Till statsrådet Mona Sahlin

Genom regeringsbeslut den 19 april 2001 bemyndigades statsrådet Mona Sahlin att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom området för elektronisk kommunikation.

Från och med den 16 juli 2001 förordnades hovrättsrådet, vice ordförande, Roberth Nordh att vara särskild utredare.

Till experter förordnades den 1 september 2001 avdelningschefen Ann-Marie Engvall, kanslirådet Åsa Finnström, ämnessakkunnige Arne Granholm, kanslirådet Peter Holm, kanslirådet Karin Hovlin, rättssakkunnige Susanne Kjaersgaard Olsson, rättssakkunnige Magnus Larsson, verksjuristen Peter Schierbeck, projektledaren Kjell Skoglund, departementssekreteraren Yvonne Stein, rättschefen Lars Trägård, avdelningsrådet Maria Ulfvensjö samt departementssekreteraren Hans Öjemark. Karin Hovlin enledigades den 20 november 2001. Samtidigt förordnades departementssekreteraren Pernilla Skantze till expert. Peter Holm entledigades med verkan från den 25 mars 2002 och från samma datum förordnades ämnesrådet Jan Stålhandske till expert.

Till sekreterare förordnades den 1 september 2001 ämnesrådet Lena Hägglöf och hovrättsassessorn Patrik Håkansson. Den 18 april 2002 förordnades även departementssekreteraren Hans Öjemark till sekreterare.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om elektronisk kommunikation.

Enligt direktivet skulle utredningen redovisa sitt arbete senast den 1 april 2002. Den 31 januari 2001 beviljades kommittén förlängd tid till och med den 31 december 2002.

Utredningen överlämnar härmed delbetänkandet (SOU 2002:60)

Lag om elektronisk kommunikation

Till betänkandet fogas särskilda yttranden.

Stockholm 8 juli 2002

Roberth Nordh

/Patrik Håkansson Lena Hägglöf Hans Öjemark

Förkortningar

a. anförda ADSL Asymmetric Digital Subscriber Line API det ”operativsystem” som finns i set topboxen som bl.a. gör att interaktiva tilläggstjänster fungerar i digitalTV ARN Allmänna reklamationsnämnden ATM Asynchronous Transfer Mode bet. betänkande CEN Europeiska standardiseringskommittén Cenelec Europeiska kommittén för standardisering inom elområdet CEPT Conferénce Europénne des Administrations des Postes et de Telecommunications dir. direktiv DNS Domännamnssystemet Ds departementsstencil DSLAM Digital Subscriber Line Access Multiplexer DVB Organisationen Digital Video Broadcasting ECC The Electronic Communications Committee ECTRA The European Committee of Telecommunications Regulatory Authorities EDGE Enhanced Data Rates for GSM Evolution EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning EMC lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet EPG elektronisk programguide ERC The European Radiocommunications Committee ERO The European Radiocommunications Office

ETSI Europeiska institutet för elstandarder EU Europeiska unionen FDC Fully Distributed Costs Gbit/s gigabit per sekund GPRS Generalised Packet Radio Service GPS Global Positioning System GSM Global Service for Mobile transmission HTTP Hypertext Transfer Protocol ICNIRP International Commission in Non-Ionizing Radiation Protection IETF Internet Engineering Task Force IP Internet Protocol, kommunikationstionsprotokoll som handhar adressering och vägval för datapaket i Internet och i andra IP-baserade nät. ISDN Integrated Services Digital Network ITC Internationella telekonventionen ITU Internationella teleunionen Kbit/s kilobit per sekund KO Konsumentombudsmannen LAN Local Area Network LLUB Local Loop Unbundling LMDS Local Multipoint Distribution Service LRIC Long Run Incremental Cost LRK lagen om radiokommunikation (1993:599) Mbit/s megabit per sekund MHP Multimedia Home Platform MMS Multimedia Message Service NMT Nordisk Mobil Telefoni PIL prisinformationslag (1991:601) PLC Power Line Communication POP Point of Presence prop. proposition PUL personuppgiftslagen (1998:204) PTS Post- och telestyrelsen RF regeringsformen (1974:152) RIPE NCC

Réseaux Internet Protocol Européens Network Coordination Centre

RIR:s Regional Internet Registries RPOA Regcognized Private Operating Agency RR Radioreglementet rskr. riksdagens skrivelser

RTTE Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmande RTVFS Radio- och TV-verkets författningssamling RTVL radio-_och_TV-lagen (1996:844) SIKA Statens Institut för Kommunikationsanalys SMP Significant market power SMS Short message service SMTP Simple Mail Transfer Protocol SOU statens offentliga utredningar SSI Statens strålningsinstitut TCP Transmission Control Protocol, protokoll som delar upp data i paket och garanterar felfri överföring TF tryckfrihetsförordningen (1949:105) TL telelagen (1993:597) TSF förordning (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler TSL lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler UMTS Universal Mobile Telecommunications System USO Universal Service Obligation, Samhällsomfattande tjänster WAP Wireless Application Protocol xDSL xDigital Subscriber Line, där x kan bytas ut mot A (Asymmetric), H (High data rate), S (Singel line) eller V (Very high data rate). Generellt för alla xDSL-modem är att de som bärare av signalen kan använda tvinnad koppartråd YGL yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har haft till uppgift att inom området för elektronisk kommunikation se över de politiska målen, analysera lagstiftningen och föreslå sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning på en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. Övervägandena har skett mot bakgrund av den tekniska och marknadsmässiga utveckling som skett inom området och de rättsakter som nu antagits inom Europeiska unionen.

I det följande redogörs kortfattat för våra överväganden och slutsatser.

Politiska mål

Vi föreslår en ny samlad politisk målformulering för området elektronisk kommunikation. Målet innehåller dels övergripande politiska intressen, dels en beskrivning av de delar av sektorn elektronisk kommunikation där staten skall ta ett särskilt ansvar. Det nya målet ersätter det nuvarande telepolitiska målet samt inbegriper de delar av det IT-politiska målet och det mediepolitiska målet som har att göra med infrastrukturen för elektronisk kommunikation. Dessa mål kvarstår dock oförändrade.

Det nya mål som föreslås består av tre nivåer: allmänpolitiska mål, allmänpolitiska mål för sektorn och särskilda mål för sektorn. Målet lyder enligt följande.

 Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar

tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja

yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.

 Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till

effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.

 Politiken för elektronisk kommunikation skall vidare säkerställa

o

att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjänster till överkomliga priser i hela landet

o

att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a. för att tillgodose funktionshindrades behov

o

att enskilda har tillgång till nödtjänster

o

skydd av den personliga integriteten

o

uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig

o

ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser

o

ett verkningsfullt konsumentskydd

samt främja

o

en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö

o

internationell harmonisering

Rättslig reglering

En ny lagstiftning

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation innebär att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmälter, konvergerar. Konvergensen sker inom infrastruktur-, tjänste- och utrustningsområdena. Den har sin grund framförallt i digitaliseringen och den standardisering som skett på Internetområdet. Utvecklingen gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via datorn, surfa på Internet via TV:n och se på TV i mobiltelefonen. Genom en samordning av lagstiftningen minskar utrymmet för gränsdragnings- och tolkningsproblem, som delvis redan uppkommit vid tillämpningen av gällande rätt. Regelstrukturen bör främja utvecklingen och vara ett effektivt instrument för att uppfylla de politiska målsättningarna.

Allmänt kan sägas att teleområdet idag är mer reglerat än ITområdet överlag. Regleringen gäller främst den grundläggande tjänsten telefoni. Utvecklingen på teleområdet har emellertid gått mot avreglering, i takt med att statliga monopol avskaffats och allt fler privata aktörer etablerat sig på marknaden. Konkurrensen anses allmänt som det medel som bäst driver utvecklingen framåt.

När det gäller datakommunikation är utvecklingen en annan. Internets ställning på marknaden har t.ex. utvecklats i princip utan samhällsstyrning. En marknads- och teknikstyrd utveckling har lett till en snabb tillväxt på området. Frånvaron av detaljreglering har troligen bidragit till det hastiga framåtskridandet. Samtidigt har viktiga samhällsintressen blivit alltmer beroende av datakommunikation. Det gör att det finns ett behov av en grundläggande reglering också på detta område, framförallt med inriktning på tillit.

På medieområdet skiljer sig bilden något i förhållande till de båda övriga sektorerna. Här finns stora aktörer, såväl samhällsägda som rent kommersiella. Marknaden kännetecknas av vertikal integration på så vis att det många gånger finns kopplingar mellan ägare av programföretag och distributionsledet. Medieområdet är tämligen reglerat. Mycket av regleringen tar dock sikte på innehållet i program och andra tjänster. Lagen om standarder för sändning av TV-signaler är dock ett exempel på reglering som gäller själva överföringen.

En ny rättslig reglering för elektronisk kommunikation måste i stor utsträckning formas utifrån EG:s nya regelverk. Detta består av harmoniseringsdirektiv. En ny lagstiftning måste därför återge de rättigheter och skyldigheter som EG:s nya regelverk kräver och får inte gå utöver vad regelverket medger. Det finns inte utrymme för att på nationell nivå välja ut särskilda problem på marknaden och att reglera dessa på visst sätt utan att införa andra delar av EG:s regelverk.

Vårt förslag till ny rättslig reglering innebär att det införs en lag om elektronisk kommunikation, som ersätter telelagen och lagen om radiokommunikation. Lagen utgår från en allmän plikt att anmäla verksamhet som innebär tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga kommunikationstjänster. Användning av radiosändare och adresser ur en nationell adressplan kräver därutöver särskilt tillstånd. En grundtanke bakom regleringen är att det i första hand bör överlåtas på de företag som bedriver verksamhet på marknaden att tillgodose enskildas och myndigheters behov av elektronisk kommunikation och säker-

ställa en effektiv konkurrens. Lagen innehåller därför endast ett begränsat antal generella skyldigheter för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. I övrigt pekas i lagen ut ett antal förpliktelser som en behörig myndighet kan besluta om utifrån förhållandena i varje särskilt fall. Det är också möjligt att i samband med beviljande av tillstånd föreskriva särskilda villkor för att t.ex. säkerställa slutanvändarnas behov. På motsvarande sätt är reglerna om samhällsomfattande tjänster uppbyggda. Lagen innehåller vidare nya bestämmelser om tvistlösning mellan enskilda.

Anmälningsplikt

Lagen bygger på principen om fritt marknadstillträde. För att möjliggöra en effektiv tillsyn och ett fungerande avgiftssystem krävs dock att den som vill tillhandahålla allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster måste anmäla det i förväg. Någon förprövning av verksamheten är det emellertid inte fråga om. Undantag från anmälningsplikten har gjorts med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Förslaget innebär en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Även Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät omfattas t.ex. av den nya anmälningsplikten. I gengäld slopas kraven på teletillstånd. Den dubbla tillståndsplikten som idag gäller för mobiltelefoni enligt telelagen och lagen om radiokommunikation (LRK) upphör därmed.

Rätt att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan

Tillstånd att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan behandlas i lagförslaget på i stort sett samma sätt, vilket sammanhänger med systematiken i auktorisationsdirektivet.

Med hänsyn till den svenska frekvensplanens rättsliga status och då det inte är praktiskt hanterbart att fastställa planen genom lag, är det även framöver nödvändigt att bibehålla ett system med individuella tillstånd för rätten att använda radiosändare. Vi föreslår dock en utvidgad möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att göra undantag från tillståndsplikten.

Ett dubbelt prövningsförfarande bibehålls för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kommer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.

Principen om positiv inriktning vid prövningar av ansökningar om tillstånd bibehålls. För att tillse att radiofrekvenserna används effektivt införs emellertid en ny prövningsgrund, som innebär att tillstånd skall beviljas endast om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet.

För att underlätta tillståndsprövningen i samband med t.ex. nya system för mobila elektroniska kommunikationstjänster föreslås att tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.

Tillstånd att använda radiosändare skall alltjämt avse en viss radioanvändning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett tillstånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt LRK. En nyhet är emellertid att tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten kan förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. En förutsättning är dock att det inte inverkar menligt på konkurrensen.

Tillstånd skall vara tidsbegränsade. Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga antingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa förfaranden.

Dagens regler i LRK om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor har ändrats något. Exempelvis kommer den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten tydligt till uttryck genom att ett tillstånd inte får återkallas om ändamålet med åtgärden lika väl kan uppnås genom att tillståndsvillkoren ändras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation. Tillstånd skall krävas för att få använda en adress ur en sådan

adressplan. Ett tillstånd kan förenas med villkor, bl.a. om utnyttjandet av adresserna.

För adresser som är av betydande ekonomiskt värde skall tillstånd kunna beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tilldelning skall ske efter anbudsförfarande eller ett förfarande med slumpmässig tilldelning (lottning).

I fråga om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor kommer i huvudsak samma regler att gälla som beträffande tillstånd att använda radiosändare.

En nyhet är att vi föreslår att tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas (s.k. andrahandshandel). En överlåtelse är dock giltig endast efter medgivande från tillståndsmyndigheten. Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen.

Konkurrensregler

EG:s nya regelverk bärs upp av bl.a. strävan att skapa förutsättningar för en fungerande konkurrens. Avsikten är att konsumenter och andra slutanvändare därigenom skall erbjudas de nät och tjänster som de efterfrågar och till bra villkor. Det nya regelverket innebär i linje med detta ett närmande till den generella konkurrensrätten.

Rådande marknadssituation är inte sådan att man kan överge ett system med speciallagstiftning vid sidan av den generella konkurrensrätten. Tvärtom är EG:s nya regelverk att se som ett samexisterande komplement till konkurrenslagstiftningen. Konkurrensproblem eller missbruk av konkurrensfördelar kan ofta leda till utslagning av nytillkomna operatörer på en marknad. Syftet med det nya regelverket är att skapa ett lätthanterligt system för att så snabbt som möjligt komma till rätta med sådana problem och undvika risken för missbruk. Åtgärder enligt den nya lagen för att främja konkurrensen skall kunna vidtas i föregripande syfte oavsett ingripanden med stöd av konkurrenslagstiftningen. I de fall regelverken kolliderar förutsätts dock att de tillämpande myndigheterna för en dialog med varandra för att undvika överregleringar.

Den myndighet som regeringen bestämmer skall årligen fastställa produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. EG-kommissionens rekommendation om

relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden skall därvid beaktas. Beslut skall fattas efter ett särskilt samrådsförfarande.

De marknader som sålunda fastställts skall fortlöpande analyseras. Beträffande varje marknad skall det tas ställning till om det råder effektiv konkurrens. Om det inte råder effektiv konkurrens, skall företag med betydande inflytande på marknaden identifieras och åläggas en eller flera skyldigheter ur en särskild katalog. Denna innefattar bl.a. samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde.

Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande utsträckning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna. Den marknadsandel som används som ett riktmärke vid bedömningen av betydande inflytande enligt konkurrensrättsliga regler torde vanligen uppgå till cirka 40 procent, vilket kan jämföras med nuvarande cirka 25 procent, som krävs för att ett företag skall anses ha marknadsdominerande ställning enligt telelagen.

Särskilda skyldigheter som har ålagts ett företag med betydande inflytande på marknaden skall upphävas, om det vid en marknadsanalys konstateras att det råder effektiv konkurrens. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

Samtrafik och andra former av tillträde

Det nya tillträdesdirektivet innebär en avreglering i förhållande till vad som gäller om samtrafik enligt telelagen. I dag finns en generell samtrafikskyldighet för dem som tillhandahåller anmälningspliktiga teletjänster, särskilt fast telefoni och mobila teletjänster. Denna samtrafikskyldighet försvinner enligt den nya lagen och ersätts av en generell skyldighet att förhandla om samtrafik. Förslaget har sin grund i att EG-direktiven har som utgångspunkt att samtrafik och andra former av tillträde i första hand skall åstadkommas genom frivilligt träffade avtal på kommersiell basis. Misslyckas det ger emellertid lagen möjlighet att under vissa förutsättningar införa

särskilda skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde.

Sålunda får den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kommunikationsnät förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att slutanvändare kan nå varandra. I övrigt gäller i princip att sådana åtgärder bara kan vidtas mot operatörer som har ett betydande inflytande på en viss marknad. Skyldigheterna är allmänt angivna och ger i huvudsak endast en ram för vad en myndighet kan föreskriva. Utrymmet att utifrån förhållandena i det enskilda fallet fastställa hur skyldigheterna skall utformas och fullgöras är alltså stort.

De särskilda skyldigheter som en operatör med betydande inflytande på en viss marknad kan åläggas enligt den föreslagna lagen är först och främst att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan bl.a. avse skyldighet för operatören att ge annan tillträde till specificerade delar av nätet och tillhörande faciliteter samt att bedriva samtrafik. Den skyldighet som idag gäller enligt EG-förordningen om tillträde till accessnätet för operatörer som har betydande inflytande på marknaden för fast telefoni att tillhandahålla tillträde kan åläggas med stöd av dessa bestämmelser i lagen. En sådan skyldighet skall förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som innehåller vissa bestämda uppgifter.

Förslaget till en ny lag ger även möjlighet att föreskriva om skyldighet att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av tillhörande faciliteter. Förutom tillträde till utrymme i telefonstationer kan det t.ex. avse utrymme i master för basstationer för mobila elektroniska kommunikationstjänster, såsom tredje generationens mobiltelefoni (UMTS).

En operatör med betydande inflytande på en marknad får vidare under vissa förutsättningar åläggas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde. En sådan förpliktelse kan avse skyldighet att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod. Utredningen uttalar sig för tillämpning av en modell för beräkning av långsiktig särkostnad (Long Run Incremental Cost, LRIC). Det är också den modell som EG-kommissionen förordar. Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.

Andra särskilda skyldigheter avseende tillträde är skyldighet att offentliggöra referenserbjudande eller vissa särskilda uppgifter,

tillämpa icke-diskriminerande villkor i verksamheten samt att särredovisa viss verksamhet.

Förutom den skyldighet att samlokalisera som kan åläggas en operatör med betydande inflytande på en marknad föreslås en möjlighet att framtvinga samlokalisering när det är nödvändigt för att skydda miljön eller för att tillgodose vissa andra allmänintressen, såsom folkhälsa, allmän säkerhet eller mål för fysisk planering. Denna bestämmelse bör kunna motverka problem som uppkommer framförallt vid etablerande av nya nät för mobila elektroniska kommunikationstjänster.

Samhällsomfattande tjänster

Beträffande de samhällsomfattande tjänsterna innebär den nya lagen inte några större förändringar jämfört med dagens reglering på teleområdet. Med samhällsomfattande tjänster avses i huvudsak tjänster som till ett överkomligt pris skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor. Förhoppningen är att marknaden själv skall tillgodose behovet och se till att de angivna tjänsterna tillhandahålls. Det är först när marknaden misslyckas med detta som en myndighet ges möjlighet att ingripa och förplikta någon att tillhandahålla en viss sådan tjänst.

Sålunda innehåller den nya lagen en bestämmelse som säger att om det behövs för att ge slutanvändare tillgång till nät eller tjänster till ett överkomligt pris, får den som är lämplig för uppgiften förpliktas att

 uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet i

en fast nätanslutningspunkt,

 i samma utsträckning ge tillgång till sådana allmänt tillgängliga

telefonitjänster,

 i en årligen uppdaterad abonnentförteckning göra uppgifter om

samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

 tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefon-

abonnemang (med motsvarande förbehåll som föregående punkt),

 tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som tillgodoser

allmänhetens behov, samt

 tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgängliga

telefonitjänster i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som

för andra slutanvändare och att tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.

En fast anslutning till det allmänna telefonnätet som tillhandahålls som en samhällsomfattande tjänst skall enligt lagförslaget göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på liknande villkor som för andra slutanvändare.

Att i lagtexten ange en viss lägsta datahastighet skulle, med hänsyn till den dynamiska utveckling som präglar området för elektronisk kommunikation, riskera att låsa fast rättstillämpningen på ett olyckligt sätt. Vi har därför valt att avstå från att i lagen ange vad som närmare menas med ett funktionellt tillträde till Internet. Att låta datahastigheten bestämmas genom enskilda myndighetsbeslut ger betydligt bättre möjligheter för en flexibel anpassning till vid varje tidpunkt rådande förhållanden.

En förpliktelse att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst får förenas med villkor om uppfyllelse av särskilda prestandamål. En skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst kan vidare kombineras med bl.a. prisreglering i form av gemensamma taxor för hela landet eller ett visst högsta pris.

Liksom i dag skall det vara möjligt för staten att tillgodose enskildas och myndigheters behov av tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom upphandling. Möjligheten skall gälla där det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet. Däremot avstår vi från att lägga fram förslag på finansiering av samhällsomfattande tjänster genom att företag på marknaden förpliktas att betala avgifter, vilket EG:s regelverk medger. Vi anser dock att det finns anledning att överväga frågan längre fram.

Utöver de krav som uppställs på dem som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster innehåller den nya lagen vissa allmänna skyldigheter för operatörer. Särskilda krav uppställs beträffande den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Det gäller bl.a. uthållighet och tillgänglighet vid katastrofer och liknande förhållanden och skyldighet att medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgiftsfritt för användaren. En nyhet i förhållande till telelagen är skyldigheten att, i den mån det är

tekniskt genomförbart, ge lokaliseringsuppgifter till den som mottar nödsamtal.

Förslaget innehåller också bestämmelser om nummerportabilitet vid byte av tjänsteleverantör beträffande allmänt tillgängliga telefonitjänster. Krav på nummerportabilitet gäller inte mellan fasta och mobila teletjänster. Geografiska begränsningar finns också. Särskilda ersättningsregler som överensstämmer med nuvarande regler i telelagen föreslås.

Till skydd för konsumenter och andra slutanvändare föreslås en regel om vad ett avtal mellan slutanvändare och tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla. För att konsumenterna skall kunna överblicka sina kostnader införs dessutom en bestämmelse som innebär att en operatör som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall erbjuda abonnenten att teckna en kreditgräns. När gränsen nåtts skall abonnenten underrättas om detta och tjänsten i fråga spärras. Spärrningen skall omedelbart kunna upphävas av abonnenten.

Förslaget innehåller vidare regler om informationsskyldighet till slutanvändarna, bl.a. avseende tjänsternas kvalitet.

Radio och TV- frågor

Idag finns regler om vidaresändningsplikt, ofta benämnt ”mustcarry”, i radio-_och_TV-lagen. Vi föreslår inte någon ändring av dessa bestämmelser. Det finns dock ett antal frågor som bör utredas vidare i annat sammanhang. Exempel på det är vilka nät som skyldigheten skall gälla.

Vi föreslår att TV-standardlagen ändras genom att lagens tillämpningsområde utökas till att omfatta dels radiosändningar, dels elektroniska kommunikationsnät.

När det gäller elektroniska programguider (EPG) föreslår vi att det inte införs någon reglering av sådana nu. Detsamma gäller tillämpningsprogram (API).

Integritetsskydd

Vårt förslag i denna del bygger på att förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv antas och att det skall vara genomfört i medlemsstaterna med högst några månaders fördröjning i förhållande till de övriga rättsakter som ingår i EG:s nya regelverk.

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall ansvara för att personuppgifter och integriteten i nätet skyddas.

Trafikuppgifter om abonnenter eller användare skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande. Undantag från detta gäller bl.a. om uppgifterna behövs för fakturering.

Andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter (såsom uppgifter om position från satellit – t.ex. GPS) som rör användare eller abonnenter får endast behandlas av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet sedan uppgifterna har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna gett sitt samtycke till behandlingen.

Ett särskilt förbud mot avlyssning m.m. införs för att säkerställa ett skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden (kommunikation enligt direktivets terminologi). Regleringen motsvarar i huvudsak bestämmelserna om telehemlighet i teledataskyddsdirektivet. Förbudet att behandla sådana uppgifter innebär inte något hinder mot nödvändig mellanlagring (eng. buffering) eller sådan lagring som sker endast för att effektivisera fortsatt överföring till andra mottagare (caching).

Cookies är datafiler där information lagras för att t.ex. användas vid en senare kommunikation för att kunna se om den som begär information tidigare har gjort detta. Genom informationen kan bl.a. innehållet i en webbsida anpassas efter olika användarmönster. Användningen av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning kommer enligt förslaget att vara tillåten endast på villkor att abonnenten eller användaren i fråga får klar och fullständig information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling.

Beträffande abonnentförteckningar skall abonnenter som är fysiska personer bl.a. ges möjlighet att avgöra om och i så fall vilka personuppgifter som skall finnas med i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning. Det skall vara kostnadsfritt att inte

förtecknas i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka personuppgifter från dem.

Prövningsförfarandet

Den myndighet som regeringen bestämmer skall ta emot anmälan, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt den nya lagen eller enligt föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen. Vilken eller vilka myndigheter som bör svara för dessa uppgifter kommer att övervägas i nästa fas av utredningens arbete, som är att se över myndighetsorganisationen på området för elektronisk kommunikation. I avvaktan på det förordar vi att Post- och telestyrelsen (PTS) får till uppgift att utföra den marknadsanalys m.m. som erfordras i samband med att det nya regelverket träder i kraft.

Myndigheten skall på i princip motsvarande sätt som sker idag enligt telelagen och LRK få ta ut avgifter för myndighetens verksamhet från den som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig enligt lagen.

På en dynamisk marknad är det viktigt med ett snabbt och enkelt prövningsförfarande. För vissa typer av prövningar införs krav på viss längsta handläggningstid. Vi föreslår också en ny modell för tvistlösning.

Ett särskilt nämndförfarande inrättas för prövning av tvister i anledning av den nya lagen om elektronisk kommunikation. Nämnden skall fungera som alternativ till myndighetsprövning. Ordförande i nämnden skall utses av parterna bland personer som regeringen förordnat. Också eventuella övriga nämndledamöter skall utses av parterna, till lika antal efter överenskommelse. Nämnden skall finansieras av parterna.

Tvistlösning skall även kunna ske av myndighet i de fall myndigheten har fattat ett beslut om t.ex. en skyldighet att bedriva samtrafik. Parterna skall då kunna vända sig till myndigheten för att få prövat frågor med anslutning till beslutet, t.ex. om ersättning för samtrafiken. Någon omprövning av det tidigare fattade beslutet är det inte fråga om.

För att så långt möjligt skapa en gräns mellan tvistlösningsverksamhet och medling föreslår vi att myndigheten inom ramen för en tvistprövning skall kunna besluta om medling genom en särskilt

utsedd medlare, på samma sätt som gäller vid tvistlösning i allmän domstol. Medlingsförfarandet skall bekostas av parterna.

Vi föreslår inte någon särskild tvistlösningsordning utanför domstol för konsumenttvister. I dag gäller att Allmänna reklamationsnämnden (ARN) prövar frågor som rör telefon- respektive Internetabonnemang. Detta system uppfyller enligt vår bedömning EG-rättens krav om en enkel tvistlösningordning för konsumenter. Dock krävs vissa ändringar av de regler som gäller för prövningen vid ARN, bl.a. bör den särskilda beloppsgränsen för tvisteföremålets värde tas bort.

Konsekvenser

Ett syfte med det nya regelverket är att skapa regler som underlättar för nya företag att komma in på marknaden. Därigenom kan det skapas en effektiv konkurrens. Den sektorsspecifika regleringen gynnar de mindre företagen på så sätt att företag med betydande inflytande på en marknad kan åläggas särskilda skyldigheter, om inte konkurrensen fungerar. En effektiv konkurrens gynnar alla aktörer på området både som tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och tjänster och som användare. Tillsynen av lagen skall ske genom en eller flera myndigheters försorg. I uppgifterna ingår att regelbundet göra marknadsanalyser för att kontrollera att konkurrensen fungerar.

Vissa av de förslag som lämnas i detta betänkande kan medföra ökade kostnader för företag. Andra förslag medför minskade kostnader. Finansiella konsekvenser kan också uppkomma i anledning av förändrade uppgifter för myndigheterna. Vår bedömning är dock att regelverket totalt sett inte medför någon mer omfattande kostnadsökning.

The Summary

The assignment

The Committee has been assigned the task, within the field of electronic communication, to review the policy objectives, analyse the legislation and propose such new legislation as is necessary, with an orientation towards a horizontal and coordinated regulation of electronic communications infrastructure and electronic communications services. The deliberations that have been conducted are set against the background of the technical and market developments that have occurred within the sector, and also the legal instruments that have now been adopted within the European Union.

Our deliberations and conclusions are briefly reported in the following.

Policy objective

We propose a new comprehensive formulation of the policy objective for the electronic communications sector. The objective both contains overall policy interests and a description of those parts of the electronic communications sector where the State should assume particular responsibility. The new objective replaces the current telecommunications policy objective and also embraces those parts of the IT policy objective and the media policy objective that relate to the infrastructure for electronic communications. However, these objectives remain unchanged.

The new proposed objective comprises three levels: general policy goals, general policy goals for the sector, and special goals for the sector. The objective is formulated as follows:

 Electronic communications shall be so efficient that they promote

growth, increase Swedish competitiveness and also contribute to

enhanced productivity in society. Electronic communications shall also contribute towards the media policy objective being achieved, i.e. support freedom of expression, diversity, the independence and accessibility of the mass media, and also counteract harmful elements within the mass media.

 Individuals and authorities shall have the greatest possible access

to efficient and secure electronic communications with the best possible choice, price and quality. The primary means to achieve this is efficient competition. The policy shall therefore promote competition without distortions and restrictions.

 The policy for electronic communication shall also ensure

o

that individuals and authorities have access to fundamental services at affordable prices throughout Sweden o

that basic services are available on an equal basis, among other things, to satisfy the needs of disabled users o

that individuals have access to emergency services o

protection of personal integrity o

sustainability and accessibility during times of great difficulty in society during peacetime, times of alert and war o

the efficient use of frequencies and addresses o

effective consumer protection

and also promote

o

a sustainable development towards a healthy and good environment o

international harmonisation

Legal regulation

New legislation

Developments within the field of electronic communication mean that various infrastructures and technologies for the transfer of communication and services merge together, i.e. converge. This convergence is occurring within the fields of infrastructure, services and equipment. It mainly emanates from the digitalisation and standardisation that has occurred within the field of the Internet. These developments mean, for example, that it is possible to

telephone via a computer, surf on the Internet via the television and watch television on a mobile telephone. Through coordination of the legislation, the potential difficulties in defining borders and problems of interpretation, which have already to some extent arisen when applying the current law, will be reduced. The structure of the rules should promote development and be an effective instrument for satisfying the policy objectives.

It may be stated that the telecom sector is currently, overall, more extensively regulated than the IT sector. This regulation primarily applies to the basic telephony service. However, the development of the telecom sector has moved towards deregulation, in pace with State monopolies being removed and increasing numbers of private players establishing themselves in the market. Competition is generally considered to be the means that will most effectively promote advances in development.

As regards datacommunications, developments are different. For example, the position of the Internet in the market has been developed basically without any public control. Development governed by the market and technology has resulted in the rapid growth of this sector. The absence of detailed regulation has probably contributed to these rapid advances. At the same time, important social interests have become increasingly dependent on data communication. This means that there is also a need for basic regulation in this area, primarily orientated towards confidence.

The profile in the media sector differs somewhat in relation to both of the other sectors. There are major players in this sector, both publicly owned and purely commercial. The market is characterised by vertical integration, insofar as there are very often links between owners of programme companies and the distribution phase. The media sector is rather well regulated. However, much of the regulation is aimed towards the content of programmes and other services. The Television Signals (Transmission Standards) Act is one example of regulations relating to the actual transfer itself.

To a large extent, new legal regulations for electronic communication must be formulated on the basis of the EC’s new system of rules. These consist of harmonisation directives. New legislation must therefore reflect the rights and obligations demanded under the EC’s new system of rules and may not extend beyond that allowed by this system of rules. There is no scope, at national level, to target particular problems in the market and to regulate these in

a special way without introducing other parts of the EC’s system of rules.

Our proposal for new legal regulation means that an Electronic Communications Act will be introduced, replacing the Telecommunications Act and the Radio Communications Act. The act is based on a general duty to give notice of activities involving the provision of public communications networks and publicly available communications services. The use of radio transmitters and addresses from a national address plan also requires a special licence. A fundamental aim underlying the regulation is that undertakings conducting operations in the market will be given responsibility for satisfying private and public needs for electronic communication and also to ensure efficient competition. The act therefore only contains a limited number of general obligations for a party conducting operations subject to a notification obligation. Generally, the act specifies a number of duties that a competent authority can decide to impose, based on the circumstances of each individual case. It is also possible, in conjunction with the grant of licences, to prescribe special conditions in order, for example, to protect the needs of the end-user. The rules for universal services have been structured in a corresponding way. The act also contains new provisions on resolution of disputes between private parties.

Notification duty

The act is based on the principle of free access to the market. However, in order to facilitate efficient supervision and a functional charges system, it is required that a party wishing to provide a public communications network and publicly available electronic communications services must notify this in advance. However, no preliminary examination of the operation is involved. Exceptions from the notification duty have been made, taking into account the freedom of establishment applicable for broadcasting radio programmes by wire in accordance with the Fundamental Law on Freedom of Expression.

The proposal involves an extension of the notification duty in relation to the Telecommunications Act. For instance, Internet operators and those providing broadcasting networks are also subject to the new notification duty. In return, the requirements regarding a telecommunications licence are repealed. The double

licence duty applicable today for mobile telephony under the Telecommunications Act and the Radio Communications Act will thereby come to an end.

Right to use radio transmitters and addresses from national address plan

The proposed act deals, in broadly the same way, with licences to use a radio transmitter and address from national address plan, which relates to the structure of the Authorisation Directive.

With regard to the legal status of the Swedish frequency plan and as it is not practically feasible to confirm the plan by law, it will also continue to be necessary to retain a system with individual licences to permit the use of radio transmitters. However, we propose extended powers for the Government, or the authority appointed by the Government, to allow exceptions from the licence obligation.

A double procedure for consideration is retained for broadcast to the public of audio radio and television programmes. Such broadcasts will therefore continue to require a licence under the Radio and Television Act.

The principle of positive approach when considering applications for a licence is retained. However, in order to ensure that the radio frequencies are used efficiently, a new basis for consideration will be introduced, whereby a licence will only be granted if the radio use constitutes efficient use of the frequency space.

In order to facilitate consideration of licences in conjunction with, for example, new systems for mobile electronic communications services, it is proposed that a licence to use radio transmitters for certain radio use, and a licence to use individual radio transmitters for such use, may be granted at different times.

A licence to use a radio transmitter will still relate to a particular radio usage. The catalogue of conditions that can be attached to a licence will also, in all material respects, be linked to that applicable according to the Radio Communications Act. However, one novel feature is that a licence relating to digital broadcasts of radio programmes to the public may be combined with a right to use a radio transmitter for other use, corresponding to at most 20 per cent of the digital capacity in the frequency space. However, a

precondition is that this will not have a negative impact on competition.

Licences shall be fixed-term. It shall be possible to limit the number of licences that are granted in one frequency space, if this is necessary in order to safeguard efficient use of radio frequencies. In such cases, a licence should normally be granted following an open invitation to apply. The basis for consideration of the licences should either be a comparative selection procedure (so-called ‘beauty contest’), or a tender procedure whereby the price that an applicant is prepared to pay for the licence shall be decisive (auction), or a combination of these procedures.

The current rules contained in the Radio Communications Act on the revocation of licences and amendment of licence conditions have been slightly changed. For example, the so-called ‘needs principle’ within administrative law will be manifested through the revocation of a licence not being allowed if the purpose of the measure can just as well be achieved through the amendment of the licence conditions.

The Government, or the authority appointed by the Government, will be empowered to determine the national address plan for electronic communications. A licence will be required to be allowed to use an address from such an address plan. A licence may be combined with conditions concerning, among other things, the use of addresses.

As regards addresses that are of significant economic value, it shall be possible to grant a licence following an open invitation to apply. Licences shall be allocated in accordance with a tender procedure or a procedure with random allocation (lottery).

As regards revocation of licences and amendment of licence conditions, the same rules as for a licence to use a radio transmitter will basically apply.

A novel feature we propose is that a licence to use a radio transmitter or address may be assigned (so-called ‘secondary trading’). However, an assignment is only valid subject to the consent of the licensing authority. Consent shall be granted subject to, among other things, the precondition that there is no reason to assume that the transfer will have a negative impact on competition.

Competition rules

The EC’s new legal framework is founded upon, among other things, the endeavour to create the preconditions for functional competition. The aim is that consumers and other end-users will thereby be offered the networks and services that they demand, and on fair terms. The new system brings these rules closer in line with the general competition law.

The prevailing market situation is not such that it is possible to abandon a system with special legislation beside the general competition law. On the contrary, the EC’s new system of rules should be viewed as a co-existing supplement to the competition legislation. Problems with competition or abuse of competitive advantages may often result in the elimination of newly established operators in a market. The aim with the new system of rules is to create an easily managed system to deal properly, and as swiftly as possible, with such problems and avoid the risk of abuse. It should be possible to implement measures to promote competition under the new act with a preventive aim, irrespective of intervention under the competition legislation. However, in those cases where the systems of rules collide, it is expected that the regulatory authorities will conduct a dialogue with each other in order to avoid over-regulation.

The authority appointed by the Government shall annually determine product and service markets, special territorial markets, that have such characteristic features that it may be justified to introduce obligations under the act. The recommendation of the European Commission on relevant product and service markets, together with guidelines on market analysis and the assessment of significant market power, should be taken into account in this connection. Decisions shall be made following a special consultation procedure.

The markets that are thus defined shall be continuously analysed. As regards each market, a decision shall be adopted as to whether efficient competition prevails. If efficient competition does not prevail, undertakings with significant market power shall be identified and one or more obligations from a special catalogue shall be imposed. This involves, for example, interconnection obligations and obligations to provide other forms of access.

An undertaking shall be deemed to have significant power in a particular market if it is, to a significant extent, able to act

independently of its competitors, its customers and ultimately the consumer. The market share that is used as a guideline value when assessing significant market power according to competition law rules, ought generally amount to approximately 40 per cent. This may be compared with the current approximately 25 per cent, which is required in order for an undertaking to be deemed to have dominant market position under the Telecommunications Act.

Special obligations that have been imposed upon an undertaking with significant market power shall be revoked if, upon a market analysis, it is concluded that efficient competition prevails. The date for revocation of an obligation shall be determined taking into account the interests of the parties concerned.

Interconnection and other forms of access

The new Access Directive constitutes a deregulation in relation to what is applicable to interconnection according to the Telecommunications Act. At present, there is a general interconnection obligation for those who provide telecommunications services that are subject to a notification duty, in particular fixed telephony and mobile telecommunications services. This interconnection obligation will disappear under the new act and be replaced by a general obligation to negotiate on interconnection. The proposal adopts this approach as the Access Directive anticipates that interconnection and other forms of access will be achieved primarily through voluntary agreements concluded on a commercial basis. However, if this fails, the act provides powers, subject to certain preconditions, to introduce special obligations regarding interconnection and other forms of access.

In this way the party controlling the end-user’s access to a public communications network may be imposed a duty to conduct interconnection or implement other measures that are required to allow end-users to reach each other. Generally, such measures may basically only be implemented in relation to operators with significant power in a particular market. These obligations are generally framed and basically only provide a framework for what an authority can prescribe. Consequently, there is large scope for determining how the obligations should be formulated and satisfied in the circumstances of each individual case.

The special obligations to which an operator with significant market power in a particular market may be made subject under according to the proposed act are primarily to meet reasonable demands for access to and use of networks and associated facilities. Such an obligation can, for instance, relate to an obligation for the operator to provide another party with access to specific parts of the network and associated facilities, and also to conduct interconnection. The obligation to provide access currently applicable under the EC regulation on unbundled access to the local loop (LLUB) for operators with significant market power for fixed telephony, may be imposed under the provisions contained in the act. Such an obligation may be combined with an obligation to publish a reference offer containing precise information.

The proposal for a new act also provides an opportunity to prescribe an obligation to offer co-location or other possibilities for the sharing of use of associated facilities. Besides access to capacity at telephone stations, this may for instance relate to space on masts for base stations for mobile electronic communications services, such as the third-generation mobile telephony (UMTS).

In certain circumstances, an operator with significant market power may also be obliged to apply a particular price or observe cost coverage in connection with setting prices for specific kinds of interconnection and other forms of access. Such an obligation may relate to the requirement to apply a particular specified costaccounting method. The Committee also proposes the application of a model for the computation of long-run incremental costs (LRIC). This is also the model recommended by the EC Commission. A party that has been obliged to apply cost orientation in its pricing shall demonstrate that its prices are fair and reasonable in relation to costs.

Other specific obligations regarding access include the obligation to publish reference offers or certain specific information, apply non-discriminatory terms and conditions for the operation and also to apply accounting separation in relation to specified activities.

Besides the requirement to provide co-location that may be imposed upon an operator having significant market power, it is proposed that powers are introduced enabling compulsory colocation when this is necessary in order to protect the environment or to protect certain other public interests, such as public health, public security or objectives for physical planning. This provision

should be sufficient to deal with problems that arise, primarily in connection with the establishment of new networks for mobile electronic communications services.

Universal services

As regards universal services, the new act does not involve any major changes compared with the current regulation of the telecommunications sector. Universal services basically means that services at an affordable price shall be provided to all users irrespective of where they live. The ambition is that the market will itself satisfy the need of ensuring that the said services are provided. It is only when the market fails with this that an authority is given power to intervene and order a party to provide such a particular service.

Therefore, the new act contains a provision prescribing that, if it is necessary to provide the end-user with access to networks or service at an affordable price, the party that is appropriate for this purpose may be ordered to:

 satisfy reasonable requirements for connection to the public

telephone network in a fixed network termination point,

 the same extent, provide access to such publicly available

telephony services,

 in an annually up-dated subscriber directory, make data

concerning all individuals telephone subscriptions accessible to the extent that they are not subject to secrecy or a duty of confidentiality according to law,

 provide a complete directory enquiries service regarding telephone

subscriptions (with the correspondent provisions as in the previous paragraph),

 provide payphones to an extent that satisfies public needs, and

also

 provide access for people with disability to publicly available tele-

phony services to the same extent and on equal terms as for other end-users and to satisfy the needs of disabled users for such special services.

A fixed connection to the public telephone network provided as a universal service shall, according to the proposed act, enable the end-user to call and receive local, national and international tele-

phone calls, telefax and data communication with a specific minimum data bit rate that allows functional access to the Internet. Such connection shall be offered to people with disability to the same extent and on the same terms as for other end-users.

To specify in the statutory text the lowest data rate would, with regard to the dynamic development that characterises the electronic communications sector, risk to lock the application of law in an inappropriate manner. We have therefore chosen to refrain from defining in detail in the act what is meant by ‘functional access to the Internet’. To allow data rates to be determined by individual decisions by an authority provides significantly better opportunities for flexible adaptation to the circumstances prevailing at each moment.

An obligation to provide universal services may be combined with conditions concerning the achievement of particular performance goals. An obligation to provide a universal service can also be combined with, for instance, price adjustment in the form of common nationwide tariffs or a particular maximum price.

As at present, it shall be possible for the Government to satisfy public and private needs for access to electronic communications services or networks through procurement. This power shall apply where this is particularly appropriate in view of the costs of providing the service or network. However, we refrain from presenting proposals for funding of universal services by undertakings in the market being ordered to pay charges, though this is allowed by the EC regulation. However, we consider that there is cause to deliberate on this issue at a later date.

In addition to the requirements that are imposed for those providing universal services, the new act contains certain general obligations for operators. Particular requirements are imposed as regards parties that provide publicly available telephony services. This applies, for instance, to sustainability and accessibility in the event of disasters and similar situations and an obligation to cooperate in forwarding emergency calls without interruption and without charge for the user. A novel feature in relation to the Telecommunications Act is the obligation to provide, to the extent technically feasible, location data to the party receiving emergency calls.

The proposal also contains provisions on number portability in the event of exchange of service provider as regards publicly available telephony services. The requirement for number portability

does not apply between fixed and mobile telecommunications services. There are also territorial limitations. Special compensation rules corresponding to the current rules contained in the Telecommunications Act are proposed.

To protect the consumer and other end-users, a rule is proposed concerning what a contract between an end-user and a provider of electronic communications services should contain. In order for consumers to be able to survey their costs, a provision is also introduced whereby an operator that provides publicly available electronic communications services must offer the subscriber a credit facility. When the limit of the facility is reached, the subscriber shall be given notice of this and the service in question suspended. It shall be possible for the suspension to be removed immediately by the subscriber.

The proposal also contains rules on information obligations to end-users, for instance regarding the quality of the services.

Radio and television issues

Today, there are rules concerning retransmission duty, often referred to as “must carry” in the Radio and Television Act. We do not propose any amendment to these provisions. However, there are a number of issues that should be further investigated in another context. Examples of this are what networks the obligations should apply to.

We propose that the Television Signals (Transmission Standards) Act is amended by the scope of the act being extended to cover first radio transmissions, second electronic communications networks.

As regards electronic programme guides (EPG), we propose that no regulation of these is introduced now. The same applies to application programmes (API).

Protection of integrity

Our proposal is based in this respect on the prospective adoption of the ‘Directive concerning the processing of personal data and the protection of privacy in the electronic communications sector’ and a requirement that it shall be implemented in the Member

States subject to a maximum delay of a few months in relation to the other legal instruments forming the EC’s new system of rules.

A party that provides a publicly available electronic communications service shall be responsible for personal data and the integrity of the network being protected.

Traffic data concerning subscribers or users shall be erased or made anonymous when it is no longer required in order to transfer electronic messages. Exemptions from this apply, for example, if the information is required for invoicing.

Location data other than traffic data (such as data concerning geographic position from satellite, e.g. GPS) that relates to a user or subscriber may only be processed by a party performing an activity that is subject to a notification duty after such data has been made anonymous or if the user or subscriber has consented to the processing.

A particular prohibition against surveillance, etc. has been introduced in order to ensure protection of secrecy of electronic messages (‘communication’ according to the terminology used in the Directive). The regulation basically corresponds to the provisions concerning telecommunications secrecy contained in the Telecommunications Data Protection Directive. The prohibition on processing such information does not involve any impediment against necessary intermediate storage (known as buffering) or such storage that only occurs in order to make onward transfer to other receivers efficient (caching).

Cookies are data files where data is stored to enable it to be used, for example, in connection with a later communication to be able to see whether the person who requested data has previously done so. It is for instance possible, using this data, for the content of a website to be adapted according to different user patterns. The use of electronic communications networks to store information or to gain access to information that is stored in a subscriber’s or user’s terminal equipment will, according to the proposal, only be allowed on condition that the subscriber or user in question receives clear and complete information about the purpose of the processing and is given an opportunity to prevent such processing.

As regards directories of subscribers, subscribers who are natural persons are given, among other things, an opportunity to determine whether, and if so what, personal data shall be included in a public directory of subscribers. No charge shall be imposed for not

being listed in a public subscriber directory or to verify, correct or withdraw personal data from them.

The consideration procedure

The authority appointed by the Government shall receive notifications, consider applications, decide on obligations and otherwise consider issues and deal with matters and also exercise supervision in accordance with the new act or in accordance with regulations that are issued under the act. Which authority or authorities should be responsible for these tasks will be deliberated upon during the next phase of the work of the Committee, which is to review the structure of the authorities in the sector for electronic communications. Pending this, we recommend that the Swedish National Post and Telecom Agency is given the task of undertaking the market analyses, etc. that are required in conjunction with the new system of rules entering into force.

The authority shall, in basically the same way as currently applies under the Telecommunications Act and the Radio Communications Act, be empowered to impose charges for the operations of the authority from those having a notification duty or licence duty under the act.

In a dynamic market it is important to have swift and simple consideration procedures. For some kinds of consideration of matters, requirements are introduced for a set maximum processing period. We also propose a new model for resolution of disputes.

A special board procedure will be established to consider disputes emanating from the new Electronic Communications Act. The board shall operate as an alternative to consideration by a public authority. The chair of the board shall be appointed by the parties from among persons appointed by the Government. Other members of the board shall also be appointed by the parties, in equal numbers following agreement. The board shall be financed by the parties.

It will also be possible for the authority to conduct dispute resolution work in those cases where the authority has made a decision concerning, for example, an obligation to conduct interconnection. The parties will then be able to refer to the authority in order to have issues related to such a decision considered, for

example concerning payment for interconnection. No reconsideration of the decision previously made is involved.

In order to establish, as far as possible, a border between dispute resolution operations and mediation, we propose that the authority, within the framework of dispute resolution, should be empowered to decide on mediation by a specially appointed mediator, in the same way as applies in connection with dispute resolution at a public court. The mediation procedure shall be paid for by the parties.

We do not propose any special extra-judicial dispute resolution rules for consumer disputes. The current arrangement is that the National Board for Consumer Complaints (ARN) considers issues relating to telephone and Internet subscriptions respectively. In our assessment, this system satisfies the requirements of EC law for a simple consumer dispute resolution system. However, certain changes to the rules applicable for consideration by ARN are required, for instance the special amount limits for the value of the disputed matters should be removed.

Consequences

One purpose of the new system of rules is to establish rules that facilitate new undertakings entering into the market. Efficient competition can thereby be created. The sector-specific regulations favour small undertakings in such a way that special obligations may be imposed on an undertaking having significant market power if competition does not function. Efficient competition favours all interested parties in the sector, both the providers of electronic communications networks and services and the users. Compliance work related to the act shall be conducted by one or several agencies. The authority’s tasks will include regularly undertaking market analyses in order to verify that competition functions.

Some of the proposals provided in this report may involve increased costs for undertakings. Other proposals involve reduced costs. Financial consequences may also arise as a result of changed tasks for the authorities. However, our assessment is that the system of rules, viewed overall, does not involve any substantial increase of costs.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens mål

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt att främja slutanvändarnas intressen.

Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet samt intresset av att enskilda och myndigheter ges största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer och ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) samt Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 1, Celex 32002D0676).

Vid beslut om tillstånd, förpliktelser och andra ingripanden samt åtgärder i övrigt skall utifrån ändamålet med åtgärden hänsyn även tas till

1. att radiofrekvenser och adressresurser används effektivt och

förvaltas ändamålsenligt,

2. att innovation och investeringar i infrastruktur främjas,

3. personlig integritet,

4. nätens och tjänsternas säkerhet och uthållighet,

5. allmän ordning.

Lagens tillämpningsområde

2 § Denna lag gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster.

Lagen är inte tillämplig på frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

3 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag.

4 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel i radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

Definitioner

5 § I lagen avses med

abonnent: fysisk eller juridisk person som har ingått avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,

abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnentuppgifter för sådant ändamål,

allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, data och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter,

användare: fysisk eller juridisk person som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,

elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,

facilitet: nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt,

lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,

nödsamtal: samtal till nödnummer, enligt fastställd adressplan för telefoni, för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst,

operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet,

radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare),

radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,

radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,

samtal: en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägskommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,

samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten,

skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,

slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

telefonitjänst: tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan,

tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät,

tillhörande facilitet: facilitet som möjliggör eller stöder tillhandahållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster,

trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det.

Kommunikationsverksamhet i krig m.m.

6 § Om elektroniska kommunikationer utsätts för allvarliga störningar och det finns behov av att prioritera mellan olika användareintressen eller mellan olika regioner, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förplikta den som tillhandahåller telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät att mot ersättning prioritera de kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa.

7 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför

Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektronisk kommunikationsverksamhet som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.

2 kap. Anmälan m.m.

1 § Allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan. Om tillstånd att använda radiosändare och adresser för elektronisk kommunikation finns bestämmelser i 3 kap.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket skall innehålla.

2 § För sådan verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall någon anmälan enligt 1 § inte göras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.

3 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 1 § skall tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.

3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och adresser

Om radiosändare

Tillstånd att använda radiosändare

1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.

2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §.

3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt.

Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk och om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Rikspolisstyrelsen.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §.

Undantag får förenas med villkor om att den radioanläggning i vilken sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt med sådana villkor som anges i 9 § första stycket 1 – 5, 7 – 10 och 12.

Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 10 § andra stycket har motsvarande tillämpning.

5 § Den som enligt 3 – 4 §§ är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.

6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om

1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett

sådant sätt att otillåten risk för skadlig störning inte uppkommer,

2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så

beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,

3. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvens-

utrymmet,

4. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra

sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

5. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvens-

utrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

6. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta

på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och

7. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd

återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.

Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.

7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser.

Ett beslut att begränsa antalet tillstånd enligt första stycket skall omprövas så snart det finns anledning till det. Beslutas till följd av en sådan omprövning att ytterligare tillstånd kan beviljas, skall i beslutet anges efter vilket förfarande tillstånd skall meddelas.

8 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.

9 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor angående

1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,

2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller

slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,

3. täckning och utbyggnad inom landet,

4. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,

5. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får

användas,

6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,

7. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,

8. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,

9. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad använd-

ning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, 10. skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i

fråga om användning av frekvenser, 11. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av till-

stånd enligt 11 §, samt 12. annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt

frekvensutnyttjande.

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkurrensen.

10 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor skall särskilt beaktas

1. framtida förändringar i radioanvändningen,

2. den tid som sändaren är avsedd att användas,

3. den tekniska utveckling som kan väntas,

4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte

av utrustningen,

5. sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsätt-

ning för tillstånd att använda radiosändare.

Särskilt förfarande för tillståndsprövning i vissa fall

11 § När det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som

1. huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radio-

program som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen,

2. är avsedd för privat bruk, eller

3. skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte

att tillgodose allmän ordning och säkerhet.

Tillstånd enligt första stycket skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande eller efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.

Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor

12 § En tillståndshavare som använder en radiosändare i strid med tillståndsvillkoren eller i mindre omfattning än vad villkoren medger, får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.

Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.

13 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 12 §, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren är av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

14 § Ett tillstånd får återkallas omedelbart, om

1. ett sådant tillstånd som avses i 6 § andra stycket har upphört

att gälla och särskilda skäl inte talar mot en återkallelse,

2. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller

underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet,

3. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radio-

användningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,

4. tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt

7 kap. 22 eller 23 §, eller

5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.

Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1 – 3 endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser. Därvid skall särskilt beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.

15 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 11 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.

16 § Om en överträdelse av tillståndsvillkoren utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät

eller elektroniska kommunikationstjänster och det finns sannolika skäl för upprepade eller fortsatta överträdelser, får tillståndet omedelbart återkallas i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt (interimistisk återkallelse).

Åtgärder mot störningar

17 § Om skadlig störning uppkommer, skall tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen på grund av särskilda skäl är tillåten.

Detsamma gäller den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.

18 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

Om nummer och andra adresser för elektronisk kommunikation

Nationella adressplaner

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning.

Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.

20 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § eller, i annat fall, tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som är anmälningspliktig, är skyldig att följa fastställda adressplaner.

21 § Nationella adressplaner skall hållas allmänt tillgängliga, utom såvitt avser uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. sekretesslagen (1980:100).

Tillstånd att använda adress

22 § För att få använda en adress ur en nationell adressplan krävs tillstånd. Tillstånd skall avse serier av eller enskilda adresser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.

23 § Den som har tilldelats en adresserie enligt 22 § får inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka adresser som ger tillträde till dennes tjänster.

24 § Tillstånd att använda adresser får förenas med villkor angående

1. vilket slag av tjänst som adressen skall användas för,

2. faktiskt och effektivt utnyttjande av adressen,

3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den

nationella adressplanen,

4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats

enligt 25 §, samt

5. skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i

fråga om användning av adresser.

Adresser av betydande ekonomiskt värde

25 § Tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall beviljas efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfarande med slumpmässig tilldelning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och förfarandet enligt första stycket.

Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor

26 § En tillståndshavare som använder adresser i strid med tillståndsvillkoren får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren.

Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.

Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.

27 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 26 §, skall ett nytt föreläggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får tillståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

28 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 25 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.

Överlåtelse av tillstånd

29 § Ett tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet.

Sådant medgivande skall lämnas, om

1. förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i

samband med att tillståndet meddelades,

2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på

konkurrensen,

3. överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radio-

frekvenserna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och

4. det inte finns något annat särskilt skäl mot det.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om medgivande.

En överlåtelse av ett tillstånd i strid mot denna lag är utan verkan.

4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde

Om skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.

1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att förhandla med den som bedriver eller avser att bedriva anmälningspliktig verksamhet om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Denna skyldighet gäller även när förhandling begärs av den som är behörig att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

2 § Tystnadsplikt gäller för den som med stöd av 1 § får del av upplysningar från annan i samband med förhandlingar om samtrafik eller annan form av tillträde för enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen.

Särskilda skyldigheter

3 § Den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kommunikationsnät får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

4 § En operatör som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på en viss marknad, skall i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas till en eller flera av de skyldigheter som anges i 5 – 11 §§. En sådan operatör får även i andra fall än som i detta kapitel sägs förpliktas till en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission.

5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att offentliggöra ett referenserbjudande eller specificerade uppgifter om

a) redovisning,

b) tekniska specifikationer,

c) nätegenskaper,

d) villkor för tillhandahållande och användning,

e) prissättning,

f) andra förhållanden som erfordras för insyn avseende samtrafik

och andra former av tillträde.

Ett beslut enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras. Avser förpliktelsen skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande, får referenserbjudandet ändras, om det är nödvändigt för verkställighet av en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.

6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall särskilt säkerställa att

a) operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar lik-

värdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt

b) de tjänster och den information som operatören erbjuder

andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.

7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och ekonomiskt rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan.

8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall

a) ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande

faciliteter,

b) förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande faciliteter,

c) erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsälj-

ning,

d) bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan

nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,

e) erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt

utnyttjande av tillhörande faciliteter,

f) erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa

samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,

g) erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande program-

system som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, eller

h) bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller

tillhörande faciliteter kan förbindas.

En förpliktelse enligt första stycket om tillträde till accessnät med tvinnad parkabel av metall skall förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som innehåller de uppgifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter.

9 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas

a) den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och

installation av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,

b) den tillgängliga kapaciteten,

c) de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nätdelar

eller tillhörande faciliteter,

d) behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,

e) berörda immateriella rättigheter,

f) tillhandahållandet av alleuropeiska tjänster.

10 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde, om en marknadsanalys enligt 7 kap. 14 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.

En förpliktelse enligt första stycket kan avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod och får förenas med villkor om att operatören skall motivera och justera sina priser.

Om en operatör har förpliktats att införa en kostnadsredovisningsmetod för kontroll av prissättningen, skall en beskrivning av kostnadsredovisningsmetoden göras tillgänglig för allmänheten. Av beskrivningen skall framgå kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen.

Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.

11 § Vid tillämpning av 10 § skall särskild hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet skall utformas så att operatören erhåller en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

12 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 3 – 11 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.

Övriga bestämmelser

13 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt denna lag.

14 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för likvärdiga tjänster.

En skyldighet avseende tillträde skall vara kopplad till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslutats enligt 3 kap. 9 §.

15 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § första stycket e förpliktas att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

16 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § och har särskilt tillstånd att tillhandahålla andra tjänster än enligt denna lag, skall särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om årsomsättningen för dessa verksamheter i landet uppgår till ett belopp motsvarande minst 50 miljoner euro.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om redovisning enligt första stycket.

5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.

Samhällsomfattande tjänster

1 § Om det behövs för att slutanvändare skall tillhandahållas elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster till ett överkomligt pris, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att

1. uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna

telefonnätet i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,

2. uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga

telefonitjänster i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,

3. i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra

uppgifter om samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

4. tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende tele-

fonabonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

5. tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om

kvalitet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, med särskilt beaktande av funktionshindrades behov,

6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgäng-

liga telefonitjänster som förmedlas genom allmänt telefonnät i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.

En förpliktelse enligt första stycket får förenas med villkor om särskilda prestandamål.

Den som enligt första stycket 1 förpliktas att tillhandahålla en fast anslutning skall göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare.

Den som enligt första stycket 3 eller 4 förpliktas att tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.

Den som enligt första stycket 5 förpliktas att tillhandahålla telefonautomater skall se till att nödsamtal förmedlas gratis. Med telefonautomat menas en telefon som är tillgänglig för allmänheten och vars användning kan betalas kontant eller med kreditkort, betalkort eller telefonkort.

2 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall i tillämplig omfattning

1. avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräk-

ningar som gäller användning av det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad, och

2. på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av

utgående samtal eller adresser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om uppgifter enligt första stycket.

3 § En förpliktelse enligt 1 § får i tillämplig mån förenas med villkor om skyldighet att

1. tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett

visst högsta pris,

2. tillhandahålla möjlighet för konsumenter att på förhand betala

för tillträde till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster, samt

3. tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna

telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.

Villkor enligt första stycket 1 skall göras allmänt tillgängliga.

4 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst får inte erbjuda abonnenter andra tjänster på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för den begärda tjänsten.

5 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall hålla information om de prestanda som har uppnåtts i tillhandahållandet av tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och annat integritetsskydd.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.

6 § Om den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst inte under en tid av lägst tre månader har uppnått prestandamål som beslutats enligt 1 § andra stycket tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§.

Upphandling av tjänster

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom statlig upphandling, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet.

Allmänna skyldigheter för operatörer

8 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall i tillämplig omfattning

1. se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet i de fasta

anslutningspunkterna är uthålliga och tillgängliga i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller annat liknande förhållande,

2. medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas

avgiftsfritt för användaren,

3. på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-

diskriminerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,

4. i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den

som mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,

5. hantera alla samtal till det europeiska nummerområdet 3883

utan att det skall påverka behovet för annan operatör av allmänt telefonnät att få täckning för kostnaden för förmedling av samtal på sitt nät,

6. se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska eko-

nomiska samarbetsområdet har tillgång till svenska adresser,

vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart samt den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav enligt första stycket skall fullgöras.

9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).

Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast respektive en mobil anslutningspunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven enligt första stycket skall fullgöras och får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheten, om det finns särskilda skäl.

10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grundas endast på driftskostnaden för överlämnandet.

Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersättning för mer än hälften av den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.

Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.

11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den myndighet som regeringen bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.

Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver uppgifterna för dirigering av samtal, och andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.

Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den databasverksamhet som avses i andra stycket.

Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad

12 § Den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att se till att en abonnent har tillgång till tjänster som erbjuds av den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster som vederbörande bedriver samtrafik med genom

1. att slå en kod för val av operatör för enstaka samtal (prefixval)

eller

2. ett stående val (förval) med möjligt för abonnenten att välja

bort förvalet vid enstaka telefonsamtal.

Beträffande ersättning för ändring av förval tillämpas 10 § första och tredje stycket.

13 § Den som enligt 7 kap. 16 § har betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att

1. tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,

2. inte vidta konkurrenshindrande åtgärder,

3. inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående

beroende av att även annan tjänst tillhandahålls,

4. vidta annan lämplig åtgärd, om åtgärder enligt 12 § eller 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga.

14 § Om en marknadsanalys enligt 7 kap. 15 § visar att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser, får den som

enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet i hela eller delar av landet förpliktas att

1. tillämpa likadana villkor under motsvarande förhållanden för

dem som tillhandahåller liknande tjänster och tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som de eller deras dotterbolag eller samarbetspartner tillhandahåller för sina egna tjänster,

2. utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,

3. offentliggöra tekniska egenskaper,

4. offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga

kostnader samt ange om dessa är differentierade,

5. offentliggöra leveransvillkor.

En förpliktelse enligt första stycket får avse endast den som tillhandahåller hyrda förbindelser som överensstämmer med sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 4 eller 5 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som regeringen bestämmer.

