Prop. 2020/21:129

Genomförande av ändringar i Solvens II-direktivet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2021

Stefan Löfven

Åsa Lindhagen (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till lagstiftningsåtgärder för genomförande i svensk rätt av de ändringar i Solvens II-direktivet – EU:s försäkringsrörelsedirektiv – som har gjorts genom ett ändringsdirektiv som antogs i december 2019. I propositionen lämnas även förslag till lagändringar med anledning av ändringar i Eiopa-förordningen som också de antogs i december 2019.

Ändringarna i de aktuella EU-rättsakterna utgör ett led i en översyn av det europeiska systemet för finansiell tillsyn, den s.k. ESA-översynen.

Förslagen i propositionen syftar till att stärka informationsutbytet och samarbetet inom försäkringsområdet mellan Finansinspektionen, andra nationella tillsynsmyndigheter inom EES och Eiopa (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten). Det föreslås bl.a. att Finansinspektionen ska få möjlighet att inrätta en samarbetsplattform med berörda tillsynsmyndigheter när ett försäkringsföretag driver verksamhet i mer än ett land inom EES. Finansinspektionen föreslås också få utökade skyldigheter i fråga om underrättelser och uppgiftslämnande vid tillsynen över försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige.

I propositionen lämnas även förslag till lagändringar som på några punkter kompletterar och förtydligar tidigare genomförande i svensk rätt av Solvens II-direktivet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 juni 2021.

2 Prop. 2020/21:129

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1989:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043).

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.

6 Prop. 2020/21:129

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige2

dels att nuvarande 6 kap. 2 a § ska betecknas 3 kap. 2 b §,

dels att den nya 3 kap. 2 b §, 9 kap. 17 § och 10 kap. 4 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 2 a och 2 c–2 e §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 a §

Finansinspektionen får underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet om inspektionen har anledning att befara att det hos en EES-försäkringsgivare finns allvarliga brister i fråga om konsumentskydd.

6 kap. 2 a §

2 b § 3

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU.

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177. 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 2005:1123. 3 Senaste lydelse av tidigare 6 kap. 2 a § 2015:714.

(EU) 2019/2177 (Solvens II-direktivet).

Finansinspektionen får även hänskjuta frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet.

2 c §

Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan dem när en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i Sverige.

2 d §

Om Finansinspektionen och berörda behöriga myndigheter inte kan enas om inrättandet av en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättar en samarbetsplattform.

2 e §

Finansinspektionen ska på begäran av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl.

9 kap.

17 §4

Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en

Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en

4 Senaste lydelse 2019:751.

8 Prop. 2020/21:129 åtgärd, får inspektionen hänskjuta

ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31 andra stycket c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

åtgärd, får inspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

10 kap.

4 a §5

Finansinspektionen får bestämma att följande beslut skall gälla omedelbart, nämligen beslut

Finansinspektionen får bestämma att följande beslut ska gälla omedelbart, nämligen beslut

1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut att fortsätta med sin marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal eller avtal om tjänstepension,

2. att inskränka en EES-försäkringsgivares eller ett utländskt tjänstepensionsinstituts rätt att förfoga över sina tillgångar enligt 3 kap. 6, 7 eller 9 §,

2. att inskränka en EES-försäkringsgivares eller ett utländskt tjänstepensionsinstituts rätt att förfoga över sina tillgångar enligt 3 kap. 7 eller 9 §,

3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett försäkringsbestånd enligt 9 kap. 2 §,

4. att meddela föreläggande, eller

5. om hur verksamheten skall bedrivas enligt 6 kap. 11 § andra stycket.

5. om hur verksamheten ska bedrivas enligt 6 kap. 11 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 30 juni 2021.

5 Senaste lydelse 2005:1123.

2.2. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043)

dels att rubriken närmast efter 3 kap. 7 § ska utgå,

dels att nuvarande 17 kap. 3 a § ska betecknas 17 kap. 3 b §,

dels att 1 kap. 12 §, 9 kap. 2, 4, 7 och 19 §§, 17 kap. 3 §, den nya 17 kap. 3 b §, 18 kap. 9 §, 19 kap. 9, 21, 23, 24, 25, 26, 31, 86, 87, 96 och 97 §§ och 20 kap. 14 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas 12 nya paragrafer, 2 kap. 16 a §, 3 kap. 22–22 b §§, 9 kap. 2 a–2 c §§, 17 kap. 3 a § och 19 kap. 23 a–23 c och 24 a §§, och närmast före 2 kap. 16 a §, 3 kap. 22 §, 9 kap. 2 a–2 c §§ och 19 kap. 23 a, 23 b och 24 a §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

12 §2

I denna lag betyder

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare,

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare eller över ett försäkringsföretag,

2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,

5. externt kreditvärderingsinstitut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar som inte omfattas av den förordningen,

6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,

7. försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177. 2 Senaste lydelse 2019:766.

Prop. 2020/21:129 försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är

försäkringsföretag,

8. försäkringsgivare från tredje land: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens IIdirektivet om dess hemland hörde till EES,

8. försäkringsgivare från tredjeland: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens IIdirektivet om dess hemland hörde till EES,

9. grupptillsynsmyndighet: den myndighet som enligt 19 kap. 6 § ansvarar för grupptillsynen,

10. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU,

10. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177, 11. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, 12. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap., och 13. tjänstepensionsföretag: ett företag som har tillstånd att driva tjänstepensionsverksamhet enligt lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.

2 kap.

Finansinspektionens underrättelse om gränsöverskridande verksamhet eller sekundäretablering

16 a §

Finansinspektionen ska innan den beslutar i fråga om tillstånd underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om

1. företaget avser att driva gränsöverskridande verksamhet eller inrätta en sekundäretablering i det landet, och

2. det med hänsyn till det som anges i företagets verksamhetsplan är sannolikt att dess verksamhet kommer att vara relevant för marknaden i det landet.

3 kap.

Samarbetsplattformar

22 §

3

Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan dem när ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett eller flera andra länder inom EES.

22 a §

Om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om inrättandet av en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättar en samarbetsplattform.

22 b §

Finansinspektionen ska på begäran av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl.

9 kap.

2 §4

Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges, om

1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och

2. kraven i 6 och 9–18 §§ är uppfyllda.

3 Tidigare 22 § upphävd genom 2015:700. 4 Senaste lydelse 2015:700.

Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om sådant tillstånd inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.

Underrättelse till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om en ansökan om tillstånd

2 a §

Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om en ansökan om tillstånd att använda en intern modell.

Hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid prövning av en ansökan om tillstånd

2 b §

Finansinspektionen får begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell.

Handläggning av en ansökan om tillstånd

2 c §

Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om tillstånd att använda en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.

4 §5

För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att

1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,

5 Senaste lydelse 2015:700.

2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ än utifrån standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och

3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.

För Finansinspektionens prövning gäller 2 a–2 c §§.

7 §6

Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.

För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen.

För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen, som vid sin prövning ska tillämpa kraven i 2 §.

Vid prövningen gäller 2 a–2 c §§.

Samtliga ändringar av styrdokumentet ska godkännas av Finansinspektionen.

Samtliga ändringar av styrdokumentet ska godkännas av Finansinspektionen, som vid sin prövning ska tillämpa kraven i 2 §.

Vid prövningen gäller 2 c §.

Kraven i 2 § ska tillämpas vid Finansinspektionens prövning av om tillstånd ska ges enligt andra stycket eller ändring godkännas enligt tredje stycket.

19 §7

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1–5 §§,

1. förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1, 2 och 3–5 §§,

2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,

3. krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,

4. kalibrering av en intern modell enligt 15 §,

5. validering av en intern modell enligt 17 §, och

6. krav på dokumentation enligt 18 §.

6 Senaste lydelse 2015:700. 7 Senaste lydelse 2015:700.

17 kap.

3 §8

Finansinspektionen ska, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med

andra behöriga myndigheter, – behöriga myndigheter, – Europeiska kommissionen, – Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, och – Europeiska centralbanken.

3 a §

Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om

1. inspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet från en sekundäretablering i det landet, och

2. riskerna kan ha en gränsöverskridande effekt.

3 a §

3 b § 9

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens II-direktivet.

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens II-direktivet.

Finansinspektionen får även hänskjuta frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens IIdirektivet.

8 Senaste lydelse 2019:732. 9 Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2015:700.

18 kap.

9 §10

Om ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Om ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

19 kap.

9 §11

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelse enligt

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett sådant beslut i sak. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

10 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2015:700. 11 Senaste lydelse 2015:700.

21 §12

Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.

Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 118 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.

Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 118 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Om det finns ett tillsynskollegium, ska 9 kap. 2 a–2 c §§ inte gälla för en sådan ansökan som avses i 23 a §.

23 §13

En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag eller en enskild EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs

12 Senaste lydelse 2015:700. 13 Senaste lydelse 2015:700.

1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller

2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Om Finansinspektionen, utan att vara grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en sådan ansökan som avses i andra eller tredje stycket och som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska den lämnas över till grupptillsynsmyndigheten.

Finansinspektionen ska snarast möjligt överlämna ansökningar enligt andra och tredje styckena till de berörda behöriga myndigheterna.

Ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp

23 a §

En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäk-

Prop. 2020/21:129 ringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs

1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller

2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Överlämnande av ansökningar

23 b §

Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, snarast möjligt överlämna ansökningar enligt 23 a § till övriga medlemmar i tillsynskollegiet, inbegripet Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Även de handlingar som företag har lämnat in tillsammans med en sådan ansökan ska överlämnas.

23 c §

Om Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en sådan ansökan som avses i 23 a §, ska den överlämnas till grupptillsynsmyndigheten.

24 §14

När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 23 § andra stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen,

När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 23 a § tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om

14 Senaste lydelse 2015:700.

gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EESförsäkringsgivare.

det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vid prövning av en tillståndsansökan

24 a §

Finansinspektionen får begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten när inspektionen prövar en ansökan enligt 23 a §.

25 §15

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 23 § har lämnats in, om möjligt, komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 23 a § har lämnats in, om möjligt, komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.

Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.

26 §16

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 25 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet

Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 25 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet

15 Senaste lydelse 2015:700. 16 Senaste lydelse 2015:700.

Prop. 2020/21:129 med artikel 19 i förordning (EU) nr

1094/2010, i lydelsen enligt

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, ska inspektionen avvakta med ett beslut enligt 25 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen avvakta med ett beslut enligt 25 § andra stycket och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning.

Om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut som avses i första stycket, ska Finansinspektionen fatta sitt slutliga beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut.

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 och 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska

Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet.

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar ett sådant beslut som avses i första stycket inom den tid som anges i artikel 231.3 andra stycket i Solvens IIdirektivet, ska Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.

31 §17

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt

Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av en

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av en grupptillsynsmyndighet enligt artikel 227.2 i Solvens II-

17 Senaste lydelse 2015:700.

grupptillsynsmyndighet enligt artikel 227.2 i Solvens II-direktivet. Ett ärende får hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom tre månader från det att grupptillsynsmyndigheten meddelat sitt beslut.

direktivet. Ett ärende får hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom tre månader från det att grupptillsynsmyndigheten meddelat sitt beslut.

86 §18

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 85 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 85 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2, 41.3 samt 44.1.3 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt

Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2014/51/EU, avvisas, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet.

Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar något beslut inom den tid som anges i artikel 237.3 andra stycket i Solvens II-direktivet, ska

Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta det slutliga beslutet.

87 §19

Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om

1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att utelämna dotterföretaget med stöd av

11 §,

2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,

18 Senaste lydelse 2015:700. 19 Senaste lydelse 2015:700.

3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 246.4 i Solvens II-direktivet att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och

4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 256.2 i Solvens II-direktivet att offentligöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.

4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 256.2 i Solvens II-direktivet att offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget.

96 §20

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU, om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten angående sådana förslag som avses i 89, 90, 92 och 93 §§.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten om sådana förslag som avses i 89, 90, 92 och 93 §§.

Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Gäller ett ärende ett förslag enligt 89 eller 90 § får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 92 eller 93 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 92 § andra stycket eller enmånadsperioden i 93 § andra stycket har löpt ut.

97 §21

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 86 eller 96 §, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i förordning

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 86 eller 96 §, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i Europaparla-

20 Senaste lydelse 2015:700. 21 Senaste lydelse 2015:700.

(EU) nr 1094/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Inspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut. Inspektionens beslut ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och överlämnas till dotterföretaget och tillsynskollegiet. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

mentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Inspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut. Inspektionens beslut ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och överlämnas till dotterföretaget och tillsynskollegiet. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

20 kap.

14 §22

Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig utländsk myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Denna lag träder i kraft den 30 juni 2021.

22 Senaste lydelse 2015:700.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § och 11 kap. 25 § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §

I denna lag betyder

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utföra uppgifter enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, i den ursprungliga lydelsen,

2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU,

4. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177,

5. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,

6. försäkringsföretag: ett företag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),

7. försäkringsgivare från tredjeland: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,

8. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag

a) som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag, och

b) vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,

9. försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag,

10. MTF-plattform, OTF-plattform och reglerad marknad: detsamma som i 1 kap. 4 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och

11. uppdragsgivande företag: den som i egenskap av arbetsgivare betalar försäkringspremier till tjänstepensionsföretaget.

11 kap.

25 §

Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en åtgärd, får inspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31 andra stycket c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en åtgärd, får inspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

Denna lag träder i kraft den 30 juni 2021.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i det följande benämnt Solvens II-direktivet, antogs i november 2009. Solvens II-direktivet finns i bilaga 1. Solvens IIdirektivet är det grundläggande regelverket på EU-nivå för försäkringsföretag. Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/51/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiven 2003/71/EG och 2009/138/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 med avseende på befogenheterna för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), i det följande benämnt Omnibus II-direktivet. Omnibus II-direktivet finns i bilaga 2. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177 av den 18 december 2019 om ändring av direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument samt direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, i det följande benämnt ändringsdirektivet, gjordes ytterligare ändringar i Solvens IIdirektivet. Ändringsdirektivet antogs i december 2019 och trädde i kraft den 30 december 2019. Ändringsdirektivet finns i bilaga 3.

Finansdepartementet har därefter tagit fram promemorian Genomförande av ändringar i Solvens II-direktivet med anledning av ESAöversynen. I promemorian behandlas de ändringar i Solvens II-direktivet som gjordes i ändringsdirektivet (artikel 2 i ändringsdirektivet). Ändringarna ska tillämpas från och med den 30 juni 2021, med undantag för en ändring som ska tillämpas senast den 1 juli 2020. De ändringar som rör Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (artikel 1 i ändringsdirektivet) behandlas i propositionen Ändrade krav på insiderförteckningar och några tillsynsfrågor (prop. 2020/21:24, bet. 2020/21:FiU14, rskr. 2020/21:75).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG, i det följande benämnd Eiopa-förordningen, antogs i november 2010. Eiopa-förordningen finns i bilaga 4. Eiopa-förordningen ändrades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2175 av den 18 december 2019 om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), förordning (EU) nr 1094/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), förordning (EU) nr 1095/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), förordning (EU) nr 600/2014 om marknader för finansiella instrument, förordning (EU) 2016/1011 om index som används som

referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och förordning (EU) 2015/847 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel, i det följande benämnd ändringsförordningen. Ändringsförordningen, som trädde i kraft den 30 december 2019, finns i bilaga 5. I promemorian Genomförande av ändringar i Solvens II-direktivet med anledning av ESA-översynen görs med anledning av ändringsförordningen överväganden om utformningen av vissa bestämmelser på försäkringsområdet som innehåller hänvisningar till bestämmelser i Eiopa-förordningen.

Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt Omnibus II-direktivet, genomfördes i svensk rätt genom omfattande ändringar i bl.a. lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT, och försäkringsrörelselagen (2010:2043), förkortad FRL (prop. 2015/16:9, bet. 2015/16:FiU7, rskr. 2015/16:38). I promemorian Genomförande av ändringar i Solvens II-direktivet med anledning av ESA-översynen görs även överväganden om utformningen av vissa bestämmelser som genomför Solvens II-direktivet i svensk rätt.

Det huvudsakliga innehållet och lagförslagen i promemorian finns i bilagorna 6 och 7. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Finansdepartementet (Fi2020/03996).

I denna proposition behandlas förslagen i promemorian Genomförande av ändringar i Solvens II-direktivet med anledning av ESA-översynen.

I bilaga 11 finns en jämförelsetabell. I tabellen visas de kompletterande bestämmelser som föreslås i denna proposition för genomförande i svensk rätt av de ändringar i Solvens II-direktivet som görs i ändringsdirektivet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 februari 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Regeringen har följt Lagrådets synpunkter, som behandlas i författningskommentaren (avsnitt 8.2).

Hänvisningar till S3

4. Lagstiftningsåtgärder med anledning av ESA-översynen

Hänvisningar till S4

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 4.2.2

4.1. Bakgrund

I spåren av finanskrisen 2007 och 2008 blev det tydligt att det fanns brister i den finansiella tillsynen inom EU. För att komma till rätta med dessa brister inrättades i januari 2011 en ny tillsynsstruktur med ett europeiskt system för finansiell tillsyn (ESFS). Systemet består av Europeiska systemrisknämnden (ESRB) och tre europeiska tillsynsmyndigheter (ESAmyndigheterna). ESA-myndigheterna är Europeiska bankmyndigheten (Eba), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma).

Prop. 2020/21:129 För att kunna fullgöra sina uppgifter har ESA-myndigheterna utrustats med ett antal befogenheter som fastställts genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093–1095/2010 (ESA-förordningarna). Eiopa-förordningen rör Eiopa och den myndighetens verksamhet. Förordningarna är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. ESA-myndigheternas befogenheter har även preciserats i en rad sektorsdirektiv. För Eiopa finns det sådana bestämmelser i Solvens II-direktivet. Dessa bestämmelser infördes i och med de ändringar som gjordes genom Omnibus II-direktivet. Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt Omnibus II-direktivet, har i svensk rätt genomförts genom ändringar i bl.a. lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige och försäkringsrörelselagen (se propositionen Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet [prop. 2015/16:9]).

Som ett led i en översyn av det europeiska systemet för finansiell tillsyn föreslog kommissionen 2017 ändringar av ESA-förordningarna och vissa andra regelverk på finansmarknadsområdet, däribland Solvens II-direktivet. I december 2019 antogs ändringsförordningen. Den syftar bl.a. till att ge ESA-myndigheterna ytterligare befogenheter för att skapa en effektivare och mer enhetlig tillsyn av finansiella marknader och tjänster. Även ändringsdirektivet antogs i december 2019 med anledning av den s.k. ESA-översynen. Ändringsdirektivet innehåller i huvudsak ändringar som kompletterar de ändringar som har gjorts genom ändringsförordningen. Syftet med ändringarna av Solvens II-direktivet är bl.a. att göra tillämpningen av unionsrätten mer enhetlig när det gäller gränsöverskridande försäkringsverksamhet, i synnerhet på ett tidigt stadium, genom att stärka informationsutbytet och samarbetet mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och Eiopa (jfr skäl 7 i ändringsdirektivet).

I avsnitten 4.2–4.8 behandlas de delar av ändringsdirektivet som gäller ändringar av Solvens II-direktivet. Ändringar som föranleds av ändringsförordningen behandlas i avsnitt 4.8. I avsnitt 4.2.2 behandlas även vissa ändringar i försäkringsrörelselagen som inte direkt föranleds av ESAöversynen. De ändringarna rör bestämmelser om interna modeller på gruppnivå.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Interna modeller

4.2.1. Enskild nivå

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om ansökningar om tillstånd att använda eller ändra en intern modell. Detta ska gälla oavsett om en ansökan avser en fullständig eller en partiell intern modell.

Vid sin prövning av ansökningar som rör en intern modell ska Finansinspektionen få begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet kräver inte att Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om ansökningar om ändring av styrdokument för ändring av intern modell. De kräver inte heller att Finansinspektionen ska få begära hjälp från Europeiska försäkrings-

och tjänstepensionsmyndigheten vid sin prövning av sådana ansökningar.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Gällande rätt

I Solvens II-direktivet finns det flera bestämmelser om interna modeller (artiklarna 112–127). Dessa bestämmelser har i svensk rätt genomförts dels i bestämmelser i försäkringsrörelselagen (9 kap.), dels i bestämmelser i föreskrifter som Finansinspektionen har meddelat med stöd av ett bemyndigande (9 kap. 19 § FRL, 7 kap. 2 § 40–45 försäkringsrörelseförordningen [2011:257] och 8 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2015:8] om försäkringsrörelse). Det finns även bestämmelser om interna modeller i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II), i det följande benämnd Solvens IIförordningen (artiklarna 222–247).

Som utgångspunkt ska solvenskapitalkravet för ett försäkringsföretag beräknas enligt en standardformel. I ett enskilt fall får Finansinspektionen besluta att ett försäkringsföretag i stället får använda en intern modell för att beräkna sitt solvenskapitalkrav (8 kap. 4 § FRL). En intern modell ger ett försäkringsföretag möjlighet att beräkna kapitalkravet på ett sätt som ger en mer rättvisande bild av företagets riskprofil. Detta möjliggör i sin tur en mer effektiv kapitalallokering och styrning av företaget (Finansinspektionens beslutspromemoria Nya och ändrade regler för försäkringsföretag till följd av Solvens 2, dnr 10–9537, s. 44).

En intern modell kan vara fullständig eller partiell (9 kap. 1 § första stycket andra meningen FRL). I en partiell intern modell har tillämpningsområdet för modellen på något sätt begränsats. Den partiella modellen kan ha begränsats till att beräkna kapitalkravet för en eller flera risker eller undergrupper av risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet, kapitalkravet för operativ risk och ett justeringsbelopp, eller en kombination av dessa. En partiell intern modell kan också tillämpas på hela verksamheten eller på en eller flera av försäkringsföretagets större affärsenheter (9 kap. 3 § FRL).

För att få använda en intern modell krävs tillstånd av Finansinspektionen. Detta gäller såväl en fullständig som en partiell modell (9 kap. 1 § första stycket FRL). Ett försäkringsföretag ska, tillsammans med en ansökan om tillstånd att använda en intern modell, ge in ett styrdokument för ändring av den interna modellen. Styrdokumentet ska även det godkännas av Finansinspektionen och innehålla en förteckning eller specifikation över möjliga större och mindre ändringar av den interna modellen (9 kap. 6 § FRL).

En intern modell får ändras. I vissa fall krävs dock ett särskilt tillstånd av Finansinspektionen. Huruvida tillstånd krävs avgörs av styrdokumentet

Prop. 2020/21:129 för ändring av den interna modellen. Ett försäkringsföretag som har fått

tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av den interna modellen, i enlighet med det som anges i styrdokumentet för ändring av den interna modellen. För större ändringar krävs tillstånd av Finansinspektionen och i dessa fall behöver även styrdokumentet ändras (9 kap. 7 § FRL, se även prop. 2015/16:9 s. 291 f.).

I Solvens II-direktivet finns det flera bestämmelser om Eiopa och dess verksamhet. Bland annat anges att Eiopa ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande av förfaranden när det gäller godkännande av en intern modell och godkännande av större ändringar av en intern modell och ändringar av styrdokumentet för ändringar av interna modeller (se artikel 114.2). Detta ska ske för att säkerställa en gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten (se bl.a. skäl 8 i Omnibus IIdirektivet och samma prop. s. 185).

Underrättelse till Eiopa

Genom ändringsdirektivet har det införts nya bestämmelser om interna modeller i Solvens II-direktivet. Enligt dessa ska tillsynsmyndigheterna i enlighet med artikel 35.1 i Eiopa-förordningen informera Eiopa om ansökningar om att använda eller ändra en intern modell (artikel 112.3a första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet).

Det finns i dag inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen som direkt motsvarar den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet om att Eiopa ska underrättas om ansökningar som rör interna modeller.

I försäkringsrörelselagen finns det i och för sig en allmän bestämmelse om samarbete och utbyte av information (17 kap. 3 §). Enligt den bestämmelsen ska Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Denna samarbets- och informationsskyldighet omfattar i och för sig den ovannämnda nya skyldigheten för Finansinspektionen att informera Eiopa om ansökningar som rör en intern modell. För att det inte ska råda någon tveksamhet om att Sverige fullständigt har genomfört Solvens II-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet finns det dock skäl att i lag införa en uttrycklig bestämmelse om att Finansinspektionen ska informera Eiopa om ansökningar som rör en intern modell (jfr propositionen Vissa frågor om försäkring och tjänstepension [prop. 2019/20:138 s. 85]). Skyldigheten att informera Eiopa ska gälla såväl ansökningar om tillstånd att använda en fullständig eller en partiell intern modell som ansökningar om tillstånd att ändra sådana interna modeller.

Beträffande sekretess vid underrättelse från Finansinspektionen till Eiopa, se avsnitt 4.4.

Som utgångspunkt gäller samma villkor och förfarande för ändring av styrdokumentet för ändring av en intern modell som för ansökan och ändring av en intern modell (artikel 115 tredje stycket i Solvens II-direktivet, se även 9 kap. 7 § fjärde stycket FRL). I den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet anges dock endast att tillsynsmyndigheterna ska informera Eiopa om ansökningar om att använda eller ändra en intern modell (artikel 112.3a första meningen). I bestämmelsen nämns inte styr-

dokument för ändring av en intern modell. Ordalydelsen får därmed anses tala för att informationsskyldigheten inte bör omfatta ansökningar om att ändra styrdokumentet för ändring av en intern modell. I enlighet med det bör Finansinspektionen inte vara skyldig att underrätta Eiopa om ansökningar om att ändra styrdokument för ändring av en intern modell.

Finansinspektionen ska ges möjlighet att begära hjälp av Eiopa

Genom ändringsdirektivet har det införts en ny bestämmelse i Solvens IIdirektivet om att Eiopa på begäran av en eller flera berörda tillsynsmyndigheter får tillhandahålla tekniskt stöd till den eller de tillsynsmyndigheter som begärde stöd i samband med beslutet om ansökningen (artikel 112.3a andra meningen, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet).

Det finns i dag inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen, när den prövar en ansökan om en intern modell, får begära hjälp av Eiopa. För att fullt ut genomföra Solvens II-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet bör det införas en bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen får begära hjälp av Eiopa vid sin prövning av en ansökan som rör en intern modell. Detta bör gälla ansökningar om såväl tillstånd att använda en intern modell, fullständig eller partiell, som tillstånd att ändra en intern modell, förutsatt att ändringen kräver tillstånd av Finansinspektionen. Liksom för underrättelser till Eiopa, se ovan, bör den nya möjligheten för en tillsynsmyndighet att begära hjälp av Eiopa inte gälla vid Finansinspektionens prövning av ansökningar om att ändra styrdokumentet för ändring av en intern modell.

4.2.2. Gruppnivå

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsyndighet, snarast möjligt överlämna ansökningar till

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om – tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det grupp-

baserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, när gruppen använder konsolideringsmetoden för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet, och – tillstånd att använda en intern modell endast för beräkningen av

solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag och EESförsäkringsgivare som ingår i gruppen, när gruppen använder sammanläggnings- och avräkningsmetoden för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.

De handlingar som företag har lämnat in i samband med en sådan ansökan ska, tillsammans med ansökan, lämnas över till övriga medlemmar i tillsynskollegiet, inbegripet Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Ansökningar och handlingar ska bara överlämnas om det finns ett tillsynskollegium för en grupp.

Om det inte finns något tillsynskollegium är det tillräckligt att Finansinspektionen informerar Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om en ansökan. Inspektionen ska i ett sådant fall fatta

Prop. 2020/21:129 beslut i fråga om tillstånd inom sex månader från det att en fullständig ansökan lämnats in.

Om Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, har tagit emot en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp ska den lämnas över till grupptillsynsmyndigheten om sökanden har rätt att göra en ansökan.

Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen om tillämplig lag vid prövningen av ansökningar om tillstånd ska gälla vid samtliga ansökningar som ska ges in till Finansinspektionen.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp ska Finansinspektionen få begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har fattat ett beslut som rör en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta sitt slutliga beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut.

Om ett ärende om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp har hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar något beslut i ärendet, ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta det slutliga beslutet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär att bara vissa av de bestämmelser som gäller för en intern modell på enskild nivå också ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Promemorians förslag innehåller inte någon begränsning av skyldigheten att lämna över ansökningar om en intern modell och de handlingar som har lämnats in i samband med en ansökan till de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet och Eiopa.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att de bestämmelser som föreslås för en intern modell på enskild nivå (om underrättelse till Eiopa om en ansökan om tillstånd, om möjlighet att begära hjälp av

Eiopa vid prövning av en ansökan om tillstånd och handläggning av en ansökan om tillstånd) också bör gälla för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Finansinspektionen anser också att bestämmelsen om överlämnande av ansökningar, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bör justeras så att ordalydelsen närmare stämmer överens med Solvens II-direktivet. I och med detta begränsas skyldigheten att överlämna ansökningar om intern modell och de handlingar som getts in i samband med en ansökan till de behöriga myndigheterna och Eiopa.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I Solvens II-regelverket finns det bestämmelser om grupptillsyn. Denna särskilda tillsyn omfattar flera olika områden. Ett av områdena för grupptillsyn är gruppsolvens, kapitalbas och kapitalkrav för en grupp av företag.

På motsvarande sätt som för enskilda försäkringsföretag finns det bestämmelser om interna modeller för att beräkna solvenskapitalkravet på gruppnivå (artiklarna 230 och 231). Dessa bestämmelser har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen (19 kap. 21 och 23–28 §§). Det finns även bestämmelser om interna modeller på gruppnivå i Solvens II-förordningen (artiklarna 343–350).

I fråga om gruppsolvens gäller att den gruppbaserade kapitalbasen och det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska beräknas enligt konsolideringsmetoden eller enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden. Det är även möjligt att använda en kombination av dessa metoder (19 kap. 17 § FRL). Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden kan beräkningen ske med användning av en fullständig eller partiell intern modell (19 kap. 21 § första stycket FRL).

En intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet på gruppnivå kan användas för att enbart beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet (se artikel 230 i Solvens II-direktivet och artiklarna 343–346 i Solvens IIförordningen). Det är även möjligt att använda en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkraven för försäkringsföretag som ingår i gruppen (se artikel 231 i Solvens II-direktivet och artiklarna 347–350 i Solvens II-förordningen). Oavsett om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden eller sammanläggnings- och avräkningsmetoden får ett enskilt företag som ingår i en grupp använda en intern modell för beräkning av sitt solvenskapitalkrav på enskild nivå (se prop. 2015/16:9 s. 428430).

Tillämpningsområdet för en intern modell på gruppnivå kan avgränsas till att endast omfatta vissa av försäkringsföretagen och EES-försäkringsgivarna i en grupp. Detta gäller både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och ett enskilt företags solvenskapitalkrav. En intern modell på gruppnivå kan även begränsas så att den endast omfattar vissa risker eller vissa verksamheter. I likhet med en intern modell som används för beräkningen av ett enskilt försäkringsföretags solvenskapitalkrav kan en intern modell på gruppnivå vara avgränsad både med avseende på risker och med avseende på verksamheter (samma prop. s. 429).

För att få använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet på gruppnivå krävs tillstånd. Tillståndsförfarandet skiljer sig delvis åt beroende på vad en ansökan avser. I samtliga fall ska en ansökan ges in till grupptillsynsmyndigheten (artikel 343.1 i Solvens II-förordningen och 19 kap. 23 § första och andra styckena FRL, se även artikel 231.1 andra stycket i Solvens II-direktivet).

Om en ansökan endast rör en intern modell för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet ska den prövas av grupptillsynsmyndigheten. Innan grupptillsynsmyndigheten fattar sitt slutliga beslut ska den ha hört och samrått med de övriga behöriga myndigheterna (artiklarna 344.1 och 344.2 och 345.1 i Solvens II-förordningen).

Om en ansökan i stället rör en intern modell för att beräkna både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag eller en enskild EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen gäller ett annat beslutsförfarande. I dessa fall ska grupptillsynsmyndigheten tillsammans med de berörda behöriga myndigheterna komma överens om vilket beslut som bör fattas (19 kap. 25 § första stycket

Prop. 2020/21:129 FRL, se även artikel 231.2 i Solvens II-direktivet). Det är även möjligt att

hänskjuta ett ärende till Eiopa för tvistlösning (19 kap. 26 § första stycket FRL, se även artikel 231.3 första stycket i Solvens II-direktivet). Om ett ärende har hänskjutits till Eiopa för tvistlösning och om den myndighetens tillsynsstyrelse avvisar den oberoende panelens förslag till beslut, ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet (19 kap. 26 § andra stycket FRL, se även artikel 231.3 tredje stycket i Solvens II-direktivet). Grupptillsynsmyndigheten ska även fatta det slutliga beslutet om det inte fattats något gemensamt beslut inom sex månader och ärendet under denna tid inte har hänskjutits till Eiopa (19 kap. 25 § andra stycket tillsammans med 26 § första stycket FRL, se även artikel 231.6 första stycket tillsammans med 231.3 första stycket i Solvens II-direktivet).

Grundläggande bestämmelser för interna modeller på gruppnivå

Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden kan beräkningen ske med användning av en fullständig eller partiell intern modell. I så fall gäller bestämmelserna för interna modeller på enskild nivå i 9 kap. 1–18 §§ FRL också för en intern modell som används för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet (19 kap. 21 § FRL). Bestämmelsen i 19 kap. 21 § FRL genomför artikel 230.2 första stycket i Solvens II-direktivet. I den artikeln anges att solvenskapitalkravet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data (det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå) ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell i överensstämmelse med de allmänna principer som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 2 respektive avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 3 i direktivet.

Genom ändringsdirektivet har det införts det nya bestämmelser i Solvens II-direktivet om interna modeller. I de nya bestämmelserna anges dels att Eiopa ska underrättas om en ansökan om en intern modell, dels att den behöriga myndigheten ska ges möjlighet att begära hjälp av Eiopa vid prövning av en sådan ansökan (se artikel 112.3a i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet). Artikel 112.3a har förts in i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3. I detta avsnitt finns sedan tidigare en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska besluta om en ansökan inom sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs (artikel 112.4). Därmed bör, som Finansinspektionen för fram, bestämmelserna för en ansökan om intern modell på enskild nivå om att Eiopa ska underrättas om en ansökan, att inspektionen ska få begära hjälp av Eiopa vid en prövning av en ansökan och att inspektionen ska fatta ett beslut om ansökan inom sex månader som utgångspunkt också gälla för en ansökan om intern modell som ska användas för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet.

I Solvens II-direktivet finns det särskilda bestämmelser för vissa typer av interna modeller. Om gruppen använder konsolideringsmetoden (metod 1) för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet och en ansökan gäller tillstånd att beräkna både det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå och solvenskapitalkraven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen med en intern modell gäller ett särskilt beslutsförfarande (se artikel 231). Som utgångspunkt ska ett sådant beslut

fattas gemensamt av grupptillsynsmyndigheten och de övriga tillsynsmyndigheterna (artikel 231.2). Grupptillsynsmyndigheten ska i dessa fall överlämna den fullständiga ansökan till de andra medlemmarna i tillsynskollegiet (artikel 231.1 tredje stycket). Det finns också särskilda tidsfrister inom vilka ett beslut ska fattas (se t.ex. artikel 231.2). Dessa bestämmelser gäller i vissa fall också om gruppen använder sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2) för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet och en ansökan gäller tillstånd att beräkna solvenskapitalkraven med en intern modell för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp (se artikel 233.5). Bestämmelserna för en intern modell på enskild nivå om underrättelse till Eiopa av en ansökan om intern modell, att Finansinspektionen ska få begära hjälp av Eiopa vid en sådan prövning och att ett beslut ska fattas inom sex månader bör därför inte gälla för dessa ansökningar då det för sådana ansökningar finns särskilda bestämmelser i direktivet (se artikel 231). De ändringar i Solvens II-direktivet som särskilt rör dessa ansökningar behandlas nedan (artikel 231.1 och 231.3 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet).

För att underlätta arbetet med grupptillsynen ska ett tillsynskollegium inrättas (artikel 248.2 första stycket i Solvens II-direktivet). Med tillsynskollegium avses en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och underlättande av beslutsfattande avseende tillsynen över en grupp (artikel 212.1e). Ett tillsynskollegium ska bestå av grupptillsynsmyndigheten, tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där något dotterföretags huvudkontor är beläget och Eiopa (artikel 248.3 första stycket). För en del grupper inrättas det inte något egentligt tillsynskollegium. Så är fallet om en och samma tillsynsmyndighet både är grupptillsynsmyndighet och tillsynsmyndighet för de enskilda företagen. Detta gäller t.ex. om en grupp bara består av svenska försäkringsföretag. För en sådan grupp, en s.k. nationell grupp, är Finansinspektionen både grupptillsynsmyndighet och tillsynsmyndighet över de enskilda försäkringsföretagen. I dessa fall är det inte aktuellt med något gemensamt beslutsfattande mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. Bestämmelserna för interna modeller på enskild nivå om underrättelse till Eiopa om en ansökan om intern modell, att Finansinspektionen ska få begära hjälp av Eiopa vid en sådan prövning och att ett beslut ska fattas inom sex månader bör därför gälla för en ansökan om intern modell på gruppnivå om det inte finns något tillsynskollegium.

Överlämnande av ansökningar om interna modeller inom en grupp – när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet

Genom ändringsdirektivet har det gjorts ändringar i Solvens II-direktivets bestämmelser om interna modeller. Ändringar har gjorts bl.a. i bestämmelsen om interna modeller på gruppnivå (artikel 231). Grupptillsynsmyndigheten ska enligt den nya lydelsen utan dröjsmål underrätta de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet, inbegripet Eiopa, om att ansökan har mottagits och överlämna den fullständiga ansökan, tillsammans med de handlingar som företaget har lämnat in, till de medlemmarna (artikel 231.1 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet).

Prop. 2020/21:129 I försäkringsrörelselagen finns det i dag en bestämmelse om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp (19 kap. 23 §). Denna bestämmelse infördes för att genomföra artikel 231.1 i Solvens II-direktivet (prop. 2015/16:9 s. 625). I bestämmelsen anges bl.a. att Finansinspektionen snarast möjligt ska överlämna ansökningar till de berörda behöriga myndigheterna (19 kap. 23 § femte stycket FRL). Detta överensstämmer i sak med det som angavs i Solvens II-direktivet i den tidigare lydelsen.

I och med ändringsdirektivet har det införts nya krav för ansökningar om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp. För att fullt ut genomföra Solvens II-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet bör bestämmelsen i försäkringsrörelselagen ändras. Det bör därför införas en bestämmelse om att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska lämna över ansökan och de handlingar som företag har lämnat in i samband med en ansökan. Som tidigare ska detta göras till de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet. För bättre överensstämmelse med Solvens II-direktivet bör det, som Finansinspektionen för fram, anges att ansökan och handlingarna ska överlämnas till medlemmarna i tillsynskollegiet. I enlighet med direktivet bör det uttryckligen anges att i detta inbegrips Eiopa (artikel 231.1 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet, jfr dock artikel 248.3).

För en del grupper inrättas det inte något egentligt tillsynskollegium (se ovan). En ansökan om intern modell inom en grupp prövas då av en och samma tillsynsmyndighet. I dessa fall är det rimligen inte aktuellt att överlämna en ansökan och de handlingar som har getts in tillsammans med ansökan till andra tillsynsmyndigheter eller Eiopa. Det bör i stället vara tillräckligt att Eiopa informeras om en ansökan.

Beträffande sekretess vid överlämnande av ansökningar från Finansinspektionen, se avsnitt 4.4.

Överlämnande av ansökningar om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp – när Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet

I försäkringsrörelselagen finns det även en bestämmelse om det som ska gälla när Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet (19 kap. 23 § fjärde stycket). Finansinspektionen ska då lämna över en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp till grupptillsynsmyndigheten. Detta gäller dock bara för ansökningar som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Vanligtvis torde det vara ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som själv står under tillsyn som enskilt företag som också ansöker om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp. I försäkringsrörelselagen anges dock, i överensstämmelse med Solvens II-direktivet, att även andra företag får göra en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp. Exempelvis gäller att en ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag (se 19 kap. 23 § andra stycket FRL och artikel 231.1 första stycket i Solvens II-direktivet).

Skyldigheten för Finansinspektionen att överlämna ansökningar till grupptillsynsmyndigheten bör inte vara begränsad till de fall då en ansökan görs av ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. I försäkringsrörelselagen bör det därför anges att Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, ska överlämna ansökningar om tillstånd till användning av en intern modell inom en grupp i samtliga fall då sökanden har rätt att göra en sådan ansökan.

Tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan

I försäkringsrörelselagen finns det en bestämmelse om tillämplig lag vid prövning av en ansökan om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp (19 kap. 24 §). När Finansinspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen tillämpas försäkringsrörelselagen. Finansinspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Det finns dock ytterligare ansökningar om tillstånd till användning av interna modeller inom en grupp som ska ges in till Finansinspektionen. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (19 kap. 23 § tredje stycket FRL). Bestämmelsen om tillämplig lag bör ändras så att den även gäller för sådana ansökningar.

Finansinspektionen ska ges möjlighet att begära hjälp av Eiopa vid sin prövning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp

Genom ändringsdirektivet har det införts en bestämmelse i Solvens IIdirektivet om att Eiopa på begäran av en eller flera berörda tillsynsmyndigheter får tillhandahålla tekniskt stöd, i enlighet med artikel 8.1 b i Eiopa-förordningen, till den eller de tillsynsmyndigheter som begärde stöd i samband med beslutet om ansökan (artikel 231.1 tredje stycket andra meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet). En motsvarande bestämmelse har samtidigt införts för ansökningar om tillstånd att använda en intern modell i ett enskilt företag (artikel 112.3a andra meningen, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet). Den bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.2.1.

Det finns i dag inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen, när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp, får begära hjälp av Eiopa. För att fullt ut genomföra ändringarna av Solvens II-direktivet i denna del bör det införas en ny bestämmelse i försäkringsrörelselagen. Bestämmelsen bör ge Finansinspektionen möjlighet att begära hjälp av Eiopa vid prövningen av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp.

Prop. 2020/21:129 I Solvens II-direktivet anges att Eiopa på begäran av en eller flera berörda tillsynsmyndigheter får tillhandahålla tekniskt stöd till den eller de tillsynsmyndigheter som begärde stöd i samband med beslutet om ansökan (artikel 231.1 tredje stycket andra meningen). Utgångspunkten för ansökningar som rör tillstånd att använda en intern modell på gruppnivå är att de berörda behöriga myndigheterna ska komma överens om vilket beslut som bör fattas. Detta ska ske inom sex månader. Därefter ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen (19 kap. 25 § första stycket FRL). Det vanliga torde därmed vara att hjälp begärs på ett tidigt stadium, inom sexmånadersfristen och innan myndigheterna har kommit överens om vilket beslut som bör fattas. Det borde således i första hand vara i dessa fall som Finansinspektionen bör få möjlighet att begära hjälp från Eiopa. Denna möjlighet bör gälla såväl i de fall då Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och ska fatta ett slutligt beslut som när en behörig myndighet är grupptillsynsmyndighet, dvs. i de fall då en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare ska vara grupptillsynsmyndighet för en viss grupp. Finansinspektionens möjlighet att begära hjälp från Eiopa bör således inte vara begränsad till de fall då inspektionen är grupptillsynsmyndighet och ska fatta ett slutligt beslut med anledning av ansökan.

Det torde inte finnas något hinder mot att hjälp begärs först efter det att sexmånadersfristen löpt ut. Tvärtom kan det i dessa fall finnas ett särskilt behov av hjälp då Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte har kunnat komma överens om vilket beslut som bör fattas. I dessa fall är det även så att Finansinspektionen ensam ska fatta ett slutligt beslut (19 kap. 25 § andra stycket FRL). Finansinspektionen bör därför få möjlighet att begära hjälp från Eiopa när inspektionen, som grupptillsynsmyndighet, ensam ska pröva en ansökan om tillstånd att använda en intern modell på gruppnivå. Detta torde dock endast inträffa i särskilda fall eftersom Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inom sexmånadersperioden får hänskjuta ett ärende till Eiopa för tvistlösning (19 kap. 26 § första stycket FRL).

Om ett ärende hänskjuts till Eiopa för tvistlösning och den myndigheten har fattat ett beslut, ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett slutligt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Det torde inte finnas något ytterligare behov av hjälp från Eiopa då Finansinspektionen i ett sådant fall ska fatta ett beslut i enlighet med Eiopas beslut.

Om Eiopa inte fattar ett beslut inom den föreskrivna tiden på en månad, ska Finansinspektionen fatta ett slutligt beslut (artikel 231.3 i Solvens IIdirektivet). I enlighet med direktivets ordalydelse bör Finansinspektionen även i dessa fall ha möjlighet att begära hjälp från Eiopa.

I Solvens II-direktivet finns det olika typer av ansökningar som rör interna modeller. Bestämmelsen i direktivet omfattar i första hand en ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (artikel 231). Bestämmelser om sådana ansökningar finns i försäkringsrörelselagen (19 kap. 23 § andra stycket). Finansinspektionen bör således få begära hjälp av Eiopa vid ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvens-

kapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Det finns emellertid ytterligare en typ av ansökningar om interna modeller i Solvens II-direktivet: ansökningar om tillstånd att beräkna solvenskapitalkraven för de enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp med en intern modell. För dessa ansökningar ska det som anges ovan gälla i tillämpliga delar (artikel 233.5). Finansinspektionen bör därför få möjlighet att begära hjälp från Eiopa också vid sin prövning av sådana ansökningar. Finansinspektionen bör alltså även få möjlighet att begära hjälp från Eiopa om en ansökan rör tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (dvs. en ansökan som avses i 19 kap. 23 § tredje stycket FRL).

För ansökningar om tillstånd att använda en intern modell bara för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet gäller att grupptillsynsmyndigheten, efter att ha hört de övriga tillsynsmyndigheterna, ska fatta ett eget beslut om ansökan (artikel 345.1 i Solvens II-förordningen). Även i dessa fall bör Finansinspektionen få begära hjälp från Eiopa när en ansökan ska prövas. Detta torde dock ske med stöd av de grundläggande bestämmelserna för interna modeller på gruppnivå (se 19 kap. 21 § FRL).

När Eiopa har fattat ett beslut

En ansökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp ska behandlas i tillsynskollegiet (19 kap. 25 § FRL). Tillsynskollegiet består av Finansinspektionen och de behöriga myndigheterna som ska delta i grupptillsynen över en viss grupp (1 kap. 12 § 12 FRL). Om Finansinspektionen och de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet inte kan komma överens om vilket beslut som ska fattas, har inspektionen en möjlighet att hänskjuta ärendet till Eiopa för tvistlösning (19 kap. 26 § första stycket FRL). Såväl grupptillsynsmyndigheten som de andra myndigheterna i tillsynskollegiet har möjlighet att hänskjuta ett ärende till Eiopa. Om ett ärende hänskjuts till Eiopa ska den myndigheten fatta ett beslut inom en månad (artikel 231.3 andra stycket i Solvens II-direktivet). När ett ärende har hänskjutits till Eiopa ska Finansinspektionen, om inspektionen är grupptillsynsmyndighet, invänta det beslut som Eiopa kan komma att fatta (19 kap. 26 § första stycket första meningen FRL).

I Solvens II-direktivet anges att grupptillsynsmyndigheten ska skjuta upp sitt beslut och invänta ett eventuellt beslut som får fattas av Eiopa om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna har hänskjutit ärendet till Eiopa. Grupptillsynsmyndigheten ska sedan fatta sitt beslut i enlighet med Eiopas beslut (artikel 231.3 första stycket).

Det finns inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen ska fatta sitt slutliga beslut i enlighet med Eiopas beslut. Sådana bestämmelser finns däremot för andra typer av ärenden som får hänskjutas till Eiopa för tvistlösning (se t.ex. 19 kap. 10 a § FRL som rör upprättande av en samordningsöverenskommelse). För att fullt ut genomföra de nu aktuella reglerna i Solvens II-direktivet (artikel 231.3) bör det införas en ny bestämmelse i försäkringsrörelselagen. I bestämmelsen bör det anges att Finansinspektionen ska fatta sitt slutliga beslut i

Prop. 2020/21:129 enlighet med Eiopas beslut, om Eiopa har fattat ett beslut som rör en an-

sökan om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp.

När Eiopa inte fattar något beslut

Genom ändringsdirektivet har det gjorts en ändring i bestämmelsen i Solvens II-direktivet om det som ska gälla om Eiopa inte fattar något beslut när ett ärende om intern modell inom en grupp har hänskjutits till den myndigheten. I bestämmelsen anges nu att det slutliga beslutet ska fattas av grupptillsynsmyndigheten, om Eiopa inte fattar ett beslut (artikel 231.3 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 b i ändringsdirektivet).

Bestämmelsen i Solvens II-direktivet, i den tidigare lydelsen, är i svensk rätt genomförd i en motsvarande bestämmelse i försäkringsrörelselagen (19 kap. 26 § andra stycket). I den bestämmelsen anges att Finansinspektionen ska fatta det slutliga beslutet om ett ärende har hänskjutits till Eiopa och det beslut som föreslås av panelen avvisas.

Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen bör justeras för att genomföra Solvens II-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet. Det bör därför anges att Finansinspektionen ska fatta det slutliga beslutet om ett ärende om tillstånd att använda en intern modell inom en grupp har hänskjutits till Eiopa och den myndigheten inte fattar något beslut i ärendet.

Hänvisningar till S4-2-2

4.3. Sekundäretablering och gränsöverskridande verksamhet

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 5.1, 7

4.3.1. Underrättelse om ansökan om tillstånd att driva försäkringsrörelse

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska, innan inspektionen beslutar i fråga om tillstånd att driva försäkringsrörelse, underrätta

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om företaget avser att driva gränsöverskridande verksamhet eller inrätta en sekundäretablering i det landet, och det med hänsyn till det som anges i företagets verksamhetsplan är sannolikt att dess verksamhet kommer att vara relevant för marknaden i det landet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Enligt Solvens II-direktivet krävs auktorisation för att starta direkt försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet (artikel 14). En auktorisation ska gälla inom hela gemenskapen och ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att bedriva verksamhet där (artikel 15.1). Auktorisationen ger därmed etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. I direktivet an-

ges vidare att vissa villkor måste vara uppfyllda för att auktorisation ska kunna beviljas. Ett företag som ansöker om auktorisation måste bl.a. ge in en verksamhetsplan med vissa uppgifter om och prognoser för den planerade verksamheten (artiklarna 18.1 c och 23). Det är tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt huvudkontor, benämnd hemmedlemsstaten, som ska pröva ansökan (artiklarna 13.8 och 14.2). Dessa bestämmelser i direktivet har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser om tillstånd i försäkringsrörelselagen, försäkringsrörelseförordningen (2011:257) och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2015:8) om försäkringsrörelse.

I Solvens II-direktivet finns även närmare bestämmelser om försäkringsföretags etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster (avdelning I kapitel VIII).

Ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium, benämnd värdmedlemsstaten, ska underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta och tillhandahålla vissa uppgifter (artikel 145). Myndigheterna ska därefter sända över informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyndigheter om det inte finns anledning att ifrågasätta att försäkringsföretaget uppfyller vissa krav i samband med den planerade verksamheten (artikel 146). Innan försäkringsföretaget får etablera sin filial ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten underrätta myndigheten i hemmedlemsstaten om vilka villkor som gäller för verksamheten.

På liknande sätt ska ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten, att inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva verksamhet i en eller flera medlemsstater anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och ange vissa uppgifter (artikel 147). Myndigheterna ska därefter överlämna viss information om försäkringsföretaget och den planerade verksamheten till värdmedlemsstaten. Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten då det tagit emot underrättelse om att informationen överlämnats (artikel 149).

I försäkringsrörelselagen finns bestämmelser om försäkringsföretags verksamhet i ett annat land inom EES och Finansinspektionens uppgifter i egenskap av hemlandsmyndighet (3 kap.). Vid genomförandet av Solvens II-direktivet gjordes bedömningen att bestämmelserna huvudsakligen uppfyllde direktivets krav (prop. 2015/16:9 s. 218221). Bestämmelserna gäller i enlighet med direktivet endast för försäkringsföretag som inte är återförsäkringsbolag. Försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som har fått tillstånd för försäkringsrörelse som bara avser återförsäkring omfattas alltså inte av kravet på underrättelse till Finansinspektionen om sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES (1 kap. 10 § och 3 kap. 1 och 15 §§ FRL). Sådana försäkringsföretag omfattas därmed inte heller av förfarandet med överföring av uppgifter mellan Finansinspektionen och behörig myndighet i det andra landet (3 kap. 2–7 och 16–21 §§ FRL). Detta har motiverats med att återförsäkring i de flesta fall är en internationell verksamhet mellan företag och att det därför inte finns behov av konsumentskyddsregler i det sammanhanget (prop. 2007/08:40 s. 63).

Prop. 2020/21:129 En utökad underrättelseskyldighet vid planerad sekundäretablering eller

gränsöverskridande verksamhet

Genom ändringsdirektivet har det införts ytterligare en bestämmelse i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndigheternas förfarande vid planerad verksamhet i flera medlemsstater (artikel 152a.1 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Enligt den nya bestämmelsen ska tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten underrätta Eiopa och tillsynsmyndigheten i den berörda värdmedlemsstaten om den avser att auktorisera ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vars verksamhetsplan det anges att en del av dess verksamhet kommer att grundas på friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten i en annan medlemsstat, och om det i verksamhetsplanen också anges att denna verksamhet sannolikt kommer att vara relevant när det gäller värdmedlemsstatens marknad.

Det finns i dag inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen som direkt motsvarar den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet. Som anges i avsnitt 4.2.1 finns det en allmän bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att samarbeta och utbyta information med bl.a. behöriga myndigheter och Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i unionen (17 kap. 3 § FRL). Den samarbets- och informationsskyldigheten omfattar i och för sig det nu aktuella kravet på underrättelse om vissa ansökningar om tillstånd. Det finns dock skäl att i lag förtydliga Finansinspektionens underrättelseskyldighet i detta avseende och därför bör det införas en uttrycklig bestämmelse om detta i försäkringsrörelselagen.

Ett av syftena med ändringsdirektivet är att stärka samarbetet mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och Eiopa på ett tidigt stadium (se avsnitt 4.1). Till skillnad från den nuvarande regleringen inträder därmed den utökade underrättelseskyldigheten redan innan ett beslut att ge tillstånd har meddelats. Enligt Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet, ska underrättelse nämligen ske när en tillsynsmyndighet avser att auktorisera ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som planerar att driva gränsöverskridande försäkringsverksamhet. Frågan är hur detta krav ska genomföras i svensk rätt. Det är inte lämpligt med en ordning där Finansinspektionens avsikt att ge tillstånd att driva försäkringsrörelse utgör en förutsättning för myndighetens underrättelse. En underrättelse om planerad sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet skulle i sådana fall kunna uppfattas som ett förhandsbesked i frågan om tillstånd. Innan Finansinspektionen har meddelat beslut kan dock myndigheten inte anses ha tagit ställning i frågan. Den nya bestämmelsen i försäkringsrörelselagen bör därför utformas så att Finansinspektionen är skyldig att underrätta Eiopa och berörd värdlandsmyndighet innan inspektionen beslutar i fråga om tillstånd. Underrättelse bör ske oavsett vilken preliminär bedömning som inspektionen gör avseende ansökan om tillstånd. En sådan utformning av underrättelseskyldigheten får anses ligga väl i linje med syftet med den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet.

