SOU 2016:17

EU:s reviderade insolvensförordning m.m.

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 22 januari 2015 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor kring europeisk insolvens. Uppdraget avsåg först och främst att analysera innebörden av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden från ett svenskt perspektiv och att föreslå de kompletterande författningsändringar samt andra åtgärder som förordningen ger anledning till. I uppdraget ingick därutöver att överväga behovet av gemensamma bestämmelser om gränsöverskridande nordiska skuldsaneringsförfaranden. Som särskild utredare förordnades ställföreträdande generaldirektören Jonas Bäckstrand.

Som sakkunniga förordnades från och med den 2 mars 2015 rättssakkunniga Elin Bellander och rättssakkunniga Emma Pleiner. Samma dag förordnades som experter advokaten Hans Andersson, rådmannen Johan Modin, processutvecklaren Anna Thelander och hovrättsassessorn Johan Wilhelmsson.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 mars 2015 kammarrättsassessorn Johanna Ekbäck.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om europeiska insolvensförfaranden, överlämnar härmed sitt betänkande EU:s reviderade insolvensförordning m.m., SOU 2016:17. Utredningens uppdrag är därmed fullgjort.

Stockholm i mars 2016

Jonas Bäckstrand

/Johanna Ekbäck

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Utredningen om europeiska insolvensförfaranden har haft i uppdrag1 att analysera innebörden av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (den reviderade insolvensförordningen) från ett svenskt perspektiv och föreslå de kompletterande författningsändringar och andra åtgärder som den ger anledning till. Utredningen har även haft i uppdrag att överväga behovet av gemensamma bestämmelser om gränsöverskridande nordiska skuldsaneringsförfaranden.

Insolvensförordningen

Genom den tidigare insolvensförordningen2 skapades ett europeiskt system för att hantera gränsöverskridande insolvenssituationer. Enligt förordningen ska ett insolvensförfarande som huvudregel inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant huvudinsolvensförfarande har i princip verkningar inom hela EU. Under vissa förutsättningar kan ett territoriellt begränsat insolvensförfarande (sekundärt insolvensförfarande) inledas i en annan medlemsstat än den där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant förfarande omfattar endast egendom och fordringar som är knutna till den stat där förfarandet inleds. Det erkänns dock i hela EU. Den tidigare insolvensförordningen har i svensk rätt kompletterats genom lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (nedan

1 Se kommittédirektiv 2015:4, bilaga 1 till betänkandet. 2 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.

kompletteringslagen) och förordningen (2005:1056) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden.

Den reviderade insolvensförordningen ersätter den tidigare insolvensförordningen och innebär att det europeiska systemet för gränsöverskridande insolvensförfaranden utvecklas ytterligare.

En av nyheterna i den reviderade insolvensförordningen är att fokus har förskjutits från likvidationsinriktade insolvensförfaranden till sådana som innebär rekonstruktion. Det finns ett uttalat syfte att underlätta rekonstruktion av verksamheter som på sikt bedöms ha ekonomiska förutsättningar att överleva samt att underlätta olika former av skuldavskrivningsförfaranden för fysiska personer.

I linje med detta omfattar den reviderade insolvensförordningen inte bara svenska konkurser och företagsrekonstruktioner utan även skuldsanering.

Ordningen med sekundära insolvensförfaranden har också utvecklats i syfte att undvika att sådana inleds i onödan samtidigt som det införs regler för att säkerställa lokala borgenärers rättigheter. Enligt den reviderade insolvensförordningen ska förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande kunna åta sig att behandla lokala borgenärer i en annan medlemsstat på samma sätt som om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts där. Det blir alltså ett fiktivt sekundärförfarande inom ramen för huvudinsolvensförfarandet. Detta har kommit att kallas för syntetiska insolvensförfaranden.

Utredningen föreslår att kompletteringslagen ska ersättas med en ny lag med kompletterande bestämmelser till den reviderade insolvensförordningen. Vidare föreslår utredningen att ändringar görs i förordningen om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden.

Domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av andra staters avgöranden

Den reviderade insolvensförordningen är, liksom sin föregångare, främst ett internationellt privat- och processrättsligt instrument. Bestämmelserna om domstols behörighet, tillämplig lag och om erkännande av andra medlemsstaters avgöranden är grundbulten i förordningen.

I stor utsträckning innehåller den reviderade insolvensförordningen bestämmelser i dessa avseenden som överensstämmer med vad som gällde även tidigare. Bestämmelserna har dock utvecklats och gjorts mer detaljerade. EU-domstolens praxis beträffande den tidigare insolvensförordningen har beaktats och den reviderade förordningen innehåller ett antal bestämmelser som innebär en kodifiering av den praxis som utvecklats.

Ett sådant exempel är att en talan som är en direkt följd av ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta ska kunna väckas vid domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts. Detta kan t.ex. gälla en talan om återvinning.

Utredningen har konstaterat att det kan förekomma situationer då den reviderade insolvensförordningen föreskriver att svensk domstol är behörig att pröva en sådan talan samtidigt som det kan saknas bestämmelser i svensk rätt om vilken domstol som är behörig. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse om reservforum för sådana situationer.

Insolvensregister

Den reviderade insolvensförordningen innehåller regler som innebär att medlemsstaterna ska utforma nationella insolvensregister. Registren syftar både till att förbättra informationen till domstolar och borgenärer och till att förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds samtidigt i olika medlemsstater. Registren ska sammankopplas genom den europeiska e-juridikportalen och därigenom bli sökbara för intressenter i samtliga medlemsstater. Förordningen innehåller även bestämmelser som anger vilken minimimängd information som registren ska innehålla.

Utredningens förslag innebär i denna del följande. – Befintliga register ska användas i den mån sådana finns. – Bestämmelserna om vad som ska registreras i de olika registren

ska kompletteras för att motsvara de krav som ställs upp i förordningen. – Ett nytt register för skuldsaneringsförfaranden ska införas.

– De myndigheter som i dag ansvarar för de befintliga registren

med uppgifter om konkurser och företagsrekonstruktioner (Bolagsverket respektive länsstyrelserna) ska även fortsättningsvis ansvara för dessa. – Det nya skuldsaneringsregistret ska föras av Bolagsverket. – Även insolvensförfaranden som rör enskilda som inte bedriver

näringsverksamhet ska registreras. – Insamlandet av uppgifter ska, i likhet med i dag, ske genom att

registreringsmyndigheten underrättas av den beslutsfattande domstolen eller myndigheten. – Uppgifterna i insolvensregistren ska beträffande konkurs och

företagsrekonstruktion endast vara tillgängliga för allmänheten i fem år efter det att förfarandet avslutats. – Uppgifterna i skuldsaneringsregistret ska vara tillgängliga till

dess att förfarandet är avslutat.

Sekundära insolvensförfaranden

Ett uttalat syfte med revideringen av insolvensförordningen är att undvika att sekundära insolvensförfaranden inleds i onödan eftersom dessa kan vara både kostnadskrävande och ineffektiva. Det har därför införts en möjlighet för förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande att lämna en form av utfästelse till lokala borgenärer i en medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle kunna inledas. Utfästelsen innebär att förvaltaren förbinder sig att, avseende tillgångarna i ”sekundärstaten”, tillämpa de bestämmelser beträffande bl.a. utdelning som skulle ha tillämpats om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts. Detta har kommit att kallas ”syntetiska förfaranden”, eftersom utfästelsen leder till ett slags förfarande i förfarandet.

Den reviderade insolvensförordningen reglerar relativt utförligt vad som gäller för syntetiska förfaranden. Trots det har utredningen funnit att det finns ett behov av vissa kompletterande bestämmelser i svensk rätt. Utredningens förslag innebär bl.a. att i de fall ett syntetiskt sekundärförfarande inleds, dvs. om en förvaltare gör ett ensidigt åtagande som omfattar egendom eller borgenärer i

Sverige, ska det framgå av kompletteringslagen att de regler som ska tillämpas i fråga om borgenärernas omröstning om ett sådant åtagande och vilken kvalificerad majoritet som ska krävas, motsvarar de regler som gäller för antagande av ackordsförslag i Sverige.

Insolvensförfaranden i koncerner

Den reviderade insolvensförordningen innehåller ett antal bestämmelser som syftar till att underlätta koordinering av flera insolvensförfaranden som rör olika medlemmar i samma koncern. För att åstadkomma en sådan koordinering kan en särskild samordnare utses som ska ta fram en plan och även kan lämna rekommendationer till de förvaltare som ansvarar för de enskilda insolvensförfarandena.

Utredningen föreslår att det i kompletteringslagen förs in en bestämmelse som anger att en begäran om att utse en samordnare ska handläggas inom ramen för det insolvensärende (konkurs eller företagsrekonstruktion) som redan pågår vid domstolen.

Samarbete och kommunikation

Den reviderade insolvensförordningen innehåller en rad bestämmelser om samarbete och kommunikation mellan domstolar, mellan förvaltare och mellan domstolar och förvaltare. En del av dessa bestämmelser är tillämpliga vid parallella insolvensförfaranden som rör samma gäldenär. Ett av förfarandena är då normalt ett huvudinsolvensförfarande och de andra är sekundära insolvensförfaranden.

Andra, men likartade, bestämmelser om samarbete och kommunikation är tillämpliga när det pågår parallella insolvensförfaranden som rör olika gäldenärer som tillhör samma koncern.

Utredningen har bedömt att det inte krävs några kompletterande författningsbestämmelser i Sverige för att reglerna om samarbete och kommunikation ska kunna tillämpas. Det kan däremot finnas ett behov av riktlinjer och handledning för att praktiskt tillämpa insolvensförordningens regler. Internationellt har det utvecklats vissa riktlinjer för samarbete och kommunikation vid gränsöverskridande insolvensförfaranden, bl.a. av Förenta nation-

ernas kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) och av INSOL Europe. Enligt utredningens bedömning bör Domstolsverket ta fram de ytterligare handledningar som svenska domstolar kan behöva.

Gemensamma nordiska regler om skuldsanering

De nordiska länderna ingick 1933 en konvention om konkurs. Konventionen innehåller bestämmelser om gränsöverskridande konkurser. I förhållandet mellan Sverige och Finland ska numera insolvensförordningen tillämpas i stället. Den nordiska konkurskonventionen är dock fortfarande tillämplig i förhållande till övriga nordiska länder. Det finns inte någon motsvarande nordisk reglering av skuldsanering.

På uppdrag av nordiska ministerrådet presenterades år 2010 rapporten Nordisk Gældssanering (TemaNord 2010:598). I rapporten föreslås en nordisk modellag för att underlätta gränsöverskridande skuldsaneringsförfaranden och möjliggöra att de nordiska länderna erkänner varandras beslut om skuldsanering.

Utredningen har haft i uppdrag att analysera den nämnda rapporten och överväga om det finns behov av den typ av bestämmelser som rapporten föreslår.

Utredningen delar rapportens slutsats att det finns ett behov av en reglering som medför att skuldsaneringsförfaranden erkänns i de övriga nordiska länderna. Emellertid saknas pågående arbete i samtliga övriga nordiska länder. Både Sverige och Finland är bundna av insolvensförordningen och en eventuell reglering måste ta hänsyn till detta.

Utredningen har konstaterat att den föreslagna konstruktionen med en modellag skulle innebära att en gemensam nordisk ordning för erkännande av avgöranden skuldsanering skapas utan att det i formell mening bygger på en konvention eller krav på ömsesidigt erkännande. För att ett sådant arbete ska vara meningsfullt bedömer utredningen dock att det krävs välgrundad anledning att anta att de nordiska länderna agerar på ett likartat sätt.

Ikraftträdande

Den reviderade insolvensförordningens olika delar ska tillämpas från olika datum. Utredningen föreslår att ikraftträdandet av de svenska kompletterande bestämmelserna ska korrespondera mot detta.

Förordningens övergripande bestämmelser ska tillämpas från den 26 juni 2017. De bestämmelser som avser nationella insolvensregister ska tillämpas från den 26 juni 2018. Reglerna om sammankoppling av insolvensregister som ska medföra att insolvensregistren blir tillgängliga via den europeiska e-juridikportalen ska tillämpas från den 26 juni 2019.

Den tidigare insolvensförordningen ska fortsätta att tillämpas på de insolvensförfaranden som inletts före den 26 juni 2017. I enlighet med detta bör den tidigare kompletteringslagen, som utredningen anser ska upphävas, fortsätta att tillämpas på sådana insolvensförfaranden som omfattas av den tidigare insolvensförordningen.

1. Författningsförslag

1.1 Förslag till lag ( 2017:000 ) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen).

Insolvensförfaranden i svensk rätt är enligt insolvensförordningen konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering.

2 § En ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska anses avse ett förfarande enligt artikel 3.1 insolvensförordningen (huvudinsolvensförfarande), om det inte anges att den avser ett förfarande enligt artikel 3.2 insolvensförordningen (territoriellt begränsat förfarande). Sökanden ska styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt insolvensförordningen som ansökan avser.

En ansökan ska avvisas, om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

En ansökan om skuldsanering ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 insolvensförordningen.

3 § När ett huvudinsolvensförfarande har beslutats i en annan medlemsstat och förfarandet avser en gäldenär med ett driftställe i

Sverige, ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande. Också i andra fall får en sådan anmälan göras. Insolvensförfarandet ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om insolvensförfaranden i offentliga register gäller också när ett huvudinsolvensförfarande har beslutats i en annan medlemsstat. Beslutet ska anmälas till Bolagsverket som ska underrätta den som för respektive register.

Regeringen får meddela föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om kungörande enligt första stycket och av anmälan om registrering enligt andra stycket.

För kungörande och hantering av anmälan om registrering får Bolagsverket ta ut avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifternas storlek.

4 § Vid konkurs och företagsrekonstruktion är det konkursförvaltaren respektive rekonstruktören som har den underrättelseskyldighet som avses i artikel 54 insolvensförordningen. Det framgår av 21 § lagen (2016:000) om skuldsanering och 23 § lagen (2016:000) om skuldsanering för företagare att Kronofogdemyndigheten har motsvarande skyldighet vid skuldsanering.

5 § Om det finns svensk domsrätt enligt artikel 6 insolvensförordningen och någon annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

6 § Vid borgenärernas godkännande av ett sådant åtagande som avses i artikel 36 insolvensförordningen ska åtagandet anses vara godkänt om tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

7 § En begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern enligt artikel 61 insolvensförordningen som görs vid en domstol som handlägger ett konkursärende beträffande en av koncernens medlemmar ska handläggas i konkursärendet. I den mån inte annat följer av insolvensförordningen ska bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) tillämpas vid handläggningen.

Görs begäran vid en domstol som handlägger ett ärende om företagsrekonstruktion beträffande en av koncernens medlemmar ska den handläggas i det ärendet. I den mån inte annat följer av insolvensförordningen ska bestämmelserna i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion tillämpas vid handläggningen.

8 § Bolagsverket ska ansvara för att de uppgifter som avses i artikel 24.2 insolvensförordningen och som finns i aktiebolagsregistret, föreningsregistret, handelsregistret, konkursregistret, europabolagsregistret och europakooperativregistret är tillgängliga på det sätt som anges i artikel 27.1 insolvensförordningen.

Vad som sägs i första stycket ska beträffande stiftelseregistret gälla för länsstyrelserna.

Vid konkurs och företagsrekonstruktion ska uppgifterna inte längre vara tillgängliga enligt första stycket när fem år förflutit efter utgången av det kalenderår då konkursen eller företagsrekonstruktionen avslutades.

1. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2019 i fråga om 8 § och i övrigt den 26 juni 2017.

2. Genom lagen upphävs lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för insolvensförfaranden som inletts före den 26 juni 2017 och som omfattas av rådets förordning (EG) 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.

1.2 Förslag till lag ( 2017:000 ) om skuldsaneringsregister

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens syfte

1 § Syftet med denna är lag är att göra det möjligt för borgenärer, domstolar och andra myndigheter att få tillgång till information om pågående skuldsaneringsförfaranden.

Skuldsaneringsregister

2 § Bolagsverket får med hjälp av automatiserad behandling föra ett register med uppgifter om skuldsaneringsförfaranden.