15 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 12 – 14 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.

Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.

Om avtal m.m.

16 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla uppgift om

1. leverantörens namn och adress,

2. de tjänster som tillhandahålls,

3. den kvalitetsnivå som erbjuds,

4. leveranstiden för basanslutningen,

5. de underhållstjänster som erbjuds,

6. detaljerade priser och taxor,

7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan

erhållas,

8. avtalets löptid,

9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten, 10. förlängning och uppsägning av avtalet, 11. ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet och 12. hur ett tvistlösningsförfarande inleds.

17 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommunikationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan ändringen träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren får häva avtalet utan påföljd.

I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att häva avtalet.

18 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall avbryta tjänsten, om fordran mot abonnenten överstiger ett av abonnenten angivet belopp och abonnenten inte begär att tjänsten ändå skall tillhandahållas. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.

Abonnenten skall i samband med att avtal träffas om tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informeras om sin rätt enligt första stycket.

En åtgärd enligt första stycket eller en ändring av avtalsvillkor som där avses skall ske utan kostnad för abonnenten.

Insyn och offentliggörande av information

19 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgängliga.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.

20 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får förpliktas att offentliggöra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna.

Åtgärder vid utebliven betalning

21 § Om en abonnent underlåter att betala för en telefonitjänst till en fast anslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med erinran om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.

Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytandet och under en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.

Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abonnenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.

Telefonisttjänster och abonnentupplysning

22 § Den som abonnerar på en allmänt tillgänglig telefonitjänst har rätt

1. att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som

avses i 1 § första stycket 3,

2. till tillgång till sådan upplysningstjänst som avses i 1 § första

stycket 4,

3. till tillgång till telefonisttjänst.

6 kap. Integritetsskydd

Särskilda definitioner

1 § I detta kapitel avses med

användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät och

informationen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.

Begreppen behandling och samtycke har i kapitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204).

Förhållande till annan lag m.m.

2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster gäller personuppgiftslagen (1998:204), om inte annat är föreskrivet.

I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tillämpas i stället för 18 – 20 §§.

3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även till förmån för juridiska personer om annat inte sägs.

Säkerhet

4 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ansvarar för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet. Om det är nödvändigt, skall den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät för sådana tjänster vidta åtgärder för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara anpassade till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.

5 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst föreligger särskild risk för bristande skydd av personuppgifter och integritet, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om tjänstetillhandahållaren inte har att enligt 4 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken kostnad risken kan avhjälpas.

Behandling av trafikuppgifter

6 § Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i andra och tredje stycket eller 11 §.

Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.

Om den abonnent eller användare som uppgifterna avser har samtyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringsåtgärden. Ett samtycke kan när som helst återtas.

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera abonnenten eller användaren om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och under hur lång tid uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i andra och tredje stycket. Informationen skall lämnas innan abonnentens eller användarens samtycke inhämtas.

Trafikuppgifter får endast behandlas av sådana personer som fått i uppdrag av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, utredning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behandlingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.

7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte

1. för en myndighet eller en domstol eller en nämnd som avses i

9 kap. när den behöver tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister om samtrafik och fakturering,

2. för elektroniska meddelanden som befordras eller har

expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning,

3. i den utsträckning det är nödvändigt för att förhindra och

avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter

8 § Om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter kan behandlas för positionsbestämning av terminalutrustningen är den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skyldig att se till att sådana uppgifter endast behandlas efter att de har avidentifierats, om inte användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Sådan behandling får endast ske i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs. Innan användaren eller abonnenten lämnar sitt samtycke skall den som tillhandahåller tjänsten informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av tjänsten. Användaren eller abonnenten skall ha möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke.

En användare eller en abonnent som har lämnat samtycke enligt första stycket skall ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana uppgifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av ett elektroniskt meddelande.

Endast sådana personer som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller den som tillhandahåller en tjänst där uppgifterna behövs får behandla andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter i enlighet med första och andra stycket. Sådan behandling skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhandahålla tjänsten.

Ospecificerade räkningar och nummerpresentation

9 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning.

10 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda

1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att på

ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,

2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och

kostnadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal,

3. om numret visas innan samtalet etableras, erbjuda den

anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.

Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.

Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett sådant land.

Om nummerpresentation eller presentation av ett anropat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges första och andra stycket.

Undantag beträffande nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter

11 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall

1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot

nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal; operatören skall lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran,

2. på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral

som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal.

Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det sätt på vilket skyldigheter enligt första stycket skall fullgöras.

Automatisk vidarekoppling

12 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnentens terminal.

Abonnentförteckningar

13 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få information om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnentupplysning innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om förteckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.

14 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning fordras samtycke från honom eller henne. Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt.

Förbud mot avlyssning m.m.

15 § Utöver vad som anges i 6, 18 och 21 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, om användarna inte har samtyckt till behandlingen.

Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och

tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektro-

niskt meddelande, eller i den utsträckning det är nödvändigt för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,

2. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt

meddelande, om innehållet är allmänt tillgängligt där den överförda informationen sändes ut och det sker endast för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller

3. en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och

trafikuppgifter som hör till detta som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse.

16 § Elektroniska kommunikationsnät får användas för att lagra eller få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren får information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling. Detta hindrar inte sådan lagring eller åtkomst som behövs för att utföra eller underlätta att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.

Hemlig teleavlyssning m.m.

17 § Den som tillhandahåller ett allmänt telefonnät eller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall bedriva denna verksamhet så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs.

Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra stycket samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

Tystnadsplikt

18 § Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till

1. uppgift om abonnemang,

2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller

3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande,

får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.

Tystnadsplikt enligt första stycket gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.

19 § Tystnadsplikt enligt 18 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till

1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rätte-

gångsbalken och

2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning

eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.

20 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 18 § första stycket skall på begäran lämna

1. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en myndighet som

i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,

2. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och som angår miss-

tanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter,

3. uppgift som avses i 18 § första stycket 3 och som angår miss-

tanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

4. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en kronofogde-

myndighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

5. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till en skatte-

myndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

6. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet,

om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

7. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 till polismyndighet

eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldighet enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

8. uppgift som avses i 18 § första stycket 1 och 3 till regional

alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

21 § Den som i annat fall än som avses i 6 och 15 §§ i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Närmare föreskrifter

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om behandling av personuppgifter för elektronisk kommunikation meddela närmare föreskrifter om

1. vilka uppgifter som får behandlas enligt 6 § andra och tredje

stycket,

2. de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst

som medger identifiering av det anropande eller anropade telefonnumret eller vidarekoppling, och

3. uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentför-

teckningar.

7 kap. Prövning av ärenden m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall mottaga anmälan, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I fråga om prövning av mål om straff eller förverkande enligt 10 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Om tvistlösning mellan enskilda finns bestämmelser i 9 kap. Att en tvist hänskjutits till prövning av en särskild nämnd hindrar inte myndigheten från att ålägga part skyldigheter eller i övrigt fatta beslut i enlighet med denna lag.

2 § Åtgärder som vidtas med stöd av denna lag får inte vara mer ingripande än som krävs för att tillgodose de intressen som anges i 1 kap. 1 §.

3 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen är skyldig att på begäran tillhandhålla en myndighet upplysningar och handlingar som behövs för

1. systematisk kontroll eller kontroll i enskilda fall av att skyldig-

heter eller villkor har uppfyllts avseende

a) betalning av avgift eller ersättning enligt 22 – 23 §§,

b) skyldigheter som avses i 4 kap. 3 och 4 §§, 5 kap.

1214 §§ samt 78 §§ lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler,

2. kontroll i varje enskilt fall av att de allmänna skyldigheter som

gäller för anmälningspliktig verksamhet är uppfyllda,

3. förfaranden för eller bedömning av framställningar om

beviljande av tillstånd enligt 3 kap. 1 och 22 §§,

4. offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter

över tjänster till gagn för konsumenterna enligt 5 kap.,

5. klart definierade statistiska ändamål,

6. marknadsanalys enligt 15 §.

Uppgifter som avses i första stycket 1 – 2 och 4 – 6 får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.

4 § Den information som överlämnas till myndigheten enligt bestämmelserna i denna lag får göras tillgänglig för andra behöriga myndigheter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt.

Särskilda handläggningstider

5 § Ärenden som angår verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall handläggas skyndsamt. I övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om särskild handläggning av vissa ärenden.

6 § I ärende om tillstånd att använda radiosändare skall beslut meddelas inom sex veckor efter det att ansökan kom in till myndigheten eller, vid förfaranden med allmän inbjudan till ansökan, senast åtta månader därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.

Handläggningstider enligt första stycket gäller inte om annat följer av bestämmelser i internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.

7 § I ärende om tillstånd att använda adress för elektronisk kommunikation skall beslut meddelas inom tre veckor från det att ansökan kom in till myndigheten, eller, vid förfarande med allmän inbjudan till ansökan, senast tre veckor därefter, om det är nödvändigt för handläggningen av ärendet.

Förfaranden för samråd

8 § I ärende om ändring av tillstånd eller villkor för att använda radiosändare eller adress för elektronisk kommunikation skall berörda parter och andra som kan ha intresse i saken ges skälig tid att yttra sig innan beslut fattas, dock minst fyra veckor om det inte finns särskilda skäl mot det.

9 § I frågor som rör slutanvändar- och konsumenträttigheter avseende allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall berörda parter och intresseorganisationer ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

10 § När en myndighet avser att meddela beslut enligt 3 kap. 7 § eller vidta en åtgärd som har betydande inverkan på en enligt 14 § bestämd marknad, skall den upprätta ett förslag till åtgärd och ge berörda parter tillfälle att yttra sig inom skälig tid.

Första stycket gäller inte tvist som har hänskjutits till myndighetsprövning enligt 9 kap. 9 §.

11 § Om ett beslut enligt 4 kap. 3 eller 4 § skulle kunna påverka handeln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall ett motiverat förslag till beslut tillställas behöriga myndigheter i övriga stater och Europeiska gemenskapernas kommission.

Underrättelse till kommissionen enligt första stycket skall även lämnas om en myndighet i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag.

Beslut som avses i första eller andra stycket får meddelas tidigast en månad efter det att underrättelse har skett.

12 § Om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en enligt 14 § bestämd marknad eller för att skydda användarnas intressen, och ett beslut om åtgärd inte kan uppskjutas, får beslut omedelbart meddelas att gälla i högst sex månader. I sådant fall skall behöriga myndigheter och kommissionen utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälen för detta.

Ett beslut om en åtgärd enligt första stycket får inte förlängas utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10 och 11 §§.

13 § Resultatet av ett samrådsförfarande enligt 8 – 11 §§ skall göras allmänt tillgängligt, utom såvitt avser uppgifter om affärshemligheter för vilka sekretess eller tystnadsplikt gäller enligt lag.

Särskilt om prövningen av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad

14 § Årligen skall fastställas vilka produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt denna lag. Därvid skall

Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.

Vid prövning enligt första stycket har 10 och 11 §§ motsvarande tillämpning.

Om den marknad som skall fastställas avviker från Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation skall dock den tid som anges i 11 § tredje stycket vara tre månader.

Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får beslutet inte meddelas.

15 § De relevanta marknader som har bestämts enligt 14 § skall fortlöpande analyseras. Beträffande varje marknad skall fastställas om det råder effektiv konkurrens.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras och beslut meddelas om skyldigheter enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder effektiv konkurrens på en bestämd marknad, skall skyldigheter som har beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 12 – 14 §§ upphävas. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

För marknader som fastställs enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen eller en betydande del därav skall åtgärder enligt första –

tredje stycket beslutas gemensamt med berörda länders ansvariga myndigheter.

Beslut enligt andra och tredje stycket skall föregås av samråd enligt vad som sägs i 10 och 11 §§. Om Europeiska gemenskapernas kommission inte godtar förslaget, får ett sådant beslut inte meddelas.

16 § Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömning enligt första stycket.

Omprövning

17 § Skyldigheter och villkor som har beslutats enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall ändras eller upphävas, om ändamålet med åtgärden inte längre kvarstår.

Ett beslut om förpliktelse enligt 4 eller 5 kap. skall alltid omprövas inom två år från det att beslutet vann laga kraft.

Tidpunkten för en ändring eller ett upphävande av en skyldighet eller ett villkor skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

Överklagande

18 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Följande beslut får inte överklagas:

1. ett beslut enligt 3 kap. 7 §,

2. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 11 § tredje stycket,

3. ett beslut i en fråga som avses i 3 kap. 25 § första stycket, samt

4. ett beslut enligt 5 kap. 7 §.

19 § Beslut i en fråga som avses i 14 §, 15 § första stycket och 16 § får inte överklagas. Överklagas ett beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som anges i 15 § andra och tredje stycket, får dock klaganden eller motparten begära att ett beslut enligt första meningen ändå skall prövas.

20 § Ett beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut får överklagas endast i samband med överklagande av det senare beslutet. Beslutet får dock överklagas särskilt på den grund att ärendet onödigt uppehålls genom beslutet.

21 § Beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte annat har bestämts.

Avgifter m.m.

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala avgift för myndighetens verksamhet enligt denna lag för den som

1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §,

2. anmäler sådan verksamhet,

3. ansöker om tillstånd enligt 3 kap. 1 eller 22 § eller innehar

sådant tillstånd,

4. ansökan om medgivande enligt 3 kap. 29 §.

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § att betala avgift för finansiering av beredskapsåtgärder rörande elektronisk kommunikation.

Verkställighet

24 § En myndighet har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.

8 kap. Tillsyn

Allmänna bestämmelser

1 § Tillsynen skall säkerställa att ändamålet med lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillgodoses.

Tillsynsmyndigheten skall i detta syfte kontrollera efterlevnaden av lagen och de föreskrifter och skyldigheter som har meddelats med stöd av lagen och vidta de åtgärder som behövs för att lagens mål skall uppfyllas.

Kontroll av uppgifter som hålls tillgängliga enligt 5 kap. 5 § får ske på operatörens bekostnad.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att, utöver vad som i övrigt är föreskrivet, för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.

3 § Information som enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall hållas allmänt tillgänglig skall, utan hinder av vad som sägs i 7 kap. 3 § första stycket, utan anmodan tillställas tillsynsmyndigheten.

4 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka utvecklingen av och nivån på taxor för slutkunder när det gäller tjänster som avses i 5 kap. 1 §.

Förelägganden och förbud

5 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av skyldigheter, villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite, om inte annat är föreskrivet.

9 kap. Tvistlösning mellan enskilda

Nämndprövning

1 § Tvist mellan enskilda i anledning av denna lag eller skyldigheter, villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får av parterna gemensamt hänskjutas till avgörande av en särskild nämnd.

2 § Nämnden skall bestå av ordförande och, om inte parterna bestämmer annat, två andra ledamöter.

Parterna väljer gemensamt en av de enligt 3 § förordnade personerna som ordförande. Övriga ledamöter väljs till lika antal av vardera parten.

3 § Regeringen förordnar för tre år i sänder minst fem personer att tjänstgöra som ordförande i nämnden. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.

4 § Förfarandet vid nämnden inleds när parterna gemensamt väljer ordförande.

5 § De frågor som har lämnats till nämnden avgörs genom beslut.

Om parterna förliks får nämnden på parternas begäran stadfästa förlikningen genom beslut.

Återkallar en av parterna eller parterna gemensamt ett yrkande, skall nämnden avskriva tvisten i denna del.

6 § Nämndens beslut får inte överklagas. Beslut får verkställas såsom skiljedom.

7 § Utöver vad som angetts i 1 – 6 §§ gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 711, 14, 1618, 2126, 2935 och 3744 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

8 § En tvist som hänskjutits till nämnden för avgörande får inte prövas av allmän domstol.

Myndighetsprövning

9 § Uppkommer det tvist mellan enskilda i anledning av ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av den myndighet som har fattat beslutet.

Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet skall meddelas senast inom fyra månader från det att begäran kom in till myndigheten, om längre tid inte är nödvändig med hänsyn till tvistens omfattning eller andra särskilda omständigheter.

10 § Om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, får myndigheten i stället för att ta upp tvist till prövning hänskjuta tvisten för medling. Parterna skall i sådant fall beredas tillfälle att till myndigheten komma in med förslag om lämplig person att vara medlare. Kan parterna inte enas om lämplig person, skall myndigheten utse medlare bland de personer som avses i 3 §.

Har medling pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, skall myndigheten på ny ansökan av någon av parterna pröva tvisten enligt vad som anges i 9 §.

11 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till medlare för arbete och utlägg.

12 § Om en tvist som hänskjutits till myndighet enligt 9 § rör part i annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall myndigheten vid handläggning av ärendet samråda med behörig myndighet i den staten.

10 kap. Straff, skadestånd m.m.

Straff

1 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs

enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett villkor som har bestämts vid meddelandet av tillstånd, eller

2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap.

18 § andra stycket,

döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 4 kap. 2 §, 6 kap. 18, 19 eller 21 § eller mot förbud enligt 6 kap. 15 eller 16 § döms till böter, om ansvar för brottet inte är stadgat i brottsbalken. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Förverkande

3 § Radiosändare eller elektriska anläggningar som har varit föremål för brott enligt 1 § 2 kan förklaras förverkade. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.

Utdömande av vite

4 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 § konkurrenslagen (1993:20) eller dömts att betala vite enligt 59 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.

Skadestånd, inlösen m.m.

5 § En operatör av allmänna elektroniska kommunikationsnät skall ersätta en abonnent eller användare för skada och kränkning av den personliga integriteten som orsakats av en behandling av personuppgifter i strid med denna lag. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om operatören visar att felet inte berodde på denne.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

2. Genom lagen upphävs

a) telelagen (1993:597),

b) lagen (1993:599) om radiokommunikation.

3. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4. De nationella nummerplaner som fastställts med stöd av telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande, skall anses meddelade för elektroniska kommunikationsnät med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.

5. Beslut avseende tillstånd, tillståndsvillkor, undantag från tillståndsplikt, ändringar av frekvenstilldelning, förelägganden, förbud och andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats enligt bestämmelser i en lag som anges i punkt 2 eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, om det inte följer något annat av lagen eller föreskrifterna. Den myndighet som regeringen bestämmer skall så snart som möjligt i enlighet med 7 kap. 15 § ompröva skyldigheter som meddelats genom beslut som avses i första stycket. Första stycket gäller inte tillstånd enligt 7 § telelagen (1993:597). Den som har ett sådant tillstånd som gäller vid lagens ikraftträdande skall anses anmäld i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 1 § denna lag. Anmälningar som gjorts enligt 5 § telelagen (1993:597) och som gäller vid lagens ikraftträdande skall fortsätta att gälla och skall anses ha skett med stöd av 2 kap. 1 § denna lag.

6. Skyldigheter som gäller enligt 19 – 21, 23 första stycket 5, 23 a, 23 b, 24, 26, 28, 29, 3236 §§telelagen (1993:597) eller föreskrifter som meddelats med stöd av 22 § samma lag, skall gälla till dess att den myndighet som regeringen bestämmer fattat beslut enligt 7 kap. 15 § denna lag.

7. Operatörer av fasta allmänna telefonnät som har utsetts som företag med ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt

a) bilaga I avsnitt 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv

97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster

och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät eller

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den

26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö,

skall även i fortsättningen betraktas som anmälda operatörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät till dess att det förfarande för analys av marknaden som anges i 7 kap. 15 § har avslutats. Därefter skall de inte längre betraktas som anmälda operatörer i enlighet med förordningen.

8. Ärenden som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en myndighet skall handläggas enligt bestämmelserna i denna lag, om inte annat följer av andra stycket. Har vid denna lags ikraftträdande på parts begäran inletts medling enligt 58 eller 59 § telelagen skall medlingen slutföras enligt äldre bestämmelser.

9. Sådana personuppgifter rörande en abonnent av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, som har införts i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning före det att denna lag trätt i kraft, får stå kvar i abonnentförteckningen om inte abonnenten meddelar annat efter att ha fått fullständig information i enlighet med 6 kap. 13 §.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

Härigenom föreskrivs

dels att rubriken till lagen (1998:31) om standarder för sändning av

TV-signaler och 1 - 3, 6 – 8 och 15 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda ”Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TVtjänster”,

dels att 9 och 10 §§ upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lagen ( 1998:31 ) om standarder för sändning av TV-signaler

Lagen ( 1998:31 ) om standarder för sändning av radio-

och TV-signaler

1 §

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler.

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) och 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och

användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i de delar de avser bestämmelser om tillämpning av standarder för sändning av ljudradio- och televisionssignaler.

2 §

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem.

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och televisionssändningar till allmänheten.

3 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Detta gäller dock inte

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-tjänster och program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i allmänna elektroniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av

för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.

digitala televisionstjänster, skall de sändas vidare i detta format.

Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till TVtjänster

Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala

ljudradio- eller TV-tjänster

6 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala ljudradio- och TVtjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i nät för elektronisk kommunikation.

7 §

Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.

Den som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala ljudradio- och televisionstjänster och vars tillträdestjänster programföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare skall på skäliga, rimliga och ickediskriminerande villkor erbjuda alla programföretag de tekniska tjänster som möjliggör att programföretagens digitalt överförda sändningar kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av avkodare som administreras av tjänsteoperatörerna. Den som

driver system för villkorad tillgång skall föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller deras roll som leverantörer av system för villkorad tillgång.

8 §

När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och rimliga villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala TVtjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller

1. ett standardiserat gränssnitt

som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller

2. särskild utrustning för ett

annat tillgångssystem.

När innehavaren av en immateriell rättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TVtjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, hindrar eller motverkar att en och samma produkt innehåller

1. ett standardiserat gränssnitt

som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller

2. särskild utrustning för ett

annat tillgångssystem.

9 §

Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet.

10 §

Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall tillhandahålla en prislista som också anger, om priset för tjänsten inbegriper tilläggsutrustning eller ej.

15 §

Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §. Sådana förelägganden får förenas med vite.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.

Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TVsignaler

Härigenom föreskrivs att rubriken till förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler och 1- 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordningen ( 1998:32 ) om standarder för sändning av TV-signaler

Förordningen ( 1998:32 ) om standarder för sändning av

radio- och TV-signaler

1 §

Denna förordning innehåller närmare föreskrifter enligt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.

Denna förordning innehåller närmare föreskrifter enligt lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.

2 §

Radio- och TV-verket får meddela föreskrifter om

1. användning av vissa sänd-

ningsstandarder med stöd av 3 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler,

2. viss utrustning för TV-

mottagare med stöd av 4 § i lagen,

3. utrustning för villkorad till-

gång till digitala TV-tjänster

Radio- och TV-verket får meddela föreskrifter om

1. användning av vissa sänd-

ningsstandarder med stöd av 3 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TVsignaler,

2. viss utrustning för TV-

mottagare med stöd av 4 § i lagen,

3. utrustning för villkorad till-

med stöd av 5 § andra stycket i lagen,

4. den tekniska funktionsför-

mågan hos system för villkorad tillgång till digitala TVtjänster med stöd av 6 § i lagen, och

5. kostnader för provtagning och undersökning av prover med stöd av 14 § i lagen.

Radio- och TV-verket får också meddela föreskrifter för verkställighet av lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.

gång till digitala TV-tjänster med stöd av 5 § andra stycket i lagen,

4. den tekniska funktionsför-

mågan hos system för villkorad tillgång till digitala ljudradio eller TV-tjänster med stöd av 6 § i lagen, och

5. kostnader för provtagning

och undersökning av prover med stöd av 14 § i lagen.

Radio- och TV-verket får också meddela föreskrifter för verkställighet av lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.

3 §

Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 5 § första stycket och 10 § lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § och 5 § andra stycket den lagen.

Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av övriga föreskrifter i lagen och de övriga föreskrifter som meddelats med stöd av denna.

Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av 5 § första stycket lagen om standarder för sändning av radio- och TV-signaler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § och 5 § andra stycket den lagen.

Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av övriga föreskrifter i lagen och de övriga föreskrifter som meddelats med stöd av denna.

Denna förordning träder i kraft den 25 juli 2003.

Uppdraget och dess genomförande

Uppdraget

Utredningens direktiv fastställdes genom beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2001 och finns i sin helhet återgivna i bilaga 1.

Enligt direktiven omfattar uppdraget att genomföra en fullständig översyn av telelagen (1993:597) och lagen om radiokommunikation (1993:599) samt de nu gällande politiska målen för teleområdet. Utgångspunkten för översynen skall i huvudsak vara de EG-direktiv och de EG-beslut för området elektronisk kommunikation som antagits som en följd av 1999 års kommunikationsöversyn. I den mån radio-_och_TV-lagen (1996:844) påverkas skall även denna lag bli föremål för översyn.

Uppdraget innefattar även att lämna förslag till hur EGrättsakterna skall genomföras i svensk lagstiftning. I det sammanhanget skall det även göras en kartläggning och analys av övrig lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation samt överväganden om det finns behov av en samordning av lagstiftningen. Utredningen skall lämna förslag till erforderliga förändringar med inriktning på en samlad lagstiftning.

När det gäller de telepolitiska målen omfattar uppdraget en bedömning av om dessa är ändamålsenliga mot bakgrund av den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen samt den lagstiftning som föreslås. Utgångspunkten är att en samordning skall ske mellan å ena sidan dessa mål och å andra sidan det IT-politiska målet. Vidare skall vi ange hur målen kan uppnås och särskilt beskriva statens roll i förhållande till marknaden. En analys skall också göras av hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av det nya EG-rättsliga regelverket. Någon översyn av de mediepolitiska målen skall dock inte ske.

En annan del av uppdraget är att beskriva den nuvarande myndighetsstrukturen på området och de samarbetsformer som finns

mellan myndigheterna samt föreslå de förändringar i organisationen som är påkallade.

Slutligen innefattar uppdraget att lämna de författningsförslag som är nödvändiga för att möjliggöra statlig tillsyn av de principer för administration av nationella toppdomäner för adressering på Internet som utarbetats av den mellanstatliga rådgivande kommittén (GAC).

Uppdragets genomförande

Utredningens arbete inleddes den 1 september 2001, från vilken dag experter och sekreterare förordnades att ingå i utredningen.

Vid denna tidpunkt var bedömningen att det nya EG-rättsliga regelverket skulle träda i kraft kring årsskiftet 2001/2002, med en implementeringstid om 15 månader. För att ge rimlig tid åt att inhämta yttranden från remissinstanser, att färdigställa en proposition och riksdagsbehandling inriktades utredningens arbete på att lämna förslag om en samlad lagstiftning på området för elektronisk kommunikation i ett delbetänkande senast den 1 juni 2002.

Arbetet inom EU med ett nytt regelverk fördröjdes och först den 24 april 2002 antogs ett ramdirektiv, tre särdirektiv, om auktorisation, tillträde och samtrafik samt samhällsomfattande tjänster, och ett beslut om radiospektrum. Något beslut om antagande av direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd har ännu inte fattats inom EU.

Förseningen med behandlingen av direktiven inom EU medförde endast en smärre justering av utredningens tidsplan: tidpunkten för delbetänkandet flyttades fram till den 8 juli.

Utredningens arbete har i enlighet med dessa överväganden och direktivens innehåll omfattat följande frågor.

Vi har undersökt och analyserat den verksamhet som bedrivs inom det nya område som vuxit fram som en följd av bl.a. konvergensutvecklingen och Internet samt den tekniska och ekonomiska utveckling som ägt rum under de senaste åren.

Vi har kartlagt gällande rätt inom området, med särskild inriktning på bl.a. gränsdragningen mellan å ena sidan sektorsspecifik lagstiftning och å andra sidan den generella konkurrensrätten. Vi har löpande följt behandlingen i rådet och Europaparlamentet av ramdirektivet och särdirektiven och analyserat konsekvenserna för den nationella lagstiftningen. Särskild uppmärksamhet har ägnats

det nya regelverkets tillämpning på IP-baserad elektronisk kommunikation.

Vidare har vi analyserat de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. Vi har bedömt målens och syftenas ändamålsenlighet mot bakgrund av den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen och det nya EG-rättsliga regelverket samt utarbetat förslag till förändringar av målen. Arbetet har också inneburit överväganden om en samordning av de telepolitiska målen med de IT-politiska och hur målen skall kunna uppnås.

Vi har även analyserat hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av den nya EG-rätten.

Vi har utvärderat erfarenheterna av tillämpningen av telelagen och lagen om radiokommunikation och gjort en fullständig översyn av dessa lagar med utgångspunkt i de förändringar i de politiska målen som vi funnit anledning att föreslå och i det nya EG-rättsliga regelverket. Också radio-_och_TV-lagen har gjorts till föremål för en motsvarande översyn.

Utifrån ovan gjorda överväganden har vi analyserat lämpligheten och behovet av förändring av den nuvarande författningsstrukturen, med inriktning på att skapa en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster. Våra slutsatser har manifesterats i ett förslag till en lag om elektronisk kommunikation, varigenom de nya direktiven och radiospektrumbeslutet implementeras i svensk rätt.

På grund av den tidsgräns som gäller för direktivens genomförande har vi haft endast drygt tio månader att genomföra uppdraget i nu angivna delar. Arbetet har fått utföras under stark tidspress och det skall inte undanskymmas att vi i flera hänseenden hade önskat längre tid för uppdraget. Det innebär inte att vi i betänkandet lägger fram andra förslag än sådana som vi anser välgrundade och sakligt motiverade. Ytterligare tid hade dock gjort det möjligt för oss att i vidare mån och omfattning formulera och utveckla slutsatserna av våra analyser och överväganden.

Vi har i vårt arbete beaktat ett flertal utredningar och beredningen av dessa. Det gäller Mediegrundlagsutredningens betänkande Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, utvidgat grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och yttrandefrihet (SOU 2001:28), departementspromemorian Effektivare tvistlösning på teleområdet (Ds 2000:56), Post- och telestyrelsens skrivelse den 1

september 2000 om Upplysningar om teleadresser, Sårbarhets- och säkerhetsutredningens betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41), Post- och telestyrelsens redovisning Förändringar av organisatorisk och rättslig karaktär som är nödvändiga för att Post- och telestyrelsen skall kunna verifiera eller vidta åtgärder för att säkerställa att Internet i Sverige kan drivas oberoende av funktioner utomlands (N2001/9483/ITFOU), samt Bredbandsutredningens betänkande IT-infrastruktur för stad och land (SOU 2000:111).

Mediegrundlagens betänkande har legat till grund för regeringens proposition 2001/02:74, Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Post- och telestyrelsens skrivelse om Upplysningar om teleadresser har resulterat i propositionen 2001/02:98 Abonnentupplysning. Sårbarhetsutredningens betänkande har legat till grund för ett uppdrag till PTS avseende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar. PTS rapport som lämnades den 14 mars 2002 har remitterats med slutdatum den 20 juni 2002. Sårbarhetsutredningens betänkande har vidare utgjort underlag för propositionen Samhället säkerhet och beredskap (2001/02:158).

Under utredningsarbetet har därutöver följande ärenden överlämnats till utredningen:

N Hemställan från PTS om översyn av lagstiftningen rörande digital

marksänd TV.

N Hemställan från Stockholms kommunstyrelse om lagstiftning för

att säkerställa garanti av operatörsoberoende nät.

N Skrivelse från PTS om aktiv IT-kontroll och telelagen. N Framställning från Sveriges DX-förbund avseende bestämmelser

för radiostörningar orsakade av bredbandig datakommunikation i oskärmade kablar.

N Promemoria från PTS om samlokalisering i GSM-näten. N Skrivelse från PTS med förslag i fråga om ny kalkylmodell för

beräkning av kostnadsorienterade priser för tillträde och samtrafik.

Utredningen har fortlöpande samrått med företrädare från branschföreningar, företag, organisationer och myndigheter. Den 6 december 2001 anordnade utredningen en hearing med representanter från tele-, IT- och mediebranschen samt företrädare för konsumentorganisationer och myndigheter.

Utredningen har under arbetet haft åtta sammanträden, varav ett i internatform.

Slutligen har utredare och sekreterare deltagit vid fyra sammanträffanden med en nordisk referensgrupp med deltagare från Finland, Norge, Danmark och Sverige.

Del I

Bakgrund

1. Inledning

Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Signalerna bygger på data i analog eller digital form som kan överföras via elektromagnetiska vågor. Innehållet i data kan t.ex. vara text, ljud, bild och kombinationer av dessa.

Sektorn elektronisk kommunikation omfattar utrustning för och kommunikation av teletjänster, IT (data) och media. Dessa tre sektorer växer successivt samman genom den s.k. konvergensen, som bl.a. möjliggörs genom digitalisering av kommunikationsnät. Konvergensen innebär bl.a. att kommunikationen alltmer kommer att gå genom samma nät oavsett om det handlar om telefoni, IT eller media. Röst, bild och text kan tekniskt överföras på samma sätt. Internetprotokollet är en viktig grund för konvergensen. Inom utrustningsområdet sker också en konvergens genom att t.ex. mobiltelefoner kan användas för datakommunikation, TV för Internet-uppkoppling och datorer som telefoner.

Samtidigt pågår en utveckling mot ökad mobilitet och mera datakommunikation i förhållande till talöverföring.

Området elektronisk kommunikation utvecklas i en svindlande hastighet. De mål som har ställts upp och de lagar som reglerar området måste anpassas till detta faktum. Detta betänkande innehåller förslag till en ny lag och nya politiska mål för området elektronisk kommunikation. Som grund för den föreslagna regleringen ligger ett antal direktiv som beslutats inom EU och täcker hela det område som nu ingår, nämligen tele, IT och media. Fyra av direktiven – det s.k. ramdirektivet, auktorisationsdirektivet, tillträdesdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster – och ett beslut om spektrumpolitiken publicerades den 24 april 2002. Det femte direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd har ännu inte beslutats. Dessa sex rättsakter kommer nedan att kallas för det nya EG-regelverket.

Den nya regleringen inom EU är enligt en statusrapport från EU-kommissionen (European commission, Status report on European union electronic communications policy, 99) en del av en vidare process av ekonomisk integration som initierades genom Rom-fördraget. Historiskt sett har telekommunikationssektorn i Europa karaktäriserats av starka nationella monopol och nationella regleringar som inte självklart harmonierat med övriga medlemsländers. Vidare framgår av rapporten att man inom EU under en längre tid arbetat för att ta fram gemensamma linjer för telekommunikationsområdet. Det första initiativet togs redan 1984 bl.a. genom utveckling av standarder. I en andra fas publicerades en grönbok KOM (87) 290 om utveckling av den gemensamma marknaden för telekommunikationer och utrustning. Härigenom startades en debatt om en reglering för en enda gemensam europeisk marknad.

Kommissionen publicerade 1993 en vitbok om tillväxt, konkurrens och sysselsättning där telekommunikationerna hade en central roll (KOM(93)700). Som en uppföljning av den lämnades Bangemann Group Report Europe and the global information society – Recommendations to the European Council (1994). Denna rapport föreslog en avveckling av de gamla nationella monopolen och en snabb övergång till liberaliserade marknader. Rapportens strategiska förslag om ett informationssamhälle finns fortfarande med i de regelbundet uppdaterade aktionsplanerna.

Nästa fas startade med grönboken om konvergens för telekommunikationer, media och informationsteknik (KOM (97)623) och dess följder för lagstiftningen. I november 1999 antog kommissionen ett meddelande om 1999 års kommunikationsöversyn (KOM (1999) 539). Enligt statusrapporten fanns det en risk för att utvecklingsmöjligheterna hos en gemensam europeisk marknad gått förlorade.

Vid Europeiska rådets möte i Feira i juni 2000 beslutades en handlingsplan, e-Europe, i vilken en digital, kunskapsbaserad ekonomi framhölls som en väg till tillväxt, konkurrens och nya arbetstillfällen. Det ansågs viktigt att Europas företag och medborgare har tillgång till ett brett utbud av tjänster och kommunikationsinfrastruktur av hög klass till överkomlig kostnad.

Det är mot bakgrund av dessa förhållanden som det nya EGrättsliga regelverket har växt fram.

I det följande redovisas de olika marknadssektorerna, telekommunikation, IT/data och media. Inledningsvis koncentreras redo-

visningen på de s.k. operatörerna, dvs. de företag som äger och bedriver trafik på näten, de tjänster som erbjuds samt utvecklingen på marknaden. Därefter följer en teknisk bakgrundsbeskrivning och en redogörelse för orsakerna till konvergensen.

2. Operatörer och utbud av elektronisk kommunikation

2.1. Telekommunikation

Aktörerna på telekommunikationsområdet är idag anmälningspliktiga enligt telelagen (5 §), om vissa tjänster tillhandahålls i ett allmänt tillgängligt telenät. Sådana tjänster är telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplan för telefoni samt tillhandahållande av nätkapacitet. Det finns en stor mängd anmälda teleoperatörer. Av följande redovisning från Post- och telestyrelsens (PTS) rapport Svensk telemarknad 2001 framgår att antalet företag som anmält någon av dessa tjänster ökat under de senaste åren och uppgick till 285 stycken år 2001.

Tabell 2.1 Anmälda företag

Antalet företag 1997 30 1998 80 1999 133 2000 231 2001 285 Källa: PTS, Svensk telemarknad 2001

För vissa operatörer krävs tillstånd. Det gäller om operatörens verksamhet har en omfattning som är betydande med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande. Uppställningen nedan anger fördelningen av de anmälda och tillståndspliktiga företagen på respektive tjänst. Vissa företag är anmälda för flera typer av tjänster vilket gör att en summering av tabellen inte visar det faktiska antalet företag.

Tabell 2.2 Anmälda och tillståndshavare

Antal anmälningar Antal tillståndshavare

Fasta telefonitjänster

134

11

Mobila teletjänster

51

3

Nätkapacitet för UMTS

4

Fasta förbindelser

191

8

Annan teletjänst

85

Källa: PTS, Svensk telemarknad 2001

Fast telefoni

Alla företag och hushåll som så vill har idag tillgång till analog taltelefoni. Av hushållen har exempelvis 98 procent fasta telefoniabonnemang. Telefonnätet är ett världsomspännande kretskopplat nät där det vid telefoniuppkopplingen inte finns någon konkurrerande trafik – bandbredden som krävs för tal är alltid garanterad. Accessnätet ut till abonnenterna består av metallkabel (som regel tvinnad parkabel). Nätet ägs och drivs av Telia AB.

Konkurrensen på marknaden ökar och utvecklingen har skett i olika steg. En viktig reform var förvalsreformen 1999, som innebar att abonnenten kan göra ett särskilt val av en annan operatör än den som tillhandahåller anslutningen. Reformen medförde en stor ökning av antalet operatörer inom fast telefoni.

Totalt 1 541 000 fasttelefonikunder har en annan leverantör än Telia. Av dessa var 1 324 000 privata vilket motsvarar en tredjedel av samtliga privata abonnemang för fast telefoni. Mycket talar för att förvalsreformen får ännu större genomslag efter den förändring som trädde i kraft den 2 februari 2002 och som medförde att en förvalskund numera inte längre behöver slå riktnumret till sin operatör för att ringa ett lokalsamtal.

Tillväxten på marknaden för fast telefoni är låg, tillväxten under 2001 var ungefär en procent och marknadsvärdet under första halvåret 2001 uppgick till 27 miljarder kronor. En stor andel av det totala marknadsvärdet utgörs av samtal från fasta nät till mobilnät. Prisutvecklingen inom området är stabil eller sjunkande inom något delområde. Stabila priser kan vara en indikation på att konkurrensen inte är tillräcklig. Den utökade förvalsreformen från februari 2002 kan möjligen förbättra situationen. Stabila priser kan även vara en indikation på att priserna ligger så lågt det går under

rådande omständigheter (Källa: PTS, Svensk telemarknad första halvåret 2001, PTS, Svensk telemarknad 2001, s. 3 ff., och SIKA 2002, s. 53 ff.).

Telefonnätet kan också användas för uppkoppling till Internet med tillgång till webb och e-post via uppringt modem. Skillnaden består i att telefoni kräver en förutbestämd och garanterad kvalitet och överföringskapacitet medan Internet är ett s.k. paketförmedlande nät för överföring av data utan realtidskrav. Uppringd access till Internet står för en tredjedel av intäkterna för nationella samtal men tillväxten har avtagit, vilket kan vara en indikation på att marknaden närmar sig en mättnad.

Tekniken vid användning av metallkabel har utvecklats för att kunna öka kapaciteten genom modem för Digital Subscriber Line (xDSL) tekniker. Förkortningen x kan bytas ut mot exempelvis A i Asymmetric Digital Subscriber Line (ADSL) eller V (Very high data rate). Denna utveckling gör det möjligt att ha en fast Internetuppkoppling med högre överföringskapacitet vid sidan av telefonitjänsten.

Trots att antalet operatörer på marknaden är stort tillhandahålls endast en liten del av abonnemangen av andra aktörer än Telia eftersom accessnätet ägs av Telia. I början av år 2001 trädde visserligen en EG-förordning, Europaparlamentet och rådets förordning 00/2887/EG av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät, i kraft om ett öppnande av accessnätet som innebär att andra operatörer skall få tillgång till accessnätet och därmed slutkunden. Denna förordning har dock hittills inte resulterat i att konkurrensen ökat i någon större utsträckning. PTS har i en rapport till regeringen den 2 maj 2002 föreslagit att telelagen skall ändras så accessnäten kan öppnas ytterligare genom s.k. bitströmstillträde dvs. uthyrning av nätkapacitet för datatrafik i accessnätet. PTS menar att ett sådant tillträde kan underlätta konkurrensen.

Mobiltelefoni

Mobiltelefonnäten finns spridda över i stort sett hela landet. Det finns krav på hur täckningen skall se ut inom ramen för de tillstånd operatörerna har. På marknaden finns fortfarande både analoga tillämpningar som NMT (Nordisk Mobil Telefoni) och digitala tillämpningar som GSM (Global Service for Mobil transmission). PTS har i en rapport (Framtiden för 450 MHz-bandet, 2002) före-

slagit att tillståndet för NMT skall förlängas till utgången av 2007. Utvecklingen av GSM-näten med GPRS-teknik (Generalised Packet Radio Service) har inneburit högre överföringskapaciteter vilket medför nya tillämpningar och tjänster för konsumenterna. Den tredje generationens mobiltelefoni, UMTS (Universal Mobile Telecommunications System), som är under utbyggnad, innebär att överföringskapaciteten höjs ytterligare.

Tillgången till mobiltelefoni har mer än fördubblats under de senaste fem åren. Under år 2000 hade 69 procent tillgång till mobiltelefon jämfört med 1996 då tillgången endast var 33 procent. Det är de yngre i åldern 15 till 24 år som har den största andelen med tillgång till mobiltelefon. Den var år 2000 ca 90 procent. I åldersklassen 65-68 år var motsvarande siffra 46 procent. Fördelningen mellan åldersgrupperna har varit liknande under åren men alla åldersgrupper har ökat sin tillgång. GSM har den största omfattningen, ca 6,5 miljoner abonnemang, medan NMT har ca 150 000 abonnemang (SIKA, 2002, s. 59 ff.). NMT har betydelse för de glesare befolkade delarna av Sverige eftersom yttäckningen är större än GSM-nätens.

Mobiltelefoniområdet präglas enligt PTS rapport, Svensk telemarknad 2001, av en oligopolliknande struktur med tre nätägande operatörer, Telia, Tele 2 och Vodafone.

Ytterligare två operatörer, Hi3G och Orange har förutom två av de tidigare operatörerna, fått tillstånd för UMTS. Sammantaget innebär det alltså att det kommer att finnas fem operatörer inom mobiltelefonområdet när UMTS-näten tas i bruk. Dessa har eller kommer att bygga egna nät. Det är möjligt för operatörerna att bygga en viss andel av näten gemensamt. För att ytterligare öka konkurrensen på denna marknad har PTS delat ut ett fjärde GSMtillstånd under våren 2002.

På mobilteleområdet är det svårt att mäta konkurrensutvecklingen genom att jämföra priser. PTS utgår därför i sin verksamhet i stället från den genomsnittliga månatliga intäkten per mobilkund. Denna har under en tid sjunkit men verkar nu ha stabiliserats och visar tendenser att öka. Av den genomsnittliga kundintäkten har SMS (Short Message Service) andel ökat kraftigt sedan år 2000. Detta trots att priset för SMS sjönk i början av 2000 från ca 2,50 kronor till ca 1,50 kronor. Därefter har dock inte priserna sjunkit ytterligare vilket kan bero på att konkurrensen inte är tillräcklig (PTS svensk telemarknad första halvåret 2001, s 13f). PTS har fattat beslut som innebär att, förutom Telia, också Tele 2 och

Vodafone skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik. Beslutet innebär att samtrafik (se avsnitt 10.6 för definition av samtrafik) skall tillhandahållas. Beslutet har överklagats.

Dagens mobiltelefoni är i allt väsentligt en telefonitjänst. Den utveckling som pågår med nya tjänster och uppgraderingar av näten ger dock möjligheter för datakommunikation och uppkoppling mot Internet. Exempel på steg i den riktningen är SMS, MMS (Multimedia Message Service), WAP (Wireless Application Protocol) och GPRS samt eventuellt EDGE (Enhanced Data Rates for GSM Evolution).

2.2. IT/data

Det finns ett antal olika nät som används för dataöverföring och uppkoppling till Internet. Nedan beskrivs några olika former.

Numera byggs ofta nya nät för datakommunikation med högre kapacitet än telefonnätet inom fastigheter. PTS har i detta sammanhang pekat på riskerna med monopolisering av bredbandstjänster i flerfamiljshus. Riskerna uppstår om fastighetsägaren sluter avtal med långa bindningstider för att leverantören skall stå för investeringskostnaden (PTS, Risker för monopolisering av bredbandstjänster i flerfamiljshus, 2000).

Optisk fiberkabel används för alla typer av nät, oftast i de nationella stomnäten, dvs. samling av huvudledningar och noder för nättrafik, men även i regionala transportnät och stadsnät, dvs. nät begränsade till stad eller annan ort, där det krävs mycket hög kapacitet. Fiberkabel används också för accessnät, dvs. den del av nätet som är närmast abonnenten, men det är fortfarande en dyr anslutningsform. Många av aktörerna har fiberkablar; i stomnätet finns operatörer som Telia, Utfors, Svenska kraftnät och Banverket. Det mest omfattande nationella stomnätet innehas av Telia, som når alla 289 kommuner och ett stort antal mindre orter. I de ortssammanbindande regionala näten finns förutom de kommersiella aktörerna även kommunala bolag och kommuner. I områdes- och stadsnät finns, utöver Telias lokala nät, främst kommunerna eller kommunala bolag som nätägare (PTS, IT-infrastrukturen i Sverige, 2001).

En möjlighet till trådlös access med hög överföringskapacitet är fast yttäckande radioaccess som används för sändningar av datakommunikation från punkt till punktsändningar eller punkt till multipunktsändningar, t.ex. LMDS (Local Multipoint Distribution

Service). Nationella tillstånd för denna teknik har fördelats till Telia, Telenordia, Quadracom Wireless, som ägs av Teracom, och Arrowhead, ett dotterbolag till Vattenfall, samt Europolitan enligt ett beslut från PTS den 5 december 2001. Telenordia har senare återlämnat sitt tillstånd. De återstående operatörerna har alla gjort följande utfästelse om utbyggnad och utbyggnadstakt:

Tabell 2.3 Utfästelse för fast yttäckande radioaccess

Avstämningstidpunkt Utfästelse 2003-12-31 21 län med någon utbyggnad 2005-12-31 289 kommuner med någon utbyggnad 2007-12-31 289 kommuner där minst 50 procent av företagens arbetsställen med 1-99 anställda ges möjlighet att få tillgång till erbjuden nätkapacitet Källa: PTS

Enligt tabellen skall det fram t.o.m. 2005 ha skett någon utbyggnad, dvs. minst en basstation, som är färdig att tas i drift. Först i den tredje fasen, med sluttidpunkt den siste december 2007, skall minst 50 procent av företagens arbetsställen med 1–99 anställda erbjudas nätkapacitet.

Elnätet når i stort sett alla hushåll och företag i Sverige och kan därmed vara ett alternativ till accessnätet för telefoni. Elbolagen utvecklar därför tekniker för att kunna använda dessa nät för datakommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC) (se även avsnitt 10.3). Tekniken medger en förhållandevis hög kapacitet.

Därutöver används också uppgraderade telefonnät, kabel-TVnät, satellit samt marknätet för digital TV för datakommunikation.

Datakommunikationsområdet handlar främst om Internet och de tjänster som finns där. Det är Internet som i första hand driver fram nya typer av tjänster och skapar förutsättningar för ytterligare konvergens inom området. Utvecklingen av Internetmarknaden har gått mycket snabbt under de senaste åren. Enligt statistik från SIKA (Fakta om informations- och kommunikationsteknik i Sverige 2002) har andelen av befolkningen i åldern 9–79 år med tillgång till Internet ökat från 3 procent 1995 till drygt 50 procent år 2000. År 2001 hade ca 85 procent av befolkningen i åldern 16–64 år tillgång till Internet i hemmet, på jobbet eller inom någon utbildning. Den åldersgrupp som har den största tillgången till Internet är ungdomar i åldern 16–19 år. Där är tillgången så hög

som 94 procent. En förklaring till det kan vara de satsningar som gjorts i skolan för tillgänglighet till datorer och Internet. Pensionärerna har den lägsta tillgången till Internet, endast 15 procent. Enligt undersökningar som gjorts påverkar utbildning och inkomst tillgången till Internet, ju högre utbildning eller inkomst desto högre andel individer med Internettillgång.

Det är inte enbart tillgången till Internet som ökat, även användandet har ökat. Det är ungdomar mellan 16–19 år som står för den största användningsandelen, 95 procent. Internetanvändningen påverkar utnyttjandet av andra medier. Det är främst användningen av telefon och TV som har minskat som en följd av den ökade Internetanvändningen (SIKA, 2002).

Internetmarknaden kan fortfarande anses vara i ett uppbyggnadsskede, vilket innebär att utbud och priser ständigt förändras. Även aktörerna på marknaden förändras, vilket gör att marknadsområdet är svårare att beskriva.

Enligt PTS bedömning finns ett hundratal Internetoperatörer (eng. Internet Service Provider, ISP), dvs. operatörer som använder sig av Internetprotokollet, på marknaden. De största aktörerna under 2001 var enligt en undersökning av området (PTS, Svensk telemarknad, 2001) Telia, Tele2, Telenordia samt Spray/BIP. Av dessa var Telia den största aktören med en marknadsandel på 35 procent. Den näst största var Tele2 med 27 procent. I PTS rapport särredovisas Spray och BIP för 2001 men i figuren nedan har de räknats samman för att jämförelse skall kunna göras med tidigare år.

Figur 2.1 Internet – marknadsandelar – antal aktiva kunder till

Internetaccess (%).

Källa: Bearbetad statistik från PTS rapport Svensk telemarknad 2001

Av diagrammet framgår att gruppen övriga aktörers sammanlagda marknadsandelar för 2001 är 17 procent vilket är samma nivå som för 2000. Telias andel har ökat från 33 procent 2000 till 35 procent 2001.

Enligt PTS rapport är tillväxten fortsatt stark när det gäller antalet kunder med tillgång till Internet. Internetmarknadens betydelse stärktes under året och det är främst de fasta avgifterna för ständig uppkoppling som börjar ge betydande intäkter för operatörerna.

Området är förhållandevis oreglerat (jfr PTS rapport Telelagen och Internet 1999). Det finns bara ett fåtal regler i telelagen som är tillämpliga på aktörer som erbjuder tillgång till Internet. I vissa fall tillhandahåller de dock nätkapacitet, dvs. andra erbjuds kapacitet i nätet för kommunikation, vilket medför att de blir anmälningspliktiga enligt telelagen. Det finns dessutom reglering som berör innehållet, t.ex. upphovsrättslagstiftning.

33%

31%

33%

35%

33%

27%

28%

27%

18%

14%

13%

11%

8%

9%

10%

16%

20%

17%

17%

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

År

Övriga

Spray/BIP

Telenordia

Tele2

Telia

1998

1999

2000

2001

2.3. Media

Trots att medieanvändningen har förändrats under senare år, inte minst genom spridningen av Internet till stora delar av befolkningen, nyttjas fortfarande traditionella medier som radio och TV i stor utsträckning. 79 procent av befolkningen, 9–79 år, lyssnar på radio en genomsnittlig dag. Lyssnartiden i hela befolkningen är i snitt drygt två timmar per dag. 87 procent av befolkningen, 9–79 år, tittar på TV en genomsnittlig dag. Tittartiden, i hela befolkningen, är i snitt drygt en och en halv timme (Nordicoms Mediebarometer 2001).

TV distribueras ut till mottagaren i huvudsak via tre olika distributionskanaler, via kabel-TV-nät, satellit eller marknätet. I stort sett alla i Sverige har tillgång till TV på något sätt. Ungefär 50 procent tar emot TV via kabel-TV, ca 30 procent enbart via marknätet, och ca 20 procent via egen eller samägd parabolantenn (SOU 2001:90, s. 52). Mottagningen av ljudradio sker nästan uteslutande via marknätet.

Det digitala marknätet för TV når i dag ca 90 procent av befolkningen. TV-sändningarna kräver mycket utrymme i näten men näten kan också användas för interaktiva tjänster, vilket även gäller näten för digital radio. I dag pågår olika testverksamheter för Internetanslutning. Som returkanal, dvs. som kanal från användaren, används då telefon- eller mobiltelefonnätet. Det statligt ägda bolaget Teracom AB äger de analoga och digitala marknäten för radio och TV. De frekvenser som fördelas för rundradio fördelas enligt ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gäller för t.ex. tilldelning av mobiltelefontillstånd.

Ett kabel-TV-nät består oftast dels av ett stamnät, dels av ett nät från centraler nära de aktuella fastigheterna till hushållen. Stamnätets kablar är nedgrävda i marken och leder till centralerna. Från centralerna går det sedan kabel till de enskilda hushållen. De flesta kabelnät består av fiber- och koaxialkabel. Oftast är stamnätets kablar av fiber och kablarna till de enskilda hushållen koaxialkabel. Kapaciteten är högre än i telefonnät och med förbättringar i nätet kan kapaciteten bli mycket stor. I dag används kabelnät i vissa fall även för bredbandsanslutningar till Internet (Radio- och TVverket, En guide till digital TV, 2000, s. 28). Det finns ca 70 kabel-TV-operatörer i Sverige. Av dessa är fyra dominerande och täcker över 2 miljoner hushåll. Det är Comhem, som ingår i Teliakoncernen, och UPC Sverige, som är ett dotterbolag till United Pan-

Europe Communication, vilket är det näst största kabel-TV-företaget i Europa. Vidare finns Kabelvision som ingår i Tele2-koncernen och har samarbetsavtal med Viasat samt Sweden online som ägs av Telenor (SOU 2001:90, s 55).

Satellitsändningar täcker stora geografiska områden och tas emot med parabolantenn. Satelliten tar emot signaler från en jordbunden sändare och skickar tillbaka dem till ett bestämt område på jordytan. Två företag dominerar på den svenska marknaden när det gäller kundadministration av satellitsänd TV – Canal Digital, som ägs av Telenor AS, och Viasat, som ingår i mediekoncernen Modern Times Group. Det behövs inget tillstånd för att bedriva sändningar över satellit. Däremot skall ett satellitföretag (den som sätter samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst) under vissa förutsättningar registrera sig hos Radio- och TV-verket. I många fall skickas sändningarna från satelliten vidare i kabelnät. Interaktivitet är möjlig via telenätet.

En övergång till digitala sändningar håller successivt på att ske inom de olika distributionsformerna för TV. Övergången har gått snabbast för satellitsändningar. En särskild avkodare/box behövs oavsett distributionsform för att omvandla den digitala signalen till analog och särskilda abonnemang kan tecknas.

En fortsatt digitalisering av TV-sändningarna under de närmaste åren kan förutses, även om utvecklingen hittills gått ganska långsamt beträffande marknätet. Den digitala tekniken innebär en effektivare användning av frekvenserna, produktionen blir billigare, lagring underlättas och bildkvaliteten blir bättre. Den medför också möjligheter till nya tjänster som interaktiv TV (Nordicom 2001/2002 och SOU 2001:90). Dessutom, som tidigare nämnts, innebär konvergensen att TV kan sändas via Internet.

Public service-företagens – Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) – verksamhet styrs av radio-_och_TV-lagen och av sändningstillstånden. De ägs av en stiftelse och programverksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. SVT är fortfarande det dominerande TV-bolaget trots den ökade konkurrensen från kommersiella TV-kanaler. Förtroendet bland allmänheten är högt och public service-kanalerna har ungefär hälften av tittartiden. SVT och SR skall, enligt programföretagens tillståndsvillkor, nå 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen med sändningar via

det analoga marknätet. UR sänder inom SVT:s och SR:s utrymme och har därmed samma räckvidd.

Antalet kommersiella TV-kanaler har ökat sedan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då satellittekniken etablerades i Sverige och TV4 fick tillstånd att sända i marknätet. På radiomarknaden har en liknande förändring skett. De fristående företag som funnits har köpts upp av de stora aktörerna. Den privata lokalradiomarknaden domineras i dag av fem nätverk: Rix FM, NRJ/Energy, Mix Megapol, Fria Media och Radio City (Nordicom 2001/2002, s. 27).

3. Teknisk bakgrundsbeskrivning

3.1. Nätkapacitet

Olika typer av nät har olika kapacitet, dvs. olika stor mängd information kan överföras under en viss tid. Kapaciteten i nätet brukar benämnas bandbredd. Uttrycket kommer från radioområdet där det anger vidden på det frekvensutrymme som finns till förfogande för att överföra information. På radioområdet anges bandbredden i enheten Hertz. I trådbundna nät (kablar) används bitar per sekund (bit/s) som enhet för att beskriva bandbredden. De vanligaste storleksordningarna för bandbreddsangivelse är:

Kbit/s kilobit per sekund: 1 000 bit/s Mbit/s megabit per sekund: 1 000 000 bit/s Gbit/s gigabit per sekund: 1 000 000 000 bit/s

Olika tjänster har olika bandbreddsbehov. Exempelvis används 64 kbit/s för vanlig taltelefoni medan det krävs 5–6 Mbit/s för en digital TV-kanal.

Olika nät kan ha olika bandbredd, vilka ibland kategoriseras som smalband och bredband. Som smalband brukar man betrakta bandbredd upp till 64 kbit/s. Någon officiell definition av begreppet bredband finns inte. IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) definierade bredband som minst 2 Mbit/s i riktning såväl till som från användaren. En sådan kapacitet möjliggör både mottagande och sändande av rörliga bilder med god teknisk kvalitet.

Utvecklingen går mot en ökad kapacitet i näten och därmed större möjligheter att överföra tjänster och information som kräver hög kapacitet.

3.2. Nätnivåer

Det nya EG-regelverket på området för elektronisk kommunikation reglerar överföring men inte innehåll. Det finns en mängd olika typer av nät som har byggts för olika ändamål men man kan ändå göra en generell beskrivning av olika nivåer i infrastrukturen. En grund för en sådan generell beskrivning av infrastrukturens nivåer ges i den s.k. OSI-modellen (Open System Interconnection) beskriven bl.a. i PTS rapport Telelagen och Internet (1999). Det är en internationell standard definierad av OSI för datautbyte mellan olika kommunikationssystem och skapades för att utgöra en referensmodell vid protokollutveckling för kommunikationsfunktioner. Varje skikt i modellen utgör ett stöd för högre liggande skikt. Modellen stämmer inte helt överens med alla protokoll inom datavärlden. Vissa funktioner i TCP/IP är t.ex. inte strikt relaterade till ett visst skikt i OSI-modellen. OSI-modellen är dock en generell grundmodell som med ett tillägg av en nivå, kanalisationsnivån, enligt vår bedömning kan tjäna som en utgångspunkt för förståelsen av regleringen av infrastrukturen.

Figur 3.1 OSI-modellen

Nivå Användarprocesser

8 Tillämpning 7 Presentation

6

Session

5 Transport 4 Nät 3 Datalänk

2 Fysiskt medium 1 Kanalisation

källa: Bearbetad modell från PTS, Telelagen och Internet, 1999

8. Tillämpning: Protokoll i skiktet tillhandahåller en förbindelse mellan applikationsprocessen och den omgivande kommunikationsmiljön.

7. Presentation: Protokoll i skiktet konverterar informationen till en ström av datainformation som förstås av både sändare och mottagare i kommunikationen.

6. Session: Protokoll i skiktet organiserar och synkroniserar kommunikationen.

5. Transport: Protokoll i skiktet tillhandahåller en säker punkttill-punkt datatransporttjänst.

4. Nät: Protokoll i skiktet tillhandahåller bl.a. vägval för dataöverföring

3. Datalänk: Protokoll i skiktet placerar informationen i ramar, kontrollerar flödet och signalerar fel.

2. Fysiskt medium: Regler för fysisk kommunikation, spänningsnivåer, kontakter, etc.

1. Kanalisation: Tomma rör där kablar kan förläggas eller master där antenner kan monteras.

Det nya EG-regelverket omfattar till största delen nivåerna 2-7, dvs. fysiskt medium-, datalänk-, nät-, transport-, session- och presentationsinvåerna. Det gäller dock inte helt utan undantag. Sålunda omfattar tillträdesdirektivet även kanalisationsnivån. Vidare reglerar direktivet om samhällsomfattande tjänster, som avser tjänster ur ett användarperspektiv, även den översta nivån, dvs. tillämpningssnivån. Också kommunikationsdataskyddsdirektivet, behandlar, i allmänhet, den översta nivån.

3.3. Nätsäkerhet

Inom alla nätnivåer finns det sårbarhetsfaktorer som kan påverka säkerheten i näten. Detta gäller både tillämpningsnivån och topologin, dvs. det geometriska utseendet som form och läge för kablar, noder, master och antenner m.m.

3.4. Olika typer av nät

Kommunikation kan ske genom överföring av elektromagnetiska vågor i ledning eller via radio. Exempel på ledningsbundna nät är fasta telefonnät, kabel-TV-nät, fastighetsnät, optisk fiberkabel samt elnät. Exempel på nät via radio är mobiltelefonnät eller annan

trådlös radioaccess, satelliter samt markbundna nät för analog och digital TV och rundradio.

Ett sätt att dela in näten är i tre geografiska nivåer nämligen stomnät, ortsammanbindande nät och områdesnät, varav en del utgörs av accessnät, dvs. nätet närmast abonnenten. Detta gäller i allmänhet för datanät. Ett annat indelningssätt är transportnät och accessnät såsom beträffande telenät. Trafiken i näten går genom alla geografiska nätnivåer och olika aktörers nät genom trafikutbyte vid nationella knutpunkter för datanät respektive hopkopplingspunker för telefoni eller direktförbindelser mellan olika aktörers nät. Överföringskapaciteten i kommunikationen för slutanvändaren är beroende av vilka nät som är inblandade och vilken dimension de har. Det kan finnas flaskhalsar i olika delar av nätet vilket gör att kommunikationen inte alls har den hastighet som förväntas (jfr prop. 1999/2000:86 bilaga 12).

Kommunikationsnät via radio täcker olika stora delar av landet. Mobiltelefonoperatörerna har t.ex. krav på viss täckning i sina tillstånd. Mobiltelefonnäten använder sig ofta, om möjligt, av ledningsbundna nät, exempelvis i stomnäten.