Det bör i sammanhanget framhållas att den nu föreslagna underrättelseskyldigheten även gäller vid ansökningar om tillstånd för rörelse som bara avser återförsäkring, dvs. verksamhet som drivs av återförsäkringsbolag. Som anges ovan omfattar det nuvarande underrättelseförfarandet inte sådan verksamhet (3 kap. 1 och 15 §§ FRL).

Enligt den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet gäller hemlandsmyndighetens underrättelseskyldighet endast om det i ett företags verksamhetsplan anges att den planerade verksamheten sannolikt kommer att vara relevant när det gäller värdmedlemsstatens marknad. En rimlig tolkning av direktivet är att det är hemlandsmyndigheten som utifrån uppgifter i verksamhetsplanen ska bedöma om det finns ett krav på att lämna en underrättelse. Det bör alltså inte vara en förutsättning för underrättelse att det ansökande företaget har gjort en bedömning av den planerade verksamhetens omfattning. Direktivets krav på att verksamheten ska vara relevant när det gäller marknaden i värdmedlemsstaten får anses innebära att företaget som ansöker om auktorisation kan förväntas driva gränsöverskridande försäkringsverksamhet i mer betydande omfattning (jfr skäl 7 i ändringsdirektivet). Vid denna bedömning borde exempelvis uppgifter om företagets uppskattade intäkter från verksamheten i värdmedlemsstaten i förhållande till företagets totala uppskattade intäkter samt de förväntade effekterna på värdmedlemsstatens försäkringsmarknad kunna beaktas.

Beträffande sekretess vid underrättelse från Finansinspektionen till Eiopa eller en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, se avsnitt 4.4.

Av Solvens II-direktivet framgår att underrättelsen till Eiopa och tillsynsmyndigheten i värdmedlemsstaten ska vara tillräckligt detaljerad för att möjliggöra en korrekt bedömning (artikel 152a.3, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Direktivets krav på innehållet i underrättelsen bör genomföras genom verkställighetsföreskrifter.

Hänvisningar till S4-3-1

4.3.2. Underrättelse om brister och hänskjutande till Eiopa

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om inspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering i det landet och riskerna kan ha en gränsöverskridande effekt.

Finansinspektionen ska få underrätta den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland om inspektionen har anledning att befara att det finns allvarliga brister i fråga om konsumentskydd hos försäkringsgivaren.

Finansinspektionen ska få hänskjuta frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begära hjälp av den myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Prop. 2020/21:129 Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I Solvens II-direktivet finns flera bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och om deras samarbete med varandra och med Eiopa.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna samarbetar med Eiopa och förser myndigheten med de uppgifter som den behöver för att utföra sina uppgifter i enlighet med Eiopa-förordningen (artikel 65 a i Solvens II-direktivet).

När det gäller ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna är hemmedlemsstaten ensam ansvarig för den finansiella tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, vilket även innefattar den del av verksamheten som ett företag bedriver i en annan medlemsstat (artikel 30 i Solvens IIdirektivet). Denna finansiella tillsyn ska omfatta kontroll avseende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska avsättningar samt dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå. Om tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten har anledning att anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.

För tillsynen i övrigt gäller ett delat ansvar mellan tillsynsmyndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten. Om ett försäkringsföretag inte följer de rättsregler som är tillämpliga i värdmedlemsstaten, ska tillsynsmyndigheterna i denna stat anmoda företaget att vidta rättelse (artikel 155 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt Omnibus II-direktivet). Om företaget inte vidtar nödvändiga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse. Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreglerna i värdmedlemsstaten, får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta ytterligare åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hem- eller värdmedlemsstaten får även hänskjuta ärendet till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i Eiopa-förordningen. Ett liknande förfarande gäller i fråga om återförsäkringsföretag (artikel 158 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt Omnibus II-direktivet).

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser om hemlandstillsyn i försäkringsrörelselagen (17 och 18 kap.) och bestämmelser om värdlandstillsyn i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (3 kap.).

Finansinspektionens underrättelse om brister i pågående verksamhet

Genom ändringsdirektivet har det införts nya bestämmelser i Solvens IIdirektivet om samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna i fråga om gränsöverskridande verksamhet (artikel 152a.2 första

och andra meningarna i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska underrätta Eiopa och tillsynsmyndigheten i den berörda värdmedlemsstaten om den konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker från ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som bedriver verksamhet som grundas på friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten och som kan ha en gränsöverskridande effekt. Tillsynsmyndigheten i värdmedlemsstaten får också underrätta tillsynsmyndigheten i den berörda hemmedlemsstaten om den hyser allvarliga och motiverade farhågor i fråga om konsumentskydd.

I försäkringsrörelselagen finns en allmän bestämmelse om Finansinspektionens skyldighet att som hemlandsmyndighet samarbeta och utbyta information med bl.a. behöriga myndigheter och Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i unionen (17 kap. 3 §). Detta torde i och för sig kunna omfatta det nya kravet i Solvens II-direktivet på underrättelse om framväxande risker i gränsöverskridande verksamhet. Det finns dock skäl att i lag förtydliga Finansinspektionens underrättelseskyldighet i detta avseende. Det bör därför införas en uttrycklig bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen ska underrätta Eiopa och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES om inspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet som sekundäretablering i det landet. En förutsättning för underrättelse bör vara att riskerna bedöms kunna ha en gränsöverskridande effekt. Som anges ovan är Finansinspektionen i egenskap av hemlandsmyndighet ensam ansvarig för den finansiella tillsynen över försäkringsföretag som driver verksamhet i ett annat land inom EES. Underrättelseskyldigheten tar därmed i första hand sikte på sådana risker som inspektionen kan konstatera inom ramen för den tillsynen.

Även i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige finns en allmän bestämmelse om att Finansinspektionen ska lämna uppgifter till de behöriga myndigheterna i hemländerna om det behövs för deras tillsyn samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter (3 kap. 2 § andra stycket). Det bör därutöver införas en bestämmelse om att Finansinspektionen ska få underrätta den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland om inspektionen har anledning att befara att det hos försäkringsgivaren finns allvarliga brister i konsumentskyddet. I Solvens II-direktivet görs en tydlig avgränsning på så sätt att en underrättelse till hemlandsmyndigheten ska gälla allvarliga farhågor i fråga om skyddet för konsumenter (artikel 152a.2 andra meningen, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Skyddet för andra kunder hos en försäkringsgivare berörs dock inte i den aktuella direktivbestämmelsen. Den nya bestämmelsen i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bör därför begränsas till att avse skyddet för försäkringstagare, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar och dem som erbjuds att teckna en försäkring hos en EES-försäkringsgivare som meddelar försäkringar till konsumenter.

Som anges i avsnitt 4.1 är ett av syftena med ändringsdirektivet att stärka samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna på ett tidigt stadium. Den föreslagna bestämmelsen ger därför Finansinspektionen möjlighet att under-

Prop. 2020/21:129 rätta hemlandsmyndigheten redan i skede där det finns en allvarlig och

motiverad farhåga i fråga om konsumentskyddet hos en EES-försäkringsgivare. Det krävs således inte att Finansinspektionen har slagit fast att försäkringsgivaren har överträtt en bestämmelse som har betydelse för konsumentskyddet. En välgrundad misstanke om en sådan överträdelse ska vara tillräcklig för att en underrättelse ska kunna lämnas.

Beträffande sekretess vid underrättelse från Finansinspektionen till Eiopa eller en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES, se avsnitt 4.4.

Av Solvens II-direktivet framgår att Finansinspektionens underrättelser ska vara tillräckligt detaljerade för att möjliggöra en korrekt bedömning (artikel 152a.3, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Direktivets krav på innehållet i underrättelserna bör genomföras genom verkställighetsföreskrifter.

Hänskjutande av frågor till Eiopa

Det utökade underrättelseförfarandet som beskrivs ovan utgör ett led i att stärka informationsutbytet och samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter i vissa gränsöverskridande tillsynsärenden. Genom ändringsdirektivet har det även införts en bestämmelse i Solvens II-direktivet som ger tillsynsmyndigheterna en möjlighet att hänskjuta ett sådant ärende till Eiopa och begära myndighetens hjälp om ingen bilateral lösning kan hittas (artikel 152a.2 tredje meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet).

För att genomföra ändringen i Solvens II-direktivet bör det införas bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige om att Finansinspektionen får hänskjuta frågor till Eiopa och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i direktivet.

Hänvisningar till S4-3-2

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 8.2

4.3.3. Samarbetsplattformar

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska tillsammans med berörda behöriga myndigheter få inrätta en samarbetsplattform för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan dem när ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i mer än ett land inom EES.

Om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om inrättandet av en samarbetsplattform, ska inspektionen få begära att Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten ska inrätta en samarbetsplattform.

Finansinspektionen ska på begäran av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet som bara rör Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens verksamhet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Bestämmelsen i direktivet om att inrättandet av en samarbetsplattform inte påverkar tillsynsmandatet för tillsynsmyndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten i enlighet med direktivet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Inrättande av en samarbetsplattform bör inte utgöra en internationell överenskommelse.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nya bestämmelser i Solvens II-direktivet om samarbetsplattformar

Genom ändringsdirektivet har det införts bestämmelser om samarbetsplattformar i Solvens II-direktivet (artikel 152b i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet).

Enligt de nya bestämmelserna ska Eiopa få inrätta och samordna en samarbetsplattform för att förbättra informationsutbytet och förstärka samarbetet mellan de berörda tillsynsmyndigheterna. Detta ska Eiopa få göra vid motiverade farhågor om negativa effekter för försäkringstagare, på eget initiativ eller på begäran av en eller flera berörda tillsynsmyndigheter, om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag bedriver eller har för avsikt att bedriva verksamhet som grundas på friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten och om sådan verksamhet är relevant när det gäller värdmedlemsstatens marknad, en underrättelse från tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker har gjorts eller ärendet har hänskjutits till Eiopa (artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet).

Eiopas möjlighet att inrätta en samarbetsplattform påverkar inte de berörda tillsynsmyndigheternas rätt att inrätta en samarbetsplattform om de alla är eniga om att göra detta (artikel 152b.2 i Solvens II-direktivet).

Inrättandet av en samarbetsplattform påverkar inte tillsynsmandatet för tillsynsmyndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten i enlighet med Solvens II-direktivet (artikel 152b.3).

De berörda tillsynsmyndigheterna ska på Eiopas begäran i god tid lämna alla de uppgifter som behövs för att samarbetsplattformen ska fungera väl (artikel 152b.4 i Solvens II-direktivet).

Inrättande av en samarbetsplattform

I försäkringsrörelselagen finns det i dag inte några bestämmelser som motsvarar de nya bestämmelserna i Solvens II-direktivet. Inte heller finns det några sådana bestämmelser i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. För att genomföra de nya bestämmelserna om samarbetsplattformar i direktivet bör det införas bestämmelser om detta i svensk rätt.

Delar av de nya bestämmelserna i Solvens II-direktivet om samarbetsplattformar rör Eiopa och den myndighetens möjlighet att inrätta en samarbetsplattform (artikel 152b.1). De bestämmelser som bara rör Eiopa och den myndighetens befogenhet att agera kräver inte några lagstiftningsåtgärder.

I Solvens II-direktivet anges att Eiopas möjlighet att inrätta en samarbetsplattform inte påverkar de berörda tillsynsmyndigheternas rätt att inrätta en samarbetsplattform om de alla är eniga om att göra detta (artikel

Prop. 2020/21:129 152b.2). Finansinspektionen bör således, vid sidan av Eiopa, ha möjlighet

att tillsammans med berörda behöriga myndigheter inrätta en samarbetsplattform för tillsynen över ett enskilt företag. Detta bör gälla när det är Finansinspektionen som ska utöva den finansiella tillsynen över en försäkringsgivare, dvs. när det är inspektionen som har gett ett företag tillstånd att som försäkringsföretag driva försäkringsrörelse (2 kap. 1 och 15 §§ FRL). Finansinspektionen bör också ha möjlighet att inrätta en samarbetsplattform när en behörig myndighet ska utöva den finansiella tillsynen över en EES-försäkringsgivare samtidigt som inspektionen ska utöva en begränsad tillsyn över det företaget, dvs. s.k. värdlandstillsyn (3 kap. 1 § andra stycket LUFT). Det bör därmed införas bestämmelser om samarbetsplattformar dels i försäkringsrörelselagen, dels i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Enligt dessa bestämmelser bör Finansinspektionen tillsammans med berörda behöriga myndigheter få inrätta en samarbetsplattform.

Inrättandet av en samarbetsplattform sker, i enlighet med Solvens IIdirektivet, för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan myndigheterna när ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i mer än ett land inom EES. Det syftet bör framgå av de svenska nationella bestämmelserna.

I Solvens II-direktivets nya bestämmelser om samarbetsplattformar anges bl.a. att Eiopa på eget initiativ eller på begäran av en eller flera berörda tillsynsmyndigheter får inrätta och samordna en samarbetsplattform (artikel 152b.1). Utgångspunkten bör vara att de olika tillsynsmyndigheterna först försöker komma överens om att tillsammans inrätta en samarbetsplattform när ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i mer än ett land inom EES. Om de enskilda myndigheterna inte lyckas nå en överenskommelse, ger den nya bestämmelsen i direktivet varje berörd myndighet möjlighet att begära att Eiopa inrättar en samarbetsplattform.

För att fullt ut genomföra direktivet bör det införas en bestämmelse i svensk rätt som ger Finansinspektionen möjlighet att begära att Eiopa ska inrätta en samarbetsplattform. Detta bör gälla först om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om inrättandet av en samarbetsplattform. Denna möjlighet bör, på motsvarande sätt som möjligheten att genom en överenskommelse inrätta en samarbetsplattform, gälla såväl när Finansinspektionen ska utöva tillsyn över ett försäkringsföretag som när inspektionen ska utöva värdlandstillsyn över en EESförsäkringsgivare. Bestämmelser bör därför införas både i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Fortsatt tillsyn över de enskilda försäkringsföretagen och EES-försäkringsgivarna

I den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet om samarbetsplattformar anges att inrättandet av en samarbetsplattform inte påverkar tillsynsmandatet för tillsynsmyndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten i enlighet med det direktivet (artikel 152b.3).

Denna bestämmelse bör i huvudsak innebära en upplysning om att Finansinspektionens tillsyn och möjligheter att ingripa mot ett företag inte

påverkas av att det har inrättats en samarbetsplattform för ett visst företag. Detta gäller såväl den tillsyn som Finansinspektionen utövar som hemlandsmyndighet enligt försäkringsrörelselagen som den tillsyn som inspektionen utövar som värdlandsmyndighet enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

De bestämmelser som nu föreslås om samarbetsplattformar har till syfte att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan olika myndigheter när ett företag är verksamt i mer än ett land inom EES (se bl.a. skäl 7 i ändringsdirektivet). Finansinspektionens rätt att utöva tillsyn över ett enskilt företag påverkas inte av de bestämmelserna. Detta bör gälla om inte annat särskilt anges. Någon uttrycklig bestämmelse om att Finansinspektionens tillsynsmandat inte påverkas av att det har inrättats en samarbetsplattform är därför inte nödvändig.

Innebörden av att en samarbetsplattform inrättas

I försäkringsrörelselagen finns det flera bestämmelser om Finansinspektionens samverkan med behöriga myndigheter, dvs. utländska myndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över försäkringsgivare (se definitionen i 1 kap. 12 § 1 FRL och avsnitt 5.1). Det finns bl.a. en generell bestämmelse om att Finansinspektionen, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, i sin tillsynsverksamhet ska samarbeta och utbyta information med myndigheter (17 kap. 3 § FRL). En motsvarande samverkansbestämmelse finns i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (3 kap. 2 § andra stycket). Det finns också mer detaljerade bestämmelser om att Finansinspektionen i ett visst fall ska ingå en överenskommelse eller fatta ett gemensamt beslut med andra tillsynsmyndigheter. Detta kan gälla hur tillsynen över en viss grupp ska bedrivas, vilket är fallet med bestämmelserna om beslut att en viss myndighet ska vara grupptillsynsmyndighet eller upprättande av en samordningsöverenskommelse (se 19 kap. 8 och 10 a §§ FRL). Det kan också röra ett beslut som mer direkt rör de enskilda företagen, vilket är fallet med en ansökan om tillstånd att få använda en intern modell inom en grupp eller att få omfattas av en särskild tillsynsordning (se 19 kap. 25 och 85 §§ FRL). Ett gemensamt beslut eller en överenskommelse ska då följas upp av ett beslut från en viss tillsynsmyndighet. Vanligtvis är det grupptillsynsmyndigheten som ska fatta ett sådant beslut. De gemensamma besluten och överenskommelserna anses som internationella överenskommelser (se prop. 2015/16:9 s. 414 och 433).

Grundläggande för de gemensamma beslut och överenskommelser som regleras särskilt i försäkringsrörelselagen är att de är förenade med någon form av rättsverkan. Ett gemensamt beslut eller en överenskommelse kan dock först efter att det har fattats ett nationellt beslut med samma innehåll få direkt rättsverkan för en enskild. Detta är t.ex. fallet när ett företag eller en grupp får tillstånd att använda en intern modell inom en grupp (samma prop. s. 433). I dessa fall har en överenskommelse mellan tillsynsmyndigheterna även föregåtts av en särskild ansökan från en enskild, antingen från ett företag eller gemensamt av flera företag (19 kap. 23 § FRL). Ett gemensamt beslut eller en överenskommelse kan också avse en skyldighet för Finansinspektionen eller en behörig myndighet. Så är fallet

Prop. 2020/21:129 med bestämmelserna om överenskommelse om utseende av grupptillsyns-

myndighet (19 kap. 8 § FRL). En sådan överenskommelse innebär att Finansinspektionen antingen åtar sig eller överlämnar till en behörig myndighet att ansvara för grupptillsynen över en viss grupp. Även ingående av en samordningsöverenskommelse är förenat med skyldigheter för Finansinspektionen (19 kap. 10 a § FRL).

I Solvens II-direktivets nya bestämmelser om samarbetsplattformar anges att Eiopas möjlighet att inrätta en samarbetsplattform inte påverkar de berörda tillsynsmyndigheternas rätt att inrätta en samarbetsplattform om de alla är eniga om att göra detta (artikel 152b.2). Det anges även att inrättandet av en samarbetsplattform inte heller påverkar tillsynsmandatet för tillsynsmyndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten i enlighet med direktivet (artikel 152b.3). I skälen i ändringsdirektivet anges att samarbetsplattformar är ett effektivt verktyg för att åstadkomma ett stärkt och snabbt samarbete tillsynsmyndigheter emellan och därmed även stärka konsumentskyddet. Det förtydligas även att tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten har, och kommer att fortsätta att ha, befogenhet över beslut om auktorisation, tillsyn och kontroll av efterlevnaden (skäl 7 i ändringsdirektivet).

Inrättande av en samarbetsplattform får inte någon rättsverkan för det enskilda företaget. En samarbetsplattform leder inte till några nya skyldigheter eller lättnader för de enskilda företagen, utan samma bestämmelser gäller som före inrättandet. Ett enskilt företag har inte någon möjlighet att begära att en samarbetsplattform inrättas och det finns inte heller något krav på att ett företag ska ges tillfälle att yttra sig innan så sker.

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet är utformade så att de ger tillsynsmyndigheterna en möjlighet att inrätta en samarbetsplattform. I vissa fall får även Eiopa inrätta en samarbetsplattform. Det finns inte någon skyldighet för tillsynsmyndigheterna att begära eller medverka till att en samarbetsplattform inrättas. Inte heller tillkommer det någon ny och särskild skyldighet för tillsynsmyndigheterna bara för att en samarbetsplattform inrättas. Om Eiopa inrättar en samarbetsplattform är tillsynsmyndigheterna självfallet skyldiga att följa ett sådant beslut.

Till skillnad från bestämmelserna om utseende av grupptillsynsmyndighet och upprättande av en samordningsöverenskommelse påverkar en samarbetsplattform inte tillsynsmyndigheternas tillsyn över försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare (artikel 152b.3 jämförd med artiklarna 247.3 och 248.4).

Som framgår kan tillsynsmyndigheterna ta initiativ till att en samarbetsplattform inrättas. Finansinspektionen har alltså, i enlighet med bestämmelserna som nu föreslås, befogenhet att inrätta en sådan samarbetsplattform tillsammans med en eller flera andra tillsynsmyndigheter. Regeringen bedömer att själva inrättandet av en samarbetsplattform inte i sig innebär någon förpliktelse som binder Sverige som stat. En överenskommelse om att inrätta en samarbetsplattform bör därför inte anses som en internationell överenskommelse i den mening som avses i 10 kap. regeringsformen.

En samarbetsplattform bör i stället ses som ett särskilt tillsynsverktyg för de nationella tillsynsmyndigheterna. För Finansinspektionen torde en samarbetsplattform utgöra ett verktyg som möjliggör ett mer strukturerat och regelbundet informationsutbyte än det som redan anges i de generella

bestämmelserna om samverkan mellan inspektionen och behöriga myndigheter (17 kap. 3 § FRL och 3 kap. 2 § andra stycket LUFT). Detta innebär att även om själva inrättandet inte är en internationell överenskommelse som kräver regeringens bemyndigande kan Finansinspektionen, inom ramen för en samarbetsplattform, ändå komma att ingå ytterligare överenskommelse som i sin tur är att bedöma som en internationell överenskommelse. Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen följer att Finansinspektionen får ingå internationella överenskommelser som följer av Solvens II-direktivet och som inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan (4 b §). Bemyndigandet gör det därför möjligt för Finansinspektionen att, inom ramen för en samarbetsplattform, ingå vissa särskilda överenskommelser med behöriga myndigheter.

Uppgiftslämnande till Eiopa

Genom ändringsdirektivet har det införts en bestämmelse i Solvens IIdirektivet om att de berörda tillsynsmyndigheterna på Eiopas begäran i god tid ska lämna alla de uppgifter som behövs för att samarbetsplattformen ska fungera väl (artikel 152b.4).

Det finns inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen som direkt motsvarar den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet om uppgiftslämnande till Eiopa. Inte heller finns det någon sådan bestämmelse i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

I försäkringsrörelselagen finns det i och för sig en allmän bestämmelse om samarbete och utbyte av information (17 kap. 3 §). Enligt den bestämmelsen ska Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med bl.a. Eiopa i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Detta omfattar Solvens II-direktivets nya krav om att Finansinspektionen ska lämna uppgifter till Eiopa om hur en enskild samarbetsplattform fungerar. Det kan dock finnas skäl för att i försäkringsrörelselagen förtydliga när Finansinspektionen ska lämna uppgifter till Eiopa. Detta bör göras i en uttrycklig bestämmelse i den lagen. Den allmänna bestämmelsen i försäkringsrörelselagen gäller dessutom bara vid tillsyn över försäkringsföretag.

För att genomföra den nya bestämmelsen i Solvens II-direktivet bör det även införas en bestämmelse om uppgiftslämnande i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. I de nya bestämmelserna bör anges att Finansinspektionen till Eiopa ska lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl. Detta ska ske på begäran av Eiopa.

Beträffande sekretess vid uppgiftslämnande från Finansinspektionen till Eiopa, se avsnitt 4.4.

Hänvisningar till S4-3-3

4.4. Sekretessfrågor

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om Finansinspektionens informationsutbyte med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och tillsynsmyndigheter i

Prop. 2020/21:129 andra länder inom EES kräver inga ändringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen.

Promemorians bedömning överensstämmer i sak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte bedömningen särskilt. Justitiekanslern efterfrågar ett konstaterande när det gäller huruvida promemorians förslag kräver några överväganden beträffande sekretess.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt förslagen i avsnitten 4.2 och 4.3 ska Finansinspektionen få utökade skyldigheter i fråga om underrättelser och uppgiftslämnande till Eiopa och behöriga myndigheter i andra länder inom EES vid tillsynen över försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige. I promemorian föreslås inga ändringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen med anledning av förslagen. Justitiekanslern efterfrågar ytterligare överväganden i sekretesshänseende.

Enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, gäller sekretess i verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. försäkringsväsendet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 4 §). En underrättelse från Finansinspektionen till Eiopa eller en behörig myndighet i ett annat land inom EES kan därmed omfatta uppgifter som är sekretessbelagda. Sekretessbelagda uppgifter får inte röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen (8 kap. 3 § OSL).

De nya bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige som föreslås i avsnitten 4.2 och 4.3 aktualiserar den sekretessbrytande bestämmelsen i 8 kap. 3 § OSL och möjliggör därigenom överföring av information från Finansinspektionen till Eiopa och behöriga myndigheter i andra länder inom EES i enlighet med Solvens II-direktivet. Regeringen bedömer att myndigheternas intresse av att effektivt och ändamålsenligt kunna utföra sina uppgifter i enlighet med direktivet väger tyngre än det intresse som sekretessen är avsedd att skydda. I sammanhanget kan det också noteras att tystnadsplikt ska gälla hos såväl Eiopa som behöriga myndigheter i andra länder inom EES för information av konfidentiell karaktär (se artikel 70 i Eiopa-förordningen och artiklarna 64 och 65 i Solvens II-direktivet).

Sammanfattningsvis krävs inga ändringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen med anledning av de nya bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om Finansinspektionens informationsutbyte med Eiopa och tillsynsmyndigheter i andra länder inom EES.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Särskild tillsynsordning

Regeringens förslag: Om en ansökan om tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning har hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar något beslut, ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta det slutliga beslutet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I Solvens II-direktivet finns det bestämmelser om tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centraliserad riskhantering (artiklarna 236–243). De artiklarna har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen (19 kap. 84–103 §§). I lagen finns de bestämmelserna under rubriken ”Tillsyn över vissa grupper med centraliserad riskhantering – särskild tillsynsordning”. Det finns även flera bestämmelser om detta i Solvens II-förordningen (artiklarna 351–353).

Ett försäkringsföretag som ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn står även under tillsyn som enskilt försäkringsföretag (19 kap. 5 § FRL). Grupptillsyn utgör således ett komplement till tillsynen över det enskilda företaget (prop. 2015/16:9 s. 394). Som huvudregel påverkas inte Finansinspektionens tillsyn över ett enskilt försäkringsföretag av att företaget också ingår i en grupp som omfattas av grupptillsyn. Finansinspektionen har fortfarande ensam rätt att besluta om åtgärder mot ett försäkringsföretag som inte uppfyller de krav som gäller för att få driva försäkringsrörelse. I vissa fall behöver Finansinspektionen i och för sig samråda med eller informera de behöriga myndigheterna inom ett tillsynskollegium om beslut som rör ett enskilt försäkringsföretag (se t.ex. 19 kap. 10 c § FRL). I dessa fall är det dock fortfarande Finansinspektionen som ensam fattar beslut, om än med beaktande av synpunkter från behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet.

Om ett försäkringsföretag omfattas av en särskild tillsynsordning gäller i vissa fall ett särskilt beslutsförfarande. I huvudsak gäller följande. Finansinspektionen ska lämna förslag till tillsynskollegiet om åtgärder som bör vidtas mot företaget. Ett eventuellt beslut ska i första hand fattas efter en överenskommelse inom tillsynskollegiet (se t.ex. 19 kap. 92 § FRL). Först om en överenskommelse inte kan träffas inom en viss tid ska Finansinspektionen fatta ett eget beslut (19 kap. 94 § FRL). I vissa fall får ett ärende hänskjutas till Eiopa för tvistlösning (19 kap. 96 § FRL). Om Eiopa fattar ett beslut i ärendet ska Finansinspektionen fatta ett beslut i enlighet med Eiopas beslut (19 kap. 97 § FRL). Ett beslut om tillstånd för ett dotterföretag inom en grupp att omfattas av en särskild tillsynsordning begränsar således Finansinspektionens rätt att ensam besluta om åtgärder mot ett enskilt försäkringsföretag.

För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning krävs att företaget beaktas vid den grupptillsyn som utövas

Prop. 2020/21:129 över dess moderföretag. Vidare krävs att gruppen har fått tillstånd att göra

en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning, att gruppen fått tillstånd att lämna en gemensam rapport om solvens och finansiell ställning samt att försäkringsföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll (19 kap. 87 § FRL).

För de enskilda företagen innebär ett beslut om särskild tillsynsordning bl.a. att riskhanteringsuppgifter förs över från ett dotterföretag till dess moderföretag. Dotterföretaget måste dock fortfarande uppfylla sitt individuella kapitalkrav. Det är således inte bara försäkringsföretag som är dotterföretag som berörs av ett beslut om särskild tillsynsordning. För moderföretag vars dotterföretag omfattas av en särskild tillsynsordning gäller dessutom att de ska beräkna solvenskapitalkravet för det dotterföretaget enligt särskilda bestämmelser (19 kap. 88 § FRL). Moderföretaget ansvarar även för att villkoren för att få omfattas av en särskild tillsynsordning fortlöpande uppfylls (19 kap. 100 § FRL).

När Eiopa inte fattar något beslut

Genom ändringsdirektivet har det gjorts en ändring i bestämmelsen i Solvens II-direktivet om det som ska gälla om Eiopa inte fattar beslut i ett ärende om tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning som har hänskjutits till myndigheten (artikel 237.3 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet, artikel 2.5 i ändringsdirektivet). I bestämmelsen anges nu att om Eiopa inte fattar ett sådant beslut i enlighet med artikel 19.3 i Eiopa-förordningen ska det slutliga beslutet fattas av grupptillsynsmyndigheten.

Bestämmelsen i Solvens II-direktivet i den tidigare lydelsen är i svensk rätt genomförd genom en bestämmelse i försäkringsrörelselagen (19 kap. 86 § andra stycket). Enligt den bestämmelsen ska grupptillsynsmyndigheten fatta det slutliga beslutet om ett ärende hänskjutits till Eiopa och det beslut som föreslås av panelen i enlighet med artiklarna 41.2 och 41.3 och 44.1.3 i Eiopa-förordningen avvisas.

Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen bör justeras på motsvarande sätt som bestämmelsen i Solvens II-direktivet. Fortsättningsvis bör därför gälla att Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska fatta det slutliga beslutet om en ansökan om tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning har hänskjutits till Eiopa och den myndigheten inte fattar något beslut.

4.6. Volatilitetsjustering

Regeringens bedömning: Ändringarna i bestämmelserna i Solvens IIdirektivet om volatilitetsjustering kräver inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I Solvens II-direktivet finns det flera bestämmelser om volatilitetsjustering. Dessa bestämmelser har i svensk rätt genomförts dels genom grundläggande bestämmelser i försäkringsrörelselagen, dels genom mer detaljerade bestämmelser som

Finansinspektionen har meddelat med stöd av ett bemyndigande (se 5 kap. 9 § och 18 § 3 FRL, 7 kap. 2 § första stycket 24 försäkringsrörelseförordningen och 4 kap. 22–28 §§ Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2015:8] om försäkringsrörelse).

Ett försäkringsföretag får använda sig av en volatilitetsjustering vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna (5 kap. 9 § FRL). Med en volatilitetsjustering kan effekterna mildras av överdrivna eller mycket stora räntedifferenser eller spreadar för obligationer. Syftet med bestämmelserna om volatilitetsjustering är att motverka s.k. procykliskt agerande i försäkringsföretagens investeringsprocesser (skäl 32 i Omnibus IIdirektivet). I Finansinspektionens ovan nämnda föreskrifter anges hur ett försäkringsföretag ska beräkna volatilitetsjusteringen (4 kap. 22–28 §§).

Genom ändringsdirektivet har det gjorts en ändring i Solvens IIdirektivet om hur en volatilitetsjustering ska beräknas (artikel 77d.4 första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.1 i ändringsdirektivet

). Den bestämmelsen är i svensk rätt genomförd genom en

bestämmelse i Finansinspektionens ovan nämnda föreskrifter (4 kap. 23 §, se även prop. 2015/16:9 246 f.). Som en följd av ändringen i Solvens IIdirektivet har Finansinspektionen ändrat sina föreskrifter (se föreskrifter [FFFS 2020:6] om ändring i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2015:8] om försäkringsrörelse). Denna ändring har trätt i kraft. Finansinspektionens föreskrifter överensstämmer efter ändringen med Solvens II-direktivets lydelse enligt ändringsdirektivet. Det krävs därför inte några ytterligare åtgärder för att genomföra denna ändring i Solvens II-direktivet.

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 11, 6

4.7. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner

Regeringens bedömning: Utmönstringen i Solvens II-direktivet av bestämmelser om kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops) kräver inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I den ursprungliga lydelsen av

Solvens II-direktivet fanns det flera bestämmelser om kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops) och dess verksamhet (se t.ex. artiklarna 52 och 231).

Ceiops har därefter ersatts av Eiopa. Till stor del har Eiopa tagit över Ceiops uppgifter (se skäl 9 och artiklarna 1, 76 och 80 i Eiopa-förordningen). Eiopa har även delvis getts en annan roll än Ceiops. Detta gäller fram-

Prop. 2020/21:129 för allt Eiopas förhållande till de nationella tillsynsmyndigheterna och

inflytandet över tillsynen. I den ursprungliga lydelsen av Solvens IIdirektivet angavs att Ceiops bör ges en rådgivande roll och att råd från Ceiops till en tillsynsmyndighet inte bör vara bindande för denna myndighet när det fattar beslut (skäl 115). Om Eiopa anges däremot i skälen i Omnibus II-direktivet att den myndigheten med bindande verkan för de berörda nationella tillsynsmyndigheterna bör kunna kräva att de berörda nationella tillsynsmyndigheterna vidtar särskilda åtgärder eller avstår från att vidta åtgärder för att lösa problemet och säkerställa förenligheten med unionsrätten. I sådana fall där den relevanta unionslagstiftningsakten ger medlemsstaterna beslutsfattande behörighet, bör Eiopa inte ersätta de nationella tillsynsmyndigheternas rätt att fatta egna beslut, om denna rätt överensstämmer med unionsrätten (skäl 21). Det anges även att Eiopa ges en rätt att lösa tvister rörande gemensamma beslut som ska fattas bl.a. om godkännande av ansökningar om användning av en intern modell på gruppnivå eller i dotterföretag. Samtidigt betonas att Eiopa inte får ersätta de nationella tillsynsmyndigheternas rätt att fatta egna beslut (skäl 22).

Genom Omnibus II-direktivet ändrades de flesta bestämmelserna i Solvens II-direktivet om Ceiops och dess verksamhet. En bestämmelse ändrades dock inte. I denna anges att grupptillsynsmyndigheten efter samråd med berörda tillsynsmyndigheter vederbörligen ska beakta alla råd som Ceiops ger inom två månader innan det slutgiltiga beslutet fattas. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från eventuella råd från Ceiops. Grupptillsynsmyndigheten ska vidarebefordra beslutet till andra berörda tillsynsmyndigheter (artikel 248.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet). Genom ändringarna i Solvens II-direktivet som har gjorts genom ändringsdirektivet har denna bestämmelse utgått (artikel 2.6 i ändringsdirektivet). Som skäl anges att Ceiops nu ersatts av Eiopa (skäl 9 i ändringsdirektivet).

Det finns inte någon bestämmelse i försäkringsrörelselagen som motsvarar den bestämmelse i Solvens II-direktivet som nu har utgått. I ett annat lagstiftningsärende konstaterades att bestämmelsen inte längre var relevant (se propositionen Vissa frågor om försäkring och tjänstepension [prop. 2019/20:138 s. 519]). Den nu aktuella ändringen i Solvens IIdirektivet kräver därför inte några lagstiftningsåtgärder.

Hänvisningar till S4-7

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 11

4.8. Hänvisningar till Eiopa-förordningen och Solvens II-direktivet

Regeringens förslag: Hänvisningar till Eiopa-förordningen i försäkringsrörelselagen ska ändras från att vara statiska till att vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Hänvisningar till Solvens II-direktivet i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, försäkringsrörelselagen och lagen om tjänstepensionsföretag ska ändras till att avse direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

I försäkringsrörelselagen finns flera bestämmelser som innehåller hänvisningar till artikel 19 i Eiopa-förordningen, i lydelsen enligt Omnibus IIdirektivet (se 19 kap. 9, 26, 31, 86, 96 och 97 §§). De bestämmelserna genomför bestämmelser i Solvens II-direktivet som inte ändras genom ändringsdirektivet. Hänvisningarna i försäkringsrörelselagen bör dock justeras eftersom artikel 19 i Eiopa-förordningen har ändrats genom ändringsförordningen. För att eventuella ändringar i Eiopa-förordningen i fortsättningen ska få omedelbart genomslag i den svenska lagstiftningen är det lämpligt att hänvisningarna görs dynamiska. När det gäller EU-förordningar är det också den hänvisningsteknik som regeringen ofta har använt i senare tids propositioner (se t.ex. prop. 2015/16:156 s. 20 f., prop. 2016/17:22 s. 95 f. och prop. 2019/20:37 s. 33).

I försäkringsrörelselagen och lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag finns definitioner av Solvens II-direktivet som hänvisar till direktivets lydelse enligt Omnibus II-direktivet (1 kap. 12 § 10 respektive 1 kap. 5 § 4). En motsvarande hänvisningsteknik används i en bestämmelse i lagen om utländska försäkringsgivare och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (6 kap. 2 a §). Till skillnad från ändringar i Eiopa-förordningen, som är direkt tillämpliga i Sverige, kommer alla EU-direktiv som ändrar Solvens II-direktivet att kräva överväganden om genomförandeåtgärder i svensk rätt. Hänvisningarna i de aktuella lagarna bör därför även i fortsättningen vara statiska (jfr prop. 2015/16:9 s. 207). De bör dock justeras så att de avser Solvens II-direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

5. Vissa ändringar som inte föranleds av ESA-översynen

5.1. Definitionen av behörig myndighet i försäkringsrörelselagen

Regeringens förslag: Definitionen av behörig myndighet i försäkringsrörelselagen ska ändras så att den även innefattar en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över ett försäkringsföretag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: En relativt stor del av bestämmelserna i Solvens II-direktivet behandlar frågor om tillsyn. I dessa bestämmelser

Prop. 2020/21:129 används termen tillsynsmyndighet för att beteckna den eller de nationella

myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag (artikel 13.10).

I försäkringsrörelselagen används uttrycket behörig myndighet i stället för termen tillsynsmyndighet. Enligt definitionen är en behörig myndighet en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare (1 kap. 12 § 1 FRL). I vissa paragrafer används dock uttrycket för att beteckna en utländsk myndighet som får utöva tillsyn över ett försäkringsföretag, dvs. en svensk försäkringsgivare. Så är fallet i exempelvis bestämmelserna om sekundäretablering och gränsöverskridande verksamhet i 3 kap. I dessa bestämmelser avser behörig myndighet en utländsk myndighet i ett annat land inom EES som har behörighet att utöva en mer begränsad tillsyn, s.k. värdlandstillsyn, över ett försäkringsföretag som avser att driva eller driver verksamhet i det landet (jfr prop. 2015/16:9 s. 218221 och 569). I denna proposition föreslås även ytterligare bestämmelser där uttrycket behörig myndighet har den betydelsen (se avsnitt 4.3).

För att förtydliga definitionen av behörig myndighet i försäkringsrörelselagen bör den ändras så att den även innefattar en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över ett försäkringsföretag.

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 4.3.3

5.2. Hänskjutande till Eiopa av fråga om undersökning hos en EES-försäkringsgivares sekundäretablering i Sverige

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få hänskjuta en fråga som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning när det gäller en undersökning hos en EES-försäkringsgivares sekundäretablering här i landet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: I Solvens II-direktivet finns bestämmelser om tillsyn över filialer i en annan medlemsstat (artikel 33, i lydelsen enligt artikel 2.6 i Omnibus II-direktivet). I de fall då ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag utövar verksamhet genom filial får tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, själva eller genom ombud på plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finansiella tillsynen över företaget. Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i sådana kontroller. Om en tillsynsmyndighet i hemmedlemsstaten är förhindrad att utföra undersökning på plats eller om en tillsynsmyndighet i värdmedlemsstaten inte har möjlighet att utöva sin rätt att delta, får myndigheterna hänskjuta ärendet till Eiopa och begära dess hjälp.

Lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige innehåller bestämmelser om tillsyn över EES-försäkringsgivare som driver verksamhet från en filial eller annan sekundär-

etablering här i landet (3 kap.). Efter anmälan till Finansinspektionen får den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland göra en undersökning hos en sådan sekundäretablering (3 kap. 5 § LUFT). Finansinspektionen har rätt att delta i undersökningen. Detta överensstämmer i huvudsak med bestämmelserna i Solvens II-direktivet. Om Finansinspektionen inte kan utöva sin rätt att delta i en undersökning har inspektionen dock inte möjlighet att hänskjuta frågan till Eiopa för tvistlösning i enlighet med artikel 33 i det direktivet. Enligt en bestämmelse i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige får nämligen Finansinspektionen endast hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 155 och 158 i Solvens IIdirektivet (6 kap. 2 a §). För att fullt ut genomföra direktivet bör det i den bestämmelsen även införas en hänvisning till artikel 33 i Solvens IIdirektivet. Vidare bör bestämmelsen flyttas till 3 kap. samma lag eftersom den rör en fråga om tillsyn över EES-försäkringsgivare och inte tillsyn över försäkringsgivare från tredjeland.

När det gäller Finansinspektionens möjlighet att i egenskap av hemlandsmyndighet hänskjuta en fråga om undersökning i ett annat land inom EES till Eiopa finns en motsvarande bestämmelse i försäkringsrörelselagen (17 kap. 3 a §).

5.3. Finansinspektionens skyldighet att följa ett beslut som Eiopa fattar

Regeringens förslag: Bestämmelser i försäkringsrörelselagen om att

Finansinspektionen ska följa ett beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten fattar ska tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen och behöriga myndigheter har i flera olika fall möjlighet att hänskjuta en fråga till Eiopa för tvistlösning (se t.ex. artiklarna 231 och 247 i Solvens II-direktivet). I dessa fall har Eiopa befogenhet att lösa tvisten (artikel 19 i Eiopa-förordningen).

I försäkringsrörelselagen finns det flera bestämmelser om att Finansinspektionen ska följa ett beslut som Eiopa fattar (19 kap. 9 och 26 §§).

Eiopas verksamhet och befogenhet att agera styrs av Eiopa-förordningen. Om ett ärende hänskjuts till Eiopa för tvistlösning gäller följande (artikel 19.3). Om förlikningsskedet har avslutats utan att de berörda behöriga myndigheterna har lyckats nå någon överenskommelse, får myndigheten fatta ett beslut för att lösa tvisten och ålägga myndigheterna att vidta en specifik åtgärd eller avstå från en viss åtgärd, och för att säkerställa överensstämmelse med unionsrätten. Myndighetens beslut ska vara bindande för de berörda behöriga myndigheterna. Genom sitt beslut kan myndigheten kräva att de behöriga myndigheterna återkallar eller ändrar ett beslut som de har antagit eller att de använder de befogenheter

Prop. 2020/21:129 som de har enligt tillämplig unionsrätt. Eiopa-förordningen är direkt

tillämplig och gäller således i Sverige.

Finansinspektionen är därmed, även om det inte särskilt anges i försäkringsrörelselagen, skyldig att följa ett beslut som Eiopa fattar. Bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Eiopa bör därför tas bort.

6. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 30 juni 2021.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Ändringsdirektivet trädde i kraft den 30 december 2019 (artikel 5). Nationella bestämmelser som genomför ändringarna i Solvens II-direktivets bestämmelser om volatilitetsjustering ska börja tillämpas senast den 1 juli 2020 (artikel 4.3 i ändringsdirektivet, se även avsnitt 4.6). Bestämmelser som genomför övriga ändringar i

Solvens II-direktivet ska däremot tillämpas från och med den 30 juni 2021. De lagändringar som föreslås i denna proposition med anledning av ändringsdirektivet bör därför träda i kraft det datumet.

Vissa av de lagändringar som föreslås i denna proposition har till syfte att förtydliga och komplettera tidigare genomförande i svensk rätt av Solvens II-direktivet. Det är angeläget att dessa lagändringar träder i kraft så snart som möjligt. Det tidigaste datumet för detta bedöms vara den 30 juni 2021. Även de lagändringar som inte direkt föranleds av Solvens II-direktivet bör därför träda i kraft vid denna tidpunkt.

Den ändring som rör artikel 77d.4 i Solvens II-direktivet, se avsnitt 4.6, har redan trätt i kraft (artikel 2.1 tillsammans med artikel 4.2 och 4.3 i ändringsdirektivet).

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 11, 7

7. Förslagens konsekvenser

Förslagens syfte och alternativa lösningar

I denna proposition finns förslag till lagändringar som är nödvändiga för att i svensk rätt genomföra de ändringar i Solvens II-direktivet som har gjorts genom ändringsdirektivet. Det finns även förslag till mindre justeringar som syftar till att förtydliga och komplettera tidigare genomförande i svensk rätt av Solvens II-direktivet. Genom förslagen tillgodoses direktivens krav på genomförande i nationell rätt. Eftersom det följer av unionsrätten hur nationell reglering behöver ändras, är valmöjligheterna för medlemsstaterna begränsade.

Det bedöms inte finnas några alternativa lösningar när det gäller de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i Solvens IIdirektivet. Om Sverige inte vidtar nödvändiga lagstiftningsåtgärder är det sannolikt att Europeiska kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. Att avstå från att vidta lagstiftningsåtgärder är alltså inte något alternativ.

Berörda aktörer

Förslagen i propositionen berör i första hand Finansinspektionen. Försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som står under Finansinspektionens tillsyn kan indirekt påverkas av förslagen. För närvarande är det fråga om 159 försäkringsföretag och 611 EES-försäkringsgivare (mars 2021).

Konsekvenser för Finansinspektionen

I propositionen föreslås vissa utökade skyldigheter för Finansinspektionen när det gäller myndighetens samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter och Eiopa vid tillsynen över försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare. Förslagen innebär framför allt ökade krav i fråga om utbyte av information (se avsnitten 4.2, 4.3 och 4.5). Finansinspektionen bedöms i stor utsträckning redan i dag inhämta sådan information som omfattas av förslagen inom ramen för myndighetens löpande tillsyn. Inspektionen kan dock bli tvungen att begära in ytterligare uppgifter från berörda företag, framför allt om det efterfrågas av Eiopa (se avsnitt 4.3.3). Detta bedöms emellertid inte leda till annat än marginellt ökad arbetsbörda. Förslagen i propositionen kan också medföra en något ökad administrativ börda för Finansinspektionen. Detta torde särskilt gälla för tillsynen över försäkringsföretag och försäkringsgivare som driver gränsöverskridande verksamhet och där det har inrättats samarbetsplattformar. Flera av de bestämmelser som nu föreslås berör dock endast tillsynen över ett mindre antal företag. Det är t.ex. bara fem företag som har tillstånd att använda en intern modell på enskild nivå och en grupp på gruppnivå och såvitt känt finns det inte något företag som har ansökt om att få omfattas av en särskild tillsynsordning. Gränsöverskridande verksamhet förekommer i och för sig i viss utsträckning men de nya bestämmelserna är förhållandevis allmänt hållna och det är i nuläget svårt att bedöma konsekvenserna för Finansinspektionens tillsynsverksamhet. Eventuella merkostnader som förslagen kan medföra ska hanteras inom myndighetens befintliga ekonomiska ramar.

I propositionen lämnas förslag om att Finansinspektionen ska få begära hjälp av Eiopa när inspektionen ska pröva vissa typer av tillståndsärenden (se avsnitten 4.2.1 och 4.2.2). Detta bör kunna leda till kostnadsbesparingar för Finansinspektionen om det leder till ett minskat behov av egen specialistkompetens för dessa typer av ärenden. Sammantaget torde det dock röra sig om ett fåtal ärenden per år som har mindre betydelse för myndighetens totala ekonomiska ramar. Finansinspektionens arbete med tillståndsärenden finansieras genom avgifter som disponeras av inspektionen och som tas ut av dem som ansöker om tillstånd. Sådana avgifter regleras i dag i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av

Prop. 2020/21:129 ärenden hos Finansinspektionen. Det är i nuläget svårt att bedöma om

förslagen i propositionen medför att avgifterna behöver justeras.

Konsekvenser för företag

Förslagen i propositionen riktar sig i huvudsak till Finansinspektionen och innebär framför allt ökade krav i fråga om informationsutbyte och samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter och Eiopa. Försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare kan dock beröras indirekt av förslagen eftersom Finansinspektionen kan behöva uppgifter från dem för att uppfylla de föreslagna kraven. För försäkringsföretagens del gäller detta framför allt de företag som driver verksamhet i andra länder inom EES (se avsnitt 4.3). Av de 159 försäkringsföretag som för närvarande står under Finansinspektionens tillsyn är det 48 företag som driver gränsöverskridande verksamhet eller har inrättat en sekundäretablering inom EES (mars 2021). Av dessa är det dock bara några enstaka företag vars verksamhet bedöms vara av sådan omfattning att de kan komma att beröras. Enligt gällande rätt är försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som står under Finansinspektionens tillsyn skyldiga att lämna de uppgifter som inspektionen begär. Som anges ovan bedöms också företagen redan i dag lämna sådana uppgifter som berörs av de föreslagna kraven, även om det kan bli aktuellt med ytterligare uppgiftslämnande. Sammantaget bedöms dock förslagen i propositionen få mycket begränsade konsekvenser för försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms inte ha några offentligfinansiella effekter.

I avsnitt 6 föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 30 juni 2021. Det finns inte något behov av särskilda informationsinsatser med anledning av förslagen.

I övrigt kan förslagen inte anses medföra några sådana konsekvenser som behöver redovisas enligt förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.

Hänvisningar till S7

8. Författningskommentar

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 11

8.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

3 kap.

2 a § Finansinspektionen får underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet

om inspektionen har anledning att befara att det hos en EES-försäkringsgivare finns allvarliga brister i fråga om konsumentskydd.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om Finansinspektionens informationsutbyte med den behöriga myndigheten i en EES-försäkrings-

givares hemland. Paragrafen genomför artikel 152a.2 andra meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.3.2 och 4.4.

Paragrafen innebär att Finansinspektionen kan underrätta hemlandsmyndigheten i ett skede där inspektionen hyser en allvarlig och motiverad farhåga i fråga om konsumentskydd hos en EES-försäkringsgivare. Med konsumentskydd avses i paragrafen skyddet för försäkringstagare, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar och dem som erbjuds att teckna en försäkring hos en EES-försäkringsgivare som meddelar försäkringar till konsumenter.

Det krävs inte att Finansinspektionen har slagit fast att försäkringsgivaren har överträtt en bestämmelse som har betydelse för konsumentskyddet. Underrättelse får ske redan när inspektionen har en välgrundad misstanke om en sådan överträdelse.

Om Finansinspektionen och hemlandsmyndigheten inte kan komma överens om en lösning finns möjlighet att begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) enligt 2 b § andra stycket (se författningskommentaren till den paragrafen).

2 b § Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig

myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 155 och 158 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177 (Solvens II-direktivet).

Finansinspektionen får även hänskjuta frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet.

Paragrafen, som i hittillsvarande lydelse betecknas 6 kap. 2 a §, innehåller bestämmelser om hänskjutande av frågor till Eiopa. Ändringarna i paragrafen genomför delvis artikel 33 i Solvens II-direktivet (i lydelsen enligt artikel 2.6 i Omnibus II-direktivet) och delvis artikel 152a.2 tredje meningen i Solvens II-direktivet (i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet). Övervägandena finns i avsnitten 4.3.2, 4.8 och 5.2.

Första stycket innebär att Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig myndighet inom EES till Eiopa för tvistlösning. I stycket införs en hänvisning till artikel 33 i Solvens II-direktivet.

Ändringen innebär att Finansinspektionen, om inspektionen inte kan utöva sin rätt enligt 5 § att delta i en undersökning som ska göras av en behörig myndighet inom EES hos en sekundäretablering här i landet, får hänskjuta frågan till Eiopa för tvistlösning. I stycket definieras även Solvens IIdirektivet. Hänvisningen till Solvens II-direktivet ändras så att den avser direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

Enligt andra stycket, som är nytt, får Finansinspektionen även hänskjuta frågor till Eiopa och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet. De fall som avses enligt direktivet är dels sådana där den behöriga myndigheten i en EES-försäkringsgivares hemland har konstaterat försämringar i de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker hos försäkringsgivaren, dels sådana där Finans-

Prop. 2020/21:129 inspektionen befarar att det finns allvarliga brister i konsumentskyddet hos

en sådan försäkringsgivare.

Den behöriga myndigheten i EES-försäkringsgivarens hemland är skyldig att underrätta Finansinspektionen om försämringar i de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker som kan ha en gränsöverskridande effekt (se artikel 152a.2 i Solvens II-direktivet). Finansinspektionen får enligt 2 a § underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet om inspektionen har anledning att befara att det finns allvarliga brister i fråga om konsumentskydd hos EES-försäkringsgivaren. Om Finansinspektionen och hemlandsmyndigheten inte kan komma överens om en lösning efter en sådan underrättelse ska de kunna hänskjuta frågan till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 152a i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen i andra stycket innebär att Finansinspektionen får hänskjuta en sådan fråga till Eiopa.

2 c § Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter

inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan dem när en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i Sverige.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om inrättande av en samarbetsplattform. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.2 i Solvens IIdirektivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.3.

I paragrafen anges att Finansinspektionen i vissa fall får inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet. Detta görs tillsammans med berörda behöriga myndigheter. Med berörda behöriga myndigheter avses de nationella myndigheter utomlands som i ett enskilt fall har behörighet att utöva tillsyn över en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige (se definitionen i 1 kap. 5 § 5). I första hand avses den myndighet som har gett EES-försäkringsgivaren tillstånd att driva verksamhet och ansvarar för den finansiella tillsynen, dvs. hemlandsmyndigheten (se 1 § första stycket). Med berörda behöriga myndigheter kan även avses en myndighet i ett annat land än Sverige där EES-försäkringsgivaren driver verksamhet och står under en mer begränsad tillsyn, s.k. värdlandstillsyn (jfr 1 § andra stycket om Finansinspektionens tillsyn i dessa fall). En förutsättning för att en samarbetsplattform ska få inrättas är att en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i Sverige. EES-försäkringsgivaren ska således i vart fall driva verksamhet i sitt hemland och i Sverige. Verksamheten i Sverige kan drivas antingen genom sekundäretablering (2 kap. 1 § 1) eller genom gränsöverskridande verksamhet (2 kap. 1 § 2). Syftet med en samarbetsplattform ska vara att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheter som utövar tillsyn över en viss EES-försäkringsgivare.

