EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2015/848

av den 20 maj 2015

om insolvensförfaranden

(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 81,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (

1

),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (

2

), och

av följande skäl:

(1)

Den 12 december 2012 antog kommissionen en rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG)

nr 1346/2000 (

3

). I rapporten konstaterades att förordningen generellt fungerar väl men att det vore önskvärt att

förbättra tillämpningen av vissa bestämmelser för att effektivisera handläggningen av gränsöverskridande

insolvensförfaranden. Eftersom den förordningen redan har ändrats flera gånger och ytterligare ändringar ska

göras, bör den av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Unionen har som mål att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(3)

För att den inre marknaden ska fungera väl krävs det att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar

effektivt och smidigt. Denna förordning behöver antas för att uppnå detta mål, som faller inom området för

rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor i den mening som avses i artikel 81 i fördraget.

(4)

Företagens verksamhet har i allt högre grad gränsöverskridande verkningar och regleras därför i allt större

utsträckning av unionsrätten. Sådana företags insolvens påverkar även den inre marknadens goda funktion och

det behövs en unionsakt som ställer krav på samordning av de åtgärder som ska vidtas beträffande en insolvent

gäldenärs tillgångar.

(5)

För att den inre marknaden ska fungera väl är det nödvändigt att undvika att parterna motiveras att överföra

tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning

till skada för borgenärskollektivet (forum shopping).

(6)

Denna förordning bör inbegripa bestämmelser om behörighet att inleda insolvensförfaranden och pröva talan

som är en direkt följd av insolvensförfaranden och har ett nära samband med dessa. Denna förordning bör också

innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden som meddelats i sådana

förfaranden samt om vilken lag som ska tillämpas på insolvensförfaranden. Dessutom bör denna förordning

fastställa bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden som avser samma gäldenär eller flera

medlemmar i samma koncern.

(7)

Konkurs, ackord och liknande förfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och

rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (

4

). Dessa förfaranden bör omfattas av den här förordningen. Vid

tolkningen av denna förordning är det viktigt att i största möjliga utsträckning undvika kryphål mellan de båda

instrumenten. Att ett nationellt förfarande inte ingår i förteckningen i bilaga A till den här förordningen bör

emellertid inte i sig innebära att det omfattas av förordning (EU) nr 1215/2012.

5.6.2015

L 141/19

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) EUT C 271, 19.9.2013, s. 55.

(²) Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 februari 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 12 mars 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 maj 2015 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(³) Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 30.6.2000, s. 1).

(⁴) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande

och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

Prop. 2016/17:125

2015 års insolvensförordning

Bilaga 1

(8)

För att uppnå syftet att förbättra effektivitet och ändamålsenlighet hos insolvensförfaranden med gränsöver­

skridande verkningar är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om behörighet, erkännande och

tillämplig lag på detta område blir föremål för en unionsåtgärd som är bindande och direkt tillämplig i

medlemsstaterna.

(9)

Denna förordning bör tillämpas på insolvensförfaranden som uppfyller villkoren i förordningen, oavsett om

gäldenären är en fysisk eller juridisk person, näringsidkare eller privatperson. En uttömmande förteckning över

dessa insolvensförfaranden återfinns i bilaga A. Vad gäller de nationella förfaranden som ingår i bilaga A, bör

denna förordning vara tillämplig utan att domstolarna i en annan medlemsstat behöver undersöka huruvida

villkoren i denna förordning är uppfyllda. Nationella insolvensförfaranden som inte förtecknas i bilaga A bör inte

omfattas av denna förordning.

(10)

Tillämpningsområdet för denna förordning bör utvidgas till att även omfatta förfaranden som stärker förutsätt­

ningarna för att rädda ekonomiskt bärkraftiga företag som befinner sig i svårigheter och ge entreprenörer en

andra chans. Tillämpningsområdet bör särskilt omfatta förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera en

gäldenär i ett skede där det endast föreligger en risk för insolvens eller som innebär att gäldenären helt eller delvis

behåller kontrollen över sina tillgångar och sin verksamhet. Det bör även omfatta förfaranden för skuldned­

sättning eller skuldsanering för konsumenter och egenföretagare, till exempel genom nedsättning av det belopp

som gäldenären ska betala eller förlängning av den betalningstid som gäldenären beviljats. Eftersom dessa

förfaranden inte nödvändigtvis behöver leda till att en förvaltare utses, bör de omfattas av denna förordning, om

de äger rum under en domstols kontroll eller övervakning. I detta sammanhang bör termen kontroll inbegripa

situationer där domstolen endast ingriper efter överklagande av en borgenär eller andra berörda parter.

(11)

Denna förordning bör även tillämpas på förfaranden som beviljar ett tillfälligt uppskjutande av verkställighets­

åtgärder på begäran av enskilda borgenärer, om sådana åtgärder kunde påverka förhandlingarna negativt och

hindra utsikterna till en omstrukturering av gäldenärens verksamhet. Sådana förfaranden bör inte vara till skada

för borgenärskollektivet och bör föregå andra förfaranden som omfattas av denna förordning, om ingen

överenskommelse kan nås om en rekonstruktionsplan.

(12) Denna förordning bör tillämpas på förfaranden vilkas inledande ska offentliggöras i syfte att möjliggöra för

borgenärer att få kännedom om förfarandet och anmäla sina fordringar och på så sätt säkerställa förfarandenas

kollektiva art, och i syfte att ge borgenärerna en möjlighet att bestrida behörigheten hos den domstol som har

inlett förfarandet.

(13) Följaktligen bör insolvensförfaranden som är konfidentiella uteslutas från tillämpningsområdet för denna

förordning. Även om dessa förfaranden kan vara viktiga i vissa medlemsstater, innebär deras konfidentiella art att

det är omöjligt för en borgenär eller en domstol i en annan medlemsstat att veta att sådana förfaranden inletts,

vilket gör det svårt att föreskriva att deras verkningar ska erkännas i hela unionen.

(14) De kollektiva förfaranden som omfattas av denna förordning bör omfatta alla eller en betydande del av de

borgenärer till vilka alla eller en avsevärd del av en gäldenärs skulder hänför sig, förutsatt att fordringar från de

borgenärer som inte omfattas av sådana förfaranden inte berörs. Även förfaranden som endast rör gäldenärens

finansiella borgenärer bör ingå. Förfaranden som inte omfattar gäldenärens samtliga borgenärer bör vara

förfaranden i syfte att rädda gäldenären. Förfaranden som leder till att en gäldenärs verksamhet definitivt upphör

eller dennes tillgångar realiseras bör inbegripa gäldenärens samtliga borgenärer. Dessutom bör det faktum att

vissa insolvensförfaranden för fysiska personer undantar specifika fordringskategorier, såsom fordringar avseende

underhåll, från möjligheten till skuldavveckling inte innebära att dessa förfaranden inte är kollektiva.

(15) Denna förordning bör även tillämpas på förfaranden vilka enligt vissa medlemsstaters lagstiftning inleds och

genomförs under en viss tidsperiod på interimistisk eller provisorisk grund, innan en domstol meddelar ett

rättsligt avgörande där det bekräftas att förfarandena fortsätter på icke-interimistisk grund. Fastän dessa

förfaranden betecknas som interimistiska bör de uppfylla alla övriga krav i denna förordning.

(16) Denna förordning bör tillämpas på förfaranden som grundas på lagstiftning om insolvens. Förfaranden som

grundas på allmän bolagsrätt som inte har utformats uteslutande för insolvenssituationer bör inte anses vara

grundade på lagstiftning om insolvens. Skuldsanering bör inte heller omfatta specifika förfaranden i vilka skulder

som innehas av fysiska personer med mycket låg inkomst och mycket begränsade tillgångar avskrivs, förutsatt att

denna typ av förfaranden aldrig medför betalning till borgenärer.

5.6.2015

L 141/20

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(17) Denna förordnings tillämpningsområde bör omfatta förfaranden som föranleds av situationer där gäldenären står

inför icke-ekonomiska svårigheter, under förutsättning att dessa svårigheter ger upphov till ett allvarligt och

verkligt hot mot gäldenärens nuvarande och framtida möjligheter att betala sina skulder då de förfaller.

Tidsramen för att fastställa ett sådant hot kan uppgå till flera månader eller till och med mer, för att beakta de fall

där gäldenären står inför icke-ekonomiska svårigheter som hotar verksamhetens fortlevnad och på medellång sikt

även gäldenärens likviditet. Detta kan till exempel vara fallet om gäldenären har gått miste om ett kontrakt som

är av avgörande betydelse.

(18) Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av bestämmelserna om återvinning av statligt stöd från

insolventa bolag, såsom dessa har tolkats i Europeiska unionens domstols rättspraxis.

(19) Insolvensförfaranden som rör försäkringsföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag, samt andra företag eller

institut som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG (

1

), och företag för kollektiva

investeringar bör vara undantagna från tillämpningsområdet för denna förordning eftersom samtliga omfattas av

särskild tillsyn och de nationella tillsynsmyndigheterna har långtgående befogenheter att ingripa.

(20) Insolvensförfaranden innebär inte nödvändigtvis ingripande av ett dömande organ. Termen domstol i denna

förordning bör därför i vissa bestämmelser ges en vid betydelse och inbegripa en person eller ett organ med

bemyndigande enligt nationell rätt att inleda insolvensförfaranden. För att denna förordning ska vara tillämplig

bör förfarandena (som består av åtgärder och formaliteter föreskrivna i lag) inte endast överensstämma med

denna förordnings bestämmelser utan också vara officiellt erkända och ha rättsverkan i den medlemsstat där ett

insolvensförfarande inleds.

(21) Förvaltare definieras i denna förordning och förtecknas i bilaga B. Förvaltare som utses utan deltagande av ett

dömande organ bör enligt nationell rätt på lämpligt sätt underställas tillsyn och vara bemyndigade att agera i

insolvensförfaranden. Det nationella regelverket bör tillhandahålla adekvata regler för hantering av eventuella

intressekonflikter.

(22) Denna förordning utgår från det förhållandet att ett enda allmängiltigt insolvensförfarande inom hela unionen

knappast kan genomföras eftersom det finns så stora skillnader i materiell rätt. Mot bakgrund av detta skulle det

ofta leda till svårigheter om rättsordningen i den stat där förfarandet inleds tillämpades undantagslöst. Detta gäller

till exempel för de mycket skiftande nationella lagar om säkerhetsrätter som finns i medlemsstaterna.

Utformningen av de förmånsrätter som vissa borgenärer åtnjuter vid insolvensförfaranden skiljer sig ibland också

fullständigt åt. Vid nästa översyn av denna förordning kommer det att bli nödvändigt att fastställa ytterligare

åtgärder för att förbättra förmånsrätterna för anställda på europeisk nivå. Denna förordning bör ta hänsyn till

dessa skiftande nationella lagstiftningar på två olika sätt. Det bör å ena sidan anges särskilda bestämmelser om

tillämplig lag för vissa typer av rättsliga relationer (t.ex. sakrätter och anställningsavtal). Det föreskrivs å andra

sidan att det förutom ett huvudinsolvensförfarande med allmän räckvidd även ska finnas nationella förfaranden

som bara omfattar tillgångar i den stat där förfaranden inleds.

(23) Denna förordning gör det möjligt att inleda huvudinsolvensförfaranden i den medlemsstat där platsen för

gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Dessa förfaranden har allmän räckvidd och de avser att omfatta

gäldenärens samtliga tillgångar. För att skydda intressen av olika slag tillåter denna förordning att sekundära

insolvensförfaranden inleds och löper parallellt med huvudinsolvensförfarandet. Ett sekundärt insolvensförfarande

får inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Verkan av sekundära insolvensförfaranden är

begränsade till tillgångar som finns i den staten. Tvingande regler för samordning med huvudinsolvensför­

farandena tillgodoser behovet av enhetlighet i unionen.

(24) Om huvudinsolvensförfaranden har inletts med avseende på en juridisk person eller ett företag i en annan

medlemsstat än den där den eller det har sitt säte, bör det vara möjligt att inleda sekundära insolvensförfaranden i

den medlemsstat där denna eller detta har sitt säte, under förutsättning att gäldenären bedriver ekonomisk

verksamhet med personella och materiella resurser i den staten i enlighet med Europeiska unionens domstols

rättspraxis.

(25) Denna förordning tillämpas endast på förfaranden för vilka platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ligger i

unionen.

5.6.2015

L 141/21

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut

(EGT L 125, 5.5.2001, s. 15).

(26) Genom denna förordning fastställs endast internationell behörighet, det vill säga att den medlemsstat utses, vars

domstolar får inleda ett insolvensförfarande. Territoriell behörighet inom den medlemsstaten bör fastställas i den

berörda medlemsstatens nationella rätt.

(27) Innan ett insolvensförfarande inleds, bör den behöriga domstolen på eget initiativ undersöka om platsen för

gäldenärens huvudsakliga intressen eller gäldenärens driftställe faktiskt befinner sig inom dess jurisdiktion.

(28) Vid bedömningen av huruvida platsen för gäldenärens huvudsakliga intressena är fastställbar för tredje man, bör

man ta särskild hänsyn till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen. Detta

kan, om platsen för de huvudsakliga intressena ändras, innebära att borgenärerna vid lämplig tidpunkt måste

informeras om den nya plats där gäldenären bedriver sin verksamhet, till exempel genom att adressförändringen

påpekas i affärskorrespondens eller genom att den nya platsen offentliggörs på andra lämpliga sätt.

(29) Denna förordning bör innehålla ett antal garantier för att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte

eller missbrukas.

(30) Det bör därför vara möjligt att bryta presumtionen att sätet, det huvudsakliga verksamhetsstället och hemvisten

är platsen för de huvudsakliga intressena och den behöriga domstolen i en medlemsstat bör göra en noggrann

bedömning av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen faktiskt finns i den medlemsstaten. I fråga om

företag bör det vara möjligt att bryta denna presumtion om företagets huvudkontor är beläget i en annan

medlemsstat än den där det har sitt säte, och när en övergripande bedömning av alla relevanta faktorer på ett sätt

som kan fastställas av tredje part visar att centrum för företagets ledning och övervakning samt för

tillvaratagande av företagets intressen finns i denna andra medlemsstat. När det gäller en enskild person som inte

bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, bör det till exempel vara möjligt att bryta denna

presumtion, om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin

hemvist eller om det kan fastställas att den huvudsakliga anledningen till att denne flyttade var att ansöka om

insolvensförfarande inom den nya jurisdiktionen och om en sådan ansökan påtagligt skulle vara till nackdel för

de borgenärers intressen vilkas förehavanden med gäldenären ägde rum före förflyttningen.

(31) Likaså i syfte att förhindra att forum shopping används i bedrägligt syfte eller missbrukas bör presumtionen att

platsen för de huvudsakliga intressena finns där sätet, den enskilda personens huvudsakliga verksamhetsställe eller

hemvist finns inte vara tillämplig, när det gäller bolag, andra juridiska personer eller enskilda personer som

bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, om gäldenären har flyttat sitt säte eller

huvudsakliga verksamhetsställe till en annan medlemsstat inom en period av tre månader före ansökan om att

inleda ett insolvensförfarande, eller, när det gäller en enskild person som inte bedriver verksamhet som

egenföretagare eller fri yrkesutövare, om gäldenären har flyttat sin hemvist till en annan medlemsstat inom en

period av sex månader före ansökan om att inleda ett insolvensförfarande.

(32) Om omständigheterna i ärendet ger upphov till tvivel om domstolens behörighet, bör domstolen i alla händelser

kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, om tillämplig rätt för

insolvensförfarandet så tillåter, ge gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande

behörighet.

(33) Om den domstol till vilken en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande lämnats anser att platsen för de

huvudsakliga intressena inte finns på dess territorium, bör den inte inleda något huvudinsolvensförfarande.

(34) Dessutom bör gäldenärens borgenärer ha tillgång till ett effektivt rättsmedel mot beslutet om att inleda ett

insolvensförfarande. Följderna av ett överklagande av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande bör regleras i

nationell rätt.

(35) Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts bör också vara behöriga

att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Sådan talan

bör inbegripa talan om återvinning (avoidance actions) riktade mot svarande i andra medlemsstater samt talan som

avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, såsom förskottsbetalning av förfarande­

kostnaderna. Talan för fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av

förfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet. Om en sådan talan hänger samman med en annan

talan som grundar sig på allmän civil- och handelsrätt, bör förvaltaren kunna väcka talan i båda fall vid

5.6.2015

L 141/22

Europeiska unionens officiella tidning

SV

domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, om förvaltaren anser det mer effektivt. Detta kan till

exempel vara fallet om förvaltaren avser att kombinera en talan om ställföreträdaransvar på grundval av

insolvenslagstiftning med en talan grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler.

(36) Den domstol som har behörighet att inleda huvudinsolvensförfaranden bör ha rätt att besluta om interimistiska

åtgärder och skyddsåtgärder från den tidpunkt då det begärdes att förfarandet skulle inledas. Säkerhetsåtgärder

såväl före som efter det att ett insolvensförfarande har inletts är av vikt för att garantera insolvensförfarandets

effektivitet. Enligt denna förordning bör olika möjligheter till sådana åtgärder tillhandahållas. Den domstol som är

behörig när det gäller huvudinsolvensförfarandet bör också kunna besluta om interimistiska åtgärder och

skyddsåtgärder för egendom som finns inom andra medlemsstaters territorium. En förvaltare som utses

interimistiskt bör dessutom, innan huvudinsolvensförfarandet inleds, i de medlemsstater där gäldenären har ett

driftställe, kunna begära att de säkerhetsåtgärder vidtas som är möjliga enligt dessa medlemsstaters rättsordning.

(37) Innan huvudinsolvensförfarandet inleds, bör rätten att begära att ett insolvensförfarande ska inledas i den

medlemsstat där gäldenären har ett driftställe vara begränsad till lokala borgenärer och offentliga myndigheter

eller till fall där ett huvudinsolvensförfarande inte kan inledas enligt rättsordningen i den medlemsstat där platsen

för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Skälet till denna begränsning är att fall där ett territoriellt insolvens­

förfarande begärs före ett huvudinsolvensförfarande ska begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

(38)

Sedan huvudinsolvensförfarandet har inletts begränsar denna förordning inte rätten att begära att ett insolvens­

förfarande ska inledas i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet

eller andra personer med bemyndigande enligt nationell rätt i den medlemsstaten får begära att ett sekundärt

insolvensförfarande inleds.

(39) Denna förordning bör fastställa bestämmelser om platsen där gäldenärens tillgångar ska anses finnas, vilka bör

tillämpas vid fastställande av vilka tillgångar som hör till huvudinsolvensförfarandet eller sekundära insolvensför­

faranden, eller till situationer som berör tredje mans sakrättsliga skydd. I denna förordning bör det särskilt

föreskrivas att europeiska patent med enhetlig verkan, ett gemenskapsvarumärke eller likartade rättigheter, såsom

gemenskapens växtförädlarrätt eller gemenskapsformgivning, endast bör ingå i huvudinsolvensförfaranden.