Förhållandet till personuppgiftslagen

3 § Vid behandling av personuppgifter som omfattas av denna lag gäller personuppgiftslagen (1988:204), om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

Bolagsverket är personuppgiftsansvarigt för den behandling av personuppgifter som verket utför enligt denna lag.

Ändamål

4 § Skuldsaneringsregistret får användas för upplysningar till den som begär uppgifter om pågående skuldsaneringsförfaranden. Bolagsverket får använda registret för uppföljning av och tillsyn över de övriga register som förs hos verket samt för utfärdande av bevis om att en person inte genomgår skuldsanering.

Sammankoppling av register

5 § Registret ska sammankopplas med andra insolvensregister i

Europeiska unionen och vara tillgängligt för allmänheten genom den europeiska e-juridikportalen.

Registrets innehåll

6 § Skuldsaneringsregistret får endast innehålla de uppgifter om skuldsaneringsförfaranden som behövs för att tillgodose de ändamål som anges i 4 § och som avser uppgifter om

1. gäldenärens namn, personnummer och adress,

2. datum för beslutet att inleda skuldsaneringen,

3. till vilken domstol ett överklagande av beslut om skuldsanering ska ges in och tidsfristen för detta,

4. tidsfrist för att anmäla fordringar mot gäldenären, samt

5. datum då skuldsaneringen är avslutad. Om gäldenären har skyddade personuppgifter behöver dennes namn och adress inte anges i registret.

Av registret ska det framgå att skuldsanering är ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden.

Underrättelse om skuldsaneringsbeslut

7 § När ett beslut om skuldsanering fattats ska Kronofogdemyndigheten genast sända en underrättelse om beslutet till Bolagsverket.

Underrättelsen ska innehålla de uppgifter som anges i 6 §.

Kronofogdemyndigheten ska även underrätta verket om beslutet omprövats eller om det har prövats av domstol.

Gallring

8 § Uppgifterna i registret ska gallras senast fem år efter den dag då skuldsaneringen beviljades eller, om en betalningsplan löper under längre tid, senast den dag då planen löper ut.

Uppgifter om skuldsanering för företagare ska gallras senast tre år efter den dag då skuldsaneringen beviljades eller, om en betalningsplan löper under längre tid, senast den dag då planen löper ut.

Denna lag träder i kraft den 26 juni 2019 i fråga om 5 § och i övrigt den 26 juni 2018.

1.3 Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs i fråga om handelsregisterlagen (1974:157) att det ska införas en ny 16 a § med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 a §

Vad som föreskrivs i 16 § om registrering av beslut om konkurs och företagsrekonstruktion ska även gälla när sådana beslut fattats beträffande ideella föreningar eller registrerade trossamfund som inte sedan tidigare finns registrerade i handelsregistret.

Denna lag träder i kraft den 26 juni 2018.

1.4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 15 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

7 §1

Registret får innehålla uppgifter om:

1. konkursgäldenärens namn, personnummer och adress,

2. datum för konkursbeslutet,

3. datum för konkursens avslutande,

4. den domstol som fattat beslutet om konkursen och domstolens målnummer,

5. beslut genom vilket högre rätt har upphävt konkursbeslutet,

6. konkursförvaltarens namn och adress samt

7. namn och adress på den tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

6. konkursförvaltarens namn och adress,

7. namn och adress på den tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen,

8. till vilken domstol ett överklagande av beslutet om konkurs ska ges in och inom vilken tid,

9. vilket slags insolvensförfarande beslutet rör (huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande eller självständigt territoriellt begränsat insolvensförfarande), samt

10. om bevakningsförfarande anordnats, tidsfristen för att anmäla fordringar.

1 Senaste lydelse SFS 1995:793.

Uppgifterna i registret skall gallras fem år efter utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Uppgifterna i registret ska gallras fem år efter utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Denna lag träder i kraft den 26 juni 2018.

1.5 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2001:184 ) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet att 2 kap. 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

15 §2

Uppgifter får behandlas i databasen för tillhandahållande av information som behövs i författningsreglerad verksamhet hos någon annan än Kronofogdemyndigheten för tillsyn samt lämplighets- och tillståndsprövning och annan liknande prövning.

Personuppgifter som behandlas enligt första stycket får även behandlas för att fullgöra sådant uppgiftslämnande till någon annan än Kronofogdemyndigheten som sker i överensstämmelse med lag eller förordning.

Denna lag träder i kraft den 26 juni 2018.

2 Senaste lydelse SFS 2006:733.

1.6 Förslag till förordning om ändring i handelsregisterförordningen (1974:188)

Härigenom föreskrivs i fråga om handelsregisterförordningen (1974:188) att det ska införas in en ny paragraf, 3 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 c §

När ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion registreras enligt 16 § handelsregisterlagen (1974:157) ska följande uppgifter antecknas i registret.

1. gäldenärens namn, organisationsnummer eller personnummer och adress,

2. datum för beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion,

3. datum för förfarandets avslutande,

4. uppgift om den domstol som fattat beslut och domstolens målnummer,

5. vilket slags insolvensförfarande beslutet rör (huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande eller självständigt territoriellt begränsat insolvensförfarande),

6. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress,

7. till vilken domstol ett överklagande av beslutet om konkurs eller företagsrekonstruktion ska ges in och inom vilken tid, samt

8. om bevakningsförfarande anordnats, tidsfristen för att anmäla fordringar.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2018.

1.7 Förslag till förordning om ändring i stiftelseförordningen (1995:1280)

Härigenom föreskrivs i fråga om stiftelseförordningen (1985:1280) att det ska införas in en paragraf, 7 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 c §

När ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion ska registreras enligt 10 kap. 4 § stiftelselagen (1994:1220) ska följande uppgifter antecknas i registret.

1. gäldenärens namn, organisationsnummer och adress,

2. datum för beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion,

3. datum för förfarandets avslutande,

4. uppgift om den domstol som fattat beslut och domstolens målnummer,

5. vilket slags insolvensförfarande beslutet rör (huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande eller självständigt territoriellt begränsat insolvensförfarande),

6. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress,

7. till vilken domstol ett överklagande av beslutet om konkurs eller företagsrekonstruktion ska ges in och inom vilken tid, samt

8. om bevakningsförfarande anordnats, tidsfristen för att anmäla fordringar.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2018.

1.8 Förslag till förordning om ändring i konkursförordningen (1987:916)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkursförordningen (1987:916) att 26 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §3

Om bevakning skall äga rum, skall rätten genast underrätta gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och varje känd borgenär samt dem som enligt 21 § skall underrättas om edgångssammanträdet. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om

1. innehållet i den kungörelse som utfärdats enligt 9 kap. 3 § konkurslagen (1987:672),

2. tingsrättens postadress på den kansliort där ärendet handläggs och

3. vad rätten enligt 9 kap. 8 § första stycket konkurslagen har bestämt i fråga om

a) anmärkningstid,

b) plats där bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning samt

c) tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten, om anmärkningar framställs.

Om bevakning ska äga rum, ska rätten genast underrätta gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och varje känd borgenär samt dem som enligt 21 § ska underrättas om edgångssammanträdet. Underrättelsen ska innehålla uppgifter om

1. innehållet i den kungörelse som utfärdats enligt 9 kap. 3 § konkurslagen (1987:672),

2. tingsrättens postadress på den kansliort där ärendet handläggs och

3. vad rätten enligt 9 kap. 8 § första stycket konkurslagen har bestämt i fråga om

a) anmärkningstid,

b) plats där bevakningshandlingarna ska hållas tillgängliga för granskning samt

c) tidpunkten för det förlikningssammanträde som ska hållas inför rätten, om anmärkningar framställs.

3 Senaste lydelse 2001:76.

Om rätten fattar beslut i de frågor som avses i första stycket 3 vid ett senare tillfälle än vid beslutet om bevakningsförfarandet, skall särskild underrättelse om det förstnämnda beslutet skickas snarast därefter.

I underrättelse enligt första stycket skall erinras om att borgenärerna i andra fall än som avses i 14 kap. 6 § tredje stycket konkurslagen endast på begäran ges tillfälle att enligt 8 § samma kapitel yttra sig över förvaltarens arvodesframställning och, om rätten håller förhandling i arvodesfrågan, kallas till förhandlingen.

Om rätten fattar beslut i de frågor som avses i första stycket 3 vid ett senare tillfälle än vid beslutet om bevakningsförfarandet, ska särskild underrättelse om det förstnämnda beslutet skickas snarast därefter.

I underrättelse enligt första stycket ska erinras om att borgenärerna i andra fall än som avses i 14 kap. 6 § tredje stycket konkurslagen endast på begäran ges tillfälle att enligt 8 § samma kapitel yttra sig över förvaltarens arvodesframställning och, om rätten håller förhandling i arvodesfrågan, kallas till förhandlingen.

En underrättelse enligt första stycket ska även sändas till länsstyrelsen om gäldenären är en stiftelse och i annat fall till Bolagsverket.

Denna lag träder i kraft den 26 juni 2018.

1.9 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1987:978 ) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar att det ska införas en ny paragraf, 18 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 c §

När ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion registreras enligt 11 kap. 20 § lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar ska följande uppgifter antecknas i registret.

1. gäldenärens namn, organisationsnummer och adress,

2. datum för beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion,

3. datum för förfarandets avslutande,

4. uppgift om den domstol som fattat beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion och domstolens målnummer,

5. uppgift om vilket slags insolvensförfarande beslutet rör (huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande eller självständigt territoriellt begränsat insolvensförfarande),

6. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress,

7. till vilken domstol ett överklagande av beslutet om konkurs eller företagsrekonstruktion ska ges in och inom vilken tid, samt

8. om bevakningsförfarande anordnats, tidsfristen för att anmäla fordringar.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2018.

1.10 Förslag till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (2005:559)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagsförordningen (2005:559) ska införas en ny paragraf, 2 kap. 14 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

14 a §

När beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion ska registreras i aktiebolagsregistret enligt 25 kap. 48 § aktiebolagslagen (2005:551) ska följande uppgifter antecknas.

1. gäldenärens namn, organisationsnummer och adress,

2. datum för beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion,

3. datum för förfarandets avslutande,

4. uppgift om den domstol som fattat beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion samt domstolens målnummer,

5. uppgift om vilket slags insolvensförfarande beslutet rör (huvudinsolvensförfarande, sekundärt insolvensförfarande eller självständigt territoriellt begränsat insolvensförfarande),

6. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress,

7. till vilken domstol ett överklagande av beslutet om konkurs eller företagsrekonstruktion ska ges in och inom vilken tid, samt

8. om bevakningsförfarande anordnats, tidsfristen för att anmäla fordringar.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2018.

1.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2005:1056 ) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2005:1056) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden att 1, 2, 3, 4, 5 och 6 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning gäller vid tillämpning av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen).

Denna förordning gäller vid tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen).

2 §

Om ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion avser ett territoriellt begränsat förfarande, skall domstolen ange detta i beslutet. Avser beslutet ett sekundärförfarande enligt artikel 3.3 insolvensförordningen, skall också detta anges.

Om ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion avser ett territoriellt begränsat förfarande, ska domstolen ange detta i beslutet. Avser beslutet ett sekundärförfarande enligt artikel 3.3 insolvensförordningen, ska också detta anges.

3 §

En anmälan om kungörande enligt 3 § första stycket lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen skall innehålla uppgifter om

En anmälan om kungörande enligt 3 § första stycket lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen ska innehålla uppgifter om

1. vilken gäldenär beslutet avser,

2. vilken domstol som har fattat beslutet,

3. när beslutet har fattats,

4. vem som har utsetts till förvaltare, och

5. om förfarandet är ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt begränsat förfarande.

1. gäldenärens namn, organisationsnummer eller personnummer och adress,

2. vilken domstol som har fattat beslutet och domstolens målnummer,

3. när beslutet har fattats,

4. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress, och

5. om förfarandet är ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt begränsat förfarande.

4 §

En anmälan om registrering enligt 3 § andra stycket lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen ska göras om gäldenären

En anmälan om registrering enligt 3 § andra stycket lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen ska göras om gäldenären

1. har beviljats företagsinteckning i Sverige,

2. är en registrerad juridisk person eller en enskild näringsidkare som är införd i handelsregistret,

3. är auktoriserad eller godkänd revisor och verksam i Sverige,

4. är förmyndare, god man eller förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

5. har fast egendom eller tomträtt som är införd i fastighetsregistret,

6. har i Sverige registrerat skepp eller skeppsbygge, andel i sådan egendom eller villkorlig äganderätt till egendomen eller till andel i den,

7. har i Sverige registrerat luftfartyg eller andel i eller intecknade reservdelar till sådant luftfartyg,

8. är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och är verksam i Sverige,

9. är fastighetsmäklare och är verksam i Sverige, 10. är deltagare i ett anmält avvecklingssystem i Sverige enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

11. har elcertifikat som är registrerade i elcertifikatsregistret, eller

12. i annat fall har tillstånd att utöva eller förestå en viss näringsverksamhet i Sverige och tillståndet enligt lag eller annan författning kan komma att upphöra på grund av beslutet.

Av anmälan skall det, förutom uppgift om vilka av punkterna 1–12 som föranleder registrering, framgå

1. vilken gäldenär beslutet avser,

2. vilken domstol som har fattat beslutet,

3. när beslutet har fattats,

4. vem som har utsetts till förvaltare, och

5. samtliga uppgifter som har betydelse för identifieringen av föremålet för registrering.

Av anmälan ska det, förutom uppgift om vilka av punkterna 1–12 som föranleder registrering, framgå

1. gäldenärens namn, organisationsnummer eller personnummer och adress,

2. vilken domstol som har fattat beslutet och domstolens målnummer,

3. när beslutet har fattats,

4. uppgift om vilket slags insolvensförfarande beslutet rör,

5. förvaltarens eller rekonstruktörens namn och adress, och

6. samtliga uppgifter som har betydelse för identifieringen av föremålet för registrering.

5 §4

När en anmälan enligt 4 § har gjorts, ska Bolagsverket anteckna förhållandet i de register som verket för samt underrätta

1. inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, om gäldenären har beviljats företagsinteckning,

2. Revisorsnämnden, om gäldenären är auktoriserad eller godkänd revisor,

3. överförmyndaren, om gäldenären är förmyndare, god man eller sådan förvaltare som förordnats enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

4. inskrivningsmyndigheten, om gäldenären har fast egendom eller tomträtt,

4 Senaste lydelse 2012:23.

5. registermyndigheten, om gäldenären har registrerat skepp eller skeppsbygge, andel i sådan egendom eller villkorlig äganderätt till egendomen eller till andel i den,

6. inskrivnings- och registermyndigheterna, om gäldenären har registrerat luftfartyg eller andel i eller intecknade reservdelar till sådant luftfartyg,

7. Sveriges advokatsamfund, om gäldenären är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,

8. Fastighetsmäklarinspektionen, om gäldenären är fastighetsmäklare,

9. Finansinspektionen, om gäldenären är deltagare i ett anmält avvecklingssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, 10. Affärsverket svenska kraftnät, om gäldenären har elcertifikat som är registrerade i elcertifikatsregistret enligt lagen (2011:1200) om elcertifikat, 11. har elcertifikat som är registrerade i elcertifikatsregistret, eller 12. i annat fall har tillstånd att utöva eller förestå en viss näringsverksamhet i Sverige och tillståndet enligt lag eller annan författning kan komma att upphöra på grund av beslutet.

11. har elcertifikat som är registrerade i elcertifikatsregistret,

12. i annat fall har tillstånd att utöva eller förestå en viss näringsverksamhet i Sverige och tillståndet enligt lag eller annan författning kan komma att upphöra på grund av beslutet, eller

13. registermyndigheten om gäldenären är en stiftelse.

6 §

Avgift skall betalas med 600 kr i ärenden som rör kungöranden enligt 3 § och med 800 kr i ärenden som rör hantering av registreringar enligt 4 §. Avgiften skall betalas till Bolagsverket när anmälan ges in.

Avgift ska betalas med 600 kronor i ärenden som rör kungöranden enligt 3 § och med 800 kronor i ärenden som rör hantering av registreringar enligt 4 §. Avgiften ska betalas till Bolagsverket när anmälan ges in.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2017.