Paragrafen gäller när Finansinspektionen utövar en begränsad tillsyn över en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige, s.k. värdlandstillsyn enligt 1 § andra stycket. Om det i stället rör sig om ett försäkringsföretag som driver verksamhet i ett annat land inom EES gäller 3 kap. 22 § försäkringsrörelselagen (2010:2043), förkortad FRL (se författningskommentaren till den paragrafen).

I de fall Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om att inrätta en samarbetsplattform får inspektionen begära att Eiopa ska inrätta en samarbetsplattform (se författningskommentaren till 2 d §).

2 d § Om Finansinspektionen och berörda behöriga myndigheter inte kan enas om

inrättandet av en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättar en samarbetsplattform.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om att Finansinspektionen i vissa fall får begära att Eiopa ska inrätta en samarbetsplattform. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.3.

Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter inrätta en samarbetsplattform om en EES-försäkringsgivare driver verksamhet i Sverige (se 2 c §). Om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om att inrätta en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Eiopa ska inrätta en sådan plattform. För att Eiopa i ett enskilt fall ska få inrätta en samarbetsplattform krävs även att något av villkoren i artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet är uppfyllt. Således krävs att a) den gränsöverskridande verksamheten är relevant när det gäller värdlandets marknad, b) en underrättelse från tillsynsmyndigheten i hemlandet om försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker har gjorts i enlighet med artikel 152a.2 eller c) ärendet har hänskjutits till Eiopa i enlighet med artikel 152a.2.

Paragrafen gäller när Finansinspektionen utövar en begränsad tillsyn över en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige, s.k. värdlandstillsyn enligt 1 § andra stycket. Om det i stället rör sig om ett försäkringsföretag som driver verksamhet i ett annat land inom EES gäller 3 kap. 22 a § FRL (se författningskommentaren till den paragrafen).

2 e § Finansinspektionen ska på begäran av Europeiska försäkrings- och tjänste-

pensionsmyndigheten lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om Finansinspektionens uppgiftslämnande till Eiopa. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.4 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.3.3 och 4.4.

I paragrafen anges att Finansinspektionen ska lämna uppgifter till Eiopa. Uppgifterna ska lämnas på begäran. De uppgifter som ska lämnas är uppgifter som Eiopa behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller oavsett om det rör sig om en samarbetsplattform som Finansinspektionen har inrättat tillsammans med berörda behöriga myndigheter (2 c §) eller om den inrättats av Eiopa, antingen på eget initiativ (artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet) eller efter begäran från en tillsynsmyndighet (2 d § eller motsvarande nationella bestämmelser i andra länder inom EES som genomför artikel 152b.1).

Prop. 2020/21:129 Paragrafen gäller när Finansinspektionen utövar en begränsad tillsyn över en EES-försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige, s.k. värdlandstillsyn enligt 1 § andra stycket. Om det i stället rör sig om ett försäkringsföretag som driver verksamhet i ett annat land inom EES gäller 3 kap. 22 b § FRL (se författningskommentaren till den paragrafen).

9 kap.

17 § Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en åtgärd, får inspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

Paragrafen reglerar medling av Eiopa i ett ärende om överlåtelse av bestånd av tjänstepensionsavtal.

Ändringen är en följdändring med anledning av att det har gjorts en redaktionell ändring i artikel 31 i Eiopa-förordningen genom artikel 2.24 i ändringsförordningen. Ingen ändring i sak är avsedd.

10 kap.

4 a § Finansinspektionen får bestämma att följande beslut ska gälla omedelbart, nämligen beslut

1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare eller ett utländskt tjänstepensionsinstitut att fortsätta med sin marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal eller avtal om tjänstepension,

2. att inskränka en EES-försäkringsgivares eller ett utländskt tjänstepensionsinstituts rätt att förfoga över sina tillgångar enligt 3 kap. 7 eller 9 §,

3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett försäkringsbestånd enligt 9 kap. 2 §,

4. att meddela föreläggande, eller

5. om hur verksamheten ska bedrivas enligt 6 kap. 11 § andra stycket.

I paragrafen finns bestämmelser om Finansinspektionens förordnande om att beslut ska gälla omedelbart. Paragrafen innebär att Finansinspektionen får bestämma att sådana beslut som anges i punkterna 1–5 ska gälla omedelbart. När det gäller andra beslut av Finansinspektionen tillämpas bestämmelserna om omedelbar verkställighet i 35 § förvaltningslagen (2017:900).

Punkt 2 ändras på så sätt att den felaktiga hänvisningen till 3 kap. 6 § tas bort.

I paragrafen görs även språkliga ändringar.

Hänvisningar till S8-1

8.2. Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

1 kap.

12 § I denna lag betyder

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över en utländsk försäkringsgivare eller över ett försäkringsföretag,

2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,

5. externt kreditvärderingsinstitut: ett kreditvärderingsinstitut som har fått tillstånd eller blivit certifierat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kredit-värderingsinstitut eller en centralbank som utfärdar kreditvärderingar som inte omfattas av den förordningen,

6. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,

7. försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag,

8. försäkringsgivare från tredjeland: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,

9. grupptillsynsmyndighet: den myndighet som enligt 19 kap. 6 § ansvarar för grupptillsynen,

10. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177, 11. specialföretag: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som, utan att vara ett försäkringsföretag eller en utländsk försäkringsgivare, övertar försäkringsrisker från ett försäkringsföretag eller en EES-försäkringsgivare och som till fullo finansierar sin exponering för riskerna genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad företagens skyldigheter enligt avtal om riskövertagande, 12. tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap., och 13. tjänstepensionsföretag: ett företag som har tillstånd att driva tjänstepensionsverksamhet enligt lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.

Paragrafen innehåller definitioner. Övervägandena finns i avsnitten 4.8 och 5.1.

I punkt 1 ändras definitionen av behörig myndighet så att den även innefattar en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över ett försäkringsföretag. Därmed förtydligas att uttrycket också avser en utländsk myndighet som utövar en mer begränsad tillsyn, s.k. värdlands-

Prop. 2020/21:129 tillsyn, över ett försäkringsföretag som driver verksamhet i det landet (se

bestämmelserna i bl.a. 3 kap. om verksamhet i ett annat land inom EES).

I punkt 8 görs en språklig ändring på så sätt att den hittillsvarande termen ”tredje land” ändras till ”tredjeland”.

I punkt 10 ändras definitionen av Solvens II-direktivet så att den avser direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

2 kap.

16 a § Finansinspektionen ska innan den beslutar i fråga om tillstånd underrätta

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om

1. företaget avser att driva gränsöverskridande verksamhet eller inrätta en sekundäretablering i det landet, och

2. det med hänsyn till det som anges i företagets verksamhetsplan är sannolikt att dess verksamhet kommer att vara relevant för marknaden i det landet.

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om Finansinspektionens informationsutbyte med Eiopa och en behörig myndighet i ett annat land inom EES om planerad verksamhet i det landet. Paragrafen genomför artikel 152a.1 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.3.1 och 4.4.

Enligt paragrafen är Finansinspektionen skyldig att underrätta Eiopa och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES om ett företag som ansöker om tillstånd att driva försäkringsrörelse avser att driva gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet från en sekundäretablering i det landet. Underrättelse enligt denna paragraf ska ske innan Finansinspektionen beslutar i fråga om tillstånd. En underrättelse ska lämnas om det med hänsyn till det som anges i företagets verksamhetsplan är sannolikt att den planerade verksamheten i ett annat land inom EES kommer att vara relevant för marknaden i det landet. Det ska alltså vara fråga om verksamhet av mer betydande omfattning. Vid Finansinspektionens bedömning av omfattningen ska enligt paragrafen uppgifter i företagets verksamhetsplan beaktas. Uppskattade intäkter från verksamheten i värdlandet i förhållande till företagets totala uppskattade intäkter samt de förväntade effekterna på värdlandets försäkringsmarknad har betydelse för bedömningen huruvida företagets verksamhet är relevant för marknaden i värdlandet i paragrafens mening.

I 3 kap. 2 och 17 §§ finns bestämmelser om Finansinspektionens meddelande till den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES om ett försäkringsföretag som inte är ett återförsäkringsbolag avser att inrätta en sekundäretablering eller driva gränsöverskridande verksamhet.

3 kap.

22 § Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter

inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet för att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan dem när ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett eller flera andra länder inom EES.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om inrättande av en samarbetsplattform. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.2 i Solvens II-

direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.3.

I paragrafen anges att Finansinspektionen i vissa fall får inrätta en sådan samarbetsplattform som avses i artikel 152b i Solvens II-direktivet. En samarbetsplattform får inrättas tillsammans med berörda behöriga myndigheter. Med berörd behörig myndighet avses en utländsk myndighet som i ett enskilt fall har behörighet att utöva tillsyn över ett försäkringsföretag (se definitionen av behörig myndighet i 1 kap. 12 § 1). För att en samarbetsplattform ska få inrättas krävs även att försäkringsföretaget driver verksamhet både i Sverige och i minst ett annat land inom EES. I det andra landet kan verksamheten drivas antingen genom sekundäretablering (se 1–7 §§) eller genom gränsöverskridande verksamhet (se 15–21 §§). Syftet med en samarbetsplattform ska vara att förbättra informationsutbytet och stärka samarbetet mellan Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheter som utövar tillsyn över ett visst försäkringsföretag.

Paragrafen är tillämplig när Finansinspektionen, som hemlandsmyndighet, utövar tillsyn över ett försäkringsföretag. Om Finansinspektionen i stället, som värdlandsmyndighet, utövar tillsyn över en EES-försäkringsgivare gäller 3 kap. 2 c § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT (se författningskommentaren till den paragrafen).

I de fall Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om att inrätta en samarbetsplattform får inspektionen begära att Eiopa inrättar en samarbetsplattform (se författningskommentaren till 22 a §).

22 a § Om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan

enas om inrättandet av en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättar en samarbetsplattform.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får begära att Eiopa ska inrätta en samarbetsplattform. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.3.

Finansinspektionen får tillsammans med berörda behöriga myndigheter inrätta en samarbetsplattform om ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett eller flera andra länder inom EES (se författningskommentaren till

22 §). Om Finansinspektionen och de berörda behöriga myndigheterna inte kan enas om att inrätta en samarbetsplattform, får inspektionen begära att Eiopa ska inrätta en sådan plattform. För att Eiopa i ett enskilt fall ska få inrätta en samarbetsplattform krävs även att något av villkoren i artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet är uppfyllt. Således krävs att a) den gränsöverskridande verksamheten är relevant när det gäller värdlandets marknad, b) en underrättelse från tillsynsmyndigheten i hemlandet om försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker har gjorts i enlighet med artikel 152a.2 eller c) ärendet har hänskjutits till Eiopa i enlighet med artikel 152a.2.

Paragrafen är tillämplig när Finansinspektionen, som hemlandsmyndighet, utövar tillsyn över ett försäkringsföretag. Om Finansinspektionen i stället, som värdlandsmyndighet, utövar tillsyn över en EES-försäkrings-

Prop. 2020/21:129 givare gäller 3 kap. 2 d § LUFT (se författningskommentaren till den

paragrafen).

22 b § Finansinspektionen ska på begäran av Europeiska försäkrings- och tjänste-

pensionsmyndigheten lämna de uppgifter som den myndigheten behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om Finansinspektionens uppgiftslämnande till Eiopa. Paragrafen genomför delvis artikel 152b.4 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.3.3 och 4.4.

I paragrafen anges att Finansinspektionen ska lämna uppgifter till Eiopa. Uppgifterna ska lämnas efter begäran. De uppgifter som ska lämnas är uppgifter som Eiopa behöver för att en samarbetsplattform ska fungera väl. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller oavsett om det rör sig om en samarbetsplattform som Finansinspektionen har inrättat tillsammans med berörda behöriga myndigheter (22 §) eller om den inrättats av Eiopa, antingen på eget initiativ (artikel 152b.1 i Solvens II-direktivet) eller efter begäran från en tillsynsmyndighet (22 a § eller motsvarande nationella bestämmelser i andra länder inom EES som genomför artikel 152b.1).

Paragrafen är tillämplig när Finansinspektionen, som hemlandsmyndighet, utövar tillsyn över ett försäkringsföretag. Om Finansinspektionen i stället, som värdlandsmyndighet, utövar tillsyn över en EES-försäkringsgivare gäller 3 kap. 2 e § LUFT (se författningskommentaren till den paragrafen).

9 kap.

2 § Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges, om

1. försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem som uppfyller kraven i 10 kap. 6 §, och

2. kraven i 6 och 9–18 §§ är uppfyllda.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningar för att få använda en intern modell.

Ändringen innebär att hittillsvarande andra stycket flyttas till nya 2 c §.

2 a § Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänste-

pensionsmyndigheten om en ansökan om tillstånd att använda en intern modell.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om underrättelse till Eiopa. Paragrafen genomför delvis artikel 112.3a första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.2.1 och 4.4.

I paragrafen anges att Finansinspektionen ska underrätta Eiopa om en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Detta krav på underrättelse gäller också ansökningar som avser tillstånd att använda en partiell intern modell (se 4 § andra stycket) eller tillstånd att ändra en intern modell (se 7 § femte stycket första meningen).

2 b § Finansinspektionen får begära hjälp av Europeiska försäkrings- och tjänste-

pensionsmyndigheten när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen får begära hjälp av Eiopa när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Paragrafen genomför delvis artikel 112.3a andra meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.

I paragrafen anges att Finansinspektionen får begära hjälp av Eiopa när inspektionen prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Paragrafen gäller även vid ansökningar om tillstånd att använda en partiell intern modell (se 4 § andra stycket) eller tillstånd att ändra en intern modell (se 7 § femte stycket första meningen).

2 c § Finansinspektionen ska fatta beslut i fråga om tillstånd att använda en intern

modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om Finansinspektionens handläggning av en ansökan om tillstånd att använda en intern modell. Paragrafen genomför delvis artikel 112.4 i Solvens II-direktivet.

I paragrafen anges att Finansinspektionen ska fatta ett beslut i fråga om tillstånd att använda en intern modell inom sex månader från det att en fullständig ansökan kom in till inspektionen. Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt 2 § andra stycket. Paragrafen gäller även vid andra typer av ansökningar som rör interna modeller (se 4 § andra stycket för ansökningar om partiella interna modeller och 7 § femte stycket första meningen för ansökningar om ändring av en intern modell) och ansökningar om ändring av styrdokumentet för ändring av en intern modell (se 7 § femte stycket andra meningen).

4 § För att ett försäkringsföretag ska få tillstånd att använda en partiell intern modell krävs, utöver det som anges i 2 §, att

1. det finns godtagbara skäl att avgränsa tillämpningsområdet för den interna modellen på det sätt som försäkringsföretaget har gjort,

2. solvenskapitalkravet kan beräknas mer rättvisande utifrån försäkringsföretagets riskprofil och bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ än utifrån standardformeln enligt 8 kap. 5–11 §§, och

3. den partiella interna modellen kan integreras helt med de beräkningar som ska ske enligt standardformeln.

För Finansinspektionens prövning gäller 2 a–2 c §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillstånd att använda en partiell intern modell. Ändringen i paragrafen genomför delvis artikel 112.3a och 112.4 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.

I första stycket anges särskilda krav på utformningen av en partiell intern modell. För tillstånd att få använda en partiell intern modell krävs att dels dessa krav, dels kraven för en fullständig intern modell är uppfyllda. Kraven för att få använda en fullständig intern modell anges i 2 §.

Prop. 2020/21:129 I andra stycket, som är nytt, anges vad som gäller för Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd att få använda en partiell intern modell. Stycket genomför delvis artikel 112.3a i Solvens IIdirektivet. Samma bestämmelser gäller för Finansinspektionens prövning oavsett om en ansökan rör tillstånd att få använda en fullständig eller en partiell intern modell. Finansinspektionen ska underrätta Eiopa om att inspektionen har mottagit en ansökan om en partiell intern modell (2 a §). Finansinspektionen får även begära hjälp av Eiopa när inspektionen prövar en ansökan om en partiell intern modell (2 b §). För en ansökan om tillstånd att använda en partiell intern modell gäller dessutom att Finansinspektionen ska fatta ett beslut inom sex månader från det att en komplett ansökan kom in till inspektionen (2 c §).

7 § Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell får göra mindre ändringar av denna i enlighet med det styrdokument för ändring av den interna modellen som godkänts av Finansinspektionen enligt 6 §.

För större ändringar i den interna modellen krävs tillstånd från Finansinspektionen, som vid sin prövning ska tillämpa kraven i 2 §. Vid prövningen gäller 2 a–2 c §§.

Samtliga ändringar av styrdokumentet ska godkännas av Finansinspektionen, som vid sin prövning ska tillämpa kraven i 2 §. Vid prövningen gäller 2 c §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ändring av en intern modell och styrdokumentet för ändring av en intern modell. Ändringen i paragrafen genomför delvis artikel 112.3a och 112.4 i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.2 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.

I första stycket anges att ett försäkringsföretag får göra mindre ändringar av en intern modell i enlighet med vad som anges i styrdokumentet för ändring av den interna modellen.

För större ändringar av en intern modell krävs enligt andra stycket tillstånd från Finansinspektionen. Genom den nya hänvisningen följer att kraven för tillstånd att få använda en intern modell (2 §), också ska gälla vid Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd att ändra en intern modell. Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt det hittillsvarande fjärde stycket. I stycket införs även bestämmelser om förfarandet hos Finansinspektionen. Finansinspektionen ska underrätta Eiopa om att inspektionen har mottagit en ansökan om ändring av en intern modell (se 2 a §). Finansinspektionen får även begära hjälp av Eiopa när inspektionen prövar en ansökan om ändring av en intern modell (se 2 b §). Dessa bestämmelser genomför delvis artikel 112.3a i Solvens II-direktivet. Vid ansökningar som rör ändring av en intern modell ska Finansinspektionen fatta ett beslut inom sex månader från det att en komplett ansökan kom in till inspektionen (se 2 c §). Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt fjärde stycket.

I tredje stycket finns bestämmelser om ändring av styrdokumentet för ändring av en intern modell. En sådan ändring ska godkännas av Finansinspektionen. Genom den nya hänvisningen följer att kraven för tillstånd att få använda en intern modell (2 §), också ska gälla vid Finansinspektionens prövning av en ansökan om tillstånd att ändra styrdokumentet för ändring av en intern modell. Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt det hittillsvarande fjärde stycket. Vid ansökningar som rör

ändring av styrdokumentet för ändring av en intern modell ska Finansinspektionen fatta ett beslut inom sex månader från det att en komplett ansökan kom in till inspektionen (se 2 c §). Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt fjärde stycket.

Bestämmelserna i det hittillsvarande fjärde stycket förs över till andra och tredje styckena.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. förutsättningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell enligt 1, 2 och 3–5 §§,

2. förutsättningarna för ändring av en intern modell och styrdokument enligt 6 och 7 §§,

3. krav på användning av statistiska kvalitetsnormer för en intern modell enligt 9–14 §§,

4. kalibrering av en intern modell enligt 15 §,

5. validering av en intern modell enligt 17 §, och

6. krav på dokumentation enligt 18 §.

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som rör interna modeller.

Hänvisningen i punkt 1 ändras som en följd av att det införs nya bestämmelser för förfarandet hos Finansinspektionen vid prövningen av ansökningar som rör en intern modell (nya 2 a–2 c §§).

17 kap.

3 § Finansinspektionen ska, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med

– behöriga myndigheter, – Europeiska kommissionen, – Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, och – Europeiska centralbanken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samarbete och utbyte av information.

I paragrafen görs en språklig ändring i form av att i första strecksatsen tas ordet ”andra” bort i det hittillsvarande uttrycket ”andra behöriga myndigheter”. En definition av behörig myndighet finns i 1 kap. 12 § 1 (se författningskommentaren till den paragrafen). Genom den språkliga ändringen förtydligas att den definitionen endast avser utländska myndigheter och att den inte innefattar Finansinspektionen (se prop. 2015/16:9 s. 206 f.).

3 a § Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepen-

sionsmyndigheten och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES, om

1. inspektionen konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver gränsöverskridande verksamhet eller verksamhet från en sekundäretablering i det landet, och

2. riskerna kan ha en gränsöverskridande effekt.

Prop. 2020/21:129 I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om Finansinspektionens infor-

mationsutbyte med Eiopa och en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Paragrafen genomför artikel 152a.2 första meningen i Solvens IIdirektivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.3.2 och 4.4.

Genom paragrafen införs en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta Eiopa och den behöriga myndigheten i ett annat land inom EES om inspektionen, i egenskap av hemlandsmyndighet, konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver verksamhet i det andra landet. En förutsättning för underrättelse är att den aktuella risken bedöms kunna ha en gränsöverskridande effekt. Om Finansinspektionen och värdlandsmyndigheten inte kan komma överens om en lösning finns möjlighet att begära hjälp av Eiopa enligt 3 b § andra stycket (se författningskommentaren till den paragrafen).

Hittillsvarande 3 a § får ny beteckning (3 b §) och delvis ändrad lydelse.

3 b § Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en behörig

myndighet inom EES till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 33, 38, 155 och 158 i Solvens IIdirektivet.

Finansinspektionen får även hänskjuta frågor till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet.

Paragrafen, som i hittillsvarande lydelse betecknas 3 a §, innehåller bestämmelser om hänskjutande av frågor till Eiopa. Det nya andra stycket genomför delvis artikel 152a.2 tredje meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.3 i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.2.

I första stycket görs en språklig ändring på så sätt att ordet ”annan” tas bort i det hittillsvarande uttrycket ”annan behörig myndighet”. En definition av behörig myndighet finns i 1 kap. 12 § 1 (se författningskommentaren till den paragrafen). Genom den språkliga ändringen förtydligas att definitionen endast avser utländska myndigheter och att den inte innefattar Finansinspektionen (se prop. 2015/16:9 s. 206 f.).

I andra stycket, som är nytt, anges att Finansinspektionen får hänskjuta frågor till Eiopa och begära hjälp av myndigheten i de fall som framgår av artikel 152a i Solvens II-direktivet. De fall som avses enligt direktivet är dels sådana där Finansinspektionen har konstaterat försämringar i de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som driver verksamhet i ett annat land inom EES, dels sådana där en behörig myndighet i det andra landet hyser allvarliga och motiverade farhågor i fråga om konsumentskyddet hos försäkringsföretaget. Finansinspektionen är enligt 3 a § skyldig att underrätta behörig värdlandsmyndighet om försämringar i de ekonomiska förhållandena eller andra framväxande risker i ett försäkringsföretag som kan ha en gränsöverskridande effekt. Värdlandsmyndigheten får underrätta Finansinspektionen om farhågor i fråga om konsumentskydd (se artikel 152a.2 i Solvens II-direktivet). Om Finansinspektionen och värdlandsmyndigheten inte kan komma överens om en lösning efter en underrättelse ska de kunna

hänskjuta frågan till Eiopa och begära myndighetens hjälp i enlighet med artikel 152a i Solvens II-direktivet.

18 kap.

9 § Om ett försäkringsföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om det som gäller när ett försäkringsföretag inte följer ett beslut om rättelse.

I paragrafen görs språkliga ändringar på så sätt att ordet ”utländsk” tas bort i det hittillsvarande uttrycket ”behörig utländsk myndighet”. En definition av behörig myndighet finns i 1 kap. 12 § 1 (se författningskommentaren till den paragrafen). Genom den språkliga ändringen förtydligas att den definitionen inte innefattar Finansinspektionen utan endast avser utländska myndigheter (se prop. 2015/16:9 s. 206 f.).

19 kap.

9 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den tremånadersfrist som anges i 8 § har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och begärt myndighetens hjälp i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG, ska inspektionen och de berörda behöriga myndigheterna invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Om Finansinspektionen utsetts till grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen överlämna beslutet och skälen för det till försäkringsföretaget och tillsynskollegiet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av ett ärende om utseende av grupptillsynsmyndighet till Eiopa. Övervägandena finns i avsnitten 4.8 och 5.3.

Första stycket ändras så att Eiopa-förordningen anges med fullständig beteckning. Hänvisningen ändras även från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Stycket ändras också på det sätt att den hittillsvarande andra meningen tas bort. Att Finansinspektionen ska följa ett beslut från Eiopa följer av artikel 19.3 i Eiopa-förordningen.

21 § Om det gruppbaserade solvenskapitalkravet beräknas enligt konsolideringsmetoden, kan beräkningen ske antingen med användning av standardformeln eller med användning av en fullständig eller partiell intern modell.

Bestämmelserna i 8 kap. 1–3 och 5–11 §§ ska gälla vid beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Bestämmelserna i 9 kap. 1–18 §§ ska gälla för en intern modell som används för att beräkna det grupp-

baserade solvenskapitalkravet. Om det finns ett tillsynskollegium, ska 9 kap. 2 a–2 c §§ inte gälla för en sådan ansökan som avses i 23 a §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet.

I andra stycket anges de bestämmelser som ska gälla för en intern modell som ska användas för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Att det gruppbaserade solvenskapitalkravet i vissa fall får beräknas med en intern modell följer av första stycket. I 9 kap. införs det nya bestämmelser för prövning av en ansökan om intern modell på enskild nivå (se författningskommentarerna till 9 kap. 2 a–2 c §§). Genom hänvisningen till 9 kap. gäller de bestämmelserna även för prövning av en ansökan om intern modell för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet. Som utgångspunkt ska Finansinspektionen underrätta Eiopa om en ansökan om att använda en intern modell för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet (se 9 kap. 2 a §). Finansinspektionen har möjlighet att begära hjälp av Eiopa vid prövning av en sådan ansökan (se 9 kap. 2 b §) och ett beslut ska fattas inom sex månader (se 9 kap. 2 c §).

Enligt tillägget gäller detta dock inte för vissa grupper och ansökningar. Om det finns ett tillsynskollegium, ska 9 kap. 2 a–2 c §§ inte gälla för en sådan ansökan som avses i 23 a §. Ett tillsynskollegium är en permanent men flexibel struktur för samarbete, samordning och beslutsfattande mellan Finansinspektionen och en eller flera behöriga myndigheter eller mellan flera behöriga myndigheter vid tillsynen över en grupp enligt 19 kap. (se definitionen i 1 kap. 12 § 12). Med ansökningar enligt 23 a § avses dels ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, dels ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (se 23 a § och författningskommentaren till den paragrafen). Bestämmelser om prövning av sådana ansökningar finns i stället bl.a. i 23 b, 24 och 25 §§.

23 § En intern modell som används för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet får även användas för beräkning av solvenskapitalkravet för ett enskilt försäkringsföretag eller en enskild EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om användning av en intern modell inom en grupp.

Ändringen innebär att de hittillsvarande andrafemte styckena flyttas till de nya 23 a–23 c §§.

23 a § En ansökan om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det

gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen får lämnas in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En sådan ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen också ta emot ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, om en sådan ansökan görs

1. gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, eller

2. gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om olika typer av ansökningar om tillstånd att använda en intern modell. Paragrafen överensstämmer med hittillsvarande 23 § andra och tredje styckena.

I första stycket finns bestämmelser om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för försäkringsföretag eller EESförsäkringsgivare som ingår i gruppen. En sådan ansökan får ges in till Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. Ansökan får göras av ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare och dess anknutna företag. En ansökan får också göras gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt 23 § andra stycket som genomfört artikel 231.1 i Solvens II-direktivet. Första stycket gäller därmed bara om gruppen använder konsolideringsmetoden (metod 1) för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet (se prop. 2015/16:9 s. 429 f. och 625).

I andra stycket finns bestämmelser om ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen ta emot en sådan ansökan. En ansökan får göras gemensamt av ett sådant försäkringsföretag som avses i 2 § andra stycket 1 eller 2 och de övriga försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen, andra stycket 1. En ansökan får också göras gemensamt av sådana försäkringsföretag i en grupp som avses i 2 § andra stycket 3 och sådana EESförsäkringsgivare som ingår i gruppen, andra stycket 2. Detta överensstämmer med det som hittills gällt enligt 23 § tredje stycket som genomfört artikel 233.5 i Solvens II-direktivet. Andra stycket gäller därmed bara om gruppen använder sammanläggnings- och avräkningsmetoden (metod 2) för att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet (se samma prop. s. 430 och 625).

23 b § Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet,

snarast möjligt överlämna ansökningar enligt 23 a § till övriga medlemmar i tillsynskollegiet, inbegripet Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Även de handlingar som företag har lämnat in tillsammans med en sådan ansökan ska överlämnas.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överlämnande av ansökningar om intern modell. Paragrafen genomför artikel 231.1 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt

Prop. 2020/21:129 artikel 2.4 a i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 4.2.2

och 4.4.

I paragrafen anges att Finansinspektionen ska överlämna ansökningar som rör tillstånd till användning av en intern modell inom en grupp till medlemmarna i ett tillsynskollegium, inbegripet Eiopa. De ansökningar som ska överlämnas är ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare inom gruppen (nya 23 a § första stycket). Även ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen ska överlämnas (nya 23 a § andra stycket). Detta överensstämmer delvis med det som hittills gällt enligt 23 § femte stycket. Tidigare har det bara angetts att ansökningar ska överlämnas till berörda behöriga myndigheter. För att bättre stämma överens med Solvens II-direktivet ändras uttrycket ”berörda behöriga myndigheter” till ”övriga medlemmar i tillsynskollegiet”. Ingen ändring i sak är avsedd. I enlighet med artikel 231.1 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet, förtydligas att en ansökan även ska överlämnas till Eiopa.

För att fullt ut genomföra artikel 231.1 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet införs det ett nytt krav om att också de handlingar som företag har lämnat in tillsammans med en ansökan ska överlämnas. Detta bör ske i samband med att ansökan överlämnas. De handlingar som avses är åtminstone de handlingar som särskilt anges i artikel 347.6 i Solvens II-förordningen. Handlingarna ska, liksom ansökan, överlämnas till övriga medlemmar i tillsynskollegiet, inbegripet Eiopa.

Om det rör sig om en grupp där Finansinspektionen både är grupptillsynsmyndighet och tillsynsmyndighet för de enskilda företagen i gruppen, dvs. en s.k. nationell grupp med enbart svenska försäkringsföretag, finns det inte något egentligt tillsynskollegium. I ett sådant fall är det tillräckligt att Finansinspektionen underrättar Eiopa om en ansökan enligt 23 a § (se 21 § och författningskommentaren till den paragrafen).

Om Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet och har fått in en ansökan enligt 23 a § gäller i stället 23 c § (se författningskommentaren till den paragrafen).

23 c § Om Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet,

har tagit emot en sådan ansökan som avses i 23 a §, ska den överlämnas till grupptillsynsmyndigheten.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överlämnande av ansökningar om intern modell när Finansinspektionen inte är grupptillsynsmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2.

I paragrafen anges att Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, ska överlämna sådana ansökningar som avses i 23 a § till grupptillsynsmyndigheten. I 23 a § finns bestämmelser om två olika typer av ansökningar om intern modell. Det finns även bestämmelser om vilka företag som får göra sådana ansökningar (se 23 a § och artiklarna 231.1 första stycket och 233.5 i Solvens II-direktivet). Detta överensstämmer delvis med det som hittills gällt enligt 23 § fjärde stycket.

Skyldigheten att överlämna ansökningar har hittills bara gällt de ansökningar som görs av försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. Denna skyldighet utvidgas nu till att gälla samtliga ansökningar som avses i nya 23 a §. Finansinspektionen ska således överlämna samtliga ansökningar som avses i 23 a § om sökanden har rätt att göra en sådan ansökan. Överlämnandet ska, som hittills gällt, ske till grupptillsynsmyndigheten.

Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och har fått in en ansökan enligt 23 a § gäller i stället 23 b § (se författningskommentaren till den paragrafen).

24 § När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt 23 a § tillämpas denna lag.

Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid prövningen av en tillståndsansökan. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2.

Som en följd av att bestämmelsen i hittillsvarande 23 § andra stycket flyttas till nya 23 a § första stycket ändras hänvisningen till den bestämmelsen (se författningskommentarerna till de paragraferna).

Bestämmelserna har hittills bara gällt för ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkning av både det gruppbaserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen. Genom att hänvisningen inte bara omfattar 23 a § första stycket, som motsvarar hittillsvarande 23 § andra stycket, utan även 23 a § andra stycket, som motsvarar hittillsvarande 23 § tredje stycket, utvidgas tillämpningsområdet för bestämmelserna. Paragrafen gäller därmed också för ansökningar om tillstånd att använda en intern modell för beräkningen av solvenskapitalkravet för de försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen om en sådan ansökan ges in till Finansinspektionen.

När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och prövar en ansökan om tillstånd att använda en intern modell enligt 23 a § tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för en sådan intern modell som avses i ansökan. När ansökan har lämnats in till inspektionen, gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare.

24 a § Finansinspektionen får begära hjälp av Europeiska försäkrings- och

tjänstepensionsmyndigheten när inspektionen prövar en ansökan enligt 23 a §.

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om att Finansinspektionen får begära hjälp av Eiopa vid prövning av en ansökan om intern modell. Paragrafen genomför artikel 231.1 tredje stycket andra meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 a i ändringsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2.

I paragrafen anges att Finansinspektionen får begära hjälp av Eiopa när inspektionen prövar vissa ansökningar om tillstånd att använda en intern

Prop. 2020/21:129 modell. Detta gäller om en sådan ansökan avser beräkning av det grupp-

baserade solvenskapitalkravet och solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag eller EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (23 a § första stycket). Finansinspektionen får också begära hjälp av Eiopa om en ansökan avser tillstånd att använda en intern modell enbart för beräkningen av solvenskapitalkravet för enskilda försäkringsföretag och EES-försäkringsgivare som ingår i gruppen (23 a § andra stycket).

Möjligheten att begära hjälp av Eiopa gäller när Finansinspektionen som grupptillsynsmyndighet dels ensam ska fatta ett beslut (25 § andra stycket), dels tillsammans med de berörda behöriga myndigheterna ska komma överens om vilket beslut som bör fattas (25 § första stycket). Finansinspektionen har också möjlighet att begära hjälp från Eiopa i andra fall då inspektionen i egenskap av grupptillsynsmyndighet ska fatta ett slutligt beslut (26 § första och andra styckena). Det är även möjligt för Finansinspektionen att begära hjälp av Eiopa i de fall då inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, dvs. när det är en behörig myndighet som är grupptillsynsmyndighet och den myndigheten ska fatta det slutliga beslutet. Även i dessa fall ska de berörda tillsynsmyndigheterna göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan (se artikel 231.2 första stycket i Solvens II-direktivet).

25 § När Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, ska inspektionen inom sex månader från det att en fullständig ansökan enligt 23 a § har lämnats in, om möjligt, komma överens med de berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den ska redovisas skriftligen. Finansinspektionen ska fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.

Om en sådan överenskommelse som avses i första stycket inte kan träffas inom den angivna perioden, ska Finansinspektionen ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet ska innehålla de skäl som bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om intern modell.

I första stycket ändras en hänvisning som en följd av att bestämmelserna i hittillsvarande 23 § andra och tredje styckena flyttas till nya 23 a § (se författningskommentarerna till de paragraferna).

26 § Om Finansinspektionen eller någon av de berörda behöriga myndigheterna inom den sexmånadersperiod som avses i 25 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010, ska inspektionen avvakta med ett beslut enligt 25 § andra stycket och invänta det beslut som

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning.

Om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut som avses i första stycket, ska Finansinspektionen fatta sitt slutliga beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut.

Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar ett sådant beslut som avses i första

stycket inom den tid som anges i artikel 231.3 andra stycket i Solvens II-direktivet, ska Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att den sexmånadersperiod som avses i första stycket har löpt ut eller ett beslut har fattats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tvistlösning. Ändringarna i paragrafen genomför artikel 231.3 tredje stycket första meningen i Solvens IIdirektivet, i lydelsen enligt artikel 2.4 b i ändringsdirektivet, och förtydligar genomförandet av artikel 231.3 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.51 i Omnibus II-direktivet. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitten 4.2.2, 4.8 och 5.3.

Hänvisningen till Eiopa-förordningen i första stycket ändras från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Stycket ändras också på det sättet att den hittillsvarande andra meningen tas bort. Att Finansinspektionen ska följa ett beslut från Eiopa följer av artikel 19.3 i Eiopa-förordningen.

I andra stycket, som är nytt, införs en särskild bestämmelse om vad som ska gälla om Eiopa har fattat ett sådant beslut som avses i första stycket, dvs. beslut i ett ärende om tillstånd att använda en intern modell som hänskjutits för tvistlösning. Finansinspektionen ska då fatta ett slutligt beslut i enlighet med Eiopas beslut. Detta gäller bara när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet (se första stycket och hänvisningen till beslut enligt 25 §). Om det i stället är en behörig myndighet som är grupptillsynsmyndighet, ska den myndigheten fatta ett motsvarande beslut. Det beslutet gäller i Sverige på samma sätt som om det hade fattats av Finansinspektionen (se 27 § och prop. 2015/16:9 s. 433). Genom stycket förtydligas genomförandet av artikel 231.3 första stycket första meningen i Solvens II-direktivet, i lydelsen enligt artikel 2.51 i Omnibus II-direktivet (jfr hittillsvarande första stycket andra meningen om att Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Eiopa).

Tredje stycket, hittillsvarande andra stycket, justeras på motsvarande sätt som artikel 231.3 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet.

Om ett ärende har hänskjutits till Eiopa och den myndigheten inte fattar ett sådant beslut som avses i första stycket ska Finansinspektionen fatta det slutliga beslutet. Som för de fall som avses i andra stycket ska Finansinspektionen bara fatta ett sådant beslut när inspektionen är grupptillsynsmyndighet. En motsvarande justering görs när det gäller ansökningar om tillstånd att få omfattas av en särskild tillsynsordning (se 86 § och författningskommentaren till den paragrafen). Om ett ärende hänskjuts till Eiopa för tvistlösning ska den myndigheten fatta ett beslut inom en månad (artikel 231.3 andra stycket första meningen i Solvens II-direktivet).

Fjärde stycket överensstämmer med det hittillsvarande tredje stycket.

31 § Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte samtycker till ett beslut i fråga om likvärdighet som fattats av en grupptillsynsmyndighet enligt artikel 227.2 i Solvens II-direktivet. Ett ärende får hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom tre månader från det att grupptillsynsmyndigheten meddelat sitt beslut.

Prop. 2020/21:129 I paragrafen finns bestämmelser om hänskjutande av ärende till Eiopa vid

oenighet om likvärdighet. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Hänvisningen till Eiopa-förordningen ändras från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

86 § Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom tre månader kan komma överens med berörda behöriga myndigheter enligt 85 § första stycket. Ett ärende får inte hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten efter det att tremånadersperioden löpt ut eller ett beslut har fattats.

Om ett ärende som avses i första stycket hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och den myndigheten inte fattar något beslut inom den tid som anges i artikel 237.3 andra stycket i Solvens II-direktivet, ska

Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, fatta det slutliga beslutet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Eiopa vid oenighet om en ansökan om särskild tillsynsordning. Ändringen i andra stycket genomför artikel 237.3 tredje stycket första meningen i Solvens IIdirektivet, i lydelsen enligt artikel 2.5 i ändringsdirektivet. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitten 4.5 och 4.8.

I första stycket ändras hänvisningen till Eiopa-förordningen från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Andra stycket justeras på motsvarande sätt som artikel 237.3 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet. Som utgångspunkt ska

Finansinspektionen och berörda behöriga myndigheter nå ett gemensamt beslut i fråga om en ansökan om tillstånd att omfattas av en särskild tillsynsordning (se 85 § första stycket och artikel 237.2 i Solvens IIdirektivet). Om de inte kan komma överens, får ett ärende hänskjutas till Eiopa för tvistlösning (se första stycket och artikel 237.3 första stycket i Solvens II-direktivet tillsammans med artikel 19 i Eiopa-förordningen). Eiopa får då fatta ett beslut för att lösa tvisten och ålägga myndigheterna att vidta en specifik åtgärd eller avstå från en viss åtgärd, och för att säkerställa överensstämmelse med unionsrätten (artikel 19.3 i Eiopaförordningen). Om ett ärende har hänskjutits till Eiopa och den myndigheten inte fattar ett beslut inom en månad (se artikel 237.3 andra stycket i Solvens II-direktivet) ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, i och med justeringen fatta det slutliga beslutet. En motsvarande justering görs när det gäller ansökningar som rör användning av en intern modell inom en grupp (se 26 § och författningskommentaren till den paragrafen).

87 § Tillstånd att omfattas av särskild tillsynsordning får meddelas endast om

1. Finansinspektionen utövar grupptillsyn över moderföretaget på gruppnivå och inte har beslutat att utelämna dotterföretaget med stöd av 11 §,

2. dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanteringsprocesser och mekanismer för internkontroll samt de berörda myndigheterna har konstaterat att moderföretaget utövar en ansvarsfull ledning över dotterföretaget,

3. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 246.4 i Solvens IIdirektivet att göra en egen risk- och solvensbedömning som omfattar hela gruppen och på nivån för dotterföretaget, och

4. moderföretaget har fått ett godkännande enligt artikel 256.2 i Solvens IIdirektivet att offentliggöra en gemensam solvens- och verksamhetsrapport på gruppnivå och på nivån för dotterföretaget

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningar för tillstånd att få omfattas av särskild tillsynsordning.

I punkt 4 görs en språklig ändring. Ingen ändring i sak är avsedd.

96 § Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 om inspektionen inte inom angiven tid kan komma överens med grupptillsynsmyndigheten om sådana förslag som avses i 89, 90, 92 och 93 §§.

Om Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet och inte kan komma överens med den behöriga myndighet som auktoriserat en EES-försäkringsgivare som är ett dotterföretag och som omfattas av särskild tillsynsordning, får inspektionen under de förutsättningar som anges i första stycket hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten.

Gäller ett ärende ett förslag enligt 89 eller 90 § får det hänskjutas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inom en månad från inspektionens förslag.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende enligt 92 eller 93 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, om det är en krissituation och inte heller efter det att fyramånadersperioden i 92 § andra stycket eller enmånadsperioden i 93 § andra stycket har löpt ut.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande till Eiopa vid oenighet om åtgärdsförslag. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

I första stycket anges de fall då Finansinspektionen, när inspektionen inte är grupptillsynsmyndighet, får hänskjuta en fråga till Eiopa för tvistlösning. I stycket ändras hänvisningen till Eiopa-förordningen från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Det görs även en språklig ändring. Ingen ändring i sak är avsedd.

97 § Om ett ärende hänskjutits till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten enligt 86 eller 96 §, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Inspektionen ska även fatta ett beslut i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens beslut. Inspektionens beslut ska innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och överlämnas till dotterföretaget och tillsynskollegiet. Beslutet är bindande för de berörda företagen och Finansinspektionen och ska ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som ska gälla när ett ärende har hänskjutits till Eiopa. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

Prop. 2020/21:129 I paragrafen ändras hänvisningen till Eiopa-förordningen från statisk till dynamisk, vilket innebär att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

20 kap.

14 § Om ett specialföretag driver verksamhet i ett annat land inom EES och företaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller en behörig myndighets begäran om rättelse, ska inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om det som gäller när ett specialföretag inte följer ett beslut om rättelse.

I paragrafen görs språkliga ändringar på så sätt att ordet ”utländsk” tas bort i det hittillsvarande uttrycket ”behörig utländsk myndighet”. En definition av behörig myndighet finns i 1 kap. 12 § 1 (se författningskommentaren till den paragrafen). Genom den språkliga ändringen förtydligas att den definitionen inte innefattar Finansinspektionen utan att den endast avser utländska myndigheter (se prop. 2015/16:9 s. 206 f.).

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 2020/21:129: Avsnitt 3

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

1 kap.

5 § I denna lag betyder

1. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utföra uppgifter enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, i den ursprungliga lydelsen,

2. blandat finansiellt holdingföretag: ett sådant företag som avses i 1 kap. 3 § 4 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. Solvens II-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2177,

5. EES-försäkringsgivare: en utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och som omfattas av Solvens II-direktivet,

6. försäkringsföretag: ett företag som har tillstånd att driva försäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043),

7. försäkringsgivare från tredjeland: en utländsk försäkringsgivare vars hemland inte hör till EES och som skulle omfattas av Solvens II-direktivet om dess hemland hörde till EES,

8. försäkringsholdingföretag: ett moderföretag

a) som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, ett försäkringsföretag från tredjeland eller ett blandat finansiellt holdingföretag, och

b) vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag, EES-försäkringsgivare eller försäkringsgivare från tredjeland,

9. försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag, en EES-försäkringsgivare, en försäkringsgivare från

tredjeland, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett försäkringsholdingföretag och som har minst ett dotterföretag som är försäkringsföretag,

10. MTF-plattform, OTF-plattform och reglerad marknad: detsamma som i 1 kap. 4 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och 11. uppdragsgivande företag: den som i egenskap av arbetsgivare betalar försäkringspremier till tjänstepensionsföretaget.

Paragrafen innehåller definitioner. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

I punkt 4 ändras definitionen av Solvens II-direktivet så att den avser direktivet i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

11 kap.

25 § Om Finansinspektionen och den behöriga myndigheten i ett utländskt tjänstepensionsinstituts hemland inte kan komma överens om förfarandet eller innehållet i en åtgärd, får inspektionen hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten för medling i enlighet med artikel 31.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

Paragrafen reglerar medling av Eiopa i ett ärende om överlåtelse av bestånd av tjänstepensionsavtal.

Ändringen är en följdändring med anledning av att det har gjorts en redaktionell ändring i artikel 31 i Eiopa-förordningen genom artikel 2.24 i ändringsförordningen. Ingen ändring i sak är avsedd.

86

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/1

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG

av den 25 november 2009

om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

En rad väsentliga ändringar ska göras av rådets första direk­

tiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av

lagar och andra författningar angående rätten att etablera

och driva verksamhet med annan direkt försäkring än liv­

försäkring (3), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj

1978 om samordning av lagar och andra författningar som

avser koassuransverksamhet inom gemenskapen (4), rådets

direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning

av lagar och andra författningar angående rättsskyddsför­

säkring (5), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den

(1) EUT C 224, 30.8.2008, s. 11.

(2) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig­

gjord i EUT) och rådets beslut av den 10 november 2009.

(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.

(4) EGT L 151, 7.6.1978, s. 25.

(5) EGT L 185, 4.7.1987, s. 77.

22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författ­

ningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,

och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att

effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (6), rådets

direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning

av lagar och andra författningar som avser annan direkt

försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan

direkt försäkring än livförsäkring) (7), Europaparlamentets

och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om

extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäk­

ringsgrupp (8), Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och

likvidation av försäkringsföretag (9), Europaparlamentets

och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002

om livförsäkring (10) och Europaparlamentets och rådets

direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter­

försäkring (11). Av tydlighetsskäl bör dessa direktiv

omarbetas.

(2)

För att göra det lättare att starta och bedriva försäkrings-

och återförsäkringsverksamhet är det nödvändigt att

undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som

gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag i de olika

medlemsstaterna. Därför bör rättsliga ramar införas för

försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller för­

säkringsverksamhet inom hela den inre marknaden, så att

det blir lättare för försäkrings- och återförsäkringsföretag

med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker och

åtaganden som är belägna på denna marknad.

(6) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1.

(7) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1.

(8) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1.

(9) EGT L 110, 20.4.2001, s. 28.

(10) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1.

(11) EUT L 323, 9.12.2005, s. 1.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(3)

För att den inre marknaden ska fungera väl är det väsent­

ligt att samordnade bestämmelser införs för tillsynen över

försäkringsgrupper och, med hänsyn till skyddet av borge­

närerna, för rekonstruktions- och likvidationsförfaranden

beträffande försäkringsföretag.

(4)

Det är lämpligt att vissa företag som tillhandahåller försäk­

ringstjänster inte omfattas av det system som införs genom

detta direktiv på grund av sin storlek, rättsliga form eller

art - genom att de har nära koppling till de offentliga för­

säkringssystemen – eller med hänsyn till det speciella slag

av tjänster som de erbjuder. Det är också önskvärt att i flera

medlemsstater undanta vissa institut vilkas verksamhet

endast täcker en mycket begränsad sektor och som genom

föreskrift i lag är begränsad till ett särskilt territorium eller

till särskilda personer.

(5)

Mycket små försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor,

bland annat att bruttopremieinkomsten är lägre än 5 mil­

joner EUR, undantas från detta direktivs tillämpningsom­

råde. Alla försäkringsföretag och livförsäkringsföretag som

redan har auktorisation enligt de nuvarande direktiven ska

dock fortsätta att vara auktoriserade när detta direktiv til­

lämpas. Företag som är undantagna från detta direktivs til­

lämpningsområde bör kunna utnyttja de grundläggande

friheter som fördraget ger. Dessa företag har möjlighet att

söka auktorisation enligt detta direktiv så att de kan

komma i åtnjutande av den enda auktorisation som inrät­

tas genom det här direktivet.

(6)

Medlemsstaterna bör kunna kräva att företag som bedriver

försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet och som är

undantagna från detta direktivs tillämpningsområde ska

registrera sig. Medlemsstaterna kan också låta dessa före­

tag omfattas av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn.

(7)

Genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972

om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för­

fattningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kon­

troll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan

ansvarighet (1), rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den

13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sam­

manställd redovisning (2), rådets andra direktiv 84/5/EEG

av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlems­

staternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfor­

don (3), Europaparlamentets och rådets direktiv

2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för

finansiella instrument (4) och Europaparlamentets och

rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rät­

ten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (5) fast­

ställs allmänna regler och definitioner på områdena för

(1) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1.

(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.

(3) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17.

(4) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.

(5) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.

redovisning, ansvarsförsäkring för motorfordon, finansiella

instrument och kreditinstitut. Det är lämpligt att vissa av

definitionerna som fastställs i de direktiven också tilläm­

pas i det här direktivet.

(8)

Innan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet får börja

bedrivas bör det krävas auktorisation. Det är därför nöd­

vändigt att fastställa villkoren och förfarandet för att bevilja

sådan auktorisation och även för eventuella avslag på

ansökan.

(9)

I de direktiv som upphävs genom detta direktiv finns det

inga bestämmelser om vilken återförsäkringsverksamhet

som ett försäkringsföretag kan tillåtas att bedriva. Det är

upp till medlemsstaterna att besluta om att införa bestäm­

melser i detta hänseende.

(10)

Hänvisningar i detta direktiv till försäkrings- eller återför­

säkringsföretag bör inbegripa captivebolag för försäkring

och återförsäkring, förutom då särskilda bestämmelser

inrättats för dessa bolag.

(11)

Eftersom detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att

fullborda den inre marknaden, bör försäkrings- och åter­

försäkringsföretag som är etablerade i sina hemmedlems­

stater kunna bedriva några eller alla sina verksamheter

inom hela gemenskapen genom att upprätta filialer eller

tillhandahålla tjänster. Det är därför lämpligt att åstad­

komma den harmonisering som är nödvändig och tillräck­

lig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av

auktorisationer och tillsynssystem och därigenom en enda

auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och

som medger att tillsynen över ett företag utövas av

hemmedlemsstaten.

(12)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv

2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motor­

fordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (6)

fastställs regler för utseende av skaderegleringsrepresentan­

ter. Samma regler bör gälla även enligt detta direktiv.

(13)

Återförsäkringsföretag bör begränsa sin verksamhet till

återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet.

Detta krav bör inte hindra återförsäkringsföretag från att

exempelvis tillhandahålla statistisk eller aktuariell rådgiv­

ning, riskanalyser eller undersökningar till sina kunder. De

kan även ha en holdingbolagsfunktion och utföra verk­

samheter inom den finansiella sektorn enligt definitionen i

artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn

över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersfö­

retag i ett finansiellt konglomerat (7). Detta krav innebär

dock under inga omständigheter att orelaterad bank- och

finansverksamhet får bedrivas.

(6) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65.

(7) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.

87

88

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/3

(14)

En förutsättning för skyddet av försäkringstagarna är att

försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av ända­

målsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalal­

lokering inom Europeiska unionen. Utvecklingen på

marknaden har gjort att det nu gällande systemet inte

längre fyller sin funktion. Det är därför nödvändigt att

införa ett nytt regelverk.

(15)

I överensstämmelse med den senaste utvecklingen inom

riskhantering, med beaktande av arbetet inom organisatio­

ner som Internationella organisationen för försäkringstill­

synsmyndigheter (International Association of Insurance

Supervisors), International Accounting Standards Board

och International Actuarial Association och med hänsyn

till utvecklingen inom andra finansiella sektorer bör en

riskbaserad ekonomisk metod väljas som ger försäkrings-

och återförsäkringsföretagen incitament att mäta och han­

tera sina risker på ett adekvat sätt. Harmoniseringen bör

utvidgas genom särskilda regler för värdering av tillgångar

och skulder, däribland försäkringstekniska avsättningar.

(16)

Det centrala syftet med regleringen av och tillsynen över

försäkring och återförsäkring är att ge försäkringstagare

och förmånstagare tillräckligt skydd. Termen förmånsta­

gare är avsedd att omfatta alla fysiska eller juridiska perso­

ner som har en rättighet enligt ett försäkringsavtal.

Dessutom syftar denna reglering och tillsyn till att säker­

ställa finansiell stabilitet och korrekt fungerande stabila

marknader, vilket också bör beaktas men inte tillåtas

inkräkta på det centrala syftet.

(17)

Den nya solvensordning som föreskrivs i detta direktiv för­

väntas leda till ett ännu bättre skydd av försäkringstagare.

Medlemsstaterna kommer att åläggas att ge tillsynsmyndig­

heter de resurser som krävs för att de ska kunna uppfylla

sina skyldigheter enligt detta direktiv. Detta omfattar all

den kapacitet som kan krävas, bland annat ekonomiska

medel och personalresurser.

(18)

Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter måste därför ha till­

gång till de medel som krävs för att säkerställa att

försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedriver sin

verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen,

oavsett om denna verksamhet utövas med stöd av etable­

ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att

tillsynen ska bli effektiv bör alla åtgärder som tillsynsmyn­

digheterna vidtar stå i proportion till arten av, omfatt­

ningen av och komplexiteten hos de inneboende riskerna i

varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet,

oavsett den betydelse det berörda företaget har för den

övergripande finansiella stabiliteten på marknaden.

(19)

Detta direktiv bör inte vara alltför betungande för små och

medelstora försäkringsföretag. Ett sätt att uppnå detta mål

är en korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen.

