd och beslut även i framtiden. Någon förändring när det gäller avgifterna för sådana tillstånd är därför inte nödvändig.
Det föreslagna regelverket innebär att tillstånd krävs för användande av adresser. Ett särskilt förfarande föreslås för adresser av betydande ekonomiskt värde.
Anmälningsplikt och avgift
Lagförslaget innebär en skyldighet för företag att anmäla tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Verksamhet som enbart
består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enlig 1 kap. 1 § tredje stycket YGL skall inte anmälas.
Vidare anges i lagförslaget att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala en avgift för myndighetens verksamhet enligt lagen för den som bedriver verksamhet som är anmäld eller den som anmäler sådan verksamhet. Avgift får också tas ut av den som ansöker om tillstånd för att använda radiosändare.
Enligt auktorisationsdirektivets artikel 12 skall de administrativa avgifter som tas ut av företag som tillhandahåller ett nät eller en tjänst i enlighet med allmän auktorisation eller som har beviljats nyttjanderätt sammanlagt enbart täcka de administrativa kostnader som uppkommer för förvaltning, kontroll och genomförande av systemet med allmän auktorisation, samt för nyttjanderätter och särskilda skyldigheter enligt tillträdesdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster. Avgiften får inbegripa kostnader för internationellt samarbete, harmonisering och standardisering, marknadsanalys, övervakning av efterlevnaden och annan kontroll av marknaden samt lagstiftningsarbete som inbegriper utarbetande och genomförande av sekundärrätt, dvs. normer som gemenskapens institutioner utfärdar för att uppfylla de mål som sätts upp i ett fördrag (primärrätt), och förvaltningsbeslut, t.ex. beslut om tillträde och samtrafik.
Avgifterna skall åläggas de enskilda företagen på ett objektivt, öppet redovisat och proportionellt sätt så att de administrativa tilläggskostnaderna och de därmed sammanhängande avgifterna minimeras.
Av direktivet framgår vidare att när nationella regleringsmyndigheter tar ut administrativa avgifter skall de årligen offentliggöra en översikt över sina administrativa kostnader och den sammanlagda summan av uppburna avgifter. Mot bakgrund av skillnaden mellan summan av avgifterna och de administrativa kostnaderna skall lämpliga justeringar göras.
Enligt skälen i direktivet bör ett system med avgifter inte leda till snedvridning av konkurrensen eller hinder för inträde på marknaden. Vidare sägs att med ett system med allmän auktorisation blir det inte längre möjligt att hänföra administrativa kostnader och därmed avgifter till enskilda företag, utom för beviljande av tillstånd till adresser, radiofrekvenser och rätt att installera faciliteter. Eventuella avgifter bör följa principerna i ett system med allmän auktorisation. Direktivet anger att ett exempel på ett rättvist,
enkelt och öppet alternativ till dessa kriterier för avgiftsfördelning kan vara en omsättningsrelaterad fördelningsnyckel. Om de administrativa avgifterna är mycket låga kan det också vara lämpligt med schablonmässigt beräknade avgifter med ett omsättningsrelaterat inslag.
Avgifterna skall enligt direktivet beakta behovet av en optimal användning av resurserna. De skall vara sakligt motiverade, ickediskriminerande och proportionella till det avsedda syftet och ta hänsyn till de mål som anges i ramdirektivets artikel 8.
I kapitel 12 i detta betänkande beskrivs den verksamhet vi bedömer krävs av en myndighet till följd av det nya lagförslaget. Vidare redovisas en bedömning av de kostnader som myndigheten kommer att få till följd av det.
Bedömning av kostnader för företag
De uppgifter själva anmälan enligt anmälningskravet skall innehålla är begränsade och bör enligt vår uppfattning inte medföra någon märkbar administrativ kostnad för företagen.
Avgift för anmälan kommer enligt förslaget att kunna tas ut eftersom de avgiftsskyldiga får en motprestation. Vårt förslag innehåller endast en befogenhet att ta ut avgifter men inte något detaljerat förslag om hur avgiftssystemet skall vara uppbyggt. Vi föreslår inte någon annan finansiering än den avgiftsfinansiering som tillsynsmyndigheten har idag för en del av verksamheten. Det innebär en oförändrad finansiering av kostnader för den verksamhet som följer av den nya lagstiftningen. I det följande redovisas hur avgifter tas ut idag och vår bedömning av vilka principer som bör gälla för fortsatt avgiftsuttag.
I förordningen (1999:836) om finansiering av Post- och telestyrelsens verksamhet anges förutsättningar för vissa avgifter som skall tas ut. I dagens system tas avgifter ut för både tillstånd och anmälning enligt Post- och telestyrelsens föreskrifter om avgifter enligt telelagen (PTSFS 2001:7). För närvarande är avgiften för ansökan om tillstånd för att bedriva televerksamhet 100 000 kronor per tillståndområde och för ansökan om förhandsbesked 5 000 kronor. Årsavgift för anmälningspliktig med en omsättning lägre än 5 miljoner kronor är 1 000 kronor. För omsättning högre än 5 mkr är avgiften 35 000 kronor. Årsavgiften för tillståndspliktig är 1,57 promille av årsomsättningen för den verksamhet som omfattas
av tillståndet, dock lägst 50 000 kronor. Uppgifter om omsättningen begärs in av PTS från aktörerna. Omsättningsuppgiften är sekretessbelagd.
Avgifterna för ansökan om tillstånd att bedriva televerksamhet kommer inte att finnas kvar när det nya regelverket träder i kraft. Däremot kommer avgifter för anmälning att kunna tas ut.
Enligt vår uppfattning bör den närmare fördelningen av kostnaderna för tillsynsverksamheten fördelas i första hand utifrån omsättningen eller andra fördelningsmöjligheter. En differentiering av avgifterna bör ske med hänsyn till den tillsynsinsats respektive verksamhet traditionellt sett medför. Enligt lagförslaget bemyndigas regeringen även fortsättningsvis att meddela närmare föreskrifter om de belopp och det sätt på vilket debiteringar och betalningar skall ske. Regeringen ska ha rätt att bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter på området.
Vid genomgång av myndighetens uppgifter med anledning av det nya regelverket, bedömer vi att verksamhetsnivån bör ligga på i stort sett samma nivå som tillsynsmyndigheten har idag. Den totala avgiftsnivån kan därför bedömas utifrån myndighetens budgetunderlag. Av underlaget framgår att det beräknade behovet av avgiftsuttag för den del som diskuteras här uppgår till 79,8 miljoner kronor för 2003. För 2002 beräknas avgifterna uppgå till 73,7 miljoner kronor. Utfallet för 2001 var 66,3 miljoner kronor. En ökning är således beräknad. Ökningen mellan 2002 och 2003 är ungefär lika stor som den mellan 2001 och innevarande budgetår.
Det är svårt att bedöma avgiftens storlek för det enskilda företaget eftersom det är osäkert hur många företag som kommer att beröras. Detta beror dels på otillräckliga uppgifter om antal aktörer, dels på svårigheter att bedöma hur många av dessa företag som kommer att bedriva anmälningspliktig verksamhet. Avgiften kan bli omsättningsrelaterad eller fördelad enligt någon annan fördelningsgrund. För att bedöma hur avgifterna kan fördela sig på olika företag krävs uppgifter om omsättningen för den anmälningspliktiga verksamheten om en sådan fördelningsprincip används. Idag lämnas uppgifter om omsättning genom särskild redovisning från respektive företag till myndigheten. Med hänsyn till övriga osäkerheter har vi inte funnit det möjligt att närmare undersöka företagens omsättning i detta avseende.
Sammanfattningsvis anser vi det inte meningsfullt att redovisa beräknade kostnadskonsekvenser för ett enskilt företag då det måste bygga på ett flertal osäkra antaganden. Utfallet kan bli
mycket missvisande. Man kan dock konstatera att den totala avgiftsnivån ligger i samma storleksordning som tidigare vilket innebär att situationen för de företag som tidigare varit avgiftsbelagda är densamma. Det kan dock tillkomma nya företag som inte varit anmälningspliktiga och därmed inte avgiftsbelagda. Det berör främst Internetoperatörer, som kan tillhöra kategorin små företag. Vårt förslag om en omsättningsrelaterad eller på annat sätt fördelad avgift bör dock innebära en inte alltför betungande kostnad för företagen. Det faktum att regelverket kan beröra flera företag än idag innebär dessutom att kostnaderna för myndighetens verksamhet kan slås ut på flera.
11.3. Förändrat förfarande för tillstånd för användning av radiosändare
Lagförslaget innebär en möjlighet att hålla auktioner i ett förfarande med allmän inbjudan när det meddelas tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet.
Ett sådant förfarande medför kostnader för de företag som vill bedriva sådan verksamhet eftersom de måste betala för tillståndet. Hur stora dessa kostnader blir är inte möjligt att förutse då det bl.a. beror på antal intresserade aktörer och det allmänna konjunkturläget. Man kan dock anta att det, i samband med ett auktionsförfarande, i de flesta fall handlar om större aktörer med stora finansiella möjligheter.
11.4. Förändrat förfarande för tillstånd för användning av adresser
Ett nytt förfarande för tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde införs. Förfarandet innebär att en tilldelning kan ske bl.a. efter ett konkurrensförfarande, dvs. auktion. Den högstbjudande operatören får därmed betala ett pris för adressen. Prisnivån är på samma sätt som vid auktioner för tillstånd att använda radiosändare bl.a. beroende av antalet intresserade aktörer.
11.5. Avgift för medgivande till överlåtelse av tillstånd
Vårt förslag innehåller en möjlighet att överlåta tillstånd att använda radiosändare eller adresser om operatören så önskar. En sådan överlåtelse kräver medgivande från myndigheten. Regelverket medger en möjlighet att ta ut en avgift för ett sådant medgivande. Någon nivå för avgiften föreslås inte.
11.6. Förändrade regler om samtrafik
Det allmänna kravet på samtrafikskyldighet till kostnadsbaserade priser försvinner till följd av det nya lagförslaget. Det kan medföra två konsekvenser för företagen:
1. De företag som tidigare tvingats tillhandahålla samtrafik till kostnadsbaserade priser har nu möjlighet att ta ut ett marknadspris vilket kan vara högre.
2. En eventuell höjning av priset för samtrafik kan antas drabba mindre företag i första hand då de inte har något eget nät där högre priser kan tas ut som kompensation.
Den exakta kostnadskonsekvensen av detta förslag kan inte beräknas. Det beror bl.a. på konkurrenssituationen på marknaden. Förslaget följer de krav som ställs i tillträdesdirektivet. Lagen innehåller dock också regler som medger att krav på kostnadsbaserad samtrafik kan ställas på den dominerande aktören om inte konkurrensen är effektiv. Det innebär att det finns en mekanism i regleringen som minskar risken för att priserna blir för höga.
11.7. Tvister
Idag bedriver Post- och telestyrelsen en medlingsverksamhet som är kostnadsfri för parterna. I den lag som presenteras i detta betänkande ingår ett förslag om en särskild nämnd för tvistlösning mellan enskilda. Parterna kan gemensamt bestämma att hänskjuta en tvist i vilken fråga som helst med anledning av lagen till nämnden, som skall finansieras av parterna.
Att vända sig till nämnden är frivilligt. Nämnden skall enligt förslaget bestå av ordförande och, om inte parterna bestämmer annat, två andra ledamöter. Parterna skall solidariskt betala skälig ersätt-
ning till ledamöterna för arbete och utlägg. Kostnaden för det enskilda företaget beror på tvistens omfattning och hur lång tid nämnden tas i anspråk.
Om det däremot uppkommer en tvist mellan enskilda i anledning av ett beslut som myndigheten fattar med anledning av lagen får en part hänskjuta tvisten för avgörande till den myndighet som fattat beslutet. Myndigheten kan då, om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, i stället för att ta upp tvist till prövning, hänskjuta tvisten för medling. Parterna ska då beredas tillfälle att komma med förslag till lämplig person att vara medlare. Kan de inte enas utser myndigheten en medlare. Kostnaderna för medlarens arbete och utlägg skall solidariskt betalas av parterna. Kostnaden för det enskilda företaget beror på tvistens omfattning och hur lång tid medlaren tas i anspråk.
Denna nya utformning av tvistlösningen kan medföra kostnadsökningar för småföretag. Det är emellertid inte troligt att det skulle drabba små- och medelstora företag i större omfattning än större företag. Någon beräkning av en eventuell kostnadsökning är inte möjlig att göra. Det torde emellertid inte röra sig om större belopp.
11.8. Lokaliseringsinformation avseende larmnumret
Lagförslaget medför en allmän skyldighet för operatörer att i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla lokaliseringsuppgift för nödsamtal.
Idag finns inte något sådant krav på lokaliseringsinformation från mobilsamtal till larmnumret. Kravet kan innebära kostnader för berörda företag. Enligt vad utredningen inhämtat från branschen är kostnaden beroende av den tekniska lösningen. Olika system kan ha olika precision för lokaliseringsangivelser och högre precision kan ge högre kostnader. Man menar att den kommersiella utvecklingen kommer att driva fram lokaliseringsbaserade tjänster och att den tekniska lösningen antagligen kommer att variera mellan olika operatörer.
Kostnaderna för företagen är beroende av om det ställs krav på särskild teknik och tidpunkt för när sådan teknik skall införas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås meddela föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven skall fullgöras. Det föreslagna regelverket innehåller inte några sådana särskilda föreskrifter.
11.9. Utredningens samråd om konsekvenser för företag
I enlighet med utredningsdirektiven har samråd skett med Näringslivets Nämnd för Regelgranskning. Vi har under utredningens gång även haft kontakt med företrädare från branschföreningarna IT-företagen och Svenskt näringsliv.
12. Kostnader
12.1. Inledning
Det lagförslag vi för fram medför i vissa fall finansiella konsekvenser. I detta kapitel redovisas vår bedömning av hur kostnaderna för staten påverkas av det nya regelverket. Vi har begränsat vår bedömning till de förändringar som uppkommer till följd av de nya EGdirektiven. Den föreslagna lagen innehåller därutöver regler som anpassats efter förslag som lämnats i annan ordning. Någon närmare redogörelse för kostnadskonsekvenserna av dessa förslag görs inte här. Vi ser dock inte att de bör leda till någon beaktansvärd kostnad för staten.
Då förslaget grundar sig på de nya EG-direktiven på området är i de flesta fall utrymmet för att anpassa regelverket till kostnadsbilden begränsat. Det är dock vår uppfattning att regelverket totalt sett inte medför någon mer omfattande kostnadsökning.
12.2. Myndighetskostnader
Post- och telestyrelsen (PTS) är enligt sin instruktion (1997:401) central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, inom post-, tele- och radioområdena. PTS skall bl.a. pröva frågor om tillstånd och utöva tillsyn enligt telelagen och lagen om radiokommunikation.
En av våra uppgifter enligt utredningsdirektivet är att föreslå påkallade förändringar i myndighetsstrukturen. Denna del av uppdraget kommer att utföras först under hösten 2002. De slutsatser och förslag vi då kommer att presentera kan självklart väsentligt påverka kostnadseffekterna av det nu lämnade lagförslaget. Trots det har vi ansett det lämpligt att göra en beräkning av kostnadskonsekvenserna utifrån dagens förhållanden. Vi har därvid utgått från Post- och telestyrelsens nuvarande verksamhet och finansiering, så
som de framgår av myndighetens regleringsbrev och budgetunderlag.
Post- och telestyrelsen har enligt instruktionen bl.a. till uppgift att främja en sund konkurrens, övervaka pris- och tjänsteutvecklingen och följa utvecklingen inom radio-, tele- och IT-området, särskilt vad gäller säkerhet vid elektronisk informationsöverföring. Vidare har myndigheten uppgifter inom EU-arbete och annan internationell verksamhet. Inom det internationella området skall myndigheten bl.a. utreda behovet av och medverka vid tillkomsten av överenskommelser mellan Sverige och andra länder samt handlägga frågor som rör Sveriges deltagande i verksamheten inom EU. En annan uppgift som vilar på Post- och telestyrelsen är upphandling av bl.a. teletjänster för att tillgodose funktionshindrades behov. Även tjänster inom andra områden än elektronisk kommunikation, såsom post- och kassaservicetjänster, upphandlas av myndigheten. Genom upphandling skall även totalförsvarets behov av post- och teletjänster under höjd beredskap tillgodoses och samhällets beredskap mot allvarliga störningar av telesystemet i fred stärkas.
Det föreslagna regelverket innebär förutom en breddning av området också förändrade myndighetsuppgifter såsom
N Marknadsanalys N Fler förvaltningsbeslut N Möjlighet till auktionsförfarande vid frekvenstilldelning N Nytt förfarande vid tilldelning av adresser av betydande ekono-
miskt värde
N Nytt samrådsförfarande N Förändrade handläggningstider
Följande uppgifter försvinner från myndigheten som en följd av den nya lagen:
N Beslut om tillstånd för televerksamhet N Medlingsverksamhet
Marknadsanalys
Enligt lagförslaget skall en myndighet som regeringen bestämmer årligen besluta vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det är motiverat att införa skyldigheter för operatörer. Fortlöpande skall de relevanta marknaderna analyseras och beträffande varje marknad skall det fastställas om det råder effektiv konkurrens. Om myndigheten bedömer att det inte råder effektiv konkurrens skall den identifiera företag med betydande inflytande på marknaden.
Som framhållits inledningsvis har utredningen med sitt förslag inte tagit ställning till vilken myndighet som skall utföra dessa marknadsanalyser. PTS nuvarande uppgifter och verksamhet får dock som nämnts tjäna som underlag och referensmaterial för våra överväganden.
Viss marknadsanalys måste inledas snarast för att förbereda tillämpningen av det nya regelverket. Vi menar att det närmast faller på PTS att i samarbete med Konkurrensverket utföra dessa.
Post- och telestyrelsens nuvarande uppgifter omfattar bl.a. att främja en sund konkurrens och övervaka pris- och tjänsteutvecklingen samt följa utvecklingen inom post-, radio-, tele- och ITområdet. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 2002 skall myndigheten lämna en sammanfattande bedömning av tillståndet och utvecklingen inom sektorsområdet och dess olika delmarknader. PTS publicerar idag rapporter, till viss del innehållande analyser avseende konkurrenssituationen, bl.a. om den svenska telemarknaden, mobilteleområdet, Internetmarknaden och bredbandsområdet. Vissa av de marknader som fortlöpande skall analyseras enligt det nya regelverket omfattas alltså redan i dag av myndighetens rapportverksamhet. Med det nya regelverket kommer dock ett vidare område och fler företag än tidigare att omfattas.
Sammantaget kan sägas att marknadsanalyser enligt regelverket ställer mer preciserade krav på myndigheten än vad som följer av myndighetens nuvarande uppgifter i så måtto att konkurrenssituationen på marknaden skall analyseras och bedömas. Enligt vår bedömning bör dock detta kunna rymmas inom den verksamhet som budgeterats för PTS verksamhet.
Fler förvaltningsbeslut
Många skyldigheter som tidigare föreskrivits generellt i lag kommer med den nya lagstiftningen i stället att åläggas genom beslut som en myndighet skall fatta. Det rör främst samtrafik och andra former av tillträde samt samhällsomfattande tjänster.
Tillträde och samtrafik
Enligt 32 § telelagen föreligger en generell skyldighet att bedriva samtrafik för den som tillhandahåller anmälningspliktiga tjänster. Det föreslagna regelverket innebär att denna generella skyldighet försvinner. I stället införs en generell skyldighet för operatörer av allmänna kommunikationsnät att förhandla om samtrafik med andra företag.
På vissa marknader kan det dock finnas skillnader i förhandlingsstyrka mellan olika företag vilket kan förhindra tillkomsten av frivilliga överenskommelser om samtrafik och andra former av tillträde. För bl.a. sådana situationer ges möjlighet för en myndighet att ingripa med förpliktelser om samtrafik och andra former av tillträde. I de flesta hänseenden kan en sådan förpliktelse riktas endast mot ett företag som har ett betydande inflytande på marknaden i fråga. Under vissa särskilda förutsättningar, särskilt vad avser samtrafik, kan dock ett beslut riktas mot alla företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde till ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät. Det kan antas att det i vart fall inledningsvis kan komma att behöva fattas flera beslut om sådan samtrafik. Också kravet på en myndighet att göra marknadsanalyser kommer att medföra ett ökat antal förvaltningsbeslut.
Det ökade antalet förvaltningsbeslut bör dock enligt vår uppfattning inte medföra ökade kostnader i någon större omfattning.
Samhällsomfattande tjänster
Enligt lagförslaget kan den som bedöms lämplig förpliktas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, om det behövs för att tillgodose slutanvändarnas behov. Förfarandet är i princip detsamma som idag då en operatör kan utpekas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst genom villkor i det tillstånd som krävs för att utöva televerksamhet.
Då skillnaden mellan det nya förfarandet och nuvarande endast består i att ett särskilt beslut skall fattas om samhällomfattande tjänster bör det enligt vår mening inte betyda någon större förändring av myndighetens kostnader.
Möjlighet till auktionsförfarande vid frekvenstilldelning
När tillstånd för att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar skall fördelas och det kan antas att frekvensutrymmet inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla, skall enligt vårt förslag tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan. Förfarandet vid fördelningen av tillstånd kan ske på två sätt. Det ena är fördelning efter ett jämförande urvalsförfarande, s.k. skönhetstävlan, vilket är på det sätt fördelning sker i dag. Det andra, och nya, förfarandet är att tilldelning kan ske efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande, t.ex. auktion.
Det nya förfarandet innebär vissa förändrade krav på myndighetens insats vid fördelning av tillstånd för radiosändare. Kostnaderna för ett sådant förfarande kan vara höga, åtminstone inledningsvis. Förberedelser och rutiner måste arbetas fram, vilket kan ta stora resurser i anspråk. Man kan dock anta att när sådana rutiner en gång utarbetats blir den framtida hanteringen mindre resurskrävande. Noteras skall även att de administrativa kostnaderna för hanteringen kan täckas genom avgifter enligt 7 kap. 22 § i den föreslagna lagen.
Post- och telestyrelsen har redan idag omfattande kostnader för tilldelning av tillstånd genom jämförande urval. Att möjligheten till ett auktionsförfarande införs bör enligt vår mening inte generera högre kostnader än det förfarande som tillämpas idag. Det kan tvärtom antas att det leder till lägre kostnader på sikt när fungerande rutiner tagits fram.
Nytt förfarande vid tilldelning av adresser av betydande ekonomiskt värde
Ett nytt förfarande för tilldelning av adresser av betydande ekonomiskt värde föreslås. Det innebär att tillstånd skall beviljas efter endera ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att
betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfarande med slumpmässig tilldelning (lottning). Förfarandet är nytt för myndigheten och torde medföra administrativa kostnader. Någon uppskattning av dessa kostnader har inte kunnat göras, men de torde inte bli betydande och skall dessutom avgiftsfinansieras.
Nytt samrådsförfarande
Det nya regelverket innehåller tvingande samrådsregler för den nationella myndigheten. Det gäller dels nationella, dels gränsöverskridande samrådsförfaranden inom EU och EES. På det nationella planet skall myndigheten ge berörda parter skälig tidsfrist att yttra sig över preliminära förslag till beslut om en åtgärd. Vidare skall hänsyn tas till synpunkter från slutanvändare, konsumenter, tillverkare och företag. Det gränsöverskridande samrådet skall ske under vissa förutsättningar som syftar till att säkerställa att regelverket tillämpas konsekvent i de olika medlemsstaterna.
Även om internationellt arbete ingår bland Post- och telestyrelsens nuvarande uppgifter innebär det föreslagna samrådsförfarandet nya uppgifter för myndigheten. Detta kommer att innebära ökade kostnader, särskilt inledningsvis då rutiner och former måste tas fram för att samrådsförfarandet skall fungera på ett effektivt sätt.
Förändrade handläggningstider
Det nya regelverket medför förändrade krav på handläggningstider för olika typer av ärenden. Exempelvis ställs krav på att beslut om tillstånd för användning av radiosändare skall lämnas inom sex veckor efter det att ansökan kommit in till myndigheten. Beslut om tillstånd att använda adress för elektronisk kommunikation skall meddelas inom tre veckor. Tidigare var kraven inte lika hårda. Enligt myndighetens regleringsbrev för 2002 skall den genomsnittliga handläggningstiden för tillståndsärenden, inom verksamhetsgrenen radio, inte överstiga 100 dagar. Kravet avser de ärenden som inte kräver internationell koordinering. Enligt myndighetens årsredovisning för 2001 avgörs dock merparten av ansökningarna på kortare tid. Beslut om tillstånd tog i genomsnitt 34,4 kalenderdagar under 2001 vilket är något mer än det krav som ställs enligt det nya
regelverket. Kravet på kortare handläggningstider kan medföra ökade kostnader för myndigheten.
Beslut om tillstånd för televerksamhet
Genom auktorisationsdirektivet införs ett nytt förenklat auktorisationssystem. Den tillståndsplikt som finns i fråga om televerksamhet av betydande omfattning enligt dagens regelverk försvinner och ersätts med en anmälningsplikt. Därmed försvinner kostnaderna för tillståndsförfarandet från myndigheten.
Medlingsverksamhet
I lagförslagets nionde kapitel finns ett förslag om en särskild nämnd för tvistlösning mellan enskilda. Förslaget innebär vidare att den medlingsverksamhet som Post- och telestyrelsen bedriver idag upphör.
Övriga verksamheter
Post- och telestyrelsen disponerar idag anslag för upphandling av bl.a. tjänster för funktionshindrade samt åtgärder för att skydda telekommunikationerna mot hot i krigstid, mot informationsoperationer samt mot allvarliga hot och påfrestningar i fredstid. Någon större kostnadsförändring inom dessa områden bedömer vi inte att det nya regelverket kommer att medföra.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis innebär våra förslag vissa nya och förändrade myndighetsuppgifter. Vår bedömning är dock att kostnaderna för dessa kan hanteras inom ramen för den verksamhet som planerats och budgeterats för PTS nuvarande verksamhet och som framgår av myndighetens budgetunderlag för åren 2003–2005. Denna bedömning grundar sig på de omedelbara konsekvenserna av den i detta delbetänkande föreslagna regleringen. I det fortsatta utredningsarbetet skall en genomgång av myndighetsstrukturen göras
vilket kan leda till andra bedömningar vad gäller kostnader och finansiering.
12.3. Övriga kostnader
Förvaltningsdomstolarna
Till följd av det nya regelverket kommer antalet överklagbara myndighetsbeslut att öka. Det finns då en viss risk för fler överklaganden till förvaltningsdomstol. I dag är det främst ärenden som rör samtrafik som tar domstolarnas resurser i anspråk.
Vi föreslår ett system med en särskild nämnd som parterna kan hänskjuta en tvist till. Nämndens beslut är inte möjligt att överklaga. Vi bedömer att det finns goda förutsättningar för att ett flertal av samtrafikstvisterna kommer att föras dit.
Det nya regelverket kommer å ena sidan att ge upphov till tvister och därmed även till missnöje med myndighetens avgörande som föranleder överklaganden. Å andra sidan kommer vissa av dagens överklaganden att försvinna. Sammantaget gör vi dock bedömningen att det finns en viss risk för att antalet överklaganden kommer att öka något. Dessa bör dock kunna hanteras inom ramen för domstolsväsendets befintliga resurser.
Allmänna reklamationsnämnden
Det nya EG-regelverket anger att medlemsstaterna skall säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av USO-direktivet.
Vi föreslår att en prövning av konsumenttvister utanför domstol bör ske inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet och att reglerna för upptagande av ärenden anpassas till kraven i det nya regelverket.
Vi bedömer att kostnaderna för nämndens verksamhet med anledning av detta kan komma att öka något. Dessa bör dock kunna hanteras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens befintliga resurser.
12.4. Funktionellt tillträde till Internet
Enligt det nya regelverket får den som bedöms lämplig förpliktas att uppfylla vissa krav, om det behövs för att slutanvändare skall tillhandahållas elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller därtill hörande tjänster till ett överkomligt pris. Enligt dagens reglering i telelagen kan tillstånd att bedriva televerksamhet förenas med villkor att tillhandahålla tjänster till slutanvändare, s.k. samhällsomfattande tjänster. Sådana villkor finns i tillståndsvillkoren endast för Telia AB.
En nyhet i den nya lagen är att en operatör kan förpliktas att tillhandahålla slutanvändare en anslutning till det fasta telefonnätet som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Det underlag utredningen haft tillgång till tyder på att ett sådant krav kan medföra behov av en uppgradering av befintligt nät till en betydande kostnad, kanske flera miljarder kr.
En sådan kostnad kan rimligen inte bäras av den förpliktade operatören ensam. EG-regelverket innehåller bestämmelser om finansiering av sådana tjänster genom bidrag från samtliga operatörer. Utredningen anser i och för sig att det vore av värde att införa ett sådant system, men har av särskilda skäl avstått från att lägga fram ett konkret lagförslag (se avsnitt 10.7.5). Som enda alternativ finansiering föreslås därför en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att upphandla en samhällsomfattande tjänst, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna.
Mot denna bakgrund kan det inte uteslutas att en skyldighet att tillhandahålla en anslutning som medger ett funktionellt tillträde till Internet kan medföra betydande kostnader för staten.
12.5. Finansiering av myndighetsverksamheten
Post- och telestyrelsen finansieras dels genom anslag, dels genom avgifter.
Anslagen avser finansiering av förvaltningskostnader för vissa uppgifter bl.a. upphandling av samhällsomfattande tjänster samt totalförsvarsåtgärder avseende telekommunikationer m.m. och postbefordran. Vidare disponerar myndigheten anslag för upphandling av åtgärder för att skydda telekommunikationerna mot
hot i krigstid, informationsoperationer och allvarliga hot och påfrestningar i fredstid.
Den avgiftsfinansierade verksamheten avser delar av verksamhetsgrenen IT-tillit samt verksamhetsgrenarna IT-tillgänglighet, tele, post och radio. Bestämmelser om avgiftsskyldighet finns i telelagen, lagen om radiokommunikation, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning, lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer m.m. samt postlagen (1993:1684). En redogörelse för reglerna i telelagen och lagen om radiokommunikation finns i avsnitt 10.9.
I förordningen (1999:836) om finansiering av Post- telestyrelsens verksamhet ges närmare bestämmelser om de avgifter som får tas ut och som myndigheten får disponera.
Inom radioområdet innebär lagförslaget inte någon förändring när det gäller krav på tillstånd. Däremot kommer tillståndsplikt för televerksamhet inte att finnas kvar, vilket medför att avgiftsinkomsterna för dessa tillstånd försvinner. Företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och tjänster kommer dock att vara anmälningspliktiga.
Avgifter
Enligt lagförslaget (7 kap. 22 §) kan avgift tas ut från den som bedriver verksamhet som är anmäld, anmäler sådan verksamhet, ansöker om tillstånd för att använda radiosändare eller adress ur nationell adressplan eller innehar sådant tillstånd eller söker medgivande om överlåtelse av tillstånd för att använda radiosändare eller adress.
I stort sett är det endast de inkomster som är förknippade med tillstånd enligt telelagen som försvinner med det nya regelverket. Dessa inkomster kan ersättas med avgifter för de operatörer som blir anmälningspliktiga. Eftersom vår bedömning är att resursbehovet kan hanteras inom den ram som myndigheten redan budgeterat för blir skillnaden jämfört med dagens finansieringssituation inte så stor. En skillnad är dock att antalet anmälningspliktiga företag blir fler vilket gör att avgiftsuttaget kan spridas ut på flera. Det nya regelverket föreslås träda i kraft den 25 juli 2003 viket innebär att reglerna avseende avgifter ändras under pågående budgetår.
12.6. Inkomster för staten
Den möjlighet att använda auktion som förfarande vid tillstånd att använda radiosändare och vissa adresser som införs innebär möjligheter till inkomster för staten. Inkomsterna från ett sådant förfarande kan bli höga. Inkomsterna skall enligt budgetlagen (1996:1059) redovisas brutto på statsbudgeten om inte inkomsterna endast skall täcka verksamhetens utgifter vilket inte är fallet när det gäller inkomster från ett auktionsförfarande. De administrativa kostnader myndigheten har för tillståndsgivningen bör kunna täckas antingen genom att myndigheten tillförs anslag från inkomsten från tillståndsgivningen eller inom ramen för det sedvanliga avgiftsuttaget.
I sammanhanget bör framhållas att inkomster som redovisas brutto på statsbudgeten kan användas för att täcka alla utgifter som redovisas mot anslag. Vi vill därför peka på att inkomster från auktioner kan skapa utrymme för finansiering av tjänster till slutanvändare, t.ex. för att de skall erbjudas ett funktionellt tillträde till Internet.
Del V
Författningskommentarer
13. Förslaget till lag om elektronisk kommunikation
1 kap. Allmänna bestämmelser
Lagens mål
1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att främja konkurrens vid
tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt att främja slutanvändarnas intressen.
Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet samt intresset av att enskilda och myndigheter ges största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer och ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser.
Vid beslut om tillstånd, förpliktelser och andra ingripanden samt åtgärder i övrigt skall utifrån ändamålet med åtgärden hänsyn även tas till
1. att radiofrekvenser och adressresurser används effektivt och
förvaltas ändamålsenligt,
2. att innovation och investeringar i infrastruktur främjas,
3. personlig integritet,
4. nätens och tjänsternas säkerhet och uthållighet,
5. allmän ordning.
Lagen inleds med en allmän portalparagraf, som anger de bakomliggande intressen som lagen syftar till att tillgodose. Dessa intressen överensstämmer i stort sett med de i artikel 8 i ramdirektivet uppräknade och har sin huvudsakliga motsvarighet i 2 § telelagen.
Paragrafens första stycke anger lagens grundläggande ändamål, nämligen att skapa konkurrens och att främja slutanvändarnas intressen. Konkurrensintresset gör sig särskilt gällande för regleringen om samtrafik och andra former av tillträde i 4 kap., medan
slutanvändarnas intresse står i förgrunden för bestämmelserna i 5 kap. I enlighet med de övergripande politiska mål som vi föreslår skall ställas upp för området elektronisk kommunikation är konkurrens ett medel att uppnå bästa möjliga utbyte för användarna i fråga om ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser. Också konkurrensintresset måste därför bedömas med hänsyn till vad som är bäst för slutanvändarna. Med begreppet rimligt pris avses detsamma som i telelagen, se prop. 1996/97:61, s. 72 f.
Av andra stycket följer att det vid myndighetsutövningen särskilt skall beaktas bl.a. de grundlagfästa yttrande- och informationsfriheterna. Effektiva elektroniska kommunikationer är ett viktigt instrument för att värna och öka den språkliga och kulturella mångfalden i samhället. Samtidigt kan åtgärder enligt lagen verka inskränkande på grundlagsfästa rättigheter. Under inga förhållanden får en åtgärd innebära sådana begränsningar i vidare mån än vad grundlagarna medger. Men också inom ramen för det tillåtna området bör det iakttas försiktighet med åtgärder som kan begränsa yttrande- och informationsfriheten.
Vid tillämpningen av olika bestämmelser i lagen kan inte sällan olika intressen komma att stå mot varandra. Bestämmelsen i tredje stycket pekar ut vissa intressen som mer angelägna att tillgodose. Intresseavvägningen skall göras utifrån den effekt som eftersträvas med den regel som tillämpningen avser i det enskilda fallet. Det uttrycks genom att intressena skall viktas med hänsyn till ändamålet med åtgärden i fråga. I detta ligger även att varje åtgärd skall vara proportionell utifrån det fastställda problemets art, vilket även kommer till uttryck i 7 kap. 2 §.
Lagens tillämpningsområde
2 § Denna lag gäller elektroniska kommunikationsnät och kommuni-
kationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster.
Lagen är inte tillämplig på frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.
Bestämmelserna i första stycket fastställer lagens tillämpningsområde. Vad som avses med elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter
framgår av 5 §. Utrustning som ansluts till nätet på abonnentsidan av en nätanslutningspunkt, t.ex. dataterminaler och annan sådan utrustning, omfattas inte av bestämmelserna i denna lag, se även under kommentaren till 4 §.
Genom bestämmelsen i andra stycket undantas från lagens tillämpningsområde tillhandahållande av innehållstjänster, dvs. tjänster som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Undantaget från tillämpningsområdet är t.ex. innehållet i radio- och TV-program och tjänster som innebär tillhandahållande av innehåll på Internet. I 6 kap. finns dock bestämmelser om skydd för hemligheter för elektroniska meddelanden.
När det gäller lagens förhållande till grundlagen hänvisas till allmänmotiveringen avsnitt 10.5.1 under Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m.
3 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte tillståndsprövning som
föreskrivs i annan lag.
Genom bestämmelsen klargörs att ett beslut enligt denna lag inte ersätter sådan offentligrättslig tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag. Av detta följer att beslut som innebär offentligrättsligt tvång, t.ex. beslut om samlokalisering eller gemensamt utnyttjande av utrustning eller egendom, enligt denna lag inte ersätter föreskriven prövning enligt t.ex. ledningsrättslagen (1973:1144), expropriationslagen (1972:719), fastighetsbildningslagen (1970:988), plan- och bygglagen (1987:10) samt miljöbalken (1998:808). Frågan om förhållandet till annan lag generellt behandlas i avsnitt 10.3.3.
4 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det bestämmelser om
sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel i radio-_och_TV-lagen ( 1996:844 ).
Om utrustning finns bestämmelser i lagen ( 2000:121 ) om radio- och teleterminalutrustning.
I första stycket anges att det finns bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program även i radio-_och_TV-lagen (1996:844). Av andra stycket följer att det finns särskilda bestämmelser om radio- och teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas till ett elektroniskt kommunikationsnät.
Definitioner
5 § I lagen avses med
abonnent: fysisk eller juridisk person som har ingått avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,
abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnentuppgifter för sådant ändamål,
allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, data och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter,
användare: fysisk eller juridisk person som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,
elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,
facilitet: nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt,
lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,
nödsamtal: samtal till nödnummer, enligt fastställd adressplan för telefoni, för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst,
operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet,
radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett
föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare),
radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,
radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,
samtal: en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägskommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,
samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten,
skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,
slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
telefonitjänst: tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan,
tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät,
tillhörande facilitet: facilitet som möjliggör eller stöder tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster,
trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det.
I denna paragraf angivna definitioner är hämtade dels från direktiven och radiospektrumbeslutet i EG:s nya regelverk på området för elektronisk kommunikation, dels från telelagen och lagen om radiokommunikation. I vissa fall har mindre justeringar gjorts för att definitionerna bättre skall stämma överens med
befintliga författningar och svensk författningsskrivning i allmänhet. Ledning vid tolkning av begreppen kan i förekommande fall hämtas från direktiven och beslutet samt från motiven till telelagen och lagen om radiokommunikation samt den rättstillämpning som finns på området.
Termen abonnent återfinns i telelagen. Detsamma gäller begreppet användare. Med undantag för utsändning av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL kan i fråga om begreppens innebörd vägledning hämtas från telelagen.
Den som tar emot utsända programkanaler via en radio- eller TV-mottagare och för detta betalar föreskriven licens eller tar emot ett färdigpaketerat programutbud i kabel, via satellit eller i marksändning som sänds ut via radio och kan tas emot genom ett system för villkorad tillgång i en digital-TV-box torde inte abonnera på en elektronisk kommunikationstjänst. Ingår däremot i ett sådant abonnemang en möjlighet till bredbandsuppkoppling mot Internet via ett sådant nät för utsändning till allmänheten är det i denna del fråga om en elektronisk kommunikationstjänst. Programbolag som Sveriges Television och Sveriges Radio använder sig av en elektronisk kommunikationstjänst för att sända ut program till sina tittare och lyssnare. Denna tjänst torde normalt inte vara att anse som allmänt tillgänglig. Programbolagen kan också själva sända ut sina program, om de har tillgång till radiosändare. Så sker också i vissa fall. Någon elektronisk kommunikationstjänst föreligger inte heller i ett sådant fall.
I 6 kap. används begreppet användare med en särskild definition som bara omfattar fysiska personer. Det beror på att syftet med dessa bestämmelser huvudsakligen är att skydda behandlingen av personuppgifter.
Abonnentupplysning är ett begrepp som efter prop. 2001/2002:98 har intagits i telelagen (SFS 2002:282). Vad som anges i propositionen bör kunna tjäna till vägledning också här.
Ett grundläggande begrepp i lagen är elektroniskt kommunikationsnät. Det omfattar alla typer av telenät enligt telelagens definition. Därutöver omfattas nät som används för utsändning av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Beträffande vad som gör att ett nät är att anse som ett allmänt kommunikationsnät hänvisas till allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.1.
Den definition som föreslås för allmänt telefonnät har likheter med telelagens definition för telefonitjänst. Med ett allmänt telefonnät avses sådana elektroniska kommunikationsnät som används
för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, och data och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter. I det får anses ligga att nätet typiskt sett skall vara anpassat för överföring av tal. Det kan vara flera faktorer som tillsammans gör att denna förutsättning är uppfylld. Dels kan det vara beroende av det fysiska nätets förutsättningar, dels av det logiska nätets uppbyggnad och funktioner. Det kopplade kretsbundna accessnätet för fast telefoni och GSMnät för mobiltelefoni är exempel på telefonnät. Det är inte endast det fysiska nätet som gör att ett nät blir att betrakta som ett telefonnät, utan också den logiska uppbyggnaden. Ändras uppbyggnaden, t.ex. med hjälp av teknik för digitalisering, s.k. xDSL-teknik (Digital Subscriber Line), eller genom paketkoppling i mobilnäten, så att nätet inte längre typiskt sett är anpassat för tal utgör nätet i den delen i allmänhet inte längre del av ett allmänt telefonnät. Däremot är nätet fortfarande ett elektroniskt kommunikationsnät som kan vara allmänt.
Begreppet elektronisk kommunikationstjänst är avsett att urskilja sådana tjänster som innebär ett kommersiellt tillhandahållande av tjänster till andra. Sådana tjänster tillhandahålls vanligen mot ersättning. I vissa fall tillhandahålls dock kommersiella tjänster gratis till slutkunden. Det kommersiella inslaget manifesteras då på något annat sätt, vanligen genom reklamfinansiering. Sker tillhandahållandet på rent ideell basis omfattas däremot tjänsten inte av begreppet. Exempel på det kan vara tillhandahållande av s.k. forskarnät eller liknande nät främst inom universitetsvärlden. Genom att det i definitionen anges att tjänsten helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät avses dessutom att urskilja sådana tjänster från rena innehållstjänster såsom programverksamheten hos programföretag för radio och TV och innehållstjänster som tillhandahålls via webben, såsom webbsidor där musik eller spel tillhandahålls eller webbsidor för elektronisk handel.
Paragrafen innehåller en särskild definition av begreppen facilitet och tillhörande facilitet. Dessa är som framgår av definitionerna vittomfattande. Med facilitet avses nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt. Tillhörande faciliteter avser enligt definitionen facilitet som möjliggör eller stöder tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Detta omfattar utrustning i form av t.ex. datorer för databaser för driftstödsystem med
programvara och de system som erfordras för drift av databasen samt anläggningar såsom telefonstationer med utrymme för kopplingsutrustning m.m. liksom stödsystem för kyla, reservkraft, inpasseringskontroll osv. Att en facilitet är tillhörande innebär att den behövs för en anläggning eller annat som möjliggör eller stöder tillhandahållandet av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster.
Med lokaliseringsuppgift avses uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Definitionen återfinns i artikel 2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Lokaliseringsuppgifter kan enligt direktivet vara av två slag, dels sådana som samtidigt är trafikuppgifter, dels sådana som inte är trafikuppgifter. De föregående är bl.a. sådana lokaliseringsuppgifter som kan erhållas genom information om i vilken cell, dvs. sändnings- och mottagningsradien från en basstation i ett cellulärt nät för mobiltelefoni, som en viss terminalutrustning befinner sig i. Med lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter avses främst positionering via satellit av en terminalutrustning, förutsatt att uppgifterna behandlas i det elektroniska kommunikationsnätet.
Nätanslutningspunkt är en fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät. Detta begrepp bör ha samma innebörd som enligt telelagen. I nätanslutningspunkten möts det allmänna kommunikationsnätet och abonnentens enskilda nät.
Nödsamtal definieras inte i telelagen. Med sådana samtal menas här samtal till nödnummer enligt fastställd adressplan för telefoni för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Lokutionen samhällets alarmerings- och räddningstjänst har samma innebörd som enligt telelagen.
Begreppet samtal bör också behandlas i detta sammanhang. Det avser en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägskommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid. Genom att endast kräva att användaren skall uppfatta det som att kommunikationen sker i realtid görs en avvikelse i förhållande till definitionen av samtal enligt förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Meningen är att när fördröjningarna i t.ex. ett nät som använder internetprotokoll inte är större än att användaren uppfattar kommunikationen som om den sker i realtid bör kommunikationen kunna omfattas av samtalsbegreppet. Hur liten för-
dröjning som skall krävas får överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra, varvid sannolikt det arbete som bedrivs i ITU och i andra standardiseringsorgan kan bli vägledande.
Med operatör avses den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet. Begreppet innebär ett förtydligande i förhållande till tillträdesdirektivet genom att det klargörs att det är innehavet av eller rådigheten över att allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet som gör att en aktör omfattas av operatörsbegreppet. Det bör observeras att genom att även den som tillhandahåller tillhörande faciliteter anses som operatör kan begreppet få ett mycket vitt tillämpningsområde. Viss försiktighet bör därför iakttas. Det är t.ex. inte avsikten att varje fastighetsägare som hyr ut utrymme åt nätoperatörer enbart därigenom skall anse vara operatör. Däremot bör exempelvis ett företag som har som sin huvudsakliga verksamhet att hyra ut telefonstationer till nätoperatörer omfattas av begreppet.
Beträffande radioanläggning är begreppet hämtat från LRK. Även definitionen för radiokommunikation är hämtad från LRK. Beträffande definitionen av radiovågor däremot föreslås en förändring i förhållande till LRK genom att ett undre frekvensvärde införs om 9 kilohertz för att anpassa definitionen bl.a. till artikel 2 radiospektrumbeslutet. Förändringen behandlas i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen.
Med samtrafik avses fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för olika operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten. Tillämpningsområdet för reglerna om samtrafik i den nya lagen är vidare än i telelagen. Beträffande samtrafik när det gäller telefoni kan ledning hämtas ur motiven till den lagändring som innebar att samtrafikbegreppet infördes i telelagen år 1997 (prop. 1996/97:61, sid. 93). Däremot bör i fråga om datatrafik och särskilt Internet något nämnas om de förutsättningar som föreligger för samtrafik. Samtrafik mellan slutanvändare som abonnerar på det som brukar betecknas som den grundläggande Internettjänsten, dvs. överföringen av datapaket enligt Internet Protocol, bör inte vålla några problem. För vidare beskrivning av den grundläggande Internettjänsten hänvisas till Statskontorets rapport Den svenska delen av Internet, 1997:18. Funktioner som e-post och webbsurfning fungerar idag också över Internet till följd av det standardiseringsarbete som sker i Internetvärldens organisationer, främst inom
Internet Engineering Task Force (IETF) och World Wide Web Consortium (W3C). Operatörerna behöver inte vara inblandande i förmedlingen av sådana tjänster men är det vanligen på grund av att de tillhandahåller olika serverfunktioner i näten. Samtrafik mellan sådana tjänster i form av fysisk och logisk sammankoppling av näten är till följd av standardiseringen i allmänhet möjlig. Som jämförelse kan nämnas IP-telefoni. På det området saknas idag allmänt vedertagna standarder. Det gör att Internetoperatörerna inte tillhandahåller enhetliga funktioner för sådana tjänster. Två användare som använder samma programvara kan emellertid med hjälp av enbart den grundläggande Internettjänsten upprätta en förbindelse för IP-telefoni. Operatören är då inte inblandad i den tjänsten och samtrafiken avser endast den grundläggande Internettjänsten. När det gäller samtrafik vid datakommunikation är det således särskilt viktigt att hålla isär vilken del av kommunikationen som operatörerna tillhandahåller och vad som kontrolleras av slutanvändarna.
På området för utsändning till allmänheten ser saken annorlunda ut. Traditionellt sett brukar man inte tala om samtrafik för sådana utsändningar. Istället talas i 8 kap. radio-_och_TV-lagen om vidaresändningar (i kabelnät). I princip torde det inte vara någon skillnad från teknisk synpunkt. Samtrafik och vidaresändningsplikt enligt radio-_och_TV-lagen bör dock från juridisk synpunkt behandlas åtskilt med hänsyn till lagstiftningarnas skilda syften. Så behandlas must-carry-skyldigheter också särskilt i EG:s regelverk. Det sagda bör dock inte utesluta att samtrafikreglerna kan få betydelse också på området för utsändning till allmänheten. Används t.ex. Internet för sådan utsändning kommer samtrafik i den grundläggande Internettjänsten att aktualiseras. Genom funktioner för broadcast (utsändning till alla i nätet) eller multicast (utsändning till flera i nätet) kan denna form av överföring effektiviseras. För att få detta att fungera krävs att sådana funktioner finns tillgängliga i näten. Samtrafik kan då också omfatta sådana funktioner.
Begreppet skadlig störning definieras i artikel 2 auktorisationsdirektivet. Införandet av begreppet i den nya lagen motiveras i avsnitt 10.5.1 i allmänmotiveringen.
Slutanvändare definieras i artikel 2 ramdirektivet. Med slutanvändare avses användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Begreppet omfattar förutom användare som är konsumenter enligt den svenska konsumentlagstiftningen även näringsidkare under förutsättning att det inte är fråga om använd-
ning i och för deras verksamhet som tillhandahållare av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
Med telefonitjänst avses en tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan. Begreppet skiljer sig från nuvarande definition i telelagen. Vad som avses med samtal definieras särskilt.
Med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät avses inte endast tillgängliggörandet av ett sådant nät för andra utan även etablering, drift och kontroll av nätet. För att tillhandahålla ett sådant nät erfordras alltså inte att operatören upplåter nätet eller kapacitet i det till andra. Även innehav för egen del medför att nätinnehavaren anses tillhandahålla ett sådant nät.
Begreppet trafikuppgift är hämtat från artikel 2 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Det avser en uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det. Någon motsvarande definition finns inte i telelagen. I princip torde det dock avse samma slag av uppgifter som avses i 49 § telelagen när där talas om uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande. Vad som menas med elektroniskt meddelande anges i 6 kap. 1 §.
Kommunikationsverksamhet i krig m.m.
6 § Om elektroniska kommunikationer utsätts för allvarliga stör-
ningar och det finns behov av att prioritera mellan olika användareintressen eller mellan olika regioner, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förplikta den som tillhandahåller telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät att mot ersättning prioritera de kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa.
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i det EG-rättsliga regelverket. Den grundas på ett lagförslag från Post- och telestyrelsen, som för närvarande är under beredning i regeringskansliet, se avsnitt 10.7.10.
Paragrafen skall tillämpas i situationer där det föreligger behov av att prioritera trafik för allmännyttiga ändamål. En sådan situation kan vara att elektroniska kommunikationer i hela eller delar av landet har drabbats av allvarliga störningar (t.ex. ett långvarigt elavbrott) och kapaciteten i näten inte räcker till för att tillgodose alla användares behov. Om det i sådana situationer behövs räddningsinsatser för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa bör det finnas möjlighet att besluta att de elektroniska kommunikationer som är nödvändiga för räddningsinsatsen skall prioriteras, t.ex. bör på katastrofplatsen räddningstjänstens behov av elektroniska kommunikationer gå före bl.a. journalisters och kommersiella verksamheters behov av sådana kommunikationer, dock med förbehåll för om elektroniska kommunikationer behövs för radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Som vi framhållit i olika sammanhang måste man iaktta stor försiktighet när det gäller åtgärder som kan begränsa den yttrandefrihet som avses i detta lagrum.
För att bestämmelsen skall kunna tillämpas måste elektroniska kommunikationer i hela eller delar av landet vara utsatta för allvarliga störningar och den tillgängliga kapaciteten vara otillräcklig för att tillgodose alla användare.
Det ligger på regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer att meddela beslut som här avses. Beslutet skall riktas mot den som tillhandahåller telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät och får endast omfatta skyldighet att prioritera de elektroniska kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra akuta räddningsinsatser och som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa. Ersättning skall utgå till den som enligt bestämmelsen förpliktas att prioritera elektroniska kommunikationer. Hur ersättningen skall beräknas bör utredas vidare.
7 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordent-
liga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektronisk kommunikationsverksamhet som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i ramdirektivet och särdirektiven. Den har överflyttats från 65 § telelagen med den förändringen att föreskriftsrätten har utvidgats till att omfatta området för elektronisk kommunikation. Paragrafen täcker också det som idag regleras genom 20 § LRK om användning av radiosändare i krig m.m.
2 kap. Anmälan m.m.
1 § Allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektro-
niska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan. Om tillstånd att använda radiosändare och adresser för elektronisk kommunikation finns bestämmelser i 3 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket skall innehålla.
Bestämmelsen innebär att det ställs krav på alla som avser att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att göra en anmälan innan de börjar verksamheten. Beträffande innebörden av begreppet tillhandahållande av elektroniskt kommunikationsnät hänvisas till författningskommentaren för 1 kap. 5 §.
Att det skall vara fråga om en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst innebär att radio- och TV-utsändningar till allmänheten där mottagaren erhåller ett på förhand bestämt programutbud inte omfattas av anmälningsplikten. Det gäller även utsändningar i digital form. Skulle en sådan tjänst bli en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst genom att utbudet inte kan anses på förhand bestämt, gäller emellertid regeln i 2 § för sådana sändningar som sker i tråd.
Vilka uppgifter en anmälan skall innehålla behandlas i auktorisationsdirektivets artikel 3.3. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges enligt andra stycket behörighet att meddela föreskrifter i denna fråga.
2 § För sådan verksamhet som enbart består i att överföra signaler via
tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall någon anmälan enligt 1 § inte göras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.
Genom bestämmelsen undantas tillhandahållandet av kabel-TV-nät och liknande nät från anmälningsplikten enligt 1 §, om verksamheten enbart består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Detsamma gäller tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som avser radioprogram som anges i sistnämnda lagrum. Regeln motiveras framförallt av att vissa av de krav som lagen ställer upp för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skulle kunna komma i konflikt med den grundlagsfästa etableringsfriheten för sådana sändningar. Bedrivs även annan verksamhet i sådana nät, t.ex. bredbandsanslutning till Internet, omfattas emellertid den verksamheten inte av undantaget.
Genom bestämmelsen införs vidare en motsvarighet till 5 § andra stycket telelagen om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om ytterligare undantag från anmälningsplikten. Bestämmelsen motiveras i avsnitt 10.5.1.
3 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 1 § skall
tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Genom bestämmelsen förpliktas den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att tillämpa sådana standarder, inklusive specifikationer, som Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 17.3 ramdirektivet har upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Syftet är att säkerställa driftskompatibilitet mellan tjänster. Genom bestämmelsen genomförs artikel 17 punkterna 3 och 4 ramdirektivet.
4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla
om verksamheten upphör.
Många rättigheter och skyldigheter i den nya lagen är knutna till den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. För att säkerställa att behörig myndighet har aktuell information om vilka dessa är
stadgas i denna paragraf skyldighet att även anmäla när en anmälningspliktig verksamhet upphör.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.
Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 56 § telelagen, förklaras i allmänmotiveringen avsnitt 10.5.1.
3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och adresser
Om radiosändare
Tillstånd att använda radiosändare
1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utom-
lands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
Första stycket motsvarar 3 § LRK. Motiven för tillståndsplikt framgår av allmänmotiveringen avsnitt 10.5.2.
Andra stycket har inte någon motsvarighet i LRK. Det ger befogenhet att föreskriva om innehållet i en anmälan på samma sätt som i 2 kap. 1 §.
2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och för-
farandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §.
Bestämmelsen förklaras i avsnitt 10.5.2. i allmänmotiveringen. Som där anges finns två möjligheter till internationell harmonisering av tillståndsgivningen. En är att harmoniseringen avser hur tillståndsgivningen skall gå till eller vilka villkor som får uppställas. Tillståndsgivningen sker då nationellt. Den andra möjligheten är att
även tillståndsgivningen sker enligt ett fullständigt harmoniserat förfarande. Ett tillstånd som meddelats i en stat eller i ett internationellt forum gäller då i övriga stater som anslutit sig till överenskommelsen (s.k. one stop shopping-procedur).
Paragrafen reglerar det senare fallet med ett fullständigt harmoniserat tillståndsförfarande. För det först nämnda fallet måste tillstånd meddelas enligt denna lag, varvid 9 § första stycket 9 kan tillämpas.
3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmak-
ten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt.
Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk och om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Rikspolisstyrelsen.
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 6 § LRK. Beträffande motiveringen hänvisas därför till förarbetena till den bestämmelsen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §. Undantag får förenas med villkor om att den radioanläggning i vilken sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt med sådana villkor som anges i 9 § första stycket 1 – 5, 7 – 10 och 12.
Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 10 § andra stycket har motsvarande tillämpning.
Bestämmelsen innebär en utökning av möjligheten att meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt i förhållande till 8 § LRK. Den kan liksom 8 § LRK användas för radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda, gemensamma frekvenser. Den kan också såsom 8 § LRK tillämpas med avseende på radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige. Avsikten är att rationalisera tillståndsgivningen i synnerhet när fråga är om masshantering där tillstånd regelmässigt beviljas utan någon före-
gående individuell frekvensplanering. Exempel på sådana typer av tillstånd är tillstånd för amatörradio och s.k. jaktradiotillstånd.
Att undantagsföreskrifterna kan tidsbegränsas underlättar för användarna att veta hur länge de kan utgå från att radioanvändningen är tillåten.
5 § Den som enligt 3 – 4 §§ är undantagen från tillståndsplikt skall
vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.
Bestämmelsen är av rent lagteknisk karaktär och motsvarar 4 § LRK.
6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett
sådant sätt att otillåten risk för skadlig störning inte uppkommer,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så
beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,
3. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensut-
rymmet,
4. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra
sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,
5. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvens-
utrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
6. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta
på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och
7. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd
återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.
Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.
Paragrafen motsvarar 9 § LRK men med vissa avvikelser. Liksom 9 § LRK innehåller paragrafen de bestämmelser mot vilka ansökningar om tillstånd att använda radiosändare skall prövas. Övervägandena bakom bestämmelsen har redovisats i allmänmotiveringen; se avsnitt 10.5.2.
På samma sätt som enligt LRK är det en förutsättning för tillstånd att använda radiosändare att det framgår av ansökan eller på annat sätt vilket slag av radioanvändning som tillståndet skall gälla. Detta är nödvändigt för att myndigheten skall kunna utföra sin frekvensplanering. Denna verksamhet bygger i enlighet med den internationella regleringen på att frekvensområden av tekniska och andra skäl avsätts för viss typ av användning. Den radioanvändning som ansökan avser måste också vara möjlig att identifiera. Något uttryckligt krav på att ansökan skall innehålla dessa uppgifter ställs inte i paragrafen. Uppgifterna är emellertid nödvändiga för att ansökningen skall kunna prövas mot de i lagrummet angivna särskilda förutsättningarna. Det är vidare möjligt att föreskriva om att anmälan skall innehålla nämnda uppgifter med stöd av 1 § andra stycket
Prövningen enligt punkt 1 skall göras utifrån den radioanvändning som vid ansökningstillfället är tillåten i Sverige och i de länder som kan komma att påverkas av radioanvändningen. Den användning som ansökan avser får inte vara sådan att risk för otillåten skadlig störning uppkommer. Vad som avses med skadlig störning framgår av definitionen i 1 kap. 5 §. Vad som är en otillåten skadlig störning framgår av 17 §. Exempel på en tillåten störning är sådan som uppkommer till följd av att ett tillstånd förenats med villkor enligt 9 § första stycket 8 om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan.
Det ligger liksom enligt motsvarande punkt i 9 § LRK inom ramen för prövningen att bedöma om sökanden eller den som i sökandens ställe skall hantera radiosändaren har tillräckliga kunskaper för detta. Detta har främst betydelse för de radioanvändningar som utnyttjar gemensamma frekvenser. Bestämmelsen ger således stöd för att uppställa krav på kompetens exempelvis för den som skall tjänstgöra som radiooperatör på fartyg eller flygplan. De
detaljerade krav som då kan behöva uppställas kan utformas som verkställighetsföreskrifter enligt 9 § första stycket 7.
Punkt 2 uppställer krav på radioanläggningens tekniska beskaffenhet. Sådana krav kan vanligen bedömas med hänsyn till det standardiseringsarbete som förekommer för ifrågavarande typ av utrustning. Allmänt kan sägas att de krav som kan ställas på radioanläggningen skall vara sådana att de mot bakgrund av den trängsel som kan förekomma, kostnaderna för olika tekniska lösningar och tidsperspektivet för genomförande av olika alternativ framstår som rimliga. Det är inte möjligt att här närmare ange vad som bör vara avgörande vid prövningen utan vägledning får sökas i den rättspraxis som uppkommit vid tillämpningen av motsvarande bestämmelse i LRK. Liksom enligt LRK bör verkställighetsföreskrifter kunna meddelas om generella krav på teknisk beskaffenhet för bestämda slag av radioanläggningar (se 9 § första stycket 4). Uppställda krav måste vara förenliga med EU:s regler om marknadstillträde för varor av detta slag. Regler om viss sådan utrustning finns i lagen (2000:122) om radio- och teleterminalutrustning.
Punkt 3 saknar motsvarighet i LRK. Regeln motiveras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Bestämmelsen innebär ett avsteg från principen om att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta. Principen om den positiva inriktningen bibehålls, men genom punkten införs lagstöd för myndigheten att ta hänsyn till olika intressen vid policyfrågor för frekvenstilldelning. I detta ingår att ta hänsyn till samhällsekonomiska aspekter samt övergripande samhällsnytta av en viss radioanvändning. Genom punkten genomförs artikel 9 ramdirektivet om att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster.
Punkt 4 motsvarar 8 § första stycket 3 LRK. Någon motivering utöver den som finns till LRK i denna del behövs inte.
Punkt 5 motsvarar delvis 8 § första stycket 4 LRK. Det avser kravet att radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar. I specialmotiveringen till lagen om radiokommunikation (prop. 1992/93:200, sid. 323 f.) behandlas frågan om särskilda problem med hänsyn till att uppgifter om planering och utbyggnad av befintliga radioanvändningar bör ges skydd enligt 8 kap. 6 §
sekretesslagen (1980:100). För den frågan hänvisas därför till motiven för LRK.
Ett tillägg har gjorts i förhållande till motsvarande punkt i LRK genom att det för tillstånd också krävs att radioanvändningen inte tar i anspråk frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta är i överensstämmelse med artikel 9.2 ramdirektivet. Självklart skall en ansökan som överensstämmer med de behov som skall skyddas enligt punkten inte avslås på denna grund.
Punkt 6 har samma innebörd som 8 § första stycket 5 LRK. Punkt 7 saknar uttrycklig motsvarighet i LRK. Som krav för tillstånd ställs upp att det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren. Det framgår dock av specialmotiveringen till LRK (prop. 1992/93:200, sid. 323) att det varit avsikten att i bedömningen av sökandens personliga kompetens att hantera radiosändaren också innefatta ett visst mått av prövning om sökanden kan förväntas följa tillståndsvillkoren.