(40) Sekundära insolvensförfaranden kan tjäna olika syften, förutom skydd av lokala intressen. Det kan uppkomma

fall när den egendom som insolvensförfarandet avser är alltför komplex för att förvaltas som en enhet eller när

skillnaderna i de berörda rättssystemen är så stora att svårigheter kan uppstå genom att verkningarna av

rättsordningen i den stat där förfarandet inleds utsträcks till att omfatta övriga medlemsstater där tillgångarna

finns. Av detta skäl får förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds

när detta krävs för en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandet avser.

(41)

Sekundära insolvensförfaranden kan också hämma en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensför­

farandet avser. Denna förordning fastställer därför två specifika situationer, där den domstol som har mottagit en

ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande bör kunna skjuta upp eller vägra att inleda förfarandet

på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.

(42) För det första ger denna förordning förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet möjlighet att göra ett åtagande

gentemot lokala borgenärer om att de kommer att behandlas som om ett sekundärt insolvensförfarande hade

inletts. Detta åtagande måste uppfylla ett antal villkor som anges i denna förordning, i synnerhet måste det

godkännas med kvalificerad majoritet av lokala borgenärer. Om ett sådant åtagande har gjorts, bör den domstol

som har mottagit en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande kunna vägra att inleda ett

sekundärt insolvensförfarande om den är förvissad om att åtagandet ger tillräckligt skydd för lokala borgenärers

allmänna intressen. Vid sin bedömning av dessa intressen bör domstolen ta hänsyn till att åtagandet har godkänts

av en kvalificerad majoritet av de lokala borgenärerna.

(43) För att göra ett åtagande gentemot lokala borgenärer bör de tillgångar och rättigheter som finns i den

medlemsstat där gäldenären har ett driftställe utgöra en underkategori till den egendom som insolvensförfarandet

avser och förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet bör vid fördelningen av dessa eller av behållningen efter

realisering av dessa respektera den förmånsrätt som borgenärer skulle ha haft, om det sekundära insolvensför­

farandet hade inletts i den medlemsstaten.

5.6.2015

L 141/23

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(44) Nationell rätt bör i förekommande fall tillämpas på godkännande av åtagandet. Särskilt om omröstningsreglerna

för antagande av en rekonstruktionsplan enligt nationell rätt kräver ett förhandsgodkännande av borgenärernas

fordringar, bör dessa fordringar anses vara godkända för omröstning om åtagandet. Om det finns olika

förfaranden för antagande av rekonstruktionsplaner enligt nationell rätt, bör medlemsstaterna ange vilket

förfarande som ska vara tillämpligt i sammanhanget.

(45) Denna förordning bör för det andra fastställa möjligheten att domstolen tillfälligt skjuter upp prövningen av en

ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande, när det i huvudinsolvensförfarandet har beviljats ett

tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden, i syfte att bevara verkan av det uppskjutande som

beviljats i huvudinsolvensförfarandena. Domstolen bör kunna bevilja tillfälligt uppskjutande, om den är förvissad

om att lämpliga åtgärder har vidtagits för att skydda lokala borgenärers allmänna intressen. I detta fall bör alla

borgenärer som kan påverkas av resultatet av förhandlingarna om en rekonstruktionsplan underrättas om

förhandlingarna och tillåtas att delta i dem.

(46) För att säkerställa effektivt skydd av lokala intressen bör förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet inte kunna

realisera eller omlokalisera tillgångar, på ett oegentligt sätt, i den medlemsstat där ett driftställe är beläget, särskilt

om det sker för att motverka möjligheterna att faktiskt kunna tillgodose sådana intressen om ett sekundärt

insolvensförfarande inleds därefter.

(47) Denna förordning bör inte hindra att domstolarna i en medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har

inletts beivrar åsidosättande av de skyldigheter som åligger en gäldenärs ställföreträdare, förutsatt att dessa

domstolar är behöriga att handlägga sådana tvister enligt nationell rätt.

(48) Huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden kan bidra till en effektiv förvaltning av den

egendom som insolvensförfarandena avser eller till en effektiv avyttring av de samlade tillgångarna, om det finns

ett välfungerande samarbete mellan de berörda aktörerna i alla parallella förfaranden. Ett välfungerande samarbete

innebär att de olika förvaltarna och de berörda domstolarna samarbetar nära, särskilt genom utbyte av tillräcklig

information. För att säkerställa huvudinsolvensförfarandenas dominerande roll bör förvaltaren i detta förfarande

ges flera möjligheter att ingripa i sekundära insolvensförfaranden som pågår samtidigt. I sekundära insolvensför­

faranden bör förvaltaren särskilt kunna föreslå en rekonstruktionsplan eller ackord eller ansöka om att

realiseringen av tillgångarna skjuts upp. I sitt samarbete bör förvaltare och domstolar beakta bästa praxis för

samarbete i gränsöverskridande insolvensfall i enlighet med de principer och riktlinjer för kommunikation och

samarbete som har antagits av europeiska och internationella organisationer som är verksamma på

insolvensrättens område, i synnerhet de relevanta riktlinjer som Förenta nationernas kommission för

internationell handelsrätt (Uncitral) har tagit fram.

(49) Mot bakgrund av ett sådant samarbete bör förvaltare och domstolar kunna ingå avtal och protokoll i syfte att

underlätta gränsöverskridande samarbete vid multipla insolvensförfaranden i olika medlemsstater som avser

samma gäldenär eller medlemmar av samma koncern, om detta är förenligt med de bestämmelser som är

tillämpliga på respektive förfarande. Sådana avtal och protokoll kan variera med avseende på form, så till vida att

de kan vara skriftliga eller muntliga, och räckvidd, så till vida att de kan vara allt från allmänna till specifika, och

kan ingås av olika parter. I enkla, allmänna avtal kan behovet av nära samarbete mellan parterna framhållas utan

att specifika frågor tas upp, medan mer detaljerade, specifika avtal kan fastställa en ram av principer för multipla

insolvensförfaranden och kan godkännas av de berörda domstolarna, om det krävs enligt nationell rätt. De kan

återspegla ett avtal mellan parterna om att vidta eller låta bli att vidta vissa steg eller åtgärder.

(50) På motsvarande sätt får domstolar i olika medlemsstater samarbeta genom samordning vid utseende av förvaltare.

I detta sammanhang får de utse en enda förvaltare för flera insolvensförfaranden som rör samma gäldenär eller

olika medlemmar i en koncern, under förutsättning att detta är förenligt med de bestämmelser som är tillämpliga

på respektive förfarande, framför allt med eventuella krav rörande förvaltarens kompetens och licensiering.

(51) Denna förordning bör säkerställa en effektiv förvaltning av insolvensförfaranden som rör olika företag som ingår

i en koncern.

5.6.2015

L 141/24

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(52) När ett insolvensförfarande har inletts för flera företag inom samma koncern, bör det finnas ett välfungerande

samarbete mellan de aktörer som medverkar i dessa förfaranden. De olika förvaltarna och de berörda

domstolarna bör därför ha en liknande skyldighet att samarbeta och kommunicera med varandra som de som

medverkar i huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden rörande samma gäldenär. Samarbete

mellan förvaltare bör inte strida mot borgenärernas intressen i respektive förfarande och syftet med detta

samarbete bör vara att finna en lösning som främjar synergieffekter i hela koncernen.

(53) Införandet av bestämmelser om insolvensförfaranden i koncerner bör inte begränsa möjligheten för en domstol

att inleda insolvensförfaranden för flera företag inom samma koncern i en enda jurisdiktion, om domstolen anser

att platsen för dessa företags huvudsakliga intressen finns i en och samma medlemsstat. I sådana fall bör

domstolen även om lämpligt kunna utse samma förvaltare i alla de berörda förfarandena, under förutsättning att

detta inte är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på dem.

(54) I syfte att ytterligare förbättra samordningen av insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern och för

att möjliggöra en samordnad rekonstruktion av koncernen, bör det i denna förordning införas processrättsliga

regler för samordning av insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern. Målet för denna samordning

bör vara att säkerställa ändamålsenlighet i samordningen, med bibehållen respekt för varje koncernmedlems

status som separat juridisk person.

(55) En förvaltare som har utsetts i ett konkursförfarande som inletts rörande en medlem i en koncern bör ha

möjlighet att begära att ett samordningsförfarande för koncerner inleds. Om den lagstiftning som tillämpas på

insolvensförfarandet så kräver, bör denna förvaltare emellertid erhålla det tillstånd som krävs innan en sådan

begäran görs. Begäran bör innehålla en specificering av de väsentliga inslagen i samordningsförfarandet, framför

allt samordningsplanen i stora drag, ett förslag om vem som ska utses till samordnare och en översikt över de

uppskattade kostnaderna för samordningsförfarandet.

(56) För att säkerställa frivillighet i samordningsförfarandet för koncerner bör de medverkande förvaltarna ha

möjlighet att motsätta sig deltagande i förfarandet inom en angiven tidsperiod. För att de medverkande

förvaltarna ska ha möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om deltagande i samordningsförfarandet för koncerner

bör de i ett tidigt skede få information om de väsentliga inslagen i samordningsförfarandet. En förvaltare som

inledningsvis invänder mot deltagande i samordningsförfarandet bör emellertid senare kunna begära att få delta i

förfarandet. I så fall bör samordnaren fatta ett beslut om begärans tillåtlighet. Samtliga förvaltare, inbegripet den

begärande förvaltaren, bör informeras om samordnarens beslut och bör ha möjlighet att bestrida beslutet inför

den domstol som har inlett samordningsförfarandet för koncerner.

(57) Ett samordningsförfarande för koncerner bör alltid syfta till att underlätta en ändamålsenlig förvaltning av

insolvensförfarandena för koncernens medlemmar och ha en allmänt positiv verkan för borgenärerna. Det bör

genom denna förordning därför säkerställas att den domstol till vilken en begäran om samordningsförfarande för

koncerner har inlämnats gör en bedömning av dessa kriterier, innan ett samordningsförfarande för koncerner

inleds.

(58) Fördelarna med ett samordningsförfarande för koncerner bör inte omintetgöras av kostnaderna för detta

förfarande. Det är därför nödvändigt att säkerställa att kostnaderna för samordningsförfarandet och den andel av

dessa kostnader som varje koncernmedlem ska bära är lämpliga, proportionella och rimliga och fastställs i

enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts. De

medverkande förvaltarna bör också ha möjlighet att kontrollera dessa kostnader från ett tidigt skede i förfarandet.

Om det krävs enligt nationell rätt kan kontroll av kostnader från ett tidigt skede i förfarandet innebära att en

förvaltare ansöker om godkännande från en domstol eller borgenärskommitté.

(59) Om samordnaren anser att fullgörandet av uppgifterna kräver en avsevärd ökning av kostnaderna i förhållande

till de ursprungligen uppskattade kostnaderna och i alla händelser om kostnaderna överstiger 10 % av de

uppskattade kostnaderna, bör samordnaren bemyndigas att överskrida dessa kostnader av den domstol som har

inlett samordningsförfarandet för koncerner. Den domstol som har inlett samordningsförfarandet för koncerner

bör, innan den fattar beslut, ge de deltagande förvaltarna möjlighet att yttra sig inför domstolen för att ge dem

tillfälle att framföra sina synpunkter om det lämpliga med samordnarens begäran.

5.6.2015

L 141/25

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(60) För koncernmedlemmar som inte deltar i ett samordningsförfarande för koncerner bör det i denna förordning

också fastställas en alternativ mekanism för att kunna uppnå en samordnad rekonstruktion av koncernen. En

förvaltare som utses i ett förfarande rörande en koncernmedlem bör ha rätt att ansöka om att varje åtgärd skjuts

upp i samband med realiseringen av tillgångar i det förfarande som har inletts med avseende på andra

koncernmedlemmar som inte omfattas av samordningsförfarandet för koncerner. Det bör endast vara möjligt att

begära ett sådant uppskjutande om en rekonstruktionsplan läggs fram för medlemmarna i den berörda

koncernen, om planen gynnar borgenärerna i det förfarande för vilket uppskjutandet begärs och om

uppskjutandet är nödvändigt för att se till att planen kan genomföras korrekt.

(61) Denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna från att fastställa nationella bestämmelser som kompletterar

bestämmelserna om samarbete, kommunikation och samordning av insolvensförfaranden rörande medlemmar av

en koncern i denna förordning, under förutsättning att tillämpningsområdet för dessa nationella bestämmelser är

begränsat till den nationella jurisdiktionen och att tillämpningen av dem inte inverkar på ändamålsenligheten för

de bestämmelser som fastställs i denna förordning.

(62) Bestämmelserna om samarbete, kommunikation och samordning inom ramen för insolvens rörande medlemmar

av en koncern i denna förordning bör endast gälla i den mån förfaranden avseende olika medlemmar av samma

koncern har inletts i mer än en medlemsstat.

(63) En borgenär som har sin hemvist eller sitt säte inom unionen bör ha rätt att anmäla sina fordringar i vart och ett

av de insolvensförfaranden som pågår i unionen, avseende gäldenärens tillgångar. Detta bör även gälla skattemyn­

digheter och socialförsäkringsorgan. Denna förordning får inte hindra förvaltaren från att anmäla fordringar på

vissa borgenärsgruppers vägnar, t.ex. arbetstagare, om detta medges i nationell rätt. För att säkerställa att

borgenärerna behandlas lika bör dock utdelningarna samordnas. En borgenär bör få behålla det denne har fått i

utdelning i ett insolvensförfarande, men bör endast få delta i utdelningen av de sammanlagda tillgångarna i ett

annat förfarande om borgenärer med samma förmånsrättsliga ställning har fått samma andel av sina fordringar.

(64)

Det är viktigt att borgenärer som har sin hemvist eller sitt säte i unionen underrättas om att ett insolvens­

förfarande som rör deras gäldenärs tillgångar har inletts. För att säkerställa en snabb överföring av information till

borgenärerna bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 (

1

) inte vara tillämplig, när den

här förordningen hänvisar till skyldigheten att informera borgenärer. Användningen av standardformulär, som

finns på unionens institutioners alla officiella språk, bör göra det lättare för borgenärer att anmäla fordringar i

förfaranden som inletts i en annan medlemsstat. Konsekvenserna av inlämnandet av ofullständigt ifyllda standard­

formulär bör hanteras enligt nationell rätt.

(65) Enligt denna förordning bör beslut som rör inledande, genomförande och slutförande av ett insolvensförfarande

inom förordningens tillämpningsområde erkännas omedelbart, liksom beslut som har direkt samband med detta

insolvensförfarande. Det automatiska erkännandet bör således leda till att de verkningar som förfarandet får

genom rättsordningen i den medlemsstat där det inleds utsträcks till alla övriga medlemsstater. Erkännandet av de

beslut som fattas av medlemsstaternas domstolar bör vila på principen om ömsesidigt förtroende. Därför bör

grunderna för icke-erkännande reduceras till ett nödvändigt minimum. Enligt denna princip bör även konflikten

lösas om domstolarna i två medlemsstater anser sig behöriga att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Beslutet i

den domstol som först inleder ett förfarande bör erkännas i de andra medlemsstaterna utan att de ges befogenhet

att pröva denna domstols beslut.

(66) I denna förordning bör anges, för de områden som den omfattar, enhetliga lagvalsregler som inom sitt

tillämpningsområde, ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler. Om inte annat anges bör

rättsordningen i den medlemsstat där förfarandet inleds vara tillämplig (lex concursus). Denna lagvalsregel bör gälla

både för huvudinsolvensförfaranden och lokala förfaranden. Lex concursus bestämmer samtliga verkningar av

insolvensförfarandet; såväl processuella som materiella, för berörda personer och rättsliga förhållanden. Lex

concursus anger alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett insolvensförfarande.

(67) Automatiskt erkännande av ett insolvensförfarande på vilket den inledande medlemsstatens lagstiftning vanligen

tillämpas kan hämma tillämpningen av de regler enligt vilka transaktioner genomförs i andra medlemsstater. För

att skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat

där förfaranden inleds bör det anges ett antal undantag från den allmänna regeln.

5.6.2015

L 141/26

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av

rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om

upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 10.12.2007, s. 79).

(68) Det finns ett särskilt behov av en särreglering när det gäller sakrättsliga frågor eftersom dessa sakrätter är mycket

viktiga för kreditgivningen. Grunderna, giltigheten och omfattningen av dessa sakrätter bör därför i allmänhet

regleras enligt lex situs rättsordning och bör inte beröras av att ett insolvensförfarande inleds. En sakrättsligt

skyddad rättsinnehavare bör därför kunna bibehålla sin rätt att separera egendom som omfattas av skyddet. Om

tillgångarna är sakrättsligt skyddade enligt lex situs i en medlemsstat men huvudinsolvensförfarandet genomförs i

en annan medlemsstat, kan förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet begära att ett sekundärt insolvensförfarande

inleds vid den domstol som är behörig om en sakrätt görs gällande och om gäldenären har ett driftställe där. Om

något sekundärt insolvensförfarande inte inleds, bör eventuellt överskott vid försäljning av en tillgång som

omfattas av sakrätt tillföras förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.

(69) Denna förordning fastställer flera bestämmelser om en domstols möjligheter att skjuta upp inledandet av ett

förfarande eller ett verkställighetsförfarande. Ett sådant uppskjutande får inte påverka borgenärers eller tredje

mans sakrätt.

(70) Om kvittning av fordringar inte är tillåten enligt rättsordningen i den stat där förfaranden inletts bör borgenären

likväl ha rätt till kvittning om detta är möjligt enligt tillämplig lag avseende den insolvente gäldenärens fordran.

På detta sätt skulle kvittningen få ett slags garantifunktion som grundas på rättsliga bestämmelser på vilka den

berörde borgenären kan förlita sig vid den tidpunkt då fordran uppstår.

(71) Det finns ett behov av särskilt skydd även för betalningssystem och finansiella marknader, till exempel vad gäller

de avtal om stängning och nettning av positioner som förekommer i dessa system samt avyttring av värdepapper

och det skydd som gäller för dessa transaktioner, vilket särskilt regleras genom Europaparlamentets och rådets

direktiv 98/26/EG (

1

). För sådana transaktioner ska därför endast den lagstiftning gälla som är tillämplig på det

berörda systemet eller på den berörda marknaden. Denna lagstiftning syftar till att förhindra att de mekanismer

för betalning och avveckling av transaktioner, och som föreskrivs i betalnings- eller kvittningssystemen eller på

medlemsstaternas reglerade finansiella marknader, ändras om en deltagare blir insolvent. I direktiv 98/26/EG

finns särskilda bestämmelser som bör ha företräde framför de allmänna reglerna i denna förordning.