1.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1110 ) med instruktion för Bolagsverket

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:1110) med instruktion för Bolagsverket att 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §5

Bolagsverket för register över

1. näringsförbud och tillfälliga näringsförbud,

2. fysiska personers och dödsbons konkurser,

3. förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde, och

4. anmälda verksamhetsutövare enligt 6 kap. 3 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

3. skuldsanering enligt lagen ( 2017:000 ) om skuldsaneringsregister,

4. förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde, och

5. anmälda verksamhetsutövare enligt 6 kap. 3 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Denna förordning träder i kraft den 26 juni 2018.

5 Senaste lydelse SFS 2009:98.

2. Utredningens uppdrag och arbete

Regeringen beslutade den 22 januari 2015 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda vissa frågor om europeisk insolvens.

Utredningsuppdraget avser först och främst att analysera innebörden av den reviderade insolvensförordning som antogs av EUparlamentet och rådet den 20 maj 2015 från ett svenskt perspektiv samt att föreslå de kompletterande författningsändringar och andra åtgärder som revideringen ger anledning till.

I uppdraget ingår även att överväga behovet av gemensamma bestämmelser om gränsöverskridande nordiska skuldsaneringsförfaranden.

I den del av uppdraget som gäller den reviderade insolvensförordningen ingår bl.a. att förklara och tydliggöra förordningens innebörd och tillämpning i ett svenskt sammanhang samt att identifiera och analysera bestämmelser i förordningen som kräver att svenska processregler fyller ut förordningen. Utredaren ska utarbeta nödvändiga författningsförslag och belysa förslagens konsekvenser för enskilda personer, för företag och för det allmänna.

I den del av uppdraget som rör gränsöverskridande nordiska skuldsaneringsförfaranden ska utredaren analysera rapporten Nordisk Gældssanering (TemaNord 2010:598) och överväga om det finns behov av den typ av bestämmelser som rapporten föreslår. Det ingår dock inte i uppdraget att lägga fram författningsförslag om nordisk skuldsanering.

Utredaren har biträtts av experter och sakkunniga samt av en utredningssekreterare. Det har hållits 11 utredningssammanträden där experter och sakkunniga har deltagit. Vid analysen av den reviderade insolvensförordningen har visst samarbete skett med Finland.

Utredaren och utredningssekreteraren har deltagit i en konferens som hållits med anledning av den reviderade insolvensförordningen anordnad av Academy of European Law i Trier, Tyskland. Möten har hållits med Bolagsverket, Länsstyrelsen i Stockholm, Kronofogdemyndigheten och Datainspektionen. Med anledning av det nordiska insolvenssamarbetet, har utredningen haft kontakt med Norge, Finland, Danmark och Island. Utredningen har tagit hjälp av Statistiska centralbyrån, Bolagsverket och Kronofogdemyndigheten för inhämtande av statistikuppgifter.

3. Bakgrund

3.1. Svensk insolvenslagstiftning

3.1.1. Inledning

Med insolvensrätt (även kallat obeståndsrätt) avses den del av den svenska rättsordningen som innehåller regler om ianspråktagande av någons tillgångar för betalning av dennes skulder.1 Svensk insolvensrätt innehåller i huvudsak tre olika förfaranden; konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering. Relevant lagstiftning återfinns främst i konkurslagen (1987:673), lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion och skuldsaneringslagen (2006:548).

De nordiska länderna ingick år 1933 en konvention om konkurs. Konventionen innehåller bestämmelser om gränsöverskridande verkningar av konkurser i de nordiska länderna. Konventionen är införlivad i svensk rätt genom lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land, lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land samt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

Vid gränsöverskridande insolvensförfaranden inom Europeiska unionen tillämpas dessutom rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (härefter benämnd den tidigare insolvensförordningen eller 2000 års insolvensförordning). Denna förordning beskrivs närmare nedan i avsnitt 3.2.1. Med anledning av den tidigare insolvensförordningen har det i svensk rätt införts kompletterande bestämmelser i lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen samt i förordningen (2005:1056) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden.

1 Se bland annat Mellqvist, Mikael, Obeståndsrätten – en introduktion, 7 uppl., 2015, s. 17.

3.1.2. Konkurs

En konkurs kan sägas innebära att en verksamhet som inte är konkurrenskraftig avvecklas under ordnade former. Såväl gäldenären som dennes borgenärer kan ansöka om konkurs. Syftet med att försätta en fysisk eller juridisk person i konkurs är framför allt att tillvarata borgenärernas gemensamma intresse genom att omhänderta gäldenärens samlade tillgångar och realisera dessa för att ge borgenärerna största möjliga utdelning.2 Detta sker tvångsvis enligt 1 kap. 1 § konkurslagen. Lagen är tillämplig på både fysiska och juridiska personer.3

För att någon ska försättas i konkurs krävs att denne är på obestånd. Att någon är på obestånd innebär, enligt 1 kap. 2 § konkurslagen, att vederbörande inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig. Konkurs beslutas av allmän domstol. Vid en konkurs ska en förvaltare utses. Förvaltaren har till uppgift att utreda ärendet, förvalta konkursboet och tillvarata borgenärernas gemensamma rätt, dvs. att realisera gäldenärens tillgångar och se till att borgenärerna får så god utdelning på sina fordringar som möjligt.4 I och med konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över sin egendom och kan inte längre åta sig några förpliktelser.5

3.1.3. Företagsrekonstruktion

En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt 1 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion). Syftet med företagsrekonstruktion är att skapa en möjlighet för gäldenären att rekonstruera sin verksamhet om denna på sikt bedöms ha överlevnadsförmåga.6 Vid en företagsrekonstruktion behåller gäldenären rådigheten över sin egendom även om dennes handlingsutrymme beskärs. Gäldenären ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas.

2 Se Mellqvist, Mikael, Obeståndsrätten – en introduktion, 7 uppl., 2015, s. 63. 3 Se även här Mellqvist, Mikael, Obeståndsrätten – en introduktion, 7 uppl., 2015, s. 63. 4 Se 1 kap. 3 § konkurslagen. 5 Se 3 kap. 1 § konkurslagen. 6 Se Mellqvist, Mikael, Obeståndsrätten – en introduktion, 7 uppl., 2015, s. 109.

Vidare får gäldenären t.ex. inte åta sig nya förpliktelser, betala skulder eller överlåta, upplåta eller pantsätta egendom utan rekonstruktörens samtycke. Under den tid som företagsrekonstruktionen pågår får gäldenären ett visst skydd mot sina borgenärer.

Ansökan om företagsrekonstruktion görs vid allmän domstol antingen av gäldenären eller av en borgenär.7

Enligt 2 kap. 6 § lagen om företagsrekonstruktion är en förutsättning för att beslut om företagsrekonstruktion ska meddelas att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort. I samma paragraf anges vidare att ett beslut om företagsrekonstruktion inte får meddelas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås samt att en ansökan av en borgenär endast får bifallas om gäldenären har medgett ansökan.

Om domstolen beviljar rekonstruktionen utses en rekonstruktör.8 För att en företagsrekonstruktion ska lyckas krävs ofta att gäldenären och dennes borgenärer enas om en ekonomisk uppgörelse med syfte att undanröja obeståndssituationen. Uppgörelsen innebär normalt att borgenärerna sätter ned sina fordringar till en viss andel av de ursprungliga fordringsbeloppen, ett så kallat ackord. Fordringarna faller då bort till den del de överstiger ackordslikviden.9 En ackordslösning kan ske i form av ett underhandsackord (även kallat frivilligt ackord) och innebär då en frivillig uppgörelse mellan en gäldenär och en eller flera borgenärer. Underhandsackordet kräver samtycke av alla borgenärer som deltar. Inom ramen för en företagsrekonstruktion kan domstolen även besluta om ett offentligt ackord. Det kan ske även om en del av borgenärerna motsätter sig det och innebär normalt att fordringsägarna får avstå från en del av sina fordringar.10

7 Se 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion. 8 Se 2 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion. 9 Det vill säga den andel av fordringarna som gäldenären ska betala. 10 Se 3 kap. 2 § lagen om företagsrekonstruktion.

3.1.4. Skuldsanering

Enligt 1 § skuldsaneringslagen innebär skuldsanering att en gäldenär, som är en fysisk person, helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen. För att få skuldsanering krävs bl.a. att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid samt att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas. En betalningsplan ska upprättas som anger när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran ska betalas. Betalningsplanen ska normalt löpa under fem år om det inte finns särskilda skäl att bestämma en kortare tid. Av 23 § samma lag framgår att gäldenären i och med skuldsaneringen även befrias från ansvar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet (med vissa undantag).

En skuldsanering kan endast initieras genom en ansökan av den som vill ha skuldsanering. Ansökan om skuldsanering sker till Kronofogdemyndigheten.11 Kronofogdemyndighetens beslut kan enligt 29 § skuldsaneringslagen överklagas till allmän domstol.

I 32 § skuldsaneringslagen anges att en ansökan om skuldsanering förfaller om den skuldsatte försätts i konkurs.

Regeringen föreslår i lagrådsremissen Skuldsanering – förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt en ny skuldsaneringslag och en ny lag om skuldsanering för företagare (förfarandet ska kallas F-skuldsanering). Förslaget till ny skuldsaneringslag innebär bl.a. att ansökningsförfarandet förenklas och att betalningsplanen i fler fall än i dag ska vara kortare än fem år. F-skuldsanering ska enligt förslaget utformas på ett liknande sätt som skuldsanering. En skillnad är dock att betalningsplanen vid F-skuldsanering normalt ska vara tre år. I betänkandet redogörs för förslagen i lagrådsremissen i den utsträckning utredningen anser att förslagen påverkar utredningens bedömningar.

11 Se 10 § skuldsaneringslagen samt prop. 1993/94:123 s. 146.

3.2. Europeiska unionens regler om insolvens

3.2.1. Rådets förordning (EG) nr 1346/2000

Inledning

Den tidigare insolvensförordningen trädde i kraft den 31 maj 2002. Förordningen är sedan dess gällande rätt i alla medlemsstater utom Danmark fram till dess att den reviderade insolvensförordningen12träder i dess ställe. Den reviderade insolvensförordningen ska, med vissa undantag, tillämpas på förfaranden som inleds den 26 juni 2017 eller därefter. Den tidigare insolvensförordningen tillhandahåller ingen fullständig insolvensrättslig reglering utan innehåller regler som i viss mån kan sägas jämka samman de olika nationella insolvensrättsliga regelverken. Förordningen är framför allt ett internationellt privaträttsligt instrument som reglerar frågor om vilket lands domstolar som är behöriga att handlägga insolvensförfaranden, om vilket lands lag som ska tillämpas och om erkännande av andra medlemsstaters insolvensförfaranden. Den materiella insolvensrätten regleras i allt väsentligt i medlemsstaternas nationella rättsordningar.13

När det gäller behörighetsfrågan är huvudregeln att ett insolvensförfarande ska inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant förfarande har i princip verkningar inom hela unionen.14 Förordningen tillåter dock att det under vissa förutsättningar inleds territoriellt begränsade insolvensförfaranden. Förordningen innehåller även bestämmelser om samordning mellan flera samtidigt pågående förfaranden.

Förordningens tillämplighet

Den tidigare insolvensförordningen är tillämplig på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses (se artikel 1.1). Definitionen är vid, och avsikten är att fånga in alla

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden. 13 Se prop. 2005/06:37 s. 23. 14 Se även här prop. 2005/06:37 s. 23.

de förfaranden som vid förordningens tillkomst var att hänföra till insolvensförfaranden enligt nationell rätt.15 Vilka nationella förfaranden som omfattas anges i en bilaga till förordningen. Av bilagan framgår att förordningen omfattar det svenska konkursförfarandet liksom förfarandet enligt lagen om företagsrekonstruktion.

Det har ingen betydelse för den tidigare insolvensförordningens tillämplighet om gäldenären är en fysisk eller en juridisk person. Det är inte heller avgörande om gäldenären är näringsidkare. I nationell rätt kan det naturligtvis fortfarande finnas begränsningar i fråga om vilka subjekt som kan bli föremål för olika slag av insolvensförfaranden. Exempelvis är lagen om företagsrekonstruktion enbart tillämplig på näringsidkare. Förordningen påverkar inte sådana begränsningar.16

Den tidigare insolvensförordningen gäller dock inte för försäkringsföretag, kreditinstitut och investmentföretag av vissa slag (se artikel 1.2). Försäkringsföretag och kreditinstitut regleras i gränsöverskridande insolvenshänseende i stället av försäkringsdirektivet17respektive bankdirektivet18.

I förordningen regleras enbart verkningarna av insolvensförfaranden inom EU, vilket innebär att en gäldenärs huvudsakliga intressen ska finnas inom en medlemsstats territorium.19

3.2.2. En reviderad insolvensförordning

Kort om förhandlingarna som föregick den reviderade insolvensförordningen

I december 2012 presenterade kommissionen ett förslag till en reviderad insolvensförordning. Av den rapport som ligger till grund för förslaget framgår att förordningen generellt fungerar väl men att det finns anledning att göra vissa ändringar. Kommissionen identifierade i rapporten två grupper av problem, dels problem som

15 Se prop. 2005/06:37 s. 23. 16 Se även här prop. 2005/06:37 s. 23. 17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag. 18 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut. 19 Se Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensförordning m.m. – en kommentar, 2002, s. 48.

hänger samman med förordningens tillämpningsområde, dels problem med implementeringen. Vad gäller tillämpningsområdet konstaterade kommissionen att förordningen inte omfattar förfaranden som avser att rekonstruera gäldenären. Vidare faller många insolvensförfaranden som avser enskilda personer utanför förordningens tillämpningsområde. Förordningen saknar slutligen bestämmelser om grupper av företag (koncerner). Vad gäller implementeringen av förordningen identifierade kommissionen tre olika brister; avsaknaden av en definition av begreppet COMI (”center of main interest” eller platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen), förhållandet mellan huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden samt brister i offentliggörandet av beslut om insolvensförfaranden och information om hur fordringar bevakas i förfarandena. Kommissionens förslag syftade till att komma till rätta med dessa problem. Förslaget fokuserade således på vissa delar av förordningen, såsom tillämpningsområde, domstols behörighet och samarbete mellan domstolar och förvaltare. Vidare föreslogs nya bestämmelser om exempelvis koncerner och s.k. insolvensregister. Delar av förordningen lämnades i princip oförändrade, exempelvis bestämmelserna om tillämplig lag och erkännande av beslut i insolvensförfaranden. Under förhandlingarna tillkom – på initiativ av vissa medlemsländer – bestämmelser om en möjlighet för förvaltare att göra ett ensidigt åtagande om hanteringen av tillgångar i en viss medlemsstat i syfte att undvika att ett sekundärt insolvensförfarande inleds. Vidare tillkom bestämmelser om samordnade förfaranden för bolag i en koncern, vilka går längre än de bestämmelser om koncerner som fanns i kommissionens ursprungliga förslag. Den 20 maj 2015 antogs den reviderade insolvensförordningen.

Ikraftträdande

Den reviderade insolvensförordningen ska tillämpas som svensk lag för insolvensförfaranden som inleds den 26 juni 2017 eller därefter. Undantag görs dock för det insolvensregister som förordningen anger ska införas i nationell rätt. Bestämmelserna om nationella insolvensregister ska tillämpas från och med den 26 juni 2018 medan bestämmelserna om sammankoppling av medlemsstaternas insolvensregister ska tillämpas från och med den 26 juni 2019.

Tillämpningsområde

Den reviderade insolvensförordningen har ett vidare tillämpningsområde än 2000 års insolvensförordning. Detta berörs också i rådets motivering20 inför antagandet där det bl.a. framgår att avsikten är att den reviderade förordningen, till skillnad från den tidigare, även ska omfatta hybridförfaranden och förfaranden före insolvens samt fler former av förfaranden för skuldnedsättning eller skuldsanering för konsumenter och näringsidkare.