Den som vid prövningstillfället inom en inte alltför avlägsen tid har fått sitt tillstånd återkallat på grund av att radiosändaren använts i strid med tillståndsvillkoren kan i många fall antas på nytt komma att använda radiosändare i strid med villkoren. Nytt tillstånd skall då inte beviljas, om inte sökanden för fram omständigheter som motiverar en annan bedömning. Punkten skall dock inte medföra att den som fått ett tillstånd återkallat för alltid är avstängd från att använda radiosändare. En rimlig avvägning måste göras. Har det gått mer än fyra till fem år från återkallelsen bör den i sig inte vara tillräcklig för att vägra ett nytt tillstånd.
Andra stycket motsvaras i sak av 9 § tredje stycket LRK. Bestämmelsen har endast omformulerats. Genom att telelagen föreslås upphävd kommer dock tillstånd som erfordras enligt telelagen för tillhandahållande av mobila teletjänster inte längre att omfattas av denna bestämmelse.
7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får
begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser.
Ett beslut att begränsa antalet tillstånd enligt första stycket skall omprövas så snart det finns anledning till det. Beslutas till följd av en sådan omprövning att ytterligare tillstånd kan beviljas, skall i beslutet anges efter vilket förfarande tillstånd skall meddelas.
Bestämmelser om allmänt inbjudningsförfarande finns i 9 a § LRK och 14 § telelagen. Genom den föreslagna bestämmelsen samlas de båda tillståndsförfarandena i ett enda. I motiveringen till föregående paragraf har redogjorts för att principen om att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta även skall gälla framöver, men att principen med stöd av punkt 3 i föregående paragraf mjukas upp. Den punkten avser konkurrensen mellan olika radioanvändningar. Nu aktuella paragraf däremot avser det fallet att ett frekvensband har avsatts för viss radioanvändning och det planerade frekvensutrymmet inte räcker för alla som vill ha tillstånd. Det skall således råda frekvensbrist för en viss radioanvändning för att bestämmelsen skall vara tillämplig. Det kan gälla en ny eller väsentligt ändrad radioanvändning. Bestämmelsen får tillämpas också när en redan befintlig radioanvändning får ökat frekvensutrymme eller utrymme blir ledigt som en följd av att effektiviteten i frekvensutnyttjandet höjs. Såsom konstaterades i motiven för 9 a § LRK (prop. 1997/98:167, s. 10) är det inte tillfredsställande vare sig från konkurrenssynpunkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvenseffektivitet att den som först kommer in med en ansökan alltid blir den som får tillstånd.
När antalet tillstånd begränsas med stöd av denna paragraf skall tillstånd beviljas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta följer av bestämmelsen i 11 § fösta stycket. Som framgår av 11 § andra stycket gäller regeln om allmänt inbjudningsförfarande inte all radioanvändning.
Bestämmelsen motiveras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen, se även kommentaren till 11 §. Paragrafen avser sådana åtgärder som regleras i artikel 7 auktorisationsdirektivet. Genom andra stycket genomförs punkten 2 i artikeln. Bestämmelser om samråd inför sådana beslut finns i 7 kap.
8 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioan-
vändning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.
9 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor angå-
ende
1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,
2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag
av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,
3. täckning och utbyggnad inom landet,
4. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
5. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får
användas,
6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,
7. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,
8. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,
9. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad använd-
ning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, 10. skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga
om användning av frekvenser, 11. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd
enligt 11 §, samt 12. annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt fre-
kvensutnyttjande.
Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkurrensen.
Bestämmelserna i 8 och 9 §§ har sin motsvarighet i 11 § LRK. Samtidigt behandlar 9 § villkor som får ställas enligt auktorisationsdirektivet, artikel 6.1 och bilagan, del B. Flertalet av dessa villkor behövs med hänsyn till att denna lag saknar motsvarighet till telelagens regler om tillstånd för mobila teletjänster. Bestämmelserna har motiverats utförligt i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen.
I 8 § klargörs att tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen. Detta kan vara en praktisk nödvändighet med hänsyn till att tillstånd enligt tele-
lagen för mobila teletjänster inte längre kan meddelas enligt förslaget. Det skulle sannolikt bli ohanterligt att bevilja alla enskilda tillstånd att använda radiosändare i ett sammanhang samtidigt som täckningskrav m.m. skulle fastställas.
Bestämmelserna i 9 § första stycket 1 och 4 – 8 har motsvarigheter i 11 § LRK. Beträffande dessa hänvisas därför till förarbetena till den lagen. Beträffande punkten 12 finns en motsvarighet i 11 § LRK.
Här hänvisas dock till kommentarerna nedan.
Punkt 2 avser villkor om vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser. Det kan med stöd av denna punkt t.ex. anges att tillståndet är avsett för mobiltelefoni och avser viss teknik, t.ex. enligt specifikationer för NMT eller GSM. Det kan också avse elektroniska kommunikationsnät för mobila datatjänster enligt specifikationer för UMTS. Bestämmelsen genomför punkten
B 1 i bilagan till auktorisationsdirektivet.
Punkt 3 avser täckning och utbyggnad inom landet. Sådana täckningskrav som i allmänhet uppställs i samband med tillstånd för mobila teletjänster kan uppställas med stöd av denna punkt liksom krav på utbyggnadstakt. Motsvarande kan naturligtvis tillämpas också för andra tjänster eller nät såsom för datatrafik och utsändningar till allmänheten. Punkten genomför andra ledet i punkten B 2, bilagan till auktorisationsdirektivet.
Punkt 9 gör det möjligt att uppställa villkor om sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall gälla som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen. Bestämmelsen behandlas delvis även i avsnitt 10.5.2; jfr även specialmotiveringen till 2 §. Genom bestämmelsen blir det möjligt att uppställa sådana villkor som tagits fram i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser även om de inte skulle omfattas av övriga punkter i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen genomför artikel 8 auktorisationsdirektivet till den del det inte sker genom 2 §.
Punkt 10 ger möjlighet uppställa villkor om skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser. Genom denna punkt blir det möjligt att uppställa krav som kan följa av t.ex. Radioreglementet. Bestämmelsen genomför punkten B 8, bilagan till auktorisationsdirektivet.
Punkt 11 ger möjlighet att som villkor uppställa samtliga åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. Med denna punkt genomförs punkten B 7, bilagan till auktorisationsdirektivet. Frågan behandlas vidare under specialmotiveringen till 11 §.
Punkt 12 möjliggör att uppställa villkor om annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande. LRK innehåller en bestämmelse i 11 § andra stycket 7 om möjlighet att uppställa villkor om annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande. Punkten B 2, bilagan till auktorisationsdirektivet anger som ett villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna.
Exempel på när bestämmelsen kan tillämpas är att ett tillstånd bör förenas med villkor om lägsta utnyttjande av radiosändaren. Används t.ex. ett nät för mobiltelefoni i mindre omfattning än vad villkoret anger kan fråga om återkallelse av tillståndet aktualiseras.
I tredje stycket ges en möjlighet för tillståndsmyndigheten att förena ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkurrensen. Bestämmelsen motiveras utförligt i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
Gränsen 20 procent avser inte användningen vid varje tidpunkt utan över viss skälig tid. Ett digital-TV-nät bör t.ex. nattetid kunna användas enbart för datatrafik, som faller utanför huvudanvändningsområdet, under förutsättning att den totala användningen för sådana sidoanvändningar under en skälig tidsperiod inte överstiger den andel som föreskrivits. Inom ramen för ett sådant medgivande om rätt till annan användning bör även falla sändningar till slutna grupper. Ett medgivande om rätt till annan användning hindrar givetvis inte användning av hela utrymmet för huvudändamålet. En skälig tidsperiod bör vara högst en vecka. Därigenom upprätthålls möjlighet att kontrollera hur bestämmelsen efterlevs.
10 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för till-
ståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.
Vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor skall särskilt beaktas
1. framtida förändringar i radioanvändningen,
2. den tid som sändaren är avsedd att användas,
3. den tekniska utveckling som kan väntas,
4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av
utrustningen,
5. sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsättning
för tillstånd att använda radiosändare.
Paragrafen motsvarar 12 § LRK med den skillnaden att det har lagts till att giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden. Bestämmelsen motiveras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom paragrafen genomförs artikel 5.2 sista meningen auktorisationsdirektivet.
Särskilt förfarande för tillståndsprövning i vissa fall
11 § När det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda
radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som
1. huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radio-
program som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen ,
2. är avsedd för privat bruk, eller
3. skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att
tillgodose allmän ordning och säkerhet.
Tillstånd enligt första stycket skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande eller efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.
Bestämmelsen är avsedd att ersätta 14 § telelagen och 9 a § LRK. Den motiveras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Några förändringar har gjorts i förhållande till telelagen och LRK. En förändring är att det i lagrummet anges att om särskilda skäl föranleder det behöver ett allmänt inbjudningsförfarande inte tillämpas. Detta förklaras i allmänmotiveringen. Vidare har det som anges i telelagen
och LRK om att ett allmänt inbjudningsförfarande skall tillämpas också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas inte förts över i den nya lagen. Av 7 § andra stycket framgår dock att beslut om begränsningar skall omprövas, om ytterligare tillstånd kan meddelas. I sådant fall skall även beslutas om vilket förfarande som skall tillämpas.
I andra stycket har i förhållande till motsvarande bestämmelse i LRK beträffande första punkten lagts till att första stycket inte gäller sådan radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radioprogram m.m. Huvudsakligen skall läsas mot bakgrund av förslaget i 9 § andra stycket om rätt att använda ett tillstånd som avser sådana utsändningar även för annan radioanvändning. En sådan rätt medför således inte att inbjudningsförfarande skall tillämpas vid tillståndsgivningen. I andra stycket har också lagts till en tredje punkt i förhållande till 9 a § LRK om undantag från inbjudningsförfarande för radioanvändning som skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säkerhet.
I tredje stycket anges de båda huvudformerna för inbjudningsförfarandet. Det som allmänt har benämnts skönhetstävlan benämns här jämförande urvalsförfarande. Auktioner benämns anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet är utslagsgivande. Ett auktionsförfarande kan också kombineras med skönhetstävlan. Priset bör då bli utslagsgivande bland dem som uppfyllt kraven enligt skönhetstävlan.
Särskilda inbjudningsförfaranden för mobila teletjänster motsvarande bestämmelsen i 14 § telelagen skall inte genomföras enligt den nya lagen. Genom den uppräkning av villkor som är möjliga att uppställa enligt 9 § skapas dock förutsättningar för att tillgodose behov av att uppställa täckningskrav m.m. som erfordras för tillgodoseende av krav på geografisk spridning m.m.
Bestämmelsen i 9 § första stycket 11 ger möjlighet att som villkor uppställa samtliga åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. Regeln i punkten B 7 i bilagan till auktorisationsdirektivet är mycket öppen i sin formulering beträffande vilka villkor som får uppställas. Där anges att villkor kan avse varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten. I ett tillståndsförfarande med allmän inbjudan till ansökan bör det därför vara
möjligt att uppställa sådana krav på att upplåta nät till andra och roamingskyldighet som idag återfinns i 23 a och b §§ telelagen.
I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2 samt till motiven till 14 § telelagen och 9 a § LRK i relevanta delar.
Tillsammans med 7 § och bestämmelserna om samråd i 7 kap. genomför paragrafen artikel 7 punkterna 1 och 2 auktorisationsdirektivet.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
12 § En tillståndshavare som använder en radiosändare i strid med
tillståndsvillkoren eller i mindre omfattning än vad villkoren medger, får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
Bestämmelsen har sin förebild i 13 § LRK och avser de fall som nämns i dess första stycke 1 och 2. Skillnaden består i att ett föreläggande enligt nya lagen också måste ske i fallet med att radiosändaren har använts i mindre omfattning. Det krävs inte heller som enligt LRK att användningen varit betydligt mindre, utan bara mindre. Som motvikt till detta föreslås vissa begränsningar beträffande när återkallelse får ske som kommer att fylla i stort sett samma syfte som rekvisitet betydande. Bestämmelsen motiveras närmare i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 auktorisationsdirektivet.
13 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 12 §, skall ett nytt föreläg-
gande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren är av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
Ett föreläggande enligt denna paragraf får förenas med vite.
Genom 13 – 16 §§ regleras uttömmande under vilka förhållanden som det är möjligt att mot tillståndshavarens vilja besluta om ändringar i tillståndsvillkoren och om återkallelse av tillståndet. Ändringar som inte är möjliga enligt angivna lagrum måste anstå
till dess tillståndstiden eller villkorstiden gått ut, om inte tillståndshavaren begär eller samtycker till en ändring av villkoren. Bestämmelserna kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
Som exempel på överträdelse av tillståndsvillkoren som är av mindre betydelse kan nämnas marginella överträdelser av gränserna för tillåtet trafikeringsområde. Om däremot förändringar görs beträffande radiosändaren för att öka sändarstyrkan utöver den tillåtna bör det i allmänhet inte vara fråga om en överträdelse av mindre betydelse.
Särskilda skäl mot återkallelse beträffande användning i mindre omfattning än vad villkoren medger kan t.ex. föreligga om skillnaderna i omfattningen av radioanvändningen mellan vad som angetts i tillståndsvillkoren och den verkliga inte är större än att det är utan betydelse för möjligheten att använda frekvenserna effektivt. Ett annat särskilt skäl mot återkallelse är att det skulle drabba ett programföretag som har tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. Om tillståndshavaren är en annan än programföretaget och det är fråga om allvarliga överträdelser kan det dock inte uteslutas att tillståndet återkallas och att ett nytt tillstånd i stället utfärdas för programföretaget.
Att återkallelse inte skall ske om ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom en ändring av villkoren är uttryck för den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten, som innebär att man inte skall tillgripa mer ingripande sanktioner än som behövs för att uppnå det avsedda resultatet (jfr Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 20 uppl., s. 68).
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.3 och 10.5, såvitt avser återkallelse av nyttjanderätter, i auktorisationsdirektivet.
14 § Ett tillstånd får återkallas omedelbart, om
1. ett sådant tillstånd som avses i 6 § andra stycket har upphört att
gälla och särskilda skäl inte talar mot en återkallelse,
2. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller
underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet,
3. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvänd-
ningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,
4. tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt 7 kap.
22 eller 23 §, eller
5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1 – 3 endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser. Därvid skall särskilt beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.
I denna paragraf samlas de återkallelsegrunder vid vilka något föregående föreläggande om att vidta rättelse inte skall göras. Gentemot punkterna i 13 § första stycket LRK innehåller paragrafen motsvarigheter till andra ledet i punkt 2 samt punkterna 3 – 5.
Beträffande punkt 1 bör beträffande det fallet att återkallelsegrund uppkommer till följd av att ett tillstånd enligt radio- och TVlagen för att sända ljudradio- eller TV-program upphör att gälla, framhållas att det då kan finnas skäl att avvakta med ett sådant ställningstagande under en övergångsperiod, om tillståndshavaren kan göra sannolikt att tillståndet kommer att behövas för ett nytt motsvarande sändaruppdrag. I sådant fall bör särskilda skäl mot en återkallelse anses föreligga. Denna övergångstid bör dock inte överstiga sex månader. Särskilt skäl mot återkallelse behandlas också i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Även bestämmelsen i övrigt behandlas där.
15 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren
påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 11 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.
Bestämmelsen avser det fall att tillstånd har beviljats efter ett allmänt inbjudningsförfarande med anbudsgivning. Om ersättning för tillståndet har utgått efter en sådan auktion och tillståndet sedermera återkallas, har tillståndshavaren i allmänhet inte någon rätt att återfå ersättningen, vare sig helt eller delvis. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
16 § Om en överträdelse av tillståndsvillkoren utgör ett allvarligt hot
mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster och det finns sannolika skäl för upprepade eller fortsatta överträdelser, får tillståndet omedelbart återkallas i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt (interimistisk återkallelse).
Bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.6 auktorisationsdirektivet.
Åtgärder mot störningar
17 § Om skadlig störning uppkommer, skall tillståndshavaren ome-
delbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen på grund av särskilda skäl är tillåten. Detsamma gäller den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.
Bestämmelsen har utformats efter 16 § LRK som förebild. Begreppet skadlig störning motsvarar en internationellt använd och definierad terminologi. Detta bör kunna ge bättre vägledning för rättstillämpningen. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen.
18 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara
radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.
Bestämmelsen motsvarar 17 § LRK och kommenteras i avsnitt 10.5.2 allmänmotiveringen.
Om nummer och andra adresser för elektronisk kommunikation
Nationella adressplaner
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.
En motsvarande bestämmelse finns idag i 37 § telelagen. Bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.1 och 10.2 första meningen ramdirektivet.
20 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § eller, i annat fall,
tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som är anmälningspliktig, är skyldig att följa fastställda adressplaner.
Bestämmelsen är utformad efter 39 § telelagen.
21 § Nationella adressplaner skall hållas allmänt tillgängliga, utom
såvitt avser uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. sekretesslagen (1980:100) .
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.3 ramdirektivet.
Tillstånd att använda adress
22 § För att få använda en adress ur en nationell adressplan krävs
tillstånd. Tillstånd skall avse serier av eller enskilda adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.2 auktorisationsdirektivet.
23 § Den som har tilldelats en adresserie enligt 22 § får inte diskrimi-
nera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka adresser som ger tillträde till dennes tjänster.
Bestämmelsen är avsedd att förhindra sådana konkurrenshämmande åtgärder som består i att den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst diskriminerar användare hos andra som tillhandahåller sådana nät och tjänster. Exempel på sådan diskriminering är att den som tilldelats en adresserie hindrar användare i andra nät från att nå en upplysningstjänst eller betaltjänst i det egna nätet.
Bestämmelsen genomför artikel 10.2 andra meningen ramdirektivet.
24 § Tillstånd att använda adresser får förenas med villkor angående
1. vilket slag av tjänst som adressen skall användas för,
2. faktiskt och effektivt utnyttjande av adressen,
3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den
nationella adressplanen,
4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats
enligt 25 §, samt
5. skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i
fråga om användning av adresser.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. En viktig bestämmelse i sammanhanget är artikel 6.4 auktorisationsdirektivet. Enligt denna får medlemsstaterna inte upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det bör förstås så att det inte är möjligt att med stöd av bestämmelsen ålägga skyldigheter som redan regleras genom allmänna bestämmelser i lagen. Det är alltså inte möjligt att med stöd av paragrafen förena tillstånd med skyldigheter angående nummerportabilitet och abonnentupplysning, eftersom dessa frågor regleras genom bestämmelser i lagen.
Villkor enligt punkt 1 får avse krav på själva tjänsten, t.ex. att en sjukvårdsupplysningstjänst skall bedrivas med sjukvårdsutbildad personal.
Genom att använda sig av möjligheten att uppställa villkor enligt punkt 2 bör myndigheten kunna motverka att tillståndshavare lagrar adresser för eventuellt framtida bruk eller för att ha så många attraktiva adresser som möjligt. Sådana beteenden kan vara skadliga
för adressplaneringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.1 auktorisationsdirektivet och punkterna 1, 2, 5, 8 och 9 i del C i bilagan till direktivet.
Adresser av betydande ekonomiskt värde
25 § Tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde
får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall beviljas efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfarande med slumpmässig tilldelning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och förfarandet enligt första stycket.
Bestämmelsen behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Myndigheten måste själv bedöma vilka adresser som kan ha ett sådant värde. För detta kan myndigheten behöva utföra marknadsstudier. Bestämmelsen genomför, tillsammans med bestämmelsen i 7 kap. 9 § om samråd, artikel 7.1 auktorisationsdirektivet.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
26 § En tillståndshavare som använder adresser i strid med tillstånds-
villkoren får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
Bestämmelsen motsvarar 12 § och kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 auktorisationsdirektivet beträffande nyttjanderätter för adresser.
27 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 26 §, skall ett nytt före-
läggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller
ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
Denna bestämmelse motsvarar 13 §. Bestämmelsen genomför artikel 10.3 och 10.5 auktorisationsdirektivet.
28 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren
påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 25 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.
Angående innehållet i denna bestämmelse, se kommentar till 15 § och allmänmotiveringen avsnitt 10.5.2.
Överlåtelse av tillstånd
29 § Ett tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas
efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Sådant medgivande skall lämnas, om
1. förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i samband
med att tillståndet meddelades,
2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på
konkurrensen,
3. överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radiofrekven-
serna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och
4. det inte finns något annat särskilt skäl mot det.
Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om medgivande.
En överlåtelse av ett tillstånd i strid mot denna lag är utan verkan.
Genom bestämmelsen tillåts att tillstånd enligt 3 kap. överlåts, om inte vissa skäl föreligger mot en sådan överlåtelse.
Överlåtelsen skall prövas av myndighet för att vara giltig. Första stycket punkt 2 är särskilt viktig vid prövningen. I synnerhet torde detta gälla beträffande tillstånd att använda radiosändare. Genom att förvärva sådana tillstånd skulle en operatör allvarligt kunna försvåra konkurrensen genom att utestänga konkurrenter.
Genom att förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt lagen säkerställs bl.a. att användningsområdet för radioanvändningen inte ändras.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom den genomförs artikel 9 punkterna 3 och 4 ramdirektivet samt artikel 5.2 andra stycket andra meningen auktorisationsdirektivet.
4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde
Om skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.
1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att för-
handla med den som bedriver eller avser att bedriva anmälningspliktig verksamhet om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Denna skyldighet gäller även när förhandling begärs av den som är behörig att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Paragrafen genomför artikel 3.1 och 4.1 i tillträdesdirektivet. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i telelagen, men har vissa likheter med den längre gående generella samtrafikskyldigheten i 32 § telelagen och skyldigheten i 35 § första stycket 4 samma lag att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik.
Av bestämmelsen följer en skyldighet för den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät – en nätoperatör – att med god vilja förhandla om samtrafik med den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § eller avser att bedriva verksamhet som kräver en anmälan.
Genom bestämmelsen understryks vikten och betydelsen av att operatörer kan bedriva direkt eller indirekt samtrafik med varandra. Varje operatör kontrollerar tillträdet till sina kunder med hjälp av unika nummer och adresser. Om inte andra operatörer kan leverera trafik till dessa kunder kommer de elektroniska kommunikationerna inte att vara effektiva, till men för slutanvändarna.
Förhandlingsskyldigheten för operatörer gäller även i förhållande till den som är behörig att tillhandahålla kommunikationsnät
eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Att kraven på sådan behörighet kan avvika från vad som gäller i Sverige påverkar inte förhandlingsskyldigheten. I förhandlingsskyldigheten ligger även att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik.
2 § Tystnadsplikt gäller för den som med stöd av 1 § får del av upp-
lysningar från annan i samband med förhandlingar om samtrafik eller annan form av tillträde för enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen .
Paragrafen genomför artikel 4.3 i tillträdesdirektivet och saknar direkt motsvarighet i telelagen. Den har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.6.4.
Vid förhandlingar om samtrafik är det nödvändigt att upplysningar om nät och andra förhållanden tillhandahålls en motpart. Paragrafen avser att säkerställa att dessa upplysningar inte skall missbrukas genom att t.ex. användas i konkurrenssyfte eller för annat syfte än det för vilket upplysningarna lämnades. De erhållna uppgifterna skall behandlas med den försiktighet som krävs med hänsyn till upplysningarnas innehåll. Bestämmelsen är straffsanktionerad i 10 kap. och i brottsbalken.
Särskilda skyldigheter
3 § Den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kom-
munikationsnät får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.
För att elektroniska kommunikationsnät skall fungera effektivt krävs att de medger att i princip alla användare kan nå varandra. I denna paragraf ges den grundläggande regleringen för att säkerställa sådan effektivitet. Paragrafen genomför artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet och motsvaras närmast av 35 § telelagen. Den har redogjorts för i avsnitt 10.6.6.
Med stöd av denna paragraf får en myndighet (se 7 kap.) införa skyldigheter för företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. Med sådan kontroll avses bl.a. ägande av eller annat förfogande över den fysiska kopplingen till slutanvändaren eller möjligheten att ändra eller dra in den nationella adress som behövs för tillträde till en slutanvändares nätanslutningspunkt.
En förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att skyldigheten krävs för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Det skall inte förstås så att varje slutanvändare skall kunna komma i kontakt med alla andra slutanvändare. Det är först när bristerna i kommunikationsvägarna är av sådan betydelse att det kan sägas vara av allmänt intresse att åtgärda dem, som skyldigheter skall införas. Hur många användare som skall beröras för att intresset av att säkra kommunikationsmöjligheten skall anses som allmänt får bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Att fler än 100 slutanvändare har begränsade möjligheter att nå andra och operatören i fråga har nekats att träffa avtal på marknadsmässiga villkor med en annan operatör kan dock sägas tala för att det finns behov av åtgärder, om inte andra förhållanden motsäger det. Att ett visst antal slutanvändare berörs skall dock inte ses som ett absolut krav. Tvärtom måste det vara möjligt även för den som avser att bedriva verksamhet, som förutsätter att samtrafik kommer till stånd, att i förväg kunna utverka en förpliktelse enligt lagrummet. Det bör dock krävas att myndigheten gör bedömningen att verksamheten kommer att omfatta ett inte ringa antal slutanvändare och att operatören försökt men inte lyckats träffa avtal på marknadsmässiga villkor,
Den förpliktade skyldigheten skall, som framgår av 7 kap. 2 §, inte vara mer ingripande än som behövs för att syftet med åtgärden skall uppnås. Närmare vilka åtgärder som krävs för att säkerställa ändamålet får överlämnas till rättstillämpningen att bestämma utifrån förhållandena i varje enskilt fall.
4 § En operatör som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på
en viss marknad, skall i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas till en eller flera av de skyldigheter som anges i 5 – 11 §§. En sådan operatör får även i andra fall än som i detta kapitel sägs förpliktas till en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission.
Paragrafen genomför artikel 8.2 och 8.3 i tillträdesdirektivet. Någon direkt motsvarighet finns inte i telelagen. Däremot ålägger vissa generella bestämmelser i telelagen företag med betydande inflytande att iaktta vissa skyldigheter. Paragrafen har behandlats under avsnitten 10.6.4 – 10.6.6 i den allmänna motiveringen.
Genom paragrafen slås fast att den som efter en marknadsanalys skall anses ensam eller tillsammans med annan ha en sådan dominerande ställning som anges i 7 kap. 16 § skall förpliktas till en eller flera av de skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, tillträde, särredovisning och priskontroll m.m. som framgår av 5 – 11 §§ i detta kapitel. För införandet av en specifik skyldighet krävs inte någon ytterligare marknadsanalys.
Bestämmelsen är obligatorisk. Har en operatör en dominerande ställning på en marknad där det inte råder effektiv konkurrens skall en förpliktelse åläggas operatören. Skyldigheten skall vara lämplig och rimlig mot bakgrund av det fastställda problemets art, dvs. ytterst för att skapa effektiv konkurrens på den ifrågavarande marknaden.
Det lämnas i paragrafen även utrymme för att vidta andra typer av åtgärder mot en marknadsdominant än de som direkt framgår av lagen. För att få göra ett sådant avsteg krävs dock dels att det föreligger synnerliga skäl, dels att åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission. Synnerliga skäl får anses föreligga t.ex. om de åtgärder som lagen direkt utpekar har visat sig verkningslösa för att åstadkomma en effektiv konkurrens och marknadssituationen medför negativa verkningar för slutanvändarna i fråga om pris och urval.
5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att offentliggöra ett refe-
renserbjudande eller specificerade uppgifter om
a) redovisning,
b) tekniska specifikationer,
c) nätegenskaper,
d) villkor för tillhandahållande och användning,
e) prissättning,
f) andra förhållanden som erfordras för insyn avseende samtrafik
och andra former av tillträde.
Ett beslut enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras. Avser förpliktelsen skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande, får referenserbjudandet
ändras, om det är nödvändigt för verkställighet av en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.
Paragrafen genomför artikel 9 i tillträdesdirektivet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i telelagen i 19 § om tekniska specifikationer, 23 § första stycket 5 om redovisning, 26 § om villkor för tillhandahållande av telefonitjänst, 28 § andra stycket om rabattsystem och 34 § första stycket 4 om information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik. Några materiella ändringar är inte avsedda. Vägledning för rättstillämpningen kan därför erhållas av äldre förarbeten och den praxis som vuxit fram. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.6.4.
Genom första stycket säkerställs insyn i villkor och krav för samtrafik och andra former av tillträde, inbegripet prissättning. Den ökade insynen skall skapa ett öppnare förfarande, vilket i sin tur skall leda till att aktörerna får förtroende för att en tjänst inte erbjuds eller tillhandahålls dem på diskriminerande villkor. En på detta sätt ökad kännedom om tillämpade villkor och krav syftar till att bidra till snabbare förhandlingar och till undvikande av tvister. Det är särskilt viktigt med öppenhet och insyn för att säkerställa samverkan när det gäller tekniska gränssnitt.
Av andra stycket följer att myndigheten får ange hur uppgifterna skall göras tillgängliga. Detta inkluderar föreskrifter om formen för offentliggörande – om detta skall ske på papper eller elektroniskt – samt huruvida uppgifterna är gratis eller inte med hänsyn till de berörda uppgifternas art och syfte.
6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa icke-diskri-
minerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall särskilt säkerställa att
a) operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga
villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt
b) de tjänster och den information som operatören erbjuder andra
tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.
Paragrafen genomför artikel 10.1 och 10.2 i tillträdesdirektivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 23 a §, 23 b § och 34 § första stycket 3 telelagen. Den har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4.
Som utgångspunkt gäller att avtal skall träffas på marknadsmässiga villkor. I paragrafen ges en möjlighet att ställa krav på den som har en dominerande ställning på en bestämd marknad att inte snedvrida konkurrensen genom att utan objektivt godtagbara skäl särbehandla vissa konkurrenter, dvs. gynna eller missgynna någon konkurrent i förhållande till hur andra behandlas. Detta gäller särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhandahåller tjänster till företag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led. Om i sådant fall konkurrenternas villkor för att få tillgång till nät till sin utformning eller tillämpning är mindre fördelaktiga än vad nätinnehavaren tillämpar för sin egen verksamhet kan en diskriminering föreligga.
Kravet på icke-diskriminering förutsätter för sin tillämpning inte att avtal faktiskt har träffats med annan utan det kan räcka med att tillståndshavaren erbjuder en tjänst m.m. på villkor som inte är konkurrensneutrala.
Att ett villkor eller en tjänst skall vara likvärdigt eller likvärdig innebär inte att det skall vara fråga om samma villkor eller samma tjänst som erbjuds andra. Vad som utgör likvärdigt villkor och likvärdig tjänst måste bedömas från fall till fall mot bakgrund av bl.a. den tekniska utvecklingen.
7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och eko-
nomiskt rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan.
Den möjlighet att föreskriva skyldighet om särredovisning och ekonomisk rapportering som denna bestämmelse ger följer av artikel 11.2 och 11.3 i tillträdesdirektivet. Den motsvarar vad som i dag regleras i 24 § och 34 § första stycket 6 telelagen. Bestämmelsen har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4. Någon ändring av innebörden av särredovisningsskyldigheten är inte avsedd. Vad som ändras genom den nya lagen om elektronisk kommunikation är dels tillämpningsområdet för skyldigheten, dels att endast den som har en dominerande ställning på en bestämd marknad kan åläggas skyldighet om särredovisning och ekonomisk rapportering för verksamheten på den marknaden.
Genom en skyldighet om att tillämpa särredovisning ges möjlighet att synliggöra företagsinterna prisöverföringar. Det underlättar för den myndighet som utövar tillsynen att kontrollera om skyldigheter avseende icke-diskriminering fullgörs och om otillåten korssubventionering sker genom överföring från en verksamhet till en annan konkurrensutsatt verksamhet inom företaget. När det gäller särredovisning har kommissionen offentliggjort rekommendation 98/322/EG av den 8 april 1998 om samtrafik på en liberaliserad telemarknad (Del 2 – Särredovisning och kostnadsredovisning).1 Denna bör alltjämt följas i tillämplig mån.
8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav
på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall
a) ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande
faciliteter,
b) förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande faciliteter,
c) erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning,
d) bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan
nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,
e) erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt
utnyttjande av tillhörande faciliteter,
f) erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa
samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,
g) erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande program-
system som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, eller
h) bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller till-
hörande faciliteter kan förbindas.
En förpliktelse enligt första stycket om tillträde till accessnät med tvinnad parkabel av metall skall förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som innehåller de uppgifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter.
Regleringen om skyldigheter om tillträde i artikel 12 i tillträdesdirektivet är en av de mest grundläggande bestämmelserna i det nya EG-regelverket och genomförs genom denna paragraf, som också
1 EGT L 141, 13.5.1998, s. 6
reglerar det som sägs i artikel 5.2 i samma direktiv, såvitt avser operatörer med betydande inflytande på en marknad (jfr 3 §). Artiklarna har sin huvudsakliga motsvarighet i 32 § telelagen om generell samtrafikskyldighet samt LLUB-förordningen. Den nya paragrafen träffar endast den som har en dominerande ställning på en viss marknad. Paragrafen har även behandlats ovan under avsnitt 10.6.4 och 10.6.8.
I paragrafens första stycke anges att en operatör kan förpliktas till en rad skyldigheter om tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. Uppräkningen är inte uttömmande. Som en allmän grundprincip gäller att skyldigheter som åläggs skall vara rimliga ur tekniskt och ekonomiskt hänseende. Varje begäran om tillträde och användning som ett företag framställer och som avvisats av en marknadsdominant behöver alltså inte leda till att myndigheten beslutar om en förpliktelse. Avslag på en sådan begäran måste dock grundas på objektiva kriterier såsom att det brister i möjligheterna att tekniskt genomföra tillträdet eller att ett avslag är nödvändigt för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. Se även 7 kap. 2 §.
Eftersom varje skyldighet om att lämna tillträde till och använda nät och tillhörande faciliteter utgör ett större eller mindre ingrepp i den enskildes egendomsskydd, måste målet med åtgärden – att utöka konkurrensen på en aktuell marknad – vägas mot den enskildes rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del. Härvid spelar proportionalitetsprincipen stor betydelse. Myndigheten får naturligtvis dessutom inte föreskriva skyldigheter om tillträde som medför att en operatör förpliktas att tillhandahålla sådana typer av tillträde som han inte har befogenhet att tillhandahålla.
Det bör anmärkas att ett beslut om tillträde kan kräva ytterligare tillståndsprövning enligt t.ex. ledningsrättslagen eller miljöbalken. Vidare kan ett sådant beslut få återverkningar på rättsförhållandet mellan en operatör och tredje man. Dessa frågor behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 10.3.3.
När det gäller vilka former av tillträde som kan komma ifråga enligt den i paragrafen upptagna katalogen torde det inte behövas några närmare anvisningar, särskilt inte som det endast är fråga om en exemplifierande uppräkning. Det finns dock anledning att kort beröra några av punkterna.
Punkten a omfattar samtliga delar av ett nät, dvs. även tillträde till accessnätet till det allmänna telefonnätet, som idag regleras genom LLUB-förordningen. Så som utredningen bedömer situa-
tionen vara i dag kommer det vid förordningens upphävande att finnas behov av att förplikta den som har ett betydande inflytande på marknaden för tillträde till det fasta allmänna telefonnätet, innefattande tillträde till det metallbaserade accessnätet och tjänsten som tillhandahålls via accessnätet att ge tillträde till detta nät.
De faciliteter som ett beslut om samlokalisering får avse och som då skall utnyttjas gemensamt enligt punkten e kan t.ex. vara ledningar, master eller byggnader.
En specificerad tjänst enligt punkten f kan utgöras av faciliteter för intelligenta nättjänster eller roaming på mobilnät.
Av andra stycket följer att ett referenserbjudande skall offentliggöras av den som enligt första stycket har förpliktats att lämna tillträde till accessnätet för det allmänna telefonnätet.
9 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas
a) den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och in-
stallation av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,
b) den tillgängliga kapaciteten,
c) de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nätdelar
eller tillhörande faciliteter,
d) behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,
e) berörda immateriella rättigheter,
f) tillhandahållandet av alleuropeiska tjänster.
Paragrafen genomför artikel 12.2 i tillträdesdirektivet. Av paragrafen följer att myndigheten vid tillämpning av 8 § särskilt skall beakta vissa speciella omständigheter när den prövar vilken åtgärd som är den lämpligaste och mest proportionella i det enskilda fallet.
Det är viktigt att åtgärder vidtas på ett sådant sätt att förutsättningarna och motivationen för innovation och investeringar enligt 1 kap. 1 § inte minskar i större utsträckning. En alltför stark knytning av åtgärder för att stimulera konkurrensen till tillgång av en viss form av nät kan leda till att benägenheten att skapa alternativa lösningar och nät minskar. Därför bör t.ex. ett krav på föreskrivet tillträde som ökar konkurrensen på kort sikt vägas mot inverkan på incitamenten för konkurrenter att investera i alternativa faciliteter som kan säkra konkurrensen på lång sikt. Kommissionen har be-
handlat dessa frågor i ett meddelande om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn.2
10 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa visst pris
eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde, om en marknadsanalys enligt 7 kap. 14 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.
En förpliktelse enligt första stycket kan avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod och får förenas med villkor om att operatören skall motivera och justera sina priser.
Om en operatör har förpliktats att införa en kostnadsredovisningsmetod för kontroll av prissättningen, skall en beskrivning av kostnadsredovisningsmetoden göras tillgänglig för allmänheten. Av beskrivningen skall framgå kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen.
Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.
Genom paragrafen genomförs artikel 13 om priskontroll och kostnadsorientering i tillträdesdirektivet. Regler om kostnadsorientering återfinns idag i 32 § andra stycket och 34 § tredje stycket telelagen. Någon bestämmelse om priskontroll mellan företag finns inte i telelagen för närvarande. I 23 § första stycket 5 telelagen och i 8 § teleförordningen finns bestämmelser om kostnadsredovisningsprinciper. Paragrafen har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4 och 10.6.10.
I första stycket föreskrivs en möjlighet att införa en skyldighet för en dominerande aktör att tillämpa ett visst pris eller att kostnadsorientera sina priser. En sådan skyldighet kan innebära att avgiften skall vara rimlig eller, vilket är betydligt mer ingripande, kostnadsorienterad. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det råder sådan brist på effektiv konkurrens att dominanten kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Så behöver inte med automatik vara fallet bara för att det finns en dominant på marknaden. Det krävs dock inte för lag-
2 EGT C 265, 22.8.1998, s. 2.
rummets tillämpning att överpriser faktiskt tas ut eller att prispress faktiskt tillämpas. Redan risken att så kan ske är tillräcklig för att besluta om en skyldighet enligt bestämmelsen.
Av andra stycket följer att myndigheten får anvisa en metod för kostnadsredovisningen. För att beräkna kostnadsorienterade priser kan olika typer av kalkylmodeller användas. De olika modeller som främst är aktuella inom telekombranschen är fullt fördelade kostnader (fully distributed costs, FDC), långsiktig särkostnad (Long Run Incremental Cost, LRIC), marginalkostnad (Marginal Cost, MC), prissättning med beaktande av priselasticiteten (Ramseyprissättning) samt alternativkostnadsprissättning (Efficient Component Pricing Rule, ECPR).3 Den kalkylmodell som idag huvudsakligen används, FDC, baseras vanligen på historiska kostnader. En alternativ kalkylmodell utgörs av LRIC-metoden. Denna kalkylmodell är framåtblickande och baserad på långsiktig särkostnad. LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla en ökning av verksamheten och utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader. Med nukostnader avses kostnader som speglar de investeringsmöjligheter en operatör har när metoden tillämpas, dvs. kostnader för ett nät som bygger på modern teknik.
Utredningen har inte haft möjlighet att göra de djupa ekonomiska analyser som krävs för att slutligt ta ställning till vilken metod för beräkning av kostnadsorienterade priser som bör tillämpas enligt lagen. I likhet med EG-kommissionen förordar vi dock en framåtblickande kalkylmetod av det slag som LRIC-metoden representerar. En utförligare beskrivning av metoden återfinns i bilaga 3.
En strikt tillämpning av LRIC-metoden innebär emellertid att operatören inte får ersättning för kostnader som delas med andra produkter eller tjänster, s.k. samkostnader. Det kan på sikt leda till för låga priser med finansiella förluster som följd. Förutom kostnader beräknade enligt LRIC-metoden bör därför den dominerande operatören ha rätt att förbehållas ersättning även för samkostnader genom ett särskilt påslag. För att inte operatören därigenom skall kompenseras för kostnader orsakade av ineffektivitet skall påslaget baseras på samkostnader som en effektiv operatör har under konkurrensmässiga förhållanden.
3 PTS Rapport, Ny kalkylmodell - LRIC-metoden, 2002-04-16, s. 4.
Paragrafens tredje stycke föreskriver att en beskrivning av kostnadsredovisningsmetoden skall göras allmänt tillgänglig. Detta kan ske genom publicering på en elektronisk hemsida eller genom att den hålls tillgänglig på begäran. Beskrivningen skall visa de huvudkategorier där kostnader har förts samman och de principer som används för att fördela kostnader till bl.a. samtrafik.
Enligt fjärde stycket skall bevisbördan för att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna åvila den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning.
11 § Vid tillämpning av 10 § skall särskild hänsyn tas till den inve-
stering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet skall utformas så att operatören erhåller en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.
Bestämmelsen genomför artikel 13.1 i tillträdesdirektivet. Den klargör att det vid tillämpning av 10 § skall tas hänsyn till den investering som gjorts av operatören, så att denne medges en rimlig avkastning på det kapital som investerats, inklusive lämpliga arbetskrafts- och byggkostnader med beaktande av de därmed förknippade riskerna. Den av utredningen förordade LRIC-metoden tillgodoser detta krav.
12 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 3 – 11 §§ tillämpas
3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som har åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Paragrafen genomför artikel 10 i auktorisationsdirektivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 12 och 61 §§telelagen och i 13 – 14 §§ lagen om radiokommunikation, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§. I det fall den som överträder skyldigheten saknar tillstånd enligt 3 kap. får beslut meddelas om att denne skall helt eller delvis upphöra med verksamheten. För den som bedriver verksamhet med stöd av ett sådant tillstånd får utifrån förhållandena i det enskilda fallet bestämmas om tillståndet skall återkallas eller om beslut skall meddelas om skyldighet att upphöra med viss del av verksamheten.
Övriga bestämmelser
13 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även ett kommunikations-
nät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt denna lag.
Genomför artikel 1.2 i tillträdesdirektivet med beaktande av vad som anförs i skäl 1 i ingressen till det direktivet.
14 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för lik-
värdiga tjänster.
En skyldighet avseende tillträde skall vara kopplad till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslutats enligt 3 kap. 9 §.
I bestämmelsen fastslås att en skyldighet enligt denna lag inte får innebära att en förpliktad skall agera på ett sätt som kan strida mot likabehandlingsprincipen. Bestämmelsen genomför artikel 3.2 i tillträdesdirektivet. Av andra stycket följer att en skyldighet som utgångspunkt skall förpliktas den som faktiskt tillhandahåller tjänster avseende samtrafik och former av tillträde och då endast knytas till en sådan tillhandahållen tjänst. Undantag från det sistnämnda gäller i de fall ett tillståndsvillkor föranleder annat.
15 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § första stycket e
förpliktas att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.
Paragrafen genomför artikel 12.2 i ramdirektivet. I paragrafen föreskrivs att samlokaliseringsskyldighet eller skyldighet om gemensamt utnyttjande kan föreskrivas inte endast för den som har dominerande ställning på en viss marknad utan även för andra operatörer. En förutsättning för detta är dock att skyldigheten krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för stadsplanering m.m. Så kan vara fallet när det saknas möjlighet till genomförbara alternativa lokaliseringar, se även under avsnitt 10.6.6.
Gemensamt utnyttjande av faciliteter kan vara till nytta för stadsplanering, folkhälsa eller miljö och bör i första hand främjas på
grundval av frivilliga överenskommelser. När företag saknar tillgång till genomförbara alternativ, kan emellertid obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom vara lämpligt. Det kan vara fråga om bl.a. fysisk samlokalisering och gemensamt utnyttjande av ledningar, byggnader, master, antenner eller antennsystem. Obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom bör endast åläggas företagen efter ingående offentligt samråd
16 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § och har särskilt
tillstånd att tillhandahålla andra tjänster än enligt denna lag, skall särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om årsomsättningen för dessa verksamheter i landet uppgår till ett belopp motsvarande minst 50 miljoner euro.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om redovisning enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 13.1 i ramdirektivet och saknar direkt motsvarighet i telelagen. Den avser att säkerställa att otillåten korssubventionering inte sker mellan verksamhet enligt lagen och annan verksamhet med särskilt tillstånd, t.ex. enligt ellagstiftningen. Se även ovan under 7 § och under avsnitt 10.6.4.
5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.
Samhällsomfattande tjänster
1 § Om det behövs för att slutanvändare skall tillhandahållas elektro-
niska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster till ett överkomligt pris, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att
1. uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet
i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,
2. uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga telefoni-
tjänster i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,
3. i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra
uppgifter om samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i
den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
4. tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefon-
abonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
5. tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om
kvalitet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, med särskilt beaktande av funktionshindrades behov,
6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgängliga
telefonitjänster som förmedlas genom allmänt telefonnät i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.
En förpliktelse enligt första stycket får förenas med villkor om särskilda prestandamål.
Den som enligt första stycket 1 förpliktas att tillhandahålla en fast anslutning skall göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare.
Den som enligt första stycket 3 eller 4 förpliktas att tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.
Den som enligt första stycket 5 förpliktas att tillhandahålla telefonautomater skall se till att nödsamtal förmedlas gratis. Med telefonautomat menas en telefon som är tillgänglig för allmänheten och vars användning kan betalas kontant eller med kreditkort, betalkort eller telefonkort.
Bestämmelsen genomför artiklarna 3 – 8 och 11.4 i USO-direktivet. De huvudsakliga motsvarigheterna till paragrafen återfinns i 15 och 23 §§telelagen. De frågor som behandlas i paragrafen har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.
I första stycket anges vad som är s.k. samhällsomfattande tjänster, se även avsnitt 10.7.2 och 10.7.3. Den som bedöms lämplig för det kan förpliktas att tillhandhålla sådana tjänster, om det behövs för att slutanvändare skall ha tillgång till dem till ett överkomligt pris. Det finns alltså inte någon generell skyldighet för vissa operatörer att svara för tjänsteutbudet. Tvärtom bygger reglering på att
marknaden skall tillhandahålla tjänsterna utan ingripande från myndigheterna. Först om så inte sker skall myndigheten tillse att tjänsterna tillhandhålls slutanvändarna av en eller flera som bedömts lämpliga för ändamålet, se avsnitt 10.7.1. Tillhandahållandet skall ske till överkomligt pris. Vad som menas med det har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.7.3.
Vad som närmare ryms inom varje specifik tjänst har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.7.3. Sammanfattningsvis kan sägas att bestämmelsen i sak innebär endast mindre förändringar i förhållande till vad som gäller enligt telelagen.
I första och andra punkten införs ett nytt rekvisit genom att den förpliktade skall uppfylla rimliga krav på dels anslutning till det allmänna telefonnätet, dels tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt. Direktivet ger inga anvisningar om vad som är rimligt i detta sammanhang. Mot bakgrund av skyldighetens karaktär av samhällsomfattande tjänst bör dock i rimlighetskravet ligga t.ex. att en anslutning kan nås med såväl trådbunden som trådlös teknik. Den närmare innebörden av vad som skall anses rimligt får dock överlämnas till rättstillämpningen att bestämma.
Kravet i fjärde punkten gäller enligt USO-direktivet en fullständig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang. Detta torde innebära en utvidgning av tjänstens omfattning, eftersom telelagen inte ställer upp något fullständighetskrav. Tjänsten skall omfatta samtliga förtecknade telefonabonnenter och deras telefonnummer, inbegripet fasta och mobila nummer. Kravet på fullständighet innebär emellertid inte att IP-nummer måste ingå i tjänsten.
I andra stycket öppnas en möjlighet för myndigheten att föreskriva prestandamål för de tjänster som någon har förpliktats att tillhandahålla enligt första stycket, se även avsnitt 10.7.3. Prestandamålen har betydelse dels för att klargöra vad som skall uppnås med tjänsten i olika hänseenden, dels för möjligheterna att utöva en meningsfull tillsyn över verksamheten.
Enligt bestämmelsens tredje stycke skall en tillhandahållen fast anslutning göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Frågan om datahastighet har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.3. Det lämnas till de rättstillämpande organden att närmare klargöra vilken möjlig datahastighet som faktiskt kan uppnås samt att utifrån det avgöra vilken överföringshastighet som skall tillförsäk-
ras slutanvändarna. En ny bedömning skall göras regelbundet mot bakgrund av teknikutvecklingen.
2 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst
skall i tillämplig omfattning
1. avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefon-
räkningar som gäller användning av det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad, och
2. på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av
utgående samtal eller adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om uppgifter enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 10.2 i USO-direktivet samt bilaga I till det direktivet, del A, punkterna a och b. Den saknar motsvarighet i telelagen och har behandlats i avsnitt 10.7.4.
3 § En förpliktelse enligt 1 § får i tillämplig mån förenas med villkor
om skyldighet att
1. tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett visst
högsta pris,
2. tillhandahålla möjlighet för konsumenter att på förhand betala
för tillträde till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster, samt
3. tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna
telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.
Villkor enligt första stycket 1 skall göras allmänt tillgängliga.
Paragrafen genomför artikel 9.4, 9.5 och 10.2 i USO-direktivet. Bestämmelsen i första stycket punkten 1 har sin motsvarighet i 31 § telelagen. De frågor som regleras i paragrafen har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.7.3 och 10.7.4.
4 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst
får inte erbjuda abonnenter andra tjänster på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för den begärda tjänsten.
Paragrafen genomför artikel 10.1 i USO-direktivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen.
5 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst
skall hålla information om de prestanda som har uppnåtts i tillhandahållandet av tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och annat integritetsskydd.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 11 i USO-direktivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen. Den berörs i avsnitt 10.7.3.
6 § Om den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss
tjänst inte under en tid av lägst tre månader har uppnått prestandamål som beslutats enligt 1 § andra stycket tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§.
Paragrafen genomför artikel 11.6 i USO-direktivet som hänvisar till artikel 10 i auktorisationsdirektivet. Den har sin huvudsakliga motsvarighet i 12 och 61 §§telelagen, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§.
Upphandling av tjänster
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom statlig upphandling, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet.
Den i paragrafen föreskrivna möjligheten att finansiera samhällsomfattande tjänster genom upphandling med statliga medel kan hänföras till artikel 12 i USO-direktivet om finansieringen av samhällsomfattande tjänster. Motsvarande bestämmelser återfinns i 2 § andra stycket telelagen och 14 § teleförordningen. Paragrafen har dock ett vidare tillämpningsområde än EG-direktivet, eftersom den inte begränsar möjligheten att upphandla till samhällsomfattande tjänster. Också andra tjänster och nät kan upphandlas.
För att upphandling skall få ske krävs att det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet. Därigenom framhålls att det är i första hand den som har förpliktats att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst som skall finansiera tjänsten. Finansiering genom upphandling bör bara komma i fråga om kostnaderna för tillhandahållandet framstår som oskäligt betungande för den förpliktade.
Bestämmelsen har berörts i avsnitt 10.7.1 och 10.7.5.
Allmänna skyldigheter för operatörer
8 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall i
tillämplig omfattning
1. se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet i de fasta anslut-
ningspunkterna är uthålliga och tillgängliga i händelse av nätsamanbrott av katastrofkaraktär eller annat liknande förhållande,
2. medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgifts-
fritt för användaren,
3. på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskri-
minerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,
4. i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den som
mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,
5. hantera alla samtal till det europeiska nummerområdet 3883
utan att det skall påverka behovet för annan operatör av allmänt telefonnät att få täckning för kostnaden för förmedling av samtal på sitt nät,
6. se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet har tillgång till svenska adresser, vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart samt den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav enligt första stycket skall fullgöras.
I bestämmelsens första stycke föreskrivs generella skyldigheter för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst.
Vad som föreskrivs i första punkten genomför artikel 23 i USOdirektivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 2 § första stycket 3 och 18 § telelagen. Nätets integritet har behandlats i avsnitt 10.7.10.
Den i andra punkten ålagda skyldigheten motsvarar 23 § första stycket 3 i telelagen och genomför artikel 23 och 26.1 i USO-direktivet, se även avsnitt 10.7.12. Någon ändring i sak är inte avsedd. Kravet innebär inte att varje avbrott är att se som ett åsidosättande av skyldigheten.
I tredje punkten föreskrivs skyldighet att lämna ut uppgifter för abonnentupplysning, se även avsnitt 10.7.3. Den genomför artikel 25.2 i USO-direktivet och motsvaras närmast av 66 § telelagen. Den krets av operatörer som är skyldiga att lämna ut uppgifter är de som har tilldelat sina abonnenter en adress. Härigenom undantas operatörer som endast har s.k. förvalskunder. Uppgifterna skall utlämnas på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande. Angående vad som menas med kostnadsorientering hänvisas till prop. 2001/02:98 samt kommentaren till 4 kap. 10 §. Principen om icke-diskriminering torde ha samma innebörd som i EG-fördraget och i 4 kap. 6 §.
En förutsättning för att uppgifterna skall lämnas ut är att en begäran om detta är rimlig. Direktivet ger inga anvisningar om vad som är rimligt i detta sammanhang. Emellertid torde i denna begränsning ligga bl.a. att bara uppgifter med anknytning till abonnemanget skall lämnas ut.
Av 6 kap. 14 § framgår att uppgifter får, beträffande fysiska personer, lämnas ut endast om abonnenten har samtyckt till det, se avsnitt 10.8.1 under Abonnetförteckningar.
Beträffande nödsamtal införs i fjärde punkten, till följd av artikel 26.3 i USO-direktivet, ett nytt krav i förhållande till vad som gäller enligt 23 § första stycket 3 telelagen. Kravet gäller tillhandahållande av lokaliseringsuppgifter, i den mån det är tekniskt genomförbart. Vid bedömningen av vad som är tekniskt genomförbart skall hänsyn tas till vad som är ekonomiskt genomförbart. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.12 i allmänmotiveringen.
Femte punkten genomför artikel 27.2 i USO-direktivet och saknar motsvarighet i telelagen.
Genom sjätte punkten genomförs artikel 28 i USO-direktivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen.
I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav som uppställs i första stycket skall fullgöras.
9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall
se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).
Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast respektive en mobil anslutningspunkt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven enligt första stycket skall fullgöras och får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheten, om det finns särskilda skäl.
Paragrafen behandlar nummerportabilitet och genomför artikel 30.1 i USO-direktivet. Den har sin motsvarighet i 39 och 41 §§telelagen, vilka slagits samman och överförts till denna lag. Bestämmelsen innebär den ändring i sak att NMT-450 nätet inte undantas från skyldigheten. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.7.13.
10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grun-
das endast på driftskostnaden för överlämnandet.
Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersättning för mer än hälften av den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.
Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.
Bestämmelsen reglerar ersättning vid nummerportabilitet. I första stycket genomförs artikel 30.2 i USO-direktivet. Regeln motsvaras av 42 § första och tredje stycket telelagen. Andra stycket om för-
delningen av driftskostnaderna har överförts från 42 § telelagen utan ändring och saknar motsvarighet i direktivet. Ersättningsfrågan har behandlats i avsnitt 10.7.13.
11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den
myndighet som regeringen bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.
Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver uppgifterna för dirigering av samtal, och andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.
Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den databasverksamhet som avses i andra stycket.
I paragrafen regleras databasverksamhet vid nummerportering. Den saknar motsvarighet i USO-direktivet och har oförändrad överflyttats från 39 a § telelagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.13.
Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad
12 § Den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på
marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att se till att en abonnent har tillgång till tjänster som erbjuds av den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster som vederbörande bedriver samtrafik med genom
1. att slå en kod för val av operatör för enstaka samtal (prefixval)
eller
2. ett stående val (förval) med möjligt för abonnenten att välja bort
förvalet vid enstaka telefonsamtal.
Beträffande ersättning för ändring av förval tillämpas 10 § första och tredje stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 19.1 och 19.3 i USO-direktivet. Första stycket motsvarar vad som redan gäller enligt 40 § telelagen och andra stycket motsvarar 42 § telelagen. Regleringen i telelagen överförs i dessa delar utan ändringar i sak. Bestämmelsens innehåll har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 10.7.8.
13 § Den som enligt 7 kap. 16 § har betydande inflytande på en viss
slutkundsmarknad får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att
1. tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,
2. inte vidta konkurrenshindrande åtgärder,
3. inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av
att även annan tjänst tillhandahålls,
4. vidta annan lämplig åtgärd,
om åtgärder enligt 12 § eller 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga.
Den grundläggande tanken bakom denna bestämmelse är att effektivare konkurrens på slutkundsmarknader ger slutanvändarna större valmöjligheter och bättre villkor. Det föreligger en risk för att ett företag med betydande inflytande på en sådan marknad på olika sätt agerar för att förhindra inträde för nya aktörer eller för att snedvrida konkurrensen, till exempel genom att ta ut för höga priser, dumpa priserna, obligatoriskt gruppera tjänster för slutkunder eller ge vissa kunder otillbörliga förmåner. Paragrafen, som genomför artikel 17 i USO-direktivet, innehåller därför en möjlighet att förplikta den som har en dominerande ställning på en viss slutkundsmarknad att vidta åtgärder för att tillgodose slutanvändarnas intresse och för att främja effektiv konkurrens.
En förutsättning för paragrafens tillämplighet är att åtgärder enligt 4 kap. om bl.a. prissättning och enligt 12 § om förval och prefixval är otillräckliga för att säkerställa effektiv konkurrens och allmänintresset på slutkundsmarknaden. Det krävs inte att sådana åtgärder redan företagits utan tillräcklig verkan. Om så inte är fallet måste det emellertid stå alldeles klart att dessa andra åtgärder inte skulle bli tillräckligt verkningsfulla för att skyldigheter skall kunna införas med stöd av detta lagrum.
De i paragrafen föreslagna åtgärderna om prisbegränsning kan innebära att den som har en dominerande ställning skall tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris eller ett bestämt pris inom ett visst
geografiskt område. En sådan möjlighet är annars förbehållen priser för samtrafik och andra former av tillträde i 4 kap. och för samhällsomfattande tjänster enligt 3 §.
14 § Om en marknadsanalys enligt 7 kap. 15 § visar att det inte råder
effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser, får den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet i hela eller delar av landet förpliktas att
1. tillämpa likadana villkor under motsvarande förhållanden för
dem som tillhandahåller liknande tjänster och tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som de eller deras dotterbolag eller samarbetspartner tillhandahåller för sina egna tjänster,
2. utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,
3. offentliggöra tekniska egenskaper,
4. offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga kostnader
samt ange om dessa är differentierade,
5. offentliggöra leveransvillkor.
En förpliktelse enligt första stycket får avse endast den som tillhandahåller hyrda förbindelser som överensstämmer med sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 4 eller 5 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som regeringen bestämmer.
Bestämmelsen om hyrda förbindelser genomför artikel 18 i USOdirektivet och avser att trygga förekomsten av sådana förbindelser till dess att tillräcklig konkurrens råder på varje delmarknad för tillhandahållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet. Hyrda förbindelser har behandlats i avsnitt 10.7.7. Det bör klargöras att tjänster för hyrda förbindelser utgör obligatoriska tjänster som skall tillhandahållas utan att kompensationssystem utnyttjas och att tillhandahållandet av hyrda förbindelser utanför minimiutbudet bör omfattas av allmänna regler för slutkundsmarknaden snarare än av särskilda krav som omfattar leverans av minimiutbudet.
I första stycket anges att däri uppräknade åtgärder får vidtas mot den som har en dominerande ställning på den aktuella marknaden. De specifika förpliktelserna, om t.ex. icke-diskriminering och kostnadsredovisning, överensstämmer med dem som får åläggas en dominant enligt 4 kap. och bestämmelserna i detta kapitel. Med hänsyn till den särskilda karaktär som präglar hyrda förbindelser, har de bestämmelser som är tillämpliga på sådana förbindelser samlats i denna paragraf.
De förpliktelser som kan åläggas med stöd av första stycket får enligt andra stycket endast avse den som har en dominerande ställning på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser och som tillhandahåller sådana förbindelser som överensstämmer med standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
15 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 12 – 14 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som har åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Paragrafen genomför artikel 11.6 i USO-direktivet som hänvisar till artikel 10 i auktorisationsdirektivet. Den har sin huvudsakliga motsvarighet i 12 och 61 §§telelagen, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Beträffande andra meningen, se kommentaren till 4 kap. 12 §.
Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.
Om avtal m.m.
16 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller
elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla uppgift om
1. leverantörens namn och adress,
2. de tjänster som tillhandahålls,
3. den kvalitetsnivå som erbjuds,
4. leveranstiden för basanslutningen,
5. de underhållstjänster som erbjuds,
6. detaljerade priser och taxor,
7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan
erhållas,
8. avtalets löptid,
9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten, 10. förlängning och uppsägning av avtalet, 11. ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet och 12. hur ett tvistlösningsförfarande inleds.
Bestämmelsen, som genomför artikel 20 i USO-direktivet, har sin huvudsakliga motsvarighet i 25 § telelagen. Den avser att ge slutanvändarna en garanterad lägsta nivå av information om de tjänster som tillhandahålls dem genom att den föreskriver vad ett avtal skall innehålla. Kravet på avtalsinnehållet har utökats i förhållande till vad som gäller enligt telelagen och inkluderar bl.a. detaljerade uppgifter om priser och taxor, villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten samt uppsägning av avtalet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.7.9.
17 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommuni-
kationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan ändringen träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren får häva avtalet utan påföljd. I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att häva avtalet.
Paragrafen genomför artikel 20.4 och saknar motsvarighet i telelagen. Bestämmelsen har behandlats i 10.7.9.
18 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom-
munikationstjänst skall avbryta tjänsten, om fordran mot abonnenten överstiger ett av abonnenten angivet belopp och abonnenten inte begär att tjänsten ändå skall tillhandahållas. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.
Abonnenten skall i samband med att avtal träffas om tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informeras om sin rätt enligt första stycket.
En åtgärd enligt första stycket eller en ändring av avtalsvillkor som där avses skall ske utan kostnad för abonnenten.
Bestämmelsen saknar uttrycklig motsvarighet i det nya EGregelverket. Som anförts i avsnitt 10.7.4 avser regeln att skydda
slutanvändarnas intresse genom att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst är skyldig att avbryta tjänsten vid en viss uppnådd kostnadsnivå. För det krävs dock att abonnenten har angett en övre beloppsgräns vid vilken tjänsten med automatik skall avbrytas. Abonnenten har möjlighet att begära att tjänsten skall fortsätta att tillhandahållas, trots att förutsättningarna för ett sådant avbrytande föreligger.
För att säkerställa att slutanvändarna får möjlighet att ta ställning till om en beloppsgräns skall införas i enlighet med första stycket, skall de enligt andra stycket informeras om möjligheten vid tecknande av avtal.
I tredje stycket klargörs att denna funktion skall tillhandahållas utan kostnad för abonnenten.