(72)

För att skydda arbetstagarna och sysselsättningen bör de verkningar som insolvensförfarandet har för anställnings­

förhållandena och för parternas rättigheter och skyldigheter regleras genom den rättsordning som är tillämplig på

anställningsavtalet i fråga enligt allmänna regler om lagval. I fall där upphörande av anställningsavtal kräver en

domstols eller en administrativ myndighets godkännande bör dessutom den medlemsstat där gäldenären har ett

driftställe vara fortsatt behörig att bevilja ett sådant godkännande även om inget insolvensförfarande har inletts i

den medlemsstaten. Alla andra frågor rörande insolvensrätt, till exempel huruvida arbetstagarnas fordringar ska

skyddas genom förmånsrätt och vilken prioritet denna förmånsrätt i förekommande fall ska ha, bör regleras enligt

den medlemsstats rättsordning där insolvensförfarandet (huvudinsolvensförfarande eller sekundärt insolvens­

förfarande) har inletts förutom i de fall där ett åtagande har gjorts för att undvika sekundära insolvensförfaranden

i enlighet med denna förordning.

(73) Lagstiftningen i den medlemsstat där en rättegång eller ett skiljeförfarande pågår bör vara tillämplig för att avgöra

vilka verkningar ett insolvensförfarande ska ha på en pågående rättegång eller ett pågående skiljeförfarande

avseende tillgångar eller rättigheter som ett insolvensförfarande avser. Denna regel bör inte påverka nationella

regler för erkännande och verkställighet av skiljedomar.

(74) För att ta hänsyn till särskilda processrättsliga regler i domstolssystemen i vissa medlemsstater bör vissa regler i

denna förordning vara flexibla. Hänvisningar i denna förordning till en underrättelse från ett dömande organ i en

medlemsstat bör därför inbegripa ett förordnande från detta dömande organ om att underrättelse ska ske, om

detta krävs enligt en medlemsstats processrättsliga regler.

(75) Av affärshänsyn bör det väsentliga innehållet i beslutet om att inleda ett insolvensförfarande offentliggöras, på

förvaltarens begäran, i en annan medlemsstat än den där den domstol som meddelade det beslutet är belägen.

Om det finns ett driftsställe i den berörda medlemsstaten, bör ett sådant offentliggörande vara obligatoriskt. I

inget av fallen bör emellertid offentliggörandet vara ett villkor för att det utländska förfarandet ska erkännas.

5.6.2015

L 141/27

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar

och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).

(76)

För att förbättra informationen till berörda borgenärer och domstolar och för att förhindra att parallella insolvens­

förfaranden inleds, bör medlemsstaterna åläggas att offentliggöra relevant information i gränsöverskridande

insolvensfall i ett offentligt elektroniskt register. För att underlätta tillgången till denna information för borgenärer

och domstolar som har hemvist eller är belägna i en annan medlemsstat, bör denna förordning innehålla

bestämmelser om sammankoppling av sådana insolvensregister via den europeiska e-juridikportalen.

Medlemsstaterna bör ha rätt att offentliggöra relevant information i flera register och det bör vara möjligt att

sammankoppla mer än ett register per medlemsstat.

(77)

I denna förordning bör det fastställas vilken minimimängd information som måste offentliggöras i insolvens­

registren. Medlemsstaterna bör inte hindras från att lägga till ytterligare information. När gäldenären är en enskild

person bör insolvensregistren endast behöva ange ett registreringsnummer om gäldenären är en person som

bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare. Registreringsnumret bör uppfattas som det unika

registreringsnummer för gäldenärens egenföretag eller yrkesverksamhet som offentliggjorts i handelsregistret, om

ett sådant finns.

(78) Information om vissa aspekter av insolvensförfarandet är väsentligt för borgenärer, så som tidsfrister för att

anmäla fordringar eller för att överklaga beslut. Denna förordning bör dock inte ålägga medlemsstaterna att

beräkna dessa tidsfrister i varje enskilt fall. Medlemsstaterna bör kunna fullgöra sina skyldigheter genom att lägga

till länkar till den europeiska e-juridikportalen, där självförklarande information bör ges om kriterierna för

beräkning av sådana tidsfrister.

(79) För att i tillräckligt hög grad skydda uppgifter om enskilda som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller

fri yrkesutövare bör medlemsstaterna ha möjlighet att göra tillgång till denna information avhängig av

kompletterande sökkriterier, så som gäldenärens personnummer, adress eller födelsedatum eller den behöriga

domstolens domkrets, eller att göra tillgång beroende av en ansökan till en behörig myndighet eller ett styrkt

legitimt intresse.

(80) Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att inte i sina insolvensregister föra in information om enskilda som inte

bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare. I så fall bör medlemsstaterna se till att relevant

information sänds till var och en av borgenärerna och att anspråk från borgenärer som inte har mottagit sådan

information inte berörs av förfarandet.

(81) Det kan finnas fall då vissa av de berörda personerna inte känner till att ett förfarande har inletts och handlar i

god tro i strid med de nya omständigheterna. För att skydda sådana personer som infriar en skuld hos gäldenären

därför att de inte känner till att ett förfarande har inletts utomlands bör betalningen anses som befriande även

om den skulle ha gjorts till den utländske förvaltaren.

(82) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas

genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 182/2011 (

1

).

(83) Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna förordning syftar särskilt till att främja tillämpningen

av artiklarna 8, 17 och 47 om skydd av personuppgifter, om rätt till egendom och om rätt till ett effektivt

rättsmedel och till en opartisk domstol.

(84) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (

2

) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 45/2001 (

3

) gäller för behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning.

(85) Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 (

4

).

5.6.2015

L 141/28

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer

för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(²) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling

av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

(³) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitu­

tionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001,

s. 1).

(⁴) Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (EGT L 124,

8.6.1971, s. 1).

(86) Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, i

syfte att inrätta en rättslig ram för en korrekt förvaltning av gränsöverskridande insolvensförfaranden, kan uppnås

bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om

Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver

vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(87) I enlighet med artikel 3 och artikel 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med

avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget

om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i

antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(88) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska

unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna

förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(89) Europeiska datatillsynsmannen har hörts och avgav ett yttrande den 27 mars 2013 (

1

).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1.

Denna förordning ska tillämpas på offentliga kollektiva förfaranden, inbegripet interimistiska förfaranden, vilka

grundar sig på lagstiftning om insolvens och i vilka, för räddnings-, skuldsanerings-, omstrukturerings- eller

likvidationsändamål,

a) en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och en förvaltare utses,

b) en gäldenärs tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol, eller

c) ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden beviljas av en domstol eller på grund av lag i syfte att

möjliggöra förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer, förutsatt att det förfarande där uppskjutande

beviljas tillhandahåller lämpliga åtgärder för att skydda borgenärskollektivets intressen och, om ingen

överenskommelse nåtts, efterföljs av ett av förfarandena i led a eller b.

Om de förfaranden som avses i denna punkt får inledas i situationer där det endast föreligger en risk för insolvens ska

ändamålet med dem vara att undvika insolvens för gäldenären eller upphörande av dennes affärsverksamhet.

De förfaranden som avses i detta stycke förtecknas i bilaga A.

2.

Denna förordning ska inte tillämpas på förfaranden som avses i punkt 1 som rör

a) försäkringsföretag,

b) kreditinstitut,

c) värdepappersföretag samt andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/24/EG, eller

d) företag för kollektiva investeringar.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. kollektiva förfaranden: förfaranden som inbegriper samtliga eller en betydande del av gäldenärens borgenärer, i det

senare fallet under förutsättning att förfarandena inte påverkar fordringar från borgenärer som inte omfattas av

dessa förfaranden.

5.6.2015

L 141/29

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) EUT C 358, 7.12.2013, s. 15.

2. företag för kollektiva investeringar: företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt

definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (

1

) och alternativa investeringsfonder enligt

definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU (

2

).

3. gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar: en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts som inte

nödvändigtvis inbegriper utseende av en förvaltare eller en fullständig överföring av rättigheterna och skyldigheterna

att förvalta gäldenärens tillgångar till en förvaltare, och där gäldenären därför åtminstone delvis har kvar kontrollen

över sina tillgångar och sin verksamhet.

4. insolvensförfarande: de förfaranden som förtecknas i bilaga A.

5. förvaltare: varje person eller institution som, även tillfälligt, har till uppgift att

i) kontrollera och godkänna fordringar som lämnats in i insolvensförfarandet,

ii) representera borgenärernas gemensamma intresse,

iii) helt eller delvis förvalta tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet,

iv) realisera de tillgångar som avses i led iii, eller

v) övervaka förvaltningen av gäldenärens verksamheter.

De personer och institutioner som avses i första stycket förtecknas i bilaga B.

6. domstol:

i) i artiklarna 1.1 b och c, 4.2, 5, 6, 21.3, 24.2 j, 36, 39 och 61–77, en medlemsstats dömande organ,

ii) i alla övriga artiklar, en medlemsstats dömande organ eller andra behöriga organ som har behörighet att inleda

ett insolvensförfarande, att bekräfta att ett sådant förfarande har inletts eller att fatta beslut under förfarandet.

7. beslut om att inleda ett insolvensförfarande:

i) ett beslut av en domstol att inleda ett insolvensförfarande eller bekräfta att ett sådant förfarande har inletts, och

ii) ett beslut av en domstol att utse en förvaltare.

8. tidpunkten för inledande av förfarandet: den tidpunkt från vilken beslutet att inleda insolvensförfarandet gäller, oavsett

om beslutet är slutligt eller inte.

9. den medlemsstat där tillgångar finns: avseende

i)

andra registrerade aktier i företag än sådana som avses i led ii, den medlemsstat inom vars territorium det

företag som har utfärdat aktierna har sitt säte,

ii) finansiella instrument till vilka äganderätten framgår av uppgifter i ett register eller på ett konto som förs av,

eller på uppdrag av, en mellanhand (book entry securities), den medlemsstat där registret eller kontot på vilka

uppgifterna finns införda förs,

iii) likvida medel på konton hos ett kreditinstitut, den medlemsstat som framgår av det internationella

bankkontonumret (IBAN) för kontot, eller, när det gäller likvida medel på konton hos ett kreditinstitut som

saknar IBAN, den medlemsstat där det kreditinstitut som för bankkontot har sitt huvudkontor eller om kontot

förs av en filial, agentur eller annan etablering den medlemsstat där filialen, agenturen eller den andra

etableringen är belägen,

iv) egendom och rättigheter som har registrerats i ett annat offentligt register än de som avses i led i, den

medlemsstat under vars överinseende registret förs,

v) europeiska patent, den medlemsstat för vilken det europeiska patentet har beviljats,

5.6.2015

L 141/30

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser

företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

(²) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om

ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174,

1.7.2011, s. 1).

vi) upphovsrätt och närstående rättigheter, den medlemsstat inom vars territorium innehavaren av sådana

rättigheter har sin hemvist eller sitt säte,

vii) annan materiell egendom än den som avses i leden i–iv, den medlemsstat inom vars territorium egendomen

finns,

viii) andra fordringar på tredje man än de som avses i led iii, den medlemsstat inom vars territorium tredje man

som ska fullgöra prestationen har sina huvudsakliga intressen, i enlighet med artikel 3.1.

10. driftställe: varje verksamhetsplats där en gäldenär annat än tillfälligt bedriver eller under den tremånadersperiod som

föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet har bedrivit ekonomisk verksamhet med personella och

materiella resurser.

11. lokal borgenär: en borgenär vars fordringar på gäldenären uppkommit till följd av eller i samband med

verksamheten vid ett driftställe i en annan medlemsstat än den medlemsstat där platsen för gäldenärens

huvudsakliga intressen finns.

12. utländsk borgenär: en borgenär, inklusive skattemyndighet och socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna, som har

hemvist eller säte i en annan medlemsstat än inledandestaten.

13. koncern: ett moderföretag med alla tillhörande dotterföretag.

14. moderföretag: ett företag som antingen direkt eller indirekt kontrollerar ett eller flera dotterföretag. Ett företag som

utarbetar koncernredovisning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (

1

) ska anses vara

ett moderföretag.

Artikel 3

Internationell behörighet

1.

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har

behörighet att inleda ett insolvensförfarande (nedan kallat huvudinsolvensförfarande). Platsen för de huvudsakliga intressena

ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.

För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas.

Den presumtionen gäller endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före

ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

När det gäller enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare ska platsen för de

huvudsakliga intressena anses vara den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe, om inte annat visas. Den

presumtionen gäller endast om den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe inte har flyttats till en annan

medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

För varje annan person ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara dennes hemvist, om inte annat visas. Den

presumtionen gäller endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före

ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas.

2.

När platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en

annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den andra

medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom den

senare medlemsstatens territorium.

3.

När ett insolvensförfarande har inletts i enlighet med punkt 1, ska förfaranden som inleds därefter i enlighet med

punkt 2 vara sekundära insolvensförfaranden.

5.6.2015

L 141/31

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer

av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG

och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

4.

Ett territoriellt insolvensförfarande enligt punkt 2 får inledas innan ett huvudinsolvensförfarande med tillämpning

av punkt 1 inleds endast om

a) ett insolvensförfarande enligt punkt 1 inte kan inledas enligt de förutsättningar som gäller enligt rättsordningen i den

medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, eller

b) begäran att inleda ett territoriellt insolvensförfarande har gjorts av

i) en borgenär vars fordran uppkommit till följd av eller i samband med verksamheten vid ett driftställe som finns

inom territoriet till den medlemsstat där begäran att inleda ett territoriellt förfarande har gjorts, eller

ii) en offentlig myndighet som, enligt lagen i den medlemsstat inom vars territorium driftstället är beläget, har rätt

att begära att ett insolvensförfarande inleds.

När ett huvudinsolvensförfarande inleds blir det territoriella insolvensförfarandet ett sekundärt insolvensförfarande.

Artikel 4

Prövning av behörighetsfrågan

1.

Den domstol till vilken en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande lämnas in ska på eget initiativ pröva om

den är behörig enligt artikel 3. Beslutet att inleda insolvensförfarandet ska ange vilka bestämmelser domstolens

behörighet grundar sig på och särskilt om behörigheten grundar sig på artikel 3.1 eller 3.2.

2.

Utan hinder av punkt 1 får medlemsstaterna, när ett insolvensförfarande inleds i enlighet med nationell rätt utan

beslut av domstol, överlåta åt den förvaltare som utsetts i förfarandet att pröva om den medlemsstat som mottagit en

ansökan om att inleda insolvensförfarandet är behörig enligt artikel 3. Om så är fallet ska förvaltaren i beslutet om

inledande av förfarandet ange grunderna för behörigheten, och särskilt om behörigheten grundar sig på artikel 3.1

eller 3.2.

Artikel 5

Rättslig prövning av beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande

1.

Gäldenären eller en borgenär får väcka talan vid domstol mot ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande

på grundval av internationell behörighet.

2.

Beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande kan överklagas av andra parter än de som avses i punkt 1 eller på

andra grunder än bristande internationell behörighet, om detta medges i nationell rätt.

Artikel 6

Behörighet att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med

detta

1.

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska

vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till

exempel en talan om återvinning.

2.

När en talan som avses i punkt 1 har samband med en talan på privaträttens område mot samma svarande kan

förvaltaren väcka talan i båda målen inför domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium svaranden har hemvist

eller, om talan väcks mot flera svarande, vid domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium någon av dem har

hemvist, förutsatt att dessa domstolar är behöriga enligt förordning (EU) nr 1215/2012.

Första stycket ska vara tillämpligt på en gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar, förutsatt att gäldenären som

fortfarande råder över sina tillgångar enligt nationell rätt har rätt att väcka talan som företrädare för den egendom som

insolvensförfarandet avser.

3.

Vid tillämpningen av punkt 2 ska en talan anses ha samband med en annan talan om de har ett sådant samband

att en gemensam handläggning och ett gemensamt avgörande är påkallat för att undvika att oförenliga avgöranden

meddelas i separata förfaranden.

5.6.2015

L 141/32

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 7

Tillämplig lag

1.

Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensför­

farandet inleds (nedan kallad inledandestaten) vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.

Lagen i inledandestaten ska bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och

slutföra det. Den ska särskilt fastställa

a) mot vilka slags gäldenärer ett insolvensförfarande kan inledas,

b) vilka tillgångar som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de tillgångar ska behandlas som

förvärvats av gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts,

c) gäldenärens rådighet och förvaltarens behörighet,

d) förutsättningarna för kvittning,

e) insolvensförfarandets verkningar på gäldenärens gällande avtal,

f) insolvensförfarandets verkningar på förfaranden som inletts av enskilda borgenärer, med undantag för pågående

rättegångar,

g) de fordringar som ska anmälas gentemot den egendom som insolvensförfarandet avser och hur de fordringar ska

behandlas, som uppkommit efter det att insolvensförfarandet har inletts,

h) regler om hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas,

i) regler om hur influtna medel ska fördelas, företrädesordningen och vilka rättigheter de borgenärer har, vilka efter det

att insolvensförfarandet har inletts delvis tillgodosetts till följd av sakrättsligt skydd eller genom kvittning,

j) förutsättningarna för och verkningarna av att insolvensförfarandet slutförs, varvid bl.a. avses avslutande genom ett

ackord,

k) borgenärernas ställning efter slutfört insolvensförfarande,

l) vem som ska stå för kostnaderna för insolvensförfarandet,

m) regler om vilka återvinningsbestämmelser eller liknande bestämmelser som är tillämpliga.

Artikel 8

Tredje mans sakrättsliga skydd

1.

Borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande materiell eller immateriell, fast eller lös egendom, både

särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar som en helhet och som ändras vid olika tidpunkter, som tillhör

gäldenären och som vid den tidpunkt när ett insolvensförfarande inleds finns i en annan medlemsstat, ska inte påverkas

av att ett insolvensförfarande inleds i en annan medlemsstat.

2.

De rättigheter som avses i punkt 1 avser särskilt

a) rätten att förfoga över tillgångar eller att ta ut sin fordran ur dessa eller dessas avkastning, särskilt vid retentionsrätt

eller panträtt,

b) ensamrätt att driva in en fordran, särskilt på grund av pant eller säkerhetsöverlåtelse,

c) rätten att begära tillgångarna åter från den som utan rättighetsinnehavarens samtycke har dem i sin besittning eller

använder dem,

d) en sakrättsligt skyddad nyttjanderätt till tillgångar.

3.

En rättighet som upptagits i ett offentligt register och som har verkan mot tredje man, på grund av vilken ett

sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1 kan erhållas, ska anses ha sakrättsligt skydd.

5.6.2015

L 141/33

Europeiska unionens officiella tidning

SV

4.

Punkt 1 hindrar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.

Artikel 9

Kvittning

1.

Att ett insolvensförfarande inleds påverkar inte en borgenärs rätt att kvitta en fordran mot en fordran som en

gäldenär har mot honom, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag som är tillämplig på den insolvente

gäldenärens fordran.