Processuella regler

Av rådets tidigare nämnda motivering framgår även att det funnits önskemål om att ytterligare klargöra begreppen platsen för de huvudsakliga intressena (centre of main interest – COMI) och driftställe i den reviderade förordningen. Detta har skett genom att man i förhållande till den tidigare förordningen har lagt till alternativa definitioner av var platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen ska anses vara belägen. Förordningen innehåller presumtionsbestämmelser som reglerar detta.

De nya reglerna innehåller dessutom ett antal garantier som syftar till att försvåra så kallad forum shopping.21 Om gäldenären har flyttat under de tre månader som föregår en begäran om att ett insolvensförfarande ska inledas ska presumtionsreglerna inte gälla (s.k. misstankeperiod). För fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet är denna period i stället sex månader.

Ändringarna i förordningen på detta område syftar till att avspegla den praxis som EU-domstolen utvecklat.

Vidare har regler som definierar begreppet domstol införts. Dessa bestämmelser innebär att begreppet domstol i vissa fall kan avse även andra än dömande organ. I den tidigare förordningen fanns ingen distinktion mellan dömande organ och andra organ som är behöriga att inleda ett insolvensförfarande.22

20 Rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och Rådets förordning om insolvensförfaranden (omarbetning), 2012/0360 (COD), s. 4. 21 Med forum shopping avses, i det här sammanhanget, att en gäldenär före inledandet av ett insolvensförfarande väljer att flytta sitt driftsställe till den medlemsstat som har det förmånligaste regelverket. 22 För svenskt vidkommande innebär det att vissa bestämmelser som nämner begreppet domstol även kan avse Kronofogdemyndigheten, se vidare avsnitt 4.7.

Sekundära insolvensförfaranden och syntetiska förfaranden

Såväl den tidigare som den reviderade insolvensförordningen skiljer mellan huvudinsolvensförfaranden och territoriellt begränsade förfaranden. Även om det inte anges uttryckligen är huvudinsolvensförfaranden normalt universella, dvs. de omfattar all gäldenärens egendom oavsett i vilket land inom EU den finns (även egendom utanför EU kan under vissa förutsättningar omfattas). Ett undantag är dock sådan egendom som i stället omfattas av ett territoriellt förfarande. Territoriella insolvensförfaranden kan antingen vara självständiga, vilket innebär att de inletts utan att det finns något huvudförfarande, eller sekundära, vilket innebär att de inletts efter eller i anslutning till ett pågående huvudförfarande.

Ett syfte med den reviderade förordningen är att underlätta en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandet omfattar. Den domstol som har mottagit en ansökan om att inleda ett sekundärförfarande kan skjuta upp eller vägra att inleda förfarandet på begäran av förvaltaren i huvudförfarandet. Det har även införts en möjlighet för förvaltaren i huvudförfarandet att under vissa förutsättningar göra ett ensidigt åtagande att hantera tillgångar som finns i en viss medlemsstat som om ett sekundärförfarande hade inletts i den staten (s.k. syntetiska förfaranden).

Samarbete mellan aktörerna

Redan den tidigare insolvensförordningen innehåller regler om samarbetsskyldighet mellan förvaltare i insolvensförfaranden som pågår samtidigt och som avser samma gäldenär. Den reviderade förordningen innehåller emellertid ytterligare regler om samarbete och kommunikation mellan de aktörer som är involverade i huvudförfarandet och sekundärförfarandena. Dessa regler omfattar både samarbete förvaltare emellan, mellan olika domstolar och mellan domstolar och förvaltare.

Koncerner

I den reviderade insolvensförordningen finns särskilda bestämmelser om samarbete och kommunikation mellan domstolar och förvaltare som hanterar insolvensförfaranden för medlemmar av en koncern.

Dessa bestämmelser kompletteras med ett system för samordning av insolvensförfaranden för koncernmedlemmar.

Insolvensregister

För att förbättra möjligheterna för berörda borgenärer och domstolar att få del av relevant information i rätt tid och för att förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds, innehåller den reviderade insolvensförordningen en skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett eller flera nationella insolvensregister. Registren ska innehålla vissa uppgifter om gäldenären och förvaltaren samt information om insolvensförfarandet.

Dessa nationella insolvensregister ska kopplas samman och göras tillgängliga elektroniskt via den europeiska e-juridikportalen.

4. Definitioner

4.1. Inledning

Artikel 2 i den reviderade insolvensförordningen innehåller ett antal definitioner. Definitionerna har betydelse för begreppsanvändningen i förordningen. I detta avsnitt förklaras dessa definitioner.

4.2. Kollektiva förfaranden

Kollektiva förfaranden är, enligt artikel 2.1, sådana förfaranden som inbegriper samtliga eller en betydande del av gäldenärens borgenärer, i det senare fallet under förutsättning att förfarandena inte påverkar fordringar från borgenärer som inte omfattas av dessa förfaranden. Begreppet har betydelse för vilka nationella förfaranden som enligt artikel 1 anses omfattas av insolvensförordningen.

Definitionen har dock begränsad praktisk betydelse eftersom de förfaranden som omfattas räknas upp på ett uttömmande sätt i förordningens bilaga A. Begreppet berörs närmare i avsnitt 5.2, se nedan.

4.3. Företag för kollektiva investeringar

Enligt artikel 2.2 är företag för kollektiva investeringar i förordningens mening sådana företag som har kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG1 och alternativa investe-

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

ringsfonder enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU2. Insolvensförfaranden som rör företag för kollektiva investeringar omfattas enligt artikel 1 inte av insolvensförordningen.

4.4. Gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar

Begreppet avser, enligt artikel 2.3, en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande har inletts som inte nödvändigtvis inbegriper utseende av en förvaltare eller en fullständig överföring av rättigheterna och skyldigheterna att förvalta gäldenärens tillgångar till en förvaltare, och där gäldenären därför åtminstone delvis har kvar kontrollen över sina tillgångar och sin verksamhet.

Insolvensförordningen innehåller vissa handlingsregler för den som sköter ett insolvensbos förvaltning. Som exempel kan nämnas bestämmelserna i artikel 28 och 29 om offentliggörande och registrering av beslut om att inleda ett insolvensförfarande. Där anges vissa åtgärder som ska vidtas av förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar.

För svensk del råder det inte någon tvekan om att en konkursgäldenär förlorat rådigheten över sina tillgångar. Vid företagsrekonstruktion är situationen något mer komplex. Företagsrekonstruktion omfattades även av den tidigare insolvensförordningen. Vid dess tillkomst ansågs det att även en rekonstruktionsgäldenär drabbas av sådana begränsningar i sin handlingsfrihet att han eller hon får anses ha förlorat rådigheten i insolvensförordningens mening. Det finns knappast anledning att frångå denna bedömning. Däremot står det klart att en skuldsaneringsgäldenär bibehåller sin rådighet under förfarandet.

Vid tillämpning av insolvensförordningen får det därför anses att när förordningen talar om en gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar avses i Sverige skuldsaneringsgäldenärer.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).

4.5. Insolvensförfarande

Ett insolvensförfarande är, enligt artikel 2.4, ett sådant förfarande som förtecknas i den reviderade insolvensförordningens bilaga A. I Sverige är detta konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering.

Regeringen föreslår i lagrådsremissen Skuldsanering – förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt en ny skuldsaneringslag och en ny lag om skuldsanering för företagare (F-skuldsanering). Båda dessa förfaranden kommer att omfattas av den reviderade insolvensförordningen.

4.6. Förvaltare

Med förvaltare avses i artikel 2.5 i den reviderade insolvensförordningen varje person eller institution som, även tillfälligt, har till uppgift att kontrollera och godkänna fordringar som lämnats in i insolvensförfarandet, att representera borgenärernas gemensamma intresse, att helt eller delvis förvalta eller realisera tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet, eller övervaka förvaltningen av gäldenärens verksamheter. Definitionen av förvaltare tillåter såväl en fysisk som en juridisk person att fullgöra ett sådant uppdrag.

De personer och institutioner som avses i artikel 2.5 första stycket förtecknas i förordningens bilaga B. För svenskt vidkommande anges i bilagan förvaltare och rekonstruktör.

Skillnaden mot den tidigare insolvensförordningen är att den reviderade insolvensförordningen även omfattar förvaltare som endast tillfälligt innehar sin uppgift. Det är emellertid inte något som kan bli aktuellt i svensk rätt.3

3 Se vidare under avsnitt 5.2.

4.7. Domstol

I artikel 2.6 finns två definitioner av begreppet domstol. I vissa artiklar i förordningen omfattar begreppet domstol endast en medlemsstats dömande organ (dvs. domstol i snäv bemärkelse).4 I övriga bestämmelser i förordningen ska begreppet domstol ges en vidare betydelse. Där avses inte endast medlemsstatens dömande organ utan även andra organ med bemyndigande enligt nationell rätt att inleda insolvensförfaranden.

I Sverige är det Kronofogdemyndigheten som prövar ärenden om skuldsanering i första instans liksom ärenden om omprövning av ett beslut om skuldsanering. Myndigheten är därmed ett exempel på ett sådant organ som avses i förordningen.

I den tidigare insolvensförordningen fanns endast en definition av begreppet domstol (se artikel 2 (d) samt p. 10 i ingressen). Den definitionen motsvarade i princip den vidare definitionen av begreppet i den reviderade förordningen.

4.8. Beslut om att inleda ett insolvensförfarande

I artikel 2.7 i den reviderade insolvensförordningen definieras vad som menas med ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande. I artikeln anges att det är ett beslut av en domstol (i vid bemärkelse) om att antingen inleda ett insolvensförfarande eller om att bekräfta att ett sådant förfarande har inletts. Det kan också vara ett beslut av en domstol att utse en förvaltare.

I svensk rätt förekommer inte ”bekräftelse” av beslut om att inleda ett insolvensförfarande. Möjligen är bestämmelsen avsedd att täcka förfaranden i andra medlemsstater där exempelvis en borgenärskommitté fattar ett beslut om att inleda ett förfarande och det beslutet sedan bekräftas av en domstol.

För konkurs och företagsrekonstruktion är det tingsrättens beslut om konkurs respektive företagsrekonstruktion som i förordningens mening inleder förfarandet. Vid skuldsanering fattar Kronofogdemyndigheten ett beslut enligt 14 § skuldsaneringslagen om att inleda skuldsanering. Därefter görs en utredning som resulterar i

4 Se artiklarna 1.1 b och c, 4.2, 5, 6, 21.3, 24.2 j, 36, 39 och 61–77 i den reviderade förordningen.

att Kronofogdemyndigheten fattar ett slutligt beslut om skuldsanering enligt 21 § samma lag. Det förstnämnda beslutet får anses vara ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i insolvensförordningens mening.

4.9. Tidpunkten för inledande av förfarandet

Med tidpunkten för inledande av förfarandet avses den tidpunkt från vilken beslutet att inleda insolvensförfarandet gäller, oavsett om beslutet är slutligt eller inte (se artikel 2.8). För svenskt vidkommande gäller dessa beslut omedelbart när de har fattats, oavsett om de överklagas eller inte.

Definitionen är utformad på samma sätt som i den tidigare insolvensförordningen.

4.10. Den medlemsstat där tillgångar finns

I den reviderade insolvensförordningen anges hur platsen där gäldenärens tillgångar finns ska fastställas (artikel 2.9). Bestämmelserna har bl.a. betydelse för att fastställa vilka tillgångar som ingår i huvudinsolvensförfarandet eller eventuella territoriellt begränsade förfaranden (se artikel 3.2 och p. 39 i ingressen). I artikel 2.9 finns detaljerade beskrivningar – som egentligen knappast kan kallas för definitioner – av i vilken medlemsstat olika slags tillgångar ska anses finnas. Bestämmelsen har kopplingar till principen om lex rei sitae, och innebär att huvudregeln är att den lag ska tillämpas beträffande tillgången som gäller på den plats där tillgången finns. Utredningen återkommer i avsnitt 7 till frågan om tillämplig lag.

Nedan följer en genomgång av var olika tillgångsslag enligt artikel 2.9 ska anses finnas.

Finansiella instrument5 till vilka äganderätten framgår av uppgifter i ett register eller på ett konto som förs av, eller på uppdrag

5 Finansiella instrument definieras i artikel 4.1.17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (MiFID). Exempel på finansiella instrument som anges i direktivet är överlåtbara värdepapper, derivat, optioner och penningmarknadsinstrument.

av, en mellanhand ska anses finnas i den medlemsstat där registret eller kontot på vilka uppgifterna finns införda förs.

Tillgångar i form av aktier i andra företag än de ovan nämnda ska anses finnas i den medlemsstat inom vars territorium det företag som har utfärdat aktierna har sitt säte.

Kontotillgodohavanden ska anses finnas i den medlemsstat som framgår av det internationella bankkontonumret för kontot, eller, när det gäller likvida medel på konton hos ett kreditinstitut som saknar sådant kontonummer, den medlemsstat där det kreditinstitut som för bankkontot har sitt huvudkontor. Om kontot förs av en filial, agentur eller annan etablering anses kontotillgodohavandet finnas i den medlemsstat där filialen, agenturen eller den andra etableringen är belägen.

Egendom och rättigheter som har registrerats i ett annat offentligt register än de som anges ovan ska anses finnas i den medlemsstat under vars överinseende registret förs.

Europeiska patent ska anses finnas i den medlemsstat för vilken det europeiska patentet har beviljats.

Ett patent är en registrerad ensamrätt som hindrar andra från att kommersialisera en viss uppfinning. Ensamrätten är territoriell och har verkan på ett avgränsat territorium. Verkansområdet bestäms av bl.a. var ansökan görs och hur patentskyddet aktiveras. När EU:s patentförordningar (nr 1257/2012 och 1260/2012) snart blir tillämpliga kommer det att finnas två slags europeiska patent – dels ett som får verkan bara i de länder där patentet valideras, dels ett med enhetlig verkan över nästan hela EU (enhetspatent)6. I båda fallen har det europeiska patentverket (EPO) meddelat patentet efter granskning av en europeisk patentansökan. Ett validerat europeiskt patent har samma verkan i valideringslandet som landets nationella patent. En innehavare av ett europeiskt patent som vill ha enhetlig verkan begär en sådan registrering hos EPO. Enhetspatent har samma verkan i alla de EU-medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbete som ligger till grund för det enhetliga patentskyddet.

Med ordet ”bevilja” i förordningen torde den formella hanteringen av den nationella myndigheten avses, detta sedan EPO materi-

6 Spanien och Kroatien undantas.

ellt beviljat ansökan och patentinnehavaren därefter översatt och betalat avgift till patentverket i en medlemsstat.

Europeiska patent blir således en tillgång i varje land där patentet validerats. De kan ingå i både huvudinsolvensförfaranden och territoriella förfaranden. Ett enhetspatent kan dock bara bli en tillgång i ett huvudinsolvensförfarande och då ingår patentet som helhet.

Upphovsrätt och andra närstående rättigheter ska anses finnas i den medlemsstat inom vars territorium innehavaren av sådana rättigheter har sin hemvist eller sitt säte.

Annan materiell egendom än den som avses ovan anses finnas i den medlemsstat inom vars territorium egendomen är belägen.

Vad gäller övriga fordringar på tredje man anses de finnas i den medlemsstat inom vars territorium den som ska fullgöra prestationen har sina huvudsakliga intressen.

Den reviderade insolvensförordningen innehåller fler specifika regler om var olika typer av tillgångar ska anses finnas än vad som följer av den tidigare insolvensförordningen. Bestämmelserna torde främst vara avsedda att vara en kodifiering av den rättspraxis som EU-domstolen utvecklat.

4.11. Driftställe

Med driftställe avses, enligt artikel 2.10 i den reviderade insolvensförordningen, varje verksamhetsplats där en gäldenär annat än tillfälligt bedriver, eller under den tremånadersperiod som föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet har bedrivit, ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser.

Definitionen skiljer sig från definitionen av driftställe i den tidigare insolvensförordningen. Driftställe definieras där som varje verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt idkar ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser.