Insyn och offentliggörande av information
19 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall
hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgängliga.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför reglerna om informationsskyldighet i artikel 21 i USO-direktivet. Den har sin huvudsakliga motsvarighet i 26 § telelagen. Av lagtexten framgår att informationsskyldigheten även omfattar uppgifter om gällande priser och taxor. Skyldigheten gäller endast för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.9.
20 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kom-
munikationstjänster får förpliktas att offentliggöra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna.
Paragrafen genomför artikel 22 i USO-direktivet och saknar motsvarighet i telelagen. Genom den föreskrivna skyldigheten att offentliggöra information som medger jämförelser med andra tillhandahållare av allmänt tillgängliga telefonitjänster skapas förutsättningar för slutanvändarna att tillvarata sina intressen när det gäller tillgång till bra tjänster till rimliga priser utifrån sina respektive önskemål. Ett beslut att förplikta någon att offentliggöra
information bör innehålla grundläggande riktlinjer för hur informationen skall vara utformad. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.9.
Åtgärder vid utebliven betalning
21 § Om en abonnent underlåter att betala för en telefonitjänst till en
fast anslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med erinran om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.
Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytandet och under en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.
Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abonnenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 i USO-direktivet och bilaga I till samma direktiv, del A, punkten e. Bestämmelsen har sin huvudsakliga motsvarighet i 30 § telelagen och har behandlats i avsnitt 10.7.4.
Telefonisttjänster och abonnentupplysning
22 § Den som abonnerar på en allmänt tillgänglig telefonitjänst har
rätt
1. att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som
avses i 1 § första stycket 3,
2. till tillgång till sådan upplysningstjänst som avses i 1 § första
stycket 4,
3. till tillgång till telefonisttjänst.
Paragrafen genomför artikel 25 i USO-direktivet. Någon direkt motsvarighet till artikeln återfinns inte i telelagen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.7.3 och 10.7.11.
6 kap. Integritetsskydd
Särskilda definitioner
1 § I detta kapitel avses med
användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät och informationen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.
Begreppen behandling och samtycke har i kapitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204) .
Ett särskilt användarbegrepp föreslås för det sjätte kapitlet i lagen. Det beror på att reglerna ger en fysisk person i egenskap av användare vissa rättigheter. Beträffande juridiska personer finns bestämmelser i 3 §.
Definitionen av elektroniskt meddelande motsvarar definitionen för ”kommunikation” i artikel 2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. En annan term har valts för att undvika sammanblandning med elektronisk kommunikation som ingår i andra definitioner. Definitionen av elektroniskt meddelande är sådan att den bara kan gälla för 6 kap. Den gäller nämligen bara information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Definitionen omfattar inte information som överförs som del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät under förutsättning att informationen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen. Begreppet elektronisk kommunikation omfattar även utsändningar till allmänheten, såsom rundradiosändningar.
Vissa sådana tjänster medger dock att den överförda informationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren. Ett exempel kan vara betal-TV-tjänster. Även tjänster med villkorad tillgång kan falla in under definitionen på grund av att åtkomstkontrollen medger identifiering av abonnenten. En ytterligare förutsättning för att det skall vara fråga om ett elektroniskt meddelande är dock att den överförda informationen kan sättas i samband med abonnemanget.
Begreppen behandling och samtycke föreslås ha samma innebörd i detta kapitel som i personuppgiftslagen. Definitionerna finns i 3 § personuppgiftslagen. Den lagen skyddar dock endast fysiska personer avseende behandlingen av personuppgifter. I förevarande lag omfattar emellertid skyddet i många fall även juridiska personer, vilket framgår av 3 §. Hänvisningen till personuppgiftslagen gäller därför endast innebörden av begreppen behandling och samtycke.
I förklaringssats 17 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv klargörs att samtycke kan lämnas i varje lämplig form, bl.a. genom markering i en ruta vid besök på en webbsida.
Bestämmelsen genomför, tillsammans med de definitioner som tagits med i 1 kap. 5 §, artikel 2 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Begreppet elektronisk post behövs inte för denna lagstiftning utan kommer att behandlas i annat sammanhang av utredningen.
Förhållande till annan lag m.m.
2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av
elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster gäller personuppgiftslagen (1998:204) , om inte annat är föreskrivet.
I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tillämpas i stället för 18 – 20 §§.
Första stycket klargör förhållandet mellan personuppgiftslagen och denna lag. Det som inte är särskilt reglerat beträffande integritetsskydd i denna lag kan omfattas av bestämmelserna om behandling av personuppgifter i personuppgiftslagen. Detta överensstämmer med förhållandet mellan det allmänna dataskyddsdirektivet (96/46/EG) och det föreslagna kommunikationsdataskyddsdirekti-
vet. Bestämmelsen genomför i denna del artikel 1.2 första meningen förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Andra stycket motsvarar 53 § första stycket telelagen. Istället för reglerna om tystnadsplikt i 18 – 20 §§ gäller reglerna om sekretess i sekretesslagen (1980:100) i det allmännas verksamhet.
3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även till förmån för juridiska
personer om annat inte sägs.
Juridiska personer erhåller i egenskap av abonnenter ett minimiskydd för integriteten enligt det föreslagna direktivet. En behandling av en trafikuppgift eller lokaliseringsuppgift som avser en abonnent som är en juridisk person omfattas alltså av bestämmelserna om integritetsskydd, om uppgiften inte är avidentifierad.
Med användare avses emellertid i detta kapitel endast fysiska personer, se under 1 §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 1.2 andra meningen förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Säkerhet
4 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom-
munikationstjänst ansvarar för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet. Om det är nödvändigt, skall den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät för sådana tjänster vidta åtgärder för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara anpassade till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.
Artikel 4.1 förslaget till kommunikationsdirektiv är en grundläggande bestämmelse. Regeln förklaras ytterligare i förklaringssats 20 i direktivförslaget. Avsikten med bestämmelsen är att det skall finnas ett grundskydd för behandling av personuppgifter och integriteten i övrigt beträffande allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Detta skydd är av tvingande karaktär och är således inte möjligt att avtala bort. Bestämmelsen gäller inte tjänster som tillhandahålls i enskilda nät.
5 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk
kommunikationstjänst föreligger särskild risk för bristande skydd av personuppgifter och integritet, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om tjänstetillhandahållaren inte har att enligt 4 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken kostnad risken kan avhjälpas.
Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 48 §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Även om säkerhetsnivån enligt föregående paragraf är uppfylld kan det i fråga om vissa elektroniska kommunikationstjänster föreligga särskilda risker för bristande skydd av personuppgifter och integriteten. I förklaringssats 20 i direktivförslaget omnämns Internet och analog mobiltelefoni särskilt i detta sammanhang. Abonnenten skall då informeras om riskerna, hur de kan avhjälpas och vilka kostnader det skulle medföra. Någon informationsskyldighet mot användare och andra som inte är abonnenter föreskrivs inte. Det fordras inte att exakta prisuppgifter lämnas utan det är endast fråga om uppskattningar av kostnaderna för åtgärderna. I artikeln talas om sannolika kostnader.
Behandling av trafikuppgifter
6 § Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och
lagras av den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i andra och tredje stycket eller 11 §.
Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.
Om den abonnent eller användare som uppgifterna avser har samtyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringsåtgärden. Ett samtycke kan när som helst återtas.
Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera abonnenten eller användaren
om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och under hur lång tid uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i andra och tredje stycket. Informationen skall lämnas innan abonnentens eller användarens samtycke inhämtas.
Trafikuppgifter får endast behandlas av sådana personer som fått i uppdrag av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, utredning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behandlingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.
Paragrafen motsvaras i telelagen av 49 §. När en trafikuppgift inte längre behövs för överföring av ett elektroniskt meddelande får den inte längre bevaras om den inte avidentifieras. I förklaringssats 28 kommunikationsdataskyddsdirektivet förklaras att skyldigheten att utplåna trafikuppgifter eller att avidentifiera dem när de inte längre behövs för överföring av en kommunikation (elektroniskt meddelande) inte står i strid med sådana förfaranden på Internet som cachelagring av IP-adresser i domännamnssystemet eller cachelagring av IP-adressers koppling till fysiska adresser eller användning av inloggningsinformation för att kontrollera rätten till tillträde till nät eller tjänster.
Enligt andra stycket får uppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.
Enligt tredje stycket får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där sådana uppgifter behövs under förutsättning att den abonnent eller användare som uppgifterna avser har samtyckt till det. De sistnämnda tjänsterna benämns i direktivförslaget mervärdestjänster. I förklaringssats 31 anges att huruvida det är användaren eller abonnenten som bör ge sitt samtycke till behandlingen av personuppgifter när en särskild mervärdestjänst tillhandahålls beror på vilka uppgifter som skall behandlas, vilken tjänst som erbjuds och om det är tekniskt, formellt och avtalsmässigt möjligt att skilja mellan en enskild persons användning av en elektronisk kommunikationstjänst och den juridiska eller fysiska person som har abonnerat på den. Det får således bero på omständigheterna i det enskilda fallet vem av användaren eller abonnenten som skall ha samtyckt till
behandlingen. Uppgifterna får om samtycke föreligger behandlas för marknadsföring inte endast av tjänster som tillhandahålls av den som tillhandahåller den elektroniska kommunikationstjänsten utan också av andras tjänster där uppgifterna behövs.
I femte stycket framgår vilka personer som får ta befattning med uppgifterna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter i fråga om vilka uppgifter som får behandlas enligt andra och tredje stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.8.1 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte
1. för en myndighet eller en domstol eller en nämnd som avses i
9 kap. när den behöver tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister om samtrafik och fakturering,
2. för elektroniska meddelanden som befordras eller har expedierats
eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning,
3. i den utsträckning det är nödvändigt för att förhindra och avslöja
obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.
Genom bestämmelsen görs undantag från reglerna i föregående paragraf för vissa fall beträffande rätten att behandla trafikuppgifter. Genom punkt 1 genomförs artikel 6.6 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Punkt 2 och 3 motsvaras i telelagen av 50 § första stycket 1 och 2. Stöd för undantagen finns i artikel 15.1 i direktivförslaget. Beträffande punkt 3 får trafikuppgifter sparas för där angivna ändamål, t.ex. för att säkerställa straff- eller civilrättslig lagföring. Uppgifterna får inte sparas längre än vad som är nödvändigt för syftet. Längre än ett år bör inte godtas, om det inte föreligger särskild anledning såsom att tvist uppkommit eller förundersökning inletts i ett särskilt fall. Det skall i anslutning till det senare framhållas att en obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst kan vara att bedöma som dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, men kan också innefatta annan brottslig gärning, såsom barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken. Förevarande paragraf omfattar även lagring av uppgifter för utredning och lagföring av sådana brott, förutsatt att uppgifterna härrör från en obehörig användning av nätet eller tjänsten i fråga.
Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter
8 § Om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter kan behandlas
för positionsbestämning av terminalutrustningen är den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skyldig att se till att sådana uppgifter endast behandlas efter att de har avidentifierats, om inte användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Sådan behandling får endast ske i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs. Innan användaren eller abonnenten lämnar sitt samtycke skall den som tillhandahåller tjänsten informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av tjänsten. Användaren eller abonnenten skall ha möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke.
En användare eller en abonnent som har lämnat samtycke enligt första stycket skall ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana uppgifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av ett elektroniskt meddelande.
Endast sådana personer som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller den som tillhandahåller en tjänst där uppgifterna behövs får behandla andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter i enlighet med första och andra stycket. Sådan behandling skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhandahålla tjänsten.
Bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen i avsnitt 10.8.1. På samma sätt som beträffande trafikuppgifter får behandling enligt denna paragraf ske även för alla tjänster där uppgifterna behövs (mervärdestjänster enligt direktivförslaget), inte bara sådana som tillhandahålls av den som tillhandahåller det allmänna kommunikationsnät eller den allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänst i vilket lokaliseringsuppgifterna behandlas;
jfr kommentaren till 6 §. Det förutsätter dock att samtycke har lämnats av användaren eller abonnenten eller att uppgifterna är avidentifierade; jfr även beträffande vem av användaren eller abonnenten som skall lämna samtycke kommentaren till 6 §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 9 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Ospecificerade räkningar och nummerpresentation
9 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom-
munikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning.
Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 29 § första stycket första meningen sista satsen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 7.1 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
10 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda
1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att på ett
enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,
2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och kost-
nadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal,
3. om numret visas innan samtalet etableras, erbjuda den anropade
abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.
Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.
Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett sådant land.
Om nummerpresentation eller presentation av ett anropat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges första och andra stycket.
Punkterna i första stycket samt andra och tredje stycket regleras i teleförordningen. Bestämmelsen behandlas i 10.8.1 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelserna genomförs artikel 8.1 – 8.6 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst som medger identifiering av det anropande eller anropade telefonnumret.
Undantag beträffande nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter
11 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall
1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot
nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal; operatören skall lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran,
2. på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral som
avses i lagen ( 1981:1104 ) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal.
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det sätt på vilket skyldigheter enligt första stycket skall fullgöras.
Bestämmelsen i punkt 1 avser möjlighet att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att spåra störande samtal. Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 50 § första stycket 3 och andra stycket, som dock har ett vidare tillämpningsområde. Det kan vara fråga om hotfulla samtal eller rena okynnessamtal. Om en abonnent begär spårning av sådana samtal, får operatören lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran. Det är således fråga om ytterligare ett undantag från huvudregeln i 6 § första stycket om att trafikuppgifter skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande.
Punkt 2 avser skyldighet för den som driver anmälningspliktig verksamhet att åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler. I 1 § den lagen anges att lagen gäller verksamheten hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte att möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsituationer och som har upprättats efter avtal med staten. Ett sådant avtal finns f.n. mellan staten och SOS Alarm Sverige AB.
Paragrafen är bara tillämplig på telefoni, eftersom den gäller samtal.
Bestämmelsen kommenteras också i avsnitt 10.8.1 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Automatisk vidarekoppling
12 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är
skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnentens terminal.
En motsvarande bestämmelse finns idag i teleförordningen efter bemyndigande i 52 § 2 telelagen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 11 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om vidarekoppling.
Abonnentförteckningar
13 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få infor-
mation om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnentupplysning innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om förteckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.
En bestämmelse om personuppgifter i allmänt tillgängliga kataloger finns i teleförordningen. Bestämmelsen behandlas i allmänmotiveringen i avsnitt 10.8.1. Genom bestämmelsen genomförs artikel 12 punkterna 1 och 3 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Beträffande punkten 3, om möjlighet att begära särskilt samtycke för andra ändamål med abonnentförteckningar än sökning som baseras på abonnentens namn och, om nödvändigt, ett minimum av andra identifierare, anser vi att denna möjlighet inte bör utnyttjas i Sverige, eftersom vi enligt nuvarande ordning godtar s.k. omvänd sökning (eng. reverse search) som att söka namn på ett telefonnummer och det inte har framkommit skäl för att ändra denna ordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar.
14 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en
fysisk person i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning fordras samtycke från honom eller henne. Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt.
Beträffande nuvarande reglering och allmänmotivering, se under föregående paragraf. Genom bestämmelsen införs krav på samtycke från abonnent som är fysisk person innan behandling av personuppgifter om abonnenten sker i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning. Samtycke bör kunna innefatta också att uppgifterna får överlåtas vidare till andra abonnentupplysningsföretag för att tillhandahålla allmänt tillgängliga abonnentförteckningar eller abonnentupplysning. Abonnentens möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt måste dock upprätthållas vid sådan överlåtelse. Beträffande uppgifter som tagits in i abonnentförteckningar med stöd av nuvarande bestämmelser gäller särskilda övergångsbestämmelser. Genom bestämmelsen genomförs artikel 12.2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Förbud mot avlyssning m.m.
15 § Utöver vad som anges i 6, 18 och 21 §§ får inte någon annan än
berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, om användarna inte har samtyckt till behandlingen.
Första stycket utgör inte hinder mot
3. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig,
om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller i den utsträckning det är nödvändigt för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,
4. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande,
om innehållet är allmänt tillgängligt där den överförda informationen sändes ut och det sker endast för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller
5. en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och trafik-
uppgifter som hör till detta som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.8.1 i allmänmotiveringen.
Första stycket innehåller den grundläggande bestämmelsen till skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden. Med detta avses motsvarigheten till telehemligheten på hela området för elektronisk kommunikation. Hemligheten är då knuten till begreppet elektroniskt meddelande som definieras i 1 §. Det är behandlingen av uppgifter om detta som skyddas.
Av förklaringssats 22 i ingressen till kommunikationsdataskyddsdirektivet framgår att förbudet mot lagring av kommunikationer och tillhörande trafikuppgifter av andra än användarna eller utan deras samtycke inte är avsett att förbjuda någon automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av informationen, i den mån lagringen enbart görs för att utföra överföringen i det elektroniska kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som är nödvändigt för överföringen och trafikstyrningen och att konfidentialiteten förblir garanterad under lagringsperioden. Vidare anges att om det är nödvändigt för att effektivisera den fortsatta överföringen av allmänt tillgänglig
information till andra mottagare av tjänsten på deras begäran, bör direktivet inte förhindra att sådan information får lagras längre, förutsatt att informationen i alla händelser skulle vara tillgänglig för allmänheten utan begränsning och att alla uppgifter som hänvisar till vilka enskilda abonnenter eller användare som begär sådan information utplånas.
I andra stycket görs i punkt 1 görs undantag för mellanlagring som är nödvändig för överföringen av tekniska skäl (eng. buffering) samt för sådan trafikstyrning och annan kontroll som är nödvändig för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. I punkt 2 behandlas mellanlagring som i och för sig inte är nödvändig men som effektiviserar överföringen. Det är då fråga om s.k. caching. För att sådan behandling skall vara tillåten fordras att informationen är allmänt tillgänglig där den sänds ut samt att uppgifter om vem som begärt informationen utplånas.
Tredje stycket reglerar rätten att spela in en kommunikation.
Bestämmelsen kan därför inte vara tillämplig på fax, e-post och annan elektronisk kommunikation där lagringen hos mottagaren är en del av hur kommunikationen går till och de som tar del i kommunikationen därmed bör vara införstådda med hur mediet fungerar.
Bestämmelsen är inte avsedd att hindra hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Bestämmelsen är straffsanktionerad i 10 kap. 2 § i den mån ansvar för handlingen inte är föreskriven i brottsbalken. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5 punkterna 1 och 2 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
16 § Elektroniska kommunikationsnät får användas för att lagra eller
få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren får information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling. Detta hindrar inte sådan lagring eller åtkomst som behövs för att utföra eller underlätta att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.
Bestämmelsen behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 10.8.1. Det är tillräckligt att information om sådana åtgärder som anges i
paragrafen ges till användaren eller abonnenten och att möjlighet att vägra sådan behandling ges under den ifrågavarande sessionen. Det erfordras inte att användaren eller abonnenten först skall ha accepterat åtgärderna förutsatt att normala rutiner används så att användaren eller abonnenten genom att ställa in sin webbläsare kan förhindra sådan användning redan från början och att normala förfrågningsrutiner används när datafiler placeras i mottagarterminalen (s.k. cookies). Om användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt att få tillgång till en tjänst som t.ex. en banktjänst över Internet och tjänsten är beroende av att information lagras i användarens eller abonnentens terminal, är detta dock tillåtet. Caching som är nödvändig av tekniska skäl eller för att underlätta överföring är också tillåten. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.3 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Hemlig teleavlyssning m.m.
17 § Den som tillhandahåller ett allmänt telefonnät eller en allmänt
tillgänglig telefonitjänst skall bedriva denna verksamhet så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs.
Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra stycket samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.
Bestämmelsen behandlas i allmänmotiveringen i avsnitt 10.8.2. En bestämmelse om hemlig teleavlyssning finns i 17 § telelagen. Den föreslagna bestämmelsen omfattar endast den som tillhandahåller allmänna telefonnät och allmänt tillgängliga telefonitjänster. Någon begränsning i skyldigheten beträffande mindre operatörer föreslås inte. Skulle dock en sådan skyldighet bli för betungande för en mindre operatör får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från skyldigheterna enligt paragrafen.
Tystnadsplikt
18 § Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt
kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till
1. uppgift om abonnemang,
2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller
3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.
Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.
Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.
19 § Tystnadsplikt enligt 18 § första stycket gäller även för uppgift som
hänför sig till
1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångs-
balken och
2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken .
20 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät
eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 18 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en myndighet som i ett
särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) , om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,
2. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter,
3. uppgift som avses i 18 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon
annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
4. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en kronofogde-
myndighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,
5. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en skattemyndighet
som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481) , om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,
6. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387) ,
7. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet eller
åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldighet enligt 33 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
8. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och 3 till regional alarme-
ringscentral som avses i lagen ( 1981:1104 ) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.
21 § Den som i annat fall än som avses i 6 och 15 §§ i radiomottagare
har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.
Bestämmelserna i 18 – 21 §§ motsvaras i telelagen av 45 – 47 samt 54 §§. En anpassning av terminologin till den nya lagens begrepp har skett. Beträffande 21 § har hänvisningarna ändrats. I övrigt är någon ändring i sak inte avsedd.
Närmare föreskrifter
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om behandling av personuppgifter för elektronisk kommunikation meddela närmare föreskrifter om
1. vilka uppgifter som får behandlas enligt 6 § andra och tredje
stycket,
2. de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst
som medger identifiering av det anropande eller anropade telefonnumret eller vidarekoppling, och
3. uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentförteck-
ningar.
Genom bestämmelsen ges regeringen eller efter dess bemyndigande en myndighet möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om bl.a. vilka trafikuppgifter som får behandlas för faktureringsändamål.
7 kap. Prövning av ärenden m.m.
Allmänna bestämmelser
1 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall mottaga anmälan,
pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om prövning av mål om straff eller förverkande enligt 10 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.
Om tvistlösning mellan enskilda finns bestämmelser i 9 kap. Att en tvist hänskjutits till prövning av en särskild nämnd hindrar inte myndigheten från att ålägga part skyldigheter eller i övrigt fatta beslut i enlighet med denna lag.
I paragrafens första stycke slås fast att den myndighet som regeringen bestämmer skall ta emot anmälan, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Lagtexten skall inte förstås så att det måste vara en enda myndighet som skall utföra alla de angivna uppgifterna.
Undantaget från myndighetens eller myndigheternas kompetensområde är prövningen av mål och förverkande som anges i 10
kap. Sådana mål eller ärenden skall handläggas enligt vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.6.
Av andra stycket följer att det finns särskilda bestämmelser om tvistlösning mellan enskilda. Det klargörs att en myndighet inte är hindrad att fatta beslut om skyldigheter, trots att en tvist i samma fråga kan ha hänskjutits till nämnden för prövning. Myndigheten bör dock kunna utgå från att nämnden kommer att avgöra en sådan tvist i enlighet med lagens bestämmelser. I undantagsfall kan det dock vara så att tvisten rör mer allmänna intressen, som parterna inte kan förväntas tillgodose och nämnden på grund av parternas processuella dispositioner är förhindrad att beakta i tillräcklig grad. Som anförs i kommentaren till 9 kap. 1 § är nämnden i sådant fall tvungen att meddela ett beslut, om beslutet inte uppenbart kommer att stå i strid med lagens reglering. Det är då inte acceptabelt att en myndighet som har att svara för lagens efterlevnad skall vara förhindrad att meddela ett beslut rörande de tvistefrågor som nämnden prövar. Ett sådant beslut kommer att träda i stället för nämndens beslut.
2 § Åtgärder som vidtas med stöd av denna lag får inte vara mer
ingripande än som krävs för att tillgodose de intressen som anges i 1 kap. 1 §.
Bestämmelsen, som ger uttryck för de allmänna förvaltningsrättsliga proportionalitets- och behovsprinciperna, genomför ett antal artiklar i det nya EG-regelverket, bland dessa 7.1, 8.1 och 20.3 i ramdirektivet, 7.3 i auktorisationsdirektivet, 5.1, 5.3 och 8.4 i tillträdesdirektivet samt 3.2, 8.2 och 17.2 i USO-direktivet. Den slår fast att en myndighet skall vidta åtgärder som grundas på det fastställda problemets art, är proportionella och är motiverade mot bakgrund av målen i 1 kap. 1 §. Sådana skyldigheter får alltså inte vara mer ingripande än vad som behövs. De får endast införas efter samråd i enlighet med 9 – 12 §§. Vilken åtgärd som är lämpligast måste avgöras vid en bedömning i det enskilda fallet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen i ett flertal avsnitt, se särskilt avsnitt 10.6.7.
3 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen är skyldig att
på begäran tillhandhålla en myndighet upplysningar och handlingar som behövs för
1. systematisk kontroll eller kontroll i enskilda fall av att skyldig-
heter eller villkor har uppfyllts avseende
a) betalning av avgift eller ersättning enligt 22 – 23 §§,
b) skyldigheter som avses i 4 kap. 3 och 4 §§, 5 kap. 12 – 14 §§
samt 7 – 8 §§ lagen ( 1998:31 ) om standarder för sändning av TV-signaler,
2. kontroll i varje enskilt fall av att de allmänna skyldigheter som
gäller för anmälningspliktig verksamhet är uppfyllda,
3. förfaranden för eller bedömning av framställningar om bevilj-
ande av tillstånd enligt 3 kap. 1 och 22 §§,
4. offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter över
tjänster till gagn för konsumenterna enligt 5 kap.,
5. klart definierade statistiska ändamål,
6. marknadsanalys enligt 15 §.
Uppgifter som avses i första stycket 1 – 2 och 4 – 6 får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.
Paragrafen behandlar vilken information som en myndighet har rätt att få tillgång till från den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5 i ramdirektivet och artikel 11.1 i auktorisationsdirektivet. Motsvarigheten till bestämmelsen finns idag i 57 § andra stycket telelagen, som dock ger en vidare rätt för myndigheten att få information. Att det skall vara fråga om en myndighet som avses i 1 § ligger i sakens natur.
En myndighets rätt till information är väsentlig för att den skall kunna effektivt utföra de uppgifter som ålagts den, t.ex. att bedriva tillsyn över lagens efterlevnad. En alltför vid informationsskyldighet för de som bedriver verksamhet enligt lagen kan dock vara betungande, speciellt för mindre företag. Det är skälet till de begränsningar i informationsskyldigheten som ställs upp i denna paragraf.
Den som är informationsskyldig har rätt att få kännedom om i vilket syfte informationen skall tillhandahållas och hur den skall användas. Myndigheten skall därför ange för vilket ändamål information skall användas. Bestämmelsen har berörts i avsnitt 10.9.3.
4 § Den information som överlämnas till myndigheten enligt bestäm-
melserna i denna lag får göras tillgänglig för andra behöriga myndig-
heter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt.
Bestämmelsen genomför artikel 5.2 i ramdirektivet. Uppgift för vilken sekretess gäller enligt sekretesslagen (1980:100) får enligt 1 kap. 3 § tredje stycket den lagen inte röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation annat än om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart, att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. Bestämmelsen ger en myndighet möjlighet att överlämna uppgifter för vilka sekretess gäller enligt sekretesslagen till en behörig myndighet inom EES.
Särskilda handläggningstider
5 § Ärenden som angår verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall handläggas skyndsamt. I övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om särskild handläggning av vissa ärenden.
Som utgångspunkt gäller enligt 7 § förvaltningslagen att ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Denna förfaranderegel gäller vid myndighets prövning om inte annat föreskrivs. Det kan dock finnas skäl att låta vissa ärenden handläggas mer skyndsamt än andra. Ett sådant skäl är att ett beslut kan begränsa den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Därför ställs i paragrafen ett uttryckligt krav på att ärenden som rör ljudradio, television och vissa liknande överföringar enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall handläggas med förtur i förhållande till andra ärenden.
Också i övrigt kan det finnas ärendetyper som bör handläggas särskilt skyndsamt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om målens handläggning.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.9.2.
6 § I ärende om tillstånd att använda radiosändare skall beslut med-
delas inom sex veckor efter det att ansökan kom in till myndigheten eller, vid förfaranden med allmän inbjudan till ansökan, senast åtta månader därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.
Handläggningstider enligt första stycket gäller inte om annat följer av bestämmelser i internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.
Bestämmelsen genomför vad som föreskrivs i artikel 5.3 och 7.4 i auktorisationsdirektivet. Handläggningstiderna har behandlats i avsnitt 10.9.2. Det bör påpekas att tiden skall räknas från den dag ansökan är i sådant skick att den kan ligga till grund för en prövning. Är således en inkommen ansökan ofullständig skall tiden räknas först från den dag nödvändiga kompletteringar har gjorts av sökanden.
7 § I ärende om tillstånd att använda adress för elektronisk kommu-
nikation skall beslut meddelas inom tre veckor från det att ansökan kom in till myndigheten, eller, vid förfarande med allmän inbjudan till ansökan, senast tre veckor därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.
Paragrafen genomför artikel 5.3 och 5.4 i auktorisationsdirektivet. Handläggningstiderna har behandlats i avsnitt 10.9.2; se även under föregående lagrum.
Förfaranden för samråd
8 § I ärende om ändring av tillstånd eller villkor för att använda
radiosändare eller adress för elektronisk kommunikation skall berörda parter och andra som kan ha intresse i saken ges skälig tid att yttra sig innan beslut fattas, dock minst fyra veckor om det inte finns särskilda skäl mot det.
Genom paragrafen genomförs artikel 14.1 i auktorisationsdirektivet. Någon direkt motsvarighet till samråd finns inte i lagen om radiokommunikation eller telelagen. Förvaltningslagen är därför tillämplig. I 17 § den lagen får ett ärende inte avgöras utan att den
som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Partsbegreppet enligt förvaltningslagen är mer begränsat än begreppet berörda parter i direktivet.
Samrådsförfarandet i nu aktuella fall är motiverat av den betydelse ett tillstånd att få använda radiosändare eller adress för elektronisk kommunikation har för olika intressenter. En ändring av tillstånden kan få relativt stora konsekvenser för dels tillståndshavaren, dels andra berörda parter. Vem som är att anse som en berörd part får avgöras från fall till fall. Emellertid torde frågan i de allra flesta fall inte kräva några särskilda överväganden eftersom det inte ställs upp något krav på i vilken form de skall ges tillfälle att yttra sig. Ett sätt som torde kunna användas regelmässigt är att information ges via myndighetens hemsida på Internet.
Lagen innehåller inga regler om ändring av tillståndsvillkor på tillståndshavarens egen begäran eller i övrigt till förmån för tillståndshavaren. Det är utredningens mening att möjligheten till det följer redan av förvaltningsrättsliga grundprinciper. Inte minst för dessa fall har samrådsskyldigheten enligt denna paragraf stor betydelse. Det bör då krävas tämligen starka skäl för att begränsa tiden för yttrande till kortare tid än fyra veckor.
Samrådsförfarandet har berörts i avsnitt 10.9.4.
9 § I frågor som rör slutanvändar- och konsumenträttigheter avseende
allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall berörda parter och intresseorganisationer ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.
Bestämmelsen genomför artikel 33 i USO-direktivet. I nationell rätt saknas, förutom vad som följer av 17 § förvaltningslagen för parter och 13 § samma lag om remissförfarande, motsvarighet till direktivets samrådsförfarande. Genom paragrafen öppnas således upp för att ge konsument- och andra slutanvändarorganisationer, som inte är parter, möjlighet att yttra sig innan myndigheten fattar beslut i en fråga av slutanvändar- eller konsumenträttsligt intresse, se även avsnitt 10.9.4.
10 § När en myndighet avser att meddela beslut enligt 3 kap. 7 § eller
vidta en åtgärd som har betydande inverkan på en enligt 14 § bestämd
marknad, skall den upprätta ett förslag till åtgärd och ge berörda parter tillfälle att yttra sig inom skälig tid.
Första stycket gäller inte tvist som har hänskjutits till myndighetsprövning enligt 9 kap. 9 §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 6 i ramdirektivet, artikel 7.1 (b) i auktorisationsdirektivet samt artikel 5.3 och 8.4 i tillträdesdirektivet. Samrådsförfarandet har berörts i avsnitt 10.9.4.
I paragrafens första stycke ställs ett krav om att en myndighet skall bereda berörda parter tillfälle att yttra sig över ett förslag till beslut om att antingen begränsa antalet tillstånd att använda radiosändare eller vidta annan åtgärd som har betydande inverkan på en bestämd marknad. Det klargörs inte i EG-regelverket vad som avses med att en åtgärd har betydande inverkan på marknaden i fråga. Klart får dock anses vara att åtgärden skall vara så ingripande att den påverkar även andra aktörers ekonomiska förhållanden. Så torde vara fallet med ett flertal beslut om tillträdesåtgärder enligt 4 kap. 8 § och om prisbegränsande åtgärder enligt 4 kap. 10 §. Den närmare innebörden av begreppet överlämnas till rättstillämpningen att bestämma.
Av andra stycket följer att samrådsförfarandet enligt första stycket inte behöver iakttas vid en tvist som har hänskjutits till myndighetsprövning enligt 9 kap. 9 §.
11 § Om ett beslut enligt 4 kap. 3 eller 4 § skulle kunna påverka han-
deln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall ett motiverat förslag till beslut tillställas behöriga myndigheter i övriga stater och Europeiska gemenskapernas kommission.
Underrättelse till kommissionen enligt första stycket skall även lämnas om en myndighet i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag.
Beslut som avses i första eller andra stycket får meddelas tidigast en månad efter det att underrättelse har skett.
Paragrafen genomför artikel 7.3 och 7.5 i ramdirektivet samt artikel 8.5 i tillträdesdirektivet. I paragrafens första stycke föreskrivs en samrådsskyldighet med Europeiska gemenskapernas kommission och med behöriga myndigheter i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). En förutsättning för samrådsförfarandet är enligt första stycket att myndigheten avser att
fatta ett beslut om en särskild skyldighet avseende samtrafik eller annan form av tillträde. En andra förutsättning är att åtgärden skulle kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. I direktivet anges att sådan påverkan kan uppstå genom åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, skulle kunna påverka handelsmönstren mellan medlemsstater på sådant sätt att det skulle kunna utgöra ett hinder för den inre marknaden. Det rör sig om åtgärder som har omfattande konsekvenser för operatörer eller användare i andra medlemsstater, bl.a. åtgärder som påverkar priserna för användare i andra medlemsstater, åtgärder som inverkar på ett i en annan medlemsstat etablerat företags möjligheter att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och, i synnerhet, åtgärder som inverkar på möjligheterna att tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis samt åtgärder som påverkar marknadsstrukturen eller tillträdet till marknaden och som har konsekvenser för företag i andra medlemsstater. Förfarandet har behandlats i avsnitt 10.9.4.
Av andra stycket framgår att Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om en myndighet avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag till följd av internationella överenskommelser.
För att samrådsorganen skall få rimlig tid att yttra sig över en åtgärd föreskrivs i tredje stycket att beslut får meddelas tidigast en månad från det att underrättelse har skett.
12 § Om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en enligt 14 §
bestämd marknad eller för att skydda användarnas intressen, och ett beslut om åtgärd inte kan uppskjutas, får beslut omedelbart meddelas att gälla i högst sex månader. I sådant fall skall behöriga myndigheter och kommissionen utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälen för detta.
Ett beslut om en åtgärd enligt första stycket får inte förlängas utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10 och 11 §§.
I paragrafens första stycke föreskrivs ett undantag från de samrådsförfaranden som anges i 10 och 11 §§. Enligt bestämmelsen, som genomför artikel 7.6 i ramdirektivet, får en åtgärd vidtas omedelbart om det krävs för att säkerställa konkurrensen på en bestämd marknad eller för att skydda användarnas intressen. Det framgår inte av direktivet vilka omständigheter som krävs för att ett avsteg från samrådsförfarandet skall få göras. Det bör dock vara
fråga om allvarliga brister som kan leda till t.ex. ekonomiska förluster av större omfattning eller till att nödvändiga samhällsfunktioner sätts ur spel. Förfarandet har behandlats i avsnitt 10.9.4.
13 § Resultatet av ett samrådsförfarande enligt 8 – 11 §§ skall göras
allmänt tillgängligt, utom såvitt avser uppgifter om affärshemligheter för vilka sekretess eller tystnadsplikt gäller enligt lag.
Genom paragrafen genomförs artikel 6 i ramdirektivet.
Särskilt om prövningen av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad
14 § Årligen skall fastställas vilka produkt- och tjänstemarknader,
särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt denna lag. Därvid skall Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.
Vid prövning enligt första stycket har 10 och 11 §§ motsvarande tillämpning.
Om den marknad som skall fastställas avviker från Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation skall dock den tid som anges i 11 § tredje stycket vara tre månader.
Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får beslutet inte meddelas.
Genom paragrafen genomförs artikel 7.4, 7.5, 15.3, 16.1 och 16.2 i ramdirektivet. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i telelagen. Förfarandet har behandlats i avsnitt 10.9.5 i den allmänna motiveringen.
I paragrafens första stycke slås fast att det årligen skall göras en genomgång av befintliga produkt- och tjänstemarknader. Genomgången skall leda till att det fastställs vilka marknader som har sådana särdrag att de motiverar införande av skyldigheter enligt lagen. En sådan marknad kan vara fastställd till ett geografiskt område som kan omfatta hela eller delar av landet. Bestämmelsen utgör en handlingsregel för myndigheten och innehåller inga närmare angivelser om hur genomgången skall genomföras och vad
som skall beaktas vid fastställandet av en marknad. Till grund för processen skall emellertid läggas en av Europeiska gemenskapernas kommission antagen rekommendation om produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation samt fastställda riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på en marknad. De däri fastställda marknaderna skall bygga på konkurrensrättsliga principer och metodologi. Genom att rekommendationen anger marknaderna torde det i praktiken endast återstå för en myndighet att ange marknadernas geografiska omfattning, om inte myndigheten bestämmer en marknad på ett sätt som avviker från kommissionens rekommendation. En sådan avvikelse bör vara grundad på konkurrensrättsliga principer. Vid bedömningen av vad som skall anses som relevant marknad bör följaktligen ledning hämtas från konkurrensrätten, bl.a. genom en bedömning av substituerbarhet på efterfråge- och utbudssidan.
I bilaga I till ramdirektivet finns en förteckning över de marknader som skall finnas med i kommissionens första rekommendation.
Fastställandet av relevanta produkt- och tjänstemarknader skall enligt andra stycket genomföras i enlighet med det samrådsförfarande som framgår av 10 och 11 §§,
Av tredje stycket följer att ett beslut som fastställer marknaderna inte får meddelas inom tre månader från det att kommissionen underrättades, om den föreslagna marknaden avviker från kommissionens rekommendation. Annars gäller den vanliga fristen om en månad.
I fjärde stycket framgår att kommissionen har vetorätt vad gäller marknadsdefinitionerna.
15 § De relevanta marknader som har bestämts enligt 14 § skall fort-
löpande analyseras. Beträffande varje marknad skall fastställas om det råder effektiv konkurrens.
Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras och beslut meddelas om skyldigheter enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§.
Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall skyldigheter som har beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap.
12 – 14 §§ upphävas. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.
För marknader som fastställs enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen eller en betydande del därav skall åtgärder enligt första – tredje stycket beslutas gemensamt med berörda länders ansvariga myndigheter.
Beslut enligt andra och tredje stycket skall föregås av samråd enligt vad som sägs i 10 och 11 §§. Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får ett sådant beslut inte meddelas.
Bestämmelsen i första stycket genomför artikel 16.1 och 16.2 i ramdirektivet och den i andra stycket genomför artikel 16.4 i ramdirektivet. Artikel 16.3 i ramdirektivet och 18.2 i USO-direktivet genomförs genom tredje stycket och artikel 16.5 i ramdirektivet genom fjärde stycket. Slutligen genomförs artikel 7.4 och 7.5 i ramdirektivet genom sjätte stycket.
Bestämmelsen har berörts i avsnitt 10.9.5. En analys enligt första stycket av de enligt 14 § fastställda marknaderna skall ske för att avgöra om det råder effektiv konkurrens på varje marknad. Analysen skall ske utifrån konkurrensrättsliga principer och konkurrensrättslig metodologi. Med effektiv konkurrens menas enligt konkurrenslagen ett konkurrensförhållande där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66). Vid analysen skall kommissionens speciellt för ändamålet framtagna ”Riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden” tillämpas. Riktlinjerna bygger på en anpassning av de konkurrensrättliga principerna för att möjliggöra en s.k. ex antebedömning.
Vidare föreskrivs att de enligt 14 § fastställda marknaderna skall analyseras fortlöpande. En sådan analys bör lämpligen ske årligen och därutöver när det är påkallat till följd av icke obetydliga förändringar i marknadsutvecklingen.
Skulle myndigheten finna att konkurrensen inte är effektiv på den analyserade marknaden skall myndigheten enligt andra stycket identifiera de företag som har ett betydande inflytande på marknaden. Vad som avses med begreppet betydande inflytande framgår
av 16 §. När ett företag med betydande inflytande har identifierats skall det förpliktas till en lämplig och i det enskilda fallet anpassad skyldighet i enlighet med vad som anges i andra stycket.
Enligt tredje stycket skall myndigheten upphäva särskilda skyldigheter som har ålagts den som har eller har haft ett betydande inflytande på en marknad, om analysen enligt första stycket visar att det råder effektiv konkurrens på marknaden. Skyldigheterna har då tjänat ut sitt syfte. Andra företag kan påverkas av att skyldigheten upphör. Dessa skall därför ges rimlig tid att anpassa sin verksamhet efter beslutet.
I fjärde stycket föreskrivs att myndigheten skall samråda om åtgärder enligt första till tredje stycket när det gäller gränsöverskridande marknader som fastställts av kommissionen.
Av femte stycket framgår samrådsskyldigheten och kommissionens vetorätt.
16 § Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en viss
marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömning enligt första stycket.
Paragrafen genomför artikel 14.2. i ramdirektivet. Genom bestämmelsen införs en legal definition av vad som avses med att ett företag har ett betydande inflytande på en bestämd marknad. Begreppet betydande inflytande överensstämmer med konkurrensrättens begrepp dominerande ställning, vilket innebär att myndigheten måste göra sin bedömning av ett företags ställning mot bakgrund av den konkurrensrättliga praxis som förekommer på området. Ett företag kan i princip anses ha ett betydande inflytande dels ensamt på den bestämda marknaden, dels på en marknad som är närliggande den som företaget har betydande inflytande på, dels tillsammans med annat företag.
Kommissionens riktlinjer, som bygger på konkurrensrättsliga principer, ger tillsammans med bilaga II till ramdirektivet vissa kriterier som kan tjäna som vägledning, särskilt vid bedömningen av om det föreligger en gemensamt dominerande ställning, se avsnitt 10.9.5.
Omprövning
17 § Skyldigheter och villkor som har beslutats enligt denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall ändras eller upphävas, om ändamålet med åtgärden inte längre kvarstår. Ett beslut om förpliktelse enligt 4 eller 5 kap. skall alltid omprövas inom två år från det att beslutet vann laga kraft.
Tidpunkten för en ändring eller ett upphävande av en skyldighet eller ett villkor skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.
Bestämmelse, som har sin huvudsakliga utgångspunkt i artikel 16.3 i ramdirektivet, är grundläggande för lagens utgångspunkt att reglering genom skyldigheter endast skall ske i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa fungerande konkurrens och slutanvändarnas intressen. Skyldigheterna, men även villkor för tillstånd m.m., skall därför ändras eller upphävas om syftet med skyldigheten inte längre kvarstår.
Regleringen i paragrafen träffar alla former av skyldigheter. Det innebär att även skyldigheter om åtgärder för att säkerställa effektiva kommunikationer enligt 4 kap. 3 § och om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster omfattas. För att säkerställa att den ålagda förpliktelsen enligt 4 eller 5 kap. inte är mer ingripande än nödvändigt bör en omprövning alltid ske inom två år. Tiden skall räknas från det att beslutet vann laga kraft.
Överklagande
18 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Följande beslut får inte överklagas:
1. ett beslut enligt 3 kap. 7 §,
2. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 11 § tredje stycket,
3. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 25 § första stycket, samt
4. ett beslut enligt 5 kap. 7 §.
Bestämmelsen genomför artikel 4 i ramdirektivet och har sina motsvarigheter dels i 64 § telelagen, dels i 19 § lagen om radiokommu-
nikation. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.7.
I paragrafens första stycke regleras rätten att överklaga beslut som har meddelats i särskilda fall enligt lagen och enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av lagen. Rätten att överklaga omfattar beslut avseende bl.a. beviljande av tillstånd, tillståndsvillkor, särskilda skyldigheter, anmälningsplikt, återkallelse av tillstånd, medgivande till överlåtelse av tillstånd, förbud, förelägganden, erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen samt påförande av avgifter.
Från det överklagbara området undantas i andra stycket beslut att begränsa antalet tillstånd att använda radiosändare. Vidare undantas beslut i en fråga som avser val av metod för att bevilja tillstånd att använda radiosändare eller att använda adresser av betydande ekonomiskt värde när tillståndet meddelas efter ett förfarande med allmän inbjudan. Slutligen undantas även beslut om att tillförsäkra slutanvändarna tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom statlig upphandling.
19 § Beslut i en fråga som avses i 14 §, 15 § första stycket och 16 § får
inte överklagas. Överklagas ett beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som anges i 15 § andra och tredje stycket, får dock klaganden eller motparten begära att ett beslut enligt första meningen ändå skall prövas.
Ett beslut som avser fastställande av en produkt- eller tjänstemarknad, av om effektiv konkurrens råder på en bestämd marknad eller av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad kan ligga till grund för senare beslut, men saknar egna direkta rättsverkningar för berörda parter. Dessa beslut får därför och med hänsyn till den tidsutdräkt som annars kan uppstå, inte överklagas. Däremot kan bedömningen omprövas i samband med överklagande av en särskild skyldighet enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§.
20 § Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut får
överklagas endast i samband med överklagande av det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas särskilt på den grund att ärendet onödigt uppehålls genom beslutet.
Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, se 10.9.7. Som exempel på ett beslut som avses i paragrafen kan nämnas att en myndighet beslutar om samråd enligt 11 §.
21 § Beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen gäller omedelbart, om inte annat har bestämts.
Skyldigheter enligt denna lag skall rätta till missförhållanden som kan begränsa konkurrensen och som kan missgynna slutanvändarna. Detta kräver, speciellt på det dynamiska område som området för elektronisk kommunikation utgör, ofta skyndsamma ingripanden till undvikande av skada m.m. Det föreskrivs därför att beslut enligt lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av denna skall gälla omedelbart. Överklagandeinstansen har dock enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler möjlighet att inhibera ett sådant beslut. I det sammanhanget bör framhållas vikten av att inhibitionsbeslut inte meddelas vanemässigt utan endast när det finns övervägande skäl för ändring av ett överklagat beslut.
Avgifter m.m.
22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet att betala avgift för myndighetens verksamhet enligt denna lag för den som
1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §,
2. anmäler sådan verksamhet,
3. ansöker om tillstånd enligt 3 kap. 1 eller 22 § eller innehar sådant
tillstånd,
4. ansökan om medgivande enligt 3 kap. 29 §.
Bestämmelsen genomför artikel 12 i ramdirektivet och har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.10.4. Paragrafens innehåll ansluter i huvudsak till vad som gäller enligt 43 § telelagen vilken överförts till denna lag med vissa ändringar som huvudsakligen föranletts av att tillståndsplikten avskaffats och medgivande till överlåtelse av tillstånd införts. Även 15 § lagen om radiokommunikation har överflyttats till denna bestämmelse.
Avgiftsuttaget är inte begränsat till att täcka enbart administrativa kostnader för handläggning av nämnda ansökningar och tillståndsgivning. Också andra kostnader som är relaterade till
förvaltning av anmälnings- och tillståndssystemet samt kontroll av lagens efterlevnad skall täckas av avgifter. Utanför faller däremot kostnader för åtgärder som avses i 1 kap. 7 § andra stycket. För dessa meddelas bestämmelser i nästa paragraf.
23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § att betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder rörande elektronisk kommunikation.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 10.10.4. Den har sin motsvarighet i 43 § telelagen och har överflyttas till denna lag med en utvidgning av tillämpningsområdet till att gälla finansiering av beredskapsåtgärder rörande elektronisk kommunikation.
Verkställighet
24 § En myndighet har rätt att få verkställighet hos kronofogde-
myndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.8. Den har överflyttats från 57 § tredje stycket telelagen och 5 § tredje till femte stycket LRK utan ändring i sak.
8 kap. Tillsyn
Allmänna bestämmelser
1 § Tillsynen skall säkerställa att ändamålet med lagen och föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen tillgodoses.
Tillsynsmyndigheten skall i detta syfte kontrollera efterlevnaden av lagen och de föreskrifter och skyldigheter som har meddelats med stöd av lagen och vidta de åtgärder som behövs för att lagens mål skall uppfyllas.
Kontroll av uppgifter som hålls tillgängliga enligt 5 kap. 5 § får ske på operatörens bekostnad.
Paragrafens första stycke anger tillsynsverksamhetens uppgift. Den är att se till att de i 1 kap. 1 § uppställda målen tillgodoses.
I andra stycket fastslås att tillsynsverksamheten omfattar hela lagens regleringsområde. Myndigheten skall se till att den som omfattas av regleringen efterlever lagen och de föreskrifter och skyldigheter som har meddelats med stöd av lagen. Motsvarande bestämmelser återfinns i 57 § telelagen och 5 § lagen om radiokommunikation. Lydelsen innebär ingen ändring i sak. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.1.
Av tredje stycket framgår att riktigheten av uppgifter som skall hållas tillgängliga enligt 5 kap. 5 § får kontrolleras på operatörens bekostnad.
2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att, utöver vad som i övrigt är före-
skrivet, för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
Bestämmelsen saknar motsvarighet i det nya EG-regelverket och har överförts från 57 § andra stycket telelagen och 5 § tredje stycket lagen om radiokommunikation utan sakliga ändringar. Den har behandlats i avsnitt 10.9.1 och 10.9.3. Bestämmelsen bör tillämpas med särskild försiktighet i fråga om tillträde till lokaler och andra utrymmen för verksamhet som omfattas av grundlagsskydd, t.ex. redaktionslokaler för massmedia
3 § Information som enligt denna lag eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall hållas allmänt tillgänglig skall, utan hinder av vad som sägs i 7 kap. 3 § första stycket, utan anmodan tillställas tillsynsmyndigheten.
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i EG-regelverket. Den avser att säkerställa att myndigheten får tillgång till allmänt tillgänglig information. Bestämmelsen skall gälla utan hinder av den begränsningsregel beträffande information som finns i 7 kap. 3 §.
4 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka utvecklingen av och nivån på
taxor för slutkunder när det gäller tjänster som avses i 5 kap. 1 §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 9.1 i USO-direktivet. Lagrummet saknar direkt motsvarighet i telelagen. Regleringen
avser att säkerställa att kravet om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster till överkomligt pris upprätthålls.
Förelägganden och förbud
5 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som
behövs för efterlevnaden av denna lag eller av skyldigheter, villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite, om inte annat är föreskrivet.
Bestämmelsen genomför genom första stycket i artikel 5.4 i tillträdesdirektivet och andra stycket artikel i 10.3 i auktorisationsdirektivet. De nationella motsvarigheterna återfinns i 60 och 63 §§telelagen samt 5 § fjärde stycket lagen om radiokommunikation. Några ändringar i sak är inte avsedda. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om vite. Frågor om föreläggande har behandlats bl.a. i avsnitt 10.5.2 under Ändring och återkallelse av tillstånd.
9 kap. Tvistlösning mellan enskilda
Nämndprövning
1 § Tvist mellan enskilda i anledning av denna lag eller skyldigheter,
villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får av parterna gemensamt hänskjutas till avgörande av en särskild nämnd.
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i ramdirektivet och särdirektiven, men syftar till att uppnå samma ändamål som ligger bakom artikel 20 i ramdirektivet, nämligen att erbjuda parter ett snabbt, enkelt och effektivt sätt för biläggande av tvister. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.6.
Genom bestämmelsen införs ett prövningsförfarande som står öppet för parterna om de är överens om att hänskjuta en tvist i anledning av lagen eller skyldigheter, villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen till nämnden. Nämndens prövningskompetens täcker hela regleringsområdet.
Även om de frågor som underställs nämnden för prövning till en del är dispositiva rör tvistefrågorna en offentligrättslig reglering. Förfarandet får dock anses i allt väsentligt motsvara det för
dispositiva tvistemål. Nämnden bör emellertid inte medverka till beslut som uppenbart strider mot lagens innehåll. Skulle parternas processuella dispositioner medföra att nämnden är tvingad att träffa ett sådant beslut skall nämnden upplysa parterna om detta. Om parterna ändå vidhåller sin respektive inställning skall nämnden avsluta ärendet utan prövning i sak.
2 § Nämnden skall bestå av ordförande och, om inte parterna
bestämmer annat, två andra ledamöter.
Parterna väljer gemensamt en av de enligt 3 § förordnade personerna som ordförande. Övriga ledamöter väljs till lika antal av vardera parten.
I paragrafen ges bestämmelser om hur nämndens ordförande skall utses. Genom att parterna själva råder över antalet ledamöter som nämnden skall bestå av kan de försäkra sig om att nämnden har tillräcklig sakkompetens. Bestämmelsen har berörts i avsnitt 10.9.6.
3 § Regeringen förordnar för tre år i sänder minst fem personer att
tjänstgöra som ordförande i nämnden. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.
Att det har överlåtits på regeringen att förordna om lämpliga personer att vara ordförande i nämnden sammanhänger med tvistefrågornas offentligrättsliga karaktär. Genom denna ordning framhävs att nämnden har en status som avviker från det sedvanliga skiljeförfarandet. Nämnden är dock inte att betrakta som en särskild myndighet, se även allmänmotiveringen avsnitt 10.9.6.
4 § Förfarandet vid nämnden inleds när parterna gemensamt väljer
ordförande.
5 § De frågor som har lämnats till nämnden avgörs genom beslut. Om
parterna förliks får nämnden på parternas begäran stadfästa förlikningen genom beslut.
Återkallar en av parterna eller parterna gemensamt ett yrkande, skall nämnden avskriva tvisten i denna del.
6 § Nämndens beslut får inte överklagas. Beslut får verkställas såsom
skiljedom.
7 § Utöver vad som angetts i 1 – 6 §§ gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 7 – 11 , 14 , 16 – 18 , 21 – 26 , 29 – 35 och 37 – 44 §§ lagen ( 1999:116 ) om skiljeförfarande.
8 § En tvist som hänskjutits till nämnden för avgörande får inte prö-
vas av allmän domstol.
Bestämmelserna i 4 – 8 §§ innebär en anpassning av nämndens handläggning av hänskjutna tvister till förfarandet enligt lagen om skiljeförfarande, med vissa mindre undantag.
Myndighetsprövning
9 § Uppkommer det tvist mellan enskilda i anledning av ett beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av den myndighet som har fattat beslutet.
Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet skall meddelas senast inom fyra månader från det att begäran kom in till myndigheten, om längre tid inte är nödvändig med hänsyn till tvistens omfattning eller andra särskilda omständigheter.
Bestämmelsen genomför artikel 20.1 i ramdirektivet och har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.6. Den huvudsakliga motsvarigheten till bestämmelsen återfinns i 60 § andra stycket telelagen, som dock är begränsad till tvister om samtrafikvillkor, villkor för sammankoppling av nätkapacitet, överlämnande av telefonnummer eller förval. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse är vidare, genom att den avser samtliga frågor som en myndighet kan fatta beslut i enligt denna lag. Å andra sidan begränsas tvistlösningsskyldigheten till sådana tvister som har sin grund i ett tidigare meddelat myndighetsbeslut.
En grundförutsättning för att myndigheten skall kunna avgöra en tvist mellan parter är således enligt första stycket att tvisten uppkommit i anledning av ett beslut enligt lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av denna. Det bör understrykas att det är inte fråga om en ny prövning av det ursprungliga beslutet, utan om prövning av ett oreglerat rättsförhållande som har anknytning till detta beslut. Det är tillräckligt och nödvändigt att en av parterna
hänskjuter tvisten för avgörande till myndigheten. Myndigheten kan alltså inte ex officio ta upp frågan för tvistlösning. Däremot kan den myndighet som ansvarar för tillsynen av lagen göra frågor som parterna inte kan enas i till ett tillsynsärende, om det finns ett skyddsvärt intresse och grund för ett ingripande enligt lagen.
Som exempel kan nämnas att ansvarig myndighet har meddelat beslut om samlokalisering av utrustning och att parterna inte kan komma överens om ersättning till den som disponerar lokalen. Parterna kan i sådant fall, om man inte vill hänskjuta tvisten till nämndprövning enligt 1 §, begära myndighetens prövning enligt förevarande paragraf. Om det för att möjliggöra samlokaliseringen är nödvändigt att föreskriva villkor om ersättningen kan samtidigt denna fråga bli föremål för myndighetens ingripande enligt 4 kap. 8 §.
Tvistlösning enligt detta lagrum kan därför i första hand sägas tjäna till syfte att erbjuda parterna en möjlighet att dels få myndighets prövning av en tvist utan att myndigheten först måste göra en bedömning av om det finns skäl för ett ingripande enligt lagen, dels få ett snabbt, enkelt och billigt avgörande av tvisten, med hänsyn till de särskilda tidsfrister som gäller för myndighetens prövning.
Begränsningen av tvistlösningsförfarandet till att avse tvister i anledning av myndighetsbeslut innebär att det förfarande som föreskrivs i paragrafen inte är tillämpligt om någon anser att en operatör brister i uppfyllelse av en generell skyldighet enligt lagen, exempelvis att tillgodose en begäran om uppgifter enligt 5 kap. 8 § första stycket 3. I sådant fall kan emellertid den missnöjda parten vända sig till tillsynsmyndigheten, som då har att ta ställning till om det krävs ett ingripande, t.ex. i form av ett föreläggande. Inget hindrar naturligtvis tillsynsmyndigheten från att i ett sådant ärende medverka till att parterna i stället träffar en frivillig uppgörelse.
Enligt andra stycket skall myndigheten vidta åtgärder för att lösa tvisten inom fyra månader från det att en begäran kom in till myndigheten. Tidpunkten skall räknas från det att begäran om prövning är komplett och kan läggas till grund för en prövning. Speciellt omfattande eller komplicerade tvister kan ta längre tid i anspråk.
Tvisten skall lösas i enlighet med de mål och intressen som bär upp lagen. Samtidigt är tvisten regelmässigt av sådan art att parterna kan träffa förlikning i frågan. Som en grundprincip bör därför gälla att myndigheten vid prövningen är bunden av de
ställningstaganden som parterna intar. Undantag måste dock göras för det fall myndigheten anser att tvistefrågan är av sådan karaktär att den lika väl kan tas upp som ett tillsynsärende. I sådant fall har myndigheten att besluta i enlighet med vad utgången hade blivit vid en ren officialprövning.
10 § Om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, får
myndigheten i stället för att ta upp tvist till prövning hänskjuta tvisten för medling. Parterna skall i sådant fall beredas tillfälle att till myndigheten komma in med förslag om lämplig person att vara medlare. Kan parterna inte enas om lämplig person, skall myndigheten utse medlare bland de personer som avses i 3 §.
Har medling pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, skall myndigheten på ny ansökan av någon av parterna pröva tvisten enligt vad som anges i 9 §.
Bestämmelsen genomför artikel 20.2 i ramdirektivet och ersätter den medlingsförfarande som regleras i 58 § andra stycket telelagen. Den har berörts i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.9.6.
Av första stycket följer att myndigheten har rätt att vägra att lösa en dit hänskjuten tvist om den anser att medling skulle vara lämpligare för att snabbt lösa tvisten. Det bör framför allt komma i fråga när myndigheten gör bedömningen att tvistefrågan inte, med hänsyn till andra intressen än parternas, lika väl kan tas upp som ett tillsynsärende. Myndigheten har då rätt att, med eller mot parternas vilja, hänskjuta tvisten för medling. Försiktighet bör dock vidtas med att hänskjuta tvisten till medling mot båda parters vilja med hänsyn till att det är parterna som skall stå kostnaden för medlingen.
Om medling inte leder till önskat resultat inom fyra månader eller avbryts dessförinnan utan att parterna kommit överens skall myndigheten, enligt andra stycket, åter pröva tvisten på begäran av en part.
11 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till medlare för
arbete och utlägg.
Bestämmelsen innebär att medling skall bekostas av parterna. Kostnadsansvaret är solidariskt. Sinsemellan bör parterna svara för vardera hälften av kostnaden, om de inte avtalar annat. Vad som utgör skälig ersättning får bedömas enligt samma riktlinjer som
gäller för ersättning till medlare i andra sammanhang, t.ex. enligt 42 kap. 17 § RB.
12 § Om en tvist som hänskjutits till myndighet enligt 9 § rör part i
annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall myndigheten vid handläggning av ärendet samråda med behörig myndighet i den staten.
Bestämmelsen genomför artikel 21 i ramdirektivet och motsvaras av 11 § teleförordningen.
10 kap. Straff, skadestånd m.m.
Straff
1 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs
enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett villkor som har bestämts vid meddelandet av tillstånd, eller
2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap.
18 § andra stycket, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen har överflyttats från 18 § lagen om radiokommunikation. Någon ändring i sak är inte avsedd.
2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnads-
plikt som föreskrivs i 4 kap. 2 §, 6 kap. 18, 19 eller 21 § eller mot förbud enligt 6 kap. 15 eller 16 § döms till böter, om ansvar för brottet inte är stadgat i brottsbalken . I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Bestämmelsen har överflyttats från 62 § telelagen, varvid första stycket i nämnda lagrum motsvaras av hänvisningen till 6 kap. 21 §. Hänvisningarna till 6 kap. 18 och 19 §§ motsvaras av 62 § andra stycket telelagen. Bestämmelserna i 4 kap. 2 § samt 6 kap. 15 och 16 §§ har inte någon motsvarighet i telelagen. Det förbud mot behandling av uppgifter som stadgas i dessa paragrafer kan också vara straffbelagt i brottsbalken. Endast i den mån behandlingen inte är det, kan straff följa enligt den nu föreslagna bestämmelsen.
Förverkande
3 § Radiosändare eller elektriska anläggningar som har varit föremål
för brott enligt 1 § 2 kan förklaras förverkade. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.
Paragrafen har överflyttats från 18 § andra stycket lagen om radiokommunikation utan saklig ändring.
Utdömande av vite
4 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 §
konkurrenslagen (1993:20) eller dömts att betala vite enligt 59 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.
Paragrafen har överflyttats från 63 § telelagen.
Skadestånd, inlösen m.m.
5 § En operatör av allmänna elektroniska kommunikationsnät skall
ersätta en abonnent eller användare för skada och kränkning av den personliga integriteten som orsakats av en behandling av personuppgifter i strid med denna lag. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om operatören visar att felet inte berodde på denne.
Bestämmelsen har överflyttats från 55 § telelagen med endast redaktionella ändringar.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.
Bestämmelsen genomför artikel 17 i auktorisationsdirektivet m.fl. artiklar om genomförandet.
2. Genom lagen upphävs
a) telelagen (1993:597) ,
b) lagen ( 1993:599 ) om radiokommunikation.
3. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.
4. De nationella nummerplaner som fastställts med stöd av telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande, skall anses meddelade för elektroniska kommunikationsnät med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.