2.

Punkt 1 hindrar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.

Artikel 10

Återtagandeförbehåll

1.

En säljares återtaganderätt påverkas inte av att ett insolvensförfarande inleds beträffande köparen, om varan då

förfarandet inleds finns i en annan medlemsstat än inledandestaten.

2.

Att ett insolvensförfarande inleds beträffande en säljare, efter det att han har levererat en vara, ska inte utgöra

grund för att häva köpeavtalet och ska inte hindra köparen från att förvärva varan, om varan då förfarandet inleds finns

i en annan medlemsstat än inledandestaten.

3.

Punkterna 1 och 2 påverkar inte återvinningstalan enligt artikel 7.2 m.

Artikel 11

Avtal avseende fast egendom

1.

Verkan av ett insolvensförfarande på avtal om förvärv av eller nyttjanderätt till fast egendom ska regleras

uteslutande av lagen i den medlemsstat inom vars territorium den fasta egendomen är belägen.

2.

Den domstol som inledde huvudinsolvensförfarandet ska vara behörig att godkänna uppsägningen eller ändringen

av de avtal som avses i denna artikel när

a) den medlemsstats lagstiftning som är tillämplig på avtalen kräver att ett sådant avtal endast får sägas upp eller ändras

efter godkännande av den domstol vid vilken insolvensförfarandet har inletts, och

b) inget insolvensförfarande har inletts i den medlemsstaten.

Artikel 12

Betalningssystem och finansiella marknader

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8 ska verkningarna av ett insolvensförfarande på de rättigheter och

skyldigheter som åvilar parter i ett betalnings- eller avvecklingssystem eller på en finansiell marknad, uteslutande regleras

av den medlemsstats lag, som är tillämplig på systemet eller marknaden.

2.

Punkt 1 påverkar inte åtgärder som vidtas i samband med återvinning i enlighet med den lag som är tillämplig på

betalningssystemet eller den finansiella marknaden i fråga.

5.6.2015

L 141/34

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 13

Anställningsavtal

1.

Verkan av ett insolvensförfarande på anställningsavtal och anställningsförhållanden ska uteslutande regleras av den

medlemsstats lag som är tillämplig på anställningsavtalet.

2.

Domstolarna i den medlemsstat i vilken ett sekundärt insolvensförfarande får inledas ska vara fortsatt behöriga att

godkänna uppsägningen eller ändringen av de avtal som avses i denna artikel, även om inget insolvensförfarande har

inletts i den medlemsstaten.

Första stycket ska även gälla för en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att godkänna uppsägningen eller

ändringen av de avtal som avses i denna artikel.

Artikel 14

Verkan på registrerade rättigheter

Verkan av ett insolvensförfarande på en gäldenärs rätt till fast egendom, skepp eller luftfartyg vilka är föremål för

offentlig registrering, bestäms av lagen i den medlemsstat under vars överinseende registret förs.

Artikel 15

Europeiska patent med enhetlig verkan och gemenskapsvarumärken

Vid tillämpningen av denna förordning får ett europeiskt patent med enhetlig verkan, ett gemenskapsvarumärke eller

motsvarande rättighet som skapats genom unionsrätten, ingå i förfarandet endast om det utgör ett förfarande som avses

i artikel 3.1.

Artikel 16

Handlingar som kan återvinnas

Artikel 7.2 m ska inte tillämpas om den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling visar att

a) handlingen omfattas av lagen i en annan medlemsstat än inledandestaten, och

b) lagen i den medlemsstaten inte tillåter att handlingen angrips på något sätt.

Artikel 17

Skydd för tredje mans förvärv

Giltigheten av en åtgärd varigenom en gäldenär, efter det att ett insolvensförfarande har inletts, mot vederlag disponerar

över

a) fast egendom,

b) ett skepp eller ett luftfartyg som är föremål för offentlig registrering, eller

c) värdepapper vars existens kräver registrering i ett register som föreskrivs i lag

ska bestämmas av lagen i den stat inom vars territorium den fasta egendomen är belägen eller under vars överinseende

registret förs.

Artikel 18

Verkan av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller skiljeförfaranden

Verkningar av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller pågående skiljeförfaranden beträffande egendom eller

rättigheter som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser, regleras uteslutande av lagen i den medlemsstat där

rättegången pågår eller där skiljedomstolen har sitt säte.

5.6.2015

L 141/35

Europeiska unionens officiella tidning

SV

KAPITEL II

ERKÄNNANDE AV INSOLVENSFÖRFARANDEN

Artikel 19

Utgångspunkt

1.

Beslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt

artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater.

Den regel som fastställs i första stycket ska också gälla i de fall ett insolvensförfarande med hänsyn till en gäldenärs

rättsliga status inte kan inledas mot denna i andra medlemsstater.

2.

Erkännande av ett förfarande enligt artikel 3.1 hindrar inte att ett förfarande enligt artikel 3.2 inleds av en domstol

i en annan medlemsstat. Det senare förfarandet är i så fall ett sekundärt insolvensförfarande i den mening som avses i

kapitel III.

Artikel 20

Verkan av erkännande

1.

Ett beslut varigenom ett insolvensförfarande enligt artikel 3.1 inleds, ska utan ytterligare formaliteter ha samma

verkningar i alla andra medlemsstater som det har enligt lagen i inledandestaten, om inte annat föreskrivs i denna

förordning och så länge inte något förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i dessa andra medlemsstater.

2.

Verkan av ett beslut varigenom ett förfarande enligt artikel 3.2 inleds, får inte angripas i andra medlemsstater.

Begränsningar av borgenärers rättigheter, särskilt i form av betalningsanstånd eller nedsättning av fordringar som en

följd av detta förfarande ska ha verkan på egendom som befinner sig inom en annan medlemsstats territorium endast

gentemot de borgenärer som har medgett detta.

Artikel 21

Förvaltarens behörighet

1.

En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.1 har samma behörighet inom andra

medlemsstaters territorier som denne har enligt lagen i inledandestaten, så länge inget annat insolvensförfarande har

inletts eller säkerhetsåtgärder av motsatt innebörd har vidtagits till följd av en begäran om att ett insolvensförfarande ska

inledas i denna andra stat. Förvaltaren har under alla förhållanden rätt att överföra gäldenärens egendom från den

medlemsstats territorium inom vilket den befinner sig, om inte annat följer av artiklarna 8 och 10.

2.

En förvaltare som har utsetts av en domstol som är behörig enligt artikel 3.2, får i en annan medlemsstat, utom

rätta eller vid domstol, göra gällande att lös egendom efter det att ett insolvensförfarande har inletts har överförts från

inledandestaten till den andra medlemsstaten. Förvaltaren får också vidta åtgärder i borgenärernas intresse avseende

återvinning.

3.

När förvaltaren utövar sitt uppdrag ska han eller hon efterkomma rättsordningen i den medlemsstat inom vars

territorium denne avser att vidta åtgärder, särskilt vad gäller förfarandet för att avyttra tillgångar. Denna behörighet

innefattar inte rätten att använda tvångsåtgärder, såvida inte dessa har beslutats av domstol i denna medlemsstat, eller att

avgöra tvister.

Artikel 22

Bevis om utseende av förvaltare

En bestyrkt kopia av det ursprungliga beslutet att utse förvaltaren eller annat intyg utfärdat av behörig domstol utgör

bevis på att denne utsetts till förvaltare.

5.6.2015

L 141/36

Europeiska unionens officiella tidning

SV

En översättning till det officiella språket eller till ett av de officiella språken i den medlemsstat inom vars territorium

förvaltaren avser utöva sitt uppdrag får begäras. Ingen legalisering eller liknande formalitet krävs.

Artikel 23

Överlämnande och avräkning

1.

En borgenär som, efter det att ett förfarande enligt artikel 3.1 har inletts, på något sätt, särskilt genom verkställig­

hetsåtgärder, helt eller delvis har fått betalt ur egendom som tillhör en gäldenär som finns inom en annan medlemsstats

territorium, ska till förvaltaren lämna vad borgenären har fått, om inte annat följer av artiklarna 8 och 10.

2.

För att tillförsäkra borgenärer lika behandling ska en borgenär, som under ett pågående insolvensförfarande har fått

delbetalning för sin fordran, delta i utdelning i andra förfaranden endast när borgenärer med samma förmånsrätt har fått

motsvarande utdelning i ett sådant annat förfarande.

Artikel 24

Inrättande av insolvensregister

1.

Medlemsstaterna ska inom sitt territorium upprätta och upprätthålla ett eller flera register där uppgifter om

insolvensförfaranden offentliggörs (nedan kallade insolvensregister). Dessa uppgifter ska offentliggöras snarast möjligt efter

det att ett insolvensförfarande har inletts.

2.

De uppgifter som avses i punkt 1 ska göras tillgängliga för allmänheten, i enlighet med villkoren i artikel 27, och

ska omfatta följande (nedan kallad föreskriven information):

a) Den dag ett insolvensförfarande inleddes.

b) Den domstol vid vilken ett insolvensförfarande har inletts och eventuellt målnummer.

c) Typ av insolvensförfarande som avses i bilaga A som har inletts och i förekommande fall eventuell relevant

underkategori av sådana förfaranden som har inletts i enlighet med nationell rätt.

d) Uppgift om huruvida behörigheten att inleda förfarandet grundas på artikel 3.1, 3.2 eller 3.4.

e) Om gäldenären är ett företag eller en juridisk person, gäldenärens namn, registreringsnummer, säte, eller om detta

avviker, postadress.

f) Om gäldenären är en enskild person, oberoende av om denne bedriver eller inte bedriver någon verksamhet som

egenföretagare eller fri yrkesutövare, gäldenärens namn, registreringsnummer, i förekommande fall, och postadress

eller om adressen är skyddad, gäldenärens födelseort och födelsedatum.

g) Namn på, postadress eller e-postadress till den förvaltare som, i förekommande fall, har utsetts i förfarandet.

h) I förekommande fall tidsfrist för att anmäla fordringar eller en hänvisning till kriterierna för beräkningen av denna

tidsfrist.

i) I förekommande fall dagen för avslutande av huvudinsolvensförfarandet.

j) Domstol vid vilken och, i förekommande fall, tidsfrist inom vilken ett överklagande av beslutet om att inleda

insolvensförfarande ska ges in i enlighet med artikel 5, eller en hänvisning till kriterierna för beräkningen av denna

tidsfrist.

3.

Punkt 2 får inte hindra medlemsstater från att inbegripa handlingar eller ytterligare information i sina nationella

insolvensregister, t.ex. insolvensrelaterade näringsförbud för företagsledare.

4.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att i insolvensregistret inkludera den information som avses i punkt 1 i den här

artikeln avseende enskilda personer som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare i insolvens­

registret eller att göra denna information tillgänglig för allmänheten genom systemet för sammankoppling av dessa

register, förutsatt att kända utländska borgenärer underrättas, i enlighet med artikel 54, om de uppgifter som avses i

punkt 2 j i den här artikeln.

5.6.2015

L 141/37

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Om en medlemsstat utnyttjar den möjlighet som avses i första stycket, ska insolvensförfarandet inte påverka fordringar

från utländska borgenärer som inte har mottagit den information som avses i första stycket.

5.

Offentliggörandet av uppgifterna i registren enligt denna förordning ska inte ha någon annan rättslig verkan än

den som anges i nationell rätt och i artikel 55.6.

Artikel 25

Sammankoppling av insolvensregister

1.

Kommissionen ska inrätta ett decentraliserat system för sammankoppling av insolvensregister genom att anta

genomförandeakter. Detta system ska bestå av insolvensregistren samt den europeiska e-juridikportalen, som ska fungera

som en central, allmän åtkomstpunkt till information i systemet. Systemet ska tillhandahålla en söktjänst på alla

unionens institutioners officiella språk i syfte att tillgängliggöra föreskriven information och eventuella andra dokument

eller information som finns i insolvensregistren och som medlemsstaterna väljer att göra tillgängliga via den europeiska

e-juridikportalen.

2.

Kommissionen ska i enlighet med det förfarande som avses i artikel 87 senast den 26 juni 2019 anta följande

genom genomförandeakter:

a) Tekniska specifikationer som definierar metoderna för kommunikation och informationsutbyte på elektronisk väg

utifrån den fastställda gränssnittsspecifikationen för systemet för sammankoppling av insolvensregister.

b) De tekniska åtgärder som säkerställer att miniminormerna när det gäller it-säkerhet är uppfyllda vid förmedling och

spridning av information inom systemet för sammankoppling av insolvensregister.

c) Minimikriterier för den söktjänst som tillhandahålls genom den europeiska e-juridikportalen på grundval av den

information som anges i artikel 24.

d) Minimikriterier för redovisning av resultat från sådana sökningar på grundval av den information som anges i

artikel 24.

e) Former och tekniska villkor för att få tillgång till de tjänster som tillhandahålls genom systemet för sammankoppling

av register.

f) En ordlista som innehåller en grundläggande förklaring av de nationella insolvensförfaranden som förtecknas i

bilaga A.

Artikel 26

Kostnader för att upprätta och koppla samman insolvensregister

1.

Upprättandet, underhållet och den framtida utvecklingen av systemet för sammankoppling av insolvensregister ska

finansieras genom unionens allmänna budget.

2.

Varje medlemsstat ska bära kostnaderna för att upprätta och anpassa sina nationella insolvensregister så att de blir

kompatibla med den europeiska e-juridikportalen samt kostnaderna för att förvalta, driva och underhålla dessa register.

Detta ska inte påverka möjligheten att ansöka om bidrag för sådan verksamhet inom ramen för unionens finansiella

program.

Artikel 27

Villkor för tillgång till information genom systemet för sammankoppling

1.

Medlemsstaterna ska se till att den föreskrivna information som avses i artikel 24.2 a–j är tillgänglig kostnadsfritt

via systemet för sammankoppling av insolvensregister.

2.

Denna förordning får inte hindra medlemsstaterna från att ta ut en skälig avgift för tillgången till handlingar eller

ytterligare information som avses i artikel 24.3 via systemet för sammankoppling av insolvensregister.

3.

Medlemsstaterna får kräva att tillgång till föreskriven information avseende enskilda personer som inte bedriver

verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare, och enskilda personer som är egenföretagare eller fria

yrkesutövare, förutsatt att insolvensförfarandet inte avser den verksamheten, görs avhängig av kompletterande

sökkriterier avseende gäldenären, utöver de minimikriterier som avses i artikel 25.2 c.

5.6.2015

L 141/38

Europeiska unionens officiella tidning

SV

4.

Medlemsstaterna får kräva att tillgång till den information som avses i punkt 3 ska tillåtas endast efter begäran hos

den behöriga myndigheten. Medlemsstaterna får kräva att tillgång ska tillåtas endast på villkor att ett legitimt intresse för

tillgången till sådan information föreligger. Den person som begär information ska ges möjlighet att lägga fram sin

begäran elektroniskt med hjälp av ett standardformulär via den europeiska e-juridikportalen. Om det krävs ett legitimt

intresse ska den person som begär information ges möjlighet att motivera sin begäran genom elektroniska kopior av

relevanta handlingar. Den person som begär information ska få ett svar från den behöriga myndigheten inom tre

arbetsdagar.

Den person som begär information ska inte vara skyldig att tillhandahålla en översättning av de handlingar som

motiverar hans eller hennes begäran och inte heller att bära kostnader för översättningar som den behöriga myndigheten

kan ha.

Artikel 28

Offentliggörande i en annan medlemsstat

1.

Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar ska begära att innehållet i beslutet om att

inleda insolvensförfarandet och, när så är lämpligt, även beslutet att utse förvaltaren, offentliggörs i varje annan

medlemsstat där gäldenären har ett driftställe i enlighet med de förfaranden för offentliggörande som gäller i den

medlemsstaten. Ett sådant offentliggörande ska, i förekommande fall, ange vem som har utsetts till förvaltare och

huruvida domstolen grundar sin behörighet på artikel 3.1 eller 3.2.

2.

Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får begära att den information som avses i

punkt 1 offentliggörs i en annan medlemsstat där förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina

tillgångar anser det nödvändigt i enlighet med de förfaranden för offentliggörande som föreskrivs i den medlemsstaten.

Artikel 29

Registrering i en annan medlemsstats offentliga register

1.

Om det i lagen i en medlemsstat där gäldenären har ett driftställe som har registrerats i ett offentligt register i

denna medlemsstat, eller i lagen i en medlemsstat där fast egendom som tillhör gäldenären är belägen, uppställs ett krav

på att inledandet av ett insolvensförfarande som avses i artikel 28 offentliggörs i fastighetsregister, företagsregister eller

eventuella andra offentliga register, ska förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar vidta alla

nödvändiga åtgärder så att registreringen sker.

2.

Förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får begära sådan registrering i varje annan

medlemsstat, under förutsättning att registreringen är förenlig med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs.

Artikel 30

Kostnader

Kostnaderna för offentliggörande och registrering enligt artiklarna 28 och 29 ska anses som kostnader för förfarandet.

Artikel 31

Infriande av en skuld till gäldenären

1.

Om en skuld till en gäldenär ska infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts

men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, ska den betalningen anses befriande om betalaren inte kände

till att förfarandet hade inletts.

2.

När en sådan skuld har infriats före offentliggörandet enligt artikel 28 ska betalaren anses inte ha känt till att ett

insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas. När en skuld har infriats efter offentliggörandet, ska betalaren anses

ha känt till att ett insolvensförfarande har inletts, om inte annat visas.

5.6.2015

L 141/39

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 32

Erkännande och verkställighet av andra beslut

1.

Beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en

domstol, vars beslut om att inleda förfarandet erkänns i enlighet med artikel 19, ska erkännas utan krav på ytterligare

formaliteter. Sådana beslut ska verkställas i enlighet med artiklarna 39–44 och 47–57 i förordning (EU) nr 1215/2012.

Första stycket ska även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även

om de fattats av en annan domstol.

Första stycket ska även gälla beslut som rör säkerhetsåtgärder som fattats efter det att en begäran om att ett insolvens­

förfarande ska inledas har framställts eller i samband med en sådan framställan.

2.

Andra beslut än de som avses i punkt 1 i denna artikel ska erkännas och verkställas i enlighet med förordning (EU)

nr 1215/2012 i den mån den är tillämplig.

Artikel 33

Ordre public

En medlemsstat får vägra att erkänna ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat eller vägra att

verkställa beslut som fattats i samband med ett sådant förfarande, om verkningarna av ett sådant erkännande eller en

sådan verkställighet skulle vara uppenbart oförenliga med grunderna för den statens rättsordning (ordre public), särskilt

vad gäller statens grundläggande rättsprinciper och individens grundlagsenliga fri- och rättigheter.