Denna princip bör tillämpas såväl på kraven på

försäkrings-

och återförsäkringsföretag som på

tillsynsutövningen.

(20)

Detta direktiv bör i synnerhet inte vara för betungande för

försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda spe­

cifika försäkringstyper eller erbjuda tjänster till specifika

kundsegment, och det bör erkännas att denna typ av spe­

cialisering kan vara ett värdefullt redskap för att hantera

risk på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. För att detta

mål ska kunna uppnås, och också för att proportionalitets­

principen ska tillämpas korrekt, bör det särskilt föreskri­

vas att företag har rätt att utnyttja sina egna uppgifter för

att kalibrera parametrarna i återförsäkringsriskmodulerna

i standardformeln för solvenskapitalkravet.

(21)

Detta direktiv bör också beakta de särskilda särdrag som

captivebolagen för försäkring och återförsäkring uppvisar.

Eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknip­

pade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör,

bör lämpliga metoder inrättas i enlighet med proportiona­

litetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets

art, omfattning och komplexitet.

(22)

Tillsynen över återförsäkringsverksamheten bör ta hänsyn

till den verksamhetens särdrag, särskilt dess globala karak­

tär och det faktum att försäkringstagarna själva är

försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

(23)

Tillsynsmyndigheterna bör från försäkrings- och återför­

säkringsföretagen kunna erhålla all information som krävs

för tillsynen, i förekommande fall inbegripet sådana upp­

gifter som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag

offentligt lämnat enligt krav avseende finansiell rapporte­

ring, börsnotering eller andra lagar och föreskrifter.

(24)

Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter bör ansvara för

övervakningen av försäkrings- och återförsäkringsföreta­

gens finansiella sundhet. De bör därför regelbundet genom­

föra granskningar och utvärderingar.

(25)

Tillsynsmyndigheter bör kunna ta hänsyn till effekterna på

riskhantering och kapitalförvaltning från de frivilliga koder

för uppförande och överblickbarhet som följs av institu­

tioner som handlar med oreglerade eller alternativa

investeringsinstrument.

(26)

Utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav

inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet. Tillsyns­

myndigheterna bör därför endast under särskilda omstän­

digheter i de fall som nämns i detta direktiv ha befogenhet

att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet efter

att tillsynens granskningsprocess utförts. Standardformeln

för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofi­

len hos de flesta försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

Det kan dock finnas vissa fall där standardformeln inte ger

adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett

företag.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(27)

Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd i den

bemärkelsen att den endast bör användas som en sista

utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller

olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån

varje företags specifika situation snarare än till antalet kapi­

taltillägg som åläggs på en viss marknad.

(28)

Kapitaltilläggen bör behållas så länge som de omständig­

heter som föranledde deras införande inte har rättats till. I

händelse av betydande brister hos en partiell eller fullstän­

dig intern modell eller i företagsstyrningen bör tillsyns­

myndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla

ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till

fastställande av kapitaltillägget. Om standardformeln inte

på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil

kan emellertid kapitaltillägget vara kvar under påföljande

år.

(29)

För vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen,

inte kvantitativa krav, återspeglade i solvenskapitalkravet,

som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrnings­

system är därför av central betydelse för att säkerställa en

tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för

regleringssystemet.

(30)

Företagsstyrningssystemen inbegriper riskhanteringsfunk­

tionen, funktionen för regelefterlevnad, internrevisions­

funktionen och aktuariefunktionen.

(31)

En funktion är en administrativ befogenhet att utföra vissa

fastställda styrningsuppgifter. Att en viss funktion har

angivits hindrar inte företaget från att fritt besluta hur det

vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat

anges i direktivet. Detta bör inte leda till onödigt betung­

ande krav eftersom arten, omfattningen och komplexite­

ten i företagets verksamhet beaktas. Dessa funktioner bör

därför kunna innehas av företagets egna anställda, utföras

med hjälp av externa experter eller läggas ut på experter

inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet.

(32)

I mindre företag och företag av mindre komplexitet bör det

vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av

internrevisionsfunktionen, utförs av en enda person eller

organisatorisk enhet.

(33)

De funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses

vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska

funktioner.

(34)

Alla personer som utför nyckelfunktioner bör vara lämp­

liga för sin uppgift. Det är dock endast de personer som

innehar nyckelfunktioner som bör omfattas av kraven på

anmälan till tillsynsmyndigheten.

(35)

För att avgöra den kompetensnivå som krävs bör yrkes­

mässiga meriter och erfarenheter hos de personer som fak­

tiskt driver företaget eller innehar andra nyckelfunktioner

beaktas som ytterligare faktorer.

(36)

Alla försäkrings- och återförsäkringsföretag bör som en

integrerad del i sin affärsstrategi ha som rutin att regelbun­

det bedöma sitt totala solvensbehov med hänsyn till sin

specifika riskprofil (egen risk- och solvensbedömning).

Denna bedömning kräver inte att en intern modell utveck­

las och inte heller att det beräknas något annat kapitalkrav

än solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Resulta­

ten av bedömningen bör rapporteras till tillsynsmyndighe­

ten som en del av den information som ska lämnas i

tillsynssyfte.

(37)

För att säkerställa en effektiv tillsyn över funktioner eller

verksamheter som omfattas av uppdragsavtal är det av

avgörande betydelse att tillsynsmyndigheterna för det

försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår upp­

dragsavtal har tillgång till alla relevanta uppgifter som finns

hos tjänsteleverantören, oavsett om denne är en reglerad

eller oreglerad enhet, och rätt att genomföra inspektioner

på plats. För att de ska kunna ta hänsyn till marknadsut­

vecklingen och förvissa sig om att villkoren för uppdrags­

avtal fortfarande efterlevs bör tillsynsmyndigheterna

underrättas innan uppdragsavtal ingås beträffande kritiska

eller viktiga funktioner eller verksamheter. Dessa krav bör

beakta arbetet i Joint Forum och är förenliga med nu gäl­

lande bestämmelser och praxis inom banksektorn samt

med direktiv 2004/39/EG och dess tillämpning på

kreditinstitut.

(38)

För att säkerställa överblickbarhet bör försäkrings- och

återförsäkringsföretag minst en gång per år offentliggöra -

dvs. utan kostnad göra den tillgänglig antingen i tryckt

eller elektronisk form - väsentlig information om sin sol­

vens och finansiella ställning. Företagen bör frivilligt kunna

offentliggöra kompletterande uppgifter.

(39)

Föreskrifter bör införas för utbyte av information mellan

tillsynsmyndigheterna och myndigheter eller organ som i

kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det

finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att närmare

ange under vilka förhållanden som sådant informationsut­

byte bör vara möjligt. När information får offentliggöras

endast med tillsynsmyndigheternas uttryckliga tillstånd bör

dessa vidare, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som

villkor för tillståndet.

(40)

Det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte

bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess

praxis. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn

över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som inrät­

tades genom kommissionens beslut 2009/79/EG (1) bör

spela en viktig roll i detta avseende och regelbundet rap­

portera till Europaparlamentet och kommissionen om den

utveckling som skett.

(1) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28.

89

90

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/5

(41)

Syftet med den information och rapport som Ceiops ska

lämna om kapitaltillägg är inte att inkräkta på den använd­

ning av dessa som tillåts enligt detta direktiv utan att bidra

till en högre nivå av tillsynskonvergens för användningen

av kapitaltillägg mellan tillsynsmyndigheter i de olika

medlemsstaterna.

(42)

För att minska den administrativa bördan och undvika

dubbelarbete bör tillsynsmyndigheterna och de nationella

statistikorganen samarbeta och utbyta information.

(43)

I syfte att stärka tillsynen över försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag och skydda försäkringstagarna bör de lagstad­

gade revisorer som avses i Europaparlamentets och rådets

direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad

revision av årsbokslut och sammanställd redovisning (1)

vara skyldiga att omgående rapportera varje förhållande

som kan antas få allvarliga följder för ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags finansiella ställning eller adminis­

trativa organisation.

(44)

Försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeför­

säkringsverksamhet bör ha separat ledning av dessa verk­

samheter för att skydda livförsäkringstagarnas intressen.

Särskilt bör företagen omfattas av samma kapitalkrav som

de som gäller för en motsvarande försäkringsgrupp, bestå­

ende av ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsföretag,

med hänsyn tagen till de ökade möjligheterna att överföra

kapital i försäkringsföretag med blandad verksamhet.

(45)

Bedömningen av försäkrings- och återförsäkringsföretags

finansiella ställning bör bygga på sunda ekonomiska prin­

ciper och på bästa sätt utnyttja informationen från de

finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig informa­

tion om försäkringstekniska risker. Solvenskraven bör sär­

skilt grundas på en ekonomisk bedömning av hela

balansräkningen.

(46)

De värderingsstandarder som används för tillsynsändamål

bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den

internationella utvecklingen på redovisningsområdet för

att begränsa den administrativa bördan på försäkrings- och

återförsäkringsföretagen.

(47)

I enlighet med detta bör kapitalkraven täckas med kapital­

basmedel, oavsett om det rör sig om poster i eller utanför

balansräkningen. Eftersom inte alla medel kan täcka för­

luster vid likvidation och under pågående verksamhet, bör

posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier

(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

i tre nivåer och det belopp av kapitalbasen som får med­

räknas för att täcka kapitalkraven begränsas i motsvarande

utsträckning. Gränsvärdena för posterna i kapitalbasen bör

endast tillämpas för att fastställa försäkrings- och återför­

säkringsföretagens solvensstatus och inte ytterligare

begränsa dessa företags frihet när det gäller den interna dis­

positionen av det egna kapitalet.

(48)

Generellt sett kan tillgångar som är fria från alla förutse­

bara förpliktelser täcka förluster på grund av ogynnsam

affärsutveckling, såväl på löpande basis som vid en likvi­

dation. Därför bör huvuddelen av de belopp med vilka till­

gångar överskrider skulder, värderat enligt principerna i

detta direktiv, betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 1).

(49)

Inom ett företag är inte alla tillgångar utan begränsningar.

I några medlemsstater leder vissa specifika produkter till

separat hållna fondstrukturer där en viss klass av försäk­

ringstagare har större rättigheter till tillgångarna inom sin

fond. Även om dessa tillgångar ingår i beräkningen av hur

mycket tillgångarna överstiger skulderna i kapitalbassyfte

kan de i själva verket inte användas för att täcka risker

utanför den separata fonden. Beräkningen av kapitalbasbe­

hovet bör, för att vara förenlig med den ekonomiska meto­

den, anpassas för att återspegla att de tillgångar som ingår

i ett arrangemang med separerade fonder är av en annan

art. På liknande sätt bör beräkningen av solvenskapitalkra­

vet återspegla de minskade poolnings- eller diversifierings­

effekter som är förknippade med dessa separerade fonder.

(50)

Det är praxis i vissa medlemsstater att försäkringsföretag

säljer livförsäkringsprodukter där försäkringstagarna och

förmånstagarna bidrar till företagets riskkapital i utbyte

mot hela eller en del av avkastningen på dessa insatser.

Dessa ackumulerade vinster utgör överskottsmedel som

tillhör den juridiska person i vilken de genererats.

(51)

Överskottsmedel bör värderas i överensstämmelse med

den ekonomiska metod som fastställs i detta direktiv. Det

bör härvid inte räcka med en enkel hänvisning till bedöm­

ningen av överskottsmedel i den lagstadgade årsredovis­

ningen. I överensstämmelse med kapitalbaskraven bör

överskottsmedel bli föremål för de kriterier om nivåklassi­

ficering som fastställs i detta direktiv. Detta innebär bland

annat att endast överskottsmedel som uppfyller kraven i

fråga om klassificering i nivå 1 bör betraktas som nivå

1-kapital.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(52)

Ömsesidiga associationer och liknande företag med uttax­

eringsrätt kan från sina medlemmar infordra ytterligare

betalningar, för att öka de medel de har för att täcka för­

luster. Infordran av ytterligare betalningar från medlemmar

kan utgöra en viktig finansieringskälla för ömsesidiga asso­

ciationer eller liknande företag, bland annat när dessa asso­

ciationer drabbas av en ogynnsam affärsutveckling. Därför

bör infordran av ytterligare betalningar från medlemmar

erkännas som en post i tilläggskapitalet och behandlas på

motsvarande sätt i solvenssyfte. I det konkreta fallet med

associationer, eller liknande företag, av rederier med uttax­

eringsrätt vilka endast försäkrar branschrelaterade risker är

det vedertagen praxis att från medlemmar infordra ytterli­

gare betalningar, enligt vissa specifika återbetalningsar­

rangemang, och de belopp som godkänts för denna

infordran från medlemmarna bör betraktas som kapital av

god kvalitet (nivå 2). För andra typer av ömsesidiga asso­

ciationer och liknande företag där infordran av ytterligare

betalningar från medlemmar är av motsvarande kvalitet

bör de belopp som godkänts för denna infordran från

medlemmarna också betraktas som kapital av hög kvalitet

(nivå 2).

(53)

För att försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska kunna

uppfylla sina åtaganden mot försäkrings- och förmånsta­

gare bör medlemsstaterna kräva att dessa företag upprät­

tar adekvata försäkringstekniska avsättningar. De principer

och de försäkringsmatematiska och statistiska metoder

som ligger till grund för beräkningen av dessa försäkrings­

tekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemen­

skapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och

överblickbarhet.

(54)

Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör vara

förenlig med värderingen av tillgångar och övriga skulder,

med marknaden och med den internationella utvecklingen

inom redovisning och tillsyn.

(55)

Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör där­

för motsvara det belopp som ett försäkrings- eller återför­

säkringsföretag skulle få betala om det omedelbart

överförde sina kontraktsrättigheter och kontraktsförplik­

telser till ett annat företag. Värdet av de försäkringstekniska

avsättningarna bör således motsvara det belopp som ett

annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag (referensfö­

retag) skulle förväntas kräva för att ta över och uppfylla de

underliggande försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­

serna. De försäkringstekniska avsättningarnas belopp bör

återspegla det underliggande försäkringsbeståndets sär­

skilda egenskaper. Företagsspecifik information, såsom

information avseende skaderegleringens hantering och

kostnader, bör därför endast användas vid beräkningen i

den utsträckning som den gör det möjligt för försäkrings-

och återförsäkringsföretagen att bättre återspegla dessa sär­

skilda egenskaper hos försäkringsbeståndet.

(56)

Antagandena om det referensföretag som antas ta över och

uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkrings­

förpliktelserna bör harmoniseras i hela gemenskapen. I

synnerhet bör man som en del av konsekvensbedöm­

ningen av genomförandeåtgärder analysera de antaganden

om referensföretaget som avgör huruvida, och i så fall i vil­

ken utsträckning, diversifieringseffekter behöver beaktas i

beräkningen av riskmarginalen, och dessa antaganden bör

sedan harmoniseras på gemenskapsnivå.

(57)

För att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna bör

det vara möjligt att använda rimliga interpoleringar och

extrapoleringar från direkt tillgängliga marknadsvärden.

(58)

Det förväntade nuvärdet av försäkringsskulderna måste

beräknas utifrån aktuell och trovärdig information och rea­

listiska antaganden med beaktande av finansiella garantier

och optioner i försäkrings- och återförsäkringsavtal för att

ge en ekonomisk värdering av försäkrings- och återförsäk­

ringsförpliktelserna. Det bör krävas att effektiva och har­

moniserade försäkringsmatematiska metoder används.

(59)

För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens

situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning

av de försäkringstekniska avsättningarna.

(60)

Tillsynsordningen bör innefatta ett riskkänsligt krav, base­

rat på en prospektiv beräkning för att säkerställa korrekta

ingripanden i god tid av tillsynsmyndigheterna (solvenska­

pitalkravet) och en miniminivå för säkerheten som med­

len inte får underskrida (minimikapitalkravet). Båda dessa

kapitalkrav bör harmoniseras inom hela gemenskapen så

att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan upp­

nås. För att detta direktiv ska fungera väl bör det finnas en

lämplig ingripandenivå mellan solvenskapitalkravet och

minimikapitalkravet.

(61)

För att mildra möjliga oönskade procykliska effekter på

finanssystemet och undvika en situation där försäkrings-

och återförsäkringsföretag på ett orimligt sätt skulle tvingas

anskaffa ytterligare kapital eller sälja sina placeringar till

följd av en tillfälligt ogynnsam utveckling på finansmark­

naderna, bör marknadsriskmodulen i standardformeln för

solvenskapitalkravet innehålla en mekanism för symme­

trisk justering för nivåändringar i aktiepriser.Dessutom bör

91

92

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/7

det införas bestämmelser så att tillsynsmyndigheter, i hän­

delse av exceptionella fall på finansmarknaderna och då

denna mekanism för symmetrisk justering inte är tillräck­

lig för att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska kunna

uppfylla sitt solvenskapitalkrav, kan förlänga den tidspe­

riod inom vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag

måste återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalba­

sen enligt solvenskapitalkravet.

(62)

Solvenskapitalkravet bör motsvara en nivå på den medräk­

ningsbara kapitalbasen som gör det möjligt för försäkrings-

och återförsäkringsföretagen att täcka betydande förluster

och som ger försäkrings- och förmånstagare rimlig säker­

het för att få sina ersättningar när de förfaller till betalning.

(63)

För att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha en

medräkningsbar kapitalbas som uppfyller solvenskapital­

kravet på löpande basis, med beaktande av alla föränd­

ringar i deras riskprofil, bör dessa företag beräkna

solvenskapitalkravet åtminstone en gång om året, övervaka

detta löpande och göra en ny beräkning så snart som det

sker en betydande ändring av riskprofilen.

(64)

För att främja en god riskhantering och anpassa de lagfästa

kapitalkraven till branschpraxis bör solvenskapitalkravet

definieras som det ekonomiska kapital som försäkrings-

och återförsäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att

det föreligger en konkurssituation högst i vart tvåhundrade

fall, eller alternativt att dessa företag med en sannolikhet på

minst 99,5 % ska kunna uppfylla sina förpliktelser gente­

mot försäkringstagare och förmånstagare under de kom­

mande 12 månaderna. Detta ekonomiska kapital bör

beräknas utifrån företagens faktiska riskprofil med beak­

tande av effekterna av möjliga riskreduceringstekniker och

diversifieringseffekter.

(65)

Det bör beslutas om en standardformel för beräkningen av

solvenskapitalkravet så att alla försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag kan bedöma sitt ekonomiska kapital. För stan­

dardformelns struktur bör en modulmetod väljas, vilket

innebär att den individuella exponeringen för varje riskka­

tegori bedöms som ett första steg, varefter värdena aggre­

geras i nästa steg. Om företagsspecifika parametrar gör det

möjligt att bättre fånga in företagets verkliga teckningsrisk­

profil, bör detta tillåtas förutsatt att parametrarna har här­

letts med en standardiserad metod.

(66)

För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens

situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning

av solvenskapitalkravet med standardformeln.

(67)

I princip innefattar den nya riskbaserade metoden inte

några kvantitativa placeringsbegränsningar och kriterier

för tillgångars medräkningsbarhet. Det bör dock vara möj­

ligt att införa placeringsgränser och kriterier för tillgångars

medräkningsbarhet för att bemöta risker som inte täcks

tillräckligt genom en undergrupp i standardformeln.

(68)

I enlighet med den riskbaserade metod som valts för sol­

venskapitalkravet bör det under särskilda omständigheter

vara möjligt att använda partiella eller fullständiga interna

modeller för beräkningen av detta krav i stället för stan­

dardformeln. För att ge försäkringstagare och förmånsta­

gare en likvärdig skyddsnivå bör det krävas att

tillsynsmyndigheten ger sitt förhandsgodkännande av

sådana interna modeller utifrån harmoniserade processer

och standarder.

(69)

Om beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet fal­

ler under minimikapitalkravet bör försäkrings- eller åter­

försäkringsföretagets auktorisation återkallas om det inte

inom kort tid kan återupprätta medräkningsbart primär­

kapital i nivå med minimikapitalkravet.

(70)

Minimikapitalkravet bör garantera en miniminivå som

medlen inte får underskrida. Det är nödvändigt att den

nivån beräknas med en enkel formel som innehåller fast­

ställda undre och övre gränser på grundval av det riskba­

serade solvenskapitalkravet så att det blir möjligt att göra

gradvis skärpta tillsynsingripanden, och som grundas på

data som kan kontrolleras.

(71)

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör ha tillgångar

av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella

åtaganden. Alla placeringar som hålls av försäkrings- och

återförsäkringsföretag bör förvaltas enligt

aktsamhetsprincipen.

(72)

Medlemsstaterna bör inte kräva att försäkrings- eller åter­

försäkringsföretagen ska placera sina tillgångar i särskilda

tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle kunna vara

oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som

föreskrivs i artikel 56 i fördraget.

(73)

Det är nödvändigt att förbjuda alla bestämmelser som ger

medlemsstaterna möjlighet att kräva pantsättning av till­

gångar som täcker ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retags försäkringstekniska avsättningar, oavsett formen för

ett sådant krav, om försäkringsföretaget har återförsäkring

hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auk­

toriserats enligt detta direktiv eller hos ett företag i tredje­

land om tredjelandets tillsynsordning har bedömts vara

likvärdig.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(74)

I regelverket har det hittills inte föreskrivits några närmare

kriterier för en bedömning av det förvärv som föreslås och

inte heller något förfarande för tillämpningen. Ett klargö­

rande av kriterierna och förfarandet för bedömning behövs

för att säkerställa nödvändig rättssäkerhet, tydlighet och

förutsebarhet både vad gäller bedömningsförfarandet och

dess resultat. Dessa kriterier och förfaranden infördes

genom bestämmelser i direktiv 2007/44/EG. På områdena

för försäkring och återförsäkring bör därför de bestämmel­

serna kodifieras och integreras i det här direktivet.

(75)

Det är därvid av avgörande vikt att de förfarandena och

bedömningarna harmoniseras maximalt i hela gemenska­

pen. Bestämmelserna om kvalificerade innehav bör dock

inte hindra medlemsstaterna från att kräva att tillsynsmyn­

digheterna ska informeras om förvärv av innehav under de

tröskelvärden som fastställs genom dessa bestämmelser, så

länge inte mer än ett ytterligare tröskelvärde under 10 %

för detta syfte införs i någon medlemsstat. Dessa bestäm­

melser bör inte heller hindra tillsynsmyndigheterna från att

tillhandahålla allmänna riktlinjer om när sådana innehav

skulle anses leda till ett väsentligt inflytande.

(76)

På grund av att unionsmedborgarna förflyttar sig i allt

högre grad erbjuds ansvarsförsäkring för motorfordon i

ökande utsträckning över nationsgränserna. För att säker­

ställa att systemet med grönt kort och överenskommel­

serna mellan de nationella byråerna för

trafikförsäkringsföretag fortsätter att fungera väl är det

lämpligt att medlemsstaterna kan kräva att försäkringsfö­

retag som erbjuder ansvarsförsäkring för motorfordon

inom deras territorier genom tillhandahållande av tjänster

ska ansluta sig till den nationella byrån och delta i finan­

sieringen av denna och av den garantifond som upprättats

i medlemsstaten i fråga. Den medlemsstat där tjänsterna

tillhandahålls bör kräva att företag som tillhandahåller

ansvarsförsäkring för motorfordon utser en representant

inom dess territorium som ska samla in all nödvändig

information beträffande försäkringsfall och representera

företaget i fråga.

(77)

På den inre marknaden ligger det i försäkringstagarnas

intresse att de ska ha tillgång till största möjliga urval av

försäkringsprodukter inom gemenskapen. Den medlems­

stat där risken är belägen eller den medlemsstat där åtagan­

det görs bör därför se till att det inte finns någonting som

förhindrar marknadsföring inom deras respektive territo­

rier av produkter som erbjuds för försäljning inom gemen­

skapen, så länge som dessa produkter inte står i strid med

gällande rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna

bästa i den medlemsstaten och det inte finns motsvarande

bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i

hemmedlemsstaten.

(78)

Det bör införas ett sanktionssystem som ska tillämpas om

ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belä­

gen eller den medlemsstat där åtagandet görs inte följer

gällande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa.

(79)

På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett

bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja

mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och

den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all

nödvändig information innan de ingår ett avtal och under

hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst

passar deras behov.

(80)

Företag som tillhandahåller assistansavtal bör förfoga över

erforderliga medel för att kunna tillhandahålla de erbjudna

serviceförmånerna tillräckligt snabbt. Det bör fastställas

särskilda bestämmelser för beräkning av det solvenskapi­

talkrav och den absolut minsta nivå på minimikapitalkra­

vet som sådana företag ska täcka.

(81)

Ett effektivt utövande av koassuransrörelse inom gemen­

skapen för verksamheter som på grund av sin art eller

omfattning är lämpade att täckas av internationell koassu­

rans bör underlättas genom ett minimum av harmonise­

ring för att förhindra snedvridning av konkurrensen och

diskriminerande behandling. I sådana sammanhang bör

det ledande försäkringsföretaget bedöma försäkringsford­

ringarna och fastställa beloppet för de försäkringstekniska

avsättningarna. Ett särskilt samarbete bör dessutom

komma till stånd beträffande koassuransverksamheten

inom gemenskapen, både mellan medlemsstaternas till­

synsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och

kommissionen.

(82)

För att skydda de försäkrade bör medlemsstaternas lagar

om rättsskyddsförsäkring harmoniseras. Varje intressekon­

flikt som kan uppstå särskilt på grund av det förhållandet

att försäkringsföretaget täcker en annan person eller täcker

en person såväl i fråga om rättsskydd som inom en annan

försäkringsklass ska så långt möjligt förhindras eller lösas.

I detta syfte kan en lämplig nivå på skyddet av försäkrings­

tagarna nås på olika sätt. Vilken lösning som än väljs, bör

de rättsskyddsförsäkrades intressen skyddas genom till­

räckliga garantier.

(83)

Konflikter mellan försäkrade personer och försäkringsfö­

retag som erbjuder rättsskyddsförsäkring bör lösas så kor­

rekt och snabbt som möjligt. Det är därför lämpligt att

medlemsstaterna föreskriver ett skiljeförfarande eller ett

förfarande som ger jämförbara garantier.

(84)

I vissa medlemsstater utgör privat eller frivillig sjukförsäk­

ring helt eller delvis ett alternativ till det skydd vid sjukdom

som ingår i socialförsäkringssystemet. Den särskilda natu­

ren hos sådan sjukförsäkring särskiljer den från andra klas­

ser av skade- och livförsäkring, i den utsträckning det är

nödvändigt att kontrollera att försäkringstagarna i realite­

ten har tillgång till privat eller frivilligt tecknat skydd vid

93

94

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/9

sjukdom oberoende av sin ålder eller riskprofil. På grund

av sjukförsäkringsavtalens beskaffenhet och sociala konse­

kvenser bör tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där

risken är belägen ha möjlighet att kräva att de kontinuer­

ligt underrättas om de allmänna och särskilda avtalsvillko­

ren i fråga om privat eller frivillig sjukförsäkring för att

kunna avgöra om dessa avtal helt eller delvis är ett alter­

nativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäk­

ringssystemet. En sådan kontroll bör inte vara en

förutsättning för att produkterna ska få marknadsföras.

(85)

I detta syfte har några medlemsstater antagit särskilda rät­

tsregler. Till skydd för det allmänna bästa bör det vara möj­

ligt att anta eller behålla sådana rättsregler, förutsatt att de

inte på ett otillbörligt sätt inskränker etableringsfriheten

eller friheten att tillhandahålla tjänster, och förutsatt att

bestämmelserna tillämpas lika. Dessa rättsregler kan skilja

sig åt beroende på förhållandena i den enskilda medlems­

staten. Målet att skydda det allmänna bästa kan även upp­

nås genom att kräva att de företag som erbjuder privat eller

frivilligt tecknade sjukförsäkringar använder standardavtal

som motsvarar det skydd som ges i de lagstadgade social­

försäkringsprogrammen med en premiesättning som inte

får överskrida ett fastställt maximum samt att de deltar i

förlustutjämningsprogram. En ytterligare möjlighet är att

kräva att privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar tek­

niskt utformas på liknande sätt som livförsäkringar.

(86)

Värdmedlemsstater bör kunna kräva att alla försäkringsfö­

retag, som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskade­

försäkring inom deras territorier, följer de särskilda

bestämmelser för sådan försäkring som ingår i deras natio­

nella lagstiftning. Detta krav bör dock inte gälla bestäm­

melserna om finansiell tillsyn som fortfarande uteslutande

bör vara hemmedlemsstatens ansvar.

(87)

I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte före­

mål för någon form av indirekt beskattning, medan flerta­

let medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra

former av avgifter, bland annat extraavgifter ämnade för

skadeersättningsorgan. Dessa skatter och avgifter varierar

avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de

medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att för­

hindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av

konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemssta­

terna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör

detta problem sannolikt kunna avhjälpas genom att

utnyttja skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de

medlemsstater där risken är belägen eller åtaganden görs,

och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så

att sådana skatter och avgifter betalas.

(88)

De medlemsstater som inte omfattas av tillämpningen av

Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig

lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (1) bör, i enlighet med

detta direktiv, tillämpa bestämmelserna i den förordningen

för att fastställa tillämplig lag för försäkringsavtal som

omfattas av artikel 7 i den förordningen.

(89)

För att beakta de internationella aspekterna av återförsäk­

ring bör bestämmelser införas som möjliggör att interna­

tionella avtal ingås med tredjeland i syfte att fastställa

formerna för tillsyn över återförsäkringsenheter som bedri­

ver verksamhet inom de avtalsslutande parternas territo­

rier. Det bör vidare skapas förutsättningar för ett smidigt

förfarande för prövning av likvärdighet i stabilitetsavse­

ende på gemenskapsbasis i förhållande till tredjeland i syfte

att öka liberaliseringen av återförsäkringstjänster i tredje­

land, oavsett om det sker genom etablering eller tillhanda­

hållande av tjänster över nationsgränserna.

(90)

På grund av den särskilda karaktären hos finansiell återför­

säkring bör medlemsstaterna säkerställa att försäkrings-

och återförsäkringsföretag som ingår avtal om finansiell

återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan åter­

försäkring på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta

och kontrollera de risker som uppstår genom sådana avtal

eller verksamheter.

(91)

Lämpliga bestämmelser bör införas för specialföretag som

övertar risker från försäkrings- och återförsäkringsföretag

utan att själva vara ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retag. Belopp som kan återvinnas från specialföretag bör

betraktas som belopp som kan dras av enligt

återförsäkrings- och retrocessionsavtal.

(92)

Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012

bör omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat

specialföretaget. För att undvika tillsynsarbitrage bör alla

nya verksamheter som startas genom ett sådant företag

efter den 31 oktober 2012 omfattas av bestämmelserna i

detta direktiv.

(93)

Med tanke på den ökade gränsöverskridande karaktären

hos försäkringsverksamhet bör skillnader mellan medlems­

staternas ordningar för specialföretag, vilka omfattas av

bestämmelserna i detta direktiv, minskas så mycket som

möjligt, med beaktande av deras tillsynsstrukturer.

(94)

Ytterligare insatser bör göras beträffande specialföretag,

med beaktande av det arbete som gjorts inom andra

finanssektorer.

(95)

Åtgärder beträffande tillsynen över försäkrings- och åter­

försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör

göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för till­

synen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag att

göra en mer välgrundad bedömning av dess finansiella

ställning.

(1) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

1

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(96)

Sådan grupptillsyn bör i nödvändig utsträckning beakta

försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med

blandad verksamhet. Detta direktiv bör dock inte i något

hänseende innebära att medlemsstaterna är skyldiga att

utöva tillsyn över vart och ett av dessa företag för sig.

(97)

Även om tillsyn över enskilda försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag fortfarande är huvudprincipen för försäkrings­

tillsynen är det nödvändigt att fastställa vilka företag som

bör omfattas av tillsyn på gruppnivå.

(98)

Olika slags företag, i synnerhet ömsesidiga associationer

och liknande, bör i enlighet med gemenskapslagstiftning

och nationell lagstiftning kunna bilda koncentrationer eller

grupper, och då inte genom kapitalband utan genom starka

formaliserade och hållbara relationer, som baseras på

avtalsmässigt eller annat relevant erkännande och som

garanterar en finansiell solidaritet mellan dessa företag.

Om ett betydande eller dominerande inflytande utövas

genom en centraliserad samordning, bör dessa företag vara

föremål för tillsyn enligt samma regler som de som före­

skrivs för grupper som bildats genom kapitalbindningar

för att nå en tillräcklig skyddsnivå för försäkringstagarna

och lika konkurrensvillkor för alla grupper.

(99)

Grupptillsynen bör under alla omständigheter omfatta det

moderföretag med yttersta ägarintresse som har sitt huvud­

kontor inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör dock

kunna låta sina tillsynsmyndigheter tillämpa grupptillsyn

på ett begränsat antal lägre nivåer om de anser det vara

nödvändigt.

(100)

Det är nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för

försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en

grupp.

(101)

Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå bör

beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla

försäkrings- och återförsäkringsföretag inom denna grupp,

så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt

sätt.

(102)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en

grupp bör kunna ansöka om godkännande av en intern

modell som ska användas för solvensberäkningen på både

gruppnivå och individuell nivå.

(103)

Vissa av detta direktivs bestämmelser föreskriver uttryck­

ligen en medlande eller rådgivande roll för Ceiops, men

detta bör inte hindra Ceiops från att spela en sådan roll

även avseende andra bestämmelser.

(104)

I detta direktiv beskrivs en innovativ tillsynsmodell där en

grupptillsynsmyndighet ges en nyckelroll samtidigt som

det erkänns att den fristående tillsynsmyndigheten har en

viktig roll och denna roll behålls. Tillsynsmyndigheternas

befogenheter och ansvar är kopplade till deras skyldighet

att redovisa sin verksamhet.

(105)

Alla försäkringstagare och förmånstagare ska behandlas

lika oavsett nationalitet eller bostadsort. I detta syfte bör

varje medlemsstat se till att alla åtgärder som vidtas av en

tillsynsmyndighet på grundval av denna tillsynsmyndig­

hets nationella mandat inte anses strida mot de intressen

som denna medlemsstat eller försäkringstagare och för­

månstagare i denna medlemsstat kan ha. I alla situationer

som innebär reglering av ersättningsanspråk och likvida­

tioner bör tillgångar fördelas rättvist till alla försäkringsta­

gare i fråga, oavsett deras nationalitet eller bostadsort.

(106)

Det är nödvändigt att säkerställa att kapitalbasen fördelas

på ett lämpligt sätt inom gruppen och att den är tillgänglig

för att skydda alla försäkrings- och förmånstagare oavsett

var behovet uppkommer. Försäkrings- och återförsäkrings­

företag inom en grupp bör därför ha tillräcklig kapitalbas

för att täcka sitt solvenskapitalkrav.

(107)

Alla tillsynsmyndigheter som deltar i grupptillsyn bör

kunna förstå de beslut som fattas, särskilt när besluten fat­

tas av grupptillsynsmyndigheten. Så snart relevant infor­

mation blir tillgänglig för en av tillsynsmyndigheterna, bör

den därför delges övriga tillsynsmyndigheter, så att alla till­

synsmyndigheter kan skapa sig en bild utifrån samma rele­

vanta information. Om de berörda tillsynsmyndigheterna

inte kan enas bör kvalificerade råd för att lösa problemet

sökas hos Ceiops.

(108)

Ett försäkringsföretags solvens kan, i det fall det rör sig om

ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är dotter­

företag till ett försäkringsholdingbolag, ett försäkrings-

eller återförsäkringsföretag i tredjeland, påverkas av de

medlen i den grupp som försäkringsföretaget ingår i och av

fördelningen av dessa medel inom gruppen. Tillsynsmyn­

digheterna bör därför ges möjlighet att utöva grupptillsyn

och att vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller åter­

försäkringsföretagets nivå när dess solvens äventyras eller

riskerar att äventyras.

(109)

Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp kan

påverka försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella

ställning. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna utöva

tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner

inom en grupp, med beaktande av arten på relationerna

mellan reglerade enheter och oreglerade enheter, inbegri­

pet försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag

med blandad verksamhet, och vidta lämpliga åtgärder på

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets nivå om dess

solvens äventyras eller riskerar att äventyras.

95

96

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/11

(110)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en

grupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem som bör bli

föremål för tillsynsmyndighetens bedömning.

(111)

Alla försäkrings- och återförsäkringsgrupper som är före­

mål för grupptillsyn bör ha en grupptillsynsmyndighet

som är utsedd bland de berörda tillsynsmyndigheterna.

Grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter

bör omfatta tillräckliga befogenheter i fråga om samord­

ning och beslutsfattande. Myndigheter som medverkar i

tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag som

tillhör samma grupp bör upprätta

samordningsöverenskommelser.

(112)

Med tanke på de ökade befogenheterna för grupptillsyns­

myndigheten bör det säkerställas att kriterierna för att välja

grupptillsynsmyndigheten inte utan vidare kan kringgås.

Särskilt i fall där grupptillsynsmyndigheten kommer att

utses med beaktande av gruppens struktur och den relativa

vikten av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på

olika marknader, bör inte interna transaktioner inom grup­

pen och inte heller gruppåterförsäkring dubbelräknas när

den relativa vikten inom en marknad ska bedömas.

(113)

Tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater i vilka företag

inom gruppen är etablerade bör delta i grupptillsyn genom

ett tillsynskollegium (kollegiet). De bör alla ha tillgång till

information som finns tillgänglig hos andra tillsynsmyn­

digheter inom kollegiet och de bör alltid vara aktivt delak­

tiga i beslutsfattandet. Samarbete bör inledas mellan de

myndigheter som ansvarar för tillsyn över försäkrings- och

återförsäkringsföretag samt mellan dessa myndigheter och

myndigheter som ansvarar för tillsyn över företag som är

verksamma inom andra finansiella sektorer.

(114)

Kollegiets verksamhet bör vara proportionerlig mot arten,

omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna

i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen och

mot den gränsöverskridande dimensionen. Kollegiet bör

inrättas för att sörja för att samarbetet, informationsutby­

tet och samrådet mellan tillsynsmyndigheterna i kollegiet

tillämpas effektivt i enlighet med detta direktiv. Tillsyns­

myndigheterna bör använda kollegiet till att främja över­

ensstämmelse mellan sina respektive beslut och att bedriva

ett nära samarbete vid utövandet av tillsynen inom hela

gruppen enligt harmoniserade kriterier.

(115)

I detta direktiv bör Ceiops ges en rådgivande roll. Råd från

Ceiops till en tillsynsmyndighet bör inte vara bindande för

denna myndighet när det fattar beslut. När tillsynsmyndig­

heten i fråga fattar beslut bör det dock ta full hänsyn till

detta råd och varje viktigt avsteg från det bör förklaras.

(116)

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en

grupp vars ledande företag befinner sig utanför gemenska­

pen bör omfattas av lämpliga likvärdiga tillsynsarrang­

emang. Det är därför nödvändigt att skapa överblickbarhet

beträffande bestämmelserna och utbyta information med

myndigheter i tredjeland vid alla tillfällen då det är relevant

att så sker. För att säkerställa harmoniserade metoder för

att avgöra och bedöma om försäkrings- och återförsäk­

ringstillsyn i tredjeländer är likvärdig bör bestämmelser

införas så att kommissionen fattar ett bindande beslut om

huruvida solvensordningar i tredjeländer är likvärdiga. För

tredjeländer för vilka kommissionen inte fattat något beslut

bör bedömningen av likvärdighet göras av grupptillsyns­

myndigheten efter att ha konsulterat de övriga tillsynsmyn­

digheterna i fråga.

(117)

Eftersom de nationella lagreglerna om rekonstruktionsåt­

gärder och likvidationsförfaranden inte har harmoniserats

är det lämpligt att för den inre marknaden säkerställa

ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och lik­

vidationslagstiftning i medlemsstaterna och också det sam­

arbete som krävs med hänsyn till behovet av enhet,

allmängiltighet, samordning och publicitet för sådana

åtgärder och av likabehandling och skydd av

försäkringsborgenärer.

(118)

Det bör också säkerställas att rekonstruktionsåtgärder som

beslutas av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat

och som syftar till att bevara eller återställa ett försäkrings­

företags finansiella soliditet och i största möjliga utsträck­

ning förhindra ett likvidationsförfarande får full effekt

inom hela gemenskapen. Effekten gentemot tredjeland av

sådana rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaran­

den bör dock inte påverkas.

(119)

Det bör göras en åtskillnad mellan å ena sidan de myndig­

heter som är behöriga i fråga om rekonstruktionsåtgärder

och likvidationsförfaranden och å andra sidan försäkrings­

företagens tillsynsmyndigheter.

(120)

Definitionen av ”filial” bör i insolvenssammanhang ta hän­

syn till att försäkringsföretaget är en enda juridisk person.

Hemmedlemsstatens lagstiftning bör dock avgöra hur till­

gångar och skulder, som innehas av oberoende personer

som har stående fullmakt att företräda försäkringsföreta­

get som försäkringsombud, bör behandlas vid likvidatio­

nen av försäkringsföretaget.

(121)

Villkor bör fastställas, enligt vilka likvidationsförfaranden

som, utan att vara grundade på insolvens, inbegriper en

prioriteringsordning för utbetalning av försäkringsersätt­

ningar, omfattas av detta direktiv. Fordringar på ett försäk­

ringsföretag som härrör från arbetstagares

anställningsavtal eller anställningsförhållanden bör genom

övertagande av rättigheter (subrogation) kunna gå över till

ett nationellt lönegarantisystem. Sådana fordringar bör ges

den behandling som bestäms av hemmedlemsstatens lag

(lex concursus).

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

1

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(122)

Rekonstruktionsåtgärder hindrar inte att ett likvidations­

förfarande inleds. Likvidationsförfaranden bör därför

kunna inledas såväl när inga rekonstruktionsåtgärder har

vidtagits som efter det att sådana åtgärder inletts och de

kan avslutas genom förlikning eller genom liknande åtgär­

der, däribland rekonstruktionsåtgärder.

(123)

Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten

bör ha befogenhet att besluta om likvidationsförfaranden

när det gäller försäkringsföretag. Besluten bör få verkan i

gemenskapen som helhet och bör erkännas av alla med­

lemsstater. De bör offentliggöras enligt förfarandena i hem­

medlemsstaten och i Europeiska unionens officiella tidning.

Information bör också lämnas till kända borgenärer som är

bosatta inom gemenskapen som bör ha rätt att framställa

fordringar och inkomma med synpunkter.

(124)

Alla tillgångar och skulder i försäkringsföretaget bör beak­

tas under likvidationsförfarandet.

(125)

Alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra

ett likvidationsförfarande bör i normala fall regleras av

hemmedlemsstatens lag.

(126)

För att säkerställa samordning mellan medlemsstaternas

åtgärder bör tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten

och i alla övriga medlemsstater omedelbart underrättas om

att likvidationsförfaranden inletts.

(127)

Det är av yttersta vikt att försäkrade, försäkringstagare, för­

månstagare samt skadelidande som har rätt att direkt mot

försäkringsföretaget rikta anspråk som härrör från försäk­

ringsverksamhet skyddas vid likvidationsförfaranden.

Detta skydd gäller dock inte fordringar som inte är hänför­

liga till försäkringsavtal eller försäkringsverksamhet utan

till skyldigheter som följer av annat civilrättsligt ansvar

som förorsakats av försäkringsombud vid förhandlingar

som detta ombud, enligt den lagstiftning som gäller för

försäkringsavtalet eller försäkringsverksamheten, inte är

ansvarig för enligt försäkringsavtalet eller försäkringsverk­

samheten. För att detta mål ska kunna uppnås bör med­

lemsstaterna kunna välja mellan likvärdiga metoder för

säkerställa att försäkringsborgenärer får en särskild

behandling. Ingen av dessa metoder hindrar emellertid inte

en medlemsstat från att införa en rangordning mellan olika

kategorier av försäkringsersättningar. Vidare bör en lämp­

lig avvägning göras mellan skyddet av försäkringsborgenä­

rerna och andra prioriterade borgenärer som skyddas

genom den berörda medlemsstatens lagstiftning.

(128)

När ett likvidationsförfarande inleds bör detta innebära att

den erhållna auktorisationen att bedriva verksamhet som

beviljats försäkringsföretaget återkallas om inte detta redan

skett.

(129)

Borgenärer bör ha rätt att vid likvidationsförfaranden

anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter.

Fordringar från borgenärer som är bosatta i en annan med­

lemsstat än hemmedlemsstaten bör behandlas på samma

sätt som beträffande motsvarande fordringar i hemmed­

lemsstaten utan diskriminering på grund av nationalitet

eller bostadsort.

(130)

För att skydda rättmätiga förväntningar och skapa rättslig

förutsebarhet när det gäller vissa transaktioner som

genomförs i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten

måste det fastställas vilken lag som är tillämplig på de verk­

ningar som rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfa­

randen får på pågående mål och på enskilda exekutiva

tvångsåtgärder som beslutats under rättegång.

(131)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter (1).

(132)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta åtgär­

der i fråga om anpassning av bilagorna och åtgärder för att

närmare definiera tillsynsmyndigheternas befogenheter

och åtgärder som ska vidtas samt närmare fastställa kra­

ven på områden som företagsstyrningssystem, offentliggö­

randen, bedömningskriterier beträffande kvalificerat

innehav, beräkning av försäkringstekniska avsättningar

och kapitalkrav, placeringsregler och grupptillsyn. Kom­

missionen bör också ges befogenhet att anta genomföran­

deåtgärder som ger tredjeländer likvärdighetsstatus

beträffande bestämmelserna i detta direktiv. Eftersom dessa

åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke

väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att

komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de

antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med

kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(133)

Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträck­

ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på

grund av sin omfattning och sina verkningar bättre kan

uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgär­

der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i för­

draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma

artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän­

digt för att uppnå dessa mål.

(134)

Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om

avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i

friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring

och retrocession (2), rådets direktiv 73/240/EEG av den

24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etable­

ringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring

än livförsäkring (3), rådets direktiv 76/580/EEG av den

29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om

samordning av lagar och andra författningar angående rät­

ten att etablera och driva verksamhet med annan direkt

försäkring än livförsäkring (4), rådets direktiv 84/641/EEG

(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(2) EGT 56, 4.4.1964, s. 878.

(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20.

(4) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13.

97

98

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/13

av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avse­

ende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om

samordning av lagar och andra författningar om rätten att

etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring

än livförsäkring (1) har blivit obsoleta och bör därför upp­

höra att gälla.

(135)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lag­

stiftning bör begränsas till de bestämmelser som utgör en

avsevärd förändring jämfört med tidigare direktiv. Skyldig­

heten att införliva de oförändrade bestämmelserna före­

skrivs i de tidigare direktiven.

(136)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig­

heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell

lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga VI del B.

(137)

Kommissionen kommer att pröva om de existerande

garantisystemen i försäkringsbranschen är lämpliga och

lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag.

(138)

I artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och till­

syn över tjänstepensionsinstitut (2) hänvisas till gällande

lagstiftning avseende solvensmarginaler. Dessa hänvis­

ningar bör behållas för att bevara status quo. Kommissio­

nen bör så snart som möjligt se över direktiv 2003/41/EG

i enlighet med artikel 21.4 i det direktivet. Kommissionen

bör med stöd av Ceiops utveckla ett passande system av

solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut, samtidigt

som de grundläggande särdragen för försäkring kommer

till uttryck, och därför inte utgå ifrån att det här direktivet

ska tillämpas på dessa institut.

(139)

Försäkringsföretagets riskprofil gentemot försäkringstaga­

ren ändras då detta direktiv antas. Kommissionen bör så

snart som möjligt och under alla omständigheter före

utgången av 2010 lägga fram ett förslag om översyn av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av

den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (3), med

beaktande av det här direktivets följder för

försäkringstagarna.

(140)

Det finns ett stort behov av ytterligare genomgripande

reformer av reglerings- och tillsynsmodellen för EU:s

finanssektor, och kommissionen bör snarast lägga fram

förslag med vederbörlig hänsyn till de slutsatser som

expertgruppen under ledning av Jacques de Larosière lade

fram den 25 februari 2009. Kommissionen bör föreslå

(1) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21.

(2) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10.

(3) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.

lagstiftning som tar itu med de brister som identifierats i

bestämmelserna

om

tillsynssamordning

och

samarbetsformer.

(141)

Det är nödvändigt att söka råd från Ceiops om hur man

bäst ska hantera frågorna om förstärkt grupptillsyn och

kapitalplanering inom en grupp av försäkrings- eller åter­

försäkringsföretag. Ceiops bör uppmanas att ge råd som

hjälper kommissionen att utarbeta sina förslag enligt vill­

kor som är förenliga med en hög nivå på skyddet av för­

säkringstagare (och förmånstagare) och garantier för

finansiell stabilitet. I detta avseende bör Ceiops uppmanas

att ge råd till kommissionen om struktur och principer

som skulle ge vägledning för de eventuella framtida änd­

ringar till detta direktiv som kan komma att behövas för att

genomföra ändringar som kan komma föreslås. Kommis­

sionen bör översända en rapport med lämpliga förslag till

Europaparlamentet och rådet om alternativa system för

stabilitetstillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag

inom grupper som kan förstärka en effektiv kapitalplane­

ring inom grupper, om kommissionen är övertygad om att

det finns ett adekvat regelverk till stöd för att införa ett

sådant system.

I synnerhet är det önskvärt att ett system för grupptillskott

vilar på sunda grunder med harmoniserade garantisystem

med tillräcklig finansiering för försäkringssektorn, en har­

moniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myn­

digheter, centralbanker och finansministerier vad avser

krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör­

dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar, en

rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, en har­

moniserad ram för tidiga ingripanden och en harmonise­

rad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och

likvidationsförfaranden som undanröjer hinder enligt

nationell bolagsrätt för tillgångsöverföring. I denna rapport

bör kommissionen också beakta hur diversifieringseffek­

ter yttrar sig över tiden och de risker som är förknippade

med att vara en del av en grupp, praxis avseende centrali­

serad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller

fungerar samt tillsyn över transaktioner inom gruppen och

riskkoncentrationer.

(142)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om

bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för

egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel­

ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen

mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att

offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

1

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖ­

VANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH

ÅTERFÖRSÄKRING

KAPITEL I

Syfte, tillämpningsområde och definitioner

AVSNITT 1

Syfte och tillämpningsområde

Artiklarna 1 och 2

KAPITEL IV

Villkor för utövandet av verksamheten

KAPITEL VI

Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, för­

AVSNITT 2

Undantag från tillämpningsområdet

Underavsnitt 1

Allmänt

Artiklarna 3 och 4

Underavsnitt 2

Skadeförsäkring

Artiklarna 5-8

Underavsnitt 3

Livförsäkring

Artiklarna 9 och 10

Underavsnitt 4

Återförsäkring

Artiklarna 11 och 12

AVSNITT 3

Definitioner

Artikel 13

KAPITEL II

Startande av verksamhet

Artiklarna 14-26

KAPITEL III

Tillsynsmyndigheter och allmänna regler

Artiklarna 27-39

AVSNITT 1

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar

Artikel 40

AVSNITT 2

Företagsstyrningssystem

Artiklarna 41-50

AVSNITT 3

Offentliggöranden

Artiklarna 51-56

AVSNITT 4

Kvalificerade innehav

Artiklarna 57-63

AVSNITT 5

Tystnadsplikt, informationsutbyte och främjande av enhet­

lighet i tillsynen

Artiklarna 64-71

AVSNITT 6

Skyldigheter för revisorer

Artikel 72

KAPITEL V

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

Artiklarna 73 och 74

säkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav,

minimikapitalkrav och placeringsregler

AVSNITT 1

Värdering av tillgångar och skulder

Artikel 75

AVSNITT 2

Bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar

Artiklarna 76-86

AVSNITT 3

Kapitalbas

Underavsnitt 1

Fastställande av kapitalbasmedel

Artiklarna 87-92

Underavsnitt 2

Klassificering av kapitalbasmedel

Artiklarna 93-97

Underavsnitt 3

Krav för medräkning av kapitalbasmedel

Artiklarna 98 och 99

99

100

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/15

AVSNITT 4

Solvenskapitalkrav

Underavsnitt 1

Allmänna bestämmelser för solvenskapitalkravet med til­

lämpning av standardformeln eller en intern modell

Artiklarna 100-102

Underavsnitt 2

Standardformel för solvenskapitalkravet

Artiklarna 103-111

Underavsnitt 3

Solvenskapitalkrav fullständiga och partiella interna model­

ler

Artiklarna 112-127

AVSNITT 5

Minimikapitalkrav

Artiklarna 128-131

AVSNITT 6

Placeringar

Artiklarna 132-135

KAPITEL VII

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i

svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler

Artiklarna 136-144

KAPITEL VIII

Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

AVSNITT 1

Etablering av försäkringsföretag

Artiklarna 145-146

AVSNITT 2

Frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsföretag

Underavsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artiklarna 147-149

Underavsnitt 2

Ansvarsförsäkring för motorfordon

Artiklarna 150-152

AVSNITT 3

Befogenheter för tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten

Underavsnitt 1

Försäkring

Artiklarna 153-157

Underavsnitt 2

Återförsäkring

Artikel 158

AVSNITT 4

Statistik

Artikel 159

Avsnitt 5

Behandling av avtal som tecknats genom filialer för vilka lik­

vidationsförfaranden inletts

Artiklarna 160-161

KAPITEL IX

Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller

återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenska­

pen

AVSNITT 1

Startande av verksamhet

Artiklarna 162-171

KAPITEL X

Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för

vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av

AVSNITT 2

Återförsäkring

Artiklarna 172-175

innehav

Artiklarna 176 och 177

AVDELNING II

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖR­

SÄKRING

KAPITEL I

Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring

AVSNITT 1

Tillämplig lag

Artikel 178

AVSNITT 2

Obligatorisk försäkring

Artikel 179

AVSNITT 3

Det allmänna bästa

Artikel 180

AVSNITT 4

Försäkringsvillkor och premietariffer

Artiklarna 181 och 182

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

1

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

AVSNITT 5

Information till försäkringstagarna

KAPITEL II

Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring

AVDELNING III

TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRE­

TAG SOM INGÅR I EN GRUPP

KAPITEL I

Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsom­

råde och nivåer

KAPITEL II

Finansiell ställning

Underavsnitt 1

Skadeförsäkring

Artiklarna 183 och 184

Underavsnitt 2

Livförsäkring

Artiklarna 185 och 186

AVSNITT 1

Allmänna bestämmelser

Artiklarna 187-189

AVSNITT 2

Koassurans inom gemenskapen

Artiklarna 190-196

AVSNITT 3

Assistans

Artikel 197

AVSNITT 4

Rättsskyddsförsäkring

Artiklarna 198-205

AVSNITT 5

Sjukförsäkring

Artikel 206

AVSNITT 6

Arbetsskadeförsäkring

Artikel 207

KAPITEL III

Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring

Artiklarna 208 och 209

KAPITEL IV

Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring

Artiklarna 210 och 211

AVSNITT 1

Definitioner

Artikel 212

AVSNITT 2

Tillämpningsområde

Artiklarna 213 och 214

AVSNITT 3

Nivåer

Artiklarna 215-217

AVSNITT 1

Solvens på gruppnivå

Underavsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artiklarna 218 och 219

Underavsnitt 2

Val av beräkningsmetod och allmänna principer

Artiklarna 220-224

Underavsnitt 3

Tillämpning av beräkningsmetoderna

Artiklarna 225-229

Underavsnitt 4

Beräkningsmetoder

Artiklarna 230-234

Underavsnitt 5

Tillsyn över solvens på gruppnivå för försäkrings- och åter­

försäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings­

holdingbolag

Artikel 235

Underavsnitt 6

Tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centrali­

serad riskhantering

Artiklarna 236-243

AVSNITT 2

Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

Artiklarna 244 och 245

AVSNITT 3

Riskhantering och internkontroll

Artikel 246

KAPITEL III

Åtgärder för att underlätta grupptillsynen

Artiklarna 247-259

KAPITEL IV

Tredjeländer

Artiklarna 260-264

KAPITEL V

Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet

Artiklarna 265 och 266

101

102

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/17

AVDELNING IV

REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV FÖRSÄKRINGSFÖ­

RETAG

KAPITEL I

Tillämpningsområde och definitioner

Artiklarna 267 och 268

KAPITEL II

Rekonstruktionsåtgärder

Artiklarna 269-272

KAPITEL III

Likvidationsförfaranden

Artiklarna 273-284

KAPITEL IV

Gemensamma bestämmelser

Artiklarna 285-296

AVDELNING V

ANDRA BESTÄMMELSER

Artiklarna 297-304

AVDELNING VI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

KAPITEL I

Övergångsbestämmelser

AVSNITT 1

Försäkring

Artiklarna 305 och 306

AVSNITT 2

Återförsäkring

Artiklarna 307 och 308

KAPITEL II

Slutbestämmelser

Artiklarna 309-312

BILAGA I

SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER

A.