Skillnaden mellan de båda förordningarnas definitioner har sin förklaring i att det i den reviderade insolvensförordningen har lagts vikt vid att utforma förordningen för att begränsa så kallad ”forum shopping”. Med forum shopping menas, i det här sammanhanget, att en gäldenär kort före inledandet av ett insolvensförfarande väljer att flytta sitt driftsställe till den medlemsstat som har det förmån-

ligaste regelverket. I den reviderade insolvensförordningen klargörs att det finns en möjlighet att anse att driftstället finns kvar på en plats trots att verksamhet sedan en tid inte längre bedrivs där. Detta görs genom att lokutionen ”under den tremånadersperiod som föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet” har lagts till definitionen av driftsställe.

4.12. Lokal borgenär

Med lokal borgenär avses, enligt artikel 2.11 i den reviderade insolvensförordningen, en borgenär vars fordringar på gäldenären uppkommit till följd av eller i samband med verksamheten vid ett driftställe i en annan medlemsstat än den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns.

Begreppet ”lokala borgenärer” har betydelse i flera olika sammanhang i förordningen. Av förordningen framgår bl.a. att rätten att begära att ett territoriellt begränsat insolvensförfarande ska inledas där gäldenären har ett driftställe innan ett huvudinsolvensförfarande har inletts är begränsad till bl.a. lokala borgenärer (se artikel 3.4 och ingressen till den reviderade insolvensförordningen p. 37). Några andra exempel på detta är rätten att godkänna ett åtagande för att undvika ett sekundärt förfarande (se artikel 36). I ingressen anges även (se p. 42 och 43) vad som bör gälla för lokala borgenärer vid sekundära insolvensförfaranden.

Begreppet lokal borgenär används på ungefär samma sätt i den tidigare insolvensförordningen (se ingressens p. 17 och 19) men definieras inte där.

4.13. Utländsk borgenär

Med utländsk borgenär avses, enligt artikel 2.12 i den reviderade förordningen, en borgenär, inklusive skattemyndighet och socialförsäkringsorgan, som har hemvist eller säte i en annan medlemsstat än det land där insolvensförfarandet inleds. Det måste alltså vara borgenärer som är hemmahörande i EU.

På flera ställen i den reviderade förordningen finns särskilda bestämmelser som rör utländska borgenärer. Bestämmelserna tillförsäkrar de utländska borgenärerna vissa minimirättigheter i insolvens-

förfarandet, bl.a. vad gäller rätten att få information och möjligheten att bevaka en fordran. Kapitel 4 i den reviderade insolvensförordningen behandlar upplysningar till borgenärer. Utländska borgenärers rätt att anmäla fordringar framgår av artikel 53. Domstolens eller förvaltarens skyldighet att underrätta utländska borgenärer om att ett insolvensförfarande inletts framgår av artikel 54.1. Även artikel 55.1 och 55.6 berör utländska borgenärer.

Begreppet utländsk borgenär används inte i den tidigare insolvensförordningen.

4.14. Koncern och moderföretag

En koncern är, enligt artikel 2.13, ett moderföretag med alla tillhörande dotterföretag. I artikel 2.14 definieras moderföretag som ett företag som antingen direkt eller indirekt kontrollerar flera dotterföretag. Ett företag som utarbetar koncernredovisning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU7 ska anses vara ett moderföretag.

Definitionen av koncern har betydelse vid tillämpning av artikel 56–77 om insolvensförförfaranden för medlemmar i en koncern. Där finns bl.a. bestämmelser som innebär att det kan utses en samordnare när det samtidigt pågår olika insolvensförfaranden för olika företag som är medlemmar i samma koncern.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

5. Insolvensförordningens tillämplighet

5.1. Inledning

Den reviderade insolvensförordningens tillämpningsområde framgår av förordningens artikel 1. Därutöver finns ett antal andra artiklar av betydelse för förordningens tillämplighet. Bland dessa kan särskilt nämnas artikel 84, som reglerar tillämpligheten i tiden, artikel 85, som reglerar förhållandet till mellanstatliga konventioner, och artikel 92, som reglerar förordningens ikraftträdande.

För att förordningen ska vara tillämplig krävs att det har inletts ett offentligt förfarande som baseras på nationell lagstiftning om insolvens. I artikel 1 preciseras vilken karaktär och syfte ett sådant förfarande ska ha för att omfattas. I ingressen (se p. 9) till förordningen anges att förordningen bör tillämpas på insolvensförfaranden som uppfyller de angivna villkoren, oavsett om gäldenären är en juridisk eller fysisk person, och oavsett om den fysiska personen är näringsidkare eller inte. För den som har att tillämpa förordningen i ett enskilt fall är dock detta av begränsad betydelse eftersom de förfaranden som omfattas räknas upp på ett uttömmande sätt i förordningens bilaga A. För svensk del är det konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering som omfattas av förordningen.

Beträffande de svenska förfaranden som omfattas av förordningen kan det konstateras att konkursförfaranden kan avse såväl fysiska som juridiska personer.1 Lagen om företagsrekonstruktion är begränsad till att endast gälla för näringsidkare men skiljer inte på om dessa är fysiska eller juridiska personer2. Däremot är lagen

1 Se 1 kap. 1 § konkurslagen som enbart talar om ”gäldenär” och som inte anger huruvida denne är en fysisk eller juridisk person. 2 Se 1 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion.

om skuldsanering enbart tillämplig på fysiska personer.3 I andra medlemsstater förekommer andra begränsningar av vilka rättssubjekt som kan bli föremål för olika insolvensförfaranden.4

I rådets motivering till den reviderade insolvensförordningen5anges bland annat att ett av syftena med förslaget till förordning är att komma bort från en traditionell syn på insolvens som enbart är inriktad på likvidation och i stället ändra fokus till en syn som innebär att företag och entreprenörer i ekonomiska svårigheter ska ges en ”andra chans”. Tillämpningsområdet för den reviderade insolvensförordningen har därför breddats jämfört med tillämpningsområdet för den tidigare insolvensförordningen6 vilket innebär att förordningen numera även omfattar hybridförfaranden,7förfaranden som inleds innan insolvens föreligger och skuldsaneringsförfaranden.

5.2. Offentliga kollektiva insolvensförfaranden

I artikel 1.1 i den reviderade insolvensförordningen anges inledningsvis att förordningen ska tillämpas på offentliga kollektiva förfaranden, inklusive interimistiska förfaranden, som grundar sig på lagstiftning om insolvens. Vidare anges att dessa förfaranden ska ha antingen ett räddnings-, skuldsanerings-, omstrukturerings- eller likvidationsändamål. De förfaranden som avses finns, som nämnts ovan, uppräknade i bilaga A till den reviderade förordningen (se artikel 2.4). I förordningen kallas de för insolvensförfaranden. Förordningen innehåller dock inte någon självständig definition av begreppet insolvens. Frågan om en gäldenärs insolvens regleras i stället i nationell rätt och insolvensbegreppet kan ha olika innebörd i olika medlemsstater. Att ett förfarande enligt förordningen anges

3 Se 4 § lagen om skuldsanering. 4 Se Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensförordning m.m. (Mellqvist), s. 74 f. 5 Se p. 15 i rådets motivering från den 17 mars 2015 (Rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och Rådets förordning om insolvensförfaranden (omarbetning), 2012/0360 (COD), s. 4.). 6 För ett resonemang kring vilka förfaranden som faller in under den tidigare förordningens tillämpningsområde, se Mellqvist, s. 63 f. 7 Hybridförfaranden är insolvensförfaranden i vilka den befintliga förvaltningen lämnas intakt under förfarandet. För en översikt över nationella hybridförfaranden hänvisas till kommissionens rapport av den 12 december 2012 om utvärderingen av 2000 års insolvensförordning.

vara ett insolvensförfarande innebär därmed inte nödvändigtvis att den gäldenär som är föremål för förfarandet behöver vara insolvent och inte heller att alla förfaranden som grundar sig på gäldenärens insolvens omfattas av förordningen.8

I artikel 1.1 andra stycket anges att om ett förfarande får inledas i situationer där det endast föreligger en risk för insolvens måste ändamålet med förfarandet vara att undvika att gäldenären blir insolvent eller undvika att denne måste upphöra med affärsverksamheten.

Avgränsningen till förfaranden som grundar sig på lagstiftning om insolvens ska bl.a. ses i förhållande till Bryssel I-förordningen9. Den förordningen innehåller bl.a. regler om domstols behörighet i privaträttsliga tvister. Konkurs, ackord och liknande förfaranden är dock undantagna från tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen. I insolvensförordningens ingress (p. 7) påpekas att enbart det faktum att ett nationellt förfarande inte ingår i förteckningen i bilaga A till den insolvensförordningen inte i sig innebär att det omfattas av Bryssel I-förordningen.

EU-domstolen har vid ett flertal tillfällen prövat avgränsningen mellan den tidigare insolvensförordningen och Bryssel I-förordningen.10 Domstolen har konstaterat att insolvensförordningen inte endast ska tillämpas på insolvensförfaranden utan även på en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. I den reviderade insolvensförordningen har denna praxis kodifierats i form av en behörighetsbestämmelse i artikel 6 (se vidare avsnitt 6.3).

Av ingressen framgår att insolvensförordningen inte ska tillämpas på förfaranden som grundas på allmän bolagsrätt och som inte har utformats uteslutande för insolvenssituationer (p. 16). Detta innebär att likvidation enligt aktiebolagslagen inte skulle kunna

8 I ingressen till den reviderade insolvensförordningen (se p. 16) anges följande. Förordningen bör tillämpas på förfaranden som grundas på lagstiftning om insolvens. Förfaranden som grundas på allmän bolagsrätt som inte har utformats uteslutande för insolvenssituationer bör inte anses vara grundade på lagstiftning om insolvens. Skuldsanering bör inte heller omfatta specifika förfaranden i vilka skulder som innehas av fysiska personer med mycket låg inkomst och mycket begränsade tillgångar avskrivs, förutsatt att denna typ av förfaranden aldrig medför betalning till borgenärer. 9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning). 10 Se bl.a. i Seagon (mål C-339/07).

anmälas som ett förfarande på vilket insolvensförordningen ska tillämpas.

Med kollektiva förfaranden avses förfaranden som inbegriper samtliga, eller åtminstone en betydande del av gäldenärens borgenärer (se artikel 2.1). Ett förfarande kan dock vara kollektivt även om inte alla fordringskategorier omfattas (se ingressen p. 14).

I ingressen (se p. 15) anges vidare att interimistiska förfaranden är sådana som inleds och genomförs under en viss tidsperiod på interimistisk eller provisorisk grund, innan en domstol meddelar ett rättsligt avgörande där det bekräftas att förfarandena fortsätter på icke-interimistisk grund. Sådana åtgärder kan naturligtvis vara av många olika slag beroende på vilket lands nationella rätt det är fråga om. Ett exempel på en interimistisk åtgärd är enligt förordningen att utse en interimförvaltare (se artikel 52). I svensk rätt är det inte längre möjligt att utse en tillfällig förvaltare.11 Svensk rätt innehåller inte heller i övrigt några interimistiska insolvensförfaranden.

Enligt artikel 1.1 ska den reviderade insolvensförordningen tillämpas på offentliga förfaranden. Av ingressen (p. 12) framgår att det med detta avses att inledandet av förfarandet offentliggörs, bl.a. i syfte att möjliggöra för borgenärer att få kännedom om förfarandet och anmäla sina fordringar.

5.3. Gäldenärens rådighetsförlust

För att förordningen ska vara tillämplig krävs, förutom att de rekvisit som berörts ovan i avsnitt 5.2 är uppfyllda, antingen att insolvensförfarandet innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses (se artikel 1.1(a)), eller att gäldenärens tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol (se artikel 1.1(b)). Punkterna (b) och (c) i artikel 1.1 är nya och innebär att det inte längre är ett krav att gäldenären ska förlora rådigheten över sin egendom eller att en förvaltare ska utses. En konsekvens av detta är att det vid utformningen av en del av den reviderade förordningens bestämmelser har behövts tas särskild hänsyn till sådana förfaranden där gäldenären

11 Interimförvaltare försvann i svensk rätt i samband med att den nya konkurslagen infördes 1987.

fortsätter att råda över sina tillgångar (detta kallas för debtor in possession i den engelska språkversionen).

För att ett förfarande ska omfattas av artikel 1.1(a) är det tillräckligt att det sker ett partiellt berövande av rådigheten. Däremot är det inte tillräckligt att gäldenären kan förlora rådigheten, utan det krävs att gäldenären verkligen förlorar den. För svensk del råder det inte någon tvekan om att konkursförfarandet uppfyller detta rekvisit. Även företagsrekonstruktion anses uppfylla kravet på rådighetsförlust bl.a. eftersom en rekonstruktör utses och det i praktiken innebär att gäldenärens rådighet över sina tillgångar blir kraftigt beskuren.12 Begreppet förvaltare har en autonom betydelse i förordningen och omfattar i Sverige såväl konkursförvaltare som rekonstruktörer. Förordningens begrepp ”gäldenär som fortsätter att råda över sina tillgångar” (debtor in possession) avser således inte gäldenärer som genomgår en svensk företagsrekonstruktion.

Vid skuldsanering behåller gäldenären rådigheten över sina tillgångar. Skuldsanering omfattades därför inte av den tidigare insolvensförordningens tillämpningsområde. Den reviderade insolvensförordningen omfattar emellertid även förfaranden där gäldenären behåller rådigheten, om gäldenärens tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol, se artikel 1.1(b). Skuldsanering handläggs i Sverige av Kronofogdemyndigheten. Begreppet domstol ska i artikel 1.1(b) ges en snäv betydelse (se avsnitt 4), vilket innebär att Kronofogdemyndigheten inte omfattas. Av förordningens ingress (se p. 10) framgår dock att termen kontroll även bör omfatta situationer där domstolen endast ingriper efter överklagande av en borgenär eller andra berörda parter. Förutsättningarna i artikel 1.1(b) får anses uppfyllda eftersom Kronofogdemyndighetens beslut i skuldsaneringsärenden kan överklagas till domstol. Skuldsanering anges också i bilaga A till den reviderade förordningen, vilket innebär att förordningen ska tillämpas på dessa förfaranden (se punkten 9 i ingressen).

Förordningen är, enligt artikel 1.1(c), också tillämplig på sådana situationer där ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden sker, antingen på grund av att det beviljas av en domstol eller på grund av lag. I dessa fall rör det sig alltså om en gäldenär mot vilken ett förfarande som grundar sig på lagstiftning

12 Se 1 kap. 2 § samt 2 kap. 14–16 och 18 §§ lagen om företagsrekonstruktion.

om insolvens har inletts men där förfarandet inte nödvändigtvis innebär att någon förvaltare utses, att någon rådighetsförlust sker eller att gäldenärens tillgångar i övrigt ställs under kontroll eller övervakning av en domstol.

Det tillfälliga uppskjutandet av verkställighetsförfarandet ska syfta till att möjliggöra en förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer. Vidare är det en förutsättning att det i det förfarande där uppskjutande beviljas, finns möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda borgenärskollektivets intressen och att det, om ingen överenskommelse nås, efterföljs av att ett sådant insolvensförfarande som avses i artikel 1.1(a) eller (b).

Det finns inte något förfarande i svensk rätt som omfattas av artikel 1.1(c).

5.4. Särskilt om förordningens tillämplighet på skuldsaneringsförfaranden

Att skuldsaneringsförfaranden numera omfattas av förordningen får avgörande konsekvenser för svenska skuldsaneringsgäldenärer. Tidigare har svenska skuldsaneringsbeslut inte erkänts utomlands. Det har inneburit att även efter en genomförd skuldsanering har borgenärer kunnat driva in sina fordringar mot gäldenären vid utländska domstolar. Gäldenärens eventuella tillgångar utanför Sverige har då också kunnat tas i anspråk oavsett om det rör sig om att gäldenären semestrar utanför Sveriges gränser eller senare i livet skaffar sig tillgångar utomlands, t.ex. i form av ett fritidshus. Svenska gäldenärer har inte heller kunnat arbeta utomlands, eftersom de då riskerat att lönen tas i anspråk genom utmätning trots att skulderna anses vara prekluderade i Sverige.

Att skuldsanering omfattas av den reviderade insolvensförordningen innebär att svenska skuldsaneringsbeslut automatiskt ska erkännas av andra medlemsstater i EU. I praktiken innebär det att de hinder som funnits för att resa, arbeta eller bosätta sig i andra medlemsstater försvinner.