KAPITEL III

SEKUNDÄRA INSOLVENSFÖRFARANDEN

Artikel 34

Förutsättningar för att inleda ett förfarande

Om ett huvudinsolvensförfarande har inletts av en domstol i en medlemsstat och erkänts i en annan medlemsstat, får en

domstol i den andra medlemsstaten som är behörig enligt artikel 3.2 inleda ett sekundärt insolvensförfarande i enlighet

med bestämmelserna i detta kapitel. Om huvudinsolvensförfarandet förutsätter att gäldenären är insolvent, ska

gäldenärens insolvens inte prövas på nytt i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande får inledas.

Verkningarna av ett sekundärt insolvensförfarande ska vara begränsade till egendom som tillhör gäldenären och som

finns inom territoriet i den medlemsstat där förfarandet har inletts.

Artikel 35

Tillämplig lag

Om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium ett sekundärt insolvens­

förfarande inleds vara tillämplig på det sekundära insolvensförfarandet.

Artikel 36

Rätt att göra ett åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande

1.

För att undvika att ett sekundärt insolvensförfarande inleds får förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet göra ett

ensidigt åtagande (nedan kallat åtagandet) avseende tillgångar som finns i den medlemsstat där ett sekundärt insolvens­

förfarande kan inledas så att denne vid fördelningen av dessa tillgångar eller behållningen av realiseringen av dessa

tillgångar kommer att följa de regler om utdelning och förmånsrätt enligt nationell rätt som borgenärer skulle ha haft

om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts i den medlemsstaten. I åtagandet ska de faktiska omständigheter som

det bygger på anges, i synnerhet beträffande värdet av de tillgångar som finns i den berörda medlemsstaten och de

alternativ som står till buds för realisering av sådana tillgångar.

5.6.2015

L 141/40

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Om ett åtagande har gjorts i enlighet med denna artikel ska den lag som är tillämplig på fördelningen av

behållningen av realiseringen av de tillgångar som avses i punkt 1, företrädesordningen och de rättigheter borgenärerna

har i förhållande till de tillgångar som avses i punkt 1 vara lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande

skulle ha kunnat inledas. Relevant tidpunkt för att fastställa de tillgångar som avses i punkt 1 ska vara den tidpunkt då

åtagandet görs.

3.

Åtagandet ska göras på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat där ett sekundärt

insolvensförfarande skulle ha kunnat inledas, eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det

officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där ett sekundärt insolvensförfarande skulle ha kunnat

inledas.

4.

Åtagandet ska göras skriftligen. Det ska omfattas av eventuella övriga formkrav och krav för godkännande i fråga

om eventuell fördelning i den stat där huvudinsolvensförfarandet inleddes.

5.

Åtagandet ska godkännas av de kända lokala borgenärerna. De regler för kvalificerad majoritet och omröstning

som är tillämpliga på antagande av rekonstruktionsplaner enligt lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvens­

förfarande kunde ha inletts ska även vara tillämpliga på godkännandet av åtagandet. Borgenärer ska kunna delta i

omröstningen genom teknik för distanskommunikation, om det är tillåtet enligt nationell rätt. Förvaltaren ska informera

de kända lokala borgenärerna om åtagandet, reglerna och förfarandena för dess godkännande och om omröstningen och

om åtagandets godkännande eller avvisande.

6.

Ett åtagande som ges och godkänns i enlighet med denna artikel ska vara bindande för boet. Om ett sekundärt

insolvensförfarande inleds i enlighet med artikel 37 och 38 ska förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet överföra de

eventuella tillgångar som denne hade överfört från denna medlemsstats territorium efter det att åtagandet gjordes, eller

om dessa tillgångar redan har realiserats, behållningen av dessa, till förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet.

7.

Om förvaltaren har gjort ett åtagande ska denne informera lokala borgenärer om den avsedda fördelningen innan

de tillgångar och den behållning som avses i punkt 1 fördelas. Om informationen inte uppfyller villkoren för åtagandet

eller är förenlig med tillämplig lag får lokala borgenärer bestrida denna fördelning inför domstol i den medlemsstat där

ett huvudinsolvensförfarande har inletts för att åstadkomma en fördelning som överensstämmer med villkoren för

åtagandet och tillämplig lag. I så fall ska ingen fördelning göras förrän domstolen beslutat med anledning av

bestridandet.

8.

Lokala borgenärer får vända sig till domstol i den medlemsstat där huvudinsolvensförfarandet har inletts för att

kräva att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet vidtar alla de lämpliga åtgärder som är tillgängliga enligt lagstiftningen

i den stat där huvudinsolvensförfarandet har inletts och som är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av villkoren

för åtagandet.

9.

Lokala borgenärer får även vända sig till domstolarna i de medlemsstater där ett sekundärt insolvensförfarande

skulle ha inletts för att begära att domstolen vidtar tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder för att säkerställa att

förvaltaren efterlever villkoren för åtagandet.

10.

Förvaltaren ska vara ansvarig för alla skador som denne kan ha vållat lokala borgenärer till följd av att denne inte

har uppfyllt de skyldigheter och krav som fastställs i denna artikel.

11.

Vid tillämpningen av denna artikel ska en myndighet som är etablerad i en medlemsstat där ett sekundärt

insolvensförfarande kunde ha inletts och som är skyldig att i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv

2008/94/EG (

1

) garantera betalning för anställdas utestående fordringar från anställningskontrakt eller anställningsför­

hållanden anses vara en lokal borgenär, om detta följer av nationell rätt.

5.6.2015

L 141/41

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens

(EUT L 283, 28.10.2008, s. 36).

Artikel 37

Rätt att begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds

1.

Inledande av ett sekundärt insolvensförfarande får begäras av

a) förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet,

b) alla andra personer eller myndigheter som enligt lagen i den medlemsstat inom vars territorium inledande av ett

sekundärt insolvensförfarande begärs har rätt att begära att insolvensförfaranden inleds.

2.

Om ett åtagande har blivit bindande enligt artikel 36 måste en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande

ska inledas göras inom 30 dagar från det att godkännandet för åtagandet har meddelats.

Artikel 38

Beslut om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande

1.

En domstol som mottar en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas ska omedelbart underrätta

förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar i huvudinsolvensförfarandet och ge denne

möjlighet att yttra sig om denna begäran.

2.

Om förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet har gjort ett åtagande enligt artikel 36, ska den domstol som avses i

punkt 1 i den här artikeln på begäran av förvaltaren inte inleda ett sekundärt insolvensförfarande om den är övertygad

om att åtagandet ger tillräckligt skydd för lokala borgenärers allmänna intressen.

3.

Om ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden beviljats i syfte att möjliggöra förhandling

mellan gäldenären och dennes borgenärer, får domstolen, på begäran av förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande

råder över sina tillgångar, skjuta upp inledandet av ett sekundärt insolvensförfarande under en period av högst tre

månader, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtagits för att skydda lokala borgenärers intressen.

Den domstol som avses i punkt 1 får besluta om skyddsåtgärder för att skydda de lokala borgenärernas intresse genom

att kräva att förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar inte för över eller förfogar över

tillgångar som finns i den medlemsstat där denne har sitt driftställe, såvida inte detta görs i den ordinarie verksamheten.

Domstolen får även besluta om andra åtgärder för skydd av lokala borgenärers intressen under ett uppskjutande, om

detta inte är oförenligt med de nationella civilprocessrättsliga reglerna.

Ett uppskjutande av inledandet av ett sekundärt insolvensförfarande ska upphävas av domstolen på eget initiativ eller på

begäran av en borgenär om en överenskommelse har ingåtts under uppskjutandet vid de förhandlingar som avses i

första stycket.

Uppskjutandet får upphävas av domstolen på eget initiativ eller på begäran av en borgenär om ett fortsatt uppskjutande

skadar borgenärens rättigheter, i synnerhet i det fall att förhandlingarna avbrutits eller att det har blivit uppenbart att det

är osannolikt att de slutförs eller om förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar har brutit

mot förbudet att förfoga över sina tillgångar eller att överföra dem från territoriet i den medlemsstat där driftstället finns.

4.

På begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får den domstol som avses i punkt 1 inleda en annan typ av

insolvensförfarande som förtecknas i bilaga A än den typ man ursprungligen ansökt om förutsatt att villkoren för att

inleda denna typ av förfarande enligt nationell rätt är uppfyllda och att detta förfarande är det lämpligaste när det gäller

de lokala borgenärernas intressen och för att uppnå samstämmighet mellan huvudinsolvensförfarandet och det

sekundära insolvensförfarandet. Artikel 34 andra meningen ska tillämpas.

Artikel 39

Rättslig prövning av beslutet att inleda ett sekundärt insolvensförfarande

Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får överklaga beslutet att inleda ett sekundärt insolvensförfarande vid en

domstol i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts med motiveringen att domstolen inte har

iakttagit villkoren och kraven i artikel 38.

5.6.2015

L 141/42

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 40

Förskottsbetalning av kostnader

När lagen i den medlemsstat där det begärts att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas föreskriver att gäldenärens

tillgångar ska räcka till för att täcka hela eller delar av förfarandekostnaderna, får domstolen begära att sökanden i

förskott betalar för kostnaderna eller ställer tillräcklig säkerhet för dessa.

Artikel 41

Samarbete och kommunikation mellan förvaltare

1.

Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet och förvaltaren eller förvaltarna i ett sekundärt insolvensförfarande som

avser samma gäldenär ska samarbeta med varandra i den mån sådant samarbete inte är oförenligt med de bestämmelser

som är tillämpliga på respektive förfarande. Detta samarbete kan ta olika former, inbegripet ingående av avtal och

protokoll.

2.

Vid genomförandet av det samarbete som anges i punkt 1 ska förvaltarna vidta följande åtgärder:

a) Så snart som möjligt delge varandra all information som kan vara av värde för det andra förfarandet, särskilt

eventuella framsteg när det gäller anmälan och verifikation av fordringar och alla åtgärder som syftar till att rädda

eller rekonstruera gäldenären eller till att avsluta förfarandet, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtas för att skydda

konfidentiell information.

b) Undersöka möjligheten att rekonstruera gäldenären och, om möjligt, samordna utarbetande och genomförande av en

rekonstruktionsplan.

c) Samordna förvaltningen i fråga om realisering eller användning av gäldenärens tillgångar och verksamheter,

förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet ska så snart som möjligt ge förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet

möjlighet att lämna förslag om realisering eller användning av tillgångar som ingår i det sekundära insolvensför­

farandet.

3.

Punkterna 1 och 2 ska också tillämpas i situationer i huvudinsolvensförfarandet eller det sekundära insolvensför­

farandet eller i något av de territoriella insolvensförfaranden som rör samma gäldenär och som inletts vid samma

tidpunkt, där gäldenären fortfarande råder över sina tillgångar.

Artikel 42

Samarbete och kommunikation mellan domstolar

1.

För att underlätta samordningen av huvudinsolvensförfaranden, territoriella insolvensförfaranden och sekundära

insolvensförfaranden som rör samma gäldenär ska en domstol som mottagit en begäran om att inleda ett insolvens­

förfarande, eller som har inlett ett sådant förfarande, samarbeta med andra domstolar som har mottagit en begäran om

att inleda ett insolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande, i den utsträckning ett sådant samarbete inte

är oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande. För detta ändamål får domstolarna, när

så är lämpligt, utse en oberoende person eller ett oberoende organ att handla på deras vägnar, förutsatt att detta inte är

oförenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på dem.

2.

Vid genomförandet av samarbetet i punkt 1 får domstolarna eller en utsedd person eller ett utsett organ som

handlar på deras vägnar enligt punkt 1 kommunicera direkt med eller begära information eller bistånd direkt från

varandra, förutsatt att denna kommunikation respekterar parternas processuella rättigheter och informationens konfiden­

tialitet.

3.

Det samarbete som avses i punkt 1 får bedrivas på ett sätt som domstolen anser lämpligt. Det kan särskilt handla

om att

a) genomföra samordning när förvaltare utses,

b) delge information på det sätt som domstolen anser lämpligt,

c) samordna förvaltningen och övervakningen av gäldenärens tillgångar och verksamheter,

d) samordna genomförandet av utfrågningar,

e) vid behov, samordna godkännandet av protokoll.

5.6.2015

L 141/43

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 43

Samarbete och kommunikation mellan förvaltare och domstolar

1.

För att underlätta samordningen av huvudinsolvensförfaranden, territoriella insolvensförfaranden och sekundära

insolvensförfaranden som inleds avseende samma gäldenär gäller följande:

a) En förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande ska samarbeta och kommunicera med varje domstol som har mottagit

en ansökan om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande.

b) En förvaltare i territoriella eller sekundära insolvensförfaranden ska samarbeta och kommunicera med den domstol

som har mottagit en ansökan om att inleda ett huvudinsolvensförfarande eller som har inlett ett sådant förfarande.

c) En förvaltare i territoriella eller sekundära insolvensförfaranden ska samarbeta och kommunicera med den domstol

som har mottagit en ansökan om att inleda ett territoriellt eller sekundärt insolvensförfarande eller som har inlett ett

sådant förfarande,

i den utsträckning ett sådant samarbete och sådan kommunikation inte är oförenligt med de bestämmelser som är

tillämpliga på respektive förfarande och inte medför någon intressekonflikt.

2.

Det samarbete som avses i punkt 1 får genomföras på lämpligt sätt, t.ex. de sätt som anges i artikel 42.3.

Artikel 44

Kostnader för samarbete och kommunikation

Kraven i artiklarna 42 och 43 får inte leda till att domstolar kräver ersättning av varandra för kostnader som avser

samarbete och kommunikation.

Artikel 45

Utövandet av borgenärsrättigheter

1.

Varje borgenär har rätt att anmäla sina fordringar i huvudinsolvensförfarandet och i vilket sekundärt insolvens­

förfarande som helst.

2.

Förvaltarna i huvudinsolvensförfarandet och eventuella sekundära insolvensförfaranden ska i de övriga

förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i det förfarande i vilket de utsetts, under förutsättning att detta är till

fördel för borgenärerna i det förfarande de själva handhar, med förbehåll för borgenärernas rätt att motsätta sig anmälan

eller återkalla sin anmälan, när den tillämpliga rättsordningen tillåter det.

3.

Förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande eller ett sekundärt insolvensförfarande har rätt att delta i andra

förfaranden på samma villkor som en borgenär, bland annat vad avser rätten att närvara vid borgenärssammanträden.

Artikel 46

Uppskjutande av realisering av tillgångar

1.

Den domstol som har inlett ett sekundärt insolvensförfarande ska på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensför­

farandet helt eller delvis besluta att realiseringen av tillgångarna skjuts upp. I det fallet får domstolen begära att

förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärernas eller grupper av

borgenärers intressen i det sekundära insolvensförfarandet. En sådan begäran från förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet

får avslås endast om den uppenbart saknar intresse för borgenärerna i huvudinsolvensförfarandet. Ett sådant beslut om

att realiseringen av tillgångarna skjuts upp får fattas för en period på upp till tre månader. Den får förnyas för ytterligare

perioder på upp till tre månader.

5.6.2015

L 141/44

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Den domstol som avses i punkt 1 ska häva beslutet om att realiseringen av tillgångarna skjuts upp

a) på begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet,

b) på eget initiativ, på begäran av en borgenär eller av förvaltaren i det sekundära insolvensförfarandet om denna åtgärd

inte längre framstår som motiverad, varvid hänsyn särskilt ska tas till intresset hos borgenärerna i huvudinsolvensför­

farandet eller det sekundära insolvensförfarandet.

Artikel 47

Förvaltarens behörighet att föreslå rekonstruktionsplaner

1.

Om lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande har inletts tillåter att förfarandet avslutas utan

likvidation genom en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en liknande åtgärd, har förvaltaren i huvudinsolvensför­

farandet rätt att föreslå en sådan åtgärd i enlighet med förfarandet i den medlemsstaten.

2.

En sådan begränsning av borgenärernas rättigheter som härrör från en i punkt 1 avsedd åtgärd och som föreslås i

ett sekundärt insolvensförfarande, såsom ett betalningsanstånd eller en skuldnedsättning, har inte, utan samtycke av alla

berörda borgenärer, någon verkan beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av det sekundära

insolvensförfarandet.

Artikel 48

Verkningarna av att ett insolvensförfarande avslutas

1.

Utan att det påverkar artikel 49 ska avslutandet av ett insolvensförfarande inte hindra en fortsättning av övriga

insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär som fortfarande pågår vid den tidpunkten.

2.

Om ett insolvensförfarande rörande en juridisk person eller ett företag i den medlemsstat där denna person eller

detta företag har sitt säte skulle innebära upplösning av den juridiska personen eller företaget, ska denna person eller

detta företag inte upphöra att existera förrän övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär har avslutats eller

förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen.

Artikel 49

Överskott i ett sekundärt insolvensförfarande

Om, genom avyttring av tillgångar, samtliga fordringar i ett sekundärt insolvensförfarande kan betalas, ska förvaltaren i

detta förfarande genast överföra överskottet till förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet.

Artikel 50

Efterföljande inledning av ett huvudinsolvensförfarande

Om ett förfarande enligt artikel 3.1 inleds efter det att ett förfarande enligt artikel 3.2 har inletts i en annan

medlemsstat, ska artiklarna 41, 45, 46 och 47 samt 49 tillämpas på det först inledda förfarandet i den mån det

förfarandets förlopp tillåter detta.

Artikel 51

Omvandling av ett sekundärt insolvensförfarande

1.

På begäran av förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet får domstolen i medlemsstaten där det sekundära insolvens­

förfarandet har inletts besluta om omvandling av det sekundära insolvensförfarandet till en annan typ av insolvens­

förfarande enligt bilaga A, förutsatt att villkoren i nationell rätt för att inleda denna andra typ av förfarande är uppfyllda

och att denna andra typ av förfarande är den mest lämpliga när det gäller de lokala borgenärernas intressen och för att

uppnå samstämmighet mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet.

5.6.2015

L 141/45

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Domstolen får vid bedömningen av den begäran som avses i punkt 1 begära information från förvaltare som

medverkar i båda dessa förfaranden.

Artikel 52

Säkerhetsåtgärder

Om en domstol i en medlemsstat som är behörig enligt artikel 3.1 interimistiskt utser en förvaltare i syfte att säkra en

gäldenärs tillgångar, är den interimistiskt utsedde förvaltaren behörig att begära att åtgärder vidtas för att skydda eller

säkra gäldenärens tillgångar vilka finns i en annan medlemsstat, enligt den medlemsstatens rättsordning, för tiden från

det att begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas har framställts fram till dess att beslut om att inleda ett

förfarande har fattats.

KAPITEL IV

UPPLYSNINGAR TILL BORGENÄRER OCH ANMÄLAN AV DERAS ANSPRÅK

Artikel 53

Rätt att anmäla fordringar

En utländsk borgenär får anmäla fordringar i ett insolvensförfarande på de sätt som godtas enligt lagstiftningen i

inledandestaten. Det ska inte vara obligatoriskt att låta sig företrädas av en advokat eller annan jurist enbart i syfte att

anmäla fordringar.