Klassificering av risker i klasser

B.

Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en för­

säkringsklass

BILAGA II

LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER

BILAGA III

FÖRETAGSFORMER

A.

Företagsformer för skadeförsäkringsföretag

B.

Företagsformer för livförsäkringsföretag

C.

Former för återförsäkringsföretag

BILAGA IV

STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)

1.

Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

2.

Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring

3.

Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring

4.

Beräkning av marknadsriskmodulen

BILAGA V

GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTI­

KEL 159

BILAGA VI

Del A

Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 310)

Del B

Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell

lagstiftning (som det hänvisas till i artikel 310)

BILAGA VII

JÄMFÖRELSETABELL

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

1

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH

UTÖVANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING

OCH ÅTERFÖRSÄKRING

KAPITEL I

Syfte, tillämpningsområde och definitioner

A v s n i t t 1

S y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e

Artikel 1

Syfte

Genom detta direktiv fastställs bestämmelser avseende

1) rätten att inom gemenskapen starta och bedriva självständig

direkt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet,

2) tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper,

3) rekonstruktion och likvidation av direktförsäkringsföretag.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.

Detta direktiv ska tillämpas på företag som är verksamma

med direkt liv- och skadeförsäkring och som är etablerade inom

en viss medlemsstat eller som vill etablera sig där.

Det ska också, med undantag av avdelning IV, tillämpas på åter­

försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverk­

samhet och som är etablerade inom en medlemsstats territorium

eller som önskar etablera sig där.

2.

När det gäller skadeförsäkringar ska detta direktiv omfatta

verksamhet i de klasser som anges i bilaga I del A. I punkt 1 för­

sta stycket ska med ”skadeförsäkring” även avses verksamhet som

utgör assistans för personer som råkar i svårigheter under resa,

när de befinner sig utanför sin hemort eller sin stadigvarande

bostad. Verksamheten ska bestå i att mot förskottsbetald premie

tillhandahålla försäkringstagaren omedelbar hjälp i enlighet med

ett avtal som täcker de svårigheter som försäkringstagaren utsätts

för på grund av en oförutsedd händelse i de olika fall och under

de olika omständigheter som anges i avtalet.

Hjälpen kan bestå av kontanta medel eller serviceförmåner. De

senare kan också tillhandahållas med hjälp av försäkringsgivarens

egen personal och utrustning.

Assistansverksamhet ska inte täcka fordonsservice, underhåll,

uppföljningstjänster eller enbart angivande att assistans tillhanda­

hålles i egenskap av mellanhand eller tillhandahållande av assis­

tans i sådan egenskap.

3.

När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv omfatta:

a) Följande livförsäkringsverksamheter, när dessa grundar sig på

avtal:

i) Livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall

och/eller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av

erlagda premier, försäkring som utfaller vid äktenskaps

ingående och försäkring som utfaller vid födelsen.

ii) Livräntor.

iii) Tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera liv­

försäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive

arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av

olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad

av olyckshändelse eller sjukdom.

iv) Den typ av permanenta, inte uppsägningsbara sjukför­

säkring som finns i Irland och i Förenade Kungariket.

b) Följande verksamhetsformer, när dessa grundar sig på avtal

och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myn­

digheter som svarar för tillsynen av privat

försäkringsverksamhet:

i) Verksamhet som innebär inrättande av medlemssam­

manslutningar för gemensam kapitalisering av bidragen

och för fördelning av därigenom uppbyggda medel

bland de överlevande eller förmånstagare till den avlidne

(tontiner).

ii) Verksamhet avseende inlösning (”capital redemption”)

grundad på försäkringstekniska beräkningar, som omfat­

tar förpliktelser med fastställd varaktighet och belopps­

storlek mot inbetalning av ett engångsbelopp eller

fastställda periodiska inbetalningar.

iii) Förvaltning av pensionsfonder som omfattar förvaltning

av placeringar, speciellt av tillgångar för täckning av

reserverna i de verksamhetsenheter som svarar för betal­

ningar vid dödsfall, under försäkringstagarnas livstid

eller i händelse av nedläggning eller inskränkning av

verksamhetskälla.

iv) Verksamhet som avses i led iii, när den är förenad med

försäkring för värdesäkring av kapital eller betalning av

minimiränta.

v) Verksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som

avses i kapitel 1 avdelning 4 i bok IV av den franska

”Code des assurances”.

103

104

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/19

c) Verksamhet som relateras till livslängd och som regleras i lag­

stiftningen rörande socialförsäkring, i den mån som sådan

verksamhet bedrivs eller förvaltas på egen risk av livförsäk­

ringsföretag i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat.

A v s n i t t 2

U n d a n t a g f r å n t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n t

Artikel 3

Lagfästa system

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.3 c ska detta

direktiv inte tillämpas på direkt försäkring som omfattas av ett

lagfäst socialförsäkringssystem.

Artikel 4

Undantag från tillämpningsområdet beroende på storlek

1.

Utan att det påverkar artikel 3 och artiklarna 5–10 ska detta

direktiv inte tillämpas på ett försäkringsbolag som uppfyller samt­

liga följande villkor:

a) Företagets årligen tecknade bruttopremieinkomster översti­

ger inte 5 miljoner EUR.

b) Företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto

inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings­

avtal och från specialföretag enligt artikel 76, överstiger inte

25 miljoner EUR.

c) Om företaget ingår i en grupp och gruppens totala försäk­

ringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan åter­

vinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från

specialföretag, inte överstiger 25 miljoner EUR.

d) Företagets verksamhet omfattar inte försäkrings- eller åter­

försäkringsverksamhet som täcker försäkringsrisker avseende

åtagande av ansvar, kredit- och borgensförbindelser, såvida

de inte utgör underordnade risker enligt artikel 16.1.

e) Företagets verksamhet omfattar inte återförsäkringsverksam­

het som överstiger de tecknade bruttopremieinkomsterna

med mer än 0,5 miljoner EUR, eller de försäkringstekniska

avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt

återförsäkringsavtal och från specialföretag med mer än 2,5

miljoner EUR, eller de tecknade bruttopremieinkomsterna

med mer än 10 % eller de försäkringstekniska avsättningarna

brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings­

avtal och från specialföretag med mer än 10 %.

2.

Om något av de belopp som anges i punkt 1 överskrids

under tre på varandra följande år, ska detta direktiv tillämpas från

och med det fjärde året.

3.

Genom undantag från punkt 1 ska detta direktiv tillämpas

på alla företag som ansöker om auktorisation att bedriva

försäkrings- och återförsäkringsverksamhet och vilkas årliga teck­

nade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsätt­

ningar brutto av belopp som kan återvinnas enligt

återförsäkringsavtal och från specialföretag förväntas överskrida

något av de belopp som nämns i punkt 1 inom de följande fem

åren.

4.

Detta direktiv ska upphöra att gälla för de försäkringsföre­

tag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att samtliga föl­

jande villkor är uppfyllda:

a) Inget av de tröskelbelopp som nämns i punkt 1 har överskri­

dits under de föregående tre på varandra följande åren.

b) Inget av de tröskelbelopp som anges i punkt 1 förväntas

överskridas inom de följande fem åren.

Så länge det berörda försäkringsföretaget fortsätter att bedriva

verksamhet enligt artiklarna 145-149 ska punkt 1 i den här arti­

keln inte gälla.

5.

Punkterna 1 och 4 ska inte hindra något försäkringsföretag

från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation

enligt detta direktiv.

U n d e r a v s n i t t 2

S k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 5

Verksamhet

När det gäller skadeförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte

gälla följande:

1. Verksamhet avseende ”capital redemption” såsom denna defi­

nieras i enskilda medlemsstaters lagstiftning.

2. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där

förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra­

gen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp.

3. Verksamhet som utövas av sammanslutningar som inte är

juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla

medlemmarna ömsesidig försäkring utan betalning av pre­

mier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar.

4. Exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig

garanti eller med staten som försäkringsgivare.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 6

Assistans

1.

Detta direktiv ska inte tillämpas på assistans som uppfyller

samtliga följande villkor:

a) Assistans tillhandahålls i händelse av olyckor eller maskinha­

verier med vägfordon när olyckorna eller maskinhaverierna

inträffar inom den medlemsstat där försäkringsgivaren är

verksam.

b) Ansvaret för assistansen är begränsat till följande tjänster:

i) Maskinskadeservice på platsen, som i de flesta fall utförs

av försäkringsgivaren med hjälp av egen personal och

utrustning.

ii) Bortforsling av fordon till närmaste eller lämpligaste

ställe där reparation kan utföras och eventuell samtidig

transport, normalt med samma färdmedel, av förare och

passagerare till närmaste plats från vilken de kan fort­

sätta sin resa på annat sätt.

iii) Transport av fordonet, om bestämmelser beträffande

sådan transport utfärdats av den hemmedlemsstat där

försäkringsgivaren är verksam, eventuellt tillsammans

med förare och passagerare, till dessa personers hem

eller till platsen för deras avresa eller till det ursprung­

liga resmålet inom samma stat.

c) Assistansen utförs inte av ett företag för vilket bestämmel­

serna i detta direktiv gäller.

2.

I de fall som avses i punkt 1 b i och ii ska villkoret att

olyckan eller maskinhaveriet måste ha inträffat inom den med­

lemsstat där försäkringsgivaren är verksam inte gälla i fall där för­

månstagaren är medlem i den organisation som är

försäkringsgivare, och där maskinskadeservice eller borttransport

av fordonet tillhandahålls av en liknande organisation i respek­

tive land inom ramen för ett ömsesidigt avtal, mot företeende

enbart av ett medlemskort och utan att någon tilläggspremie beta­

las, eller, när det gäller Irland och Förenade kungariket, när assis­

tansen tillhandahålls av en och samma organisation som är

verksam i båda dessa länder.

3.

Detta direktiv ska inte gälla för verksamhet som avses i

punkt 1 b iii när olyckan eller maskinhaveriet inträffat i Irland

eller Nordirland, när det gäller Förenade kungariket, och fordo­

net, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, transpor­

teras till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller

till det ursprungliga resmålet inom ettdera av dessa territorier.

4.

Detta direktiv ska inte gälla räddningstjänster som utförs av

automobilklubben i Luxemburg när olyckan eller maskinhaveriet

med ett vägfordon har inträffat utanför Luxemburg, och tjäns­

terna består i att transportera fordonet, eventuellt tillsammans

med förare och passagerare, till dessa personers hem.

Artikel 7

Ömsesidiga företag

Detta direktiv ska inte gälla ömsesidiga företag som bedriver ska­

deförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag

har ingått avtal, som omfattar full återförsäkring av ingångna för­

säkringsavtal eller som innebär att acceptföretaget inträder i det

överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen. I

sådant fall ska acceptföretaget omfattas av bestämmelserna i detta

direktiv.

Artikel 8

Institut

Detta direktiv gäller inte nedanstående institut som bedriver ska­

deförsäkringsverksamhet, såvida inte deras stadgar eller tillämp­

lig lag ändras med avseende på deras behörighet:

1. I Danmark, Falck Danmark.

2. I Tyskland, följande halvstatliga institut:

a) ”Postbeamtenkrankenkasse”.

b) ”Krankenversorgung der Bundesbahnbeamten”.

3. I Irland, ”Voluntary Health Insurance Board”.

4. I Spanien, ”Consorcio de Compensación de Seguros”.

U n d e r a v s n i t t 3

L i v f ö r s ä k r i n g

Artikel 9

Tjänster och verksamheter

När det gäller livförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte til­

lämpas på följande:

1. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där

förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra­

gen från medlemmarna utgörs av ett fastställt belopp.

2. Verksamhet som bedrivs av andra organisationer än företag

som avses i artikel 2, och som har till ändamål att tillhanda­

hålla förmåner för anställda eller självständiga näringsidkare,

som är knutna till ett företag eller grupp av företag eller till

en viss bransch eller grupp av branscher, i händelse av döds­

fall eller överlevnad eller vid nedläggning eller inskränkning

av verksamhetskällan, oavsett om de åtaganden som verk­

samheten omfattar vid varje tillfälle helt motsvaras av de för­

säkringsmatematiska avsättningarna.

105

106

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/21

3. Pensionsverksamhet inom sådana pensionsförsäkringsföretag

som avses i den finska lagen om pensioner för arbetstagare

(TyEL) eller annan finsk lagstiftning på området, under för­

utsättning att

a) pensionsförsäkringsbolag, som enligt finsk lag redan är

skyldiga att ha särskild bokföring och förvaltning för sin

pensionsverksamhet, från den 1 januari 1995 bildar sär­

skilda bolag eller andra rättssubjekt för att bedriva den

verksamheten, och

b) de finska myndigheterna på ett icke-diskriminerande sätt

tillåter alla medborgare och företag från medlemsstater

att enligt finsk lag bedriva sådan verksamhet som anges

i artikel 2, och som omfattas av detta undantag, antingen

genom ägande eller deltagande i befintliga försäkrings­

bolag eller bolagsgrupper eller genom bildande av eller

deltagande i nya försäkringsbolag eller bolagsgrupper,

däribland pensionsförsäkringsbolag.

Artikel 10

Organisationer, företag och institut

När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv inte tillämpas på

följande organisationer, företag och institut:

1. Organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner

endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte

överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en

avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner.

2. ”Versorgungsverband deutscher Wirtschaftsorganisationen” i

Tyskland, såvida inte dess stadgar ändras med avseende på

omfattningen av dess behörighet.

3. ”Consorcio de Compensación de Seguros” i Spanien, såvida

inte dess stadgar ändras vad avser omfattningen av dess verk­

samhet eller behörighet.

U n d e r a v s n i t t 4

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 11

Återförsäkring

När det gäller återförsäkring ska detta direktiv inte tillämpas på

sådan återförsäkringsverksamhet som utförs eller till fullo garan­

teras av en medlemsstats regering, när denna regering av skäl som

är av betydande allmänt intresse uppträder som återförsäkrings­

givare i sista hand, inbegripet under omständigheter när detta

krävs på grund av att situationen på marknaden gör det i prakti­

ken omöjligt att erhålla adekvat återförsäkringsskydd på affärs­

mässiga grunder.

Artikel 12

Återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet

1.

Återförsäkringsföretag som senast den 10 december 2007

har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslu­

tande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verk­

samhet ska inte omfattas av detta direktiv.

2.

Medlemsstaterna ska upprätta förteckningar över de återför­

säkringsföretag som berörs och överlämna dessa förteckningar till

alla övriga medlemsstater.

A v s n i t t 3

D e f i n i t i o n e r

Artikel 13

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. försäkringsföretag: ett företag som tillhandahåller direkt liv-

eller skadeförsäkring och som har fått auktorisation enligt

artikel 14.

2. captivebolag för försäkring: ett försäkringsföretag som ägs

endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller

återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-

finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda försäkrings­

skydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som

captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp

som captivebolaget är en del av.

3. försäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess huvud­

kontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auktorisa­

tion för ett försäkringsföretag i enlighet med artikel 14.

4. återförsäkringsföretag: ett företag som har fått auktorisation

enligt artikel 14 för att bedriva återförsäkringsverksamhet.

5. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsföretag som

ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings-

eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller

återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke-

finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda återförsäk­

ringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag

som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den

grupp som captivebolaget är en del av.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

6. återförsäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess

huvudkontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auk­

torisation för ett återförsäkringsföretag i enlighet med

artikel 14.

7. återförsäkring: något av följande:

a) Den verksamhet som består i att överta risker som över­

låts av ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i

tredjeland eller ett annat återförsäkringsföretag eller ett

återförsäkringsföretag i tredjeland.

b) När det gäller den grupp av samverkande försäkringsgi­

vare som uppträder under namnet Lloyd’s: verksamhet

som består i att ett annat försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretag än Lloyd’s övertar risker som överlåts av en

medlem av Lloyd’s.

8. hemmedlemsstat: något av följande:

a) Vid skadeförsäkring: den medlemsstat där det försäk­

ringsföretag som försäkrar risken har sitt huvudkontor,

b) Vid livförsäkring: den medlemsstat där det försäkrings­

företag som svarar för åtagandet har sitt huvudkontor.

c) Vid återförsäkring: den medlemsstat där återförsäkrings­

företaget har sitt huvudkontor.

9. värdmedlemsstat: den medlemsstat, annan än hemmedlemssta­

ten, där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har en

filial eller tillhandahåller tjänster. För livförsäkring och ska­

deförsäkring avses med den medlemsstat som tillhandahåller

tjänster medlemsstaten för åtagandet eller medlemsstaten där

risken är belägen, när åtagandet eller risken täcks av ett för­

säkringsföretag eller en filial i en annan medlemsstat.

10. tillsynsmyndighet: den eller de nationella myndigheter som

enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva till­

syn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

11. filial: en agentur eller en filial till ett försäkrings- eller återför­

säkringsföretag som är belägen i en annan medlemsstat än

hemmedlemsstaten.

12. etableringsställe: ett företags huvudkontor eller någon av dess

filialer.

13. medlemsstat där risken är belägen: något av följande:

a) Den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när

försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och

dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks

av samma försäkring.

b) Den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen

avser fordon av något slag.

c) Den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäk­

ring, när försäkringen har en giltighetstid av fyra måna­

der eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker,

oberoende av försäkringsklass.

d) I alla fall som inte uttryckligen täcks av leden a, b eller c,

den medlemsstat där något av följande är beläget:

i) Försäkringstagarens stadigvarande bostad eller

ii) om försäkringstagaren är en juridisk person, denne

försäkringstagares etableringsställe för vilket avtalet

gäller.

14. medlemsstat för åtagandet: den medlemsstat där något av föl­

jande är beläget:

a) Försäkringstagarens stadigvarande bostad.

b) Om försäkringstagaren är en juridisk person, denne för­

säkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller.

15. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1 i

direktiv 83/349/EEG.

16. dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i

direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana

företag.

17. nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller

juridiska personer är förenade genom kontroll, eller ägarin­

tresse, eller en situation där två eller flera fysiska eller juri­

diska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till

en och samma person.

18. kontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotter­

företag enligt vad som anges i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG

eller ett liknande förhållande mellan en fysisk eller juridisk

person och ett företag.

107

108

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/23

19. transaktion inom gruppen: en transaktion där ett försäkrings-

eller återförsäkringsföretag direkt eller indirekt förlitar sig på

ett annat företag inom samma grupp, eller på en fysisk eller

juridisk person som har en nära koppling till företag inom

denna grupp, för att fullgöra ett åtagande, oavsett om det är

kontraktsbundet eller inte och oavsett om det innebär en

betalning eller inte.

20. ägarintresse: ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 %

eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

21. kvalificerat innehav: direkt eller indirekt ägande i ett företag,

där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller

av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt infly­

tande över ledningen av företaget.

22. reglerad marknad: något av följande:

a) Vad gäller en marknad belägen i en medlemsstat: en reg­

lerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.14 i direk­

tiv 2004/39/EG.

b) Vad gäller en marknad belägen i tredjeland: en finansiell

marknad som uppfyller följande villkor:

i) Den är godkänd av försäkringsföretagets hemmed­

lemsstat och uppfyller krav som är jämförbara med

kraven i direktiv 2004/39/EG.

ii) De finansiella instrument som omsätts på denna

marknad är av en kvalitet som är jämförbar med

kvaliteten hos de instrument som omsätts på den

reglerade marknaden, eller de reglerade markna­

derna, i hemmedlemsstaten.

23. nationell byrå: en sådan nationell försäkringsbyrå som definie­

ras i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.

24. nationell garantifond: ett sådant organ som avses i artikel 1.4 i

direktiv 84/5/EEG.

25. finansiellt företag: någon av följande enheter:

a) Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag

som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksam­

het enligt definitionen i artikel 4.1, 4.5 och 4.21 i direk­

tiv 2006/48/EG.

b) Försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäk­

ringsholdingbolag i den mening som avses i arti­

kel 212.1 f.

c) Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt

definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.

d) Ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen

i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG;

26. specialföretag: ett företag, annat än ett befintligt försäkrings-

eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag

eller ej, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för

sådana risker genom inkomster från emissioner av skulde­

brev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetal­

ningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån

eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant

företags återförsäkringsskyldigheter.

27. stora risker:

a) risker som anges i klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i del A

i bilaga I.

b) risker som anges i klasserna 14 och 15 i del A i bilaga I,

i fall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver indu­

striell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i

något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan

verksamhet.

c) risker som anges i klasserna 3, 8, 9, 10, 13 och 16 i del

A i bilaga I, om försäkringstagaren överskrider gränserna

för åtminstone två av följande kriterier:

i) Balansomslutning: 6,2 miljoner EUR i tillgångar.

ii) Nettoomsättning: 12,8 miljoner EUR i den mening

som avses i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av

den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördra­

get om årsbokslut i vissa typer av bolag (1).

iii) Genomsnittligen

250

anställda

under

räkenskapsåret.

Ifall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken det

upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv

83/349/EEG ska den sammanställda redovisningen ligga till

grund för tillämpning av de kriterier som anges i första

stycket led c.

Medlemsstaterna får till den i första stycket led c beskrivna

riskkategorin hänföra sådana risker som försäkras av yrkes­

sammanslutningar, samriskföretag (”joint ventures”) eller till­

fälliga sammanslutningar.

28. uppdragsavtal: en överenskommelse i någon form mellan ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag och en tjänsteleve­

rantör, oavsett om denne står under tillsyn eller ej, enligt vil­

ken tjänsteleverantören utför en process, tjänst eller

verksamhet, direkt eller genom underentreprenad, som

annars skulle ha utförts av försäkrings- eller återförsäkrings­

företaget självt.

(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

29. funktion: inom ett företagsstyrningssystem, intern kapacitet

att utföra konkreta uppgifter; ett företagsstyrningssystem

inbegriper riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelef­

terlevnad, internrevisionsfunktionen och aktuariefunktionen.

30. teckningsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse­

ende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga

tariffer och antaganden om avsättningar.

31. marknadsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse­

ende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsa­

kas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller

marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella

instrument.

32. kreditrisk: risken för förlust eller negativ förändring avseende

den finansiella ställningen till följd av svängningar i kredit­

värdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för

vilka försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerade i

form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av

marknadsrisker.

33. operativ risk: risken för förlust till följd av att interna rutiner

visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller

system eller av externa händelser

34. likviditetsrisk: risken för att försäkrings- och återförsäkrings­

företag inte kan avyttra placeringar och andra tillgångar för

att uppfylla sina finansiella åtaganden när de förfaller till

betalning.

35. koncentrationsrisk: varje riskexponering som kan leda till en

förlust som är så stor att den kan hota ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags solvens eller finansiella ställning.

36. riskreduceringstekniker: varje teknik som gör det möjligt för

försäkrings- och återförsäkringsföretag att överföra vissa eller

samtliga risker som de är exponerade för till någon annan

part.

37. diversifieringseffekter: reducering av riskexponeringen för

försäkrings- och återförsäkringsföretag och -grupper till följd

av att de diversifierar sin verksamhet, eftersom ett negativt

resultat i fråga om en risk kan kompenseras av ett gynnsam­

mare resultat när det gäller en annan risk, om dessa risker

inte är fullständigt korrelerade.

38. prognostiserad sannolikhetsfördelning: en matematisk funktion

som anger ett värde för sannolikheten av att en omfattande

uppsättning av sinsemellan ömsesidigt uteslutande kom­

mande händelser kommer att förverkligas.

39. riskmått: en matematisk funktion som tilldelar ett penningbe­

lopp till en given prognostiserad sannolikhetsfördelning och

som ökar monotont med risknivån för den exponering som

ligger till grund för sannolikhetsfördelningen.

KAPITEL II

Startande av verksamhet

Artikel 14

Auktorisationsprincipen

1.

Auktorisation ska krävas för att starta direkt försäkrings-

eller återförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv.

2.

Följande företag ska ansöka om sådan auktorisation som

avses i punkt 1 hos tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten:

a) Varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna

medlemsstats territorium.

b) Varje försäkringsföretag som, efter att ha beviljats auktorisa­

tion enligt punkt 1, önskar utvidga sin verksamhet till en hel

försäkringsklass eller till andra klasser än de för vilka det

redan är auktoriserat.

Artikel 15

Auktorisationens räckvidd

1.

En auktorisation enligt artikel 14 ska gälla inom hela gemen­

skapen. Den ska ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att

bedriva verksamhet där, varvid auktorisationen även ska omfatta

etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

2.

En auktorisation enligt artikel 14 ska beviljas för en viss

klass av direktförsäkringar som förtecknas i del A i bilaga I eller i

bilaga II. Den ska omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte

sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom

försäkringsklassen.

Risker i en viss klass får inte ingå i annan klass annat än i fall som

anges i artikel 16.

Auktorisation får beviljas för verksamhet i två eller flera klasser

om en medlemsstats nationella lagstiftning medger att verksam­

het i dessa klasser bedrivs samtidigt.

3.

När det gäller skadeförsäkringar får medlemsstaterna bevilja

auktorisation för de grupper av klasser som anges i del B i bilaga I.

Tillsynsmyndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen

för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den

verksamhetsplan som avses i artikel 23.

4.

Företag för vilka detta direktiv gäller får bedriva sådan assis­

tans som avses i artikel 6 endast om de beviljats auktorisation för

klass 18 i del A i bilaga I, utan att detta påverkar tillämpningen av

artikel 16.1. I sådant fall ska detta direktiv gälla för sådan

verksamhet.

109

110

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/25

5.

När det gäller återförsäkring ska auktorisation beviljas för

återförsäkringsverksamhet på skadeförsäkrings- eller livförsäk­

ringsområdet eller för alla slag av återförsäkringsverksamhet.

Ansökan om auktorisation ska behandlas med beaktande av den

verksamhetsplan som ska läggas fram enligt artikel 18.1 c och av

uppfyllandet av de auktorisationskrav som fastställts av den med­

lemsstat i vilken auktorisationen söks.

Artikel 16

Underordnade risker

1.

Ett försäkringsföretag som beviljats auktorisation för en

huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser enligt

bilaga I får också försäkra risker som ingår i en annan klass utan

att särskild auktorisation erfordras för dessa risker, förutsatt att

riskerna uppfyller samtliga nedanstående villkor:

a) De hör samman med huvudrisken.

b) De avser det försäkringsobjekt som skyddas mot

huvudrisken.

c) De täcks av det försäkringsavtal som omfattar huvudrisken.

2.

Genom undantag från punkt 1 får sådana risker som ingår i

klasserna 14, 15 och 17 under del A i bilaga I inte betraktas som

underordnade risker till andra klasser.

Dock får rättsskyddsförsäkring enligt klass 17 betraktas som en

underordnad risk till klass 18, när de villkor som anges i punkt 1

samt ett av följande villkor är uppfyllda:

a) Huvudrisken hänför sig uteslutande till assistans för perso­

ner som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse

utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad.

b) Försäkringen avser tvister eller risker som härrör från eller

har samband med användning av havsgående fartyg.

Artikel 17

Företagsform för försäkrings- och återförsäkringsföretag

1.

Hemmedlemsstaten ska föreskriva att företag som ansöker

om auktorisation enligt artikel 14 ska anta någon av de företags­

former som anges i bilaga III.

2.

Medlemsstaterna får också etablera företag i en form som

föreskrivs i gällande offentligrättslig lagstiftning, förutsatt att

ändamålet för deras verksamhet är försäkrings- eller återförsäk­

ringsverksamhet på villkor som motsvarar dem som gäller före­

tag som omfattas av privaträttslig lagstiftning.

3.

Kommissionen får anta genomförandeåtgärder beträffande

kompletteringar av de företagsformer som anges i bilaga III.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 18

Villkor för auktorisation

1.

Hemmedlemsstaterna ska kräva att varje företag som ansö­

ker om auktorisation ska,

a) när det gäller försäkringsföretag, begränsa sin verksamhet till

försäkringsområdet och verksamhet som är direkt anknuten

till detta område med uteslutande av all annan

affärsverksamhet,

b) när det gäller återförsäkringsföretag, begränsa sin verksam­

het till återförsäkring och därmed sammanhängande verk­

samhet; i detta krav kan inrymmas en holdingbolagsfunktion

och verksamheter som avser verksamheter inom den finan­

siella sektorn i den mening som avses i artikel 2.8 i direktiv

2002/87/EG,

c) förete en verksamhetsplan i enlighet med artikel 23,

d) ha medräkningsbart primärkapital som täcker den absolut

lägsta nivå på minimikapitalkravet som föreskrivs i arti­

kel 129.1 d,

e) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna

ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapital­

kravet enligt artikel 100,

f) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna

ha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapi­

talkravet enligt artikel 128,

g) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna

följa det företagsstyrningssystem som avses i kapitel IV

avsnitt 2,

h) när det gäller skadeförsäkring, meddela namn och adress på

alla skaderegleringsrepresentanter som utses i enlighet med

artikel 4 i direktiv 2000/26/EG i varje medlemsstat utom i

den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som

ska täckas klassificeras i klass 10 under del A i bilaga I till det

här direktivet, med undantag för fraktförares ansvar.

2.

Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation att

utvidga sin verksamhet till andraklasser eller att utvidga en auk­

torisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass,

ska förete en verksamhetsplan enligt artikel 23.

Företaget ska dessutom kunna visa att det har en medräkningsbar

kapitalbas som täcker de solvens- och minimikapitalkrav som

föreskrivs i artikel 100 första stycket och artikel 128.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för­

säkringsföretag som bedriver livförsäkringsverksamhet och söker

auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsom­

råde till någon eller några av de försäkringsrisker som avses i klas­

serna 1 eller 2 i del A i bilaga I visa att det:

a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den

absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings­

företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti­

kel 129.1 d,

b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella

minimikrav som avses i artikel 74.3.

4.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för­

säkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet avse­

ende försäkringsrisker som anges i klasserna 1 eller 2 i del A i

bilaga I och söker auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt

verksamhetsområde till livförsäkringsrisker visa att det:

a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den

absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings­

företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti­

kel 129.1 d,

b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella

minimikrav som avses i artikel 74.3.

Artikel 19

Nära förbindelser

Om det finns nära förbindelser mellan försäkrings- eller återför­

säkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer ska till­

synsmyndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa

förbindelser inte hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.

Tillsynsmyndigheterna ska vägra auktorisation om lagar eller

andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera

fysiska eller juridiska personer med vilka försäkrings- eller åter­

försäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid til­

lämpningen av dessa författningar, hindrar dem från att utöva en

effektiv tillsyn.

Tillsynsmyndigheterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de

fortlöpande ska kunna övervaka att bestämmelserna i första

stycket efterlevs.

Artikel 20

Försäkringsföretags och återförsäkringsföretags

huvudkontor

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­

retags huvudkontor ska vara belägna i samma medlemsstat som

deras stadgeenliga säten.

Artikel 21

Försäkringsvillkor och premietariffer

1.

Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av

eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäk­

ringsvillkor, premietariffer, försäkringstekniska grunder som sär­

skilt använts för beräkning av premietariffer och

försäkringstekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta

handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavan­

den med försäkringstagare eller cedent- eller retrocedentföretag.

För livförsäkringar och uteslutande i syfte att kontrollera efterlev­

naden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema­

tiska principer, får hemmedlemsstaten dock kräva regelbunden

underrättelse om de försäkringstekniska grunder som använts vid

beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar.

Detta krav ska inte utgöra en förutsättning för att ett livförsäk­

ringsföretag ska beviljas auktorisation.

2.

Medlemsstaterna ska inte upprätthålla eller införa system

med förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna

premiehöjningar, om detta inte är en del av allmänna

priskontrollsystem.

3.

Medlemsstaterna får kräva att företag, som söker eller har

beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, ska genomgå

kontroller beträffande sina direkta och indirekta resurser i fråga

om personal och utrustning som bl.a. omfattar den medicinska

personalens kvalifikationer och kvaliteten på den utrustning som

dessa företag förfogar över för att utföra de åtaganden som sam­

manhänger med den klassen.

4.

Medlemsstaterna får upprätthålla eller införa lagar och

andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseur­

kund och bolagsordning samt att alla andra handlingar som krävs

för normal tillsyn ska företes.

Artikel 22

Marknadens ekonomiska behov

Medlemsstaterna får inte kräva att en ansökan om auktorisation

ska behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov.

Artikel 23

Verksamhetsplan

1.

Den verksamhetsplan som avses i artikel 18.1 c ska inne­

hålla uppgifter eller dokumentation om följande:

a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som det berörda

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget avser att täcka.

b) De slag av återförsäkringsåtgärder som återförsäkringsföre­

taget avser att avtala om med cedentföretag.

c) Grundprinciperna för återförsäkring och retrocession.

111

112

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/27

d) De poster i primärkapitalet som motsvarar den lägsta nivån

på minimikapitalkravet.

e) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration

och övriga nödvändiga företagsfunktioner; för ändamålet

avsatta medel och, om de risker som ska täckas klassificeras

enligt klass 18 i del A i bilaga I, de resurser som står till för­

säkringsföretagets förfogande för tillhandahållande av den

utlovade assistansen.

2.

Utöver de krav som anges i punkt 1 ska planen, beträffande

de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:

a) En prognos för balansräkningen.

b) Skattningar av det framtida solvenskapitalkravet enligt kapi­

tel VI avsnitt 4 underavsnitt 1 som utarbetats på grundval av

den prognos för balansräkningen som avses i led a samt den

beräkningsmetod som använts för denna skattning.

c) Skattningar av det framtida minimikapitalkravet enligt artik­

larna 128 och 129 som utarbetats på grundval av den prog­

nos för balansräkningen som avses i led a samt den

beräkningsmetod som använts för denna skattning.

d) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka

försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och

solvenskapitalkrav.

e) När det gäller skadeförsäkring och återförsäkring även

följande:

i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost­

nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och

provisioner.

ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för

försäkringsfall.

f) När det gäller livförsäkring ska även en detaljerad prognos

lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäk­

ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.

Artikel 24

Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav

1.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska inte bevilja

ett företag auktorisation för försäkrings- eller återförsäkringsverk­

samhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller

medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indi­

rekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.

Dessa myndigheter ska vägra auktorisation om de, med hänsyn

till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bedömer att kompeten­

sen hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande.

2.

Vid tillämpning av punkt 1 i ska hänsyn tas till rösträtter

enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering

av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars vär­

depapper är upptagna till handel på en reglerad marknad (1) samt

villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4

och 12.5 i det direktivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som

värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av

garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering

av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt

avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att

dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för

att ingripa i emittentens förvaltning och dels avyttras inom ett år

efter förvärvet.

Artikel 25

Avslag på auktorisationsansökan

Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation ska åtföl­

jas av en närmare motivering som ska tillställas det berörda

företaget.

Varje medlemsstat ska se till att ett beslut om avslag på en ansö­

kan om auktorisation kan prövas i domstol.

Sådan rätt till domstolsprövning ska även finnas i de fall där till­

synsmyndigheterna inte behandlat en ansökan om auktorisation

inom sex månader från den dag då ansökan mottogs.

Artikel 26

Samråd med myndigheter i andra medlemsstater

1.

Samråd med tillsynsmyndigheterna i någon av de andra

berörda medlemsstaterna ska genomföras innan auktorisation

beviljas för något av följande företag:

a) Dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag

som är auktoriserat i den medlemsstaten.

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den

medlemsstaten.

c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska

eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i

den medlemsstaten.

(1) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

2

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Samråd med de myndigheter i en berörd medlemsstat som

ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföre­

tag ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av föl­

jande försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

a) Dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag

som är auktoriserat i gemenskapen.

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut eller

värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.

c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska

eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett kredit­

institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i

gemenskapen.

3.

De relevanta myndigheter som avses i punkterna 1 och 2

ska samråda med varandra särskilt när de bedömer lämpligheten

hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget

eller utför andra centrala funktioner och som ingår i ledningen för

en annan enhet i samma grupp.

De ska till varandra överlämna alla de uppgifter om lämpligheten

hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget

eller utför andra centrala funktioner, som är relevanta för övriga

berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisa­

tion samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda

verksamhetsvillkor.

KAPITEL III

Tillsynsmyndigheter och allmänna regler

Artikel 27

Tillsynens huvudsyfte

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har till­

gång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkom­

petens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte,

nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare.

Artikel 28

Finansiell stabilitet och procyklikalitet

Utan att det påverkar huvudsyftet med tillsynen enligt artikel 27,

ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna vid utövan­

det av sina allmänna uppgifter tar vederbörlig hänsyn till de

potentiella effekter som deras beslut kan komma att få för de

berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i

krissituationer, med hänsyn till den information som finns till­

gänglig vid tillfället i fråga.

I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsyns­

myndigheterna ta hänsyn till de potentiellt procykliska effekterna

av sina åtgärder.

Artikel 29

Allmänna principer för tillsynen

1.

Tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.

Den ska innefatta kontinuerlig kontroll av att försäkrings- och

återförsäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkrings-

och återförsäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler.

2.

Tillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inne­

fatta en lämplig blandning av åtgärder på distans och inspektio­

ner på plats.

3.

Medlemsstaterna ska se till att kraven i detta direktiv tilläm­

pas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och

komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller

återförsäkringsföretags verksamhet.

4.

Kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beak­

tar proportionalitetsprincipen så att detta direktiv tillämpas pro­

portionerligt, särskilt när det gäller mycket små

försäkringsföretag.

Artikel 30

Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning

1.

Hemmedlemsstaten är ensam ansvarig för den finansiella

tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, inbegripet

den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller

med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster.

2.

Finansiell tillsyn enligt punkt 1 ska omfatta kontroll avse­

ende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet,

inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska

avsättningar, dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas,

enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som

tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmel­

ser som har antagits på gemenskapsnivå.

Om det berörda försäkringsföretaget har auktorisation att för­

säkra risker som förts till försäkringsklass 18 i del A i bilaga I ska

tillsynen utvidgas till att gälla kontroll av de resurser i tekniskt

avseende som försäkringsföretaget förfogar över för att kunna

utföra den assistans som det har åtagit sig att lämna, om hemmed­

lemsstatens lagstiftning föreskriver kontroll av sådana resurser.

113

114

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/29

3.

Om tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är

belägen eller i medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller

återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten har anledning att

anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsyns­

myndigheterna i detta företags hemmedlemsstat.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska avgöra om före­

taget följer de stabilitetsprinciper som fastställs genom detta

direktiv.

Artikel 31

Överblickbarhet och ansvar

1.

Tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett över­

blickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hän­

syn till skyddet av konfidentiell information.

2.

Medlemsstaterna ska se till att följande information

offentliggörs:

a) Texterna till lagar och andra författningar samt allmänna väg­

ledningar på försäkringsrättens område.

b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som

utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den

samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.

c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av til­

lämpningen av stabilitetsregelverket.

d) Hur de valmöjligheter som ges genom detta direktiv utnyttjas.

e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och

verksamhetsformer.

De uppgifter som offentliggörs enligt första stycket ska vara till­

räckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som

används av tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna.

Offentliggörandena ska utformas enligt ett gemensamt format

och uppdateras regelbundet. Den information som det hänvisas

till första stycket leden a–e ska finnas tillgänglig i varje medlems­

stat på en och samma webbplats.

3.

Medlemsstaterna ska föreskriva överblickbara rutiner för

tillsättande och avsked av ledamöter i tillsynsmyndigheternas sty­

relser och verkställande organ.

4.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för punkt 2

med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre­

gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om format,

struktur, innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa

offentliggöranden.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 32

Förbud mot vägran att godkänna återförsäkrings- och

retrocessionsavtal

1.

Ett försäkringsföretags hemmedlemsstat får inte vägra att

godkänna ett återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäk­

ringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktoriserat i enlig­

het med artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med

sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets

finanser.

2.

Återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte motsätta

sig ett retrocessionsavtal som företaget ingått med ett

återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat enligt

artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det

återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.

Artikel 33

Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat

Medlemsstaterna ska föreskriva att, i de fall då ett försäkrings-

eller åter försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat

utövar verksamhet genom filial, tillsynsmyndigheterna i hemmed­

lemsstaten får, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i

värdmedlemsstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på

plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finan­

siella tillsynen över företaget.

Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i

sådana kontroller.

Artikel 34

Allmänna tillsynsbefogenheter

1.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har

befogenheter att vidta förebyggande och korrigerande åtgärder för

att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag följer

lagar och andra författningar i varje medlemsstat.

2.

Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla

åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller

finansiell natur – som rör försäkrings- eller återförsäkringsföretag

och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller

tillsynsorgan.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

3

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna

har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för

att utöva tillsyn enligt artikel 35.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna

har befogenhet att, när så är lämpligt och nödvändigt, utöver reg­

lerna för beräkning av solvenskapitalkravet utarbeta kvantitativa

redskap för att som ett led i den samlade tillsynsbedömningen

analysera försäkrings- och återförsäkringsföretags förmåga att

hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko­

nomiska förhållandena som skulle kunna påverka deras samlade

finansiella ställning negativt. Tillsynsmyndigheterna ska ha befo­

genhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar.

5.

Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra under­

sökningar på plats i försäkrings- och återförsäkringsföretags

lokaler.

6.

Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom

rimlig tid och på ett proportionerligt sätt.

7.

De befogenheter beträffande försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag som avses i punkterna 1–5 ska även gälla verksam­

heter i dessa företag som omfattas av uppdragsavtal.

8.

De åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 ska, vid behov

och när så är lämpligt, genomdrivas på rättslig väg.

Artikel 35

Uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna

1.

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag till tillsynsmyndigheterna lämnar de uppgifter som är

nödvändiga för tillsynen. Dessa uppgifter ska minst omfatta vad

som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i

artikel 36:

a) Bedömningen av företagens företagsstyrningssystem, den

verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tilläm­

pas i solvenssammanhang, de risker företagen står inför och

deras system för att hantera dessa samt, i fråga om kapital,

struktur, behov och planering.

b) Beslut som framstår som påkallade till följd av vad som fram­

kommit när myndigheterna utövat sina tillsynsrättigheter

och -skyldigheter.

2.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har

följande befogenheter:

a) Att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som

avses i punkt 1 och som de kräver att försäkrings- och åter­

försäkringsföretag ska lämna vid följande tillfällen:

i) Med i förväg fastställd periodicitet.

ii) När i förväg definierade händelser inträffar.

iii) Under undersökningar som gäller ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags situation.

b) Att kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmed­

lare eller ingåtts med tredje man.

c) Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer

och aktuarier.

3.

De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta

följande:

a) Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination

av sådana.

b) Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig

kombination av sådana.

c) Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kom­

bination av sådana.

4.

De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska stå i över­

ensstämmelse med följande principer:

a) De ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom­

plexiteten av det berörda företagets verksamhet, särskilt de

inneboende riskerna med denna verksamhet.

b) De ska vara tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänse­

ende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden.

c) De ska vara relevanta, tillförlitliga och förståeliga.

5.

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för

att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som

godkänts av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets

förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att

de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven.

6.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när­

mare specificera de uppgifter som avses i punkterna 1–4 i syfte att

nå en lämplig grad av enhetlighet i rapporteringen till

tillsynsorganen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 36

Tillsynens granskningsprocess

1.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna gran­

skar och utvärderar de strategier, processer och rapporteringsru­

tiner som försäkrings- och återförsäkringsföretagen har inrättat

för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt detta

direktiv.

115

116

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/31

Denna granskning och utvärdering ska omfatta bedömningar av

kvalitativa krav med avseende på systemet för företagsstyrning, av

de risker som de berörda företagen står - eller kan komma att stäl­

las – inför och av företagens förutsättningar för att kunna bedöma

dessa risker med beaktande av de rådande förhållandena i den

miljö där de verkar.

2.

Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera att

bestämmelserna om följande efterlevs:

a) Företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbe­

dömning, enligt kapitel IV avsnitt 2.

b) Försäkringstekniska avsättningar enligt kapitel VI avsnitt 2.

c) Kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5.

d) Placeringsregler enligt kapitel VI avsnitt 6.

e) Kapitalbasens kvalitet och kvantitet enligt kapitel VI avsnitt 3.

f) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget använder en

fullständig eller partiell intern modell: kontinuerligt uppfyl­

lande av kraven på fullständiga och partiella interna model­

ler i kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.

3.

Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollred­

skap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställ­

ningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretag och följa upp

insatserna för att åtgärda sådana försämringar.

4.

Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkrings- och

återförsäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder

och praxis för att påvisa möjliga händelser eller framtida föränd­

ringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka

den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som

berörs.

Tillsynsmyndigheterna ska bedöma företagens förmåga att stå

emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de

ekonomiska förhållandena.

5.

Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för

att kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag åtgärdar svag­

heter eller brister som påvisats i den samlade

tillsynsbedömningen.

6.

De granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses

i punkterna 1, 2 och 4 ska genomföras regelbundet.

Tillsynsmyndigheterna ska fastställa en minsta frekvens och

omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedöm­

ningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten

av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets

verksamhet.

Artikel 37

Kapitaltillägg

1.

Efter den samlade tillsynsbedömningen får tillsynsmyndig­

heterna i särskilda fall genom ett motiverat beslut fastställa ett

krav på kapitaltillägg för ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tag. Denna möjlighet ska endast kunna utnyttjas i följande fall:

a) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de

antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,

beräknat med standardformeln i överensstämmelse med

kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2, och

i) kravet på att använda en intern modell enligt artikel 119

är olämpligt eller har visat sig ineffektivt, eller

ii) en fullständig eller partiell intern modell håller på att

utarbetas i enlighet med artikel 119.

b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de

antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet,

beräknat enligt en fullständig eller partiell intern modell i

överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3, på

grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktas i tillräck­

lig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid

anpassa modellen så att den bättre ger uttryck för den före­

liggande riskprofilen.

c) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker

väsentligt från de normer som fastställs genom kapitel IV

avsnitt 2, att dessa avvikelser medför att företaget inte kan

garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning,

hantering och rapportering av de risker som det är – eller kan

komma att bli – exponerat för och att det är osannolikt att

bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom insats

av andra åtgärder.

2.

I de fall som anges i punkt 1 a och b ska kapitaltillägget

beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller kraven i

artikel 101.3.

I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara

proportionerligt mot de betydande risker som uppstått på grund

av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om

kapitaltillägg.

3.

I de fall som anges i punkt 1 b och c ska tillsynsmyndighe­

ten se till att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget vidtar alla

ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till föreläggan­

det av ett krav på kapitaltillägg.

4.

Tillsynsmyndigheten ska granska det krav på kapitaltillägg

som avses i punkt 1 minst en gång om året och upphäva det när

företaget har avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

3

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

5.

Det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas

med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som

förelagts.

Utan hinder av punkt 1 ska solvenskapitalkravet inte innefatta det

kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräk­

ning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5.

6.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter­

ligare specificera de omständigheter under vilka ett krav på kapi­

taltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett

sådant krav.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 38

Tillsyn över funktioner och verksamheter som omfattas av

uppdragsavtal

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 ska med­

lemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag som

ingår uppdragsavtal beträffande en funktion eller försäkrings- eller

återförsäkringsverksamhet vidtar de åtgärder som krävs för att

garantera att följande villkor uppfylls:

a) Tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkrings- eller

återförsäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de

funktioner eller verksamheter som omfattas av

uppdragsavtal.

b) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen, deras revisorer

och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgif­

ter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av

uppdragsavtal.

c) Tillsynsmyndigheterna ska ha faktiskt tillträde till tjänstele­

verantörens lokaler och ska kunna utöva dessa

tillträdesrättigheter.

2.

Den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad ska

tillåta att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn­

digheter – själva eller genom personer som de utser för detta

ändamål – genomför inspektioner på plats i tjänsteleverantörens

lokaler. Försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn­

dighet ska underrätta de relevanta myndigheterna i tjänsteleveran­

törens medlemsstat innan de genomför inspektionen på plats.

Om det gäller en enhet som inte är föremål för tillsyn, ska tillsyns­

myndigheten vara relevant myndighet.

Tillsynsmyndigheterna i försäkrings- eller återförsäkringsföreta­

gets medlemsstat får delegera sådana inspektioner på plats till till­

synsmyndigheterna i den medlemsstat där tjänsteleverantören är

etablerad.

Artikel 39

Överlåtelse av försäkringsbestånd

1.

Medlemsstaterna ska, på de villkor som föreskrivs i natio­

nell lag, ge försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvud­

kontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta

sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av

etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett

acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen.

Tillstånd till sådan överlåtelse får ges endast om tillsynsmyndig­

heterna i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptfö­

retaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det

solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan

överlåtelsen beaktats.

2.

För försäkringsföretag ska punkterna 3–6 gälla.

3.

Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta egna bestånd

av försäkringsavtal, ska den medlemsstat där filialen är belägen

rådfrågas.

4.

I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska tillsynsmyndig­

heterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemmedlemsstat

ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande

från myndigheterna i de medlemsstater där kontrakten ingicks,

antingen enligt etableringsfriheten eller rätten att tillhandahålla

tjänster.

5.

Myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom

tre månader efter det att de mottagit begäran om samråd, lämna

sina yttranden eller medgivanden till myndigheterna i det överlå­

tande försäkringsföretagets hemmedlemsstat.

Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom

denna tid ska detta tolkas som att de har givit sitt tysta

medgivande.

6.

En överlåtelse av försäkringsbestånd som tillåtits med stöd

av punkterna 1–5 ska offentliggöras antingen före eller efter auk­

torisationen i överensstämmelse med nationell lag i hemmedlems­

staten eller den medlemsstat där risken är belägen eller i

medlemsstaten för åtagandet.

Sådana överlåtelser ska automatiskt bli gällande gentemot försäk­

ringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna

avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.

Första och andra styckena i denna punkt ska inte inverka på med­

lemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp

avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.

117

118

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/33

KAPITEL IV

Villkor för utövandet av verksamheten

A v s n i t t 1

F ö r v a l t n i n g s - , l e d n i n g s - e l l e r

t i l l s y n s o r g a n e t s a n s v a r

Artikel 40

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det

yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och

andra författningar som antas enligt detta direktiv.

A v s n i t t 2

F ö r e t a g s s t y r n i n g s s y s t e m

Artikel 41

Allmänna krav på företagsstyrningen

1.

Medlemsstaterna ska kräva att alla försäkrings- och återför­

säkringsföretag har upprättat ett effektivt företagsstyrningssystem

som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning.

Systemet ska minst omfatta en tillfredsställande och överblickbar

organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning med lämp­

lig grad av uppdelning av uppgifterna och ett effektivt system för

att säkerställa att information förs vidare. Det ska vara utformat

så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49.

Företagsstyrningssystemet ska regelbundet ses över internt.

2.

Företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets art, storlek och

komplexitet.

3.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska ha utarbetat

styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll,

internrevision och, i tillämpliga fall, verksamhet som omfattas av

uppdragsavtal. De ska se till att dessa styrdokument efterföljs.

Styrdokumenten ska ses över minst en gång per år. Förvaltnings-,

lednings- eller tillsynsorganets förhandsgodkännande ska krävas

för styrdokumenten, som ska anpassas när väsentliga föränd­

ringar av det berörda systemet eller området inträffar.

4.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska vidta rimliga

åtgärder för att garantera att deras verksamhet bedrivs med kon­

tinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av bered­

skapsplaner. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och

proportionella system, resurser och förfaranden.

5.

Tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga medel, metoder

och befogenheter för att kontrollera försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagens företagsstyrningssystem och för att utvärdera

framväxande risker som företagen påvisat och som kan påverka

sundheten i deras finansiella situation.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogen­

het att kräva att ett företagsstyrningssystem förbättras och för­

stärks för att säkerställa att kraven i artiklarna 42–49 efterlevs.

Artikel 42

Lämplighetskrav för personer som leder företagets

verksamhet eller utför andra centrala funktioner

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska se till att alla

personer som leder företagets verksamhet eller utför andra cen­

trala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:

a) Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk­

samhetsområdet är tillräckliga för att de ska kunna utöva en

sund och ansvarsfull företagsledning.

b) Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.

2.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska meddela till­

synsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder

verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och

därvid att lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska

kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen

har den lämplighet som krävs.

3.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska underrätta sina

tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i punk­

terna 1 och 2 har ersatts på grund av att han eller hon inte längre

uppfyller kraven i punkt 1.

Artikel 43

Styrkande av gott anseende

1.