Både ledningsbundna nät och nät via radio är fysiska nät. I de fysiska näten kan flera s.k. logiska nät finnas, t.ex. Internet. Ett logiskt nät kan använda sig av flera fysiska nät (SOU 2001:28, s. 136).

Nätägarna kan sägas bestå av två huvudgrupper, varav den ena gruppen är aktörer som bygger nät i form av fastighetsnät, radiolänk, satellit, kabel-TV samt mobiltelefonssystem m.m. Dessa aktörer kan ha verksamhet i flera delar av värdekedjan som t.ex. infrastruktur, tjänstetillhandahållande och produktion av tjänster. Affärsmodellen kan leda till en vertikal integration för aktörerna.

Den andra gruppen följer delvis den statliga bredbandspolitiken. Gruppen involverar bl.a. kommunerna, Svenska kraftnät och andra statliga infrastrukturägare, för byggande av infrastruktur som är öppen för alla aktörer. Denna modell leder till en i huvudsak horisontell skiktning av marknaden med infrastrukturtillhandahållande av en part och tjänstetillhandahållande av en annan.

4. Konvergensen

4.1. Olika former av konvergens

Konvergensutredningen beskriver i sitt betänkande Konvergens och förändring (SOU 1999:55) konvergens i fyra olika former: nätkonvergens, tjänstekonvergens, apparatkonvergens samt marknadskonvergens. Inom tre av formerna, nät, tjänster och apparater, förekommer konvergens inom varje del. Utvecklingen av tjänster och apparater är delvis en följd av nätkonvergensen. Förutsättningar skapas därigenom för den fjärde formen, marknadskonvergensen, varmed menas att marknaden för elektronisk kommunikation fungerar som en helhet. Konvergensutredningen beskrev de olika formerna på följande sätt.

Nätkonvergensen innebär att nät som traditionellt sett varit åtskilda och avsedda för olika saker nu kan bära samma typer av tjänster. Det finns därmed möjlighet att t.ex. tillhandahålla Internetaccess via kabel-TV-nät eller elnät eller datakommunikationstjänster via marknät för TV och satelliter.

Tjänstekonvergensen innebär att kommunikationstjänster som förmedlar information mellan användare smälter samman med innehållstjänster som t.ex. television och webbplatser.

Apparatkonvergensen innebär att apparater kan användas för olika tjänster som t.ex. datorer för TV-mottagning och mobiltelefoner för informationsbehandling.

Marknadskonvergensen innebär att företag börjar bedriva verksamhet inom marknadssegment där de tidigare inte varit engagerade. Det kan t.ex. vara operatörer som rör sig in i medieområdet eller medieföretag som utvecklar interaktiva medier.

Centralt för den nya EG-rätten på området elektronisk kommunikation är bl.a. nätkonvergensen. EG-rätten omfattar också elektroniska kommunikationstjänster, men inte innehållet i överföringen. Marknadskonvergensen innebär att nya aktörer kommer in på marknaden för elektronisk kommunikation och därmed omfat-

tas av den nya regleringen. Marknadsutvecklingen skapar också nya förhållanden som regleringen måste kunna hantera genom att vara flexibel och teknikneutral i så stor utsträckning som möjligt.

4.2. Orsaker till konvergensen

Det finns tre grundläggande tekniska orsaker som möjliggör konvergensutvecklingen. Den första är den digitala tekniken som innebär att all information kan representeras på samma sätt, nämligen i form av ettor och nollor. Den andra orsaken är något som brukar kallas interoperabilitet, dvs. samverkan mellan olika infrastrukturer i samma distributionssystem. Denna utveckling beror främst på de kommunikationsprotokoll som tagits fram för Internet. Den tredje orsaken är en utveckling av kodning och kompression av digital information, vilket innebär bättre kapacitetsutnyttjande i befintlig infrastruktur. Det i sin tur medför att infrastrukturen kan förmedla mer kapacitetskrävande tjänster än tidigare (prop. 1999/200:86, s 232). Nedan förklaras dessa faktorer närmare.

4.2.1. Digital teknik

Information kan överföras analogt eller digitalt. En analog överföring innebär att signalen varierar med t.ex. tonhöjd hos den som talar vid ett telefonsamtal. Traditionella användningsområden för analoga överföringar är taltelefoni och rundradiosändningar.

Vid digitala överföringar tas mätvärden, s.k. samples, med fastställda tidsintervall på den analoga signalen som kan vara talad röst. Mätvärdena omvandlas därefter till digitala signaler, dvs. ettor och nollor. En digital signal kan göras tåligare mot störningar och kan utnyttja kapaciteten bättre. Det förbättrade kapacitetsutnyttjandet är en viktig aspekt när det gäller t.ex. utnyttjandet av en begränsad resurs som radiospektrum och är ett skäl till övergång till digitala rundradiosändningar (SOU 2001:90, s 144).

Uppkomsten av konvergens inom området beror i första hand på att överföringarna digitaliseras eftersom alla typer av överföringar då kan se ut på samma sätt. En och samma infrastruktur som kan överföra digitala signaler kan därmed överföra alla typer av information.

4.2.2. Interoperabilitet – samverkan

Tidigare har infrastrukturer för olika ändamål varit åtskilda men genom utveckling av öppna gemensamma standarder för kommunikationsprotokoll och gränssnitt har det blivit möjligt för olika infrastrukturer att integreras. Kommunikationsprotokoll kan sägas vara regler för kommunikation mellan olika enheter. Dessa regler omfattar bl.a. felövervakning, sekvenskontroll, start- och avslutningsprocedurer, adressering m.m. Gränssnitt är regler för utbyte av information mellan olika nät.

Internetarkitekturen med kommunikationsprotokollen Internet Protocol (IP), är den idag dominerande komponenten i denna utveckling. Internets protokoll ligger till grund för andra standarder för Internettjänster som t.ex. HTTP för world wide webb och SMTP för e-post. Internetstandarden är spridd till i stort sett alla datormiljöer i hela världen. Internet och andra nät som använder IP kan överföra text, ljud och bilder, både stillbilder och rörliga bilder även om det fortfarande finns brister i kvalitetskontroll (quality of service). Internet kan exempelvis användas för såväl traditionella teletjänster som för nyare tjänster, t.ex. chat, dvs. kommunikation i realtid, och elektroniska anslagstavlor, men även för radio- och TVprogram. Nya användningsområden möjliggörs kontinuerligt genom vidareutveckling av protokolluppsättningen för IP. Denna vidareutveckling görs bl.a. i Internet Engineering Task Force (IETF).

Tekniskt sett kan ett ”Internet” betraktas som en samling datornät som är sammankopplade till ett virtuellt nät – ett nät av nät. Internet är ett paketförmedlande nät, dvs. den information som skall sändas styckas upp i paket som förses med adresser. Noder i nätet avgör vägvalet för ett paket. Noderna är sammankopplade med varandra och förbindelserna mellan dem kan ha varierande belastning och olika kapacitet, vilket gör att man inte kan säga när ett paket kommer fram till mottagaren. Vid framkomsten ställs paketen ihop till den ursprungliga informationssekvensen. För Internets funktionalitet finns stödsystem varav de viktigaste är det logiska vägvalssystemet och domännamnssystemet (DNS).

Det finns även andra områden där förekomsten av öppna branschstandarder ökat. Exempel på det är standarder för digital-TV som tagits fram av Digital Video Broadcastning Project och filformatet MP3 som är avsett för ljudfiler (jfr prop. 1999/2000:86, s. 233 och SOU 2001:28, s. 132f).

4.2.3. Kodning och kompression

Olika nät har olika hög kapacitet och därmed olika möjligheter att överföra information som kräver hög kapacitet. Genom kodning och kompression av information kan överföring ske i nät som tidigare haft för låg kapacitet för att kunna hantera kapacitetskrävande informationsöverföring. Mycket kapacitetskrävande tjänster kan nu i högre grad levereras i nät som har ganska låg kapacitet (prop. 1999/2000:86, s. 233). Därutöver sker en ständig förbättring av existerande nät genom olika tekniker. Exempel på det är ISDN och xDSL, t.ex. ADSL, som ger ökad kapacitet för slutanvändaren i accessnätet.

Sammantaget innebär dessa faktorer att samma informationsmängd kan överföras snabbare.

5. Något om den framtida marknaden

Konvergensen har ovan beskrivits som den stora tendens som successivt strukturerar om hela marknaden för elektronisk kommunikation och bl.a. tvingar fram en enhetlig lagstiftning. Detta skall dock inte dölja att konvergensens praktiska uttrycksformer och konsekvenser ännu är ganska blygsamma. Exempel på nya tjänster inom marknaden för elektronisk kommunikation som symptom på en kommande, alltmer genomgripande konvergens är IP-telefoni, dvs. digital telefoni över Internet. Sådan telefoni kräver en kapacitet som är så hög att talet inte försämras på grund av ofullständig överföring. I vanlig analog telefoni är kanalen öppen och fri från konkurrens av annan trafik vilket gör att talet kan nå fram i realtid. Om de tekniska och kommersiella problem som finns löses kan telefonin bli en del av det utbud som tillhandahålls vid en Internetanslutning. En fast anslutning med fast avgift innebär att samtalsberoende avgifter försvinner, vilket givetvis kan utgöra ett hot mot de traditionella telekomföretagen.

Ett annat exempel är Internetradio, dvs. radio eller ljud som distribueras via ett IP-nätverk. Enligt ett betänkande från digitalradioutredningen, Digital radio kartläggning och analys (SOU 2002:38), är de huvudsakliga sätten Internetradio levereras på live-liknande sändningar eller som beställtjänst som kan laddas ned på begäran. Tillhandahållare av Internetradio är traditionella radiostationer som kompletterar sina vanliga sändningar men det finns också stationer som enbart sänder via Internet. Fördelarna med Internetradio är att personer som befinner sig utanför en radiokanals normala sändningsområde kan tillgodogöra sig sändningen via Internet oavsett var de befinner sig. Radiosändningarna kan också vara kompletterade med annan information i anslutning till radiosignalen, t.ex. chatsidor. Andra fördelar som anges är att det inte krävs något sändningstillstånd, medför ingen frekvensbrist och att investeringskostnaderna är låga.

Internetradio har dock begränsningar. Digitalradioutredningen pekar bl.a. på kostnaderna för utsändningen som kräver hög bandbredd då lyssningen oftast sker i realtid och att tekniken ännu inte är utvecklad för mobil mottagning. Det sägs vidare att Internet har ansetts som en nyhet som skulle konkurrera ut andra radiokanaler men att lyssnade på radio via Internet ännu så länge förekommer i begränsad omfattning, mindre än en procent av dem som använder Internet lyssnar på radio via webben. Utredningen konstaterar dock att den tekniska utvecklingen på Internetområdet sker snabbt och att många aktörer förväntar sig lösningar på flera av dagens begräsningar som förbättrade kodningstekniker för bl.a. bättre ljudkvalitet.

Ytterligare ett exempel på konvergens är Internet via digital-TV. I samband med digital-TV-utvecklingen finns förhoppningar om att det kan öppnas nya möjligheter att erbjuda interaktivitet genom t.ex. uppkoppling till Internet för att möjliggöra e-handel. (Nordicom 2001/2002).

Konvergensen innebär inte nödvändigtvis att marknaden blir mer enhetlig. Tvärtom kan den leda till att specialiseringen ökar med en fragmentisering till följd. Delvis har detta sin förklaring i den konsolidering inom vissa områden som nu skett efter den stora IThaussen. Förändringar på marknaden är dock svåra att förutse. Det finns stora osäkerhetsmoment för aktörerna inom branschen. Det gäller kanske främst hur kostnader för investeringar i infrastruktur skall kunna täckas genom inkomster från tjänster i nätet. Investeringskostnaderna är ofta mycket stora och det kan ta flera år innan kassaflödet blir positivt.

Området fast telefoni bedöms av branschen, enligt vad utredningen har inhämtat, som ett område med svårigheter eftersom det inte är en växande marknad. Fastnätstelefonin har konkurrens från mobiltelefonin och kan få ytterligare konkurrens från UMTS. Marknadssegmentet bedöms stå inför en konsolidering där det finns risk för att det saknas möjligheter för andra än Telia att bedriva lönsam verksamhet. Utvecklingen medför att aktörerna söker sig in på andra delar av marknaden. Kunderna på marknaden efterfrågar totallösningar som innebär t.ex. låga priser även för samtal till mobiltelefon. För detta krävs tillgång till mobilnät. Det har tillkommit en del nya tjänstetillhandahållare med tillträde till mobila nät men de är ännu få och har en liten marknadsandel.

Inom mobiltelefoniområdet innebär teknikskiftet till UMTS stora investeringskostnader i infrastruktur för branschen. Dagens

mobiltelefoni är i allt väsentligt en telefonitjänst men kommande generation innehåller en mångfald av tjänster. Det finns dock en stor osäkerhet om vilka nya tjänster som kan erbjudas och vad som kommer att efterfrågas. Även om detta område som många andra inom IT-sektorn drabbats av lågkonjunkturen så synes branschen ha en förhoppningsfull syn på den framtida utvecklingen. Det finns förutsättningar för en utveckling mot fler operatörer där utrymme finns även för virtuella aktörer, vilket kan skapa förutsättningar för en dynamisk marknad.

Enligt IT-branschens företrädare har betydelsen av Internet ökat i och med bredbandsutvecklingen. Nyutbyggnad i fibernät till slutanvändaren är fortfarande blygsam och i huvudsak används befintliga nät som uppgraderas. En teknik som ännu står i början av kommersiell tillämpning är fast yttäckande radioaccess som ett alternativt accessnät med högre överföringskapacitet.

Del II

Politiska mål

6. Inledande anmärkningar

I vårt uppdrag ingår att se över målstrukturen för det eller de politikområden som motsvaras av området elektronisk kommunikation. Här innefattas i första hand de mål som finns inom områdena telepolitik, IT-politik och mediepolitik samt ändamålet bakom lagen om radiokommunikation. I vårt uppdrag ingår att analysera de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. Vi skall bedöma om dessa är ändamålsenliga mot bakgrund av den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen samt den lagstiftning som föreslås. Utgångspunkten är att en samordning skall ske mellan å ena sidan dessa mål och syften och å andra sidan det IT-politiska målet. Vidare skall vi ange hur målen kan uppnås och särskilt beskriva statens roll i förhållande till marknaden. En analys skall också göras av hur de mediepolitiska målen kan uppnås med beaktande av det nya EG-rättsliga regelverket. Någon översyn av de mediepolitiska målen skall dock inte ske.

Direktiven får anses innefatta ett uppdrag att lämna förslag till nya mål för området elektronisk kommunikation. Vi har funnit att det i första hand bör ske genom en samordning eller konsolidering av nuvarande mål inom området. Detta mot bakgrund av att konvergensen medför att gränserna mellan de olika delområdena för elektronisk kommunikation suddas ut. Därutöver har vi beaktat behoven av justeringar med hänsyn till det nya EG-rättsliga regelverket.

7. Nuvarande politiska mål och syften inom området för tele, radio, IT och media

7.1. Telelagen

Målinnehåll

Det telepolitiska målet anges i telelagen (2 §) och består av ett övergripande och tre mer preciserade mål. Det övergripande målet är att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

I det övergripande målet innefattas att telekommunikationerna skall

N bidra till regional balans, N vara öppna och flexibla samt främja mångfald och valfrihet för

användarna,

N bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället, samt N i sig vara effektiva, vilket bl.a. innebär att de skall främja samver-

kan mellan operatörer samt bidra till skapandet av nya, kostnadseffektiva och högkvalitativa teletjänster.

Inom ramen för det övergripande målet ryms vidare tre preciserade delmål, nämligen

1. att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin

stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät,

2. att alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor och

3. att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga un-

der kriser och i krig.

Det telepolitiska målet har i stora delar varit detsamma sedan 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402). Målet har därefter behand-

lats av riksdagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), om en telelag och en förändrad verksamhet för televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet.1996/97:TU5, rskr 1996/97:201).

Det första av telepolitikens delmål – att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät – innebär att telefonitjänsten ges en särställning som en s.k. samhällsomfattande tjänst framför andra teletjänster.

Av formuleringen framgår att tjänsten skall finnas tillgänglig till ett rimligt pris. Utgångspunkterna för vad som är ett rimligt pris är enligt lagens förarbeten (prop. 1996/97:61 s. 69ff) i korthet att rimligheten i priset bör ses från konsumentens perspektiv, att hänsyn bör tas till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna samt att alltför stora prisvariationer inte bör accepteras. Geografiska variationer är tillåtna för att bl.a. undvika skevheter i prisbildningen och hämmande av produktutvecklingen.

Det andra delmålet – att alla skall få tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor – innebär att lagstiftaren har lagt särskild tonvikt vid att det finns grupper i samhället med särskilda behov av tillgång till teletjänster. De som närmast avses är funktionshindrade personer, men även andra grupper, t.ex. äldre med särskilda behov, omfattas.

Det tredje delmålet – att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och krig – framhåller vikten av att upprätthålla funktionssäkerheten i telesystemet under kriser och i krig. Här bör enligt motiven särskilt uppmärksammas betydelsen av att utvecklingen har gått mot att det finns allt fler samtrafikerande operatörer och mer varierade kommunikationsformer. I fredstid bör näten ha en kontinuerlig och störningsfri drift. Under krigstid är kraven större.

Det telepolitiska målet har ett tydligt konsumentperspektiv. Ett viktigt instrument för att ta till vara konsumentintresset är att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens. En effektiv konkurrens kan dels bidra till mångfald och valfrihet för användarna, dels skapa kostnadseffektivitet i tillhandahållandet av teletjänsterna.

Enligt motiven är ambitionen att den generella regleringen på konkurrensområdet, liksom beträffande t.ex. marknadsföringslag-

stiftning m.m., skall vara styrande för telemarknaden. Under ett övergångsskede har det dock ansetts nödvändigt med en särskild sektorreglering. Ett viktigt inslag i denna särreglering är bestämmelserna om tillträde och samtrafik.

Måluppfyllelse

I vilken mån det telepolitiska målet har uppnåtts har diskuterats i flera lagstiftningsärenden. Den senaste uppföljningen av måluppfyllelsen görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Regeringen bedömer där att konkurrensen på teleområdet har ökat och förväntas öka ytterligare under kommande år. Internationellt sett ligger prisnivån i Sverige lågt. På mobilmarknaden har konkurrensen tidigare visat tecken på att inte fungera tillfredsställande men en förändring är på gång. Priserna visar en tendens att sjunka. Det är dock ännu få nya tjänstetillhandahållare som har tillträde till de mobila näten. Dessa har dessutom en mycket liten marknadsandel (jfr. PTS 2001, Tredjepartsoperatörer).

Enligt regeringen är det viktigt att motverka uppkomsten av stora geografiska prisskillnader. Flertalet operatörer erbjuder numera ett och samma pris för samtal inom Sverige medan utlandssamtalen grupperas i prisklasser, där exempelvis samtal till länder inom samma kontinent prissätts lika. När det gäller tillgång till tjänster m.m. går det inte att utläsa några geografiska skillnader. Införandet av geografiskt oberoende taxor motverkar också sådana skillnader. Den servicekvalitet som tillhandahålls bedöms vara varken bättre eller sämre i glesbygd jämfört med i tätort.

Den sammanfattande bedömningen är att de åtgärder som vidtagits har bidragit till att uppfylla målet om att enskilda och myndigheter i landets olika delar ska få tillgång till effektiva telekommunikationer. Dessutom har de åtgärder som vidtagits i syfte att skapa tillgänglighet till teletjänster för personer med funktionshinder i allt väsentligt medverkat till att underlätta för dessa personer att utnyttja olika teletjänster.

7.2. Lagen om radiokommunikation

Målinnehåll

Lagen om radiokommunikation (1993:599) är tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation m.m. Lagen omfattar också användning av radio som inte uppfattas som överföring av information (kommunikation), t.ex. positionsbestämning genom radar eller radioastronomi.

Enligt lagen om radiokommunikation vilar det på staten att övergripande vårda och skydda möjligheterna för radioanvändning. Orsaken är att utbredningen av radiovågor inte håller sig inom nationella gränser och att det därför krävs ett internationellt samarbete. I statens uppgift ingår att se till att de tillgängliga resurserna används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som möjligt. Radiofrekvensspektrum är en ändlig resurs och efterfrågan på frekvensutrymme ökar. Olika intressen kan därför stå mot varandra vilket medför att en prioritering mellan olika önskemål behöver göras. Lagstiftningens uppgift är att anvisa efter vilka grunder tilldelning av frekvenser skall ske (jfr prop. 1992/93:200, s. 168 f, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443).

Regleringen av radiokommunikation skall medverka till att upprätthålla ordning i utnyttjandet av radiofrekvensspektrum för att så många som möjligt skall kunna få möjlighet att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Utgångspunkterna för tillståndsgivningen är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen. Särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten. Vidare skall samhällsintressen som försvarets och polisens behov beaktas särskilt.

Tillståndsgivningen skall syfta till att det begränsade område avseende radiospektrumet som står till buds utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt.

Målsättningen om att effektivt utnyttja radiofrekvensutrymmet innefattar en inriktning mot effektivare konkurrens. Enligt lagens förarbeten finns ett intresse av att konkurrens råder. Det kan emellertid medföra att man inte uppnår högsta möjliga nivå av effektivitet i frekvensutnyttjandet i teknisk bemärkelse (jfr prop. 1992/93:200 s. 211). Det måste då ske en avvägning mellan dessa, ibland svårförenliga, intressen.

Radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten skall beaktas särskilt vid tillämpningen av lagen. En allmän strävan skall därför vara att i möjligaste mån ge företräde till användning som inrymmer ett betydande mått av tankar och känslor samt bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids.

Måluppfyllelse

En redovisning av insatserna inom radioområdet görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Där framgår att Post- och telestyrelsen, i linje med målen, handlagt ansökningar om radiotillstånd, anmälningar om radiostörning samt bedrivit förebyggande radiotillsyn. Vidare framhålls att det har skett en revidering av den svenska frekvensplanen och ett inbjudningsförfarande avseende fast yttäckande radioaccess. Genom deltagande i internationellt arbete inom Internationella teleunionen (ITU) och EU har myndigheten verkat för fortsatt internationell harmonisering av frekvenser, tjänster och produkter. För att säkerställa att svenska intressen och krav tillgodoses vid upprättande av en gemensam europeisk frekvensplan har myndigheten deltagit i arbetet CEPT (Conférence Européenne des Administrations des Postes et de Télecommunications).

För budgetåret 2002 har regeringen av myndigheten begärt en redovisning av måluppfyllelsen inom området, vilket inte gjorts tidigare. Bakgrunden är att den tilltagande frekvensbristen gör att statens roll som främjare av ett effektivt användande av frekvenser och väl fungerande marknader blivit allt viktigare.

Post- och telestyrelsen har till utredningen redovisat vilka aktiviteter som vidtagits under året 2001 i syfte att uppfylla målen. Myndigheten har uppgett bl.a. att tillståndsgivning och arbetet i internationella organisationer är särskilt viktiga uppgifter. I det internationella arbetet har man bl.a. prioriterat deltagande i studiegrupper inom ITU-R vilka arbetar för frågor som speciellt tekniskt underlag avseende mulitmedieapplikationer, radio-LAN i 5 GHz-bandet, fasta satellittjänster och rundradiosatelliter. En slutsats som myndigheten drar av sitt arbete är att trängseln i etern ökat eftersom antalet användare och applikationer ständigt blir fler. Detta har fått till följd att de sökandes önskemål inte kan tillgodoses i samma utsträckning som tidigare.

7.3. IT-politiken

Målinnehåll

För IT-politiken som helhet finns ett övergripande mål, en IT-politisk inriktning samt prioriterade uppgifter. I det IT-politiska beslut som fattades 2000 (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr 1999/2000:256) anges att det IT-politiska målet skall vara att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. Målet avser hela det IT-politiska området och inte bara elektronisk kommunikation. Inom målet ryms även t.ex. kompetens att använda IT.

I skälen för regeringens förslag anges att övergången till informations- och kunskapssamhället skall omfatta nationen i dess helhet och att alla medborgare skall kunna dra nytta av IT:s möjligheter. Vidare sägs att informationssamhället är globalt och genomtränger alla samhällssektorer. För att ett land skall kunna hävda sig internationellt krävs en framskjuten position på IT-området. Bedömningen är att Sverige har ställning som en av världens ledande IT-nationer. Målet bör därför sättas ett steg högre, nämligen att Sverige som första nation skall bli ett informationssamhälle för alla. Målet avser en bred IT-kompetens i samhället och ett starkt förtroende för användandet av denna teknik, med sikte att lyckas med detta före andra länder.

Det IT-politiska målet är ett brett mål som omfattar alla politikområden. Den IT-politiska inriktningen är att främja olika politikområden på olika sätt. De prioriterade uppgifterna inskränker sig dock till tre områden: tillit, tillgänglighet och kompetens. De första två, tillit och tillgänglighet, handlar till största delen om teknik och elektroniska kommunikationsnät. Det tredje området är av annan karaktär.

Under begreppet tillit i det IT-politiska målet ryms frågor om säkerhet och personlig integritet. Den del som avser den tekniska säkerheten i näten återfinns också i det telepolitiska målet. Med tillit som mål avses att regler och system på IT-området skall skapa förtroende genom att vara säkra, förutsebara, teknikneutrala, och skydda individens integritet samt vara internationella. Ansvaret för informationssäkerheten ligger hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret.

En viktig del i det IT-politiska målet är att tillgängligheten till nät för elektronisk kommunikation skall vara så god som möjligt.

Det IT-politiska målet innefattar en målsättning om att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Tillgänglighet skall i första hand uppnås genom konkurrens och mångfald. Konkurrensen skall bl.a. åstadkommas genom statliga insatser och regler. Statens övergripande ansvar kommer till direkt uttryck genom särskilda ekonomiska stödåtgärder för bredband i glest befolkade delar av landet.

Måluppfyllelse

Den första uppföljningen av IT-politiken görs i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:01, utg. omr. 22). Bedömningen är att Sverige är på god väg att uppnå målet att som första land bli ett informationssamhälle för alla när det gäller möjligheterna för var och en till ett relativt enkelt utnyttjande av Internet, som nås via telefonnätet. Mer kvalificerade användningar av informationssamhällets tjänster som kräver särskild utbildning och utrustning, är dock ännu inte möjliga för var och en. Regeringen menar att brister i säkerhet och personlig integritet, som sammanfattas under begreppet tillit, också sätter gränser för användningen.

När det gäller de åtgärder som vidtagits sedan IT-propositionen lades är det ännu för tidigt att säga något säkert om huruvida de bidragit till en uppfyllelse av målet. De åtgärder som vidtas inom regeringens IT-politik och IT-infrastrukturutbyggnad bedöms dock komma att medverka till att informationsteknikens möjligheter utnyttjas på ett aktivt sätt. På så sätt antas tillväxt och sysselsättning främjas, vilket stärker Sveriges konkurrenskraft och bidrar till att allas möjligheter värnas. IT anses därmed kunna bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa. I propositionen görs också särskilda redovisningar inom de prioriterade områdena tillgänglighet, kompetens och tillit.

När det gäller tillgänglighet redovisas att användningen av IT i Sverige är hög. Nästan alla hushåll har tillgång till telefoni och över hälften av hushållen har mobiltelefon. Mer än två tredjedelar av dem som arbetar i Sverige i dag kan använda dator och Internet på arbetet. Den ökande användningen av Internet kräver emellertid åtgärder för att bredda gruppen av användare för att undvika att det uppstår en informationsklyfta i samhället. Den, vid sidan om utbildningssektorns insatser, ekonomiskt mest omfattande insatsen

inom IT-politiken är det stöd till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet som föreslogs i IT-propositionen. Den sista förordningen i detta stödprogram beslutades den 31 maj 2001. Någon utvärdering av stödprogrammet har inte gjorts ännu.

Bedömningen av IT-kompetensen är att den pågående satsningen på IT i skolan (ITiS) bidrar till att utveckla undervisningen och nya roller för elever och lärare samt ökar tillgängligheten till IT. Det finns dock fortfarande mycket att göra. Det råder brist på vissa typer av specialiserad IT-kompetens. Den största bristen rör personer med både en längre högskoleutbildning och arbetslivserfarenhet. Därför har universitet och högskolor ökat antalet utbildningsplatser samt skapat nya utbildningar.

Regeringens bedömning av IT-tilliten är att arbetet med att öka informationssäkerheten, både inom Sverige och internationellt, tagit fart. Det finns dock fortfarande stora behov av åtgärder inom området. De undersökningar som gjorts pekar på att förtroendet och tilliten till tekniken och till dem som ansvarar för systemen påverkar Internetanvändningen. Regeringen anser att huvudansvaret för informationssäkerheten fortsatt bör ligga hos respektive systemägare, men att regeringen måste arbeta för att skapa förutsättningar för en hög säkerhet.

7.4. Mediepolitiken

Målinnehåll

Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna. Målet fastställdes av riksdagen i samband med budgeten för 2001 (prop. 2000/01, bilaga utg. omr. 17). Politikområdet omfattar dagspress, radio och television samt skydd av barn och ungdom från skadligt innehåll i massmedierna.

En viktig del i mediepolitiken är att stödja yttrandefriheten. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (se 2 kap. 1 § RF). Säkerställandet av tryckfriheten och yttrandefriheten regleras i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Med tryckfrihet avses i första hand en rätt att utge skrifter. För att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att i

tryckt skrift bl.a. yttra sina tankar och åsikter. TF:s regler tillämpas på skrifter som framställts i tryckpress eller som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om skrifterna är försedda med vissa uppgifter eller om utgivningsbevis gäller. Enligt YGL är vidare varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

TF och YGL ger ett särskilt grundlagsskydd för friheten att yttra sig genom fysiska databärare eller genom överföringar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Skyddet bygger på samma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är etableringsfriheten, som innebär att det inte kan ställas krav på tillstånd eller speciella villkor för att bedriva sändningar av radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten hindrar dock inte laglig reglering av skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program, den s.k. vidaresändningplikten eller must-carry-principen. Ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp kan också göras (3 kap. 1 § YGL). Inskränkningar i etableringsfriheten har föreslagits av regeringen (prop. 2001/02:74). Ett av förslagen innebär att det kan ställas krav på nätinnehavare att ge utrymme för andras överföringar, om det behövs med hänsyn till konkurrensen eller allmänintresset. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Kommersialisering av medierna och tillgången till ett ökat utbud medför inte självklart att förutsättningarna för hela befolkningen att ta emot ett varierat utbud av hög kvalitet ökar. Tillgången till allsidig upplysning för alla och möjlighet att delta i samhällsdebatten är viktiga krav att ställa i ett demokratiskt samhälle. Mediepolitiken syftar bl.a. till att värna mångfald i utbudet och att det finns en infrastruktur som är tillgänglig för alla. Ett viktigt demokratiskt krav är att alla som bor i Sverige har tillgång till ett allsidigt utbud av radio och TV (prop. 2000/01:01 s. 107). Tillgången till ett

grundläggande utbud av radio och TV (SVT 1, SVT 2, TV 4 och Sveriges radios kanaler) i hela landet är en viktig del av mediepolitiken. Genom radio- och TV-sändningar i allmänhetens tjänst (public service) skall alla förses med ett allsidigt, sakligt, opartiskt och oberoende programutbud av hög kvalitet. Av intresse är här även det s.k. Senda-avtalet, för den marksända digital-TV:n. Avtalet strävar mot att uppnå att alla program skall kunna tas emot av alla med samma tekniska utrustning (digital-TV-box och ett programkort).

Med mångfald avses ett mångsidigt medieinnehåll men även mångfald i ägande. Detta är av stor vikt eftersom massmedierna har en central roll när det gäller opinionsbildning, kunskapsspridning och debatt i samhället. Om många oberoende medieföretag konkurrerar är förutsättningarna goda för att alla väsentliga frågor och meningar blir belysta. Enligt digital-TV-kommitténs betänkande (SOU 2001:90) finns det risk att konsumenternas valfrihet begränsas eftersom det inom TV-området förekommer att samma affärsintressen kontrollerar flera delar av värdekedjan. Om administration av sändningar och sändningarnas innehåll kontrolleras av samma företag kan konkurrensen hämmas. Detta kan förstärkas om konsumenterna är beroende av en viss sändningsoperatör och därmed sändningssätt och standard.

På dagspressområdet syftar statens direkta insatser till att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden. Därigenom främjas en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Dessutom främjas konkurrens och en bred spridning av dagspressen. Statliga insatser inriktas också på att göra det möjligt för synskadade och vissa andra grupper av funktionshindrade att ta del av innehållet i dagstidningar.

Praktiska uttryck för det mediepolitiska målet är, som framgår av radio-_och_TV-lagen (1996:844), möjligheten att förena sändningstillstånd med villkor avseende bl.a. räckvidd och tillgänglighet för att åstadkomma spridning av ett allsidigt radio- och TV-utbud. I lagen regleras även den s.k. vidaresändningsplikten.

Måluppfyllelse

I budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1, utg. omr.17) redovisar regeringen resultatet av insatser inom mediepolitiken och analyserar hur väl man har lyckats i sin strävan att nå målen.

Bedömningar görs avseende dagspressen, radio och TV i allmänhetens tjänst, digitala TV-sändningar samt skadligt medieinnehåll.

Under den förra tillståndsperioden för radio och TV i allmänhetens tjänst (1997-2001) har public servicebolagen tilldelats särskilda medel för satsningar på kvalitet och digital teknik. Inom SVT har satsningar gjorts på kvalitetsproduktion bl.a. när det gäller dokumentärer och program för barn och unga. Särskilda medel för mångfald och kvalitet i programutbudet har använts av Sveriges Radio till bl.a. radioteater och frilansreportage. Regeringens bedömning är att programföretagen i allmänhetens tjänst satsat på förnyelse och utveckling av ny teknik på ett sätt som inneburit att programföretagen kunnat fortsätta att utveckla distribution och programproduktion.

Sändarnätet för digital marksänd TV håller på att byggas ut. I slutet av december 2001 hade ca 90 procent av befolkningen möjlighet att ta emot sändningarna. Antalet hushåll som tar emot digitala marksändningar uppgick vid samma tidpunkt till cirka 100 000. Regeringen anger att en mångfald i mediedistributionen är av stor betydelse för mångfald i innehållet. Mångfald i mediedistributionen är också viktig för att merparten av hushållen, oberoende av var de bor, skall ha tillgång till ett rikt medieutbud.

För att motverka skadligt medieinnehåll bedrivs verksamhet inom Granskningsnämnden för radio och TV, Statens biografbyrå samt Våldsskildringsrådet. Verksamheten bedrivs i form av kunskapsspridning och övervakning av bestämmelser om våldsskildringar och pornografi i radio, TV och film, samt över Internet och i dataspel.

7.5. Ramdirektivet

Att ställa upp nationella politiska mål för området elektronisk kommunikation kan, med hänsyn till Sveriges EU-medlemskap och de rättsverkningar EG-rätten har på det nationella planet, inte ske utan beaktande av de syften och önskemål som bär upp det EGrättsliga regelverket. I detta avsnitt lämnas därför en beskrivning av de mål som de rättsakter som nu skall implementeras i svensk rätt, strävar efter att uppnå.

Ramarna för EU:s nya regelverk om elektronisk kommunikation anges i det s.k. ramdirektivet. Direktivet innehåller regler om att inrätta ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunika-

tionstjänster, elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. Direktivet fastställer dessutom uppgifter för nationella regleringsmyndigheter och förfaranden som syftar till att åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom hela gemenskapen. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna vidtar proportionerliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår av direktivet. I största möjliga utsträckning skall det önskvärda i att regleringen görs teknikneutral beaktas.

Direktiven påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresse, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik (artikel 1.3). Vidare får de nationella regleringsmyndigheterna inom sina behörighetsområden bidra till att säkerställa genomförandet av en politik som syftar till att främja kulturell språklig mångfald samt mediemångfald (artikel 8.1).

Vid tillämpningen av regelverket skall de nationella regleringsmyndigheterna främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter och tjänster. Därvid skall myndigheterna bl.a. säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet, säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen, främja effektiva investeringar i infrastruktur, främja innovation samt främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och adressresurser.

De nationella regleringsmyndigheterna skall vidare bidra till utvecklingen av den inre marknaden, bland annat genom att avlägsna kvarvarande hinder på det europeiska planet, främja transeuropeiska nät och samverkan mellan gränsöverskridande tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare, säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter samt samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis utarbetas och att EG-direktiven tillämpas på ett konsekvent sätt.

Därutöver skall de nationella regleringsmyndigheterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, bland annat genom att säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande tjänster, säkerställa ett gott skydd för konsumenter i

deras förhållande till leverantörer, bidra till ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet, främja tillhandahållandet av tydlig information, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet hos användare med funktionshinder, samt säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls.

När det gäller radiofrekvenser för elektroniska kommunikationstjänster skall medlemsstaterna bl.a. säkerställa en effektiv förvaltning av frekvenserna. Vidare skall de säkerställa att den tilldelning av sådana radiofrekvenser som utförs av nationella regleringsmyndigheter är baserad på objektiva, öppet redovisade, ickediskriminerande och proportionerliga kriterier. Medlemsstaterna skall också främja harmoniseringen av användningen av radiofrekvenser inom gemenskapen.

En sammanfattning av de viktigaste delarna i ramdirektivets mål är följande:

N Konkurrens utan snedvridningar och begränsningar N Maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet för användare N Effektiva investeringar i infrastruktur N Innovationsfrämjande N Effektiv användning av frekvenser och adressresurser N Tillgång till samhällsomfattande tjänster N Konsumentskydd N Information till konsumenterna N Personlig integritet N Tillgodose särskilda gruppers, i synnerhet användare med funk-

tionshinder, behov

8. Överväganden

8.1. Det nya EG-regelverkets förhållande till mediepolitiken m.m.

Nuvarande mediepolitiska mål är enligt vår bedömning väl förenliga med det nya EG-rättsliga regelverket.

Det nya regelverket skiljer på överföring och innehåll. Regleringen avser enbart tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och av överföring av elektroniska tjänster i sådana nät, inte innehållet i dessa tjänster. Med ”innehåll” torde i regelverket menas intellektuellt innehåll och det budskap som röster, bilder etc. förmedlar. Hänsyn måste dock tas till sambanden mellan överföring och innehåll, särskilt om man därigenom skall kunna garantera yttrandefrihet, mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.

Direktiven behandlar olika delar som berör mediepolitiken:

1. Ramdirektivet behandlar standardisering och samverkan mellan digitala interaktiva televisionsstjänster.

2. Enligt auktorisationsdirektivet gäller som grundprincip att tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och –tjänster endast får underkastas generell normgivning. Enskilda medlemsstater får dock kräva att individuella tillstånd beviljas som en förutsättning för användandet av radiofrekvenser och adresskapacitet. De individuella tillstånden får endast omfatta särskilt angivna villkor om t.ex. täckning och innehåll. Nät och överföringstjänster som används för utsändningar av t.ex. TV och radio till allmänheten omfattas också av regelverket. Enligt direktivet får medlemsstaterna ha särskilda kriterier och förfaranden som verkar för allmänintressen i enlighet med gemenskapslagstiftningen vid beviljande av nyttjanderätter för radiofrekvenser till leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar.

3. Direktivet om samhällsomfattande tjänster anger möjligheter för medlemsstaterna att ålägga företag skälig sändningsplikt, “mustcarry”, för vissa angivna kanaler och tjänster för radio- och TVsändningar. Det skall kunna ske när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset. Skyldigheterna skall vara proportionerliga och öppna för insyn.

4. Tillträdes- och samtrafiksdirektivet anger vilka villkor som skall tillämpas när det gäller system med villkorad tillgång till digitala radio- och televisionssändningar. Villkoren kan ändras eller upphävas för företag som inte längre anses ha ett betydande inflytande på den relevanta marknaden. Det får dock inte ske om det har negativ påverkan på slutanvändarnas tillgång till radio- och TVsändningar. Sådana villkor får inte heller ändras eller upphävas om det påverkar utsikterna till effektiv konkurrens på marknaderna för digitala radio- och TV-sändningar till slutanvändare och system för villkorad tillgång och andra tillhörande faciliteter (artikel 6). För att säkerställa en bred uppsättning av program och tjänster skall villkorad tillgång ges på lika och icke-diskriminerande villkor. Vidare fastställs att digitala elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av TV-tjänster och är öppna för allmänheten skall klara TV-program i bredbildsformat.

Sammanfattningsvis innebär det nya EG-regelverket att medieområdet omfattas av reglerna när det gäller nät och tjänster, dvs. överföringen, eftersom regelverket inte skiljer ut mediefrågor från övriga områden inom elektronisk kommunikation. Medieområdet är dock intimt förknippat med yttrandefriheten och innehållet i det som överförs, vilket inte är föremål för reglering i det nu diskuterade regelpaketet. Denna sammankoppling medför att man vid implementering av regelverket i vissa avseenden måste ta hänsyn till sambanden mellan överföringen och innehållet för att garantera bl.a. yttrandefrihet, mediemångfald och kulturell mångfald. Det föreligger enligt utredningen dock ingen oförenlighet eller motstående intressen mellan det nya regelverket och de mediepolitiska målen.

8.2. Sammanfattning av de politiska målen

Som vi närmare har redogjort för under kapitel 7 finns det en mängd olika mål och krav knutna till området för elektroniska kommunikationer. Mål, syften och krav ställs på olika nivåer och inom olika politikområden.

De viktigaste delarna i befintliga mål och syften inom tele, radio (lagen om radiokommunikation, LRK), IT, media samt ramdirektivet kan sammanfattas enligt tabell på nästa uppslag.

Tele LRK IT Media Ramdirektiv Tillväxt

Skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens

Effektivt utnyttjande av radiofrekvensutrymmet innefattar effektivare konkurrens

Tillgänglighet i första hand genom konkurrens och mångfald

Konkurrens

utan snedvridning och begränsning

Effektiva investeringar i infrastruktur

Innovations-

främjande

Yttrandefrihet

Radiokommu-

nikationens betydelse för yttrande- och informationsfriheten beaktas särskilt

Att värna yttrandefriheten är en grundpelare inom mediepolitiken

Massmediernas

oberoende Mångfald

Tillgänglighet

Var och en skall ha möjlighet att utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät

Tillgänglighet

till informationssamhällets tjänster

Alla skall ha tillgång till ett allsidigt TVutbud

Kompetens att

använda IT

Främja tillhandahållande av tydlig information till konsumenterna

Tele LRK IT Media Ramdirektiv Effektivitet

Bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället

Effektivt nyttjande av radio- kommunikationer och andra användningar av radiovågor.

Effektiv an-

vändning av frekvenser och adresser

Maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet för användare

Skydd

Telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig.

Tillit till IT

Ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet

Motverka skadligt innehåll

Skydd för

konsumenter i deras förhållande till leverantörer

Särskilda gruppers behov

Alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor

Användarna,

inbegripet användare med funktionshinder, skall ha maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet

Flertalet av de mål som finns i tabellen faller inom området för elektronisk kommunikation och bör således ingå i ett nytt mål. Ett mål hamnar dock tydligt utanför området, nämligen IT-politikens mål om kompetens att använda IT.

8.3. Utgångspunkter för en revidering av gällande mål

Ett samlat mål för sektorn elektronisk kommunikation bör formuleras med hänsyn till kraven på att mål skall vara realistiska, specifika och mätbara.

Utredningens uppdrag omfattar en analys, utvärdering och vid behov omformulering av de telepolitiska målen och de syften som ligger till grund för lagen om radiokommunikation. De telepolitiska målen skall samordnas med IT-politiken i dess föreliggande utformning. När det gäller de mediepolitiska målen skall vi särskilt analysera hur dessa kan uppnås med beaktande av det nya EGrättsliga regelverket. Någon översyn av dessa mål skall dock inte göras. Uppdragets utformning ställer bl.a. krav på att finna och klargöra eventuella oförenligheter mellan olika politiska mål inom området för elektronisk kommunikation.

Uppgiften för utredningen är alltså bl.a. att samordna de telepolitiska målen och det IT-politiska målet. Enligt vår mening bör det ske genom att det ställs upp ett samlat mål för hela sektorn elektronisk kommunikation. Genom att sammanföra mål från olika områden kommer deras inbördes relation att framträda. Det nya målområdet för elektronisk kommunikation skall omfatta hela telepolitiken, men kan däremot inte omfatta alla delar av IT-politiken och mediepolitiken eftersom dessa täcker mer än det som rör elektronisk kommunikation.

Nuvarande målstruktur inom tele-, IT- och mediaområdena är uppdelad på sektorer, vilket har varit naturligt eftersom marknaderna har varit tydligt åtskilda. När marknaderna smälter samman skapas behov av att få en överblick över vad som är gemensamt för dessa områden och hur en samlad målhierarki bör se ut. I följande avsnitt diskuteras kriterier och grunder för en samlad och tydlig målformulering inom området.

Vid en förändring av målformuleringen bör man eftersträva mål som är realistiska, specifika och mätbara. Målen skall dessutom – i sig eller nedbrutna i delmål – kunna tjäna som vägledning vid regeltillämpning. En annan generell utgångspunkt är att målen inte får stå i konflikt med mer allmänpolitiska övergripande mål.

Med att målen skall vara realistiska avses att de skall bedömas vara möjliga att uppnå inom en överskådlig framtid. Även om målen inte knyts till att gälla en viss tidsperiod är det viktigt att man redan vid formuleringen av målen har en viss uppfattning om

inom vilken tidsram de skall vara uppfyllda. Det är också viktigt att målen har en sådan konkretiseringsgrad att de kan förstås och tolkas på ett riktigt sätt ute i samhället. Målen måste även vara specifika såtillvida att de skall vara urskiljbara i förhållande till uppställda mål på andra närliggande politikområden.

Ett viktigt medel för att uppnå politiska mål är normgivning genom lagstiftning. I sådant fall bör man vid formulering av målen sträva efter att de skall ge ett bra tolkningsunderlag för dem som skall tillämpa lagen. Det gäller i förhållande till både förvaltningsmyndigheter och domstolar som regeltillämpare. I sammanhanget bör dock påpekas att mål för ett politikområde har ett vidare syfte än att tjäna som tolkningsfakta vid regeltillämpning. Det senare behovet kan tillgodoses genom särskilda ändamålsbestämmelser i en lag.

Vid uppföljning av målet för ett politikområde skall effekterna mätas och avse resultatet av en förd politik, dvs. skillnaden mellan det som inträffat och det som skulle ha inträffat utan den förda politiken. Det kan naturligtvis många gånger vara svårt att mäta effekterna av vidtagna åtgärder såsom skillnaden mellan den utveckling som skett och den man hade fått om inga åtgärder vidtagits (jfr Ds 1994:53 Motiv för statliga åtaganden). En sådan mätmetod förutsätter en föreställning om någonting som inte ägt rum. Trots detta menar vi att uppställandet av ett politiskt mål på ett visst område måste kombineras med instrument för uppföljning och utvärdering. Endast därigenom kan man säkerställa att erfarenheter kan återföras och leda till förändringar i politiken, om det är nödvändigt. Ett sådant uppföljningsinstrument föreslås dock inte i detta betänkande.

Ordet ”mål” används allmänt utan att alltid avse faktorer som uppfyller kraven på att vara realistiska, specifika och mätbara. Dessa kriterier tillämpas sålunda inte strikt i nuvarande strukturer och kommer inte heller att helt kunna uppfyllas i ett nytt mål. Kriterierna kan dock användas som riktpunkter för en striktare målformulering som kan fungera på ett bättre sätt än idag vid tillämpning och uppföljning.

8.4. Modeller för formulering av ett nytt mål

Målet för politikområdet elektronisk kommunikation bör formuleras som ett allmänt övergripande mål, som kan kompletteras med sektorsspecifika mål.

Området för elektronisk kommunikation har förändrats och förändras fortlöpande i mycket snabb takt. Tidigare uppdelade marknader som IT, tele och media smälter samman. Det är en internationell utveckling, vilket gör det svårt att styra utvecklingen på nationell nivå. Många aktörer är multinationella och även på ett internationellt plan kan marknaden sägas sammansmälta till en. Behovet av harmonisering inom EU har på detta sätt vuxit fram.

Hur utvecklingen kommer att se ut framöver är svårt att förutse och aktörer på marknaden vågar oftast inte göra bedömningar längre än på några års sikt. Troliga utvecklingstendenser vid en viss given tidpunkt kan inom något år visa sig inte alls stämma medan tjänster som få har trott skulle få någon större spridning kan bli succéer.

Förändringarna har medfört ett behov att samordna målen för IT-politiken och telepolitiken. Viktiga grunder för de politiska målsättningarna är att alla medborgare skall kunna dra nytta av informationssamhällets möjligheter. Denna målsättning innefattar också en tanke om en breddsatsning för att skapa förutsättningar för att Sverige skall kunna bibehålla en framskjuten position på området. Låga priser främjar en snabb utveckling och ökar medborgarnas möjligheter att få tillgång till kommunikationstjänster. Konkurrens och mångfald är viktiga medel för att skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå målet.

I ett glest befolkat land som Sverige har dock marknaden inte samma förutsättningar överallt. Det innebär att staten på olika sätt har funnit sig tvungen att ingripa och åstadkomma de kommunikationer som har ansetts nödvändiga i landet. Det har skett genom regler om s.k. samhällsomfattande tjänster, ekonomiskt stöd till kommuner och enskilda samt genom olika täckningskrav.

Alla de mål som finns idag och som på ett eller annat sätt kan knytas till området för elektroniska kommunikationer är angelägna och bör främjas. Det är emellertid inte givet att samtliga aspekter måste komma till direkt uttryck i en allmän målangivelse för det nya området. I vissa hänseenden kan ett mål innefattas i ett annat. I andra fall kan det finnas en risk för konflikter mellan olika delmål

som kan undvikas genom att målen formuleras på en högre nivå. Motsättningar i mål på lägre nivåer, t.ex. vid tolkning av olika normer, får då lösas på det sätt som står bäst i överensstämmelse med det övergripande målet för politiken och området i dess helhet.

Det finns åtminstone tre möjliga modeller för att formulera målen för den elektroniska kommunikationspolitiken.

En modell är att låta konkurrensen vara det generella målet för politikområdet. Ett förslag i den riktningen lämnades av IT-infrastrukturutredningen i betänkandet Bredband för tillväxt i hela landet (SOU 1999:85). En sådan målformulering ligger också i linje med den EG-rättsliga regleringens uppbyggnad. I sådant fall krävs speciella undantagsnormer för de situationer där konkurrensen inte klarar av att lösa de problem som kan uppstå.

Enligt vår åsikt bör emellertid konkurrens inte ses som ett självändamål. Tvärtom syftar konkurrensen till att uppnå angelägna mål för medborgarna och ytterst öka välfärden. Övergripande mål för elektronisk kommunikation bör ge uttryck för de ändamål som ett främjande av konkurrensen skall medverka till att förverkliga. Därför avvisas en modell som sätter konkurrensen som mål för elektronisk kommunikation. Det innebär inte att ökad konkurrens inte kan fungera som en ledande tillämpningsnorm för ett nytt regelverk.

En annan metod är att dela upp marknaden i olika sektorer och formulera ett mål för varje område. Olika intressehänsyn har idag olika tyngdpunkt på dessa områden vilket skulle kunna tala för en sådan linje. Fördelen med ett sådant alternativ är att målen för varje område skulle kunna bli mer preciserade. Nackdelen är att gränserna mellan olika sektorer bibehålls. Eftersom den långsiktiga trenden är att alla områden smälter samman bör man ha en enhetlig syn. Vi har därför funnit anledning att avfärda också denna modell.

En tredje modell, vilken vi förordar, är att formulera ett ganska allmänt övergripande mål, som innefattar flera angelägna politiska mål. Ett sådant mål kan därefter kompletteras med specifika mål på olika områden.

8.5. Omfattning av mål för elektronisk kommunikation

Det finns olika sätt att relatera nuvarande politiska mål till det nya området elektronisk kommunikation. Vilken metod man än väljer är det emellertid viktigt att hålla i minnet att det nya politikområ-

det endast sysslar med infrastruktur och andra överföringsfrågor, men däremot inte med innehållet i de tjänster som förmedlas.

Ett sätt att beskriva relationen mellan det nya området för elektronisk kommunikation och nuvarande mål är att helt enkelt utgå från gällande mål och syften inom telepolitiken, IT-politiken och mediepolitiken.

Hela det telepolitiska målet omfattas av det nya politikområdet. Telepolitiken angår endast överföringsfrågor.

När det gäller det mediepolitiska målet handlar varje del av målet om både innehåll och distribution, vilket gör att avgränsningen mot vad som är att betrakta som innehållsfrågor inte är helt enkel. Som exempel kan nämnas skydd mot skadligt innehåll. Detta är främst en innehållsfråga och faller i huvudsak inte in under det nya området. Genom digital teknik kan dock innehållet kontrolleras på så sätt att det blir möjligt att spärra tillgången till visst innehåll. Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att ställa krav på distributionssystemen för att stödja den teknik som används för kontrollen. Om sådana system införs och om man anser att tekniska krav därför skall ställas på distributionssystemen faller det in under området för elektronisk kommunikation. Vi återkommer till detta i övervägandena om en ny målformulering.

Det IT-politiska målet är ett brett mål som omfattar de flesta politikområden. Vissa delar av IT-politiken, som tillgänglighet och tillit, bör ingå i ett nytt mål för elektronisk kommunikation medan andra delar faller utanför.

De delar av nuvarande målformuleringar som ett nytt mål för elektronisk kommunikation bör täcka in är de sektorer som är skuggade i följande figur.

Figur 8.1. Mål och syfte för tele, lagen om radiokommunikation, IT och media.

Ett annat sätt att beskriva förhållandet mellan nuvarande mål och det nya politikområdet är att utgå från lagarna på området. Nedanstående bild avser inte att djupare förklara och analysera hur lagarna förhåller sig till varandra och till det nya regelverket. Tanken är endast att översiktligt och sammanfattande visa på de samband som finns.

De mål som telelagen skall medverka till att uppnå och syftet bakom lagen om radiokommunikation bör täckas av det nya målet. När det gäller syftet med radio- och TV- lagen är avgränsningen inte lika klar. Lagen har ett nära samband med målet för mediepolitiken och yttrandefriheten, vilka i sin tur har samband med tillgängligheten till elektroniska kommunikationsnät och tjänster. Målet och lagarna täcker dock också in rena innehållsfrågor, som inte bör ingå i det nya målet. I den del som radio-_och_TV-lagen samt lagen om radiokommunikation är knutna till varandra, d.v.s. när det rör fördelningen av frekvenser, finns däremot ett direkt samband med elektroniska kommunikationsnät och tjänster. De områden som bör omfattas av ett nytt mål är skuggade i figuren.

Media

IT

LRK

Tele

Figur 8.2. Sambanden mellan radio-_och_TV-lagen, lagen om radiokommunikation och telelagen.

8.6. Förslag till nytt mål inom området för elektronisk kommunikation

Vårt förslag: Vi föreslår ett nytt politiskt mål för området elektronisk kommunikation i tre nivåer. På den översta nivån anges viktiga allmänpolitiska intressen, mellannivån innehåller allmänna sektorsmål och den nedersta nivån pekar ut specifika sektorsmål.

Som framgått ovan bör en ny politisk målformulering för området elektronisk kommunikation ha ett allmänt övergripande innehåll. Målet bör beskriva hur olika angelägna intressen förhåller sig till varandra. Tillsammans bör de bilda en helhet som beskriver statens och marknadens roller på detta område.

I målet bör de viktigaste delarna från målen för tele, radio, IT och media samt målen i ramdirektivet anges. Det hindrar inte att något område delas upp och förtydligas. Det är t.ex. lämpligt när det gäller uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar i samhället i fred, höjd beredskap och krig. Även nya punkter som nödtjänster och konsumentskydd bör ingå.

Målformuleringarna bör vara ordnade så att viktiga allmänpolitiska intressen nämns på en nivå, allmänna sektorsmål på en andra nivå och specifika sektorsmål på nivå tre.

LRK

TL RTVL

Nivå 1

Tillväxt

Ett angeläget allmänpolitiskt mål är främjandet av tillväxt. Området för elektronisk kommunikation har goda förutsättningar att bidra till det (jfr prop. 1999/2000:86). Ett allmänt mål bör alltså vara att den elektroniska kommunikationen är så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta, flexibla och icke-diskriminerande kommunikationer. Det kan också innebära främjande av att ny teknik används som t.ex. medger överföringar med hög överföringskapacitet och ökade volymer av kommunikationer.

Inom begreppen tillväxt och produktivitet ryms mål om ett ökat antal arbetstillfällen och skapande av nya marknader. En motsättning kan finnas mellan å ena sidan ökad produktivitet och sysselsättning och å andra sidan tillkomsten av nya marknader och nya företag. Det kan också finnas en inneboende motsättning mellan produktivitet och fler arbetstillfällen. Att det kan uppstå sådana inneboende konflikter hindrar inte att man formulerar målet på det sätt som här föreslås. Åtgärder som vidtas kan leda till flera resultat som var för sig eller sammantaget medverkar till en ökad tillväxt. Att framhålla tillväxt som ett angeläget politiskt mål stämmer också överens med de mål som sätts upp i ramdirektivet.

Yttrandefrihet och mediepolitiska mål

Området för elektronisk kommunikation är nära sammankopplat med målen inom det mediepolitiska området, särskilt värnandet om yttrandefriheten. En avvägning måste göras mellan å ena sidan ekonomiska tillväxtfrämjande hänsyn och å andra sidan stödjandet av yttrandefriheten och de faktorer som skapar ett brett och oberoende informationsutbud för medborgarna. Det är av stor vikt att sådana hänsynstaganden görs synliga i målet för området.

Det finns goda möjligheter för olika former av elektronisk kommunikation att bidra till att det mediepolitiska målet uppnås. Mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet gynnas av en marknad med effektiv konkurrens och effektiva investeringar i infrastruktur. Samtidigt finns möjlighet att ställa krav på vidare-

sändningsplikt i kabelnät samt att beakta yttrandefriheten vid frekvenstilldelning.

Området för elektronisk kommunikation avser överföring men inte innehåll. Ett inom mediepolitiken viktigt intresse är skydd mot skadligt innehåll. Som framhållits ovan kan man genom digital teknik kontrollera innehållet på så sätt att tillgången till visst innehåll spärras. Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att ställa krav på att distributionssystemen stöder den teknik som används för kontrollen. Också denna del av det mediepolitiska målet bör därför finnas med som ett viktigt intresse att tillgodose inom området för elektronisk kommunikation.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör målet på nivå 1 vara :

Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.

Nivå 2

Största möjliga tillgång

Det allmänna sektorsmålet på nivå 2 bör formuleras som största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer för enskilda och myndigheter. Målet tar sikte på kommunikationernas stora samhällsbetydelse som allmänt tillgänglig infrastruktur.

Effektiva elektroniska kommunikationer bör komma användarna till godo i form av bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Användarna bör ha möjlighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde. Detta ska åstadkommas genom väl fungerande och dynamiska marknader.

De elektroniska kommunikationerna bör också vara så säkra som möjligt. För tillväxt och konkurrenskraft är tilliten till informa-

tionssystem viktig och behovet av säker kommunikation ökar i takt med värdet av informationen i näringslivet och den offentliga sektorn (jfr prop. 1999/2000:86 s. 40). Därför bör säkerheten lyftas fram i ett allmänt sektorsmål.

Enligt vår mening är en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begränsningar det främsta medlet för att främja tillgänglighet och tillväxt. Det är samma uppfattning som redovisas i de nya EGdirektiven, som till stora delar avser regler för att skapa en effektiv konkurrens.

Konkurrens som medel för att skapa en väl fungerande marknad för elektronisk kommunikation stämmer också väl överens med regeringens allmänna konkurrenspolitik (jfr prop.1999/2000:140, bet 2000/01:NU4, rskr. 2000/01:16). Enligt den ekonomiska teori som ligger till grund för denna politik leder fri konkurrens till samhällsekonomisk effektivitet eftersom företag utsatta för konkurrens drivs att producera rätt saker, dvs. producera det som konsumenterna efterfrågar vid den rådande inkomstfördelningen. Konkurrensen tvingar företagen att så långt möjligt hushålla med resurserna genom att effektivisera produktionen. För att långsiktigt förnya produktionsförmågan krävs en rörlighet i näringslivet som förutsätter konkurrens mellan självständiga företag.

Konkurrens bör således vara det främsta medlet för att uppnå ett mål om största möjliga tillgång till elektroniska kommunikationer.

Telelagens målparagraf säger att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad bör enligt vår mening inte överföras till ett nytt mål. Orsakerna till det är flera.

En anledning är att lägsta samhällsekonomiska kostnad kan tolkas som att man bör utnyttja redan existerande ledningar istället för att bygga nya. Detta kan strida mot effektiv konkurrens. En inriktning mot väl fungerande marknader och en effektiv konkurrens kan därför ibland stå i ett motsatsförhållande till en formulering om lägsta samhällsekonomiska kostnad.

Ytterligare en invändning man kan rikta mot formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad är att det i allmänhet är svårt att göra beräkningar av det slaget. Kriteriet har därmed ett litet värde som kunskapsunderlag.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör målet på nivå två vara:

Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.

Nivå tre

På den specifika sektorsnivån 3 bör de mål finnas som staten har ett särskilt ansvar för. Hit hör grundläggande tjänster, nödtjänster, personlig integritet, uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig, ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser samt konsumentskydd.

Grundläggande tjänster

De grundläggande tjänsterna bör omfatta dels det som ryms inom vad som allmänt kallas samhällsomfattande tjänster, dels möjligheterna att få tillgång till ett grundläggande radio- och TV-utbud.

De samhällsomfattande tjänsterna innebär att alla slutanvändare skall ha tillgång till vissa typer av elektroniska kommunikationstjänster till ett överkomligt pris. Det skall vara möjligt för konsumenter och andra slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal samt telefax. Användarnas anslutning skall också möjliggöra datakommunikation med en datahastighet som tillåter funktionellt tillträde till Internet. Vad som utgör ett funktionellt tillträde skall bestämmas med beaktande av den aktuella teknik som används av majoriteten av abonnenterna samt den tekniska genomförbarheten.

Vidare ingår tillgång till adressupplysningstjänster och telefonautomater i de samhällsomfattande tjänsterna.

En viktig del av mediepolitiken är att ett grundläggande radio- och TV-utbud skall vara tillgängligt i hela landet. Statliga insatser är betydelsefulla för att uppnå detta. I ett mål för elektronisk kommunikation bör möjligheterna att få tillgång till radio och TV vara

en del av de grundläggande tjänster som skall vara tillgängliga för alla eftersom det innefattar krav på elektroniska nät för att nå fram till slutanvändaren. I dag sker det genom att Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och TV 4 AB är skyldiga att nå i princip hela landet via sändningar i marknätet samt genom vidaresändningsplikten i kabel-TV-nät av ett grundläggande radio- och TVutbud.

De grundläggande tjänsterna skall vara tillgängliga till ett överkomligt pris för den enskilde användaren. Enligt skälen till direktivet om samhällsomfattande tjänster är ett överkomligt pris ett pris som fastställs på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden. Överkomligt pris kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med låga inkomster. Ett överkomligt pris för den enskilde konsumenten står i samband med dennes möjlighet att överblicka och kontrollera sina utgifter.