Artikel 54

Skyldighet att underrätta borgenärer

1.

När ett insolvensförfarande har inletts i en medlemsstat ska den behöriga domstolen eller den förvaltare som

domstolen utsett omedelbart underrätta kända utländska borgenärer om detta.

2.

Den underrättelse som avses i punkt 1, som ska lämnas i form av ett individuellt meddelande, ska särskilt innehålla

upplysningar om vilka tidsfrister som gäller och följden av att dessa tidsfrister inte iakttas, den myndighet eller det organ

hos vilka fordringar ska anmälas och övriga föreskrivna åtgärder. Underrättelsen ska också ange om borgenärer som har

fordringar förenade med förmåns- eller säkerhetsrätt behöver anmäla sina fordringar. Underrättelsen ska också inkludera

en kopia av det standardformulär för anmälan av fordringar som avses i artikel 55 eller uppgifter om var formuläret

finns tillgängligt.

3.

Den underrättelse som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel ska tillhandahållas på det standardformulär som

ska fastställas i enlighet med artikel 88. Formuläret ska offentliggöras på den europeiska e-juridikportalen och ska ha

rubriken ”Underrättelse om insolvensförfaranden” på alla unionens institutioners officiella språk. Det ska översändas på

det officiella språket i inledandestaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella

språket eller ett av de officiella språken på den ort där insolvensförfarandet har inletts, eller på ett annat språk som den

staten har angett att den kan godta i enlighet med artikel 55.5, om det kan antas att det språket är lättare att förstå för

de utländska borgenärerna.

4.

I ett insolvensförfarande som rör en enskild person som inte bedriver någon företagsverksamhet eller

yrkesverksamhet ska användningen av det standardformulär som avses i denna artikel inte vara obligatorisk, om det inte

krävs att borgenärer anmäler sina fordringar för att deras fordringar ska beaktas i förfarandet.

Artikel 55

Förfarande för att anmäla fordringar

1.

Varje utländsk borgenär får anmäla sina fordringar på det standardformulär som ska fastställas i enlighet med

artikel 88. Formuläret ska ha rubriken ”Anmälan av fordringar” på alla unionens institutioners officiella språk.

5.6.2015

L 141/46

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Det standardformulär som avses i punkt 1 ska innehålla följande uppgifter:

a) Namn, postadress, eventuell e-postadress, eventuellt personnummer och bankuppgifter avseende den utländska

borgenär som avses i punkt 1.

b) Fordringsbeloppet, med uppgift om kapital och, i förekommande fall, ränta och dag då fordran uppkom och

förfallodagen om de skiljer sig åt.

c) Om ersättning för ränta krävs, oavsett om räntan är lagstadgad eller avtalad, den tidsperiod för vilken ersättning för

ränta krävs och ränteersättningens belopp.

d) Om kostnader som uppkommit för talan om anspråk innan förfarandena inleddes krävs, beloppet och närmare

uppgifter om dessa kostnader.

e) Fordringens natur.

f) Huruvida förmånsrätt görs gällande och grunden för denna.

g) Huruvida säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll görs gällande beträffande fordran, och i så fall vilka tillgångar den

åberopade rätten gäller, den dag då säkerheten ställdes och, om säkerheten har registrerats, registreringsnumret.

h) Huruvida kvittning begärs och i så fall beloppen för de ömsesidiga fordringar som redan existerade när insolvensför­

farandet inleddes, den dag då fordringarna uppstod och det anmälda belopp som återstår efter kvittning.

Standardformuläret ska åtföljas av kopior på eventuella verifikationer.

3.

På standardformuläret ska det anges att bankuppgifter för borgenären och uppgift om dennes personnummer som

avses i punkt 2 a inte är obligatoriska.

4.

Om en borgenär anmäler sin fordran på något annat sätt än det standardformulär som avses i punkt 1 ska

ansökan innehålla den information som avses i punkt 2.

5.

Anmälningar får lämnas in på vilket som helst av unionens institutioners officiella språk. Domstolen, förvaltaren

eller en gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får kräva att borgenären tillhandahåller en översättning till

det officiella språket i inledandestaten, eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, på det officiella

språket eller ett av de officiella språken på den ort där ett insolvensförfarande har inletts eller på ett annat språk som

den medlemsstaten har angett att den kan godta. Varje medlemsstat ska ange om den utöver sitt eget eller sina egna

språk godtar ytterligare något av unionens institutioners officiella språk vid anmälan av fordringar.

6.

Fordringar ska anmälas inom den tidsperiod som föreskrivs enligt lagstiftningen i inledandestaten. Om det är fråga

om en utländsk borgenär får denna period inte understiga 30 dagar från det att beslutet om att inleda ett insolvens­

förfarande offentliggjordes i inledandestatens insolvensregister. Om en medlemsstat stöder sig på artikel 24.4 får denna

period inte understiga 30 dagar från det att en borgenär har blivit underrättad i enlighet med artikel 54.

7.

Om domstolen, förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar hyser tvivel när det gäller

en fordran som har anmälts i enlighet med denna artikel, ska han eller hon ge borgenären möjlighet att lägga fram

ytterligare bevis för att fordran föreligger och för dess storlek.

KAPITEL V

INSOLVENSFÖRFARANDEN FÖR MEDLEMMAR I EN KONCERN

AVSNITT 1

Samarbete och kommunikation

Artikel 56

Samarbete och kommunikation mellan förvaltare

1.

När ett insolvensförfarande rör två eller flera medlemmar i en koncern, ska en förvaltare som utses inom ramen

för ett förfarande rörande en koncernmedlem samarbeta med varje förvaltare som har utsetts inom ramen för ett

förfarande rörande en annan medlem i samma koncern, i den mån ett sådant samarbete är lämpligt för att främja en

5.6.2015

L 141/47

Europeiska unionens officiella tidning

SV

effektiv förvaltning av dessa förfaranden, är förenlig med de regler som gäller för dem och inte medför någon intresse­

konflikt. Detta samarbete kan ta olika former, inbegripet ingående av avtal och upprättande av protokoll.

2.

Vid genomförandet av det samarbete som anges i punkt 1 ska förvaltare vidta följande åtgärder:

a) Snarast möjligt delge varandra all information som kan vara av värde för de andra förfarandena, under förutsättning

att lämpliga åtgärder vidtas för att skydda konfidentiell information.

b) Överväga om det finns möjligheter att samordna förvaltningen och övervakningen av verksamheten hos de

koncernmedlemmar som är föremål för insolvensförfaranden och i så fall samordna denna förvaltning och

övervakning.

c) Överväga om det finns möjligheter till rekonstruktion av de koncernmedlemmar som är föremål för insolvensför­

faranden och i så fall samordna förslag och förhandlingar om en samordnad rekonstruktionsplan.

Vid tillämpning av leden b och c får samtliga eller några av de förvaltare som avses i punkt 1 enas om att bevilja en

förvaltare som utsetts i ett av förfarandena ytterligare befogenheter, om en sådan överenskommelse är tillåten enligt de

regler som gäller för respektive förfarande. De får också enas om fördelningen av vissa uppgifter mellan sig, om en

sådan fördelning av uppgifter är tillåten enligt de regler som gäller för respektive förfarande.

Artikel 57

Samarbete och kommunikation mellan domstolar

1.

När ett insolvensförfarande rör två eller flera medlemmar i samma koncern ska en domstol som har inlett ett

sådant förfarande samarbeta med varje annan domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande

beträffande en annan medlem i samma koncern, eller som har inlett ett sådant förfarande, i den mån ett sådant

samarbete är lämpligt för att underlätta en effektiv förvaltning av förfarandena, inte är oförenligt med de regler som

gäller för dem och inte medför någon intressekonflikt. För detta ändamål får domstolarna, när så är lämpligt, utse en

oberoende person eller ett oberoende organ att handla på deras vägnar, förutsatt att detta inte är oförenligt med de

bestämmelser som är tillämpliga på dem.

2.

Vid genomförandet av samarbetet i punkt 1 får domstolarna eller en utsedd person eller ett utsett organ som

handlar på deras vägnar enligt punkt 1 kommunicera direkt med eller begära information eller bistånd direkt från

varandra, förutsatt att denna kommunikation respekterar parternas processuella rättigheter och informationens konfiden­

tialitet.

3.

Det samarbete som avses i punkt 1 får bedrivas på ett sätt som domstolen anser lämpligt. Det kan i synnerhet gälla

a) genomförande av samordning när förvaltare utses,

b) delgivning av information på det sätt som domstolen anser lämpligt,

c) samordning av förvaltningen och övervakningen av koncernmedlemmarnas tillgångar och verksamhet,

d) samordning av genomförandet av utfrågningar,

e) vid behov, samordnning av godkännandet av protokoll.

Artikel 58

Samarbete och kommunikation mellan förvaltare och domstolar

En förvaltare som utses i ett insolvensförfarande rörande en medlem av en koncern

a) ska samarbeta och kommunicera med varje domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett förfarande

beträffande en annan medlem av samma koncern eller som har inlett ett sådant förfarande, och

b) får begära upplysningar från den domstolen om förfarandet rörande den andra koncernmedlemmen eller begära

bistånd i fråga om de förfaranden för vilka han eller hon har blivit utsedd,

i den mån sådant samarbete och sådan kommunikation är lämpliga för att underlätta en effektiv förvaltning av

förfarandena, inte medför någon intressekonflikt och inte är oförenliga med de bestämmelser som gäller för dem.

5.6.2015

L 141/48

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 59

Kostnader för samarbete och kommunikation i insolvensförfaranden rörande medlemmar av en koncern

En förvaltares eller en domstols kostnader för det samarbete och den kommunikation som anges i artiklarna 56–60 ska

anses som kostnader och utgifter för respektive förfarande.

Artikel 60

Förvaltarens befogenheter i förfaranden rörande medlemmar av en koncern

1.

En förvaltare som utses i ett insolvensförfarande som inleds med avseende på en koncernmedlem får i den

utsträckning det är lämpligt för att främja en effektiv förvaltning av förfarandena

a) höras i eventuella förfaranden som inletts med avseende på andra medlemmar av samma koncern,

b) begära att varje åtgärd i samband med realiseringen av tillgångar i det förfarande som inletts med avseende på en

annan medlem i samma koncern skjuts upp, förutsatt att

i) en rekonstruktionsplan för alla eller vissa koncernmedlemmar avseende vilka ett insolvensförfarande har inletts

har föreslagits enligt artikel 56.2 c och förefaller ha rimliga chanser att lyckas,

ii) ett sådant uppskjutande är nödvändigt för att säkerställa ett korrekt genomförande av rekonstruktionsplanen,

iii) rekonstruktionsplanen skulle gynna borgenärerna i det förfarande för vilket uppskjutandet har begärts, och

iv) varken det förfarande för vilket den förvaltare som avses i punkt 1 i denna artikel har utsetts eller det förfarande

för vilket uppskjutandet har begärts omfattas av bestämmelser om samordning i enlighet med avsnitt 2 i detta

kapitel,

c) ansöka om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner i enlighet med artikel 61.

2.

Den domstol som har inlett ett sådant förfarande som avses i punkt 1 b ska skjuta upp varje åtgärd i samband

med realisering av tillgångar i förfarandet som helhet eller delar av det om den är förvissad om att de villkor som anges i

punkt 1 b är uppfyllda.

Innan domstolen beslutar om uppskjutande ska den höra den förvaltare som utsetts i det förfarande för vilket

uppskjutandet har begärts. Ett sådant uppskjutande får beslutas för en tidsperiod som domstolen anser lämplig och som

är förenlig med de bestämmelser som är tillämpliga på förfarandet, dock högst tre månader.

Den domstol som beslutar om uppskjutande kan anmoda den förvaltare som avses i punkt 1 att vidta lämpliga åtgärder

som är tillåtna enligt nationell rätt för att garantera borgenärernas intressen i förfarandet.

Domstolen får förlänga uppskjutandet med en eller flera sådana tidsperioder som den anser lämpliga och som är

förenliga med de bestämmelser som är tillämpliga på förfarandet, förutsatt att de villkor som avses i punkt 1 b ii–iv

fortfarande är uppfyllda och uppskjutandets sammanlagda varaktighet (den ursprungliga tidsperioden samt eventuella

förlängningar) inte överstiger sex månader.

AVSNITT 2

Samordning

Underavsnit t 1

För farande

Artikel 61

Begäran om inledande av samordningsförfaranden för koncerner

1.

Inledande av ett samordningsförfarande för koncerner får begäras vid en domstol som har behörighet över

insolvensförfarandet för en av medlemmarna i koncernen av en förvaltare som har utsetts för ett insolvensförfarande

som har inletts med avseende på en koncernmedlem.

5.6.2015

L 141/49

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Den begäran som avses i punkt 1 ska göras i enlighet med villkoren i den lagstiftning som tillämpas på det

förfarande för vilket förvaltaren har utsetts.

3.

Den begäran som avses i punkt 1 ska åtföljas av

a) ett förslag på person som ska utses till koncernsamordnare (nedan kallad samordnaren), uppgifter om dennes

behörighet enligt artikel 71, uppgifter om dennes kvalifikationer och dennes skriftliga samtycke till att fungera som

samordnare,

b) en beskrivning av det föreslagna samordningsförfarandet för koncerner och framför allt av skälen till att villkoren i

artikel 63.1 är uppfyllda,

c) en förteckning över de förvaltare som har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna och, i förekommande fall,

de domstolar och behöriga myndigheter som medverkar i insolvensförfarandet avseende koncernmedlemmarna,

d) en uppgift om de uppskattade kostnaderna för det föreslagna samordningsförfarandet för koncerner och en

uppskattning av den andel av dessa kostnader som varje koncernmedlem ska stå för.

Artikel 62

Prioritetsregel

Om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner begärs vid domstolar i olika medlemsstater ska varje domstol

utom den där talan väcktes först, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 66, förklara att den inte är behörig, till

förmån för den domstolen.

Artikel 63

Meddelande från den domstol där talan har väckts

1.

Den domstol som har mottagit en begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska snarast

möjligt meddela de förvaltare som har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna i enlighet med den begäran som

avses i artikel 61.3 c att begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner har mottagits samt ange den

föreslagna samordnaren, om den är förvissad om att

a) inledande av sådant förfarande är lämpligt för att underlätta förvaltningen av de insolvensförfaranden som avser de

olika koncernmedlemmarna,

b) det inte är sannolikt att någon borgenär till någon av de koncernmedlemmar som förväntas delta i förfarandet

kommer att missgynnas ekonomiskt genom att medlemmen omfattas av förfarandet, och

c) den föreslagna samordnaren uppfyller kraven i artikel 71.

2.

Det meddelande som avses i punkt 1 i den här artikeln ska innehålla en förteckning över de uppgifter som avses i

artikel 61.3 a–d.

3.

Det meddelande som avses i punkt 1 ska skickas per rekommenderat brev bestyrkt genom ett mottagningsbevis.

4.

Den domstol där talan har väckts ska ge berörda förvaltare möjlighet att höras.

Artikel 64

Invändningar från förvaltare

1.

En förvaltare som utsetts med avseende på en koncernmedlem får invända mot

a) att det insolvensförfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av ett samordningsförfarande för

koncerner, eller

b) den person som har föreslagits som samordnare.

2.

Invändningar enligt punkt 1 i denna artikel ska lämnas in till den domstol som avses i artikel 63 inom 30 dagar

från det att den förvaltare som avses i punkt 1 i den här artikeln har mottagit meddelandet om begäran om inledande av

ett samordningsförfarande för koncerner.

5.6.2015

L 141/50

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Invändningen får göras med hjälp av det standardformulär som fastställs i enlighet med artikel 88.

3.

Innan en förvaltare fattar beslut om deltagande eller icke-deltagande i samordningen i enlighet med punkt 1 a, ska

denne ha erhållit alla eventuella godkännanden som kan krävas enligt lagstiftningen i den stat som har inlett det

förfarande för vilket förvaltaren har utsetts.

Artikel 65

Följderna av en invändning mot att låta ett förfarande omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner

1.

Om en förvaltare har invänt mot att det förfarande för vilket denne har utsetts ska omfattas av ett samordnings­

förfarande för koncerner ska det förfarandet inte omfattas av samordningsförfarandet för koncerner.

2.

Befogenheterna för den domstol som avses i artikel 68 eller för den samordnare som har utsetts för förfarandet ska

inte ha någon verkan vad gäller den medlemmen och får inte medföra några kostnader för den medlemmen.

Artikel 66

Val av domstol för samordningsförfaranden för koncerner

1.

Om minst två tredjedelar av alla de förvaltare som har utsetts för koncernmedlemmarnas insolvensförfaranden har

enats om att en annan medlemsstats behöriga domstol är bäst lämpad för att inleda samordningsförfarandet för

koncerner, ska den domstolen ha exklusiv behörighet.

2.

Valet av domstol ska göras genom en gemensam skriftlig eller skriftligen bekräftad överenskommelse.

Överenskommelsen kan träffas fram till dess att ett samordningsförfarande för koncerner har inletts i enlighet med

artikel 68.

3.

Varje domstol utom den där talan har väckts i enlighet med punkt 1 ska förklara att den inte är behörig, till

förmån för den domstolen.

4.

Begäran om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska lämnas in till den valda domstolen i

enlighet med artikel 61.

Artikel 67

Följderna av invändningar mot den föreslagna samordnaren

Om invändningar mot den person som föreslagits till samordnare har mottagits från en förvaltare som inte också

invänder mot att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta den medlem med avseende på vilken förvaltaren har

utsetts, kan domstolen avstå från att utse den personen och uppmana den invändande förvaltaren att lämna in en ny

begäran i enlighet med artikel 61.3.

Artikel 68

Beslut om inledande av samordningsförfaranden för koncerner

1.

Sedan den tidsperiod som avses i artikel 64.2 har löpt ut får domstolen inleda ett samordningsförfarande för

koncerner, om den är förvissad om att villkoren i artikel 63.1 är uppfyllda. I ett sådant fall ska domstolen

a) utse en samordnare,

b) besluta om samordningens art, och

c) besluta om en kostnadsuppskattning och en uppskattning av den andel som koncernmedlemmarna ska stå för.

2.

Beslutet om inledande av ett samordningsförfarande för koncerner ska delges de deltagande förvaltarna och

samordnaren.

5.6.2015

L 141/51

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 69

Förvaltares senare beslut om deltagande

1.