5. Beslut avseende tillstånd, tillståndsvillkor, undantag från tillståndsplikt, ändringar av frekvenstilldelning, förelägganden, förbud och andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats enligt bestämmelser i en lag som anges i punkt 2 eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, om det inte följer något annat av lagen eller föreskrifterna. Den myndighet som regeringen bestämmer skall så snart som möjligt i enlighet med 7 kap. 15 § ompröva skyldigheter som meddelats genom beslut som avses i första stycket. Första stycket gäller inte tillstånd enligt 7 § telelagen (1993:597) . Den som har ett sådant tillstånd som gäller vid lagens ikraftträdande skall anses anmäld i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 1 § denna lag. Anmälningar som gjorts enligt 5 § telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande skall fortsätta att gälla och skall anses ha skett med stöd av 2 kap. 1 § denna lag.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 17 i auktorisationsdirektivet.
Av första stycket följer att beslut avseende tillstånd, tillståndsvillkor, undantag från tillståndsplikt, ändringar av frekvenstilldelning, förelägganden, förbud och andra åtgärder skall fortsätta att gälla även efter att lagen om elektronisk kommunikation har trätt i kraft. Sådana beslut som gäller vid lagens ikraftträdande skall anses meddelade med stöd av denna lag. Det medför att de kan omprövas, överprövas osv. enligt den nya lagen.
I andra stycket föreskrivs att beslut enligt första stycket skall omprövas så snart som möjligt som ett led i den anpassning som skall ske av befintliga tillstånd och skyldigheter till bestämmelserna i denna lag.
Eftersom tillstånd till att bedriva verksamhet som omfattar elektronisk kommunikation inte längre skall finnas bör enligt tredje stycket befintliga tillstånd enligt telelagen att bedriva televerksamhet upphöra att gälla. De som bedriver televerksamhet med tillstånd enligt telelagen eller annars har ett sådant tillstånd, skall i stället anses anmälda enligt denna lag. Detsamma gäller enligt fjärde stycket för den som är anmäld vid lagens ikraftträdande.
6. Skyldigheter som gäller enligt 19 – 21, 23 första stycket 5 , 23 a , 23 b , 24 , 26 , 28 , 29 , 32 – 36 §§ telelagen (1993:597) eller föreskrifter som meddelats med stöd av 22 § samma lag, skall gälla till dess att den myndighet som regeringen bestämmer fattat beslut enligt 7 kap. 15 § denna lag.
Bestämmelsen genomför artikel 7 i tillträdesdirektivet och artikel 16 i USO-direktivet.
De skyldigheter som gäller enligt angivna bestämmelser skall fortsätta att gälla till dess en marknadsanalys genomförts och myndigheten avgjort om dessa skall upphävas eller bibehållas. Om skyldigheterna bibehålls skall de, oavsett om de gäller till följd av ett beslut eller till följd av en generell skyldighet i telelagen, därefter anses meddelade genom beslut med stöd av denna lag.
7. Operatörer av fasta allmänna telefonnät som har utsetts som företag med ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt
a) bilaga I avsnitt 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv
97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät eller
b) Europaparlamentets och rådets direktiv direktiv 98/10/EG av
den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö,
skall även i fortsättningen betraktas som anmälda operatörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät till dess att det förfarande för analys av marknaden som anges i 7 kap. 15 § har avslutats. Därefter skall de inte längre betraktas som anmälda operatörer i enlighet med förordningen.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 27 i ramdirektivet.
8. Ärenden som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en myndighet skall handläggas enligt bestämmelserna i denna lag, om inte annat följer av andra stycket. Har vid denna lags ikraftträdande på parts begäran inletts medling enligt 58 eller 59 § telelagen skall medlingen slutföras enligt äldre bestämmelser.
9. Sådana personuppgifter rörande en abonnent av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, som har införts i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning före det att denna lag trätt i kraft, får stå kvar i abonnentförteckningen om inte abonnenten meddelar annat efter att ha fått fullständig information i enlighet med 6 kap. 13 §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 16 i kommunikationsdataskyddsdirektivet.
14. Övriga författningsförslag
14.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler
I och med att lagen i vissa avseenden skall omfatta även digitala ljudradiosändningar bör lagens namn ändras till lag om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) och 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i de delar de avser bestämmelser om tillämpning av standarder för sändning av ljudradio- och televisionssignaler.
I denna paragraf hänvisades tidigare till direktivet 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TVstandarddirektivet). Detta direktiv har upphört i och med ikraftträdandet av de nya direktiven om elektronisk kommunikation. Bestämmelserna från direktivet 95/47/EG återfinns numera i de ovan angivna direktiven, varför lagen bör hänvisa till dessa i de delar de innehåller bestämmelser om tillämpning av standarder för sändning av digitala ljudradio- och televisionssignaler.
2 § I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala
sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och televisionssändningar till allmänheten.
Paragrafen har ändrats med anledning av att det i artikel 6.1 i tillträdesdirektivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att vissa villkor tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och televisionssändningar till tittare och lyssnare inom gemenskapen, oavsett överföringssätt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.4.2.
Användning av vissa sändningsstandarder
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-tjänster och program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder.
Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i allmänna elektroniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av digitala televisionstjänster, skall de sändas vidare i detta format.
Bestämmelsen har tidigare innehållit en begränsning beträffande vidaresändning av TV-tjänster i bredbildsformat till vidaresändningar i kabelnät. Någon sådan begränsning medges inte av tillträdesdirektivet. Ändringen innebär att skyldigheten att vidaresända TV-program och andra tjänster gäller generellt för alla nät för elektronisk kommunikation i vilka det distribueras televisionsprogram till allmänheten. I nuvarande lydelse av denna paragraf, andra stycket, andra meningen har det funnits ett undantag för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder. Någon möjlighet att göra ett sådant undantag i nationell lagstiftning återfinns inte i tillträdesdirektivet. Bestämmelsen anknyter till formuleringen i artikel 4.2 i tillträdesdirektivet. I denna artikel används begreppen TV-tjänster och program.
Vad som menas i andra stycket med att ett nät inrättats för distribution av digitala televisionstjänster framgår inte av direktivet. Enligt vår mening bör begreppet tolkas relativt vidsträckt. Nät som
inrättats för distribution av digitala televisionstjänster skall sålunda anses inbegripa såväl nät som ursprungligen uppförts för detta ändamål och nät som senare ändrats för att kunna distribuera sådana tjänster. Skyldigheten att vidaresända TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 gäller endast för digitala nät och sändningar.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.4.2.
Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljud-
radio- eller TV-tjänster
Underrubriken har i konsekvens med utvidgandet av tillämpningsområdet erhållit ny lydelse.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala ljudradio- och TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i nät för elektronisk kommunikation.
Paragrafen har formulerats om mot bakgrund av det utvidgade tillämpningsområdet av tillträdesdirektivet till att avse regler även kring system för villkorad tillgång till digitala radiosändningar. Tidigare angavs att föreskrifterna fick gälla överföring i kabelnät. Detta har i stället angivits till nät för elektronisk kommunikation, med vilket avses nät vari distribueras radio- eller televisionsprogram till allmänheten.
7 § Den som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala ljudradio- och televisionstjänster och vars tillträdestjänster programföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare, skall på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla programföretag de tekniska tjänster som möjliggör att programföretagens digitalt överförda sändningar kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av avkodare som administreras av tjänsteoperatörerna. Den som driver system för villkorad tillgång skall föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller deras roll som leverantörer av system för villkorad tillgång.
Paragrafen är omformulerad med utgångspunkt i Bilaga 1, Del 1 b) tillträdesdirektivet. Ändringen innebär i huvudsak ingen saklig ändring, men med den nya formuleringen vänder sig bestämmelsen generellt till den som driver system för villkorad tillgång. Bestämmelsen om skyldighet att föra separata räkenskaper återfanns tidigare i 9 § denna lag. Den har behandlats i avsnitt 10.4.2.
8 § När innehavaren av en immateriell rättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, hindrar eller motverkar att en och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera
andra tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.
Eftersom bestämmelserna skall gälla system för villkorad tillgång både för digitala ljudradio- och televisionssändningar behöver paragrafen ändras. Paragrafen är delvis omformulerad med utgångspunkt i Bilaga 1, Del 1 c) tillträdesdirektivet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.4.2.
9 § Upphävs
Bestämmelsen har inarbetats i 7 §.
10 § Upphävs
Möjligheten att föreskriva en skyldighet för programföretag att tillhandahålla en prislista fanns tidigare i artikel 4 c) andra stycket TV-standarddirektivet. Någon motsvarighet återfinns inte i de nya direktiven om elektronisk kommunikation, varför bestämmelsen utgår.
Tillsyn
15 § Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.
Paragrafen har endast ändrats som en följd av att nuvarande 10 § upphör att gälla.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.
14.2. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TVsignaler
I och med att förordningen i vissa avseenden skall omfatta även digitala ljudradiosändningar bör förordningens namn ändras till förordning om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
1 § Denna förordning innehåller närmare föreskrifter enligt lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
Ändringen föranleds av att lagens namn ändras.
2 § Radio- och TV-verket får meddela föreskrifter om
1. användning av vissa sändningsstandarder med stöd av 3 §
första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler,
2. viss utrustning för TV-mottagare med stöd av 4 § i lagen,
3. utrustning för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster med
stöd av 5 § andra stycket i lagen,
4. den tekniska funktionsförmågan hos system för villkorad
tillgång till digitala ljudradio eller TV-tjänster med stöd av 6 § i lagen, och
5. kostnader för provtagning och undersökning av prover med
stöd av 14 § i lagen.
Radio- och TV-verket får också meddela föreskrifter för verkställighet av lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.
Paragrafens första punkt och andra stycke har justerats med anledning av att lagens namn ändrats. Fjärde punkten har ändrats som en följd av att 6 § i lagen utvidgats till avse även system för villkorad tillgång till digitala ljudradiosändningar.
3 § Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 5 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § och 5 § andra stycket den lagen.
Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av övriga föreskrifter i lagen och de övriga föreskrifter som meddelats med stöd av denna.
Följdändring i första stycket med anledning av att 10 § lagen upphör att gälla och att lagen fått nytt namn.
Denna förordning träder i kraft den 25 juli 2003.
Särskilt yttrande av Ann-Marie Engvall och Lars Trägård
Som framgår av betänkandet står vi bakom det där framlagda förslaget i dess grundläggande principer och även väsentligen dess lösningar av enskilda frågor. Vi vill emellertid understryka vad som framhålls där beträffande den tidspress under vilken arbetet bedrivits och att detta har medfört att underlag för den slutliga texten ofta har tillställts oss på ett så sent stadium, att vi inte kunnat granska underlaget i detalj eller på djupet kunna analysera alla slutsatser så som vore önskvärt. Vi har också i några frågor en annan mening än den som uttrycks i betänkandet. En del av detta arbete har vi nödgats låta anstå till remissförfarandet. Vi vill dock redan nu redovisa vår uppfattning i några frågor som vi anser särskilt betydelsefulla.
1. Syften och mål med lagen om elektronisk kommunikation; 1 kap. 1 §
Det finns två särskilda intressen som inte ryms inom de två huvudmål som anges i 1 kap. 1 §, nämligen yttrande- och informationsfriheten samt allmän ordning och säkerhet. Även dessa två bör inordnas i en proportionerlig avvägning, vari ingår att deras berättigade särställning beaktas i tillräcklig grad. Vi anser att proportionalitetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen bör gälla för alla åtgärder enligt lagen, varför regeln i 7 kap. 2 § bör framgå redan i 1 kap. 1 § och omfatta samtliga intressen som skall beaktas vid lagens tillämpning.
I allmänmotiveringen till 3 kap. talas om en intresseavvägning som myndigheten skall göra vid frekvenstilldelning. Vad som anförs där synes inte avspeglas i portalparagrafen. Det är nämligen oklart om yttrandefrihetsintressen skall ingå i avvägningen eller inte. Enligt vår mening är knappast all verksamhet som bedrivs i radiospektrum grundlagsskyddad. Den grundlagskyddade verk-
samheten bedrivs i princip i särskilda band avsedda för rundradio. Därför menar vi att dessa intressen inte bör få betydelse vid all tillståndsgivning. Intresset av yttrande- och informationsfrihet skall ha ett försteg vid radioanvändning som rör sådan verksamhet samt vid frekvensplanering, dock inte nödvändigtvis i varje enskilt tillståndsärende.
Vi menar också att portalparagrafen eller i vart fall motiveringen som ledning för tillämpningen bör innehålla en exemplifierande vägledning i fråga om de mer detaljerade ändamål för vilka åtgärder i lagen kan vidtas.
Vi har till utredningen som exempel på detta lämnat in ett förslag till lydelse av 1 kap 1 §.
2. Tillträde och samtrafik
Samtrafikskyldighet
Vi har framfört under utredningen att samtrafikskyldigheten bör anges generellt i lag för dem som kontrollerar slutanvändarnas tillträde där det behövs för att alla slutanvändare skall nå varandra. Detta kan ske med stöd av art. 5.1 i tillträdesdirektivet. Att det är nödvändigt framgår av de många samtrafiktvister som kommer till PTS. Utan den skyldigheten kommer de operatörer som kontrollerar slutanvändarnas tillträde att kunna stänga av samtrafiken med vissa operatörer så snart den nya lagen träder ikraft. Att så kommer att ske kan antas utifrån de försök därtill som har skett under våren 2002. Med en generell samtrafikskyldighet blir presumtionen att samtrafikskyldighet är nödvändig för att slutanvändarna skall nå varandra, vilket blir ett skydd för små operatörer som annars inte kan ta sig in på marknaden genom förhandlingar med de större operatörerna. Om skyldigheten inte är angiven generellt i lag blir det myndigheten som i varje enskilt fall skall visa att samtrafikskyldighet är nödvändig för att slutanvändarna skall nå varandra. Detta innebär en klart försvagad ställning för små operatörer. Det finns stor sannolikhet för att vissa delar av kommunikationerna kommer att upphöra att fungera kort efter att lagen träder ikraft. Ett åläggande enligt 4 kap. 8 § i varje enskilt fall kan komma att förhalas och därmed fördröja att fungerande kommunikationer åter kommer i gång. Samtrafiken fungerar inte idag utan ingripanden från myndigheten. Det framgår av de tvister som pågår. Att frågan
skulle lösas på frivillig väg såsom anges i utredningens text, strider mot de erfarenheter vi har av tillämpningen av nuvarande lag under de senaste åren. Inte ens att skyldigheten har följt direkt av lag har således lett till en alltigenom fungerande samtrafiksituation. Att i det läget ta bort den generella samtrafikskyldigheten anser vi vara olyckligt. Den som anser att medverkan till samtrafik är onödig för det angivna syftet kan alltid vägra medverka och få tvisten löst på något av de i lagen anvisade vägarna, varav åtminstone en ger möjlighet till att överklaga.
Kostnadsorienterad prissättning.
Vi saknar underlag för att nu instämma i bedömningen att den föreslagna lagen ger de instrument som behövs för att tvinga fram erforderlig information för arbetet med LRIC - modellen. Vilka skäl som ligger bakom utredningens ståndpunkt att modellen inte skall bestämmas i lag framgår inte, ej heller redovisas några skäl för PTS ståndpunkt i det till utredningen överlämnade förslaget. Frågan är emellertid av stor betydelse för förutsebarheten på marknaden. Arbetet med införande av en ny modell är också mycket kostsamt för såväl staten som operatörerna. Om man, vilket blir konsekvensen av utredningens inställning, lämnar frågan om modellen öppen för rättstillämpningen, bör det mot bakgrund av detta övervägas om något arbete över huvud taget skall inledas.
3. Möjligheter att återkalla tillstånd
I lagförslaget (3 kap. 11–12 §§) beskrivs möjligheterna att återkalla tillstånd för radioanvändning. I 11 § beskrivs inledningsvis två fall då återkallelse kan bli aktuell, nämligen när radioanvändningen strider mot tillståndsvillkoren och när tillståndet utnyttjas i mindre omfattning än vad som följer av villkoren. För att myndigheten skall kunna återkalla tillstånden i dessa fall finns ett antal kriterier och moment som måste uppfyllas. För återkallelse krävs enligt förslaget: två omgångar med förelägganden som ger tillståndshavaren
möjlighet att rätta till det som brister,  att överträdelsen inte är av mindre betydelse,  att det inte finns särskilda skäl som talar mot återkallelse och
 att ändamålet med föreläggandet inte kan tillgodoses genom
ändrade villkor.
I nu gällande regler för återkallelse (13–14 §§ LRK) finns bl.a. samma två fall som i lagförslaget då återkallelse kan bli aktuell. För de två fallen finns dock, till skillnad från utredningens lagförslag, olika kriterier för när återkallelse skall få ske. För återkallelse vid användning som strider mot villkoren krävs: ett föreläggande (13 § andra stycket LRK) och att överträdelsen inte är av mindre betydelse (13 § första
stycket 1 LRK).
I förarbetena (prop. 1992/1993:200 s 226) sägs också att återkallelse i detta fall inte hindrar att ett nytt tillstånd utfärdas med ändrade villkor och att detta innebär en möjlighet att i stället för återkallelse ändra tillståndsvillkoren. Att i första hand pröva om tillståndsvillkoren kan ändras är dock inte något krav för återkallelse enligt lagtexten.
Återkallelse när tillståndet inte används i den omfattning som svarar mot tillståndsvillkoren (13 § första stycket 2 LRK) får enligt gällande lag ske om
 användningen har varit av betydligt mindre omfattning än vad som
är tillåtet,
 särskilda skäl inte talar mot återkallelse,  ett nödvändigt medgivande som krävs för vissa utsändningar har
upphört,
 det inte är tillräckligt att villkoren ändras.
I utredningen sammanförs således kriterierna för de två olika fallen, vilket gör att återkallelsemöjligheterna, särskilt vad gäller villkorsbrott, begränsas. Att kunna återkalla tillstånd som inte används på det sätt som det är tänkt när tillståndet beviljades är en förutsättning för att radiospektrum skall kunna förvaltas effektivt. Den enskilde tillståndshavaren skall visserligen ha ett fullgott skydd för sin rätt att använda sina tilldelade frekvenser för sin verksamhet utan att tillstånd och villkor rubbas på ett sätt som inte går att förutse. Som beskrivs i prop. 1992/93:200 s 225 finns det dock omständigheter som kan föranleda ingrepp.
Det torde knappast kunna resas några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att en tillståndshavare måste lämna ett till-
stånd ifrån sig när denne – trots att villkoren varit kända från tillståndstidens början och trots två uppmaningar till rättelse – fortlöpande bryter mot villkor som utgör en förutsättning för att tillståndet att bruka frekvensutrymmet överhuvud taget har meddelats. De förutsättningar som idag gäller för återkallelse av tillstånd är därför tillräckliga.
Att införa så många krav för återkallelse vid villkorsbrott är heller inte nödvändigt enligt EG-rätten. För att följa de krav som ställs i auktorisationsdirektivet, art. 10:5 är det tillräckligt med två inledande föreläggandena samt bedömningen att villkorsbrottet inte är av mindre betydelse, vilket garanterar proportionaliteten. Att ge tillståndshavaren ytterligare möjligheter att behålla sitt tillstånd under fortsatta villkorsöverträdelser är således inte nödvändigt enligt direktivet, utan torde vara ägnat att försvåra en ändamålsenlig frekvensförvaltning och därmed snarare strida mot den strävan efter en effektiv användning av radiofrekvenser som uttalas i denna och andra EG-rättsakter. Några skäl som skulle motivera detta är svåra att finna och anges heller inte i motiven till förslaget.
När det gäller tillståndshavare som bryter mot tillståndsvillkoren bör det därför inte införas krav på att det inte finns särskilda skäl för återkallelse. Inte heller borde ändring av villkor som förstahandsalternativ vara en förutsättning för återkallelse vid villkorsbrott.
Även för nummeråterkallelse krävs flera moment för återkallelse bl.a. att särskilda skäl inte skall tala mot återkallelse. Vad som avses med särskilda skäl förklaras inte. Även reglerna för nummeråterkallelse försvårar därför en rationell och effektiv resursanvändning, till synes i onödan och i vart fall utan att orsaken anges.
4. 20 %-regeln
Utredningen föreslår i 3 kap. 8 § tredje stycket en möjlighet att i tillstånd för digital radio tillåta annan radioanvändning i upp till 20 % av det digitala frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkurrensen. För att tillgodose konkurrensintresset borde dessa tillstånd enligt vår mening fördelas på samma sätt som andra radiotillstånd där efterfrågan på frekvenser överstiger tillgången, nämligen genom allmän inbjudan. Med tanke på att ett inbjudningsförfarande för grundlagsskyddad verksamhet kräver särskilda former behöver en modell för sådant inbjudningsförfa-
rande utredas noggrant. Utredningen har av flera skäl inte haft möjlighet att nu göra en sådan utredning. Vi vill i vart fall hävda att en sådan utredning bör komma till stånd snarast, helst för bedömning inom ramen för det nu pågående lagstiftningsarbetet. Till dess kan det godtas att en regel av det slag som föreslås i 3 kap 8 § införs så länge det står helt klart att konkurrensintresset har företräde framför tillståndshavarens intresse av att använda sina frekvenser för annat än digital rundradioverksamhet.
5. Tvistlösning för enskilda
Tvistlösning för konsumenter
USO-direktivet, art 34, föreskriver ett förfarande för tvistlösning för konsumenters USO-tvister. Kraven på förfarandet är att det skall vara enkelt, offentligt, rättvist och snabbt till låg kostnad och utanför domstol.
Som utredningen uppmärksammat, kräver förslaget att Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) skulle avgöra sådana tvister, ändringar av myndighetens befogenheter. Förutom vad som nämns i betänkandet torde krävas att ARN:s beslut görs bindande för parterna.
Det finns enligt vår mening flera alternativ till lösning. Vi menar att det bör övervägas om det är ändamålsenligt att inrätta en särskild myndighet. Om så inte är fallet bör övervägas om uppgifter bör anförtros ARN, med de ändrade befogenheter som krävs. Det bör heller inte helt uteslutas att lägga uppgiften på Konsumentverket eller PTS, vilket dock också kräver ändrade befogenheter för endera av dessa myndigheter. Ett exempel på förfarande hos en regleringsmyndighet finns vid den danska Telestyrelsen som bl.a. arbetar med sådan tvistlösning.
Frågan torde emellertid lämpligen bedömas i samband med de överväganden om myndighetsorganisationen, som utgör den andra etappen i vårt arbete.
Särskilt yttrande av Kjell Skoglund
IT-kommissionens ”bredbandsvision” är ju känd, men tål att upprepas – den innebär 5 megabit per sekund (Mbps) till alla före år 2005, med möjlighet att överallt kunna välja mellan minst 5 Internetoperatörer till en kostnad som inte är större än för ett månadskort på bussen.
Kravet på 5 Mbps i båda riktningarna innebär att bredbandsnätet måste byggas på ett visst sätt, nämligen främst som ett finmaskigt fiberoptiskt nät i hela landet. Bredbandsinfrastrukturen skall också klara minst en fördubbling av trafiken varje år. Konkurrensen mellan dem som levererar Internettjänsten är viktig. Både för att kvaliteten skall kunna vara acceptabel och att det skall finnas någon som vill leverera den högre kapacitet som så småningom kommer att behövas.
Tyvärr når inte det bredbandsnät som byggs idag upp till denna vision. Nätet består idag av bitar och delar som inte alltid passar ihop. Det lappas och lagas. Visionen om ett väl strukturerat nät som tar sitt avstamp i en vision om ett framtida användande riskerar att förbli en vision. Vissa bitar av nätet klarar inte på långa vägar 5 Mbps. De nät som finns har inte heller i vissa fall samma kapacitet i båda riktningarna, vilket gör dem olämpliga när interaktiviteten ökar. På många ställen kan man nå flera operatörer, på vissa bara en. Operatörerna tycks idag vilja låsa in sina kunder och erbjuder därför lägre hastigheter utanför sitt nät.
Behovet av bandbredd, (dvs. överföringskapacitet, oftast angiven i bitar per sekund, bit/s) för telefoni, Internet-trafik, radio, TV, video, bild och annan informationsöverföring i vid bemärkelse, ökar kontinuerligt. Med ökad kapacitet på fiberområdet och med ny tekniken så kommer TV, radio, video, telefon, fax, datorer m.m. att smälta samman, konvergera. Mängden datatrafik är redan idag större än mängden telefonitrafik. Vi går mot en flora av olika typer av användare som kan välja bland alternativa operatörer och leve-
rantörer bland en mängd olika tillämpningar och tjänster över flera alternativa media, och där den gemensamma nämnaren är IP. Intelligenta bostadsområden byggs där all utrustning, som tvätt- och diskmaskiner, kylskåp, bastu, klimatanläggningar etc. kan styras. Allt kommer att anslutas till Internet. Trots erfarenheter från de senaste årens lavinartade tillväxt av kommunikationstjänster, är underskattningar av efterfrågan och behov mycket vanliga.
Det är dock mycket svårt att försöka uppskatta behovet av bandbredd i framtiden. Vilka tillämpningar som kommer att utvecklas under den närmaste tioårsperioden är i det närmaste omöjligt att sia om. På den grundläggande infrastrukturnivån är det inte heller av primärt intresse. Det viktiga är att ha en god teknisk infrastruktur som klarar av den tillväxt som kommer, så att Internet kan utvecklas till att bli den nya informations- eller kunskapsinfrastruktur, som är lika viktig som vägar, järnvägar och andra infrastrukturer har varit. Ett önskemål är en i det närmaste obegränsad rå överföringskapacitet i ett väl utbyggt fiberoptiskt nät vars resurser hyrs ut i form av s.k. svart fiber. De olika regionerna i ett fiberoptiskt nät ska koordineras på ett sådant sätt att rikstäckande förbindelser kan skapas.
Det är likaså viktigt att bevara Internetarkitekturen - kommunikation ände-till-ände. Internetoperatören behöver inte ge stöd till eller tillåta enskilda tillämpningar, jmf. www eller Internet-telefoni, där nätet enbart behöver förmedla datapaketen. Internet är ett ”ointelligent” nät medan telefonnätet är ”smart”. Tillämpningarna finns i nätet för telefonnätet medan tillämpningarna finns i resp. dator för Internet.
I detta betänkandets avsnitt om politiska mål för elektronisk kommunikationsinfrastruktur menar utredningen beträffande mål på nivå 2 - dvs. största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer för alla - att konkurrens bör ”vara det främsta medlet för att uppnå ett mål om största möjliga tillgång till elektroniska kommunikationer.”
IT-kommissionen delar denna uppfattning, dock inte i de delar som berör bredbandsinfrastrukturen. Målsättningen med en utbyggnad av bredbandsinfrastrukturen bör enligt IT-kommissionen vara att landets samtliga hushåll och företag ska ha en väl utbyggd bredbandig digital infrastruktur enligt bredbandsvisionen, tillhandahållen till ett internationellt konkurrenskraftigt pris samt att kostnaderna ska vara i stort sett lika över hela landet.
IT-kommissionen anser att det vi hittills sett när det gäller den pågående utbyggnaden av bredbandsinfrastrukturen visar att konkurrens som medel inte kan skapa förutsättningar för en sådan bredbandsinfrastruktur som IT-kommissionen förespråkar när det gäller alla delar av Sverige, främst vad gäller de glesare bebyggda områdena. Sverige skiljer sig därvid väsentligt från länder i kontinentaleuropa. Det är därför inte säkert att konkurrens alltid är det främsta medel för att uppnås just denna del av det politiska målet för elektroniks kommunikationsinfrastruktur. Glest bebyggda områden kan ha andra behov än de som driver marknadens utveckling. Hur skall man göra när marknaden inte finner det intressant att leverera? Har Öresundbron byggts av marknaden? Är det samhällsekonomisk effektivitet att stora delar av Sverige står utanför möjlighet ens att bli föremål för tjänsteleverans i konkurrens bara för att man tror att konkurrens är bra för utrullning av bredband?
Staten har historiskt garanterat utbyggnaden av en för all tillgänglig infrastruktur - telefon, post, vägar, elektricitet, radio, TV - och den garantin har utgjort grunden för utvecklingen av den svenska tillväxten och demokratin. Välfärden blev möjlig genom statens insatser för utbyggnaden av järnvägens stambanor, vägar och kraftledningar. Malm, skog och stål utgjorde grunden för svensk exportindustri. För närvarande tar staten ett ansvar för utbyggnaden av de s.k. 3G-nätet, inte genom att betala för dem utan genom att fastställa vilka krav på täckning som skall gälla för att en operatör skall komma i fråga för att använda en viss del av våglängdsspektrum. Utgångspunkten för regleringen är den knappa gemensamma resursen våglängdsspektrum. Regleringsmodellen har dock som tidigare nämnts i telefonisammanhang och skulle också kunna användas för bredbandsinfrastrukturen 1.
I analogi med detta skulle man också kunna hävda att staten har ansvar för en god utveckling av bredbandsinfrastrukturen. Mer politisk styrning krävs på en grundläggande nivå (kanalisation och överföringsmedium, t.ex. fiber), eftersom det är på den nivån som de bästa förutsättningarna finns att se infrastrukturen ur ett helhetsperspektiv. För detta behövs en diskussion om några grundläggande frågor: av vem, för vilka och till vilket pris?
Det är också av ett nationellt infrastrukturellt intresse att kompensera för Sveriges avlägsna geografiska position i förhållande till
1 Se IT-kommissionens rapport ”Ge plats för bredband"
övriga Europa, t.ex. genom att ordna så att den nationella infrastrukturen är tillgänglig via Europas huvudstråk. Då skapar vi troligen en sådan mångfald av tjänster och leverantörer att priserna på internationella förbindelser med Sverige generellt går ner.
För framtiden bör därför menar IT-kommissionen det finnas utrymme att skapa infrastrukturbolag, motsvarande Stokab i Stockholm 2. Stokab hyr ut svart fiber till alla som vill, inte bara till de traditionella telebolagen. Detta öppnar möjligheter för större företag och organisationer att helt enkelt gå förbi teleoperatörerna och köra sin egen trafik. Ägarnas mål med Stokab är att skapa bästa möjliga förutsättningar för användning av IT i regionen. Ägarna garanterar också att Stokab inte erbjuder marknaden några andra tjänster än svart fiber (dvs. man ger båda ändarna av förbindelsen i form av fiberanslutning till kunderna, utan någon mellanliggande utrustning) för att bolaget inte ska konkurrera med sina kunder.
En koppling mellan ägande av infrastruktur och produktion av tjänster medför alltid en risk för suboptimering och hinder för utvecklingen då minst två parter måste komma överens om teknikval. I det fallet den ”råa” infrastrukturen tillhandahålls till operatörer har dessa full valfrihet att satsa på den teknik som för tillfället är mest ekonomisk och tekniskt fördelaktig.
En infrastruktur består av ett antal delar där vissa med fördel kan tillhandahållas i fri konkurrens mellan olika aktörer på marknaden. Vissa gemensamma funktioner inom vald kommunikationsarkitektur (som t.ex. samtrafik, domännamnsuppslagning, säker nationell tid, etc.) måste emellertid upprätthållas på ett konkurrensneutralt sätt och följa gemensamma nationella regler Det är en viktig uppgift att urskilja dessa olika delar från rena kapacitets- och transmissionsresurser.
Detta är enligt IT-kommissionen viktiga beståndsdelar att beakta vad gäller målet om största möjliga tillgång till elektroniks kommunikationsinfrastruktur.
IT-kommissionen vill också peka på att Sverige som ett av de första länderna tagit fram ett konsumentverktyg rörande kvalitet på den tjänst konsumenten anskaffar. USO-direktivet ställer upp ett antal bestämmelser i ett konsumentskyddsintresse. En sådan är bestämmelsen i artikel 20 om slutanvändarnas rätt till avtal. Bestämmelsen tar sin utgångspunkt i att ett avtal är ett viktigt instrument för användare och konsumenter genom att det ger dem en lägsta
2 ibid
nivå av öppen information och, som en följd av detta, en lägsta rättssäkerhetsnivå i sina avtalsförhållanden med direkta leverantörer av telefonitjänster. Bland kraven återfinns att ett sådant avtal skall som en miniminivå innehålla bl.a. uppgifter om den kvalitetsnivå som erbjuds. Likaså ställs krav information från operatörerna om de tillhandahållna tjänsternas kvalitet. Utredningen anger därvid bl.a.
För att säkerställa tillgången till kvalitetsinformation bör de nationella myndigheterna ha möjlighet att, i enlighet med artikel 22 i USO-direktivet, kräva att de som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster offentliggör jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna om det kan påvisas att sådan information inte är faktiskt tillgänglig för allmänheten.
IT-kommissionen tog under 2000–2001 fram TPTEST2 version 1.0 – förkortat TPTEST. Syftet med TPTEST är att användarna enkelt ska kunna mäta hastigheten på sin Internetuppkoppling. Programmet mäter genomströmningshastigheten till och från olika mätservrar på Internet. Genom TPTEST kan användarnas kompetens vad beträffar Internettjänster höjas och den generella kunskapen om hur marknaden för Internettjänster fungerar ökar. Idag kan TPTEST hämtas hos II-stiftelsen och Konsumentverket. De har idag ansvar för drift och support av TPTEST.
IT-kommissionen har även i sin nyligen publicerade visionsbok föreslagit att Konsumentverket får i uppdrag att ta fram ett standardavtal för abonnemang för Internetanslutning för enskilda personer. En del av underlaget för ett sådant avtal återfinns i kommissionens rapport om en generell specifikation för en Internettjänst.
Kommittédirektiv
Ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom området för elektronisk kommunikation
Dir 2001:32
Beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2001.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare skall se över de politiska målen inom området för elektronisk kommunikation. Arbetet skall bedrivas mot bakgrund av såväl den tekniska och marknadsmässiga utveckling som skett inom området som de rättsakter som kommer att antas inom Europeiska unionen. Utredaren skall analysera lagstiftningen inom området och föreslå sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning på en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. Uppdraget omfattar inte förslag till grundlagsändringar.
Utredaren skall också överväga och ge förslag på den myndighetsstruktur som är lämplig med anledning av de förslag till lagstiftning som utredaren lägger fram, erfarenheterna av nuvarande organisation och den tekniska utveckling som har skett och kan förutses i framtiden samt föreslå den författningsreglering som behövs för ändamålet.
Uppdraget omfattar följande frågor:

Utredaren skall genomföra en fullständig översyn av telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation samt de nu gällande politiska målen för dessa. Utgångspunkten är i huvudsak de EG-direktiv och det EG-beslut som kommer att antas inom detta område, som en följd av 1999 års kommunikationsöversyn. I den mån radio-_och_TV-lagen (1996:844) påverkas av dessa skall även denna bli föremål för översyn i detta avseende.

Utredaren skall lämna förslag till hur EG-rättsakterna skall genomföras i svensk lagstiftning.

Utredaren skall utöver nämnda lagar kartlägga och analysera övrig lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation och överväga om det finns behov av en samordning samt föreslå erforderliga förändringar med inriktning på en samlad lagstiftning.

Utredaren skall beskriva nuvarande myndighetsstruktur på området och de samarbetsformer som finns mellan myndigheterna samt föreslå de förändringar i organisationen som är påkallade.

Utredaren skall lämna de författningsförslag som anses nödvändiga för att möjliggöra statlig tillsyn av de principer för administration av nationella toppdomäner för adressering på Internet som utarbetats av den mellanstatliga rådgivande kommittén (GAC).
Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 2002.
Bakgrund
De elektroniska kommunikationernas betydelse i samhället
Väl fungerande elektroniska kommunikationer är en fundamental förutsättning för det moderna samhället. I och med att informationsutbytet och internationaliseringen har ökat och i takt med informationsteknikens utbredning inom flera samhällssektorer, har elektronisk kommunikation blivit allt viktigare för ekonomins tillväxt, näringslivets utveckling och viktiga samhällsfunktioner. Sverige är i dag ett av världens ledande länder när det gäller användningen av informationsteknik och telekommunikationer. Det är angeläget att vi kan behålla och vidareutveckla denna framskjutna position. En förutsättning för detta är ett regelverk och en ändamålsenlig myndighetsstruktur som kan ta tillvara den utvecklingskraft som finns inom sektorn för elektroniska kommunikationer.
Det finns ett behov av att se över lagstiftningen, de politiska målen och myndighetsstrukturen med anledning av den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen samt nya EG-direktiv och EGbeslut som kommer att antas under det närmaste året.
Nu gällande politiska mål
Elektronisk kommunikation behandlas för närvarande i första hand inom politikområdena telepolitik, IT-politik och mediepolitik.
Nuvarande telepolitiska mål har sin grund i 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402) och reviderades senast 1996 (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201). Det övergripande målet är att enskilda och myndigheter skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.
Nyligen har ett IT-politiskt mål fastställts av riksdagen (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256). Målet är att Sverige som första land skall vara ett informationssamhälle för alla.
Målet för mediepolitiken fastställdes av riksdagen i slutet av år 2000 (prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:KrU:1, rskr. 2000/01:59). Målet är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna.
Nuvarande lagstiftning på området för elektronisk kommunikation
Telelagen och lagen om radiokommunikation Telelagen och lagen om radiokommunikation trädde i kraft den 1 juli 1993. Telelagen innehåller bestämmelser om televerksamhet. Lagen anger förutsättningar för bl.a. tillståndsplikt, tillståndsprövning, tillståndsvillkor, taxor, samtrafik, nummerplanering och tillsyn. Lagen om radiokommunikation syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor. Lagen innehåller huvudsakligen regler om rätten att använda radiosändare. En översyn av telelagen genomfördes 1996. Lagen om radiokommunikation har inte varit föremål för någon översyn.
Radio-_och_TV-lagen Radio-_och_TV-lagen innehåller föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. När det gäller distributionen av vissa sådana sändningar ger lagen regeringen rätt att ange villkor i fråga om bl.a. sändningarnas geografiska räckvidd och att till-
ståndshavare skall samarbeta i tekniska frågor. I lagen finns även föreskrifter om vidaresändningar i kabelnät av vissa TV-program.
Marknadsmässig och teknisk utveckling
Marknaden för elektroniska kommunikationstjänster är mycket dynamisk. Konkurrensen mellan aktörerna och den tekniska utvecklingen driver fram nya och bättre tjänster och varor. Fler aktörer på marknaden sätter också en press på priserna och tvingar fram nytänkande.
Den traditionella telefonin har vidareutvecklats och sättet att kommunicera sker genom allt mer avancerade former av informationsteknik. Drivkrafterna i denna utveckling är särskilt användningen av Internet samt konvergensen. Med konvergens avses huvudsakligen att den tekniska utvecklingen, framför allt den digitala tekniken, minskar skillnaderna mellan området för privat kommunikation och massmedieområdet. Text, ljud, bild och data kan hanteras samtidigt och förmedlas genom flera former av distributionssystem. Detta leder till ett närmande mellan olika nät (t.ex. nät för telefoni, data och television), tjänster (kommunikationstjänster och innehållstjänster) och apparater (t.ex. telefoner och TV-mottagare). Det är i denna miljö som nya användningsområden och tillämpningar av informationsteknik växer fram i snabb takt.
Lagstiftningen och de politiska målen inom området för elektronisk kommunikation måste nu ses över i ljuset av denna utveckling för att inte riskera att bli föråldrade.
EG-direktiven m.m.
Telekommunikation ansågs länge vara en statlig uppgift. I de flesta medlemsstater inom Europeiska unionen var tillhandahållandet av infrastruktur och teletjänster förbehållet en statlig myndighet eller ett statligt ägt bolag. Under 1990-talet antogs emellertid en rad direktiv och beslut som successivt liberaliserade och harmoniserade telemarknaden inom Europeiska gemenskapen. Det samlade regelverket på området består i dag av ett tjugotal direktiv och beslut. Dessa rättsakter är i huvudsak genomförda i telelagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen.
EG-kommissionen inledde hösten 1999 en översyn av regelverket och antog den 12 juli 2000 ett förslag till nytt regelverk för elektroniska kommunikationer bestående av följande direktiv: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om

ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM (2000) 393 slutlig (ramdirektivet),

auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM (2000) 386 slutlig (auktorisationsdirektivet),

tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning, KOM (2000) 384 slutlig (tillträdesdirektivet),

samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM (2000) 392 slutlig (USO-direktivet),

behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation, KOM (2000) 385 slutlig (komdataskyddsdirektivet).
Den 12 juli 2000 antog kommissionen också ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ett regelverk för radiospektrumpolitiken inom Europeiska unionen (KOM (2000) 407 slutlig).
Regelverket antas enligt det s.k. medbestämmandeförfarandet (artikel 251 i Romfördraget). Behandlingen av rättsakterna, som enligt kommissionens förslag föreslås träda i kraft den 1 januari 2002, pågår för närvarande i Europaparlamentet och rådet.
Kommissionen avser dessutom att ersätta det nu gällande direktivet om konkurrens på marknaderna för teletjänster (90/388/EG, senast ändrat genom direktiv 1999/64/EG), med ett nytt direktiv om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationstjänster.
Rättsakterna inrättar ett harmoniserat regelverk för alla former av elektroniska kommunikationsnät, inklusive Internet (IP-baserade globala datanät), rundradionät och kabel-TV-nät, samt av elektroniska kommunikationstjänster. I det senare begreppet ingår dock inte tillhandahållande av innehåll eller utövande av redaktionellt ansvar över innehåll som överförs med hjälp av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Regelverket påverkar inte nationella åtgärder som motiveras av allmänintresse, särskilt vad avser innehållsreglering och mediepolitik,
under förutsättning att sådana åtgärder är i enlighet med EG-rätten.
Mediepolitiska mål och innehållsreglering i allmänhet kan således utformas av medlemsstaterna. När respektive medlemsstat skall uppnå de mediepolitiska målen får det dock inte uppstå konflikter med EG:s regelverk när det gäller infrastrukturen för elektronisk kommunikation.
Vissa utredningar av intresse
Konvergensutredningen I konvergensutredningens betänkande Konvergens och förändring (SOU 1999:55) konstateras att konvergensutvecklingen med sammansmältning av olika medieformer och framväxten av helt nya tjänster medför olika gränsdragnings- och tolkningsproblem vid tillämpningen av gällande rätt. Dessa problem kan, enligt utredningen, framför allt hänföras till de begrepp, definitioner och avgränsningar som präglar utformningen av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), radio-_och_TV-lagen samt telelagen. Detta kan i sin tur medföra oönskade konsekvenser för såväl utvecklingen av nya tjänster, produkter och infrastrukturella lösningar som möjligheten att uppfylla tele- och mediepolitiska målsättningar. Utredningen anser därför att det finns ett behov av samordning av den aktuella lagstiftningen, vilket framför allt avser relationen mellan å ena sidan telelagen och å andra sidan YGL och radio-_och_TV-lagen. Hänsyn måste enligt utredningen tas till de begränsningar i möjligheten att lagstifta som i olika avseenden följer av överordnade regler och internationella förpliktelser. Det handlar främst om de begränsningar som följer av YGL och om Sveriges förpliktelser enligt EGrätten samt, i fråga om användningen av radiofrekvenser, den internationella telekonventionen och radioreglementet.
Mediegrundlagsutredningen Mediegrundlagsutredningen överlämnade den 29 mars 2001 betänkandet Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet (SOU 2001:28). I betänkandet analyserar utredningen behovet av och förutsättningarna för en mer teknikneutral grundlagsreglering av yttrandefriheten. Utredningen föreslår att den nuvarande s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL utvidgas så att den omfattar också andra än massmedieföretag. För dessa andra införs en möjlighet att genom utgiv-
ningsbevis få ett frivilligt grundlagsskydd. Databasregeln föreslås omfatta även direktsändning på begäran. Nuvarande undantagsregel från etableringsfriheten i 3 kap. 1 § YGL utvidgas så att det inte finns hinder för regler som innebär dels en skyldighet för nätinnehavare att upplåta utrymme i nätet för andra överföringar än sådana som omfattas av grundlagen i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens för sådana tjänster i nätet, dels en skyldighet för nätinnehavare att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet.
Utredningen om översyn av radio-_och_TV-lagen m.m. Utredningen om översyn av radio-_och_TV-lagen m.m. har i uppdrag att analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-_och_TV-lagen och lagen (1989:41) om TV-avgift. Utredningsuppdraget omfattar frågor om bl.a. jurisdiktion, tillämplighet av tillståndsvillkor på vissa sändningar samt skydd av barn mot olämpligt programinnehåll. Den del av uppdraget som gäller skydd av barn mot olämpligt programinnehåll skall redovisas före utgången av oktober 2001 medan uppdraget i övrigt skall vara slutfört före utgången av maj 2002.
Uppdraget
En särskild utredare skall utreda behovet av lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation. Detta begrepp används ofta - bl.a. i kommissionens meddelande som föregick de ovan redovisade förslagen till EG-direktiv (KOM (1999) 539) - som en samlande benämning på den verksamhet som bedrivs inom det nya område som växer fram mot bakgrund bl.a. av konvergensutvecklingen och Internet. Utredaren skall beskriva detta område och den tekniska och ekonomiska utveckling som skett under de senaste åren.
Gränsdragningen mellan å ena sidan sektorsspecifik lagstiftning inom berörda områden och å andra sidan de generella konkurrensreglerna skall belysas.
Utredaren skall vid uppdragets genomförande särskilt uppmärksamma och beakta att det föreslagna EG-rättsliga regelverket är tillämpligt även på IP-baserad elektronisk kommunikation.
Översyn av vissa politiska mål
Utredaren skall analysera de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. Utredaren skall även bedöma om dessa mål och syften är ändamålsenliga mot bakgrund av den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen och den lagstiftning som utredaren föreslår samt föreslå de ändringar som behövs. I detta ingår även att analysera hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av det nya EG-rättsliga regelverket. Någon översyn av de mediepolitiska målen skall däremot inte göras.
Utgångspunkten skall vara att en samordning skall ske mellan de telepolitiska målen och det IT-politiska målet. Utredaren skall också ange hur dessa politiska mål kan uppnås och särskilt beskriva statens roll i förhållande till marknaden i detta sammanhang.
Ny lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation
Utredaren skall utifrån en redovisning och utvärdering av de erfarenheter som vunnits av tillämpningen genomföra en fullständig översyn av telelagen och lagen om radiokommunikation. En utgångspunkt är de förändringar som utredaren föreslår av de politiska målen inom området för elektronisk kommunikation. En annan viktig utgångspunkt i detta arbete är de nya EG-direktiv och EG-beslut som kommer att antas. Utredaren skall därvid följa behandlingen i rådet och Europaparlamentet av kommissionens förslag på området.
Ett EG-direktiv är bindande endast i fråga om det resultat som skall uppnås. Medlemsstaterna får själva välja form och metod för detta. Utredaren skall med beaktande av svensk lagstiftningstradition föreslå den lagstiftning som är nödvändig för att genomföra de nya direktiven och beslutet om radiospektrumpolitiken. I den mån radio-_och_TV-lagen påverkas av de nya EG-direktivens regler om infrastruktur för elektronisk kommunikation skall även denna bli föremål för översyn i detta avseende.
Samordning av lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation
Utredaren skall utöver en översyn av telelagen och lagen om radiokommunikation också kartlägga övrig lagstiftning som avser elektronisk kommunikation, bl.a. radio-_och_TV-lagen, lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning samt lagstiftning som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7 2000, s. 1, Celex 32001L0031). Departementspromemorian E-handelsdirektivet (Ds 2001:13) innehåller förslag till sådan lagstiftning. Promemorian remissbehandlas för närvarande.
Utredaren skall överväga om nuvarande författningsstruktur på området är ändamålsenlig och i vilken utsträckning en systematisk samordning bör ske. I sitt arbete skall utredaren bl.a. vägledas av de slutsatser om behovet av samordning av lagstiftningen till följd av konvergensutvecklingen som redovisas i Konvergensutredningens betänkande. Detta innebär att utredningsarbetet skall inriktas mot en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. En sådan inriktning ligger också väl i linje med de föreslagna EGdirektiven. Utredaren skall föreslå de förändringar av författningsstrukturen på området som övervägandena föranleder med inriktning på en samlad lagstiftning inom området. Syftet är att skapa en modern, teknikneutral och framtidsanpassad lagstiftning.
Myndighetsfrågor
Flera myndigheter har uppgifter inom området för elektronisk kommunikation, främst Post- och telestyrelsen och Radio- och TV-verket, men även bl.a. Konsumentverket, Konkurrensverket, Riksarkivet och IT-kommissionen (K 1998:04). Utredaren skall beskriva den nuvarande myndighetsstrukturen och samarbetsformerna mellan myndigheterna. Därvid skall även erfarenheterna av den nuvarande organisationen redovisas och utvärderas. Utredaren skall överväga om nuvarande organisation är lämplig mot bakgrund av dessa erfarenheter, den tekniska utvecklingen, de överväganden som gjorts om statens uppgifter och den lagstiftning som utredaren
föreslår. Utredaren skall föreslå de förändringar i myndighetsstrukturen och samarbetsformerna som är nödvändiga med anledning av dessa överväganden samt sådana förslag till författningsändringar som skulle bli nödvändiga för att åstadkomma en förändrad myndighetsstruktur.
Förslagens ekonomiska konsekvenser skall analyseras och redovisas.
Administrationen av toppdomänen punkt-se
En närliggande fråga är administrationen av domännamn under den nationella toppdomänen punkt-se. Vissa aspekter av Internet täcks in av de föreslagna EG-direktiven. De berör dock inte frågan om administration av domännamnssystemet. På internationell nivå har den mellanstatliga rådgivande kommittén (GAC) till Internet Corporation on Assigned Names and Numbers (ICANN) den 23 februari 2001 utarbetat principer för delegering och administration av nationella toppdomäner. I Domännamnsutredningens betänkande (SOU 2000:30) finns en beskrivning av domännamnssystemet.
Domännamnsutredningen har föreslagit att Sverige inför en avtalsmodell motsvarande den som GAC har föreslagit för delegering av ansvaret för de nationella toppdomänerna. Sedan Domännamnsutredningens betänkande lämnades har kommissionen i meddelandet KOM(2000)202 den 4 juli 2000 uppmanat medlemsstaterna att genomföra GAC:s principer på ett lämpligt sätt i den mån de avser regeringars förhållande till ICANN och till sina nationella landsdomänregister. Europeiska unionens råd uppmanade den 3 oktober 2000 medlemsstaterna att med beaktande av nationella bestämmelser genomföra GAC:s principer för delegering och administration av nationella toppdomäner. Utredaren skall beskriva och utvärdera tillämpningen av GAC:s principer i dag för den nationella toppdomänen punkt-se. Utredaren skall undersöka möjligheterna att genomföra principerna, särskilt artikel 5 som rör statens roll, genom en offentligrättslig reglering och lämna de författningsförslag som anses nödvändiga för att möjliggöra statlig tillsyn av principernas efterlevnad. Förslagens ekonomiska konsekvenser skall analyseras och redovisas.
Övrigt
Utredaren skall ha stor frihet att ta upp de ytterligare frågor som denne anser behöver övervägas inom ramen för uppdraget. Det ingår dock inte i uppdraget att föreslå grundlagsändringar.
Utredningsarbetet
Utredaren skall samråda med representanter för organisationer och företag inom området samt med berörda myndigheter. Om utredaren föreslår ändringar i radio- och TV-lagen skall förslagen utformas i samråd med utredningen om översyn av radio- och TV-lagen m.m.
Utredaren skall även beakta konsekvenserna av föreslagen lagstiftning för små företags villkor, i enlighet med 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Utredaren skall härvid samråda med Näringslivets Nämnd för Regelgranskning.
Utredaren skall beakta Mediegrundlagsutredningens betänkande (SOU 2001:28) och den vidare beredningen av det.
Utredaren skall beakta den vidare beredningen av departementspromemorian Effektivare tvistlösning på teleområdet (Ds 2000:56) samt Post- och telestyrelsens skrivelse den 1 september 2000
Upplysning om teleadresser.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04) skall redovisa sitt arbete den 1 maj 2001. Utredaren skall inom ramen för sitt uppdrag beakta utredningens betänkande och den vidare beredningen av det.
Regeringen uppdrog åt Post- och telestyrelsen i dess regleringsbrev för år 2001 att utreda vissa frågor för att säkerställa driften av Internet i Sverige. Uppdragen skall redovisas senast den 1 oktober 2001. Utredaren skall beakta myndighetens skrivelse med redovisning av uppdragen.
Utredaren skall också beakta Bredbandsutredningens betänkande (SOU 2000:111).
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2002.
(Näringsdepartementet)
A. Radiospektrumbeslutet
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT
nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002
om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska
gemenskapen
(radiospektrumbeslut)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta, med beaktande av kommissionens förslag(1), med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttran- de(2), i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget(3), och av följande skäl: (1) Den 10 november 1999 lade kommissionen fram ett medde-
lande för Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med ett förslag till nästa steg i radiospektrumpolitiken på grundval av resultatet från
1
EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 256 och EGT C 25 E, 29.1.2002,
s. 468.
2
EGT C 123, 25.4.2001, s. 61.
3
Europaparlamentets yttrande av den 5 juli 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 16 oktober 2001 (EGT C 9, 11.1.2002, s. 7) och Europaparlamentets beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut av den 14 februari 2002.
det offentliga samrådet om grönboken om radiospektrumpolitiken med anknytning till Europeiska gemenskapens politik inom telekommunikation, rundradio, transporter samt forskning och utveckling (FoU). Europaparlamentet välkomnade meddelandet i en resolution av den 18 maj 2000(4). Det bör betonas att en viss grad av ytterligare harmonisering av gemenskapens radiospektrumpolitik är önskvärd när det gäller tjänster och tillämpningar, i synnerhet för tjänster och tillämpningar som omfattar gemenskapen eller Europa, och att det är nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna på föreskrivet sätt gör vissa av de beslut som Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) har fattat tillämpliga.
(2) Politiska och rättsliga ramar måste därför fastställas inom
gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på de områden som omfattas av gemenskapspolitiken, som elektronisk kommunikation, transport samt FoU. Policyn i fråga om radiospektrumanvändningen bör samordnas och i förekommande fall harmoniseras på gemenskapsnivå för att på ett effektivt sätt uppnå gemenskapens policymål. Genom samordning och harmonisering inom gemenskapen kan man i vissa fall också bidra till att harmonisera och samordna radiospektrumanvändningen på global nivå. Samtidigt kan man tillhandahålla lämpligt tekniskt stöd på nationell nivå.
(3) Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör bidra till yttran-
defriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.
(4) Detta beslut bygger på principen att, när Europaparlamentet
och rådet har enats om en gemenskapspolitik som är beroende av radiospektrum, kommittéförfarande bör användas vid antagandet av åtföljande tekniska genomförandeåtgärder. Tekniska genomförandeåtgärder bör särskilt inrikta sig på harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, liksom tillgång till uppgifter avseende användning av radiospektrum. De åtgärder som krävs för att
4
EGT C 59, 23.2.2001, s. 245.
genomföra detta beslut bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter(5).
(5) Eventuella nya policyinitiativ från gemenskapen, beroende av
radiospektrum, bör, där det är lämpligt, tas av Europaparlamentet och rådet, på grundval av ett förslag från kommissionen. Utan att det påverkar kommissionens initiativrätt bör sådana förslag bland annat innehålla information om följderna av den planerade politiken för befintliga radiospektrumanvändargrupper samt uppgifter om en eventuell allmän omfördelning av radiofrekvenser som denna politik skulle kunna kräva.
(6) Vid utvecklingen och antagandet av tekniska tillämpningsåt-
gärder och i syfte att bidra till utformningen, förberedandet och genomförandet av gemenskapens radiospektrumpolitik bör kommissionen biträdas av en kommitté som skall kallas Radiospektrumkommittén och bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha kommissionens företrädare som ordförande. Kommittén bör studera förslag till tekniska tillämpningsåtgärder som rör radiospektrum. Dessa kan utarbetas på grundval av diskussionerna i kommittén och kan i särskilda fall kräva tekniska förberedelser av de nationella myndigheterna som är ansvariga för frekvensförvaltning. När kommittéförfarandet används vid antagandet av tekniska genomförandeåtgärder, bör kommittén även beakta synpunkter från näringslivet och från alla berörda användare, både kommersiella och icke-kommersiella, och från andra berörda parter i frågor som rör utvecklingen av tekniken, marknaden och lagstiftningen och som kan påverka radiospektrumanvändningen. Radiospektrumanvändarna bör få lämna de upplysningar som de anser vara nödvändiga. Kommittén får besluta att vid sina möten höra företrädare för radiospektrumanvändargrupper, där så behövs för att illustrera läget i en särskild sektor.
(7) När det är nödvändigt att anta harmoniseringsåtgärder för
tillämpningen av gemenskapsstrategier som går längre än tekniska tillämpningsåtgärder, kan kommissionen lägga fram
5
EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
ett förslag på grundval av fördraget för Europaparlamentet och rådet.
(8) Radiospektrumpolitik kan inte grundas endast på tekniska
parametrar utan måste också ta hänsyn till ekonomiska, politiska, kulturella, hälsorelaterade och sociala frågor. Dessutom kommer den ständigt ökande efterfrågan på den begränsade tillgången av tillgängligt radiospektrum att leda till motstridiga krav på att tillfredsställa olika grupper av radiospektrumanvändare inom sektorer som telekommunikation, rundradio, transporter, rättsväsende, militär och forskning. Radiospektrumpolitiken bör därför ta hänsyn till alla sektorer och väga in de olika behoven.
(9) Detta beslut bör inte påverka medlemsstaternas rätt att in-
föra de begränsningar som krävs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt för försvarsändamål. Om en teknisk genomförandeåtgärd skulle inverka bl.a. på de frekvensband som används av en medlemsstat uteslutande och direkt för ändamål som avser dess allmänna säkerhet och försvar, får kommissionen, om medlemsstaten begär detta på grundval av motiverade skäl, bevilja övergångsperioder och/eller fördelningssystem för att underlätta att åtgärden genomförs fullt ut. I detta hänseende får medlemsstaterna också till kommissionen anmäla de nationella frekvensband som uteslutande och direkt används för ändamål som avser allmän säkerhet och försvar.
(10) För att beakta synpunkter från medlemsstaterna, gemen-
skapsinstitutionerna, näringslivet och från alla berörda användare, både kommersiella och icke-kommersiella, och från andra berörda parter, i frågor som rör utvecklingen av tekniken, marknaden och lagstiftningen och som kan påverka radiospektrumanvändningen, kan kommissionen anordna samråd utanför ramen för detta beslut.
(11) Den tekniska förvaltningen av radiospektrum inbegriper har-
monisering och allokering av radiospektrum. En sådan harmonisering bör återspegla vad som krävs enligt de allmänna politiska principer som fastställts på gemenskapsnivå. Den tekniska förvaltningen av radiospektrum inbegriper dock inte förfaranden för urval och tillståndsgivning, och inte heller beslutet om huruvida konkurrensmässiga urvalsförfaranden skall användas för allokering av radiofrekvenser.
(12) Inför antagandet av tekniska tillämpningsåtgärder som gäller
harmonisering av allokeringen av radiospektrum och tillgången till information, bör kommittén samarbeta med radiospektrumexperter från nationella myndigheter med ansvar för frekvensförvaltningen. Utifrån den erfarenhet som vunnits beträffande förfaranden för uppdragsgivning inom vissa sektorer, till exempel som ett resultat av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets beslut nr 710/97/EG av den 24 mars 1997 om ett samordnat tillvägagångssätt vid auktorisation inom området för satellittjänster för personkommunikation inom gemenskapen(6) och Europaparlamentets och rådets beslut nr 128/1999/EG av den 14 december 1998 om samordnat införande av ett system för mobil och trådlös kommunikation av tredje generationen inom gemenskapen (UMTS-beslutet)(7), bör tekniska tillämpningsåtgärder antas som en följd av de uppdrag som CEPT har erhållit. Då det för att genomföra sådan gemenskapspolitik är nödvändigt att vidta harmoniserade åtgärder som inte faller inom CEPT:s ansvarsområde, kan kommissionen besluta om genomförandeåtgärder med hjälp av Radiospektrumkommittén.
(13) CEPT omfattar 44 europeiska länder. CEPT utarbetar tek-
niska harmoniseringsåtgärder i avsikt att harmonisera radiospektrumanvändningen utöver gemenskapens gränser, vilket är särskilt viktigt för de medlemsstater där radiospektrumanvändningen kan påverkas av användningen i medlemsstater i CEPT som inte är medlemmar i EU. I beslut och åtgärder som vidtas i enlighet med detta beslut bör hänsyn tas till den särskilda situationen för medlemsstater med yttre gränser. Vid behov bör kommissionen kunna göra resultaten av de uppdrag som CEPT erhållit tvingande för medlemsstaterna respektive vidta lämpliga alternativa åtgärder, om resultaten av uppdragen inte är tillgängliga eller anses icke godtagbara. Detta kommer särskilt att bana väg för en harmonisering av användningen av radiofrekvenser i hela gemenskapen i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdi-
6
EGT L 105, 23.4.1997, s. 4. Beslutet ändrat genom beslut nr 1215/2000/EG (EGT L 139,
10.6.2000, s. 1).
7
EGT L 17, 22.1.1999, s. 1.
rektiv)(8) och med beaktande av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet)(9).
(14) För investeringar och politiska beslut är det viktigt att all-
mänheten samordnat och i rätt tid tillhandahålls lämplig information om allokering av, tillgång till och användning av radiospektrum. Samma sak gäller för teknisk utveckling som ger upphov till nya metoder för radiospektrumallokering, frekvensförvaltning och frekvenstilldelning. För att kunna göra en långsiktig planering måste man förstå vilka följder den tekniska utvecklingen kan få. Det bör därför finnas tillgång till relevant information i gemenskapen utan att det påverkar tillämpningen av skyddet av konfidentiella affärs- och personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (10). För genomförandet av en sektorövergripande radiospektrumpolitik krävs tillgång till information om hela radiospektrumet. Mot bakgrund av det överordnade målet att harmonisera radiospektrumanvändningen i gemenskapen och i resten av Europa måste tillgången till denna information harmoniseras på europeisk nivå på ett användarvänligt sätt.
(15) Det är därför nödvändigt att komplettera de befintliga ge-
menskapsföreskrifterna och internationella föreskrifterna för offentliggörandet av information om radiospektrumanvändningen. På internationell nivå fastställs i referensdokumentet om regleringsprinciper, som gruppen för basteletjänster utarbetat inom ramen för Världshandelsorganisationen, att det aktuella läget beträffande tilldelade radiofrekvensband skall redovisas offentligt. Enligt kommissionens direktiv 96/2/EG av den 16 januari 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på mobil- och personkommunikation(11) skall medlemsstaterna varje år offentliggöra eller på begäran tillhandahålla en översikt över de radiofrekvensallokeringar som gjorts för mobil- och personkommunikationstjänster, inklu-
8
Se s. 33 i detta nummer av EGT.
9
Se s. 21 i detta nummer av EGT.
10
EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
11
EGT L 20, 26.1.1996, s. 59.
sive planerna för framtida utökning av frekvenser för detta ändamål. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse(12) och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster(13), skall medlemsstaterna dessutom till kommissionen anmäla de gränssnitt de har reglerat så att man kan bedöma överensstämmelsen med gemenskapens lagstiftning.
(16) Genom direktiv 96/2/EG lades grunden till en första serie
CEPT-åtgärder, såsom antagandet av Europeiska radiokommitténs (ERC) beslut (ERC/DEC/(97)01) om offentliggörandet av nationella frekvensplaner. Det är nödvändigt att se till att CEPT:s lösningar återspeglar gemenskapspolitikens behov och att en lämplig rättslig grund anges för deras genomförande i gemenskapen. Gemenskapen måste i detta syfte anta särskilda bestämmelser om både förfarande och innehåll.