Tillgången till grundläggande tjänster bör ta sin utgångspunkt i en strävan att tillgodose grundläggande behov av elektroniska kommunikationer hos alla användare. De grundläggande behoven bör också bestämmas med hänsyn till de speciella krav som finns hos funktionshindrade och andra särskilda grupper. Sociala hänsynstaganden ingår som en naturlig del av det angivna målet men det bör göras särskilt tydligt genom en egen formulering.

Nödtjänster

Det finns anledning att särskilt peka ut tillgången till nödtjänster, dvs. larmnumret 112, som ett viktigt intresse att tillgodose. Enligt direktivet om samhällomfattande tjänster skall medlemsstaterna säkerställa att samtliga slutanvändare av allmänt tillgängliga telefonitjänster kan, utöver nationella larmnummer, ringa larmtjänster avgiftsfritt genom att använda det gemensamma europeiska larmnumret 112.

Personlig integritet

Skyddet av den personliga integriteten har blivit en allt viktigare fråga i takt med utvecklingen av avancerad elektronisk kommunikation. Eftersom informationsteknologin ger allt större möjlighe-

ter att behandla personuppgifter framstår behovet av att säkerställa den personliga integriteten som helt nödvändigt att tillgodose.

Målet bör vara att säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls. Detta innefattar fysiska personers fri- och rättigheter i samband med behandling av personuppgifter, särskilt deras rätt till personlig integritet. Även juridiska personer har ett berättigat intresse av integritetsskydd, t.ex. när det gäller affärshemligheter. Skyddet för den personlig integriteten i vid mening måste samtidigt utformas med hänsyn till behovet av allmän säkerhet, dvs. intressen som är knutna till försvar, statens säkerhet och brottsbekämpning.

När det gäller säkerhet i nät och tjänster skall de allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänsterna och näten uppfylla en säkerhetsnivå som är anpassad till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.

Det nu sagda överensstämmer med förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.

Uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig

De elektroniska kommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under svåra påfrestningar på samhället i fred, höjd beredskap och krig. Dagens regelsystem gäller enbart funktionssäkerheten i telesystemet under kris och krig. Den nya formuleringen innebär att alla elektroniska kommunikationer skall vara uthålliga och tillgängliga under sådana förhållanden.

De elektroniska kommunikationerna bör dessutom vara uthålliga och tillgängliga under svåra påfrestningar i fred.

I propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (2001/02:158, s 25) sägs att en svår påfrestning inte är en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett sabotage osv., utan ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller eskalerar till att omfatta flera delar av samhället.(jfr även skr 1998/99:33) Vidare förutsätts att tillståndet är av en sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen och därmed begränsa konsekvenserna. Begreppet definieras inte eftersom sam-

hället skall ha en beredskap och förmåga att hantera alla typer av händelser i fred. Vi ställer oss bakom dessa uttalanden.

Effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser

Politiken för elektronisk kommunikation bör säkerställa ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor. Radiokommunikation har en särskild betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten eftersom den medger goda förutsättningar för informations- och åsiktsspridning. Politiken bör bidra till att en god balans mellan olika radioanvändares behov uppnås och att utvecklingen av befintliga och nya radioanvändningar stimuleras. Möjligheterna att upprätthålla särskilt samhällsviktiga funktioner måste också beaktas. Staten har också ett ansvar för att upprätthålla ordning i etern.

Möjligheterna att främja ett effektivt nyttjande av radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor påverkas av åtaganden i det internationella samarbetet. Uppställda mål bör tjäna som ledning även för det internationella arbetet.

Också när det gäller tilldelning av adresser för elektronisk kommunikation är det viktigt att värna om effektivitet i systemet.

Konsumentskydd

Marknaden för elektronisk kommunikation är tekniskt och kommersiellt komplex vilket innebär att konsumenterna har ett informationsunderläge. Det skapar behov av skydd för att konsumenterna inte skall lämnas utan möjligheter att påverka. Vi anser att det är viktigt att ha ett konsumentperspektiv på utformningen av mål inom området. Goda förutsättningar för marknaden ger också goda förutsättningar för konsumenterna när det gäller bl.a. tillgänglighet, urval, pris och kvalitet. Detta är dock inte tillräckligt. Det krävs också t.ex. enkla förfaranden för tvistlösning. Politikens uppgift att säkerställa konsumentskydd bör framgå av målet för området.

Hållbar utveckling

Ett allmänt mål som bör genomsyra även området för elektronisk kommunikation är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö.

Internationell harmonisering

Elektronisk kommunikation är genom sin nätverkskaraktär beroende av den internationella utvecklingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade. Det främjar i sin tur tillväxt både inom Sverige och i andra länder, inte minst inom den Europeiska unionen. I målet för elektronisk kommunikation bör därför ingå att främja internationell harmonisering, särskilt för att bidra till utvecklingen av EU:s inre marknad.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör målet på nivå tre vara :

Politiken för elektronisk kommunikation skall säkerställa

 att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjäns-

ter till överkomliga priser i hela landet

 att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a.

för att tillgodose funktionshindrades behov,

 att enskilda har tillgång till nödtjänster,  skydd av den personliga integriteten,  uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhäl-

let i fred, höjd beredskap och krig,

 ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser  ett verkningsfullt konsumentskydd

samt främja

 en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö  internationell harmonisering

Förslag

Ovanstående överväganden resulterar i följande förslag till mål för området elektronisk kommunikation:

Målet för området elektronisk kommunikation skall vara:

Elektronisk kommunikation skall vara så effektiv att den främjar tillväxt, ökar svensk konkurrenskraft samt bidrar till ökad produktivitet i samhället. Elektronisk kommunikation skall även bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, dvs. stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna.

Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Det främsta medlet att uppnå detta är en effektiv konkurrens. Politiken skall därför främja en konkurrens utan snedvridningar och begränsningar.

Politiken för elektronisk kommunikation skall vidare säkerställa

 att enskilda och myndigheter har tillgång till grundläggande tjäns-

ter till överkomliga priser i hela landet

 att grundläggande tjänster är tillgängliga på ett likvärdigt sätt, bl.a.

för att tillgodose funktionshindrades behov

 att enskilda har tillgång till nödtjänster  skydd av den personliga integriteten  uthållighet och tillgänglighet under svåra påfrestningar på samhäl-

let i fred, höjd beredskap och krig

 ett effektivt utnyttjande av frekvenser och adresser  ett verkningsfullt konsumentskydd

samt främja

 en hållbar utveckling mot en hälsosam och god miljö  internationell harmonisering

Det föreslagna målet avser att visa statens syfte med politiken inom hela området elektronisk kommunikation. En samordning av de telepolitiska målen och det IT-politiska målet har delvis skett. ITpolitikens mål, att Sverige skall bli ett informationssamhälle för

alla, kvarstår som ett övergripande mål för ett bredare område än det mer tekniska område som elektronisk kommunikation representerar. Också mediepolitikens mål ser ut på samma sätt som tidigare. Det föreslagna målet kopplar dock ihop målen på dessa olika områden.

8.7. Medel och metod för att uppnå uppställda mål

Staten har ett övergripande ansvar att skapa förutsättningar för att uppställda politiska mål skall kunna uppnås. Till sitt förfogande har staten ett antal styrmedel, som grovt kan indelas i reglerande, ekonomiska och informativa åtgärder. Utgångspunkten bör enligt vår mening vara att reglerande styrmedel endast skall användas om andra verktyg inte kan antas ge ett fullgott resultat.

Tillväxt, yttrandefrihet och konkurrens

Det mål vi föreslår innehåller ett allmänpolitiskt övergripande mål för tillväxt och yttrandefrihet samt ett allmänt sektormål om tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer till bästa möjliga urval pris och kvalitet. Som utvecklats ovan anser vi att de uppställda politiska målen på denna nivå i första hand skall uppnås genom en fri och öppen konkurrens. Det skall alltså i första hand vara marknaden som skall skapa förutsättningar för att uppnå målen om tillväxt och tillgänglighet.

Som vi utvecklar närmare i avsnitt 10.1 kan man emellertid i rådande marknadssituation inte utgå från att en generellt reglerad konkurrens är ett tillräckligt medel för att uppnå angelägna politiska mål inom sektorn.

Grundtanken i de nya EG-direktiven visar också att det för tillfället inte finns förutsättningar att frångå en sektorsreglering för området. Regleringen bör emellertid i allt väsentligt bygga på grundtanken om en fungerande och självreglerande marknad. Genom lagstiftning skall staten tillhandahålla verktyg för myndigheter och enskilda att ingripa, om marknadsmekanismerna inte fungerar tillfredsställande.

När det gäller krav på säkerhet i operatörernas elektroniska kommunikationsnät bör vissa grundkrav gälla i enlighet med direktiven om samhällsomfattande tjänster (se avsnitt 10.7 tjänster

till slutanvändare) och kommunikationsdataskydd om säkerhet i nät (se avsnitt 10.8 Integritetsskydd). När det gäller säkerheten i elektroniska kommunikationer avseende olika slutanvändares verksamheter bör statens ansvar sträcka sig till att på olika sätt främja en utveckling som tillgodoser detta intresse. (jfr prop. 1999/2000:86) Regeringen har i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158, s 30) uttalat att kostnaderna för att tillgodose vissa grundläggande säkerhetskrav i en verksamhet bör belasta den verksamhetsansvarige. Där nämns som exempel på åtgärder som räknas till grundsäkerhet sådana som syftar till att skydda användaren mot IT-relaterade hot som sker isolerat, möjligheten att klara av störningar i infrastrukturen vid snöoväder eller stormar samt begränsade och kortvariga avbrott eller andra driftstörningar vid tekniska eller andra problem. Vi har ingen annan uppfattning.

I vissa avseenden är det nödvändigt med en högre grad av reglering för att säkerställa de mål som angetts under nivå 3. Framför allt gäller det användning av radiofrekvenser. Tillgodoseendet av alla de krav och hänsyn som måste ställas vid användningen av radiofrekvenser förutsätter ett tillståndsförfarande varigenom staten fördelar radiofrekvenserna. Motsvarande gäller adresser.

När det i övrigt gäller de särskilda hänsyn som uppställs i målbeskrivningen under nivå 3 bör följande framhållas.

Dagens samhällsomfattande tjänster, omfattning och prisnivå regleras i telelagen. Vi menar att det i första hand bör överlåtas till marknaden att tillse att behovet av samhällsomfattande tjänster tillgodoses. Vid brister skall det vara möjligt att förplikta ett eller flera företag att tillhandahålla tjänsten.

Beträffande tillgång till ett grundläggande radio- och TV-utbud ser utredningen ingen anledning att förändra statens ansvar att tillse att medborgarna har en sådan tillgång. Det sker i dag genom reglering i radio-_och_TV-lagen.

För att uppfylla de krav och behov som särskilda grupper i samhället har avsätts idag medel över statsbudgeten. Medlen disponeras av PTS och används för upphandling av tjänster till bl.a. funktionshindrade för att de skall kunna åtnjuta de samhällsomfattande tjänsterna på likvärdiga villkor. Vi anser att man också på detta område primärt bör överlåta på marknaden att tillgodose behoven, men att det vid bristande uppfyllelse måste finnas en möjlighet för staten att ingripa.

Till de grundläggande tjänsterna hör också möjligheten att gratis ringa nödsamtal. Också i det hänseendet menar vi att det i första hand bör vila på marknaden att tillgodose behovet. En reglering bör dock finnas som gör det möjligt att ingripa, om marknaden brister i sin uppgift.

Dagens säkerhetskrav innebär enligt telelagen att den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. Enligt målparagrafen (2§) syftar bestämmelserna till uthålliga telekommunikationer i fredstid och under kriser och krig. Detta tillgodoses på olika sätt i lagen. I det regelverk som föreslås är driftsäkerhet under normala förhållanden en fråga som överlämnas till marknaden. Krav kan dock ställas på samhällsomfattande tjänster. Finansieringen är idag delad eftersom operatörerna normalt inte anses ha behov av de krav en krigssituation ställer; däremot har de intresse av störningsfri drift i fredstid. Åtgärder mot allvarliga hot och påfrestningar i fredstid finansieras genom offentligrättsliga avgifter från operatörer med betydande inflytande på marknaden. Medlen redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten och motsvarande belopp anvisas som anslag. Övriga åtgärder inom funktionen telekommunikationer finansieras med medel från statsbudgeten. Vi ser inget behov av att öka statens insatser på området eller föreslå någon annan metod att uppnå målen inom detta område.

Del III

Rättslig reglering

9. Gällande rätt

9.1. Telelagen (1993:597)

Bakgrund och syfte

Telelagen trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443). Före Telelagens tillkomst var det svenska telekommunikationsområdet reglerat i förhållandevis liten utsträckning. Det rådde i princip etableringsfrihet för var och en att i Sverige starta och driva verksamhet inom teleområdet i konkurrens med det dåvarande statliga Televerket. Till skillnad mot hur förhållandet var i många andra länder förelåg det således inte något legalt monopol för Televerket eller annan i riket att bedriva televerksamhet. I praktiken hade dock Televerket ett faktiskt monopol genom sin dominerande ställning med exempelvis bestämmanderätt om villkoren för anslutning av telefoner och andra apparater. Genom den tekniska utvecklingen, bl.a. datorteknikens utveckling och användningen av optisk fiber, utsattes Televerkets faktiska monopol för olika inbrytningsförsök med resultat att viss konkurrens uppstod på bl.a. områdena för internationell trafik och nationell långdistanstrafik. Till följd härav och som ett led i den liberaliseringsprocess som avsåg att omvandla Televerkets dominerande ställning inom teleområdet till en fungerande och konkurrensutsatt telemarknad, avskaffades successivt detta monopol under 1980-talet.

Betydelsen av effektiva telekommunikationer i samhällsutvecklingen är mycket stor och liberaliseringstankens kärna var att använda konkurrens som ett medel för att skapa sådana. Med skapandet av en öppen och oreglerad telemarknad och ett för ändamålet bolagiserat och marknadsanpassat Televerk (Telia AB) förelåg dock risk för att statens möjligheter att uppfylla de telepolitiska mål som lagts fast skulle kraftigt komma att minska. Huvudsyftet med regleringen genom telelagen var och är därför att ge staten

förutsättningar för att uppfylla de telepolitiska målen även på en öppen och konkurrensutsatt telemarknad (se bl.a. prop. 1992/93:200, s. 1 och 72f). Telelagen tillförsäkrar således staten instrument – i form av regler för tillståndsprövning och fastställande av tillståndsvillkor – för att kunna se till att bl.a. vissa grundläggande behov av telekommunikation kan tillgodoses överallt och inte bara där den är lönsam.

Andra skäl till att det förelåg behov av reglering på teleområdet var – mot bakgrund av den nya situationen med flera aktörer på marknaden – dels att en sådan reglering var nödvändig då aktörerna själva behövde klara spelregler för sin verksamhet (se prop. 1992/93:200, s. 72), dels att Sveriges internationella åtaganden, speciellt mot EG, förutsågs komma att kräva en rättslig reglering av förhållandena på telemarknaden (se prop. 1992/93:200, s. 85), dels att en reglering av telemarknaden på visst konkurrensutvecklande sätt var nödvändig – i vart fall initialt – med hänsyn till Televerkets dominerande ställning.

Under andra hälften av 1990-talet företogs en översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201) med hänsyn till den snabba utvecklingen inom telesektorn. I samband därmed uttalades att konkurrensen även i fortsättningen kommer att vara ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska målen och att ambitionen är att generell reglering – till exempel konkurrens- och marknadsföringslagstiftning – skall vara styrande även för telemarknaden (prop. 1996/97:61, s. 34). Departementschefen uttalade att det under ett övergångsskede, med en aktör på marknaden som starkt dominerar såväl tjänster som infrastruktur, alltjämt fanns ett behov av en särskild sektorreglering.

Tillämpningsområde

Telelagen är enligt 1 § tillämplig på televerksamhet. Med televerksamhet avses förmedling av telemeddelanden – dvs. ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare – via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Telemeddelanden kan således överföras genom radiovågor, genom ljus och genom andra elektromagnetiska svängningar.

Med telenät avses enligt samma lagrum en anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden. Anläggningens omfattning kan

variera högst avsevärt. Vad som skall betraktas som ett nät eller en del av ett nät i lagens mening får avgöras i det enskilda fallet (prop. 1996/97:61, s. 92f). Med nätkapacitet avses överföringskapacitet i telenät eller del därav. Begreppet kan närmare beskrivas som förbindelser där hyresmannen enligt avtal disponerar över en viss överföringskapacitet för förmedling av telemeddelanden (prop. 1996/97:61, s. 93 jämförd med prop. 1992/93:200, s. 302). Med denna benämning markeras tydligare att begreppet omfattar alla former av överföringskapacitet i telenät, dvs. allt från större sammanhängande system till enstaka förbindelser samt även rent fysiska ledningar utan elektronisk utrustning, s.k. svart fiber (prop. 1996/97:61, s. 93).

Mobil teletjänst är enligt 1 § en teletjänst där abonnentanslutningen tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. För sådan televerksamhet som innefattar användning av radiosändare gäller enligt 4 § även lagen (1993:599) om radiokommunikation.

Det krävs alltså tillstånd enligt såväl telelagen som enligt lagen om radiokommunikation för att få bedriva mobil televerksamhet.

Telelagens tillämpningsområde med de ovan redovisade begreppsinnebörderna blir tämligen vagt definierat och omfattande. Såsom televerksamhet inbegrips enligt angivna definitioner också utsändning och mottagning av ljudradio- och TV-program. Sådana utsändningar är avsedda att tas emot av en bred krets mottagare till skillnad från traditionell televerksamhet som vanligtvis sker mellan två parter. Från lagens tillämpningsområde undantas enligt 1 § tredje stycket därför utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Innehåll

Telelagens bestämmelser om televerksamhet är enligt 2 och 3 §§ avsedda att dels styra konkurrensutvecklingen inom teleområdet, dels trygga telepolitiska mål när det föreligger en eller flera dominerande aktörer. Lagen innehåller därför regler om anmälningsplikt och tillståndsplikt för vissa verksamheter, om tillståndsprövning och tillståndsvillkor, om tillhandahållande av teletjänster och förbindelser, om taxor för teletjänster, om samtrafikfrågor, om nummerplanering samt om erkännande av teleoperatörer.

Utgångspunkten i telelagen är i princip att det alltjämt skall råda etableringsfrihet. Denna frihet inskränks på olika sätt inom vissa speciella områden. För att få bedriva televerksamhet inom ett allmänt tillgängligt telenät genom att tillhandahålla teletjänster eller nätkapacitet till allmänheten krävs enligt 5 § att en anmälan i vissa fall först görs till tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS). Detta gäller tillhandahållande av telefonitjänst (dvs. tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation med låghastighetsmodem) till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst (dvs. en teletjänst där abonnentanslutningen tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt), annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur en fastställd nummerplan för telefoni (t.ex. betalteletjänster) och nätkapacitet. Anmälningssystemet skall – i kontrast till det mer omfattande systemet för tillståndsprövning – underlätta etablering och bedrivande av ny televerksamhet samtidigt som det skall ge förutsättningar för ökad insyn, en god överblick över telemarknaden och förbättrad tillsyn, allt till gagn för rättssäkerheten (se prop. 1992/93:200, s. 100 och prop. 1996/97:61, s. 54f).

Förutom en anmälan enligt ovan krävs det enligt 7 § i särskilda fall även tillstånd för att ha rätt att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Så är fallet om verksamheten är av sådan omfattning att den är betydande. Vad som skall anses utgöra betydande omfattning är inte helt lätt att bestämma. Vid bedömningen av om verksamhetens omfattning är betydande skall beaktas dess utbredningsområde, antalet användare och annat jämförbart förhållande såsom omsättning och marknadsandelar. Det är dock den samlade bedömningen av samtliga angivna omständigheter som är avgörande för om det föreligger tillståndsplikt (jfr prop. 1992/93:200, s. 92). Det omfattningskriterium som avses här är ett annat än det som gäller för anmälan av de företag som bedriver televerksamhet och har ett betydande inflytande på den svenska marknaden till Europeiska Gemenskapernas kommission (se prop. 1996/97:61, s. 94). Det sistnämnda kriteriet avser omfattningen på den svenska marknaden.

Tillståndsfrågor prövas enligt 8 § av tillsynsmyndigheten.

Utgångspunkten enligt 13 § är att tillstånd skall beviljas såvida inte den sökande saknar förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. När det gäller mobila teletjänster och nätkapacitet för sådan verksamhet finns det speciella

regler i 14 § mot bakgrund av att det föreligger begränsningar av radiofrekvensutrymmet. Tillstånd till att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådan verksamhet beviljas därför först efter ett allmänt inbjudningsförfarande att inkomma med ansökan om det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet. Sådant inbjudningsförfarande skall även ske när det frekvensutrymme som avsatts för sistnämnda verksamheter utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas utan att pågående användning begränsas. Inbjudningsförfarandet skall då avse endast det frekvensutrymme som blivit tillgängligt. Ett tillstånd skall enligt 11 § gälla tills vidare men får – om tillståndet avser tillhandahållande av mobil teletjänst eller av nätkapacitet för sådan verksamhet – tidsbegränsas.

Ett viktigt instrument för staten att bedriva styrning och kontroll på teleområdet utgörs av möjligheten att förena tillstånd att driva televerksamhet med villkor om skyldighet för tillståndshavare att iaktta vissa specifika i 15 § telelagen angivna åtgärder. Sådana är exempelvis att på vissa villkor tillhandahålla dels telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, dels – med beaktande av tillgänglig kapacitet – annan nätkapacitet än för mobila teletjänster åt den som efterfrågar sådan, att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i telelagen om tillhandahållande av teletjänster och samtrafik, att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov samt att på skäliga villkor tillhandahålla telefonisttjänster. Tillståndsvillkor skall enligt 16 § gälla för en bestämd tid. Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall dock till följd av 18 § även utan sådant villkor se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet.

Om den tillståndsgivna verksamheten bedrivs i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse, skall enligt 12 § ett tillstånd återkallas om tillståndshavaren inte vidtar rättelse. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela tillstånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det.

För att tillgodose samhällets krav på och behov av effektiva telekommunikationer ålägger 23 § telelagen utövaren av anmälnings-

pliktig verksamhet att, utöver de regler som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, följa lagens regler som avser att trygga dels de politiska målen, dels en fungerande öppen konkurrens på teleområdet. Förstnämnd grupp av regler i telelagen fastslår bl.a. verksamhetsutövarens skyldighet att beakta handikappades behov av särskilda teletjänster och totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap samt att kostnadsfritt medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Sistnämnda grupp utgörs bl.a. av regler om samtrafik – dvs. fysisk och logisk sammankoppling av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten – och av regler om tillträde – dvs. tillgängliggörande av infrastruktur och/eller tjänster för ett annat företag på fastställda villkor, med eller utan ensamrätt, i syfte att tillhandahålla teletjänster.

Reglerna om samtrafik i 32 § avser att trygga ett effektivt telesystem genom att tillse att abonnenterna kan nå varandra, oavsett vilken operatör de är anslutna till och vilket allmänt tillgängligt nät denne utnyttjar (prop. 1996/97:61, s. 57). Samtrafikskyldigheten att förmedla telemeddelanden såväl till som från de egna näten och även mellan de egna näten gäller för alla som bedriver anmälningspliktig verksamhet med egna nät och denna skyldighet är ömsesidig. Därutöver gäller skyldigheten även för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Den senare förpliktelsen omfattar de teletjänster som inte kräver kapacitet i nummerplan för telefoni, t.ex. datakommunikationstjänster och tilläggstjänster såsom nummerpresentation (prop. 1996/97:61, s. 98). Telelagen ålägger dessutom genom 36 § den som tillhandahåller nätkapacitet inom ett allmänt tillgängligt telenät att på begäran av någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sammanhängande förbindelser i näten. I sistnämnda fall skall de huvudsakliga bestämmelserna om samtrafik tillämpas.

I telelagen ges även regler om skyldighet för en innehavare av ett allmänt tillgängligt telenät att lämna andra tillträde till detta. Om en tillståndspliktig televerksamhet avser annat än tillhandahållande av nätkapacitet för mobila teletjänster kan en sådan skyldighet före-

skrivas genom ett villkor för tillståndet att driva den aktuella televerksamheten. Detta innebär i princip att det inte råder någon absolut skyldighet att lämna tillträde till egna fasta nät. En tillståndshavare som innehar ett telenät för mobila teletjänster åläggs däremot i 23 a § att på marknadsmässiga villkor upplåta nätkapacitet till andra än tillståndshavare som har egna telenät för mobiltjänster. Skyldigheten gäller dessutom endast om det finns tillgänglig kapacitet i nätet. Om upplåtelse sker skall denna ske på villkor som är icke-diskriminerande i förhållande till vad tillståndshavaren tillämpar för sin egen verksamhet. Om upplåtelsen sker till flera skall villkoren vara konkurrensneutrala i förhållandet mellan dessa.

Vidare innehåller lagen i 23 b § en reglering om att den som innehar ett telenät för mobila teletjänster och som har tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet skall tillgodose en begäran av en annan tillståndshavare om att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos denne via detta nät sända och ta emot telemeddelanden, s.k. roaming. Denna förutsättning gäller bara under speciella förutsättningar. Bl.a. skall den andre tillståndshavaren ha innehaft tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet i högst sju år. Det skall därutöver vara fråga om dels ett område där telemeddelanden inte kan förmedlas via den andre tillståndshavarens telenät för mobila teletjänster, dels en tjänst som båda tillståndshavarna tillhandahåller, dels en tjänst för vilken den som skall tillgodose en begäran har innehaft tillstånd i mer än fem år. Även i dessa frågor skall en begäran tillgodoses på villkor som är icke-diskriminerande.

Telelagen ger också vissa regler för att kontrollera företag som har tillstånd att bedriva televerksamhet och som har en dominerande ställning på den svenska marknaden. För dessa företag får enligt 24 § regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten föreskriva om skyldighet att redovisa viss del av den verksamhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet.

Den som använder sig av en telefonitjänst mellan fasta nätanslutningspunkter inom ett allmänt tillgängligt telenät och den som hyr en förbindelse inom ett sådant nät skall givetvis betala för detta. I 28 § ställer telelagen upp regler för hur ersättningen för tillhandahållna teletjänster m.m. skall bestämmas. Taxorna skall enligt 28 § första stycket grunda sig på kostnaderna om tjänsten tillhandahålls av en teleoperatör som har ett betydande inflytande på

marknaden för sådana tjänster och är anmäld. Dessutom har regeringen i 31 § förbehållits rätten att föreskriva om pristak för taxor för s.k. fast telefonitjänst. Vidare har en operatör rätt enligt 32 § andra stycket att ta ut ersättning för den samtrafik som sker över dennes telenät. Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt och avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik och är anmäld, skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.

Ytterligare bestämmelser för att öka konkurrensen på telemarknaden utgör telelagens regler om nummerportabilitet i 39 § och 39 a §. Dessa gäller för såväl fast som mobil telefoni och innebär kortfattat att en abonnent ges möjlighet att behålla sitt telefonnummer när denne byter teleoperatör, teletjänst eller geografisk adress. Reglerna har tillkommit för att åstadkomma en fungerande telemarknad med konkurrens på lika villkor och valfrihet för abonnenter på telemarknaden. Förutom de rent praktiska olägenheterna med att byta ett sedan länge inarbetat telefonnummer kan det, särskilt för företag, också innebära betydande kostnader i form av administration, informationsinsatser och eventuellt en förlust av kunder. Möjligheten att som abonnent behålla sitt telefonnummer vid byte av teleoperatör har därför stor betydelse. Den överlämnande operatören drabbas i regel av vissa kostnader för dirigering av samtal till annan teleoperatör. Dessa kostnader kan ersättas upp till hälften av de driftskostnader som utgörs av ökade trafikkostnader för ett telemeddelande till telefonnumret och ersättningen får tas ut endast från den teleoperatör som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av telemeddelandet. Den som överlämnar telefonnummer eller ändrar förval har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet eller ändringen. Beträffande sådana frågor skall i övrigt bestämmelserna om samtrafik tillämpas.

Bestämmelserna i 40 § om förval innebär en skyldighet för teleoperatörer att se till att en abonnent kan få tillgång till teletjänster som tillhandahålls av någon annan som operatören bedriver samtrafik med. Abonnenten skall kunna välja en sådan tjänst genom ett stående val. Sistnämnda regel innebär en fördel även för operatören, eftersom han med detta system inte riskerar att gå miste om ett samtal av den anledningen att abonnenten glömmer att slå ett

sådant prefix som tidigare var nödvändigt för att få en viss operatör.

Utöver de nu i korthet beskrivna reglerna ger telelagen bestämmelser om tillsyn, tvistlösning m.m. samt även om tystnadsplikt och överklagande (57 – 61 och 64 §§). Bestämmelserna om tillsyn, tvistlösning och överklagande kommer att behandlas mer ingående under överväganden och förslag nedan (se avsnitt 10.8).

9.2. Lagen (1993:599) om radiokommunikation

Bakgrund och syfte

Lagen om radiokommunikation trädde i kraft den 1 juli 1993. Användningen av radiovågor har varit lagreglerad i Sverige under praktiskt taget hela 1900-talet. (prop. 1992/93:200, bilaga 3, s. 346) Före lagens tillkomst reglerades tillståndsplikten för innehav och användning av radiosändare och radiomottagare samt förutsättningarna för bedrivande av rundradioverksamhet, dvs. radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, i den numera upphävda radiolagen (1966:755). Genom lagen om radiokommunikation samlades bestämmelserna om användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation och därtill hörande frågor i den nya lagen.

Radiovågor är, liksom röntgenstrålning och synligt ljus, en form av elektromagnetisk strålning som utbreder sig fritt i rymden och förekommer med olika våglängd. De används främst för överföring av information men kan även användas för radiobestämning, dvs. mätning av egenskaper hos en utsänd och reflekterad radiosignal genom radar för bestämning av bl.a. position och förflyttningshastighet. Användningen av radiovågor brukar delas in i olika användningsområden. De fyra huvudkategorier som kan urskiljas utgörs av mobil radio, fast radio, rundradio (ljudradio och television) och övrig användning. Dessa radioanvändningar är i sin tur indelade i undergrupper av användningar.

Tillgången till effektiva kommunikationsmedel har under en längre tid varit av mycket stor betydelse för det moderna samhället och dess utveckling. Kommunikation sker i inte obetydlig grad genom användande av någon form av radioanläggning och av radiovågor. Den del av det elektromagnetiska spektrumet som omfattar just radiovågor brukar benämnas radiofrekvensspektrum. Detta

spektrum kan endast till del användas för radiokommunikation. Det är därför av största vikt att denna begränsade naturresurs används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som möjligt. (prop. 1992/93:200, s. 168)

Radiovågornas utbredningsegenskaper gör även att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt. Sverige ratificerade därför under 1985 den internationella telekonventionen (ITC), som ligger till grund för verksamheten inom den internationella teleunionen (ITU). Konventionen kompletteras av tillämpningsföreskrifter i det internationella radioreglementet. (SÖ 1985:66) För att det skall vara möjligt att upprätthålla radioförbindelser utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen är det tekniskt användbara frekvensområdet enligt internationella konventioner uppdelat i band som avsätts för en bestämd radioanvändning genom en s.k. frekvensfördelningsplan. Planen omfattar alla tekniskt användbara radiofrekvenser och anger för vilket eller vilka slag av radioanvändning som frekvenser inom olika frekvensområden är bestämda. På grundval av vad som bestämts internationellt genom bl.a. den internationella frekvensfördelningsplanen, beslutar varje stat om radioanvändningen inom sitt territorium.

Staten har således det övergripande ansvaret för frekvensanvändningen i Sverige och måste – med vissa möjligheter till undantag och överenskommelser mellan enskilda länder om frekvensfördelningen dem emellan – följa den internationella frekvensfördelningsplanen vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma menliga störningar i andra länders radiotrafik. Med hänsyn till att radiofrekvensspektrum utgör en ändlig naturresurs har det ansetts viktigt att i lag anvisa efter vilka grunder som tilldelning av radiofrekvenser skall ske. Statens ansvar för frekvensanvändningen i Sverige har mot angiven bakgrund lett till att en lagreglering har skett av radiokommunikationsområdet genom lagen om radiokommunikation. Vidare är det viktigt att i lag anvisa efter vilka grunder som tilldelning av radiofrekvenser skall ske. Post- och telestyrelsen har även beslutat om allmänna råd (PTSFS 2000:14) om den svenska frekvensplanen. Den uppdelning i olika frekvensband som görs i den nationella frekvensplanen, som omfattar frekvensområdet 9 kilohertz till 400 gigahertz, följer i huvudsak radioreglementets frekvensfördelningsplan och ger således anvisning om vilka frekvenser som är avsatta för olika slags radiotillämpningar.

Tillämpningsområde

Lagen (1993:599) om radiokommunikation är enligt 1 § första stycket tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation, m.m. Med sistnämnda tillägg innesluts också sådan användning av radio som inte uppfattas som kommunikation, t.ex. radiobestämning genom radar.

I 2 § lagen definieras en radioanläggning som en sändare eller en mottagare av radiovågor. Med radiosändare avses en anordning som är avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor. Med radiomottagare avses en anordning som är avsedd för mottagning av radiovågor. Med den angivna definitionen utgör såväl mobiltelefoner som radar en radioanläggning.

Radiovågor definieras i 2 § lagen som elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 gigahertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. Detta innebär således att kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor över denna frekvens faller utanför lagens tillämpningsområde.

Med radiokommunikation avses enligt 2 § överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor. Alla former av informationsöverföring genom användning av radiovågor omfattas. Det bör observeras att varje led i kommunikationen i sig utgör radiokommunikation. Verksamhet som endast omfattar mottagning av radiovågor är således att anse som radiokommunikation. Avgörande för om fråga är om radiokommunikation är om överföringen, sändningen eller mottagningen innehåller någon form av information. (prop. 1992/93:200, s. 317)

Med radiobestämning avses enligt 2 § bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper.

Definitionen i 1 § av tillämpningsområdet för lagen omfattar genom tillägget av ”m.m.” även andra apparater som i någon bemärkelse tar i anspråk radiofrekvenser. Så är fallet med apparater för överföring av radiofrekvent energi för alstring av värme (t.ex. mikrovågsugnar och plastsvetsar) eller för apparatens interna funktion och sådana elektriska anordningar som alstrar radiovågor utan att utnyttja radiostrålningen. (prop. 1992/93:200, s. 177ff.) Det ges således visst utrymme för att meddela de bestämmelser som behövs för att säkra att nu nämnda anordningar, som inte

utgör radiosändare i vanlig bemärkelse, inte kommer till användning på ett sätt som stör den användning som sker för kommunikationsändamål och radar (prop. 1992/93:200, s. 316).

Innehåll

Bestämmelserna i lagen om radiokommunikation syftar enligt 1 § andra stycket dels till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor genom att skapa ordning i etern, dels till att tilldelning av radiofrekvenser skall ske efter bestämda utgångspunkter. (prop. 1992/93:200, s 193) Ett effektivt nyttjande skall uppnås genom statlig förvaltning av den ändliga resurs som radiofrekvensspektrum är. Att naturresursen är ändlig innebär att det kan antas att olika intressen kommer att stå mot varandra med sinsemellan oförenliga krav på tillgång till radiofrekvenser (prop. 1992/93:200, s. 168). Det är därför lagen om radiokommunikation innehåller bl.a. regler om tillståndsplikt, tillståndsgivning, tillståndstid, tillsyn och åtgärder mot störningar.

Som huvudregel föreskriver lagen om radiokommunikation att det krävs tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg få använda en radiosändare, dvs. det är enligt 3 § endast sändning av radiovågor som omfattas av tillståndsplikten och således inte mottagning av radiovågor. Tillstånd att använda radiosändare skall enligt 11 § avse en viss radioanvändning. Det skall alltså av tillståndsbeslutet klart kunna läsas ut dels vilket slag av radioanvändning det rör, dels för vilket ändamål som radioanläggningen skall användas (prop. 1992/93:200, s. 325).

Undantag från tillståndsplikten gäller för vissa användare mot bakgrund av det gemensamma och samhälleliga intresset att dessa får tillgång till frekvenser i den utsträckning som behövs. Så är enligt 6 § fallet beträffande Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk – vid verksamhet som bedrivs på uppdrag av försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt – och polismyndigheterna. Dessa behöver inte ha tillstånd för sin radioanvändning (prop. 1999/2000:51, s. 23). För dessa gäller enligt 4 § att de skall anses ha sådant tillstånd vid tillämpningen av lagen.

Detta innebär att tillståndsmyndigheten har beslutanderätten vid frekvenstilldelning för försvarsmaktens och polismyndighetens radioanvändning och vid fastställandet av villkoren för denna

användning. Vidare får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, med stöd av 8 § meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten i fråga om dels radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, dels radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon, dels radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige.

Vägledande för tillståndsgivningen skall enligt 1 § vara de bestämda utgångspunkterna som är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen, särskild hänsyn till yttrandefriheten och särskild hänsyn till försvarsmakten.

Eftersom radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten särskilt skall beaktas vid tillämpningen av lagen skall det vara en allmän strävan att gynna sådan användning som har särskilt intresse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt vid fördelningen av frekvenser. Tillståndsmyndigheten skall således i möjligaste mån ge företräde för sådana användningsområden som dels inrymmer ett betydande mått av förmedling av tankar och känslor, dels bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids, t.ex. rundradio.

I lagens uppbyggnad ligger en presumtion att var och en som anser sig ha behov av radio skall beviljas tillstånd till sådan användning efter ansökan. Tillståndsmyndigheten har att på olika sätt verka för att tillstånd skall kunna beviljas och har rätt att lämna en ansökan utan bifall endast om det i det särskilda fallet brister i någon i 9 § lagen upptagen förutsättning (prop. 1992/93:200 s. 193). Dessa innebär i korthet att tillstånd skall meddelas dels om det inte föreligger risk för skadlig påverkan på annan tillåten radioanvändning, dels om radiosändaren uppfyller rimliga tekniska krav på bl.a. en effektiv frekvensanvändning, dels om det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

dels om radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar, dels om det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på försvarets och polismyndighetens frekvensbehov. Dessutom krävs det enligt 9 § tredje stycket att erforderliga tillstånd att använda radiosändare enligt annan lagstiftning föreligger för att tillstånd skall kunna meddelas. Det krävs således att tillstånd för radiobaserade sändningar av ljudradio och television under 3 gigahertz samt mobila teletjänster, enligt radio-_och_TV-lagen

respektive telelagen, måste föreligga innan tillstånd enligt lagen om radiokommunikation kan beviljas. Den dubbla tillståndsplikten för de sändningar som skall förmedlas kräver inte att det nödvändigtvis är samma subjekt som omfattas av det dubbla tillståndskravet. Den som är tillståndspliktig enligt lagen om radiokommunikation kan vara en annan än den som är tillståndspliktig enligt t.ex. radio-_och_TV-lagen (jfr Teracom som har tillstånd enligt lagen om radiokommunikation för det frekvensutrymme som utnyttjas för de sändningar som SVT har tillstånd för enligt radio-_och_TV-lagen) (SOU 1999:55, s 194).

Liksom telelagen innehåller lagen om radiokommunikation en reglering om hur fördelning skall ske av ett frekvensutrymme när det finns flera sökande för användning av samma spektrumutrymme. Prövningen skall då enligt 9 a § ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.

Viss radioanvändning bör dock inte bli föremål för ett inbjudningsförfarande enligt denna lag. Undantaget från inbjudningsförfarandet är därför enligt 9 a § andra stycket radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av radioprogram, program i ljudradio och i television samt innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Urvalsförfarandet för sådan användning sker enligt radio- och TVlagen eller annan särskild medielagstiftning. Inbjudningsförfarande skall inte heller ske enligt lagen om radiokommunikation om sådant skall ske enligt telelagen, dvs. när det råder frekvensbrist vid meddelande av tillstånd till nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster. Det finns vidare inget behov av att låta inbjudningsförfarandet omfatta radioanvändning som är avsedd för privat bruk, t.ex. amatörradio. Förfarandet bör således vara begränsat till sådan radioanvändning som är avsedd för att tillhandahållas allmänheten (prop. 1997/98:167, s. 11).

Ett tillstånd kan mot bakgrund av syftet att uppnå effektivitet i radioanvändningen med stöd av 11 § andra stycket förenas med villkor angående bl.a. den frekvens som sökanden tilldelats, utrustningsstandard, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvensutrymme med någon annan.

Tillstånd skall enligt 12 § gälla för en bestämd tid och bestämmas självständigt i varje enskilt fall. För att fråga inte skall bli om helt fritt skön har vissa förhållanden angetts som särskilt skall beaktas vid bestämmande av tillståndstiden. Härvid skall beaktas den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet, den ekonomiska nytta som tillståndshavaren får anses berättigad att räkna med hänsyn till kostnaderna för skilda slag av radioanläggningar samt om tillstånd enligt annan lag erhållits för radioanvändningen.

Lagen om radiokommunikation ger i 13 § möjlighet att återkalla tillstånd under vissa förutsättningar. Så är fallet bl.a. om en radiosändare har använts i strid med tillståndsvillkoren och avvikelsen inte eller i mindre omfattning än tillståndet ger förutsättningar för. Det förhållandet att tillstånd enligt annan lag att använda radio upphört att gälla skall medföra att återkallelse av tillståndet enligt lagen om radiokommunikation sker. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela ett nytt tillstånd med samma villkor inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Beror de förändrade förhållandena på förändringar inom radiotekniken får enligt 14 § återkallelse eller ändring av frekvenstilldelning eller andra tillståndsvillkor endast ske om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i övrigt. Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.

Ett av huvudsyftena med regleringen av radiokommunikationsområdet är att förhindra att en radiosändare störs av en annan radioanläggning och att en radiomottagare störs av en annan sådan. Om så sker ålägger 16 § lagen tillståndshavaren till den störande sändaren, mottagaren eller anläggningen att se till att störningen upphör. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den handlingsskyldige vid vite att fullgöra denna skyldighet. Även beträffande en elektrisk eller elektronisk anläggning som, utan att vara radioanläggning, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål kan tillsynsmyndigheten enligt 17 § vid vite meddela de förelägganden och förbud för att de skall används i enlighet med meddelade föreskrifter.

Utöver nu redovisade regler innehåller lagen om radiokommunikation bestämmelser om straff bl.a. för den som använder radiosändare utan tillstånd eller i strid med ett tillståndsvillkor, om användning av radiosändare i krig samt om finansiering av myndigheternas verksamhet.

9.3. Radio- och TV-lagen (1996:844)

Bakgrund och syfte

Radio-_och_TV-lagen, som är den grundläggande lagen för radio och TV-verksamhet i Sverige, trädde i kraft den 1 december 1996 (prop. 1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr. 1995/96:296). Genom lagen sammanslogs och upphävdes sju lagar. Dessa var radiolagen (1992:755), närradiolagen (1982:459), lagen (1986:3) om rundradiosändningar av finländska televisionsprogram, lagen (1981:508) om radiotidningar, lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändningar på öppna havet, lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten och lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Genom senare ändringar har även reglerna i lokalradiolagen (1993:120) m.fl. författningar förts in i radio- och TV-lagen. Radio- och TVlagens innehåll är således en samling regler från dessa lagar.

Genom radio-_och_TV-lagen fördes bestämmelserna för ljudradio och TV samman i en lag som gäller för sändningar av programföretag, oavsett vilken teknik som används för sändningarna. Denna lag utgör en särreglering på massmedieområdet med syfte att ta tillvara de särskilda behov av tillgänglighet och mångfald som anses föreligga på ljudradio- och TV-området samt att ställa vissa krav i samband med förmedling av visst innehåll genom dessa medier.

Sändning av meddelanden via radio går tekniskt sett till så att en elektrisk signal som representerar den information som skall överföras får påverka, modulera, en radiovåg med en viss frekvens, bärvågen, som sänds ut från en radiosändare. När signalen når en radiomottagare som är inställd på bärvågens frekvens kan nyttoinformationen avläsas och återges som ett radio- eller TV-program (prop. 1995/96:160, s. 48). Vid marksänd TV distribueras signalen via tilldelade radiofrekvenser från master på marken. De marknät som används för de rikstäckande sändningarna av ljudradio- och TV-program ägs och sköts av det statliga bolaget Teracom (tidigare

affärsområdet Rundradio inom Televerket Radio). De som sänder lokala ljudradioprogram (lokalradio och närradio) har ofta egna sändarutrustning. Hushållen kan fånga upp signalen med en egen enkel antenn. Nästan alla svenska hushåll kan i dag direkt via egen antenn, via centralantenn eller via något kabel-TV-nät nås av de markbundna sändningarna (prop. 1996/97:67, s. 6). Satellitsänd TV använder högfrekventa radiosignaler som dels har andra egenskaper än de som används för marksändningar, dels kräver fri sikt mellan sändare och mottagare. TV-programmet sänds till satelliten från en station på marken, återsänds av satelliten och täcker på så sätt ett stort geografiskt område. Satellitsändningar tas emot med hjälp av parabolantenn och TV-programmen sänds antingen direkt till hushållen eller vidaresänds via kabelnät till dessa. Varje kabel-TV-nät har en huvudcentral varifrån TV-signalen sänds till de anslutna hushållen via koaxialkabel eller kabel av optisk fiber. Huvudcentralen tar emot de flesta TV-kanalerna från satelliter eller marknätet (prop. 1996/97:67, s. 7).

Liksom vad gäller lagen om radiokommunikation ansågs det erforderligt med en reglering av radio- och TV-området med hänsyn till att radiofrekvensutrymmet utgör en begränsad naturresurs. Eftersom det inte fanns eller finns utrymme för mer än ett begränsat antal yttäckande sändarnät infördes en tillståndsplikt för att få sända radio- och TV-program under 3 gigahertz (prop. 1995/96:160 s. 70ff). Det ansågs viktigt att utifrån massmediepolitiska överväganden kunna styra och prioritera användningen av vissa radiofrekvensområden.

Rundradio, i huvudsak ljudradio och television, utgör en viktig funktion som massmedier i allmänhetens tjänst, s.k. public service, och bör prioriteras eftersom det är ett viktigt demokratiskt krav att alla som bor i Sverige har tillgång till radio- och TV-program. Mot denna bakgrund fanns och finns det ett behov av att kunna ställa särskilda villkor på ljudradio- och TV-verksamheter som ges tillstånd att bedriva sändningar i det nämnda frekvensutrymmet (prop. 1995/96:160, s. 76).

Slutligen har ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft ansetts medföra ett behov av särskilda innehållsregler utöver den allmänna lagstiftningen, t.ex. vad gäller våldsskildringar och marknadsföring. Noterbart är att det sistnämnda skälet bakom lagstiftningen till skillnad från de två förstnämnda skälen för en särreglering, inte är avgränsat till radiobaserade sändningar utan

omfattar ljudradio- och televisionssändningar oavsett genom vilken infrastruktur dessa förmedlas.

Tillämpningsområde

Radio-_och_TV-lagen reglerar enligt 1 kap. 1 § sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Såväl marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellitsändningar omfattas av lagens tillämpningsområde och det saknar betydelse för lagens tillämplighet om sändningen är analog eller digital, kodad eller okodad.

Enligt lagrummets andra stycke är en sändning riktad till allmänheten om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Såväl allmänheten i Sverige som utomlands omfattas av uttryckssättet (prop. 1995/96:160, s. 64). Med den angivna definitionen av sändning till allmänheten kommer vissa former av informationssändning, vilka förutsätter att mottagaren själv efterfrågar och beställer viss sändning, att falla utanför lagens tillämpningsområde. Det är värt att framhålla att sändning omfattas av definitionen även om den kräver ett särskilt avtal, t.ex. betal-tv-sändningar och kabelsändningar. Däremot torde TV-tjänsten beställ-TV (video on demand) inte omfattas av lagen (prop. 1995/95:160, s. 65).

Lagen innehåller tämligen omfattande jurisdiktionsregler. Den gäller enligt 1 kap. 2 § sändningar av TV-program om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige, använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller är etablerad i Sverige enligt fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta gäller dock inte om någon annan EES-stat skall ansvara för sändningen enligt motsvarande kriterier. Skulle någon som har varit etablerad i Sverige etablera sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige skall denne vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen anses etablerad i Sverige (prop. 1997/98:184, s. 31f).

En ytterligare begränsning i lagens tillämpningsområde finns i 1 kap. 3 §. Denna medför att radio-_och_TV-lagen gäller för sändningar genom tråd endast om sändningen når fler än 100 bostäder. Om TV-program via en anläggning för trådsändning är föremål för vidaresändning till allmänheten och når fler än tio bostäder gäller vissa föreskrifter enligt 8 kap. om kabeloperatörers skyldigheter i radio-_och_TV-lagen för var och en som äger eller annars förfogar över en sådan anläggning, bl.a. vidaresändningsplikt. Vidaresändningsplikten gäller endast sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter.

Lagen gäller enligt 1 kap. 4 § även för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Innehåll

Utgångspunkten för ljudradio och television är att det skall råda etableringsfrihet. Eftersom frekvensutrymmet är begränsat finns det inte tillräckligt utrymme för att alla som vill sända ljudradio eller television skall få göra detta. För att hushålla med den ändliga naturresursen och för att skapa ordning i etern krävs det enligt 2 kap. 1 § tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på radiofrekvenser under 3 gigahertz. Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen med stöd av 2 kap. 2 § och gäller enligt 3 kap. 7 § för viss tid. Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns enligt 2 kap. 1 § tredje stycket i lagen (1993:599) om radiokommunikation.

Undantaget från radio- och TV-lagens krav på tillstånd gäller enligt 2 kap. 1 § andra stycket för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare.

Av 2 kap. 3 § följer att den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för

registrering hos Radio- och TV-verket. Verket skall därefter enligt 2 kap. 4 § föra ett register avseende dem som har tillstånd eller anmält att de bedriver sändningsverksamhet.

Även om den digitala sändningstekniken gör det möjligt att utnyttja radiofrekvenserna mer effektivt än med analog teknik måste man räkna med att tillgången på frekvensutrymme kommer att vara begränsad även i framtiden. Det är därför viktigt att möjligheten att sända TV i marknätet utnyttjas på ett sätt som tillgodoser krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald. Sändningstillståndet kan därför med stöd av 3 kap. 1 § förenas med olika slag av villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Därutöver kan ytterligare villkor gälla enligt 3 kap. 2 § med skyldigheter om t.ex. geografisk täckningsgrad, tillgänglighet för syn- och hörselskadade, programinnehåll samt användandet av viss sändningsteknik och vissa sändare. Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får enigt 3 kap. 8 § endast innehålla villkor som den sökande godtagit.

Av 7 kap. följer vissa regler som skall iakttas vad gäller reklam och annonsering. Bl.a. anges att vissa typer av reklam och annonsering inte får förekomma. Villkor för sändningstillstånd får också med stöd av 3 kap. 3 § avse förbud mot att sända reklam, andra annonser och vissa sponsrade program. Så är fallet vad gäller alkoholdrycker och tobaksvaror. Även beträffande receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination råder i princip reklam och sponsringsförbud. Förbudet gäller inte mot reklam som det sändande bolaget gör för sin programverksamhet.

Radio-_och_TV-lagen innehåller vissa bestämmelser om radioverksamhet. Bl.a. regleras närradio och lokalradio i 4 och 5 kap. I huvudsak ges olika regler för hur och när sändningar skall ske samt för att möjliggöra en kontroll av att innehållet i tillståndsvillkoren uppfyller syftet att ge skydd och utrymme för yttrandefriheten och informationsfriheten.

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § lokala ljudradiosändningar för föreningslivet. Av 4 kap. 3 § framgår att Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio samt att tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Det är enligt 4 kap. 4 § endast vissa sär-

skilt angivna juridiska personer som kan ges tillstånd. Ett tillstånd att sända närradio får enligt 4 kap. 6 § inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio eller digital ljudradio och upphör att gälla om sistnämnda tillstånd skulle erhållas.

Med lokalradio avses enligt 5 kap. 1 § andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen eller som får ske endast under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 § fjärde stycket eller som är närradio. Radio- och TV-verket får med stöd av 5 kap. 10 och 11 §§ förena ett sändningstillstånd med villkor. Tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller juridisk person och omfattar enligt 5 kap. 4 §, endast ett sändningsområde. Radio- och TV-verket bestämmer med stöd av 5 kap. 2 § sändningsområdenas omfattning. När ett sändningsutrymme för ett sändningsområde blir ledigt skall Radio- och TV-verket enligt 5 kap. 3 § kungöra detta. Om det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsområde, skall verket med stöd av 5 kap. 8 § besluta om fördelning av tillståndet och då sträva efter dels en fördelning av sändningsutrymmet som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokal anknytning, dels att dominans över nyhetsförmedling och opinionsbildning motverkas och att möjligheterna till mångfald tas till vara. Finns det däremot endast en sökande till ett ledigt sändningsutrymme, skall Radio- och TV-verket underrätta denne om att tillstånd kommer att meddelas om avgift enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område betalas. Om sökanden fullgör detta, skall denne meddelas tillstånd. Annars förfaller ansökan. Ett sändningstillstånd för lokalradio får med stöd av 5 kap. 16 § överlåtas efter Radio- och TV-verkets medgivande.

Radio-_och_TV-lagen ger ett antal bestämmelser i 6 kap. om sändningarnas innehåll m.m. Det föreskrivs bl.a. att den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Genom radio-_och_TV-lagen åläggs innehavare av kabelnät med stöd av 8 kap. att se till att de boende i kabelnätanslutna fastigheter kostnadsfritt har möjlighet att ta emot vissa program, den s.k. must carry-principen. De boende i sådana fastigheter befinner sig i en svag ställning gentemot fastighetsägaren och saknar i princip möjlighet att på egen hand ta emot TV-sändningar. För att trygga att

dessa boende får samma tillgång till det programutbud som de skulle ha haft tillgång till om de inte bott i aktuell form av fastighet, har det införts en skyldigheten för innehavare av kabelnät att vidaresända TV-program.

Vidaresändningsplikten inträder enligt 8 kap. 1 § när sändningarna når minst elva bostäder och gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik och då endast digitalt. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiftsmedlen och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare. Satellitsändningar omfattas av sändningsplikten om de sker för att för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Däremot omfattas inte sändningar som sker med tillstånd till vidaresändning, t.ex. den finska kanalen i Stockholm.

I 8 kap. 2 § föreskrivs att var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd/kabelsändning där TV-program vidaresänds till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder skall i varje kommun där han eller hon har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

Distributionsplikten gäller enligt 8 kap. 3 § inte om vidaresändningarna i anläggningen endast avser TV-program från sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz, dvs. för traditionella centralantennanläggningar.

Utöver nu redovisade regler ger radio-_och_TV-lagen bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. Bl.a. anges att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där tillstånd krävs skall enligt denna lag dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

9.4. Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Bakgrund och syfte

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft den 1 januari 1992 och utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen de två grundlagar som ger medborgarna ett särskilt skydd för tryck- och yttrandefriheten.

Med yttrandefrihet förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt regeringsformen tillförsäkrad yttrandefrihet gentemot det allmänna. Sålunda gäller enligt 2 kap. 13 § RF att yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden anses inte som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten

Därutöver ger regeringsformen skydd för andra friheter. Bland dessa kan nämnas informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfriheterna. Dessa brukar anses som förutsättningar för yttrandefrihet och åsiktsbildning. Beträffande yttrandefriheten i radio, TV, film och vissa andra massmedier gäller YGL.

YGLs syfte är att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen. Detta skall ske genom att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. YGL ger därför varje svensk medborgare rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. I denna rätt får inga andra begränsningar göras än de som följer av YGL.

Begränsning av yttrandefriheten får endast göras för att tillgodose något ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet eller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen samt aldrig göras enbart p.g.a. politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Tillämpningsområde

Av 1 kap. 1 § YGL följer att den omfattar skydd av yttrandefriheten i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Med vissa liknande överföringar avses andra överföringar än sändningar av ljudradio och television av ljud, bild eller text med hjälp av elektromagnetiska vågor, t.ex. överföringar från en databas på Internet. Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. (SOU 2001:38, s 106)

YGL är enligt 1 kap. 6 § tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Det är således en förutsättning för grundlagens tillämplighet att det är fråga om radioprogram och att dessa är riktade till allmänheten, dvs. sändaren riktar sändningen av ett program till vem som helst som önskar ta emot den utan att denne begärt det. I fråga om bl.a. radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige gäller enligt 1 kap. 7 § vad som föreskrivs i YGL om radioprogram i allmänhet.

Inte bara sändningar som är riktade till allmänheten omfattas av grundlagens tillämpningsområde. Den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL föreskriver att grundlagens regler om radioprogram skall tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling, såvida inte den mottagande kan ändra innehållet i registret. I dessa fall är det, till skillnad från sändningsfallen, fråga om en aktiv och uppsökande verksamhet från mottagarens sida.

Innehåll

Yttrandefrihetsgrundlagen reglerar skyddet för yttrandefriheten i ljudradio, television, filmer, videogram, ljudupptagningar och vissa liknande medier. Det är således i huvudsak innehållet i nämnda medier som regleras i grundlagen.

Yttrandefriheten får enligt 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen (RF) begränsas genom lag under bestämda förutsättningar. Så får t.ex. ske för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle samt med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjning, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet eller beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det, och vid besluten skall, enligt RF, beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

På området för sändning av radioprogram genom tråd/kabel råder det etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § YGL. Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har en särskilt i grundlagen föreskriven rätt att sända radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten på området för trådsändningar innebär att något krav på tillstånd för att sända radioprogram till allmänheten inte får ställas. Någon motsvarande etableringsfrihet finns inte på området för sändning av radioprogram med hjälp av radiovågor enligt 3 kap. 2 § YGL. Skälet till detta är att bristen på frekvensutrymme inte tillåter fri etablering utan snarast kräver en reglering med tillståndsförfarande för att effektivt och ändamålsenligt kunna utnyttja det begränsade frekvensutrymmet. På sistnämnda område skall därför istället främjandet av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt beaktas vid tillståndsgivningen.

Etableringsfriheten inskränks dock genom ett uttryckligt undantag för den vidaresändningsplikt som en kabelnätinnehavare har enligt 8 kap. radio-_och_TV-lagen, dvs. skyldighet att lämna utrymme i sina nät för sändning till bostäder. Så kan ske i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av en tillgång till allsidiga upplysningar. (prop. 1997/98:184, s. 34)

Härutöver har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt enligt 3 kap. 8 § YGL att framställa och sprida tekniska upptagningar. För rätt att offentligt förevisa en film, ett videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder kan det dock krävas granskning och godkännande.

Vidare gäller för ljudradio, television, filmer m.m. tryckfrihetsförordningens principer om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheter till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury. De principer som grundlagfästs i YGL har till stora delar även tidigare gällt den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten (prop. 2000/01:94).

För varje radioprogram skall finnas en utgivare som är i första hand ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i programmet. En utgivare som har ett sådant ansvar är också jämte programföretaget skadeståndsskyldig, dock endast i de fall framställningen i ett program innefattar ett yttrandefrihetsbrott.

YGL kompletteras av lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Under framställningen i detta delbetänkande kommer utredningen att återkomma till innehållet i YGL.

9.5. Lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning

Bakgrund och syfte

Lagen om radio- och teleterminalutrustning trädde i kraft den 8 april 2000 och samtidigt upphävdes den tidigare gällande lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.

Lagen om teleterminalutrustning byggde på Europaparlamentets och rådets s.k. terminaldirektiv1 vars huvudsyfte var att harmonisera medlemsländernas lagstiftning på marknaden för teleterminalutrustningar – omfattande bl.a. telefonapparater, telefaxutrustning, telefonsvarare, modem, televäxlar, trådlösa telefoner och mobiltelefoner – och främja konkurrensen inom gemenskapen på detta område genom en fullständig liberalisering av den nämnda marknaden. I lagen om teleterminalutrustning kunde man därför återfinna bestämmelser om teleterminaler som gick att ansluta till ett allmänt tillgängligt telenät. Sådan teleterminalutrustning fick endast släppas ut på marknaden eller anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät om den uppfyllde vissa krav beträffande teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/13/EG av den 12 februari 1998 om teleterminalutrustning och jordstationsutrustning för satellitkommunikation samt om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse.

Den 9 mars 1999 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Huvudsyftet med direktivet var och är att trygga den fria rörligheten och främja konkurrensen beträffande utrustning på telemarknaden, som är av avgörande betydelse för gemenskapens ekonomi.2Det omfattar bl.a. villkor för att få sätta radio- och teleterminalutrustning på den europeiska marknaden och för att ta denna utrustning i bruk.

I förhållande till det tidigare gällande terminaldirektivet var de viktigaste skillnaderna mellan direktiven att tillämpningsområdet för det nya direktivet utvidgades så att i princip all typ av radioutrustning omfattades, att procedurerna för bedömning av överensstämmelse förenklades och att omfattningen av de s.k. väsentliga kraven minskades (prop. 1999/2000:51, s. 19).

Det nya direktivet avser att säkerställa att den utrustning som kommer ut på marknaden och tas i bruk uppfyller de väsentliga egenskapskrav som ställs på denna. Dessa krav skall bl.a. säkerställa att utrustningen skyddar hälsa och säkerhet för användare och andra personer, att utrustningen är så konstruerad att den dels effektivt utnyttjar det spektrum som är anvisat för markbunden radiokommunikation/satellitkommunikation och satellitbaneresurser för att undvika skadlig störning, dels samverkar via nät med annan utrustning och inte skadar nätet eller dess funktion eller på annat sätt försämrar tjänsten. Syftet med direktivets verksamhet med marknadskontroll är vidare att skydda radio- och teleoperatörernas verksamheter mot risker för skada och störningar av utrustning som inte uppfyller direktivets krav. Medlemsstaterna får inte föreskriva andra krav än de som följer av direktivet för att tillåta sådan utrustning att släppas ut på marknaden, innehas och cirkulera fritt.

Genom lagen om radio- och teleterminalutrustning genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse, skäl nr 1.

Tillämpningsområde

Lagen om radio- och teleterminalutrustning omfattar enligt 1 §, till skillnad från lagen om teleterminalutrustning, såväl radioutrustning som teleterminalutrustning. Den omfattar inte användning av radioanläggningar och radiovågor för kommunikation eller televerksamhet. För förstnämnda användning finns bestämmelser i lagen (1993:599) om radiokommunikation och för televerksamhet finns bestämmelser i telelagen (1993:597).

Enligt 2 § avses med radioutrustning en produkt som möjliggör kommunikation med hjälp av utsändning eller mottagning av radiovågor – dvs. elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare – inom ett frekvensområde som anvisats markbunden radiokommunikation eller satellitkommunikation. Även relevanta komponenter i sådana produkter utgör radioutrustning. Lagens definition av radiovågor skiljer sig från den definition av radiovågor som anges i lagen om radiokommunikation. I den sistnämnda lagen finns ingen angiven undre gräns. Anledningen till detta är att definitionen i den lagen grundar sig på den definition som anges i Internationella teleunionens radioreglemente. I praktiken torde dock de olika definitionerna inte innebära någon skillnad, eftersom produkter som använder frekvenser under 9 kilohertz inte används för kommunikation och därför inte är att betrakta som radioutrustning.3

Med teleterminalutrustning avses i samma lagrum en produkt som möjliggör kommunikation och som är avsedd att direkt eller indirekt anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, dvs. ett telenät som helt eller delvis används för att tillhandahålla teletjänster eller nätkapacitet till allmänheten. Även relevanta komponenter i sådana produkter utgör teleterminalutrustning. Eftersom definitionen av teleterminalutrustning begränsas till utrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, omfattar lagen inte teleterminalutrustning som endast är avsedd att anslutas till ett privat telenät. Sådan utrustning omfattas av annan reglering om bl.a. elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet.4 Anslutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska system.