Varje förvaltare får, efter det domstolsbeslut som avses i artikel 68 och i enlighet med tillämplig nationell rätt,

begära att man låter det förfarande för vilket han eller hon har utsetts omfattas, om

a) det har gjorts en invändning mot att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta insolvensförfarandet, eller

b) ett insolvensförfarande avseende en koncernmedlem har inletts efter det att domstolen har inlett ett samordnings­

förfarande för koncerner.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 får samordnaren tillstyrka en sådan begäran efter att ha samrått

med medverkande förvaltare om

a) denne är förvissad om att kriterierna i artikel 63.1 a och b är uppfyllda, med beaktande av hur långt man har

kommit i samordningsförfarandet för koncerner när begäran görs, eller

b) alla medverkande förvaltare är eniga enligt de villkor som anges i respektive nationell rätt.

3.

Samordnaren ska informera domstolen och de medverkande förvaltarna om sitt beslut enligt punkt 2 och om de

skäl som ligger till grund för beslutet.

4.

Varje deltagande förvaltare eller varje förvaltare vars begäran om att låta samordningsförfarandet för koncerner

omfatta ett förfarande har avslagits får överklaga det beslut som avses i punkt 2 i enlighet med det förfarande som

föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts.

Artikel 70

Rekommendationer och samordningsplan för koncernen

1.

Vid genomförandet av sina insolvensförfaranden ska förvaltarna beakta samordnarens rekommendationer och

innehållet i samordningsplanen för koncernen i artikel 72.1.

2.

En förvaltare är inte tvungen att helt eller delvis följa samordnarens rekommendationer eller samordningsplanen

för koncernen.

Om förvaltaren inte följer samordnarens rekommendationer eller samordningsplanen för koncernen ska denne ge en

motivering för detta till de personer eller organ gentemot vilka han eller hon har en rapporteringsskyldighet enligt

nationell rätt, och till samordnaren.

Underavsnitt 2

Allmänna be st ämmel se r

Artikel 71

Samordnaren

1.

Samordnaren ska vara en person som enligt en medlemsstats lagstiftning är behörig att fungera som förvaltare.

2.

Samordnaren får inte vara en av de förvaltare som har utsetts att agera med avseende på en av koncernmed­

lemmarna, och får inte ha någon intressekonflikt med koncernmedlemmarna, deras borgenärer eller de förvaltare som

har utsetts med avseende på koncernmedlemmarna.

Artikel 72

Samordnarens uppgifter och rättigheter

1.

Samordnaren ska

a) ta fram och lämna rekommendationer för ett samordnat genomförande av insolvensförfarandena,

b) föreslå en samordningsplan för koncernen i vilken man identifierar, beskriver och rekommenderar en bred

uppsättning åtgärder som lämpar sig för en integrerad strategi för att lösa koncernmedlemmarnas insolvenser. Planen

kan innehålla förslag särskilt till

5.6.2015

L 141/52

Europeiska unionens officiella tidning

SV

i) vilka åtgärder som ska vidtas för att återupprätta det ekonomiska resultatet och den finansiella sundheten för

koncernen eller någon del av denna,

ii) lösningar av koncerninterna tvister när det gäller koncerninterna transaktioner och talan om återvinning,

iii) avtal mellan de insolventa koncernmedlemmarnas förvaltare.

2.

Samordnaren får också

a) höras och delta, särskilt genom att närvara vid borgenärssammanträden, i ett förfarande som inletts med avseende på

en medlem av koncernen,

b) medla i tvister som uppkommer mellan två eller flera koncernmedlemmars förvaltare,

c) presentera och förklara sin samordningsplan för koncernen för de personer eller organ gentemot vilka samordnaren

har en rapporteringsskyldighet enligt nationell rätt,

d) begära upplysningar från en förvaltare med avseende på en koncernmedlem, om dessa upplysningar är eller skulle

kunna vara till nytta vid identifiering och framtagning av strategier och åtgärder för samordning av förfarandet, och

e) ansöka om vilandeförklaring för en period av högst sex månader för ett förfarande som inletts med avseende på en

koncernmedlem, förutsatt att en sådan vilandeförklaring är nödvändig för att garantera ett korrekt genomförande av

planen och skulle gynna borgenärerna i det förfarande för vilket vilandeförklaringen har begärts, eller begära att en

sådan vilandeförklaring ska upphävas. Denna begäran ska ställas till den domstol som inledde det förfarande för

vilket vilandeförklaring har begärts.

3.

Den plan som avses i punkt 1 b får inte inbegripa rekommendationer om någon konsolidering av förfaranden eller

egendom som insolvensförfarandena avser.

4.

Samordnarens uppgifter och rättigheter enligt definitionen i denna artikel ska inte omfatta någon koncernmedlem

som inte deltar i ett samordningsförfarande för en koncern.

5.

Samordnaren ska uppfylla sina skyldigheter på ett oberoende sätt och med vederbörlig omsorg.

6.

Om samordnaren bedömer att fullgörandet av uppgifterna kräver en avsevärd ökning av kostnaderna i förhållande

till den kostnadsberäkning som avses i artikel 61.3 d, och i alla händelser om kostnaderna överstiger 10 % av de

beräknade kostnaderna, ska samordnaren

a) utan dröjsmål informera de deltagande förvaltarna, och

b) ansöka om förhandsgodkännande från den domstol som inlett samordningsförfarandet för koncerner.

Artikel 73

Språk

1.

Samordnaren ska kommunicera med en deltagande koncernmedlems förvaltare på det språk som denne enats om

med förvaltaren eller, om det inte finns någon sådan överenskommelse, på det officiella språket eller ett av de officiella

språken vid unionens institutioner och vid den domstol som inledde förfarandet avseende den koncernmedlemmen.

2.

Samordnaren ska kommunicera med en domstol på det officiella språk som är tillämpligt på den domstolen.

Artikel 74

Samarbete mellan förvaltare och samordnaren

1.

Förvaltare som utsetts med avseende på koncernmedlemmar och samordnaren ska samarbeta med varandra i den

mån ett sådant samarbete är förenligt med de bestämmelser som är tillämpliga på respektive förfarande.

2.

Framför allt ska förvaltare förmedla alla uppgifter som är relevanta för att samordnaren ska kunna utföra sina

uppgifter.

5.6.2015

L 141/53

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 75

Återkallande av utnämningen av samordnaren

Domstolen ska på eget initiativ eller på begäran av en deltagande koncernmedlems förvaltare återkalla utnämningen av

samordnaren om

a) samordnarens agerande är till skada för en deltagande koncernmedlems borgenärer, eller

b) samordnaren inte fullgör sina skyldigheter enligt detta kapitel.

Artikel 76

Gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar

De bestämmelser som enligt detta kapitel är tillämpliga på förvaltaren ska när det är lämpligt även tillämpas på

gäldenärer som fortfarande råder över sina tillgångar.

Artikel 77

Kostnader och fördelning

1.

Samordnarens arvode ska vara skäligt, stå i proportion till de utförda uppgifterna och motsvara rimliga utgifter.

2.

När samordnaren har slutfört sina uppgifter ska denne fastställa den slutliga kostnadsredovisningen och hur stor

andel varje medlem ska betala och överlämna denna redogörelse till varje deltagande förvaltare och till den domstol som

inlett samordningsförfarandet.

3.

Om förvaltarna inte invänder inom 30 dagar från mottagandet av den redogörelse som avses i punkt 2, ska de

kostnader och den andel som varje medlem ska betala anses ha godkänts. Redogörelsen ska överlämnas till den domstol

som inlett samordningsförfarandet för bekräftelse.

4.

I händelse av invändning ska den domstol som inlett samordningsförfarandet för koncerner, om samordnaren eller

någon deltagande förvaltare ansöker om det, besluta om de kostnader och den andel som varje medlem ska betala i

enlighet med kriterierna i punkt 1 i den här artikeln och med beaktande av den kostnadsuppskattning som avses i

artikel 68.1 och, i tillämpliga fall, artikel 72.6.

5.

Varje deltagande förvaltare får överklaga det beslut som avses i punkt 4 i enlighet med det förfarande som

föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet för koncerner har inletts.

KAPITEL VI

UPPGIFTSSKYDD

Artikel 78

Uppgiftsskydd

1.

Nationella bestämmelser som genomför direktiv 95/46/EG ska tillämpas på behandling av personuppgifter som

utförs i medlemsstaterna i enlighet med denna förordning, under förutsättning att den behandling som avses i artikel 3.2

i direktiv 95/46/EG inte påverkas.

2.

Förordning (EG) nr 45/2001 ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av kommissionen i

enlighet med denna förordning.

Artikel 79

Medlemsstaternas ansvar avseende behandlingen av personuppgifter i nationella insolvensregister

1.

Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om namnet på den fysiska eller juridiska person, den myndighet,

den avdelning eller varje annat organ som anges i nationell rätt för att utöva funktionen som registeransvarig i enlighet

med artikel 2 d i direktiv 95/46/EG för offentliggörande på den europeiska e-juridikportalen.

5.6.2015

L 141/54

Europeiska unionens officiella tidning

SV

2.

Medlemsstaterna ska se till att tekniska åtgärder för att trygga säkerheten för de personuppgifter som behandlas i

de nationella insolvensregister som avses i artikel 24 genomförs.

3.

Medlemsstaterna ska ha ansvar för att kontrollera att den registeransvarig som anges i nationell rätt i enlighet med

artikel 2 d i direktiv 95/46/EG säkerställer att principerna om uppgifternas kvalitet efterlevs, särskilt uppgifternas

riktighet och uppdateringen av uppgifter i nationella insolvensregister.

4.

Medlemsstaterna ska enligt direktiv 95/46/EG ansvara för insamling och lagring av uppgifter i nationella databaser

och för beslut om att göra sådana uppgifter tillgängliga i det sammankopplade register som kan konsulteras via den

europeiska e-juridikportalen.

5.

Som del av den information som bör tillhandahållas de registrerade för att de ska kunna utöva sina rättigheter, och

särskilt rätten till radering av uppgifter, ska medlemsstaterna informera de registrerade om den fastställda tidsperiod då

personuppgifter som lagrats i insolvensregister är tillgängliga.

Artikel 80

Kommissionens ansvar i samband med behandling av personuppgifter

1.

Kommissionen ska utöva det ansvar som åligger registeransvarig enligt artikel 2 d i förordning (EG) nr 45/2001 i

enlighet med sina respektive ansvarsområden som de definieras i denna artikel.

2.

Kommissionen ska fastställa nödvändiga strategier och tillämpa de tekniska lösningar som krävs för att kunna

fullgöra sina skyldigheter som registeransvarig.

3.

Kommissionen ska genomföra de tekniska åtgärder som krävs för att trygga säkerheten för personuppgifter vid

transiteringen, särskilt uppgifternas konfidentialitet och integritet vid överföring till och från den europeiska

e-juridikportalen.

4.

Kommissionens skyldigheter ska inte påverka medlemsstaternas och andra organs ansvar för innehåll i och drift av

de sammankopplade nationella databaser som de upprätthåller.

Artikel 81

Informationskrav

Utan att det påverkar den information som ska lämnas till de registrerade i enlighet med artiklarna 11 och 12 i

förordning (EG) nr 45/2001 ska kommissionen genom offentliggörande på den europeiska e-juridikportalen informera

de registrerade om sin roll i behandlingen av personuppgifter och de ändamål för vilka dessa uppgifter kommer att

behandlas.

Artikel 82

Lagring av personuppgifter

Vad gäller uppgifter i de sammankopplade nationella databaserna får inga personuppgifter avseende de registrerade

lagras i den europeiska e-juridikportalen. Alla sådana uppgifter ska lagras i de nationella databaser som förvaltas av

medlemsstaterna eller andra organ.

Artikel 83

Tillgång till personuppgifter via den europeiska e-juridikportalen

Personuppgifter som lagras i de nationella insolvensregister som avses i artikel 24 ska vara tillgängliga via den

europeiska e-juridikportalen så länge de är tillgängliga enligt nationell rätt.

5.6.2015

L 141/55

Europeiska unionens officiella tidning

SV

KAPITEL VII

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 84

Tillämpning i tiden

1.

Bestämmelserna i denna förordning gäller enbart för insolvensförfaranden som har inletts efter den 26 juni 2017.

Rättshandlingar som gäldenären har företagit innan den dagen ska regleras av den lag som var tillämplig på

rättshandlingen när den företogs.

2.

Trots artikel 91 i denna förordning ska förordning (EG) nr 1346/2000 fortsätta att gälla insolvensförfaranden som

omfattas av tillämpningsområdet för den förordningen och som har inletts före den 26 juni 2017.

Artikel 85

Förhållandet till konventioner

1.

Denna förordning ersätter i förhållandena mellan medlemsstaterna, och vad gäller de frågor den omfattar, bl.a.

följande konventioner som har ingåtts mellan två eller flera medlemsstater:

a) Konventionen mellan Belgien och Frankrike om domstolars behörighet samt erkännande och verkställighet av

domar, skiljedomar och officiella handlingar undertecknad i Paris den 8 juli 1899.

b) Konventionen (med tilläggsprotokoll av den 13 juni 1973) mellan Belgien och Österrike om konkurs, ackord och

betalningsinställelse undertecknad i Bryssel den 16 juli 1969.

c) Konventionen mellan Belgien och Nederländerna om konkurs samt om domstolars territoriella behörighet samt

erkännande och verkställighet av domar, skiljedomar och officiella handlingar undertecknad i Bryssel den 28 mars

1925.

d) Traktaten mellan Tyskland och Österrike om konkurs och ackord undertecknad i Wien den 25 maj 1979.

e) Konventionen mellan Frankrike och Österrike om erkännande och verkställighet av konkursbeslut undertecknad i

Wien den 27 februari 1979.

f) Konventionen mellan Frankrike och Italien om verkställighet av domar på det civil- och handelsrättsliga området

undertecknad i Rom den 3 juni 1930.

g) Konventionen mellan Italien och Österrike om konkurs och ackord undertecknad i Rom den 12 juli 1977.

h) Konventionen mellan Nederländerna och Tyskland om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar och

andra exekutionstitlar på det civil- och handelsrättsliga området undertecknad i Haag den 30 augusti 1962.

i) Konventionen samt dess protokoll, mellan Förenade kungariket och Belgien om ömsesidig verkställighet av domar

på det civil- och handelsrättsliga området undertecknad i Bryssel den 2 maj 1934.

j) Konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående konkurs undertecknad i Köpenhamn

den 7 november 1933.

k) Den europeiska konventionen om vissa internationella aspekter rörande konkurser undertecknad i Istanbul den

5 juni 1990.

l) Konventionen mellan Jugoslavien och Grekland om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar,

undertecknad i Aten den 18 juni 1959.

m) Avtalet mellan Jugoslavien och Österrike om ömsesidigt erkännande och verkställighet av skiljedomar och

skiljedomsavgöranden i handelsärenden, undertecknat i Belgrad den 18 mars 1960.

5.6.2015

L 141/56

Europeiska unionens officiella tidning

SV

n) Konventionen mellan Jugoslavien och Italien om ömsesidigt rättsligt samarbete i civila och administrativa ärenden,

undertecknad i Rom den 3 december 1960.

o) Avtalet mellan Jugoslavien och Belgien om civil- och handelsrättsligt samarbete, undertecknat i Belgrad den

24 september 1971.

p) Konventionen mellan Jugoslaviens och Frankrikes regeringar om erkännande och verkställighet av domar på

privaträttens område, undertecknad i Paris den 18 maj 1971.

q) Avtalet mellan Tjeckoslovakien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknat i Aten den

22 oktober 1980, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Grekland.

r) Avtalet mellan Tjeckoslovakien och Cypern om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknat i Nicosia den

23 april 1982, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Cypern.

s) Traktaten mellan Tjeckoslovakiens regering och Frankrikes regering om rättslig hjälp samt erkännande och

verkställighet av domar i civil-, familje- och handelsrättsliga ärenden, undertecknad i Paris den 10 maj 1984, som

fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Frankrike.

t) Traktaten mellan Tjeckoslovakien och Italien om rättslig hjälp i civil- och brottmål, undertecknad i Prag den

6 december 1985, som fortfarande är i kraft mellan Tjeckien och Italien.

u) Avtalet mellan Lettland, Estland och Litauen om rättslig hjälp och rättsförhållanden, undertecknat i Tallinn den

11 november 1992.

v) Avtalet mellan Estland och Polen om rättslig hjälp och rättsliga förhållanden i civil-, arbets- och straffrättsliga

ärenden, undertecknat i Tallinn den 27 november 1998.

w) Avtalet mellan Litauen och Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civil-, familje-, arbets- och straffrättsliga

ärenden, undertecknat i Warszawa den 26 januari 1993.

x) Konventionen mellan Rumänien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, med protokoll,

undertecknad i Bukarest den 19 oktober 1972.

y) Konventionen mellan Rumänien och Frankrike om rättslig hjälp på privaträttens område, undertecknad i Paris den

5 november 1974.

z) Avtalet mellan Bulgarien och Grekland om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Aten den

10 april 1976.

aa) Avtalet mellan Bulgarien och Cypern om rättslig hjälp i civil- och straffrättsliga ärenden, undertecknat i Nicosia den

29 april 1983.

ab) Avtalet mellan Bulgariens regering och Frankrikes regering om ömsesidig rättslig hjälp i civilrättsliga ärenden,

undertecknat i Sofia den 18 januari 1989.

ac) Fördraget mellan Rumänien och Tjeckien om rättslig hjälp i civilrättsliga ärenden, undertecknat i Bukarest den

11 juli 1994.

ad) Fördraget mellan Rumänien och Republiken Polen om rättslig hjälp och rättsförhållanden i civilrättsliga ärenden,

undertecknat i Bukarest den 15 maj 1999.

2.

De konventioner som anges i punkt 1 ska tillämpas på frågor som avser förfaranden som inletts före

ikraftträdandet av förordning (EG) nr 1346/2000.

3.

Denna förordning är inte tillämplig

a) i en medlemsstat i den utsträckning den är oförenlig med förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och som

härrör från en konvention som den medlemsstaten före ikraftträdande av förordning (EG) nr 1346/2000 slutit med

ett eller flera tredje länder.

b) i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland i den utsträckning den är oförenlig med förpliktelser som

uppstår i samband med konkurs och likvidation av insolventa bolag och som härrör från överenskommelser inom

ramen för samväldet vilka föreligger när förordning (EG) nr 1346/2000 trädde i kraft.

5.6.2015

L 141/57

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Artikel 86

Information om insolvenslagstiftning på nationell nivå och unionsnivå

1.

Medlemsstaterna ska, inom ramen för det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättas genom

rådets beslut 2001/470/EG (

1

) och i syfte att göra informationen tillgänglig för allmänheten, tillhandahålla en kort

beskrivning av sin nationella lagstiftning och sina nationella förfaranden i samband med insolvens, i synnerhet när det

gäller de frågor som anges i artikel 7.2.

2.

Medlemsstaterna ska uppdatera den information som avses i punkt 1 regelbundet.

3.

Kommissionen ska offentliggöra information om denna förordning.

Artikel 87

Upprättande av sammankopplingen av register

Kommissionen ska anta genomförandeakter om upprättande av sammankopplingen av insolvensregister i enlighet med

artikel 25. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 89.3.