Skuldsanering regleras i skuldsaneringslagen (2006:548) och får beviljas fysiska personer som har hemvist i Sverige.

Regeringen har i en lagrådsremiss föreslagit att 2006 års skuldsaneringslag ska ersättas av en ny skuldsaneringslag och att det

även ska införas en ny lag om skuldsanering för företagare. s.k. F-skuldsanering. F-skuldsanering ska enligt förslaget kunna beviljas överskuldsatta personer som är eller har varit engagerade i en näringsverksamhet som drivits på ett försvarligt och lojalt sätt. Förslaget innebär att fler gäldenärer kan komma i fråga för skuldsanering. F-skuldsanering ska enligt förslaget i stor utsträckning likna skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Om förslaget genomförs innebär det att det i fortsättningen kommer att finnas två skuldsaneringsformer: skuldsanering enligt förslaget till ny skuldsaneringslag och F-skuldsanering enligt förslaget till lag om skuldsanering för företagare. Även F-skuldsanering uppfyller enligt utredningens bedömning den reviderade insolvensförordningens krav och avsikten är att förfarandet F-skuldsanering ska omfattas av insolvensförordningen. I bilaga A till den reviderade insolvensförordningen anges att ”skuldsanering” utgör ett svenskt insolvensförfarande enligt insolvensförordningen. Eftersom F-skuldsanering är en form av skuldsanering bör förfarandet omfattas av förordningen utan att någon ändring behöver göras i bilaga A. Det kan dock finnas anledning att vid införandet av möjligheten till F-skuldsanering säkerställa att förfarandet blir ett sådant förfarande som omfattas av förordningen.

I förslagen till nya skuldsaneringslagar anges som ett av kriterierna för att beviljas skuldsanering att gäldenären ska ha sina huvudsakliga intressen i Sverige. Detta rekvisit överensstämmer med den reviderade insolvensförordningens förutsättningar för att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Det innebär att skuldsanering enligt utredningens bedömning alltid kommer att anses vara ett huvudinsolvensförfarande i insolvensförordningens mening. Se vidare avsnitt 6. Ett resultat av detta är att det enligt utredningens bedömning inte kan bli aktuellt att inleda skuldsanering som ett sekundärt insolvensförfarande i Sverige. Det framstår som mycket osannolikt att det i nationell lagstiftning i en annan medlemsstat skulle finnas ett insolvensförfarande avseende fysiska personer som skulle kunna utgöra ett sekundärt förfarande i förhållande till ett svenskt skuldsaneringsförfarande. Det skulle förutsätta att gäldenären har ett driftställe i den andra medlemsstaten. Även om möjligheterna för näringsidkare att få skuldsanering ökar genom förslaget om F-skuldsanering framstår det som osannolikt att det skulle uppstå en situation där ett sekundärt insolvensförfarande i en annan medlemsstat

blir aktuellt. Utredningen gör därför bedömningen att bestämmelserna i artiklarna 34–52 i den reviderade insolvensförordningen om sekundära insolvensförfaranden inte blir tillämpliga i samband med skuldsanering (se vidare avsnitt 10.14).

Eftersom skuldsanering endast kan beviljas fysiska personer kommer enligt utredningens bedömning inte heller insolvensförordningens bestämmelser om koncerner (artikel 56–77) att tillämpas vid skuldsanering. Enligt definitionen i artikel 2.13 avses med ”koncern” i förordningen ”ett moderföretag med alla tillhörande dotterföretag”. Att en gäldenär som har beviljats F-skuldsanering har varit verksam i en juridisk person som ingår i en koncern innebär enligt utredningens bedömning inte att bestämmelserna om koncerner kan bli tillämpliga.

5.5. Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersföretag med flera

Av artikel 1.2 framgår att insolvensförfaranden som rör vissa typer av företag är undantagna från den reviderade insolvensförordningens tillämpningsområde trots att förfarandet i sig uppfyller kriterierna i artikel 1.1. Det innebär att den reviderade insolvensförordningen, i likhet med den tidigare förordningen, inte ska tillämpas på insolvensförfaranden som rör försäkringsföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag eller andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/17/EG13 eller direktiv 2001/24/EG14 (det s.k. winding up-direktivet). Förordningen är inte heller tillämplig på företag för kollektiva investeringar.15

13 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag. 14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut. 15 Här avses företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG och alternativa investeringsfonder enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU.

Genom det så kallade krishanteringsdirektivet (direktiv 2014/59/EU)16 ändrades winding up-direktivet på så sätt att även värdepappersföretag omfattas av direktivet. Insolvensförordningen ska alltså inte längre tillämpas om ett sådant företag försätts i konkurs eller blir föremål för företagsrekonstruktion.17 Vad gäller finansiella institut och holdingföretag som kan försättas i resolution ska insolvensförordningen vara fortsatt tillämplig om ett sådant företag försätts i konkurs eller blir föremål för företagsrekonstruktion.

5.6. Förhållandet till mellanstatliga konventioner

I artikel 85 regleras den reviderade insolvensförordningens förhållande till mellanstatliga konventioner. Enligt artikeln ersätter förordningen eventuella konventioner i förhållandena mellan medlemsstaterna. Artikeln innehåller en icke uttömmande förteckning över relevanta konventioner. Att betydligt fler konventioner räknas upp i den reviderade insolvensförordningen beror närmast på den utvidgning av EU som skett efter den tidigare insolvensförordningens ikraftträdande.

För svenskt vidkommande innebär bestämmelsen inte någon nyhet i förhållande till vad som följer av 2000 års insolvensförordning. Liksom tidigare gäller således att den nordiska konkurskonventionen från 1933 får träda tillbaka i förhållandet mellan Sverige och Finland i de fall ett insolvensförfarande har inletts efter ikraftträdandet av 2000 års insolvensförordning.

5.7. Tillämplighet i tiden

Den reviderade insolvensförordningen ska, enligt artikel 84 och 92 tillämpas på insolvensförfaranden som inleds den 26 juni 2017 eller därefter. Rättshandlingar som gäldenären vidtagit före denna dag

16 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 17 Se prop. 2015/16:5 s. 680 ff. och s. 907 f.

regleras av den lag som var tillämplig när rättshandlingen företogs. Den tidigare insolvensförordningen ska fortsätta att tillämpas på förfaranden som har omfattats av den och som har inletts före den 26 juni 2017.

Bestämmelserna om insolvensregister i artikel 24 ska tillämpas från och med den 26 juni 2018 medan artikel 25 som reglerar sammankopplingen av nationella register och åtkomsten till dem via den europeiska e-juridikportalen ska tillämpas från och med den 26 juni 2019.

Det kan noteras att kommissionen, enligt artikel 25.2, senast den 26 juni 2019 ska anta genomförandeakter om bl.a. tekniska specifikationer och kriterier för den söktjänst som ska kunna användas genom den europeiska e-juridikportalen. Dessa torde dock vara en förutsättning för att medlemsstaterna ska kunna fullgöra sin skyldighet att sammankoppla sina insolvensregister.

5.8. Utredningens överväganden och förslag

Förslag: Det ska finnas en lag med kompletterande bestäm-

melser till den reviderade insolvensförordningen. Av lagen ska det framgå att konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering omfattas av insolvensförordningen.

Någon författningsändring i svensk rätt med anledning av bestämmelserna i artiklarna 1, 84, 85 och 92 i den reviderade insolvensförordningen är inte nödvändig.

En av nyheterna i den reviderade insolvensförordningen är för svensk del att skuldsaneringsförfaranden numera ingår som ett av de svenska insolvensförfaranden som är upptagna i förordningens bilaga A. Detta bör framgå av den lag som kompletterar insolvensförordningen, se vidare avsnitt 13 Vissa lagtekniska frågor.

I övrigt anser utredningen att någon författningsändring i svensk rätt med anledning av bestämmelserna i artiklarna 1, 84, 85 och 92 i den reviderade insolvensförordningen inte är nödvändig.

6. Domstols behörighet

6.1. Den tidigare insolvensförordningen

Internationell behörighet

Den tidigare insolvensförordningen skiljer mellan huvudinsolvensförfaranden (som regleras i artikel 3.1) och territoriellt begränsade förfaranden (artikel 3.2). De territoriellt begränsade förfarandena delas dessutom upp i självständiga territoriella förfaranden och sekundära förfaranden (se artikel 3.4 respektive 3.3).

Det är bara domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium gäldenärens huvudsakliga intressen finns som har behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande.

Insolvensförordningen reglerar endast den internationella behörigheten. Att närmare bestämma vilka av ett lands domstolar eller motsvarande organ som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande har överlämnats till nationell rätt.1 Begreppet domstol används i detta sammanhang i vid bemärkelse.

Av ingressen till den tidigare förordningen framgår (p. 13) att den plats där gäldenären har sina huvudsakliga intressen motsvarar den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen. Dessutom ska detta kunna uppfattas av tredje man. Den tidigare insolvensförordningen anger vidare att som huvudregel ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena för juridiska personer. Ett företag med verksamhet i flera medlemsstater kan inte ha sina huvudsakliga intressen på flera platser, utan dessa måste bestämmas till en medlemsstat.

Vad gäller fysiska personer finns det inte någon motsvarande presumtionsregel i den tidigare förordningen. Det har dock ansetts

1 Se ingressen p. 15.

att fysiska personers huvudsakliga intressen normalt finns på den plats där personen har sin hemvist. Trots det är det inte självklart att hemvisten alltid är avgörande för att bestämma en persons huvudsakliga intressen, utan någon kan ha hemvist på en plats och sina huvudsakliga intressen någon annanstans.2

För det fall en gäldenärs huvudsakliga intressen inte finns i en medlemsstat kan inget huvudinsolvensförfarande inledas inom unionen.3

För att inleda ett territoriellt begränsat förfarande ställs två grundförutsättningar upp. Gäldenären måste dels ha sina huvudsakliga intressen i någon annan medlemsstat än den där förfarandet inleds, dels ha ett driftställe i den stat där förfarandet inleds (se artikel 3.2). Detta innebär inte att det är otillåtet för domstolarna i en medlemsstat att inleda ett insolvensförfarande beträffande ett företag med säte utanför EU, utan bara att insolvensförordningen inte är tillämplig på ett sådant förfarande (se ingressen p. 14). Ett territoriellt begränsat förfarande omfattar enbart egendom som finns i den stat där förfarandet inletts (se även här artikel 3.2). Ett förfarande som inleds i en medlemsstat efter det att ett huvudinsolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat är ett sekundärförfarande.4 Den tidigare insolvensförordningen kräver att ett sekundärförfarande ska utgöras av ett likvidationsförfarande (se definitionen i artikel 2 (c) och bilaga B). För svensk del innebär det att det bara kan röra sig om konkurs. Den grundläggande förutsättningen för att inleda ett sekundärförfarande anges i artikel 3.2. Ytterligare bestämmelser om sekundärförfaranden finns i artiklarna 27–30 i den tidigare förordningen, se avsnitt 10 i detta betänkande.

Enligt artikel 3.4 (a) får ett självständigt territoriellt begränsat förfarande inledas om det av någon anledning inte är möjligt att inleda ett huvudinsolvensförfarande i den medlemsstat där gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Om det inte är möjligt att inleda ett insolvensförfarande mot någon som har sina huvudsakliga intressen i en viss medlemsstat, kan man alltså i stället inleda ett territoriellt begränsat förfarande i en annan medlemsstat under förutsättning att gäldenären har ett driftställe i den senare staten.

2 Se FR 75 i Rapport angående konventionen om insolvensförfaranden samt Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensförordning – en kommentar s. 106. 3 Se bl.a. EU-domstolens avgörande Rastelli mot Hidoux (mål C-191/10). 4 Se avsnitt 10 om sekundärförfaranden.

Det territoriella förfarandet omfattar då bara egendom som finns i den medlemsstat där förfarandet inletts. För svenskt vidkommande kan man alltså tänka sig ett territoriellt begränsat konkursförfarande som bara omfattar gäldenärens tillgångar i Sverige.

Enligt artikel 3.4 (b) kan ett självständigt territoriellt begränsat förfarande inledas enligt två alternativa förutsättningar. För det första på begäran av en borgenär med hemvist i ifrågavarande stat och för det andra på begäran av en borgenär med en fordran som härrör från verksamheten vid det driftställe som enligt artikel 3.2 gör ifrågavarande stats organ behöriga att inleda ett insolvensförfarande.

Om ett huvudinsolvensförfarande inleds under tiden det pågår ett självständigt territoriellt begränsat förfarande, omvandlas det självständiga förfarandet till ett sekundärförfarande (se ingressen p. 17 till den tidigare insolvensförordningen).

6.2. Utveckling av rättspraxis

Bestämmelser i den tidigare insolvensförordningen har vid ett flertal tillfällen tolkats av EU-domstolen. Utvecklingen av rättspraxis har beaktats vid utformningen av den reviderade förordningen och i viss utsträckning kodifierats. Främst har EU-domstolens avgöranden på området rört tolkningen av var en gäldenär ska anses ha sina huvudsakliga intressen (s.k. COMI eller centre of main interest). Det har förekommit att parallella huvudinsolvensförfaranden inletts efter att domstolar i olika medlemsstater kommit fram till olika slutsatser vad gäller platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen.

Enligt kommissionen har det vid tillämpningen av den tidigare insolvensförordningen varit allt för lätt att använda så kallad forum shopping och vad kommissionen kallar ”konkursturism”.5

Nedan följer en redogörelse för ett urval av EU-domstolens avgöranden på området.

5 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, s. 9.

Eurofood (C-341/04)

Det irländska företaget Eurofood var ett helägt dotterbolag till det italienska företaget Parmalat. En irländsk domstol inledde ett huvudinsolvensförfarande samtidigt som en italiensk domstol inledde ett insolvensförfarande mot Eurofood i Italien. Båda domstolarna ansåg att platsen för Eurofoods huvudsakliga intressen var belägen i deras respektive land. Den i Italien tillsatte förvaltaren överklagade det irländska avgörandet till Irlands Högsta domstol, som fann det nödvändigt att vända sig till EU-domstolen med flera frågor rörande insolvensförordningens tolkning. En central fråga var vilken faktor som är avgörande för att fastställa platsen för de huvudsakliga intressena för ett dotterbolag när moderbolaget har sitt säte i en annan medlemsstat än dotterbolaget. Den omständigheten att ett dotterbolags verksamhet i en medlemsstat kontrolleras av moderbolaget som har sitt säte i en annan medlemsstat var enligt domstolen inte tillräcklig för att kullkasta presumtionen att platsen för ett bolags huvudsakliga intresse är där bolaget har sitt säte. En annan fråga som EU-domstolen besvarade var huruvida ett konstaterande av en domstol i en medlemsstat, att platsen för de huvudsakliga intressena ligger i den staten och att domstolen därför är behörig att inleda ett huvudinsolvensförfarande, kan ifrågasättas av en domstol i en annan medlemsstat där det begärs att detta förfarande ska erkännas. Domstolen hänvisade till den tidigare insolvensförordningens ingress (p. 22), där medlemsstaternas automatiska erkännande av varandras insolvensförfaranden sägs vila på principen om ömsesidigt förtroende. Enligt denna princip ska beslutet att inleda ett insolvensförfarande erkännas i de andra medlemsstaterna utan att dessa ges befogenhet att ompröva inledningsstatens bedömning av sin behörighet. Det är således den domstol som först inleder ett huvudinsolvensförfarande som ska handlägga detta med verkan i hela EU, förutsatt att domstolen själv anser att det rör sig om ett huvudinsolvensförfarande.

EU-domstolen underströk i domen att platsen för de huvudsakliga intressena ska motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. Med anledning av detta framhöll domstolen att platsen för de huvudsakliga intressena ska bestämmas utifrån objektiva och synliga kriterier. Detta är enligt domstolen nödvändigt för att garan-

tera rättssäkerheten och förutsebarheten, vilket är särskilt viktigt eftersom jurisdiktionsfrågan enligt förordningens artikel 4.1 även styr lagvalet. Presumtionen i artikel 3.1, enligt vilken platsen för ett företags huvudsakliga intressen om inte annat visas sammanfaller med företagets säte, får enligt EU-domstolen endast avvikas ifrån om det framgår av omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man att presumtionen inte återspeglar den faktiska situationen. Ett exempel kan vara när det rör sig om ett brevlådeföretag som inte bedriver någon verksamhet i den medlemsstat där företagets säte är beläget.