Exempel på utrustning som omfattas av lagen är telefonapparater, telefaxutrustning, telefonsvarare, modem, televäxlar,

3 Prop. 1999/2000:51, s. 25 4 Prop. 1999/2000:51, s. 25

trådlösa telefoner och mobiltelefoner. Av de angivna definitionerna följer att en utrustning i vissa fall kan vara att betrakta både som en radioutrustning och som en teleterminalutrustning. Ett exempel på sådan utrustning är mobiltelefoner, som är en radioutrustning avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät (prop. 1999/2000:51, s. 25f).

Från lagens vida tillämpningsområde undantas enligt 3 § olika typer av utrustning som i och för sig faller inom de ovan redovisade definitionerna. Den undantagna utrustningen utgör främst sådan utrustning som inte är avsedd att placeras på marknaden och som i allt väsentligt regleras av andra regelverk. Sålunda undantas radioutrustning som används av radioamatörer enligt artikel S1.56 i Internationella teleunionens radioreglemente, såvida den inte finns att tillgå i handeln. Byggsatser med lösa delar avsedda att byggas samman av radioamatörer och kommersiell utrustning som modifierats av och för radioamatörer betraktas inte som utrustning som finns att tillgå i handeln. Utrustning som omfattas av rådets direktiv 96/98/EG av den 20 december 1996 om marin utrustning och som skall placeras ombord på fartyg undantas också från lagens tillämpningsområde lagen. Även kablar och ledningar undantas eftersom dessa kan vara att betrakta som komponenter i en produkt som möjliggör kommunikation med hjälp av radiovågor och därför omfattas av begreppet radioutrustning. Radiomottagarutrustning som är avsedd att användas endast för mottagning av radio- och TV-sändningar undantas också från lagens tillämpningsområde. Med radiomottagarutrustning avses rundradiomottagare som är avsedda för passiv mottagning av ljud och bild, såsom vanliga radio- och TV-apparater. Sådan utrustning omfattas av föreskrifter utfärdade av Elsäkerhetsverket och av Radio- och TV-verket. Slutligen undantas viss flygplansutrustning och utrustning som används för flygledning.

Utöver de angivna undantagen från lagens tillämpningsområde har regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att enligt samma lagrum föreskriva om undantag för bl.a. sådan utrustning som uteslutande används inom försvars- och polisverksamhet. Vad som avses med bemyndigandet är främst sådan utrustning som är specialtillverkad för försvarets eller polisens verksamhet.

Innehåll

Lagen om radio- och teleterminalutrustning ger som framgått ovan vissa regler om hur radio- och teleterminalutrustning skall vara beskaffad. Utrustningen måste enlig 4 § uppfylla vissa väsentliga egenskapskrav för att få släppas ut på marknaden eller tas i bruk. Vidare måste utrustningen uppfylla även andra krav när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning. Vilka krav som måste uppfyllas framgår av föreskrifter utfärdade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Dessa krav framgår av Post- och telestyrelsen föreskrifter om krav m.m. på radio- och teleterminalutrustning (PTSFS 2000:1).

För att radioutrustning skall få tas i bruk krävs det dessutom enligt andra stycket samma lagrum att användningen är förenlig med lagen (1993:599) om radiokommunikation och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Det sagda innebär att det krävs tillstånd för att få använda sådan utrustning som omfattas av lagen om radiokommunikation, såvida inte undantag från tillståndsplikten har meddelats. Eftersom tillstånd och undantag kan förenas med villkor av olika slag måste radioutrustningen även uppfylla de krav på tillstånd som följer av lagen om radiokommunikation och de villkor som förenats med tillståndet.

I princip råder det frihet att släppa ut radioutrustning på marknaden om den enligt 4 § uppfyller gemenskapsrättens väsentliga krav. Det skall enligt 5 § förutsättas att dessa väsentliga egenskapskrav är uppfyllda om utrustningen uppfyller kraven i relevanta harmoniserade standarder som de europeiska standardiseringsorganisationerna utarbetat och vilkas referensnummer har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, så långt kraven omfattas av standarderna. Är de väsentliga kraven uppfyllda skall utrustningen CE-märkas av tillverkaren och medlemsstaterna skall säkerställa att utrustningen släpps ut på marknaden utan att den underkastas ytterligare nationella bestämmelser. En teleoperatör får enligt 7 § inte av tekniska skäl vägra att ansluta sådan utrustning till telenätet. Efter medgivande av tillsynsmyndigheten får dock operatören vägra att ansluta, koppla ifrån eller ta ur bruk utrustning som avses i första stycket, om den orsakar skada på nätet eller dess funktion eller medför skadlig störning. I nödfall får utrustningen kopplas ifrån omedelbart, om det krävs för att skydda nätet och användaren utan dröjsmål och kostnadsfritt kan erbjudas

en alternativ lösning. Operatören skall då omgående underrätta tillsynsmyndigheten.

I 10 § föreskrivs bl.a. att även godkänd utrustning kan dock stoppas från att släppas ut på marknaden om det behövs för att undvika en skadlig störning, dvs. en störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser. I fråga om radioutrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får tillsynsmyndigheten meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller gemenskapsrättens krav

För det fall utrusningen inte uppfyller de väsentliga kraven får den ändå med stöd av 6 § visas på handelsmässor, utställningar, demonstrationer eller liknande. Det skall dock tydligt anges att utrustningen inte får saluföras eller tas i bruk förrän den uppfyller kraven.

Tillsynsmyndigheten får med stöd av 10 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I fråga om radioutrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får tillsynsmyndigheten meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller gemenskapsrättens krav. I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

9.6. Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

Bakgrund och syfte

Lagen om standarder för sändning av TV-signaler trädde i kraft den 1 mars 1998. Med lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler, TV-standarddirektivet.

Lagens och EG-direktivets tillkomst måste ses mot bakgrund av att utvecklingen på TV-området ställer ständigt nya anpassningskrav på lagstiftaren. Vad den digitala tekniken fullt ut kommer att betyda är ännu svårt att uttala sig om. Det kan dock konstateras att de effektiviseringsvinster som gjorts varit stora, vilket medfört ökade användarmöjligheter genom frigörandet av frekvensutrymme.

Syftet med lagen var att genomföra EG-direktivet om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler. Detta hade i sin tur i syfte att underlätta införandet av avancerade TV-tjänster såsom bredbilds-TV, högupplösnings-TV och digital TV. För att uppnå detta syfte föreskrivs att vissa standardiserade sändningssystem skall användas.5 Ett viktigt medel för att åstadkomma detta har ansetts vara att ställa krav på gemensamma standarder, oavsett distributionssätt.

Tillämpningsområde

I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. I 3 § ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Med att sändningen sker till allmänheten avses att sändningarna skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmänheten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning. Utanför tillämpningsområdet faller därmed s.k. programöverföringar, t.ex. transporter av program till eller mellan rundradioföretag.

Med bredbilds-TV avses enligt EG-standard att TV-sändningar görs i ett format där förhållandet mellan bildens bredd och höjd är fastställd till formatet 16:9. Detta kan jämföras med standardformatet för dagens TV-sändningar som är 4:3. Med högupplösnings-

TV (High Definition Television, HDTV) avses en TV med dubbelt så många horisontella bildlinjer som en bild i normal upplösning – t.ex.1 250 istället för 625 – och får därigenom större detaljskärpa.

En HDTV-bild i bredbildsformat innehåller ca fem gånger så mycket information som en traditionell TV-bild.6

5Prop. 1997/98:34, s. 246Prop. 1997/98:34, s. 10f

Innehåll

I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om standarder för TV-tjänster som, enligt vad ovan nämnts, sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. Själva lagen innehåller inte alla föreskrifter om standarder utan är i hög utsträckning en ramlag som i mångt och mycket lämnar bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (Radio- och TV-verket) att meddela dessa, se 3 och 4 §§.

Som följer av 3 § delegeras rätten att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Sådana föreskrifter får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala, alldeles oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan. Detta innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till uppgift att identifiera det eller de standardiseringsorgan som är behöriga att fastställa den aktuella standarden och att sedan meddela föreskrifter i enlighet med dessa standarder.7

Föreskrifter får även enligt 4 § meddelas om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare. Bestämmelsen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer måste hålla sig underrättade om dels vilka standardiseringsorgan som är behöriga, dels vilka standarder som samma organ fastställt. Bestämmelsen innebär att det inte blir tillåtet för en näringsidkare att saluföra eller hyra ut en TV-mottagare som saknar de föreskrivna gränssnitten.8

För vidaresändningspliktens del gäller, enligt 3 § andra stycket, att om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Undantag gör dock – då huvudantennsystem enligt det bakomliggande direktivet inte påverkas av detsamma – för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.

Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall enligt 5 § kunna återge de digitala TV-signalerna även om de har sänts okodade. Detta medför att en näringsidkare förbjuds att saluföra eller hyra ut konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-

7 Prop. 1997/98:34, s. 45 8 Prop. 1997/98:34, s. 46

signaler om utrustningen inte också kan återge digitala TV-signaler som sänts okodade. Även här får det meddelas ytterligare krav på utrustningen genom föreskrifter om avkodning av digitala TV-signaler. Utrustningen skall kunna avkoda digitala TV-signaler i enlighet med den gemensamma europeiska krypteringsalgoritm (krypteringsmetod) som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan.9 Bestämmelsen syftar till att motverka att den aktuella utrustningen används för att blockera TV-sändningar som sänds okodade.

Även med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång – dvs. tekniska system som reglerar att endast de som är behöriga att ta del av ett visst program eller en viss tjänst får tillgång till dessa – skall kunna överföras i kabelnät får det med stöd av 6 § meddelas föreskrifter. Av förarbetena framgår att det bör ankomma på de föreskrivande organen att bedöma på vilket sätt och till vilken kostnad överföringskontrollen skall kunna ske. Syftet härmed är att undgå att kabel-TV-operatören av tekniska eller ekonomiska orsaker avskärs från möjligheten att överta kontrollen över de sändningar som använder system för villkorad tillgång. Kabel-TV-operatören ges på detta sätt möjlighet att bl.a. ingripa i åtkomstkontrollen innan ett program vidaresänds i kabelnätet eller att helt övergå till ett annat system för villkorad tillgång. Kabel-TV-operatören uppträder då som tillhandahållare av betal-tvtjänster gentemot de tittare som är anslutna till kabelnätet.10

Den operatör som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall enligt 7 § erbjuda sina tjänster till de programföretag som önskar använda åtkomstkontroll. Detta skall ske på villkor som kan anses lika, rimliga och icke-diskriminerande. Detta gäller oberoende av om konkurrenslagen (1993:20) samtidigt är tillämplig på ett förfarande. Även upplåtelser av licenser till licenstagare för tillverkning av ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall med stöd av 8 § ske på likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av rättigheten till systemet får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem eller särskild utrustning för ett annat tillgångssystem

9 Prop. 1997/98:34, s. 46 10 Prop. 1997/98:34, s. 30

Utöver de nu nämnda reglerna ger lagen vissa bestämmelser om tillsynsverksamheten och om överklagande.

9.7. Övrig lagstiftning

9.7.1. Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Bakgrund och syfte

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor trädde i kraft den 1 maj 1998. Den har getts en teknikneutral utformning med syfte att inte göra någon åtskillnad mellan särskilda tillämpningar eller tekniska lösningar Av förarbetena till lagen framgår att den tillkom till följd av den snabba framväxten av informationsteknik. Denna gav upphov till nya kommunikationsformer och ledde till att gränserna mellan olika medier och kommunikationssätt delvis har suddats ut.

En form av informationsteknik som har utvecklats är elektronisk post. Genom att använda elektronisk post kan en användare på ett snabbt och enkelt sätt sända ett meddelande till en eller flera andra användare inom ett geografiskt mycket stort område. En tilläggsfunktion till elektronisk post utgörs av distributionslistor. Dessa innebär att en avsändare i stället för att sända meddelandet till uppräknade mottagare, sänder det till distributionslistans elektroniska adress. Denna adress leder i sin tur till en automatiskt fungerande enhet som styrs av en lista över medlemmarnas elektroniska adresser och sänder inkomna meddelanden vidare till dessa.

Genom att en dator förses med en viss typ av program för kommunikation kan alla som har tillgång till nätadressen föra in uppgifter och läsa vad andra har fört in. Detta utgör en elektronisk anslagstavla som kan fungera som en mötesplats. Den som driver ett sådant meddelandesystem brukar kallas systemoperatör medan de som anropar tjänsten kallas användare. Två vanliga former av meddelandetjänster är förmedling genom konferenssystem och med hjälp av distributionslistor. Gemensamt för tjänsterna är att många kan föra in text eller annan information samt ta del av vad andra har fört in. Konferenssystem består av en databas och systemet kan användas som ett diskussionsforum med en moderator som ett slags ordförande med befogenhet att ta bort meddelanden. Om

förmedlingen är kommersiell har ofta begreppen databastjänst eller on-line-tjänst använts.11

Lagringen av meddelanden som hanteras inom det elektroniska postsystemet sker ofta på ett sådant sätt att det går att söka efter viss information. En anslagstavla är inte sällan organiserad på ett sådant sätt att den hänvisar till olika meddelanden. Det förekommer i huvudsak två former av hänvisningar. Den första är en hänvisning genom menyer. En meny är en lista över dokument som användaren kan välja. Den andra är en hänvisning genom hyperlänkar. Med detta avses att texten i ett dokument innehåller klickbara fält som leder användaren vidare till andra dokument. Det är också vanligt att meddelanden kan sökas på ord eller kombinationer av ord i filnamn, rubriker eller hela texter.12

Av förarbetena framgår att lagstiftaren ansåg att elektroniska anslagstavlor i allmänhet användes på ett seriöst eller åtminstone oförargligt sätt. Lagstiftaren pekade dock på att elektroniska anslagstavlor även kan utnyttjas för brottsliga förfaranden. Till stöd för detta anfördes att det fanns ett flertal exempel på att elektroniska anslagstavlor använts för att sprida meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är straffbart. Vid brottsutredningar hade det dock visat sig vara svårt att spåra de användare som ursprungligen avsänt de straffbara meddelandena till följd av utformningen av de tekniska och administrativa rutinerna i anknytning till elektroniska förmedlingstjänster. Det kunde också konstateras att det förelåg en brist på kontroll över de elektroniska anslagstavlorna som kunde utnyttjas för brottsliga ändamål. Av denna anledning ansågs det erforderligt att införa en reglering på området. En reglering skulle även bygga upp ett rättsmedvetande för hanteringen av elektroniska anslagstavlor.13 Det som speciellt ansågs oroande var att de elektroniska anslagstavlorna medförde och tillät att meddelanden med straffbart innehåll kunde nå ett stort antal personer och dessutom utöva inflytande över speciellt barn och ungdomar. Sistnämnda kategori använder sig i hög grad av de aktuella tjänsterna. Av denna anledning är det särskilt angeläget att hindra spridning på angivet sätt av vissa slag av meddelanden. Lagstiftaren ansåg därför att det fanns starka skäl för att införa en särreglering på området i syfte att ge tjänsterna en acceptabel struktur

11Prop. 1997/98:15, s. 5ff 12Prop. 1997/98:15, s. 13Prop. 1997/98:15, s. 5ff

och som framför allt klart fastställer tillhandahållarens ansvar för förekomsten av vissa meddelanden i tjänsten.

Eftersom problematiken med oönskad spridning av information genom elektroniska anslagstavlor i högsta grad är internationell är det önskvärt och angeläget med ett ökat internationellt samarbete på området. Lagstiftaren konstaterade att det dock kan komma att dröja innan ett sådant samarbete ger något resultat. Det förhållandet att problemet i hög grad är internationellt utgjorde enligt lagstiftaren inte något skäl mot att Sverige införde en reglering för att förhindra att svenskt territorium skulle bli ett centrum för oönskad spridning av straffvärda meddelanden.

Tillämpningsområde

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor är enligt 1 §, som framgår av lagens rubrik, tillämplig på elektroniska anslagstavlor. Med en elektronisk anslagstavla avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden, dvs. text, bild, ljud eller information i övrigt. Definitionen är vid och gränsdragningen vad som avses med uttrycket är tämligen svår att göra. I förarbetena uttalas att det inte är möjligt att mer exakt än vad som gjorts definiera begreppet elektronisk anslagstavla och att en mer detaljerad definition eller redogörelse riskerar att snabbt bli inaktuell. Det framhålls att definitionen av elektronisk anslagstavla innefattar alla tjänster där någon inrättar en möjlighet för användare att sända in egna och ta del av andras meddelanden oavsett vilken teknisk lösning som tillhandahållaren valt för tjänsten. Det kan således enligt lagens mening föreligga en elektronisk anslagstavla även när tjänsten går under ett annat namn. Vidare klargörs i förarbetena att förmedlingen måste ske via tekniska och administrativa strukturer som datorer hanterar så att kommunikationen automatiseras eller annars väsentligen underlättas för att den skall omfattas av lagens tillämpningsområde. Om meddelanden förmedlas manuellt med tekniska hjälpmedel utgör detta inte en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Därför omfattas inte telefaxapparater eller traditionella teletjänster som t.ex. gruppsamtal av regleringen.

Avgörande för lagens tillämpningsområde är således att den som använder tjänsten kan ta del av andras meddelanden och sända egna meddelanden till andra. Lagen bör tillämpas på den som kontrollerar själva tjänsten som är inriktad på att förmedla meddelanden.

Syftar tjänsten inte till att användarna skall kunna kommunicera, är det inte fråga om en sådan tjänst som träffas av lagen. Vanliga hemsidor som bara omfattar information omfattas således inte av regleringens tillämpningsområde.

Vissa undantag har i 2 § gjorts för tjänster som i princip faller inom lagens tillämpningsområde. Eftersom den som endast tillhandahåller nät eller annan förbindelse för överföring av elektroniska meddelanden inte har något direkt inflytande över vilka tjänster som tillhandahålls undantas tjänsten från tillämpningsområdet.

Förmedling av elektroniska meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern undantas också från tillämpningsområdet därför att behovet av skyddsregler är vara avsevärt mindre inom ramen för sådana tjänster genom den tillsyn som organisationens ledning utövar. Från tillämpningen av lagen undantas vidare den som tillhandahåller tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen eftersom grundlagarna då är tillämpliga. Ett fall då så skulle vara fallet är när ett massmedieföretag har en s.k. modererad tjänst.14 Om en elektronisk anslagstavla har en moderatorsfunktion torde tjänsten omfattas av databasregeln. Denna innebär att yttrandefrihetsgrundlagens föreskrifter om radioprogram skall tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling om den mottagande inte kan ändra innehållet i registret. Moderatorsfunktionen torde innebära att den som ansvarar för tjänsten – dvs. utgivaren i förhållande till grundlagsskyddade tjänster – fortfarande kan anses ha en kontroll och möjlighet att råda över innehållet på ett sätt som överensstämmer med principen om ensamansvar för grundlagsskyddade medier.15 Slutligen undantas elektronisk post, dvs. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare. Att elektronisk post undantas innebär naturligtvis inte att all kommunikation som sker under benämningen elektronisk post automatiskt skall falla utanför bestämmelsen om skyldighet att förhindra fortsatt spridning.

14SOU 2001:28, Mediegrundlagsutredningen, ”Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet”, s. 125 15SOU 1999:55, Konvergensutredningen, ”Konvergens och förändring”, s. 211f

Innehåll

Med elektroniskt meddelande förstås inte bara text, utan också bilder, ljud och annan information. Meddelanden lagras ofta på ett sådant sätt att det är möjligt att söka efter information. Vanliga sätt att organisera anslagstavlor är genom hänvisningar till meddelanden. Två vanliga varianter av hänvisningar är s.k. menyer, dvs. listor över dokument som användaren kan välja, och s.k. hyperlänkar där texten i ett dokument innehåller klickbara fält som leder vidare till andra dokument. Det är också vanligt att meddelanden kan sökas på ord eller kombinationer

I 3 § lagen fastslås att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla är skyldig att informera användare om sin identitet och om i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för andra användare. Informationsskyldigheten innebär att tillhandahållaren skall ge var och en som ansluter sig till tjänsten viss information eftersom det inte krävs att informationen alltid möter användaren innan han eller hon använder sig av tjänsten.

Portalparagraferna i 4 och 5 §§ lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor slår fast en grundläggande skyldighet för tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla att hålla uppsikt över sin tjänst och ta bort ett insänt meddelande till den elektroniska anslagstavlan eller på annat sätt hindra spridning av ett sådant om meddelandet har ett innehåll som uppenbart är sådant som utgör uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott och olaga våldsskildring eller det är uppenbart att användaren har gjort intrång i en upphovsrätt eller i skyddad rättighet genom att sända in meddelandet. Skyldigheten innebär att tillhandahållaren skall ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. För att kunna fullgöra sin skyldighet har den som tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten. Skyldigheten gäller också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.

Uppsiktsplikten i sig är inte straffsanktionerad. Straffbart är dock enligt 6 och 7 §§ att med uppsåt och eller av oaktsamhet överträda skyldigheten att lämna information och att med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåta att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa meddelanden. Fullgörandet av uppsiktsplikten får då betydelse för bedömningen av om tillhandahållaren förfarit grovt oaktsamt, vilket innebär att om någon brustit i den

uppsikt som skäligen kan krävas kan ett straffansvar för en underlåtenhet att ta bort ett meddelande från tjänsten bli aktuellt. Straff för brott enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor skall emellertid inte utdömas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken eller upphovsrättslagen.

Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor innehåller också vissa bestämmelser om förverkande, om åtgärden behövs för att förebygga fortsatt brottslighet eller det annars finns särskilda skäl. Sådant förverkande, helt eller delvis, får underlåtas om förverkandet är oskäligt.

9.7.2. Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Bakgrund och syfte

Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning trädde i kraft den 1 maj 2000. I samband därmed upphävdes lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

Det vanligaste skälet för att överföra Radio- och TV-program till kod är att sändaren vill ta betalt av mottagaren för att denne skall kunna se den utsända produkten. Med kodning av radio- eller TVprogram avses att den utsända signalen förändras på ett sätt som gör att innehållet inte återges på rätt sätt i mottagarna. Kodningen kan i fråga om TV-signaler gälla bilden, ljudet eller båda. För att ett program skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild anordning, en avkodare, som innehåller information om hur förvrängningen har gått till och kan hjälpa mottagaren att tolka signalen rätt. Endast den som har en lämplig avkodare kan alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat program.16

Den nya lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång, som ingår i den s.k. handlingsplanen för den inre marknaden. Direktivets huvudsyfte är att förbättra skyddet för leverantörer av sådana tjänster mot olaglig utrustning. Det syftar inte till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler på området.

16 Prop. 1993/94:53, s. 5

Huvudsyftet med lagen är att förhindra att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkar, importerar, distribuerar, säljer, hyr ut, innehar, installerar, underhåller eller byter ut avkodningsutrustning – dvs. illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta kort och programvara som gör det möjligt att kringgå system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten kostnadsfritt – i syfte att göra en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.

Tillämpningsområde

Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning reglerar enligt 1 § det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Tillämpningsområdet kommer därför att bestämmas av vad som skall anses utgöra en sådan tjänst.

I lagen avses enligt 2 § med tjänst att någon dels sänder ljudradio- eller television riktad till allmänheten, dels på distans och på begäran av mottagaren utför en tjänst elektroniskt, dels tillhandahåller villkorad tillgång till ljudradio- och TV-sändning eller annan tjänst som utförs elektroniskt, på distans och på begäran av mottagaren.

Skyddet är begränsat till tjänster som utnyttjar tekniker med villkorad tillgång. Med villkorad tillgång till en tjänst avses enligt 3 § att en användare eller en mottagare av tjänsten till följd av tekniska åtgärder eller arrangemang kan få tillgång till tjänsten i tolkningsbar form först sedan de har blivit personligt godkända som behöriga. Detta uttryckssätt avser att klargöra att tillgången till en tjänst kan vara villkorad i lagens mening även i de situationer då den som skall använda en tjänst som omfattas av lagen (användaren) inte nödvändigtvis är den som rent faktiskt skall anses ta emot tjänsten (mottagaren). Denna distinktion har endast betydelse för bedömningen av om en tjänst omfattas av lagen.17

Lagens tillämpningsområde är genom bestämmelsen i 5 § begränsat till kommersiell hantering av olaglig utrustning. Av främst proportionalitets- och subsidiaritetsskäl ges medlemsstaterna ansvaret för att vidta åtgärder mot privat innehav eller användning av olaglig utrustning.18 Om straff för olovlig införsel finns bestämmelser i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

17Prop. 1999/2000:49, s. 24f 18Prop. 1999/2000:49, s. 8

Privat innehav av utrustning för olovlig avkodning omfattas inte av lagen.

Innehåll

I lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning finns bestämmelser som avser att förhindra obehörig tillgång till vissa tjänster.

Med avkodningsutrustning avses enligt 4 § lagen utrustning eller programvara som utformats eller anpassats för att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form. Ett bra exempel på sådan utrustning är smart-cards. Dessa smarta kort är datakort som innehåller kunskapen om hur avkodningen skall ske. Bestämningen av vad som utgör avkodningsutrustning är inte alltid helt enkel att göra. Det förhållandet att avkodningsutrustningen har flera funktioner, av vilka avkodningsförmågan bara är en, hindrar inte att utrustningen omfattas av avkodningslagen.19

Lagen ställer i 5 § upp ett förbud mot att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverka, importera, distribuera, sälja, hyra ut, inneha, installera, underhålla eller byta ut avkodningsutrustning i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande. Den begränsning som följer av begreppet "tolkningsbar form" avser de situationer då utrustningen i och för sig ger viss faktisk "tillgång" till en tjänst som omfattas av lagen, men där det inte är praktiskt möjligt att på sedvanligt sätt tillgodogöra sig tjänstens innehåll. Så är fallet när tillgång genom t.ex. ett videokort kan erhållas till t.ex. en betal-TV-kanals kodade sändning. Innehållet i sistnämnda sändning kan inte tillgodogöras men viss tillgång till kanalen får anses föreligga. Med import avses införsel av en vara till Sverige från en plats utanför Europeiska unionen.

För att säkra efterlevnaden av bestämmelserna innehåller 6 § lagen även regler om straff för brott mot förbudet mot att yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte på olika sätt vidta åtgärder med avkodningsutrustning i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande. Även försök till brott är kriminaliserat enligt 7 § och förverkande får enligt 8 § ske av egendom som har varit föremål för eller använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag.

19Prop. 1993/94:53, s. 24f

Utöver straffbestämmelser finns det även en regel om skadestånd i 9 § lagen. Den som uppsåtligen bryter mot förbudet att tillhandahålla avkodningsutrustning för illegal åtkomst skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har utnyttjats samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har medfört.

9.7.3. Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer

Bakgrund och syfte

Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer trädde i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer som antogs den 30 november 1999.

Namnteckningar och signaturer tillgodoser olika behov vid hanteringen av skriftligt material. Av speciell betydelse är namnteckningarnas och signaturernas identifierings- och äkthetsfunktion.

Det föreligger ofta ett behov av att verifiera vem som står bakom en handling. Elektronisk kommunikation och handel främjas av kvalificerade elektroniska signaturer och sådana tjänster som gör det möjligt att göra uppgifter tillförlitliga. Den alltmer ökande elektroniska handeln och elektroniska kommunikationen mellan enskilda, myndigheter och företag är därför beroende av att det finns ett allmänt förtroende för att den information som skickas via Internet och andra öppna nät är tillförlitlig.

En elektronisk signatur är i korthet uppgifter i elektronisk form som används för att kontrollera att innehållet härrör från den som har undertecknat handlingen och att informationen inte har förändrats. En elektronisk signatur kan vara allt från ett undertecknat e-postmeddelande till en digital signatur. Elektroniska signaturer används redan idag till exempel i vissa av bankernas Internettjänster. För att kunna använda en elektronisk signatur i ett öppet system där parterna inte känner varandra i förväg, såsom Internet, behöver parterna kunna inhämta information om kopplingen mellan en elektronisk signatur och en bestämd person. Det har därför utvecklats ett system för elektroniska signaturer. Detta kan benämnas det öppna nyckelsystemet (Public Key Infrastructure, PKI) och i detta utfärdas ett elektroniskt intyg – certifikat – av en

betrodd tredje part. Ett certifikat innehåller uppgifter om vem som är innehavare av en elektronisk signatur. Certifikat kan användas för att bekräfta identiteten hos en person som undertecknar på elektronisk väg. Ett kvalificerat certifikat uppfyller vissa fastställda krav. Kvalificerade certifikat kan gälla upp till vissa beloppsgränser, har en viss giltighetstid och kan återkallas.

Syftet med lagen om kvalificerade elektroniska signaturer är enligt 1 § att underlätta användningen av elektroniska signaturer och bidra till att uppnå ett allmänt förtroende för och tillförlitlighet till den elektroniska informationen. Detta skall ske genom att lagen främjar användandet av elektroniska signaturer som har en sådan säkerhetsnivå att de får ett allmänt erkännande och därmed kan användas för säker kommunikation, även mellan parter som inte har ett tidigare avtal om hur deras inbördes kommunikation skall gå till.20 Lagen ger en särställning åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå (s.k. kvalificerade elektroniska signaturer) samt regler om säkra anordningar för signaturframställning och om utfärdande av certifikat till allmänheten som anges ha en viss säkerhetsnivå (kvalificerade certifikat).21

Vad lagstiftaren fann komma i fokus var vilka regler som skall gälla för dem som vill tillhandahålla certifikattjänster, såsom på vilka villkor deras verksamhet får bedrivas, hur de ska övervakas, vilket ansvar de har etc. Målsättningen var att bygga upp ett system som inte i onödan skulle hämma marknadens utveckling, t.ex. genom att låsa fast användning av en viss teknik eller skapa etableringshinder. Samtidigt skulle systemet vara uppbyggt på ett sådant sätt att det långsiktigt skapade en tilltro till det hos konsumenter, näringsidkare och andra användare. Det skall samtidigt alltjämt stå var och en fritt att komma överens om vilken säkerhetsnivå som accepteras inbördes för att sluta avtal etc.22

Tillämpningsområde

Lagen gäller enligt 1 § sådana certifikatutfärdare som är etablerade i

Sverige och som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten. Till lagens tillämpningsområde hör därför inte certifikat som utfärdas till juridiska personer eller andra sammanslutningar eller ens alla

20Prop. 1999/2000:117, s. 3521Prop. 1999/2000:117, s. 34f 22Prop. 1999/2000:117, s. 35

certifikat som utfärdas till allmänheten. Endast kvalificerade certifikat omfattas av lagen.

Med kvalificerat certifikat avses enligt 2 § ett av en certifikatutfärdare för viss tid utfärdat intyg i elektronisk form som kopplar ihop signaturverifieringsdata – data, såsom koder eller öppna krypteringsnycklar, som används för att verifiera en elektronisk signatur – med en undertecknare och bekräftar dennes identitet till allmänheten samt uppfyller vissa krav som lagen ställer upp.

Av förarbetena framgår att lagen inte skall omfatta andra certifikat än sådana som utfärdas inom öppna system, eller ”till allmänheten”.23 Begränsningen av lagens tillämplighet hänger således samman med vad som skall anses utgöra ett öppet respektive slutet system. Denna indelning är inte helt okomplicerad att göra. Som utgångspunkt får anses gälla att ett system är öppet i de fall mottagare som skall förlita sig på certifikatet saknar varje form av avtal med certifikatutfärdaren.24 Den närmare tolkningen av begreppet ”till allmänheten” har överlämnats till rättstillämpningen att göra.

Innehåll

Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer innehåller bestämmelser om krav på, tillsyn över och skadeståndsansvar för den som utfärdar certifikat för elektroniska signaturer till allmänheten, om certifikaten anges ha en viss säkerhetsnivå.

Det finns enligt 2 § olika former av elektroniska signaturer. Med elektronisk signatur avses data i elektronisk form som är fogade till eller logiskt knutna till andra elektroniska data och som används för att kontrollera att innehållet härrör från den som framstår som utställare och att det inte har förvanskats. En elektronisk signatur som är knuten uteslutande till en undertecknare (dvs. den fysiska person som behörigen innehar en anordning för signaturframställning), gör det möjligt att identifiera undertecknaren, är skapad med hjälpmedel som endast undertecknaren kontrollerar och är knuten till andra elektroniska data på ett sådant sätt att förvanskningar av dessa data kan upptäckas, kallas för en avancerad elektronisk signatur: Är den denna baserad på ett kvalificerat certifikat och skapad av en säker anordning för signaturframställning utgör den en kvalificerad elektronisk signatur.

23 Prop. 1999/2000:117, s. 35 24 Prop. 1999/2000:117, s. 36

Kvalificerade elektroniska signaturer tas som regel fram genom en form av kryptering och sker med en personlig hemlig nyckel hos användaren. När en datamängd ska signeras räknar en applikation ut ett kondensat, en s.k. hashsumma av datamängden. Hashsumman skickas till avsändarens säkra anordning för signaturframställning där den krypteras. Resultatet skickas tillbaka till applikationen. Sedan slås datamängden ihop med den kvalificerade signaturen. Med den kvalificerade signaturen följer ett kvalificerat certifikat som innehåller den publika nyckeln och allt detta skickar avsändaren till en mottagare. Mottagaren får då den publika nyckeln som bara kan användas för dekryptering och dennes applikation tar därefter fram den kvalificerade signaturen och det kvalificerade certifikatet genom dekrypteringen kan mottagaren kontrollera att avsändaren är den han eller hon utger sig för att vara. Meddelandets hashsumma beräknas och jämförs med den dekrypterade hashsumman. Om dessa summor är lika har den kvalificerade signaturen inte förvanskats.25

I 3 § lagen anges kraven på en säker anordning för signaturframställning. En sådan skall säkerställa att signaturen är tillfredsställande skyddad mot förfalskning och att signaturframställningsdata i praktiken kan förekomma endast en gång, med rimlig säkerhet inte kan härledas och på ett tillfredsställande sätt kan skyddas av den behörige undertecknaren, så att andra inte kan komma åt eller använda dem. Anordningen får inte förändra de uppgifter som skall signeras elektroniskt eller hindra att de presenteras för undertecknaren före den elektroniska signeringen. Kraven på en säker anordning enligt ovan skall anses uppfyllda för sådan maskin- eller programvara som överensstämmer med sådana standarder för produkter för elektroniska signaturer som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentliggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vissa regler gäller även enligt 5 § för försäljning och användning av en anordning som uppges vara en säker anordning för signaturframställning. En sådan får säljas eller användas endast om den uppfyller de ovan nämnda kraven.

Vad som i lagens mening utgör ett kvalificerat certifikat har i stora drag redogjorts för ovan vid avgränsningen av lagens tillämpningsområde. För att ett certifikat skall anses vara ett kvalificerat sådant måste det enligt 6 § i certifikatet finnas en uppgift om dels

25 Post- och telestyrelsens hemsida, ” Frågor och svar om kvalificerade elektroniska signaturer”

att det utfärdats som ett kvalificerat certifikat, dels certifikatutfärdarens namn, adress och etableringsland, dels undertecknarens namn eller pseudonym med uppgift om att det är en pseudonym, dels särskilda för ändamålet med certifikatet relevanta uppgifter om undertecknaren, dels signaturverifieringsdata som motsvarar de signaturframställningsdata som undertecknaren vid tidpunkten för utfärdandet har kontroll över, dels uppgift om certifikatets giltighetstid och identifieringskod, dels certifikatutfärdarens avancerade elektroniska signatur eller en elektronisk signatur med motsvarande säkerhetsnivå, dels uppgift om eventuella begränsningar av certifikatets användningsområde eller av värdet på de transaktioner för vilka certifikatet kan användas (transaktionsbelopp). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får även meddela närmare föreskrifter om ytterligare krav.

Den aktuella lagen är, som nämnts, bara tillämplig på certifikatutfärdare som är etablerade i Sverige. Även certifikat som uppfyller lagens krav för att få kallas kvalificerat och har utfärdats av en certifikatutfärdare som inte är etablerad i Sverige, skall under vissa i 7 § angivna förutsättningar anses utgöra ett kvalificerat sådant. Så är fallet om certifikatutfärdaren är etablerad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och där får utfärda kvalificerade certifikat. Också om certifikatutfärdaren uppfyller de krav som lagen och övriga meddelade bestämmelser ställer upp på utfärdande av certifikat och denne är ackrediterad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall certifikatet anses utgöra ett kvalificerat certifikat. Slutligen skall certifikat som garanteras vara kvalificerat av en certifikatutfärdare som antingen är etablerade i Sverige och som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten eller certifikatutfärdare, som uppfyller lagens krav på utfärdande av sådana certifikat.

För att uppnå lagens syfte åläggs enligt 8 § certifikatutfärdare att följa vissa regler vid utfärdande av kvalificerade certifikat. För att trygga kontrollmöjligheten åläggs alla certifikatutfärdare som avser att utfärda kvalificerade certifikat till allmänheten en skyldighet att anmäla detta hos tillsynsmyndigheten innan verksamheten påbörjas.

Certifikatutfärdarens verksamhet skall bedrivas tillförlitlig enligt 9 §. Denne åläggs dessutom vissa krav på organisationen av den egna verksamheten. Bl.a. skall det finnas personal med tillräcklig kompetens och erfarenhet för verksamheten, sådana rutiner för administration och ledning som uppfyller erkända standarder skall

användas liksom pålitliga system och produkter som är skyddade mot ändringar. Ett av de viktigare kraven är att certifikatutfärdaren skall se till att teknisk och kryptografisk säkerhet upprätthålls. I sistnämnda del är kravet uppfyllt om maskin- eller programvaran överensstämmer med av EG fastställda standarder för produkter för elektroniska signaturer.

Verksamheten skall vidare enligt 9 § ha säkra rutiner för identitetskontroll av de undertecknare som kvalificerade certifikat utfärdas till, förfoga över ett snabbt och säkert system för registrering och omedelbar återkallelse av kvalificerade certifikat och vidta åtgärder mot förfalskning av kvalificerade certifikat och i förekommande fall se till att framställandet av signaturframställningsdata sker konfidentiellt. Utöver de angivna kraven skall certifikatutfärdaren ha tillräckliga medel för att kunna bära risken för skadeståndsskyldighet. Detta kan ske bl.a. genom tecknande av en försäkring.

Ett certifikat kan med stöd av 10 § återkallas temporärt eller permanent. Återkallelse skall ske omedelbart av en certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade certifikat till allmänheten när undertecknaren begär det eller när det annars finns anledning till det, t.ex. om den hemliga nyckeln används av annan än den rättmätige innehavaren.26

En certifikatutfärdare skall säkerställa dels att det exakt kan fastställas tidpunkt för när ett certifikat utfärdades och återkallades, dels att av utfärdaren framställda signaturframställningsdata och signaturverifieringsdata kan användas som komplement till varandra t.ex. vid utställandet av s.k. smarta kort. Lagen föreskriver i 11 § även skyldighet för en certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade certifikat till att bevara och lagra relevant information om certifikaten samt även använda tillförlitliga system för lagring av kvalificerade certifikat i verifierbar form. Certifikatutfärdaren får dock inte lagra eller kopiera signaturframställningsdata. Slutligen innehåller lagen vissa regler i 12 § om informationsplikt för certifikatutfärdaren gentemot motparten.27

Lagens regler om skadestånd återfinns i 14 §. Dessa föreskriver att en certifikatutfärdare som till allmänheten utfärdar certifikat som anges vara kvalificerade skall ersätta den skada som åsamkats den som förlitat sig på certifikatet. Som ytterligare förutsättning för ersättningsskyldigheten gäller bl.a. att skadan skall ha upp-

26 Prop. 1999/2000:117, s. 73 27 Prop. 1999/2000:117, s. 74

kommit genom att certifikatutfärdaren inte har uppfyllt ett krav om t.ex. säkerställande av tidpunkt för utfärdande och återkallelse av certifikat eller om vad som certifikatutfärdaren har att iaktta enligt lagen vid utövandet av verksamheten eller genom att certifikatet vid utfärdandet innehöll felaktiga uppgifter. Skadeståndsskyldigheten gäller inte om certifikatutfärdaren kan visa att skadan inte har orsakats av vårdslöshet hos utfärdaren själv. Certifikatutfärdaren är inte heller ersättningsskyldig för en skada som härrör från att ett kvalificerat certifikat använts i strid med begränsningar som gäller användningsområde eller transaktionsbelopp och som tydligt angetts i certifikatet.

En särställning ges vidare åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska signaturer. Om det i lag eller annan författning ställs krav på egenhändig underskrift eller motsvarande och om det är tillåtet att uppfylla kravet med elektroniska medel, skall en kvalificerad elektronisk signatur med stöd av 17 § anses uppfylla kravet. Vid kommunikation med eller mellan myndigheter kan dock användningen av elektroniska signaturer vara förenad med ytterligare krav.

Enligt direktivet kan medlemsstaterna införa frivilliga ackrediteringssystem som syftar till att höja nivån på tillhandahållandet av certifikattjänster. Lagen (1992:1119) om teknisk kontroll ger möjlighet till frivillig ackreditering av certifieringsorgan med det syfte som anges i direktivet.

För utövandet av tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen skall det enligt 18 § finnas en tillsynsmyndighet. Dess verksamhet får enligt 22 § bekostas genom ett avgiftssystem efter regeringens beslut därom.

9.8. EG-rätten

9.8.1. Inledning

År 1987 gav Kommissionen ut en s.k. grönbok om utvecklingen av en gemensam marknad för telekommunikationstjänster och utrustning, Mot en dynamisk europeisk ekonomi: Grönbok om utvecklingen av en gemensam marknad för telekommunikationstjänster och utrustning, KOM (87) 290, 30.7.1987. Grönboken följdes av en handlingsplan som antogs av rådet, Rådets resolution av den 30

juni 1988 om utvecklingen av den gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning fram till 1992, EGT C 257/01, 4.10.88.

Målen med telekommunikationspolitiken angavs vara att:

N öppna marknaden för teleterminalutrustning för konkurrens N skapa ömsesidigt godkännande av teleterminalutrustning N öppna marknaden för teletjänster och konkurrens. N separera de reglerande myndigheterna från operatörerna. N etablera villkor för tillhandahållande av öppna nät. N fortsätta arbetet med att skapa europeiska standarder. N tillämpa gemenskapens konkurrensregler inom telekommunika-

tionssektorn.

Det har vidare utgivits grönböcker om bl.a. mobil- och personkommunikation och om telekommunikationsinfrastruktur 1994.

På telekommunikationsområdet finns f.n. ca 20 direktiv utöver de direktiv som ingår i det nya EG-regelverket. Det finns därutöver ett antal beslut och en förordning på telekommunikationsområdet samt på radio- och TV-området två relevanta direktiv.

De direktiv som särskilt bör omnämnas är:

N Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samord-

ning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV utan gränser-direktivet). Direktivet är ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets direktiv om samordning av bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

N Rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet

av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (ONP-ramdirektivet). Direktivet är ändrat genom direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.

N Kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om

konkurrens på marknaderna för teletjänster (tjänstedirektivet). Direktivet är ändrat bl.a. genom direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende

på avskaffande av begränsningarna för användning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster och direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster samt genom direktiv 99/64/EG av den 23 juni 1999 om ändring av direktiv 90/388/EEG för att säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga enheter.

N Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahål-

lande av öppna nät för förhyrda förbindelser (direktivet om förhyrda förbindelser). Direktivet är ändrat genom direktiv 97/51/EG (se ovan).

N Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den

24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler.

N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april

1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänsteområdet (tillståndsdirektivet).

N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni

1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (samtrafikdirektivet). Direktivet är ändrat genom direktiv 98/61/EG av den 24 september 1998 om ändring av direktiv 97/33/EG med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer (nummerdirektivet).

N Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den

15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet).

N Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den

26 februari 1988 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (taltelefonidirektivet).

N Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20

november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.

N Europaparlamentets och rådets förordning (EG)2887/2000 av den

18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB).

EG:s rättsakter på teleområdet kan allmänt indelas efter dem som grundas på artikel 86 (tid. 90) och de som grundas på artikel 95 (tid. 100 a) i Romfördraget. De båda omnämnda direktiven på TVområdet grundas på artiklarna 57.2 (numera 47) och 66 (numera 55) avseende 89/552/EEG respektive 57.2, 66 och 100 a avseende 95/47/EG.

Artikel 86 och 95 återfinns båda i avdelning VI (tid. V) i fördraget, Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Artikel 86 återfinns under kapitel 1 om konkurrensregler medan artikel 95 återfinns i kapitel 3 om tillnärmning av lagstiftning.

I artikel 86 stadgas:

1. Medlemsstaterna skall beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 12 (tid. 6) samt 81–89 (tid. 8–94).

2. Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta fördrag, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.

3. Kommissionen skall säkerställa att bestämmelserna i denna artikel tillämpas och, när det är nödvändigt, utfärda lämpliga direktiv eller beslut vad avser medlemsstaterna.

Av de ovannämnda direktiven stöder sig tjänstedirektivet särskilt på artikel 86.3. Artikel 95, jämförd med artikel 251 (tid. 189 b), beskriver hur Europaparlamentet och Rådet på förslag av Kommissionen efter visst förfarande kan utfärda direktiv om tillnärmning av medlemsstarternas regelverk som direkt inverkar på den gemensamma marknaden.

I artikel 95 stadgas i punkterna 1 – 4 (av 10):

1. Med avvikelse från artikel 94 och om annat inte föreskrivs i detta fördrag skall följande bestämmelser tillämpas för att nå de mål som anges i artikel 14. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén, besluta om åtgärder

för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera.

2. Punkt 1 gäller inte bestämmelser om skatter och avgifter, bestämmelser om fri rörlighet för personer eller bestämmelser om anställdas rättigheter och intressen.

3. Kommissionen skall i sina förslag enligt punkt 1 om hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd utgå från en hög skyddsnivå och särskilt beakta ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta. Europaparlamentet och rådet skall också, inom ramen för respektive befogenheter, sträva efter att nå detta mål.

4. Om en medlemsstat efter det att rådet eller kommissionen har beslutat om en harmoniseringsåtgärd anser det nödvändigt att behålla nationella bestämmelser som grundar sig på väsentliga behov enligt artikel 30 eller som avser miljö- eller arbetsmiljöskydd, skall den till kommissionen anmäla dessa bestämmelser samt skälen för att behålla dem.

Av de ovannämnda direktiven stöder sig ONP-ramdirektivet, direktivet om förhyrda förbindelser, samtrafikdirektivet, taltelefonidirektivet och förordningen om tillträde till accessnät särskilt på artikel 95 (100a). Tillståndsdirektivet stöder sig särskilt på artiklarna 47 (tid. 57), 55 (tid. 66) och 95.

Sammanfattningsvis är syftet med tjänstedirektivet i första hand liberalisering genom upphävande av flertalet exklusiva eller speciella rättigheter på telekommunikationsområdet medan syftet med övriga ovannämnda direktiv och förordning är harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Det bör emellertid framhållas att det t.ex. i förklaringssats 1 ingressen till taltelefonidirektivet anges att avregleringen av tillhandahållandet av teletjänster och infrastruktur för telekommunikation i gemenskapen från och med den 1 januari 1998 går hand i hand med en samtidig insats för att skapa ett harmoniserat regelverk som befäster leverans av samhällsomfattande tjänster. Det finns således ett visst samband mellan avreglering eller liberalisering och harmonisering av lagstiftningen på området.

Vissa begrepp

Följande begrepp är nödvändiga att känna till för att förstå de grundläggande dragen i direktiven. Det måste observeras att definitionerna är giltiga för det direktiv där de upptas. Genom hänvisningar till definitionerna i andra direktiv kan deras tillämpningsområde utökas. Flera definitioner har ändrats eller utgått efter hand som direktiven ändrats. Nedanstående definitioner avser aktuella lydelser enligt de direktiv de gäller för:

Speciella eller exklusiva rättigheter: rättigheterna som beviljats av en medlemsstat eller en offentlig myndighet till ett eller flera offentliga eller privata organ genom något legalt, författningsenligt eller administrativt instrument som för dem reserverar rätten att tillhandahålla en tjänst eller utöva en verksamhet.28

Telenät: utrustning för överföring och, när detta är tillämpligt, kopplingsutrustning och annan utrustning som medger överföring av signaler mellan bestämda anslutningspunkter med tråd, radio, optiska eller med andra elektromagnetiska överföringssätt.29

Allmänt telenät: ett telenät som används helt eller delvis för att tillhandahålla allmänt tillgängliga teletjänster.30

Förhyrda förbindelser: de telesystem som medger en öppen och tydlig överföringskapacitet mellan nätanslutningspunkter och som inte innefattar uppkoppling på begäran (uppkopplingsfunktioner som användaren kan kontrollera som en del av den förhyrda förbindelsen).31

Nätanslutningspunkt: den fysiska anslutningspunkt där en användare ges tillgång till ett allmänt telenät. Placeringen av nätanslutningspunkter fastställs av den nationella regleringsmyndigheten och avgränsar det allmänna telenätet i regleringssyfte.32

Teletjänster: tjänster vars tillhandahållande helt eller delvis består av sändning och dirigering av signaler i ett telenät med undantag för radio- och TV-tjänster.33

Taltelefonitjänst: en för allmänheten tillgänglig tjänst för ett kommersiellt tillhandahållande av direkt transport av tal i reell tid via det allmänt tillgängliga nätet eller näten av telefonväxlar sådant att varje användare kan använda utrustning som är ansluten till en

28 90/388/EEG 29 97/51/EG (90/387/EEG) 30 97/51/EG (90/387/EEG) 31 97/51/EG (92/44/EEG) 32 97/51/EG (90/387/EEG) 33 97/51/EG (90/387/EEG)

nätanslutningspunkt via fast anslutning för att kommunicera med en annan användare av utrustning som är ansluten till en annan nätanslutningspunkt.34

Paket- och kretskopplade datatjänster: den allmänt tillgängliga, till allmänheten kommersiellt tillhandahållna direktöverföringen av data mellan allmänt tillgängliga nätanslutningspunkter, som gör det möjligt för varje användare att använda utrustning ansluten till en sådan nätanslutningspunkt för att kommunicera med en annan anslutningspunkt.35

Väsentliga krav: de icke-ekonomiska skäl av allmänt intresse som kan få en medlemsstat att ställa villkor för upprättandet och/eller driften av telenät eller tillhandahållandet av teletjänster. Dessa skäl är säkerhet vid nätets drift, upprätthållandet av nätets integritet och i berättigade fall samverkan mellan tjänster, dataskydd, skydd av miljö och mål för stad- och regionplanering samt ett effektivt utnyttjande av frekvensområdet och undvikande av skadliga störningar mellan radiobaserade telekommunikationssystem och andra rymd- eller markbaserade, tekniska system. Dataskydd kan innefatta skydd av personuppgifter, sekretess för information som överförs eller lagras samt skydd av privatlivet.36

Samhällsomfattande tjänster: ett definierat minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena.37

Organisation med betydande inflytande på marknaden:

1. (i taltelefonidirektivet) en organisation som har tillstånd att till-

handahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller taltelefonitjänster i en medlemsstat och som av de nationella tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten när det gäller detta direktiv anses ha ett betydande inflytande på marknaden och som har anmälts till kommissionen. – En organisation skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden om den har en marknadsandel på 25 % eller mer av den berörda marknaden inom det geografiska område i en medlemsstat där den har tillstånd att bedriva verksamhet. (Se vidare taltelefonidirektivet).

34 98/10/EG 35 90/388/EEG 36 97/51/EG (90/387/EEG) 37 98/10/EG

2. (i samtrafikdirektivet) när dess andel är större än 25 % av en sär-

skild telemarknad i det geografiska område i en medlemsstat inom vilket den har tillstånd att verka. (Se vidare samtrafikdirektivet.)

Samtrafik: den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som används av samma eller annan organisation för att göra det möjligt för en organisations användare att kommunicera med samma eller en annan organisations användare eller att få tillgång till tjänster som erbjuds av en annan organisation. Tjänsterna kan erbjudas av de berörda parterna eller av andra parter som har tillgång till nätet.38

Villkor för tillhandahållande av öppna nät: villkor som är harmoniserade i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv och som styr en öppen och effektiv tillgång till allmänna telenät och, i tillämpliga fall, allmänt tillgängliga teletjänster samt effektiv användning av dessa nät och tjänster. – Utan att det påverkar deras tillämpning från fall till fall kan villkoren för tillhandahållande av öppna nät omfatta harmoniserade villkor med avseende på 1) tekniska gränssnitt, inbegripet definition och införing av nätanslutningspunkter, där så behövs, 2) användningsförhållanden, 3) taxeprinciper, 4) tillgång till frekvenser och nummer/adresser/namn, där så krävs i enlighet med referensramen i bilagan.39

Allmän auktorisation: alla typer av godkännanden, oavsett om de regleras av en ”klasslicens” eller av allmän lag och oavsett om registrering krävs enligt denna reglering och, som ger det berörda företaget rätt att utan uttryckligt beslut av den nationella regleringsmyndigheten utöva de rättigheter som följer av auktorisationen.40

Individuellt tillstånd: ett godkännande som beviljas av en nationell regleringsmyndighet och som ger ett företag särskilda rättigheter, eller genom vilket företaget i tillämpliga fall utöver allmän auktorisation åläggs särskilda skyldigheter i sin verksamhet, varvid företaget inte får utöva rättigheterna i fråga förrän det har mottagit den nationella regleringsmyndighetens beslut.41

Samordnat förfarande: ett förfarande som gör det möjligt att lättare erhålla tillstånd, eller när det gäller allmän auktorisation, och om sådan krävs, att anmälningar till mer än en nationell reglerings-

38 97/33/EG 39 97/51/EG (90/387/EG) 40 97/13/EG 41 97/13/EG

myndighet inlämnas på ett och samma ställe genom ett samordnat förfarande.42

TV-sändning: den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form. Den innefattar överföring av program mellan företag för vidaresändning till allmänheten. Den innefattar inte kommunikationstjänster som tillhandahåller data eller andra meddelanden som efterfrågas individuellt såsom telefax, databaser och andra liknande tjänster.43

9.8.2. EG:s telereglering

Nedanstående direktiv på teleområdet är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i telelagen, teleförordningen, LRK och förordningen om radiokommunikation. EG-förordningen om tillträde till accessnät är direkt tillämplig i Sverige.

Tjänstedirektivet

Genom tjänstedirektivet ålades medlemsstaterna att, med vissa speciella undantag, upphäva alla exklusiva eller speciella rättigheter för tillhandahållande av andra teletjänster än telefoni och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla teletjänstföretag fick rätt att tillhandahålla sådana teletjänster.

Genom KOM:s direktiv 96/19/EG om ändring av tjänstedirektivet med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster förpliktades medlemsstaterna att till den 1 januari 1998 ha avskaffat alla åtgärder som beviljar

a) exklusiva rättigheter att tillhandahålla teletjänster, inklusive upp-

rättande och tillhandahållande av de telenät som krävs för dessa tjänster, eller

b) speciella rättigheter som begränsar antalet auktoriserade företag

med tillstånd att tillhandahålla sådana teletjänster eller att upprätta eller tillhandahålla telenät till två eller flera om detta inte sker på objektiva, proportionella och icke-diskriminerande villkor, eller

c) speciella rättigheter, som utser, på annat sätt än enligt objektiva,

proportionella och icke-diskriminerande kriterier, flera konkurre-

42 97/13/EG 43 89/552/EEG

rande företag att tillhandahålla sådana teletjänster eller för att upprätta eller tillhandahålla sådana telenät.

Härigenom åstadkoms att teletjänster och nät skall vara öppna för konkurrens senast från den 1 januari 1998.

ONP-ramdirektivet

ONP-ramdirektivet syftar enligt ingressen till att främja en gemensam marknad för teletjänster genom ett snabbt införande av harmoniserade principer och betingelser för att tillhandahålla öppna nät. Förutsättningarna för att tillhandahålla öppna nät måste överensstämma med vissa principer och får inte förhindra tillgång till nät och tjänster annat än av hänsyn till allmänintressen, vilka betecknas som väsentliga krav. Taxeprinciperna bör vara klart specificerade. Definitionen av harmoniserade tekniska gränssnitt och accessförhållandena inom gemenskapen i dess helhet, måste baseras på definitionen av gemensamma tekniska specifikationer, baserade på internationella standarder och specifikationer. Bl.a. hänvisas till rådets direktiv 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation. Harmoniserade nätanslutningspunkter framhålls också som en viktig komponent i att tillhandahålla öppna nät.

Av artikel 1 i direktivet framgår att direktivet gäller harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av allmänt tillgängliga telenät, och/eller allmänt tillgängliga teletjänster. Villkoren är avsedda att underlätta tillhandahållandet av tjänster genom allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster inom och mellan medlemsstater och i synnerhet tjänster som tillhandahålls från subjekt i andra medlemsstater. Villkor för tillhandahållande av öppna nät måste enligt artikel 3.1 överensstämma med ett antal grundläggande principer, nämligen att de måste baseras på objektiva kriterier, vara öppna och publiceras, garantera likformighet vid anslutning och får inte vara diskriminerande. Enligt punkten 2 samma artikel får villkor för tillhandahållande av öppna nät inte begränsa tillgången till allmänna telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster, förutom av skäl som är grundade på väsentliga krav. Reglerna för enhetlig tillämpning av de väsentliga kraven skall fastställas av kommissionen, efter tillstyrkan av en särskild kommitté, den s.k. ONP-kommittén. Vid behov får

kommissionen i samråd med ONP-kommittén kräva att standarder fastställs av de europeiska standardiseringsorganen.

Vid ONP-ramdirektivets tillkomst fanns tre bilagor. Den första angav inom vilka områden villkor för tillhandahållande av öppna nät fick uppställas. Någon specifik uppräkning av områden finns inte längre. I den återstående bilagan anges referensramen för tillämpningen av villkor för tillhandahållande av öppna nät. Ramen består av:

1. Harmoniserade tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner.

2. Harmoniserade villkor för leverans och användning.

3. Harmoniserade taxeprinciper.

4. Harmoniserat tillvägagångssätt vad gäller numrering, adressering och tilldelning av namn.

5. Tillgång till frekvenser.

Direktivet om förhyrda förbindelser

ONP-ramdirektivet föreskriver att rådet skall besluta om särskilda villkor för tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser. Medlemsstaterna skall enligt direktivet om förhyrda förbindelser säkerställa ett harmoniserat utbud av förhyrda förbindelser med definierade nätanslutningspunkter (harmoniserat minimiutbud). Taxor för förhyrda förbindelser skall vara grundade på objektiva kriterier och följa principen om kostnadsorientering. Direktivet gäller inte förhyrda förbindelser som har en av nätanslutningspunkterna placerad utanför gemenskapen.

Enligt artikel 1 gäller direktivet harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av förhyrda förbindelser som tillhandahålls användare av allmänt tillgängliga telenät. Dessutom gäller direktivet tillgången inom gemenskapen av ett minimiutbud av förhyrda förbindelser med harmoniserade tekniska egenskaper. Medlemsstaterna skall säkerställa att det överallt på deras territorium finns minst en organisation som omfattas av föreskrifterna i direktivet. Sådana skyldigheter skall åläggas endast organisationer med en stark ställning på ifrågavarande marknad för förhyrda förbindelser. En organisation skall anses ha en stark ställning på marknaden när den i en medlemsstat har en marknadsandel på 25 % eller mer av den relevanta marknaden för förhyrda förbindelser, enligt huvudregeln.

Medlemsstaterna skall säkerställa att information i fråga om förhyrda förbindelser, såsom tekniska egenskaper, taxor, leverans- och användningsvillkor, krav angående licensiering och uppgiftslämnande samt villkoren för anslutning av terminalutrustning offentliggörs på visst sätt.

När tillgången till och användningen av förhyrda förbindelser är begränsad skall enligt artikel 6 medlemsstaterna säkerställa att dessa begränsningar endast syftar till att säkerställa att de väsentliga kraven uppfylls.

Inga tekniska restriktioner får införas eller upprätthållas för sammankopplingen mellan förhyrda förbindelser eller mellan förhyrda förbindelser och allmänna telenät. I artikel 6 anges vidare hur de väsentliga kraven i ONP-ramdirektivet skall tillämpas för förhyrda förbindelser.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 7 säkerställa att respektive teleoperatörer var för sig eller tillsammans tillhandahåller ett minimiutbud av förhyrda förbindelser specificerade i bilaga till direktivet. Medlemsstaterna skall vidare uppmuntra tillhandahållandet av ytterligare typer av förhyrda förbindelser definierade i bilaga. Kommissionen skall besluta om de ändringar av bilagorna som föranleds av teknisk utveckling och efterfrågan på marknaden.

Den nationella regleringsmyndigheten skall enligt artikel 8.2 säkerställa att de organisationer som anmälts till kommissionen som tillhandhållare av förhyrda förbindelser enligt kraven i direktivet följer principen om icke-diskriminering.

Taxor för förhyrda förbindelser skall enligt artikel 10.1 vara kostnadsorienterade och öppna för insyn i enlighet med vissa regler. Detta skall enligt p. 4 inte gälla organisationer som inte har en stark ställning på marknaden när det gäller ett bestämt utbud av förhyrda förbindelser inom ett visst geografiskt område.

Taxor för förhyrda förbindelser skall vara oberoende av vilka tillämpningar som användarna väljer utan att det påverkar tillämpningen av principen om icke-diskriminering i artikel 8.2. (artikel 10.1a). I direktivet beskrivs också kostnadsredovisningssystem och förlikningsprocedurer för det fall tvister uppstår.

Samtrafikdirektivet

I ingressen framhålls att för avregleringen, som skall vara genomförd den 1 januari 1998, och för att främja teletjänster som täcker hela gemenskapen krävs samtrafik av allmänt tillgängliga telenät samt samtrafik mellan olika nationella operatörer och gemenskapsoperatörer.

Harmoniseringen av villkoren för samtrafik framhålls som mycket viktig för att en inre marknad av teletjänster skall kunna upprättas och fungera väl. Det hänvisas till en rådsresolution från 1995 om införandet av det framtida regelverket för telekommunikationer enligt vilken upprätthållande och utveckling av samhällsomfattande tjänster samt en särskild bestämmelse om samtrafik är de viktigaste beståndsdelarna i det framtida regelverket. Vidare anges att en allmän ram för samtrafik med allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster, oavsett vilken teknik som används, behövs för att förse gemenskapens användare med samverkande system ända fram till slutanvändaren. Rättvisa, proportionella och icke-diskriminerande villkor för samtrafik och samverkan är nyckelfaktorer för att främja utvecklingen av öppna och konkurrensinriktade marknader. Regelverket för samtrafik gäller inte användningen av ett telenät för att tillhandahålla teletjänster som enbart är tillgängliga för en särskild slutanvändare eller en avgränsad användargrupp, utan endast användningen av telenätet för att tillhandahålla tjänster som är allmän tillgängliga.

För att stimulera utvecklingen av nya typer av teletjänster, är det enligt direktivet viktigt att uppmuntra nya former av samtrafik och särskild nättillgång vid andra punkter än de nätanslutningspunkter som erbjuds de flesta slutanvändarna. Medlemsstaterna bör främja att så tidigt och på så bred basis som möjligt införa ny teknik, t.ex. digitala flertjänstnät (ISDN). ISDN omfattas inte av bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Det kan dock vara lämpligt, anges det, att så småningom överväga om ISDN skall ingå i de samhällsomfattande tjänsterna.

När kostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster blir orättvist betungande för en organisation bör medlemsstaten tillåtas att inrätta system för att dela nettokostnaden för ett samhällsomfattande tillhandahållande av ett fast allmänt tillgängligt telefonnät eller en fast allmänt tillgänglig telefonitjänst med andra organisationer som driver allmänt tillgängliga

telenät och/eller tillhandahåller allmänt tillgängliga taltelefonitjänster.

Varje operatör ansvarar enligt direktivet för överföring av samtal och debiterar de andra operatörerna fram till sammankopplingspunkten.

Den nationella regleringsmyndigheten måste enligt direktivet kunna ålägga organisationerna att koppla samman sina utrustningar där detta är i användarnas intresse. De nationella regleringsmyndigheterna bör ha ansvaret för att administrera och övervaka de nationella nummerplanerna och de namn- och adressaspekter på teleområdet som kräver samordning på nationell nivå för att konkurrensen skall bli effektiv. Nummerbehoven i Europa, behoven av att tillhandahålla nya och alleuropeiska tjänster samt internationaliseringen och synergin på telekommunikationsmarknaden kräver en samordning av de nationella ståndpunkterna enligt fördraget inom de internationella organisationer och forum där nummerbesluten fattas.

I direktivet fastslås ett regelverk för att inom gemenskapen säkerställa samtrafik mellan telenät och särskilt samverkan mellan tjänster i syfte att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i en miljö med öppna, konkurrensutsatta marknader. Direktivet gäller harmonisering av villkoren för en öppen och effektiv samtrafik med och tillgång till allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att undanröja alla restriktioner som hindrar organisationer som av medlemsstaterna fått tillstånd att tillhandahålla allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster från att träffa samtrafikavtal med varandra (artikel 3.1).

Medlemsstaterna skall säkerställa samtrafik mellan allmänt tillgängliga telenät som uppräknas i bilaga I till direktivet, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet, förhyrda förbindelser och allmänt tillgängliga mobiltelefonnät i den utsträckning som krävs för att säkerställa samverkan mellan dessa tjänster för alla användare inom gemenskapen (artikel 3.2).

Organisationer som har fått tillstånd att tillhandahålla telenät och allmänt tillgängliga teletjänster enligt bilaga I och som har ett betydande inflytande på marknaden (andel av marknaden större än 25 % enligt huvudregeln), skall uppfylla alla rimliga önskemål om tillträde till nätet, inklusive tillträde vid andra punkter än de nätanslutningspunkter som erbjuds majoriteten av slutanvändarna.

Organisationer som fått tillstånd att tillhandahålla sådana allmänna telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga II till direktivet skall ha rätt och, när så begärs av organisationer i denna kategori, skyldighet att träffa avtal om samtrafik med varandra. Detta avser organisationer som: N tillhandahåller fasta och/eller mobila allmänt tillgängliga kopp-

lade telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster och som därigenom kontrollerar möjligheterna att få tillträde till en eller flera nätanslutningspunkter, identifierade genom ett eller flera unika nummer i den nationella nummerplanen, N förhyrda förbindelser till användarens lokaler, N har tillstånd i en medlemsstat att tillhandahålla internationella

teleförbindelser mellan gemenskapen och tredje land för vilket de har exklusiva eller särskilda rättigheter, N tillhandahåller teletjänster och som i denna kategori får bedriva

samtrafik i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden för tillstånd eller auktorisation.

För sammankoppling med de allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga I som tillhandahålls av organisationer som har anmälts såsom organisationer med ett betydande marknadsinflytande skall medlemsstaterna säkerställa att dessa följer principerna om icke-diskriminering och öppenhet (artikel 6).

Organisationer som driver allmänt tillgängliga telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster som anges i bilaga I 1 och 2, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet/den fasta allmänt tillgängliga telefonitjänsten samt förhyrda förbindelser, och som har anmälts såsom organisationer med ett betydande inflytande på marknaden skall vara skyldiga att tillämpa principen om kostnadsorientering för avgifter för samtrafik. Regler finns om kostnadsredovisning för samtrafik.

Med väsentliga krav avses i direktivet:

N Säkerhet vid nätdrift N Upprätthållande av nätens integritet N Säkerställande av samverkan mellan tjänster N Dataskydd

I direktivet finns även regler om samlokalisering och delning av utrustning (artikel 11).

Vidare finns regler om rätt för den nationella regleringsmyndigheten att granska samtrafikavtal och regler om hur tvister om samtrafik skall lösas (artikel 12.4 och 12.5).

De nationella regleringsmyndigheterna skall se till att organisationer som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster till fullo tar hänsyn till standarder som i EGT anges som lämpliga för samtrafik. Om sådana standarder saknas skall de nationella regleringsmyndigheterna främja tillhandahållandet av tekniska gränssnitt för samtrafik, enligt artikel 13.1. Kommissionen får begära att europeiska standardiseringsorgan, där så är lämpligt, fastställer standarder för samtrafik och tillträde.

I artikel 14 finns regler om offentliggörande av och tillgång till information som anges i direktivet. De nationella regleringsmyndigheterna skall anmäla till kommissionen vilka organisationer som bl.a. är underkastade bestämmelserna i direktivet om organisationer med ett betydande inflytande på marknaden eller som omfattas av bilaga II.

Samtrafikdirektivet har ändrats genom direktiv 98/61/EG om ändring av samtrafikdirektivet med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer.

Nummerportabiliteten mellan operatörer omfattar det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet och ISDN. Ett tillägg har gjorts i artikel 12 om att de nationella regleringsmyndigheterna skall kräva att åtminstone de organisationer som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät enligt del 1 i bilaga 1 (det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet) och som har anmälts såsom en organisation med betydande inflytande på marknaden, skall ge sina abonnenter, inklusive dem som använder ISDN, tillgång till kopplade tjänster hos alla leverantörer av fasta allmänt tillgängliga teletjänster som deltar i samtrafiken.

Utrustning som möjliggör förval för sådana tjänster skall som regel finnas tillgänglig den 1 januari 2000.

Taltelefonidirektivet

Också i ingressen till detta direktiv framhålls avregleringen från och med den 1 januari 1998. Avregleringen går hand i hand med att skapa ett harmoniserat regelverk som säkerställer leverans av sam-

hällsomfattande tjänster. Bestämmelser om kostnadsberäkning och finansiering av sådana tjänster har tagits fram inom gemenskapen, framhålls vidare. Det grundläggande kravet på samhällsomfattande tjänster är att användarna på begäran skall tillhandahållas en anslutning till det fasta, allmänna telefonnätet till ett överkomligt pris. Pristak eller geografiska genomsnittspriser eller liknande system kan utnyttjas för inbördes justering. Medlemsstaterna får upprätta system för att dela nettokostnaden för åtagandet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med andra organisationer som driver allmänt tillgängliga telenät och/eller tillhandahåller allmänt tillgängliga taltelefonitjänster. Allmänna telenät inbegriper både fasta, allmänt tillgängliga nät och allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni. Medlemsstaterna skall bestämma vilka organisationer som skall ha ansvaret för att tillhandahålla de samhällsomfattande teletjänsterna. Vidare anges att infrastruktur för fasta allmänt tillgängliga telefonnät som nyinstalleras efter den 1 januari 1998 bör vara av en sådan beskaffenhet att den, förutom taltelefoni, medger dataöverföring med hastigheter som är lämpade för tillgång till informationstjänster.

Medlemsstaterna skall, om det är lämpligt, vidta lämpliga åtgärder för att garantera tillgång till samtliga telefonitjänster till överkomliga priser för handikappade användare och användare med särskilda sociala behov. Vidare skall enligt ett rådsbeslut numret 112 ha införts på allmänt tillgängliga telefonnät som gemensamt europeiskt larmnummer. Villkor för tillgång till och användning av fasta, allmänt tillgängliga telefonitjänster får undantagsvis införas av en medlemsstat på grund av väsentliga krav.

Beträffande bestämmelser som rör tjänster till överkomligt pris för användare på landsbygden eller i högkostnadsområden får medlemsstaterna göra undantag för fritidshus, ingressen punkten 4.

Enligt artikel 1 gäller direktivet harmonisering av villkor för öppen och effektiv tillgång till och användning av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader i enlighet med principerna om tillhandahållande av öppna nät (ONP). Syftet är att säkerställa tillgången till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster av god kvalitet inom hela gemenskapen och att fastställa det utbud av tjänster som alla användare, inbegripet konsumenter, mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden, och till överkomliga priser skall ha tillgång till inom ramen för samhällsomfattande tjänster. Direktivet skall, med undantag för vissa regler om abonnentförteckningar,

tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster, avgiftsfri tillgång till larmtjänster via numret 112, avtal om tjänst och offentliggörande av standardvillkor, inte tillämpas på allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni.

Termen fasta allmänt tillgängliga telefoninät specificeras i bilaga I till samtrafikdirektivet. Däri anges att det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet avser det allmänna kopplade telenät som stöder överföring mellan nätanslutningspunkter på fasta ställen av tal och 3,1 kilohertz bandbredds audioinformation till stöd för bl.a. taltelefoni, telefaxkommunikation och datakommunikation inom talbandet via modem.44

Termen allmänt tillgängliga telefonitjänster omfattar både fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, såsom det definieras i bilaga I till samtrafikdirektivet, och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni i taltelefonidirektivet. Fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster kan omfatta, förutom taltelefonitjänsten även vissa andra tjänster såsom tillgång till larmtjänst, tillhandahållande av telefonisthjälp, abonnentförteckningar osv. Termen omfattar dock inte tilläggstjänster som tillhandahålls över det allmänt tillgängliga telefonnätet.

Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna säkerställa att varje rimlig begäran om anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet via fast anslutning och tillgång till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster tillmötesgås av åtminstone en operatör och de får, om det är nödvändigt, i detta syfte utse en eller flera operatörer så att hela deras territorier är täckta. Den tillhandahållna anslutningen skall göra det möjligt för användare att ringa och ta emot nationella och internationella samtal med tal-, telefax- och/eller datakommunikation.

Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenter har rätt att bli införda i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. Abonnentförteckningar över samtliga abonnenter som inte har motsatt sig att upptas i förteckningen avseende fasta nummer, mobiltelefonnummer och personliga nummer skall vara tillgängliga för användarna i godkänd form.

Samtliga användare skall ha tillgång till en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla organisationer som tilldelar abon-

44 Med en hastighet av lägst 2 400 bit/s i enlighet med ITU-T rekommendationerna i Vserien.

nenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information om detta på visst sätt (artikel 6).

I artikel 9 finns bestämmelser om att alla användare med anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet skall kunna ansluta och använda terminalutrustning som passar för den tillhandahållna anslutningen i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

Artikel 11.2 fastställer att nationella tillsynsmyndigheter skall säkerställa att organisationer som tillhandahåller fasta allmänt tillgängliga telefonnät tillhandahåller dessa med detaljerade specifikationer för tekniska gränssnitt för tillgång till nätet enligt bilaga II, del 1 till direktivet. Därvid sägs vad som skall anges beträffande analoga och digitala nät, ISDN och övriga gränssnitt som tillhandahålls allmänt. Informationen skall göras tillgänglig på lämpligt sätt.

I artikel 12 föreskrivs beträffande tjänsternas kvalitet. Medlemsstaterna får i enlighet med tillståndsdirektivet ange prestationsmål för verksamheten i de individuella tillstånden, särskilt för organisationer som har betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller taltelefonitjänster eller som har utsetts enligt artikel 5 att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

När tillgången till eller utnyttjandet av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och/eller fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster begränsas på grundval av väsentliga krav skall det framgå vilka av de väsentliga kraven som ligger till grund för begränsningen. De väsentliga kraven enligt direktivet är:

a) Driftssäkerhet i nät

b) Upprätthållande av nätets integritet

c) Samverkan mellan tjänster

d) Dataskydd

e) Effektivt utnyttjande av frekvensspektrum

Vidare finns regler om specificerad teleräkning, tonval och selektiv samtalsbegränsare och tilläggstjänster.

I artikel 16 regleras att tillsynsmyndigheterna skall säkerställa att organisationer som har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av fasta allmänt tillgängliga telefonnät tillgodoser rimliga krav från organisationer som tillhandahåller teletjänster får

tillgång till det fasta allmänna telefonnätet vid andra nätanslutningspunkter än allmänt tillhandahållna nätanslutningspunkter. Överenskommelse om sådana särskilda nätanslutningar får omfatta ersättning till organisationen för kostnader i samband med tillhandahållande av den begärda nätanslutningen och dessa avgifter skall följa principerna för kostnadsorientering i bilaga II till ONP-ramdirektivet.

I artikel 17 regleras taxeprinciperna. De nationella tillsynsmyndigheterna skall säkerställa att organisationer som tillhandahåller taltelefonitjänster och som antingen har ett betydande inflytande på marknaden eller som har utsetts enligt artikel 5 för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och har ett betydande inflytande på marknaden tillämpar taxor för användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet och de fasta allmänt tillgängliga telefonitjänsterna som följer de grundläggande principerna om kostnadsorientering. De skall också tillse att sådana organisationer tillämpar taxor för tillgång till och användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet som är oberoende av vilken typ av tillämpning som användarna genomför, såvida den inte kräver andra typer av tjänster eller tilläggstjänster. Medlemsstaterna får underlåta att tillämpa dessa bestämmelser om effektiv konkurrens föreligger.

Specifikationer för nätanslutningar, inbegripet telejack regleras i artikel 20. Standarder som är lämpliga för anslutning till fasta allmänt tillgängliga telefonnät skall offentliggöras i ONP-förteckningen över standarder enligt ONP-ramdirektivet.

Medlemsstaterna skall anmäla till kommissionen bl.a. vilka organisationer som har ett betydande inflytande på marknaden för direktivets syften.

Slutligen finns regler om teknisk anpassning av innehållet i bilagorna med hänsyn till den tekniska utvecklingen och förändringar i efterfrågan.

Tillståndsdirektivet

I ingressen betonas vikten av att det fastställs gemensamma principer för förfarandena med allmän auktorisation och individuella tillstånd i medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen på grundval av olika kategorier av väl avvägda rättigheter och skyldigheter. Dessa principer bör omfatta alla typer av auktorisation som krävs för tillhandahållande av teletjänster och för etablering

och/eller drift av infrastruktur för tillhandahållande av teletjänster. Gemensamma ramar bör fastställas för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet. För att kunna uppnå mål som är till gagn för teleanvändarna är det enligt direktivet nödvändigt att knyta villkor till auktorisation. Enligt artiklarna 52 (numera 43) och 59 (numera 49) i fördraget bör regleringsordningen på telekommunikationsområdet vara förenlig och överensstämma med principerna för etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster och bör ta hänsyn till behovet av att underlätta införandet av nya tjänster samt en bred tillämpning av tekniska förbättringar. Förfarandena med allmän auktorisation och individuella tillstånd bör därför omfattas av så få regler som möjligt och samtidigt garantera att de tillämpliga kraven uppfylls.

Medlemsstaterna får knyta villkor till auktorisation för att säkerställa att väsentliga krav uppfylls. Medlemsstaterna får dessutom ange andra villkor i enlighet med bilagan till direktivet.

Alla villkor som är knutna till auktorisation bör enligt ingressen vara sakligt motiverade i förhållande till den berörda tjänsten och bör vara icke-diskriminerande, proportionerliga samt genomblickbara.

Auktorisation kan vara ett sätt att tillämpa de villkor som krävs i gemenskapslagstiftningen, särskilt på området för tillhandahållande av öppna nät. Förfaranden med individuella tillstånd bör endast införas för begränsade på förhand definierade situationer. För att bevilja individuella tillstånd till företag som ansöker om sådana tillstånd i mer än en medlemsstat och för att underlätta anmälningsförfarandet vid allmän auktorisation bör ett samordnat förfarande införas.

Vid alla auktorisationsförfaranden bör hänsyn tas till upprättandet av transeuropeiska telenät enligt avdelning XII (numera avd. XV) i fördraget.

Direktivet gäller enligt artikel 1 förfaranden i samband med beviljande av auktorisation och de villkor som är knutna till sådan auktorisation för att tillhandahålla teletjänster, inbegripet auktorisation för att etablera och/eller driva de telenät som krävs för att tillhandahålla tjänsterna, och de villkor som är knutna till sådan auktorisation.

Det är frivilligt för medlemsstaterna att tillämpa auktorisationsförfarande för tillhandahållande av teletjänster. Väljer medlemsstaterna att använda ett sådant förfarande gäller att:

N Auktorisation får endast innehålla de villkor som upptas i bilagan

till direktivet. Sådana villkor skall vara sakligt motiverade i förhållande till tjänsten i fråga, icke-diskriminerande, proportionerliga samt genomblickbara.

N Medlemsstaterna skall säkerställa att teletjänster och/eller telenät

kan tillhandahållas, antingen utan auktorisation eller på grundval av allmän auktorisation som vid behov kan kompletteras med rättigheter och skyldigheter med individuell bedömning av ansökningar och beslut om individuella tillstånd.

N Medlemsstaterna skall utforma och tillämpa sina auktorisations-

förfaranden så att de underlättar tillhandahållandet av teletjänster mellan medlemsstaterna.

Om medlemsstaterna tillämpar allmän auktorisation för att tillhandahålla teletjänster kan de villkor som anges i punkterna 2 och 3 i bilagan, när detta är motiverat, knytas till en sådan auktorisation (artikel 4.1). Medlemsstaterna får, när det är sakligt motiverat, i rimlig omfattning ändra de villkor som är knutna till allmän auktorisation (artikel 4.3). Om ett företag som innehar allmän auktorisation inte uppfyller ett villkor knutet till en allmän auktorisation får den nationella regleringsmyndigheten meddela företaget att det inte har rätt att använda allmän auktorisation och/eller i rimlig omfattning ålägga företaget särskilda åtgärder för att säkerställa att villkoren uppfylls (artikel 5.3).

Förutsättningarna för att använda ett individuellt tillståndsförfarande anges i artikel 7.1. Medlemsstaterna får utfärda individuella tillstånd endast i följande syften:

N För att ge tillståndshavaren tillgång till radiofrekvenser eller num-

mer.

N För att ge tillståndshavaren speciella tillträdesrättigheter till allmän

eller privat mark.

N För att ålägga tillståndshavaren skyldigheter och krav när det

gäller obligatoriskt tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster och/eller allmänna telenät, inbegripet skyldigheter som kräver att tillståndshavaren skall tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och andra skyldigheter enligt lagstiftningen om tillhandahållande av öppna nät.

N För att ålägga tillståndshavaren särskilda skyldigheter, i enlighet

med gemenskapens konkurrensregler, om tillståndshavaren har ett betydande marknadsinflytande enligt samtrafikdirektivet avseende

tillhandahållandet av allmänna telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkten 1 får individuella tillstånd utfärdas för att tillhandahålla allmänt tillgängliga taltelefonitjänster och för att etablera och tillhandahålla allmänna telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas (artikel 7.2). De villkor, utöver dem som gäller för allmän auktorisation, som i berättigade fall får knytas till individuella tillstånd anges i punkterna 2 och 4 i bilagan.

Om den som har ett individuellt tillstånd inte uppfyller de villkor som är knutna till tillståndet enligt de tillämpliga bestämmelserna i direktivet får den nationella regleringsmyndigheten återkalla, ändra eller tillfälligt upphäva det individuella tillståndet, eller i rimlig omfattning vidta särskilda åtgärder i syfte att säkerställa efterlevnaden (artikel 9.4).

Vidare finns regler om avgifter och kostnader för allmän auktorisation och individuella tillstånd (artiklarna 6 och 11).

I direktivet finns ett särskilt avsnitt om tillhandahållande av teletjänster inom hela gemenskapen. I artikel 12 stadgas att om det är nödvändigt skall de villkor som är knutna till allmän auktorisation och förfarandena vid allmän auktorisation harmoniseras. Kommissionen skall uppdra åt CEPT/ECTRA, CEPT/ERC eller andra berörda harmoniseringsorgan avseende sådan harmonisering. I artikel 13 anges att kommissionen, när så är lämpligt och tillsammans med CEPT/ECTRA och CEPT/ERC, skall vidta nödvändiga åtgärder för tillämpningen av ett samordnat förfarande för beviljande av individuella tillstånd och, när det gäller allmän auktorisation, för anmälningsförfaranden.

Det skall finnas en särskild tillståndskommitté för att biträda kommissionen (artikel 14).

I artikel 19 finns regler om auktorisation av nya tjänster när tillhandahållandet av en teletjänst ännu inte omfattas av allmän auktorisation men där sådant krav måste uppställas. Artikeln fastställer vissa tidsramar för uppställande av preliminära och definitiva villkor för sådan auktorisation. Nationella auktorisationsförfaranden och ändringar skall anmälas till kommissionen (artikel 21).

EG-förordningen om tillträde till accessnät

I ingressen till förordningen om tillträde till accessnätanges att i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon den 23 – 24 mars 2000 konstaterades att företag och medborgare måste ha tillgång till en billig kommunikationsinfrastruktur av världsklass och ett stort utbud av tjänster, för att Europa fullt ut skall kunna utnyttja den digitala kunskapsbaserade ekonomins tillväxt- och sysselsättningsskapande möjligheter. Medlemsstaterna tillsammans med kommissionen uppmanades att ”sträva mot att införa mer konkurrens i lokala accessnät före utgången av år 2000 och separera lokala nät som en hjälp att betydligt minska kostnaderna för Internetanvändning”.

I ingressen till förordningen nämns bl.a. följande. Tillträde till accessnätet bör komplettera gällande bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och garantera samhällsomfattande tjänster och billigt tillträde till nätet för alla medborgare genom ökad konkurrens, säkerställande av ekonomisk effektivitet och genom att maximala fördelar ges till användarna. Vidare anges att som påpekas i kommissionens femte rapport om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet är accessnätet fortfarande ett av de minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telekommunikationsmarknaden. Nytillkomna operatörer disponerar inte över någon väl utbyggd alternativ nätinfrastruktur, och de kan inte med traditionella tekniska lösningar nå upp till samma stordriftsfördelar och täckning som de operatörer som anmälts som företag med betydande inflytande på marknaden för fasta allmänt tillgängliga telefonnät. Detta beror på att dessa operatörer under en längre period har byggt upp sina accessnät med metalledningar i skydd av exklusiva rättigheter, och att de har haft möjlighet att finansiera sina investeringar genom de avgifter som de kunnat ta ut genom sin monopolställning.

Enligt artikel 1.1 syftar förordningen till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde genom att fastställa harmoniserade villkor för tillträde till accessnät för att på så vis främja ett konkurrensutsatt och vittomfattande utbud av elektroniska kommunikationstjänster.

Förordningen omfattar enligt artikel 1.2 tillträde till anmälda operatörers accessnät och tillhörande faciliteter. Med anmäld operatör avses enligt artikel 2 varje operatör av fasta allmänt tillgängliga telefonnät som av sina nationella regleringsmyndigheter har

anmälts ha ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG. Av förordningen omfattas således inte förädlade nätkapacitetstjänster eller produkter såsom t.ex. bitströmstillträde. Av samma artikel tredje punkten framgår dock att tillämpningen av förordningen inte påverkar anmälda operatörers skyldigheter att, i enlighet med gemenskapens bestämmelser, följa principen om icke-diskriminering vid användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet för att till tredje part tillhandahålla tillträdes- och överföringstjänster med hög hastighet på samma sätt som de tillhandahåller dessa till sig själva och sina associerade företag.

Av artikel 1.4 framgår att förordningen inte heller påverkar medlemsstaternas rättigheter att i enlighet med gemenskapslagstiftningen behålla eller införa bestämmelser med mer detaljerade föreskrifter än i förordningen och/eller som inte omfattas av förordningen bl.a. när det gäller andra typer av tillträde till lokala infrastrukturer.

Enligt vad som framgår av artikel 3.1 skall anmälda operatörer ha ett offentligt referenserbjudande om tillträde till sina accessnät och tillhörande faciliteter, vilket skall innehålla åtminstone de punkter som anges i bilagan till förordningen och vara utformat så att mottagaren inte tvingas betala för nätkomponenter eller faciliteter som inte är nödvändiga.

Enligt artikel 3.2 skall anmälda operatörer bevilja rimliga framställningar från berättigade tredje parter om tillträde till deras accessnät och tillhörande faciliteter på villkor som är klara och tydliga, rättvisa och icke-diskriminerande. Ansökningar får avslås endast på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätverksintegriteten.

Av artikel 3.3 följer att anmälda operatörer skall fastställa avgifterna för tillträdet till accessnäten och tillhörande faciliteter på grundval av kostnaderna.

9.8.3. EG:s TV-reglering

TV utan gränser-direktivet

TV utan gränser-direktivet syftar till att säkerhetsställa fri rörlighet för TV-sändningar inom den Europeiska Unionen och ålägger därför medlemsstaterna att säkerställa fri mottagning och förbjuder dem att begränsa vidaresändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater. Det åligger också medlemsstaterna att säkerställa att alla TV-sändningar som sänds av programföretag inom medlemsstatens jurisdiktion överensstämmer med den nationella lagstiftningen för TV-sändningar avsedda för allmänheten. I direktivet fastställs vissa minimikrav (se nedan) som måste uppfyllas av medlemsstaternas nationella lagstiftning. Direktivet genomförs i svensk rätt genom bestämmelser i radio- och TVlagen.

TV utan gränser-direktivet bygger på att det är endast en medlemsstat som har jurisdiktion över varje programföretag,45 i första hand den stat där programföretaget är etablerat, och det är den statens regler som tillämpas på programföretagets TVsändningar (den s.k. sändarlandsprincipen, se nedan). De övriga medlemsstaterna i vilka TV-sändningarna kan tas emot har därmed i princip inte rätt att utöva någon egen kontroll huruvida programföretaget följer TV utan gränser-direktivets regler eller den nationella lagstiftningen i sändarlandet. I vissa fall ges dock mottagarlandet möjlighet att tillfälligt ställa in vidaresändningar av TV-sändningar som sänds av programföretag utanför medlemsstatens jurisdiktion. Det gäller om sändningen uppenbarligen allvarligt och djupt överträder direktivets bestämmelser om skydd för barn och ungdom eller förbudet mot sändningar som uppmanar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Direktivet reglerar sådana TV-sändningar som är avsedda för mottagning av allmänheten oavsett med vilken teknik sändningen når allmänheten. Beträffande innebörden av begreppet TV-sändning, se sammanställningen av definitioner i avsnitt 9.8.1. S.k. informationssamhällets tjänster, som definieras som ”any service normally provided for remuneration, at a distance, by electronic means and at the individual request of a recipient of services”, omfattas inte av TV utan gränser-direktivets bestämmelser.

45 Med programföretag avses i direktivet den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TV-program och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.

Enligt punkt 7 i ingressen till ändringsdirektivet (97/36/EG) skall varje föreskrift om nya audiovisuella tjänster vara förenlig med TV utan gränser-direktivets grundläggande mål, som är att skapa en rättslig ram för den fria rörligheten för tjänster. I den följande punkten anges vidare att medlemsstaterna skall vidta åtgärder med hänsyn till tjänster som är jämförbara med TVsändningar för att motverka överträdelser av de grundläggande principer som måste vara vägledande för information samt för att motverka att det uppstår olikheter när det gäller fri rörlighet och konkurrens. Dessa påpekanden gäller alltså lagstiftning som ligger utanför direktivets tillämpningsområde,46 såsom de s.k. informationssamhällets tjänster.

Enligt TV utan gränser-direktivet skall den ansvariga medlemsstaten vara den som har programföretaget inom sin jurisdiktion. I den ursprungliga lydelsen av TV utan gränser-direktivet saknades en närmare definition av jurisdiktionsbegreppet. Under början av 1990-talet kom dock EG-domstolen att pröva ett antal mål som gällde just frågan om hur jurisdiktion skulle tolkas på den audiovisuella sektorn. Av den anledningen ansågs det nödvändigt att precisera detta begrepp då TV utan gränser-direktivet var föremål för översyn. I överensstämmelse med EG-domstolens praxis fastslås i ändringsdirektivet att programföretagets etablering skall vara huvudkriteriet för fastställande av en enskild medlemsstats jurisdiktion. Med etablering avses ett faktiskt utövande av ekonomisk verksamhet genom en fast anläggning under en obegränsad tid.47 Ändringsdirektivet innehåller emellertid vissa praktiska kriterier som i första hand skall vara avgörande för var programföretag anses etablerat. Dessa kriterier är platsen där huvudkontoret är beläget, den plats där de redaktionella besluten om programsammansättningen fattas samt den plats där den betydande delen av arbetskraften är verksam. För det fall dessa praktiska kriterier inte är tillräckliga för att avgöra jurisdiktionsfrågan får i stället vissa tekniska kriterier tillämpas, vilken stat som upplåtit frekvensen för sändningen, satellitkapacitet eller platsen för satellitupplänken.

De materiella reglerna i direktivet innehåller regler för samordning av medlemsstaternas regelverk på följande områden:

46Prop. 1997/98:184 Ändringar i radio-_och_TV-lagen (1996:844), m.m., s. 19. 47 Se mål C-221/89 The Queen v The Secretary of State for Transport, ex parte Factortame LTD and Others, ECR 1991, s. I-3905.

N Främjande av produktion och distribution av europeiska program;

Medlemsstaterna skall, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och köp-TV för europeiska produktioner.

N TV-reklam, sponsring och köp-TV; regler om omfattning, inplacer-

ing och utformning av reklam, köp-TV och sponsring samt förbud mot tobaksreklam, särskilda regler för reklam för medicinska produkter och alkoholhaltiga produkter samt regler till skydd för minderåriga.

N Allmänhetens tillgång till viktiga (sport-)evenemang; möjlighet för

medlemsstaterna att specificera att vissa ”evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället” skall vara tillgängliga för allmänheten och därmed undvika att ägare av exklusiva rättigheter utestänger en väsentlig del av allmänheten från att följa sådana evenemang via TV-sändningar.

N Skydd av underåriga och allmän ordning; regler om förbud mot

program som kan allvarligt skada den fysiska, mentala och moraliska utvecklingen hos underåriga. Program som endast anses skadliga får sändas antingen om det förläggs på sådana tider då underåriga normalt sett inte hör eller ser sändningarna eller om tekniska åtgärder förhindrar att underåriga kan ta del av sändningarna. Vidare skall medlemsstaterna säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

N Rätt till genmäle; Den som har fått sina legitima intressen, särskilt

sitt goda namn och rykte, skadat av felaktiga påstående i ett TVprogram skall ha rätt till genmäle eller motsvarande.48

48 TV utan gränser-direktivet kan sägas utgöra en av de två rättsakter som utgör grunden för det rättsliga ramverket för TV-sändningar i Europa. Den andra rättsakten är Europarådets konvention om gränsöverskridande television. Direktivet och konventionen togs fram parallellt i syfte att uppnå samordning och de innehåller således snarlika definitioner. Men till skillnad mot direktivet, som har till främsta syfte att säkerhetsställa fri rörlighet för TVsändningar inom unionen, är målet med konventionen att säkerställa yttrandefriheten i gränsöverskridande TV-sändningar.

TV-standarddirektivet

I juni 1993 beslutades att det s.k. MAC-direktivet49 skulle ändras som ett led i EU:s handlingsplan för att införa avancerade televisionstjänster. Ett förslag till ändrat direktiv lades fram av EGkommissionen, COM (93) 556 COD 476. Ministerrådet antog direktivet (95/47/EG) om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (det s.k. TV-standarddirektivet) den 24 oktober 1995. Syftet med direktivet kan kortfattat sammanfattas i följande huvudpunkter:

N Direktivet skall fastställa standarder för TV-sändningar och främja

övergången till bredbildsformat.

N Direktivet skall underlätta anslutningen av tillbehör till TV-motta-

gare, bl.a. avkodare, genom fastställande av ett standardiserat gränssnitt mellan TV-mottagaren och avkodaren.

N Direktivet skall skapa ett enhetligt regelverk för operatörer av

digitala betal-TV-tjänster.

Direktivet har genomförts till svensk lag genom lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.

I artikel 1 åläggs medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster och att underlätta överföringen av befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnät som är öppna för allmänheten.

Artikel 2 föreskriver vilka sändningssystem som skall användas (oavsett om fråga är om kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden sändning) vid både digital och inte helt digital utsändning av TV. För inte helt digitala utsändningar i bredbildsformat med 625 linjer gäller antingen att 16:9 D2-MAC-sändningssystemet eller ett sändningssystem i 16:9-format som är helt kompatibelt med PAL eller SECAM skall användas. För inte helt digitala sändningar med hög upplösning gäller att HD-MAC-sändningssystemet skall användas. Helt digitala sändningar skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Det anges även att helt digitala nät som är öppna för allmänheten bör vara utformade så att de kan överföra TV-tjänster i bredbildsformat.

I artikel 3 uppställs krav på att alla TV-apparater som saluförs eller hyrs ut inom EU och som har en inbyggd bildskärm med en

49 Direktiv (92/38/EEG) om standarder för satellitsändning av televisionssignaler

synlig diagonal över 42 cm skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt (vilket standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan) som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare eller digitala mottagare.

Artikel 4 innehåller de villkor som gäller för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen. Således uppställs krav på all konsumentutrustning som saluförs, hyrs ut eller på annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och som kan avkoda digitala TV-signaler. Sådan utrustning skall ha kapacitet att avkoda digitala signaler i enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan och den skall kunna återge signaler som har sänts okodade. System för villkorad tillgång skall ha nödvändig kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna ske vid huvudcentralerna.

Vidare innehåller artikeln bestämmelser om vad som skall iakttas när tjänster för villkorad tillgång erbjuds och vilka krav som i övrigt ställs på sådan verksamhet. Artikeln avslutas med regler rörande immateriella rättigheter, utrustningskrav för TV-mottagare med integrerad digital avkodare och tvistlösningsmekanismer.

Artikel 5 säger att när TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 mottas och vidaresänds i kabel-TV-system skall vidaresändningen åtminstone ske i samma format.

Artikel 6 behandlar EG-kommissionens fortsatta arbete med granskning av och rapportering om utvecklingen på det i direktivet behandlade området.

Artiklarna 7 – 9 innehåller bestämmelser om det s.k. MAC direktivets upphörande, om genomförandet av det nya direktivet och om dess ikraftträdande.

10. Överväganden och förslag

10.1. Det nya EG-regelverket

Under hösten 1998 inledde Europeiska gemenskapernas kommission (kommissionen) en översyn av den samlade gemenskapslagstiftningen på teleområdet – ”1999 review”. En av målsättningarna med översynen var att anpassa den gällande lagstiftningen till en mer konkurrensutsatt marknad. Detta önskemål föranleddes av att den monopolsituation som sedan en längre tid existerat på telemarknaden idag till delar har ersatts av en allt hårdare konkurrens och att regelverket måste anpassas därefter. Översynen gällde inte endast den renodlade telemarknaden utan inkluderade också t.ex. konvergensfenomenet och frekvensfrågorna. Av denna anledning regleras inte endast telekommunikation utan det vidare området elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster i det nya regelverket.

Resultatet av översynen har hitintills blivit att fyra direktiv och ett beslut på området för elektronisk kommunikation trätt i kraft den 24 april 2002. Utöver dessa rättsakter är avsikten att ytterligare två direktiv med betydelse för området skall antas inom en snar framtid. I korthet innehåller det nya EG-regelverket följande.

Ramdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.1

Detta s.k. ramdirektiv innehåller ett flertal grundläggande formella bestämmelser för tillämpningen av övriga direktiv i paketet. Bl.a. fastställer direktivet det nya regelverkets övergripande

1 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021.

målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter (artikel 1). Även de mål och principer som EG-regelverket skall uppnå klargörs, dvs. att främja dels konkurrens, dels den inre europeiska marknaden, dels slutanvändarnas intressen (artikel 8).

Som ett led i harmoniseringssträvandena ålägger direktivet medlemsstaterna att iaktta ett samrådsförfarande när vissa åtgärder skall vidtas som kan påverka marknaden på ett betydande sätt (artikel 6). I vissa för harmoniseringen speciellt viktiga frågor omfattar samrådsförfarandet även kommissionen och ansvariga myndigheter i övriga medlemsstater (artikel 7).

Ramdirektivet anger även ett flertal grundläggande bestämmelser för tillämpningen av övriga direktiv i det nya EG-regelverket. Av speciell betydelse är förfarandereglerna för definition av det nya marknadsinflytandebegreppet och för marknadsanalys. Enligt dessa skall de nationella regleringsmyndigheterna identifiera de marknader på vilka det anses berättigat att införa sektorsspecifika skyldigheter (artikel 15) samt analysera dessa för att avgöra om det råder effektiv konkurrens på marknaden eller inte (artikel 16). Dessutom föreslås en ny definition av när ett företag skall anses ha betydande marknadsinflytande och därmed kunna åläggas sådana skyldigheter (artikel 14). När ett företag bedöms ha betydande marknadsinflytande, s.k. SMP-status, skall de nationella regleringsmyndigheterna besluta om lämpliga metoder för att se till att tjänsterna tillhandahålls på kostnadseffektiva och affärsmässiga villkor och att priserna varken sätts för lågt eller för högt (artikel 16). De nationella regleringsmyndigheterna skall dock inte tillämpa någon form av priskontroll om effektiv konkurrens föreligger.

Slutligen ger ramdirektivet vissa bestämmelser om regleringsmyndigheternas verksamhet (artikel 3) och om tvistlösningsförfaranden (artikel 20 och 21).

Auktorisationsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.2

2 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020.

Syftet med auktorisationsdirektivet är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen (artikel 1). Med detta avses att direktivet skall ge en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster och begränsa de administrativa hindren för inträde på marknaden till ett minimum. Förbehåll får därför endast göras i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet och eventuella begränsningar i enlighet med artikel 46.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa (artikel 3.1).

Särskilda tillstånd att bedriva verksamhet inom området för elektronisk kommunikation skall, som en följd av direktivet, inte längre få förekomma. En medlemsstat kan dock införa anmälningsplikt (artikel 3.2). Vidare gäller enligt direktivet att särskilda nyttjanderätter, dvs. tillstånd till radiofrekvenser och till adresser, inte skall krävas om det är möjligt att avstå från det (artikel 5). Skall särskilda nyttjanderätter eller tillstånd till radiofrekvenser eller adresser ändå beviljas skall det ske genom ett öppet och ickediskriminerande förfarande med god insyn.

I direktivet ges en begränsning av den informationsskyldighet för företag som slås fast i ramdirektivet (artikel 11). För att informationsskyldigheten skall inträda skall de av regleringsmyndigheten efterfrågade uppgifterna stå i proportion till syftet och vara sakligt motiverade för vissa angivna åtgärder, t.ex. systematisk kontroll av att skyldigheter som ålagts ett företag följs. Utöver tilldelningsregler ger direktivet regler om under vilka förutsättningar tillstånd får ändras eller återkallas och om förfarandet för detta (artikel 14).

Direktivet öppnar en möjlighet att ta ut avgifter för nyttjanderätterna till radiofrekvenser och nummer samt för tillstånd att installera faciliteter på annans egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa begränsade resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som avses i ramdirektivet (artikel 13).

Tillträdesdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002.3

Tillträdesdirektivet skall i ramdirektivets anda harmonisera det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Syftet är att i enlighet med den inre marknadens principer upprätta ett regelverk för förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster, vilket skall leda till hållbar konkurrens och samverkan mellan elektroniska kommunikationstjänster samt gynna konsumenterna (artikel 1).

Direktivets bestämmelser är huvudsakligen teknikneutrala eller teknikoberoende. De kan tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska områden för att lösa marknadsproblem mellan leverantörer av tjänster för tillträde och leverantörer av tjänster för samtrafik. Vissa av direktivets bestämmelser är endast riktade mot företag med betydande inflytande på marknaden för elektronisk kommunikation. Direktivet innehåller en i princip uttömmande förteckning över de typer av skyldigheter som regleringsmyndigheterna skall ha möjlighet att ålägga (artiklar 9 – 13). Dessa skyldigheter skall säkerställa transparens, icke-diskriminering, åtskild kostnadsredovisning, tillträde till andra operatörers nät samt priskontroll och kostnadsbaserade priser. Motsvarande bestämmelser återfinns i det nu upphävda samtrafikdirektivet (97/33/EG).

Vidare fastställs i direktivet begränsningar för skyldigheter när det gäller samtrafik och andra former av tillträde. Direktivet säkerställer även marknadsaktörernas behov av rättslig säkerhet genom att fastställa kriterier för, och begränsningar av, regulatoriska ingrepp. Detta framgår av de närmare förutsättningarna för rättigheter och skyldigheter (artiklarna 3 och 4) och för regleringsingripanden (artikel 5, 6 och 8). De skyldigheter som kan tillgripas för att säkerställa direktivets syfte skall tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska områden för att lösa marknadsproblem mellan operatörer. Bestämmelserna omfattar bl.a. tillträde till fasta nät och mobilnät liksom till digitala radio- eller TV-nät. De omfattar även system med villkorad tillgång och

3 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019.

annan tillhörande utrustning, såsom elektroniska programguider (EPG) och gränssnitt för tillämpningsprogram (API).

De behöriga nationella myndigheterna får genom tillträdesdirektivets bestämmelser relativt sett stort handlingsutrymme för att de på ett effektivt sätt skall kunna ta itu med befintliga eller nya marknadsproblem som utgör hinder för en effektiv konkurrens (artiklarna 6 – 13).

USO-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster, USO-direktivet) trädde även det i kraft den 24 april 2002.4

Direktivet om samhällsomfattande tjänster (nedan USO-direktivet) avser att överföra befintliga bestämmelser angående dessa tjänster samt uppdatera dem med erforderliga ändringar till följd av den tekniska och marknadsrelaterade utvecklingen. Målet med direktivet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa dels att det i hela gemenskapen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet, dels hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden (artikel 1). Direktivet fastställer särskilda användar- och konsumentrelaterade rättigheter där så behövs och medger de nationella tillsynsmyndigheterna rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning. Dessa rättigheter motsvaras av skyldigheter för företag.

Direktivet definierar vilka tjänster som skall anses vara samhällsomfattande tjänster (artikel 3 – 7 och 9). Dessa omfattar bl.a. tillhandahållande av tillträde i en fast nätanslutningspunkt (artikel 4) samt nummerupplysningstjänst och abonnentförteckning (artikel 5). Tillhandahållandet skall ske till överkomliga priser. Direktivet innehåller även bestämmelser som innebär att finansieringen av kostnaderna för tillhandahållande av de definierade samhällsomfattande tjänsterna skall ske på det mest konkurrensneutrala sättet (artikel 12 –13).

Genom direktivet skall bl.a. säkerställas driftskompatibiliteten hos digital TV-utrustning för konsumenter (artikel 24) samt till-

4 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022

handahållandet av vissa obligatoriska tjänster, t.ex. förhyrda förbindelser (artikel 18) och val och förval av nätoperatör (artikel 19). I direktivet erkänns medlemsstaternas rätt att fastställa att vissa radio- och TV-sändningar skall vara obligatoriska att vidaresända via vissa nät (”must-carry”) för att säkerställa den allmänna tillgången till ett bestämt programutbud (artikel 31). Vidare säkerställs i direktivet att nätoperatörer kommer att koppla samtal till det nya prefix "3883" som Internationella teleunionen (ITU) har tilldelat det europeiska telefonnummerområdet (ETNS) (artikel 27). Direktivet ställer också upp krav på att operatörerna förser de nationella larmtjänsterna med lokaliseringsuppgifter om varifrån nödsamtal kommer (artikel 26).

Direktivet medger de nationella tillsynsmyndigheterna även rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning utöver vad som framgår av direktivets definition av samhällsomfattande tjänster m.m. (artikel 28). Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte krävs någon kompensationsmekanism som drabbar specifika företag, operatörer eller tjänsteleverantörer.

Radiospektrumbeslutet

Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) trädde i kraft den 24 april 2002.5

Radiospektrumbeslutet har till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (FoU) (artikel 1).

För att nå detta syfte fastställs i beslutet vissa överstatliga förfaranden för att bl.a. underlätta en politik när det gäller strategisk planering och harmonisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen (artikel 1). Politiken skall optimera radiospektrumanvändningen och förebygga uppkomsten av skadlig störning.

5 EGT L 108 , 24.4.2002, s. 1, Celex 32002D0676.

Detta kan ske genom harmoniserade villkor om tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. Det har därför ansetts nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna på föreskrivet sätt gör vissa av de beslut som Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) har fattat tillämpliga (artikel 4). Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör även bidra till att värna yttrandefriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.

Medlemsstaterna skall säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det krävs för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra informationen tillgänglig för allmänheten, när så är tillämpligt i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits (artikel 5). Medlemsstaterna skall förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet (artikel 6).

Kommunikationsdataskyddsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritetsskydd och elektronisk kommunikation, nedan kommunikationsdataskyddsdirektivet) är alltjämt under utarbetande. Det är avsett att ersätta Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet6 och skall enligt uppgift antas den 12 juli 2002. Direktivet kommer att få betydelse för området för elektronisk kommunikation när det antas varför det bör nämnas i detta sammanhang.

Utredningen har haft tillgång till ett utkast till direktiv från det spanska ordförandeskapet, vilket skall återge lydelsen efter Europaparlamentets andra läsning. Kommunikationsdataskyddsdirektivets bestämmelser skall precisera och komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet

6 EGT L 24, 30.1.1998, s. 1, Celex 397L0066. Se även ovan under avsnitt 9.8.

av sådana uppgifter.7 Syftet är bl.a. att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation (artikel 1). Bestämmelserna skall inte tillämpas på verksamheter som faller utanför tillämpningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och inte i något fall på verksamheter som avser allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet och statens verksamhet på straffrättens område (artikel 1).

Direktivet förpliktar medlemsstaterna att säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster genom att bl.a. förbjuda åtgärder som saknar lagligt stöd, t.ex. avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke. Som utgångspunkt gäller att abonnenter och användare skall samtycka till sådan behandling som de informeras om för att behandlingen skall vara tillåten.

Teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet får ske (artikel 5). Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för t.ex. faktureringsfrågor (artikel 6). Vidare ges i direktivet vissa integritetsskyddande bestämmelser som bl.a. rätten för abonnenter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentation per samtal (artikel 8), att få slippa automatisk omstyrning (artikel 11) och icke begärd kommunikation (artikel 13) samt att informeras om i vilket syfte behandling av personuppgifter sker.

Konkurrensdirektivet

Kommissionens direktiv om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och tjänster (Commission directive on competition in the markets for electronic communications networks and services, konkurrensdirektivet) är ännu inte antaget i skrivande stund. Det beräknas att antas inom en snar framtid och kommer att vara tillämpligt på området för elektronisk kommuni-

7 EGT L 281, 23.11.1995, s. 31, Celex 395L0046.

kation. Det bör därför, liksom kommunikationsdataskyddsdirektivet, nämnas i detta sammanhang.

Utredningen har haft tillgång till ett utkast till konkurrensdirektiv. De bestämmelser som konkurrensdirektivet innehåller överensstämmer huvudsakligen med de bestämmelser som ges i det nya EG-regelverket. Det är därför vår mening att konkurrensdirektivet inte i sig föranleder någon ny reglering utöver den som följer av det antagna EG-regelverket.

10.2. En ny och samordnad lagreglering

Vårt förslag: Vi föreslår att regler om infrastrukturen för överföring av elektronisk kommunikation samt överföringen av sådan kommunikation samordnas i en ny lag.

10.2.1. Vad som menas med elektronisk kommunikation

I utredningens uppdrag ligger bl.a. att analysera lagstiftningen inom området för elektronisk kommunikation, utreda behovet av ny lagstiftning och föreslå sådan ny lagstiftning som behövs – dock inte förslag till grundlagsändringar – med inriktning på en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster.

Elektronisk kommunikation används ofta som en samlande benämning på den verksamhet som bedrivs inom det nya område som växer fram mot bakgrund bl.a. av konvergensutvecklingen och Internet. En sådan beskrivning är inte speciellt klargörande. Som bestämmande för en ny lagstiftning krävs att begreppet elektronisk kommunikation konkretiseras ytterligare.

Varken ramdirektivet eller särdirektiven anger någon definition av begreppet. Däremot definieras vad som menas med såväl elektroniska kommunikationsnät som elektroniska kommunikationstjänster i artikel 2 i ramdirektivet.

Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. En elektronisk kommunikationstjänst är en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs

av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Definitionen omfattar inte de av informationssamhällets tjänster som anges i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster8, som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. I begreppet informationssamhällets tjänster ingår en mängd olika tjänster som är kopplade till handeln av varor och tjänster över Internet eller andra nät, såsom e-handelstjänster, finansiella tjänster, informationstjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. En förutsättning för att en tjänst skall omfattas av sistnämnda begrepp är att den tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.

Med utgångspunkt i ramdirektivets definitioner bör med elektronisk kommunikation menas överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Utanför begreppet faller innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät. Definieras elektronisk kommunikation på detta sätt avgränsas tillämpningsområdet på ett inte obetydligt sätt till att avse förmedlingen av kommunikation, dvs. själva överföringen.

Direktiven för vårt uppdrag hänvisar även till lagar som inte reglerar överföringen av elektronisk kommunikation, nämligen lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning samt lagstiftning som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden. Sistnämnda direktiv genomförs genom den nya lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Med hänvisning till detta anser vi oss inte förhindrade att överväga författningsändringar i till ramdirektivet och särdirektiven närliggande lagstiftning.

8 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 398L0034. Direktivet ändrat genom direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 398L0048).

10.2.2. Behov av särskild lagstiftning rörande elektronisk kommunikation

En grundläggande förutsättning för det moderna samhället är väl fungerande elektroniska kommunikationer. Effektiva elektroniska kommunikationer har blivit allt viktigare för ekonomins tillväxt, näringslivets utveckling och viktiga samhällsfunktioner till följd av ett ständigt ökande informationsutbyte, en ökad internationalisering och en utbredning av användningen av informationsteknik inom flera samhällssektorer.

Sverige är i dag ett av världens ledande länder när det gäller användningen av informationsteknik och telekommunikationer. Det är angeläget att vi kan behålla och vidareutveckla denna framskjutna position. En förutsättning för det är bl.a. tillskapandet av ett utvecklingsfrämjande klimat för företag att verka i. Ett sätt att främja en positiv marknadsutveckling är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för aktörerna på marknaderna att med acceptabla inträdeskostnader starta verksamheter och därigenom skapa en sund konkurrenssituation som inbjuder till nyskapande och nytänkande för att kunna profilera sig på marknaden.

I den gällande telelagen har lagstiftaren genom införande av olika former av skyldigheter, såsom att lämna tillträde till telenät, att medge förval och att bedriva samtrafik med andra operatörer, sökt skapa förutsättningar för effektiva telekommunikationer och konkurrens på en tidigare monopolmarknad. Under senare tid har ett antal undersökningar gjorts av bland andra Post- och telestyrelsen för att få en bild av hur konkurrensförhållandena ser ut på olika delmarknader inom teleområdet och på Internetmarknaden.9 Den bild som redovisas kan i princip sägas innebära att konkurrenssituationen på olika delmarknader har förbättrats genom åren. Det finns skäl att anta att teleregleringen successivt har öppnat upp för nya företag att göra sitt inträde på marknaden, vilket lett till alltmer och allt fler konkurrensutsatta marknader med ett ökat antal aktörer (se bl.a. prop. 1996/97:61, s. 26 ff. och 1999/2000:57, s. 19).

Den gynnsamma, men i vissa fall långsamma, konkurrensutvecklingen har aktualiserat frågan om telesektorn är mogen för ett avskaffande av det sektorsspecifika regelverket och en övergång till så kallad generell lagstiftning. Med sektorsspecifik lagstiftning för-

9 Post- och telestyrelsens rapporter ”Konkurrenssituationen på olika delmarknader inom teleområdet” (PTS, februari 2001), ”Mobiltelemarknaden” (PTS, KOV och KKV, september 2001) och ”Studie av tredjepartsoperatörer på marknaden för mobila teletjänster” (PTS, december 2001).

stås i detta sammanhang en reglering som är anpassad för en sektors speciella förhållanden. Den gällande telelagen utgör en sådan reglering, specifik för telesektorn. När frågan om en övergång till generell lagstiftning diskuteras avses, med hänsyn till telelagens uttalade syfte att åstadkomma konkurrens som medel för att uppnå effektiva kommunikationer, som regel en övergång från telereglering till en tillämpning av generell konkurrensrätt, dvs. konkurrenslagen.

Den nuvarande konkurrenslagen (1993:20, KL) trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).

KL bygger på den s.k. förbudsprincipen, vilket innebär att det i lagtexten finns preciserade förbud mot förfaranden som begränsar konkurrensen. Den som bryter mot förbuden kan drabbas av sanktioner. EG:s konkurrensregler har utgjort modell för nuvarande KL. Artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget – som innehåller generella förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av dominerande ställning – har sin motsvarighet i KL:s 6 och 19 §§.

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL innebär att samarbete mellan företag inte är tillåtet om syftet eller resultatet är att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Exempel på olagliga samarbeten är prissamarbete och marknadsuppdelning. Samarbete mellan företag kan emellertid också ha positiva effekter som överväger nackdelarna för konkurrensen. För sådana avtal får Konkurrensverket besluta om undantag även om samarbetet i sig är konkurrensbegränsande. Vissa förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att undantag skall kunna lämnas och undantag gäller bara under viss tid.

Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL innebär att ett företag inte får missbruka sin ställning till att konkurrera ut andra företag på samma marknad. Det får t.ex. inte använda sig av diskriminering eller underprissättning för att slå ut en svagare konkurrent. Det går inte att få undantag från förbudet mot missbruk av dominerande ställning.

Om ett företag är osäkert på om vissa metoder eller avtal strider mot något av förbuden i KL kan det begära ett icke-ingripandebesked. Ett sådant innebär en förklaring att ett visst avtal eller förfarande inte omfattas av förbuden i 6 eller 19 § KL enligt de uppgifter som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för verket och att det därför inte finns anledning för verket att ingripa med stöd av konkurrenslagen.

Enligt 23 § KL får Konkurrensverket förelägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 6 eller 19 §. Föreläggandet kan förenas med vite. Om företaget inte rättar sig efter ett vitesföreläggande kan domstol, på talan av verket, döma ut vitet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden riskerar att betala en konkurrensskadeavgift och skadestånd till de företag som drabbas.

Själva utformningen av ett föreläggande beror på vilket slags överträdelse det är fråga om i det enskilda fallet. Hur föreläggandena skall utformas har inte angetts i lagen. Detta ger enligt förarbetena en möjlighet att välja den i det särskilda fallet lämpligaste åtgärden (prop. 1992/93:56, s. 90 f). Som en allmän princip bör gälla att föreläggandet inte skall vara mer vittgående än som erfordras. Förarbetena talar om fyra kategorier av förelägganden: föreläggande att upphöra att tillämpa visst avtal eller förbjudet förfarande, säljföreläggande, rättelseföreläggande eller prisföreläggande. Föreläggandet får bara fylla sådana konkurrensfrämjande syften som direkt följer av förbudsreglerna och får inte användas för allmänt näringspolitiska syften. Eftersom föreläggande ofta förenas med vite gäller att beslutet skall vara tillräckligt preciserat. Utvidgade förelägganden om att t.ex. vidta annan liknande åtgärd ger lagtexten inte stöd för.10

Vid en jämförelse mellan sektorspecifik lagstiftning och generell konkurrenslagstiftning framhålls i vissa sammanhang regelverkens olika karaktär av ex ante respektive ex post. Med detta avses vanligen att den sektorspecifika lagstiftningen – i vart fall på området för elektronisk kommunikation – medger en möjlighet att på förhand ställa upp skyldigheter eller handlingsregler i syfte att förebygga att t.ex. en tidigare monopolaktör motverkar konkurrensen på marknaden, medan den generella konkurrenslagstiftningen i huvudsak bygger på ingripanden i efterhand mot konstaterade överträdelser mot lagens förbudsbestämmelser.

10 se Carlsson m.fl., Konkurrenslagen – En kommentar, Norstedts, s. 289 ff.

Såväl EG:s konkurrensregler som KL innehåller i och för sig även ex ante-inslag. Om företag söker undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL har Konkurrensverket enligt 10 § andra stycket möjlighet att förena ett sådant undantag med villkor. Vidare syftar prövningen av vissa företagskoncentrationer enligt 34 a § KL till att på förhand förhindra att sådan dominerande ställning förstärks eller uppstår som väsentligt hämmar förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens på marknaden. Detta kan enligt 35 § KL ske genom att koncentrationen stoppas eller, om det är tillräckligt, genom att part i företagskoncentrationen föreläggs att avyttra ett företag eller del av ett företag eller genomföra någon annan konkurrensfrämjande åtgärd. Även den svenska konkurrenslagstiftningen är dock ex post till sin karaktär i den meningen att ett föreläggande från Konkurrensverket endast kan följa på en konstaterad överträdelse mot KLs förbudsbestämmelser i 6 eller 19 §.

En väsentlig och belysande skillnad mellan telelagen och konkurrenslagen är alltså att telelagen medger ingripanden på förhand, s.k. förhandsskyldigheter, för att komma till rätta med ett angivet problem eller ett potentiellt problem, medan konkurrenslagen huvudsakligen innebär ett ingripande i efterhand mot missförhållanden i konkurrensfrågor. En övergång till att tillämpa generell lagstiftning innebär i princip att inga mer generella konkurrensbetingade förhandsregleringar skall finnas.

Särskild sektorslagstiftning eller särlagstiftning kan användas speciellt för att motverka bl.a. missbruk av marknadsmakt och för att främja konkurrens på marknader där förutsättningar ännu saknas för en väl fungerande konkurrens. Särlagstiftning kan då ses som ett komplement till konkurrenslagen för att främja konkurrens och effektivitet på nyligen avreglerade marknader där det råder inträdesbarriärer. Det finns emellertid också skäl som talar mot särlagstiftning i allmänhet och prisregleringar i synnerhet. Transaktionskostnaderna för implementering och tillsyn ökar, liksom risken för att incitamenten på marknaden snedvrids. En dåligt utformad särlagstiftning kan leda till dynamiska effektivitetsförluster i form av felaktiga investeringsbeslut. Det finns därför anledning att iaktta försiktighet vid utformning och tillämpning av särlagstiftning. För företagen är väl utformade och långsiktigt stabila spelregler av stor vikt för deras beslut på olika marknader. En bärande tanke bakom det nya EG-rättsliga regelverket är också att i takt med att konkurrensen utvecklas låta särlagstiftningen ge

vika för generell konkurrenslagstiftning. Samtidigt kräver detta en flexibilitet i regelverket som i någon mån försvårar förutsebarheten. Utgångspunkten är emellertid att de ingripanden som görs skall vara proportionerliga och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att komma till rätta med ett specifikt problem på marknaden.

Det står klart att vissa delmarknader mer än andra kan anses komma i fråga för en avreglering. Lika klart är det, mot bakgrund av bl.a. de ovannämnda undersökningarna och de uppgifter vi fått del av under möten med olika aktörer och intresseorganisationer, att det på andra delmarknader alltjämt föreligger behov, större eller mindre, av sektorsspecifik reglering. Det finns behov både av att komma till rätta med konkurrenssituationen på marknader där effektiv konkurrens inte råder och att bibehålla den sköra konkurrens som vunnits på vissa marknader genom telelagstiftningen.

Ett annat tungt vägande skäl för sektorsspecifik lagstiftning följer av det nya EG-regelverk som antagits av medlemsstaterna. I detta förespråkas visserligen avreglering som utgångspunkt, men EG-regelverket kräver också i många fall att de nationellt ansvariga myndigheterna, under vissa förutsättningar, skall införa förhandsskyldigheter. I andra fall skall möjlighet finnas att införa sådana för att säkerställa bl.a. en effektiv konkurrens.

Enligt vår mening är det för närvarande inte lämpligt eller, mot bakgrund av Sveriges åligganden enligt ramdirektivet och särdirektiven, ens möjligt att genomföra en fullständig övergång till generell – konkurrensrättslig – lagstiftning på området för elektronisk kommunikation.

10.2.3. Behovet av en samordnad lagstiftning

Inom vårt uppdrag ligger att överväga om nuvarande författningsstruktur på området för elektronisk kommunikation är ändamålsenlig och i vilken utsträckning en systematisk samordning bör ske. Utgångspunkten för denna del av uppdraget skall vara Konvergensutredningens slutsatser om en inriktning mot en horisontell och samordnad reglering av elektronisk kommunikationsinfrastruktur och elektroniska kommunikationstjänster (SOU 1999:55, s. 231 – 266). I våra direktiv anges att vi skall föreslå de förändringar av författningsstrukturen på området som vi finner nödvändiga, med inriktning på en samlad lagstiftning inom området. Syftet

med vårt uppdrag är att skapa en modern, teknikneutral och framtidsanpassad lagstiftning.

Den utveckling som skett på området för elektronisk kommunikation innebär bl.a. att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmält så att de numera inte är begränsade till att bära eller överföra den tjänst som de ursprungligen avsetts för. Denna så kallade konvergensutveckling har utförligt redogjorts för i Konvergensutredningens betänkande.

Konvergensutredningen har beträffande syftet med en samordning av lagstiftningen yttrat följande (s. 237).

Syftet med en samordning bör vara att avhjälpa de gränsdragnings- och tolkningsproblem som påvisats vid tillämpningen av gällande rätt och att om möjligt utveckla en regelstruktur som på ett bättre sätt än i dag främjar utvecklingen och samtidigt utgör ett mer effektivt instrument för att uppfylla de politiska målsättningar som är aktuella i detta sammanhang. Eftersom förekomsten av regler i sig kan utgöra en belastning för utvecklingen, bör en strävan i sammanhanget vara att förenkla och minimera regelstrukturen. Detta framför allt för att undvika oklarheter, underlätta marknadstillträde och skapa förutsättningar för en mer effektiv myndighetstillsyn. Följande allmänna utgångspunkter (utan särskild rangordning) bör därför gälla för en anpassning av regelverk och regelstruktur till konvergensutvecklingen: N

Regleringen skall främja konkurrens och motverka marknadsmisslyckanden, t.ex. skadliga konkurrensbegränsningar.

N

Regleringen skall tillfredsställa de behov och politiska målsättningar som inte kan uppfyllas med konkurrens som verkningsmedel (det kan handla om t.ex. mångfald, tillgänglighet och konsumentskydd med avseende på innehåll).

N

Regleringen skall inte vara mer långtgående än nödvändigt för att tillfredsställa dessa behov och politiska målsättningar.

N

Regleringen skall i möjligaste mån vara konkurrensneutral.

N

Regleringen skall i möjligaste mån vara oberoende av teknik.

N

Regleringen skall vara tydlig och förutsägbar, bl.a. vad gäller regleringens ändamål.

Vi har ingen annan uppfattning om syftet med en samordning av lagstiftningen på området för elektronisk kommunikation. Som vi ser det bör dock kravet på överskådlighet läggas till som en viktig faktor.

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation går alltjämt med hög hastighet mot fullständig konvergens. Möjligheterna och teknikerna för att kommunicera elektroniskt utvecklas och förbättras hela tiden. Konvergensutredningens slutsatser om att konvergensutvecklingen negativt påverkar den gällande lagstift-

ningens och regelstrukturens förmåga att uppfylla sina syften och att det därför finns ett behov av samordning av lagstiftningen äger fortfarande bärkraft och delas av oss.