När en värdmedlemsstat av sina egna medborgare kräver

vandelsintyg eller bevis om att de inte tidigare varit försatta i kon­

kurs, eller både och, ska medlemsstaten, när det gäller medbor­

gare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag

ur belastningsregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande hand­

lingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndig­

het i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske

medborgaren senast har uppehållit sig och som visar att dessa

krav är tillgodosedda.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

3

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Om hemmedlemsstaten eller den medlemsstat där utlän­

ningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar

som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed –

eller, i medlemsstater där inga bestämmelser om edgång finns, av

en försäkran – av den utländske medborgaren inför en behörig

rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall,

inför en notarie i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där

den utländske medborgaren senast har uppehållit sig.

Myndigheten eller notarien ska utfärda ett intyg om edgång eller

avgiven försäkran.

Den förklaring som avses i första stycket får, när det gäller ingen

tidigare konkurs, också avges inför en behörig näringsorganisa­

tion i den berörda medlemsstaten.

3.

De handlingar och intyg som avses i punkterna 1 och 2 får

vid ingivandet inte vara äldre än tre månader.

4.

Medlemsstaterna ska utse de myndigheter och organisatio­

ner som ska ha behörighet att utfärda handlingar som avses i

punkterna 1 och 2 och ska genast underrätta övriga medlemssta­

ter och kommissionen om detta.

Varje medlemsstat ska även underrätta övriga medlemsstater och

kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de

i punkterna 1 och 2 nämnda handlingarna ska ges in till stöd för

en ansökan om att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan

verksamhet som avses i artikel 2.

Artikel 44

Riskhantering

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat

effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, pro­

cesser och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på

företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta,

övervaka, hantera och rapportera de risker som de är, eller kan

komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mel­

lan dessa.

Riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur

och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som

faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner.

2.

Riskhanteringssystemet ska avse såväl sådana risker som ska

ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt artikel 101.4

som risker som inte, eller endast delvis, ska beaktas vid denna

beräkning.

Riskhanteringssystemet ska omfatta minst följande områden:

a) Teckning av försäkringar och avsättningar.

b) ALM-tekniker (”asset–liability management”).

c) Placeringar, särskilt i derivatinstrument och liknande

åtaganden.

d) Hantering av likviditets- och koncentrationsrisker.

e) Hantering av operativ risk.

f) Återförsäkring och andra riskreduceringstekniker.

Det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska

innehålla riktlinjer avseende andra stycket leden a–f i denna

punkt.

3.

I fråga om placeringsrisker ska försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagen styrka att de uppfyller kraven i kapitel VI avsnitt 6.

4.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en risk­

hanteringsfunktion som ska ges en struktur som underlättar

genomförandet av riskhanteringssystemet.

5.

För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder

en partiell eller fullständig intern modell som godkänts enligt

artiklarna 112 och 113 ska riskhanteringsfunktionen också

ansvara för följande:

a) Att utforma och genomföra den interna modellen.

b) Att testa och validera den interna modellen.

c) Att dokumentera den interna modellen, inbegripet senare

ändringar av den.

d) Att analysera den interna modellens funktion och utarbeta

sammanfattande rapporter om resultaten.

e) Att underrätta förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet

om de resultat den interna modellen presterar, föreslå områ­

den där förbättringar krävs och informera organet om hur

insatserna för att avhjälpa tidigare påvisade svagheter

fortskrider.

Artikel 45

Egen risk- och solvensbedömning

1.

Varje försäkringsföretag och återförsäkringsföretag ska som

en del av sitt riskhanteringssystem genomföra en egen risk- och

solvensbedömning.

Bedömningen ska minst omfatta följande:

a) Det totala solvenskravet med beaktande av företagets speci­

fika riskprofil, godkända risktoleransgränser och

affärsstrategi.

b) Fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven i kapitel VI avsnit­

ten 4 och 5 och av kraven på försäkringstekniska avsätt­

ningar i kapitel VI avsnitt 2.

119

120

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/35

c) Hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets

riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvens­

kravet enligt artikel 101.3 är, beräknat enligt kapitel VI

avsnitt 4 underavsnitt 2 antingen med standardformeln eller

med hjälp av företagets partiella eller fullständiga interna

modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.

2.

För tillämpningen av punkt 1 a ska det berörda företaget ha

infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och

komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och

som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de ris­

ker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller

kan komma att bli, exponerat för. Företaget ska redovisa de meto­

der det använt i denna bedömning.

3.

Om en intern modell används, ska i det fall som avses i

punkt 1 c bedömningen även omfatta den omkalibrering som

omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som

gäller för solvenskapitalkravet.

4.

Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en

integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa­

gets strategiska beslut.

5.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra den

bedömning som avses i punkt 1 regelbundet och utan dröjsmål

när någon väsentlig förändring av deras riskprofil inträffat.

6.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska underrätta

tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje egen risk- och sol­

vensbedömning som en del av uppgiftslämnandet enligt

artikel 35.

7.

Den egna risk- och solvensbedömningen ska inte användas

för att beräkna kapitalkrav. Solvenskapitalkravet ska endast jus­

teras i enlighet med artiklarna 37, 231-233 och 238.

Artikel 46

Internkontroll

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat ett

effektivt system för internkontroll.

Det systemet ska minst omfatta förvaltnings- och redovisnings­

metoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsruti­

ner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.

2.

Funktionen för regelefterlevnad ska bland annat innefatta

rådgivning till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i fråga

om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas

enligt detta direktiv. Den ska också bedöma de möjliga konse­

kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda

företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker

för bristande regelefterlevnad.

Artikel 47

Internrevision

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en effek­

tiv internrevisionsfunktion.

Internrevisionsfunktionen ska också utvärdera hur lämpligt och

effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av

företagsstyrningssystemet.

2.

Internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och obero­

ende i förhållande till de operativa funktionerna.

3.

Internrevisionsfunktionens resultat och rekommendationer

ska rapporteras till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet

som ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till

dessa resultat och rekommendationer, och ser till att dessa åtgär­

der genomförs.

Artikel 48

Aktuariefunktion

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska upprätta en

effektiv aktuariefunktion som ska:

a) samordna beräkningen av de försäkringstekniska

avsättningarna,

b) säkerställa lämpligheten av de metoder och de underliggande

modeller som används samt av de antaganden som görs vid

beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,

c) bedöma om data som används vid beräkningen av de försäk­

ringstekniska avsättningarna är tillräckliga och av den kvali­

tet som krävs,

d) jämföra bästa skattningar med den faktiska utvecklingen,

e) informera förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om

graden av tillförlitlighet och lämplighet i beräkningarna av

försäkringstekniska avsättningar,

f) se över beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna

i de fall som anges i artikel 82,

g) yttra sig om den övergripande policyn för tecknande av

försäkring,

h) yttra sig om lämpligheten av de utnyttjade återförsäkrings­

lösningarna, och

i) bidra till att det riskhanteringssystem som avses i artikel 44

genomförs effektivt, särskilt när det gäller de riskmodeller

som ligger till grund för beräkningen av kapitalkrav enligt

kapitel VI avsnitten 4 och 5 och för den bedömning som

avses i artikel 45.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

i

6

3

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Aktuariefunktionen ska utövas av personer som har kun­

skaper i försäkrings- och finansmatematik på en nivå som moti­

veras av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende

riskerna i försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet,

och som kan styrka sina erfarenheter på området enligt tillämp­

liga krav inom branschen eller andra gällande normer.

Artikel 49

Uppdragsavtal

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­

säkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande funktioner

eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamheter behåller det

fulla ansvaret för att uppfylla alla sina förpliktelser enligt detta

direktiv.

2.

Uppdragsavtal får inte ingås beträffande kritiska eller vik­

tiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till

något av följande:

a) Kvaliteten hos det berörda företagets företagsstyrningssystem

försämras väsentligt.

b) Den operativa risken ökas i otillbörlig utsträckning.

c) Tillsynsmyndigheterna får försämrade möjligheter att kon­

trollera att företaget uppfyller sina förpliktelser.

d) Hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna till­

fredsställande service.

3.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i god tid under­

rätta tillsynsmyndigheterna innan de ingår uppdragsavtal beträf­

fande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter och

också om därpå följande väsentliga förändringar inom dessa funk­

tioner eller verksamheter.

Artikel 50

Genomförandeåtgärder

1.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter­

ligare specificera följande:

a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47,

särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings- och åter­

försäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och

placeringar enligt artikel 44.2.

b) De funktioner som avses i artiklarna 44 och 46-48.

c) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av

dem.

d) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i

tredjeländer.

2.

När det är nödvändigt att garantera adekvat samstämmig­

het vad avser den bedömning som nämns i artikel 45.1 a får kom­

missionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare

specificera delarna i den bedömningen.

3.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av

detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med

det föreskrivande förfarande med kontroll som avses

artikel 301.3.

A v s n i t t 3

O f f e n t l i g g ö r a n d e n

Artikel 51

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: innehåll

1.

Medlemsstaterna ska, med beaktande av uppgifterna som

krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4, kräva att

varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör

en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella

ställning.

Rapporten ska innehålla följande, i fullständig form eller genom

hänvisning till likvärdig information, både till art och omfattning,

som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller adminis­

trativa krav:

a) En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.

b) En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm­

ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.

c) En beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av

riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och

riskkänslighet.

d) En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk­

ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen

och metoderna för deras värdering med förklaring av even­

tuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas

vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.

e) En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst

tar upp följande:

i) Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet.

ii) Beloppen för solvenskapitalkravet och

minimikapitalkravet.

iii) Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som

anges i artikel 304.

121

122

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/37

iv) Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna

mellan de antaganden som legat till grund för standard­

formeln och de som ligger till grund för den eventuella

interna modell som företaget använder vid beräkningen

av sitt solvenskapitalkrav.

v) Storleken av underskridande av minimikapitalkravet

eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet

under rapporteringsperioden, även om dessa förhållan­

den senare rättats till, samt en förklaring av deras

ursprung och följder och en redogörelse för korrige­

rande åtgärder som vidtagits.

2.

Den beskrivning som avses i punkt 1 e i ska innehålla en

analys av eventuella väsentliga förändringar som inträffat sedan

den föregående rapporteringsperioden och en förklaring av even­

tuella större skillnader i förhållande till värderingen av sådana

delar i den finansiella rapporteringen samt en kort beskrivning av

i vilken mån kapital kan överföras.

I den uppgift om solvenskapitalkravet som avses i punkt 1 e ii ska

separat anges det belopp som beräknats enligt kapitel VI avsnitt 4

underavsnitten 2 och 3 och eventuellt kapitaltillägg som ålagts

enligt artikel 37 eller effekten av de specifika parametrar som

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget ska använda i enlighet

med artikel 110, med kortfattad uppgift om den berörda tillsyns­

myndighetens skäl för sitt krav.

Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offent­

liggöranden som är obligatoriska enligt andra rättsliga och admi­

nistrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i

punkt 1 e ii offentliggörs behöver inte kapitaltillägget, eller effek­

ten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretaget måste använda i enlighet med artikel 110,

offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut

senast den 31 oktober 2017.

Offentliggörandet av solvenskapitalkravet ska i tillämpliga fall

åtföljas av en uppgift om att beloppet blir slutgiltigt först efter det

att tillsynsmyndigheten gjort sin bedömning.

Artikel 52

Information till och rapporter från Ceiops

1.

Medlemsstaterna ska föreskriva att tillsynsmyndigheterna

årligen ska lämna följande uppgifter till Ceiops:

a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av

det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt under det

föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet

och med separat redovisning avseende

i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,

ii) livförsäkringsföretag,

iii) skadeförsäkringsföretag,

iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och

skadeförsäkringsverksamhet,

v) återförsäkringsföretag.

b) För var och en av de uppgifter som anges i led a: andelen av

kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c.

2.

Ceiops ska årligen offentliggöra följande uppgifter:

a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga med­

lemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och

separat redovisat för

i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,

ii) livförsäkringsföretag,

iii) skadeförsäkringsföretag,

iv) försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och

skadeförsäkringsverksamhet,

v) återförsäkringsföretag.

b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat sepa­

rat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för samtliga

försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda

medlemsstaten.

c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b,

andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b

och c.

3.

Ceiops ska överlämna de uppgifter som anges i punkt 2 till

Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans med en

rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan till­

synsmyndigheternas tillämpning av krav på kapitaltillägg i de

olika medlemsstaterna.

Artikel 53

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

tillämpliga principer

1.

Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter­

försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter i följande fall:

a) Om ett företags konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad

om uppgifterna offentliggjordes.

b) Om ett företag är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom

sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relatio­

ner med motparter.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

3

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offent­

liggörs, ska företagen ange detta i lägesrapporten om solvens och

finansiell ställning med uppgift om skälen till detta.

3.

Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter­

försäkringsföretag utnyttjar, eller hänvisar till, offentliggöranden

som gjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav,

såvida dessa offentliggöranden till såväl art som omfattning är lik­

värdiga med den information som krävs enligt artikel 51.

4.

Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på de uppgifter som

avses i artikel 51.1 e.

Artikel 54

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

uppdateringar och frivilliga ytterligare uppgifter

1.

Om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig

grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts

enligt artiklarna 51 och 53, ska försäkrings- och återförsäkrings­

företag offentliggöra lämplig information om arten och följderna

av denna betydande förändring.

Vid tillämpningen av första stycket ska minst följande anses vara

betydande förändringar:

a) Det har konstaterats att minimikapitalkravet inte är uppfyllt,

och tillsynsmyndigheterna antingen bedömer att företaget

inte kommer att kunna överlämna någon realistisk kortsiktig

finansiell saneringsplan eller inte erhåller någon sådan plan

inom en månad efter det datum då underlåtelsen upptäcktes.

b) Ett väsentligt underskridande av solvenskapitalkravet har

konstaterats, och tillsynsmyndigheterna har efter två måna­

der efter det datum då underlåtelsen upptäcktes inte erhållit

någon realistisk åtgärdsplan.

I fall enligt andra stycket a ska tillsynsmyndigheterna kräva att

företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet av underskri­

dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder

samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en kortsiktig

finansiell saneringsplan ursprungligen bedömts vara realistisk

men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrige­

rats inom tre månader från det att den konstaterats, ska avvikel­

sen offentliggöras vid utgången av denna period tillsammans med

en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna

korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korri­

gerande åtgärder.

I fall enligt andra stycket b ska tillsynsmyndigheterna kräva att

företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet för underskri­

dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder

samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en åtgärds­

plan ursprungligen har bedömts vara realistisk men avvikelsen

från minimikapitalkravet ändå inte har korrigerats inom sex

månader från det att den konstaterats, ska avvikelsen offentliggö­

ras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring

av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande

åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korrigerande

åtgärder.

2.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får frivilligt offent­

liggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras solvens eller

finansiella ställning för vilken offentliggörande inte krävs genom

artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i den här artikeln.

Artikel 55

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

styrdokument och godkännande

1.

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för

att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt

ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offent­

liggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är

relevanta.

2.

Lägesrapporten ska godkännas av försäkrings- eller återför­

säkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och

får offentliggöras först efter detta godkännande.

Artikel 56

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning:

genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare

specificera vilka uppgifter som obligatoriskt ska offentliggöras

och formerna för detta.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 4

K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v

Artikel 57

Förvärv

1.

Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska per­

soner, eller sådana personer i samråd (nedan kallade tilltänkta för­

värvare), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt

förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretag, eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett

kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag,

varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att över­

stiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att försäkrings- eller återför­

säkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag,

(tilltänkt förvärv), först skriftligen underrättar tillsynsmyndighe­

terna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket de

avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om

123

124

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/39

storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta upp­

gifter enligt artikel 59.4. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa

tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredje­

del enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

2.

Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk per­

son som har fattat ett beslut om att avyttra, direkt eller indirekt,

ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tag först skriftligen underrättar tillsynsmyndigheterna i företagets

hemmedlemsstat om storleken av den personens innehav efter det

avsedda avyttrandet. En sådan person ska även underrätta tillsyns­

myndigheten om ett beslut om att minska den personens kvalifi­

cerade innehav i sådan mån att dennes andel av röstetalet eller

kapitalet skulle understiga 20 %, 30 % eller 50 %, eller så att

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets ställning som dotter­

företag till den personen därigenom skulle upphöra. Medlemssta­

terna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett

tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv

2004/109/EG.

Artikel 58

Bedömningsperiod

1.

Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två arbets­

dagar efter mottagandet av den obligatoriska underrättelsen enligt

artikel 57.1 samt efter ett eventuellt därpå följande mottagande av

den information som avses i punkt 2, ska tillsynsmyndigheterna

för den tilltänkte förvärvaren skriftligen bekräfta mottagandet.

Tillsynsmyndigheterna ska göra bedömningen enligt artikel 59.1

(bedömningen) inom 60 arbetsdagar från och med den skriftliga

bekräftelsen av mottagandet av underrättelsen och av alla de

handlingar som medlemsstaten kräver ska bifogas underrättelsen

i enlighet med förteckningen i artikel 59.4 (bedömningsperioden)

Tillsynsmyndigheterna ska, vid tidpunkten för den skriftliga

bekräftelsen, informera den tilltänkte förvärvaren om den dag då

bedömningsperioden löper ut.

2.

Tillsynsmyndigheterna får under bedömningsperioden vid

behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedöm­

ningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slut­

föra bedömningen. Denna begäran ska vara skriftlig och ska klart

ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.

Bedömningsperioden ska avbrytas mellan det datum då tillsyns­

myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot

från den tilltänkte förvärvaren. Avbrottet får inte överstiga tjugo

arbetsdagar. Om tillsynsmyndigheterna därefter begär ytterligare

uppgifter för komplettering eller förtydligande av uppgifterna, vil­

ket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömnings­

perioden avbryts.

3.

Tillsynsmyndigheterna får förlänga det avbrott som avses i

punkt 2 andra stycket till högst trettio arbetsdagar om den till­

tänkte förvärvaren är

a) etablerad eller reglerad utanför gemenskapen, eller

b) en fysisk eller juridisk person och inte underställd tillsyn

enligt det här direktivet eller rådets direktiv 85/611/EEG av

den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra

författningar som avser företag för kollektiva investeringar i

överlåtbara

värdepapper

(fondföretag) (1),

direktiv

2004/39/EG eller direktiv 2006/48/EG.

4.

Om tillsynsmyndigheterna efter avslutad bedömning beslu­

tar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbets­

dagar, och inom bedömningsperioden, skriftligen underrätta den

tilltänkte förvärvaren och ange skälen för sitt beslut. Om inget

annat föreskrivs i nationell lagstiftning, får en lämplig motivering

av beslutet göras tillgänglig för allmänheten på den tilltänkte för­

värvarens begäran. Detta får inte hindra en medlemsstat från att

ge tillsynsmyndigheten befogenhet att offentliggöra beslutet utan

att den tilltänkte förvärvaren begär detta.

5.

Om tillsynsmyndigheterna inom bedömningsperioden inte

skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förvärvet

anses vara godkänt.

6.

Tillsynsmyndigheterna får fastställa en maximiperiod inom

vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört och förlänga

den när det är lämpligt.

7.

Medlemsstaterna får inte införa strängare krav på underrät­

telse till och godkännande av tillsynsmyndigheterna av ett direkt

eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital än de som före­

skrivs i detta direktiv.

8.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som när­

mare specificerar justeringar av kriterierna i artikel 59.1 för att

beakta den framtida utvecklingen och sörja för en enhetlig til­

lämpning av artiklarna 57–63.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 59

Bedömning

1.

Vid bedömningen av underrättelsen enligt artikel 57.1 och

av uppgifterna enligt artikel 58.2 ska tillsynsmyndigheterna, för

att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det försäkrings-

eller återförsäkringsföretag som förvärvet gäller, och med beak­

tande av den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan på

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, på grundval av samt­

liga följande kriterier bedöma om den tilltänkte förvärvaren är

lämplig och det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt:

a) Den tilltänkte förvärvarens anseende.

(1) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

b) Det anseende och de erfarenheter de personer har som kom­

mer att leda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verk­

samhet till följd av det tilltänkta förvärvet.

c) Den tilltänkte förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när

det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska bedri­

vas i det försäkrings- eller återförsäkrings företag som förvär­

vet gäller.

d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kommer att

kunna uppfylla och fortsätta att uppfylla stabilitetskraven

enligt detta direktiv och, i tillämpliga fall, andra direktiv,

främst direktiv 2002/87/EG, särskilt om den grupp som det

kommer att bli en del av har en struktur som möjliggör en

effektiv tillsyn, ett effektivt informationsutbyte mellan till­

synsmyndigheterna samt fastställande av fördelningen av

ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna.

e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta

förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen­

ningtvätt eller finansiering av terrorism eller försök till detta,

enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att för­

hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt

och finansiering av terrorism (1), eller att det tilltänkta förvär­

vet kan öka riskerna för sådan verksamhet.

2.

Tillsynsmyndigheterna får motsätta sig det tilltänkta förvär­

vet endast om det finns rimlig anledning att göra detta enligt kri­

terierna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den

tilltänkte förvärvaren är ofullständiga.

3.

Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor för stor­

leken på förvärvet av aktieägarandel eller tillåta tillsynsmyndighe­

terna att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån marknadens

ekonomiska behov.

4.

Medlemsstaterna ska se till att en förteckning görs allmänt

tillgänglig med de uppgifter som krävs för bedömningen och som

måste lämnas till tillsynsmyndigheterna vid den tid för underrät­

telsen som avses i artikel 57.1. Uppgiftskraven ska vara propor­

tionella och anpassade till den tilltänkte förvärvarens och det

tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva upp­

gifter som inte är relevanta för bedömningen.

5.

Utan hinder av artikel 58.1, 58.2 och 58.3 ska en tillsyns­

myndighet, om den har fått underrättelser om två eller flera till­

tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och

samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag, behandla de till­

tänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt.

(1) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

Artikel 60

Förvärv som görs av reglerade finansiella företag

1.

Berörda tillsynsmyndigheter ska arbeta i fullständigt sam­

råd med varandra vid bedömningen, om den tilltänkte förvärva­

ren tillhör någon av följande kategorier:

a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,

värdepappersföretag eller förvaltningsbolag enligt artikel 1a.2

i direktiv 85/611/EEG (förvaltningsbolag för fondföretag)

som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en

annan sektor än den som förvärvet gäller.

b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag,

återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvalt­

ningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan

medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvär­

vet gäller.

c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kreditin­

stitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap­

persföretag eller förvaltningsbolag för fondföretag som är

auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sek­

tor än den som förvärvet gäller.

2.

Tillsynsmyndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse var­

andra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är

väsentliga eller relevanta för bedömningen. Härvid ska tillsyns­

myndigheterna inbördes på begäran överlämna alla relevanta

uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga uppgif­

ter. Eventuella synpunkter eller reservationer från den tillsyns­

myndighet som ansvarar för den tilltänkte förvärvaren ska anges

i ett beslut av den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäk­

ringsföretag som förvärvet gäller.

Artikel 61

Försäkrings- och återförsäkringsföretags information till

tillsynsmyndigheterna

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska, då de får kännedom

därom, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om

sådana förvärv eller avyttringar av innehav i företagets kapital

som får till följd att dessa innehav överstiger eller understiger

något av de gränstal som anges i artiklarna 57 och 58.1–58.7.

Försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska också, minst en gång

om året, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat

om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade

innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår

exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma med

aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i

enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag.

125

126

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/41

Artikel 62

Kvalificerade innehav: tillsynsmyndigheternas

befogenheter

Medlemsstaterna ska, i fall då de personer som avses i artikel 57

utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång

för en sund och ansvarsfull ledning av ett försäkrings- eller åter­

försäkringsföretag, kräva att tillsynsmyndigheten i hemmedlems­

staten för det företag i vilket ett kvalificerat innehav eftersträvas

eller utökas vidtar lämpliga åtgärder för att få detta förhållande att

upphöra. Sådana åtgärder får bland annat bestå i förelägganden,

sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen

samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande

aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder ska vidtas i fråga om fysiska eller juridiska

personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som

avses i artikel 57.

Om ett innehav har förvärvats trots att tillsynsmyndigheterna i

hemmedlemsstaten har motsatt sig förvärvet, ska medlemssta­

terna, oavsett de sanktioner som i övrigt vidtas, föreskriva:

1. att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas, eller

2. att avgivna röster får eller ska förklaras ogiltiga.

Artikel 63

Rösträtt

Vid tillämpningen av detta avsnitt ska hänsyn tas till rösträtter

enligt artiklarna 9 och 10 i direktiv 2004/109/EG samt villkoren

för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det

direktivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som

värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av

garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering

av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt

avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att

dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för

att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter

förvärvet.

A v s n i t t 5

T y s t n a d s p l i k t , i n f o r m a t i o n s u t b y t e o c h

f r ä m j a n d e a v e n h e t l i g h e t i t i l l s y n e n

Artikel 64

Tystnadsplikt

Medlemsstaterna ska föreskriva att samtliga personer som tjänst­

gör hos eller har tjänstgjort hos tillsynsmyndigheter, liksom revi­

sorer eller experter som är verksamma för dessa myndigheters

räkning, ska vara bundna av tystnadsplikt.

Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrättslig lagstift­

ning, får ingen konfidentiell information som sådana personer

erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i

sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifika­

tion av enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har försatts i kon­

kurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock konfidentiell

information, som inte berör tredje part som strävar efter att rädda

företaget, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.

Artikel 65

Informationsutbyte mellan medlemsstaternas

tillsynsmyndigheter

Vad som sägs i artikel 64 ska inte hindra utbyte av information

mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. För sådan infor­

mation ska tystnadsplikt gälla enligt artikel 64.

Artikel 66

Samarbetsavtal med tredjeland

Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa­

tion med tillsynsmyndigheter i tredjeland eller med myndigheter

eller organ i tredjeland enligt definitionen i artikel 68.1 och 68.2

endast om den information som ska lämnas omfattas av garan­

tier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses

i detta avsnitt. Detta utbyte av information ska vara avsett för

dessa myndigheters eller organs utförande av sin tillsynsuppgift.

Om den information som ska lämnas av en medlemsstat till ett

tredjeland ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får

den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från till­

synsmyndigheten i den medlemsstaten, och i så fall endast i det

syfte för vilket den myndigheten gav sitt medgivande.

Artikel 67

Användning av konfidentiell information

Tillsynsmyndigheter, som erhåller konfidentiell information enligt

artiklarna 64 eller 65, får använda den endast i tjänsten och där

endast för följande ändamål:

1. För att kontrollera att villkoren för att försäkrings- eller åter­

försäkringsföretag ska få starta verksamhet är uppfyllda och

för att underlätta tillsynen över sådan verksamhet, särskilt

med avseende på kontroll av försäkringstekniska avsätt­

ningar, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och

företagsstyrningssystem.

2. För att ålägga sanktioner.

3. Vid förvaltningsrättsligt överklagande av beslut som har fat­

tats av tillsynsmyndigheten.

4. Vid domstolsförfarande enligt detta direktiv.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 68

Informationsutbyte med andra myndigheter

1.

Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte utgöra hinder

för något av följande:

a) Utbyte av information mellan flera tillsynsmyndigheter i

samma medlemsstat under utövandet av deras

tillsynsfunktion.

b) Utbyte av information, under utövandet av deras tillsyns­

funktion, mellan tillsynsmyndigheter och någon av följande

parter i samma medlemsstat:

i) Myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinsti­

tut och andra finansiella organisationer samt myndighe­

ter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader.

ii) Organ som har befattning med försäkrings- eller återför­

säkringsföretags konkurs eller likvidation eller liknande

förfaranden.

iii) Personer med ansvar för obligatorisk revision av försäk­

ringsföretags, återförsäkringsföretags och andra finan­

siella instituts räkenskaper.

c) Att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaran­

den eller garantifonder lämna sådan information som är nöd­

vändig för att dessa ska kunna utföra sina uppdrag.

Sådant informationsutbyte som avses i leden b och c får också ske

mellan olika medlemsstater.

Den information som dessa myndigheter, organ och personer tar

emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64.

2.

Artiklarna 64–67 ska inte hindra medlemsstaterna från att

tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och

någon av följande parter:

a) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har

befattning med försäkrings- eller återförsäkringsföretags lik­

vidation, konkurs och liknande förfaranden.

b) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som

ansvarar för lagstadgad revision av försäkrings- och återför­

säkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och

andra finansiella instituts räkenskaper.

c) Oberoende aktuarier för försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retag som utövar lagstadgad tillsyn över dessa företag samt

de organ som har till uppgift att övervaka dessa aktuarier.

Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst

följande villkor uppfylls:

a) Informationen ska användas för att genomföra den övervak­

ning eller utöva den lagstadgade tillsyn som anges i första

stycket.

b) Den information som mottas ska omfattas av kravet på tyst­

nadsplikt enligt artikel 64.

c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den

inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till­

synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt

endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt

tillstånd.

Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra med­

lemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har til­

låtelse att motta information enligt första och andra styckena.

3.

Vad som sägs i artiklarna 64–67 ska inte hindra medlems­

staterna från att, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det

finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan tillsyns­

myndigheterna och myndigheter eller organ som är ansvariga för

att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig

lagstiftning.

Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst

följande villkor uppfylls:

a) Informationen ska vara avsedd att användas för att upptäcka

och utreda överträdelser enligt första stycket.

b) Den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt

enligt artikel 64.

c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den

inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till­

synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt

endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt

tillstånd.

Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första

stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser

med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är

utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga

förvaltningen, får möjligheten till det informationsutbyte som

avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer

enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket.

För genomförande av andra stycket c ska de myndigheter eller

organ som avses i första stycket till de tillsynsmyndigheter från

vilka informationen härrör uppge identitet och exakt ansvarsom­

råde för de personer som ska få tillgång till denna.

4.

Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra

medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har

tillåtelse att motta information enligt punkt 3.

Artikel 69

Utlämnande av uppgifter till den centrala förvaltning som

ansvarar för den finansiella lagstiftningen

Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte hindra medlemssta­

terna från att, med stöd av bestämmelser i lag, tillåta att viss

127

128

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/43

information lämnas ut till andra organ inom deras centrala för­

valtning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinsti­

tut, finansiella institut, placeringstjänster och försäkrings- eller

återförsäkringsföretag samt till personer som företräder sådana

organ.

Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utö­

vande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska dock föreskriva

att sådan information som har erhållits med stöd av artiklarna 65

och 68.1, och information som erhållits vid kontroll på plats i

enlighet med artikel 32 får röjas endast med uttryckligt samtycke

av den tillsynsmyndighet från vilka informationen härrör eller av

tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på plats

utfördes.

Artikel 70

Överföring av uppgifter till centralbanker och andra

monetära myndigheter

Utan att det påverkar tillämpningen av detta avsnitt får en tillsyns­

myndighet överföra uppgifter till följande för att de ska kunna

utföra sina uppgifter:

1. Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i

deras egenskap av monetära myndigheter.

2. I förekommande fall till andra offentliga myndigheter med

uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.

Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndighe­

terna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa kan behöva

enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang

ska omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt detta

avsnitt.

Artikel 71

Enhetlighet i tillsynen

1.

Medlemsstaterna ska se till att en EU-dimension beaktas på

ett lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat.

2.

Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna

vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det

gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de

lagar, förordningar och administrativa krav som antagits i enlig­

het med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se

till att tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Ceiops i

enlighet med beslut 2009/79/EG och tar vederbörlig hänsyn till

Ceiops riktlinjer och rekommendationer i punkt 3 i denna artikel.

3.

Ceiops ska, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bin­

dande riktlinjer och rekommendationer avseende genomförandet

av bestämmelserna i detta direktiv och dess genomförandeåtgär­

der för att förbättra tillsynsmetodernas enhetlighet. Dessutom ska

Ceiops regelbundet, dock minst vartannat år, rapportera till Euro­

paparlamentet, rådet och kommissionen om utvecklingen av till­

synens enhetlighet i gemenskapen.

A v s n i t t 6

S k y l d i g h e t e r f ö r r e v i s o r e r

Artikel 72

Skyldigheter för revisorer

1.

Medlemsstaterna ska föreskriva åtminstone att auktorise­

rade personer i den mening som avses i rådets åttonde direktiv

84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i för­

draget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstad­

gad revision av räkenskaper (1), som i ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretag utför en lagstadgad revision som avses i

artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG

eller artikel 31 i direktiv 85/611/EEG eller något annat uppdrag

föreskrivet i lag, är skyldiga att omgående rapportera till tillsyns­

myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta företag

som de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och

som riskerar att få någon av följande konsekvenser:

a) En påtaglig överträdelse av lagar och andra författningar som

reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar

bedrivandet av försäkrings- och återförsäkringsföretags

verksamhet.

b) Negativ påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföreta­

gets fortsatta drift.

c) Vägran att godkänna räkenskaperna eller framställande av

reservationer.

d) Bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.

e) Bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet.

De personer som avses i första stycket ska också rapportera alla

uppgifter eller beslut som de får kännedom om vid utförandet av

sitt i första stycket beskrivna uppdrag, rörande ett företag som

genom kontroll har nära förbindelser med det försäkrings- eller

återförsäkringsföretag i vilket uppdraget utförs.

2.

Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt

direktiv 84/253/EEG till tillsynsmyndigheterna i god avsikt röjer

sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 ska inte utgöra

en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller

annan bestämmelse, och ska inte medföra något som helst ansvar

för dessa personer.

(1) EGT L 126, 12.5.1984, s. 20.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

KAPITEL V

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

Artikel 73

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

1.

Försäkringsföretag får inte auktoriseras för att bedriva både

livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet samtidigt.

2.

Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna före­

skriva att:

a) Företag som auktoriserats för livförsäkringsverksamhet kan

få auktorisation även för skadeförsäkringsverksamhet för

sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2.

b) Företag som har auktoriserats endast för sådana risker som

anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 får auktoriseras för

livförsäkringsverksamhet.

Varje verksamhet ska emellertid förvaltas separat i enlighet med

artikel 74.

3.

Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i

punkt 2 för hela sin verksamhet ska följa de redovisningsregler

som gäller för livförsäkringsföretag. I avvaktan på samordning i

detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om lik­

vidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som

anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 och som bedrivs av

dessa företag ska följa de regler som gäller för

livförsäkringsverksamhet.

4.

När ett skadeförsäkringsföretag har finansiella, affärsmässiga

eller administrativa kopplingar till ett livförsäkringsföretag, ska

tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaterna säkerställa att

berörda företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal

mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna

påverka fördelningen av kostnader och intäkter.

5.

Företag som vid följande tidpunkter samtidigt bedrev både

livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet som omfattas av

detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksamheter samti­

digt, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upp­

rättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74.

a) 1 januari 1981 vad gäller företag som har auktoriserats i

Grekland.

b) 1 januari 1986 vad gäller företag som har auktoriserats i Spa­

nien eller Portugal.

c) 1 januari 1995 vad gäller företag som har auktoriserats i Öst­

errike, Finland eller Sverige.

d) 1 maj 2004 vad gäller företag som har auktoriserats i Tjeck­

ien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen,

Slovakien och Slovenien.

e) 1 januari 2007 vad gäller företag som auktoriserats i Bulga­

rien och Rumänien.

f) 15 mars 1979 vad gäller övriga företag.

Hemmedlemsstaten får föreskriva att försäkringsföretag, inom en

tidsperiod som bestäms av den medlemsstaten, ska upphöra med

sådan samtidigt bedriven livförsäkrings- och skadeförsäkrings­

verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i första

stycket.

Artikel 74

Särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring

1.

Den särskilda förvaltning som avses i artikel 73 ska organi­

seras på sådant sätt att livförsäkringsverksamhet hålls avskild från

skadeförsäkringsverksamhet.

Respektive intressen för liv- och skadeförsäkringstagare får inte

åsidosättas, och i synnerhet ska avkastningen av livförsäkring

komma livförsäkringstagarna till godo på samma sätt som om

försäkringsföretaget endast bedrev verksamhet med livförsäkring.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100

och 128 ska sådana försäkringsföretag som avses i artikel 73.2

och 73.5 beräkna:

a) Ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin livförsäkrings- eller

livåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företaget i

fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av

den separata redovisning som avses i punkt 6, och

b) ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin skadeförsäkrings- eller

skadeåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företa­

get i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval

av den separata redovisning som avses i punkt 6.

3.

Försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 ska

minst täcka följande med ett lika stort belopp bestående av med­

räkningsbara poster i primärkapitalet:

a) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras liv- och

livåterförsäkringsverksamhet.

b) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras skade- och

skadeåterförsäkringsverksamhet.

De finansiella minimikrav som avses i första stycket, som hänför

sig till livförsäkringsverksamheten och skadeförsäkringsverksam­

heten, får inte belasta den andra verksamheten.

4.

Så länge de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 är

uppfyllda får företaget, förutsatt att tillsynsmyndigheten är infor­

merad härom, utnyttja de öppet redovisade medräkningsbara pos­

terna i kapitalbasen som vid tillfället är tillgängliga för den ena

eller andra verksamheten för att täcka det solvenskapitalkrav som

avses i artikel 100.

129

130

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/45

5.

Tillsynsmyndigheterna ska granska resultaten av både liv-

och skadeförsäkringsverksamheten för att se till att kraven i punk­

terna 1–4 uppfylls.

6.

Räkenskaper ska föras som separat utvisar hur resultaten för

livförsäkring och skadeförsäkring uppnåtts. Alla intäkter, särskilt

premier, inbetalningar från återförsäkrare och avkastning av pla­

ceringar, och alla kostnader, särskilt försäkringsersättningar, för­

stärkning av försäkringstekniska avsättningar,

återförsäkringspremier och driftskostnader för försäkringsverk­

samheten, ska särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Pos­

ter som hänför sig till båda verksamheterna ska redovisas enligt

de fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten.

Försäkringsföretagen ska på grundval av sin redovisning utarbeta

en särredovisning med specifikation enligt artikel 98.4 av de med­

räkningsbara poster i primärkapitalet som täcker vart och ett av

de teoretiska minimikapitalkrav som avses i punkt 2.

7.

Om värdet av de medräkningsbara posterna i primärkapi­

talet för någon av verksamheterna är otillräckligt för att täcka de

finansiella minimikrav som avses i punkt 3 första stycket, ska till­

synsmyndigheterna med avseende på den verksamhetsform det

gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, oavsett

resultatet av den andra verksamheten.

Med undantag från bestämmelserna i punkt 3 andra stycket, får

bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring av öppet

redovisade medräkningsbara poster i primärkapitalet från den ena

verksamhetsformen till den andra.

KAPITEL VI

Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder,

försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas,

solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler

A v s n i t t 1

V ä r d e r i n g a v t i l l g å n g a r o c h s k u l d e r

Artikel 75

Värdering av tillgångar och skulder

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­

säkringsföretag, om inte annat anges, värderar tillgångar och skul­

der enligt följande principer:

a) Tillgångar ska värderas till det belopp för vilket de skulle

kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som

är oberoende av varandra och har ett intresse av att transak­

tionen genomförs.

b) Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna

överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga par­

ter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att

transaktionen genomförs.

Vid värdering av skulder enligt led b får ingen anpassning göras

för att ta hänsyn till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets

egen kreditvärdighet.

2.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ange

vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen

av tillgångar och skulder enligt punkt 1.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 2

B e s t ä m m e l s e r o m f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a

a v s ä t t n i n g a r

Artikel 76

Allmänna bestämmelser

1.

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag bestämmer försäkringstekniska avsättningar i fråga

om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot

försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- eller

återförsäkringsavtal.

2.

Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska mot­

svara det aktuella belopp som försäkrings- och återförsäkringsfö­

retag skulle vara tvungna att betala om de omedelbart skulle föra

över sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser till ett annat

försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

3.

Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska

utnyttja och vara förenlig med information från de finansiella

marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om teckningsris­

ker (överensstämmelse med marknaden).

4.

De försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett

ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt.

5.

Med beaktande av principerna i punkterna 2, 3 och 4, och

med hänsyn till principerna i artikel 75.1 ska beräkningen av de

försäkringstekniska avsättningarna genomföras i enlighet med

artiklarna 77–82 och 86.

Artikel 77

Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

1.

Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara

lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal enligt

punkterna 2 och 3.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Bästa skattningen ska motsvara det sannolikhetsvägda

genomsnittet för de framtida kassaflödena med beaktande av

pengarnas tidsvärde (det förväntade nuvärdet av de framtida kas­

saflödena) med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta

durationer.

Beräkningen av bästa skattningen ska bygga på aktuell och tro­

värdig information och realistiska antaganden och utföras med

lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och

statistiska metoder.

Den kassaflödesprognos som används vid beräkningen av bästa

skattning ska beakta alla in- och utflöden av likvida medel som

krävs för att reglera försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser

under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.

Bästa skattningen ska beräknas brutto, utan avdrag för belopp

som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialfö­

retag. Dessa belopp ska beräknas separat i enlighet med artikel 81.

3.

Riskmarginalen ska vara tillräcklig för att säkerställa att vär­

det av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp

som försäkrings- och återförsäkringsföretag kan förväntas kräva

för att ta över och uppfylla försäkrings-

och

återförsäkringsförpliktelserna.

4.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska värdera bästa

skattningen och riskmarginalen separat.

Om de framtida kassaflödena i samband med försäkrings- eller

återförsäkringsförpliktelser kan efterbildas på ett säkert sätt med

hjälp av finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknads­

värde är tillgängligt, ska värdet av de försäkringstekniska avsätt­

ningar som avser dessa framtida kassaflöden fastställas på

grundval av marknadsvärdet av dessa finansiella instrument. I

sådana fall ska det inte krävas separata beräkningar av bästa skatt­

ning och riskmarginal.

5.

Om försäkrings- och återförsäkringsföretag värderar bästa

skattning och riskmarginal separat, ska riskmarginalen beräknas

genom att bestämma kostnaden för att hålla ett så stort belopp av

medräkningsbar kapitalbas som motsvarar solvenskapitalkravet

för att kunna täcka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna

under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.

Den räntesats som används vid fastställandet av kostnaden för att

hålla denna medräkningsbara kapitalbas (cost-of-capital-

räntesatsen), ska vara densamma för alla försäkrings- och återför­

säkringsföretag och ska ses över regelbundet.

Den cost-of-capital-ränta som tillämpas ska vara lika med den

ytterligare ränta, utöver den riskfria räntesatsen, som ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle ådra sig genom att

hålla ett så stort belopp av medräkningsbara kapitalbas enligt

avsnitt 3 som är lika med solvenskapitalkravet, vilket är nödvän­

digt för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­

serna under förpliktelsernas ansvars- och avvecklingstid.

Artikel 78

Övriga faktorer som ska beaktas vid beräkningen av de

försäkringstekniska avsättningarna

Utöver vad som sägs i artikel 77 ska försäkrings- och återförsäk­

ringsföretag beakta följande när de beräknar de försäkringstek­

niska avsättningarna:

1. Alla kostnader för att uppfylla försäkrings- och

återförsäkringsförpliktelserna.

2. Inflationen, bland annat avseende driftskostnader och

försäkringsersättningar.

3. Alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberät­

tigade, bland annat framtida återbäring, som försäkrings- och

återförsäkringsföretag förväntar sig att de kommer att utbe­

tala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej, såvida

ersättningarna inte omfattas av artikel 91.2.

Artikel 79

Värdering av finansiella garantier och avtalade optioner

som ingår i försäkrings- och återförsäkringsavtal

Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska

försäkrings- och återförsäkringsföretag ta hänsyn till värdet av

finansiella garantier och eventuella optioner som erbjuds inom

försäkrings- och återförsäkringskontrakt.

Alla antaganden som försäkrings- och återförsäkringsföretag gör

beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att

utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalning­

arna och återköp, ska vara realistiska och bygga på aktuell och

trovärdig information. Antagandena ska, explicit eller implicit,

beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella

och andra förhållanden kan få för utnyttjandet av sådana optioner.

Artikel 80

Fördelning

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fördela sina

försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på homogena risk­

grupper, åtminstone efter klasser, när de beräknar sina försäk­

ringstekniska avsättningar.

131

132

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/47

Artikel 81

Medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och

från specialföretag

Försäkrings- och återförsäkringsföretags beräkning av belopp som

kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag

ska stå i överensstämmelse med artiklarna 76–80.

Vid beräkningen av de belopp som kan återkrävas enligt återför­

säkringsavtal och från specialföretag ska försäkrings- och återför­

säkringsföretagen beakta tidsskillnaden mellan återkraven och de

direkta utbetalningarna.

Resultatet av denna beräkning ska anpassas för att ta hänsyn till

förväntade förluster till följd av motpartsfallissemang Denna

anpassning ska bygga på en bedömning av sannolikheten för

motpartsfallissemang och den genomsnittliga förlust som detta

orsakar (förlustandelen vid fallissemang – ”loss-given-default,

LGD”).

Artikel 82

Datakvalitet och tillämpning av approximationer, inklusive

individuella beräkningsmetoder, för de försäkringstekniska

avsättningarna

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö­

retag har upprättat interna processer och metoder för att säker­

ställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras

försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och

riktiga.

Om försäkrings- och återförsäkringsföretag, under specifika

omständigheter, inte har tillräckliga data av tillfredsställande kva­

litet för att kunna tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk

metod på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkrings-

och återförsäkringsförpliktelser eller på belopp som kan återkrä­

vas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag får lämpliga

approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder,

användas för beräkning av bästa skattningar.

Artikel 83

Jämförelse med gjorda erfarenheter

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat proces­

ser och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de

antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda

erfarenheter.

Om en sådan jämförelse visar på en systematisk avvikelse mellan

erfarenheter och ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags

beräknade bästa skattningar, ska företaget i fråga göra lämpliga

anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som

används och/eller av de antaganden som görs.

Artikel 84

Lämpligheten av nivån på de försäkringstekniska

avsättningarna

Om tillsynsmyndigheterna begär detta, ska försäkrings- och åter­

försäkringsföretag visa att nivån på deras försäkringstekniska

avsättningar är lämplig samt att de metoder som används är til­

lämpliga och relevanta och att underliggande statistiska data som

används är adekvata.

Artikel 85

Ökning av de försäkringstekniska avsättningarna

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkning av de

försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artik­

larna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska öka

dessas belopp så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt

dessa artiklar.

Artikel 86

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa

följande:

a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att

beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2.

b) De riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska

användas vid beräkningen av bästa skattning enligt

artikel 77.2.

c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsätt­

ningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa

av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder

som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna

beräknas som en helhet.

d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräk­

ningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det

belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för

att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och

kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.

e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktel­

ser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstekniska

avsättningarna.

f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten,

fullständigheten och riktigheten av data som används vid

beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de

specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att

använda lämpliga approximationer, inklusive individuella

beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

4

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

g) De metoder som ska användas vid beräkningen av den

anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallissemang

som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förvän­

tade förluster till följd av sådant fallissemang.

h) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker

för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna för att

se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder

som avses i leden a och d står i proportion till arten, omfatt­

ningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och

återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag

för försäkring eller återförsäkring.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 3

K a p i t a l b a s

U n d e r a v s n i t t 1

F a s t s t ä l l a n d e a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 87

Kapitalbas

Kapitalbasen ska omfatta summan av primärkapitalet enligt arti­

kel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.

Artikel 88

Primärkapital

Primärkapitalet ska bestå av följande poster:

1. Den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna,

värderad enligt artikel 75 och avsnitt 2.

2. Efterställda skulder.

Den positiva skillnaden som avses i punkt 1 ska minskas med

beloppet av värdet på innehav av egna aktier som innehas av

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

Artikel 89

Tilläggskapital

1.

Tilläggskapitalet ska bestå av poster utöver dem som ingår i

primärkapitalet och som krävas in för att täcka förluster.

Tilläggskapitalet får omfatta följande poster, förutsatt att de inte

ingår som poster i primärkapitalet:

a) Ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital som inte infordrats.

b) Bankkreditiv och garantier.

c) Andra rättsligt bindande åtaganden som gjorts till

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

I fråga om ömsesidiga associationer eller liknande företag med

uttaxeringsrätt får tilläggskapitalet också omfatta framtida ford­

ringar som associationen kan ha på sina medlemmar efter ett

beslut om infordran av ytterligare betalningar från medlemmar

under den följande tolvmånadersperioden.

2.

När en post i tilläggskapitalet har betalats in eller infordrats

ska den behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland pos­

terna i tilläggskapitalet.

Artikel 90

Tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapitalet

1.

Tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna värdet av pos­

terna i tilläggskapitalet som ska beaktas vid fastställandet av

kapitalbasen.

2.

Det belopp som tillerkänns varje post i tilläggskapitalet ska

återspegla postens förlusttäckningsförmåga och bygga på akt­

samma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet

har ett bestämt nominellt värde ska beloppet för denna post vara

detta nominella värde, när detta motsvarar postens

förlusttäckningsegenskaper.

3.

Tillsynsmyndigheterna ska godkänna något av följande:

a) Ett monetärt belopp för varje post i tilläggskapitalet.

b) En metod för att fastställa beloppet för varje post i tilläggs­

kapitalet, varvid tillsynsmyndighetens godkännande av

belopp som fastställts med denna metod ska ges för en sär­

skilt angiven tidsperiod.

4.

För varje post i tilläggskapitalet ska tillsynsmyndigheterna

grunda sitt godkännande på en bedömning av följande:

a) De berörda motparternas status i fråga om förmåga och vilja

att betala.

b) Möjligheterna att återkräva medlen med beaktande av pos­

tens rättsliga form och varje villkor som skulle kunna hindra

posten från att inbetalas eller infordras.

133

134

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/49

c) All information om resultatet av tidigare infordringar som

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som har gjorts av

sådant tilläggskapital, i den utsträckning informationen för

att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är

tillförlitlig.

Artikel 91

Överskottsmedel

1.

Vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till för­

säkringstagare och andra ersättningsberättigade ska anses som

överskottsmedel.

2.

Om nationell lagstiftning medger detta ska överskottsme­

del inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i

den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1.

Artikel 92

Genomförandeåtgärder

1.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när­

mare ange följande:

a) Kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt

artikel 90.

b) Behandlingen av ägarintressen enligt artikel 212.2 tredje

stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fast­

ställandet av kapitalbasen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2.

De ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut som

avses i punkt 1 b ska omfatta följande:

a) Ägarintressen som försäkrings- och återförsäkringsföretag

har i

i) kreditinstitut och finansiella institut i den mening som

avses i artikel 4.1 och 4.5 i direktiv 2006/48/EG,

ii) värdepappersföretag i den mening som avses i arti­

kel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.

b) Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana

instrument som avses i artiklarna 63 och 64.3 i direktiv

2006/48/EG, som försäkrings- och återförsäkringsföretag

innehar i sådana enheter som anges i led a i den här punkten,

i vilka de har ett ägarintresse.

U n d e r a v s n i t t 2

K l a s s i f i c e r i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 93

Egenskaper och särdrag som beaktas vid nivåindelningen

av poster i kapitalbasen

1.

Posterna i kapitalbasen ska delas upp på tre nivåer. Klassi­

ficeringen av dessa poster ska vara beroende av om de är primär­

kapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning de uppfyller

följande egenskaper:

a) Posten är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att i

sin helhet förlustabsorbera, såväl i den löpande verksamhe­

ten som vid likvidation (permanent tillgänglighet).

b) Vid likvidation är postens hela beloppet tillgängligt för att

täcka förluster och posten får inte återbetalas till innehava­

ren förrän alla andra förpliktelser, däribland försäkrings- och

återförsäkringsförpliktelser gentemot försäkringstagare och

ersättningsberättigade enligt försäkrings- och återförsäkrings­

avtal, har uppfyllts (efterställdhet).

2.

Vid bedömningen av i vilken omfattning kapitalbasposterna

uppfyller kriterierna i punkt 1 a och b för närvarande och i fram­

tiden, ska man vederbörligen överväga postens varaktighet, sär­

skilt om posten är daterad eller inte. Om en kapitalbaspost är

daterad ska postens relativa varaktighet jämfört med varaktighe­

ten för företagets försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser

övervägas (tillräcklig varaktighet).

Dessutom ska följande kriterier beaktas:

a) Om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in

det nominella beloppet (frånvaro av incitament att lösa in).

b) Om posten är fri från obligatoriska fasta kostnader (frånvaro

av obligatoriska fasta kostnader).

c) Om posten är fri från belastningar (frånvaro av belastningar).

Artikel 94

Huvudkriterier för uppdelning på nivåer

1.

Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande

nivå 1 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti­

kel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som fastställts i

artikel 93.2.

2.

Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande

nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti­

kel 93.1 b, med beaktande av de kriterier som fastställts i

artikel 93.2.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

5

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Poster i tilläggskapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2

om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1

a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.

3.

Varje post i primärkapitalet och i tilläggskapitalet som inte

omfattas av punkterna 1 och 2 ska klassificeras som tillhörande

nivå 3.

Artikel 95

Klassificering av kapitalbasposter

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö­

retag klassificerar sina kapitalbasposter enligt kriterierna i

artikel 94.

I tillämpliga fall ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen

referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i arti­

kel 97.1 a.

Om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteck­

ning ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedöma och

klassificera den i enlighet med första stycket. Sådana klassifice­

ringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Artikel 96

Klassificering av kapitalbasposter som är specifika för

försäkringsföretag

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 95 och 97.1 a

ska vid tillämpningen av detta direktiv följande klassificeringar

gälla:

1. Överskottsmedel enligt artikel 91.2 ska klassificeras som till­

hörande nivå 1.

2. Bankkreditiv och garantier som förvaras som säkerhet för

försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och

är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt

direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som tillhörande nivå 2.

3. Varje framtida fordring som fartygsägares ömsesidiga asso­

ciationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt variabla

bidrag, vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12

och 17 i del A i bilaga I, kan ställa på sina medlemmar efter

en infordran av ytterligare bidrag under de kommande tolv

månaderna ska klassificeras som tillhörande nivå 2.

I enlighet med artikel 94.2 andra stycket ska eventuella framtida

fordringar som ömsesidiga associationer eller liknande företag

med variabla bidrag kan ställa på sina medlemmar genom en

infordran av ytterligare bidrag inom de närmaste tolv månaderna,

och som inte faller under första stycket led 3, klassificeras som till­

hörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som

anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som

anges i artikel 93.2.

Artikel 97

Genomförandeåtgärder

1.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fast­

ställa följande:

a) En förteckning över kapitalbasposter, inklusive dem som

avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i arti­

kel 94 med en fullständig redovisning för varje post av de

egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.

b) De metoder som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid god­

kännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av

poster som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den

förteckning som avses i led a.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2.

Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov upp­

datera den förteckning som avses i punkt 1 a med hänsyn till

marknadsutvecklingen.