I Eurofood aktualiserades också frågan om redan utseendet av en interimistisk likvidator utgör ett sådant beslut om att inleda ett insolvensförfarande som ska erkännas enligt artikel 16 i den tidigare insolvensförordningen. EU-domstolen hänvisade till artikel 1.1 i den tidigare insolvensförordningen, enligt vilken förordningen tillämpas på förfaranden vilka uppfyller fyra villkor. Domstolen konstaterade att det krävs att det är fråga om ett kollektivt förfarande, grundat på gäldenärens insolvens, som innebär att denne åtminstone delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Är dessa villkor uppfyllda spelar det enligt domstolen mindre roll att förvaltaren eller likvidatorn är interimistisk, förutsatt att han eller hon har utsetts efter en begäran om att inleda ett sådant insolvensförfarande som omfattas av förordningen. Beslutet varigenom förvaltaren utsetts utgör ett beslut om inledande av insolvensförfarande i förordningens mening, vilket är avgörande bl.a. för bedömningen av vilket av flera i olika medlemsstater inledda förfaranden som inletts först.6

Interdil (C-396/09)

Målet rörde ett italienskt företag som flyttade sitt säte till Storbritannien strax innan företaget blev insolvent. Frågan i målet var huruvida platsen för företagets huvudsakliga intressen låg i Storbritannien eller Italien.

6 För ytterligare diskussion rörande Eurofood-avgörandet se Bogdan, SvJT 2010 s. 73 samt Bufford, Samuel, L, The Eurofood Decision of the European court of Justice (artikel från The International Insolvency Institute, www.iiiglobal.org).

I samband med flytten (som skedde 2001) avfördes företaget ur det italienska företagsregistret och infördes i stället i den brittiska motsvarigheten. Några månader senare överfördes företagets rörelse till ett annat företag och det tidigare företaget ströks ur det brittiska företagsregistret under 2002. Under 2003 inlämnades en konkursansökan mot företaget hos en italiensk domstol. Den italienska domstolen som handlade insolvensmålet ansåg att platsen för företagets huvudsakliga intressen inte hade flyttats från Italien. Företaget bestred italiensk konkursjurisdiktion och anförde att endast brittiska domstolar var behöriga att inleda ett insolvensförfarande gällande det aktuella företaget eftersom artikel 3.1, endast ger behörighet åt domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns.

EU-domstolen fann att platsen för företagets huvudsakliga intressen numera var Storbritannien (London). Domstolen anförde vidare att platsen för ett företags huvudsakliga intressen skulle identifieras enligt följande. Först och främst ska företagets säte presumeras vara platsen för företagets huvudsakliga intressen. Presumtionen kan dock brytas för det fall objektiva faktorer talar för att platsen för företagets huvudsakliga intressen finns någon annanstans. Enligt EU-domstolen ska begreppet motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. Presumtionen att en juridisk persons säte anses vara platsen för dess huvudsakliga intressen, om inte annat visas, ger enligt domstolen uttryck för lagstiftarens vilja att ge platsen för företagets huvudkontor en särställning.

Domstolen uttalade vidare att det i princip är förhållandena den dag då begäran om insolvensförfarandets inledande ges in som är avgörande för domsrätten och att begreppet driftställe i den tidigare insolvensförordningens artikel 3.2 förutsätter en struktur för utövande av ekonomisk verksamhet med ett minimum av organisation och en viss stabilitet, så att förekomsten av enstaka tillgångar eller bankkonton i princip inte räcker för att detta krav ska vara uppfyllt.

Genom Interedil klargjorde EU-domstolen bestämmelserna om var ett företag ska anses ha platsen för sina huvudsakliga intressen och slog fast att denna plats kan flyttas mellan medlemsstaterna. Domstolen uttalade att om företagets lednings- och kontrollorgan på ett för tredje man fastställbart sätt befinner sig på den plats där

företaget har sitt säte och besluten om företagets förvaltning också fattas på den platsen, kan presumtionen inte brytas. Om det vid en samlad bedömning av alla relevanta omständigheter och på ett sätt som är fastställbart för tredje man framgår att företaget faktiskt leds, kontrolleras och förvaltas från en ort i en annan medlemsstat kan dock presumtionen brytas. Det är emellertid inte tillräckligt att företaget har tillgångar i en annan medlemsstat.

Rastelli (C-191/10)

Frågan i målet var huruvida ett huvudinsolvensförfarande som inletts i ett land där platsen för ett företags huvudsakliga intressen finns (här Frankrike) kunde utvidgas till att även omfatta ett annat företag med säte i en annan medlemsstat (här Italien), när den förstnämnda statens (Frankrikes) insolvensrätt tillät en dylik utvidgning på grund av att företagens tillgångar inte hållits åtskilda från varandra. Domstolen konstaterade att frågan gällde inledande av ett insolvensförfarande rörande en fristående juridisk enhet och inte bara en talan som kunde härledas från det ursprungliga insolvensförfarandet och stod i nära samband med detta. En utvidgning, trots att den enligt fransk rätt inte innebär inledande av ett nytt förfarande, kunde därför ske endast om även platsen för det andra (italienska) företagets huvudsakliga intressen fanns i Frankrike.

Platsen för ett företags huvudsakliga intressen är ett begrepp som är specifikt för förordningen och ska tolkas enhetligt och autonomt. Att det italienska företagets tillgångar inte hållits åtskilda var enligt domstolen inte tillräckligt för att bryta presumtionen om att platsen för dess huvudsakliga intressen fanns i Italien där det hade sitt säte. Detta eftersom presumtionen om att platsen för ett företags huvudsakliga intressen är dess säte endast kan brytas på grund av omständigheter som är objektiva och fastställbara för tredje man. En sammanblandning av tillgångar kan dessutom ske i flera medlemsstater medan platsen för ett företags huvudsakliga intressen bara kan finnas i ett enda land.

Seagon (C-339/07)

Den 14 mars 2002 överförde Frick, som hade säte i Tyskland, beloppet 50 000 euro till ett konto som öppnats hos KBC Bank i Düsseldorf för Deko, som var ett företag med säte i Belgien. Efter en ansökan från Frick den 15 mars 2002 inledde Amtsgericht Marburg (Tyskland) ett insolvensförfarande avseende Dekos tillgångar den 1 juni 2002. I en ansökan till en tysk förstainstansdomstol väckte Christopher Seagon, i egenskap av konkursförvaltare för Frick, återvinningstalan, på grund av gäldenärens insolvens, och yrkade att Deko skulle förpliktas att återbetala det ovannämnda beloppet. Domstolen avvisade hans talan med motiveringen att den inte hade internationell behörighet att pröva talan. Christopher Seagon överklagande då beslutet till högre instans som i sin tur beslutade att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolen fann att det är domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts som har behörighet att pröva en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och riktas mot en svarande som har sitt säte i en annan medlemsstat. Denna tolkning följer, enligt domstolen, av att förordningen ska ges en ändamålsenlig verkan och av lagstiftarens avsikt att begränsa förordningen till bestämmelser som reglerar behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att fatta beslut som grundas på, och står i nära samband med, insolvensförfaranden.

H (C-295/13)

Käranden i det nationella målet var konkursförvaltare i ett insolvensförfarande som inleddes den 1 november 2009 och avsåg tillgångarna i G.T., ett tyskt bolag med säte i Offenbach am Main (Tyskland). Svarande i det nationella målet var företagsledaren för G.T. Han hade hemvist i Schweiz. Den 1 juli 2009 överförde G.T. 115 000 euro till ett av sina dotterbolag. Den 8 juli 2009 överfördes ytterligare 100 000 euro till samma dotterbolag (av vilka G.T. återfått 50 000 euro). H krävde att H.K., i egenskap av företagsledare för G.T., ersatte resterande 165 000 euro. H gjorde gällande att de överföringar till dotterbolaget som genomfördes av H.K. skedde efter det att G.T. hade blivit insolvent och överskuldsatt. Den tyska domstolen begärde förhandsavgörande av EU-domstolen. Frågan i

målet rörde det materiella tillämpningsområdet för artikel 3.1 i den tidigare insolvensförordningen.

EU-domstolen fann att domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande beträffande ett bolags tillgångar, är behöriga att pröva en talan som väckts av konkursförvaltaren om ersättning för betalningar som utförts efter det att bolaget blivit insolvent eller efter fastställandet av att bolaget var överskuldsatt.

Enligt EU-domstolen är dessa nationella domstolar även behöriga att pröva en talan, som den aktuella, i en stat som anslutit sig till Luganokonventionen.7

Den tidigare insolvensförordningen i svenska domstolar

I hovrättsavgörandet RH 2006:25 hade tingsrätten på ansökan av en enskild borgenär försatt ett brittiskt företag med filial i Sverige i konkurs och i enlighet med konkursansökan förordnat att konkursen skulle avse ett territoriellt begränsat insolvensförfarande enligt artikel 3.2 i den tidigare insolvensförordningen. Beslutet överklagades av Skatteverket, som yrkade att hovrätten skulle besluta att konkursen skulle vara ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningens artikel 3.1 och därmed omfatta gäldenärens egendom i hela EU. Hovrätten kom fram till att Skatteverket inte genom sitt överklagande kunde utvidga ramen för en annan borgenärs konkursansökan. Överklagandet avvisades därför, men hovrätten påpekade att Skatteverket kunde ansöka vid tingsrätten om inledande av ett huvudinsolvensförfarande.

Hovrätten klargjorde också att en förutsättning för det av tingsrätten inledda territoriella förfarandet var att ett huvudinsolvensförfarande inte kunde komma till stånd i Sverige, dvs. att gäldenärens huvudsakliga intressen inte fanns här i riket. Fanns dessa i Sverige borde ansökan om ett territoriellt begränsat förfarande ha lämnats utan bifall av tingsrätten, som inte självmant kunde gå utöver sökandens yrkande och besluta om ett huvudinsolvensförfarande.

7 Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007, och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008.

Av hovrättens resonemang följer att ansökan om ett territoriellt begränsat förfarande i sådana fall måste avslås.8

I hovrättsavgörandet RH 2008:9 rörde frågan om svensk domstol var behörig att, med anledning av ett svenskt insolvensförfarande avseende ett svenskt företag, pröva återvinningstalan mot en person med hemvist i ett annat EU-land (Italien). Hovrätten fick ta ställning till två huvudfrågor. För det första var det nödvändigt att fastställa om det enligt Bryssel I-förordningen9 eller insolvensförordningen fanns något hinder för svensk domsrätt. Om det inte fanns några sådana hinder hade hovrätten att pröva om svensk domstol var behörig enligt svenska internationella processrättsliga regler. Hovrätten konstaterade att Bryssel I-förordningen enligt sin artikel 1.2(b) inte var tillämplig på talan om återvinning i konkurs. Huruvida den tidigare insolvensförordningens artikel 3 var tillämplig på återvinningstalan var enligt hovrätten mindre klart, men bestämmelsen hindrade i varje fall inte svensk domsrätt eftersom bestämmelsen i det aktuella fallet skulle utpeka svensk domstol som behörig. Hovrätten vände sig därför till de svenska domsrättsreglerna (analogisk tillämpning av 10 kap. rättegångsbalken) och kom fram till att återvinningssvaranden fick anses ha egendom i Sverige (en anmäld fordran i konkursen) och att han således med stöd av 10 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken kunde bli föremål för återvinningstalan vid en svensk domstol.

I Hovrätten för övre Norrlands beslut i mål nr Ö 507-12 angav hovrätten att platsen för den aktuella gäldenärens huvudsakliga intressen fanns på Irland och att svensk domstol därför inte varit behörig att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Hovrätten fann emellertid att Umeå tingsrätt varit behörig att inleda ett territoriellt begränsat förfarande eftersom det aktuella företaget vid tidpunkten för konkursansökan hade en filial10 registrerad i Sverige. Tingsrättens avvisningsbeslut undanröjdes därför och målet återförvisades för fortsatt handläggning.

8 Se också prop. 2005/06:37 s. 48 och Mellqvist, EU:s insolvensförordning m.m., 2002, s. 116–120. 9 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som får pröva en privaträttslig tvist (förordningen har reviderats 2012). 10 Förordningen talar om ”driftsställe”, se artikel 3.2.

6.3. Den reviderade insolvensförordningen

6.3.1. Huvudinsolvensförfarande

I likhet med den tidigare insolvensförordningen skiljer den reviderade förordningen på huvudinsolvensförfaranden och territoriellt begränsade insolvensförfaranden (se artikel 3). Liksom tidigare är det domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns (center of main interest – COMI) som har behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Dessa förfaranden har allmän räckvidd och de omfattar gäldenärens samtliga tillgångar.11 Syftet med de ändringar som skett i bestämmelserna om internationell behörighet i den reviderade insolvensförordningen är att förbättra den processuella ramen för fastställande av behörighet att inleda insolvensförfaranden.12 Begreppen platsen för de huvudsakliga intressena och driftställe klargörs ytterligare i den reviderade förordningen. Liksom tidigare tillämpas insolvensförordningen endast på förfaranden för vilka platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ligger i unionen.13

Insolvensförordningen reglerar, som nämnts ovan, endast den internationella behörigheten. Att närmare bestämma vilka av ett lands domstolar eller motsvarande organ som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (lokal behörighet) har däremot överlämnats till nationell rätt.14

För svensk del är det bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket konkurslagen (1987:672) (som hänvisar till forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken) som har betydelse när det gäller att bestämma vilken domstol som har lokal behörighet att besluta om konkurs. Normalt innebär det att en konkursansökan avseende en fysisk person ska ges in till tingsrätten i den ort där han eller hon hade sin hemvist den 1 november året innan ansökan ges in och avseende en juridisk person där styrelsen har sitt säte eller där förvaltningen bedrivs (se 10 kap. 1 § rättegångsbalken). En bestämmelse med motsvarande innebörd finns i 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

11 Se ingressen p. 23. 12 Se rådets motivering p. 16. 13 Se ingressen p. 25. 14 Se ingressen p. 15.

En ansökan om skuldsanering ska ges in till Kronofogdemyndigheten. Eftersom Kronofogdemyndigheten sedan 2006 är en rikstäckande myndighet finns det inte några författningsbestämmelser om lokal behörighet i fråga om att inleda ett skuldsaneringsförfarande. Enligt 29 § lagen om skuldsanering (2006:548) får såväl Kronofogdemyndighetens beslut att inleda en skuldsanering som myndighetens slutliga beslut överklagas till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige, får beslutet överklagas till Stockholms tingsrätt.

Beträffande den internationella behörigheten anges det uttryckligen i den reviderade insolvensförordningen att platsen för de huvudsakliga intressena ska vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man (se artikel 3.1). För att avgöra detta kan det behöva göras en samlad bedömning av de olika omständigheterna i det enskilda fallet. Vid bedömningen av om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen kan fastställas av tredje man bör särskild hänsyn tas till borgenärerna och deras uppfattning om var en gäldenär förvaltar sina intressen i objektiv mening. Detta kan, om platsen för de huvudsakliga intressena ändras, innebära att borgenärerna vid lämplig tidpunkt måste informeras om den nya plats där gäldenären bedriver sin verksamhet. Informationen kan t.ex. ges genom att adressförändringen påpekas i affärskorrespondens eller genom att den nya platsen offentliggörs på andra lämpliga sätt.15

Precis som i den tidigare förordningen presumeras det för juridiska personer att sätet är platsen för de huvudsakliga intressena. Vad gäller enskilda näringsidkare anges det uttryckligen i den reviderade förordningen (se artikel 3.1 tredje stycket) att det är den berörda personens huvudsakliga verksamhetsställe som ska anses vara platsen för dennes huvudsakliga intressen. I förordningen används uttrycket ”enskilda som bedriver verksamhet som egenföretagare eller fria yrkesutövare”. För svenskt vidkommande måste detta anses avse fysiska personer som bedriver näringsverksamhet.