Bestämmelser som på ett eller annat sätt har anknytning till elektronisk kommunikation finns i ett antal lagar. Några av dessa lagar har redovisats under föregående kapitel om gällande rätt. Dessutom har riksdagen nyligen antagit en lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (prop. 2001/2002:150) som är av visst intresse. Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”).11 Mot bakgrund av det nya EG-regelverkets uppbyggnad och tillämpningsområde kan en mycket grov indelning av dessa lagars bestämmelser i några kategorier vara belysande.

En första kategori bestämmelser som det nya EG-regelverket utkristalliserar är infrastrukturrelaterade regler, dvs. sådana som påverkar möjligheten att tillhandahålla och i övrigt förfoga över infrastruktur. Bestämmelser av det slaget finns i telelagen, lagen om radiokommunikation och lagen om standarder för sändning av TVsignaler.

En andra kategori regler angår elektroniska kommunikationstjänster som helt eller huvudsakligen består i att överföra elektronisk kommunikation, dvs. själva överföringstjänsten. Sådana bestämmelser finns för närvarande till största delen i telelagen, men även i radio-_och_TV-lagen.

Till en tredje kategori bestämmelser kan hänföras innehållsrelaterade bestämmelser som inte omfattas av det nya EG-regelverket. Hit hör radio-_och_TV-lagen, lagen om elektroniska anslagstavlor samt den nya lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Lagen om kvalificerade signaturer reglerar bl.a. verifieringen av översänd information och gäller inte själva överföringen som sådan. Också den lagen får därför i detta sammanhang hänföras till kategorin innehållsrelaterade bestämmelser.

Slutligen kan till en fjärde kategori bestämmelser hänföras bestämmelser om krav på utrustning som skall anslutas till infrastrukturen men som inte anses tillhöra denna. Sådana bestämmelser återfinns i lagen om radio- och teleterminalutrustning och lagen om avkodningsutrustning.

11 EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031.

För en samordning av de ovan angivna författningarna talar starka skäl om överskådlighet, konvergensproblematikens medföljande gränsdragningsproblematik m.m. Vad som komplicerar saken är att lagarna reglerar olika och i vissa fall speciella förhållanden samt att de tillkommit vid olika tidpunkter och i viss mån därför använder en terminologi som gör dem svåra att samordna. Med hänsyn till uppdragets snäva tidsram har det inte varit möjligt att göra en fullständig och djupare analys av konsekvenserna av dessa skillnader. Vi har därför tvingats nöja oss med följande reflektioner.

Det antagna EG-regelverket reglerar som ovan redovisats infrastrukturfrågor och därtill närliggande tjänstefrågor. Regelverket är avsett att vara teknikneutralt eller teknikoberoende och att omfatta alla former av infrastruktur på området. Under direktivens tillämpningsområde faller alltså den traditionella televerksamheten, men även kommunikationsverksamhet i form av sändningar över kabelnät, elnät och andra nät avsedda för radio- och TV-sändningar. På det infrastrukturella regleringsområdet är en samordning speciellt lämplig på grund av konvergensen, där skillnaderna mellan de olika formerna av överföringsteknik och de informationsbärande kommunikationsnäten suddas ut. Även på regleringsområdet för överföringstjänster medför konvergensen ett behov av samordning med det infrastrukturella regleringsområdet. När det gäller frågan om en sådan lagstiftning kan eller bör utsträckas att omfatta även regleringsområden utanför det infrastrukturella och det för överföringstjänster finns det anledning att skilja mellan regleringen för tele, media och IT.

Teleområdet

Teleområdet är i sig till huvudsaklig del att hänföra till det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster. Det finns inte några bärande skäl mot att bestämmelserna i såväl telelagen som lagen om radiokommunikation kan och bör samordnas.

Vad däremot gäller lagen om radio- och teleterminalutrustning är den uppbyggd efter en annan struktur och annan terminologi än vad som följer av det nya EG-regelverket på området. Beträffande terminalutrustning anges i skälen till ramdirektivet att direktivet inte omfattar utrustning som omfattas av Europaparlamentets och

rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (RTTE-direktivet). Däremot omfattas konsumentutrustning som används för digital-TV.

Några andra skäl för en samordning av lagen om radio- och teleterminalutrustning i en lag om elektronisk kommunikation än intresset att uppnå överskådlighet torde inte föreligga. Denna vinst skall i och för sig inte underskattas men kräver att även övrig lagstiftning på området för elektronisk kommunikation, utöver det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster, kommer ifråga för en sådan samordning.

Mediaområdet

Av speciellt intresse är frågan om en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen. Denna fråga är central för valet av lagstiftning i det fortsatta arbetet och kräver därför en något utförligare genomgång. Konvergensutredningens slutsats var att de bästa förutsättningarna för en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen ligger på det infrastrukturella regleringsområdet och att sådan samordning skulle innebära ett betydelsefullt steg mot att undvika gränsdragnings- och tolkningsproblem mot bakgrund av konvergensutvecklingen (SOU 1999:55, s. 259).

Som ovan nämnts innehåller radio-_och_TV-lagen enligt 1 kap. 1 § föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses enligt andra stycket samma lagrum riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Lagen innehåller tämligen omfattande jurisdiktionsregler. Beträffande tillstånd och registrering krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket tillstånd för att sända ljudradio eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Tillstånd krävs inte enligt andra stycket samma lagrum för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare. I sista stycket av lagrummet finns en hänvisning om att föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen om

radiokommunikation. Vissa tillstånd meddelas av regeringen och andra av Radio- och TV-verket. Enligt 2 kap. 3 § radio- och TVlagen skall den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) anmäla sig för registrering hos radio- och TVverket.

I radio-_och_TV-lagen finns vidare regler om vilka villkor som får knytas till sändningstillstånd som meddelas av regeringen, regler om närradio, lokalradio, regler om sändningarnas innehåll, reklam och annan annonsering, regler om vidaresändning i kabelnät, regler om granskning och tillsyn m.m.

Av intresse för denna utredning är alla författningar inom radio- och TV-området som innehåller krav på tillstånd eller anmälan för utsändningar av program samt rättigheter eller krav avseende överföringen av sådana sändningar för den som har rätt att bedriva verksamheten. Det gäller lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område samt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler som genomför det genom ramdirektivet och särdirektiven upphävda EG-direktivet 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler i svensk lagstiftning.

Det finns dessutom förordningar som utfärdats med stöd av ovanstående lagar. Dessa är lokalradioförordningen (1993:126), förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar, förordningen (1997:994) om marksänd digital-TV och förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler.

I ramdirektivet anges i artikel 1.2 att direktivet och särdirektiven inte påverkar de skyldigheter som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen, med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. I punkten 3 samma artikel anges vidare att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.

I skälen till ramdirektivet anges bl.a. att det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommuni-

kationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av regelverket. Detta påverkar därför inte åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå eller på nationell nivå vad avser sådana tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerställa att mediemångfalden bevaras. Innehållet i TV-program omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

Vidare anges i skälen till ramdirektivet att den omständigheten att det görs åtskillnad mellan reglering av överföring och reglering av innehåll inte hindrar att man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.

I skälen till ramdirektivet anges fortsättningsvis att regleringen av den audiovisuella politiken och innehållet genomförs för att nå mål som avser allmänintresset, som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell och språklig mångfald, social delaktighet, konsumentskydd och skydd av minderåriga. I kommissionens meddelande ”Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran” och rådets slutsatser av den 6 juni 2000 fastställdes de nyckelåtgärder som gemenskapen skall vidta för att genomföra den audiovisuella politiken.

Konsumentutrustning som används för digital-TV omfattas enligt skälen till ramdirektivet av det nya EG-regelverket.

Av tekniska och ekonomiska skäl är det vanligt att utsändning till allmänheten av radio- och TV-program sker genom användning av radiovågor. I auktorisationsdirektivet anges i skälen beträffande tilldelning av nyttjanderätter följande. Utan att det påverkar de särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TV­sändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen, skall sådana nyttjanderätter beviljas genom ett öppet och ickediskriminerande förfarande med god insyn.

Som framhålls i skälen till auktorisationsdirektivet kan ett och samma företag, till exempel en kabeloperatör, erbjuda både elektroniska kommunikationstjänster, exempelvis överföring av TVsignaler, och tjänster som inte omfattas av det nya regelverket,

exempelvis saluföring av ett utbud av innehåll för ljudradio- eller TV­sändningstjänster. I sådant fall kan företaget åläggas skyldigheter med avseende på dess verksamhet som leverantör eller distributör av innehåll enligt andra bestämmelser än dem som anges i t.ex. auktorisationsdirektivet, utan att de begränsningar som följer av direktivet skall anses ha överskridits.

Reglerna i de lagar och förordningar som gäller på medieområdet och som har räknats upp ovan i detta avsnitt kan i princip delas upp i två delar. Den ena delen är relaterad till innehållet i program m.m. och avser sändningsverksamheten. Den andra delen avser infrastrukturen för överföring, överföringen och mottagningen av sändningarna.

EG:s nya regelverk avser som nämnts att åstadkomma en enhetlig reglering för infrastrukturen för elektronisk kommunikation. För att åstadkomma detta är det naturliga att de regler som finns om infrastrukturen i den svenska regleringen på medieområdet antingen tas in i lagen om elektronisk kommunikation eller behandlas i särskilda författningar som inte också avser innehållsreglering. Det saknas däremot, i vart fall som situationen ser ut idag beträffande särskilt tjänstekonvergensen, anledning att ta med också innehållsregleringen i en ny lag om elektronisk kommunikation.

Radio-_och_TV-lagen innehåller huvudsakligen regler som tar sikte på innehållet i sändningar av ljudradio- och TV-program. Lagen innehåller endast ett begränsat antal regler som gäller infrastrukturen. Vi föreslår därför att lagen behålls i princip oförändrad. Samma sak gäller de regler som bygger på radio- och TV-lagens innehållsreglering, som lagen om koncessionsavgift på televisionens och radions område, lokalradioförordningen, förordningen om digitala ljudradiosändningar och förordningen om marksänd digital-TV.

Däremot innehåller lagen och förordningen om standarder för sändning av TV-signaler regler som gäller infrastrukturen. Bestämmelserna bör dock med hänsyn till att de avser en så specifik företeelse som TV-standarder alltjämt behandlas i särskild ordning. Lagen måste emellertid ses över med hänsyn till EG:s nya regelverk.

IT-området

IT-området är förhållandevis oreglerat. Av de ovannämnda lagarna är det i första hand lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen om elektroniska anslagstavlor och den nya lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som kommer i fråga för att samordnas i en horisontell och teknikoberoende eller teknikneutral lagstiftning.

Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer syftar bl.a. till att göra information som överförts på elektronisk väg tillförlitlig genom att informationen kan förses med en elektronisk underskrift, en signatur, från avsändaren. Lagen reglerar alltså överföringen av innehåll i elektronisk kommunikation. Lagen om elektroniska anslagstavlor är teknikneutralt utformad och syftar till att komma till rätta med spridning av oönskad information. Vid dess tillkomst ansåg lagstiftaren att det fanns starka skäl för en särreglering. Vad gäller dessa två lagar reglerar de olika delar av området för elektronisk kommunikation. De bör också kunna inordnas under en samordnad lagstiftning. En sådan samordning av dessa båda lagar är dock huvudsakligen motiverad av överskådlighetsskäl.

Vad gäller lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster konstaterar regeringen att bl.a. skillnader för spridande av information och omfattningen av denna spridning genom t.ex. Internet jämfört med andra kommunikationsformer, såsom telefon och telefax, ger upphov till speciella problem som kräver speciella lösningar. Dessa lösningar kan inte alltid omfatta företeelser utanför informationssamhällets tjänster. Regeringen har bl.a. därför valt att reglera informationssamhällets tjänster i en horisontell speciallag (prop. 2001/02:150, s. 51 ff.). Denna uppfattning delas av oss och vi anser vidare att det inte är lämpligt att samordna regleringen av elektronisk handel och informationssamhällets tjänster med den infrastrukturella regleringen. Däremot kan starka skäl anföras för att samordna ansvarsfrihetsbestämmelserna i den nya e-handelslagen med bestämmelserna i lagen om elektroniska anslagstavlor. Den frågan får dock anses ligga utanför utredningens uppdrag.

Om samordning inte sker av lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster försvagas det anförda skälet för att samordna lagen om kvalificerade elektroniska signaturer och lagen om elektroniska anslagstavlor med det infrastrukturella regleringsområdet starkt. Överskådligheten blir inte fullständig. Vi

föreslår därför att dessa tre lagar inte bör samordnas med en ny lag om elektronisk kommunikation.

Sammanfattning

Med hänsyn till de ställningstaganden som redovisats i det föregående är det vår uppfattning att en samordning av reglerna om överföring av elektronisk kommunikation kan och bör ske. Det begränsade antalet regler som redan finns i radio-_och_TV-lagen och som gäller eller har nära anknytning till infrastrukturen och överföringen av radio- och TV-program, bör dock inte överföras till en samordnad reglering. Regler som avser innehållet i elektroniska tjänster skall helt hållas utanför en ny samordnad reglering. Sammanfattningsvis innebär detta att det är i huvudsak telelagen och lagen om radiokommunikation som bör samordnas i en ny lag.

För en samordning i en ny lag talar också starkt att det nya EGregelverket innebär en omfattande reglering av en begränsad samhällssektor. Som framgått träffar direktivens detaljerade bestämmelser tillämpningsområdena för telelagen, lagen om radiokommunikation, radio-_och_TV-lagen samt lagen om standarder för sändning av TV-signaler. Det är visserligen tänkbart att genomföra det nya EG-regelverket genom nödvändiga ändringar i samtliga dessa lagar. Ett sådant genomförande skulle emellertid föranleda ett mycket stort antal ändringar i det befintliga regelverket, särskilt telelagen och lagen om radiokommunikation. Att på det sättet överge direktivens systematik och struktur skulle snarast försämra överskådligheten.

Dessa omständigheter sammantagna innebär enligt utredningen att genomförandet av det nya EG-regelverket till största delen bör ske genom en ny speciallag om elektronisk kommunikation som omfattar all elektronisk överföring, oberoende av terminaler, överföringsteknik m.m.

10.3. En ny lag om elektronisk kommunikation

Vårt förslag: Lagen om elektronisk kommunikation skall följa den systematik som traditionellt används i Sverige, men till sakinnehållet vara nära knuten till det nya EG-regelverket.

Lagen skall gälla elektroniska kommunikationer och elektroniska kommunikationstjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Den skall dock endast vara tillämplig på tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av elektronisk kommunikation. Lagen skall inte vara tillämplig på radio- och teleterminalutrustning samt radio- och TVstandarder.

10.3.1. Genomförandet av det nya EG-regelverket

Såsom anges i våra utredningsdirektiv är ett EG-direktiv bindande för medlemsstaterna endast i fråga om det resultat som skall uppnås. Medlemsstaterna får själva välja form och metod för implementering. Det innebär att staten inte är bunden av t.ex. ett direktivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås med en annan terminologi och systematik. I vårt uppdrag ligger därför att med beaktande av svensk lagstiftningstradition föreslå den lagstiftning som är nödvändig för att genomföra de nya direktiven och beslutet om radiospektrumpolitiken.

Utredningens uppdrag innebär att lämna förslag på hur ramdirektivet och de fyra särdirektiven samt radiospektrumbeslutet skall införlivas i svensk lagstiftning. Det nya EG-regelverket syftar till att harmonisera regelverket för de konvergerande sektorerna telekommunikation, media och IT.

Som nämnts ovan föreslår vi ett nytt politiskt mål för sektorn, som innebär att enskilda och myndigheter skall ha största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med bästa möjliga urval, pris och kvalitet. Målet skall uppnås genom bl.a. tillskapandet av fungerande konkurrens på området för elektronisk kommunikation.

Utgångspunkten för det nya EG-regelverket, liksom för vår gällande nationella lagstiftning på området för telekommunikationer, är att nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning i vart fall på sikt skall räcka som reglering av områ-

det för elektronisk kommunikation i konkurrensrelaterade frågor.12Det innebär att speciell konkurrensfrämjande reglering, såsom regler om samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät med tillhörande faciliteter, endast skall införas när det föreligger ett särskilt behov av det.

Vidare ställer EG-regelverket, speciellt det s.k. USO-direktivet, vissa krav på medlemsstaterna att tillförsäkra medborgarna tillgång till i vart fall ett minimiutbud av tjänster till en angiven kvalitet och till ett överkomligt pris. Därutöver ges vissa bestämmelser av konsumenträttslig karaktär vilka också träffar andra slutanvändare än konsumenter.

Det nya EG-regelverket ger alltså i vissa frågor en fakultativ möjlighet att föreskriva längre gående skyldigheter. Vi menar dock att som grundprincip bör gälla att den svenska regleringen inte skall sträcka sig utöver vad direktiven eller beslutet kräver.

10.3.2. Formen för genomförande av EG-regelverket

Vid genomförande av EG-direktiv till svensk rätt finns det olika möjliga tillvägagångssätt. Utan att göra anspråk på en uttömmande redovisning av alternativa förfaringssätt öppnar sig i vart fall tre tänkbara metoder.

1. Direktivet kan genomföras genom direkt inkorporering av detsamma i svensk lagstiftning, med vilket förstås att direktivet förs över till svensk rätt i oförändrad form.

2. Direktivet kan genomföras genom transformering, vilket innebär att direktivets innehåll formas om enligt den teknik för normgivning som normalt används i Sverige.

3. Direktivet kan genomföras genom en kombination av inkorporering och transformering.

Vilket av dessa tillvägagångssätt som väljs beror till stor del på vad som regleras, omfattningen av regleringen och direktivets utformning.

Vid genomförandet av det nya EG-regelverket måste särskilt beaktas dels mängden bestämmelser, dels de olika direktivens varierande tillämpningsområden, dels utformningen av direktivets bestämmelser. I inte obetydlig utsträckning utpekar och förpliktar

12 se bl.a. Ramdirektivet, artikel 7 och skäl 27; tillträdesdirektivet artikel 8 samt skäl 6 och 12; prop. 1992/93:200, s. 80f; prop. 1996/97:61, s. 34; prop. 1999/2000:57, s. 19; prop. 1999/2000:140.

direktiven medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, säkerställa vissa förhållanden m.m. Redan av detta skäl är det inte lämpligt eller tillräckligt att direktivet förs över till svensk rätt i oförändrad form. För att förtydligas och få genomslag på det nationella planet bör direktiven och radiospektrumbeslutet, i vart fall som utgångspunkt, anpassas till svenska förhållanden. Den svenska lagstiftningstraditionen med förhållandevis kortfattad lagstiftning bör därför inte frångås. Med hänsyn till direktivets komplexa och delvis detaljerade karaktär är det dock ofrånkomligt att delar av direktivet mer eller mindre ordagrant måste införas i lagstiftningen.

Detaljeringsgrad

Regleringen i EG-regelverket innehåller inte bara generella regler som kan behöva konkretiseras utan också regler med hög konkretion. Ett exempel på förstnämnda är vilka specifika åtgärder som får vidtas mot ett företag med betydande inflytande på en marknad. Ett exempel på sistnämnda är de tekniska specifikationer som skall vara uppfyllda för vissa samhällsomfattande tjänster.

Som utgångspunkt bör gälla att de svenska föreskrifterna bör vara lika utförliga som direktivets, om det inte är klart att en mindre utförlighet är tillräcklig. Lagtexten bör t.ex. inte onödigt tyngas med föreskrifter, speciellt inte i tekniska avseenden. Den ofta höga detaljeringsgraden och direktivets karaktär ger sålunda ett tämligen stort utrymme att komplettera lagreglerna med verkställighetsföreskrifter. Dessa får emellertid inte innebära åligganden för enskilda eller ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som inte har stöd i lagen. Lagregleringen måste alltså vara så komplett att den ger tillräckligt underlag för en bedömning av vilka åligganden som faktiskt åvilar företag och enskilda.

Det bör i sammanhanget framhållas att EG-regelverket utgör ett harmoniserande regelverk och består inte av s.k. minimidirektiv, som kan frångås till förmån för en högre skyddsnivå (kravnivå). Detta har betydelse för möjligheterna att delegera till regeringen eller annat organ att meddela särskilda föreskrifter. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet införlivas med svensk rätt, måste därmed de föreskrivande organen hålla sig inom de gränser som direktivet anger i fråga om krav och skyldigheter m.m.

Systematik

En annan fråga är i vilken utsträckning det är lämpligt att följa ramdirektivets, särdirektivens och radiospektrumbeslutets strukturella uppbyggnad och terminologi. Enligt vår mening talar övervägande skäl för att en ny lag bör följa den systematik som traditionellt används i Sverige. Sakinnehållet i lagen bör ordnas på det sätt som är mest logiskt och praktiskt för den som skall tillämpa lagen. Lagens disposition bör avspegla detta förhållande.

Terminologi

En inte helt okomplicerad fråga att ta ställning till är i hur stor utsträckning det är lämpligt att följa direktivens terminologi. Det är, utöver att använda en för nationella förhållanden anpassad systematik, viktigt att i möjligaste mån följa svenska traditioner i fråga om lagstil och inte i onödan tynga lagtexten med ett ohanterligt språkbruk. Det är därför, som vi ser det, nödvändigt att göra vissa förenklingar och modifieringar i förhållande till direktivet. Dessa avses att, om det finns behov av det, behandlas löpande i sitt sammanhang under de följande avsnitten i detta kapitel.

Det måste i sammanhanget beaktas att EG-regelverket och lagen om elektronisk kommunikation skall reglera ett mycket dynamiskt område där utvecklingen av ny teknik för elektronisk överföring och för elektronisk kommunikation går med rasande fart framåt. Det är svårt att se vad som kommer att hända längre fram i tiden än något år. Det finns därför en risk för en utveckling som innebär att reglerna inte till fullo korresponderar med den nya teknik som växer fram om de görs alltför konkreta. Detta förhållande torde förklara den bristande viljan i direktiven att konkretisera vilka specifika åtgärder som under angivna betingelser får vidtas mot en operatör. Av dessa skäl finns det anledning att vid genomförandet av EG-regelverket vara försiktig med att reglera mer än vad direktiven kräver.

Det måste också iakttas en försiktighet när ett begrepp eller ett uttryck i EG-regelverket modifieras för att passa in i svenskt språkbruk. Det förhållandet att EG-domstolen enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler, talar för att vi så nära som möjligt bör följa EGregelverkets terminologi. Innan EG-domstolen har uttalat sig är

det svårt att veta exakt hur ett visst direktiv skall tolkas och tillämpas. Sverige har genom anslutningen till Europeiska unionen förbundit sig att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten. Trots vissa fördelar med att genom utförliga förarbeten ge vägledning om hur lagen skall tolkas bör det därför iakttas försiktighet när det gäller motivuttalanden i tolkningsfrågor.

Lagens disposition

Det nya EG-regelverkets olika direktiv har inte i alla delar korresponderande tillämpningsområden. Tillträdesdirektivet träffar t.ex. som huvudregel bara allmänna elektroniska kommunikationsnät till skillnad från auktorisationsdiektivet som innehåller verksamhetsregler som träffar även privata sådana nät. Det finns därför skäl att försöka upprätthålla en uppdelning av direktiven i olika kapitel så långt möjligt.

Ramdirektivets övergripande bestämmelser bör, i den utsträckning det är möjligt, sammanföras till ett

första kapitel

i lagen. Detta

kapitel skall som svensk lagstiftningstradition bjuder innehålla allmänna bestämmelser för lagen, såsom syfte, tillämpningsområde, definitioner och andra allmänna bestämmelser.

I ett

andra kapitel

bör samlas de grundläggande bestämmelserna i

auktorisationsdirektivet om vad som krävs för ett faktiskt eller avsett marknadsinträde på området för elektronisk kommunikation. Det är här fråga om vad som i direktiven benämns allmän auktorisation. Dessa frågor regleras idag huvudsakligen i telelagen, bl.a. genom anmälningsplikt och tillståndsplikt för att få bedriva televerksamhet, och kommer att utvecklas närmare i avsnitt 10.5 nedan.

Lagens

tredje kapitel

bör innehålla de regler som ställs upp i auk-

torisationsdirektivet om fördelningen av begränsade resurser genom individuella rättigheter för att uppnå bl.a. ett effektivt resursutnyttjande. Det gäller tillstånd till att använda radiosändare eller adresser ur en nationell adressplan. Även vissa förfaranderegler vid tillståndsgivningen bör införas i detta kapitel. Närmare överväganden kommer att redovisas i avsnitt 10.5.

Det

fjärde kapitlet

i lagen skall behandla tillträdesdirektivets

främst konkurrensöppnande bestämmelser om tillträde till andras befintliga elektroniska kommunikationsnät m.m. Kapitlets regleringar kommer att övervägas i avsnitt 10.6.

Lagens

femte kapitel

skall reglera de s.k. samhällsomfattande

tjänsterna och slutanvändarnas rättigheter. Dessa regler är avsedda att genomföra USO-direktivet och behandlas närmare i avsnitt 10.7.

I lagens

sjätte kapitel

skall ges de bestämmelser som krävs för att

skydda användarnas personliga integritet. Dessa regler genomför det s.k. kommunikationsdataskyddsdirektivet i den form direktivet har enligt utkast och behandlas närmare under avsnitt 10.8.

Det

sjunde kapitlet

skall innehålla vissa allmänna bestämmelser ur

EG-regelverket om prövningen av såväl tillstånds- som tillsynsfrågor. Här skall även regleras förfarandet för fastställande av vilka företag som skall anses ha betydande inflytande på en marknad och som skall åläggas skyldigheter i enlighet med fjärde och femte kapitlen samt finansieringen av myndighetens verksamhet. Dessa frågor kommer närmare att beröras i avsnitt 10.9 och 10.10. I kapitlet ges även regler om överklagande vilka kommer att behandlas i samma avsnitt.

Det för efterlevnad av lagen viktiga tillsynsarbetet kommer att regleras i lagens

åttonde kapitel

. Kapitlet kommer huvudsakligen att innehålla förfaranderegler för tillsynsmyndigheten. Även detta kapitel kommer att behandlas under avsnitt 10.9 nedan.

Nionde kapitlet

i lagen skall behandla de tvistlösningsförfaranden

för enskilda som erbjuds för att lösa tvister med anknytning till lagen. Detta kommer att utvecklas i avsnitt 10.9.

Slutligen kommer

tionde kapitlet

att behandla sanktioner av olika

slag samt skadestånd.

10.3.3. Lagens tillämpningsområde

Området för elektronisk kommunikation fyller idag en mycket viktig roll för samhällsutvecklingen och effektiva elektroniska kommunikationer är en grundläggande förutsättning för det moderna samhället. I och med att informationsutbytet och internationaliseringen har ökat och i takt med informationsteknikens utbredning inom flera samhällssektorer, har elektronisk kommunikation blivit allt viktigare för ekonomins tillväxt, näringslivets utveckling och andra viktiga samhällsfunktioner. Syftet med det nya EG-regelverket, och därmed även med lagen, är att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster m.m., att bidra till en väl fungerande

inre marknad genom att bl.a. säkerställa fri rörlighet för tjänster mellan medlemsstaterna och inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) samt att främja de intressen som medborgarna i dessa områden har.

Den föreslagna nya lagen om elektroniska kommunikationer gäller, liksom det nya EG-regelverket, elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. Det nya EG-regelverket omfattar inte frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster och inte heller utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Som ovan redogjorts för omfattas sådana tjänster och utrustning av andra regelverk, såsom radio-_och_TV-lagen och lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster samt av lagen om radio- och teleterminalutrustning. Dessa regelverk skall på de grunder som ovan redovisats inte samordnas under den nya lagen.

Lagen om elektronisk kommunikation kommer att göra det möjligt att förplikta någon att vidta åtgärder, vars tillåtlighet skall bedömas även efter andra regelverk. Särskilt gäller det förpliktelser som avser tillträde till nät och tillhörande faciliteter. En sådan förpliktelse kan innefatta åtgärder som är underkastade tillståndsprövning enligt ledningsrättslagen, plan- och bygglagen, miljöbalken osv. Den prövning som skall företas enligt lagen om elektronisk kommunikation kan inte ersätta sådan annan prövning. Inte heller är det möjligt att lägga på den myndighet som har att fatta beslut enligt denna lag att företa tillåtlighetsprövningar enligt andra lagar. Myndigheten måste däremot när den beslutar om förpliktelser beakta att en skyldighet kan innefatta åtgärder som kräver tillstånd enligt annan lag och bevaka att sådan tillståndsprövning inte medför hinder att genomdriva syftet med den beslutade åtgärden. Om det vilar på den som förpliktelsen riktar sig mot att söka tillstånd, får förpliktelsen anses innefatta en skyldighet att på saklig grund ansöka om nödvändiga tillstånd.

Flertalet av de frågor som kan bli föremål för myndighets beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation är sådana som parterna kan träffa avtal om. Lagens bestämmelser är dock av offentligrättslig karaktär. Som sådan går lagen före rent civilrättsliga överens-

kommelser. Det kan få till följd att en part inte längre kan anses bunden av ett visst avtalsvillkor. Följande exempel kan åskådliggöra detta. Säg att operatören A har träffat avtal med B om samtrafik och bestämt priset till 1,20 kr per samtal. Därefter förpliktar myndigheten A att bedriva samtrafik med annan till ett pris av 0,95 kr per samtal. Ett sådant beslut innebär att A är skyldig att avtala med alla som vill om samtrafik till detta pris. I sådant fall bör också B ha rätt att träffa ett nytt avtal med A – alternativt få till stånd en villkorsändring – om samtrafik till det lägre priset. Ändamålet med beslutet är, enligt lagen om elektronisk kommunikation, att skapa en fungerande konkurrens och att tillgodose slutanvändarnas intressen. Detta går före A:s intresse av att kunna ta ut ett högre pris av B i enlighet med det tidigare träffade avtalet.

Lagen om elektronisk kommunikation kan sägas vara en offentligrättslig reglering av i grunden civilrättsliga frågor. Det medför att det kan uppstå svåra gränsdragningar när det gäller att bestämma det sakliga kompetensområdet för allmän domstol. Som framgår av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB får allmän domstol inte pröva tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol. I allt väsentligt får det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare bestämma domstolens kompetensområde i förhållande till myndigheterna. Följande kan dock tjäna som vägledning.

Tvister som rör rena avtalsfrågor mellan parterna och som inte härrör ur ett myndighetsbeslut bör lämpligen prövas av allmän domstol. I exemplet ovan får det alltså anses ligga inom allmän domstols kompetensområde att pröva tvister som härflyter ur avtalet mellan A och B om samtrafik. Avtalet grundar sig inte på regleringen i lagen om elektronisk kommunikation. Om däremot A hade förpliktats enligt lagen att bedriva samtrafik utan att det i beslutet bestämts mer om priset än att det skall vara kostnadsbaserat blir bedömningen mer komplicerad. En tvist mellan parterna om vad som utgör kostnadsorienterat pris får i sådant fall höra under myndighetens kompetensområde. Detsamma gäller tvister i fråga om vad samtrafikskyldigheten närmare innebär. Andra rena tolkningstvister angående avtalets innehåll kan emellertid vara att hänföra till allmän domstol att pröva. Ytterst bör kompetenskonflikter i sådana och liknande fall lösas utifrån de grunder som käranden åberopar till stöd för sin talan. Stödjer sig käranden på innehållet i lagen om elektronisk kommunikation utestängs allmän domstol. Parterna har i sådant fall att antingen använda sig av den särskilda nämndprövning, som vi föreslår skall införas (se avsnitt

10.9), eller att vända sig till myndigheten för att få tvisten avgjord, antingen i enlighet med den föreslagna lagens 9 kap. eller som ett tillsynsärende.

Beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation kan även få återverkningar på en parts rättsförhållande gentemot tredje man. Som utgångspunkt gäller att beslutet är bindande endast mellan parterna i ärendet och alltså inte mot tredje man. Ett beslut om samlokalisering – t.ex. i master eller till annan nätdel – eller om skyldighet för en operatör att ge annan tillträde till en viss lokal kan dock återverka på den förpliktades förhållande till bl.a. den som genom beslut enligt ledningsrättslagen har att tåla den förpliktades egendom på sin fastighet samt den som hyr eller arrenderar ut viss egendom till den förpliktade. I vissa fall löses sådana frågor genom att det ställs upp krav på ytterligare tillståndsprövning, i enlighet med det som sagts inledningsvis i detta avsnitt. I andra fall där avtal mellan part och tredje man kan behöva ändras till följd av beslutet får frågan prövas enligt vanliga civilrättsliga regler. Så kan bl.a. vara fallet om egendomen i fråga arrenderas med förbud mot vidareupplåtelse m.m.

Vi ser i det sammanhanget små möjligheter att lägga på en myndighet som skall fatta beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation att väga in också andra intressen än dem som lagen avser att värna, om det inte står alldeles klart att ett kolliderande intresse väger tyngre. Å andra sidan är det behövligt att denna intresseavvägning på något sätt kommer till stånd. Inte minst skall här uppmärksammas att det inte är självklart att ett beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation går före intressen som värnas av t.ex. regleringen om hyresrätt eller immaterialrätt. Särskilt gäller det om den person vars intressen dessa lagar skall tillgodose inte deltagit i beslutsprocessen.

Såväl när det gäller intressekonflikter av detta slag som i fråga om kolliderande tillståndsprövningar bör det i första hand vara en fråga för lagstiftaren att ge anvisningar om vilka intressen som väger tyngst. Under alla förhållanden måste det finnas en möjlighet för de rättstillämpande organen att göra de intresseavvägningar som är nödvändiga för att rättssystemet i dess helhet skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Vi har dock inom den begränsade tid som stått till vårt förfogande saknat möjlighet att ens påbörja en översyn av de intressekonflikter som enligt ovan angivet sätt kan uppstå mellan å ena sidan de ändamål som bär upp lagen om

elektronisk kommunikation och å andra sidan de syften som ligger bakom annan lagstiftning.

Vårt förslag till lag om elektroniska kommunikationer rör verksamhet som omfattas av grundlagsskydd, särskilt då verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Konflikter mellan lagen och grundlagsbestämmelser behandlas i huvudsak i avsnitt 10.5.1.

10.4. Vissa radio och TV-relaterade frågor

10.4.1. Vidaresändningsplikt (must-carry)

Vårt förslag: Vi föreslår ingen förändring av gällande bestämmelser om vidaresändningsplikt. Mot bakgrund av att det finns en rad oklara frågor som rör vidaresändningsplikten föreslår vi att dessa utreds vidare i annat sammanhang.

EG-regelverkets reglering

Enligt USO-direktivet bör medlemsstaterna ha möjlighet att fastställa proportionella skyldigheter för företag som omfattas av deras jurisdiktion med hänsyn till berättigad allmän ordning. I artikel 31.1 i USO-direktivet anges en bestämmelse om sändningsplikt, s.k. ”must-carry”. Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att förplikta operatörer som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät för distribution av radio- och TV-sändningar till allmänheten, att via sina nät överföra vissa angivna kanaler och tjänster för radio- och TVsändningar av allmänt intresse. Nät som används för distribution av radio- eller TV-sändningar till allmänheten är huvudsakligen kabelnät samt nät för satellitsändningar och markburna sändningar. Ett förpliktande om sändningsskyldighet får bara ske om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det skall vara fråga om kommunikationsnät som används av ett betydande antal slutanvändare som det huvudsakliga medlet för att ta emot radio- och TV-sändningar och skyldigheten får endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset.

Bestämmelsen i artikel 31.2 i samma direktiv ger medlemsstaterna rätt att bestämma om ersättning för sändningsplikten. Om

ersättning utgår, skall medlemsstaterna säkerställa att den tillämpas på ett proportionellt och öppet sätt.

Nationell reglering

De bestämmelser som införts i Sverige om skyldighet att vidaresända vissa TV-program finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844, RTVL). Reglerna gäller den som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TV-program sänds vidare till allmänheten, ofta kallat kabelnät. Enligt 8 kap. RTVL är sålunda den som innehar ett kabelnät som når fler än tio bostäder skyldig att se till att de boende i de fastigheter som är anslutna till anläggningen kan ta emot TV-sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter. Sändningarna skall kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik. Det behöver då sändas vidare endast digitalt. Även satellitsändningar, som inte är tillståndspliktiga, omfattas, om de sker för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiften och högst ett program som sänds av en annan tillståndshavare. Vanliga centralantennanläggningar omfattas inte av kravet på vidaresändning. Vidaresändningsplikten gäller inte om ett begränsat antal TV-program förs fram till abonnenterna genom ett kopplat telenät med hjälp av digital teknik, t.ex. ADSL.

Motivet bakom vidaresändningsskyldigheten är att begränsa nätinnehavarens sändningsmonopol och säkerställa att de som bor i en fastighet som är kabelansluten har tillgång till samma programutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte var ansluten till kabel-TV (se prop. 1991/92:53 s. 36f och 1995/96:160 s. 124f). Till följd av regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) måste dock sändningsskyldigheten begränsas till ”vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning”. Innebörden av begreppet ”allsidig upplys-

ning” är något oklart. Det framgår inte vare sig av lagstiftning eller av förarbetena hur detta skall tolkas.

Föreligger det ett behov av en ny reglering?

Ett viktigt mediepolitiskt mål är att ett mångsidigt TV-utbud skall vara tillgängligt för hela befolkningen. I fastigheter som är anslutna till kabelnät är de boendes möjligheter att själva ordna TV-mottagningen begränsad. Bestämmelsen om vidaresändningsskyldighet i kabelnät garanterar tillgången till ett grundläggande TV-utbud även för kabel-TV-anslutna hushåll. Enligt det nya EG-regelverket för elektronisk kommunikation kan vidaresändningsskyldighet införas beträffande vissa radio- och TV-program och tjänster för att tillgodose allmänna intressen. Det innebär att de nuvarande reglerna i RTVL kan behållas.

Det är uppenbart att konvergensutvecklingen och digitaliseringen av TV-sändningarna i marknätet aktualiserar en rad frågeställningar som rör vidaresändningsskyldigheten. En sådan frågeställning är vilket eller vilka nät som skyldigheten skall gälla om en bostad är ansluten till flera olika trådnät där TV-program kan sändas vidare till allmänheten, t.ex. ett vanligt kabel-TV-nät och ett fiberbaserat ”bredbandsnät”. Dessa frågor går utöver vad som ryms inom våra utredningsramar. Därför bör vidaresändningsskyldigheten utredas vidare i annat sammanhang där ansvarsfrågor, omfattning av skyldigheten m.m. analyseras.

10.4.2. System för villkorad tillgång m.m.

Vårt förslag: Vi föreslår att lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler ändras genom att lagens tillämpningsområde utökas till att omfatta dels radiosändningar, dels alla elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av TV-program till allmänheten.

Villkorad tillgång eller åtkomstkontroll (Conditional Access), innebär att ett program eller en tjänst krypteras så att leverantören kan kontrollera om och på vilket sätt mottagaren kan få tillgång till programmet eller tjänsten.13 De tjänster som är vanligast förekom-

13 Radio- och TV-verket, ”En guide till Digital-TV”, november 2000, s. 64.

mande är att TV-kanaler tillhandahålls mot särskild betalning, men även andra betaltjänster förekommer. Det finns olika system för åtkomstkontroll. Systemet kan t.ex., som i det svenska digitala marknätet, vara baserat på ett gemensamt accesskort – ett s.k. smart card – för hela det digitala marknätet. Det innebär att alla program och tjänster skall vara krypterade.

EG-regelverkets reglering

I artikel 6.1 i tillträdesdirektivet uppställs ett krav på medlemsstaterna att de skall säkerställa att vissa villkor som fastställs i en bilaga till direktivet tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar till tittare och lyssnare inom gemenskapen, oavsett överföringssätt.

Villkoren är följande.

1. De system för villkorad tillgång som drivs på gemenskapsmarknaden skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överföringskontroll och ger nätoperatörerna på lokal eller regional nivå möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka sådana system för villkorad tillgång används.

2. Alla operatörer som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, och som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och TV-tjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare skall o på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor och i enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna, i enlighet med gemenskapens konkurrenslagstiftning, och o föra separata räkenskaper för den verksamhet som gäller deras roll som leverantörer av villkorad tillgång.

3. Vid licensgivning för tillverkare av konsumentutrustning, skall innehavare av immateriella rättigheter avseende produkter och system för villkorad tillgång säkerställa att detta görs på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Med beaktande av tekniska och kommersiella faktorer får innehavare av rättigheter inte

koppla licensgivningen till villkor som förbjuder, hindrar eller avskräcker från att i samma produkt använda

o

ett gemensamt gränssnitt som möjliggör uppkoppling till flera andra system för tillträde, eller

o

metoder som är specifika för ett annat system för tillträde, förutsatt att licensinnehavaren följer de relevanta och rimliga villkor som, vad denne själv beträffar, garanterar säkerheten vid transaktioner utförda av operatörer av system för villkorad tillgång.

Mot bakgrund av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen får bilaga I ändras i enlighet med förfarandet i artikel 14.3.

Genom artikel 6.3 i direktivet öppnas en möjlighet för medlemsstaten att själv avgöra om den skall tillåta sina nationella regleringsmyndigheter att se över de villkor som tillämpas enligt första punkten i artikeln för att bedöma om villkoren som tillämpas skall bibehållas, ändras eller upphävas. Ett sådant förfarande skall bygga på en utförd marknadsanalys enligt ramdirektivet. Ändringar eller upphävanden av existerande skyldigheter får dock bara ske om någon negativ påverkan inte uppkommer på dels slutanvändarnas tillgång till radio- och TV-sändningar samt kanaler och tjänster av s.k. allmänt intresse, dels möjligheten att åstadkomma en effektiv konkurrens på marknaderna för digitala radio- och TV-sändningstjänster till slutanvändare och för system för villkorad tillgång och andra tillhörande faciliteter.

Regleringen i tillträdesdirektivet utgör i stora delar en överföring av de regler som gällde enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet).14 Dock har tillämpningsområdet utvidgats något, t.ex. beträffande system för villkorad tillgång, där direktivet nu även omfattar system för villkorad tillgång till digitala radiosändningar.

Nationell reglering

I Sverige regleras system för villkorad tillgång i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler (TSL). Lagen tillkom som ett led i genomförandet av TV-standarddirektivet

14 EGT L 281, 23.11.1995, s. 51, Cenelex 395L0047.

(prop. 1997/98:34). Enligt 3 – 6 §§ denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om TV-standarder och annan TV-teknik. Regeringen har utfärdat en förordning (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler (TSF) som ger Radio- och TV-verket rätt att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Dessa föreskrifter benämns i fortsättningen RTVFS. Verkets föreskrifter trädde i kraft den 1 december 1998.

Vid sidan av de tekniskt inriktade bestämmelser som utgör grunden för verkets föreskrifter innehåller TSL som nämnts vissa konkurrensbestämmelser riktade mot operatörer och innehavare av immaterialrätter. Enligt 7 § TSL (artikel 4 c i TV-standarddirektivet) är operatörer av åtkomstkontrollsystem (CA) som samtidigt förvaltar boxar för digital-TV skyldiga att erbjuda alla programföretag åtkomstkontroll på lika och rimliga villkor. Enligt 8 § TSL (artikel 4 d i TV-standarddirektivet) är innehavare av immaterialrätt (t.ex. patent) till system eller produkter för åtkomstkontroll skyldiga att vid licensupplåtelse för tillverkning tillämpa likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av immaterialrätten får inte uppställa villkor som motverkar att en och samma produkt kan innehålla även annat åtkomstkontrollsystem eller ett gränssnitt som möjliggör anslutning av andra åtkomstkontrollsystem. Vidare skall enligt 9 § TSL (artikel 4 d i TV-standarddirektivet) operatör som bedriver åtkomstkontroll redovisa denna skild från annan verksamhet. Vad som nu beskrivits utgör särbestämmelser i förhållande till konkurrenslagen (1993:20) men hindrar givetvis inte att även konkurrenslagens bestämmelser kan vara tillämpliga på konkurrensbegränsande åtgärder av operatör och immaterialrättsinnehavare.

Radio- och TV-verket skall utöva tillsyn enligt TSL, dock inte i frågor som avses i 5 § första stycket och 10 § (artikel 4 a respektive 4 c i TV-standarddirektivet) som faller under Konsumentverkets ansvar. Enligt dessa bestämmelser skall boxar för digital-TV som erbjuds på marknaden även klara att återge okodade signaler och skall programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst i prislista ange om tilläggsutrustningen ingår i priset eller inte.

Allmänt om system för villkorad tillgång

För att kunna ta del av digitala sändningar oavsett distributionssätt krävs en digital-TV-box, även kallad dekoder eller set top-box om TV:n är gjord för analog mottagning, vilket idag i allmänhet är fallet. Den omvandlar de utsända digitala signalerna till analoga signaler genom att accesskortet möjliggör avkryptering. På detta sätt får användaren tillgång till det program eller den tjänst som han eller hon har valt att abonnera på. Genom avkrypteringen återsänds även information som visar att abonnenten mottagit sändningen till leverantören av programmet eller tjänsten. Denna information är nödvändig för att kunna hantera såväl betalkanaler som enskilda betaltjänster.

Föreligger det ett behov av en ny reglering?

Det föreligger som ovan redogjorts för avvikelser mellan TV-standarddirektivet och det nya EG-regelverket. Den avvikande regleringen kan inte anses genomförd i svensk lagstiftning. Bl.a. måste det klargöras att även radiosändningar omfattas av bestämmelserna om system för villkorad tillgång. De ändringar som krävs bör, på de skäl som anförts i avsnitt 10.2, införas i TSL.

10.4.3. Elektronisk programguide (EPG)

Vårt förslag: Vi föreslår att någon reglering av tillträde till elektronisk programguide (EPG) inte införs för närvarande.

Den elektroniska programguiden (EPG) är en tjänst för information om pågående och kommande TV-program från samtliga programföretag. Det har i olika sammanhang gjorts försök att på ett enkelt sätt beskriva vad en EPG är. Enligt Digital-TV-kommittén kan man likna en EPG med en Internetportal vad gäller funktionen att ge en överblick över de TV-program och andra tjänster som finns tillgängliga.15 En annan beskrivning är att EPG är en form av sökbar text-TV. Oavsett liknelse står det klart att en EPG främjar effektivitet, konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna genom att den informerar dem om gällande programutbud.

15SOU 2001:90, Digital-TV-kommittén, Digital-TV – modernisering av marknätet, s. 124

Det kan därför uppkomma allvarliga konkurrensnackdelar för den som inte får tillträde till en EPG för att göra sin produkt tillgänglig för slutanvändarna.

EG-regelverkets reglering

Av artikel 5 i tillträdesdirektivet följer att de nationella regleringsmyndigheterna skall kunna införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till elektroniska programguider (EPG) på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Skyldigheterna skall införas i den utsträckning som är nödvändig för att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten.

Nationell reglering

Att EPG behandlas i ett EG-regelverk är en nyhet. Någon motsvarighet finns inte i svensk lagstiftning, men frågan har berörts när det gäller marksänd digital-TV. Frågan om EPG har lösts i samband med tillståndsgivningen för marksänd digital-TV genom införande av tillståndsvillkor. Ett sådant villkor kan föreskriva att programföretagen disponerar en viss överföringskapacitet ”inklusive kapacitet som behövs för gemensam programinformation”. I Sverige har detta sätt att hantera EPG:erna grundats på dels att kapaciteten i första hand skall användas för TV och att man därför har lagt i programföretagens hand att bestämma hur mycket kapacitet som skall avstås för EPG, dels att EPG är en TV-tjänst som i likhet med sökbar text-TV är tillståndsfri när det sänds andra TVprogram från sändaren.

Allmänt om EPG

En elektronisk programguide är i sin enklaste form en programtablå som visar vilka program som sänds på de olika kanalerna. Den kan kompletteras med olika funktioner, t.ex. en sökfunktion där man kan söka på programkategorier, eller en valfunktion där man genom ett klick kan få se det valda programmet. Med hjälp av en EPG kan programutbudet sorteras efter önskad genre och användaren få fakta om de program som pågår och snart skall börja. Infor-

mationen hämtas genom ett tryck på fjärrkontrollen och kan t.ex. vara en kort resumé av en långfilm eller en fördjupning i samband med en dokumentär.16 Tekniskt fungerar det på samma sätt som sökbar text-TV, dvs. information sänds cykliskt inbakad i den vanliga TV-signalen. Användaren interagerar med sitt eget set top-box. Ingen verklig interaktivitet sker.

Av det anförda framgår att det inte är någon självklarhet att EPG skall hänföras under en reglering som gäller enbart överföring av elektronisk kommunikation. Enligt den redovisade beskrivningen torde EPG snarast vara att hänföra till en innehållstjänst. Den troliga orsaken till att EPG-funktionen trots allt omfattas av det nya EG-regelverket är att den är en TV-tjänst som har koppling till och stor faktisk eller möjlig påverkan på konkurrensförhållandena på marknaden för överföring av TV-program och därtill knutna tjänster.

Föreligger det ett behov av en reglering?

Det krav som skall uppfyllas enligt direktiven är att det skall finnas möjligheter att införa skyldigheter om att tillhandahålla tillträde till en EPG på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, om medlemsstaten finner det nödvändigt. Syftet skall vara att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten. Såvitt har kunnat utrönas finns idag inga större tillträdesproblem avseende EPG:er. Vad som framkommit under utredningen medför därför att vi inte ser att det för närvarande finns skäl att reglera tillträde till EPG:er i lagen om elektronisk kommunikation.

10.4.4. Tillämpningsprogram (API)

Vårt förslag: Vi föreslår att någon reglering av tillämpningsprogram (API) inte införs för närvarande.

Tillämpningsprogram är ett begrepp som används i ramdirektivet. Med begreppet avses det ”operativsystem” som finns i set-topboxen som gör att bl.a. interaktiva tilläggstjänster fungerar i digital-TV

16SOU 2001:90, Digital-TV-kommittén, Digital-TV – modernisering av marknätet, s. 124

EG-regelverkets reglering

Tillämpningsprogram (API) regleras i både ramdirektivet och i tillträdesdirektivet. Regleringen i artikel 18 i ramdirektivet innebär att medlemsstaterna förpliktas att uppmuntra användande av öppna gränssnitt för sådana tillämpningsprogram för att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald och kulturell mångfald. Vidare skall medlemsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel uppmuntra innehavare av ett öppet gränssnitt för API att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan information som krävs för att leverantörer av digitala interaktiva TV-tjänster skall kunna erbjuda alla tjänster som stöds av det öppna gränssnittet för tillämpningsprogram (API) i fullt fungerande form.

I artikel 5.1 i tillträdesdirektivet anges att nationella regleringsmyndigheter skall främja och i förekommande fall säkerställa tillfredsställande tillträde samt samverkan mellan tjänster och att de skall utöva sina skyldigheter på ett sätt som främjar effektivitet, hållbar konkurrens och största möjliga nytta för slutanvändarna.

Av artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet följer att de nationella regleringsmyndigheterna skall kunna införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till API på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Skyldigheterna skall införas endast i den utsträckning som är nödvändig för att garantera slutanvändarnas tillgång till de digitala radio- och TV-sändningstjänster som angetts av medlemsstaten.

I skäl 31 i ramdirektivet anges de bakomliggande skälen till varför en reglering beträffande tillämpningsprogram (API) införs. Bl.a. uttalas att det är önskvärt att konsumenterna har möjlighet att motta samtliga digitala interaktiva TV-tjänster, oavsett sändningsteknik, med beaktande av teknisk neutralitet, framtida tekniska framsteg, nödvändigheten av att främja införandet av digital television och konkurrenssituationen på marknaden för digitala TVtjänster. De som driver digitala interaktiva TV-plattformar bör sträva efter att införa ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram som överensstämmer med standarder eller specifikationer som antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan. Övergången till öppna API bör uppmuntras och organiseras genom t.ex. samförståndsavtal mellan alla berörda marknadsaktörer.

Den närmare regleringen återfinns i artikel 18 i ramdirektivet. I artikel 18.1 och 18.2 anges att medlemsstaterna skall uppmuntra

såväl leverantörer av digitala interaktiva TV-tjänster som leverantörer av avancerad digital TV-utrustning att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram. Likaså åligger det medlemsstaterna att uppmuntra innehavare av ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan information som krävs för att tjänsterna skall fungera fullt ut.

Som framgår av ovanstående har det i ramdirektivet inte föreskrivits att ett visst tillämpningsprogram obligatoriskt skall tillämpas i medlemsstaterna, utan tanken är att branschen genom frivilliga samförståndsavtal skall enas kring öppna gränssnitt för API och att driftskompatibilitet och valfrihet för användarna därigenom skall uppnås. För att garantera en sådan utveckling föreskrivs dock i artikel 18.3 att Europeiska gemenskapernas kommission (kommissionen) inom ett år från den 24 juli 2003 skall undersöka effekterna av artikeln. Om samverkan och valfrihet för användarna inte har uppnåtts på ett tillfredsställande sätt kan kommissionen komma att ange en viss standard som obligatorisk.

Nationell reglering

Någon motsvarighet till EG-regelverkets reglering finns inte i TVstandarddirektivet när det gäller API och inte heller i TVstandardlagen. Frågan har dock berörts i Sverige när det gäller marksänd digital-TV. Förutom genom lagstiftning och föreskrifter finns även möjlighet att genom särskilda villkor i sändningstillstånd för TV-sändningar styra och standardisera teknik. Frågan om API har på detta sätt beaktats bl.a. vid tillståndsgivning i det digitala marknätet för TV-sändningar. Tillståndshavarna har i ett särskilt samverkansavtal kommit överens om användningen av vissa tekniska standarder. Delar av avtalet har därefter blivit villkor i programbolagens tillstånd. Det är regeringen som utfärdar dessa tillstånd. Radio- och TV-verkets styrning i samband med tillståndsgivningen är begränsad till initiativ, samordning och förslag.

Allmänt om API

Det råder för närvarande stor splittring rörande vilket tillämpningsprogram som olika operatörer väljer att använda i sina distributionsnät och därmed i beståndet av digital-TV-boxar. Ett flertal API används i Europa. I Norden används exempelvis OpenTV i det svenska digitala marknätet och i svenska kabel-TV-nät (Com hem) medan Media Highway används i Canal Digitals satellitsändningar. Oenighet om API skapar problem för programföretag och andra som tar fram applikationer för och sänder interaktiva tjänster. Eftersom programföretagens sändningar förekommer i olika nät tvingas man antingen att göra applikationen i flera versioner eller helt avstå från att tillhandahålla interaktiva tjänster i vissa nät. Detta håller tillbaka tjänsteutvecklingen på digital-TV-området. Som läget är idag behöver ett programbolag som distribueras på olika digitala plattformar producera sina interaktiva applikationer (tjänster) i nästan lika många versioner som antalet plattformar eftersom dessa inte använder sig av samma API och dessa inte heller är kompatibla (se tabell nedan).

Plattform Distributionsform API

Teracom/Senda Digitala marknätet OpenTV Viasat Satellitsändning OpenTV Canal Digital Satellitsändning Media Highway Com hem Kabel-TV OpenTV UPC Kabel-TV Liberate

Föreligger det ett behov av ny reglering?

Ur konsumentperspektiv är det av stor vikt att det skapas en enhetlighet på marknaden för avkodningsutrustning (set-topboxar). Konsumenterna måste när de köper utrustning kunna känna trygghet att denna fungerar för mottagning av digital-TVsändningar och även de däri distribuerade interaktiva tjänsterna, oavsett distributionsform.

Inom organisationen Digital Video Broadcasting (DVB) har ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram tagits fram, kallat DVB-MHP (Multimedia Home Platform). DVB-MHP bygger på programmeringsspråket Java, vilket gör att interaktiva tjänsteapplikationer skapade i MHP kan användas på olika plattformer, oavsett

om dessa återfinns inom TV-, tele- eller datakommunikation. Detta gynnar en mer horisontell marknad beträffande innehåll och interaktiva tjänster. Vi anser därför att det är viktigt att man successivt övergår till DVB-MHP-standarden för att utvecklingen av interaktiva applikationer för digital-TV effektivt skall uppmuntras och underlättas.

De flesta stora aktörerna på den svenska/nordiska marknaden ingår i NORDIG-samarbetet, vilket innebär ett åtagande om övergång till MHP senast år 2005. Inom EU har NORDIG-överenskommelsen ofta lyfts fram som ett gott exempel på hur frågan bör lösas. Nu tycks vissa aktörer, främst programbolagen, dock hysa en viss oro kring om den frivilliga övergången verkligen kommer att äga rum och att tidtabellen är för långsam.

Det är tveksamt om dagens TV-standarddirektiv (95/47/EG) eller annan gemensamhetslagstiftning ger möjlighet till nationell lagstiftning som pekar ut ett standardiserat API. På enbart nationell nivå har det heller inte varit meningsfullt att reglera API eftersom marknaden är gränsöverskridande.

De nya skrivningarna i ramdirektivet innebär en öppning för mer kraftfulla nationella åtgärder. En nyhet i förhållande till det nu gällande TV-standarddirektivet är att kommissionen i enlighet med artikel 17.2 kommer att publicera en lista över standarder i syfte att underlätta harmoniseringen. Vidare åligger det medlemsstaterna att uppmuntra användningen av sådana standarder som syftar till att säkra interoperabilitet och ökad valfrihet för konsumenterna beträffande utrustning för mottagning av digitala TV-sändningar. Standarder kommer att publiceras under tredje kvartalet 2002 och enligt uppgift kommer DVB-MHP att ingå. En uppföljning av hur utvecklingen av möjligheten till interoperabilitet har uppnåtts i medlemsstaterna kommer att genomföras efter juli 2003 och avrapporteras senast i juni/juli 2004. Skulle det visa sig att marknaden inte lyckats uppnå godtagbar interoperabilitet under denna tid, kommer kommissionen att vidta åtgärder, dvs. peka ut ett visst öppet gränssnitt. En förberedande studie över situationen i de olika medlemsstaterna kommer att genomföras under år 2002. Kommissionen undersöker nu möjligheten att aktivt verka för att marknadens aktörer når gemensamma överenskommelser på frivillig väg (Memorandum of Understanding). Närmare råd för hur medlemsstaterna bör arbeta för att ”uppmuntra” användandet av standarderna (bl.a. MHP) kommer att tas fram av DG Information Society.

Sammantaget kan man tolka de nya direktiven och uttalandena från kommissionen som att ett stort ansvar åvilar medlemsstaterna att uppnå en marknad där interoperabilitet råder, dvs. att vidta åtgärder för att få en snabb introduktion av ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram, t.ex. DVB-MHP. Frågan är om man skall tillgripa tvingande lagstiftning eller avvakta marknadsutvecklingen.

Utan tvekan vore tvingande lagstiftning säkert den mest effektiva metoden, men å andra sidan den mest ingripande. En tvingande övergång skulle få ekonomiska konsekvenser, både för operatörer som investerat i andra API:er och de konsumenter som skaffat sig avkodare som inte är kompatibla med DVB-MHP och som inte heller kan uppgraderas. Man kan heller inte bortse från att i stort sett alla marknadens aktörer har ingått ett frivilligt avtal (NORDIG) om en övergång. Samtidigt har det, som ovan nämnts, uttryckts viss oro för att NORDIG-överenkommelsen inte kommer att bli verklighet och för tidplanen för ett eventuellt genomförande. I synnerhet kan vissa operatörer/plattformar ha intresse av att inte släppa taget om de abonnenter man knutit till sig i långa avtal.

Vår bedömning är att frågan har mycket stor betydelse för utvecklingen av digital-TV, kanske till och med att den är avgörande för den fortsatta digitaliseringen av TV-sändningar. Med denna utgångspunkt synes ett kraftfullt ställningstagande från statsmakternas sida vara nödvändigt. EU-kommissionen – som under beredningen av de nya direktiven om elektronisk kommunikation ställde sig negativ till tvingande bestämmelser om en viss standard – har nu aviserat närmare riktlinjer för hur medlemsstaterna kan arbeta för att ”uppmuntra” övergången till MHP. Vår bedömning är att möjligheten till tvingande nationell lagstiftning kommer att finnas, möjligen kombinerad med något slags notifieringsförfarande. Väljer man att införa tvingande lagstiftning kan det tänkas bli nödvändigt med övergångsregler för att de befintliga boxarna skall kunna fasas ut under en rimlig övergångstid. Härtill kommer att de befintliga operatörerna gjort investeringar i sändningssystem och avkodare med ett visst API, t.ex. licenskostnader till ägarna av rättigheterna till de olika API:erna. De ekonomiska konsekvenserna för aktörerna är svåra att bedöma, men är troligen relativt stora. Vidare finns idag ett stort antal digital-TV-boxar ute hos konsumenterna och diverse tjänster framtagna som baseras på andra API än MHP. Migrationen, dvs. anpassningen och över-

gången, till DVB-MHP är därmed en både praktiskt besvärlig och mycket kostsam operation.

Med hänsyn till det ovan sagda anser vi att man bör avvakta med tvingande lagstiftning på området. Dock bör det tydligt från statens sida markeras att en snabb övergång är önskvärd och att man noga bör följa utvecklingen samt att tvingande lagstiftning vid behov kan komma att tillgripas om marknaden själv inte lyckas åstadkomma en snabb övergång. En myndighet bör därför få i uppdrag att följa utvecklingen och att uppmuntra den frivilliga branschanpassningen. Vi föreslår att denna uppgift läggs på Radio- och TV-verket, till dess det finns ett ställningstagande från statens sida i frågan om hur myndighetsorganisationen på området för elektronisk kommunikation skall vara uppbyggd och hur ansvaret för olika uppgifter skall fördelas.

10.5. Auktorisation

10.5.1. Allmän auktorisation

Vårt förslag: Vi föreslår att det införs en anmälningsplikt för att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät eller allmänna elektroniska kommunikationstjänster. Någon förprövning av verksamheten är det emellertid inte fråga om utan principen om fritt marknadstillträde skall gälla. Undantag från anmälningsplikten har gjorts med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Förslaget innebär en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Även Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät omfattas t.ex. av den nya anmälningsplikten. I gengäld slopas kraven på teletillstånd. Den dubbla tillståndsplikten som idag gäller för mobiltelefoni enligt telelagen och LRK upphör därmed.

Mål och tillämpningsområde

Europaparlamentets och rådets direktiv om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) reglerar vilka krav som får ställas för marknadstillträde för tillhandahållare av sådana nät och tjänster. Direk-

tivet innehåller därutöver regler om nyttjanderätt till radiospektrum och nummer ur nationella nummerplaner samt om vissa särskilda skyldigheter.

Syftet med direktivet är att genomföra en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen. Syftet är vidare att upprätta en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster, med de villkor som anges i direktivet och de eventuella begränsningar som följer av artikel 46.1 i Romfördraget, särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa.

Auktorisationsdirektivet motsvaras i gällande rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (tillståndsdirektivet).

I förhållande till tillståndsdirektivet innebär auktorisationsdirektivet att möjligheten att ställa krav på individuella tillstånd för att tillhandahålla nät och tjänster väsentligt begränsas. Dessutom harmoniseras de villkor som får knytas till såväl allmän auktorisation som individuella tillstånd inom Europeiska unionen. I skäl 1 till auktorisationsdirektivet anges också att resultatet av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikationsöversyn visar att det i hela gemenskapen finns ett behov av mer harmoniserade och mindre betungande bestämmelser om tillträde till marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Definitioner

Vad som utgör elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster fastställs i artikel 2 ramdirektivet. Det föreslås att detta definieras i lagen om elektronisk kommunikation.