Artikel 88

Fastställande och senare ändringar av standardformulären

Kommissionen ska anta genomförandeakter om fastställande och vid behov ändring av de formulär som avses i

artiklarna 27.4, 54, 55 och 64.2. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som

avses i artikel 89.2.

Artikel 89

Kommittéförfarande

1.

Kommissionen ska bistås av en kommitté. Den kommittén ska vara en kommitté i den mening som avses i

förordning (EU) nr 182/2011.

2.

När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.

När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 90

Översynsklausul

1.

Kommissionen ska senast den 27 juni 2027, och därefter vart femte år, lägga fram en rapport om tillämpningen

av denna förordning för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska

vid behov åtföljas av förslag till ändring av denna förordning.

2.

Kommissionen ska senast den 27 juni 2022 lägga fram en rapport om tillämpningen av samordningsförfarandet

för koncerner för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska vid

behov åtföljas av förslag till ändring av denna förordning.

3.

Kommissionen ska senast den 1 januari 2016 lägga fram en undersökning om gränsöverskridande frågor inom

området ställföreträdares ansvar och näringsförbud för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala

kommittén.

4.

Kommissionen ska senast den 27 juni 2020 lägga fram en undersökning om missbruk av forum shopping för

Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

5.6.2015

L 141/58

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(¹) Rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (EGT L 174,

27.6.2001, s. 25).

Artikel 91

Upphävande

Förordning (EG) nr 1346/2000 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i

enlighet med jämförelsetabellen i bilaga D till den här förordningen.

Artikel 92

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella

tidning.

Den ska tillämpas från och med den 26 juni 2017, med undantag för

a) artikel 86, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2016,

b) artikel 24.1, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2018, och

c) artikel 25, som ska tillämpas från och med den 26 juni 2019.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Strasbourg den 20 maj 2015.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

Z. KALNIŅA-LUKAŠEVICA

Ordförande

5.6.2015

L 141/59

Europeiska unionens officiella tidning

SV

BILAGA A

Insolvensförfaranden som avses i artikel 2.4

BELGIQUE/BELGIË

— Het faillissement/La faillite,

— De gerechtelijke reorganisatie door een collectief akkoord/La réorganisation judiciaire par accord collectif,

— De gerechtelijke reorganisatie door een minnelijk akkoord/ La réorganisation judiciaire par accord amiable,

— De gerechtelijke reorganisatie door overdracht onder gerechtelijk gezag/La réorganisation judiciaire par transfert sous

autorité de justice,

— De collectieve schuldenregeling/Le règlement collectif de dettes,

— De vrijwillige vereffening/La liquidation volontaire,

— De gerechtelijke vereffening/La liquidation judiciaire,

— De voorlopige ontneming van beheer, bepaald in artikel 8 van de faillissementswet/Le dessaisissement provisoire, visé

à l'article 8 de la loi sur les faillites,

БЪЛГАРИЯ

— Производство по несъстоятелност,

ČESKÁ REPUBLIKA

— Konkurs,

— Reorganizace,

— Oddlužení,

DEUTSCHLAND

— Das Konkursverfahren,

— Das gerichtliche Vergleichsverfahren,

— Das Gesamtvollstreckungsverfahren,

— Das Insolvenzverfahren,

EESTI

— Pankrotimenetlus,

— Võlgade ümberkujundamise menetlus,

ÉIRE/IRELAND

— Compulsory winding-up by the court,

— Bankruptcy,

— The administration in bankruptcy of the estate of persons dying insolvent,

— Winding-up in bankruptcy of partnerships,

— Creditors' voluntary winding-up (with confirmation of a court),

— Arrangements under the control of the court which involve the vesting of all or part of the property of the debtor

in the Official Assignee for realisation and distribution,

— Examinership,

— Debt Relief Notice,

— Debt Settlement Arrangement,

— Personal Insolvency Arrangement,

5.6.2015

L 141/60

Europeiska unionens officiella tidning

SV

ΕΛΛΑΔΑ

— Η πτώχευση,

— Η ειδική εκκαθάριση εν λειτουργία,

— Σχέδιο αναδιοργάνωσης,

— Απλοποιημένη διαδικασία επί πτωχεύσεων μικρού αντικειμένου,

— Διαδικασία Εξυγίανσης,

ESPAÑA

— Concurso,

— Procedimiento de homologación de acuerdos de refinanciación,

— Procedimiento de acuerdos extrajudiciales de pago,

— Procedimiento de negociación pública para la consecución de acuerdos de refinanciación colectivos, acuerdos de

refinanciación homologados y propuestas anticipadas de convenio,

FRANCE

— Sauvegarde,

— Sauvegarde accélérée,

— Sauvegarde financière accélérée,

— Redressement judiciaire,

— Liquidation judiciaire,

HRVATSKA

— Stečajni postupak,

ITALIA

— Fallimento,

— Concordato preventivo,

— Liquidazione coatta amministrativa,

— Amministrazione straordinaria,

— Accordi di ristrutturazione,

— Procedure di composizione della crisi da sovraindebitamento del consumatore (accordo o piano),

— Liquidazione dei beni,

ΚΥΠΡΟΣ

— Υποχρεωτική εκκαθάριση από το Δικαστήριο,

— Εκούσια εκκαθάριση από μέλη,

— Εκούσια εκκαθάριση από πιστωτές

— Εκκαθάριση με την εποπτεία του Δικαστηρίου,

— Διάταγμα Παραλαβής και πτώχευσης κατόπιν Δικαστικού Διατάγματος,

— Διαχείριση της περιουσίας προσώπων που απεβίωσαν αφερέγγυα,

LATVIJA

— Tiesiskās aizsardzības process,

— Juridiskās personas maksātnespējas process,

— Fiziskās personas maksātnespējas process,

5.6.2015

L 141/61

Europeiska unionens officiella tidning

SV

LIETUVA

— Įmonės restruktūrizavimo byla,

— Įmonės bankroto byla,

— Įmonės bankroto procesas ne teismo tvarka,

— Fizinio asmens bankroto procesas,

LUXEMBOURG

— Faillite,

— Gestion contrôlée,

— Concordat préventif de faillite (par abandon d'actif),

— Régime spécial de liquidation du notariat,

— Procédure de règlement collectif des dettes dans le cadre du surendettement,

MAGYARORSZÁG

— Csődeljárás,

— Felszámolási eljárás,

ΜΑLTA

— Xoljiment,

— Amministrazzjoni,

— Stralċ volontarju mill-membri jew mill-kredituri,

— Stralċ mill-Qorti,

— Falliment f'każ ta' kummerċjant,

— Proċedura biex kumpanija tirkupra,

NEDERLAND

— Het faillissement,

— De surséance van betaling,

— De schuldsaneringsregeling natuurlijke personen,

ÖSTERREICH

— Das Konkursverfahren (Insolvenzverfahren),

— Das Sanierungsverfahren ohne Eigenverwaltung (Insolvenzverfahren),

— Das Sanierungsverfahren mit Eigenverwaltung (Insolvenzverfahren),

— Das Schuldenregulierungsverfahren,

— Das Abschöpfungsverfahren,

— Das Ausgleichsverfahren,

POLSKA

— Postępowanie naprawcze,

— Upadłość obejmująca likwidację,

— Upadłość z możliwością zawarcia układu,

PORTUGAL

— Processo de insolvência,

— Processo especial de revitalização,

5.6.2015

L 141/62

Europeiska unionens officiella tidning

SV

ROMÂNIA

— Procedura insolvenței,

— Reorganizarea judiciară,

— Procedura falimentului,

— Concordatul preventiv,

SLOVENIJA

— Postopek preventivnega prestrukturiranja,

— Postopek prisilne poravnave,

— Postopek poenostavljene prisilne poravnave,

— Stečajni postopek: stečajni postopek nad pravno osebo, postopek osebnega stečaja and postopek stečaja zapuščine,

SLOVENSKO

— Konkurzné konanie,

— Reštrukturalizačné konanie,

— Oddlženie,

SUOMI/FINLAND

— Konkurssi/konkurs,

— Yrityssaneeraus/företagssanering,

— Yksityishenkilön velkajärjestely/skuldsanering för privatpersoner,

SVERIGE

— Konkurs,

— Företagsrekonstruktion,

— Skuldsanering,

UNITED KINGDOM

— Winding-up by or subject to the supervision of the court,

— Creditors' voluntary winding-up (with confirmation by the court),

— Administration, including appointments made by filing prescribed documents with the court,

— Voluntary arrangements under insolvency legislation,

— Bankruptcy or sequestration.

5.6.2015

L 141/63

Europeiska unionens officiella tidning

SV

BILAGA B

Förvaltare som avses i artikel 2.5

BELGIQUE/BELGIË

— De curator/Le curateur,

— De gedelegeerd rechter/Le juge-délégué,

— De gerechtsmandataris/Le mandataire de justice,

— De schuldbemiddelaar/Le médiateur de dettes,

— De vereffenaar/Le liquidateur,

— De voorlopige bewindvoerder/L'administrateur provisoire,

БЪЛГАРИЯ

— Назначен предварително временен синдик,

— Временен синдик,

— (Постоянен) синдик,

— Служебен синдик,

ČESKÁ REPUBLIKA

— Insolvenční správce,

— Předběžný insolvenční správce,

— Oddělený insolvenční správce,

— Zvláštní insolvenční správce,

— Zástupce insolvenčního správce,

DEUTSCHLAND

— Konkursverwalter,

— Vergleichsverwalter,

— Sachwalter (nach der Vergleichsordnung),

— Verwalter,

— Insolvenzverwalter,

— Sachwalter (nach der Insolvenzordnung),

— Treuhänder,

— Vorläufiger Insolvenzverwalter,

— Vorläufiger Sachwalter,

EESTI

— Pankrotihaldur,

— Ajutine pankrotihaldur,

— Usaldusisik,

ÉIRE/IRELAND

— Liquidator,

— Official Assignee,

— Trustee in bankruptcy,

5.6.2015

L 141/64

Europeiska unionens officiella tidning

SV

— Provisional Liquidator,

— Examiner,

— Personal Insolvency Practitioner,

— Insolvency Service,

ΕΛΛΑΔΑ

— Ο σύνδικος,

— Ο εισηγητής,

— Η επιτροπή των πιστωτών,

— Ο ειδικός εκκαθαριστής,

ESPAÑA

— Administrador concursal,

— Mediador concursal,

FRANCE

— Mandataire judiciaire,

— Liquidateur,

— Administrateur judiciaire,

— Commissaire à l'exécution du plan,

HRVATSKA

— Stečajni upravitelj,

— Privremeni stečajni upravitelj,

— Stečajni povjerenik,

— Povjerenik,

ITALIA

— Curatore,

— Commissario giudiziale,

— Commissario straordinario,

— Commissario liquidatore,

— Liquidatore giudiziale,

— Professionista nominato dal Tribunale,

— Organismo di composizione della crisi nella procedura di composizione della crisi da sovraindebitamento del

consumatore,

— Liquidatore,

ΚΥΠΡΟΣ

— Εκκαθαριστής και Προσωρινός Εκκαθαριστής,

— Επίσημος Παραλήπτης,

— Διαχειριστής της Πτώχευσης,

LATVIJA

— Maksātnespējas procesa administrators,

5.6.2015

L 141/65

Europeiska unionens officiella tidning

SV

LIETUVA

— Bankroto administratorius,

— Restruktūrizavimo administratorius,

LUXEMBOURG

— Le curateur,

— Le commissaire,

— Le liquidateur,

— Le conseil de gérance de la section d'assainissement du notariat,

— Le liquidateur dans le cadre du surendettement,

MAGYARORSZÁG

— Vagyonfelügyelő,

— Felszámoló,

MALTA

— Amministratur Proviżorju,

— Riċevitur Uffiċjali,

— Stralċjarju,

— Manager Speċjali,

— Kuraturi f'każ ta' proċeduri ta' falliment,

— Kontrolur Speċjali,

NEDERLAND

— De curator in het faillissement,

— De bewindvoerder in de surséance van betaling,

— De bewindvoerder in de schuldsaneringsregeling natuurlijke personen,

ÖSTERREICH

— Masseverwalter,

— Sanierungsverwalter,

— Ausgleichsverwalter,

— Besonderer Verwalter,

— Einstweiliger Verwalter,

— Sachwalter,

— Treuhänder,

— Insolvenzgericht,

— Konkursgericht,

POLSKA

— Syndyk,

— Nadzorca sądowy,

— Zarządca,

5.6.2015

L 141/66

Europeiska unionens officiella tidning

SV

PORTUGAL

— Administrador da insolvência,

— Administrador judicial provisório,

ROMÂNIA

— Practician în insolvență,

— Administrator concordatar,

— Administrator judiciar,

— Lichidator judiciar,

SLOVENIJA

— Upravitelj,

SLOVENSKO

— Predbežný správca,

— Správca,

SUOMI/FINLAND

— Pesänhoitaja/boförvaltare,

— Selvittäjä/utredare,

SVERIGE

— Förvaltare,

— Rekonstruktör,

UNITED KINGDOM

— Liquidator,

— Supervisor of a voluntary arrangement,

— Administrator,

— Official Receiver,

— Trustee,

— Provisional Liquidator,

— Interim Receiver,

— Judicial factor.

5.6.2015

L 141/67

Europeiska unionens officiella tidning

SV

BILAGA C

Upphävd förordning och en förteckning över senare ändringar av den

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000

(EGT L 160, 30.6.2000, s. 1)

Rådets förordning (EG) nr 603/2005

(EUT L 100, 20.4.2005, s. 1)

Rådets förordning (EG) nr 694/2006

(EUT L 121, 6.5.2006, s. 1)

Rådets förordning (EG) nr 1791/2006

(EUT L 363, 20.12.2006, s. 1)

Rådets förordning (EG) nr 681/2007

(EUT L 159, 20.6.2007, s. 1)

Rådets förordning (EG) nr 788/2008

(EUT L 213, 8.8.2008, s. 1)

Rådets genomförandeförordning (EU) nr 210/2010

(EUT L 65, 13.3.2010, s. 1)

Rådets genomförandeförordning (EU) nr 583/2011

(EUT L 160, 18.6.2011, s. 52)

Rådets förordning (EU) nr 517/2013

(EUT L 158, 10.6.2013, s. 1)

Rådets genomförandeförordning (EU) nr 663/2014

(EUT L 179, 19.6.2014, s. 4)

Akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken

Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens

anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen

(EUT L 236, 23.9.2003, s. 33)

5.6.2015

L 141/68

Europeiska unionens officiella tidning

SV

BILAGA D

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 1346/2000

Denna förordning

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2 inledningen

Artikel 2 inledningen

Artikel 2 a

Artikel 2.4

Artikel 2 b

Artikel 2.5

Artikel 2 c

—

Artikel 2 d

Artikel 2.6

Artikel 2 e

Artikel 2.7

Artikel 2 f

Artikel 2.8

Artikel 2 g inledningen

Artikel 2.9 inledningen

Artikel 2 g första strecksatsen

Artikel 2.9 vii

Artikel 2 g andra strecksatsen

Artikel 2.9 iv

Artikel 2 g tredje strecksatsen

Artikel 2.9 viii

Artikel 2 h

Artikel 2.10

—

Artikel 2.1–2.3 och 2.11–2.13

—

Artikel 2.9 leden i–iii, v och vi

Artikel 3

Artikel 3

—

Artikel 4

—

Artikel 5

—

Artikel 6

Artikel 4

Artikel 7

Artikel 5

Artikel 8

Artikel 6

Artikel 9

Artikel 7

Artikel 10

Artikel 8

Artikel 11.1

—

Artikel 11.2

Artikel 9

Artikel 12

Artikel 10

Artikel 13.1

—

Artikel 13.2

Artikel 11

Artikel 14

Artikel 12

Artikel 15

Artikel 13 första strecksatsen

Artikel 16 a

Artikel 13 andra strecksatsen

Artikel 16 b

Artikel 14 första strecksatsen

Artikel 17 a

Artikel 14 andra strecksatsen

Artikel 17 b

5.6.2015

L 141/69

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Förordning (EG) nr 1346/2000

Denna förordning

Artikel 14 tredje strecksatsen

Artikel 17 c

Artikel 15

Artikel 18

Artikel 16

Artikel 19

Artikel 17

Artikel 20

Artikel 18

Artikel 21

Artikel 19

Artikel 22

Artikel 20

Artikel 23

—

Artikel 24

—

Artikel 25

—

Artikel 26

—

Artikel 27

Artikel 21.1

Artikel 28.2

Artikel 21.2

Artikel 28.1

Artikel 22

Artikel 29

Artikel 23

Artikel 30

Artikel 24

Artikel 31

Artikel 25

Artikel 32

Artikel 26

Artikel 33

Artikel 27

Artikel 34

Artikel 28

Artikel 35

—

Artikel 36

Artikel 29

Artikel 37.1

—

Artikel 37.2

—

Artikel 38

—

Artikel 39

Artikel 30

Artikel 40

Artikel 31

Artikel 41

—

Artikel 42

—

Artikel 43

—

Artikel 44

Artikel 32

Artikel 45

Artikel 33

Artikel 46

Artikel 34.1

Artikel 47.1

Artikel 34.2

Artikel 47.2

Artikel 34.3

—

—

Artikel 48

Artikel 35

Artikel 49

Artikel 36

Artikel 50

Artikel 37

Artikel 51

5.6.2015

L 141/70

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Förordning (EG) nr 1346/2000

Denna förordning

Artikel 38

Artikel 52

Artikel 39

Artikel 53

Artikel 40

Artikel 54

Artikel 41

Artikel 55

Artikel 42

—

—

Artikel 56

—

Artikel 57

—

Artikel 58

—

Artikel 59

—

Artikel 60

—

Artikel 61

—

Artikel 62

—

Artikel 63

—

Artikel 64

—

Artikel 65

—

Artikel 66

—

Artikel 67

—

Artikel 68

—

Artikel 69

—

Artikel 70

—

Artikel 71

—

Artikel 72

—

Artikel 73

—

Artikel 74

—

Artikel 75

—

Artikel 76

—

Artikel 77

—

Artikel 78

—

Artikel 79

—

Artikel 80

—

Artikel 81

—

Artikel 82

—

Artikel 83

Artikel 43

Artikel 84.1

—

Artikel 84.2

Artikel 44

Artikel 85

—

Artikel 86

Artikel 45

—

—

Artikel 87

—

Artikel 88

5.6.2015

L 141/71

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Förordning (EG) nr 1346/2000

Denna förordning

—

Artikel 89

Artikel 46

Artikel 90.1

—

Artikel 90.2–90.4

—

Artikel 91

Artikel 47

Artikel 92

Bilaga A

Bilaga A

Bilaga B

—

Bilaga C

Bilaga B

—

Bilaga C

—

Bilaga D

5.6.2015

L 141/72

Europeiska unionens officiella tidning

SV