U n d e r a v s n i t t 3

K r a v f ö r m e d r ä k n i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 98

Krav och gränsvärden för nivåerna 1, 2 och 3

1.

I fråga om efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska föl­

jande kvantitativa gränsvärden gälla för de medräkningsbara

beloppen av posterna på nivå 2 och 3. Dessa gränsvärden ska vara

sådana att minst följande villkor uppfylls:

a) Andelen nivå-1-kapital inom den medräkningsbara kapital­

basen är mer än en tredjedel av dess totala medräkningsbara

kapitalbasmedel.

b) Det medräkningsbara nivå-3-kapitalet är mindre än en tred­

jedel av de totala medräkningsbara kapitalbasmedlen.

2.

När det gäller efterlevnaden av minimikapitalkravet ska

kvantitativa gränsvärden gälla för beloppet för de poster i primär­

kapitalet som är klassificerade som tillhörande nivå 2 och som

kan medräknas för att täcka minimikapitalkravet. Dessa gränsvär­

den ska vara sådana att de minst garanterar att andelen nivå-1-

kapital inom den medräkningsbara primärkapitalet är större än

hälften av det totala beloppet av det medräkningsbara

primärkapitalet.

3.

Det medräkningsbara beloppet för de kapitalbasmedel som

ska täcka solvenskapitalkravet enligt artikel 100 ska vara lika med

summan av beloppen för nivå 1-kapitalet och de medräknings­

bara delarna av nivå 2 och nivå 3.

135

136

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/51

4.

Det medräkningsbara belopp av primärkapitalet som ska

täcka minimikapitalkravet enligt artikel 128 ska vara lika med

summan av beloppet för nivå 1-kapitalet och det medräknings­

bara beloppet av de poster i primärkapitalet som klassificerats

som tillhörande nivå 2.

Artikel 99

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa

följande:

a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1

och 98.2.

b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande

möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan

användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt

skuldsegment eller från särskilda risker (separata fonder).

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 4

S o l v e n s k a p i t a l k r a v

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t

m e d t i l l ä m p n i n g a v s t a n d a r d f o r m e l n e l l e r e n

i n t e r n m o d e l l

Artikel 100

Allmänna bestämmelser

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­

retagen har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker

solvenskapitalkravet.

Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardfor­

meln i underavsnitt 2 eller med en intern modell enligt

underavsnitt 3.

Artikel 101

Beräkning av solvenskapitalkravet

1.

Solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med

punkterna 2–5:

2.

Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att

företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet, enligt

fortlevnadsprincipen.

3.

Solvenskapitalkravet ska kalibreras så att det säkerställs att

alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retaget är exponerat för beaktas. Det ska täcka pågående verksam­

het samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de

följande tolv månaderna. Det ska enbart täcka ej förväntade för­

luster i den pågående verksamheten.

Det ska motsvara värdet av percentilen Value-at-Risk för kapital­

basen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som mot­

svarar konfidensnivån 99,5 % för en ettårsperiod.

4.

Solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:

a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.

b) Teckningsrisk vid livförsäkring.

c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.

d) Marknadsrisk.

e) Kreditrisk.

f) Operativ risk.

Den operativa risk som avses i första stycket f ska omfatta rätts­

liga risker men inte risker till följd av strategiska beslut och

renommérisker.

5.

Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkrings-

och återförsäkringsföretagen beakta effekterna av riskreducerings­

tekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och

andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid

fastställandet av solvenskapitalkravet.

Artikel 102

Återkommande beräkningar

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna sol­

venskapitalkravet minst en gång per år och rapportera resultaten

av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha medräkningsbara

kapitalbasmedel som täcker det senast rapporterade

solvenskapitalkravet.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fortlöpande övervaka

beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och

solvenskapitalkravet.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avvi­

ker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast

rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget i fråga utan dröjs­

mål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till

tillsynsmyndigheterna.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

5

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Om det finns grundad anledning att anta att ett försäkrings-

eller återförsäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan

dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet, får

tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga gör en förnyad

beräkning av solvenskapitalkravet.

U n d e r a v s n i t t 2

S t a n d a r d f o r m e l f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t

Artikel 103

Standardformelns struktur

Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara

lika med summan av följande:

a) Det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104.

b) Kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107.

c) Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäk­

ringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt

artikel 108.

Artikel 104

Utformningen av det grundläggande solvenskapitalkravet

1.

Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta

enskilda riskmoduler, aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV.

Minst följande riskmoduler ska ingå:

a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.

b) Teckningsrisk vid livförsäkring.

c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.

d) Marknadsrisk.

e) Motpartsrisk.

2.

Vid tillämpningen av punkt 1 a, b och c ska försäkrings-

eller återförsäkringstransaktionerna tilldelas den teckningsriskmo­

dul som bäst motsvarar de underliggande riskernas tekniska

karaktär.

3.

Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för

aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kali­

brering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergri­

pande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna

i artikel 101.

4.

Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kali­

breras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensni­

vån 99,5 % för en ettårsperiod.

I tillämpliga fall ska diversifieringseffekter beaktas vid utform­

ningen av varje riskmodul.

5.

Samma utformning och specifikationer ska användas för

alla försäkrings- och återförsäkringsföretag, såväl i fråga om det

primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräk­

ningar enligt artikel 109.

6.

Beträffande katastrofrisker får geografiska specifikationer i

tillämpliga fall användas vid beräkningen av teckningsriskmodu­

ler i samband med livförsäkring, skadeförsäkring och

sjukförsäkring.

7.

Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande får

försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller utform­

ningen av standardformeln ersätta en undergrupp av dess para­

metrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när

de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäk­

ring och sjukförsäkring.

Dessa parametrar ska kalibreras med stöd av interna uppgifter

från företaget i fråga eller av uppgifter som är omedelbart rele­

vanta för sådana transaktioner som företaget genomför med

användning av standardformler.

När tillsynsmyndigheterna beviljar godkännande ska de kontrol­

lera att de använda uppgifterna är fullständiga, exakta och

lämpliga.

Artikel 105

Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

1.

Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet

med punkterna 2–6:

2.

Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris­

kerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som

täcks och de processer som används under utövandet av

verksamheten.

Den ska beakta osäkerheten hos försäkrings- och återförsäkrings­

företagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och

återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som

förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna.

Den ska beräknas, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV, som en

kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av

försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk­

ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel­

serna som i tidpunkter och belopp för

skadeförsäkringsersättningarna (premie- och reservrisker

inom skadeförsäkring).

137

138

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/53

b) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­

säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i

prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om

extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom

skadeförsäkring).

3.

Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris­

kerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som

täcks och de processer som används under utövandet av

verksamheten.

Den ska beräknas enligt punkt 3 i bilaga IV som en kombination

av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad

volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om ökad dödlighet

leder till att försäkringsskuldernas värde ökar

(dödsfallsrisken).

b) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad

volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet

leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken).

c) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad

volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och till­

frisknande (invaliditets- och sjukrisk).

d) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad

volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-

och återförsäkringsavtal (driftkostnadsrisk vid livförsäkring).

e) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender beträffande

omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rätts­

liga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade

(omprövningsrisk).

f) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad

beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, för­

nyelse och återköp (annullationsrisk).

g) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­

säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i

prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om

extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom

livförsäkring).

4.

Modulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ska ge uttryck

för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, obero­

ende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt

som livförsäkring, till följd av såväl de risker som täcks som de

processer som används i verksamheten.

Den ska täcka minst följande risker:

a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul­

derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad

volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings-

och återförsäkringsavtal.

b) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av

försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk­

ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel­

serna som i tidpunkter och belopp för

skadeförsäkringsersättningarna vid den tid då de

tillhandahålls.

c) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för­

säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i

prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om utbrott

av större epidemier och onormal ackumulering av risker

under sådana extrema förhållanden.

5.

Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivå­

erna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella

instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skul­

der. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan till­

gångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration.

Det ska beräknas enligt punkt 4 i bilaga IV som en kombination

av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­

siella instrument för ändringar i de durationsberoende ränte­

satserna eller deras volatilitet (ränterisk).

b) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­

siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri­

serna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk).

c) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­

siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri­

serna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk).

d) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­

siella instrument för kreditspreaden över den riskfria räntan

(spreadrisk).

e) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan­

siella instrument för ändringar av nivåerna på valutakurserna

eller dessas volatilitet (valutarisk).

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

5

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

f) Ytterligare risker för ett försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retag som härrör antingen från bristande diversifiering av till­

gångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken

för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbör­

des anknytning (marknadsriskkoncentrationer).

6.

Motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av för­

luster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvär­

dighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter

och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod. Motparts­

riskmodulen ska täcka riskreducerande avtal som återförsäkrings­

arrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar

på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfat­

tas av undergruppen för spreadrisk. Den ska ta vederbörlig hän­

syn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning,

och de risker som är förknippade därmed.

Motpartsriskmodulen ska för varje motpart beakta det berörda

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexpone­

ring för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av

motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget.

Artikel 106

Beräkning av undergruppen aktiekursrisk: en mekanism

för symmetrisk justering

1.

Undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standard­

formeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav

för aktier som används för att täcka risker som uppstår genom

nivåändringar i aktiepriserna.

2.

Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra­

vet för aktier, kalibrerat enligt artikel 104.4, och som täcker ris­

ker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna ska baseras

på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex

och en vägd genomsnittsnivå för detta index. Det vägda genom­

snittet ska beräknas under en tillräcklig tidsperiod, som ska vara

densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.

3.

Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra­

vet för aktier, och som täcker risker som uppstår genom nivåänd­

ringar i aktiepriserna får inte leda till användning av ett kapitalkrav

för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet

för aktier med mer än tio procent.

Artikel 107

Kapitalkrav för operativ risk

1.

Kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa ris­

ker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i arti­

kel 104. Kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3.

2.

I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för

placeringsrisken ska man vid beräkningen av kapitalkravet för

operativ risk ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa

försäkringsförpliktelser.

3.

I fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktio­

ner än de som avses i punkt 2 ska man vid beräkningen av kapi­

talkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym,

uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för

dessa försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. I sådana fall

ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 % av det pri­

mära solvenskapitalkravet för försäkrings-

och

återförsäkringsriskerna.

Artikel 108

Justering för förlusttäckningskapacitet hos

försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter

Den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapa­

citet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter

ska visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster

genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsätt­

ningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.

Denna justering ska ta hänsyn till den riskreducerande effekt som

kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkrings­

avtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsfö­

retagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för

att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Den riskreduce­

ring som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner får

inte vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar

och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.

Vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskre­

tionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras

med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena

för beräkningen av bästa skattning.

Artikel 109

Förenklingar av standardformeln

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en förenklad

beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en risk­

modul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen

och komplexiteten av de risker de står inför och det vore opro­

portionerligt att kräva att alla försäkrings- och återförsäkringsfö­

retag ska tillämpa standardberäkningen.

Förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med

artikel 101.3.

139

140

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/55

Artikel 110

Betydande avvikelser från de antaganden som ligger till

grund för beräkning enligt standardformeln

När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet

med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker

väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk­

ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom

ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en

undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt

standardformeln med parametrar som är specifika för det företa­

get, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, ska­

deförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med artikel 104.7.

Dessa specifika parametrar ska beräknas på ett sådant sätt att före­

taget följer bestämmelserna i artikel 101.3.

Artikel 111

Genomförandeåtgärder

1.

Kommissionen ska för att säkerställa likabehandling av alla

försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenska­

pitalkravet på grundval av standardformeln eller för att ta hänsyn

till

utvecklingen

marknaden,

anta

följande

genomförandeåtgärder:

a) En standardformel i enlighet med bestämmelserna i artik­

larna 101 och 103-109.

b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker

de risker som omfattas av riskmoduler enligt artikel 104 och

följande uppdateringar.

c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska til­

lämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller

undergrupper inom ramen för det primära solvenskapitalkra­

vet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, meka­

nismen för symmetrisk justering och den lämpliga

tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106

samt den lämpliga metoden för att integrera metoden i arti­

kel 304 i samband med solvenskapitalkravet beräknat i enlig­

het med standardformeln.

d) Korrelationsparametrarna, om nödvändigt inklusive parame­

trarna i bilaga IV samt rutinerna för att uppdatera dessa

parametrar.

e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder

riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som ska

användas vid bedömningen av förändringar av berörda före­

tags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av

solvenskapitalkravet.

f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som

avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respektive risk

faktiskt har överförts till tredje part.

g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet

för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den procentsats

som avses i artikel 107.3.

h) De metoder och justeringar som ska användas för att åter­

spegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade

möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade

fonder.

i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justerings­

beloppet för förlustreducering genom försäkringstekniska

avsättningar eller uppskjutna skatter enligt artikel 108.

j) Deluppsättningen av standardparametrar inom tecknings­

riskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som kan

ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7.

k) Standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspeci­

fika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de

använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplig­

het som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt

godkännande.

l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och

undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som det ska

krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive

captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för

att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda

någon av dessa förenklade beräkningar.

m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i

den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen av sol­

venskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen

aktierisk enligt artikel 105.5, med beaktande av den förmo­

dat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna före­

tag på grund av dessa investeringars strategiska natur och det

inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa

anknutna företag.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2.

Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att fast­

ställa kvantitativa gränser och kriterier för tillgångars medräk­

ningsbarhet i syfte att bemöta risker som inte täcks i tillräcklig

utsträckning av en undergrupp till en riskmodul. Dessa genom­

förandeåtgärder ska tillämpas på de tillgångar som täcker de för­

säkringstekniska avsättningarna med undantag av tillgångar som

innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkrings­

tagarna står för placeringsrisken. Dessa åtgärder ska ses över av

kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på

finansmarknaderna.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

5

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

U n d e r a v s n i t t 3

S o l v e n s k a p i t a l k r a v F u l l s t ä n d i g a o c h p a r t i e l l a

i n t e r n a m o d e l l e r

Artikel 112

Allmänna bestämmelser för godkännande av fullständiga

och partiella interna modeller

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­

säkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en

fullständig eller partiell intern modell som godkänts av

tillsynsmyndigheterna.

2.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda parti­

ella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:

a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler

som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104

och 105.

b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.

c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.

Partiell modellkonstruktion får dessutom tillämpas på hela verk­

samheten i försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller endast på

en eller flera större affärsenheter.

3.

Tillsammans med varje ansökan om godkännande ska

försäkrings- och återförsäkringsföretag åtminstone överlämna

handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven

i artiklarna 120–125.

Om ansökningen om godkännande avser en partiell intern modell

ska kraven i artiklarna 120–125 anpassas med hänsyn till det

begränsade tillämpningsområdet för modellen.

4.

Tillsynsmyndigheterna ska besluta om ansökningen inom

sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs.

5.

Tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om

de har förvissat sig om att försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap­

portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen

uppfyller kraven i punkt 3.

6.

I varje beslut av tillsynsmyndigheterna om avslag på en

ansökan om användning av en intern modell ska skälen till avsla­

get anges.

7.

Efter det att tillsynsmyndigheterna givit dem sitt godkän­

nande för att tillämpa en intern modell får försäkrings- och åter­

försäkringsföretag genom ett motiverat beslut åläggas att till

tillsynsmyndigheterna överlämna en skattning av solvenskapital­

kravet som utarbetats i enlighet med standardformeln så som

anges i underavsnitt 2.

Artikel 113

Särskilda bestämmelser för godkännande av partiella

interna modeller

1.

I fråga om partiella interna modeller ska tillsynsmyndighe­

terna ge sitt godkännande endast om modellen uppfyller kraven i

artikel 112 och följande ytterligare villkor:

a) Företaget har vederbörligen motiverat begränsningen av til­

lämpningsområdet för modellen.

b) Det solvenskapitalkrav som erhålls med modellen motsvarar

bättre företagets riskprofil och överensstämmer i synnerhet i

högre grad med principerna i underavsnitt 1.

c) Utformningen av modellen är förenlig med principerna i

underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella interna model­

len kan integreras fullständigt med standardformeln för

solvenskapitalkravet.

2.

Under sin bedömning av en ansökan om användning av en

partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en

specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul

eller delar av båda dessa områden får tillsynsmyndigheterna kräva

att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i fråga ska över­

lämna en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsom­

rådet för modellen.

I denna övergångsplan ska det anges på vilket sätt försäkrings-

eller återförsäkringsföretaget planerar att utvidga tillämpningsom­

rådet till andra undergrupper eller affärsenheter för att se till att

modellen omfattar en övervägande del av dess försäkringstrans­

aktioner som berörs av den specifika riskmodulen.

Artikel 114

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare

fastställa följande:

1. Förfarandet för godkännande av interna modeller.

141

142

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/57

2. Anpassningar av de standarder som anges i artik­

larna 120–125 för att ta hänsyn till det begränsade tillämp­

ningsområde som avses i ansökningar om tillämpning av

partiella interna modeller.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 115

Styrdokument för ändringar av fullständiga och partiella

interna modeller

Som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern

modell ska tillsynsmyndigheterna godkänna styrdokumentet för

ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får ändra sin interna

modell i enlighet med dessa styrdokument.

Dessa ska innehålla en specifikation av mindre och större änd­

ringar av de interna modellerna.

För större ändringar av de interna modellerna och ändringar av

styrdokumenten ska förhandsgodkännande av tillsynsmyndighe­

ten alltid krävas enligt artikel 112.

För mindre ändringar av en intern modell ska däremot inget för­

handsgodkännande av tillsynsmyndigheten krävas, förutsatt att de

har utarbetats i enlighet med styrdokumentet.

Artikel 116

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens

ansvarsområden

Försäkrings-

och återförsäkringsföretagens förvaltnings-,

lednings- eller tillsynsorgan ska godkänna ansökningar till till­

synsmyndigheterna om godkännande av den interna modellen

som avses i artikel 112 och av därpå följande större ändringar av

modellen.

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det

upprättas system som säkerställer att den interna modellen fort­

löpande fungerar korrekt.

Artikel 117

Återgång till standardformeln

Efter att ha beviljats godkännande i enlighet med artikel 112 ska

försäkrings- och återförsäkringsföretag inte återgå till att beräkna

hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln i

underavsnitt 2, utom under vederbörligen motiverade omständig­

heter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt

godkännande.

Artikel 118

Brister i tillämpningen av en intern modell

1.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, efter att ha

fått tillsynsmyndigheternas godkännande att använda en intern

modell, inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120-125 ska de

utan dröjsmål antingen förelägga tillsynsmyndigheterna en plan

för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa

att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga.

2.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte genom­

för den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva

att det ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt stan­

dardformeln, så som anges i underavsnitt 2.

Artikel 119

Väsentliga avvikelser från de antaganden som ligger till

grund för beräkning enligt standardformeln

När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet

med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda

försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker

väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk­

ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom

ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget använder en

intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta

riskmoduler som ingår i det.

Artikel 120

Användningskrav

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska visa att deras interna

modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att

fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artik­

larna 41–50, och särskilt

a) deras riskhanteringssystem enligt artikel 44 och

beslutsprocesser,

b) deras processer för bedömning och allokering i fråga om eko­

nomi och solvenskrav, däribland den bedömning som avses

i artikel 45.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dessutom visa att

frekvensen av deras beräkningar av solvenskapitalkravet med

hjälp av den interna modellen står i proportion till frekvensen av

deras användning av den interna modellen för de andra syften

som anges i första stycket.

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att

säkerställa att utformningen och användningen av den interna

modellen fortlöpande är ändamålsenliga och ger tillfredsställande

uttryck för riskprofilerna hos de berörda försäkrings- och

återförsäkringsföretagen.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

5

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 121

Statistiska kvalitetsnormer

1.

Den interna modellen, och särskilt den beräkning av prog­

nostiserad sannolikhetsfördelning som den bygger på, ska upp­

fylla kriterierna i punkterna 2–9:

2.

De metoder som används för att beräkna den prognostise­

rade sannolikhetsfördelningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga

och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker och

vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de

försäkringstekniska avsättningarna.

De metoder som används för att beräkna den prognostiserade

sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella upp­

gifter och realistiska antaganden.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska för tillsynsmyndig­

heterna kunna motivera de antaganden som ligger till grund för

deras respektive interna modeller.

3.

De uppgifter som används för den interna modellen ska

vara korrekta, fullständiga och lämpliga.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska uppdatera de upp­

giftssammanställningar som används vid beräkningen av den

prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år.

4.

Det ska inte föreskrivas att någon viss metod ska användas

vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördel-

ningen.

Oberoende av vilken beräkningsmetod som väljs ska den interna

modellens förmåga att rangordna risker vara tillräcklig för att

garantera att den används i stor utsträckning och har en viktig

uppgift att fylla inom försäkrings- och återförsäkringsföretagens

företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om deras riskhanterings­

system och beslutsprocesser enligt artikel 120.

Den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat för. Interna

modeller ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4.

5.

I fråga om diversifieringseffekter får försäkrings- och åter­

försäkringsföretagen inom sina interna modeller beakta inbördes

beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsyns­

myndigheterna är övertygade om att de system som används för

att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga.

6.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får i sina interna

modeller fullt ut beakta effekterna av riskreduceringstekniker, för­

utsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med

riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa

modeller.

7.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i sina interna

modeller noggrant bedöma särskilda väsentliga risker som är för­

enade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter.

De ska också bedöma de risker som är förenade med valmöjlig­

heter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska

de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finan­

siella och andra förhållanden kan få för utövandet av sådana

valmöjligheter.

8.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får i sina interna

modeller beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att

förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under speci­

fika omständigheter.

I det fall som avses i första stycket ska det berörda företaget ta

hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.

9.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska i sina interna

modeller beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånsta­

gare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garan­

terade genom avtal eller ej.

Artikel 122

Kalibreringsnormer

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en

annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i arti­

kel 101.3 vid utarbetandet av sina interna modeller, förutsatt att

dessa företag kan använda resultaten av sina respektive interna

modeller för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger

försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig

med den som anges i artikel 101.

2.

När så är möjligt ska försäkrings- och återförsäkringsföre­

tagen härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostise­

rade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive

interna modeller och använda det värde för Value-at-Risk som

anges i artikel 101.3.

3.

Om försäkrings- och återförsäkringsföretagen inte kan här­

leda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sanno­

likhetsfördelning som genererats av deras respektive interna

modeller får tillsynsmyndigheterna medge att approximationer

används vid beräkningen av solvenskapitalkravet, förutsatt att

företagen kan styrka för tillsynsmyndigheterna att försäkrings-

och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den

som anges i artikel 101.

4.

Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkrings- och åter­

försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på

relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på

externa, inte interna, uppgifter för att verifiera kalibreringen av

den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över­

ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.

143

144

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/59

Artikel 123

Resultatanalys

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska minst en gång per år

se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som

gjorts inom varje affärsenhet.

De ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den

interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna

och förlusterna. Riskkategoriseringen och härledningen av vin­

sterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings-

eller återförsäkringsföretags riskprofil.

Artikel 124

Valideringsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska regelbundet vali­

dera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fung­

erar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig

och testa resultaten mot de faktiska utfallen.

Modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk pro­

cess för validering av den interna modellen med vars hjälp

försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan styrka för sina till­

synsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är

lämpliga.

Den statistiska metod som används ska omfatta testning av den

prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med

de inregistrerade förlusterna utan också med alla betydande nya

uppgifter och upplysningar som rör dem.

Modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna

modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat

den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagan­

dena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, full­

ständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för

den interna modellen.

Artikel 125

Dokumentationsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera

utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om

dessas funktion.

Dokumentationen ska styrka överensstämmelsen med

artiklarna 120–124.

Dokumentationen ska ge en detaljerad översikt över den teori, de

antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett

fram till den interna modellens utformning.

Eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte

fungerar effektivt ska redovisas i dokumentationen.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera varje

mer betydande förändring av sina interna modeller enligt

artikel 115.

Artikel 126

Externa modeller och uppgifter

Att modeller eller uppgifter som erhållits från tredje part använts

ska inte anses vara skäl för undantag från något av de krav på

interna modeller som anges i artiklarna 120–125.

Artikel 127

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder avseende artik­

larna 120–126 i syfte att säkerställa en harmonisering av for­

merna för användningen av interna modeller inom hela

gemenskapen och för att ytterligare förbättra bedömningen av

riskprofil och ledning när det gäller försäkrings och återförsäk­

ringsföretagens verksamheter.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 5

M i n i m i k a p i t a l k r a v

Artikel 128

Allmänna bestämmelser

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö­

retagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker

minimikapitalkravet.

Artikel 129

Beräkning av minimikapitalkravet

1.

Minimikapitalkravet ska beräknas enligt följande principer:

a) Det ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant

sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen.

b) Det ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett

belopp under vilket försäkrings- och förmånstagare skulle

exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin

verksamhet.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

c) Den linjära funktion som anges i punkt 2, vilken används för

att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde

för value-at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en

ettårsperiod.

d) Det får under inga omständigheter underskrida

i) 2 200 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet

captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de risker

som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga 1 täcks,

varvid det inte får underskrida 3 200 000 EUR,

ii) 3 200 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet

captivebolag,

iii) 3 200 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga

om captivebolag för återförsäkring, varvid minimikapi­

talkravet inte får underskrida 1 000 000 EUR,

iv) summan av de belopp som anges i leden i och ii för för­

säkringsföretag som avses i artikel 73.5.

2.

Om inte annat följer av punkt 3 ska minimikapitalkravet

beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller delupp­

sättning av följande variabler: företagets försäkringstekniska

avsättningar, tecknade premier, risksumma, uppskjutna skatter

och administrativa omkostnader. De använda variablerna ska

mätas utan efter avdrag för återförsäkring.

3.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 d får mini­

mikapitalkravet inte underskrida 25 % och inte överskrida 45 %

av företagets solvenskapitalkrav, beräknat i enlighet med kapi­

tel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 eller 3 inklusive kapitaltillägg som

åläggs i enlighet med artikel 37.

Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter under en

tidsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2014 kräver att ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procent­

satser som anges i första stycket endast på ett företags solvenska­

pitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4

underavsnitt 2.

4.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna mini­

mikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resul­

taten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.

Om ett företags minimikapitalkrav fastslås genom något av de

gränsvärden som anges i punkt 3 ska företaget tillhandahålla till­

synsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå

skälen till detta.

5.

Kommissionen ska senast den 31 oktober 2017 till Euro­

paparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensions­

kommittén som inrättats genom kommissionens beslut

2004/9/EG (1) överlämna en rapport om de bestämmelser och

den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndighe­

terna antagit enligt punkterna 1-4.

Den rapporten ska särskilt ta upp användningen av minimi- och

maximivärden i punkt 3 och de eventuella problem som tillsyns­

myndigheterna eller företagen har haft vid tillämpningen av denna

artikel.

Artikel 130

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare

precisera den beräkning av minimikapitalkravet som avses i artik­

larna 128 och 129.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 131

Övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av

minimikapitalkravet

Genom undantag från artiklarna 139 och 144 ska försäkrings-

och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven

solvensmarginal i artikel 28 i direktiv 2002/83/EG, artikel 16a i

direktiv 73/239/EEG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv

2005/68/EG av den 31 oktober 2012, men som inte innehar till­

räckligt medräkningsbart primärkapital för att täcka minimikapi­

talkravet, uppfylla kravet i artikel 128 senast den 31 oktober

2013.

Om företaget i fråga inte kan uppfylla kravet i artikel 128 inom

den tidsfrist som anges i första stycket ska dess koncession åter­

kallas enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell

lagstiftning.

A v s n i t t 6

P l a c e r i n g a r

Artikel 132

Aktsamhetsprincipen

1.

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk­

ringsföretagen investerar alla sina tillgångar enligt den aktsam­

hetsprincip som närmare redovisas i punkterna 2, 3 och 4.

(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.

145

146

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/61

2.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beträffande hela

sina portföljer av tillgångar investera endast i tillgångar och instru­

ment vars risker de kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kon­

trollera och rapportera, och på lämpligt sätt beakta i bedömningen

sina övergripande solvensbehov, i enlighet med artikel 45.1 andra

stycket a.

Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet

och solvenskapitalkravet, ska investeras på ett sätt som garante­

rar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som

helhet. Dessutom ska dessa tillgångars lokalisering vara sådan att

deras åtkomst garanteras.

Tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt­

ningar ska även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn

till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration.

Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånsta­

gares bästa intresse, med hänsyn till eventuella deklarerade mål

för placeringarna.

I händelse av intressekonflikter ska försäkringsföretagen, eller de

enheter som förvaltar deras tillgångsportföljer, se till att placering­

arna görs i försäkrings- och förmånstagarnas bästa intresse.

3.

I fråga om tillgångar som innehas med avseende på livför­

säkringsavtal enligt vilka försäkringstagarna står för placeringsris­

ken ska andra, tredje och fjärde styckena i denna punkt tillämpas

utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.

I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna

till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv

85/611/EEG eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern

fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på

andelar, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende för­

månerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i

de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.

I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna

till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som

avses i andra stycket, ska de försäkringstekniska avsättningarna

för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av

de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, om uppdel­

ning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säker­

het och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de

tillgångar på vilka referensvärdet är baserat.

Om de förmåner som avses i andra och tredje styckena innefattar

en garanterad avkastning på placeringen eller någon annan garan­

terad förmån, ska de tillgångar som innehas för att täcka motsva­

rande ytterligare försäkringstekniska avsättningar omfattas av

punkt 4.

4.

I fråga om andra tillgångar än de som omfattas av punkt 3

ska andra till och med femte styckena i denna punkt tillämpas,

utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.

Användning av derivatinstrument ska vara möjligt så länge som

de bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv

portföljförvaltning.

Placeringar och tillgångar som inte får handlas på reglerade

finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer.

Tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man

undviker överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller

grupp av företag eller av ett geografiskt område samt alltför stor

riskackumulering i portföljen som helhet.

Placeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av

emittenter som tillhör samma grupp får inte medföra att ett för­

säkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration.

Artikel 133

Placeringsfrihet

1.

Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkrings- och åter­

försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar.

2.

Medlemsstaterna ska inte kräva förhandsgodkännande eller

systematisk anmälningsplikt när det gäller de placeringsbeslut

som fattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller dess

placeringsförvaltare.

3.

Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas krav på

begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan

kopplas till försäkringsförmåner. Alla sådana bestämmelser ska

tillämpas endast när placeringsrisken bärs av en försäkringstagare

som är en fysisk person, och ska inte vara striktare än bestämmel­

serna i direktiv 85/611/EEG.

Artikel 134

Tillgångarnas lokalisering och förbud mot pantsättning av

tillgångar

1.

När det gäller försäkringsrisker som är belägna inom gemen­

skapen får medlemsstaterna inte kräva att tillgångar som innehas

för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig

till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss

medlemsstat.

I fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal mot företag som

är auktoriserade enligt detta direktiv eller har sitt huvudkontor i

ett tredjeland vars solvensordning bedöms vara likvärdig enligt

artikel 172 ska medlemsstaterna inte heller kräva att tillgångar

som motsvarar dessa fordringar placeras inom gemenskapen.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkrings­

tekniska avsättningar, behålla eller införa något system med brut­

toreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att

täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då åter­

försäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är

auktoriserat i enlighet med detta direktiv.

Artikel 135

Genomförandeåtgärder

1.

I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direk­

tiv får kommissionen anta genomförandeåtgärder för att specifi­

cera kvalitativa krav inom följande områden:

a) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering

av risker i samband med placeringar i anslutning till arti­

kel 132.2 första stycket.

b) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering

av specifika risker i samband med derivatinstrument och

sådana tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket.

2.

För att åstadkomma enhetlighet mellan sektorer och få

intressena att sammanfalla hos företag som ”stuvar om” lån till

överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi­

natorer) och intressena hos försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tag som investerar i dessa värdepapper eller instrument, ska

kommissionen anta genomförandeåtgärder som fastställer kraven

inom följande områden:

a) De krav som originatorerna måste uppfylla för att ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i vär­

depapper eller instrument av denna typ som getts ut efter den

1 januari 2011, inklusive krav som garanterar att originato­

rerna upprätthåller ett ekonomiskt intresse netto som inte

understiger 5 %.

b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller

återförsäkringsföretag som investerar i dessa värdepapper

eller instrument.

3.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av

detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med

det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i

artikel 301.3.

KAPITEL VII

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i

svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler

Artikel 136

Försäkrings- och återförsäkringsföretags konstaterande

och anmälan av försämringar av de ekonomiska

förhållandena

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat rutiner

för att konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena

och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när

sådana försämringar inträffar.

Artikel 137

Bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska

avsättningar

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte följer bestäm­

melserna i kapitel VI avsnitt 2 får tillsynsmyndigheterna i dess

hemmedlemsstat, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i

värdmedlemsstaterna om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt för­

foga över sina tillgångar. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlems­

staten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.

Artikel 138

Bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet.

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart

underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att

solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för

detta under de närmaste tre månaderna.

2.

Inom två månader från konstaterandet av den bristande

efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska det berörda försäkrings-

eller återförsäkringsföretaget överlämna en realistisk åtgärdsplan

till tillsynsmyndigheten för godkännande.

3.

Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkrings- eller återför­

säkringsföretaget i fråga vidtar nödvändiga åtgärder för att inom

sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte

efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupp­

rätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som

täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskpro­

fil för att följa solvenskapitalkravet.

Om så är lämpligt, får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen

med tre månader.

4.

Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får till­

synsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket med

en lämplig period, med beaktande av alla relevanta faktorer.

147

148

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/63

Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var

tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport i

vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur

arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräknings­

bara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att redu­

cera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.

Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla

om denna lägesrapport visar att det inte skett några väsentliga

framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapi­

talbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskpro­

filen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen

på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det

datum då lägesrapporten inlämnades.

5.

Om särskilda omständigheter föreligger får tillsynsmyndig­

heten, när den bedömer att det berörda företagets finansiella ställ­

ning kommer att ytterligare försämras, även begränsa företagets

rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina till­

gångar. Den tillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynsmyndig­

heterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit.

Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hem­

medlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i

hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av

dessa åtgärder.

Artikel 139

Bristande efterlevnad av minimikapitalkravet.

1.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart

underrätta tillsynsmyndigheten om de konstaterar att minimika­

pitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta

under de närmaste tre månaderna.

2.

Inom en månad från konstaterandet av att minimikapital­

kravet inte efterlevs ska det berörda försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretaget till tillsynsmyndigheten för godkännande

överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan för att

se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader

från konstaterandet, antingen genom att återupprätta medräk­

ningsbara egna medel på en nivå som minst motsvarar minimi­

kapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.

3.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får vidare

inskränka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets rätt, eller

helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Den

tillsynsmyndigheten ska därvid underrätta tillsynsmyndigheterna

i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. På begä­

ran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska dessa myn­

digheter vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheten i

hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av

dessa åtgärder.

Artikel 140

Förbud mot fritt förfogande över tillgångar som är

placerade inom en medlemsstats territorium

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlig­

het med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkrings­

företag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras

territorier om företagets hemmedlemsstat begär detta i de fall som

anges i artiklarna 137-139 och 144.2, och hemmedlemsstaten

ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.

Artikel 141

Tillsynsmyndighetens befogenheter vid försämringar av

finansiell ställning

Utan hinder av artiklarna 138 och 139 ska tillsynsmyndigheterna,

om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras, ha befo­

genhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera

försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal,

eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal.

Åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden

och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkrings-

eller återförsäkringsföretagets solvenssituation.

Artikel 142

Åtgärdsplan och finansiell saneringsplan

1.

Den åtgärdsplan som avses i artikel 138.2 och den finan­

siella saneringsplan som avses i artikel 139.2 ska minst innehålla

uppgifter eller bevis avseende följande:

a) Uppskattade driftskostnader,

omkostnader och provisioner.

särskilt löpande allmänna

b) Uppskattade intäkter och kostnader avseende direkt försäk­

ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.

c) En prognos för balansräkningen.

d) Uppskattad storlek på de medel som är avsedda att täcka för­

säkringstekniska avsättningar samt solvenskapitalkrav och

minimikapitalkrav.

e) Företagets allmänna policy i fråga om återförsäkring.

2.

Om tillsynsmyndigheterna krävt en åtgärdsplan enligt arti­

kel 138.2 eller en finansiell saneringsplan enligt artikel 139.2 i

enlighet med punkt 1 i den här artikeln ska de inte utfärda ett

intyg i enlighet med artikel 39, om de anser att försäkringstagar­

nas rättigheter, eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyl­

digheter, hotas.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 143

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som närmare

anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4,

inklusive den maximala tidsperioden som avses i artikel 138.4

första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma

för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.

När det är nödvändigt för att förbättra konvergensen får kommis­

sionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera

såväl åtgärdsplaner enligt artikel 138.2, finansiella saneringspla­

ner enligt artikel 139.2 som artikel 141, och därvid vara upp­

märksam på att inte förorsaka procykliska effekter.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 144

Återkallelse av auktorisation

1.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får återkalla en

auktorisation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkrings­

företag i följande fall:

a) Det berörda företaget utnyttjar inte auktorisationen inom

tolv månader, avstår uttryckligen från den eller upphör att

bedriva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida

inte den berörda medlemsstaten har utfärdat bestämmelser

om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör.

b) Det berörda företaget uppfyller inte längre villkoren för

auktorisation.

c) Det berörda företaget åsidosätter allvarligt sina förpliktelser

enligt de bestämmelser det omfattas av.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska återkalla en aukto­

risation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag

i de fall företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkra­

vet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella sane­

ringsplanen är uppenbart otillräcklig eller det berörda företaget

inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att

den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet

konstaterades.

2.

När en auktorisation återkallas, eller upphör, ska tillsyns­

myndigheten i företagets hemmedlemsstat anmäla detta till till­

synsmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna, och dessa

myndigheter ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att

försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleder ny verksamhet

inom deras territorier.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska tillsammans med

dessa myndigheter vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för

de försäkrades intressen och särskilt inskränka försäkringsföreta­

gets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i enlighet med

artikel 140.

3.

Varje beslut att återkalla en auktorisation ska ha en fullstän­

dig motivering och meddelas det berörda försäkrings- eller

återförsäkringsföretaget.

KAPITEL VIII

Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

A v s n i t t 1

E t a b l e r i n g a v f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

Artikel 145

Villkor för etablering av filial

1.

Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som

önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium

underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.

Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territo­

rium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har for­

men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av

företagets egen personal eller av någon som är fristående från

företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på

samma sätt som en agentur.

2.

Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkringsföretag som

avser att etablera en filial i en annan medlemsstats territorium till­

handahåller följande uppgifter när de lämnar den underrättelse

som anges i punkt 1:

a) Den medlemsstat inom vars territorium det avser att etablera

filialen.

b) En verksamhetsplan som åtminstone anger filialens tilltänkta

affärsverksamhet och organisationsstruktur.

c) Namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå

rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande

till tredje part eller, när det gäller Lloyd’s, de berörda försäk­

ringsgivarna och för att företräda det eller dem inför myn­

digheter och domstolar i värdmedlemsstaten – nedan kallad

det befullmäktigade ombudet.

d) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar kan erhållas

och till vilken handlingar kan sändas, inbegripet samtliga

meddelanden till det befullmäktigade ombudet.

149

150

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/65

Vad gäller Lloyd’s får i händelse av tvist i värdmedlemsstaten på

grund av ingångna förpliktelser de försäkrade inte behandlas min­

dre gynnsamt än om tvisten hade förts mot företag av sedvanligt

slag.

3.

Om ett skadeförsäkringsföretag avser att dess filial ska för­

säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för frakt­

förares ansvar, ska det avge en försäkran om att det har blivit

medlem av värdmedlemsstatens nationella byrå och nationella

garantifond.

4.

Om någon av de uppgifter som lämnats enligt punkt 2 leden

b, c eller d ändras ska försäkringsföretaget lämna skriftligt besked

om ändringen till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten

och i den medlemsstat där filialen är etablerad minst en månad

innan ändringen görs, så att tillsynsmyndigheterna i hemmed­

lemsstaten och tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där filia­

len är belägen kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 146.

Artikel 146

Överföring av uppgifter

1.

Om tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte har

anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets företagsstyrnings­

system eller finansiella situation eller att det befullmäktigade

ombudet uppfyller lämplighetskraven i artikel 42 i samband med

den planerade verksamheten, ska de inom tre månader från mot­

tagandet av den underrättelse som anges i artikel 145.2 översända

den erhållna informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyn­

digheter och underrätta det berörda försäkringsföretaget om detta.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska även intyga att

försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimi­

kapitalkravet, beräknade enligt artiklarna 100 och 129.

2.

I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten vägrar

att sända den information som avses i artikel 145.2 till tillsyns­

myndigheterna i värdmedlemsstaten ska skälen härför lämnas till

det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att all

information erhållits.

En vägran eller underlåtenhet att överlämna information ska

kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.

3.

Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet

ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, i tillämpliga fall,

inom två månader från det att de mottagit den underrättelse som

avses i punkt 1 underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemssta­

ten om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller

för att bedriva den verksamheten i värdmedlemsstaten. Tillsyns­

myndigheten i värdmedlemsstaten ska informera det berörda för­

säkringsföretaget om detta.

Försäkringsföretaget får etablera filialen och inleda sin verksam­

het från och med det datum då tillsynsmyndigheten i hemmed­

lemsstaten har mottagit ett sådant meddelande, eller ifall inget

meddelande har mottagits, vid utgången av den tidsfrist som

anges i första stycket.

A v s n i t t 2

F r i h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a t j ä n s t e r f ö r

f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 147

Förhandsanmälan till hemmedlemsstaten

Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten

att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva

verksamhet i en eller flera medlemsstater ska dessförinnan anmäla

detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och därvid

ange vilka slag av risker eller åtaganden det avser att försäkra.

Artikel 148

Anmälan från hemmedlemsstaten

1.

Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 147

ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten överlämna föl­

jande information till den eller de medlemsstater inom vilkas ter­

ritorier ett försäkringsföretag avser att bedriva verksamhet inom

ramen för friheten att tillhandahålla tjänster:

a) Ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapi­

talkravet och minimikapitalkravet, beräknade enligt artik­

larna 100 och 129.

b) De klasser försäkringsföretaget har auktoriserats att erbjuda.

c) De slag av risker eller åtaganden som försäkringsföretaget

avser att försäkra i värdmedlemsstaten.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska samtidigt under­

rätta det berörda försäkringsföretaget om denna information.

2.

Medlemsstater inom vars territorier ett skadeförsäkringsfö­

retag avser att, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, för­

säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för

fraktförares ansvar, får kräva att försäkringsföretaget lämnar föl­

jande information:

a) Namn på och adress till den representant som avses

artikel 18.1 h.

b) En försäkran om att det har blivit medlem av den nationella

byrån och den nationella garantifonden i värdmedlemsstaten.

i

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3.

I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte

överlämnar i den information som avses i punkt 1 inom den tid

som fastställs i samma punkt, ska de inom samma tidsperiod

meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget.

En vägran eller underlåtenhet att lämna information ska kunna bli

föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.

4.

Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten från och

med det datum då det mottog den information som avses i

punkt 1 första stycket.

Artikel 149

Ändringar av risker eller åtaganden

Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de upp­

gifter som avses i artikel 145 ska omfattas av det förfarande som

föreskrivs i artiklarna 147 och 148.

U n d e r a v s n i t t 2

A n s v a r s f ö r s ä k r i n g f ö r m o t o r f o r d o n

Artikel 150

Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon

1.

När ett skadeförsäkringsföretag genom ett etableringsställe

i en medlemsstat försäkrar en risk som anges under försäkrings­

klass 10 i del A i bilaga I och som finns i en annan medlemsstat,

men som inte utgör en risk som hänför sig till fraktförares ansvar,

ska värdmedlemsstaten kräva att det företaget blir medlem och

deltar i finansieringen av den medlemsstatens nationella byrå och

dess nationella garantifond.

2.

Det finansiella bidrag som avses i punkt 1 ska ges endast i

förhållande till risker, med undantag för fraktförares ansvar, klas­

sificerade enligt klass 10 i del A i bilaga I som täcks genom till­

handahållande av tjänster. Bidraget ska beräknas på samma basis

som för skadeförsäkringsföretag som försäkrar sådana risker

genom ett etableringsställe i den medlemsstaten.

Beräkningen ska göras på grundval av försäkringsföretagets pre­

mieinkomster från den försäkringsklassen i värdmedlemsstaten

eller av det antal risker i den försäkringsklassen som försäkras i

den medlemsstaten.

3.

Värdmedlemsstaten får kräva att ett försäkringsföretag som

tillhandahåller tjänster följer de bestämmelser i den medlemssta­

ten som avser försäkring av förhöjda risker, i den mån bestäm­

melserna gäller även för skadeförsäkringsföretag som är

etablerade i den staten.

Artikel 151

Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk

Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till

att personer som framställer anspråk i anledning av händelser

som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre för­

månlig ställning till följd av det förhållandet att företag som för­

säkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i

bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom

ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett eta­

bleringsställe i den staten.

Artikel 152

Representant

1.

För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlems­

staten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant,

bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska

inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och

som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadeli­

dande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för

representanten att betala ersättningar i anledning av sådana

anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det före­

trädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i

angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.

Representanten får också åläggas att företräda skadeförsäkrings­

företaget inför tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, då det

är fråga om att kontrollera om giltig ansvarsförsäkring för motor­

fordon föreligger.

2.

Värdmedlemsstaten får inte kräva att representanten för det

skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra

åtgärder än dem som anges i punkt 1.

3.

Det förhållandet att en representant utses ska inte i sig inne­

bära etablering av en sådan filial som avses i artikel 145.

4.

Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant

får medlemsstaterna godkänna att den skaderegleringsrepresen­

tant som har utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26/EG utför

de uppgifter som åligger den representant som avses i punkt 1 i

den här artikeln.

A v s n i t t 3

B e f o g e n h e t e r f ö r t i l l s y n s m y n d i g h e t e r n a i

v ä r d m e d l e m s s t a t e n

U n d e r a v s n i t t 1

F ö r s ä k r i n g

Artikel 153

Språk

Tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten får föreskriva att de

upplysningar de har rätt att begära beträffande den verksamhet

som försäkringsföretag bedriver inom medlemsstatens territorium

ska lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i

den medlemsstaten.

151

152

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/67

Artikel 154

Förhandsanmälan och förhandsgodkännande

1.

Värdmedlemsstaten får inte anta bestämmelser om krav på

förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna och

särskilda villkor, premietariffer eller, när det gäller livförsäkring,

de tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premie­

tariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller av de formulär

och andra handlingar som försäkringsföretaget avser att använda

i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

2.

Värdmedlemsstaten får endast i enstaka fall kräva att försäk­

ringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom

dess territorium redovisar dess villkor och andra handlingar för

att kontrollera överensstämmelsen med dess nationella lagstift­

ning rörande försäkringsavtal, och detta krav får inte utgöra en

förutsättning för att försäkringsföretaget ska få bedriva

verksamhet.

3.

Värdmedlemsstaten får inte upprätthålla eller införa krav på

förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre­

miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna

priskontrollsystem.

Artikel 155

Försäkringsföretag som inte följer rättsregler

1.

Om tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat konstate­

rar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk­

samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess

territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa­

get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda försäkrings­

företaget att vidta rättelse.

2.

Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta nödvän­

diga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten i fråga

underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla

åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska informera till­

synsmyndigheterna i värdmedlemsstaten om de åtgärder som

vidtagits.

3.

Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler

som gäller i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmed­

lemsstaten vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig

otillräckliga eller att inga åtgärder vidtagits i den medlemsstaten,

får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha under­

rättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgär­

der som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta

oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för

företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom värdmedlems­

statens territorium.

Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter­

ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för

dessa åtgärder mot försäkringsföretag.

4.

Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på de berörda med­

lemsstaternas befogenheter att vidta lämpliga skyddsåtgärder för

att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territo­

rier. Dessa befogenheter ska också innebära möjlighet att förhin­

dra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda

medlemsstaters territorier.

5.

Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på medlemsstaternas

rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras

territorier.

6.

Om ett försäkringsföretag som har begått en överträdelse

har ett etableringsställe eller innehar egendom i den berörda med­

lemsstaten får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, i enlig­

het med nationell lagstiftning, tillämpa de nationella

administrativa sanktioner i form av tvångsmedel mot etablerings­

stället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen.

7.

Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 2–6 och som inne­

fattar begränsningar i utövandet av försäkringsverksamhet ska

vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.

8.

Försäkringsföretag ska till tillsynsmyndigheterna i värdmed­

lemsstaten på deras begäran överlämna alla handlingar som

begärs från dem vid tillämpning av punkterna 1–7, i den mån

som även försäkringsföretag med huvudkontor i värdmedlems­

staten i fråga har sådana skyldigheter.

9.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om det

antal och de olika typer av fall som lett till vägran enligt artik­

larna 146 och 148, där åtgärder har vidtagits enligt punkt 4 i den

här artikeln.

Kommissionen ska på grundval av denna information underrätta

Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén vartannat

år.

Artikel 156

Marknadsföring

Försäkringsföretag med huvudkontor i medlemsstaterna får mark­

nadsföra sina tjänster med alla tillgängliga media i värdmedlems­

staten, med iakttagande av de regler för formen och innehållet i

sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna

bästa.

Artikel 157

Skatter på premier

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonise­

ring ska alla försäkringsavtal endast omfattas av de indirekta skat­

ter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier som påförs

i den medlemsstat där risken är belägen eller där åtagandet täcks.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

6

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Vid tillämpningen av första stycket, ska lös egendom som finns i

en byggnad som är belägen inom en viss medlemsstats territo­

rium, med undantag för varor under handelstransport, anses

utgöra en risk som är belägen i den medlemsstaten, även om

byggnaden och dess innehåll inte omfattas av samma försäkring.

När det gäller Spanien ska ett försäkringsavtal också omfattas av

sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det

spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllan­

det av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som

uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten.

2.

Den lag som enligt artikel 178 i det här direktivet och för­

ordning (EG) nr 593/2008 är tillämplig på avtalet ska inte inverka

på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter.

3.

Varje medlemsstat ska, med avseende på de försäkringsfö­

retag som täcker risker eller åtaganden inom dess territorium, til­

lämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att

säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande

avgifter som ska betalas i enlighet med punkt 1.

U n d e r a v s n i t t 2

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 158

Återförsäkringsföretag som inte följer rättsreglerna

1.

Om tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat konstaterar att

ett återförsäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk­

samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess

territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa­

get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda återförsäk­

ringsföretaget att vidta rättelse. De ska samtidigt underrätta

tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om sina slutsatser.

2.

Om återförsäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreg­

ler som är tillämpliga på företaget i värdmedlemsstaten, trots de

åtgärder som hemmedlemsstaten har vidtagit eller till följd av att

dessa åtgärder har visat sig otillräckliga, får tillsynsmyndigheterna

i värdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndighe­

terna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgärder som behövs för att

förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om

det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare

återförsäkringsavtal inom värdmedlemsstatens territorium.

Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter­

ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för

dessa åtgärder mot återförsäkringsföretag.

3.

Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 1 och 2 och som

innefattar sanktioner mot eller begränsningar i utövandet av åter­

försäkringsverksamhet ska motiveras och meddelas det berörda

återförsäkringsföretaget.

A v s n i t t 4

s t a t i s t i k

Artikel 159

Statistik om gränsöverskridande verksamhet

Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs

med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs

inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta till­

synsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om summan av premier,

försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återför­

säkring och per medlemsstat, enligt följande:

a) För skadeförsäkring: per grupp av klasser enligt bilaga V.

b) För livförsäkring: för var och en av klasserna I–IX enligt

bilaga II.

Vad gäller klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktföra­

res ansvar, ska det berörda företaget också informera tillsynsmyn­

digheten om skadefrekvens och genomsnittliga

försäkringsersättningar.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid

vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter som avses i

första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd

medlemsstat på deras begäran.

A v s n i t t 5

B e h a n d l i n g a v a v t a l s o m t e c k n a t s g e n o m

f i l i a l e r f ö r v i l k a l i k v i d a t i o n s f ö r f a r a n d e n

i n l e t t s

Artikel 160

Likvidation av försäkringsföretag

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation ska de förpliktelser

som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen

för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda

än de förpliktelser som följer av företagets andra försäkringsavtal

utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet.

Artikel 161

Likvidation av återförsäkringsföretag

Om ett återförsäkringsföretag träder i likvidation ska de förplik­

telser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom

ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annor­

lunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga

återförsäkringsavtal.

153

154

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/69

KAPITEL IX

Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller

återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför

gemenskapen

A v s n i t t 1

S t a r t a n d e a v v e r k s a m h e t

Artikel 162

Principer för auktorisation och villkor

1.

Medlemsstaterna ska föreskriva auktorisation för företag

vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill

bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.1 första stycket.

2.

En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget upp­

fyller minst följande villkor:

a) Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva

försäkringsverksamhet.

b) Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där

företaget ansökt om auktorisation.

c) Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upp­

rätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där

förvara alla handlingar som hör till verksamheten.

d) Det utser en allmän representant som ska godkännas av

tillsynsmyndigheterna.

e) Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt

om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften

av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för mini­

mikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskel­

värde som säkerhet.

f) Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimi­

kapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.

g) Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepre­

sentanter som utses i varje medlemsstat utom i den medlems­

stat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas

klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I, med undan­

tag för fraktförares ansvar.

h) Det företer en verksamhetsplan enligt bestämmelserna i

artikel 163.

i) Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av

kapitel IV.

3.

I detta kapitel avses med ”filial” varje form av stadigvarande

närvaro inom en medlemsstats territorium av ett företag som

avses i punkt 1, om det är auktoriserat i den medlemsstaten och

bedriver försäkringsverksamhet.

Artikel 163

Filialens verksamhetsplan

1.

Den verksamhetsplan som avses i artikel 162.2 h för en

filial ska innehålla följande:

a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som företaget

avser att täcka.

b) Grundprinciperna för återförsäkring.

c) Skattningar av det kommande solvenskapitalkravet enligt

kapitel VI avsnitt 4 på grundval av en prognos för balansräk­

ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa

skattningar.

d) Skattningar av det kommande minimikapitalkravet enligt

kapitel VI avsnitt 5 på grundval av en prognos för balansräk­

ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa

skattningar.

e) Företagets medräkningsbara kapitalbas och primärkapital i

fråga om solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet enligt

kapitel VI avsnitten 4 och 5.

f) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration

och övriga nödvändiga företagsfunktioner, medel som är

avsedda att täcka dessa kostnader och, om de risker som ska

täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, tillgäng­

liga medel för tillhandahållande av assistans.

g) Uppgifter om företagsstyrningssystemets struktur.

2.