Med ett elektroniskt kommunikationsnät avses ett system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet Internet) och markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa används för signalöverfö-

ring, rundradionät samt kabel-TV-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs.

Med en elektronisk kommunikationstjänst avses en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Begreppet omfattar inte de av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.

Termen allmän auktorisation definieras i auktorisationsdirektivet. Med allmän auktorisation menas en rättslig ram som upprättas av en medlemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorsspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med direktivet. Begreppet återfinns också i tillståndsdirektivet men någon motsvarande definition finns inte i telelagen. Det är inte heller nödvändigt att använda termen i lagen om elektronisk kommunikation.

I auktorisationsdirektivet definieras också begreppet skadlig störning. Detta hänger samman med att direktivet reglerar tilldelning av nyttjanderätter för radiospektrumanvändning. Med skadlig störning avses i direktivet störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller annan säkerhetstjänst eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser. Definitionen återfinns inte i lagen om radiokommunikation. Däremot finns en i huvudsak överensstämmande definition av begreppet i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Av motiven (prop. 1999/2000:51) framgår att definitionerna grundar sig på artikel 2 i direktivet 1999/5/EG och att de språkliga justeringar som har gjorts i förhållande till den svenska direktiv-

texten inte avser att innebära några ändringar i sak. Definitionen av skadlig störning bör tas med i den nya lagen med samma lydelse som finns i lagen om radio- och teleterminalutrustning.

Allmän auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster

Artikel 3 i auktorisationsdirektivet reglerar vilka regler medlemsstaterna får uppställa för marknadstillträdet på det område som direktivet gäller.

Tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster får endast underkastas allmän auktorisation. Detta påverkar dock inte tillämpningen av särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2, dvs. skyldigheter att tillhandahålla tillträde samt vissa skyldigheter enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster. Det påverkar inte heller nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det innebär att särskilda regler kan gälla för sådana skyldigheter och nyttjanderätter utöver de villkor som får förenas med den allmänna auktorisationen .

I skälen till auktorisationsdirektivet anges att systemet för utfärdande av auktorisationer för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster bör vara så lite betungande som möjligt, för att stimulera framväxten av nya elektroniska kommunikationstjänster och alleuropeiska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och för att tjänsteleverantörer och konsumenter skall kunna dra nytta av de stordriftsfördelar som en inre marknad innebär. Vidare anges att dessa mål uppnås bäst genom en allmän auktorisation för alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, för vilken det inte krävs något uttryckligt beslut eller något särskilt dokument utfärdat av den nationella regleringsmyndigheten, och genom att formkraven begränsas till en anmälan. Om medlemsstaterna kräver anmälan från leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster när de inleder sin verksamhet, får den som gjort en anmälan också kräva bevis på att sådan anmälan har gjorts genom någon form av rättsligt erkänd postkvittering eller elektronisk kvittering. En sådan kvittering bör i alla händelser inte utgöras av eller kräva en administrativ åtgärd av den nationella regleringsmyndighet till vilken anmälan måste göras.

Företagens rättigheter och skyldigheter enligt den allmänna auktorisationen måste enligt skälen till direktivet uttryckligen anges i denna för att garantera lika villkor inom hela gemenskapen och för att underlätta gränsöverskridande förhandlingar om samtrafik mellan allmänna kommunikationsnät.

Beviljandet av särskilda rättigheter kan även fortsättningsvis behövas för radiofrekvenser och nummer från den nationella nummerplanen, anges vidare i skälen till auktorisationsdirektivet. Rättigheter till nummer kan också erhållas från en europeisk nummerplan. Som exempel anges den virtuella landskoden 3883, som tilldelats länder som är medlemmar av Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT). Dessa nyttjanderätter bör endast inskränkas om det krävs med hänsyn till bristen på radiofrekvenser och till behovet av att säkerställa att de används på ett effektivt sätt.

De villkor som får fogas till den allmänna auktorisationen och till de särskilda nyttjanderätterna bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa beaktandet av krav och skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

Den allmänna auktorisationen bör i lagen om elektronisk kommunikation regleras genom att rättigheter och skyldigheter knyts till sådan verksamhet som auktorisationen avser. För viss sådan verksamhet finns ett särskilt behov av offentlig kontroll och tillsyn. Parallellt med detta följer också ett behov att kunna avgiftsbelägga den som bedriver sådan verksamhet.

Nu nämnda hänsyn avser verksamhet som riktar sig till allmänheten. Det bör därför i en ny lag ställas upp ett generellt krav på anmälan innan verksamhet som är allmänt tillgänglig inleds. Upphör verksamheten skall den som är anmäld vara skyldig att utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som regeringen bestämmer. De rättigheter och skyldigheter som följer med anmälningsplikten bör framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Någon särskild prövning av uppfyllelsen av villkoren för anmälningsplikten skall inte ske innan marknadstillträde.

Frågan om tillstånd för radiofrekvenser eller nummer ur nationell nummerplan för elektroniska kommunikationsnät behandlas i avsnitt 10.5.2.

Enligt artikel 6.2 auktorisationsdirektivet skall särskilda skyldigheter enligt artiklarna 5.1, 5.2, 6 och 8 i tillträdesdirektivet och artiklarna 16, 17, 18 och 19 i direktivet om samhällsomfattande tjänster som kan åläggas leverantörer som tillhandahåller elektro-

niska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, eller företag som i enlighet med nämnda direktiv utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. Detta innebär att särskilda skyldigheter som i enlighet med gemenskapslagstiftningen får införas för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster på grund av deras betydande inflytande på marknaden enligt definitionen i ramdirektivet skall införas åtskilda från de allmänna rättigheter och skyldigheter som följer av anmälningsplikten.

Av en ny lag om elektronisk kommunikation bör klart framgå när regler gäller generellt för alla som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster eller bara för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. I fråga om sådana särskilda skyldigheter som enligt nämnda artiklar skall kunna åläggas av den nationella regleringsmyndigheten enligt tillträdesdirektivet eller direktivet om samhällsomfattande tjänster skall förutsättningarna för det framgå direkt av lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Därigenom undviks en sammanblandning i rättsligt avseende mellan sådana särskilda skyldigheter och skyldigheter som följer av anmälningsplikten.

I artikel 6.2 auktorisationsdirektivet sista meningen anges att, i syfte att ge företagen insyn, skall den allmänna auktorisationen hänvisa till de kriterier och förfaranden som gäller när sådana särskilda skyldigheter införs för enskilda företag. Det bör ske genom att det framgår av lagen vilka rekvisit som gäller för att sådana skyldigheter skall kunna åläggas någon.

Anmälningsförfarandet får bara innehålla villkor som är specifika för sektorn för elektronisk kommunikation. Det får inte ställas upp villkor som redan gäller i kraft av annan nationell lagstiftning som inte är specifik för denna sektor. De nationella regleringsmyndigheterna får dock informera nätoperatörer och tjänsteleverantörer om annan lagstiftning som rör deras verksamhet, till exempel genom hänvisningar på sina webbsidor. Med denna skrivning i skälen till auktorisationsdirektivet klargörs att uppräkningen av de villkor som får uppställas enligt auktorisationsdirektivet inte är fullständig på så vis att det kan finnas villkor som gäller i kraft av annan nationell lagstiftning som inte är specifik för sektorn. Sådana regler kan t.ex. vara reglerna om förbud mot missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagen, krav på bygglov eller marklov i plan- och bygglagen eller regler om skyldighet att betala mervär-

desskatt enligt mervärdesskattelagen. Detta behöver inte särskilt nämnas i lagen om elektronisk kommunikation på annat sätt än att det bör finnas en erinran om att prövning enligt lagen inte ersätter tillståndsprövning enligt annan lag.

Anmälningsplikt

Som framgår av artikel 3.2 auktorisationsdirektivet får det krävas att det berörda företaget gör en anmälan men inte att det skall ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från den nationella regleringsmyndigheten innan det börjar utöva de rättigheter som följer av att anmälan har gjorts. Företaget får inleda sin verksamhet direkt efter det att anmälan getts in under förutsättning att bestämmelserna i direktivet om nyttjanderätt är uppfyllda.

Auktorisationsdirektivet omfattar auktorisation av alla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster oavsett om de tillhandahålls allmänheten eller inte. Detta är enligt skälen till direktivet viktigt för att garantera att båda kategorier av leverantörer kan åtnjuta objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella rättigheter, villkor och förfaranden. För elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster som inte tillhandahålls allmänheten bör enligt skälen villkoren vara färre och mildare än vad som är motiverat för sådana nät och tjänster som tillhandahålls allmänheten.

Idag gäller anmälningsplikten i telelagen endast vissa angivna tjänster som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät. De anmälningspliktiga tjänsterna är enligt 5 § telelagen telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplanen för telefoni samt nätkapacitet. Teletjänst avser enligt 1 § telelagen förmedling av telemeddelande för någon annan. Med mobil teletjänst avses en teletjänst där abonnentanslutning tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. Nätkapacitet avser överföringskapacitet i telenät eller del därav och telefonitjänst avser teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.

Anmälningsplikten för dessa tjänster infördes år 1997 (prop. 1996/97:61). Syftet var att anpassa reglerna till tillstånds-

direktivet som var under utarbetande. Vissa krav förenades med sådan anmälningspliktig verksamhet.

I skälen till auktorisationsdirektivet anges att konvergensen mellan olika elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och deras tekniska lösningar kräver att ett system för auktorisation införs som omfattar alla jämförbara nät och tjänster på ett enhetligt sätt, oberoende av vilka tekniska lösningar som väljs.

Med hänsyn till att det inte finns något som tyder på en annan utveckling än mot fortsatt ökad konvergens förefaller det olämpligt att skilja ut några särskilda typer av tjänster som anmälningsskyldiga. För denna inriktning talar också att skyldigheterna på grund av tillträdesdirektivet i allmänhet gäller alla former av allmänna kommunikationsnät. Även det föreslagna kommunikationsdataskyddsdirektivet (se avsnitt 10.8) har ett vidare tillämpningsområde än de tjänster som idag är anmälningspliktiga.

EG:s nya regelverk medför således att tillsynsmyndighetens uppgifter kommer att avse också andra operatörer än de som idag är anmälningspliktiga enligt telelagen. För att få kännedom om vilka aktörer som finns på den svenska marknaden bör en anmälningsplikt föreligga. Beträffande hur en sådan anmälningsplikt förhåller sig till etableringsfriheten enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till följande underavsnitt Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m. Beträffande förhållandet till tillståndsplikten och skyldigheten att anmäla sig för registrering enligt radio-_och_TV-lagen, se under avsnitt 10.2.

Anmälningsplikten bör vara begränsad till tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det saknas skäl att införa en anmälningsplikt för tillhandahållande av slutna nät (benämns äv. enskilda eller privata nät) och tjänster i sådana nät.

Ett allmänt kommunikationsnät avser enligt artikel 2 i ramdirektivet ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Vidare kan hänvisas till telelagens förarbeten avseende teletjänster (prop. 1992/93:200 s. 88, 91 f. och 99). Där anges på sid. 91 att ett kännetecken på att telenät är allmänt tillgängligt bör vara att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Att en operatör aktivt värvar kunder på marknaden och därvid erbjuder anslutning på bestämda villkor bör leda till att det nät som skapas blir att anse som allmänt

tillgängligt. Dessa uttalanden bör vara vägledande också för det nya regelverket.

Innehavet av nät som sådant är inte anmälningspliktigt enligt telelagen. Däremot är tillhandahållande av nätkapacitet inom ett allmän tillgängligt telenät anmälningspliktigt. För att följa terminologin i de nya EG-direktiven föreslås att inte endast tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan även tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät skall vara anmälningspliktigt. I sak torde ändringen från nätkapacitet till nät inte innebära någon skillnad. Vad som avses med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät föreslås definieras i den nya lagen. Med detta avses enligt förslaget etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät.

På samma sätt som idag gäller enligt telelagen bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. Man bör dock vara försiktig med att medge undantag med hänsyn till de skyldigheter som enligt EG-direktiven skall gälla för dem som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Ett exempel på undantag är att ett nät byggs upp huvudsakligen för att betjäna vissa särskilt viktiga samhällsfunktioner såsom polis och räddningstjänst och det antal användare som därutöver tillåts ansluta sig skulle bli så stort att nätet skulle anses som allmänt. Ett annat exempel skulle kunna vara att undanta tillhandahållandet av mindre fastighetsnät. Se även under Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m. nedan i detta avsnitt (slutet) beträffande sådana nät.

Den anmälan som skall göras får enligt artikel 3.3 auktorisationsdirektivet inte innefatta mer än att en juridisk eller fysisk person underrättar den nationella regleringsmyndigheten om att personen har för avsikt att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och lämnar det minimum av information som den nationella regleringsmyndigheten behöver för att kunna föra ett register eller en förteckning över leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Informationen skall enligt direktivet inskränka sig till sådana uppgifter som är nödvändiga för att identifiera leverantören, t.ex. organisationsnummer, och leverantörens kontaktpersoner, adress och en kortfattad beskrivning av nätet eller tjänsten samt den planerade tidpunkten för inledande av verksamheten.

Anmälan bör innehålla en förklaring om att den som gör anmälan avser att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster för vilka anmälningsplikt föreligger enligt lagen om elektronisk kommunikation. Dessutom bör anmälan innehålla sådan information som erfordras för att den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna föra en förteckning över dem som tillhandahåller sådana nät och tjänster. Även information om vilken typ av nät eller tjänst som verksamheten skall avse samt den planerade tidpunkten för inledande av verksamheten bör finnas i anmälan. Sistnämnda uppgifter kan vara av betydelse t.ex. för att bestämma avgiftsuttag, om avgiftens storlek skall vara beroende av vilken typ av nät eller tjänst som tillhandahålls.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som anmälan skall innehålla.

Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen bygger den svenska folkstyrelsen på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. I 2 kap. 1 § anges bl.a. yttrandefriheten och informationsfriheten som sådana grundläggande fri- och rättigheter som varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad. Den fria åsiktsbildningen förutsätter bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Yttrandefriheten enligt 2 kap. 1 § första stycket regeringsformen innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfriheten innebär enligt samma lagrum frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden. Friheten att yttra sig i skrift skyddas särskilt i tryckfrihetsförordningen (TF). Friheten att yttra sig genom ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar skyddas särskilt i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

TF utgör förebilden för YGL. De grundläggande principerna enligt TF återfinns också i YGL. En av dessa principer är etableringsfriheten (se i övrigt t.ex. Mediegrundlagsutredningens betänkande YGL och Internet, SOU 2001:28 sid. 89 f.).

I 1 kap. 1 § YGL anges att varje svensk medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av YGL.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses i YGL upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. För lagen om elektronisk kommunikation är det YGL:s regler om radioprogram som främst är av betydelse för genomförandet av EG:s regelverk och tillämpningen av en ny lag.

Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket YGL får det inte utan stöd i YGL förekomma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram och tekniska upptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram.

Enligt 1 kap. 6 § YGL är grundlagen tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige gäller vad som i YGL föreskrivs om radioprogram i allmänhet.

I lag får föreskrivas om undantag från YGL i fråga om radioprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och radioprogram som sänds genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Sådant undantag får dock inte avse alla bestämmelser i YGL, t.ex. inte bestämmelser i 1 kap. 3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät.

Enligt 1 kap. 7 § YGL gäller i fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från

utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige enbart vissa regler i YGL, däribland 1 kap. 3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät, 3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt 3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

I 1 kap. 9 § YGL finns den s.k. databasregeln. Den anger att YGL:s föreskrifter om radioprogram också tillämpas när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret.

I 1 kap. 11 § YGL finns en hänvisning om att vissa radioprogram och tekniska upptagningar skall jämställas med periodiska skrifter enligt 1 kap. 7 § andra stycket TF. Det lagrummet handlar om periodiska skrifter. I den s.k. bilageregeln i andra stycket samma lagrum anges att om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning som avses i YGL, skall i fråga om tillämpning av 1 – 14 kap. TF programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. För rätten till sändningar gäller bestämmelserna i 3 kap. YGL.

I prop. 2001/02:74 redogörs i avsnitt 9 för etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL. Enligt 3 kap.1 § YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd, dvs. sända program i ljudradio eller television eller annars överföra innehåll med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna till en ledare. Detta gäller såväl inhemska sändningar som vidaresändningar av utländska sändningar. Etableringsfriheten innebär enligt nämnda proposition att det inte får ställas krav på tillstånd för sådana sändningar och att möjligheten att driva verksamheten i princip inte får begränsas av villkor som inte har stöd i grundlagen.

I andra stycket i 3 kap. 1 § YGL regleras undantag från etableringsfriheten. Där anges att den frihet som följer av första stycket inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den uträck-

ning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Undantagsregeln innehåller, förutom möjligheten att ingripa med stöd av lag mot vissa fortsatta sändningar med skadligt innehåll, vidaresändningsplikten som regleras närmare i radio- och TV-lagen och innebär en skyldighet för nätinnehavare att tillhandahålla utrymme i nätet för dels vissa TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen, dvs. sändningar från Sveriges Television AB och TV 4 AB, dels sändningar från lokala kabelsändarföretag, 8 kap. 1 och 2 §§ radio- och TVlagen.

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända enligt 3 kap. 2 § första stycket YGL. Enligt andra stycket samma lagrum skall det allmänna eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Det skall enligt tredje stycket samma lagrum finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag.

Enligt 3 § samma kapitel YGL gäller i fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 1 och 2 §§ vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra – femte styckena och 13 § regeringsformen. Dessa föreskrifter medför att en begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att den aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller får sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen). Dessutom får en begränsning endast ske med hänsyn till rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende m.m. och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § regeringsformen).

Enligt 3 kap. 5 § YGL skall frågor om rätt att sända radioprogram kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars samman-

sättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Prövningen av beslut av regeringen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.

Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om kommersiell reklam, annan annonsering eller sändning av radioprogram som avses i 1 kap. 12 § andra stycket YGL.

Till följd av Mediegrundlagsutredningens betänkande har regeringen i prop. 2001/02:74 lagt fram förslag om vissa ändringar i TF och YGL till riksdagen. Förslagen innefattar bl.a. frågor om utvidgning av grundlagsskyddet och frågor som rör vissa tillämpningsproblem. Förslaget måste behandlas av riksdagen vid två tillfällen med mellanliggande val. Förslagen föreslås träda i kraft från den 1 januari 2003. Om de antas, kommer de därför att få betydelse för utformningen och tillämpningen av lagen om elektronisk kommunikation redan från början.

I propositionen föreslås att det automatiska grundlagsskydd som traditionella massmedieföretag i dag åtnjuter för sina databasverksamheter, framförallt webbsidor, skall utvidgas till att gälla vissa nya tekniker, bl.a. s.k. print on demand som innebär framställning på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upptagningar genom överföring av information ur en databas. Till gruppen massmedieföretag föreslås att företag för yrkesmässig framställning av tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier, skall läggas. Sådana företag erhåller därmed automatiskt grundlagsskydd för samma användning av databaser som dagens massmedieföretag. Därutöver föreslås i propositionen att andra aktörer än de nämnda skall kunna få ett frivilligt grundlagsskydd för motsvarande verksamheter. Förslaget innebär att andra medieföretag och enskilda som yttrar sig via Internet skall kunna på frivillig väg omfattas av grundlagsbestämmelserna. Detta fordrar då att en ansvarig utgivare utses samt att utgivningsbevis beviljas efter ansökan. Det föreslås att Radio- och TV-verket skall pröva frågor om sådant utgivningsbevis.

Dessutom föreslås i propositionen inskränkningar av etableringsfriheten för sändningar av ljudradio- och TV-program och liknande genom tråd. Dels föreslås en inskränkning för att det i lag skall kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavaren att ge

utrymme för annans överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar, dels föreslås en begränsning för att det skall kunna införas lagstiftning som ger mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

I 1 kap. 1 § tredje stycket YGL föreslås att sändningar byts ut mot överföringar för att klargöra att med stycket åsyftas bl.a. sådant tillhandahållande som anges i databasregeln i 1 kap. 9 § YGL. Någon ändring i sak är inte avsedd. I första stycket används redan termen överföringar. I femte stycket föreslås en definition av databas såsom en samling av information lagrad för automatiserad behandling.

I 1 kap 6 § YGL föreslås ett tillägg avseende lagens tillämpning på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas. Genom tillägget klargörs att direktsändningar via Internet omfattas av regeln under förutsättning att allmänheten kan ta del av dem. De skall tas emot med tekniska hjälpmedel. Samma sak gäller för uppspelningar via Internet av tidigare inspelningar som startar på tider som sändaren bestämmer. Någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller i dag är inte avsedd enligt författningskommentaren.

Genom en ändring i 1 kap. 7 § YGL klargörs att lagrummet, som gäller vidaresändning av radioprogram som kommer från utlandet, direkt eller via satellit, inte är tillämplig på överföringar enligt databasregeln i 1 kap. 9 § YGL.

Databasregeln föreslås få i princip följande omfattning. YGL:s föreskrifter om radioprogram skall enligt lagrummets första stycke tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor 1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom överföring (benämns ibland webbsändning) eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning, en skrift eller en bild (print on demand), eller 2. annars, enligt överenskommelser i förväg, tillhandahåller allmänheten information som överförs direkt ur en

sådan databas som anges i 1 (pushteknik som inte är skyddad enligt 1 kap. 6 § YGL eller dagens databasregel).

Vad som sägs i lagrummets första stycke skall enligt andra stycket också gälla annan som har utgivningsbevis för sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

N verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och

att överföringarna utgår från Sverige,

N behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget, N verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för

att det lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.

Vissa särskilda bestämmelser föreslås beträffande sådant utgivningsbevis. Innebörden är att var och en som ansöker om och erhåller ett utgivningsbevis får grundlagsskydd för egna webbsidor.

I 3 kap 1 § YGL föreslås 2 nya punkter i andra stycket, punkterna 2 och 3. I punkten 2 föreslås en möjlighet att i lag föreskriva skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Regeln gäller oavsett om överföringen förmedlar ett privat innehåll eller ett sådant som avses i YGL. I författningskommentaren i prop. 2001/02:74 anges på sid. 101 att punkten skall täcka t.ex. gällande och kommande bestämmelser om tillträde till och s.k. samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät.

I punkten 3 föreslås en möjlighet att i lag föreskriva skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Detta avser t.ex. lagregler om skyldighet för en nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål om vilka program som skall förmedlas. Medgivandet till lagstiftning innefattar en möjlighet att föreskriva om ingripande mot åsidosättande av en sådan skyldighet. Ett förslag till sådan lagstiftning har tagits fram i departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52). Denna remissbehandlas för närvarande.

Genomgången av reglerna i grundlagarna ger vid handen att tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster enligt de nya EG-direktiven utgör sådana verksamheter för vilka reglerna om överföring och sändning

av radioprogram kan vara tillämpliga. Detta måste givetvis beaktas vid utformningen av reglerna för allmän auktorisation och tilldelning av nyttjanderätter och för vilka skyldigheter som kan åläggas den som bedriver sådan verksamhet.

Beträffande sådana särskilda skyldigheter om samtrafik och annat tillträde som behandlas i avsnitt 10.6 är det vår bedömning att EG:s regelverk går att genomföra i svensk lagstiftning under förutsättning att de ovan redovisade grundlagsändringarna avseende etableringsfriheten för trådsändningar antas.

Regeln i 3 kap 1 § YGL angående etableringsfriheten för trådsändningar har inte ansetts hindra anmälningsskyldighet. I radio-_och_TV-lagen finns en regel i 2 kap. 3 § om skyldighet att anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Anmälningsskyldigheten gäller bl.a. den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd. Anmälningsförfarandet bygger på den s.k. sändarlandsprincipen som innebär att anmälningsskyldighet föreligger enbart i det land från vilken sändningen görs. Tillstånd krävs inte för sändningar i tråd enligt radio-_och_TV-lagen.

Regeln om anmälningsskyldighet i radio-_och_TV-lagen har ett annat syfte än den föreslagna anmälningsskyldigheten i lagen om elektronisk kommunikation. Syftet i sistnämnda lag är att skapa förutsättningar för myndigheten att utöva tillsyn över reglerna för att säkerställa en effektiv konkurrens på marknaden och att konsumenternas och andra slutanvändares rättigheter avseende bl.a. tillgång, funktion, integritet och kostnader iakttas. När det krävs tillstånd att sända program enligt radio-_och_TV-lagen är det den tillståndspliktige som bär det radiorättsliga ansvaret och ytterst också det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för sändningarna (prop. 1995/96:160, sid. 75). Syftet med anmälningsplikten enligt radio-_och_TV-lagen är således att det finns ett behov av att veta vem som bär ansvaret för en sändning som en tillståndspliktig upplåter till någon som inte behöver tillstånd eller när verksamheten är helt tillståndsbefriad.

Det torde med hänsyn till de olika syftena vara fullt möjligt att ha en dubbel anmälningsplikt, en enligt lagen om elektronisk kommunikation och en enligt radio-_och_TV-lagen. Beträffande kabelnät kan det dock ifrågasättas vilket behov som finns av en anmälningsplikt enligt lagen om elektronisk kommunikation, om näten bara används för att ta emot radioprogram som avses i YGL. Det måste förutsättas att det finns ett mycket stort antal sådana nät i Sverige. Den som tillhandahåller teletjänster i sådana nät kan

redan idag vara anmälningspliktig enligt telelagen. Strängt taget skulle dock varje fastighetsägare som tillhandahåller ett sådant nät till en operatör kunna bli anmälningspliktig enligt lagen om elektronisk kommunikation, om det är fråga om – en del av – ett allmänt kommunikationsnät.

Det kan anföras att sådana nät är viktiga för slutkundernas möjligheter att välja tjänster. Sådana intressen för slutanvändarna bör dock vara möjliga att tillvarata t.ex. enligt regler om samtrafik och andra former av tillträde med stöd av tillträdesdirektivet eller med sådana regler om abonnentinflytande i kabel-TV-nät som föreslås i ovannämnda Ds 2001:52, även om någon anmälningsplikt inte föreligger.

Å andra sidan torde en radio- och TV-utsändning som det ser ut idag med på förhand bestämda programutbud normalt inte vara att anse som ett allmänt kommunikationsnät eller allmänt tillgänglig kommunikationstjänst. Verksamheten faller därmed utanför anmälningsplikten redan av denna anledning. För sådana fall där det är fråga om ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst föreslås att sådan verksamhet som enbart består i överföring av signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL undantas från anmälningsplikt. Därutöver föreslås att det finns möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från denna plikt.

På så vis bör eventuella tillämpningssvårigheter med det nya regelverket kunna undvikas.

I den mån det ändå skulle uppstå konflikter har grundlagsbestämmelserna företräde framför de nya reglerna. Till stöd för det kan hänvisas till artikel 1.3 ramdirektivet som anger att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.

Ändring av reglerna för tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen

Som har framgått redan av avsnitt 10.1 gäller det nya regelverket för elektronisk kommunikation som EU antagit endast överföringen och inte innehållet. Den reglering som finns i radio-_och_TV-lagen om tillstånd och tillståndsvillkor påverkas därför i den

mån den tar sikte på innehållet i sändningar till allmänheten inte av EG:s regelverk. Det är endast sådana regler om tillstånd och tillståndsvillkor som gäller själva infrastrukturen och överföringen som kan påverkas.

Enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen (1995/96:160) får villkor för sändningstillstånd avse skyldighet att använda vissa radiosändare. Enligt prop. 1995/96:160, sid. 164, tillkom bestämmelsen för att möjliggöra att danska sändningar kan sändas ut från svensk botten, i avsikt att förbättra mottagningsförhållandena i Danmark. Vidare framhålls i propositionen att det tillstånd som gäller för de finska sändningarna ställer krav på att Nackasändaren används samt att krav på användning av viss sändare kan behöva ställas också med anledning av införandet av ny teknik.

Bestämmelsen kan inte sägas angå innehållet i sändningarna utan bör anses falla inom ramen för infrastrukturregleringen. Den omfattas därmed av EG:s nya regelverk på området för elektronisk kommunikation. Följaktligen hör regleringen, om den skall behållas, hemma i lagen om elektronisk kommunikation.

Möjligheten att ställa upp villkor om skyldighet att använda vissa radiosändare fyller en viktig funktion vid utformningen av sändningstillstånd. Emellertid kan en sådan skyldighet allmänt sett vara problemetisk att upprätthålla på en fri marknad för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster.

I artikel 8.3 ramdirektivet anges att de nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklingen av den inre marknaden bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet och säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter.

Att beakta är emellertid även reglerna i 1.3 ramdirektivet och 5.2 auktorisationsdirektivet, som anger att det nya regelverket inte påverkar de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audovisuell politik.

Samtidigt skall framhållas att det enligt vårt förslag till bestämmelser om tillstånd att använda radiosändare finns möjlighet att uppställa villkor om täckning inom landet. De syften som ligger till

grund för 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen bör kunna uppfyllas genom ett sådant villkor.

Men också i ett annat avseende kan ett borttagande av den aktuella bestämmelsen påverka den nuvarande regleringen på området. Vissa delar av Teracom AB:s verksamhet är inte konkurrensutsatt alls. Det gäller utsändning av radio- och TV-program åt programföretag med sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § radio- och TVlagen som enligt tillståndsvillkor skall köpa utsändningstjänster av Teracom AB, dvs. Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV 4 AB när det gäller de analoga marksändningarna. Enligt riksdagens beslut skall den icke konkurrensutsatta verksamheten bedrivas med skälig lönsamhet. Med skälig lönsamhet avses att Teracoms intäkter skall täcka driftskostnader, avskrivningar, förräntning av kapital, risker för haveri i anläggningarna och kostnader för beredskapsåtgärder. Intäkterna skall vidare täcka forsknings- och utvecklingsinsatser samt andra insatser som kan behövas för att säkerställa att bolaget kan tillhandahålla radio- och TV-tjänster även på längre sikt (se prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28, rskr. 1991/92:329 och prop. 1998/99:1, utg. omr. 17, bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55).

Om 3 kap. 2 § punkten 8 radio-_och_TV-lagen tas bort finns det troligen inte längre någon grund för att meddela tillståndsvillkor som ålägger de nämnda programföretagen att köpa utsändningstjänster av Teracom. Det medför bl.a. att riksdagens tidigare ställningstaganden rörande Teracoms verksamhet måste omprövas. Såvitt gäller de analoga utsändningarna kan det inte bortses från risken att en reform skulle medföra fördyringar.

En lösning är att genom en särskild övergångsbestämmelse upprätthålla möjligheten att ställa krav enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen för sådan verksamhet där en sådan skyldighet gäller när lagen om elektronisk kommunikation träder i kraft, om det erfordras för att upprätthålla verksamheten till en rimlig kostnad.

Sammantaget anser vi att det finns skäl som talar för att den nuvarande regleringen i 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen bör upphävas. Med hänsyn till de ställningstaganden och uttalanden som riksdagen gjort i frågan och då det inte utan vidare är klart att regleringen strider mot direktiven avstår vi dock från att lägga fram ett konkret lagförslag.

Beträffande övriga regler i radio-_och_TV-lagen angående tillstånd och tillståndsvillkor anser vi inte att det finns anledning att göra några ändringar med hänsyn till EG:s nya regelverk.

Icke anmälningspliktiga nät och tjänster

EG-direktivens tillämpningsområde gäller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster. Anmälningsplikten har enligt vad som sagts ovan under Anmälningsplikt i detta avsnitt föreslagits bli begränsad till tillhandahållandet av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det gör att utanför anmälningsplikten faller sådana nät som är slutna och där de tjänster som tillhandahålls bara är åtkomliga inom en sluten grupp och där det alltså inte står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Slutna nät är t.ex. interna företagsnät och nät inom myndigheter och andra organisationer. Det kan röra sig om telefonnät inom ett företag på abonnentsidan, om en företagsväxel, trådburna datanät inom företag, myndigheter och andra organisationer, radiobaserade sådana nät främst hos företag, interna kommunikationer för videoöverföring osv. Också trådbundna fastighetsnät som används enbart för radio- och TV-utsändning till allmänheten, t.ex. kabelnät, faller utanför anmälningsplikten.

Något kan i detta sammanhang sägas också om s.k. virtuella privata nät (VPN). Sådana nät etableras vanligen inom större organisationer för anslutningar mellan olika enheter, t.ex. kontor eller industrianläggningar. Organisationen disponerar en del av det allmänna kommunikationsnätets resurser för sin interna kommunikation. Med termen VPN avses även uppkoppling av säkra förbindelser, t.ex. genom kryptering, vid uppkoppling av anställda eller kunder som befinner sig på platser utanför organisationens egna nät. Det virtuella privata nätet utnyttjar vanligen ett allmänt kommunikationsnät. VPN som innebär reservering av överföringskapacitet kan ske i ett allmänt kommunikationsnät. VPN för säker uppkoppling med hjälp av kryptering torde i allmänhet inte utgöra slutna nät enligt lagen om elektronisk kommunikation och kommer därför att omfattas av anmälningsplikten. Se vidare om avgränsningen under Anmälningsplikt om slutna och allmänna kommunikationsnät.

Erkännande av operatör

I 56 § telelagen finns en regel om erkännande av operatör enligt Internationella telekonventionen. Eftersom denna regel enligt en internationell överenskommelse, som Sverige anslutit sig till, alltjämt gäller måste en motsvarande paragraf tas in i lagen om elektronisk kommunikation. En terminologisk anpassning föreslås genom att teleoperatör ändras till operatör. I sak avses ingen ändring. Beträffande regelns närmare innebörd hänvisas till förarbetena till telelagen (prop. 1992/93:200, sid. 146).

Rättigheter som följer med allmän auktorisation

Såsom har angetts under avsnitt Allmän auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ovan bör de rättigheter som enligt auktorisationsdirektivet följer med allmän auktorisation framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I artikel 4 auktorisationsdirektivet finns en minimiförteckning över rättigheter som skall följa av den allmänna auktorisationen. Det är viktigt i sammanhanget att komma ihåg att dessa rättigheter inte är inskränkta till dem som föreslås anmälningspliktiga enligt lagen.

Företag som har erhållit allmän auktorisation enligt artikel 3 auktorisationsdirektivet, dvs. sådana företag som anmält verksamhet enligt lagen om elektronisk kommunikation eller bedriver sådan verksamhet som omfattas av direktiven men som inte är anmälningspliktig, har rätt enligt direktivet att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Denna regel slår fast principen om det fria marknadstillträdet.

Vidare anges i artikel 4 auktorisationsdirektivet att företag som erhållit allmän auktorisation har rätt att få ansökningar om rätt att installera faciliteter som de behöver bedömda i enlighet med artikel 11 ramdirektivet.

Artikel 11 i ramdirektivet avser ledningsrätter. I artikel 11.1 anges att när en behörig myndighet överväger

N en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på,

över eller under offentlig eller privat egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät, eller

N en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter på,

över eller under offentlig egendom för ett företag som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät som inte är allmänt tillgängliga

skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering och utan dröjsmål, och följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering när den knyter villkor till sådana rättigheter.

Dessa förfaranden kan enligt artikeln variera beroende på om sökanden tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller inte.

I utredningens uppdrag ingår i och för sig att föreslå de lagstiftningsåtgärder som erfordras för att genomföra EG:s nya direktiv inom området elektronisk kommunikation. Emellertid har regeringen den 7 februari 2002 fattat beslut om utredningsdirektiv för översyn av vissa frågor om ledningsrätt, dir. 2002:17. I det uppdraget ingår bl.a. att lägga fram förslag på författningsändringar i ledningsrättslagen (1973:1144) som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU antar inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. Enligt utredningsdirektivet skall de ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra EG-direktiven redovisas i ett delbetänkande senast den 15 augusti 2002. Utredningen (Ju2002:03) har inlett sitt arbete och antagit namnet 2002 års ledningsrättsutredning. Vi avser därför inte att lägga fram några förslag avseende denna fråga.

När sådana företag som har allmän auktorisation tillhandahåller allmänheten elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster skall den allmänna auktorisationen enligt artikel 4 auktorisationsdirektivet också ge dem rätt att förhandla om samtrafik med och, i förekommande fall, få tillträde till eller samtrafik med andra leverantörer av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga kommunikationstjänster som omfattas av en allmän auktorisation i gemenskapen i enlighet med tillträdesdirektivet. Innebörden av dessa rättigheter beskrivs närmare i avsnitt 10.6.

Vidare skall sådana företag kunna bli utsedda att tillhandahålla olika delar av de samhällsomfattande tjänsterna eller täcka olika delar av det nationella territoriet i enlighet med direktivet om samhällsomfattande tjänster. Innebörden av dessa rättigheter beskrivs närmare i avsnitt 10.7.

Skyldigheter som följer med den allmänna auktorisationen

Den allmänna auktorisationen för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster får enligt artikel 6.1 auktorisationsdirektivet endast omfattas av de villkor som är upptagna i del A i bilagan till direktivet.

Uppräkningen i del A är uttömmande. Direktivet innehåller dock inte någon skyldighet att införa samtliga villkor i Sverige. Vilka av dessa villkor som enligt utredningen bör ställas som krav på den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster framgår av avsnitten 10.6, 10.7 och 10.8.

Intyg som kan underlätta utövandet av rätten att installera faciliteter och rättigheter till samtrafik

I artikel 9 auktorisationsdirektivet finns en rätt för företag som omfattas av allmän auktorisation att erhålla ett intyg som kan underlätta utövandet av rätten att installera faciliteter och utöva rättigheter till samtrafik.

I artikel 9 anges att en nationell regleringsmyndighet skall på begäran av ett företag inom en vecka utfärda en standardiserad handling där det bekräftas, i förekommande fall, att företaget har lämnat in en anmälan enligt artikel 3.2. I intyget skall vidare anges under vilka omständigheter företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i enlighet med allmän auktorisation har rätt att ansöka om rätt att installera faciliteter, förhandla om samtrafik eller få tillträde eller samtrafik, så att företaget lättare kan utöva dessa rättigheter, exempelvis på andra myndighetsnivåer eller i förhållande till andra företag. Sådana intyg kan också i förekommande fall utfärdas automatiskt efter anmälan enligt artikel 3.2.

Vi anser att möjligheten att erhålla ett sådant intyg bör vara öppen för alla som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Anledningen till detta är att inte endast anmälningspliktiga kan ha sådana rättigheter som intyget är avsett att underlätta att ta i anspråk. Av intyget bör framgå de rättigheter som gäller för olika typer av verksamhet. Avser verksamheten t.ex. att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster följer mer omfattande rättig-

heter än om det avser tjänster för slutna grupper. Skyldigheten att utfärda sådana intyg bör framgå av en förordning om elektronisk kommunikation. Intyg bör utfärdas av den myndighet som regeringen bestämmer.

10.5.2. Tillstånd att använda radiosändare och adress för elektronisk kommunikation

Vårt förslag: Tillstånd att använda radiosändare och adress ur nationell adressplan föreslås behandlas på i stort sett samma sätt i den nya lagen.

Systemet med individuella tillstånd för rätten att använda radiosändare som gäller enligt LRK föreslås bibehållas. Vi föreslår dock en utvidgad möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att göra undantag från tillståndsplikten.

Ett dubbelt prövningsförfarande bibehålls för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kommer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.

Principen om positiv inriktning vid prövningar av ansökningar om tillstånd bibehålls. För att tillse att radiofrekvenserna används effektivt införs emellertid en ny prövningsgrund, som innebär att tillstånd skall beviljas endast om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet.

För att underlätta tillståndsprövningen i samband med t.ex. nya system för mobila elektroniska kommunikationstjänster föreslås att tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.

Tillstånd att använda radiosändare skall alltjämt avse en viss radioanvändning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett tillstånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt lagen om radiokommunikation. En nyhet är emellertid att tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten kan förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. En förutsättning är dock att det inte inverkar menligt på konkurrensen.

Tillstånd skall vara tidsbegränsade. Giltighetstiden för tillståndsvillkor föreslås dock få vara kortare än tillståndstiden.

Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga antingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa förfaranden.

I förhållande till reglerna i LRK om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor föreslås motsvarande regler i den nya lagen något ändrade. Exempelvis kommer den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten tydligt till uttryck genom att ett tillstånd inte får återkallas om ändamålet med åtgärden lika väl kan uppnås genom att tillståndsvillkoren ändras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation. Tillstånd skall krävas för att få använda en adress ur en sådan adressplan. Ett tillstånd kan förenas med villkor, bl.a. om utnyttjandet av adresserna.

För adresser som är av betydande ekonomiskt värde skall tillstånd kunna beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tilldelning skall ske efter anbudsförfarande eller ett förfarande med slumpmässig tilldelning (lottning).

I fråga om återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor kommer i huvudsak samma regler att gälla som beträffande tillstånd att använda radiosändare.

En nyhet är att vi föreslår att tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas (s.k. andrahandshandel). En överlåtelse är dock giltig endast efter medgivande från tillståndsmyndigheten. Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen.

Allmänt

Behandlingen av nyttjanderätter till radiofrekvenser och adresser ur nationell adressplan för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang kan te sig främmande ur svensk synvinkel eftersom vi tidigare har behandlat dessa företeelser i skilda lagar och på helt olika sätt. Telelagen innehåller idag bara två paragrafer, 37–38 §§, som direkt handlar om nationella nummerplaner och skyldighet att iaktta sådana.

Auktorisationsdirektivet behandlar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationella nummerplaner för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang. Orsaken till det torde vara att båda är, måhända i olika utsträckning, begränsade resurser. De villkor som får knytas till dessa rättigheter har förhållandevis stora likheter trots nyttjanderätternas olika natur.

Beträffande tillämpningsområdet för reglerna om nyttjanderätter till radiofrekvenser enligt auktorisationsdirektivet och tillämpningsområdet för LRK bör anmärkas att medan LRK gäller all användning av radiofrekvenser så gäller auktorisationsdirektivet enligt skälen till direktivet endast beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser, när nyttjandet inbegriper tillhandahållandet av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst, vanligtvis mot ersättning. Egenanvändning av radioterminalutrustning, grundad på sådan icke-exklusiv användning av särskilda radiofrekvenser som inte har samband med någon ekonomisk verksamhet, t.ex. radioamatörers användning av frekvensband för allmänheten, utgör inte tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och omfattas därför inte av auktorisationsdirektivet. Sådan användning omfattas enligt skälen till auktorisationsdirektivet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (RTTE-direktivet). Se även avsnitt 10.5.1 ovan.

LRK innehåller enligt 1 § bestämmelser om användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation m.m. I 17 § LRK finns en regel som avser elektromagnetisk inkompatibilitet. Den avser användning av andra elektriska eller elektroniska anläggningar som utan att vara radioanläggningar är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål

eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål.

LRK har alltså ett bredare tillämpningsområde än auktorisationsdirektivet när det gäller radiofrekvenser. Med hänsyn till auktorisationsdirektivets struktur, med allmän auktorisation, nyttjanderätter och särskilda skyldigheter förefaller det som den bästa lösningen att hålla reglerna samlade i en lag. Det bör med hänsyn till att den största radioanvändningen med all sannolikhet ligger inom ramen för auktorisationsdirektivets tillämpningsområde inte heller finnas tillräcklig anledning att ha en särskild lag för sådan radioanvändning som ligger utanför direktivets område. Det innebär att LRK måste arbetas in i den nya lagen med iakttagande av EG:s nya regelverk. Detta innebär i sin tur att mycket av förarbetena till LRK kommer att äga fortsatt giltighet som motiv till en ny lag.

Radiospektrum och vissa andra begrepp

Med radiovågor förstås i LRK elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 gigahertz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. EG:s radiospektrumbeslut definierar radiospektrum som radiovågor med frekvenser mellan 9 kilohertz (kHz) och 3 000 gigahertz (GHz). Radiovågor är enligt beslutet elektromagnetiska vågor som utbreder sig utan konstgjorda ledare. I princip samma definition av radiovågor återfinns i RTTE-direktivet och lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Definitionen i LRK saknar således en undre gräns. Den nedre gränsen för radioanvändning ligger i praktiken kring 10 kilohertz. Ännu är den största delen av detta spektrum inte tekniskt möjlig att använda. Huvudparten av dagens användning av radiofrekvenser ligger under 30 gigahertz. För att harmonisera begreppen bör en nedre gräns införas och den bör vara i enlighet med EG:s rättsakter. Radiovågor bör därför definieras som elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskild anordnad ledare. Därmed täcks våglängder från 30 000 meter ner till ca en tiondels millimeter. Denna del av det elektromagnetiska spektrumet brukar benämnas radiofrekvensspektrumet eller bara radiospektrumet.

De övriga definitioner som idag finns i LRK är:

1. radiokommunikation, som innebär överföring, utsändning eller

mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,

2. radiobestämning, som innebär bestämning av position, hastighet

eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper,

3. radioanläggning, som avser en anordning avsedd för radio-

kommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare).

Beträffande innebörden av definitionerna i föregående stycke hänvisas till förarbetena till LRK.

Begreppen radiokommunikation och radioanläggning bör med vissa redaktionella ändringar överföras till den nya lagen. Däremot kräver den nya lagen inte att radiobestämning definieras särskilt.

I förarbetena till LRK, framförallt betänkandet från frekvensrättsutredningen, SOU 1991:107, kap. 1, finns beskrivningar av vad som avses med radiosändare och radiomottagare, redogörelse för olika vågutbredningsegenskaper samt om användning av radiovågor för olika ändamål. Dessa förhållanden är i princip fortfarande giltiga. Någon ny beskrivning görs därför inte här. Nya användningsområden har givetvis tillkommit sedan år 1991. Användningen av radiospektrum för fasta och mobila tele- och datatjänster, digital-TV och digitalradio är exempel på detta. Efterfrågan på radiospektrum har ökat med nya användningsområden och ökad överföring av information via radio trots effektivare frekvensanvändning, t.ex. till följd av digitalisering.

Radiofrekvenserna allokeras för skilda ändamål med hänsyn bl.a. till olika spektrums tekniska egenskaper, såsom vågutbredningsegenskaper, tjänstens störningstålighet etc. Detta innebär att band pekas ut för en viss eller vissa särskilda användningsområden. En viss användning kan därvid också pekas ut som huvudanvändning. Genom att göra sådana allokeringar i förväg innan tillstånd för radiosändare meddelas kan en planering göras för hur radiospektrumet skall användas. Detta brukar benämnas för frekvensplanering.

Internationell reglering

Eftersom radiovågornas utbredning inte slutar vid nationsgränserna och många tjänster används i flera länder finns ett stort behov av internationell samverkan för frekvensallokering och frekvensplanering. Även tillståndsgivning kan i vissa fall harmoniseras eller till och med ske för flera länder gemensamt. Ett viktigt mål med det internationella samarbetet blev tidigt att se till att radioförbindelser upprätthålls utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen. Det blev därför viktigt att allokera band för bestämda användningsområden. En ordning för nationernas ansvar beträffande beslut om tilldelning av bestämda radiofrekvenser bestämdes också. I det internationella arbetet ingår också att ta fram tekniska krav på den utrustning som skall användas på radioområdet. Det internationella arbetet sker i flera organisationer.

Globalt är den viktigaste organisationen den internationella teleunionen, ITU. Av särskild betydelse är det internationella radioreglementet (RR). Sverige har anslutit sig till den internationella överenskommelsen om radioreglementet genom att ratificera överenskommelsen. RR innehåller bestämmelser om bl.a. användningen av radiofrekvenserna och om skyldigheter för de nationella myndigheterna. En huvuddel i RR är den s.k. frekvensfördelningsplanen eller frekvensallokeringstabellen (artikel 8 i RR). Frekvensfördelningsplanen omfattar alla tekniskt användbara frekvenser. Av planen framgår för vilket eller vilka slag av radioanvändning som olika frekvensband är bestämda. RR:s frekvensfördelningsplan ger de enskilda länderna utrymme att utnyttja vissa frekvensband för annan användning än den som primärt gäller enligt planen. Dessutom finns ytterligare möjligheter till nationella särlösningar av mer eller mindre omfattande art. RR medger även att enskilda stater ingår överenskommelser om frekvensfördelningen mellan sig. Genom ratifikationen av den internationella överenskommelsen om RR har Sverige åtagit sig att vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma skadliga störningar i andra länders radiotrafik iaktta den fördelning som anges i frekvensfördelningsplaneringen samt övriga bestämmelser i RR. RR är dock bindande för Sverige endast såvitt svenska sändare kan påverka andra länders radiotrafik.

För arbetet i Europa är den viktigaste organisationen den europeiska sammanslutningen av post- och teleförvaltningar (Conference Européenne des Administration des postes et des télé-

communications), CEPT. Arbetet i CEPT utgör ibland förberedelser inför det globala samarbetet. CEPT har nyligen omstrukturerats. De två radiokommittéerna The European Radiocommunications Committee (ERC) och The European Committee of Telecommunications Regulatory Authorities (ECTRA) slogs den 1 oktober 2001 samman till en kommitté, The Electronic Communications Committee (ECC).

Inom ramen för CEPT finns också The European Radiocommunications Office (ERO), som bildades som det permanenta kontoret för att stödja ERC:s verksamhet inom CEPT. ERO är numera ECC:s representationskontor. ERO har tagit över verksamheter som tidigare sköttes av the European Telecommunications Office (ETO). ERO bygger numera på en konvention om etablerandet av ERO, som f.n. har undertecknats av ett 30-tal CEPT-administrationer.

Ett samarbete angående radiospektrumanvändning har också skett inom EU. Bl.a. finns särskilda beslut av Europaparlamentet och rådet angående användning för vissa mobila teletjänster. Genom det nya radiospektrumbeslutet får samarbetet beträffande radiospektrumanvändningen inom EU en ökad betydelse för medlemsstaterna.

I princip gäller att arbetet i EU kan ligga till grund för medlemsstaternas agerande i CEPT om det gäller frågor som rör den gemensamma marknaden. Arbetet i CEPT kan sedan utgöra grund för de europeiska ländernas agerande i ITU.

EG:s radiospektrumbeslut

Radiospektrumbeslutet har enligt artikel 1 till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (FoU).

Genom samordning och harmonisering inom gemenskapen kan man i vissa fall också bidra till att harmonisera och samordna radiospektrumanvändningen på global nivå, enligt skälen till beslutet.

Radiospektrumpolitik kan enligt skälen inte grundas endast på tekniska parametrar utan måste också ta hänsyn till ekonomiska, politiska, kulturella, hälsorelaterade och sociala frågor. Dessutom kommer den ständigt ökande efterfrågan på den begränsade tillgången av tillgängligt radiospektrum att leda till motstridiga krav på att tillfredsställa olika grupper av radiospektrumanvändare inom sektorer som telekommunikation, rundradio, transporter, rättsväsende, militär och forskning. Radiospektrumpolitiken bör därför ta hänsyn till alla sektorer och väga in de olika behoven. Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör enligt skälen till beslutet bidra till yttrandefriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.

För att uppnå sitt syfte fastställs i beslutet förfaranden för att

a) underlätta en politik när det gäller strategisk planering och har-

monisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen med hänsyn till bl.a. följande aspekter av gemenskapspolitiken: ekonomi, säkerhet, hälsa, allmänintresse, yttrandefrihet, kultur, vetenskapliga, sociala och tekniska frågor, samt till radiospektrumanvändargruppers olika intressen för att därigenom optimera radiospektrumanvändningen och undvika skadlig störning,

b) säkerställa ett effektivt genomförande av radiospektrumpolitiken i

gemenskapen, och särskilt utveckla ett allmänt tillvägagångssätt för att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum,

c) säkerställa att information om allokering av, tillgång till och an-

vändning av radiospektrum i gemenskapen ges samordnat och i rätt tid,

d) säkerställa en effektiv samordning av gemenskapens intressen i

internationella förhandlingar där radiospektrumanvändningen påverkar gemenskapens politik.

När åtgärder vidtas i enlighet med beslutet skall enligt artikel 2 vederbörlig hänsyn tas till det arbete som utförs i internationella organisationer och som rör frekvensförvaltning, t.ex. ITU och CEPT.

Beslutet påverkar inte de åtgärder som vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen för att uppnå mål av allmänt intresse, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik, när det gäller

direktiv 1999/5/EG (RTTE-direktivet) och medlemsstaternas rätt att organisera och använda sitt radiospektrum för att trygga den allmänna ordningen och säkerheten samt försvaret. Beslutet bör enligt skälen inte påverka medlemsstaternas rätt att införa de begränsningar som krävs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt för försvarsändamål. Om en teknisk genomförandeåtgärd skulle inverka bl.a. på de frekvensband som används av en medlemsstat uteslutande och direkt för ändamål som avser dess allmänna säkerhet och försvar, får kommissionen, om medlemsstaten begär detta på grundval av motiverade skäl, bevilja övergångsperioder eller fördelningssystem för att underlätta att åtgärden genomförs fullt ut. I detta hänseende får medlemsstaterna också till kommissionen anmäla de nationella frekvensband som uteslutande och direkt används för ändamål som avser allmän säkerhet och försvar.

Beslutet bygger på principen att, när Europaparlamentet och rådet har enats om en gemenskapspolitik som är beroende av radiospektrum, bör kommittéförfarande användas vid antagandet av åtföljande tekniska genomförandeåtgärder. Tekniska genomförandeåtgärder bör särskilt inrikta sig på harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, liksom tillgång till uppgifter avseende användning av radiospektrum.

Genom radiospektrumbeslutet skapas Radiospektrumkommittén. Denna kommitté är en verkställighetskommitté enligt kommittologiförfarandet. För kommittén gäller dels ett rådgivande förfarande enligt artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG (kommittologibeslutet), dels ett föreskrivande förfarande enligt artiklarna 5 och 7 i kommittologibeslutet. Radiospektrumkommittén skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha kommissionens företrädare som ordförande. Kommittén skall studera förslagen till tekniska tillämpningsåtgärder som rör radiospektrum. Dessa kan utarbetas på grundval av diskussionerna i kommittén. Det anges särskilt att detta kan i särskilda fall kräva tekniska förberedelser av de nationella myndigheterna som är ansvariga för frekvensförvaltning.

För att uppnå det syftet med beslutet enligt artikel 1 skall kommissionen lägga fram lämpliga tekniska genomförandeåtgärder för kommittén i syfte att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, samt tillgång till viss information om radiospektrumanvändningen.

Kommissionen skall därvid ge CEPT i uppdrag att utveckla sådana tekniska genomförandeåtgärder, under förutsättning att de faller inom CEPT:s ansvarsområde, såsom harmonisering av frekvensallokering och tillgång till information. Kommissionen skall därvid ange vilka uppgifter som skall utföras och när de skall vara avslutade. Kommissionen skall för detta ändamål tillämpa det rådgivande förfarandet i Radiospektrumkommittén.

På grundval av det arbete som utförts av CEPT skall kommissionen besluta huruvida det arbete som utförts i enlighet med uppdraget har lett till resultat som skall tillämpas i gemenskapen och besluta om tidsfristen inom vilken medlemsstaterna skall genomföra dessa. Besluten skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Vid genomförandet av denna punkt skall kommissionen handla i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén.

Anser kommissionen eller en medlemsstat att det arbete som utförts på grundval av uppdraget till CEPT inte fortlöper tillfredsställande med hänsyn till den fastställda tidsfristen eller om resultaten inte är godtagbara, får kommissionen istället vidta åtgärder för att uppnå uppdragets mål i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén.

Sådana tekniska implementeringsåtgärder som nämnts ovan kan när så är lämpligt, under förutsättning att kommissionen godkänner detta, innefatta en möjlighet till övergångsperioder eller frekvensdelningsarrangemang i en medlemsstat när detta är berättigat med beaktande av den särskilda situationen i medlemsstaten. Medlemsstaten skall ansöka om detta. En förutsättning är att ett sådant undantag inte otillbörligt försenar genomförandet eller förorsakar olämpliga skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller konkurrensläge eller regelverk.

För att uppnå det i artikel 1 angivna syftet får kommissionen i enlighet med det föreskrivande förfarandet i kommittén också anta sådana tekniska genomförandeåtgärder som inte omfattas av CEPT:s ansvarsområde.

I syfte att bidra till utformningen, förberedandet och genomförandet av gemenskapens radiospektrumpolitik, skall kommissionen utöver tekniska implementeringsåtgärder enligt ovanstående regelbundet samråda med kommittén om de frågor som omfattas av artikel 1.

När det är nödvändigt att anta harmoniseringsåtgärder för tillämpningen av gemenskapsstrategier som går längre än tekniska

tillämpningsåtgärder, kan kommissionen sedan lägga fram ett förslag på grundval av fördraget för Europaparlamentet och rådet. Eventuella nya policyinitiativ från gemenskapen, beroende av radiospektrum, skall nämligen i tillämpliga fall beslutas av Europaparlamentet och rådet, på grundval av ett förslag från kommissionen.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 5 i radiospektrumbeslutet säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det föreligger ett behov av detta för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra denna information tillgänglig för allmänheten, i tillämpliga fall i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 4.

Kommissionen skall enligt artikel 6 i radiospektrumbeslutet övervaka den utveckling av radiospektrum i tredje land och i internationella organisationer som kan komma att påverka genomförandet av beslutet. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla rättsliga eller faktiska svårigheter för genomförandet av beslutet som orsakas av tredje land eller av internationella organisationer. Kommissionen skall regelbundet till Europaparlamentet och rådet avge rapport om vad som uppnåtts genom tillämpningen av sådana åtgärder i förhållande till tredje land och internationella organisationer och, i förekommande fall, föreslå åtgärder i syfte att genomföra principerna och uppnå målen i artikel 1. När så krävs för att uppnå syftet i artikel 1 skall gemensamma politiska mål antas för att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna. Åtgärder enligt artikeln skall dock inte påverka gemenskapens eller medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt relevanta internationella avtal.

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet. I synnerhet skall medlemsstaterna omgående underrätta kommissionen om genomförandet av resultaten av de uppdrag som givits till CEPT.

I artikel 8 finns en bestämmelse om sekretess. Kommissionen skall varje år inför Europaparlamentet och rådet avge rapport om den verksamhet som bedrivits och de åtgärder

som vidtagits och om de framtida åtgärder som planeras enligt beslutet.

Enligt utredningsuppdraget skall vi med beaktande av svensk lagstiftningstradition föreslå den lagstiftning som är nödvändig för att genomföra också beslutet om radiospektrumpolitiken. Som har framgått av ovanstående genomgång av beslutet består detta till helt övervägande del av förfaranderegler. Beslutet ger framförallt ett ramverk för hur tekniska implementeringsåtgärder skall beslutas och om förhållandet till tredje land. Dessutom finns det i Radiospektrumkommittén ett forum för diskussion av policyfrågor. Utöver denna verkställighetskommitté avser kommissionen att tillsätta en radiospektrumgrupp som en högnivågrupp för att diskutera policyfrågor i gemenskapen som underlag för kommissionen när den skall ge förslag till Europaparlamentet och rådet angående radiospektrumpolitiken.

Radiospektrumbeslutet innehåller bara två artiklar med ett materiellt innehåll, nämligen artikel 5 om tillgång till information och artikel 8 om sekretess. Sekretessbestämmelserna behandlas i avsnitt 10.9. Beträffande artikel 5 skall frekvensplanen behandlas i det följande avsnittet. Skyldigheten att offentliggöra frekvensplanen, information om rättigheter, villkor, förfararanden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen bör inte föranleda någon särskild lagstiftning.

Reglerna om allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens regler om när beslut m.m. får sekretessbeläggas bör vara tillräckliga och artikel 5 kan därför redan anses vara uppfylld i svensk lagstiftning i förhållande till enskilda. Offentliggörandet i artikel 5 tar dock sikte särskilt på sådan information som är av betydelse för syftet med radiospektrumbeslutet. Det kan finnas ett behov av att offentliggöra sådan information i ett sammanhang för arbetet med radiospektrumfrågor i gemenskapen. Detta bör därför tas upp i en förordning som en uppgift som den ansvariga myndigheten skall fullgöra.

Informationsskyldigheten enligt artikel 7 bör falla inom regeringens allmänna kompetens med erforderligt bistånd av en ansvarig myndighet. Myndighetens bistånd bör framgå av ett generellt uppdrag att handlägga EU-frågor, motsvarande det som idag finns i 4 § förordningen (1997:401) med instruktion för PTS.

Den svenska frekvensplanen

Den internationella frekvensplaneringen har stor betydelse också för den nationella frekvensplaneringen. Detta sammanhänger bl.a. med att vågutbredningsegenskaperna hos vissa radiofrekvenser är sådana att de utbreder sig långt över gränserna och även beträffande sådana frekvenser som inte utbreder sig så långt kan gränsnära radiosändare bli styrande för övrig sådan verksamhet längre in i landet om sändarna skall utnyttja samma frekvens. Den svenska frekvensplanen bygger i allt väsentligt på det internationella samarbete som Sverige bedriver inom ramen för ITU, CEPT och EU.

Med utgångspunkt i RR:s frekvensfördelningsplan upprättar Post- och telestyrelsen idag en svensk frekvensfördelningsplan genom att ge ut allmänna råd. Den senaste är Post- och telestyrelsens allmänna råd (PTSFS 2000:14) om den svenska frekvensplanen. Ändringar i RR sker på basis av de världsradiokonferenser som ITU anordnar med vanligen tre års mellanrum. Den senaste var år 2000 och nästa hålls 2003. Ändringarna i RR:s frekvensfördelningsplan föranleder sedan ändringar i den svenska frekvensplanen.

Frågan om behovet av en nationell frekvensplan togs upp i prop. 1992/93:200, sid. 187 f. Där anförs som skäl för en sådan plan att Sverige genom sitt medlemskap i ITU och ratifikationen av telekonventionerna skall se till att radioanvändningen inom Sverige sker inom de ramar och efter de förutsättningar som läggs fast i RR. Genom detta är vi beträffande väsentliga delar av radioanvändningen inom Sverige styrda av RR:s frekvensfördelningsplan. I angiven proposition sägs också att ha en grundläggande planering lätt tillgänglig och på svenska språket kan bidra till förståelse för de begränsningar som ligger i regleringen och främja att Sverige lever upp till de folkrättsliga förpliktelserna på radioområdet. Det är också av betydelse för olika intressenter att veta vilka förutsättningar som gäller för radioanvändningen. Sådana intressenter är bl.a. tillverkare och leverantörer av radioutrustning, nätoperatörer, företag som utnyttjar radiokommunikationer m.fl. Särskilt gäller detta mindre företag och enskilda användare. Myndighetens uppfattning av hur framtida tillämpningar skall genomföras i Sverige kan också vara nyttigt att känna till.

Sammantaget bör detta leda till samma slutsats som i prop. 1992/93:200, nämligen att det finns ett flertal goda skäl till att det skall finnas en sammanhållen grundläggande frekvensplan för landet.

Frågan om den rättsliga statusen på frekvensplanen är av stor betydelse för regelverkets utformning. Om frekvensplanen görs bindande kan förmodligen behovet av att använda sig av individuella tillstånd minska. Enligt artikel 5.1 auktorisationsdirektivet är det också avsikten att medlemsstaterna inte skall kräva att individuella nyttjanderätter beviljas som förutsättning för användning av radiofrekvenser, om risken för skadlig störning är försumbar. Medlemsstaterna skall d