(17) När det gäller tillgången till spektrum i tredje land, bör före-
tag i gemenskapen behandlas på ett rättvist och icke-diskriminerande sätt. Eftersom tillgången till radiospektrum är en central faktor för utvecklingen av näringslivet och av verksamhet av allmänt intresse, måste man också se till att gemenskapens radiospektrumbehov beaktas vid den internationella planeringen.
(18) Genomförandet av gemenskapens politik kan kräva samord-
ning av radiospektrumanvändningen, framför allt när det gäller tillhandahållandet av kommunikationstjänster och särskilt roaming-kapacitetet i hela gemenskapen. När det gäller den geografiska täckningen, når man med vissa typer av radiospektrumanvändning utanför den ifrågavarande medlemsstatens gränser och kan tillhandahålla tjänster över gränserna utan att personer behöver förflytta sig, exempelvis satellittjänster för kommunikation. Gemenskapen bör därför i tillräcklig utsträckning delta i alla relevanta internationella organisationers verksamhet och konferenser avseende radio-
12
EGT L 91, 7.4.1999, s. 10.
13
EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
spektrumförvaltning, bland annat Internationella teleunionen (ITU) och världsradiokonferenserna (World Radiocommunications Conferences, WRC).
(19) De nuvarande förberedelse- och förhandlingsmekanismerna
vid ITU har gett utmärkta resultat tack vare samarbetsvillighet inom CEPT, och gemenskapens intressen har beaktats under förberedelserna. Vid internationella förhandlingar bör medlemsstaterna och gemenskapen utveckla ett gemensamt tillvägagångssätt och ett nära samarbete under hela förhandlingsprocessen för att sörja för ett enhetligt internationellt uppträdande från gemenskapens sida i enlighet med de förfaranden som beslutades i rådets slutsatser av den 3 februari 1992 inför den världsadministrativa radiokonferensen och som bekräftades genom rådets slutsatser av den 22 september 1997 och den 2 maj 2000. Inför sådana internationella förhandlingar bör kommissionen informera Europaparlamentet och rådet om huruvida gemenskapspolitiken berörs i syfte att få rådets godkännande för de gemenskapspolitiska mål som skall uppnås och för medlemsstaternas ståndpunkter i internationella sammanhang. För att säkerställa att dessa ståndpunkter även tar vederbörlig hänsyn till den tekniska dimensionen i samband med radiospektrumförvaltningen får kommissionen ge CEPT uppdrag i detta syfte. Till varje dokument om godkännande av överenskommelser eller regleringar inom internationella forum, där frekvensförvaltning tas upp, bör medlemsstaterna foga en gemensam förklaring om att de kommer att tillämpa dessa överenskommelser eller regleringar i enlighet med sina skyldigheter enligt fördraget.
(20) Utöver de internationella förhandlingar som särskilt behand-
lar radiospektrum finns det andra internationella avtal som berör gemenskapen och tredje land, vilka också kan påverka användningen av frekvensband och planerna på delning av frevkensband, och som kan gälla frågor som handel och marknadstillgång, bl.a. inom ramen för Världshandelsorganisationen, fri rörlighet för och användning av utrustning, kommunikationssystem med regional eller global täckning såsom satelliter, system för nödsignalering och säkerhet, transportsystem, teknik för rundradio och forskningstillämpningar såsom radioastronomi och jordobservation. Det är därför viktigt att garantera att gemenskapens förhandlingsordning i frågor om handel och marknadstillgång är
förenlig med de mål för radiospektrumpolitiken som skall uppnås enligt detta beslut.
(21) Eftersom den information som nationella myndigheter even-
tuellt erhåller inom ramen för sin radiospektrumpolitik och frekvensförvaltning kan innehålla kommersiellt känsliga uppgifter, är det nödvändigt att de nationella myndigheterna tillämpar de gemensamma principer om sekretessfrågor som föreskrivs i detta beslut.
(22) Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att in-
rätta ett gemensamt regelverk för radiospektrumpolitik, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(23) Medlemsstaterna bör, framför allt med hjälp av sina myndig-
heter, genomföra denna gemensamma ram för radiospektrumpolitiken och till kommissionen lämna de relevanta uppgifter som krävs för att kunna bedöma huruvida den korrekt genomförts i hela gemenskapen med hänsyn till gemenskapens och dess medlemsstaters skyldigheter i samband med internationell handel.
(24) Besluten nr 710/97/EG och nr 128/199/EG fortsätter att
gälla.
(25) Kommissionen bör årligen rapportera till Europaparlamentet
och rådet om de resultat som uppnåtts genom detta beslut och om planerade framtida åtgärder. På så sätt kan Europaparlamentet och rådet i förekommande fall ge uttryck för sitt politiska stöd.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. Detta beslut har till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av
policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (FoU).
2. För att nå detta syfte fastställs i detta beslut förfaranden för att
a) underlätta en politik när det gäller strategisk planering och
harmonisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen med hänsyn till bland annat följande aspekter av gemenskapspolitiken: ekonomi, säkerhet, hälsa, allmänintresse, yttrandefrihet, kultur, vetenskapliga, sociala och tekniska frågor, samt till radiospektrumanvändargruppers olika intressen för att därigenom optimera radiospektrumanvändningen och undvika skadlig störning,
b) säkerställa ett effektivt genomförande av radiospektrum-
politiken i gemenskapen, och särskilt utveckla ett allmänt tillvägagångssätt för att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum,
c) säkerställa att information om allokering av, tillgång till och
användning av radiospektrum i gemenskapen ges samordnat och i rätt tid,
d) säkerställa en effektiv samordning av gemenskapens intres-
sen i internationella förhandlingar där radiospektrumanvändningen påverkar gemenskapens politik.
3. När åtgärder vidtas i enlighet med detta beslut skall vederbörlig hänsyn tas till det arbete som utförs i internationella organisationer och som rör frekvensförvaltning, t.ex. Internationella teleunionen (ITU) och Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT).
4. Detta beslut påverkar inte de åtgärder som vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen för att uppnå mål av allmänt intresse, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik, när det gäller direktiv 1999/5/EG och medlemsstaternas rätt att organisera och använda sitt radiospektrum för att trygga den allmänna ordningen och säkerheten samt försvaret.
Artikel 2
Definition
I detta beslut avses med radiospektrum: radiovågor med frekven- ser mellan 9 kHz och 3 000 GHz; radiovågor är elektromagnetiska vågor som utbreder sig utan konstgjorda ledare.
Artikel 3
Kommittéförfarande
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté, ”Radiospektrumkommittén”.
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
3. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 4
Radiospektrumkommitténs funktion
1. För att uppnå det i artikel 1 i detta beslut angivna syftet skall kommissionen för kommittén, i enlighet med förfarandena i denna artikel, lägga fram lämpliga tekniska genomförandeåtgärder i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, samt tillgång till den information om radiospektrumanvändningen som anges i artikel 5.
2. Kommissionen skall ge CEPT i uppdrag att utveckla de tekniska genomförandeåtgärder som anges i punkt 1, som faller inom
CEPT:s ansvarsområde, såsom harmonisering av frekvensallokering och tillgång till information, och därvid ange vilka uppgifter som skall utföras och när de skall vara avslutade. Kommissionen skall handla i enlighet med förfarandet i artikel 3.2.
3. På grundval av det arbete som utförts enligt punkt 2 skall kommissionen besluta huruvida det arbete som utförts i enlighet med uppdraget har lett till resultat som skall tillämpas i gemenskapen och besluta om tidsfristen inom vilken medlemsstaterna skall genomföra dessa. Besluten skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vid genomförandet av denna punkt skall kommissionen handla i enlighet med förfarandet i artikel 3.3.
4. Utan hinder av punkt 3, får kommissionen vidta åtgärder för att uppnå uppdragets mål i enlighet med förfarandet i artikel 3.3, om kommissionen eller en medlemsstat anser att det arbete som utförts på grundval av uppdraget enligt punkt 2 inte fortlöper tillfredsställande med hänsyn till den fastställda tidsfristen eller om resultaten inte är godtagbara.
5. De åtgärder som anges i punkterna 3 och 4 kan när så är lämpligt, efter godkännande av kommissionen, innefatta en möjlighet till övergångsperioder och/eller frekvensdelningsarrangemang i en medlemsstat när detta är berättigat med beaktande av den särskilda situationen i medlemsstaten, på grundval av en motiverad ansökan av den berörda medlemsstaten och förutsatt att ett sådant undantag inte otillbörligt försenar genomförandet eller förorsakar olämpliga skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller konkurrensläge eller regelverk.
6. För att uppnå det i artikel 1 angivna syftet får kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 3.3 också anta sådana tekniska genomförandeåtgärder som anges i punkt 1 och som inte omfattas av punkt 2.
7. I syfte att bidra till utformningen, förberedandet och genomförandet av gemenskapens radiospektrumpolitik och utan att det påverkar de förfaranden som anges i denna artikel, skall kommissionen regelbundet samråda med kommittén om de frågor som omfattas av artikel 1.
Artikel 5
Tillgång till information
Medlemsstaterna skall säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det föreligger ett behov av detta för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra denna information tillgänglig för allmänheten, när så är tillämpligt i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 4.
Artikel 6
Förhållande till tredje land och internationella organisationer
1. Kommissionen skall övervaka den utveckling av radiospektrum i tredje land och i internationella organisationer som kan komma att påverka genomförandet av detta beslut.
2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla rättsliga eller faktiska svårigheter för genomförandet av detta beslut som orsakas av tredje land eller av internationella organisationer.
3. Kommissionen skall regelbundet till Europaparlamentet och rådet avge rapport om vad som uppnåtts genom tillämpningen av punkterna 1 och 2 och, i förekommande fall, föreslå åtgärder i syfte att genomföra principerna och uppnå målen i artikel 1. När så krävs för att uppnå syftet i artikel 1 skall gemensamma politiska mål antas för att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna.
4. Åtgärder enligt denna artikel skall inte påverka gemenskapens eller medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt relevanta internationella avtal.
Artikel 7
Anmälan
Medlemsstaterna skall förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av detta beslut. I synnerhet skall medlemsstaterna omgående underrätta kommissionen om genomförandet av resultaten av de uppdrag som avses i artikel 4.3.
Artikel 8
Sekretess
1. Medlemsstaterna får inte lämna ut uppgifter som utgör affärshemligheter, i synnerhet inte uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.
2. Punkt 1 skall inte påverka de behöriga myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter då det är av vikt för att de skall kunna fullgöra sina förpliktelser, och i sådana fall skall utlämnandet stå i proportion till omständigheterna, och företagens berättigade intresse att skydda sina affärshemligheter skall beaktas.
3. Punkt 1 skall inte hindra offentliggörandet av upplysningar om villkor för beviljande av rätt till radiospektrumanvändning, förutsatt att de inte är hemliga.
Artikel 9
Rapport
Kommissionen skall varje år inför Europaparlamentet och rådet avge rapport om den verksamhet som bedrivits och de åtgärder som vidtagits enligt detta beslut samt om de framtida åtgärder som planeras enligt detta beslut.
Artikel 10
Genomförande
Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra detta beslut och alla åtgärder som följer av det.
Artikel 11
Ikraftträdande
Detta beslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 12
Adressater
Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
P. COX J. C. APARICIO
Ordförande Ordförande
B. Tillträdesdirektivet
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2002/19/EG av den 7 mars 2002
om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska
kommunikationsnät och tillhörande faciliteter
(tillträdesdirektiv)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttran- de(2),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget(3), och
av följande skäl: (1) I Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den
7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska
1
EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 215 och EGT C 270 E, 25.9.2001,
s. 161.
2
EGT C 123, 25.4.2001, s. 50.
3
Europaparlamentets yttrande av den 1 mars 2001 (EGT C 277, 1.10.2001, s. 72), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 17 september 2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 1) och Europaparlamentets beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut av den 14 februari 2002.
kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv)(4) fastställs målen för ett regelverk som omfattar elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster inom gemenskapen, inbegripet fasta och mobila telenät, kabel-tv-nät, nät för markbundna sändningar, satellitnät och Internetnät, oavsett om dessa används för tal, telefax, data eller bilder. Sådana nät kan ha auktoriserats av en medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv)(5) eller enligt tidigare regleringsåtgärder. Bestämmelserna i detta direktiv gäller de nät som används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Detta direktiv omfattar system för tillträde till och samtrafik mellan tjänsteleverantörer. Privata nät åläggs inte några skyldigheter enligt detta direktiv såvida de inte genom tillträde till allmänna nät är underställda villkor som medlemsstaterna har fastställt.
(2) Tjänster varigenom innehåll såsom saluföring av ett utbud av
ljud- eller tv-sändningsinnehåll tillhandahålls omfattas inte av det gemensamma regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
(3) Termen ”tillträde” har många olika betydelser och därför är
det nödvändigt att exakt definiera hur den används i detta direktiv, utan att det påverkar dess användning i andra gemenskapsbestämmelser. En operatör kan äga underliggande nät eller faciliteter, eller helt eller delvis hyra nät och faciliteter.
(4) I Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den
24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (6) förordades varken något särskilt överföringssystem för digital television eller några tjänstekrav, vilket gjorde det möjligt för marknadsaktörerna att ta initiativet och utveckla lämpliga system. Genom gruppen för sändning av digital video (Digital Video Broadcasting Group) har aktörerna på den europeiska marknaden utvecklat en serie överföringssystem för television som antagits av sändningsföretag i hela världen. Dessa överföringssystem har standardiserats av Europeiska institutet för telestandarder
4
Se s. 33 i detta nummer av EGT.
5
Se s. 21 i detta nummer av EGT.
6
EGT L 281, 23.11.1995, s. 51.
(ETSI) och rekommenderas nu av Internationella teleunionen (ITU). När det gäller digital television i bredbildsformat är 16:9 det referensformat för televisionstjänster och televisionsprogram i bredbildsformat som nu har etablerats på medlemsstaternas marknader efter rådets beslut 93/424/EEG av den 22 juli 1993 om en handlingsplan för införande av avancerade televisionstjänster i Europa(7).
(5) På en öppen och konkurrensutsatt marknad bör det inte fin-
nas några begränsningar som hindrar företag från att förhandla om förutsättningarna för tillträde och samtrafik mellan dem, i synnerhet gränsöverskridande avtal, om inte annat följer av konkurrensreglerna i fördraget. I syfte att uppnå en verkligt alleuropeisk marknad med ökad effektivitet, effektiv konkurrens, fler valmöjligheter och konkurrenskraftiga tjänster för konsumenterna bör företag som erhåller begäran om tillträde eller samtrafik i princip ingå sådana avtal på kommersiell basis och förhandla med god vilja.
(6) På de marknader där skillnaderna i förhandlingsstyrka mellan
olika företag ännu är betydande och där några företag är beroende av infrastruktur som tillhandahålls av andra för att kunna tillhandahålla sina tjänster, är det lämpligt att fastställa en ram för att säkerställa att marknaden fungerar effektivt. Om kommersiella förhandlingar misslyckas bör de nationella regleringsmyndigheterna ha befogenhet att i slutanvändarnas intresse säkerställa tillfredsställande tillträde, samtrafik och samverkan mellan tjänster. De får särskilt säkerställa uppkoppling mellan slutanvändare genom att införa rimliga skyldigheter för de företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna. Kontroll av tillträde kan innebära ägande eller kontroll av den fysiska kopplingen till slutanvändaren (antingen fast eller mobil) och/eller möjligheten att ändra eller dra in det eller de nationella nummer som behövs för tillträde till en slutanvändares nätanslutningspunkt. Detta skulle t.ex. vara fallet om nätoperatörer på ett orimligt sätt skulle begränsa slutanvändarnas valfrihet när det gäller tillträde till Internetportaler och Internettjänster.
(7) Nationella rättsliga eller administrativa åtgärder som innebär
att villkoren för tillträde eller samtrafik kopplas till den verksamhet som bedrivs av den part som begär samtrafik, och
7
EGT L 196, 5.8.1993, s. 48.
särskilt till denna parts investeringsgrad i nätinfrastrukturen, och inte till den samtrafik eller det tillträde som tillhandahålls, kan ge upphov till snedvridningar på marknaden och därför strida mot konkurrensreglerna.
(8) Nätoperatörer som kontrollerar tillträdet till sina egna kun-
der gör det med hjälp av unika nummer och adresser från en offentliggjord nummer- eller adressförteckning. Andra nätoperatörer måste kunna leverera trafik till dessa kunder och måste därför kunna bedriva direkt eller indirekt samtrafik med varandra. De existerande rättigheterna och skyldigheterna att förhandla om samtrafik bör därför bibehållas. Det är också lämpligt att bibehålla de skyldigheter som redan fastställs i direktiv 95/47/EG och som innebär att helt digitala elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av televisionstjänster och som är öppna för allmänheten skall kunna klara av att distribuera televisionstjänster och televisionsprogram i bredbildsformat, så att användarna kan ta emot sådana program i det format i vilket de sänds.
(9) Samverkan mellan tjänster gynnar slutanvändarna och är ett
viktigt mål för detta regelverk. Att främja kompatibilitet är ett av de mål för de nationella regleringsmyndigheterna som anges i detta regelverk, vilket även föreskriver att kommissionen skall offentliggöra en förteckning över standarder och/eller specifikationer för tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner, som en grundval för främjande av harmonisering inom området för elektroniska kommunikationer. Medlemsstaterna bör uppmuntra användandet av offentliggjorda standarder och/eller specifikationer i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att säkerställa samverkan mellan tjänster och öka användarnas valmöjligheter.
(10) Konkurrensregler kan visa sig otillräckliga för att säkerställa
kulturell mångfald och mediemångfald på området digital television. Genom direktiv 95/47/EG upprättades en första rättslig ram för den framväxande digital-tv-branschen vilken bör bibehållas, framför allt när det gäller skyldigheten att ge villkorad tillgång på lika, rimliga och icke-diskriminerande villkor i syfte att säkerställa att en bred uppsättning av program och tjänster finns tillgänglig. Den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen gör det nödvändigt att regelbundet se över dessa skyldigheterna, antingen genom en
medlemsstat för dess nationella marknad eller genom kommissionen för gemenskapen, i synnerhet för att avgöra om det är motiverat att utvidga skyldigheterna till att omfatta nya nätgränsstationer som elektroniska programguider (EPG) och gränssnitt för tillämpningsprogram (API), i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa slutanvändarnas tillträde till specificerade digitala sändningstjänster. Medlemsstaterna får genom de lagar och andra författningar som de anser vara nödvändiga närmare ange de digitala sändningar till vilka slutanvändarna måste garanteras tillträde.
(11) Medlemsstaterna får även tillåta sin nationella regleringsmyn-
dighet att se över skyldigheterna när det gäller villkorad tillgång till digitala sändningstjänster i syfte att genom marknadsanalys bedöma om villkoren för operatörer utan betydande inflytande på marknaden i fråga skall ändras eller upphävas. Sådana ändringar eller upphävanden bör inte negativt påverka slutanvändares tillträde till sådana tjänster eller utsikterna till effektiv konkurrens.
(12) För att säkerställa kontinuiteten i befintliga avtal och und-
vika ett rättsligt tomrum är det nödvändigt att det säkerställs att det i inledningsskedet i det nya regelverket tas med de skyldigheter som avser tillträde och samtrafik i artiklarna 4, 6, 7, 8, 11, 12 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (8), de skyldigheter som avser särskilt tillträde i artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (9) och de skyldigheter som avser tillhandahållandet av överföringskapacitet för hyrda förbindelser i rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (10). Dessa bestämmelser måste dock utan dröjsmål ses över mot bakgrund
8
EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv 98/61/EG (EGT L 268,
3.10.1998, s. 37).
9
EGT L 101, 1.4.1998, s. 24.
10
EGT L 165, 19.6.1992, s. 27. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 98/80/EG (EGT L 14, 20.1.1998, s. 27).
av de rådande förhållandena på marknaden. En sådan översyn bör även inbegripa de organisationer som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät(11).
(13) Översynen bör utföras med hjälp av en ekonomisk mark-
nadsanalys som bygger på metoder från konkurrenslagstiftningen. Syftet är att successivt minska den sektorsspecifika förhandsregleringen i takt med att konkurrens utvecklas på marknaden. Förfarandet har också utformats med tanke på övergångsproblem på marknaden, till exempel problem som hänger samman med internationell roaming, och med tanke på att nya flaskhalsar kan uppstå till följd av teknisk utveckling, vilket kan göra det nödvändigt med förhandsreglering, t.ex. när det gäller bredbandsaccessnät. Det kan mycket väl hända att konkurrensen utvecklas olika snabbt i olika marknadssegment och olika medlemsstater, och de nationella regleringsmyndigheterna måste kunna lindra regleringsskyldigheterna på de marknader där konkurrensen ger önskat resultat. För att säkerställa att marknadsaktörer med liknande förutsättningar behandlas lika i olika medlemsstater bör kommissionen kunna säkerställa en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna i detta direktiv. De nationella regleringsmyndigheterna och de nationella myndigheter som anförtrotts genomförandet av konkurrenslagstiftningen bör när så är lämpligt samordna sina åtgärder för att säkerställa att det lämpligaste rättsmedlet används. Gemenskapen och dess medlemsstater har i samband med Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om grundläggande telekommunikationstjänster gjort åtaganden om samtrafik av telenät som måste fullgöras.
(14) I direktiv 97/33/EG fastställs ett antal skyldigheter för före-
tag med ett betydande inflytande på marknaden, nämligen insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde och kontroll av priser, inbegripet kostnadsorientering. Denna uppsättning av möjliga skyldigheter bör bibehållas, men för att undvika överreglering bör det också fastställas att det rör sig om de mest omfattande skyldigheter som kan tillämpas för företag. I syfte att fullgöra internationella åtaganden eller följa gemenskapslagstiftningen kan det i undantagsfall vara
11
EGT L 366, 30.12.2000, s. 4.
lämpligt att införa skyldigheter för samtliga marknadsaktörer avseende tillträde eller samtrafik, på samma sätt som för närvarande gäller för system med villkorad tillgång för digitala televisionstjänster.
(15) För införandet av en specifik skyldighet för ett företag med
betydande inflytande på marknaden krävs inte någon ytterligare marknadsanalys utan endast en motivering att skyldigheten i fråga är lämplig och rimlig mot bakgrund av det fastställda problemets art.
(16) Insyn i villkor och krav för tillträde och samtrafik, inbegripet
prissättning, bidrar till snabbare förhandlingar samtidigt som tvister kan undvikas och marknadsaktörerna får förtroende för att en tjänst inte tillhandahålls på diskriminerande villkor. Det är särskilt viktigt med öppenhet och insyn för att säkerställa samverkan när det gäller tekniska gränssnitt. Om en nationell regleringsmyndighet inför skyldigheter att offentliggöra uppgifter, får den även ange hur uppgifterna skall göras tillgängliga, så att till exempel typen av offentliggörande (på papper och/eller elektroniskt) anges samt huruvida uppgifterna är gratis eller inte med hänsyn till de berörda uppgifternas art och syfte.
(17) Principen om icke-diskriminering säkerställer att företag
med marknadsinflytande inte kan snedvrida konkurrensen, särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhandahåller tjänster till företag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led.
(18) Med särredovisning blir det möjligt att synliggöra interna
prisöverföringar, och de nationella regleringsmyndigheterna kan i förekommande fall kontrollera om skyldigheter avseende icke-diskriminering fullgörs. När det gäller detta område har kommissionen offentliggjort rekommendation 98/322/EG av den 8 april 1998 om samtrafik på en liberaliserad telemarknad (Del 2 Œ Särredovisning och kostnadsredovisning)(12).
(19) Ett föreskrivet tillträde till nätinfrastruktur kan motiveras
som ett sätt att öka konkurrensen, men de nationella regleringsmyndigheterna måste hitta en jämvikt mellan en infrastrukturägares rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del och andra tjänsteleverantörers rätt att få tillträde till facilite-
12
EGT L 141, 13.5.1998, s. 6.
ter som är väsentliga för att erbjuda konkurrerande tjänster. Om operatörer åläggs skyldigheter att uppfylla rimliga ansökningar om tillträde till och användning av nätelement och tillhörande faciliteter bör sådana ansökningar endast avslås på grundval av objektiva kriterier t.ex. teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätintegriteten. Om tillträde vägras kan den part vars intressen har åsidosatts begära att fallet tas upp inom de tvistlösningsförfaranden som anges i artiklarna 20 och 21 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). En operatör med skyldigheter till föreskrivet tillträde kan inte förpliktas tillhandahålla sådana typer av tillträde som han inte har befogenhet att tillhandahålla. Nationella regleringsmyndigheters krav på föreskrivet tillträde som ökar konkurrensen på kort sikt, bör inte minska incitamenten för konkurrenter att investera i alternativa faciliteter som kan säkra konkurrensen på lång sikt. Kommissionen har behandlat dessa frågor i ett meddelande om tillämpning av konkurrensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn (13). Nationella regleringsmyndigheter får i enlighet med gemenskapslagstiftningen införa tekniska och operativa villkor för dem som tillhandahåller och/eller utnyttjar föreskrivet tillträde. Särskilt införandet av tekniska standarder bör överensstämma med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster(14).
(20) Det kan vara nödvändigt med priskontroll när analysen av en
särskild marknad avslöjar att konkurrensen fungerar dåligt. Regleringsåtgärderna kan antingen vara relativt milda, som t.ex. skyldigheten i direktiv 97/33/EG om att kostnaden för val av nätoperatör skall vara rimlig, eller betydligt mer långtgående, som t.ex. skyldigheten till kostnadsorienterade avgifter som måste motiveras fullt ut i de fall då konkurrensen är otillräcklig för att förhindra att för höga priser tas ut. I synnerhet operatörer med betydande inflytande på marknaden bör undvika att utöva prispress som gör att skillnaden mellan deras avgifter för slutkunderna och deras samtrafikavgifter för konkurrenter som tillhandahåller liknande slut-
13
EGT C 265, 22.8.1998, s. 2.
14
EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
kundstjänster inte är adekvat för att säkerställa en hållbar konkurrens. När en nationell regleringsmyndighet beräknar kostnaderna för att införa en tjänst enligt detta direktiv är det lämpligt att medge en rimlig avkastning på det kapital som investerats, inklusive lämpliga arbetskrafts- och byggkostnader, varvid kapitalvärdet vid behov anpassas så att den aktuella värderingen av tillgångarna och en effektiv drift beaktas. Metoden för kostnadstäckning bör vara lämplig för förhållandena och hänsyn bör tas till behovet av att främja effektivitet och hållbar konkurrens och maximera fördelarna för konsumenterna.
(21) Om en nationell regleringsmyndighet inför skyldigheter om
att tillämpa ett system för kostnadsredovisning till hjälp vid priskontroller, får myndigheten under förutsättning att den har nödvändig kvalificerad personal själv göra en årlig revision för att säkerställa överensstämmelse med systemet för kostnadsredovisning eller begära att revisionen utförs av ett annat kvalificerat organ som är oberoende av den berörde operatören.
(22) Medlemsstaterna kommer genom offentliggörande av infor-
mation att säkerställa att både befintliga och potentiella marknadsaktörer förstår sina rättigheter och skyldigheter och vet var de kan få närmare relevanta upplysningar. Ett offentliggörande av information i de nationella officiella tidningarna hjälper berörda parter i andra medlemsstater att hitta de relevanta upplysningarna.
(23) Kommissionen bör bevaka avgifter som bidrar till att avgöra
priset för slutanvändarna och offentliggöra information om detta för att se till att den alleuropeiska marknaden för elektroniska kommunikationstjänster fungerar väl och effektivt.
(24) Utvecklingen av marknaden för elektroniska kommunika-
tionstjänster, med tillhörande infrastruktur, skulle kunna få negativa effekter på miljön och landskapet. Därför bör medlemsstaterna övervaka denna process och vid behov vidta åtgärder för att minimera sådana effekter genom lämpliga överenskommelser och andra lösningar tillsammans med berörda myndigheter.
(25) För att kunna avgöra om gemenskapslagstiftningen tillämpas
på ett korrekt sätt behöver kommissionen veta vilka företag som anges ha betydande inflytande på marknaden och vilka skyldigheter som de nationella regleringsmyndigheterna in-
fört för marknadsaktörerna. Medlemsstaterna måste därför, utöver det nationella offentliggörandet, översända dessa uppgifter till kommissionen. När medlemsstaterna åläggs att översända uppgifter till kommissionen, kan detta ske elektroniskt under förutsättning att man enats om lämpliga förfaranden för autentisering.
(26) Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och marknadsut-
vecklingen bör en översyn av genomförandet av detta direktiv göras inom tre år efter dess tillämpningsdag för att avgöra om målen uppnås.
(27) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör
antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter(15).
(28) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att
upprätta ett harmoniserat regelverk som reglerar tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, SYFTE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde och syfte
1. Inom den ram som fastställs i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) harmoniseras genom detta direktiv det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Syftet är att i enlig-
15
EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
het med den inre marknadens principer upprätta ett regelverk för förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster, vilket skall leda till hållbar konkurrens och samverkan mellan elektroniska kommunikationstjänster samt gynna konsumenterna.
2. I detta direktiv fastställs rättigheter och skyldigheter för operatörer och för företag som önskar samtrafik och/eller tillträde till deras nät eller tillhörande faciliteter. Vidare uppställs mål för de nationella regleringsmyndigheterna när det gäller tillträde och samtrafik samt fastställs förfaranden för att säkerställa att de skyldigheter som införs av nationella regleringsmyndigheter ses över och, när så är lämpligt, upphävs då de uppställda målen har uppnåtts. Med tillträde avses i detta direktiv inte tillträde för slutanvändare.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv skall de definitioner som anges i artikel 2 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) gälla.
Följande definitioner skall även gälla:
a) tillträde: faciliteter och/eller tjänster görs tillgängliga för ett
annat företag på fastställda villkor, med eller utan ensamrätt, i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. Bland annat omfattas följande: tillträde till nätelement samt tillhörande faciliteter, vilket kan inbegripa anslutning av utrustning på fast eller icke-fast väg (detta inbegriper i synnerhet tillträde till accessnätet och till faciliteter och tjänster som är nödvändiga för att tillhandahålla tjänster över accessnät); tillträde till fysisk infrastruktur inbegripet byggnader, ledningar och master; tillträde till relevanta programvarusystem inbegripet driftstödssystem; tillträde till nummeromvandling eller system som erbjuder likvärdiga funktioner; tillträde till fasta nät och mobilnät, i synnerhet för roaming; tillträde till system med villkorad tillgång för digitala televisionstjänster; tillträde till virtuella nättjänster.
b) samtrafik: den fysiska och logiska sammankopplingen av
allmänna kommunikationsnät som används av samma eller ett annat företag för att göra det möjligt för ett företags användare att kommunicera med samma eller ett annat företags användare eller få tillgång till tjänster som erbjuds av ett annat företag. Tjänsterna kan tillhandahållas av de berörda parterna eller andra parter som har tillträde till nätet. Samtrafik är en särskild typ av tillträde som genomförs mellan operatörer av allmänna nät.
c) operatör: ett företag som tillhandahåller eller som har
auktorisation för att tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet.
d) televisionstjänster i bredbildsformat: en televisionstjänst som
helt eller delvis består av program som produceras och redigeras för att visas i bredbildsformat i full höjd. Formatet 16:9 är referensformat för televisionstjänster i bredbildsformat.
e) accessnät: den fysiska förbindelse som förbinder nätanslut-
ningspunkten i en abonnents lokaler med korskopplingen eller likvärdig facilitet i det fasta allmänna telefonnätet.
KAPITEL II
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 3
Allmän ram för tillträde och samtrafik
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det inte förekommer några restriktioner som hindrar företag i samma medlemsstat eller i olika medlemsstater från att förhandla med varandra om avtal rörande tekniska och kommersiella arrangemang för tillträde och/eller samtrafik, i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Ett företag som önskar tillträde eller samtrafik behöver inte ha auktorisation för att bedriva verksamhet i den medlemsstat där företaget önskar tillträde eller samtrafik, om företaget inte tillhandahåller några tjänster och inte är nätoperatör i den medlemsstaten.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster)(16) får medlemsstaterna inte upprätthålla rättsliga eller administrativa åtgärder som innebär att operatörer, när de beviljar tillträde eller samtrafik, åläggs att erbjuda olika företag olika villkor för likvärdiga tjänster och/eller införa skyldigheter som inte är kopplade till de tjänster avseende tillträde eller samtrafik som faktiskt tillhandahålls utan att det påverkar de villkor som fastställs i bilagan till direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv).
Artikel 4
Rättigheter och skyldigheter för företag
1. Operatörer av allmänna kommunikationsnät skall ha rätt och, när så begärs av andra auktoriserade företag, skyldighet att förhandla med varandra om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, så att tillhandahållandet av och samverkan mellan tjänster kan säkerställas inom hela gemenskapen. Operatörerna skall erbjuda andra företag tillträde och samtrafik på villkor som överensstämmer med de skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten inför i enlighet med artiklarna 5, 6, 7 och 8.
2. Allmänna elektroniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av digitala televisionstjänster skall kunna distribuera televisionstjänster och program i bredbildsformat. Nätoperatörer som tar emot och vidarebefordrar televisionstjänster eller program i bredbildsformat skall bibehålla detta bredbildsformat.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 i direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv) skall medlemsstaterna kräva att företag som får del av upplysningar från ett annat företag före, under eller efter förhandlingarna om tillträde eller samtrafik endast använder dessa upplysningar för det syfte för vilket de tillhandahölls och hela tiden respekterar den sekretess som gäller för
16
Se s. 51 i detta nummer av EGT.
upplysningar som överförs eller lagras. De erhållna upplysningarna får inte lämnas vidare till andra, t.ex. andra avdelningar, dotterbolag eller samarbetspartner, som skulle kunna få konkurrensfördelar genom dem.
Artikel 5
Nationella regleringsmyndigheters befogenheter och ansvarsområden när det gäller tillträde och samtrafik
1. Nationella regleringsmyndigheter skall i enlighet med de mål som anges i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde och samtrafik samt samverkan mellan tjänster, i enlighet med bestämmelserna i det här direktivet, och de skall utöva sina skyldigheter på ett sätt som främjar effektivitet, hållbar konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna.
I synnerhet skall följande gälla, utan att det påverkar tillämpningen av åtgärder som kan vidtas i enlighet med artikel 8 när det gäller företag med betydande inflytande på marknaden:
a) De nationella regleringsmyndigheterna skall, i den utsträck-
ning som är nödvändig för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, kunna införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna, bland annat när detta är motiverat skyldigheten att bedriva samtrafik mellan deras nät om detta inte redan sker.
b) De nationella regleringsmyndigheterna skall, i den utsträck-
ning som är nödvändig för att garantera slutanvändarnas tillgång till digitala radio- och televisionssändningstjänster som angetts av medlemsstaten, kunna införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till sådana andra faciliteter som avses i del II i bilaga I på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor.
2. När en nationell regleringsmyndighet inför skyldigheter för en operatör att tillhandahålla tillträde i enlighet med artikel 12 får den, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, fastställa tekniska eller driftsmässiga villkor som skall uppfyllas av dem som tillhandahåller och/eller utnyttjar sådant tillträde, om detta är nödvändigt för att
säkerställa att nätet fungerar normalt. Villkor som avser tillämpning av särskilda tekniska standarder eller specifikationer skall överensstämma med artikel 17 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
3. Skyldigheter och villkor som införs i enlighet med punkterna 1 och 2 skall vara objektiva, öppet redovisade, proportionella och icke-diskriminerande samt tillämpas i enlighet med förfarandena i artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
4. När det gäller tillträde och samtrafik skall medlemsstaterna säkerställa att den nationella regleringsmyndigheten har befogenhet att ingripa på eget initiativ när detta är motiverat eller, om det saknas avtal mellan företag, på begäran av någon av de berörda parterna för att säkerställa de politiska mål som anges i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), i enlighet med bestämmelserna i det här direktivet och förfarandena i artiklarna 6, 7, 20 och 21 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
KAPITEL III
OPERATÖRERS SKYLDIGHETER OCH FÖRFARANDEN
FÖR ÖVERSYN AV MARKNADEN
Artikel 6
System med villkorad tillgång och andra faciliteter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de villkor som fastställs i del I i bilaga I tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och televisionssändningar till tittare och lyssnare inom gemenskapen, oavsett överföringssätt.
2. Mot bakgrund av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen får bilaga I ändras i enlighet med förfarandet i artikel 14.3.
3. Trots vad som sägs i punkt 1 får medlemsstaterna tillåta sina nationella regleringsmyndigheter, att så snart som möjligt efter det att detta direktiv har trätt i kraft och regelbundet därefter, se över
de villkor som tillämpas enligt denna artikel genom att utföra en marknadsanalys enligt artikel 16 första stycket i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) för att bedöma om de villkor som tillämpas skall bibehållas, ändras eller upphävas.
Om den nationella regleringsmyndigheten efter marknadsanalysen finner att en eller flera operatörer inte har ett betydande inflytande på marknaden i fråga om den relevanta marknaden får den ändra eller upphäva villkoren för dessa operatörer i enlighet med förfarandena i artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) endast i den utsträckning som a) slutanvändarnas tillgång till radio- och televisionssändningar samt kanaler och tjänster, som anges i enlighet med artikel 31 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster), inte påverkas negativt av sådana ändringar eller upphävanden, b) utsikterna till effektiv konkurrens på marknaderna för i) digitala televisions- och radiosändningstjänster till slutkund och
ii) system för villkorad tillgång och andra tillhörande faciliteter inte påverkas negativt av sådana ändringar eller upphävanden.
De parter som påverkas av sådana ändringar eller upphävanden av villkor skall ges en lämplig tidsfrist.
4. De villkor som tillämpas i enlighet med denna artikel skall inte påverka medlemsstaternas möjlighet att införa skyldigheter när det gäller utformningen av elektroniska programguider och liknande listnings- och navigeringsfaciliteter.
Artikel 7
Översyn av tidigare skyldigheter avseende tillträde och
samtrafik
1. Medlemsstaterna skall för företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster bibehålla alla de skyldigheter som avser tillträde och samtrafik och som
gällde före den dag då detta direktiv träder i kraft, i enlighet med artiklarna 4, 6, 7, 8, 11, 12 och 14 i direktiv 97/33/EG, artikel 16 i direktiv 98/10/EG och artiklarna 7 och 8 i direktiv 92/44/EG, till dess att dessa skyldigheter har setts över och avgjorts i enlighet med punkt 3 i den här artikeln.
2. Kommissionen kommer att ange vilka marknader som berörs av de skyldigheter som avses i punkt 1 i den första rekommendationen om relevanta produkt- och tjänstemarknader och i beslutet om fastställande av gränsöverskridande marknader som skall antas i enlighet med artikel 15 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, så snart som möjligt efter det att detta direktiv har trätt i kraft och därefter regelbundet, genomför en marknadsanalys i enlighet med artikel 16 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) för att avgöra om dessa skyldigheter skall bibehållas, ändras eller upphävas. De parter som påverkas av sådana ändringar eller upphävanden av skyldigheter skall ges en lämplig tidsfrist.
Artikel 8
Införande, ändring eller upphävande av skyldigheter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna har befogenhet att införa de skyldigheter som anges i artiklarna 9 – 13.
2. Om en operatör efter en marknadsanalys som utförts i enlighet med artikel 16 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad, skall de nationella regleringsmyndigheterna införa de skyldigheter som anges i artiklarna 9 – 13 i det här direktivet, om detta är lämpligt.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av  bestämmelserna i artikel 5.1 och 5.2 samt artikel 6,  de bestämmelser i artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), villkor 7 i del B i bilagan till direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv), som tillämpas enligt artikel 6.1 i det direktivet, artiklarna 27, 28 och 30 i direktiv
2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) och de relevanta bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet(17) som innehåller skyldigheter för andra företag än sådana som anges ha ett betydande inflytande på marknaden, eller
 behovet av att fullfölja internationella åtaganden,
får de nationella regleringsmyndigheterna inte införa de skyldigheter som anges i artiklarna 9 – 13 för operatörer som inte anges i enlighet med punkt 2.
Under exceptionella omständigheter skall en nationell regleringsmyndighet, när den avser att för operatörer med ett betydande inflytande på marknaden införa andra skyldigheter avseende tillträde eller samtrafik än vad som anges i artiklarna 9 – 13 i detta direktiv, lägga fram en begäran om detta för kommissionen. Kommissionen skall i överensstämmelse med artikel 14.2 fatta ett beslut som tillåter eller förhindrar den nationella regleringsmyndigheten att vidta sådana åtgärder.
4. Skyldigheter i enlighet med denna artikel skall grundas på det fastställda problemets art, vara proportionella och motiverade mot bakgrund av målen i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Sådana skyldigheter skall endast införas efter samråd i enlighet med artiklarna 6 och 7 i det direktivet.
5. När det gäller punkt 3 första stycket tredje strecksatsen skall de nationella regleringsmyndigheterna till kommissionen anmäla beslut om att införa, ändra eller upphäva skyldigheter för marknadsaktörer, i enlighet med förfarandet i artikel 7 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
Artikel 9
Skyldigheter avseende insyn
1. Nationella regleringsmyndigheter får i enlighet med artikel 8 införa skyldigheter avseende insyn när det gäller samtrafik
17
EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
och/eller tillträde, vilket innebär att operatörer måste offentliggöra specificerade uppgifter, t.ex. uppgifter om redovisning, tekniska specifikationer, nätegenskaper, villkor för tillhandahållande och användning samt prissättning.
2. I synnerhet när en operatör omfattas av skyldigheter avseende icke-diskriminering får de nationella regleringsmyndigheterna ålägga operatören att offentliggöra ett referenserbjudande som skall vara tillräckligt specificerat för att säkerställa att företagen inte åläggs att betala för faciliteter som inte är nödvändiga för den begärda tjänsten med en beskrivning av de berörda erbjudanden som redovisas uppdelade på olika komponenter i enlighet med marknadens behov, samt därmed förbundna villkor, inbegripet prissättning. Den nationella regleringsmyndigheten skall bland annat kunna införa ändringar i referenserbjudanden för att verkställa skyldigheter som införs enligt detta direktiv.
3. De nationella regleringsmyndigheterna får specificera exakt vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade de skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras.
4. Trots vad som sägs i punkt 3 skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att ett referenserbjudande offentliggörs som åtminstone innehåller de delar som anges i bilaga II, när en operatör har skyldigheter enligt artikel 12 avseende tillträde till accessnätet med tvinnad parkabel av metall.
5. Mot bakgrund av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen får bilaga II ändras i enlighet med förfarandet i artikel 14.3.
Artikel 10
Skyldigheter avseende icke-diskriminering
1. En nationell regleringsmyndighet får i enlighet med artikel 8 införa skyldigheter avseende icke-diskriminering när det gäller samtrafik och/eller tillträde.
2. Skyldigheter avseende icke-diskriminering skall särskilt säkerställa att operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor på andra företag som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt att de tjänster och den information som operatören erbjuder andra, tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dess dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.
Artikel 11
Skyldigheter avseende särredovisning
1. En nationell regleringsmyndighet får i enlighet med artikel 8 införa skyldigheter avseende särredovisning när det gäller specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och/eller tillträde.
En nationell regleringsmyndighet får i synnerhet ålägga ett vertikalt integrerat företag att tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring, bland annat för att säkerställa efterlevnad om det finns en skyldighet avseende icke-diskriminering enligt artikel 10 eller, vid behov, för att förhindra oskälig korssubventionering. De nationella regleringsmyndigheterna får ange vilket format och vilken redovisningsmetod som skall användas.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) skall de nationella regleringsmyndigheterna för att underlätta kontrollen av att skyldigheterna avseende insyn och icke-diskriminering efterlevs ha befogenhet att kräva att företaget på begäran tillhandahåller sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från tredje part. De nationella regleringsmyndigheterna får offentliggöra sådana uppgifter, om de bidrar till en öppen och konkurrensutsatt marknad, med beaktande av nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om affärshemligheter.
Artikel 12
Skyldigheter avseende tillträde till och användning av specifika
nätfaciliteter
1. En nationell regleringsmyndighet får i enlighet med artikel 8 införa skyldigheter för operatörer att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter, bl.a. i situationer då den nationella regleringsmyndigheten anser att ett nekat tillträde eller orimliga villkor med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutkundens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse.
Operatörer kan bland annat åläggas
a) att ge tredje part tillträde till specificerade nätdelar
och/eller nätfaciliteter inklusive tillträde till accessnätet,
b) att förhandla med god vilja med företag som begär tillträde,
c) att inte upphäva ett redan beviljat tillträde till faciliteter,
d) att erbjuda specificerade tjänster för andra operatörer och
som tredje part kan återförsälja,
e) att bevilja öppet tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll
och annan nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster eller virtuella nättjänster,
f) att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till
gemensamt utnyttjande av faciliteter, som t.ex. ledningar, byggnader eller master,
g) att erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säker-
ställa samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna, t.ex. faciliteter för intelligenta nättjänster eller roaming på mobilnät,
h) att erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande pro-
gramsystem som krävs för att garantera sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster,
i) att förbinda nät eller nätfaciliteter.
De nationella regleringsmyndigheterna får förena dessa skyldigheter med villkor som gäller rättvis behandling, rimlighet och läglighet.
2. Om de nationella regleringsmyndigheterna överväger att införa sådana skyldigheter som avses i punkt 1 och i synnerhet när de bedömer huruvida dessa skyldigheter står i proportion till de mål som anges i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) skall de särskilt beakta följande faktorer:
a) Den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning
och installation av konkurrerande faciliteter med tanke på marknadsutvecklingen och med beaktande av arten och typen av samtrafik och tillträde.
b) Möjligheten att erbjuda det föreslagna tillträdet med tanke
på den tillgängliga kapaciteten.
c) Nyinvesteringen för ägaren till faciliteten, med tanke på de
risker som investeringen medför.
d) Behovet av att värna konkurrensen på lång sikt.
e) Alla berörda immateriella rättigheter, när så är lämpligt.
f) Tillhandahållande av alleuropeiska tjänster.
Artikel 13
Skyldigheter i samband med priskontroll och
kostnadsredovisning
1. En nationell regleringsmyndighet får i enlighet med artikel 8 införa skyldigheter som rör kostnadstäckning och priskontroller, inbegripet skyldighet att tillämpa kostnadsorienterad prissättning och kostnadsredovisningssystem, för vissa specifika typer av samtrafik och/eller tillträde, om en marknadsanalys visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att den berörda operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. De nationella regleringsmyndigheterna skall ta hänsyn till den investering som gjorts av operatören och medge denne en rimlig avkastning av den adekvata kapitalinvesteringen med beaktande av de därmed förknippade riskerna.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att varje system för kostnadstäckning eller för prissättning som föreskrivs bidrar till att främja effektivitet och hållbar konkurrens samt ger största möjliga nytta åt konsumenterna. I detta avseende får de nationella regeringsmyndigheterna även ta hänsyn till priserna på jämförbara konkurrensutsatta marknader.
3. Om en operatör ålagts att kostnadsorientera sin prissättning, skall bevisbördan för att avgifterna härleds ur kostnaderna, inklusive en rimlig avkastning på investerat kapital, åligga den berörda operatören. För att beräkna kostnaden för att tillhandahålla tjänster på ett effektivt sätt får de nationella regleringsmyndigheterna använda andra metoder för kostnadsredovisning än de som företaget använder. De nationella regleringsmyndigheterna får ålägga en operatör att fullt ut motivera sina priser och, när så är lämpligt, kräva att priserna justeras.
4. Om det krävs att ett kostnadsredovisningssystem införs för att möjliggöra kontroll av prissättningen, skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att en beskrivning av kostnadsredovisningssystemet görs tillgänglig för allmänheten av vilken åtminstone kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen framgår. Ett kvalificerat oberoende organ skall kontrollera att kostnadsredovisningssystemet efterlevs. En redogörelse för efterlevnaden skall offentliggöras årligen.
KAPITEL IV
FÖRFARANDEN
Artikel 14
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av den kommunikationskommitté som inrättas genom artikel 22 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
3. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 15
Offentliggörande av och tillgång till information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de särskilda skyldigheter som införs för företag i enlighet med detta direktiv offentliggörs, med uppgift om de specifika produkterna eller tjänsterna samt de geografiska marknaderna. De skall säkerställa att aktuell information, såvida det inte rör sig om konfidentiell information, i synnerhet affärshemligheter, görs tillgänglig för allmänheten i en form som garanterar att alla berörda parter lätt kan få tillgång till den.
2. Medlemsstaterna skall sända en kopia av all sådan information som offentliggörs till kommissionen. Kommissionen skall tillhandahålla denna information i lättillgänglig form och, när så är lämpligt, vidarebefordra den till kommunikationskommittén.
Artikel 16
Anmälan
1. Medlemsstaterna skall senast den tillämpningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket till kommissionen anmäla de nationella regleringsmyndigheter som ansvarar för de uppgifter som anges i detta direktiv.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall till kommissionen anmäla namnen på de operatörer som anses ha ett betydande inflytande på marknaden enligt detta direktiv samt de skyldigheter som införs för dessa operatörer i enlighet med detta direktiv. Varje förändring som påverkar de skyldigheter som gäller för företag eller av de företag som berörs av bestämmelserna i detta direktiv skall utan dröjsmål anmälas till kommissionen.
Artikel 17
Översynsförfarande
Kommissionen skall regelbundet se över hur detta direktiv fungerar och rapportera resultatet till Europaparlamentet och rådet, varvid det första rapporteringstillfället skall infalla senast tre år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket. För detta ändamål får kommissionen begära in upplysningar från medlemsstaterna, vilka skall lämnas utan onödigt dröjsmål.
Artikel 18
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 juli 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 25 juli 2003.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt texterna till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.
Artikel 19
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 20
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
P. COX J. C. APARICIO
Ordförande Ordförande
BILAGA I
VILLKOR FÖR TILLGÅNG TILL DIGITALA RADIO- OCH
TELEVISIONSSÄNDNINGAR TILL TITTARE OCH
LYSSNARE INOM GEMENSKAPEN
Del I: Villkor för system för villkorad tillgång som skall tillämpas i enlighet med artikel 6.1
När det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och televisionssändningar till tittare och lyssnare inom gemenskapen, oavsett överföringssätt, skall medlemsstaterna i enlighet med artikel 6 säkerställa att följande villkor tillämpas: a) De system för villkorad tillgång som drivs på gemenskapsmarknaden skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överföringskontroll och ger nätoperatörerna på lokal eller regional nivå möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka sådana system för villkorad tillgång används. b) Alla operatörer som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och televisionstjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare skall  på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor och i
enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna, i enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning, och
 föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller
deras roll som leverantörer av villkorad tillgång.
c) Vid licensgivning för tillverkare av konsumentutrustning,
skall innehavare av immateriella rättigheter avseende produkter och system för villkorad tillgång säkerställa att detta görs på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Med beaktande av tekniska och kommersiella faktorer får innehavare av rättigheter inte koppla licensgivningen till villkor
som förbjuder, hindrar eller avskräcker från att i samma produkt använda  ett gemensamt gränssnitt som möjliggör uppkoppling
till flera andra system för tillträde, eller
 metoder som är specifika för ett annat system för till-
träde, förutsatt att licensinnehavaren följer de relevanta och rimliga villkor som, vad denne själv beträffar, garanterar säkerheten vid transaktioner utförda av operatörer av system för villkorad tillgång.
Del II: Andra faciliteter på vilka villkor kan tillämpas enligt artikel 5.1 b
a) Tillträde till gränssnitt för tillämpningsprogram (API). b) Tillträde till elektroniska programguider (EPG).
BILAGA II
MINIMIFÖRTECKNING ÖVER PUNKTER SOM SKALL
TAS MED I ETT REFERENSERBJUDANDE FÖR TILLTRÄDE TILL ACCESSNÄT MED TVINNAD
PARKABEL AV METALL OCH SOM SKALL
OFFENTLIGGÖRAS AV ANMÄLDA OPERATÖRER
I denna bilaga används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) delaccessnät: en del av ett accessnät som förbinder nätan-
slutningspunkten i abonnentens lokaler med en koncentrationspunkt eller en specificerad mellanliggande anslutningspunkt i det fasta allmänna telefonnätet.
b) tillträde till accessnätet: fullständigt tillträde till accessnätet
och delat tillträde till accessnätet; det innebär ingen ändring i ägandet av accessnätet.
c) fullt tillträde till accessnätet: den berättigades tillträde till
den anmälde operatörens accessnät eller delaccessnät som tillåter att hela frekvensspektrum i den tvinnade parkabeln av metall används.
d) delat tillträde till accessnätet: den berättigades tillträde till
den anmälde operatörens accessnät eller delaccessnät som
tillåter att det frekvensspektrum som inte omfattar talfrekvenser i den tvinnade parkabeln används, och att den anmälde operatören kan fortsätta att använda accessnätet för att tillhandahålla telefonitjänster till allmänheten.
A. Villkor för tillträde till accessnätet
1. Delar av nät till vilka tillträde erbjuds, omfattar i synnerhet följande delar:
a) Tillträde till accessnät.
b) Tillträde till det frekvensspektrum som inte omfattar talfre-
kvenser i accessnätet, vid delat tillträde till accessnätet.
2. Information om de fysiska platserna för tillträde(1) samt att det finns tillgängliga accessnät i bestämda delar av nätet. 3. Tekniska villkor i samband med tillträde till och användning av accessnät, inklusive de tekniska egenskaperna hos den tvinnade parkabeln av metall i accessnätet. 4. Förfaranden för beställning och anskaffning, restriktioner i fråga om användningen.
B. Samlokaliseringstjänster
1. Information om den anmälde operatörens relevanta anläggningar(1) 2. Samlokaliseringsalternativ vid de platser som anges under punkt 1 (inklusive fysisk samlokalisering och, när så är lämpligt, samlokalisering på distans och virtuell samlokalisering). 3. Utrustningens egenskaper: Eventuella restriktioner för utrustning som kan samlokaliseras. 4. Säkerhetsfrågor: Åtgärder som de anmälda operatörerna vidtar för att sörja för säkerheten på sina platser. 5. Tillträdesvillkor för personalen hos konkurrerande operatörer.
6. Säkerhetsnormer. 7. Regler för tilldelning av utrymme när samlokaliseringsutrymmet är begränsat.
1
Tillgången till denna information kan begränsas till att endast omfatta berörda parter i syfte
att undvika farhågor beträffande den allmänna säkerheten.
8. Villkor för berättigade när det gäller inspektion av platser där fysisk samlokalisering är tillgänglig eller platser där samlokalisering har förvägrats på grund av kapacitetsbrist.
C. Informationssystem
Villkor för tillgång till den anmälda operatörens driftstödssystem, informationssystem eller databaser för förbeställning, anskaffning, beställning, framställning av underhåll och reparation samt fakturering.
D. Leveransvillkor
1. Frister för svar på begäran om leverans av tjänster och faciliteter; serviceavtal, rutiner för åtgärdande av fel, förfaranden för att återgå till en normal servicenivå samt parametrar för tjänsternas kvalitet. 2. Standardavtalsvillkor, i förekommande fall inbegripet kompensation när tidsfristerna inte hålls. 3. Priser eller prisberäkningsformler för varje egenskap, funktion och facilitet som förtecknas ovan.
C. Auktorisationsdirektivet
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2002/20/EG av den 7 mars 2002
om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster
(auktorisationsdirektiv)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1), med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttran- de (2), i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och av följande skäl: (1) Resultatet av det offentliga samrådet om 1999 års översyn av regelverket för elektronisk kommunikation, såsom det återges i kommissionens meddelande av den 26 april 2000, och kommissionens slutsatser som rapporterats i dess meddelande om den femte och sjätte rapporten om ge-
1
EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 230 och EGT C 270 E, 25.9.2001,
s. 182.
2
EGT C 123, 25.4.2001, s. 55.
3
Europaparlamentets yttrande av den 1 mars 2001 (EGT C 277, 1.10.2001, s. 116), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 17 september 2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 18) och Europaparlamentets beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut av den 14 februari 2002.
nomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet, visar att det i hela gemenskapen finns ett behov av mer harmoniserade och mindre betungande bestämmelser om tillträde till marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
(2) Konvergensen mellan olika elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och deras tekniska lösningar kräver att ett system för auktorisation införs som omfattar alla jämförbara nät och tjänster på ett enhetligt sätt, oberoende av vilka tekniska lösningar som används. (3) Syftet med detta direktiv är att upprätta en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster, med förbehåll för endast de villkor som fastställs i detta direktiv och eventuella begränsningar i enlighet med artikel 46.1 i fördraget, särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa. (4) Detta direktiv omfattar auktorisation av alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster oavsett om de tillhandahålls allmänheten eller inte. Detta är viktigt för att garantera att båda kategorier av leverantörer kan åtnjuta objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella rättigheter, villkor och förfaranden. (5) Detta direktiv skall endast gälla beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser, när nyttjandet inbegriper tillhandahållandet av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst, vanligtvis mot ersättning. Egenanvändning av radioterminalutrustning, grundad på sådan icke-exklusiv användning av särskilda radiofrekvenser som inte har samband med någon ekonomisk verksamhet, t.ex. radioamatörers användning av frekvensband för allmänheten, utgör inte tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och omfattas därför inte av detta direktiv. Sådan användning omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (4).
4
EGT L 91, 7.4.1999, s. 10.
(6) Bestämmelser om fri rörlighet för system för villkorad tillgång och fritt tillhandahållande av skyddade tjänster som bygger på sådana system fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (5). Auktorisation av sådana system och tjänster behöver därför inte omfattas av det här direktivet. (7) Systemet för utfärdande av auktorisationer för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster bör vara så lite betungande som möjligt, för att stimulera framväxten av nya elektroniska kommunikationstjänster och alleuropeiska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och för att tjänsteleverantörer och konsumenter skall kunna dra nytta av de stordriftsfördelar som en inre marknad innebär. (8) Dessa mål uppnås bäst genom en allmän auktorisation för alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, för vilken det inte krävs något uttryckligt beslut eller något särskilt dokument utfärdat av den nationella regleringsmyndigheten, och genom att formkraven begränsas till en anmälan. Om medlemsstaterna kräver anmälan från leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster när de inleder sin verksamhet, får de också kräva bevis på att sådan anmälan har gjorts genom någon form av rättsligt erkänd postkvittering eller elektronisk kvittering. En sådan kvittering bör i alla händelser inte utgöras av eller kräva en administrativ åtgärd av den nationella regleringsmyndighet till vilken anmälan måste göras. (9) Företagens rättigheter och skyldigheter enligt den allmänna auktorisationen måste uttryckligen anges i denna för att garantera lika villkor inom hela gemenskapen och för att underlätta gränsöverskridande förhandlingar om samtrafik mellan allmänna kommunikationsnät. (10) Den allmänna auktorisationen ger företag som tillhandahål-
ler allmänheten elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster rätt att förhandla om samtrafik enligt villkoren i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och sam-
5
EGT L 320, 28.11.1998, s. 54.
trafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (6). Företag som till andra än för allmänheten tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster kan förhandla om samtrafik på kommersiella villkor.
(11) Beviljandet av särskilda rättigheter kan även fortsättnings-
vis behövas för radiofrekvenser och nummer, inbegripet kortnummer, från den nationella nummerplanen. Nummerrättigheter kan också erhållas från en europeisk nummerplan, till exempel den virtuella landskoden 3883, som tilldelats länder som är medlemmar av Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT). Dessa nyttjanderätter bör endast inskränkas om det krävs med hänsyn till bristen på radiofrekvenser och till behovet av att säkerställa att de används på ett effektivt sätt.
(12) Detta direktiv påverkar inte huruvida radiofrekvenser di-
rekt tilldelas leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, eller enheter som nyttjar dessa nät eller tjänster. Sådana enheter kan vara leverantörer av innehåll i radio- eller tv-sändningar. Utan att åsidosätta särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och tv-sändningstjänster, för att verka för de mål som avser allmänintressena, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, bör förfarandet för tilldelning av radiofrekvenser i alla händelser vara objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella. I enlighet med domstolens rättspraxis bör alla nationella begränsningar av de rättigheter som garanteras genom artikel 49 i fördraget vara motiverade på ett objektivt sätt och proportionella, och inte överskrida vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som avser allmänintressena så som de definieras av medlemsstaterna i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Ansvaret för att uppfylla de villkor som hör samman med nyttjanderätten till en radiofrekvens och de tillämpliga villkor som hör samman med den allmänna auktorisationen bör i alla händelser bäras av det företag som har beviljats nyttjanderätten till radiofrekvensen.
6
Se s. 7 i detta nummer av EGT.
(13) Medlemsstaterna får som en del av ansökningsförfarandet
för beviljandet av nyttjanderätter till en radiofrekvens kontrollera om den sökande kommer att kunna uppfylla villkoren för sådana rättigheter. I detta syfte kan den sökande komma att anmodas att lämna nödvändig information för att styrka sin förmåga att uppfylla dessa villkor. Om denna information inte lämnas kan ansökan om nyttjanderätt till en radiofrekvens komma att avslås.
(14) Medlemsstaterna är varken skyldiga eller förhindrade att
bevilja nyttjanderätter till nummer från den nationella nummerplanen eller rättigheter att installera faciliteter hos andra företag än leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster.
(15) Villkoren som får fogas till den allmänna auktorisationen
och till de särskilda nyttjanderätterna bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa beaktande av krav och skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
(16) För elektroniska kommunikationsnät och kommunika-
tionstjänster som inte tillhandahålls allmänheten bör villkoren vara färre och mildare än vad som är motiverat för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster som tillhandahålls allmänheten.
(17) Särskilda skyldigheter som i enlighet med gemenskapslag-
stiftningen får införas för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster på grund av deras betydande inflytande på marknaden enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (7) bör införas åtskilda från de allmänna rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen.
(18) Den allmänna auktorisationen bör bara innehålla villkor
som är specifika för sektorn för elektronisk kommunikation. Den bör inte underkastas villkor som redan gäller i kraft av annan nationell lagstiftning som inte är specifik för denna sektor. De nationella regleringsmyndigheterna får
7
Se s. 33 i detta nummer av EGT.
dock informera nätoperatörer och tjänsteleverantörer om annan lagstiftning som rör deras verksamhet, till exempel genom hänvisningar på sina webbplatser.
(19) Kravet på att offentliggöra beslut om beviljande av nyttjan-
derätter till frekvenser eller nummer kan uppfyllas genom att dessa beslut offentliggörs via en webbplats.
(20) Samma företag, till exempel en kabeloperatör, kan erbjuda
både elektroniska kommunikationstjänster, exempelvis överföring av TV-signaler, och tjänster som inte omfattas av detta direktiv, exempelvis saluföring av ett utbud av innehåll för ljud- eller TV-sändningstjänster, och ytterligare skyldigheter kan därför åläggas detta företag med avseende på dess verksamhet som leverantör eller distributör av innehåll, enligt andra bestämmelser än dem som anges i detta direktiv, utan att den förteckning över villkor som fastställs i bilagan till detta direktiv åsidosätts.
(21) De behöriga myndigheterna får, när de beviljar nyttjande-
rätter till radiofrekvenser, nummer eller rättigheter att installera faciliteter, informera de företag som de beviljar sådana rättigheter om de relevanta villkoren i den allmänna auktorisationen.