Utöver de krav som anges i punkt 1 ska verksamhetsplanen,

beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:

a) En prognos för balansräkningen.

b) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka

försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och

solvenskapitalkrav.

c) För skadeförsäkring:

i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost­

nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och

provisioner.

ii) Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för

försäkringsfall.

d) För livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över

intäkter och kostnader avseende direkt försäkring samt mot­

tagen och avgiven återförsäkring.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

7

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3.

När det gäller livförsäkring får medlemsstaterna kräva att

försäkringsföretag ska lämna regelbunden underrättelse om de

tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer

och försäkringstekniska avsättningar, så länge detta krav inte

utgör en förutsättning för att ett livförsäkringsföretag ska få

bedriva sin verksamhet.

Artikel 164

Överlåtelse av försäkringsbestånd

1.

Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell

lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo­

rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter

sina bestånd av försäkringsavtal till acceptföretag som är etable­

rade i samma medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyndigheterna i

den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som

avses i artikel 167 intygar att acceptföretaget, även sedan hänsyn

tagits till överlåtelsen, har nödvändig medräkningsbar kapitalbas

för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första

stycket.

2.

Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell

lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo­

rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter

sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med

huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyn­

digheterna i den medlemsstaten intygar att acceptföretaget även

sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändiga medräknings­

bara egna medel för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i

artikel 100 första stycket.

3.

Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i nationell

lagstiftning, tillåter att filialer, som upprättats inom dess territo­

rium och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter

sina bestånd av försäkringsavtal till en filial, som omfattas av detta

kapitel och som upprättats i en annan medlemsstat, ska medlems­

staten säkerställa att tillsynsmyndigheterna i acceptföretagets

hemmedlemsstat eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som

avses i artikel 167 kan intyga följande:

a) Att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen

har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka

solvenskapitalkravet.

b) Att lagstiftningen i acceptföretagets hemmedlemsstat tillåter

en sådan överlåtelse.

c) Att hemmedlemsstaten har medgivit överlåtelsen.

4.

I de fall som avses i punkterna 1-3 ska den medlemsstat där

den överlåtande filialen är belägen godkänna överlåtelsen efter att

ha inhämtat medgivande från tillsynsmyndigheterna i den med­

lemsstat där riskerna är belägna, eller den medlemsstat där åta­

gandet gjorts om riskerna inte är belägna i den medlemsstaten.

5.

Tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas

ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna

sina yttranden eller medgivanden till tillsynsmyndigheterna i den

överlåtande filialens hemmedlemsstat. Om de rådfrågade myndig­

heterna inte lämnar något svar inom denna tid ska detta anses lik­

värdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.

6.

En överlåtelse som godkänts enligt punkterna 1–5 ska

offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i

den medlemsstat där riskerna är belägna eller där åtagandet gjorts.

Sådana överlåtelser ska automatiskt vara giltiga mot försäkrings­

tagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter

eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen.

Artikel 165

Försäkringstekniska avsättningar

Medlemsstaterna ska ålägga företagen att göra adekvata försäk­

ringstekniska avsättningar till täckning av försäkrings- och åter­

försäkringsförpliktelser inom respektive medlemsstats territorium

beräknade enligt kapitel VI avsnitt 2. Medlemsstaterna ska kräva

att företagen värderar tillgångar och skulder enligt i kapitel VI

avsnitt 1 och fastställer sina egna medel enligt kapitel VI avsnitt 3.

Artikel 166

Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav

1.

Varje medlemsstat ska inom sitt territorium kräva att eta­

blerade filialer håller ett belopp av medräkningsbar kapitalbas i

form av sådana tillgångar som avses i artikel 98.3.

Solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska beräknas i

enlighet med bestämmelserna i kapitel VI avsnitten 4 och 5.

Vid beräkning av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet,

för såväl skadeförsäkring som livförsäkring, ska dock hänsyn tas

till endast den berörda filialens verksamhet.

2.

Beloppet av det medräkningsbara primärkapital som krävs

för att täcka minimikapitalkravet och tröskelvärdet för detta krav

ska vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 98.4.

3.

Beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet får inte

vara mindre än hälften av den lägsta gräns som föreskrivs i arti­

kel 129.1 d.

Den deposition som ska göras enligt artikel 162.2 e ska inräknas

i det medräkningsbara primärkapital som ska täcka

minimikapitalkravet.

4.

De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till

minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i den

medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande till­

gångar inom gemenskapen.

155

156

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/71

Artikel 167

Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en

medlemsstat

1.

Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i

mer än en medlemsstat får ansöka om följande förmåner, som får

medges endast gemensamt:

a) Det solvenskapitalkrav om anges i artikel 166 ska beräknas

på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver

inom gemenskapen.

b) Den deposition som krävs enligt artikel 162.2 e ska göras

endast i en av de berörda medlemsstaterna.

c) De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får i enlig­

het med artikel 134 placeras i vilken som helst av de med­

lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet.

I de fall som avses i första stycket a ska man vid beräkningen

endast beakta transaktioner som genomförts av samtliga filialer

som är etablerade inom gemenskapen.

2.

Ansökan om tillgång till de förmåner som anges i punkt 1

ska göras till tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten.

I ansökan ska anges den myndighet i medlemsstaten som i fram­

tiden ska utöva tillsyn av solvensen för den totala verksamhet som

utövas av de filialer som företaget etablerat inom gemenskapen.

Företagets val av myndighet ska motiveras.

Den deposition som avses i artikel 162.2 e ska göras i den

medlemsstaten.

3.

Medgivande från tillsynsmyndigheterna i samtliga medlems­

stater som mottagit en sådan ansökan fordras för beviljande av de

förmåner som anges i punkt 1.

Dessa förmåner ska börja gälla från och med den dag då den av

företaget valda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsyns­

myndigheterna att den kommer att kontrollera solvensen för den

totala verksamhet som bedrivs av företagets filialer inom

gemenskapen.

Den valda tillsynsmyndigheten ska från de övriga medlemssta­

terna inhämta erforderliga upplysningar om den totala solvensen

för de filialer företaget etablerat inom deras territorier.

4.

De enligt punkterna 1, 2 och 3 medgivna förmånerna ska

återkallas samtidigt av samtliga berörda medlemsstater på initia­

tiv av en eller flera av dessa.

Artikel 168

Redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik

samt företag i svårigheter

Artiklarna 34, 139.3, 140 och 141 ska tillämpas på detta avsnitt.

Vid tillämpningen av artiklarna 137–139, då ett företag befunnits

berättigat till förmånerna enligt artikel 167.1, 167.2 och 167.3,

ska den tillsynsmyndighet som svarar för verifieringen av solven­

sen för de filialer företaget etablerat inom gemenskapen, likställas

med tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett företag eta­

blerat i gemenskapen har sitt huvudkontor.

Artikel 169

Åtskillnad mellan skade- och livförsäkring

1.

Filialer som avses i detta avsnitt får inte samtidigt inom

samma medlemsstat bedriva liv- och skadeförsäkringsverksamhet.

2.

Med avvikelse från punkt 1 får medlemsstaterna bestämma

att de filialer som avses i detta avsnitt och som vid relevant tid­

punkt enligt artikel 73.5 första stycket samtidigt bedrev båda

verksamheterna i en medlemsstat får fortsätta med detta, förut­

satt att det för varje verksamhet upprättas en särskild förvaltning

i enlighet med artikel 74.

3.

Varje medlemsstat som med stöd av artikel 73.5 andra

stycket föreskriver att försäkringsföretag etablerade inom dess ter­

ritorium ska upphöra att samtidigt bedriva de verksamheter inom

vilka de var verksamma vid den relevanta tidpunkt som avses i

artikel 73.5 första stycket ska ställa detta krav även på filialer som

avses i detta avsnitt och som är etablerade inom dess territorium

och samtidigt bedriver båda verksamheterna där.

Medlemsstaterna får föreskriva att de filialer som avses i detta

avsnitt och vars huvudkontor samtidigt bedriver båda verksam­

heterna, och som vid de tidpunkter som anges i artikel 73.5 för­

sta stycket i en medlemsstat enbart bedrev

livförsäkringsverksamhet, får fortsätta med sin verksamhet där.

Om företaget önskar bedriva skadeförsäkringsverksamhet inom

samma territorium, får det bedriva livförsäkringsverksamhet

endast genom ett dotterföretag.

Artikel 170

Återkallelse av auktorisation för företag som är

auktoriserade i mer än en medlemsstat

Om den i artikel 167.2 nämnda myndigheten återkallar en auk­

torisation, ska den anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de

övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå

dessa ska vidta behövliga åtgärder.

Om skälet till återkallelsen är att solvensen är otillräcklig i förhål­

lande till vad som föreskrivits av de medlemsstater som beviljat en

ansökan enligt artikel 167, ska även de medlemsstater som bevil­

jat sådana ansökningar återkalla sina auktorisationer.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

7

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 171

Avtal med tredjeländer

Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas

med ett eller flera tredjeländer, och på villkor om reciprocitet,

medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmel­

serna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd

för försäkringstagare och försäkrade i medlemsstaterna.

A v s n i t t 2

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 172

Likvärdighet

1.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som speci­

ficerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som

ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som

bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvär­

dig med den som fastställs genom avdelning I.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2.

Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfa­

rande som avses i artikel 301.2 och med beaktande av de krite­

rier som antagits i enlighet med punkt 1 anta beslut om huruvida

den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäk­

ringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i

samma tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom

avdelning I.

Dessa beslut ska ses över regelbundet.

3.

Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har

bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv ska återförsäk­

ringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i detta tred­

jeland behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal med

företag som är auktoriserade enligt detta direktiv.

Artikel 173

Förbud mot pantsättning av tillgångar

Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkringstekniska

avsättningar, behålla eller införa något system med bruttoreser­

ver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade

premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett

försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland vars solvens­

ordning i enlighet med artikel 172 bedöms vara likvärdig med

den som fastställs genom detta direktiv.

Artikel 174

Principer och villkor för utövande av

återförsäkringsverksamhet

En medlemsstat ska inte på återförsäkringsföretag hemmahörande

i tredjeland som inleder eller redan bedriver återförsäkringsverk­

samhet inom dess territorium tillämpa bestämmelser som leder

till att dessa behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag

med huvudkontor i den medlemsstaten.

Artikel 175

Avtal med tredjeländer

1.

Kommissionen får lägga fram förslag till rådet beträffande

förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto­

derna för att utöva extra tillsyn över följande:

a) Återförsäkringsföretag från tredjeländer, som bedriver åter­

försäkringsverksamhet inom gemenskapen.

b) Återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen, som

bedriver återförsäkringsverksamhet inom ett tredjelands

territorium.

2.

De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att på vill­

kor av likvärdighet i stabilitetsregleringen säkerställa effektivt

marknadstillträde inom varje avtalsparts territorium och innehålla

föreskrifter om ömsesidigt erkännande av tillsynsregler och praxis

på återförsäkringsområdet. De ska också syfta till att säkerställa

följande:

a) Att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan erhålla de

upplysningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsfö­

retag med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver

verksamhet inom de berörda tredjeländernas territorier.

b) Att tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan erhålla de upplys­

ningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsföretag

med huvudkontor inom deras territorier som bedriver verk­

samhet inom gemenskapen.

3.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1

och 300.2 i fördraget ska kommissionen med bistånd av Europe­

iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta­

ten av de förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln och

den situation som dessa ger upphov till.

KAPITEL X

Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för

vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av

innehav

Artikel 176

Information från medlemsstaterna till kommissionen

Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissio­

nen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om varje

auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller

flera moderföretag för vilka ett tredjelands lag gäller.

Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda

företagsgruppens struktur.

157

158

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/73

När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, för­

värvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag

som är auktoriserat i gemenskapen så att detta försäkrings- eller

återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterföretag till tredjelands­

företaget ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten under­

rätta kommissionen och tillsynsmyndigheterna i övriga

medlemsstater om detta.

Artikel 177

Behandling i tredjeland av försäkrings- och

återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen

1.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla svå­

righeter av allmän natur som deras försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett

tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland.

2.

Kommissionen ska periodvis överlämna en rapport till rådet

om behandlingen i tredjeland av försäkrings- och återförsäkrings­

företag som auktoriserats i gemenskapen med avseende på

följande:

a) Etablering i tredjeland av försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retag som är auktoriserade i gemenskapen.

b) Förvärv av innehav i försäkrings- och återförsäkringsföretag

i tredjeland.

c) Fortsatt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i sådana

etablerade företag.

d) Tillhandahållande över nationsgränserna av försäkrings- och

återförsäkringstjänster från gemenskapen till tredjeland.

Kommissionen ska till rådet överlämna rapporterna jämte lämp­

liga förslag eller rekommendationer.

AVDELNING II

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH

ÅTERFÖRSÄKRING

KAPITEL I

Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring

A v s n i t t 1

T i l l ä m p l i g l a g

Artikel 178

Tillämplig lag

Varje medlemsstat som inte omfattas av tillämpningen av förord­

ning (EG) nr 593/2008 ska tillämpa bestämmelserna i den förord­

ningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på

försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen.

A v s n i t t 2

O b l i g a t o r i s k f ö r s ä k r i n g

Artikel 179

Anknutna skyldigheter

1.

Skadeförsäkringsföretagen får erbjuda och meddela obliga­

torisk försäkring på de villkor som anges i denna artikel.

2.

När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäk­

ring, ska ett försäkringsavtal anses uppfylla en sådan skyldighet

endast om det följer de särskilda bestämmelser som gäller för

sådan försäkring i den medlemsstaten.

3.

Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och

det krävs att försäkringsföretaget ska anmäla till tillsynsmyndig­

heterna att försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande

göras gällande gentemot skadelidande tredje man endast under de

förutsättningar som fastställts av denna medlemsstat.

4.

Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de ris­

ker för vilka försäkring är obligatorisk enligt medlemsstatens lag­

stiftning, och därvid ange följande:

a) De särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring.

b) De uppgifter som ska anges i ett det intyg som ett skadeför­

säkringsföretag är skyldigt att utfärda till en försäkrad, i fall

där denna medlemsstat fordrar bevis om att skyldigheten att

teckna försäkring har uppfyllts.

En medlemsstat får kräva att bland de uppgifter som avses i första

stycket b ska finnas en förklaring av försäkringsföretaget att för­

säkringsavtalet är i överensstämmelse med de särskilda bestäm­

melser som gäller för sådan försäkring.

Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentlig­

göra de uppgifter som avses i första stycket b.

A v s n i t t 3

D e t a l l m ä n n a b ä s t a

Artikel 180

Det allmänna bästa

Den medlemsstat där en risk är belägen eller medlemsstaten för

åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett

avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor

som anges i artikel 14 om ingåendet av detta avtal inte strider mot

bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstat

där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

7

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

A v s n i t t 4

F ö r s ä k r i n g s v i l l k o r o c h p r e m i e t a r i f f e r

Artikel 181

Skadeförsäkring

1.

Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande eller

löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor, premie­

tariffer eller formulär och andra tryckta handlingar som ett för­

säkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med

försäkringstagarna.

Medlemsstaterna får kräva att sådana avtalsvillkor och andra

dokument företes vid enstaka tillfällen endast i syfte att kontrol­

lera att nationella bestämmelser om försäkringsavtal följs. Sådana

krav får inte vara en förutsättning för att företag ska få bedriva

verksamhet.

2.

En medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring får

kräva att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och sär­

skilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet

innan de får spridas.

3.

Medlemsstaterna får inte upprätthålla eller införa krav på

förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre­

miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna

priskontrollsystem.

Artikel 182

Livförsäkring

Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller

regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäk­

ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts

för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsätt­

ningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som ett liv­

försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med

försäkringstagarna.

Hemmedlemsstaten får dock, uteslutande i syfte att kontrollera

efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsma­

tematiska principer, kräva regelmässig underrättelse om de tek­

niska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och

försäkringstekniska avsättningar. Dessa krav får inte vara en för­

utsättning för att ett försäkringsföretag ska få bedriva verksamhet.

A v s n i t t 5

I n f o r m a t i o n t i l l f ö r s ä k r i n g s t a g a r n a

U n d e r a v s n i t t 1

S k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 183

Allmän information till försäkringstagare

1.

Innan ett skadeförsäkringsavtal ingås ska skadeförsäkrings­

företaget informera försäkringstagaren om följande:

a) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet, om parterna inte har

fritt val.

b) Att parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, och

vilken lag försäkringsgivaren föreslår.

Försäkringsföretaget ska också informera varje försäkringstagare

om på vilket sätt försäkringstagarnas klagomål beträffande avta­

len handläggs och även, i förekommande fall, vilket särskilt organ

som handhar sådana klagomål, utan att detta inskränker försäk­

ringstagarens rätt att vidta rättsliga åtgärder.

2.

De förpliktelser som avses i punkt 1 ska gälla endast om för­

säkringstagaren är en fysisk person.

3.

Närmare bestämmelser för genomförandet av punkterna 1

och 2 ska fastställas av den medlemsstat där risken är belägen.

Artikel 184

Ytterligare information beträffande skadeförsäkring som

erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att

tillhandahålla tjänster

1.

När en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfri­

heten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska försäkringstaga­

ren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken

medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, filialen med

vilken avtalet ska ingås är belägen.

Varje handling som lämnas ut till försäkringstagaren ska innehålla

den information som avses i första stycket.

Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på

stora risker.

2.

I avtalet eller andra handlingar som ger försäkringsskydd,

samt i försäkringsansökningen, i den mån den är bindande för

sökanden, ska finnas uppgift om adressen till huvudkontoret eller,

i tillämpliga fall, till den filial till skadeförsäkringsföretaget som

ger skyddet.

159

160

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/75

Medlemsstaterna får kräva att namn på och adress till den repre­

sentant för skadeförsäkringsföretaget som avses i artikel 148.2 a

även ska anges i de handlingar som avses i första stycket i denna

punkt.

U n d e r a v s n i t t 2

L i v f ö r s ä k r i n g

Artikel 185

Information till försäkringstagare

1.

Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den informa­

tion som anges i punkterna 2-4 lämnas till försäkringstagaren.

2.

Följande uppgifter om livförsäkringsföretaget ska meddelas:

a) Företagets namn och företagsform.

b) Medlemsstat i vilken huvudkontoret och, i tillämpliga fall,

den filial där avtalet ingås, är beläget.

c) Huvudkontorets adress och i tillämpliga fall adressen till den

filial som ingår avtalet.

d) En konkret hänvisning till den i artikel 51 nämnda lägesrap­

porten om solvens och finansiell ställning, som gör denna

information lättillgänglig för försäkringstagaren.

3.

Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas:

a) Definition av förmåner och optioner.

b) Avtalets löptid.

c) Hur avtalet kan avbrytas.

d) Hur premier ska betalas och premieperioder.

e) Hur återbäring beräknas och fördelas.

f) Angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken

omfattning dessa är garanterade.

g) Uppgifter om premier för varje förmån, såväl huvudförmå­

ner som, i tillämpliga fall, tilläggsförmåner.

h) I fråga om fondförsäkringsavtal uppgifter om de andelar till

vilka förmånerna är knutna.

i) Uppgift om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är

baserade på.

j) Sättet för utövandet av uppsägningsrätten.

k) Allmän information om de skatteregler som gäller för aktu­

ell försäkringstyp.

l) Sättet för handläggning av klagomål på försäkringsavtal från

försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare och, i före­

kommande fall, förekomsten av ett särskilt organ som hand­

lägger sådana klagomål utan inskränkning av rätten att vidta

rättsliga åtgärder.

m) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet om parterna inte har

fritt val eller, om parterna har frihet att välja vilken lag som

ska tillämpas, den lag livförsäkringsföretaget föreslår.

4.

Dessutom ska särskild information tillhandahållas så att för­

säkringstagaren verkligen förstår de risker som avtalet innebär

och som denne därmed tar.

5.

Försäkringstagaren ska under hela avtalstiden hållas infor­

merad om ändringar i fråga om följande information:

a) Allmänna och särskilda försäkringsvillkor.

b) Livförsäkringsföretagets namn och företagsform eller huvud­

kontorets adress och, i tillämpliga fall, adressen till den filial

som ingått avtalet.

c) Alla uppgifter som är upptagna i punkt 3 d–j vid ändring av

försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för

avtalet.

d) Årligen uppgift om återbäringssituationen.

Om försäkringsgivaren i samband med ett erbjudande om eller

tecknandet av ett livförsäkringsavtal presenterar siffror avseende

storleken på potentiella betalningar som överstiger de kontraktu­

ella betalningarna, ska försäkringsgivaren ge försäkringstagaren

ett exempel på en beräkning i vilken det potentiella slutliga ersätt­

ningsbeloppet beräknas utifrån premieinbetalningarna vid tre

olika räntesatser. Detta ska inte gälla för terminsförsäkringar och

terminskontrakt. Försäkringsgivaren ska informera försäkringsta­

garen på ett tydligt och lättbegripligt sätt om att beräkningsexem­

plet endast är en beräkningsmodell som grundar sig på teoretiska

antaganden, och att försäkringstagaren inte kan ställa några avtals­

grundade anspråk utifrån beräkningsexemplet.

När det gäller försäkringar med rätt till andel i överskott ska för­

säkringsgivaren årligen skriftligt informera försäkringstagaren om

läget för försäkringstagarens fordringar, inklusive rätten till andel

i överskottet. Dessutom ska försäkringsgivaren, när denne har

presenterat siffror över den potentiella framtida utvecklingen för

rätten till andel i överskott, informera försäkringstagaren om skill­

nader mellan den faktiska utvecklingen och de ursprungliga

uppgifterna.

6.

Den information som avses i punkterna 2-5 ska vara klart

och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den

medlemsstat där åtagandet gjorts.

Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkrings­

tagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller

om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

6

7

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

7.

Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts får kräva att liv­

försäkringsföretagen ska lämna information utöver den som för­

tecknas i punkterna 2-5 endast om det är nödvändigt för att

försäkringstagaren rätt ska förstå de väsentliga delarna av

åtagandet.

8.

Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska

fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.

Artikel 186

Uppsägningstid

1.

Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som

ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen

inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informe­

rades om ingåendet av avtalen.

Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från

alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska

bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synner­

het såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informe­

ras om att avtal har ingåtts.

2.

Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa punkt 1 i följande

fall:

a) Om ett avtal har en giltighetstid om sex månader eller mindre.

b) I fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på

grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är

i behov av särskilt skydd.

Om medlemsstaterna utnyttjar den valmöjlighet som avses i för­

sta stycket ska de i sin lagstiftning särskilt ange detta förhållande.

KAPITEL II

Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring

A v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 187

Försäkringsvillkor

Till allmänna och särskilda försäkringsvillkor ska inte räknas vill­

kor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständighe­

ter som hänför sig till den risk som ska försäkras.

Artikel 188

Upphävande av monopol

Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker­

ställa att de etableringsmonopol inom vissa klasser som beviljats

organ etablerade inom deras territorier och som avses i artikel 8

upphävs.

Artikel 189

Deltagande i nationella garantisystem

Värdmedlemsstaterna får föreskriva att skadeförsäkringsföretag på

samma sätt som skadeförsäkringsföretag som fått tillstånd inom

deras territorier ska ansluta sig till och delta i varje garantisystem

som är avsett att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning

till försäkringstagare och skadelidande tredje man.

A v s n i t t 2

K o a s s u r a n s i n o m g e m e n s k a p e n

Artikel 190

Koassuransverksamhet inom gemenskapen

1.

Detta avsnitt ska tillämpas på koassuransverksamhet inom

gemenskapen, vilken utgörs av den koassuransverksamhet som

avser en eller flera av de risker som klassificerats enligt klasserna

3–16 i del A i bilaga I och som uppfyller följande villkor:

a) Risken är en stor risk.

b) Risken täcks genom ett enda avtal med en samlad premie och

för samma termin av två eller flera försäkringsgivare, som var

och en ansvarar för sin del som ”koassuradörer” och av vilka

en ska vara ledande försäkringsföretag.

c) Risken finns inom gemenskapen.

d) För att kunna täcka risken behandlas det ledande försäkrings­

företaget som om det vore det försäkringsföretag som täcker

hela risken.

e) Minst en av koassuradörerna deltar i avtalet genom ett huvud­

kontor eller en filial etablerad i en annan medlemsstat än den

där det ledande försäkringsföretaget är etablerat.

f) Det ledande försäkringsföretaget åtar sig till fullo den roll

som tillkommer det enligt gällande praxis för koassurans­

verksamhet och särskilt fastställer försäkringsvillkor och

tariffer.

2.

Artiklarna 147–152 ska endast tillämpas på det ledande

försäkringsföretaget.

161

162

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/77

3.

Koassuransverksamhet som inte uppfyller villkoren i

punkt 1 ska omfattas av bestämmelserna i detta direktiv med

undantag av det här avsnittet.

Artikel 191

Deltagande i koassurans inom gemenskapen

Försäkringsföretagens rätt att delta i koassuransverksamhet inom

gemenskapen får inte villkoras av andra bestämmelser än de som

föreskrivs i detta avsnitt.

Artikel 192

Försäkringstekniska avsättningar

Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna ska bestäm­

mas av de olika koassuradörerna enligt de regler som gäller i deras

hemmedlemsstat eller, om sådana regler saknas, enligt gällande

praxis i den medlemsstaten.

De försäkringstekniska avsättningarna ska dock vara minst lika

stora som de som fastställts av den ledande assuradören enligt de

regler som gäller i dennes hemmedlemsstat.

Artikel 193

Statistik

Hemmedlemsstaterna ska se till att koassuradörerna för statistik

som visar omfattningen av den koassuransverksamhet inom

gemenskapen som de deltar i, med angivande av vilka medlems­

stater som omfattas.

Artikel 194

Behandling av koassuransavtal vid likvidationsförfaranden

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation, ska de åtaganden

som följer av koassuransavtal inom gemenskapen infrias på

samma sätt som de åtaganden som hänför sig till försäkringsfö­

retagets övriga försäkringsavtal, oavsett försäkringstagarens eller

förmånstagarnas nationalitet.

Artikel 195

Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter

Vid genomförandet av detta avsnitt ska medlemsstaternas tillsyns­

myndigheter, inom ramen för det samarbete som avses i avdel­

ning I kapitel IV avsnitt 5, utbyta all information som erfordras.

Artikel 196

Samarbete under genomförandet

Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska i

nära samarbete följa upp de svårigheter som kan uppkomma vid

genomförandet av detta avsnitt.

Inom ramen för detta samarbete ska de särskilt uppmärksamma

sådan tillämpning som tyder på att det ledande försäkringsföre­

taget inte fullgör sitt åtagande enligt gällande praxis inom koas­

suranssektorn eller att täckningen av föreliggande risker

uppenbart inte kräver deltagande av två eller flera assuradörer.

A v s n i t t 3

A s s i s t a n s

Artikel 197

Verksamhet liknande reseförsäkring

Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av räddnings­

tjänster till personer som råkat i svårigheter under andra omstän­

digheter än de som nämns i artikel 2.2 ska omfattas av detta

direktiv.

Om en medlemsstat föreskriver detta, ska den behandla sådan

verksamhet som om den ingick i klass 18 i del A i bilaga I.

Andra stycket ska inte på något sätt påverka möjligheterna till

sådan klassificering som anges i bilaga I när det gäller verksamhet

som uppenbart ingår i andra klasser.

A v s n i t t 4

R ä t t s s k y d d s f ö r s ä k r i n g

Artikel 198

Tillämpningsområde för detta avsnitt

1.

Detta avsnitt ska tillämpas på rättsskyddsförsäkring som

avses i klass 17 i bilaga I del A, genom vilken ett försäkringsföre­

tag åtar sig att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rät­

tsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt

anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst i följande

syften:

a) Att tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den

försäkrade åsamkats antingen genom uppgörelse som skett

utanför domstol, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt

förfarande.

b) Att försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga,

straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid

andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersätt­

ningskrav har riktats mot denna person.

2.

Detta avsnitt ska inte gälla något av följande:

a) Rättsskyddsförsäkring avseende tvister eller risker som här­

rör från eller har samband med användning av havsgående

fartyg.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

8

7

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

b) Åtgärder som ett försäkringsföretag, inom ramen för ansvars­

försäkring, vidtar för att försvara eller företräda den försäk­

rade i en undersökning eller en förhandling, om åtgärderna

samtidigt utövas för tillvaratagande av detta försäkringsföre­

tags egna intressen inom ramen för sådan försäkring.

c) Om en medlemsstat bestämmer detta, rättsskyddsförsäkring

meddelad av en assistansförsäkringsgivare som uppfyller föl­

jande villkor:

i) Verksamheten utövas i en annan medlemsstat än den där

den försäkrade har sin stadigvarande bostad.

ii) Verksamheten utgör del av ett avtal som täcker uteslu­

tande assistans för personer som hamnar i svårigheter

under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den

stadigvarande bostaden.

I det fall som avses i första stycket c ska det i avtalet tydligt anges

att skyddet i fråga är begränsat till sådana omständigheter som

anges i det ledet och är underordnat i förhållande till assistansen.

Artikel 199

Separata avtal

Rättsskyddsförsäkring ska antingen meddelas genom ett avtal

som är skilt från det som upprättas för andra klasser, eller tas upp

som en separat del av ett försäkringsbrev med särskilt angivande

av rättsskyddets omfattning samt, om medlemsstaten så begär, det

motsvarande premiebeloppet.

Artikel 200

Handläggning av skadeärenden

1.

Hemmedlemsstaten ska säkerställa att försäkringsföretag i

enlighet med det alternativ som medlemsstaten valt eller efter eget

val, om medlemsstaten samtycker till detta, antar minst en av de

metoder för handläggning av skadeärenden som anges i punk­

terna 2, 3 och 4.

Oavsett vilken lösning som väljs ska de rättsskyddsförsäkrades

intressen anses likvärdigt tillvaratagna enligt detta avsnitt.

2.

Försäkringsföretag ska se till att ingen anställd som har

befattning med handläggningen av skadeärenden inom rätts­

skyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk

rådgivning samtidigt utövar liknande verksamhet inom ett annat

företag som är knutet till det första försäkringsföretaget finansiellt,

kommersiellt eller administrativt och som omfattar en eller flera

av de andra klasser som anges i bilaga I.

Försäkringsföretag med blandad verksamhet ska se till att ingen

anställd som har befattning med handläggningen av skadeären­

den eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning sam­

tidigt utövar liknande verksamhet inom en annan klass som ingår

i företagets verksamhet.

3.

Försäkringsföretaget ska anförtro handläggningen av ska­

deärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som är

en särskild juridisk person. Detta företag ska anges i ett sådant sär­

skilt försäkringsavtal eller i en sådan separat del av ett avtal som

avses i artikel 199.

Om det företag som är en särskild juridisk person har anknytning

till ett försäkringsföretag som är verksamt inom en eller flera av

de andra klasser som anges i bilaga I del A, får de anställda som

handlägger skadeärenden eller bistår med juridisk rådgivning i

samband med sådan handläggning i det företag som är en särskild

juridisk person inte samtidigt utöva samma eller liknande uppgif­

ter i det andra försäkringsföretaget. Medlemsstaterna får före­

skriva samma krav för medlemmarna i förvaltnings-, lednings-

eller tillsynsorganen.

4.

Avtalet ska innehålla en bestämmelse om att de försäkrade

har rätt att, från den tidpunkt då de kan rikta anspråk mot för­

säkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det

medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikatio­

ner som behövs för att tillvarata de försäkrades intressen.

Artikel 201

Fritt val av advokat

1.

I varje avtal om rättsskyddsförsäkring ska följande uttryck­

ligen anges:

a) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon

annan person som har kvalifikationer enligt nationell lag att

försvara eller företräda dem eller i övrigt tillvarata deras

intressen vid undersökningar eller förhandlingar.

b) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller, om de

föredrar det och i den utsträckning det medges i nationell lag,

någon annan person med de kvalifikationer som behövs för

att tillvarata deras intressen närhelst en intressekonflikt

uppstår.

2.

I detta avsnitt avses med ”advokat” en person som har rätt

att utöva sin yrkesverksamhet under en av de benämningar som

anges i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om

underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten

att tillhandahålla tjänster (1).

(1) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17.

163

164

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/79

Artikel 202

Undantag från det fria valet av advokat

1.

Medlemsstaterna får medge undantag från artikel 201.1 för

rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Försäkringen är begränsad till de försäkringsfall som upp­

kommer genom användning av vägfordon inom den berörda

medlemsstatens territorium.

b) Försäkringen är förenad med ett avtal om erbjudande av

assistans vid olyckshändelse eller skadefall där ett vägfordon

är inblandat.

c) Varken rättsskyddsförsäkringsföretaget eller assistansförsäk­

ringsgivaren meddelar någon form av ansvarsförsäkring.

d) Sådana åtgärder har vidtagits att helt oberoende advokater

bistår och företräder vardera parten i en tvist, när parterna är

rättsskyddsförsäkrade hos samma försäkringsföretag.

2.

Ett undantag som medgivits enligt punkt 1 ska inte inverka

på tillämpningen av artikel 200.

Artikel 203

Skiljeförfarande

Medlemsstaterna ska besluta om skiljeförfarande eller andra för­

faranden som ger motsvarande garantier om objektivitet för att

lösa tvister mellan den som meddelat rättsskyddsförsäkring och

den försäkrade, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga

instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas.

I försäkringsavtalet ska det föreskrivas att den försäkrade har rätt

att använda sig av sådana förfaranden.

Artikel 204

Intressekonflikter

När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvis­

tens lösning, ska rättsskyddsförsäkringsgivaren eller, där det är

lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om

de rättigheter som anges i artikel 201.1 och den möjlighet han har

att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 203.

Artikel 205

Upphävande av krav på specialisering för

rättsskyddsförsäkring

Medlemsstaterna ska upphäva alla bestämmelser som innebär för­

bud för ett försäkringsföretag att samtidigt inom respektive med­

lemsstats

territorium

bedriva

verksamhet

avseende

rättsskyddsförsäkring och andra klasser.

A v s n i t t 5

S j u k f ö r s ä k r i n g

Artikel 206

Sjukförsäkring som alternativ till skydd genom

socialförsäkringssystemet

1.

Medlemsstater, i vilka avtal om försäkring mot riskerna

enligt klass 2 i bilaga I del A helt eller delvis kan ersätta det skydd

vid sjukdom som ges genom det lagstadgade socialförsäkringssys­

temet, får föreskriva följande:

a) Att sådana avtal ska följa de särskilda rättsregler som denna

medlemsstat har antagit för denna försäkringsklass till skydd

för det allmänna bästa.

b) Att de allmänna och särskilda villkoren för denna försäkring

meddelas till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten

innan de börjar tillämpas.

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att det sjukförsäkringssystem

som avses i punkt 1 tekniskt sett ska fungera på liknande sätt som

en livförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Premierna som ska betalas beräknas på grundval av tabeller

över sjukdomsfall och andra statistiska uppgifter som är rele­

vanta för den medlemsstat där risken är belägen i enlighet

med de matematiska metoder som används inom

försäkringsverksamhet.

b) En reserv upprättas för stigande levnadsålder.

c) Försäkringsgivaren får upphäva avtalet endast inom en

bestämd tidsperiod som fastställs av den medlemsstat där ris­

ken är belägen.

d) Avtalet innehåller bestämmelser om att premierna kan ökas

och ersättningarna minskas, även för gällande avtal.

e) Avtalet innehåller bestämmelser om att försäkringstagarna

får byta sina befintliga avtal mot ett avtal som överensstäm­

mer med punkt 1 och som erbjuds av samma försäkringsfö­

retag eller samma filial samt tar hänsyn till de rättigheter de

förvärvat.

I det fall som avses i första stycket e ska hänsyn tas till reserven

för stigande levnadsålder, och ny läkarundersökning får endast

krävas om ersättningsnivån ska höjas.

Tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten ska offent­

liggöra de tabeller över sjukdomsfall och andra relevanta uppgif­

ter som avses i första stycket a samt överlämna dem till

tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

0

8

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Premierna ska, på välgrundade försäkringsmatematiska antagan­

den, vara tillräckliga för att försäkringsföretagen ska kunna upp­

fylla samtliga sina förpliktelser med hänsyn till samtliga aspekter

beträffande deras finansiella situation. Hemmedlemsstaten ska

föreskriva att de tekniska grunderna för premieberäkningen ska

överlämnas till dess tillsynsmyndigheter innan produkten släpps

ut på marknaden.

Tredje och fjärde styckena ska även gälla vid ändringar av befint­

liga avtal.

A v s n i t t 6

A r b e t s s k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 207

Obligatorisk arbetsskadeförsäkring

Medlemsstaterna får föreskriva att varje försäkringsföretag som på

egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskadeförsäkring inom deras

territorier ska följa de särskilda bestämmelser som finns för detta

slag av försäkring i deras nationella lagstiftning, med undantag av

bestämmelser om den finansiella tillsynen för vilken hemmed­

lemsstaten ska vara ensamt ansvarig.

KAPITEL III

Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring

Artikel 208

Förbud mot tvångsavstående från del av

försäkringsverksamhet

Medlemsstaterna får inte föreskriva att livförsäkringsföretag ska

avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt arti­

kel 2.3 till en eller flera organisationer som anges i nationell lag.

Artikel 209

Premie för nya försäkringar

Premier för nya försäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmate­

matiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföreta­

gen ska kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att

kunna göra adekvata försäkringstekniska avsättningar.

Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett för­

säkringsföretags ekonomiska situation, men andra medel än pre­

mier och därav härrörande avkastning får inte systematiskt och

permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan

äventyra företagets soliditet.

KAPITEL IV

Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring

Artikel 210

Finansiell återförsäkring

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför­

säkringsföretag, som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller

bedriver verksamheter med sådan återförsäkring, på ett tillfreds­

ställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera

och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller

verksamheter.

2.

I syfte att säkerställa att en harmoniserad behandling av

finansiell återförsäkringsverksamhet genomförs får kommissio­

nen anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera

bestämmelserna i punkt 1 i fråga om övervakning, hantering och

kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

3.

I punkterna 1 och 2 avses med finansiell återförsäkring en

återförsäkring som innebär att den explicita maximala potentiella

förlust, uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken,

som uppstår genom överföring av en teckningsrisk och en tids­

risk som båda är betydande, överstiger premien för avtalets livs­

längd med ett begränsat men betydande belopp, samtidigt som

åtminstone ett av följande förhållanden föreligger:

a) Betydande hänsyn tas uttryckligen till pengars tidsvärde.

b) Avtalsbestämmelser föreligger för att utjämna skillnaden i

ekonomiskt åtagande mellan parterna över tiden för att

uppnå den åsyftade risköverföringen.

Artikel 211

Specialföretag

1.

Medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig

inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt

förhandsgodkännande.

2.

I syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci­

alföretag ska kommissionen anta genomförandeåtgärder för att

fastställa följande:

a) Auktorisationens omfattning.

b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.

165

166

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/81

c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföreta­

gets ledningspersonal.

d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvali­

ficerat innehav i specialföretaget.

e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata

rutiner för intern kontroll och krav för riskhanteringen.

f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för sta­

bilitetstillsyn och statistik.

g) Solvenskrav.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

3.

Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012

ska omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat speci­

alföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter

det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 1 och 2.

AVDELNING III

TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH

ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM INGÅR I EN GRUPP

KAPITEL I

Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall,

tillämpningsområde och nivåer

A v s n i t t 1

D e f i n i t i o n e r

Artikel 212

Definitioner

1.

I denna avdelning avses med

a) företag med ägarintresse: ett företag som är antingen moderfö­

retag eller ett annat företag som har ett ägarintresse eller ett

företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant

förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,

b) anknutet företag: ett företag som är antingen ett dotterföretag

eller ett annat företag som är föremål för ägarintresse eller ett

företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant

förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,

c) grupp: en företagsgrupp

i) som består av ett företag med ägarintresse, dess dotter­

företag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse

eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är

knutna till varandra genom ett sådant förhållande som

avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, eller

ii) som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt,

av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan

dessa företag, och som kan innehålla ömsesidiga asso­

ciationer eller liknande företag, under förutsättning att

— ett av dessa företag genom centraliserad samord­

ning utövar ett dominerande inflytande över beslu­

ten, inklusive finansiella beslut, i de andra företag

som ingår i gruppen, och

— ingående och avbrytande av sådana förbindelser,

enligt vad som avses i denna avdelning,

kräver

ett

förhandsgodkännande

av

grupptillsynsmyndigheten.

Det företag som utövar centraliserad samordning ska

betraktas som moderföretag och de andra företagen ska

betraktas som dotterföretag.

d) grupptillsynsmyndighet: den tillsynsmyndighet som i enlighet

med artikel 247 fastställts som ansvarig för grupptillsynen,

e) tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för sam­

arbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de

berörda medlemsstaterna,

f) försäkringsholdingbolag: ett moderföretag som inte är ett blan­

dat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direk­

tiv 2002/87/EG, vars huvudsakliga verksamhet består i att

förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller

huvudsakligen är försäkrings- eller återförsäkringsföretag,

eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, där

minst ett av dotterföretagen är ett försäkringsföretag eller ett

återförsäkringsföretag,

g) försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett annat

moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkringsföre­

tag i tredjeland, ett återförsäkringsföretag, ett återförsäkrings­

företag i tredjeland, ett försäkringsholdingföretag eller ett

blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i

direktiv 2002/87/EG, vilket har minst ett försäkrings- eller

återförsäkringsföretag bland sina dotterföretag.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

2

8

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2.

Vid tillämpningen av denna avdelning ska tillsynsmyndig­

heterna också som moderföretag betrakta varje företag som enligt

deras uppfattning i praktiken utövar ett dominerande inflytande

över ett annat företag.

De ska också som dotterföretag betrakta varje företag över vilket,

enligt deras uppfattning, ett moderföretag i praktiken utövar ett

dominerande inflytande.

De ska också som ägarintresse betrakta ett direkt eller indirekt

innehav av röster eller kapital i ett företag över vilket enligt deras

uppfattning ett betydande inflytande utövas.

A v s n i t t 2

T i l l ä m p n i n g s o m r å d e

Artikel 213

Fall då grupptillsyn ska tillämpas

1.

Medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn i enlighet med

denna avdelning över försäkrings- och återförsäkringsföretag som

ingår i en grupp.

De bestämmelser i detta direktiv i vilka det föreskrivs tillsyn över

försäkrings- och återförsäkringsföretag på det enskilda företagets

nivå är fortsatt tillämpliga på dessa företag, om inte annat före­

skrivs i denna avdelning.

2.

Medlemsstaterna ska se till att tillsyn på gruppnivå tilläm­

pas på följande:

a) Försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse i

åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, för­

säkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tred­

jeland enligt artiklarna 218–258.

b) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag

är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor inom

gemenskapen enligt artiklarna 218-258.

c) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag

är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför

gemenskapen eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföre­

tag i tredjeland enligt artiklarna 260-263.

d) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag

är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet

enligt artikel 265.

3.

I de fall som avses i punkt 2 a och b får grupptillsynsmyn­

digheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar­

intresse eller försäkringsholdingbolaget med huvudkontor inom

gemenskapen är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat

finansiellt holdingbolag som är underkastat extra tillsyn enligt

artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga

berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncen­

trationer enligt artikel 244 i det här direktivet eller över transak­

tioner inom en grupp enligt artikel 245 i direktivet eller båda

dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings-

eller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingbolaget med

ägarintresse.

Artikel 214

Grupptillsynens tillämpningsområde

1.

Att grupptillsyn utövas enligt artikel 213 ska inte innebära

något krav på tillsynsmyndigheterna att utföra en tillsynsuppgift

i fråga om det enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget

i tredjeland, försäkringsholdingbolaget eller försäkringsholding­

bolaget med blandad verksamhet, utan att detta ska påverka til­

lämpningen av artikel 257 såvitt gäller försäkringsholdingbolag.

2.

Grupptillsynsmyndigheten får från fall till fall besluta att

inte låta ett företag omfattas av den grupptillsyn som avses i

artikel 213:

a) Företaget är beläget i ett tredjeland där det finns rättsliga hin­

der för överförandet av nödvändig information, utan att det

påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 229.

b) Det företag som skulle omfattas är av ringa intresse med hän­

syn till grupptillsynens syfte.

c) Det vore olämpligt eller vilseledande att med hänsyn till

grupptillsynens syfte låta det berörda företaget omfattas av

grupptillsynen.

Även om flera företag inom samma grupp, betraktade individu­

ellt, får undantas enligt första stycket b, ska de dock inte desto

mindre omfattas av grupptillsynen om de, betraktade tillsam­

mans, är av icke ringa intresse.

Om grupptillsynsmyndigheten anser att ett försäkrings- eller åter­

försäkringsföretag bör undantas från grupptillsynen enligt första

stycket, leden b eller c, ska myndigheten samråda med övriga

berörda tillsynsmyndigheter innan den fattar beslut.

Om grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett försäkrings-

eller återförsäkringsföretag från grupptillsynen enligt led b eller c,

får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där detta företag är

beläget hos det ledande företaget i gruppen inhämta alla uppgif­

ter som kan underlätta deras tillsyn över försäkrings- eller åter­

försäkringsföretaget i fråga.

167

168

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/83

A v s n i t t 3

N i v å e r

Artikel 215

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på

gemenskapsnivå

1.

Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­

ringsholdingbolag med ägarintresse som avses i artikel 213.2 a

och b är ett dotterföretag till ett annat försäkrings- eller återför­

säkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvud­

kontor inom gemenskapen ska artiklarna 218-258 tillämpas

endast på det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­

ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom

gemenskapen.

2.

Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­

ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom

gemenskapen och som har det yttersta ägarintresset enligt punkt 1

är dotterföretag till ett företag som är underkastat extra tillsyn

enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, får grupptillsynsmyndig­

heten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter,

besluta att tillsyn över riskkoncentrationer enligt artikel 244, över

transaktioner inom en grupp enligt artikel 245 eller över båda

dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det moderfö­

retag som har det yttersta ägarintresset.

Artikel 216

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på

nationell nivå

1.

Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk­

ringsholdingbolag med ägarintresse och med huvudkontor inom

gemenskapen som avses i artikel 213.2 a och b inte har detta

huvudkontor i samma medlemsstat som det moderföretag med

det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti­

kel 215, får medlemsstaterna tillåta sina tillsynsmyndigheter att,

efter samråd med grupptillsynsmyndigheten och detta moderfö­

retag, låta grupptillsynen avse det försäkrings- eller återförsäk­

ringsföretag eller försäkringsholdingbolag som är moderföretag

och som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå.

I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut

för både grupptillsynsmyndigheten och moderföretaget med det

yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå.

Artiklarna 218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat föl­

jer av punkterna 2-6.

2.

Tillsynsmyndigheten får begränsa grupptillsynen över

moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå till

att gälla i ett eller flera avsnitt av kapitel II.

3.

Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II

avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på

nationell nivå, ska det val av metod som grupptillsynsmyndighe­

ten gjort i enlighet med artikel 220 beträffande det moderföretag

med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti­

kel 215 betraktas som avgörande och tillämpas av tillsynsmyn­

digheten i den berörda medlemsstaten.

4.

Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II

avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på

nationell nivå, och det moderföretag med det yttersta ägarintres­

set på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 har beviljats till­

stånd i enlighet med artikel 231 eller artikel 233.5 att beräkna

solvenskapitalkravet för gruppen och även solvenskapitalkraven

för de försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i grup­

pen med en intern modell, ska detta beslut betraktas som avgö­

rande och tillämpas av tillsynsmyndigheten i den berörda

medlemsstaten.

Om under sådana omständigheter tillsynsmyndigheten finner att

riskprofilen hos moderföretaget med det yttersta ägarintresset på

nationell nivå avviker väsentligt från den interna modell som god­

känts på gemenskapsnivå får myndigheten, så länge som företa­

get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av

de synpunkter som den framfört, besluta att för företaget fastställa

kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet på gruppnivå eller, om

under särskilda omständigheter sådant kapitaltillägg inte skulle

vara en lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt sol­

venskapitalkrav för gruppen enligt standardformeln.

Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både

företaget och grupptillsynsmyndigheten.

5.

Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II

avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på

nationell nivå, ska detta företag inte ges möjlighet att i enlighet

med artikel 236 eller 243 ansöka om tillstånd att låta något av

sina dotterföretag omfattas av artiklarna 238 och 239.

6.

Om medlemsstaterna medger att deras tillsynsmyndigheter

fattar sådana beslut som avses i punkt 1, ska de föreskriva att inga

sådana beslut kan fattas eller upprätthållas i de fall moderföreta­

get med det yttersta ägarintresset på nationell nivå är ett dotter­

företag till det moderföretag med det yttersta ägarintresset på

gemenskapsnivå som avses i artikel 215 och det företaget har

erhållit tillstånd enligt artikel 237 eller 243 att låta det dotterfö­

retaget omfattas av artiklarna 238 och 239.

7.

Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när­

mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får

fattas.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

4

8

/

5

3

3

L

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 217

Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater

1.

Om medlemsstaterna tillåter att deras tillsynsmyndigheter

fattar sådana beslut som avses i artikel 216, ska de också tillåta

dem att besluta att ingå överenskommelser med tillsynsmyndig­

heter i andra medlemsstater där andra moderföretag med yttersta

ägarintresse på nationell nivå är verksamma i syfte att utföra

grupptillsyn på undergruppsnivå omfattande flera medlemsstater.

Om de berörda tillsynsmyndigheterna har träffat en överenskom­

melse enligt första stycket ska grupptillsynen inte utövas på nivån

för något sådant moderföretag med yttersta ägarintresse enligt

artikel 216 som är verksamt i andra medlemsstater än den där den

undergrupp som avses i första stycket i denna punkt är belägen.

2.

Artikel 216.2–216.6 ska gälla i tillämpliga delar.

3.

Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när­

mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får

fattas.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

KAPITEL II

Finansiell ställning

A v s n i t t 1

S o l v e n s p å g r u p p n i v å

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 218

Solvenstillsyn på gruppnivå

1.

Solvenstillsyn på gruppnivå ska utövas i enlighet med punk­

terna 2 och 3 i den här artikeln samt artikel 246 och kapitel III.

2.

I det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna

kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintres­

sen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräknings kapi­

talbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för

gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4.

3.

I det fall som avses i artikel 213.2 b ska medlemsstaterna

kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en

grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar

kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för

gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5.

4.

Grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransk­

ningsprocess enligt kapitel III av kraven i punkterna 2 och 3.

Artiklarna 136 och 138.1-138.4 ska gälla i tillämpliga delar.

5.

Så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och

informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet

inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att

underskridas under de närmaste tre månaderna, ska grupptillsyns­

myndigheten informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsyns­

kollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.

Artikel 219

Återkommande beräkningar

1.

Grupptillsynsmyndigheten ska se till att de beräkningar som

avses i artikel 218.2 och 218.3 utförs minst en gång per år,

antingen av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägar­

intresse eller av försäkringsholdingbolaget.

Relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat ska

lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återför­

säkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget

inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings­

holdingbolaget eller av det företag i gruppen som grupptillsyns­

myndigheten utsett efter samråd med övriga berörda

tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.

2.

Försäkrings- och återförsäkringsföretaget samt försäkrings­

holdingbolaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för

gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de anta­

ganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenska­

pitalkravet ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan

dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.

Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil

förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen

av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndighe­

ten kräva en förnyad beräkning av detta krav.

U n d e r a v s n i t t 2

V a l a v b e r ä k n i n g s m e t o d o c h a l l m ä n n a p r i n c i p e r

Artikel 220

Val av metod

1.

Solvensberäkningen på gruppnivå för försäkrings- och åter­

försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras enligt de

försäkringstekniska principer som anges i artiklarna 221–233 och

med en av de metoder som redovisas där.

169

170

Prop. 2020/21:129

Bilaga 1

9

0

0

2

.

2

1

.

7

1

V

S

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/85

2.

Medlemsstaterna ska föreskriva att solvensberäkningen på

gruppnivå för sådana försäkrings- och återförsäkringsföretag som

avses i artikel 213.2 a ska utföras i enlighet med metod 1 som

anges i artiklarna 230-232.

Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter,

när de fullgör uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet för en

viss grupp, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter

och gruppen, beslutar att på denna grupp tillämpa metod 2 som

anges i artiklarna 233 och 234 eller en kombination av meto­

derna 1 och 2, om tillämpning uteslutande av metod 1 inte skulle

ha varit lämpligt.

Artikel 221

Beaktande av den proportionella andelen

1.

Vid solvensberäkning för en grupp ska hänsyn tas till den

proportionella andel som ett företag med ägarintresse innehar i de

anknutna företagen.

Vid tillämpningen av första stycket ska den proportionella ande­

len omfatta något av följande:

a) För metod 1: de procentandelar som tillämpats vid upprät­

tandet av den sammanställda redovisningen.

b) För metod 2: den andel av det tecknade bolagskapitalet som,

direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.

Oberoende av vilken metod som används ska dock, när det

anknutna företaget är ett dotterföretag som inte har tillräcklig

medräkningsbar kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav,

hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas.

Om, enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning, ansvaret hos ett

moderföretag, som innehar en andel av kapitalet, strikt är begrän­

sat till denna kapitalandel får dock dessa behöriga myndigheter

tillåta att dotterföretagets solvensunderskott beaktas på propor­

tionell basis.

2.

Grupptillsynsmyndigheten ska, efter samråd med övriga

berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, fastställa den propor­

tionella andel som ska beaktas i följande fall:

a) När det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av

företagen i en grupp.

b) När en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indi­

rekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas

som ägarintresse, eftersom, enligt myndighetens uppfattning,

ett väsentligt inflytande utövas över företaget.

c) När en tillsynsmyndighet har avgjort att ett företag är ett

moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsyns­

myndighetens uppfattning utövar ett faktiskt dominerande

inflytande över detta andra företag.

Artikel 222

Eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen

1.

Dubbelräkning av poster i kapitalbasen som används för att

täcka solvenskapitalkravet mellan olika försäkrings- eller återför­

säkringsföretag som beaktas vid solvensberäkningen ska inte

tillåtas.

I detta syfte ska, vid beräkning av en grupps solvens, när de meto­

der som beskrivs i underavsnitt 4 inte redan innehåller bestäm­

melser om detta, följande belopp undantas:

a) Värdet av alla tillgångar i försäkrings- eller återförsäkringsfö­

retaget med ägarintresse som representerar finansieringen av

poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för

något av dess anknutna försäkrings-

eller

återförsäkringsföretag.

b) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings­

företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings­

företaget med ägarintresse som representerar finansieringen

av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet

för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har

ägarintresse.

c) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings­

företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings­

företaget med ägarintresse som representerar finansieringen

av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet

för något annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som

är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag

som har ägarintresse.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, får följande

poster omfattas av beräkningen endast i den m