Vad beträffar övriga personer, dvs. fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet, presumeras platsen för de huvudsak-

15 Se ingressen p. 28.

liga intressena vara där personen har sin hemvist (se artikel 3.1 fjärde stycket).16

I den reviderade insolvensförordningen har definitionen av platsen för de huvudsakliga intressena (COMI) förtydligats bl.a. i syfte att begränsa möjligheterna till så kallad forum shopping. Avsikten är att minska gäldenärens möjligheter att få till stånd ett insolvensförfarande i enlighet med en viss för företaget, eller vissa av dess borgenärer, förmånlig insolvenslagstiftning genom att en kort tid före en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande flytta exempelvis sitt säte till en annan medlemsstat.

I rådets motivering till förslaget till reviderad insolvensförordning (p. 18) anges att presumtionen om platsen för de huvudsakliga intressena ska kunna motbevisas och att presumtionen inte är tillämplig om sätet eller det huvudsakliga verksamhetsstället alternativt hemvisten ändras under vad som anges vara ”den relevanta perioden före begäran att inleda ett insolvensförfarande” (även kallat ”misstankeperiod”).

I ingressen till den reviderade insolvensförordningen (p. 30) anges bland annat följande.

I fråga om företag bör det vara möjligt att bryta denna presumtion om företagets huvudkontor är beläget i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte, och när en övergripande bedömning av alla relevanta faktorer på ett sätt som kan fastställas av tredje part visar att centrum för företagets ledning och övervakning samt för tillvaratagande av företagets intressen finns i denna andra medlemsstat. När det gäller en enskild person som inte bedriver verksamhet som egenföretagare eller fri yrkesutövare, bör det till exempel vara möjligt att bryta denna presumtion, om huvuddelen av gäldenärens tillgångar finns utanför den medlemsstat i vilken denne har sin hemvist eller om det kan fastställas att den huvudsakliga anledningen till att denne flyttade var att ansöka om insolvensförfarande inom den nya jurisdiktionen och om en sådan ansökan påtagligt skulle vara till nackdel för de borgenärers intressen vilkas förehavanden med gäldenären ägde rum före förflyttningen.

16 I den nu gällande lydelsen av skuldsaneringslagen anges i 4 § att den som ansöker om skuldsanering ska ha hemvist i Sverige. Vidare anges att den som är folkbokförd i Sverige anses ha hemvist här. Bestämmelsen i 2 st. har dock kritiserats för att den avviker från det vedertagna sättet att använda hemvistbegreppet, se Michael Bogdan, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, 1997, s. 128 f. och Michael Bogdan i JT 1993–94, s. 676. Sedan EU-domstolen ansett att bestämmelsen står i strid med EU-rätten har regeringen i en lagrådsremiss föreslagit att anknytningskravet ändras till att avse att gäldenären ska ha sina huvudsakliga intressen i Sverige, se avsnitt 5.4.

Numera anges det i förordningen att presumtionen om att sätet är platsen för de huvudsakliga intressena för en juridisk person inte ska tillämpas om sätet har flyttats från en medlemsstat till en annan inom en tremånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas (misstankeperiod). Motsvarande tid då presumtionen inte ska tillämpas för enskilda näringsidkares flytt av platsen för dennes huvudsakliga verksamhetsställe anges också till tre månader medan tidsperioden för övriga personers flytt av hemvist anges till sex månader före ansökan (se artikel 3.1 tredje och fjärde styckena).

I de fall presumtionsreglerna om var gäldenären ska anses ha sina huvudsakliga intressen inte kan tillämpas, bör det enligt utredningens mening, göras en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att avgöra var gäldenären har sina huvudsakliga intressen.

6.3.2. Territoriellt begränsade insolvensförfaranden

För att skydda intressen av olika slag tillåter den reviderade insolvensförordningen, i likhet med den tidigare förordningen, att territoriellt begränsade insolvensförfaranden inleds och löper parallellt med huvudinsolvensförfarandet.

I likhet med den tidigare insolvensförordningen ställer den reviderade insolvensförordningen upp två förutsättningar för att ett territoriellt insolvensförfarande ska kunna inledas (se artikel 3.2). Dels ska platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finnas inom en annan medlemsstats territorium, dels ska gäldenären ha ett driftställe i den medlemsstat där förfarandet inleds. Denna typ av förfarande omfattar endast den del av gäldenärens egendom som finns inom den senare medlemsstatens territorium.

Om ett huvudinsolvensförfarande har inletts med avseende på en juridisk person i en annan medlemsstat än den där denne har sitt säte, kan sekundära insolvensförfaranden inledas i den medlemsstat där den juridiska personen har sitt säte, under förutsättning att gäldenären bedriver ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser i den staten.17

17 Se ingressen p. 24.

I likhet med den tidigare insolvensförordningen anger den reviderade insolvensförordningen (se artikel 3.3) att territoriellt begränsade förfaranden som inleds efter att ett huvudinsolvensförfarande inletts ska vara sekundära insolvensförfaranden.

I vissa fall är det möjligt att inleda ett territoriellt insolvensförfarande innan ett huvudinsolvensförfarande inletts (se artikel 3.4). Detta förutsätter antingen att ett huvudinsolvensförfarande inte kan inledas på grund av hinder i den nationella rättsordning som finns i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, att begäran att inleda ett territoriellt insolvensförfarande har gjorts av en borgenär vars fordran har samband med driftstället som finns inom territoriet till den medlemsstat där begäran att inleda ett territoriellt förfarande har gjorts, eller att begäran görs av en myndighet i denna medlemsstat.

Av artikel 3.4 i den reviderade insolvensförordningen följer uttryckligen att när ett huvudinsolvensförfarande inleds blir ett tidigare inlett självständigt territoriellt insolvensförfarande automatiskt ett sekundärt insolvensförfarande. I den tidigare insolvensförordningen framgick detta av ingressen (p. 17).

I den reviderade förordningen har det tidigare kravet på att det territoriellt begränsade insolvensförfarandet ska utgöras av ett likvidationsförfarande tagits bort.18 Anledningen till detta är att fokus har förflyttats till att underlätta rekonstruktioner av verksamheter som på sikt bedöms ha ekonomiska möjligheter att överleva och till rehabilitering av skuldsatta fysiska personer.19

6.3.3. Prövning av behörighetsfrågan

Av den reviderade insolvensförordningen framgår att den domstol som får en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande på eget initiativ ska pröva sin behörighet att inleda ett insolvensförfarande (se artikel 4.1). I domstolens beslut att inleda ett insolvensförfarande ska det framgå särskilt vilka bestämmelser domstolen grundar sin behörighet på samt om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt begränsat insolvensförfarande.

18 Se artikel 3.3 i den tidigare insolvensförordningen. 19 Se ingressen p. 10.

Om det är svårt att fastställa domstolens behörighet på grund av att den uppgivna platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ger upphov till tvivel, bör domstolen kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, om tillämplig rätt för insolvensförfarandet så tillåter, ge gäldenärens borgenärer möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande behörighet.20 Om domstolen kommer fram till att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen inte finns inom dess territorium, bör den inte inleda något huvudinsolvensförfarande.21 Detta saknar uttrycklig motsvarighet i den tidigare insolvensförordningen.

I den reviderade insolvensförordningen anges att om ett insolvensförfarande inleds utan beslut av domstol (i enlighet med bestämmelserna i nationell rätt) får den förvaltare som utsetts i förfarandet pröva om den medlemsstat som mottagit en ansökan om att inleda insolvensförfarandet är behörig enligt artikel 3. Om så är fallet ska förvaltaren i beslutet ange grunderna för behörigheten, och särskilt om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt förfarande (se artikel 4.2). Någon liknande bestämmelse finns inte i den tidigare insolvensförordningen. För svensk del inleds alla de insolvensförfaranden som omfattas av förordningen av domstol i förordningens mening.22

Gäldenären eller en borgenär får väcka talan vid domstol mot ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande på grundval av internationell behörighet (se artikel 5.1). Beslutet att inleda ett huvudinsolvensförfarande kan även angripas av andra parter än gäldenärer och borgenärer och detta kan ske på andra grunder än bristande internationell behörighet, om detta medges i nationell rätt (se artikel 5.2). Bestämmelsen saknar motsvarighet i den tidigare insolvensförordningen.

20 Se ingressen p. 32. 21 Se ingressen p. 33. 22 Kronofogdemyndigheten prövar beslut om skuldsanering, se 2 § skuldsaneringslagen, tingsrätten prövar beslut om konkurs och företagsrekonstruktion, se 2 kap. 1 § konkurslagen samt 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion.

6.3.4. Behörighet att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta

Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts är enligt artikel 6 även behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Bestämmelsen saknar motsvarighet i den tidigare insolvensförordningen. Detta innebär dock inte att en ändring i sak är avsedd. Bestämmelsen är i stället avsedd som en kodifiering av EU-domstolens praxis angående den tidigare insolvensförordningens tillämplighet.

Exempel på en talan som omfattas av artikel 6 kan vara en talan om återvinning riktad mot svarande i andra medlemsstater samt talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, såsom förskottsbetalning av förfarandekostnaderna (se artikel 6.1). Ett annat exempel torde kunna vara konkursförvaltarens ansvarstalan mot ett i insolvensförfarande försatt bolags ledning.23 Talan om fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av förfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet (se ingressen p. 35).

Om en talan som avses i artikel 6.1 hänger samman med en annan talan på privaträttens område mot samma svarande, kan förvaltaren i båda fallen väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist. Detta gäller under förutsättning att förvaltaren anser det mer effektivt (se artikel 6.2). Så kan till exempel vara fallet om förvaltaren avser att kombinera en talan om ansvar på grundval av insolvenslagstiftning med en talan grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler (se även här ingressen p. 35). Om talan avser flera svarande kan förvaltaren väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där någon av svarandena har sin hemvist förutsatt att domstolarna är behöriga enligt Bryssel I-förordningen.

I artikel 6.3 anges att vid tillämpningen av artikel 6.2 ska en talan anses ha samband med en annan talan om en gemensam handläggning och ett gemensamt avgörande är påkallat för att undvika att oförenliga avgöranden meddelas i separata förfaranden.

23 Se Bogdan, Michael, EU:s omarbetade insolvensförordning, Juridisk tidskrift nr 1, 2015/16, s. 3.

6.4. Utredningens överväganden och förslag

Förslag: I den lag som ska komplettera den reviderade insol-

vensförordningen ska det, beträffande konkurs och företagsrekonstruktion, införas en bestämmelse som anger att sökanden ska styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt insolvensförordningen som ansökan avser. Vidare ska det framgå att en ansökan ska avvisas, om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

I lagen ska det även finnas en bestämmelse om att Stockholms tingsrätt är reservforum för det fall att det saknas annan behörig domstol men svensk domsrätt följer av artikel 6 i insolvensförordningen.

Bedömning: Vid skuldsanering behövs det inte någon komplette-

rande bestämmelse om skyldighet att styrka svensk domstols behörighet eftersom sådana bestämmelser finns i det förslag till nya lagar om skuldsanering som ingår i lagrådsremissen Skuldsanering – förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt.

Det behövs inte några kompletterande bestämmelser om vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande.

Svensk domstols behörighet

Kronofogdemyndighetens och svenska domstolars internationella behörighet att inleda ett insolvensförfarande följer direkt av den reviderade insolvensförordningen. Det krävs således inte några kompletterande bestämmelser i detta avseende.

Om svensk domstol är behörig avgörs den lokala behörigheten av nationell rätt, dvs. vilken av domstolarna i Sverige som är behörig att pröva en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande.

I avsnitt 6.3.1 ovan har utredningen redogjort för de bestämmelser i svensk rätt som reglerar den lokala behörigheten att inleda ett huvudinsolvensförfarande. Dessa bestämmelser är också tillämpliga beträffande den lokala behörigheten att inleda ett territoriellt be-

gränsat förfarande. När det gäller konkurs och företagsrekonstruktion hänvisar såväl konkurslagen som lagen om företagsrekonstruktion till de allmänna forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken. De innebär bl.a. att domstolen i den ort där gäldenären har hemvist eller säte är behörig (10 kap. 1 § rättegångsbalken). Även om gäldenären saknar hemvist eller säte i Sverige finns bestämmelser om lokal behörighet som kan bli tillämpliga. Således kan domstolen på den ort där gäldenären har tillgångar vara behörig (10 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). Vidare kan domstolen där gäldenären har ingått avtal eller skuldsatt sig vara behörig (10 kap. 4 § rättegångsbalken).

Enligt utredningens bedömning finns det nationella bestämmelser om lokal behörighet i de situationer där insolvensförordningen ger svensk domstol internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande. Det krävs således inte några författningsändringar i detta avseende.

Anknytningskravet i skuldsaneringslagen

I skuldsaneringslagen anges att skuldsanering får beviljas fysiska personer som har hemvist i Sverige. Kravet på hemvist i Sverige prövades av EU-domstolen i målet Radziejewski mot Kronofogdemyndigheten (C-461/11). Målet gällde en svensk medborgare som sedan en längre tid hade varit bosatt och arbetat för en svensk arbetsgivare i Belgien. Innan flytten till Belgien, hade han drivit en näringsverksamhet i Sverige som försatts i konkurs och som lett till att han personligen kom på obestånd. Därefter hade han varit föremål för löneutmätning i Sverige. När mannen senare ansökte om skuldsanering i Sverige, avslog Kronofogdemyndigheten hans ansökan med hänvisning till att han inte hade hemvist i Sverige.

I sitt förhandsavgörande i november 2012 konstaterade EUdomstolen att hemvistkravet kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten eftersom en EU-medborgare kan avskräckas från att lämna sin ursprungsmedlemsstat, om detta innebär att han eller hon fråntas möjligheten att beviljas skuldsanering i den staten. En sådan begränsning kan endast tillåtas om den eftersträvar ett berättigat mål som är förenligt med fördraget och om den är motiverad av

tvingande skäl av allmänintresse. Begränsningen får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt.

EU-domstolen fann att det i och för sig är berättigat för en medlemsstat att vilja kontrollera gäldenärens ekonomiska och personliga förhållanden innan en åtgärd beviljas som innebär att han eller hon helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av sina skulder. Emellertid utgör det förhållandet att gäldenären är bosatt i en annan medlemsstat inte något hinder för den kontroll av gäldenärens förhållanden som ska genomföras. Det går nämligen att fastställa de ekonomiska och personliga förhållandena för en gäldenär utan att det är nödvändigt att han eller hon har sin hemvist i Sverige. Skuldsaneringslagens krav på hemvist förbättrar inte heller kontrollmöjligheterna efter skuldsaneringens inledande, eftersom kravet begränsar sig till tidpunkten för ansökan om skuldsanering. Hemvistkravet går därför utöver vad som är nödvändigt. Inte heller ansåg EU-domstolen att hemvistkravet är nödvändigt med hänvisning till att svenska skuldsaneringsbeslut för närvarande inte erkänns i andra medlemsstater.

Mot denna bakgrund fann EU-domstolen att det svenska kravet på att gäldenären ska ha sin hemvist här för att beviljas skuldsanering utgör ett oberättigat hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och att kravet därför strider mot EU-rätten.

Med anledning av EU-domstolens dom har det föreslagits ändringar i skuldsaneringslagen, se Ds 2015:32 Anknytningskravet i skuldsaneringslagen. Promemorian har remissbehandlats och förslaget till författningsändringar ingår i den lagrådsremiss som regeringen beslutade i december 2015 (Skuldsanering – förbättrade möjligheter för överskuldsatta att starta om på nytt).

I förslaget till ny skuldsaneringslag anges att skuldsanering får beviljas om gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige. I lagrådsremissen utvecklas resonemanget om att det bör ställas krav på anknytning till Sverige för att kunna beviljas skuldsanering samt hur detta anknytningskrav bör se ut. Förslaget innebär att man använder samma begrepp i skuldsaneringslagen som i insolvensförordningen, nämligen platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (se lagrådsremissen, s. 179 f.).

Utredningen ansluter sig till bedömningen i lagrådsremissen att det bör finnas ett svenskt rättskipningsintresse för att bevilja skuldsanering och att det därför finns starka skäl som talar