(22) Om efterfrågan på radiofrekvenser i ett särskilt frekvens-
område överstiger tillgången, bör lämpliga och öppna förfaranden följas vid frekvenstilldelningen, för att diskriminering skall kunna undvikas och för att de knappa resurserna skall kunna användas på ett optimalt sätt.
(23) När nationella regleringsmyndigheter fastställer kriterier
för urvalsförfaranden som grundat sig på konkurrens eller jämförelse bör de säkerställa att målen i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) uppfylls. Det skulle därför inte strida mot det här direktivet om tillämpningen av objektiva, icke-diskriminerande och proportionella urvalskriterier i syfte att främja konkurrensen skulle leda till att vissa företag utesluts från ett konkurrensförfarande eller ett jämförande urvalsförfarande för en särskild radiofrekvens.
(24) Överenskommelser på europeisk nivå om harmonisering av
tilldelningen av radiofrekvenser till särskilda företag bör följas strikt av medlemsstaterna vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser från den nationella frekvensplanen.
(25) Leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kom-
munikationstjänster kan behöva en bekräftelse av sina rättigheter enligt den allmänna auktorisationen när det gäller samtrafik och ledningsrätter, särskilt för att underlätta förhandlingar med andra regionala eller lokala myndigheter, eller med tjänsteleverantörer i andra medlemsstater. De nationella regleringsmyndigheterna bör därför, på begäran eller automatiskt vid anmälan om allmän auktorisation, ge företaget ett sådant intyg. Sådana intyg bör inte i sig utgöra beviljande av rättigheter, och inga rättigheter enligt den allmänna auktorisationen, nyttjanderätter eller utövande av sådana rättigheter bör heller vara avhängiga av ett sådant intyg.
(26) Om företag finner att deras ansökningar om rätt att instal-
lera faciliteter inte har behandlats i enlighet med principerna i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), eller om sådana beslut dröjer orimligt länge, bör de ha rätt att överklaga beslut eller dröjsmål när det gäller sådana beslut i enlighet med det direktivet.
(27) Påföljderna för överträdelser av de villkor som gäller för
den allmänna auktorisationen bör vara proportionella. Endast i undantagsfall skulle det kunna vara rimligt att tillfälligt eller slutgiltigt återkalla rätten att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster eller nyttjanderätterna till radiofrekvenser eller nummer, om ett företag inte uppfyller ett eller flera av villkoren för den allmänna auktorisationen. Detta påverkar inte tillämpningen av brådskande åtgärder som de berörda myndigheterna i medlemsstaterna kan behöva vidta vid allvarliga hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa eller mot andra företags ekonomiska eller operativa intressen. Detta direktiv bör heller inte påverka sådana skadeståndskrav mellan företag som skall bedömas enligt nationell lagstiftning.
(28) Rapporterings- och informationsskyldigheter för tjänstele-
verantörer kan vara betungande för både företagen och de nationella regleringsmyndigheterna. Sådana skyldigheter bör därför vara proportionella, objektivt motiverade och begränsade till vad som är absolut nödvändigt. Det är inte nödvändigt att kräva att det systematiskt och regelbundet skall styrkas att alla villkor för den allmänna auktorisationen eller nyttjanderätten uppfylls. Företagen har rätt att få
kännedom om i vilket syfte den information de bör tillhandahålla, skall användas. Tillhandahållande av information bör inte utgöra ett villkor för marknadstillträde. För statistiska ändamål får en anmälan begäras av leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster när de upphör med sin verksamhet.
(29) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig-
heter att lämna sådana uppgifter som krävs för att försvara gemenskapens intressen i samband med internationella överenskommelser. Detta direktiv bör inte heller påverka tillämpningen av sådana lagstadgade anmälningsskyldigheter som inte endast gäller den elektroniska kommunikationssektorn, exempelvis inom konkurrenslagstiftningen.
(30) Administrativa avgifter får åläggas leverantörer av elektro-
niska kommunikationstjänster för att finansiera den nationella regleringsmyndighetens arbete med att administrera auktorisationssystemet och bevilja nyttjanderätten. Avgifterna bör begränsas till att omfatta de faktiska administrativa kostnaderna för arbetet. Det bör därför finnas insyn i de nationella regleringsmyndigheternas intäkter och kostnader genom årliga rapporter om summan av de uttagna avgifterna och de administrativa kostnaderna. Företagen kan då kontrollera att de administrativa kostnaderna och avgifterna är i balans.
(31) System för administrativa avgifter bör inte leda till sned-
vridning av konkurrensen eller hinder för inträde på marknaden. Med ett system för allmän auktorisation blir det inte längre möjligt att hänföra administrativa kostnader och därmed avgifter till enskilda företag, utom för beviljande av nyttjanderätter till nummer, radiofrekvenser och rätt att installera faciliteter. Alla eventuella administrativa avgifter bör följa principerna i ett system för allmän auktorisation. Ett exempel på ett rättvist, enkelt och öppet alternativ till dessa kriterier för avgiftsfördelning kan vara en omsättningsrelaterad fördelningsnyckel. Om de administrativa avgifterna är mycket låga kan det också vara lämpligt med schablonavgifter eller schablonmässigt beräknade avgifter med ett omsättningsrelaterat inslag.
(32) Utöver de administrativa avgifterna kan avgifter för nytt-
janderätter tas ut för användningen av radiofrekvenser och nummer för att säkerställa att dessa resurser används på ett
optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens på marknaden. Detta direktiv påverkar inte det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana avgifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. Vid urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse, och när avgifter för nyttjanderätter av radiofrekvenser helt eller delvis består av ett engångsbelopp, bör betalningsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet sker på grundval av kriterier som inte har något samband med målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser. Kommissionen kan regelbundet offentliggöra jämförande undersökningar med tanke på bästa praxis i fråga om tilldelning av radiofrekvenser, tilldelning av nummer eller beviljande av ledningsrätt.
(33) Medlemsstaterna kan när det är objektivt motiverat behöva
ändra rättigheter, villkor, förfaranden, administrativa avgifter och avgifter för nyttjanderätter när det gäller den allmänna auktorisationen och nyttjanderätter. Sådana ändringar bör i vederbörlig ordning anmälas i god tid till alla berörda parter så att de får möjlighet att yttra sig om dessa.
(34) För att uppfylla målet om insyn krävs att tjänsteleverantö-
rer, konsumenter och andra berörda parter lätt får tillgång till information om rättigheter, villkor, förfaranden, administrativa avgifter, avgifter för nyttjanderätter och beslut när det gäller tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster, nyttjanderätt till radiofrekvenser och nummer, rätt att installera faciliteter, nationella frekvensplaner och nationella nummerplaner. Det är en viktig uppgift för de nationella regleringsmyndigheterna att tillhandahålla och uppdatera sådan information. Om sådana rättigheter administreras på annan myndighetsnivå bör de nationella regleringsmyndigheterna sträva efter att skapa ett användarvänligt instrument för tillgång till information om sådana rättigheter.
(35) Kommissionen bör övervaka att den inre marknaden funge-
rar på grundval av de nationella auktorisationsbestämmelserna enligt detta direktiv.
(36) För att få ett enda tillämpningsdatum för samtliga delar av
det nya regelverket på området för elektroniska kommunikationer är det viktigt att processen för nationellt genomförande av detta direktiv och för anpassningen av de nya reglerna till de befintliga tillstånden sker parallellt. Men i särskilda fall där auktorisationer som gäller när detta direktiv träder i kraft ersätts av den allmänna auktorisationen och individuella nyttjanderätter enligt detta direktiv skulle leda till utökade skyldigheter eller inskränkta rättigheter för de tjänsteleverantörer som har den tidigare formen av auktorisation, har medlemsstaterna ytterligare nio månader på sig för anpassning av sådana tillstånd, såvida detta inte får ogynnsam verkan på andra företags rättigheter och skyldigheter.
(37) Det kan finnas omständigheter då avskaffandet av ett vill-
kor för auktorisation avseende tillträde till elektroniska kommunikationsnät skulle medföra betydande svårigheter för ett eller flera företag som har utnyttjat det villkoret. I sådana fall får ytterligare övergångsordningar beviljas av kommissionen på begäran av en medlemsstat.
(38) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen har-
monisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, inte i till räcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Mål och tillämpningsområde
1. Syftet med detta direktiv är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor
som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen.
2. Detta direktiv skall gälla auktorisation för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Artikel 2
Definitioner
1. I detta direktiv skall de definitioner som anges i artikel 2 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) gälla.
2. Följande definitioner skall även gälla:
a) allmän auktorisation: en rättslig ram som upprättats av en med-
lemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorsspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med det här direktivet.
b) skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en ra-
dionavigationstjänst eller annan säkerhetstjänst eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser.
Artikel 3
Allmän auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa friheten att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med de villkor som anges i detta direktiv. För detta ändamål får medlemsstaterna hindra ett företag från att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, endast om detta är nödvändigt för att skydda intressen som rör allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa.
2. Tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster får, utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2 eller nyttjanderätten enligt artikel 5, endast underkastas allmän auktorisation. Det får krävas att det berörda företaget skall göra en anmälan, men inte att det skall ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från den nationella regleringsmyndigheten, innan det börjar utöva de rättigheter som följer av auktorisationen. Företaget får inleda sin verksamhet direkt efter ingiven anmälan, om sådan krävs, under förutsättning att bestämmelserna om nyttjanderätt i artiklarna 5, 6 och 7 är uppfyllda.
3. Den anmälan som avses i punkt 2 får inte innefatta mer än att en juridisk eller fysisk person underrättar den nationella regleringsmyndigheten om att personen har för avsikt att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och lämnar in det minimum av information som den nationella regleringsmyndigheten behöver för att kunna föra ett register eller en förteckning över leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Informationen skall inskränka sig till sådana uppgifter som är nödvändiga för att identifiera leverantören, t.ex. organisationsnummer, och leverantörens kontaktpersoner, adress och en kortfattad beskrivning av nätet eller tjänsten samt den planerade tidpunkten för inledande av verksamheten.
Artikel 4
Minimiförteckning över rättigheter som följer av den
allmänna auktorisationen
1. Företag som har erhållit sådan auktorisation som avses i artikel 3 har rätt att
a) tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommuni-
kationstjänster,
b) få sina ansökningar om den rätt att installera faciliteter som be-
hövs bedömda i enlighet med artikel 11 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
2. När sådana företag tillhandahåller allmänheten elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster skall den allmänna auktorisationen också ge dem rätt att
a) förhandla om samtrafik med och, i förekommande fall, få till-
träde till eller samtrafik med andra leverantörer av allmänt tillgängliga kommunikationsnät och kommunikationstjänster som omfattas av en allmän auktorisation i gemenskapen enligt villkoren i och i enlighet med direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv),
b) få möjlighet att bli utsedda att tillhandahålla olika delar av de
samhällsomfattande tjänsterna och/eller täcka olika delar av det nationella territoriet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (8).
Artikel 5
Nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer
1. Om det är möjligt, och särskilt om risken för skadlig störning är försumbar, skall medlemsstaterna inte kräva att individuella nyttjanderätter beviljas som förutsättning för användningen av radiofrekvenser utan skall i stället knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen.
2. Om individuella rättigheter måste beviljas för användningen av radiofrekvenser och nummer skall medlemsstaterna på begäran bevilja företag som tillhandahåller eller nyttjar nät eller tjänster enligt den allmänna auktorisationen sådana rättigheter, om detta inte strider mot bestämmelserna i artikel 6, artikel 7 och artikel 11.1 c i det här direktivet eller andra bestämmelser som skall säkerställa att dessa resurser används på ett effektivt sätt i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Utan att det påverkar de särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och tv-sändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen, skall sådana nyttjanderätter beviljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn. Medlemsstaterna skall vid beviljandet av nyttjanderätten ange om
8
Se s. 51 i detta nummer av EGT.
denna kan överlåtas på rättsinnehavarens initiativ och, i fråga om radiofrekvenser, på vilka villkor denna kan överlåtas i enlighet med artikel 9 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten.
3. Beslut om nyttjanderätt skall fattas, meddelas och offentliggöras så snart som möjligt, för nummer som har tilldelats för särskilda ändamål i den nationella nummerplanen inom tre veckor och för radiofrekvenser som har tilldelats för särskilda ändamål i den nationella frekvensplanen inom sex veckor, efter det att fullständig ansökan mottagits av den nationella regleringsmyndigheten. Denna senare tidsgräns får inte hindra tilllämpningen av internationella avtal om användning av radiofrekvenser eller positioner i omloppsbanor.
4. När beslut har fattats, efter samråd med berörda parter i enlighet med artikel 6 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), om att nyttjanderätter till nummer av exceptionellt ekonomiskt värde skall beviljas genom konkurrensförfaranden eller jämförande urvalsförfaranden får medlemsstaterna förlänga maximiperioden tre veckor med högst tre veckor. När det gäller konkurrensförfaranden eller jämförande urvalsförfaranden för radiofrekvenser skall artikel 7 vara tillämplig.
5. Medlemsstaterna får inte begränsa antalet nyttjanderätter som skall beviljas annat än när detta är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser i enlighet med artikel 7.
Artikel 6
Villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer
samt särskilda skyldigheter
1. Den allmänna auktorisationen för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster samt nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer får endast omfattas av de villkor som är upptagna i delarna A, B och C i bilagan. Sådana villkor skall vara objektivt motiverade med avseende på det nät eller den tjänst som berörs, samt öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella.
2. Särskilda skyldigheter som kan åläggas leverantörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, enligt artikel 5.1 och 5.2, samt artiklarna 6 och 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) och artiklarna 16, 17, 18 och 19 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster), eller företag som i enlighet med nämnda direktiv utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. I syfte att ge företagen insyn skall den allmänna auktorisationen hänvisa till de kriterier och förfaranden som gäller när sådana särskilda skyldigheter införs för enskilda företag.
3. Den allmänna auktorisationen får bara innehålla sådana villkor som är specifika inom det området och som anges i del A i bilagan, och den får inte innehålla någon upprepning av villkor som gäller för företagen enligt annan nationell lagstiftning.
4. Medlemsstaterna får inte upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer.
Artikel 7
Förfarande för att begränsa det antal nyttjanderätter som
skall beviljas till radiofrekvenser
1. Om en medlemsstat överväger huruvida den skall begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser skall den bland annat
a) fästa vederbörlig vikt vid behovet av att ge användarna så stort
utbyte som möjligt och underlätta utvecklingen av konkurrens,
b) ge alla berörda parter, inbegripet användare och konsumenter,
tillfälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i enlighet med artikel 6 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv),
c) offentliggöra alla beslut om att begränsa beviljandet av
nyttjanderätter och ange skälen för detta,
d) efter att ha fastställt förfarandet inbjuda till ansökningar om
nyttjanderätter, och
e) se över begränsningarna med rimliga intervall eller på skälig
begäran av berörda företag.
2. Om en medlemsstat konstaterar att ytterligare nyttjanderätter till radiofrekvenser kan beviljas skall den offentliggöra detta och inbjuda till ansökningar om sådana rättigheter.
3. Om beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser måste begränsas skall medlemsstaterna bevilja sådana rättigheter på grundval av objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella urvalskriterier. För urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid huruvida målen i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) har uppnåtts.
4. Om konkurrensförfaranden eller jämförande urvalsförfaranden skall användas får medlemsstaterna förlänga den period på högst sex veckor som anges i artikel 5.3 med så lång tid som behövs, dock högst med åtta månader, för att garantera rättvisa, rimliga, öppna och tydliga förfaranden för alla berörda parter. Dessa tidsfrister skall inte påverka tillämpningen av bestämmelser i tillämpliga internationella överenskommelser om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.
5. Denna artikel skall inte påverka överlåtelse av nyttjanderätter till radiofrekvenser enligt artikel 9 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
Artikel 8
Harmoniserad tilldelning av radiofrekvenser
Om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser.
Artikel 9
Intyg som kan underlätta utövandet av rätten att installera
faciliteter och rättigheter till samtrafik
En nationell regleringsmyndighet skall på begäran av ett företag inom en vecka utfärda en standardiserad handling där det bekräftas, i förekommande fall, att företaget har lämnat in en anmälan enligt artikel 3.2 och anges under vilka omständigheter alla företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i enlighet med allmän auktorisation har rätt att ansöka om rätt att installera faciliteter, förhandla om samtrafik och/eller få tillträde eller samtrafik, så att företaget lättare kan utöva dessa rättigheter exempelvis på andra myndighetsnivåer eller i förhållande till andra företag. Sådana intyg kan också i förekommande fall utfärdas automatiskt efter anmälan enligt artikel 3.2.
Artikel 10
Uppfyllande av villkoren för den allmänna auktorisationen
eller för nyttjanderätter och av särskilda skyldigheter
1. De nationella regleringsmyndigheterna får kräva att de företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster som omfattas av den allmänna auktorisationen eller som har nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer, tillhandahåller de uppgifter som anges i artikel 11 och som krävs för att kontrollera att företaget uppfyller de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen eller nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2.
2. Om en nationell regleringsmyndighet finner att ett företag inte uppfyller ett eller flera av villkoren för den allmänna auktorisationen eller nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2, skall den underrätta företaget om detta och ge företaget rimlig möjlighet att inkomma med synpunkter eller åtgärda eventuella överträdelser inom  en månad från underrättelsen, eller  en kortare frist som överenskommits med företaget, eller som fastställs av den nationella regleringsmyndigheten i händelse av upprepade överträdelser, eller
 en längre frist som har beslutats av den nationella reglerings-
myndigheten.
3. Om det berörda företaget inte åtgärdar överträdelserna inom den frist som anges i punkt 2, skall den berörda myndigheten vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att villkoren uppfylls. Medlemsstaterna får för detta ge de berörda myndigheterna befogenheter att vid behov införa ekonomiska sanktioner. Företaget skall informeras om åtgärderna och motiven för dessa senast en vecka efter det att de beslutades och i dessa skall fastställas en rimlig tidsfrist för företaget för att efterleva åtgärden.
4. Trots bestämmelserna i punkterna 2 och 3 får medlemsstaterna ge den berörda myndigheten befogenheter att vid behov införa ekonomiska sanktioner mot företag om de underlåter att lämna information i enlighet med de skyldigheter som införs enligt artikel 11.1 a eller b i detta direktiv eller artikel 9 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) inom en rimlig tidsfrist som skall fastställas av den nationella regleringsmyndigheten.
5. Om villkoren för den allmänna auktorisationen, nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2 upprepat och allvarligt åsidosätts, och om åtgärder enligt punkt 3 i den här artikeln i syfte att säkerställa efterlevnad inte gett resultat, får den nationella regleringsmyndigheten hindra ett företag från att fortsätta att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller tillfälligt upphäva eller återkalla nyttjanderätterna.
6. Om den berörda myndigheten har bevis på att uppfyllandet av villkoren för den allmänna auktorisationen, nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2 brister och det utgör ett direkt och allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa, eller kommer att orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för andra som leverantörer eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, får den trots bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 5 i den här artikeln vidta brådskande provisoriska åtgärder för att åtgärda problemet innan den fattar ett slutligt beslut. Det berörda företaget skall därefter ges en rimlig möjlighet att lämna synpunkter och föreslå åtgärder. I förekommande fall får den berörda myndigheten bekräfta de provisoriska åtgärderna.
7. Företag skall ha rätt att överklaga de åtgärder som vidtas enligt denna artikel i enlighet med förfarandet i artikel 4 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
Artikel 11
Uppgifter som krävs för den allmänna auktorisationen,
nyttjanderätterna och de särskilda skyldigheterna
1. Utöver sådana uppgifts- och rapporteringsskyldigheter som följer av annan nationell lagstiftning än för den allmänna auktorisationen får den nationella regleringsmyndigheten endast kräva att företagen tillhandahåller sådana uppgifter som krävs för den allmänna auktorisationen, nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheterna som avses i artikel 6.2 och som står i proportion till syftet och är sakligt motiverade för
a) systematisk kontroll eller kontroll i enskilda fall, av att villko-
ren 1 och 2 i del A, villkor 6 i del B samt villkor 7 i del C i bilagan, samt de skyldigheter som avses i artikel 6.2, är uppfyllda,
b) kontroll i varje enskilt fall av att villkoren i bilagan är uppfyllda
när det mottagits klagomål eller när den nationella regleringsmyndigheten av andra skäl misstänker att något villkor inte uppfylls eller när den nationella regleringsmyndigheten på eget initiativ gör en utredning,
c) förfaranden för eller bedömning av framställningar om bevil-
jande av nyttjanderätter,
d) offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter
över tjänsterna till gagn för konsumenterna,
e) klart definierade statistiska syften,
f) de marknadsanalyser som avses i direktiv 2002/19/EG (tillträ-
desdirektiv) och direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster). De uppgifter som avses i leden a, b, d, e och f i första stycket får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.
2. Om en nationell regleringsmyndighet kräver att ett företag skall tillhandahålla sådana uppgifter som anges i punkt 1 skall den upplysa företaget om det särskilda ändamål för vilket informationen skall användas.
Artikel 12
Administrativa avgifter
1. De administrativa avgifter som tas ut av företag som tillhandahåller ett nät eller en tjänst i enlighet med allmän auktorisation eller som har beviljats nyttjanderätt skall
a) sammanlagt täcka enbart de administrativa kostnader som upp-
kommer för förvaltning, kontroll och genomförande av systemet med den allmänna auktorisationen, samt för nyttjanderätter och för de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2, som får inbegripa kostnader för internationellt samarbete, harmonisering och standardisering, marknadsanalys, övervakning av efterlevnaden och annan kontroll av marknaden samt lagstiftningsarbete som inbegriper utarbetande och genomförande av sekundärrätt och förvaltningsbeslut, t.ex. beslut om tillträde och samtrafik, och
b) åläggas de enskilda företagen på ett objektivt, öppet redovisat
och proportionellt sätt så att de administrativa tillläggskostnaderna och de därmed sammanhängande avgifterna minimeras.
2. När nationella regleringsmyndigheter tar ut administrativa avgifter skall de årligen offentliggöra en översikt över sina administrativa kostnader och den sammanlagda summan av uppburna avgifter. Mot bakgrund av skillnaden mellan summan av avgifterna och de administrativa kostnaderna skall lämpliga justeringar göras.
Artikel 13
Avgifter för nyttjanderätter och rättigheter att installera
faciliteter
Medlemsstaterna får låta den berörda myndigheten införa avgifter för nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer eller för rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
Artikel 14
Ändring av rättigheter och skyldigheter
1. Medlemsstaterna skall garantera att rättigheter, villkor och förfaranden avseende allmänna auktorisationer och nyttjanderätter eller rättigheter att installera faciliteter endast ändras i sakligt motiverade fall och på ett proportionellt sätt. Anmälan skall göras på lämpligt sätt om avsikten att företa sådana ändringar och berörda parter, inbegripet användare och konsumenter, skall få en tillräcklig tidsfrist på minst fyra veckor, utom i undantagsfall, för att kunna lämna sina synpunkter på de föreslagna ändringarna.
2. Medlemsstaterna skall inte begränsa eller återkalla rättigheter att installera faciliteter före utgången av den tidsperiod för vilken de tilldelats utom när detta är berättigat och sker i enlighet med relevanta nationella bestämmelser om kompensation för återkallande av rättigheter.
Artikel 15
Offentliggörande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att all relevant information om rättigheter, villkor, förfaranden, administrativa avgifter, avgifter och beslut som rör allmänna auktorisationer och nyttjanderätter offentliggörs och hålls aktuell på ett lämpligt sätt så att alla berörda parter lätt kan få tillgång till informationen.
2. Om den information som avses i punkt 1 finns att tillgå på olika förvaltningsnivåer, särskilt information som rör förfaranden och villkor för rättigheter att installera faciliteter, skall den nationella regleringsmyndigheten beakta de kostnader som är involverade och bemöda sig om att utarbeta en användarvänlig översikt över all sådan information, inklusive uppgifter om berörd förvaltningsnivå och ansvariga myndigheter, så att det blir lättare att ansöka om rättigheter att installera faciliteter.
Artikel 16
Översynsförfaranden
Kommissionen skall regelbundet se över hur de nationella auktorisationssystemen fungerar och hur tillhandahållandet av tjänster över nationsgränserna inom gemenskapen utvecklas samt rapportera detta till Europaparlamentet och rådet, varvid det första rapporteringstillfället skall infalla senast tre år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket. För detta ändamål får kommissionen begära in upplysningar från medlemsstaterna, vilka skall lämnas utan onödigt dröjsmål.
Artikel 17
Befintliga auktorisationer
1. Medlemsstaterna skall anpassa de auktorisationer i medlemsstaterna som gäller när detta direktiv träder i kraft, till bestämmelserna i detta direktiv senast den tillämpningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket.
2. Om tillämpningen av punkt 1 innebär en inskränkning av de rättigheter eller en utvidgning av de skyldigheter som gäller enligt redan befintliga auktorisationer, får medlemsstaterna förlänga giltighetstiden för dessa rättigheter och skyldigheter till längst nio månader efter den tillämpningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket, under förutsättning att andra företags rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen inte påverkas av detta. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana förlängningar och motivera dem.
3. Om den berörda medlemsstaten kan visa att avskaffandet av ett villkor för auktorisation avseende tillträde till elektroniska kommunikationsnät som var i kraft före den tidpunkt som avses i punkt 1 ger upphov till alltför stora problem för företag som har kunnat åtnjuta föreskrivet tillträde till ett annat nät, och om det är omöjligt för dessa företag att förhandla fram nya avtal på rimliga kommersiella villkor före den tidpunkt som avses i punkt 1, får medlemsstaterna begära en tillfällig förlängning av det/de aktuella villkoret/villkoren. En sådan begäran skall lämnas in senast den tillämp-
ningsdag som avses i artikel 18.1 andra stycket, med angivande av villkor och tidsperiod för den tillfälliga förlängning som begärs. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om skälen för en begäran om förlängning. Kommissionen skall beakta en sådan begäran, med hänsyn till den särskilda situationen i den medlemsstaten och det/de företag som berörs, samt behovet av att säkerställa konsekventa regler på gemenskapsnivå. Kommissionen skall fatta beslut om att bevilja eller avslå begäran, och i det förra fallet om omfattningen och tiden för den beviljade förlängningen. Kommissionen skall meddela den berörda medlemsstaten sitt beslut inom sex månader efter mottagandet av ansökan om förlängning. Sådana beslut skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 18
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 juli 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta. De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 25 juli 2003. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt texterna till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.
Artikel 19
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 20
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
P. COX J. C. APARICIO
Ordförande Ordförande
BILAGA
Villkoren i denna bilaga utgör en uttömmande förteckning över villkor som får knytas till allmänna auktorisationer (del A), nyttjanderätter till radiofrekvenser (del B) och nyttjanderätter till nummer (del C) enligt artiklarna 6.1 och 11.1 a.
A. Villkor som får knytas till allmänna auktorisationer
1. Ekonomiska bidrag för finansiering av samhällsomfattande tjänster i enlighet med direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
2. Administrativa avgifter i enlighet med artikel 12 i detta direktiv.
3. Samverkan mellan tjänster och samtrafik mellan nät i enlighet med direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv).
4. Slutanvändares tillträde till nummer i den nationella nummerplanen, inklusive villkor, i enlighet med direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
5. Krav för miljön och fysisk planering och markanvändning samt krav och villkor som är kopplade till beviljande av tillträde till eller
användning av offentlig- eller privatägd mark och villkor som är kopplade till samlokalisering och gemensamt utnyttjande av faciliteter i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), inbegripet, i tillämpliga fall, alla finansiella eller tekniska garantier som behövs för att säkerställa att infrastrukturarbetena utförs på ett korrekt sätt.
6. Sändningsplikt (lnmust carrylt) i enlighet med direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
7. Skydd av personuppgifter och privatliv som är specifikt för sektorn för elektronisk kommunikation i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (9).
8. Konsumentskyddsbestämmelser som är specifika för sektorn för elektronisk kommunikation, inbegripet villkor enligt direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
9. Begränsningar i fråga om överföring av olagligt innehåll i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (10), samt begränsningar i fråga om överföring av skadligt innehåll i enlighet med artikel 2a.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (11). 10. Information som skall tillhandahållas i enlighet med ett anmälningsförfarande enligt artikel 3.3 i detta direktiv eller för andra ändamål, som är upptagna i artikel 11 i detta direktiv. 11. Möjliggörande av laglig avlyssning för behöriga nationella myndigheter i enlighet med direktiv 97/66/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (12). 12. Villkor för användning vid stora katastrofer för att trygga kommunikationen mellan larmtjänster och myndigheter och trygga sändningar till allmänheten.
9
EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
10
EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
11
EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60).
12
EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
13. Åtgärder för att i enlighet med gemenskapslagstiftningen begränsa allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält från elektroniska kommunikationsnät. 14. Andra tillträdesskyldigheter än de som avses i artikel 6.2 i detta direktiv som gäller för företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i enlighet med direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv). 15. Upprätthållande av de allmänna kommunikationsnätens integritet i enlighet med direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) och direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster), inbegripet villkor för att förhindra elektromagnetiska störningar mellan elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster i enlighet med rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (13). 16. Säkerhet för allmänna nät mot otillåtet tillträde i enlighet med direktiv 97/66/EG. 17. Villkor för användning av radiofrekvenser, i enlighet med artikel 7.2 i direktiv 1999/5/EG, om sådan användning inte är underkastad enskilda nyttjanderätter enligt artikel 5.1 i det här direktivet. 18. Åtgärder för att säkerställa överensstämmelse med standarderna och/eller specifikationerna i artikel 17 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
B. Villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser
1. Angivande av den tjänst eller typ av nät eller teknik för vilken nyttjanderätt till frekvensen har beviljats, i förekommande fall inbegripet exklusivt nyttjande av en frekvens för överföring av särskilt innehåll eller särskilda audiovisuella tjänster.
2. Faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), inbegripet krav på lämplig täckning.
3. Tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen.
13
EGT L 139, 23.5.1989, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv 93/68/EEG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1).
4. Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i detta direktiv, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen.
5. Överlåtelse av rättigheter på rättsinnehavarens initiativ och villkor för detta i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
6. Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i detta direktiv.
7. Varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.
8. Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser.
C. Villkor som får knytas till nyttjanderätter till nummer
1. Angivande av den tjänst som numret skall användas för, inbegripet varje krav som ställs för tillhandahållandet av tjänsten.
2. Faktiskt och effektivt utnyttjande av numren i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
3. Krav på nummerportabilitet i enlighet med direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
4. Skyldighet att tillhandahålla offentliga uppgifter i form av abonnentförteckningar i enlighet med artiklarna 5 och 25 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster).
5. Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i detta direktiv med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella nummerplanen.
6. Överlåtelse av rättigheter på initiativ av rättsinnehavaren och villkor för en sådan överlåtelse i enlighet med direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
7. Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i detta direktiv.
8. Varje åtagande som under loppet av ett urvalsförfarande baserat på konkurrens eller jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.
9. Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.
D. Ramdirektivet
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2002/21/EG av den 7 mars 2002
om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster
(ramdirektiv)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta, med beaktande av kommissionens förslag (1), med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttran- de (2), i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och av följande skäl: (1) Det nuvarande regelverket för telekommunikation har varit
framgångsrikt när det gäller att skapa förutsättningar för effektiv konkurrens inom telekommunikationssektorn under övergången från monopol till frikonkurrens.
(2) Den 10 november 1999 lade kommissionen fram ett medde-
lande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”Mot ett nytt
1
EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 198 och EGT C 270 E, 25.9.2001,s. 199.
2
EGT C 123, 25.4.2001, s. 56.
3
Europaparlamentets yttrande av den 1 mars 2001 (EGT C 277, 1.10.2001, s. 91), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 17 september 2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 34) och Europaparlamentets beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut av den 14 februari 2002.
regelverk för infrastruktur för elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster, 1999 års kommunikationsöversyn”. Meddelandet innehöll kommissionens översyn av det befintliga regelverket för telekommunikation, i enlighet med kommissionens skyldighet enligt artikel 8 i rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (4). Det innehöll vidare en rad politiska förslag till ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster, för offentligt samråd.
(3) Den 26 april 2000 lade kommission fram ett meddelande för
Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om resultaten av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikationsöversyn och riktlinjer för det nya regelverket. Meddelandet innehöll en sammanfattning av det offentliga samrådet och angav vissa huvudinriktningar för utarbetandet av ett nytt regelverk för infrastrukturen för elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster.
(4) Europeiska rådet i Lissabon den 23–24 mars 2000 betonade
de möjligheter till ökad tillväxt, konkurrenskraft och nya arbetstillfällen som övergången till en digital, kunskapsbaserad ekonomi erbjuder. I synnerhet betonades betydelsen av att Europas företag och medborgare har tillgång till en kommunikationsinfrastruktur av världsklass till en låg kostnad och ett brett utbud av tjänster.
(5) Till följd av att sektorerna för telekommunikation, media och
informationsteknik konvergerar bör alla överförings nät och överföringstjänster omfattas av ett enda regelverk. Detta regelverk består av det föreliggande direktivet samt fyra särdirektiv: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (5), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (6), Europa-
4
EGT L 192, 24.7.1990, s. 1. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets
direktiv 97/51/EG (EGT L 295, 29.10.1997, s. 23).
5
Se s. 21 i detta nummer av EGT.
6
Se s. 7 i detta nummer av EGT.
parlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (7), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (8) (nedan kallade "särdirektiven"). Det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av detta regelverk och påverkar därför inte åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå eller nationell nivå vad avser sådana tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerställa att mediemångfalden bevaras. Innehållet i tv-program omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (9). Att det görs åtskillnad mellan reglering av överföring och reglering av innehåll hindrar inte att man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.
(6) Regleringen av den audiovisuella politiken och innehållet
genomförs för att nå mål som avser allmänintresset, som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell och språklig mångfald, social delaktighet, konsumentskydd och skydd av minderåriga. I kommissionens meddelande ”Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran” och rådets slutsatser av den 6 juni 2000, i vilka detta meddelande välkomnas, fastställdes de nyckelåtgärder som gemenskapen skall vidta för att genomföra den audiovisuella politiken.
7
Se s. 51 i detta nummer av EGT.
8
EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
9
EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets
direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60).
(7) Bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven åsido-
sätter inte varje medlemsstats möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, skydda allmän ordning och säkerhet samt tillåta utredning, upptäckt och lagföring av brott, inklusive möjligheten för de nationella regleringsmyndigheterna att fastställa särskilda och proportionella skyldigheter för tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster.
(8) Detta direktiv omfattar inte utrustning som omfattas av
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (10), men omfattar däremot konsumentutrustning som används för digital-tv. Det är viktigt för regleringsmyndigheterna att uppmuntra nätoperatörer och tillverkare av terminalutrustning till samarbete för att underlätta för användare medfunktionshinder att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster.
(9) Informationssamhällets tjänster omfattas av Europaparla-
mentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (11).
(10) Definitionen av ”informationssamhällets tjänster” i artikel 1 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (12) omfattar en lång rad av ekonomiska verksamheter som bedrivs on-line. Flertalet av dessa verksamheter omfattas inte av det här direktivets räckvidd, eftersom de inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Taltelefoni och överföring av elektronisk post omfattas av det här direktivet. Samma företag, exempelvis en tillhandahållare av Internettjänster, kan erbjuda både elektroniska kommunikationstjänster, till exempel tillgång till
10
EGT L 91, 7.4.1999, s. 10.
11
EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
12
EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
Internet, och tjänster som inte omfattas av det här direktivet, till exempel tillhandahållande av innehåll på nätet.
(11) I enlighet med principen om åtskillnad mellan myndighetsut-
övande och operationell verksamhet bör medlemsstaterna i syfte att säkerställa opartiskhet i beslutsfattarn det garantera den nationella regleringsmyndighetens oberoende. Detta krav på oberoende påverkar inte medlemsstaternas institutionella självbestämmanderätt och konstitutionella skyldigheter eller principen om neutralitet när det gäller medlemsstaternas egendomsordning i enlighet med artikel 295 i fördraget. De nationella regleringsmyndigheterna bör ha de resurser i fråga om personal, sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.
(12) Varje part som berörs av ett beslut som fattats av en nationell
regleringsmyndighet bör ha rätt att överklaga beslutet till en instans som är oberoende av de berörda parterna. Denna instans kan vara en domstol. Dessutom bör varje företag, som anser att dess begäran om tilldelning av rättigheter för att installera faciliteter inte har behandlats i enlighet med principerna i detta direktiv, ha rätt att överklaga sådana beslut. Detta överklagandeförfarande påverkar inte fördelningen av behörighet inom nationella rättssystem och juridiska eller fysiska personers rättigheter enligt nationell lagstiftning.
(13) Nationella regleringsmyndigheter behöver samla in informa-
tion från marknadsaktörer för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Sådan information kan också behöva inhämtas för kommissionens räkning, så att kommissionen kan fullgöra sina skyldigheter enligt gemenskapens lagstiftning. En begäran om information bör stå i proportion till syftet och får inte vara orimligt betungande för företagen. Information som inhämtas av nationella regleringsmyndigheter bör vara tillgänglig för allmänheten, utom i de fall då informationen är konfidentiell i enlighet med nationella bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och är föremål för gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter.
(14) Information som den nationella regleringsmyndigheten anser
vara konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter, får endast
utbytas med kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter när sådant utbyte är absolut nödvändigt för att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv eller särdirektiven. Den information som utbyts bör begränsas till vad som är relevant och proportionellt för ändamålet med utbytet.
(15) Det är viktigt att de nationella regleringsmyndigheterna råd-
gör med alla berörda parter när det gäller förslag till beslut och att de tar hänsyn till deras synpunkter innan ett slutgiltigt beslut fattas. För att nationella beslut inte skall få negativa effekter för den inre marknaden eller för andra mål som anges i fördraget, bör de nationella regleringsmyndigheterna också underrätta kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter om utkast till vissa beslut för att ge dem möjlighet att yttra sig. De nationella regleringsmyndigheterna bör samråda med berörda parter om alla preliminära förslag till åtgärder som inverkar på handeln mellan medlemsstaterna. De fall där förfarandena i artiklarna 6 och 7 skall tillämpas definieras i detta direktiv och i särdirektiven. Kommissionen bör, efter samråd med kommunikationskommittén, kunna begära att en nationell regleringsmyndighet drar tillbaka ett förslag till åtgärd om förslaget avser definitionen av relevanta marknader eller fastställandet av företag som anses ha betydande inflytande på marknaden och om åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden eller skulle vara oförenlig med gemenskapslagstiftningen och framför allt med de allmänna mål som de nationella regleringsmyndigheterna bör följa. Detta förfarande berör varken anmälningsförfarandet enligt direktiv 98/34/EG eller de särskilda befogenheter kommissionen har enligt fördraget i fråga om överträdelser av gemenskapens lagstiftning.
(16) Nationella regleringsmyndigheter bör ha harmoniserade mål
och principer till stöd för sin verksamhet och bör vid behov samordna sin verksamhet med regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater när de utövar sin verksamhet inom ramen för detta regelverk.
(17) De nationella regleringsmyndigheternas verksamhet som
upprättas genom detta direktiv och särdirektiven bidrar till att genomföra en vidare politik inom områdena kultur, sysselsättning, miljö, social sammanhållning samt fysisk planering.
(18) Kravet på att medlemsstaterna skall säkerställa att de natio-
nella regleringsmyndigheterna i största möjliga utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen görs teknikneutral, dvs. att den varken föreskriver eller gynnar att en särskild teknik används, utesluter inte att proportionella åtgärder får vidtas för att främja vissa särskilda tjänster när detta är motiverat, till exempel digitaltelevision som ett medel för att öka spektrumeffektiviteten.
(19) Radiofrekvenser är en väsentlig förutsättning för radio-
baserade elektroniska kommunikationstjänster och, i den mån de används för sådana tjänster, bör de därför fördelas och tilldelas av de nationella regleringsmyndigheterna i enlighet med harmoniserade mål och principer som styr deras verksamhet och objektiva, öppet redovisade och ickediskriminerande kriterier, där hänsyn tas till demokratiska, sociala, språkliga och kulturella intressen i samband med användningen av frekvenserna. Det är viktigt att fördelning och tilldelning av radiofrekvenser hanteras så effektivt som möjligt. Överföring av radiofrekvenser kan vara ett effektivt sätt att få till stånd en mer effektiv spektrumanvändning, förutsatt att tillfredsställande skyddsåtgärder vidtas för att skydda allmänhetens intressen, i synnerhet när det gäller behovet av att säkerställa öppenhet och rättslig tillsyn av sådan överföring. Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) (13) inrättas ett regelverk för harmonisering av radiofrekvenser, och åtgärder som vidtas genom tillämpning av detta direktiv bör syfta till att underlätta det arbete som genomförs inom ramen för det beslutet.
(20) Tillgång till nummerresurser på grundval av objektiva, öppet
redovisade och icke-diskriminerande kriterier är av avgörande betydelse för att företag skall kunna konkurrera inom sektorn för elektronisk kommunikation. Alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder som används vid nätadresstilldelning. Där det finns ett behov av harmonisering av nummerresurserna i gemenskapen för att stödja utvecklingen av alleuropeiska tjänster, får kommissionen vidta
13
Se s. 1 i detta nummer av EGT.
tekniska genomförandeåtgärder genom utövande av dess verkställande befogenheter. Där det är lämpligt för att säkerställa full global driftskompatibilitet mellan tjänster skall medlemsstaterna samordna sina nationella ståndpunkter, i enlighet med fördraget, inom de internationella organisationer och forum där nummerbesluten fattas. Bestämmelserna i detta direktiv fastställer inga nya ansvarsområden för de nationella regleringsmyndigheterna på området för Internetnamn och Internetadresser.
(21) Medlemsstaterna får vid tilldelningen av radiofrekvenser och
nummer med exceptionellt ekonomiskt värde bland annat använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse. Vid förvaltningen av sådana system bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till bestämmelserna i artikel 8.
(22) Det bör säkerställas att det finns förfaranden för beviljande
av rättigheter att installera faciliteter som är lägliga, ickediskriminerande och öppet redovisade, så att förutsättningar skapas för en sund och effektiv konkurrens. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av nationella bestämmelser om expropriering eller användning av egendom, normalt utövande av egendomsrättigheter, normal användning av offentlig egendom eller tillämpning av neutralitetsprincipen med avseende på medlemsstaternas regler om egendomsordning.
(23) Gemensamt utnyttjande av faciliteter kan vara till nytta av
skäl som rör stadsplanering, folkhälsa eller miljö och bör främjas av nationella regleringsmyndigheter på grundval av frivilliga överenskommelser. När företag saknar tillgång till genomförbara alternativ, kan obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom vara lämpligt. Det omfattar bland annat fysisk samlokalisering och gemensamt utnyttjande av ledningar, byggnader, master, antenner eller antennsystem. Obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom bör endast åläggas företagen efter ingående offentligt samråd.
(24) Om mobiloperatörer är tvungna att gemensamt utnyttja torn
eller master av miljöskäl, kan sådant föreskrivet gemensamt utnyttjande leda till en minskning av de högsta nivåer för överförd energi som av folkhälsoskäl är tillåtna för varje operatör, och detta i sin tur kan leda till krav på operatörerna
att installera fler överföringsplatser för att säkerställa nationell täckning.
(25) Det finns ett behov av förhandsskyldigheter under vissa om-
ständigheter i syfte att säkerställa framväxten av en konkurrenskraftig marknad. Definitionen av betydande inflytande på marknaden i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (14) har visat sig fungera väl under de inledande skedena av den process då marknaden öppnas som tröskelnivå för förhandsskyldigheter, men definitionen behöver nu anpassas för att passa mer komplexa och dynamiska marknader. Av detta skäl är definitionen i detta direktiv likvärdig med begreppet dominerande ställning som det definieras i rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt.
(26) Två eller flera företag kan anses ha en gemensam domine-
rande ställning på marknaden inte endast om de har strukturella eller andra förbindelser gemensamma, men också om den relevanta marknadens struktur gynnar samordnade effekter, det vill säga att den främjar att företagen bedriver parallell eller anpassad verksamhet på marknaden som motverkar konkurrens.
(27) Det är väsentligt att reglerade förhandsskyldigheter endast
införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på marknader där det finns ett eller flera företag med betydande inflytande på marknaden, och där åtgärder i nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning inte räcker för att lösa problemet. Kommissionen måste därför ta fram riktlinjer på gemenskapsnivå i enlighet med principerna i konkurrenslagstiftningen vilka nationella regleringsmyndigheter skall följa när de bedömer dels huruvida konkurrensen är effektiv på en viss marknad, dels huruvida ett företag har ett betydande inflytande på marknaden. De nationella regleringsmyndigheterna bör analysera huruvida konkurrensen på en viss produkt- eller tjänstemarknad är effektiv i ett visst geografiskt område, vilket kan utgöras av hela eller en del av en berörd medlemsstats territorium eller
14
EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv 98/61/EG (EGT L 268, 3.10.1998, s. 37).
angränsande delar av medlemsstaters territorium betraktade som helhet. En analys av den effektiva konkurrensen bör inbegripa en analys av huruvida man kan få konkurrens på marknaden i framtiden, och alltså huruvida bristen på konkurrens är bestående. Dessa riktlinjer kommer också att omfatta frågan om nya, framväxande marknader, där det marknadsledande företaget faktiskt kan ha betydande marknadsandel men inte bör åläggas olämpliga skyldigheter. Kommissionen bör se över riktlinjerna regelbundet för att säkerställa att de alltid är aktuella på en snabbt föränderlig marknad. De nationella regleringsmyndigheterna kommer att behöva samarbeta med varandra i de fall då den aktuella marknaden befinns vara gränsöverskridande.
(28) Vid bedömningen av huruvida ett företag har betydande
inflytande på en viss marknad, bör de nationella regleringsmyndigheterna handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen och ta synnerlig hänsyn till kommissionens riktlinjer.
(29) Gemenskapen och medlemsstaterna har inom ramen för
Världshandelsorganisationen gjort åtaganden i fråga om standarder och regelverket för telenät och teletjänster.
(30) Standardisering bör förbli en i första hand marknadsdriven
process. Det kan dock fortfarande förekomma situationer där det är lämpligt att på gemenskapsnivå kräva att vissa bestämda standarder måste följas i syfte att åstadkomma driftskompatibilitet inom den inre marknaden. På nationell nivå omfattas medlemsstaterna av bestämmelserna i direktiv 98/34/EG. I Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (15) föreskrivs inte något särskilt överföringssystem för digital-tv och inte heller något särskilt tjänstekrav. Genom gruppen för sändning av digital video (Digital Video Broadcasting Group) har aktörerna på den europeiska marknaden utvecklat en grupp av system för sändning av televisionssignaler. Dessa system har standardiserats av Europeiska institutet för telestandarder (ETSI) och utfärdats som rekommendationer av Internationella teleunionen (ITU). Alla beslut om obligatorisk tillämpning av sådana standarder bör fattas efter ingående offentliga samråd. Standardise-
15
EGT L 281, 23.11.1995, s. 51.
ringsförfarandena enligt detta direktiv påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG, rådets direktiv 73/23/EG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagar om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (16) och rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet. (17)
(31) Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster och
förbättrad digital televisionsutrustning på konsumentnivå bör uppmuntras så att fritt informationsflöde, mediemångfald och kulturell mångfald kan säkerställas. Det är önskvärt att konsumenterna har möjlighet att motta samtliga digitala interaktiva televisionstjänster, oavsett sändningsteknik, med beaktande av teknisk neutralitet, framtida tekniska framsteg, nödvändigheten av att främja införandet av digital television och konkurrenssituationen på marknaderna för digitala televisionstjänster. De som driver digitala interaktiva televisionsplattformar bör sträva efter att införa ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram (API) som överensstämmer med standarder eller specifikationer som antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan. Övergången från existerande API till nya öppna API bör uppmuntras och organiseras genom t.ex. samförståndsavtal mellan alla berörda marknadsaktörer. Öppna API underlättar samverkan, dvs. möjlighet att flytta interaktivt innehåll mellan olika distributionssystem och att få samma innehåll att fungera fullständigt i förbättrad digital televisionsutrustning. Det bör emellertid beaktas att det är nödvändigt att mottagarutrustningen inte hindras från att fungera och att den skyddas från uppsåtliga angrepp av t.ex. virus.
(32) Om en tvist uppstår mellan företag i en och samma
medlemsstat inom ett område som omfattas av detta direktiv eller av särdirektiven, t.ex. om skyldigheter i samband med tillträde och samtrafik eller metoderna för att överföra abonnentförteckningar, bör en förfördelad part som har förhandlat i god tro, men misslyckats med att nå en överenskommelse, kunna vända sig till den nationella regleringsmyndigheten för att lösa tvisten. De nationella reglerings-
16
EGT L 77, 26.3.1973, s. 29.
17
EGT L 139, 23.5.1989, s. 19. ( 4 ) EGT L 117, 7.5.1997, s. 15.
myndigheterna bör kunna förelägga parterna en lösning. När den nationella regleringsmyndigheten ingriper i lösningen av tvister mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, bör den sträva efter att säkerställa att de skyldigheter som uppstår genom detta direktiv eller särdirektiven uppfylls.
(33) Utöver den rätt till åtgärder som ges i nationell lagstiftning
eller gemenskapslagstiftning finns ett behov av ett enkelt förfarande som kan inledas på begäran av någon av parterna i tvisten för att lösa gränsöverskridande tvister som ligger utanför de enskilda nationella regleringsmyndigheternas behörighet.
(34) En enda kommitté bör ersätta kommittén för tillhanda-
hållande av öppna nät (ONP-kommittén), som inrättades enligt artikel 9 i direktiv 90/387/EEG, och tillståndskommittén, som inrättades enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (18).
(35) Nationella regleringsmyndigheter och nationella konkurrens-
myndigheter bör förse varandra med den information som krävs för tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven, så att de får möjlighet att samarbeta fullt ut. När det gäller den information som utbyts bör den mottagande myndigheten säkerställa samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar informationen.
(36) Kommissionen har meddelat sin avsikt att inrätta en
europeisk regleringsgrupp för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, som skulle vara en lämplig mekanism för att främja samarbete och samordning mellan nationella regleringsmyndigheter i syfte att främja utvecklingen av den inre marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, samt för att försöka få till stånd en konsekvent tillämpning i alla medlemsstater av de bestämmelser som fastställs i detta direktiv och i särdirektiven, särskilt på områden där nationell lagstiftning som genomför gemenskapslagstiftning tillerkänner nationella regleringsmyndigheter ett utrymme för
18
EGT L 117, 7.5.1997, s. 15.
skönsmässig bedömning vid tillämpningen av relevanta bestämmelser.
(37) Det bör krävas att de nationella regleringsmyndigheterna
samarbetar med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att garantera konsekvent tillämpning i alla medlemsstaterna av bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven. Detta samarbete skulle bland annat kunna äga rum i kommunikationskommittén eller i en grupp innefattande europeiska regleringsmyndigheter. Medlemsstaterna bör bestämma vilka organ som skall vara nationella regleringsmyndigheter i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv och särdirektiven.
(38) Åtgärder som skulle kunna påverka handeln mellan
medlemsstater är åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, skulle kunna påverka handelsmönstren mellan medlemsstater på sådant sätt att det skulle kunna utgöra ett hinder för den inre marknaden. Det rör sig om åtgärder som har omfattande konsekvenser för operatörer eller användare i andra medlemsstater, bland annat åtgärder som påverkar priserna för användare i andra medlemsstater, åtgärder som inverkar på ett i en annan medlemsstat etablerat företags möjligheter att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och, i synnerhet, åtgärder som inverkar på möjligheterna att tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis samt åtgärder som påverkar marknadsstrukturen eller tillträdet till marknaden och som har konsekvenser för företag i andra medlemsstater.
(39) Bestämmelserna i detta direktiv bör ses över med jämna
mellanrum, främst i syfte att avgöra behovet av modifieringar med hänsyn till den tekniska utvecklingen eller ändrade marknadsvillkor.
(40) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör
antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (19).
(41) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att
åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät,
19
EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(42) Vissa direktiv och beslut på detta område bör upphävas. (43) Kommissionen bör övervaka övergången från nuvarande
regelverk till det nya regelverket och kan i synnerhet, vid lämpligt tillfälle, lägga fram ett förslag om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät.(20)
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, SYFTE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde och syfte
1. Genom detta direktiv inrättas ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. I detta direktiv fastställs uppgifter för nationella regleringsmyndigheter och inrättas en rad förfaranden som syftar till att åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom hela gemenskapen.
2. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de skyldigheter som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen,
20
EGT L 336, 30.12.2000, s. 4.
med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
3. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.
4. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i
tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet Internet) och markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, rundradionät samt kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs.
b) gränsöverskridande marknader: de marknader som fastställs i
enlighet med artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen eller en betydande del därav.
c) elektronisk kommunikationstjänst: en tjänst som vanligen
tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Den omfattar inte de av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte helt eller huvud-
sakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.
d) allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät
som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
e) tillhörande faciliteter: de faciliteter i samband med ett elektro-
niskt kommunikationsnät och/eller en elektronisk kommunikationstjänst som möjliggör och/eller stöder tillhandahållande av tjänster via det nätet och/eller den tjänsten. Den inbegriper system för villkorad tillgång och elektroniska programguider (EPG).
f) system för villkorad tillgång: tekniska åtgärder och/eller arrange-
mang som medger tillträde till en skyddad radio- eller televisionssändningstjänst i tolkningsbar form endast efter abonnemang eller annan form av på förhand utfärdat enskilt tillstånd.
g) nationell regleringsmyndighet: ett eller flera organ som av en
medlemsstat har fått i uppdrag att utföra någon av de regleringsuppgifter som fastställs i detta direktiv och i särdirektiven.
h) användare: en fysisk eller juridisk person som använder eller
efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst.
i) konsument: varje fysisk person som använder eller efterfrågar
en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för ändamål som ligger utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet.
j) samhällsomfattande tjänster: det minimiutbud av tjänster,
definierade i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster), av viss angiven kvalitet vilka är tillgängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena.
k) abonnent: varje fysisk eller juridisk person som har ingått avtal
med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster.
l) särdirektiv: direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv),
direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv), direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) och direktiv 97/66/EG.
m) tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etable-
ring, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät.
n) slutanvändare: en användare som inte tillhandahåller allmänna
kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
o) förbättrad digital televisionsutrustning: digitalboxar som är av-
sedda att anslutas till televisionsapparater eller integrerade digitala televisionsapparater och som kan ta emot digitala interaktiva televisionstjänster.
p) gränssnitt för tillämpningsprogram (API): gränssnitt mellan
tillämpningsprogram, som tillhandahålls av sändningsföretag eller tjänsteleverantörer, samt resurser i den förbättrade digitala televisionsutrustningen för digitala televisions- och radiotjänster.
KAPITEL II
NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETER
Artikel 3
Nationella regleringsmyndigheter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla uppgifter som åvilar de nationella regleringsmyndigheterna enligt detta direktiv och enligt särdirektiven fullgörs av ett behörigt organ.
2. Medlemsstaterna skall garantera sina respektive nationella regleringsmyndigheters oberoende genom att säkerställa att de är rättsligt åtskilda från och verksamhetsmässigt oberoende av alla organisationer som tillhandahåller nät, utrustning eller tjänster för elektronisk kommunikation. Medlemsstater som behåller äganderätten till eller kontrollen över företag som till handahåller elektroniska kommunikationsnät och/eller kom munikationstjänster skall säkerställa att en faktisk organisatorisk åtskillnad görs mellan regleringsverksamheten och sådan verksamhet som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna utövar sina befogenheter på ett sätt som är opartiskt och öppet redovisat.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att de uppgifter som skall utföras av de nationella regleringsmyndigheterna offentliggörs i lätt åtkomlig form, i synnerhet när sådana uppgifter ges till fler än ett organ. Medlemsstaterna skall i förekommande fall säkerställa samråd och samarbete mellan sådana myndigheter, och mellan sådana myndigheter och de nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen och de nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen av konsumentlagstiftningen, i frågor som är av gemensamt intresse. Om mer än en myndighet har behörighet i sådana ärenden, skall medlemsstaterna säkerställa att varje myndighets respektive uppgifter offentliggörs i lätt åtkomlig form.
5. De nationella regleringsmyndigheterna och de nationella konkurrensmyndigheterna skall förse varandra med den information som krävs för tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven. När det gäller den information som utbyts skall den mottagande myndigheten säkerställa samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar informationen.
6. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla alla nationella regleringsmyndigheter som tilldelas uppgifter enligt detta direktiv och särdirektiven samt deras respektive ansvars områden.
Artikel 4
Rätt att överklaga
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det på nationell nivå finns fungerande system enligt vilka varje användare eller företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster, som berörs av ett beslut av en nationell regleringsmyndighet, har rätt att överklaga beslutet till en instans som är oberoende av de inblandade parterna. Denna instans, som kan vara en domstol, skall ha tillgång till den kompetens som är nödvändig för att den skall kunna utföra sina uppgifter. Medlemsstaterna skall säkerställa att vederbörlig hänsyn tas till ärendet i sak och att det finns ett effektivt förfarande för överklagande. I väntan på utgången av ett sådant överklagande skall
den nationella regleringsmyndighetens beslut fortsätta att gälla, såvida inte överklagandeinstansen beslutar annorlunda.
2. Om den instans som avses i punkt 1 inte har domstolskaraktär, skall den alltid lämna en skriftlig motivering till sitt beslut. I sådana fall skall dess beslut dessutom kunna prövas av en sådan domstol i en medlemsstat som avses i artikel 234 i fördraget.
Artikel 5
Tillhandahållande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tillhandahåller all den information, även ekonomisk information, som är nödvändig för att de nationella regleringsmyndigheterna skall kunna säkerställa att bestämmelserna i eller de beslut som fattas enligt detta direktiv och särdirektiven följs. Företagen skall på begäran tillhandahålla sådan information snabbt och enligt den tidsskala och med den detaljeringsgrad som den nationella regleringsmyndigheten kräver. Den information som den nationella regleringsmyndigheten begär skall stå i proportion till genomförandet av uppgiften. Den nationella regleringsmyndigheten skall motivera sin begäran om information.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna på motiverad begäran tillhandahåller kommissionen den information som är nödvändig för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt fördraget. Den information som kommissionen begär skall vara anpassad till vad som behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter. Om den information som ges hänför sig till information som tidigare lämnats av företagen på begäran av den nationella regleringsmyndigheten, skall de företagen informeras om detta. I den mån det behövs och om inte den myndighet som tillhandahåller informationen inkommit med en uttrycklig och motiverad begäran om motsatsen får kommissionen göra den information som lämnas tillgänglig för en annan sådan myndighet i en annan medlemsstat.
Om inte annat följer av kraven i punkt 3, skall medlemsstaterna säkerställa att den information som överlämnas till en nationell regleringsmyndighet kan göras tillgänglig för en annan sådan myndighet i samma eller i en annan medlemsstat efter en motiverad ansökan, när det är nödvändigt för att endera myndigheten skall kunna fullgöra sitt ansvar enligt gemenskapslagstiftningen.
3. Om informationen av en nationell regleringsmyndighet betraktas som konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter, skall kommissionen och de berörda regleringsmyndigheterna säkerställa denna sekretess.
4. Medlemsstaterna skall, i överensstämmelse med nationella bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning om affärshemligheter, säkerställa att de nationella reglerings myndigheterna offentliggör sådan information som kan bidra till en öppen och konkurrensutsatt marknad.
5. De nationella regleringsmyndigheterna skall offentliggöra de villkor som gäller för allmänhetens tillgång till den information som avses i punkt 4, inklusive förfaranden för att erhålla sådan tillgång.
Artikel 6
Förfarande för samråd och insyn
När nationella regleringsmyndigheter avser att i enlighet med detta direktiv eller särdirektiv vidta åtgärder som har betydande inverkan på den relevanta marknaden, skall medlemsstaterna, utom i de fall som omfattas av artikel 7.6, artikel 20 eller artikel 21, säkerställa att regleringsmyndigheterna ger de berörda parterna möjlighet att yttra sig om det preliminära förslaget till åtgärd inom en skälig tidsfrist. De nationella regleringsmyndigheterna skall offentliggöra sina nationella samrådsförfaranden. Medlemsstaterna skall säkerställa att det inrättas ett gemensamt informationsställe där det kan erhållas information om alla pågående samrådsförfaranden. De nationella regleringsmyndigheterna skall göra resultatet av sam-
rådsförfarandena allmänt tillgängliga, utom när det rör sig om sekretessbelagd information enligt bestämmelser om affärshemligheter i gemenskapsrätten och nationell rätt.
Artikel 7
Stärkande av den inre marknaden för elektroniska
kommunikationer
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall när de utför sina uppgifter enligt detta direktiv och särdirektiven ta så stor hänsyn som möjligt till de mål som fastställs i artikel 8, inbegripet i den mån de berör hur den inre marknaden fungerar.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklandet av den inre marknaden genom att samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa konsekvent tillämpning i alla medlemsstaterna av bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven. I detta syfte skall de särskilt sträva efter att komma överens om de typer av instrument och lösningar som är bäst lämpade för att åtgärda särskilda situationer på marknaden.
3. Förutom det samrådsförfarande som avses i artikel 6 skall en nationell regleringsmyndighet, då den avser att vidta en åtgärd som
a) omfattas av artiklarna 15 eller 16 i detta direktiv, artiklarna 5
eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) eller artikel 16 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster), och
b) skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna,
samtidigt göra förslaget till åtgärd tillgängligt för kommissionen och de nationella regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater, liksom den motivering som åtgärden grundar sig på, i enlighet med artikel 5.3, och informera kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter om detta. De nationella regleringsmyndigheterna och kommissionen får yttra sig till den berörda nationella regleringsmyndigheten inom högst en månad eller inom den period som anges i artikel 6 om den perioden är längre. Enmånadsperioden kan inte förlängas.
4. När den planerade åtgärd som avses i punkt 3 syftar till
a) att definiera en berörd marknad som skiljer sig från dem som
definierats i rekommendationen i enlighet med artikel 15.1, eller
b)
att avgöra huruvida ett företag, enskilt eller tillsammans med andra, skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden, i
enlighet med artikel 16.3, 16.4 eller 16.5,
och skulle påverka handeln mellan medlemsstater och kommissionen har meddelat den nationella regleringsmyndigheten att den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden eller hyser allvarliga tvivel om att den är förenlig med gemenskapslagstiftningen, särskilt med de mål som avses i artikel 8, skall den föreslagna åtgärden inte antas förrän efter ytterligare två månader. Denna period kan inte förlängas. Under tvåmånadersperioden får kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 22.2 fatta beslut om att den nationella regleringsmyndigheten skall dra tillbaka förslaget. Detta beslut skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varför kommissionen inte anser att den föreslagna åtgärden bör antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den.
5. Den berörda nationella regleringsmyndigheten skall i största möjliga utsträckning beakta yttrandena från övriga nationella regleringsmyndigheter och kommissionen och får, utom i de fall som omfattas av punkt 4, anta det förslag till åtgärd som följer av detta och skall, om den gör detta, meddela det till kommissionen.
6. Under exceptionella omständigheter, när en nationell regleringsmyndighet anser att den måste handla skyndsamt för att säkerställa konkurrensen och skydda användarnas intressen, får den omedelbart vidta proportionella och tillfälliga åtgärder såsom ett undantag från förfarandet i punkterna 3 och 4. Regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål, med en fullständig motivering, underrätta kommissionen och övriga nationella regleringsmyndigheter om dessa åtgärder. Om den nationella regleringsmyndigheten beslutar att göra sådana åtgärder permanenta eller att förlänga deras tillämpningsperiod skall detta beslut omfattas av bestämmelserna i punkterna 3 och 4.
KAPITEL III
DE NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETERNAS
UPPGIFTER
Artikel 8
Allmänna mål och regleringsprinciper
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, i samband med att de fullgör de regleringsuppgifter som anges i detta direktiv och i särdirektiven, vidtar alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår av punkterna 2, 3 och 4. Åtgärderna skall stå i proportion till dessa mål.
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna när de fullgör de regleringsuppgifter som anges i detta direktiv och i särdirektiven, i synnerhet de uppgifter som syftar till att säkerställa en effektiv konkurrens, i största möjliga utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen görs teknikneutral.
De nationella regleringsmyndigheterna får inom sitt behörighetsområde bidra till att säkerställa genomförandet av sådan politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald och mediemångfald.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster och därvid bland annat
a) säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte när det gäller urval, pris och kvalitet,
b) säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller
begränsning av konkurrensen inom sektorn för elektronisk kommunikation, c) främja effektiva investeringar i infrastruktur, främja innovation, samt
d) främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig
förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklingen av den inre marknaden bland annat genom att
a) avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet,
b) främja inrättande och utveckling av transeuropeiska nät och
samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare,
c) säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kom-
munikationsnät och kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter, och
d) samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet
sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxisutarbetas och att detta direktiv och särdirektiven tillämpas på ett konsekvent sätt.
4. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom att bland annat
a) säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhälls-
omfattande tjänster enligt direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster),
b) säkerställa ett gott skydd för konsumenter i deras förhållande
till leverantörer, i synnerhet genom att säkerställa att det finns enkla och kostnadsmässigt rimliga tvistelösningsförfaranden som utförs av ett organ som är fristående från de berörda parterna,
c) bidra till att säkerställa ett gott skydd av personuppgifter och
av privatlivet,
d) främja tillhandahållandet av tydlig information, särskilt genom
att kräva öppen redovisning av avgifter och villkor för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
e) tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet
hos användare med funktionshinder, och
f) säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet
och säkerhet upprätthålls.
Artikel 9
Förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska
kommunikationstjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster inom sitt territorium i enlighet med artikel 8. De skall säkerställa att den allokering och tilldelning av sådana radiofrekvenser som utförs av nationella regleringsmyndigheter är baserad på objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella kriterier.
2. Medlemsstaterna skall främja harmoniseringen av användningen av radiofrekvenser inom gemenskapen, i linje med behovet av en ändamålsenlig och effektiv användning och i enlighet med beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut).
3. Medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser med andra företag.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att ett företags avsikt att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen av radiospektrum, och att varje överföring äger rum i enlighet med förfaranden som fastställts av den nationella regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att konkurrensen inte snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall användningen av radiofrekvenser har harmoniserats genom tillämpning av beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut) eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda till ändrad användning av radiofrekvensen.
Artikel 10
Nummer, namn och adresser
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kontrollerar tilldelningen av alla nationella nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna. Medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga nummer
och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nationella regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av de nationella nummerresurserna.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas så att alla leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster behandlas lika. Medlemsstaterna skall särskilt säkerställa att ett företag som har tilldelats en nummerserie inte diskriminerar andra leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster i fråga om de nummersekvenser som ger tillträde till deras tjänster.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella nummerplanerna och alla senare tillägg och ändringar i dessa offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.
4. Medlemsstaterna skall stödja harmoniseringen av nummerresurserna inom gemenskapen när detta är nödvändigt för att främja utvecklingen av alleuropeiska tjänster. Kommissionen får, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3, vidta lämpliga tekniska genomförandeåtgärder på området.
5. För att åstadkomma global driftskompatibilitet mellan tjänster skall medlemsstaterna vid behov samordna sina ståndpunkter inom internationella organisationer och fora där beslut fattas i frågor som rör nummer, namn och adresser för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Artikel 11
Ledningsrätter
1. När en behörig myndighet överväger
en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom för ett företag som
godkänts för tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät, eller
 en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på,
över eller under offentlig egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät som inte är allmänt tillgängliga,
skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten  fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt till-
gängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering och utan dröjsmål, och
 följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering när den
knyter villkor till sådana rättigheter.
Dessa förfaranden kan variera beroende på om sökanden tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller inte.
2. I de fall där offentliga eller lokala myndigheter har äganderätt till eller kontroll över företag som driver elektroniska kommunikationsnät och/eller tillhandahåller kommunikationstjänster, skall medlemsstaterna säkerställa att det råder en ändamålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som har ansvar för beviljande av de rättigheter som avses i punkt 1 och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns effektiva mekanismer för att ge företagen möjlighet att överklaga beslut om beviljande av rättigheter att installera faciliteter till ett organ som är oberoende av de berörda parterna.
Artikel 12
Samlokalisering och gemensamt utnyttjande av faciliteter
1. Om ett företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät enligt nationell lagstiftning har rätt att installera faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom, eller om det får utnyttja ett förfarande för att expropriera eller använda egendom, skall de nationella regleringsmyndigheterna främja gemensamt utnyttjande av sådana faciliteter eller egendom.
2. Medlemsstaterna får, särskilt när företagen saknar andra möjliga utvägar genom att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet behöver skyddas eller genom att mål för fysisk planering behöver uppnås, föreskriva gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) för ett företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät eller vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga arbeten endast efter skälig tid av offentligt samråd under vilket alla berörda parter måste ges tillfälle att yttra sig. Sådana före skrifter om gemensamt utnyttjande eller samordning får innehålla regler för fördelning av kostnaderna för det gemensamma utnyttjandet av faciliteterna eller egendomen.
Artikel 13
Särredovisning och ekonomisk rapportering
1. Medlemsstaterna skall kräva att företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, och som har särskilda eller exklusiva rättigheter att tillhandahålla tjänster inom andra sektorer i samma medlemsstat eller i någon annan medlemsstat, skall
a) särredovisa de verksamheter som har samband med tillhanda-
hållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, i den utsträckning som det skulle ha krävts om verksamheterna i fråga hade bedrivits av juridiskt fristående bolag, så att alla kostnader och intäkter kan detaljredovisas, tillsammans med beräkningsunderlag och specifikationer över de tillämpade tilldelningsmetoder som har att göra med deras verksamheter i samband med till handahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, inklusive en specificerad uppdelning av kostnader för anläggningstillgångar och organisation, eller
b) organisatoriskt särskilja de verksamheter som har samband
med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster.
En medlemsstat får välja att inte tillämpa kraven i led a på de företag vars årsomsättning inom verksamheter som har samband med
elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i medlemsstaten är lägre än 50 miljoner euro.
2. Om företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster inte omfattas av kraven i företagslagstiftningen och inte uppfyller kriterierna för små och medelstora företag enligt bestämmelserna om redovisning i gemenskapslagstiftningen, skall deras ekonomiska rapporter utarbetas och underställas granskning av en fristående revisor samt offentliggöras. Granskningen skall utföras i enlighet med tillämpliga gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser.
Detta krav skall gälla också för den särredovisning som föreskrivs i punkt 1 a.
KAPITEL IV
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 14
Företag med betydande inflytande på marknaden
1. I de fall där nationella regleringsmyndigheter i enlighet med kraven i särdirektiven skall avgöra huruvida operatörer har ett betydande inflytande på marknaden i enlighet med förfarandet i artikel 16, skall punkterna 2 och 3 i den här artikeln tillämpas.
2. Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning som är likvärdig med dominans, dvs. en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.
De nationella regleringsmyndigheterna skall särskilt, när de bedömer om två eller flera företag tillsammans har en dominerande ställning på en marknad, handla i enlighet med gemenskapslagstift-
ningen och ta största möjliga hänsyn till ”Riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden”, som skall offentliggöras av kommissionen i enlighet med artikel 15. De kriterier som skall tillämpas vid en sådan bedömning anges i bilaga II.
3. Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på en närliggande marknad, när sambanden mellan de två marknaderna är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras till den andra marknaden, varigenom företagets marknadsinflytande stärks.
Artikel 15
Förfarande för marknadsdefinition
1. Efter offentligt samråd och samråd med de nationella regleringsmyndigheterna skall kommissionen anta en rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknaderna (nedan kallad ”rekommendationen”). I rekommendationen skall det i enlighet med bilaga I till detta direktiv fastställas vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, utan att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Kommissionen skall definiera marknaderna i enlighet med konkurrenslagstiftningens principer.
Kommissionen skall regelbundet se över rekommendationen.
2. Kommissionen skall senast vid den tidpunkt då detta direktiv träder i kraft offentliggöra riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden (nedan kallade ”riktlinjerna”), vilka skall överensstämma med principerna i konkurrenslagstiftningen.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall i största möjliga utsträckning beakta rekommendationen och riktlinjerna vid definitionen av de med hänsyn till nationella förhållanden relevanta marknaderna, särskilt geografiska marknader inom sitt territorium, i överensstämmelse med konkurrenslagstiftningens principer. De
nationella regleringsmyndigheterna skall följa förfarandena i artiklarna 6 och 7, innan de definierar marknader som skiljer sig från dem som framgår av rekommendationen.
4. Kommissionen får efter samråd med de nationella regleringsmyndigheterna i enlighet med förfarandet i artikel 22.3 anta ett beslut i vilket gränsöverskridande marknader anges.
Artikel 16
Förfarande för marknadsanalys
1. Så snart som möjligt efter det att rekommendationen har antagits eller uppdaterats skall de nationella regleringsmyndigheterna analysera de relevanta marknaderna och därvid i största möjliga utsträckning beakta riktlinjerna. Medlemsstaterna skall säkerställa att denna analys, när så är lämpligt, genomförs i samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna.
2. I de fall då det enligt artiklarna 16, 17, 18 eller 19 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) eller artiklarna 7 eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) krävs att den nationella regleringsmyndigheten skall avgöra huruvida skyldigheter för företag skall införas, behållas, ändras eller upphävas, skall den nationella regleringsmyndigheten på grundval av sin marknadsanalys enligt punkt 1 i den här artikeln avgöra huruvida det råder effektiv konkurrens på en relevant marknad.
3. I de fall då en nationell regleringsmyndighet kommer fram till slutsatsen att det råder effektiv konkurrens på marknaden, skall den inte införa eller bibehålla någon av de specifika regleringsskyldigheter som avses i punkt 2. I de fall då sektorspecifika regleringsskyldigheter redan existerar, skall den upphäva sådana skyldigheter som ålagts företag inom den relevanta marknaden. En skälig uppsägningstid skall iakttas gentemot de parter som berörs av ett sådant upphävande av skyldigheter.
4. Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte råder effektiv konkurrens på en relevant marknad, skall den identifiera företag med betydande inflytande på den marknaden i enlighet med
artikel 14 och ålägga dessa företag de lämpliga specifika regleringsskyldigheter som avses i punkt 2 i den här artikeln eller bibehålla eller ändra sådana skyldigheter om de redan existerar.
5. För de gränsöverskridande marknader som skall fastställas i det beslut som avses i artikel 15.4 skall de berörda nationella regleringsmyndigheterna gemensamt genomföra marknadsanalysen med största möjliga beaktande av riktlinjerna samt gemensamt besluta om huruvida de regleringsskyldigheter som anges i punkt 2 i den här artikeln skall införas, behållas, ändras eller upphävas.
6. Åtgärder som vidtas i enlighet med punkterna 3, 4 och 5 i den här artikeln skall omfattas av förfarandena i artiklarna 6 och 7.
Artikel 17
Standardisering
1. Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 22.2, upprätta en förteckning över standarder och/eller specifikationer som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter och tjänster, samt offentliggöra den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vid behov får kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 22.2 och efter samråd med den kommitté som inrättas genom direktiv 98/34/EG, begära att standarder skall utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen (Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska kommittén för standardisering inom elområdet (Cenelec) och Europeiska institutet för elstandarder (ETSI)).
2. Medlemsstaterna skall främja användningen av sådana standarder och/eller specifikationer som anges i punkt 1 för tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner, i den utsträckning som är absolut nödvändig för att garantera tjänsternas kompatibilitet och öka användarnas valfrihet.
Innan standarder och/eller specifikationer i enlighet med punkt 1 har offentliggjorts skall medlemsstaterna främja tillämpning av
standarder och/eller specifikationer som har antagits av de europeiska standardiseringsorganen.
Om sådana standarder och/eller specifikationer saknas, skall medlemsstaterna främja tillämpningen av internationella standarder eller rekommendationer som har antagits av Internationella teleunionen (ITU), Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) eller Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC).
Om det finns internationella standarder, skall medlemsstaterna uppmana de europeiska standardiseringsorganen att använda dessa, eller tillämpliga delar av dessa, som grundval för de standarder som de utarbetar, utom i de fall då sådana internationella standarder eller tillämpliga delar av dem inte är ändamålsenliga.
3. Om de standarder och/eller specifikationer som avses i punkt 1 inte har tillämpats på tillfredsställande sätt, så att driftskompatibilitet mellan tjänsterna inte kan garanteras i en eller flera medlemsstater, kan tillämpningen av dessa standarder och/eller specifikationer göras obligatorisk i enlighet med punkt 4, i den utsträckning som är absolut nödvändig för att garantera sådan driftskompatibilitet och öka användarnas valfrihet.
4. Om kommissionen avser att göra tillämpningen av vissa standarder och/eller specifikationer obligatorisk, skall den offentliggöra ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning och begära in yttranden från alla berörda parter. Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3, göra tillämpningen av de standarder som är av betydelse i sammanhanget obligatorisk genom att ange dem som obligatoriska standarder i den förteckning över standarder och/eller specifikationer som offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
5. Om kommissionen anser att de standarder och/eller specifikationer som avses i punkt 1 inte längre bidrar till tillhandahållandet av harmoniserade elektroniska kommunikationstjänster, att de inte längre tillgodoser konsumenternas behov eller att de hindrar den tekniska utvecklingen, skall kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 22.2 stryka dem från den förteckning över standarder och/eller specifikationer som anges i punkt 1.
6. Om kommissionen anser att de standarder och/eller specifikationer som avses i punkt 4 inte längre bidrar till tillhandahållandet av harmoniserade elektroniska kommunikationstjänster, att de inte längre tillgodoser konsumenternas behov eller att de hindrar den tekniska utvecklingen, skall kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 22.3 stryka dem från den förteckning över standarder och/eller specifikationer som anges i punkt 1.
7. Denna artikel skall inte tillämpas på de väsentliga krav, specifikationer för gränssnitt eller harmoniserade standarder som bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG skall tillämpas på.
Artikel 18
Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster
1. För att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald och kulturell mångfald skall medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i artikel 17.2 uppmuntra
a) leverantörer av digitala interaktiva televisionstjänster, som till-
handahålls allmänheten i gemenskapen från digitala interaktiva televisionsplattformar oavsett sändningsteknik, att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram (API),
b) leverantörer av all förbättrad digital televisionsutrustning som
används för mottagning av digitala interaktiva televisionstjänster från digitala interaktiva televisionsplattformar att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram (API) i enlighet med minimikraven i relevanta standarder eller specifikationer.
2. Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 b i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv), uppmuntra innehavare av öppet gränssnitt för tillämpningsprogram (API) att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan information som krävs för att leverantörer av digitala interaktiva televisionstjänster skall kunna erbjuda alla tjänster som stöds av det öppna gränssnittet för tillämpningsprogram (API) i fullt fungerande form.
3. Kommissionen skall inom ett år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1 andra stycket undersöka effekterna av den här artikeln. Om samverkan och valfrihet för användarna inte har uppnåtts på ett tillfredsställande sätt i en eller flera av medlemsstaterna kan kommissionen vidta åtgärder i enlighet med förfarandet i artikel 17.3 och 17.4.
Artikel 19
Harmoniseringsförfaranden
1. När kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 22.2 utfärdar rekommendationer till medlemsstaterna om harmonisering av genomförandet av bestämmelserna i det här direktivet och särdirektiven för att de mål som anges i artikel 8 skall uppnås, skall medlemsstaterna säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna tar största hänsyn till dessa rekommendationer när de utför sina uppgifter. Om en nationell regleringsmyndighet väljer att inte följa en rekommendation, skall den meddela kommissionen detta och motivera sin ståndpunkt.
2. Om kommissionen konstaterar att skillnader på nationellnivå i den reglering som är avsedd att genomföra artikel 10.4 skapar hinder för den inre marknaden, får kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 22.3 vidta lämpliga tekniska genomförandeåtgärder.
Artikel 20
Lösning av tvister mellan företag
1. Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår genom detta direktiv eller särdirektiven uppkommer mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, skall den berörda nationella regleringsmyndigheten på begäran av någon av parterna, och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 2, så snart som möjligt, dock senast inom fyra månader, utom i undantagsfall, fatta ett bindande beslut för att lösa tvisten.
Medlemsstaten ifråga skall kräva att alla parter samarbetar fullt ut med den nationella regleringsmyndigheten.
2. Medlemsstaterna får ge de nationella regleringsmyndigheterna rätt att vägra lösa tvisten genom ett bindande beslut när andra mekanismer, t.ex. medling, finns att tillgå och är bättre ägnade att leda till att tvisten löses inom rimlig tid i enlighet med bestämmelserna i artikel 8. Den nationella regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål underrätta parterna om detta. Om tvisten inte har lösts inom fyra månader och talan inte har väckts inför domstol av den part som begär prövning, skall den nationella regleringsmyndigheten på begäran av någon av parterna utfärda ett bindande beslut för att lösa tvisten inom en så kort tidsfrist som möjligt, dock senast inom fyra månader.
3. Den nationella regleringsmyndigheten skall vid lösande av tvisten fatta beslut som syftar till att uppnå målen i artikel 8. Alla eventuella skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten ålägger ett företag vid lösningen av en tvist skall stämma överens med bestämmelserna i det här direktivet eller särdirektiven.
4. Den nationella regleringsmyndighetens beslut skall offentliggöras, varvid eventuella affärshemligheter därvid skall respekteras. De berörda parterna skall ges en fullständig redogörelse för de skäl som beslutet grundar sig på.
5. Det förfarande som anges i punkterna 1, 3 och 4 skall inte hindra någon av parterna från att väcka talan vid en domstol.
Artikel 21
Lösning av gränsöverskridande tvister
1. Förfarandet i punkterna 2, 3 och 4 skall tillämpas när en gränsöverskridande tvist inom det område som omfattas av detta direktiv eller särdirektiven uppkommer mellan parter i olika medlemsstater, om tvisten faller inom de nationella regleringsmyndigheternas behörighet i minst två medlemsstater.
2. Varje part får hänskjuta tvisten till de berörda nationella regleringsmyndigheterna. De nationella regleringsmyndigheterna skall samordna sina insatser för att lösa tvisten, i enlighet med målen i artikel 8. Alla eventuella skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten ålägger ett företag när den löser en tvist skall stämma överens med bestämmelserna i detta direktiv eller särdirektiven.
3. Medlemsstaterna får ge de nationella regleringsmyndigheterna rätt att gemensamt vägra att lösa en tvist när andra mekanismer, t.ex. medling, finns att tillgå och är bättre ägnade att leda till att tvisten löses inom rimlig tid i enlighet med bestämmelserna i artikel
8. De skall utan dröjsmål underrätta parterna om detta. Om tvisten inte har lösts inom fyra månader och talan inte har väckts inför domstol av den part som begär prövning, skall de nationella regleringsmyndigheterna på begäran av någon av parterna samordna sina insatser för att lösa tvisten i enlighet med bestämmelserna i artikel 8.
4. Det förfarande som anges i punkt 2 skall inte hindra någon av parterna från att väcka talan vid en domstol.
Artikel 22
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté (nedan kallad ”kommunikationskommittén”).
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.
3. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 23
Utbyte av information
1. Kommissionen skall ge kommunikationskommittén all relevant information om resultatet av de regelbundna överläggningarna med företrädare för nätoperatörer, tjänsteleverantörer, användare, konsumenter, tillverkare, fackliga organisationer samt tredje länder och internationella organisationer.
2. Kommunikationskommittén skall, med beaktande av gemenskapens politik inom området elektronisk kommunikation, främja informationsutbytet mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen när det gäller läget för och utvecklingen av regleringsverksamheten avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Artikel 24
Offentliggörande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att aktuell information rörande tillämpningen av detta direktiv och särdirektiven görs tillgängliga för allmänheten i en form som säkerställer att alla berörda parter lätt kan få tillgång till den. De skall offentliggöra ett meddelande i sina nationella officiella tidningar med uppgift om hur och var informationen har offentliggjorts. Det första meddelandet skall offentliggöras före den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1 andra stycket, och därefter skall ett meddelande offentliggöras vid varje ändring av innehållet i meddelandet.
2. Medlemsstaterna skall skicka en kopia av alla sådana meddelanden till kommissionen i samband med offentliggörandet. Informationen skall genom kommissionens försorg i tillämpliga fall delges kommunikationskommittén.
Artikel 25
Översynsförfarande
1. Kommissionen skall regelbundet se över hur detta direktiv fungerar och rapportera resultatet till Europaparlamentet och rådet, varvid det första rapporteringstillfället skall infalla senast tre år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1 andra stycket. För detta ändamål får kommissionen begära in upplysningar från medlemsstaterna, vilka skall lämnas utan onödigt dröjsmål.
KAPITEL V
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 26
Upphävande
Följande direktiv och beslut upphör härmed att gälla med verkan från och med den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1 andra stycket:
 Direktiv 90/387/EEG.  Rådets beslut 91/396/EEG av den 29 juli 1991 om införandet av
ett gemensamt europeiskt larmnummer (21),
 Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhanda-
hållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (22),
 Rådets beslut 92/264/EEG av den 11 maj 1992 om införandet av
ett standardiserat internationellt telefoniprefix i gemenskapen (23),
 Direktiv 95/47/EG.  Direktiv 97/13/EG.  Direktiv 97/33/EG.  Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26
februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (24).
21
EGT L 217, 6.8.1991, s. 31.
22
EGT L 165, 19.6.1992, s. 27. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 98/80/EG (EGT L 14, 20.1.1998, s. 27).
23
EGT L 137, 20.5.1992, s. 21.
24
EGT L 101, 1.4.1998, s. 24.
Artikel 27
Övergångsbestämmelser
Medlemsstaterna skall behålla alla skyldigheter enligt nationell lagstiftning i enlighet med artikel 7 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) och artikel 16 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) till dess att en nationell regleringsmyndighet beslutar om dessa skyldigheter i enlighet med artikel 16 i det här direktivet.
Operatörer av fasta allmänna telefonnät som av sina nationella regleringsmyndigheter har utsetts som företag med ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG skall även i fortsättningen betraktas som "anmälda operatörer" i enlighet med förordning (EG) nr 2887/2000 till dess att det förfarande för analys av marknaden som anges i artikel 16 har avslutats. Därefter skall de inte längre betraktas som "oanmälda operatörer" i enlighet med förordningen.
Artikel 28
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 juli 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 25 juli 2003.
2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv samt texterna till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.
Artikel 29
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 30
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
P. COX J. C. APARICIO
Ordförande Ordförande
BILAGA I
Förteckning över de marknader som skall finnas med i
kommissionens första rekommendation om relevanta produkt-
och tjänstemarknader enligt artikel 15
1. Marknader som avses i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster)
Artikel 16 – Marknader som fastställts enligt det gamla regelverket, där skyldigheterna bör ses över. Tillhandahållande av anslutning till och bruk av det allmänna telefonnätet vid fasta anslutningspunkter. Tillhandahållande av hyrda förbindelser till slutanvändare.
2. Marknader som berörs av direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv)
Artikel 7 – Marknader som fastställts enligt det gamla regelverket, där skyldigheterna bör ses över. Samtrafik (direktiv 97/33/EG)
Samtal som börjar i det fasta allmänna telefonnätet Samtal som slutar i det fasta allmänna telefonnätet Förmedlingstjänster via det fasta allmänna telefonnätet Samtal som börjar i allmänna mobiltelefonnät Samtal som slutar i allmänna mobiltelefonnät Samtrafik mellan hyrda förbindelser (samtrafik mellan delförbindelser)
Tillträde till nät och särskilt tillträde till nät (direktiven 97/33/EG och 98/10/EG)
Tillträde till det fasta allmänna telefonnätet, innefattande tillträde till accessnätet Tillträde till allmänt mobiltelefonnät, innefattande val av nätoperatör
Tillhandahållande av hyrd förbindelsekapacitet till andra operatörer (direktiv 92/44/EEG)
Tillhandahållande av hyrd förbindelsekapacitet till andra leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller tjänster
3. Marknader som berörs av förordning (EG) nr 2887/2000
Tjänster som tillhandahålls via accessnät (med tvinnad parkabel av metall).
4. Andra marknader
De nationella marknaderna för tillhandahållande av internationella roamingtjänster på det allmänna mobiltelefonnätet.
BILAGA II
Kriterier som skall användas av de nationella
regleringsmyndigheterna vid bedömning av om gemensam
dominerande ställning föreligger enligt artikel 14.2 andra
stycket
Två eller flera företag kan anses ha en gemensamt dominerande ställning i den mening som avses i artikel 14, även om inga strukturella eller andra kopplingar finns emellan dem, om de opererar på en marknad vars struktur anses gynna samordnade åtgärder. Utan att det påverkar domstolens rättspraxis i fråga om gemensam dominans, är detta sannolikt fallet där marknaden uppvisar ett flertal tillämpliga särdrag, särskilt när det gäller marknadskoncentration, insyn och följande andra särdrag:
 Mogen marknad.  Stagnerande eller måttlig tillväxt på efterfrågesidan.  Låg efterfrågeelasticitet.  Homogen produkt.  Likartade kostnadsstrukturer.  Likartade marknadsandelar.  Brist på teknisk innovation, utvecklad teknik.  Avsaknad av överskottskapacitet.  Stora hinder för inträde.  Brist på motverkande inflytande från köparnas sida.  Brist på potentiell konkurrens.  Olika former av informella eller andra kopplingar mellan de be-
rörda företagen.
 Vedergällningsmekanismer.  Brist på eller minskat utrymme för priskonkurrens.
Ovanstående förteckning är inte uttömmande och kriterierna är inte kumulativa. Förteckningen skall endast ses som en illustration av sådana faktorer som kan användas för att stödja antaganden om att det föreligger gemensam dominans på marknaden.
E. Direktivet om samhällsomfattande tjänster
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
2002/22/EG av den 7 mars 2002
om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter
avseende elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster
(direktiv om samhällsomfattande tjänster)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1), med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4),
och av följande skäl:
1
EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 238 och EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 292..
2
EGT C 139, 11.5.2001, s. 15.
3
EGT C 144, 16.5.2001, s. 60.
4
Europaparlamentets yttrande av den 13 juni 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 17 september 2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 55) och Europaparlamentets beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut av den 14 februari 2002.
(1) Liberaliseringen av sektorn för telekommunikationer, den
ökade konkurrensen och ett allt större urval av kommunikationstjänster går hand i hand med parallella åtgärder för att skapa ett harmoniserat regelverk som garanterar tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster. Begreppet samhällsomfattande tjänster bör utvecklas till att återspegla tekniska framsteg, marknadsutveckling och förändringar i användarnas efterfrågan. I det regelverk som fastställdes inför den fullständiga liberaliseringen av telemarknaden 1998 inom gemenskapen bestämdes den minsta omfattningen för skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster samt regler för kostnadsberäkning och finansiering av dem.
(2) Enligt artikel 153 i fördraget skall gemenskapen bidra till kon-
sumentskyddet.
(3) Gemenskapen och medlemsstaterna har gjort åtaganden inom
regelverket för telenät och teletjänster i samband med Världshandelsorganisationens överenskommelse om grundläggande telekommunikation. En stat som är medlem i Världshandelsorganisationen har rätt att bestämma vilket slags skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster den önskar bibehålla. Sådana skyldigheter kommer inte i sig att anses motverka konkurrens förutsatt att de administreras på ett öppet, icke-diskriminerande och konkurrensneutralt sätt och inte är mer betungande än nödvändigt för det slags samhällsomfattande tjänst som fastställts av medlemsstaten.
(4) Säkerställande av samhällsomfattande tjänster (dvs. tillhanda-
hållande av ett fastställt minimiutbud av tjänster för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris) kan innebära att vissa slutanvändare tillhandahålls vissa tjänster till priser som avviker från de priser som blir följden av normala marknadsvillkor. Ersättning till företag som utses att tillhandahålla sådana tjänster under sådana förhållanden behöver dock inte leda till snedvridning av konkurrensen, förutsatt att de företag som utses ersätts för den aktuella särskilda nettokostnaden och nettokostnaden täcks på ett konkurrensneutralt sätt.
(5) På en konkurrensutsatt marknad bör vissa skyldigheter gälla
för samtliga företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta anslutningspunkter, och andra skyldigheter bör endast gälla företag med ett betydande inflytande på marknaden eller företag som har utsetts till operatörer för samhällsomfattande tjänster.
(6) Nätanslutningspunkten utgör en gräns i regleringssyfte
mellan regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och reglerna för teleterminalutrustning. Det är den nationella regleringsmyndigheten som ansvarar för att fastställa lokaliseringen av nätanslutningspunkten, vid behov på grundval av ett förslag från de berörda företagen.
(7) Medlemsstaterna bör även i fortsättningen säkerställa att de
tjänster som anges i kapitel II görs tillgängliga med angiven kvalitet för samtliga slutanvändare inom deras territorium, oberoende av geografisk belägenhet, och att de, mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden, tillhandahålls till ett överkomligt pris. Medlemsstaterna får, när det gäller skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och, mot bakgrund av nationella förhållanden, vidta särskilda åtgärder för konsumenter på landsbygden eller i geografiskt isolerade områden för att garantera deras tillgång till de tjänster som anges i kapitel II och överkomliga priser på dessa tjänster, och de får också under samma förhållanden garantera denna tillgång, särskilt för äldre, personer med funktionshinder samt personer med särskilda sociala behov. Sådana åtgärder kan också inbegripa sådana som är direkt riktade mot konsumenter som har särskilda sociala behov genom stöd till vissa angivna konsumenter, till exempel genom särskilda åtgärder som vidtas efter individuell prövning av ansökningar, såsom avbetalning av skulder.
(8) Ett grundläggande krav för samhällsomfattande tjänster är att
anslutning till det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter till ett överkomligt pris skall tillhandahållas användarna på deras begäran. Detta krav är begränsat till en enda anslutning till smalbandsnät, för vilket medlemsstaterna kan begränsa tillhandahållandet till slutanvändarens primära anslutningspunkt/bostad, och gäller inte det digitala flertjänstnätet (ISDN) som ger tillgång till två eller flera anslutningar som kan användas samtidigt. Det bör inte föreligga någon begränsning när det gäller de tekniska medel med vilka anslutningen tillhandahålls – både trådlös och trådbunden teknik är tillåten – och inte heller när det gäller vilka operatörer som skall tillhandahålla delar av eller samtliga skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Anslutningar till det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter bör ha kapacitet att stödja tal- och
dataöverföring med en hastighet som är tillräcklig för tillgång till on-line-tjänster som dem som tillhandahålls via det allmänt tillgängliga Internet. Den hastighet för Internetuppkopplingen som upplevs av en viss användare kan bero på flera faktorer, inbegripet det/de företag som tillhandahåller Internet-uppkopplingen och den särskilda tillämpning som anslutningen används för. Den överföringshastighet som kan garanteras med en enda smalbandsanslutning till det allmänna telefonnätet är beroende av kapaciteten hos abonnentens terminalutrustning och anslutningen. Det är därför inte lämpligt att föreskriva en viss data- eller bit-hastighet på gemenskapsnivå. De talfrekvensmodem som finns för närvarande erbjuder i allmänhet en överföringshastighet av 56 kbit/s och har automatisk anpassning av överföringshastigheten för att ta hänsyn till variabel linjekvalitet, vilket får till följd att den uppnådda överföringshastigheten kan understiga 56 kbit/s. Det krävs flexibilitet för att, å ena sidan, ge medlemsstaterna möjlighet att när det är nödvändigt vidta åtgärder för att säkerställa att anslutningarna klarar en sådan överföringshastighet och, å andra sidan, ge dem möjlighet att där det är relevant tillåta en överföringshastighet som understiger denna övre gräns på 56 kbit/s för att till exempel utnyttja kapaciteten hos trådlös teknik (inbegripet cellulära radionät) i syfte att tillhandahålla en högre andel av befolkningen samhällsomfattande tjänster. Detta kan vara av särskild betydelse i en del anslutningsländer, där det fortfarande finns relativt få traditionella telefonanslutningar hos hushållen. I särskilda fall då anslutningen till det allmänna nätet i en fast anslutningspunkt är klart otillräcklig för att klara tillfredsställande tillträde till Internet, bör medlemsstaterna kunna begära att anslutningen uppgraderas till den nivå som flertalet abonnenter har för att överföringshastigheten skall bli tillräckligt hög för tillträde till Internet. Om sådana särskilda åtgärder förorsakar konsumenterna nettokostnader kan denna nettoeffekt inbegripas i en eventuell nettokostnadsberäkning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
(9) Bestämmelserna i detta direktiv utgör inget hinder för med-
lemsstaterna att utse olika företag som skall tillhandahålla nät och tjänstekomponenter för samhällsomfattande tjänster. Utsedda företag som tillhandahåller nätkomponenter kan åläggas att säkerställa sådan uppbyggnad och sådant underhåll
som är nödvändigt och proportionellt för att tillgodose varje skälig begäran om anslutning i en fast anslutningspunkt till det allmänna telefonnätet och för tillträde till allmänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt.
(10) Ett överkomligt pris är ett pris som medlemsstaten fastställer
på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden och kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med låga inkomster. Ett överkomligt pris för den enskilde konsumenten står i samband med dennes möjlighet att överblicka och kontrollera sina utgifter.
(11) Abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänst utgör
viktiga anslutningsverktyg för allmänt tillgängliga telefonitjänster och utgör en del av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Användare och konsumenter önskar fullständiga abonnentförteckningar och en nummerupplysningstjänst som omfattar samtliga förtecknade telefonabonnenter och dessas telefonnummer (inbegripet fasta och mobila nummer) och vill att dessa upplysningar presenteras på ett opartiskt sätt. Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (5) säkerställer abonnenters integritet när det gäller införandet av deras personliga upplysningar i en allmän abonnentförteckning.
(12) För medborgaren är det viktigt att det tillhandahålls tillräck-
ligt många telefonautomater och att användarna kan ringa nationella larmnummer, och i synnerhet det gemensamma europeiska larmnumret (112), avgiftsfritt från vilken telefon som helst, inbegripet telefonautomater, utan att behöva använda sig av något betalningsmedel. Om medborgarna inte får tillräcklig information om larmnumret 112 berövas de den extra säkerhet som garanteras genom detta nummer på europeisk nivå, särskilt då de reser i andra medlemsstater.
(13) För användare med funktionshinder och användare med sär-
skilda sociala behov bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att till överkomliga priser garantera tillgång till samtliga allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta nätanslutningspunkter. Särskilda åtgärder för användare med funk-
5
EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
tionshinder kan när så är lämpligt inbegripa tillgång till allmänna telefoner, att hörselskadade personer och personer med nedsatt talförmåga tillhandahålls allmänna texttelefoner eller liknande, att synskadade eller delvis seende personer tillhandahålls allmänna texttelefoner eller liknande, att synskadade eller delvis seende personer tillhandahålls tjänster som avgiftsfria nummerupplysningstjänster eller liknande åtgärder samt att synskadade eller delvis seende personer på begäran tillhandahålls specificerade teleräkningar i alternativt format. Särskilda åtgärder kan även behöva vidtas för att användare med funktionshinder och användare med särskilda sociala behov skall få tillgång till larmtjänster (112) och för att ge dem samma möjlighet som andra konsumenter att välja mellan olika operatörer och tjänsteleverantörer. Normer för tjänsternas kvalitet har utarbetats när det gäller en rad parametrar för att utvärdera kvaliteten på de tjänster som mottas av abonnenter och hur väl de utsedda företagen med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster uppfyller dessa normer. Det finns ännu inte några normer för kvaliteten på de tjänster som avser användare med funktionshinder. Kvalitetsnormer och relevanta parametrar bör utarbetas för de tjänster som avser användare med funktionshinder och föreskrivs i artikel 11 i detta direktiv. Dessutom bör de nationella regleringsmyndigheterna kunna begära att uppgifter om tjänsternas kvalitet offentliggörs om och när sådana normer och parametrar utarbetats. Leverantörer av samhällsomfattande tjänster bör inte vidta åtgärder för att hindra användare från att fullt ut dra nytta av tjänster som erbjuds av olika operatörer eller tjänsteleverantörer i samband med att leverantörens egna tjänster erbjuds såsom en del av en samhällsomfattande tjänst.
(14) Betydelsen av tillträde till och användning av det allmänna
telefonnätet i fasta anslutningspunkter är sådant att det bör vara tillgängligt för var och en som efterfrågar dem på rimliga villkor. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaterna som på grundval av objektiva kriterier skall besluta vilka företag som skall ha skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt detta direktiv när så är lämpligt med beaktande av företagens möjlighet och villighet att godta hela eller del av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Det är viktigt att samhällsomfattan-
de tjänster utförs på effektivaste sätt för att användarna i allmänhet skall betala ett pris som motsvarar de faktiska kostnaderna. Det är även av betydelse att operatörer av samhällsomfattande tjänster upprätthåller såväl nätets integritet som kontinuitet i tillhandahållandet av tjänsterna och tjänsternas kvalitet. Den ökade konkurrensen och det större urvalet förbättrar möjligheterna för att andra företag än de som har ett betydande inflytande på marknaden kan tillhandahålla hela eller delar av skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Därför skulle skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i vissa fall kunna tilldelas operatörer som har de mest kostnadseffektiva metoderna för tillhandahållande av anslutning och tjänster, inbegripet genom urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse. Motsvarande skyldighet kan inbegripas i villkoren för auktorisation att tillhandahålla allmänt tillgängliga tjänster.
(15) Medlemsstaterna bör övervaka konsumenternas situation med
avseende på deras användning av allmänt tillgängliga telefonitjänster, särskilt när det gäller överkomliga priser. Överkomliga priser för telefonitjänster står i samband med den information som användarna får om såväl kostnaden för telefonanvändningen som den relativa kostnaden för sådan användning i förhållande till övriga tjänster och användarnas möjligheter att kontrollera sina utgifter. Överkomliga priser innebär därför att ge konsumenterna inflytande genom de skyldigheter som åläggs företag som utses till att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Dessa skyldigheter innefattar en särskild detaljeringsgrad för specificerade teleräkningar, möjligheten till selektiv spärrning av vissa samtal (såsom högkostnadssamtal till betalsamtalstjänster), möjlighet för konsumenten att kontrollera sina utgifter genom förhandsbetalning och möjlighet att kvitta på förhand erlagda anslutningsavgifter. Sådana åtgärder kan behöva ses över och ändras mot bakgrund av marknadsutvecklingen. De nuvarande villkoren innehåller inte något krav på att operatörer med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster underrättar abonnenten då en på förhand bestämd kostnadsbegränsning överskrids eller ett avvikande samtalsmönster kan iakttas. Vid en framtida översyn av de relevanta bestämmelserna bör man överväga om det föreligger behov av att av sådana skäl underrätta abonnenten.
(16) Utom i fall av upprepad försenad betalning eller utebliven be-
talning av räkningar bör konsumenterna skyddas från omedelbar avstängning från nätet på grund av att en räkning inte har betalats och de bör särskilt vid tvister om höga räkningar för betalsamtalstjänster ha fortsatt tillgång till grundläggande telefonitjänster i avvaktan på att tvisten avgörs. Medlemsstater får besluta om att sådan tillgång tillhandahålls endast om abonnenten fortsätter att betala avgifterna för en hyrd linje.
(17) Kvalitet och pris är avgörande på en konkurrensutsatt mark-
nad och de nationella regleringsmyndigheterna bör kunna övervaka tjänsternas kvalitet hos företag som har utsetts ha skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I fråga om kvaliteten på de tjänster som dessa företag erbjuder, bör de nationella regleringsmyndigheterna kunna vidta lämpliga åtgärder om sådana bedöms vara nödvändiga. De nationella regleringsmyndigheterna bör även kunna övervaka den kvalitet som uppnås på tjänster hos andra företag som tillhandahåller allmänna telefonnät och/eller allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta nätanslutningspunkter till användare.
(18) Medlemsstaterna bör vid behov inrätta system för finansie-
ring av nettokostnaden för skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster om det visar sig att skyldigheterna endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella standarder. Det är viktigt att säkerställa att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster är korrekt beräknad och att eventuell finansiering innebär minsta möjliga snedvridning av marknaden och av företag samt är förenlig med artiklarna 87 och 88 i fördraget.
(19) Vid beräkningar av nettokostnaden för samhällsomfattande
tjänster bör vederbörlig hänsyn tas till såväl kostnader och intäkter som immateriella förmåner som härrör från tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster, men detta bör inte hindra det allmänna målet att säkerställa att kostnaderna återspeglas i prisstrukturen. Samtliga nettokostnader för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör beräknas med utgångspunkt i öppet redovisade förfaranden.
(20) Hänsyn till immateriella förmåner innebär att en beräkning i
reda pengar av de indirekta förmåner som ett företag åtnjuter genom att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör dras
av från den direkta nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i syfte att fastställa den totala kostnaden.
(21) I de fall då skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande
tjänster blir oskäligt betungande för ett företag är det lämpligt att medlemsstaterna ges möjlighet att införa system för effektiv nettokostnadstäckning. Täckning genom offentliga medel är en metod för täckning av nettokostnaderna för skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Det är även rimligt att de nettokostnader som fastställts täcks av samtliga användare på ett öppet redovisat sätt genom att avgifter tas ut från företagen. Medlemsstaterna bör kunna finansiera nettokostnaderna för olika delar av samhällsomfattande tjänster genom olika system och/eller finansiera nettokostnaderna för några eller alla delar med något av systemen eller en kombination av bägge. Om kostnadstäckning sker genom företagsavgifter, bör medlemsstaterna säkerställa att fördelningen mellan företagen sker på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier samt i enlighet med proportionalitetsprincipen. Denna princip hindrar inte medlemsstaterna från att göra undantag för nya aktörer som ännu inte har uppnått någon betydande närvaro på marknaden. Alla finansieringssystem bör säkerställa att marknadsaktörerna endast bidrar till att bekosta skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och inte till annan verksamhet som inte står i direkt samband med tillhandahållandet av dessa tjänster. Systemen för täckning bör i samtliga fall följa gemenskapsrättsliga principer och, särskilt när det gäller systemen för fördelning, principerna om icke-diskriminering och proportionalitet. Alla finansieringssystem bör garantera att användare i en medlemsstat inte bidrar till kostnader för samhällsomfattande tjänster i en annan medlemsstat, till exempel vid samtal från en medlemsstat till en annan.
(22) Om medlemsstaterna beslutar att finansiera nettokostnaden
för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster genom offentliga medel, bör detta uppfattas som att det innefattar finansiering genom offentliga medel inbegripet andra offentliga finansieringskällor såsom statliga lotterier.
(23) Nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhälls-
omfattande tjänster får delas mellan samtliga eller vissa angivna klasser av företag. Medlemsstaterna bör säkerställa att för-
delningssystemet följer principerna om öppenhet, minsta möjliga snedvridning av marknaden, icke-diskriminering och proportionalitet. Minsta möjliga snedvridning av marknaden innebär att bidrag bör krävas in på ett sätt som så långt det är möjligt minskar effekterna av den ekonomiska börda som läggs på slutanvändarna, exempelvis genom en så stor spridning av avgifterna som möjligt.
(24) De nationella regleringsmyndigheterna bör försäkra sig om
att de företag som erhåller finansiering av sina kostnader för de samhällsomfattande tjänsterna som motivering för sin begäran tillhandahåller tillräckligt detaljerade uppgifter om de särskilda delar för vilka sådan finansiering krävs. Medlemsstaterna bör meddela kommissionen om sina system för kostnadsberäkning och finansiering av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster för prövning av huruvida de är förenliga med fördraget. Det finns incitament för de utsedda operatörerna att höja de bedömda nettokostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla de samhällsomfattande tjänsterna. Därför bör medlemsstaterna säkerställa effektiv öppenhet och kontroll av de belopp som debiteras för finansieringen av dessa tjänster.
(25) Kommunikationsmarknaderna fortsätter att utvecklas när det
gäller de tjänster som används och de tekniska metoderna för att leverera dessa till användarna. Skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, som definierats på gemenskapsnivå, bör regelbundet ses över i syfte att man skall kunna föreslå ändringar eller nya definitioner av tillämpningsområdet. Vid en sådan översyn bör utvecklingen av sociala, kommersiella och tekniska villkor beaktas och alla ändringar av tillämpningsområdet bör vara föremål för en dubbel prövning av de tjänster som blir tillgängliga för en betydande majoritet av befolkningen, med en därav följande risk för social utslagning av dem som inte har råd med dessa tjänster. Vid alla ändringar av tillämpningsområdet för skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör man säkerställa att vissa tekniska val inte på ett konstgjort sätt främjas framför andra, att en oproportionerligt stor ekonomisk börda inte åläggs företag inom denna sektor (och därigenom äventyrar marknadsutveckling och marknadsinnovation) och att alla ekonomiska bördor inte oskäligt drabbar konsumenter med låga inkomster. Alla ändringar av tillämpningsområdet innebär automa-
tiskt att samtliga nettokostnader kan finansieras genom de metoder som godkänns i detta direktiv. Medlemsstaterna får inte ålägga marknadsaktörerna avgifter för åtgärder som inte utgör en del av skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Enskilda medlemsstater kan dock införa särskilda bestämmelser (utanför tillämpningsområdet för skyldigheterna att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster) och finansiera dem i enlighet med gemenskapslagstiftningen, men inte genom avgifter från marknadsaktörerna.
(26) Effektivare konkurrens för alla tillträdes- och tjänstemarkna-
der kommer att ge användarna större valmöjligheter. Graden av effektiv konkurrens och valmöjligheter varierar inom gemenskapen och inom medlemsstaterna mellan geografiska områden och mellan tillträdes- och tjänstemarknader. Vissa användare kan vara helt beroende av det tillträde och de tjänster som tillhandahålls av ett företag med ett betydande inflytande på marknaden. I allmänhet är det av effektivitetsskäl och för att främja effektiv konkurrens viktigt att de tjänster som tillhandahålls av ett företag med betydande inflytande på marknaden återspeglar kostnaderna för dessa. De avgifter som tas ut av slutanvändarna bör både av effektivitetsskäl och sociala skäl återspegla såväl villkor för efterfrågan som för kostnader under förutsättning att detta inte leder till snedvridning av konkurrensen. Det föreligger en risk för att ett företag med betydande inflytande på marknaden agerar på olika sätt för att förhindra inträde för nya aktörer eller för att snedvrida konkurrensen, till exempel genom att ta ut för höga priser, dumpa priserna, obligatoriskt gruppera tjänster för slutkunder eller ge vissa kunder otillbörliga förmåner. De nationella regleringsmyndigheterna bör därför ha befogenhet att som sista utväg och efter noggrant övervägande ålägga företag med ett betydande inflytande på marknaden att tillämpa bestämmelser om taxor för slutkund. Reglering av prisbegränsning, geografisk utjämning eller liknande medel samt icke-reglerande åtgärder som allmänt tillgängliga jämförelser av taxor till slutkunder kan användas för att uppnå det dubbla målet att främja effektiv konkurrens samtidigt som man tillfredsställer allmänintresset, bland annat genom att behålla överkomliga priser för allmänt tillgängliga telefonitjänster för vissa konsumenter. Tillgång till korrekt information om kostnadsredovisning är nödvändig för att de
nationella regleringsmyndigheterna skall kunna uppfylla sina skyldigheter på detta område, inbegripet införande av eventuella taxekontroller. Regleringsåtgärder av tjänster som riktar sig till slutkunder bör dock vidtas endast om de nationella regleringsmyndigheterna anser att relevanta prissättningsåtgärder eller åtgärder som gäller val eller förval av nätoperatör inte skulle uppfylla målet att säkerställa effektiv konkurrens och allmänintresset.
(27) Om en nationell regleringsmyndighet inför skyldigheter att
genomföra kostnadsredovisningssystem som stöd för priskontroller, får myndigheten själv, under förutsättning att den har erforderligt kvalificerad personal, göra en årlig revision för att säkerställa att kostnadsredovisningssystemet efterlevs eller begära att revisionen utförs av ett annat kvalificerat organ som är oberoende av den berörde operatören.
(28) Det anses nödvändigt att säkerställa den fortsatta tillämp-
ningen av befintliga bestämmelser i samband med minimiutbudet av tjänster för hyrda förbindelser i gemenskapens telekommunikationslagstiftning, särskilt i rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (6), till dess att de nationella regleringsmyndigheterna beslutar, i enlighet med de förfaranden för marknadsanalys som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (7), att sådana bestämmelser inte längre är nödvändiga eftersom tillräcklig konkurrens nu råder på marknaden inom deras territorium. Graden av konkurrens kan variera mellan olika marknader för hyrda förbindelser i minimiutbudet och i olika delar av territoriet. När de nationella regleringsmyndigheterna genomför marknadsanalysen bör de göra separata bedömningar av de olika marknaderna för hyrda förbindelser i minimiutbudet, med beaktande av deras geografiska dimension. Tjänster för hyrda förbindelser utgör obligatoriska tjänster som skall tillhandahållas utan att kompensationssystem utnyttjas. Tillhandahållandet av hyrda förbindelser utanför minimiutbudet av hyrda förbindelser bör
6
EGT L 165, 19.6.1992, s. 27. Direktivet senast ändrat genom kom- missionens beslut
98/80/EG (EGT L 14, 20.1.1998, s. 27).
7
Se s. 33 i detta nummer av EGT.
omfattas av allmänna regler för slutkundsmarknaden snarare än av särskilda krav som omfattar leverans av minimiutbudet.
(29) De nationella regleringsmyndigheterna får också, mot bak-
grund av en analys av den relevanta marknaden, kräva att operatörer av mobilnät med betydande inflytande på marknaden för sina abonnenter möjliggör tillgång till tjänster som erbjuds av alla leverantörer av allmänt tillgängliga telefonitjänster som företaget bedriver samtrafik med genom val för enstaka samtal eller genom förval.
(30) Avtal är ett viktigt instrument för användare och konsumen-
ter för att säkerställa en lägsta nivå av öppenhet i informationen och rättssäkerhet. De flesta tjänsteleverantörer i en konkurrensutsatt miljö kommer att ingå avtal med sina kunder av kommersiella skäl. Förutom bestämmelserna i detta direktiv är kraven i den gällande gemenskapslagstiftningen om konsumentskydd i samband med avtal, särskilt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (9), tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska nät och tjänster. Framför allt bör konsumenterna åtnjuta en lägsta rättssäkerhetsnivå i sina avtalsförhållanden med direkta leverantörer av telefonitjänster genom att avtalsvillkoren, tjänstens kvalitet, villkoren för uppsägning av avtalet och tjänstens upphörande, kompensationsåtgärder och tvistlösning anges i avtalet. När andra tjänsteleverantörer än direkta leverantörer av telefonitjänster ingår avtal med en konsument bör samma slags upplysningar ingå även i sådana avtal. Åtgärder för att garantera öppenhet när det gäller priser, taxor och villkor kommer att öka konsumenternas möjligheter att optimera sina val och därmed att till fullo dra nytta av konkurrensen.
(31) Slutanvändare bör ha tillgång till allmänt tillgänglig informa-
tion om kommunikationstjänster. Medlemsstaterna bör kunna kontrollera kvaliteten på de tjänster som erbjuds på deras respektive territorium. De nationella regleringsmyndigheterna bör ha möjlighet att systematiskt samla in information om kvaliteten på de tjänster som erbjuds inom det nationella territoriet på grundval av kriterier som tillåter en jämförelse mel-
8
EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.
9
EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.
lan tjänsteleverantörer och mellan medlemsstater. Företag som tillhandahåller kommunikationstjänster i en konkurrensutsatt miljö kommer sannolikt av kommersiella skäl göra lämplig och uppdaterad information om sina tjänster allmänt tillgänglig. De nationella regleringsmyndigheterna bör ändå kunna kräva att sådan information offentliggörs om det kan påvisas att sådan information inte är faktiskt tillgänglig för allmänheten.
(32) Slutanvändare bör kunna garanteras driftskompatibilitet för
all utrustning som säljs inom gemenskapen för mottagning av digital television. Medlemsstaterna bör kunna kräva en lägsta nivå av harmoniserade standarder när det gäller sådan utrustning. Sådana standarder kan komma att anpassas mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen.
(33) Konsumenterna bör ges möjlighet att uppnå största möjliga
anslutning till digitala televisionsapparater. Driftskompatibilitet är ett begrepp som gradvis förändras på dynamiska marknader. Standardiseringsorganen bör göra sitt yttersta för att säkerställa att lämpliga standarder utvecklas i takt med den aktuella tekniken. Det är även viktigt att säkerställa att televisionsapparater är utrustade med kontaktdon som kan överföra alla nödvändiga delar av den digitala signalen, inbegripet ljud- och videoströmmar, information om villkorad tillgång, tjänster, gränssnittet för tillämpningsprogram (API) och kopieringsskydd. Genom detta direktiv säkerställs därför att funktionaliteten hos det öppna gränssnittet för digitala televisionsapparater inte begränsas av nätoperatörer, tjänsteleverantörer eller tillverkare av utrustning och även fortsättningsvis utvecklas i linje med den tekniska utvecklingen. En gemensam standard för återgivning och presentation av digitala interaktiva televisionstjänster bör införas genom en marknadsstyrd mekanism, eftersom det skulle vara till fördel för konsumenterna. För att främja denna utveckling får medlemsstaterna och kommissionen ta policyinitiativ som överensstämmer med fördraget.
(34) Samtliga slutanvändare bör även fortsättningsvis ha tillträde
till telefonisttjänster oavsett vilken organisation som tillhandahåller anslutning till det allmänna telefonnätet.
(35) Tillhandahållandet av nummerupplysningstjänster och abon-
nentförteckningar är redan öppet för konkurrens. Bestäm-
melserna i detta direktiv kompletterar bestämmelserna i direktiv 97/66/EG genom att abonnenterna ges rätten att få sina personuppgifter införda i en tryckt eller elektronisk abonnentförteckning. Alla tjänsteleverantörer som tilldelar sina abonnenter telefonnummer är skyldiga att tillhandahålla relevant information på ett skäligt, kostnadsorienterat och ickediskriminerande sätt.
(36) Det är viktigt att användare kan ringa det gemensamma euro-
peiska larmnumret 112 och alla övriga nationella larmnummer avgiftsfritt från alla telefoner, inbegripet telefonautomater, utan att behöva använda betalningsmedel. Medlemsstaterna bör redan ha vidtagit de nödvändiga organisatoriska förberedelser som bäst passar den nationella organisationen av larmsystemen för att säkerställa att samtal till detta nummer besvaras och behandlas på lämpligt sätt. Den information om varifrån samtalet kommer, som skall göras tillgänglig för larmtjänsterna i den mån det är tekniskt genomförbart, kommer att förbättra nivån för skydd av och säkerhet för användare av 112-tjänster och bistå larmtjänsterna i deras arbete, under förutsättning att förmedlingen av samtal och associerade data till larmtjänsterna säkerställs. Mottagandet och användningen av sådan information bör överensstämma med relevant gemenskapslagstiftning om behandling av personuppgifter. Utvecklingen av informationstekniken går ständigt framåt och kommer successivt att möjliggöra samtidig behandling av flera språk på nätet till en rimlig kostnad. Detta kommer i sin tur att leda till ökad säkerhet för europeiska medborgare som använder larmnumret 112.
(37) Det är nödvändigt för europeiska medborgare och europeiska
företag att de internationella telefonitjänsterna är lättillgängliga. Prefixet 00 har redan införts som standardiserat internationellt prefix inom gemenskapen. Särskilda ordningar om samtal mellan närliggande orter belägna inom olika medlemsstater kan komma att antas eller förlängas. Internationella teleunionen (ITU) har, i enlighet med ITU:s rekommendation E.164, tilldelat det europeiska nummerutrymmet (ETNS) prefixet 3883. I syfte att säkerställa koppling av samtal till det europeiska nummerutrymmet bör företag som driver allmänna telefonnät säkerställa att samtal som rings upp med hjälp av 3883 direkt eller indirekt kopplas till sådana ETNS-nät som specificeras i
tillämpliga ETSI-standarder (Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder). Sådana samtrafiksarrangemang bör regleras av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (10).
(38) Tillgång för slutanvändare till alla nummerresurser i gemen-
skapen är en nödvändig förutsättning för den inre marknaden. Detta bör inbegripa gratisnummer, betalsamtal samt andra icke-geografiska nummer, utom där den uppringda abonnenten av kommersiella skäl har valt att begränsa tillgången för uppringande från vissa geografiska områden. Olika taxor kan tillämpas för personer som ringer från utlandet till den berörda medlemsstaten och personer som ringer från en plats inom den medlemsstaten.
(39) Tonval och nummerpresentation är i regel tillgängliga i mo-
derna telefonväxlar och kan därför i allt större utsträckning tillhandahållas till låg kostnad eller utan kostnad. Tonval utnyttjas i allt större utsträckning för användares samverkan med särskilda tjänster och faciliteter, inbegripet mervärdestjänster, och frånvaron av tonval kan hindra användare från att använda dessa tjänster. Medlemsstaterna behöver inte införa skyldigheter om att tillhandahålla sådana tjänster när de redan finns tillgängliga. I direktiv 97/66/EG slås vakt om användarnas privatliv när det gäller specificerade teleräkningar genom att ge dem möjlighet att skydda sitt privatliv när nummerpresentation genomförs. Utvecklingen av dessa tjänster på alleuropeisk grundval skulle gynna konsumenterna och främjas genom detta direktiv.
(40) Nummerportabilitet är viktig för att underlätta konsumen-
tens val och effektiv konkurrens i en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet så att slutanvändare på begäran bör kunna behålla sina telefonnummer på det allmänna telefonnätet oberoende av vilken organisation som tillhandahåller tjänsten. Nummerportabilitet mellan anslutningar till det allmänna telefonnätet vid fasta och icke fasta anslutningspunkter omfattas inte av detta direktiv. Medlemsstaterna får emellertid tillämpa bestämmelser om nummerportabilitet
10
Se s. 7 i detta nummer av EGT.
mellan nät som tillhandahåller tjänster via en fast anslutningspunkt och mobilnät.
(41) Betydelsen av nummerportabilitet ökar avsevärt när öppen
information om taxor finns, både för slutanvändare som behåller sitt nummer och för slutanvändare som ringer upp dem som har behållit sitt nummer. De nationella regleringsmyndigheterna bör där så är möjligt, underlätta lämplig öppenhet om taxor som en del i genomförandet av nummerportabilitet.
(42) När de nationella regleringsmyndigheterna säkerställer att
man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, får de även beakta de priser som erbjuds på jämförbara marknader.
(43) Medlemsstaterna ålägger nu nät för distribution av radio- eller
TV-sändningar till allmänheten vissa skyldigheter om sändningsplikt (”must carry”). Medlemsstaterna bör ha möjlighet att fastställa proportionella skyldigheter för företag som omfattas av deras jurisdiktion med hänsyn till berättigad allmän ordning men sådana skyldigheter bör dock endast införas om de är nödvändiga för att uppfylla de mål som avser allmänintresset som medlemsstaterna klart fastställt i enlighet med gemenskapslagstiftningen och de bör vara proportionella, öppet redovisade och ses över regelbundet. Den sändningsplikt (”must carry”) som kan åläggas av medlemsstaterna bör vara rimlig, det vill säga att den bör vara proportionell och öppet redovisad mot bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset och kan, där så är lämpligt, förenas med en bestämmelse om proportionell ersättning. Sådan sändningsplikt (”must carry”) kan omfatta överföring av tjänster som är särskilt utformade för att användare med funktionshinder skall kunna få lämplig tillgång till dem.
(44) Nät som används för distribution av radio- eller tv-sändningar
till allmänheten inbegriper kabelnät samt nät för satellitsändningar och markburna sändningar. De kan också inbegripa andra nät i den mån ett betydande antal slutanvändare huvudsakligen använder sådana nät för att ta emot radio- och tvsändningar.
(45) Tjänster igenom vilka innehåll såsom saluföring av ett utbud
av ljud- eller tv-sändningsinnehåll tillhandahålls omfattas inte av det gemensamma regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Leverantörer av sådana
tjänster bör inte åläggas skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med avseende på denna verksamhet. Detta direktiv påverkar inte åtgärder som vidtas på nationell nivå och i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen med avseende på sådana tjänster.
(46) I de fall en medlemsstat vill säkerställa att andra specifika
tjänster tillhandahålls inom hela dess nationella territorium bör sådana skyldigheter genomföras på ett kostnadseffektivt sätt utanför tillämpningsområdet för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Följaktligen får medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder (exempelvis att underlätta utvecklingen av infrastruktur eller tjänster under omständligheter där marknaden inte uppfyller slutanvändarnas eller konsumenternas behov på ett tillfredsställande sätt) i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen. Som ett svar på kommissionens initiativ eEurope anmodade Europeiska rådet i Lissabon den 23–24 mars 2000 medlemsstaterna att säkerställa att samtliga skolor har anslutning till Internet och till multimedieresurser.
(47) I en konkurrensutsatt miljö bör de berörda parternas, inbegri-
pet användarnas och konsumenternas, åsikter beaktas av de nationella regleringsmyndigheterna i frågor som rör slutanvändarnas rättigheter. Det bör finnas effektiva förfaranden för att behandla tvister mellan konsumenter å ena sidan och företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga kommunikationstjänster å andra sidan. Medlemsstaterna bör ta full hänsyn till kommissionens rekommendation 98/257/EG av den 30 mars 1998 om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (11).
(48) Samreglering kan vara ett lämpligt sätt att främja stärkta kva-
litetsnormer och förbättrade tjänster. Samreglering bör följa samma principer som den formella regleringen, vilket betyder att den bör vara objektiv, välgrundad, proportionell, ickediskriminerande och öppen för insyn.
(49) I detta direktiv bör det föreskrivas om olika former av konsu-
mentskydd, såsom tydliga avtalsvillkor och tvistlösning, och öppenhet om taxor för konsumenter. Det bör också uppmuntra till att utöka dessa skyddsformer till att gälla alla and-
11
EGT L 115, 17.4.1998, s. 31.
ra kategorier av slutanvändare, framför allt små och medelstora företag.
(50) Bestämmelserna i detta direktiv hindrar inte en medlemsstat
från att vidta åtgärder som är motiverade på de grunder som fastställs i artiklarna 30 och 46 i fördraget, i synnerhet på grunder som avser allmän säkerhet, allmän ordning och allmän moral.
(51) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att
fastställa en gemensam nivå för samhällsomfattande teletjänster för samtliga europeiska användare och att harmonisera villkoren för tillgång till och användning av allmänna telefonnät via fasta anslutningspunkter och motsvarande allmänt tillgängliga telefonitjänster samt att införa ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(52) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör
antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (12).
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, MÅL OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde och mål
1. Inom ramen för direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) avser detta direktiv tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och
12
EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa att det i hela gemenskapen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet och hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden.
2. I detta direktiv fastställs slutanvändares rättigheter och motsvarande skyldigheter för företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. När det gäller att säkerställa tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader definieras i detta direktiv ett minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena och utan att konkurrensen snedvrids. I detta direktiv fastställs även skyldigheter avseende tillhandahållande av vissa obligatoriska tjänster, t.ex. tillhandahållandet av hyrda förbindelser.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv skall de definitioner som anges i artikel 2 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) gälla.
Följande definitioner skall även gälla: a) telefonautomat: en telefon som är tillgänglig för allmänheten och vars användning kan betalas med mynt och/eller kredit-/betalkort och/eller telefonkort, inklusive kort vars användning kräver nummerkoder,
b) allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som an-
vänds för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster; det möjliggör överföring av tal mellan nätanslutningspunkter och även andra former av kommunikation, såsom fax och dataöverföring,
c) allmänt tillgänglig telefonitjänst: en tjänst som är allmänt till-
gänglig för uppringning och mottagning av nationella och internationella samtal och för samtal till larmtjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell nummerplan, och som dessutom vid behov får omfatta en eller fle-
ra av följande tjänster: tillhandahållande av telefonisttjänster, nummerupplysningstjänster, abonnentförteckningar, telefonautomater, tjänster enligt särskilda villkor och/eller särskilda faciliteter för konsumenter med funktionshinder eller med särskilda sociala behov och/eller tillhandahållande av ickegeografiska tjänster,
d) geografiskt nummer: ett nummer i den nationella nummerpla-
nen där en del av dess sifferstruktur har geografisk betydelse och används för dirigering av samtal till den fysiska nätanslutningspunkten,
e) nätanslutningspunkt: den fysiska punkt vid vilken en abonnent
ansluts till ett allmänt kommunikationsnät; för nät där man använder sig av koppling och dirigering betecknas nätanslutningspunkten med hjälp av en särskild nätadress, som kan vara knuten till ett abonnentnummer eller abonnentnamn,
f) icke-geografiska nummer: ett nummer i den nationella nummerplanen som inte är ett geografiskt nummer, omfattande bland annat mobiltelefonnummer, frisamtalsnummer och betalsamtalsnummer.
KAPITEL II
SKYLDIGHET ATT TILLHANDAHÅLLA
SAMHÄLLSOMFATTANDE TJÄNSTER SAMT SOCIALA
SKYLDIGHETER
Artikel 3
Tillgång till samhällsomfattande tjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de tjänster som anges i detta kapitel görs tillgängliga med angiven kvalitet för samtliga slutanvändare inom deras territorium oberoende av geografisk belägenhet och att de mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden tillhandahålls till ett överkomligt pris.
2. Medlemsstaterna skall besluta vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa genomförandet av samhällsomfattande tjänster med beaktande av principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. Medlemsstaterna skall sträva efter minsta möjliga snedvridning av
marknaden, särskilt vad gäller tillhandahållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från normala affärsmässiga villkor, samtidigt som de skall beakta allmänintresset.
Artikel 4
Tillhandahållande av tillträde i en fast anslutningspunkt
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt och på tillträde till allmänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt uppfylls av minst ett företag.
2. Den tillhandahållna anslutningen skall göra det möjligt för slutanvändarna att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en datahastighet som tillåter funktionellt tillträde till Internet, med beaktande av den aktuella teknik som används av majoriteten av abonnenterna samt den tekniska genomförbarheten.
Artikel 5
Nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att
a) minst en fullständig abonnentförteckning finns tillgänglig för
slutanvändarna i en form som har godkänts av den berörda myndigheten, i tryckt eller elektronisk form eller bådadera, och som regelbundet uppdateras, minst en gång per år,
b) samtliga slutanvändare, inbegripet användare av telefonauto-
mater, har tillgång till minst en fullständig nummerupplysningstjänst.
2. Abonnentförteckningarna i punkt 1 skall omfatta, med förbehåll för artikel 11 i direktiv 97/66/EG , samtliga abonnenter av allmänt tillgängliga telefonitjänster.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandahåller de tjänster som avses i punkt 1 tillämpar principen om icke-diskri-
minering i sin behandling av information som de har fått av andra företag.
Artikel 6
Telefonautomater
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kan införa skyldigheter för företag för att säkerställa att telefonautomater tillhandahålls i rimlig utsträckning för att tillgodose slutanvändarnas behov när det gäller geografisk spridning, antal telefoner, tillgång till sådana telefoner för användare med funktionshinder och tjänsternas kvalitet.
2. En medlemsstat skall säkerställa att dess nationella regleringsmyndighet kan besluta, på grundval av samråd med de berörda parterna enligt vad som avses i artikel 33, att inte införa skyldigheterna enligt punkt 1 på hela eller delar av sitt territorium, om den är övertygad om att dessa resurser eller jämförbara tjänster är allmänt tillgängliga.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att det är möjligt att ringa larmsamtal från telefonautomater med hjälp av det gemensamma europeiska larmnumret ”112” samt andra nationella larmnummer som alla skall vara avgiftsfria och för vilka man inte behöver använda något betalningsmedel.
Artikel 7
Särskilda åtgärder för användare med funktionshinder
1. Medlemsstaterna skall vid behov vidta särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder för att säkerställa tillgång till och överkomliga priser på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet tillgång till larmtjänster, nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar i samma utsträckning som för andra slutanvändare.
2. Medlemsstaterna får vidta särskilda åtgärder, mot bakgrund av nationella förhållanden, för att säkerställa att även slutanvändare
med funktionshinder kan dra nytta av det utbud av företag och tjänsteleverantörer som är tillgängligt för flertalet slutanvändare.
Artikel 8
Urval av företag
1. Medlemsstaterna får utse ett eller flera företag som skall säkerställa att samhällsomfattande tjänster tillhandahålls i enlighet med artiklarna 4, 5, 6 och 7 samt, i tillämpliga fall, artikel 9.2 så att hela det nationella territoriet kan täckas. Medlemsstaterna får utse olika företag eller företagsgrupper som skall tillhandahålla olika delar av de samhällsomfattande tjänsterna och/eller täcka olika delar av det nationella territoriet.
2. När medlemsstaterna utser företag i delar av eller hela det nationella territoriet till företag med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, skall detta ske med hjälp av ett effektivt, objektivt, öppet redovisat och icke-diskriminerande urvalssystem, varigenom inget företag på förhand utesluts från möjligheten att bli utsett. Sådana urvalsmetoder skall säkerställa att samhällsomfattande tjänster tillhandahålls på ett kostnadseffektivt sätt och kan användas för fastställande av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i enlighet med artikel 12.
Artikel 9
Överkomliga taxor
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall övervaka utvecklingen av och nivån på taxorna för slutkunder när det gäller de tjänster som i artiklarna 4, 5, 6 och 7 anges vara omfattade av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och som tillhandahålls av utsedda företag, särskilt i förhållande till nationella konsumentpriser och inkomster.
2. Medlemsstaterna får mot bakgrund av nationella förhållanden kräva att utsedda företag erbjuder konsumenterna olika taxealternativ eller taxepaket som skiljer sig från dem som erbjuds till vanliga kommersiella villkor, särskilt för att säkerställa att låginkomst-
tagare eller personer med särskilda sociala behov inte hindras från tillträde till eller användning av den allmänt tillgängliga telefonitjänsten.
3. Medlemsstaterna får, förutom varje bestämmelse om att utsedda företag skall erbjuda särskilda taxealternativ eller iaktta prisbegränsningar eller geografisk utjämning eller andra liknande ordningar, säkerställa att konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov ges stöd.
4. Medlemsstaterna får kräva att företag med skyldigheter i enlighet med artiklarna 4, 5, 6 och 7 tillämpar gemensamma taxor, inklusive geografisk utjämning, för hela territoriet med beaktande av nationella förhållanden eller iakttar prisbegränsningar.
5. Om ett utsett företag har skyldighet att erbjuda särskilda taxealternativ eller gemensamma taxor inklusive geografisk utjämning, eller att iaktta prisbegränsningar, skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att villkoren är fullt öppna samt offentliggörs och tillämpas i enlighet med principen om icke-diskriminering. De nationella regleringsmyndigheterna får kräva att särskilda ordningar ändras eller dras tillbaka.
Artikel 10
Kontroll av utgifter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de utsedda företagen, när de erbjuder faciliteter och tjänster utöver sådana som anges i artiklarna 4, 5, 6 och 7 samt artikel 9.2, fastställer villkor på ett sådant sätt att abonnenten inte tvingas betala för faciliteter eller tjänster som inte är nödvändiga eller krävs för den begärda tjänsten.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att de utsedda företagen med skyldigheter enligt artiklarna 4, 5, 6 och 7 samt artikel 9.2 tillhandahåller de särskilda faciliteter och särskilda tjänster som anges i del A i bilaga I så att abonnenterna kan överblicka och kontrollera sina utgifter och undvika att tjänsten avbryts på oberättigade grunder.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att den berörda myndigheten kan besluta att inte tillämpa kraven i punkt 2 i hela eller i delar av sitt nationella territorium om den finner att faciliteten är allmänt tillgänglig.
Artikel 11
Kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls av de utsedda
företagen
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att samtliga utsedda företag med skyldigheter enligt artiklarna 4, 5, 6 och 7 samt artikel 9.2 offentliggör adekvat och aktuell information om de prestanda som de har uppnått i tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster på grundval av parametrar för tjänsternas kvalitet, definitioner och mätmetoder enligt bilaga III. Den offentliggjorda informationen skall även lämnas till den nationella regleringsmyndigheten.
2. De nationella regleringsmyndigheterna får bland annat, i de fall där relevanta parametrar utarbetats, specificera ytterligare kvalitetsnormer för tjänster, för att utvärdera de tjänster som företagen tillhandahåller slutanvändare och konsumenter med funktionshinder. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att informationen om företagens resultat enligt dessa parametrar också offentliggörs och görs tillgängliga för dem.
3. De nationella regleringsmyndigheterna får dessutom specificera innehållet i, formen och sättet för hur informationen skall offentliggöras för att säkerställa att slutanvändare och konsumenter har tillgång till komplett, jämförbar och användarvänlig information.
4. De nationella regleringsmyndigheterna skall kunna fastställa prestandamål för företag med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster åtminstone enligt artikel 4. Härvid skall de nationella regleringsmyndigheterna beakta de berörda parternas synpunkter, särskilt på det sätt som avses i artikel 33.
5. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kan kontrollera att dessa prestandamål uppnås av de utsedda företagen.
6. Bestående misslyckande från ett företags sida att uppnå prestandamålen kan leda till att särskilda åtgärder vidtas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (13). De nationella regleringsmyndigheterna skall på det berörda företagets bekostnad kunna beordra en oberoende granskning eller liknande översyner av uppgifter om prestanda för att försäkra sig om att de uppgifter som företag med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster har lämnat är korrekta och jämförbara.
Artikel 12
Kostnad för samhällsomfattande tjänster
1. Om de nationella regleringsmyndigheterna bedömer att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster enligt artiklarna 3–10 kan vara oskäligt betungande för de företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall de beräkna nettokostnaderna av tillhandahållandet.
I detta syfte skall de nationella regleringsmyndigheterna
a) beräkna nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster med hänsyn till de eventuella marknadsfördelarna för ett företag som utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, i enlighet med del A i bilaga IV, eller
b) använda nettokostnader för tillhandahållandet av samhällsom-
fattande tjänster som fastställts genom en urvalssystem enligt artikel 8.2.
2. Den redovisning och/eller annan information som tjänar som grundval för beräkningen av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt punkt 1 a skall
13
Se s. 21 i detta nummer av EGT.
granskas eller verifieras av den nationella regleringsmyndigheten eller ett organ som är oberoende av de berörda parterna och har godkänts av den nationella regleringsmyndigheten. Resultatet av kostnadskalkylen och slutsatserna av revisionen skall vara tillgängliga för allmänheten.
Artikel 13
Finansiering av skyldigheten att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster
1. Om de nationella regleringsmyndigheterna på grundval av en nettokostnadskalkyl enligt artikel 12 konstaterar att den ekonomiska bördan blir oskäligt betungande för ett företag, skall en medlemsstat på ett utsett företags begäran besluta
a) att införa ett system för att på öppet redovisade villkor via
offentliga medel ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna, och/eller
b) att fördela nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster
mellan leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
2. Om nettokostnaden fördelas enligt punkt 1 b skall medlemsstaterna införa ett fördelningssystem som administreras av den nationella regleringsmyndigheten eller ett organ som är oberoende av förmånstagarna under tillsyn av den nationella regleringsmyndigheten. Endast den nettokostnad som fastställs i enlighet med artikel 12 och som avser skyldigheter i artiklarna 3–10 får finansieras.
3. Ett fördelningssystem skall iaktta principerna om insyn, minsta marknadspåverkan, icke-diskriminering och proportionalitet i enlighet med principerna i del B i bilaga IV. Medlemsstaterna kan välja att inte kräva in bidrag från företag vars nationella omsättning understiger en viss gräns.
4. Avgifter i samband med fördelning av kostnader för skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall skiljas från varandra och fastställas separat för varje företag. Sådana avgifter får inte påföras eller krävas in från företag som inte tillhandahåller tjäns-
ter inom den medlemsstats territorium där fördelningssystemet har införts.
Artikel 14
Insyn
1. Om ett system för fördelning av nettokostnaderna för samhällsomfattande tjänster enligt artikel 13 införs, skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att principerna för kostnadsfördelning och närmare uppgifter om det tillämpade systemet görs tillgängliga för allmänheten.
2. Med förbehåll för gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser om affärshemligheter skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att en årlig rapport offentliggörs med uppgifter om den beräknade kostnaden för samhällsomfattande tjänster, med fastställande av de bidrag som har gjorts av samtliga berörda företag och de eventuella marknadsfördelar, som det eller de företag som utsetts att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst har åtnjutit om en fungerande fond faktiskt finns och används.
Artikel 15
Översyn av omfattningen av samhällsomfattande tjänster
1. Kommissionen skall regelbundet se över omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna, särskilt med syftet att föreslå Europaparlamentet och rådet att omfattningen ändras eller omformuleras. En översyn skall genomföras, första gången inom två år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 38.1 andra stycket och därefter vart tredje år.
2. Denna översyn skall ske med beaktande av den sociala, ekonomiska och tekniska utvecklingen, med beaktande av bl.a. mobilitet och dataöverföringshastighet mot bakgrund av den aktuella teknik som används av majoriteten av abonnenterna. Översynen skall utföras i enlighet med bilaga V. Kommissionen skall lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om resultatet av översynen.
KAPITEL III
REGLERING AV FÖRETAG MED BETYDANDE
INFLYTANDE PÅ SÄRSKILDA MARKNADER
Artikel 16
Översyn av skyldigheterna
1. Fram till dess att en översyn har gjorts och ett beslut har fattats i enlighet med förfarandet i punkt 3 i denna artikel skall medlemsstaterna bibehålla samtliga skyldigheter med avseende på följande:
a) Taxor för slutkunder för tillhandahållande av tillträde till och
användning av det allmänna telefonnätet enligt artikel 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (14),
b) Val eller förval av nätoperatör enligt Europaparlamentets och
rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (15).
c) Hyrda förbindelser enligt artiklarna 3, 4, 6, 7, 8 och 10 i di-
rektiv 92/44/EEG.
2. Kommissionen skall ange vilka marknader som berörs av de skyldigheter som berör slutkundsmarknaden i den första rekommendationen om relevanta produkt- och tjänstemarknader och i beslutet om fastställande av gränsöverskridande marknader som skall antas i enlighet med artikel 15 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, så snart som möjligt efter ikraftträdandet av detta direktiv och därefter regelbundet genomför en marknadsanalys i enlighet med artikel 16 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) för att avgöra om de skyldigheter som berör slutkundsmarknaden skall
14
EGT L 101, 1.4.1998, s. 24.
15
EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv 98/61/EG (EGT L 268, 3.10.1998, s. 37).
behållas, ändras eller upphävas. De åtgärder som vidtas skall följa förfarandet i artikel 7 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
Artikel 17
Reglering av tjänster som riktar sig till slutkunder
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att
a) om en nationell regleringsmyndighet avgör till följd av en
marknadsanalys som utförts i enlighet med artikel 16.3, att det inte råder någon effektiv konkurrens på en viss slutkundsmarknad, som fastställts i enlighet med artikel 15 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv), och
b) om den nationella regleringsmyndigheten fastslår att de skyl-
digheter som införs i enlighet med direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) eller artikel 19 i det här direktivet inte skulle leda till att målen i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) uppnås,
de nationella regleringsmyndigheterna ålägger företag med ett betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad i enlighet med artikel 14 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) lämpliga regleringsskyldigheter.
2. Skyldigheter enligt punkt 1 skall grundas på det fastställda problemets art, vara proportionerliga och motiverade mot bakgrund av målen i artikel 8 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Skyldigheterna kan omfatta krav om att de fastställda företagen inte får ta ut för höga priser, hindra nya aktörer att ta sig in på marknaden eller begränsa konkurrensen genom att priserna dumpas, ge otillbörliga förmåner till vissa slutanvändare eller kombinera tjänsterna på ett oskäligt sätt. De nationella regleringsmyndigheterna får för sådana företag vidta lämpliga prisbegränsande åtgärder, åtgärder för att kontrollera individuella taxor eller åtgärder för att anpassa taxorna till kostnaderna eller priserna på jämförbara marknader för att skydda slutanvändarnas intressen samtidigt som en effektiv konkurrens främjas.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall på begäran överlämna information till kommissionen om utförda kontroller på slut-
kundsmarknaden och, vid behov, om de system för kostnadskalkyler som används av de berörda företagen.
4. Om ett företag är föremål för reglering av taxorna till slutkunder, eller andra relevanta kontroller på slutkundsmarknaden, skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att nödvändiga och lämpliga system för kostnadskalkyler införs. De nationella regleringsmyndigheterna får ange vilket format och vilken redovisningsmetod som skall användas. Ett kvalificerat oberoende organ skall kontrollera att kostnadsredovisningssystemet efterlevs. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att en redogörelse för efterlevnaden offentliggörs årligen.
5. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2 och artikel 10 skall de nationella regleringsmyndigheterna inte tillämpa kontrollsystem för slutkundsmarknader enligt punkt 1 i den här artikeln på geografiska marknader eller användarmarknader där de anser att det råder effektiv konkurrens.
Artikel 18
Reglering av minimiutbudet av hyrda förbindelser
1. Om en nationell regleringsmyndighet avgör, till följd av en marknadsanalys som har utförts i enlighet med artikel 16.3, att det på marknaden för tillhandahållandet av hela eller minimiutbudet av hyrda förbindelser inte råder någon effektiv konkurrens, skall den fastställa vilka företag som har ett betydande inflytande på marknaden vad avser tillhandahållandet av de särskilda komponenterna i minimiutbudet av tjänster för hyrda förbindelser på hela eller delar av dess territorium i enlighet med artikel 14 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Den nationella regleringsmyndigheten skall ålägga sådana företag skyldigheter med avseende på tillhandahållandet av hyrda förbindelser, fastställda i den förteckning över standarder som offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning i enlighet med artikel 17 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) och de villkor för sådant tillhandahållande som fastställs i bilaga VII i det här direktivet, i förhållande till dessa särskilda marknader för hyrda förbindelser.
2. Om en nationell regleringsmyndighet avgör, till följd av en marknadsanalys som har utförts i enlighet med artikel 16.3, att det på en berörd marknad för tillhandahållande av hyrda förbindelser i minimiutbudet råder effektiv konkurrens, skall den upphäva de skyldigheter som anges i punkt 1 i förhållande till denna särskilda marknad för hyrda förbindelser.
3. Minimiutbudet av hyrda förbindelser med harmoniserade egenskaper och tillhörande standarder skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, som en del av den förteckning över standarder som avses i artikel 17 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv). Kommissionen får besluta om ändringar som är nödvändiga för att anpassa minimiutbudet av hyrda förbindelser till den tekniska utvecklingen och till ändringar av efterfrågan på marknaden, bland annat ett eventuellt upphävande av vissa typer av hyrda förbindelser som ingår i detta utbud, i enlighet med förfarandet i artikel 37.2 i det här direktivet.
Artikel 19
Val och förval av nätoperatör
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall kräva att de företag som anses ha ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt i enlighet med artikel 16.3 skall göra det möjligt för sina abonnenter att få tillgång till tjänster som erbjuds av leverantörer av allmänt tillgängliga telefonitjänster som företaget bedriver samtrafik med, på något av följande sätt:
a) Genom att slå en kod för val av nätoperatör för enstaka sam-
tal.
b) Genom att använda sig av förval med ett system som gör det
möjligt att förbigå förval för enstaka samtal genom att slå en kod för val av nätoperatör.
2. Användarnas krav på att dessa faciliteter genomförs inom andra nät eller på annat sätt skall bedömas i enlighet med förfarandet för marknadsanalys i artikel 16 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) och genomföras i enlighet med artikel 12 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv).
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att prissättningen för den tillgång och den samtrafik som avser tillhandahållandet av faciliteterna enligt punkt 1 är kostnadsorienterad och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av dessa faciliteter.
KAPITEL IV
SLUTANVÄNDARNAS INTRESSEN OCH RÄTTIGHETER
Artikel 20
Avtal
1. Punkterna 2, 3 och 4 skall gälla utan att det påverkar andra gemenskapsregler om konsumentskydd, särskilt direktiv 97/7/EG och 93/13/EG, och nationella regler i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att konsumenter som abonnerar på tjänster som ger anslutning och/eller tillträde till det allmänna telefonnätet har rätt till ett avtal med ett eller flera företag som tillhandahåller sådana tjänster. I avtalet skall åtminstone följande anges: a) Leverantörens namn och adress.
b) De tjänster som tillhandahålls, kvalitetsnivån på de tjänster
som erbjuds och tidsfrister för basanslutningen.
c) De typer av underhållstjänster som erbjuds.
d) Detaljerade uppgifter om priser och taxor, liksom sätten för
att erhålla aktuell information om gällande taxor och underhållsavgifter.
e) Avtalets löptid samt villkoren för förlängning och upphöran-
de av tjänsterna respektive förlängning och uppsägning av avtalet.
f) De ersättnings- och återbetalningssystem som gäller om de
avtalade tjänsternas kvalitetsnivåer inte uppfylls.
g) Metoden för inledande av tvistlösningsförfarandet enligt arti-
kel 34.
Medlemsstaterna får utöka dessa skyldigheter till att även gälla andra slutanvändare.
3. Om avtal ingås mellan konsumenter och sådana leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster som inte tillhandahåller anslutning och/eller tillträde till det allmänna telefonnätet skall informationen i punkt 2 tas med i avtalet. Medlemsstaterna får utöka dessa skyldigheter till att även gälla andra slutanvändare.
4. Abonnenter skall ha rätt att häva sina avtal utan påföljd om de underrättas om föreslagna ändringar i avtalsvillkoren. Abonnenter skall underrättas i god tid, minst en månad i förväg, före alla sådana ändringar och skall samtidigt informeras om sin rätt att utan påföljd häva sådana avtal om de inte godtar de nya villkoren.
Artikel 21
Insyn och offentliggörande av information
1. Medlemsstaterna skall i enlighet med bestämmelserna i bilaga II säkerställa att slutanvändare och konsumenter får tillgång till öppet redovisad och aktuell information om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av allmänt tillgängliga telefonitjänster.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall uppmuntra tillhandahållandet av information som gör det möjligt för slutanvändarna, i lämplig mån, och konsumenterna att göra en oberoende uppskattning av kostnaderna för olika alternativa användningsmönster med hjälp av exempelvis interaktiva guider.
Artikel 22
Tjänsternas kvalitet
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, sedan de beaktat de berörda parternas synpunkter, har möjlighet att kräva att de företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster offentliggör jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till
slutanvändarna. Informationen skall på begäran även lämnas till de nationella regleringsmyndigheterna innan den offentliggörs.
2. De nationella regleringsmyndigheterna får bland annat specificera parametrar för att mäta tjänsternas kvalitet samt innehållet i, formen och sättet för hur informationen skall offentliggöras för att säkerställa att slutanvändare har tillträde till uttömmande, jämförbar och användarvänlig information. Vid behov kan parametrarna, definitionerna och mätmetoderna i bilaga III användas.
Artikel 23
Nätets integritet
Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa det allmänna telefonnätets integritet i de fasta anslutningspunkterna och, i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller i fall av force majeure, tillgängligheten till det allmänna telefonnätet och allmänt tillgängliga telefonitjänster i de fasta anslutningspunkterna. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster i fasta anslutningspunkter vidtar alla rimliga åtgärder för att säkerställa oavbruten tillgång till larmtjänster.
Artikel 24
Driftskompatibilitet hos digital televisionsutrustning för
konsumenter
Medlemsstaterna skall säkerställa driftskompatibiliteten hos digital televisionsutrustning för konsumenter i enlighet med bestämmelserna i bilaga VI.
Artikel 25
Telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster har rätt att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i artikel 5.1 a.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information, i ett avtalat format på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnentförteckningar.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att slutanvändare som är anslutna till det allmänna telefonnätet har tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster i enlighet med artikel 5.1 b.
4. Medlemsstaterna får inte behålla någon inskränkande reglering som hindrar slutanvändare i en medlemsstat från att direkt få tillträde till nummerupplysningstjänsten i en annan medlemsstat.
5. Punkterna 1, 2, 3 och 4 skall gälla, om inte annat följer av gemenskapslagstiftningen om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet, särskilt artikel 11 i direktiv 97/66/EG.
Artikel 26
Det gemensamma europeiska larmnumret
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga slutanvändare av allmänt tillgängliga telefonitjänster, även användare av telefonautomater, utöver övriga nationella larmnummer som specificerats av de nationella regleringsmyndigheterna, kan ringa larmtjänster avgiftsfritt genom att använda det gemensamma europeiska larmnumret 112.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtal till det gemensamma europeiska larmnumret 112 besvaras korrekt och behandlas på det sätt som bäst passar den nationella organisationen av larmsystem och med beaktande av nätens tekniska möjligheter.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som driver allmänna telefonnät i den mån som det är tekniskt genomförbart till de myndigheter som ansvarar för larmtjänster tillhandahåller information om varifrån samtalet kommer för samtliga samtal till det gemensamma europeiska larmnumret 112.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att medborgarna får tillräcklig information om att det gemensamma europeiska larmnumret 112 finns och hur det skall användas.
Artikel 27
Europeiska prefix
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att prefixet 00 är det standardiserade internationella prefixet. Särskilda system för samtal mellan närliggande orter belägna inom olika medlemsstater kan komma att införas eller förlängas. Slutanvändare av allmänt tillgängliga telefonitjänster på sådana platser skall få fullständig information om sådana system.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att samtliga företag som driver allmänna telefonnät hanterar alla samtal till det europeiska telefonnummerområdet utan att det påverkar behovet för ett företag som driver ett allmänt telefonnät att få täckning för kostnaden för förmedling av samtal på sitt nät.
Artikel 28
Icke-geografiska nummer
Medlemsstaterna skall säkerställa att slutanvändare från andra medlemsstater har tillgång till icke-geografiska nummer inom deras territorier, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, utom där den uppringda abonnenten av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden.
Artikel 29
Tillhandahållande av ytterligare faciliteter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna har möjlighet att kräva att alla företag som driver allmänna telefonnät erbjuder sina slutanvändare de tjänster som förtecknas i del B i bilaga I, om det är tekniskt möjligt och ekonomiskt genomförbart.
2. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa punkt 1 på hela eller delar av sitt territorium om den, sedan den beaktat de berörda parternas synpunkter, anser att det finns tillräcklig tillgång till dessa tjänster.
3. Utan att bestämmelserna i artikel 10.2 åsidosätts, får medlemsstaterna införa skyldigheterna i bilaga I del A punkt e, avseende avstängning som ett allmänt krav för alla företag.
Artikel 30
Nummerportabilitet
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som kräver detta kan behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten
a) om det gäller ett geografiskt nummer, på en viss plats, och
b) om det gäller icke-geografiska nummer, på vilken plats som helst.
Denna punkt gäller inte nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast anslutningspunkt och mobilnät.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet.
3. De nationella regleringsmyndigheterna får inte belägga nummerportabilitet med slutkundstaxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att införa särskilda eller gemensamma slutkundstaxor.
Artikel 31
Sändningsplikt (”must carry”)
1. Företag som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät som används för
distribution av radio- och tv-sändningar till allmänheten, där ett betydande antal slutanvändare av sådana nät använder dem som sitt huvudsakliga medel för att ta emot radio- och tv-sändningar, får av medlemsstaterna åläggas skälig sändningsplikt (”must carry”) för överföring av vissa angivna kanaler och tjänster för radio- och televisionssändningar. Sådana skyldigheter skall endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset, och de skall vara proportionerliga och öppna för insyn. Skyldigheterna skall ses över regelbundet.
2. Varken punkt 1 i denna artikel eller artikel 3.2 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) skall påverka medlemsstaternas förmåga att bestämma lämplig ersättning, om sådan utgår, med avseende på åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel, medan de också skall garantera att det under liknande förhållanden inte förekommer någon diskriminerande behandling av företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät. Om ersättning utgår, skall medlemsstaterna säkerställa att den tillämpas på ett proportionellt och öppet sätt.
KAPITEL V
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 32
Ytterligare obligatoriska tjänster
Medlemsstaterna får besluta att göra ytterligare tjänster, med undantag för tjänster som ingår i de åtaganden om samhällsomfattande tjänster enligt definitionen i kapitel II, allmänt tillgängliga inom det egna territoriet, men under sådana omständigheter får inte något ersättningssystem för särskilda företag införas.
Artikel 33
Samråd med berörda parter
1. Medlemsstaterna skall i den mån det är lämpligt säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna tar hänsyn till synpunkter från
slutanvändare och konsumenter (inbegripet i synnerhet användare med funktionshinder), tillverkare och företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster i frågor som rör slutanvändar- och konsumenträttigheter avseende allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, i synnerhet då dessa har en betydande inverkan på marknaden.
2. De berörda parterna får, då så är lämpligt och med vägledning från de nationella regleringsmyndigheterna, utarbeta mekanismer som inbegriper konsumenter, användargrupper och tjänsteleverantörer, i syfte att förbättra tjänsternas allmänna kvalitet, bland annat genom att utarbeta och kontrollera uppförandekoder och genomförandenormer.
Artikel 34
Reglering av tvister utanför domstol
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av detta direktiv. Medlemsstaterna skall besluta om åtgärder för att säkerställa att sådana förfaranden möjliggör en rättvis och snabb tvistlösning och får, om så är nödvändigt, införa ett system för återbetalning och/eller ersättning. Medlemsstaterna får utöka dessa skyldigheter till att även gälla tvister som berör andra slutanvändare.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att deras lagstiftning inte utgör hinder för att klagomålsinstanser inrättas och on-linetjänster tillhandahålls på en sådan lämplig geografisk nivå som underlättar tillgången till tvistlösning för konsumenter och slutanvändare.
3. Om sådana tvister avser parter i olika medlemsstater skall medlemsstaterna samordna sitt arbete för att åstadkomma en lösning av tvisten.
4. Denna artikel innebär inte att nationella rättsliga förfaranden åsidosätts.
Artikel 35
Teknisk anpassning
Ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna I, II, III, VI och VII till den tekniska utvecklingen eller förändringar av efterfrågan på marknaden skall antas av kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 37.2.
Artikel 36
Anmälan, övervakning och översynsförfaranden
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall senast den tillämpningsdag som avses i artikel 38.1 andra stycket, och därefter utan dröjsmål vid eventuella ändringar, till kommissionen anmäla namn på företag som har skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt artikel 8.1.
Kommissionen skall tillhandahålla informationen i lättillgänglig form och distribuera den till kommunikationskommitté som avses i artikel 37.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall till kommissionen anmäla namn på företag som anses ha betydande inflytande på marknaden i enlighet med detta direktiv samt de skyldigheter som åläggs dem enligt detta direktiv. Alla ändringar som påverkar de skyldigheter som åläggs företagen eller som rör de företag som omfattas av bestämmelserna i detta direktiv skall utan dröjsmål anmälas till kommissionen.
3. Kommissionen skall regelbundet göra en översyn av hur detta direktiv fungerar och rapportera till Europaparlamentet och rådet, varvid den första rapporten skall lämnas senast tre år efter den tilllämpningsdag som avses i artikel 38.1 andra stycket. Medlemsstaterna och de nationella regleringsmyndigheterna skall i detta syfte lämna nödvändiga upplysningar till kommissionen.
Artikel 37
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av den kommunikationskommitté som inrättas genom artikel 22 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv).
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 38
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 juli 2003. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 25 juli 2003.
2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt texterna till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.
Artikel 39
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 40
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar P. COX
J. C. APARICIO
Ordförande
Ordförande
BILAGA I
BESKRIVNING AV DE TJÄNSTER OCH FACILITETER
SOM AVSES I ARTIKEL 10 (KONTROLL AV UTGIFTER)
OCH ARTIKEL 29 (YTTERLIGARE FACILITETER)
Del A: De faciliteter och tjänster som avses i artikel 10 är
följande
a) Specificerad teleräkning
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna, med förbehåll för kraven i tillämplig lagstiftning om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet, kan fastställa den grundläggande detaljeringsgraden för specificerade teleräkningar som skall tillhandahållas avgiftsfritt av utsedda företag (enligt artikel 8) till konsumenterna för att dessa skall kunna
i) kontrollera sina avgifter för användningen av det allmän
na telefonnätet i en fast anslutningspunkt och/eller där till hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, och
ii) på lämpligt sätt övervaka sin användning och sina utgif
ter och därigenom ha rimlig kontroll över sina räkningar.
Vid behov kan en mer detaljerad specifikation erbjudas abonnenterna till ett överkomligt pris eller utan avgift.
Samtal som är avgiftsfria för den uppringande abonnenten, inbegripet samtal till hjälplinjer, får inte anges på den uppringande abonnentens specificerade teleräkning.
b) Selektiva samtalsspärrar för utgående samtal, avgiftsfritt dvs. en tjänst med hjälp av vilken abonnenten, på begäran riktad till telefonitjänsteleverantören, avgiftsfritt kan spärra vissa typer av samtal eller vissa typer av nummer. c) System för förhandsbetalning
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna får kräva att utsedda företag gör det möjligt
för konsumenterna att förhandsbetala tillträde till det allmänna telefonnätet och användning av allmänna telefonitjänster.
d) Betalningar av anslutningsavgifter som är fördelade över tiden
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna får kräva att utsedda företag tillåter konsumenterna att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.
e) Utebliven betalning av räkningar
Medlemsstaterna skall ge tillstånd till särskilda åtgärder som skall vara proportionella, icke-diskriminerande och offentliggjorda, och som skall vidtas då telefonräkningar avseende användning av det allmänna telefonnätet i fasta anslutningspunkter inte betalas. Åtgärderna skall säkerställa att abonnenten vederbörligen varnas innan tjänsten avbryts eller stängs av. Med undantag för fall av bedrägeri, upprepad försenad betalning eller utebliven betalning skall man med dessa åtgärder säkerställa att alla avbrott så långt det är tekniskt möjligt endast påverkar den berörda tjänsten. Avstängning på grund av utebliven betalning av räkningar får endast ske efter det att abonnenten i vederbörlig ordning erhållit en varning. Medlemsstaterna får föreskriva att fullständig avstängning endast sker efter en angiven tidsfrist, under vilken samtal som inte ger upphov till någon avgift för abonnenten (t.ex. samtal till 112) är tillåtna.
Del B: Förteckning över faciliteter som avses i artikel 29
a) Tonval eller DTMF (dual-tone multi-frequency operation)
Detta innebär att det allmänna telefonnätet är beskaffat på ett sådant sätt att tonvalstelefoner kan användas med hjälp av DTMF-toner som definierats i ETSI ETR 207 för genomgående signalering genom nätet både inom en medlemsstat och mellan medlemsstaterna.
b)
Nummerpresentation
Detta innebär att den uppringandes telefonnummer visas hos den som blir uppringd innan samtalet påbörjas.
Denna facilitet skall tillhandahållas i enlighet med tillämplig lagstiftning om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet, särskilt direktiv 97/66/EG.
Operatörerna bör i den mån det är tekniskt möjligt tillhandahålla uppgifter och signaler som gör det lättare att erbjuda nummerpresentation och tonvalstjänster mellan olika medlemsstater.
BILAGA II
INFORMATION SOM SKALL OFFENTLIGGÖRAS I
ENLIGHET MED ARTIKEL 21 (INSYN OCH OFFENTLIGGÖRANDE AV INFORMATION)
Den nationella regleringsmyndigheten ansvarar för att informationen i denna bilaga offentliggörs i enlighet med artikel 21. Det är den nationella regleringsmyndigheten som avgör vilken information som skall offentliggöras av de företag som tillhandahåller allmänna telefonnät och/eller allmänt tillgängliga telefonitjänster och vilken information som skall offentliggöras av den nationella regleringsmyndigheten för att därigenom säkerställa att konsumenterna kan göra välgrundade val. 1. Företagets/företagens namn och adress dvs. namn och adress till huvudkontoret för sådana företag som tillhandahåller allmänna telefonnät och/eller allmänt tillgängliga telefonitjänster.
2. De allmänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds
2.1 Omfattningen av den allmänt tillgängliga telefonitjänsten
Beskrivning av de allmänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds med angivande av vad som ingår i abonnemangsavgiften och den periodiska anslutningsavgiften (t.ex. telefonisttjänster, abonnentförteckningar, nummerupplysningstjänster,
selektiv samtalsspärr, specificerad teleräkning, underhåll m.m.).
2.2 Standardtaxor omfattar tillträde, alla typer av användaravgifter, underhåll samt detaljerade upplysningar om gällande rabatter och särskilda eller riktade taxor.
2.3 Ersättnings-/återbetalningsregler innefattar upplysningar om eventuella ersättnings- eller återbetalningssystem.
2.4 Typer av underhåll som erbjuds
2.5 Villkor för grundabonnemang, inklusive, om det är tillämpligt, den kortaste abonnemangsperiod som medges.
3. Tvistlösningsförfaranden, inbegripet sådana som har utarbetats av företaget.
4. Information om rättigheter när det gäller samhällsomfattande tjänster, inklusive de tjänster och faciliteter som avses i bilaga I.
BILAGA III
PARAMETRAR FÖR TJÄNSTERNAS KVALITET
Parametrar för leveranstid och tjänstens kvalitet, definitioner
och mätmetoder i enlighet med artiklarna 11 och 22
Parametrar
(1)
Definitioner Mätmetoder
Leveranstid för första anslutning till nätet ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1 Felfrekvens per anslutning ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1 Väntetid för reparation av fel ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1 Felfrekvens vid uppkoppling av samtal
(2)
ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1
Väntetid för koppling av samtal
(2)
ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1
Svarstid för telefonisttjänster ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1 Svarstid för nummerupplysningstjänster ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1 Andel av telefonautomater för mynt och kort som är i funktion
ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1
Klagomål för felaktiga telefonräkningar ETSI EG 201 769-1 ETSI EG 201 769-1
(1)
Parametrarna skall göra det möjligt att analysera hur tjänsten fungerar på regional nivå (dvs. lägst nivå 2 i nomenklaturen för statistiska territoriella enheter /NUTS) som upprättats av Eurostat).
(2)
Medlemsstaterna får besluta att inte kräva att aktuella uppgifter för dessa två parametrar sparas om det finns belägg för att dessa båda områden fungerar tillfredsställande.
Anmärkning: Versionsnumret för ETSI EG 201 769-1 är 1.1.1 (april 2000).
BILAGA IV
BERÄKNING AV EVENTUELLA NETTOKOSTNADER
FÖR SKYLDIGHETEN ATT TILLHANDAHÅLLA
SAMHÄLLSOMFATTANDE TJÄNSTER OCH
INFÖRANDE AV ÅTERBETALNINGS- ELLER
FÖRDELNINGSSYSTEM I ENLIGHET MED ARTIKLARNA
12 OCH 13
Del A: Beräkning av nettokostnad
Skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster avser de skyldigheter som åläggs ett företag av en medlemsstat och gäller tillhandahållandet av nät och tjänster inom ett angivet geografiskt område, inbegripet, vid behov, en utjämning av priserna för att tillhandahålla tjänsten inom detta geografiska område eller erbjudande om särskilda taxealternativ för konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov.
De nationella regleringsmyndigheterna skall överväga alla metoder för att motivera företagen (utsedda eller inte) att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på ett kostnadseffektivt sätt. Nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster skall beräknas som skillnaden mellan nettokostnaden för ett utsett företag att bedriva verksamheten med tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna och kostnaden för att bedriva verksamheten utan samhällsomfattande tjänster. Detta gäller oavsett om nätet i en enskild medlemsstat är fullt utbyggt eller fortfarande är under utbyggnad och tillväxt. Man skall bemöda sig om att göra en korrekt bedömning av de kostnader som ett utsett företag skulle ha valt att undvika om skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inte hade förelegat. Vid nettokostnadsräkningen bör fördelarna, inklusive immateriella värden, bedömas för operatör som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster.
Beräkningen skall bygga på kostnader som kan hänföras till följande: i) Delar av de angivna tjänsterna som endast kan tillhandahållas med förlust eller på ekonomiska villkor som faller utanför normala kommersiella villkor.
Denna kategori får inbegripa tjänstekomponenter som tillgång till larmtjänster, tillhandahållande av vissa telefonautomater, tillhandahållande av vissa tjänster eller viss utrustning för personer med funktionshinder m.m.
ii) Vissa slutanvändare eller grupper av slutanvändare, som med beaktande av kostnaden för att tillhandahålla det angivna nätet och den angivna tjänsten, den intäkt som uppkommer samt den geografiska utjämning av priserna som åläggs av en medlemsstat, endast kan betjänas med förlust eller på ekonomiska villkor som faller utanför normala kommersiella villkor. Denna kategori inbegriper de slutanvändare eller grupper av slutanvändare som inte skulle erhålla tjänsten från en kommersiell operatör som inte var skyldig att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
Nettokostnaden för vissa delar av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall beräknas för sig för att undvika dubbelberäkning av direkta eller indirekta förmåner och kostnader. Den totala nettokostnaden för ett företags skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall beräknas som summan av nettokostnaderna för varje särskild del av de samhällsomfattande tjänsterna med beaktande av eventuella immateriella förmåner. Ansvaret för kontrollen av nettokostnaderna faller på den nationella regleringsmyndigheten.
Del B: Täckning av eventuella nettokostnader för skyldigheten
att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster
Täckning eller finansiering av eventuella nettokostnader för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster innebär att utsedda företag med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall ersättas för de tjänster de tillhandahåller på ickekommersiella villkor. Eftersom sådan ersättning innebär finansiella överföringar skall medlemsstaterna säkerställa att dessa görs på ett objektivt, öppet redovisat, icke-diskriminerande och proportionellt sätt. Detta innebär att överföringarna medför minsta möjliga snedvridning av konkurrensen och efterfrågan från användarna.
I enlighet med artikel 13.3 bör ett fördelningssystem som grundar sig på en fond använda en metod för att samla in bidragen som är öppen och neutral och som undviker en dubbelberäkning av företagens utgifts- och intäktsmoms.
Det oberoende organ som förvaltar fonden skall ansvara för att samla in bidrag från företag som bedöms vara skyldiga att bidra till nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i medlemsstaten. Detta organ skall även övervaka överföringen av summor som skall betalas och/eller administrativa utbetalningar till företag som är berättigade till ersättning från fonden.
BILAGA V
FÖRFARANDE FÖR ÖVERSYN AV OMFATTNINGEN AV
DE SAMHÄLLSOMFATTANDE TJÄNSTERNA ENLIGT
ARTIKEL 15
När kommissionen bedömer om en översyn av omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster bör utföras skall följande övervägas: – Social utveckling och marknadsutveckling med avseende på de tjänster som konsumenterna använder. – Social utveckling och marknadsutveckling med avseende på tillgängligheten och urvalet av de tjänster som tillhandahålls konsumenterna. – Teknisk utveckling med avseende på det sätt på vilket tjänster tillhandahålls konsumenterna.
När kommissionen bedömer om omfattningen om skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande åtgärder skall ändras eller omdefinieras skall följande övervägas: – Finns det särskilda tjänster som är tillgängliga för och används av flertalet konsumenter? Är socialt utanförskap en följd av bristande tillgänglighet eller icke-användning av en minoritet av konsumenterna?
– Medför tillgängligheten och användningen av särskilda tjänster en allmän nettoförmån för alla konsumenter, så att ett offentligt ingripande är motiverat under omständigheter där särskilda tjänster inte tillhandahålls allmänheten på normala kommersiella villkor?
BILAGA VI
DRIFTSKOMPATIBILITET HOS DIGITAL
TELEVISIONSUTRUSTNING FÖR KONSUMENTER I
ENLIGHET MED ARTIKEL 24
1. Den gemensamma krypteringsalgoritmen och mottagning av luftburen sändning
Konsumentutrustning som är avsedd för mottagning av digitala televisionssignaler, som säljs, hyrs ut eller på annat sätt görs tillgänglig inom gemenskapen, och som kan dekryptera digitala televisionssignaler skall möjliggöra följande: – Dekryptering av sådana signaler i enlighet med den ge-
mensamma europeiska krypteringsalgoritmen som administreras av en erkänd europeisk standardiseringsorganisation, för närvarande ETSI.
– Återgivning av signaler som har sänts okodat under för-
utsättning att tillämpligt hyresavtal följs om utrustningen är hyrd.
2. Analoga och digitala televisionsapparaters driftskompatibilitet
Alla analoga televisionsapparater med en inbyggd skärm vars synliga diagonal är över 42 cm, och som saluförs eller hyrs ut inom gemenskapen, skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt som har standardiserats av en erkänd europeisk standardiseringsorganisation, t.ex. enligt standarden Cenelec EN 50 049-1:1997, och som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare och digitala mottagare.
Alla digitala televisionsapparater med en inbyggd skärm vars synliga diagonal är över 30 cm, och som saluförs eller hyrs ut
inom gemenskapen, skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt (antingen standardiserat av, eller överensstämmande med en standard som antagits av, en erkänd europeisk standardiseringsorganisation eller i enlighet med en specifikation som antagits av hela branschen), t.ex. den gemensamma gränssnittskontakten för DVB, vilket möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, och kan överföra samtliga delar av den digitala televisionssignalen inbegripet information om interaktiva tjänster och tjänster med villkorad tillgång.
BILAGA VII
VILLKOR FÖR DET MINIMIUTBUD AV HYRDA
FÖRBINDELSER SOM AVSES I ARTIKEL 18
Obs. I enlighet med förfarandet i artikel 18 skall tillhandahållande
av minimiutbudet av hyrda förbindelser på de villkor som fastställs i direktiv 92/44/EG fortsätta till dess att den nationella regleringsmyndigheten avgör att det råder effektiv konkurrens på den berörda marknaden för hyrda förbindelser.
De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att tillhandahållandet av det minimiutbud av hyrda förbindelser som avses i artikel 18 följer de grundläggande principerna om icke-diskriminering, kostnadsorientering och insyn.
1.
Icke-diskriminering
De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att de organisationer med ett betydande inflytande på marknaden enligt artikel 18.1 följer principen om icke-diskriminering när de tillhandahåller sådana hyrda förbindelser som avses i artikel 18. Organisationerna skall tillämpa likadana villkor under motsvarande förhållanden på organisationer som tillhandahåller liknande tjänster, och skall tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som de eller deras dotterbolag eller partner tillhandahåller för sina egna tjänster, där så är tillämpligt.
2.
Kostnadsorientering
De nationella regleringsmyndigheterna skall där så är lämpligt, säkerställa att taxor för de hyrda förbindelser som avses i artikel 18 följer de grundläggande principerna för kostnadsorientering.
De nationella regleringsmyndigheterna skall därför säkerställa att företag med ett betydande inflytande på marknaden enligt artikel 18.1 utformar och använder att lämpligt kostnadsredovisningssystem.
De nationella regleringsmyndigheterna skall hålla tillgängligt tillräckligt detaljerad information om de kostnadsredovisningssystem som dessa företag tillämpar. De skall på begäran överlämna denna information till kommissionen.
3.
Insyn
De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att följande information i samband med det minimiutbud av hyrda förbindelser som avses i artikel 18 offentliggörs i lättåtkomlig form.
3.1 Tekniska egenskaper, inbegripet fysiska och elektriska egenskaper samt detaljerade specifikationer av teknik och prestanda som är tillämpliga vid nätanslutningspunkten.
3.2 Taxor, inklusive avgifter för den ursprungliga anslutningen, periodiska hyresavgifter och övriga kostnader. Om taxorna är differentierade, måste detta anges.
Om en organisation med ett betydande marknadsinflytande enligt artikel 18.1, som svar på en särskild begäran, anser det orimligt att tillhandahålla en hyrd förbindelse i ett minimiutbud enligt offentliggjorda taxor och leveransvillkor, måste den anhålla om den nationella regleringsmyndighetens tillstånd att i det fallet ändra villkoren.
3.3 Leveransvillkor, som minst skall ange följande: – Uppgifter om orderförfarandet.
– Normal leveransperiod, dvs. den period under vilken 95 %
av alla hyrda förbindelser av samma typ har levererats till kunderna, räknat från det datum när användaren har gjort en definitiv beställning av en hyrd förbindelse.
Perioden fastställs på grundval av verkliga leveransperio-
der av hyrda förbindelser under ett nyligen inträffat tidsintervall av rimlig varaktighet. I beräkningen får inte fall tas med där användarna har begärt sen leveransperiod. – Avtalsperiod, dvs. den period som vanligtvis anges i avta-
let och den kortaste avtalsperiod som användaren måste godta. – Normal reparationstid, dvs. från den tidpunkt då ett fel-
meddelande sänds till den ansvariga avdelningen inom ett företag med betydande inflytande på marknaden enligt artikel 18.1, till det ögonblick då 80 % av alla hyrda förbindelser av samma typ har återställts och i tillämpliga fall anmälts till användaren som brukbara. Om reparationer av olika kvalitetsklasser erbjuds för samma typ av hyrd förbindelse, skall de olika normala reparationstiderna offentliggöras. – Eventuella förfaranden för återbetalning.
Om en medlemsstat anser att det levererade minimiutbudet av hyrda linjer inte motsvarar användarens behov kan den dessutom fastställa lämpliga mål för ovan angivna leveransvillkor.
LRIC-metoden
Utdrag ur Post- och telestyrelsens rapport den 16 april 2002 (referensnummer 02-2257)
Ny kalkylmodell – LRIC-metoden
Beskrivning av LRIC-metoden
”Beräkningsmodeller för kostnadsorienterade priser
För beräkning av kostnadsorienterade priser kan olika typer av kalkylmodeller användas. De olika modeller som främst är aktuella inom telekombranschen är:
 fullt fördelade kostnader (fully distributed costs, FDC)  långsiktig särkostnad (Long Run Incremental Cost, LRIC)1  marginalkostnad (Marginal Cost, MC)  prissättning med beaktande av priselasticiteten (Ramsey-prissätt-
ning)
 alternativkostnadsprissättning (Efficient Component Pricing
Rule, ECPR).
FDC har tidigare varit den mest använda kalkylmodellen och baseras vanligen på historiska kostnader. Det är också denna modell som Telia hittills använt sig av för att beräkna självkostnad för reglerade produkter och tjänster. Under senare år har dock alltfler länder inom EU börjat tillämpa långsiktig särkostnad, LRIC-meto-
1 Jämför långsiktig genomsnittlig särkostnad (på engelska LRAIC, long run average
incremental cost) vilken erhålls genom att dividera långsiktig särkostnad med inkrementet, t.ex. en viss trafikvolym. Därmed erhålls den genomsnittliga särkostnaden per enhet, t.ex. per minut. I rapporten används genomgående benämningen långsiktig särkostnad, LRIC, såvida det inte rör sig om en hänvisning till annan text där LRAIC används
den med pålägg, s.k. mark-up, för samkostnader, och det är också denna som rekommenderas av EU-kommissionen vid beräkning av såväl kostnadsorienterad ersättning för samtrafik2 som för tillträde till accessnät.3 (s. 4)
- - - - -
”LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla ett inkrement, dvs. en ökning av verksamheten genom t.ex. en volymökning eller en tillkommande produkt eller tjänst. Utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader.” (s. 4f)
- - - - -
Kommissionen har “fastställt en rekommendation 4 om prissättning vid samtrafik. Enligt denna rekommendation anser kommissionen att den lämpligaste metoden för prissättning av samtrafik består i en metod som baseras på den långsiktiga särkostnaden, den s.k. LRIC-metoden. En sådan metod innebär en kostnadsberäkning som grundar sig på nukostnader/återanskaffningsvärden (eng. current costs) snarare än på historiska kostnader. Enligt rekommendationen kan vidare samtrafikavgifter som baseras på långsiktig särkostnad också inkludera berättigade påslag för att täcka en del av en effektiv operatörs uppskattade samkostnader som uppstår under konkurrensmässiga förhållanden.
För att beräkna ett pris baserat på LRIC-metoden kan man ha två olika tillvägagångssätt. Det ena sättet, vilket i rekommendationen omnämns som en model ”uppifrån och ned” (på engelska topdown model), innebär att man utgår från de bokförda kostnaderna. Därefter görs en omvärdering av vissa tillgångar till nyanskaffningsvärde med pålägg för drift, underhåll och administration efter modern standard. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att man
2
Directive 97/33/EC of the European Parliament and of the Council of 30 June 1997 on
interconnection in Telecommunication, 98/195/EC: Commission Recommendation of 8 January 1998 on interconnection in a liberalised telecommunications market (Part 1 – Interconnection pricing)
3
2000/417/EC Commission Recommendation of 25 May 2000 on unbundled access to the
local loop
4
98/195/EG Commission Recommendation of 8 January 1998 on interconnection in a
liberalised telecommunications market, Part 1 Interconnection pricing
utgår från ett befintligt fungerande nät vars kostnader ursprungligen kan härledas till bokföringen. Nackdelen är att man begränsas av den historiska nätstrukturen och kostnader till följd av bristande effektivitet kan därmed fortfarande ingå. Dessutom innebär detta tillvägagångssätt minskad transparens då såväl bedömningar som beräkningar vid framförallt fördelning av samkostnader till stor del görs av den operatör som äger nätet.
Ett annat tillvägagångssätt för beräkning av priser baserade på LRIC-metoden är att i stället för att utgå från bokförda kostnader utgå från nätet som därefter kostnadsberäknas, en modell ”nedifrån och upp” (på engelska bottom-up model). Fördelar med detta sätt är att man inte begränsas av den historiska nätstrukturen och den eventuella ineffektivitet som finns inbyggd i denna. Detta tillvägagångssätt står väl i överensstämmelse med EU-rekommendationen i vilken anges att kostnader för samtrafik skall beräknas utifrån långsiktig särkostnad då dessa utgör en nära approximering av kostnaderna för en effektiv operatör som använder sig av modern teknik. Tillvägagångssättet medger också ökad transparens då modellen ofta byggs i samråd med marknadens aktörer. ” (s. 5f)
- - - - - -
”Vid införande av LRIC-metoden finns som ovan anförts huvudsakligen två tillvägagångssätt: en s.k. uppifrån och ned (på engelska top-down) modell och en s.k. nedifrån och upp (på engelska bottom-up) modell. Båda tillvägagångssätten har för- och nackdelar och det har därför utvecklats en praxis hos de länder som infört LRIC-metoden att genomföra båda beräkningssätten. Kostnaderna för reglerade produkter och tjänster beräknas dels i en modell uppifrån och ned som efter riktlinjer från tillsynsmyndigheten upprättas av nätägaren, dvs. i Sverige av Telia, dels i en modell nedifrån och upp av tillsynsmyndigheten i samarbete med marknadens aktörer. Därefter görs en avstämning och sammanvägning av resultaten för att på så sätt utnyttja fördelarna med respektive tillvägagångssätt.
Utnyttjande av båda modellerna för kostnadsberäkning överensstämmer väl med det förfarande som beskrivs i EU:s rekommendation om prissättning av samtrafik. Erfarenheter från andra europeiska länder visar också att framtagandet av båda modellerna är mer eller mindre nödvändig för att åstadkomma en ändamålsenlig kalkylmodell baserad på LRIC-metoden. PTS gör därför bedöm-
ningen att ett införande av den nya metoden i Sverige bör ske genom att båda tillvägagångssätten utnyttjas och att arbetet sker så öppet för insyn som möjligt.” (s. 7)
Litteraturförteckning
Litteratur
Carlsson, K., Söderlind, E. & Ulriksson, M., Konkurrenslagen – en
kommentar, Stockholm: Norstedts juridik, 1999 Danelius, H., Europadomstolens domar 1961 – 1990. (SvJT 1991
s. 329 – 333) Danelius, H., Europadomstolens domar 1991 – 1993. (SvJT 1994
s. 381 – 383) Danelius, H., Nyheter från Europadomstolen. (SvJT 1995
s. 534 – 535) Nordicom- Sverige Mediesverige 2001/2002, Statistik och analys,
Göteborgs universitet Nordicom- Sveriges Mediebarometer 2001, Göteborgs universitet Post- och telestyrelsen, IT-infrastrukturen i Sverige , 2001 Post- och telestyrelsen, Konkurrensen i accessnätet, situationen
och förslag till åtgärder, 2002 Post- och telestyrelsen, Konkurrensen på Internetmarknaden, 2001 Post- och telestyrelsen, Risker för monopolisering av bredbands-
tjänster i flerfamiljshus, 2000 Post- och telestyrelsen, Telelagen och Internet 1999-10-08 Post- och telestyrelsen, Studie av tredjepartsoperatörer på markna-
den för mobila tjänster, 2001 Post- och telestyrelsen, Svensk telemarknad första halvåret 2001,
2001 Post- och telestyrelsen, Svensk telemarknad 2001, 2002 Post- och telestyrelsen, Konkurrenssituationen på olika delmarknader inom teleområdet, 2001
Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Konkurrensverket,
Mobiltelemarknaden, 2001 Post- och telestyrelsen, Ringa för livet, 2001 Post- och telestyrelsen, Ny kalkylmodell – LRIC-metoden, 2002 Post- och telestyrelsen, Uppdrag till Post- och telestyrelsen av-
seende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar, 2002 Post- och telestyrelsen, Förslag till ändring av telelagen (1993:597)
avseende skyldighet för operatörer av mobila telenät att tillhandahålla nationell roaming, 1999 Post- och telestyrelsen, Budgetunderlag för 2003-2005 Radio- och TV-verket, En guide till digital TV, 2000 Statens strålningsinstitut, Exponering för radiofrekventa fält och
mobiltelefoner, SSI rapport 2001:09, 2001 Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), televerksam-
het, 2000 Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Fakta om
informations- och kommunikationsteknik i Sverige 2002, 2002 Statskontoret, Svenska delen av Internet, 1997:18 Strömberg, H., Allmän förvaltningsrätt, 20 uppl., Malmö 2000
Offentligt tryck
prop. 1985/86:170 Om räddninstjänstlag m.m. prop. 1987/88:118 Om inriktning av telepolitiken prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt, prop. 1991/92:53 Förslag till ny lagstiftning för kabelsändning
m.m. prop. 1991/92:140 Om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verk-
samheten 1993-1996 m.m. prop. 1992/93:56 Ny konkurrenslagstiftning prop. 1992/93:200 En telelag och en förändrad verksamhet för tele-
verket m.m. prop. 1993/94:53 Förbud mot viss avkodningsutrustning prop. 1993/94.117 Inkorporering av Europakonventionen och
andra fri- och rättighetsfrågor prop. 1994/95:128 Ändring i telelagen (1993:597) m.m.
prop. 1995/96:160 Radio- och TV-lag prop. 1996/97:61 Översyn av telelagen (1993:597) m.m. prop. 1996/97:67 Digitala TV-sändningar prop. 1996/97:136 Ny ellag prop. 1997/98:15 Ansvar för elektroniska anslagstavlor prop. 1997/98:126 Nummerfrågor prop. 1997/98:34 Standarder för sändning av TV-signaler, m.m. prop. 1997/98.167 Ändringar i lagen (1993:599) om radiokommu-
nikation, m.m. prop.1997/98:184 Ändringar i radio-_och_TV-lagen (1996:844),
m.m. prop. 1998/99:1, Budgetpropositionen för 1999 prop. 1998/99:144 Regler om företagskoncentration prop. 1999/2000:49 Utökat skydd för kodade tjänster prop. 1999/2000:51 Lag om radio- och teleterminalutrustning m.m. prop. 1999/2000:57 Avreglering på mobiltelemarknaden prop. 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer
m. m. prop.1999/2000:140 Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald prop. 2000/01:74 Ändringar i telelagen, 1993:597, avseende
nummerportabilitet prop. 2000/01:94 Radio och TV i allmänhetens tjänst 2002-2005 prop. 2001/02:1 Budgetpropostionen för 2002 prop. 2001/02:74Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet prop. 2001/02:98 Abonnentupplysning prop. 2001/02:150 Lag om elektronisk handel och andra informa-
tionssamhällets tjänster, m.m. prop. 2001/02:158 Samhällets säkerhet och beredskap
bet. 1987/88:TU28 Om inriktning av telepolitiken bet. 1990/91:TU28 Telepolitik i utveckling bet. 1991/92: KrU28 Den avgiftsfinansierade radio- och TV- verk-
samheten 1993–1996 m.m.
bet. 1992/93:TU30 En telelag och en förändrad verksamhetsform
för Televerket, m.m. bet. 1994/95:TU17 Ändring i telelagen m.m. bet. 1995/96:KU29 Radio- och TV-frågor bet. 1996/97: TU5 Översyn av telelagen m.m. bet. 1998/99:TU3 Ändringar i lagen som radiokommunikation
m.m. bet. 1998/99: KrU1 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund
och fritid bet. 1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla
European commission, Status rapport on European union electro-
nic communications policy, december 1999
SOU 1991:107 Lag om radiokommunikation, m.m. SOU 1992:70 Telelag SOU 1999:55 Konvergens och förändring. Samordning av lagstift-
ningen för medie- och telesektorerna SOU 1999:85 Bredband för tillväxt i hela landet. Närings-, regio-
nal- och välfärdspolitiska aspekter på IT-infrastrukturen SOU 2000:55 Radio och TV i allmänhetens tjänst - ett berednings-
underlag SOU 2000:111 IT-infrastruktur för stad och land SOU 2001: 28 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Utvidgat
grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och yttrandefrihet SOU 2001:38Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet SOU 2001:41 Säkerhet i en ny tid SOU 2001:86 Förordning om åtgärder för fredstida krishantering
och höjd beredskap SOU 2001:90 Digital TV - modernisering av marknätet SOU 2002:38 Digital Radio. Kartläggning och analys SOU 2002:54 En ny prisinformationslag Ds 1994:53 Motiv för offentliga åtaganden Ds 2000:56, Effektivare tvistlösning på teleområdet Ds 2001:40 Nya bud – en ESO rapport om auktioner och upp-
handling
Ds 2001:52 Abonnentinflytande i kabel-TV-nät
SÖ 1985:66, Sveriges internationella överenskommelser